Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ersättning åt smittbärare, m. m

1956-03-16 · 103 sidor, varav 102 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 102 av 103 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:126, Med förslag till lag om ersättning åt smittbärare, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

1

Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ersättning åt smittbärare, m. m.; given Stockholms

slott den 16 mars 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ersättning åt smittbärare; samt

2) lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370);

dels medgiva att ersättning må utbetalas åt företagare in. fl. enligt i

propositionen angivna grunder;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att smittbärare, som på grund av myndighets ingripande

med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan

till förekommande av att smitta sprides underkastas observation eller isolering

eller eljest inskränkning i arbete, varmed han må taga befattning,

skall vara berättigad till ersättning av statsmedel. Med smittbärare avses

även den som misstänkes föra smitta.

Ersättning åt tillfällig smittbärare, varmed avses den som är föremål

för ingripande under högst 90 dagar i följd, föreslås skola bestämmas i

huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller angående sjukpenning

enligt lagen om sjukförsäkring. Någon karenstid skall dock icke räknas.

År smittbärare föremål för ingripande längre tid än 90 dagar i följd benämnes

lian efter denna tid kronisk smittbärare. Sådan smittbärare skall

kunna erhålla ersättning med belopp som — enligt vissa i propositionen

angivna grunder — i varje särskilt fall prövas skäligt.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 126

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Vidare föreslås att företagare in. fl. skall kunna erhålla gottgörelse för

kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets ingripande

med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för att hindra

spridning av smittsam sjukdom. Dessa ersättningsbestämmelser föreslås

skola utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, enligt vilka

ersättning utgick i anledning av paratyfusepidemien 1953.

De nya ersättningsbestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1

juli 1956.

För budgetåret 1956/57 äskas ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

3

Förslag

till

Lag

om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Smittbärare som på grund av myndighets ingripande, företaget med stöd

av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan, till förekommande

av att smitta sprides underkastas observation eller isolering eller eljest

inskränkning i arbete varmed han må taga befattning, är berättigad att av

statsmedel erhålla ersättning enligt vad nedan sägs.

Med smittbärare förstås i denna lag den som, utan att till följd därav

hava förlorat sin arbetsförmåga, är behäftad med smittsam sjukdom eller

eljest är smittförände så ock den som misstänkes föra smitta.

Smittbärare som icke är föremål för ingripande längre tid än nittio dagar

i följd benämnes tillfällig smittbärare. Består ingripandet efter denna tid,

benämnes han därefter kronisk smittbärare.

Ersättning åt tillfällig smittbärare

__ 2 §.

Ersättning åt tillfällig smittbärare utgår från och med den dag då myndighetens

ingripande träder i tillämpning och så länge det består, dock

längst under nittio dagar i följd.

3 §•

Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring utgår för dag räknat med det högsta belopp som han

vid sjukdom är berättigad att uppbära i sjukhjälp på grund av den obligatoriska

och frivilliga sjukpenningförsäkringen för dag under de första

nittio dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning utgår; dock att ersättning

åt den som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst

av tjänst alltid skall bestämmas till det belopp för dag räknat som skulle

hava utgått till honom, därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete utgjort

inkomst av tjänst.

Ersättningen åt den som icke är sjukpenningförsäkrad enligt nyssnämnda

lag skall med tillämpning av de i första stycket angivna grunderna utgå

med det belopp för dag räknat som han skulle hava ägt uppbära från

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

allmän sjukkassa, därest han varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad

enligt sagda lag.

Den som ej fyllt sexton år må ej åtnjuta ersättning med mindre han visar

att han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst.

4 §.

Är den till ersättning berättigade intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen

om allmän sjukförsäkring omförmäles, skall ersättningen minskas med

tre kronor för dag, dock med högst hälften av ersättningens belopp. Del

lägsta ersättningsbeloppet till kvinna, som är intagen å sjukvårdsanstalt

och i hemmet har minst ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till henne eller hennes make, skall utgöra fem kronor för dag.

5 §•

Från ersättningen skola avräknas sjuk- eller hempenning, tilläggspenning

och barntillägg, vartill smittbäraren under tiden för ingripandet må vara

berättigad enligt lagen om allmän sjukförsäkring, lagen med särskilda bestämmelser

om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa, lagen

om yrkesskadeförsäkring eller lagen om moderskapshjälp.

Från ersättningen skola jämväl avräknas sjukpenning som för tid för

ingripandet utgår enligt annan lag eller enligt särskild författning eller

enligt Konungens förordnande och som bestämmes av eller utbetalas från

riksförsäkringsanstalten eller bolag som omförmäles i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring

ävensom livränta, som någon åtnjuter på grund av att han

är smittbärare, till den del den belöper å tid för ingripandet.

Vad i nästföregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning,

därest smittbäraren äger uppbära ersättning enligt främmande makts lagstiftning

om yrkesskadeförsäkring.

6 §•

Tillfällig smittbärare, vilken under tid för ingripande som i denna lag

avses är tillförsäkrad lön av allmänna medel, äger rätt till ersättning endast

i den mån lönen understiger vad som eljest skulle hava utgått i ersättning

åt honom enligt denna lag.

7 §•

Det ankommer på allmän sjukkassa att besluta om ersättning åt tillfällig

smittbärare.

Ärende angående ersättning upptages av den lokalsjukkassa eller, där

sådan ej finnes inrättad, den centralsjukkassa som smittbäraren tillhör. Tillhör

han icke någon sjukkassa, upptages ärendet av sjukkassan i den kommun,

där han är bosatt. Är smittbäraren icke bosatt i riket, upptages ärendet

av sjukkassan i den kommun, där ingripandet skett.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

8 §.

Framställning om ersättning skall göras skriftligen och senast inom sex

månader från den dag ersättningen avser, vid äventyr att rätten till ersättning

förloras; Konungen dock obetaget att, då särskilda skäl därtill föranleda,

besluta att framställning må upptagas till prövning ändå att den

göres senare.

Vid framställningen skall fogas av myndigheten eller tjänsteläkaren

utfärdat bevis om ingripandet.

Därest sökanden under tiden för ingripandet äger uppbära ersättning,

som i 5 § avses, eller lön, som utgår av allmänna medel, skall framställningen

därjämte innehålla av sökanden på heder och samvete avgiven försäkran

angående den ersättning och lön han äger uppbära under nyssnämnda tid.

9 §•

Beträffande ersättning åt tillfällig smittbärare skola i övrigt bestämmelserna

i It § tredje stycket, 23 § första stycket, 27 § första stycket,

28 § andra och fjärde styckena, 30 § andra stycket, 32 §, 45 § andra stycket

samt 46, 59, 89, 101—103 och 105—107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring

äga motsvarande tillämpning, dock att vad i 103 § stadgas om socialdepartementet

i stället skall gälla inrikesdepartementet.

Utöver vad i 27 § första stycket nämnda lag sägs må ersättning nedsättas

eller indragas, om smittbärare underlåter att ställa sig till efterrättelse

av myndighet meddelade föreskrifter angående vad han har att

iakttaga under den tid ingripandet avser.

Ersättning åt kronisk smittbärare

10 §.

Kronisk smittbärare, som till följd av ingripande som i 1 § sägs tillfogats

inkomstbortfall eller annan förlust, må erhålla ersättning med belopp,

som med hänsyn till behovet av ersättning, förlustens storlek och

omständigheterna i övrigt i varje särskilt fall prövas skäligt.

11 §•

Framställning om ersättning jämlikt 10 § skall göras skriftligen hos länsstyrelsen

i det län, där sökanden är bosatt eller, därest han icke är bosatt i

riket, där ingripandet skett. Vid framställningen skola fogas myndighets

beslut om ingripandet och utredning angående den förlust, som sökanden

lidit, ävensom den övriga utredning som sökanden önskar åberopa.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

12 §.

Länsstyrelsen äger besluta om ersättning jämlikt 10 § och utbetalar till

sökanden belopp som tillerkänts honom.

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär, vilka

skola ingivas till inrikesdepartementet.

Särskild bestämmelse

13 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Är smittbärare föremål för ingripande vid tiden för lagens ikraftträdande,

må ersättning jämlikt denna lag utgå från och med dagen för ikraftträdandet

och skall för avgörande av frågan, huruvida han är att betrakta som

kronisk smittbärare, även medräknas den tid, ingripandet dessförinnan

varat.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

7

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 19 § kommunalskattelagen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make eller

vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva,

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall

än som avses i 35 §;

vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade

premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid

vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst

100 kronor;

ersättning, som på grund av försäkring i allmän sjukkassa eller jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, sa ock sadan ersättning

enligt annan lag eller särskild författning, som utgått annorledes än

från allmän sjukkassa till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller

under militärtjänstgöring, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom, olycksfall

eller arbetslöshet tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke

tagits i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning

i form av pension eller annan livränta;

belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått

på grund av kapitalförsäkring;

ersättning på grund av skadeförsäkring, dock ej i den mån köpeskilling,

som skulle hava influtit därest försäkrad egendom i stället försålts, varit att

hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse

eller i den mån ersättningen eljest motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller

motsvarar sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföra till någon

av nämnda förvärvskällor;

vinstandel eller återbäring, som utgått på grund av annan försäkring än

pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits

i samband med tjänst;

1 Senaste lydelse av 19 § se SFS 1954:204.

(Nuvarande lydelse)

19 §.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§• 19 §.

ersättning jämlikt lagen om ersättning

åt smittbärare;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren

jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda

för mottagarens utbildning;

allmänt barnbidrag.

(Se vidare anvisningarna)

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1956.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

9

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

16 mars 1956.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes^ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten] Nilsson,- Sträng, ^Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om lagstiftning

angående ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens intresse samt

anför.

1. Inledning

Frågan om ersättning åt dem som förorsakas förluster till följd av ingripanden

i hälsovårdens intresse har sedan lång tid tillbaka varit föremål för

uppmärksamhet. Vid epidemilagens tillkomst 1919 infördes i lagen regler

om att det allmänna skulle svara för kostnader avseende läkarundersökning,

sjukhusvård, smittrening och dylikt samt för viss ersättning till den

enskilde, nämligen för kläder och annan personlig egendom som förstördes

i smittrenande syfte. Vidare upptogs till övervägande spörsmålet om ersättning

åt dem som med stöd av lagen ålades inskränkningar i sin rörelsefrihet,

utan att de likväl vore sjuka, s. k. bacillbärare. I det kommittébetänkande,

som låg till grund för lagen framhölls därvid, att sådana åtgärder

företogs uteslutande i det allmännas intresse för att hindra spridning av

smittsamma sjukdomar, samt att det med hänsyn därtill icke vore mer än

rättvist och billigt att det allmänna svarade för den förlust av arbetsförtjänst

som förorsakades av ingripandena. Denna ståndpunkt vann emellertid

icke statsmakternas gillande; man ställde sig tveksam bland annat därför

att en sådan ersättningsprincip ansågs vara ägnad att framkalla missbruk.

Som skäl mot ersättning åberopades även att en regel om ersättning

åt en person som isolerats på grund av smittfara skulle te sig föga rättvis, då

en person som isolerats på grund av smittsam sjukdom icke hade rätt till

ersättning. När det gällde kroniska bacillbärare ansåg sig statsmakterna

dock böra införa en möjlighet till ersättning i sådana fall, då särskilda omständigheter

talade för att en person som underkastats inskränkning i sitt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

näringsfång fick ersättning av det allmänna. Några generella regler om ersättning

infördes emellertid icke utan Kungl. Maj :t skulle från fall till fall

pröva ersättningsfrågan.

Redan vid denna tid ställde sig statsmakterna sålunda icke i princip avvisande

till tanken att det allmänna utgåve ersättning för förluster som

förorsakades av myndighets ingripanden. Tanken på det allmännas ersättningsskyldighet

har sedan vuxit sig allt starkare. Ett steg mot en vidgad ersättning

av allmänna medel togs vid 1936 års riksdag, då man införde möjligheten

att av statsmedel bevilja ersättning åt personer som isolerats såsom

bacillbärare utan att de likväl vore att anse som kroniska bacillbärare.

Möjligheten att lämna ersättning begränsades dock till att avse allenast

personer i mycket knappa omständigheter; omständigheterna skulle vara

ömmande.

Under de därefter följande åren behandlades frågan om ersättning till

bacillbärare upprepade gånger i riksdagen. Med anledning av riksdagens

hemställan fick medicinalstyrelsen 1944 i uppdrag att utreda frågan. Styrelsen

framlade i november 1947 ett förslag angående generella regler om

ersättning till bacillbärare. I förslaget underströks det principiellt berättigade

i den enskildes ersättningskrav och hävdades, att generell rätt till ersättning

av allmänna medel borde lagfästas. Vid remissbehandlingen av

förslaget anslöt sig också samtliga myndigheter och organisationer till denna

medicinalstyrelsens uppfattning. Rörande ersättningens storlek samt ordningen

för bestämmandet av densamma gick emellertid meningarna isär.

Förslaget ledde ej heller till någon proposition i ämnet.

I samband med tillkomsten av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring

och senare i anslutning till ändring i denna lag föreslogs från skilda håll,

att den som avstängdes från sitt arbete därför att han misstänktes föra

smitta skulle få ersättning enligt sjukförsäkringslagen som om han vore

sjuk. Dessa förslag föranledde emellertid, liksom en i ämnet vid 1952 års

riksdag väckt motion, ingen åtgärd, emedan det ansågs att frågan om ersättning

i berörda fall borde regleras i annat sammanhang.

Då 1953 års paratyfusepidemi utbröt, aktualiserades ånyo frågan om ersättning

av allmänna medel men nu icke blott till bacillbärare utan även till

andra enskilda och till företag, som led förluster på grund av epidemien.

Denna fick en för svenska förhållanden osedvanlig omfattning, och ett mycket

stort antal personer och företag drabbades av förlust av arbetsförtjänst,

rörelseförlust, m. m. till följd av hälsovårdsmyndigheternas ingripanden.

Med anledning härav utarbetades inom inrikesdepartementet ett förslag angående

ersättning av statsmedel till dem som åsamkats sådana förluster i

samband med epidemien. Frågan underställdes riksdagen genom proposition

nr 240/1953. Därvid betonades, att det vore de alldeles säregna omständigheterna

vid den ifrågavarande epidemien, som föranledde att ersättning

borde utgå, och att bestämmelserna därför icke finge tillmätas prejudice
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

11

rande betydelse. Riksdagen biföll i huvudsak propositionen, men i det av

riksdagen därvid biträdda utskottsutlåtandet framhölls önskvärdheten av

att generella regler infördes på förevarande område. Den 18 december 1953

utfärdades kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall på grund av

förluster, förorsakade av paratyfusepidemien år 1953 inom landet.

Sedan 1954 års riksdag hos Kungl. Maj :t anhållit om utredning rörande

frågan om ersättning vid lagenliga ingrepp i hälsovårdens intresse, tillkallade

jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juli 1954 justitierådet

Hugo Digman för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

Digman avlämnade den 22 oktober 1955 betänkande i ämnet (stencilerat),

innefattande utkast till lag om ersättning åt s. k. bacillbärare och till kungörelse

om ersättning av statsmedel i vissa fall vid lagenliga ingripanden i

hälsovårdens intresse ävensom utkast till lagar om ändring i regeringsrättslagen

och kommunalskattelagen.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, statskontoret, riksförsäkringsanstalten,

försäkringsrådet, styrelsen för statens institut för folkhälsan, styrelsen

för statens bakteriologiska laboratorium, kammarrätten, lantbruksstyrelsen

— efter hörande av Sveriges slakteriförbund och svenska mejeriernas riksförening

u. p. a. — överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms,

Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län. överståthållarämbetet har bifogat

yttrande från Stockholms stads hälsovårdsnämnd. Flertalet hörda

länsstyrelser har vid sina remissvar fogat yttranden från förste provinsialläkaren,

länsveterinären, hälsovårdsnämnder in. fl. Sålunda föreligger yttranden

från förste provinsialläkaren i Stockholms, Kronobergs, Kristianstads,

Malmöhus, Västernorrlands och Norrbottens län, länsveterinären i

Stockholms, Kristianstads och Malmöhus län, hälsovårdsnämnderna i Växjö,

Malmö och Hälsingborg samt Skånes handelskammare. Vidare har följande

sammanslutningar avgivit yttranden, nämligen svenska stadsförbundet,

svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, svenska sjukkasseförbundet,

samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större

städer, Sveriges läkarförbund, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens

centralorganisation, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Nämnda samarbetskommitté har överlämnat en sammanställning

av yttranden från hälsovårdsnämnderna i Borås, Eskilstuna,

Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Linköping, Malmö, Stockholm och Västerås.

Vid landsorganisationens yttrande har fogats ett yttrande från svenska

livsmedelsarbetareförbundet. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

har bilagt ett yttrande från Sveriges konditorförening.

I remissyttrandena vitsordas genomgående behovet av generella ersättningsbestämmelser

på förevarande område. Det framlagda förslaget till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

styrkes i princip eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser

och något avstyrkande föreligger icke. Åtskilliga av de hörda myndigheterna

och organisationerna uttalar sin stora tillfredsställelse över det

sätt på vilket utredningsmannen löst sin uppgift. De erinringar som förekommit

hänför sig mestadels till detalj spörsmål.

Jag kommer i det följande — efter en redogörelse för gällande bestämmelser

om ingripanden och ersättningar på hälsovårdens område — att

först beröra några allmänna synpunkter på den nu aktuella ersättningsfrågan

och övergår därefter till att behandla förevarande lagstiftnings tilllämplighetsområde

och närmare utformning.

2. Gällande bestämmelser

Föreskrifter rörande den allmänna hälsovården finnes i första hand i

hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. Det stadgas där, att varje stad och

varje landskommun utgör ett hälsovårdsområde, för vilket skall finnas en

hälsovårdsnämnd. Nämnden åligger att ägna uppmärksamhet och tillsyn

åt allt, som kan inverka på det allmänna hälsotillståndet inom området.

Nämnden har befogenhet att meddela föreskrifter till förebyggande eller

avhjälpande av sanitära olägenheter och äger, om så är nödvändigt, bl. a.

förbjuda att lägenhet användes för bostadsändamål eller att fabrik eller

näring, som medför sanitär olägenhet, drives. I fråga om hälsovårdsnämnds

skyldigheter och befogenheter med avseende å livsmedelskontrollen och bekämpandet

av smittsamma sjukdomar hänvisas i hälsovårdsstadgan till

vad därom är särskilt föreskrivet.

Då smittsam sjukdom utbryter inom hälsovårdsområde eller det är anledning

att befara, att sådan sjukdom där skall uppstå, åligger det jämlikt

1 § epidemilagen den 19 juni 1919 hälsovårdsnämnden att skyndsamt vidtaga

erforderliga åtgärder till sjukdomens förebyggande eller förhindrande

av dess utbredning. Hushållsföreståndare är enligt 2 § 1 mom. vid straffansvar

skyldig att göra anmälan, därest inom hushållet inträffat sjukdomsfall,

som ger anledning att misstänka att någon av följande smittsamma

sjukdomar föreligger, nämligen pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, återfallsfeber,

gula febern, nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut

barnförlamning, epidemisk hjärnhinneinflammation, rödsot, sömnsjuka,

undulantfeber, Weils sjukdom, mjältbrand och papegojsjuka (psittakos).

Med stöd av 24 och 25 §§ äger Konungen och i vissa fall länsstyrelsen förordna

att bestämmelserna i epidemilagen skall äga tillämpning jämväl å

annan smittsam sjukdom än de i lagen angivna. Om läkares anmälningsplikt

beträffande vissa epidemiskt uppträdande sjukdomar finnes särskilda

föreskrifter i kungörelse den 5 juni 1953 (nr 431). När underrättelse om

smittsam sjukdom inkommit till hälsovårdsnämnd i stad skall nämnden

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

föranstalta om tillkallande av läkare. Kostnaden för dennes besök skall gäldas

av staden. Motsvarande bestämmelser finns för landet, men där bekostas

läkarbesök av statsmedel.

Om någon av läkare förklarats behäftad med sjukdom, som i 2 § 1 mom.

epidemilagen sägs, skall hälsovårdsnämnden enligt 3 § 1 mom. tillse, att

den sjuke ofördröjligen erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning,

såvida icke nödig vård på enskild bekostnad beredes honom och

de därvid mot spridning av smitta vidtagna åtgärderna godkännes av nämnden,

eller ock med läkares intyg styrkes, att den sjuke icke utan fara för

livet kan förflyttas. Hälsovårdsnämnds skyldighet att föranstalta om intagning

på sjukvårdsinrättning gäller enligt 2 mom. jämväl den som misstänkes

vara behäftad med någon av de angivna sjukdomarna, därest läkare

finner hans intagande vara av behovet påkallat.

Jämlikt 3 § 3 mom. äger hälsovårdsnämnd låta underkasta person, som

utan att vara sjuk likväl av läkare misstänkes föra smitta av någon av de i

2 § 1 mom. angivna sjukdomarna, den observation och den isolering, som

nämnden i det särskilda fallet kan finna erforderlig. Om en sådan person

för smitta under längre tid utan att sjukdomstecken yppar sig och om det

ej är oundgängligen nödigt att underkasta honom isolering, skall hälsovårdsnämnden

i stället ålägga honom erforderliga inskränkningar i fråga

om arbete, varmed han må taga befattning, samt i övrigt meddela honom

föreskrift om vad han har att iakttaga till förekommande av att smitta

sprides.

I 3 § 4 mom. stadgas att, om sjukdomen är av lindrig art, Konungen må,

därest vidtagande av de i 3 § föreskrivna åtgärderna skulle medföra olägenheter,

vilka kommer att stå i uppenbart missförhållande till vad som kunde

antagas vara att vinna med åtgärderna, meddela särskilda bestämmelser.

Om en person som är behäftad med någon av de nämnda sjukdomarna

blivit avförd till sjukvårdsinrättning eller — för det fall att han åtnjuter

enskild vård — flyttats till annan lägenhet, tillfrisknat eller avlidit, skall

hälsovårdsnämnden jämlikt 4 § 1 mom. ombesörja, att den sjukes bostad

jämte hans gång- och sängkläder samt andra av honom brukade persedlar

ävensom vid förflyttning använda åkdon och därmed jämförliga transportmedel

underkastas erforderlig rening från smitta. Smittrening skall bekostas

av hälsovårdsområdet. Där så anses nödigt äger hälsovårdsnämnd

låta, mot utgivande av skälig ersättning, förstöra gång- och sängkläder samt

andra föremål, vilka kan befaras överföra smitta (5 § 1 inom.).

Har i en bostadslägenhet förekommit fall av någon av de i 2 § 1 mom.

omförmälda sjukdomarna, äger hälsovårdsnämnden, där så prövas nödigt

och annan tjänlig bostad kan av nämnden kostnadsfritt tillhandahållas, att

för viss tid förbjuda begagnandet av den bostadslägenhet, där sjukdomsfallet

förekommit (6 §). I lägenhet, där fall av nyssnämnd sjukdom intiäffat,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

får ej heller bostad upplåtas eller samling av människor anordnas, förrän

erforderlig smittrening verkställts (7 §).

Enligt 10 § 1 mom. kan hälsovårdsnämnden förbjuda envar, som befaras

överföra smittsam sjukdom, att besöka läroverk, skola, konfirmationsundervisning

eller offentlig tillställning inom hälsovårdsområdet. Så länge smittsam

sjukdom är gängse, skall hälsovårdsnämnden enligt 11 § söka förekomma

onödiga folksamlingar, som kan bidraga till sjukdomens utbredning.

Vidare åligger det länsstyrelse att, där så prövas nödigt, sörja för att

dylika folksamlingar blir förbjudna.

Då länsstyrelsen erfarit, att svårare smittsam sjukdom hotar eller redan

yppats inom länet eller att annan smittsam sjukdom vunnit stor utbredning,

har länsstyrelsen enligt 13 § att genast vidtaga de åtgärder och meddela de

föreskrifter till förekommande eller hämmande av sjukdomen, som kan

ankomma på länsstyrelsen. Vid krig eller krigsfara eller då eljest utomordentliga

förhållanden påkallar det äger Konungen, eller vid krig myndighet

som Konungen bestämmer, förordna om avspärrning av visst område

för att hindra spridning av smittsam sjukdom.

För att förhindra införandet i riket av de sjukdomar som i 2 § 1 mom.

omförmäles skall enligt 14 § föreskrifterna i epidemilagen gälla i tillämpliga

delar.

I 15 § föreskrives bland annat, att hälsovårdsnämnden å ort, där hamnplats

finnes, skall vaka över att personer, som visar symtom eller misstänkes

föra smitta av pest, kolera, smittkoppor eller fläckfeber, icke tages ombord

å fartyg, ävensom att handelsvaror och andra föremål, som kan anses

medföra smitta av sådan sjukdom, ej utföres.

För ordnande av allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar skall

varje landstingsområde utgöra ett epidemidistrikt. Stad som icke deltar i

landsting utgör eget epidemidistrikt (16 §). Person som inom epidemidistriktet

insjuknat i sjukdom av ifrågavarande slag åtnjuter kostnadsfritt

vård och underhåll i allmänt rum å epidemivårdanstalt. Person som intagits

på epidemivårdanstalt såsom misstänkt för smittsam sjukdom är berättigad

att kostnadsfritt åtnjuta underhåll å allmänt rum (23 §). Kostnader för

vård och underhåll enligt 23 § gäldas av epidemidistriktet.

Har beträffande smittsam sjukdom läkare eller hälsovårdsnämnd förklarat

undersökning av prov från den sjuke, personer i hans omgivning eller

från vatten, föda eller dylikt, som kan antagas innehålla smitta av sjukdomen,

erforderlig, skall sådan undersökning enligt 23 a §, därest den äger

rum på ett av medicinalstyrelsen härför godkänt laboratorium, utföras utan

kostnad för den sjuke eller hälsovårdsområdet. Kostnaden för dylik undersökning

gäldas av epidemidistriktet, där ej beträffande viss sjukdom föreskrivits

att den skall gäldas av statsmedel.

Högsta tillsynen över allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar

ävensom över åtgärder till förekommande av sådana sjukdomars utbred
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

ning tillkommer medicinalstyrelsen. Länsstyrelserna skall vaka över att

städer och landsting ävensom hälsovårdsnämnder och epideminämnder

samt vederbörande läkare fullgör sina åligganden enligt epidemilagen. Det

åligger polismyndighet samt tull-, lots- och hamnpersonal att biträda vederbörande

hälsovårdsnämnd vid tillsynen.

Livsmedelsstadgan den 21 december 1951 avser livsmedel som saluhålles,

säljes eller serveras annorledes än privat eller som framställes eller beredes

för sådant ändamål. Som allmän regel gäller att livsmedel ej får vara skadligt

att förtära eller eljest otjänligt som människoföda.

Varan får enligt 7 § 1 mom. ej saluhållas som livsmedel eller överlämnas

till annan för att användas såsom livsmedel bland annat om varan bearbetats

eller hanterats av person, som därvid var eller kan misstänkas ha varit behäftad

med sådan sjukdom eller smitta eller sådant sår eller annan yttre

skada, att varan kan antagas därigenom ha blivit skadlig att förtära eller

eljest otjänlig till människoföda eller om varan eljest kan antagas förorsaka

sjukdom eller överföra smitta.

I 25 och 26 §§ stadgas om personalens hygien. Envar som hanterar livsmedel

skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet. Finnes skäl att antaga

att någon med dylikt arbete sysselsatt person är behäftad med sådan

sjukdom eller smitta eller sådant sår eller annan yttre skada, som kan

föranleda att av honom hanterat livsmedel blir skadligt att förtära eller

eljest otjänligt till människoföda, är han skyldig att efter anmodan av

hälsovårdsnämnden undergå läkarundersökning på hälsovårdsområdets bekostnad.

Finnes han därvid behäftad med dylik sjukdom, smitta eller skada,

äger nämnden förbjuda att han deltar i eller användes till arbete av ifrågavarande

slag. Föreståndaren för verksamheten är skyldig att anmäla för

hälsovårdsnämnden när anledning till misstanke föreligger att hos honom

sysselsatt person är behäftad med sjukdom, smitta eller skada som nyss

sagts. Särskilda föreskrifter för personalen vid mejerier och mjölkförsäljningslokaler

är givna i tuberkulosförordningen och mejeristadgan.

Livsmedelsstadgan innehåller i fortsättningen bl. a. särskilda bestämmelser

om vissa livsmedel m. in. samt angående livsmedelskontrollen.

Vad angår livsmedelskontrollen stadgas i 91 § 1 mom. att om hälsovårdsnämnden

finner förhållandena i livsmedelslokal giva anledning till allvarlig

anmärkning ur sanitär synpunkt, nämnden äger förbjuda, alt saluhållande

från lokalen sker intill dess rättelse vidtagits. Finnes grundad anledning

till antagande att livsmedel av visst slag och från viss plats kan orsaka

utbredande av smittsam sjukdom inom hälsovårdsområdet, äger hälsovårdsnämnden

enligt 2 mom. meddela förbud mot att livsmedlet saluhålles inom

samma område eller där överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel.

Enligt 92 § 1 mom. äger hälsovårdsmyndighet taga prov för undersökning

av livsmedel, avsett för försäljning eller servering, vare sig anledning till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

anmärkning mot varan förekommit eller ej. För prov, som provtagaren behåller,

skall då så begäres gäldas ersättning efter vanligt handelspris. Framgår

vid undersökning av prov att förseelse mot livsmedelsstadgan blivit begången,

är den för förseelsen ansvarige pliktig att ersätta samtliga kostnader

för provtagning och undersökning. I avvaktan på utgången av undersökning

äger hälsovårdsnämnden enligt 93 § förbjuda saluhållande av livsmedel,

som kan misstänkas vara otjänligt till människoföda.

I 94 § 1 mom. stadgas att om livsmedel anträffas, som ej får saluhållas,

varan skall omhändertagas. Kan vara som omhändertagits genom särskild

behandling göras duglig för avsett ändamål eller utan fara säljas under uppgift

om varans beskaflenhet, får det enligt 3 mom. ske under nämndens

kontroll. Skäliga kostnader härför skall gäldas av varans innehavare. I annat

fall skall vara som omhändertagits genom hälsovårdsnämndens försorg

på bekostnad av varans innehavare göras oskadlig genom att förstöras eller

genom att under nämndens kontroll användas till tekniskt bruk eller till

föda åt djur.

Hälsovårdsnämnden äger vidare enligt 99 § 1 mom. meddela förelägganden

eller förbud, erforderliga för efterlevnaden av livsmedelsstadgan eller

särskilt meddelade föreskrifter. Då fråga är om lokal skall det riktas mot

fastighetsägaren, eljest mot rörelsens innehavare. Vite kan föreskrivas och

enligt 2 mom. äger hälsovårdsnämnden därjämte företaga åtgärd på den

försumliges bekostnad.

Finner tullmyndighet, när livsmedel införes till riket, anledning att antaga

att varan är av sådan beskaffenhet att hälsovårdsnämnds ingripande

är påkallat, skall tullmyndigheten genast underrätta hälsovårdsnämnden

därom. Anser tullmyndigheten varan uppenbart böra omhändertagas av

nämnden, skall tullmyndigheten kvarhålla varan i avvaktan på nämndens

beslut.

Enligt mejeristadgan den 22 maj 1936 (nr 17i) är det förbjudet att i

mejeri sysselsätta någon som är eller må antagas vara behäftad med sjukdom

eller smitta, som genom mjölk, grädde eller mejeriprodukter kan överföras

till människor. Den som anställes vid mejeri är skyldig att förete läkarintyg

om frihet från sjukdom eller smitta som nyss nämnts. Mejeripersonal

är vidare skyldig att på mejeriets bekostnad undergå läkarundersökning

vartannat år. Slutligen föreligger skyldighet för mejeriföreståndare att

underrätta vederbörande hälsovårdsnämnd vid fall av sjukdom eller smitta,

som nyss sagts.

I tuberkulos förordningen den 31 mars 1939 (nr 113) stadgas, att hälsovårdsnämnd

äger förordna att person, som av läkare vid dispensär eller

tjänsteläkare misstänkes vara behäftad med smittsam tuberkulos, skall på

hälsovårdsnämndens bekostnad undergå läkarundersökning. Förordningen

innehåller vidare bestämmelser om att i mejerirörelse och mjölkförsäljningsrörelse

icke må sysselsättas annan än den som styrkt sig icke vara

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

behäftad med smittsam tuberkulos. Om det förekommer skälig anledning att

antaga, att i sådan rörelse sysselsatt person efter tidigare läkarundersökning

blivit behäftad med smittsam tuberkulos, är han skyldig att efter anmodan

av hälsovårdsnämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå

läkarundersökning. Nämnden äger därvid omedelbart förbjuda, att han

innehar sysselsättning, som nyss nämnts, intill dess för nämnden företetts

läkarintyg att fara för tuberkulossmitta från honom icke föreligger. I förordningen

har vidare upptagits vissa bestämmelser om smittrening m. m.

Här må också nämnas hälsovårdsmyndigheternas befogenhet enligt lagen

den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

och enligt karantänskungörelsen den 24 april 1953 (nr 222). Den

förstnämnda författningen tillägger hälsovårdsnämnd befogenhet att förordna

om läkarundersökning av person, som anmälts såsom smittkälla och

om könssjuk persons intagande på allmänt sjukhus. Enligt karantänskungörelsen

äger hälsovårdsnämnd föreskriva olika sanitära åtgärder, såsom

desinfektion, smittrening, bortskaffande av livsmedel m. m. Vidare kan

nämnden enligt samma kungörelse ålägga resande att undergå läkarundersökning

samt förordna att resande, som misstänkes vara smittad av någon

1 kungörelsen angiven smittsam sjukdom, skall isoleras under viss tid eller

ställas under övervakning ävensom hindra fartyg eller luftfartyg från att

lossa eller lasta gods eller från att intaga vatten, bränsle eller andra förnödenheter.

Av särskilt intresse vid bedömandet av förevarande spörsmål är bestämmelserna

om den allmänna sjukförsäkringen, vilka bestämmelser här i korthet

må beröras.

Lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring gäller endast vid

sjukdom. Bacillbärare omfattas sålunda icke av denna lagstiftning.

Med vissa undantag är varje svensk medborgare som är bosatt i riket från

och med ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt

sexton år, genom medlemskap i allmän sjukkassa försäkrad enligt sjukförsäkringslagen.

Detta gäller också den som utan att vara svensk medborgare

är bosatt och mantalsskriven i riket.

Försäkringspliktig enligt sjukförsäkringslagen är ej

a) den som åtnjutit sjukhusvård under minst 730 dagar i följd, så länge

sjukhusvård därefter pågår,

b) den som är omhändertagen på anstalt för psykiskt efterblivna,

c) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för tid, som

kan antagas komma att omfatta minst två år,

d) därest Konungen eller efter Konungens bemyndigande tillsynsmyndigheten

så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

Sjukförsäkringen består av två delar, nämligen sjukvårdsförsäkring och

sjukpenningförsäkring.

2 — Ii i hr ing till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 126

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

Enligt sjukvårdsförsäkringen utgår ersättning för utgifter avseende läkarvård,

sjukhusvård och resor i samband med vården enligt vissa närmare

angivna regler.

Sjukpenningförsäkrad är varje sjukkassemedlem, vars inkomst av förvärvsarbete

uppgår till minst 1 200 kr., samt vissa icke förvärvsarbetande

kvinnor (hemmafruar). Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar

förlust av arbetsförmågan, med hel sjukpenning samt vid nedsättning av

arbetsförmåga med minst hälften med halv sjukpenning. Såsom sjukdom

skall anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga,

som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, och

som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Vid bedömande huruvida

förlust av arbetsförmåga föreligger skall, om sjukdomen kan antagas

vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen

är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete.

Sjukpenning består dels av en grundsjukpenning om 3 kr. och dels av

en tilläggssjukpenning, som är obligatorisk för alla som har en inkomst

av tjänst av minst 1 800 kr. Egna företagare, hemmafruar och studerande

kan erhålla frivillig sjukpenningförsäkring. Barntillägg till grundsjukpenningen

utgår med 1 kr. för 1 eller 2 barn, 2 kr. för 3 eller 4 barn samt 3 kr.

för 5 eller flera barn, allt för dag. Tilläggssjukpenningens storlek graderas

efter storleken av den inkomst, som faller bort vid sjukdom. Allt efter inkomsten

är medlem inplacerad i sjukpenningklasser. Under de första 90

sjukpenningdagarna av en sjukperiod utgår tilläggssjukpenning med belopp

varierande mellan 1 kr. och 17 kr., beroende på inkomstens storlek. Högsta

tilläggssjukpenningen utgår när inkomsten uppgår till eller överstiger 14 000

kr. Efter 90 dagars sjukdom minskas tilläggssjukpenningen i de flesta klasserna.

Den varierar under denna tid mellan 1 kr. och 9 kr. Vidare gäller en

särskild karenstid om tre dagar, och sjukhjälpstiden vid en och samma

sjukdom är begränsad till sammanlagt 730 dagar eller för folkpensionärer

i princip 90 dagar.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad fullgör tjänstgöring som värnpliktig

eller är — i vissa i 23 § angivna fall — intagen på anstalt.

För tid då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter sjukhusvård, skall i

stället för sjukpenning utgivas hempenning. Denna utgår i regel med belopp

motsvarande den sjukpenning, som eljest skolat utgå, minskat med

3 kr., dock med högst hälften av sjukpenningens belopp, ä hempenning

skall utgivas barntillägg enligt vad förut sagts.

Sjukpenning jämte barntillägg kan i vissa i 27 § angivna fall nedsättas

eller helt indragas.

Medlem har att erlägga särskild sjukförsäkringsavgift. Vidare lämnas bidrag

till försäkringen från arbetsgivare och staten. I detta sammanhang må

även nämnas att sjukpenningen är skattefri.

Allmän sjukkassa är centralsjukkassa eller lokalsjukkassa (3 §). Centralsjukkassa

finns för landstingsområde och lokalsjukkassa för en eller flera

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

19

kommuner. Jämlikt 58 § är allmän sjukkassa pliktig att, i den mån

Konungen så förordnar, inom sitt verksamhetsområde jämväl såvitt angår

andra än kassans medlemmar biträda vid handhavandet av annan statlig

social försäkrings- eller understödsverksamhet ävensom att tillställa socialregister

behövliga uppgifter.

Jämlikt 89 § skall allmän sjukkassa genom anordnande av sjukkontroll

tillse att missbruk av försäkringen hindras.

Över allmän sjukkassas beslut i ärende angående försäkring enligt sjukförsäkringslagen

må klagan föras hos riksförsäkringsanstalten genom besvär

(101 §). Ändå att klagan ej förts äger riksförsäkringsanstalten upptaga

sådant ärende till prövning. Mot riksförsäkringsanstaltens beslut i

ärende som nyss nämnts må talan fullföljas allenast såframt anstalten

lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där någon av dem

som inom anstalten deltagit i behandlingen av ärendet uttalat avvikande

mening, så ock om anstalten finner utgången av ärendet vara av synnerlig

betydelse för part. Klagan över anstaltens beslut föres hos Konungen genom

besvär (103 §).

Fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa, må ej för gäld

tagas i mät. Ej heller må rätt till sjukhjälp överlåtas, innan den försäkrade

är berättigad att lyfta sjukhjälpen (105 §).

Om försäkrad genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att

fullgöra stadgad anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat, att sjukhjälp

till honom eller hans barn obehörigen utgått eller utgått med för högt

belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit

sjukhjälp, och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av

vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning är att helt eller

delvis eftergiva återbetalningsskyldighet (106 §).

Slutligen må här erinras om att jämlikt lagen den It maj 1954- om yrkesskadeförsäkring

varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst i princip är

försäkrad för yrkesskada, varmed i första hand förstås skada till följd av

olycksfall i arbete. Därjämte anges i lagen flera andra slags skador som

skall anses som yrkesskada.

3. Allmänna synpunkter på ersättningsfrågan

Utredningsmannen

Utredningsmannen konstaterar till en början, att ingripanden på hälsovårdens

område görcs främst i det allmännas intresse. Visserligen kan det

sägas, att det bör åligga envar att, även med ekonomiska uppoffringar,

bidraga i kampen mot smittsamma sjukdomar och att det är en medborgerlig

skyldighet att medverka till att smitta icke sprides. Då det gäller

åtgärder av mera genomgripande slag som den enskilde i det allmännas

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

intresse får underkasta sig, måste man dock, anser utredningsmannen,

ställa frågan, om det är rimligt att låta det förhållandevis ringa antal

individer, som blir föremål för ingripanden, ensamma bära de ekonomiska

förluster åtgärderna medför. Särskilt i sådana fall då åtgärder, som av

säkerhetsskäl vidtagits i epidemibekämpande syfte, visar sig ha varit onödiga,

eftersom epidemien utvecklat sig på annat sätt än man kunnat beräkna,

synes det utredningsmannen hårt, att den som — ehuru han faktiskt

ej själv eller genom sin egendom utsatt annan för fara — genom

ingripandena gått miste om arbetsinkomst eller eljest lidit förluster, icke

har möjlighet att få ersättning. I detta sammanhang framhålles också

angelägenheten från preventiv synpunkt av att ersättning kan beredas de

skadelidande. Man måste nämligen räkna med att den enskilde beredvilligare

ställer sig till förfogande i kampen mot en epidemi, om han ej

riskerar att därvid få göra kännbara ekonomiska uppoffringar. Och myndigheterna

kan ingripa med större kraft och konsekvens, om samhället

ekonomiskt stöder åtgärderna.

Utredningsmannen påpekar, att det är två skilda typer av ersättningar,

som här kommer i fråga: å ena sidan ersättning till bacillbärare och liknande

mera personliga ersättningar samt å andra sidan ersättning för förstörda

varupartier och andra företagsförluster.

Regler om ersättning för ifrågavarande förluster ansluter sig, särskilt

beträffande de personliga ersättningarna, väl till de nuvarande principerna

för epidemivården och för skydd vid sjukdom, anser utredningsmannen

och fortsätter.

Enligt epidemilagen åtnjuter sålunda den som intagits å epidemivårdanstalt

kostnadsfri vård och underhåll och vidare bekostar epidemidistrikten

i regel undersökning av prov från den sjuke eller personer i hans omgivning.

Därjämte har hälsovårdsnämnderna att svara för kostnaderna för

smittrening in. in. Genom den nyligen genomförda obligatoriska sjukförsäkringen

har så gott som hela befolkningen tillförsäkrats visst skydd för

inkomstbortfall vid sjukdom samt i huvudsak täckning för de direkta

kostnader som i sådant fall drabbar den enskilde. Det framstår som lika

angeläget att skydda den enskilde mot förluster som förorsakas honom

på grund av hälsovårdsmyndigheternas föreskrifter om isolering eller förbud

att fortsätta visst arbete. Inkomstbortfallet är i regel lika kännbart

för den enskilde, vare sig det är en följd av att han drabbats av sjukdom

eller att han misstänkes bära smitta.

Mot tanken på ersättning vid ingripanden mot bacillbärare har enligt

utredningsmannen stundom invänts, att avstängningstiden oftast är så kort

att den enskilde själv bör kunna bära förlusten. Utredningsmannen framhåller

i anslutning därtill, att då det gäller personer, som misstänkes men

ännu ej konstaterats vara smittoförande, isoleringstiden i regel sammanfaller

med inkubationstiden för den sjukdom misstanken avser. De maximala

tider man i allmänhet kan räkna med blir då för t. ex. paratyfus

7 dagar, för scharlakansfeber 8 dagar samt för nervfeber och barnförlam
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

ning 10—20 dagar. För personer, som konstaterats vara bacillbärare, kan

isolerings- och avstängningstiden däremot bli betydligt längre. Utredningsmannen

hänvisar härutinnan till en vid betänkandet fogad sammanställning,

som utvisar, att genomsnittstiden för avstängning i de ärenden rörande

ersättning till icke kroniska bacillbärare, som förekommit sedan

1935, uppgått till 25 dagar. Härtill anmärker utredningsmannen emellertid,

att ersättning endast ifrågakommit i ett mycket begränsat antal fall och

att en helt kort avstängning oftast kanske ej föranlett ansökan om ersättning.

Även om avstängningstiden skulle vara av jämförelsevis kort varaktighet,

i regel kortare än en sjukdomstid, kan dock inkomstbortfallet för den

enskilde vara kännbart, då avstängning ofta drabbar personer i små omständigheter;

särskilt utsatta är arbetare och andra anställda i livsmedelsbranschen.

En annan tidigare framförd invändning mot att ersättning utgives

är att isolering och avstängning förekommer i så liten utsträckning

att generella ersättningsregler skulle vara obehövliga. Utredningsmannen

genmäler härtill, att det icke är antalet fall, som bör vara avgörande för

om ersättning skall utgå eller ejför den enskilde är ingripandet lika kännbart,

vare sig det sker som en enstaka åtgärd eller i samband med en större

epidemi.

Beträffande ersättning för företagsförluster uttalar utredningsmannen,

att i sådana fall måhända kan sägas att ersättning ej alltid framstår som

lika angelägen, i vart fall när förlusterna håller sig inom vissa gränser.

Som ett led i bekämpandet av en epidemi kan emellertid befinnas erforderligt

med ingripanden av sådan räckvidd, att ett företag ej kan bära

därav föranledda förluster eller att det i vart fall framstår som obilligt att

möjlighet till ersättning ej föreligger. Utredningsmannen tillägger, att då

fråga är om mindre företag innehavaren kan vara lika beroende av företagets

löpande avkastning som en löntagare är beroende av sin lön.

På de nu redovisade skälen kommer utredningsmannen till den slutsatsen,

att det får anses i princip befogat att införa generella regler om

ersättning av allmänna medel åt dem, som får vidkännas förluster till följd

av ingripanden på hälsovårdens område.

Utredningsmannen övergår härefter till frågan om vem som bör svara

för ersättningarna. Olika lösningar skulle kunna tänkas, nämligen att kostnaderna

Pigges på kommunerna, sjukkassorna, landstingen eller staten.

Utredningsmannen anför.

Såsom tidigare nämnts svarar enligt epidemilagen hälsovårdsnämnderna

för vissa kostnader som uppstår vid smittrening m. in. Så har t. ex. hälsovårdsnämnderna

att utgiva ersättning för gång- och sängkläder som förstöres.

Vissa kostnader åvilar sålunda redan nu primärkommunerna. I detta

sammanhang må jämväl erinras om att det för närvarande förekommer att

kommuner beviljar understöd åt personer som lidit förlust genom avstängning.

Då bestämmelser om ersättning saknas, har kommunerna ansett sig

böra träda hjälpande emellan. Detta torde dock icke ha skett i någon

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

större utsträckning. De ersättningar för inkomstbortfall m. in., varom nu

är fråga, blir av en helt annan omfattning än de kostnader som kommunerna

enligt epidemilagen har att svara för och ersättningarna skulle

komma att drabba kommunerna mycket ojämnt. En epidemi av sådan omfattning

som 1953 års paratyfusepidemi skulle kunna drabba vissa kommuner

mycket hårt. Redan av denna anledning torde det icke böra komma

i fråga att låta primärkommunerna svara för dessa ersättningar. Härtill

kommer, såsom medicinalstyrelsen framhöll i sin utredning 1947, att om

bördan lades på kommunerna, det skulle kunna leda till interkommunala

konflikter, och vetskapen om att en åtgärd av betydelse för hälsotillståndet

såväl i den egna som i annan kommun kunde komma att medföra

betydande kostnader kunde verka restriktivt i kampen mot en epidemi,

vilket ur folkhälsans synpunkt vore mindre lyckligt.

Därest sjukkassorna svarar för ersättningar av ifrågavarande slag skulle

en epidemi med dess i regel lokala utbredning kunna få svåra ekonomiska

verkningar för en sjukkassa; epidemien skulle kunna fullständigt rubba

kassans ekonomiska kalkyler. Denna invändning får måhända ej samma

tyngd om man i stället låter centralsjukkassorna svara för kostnaderna.

Mot tanken att låta sjukkassorna svara för kostnaderna talar emellertid

främst det skälet, att sjukförsäkringen är en försäkring som finansieras

bland annat genom avgifter från den enskilde medlemmen i kassan och

från arbetsgivaren. Den ersättning som nu ifrågasättes är emellertid av

annan karaktär. Det är en ersättning för liden förlust, tillfogad genom

ingripanden i samhällets intresse. Det kan då göras gällande att det ej bör

åligga den enskilde och arbetsgivaren att genom särskilda avgifter bidraga

till kostnaderna.

Ej heller synes kostnader av ifrågavarande slag böra läggas på landstingen,

som huvudsakligen svarar för den slutna sjukvården. Erfarenheterna

från paratyfusepidemien 1953 visar också att kostnaderna kan

drabba alltför ojämnt och tungt även när man räknar med så stora områden

som epidemidistrikt (landstingsområden).

En genomgång av de olika alternativens ekonomiska konsekvenser leder

alltså enligt utredningsmannen till att staten bör svara för berörda kostnader.

Detta är också enligt utredningsmannen befogat, då epidemibekämpandet

är ett riksintresse. Utredningsmannen erinrar i samband därmed

om att täckandet av kostnader och förluster på grund av åtgärder enligt

epizootilagstiftningen sker med statsmedel och att som skäl härför åberopats,

att bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna i hög

grad är ett samhälleligt intresse.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna finner det naturligt och riktigt, att ersättning

utgår av allmänna medel till de medborgare, som drabbas av kännbara

förluster i samband med ingripanden på hälsovårdens område, företagna

i det allmännas och i andra medborgares intresse. I flera yttranden

understrykes också vad utredningsmannen framhållit om betydelsen från

preventiv synpunkt av en lagstadgad rätt till sådan ersättning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

I det närmaste full enighet råder jämväl om att ersättningen bör utgå

av statsmedel. Endast statskontoret är av annan mening och yttrar i detta

hänseende.

Ämbetsverket vill framhålla, att i utredningen anförda skäl för att staten

skulle svara för kostnaderna icke synas helt övertygande, »ad angar

bacillbärarna har staten visserligen hittills i viss utsträckning larnnat gottgörelse

för inkomstbortfall in. in. Genom den obligatoriska sjukförsäkringen

ha emellertid numera öppnats möjligheter, som tidigare icke statt

till buds. Bacillbärare äro i likhet med de sjuka förhindrade att arbeta och

det synes knappast invändningsfritt att särställa bacillbärarna enbart av

det skälet, att den latenta sinitthärden är ofarlig för vederbör andes egen

hälsa. Ur samhällets synpunkt måste det anses ligga närmast till hands att

jämställa bacillbärare och sjuka. Det vore då icke orimligt, om det torsäkringsinstitut,

som skapats för de sjuka, jämväl konime att omtatta

bacillbärarna. Normalt sett torde detta icke heller komma att medföra

sådana ekonomiska påfrestningar för kassorna att man av denna anledning

behövde ställa sig tvekande. ----

Vad härefter angår företagsförlusterna har statskontoret icke heller blivit

fullt övertygat om att staten bör svara för kostnaderna på i utredningen avsett

sätt. Bland de för ändamålet föreslagna bestämmelserna har medtagits

föreskrift därom, att ersättning enligt kungörelsen skall minskas med belopp,

som någon på grund av försäkringsavtal utfått eller ager utfa. Överhuvud

taget synes frågan om möjligheterna till försäkring mot skador ocn

förluster i anledning av en epidemi relativt oklar. Statskontoret finner det

för sin del uppenbart, att i den mån möjligheter föreligga eller kunna öppnas

att försäkringsvägen skydda sig mot förluster av förevarande slag, det icke

bör ifrågakomma att tillskapa generella grunder för ersättning av statsmedel.

Departementschefen

Sedan lång tid tillbaka har uppmärksammats frågan i vad mån ersättning

bör utgå till den enskilde medborgaren för de förluster av olika slag, som

kan tillfogas lionom genom ingripande från det allmännas sida. Frågan har

fått allt större betydelse allteftersom samhället utvecklats och den statliga

verksamheten ökat. I ett utvecklat samhälle måste nämligen i olika hanseenden

ingripanden ske i det allmännas intresse, även om därigenom den

enskilde åsamkas skador i ekonomiskt avseende. I många fall framstår det

som fullt naturligt att den enskilde får ersättning, t. ex. när kionan tar i

anspråk den enskildes egendom genom expropriation. I andra fall kan det

synas rimligt att den enskilde själv får bära förlusterna vid ingripanden

från det allmännas sida. Stundom får ersättningsfrågan bedömas främst ur

skälighetssynpunkt.

Givetvis är det önskvärt att så långt möjligt utforma enhetliga normer

för det ersättningsansvar som må åvila kronan. Såsom riksdagen uttalade

vid sin hemställan om den nu verkställda utredningen, får man börja med

att på vissa mera avgränsade områden söka nå fram till enhetliga normer

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

angående när ersättning skall utgå och efter vilka grunder den skall beräknas.

Ett sådant avgränsat område — där bristfälligheterna i gällande rätt

blivit klart ådagalagda och allmänt erkända — ansågs ingripanden i hälsovårdens

intresse utgöra.

Vid utformandet av ersättningsregler på detta område borde enligt riksdagens

begäran spörsmålen ses mot bakgrunden av ersättningsproblemen i

stort och hänsyn sålunda tagas till de allmänna principerna för ersättningsfrågornas

lösande i svensk rätt. I utredningsmannens betänkande har i enlighet

därmed de principiella synpunkterna utförligt behandlats, och utredningsmannens

förslag har utformats med hänsyn till dessa principer. Det

skulle emellertid föra för långt att här närmare utveckla dessa mera allmänna

synpunkter och jag kommer därför i det följande att begränsa mig

till hur frågan om ersättning vid lagenliga ingripanden i hälsovårdens intresse

bör lösas.

Såsom jag redan inledningsvis berört, har man sedan länge övervägt spörsmålet

om ersättning åt s. k. bacillbärare, dvs. personer som

avstängts från arbete eller eljest ålagts inskränkningar i sin rörelsefrihet

emedan de misstänkes eller konstaterats föra smitta av smittsam sjukdom.

Någon allmän rätt till ersättning oberoende av lagstiftning torde icke finnas

i dessa fall. Tidigare har man hyst viss tvekan inför tanken att skapa generella

regler om ersättning av allmänna medel för inkomstbortfall vid sådana

ingripanden. Därvid har bl. a. anförts, att det vore föga rättvist att blott

bacillbärare men ej sjuka skulle få ersättning samt att en dylik regel kunde

komma att verka tämligen slumpartat. Emellertid har ända sedan 1919 ersättning

av statsmedel, om än i mycket begränsad omfattning och med

jämförelsevis blygsamma belopp, efter prövning från fall till fall utgått till

kroniska bacillbärare. På motsvarande sätt har vidare från och med budgetåret

1936 1937 ersättning i ömmande fall beviljats personer, som isolerats

såsom misstänkta smittbärare.

I detta sammanhang må också erinras om att staten, landstingen och

kommunerna genom bestämmelser i avlöningsreglementen i stor utsträckning

tillförsäkrat sina anställda ersättning vid avstängning på grund av

smittfara. Motsvarande reglering har däremot endast i undantagsfall förekommit

på den enskilda arbetsmarknaden.

Behovet av andra och generella regler på förevarande område kom till

klart uttryck i samband med paratyfusepidemien 1953. Ett stort antal personer

drabbades då av inkomstförluster till följd av myndigheternas ingripanden,

och statsmakterna ansåg sig böra träda emellan och bereda de

skadelidande ersättning. Man införde särskilda regler, varigenom ersättning

kunde utgå i större omfattning och efter andra grunder än enligt tidigare

praxis. Detta var emellertid eu nödlösning, vars giltighet begränsades till

paratyfusepidemien; ersättning enligt kungörelsen kunde utgå endast för

förlust som inträffat efter den 1 juni 1953 och före den 1 januari 1954. Det

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

är •— såsom framhölls under riksdagsbehandlingen av den proposition vari

nämnda ersättningsregler upptogs och vilket även understrukits av utredningsmannen

— uppenbarligen otillfredsställande, att frågan i vad mån

ersättning skall utgå vid ingripanden av här avsedda slag bedömes olika,

beroende på om ingripandet företagits i samband med en större epidemi

eller som en enstaka åtgärd. För den enskilde är ingripandet lika kännbart

i båda fallen.

Sedan den obligatoriska sjukförsäkringen numera genomförts och därigenom

ett visst skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom beretts så gott som

hela befolkningen, har det förut berörda argumentet mot generella regler

om ersättning åt bacillbärare förlorat all bärkraft. Förhållandet är nu snarare

det omvända, nämligen att det ter sig inkonsekvent att lagstadgad rätt

till ersättning för mistad arbetsinkomst vid isolering på grund av smittfara

icke finnes.

Jag delar således obetingat utredningsmannens jämväl av remissinstanserna

biträdda uppfattning, att det är principiellt befogat att införa generella

regler om ersättning åt dem som till följd av hälsovårdsmyndighets ingripande

går miste om arbetsinkomst. Lagstiftningen bör utformas så att

den enskilde i dessa fall får en i lag fastslagen rätt till ersättning enligt vissa

bestämda grunder.

De ersättningsregler, som tillkom i anledning av 1953 års paratyfusepidemi,

innefattade även bestämmelser om ersättning för förstörda

varupartier och andra företagsförluster. Ersättning

av allmänna medel för sådana förluster har tidigare icke kommit i

fråga i samband med epidemier. Däremot lämnas vid ingripanden enligt

epizootilagstiftningen regelmässigt ersättning av statsmedel för värdeförstöring

och vissa andra företagsförluster. Utredningsmannens förslag innebär

att ersättning vid ingripanden på hälsovårdens område skall kunna

utgå även för nu berörda förluster.

Under remissbehandlingen har invändning häremot icke gjorts i vidare

mån än att statskontoret ansett generella ersättningsregler icke böra tillskapas,

därest möjligheter föreligger eller kan öppnas att försäkringsvägen

åstadkomma skydd mot sådana förluster, vilken fråga först borde klarläggas.

Det är uppenbart att vid en epidemi ingripanden mot företag kan behöva

göras, som medför betydande förluster, och många gånger kan det te sig

ohilligt att låta företagaren bära hela förlusten. Under 1953 års paratyfusepidemi

företogs t. ex. åtskilliga ingripanden mot företag som medförde förluster

av sådan omfattning, alt ersättning av allmänna medel framstod som

fullt motiverad. Vidare torde det f. n. icke finnas någon försäkringsform,

som kan medge skydd mot dylika förluster. Jag vill också erinra om att

inom olika branscher, kanske främst livsmedelsbranschen, förekommer ett

betydande antal mindre företag, vilkas innehavare kan vara lika beroende

av företagets löpande avkastning som en löntagare av sin lön.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

På nu anförda skäl anser jag i likhet med utredningsmannen generella

bestämmelser böra meddelas om ersättning för de förluster som kan uppstå,

då på grund av myndighets förordnande varupartier förstöres eller företag

helt eller delvis hindras i sin rörelse. Dessa ersättningsregler synes -—- i enlighet

med utredningsmannens förslag —• böra erhålla den utformningen, .

att möjlighet skapas att efter vissa principer utge ersättning till den skadelidande.

Jag övergår härefter till frågan om vem som börsvara förkostnaderna

för de föreslagna ersättningarna. De olika alternativ som här

kan tänkas är att lägga kostnaderna på kommunerna, sjukkassorna, landstingen

eller staten. Efter att närmare ha diskuterat de olika alternativen

har utredningsmannen ■—- såväl av principiella skäl som med hänsyn till

de ekonomiska konsekvenserna — stannat för att kostnaderna bör åvila

staten. Samtliga remissinstanser med undantag för statskontoret har också

tillstyrkt en sådan lösning.

Jag kan även på denna punkt helt instämma med utredningsmannen. I

första hand anser jag det förhållandet att epidemibekämpandet sker i hela

landets intresse tala för utredningsmannens förslag. Vidare bör beaktas att

sjukkassorna baserar sin verksamhet bl. a. på avgifter från de enskilda

medlemmarna. Om sjukkassorna skulle svara även för ersättning åt bacillbärare,

skulle detta kunna drabba kassorna mycket ojämnt och en epidemi

som 1953 års paratyfusepidemi skulle kunna helt rubba vissa kassors ekonomi.

Härtill kommer att ersättning i enlighet med vad jag tidigare anfört

bör kunna utgå även för företagsförluster. Det är uppenbarligen uteslutet,

att kostnaderna därför skulle kunna läggas på sjukkassorna. Då det emellertid

icke bör förekomma att den ersättningsberättigade i det ena fallet

får bidraga till finansieringen av ersättningen genom försäkringsavgifter

men ej i det andra, framstår det än mera tydligt att sjukkassorna ej heller

bör belastas med kostnaderna för bacillbärarnas ersättningar.

4. Lagstiftningens tillämplighetsområde

Utredningsmannen

Utredningsmannen erinrar först om att de bestämmelser som infördes i

samband med paratyfusepidemien 1953 avgränsades att avse just denna

epidemi och framhåller, att vid en generell reglering av rätten till ersättning

i förevarande hänseende utgångspunkten bör vara en annan än de extraordinära

förhållandena vid en omfattande epidemi. Han anser, att i princip

ersättning bör ifrågakomma om genom myndighets ingripande, som föranledes

av förhållande, varöver den enskilde (eller hans arbetsgivare ellei

leverantörer etc.) ej kan råda, för den enskilde uppkommit förlust, och

omständigheterna ej är sådana att han likväl själv bör bära förlusten. Som

exempel på dylika omständigheter nämnes, att ingripandet företagits huvud
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 12(i år 1956

sakligen i det allmännas eller i andra medborgares intresse och förlusten är

så kännbar, att det framstår som oskäligt att en enskild själv skall bära den.

Utredningsmannen undersöker härefter från denna principiella utgångspunkt

i vilka fall ersättning på grund av myndighets ingripande bör komma

i fråga och börjar därvid med ingripanden mot personer.

De typiska fallen då ersättning bör utgå är, menar utredningsmannen,

epidemifallen. Anledning synes honom dock knappast finnas, att bereda dem

som drabbats av epidemisk sjukdom ersättning i vidare mån än sjuka i

allmänhet, bortsett från de förmåner i fråga om fri sjukvård in. in., som

redan enligt gällande lagstiftning tillkommer dem. Vad beträffar bacillbärarna

bör enligt utredningsmannen ersättning för inkomstbortfall i första

hand ifrågakomma vid avstängning på grund av någon av de i 2 § 1 inom.

epidemilagen uppräknade sjukdomarna. Vidare anser han ersättning böra

utgå, då fråga är om sjukdom, beträffande vilken med stöd av 24 och 25 §§

samma lag förordnats att epidemilagens bestämmelser skall äga tillämpning.

I sådana — mycket sällsynta — fall föreligger nämligen en utbredd

eller svårartad epidemi, och ingripandena blir av samma karaktär som vid

de vanliga epidemierna.

Mera tveksam ställer sig utredningsmannen, när det gäller ingripanden,

som avser andra smittfarliga sjukdomar än de av epidemilagen omfattade

och som grundar sig på andra författningsbestämmelser än epidemilagens.

I detta sammanhang erinrar han om att läkares anmälningsplikt beträffande

vissa epidemiskt uppträdande sjukdomar enligt särskilda bestämmelser

omfattar — utöver de i epidemilagen angivna sjukdomarna — gastroenterit

hos barn i åldern under två år, epidemisk gulsot, malaria, primär meningoencefalit

av infektiös typ, rots, tularemi, kikhosta, mässling och epidemisk

influensa. I fråga om dessa sjukdomar lärer det, fortsätter utredningsmannen,

knappast förekomma att en person, i vart fall någon längre tid, är

smittbärare utan att vara sjuk. Skulle det emellertid undantagsvis förekomma,

att myndighet finner det nödvändigt att med stöd av livsmedelsstadgan

eller mejeristadgan ingripa med avstängning mot bärare av smitta

av annan sjukdom än som avses i epidemilagen, kan det enligt utredningsmannen

synas omotiverat att ersättning ej utgår. Han nämner också såsom

exempel på ingripanden, som kan medföra inkomstbortfall för den enskilde,

hälsovårdsnämnds befogenhet enligt livsmedelsstadgan att från arbete avstänga

livsmedel sarbetare, vilken vid undersökning finnes behäftad med sår

eller annan yttre skada, som kan föranleda att av honom hanterat livsmedel

blir skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda.

Tuberkulosen, som ej ingår i de i epidemilagen omförmälda sjukdomarna,

ägnas i betänkandet särskild uppmärksamhet, under hänvisning till att

den som är behäftad med smittsam tuberkulos enligt tuberkulosförordningen

i viss utsträckning kan avstängas från sin sysselsättning. Då tuberkulos

ej torde smitta i andra band, synes man ej ha anledning att räkna

med att en frisk person kan föra smitta. Avstängning av eu person från ar
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1956

bete, emedan smittsam tuberkulos förekommer i familjen, torde sålunda

icke komma i fråga. Om det finns skäl att anta, att i mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse

sysselsatt person blivit bebäftad med smittsam tuberkulos,

kan han enligt nämnda förordning avstängas, men denna avstängning avser

endast tiden intill dess läkarundersökning verkställts och läkarintyg anskaffats,

som visar att fara för tuberkulossmitta från den avstängde icke

föreligger. Något längre avbrott i arbetet behöver därför icke förekomma.

På dessa skäl, och då enligt utredningsmannens mening den som är behäftad

med smittsam tuberkulos regelmässigt torde vara att anse såsom

sjuk och således berättigad till sjukersättning, finner utredningsmannen

sådan ersättning som här avses icke böra utgå i anledning av ingripanden

enligt tuberkulosförordningen.

Ej heller ingripanden enligt hälsovårdsstadgan, karantänskungörelsen eller

lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar anses i betänkandet

böra föranleda särskilda ersättningsbestämmelser.

Utredningsmannen kommer sålunda till det resultatet, att en praktiskt

godtagbar och rationell avgränsning av generella regler om ersättning åt

bacillbärare vinnes, om man låter bestämmelserna vara tillämpliga endast

på den som, utan att vara sjuk, på grund av myndighets ingripande med

stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan till förekommande

av att smitta sprides underkastas observation eller isolering eller

eljest inskränkning i arbete, varmed han må taga befattning.

Vid en genomgång av de på hälsovårdens område förekommande ingripanden,

som avser egendom eller företag, gör utredningsmannen

— efter en erinran om att i expropriationslagen öppnats möjlighet

att taga enskild egendom i anspråk jämväl för anordningar i hälsovårdens

intresse, i vilka fall expropriationsersättning i vanlig ordning utgår — först

följande uttalanden.

I hälsovårdsstadgan förekommer ej några ersättningsbestämmelser och

det torde förutsättas alt den enskilde själv, även där det ej direkt framgår

av författningstexten, har alt bekosta de åtgärder som hälsovårdsnämnd

ålägger honom att vidtaga och att taga de ekonomiska konsekvenserna därav.

Det ekonomiskt mest betydelsefulla fallet är det, då åtgärder av genomgripande

slag måste i den allmänna hälsovårdens intresse vidtagas mot

fabrik eller näring. För sådana fall bygger hälsovårdsstadgan huvudsakligen

på tanken att nyetablering skall ske i samförstånd med hälsovårdsnämnden.

Vid ett samhälles utveckling kan det emellertid inträffa att en

bestående fabriksanläggning kommer att medföra sådana sanitära olägenheter,

att allmänintresset kräver mer eller mindre omfattande åtgärder. Anläggningens

ägare torde då få vidtaga de anordningar som är möjliga eller

rimliga för att eliminera olägenheterna. Fråga om eventuell ersättning i fall

av sådana slag torde ej böra övervägas i nu förevarande sammanhang utan

bedömas enligt allmänna rättsprinciper.

På liknande sätt som enligt hälsovårdsstadgan har man i regel att bedöma

trågan om ersättning med anledning av samhälleliga ingripanden enligt

livsmedelsstadgan. Den enskilde, som tillhandahåller livsmedel, an
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

tingen genom försäljning i en affärsrörelse eller genom servering i restaurang

eller liknande inrättning, har att iakttaga vad som erfordras ur hygienisk

synpunkt och bekosta de anordningar och åtgärder som i sådant

hänseende är erforderliga. Han måste också själv i regel taga de ekonomiska

konsekvenserna av att varor som tillhandahålles är sådana att ingripanden

från myndigheternas sida måste ske.

Utredningsmannen kommer härefter in på åtgärder, som ingår i epidemibekämpningen.

Beträffande varupartier som kan befaras föra smitta är, säger utredningsmannen,

i första hand 91—94 och 100 §§ men också 7 § livsmedelsstadgan

av intresse. Där stadgas bl. a. om hälsovårdsnämnds befogenhet att förbjuda

saluhållande av livsmedel, att taga prov för undersökning därav samt att

omhändertaga vara, som ej får saluhållas. Fråga uppkommer i de nu berörda

fallen huruvida förlust på grund av en säkerhetsåtgärd, företagen i

det allmännas intresse, bör drabba den enskilde, om han och hans leverantörer

icke låtit sig komma någon försummelse till last och åtgärden visar sig

ej ha varit motiverad annat än ur allmän säkerhetssynpunkt. Vid besvarandet

av denna fråga får man beakta, att hälsovårdsnämndens kontrollerande

verksamhet har värde för af färsinnehavaren; det är i hans intresse att

kontroll sker så att allmänheten kan hysa förtroende för företaget och dess

varor. Praktiska svårigheter skulle också uppkomma, tillägger utredningsmannen,

därest en mera allmän rätt till ersättning infördes i fall av förevarande

slag. Han anser ersättningsfrågan därför böra betraktas på det sättet,

att det allmänna bör träda emellan endast i sådana fall där det skulle

drabba företagaren oskäligt tungt att själv bära förlusten. Utredningsmannen

kommer då fram till att ersättning endast bör ifrågakomma då en

epidemi eller en epidemifara föranlett omfattande ingripanden beträffande

varupartier. Andra fall skulle måhända kunna tänkas, då ersättning kunde

vara motiverad, men de får anses vara av så speciell natur, att de ej lämpar

sig för en generell reglering.

Utredningsmannen påpekar vidare, att jämväl epidemilagen innehåller

vissa bestämmelser om ingripanden, som kan drabba egendom och företag.

Endast för det fallet att gång- eller sängkläder eller andra personliga tillhörigheter

förstöres i samband med smittrening finnes emellertid en eisättningsbestämmelse

i lagen. I enlighet med den ståndpunkt utredningsmannen

förut intagit i denna del finner han alltså ersättning i särskild ordning

kunna ifrågakomma för andra förluster på grund av ingripanden jämlikt

epidemilagen.

Vad beträffar övriga hälsovårdsförfattningar förekommer, såvitt nu är

i fråga, ej annan bestämmelse av intresse än karantänskungörelsens föreskrifter

om att fartyg kan hindras från att lasta eller lossa etc. Denna kungörelses

karaktär anser utredningsmannen emellertid vara sådan, att ersättning

av allmänna medel på grund av nämnda ingripanden ej bör ifrågakomma.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Utredningsmannens förslag till avgränsning av de generella reglerna om

ersättning för kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets

ingripande mot egendom eller företag blir således att ersättning bör

kunna utgå, då ingripandet skett med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan

för att hindra spridning av smittsam sjukdom.

Remissyttrandena

Av de remissinstanser, som i sina yttranden berört frågan om avgränsning

av lagstiftningens tillämplighetsområde finner socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

styrelsen för statens institut för folkhälsan, styrelsen för statens

bakteriologiska laboratorium, länsstyrelsen i Kronobergs län och svenska

landstingsförbundet den av utredningsmannen föreslagna avgränsningen

lämplig såväl i fråga om ingripanden mot personer som beträffande ingripanden

avseende egendom eller företag.

Försäkringsrådet anser däremot begränsningen av ersättningsrätten till

ingripanden med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan och mejeristadgan

väl snäv. I första hand bör det enligt rådet övervägas, huruvida icke

även tuberkulosförordningen skall inbegripas i den blivande

lagstiftningen.

Samma ståndpunkt intar landsorganisationen.

Hälsovårdsnämnden i Malmö och tjänstemännens centralorganisation förordar

mera bestämt, att ersättningsrätten utsträckes till att avse jämväl ingripanden

enligt nämnda förordning.

Häremot må framhållas, att medicinalstyrelsen och styrelsen för statens

bakteriologiska laboratorium uttryckligen förklarar sig dela utredningsmannens

uppfattning, att ersättningsbestämmelserna icke bör vara tillämpliga

på den som avstänges från arbete på grund av att han befaras föra tuberkulossmitta.

Jämväl vid ingripanden jämlikt 24 och 50 §§ hälsovårdsstadgan

— d. v. s. mot fabrik som föranleder sanitär olägenhet o. s. v. — vore det enligt

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län motiverat med en generell reglering

av ersättningsfrågorna. Den i betänkandet gjorda hänvisningen till

allmänna rättsprinciper synes länsstyrelsen nämligen icke innebära någon

lösning.

Hälsovårdsnämnden i Malmö anser, att ersättning av statsmedel borde

utgå också till personer, som blir föremål för ingripanden enligt karantänskungörelsen.

Departementschefen

Ett av de första spörsmål som möter då man skall införa generella ersättningsregler

på förevarande område är hur man skall avgränsa de fall som

bör inbegripas under lagstiftningen. Man synes härvid få utgå från de bestämmelser,

med stöd av vilka ingripanden må göras. Utredningsmannen

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

har därvidlag skilt på ingripanden mot person och ingripanden avseende

egendom och företag.

I fråga om ingripanden mot person innebär utredningsmannens

förslag, att de ifrågasatta ersättningsreglerna skulle bli tillämpliga på

den som, utan att vara sjuk, på grund av myndighets ingripande med stöd

av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan till förekommande

av smittas spridning underkastas observation eller isolering eller eljest inskränkning

i arbete, varmed han må taga befattning. Denna avgränsning

har så gott som utan undantag godtagits av remissinstanserna och jag vill

särskilt fästa uppmärksamheten på att medicinalstyrelsen och styrelsen för

statens bakteriologiska laboratorium godtagit utredningsmannens förslag.

Under remissbehandlingen har emellertid från några håll invänts att ersättningsreglerna

bör avse jämväl ingripanden enligt tuberkulosförordningen

vilka — som nämnts -— utredningsmannen lämnat utanför. Som

skäl för sin ståndpunkt i detta hänseende har utredningsmannen anfört,

att den som är behäftad med smittsam tuberkulos regelmässigt torde vara

att anse såsom sjuk och således berättigad till sjukersättning samt att avstängning

enligt förordningen i andra fall endast kan avse den korta tid,

som åtgår för att anskaffa läkarintyg om frihet från tuberkulossmitta.

De skäl utredningsmannen anfört till stöd för sin ståndpunkt finner jag

bärande och jag vill därför godtaga hans förslag i denna del. Från något

håll har vidare ifrågasatts att låta ersättning av statsmedel utgå även till

personer som blir föremål för ingripanden enligt karantänskungörelsen.

Med hänsyn till de speciella förhållanden denna kungörelse avser och till

syftet med den nu ifrågasatta lagstiftningen kan jag icke tillstyrka ett

sådant förslag. Ej heller bör ersättning utgå vid ingripanden med stöd av

lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag sålunda — i överensstämmelse

med vad utredningsmannen föreslagit —- att ersättning skall kunna

utgå vid ingripanden med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan och mejeristadgan.

När det sedan gäller de personer, som blir föremål för ingripanden

med stöd av nämnda författningar, vill jag erinra om att enligt

sjukförsäkringslagen sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar förlust

eller nedsättning av arbetsförmågan. Meningen är icke att de nu ifrågasatta

ersättningsreglerna skall äga tillämpning på personer vilka på grund

av smittsam sjukdom eller annat smittsamt tillstånd förlorat sin arbetsförmåga.

Lagstiftningen om ersättning åt bacillbärare hör därför avgränsas

så, att ersättning utgår till den som blir föremål för ingripande för att

hindra spridning av smitta och som icke på grund av smittsam sjukdom

helt förlorat arbetsförmågan. Från lagstiftningens tillämplighetsområde uteslules

härigenom icke blott den, som vid smittsam sjukdom är berättigad

till hel sjukpenning från allmän sjukkassa, utan även den, vars sjukhjälpslid

vid sjukdomen gått till ända och som fortfarande är arbetsoförmögen,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

liksom den, som icke är sjukpenningförsäkrad men eljest skulle ägt uppbära

hel sjukpenning vid sjukdomen. Denna ståndpunkt torde stå i överensstämmelse

med vad utredningsmannen avsett.

Vad härefter angår lagstiftningens avgränsning i fråga om ingripanden

avseende egendom och företag vill jag understryka, att

det icke är meningen att ersättning enligt den här föreslagna lagstiftningen

skall utgå i anledning av de åtgärder myndigheterna vidtager i sin regelmässiga

kontrollerande verksamhet på hälsovårdens område. Vad det här

kan bli fråga om att ersätta är förluster, som uppkommer vid extraordinära

ingripanden. Jag är vidare ense med utredningsmannen om att ersättningsreglerna

i denna del endast bör avse ingripanden i epidemibekämpande

syfte. Den av någon remissmyndighet hävdade meningen, att ersättning i

denna ordning jämväl borde utgå då åtgärder med stöd av hälsovårdsstadgan

vidtages mot fabrik eller näring, kan jag alltså icke dela. På grund härav

och då jag på förut anförda skäl anser ersättningsreglerna icke böra tilllämpas

på ingripanden enligt karantänskungörelsen kan jag ansluta mig

till utredningsmannens förslag, att ersättning skall kunna utgå i vissa fall,

då ingripandet skett med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för

att hindra spridning av smittsam sjukdom.

5. Ersättning åt tillfälliga bacillbärare

Utredningsmannen

Enligt utredningsmannens förslag skall ersättning åt tillfälliga bacillbärare,

som är föremål för ingripande under högst 90 dagar i följd, utgå

enligt ett system, huvudsakligen överensstämmande med det som är stadgat

i lagen om allmän sjukförsäkring. Ersättningen skall sålunda bestämmas

och utbetalas av allmän sjukkassa och utgå med samma belopp som

vid sjukdom skulle ha utgått i sjukpenning eller hempenning jämte barntillägg

därå, dock med den indirekta förhöjning av beloppet som följer av

att någon karenstid ej skall tillämpas. Till grund för beloppets bestämmande

skall läggas såväl obligatorisk som frivillig försäkring. Beträffande

icke sjukpenningförsäkrade personer skall ersättning utgå som om vederbörande

vore sjukpenningförsäkrad. Vad speciellt angår fria företagare,

som ej är berättigade till tilläggssjukpenning, må ersättning för deras förluster

på grund av hinder i näring med anledning av avstängning — i

den mån de ej kan anses täckta genom ersättning motsvarande grundsjukpenningen

och eventuell tilläggssjukpenning på grund av frivillig försäkring

— sökas hos vederbörande länsstyrelse i den ordning som föreslås för

ersättning för företagsförluster.

Betänkandet inledes i denna del med allmänna synpunkter på

frågan om ersättningens storlek samt ordningen för

dess bestämmande och utbetalande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Utredningsmannen börjar med en beräkning i vilken utsträckning det

kan förväntas att hälsovårdsnämnderna kommer att meddela beslut om

avstängning och isolering. Någon statistik finns ej på detta område. Utredningsmannen

anmärker att antalet ärenden angående ersättning åt bacillbärare

i samband med 1953 års paratyfusepidemi uppgick till knappt

1 000. Med ledning härav ävensom annat i betänkandet redovisat material

anser utredningsmannen att man måhända kan räkna med att avstängningsfallen

i hela landet normalt kan komma att uppgå till 500 om året.

Under en omfattande epidemi kan antalet fall komma att öka betydligt.

Beträffande ersättningens storlek konstaterar utredningsmannen under

hänvisning till vid betänkandet fogade sammanställningar över ersättningar,

som Kungl. Maj :t beviljat kroniska bacillbärare och andra bacillbärare i

ömmande omständigheter, att ersättningarna i regel varit ringa — för kroniska

bacillbärare 40 å 50 kr. i månaden och för andra bacillbärare endast

blygsamma belopp, i flertalet fall understigande den uppgivna inkomstförlusten.

Utredningsmannen lämnar härefter en redogörelse för de regler rörande

ersättningens storlek, som upptagits i de tidigare förslagen i ämnet. Därvid

erinras bl. a. om att enligt medicinalstyrelsens förslag 1947 ersättningen

skulle bestämmas i överensstämmelse med vad som gällde enligt lagarna

om försäkring för olycksfall i arbete och försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Detta förslag innebar sålunda att sjukpenningen skulle beräknas i

förhållande till den årliga arbetsförtjänsten. Enligt lagarnas då gällande

lydelse skulle sjukpenningens storlek ha kommit att växla mellan 1: 50 kr.

om dagen för den, vars årliga arbetsförtjänst understeg 675 kr., och 9 kr.

om dagen för den, vars årsinkomst uppgick till 4 725 kr. eller däröver.

Utredningsmannen framhåller vidare, att frågan, huruvida full ersättning

borde utgå för uppkommande inkomstförlust, var föremål för övervägande

under förarbetena till 1953 års paratyfusepidemi. Med hänsyn

bland annat till de betänkligheter, som anfördes mot att behandla sjuka

och bacillbärare olika, ansågs det icke obilligt — i varje fall i frågans

dåvarande läge — att ersättningen i någon mån begränsades. Enligt den

då verkställda utredningen skulle ersättningen begränsas till 70 procent

av inkomstbortfallet i den mån det ej överstege 30 kr. för dag med möjlighet

till större ersättning i ömmande fall. Efter förslag av riksdagen höjdes

emellertid procentsatsen till 80.

Utredningsmannen anför härefter.

Det har gjorts gällande att, eftersom en bacillbärares avstängning från

möjlighet att förvärva arbetsinkomst sker i samhällets intresse, full ersättning

bör utgå. Häremot kan mera allmänt invändas, att man hittills ej

velat godtaga en sådan syn på samhällets skyldigheter vid nödvändiga

ingripanden mot den enskilde i det allmännas intresse. Om man nu inför

generella regler om ersättning synes det i vart fall vara försvarligt att

göra sådana mindre reduktioner av ersättningarna, som kan motiveras av

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 126

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

intresset för såväl den enskilde som det allmänna att man kan tillämpa

ett enkelt schematiserat förfarande. Man bör ej heller bortse ifrån det

statsfinansiella intresset att hålla ersättningarna nere. Även om den ersättningsfråga

som här är aktuell ej representerar så avsevärda belopp att det

statsfinansiella intresset kan sägas spela någon dominerande roll, torde

den böra ses i sitt sammanhang såsom ett led i de statliga välfärdsanordningarna.

Härtill kommer att såväl principiella som praktiska skäl kan

anföras mot att behandla sjuka och bacillbärare så väsentligt olika i ersättningshänseende

som full ersättning åt bacillbärare skulle innebära.

Utredningsmannen övergår härefter till frågan om ordningen för ersättningsbeloppens

bestämmande och utbetalande.

Efter att ha konstaterat att ersättning åt bacillbärare, utom i samband

med 1953 års paratyfusepidemi, hittills fastställts av Kungl. Maj :t, redogör

utredningsmannen för de olika lösningar i detta hänseende, som förordats

i samband med de förut berörda förslagen. Av redogörelsen framgår

att uppfattningarna svängt mellan att låta hälsovårdsnämnd eller annat

lokalt organ bestämma ersättningarna och att lägga ärendena på central

myndighet. Enligt 1919 års förslag skulle det sålunda ankomma på hälsovårdsnämnderna

att bestämma ersättningarna. Medicinalstyrelsens förslag

1947 gick ut på att ärendena skulle handläggas av riksförsäkringsanstalten

eller, som ett andrahandsalternativ, av medicinalstyrelsen. Enligt 1953 års

kungörelse skulle ansökan om ersättning inges till länsstyrelsen, som efter

erforderlig utredning med eget yttrande skulle översända handlingarna till

statskontoret. Om det begärda beloppet understeg 2 000 kr., beslutade statskontoret

i ärendet. I annat fall skulle statskontoret med eget yttrande översända

handlingarna till Kungl. Maj :t för avgörande, över statskontorets

beslut kunde klagan föras hos Kungl. Maj :t.

Utredningsmannen anmärker, att förfarandet enligt 1953 års kungörelse

medförde, att de ersättningsberättigade fick vänta länge på sin ersättning.

Detta berodde enligt utredningsmannen till en del på att beslutanderätten

tillkom en central myndighet, som måste kräva bevisning om avstängningen

och det faktiska inkomstbortfallet. Dröjsmålet med ersättningarna

innebar, anser han, en stor svaghet, eftersom man måste anta att flertalet

ersättningsberättigade var i behov av löpande inkomst för sitt uppehälle.

Det är därför, fortsätter utredningsmannen, angeläget att vid den generella

regleringen av ersättning till bacillbärare förfarandet anordnas så, att

utbetalning kan ske löpande i anslutning till inkomstbortfallet. Härigenom

kommer värdet av ersättningarna att avsevärt ökas för det stora flertalet

ersättningsberättigade.

Enligt utredningsmannen skulle en sådan ordning vinnas om ersättningsfrågan

löses i anslutning till lagen om allmän

sjukförsäkring.

Visserligen — framhåller utredningsmannen — uppnår man det principiellt

riktigaste resultatet, om ersättningen utgår på grundval av den

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

inkomst vederbörande styrker sig ha gått miste om, men med denna metod

är det knappast möjligt att använda sjukkassorna som organ för bestämmandet

av ersättningarna. Han betonar att deras organisation och arbetsformer

förutsätter enkla regler vid handhavandet av ersättningsärendena;

prövningen måste begränsas till ett enkelt konstaterande av inkomstbortfallets

storlek, exempelvis genom intyg från arbetsgivare, och ett rutinmässigt

bestämmande av ersättningsbeloppet på grundval därav. Man kan

alltså enligt utredningsmannen ej ålägga kassorna att ombesörja utredning

och göra en verklig prövning av inkomstbortfallet. Då skulle nämligen —

särskilt vid större epidemier — sjukkassorna ställas inför stora problem

och en besvärande arbetsbelastning uppkomma, som säkerligen skulle medföra

att utbetalningen av ersättningarna avsevärt fördröjdes.

Om man i stället anknyter ersättningsreglerna till sjukförsäkringen, blir

— anför utredningsmannen vidare — huvudprincipen den att envar som

enligt sjukförsäkringslagen vid sjukdom är tillförsäkrad sjukpenning även

vid ingripanden av ifrågavarande slag erhåller en mot sjukpenningen svarande

ersättning.

Utredningsmannen gör härefter en närmare undersökning av hur en lösning

av ersättningsfrågan i anslutning till sjukförsäkringen skulle gestalta

sig och av vilka ändringar och tillägg som därvid skulle erfordras samt

anför.

Enligt sjukförsäkringen är envar som har en årsinkomst av förvärvsarbete

av minst 1 200 kr. sjukpenningförsäkrad för en grundsjukpenning

av 3 kr. för dag. Därjämte är sjukpenningförsäkrad medlem, vars årsinkomst

av tjänst, dvs. anställning hos arbetsgivare, uppgår till minst

1 800 kr., försäkrad för tilläggssjukpenning, som till storleken bestämmes

av den sjukpenningklass han tillhör. Sjukpenningen är alltså i dessa fall

direkt avvägd med hänsyn till inkomstens storlek. Annan sjukpenningförsäkrad

medlem som har inkomst av förvärvsarbete kan frivilligt försäkra

sig för ett tillägg till sjukpenningen, som då avväges i förhållande

till hans inkomst. Inom sjukförsäkringen finns alltså en redan verkställd

klassificering av mycket stora grupper inkomsttagare. Det förefaller då

naturligt att utnyttja den klassificering av inkomsttagarna som sålunda

redan skett enligt sjukförsäkringen. Fördelarna därmed är uppenbara.

En sådan lösning skulle omfatta mycket stora grupper inkomsttagare och

i alla dessa fall skulle ytterligare utredning om den förlorade inkomsten

icke behövas. Varje sådan inkomsttagare skulle på ett snabbt och enkelt

sätt kunna få den ersättning som han är i behov av för sitt uppehälle

enligt samma princip som om han gått miste om inkomsten på grund av

sjukdom. Sjukkassorna har redan en verkställd beräkning av årsinkomsten

och den enda ytterligare utredning som skulle behöva anskaffas vore bevis

om ingripandets innebörd och tiden för avstängning från arbete.

Eu svårighet vid tillämpningen av metoden att anknyta ersättningsreglerna

för bacillbärare till sjukpenningförsäkringen är, att vissa kategorier

faller utanför denna försäkring och att för andra kategorier försäkringen

ej är fullständigt utbyggd. Innan man går in på frågan hur

dessa speciella problem kan tänkas bliva lösta, bör man emellertid se hur

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

metoden i stort verkar, hur ersättning enligt reglerna i sjukförsäkringslagen

utfaller för det övervägande antal det här är fråga om, nämligen

löntagarna.

Den viktigaste frågan blir, menar utredningsmannen, om denna ersättning

åt bacillbärare kan anses skälig eller om den med hänsyn till ersättningens

natur är för låg. Sjukpenningen bygger på den s. k. inkomstbortfallsprincipen,

d. v. s. man har avpassat sjukpenningens storlek efter storleken

av den inkomst som faller bort vid sjukdom med beaktande av att

sjukpenningen är skattefri. Vid utarbetandet av sjukpenningskalan utgick

man från att kompensationen i form av sjukpenning skulle motsvara omkring

två tredjedelar av inkomstbortfallet i skalans högre inkomstlägen

sedan skatteavdrag gjorts. Av flera olika skäl — bland annat med hänsyn

till risken för överförsäkring för flera inkomsttagare — stannade man vid

denna kompensationsgrad. Mot högre kompensationsgrad åberopades under

förarbetena till sjukförsäkringslagen bland annat att det skulle medföra

risk för missbruk av försäkringsförmånerna genom simulation och aggravation.

Ett sådant skäl kan enligt utredningsmannen icke åberopas när det

gäller ersättning åt bacillbärare. Med hänsyn härtill ävensom till naturen

av denna ersättning anser han det kunna ifrågasättas, om icke ersättningen

bör vara förmånligare än sjukpenningersättningen.

En förbättring av bacillbärarnas ersättning i jämförelse med de sjukas

kan uppnås genom att man utesluter den för de sjuka bestämda karenstiden

av tre dagar. Ifråga om ersättning åt bacillbärare finns enligt utredningsmannens

uppfattning icke något skäl att fastställa någon karenstid,

utan ersättning bör utgå redan från isoleringstidens början. Om man

beaktar att isoleringstiden för en bacillbärare ofta är av förhållandevis

kort varaktighet, innebär slopandet av karenstiden en icke obetydlig höjning

av ersättningsbeloppen.

När man bedömer ersättningsbeloppens storlek i jämförelse med det faktiska

bortfallet av dagsinkomst, måste man, förklarar utredningsmannen,

jämväl hålla i minnet att sjukpenning utgår för dag och alltså även för

helgdag, även om något inkomstbortfall ej inträffar den dagen. Detta är av

särskild betydelse då man jämför ersättningsbeloppet med timavlöning eller

daglön. Vid en jämförelse mellan ersättning åt sjuka och bacillbärare anser

han även böra beaktas, att bacillbäraren i regel har sin arbetskraft i behåll

så att han, även om han är avstängd från att utföra sitt vanliga arbete

och förlorar sin arbetsinkomst, i många fall torde kunna uträtta ett visst

mått av arbete i sitt hem eller på den plats, där han eljest är isolerad.

Stor betydelse vid bedömningen av ersättningsbeloppen i jämförelse med

dagsinkomsten tillägger utredningsmannen det förhållandet att ersättningen

åt bacillbärare, i likhet med vad som gäller för sjukpenning, föreslås

bli skattefri.

I särskilda tabeller belyses storleken av kompensationsgraden i olika in
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

komstlägen enligt sjukförsäkringslagen. Siffrorna grundar sig på preliminärskatten

i en ort tillhörande ortsgrupp III och med statlig inkomstskatt

beräknad efter 110 procent av grundbeloppet samt med en sammanlagd

kommunal utdebitering av 14 kr. per skattekrona. Vidare har presumerats

att tiden sammanfaller med de veckor eller månader, för vilka preliminärskatteavdragen

beräknats. Tabellerna har följande utseende.

Kompensation för ogift person utan barn

Inkomst-

gränser

Sjukpenning

under de

första 90

dagarna

Veckolön

vid

klassmitten

Veckolön vid

klassmitten

efter käll- skatteavdrag

Kompe

första

sjukveckan

nsation

därefter föl- jande sjuk- veckor under

de första 90

dagarna

kr

kr

kr

kr

kr

%

kr

%

1 200— 1 800

3

29

27

12

44,4

21

77,8

1 800— 2 400

4

40

36

16

44,4

28

77,8

2 400— 3 000

5

52

44

20

45,5

35

79,5

3 000— 3 600

6

63

52

24

46,2

42

80,8

3 600— 4 200

7

75

60

28

46,7

49

81,7

4 200— 5 000

8

88

70

32

45,7

56

80,0

5 000— 5 800

9

104

81

36

44,4

63

77,8

5 800— 6 800

10

121

93

40

43,0

70

75,3

6 800— 8 400

12

146

no

48

43,6

84

76,4

8 400—10 200

14

179

133

56

42,1

98

73,7

10 200—12 000

16

213

153

64

41,8

112

73,2

12 000—14 000

18

250

179

72

40,2

126

70,4

14 000—

20

2881

201

80

39,8

140

69,7

1 Beräknad för en årslön av 15 000 kr.

Kompensation för gift person1 med ett barntillägg av 3 kr per dag3

Inkomst-

gränser

Sjukpenning

under de

första 90

dagarna

Veckolön

vid

klassmitten

Veckolön vid

klassmitten

efter käll- skatteavdrag

Kompe

första

sjukveckan

nsation

därefter föl- jande sjuk- veckor under

de första 90

dagarna

kr

kr

kr

kr

kr I %

kr

%

1 200— 1 800

3

29

28

24

85,7

42

150,0

1 800— 2 400

4

40

38

28

73,7

49

128,9

2 400— 3 000

5

52

48

32

66,7

56

116,7

3 000— 3 600

6

63

56

36

64,3

63

112,5

3 600— 4 200

7

75

66

40

60,6

70

106,1

4 200— 5 000

8

88

76

44

57,9

77

101,3

5 000— 5 800

9

104

86

48

55,8

84

97,7

5 800— 6 800

10

121

97

52

53,6

91

93,8

6 800— 8 400

12

146

115

60

52,2

105

91,3

8 400—10 200

14

179

140

68

48,6

119

85,0

10 200—12 000

16

213

163

76

46,6

133

81,6

12 000—14 000

18

250

192

84

43,8

147

76,6

14 000—

20

288»

218

92

42,2

161

73,9

1 Gift person, vars hustru ej har egen inkomst eller har inkomst understigande 2 000 kr.

* Beräknad för en årslön av 15 000 kr.

* Innebär att vederbörande har fem eller Ilera barn.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Utredningsmannen understryker under hänvisning till tabellerna den

stora betydelsen vid kortare perioder av att karenstiden bortfaller och anför.

Medan kompensationen första veckan för sjuk ogift person utgör 39,8—

46,7 procent, kommer den för en bacillbärare att uppgå till 69,7—81,7 procent.

För en ogift person med en veckolön av 179 kr. återstår efter källskatteavdraget

133 kr. Den sjukpenning han uppbär utgör 14 kr. om dagen

eller för 7 dagar 98 kr. Han får sålunda vidkännas en minskning i sin

veckoinkomst av 35 kr. eller 5 kr. om dagen. Kompensationen är något högre

i de lägre inkomstgrupperna — högst vid en veckoinkomst av 75 kr. — och

något lägre i de högre inkomstgrupperna. Högsta ersättning utgör 20 kr. om

dagen, men därvid är att märka att förmånen av skattefrihet blir betydande

för de högre inkomsttagarna. För gift person med ett barntillägg av 3 kr.

per dag (fem eller flera barn) blir kompensationen procentuellt åtskilligt

högre. Har han en veckolön av 179 kr., återstår efter källskatteavdraget

140 kr. Den sjukpenning han uppbär utgör 14 kr., vartill kommer barntillägg

3 kr. För 7 dagar uppbär han 119 kr. och får sålunda vidkännas en

minskning i sin veckoinkomst av 21 kr. eller 3 kr. om dagen. För de minsta

inkomsttagarna — upp till 88 kr. i veckan — blir kompensationen i detta

fall större än det verkliga inkomstbortfallet, i den lägsta gruppen 150 procent.

En fördel med att bestämma ersättningen åt bacillbärare till samma belopp

som sjukpenningen anser utredningsmannen vara att gränsdragningen mellan

sjuk och bacillbärare utom beträffande karenstiden blir utan betydelse

för den enskilde. Denna gränsdragning torde, påpekar han, ofta vara vansklig

att göra, särskilt när det gäller en person som först varit sjuk och därefter

hålles isolerad på grund av smittfara. Ur administrativ synpunkt skulle

det slutligen vara förmånligt om sjukkassorna alltid hade att räkna med

samma ersättning per dag, vare sig det gällde sjukdom eller isolering av

bacillbärare. Det skulle ytterligare förenkla utbetalningssystemet.

Om det sålunda synes vara möjligt och lämpligt att i det stora antalet fall

tillämpa det system, som är reglerat i lagen om allmän sjukförsäkring,

även för ersättning åt bacillbärare, återstår emellertid, fortsätter utredningsmannen,

att undersöka huruvida det går att i samma ordning lösa frågan

om sådan ersättning även då vederbörande ej är medlem

av sjukkassa eller bestämmelserna om sjukpenningförsäkring ej gäller

eller ej gäller i full utsträckning. Det är främst de som är under 16

år, vissa utlänningar, vissa arbetstagare som enligt beslut av Konungen är

undantagna samt de som ej har en årlig inkomst av minst 1 200 kr. Att

här måste vara fråga om fåtaliga fall framgår av de uppgifter som tidigare

lämnats angående det totala antal bacillbärare man har att räkna med.

Hinder synes utredningsmannen ej möta att inpassa även de nu nämnda

kategorierna i det ifrågasatta systemet. I princip bör dessa personer, menar

han, behandlas på samma sätt som om de varit sjukpenningförsäkrade. De

bör ej komma i vare sig bättre eller sämre ställning därför att de lagtekniskt

ej direkt omfattas av systemet. En lösning synes honom lämpligen kunna

ske på samma sätt som skett på ett likartat område, nämligen såvitt angår

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

yrkesskadeförsäkringen. Enligt yrkesskadeförsäkringslagen äger sålunda

den skadade, om han under den s. k. samordningstiden eller del därav ej ar

försäkrad enligt sjukförsäkringslagen, rätt till ersättning med belopp, som

han skulle ha ägt uppbära i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest han

omfattats av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Ersättning åt den som har inkomst av förvärvsarbete men som icke är

sjukpenningförsäkrad enligt sjukförsäkringslagen bör sålunda enligt utredningsmannens

mening utgå med belopp motsvarande vad som skulle

ha utgått, därest den ersättningsberättigade varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad.

Vad beträffar den största kategorien, de som har mindre årsinkomst

än 1 200 kr., uppkommer inga svårigheter, eftersom den ersättning,

som i dessa fall skall utgå, alltid stannar vid grundsjukpenningens belopp,

3 kr. om dagen. Vad beträffar de personer av nu ifrågavarande kategorier

som har högre årsinkomst än 1 200 kr. — säkerligen ett ganska begränsat

antal — får sjukkassan i samma ordning som för sjukkassemedlemmar bestämma

årsinkomsten och med ledning därav inordna dem i de sjukpenningklasser

de skulle tillhört om de varit sjukpenningförsäkrade.

Med årsinkomst av förvärvsarbete förstås i sjukförsäkringslagen den för

år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas

komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Nar man har att i

förevarande sammanhang taga ställning till frågan om vederbörande har

inkomst av förvärvsarbete bör man, anser utredningsmannen^ i viss utsträckning

taga hänsyn även till mera tillfälliga arbetsinkomster. Om en

arbetstagare innehar en anställning som kan beräknas fortsatta, icke tills

vidare utan för en bestämd tid t. ex. en eller ett par månader, synes det

rimligt, att han blir berättigad till ersättning, om han drabbas av ett ingripande

av förevarande slag.

Skulle det ej anses möjligt eller lämpligt att låta sjukkassorna taga hand

om ärenden av senast nämnda slag, får de, fortsätter utredningsmannen,

handläggas av annan myndighet. Att uppdraga handläggningen av dessa

ärenden åt något centralt organ synes honom icke böra komma i fråga. En

sådan anordning är med de föreslagna reglerna om ersättningens storlek

icke påkallad för att nå en enhetlig bedömning av ärendena. Ur administrativ

synpunkt skulle vidare ett sådant system bli alltför tungt och utbetalningen

av ersättning skulle avsevärt fördröjas. En möjlighet vore att uppdraga

åt hälsovårdsnämnderna att handlägga ärendena. Det skulle emellertid

för hälsovårdsnämnderna innebära en helt ny uppgift, och det synes utredningsmannen

vanskligt att uppdraga åt ett annat lokalt organ än sjukkassorna

att tillämpa sjukförsäkringslagens bestämmelser i ifrågavarande

hänseende med bland annat beräkning av den inkomst, som skall läggas till

grund för beloppets bestämmande. Lämpligaste alternativ till sjukkassornas

handläggning av ärendena förefaller utredningsmannen vara att uppdraga

åt länsstyrelserna att i första instans handlägga dem. Eu sådan an
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

ordning skulle också vara naturlig ur den synpunkten, att i det följande föreslås

att vissa ersättningsärenden — nämligen de som angår företagarförluster

och ersättning åt kroniska bacillbärare — skall handläggas av länsstyrelserna.

Främst med hänsyn till att det måste te sig främmande att uppdraga

åt länsstyrelserna att tillämpa vissa bestämmelser i sjukförsäkringslagen

och räkna ut ersättningar, som skall direkt motsvara sjukpenning enligt

sjukförsäkringen, framstår det för utredningsmannen såsom önskvärt

att en sådan anordning kan undvikas.

Fn särskild fråga är, förklarar han, huruvida den nu ifrågasatta metoden

för bestämmande av ersättning åt bacillbärare kan anses godtagbar, då

fråga är om fria företagare, som icke är berättigade till

tilläggssjukpenning. Personer tillhörande denna kategori skulle,

liksom vid sjukdom, få nöja sig med grundsjukpenningen 3 kr. om dagen.

De personer, det här är fråga om, är lantbrukare, hantverkare, handlande

och andra fria företagare, som ej har löneinkomst. Grundsjukpenningen syftar

i dessa fall till att bereda ett visst mått av hjälp och utgöra ett bidrag till

täckande av de kostnader, som uppkommer vid sjukdom. Det har icke befunnits

möjligt att i alla lägen obligatoriskt tillförsäkra denna grupp fullt

skydd för inkomstbortfall vid sjukdom. Tanken har emellertid varit att

grundsjukpenningen för ifrågavarande personer skall kunna frivilligt kompletteras

med en tilläggssjukpenning, som tillsammans med grundsjukpenningen

lämnade en skälig kompensation för det av sjukdomen föranledda

inkomstbortfallet.

Utredningsmannen fortsätter.

Inkomsttagare som nyss nämnts må sålunda jämlikt sjukförsäkringslagen

genom frivilliga avgifter försäkra sig hos den centralsjukkassa han

tillhör för erhållande av tillägg till grundsjukpenningen. Tillägget må uppgå

till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte tillägg motsvarar

sjukpenningen i den sjukpenningklass medlemmen skulle ha tillhört, om

hela hans årsinkomst av förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. Man

får dock icke vara frivilligt försäkrad så, att då hel sjukpenning utgår

sjukpenningtillägget tillsammans med de förmåner, den försäkrade äger

uppbära enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, och den lön eller

ersättning, vartill han eljest må vara berättigad under sjukdom, för dag

räknat uppgår till högre belopp än en fyrahundrafemtiondel av hans årsinkomst

av förvärvsarbete. Sistnämnda regel har tillkommit för att förhindra

överförsäkring. Tanken är att en medlem ej skall få vara frivilligt

försäkrad så att hans sammanlagda förmåner under sjukdom uppgår till

mer än 80 procent av hans genomsnittliga dagsinkomst av förvärvsarbete.

För. vissa gifta kvinnliga sjukkassemedlemmar gäller särskilda regler om

frivillig försäkring för sjukpenningtillägg. Tillägget uppgår i dessa fall till

1, 2 eller 3 kr. för dag.

Med hänsyn till att en självständig företagare ej sällan kan vara arbetsoförmögen

under någon tid, utan att detta medför någon mera kännbar

ekonomisk påfrestning, och alltså i sådana fall något behov av en efter inkomsten

avpassad kontant sjukhjälp ej kan anses föreligga under den

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1956

första sjukdomstiden, har man beträffande den frivilliga försäkringen infört

särskilda karenstider. Försäkringen kan sålunda meddelas på villkor

antingen att tillägget skall utgå omedelbart efter det den vanliga karenstiden,

3 dagar, tilländalupit eller ock att tillägget skall utgå först efter det

sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen under en sjukperiod

utgivits för 15, 30 eller 90 dagar.

Vidare må här nämnas att sjukkassemedlem, vilken till följd av studier

eller annan utbildning, som beräknas pågå minst ett halvt år, äger hos

centralsjukkassan frivilligt försäkra sig för erhållande av sjukpenning

eller tillägg till den sjukpenning, som han äger uppbära på grund av den

obligatoriska försäkringen. Sjukpenningen må utgöra 3, 4, 5 eller 6 kr.

per dag, dock högst det av dessa belopp, som motsvarar skillnaden mellan

6 kr. och sjukpenningen på grund av den obligatoriska försäkringen. Å

sådan sjukpenning utgår även barntillägg. Karenstiden utsträckes i dessa

fall till 18 dagar.

Beträffande den frivilliga försäkringen må i övrigt i detta sammanhang

nämnas, att sådan försäkring i regel må meddelas endast om medlemmen

ej fyllt 55 år och har god hälsa. Vidare må anmärkas att statsbidrag utgår

för den frivilliga försäkringen med viss procent.

Utredningsmannen anser, att om någon enligt nyssnämnda bestämmelser

för fall av sjukdom frivilligt skaffat sig ett skydd mot inkomstbortfall

utöver den obligatoriska försäkringen bör det komma honom till godo

även vid ingripanden av förevarande natur. Med den utformning reglerna

om den frivilliga försäkringen fått, kan man, menar utredningsmannen,

utgå ifrån att sjukpenningen även i dessa fall blir avpassad efter årsinkomsten.

Genom att särskilda regler införts för att förhindra överförsäkring

föreligger garanti mot att ersättning kommer att utgå med för högt

belopp. Betänkligheter synes honom ej heller böra föreligga mot ersättning

åt studerande och med dem jämställda med utgångspunkt från deras

frivilliga sjukförsäkring. Visserligen skiljer sig denna kategori från de

tidigare behandlade därigenom, att något egentligt inkomstbortfall i regel

icke uppstår vid sjukdom eller isolering. Samma skäl som talar för att man

åt dem berett skydd vid sjukdom kan emellertid enligt utredningsmannens

mening åberopas även när det gäller ingripanden av förevarande art. Genom

att t. ex. en studerande ålägges isolering under viss tid kan ett ekonomiskt

avbräck tillfogas honom bland annat såtillvida, att studietiden förlänges

och studiekostnaderna därigenom ökar. Anledning synes utredningsmannen

därför icke föreligga att göra undantag för denna grupp. För dem

som sålunda har frivillig försäkring för sjukpenning eller tillägg därå bör

alltså den sammanlagda sjukpenningen kunna läggas till grund vid ersättningens

bestämmande.

Emellertid torde det, yttrar utredningsmannen härefter, finnas betydande

grupper som har inkomst av annan förvärvsverksamhet än tjänst men som

icke bär begagnat sig av möjligheten att genom frivillig försäkring utöka

skyddet vid sjukdom. 1 dessa fall bör ytterligare ersättning kunna utgå i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

den ordning som föreslås beträffande företagarförluster. Utredningsmannen

anför härom.

För dessa inkomsttagare kommer då ersättning för ingripande att beräknas

på den sjukpenning som de äger uppbära vid sjukdom, d. v. s.

grundsjukpenningen. Såsom nämnts utgör denna endast 3 kr. per dag och

det kan i många fall kanske synas vara ett alltför lågt belopp såsom ersättning

vid avstängning. Man får emellertid beakta, att denna kategori i regel

utgöres av personer som driver egen verksamhet. Det avbräck som tillfogas

en sådan person genom ett ingripande är i regel icke att betrakta

såsom en förlust dv viss arbetsinkomst per dag. Man kommer här i stället

in på företagarförluster. Avstängningen kan medföra visst avbräck i

rörelse, som icke kan bestämmas enligt generella, schematiska regler. Ett

skäligt resultat kan i regel uppnås endast genom att man i varje särskilt

fall prövar storleken av den lidna förlusten. Denna förlust torde då lämpligen

böra ersättas i den ordning som föreslås för företagarförluster. Att

personer tillhörande denna grupp genom att de är anslutna till den obligatoriska

sjukpenningförsäkringen automatiskt erhåller visst belopp i ersättning

bör icke utgöra hinder för att de i särskild ordning får ersättning

för avbräck i rörelse. Därvid får man beakta den ersättning som redan erhållits

genom sjukkassa.

På grund av vad nu anförts finner utredningsmannen det möjligt att

komma till ett i stort sett tillfredsställande resultat, om ersättningarna

åt bacillbärare anslutes till lagen om allmän

sjukförsäkring. Skulle det anses att den på föreslaget sätt beräknade

ersättningen blir för låg, synes honom hinder ej föreligga att, med

bibehållande av sjukpenningförsäkringen som grund för ersättningens bestämmande,

höja beloppen genom visst procentuellt tillägg. Ett sådant tilllägg

torde ej komplicera förfarandet i någon högre grad.

Fördelarna för den enskilde med det föreslagna systemet ligger, säger

han, i öppen dag. Man har fasta regler att gå efter och vet sålunda vad

man har att räkna med. Genom att utbetalning sker genom sjukkassorna

kan ett ärende av förevarande slag handläggas lika snabbt som ett ärende

angående vanlig sjukpenning.

Fördelarna ur administrativ synpunkt att kunna anlita den organisation

som redan finnes för sjukförsäkringen är enligt utredningsmannens uppfattning

ävenledes uppenbara. Utöver vad redan anförts i det hänseendet

påpekas, att sjukkassorna, som enligt sjukförsäkringslagen har att utöva

sjukkontroll, torde vara väl lämpade och rustade att utöva den kontroll,

som även i förevarande sammanhang är erforderlig. Så bör t. ex. kontroll

ske av att den ersättningsberättigade iakttager av läkare, hälsovårdsnämnd

eller sjukkassa givna föreskrifter samt att han icke underlåter att anmäla

till kassan när han återupptar sitt ordinarie arbete eller eljest sådana förhållanden

föreligger att ersättning icke bör utgå eller att ersättningen bör

nedsättas. Vidare vinnes, tillägger utredningsmannen, med det föreslagna

systemet på ett enkelt och effektivt sätt kontroll över att icke såväl sjuk
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956 43

ersättning som ersättning av nu ifrågavarande slag utgår samtidigt till

samma person.

För sjukkassornas del torde, anför utredningsmannen, en anordning sådan

som den här ifrågasatta under normala förhållanden medföra endast

jämförelsevis ringa administrativt besvär. Han räknar vidare med att även

under mera omfattande epidemier kassorna utan alltför stora påfrestningar

kan handha ärendena, eftersom det gäller att tillämpa i stort sett samma

bestämmelser som i fråga om sjukpenning och att räkna ut ersättningens

belopp enligt samma grunder som om fråga vore om sjukpenning. Den

ytterligare utredning som kommer att erfordras blir främst ett bevis från

hälsovårdsnämnden angående ingripandet samt utredning, huruvida avstängd

person som är anställd i statlig eller kommunal tjänst uppbär lön

under avstängningen eller ej. Ett visst merarbete uppkommer i fråga om

de ärenden, där tidigare verkställd inkomstberäkning ej finns och klassificering

med hänsyn till inkomsten måste ske. Utredningsmannen förmodar,

att dessa ärenden dock blir så pass fåtaliga att merarbetet ej blir alltför

betungande.

Beträffande frågan om ersättning därför åt kassorna

skulle man, anför utredningsmannen, kunna tänka sig en sådan lösning,

att kassan erhölle viss ersättning för varje av kassan handlagt ärende.

Emellertid är det enligt hans mening vanskligt att förutse i vilken utsträckning

kassorna kommer att belastas. Normalt torde belastningen bli

av så ringa omfattning att någon särskild ersättning till kassorna icke behöver

ifrågakomma. Vid en större epidemi kan dock ärendenas antal medföra

att vissa sjukkassor belastas i mycket stor utsträckning och nödgas

anställa ytterligare personal m. m. I dylika lägen kan det enligt utredningsmannens

uppfattning framstå som skäligt att staten bidrager till täckandet

av kassornas merkostnader. Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes

man, förklarar han, icke böra i förväg fastställa vissa normer för sådant

bidrag. I stället torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att, när så

finnes påkallat, bestämma om ersättning åt kassorna.

Utbetalningen av ersättningarna bör enligt utredningsmannen ordnas så,

att sjukkassorna förskotterar erforderliga belopp samt att det av statsmakterna

för ändamålet anvisade anslaget disponeras av tillsynsmyndigheten

— riksförsäkringsanstalten — som eller rekvisition utbetalar till kassorna

vad de visar sig ha utgivit till bacillbärare. Närmare bestämmelser om förfarandet

anser han få utfärdas av riksförsäkringsanstalten.

Sjukförsäkringslagens regler om besvär in. in. bör enligt utredningsmannens

mening äga tillämpning även beträffande nu ifrågavarande ersättningsärenden.

De innebär, att klagan över sjukkassas beslut i ersältningsärende

föres hos riksförsäkringsanstalten. Mot anstaltens beslut må talan föras

endast efter särskilt tillstånd av anstalten enligt de i sjukförsäkringslagen

angivna bestämmelserna.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

Utredningsmannen behandlar härefter frågan för hur lång tid

ersättning åt bacillbärare bör utgå.

De ärenden rörande kroniska bacillbärare, som prövats av Kungl. Maj :t

under åren 1932—1955, har icke uppgått till större antal än 130. Utredningsmannen

framhåller, att utredningen i ärendena ger vid handen, att

det dock är förenat med särskilda svårigheter att i dessa fall beräkna inkomstbortfallets

storlek. Beslutet om ingripandet, såvitt angår inskränkningar

i fråga om det arbete, varmed bacillbäraren må taga befattning, och

övriga särskilda föreskrifter torde ofta utformas med hänsyn till de särskilda

omständigheterna i varje enskilt fall, varför det enligt utredningsmannens

uppfattning torde vara nödvändigt att tillämpa andra principer

för bestämmande av ersättning åt kroniska bacillbärare än åt övriga. Han

finner det således ofrånkomligt att draga en gräns mellan de båda kategorierna

och därmed även att bestämma den tid, under vilken ersättning

enligt de förut förordade reglerna skall utgå.

Utredningsmannen erinrar om att, såsom tidigare nämnts, det stundom

först efter kanske ett år med säkerhet kan konstateras att fråga är om

kroniskt smittbärande. Detta förhållande anser utredningsmannen dock

icke hindra att man vid reglernas utformning drar gränsen betydligt snävare

och — även om kroniskt smittbärande ej med säkerhet kan fastslås

— i ersättningshänseende behandlar fallen som kroniska.

Vidare erinrar utredningsmannen i detta sammanhang om att i de fall,

då Kungl. Maj :t beviljat ersättning åt andra bacillbärare än kroniska, avstängningstiden

i flertalet fall rört sig om 10—20 dagar och i några fall

överstigit 3 månader. Den genomsnittstid om 25 dagar, som avstängningen

i dessa fall varat, kunde emellertid knappast anses representativ för samtliga

bacillbärare, enär ersättning sannolikt ej begärts i det stora antal fall,

då avstängningstiden varit helt kort.

Om gränsen dragés vid en tid av tre månader, kommer alltså så gott som

samtliga fall som icke är kroniska att omfattas av reglerna för bacillbärare

i allmänhet. En sådan gränsdragning synes utredningsmannen även från

andra synpunkter lämplig. Den anknyter bl. a. till sjukförsäkringslagens

bestämmelser såtillvida, att den sjukpenning som föreslagits skola läggas

till grund för ersättningens beräknande är den som utgår under de tre

första månaderna av en sjukperiod.

Remissyttrandena

Anknytningen av ersättningsreglerna till den allmänna sjukförsäkringen

betecknas av flertalet remissinstanser som en synnerligen

välfunnen och rationell lösning. Särskilt framhålles därvid de

med en sådan lösning förknippade fördelarna från administrationssynpunkt,

innebärande att en enkel och snabb handläggning av ärendena

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

erhålles samt att bacillbärare och sjuka kommer att ersättas efter i huvudsak

samma regler. I intet av remissvaren förordas någon annan ordning

för bestämmandet och utbetalandet av ersättningarna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför härom bl. a.

Åtskilliga fördelar torde utan tvivel vara att vinna genom att ersättningen

under de första nittio dagarna av avstängningstiden anknytes till sjukpenningförsäkringen

enligt lagen om allmän sjukförsäkring och utbetalas genom

sjukkassorna. — — — En lösning av ersättningsfrågan enligt principerna

för sjukpenningförsäkringen skulle således kunna möjliggöra för

envar inkomsttagare att snabbt och enkelt få den ersättning, som han är

i behov av, på samma sätt som vid försäkring mot inkomstbortfall på grund

av sjukdom. Det enda alternativet till denna metod för bestämmande av

ersättningen torde vara ett system motsvarande det som tillämpades i samband

med paratyfusepidemien år 1953, innebärande en prövning i administrativ

ordning av varje anspråk på ersättning, därvid ersättningen bestämmes

efter den faktiska inkomstförlust vederbörande åsamkats. Oavsett

i vilken ordning dylika krav skulle komma att prövas torde icke kunna

undvikas, att förfarandet bleve tungrott och tidskrävande till men för de

ersättningssökande, i all synnerhet under en epidemi. Länsstyrelsen vill för

sin del med den erfarenhet länsstyrelsen har från arbetet med ersättningsärendena

i samband med den senaste paratyfusepidemien icke förorda, att

ett dylikt system införes beträffande andra än dem, som enligt förslaget

skola betraktas såsom kroniska bacillbärare.

Rörande storleken av de ersättningar som skulle komma

att utgå enligt utredningsmannens förslag, förklarar länsstyrelsen i Kronobergs

län, förste provinsialläkaren i Stockholms lån och svenska arbetsgivareföreningen,

att ersättningsbeloppen är väl avvägda.

Socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten menar

att det är principiellt riktigt, att i huvudsak samma ersättningsbelopp utgår

till sjuka och bacillbärare.

Med hänsyn till att ersättningsbeloppen föreslås skola bli skattefria och

att särskild ersättning avses skola utgå även för bacillbärarens barn synes

det länsstyrelsen i Stockholms län knappast finnas fog för invändning mot

förslaget i denna del.

Enligt tjänstemännens centralorganisation vore det i och för sig icke orimligt

om full ersättning för inkomstbortfallet utginge, men å andra sidan

kunde det anses stötande, att en bacillbärare erhåller högre dagsersättning

än eu sjuk i samma inkomstläge. Organisationen tillstyrker därför utredningsmannens

förslag men förutsätter, att sådana kompletterande överenskommelser

träffas mellan vederbörande arbetsgivare och tjänstemännens

organisationer, att den totala ersättningen till bacillbäraren icke föisännas.

Landsorganisationen, som i denna fråga intar en från förslaget och fiån

så gott som samtliga övriga remissinstanser avvikande ståndpunkt, erinrar

om, att landsorganisationen redan i sitt över 1947 års utredning avgivna

yttrande yrkade att i allt iall tillfälliga bacillbärare bcicddcs tull ersättning

för inkomstbortfallet. Landsorganisationen fortsätter.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

LO bär ingen anledning att frånfalla sin tidigare intagna ståndpunkt. Nåls011

saklig motivering för en underkompensation kan inte sökas i den omständigheten,

att man pa sina hall hittills ej velat godtaga en sådan syn på

samhällets skyldigheter vid ingripanden mot enskilda i det allmännas intresse,

att den, mot vilken ingripandet riktats, skulle erhålla full ersättning

för av åtgärden tillskyndad förlust. Till ett sådant argument må anmärkas

att man — på samma håll — hittills ofta nog tvekat att erkänna själva rätten

till ersättning över huvud taget.

Att motivera den av anslutningen till sjukförsäkringslagen följande underkompensationen

med »intresset för såväl den enskilde som det allmänna

av att man kan tillämpa ett enkelt schematiserat förfarande» anser LO icke

vara hållbart. Med hänsyn till det normalt relativt ringa antalet avstängningsfall

kan en ersättningsberäkning — på grundval av för sjukkassorna

regelmässigt redan tillgängliga uppgifter — efter norm av det totala inkomstbortfallet

icke medföra någon nämnvärd administrativ inerbelastning

eller någon större tidsutdräkt med utbetalningen. Lika litet kan statsfinansiella

hänsyn åberopas mot full ersättning: därtill är frågan av alltför obetydlig

ekonomisk storleksordning. I sammanhanget bör för övrigt beaktas

att isoleringsåtgärderna, såsom redan framhållits, utgör ett led i den preventiva

epidemibekämpningen och i sin mån är ägnade att minska den

statsfinansiella belastning, som vid epidemiens utbredning skulle följa av

ökningen av statens bidrag till sjukförsäkringen.

Som ett allmänt argument mot full ersättning åberopar utredningsmannen

att »såväl principiella som praktiska skäl kan anföras mot att behandla

sjuka och bacillbärare så väsentligt olika i ersättningshänseende». Skälen

ifråga utvecklas ej närmare. Med de praktiska skälen'' torde avses de administrativa

hänsyn vilka redan berörts i det föregående. Vad den principiella

sidan av saken angår vill LO anmärka att intet av de skäl, som kan anföras

mot en sjukpenningförsäkring, innebärande full kompensation för inkomstbortfallet,

föreligger i avseende å bacillbärare. En dylik kompensation inom

sjukförsäkringen skulle innebära en betydande ekonomisk merbelastning

såväl för de försäkrade som för staten. Men framför allt är i fråga om ba"- cillbärarna risken för försäkringsmissbruk utesluten; en reduktion av ersättningen

skulle för deras del lika litet som en karenstid kunna motiveras

med att den motverkade ett obehörigt utnyttjande av ersättningsrätten.

Det må också på nytt erinras om den skillnad som består mellan bacillbärare

och sjuka därutinnan att isoleringen av de förstnämnda helt sker i samhällets

intresse och icke tillgodoser något den enskildes vårdbehov. I sammanhanget

förtjänar slutligen att framhållas att stats- och kommunalanställda

i stor omfattning utfår oavkortad lön vid tjänstgöringsförbud på grund av

smittofara.

Sammanfattande uttalar landsorganisationen, att inga hållbara skäl förebragts

mot en ersättning åt tillfälliga bacillbärare, som motsvarar det faktiska

inkomstbortfallet. Skulle det av praktiska skäl anses nödvändigt att bibehålla

sjukpenningförsäkringen som grund för ersättningens bestämmande

anser landsorganisationen intet hinder föreligga, att så som utredningsmannen

antytt ersättningsbeloppen höjes genom procentuellt tillägg, vilket

då bör avpassas så att det tillhopa med grundersättningen genomsnittligt

ger full kompensation för inkomstbortfallet. I senare sammanhang tillägger

landsorganisationen, att om ersättning till bacillbärare kommer att utgå

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

enligt lagförslaget eller eljest understiga full kompensation så måste lagen

tillföras en bestämmelse om befogenhet för länsstyrelse att, då omständigheterna

är ömmande, medge ersättning utöver den lagstadgade.

I det av landsorganisationen överlämnade yttrandet från svenska livsmedelsarbetareförbundet

hävdas, att full ersättning — givetvis med beaktande

av skattefriheten — bör utgå till bacillbärare. Det anmärkes, att de

föreslagna reglerna skulle för livsmedelsarbetarna leda till en ersättning

motsvarande endast två tredjedelar av den normala inkomsten efter skatteavdrag.

Förbundet uttalar sin anslutning till tanken att genom ett procenttillägg

höja ersättningsbeloppen så att i princip full ersättning erhålles.

En minoritet inom försåkringsrådet ger uttryck för i stort sett samma

synpunkter som anförts i landsorganisationens yttrande.

Hälsovårdsnämnden i Hälsingborg är av den uppfattningen, att ersättningen

till bacillbärare bör vara högre än den som utgår vid sjukdom och

motiverar denna sin mening med att bacillbäraren icke i eget utan i samhällets

intresse måste avstå från att utnyttja sin arbetsförmåga.

Samma grund åberopar Sveriges köpmannaförbund för sin mening, att

en tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål blott vinnes, om bacillbärare

i princip medges full ersättning för det av ingreppet föranledda

inkomstbortfallet.

Slopandet av karenstiden tillstyrkes eller lämnas utan erinran

i de flesta remissvaren. Förslaget möter dock i denna del gensaga fiån

statskontoret, länsstyrelsen i Jönköpings län och svenska sjukkasseförbundet

samt en ledamot i försäkringsrådet. Statskontoret anför till stöd för sin

ståndpunkt.

Som utredningsmannen påpekat, kan den från sitt regelmässiga arbete

avstängde bacillbäraren i många fall utnyttja sin arbetskraft på annat sa .

Han är således icke i lika hög grad som den sjuke begransad i sin rörelseförmåga

I all synnerhet förefaller det opåkallat att slopa karenstiden lor

studerande och andra, för vilka gäller längre karenstid än den vanliga. Vid

ett inordnande av bacillbärarna inom sjukkasserörelsen bora för ovngt avvikelser

från de för sjukförsäkringen fastställda reglerna ske allenast om

synnerligen starka skäl kunna åberopas för ett avsteg. Så kan icke anses

vara fallet beträffande karenstid för bacillbärare.

I huvudsak samma synpunkter anlägges av övriga nämnda remissinstanser
Svenska

arbetsgivareföreningen vill också ifrågasätta, huruvida icke skäl

talar för att tillämpa sjukförsäkringens karenstid jämväl för ifrågavarande

slag av ersättningar.

Mot utredningsmannens förslag att även personer, som icke är

medlemmar i sjukkass a, skall behandlas på samma sätt som om

de varit sjukpenningförsäkrade har invändning icke gjorts i vidare män

än att länsstyrelsen i Norrbottens län påpekat, att sådan person kan tänkas

vara skyddad mot inkomstbortfall genom försäkring, varför det bör före
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

skrivas att ersättning skall utgå endast för den händelse kompensation för

inkomstbortfallet ej erhålles på annat sätt.

Beträffande regleringen av ersättningen åt fria företagare och

andra, som ej är berättigade till tilläggssjukpenning,

anser riksförsäkringsanstalten och svenska sjukkasseförbundet, att

endast den obligatoriska sjukpenningförsäkringen bör ligga till grund för

bestämmandet av de ersättningar, som skall utbetalas av sjukkassorna.

Riksförsäkringsanstalten anför vidare.

Det kan nämligen enligt riksförsäkringsanstallens mening icke anses tillfredsställande,

att ersättningens storlek göres beroende av om vederbörande

begagnat möjligheten att teckna frivillig sjukpenningförsäkring i allmän

sjukkassa — en möjlighet, som på grund av de för den frivilliga försäkringen

gällande villkoren, bl. a. i fråga om ålder och hälsotillstånd, icke står

alla till buds.

Vad beträffar frivilligt försäkrade hemmafruar och studerande må även

framhållas, att ersättningen i inånga fall kan bli för hög, om deras förmåner

enligt den frivilliga försäkringen tagas i beaktande vid ersättningens bestämmande.

Särskilt i fråga om dessa kategorier torde gälla vad utredningsmannen

anfört, att bacillbärare i många fall torde kunna uträtta ett visst mått

av arbete i sitt hem eller på den plats, där han eljest är isolerad. Det må

jämväl uppmärksammas, att för studerande gäller inom den frivilliga försäkringen

en karenstid av 18 dagar (eller karenstidsförlängning med 15

dagar).

För de frivilligt försäkrade löretagarna skulle utredningsmannens förslag

medföra vissa icke önskvärda konsekvenser. Enligt förslaget skall företagare,

som är frivilligt försäkrad, erhålla ersättning uteslutande från allmän

sjukkassa, under det att företagare, som endast har grundsjukpenning,

skall ha möjlighet att jämväl få ersättning i den ordning, som föreslås

i fråga om företagarförluster. Ett sådant system kan medföra, att en

frivilligt försäkrad företagare kommer i sämre ställning än andra företagare.

Man kan nämligen icke, såsom utredningsmannen gjort, utgå från

att den sammanlagda sjukpenningen för en frivilligt försäkrad företagare är

avpassad efter årsinkomsten. I många fall har en företagare tillförsäkrat sig

ett frivilligt sjukpenningtillägg, som väsentligt understiger det, som han är

berättigad till. Enligt de föreslagna bestämmelserna kan resultatet i andra

fall bli, att en frivilligt försäkrad företagare får en för hög ersättning. Såsom

utredningsmannen anfört, kan frivillig försäkring för företagare efter den

försäkrades val meddelas med den vanliga karenstiden om 3 dagar eller med

karenstidsförlängning om 15, 30 eller 90 dagar, beroende bl. a. på att en

företagare under den första sjukdomstiden icke alltid har behov av en efter

inkomsten avpassad kontant sjukhjälp. Har en företagare valt karenstidsförlängning

med 15 eller 30 dagar, skulle han likväl bli berättigad till ersättning

i anledning av den frivilliga försäkringen redan från den dag myndighetens

ingripande träder i tillämpning. Skulle han ha valt en karenstidsförlängning

med 90 dagar, synes han däremot enligt förslaget icke bli

berättigad till ersättning motsvarande det frivilliga sjukpenningtillägget.

Utredningsmannens förslag i fråga om företagare innebär jämväl, att icke

heller företagare, som äro obligatoriskt tilläggssjukpenningförsäkrade på

grund av att de utöver inkomst av den egna verksamheten ha viss inkomst

av tjänst, kunna erhålla ersättning i den för företagarförluster föreslagna

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1956

ordningen. Detta måste anses helt otillfredsställande, enär den obligatoriska

sjukpenningen i sådana fall icke motsvarar företagarens årsinkomst av förvärvsarbete.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening böra alla de företagare, som äro

bacillbärare, äga möjlighet att utöver den av sjukkassan utbetalade ersättningen

erhålla ersättning i den ordning, som föreslås för företagarförluster.

Försäkringsrådet finner en rättvisare lösning av denna ersättningsfråga

än den av utredningsmannen föreslagna lösningen kunna vinnas, därest

företagaren som bacillbärare alltid tillerkännes ersättning med belopp motsvarande

grundsjukpenning jämte det högsta sjukpenningtillägg, han skulle

varit berättigad att frivilligt försäkra sig för.

Svenska arbetsgivareföreningen befarar, att den av utredningsmannen

föreslagna bestämmelsen leder till olikartad bedömning och förordar i stället

en regel av samma innehåll, som den av försäkringsrådet föreslagna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar också att ersättningen till

företagare, som är försäkrad för tilläggssjukpenning till lägre belopp än han

skulle varit berättigad till, enligt förslaget blir för låg. Statskontoret anser

däremot skäl icke finnas, att mot inkomstbortfall skydda bacillbärare,

som icke begagnat möjligheten att erhålla tilläggssjukpenning.

Frågan om ersättning till sjukkassorna för dessas medverkan

i den föreslagna understödsverksamheten beröres endast av svenska

sjukkasseförlmndet. Förbundet menar, att kassorna enligt 58 § sjukförsäkringslagen

bör kunna räkna med att bli gottgjorda för bestyret med ifrågavarande

ersättningar. Under alla förhållanden utgår förbundet från att skälig

gottgörelse lämnas kassorna, därest administreringen tid efter annan

skulle visa sig medföra merkostnader av icke ringa omfattning.

Rörande ersättningstidens maximering till 90 dagar

för tillfälliga bacillbärare har flertalet instanser icke uttalat sig. Uttryckligen

har denna gränsdragning för utbetalning från sjukkassa tillstyrkts av medicinalstyrelsen,

försäkringsrådet, styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium,

förste provinsialläkaren i Norrbottens län, svenska sjukkasseförbundet

och landsorganisationen, den sistnämnda dock endast under förutsättning

att ersättningen till kroniska bacillbärare i princip kommer att

bereda full kompensation för inkomstbortfallet. Denna princip bör också

enligt Sveriges köpmannaförbund gälla för såväl tillfälliga som kroniska

bacillbärare, varför den föreslagna gränsdragningen mellan dessa kategorier

enligt förbundets mening kan slopas.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet finner ingen anledning att sätta

gränsen i tiden lägre än ett år, då utredningsmannen själv konstaterat att

så lång tid i vissa fall behövs för att man skall kunna avgöra om bacillbärarskapet

är kroniskt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser på samma grund det kunna

ifrågasättas, huruvida ersättningsfrågan bör omprövas redan efter 90 dagar

i den för kroniska bacillbärare föreslagna ordningen. Länsstyrelsen förordar

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 126

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

i stället, att ersättningen fortfarande under ett år efter de första 90 dagarnas

förlopp får utgå efter sjukförsäkringens principer, i förekommande fall

alltså med belopp motsvarande reducerad sjukpenning.

Samma skäl som anförts för att ersättningsbeloppet per dag skall vara

lika för sjuka och bacillbärare kan enligt tjänstemännens centralorganisation

anföras för en likställighet beträffande ersättningstidens längd. Organisationen

föreslår därför, att maximitiden för ersättning till bacillbärare enligt de

för sjukpenningförsäkringen gällande grunderna utsträckes till 730 dagar.

Statskontoret är inne på samma tanke och tillägger, att särskilda åtgärder

lör att bereda kroniska bacillbärare ersättning då kan inskränkas till att

avse tiden efter nämnda 730 dagar.

Departementschefen

Huvudparten av de personer, vilka såsom smittförande kan förväntas

bli avstängda från sitt dagliga arbete, torde vara arbetstagare som för sitt

uppehälle är beroende av sin löpande inkomst. Såsom utredningsmannen

framhållit, är det därför av största vikt att man vid utformandet av regler

om ersättning åt bacillbärare utgår från ett förfarande, som kan tillgodose

nämnda behov. Det stora flertalet medborgare omfattas av den allmänna

sjukförsäkringen. Den av utredningsmannen föreslagna lösningen att låta

sjukkassorna bestämma och utbetala ersättningen i samma ordning som

sjukpenningen synes mig från nyssnämnda utgångspunkt vara den bästa

tänkbara. I själva verket torde det knappast vara möjligt, att genom något

annat nu befintligt organ åstadkomma en i omedelbar anslutning till inkomstbortfallet

fortlöpande utbetalning av ersättningen. Utredningsmannens

förslag har också i denna del vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna.

På sätt utredningsmannen närmare utvecklat förutsätter sjukkassornas

medverkan enkla regler för bestämmandet av ersättningarna. Det kan icke

komma i fråga att på kassornas personal lägga en prövning från fall till

fall av inkomstförlustens storlek. Härför skulle nämligen krävas bl. a. en

uppskattande och bevisvärderande verksamhet, som icke lämpligen kan

åläggas denna personal. Utredningsmannen förordar i stället en ännu fastare

anknytning av ersättningsreglerna till sjukförsäkringen. Han anser sålunda,

att ersättning åt bacillbärare bör utgå med samma belopp för dag räknat

som skulle utgått i sjukpenning och barntillägg under de första 90 dagarna

under en och samma sjukperiod, därest bacillbäraren varit sjuk. Därigenom

skulle vinnas, att för mycket stora grupper av inkomsttagare någon särskild

beräkning av ersättningens storlek per dag icke skulle erfordras, enär detta

redan skett genom bestämmandet av sjukpenningklass. Den viktigaste frågan

i detta sammanhang blir då huruvida det kan anses skäligt att bacillbärare

får åtnöjas med ersättningsbelopp av samma storlek som sjukpenningen.

Utredningsmannens ståndpunkt i detta avseende är, att ersätt
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

ningen till dem bör vara något förmånligare än sjukpenningen och att man

kommer till ett skäligt resultat genom att låta ersättning utgå redan från

isoleringstidens början. Någon karenstid motsvarande den för sjuka skulle

alltså icke förekomma.

Blott ett fåtal remissinstanser har haft något att invända mot att ersättningen

utgår efter nu angivna grunder. Från några håll, bl. a. landsorganisationen,

hävdas emellertid, att utredningsmannens förslag leder till en

icke sakligt motiverad underkompensation samt att, om det av praktiska

skäl anses nödvändigt att bibehålla sjukförsäkringen som grund för ersättningens

bestämmande, intet hinder föreligger att genom procentuellt tillägg

höja ersättningsbeloppen så att dessa i princip ger full kompensation.

Nämnas må dock i samband härmed att andra remissinstanser funnit det

opåkallat att över huvud taget göra avsteg från sjukförsäkringen genom

att slopa karenstiden.

Det är uppenbart, att den linje utredningsmannen valt innebär en synnerligen

rationell lösning av förevarande spörsmål. Här gäller därför närmast

att undersöka, huruvida den också är tillfredsställande ur rättvisesynpunkter.

Först må då framhållas att avsikten är att ersättningen —

liksom sjukpenningen — skall vara skattefri. Vidare vill jag vid en jämförelse

med sjukpenningen understryka den stora betydelse slopandet

av karensliden relativt sett skulle få för flertalet bacillbärare. Jag har

tidigare erinrat om att avstängningstiden för åtskilliga bacillbärare kan

begränsas till omkring 7 dagar. Den sammanlagda ersättningen till dem

skulle bli nästan dubbelt så stor som vad de skulle utfått i sjukpenning,

om de varit sjuka lika lång tid. Vid en avstängningstid av 15 dagar —

flertalet bacillbärare är icke avstängda längre —- blir ersättningen 20 procent

högre än den på lika lång sjuktid belöpande sjukpenningen. Ersättningen

åt bacillbärare blir sålunda ej obetydligt bättre än sjukpenningersättningen.

I flertalet fall torde ersättningen komma att uppgå till omkring

80 procent av inkomstbortfallet medan enligt sjukpenningskalan

kompensationen beräknas motsvara omkring två tredjedelar av inkomstbortfallet

i skalans högre inkomstlägen. I det här sammanhanget bör

också beaktas, att ersättning kommer att utgå även för helgdag, även om

något inkomstbortfall ej inträffar den dagen. Framhållas må vidare att

en bacillbärare under avstängningstiden ej sällan kan utföra visst arbete för

egen räkning samt att hans levnadskostnader därunder ofta blir lägre,

eftersom han slipper resor till och från arbetet, måltider utom hemmet

och dylikt. Att nu, då man för första gången skall införa generella regler

om ersättning åt bacillbärare, gå längre än vad utredningsmannen förordat

kan jag därför icke tillstyrka. Jag förmenar att utredningsmannens

förslag leder till skäliga ersättningar.

Enligt förslaget skall vid ersättningens bestämmande hänsyn tagas jämväl

till sjukpenning och sjukpenningtillägg som utgår på grund av frivillig

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

försäkring. Sådant tillägg kan sjukpenning^säkrad medlem, som åtnjuter

annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst, försäkra sig för.

Tillägget må uppgå till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte tilllägget

motsvarar sjukpenningen i den sjukpenningklass medlemmen skulle

ha tillhört om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete utgjort inkomst av

tjänst. Vidare kan hemmafruar i allmänhet frivilligt försäkra sig för tillägg

om en till tre kronor för dag och därjämte äger vissa studerande försäkra

sig för sjukpenning om högst sex kronor för dag eller för sjukpenningtillägg

om högst tre kronor för dag. Utredningsmannens tanke med att

vid bestämmandet av ifrågavarande ersättning taga hänsyn även till den

frivilliga försäkringen synes ha varit, att det skydd som en person ansett

sig behöva vid sjukdom bör han komma i åtnjutande av även vid ingripanden

av förevarande art, vilka till sina verkningar blir likartade med

sjukdom. I och för sig har jag intet att invända mot att hänsyn tages även

till den frivilliga försäkringen. Visserligen kan det måhända synas tveksamt

om även studerande bör komma i åtnjutande av ersättning beräknad

på grundval av den frivilliga försäkringen. Men då ett påtvingat avbrott i

studierna i vissa fall torde kunna medföra ökade kostnader i olika hänseenden

kan jag godtaga utredningsmannens förslag även i denna del. Ej heller

i de fall då ersättningen bestämmes med beaktande av frivillig försäkring,

synes mig hänsyn böra tagas till de särskilda karenstider som må vara bestämda

i annan mån än att frivillig försäkring med karenstidsförlängning å

90 dagar ej skall medräknas. Denna ståndpunkt överensstämmer i huvudsak

med utredningsmannens förslag och har i stort sett godtagits av remissinstanserna.

Emellertid uppstår i detta sammanhang ett särskilt problem i fråga om

sådana inkomsttagare som har annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst

av tjänst. Hit hör bl. a. lantbrukare, hantverkare, handlande och

andra fria företagare samt sådana personer som har inkomst såväl av

tjänst som av annat förvärvsarbete. För dessa gäller, att sjukpenningen

enligt den obligatoriska försäkringen kan genom den frivilliga försäkringen

höjas till högst så stort belopp som skulle ha utgått, därest hela årsinkomsten

av förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I de fall där vederbörande

försäkrat sig för högsta möjliga sjukpenning får han såsom bacillbärare

enligt huvudregeln ersättning med ett mot årsinkomsten svarande belopp.

För den, som icke begagnat eller icke kunnat begagna sig av den frivilliga

försäkringen eller försäkrat sig för lägre belopp än han varit berättigad

till, leder huvudregeln däremot icke till detta resultat. Utredningsmannen

är av den meningen, att ytterligare ersättning bör utgå allenast till företagare,

som icke är frivilligt försäkrad och som således från sjukkassa

endast uppbär grundsjukpenning, utgörande tre kronor om dagen. Den ytterligare

ersättningen föreslår han skola bestämmas i samma ordning som

i fråga om övriga företagsförluster, d. v. s. efter en prövning i varje särskilt

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Iiungl. Maj.ts pi-oposition nr 126 år 1956

/all av den lidna förlusten. Han utgår nämligen från att en avstängning

för företagare i regel icke medför förlust av viss till isoleringstiden hänförlig

arbetsinkomst utan snarare ett avbräck i rörelsen, vilket icke kan

fastställas efter generella, schematiska regler. Mot utredningsmannens förslag

har viss kritik riktats, huvudsakligen från riksförsäkringsanstalten,

försäkringsrådet och svenska sjukkasseförbundet. I synnerhet har det ansetts

otillfredsställande, att en frivilligt försäkrad företagare, som icke

tecknat sig för högsta möjliga sjukpenningtillägg, kommer i sämre ställning

än en företagare, som helt underlåtit att försäkra sig för erhållande

av sådant tillägg, samt att en företagare som har viss inkomst av tjänst

icke kan få ersättning utöver sjukpenningbeloppet även om detta icke

genom frivillig försäkring avpassats efter årsinkomsten. Vidare har påtalats

att möjligheten att teckna frivillig försäkring icke står alla till buds,

då därför uppställes särskilda villkor i fråga om ålder och hälsotillstånd.

Riksförsäkringsanstalten och svenska sjukkasseförbundet förordar, att endast

sjukpenningen enligt den obligatoriska sjukförsäkringen lägges till

grund för den ersättning som skall utbetalas av sjukkassa samt att alla

företagare beredes möjlighet att därutöver få ersättning i den ordning som

föreslås för företagsförluster. Enligt försäkringsrådet däremot bör företagaren

som bacillbärare alltid tillerkännas ersättning med belopp motsvarande

grundsjukpenningen jämte det högsta sjukpenningtillägg han

skulle varit berättigad att frivilligt försäkra sig för. Jag finner kritiken i

viss mån motiverad och vill därvid utöver de anförda synpunkterna framhålla

följande. För åtskilliga grupper av småföretagare, som icke har någon

anställd i rörelsen, medför en isolering regelmässigt inkomstbortfall i

samma utsträckning som för löntagare. Andra företagare åsamkas genom

sådan åtgärd ofta utgifter av olika slag. Överhuvudtaget torde det kunna

antagas att, därest företagare vid avstängning finge ersättning med det

sjukpenningbelopp som svarade mot årsinkomsten, han mera sällan skulle

bli överkompenserad. I detta sammanhang må framhållas, att sjukpenningbeloppet

är maximerat till att svara mot en årsinkomst av 14 000 kronor.

Önskvärdheten av en likformig bedömning av ersättningsfrågorna talar

också för att de generella reglerna får omfatta så många grupper av bacillbärare

som möjligt. På grund härav förordar jag — i överensstämmelse med

försäkringsrådets förslag — en regel av det innehåll, att den som åtnjuter

annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst skall i ersättning

såsom bacillbärare av sjukkassa äga uppbära det belopp för dag som han

vid sjukdom skulle varit berättigad till om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete

utgjort inkomst av tjänst.

Det återstår härefter att lösa ersättningsfrågan för vissa grupper av

bacillbärare, som icke är medlemmar i sjukkassa eller ej omfattas av den

allmänna sjukförsäkringen, nämligen personer under 16 år, vissa utlänningar,

vissa arbetstagare som enligt beslut av Konungen är undantagna

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

från sjukförsäkringen samt personer som ej har en årlig inkomst om

minst 1 200 kr. Utredningsmannen föreslår, att dessa grupper skall behandlas

som om de varit sjukpenningförsäkrade och hänvisar till att en

motsvarande bestämmelse intagits i yrkesskadeförsäkringslagen. Mot detta

förslag har någon erinran icke framställts under remissbehandlingen. Jag

finner också förslaget välbetänkt. När det gäller personer under 16 år synes

mig en begränsning dock böra göras. Jag anser sålunda icke rimligt att

ersättning motsvarande grundsjukpenning, d. v. s. tre kronor om dagen, i

sådana fall utgår utan prövning. Här torde man få kräva att ingripandet

medför inkomstbortfall och jag vill sålunda föreslå, att ersättning till den

som är under 16 år skall utgå endast om han visar att han gått miste om

arbetsinkomst till följd av ingripandet. Med arbetsinkomst torde då få förstås

inkomst av ett mera stadigvarande arbete; icke en helt tillfällig dagsförtjänst.

Bestämmandet av ersättningen åt bacillbärare tillhörande företagargruppen

och grupperna utanför sjukförsäkringen kräver något mera arbete från

sjukkassans sida än för övriga bacillbärare. Sjukkassan måste nämligen

fastställa vederbörandes årsinkomst innan ersättningen kan bestämmas.

Därsid bör tillämpas samma regler som vid klassificeringen inom sjukpenningförsäkringen.

I detta sammanhang vill jag också med anledning av ett

påpekande av en remissmyndighet framhålla, att man beträffande bacillbärare

helt kan bortse från risken för att någon genom simulation eller

aggravation obehörigen förskaffar sig ersättning. Skäl föreligger därför icke

att vidtaga särskilda åtgärder för att förhindra överförsäkring.

Såsom jag tidigare påpekat förekommer det personer, vilka hela livet

eller i varje fall under mycket lång tid är smittförande, s. k. kroniska

bacillbärare. Det är på skäl som jag senare kommer att närmare utveckla

ofrånkomligt, att dessa i ersättningshänseende behandlas på annat sätt än

de tillfälliga bacillbärarna. En begränsning av den tid, varunder ersättning

enligt de generella reglerna utgår, måste därför göras.

Utredningsmannen har funnit att, om nämnda tid bestämmes till tre

månader, så gott som samtliga icke kroniska bacillbärare kommer att under

hela avstängningstiden få ersättning enligt de generella reglerna. På

grund hära\ och med hänvisning till att en sådan tidsbegränsning även

finnes i sjukförsäkringslagen föreslår han att maximitiden för ersättning

enligt de generella reglerna bestämmes till 90 dagar samt att ersättning för

tiden därefter får utgå enligt reglerna för kroniska bacillbärare. Flertalet

remissinstansei, som tagit ställning till denna fråga, godtar utredningsmannens

förslag. Röster har dock höjts för att någon gränsdragning överhuvudtaget

icke skall förekomma eller att ersättningstiden skall förlängas.

Föi att vinna fördelarna med en enhetlig bedömning av ersättningsfrågorna

efter enkla generella regler har man, såsom framgått av vad jag

tidigare anfört, måst söka utforma reglerna så att de leder till ett skäligt

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

resultat för det stora flertalet bacillbärare. Därvid har man fått bortse från

att en prövning av alla omständigheter i det enskilda fallet kanske skulle

ha lett till att i ett fåtal fall ersättningen blivit något högre eller något

lägre. En motsvarande avvägning måste också göras när det gäller att bestämma

ersättningstiden. Det torde vara mycket sällsynt, att en icke kronisk

bacillbärare är smittförande mer än 90 dagar. En sådan maximitid

anknyter också naturligt till sjukförsäkringen. De skäl som föranlett

denna tidsregel i fråga om sjuka torde äga giltighet även för bacillbärare.

Jag finner sålunda utredningsmannens förslag välgrundat och tillstyrker

detsamma.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har från något

håll framförts den tanken att möjlighet borde öppnas att, då omständigheterna

är ömmande, medge ersättning utöver den lagstadgade. Enligt de

principer, efter vilka det av mig nu förordade förslaget är uppbyggt, torde

utrymme knappast finnas för en undantagsregel för det fall att omständigheterna

är ömmande. Ersättningen kommer i åtskilliga fall, särskilt i fråga

om låglönegrupperna, att helt eller i det närmaste helt täcka inkomstbortfallet.

Vidare torde det icke böra komma i fråga att uppdraga åt sjukkassorna

att pröva, när omständigheterna är ömmande. Ett sådant förfarande

skulle helt kunna förrycka fördelen med fasta, enhetliga regler. Jag vill

vidare erinra om att någon särbestämmelse för ömmande fall icke ingår i

sjukförsäkringslagen, oaktat sjukdom regelmässigt drar med sig utgiftei

utöver vad som ersättes enligt nämnda lag. För det fall att omständigheterna

är ömmande och behov av ytterligare hjälp föreligger torde sådan få lämnas

i annan ordning.

Slutligen vill jag i detta sammanhang nämna att då bacillbärare vårdas

å sjukvårdsanstalt ersättningen bör — i enlighet med vad som gäller i

fråga om sjukförsäkringen — minskas med i regel tre kronor för dag.

Vidare bör från ersättning avdragas sjukpenning in. in. som utgår enligt

sjukförsäkrings- och yrkesskadeförsäkringslagarna och vissa andra författningar.

Om bacillbäraren under ingripandet är tillförsäkrad lön av allmänna

medel bör ersättning utgå endast i den män lönen understiger ersättningen.

Härtill ävensom till övriga speciella bestämmelser återkommer

jag senare.

6. Ersättning åt kroniska bacillbärare

Utredningsmannen

Utredningsmannen använder i detta sammanhang benämningen kronisk

bacillbärare på den som, utan att vara sjuk, genom myndighets ingripande

till förekommande av att smitta sprides underkastas isolering eller eljest

inskränkning i arbete, varmed han må taga befattning, for längre tid än

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

90 dagar. De regler som han föreslår för de kroniska bacillbärarna skall således

träda i tillämpning, då bacillbärarskap varat 90 dagar i följd och därefter

fortsätter, varemot för de första 90 dagarna skall tillämpas de för tillfälliga

bacillbärare föreslagna reglerna.

Till en början konstaterar utredningsmannen, att de kroniska bacillbärarna

utgör en mycket liten grupp, vilket framgår av att under åren 1932—

1955 endast 130 ärenden angående ersättning åt kroniska bacillbärare eller

alltså i medeltal ungefär 5 om året behandlats av Kungl. Maj :t. Utredningsmannen

anser att, även med den föreslagna innebörden av begreppet kronisk

bacillbärare, man kan räkna med att fallen även i framtiden kommer att

bli fåtaliga.

Utredningsmannen överväger huruvida redan gällande sociallagstiftning

kan tillämpas för att bereda de kroniska bacillbärarna ersättning

vid ingripanden varom här är fråga och finner därvid endast anledning

att undersöka bestämmelserna i sjukförsäkringslagen och lagen om yrkesskadeförsäkring

samt folkpensioneringslagens regler om invalidpension.

Härom anför utredningsmannen.

Sjukförsakringslagen stadgar för sjukdomstid utöver 90 dagar en lä«re

tilläggssjukpenning än för de första 90 dagarna, nämligen lägst 1 kr. och

högst 9 kr. om dagen. Efter 730 dagars sjukdom utgår ej någon sjukpenning.

Lagen om yrkesskadeförsäkring anknyter till sjukförsäkringslagen och

sjukpenning utgår efter samma grunder som sjukpenning för de första 90

dagarna enligt sistnämnda lag. Fortsätter sjukdomen utöver de 90 dagarna

utgar alltjämt hel sjukpenning, om sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan

och halv sjukpenning, om arbetsförmågan till följd av sjukdomen

ar nedsatt med minst hälften. Om olycksfall efter upphörande av därav förorsakad

sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av

arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst Vio-del, utgives

livränta till den skadade. Livränta beräknas på grundval av den skadades

arliga arbetsförtjänst (ersättningsunderlaget). Vid förlust av arbetsförmågan

utgår “/12-delar av ersättningsunderlaget; vid nedsättning av arbetsförmågan

sker reducering efter vissa grunder. Vid fastställande av ersättningsunderlaget

medräknas arbetsförtjänst som icke överstiger 7 200 kr. till hela

sitt belopp; den del av arbetsförtjänsten som överstiger detta belopp reduceras

efter vissa grunder.

Folkpensioneringslagens invalidpension innebär i stort sett följande I11- validpension utgår för tid före fyllda 67 år till den som på grund av sjukdom

eller lyte ar ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar

hans krafter och färdigheter, under förutsättning att arbetsoförmågan

kan anses varaktig. Till envar som är berättigad till invalidpension utgår

grundpension med 200 kr. om året. Jämte grundpension utgår tilläggspension

med 600 kr. om året till gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter

folkpension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt 800 kr. till annan

pensionsberatUgad. Tilläggspension minskas med Va-del av den pensionsbera

tigades årsinkomst 1 vad den må överstiga för gift pensionsberättigad

Vr; 0CJh „for annan pensionsberättigad 1 000 kr. samt med ytterligare

årsinkomsten må överstiga 1 050 kr. för gift pensionsberättigad

och 1 400 kr. tor annan pensionsberättigad.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Det synes utredningsmannen ej möjligt eller lämpligt att direkt tillämpa

någon av nu berörda metoder för bestämmande av ersättning åt kroniska

bacillbärare. Han anför härför följande skäl. Ingripandet mot dessa sträcker

sig över lång tid och förhållandena i de olika fallen är växlande, beroende

på vederbörandes yrke och andra omständigheter. Stundom kan man ej

förrän efter ett år avgöra, huruvida tillståndet är kroniskt. En kronisk

bacillbärare behöver ej nödvändigtvis vara bacillbärare under hela livet;

tillståndet kan upphöra efter några år. Man har sålunda möjlighet att genom

operativa ingrepp häva tillståndet och det kan även på annat sätt upphöra.

I regel är fråga om äldre personer, som kanske ej längre har sin arbetsförmåga

kvar eller som efter hand mister sin arbetsförmåga helt eller delvis.

Den ersättning, som skäligen bör utgå, kan därför svårligen beräknas direkt

på visst inkomstbortfall. Det är så mycket svårare, som man här för arbetsföra

personer har att göra med ett anpassningsproblem, där måhända de

svåraste ekonomiska verkningarna i vissa fall kan elimineras genom omskolning

eller eljest övergång till annan sysselsättning. Fasta ersättningsregler

skulle kunna framstå såsom obilliga i vissa fall; i andra åter skulle

de kunna vara ägnade att låsa fast förhållandena på ett olämpligt sätt.

Utredningsmannen finner sig därför böra förorda en friare prövning från

fall till fall, där hänsyn kan tagas till alla omständigheter, som kan medverka

till en rättvis och skälig avvägning av ersättningarna. Under sådana

förhållanden blir emellertid — fortsätter utredningsmannen — svårigheterna

betydande, när det gäller att ge en vägledning för ersättningsbeloppens

bestämmande.

Hitintills har ersättningen i regel bestämts till 40 å 50 kr. i månaden.

Enligt utredningsmannen bör beloppen nu läggas på en högre nivå än hittills;

redan den penningvärdesförändring, som ägt rum under senare år,

motiverar en väsentlig höjning. Till utgångspunkt anser utredningsmannen

kunna tagas, att ersättningen i regel ej bör understiga grundsjukpenningens

belopp, 3 kr. om dagen. Denna ersättning menar han alltid

kunna motiveras med hänsyn till de merutgifter och svårigheter av olika

slag, som ingripandet normalt medför. Framgår av utredningen i ersättningsärendet

att vederbörande tillfogats ett inkomstbortfall, som han ej har

möjlighet att kompensera på annat sätt och som ej täckes av nämnda ersättning,

bör enligt utredningsmannen beloppet höjas med beaktande av inkomstbortfallets

storlek, behovet och andra på ersättningsfrågan inverkande

omständigheter. Därvid bör emellertid, anser han, på grund av de särskilda

förhållanden som föreligger vid de långvariga ingripanden, varom här är

fråga, ersättning i regel utgå med lägre belopp än vad de föreslagna reglerna

om ersättning åt tillfälliga bacillbärare skulle ge. Fn reduktion om

50 procent skulle för den högsta sjukpenningklassens del innebära eu

ersättning av It) kr. om dagen, och en sådan ersättning synes utredningsmannen

böra betraktas som maximum för kroniska bacillbärare. Sistnämnda

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

grund menar utredningsmannen vara särskilt lämpad för de fall, då tremånaderstiden

för tillfälliga bacillbärare överskrides och ersättning skall

utgå under ytterligare någon kortare tid.

Ersättningen bör enligt utredningsmannen bestämmas för viss tidsperiod

åt gången, i regel högst två år, under förutsättning att ingripandet

består under hela tiden. När omständigheterna föranleder därtill, bör dock

beslutet kunna upptas till omprövning och ändras före utgången av den

bestämda tiden.

Vad angår ordningen för handläggningen av ärendena

anser utredningsmannen visserligen önskemålet om en enhetlig bedömning

tala för att bibehålla en central prövning. Ärendenas förhållandevis ringa

antal gör också att de som hittills skulle kunna prövas av Kungl. Maj :t.

Emellertid finner utredningsmannen denna ordning vara onödigt omständlig

och försvåra en anpassning efter omständigheterna i det särskilda fallet och

efter de förändringar, som kan beräknas inträffa i den ersättningsberättigades

förhållanden. Utredningsmannen föreslår därför, att ersättningsfrågorna

i första instans skall avgöras av länsstyrelserna med möjlighet för sökanden

att efter besvär få ärendet prövat av Kungl. Maj :t i statsrådet. Länsstyrelserna

torde, menar utredningsmannen, ha goda möjligheter att genom polismyndigheterna

och de kommunala organen införskaffa erforderlig utredning

och kan också utan omgång inhämta behövliga uppgifter från förste

provinsialläkaren som för register över bacillbärare och kan förväntas äga

god kännedom om dem. Någon nämnvärd ökning av länsstyrelsernas arbetsbelastning

anser utredningsmannen den föreslagna ordningen ej kunna

medföra.

Remis syttrandena

Mot utredningsmannens förslag i denna del har endast ett fåtal invändningar

rests.

Vad först beträffar storleken av ersättningarna hävdar

Sveriges köpmannaförbund att även för kroniska bacillbärare principen om

full ersättning skall gälla.

Landsorganisationen och svenska livsmedelsarbetareförbundet är av samma

uppfattning och förklarar, att ersättningen bör beräknas efter allmänna

skadeståndsregler och icke vara beroende av behovsprövning. Landsorganisationen

finner emellertid med hänsyn till de särskilda svårigheter, varmed

inkomstbortfallets beräknande i dessa regelmässigt mycket långvariga

fall är förenat, det kunna övervägas andra ersättningsgrunder, mera anslutande

till dem som gällde enligt försäkringen mot yrkessjukdomar.

Sveriges läkarförbund vitsordar riktigheten av utredningsmannens påstående,

att kroniska bacillbärare i vissa fall kan befrias från bacillerna

genom operativt ingrepp eller på annat sätt samt framhåller i anslutning

därtill, att förmånerna till de kroniska bacillbärarna icke bör utformas

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956 59

så att dessa kommer att sakna intresse för att bli definitivt sanerade från

sina baciller.

Invändningarna i övrigt avser ordningen för fastställandet

av ersättningarna.

Statskontoret, som enligt vad tidigare anmärkts förordar att sjukpenningförsäkringens

regler skall tillämpas på ersättningen åt bacillbärare under

730 dagar och således därunder utges av sjukkassorna, anför i förevarande

sammanhang.

För de kroniska bacillbärarna bör, i den mån ersättning icke kommer att

utgå genom kassornas försorg, särskilt ansökningsförfarande föreskrivas.

Så bör även bliva fallet i fråga om företagsförluster. Utredningsmannens

förslag att beslutanderätten i dessa ärenden skulle anförtros länsstyrelserna

kan statskontoret emellertid icke godtaga. Såväl beträffande kroniska

bacillbärare som företag är det enligt ämbetsverkets mening av synnerlig

vikt, att en enhetlig tillämpning av meddelade föreskrifter tryggas. Det

torde icke kunna förväntas, att dessa ofta ganska svårbedömbara fall skola

få en ens tillnärmelsevis enhetlig bedömning, om beslutanderätten skulle

ankomma på länsstyrelserna. Då man genom utredningsmannens förslag

kan bortse från de vanliga bacillbärarna, torde man icke kunna tillmäta

avgörande betydelse åt kravet på att ersättningens utbetalande i tiden nära

ansluter sig till förlustens uppkomst. Det må för övrigt i detta sammanhang

framhållas, att tidsutdräkten med behandlingen av paratyfusärendena

från 1953 helt måste tillförskrivas svårigheterna i utredningshänseende.

Ett stort antal ärenden voro, när de inkommo till statskontoret, i

det skick, att de måste återremitteras till länsstyrelserna för komplettering.

Erfarenheterna från dessas tolkning av bestämmelserna tala således

knappast för lämpligheten att anförtro länsstyrelserna beslutanderätten.

Antalet ersättningsfall torde icke heller annat än undantagsvis bli av den

storleksordning, att en decentraliserad prövning av denna anledning kan

anses påkallad.

Statskontoret föreslår härefter, att ersättningsfrågorna avseende kroniska

bacillbärare underkastas central prövning samt att beslutanderätten i första

instans anförtros medicinalstyrelsen, som enligt statskontoret torde ha de

bästa förutsättningarna att sakligt bedöma om och i vilken utsträckning isoleringsåtgärder

är motiverade och följaktligen även i vilka fall behov av ersättning

föreligger.

Central prövning av ifrågavarande ärenden förordas också av länsstyrelserna

i Kristianstads, Västernorrlands samt Göteborgs och Bobits län ävensom

av förste provinsialläkaren i Kristianstads län. De båda sistnämnda

föreslår därvid att prövningen skall ankomma på Kungl. Maj:t.

Försäkringsrådet har intet att erinra mot att länsstyrelsen får pröva och

avgöra ärendena men frågar, huruvida icke den ordningen bör genomföras,

att ansökan om ersättning visserligen ställes till länsstyrelsen men ingives

till sjukkassan, som med eget yttrande — upptagande tidigare inhämtade

uppgifter av vikt jämväl för den fortsatta bedömningen — vidarebefordrar

ansökningen till länsstyrelsen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Utredningsmannens rekommendation att omprövning skall ske

vartannat år föranleder medicinalstyrelsen att erinra om att i icke

så få fall det efter några år framstår som uppenbart, att smittbärarskapet

blir livsvarligt, varför det möjligen åt den beslutande myndigheten bör lämnas

befogenhet att förlänga intervallet mellan prövningarna. Förste provinsialläkaren

i Kronobergs län återigen anser det nödvändigt, att omprövning

i vissa fall sker redan efter sex månader eller ett år.

Departementschefen

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har alltsedan epidemilagens

tillkomst Kungl. Maj :t efter särskild ansökan brukat bevilja understöd åt

sådana personer som på grund av konstaterad kronisk smittfarlighet underkastats

inskränkning i sitt näringsfång. Ersättningen har varit av ringa

storlek; i regel ej mer än 40 å 50 kr. i månaden. Antalet sådana ärenden har

varit mycket litet. I genomsnitt torde ej ha förekommit mer än omkring

fem ärenden per år.

Då man nu skall införa generella ersättningsregler framstår det —- som

jag redan uttalat — såsom nödvändigt eller i varje fall synnerligen lämpligt

att till särskild reglering utskilja de bacillbärare, vilkas smittförande

tillstånd blir livsvarigt eller i varje fall mycket långvarigt. I likhet med utredningsmannen

har jag funnit en praktiskt godtagbar regel för avgränsning

av dessa kroniska bacillbärare kunna vinnas, om till denna kategori

hänföres personer, som är smittförande mer än 90 dagar i följd.

Utredningsmannen har redovisat åtskilliga, enligt min mening tungt vägande

skäl för att frågan om och med vilket belopp ersättning av statsmedel

skall utgå till de kroniska bacillbärarna avgöres efter en prövning av omständigheterna

i varje enskilt fall. Som skäl har åberopats bl. a. att det visat

sig, att det i regel är äldre personer som blir kroniskt smittförande, och

många av dessa har kanske på grund av åldern redan fått sin arbetsförmåga

nedsatt, då ingripande mot dem som bacillbärare vidtages. Andra förlorar

måhända under tiden för ingripandet efter hand sin arbetsförmåga. I vissa

fall finnes möjlighet att genom operativt ingrepp häva det smittförande tillståndet.

Det är också i en del fall tänkbart, att — eventuellt efter omskolning

— vederbörande kan övergå till annan sysselsättning så att ingripandet

kan upphöra eller inskränkas. Med hänsyn till dessa omständigheter synes

det mig icke lämpligt, att såsom under remissbehandlingen från något håll

föreslagits söka åstadkomma en generell reglering av ersättningsfrågorna

även för dessa bacillbärare. Ersättning åt dem kan svårligen beräknas direkt

på visst inkomstbortfall utan hänsyn bör kunna tagas även till andra omständigheter.

Annars skulle resultatet säkerligen i många fall te sig stötande.

Jag vill tillägga att man i hittillsvarande praxis icke strikt hållit på principen

om ersättning motsvarande inkomstbortfallet utan beaktat även

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 är 1956

andra särskilda förhållanden. Jag godtar alltså utredningsmannens förslag

att man i fråga om kroniska bacillbärare prövar ersättningsfrågan från fall

till fall med beaktande av de föreliggande omständigheterna. Därvid bör

hänsyn kunna tagas även till att ömmande omständigheter föreligger.

I betänkandet har utredningsmannen framlagt vissa vägledande synpunkter

för ersättningsbeloppens bestämmande. Ersättningen skulle i regel bestämmas

till lägst tre och högst tio kronor om dagen. Jag kan — dock med

betonande av att det icke får bli en schematisk tillämpning — i huvudsak

ansluta mig till utredningsmannens synpunkter. Särskilt vill jag med anledning

av vad som anförts i en del remissyttranden understryka, att ersättningarna

visserligen måste bestämmas till väsentligt högre belopp än vad

hittills varit brukligt men att ersättningsbeslutet dock måste grundas på

bl. a. en behovsprövning och icke på allmänna skadeståndsregler.

Såsom utredningsmannen anmärkt bör med hänsyn till att de för ersättningsbeslutet

grundläggande förhållandena kan ändras under ingripandets

bestånd ärendet kunna omprövas från tid till annan. Ersättningen bör därför

bestämmas för en tid av högst två år åt gången. När skäl därtill föreligger

bör emellertid beslutet kunna omprövas före utgången av den bestämda

tiden. Att som medicinalstyrelsen föreslagit förlänga intervallen utöver

två år anser jag — med hänsyn till att ersättningen i viss utsträckning

bestämmes efter skälighetsprövning — icke lämpligt.

Enligt utredningsmannens förslag skall ersättningsärendena beträffande

kroniska bacillbärare prövas i första instans av länsstyrelsen och efter besvär

av Kungl. Maj :t i statsrådet. Vissa remissmyndigheter har hävdat, att en

central prövning bör bibehållas. Att låta Kungl. Maj :t även i fortsättningen

direkt pröva dessa ärenden synes mig icke motiverat. En sådan ordning är

alltför omständlig och kan icke anses betingad av ärendenas natur. Kravet

på enhetligt bedömande framträder ej heller med sådan styrka i fråga om

dessa ärenden att prövningen måste ankomma på central myndighet. Som

jag redan nämnt skall ju hänsyn kunna tagas till omständigheterna i varje

särskilt fall. Såsom utredningsmannen föreslagit torde utan olägenhet

kunna uppdragas åt länsstyrelsen — som ju har goda möjligheter att införskaffa

den utredning som erfordras — att besluta i ärendena. 1 anledning

av vad försäkringsrådet uttalat angående ingivandet av ansökan om ersättning

vill jag tillägga, att då en bacillbärare första gången skall ansöka om

ersättning hos länsstyrelsen synes det lämpligt att han inger sin ansökan till

sjukkassan, som med eget yttrande översänder ansökningen till länsstyrelsen.

Någon bestämmelse härom erfordras dock icke i lagen.

På grundval av utredningsmannens förslag har inom inrikesdepartementet

upprättats förslag till lag om ersättning åt smittbärare ävensom lag om

ändring i kommunalskattelagen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

7. Ersättning för företagsförluster m. m.

Utredningsmannen

Såsom anförts vid behandlingen av frågan om avgränsningen av lagstiftningens

tillämplighetsområde är utredningsmannen av den meningen, att

ersättning för företagsförluster på grund av ingripanden på hälsovårdens

område bör ifrågakomma endast då ingripandet skett med stöd av epidemilagen

eller livsmedelsstadgan för att hindra spridning av smittsam sjukdom.

De företagsförluster, som det här kan komma i fråga att ersätta, är enligt

utredningsmannen av två slag: dels förstörda varor eller annan lös egendom,

i vilket fall skadans storlek är relativt lätt att fastställa, dels mera svårbestämda

förluster på grund av driftavbrott eller annat intrång i näring.

I fråga om omfattningen av ersättningen anför utredningsmannen,

att det ej är utan vidare givet att ersättning skall utgå såsom

enligt allmänna skadeståndsregler med fulla värdet av skadan. Tvärtom

finner han det väl förenligt med den principiella inställning vår rätt intar till

frågan om skyldigheten för den enskilde att underkasta sig ekonomiska uppoffringar

i samband med myndighets ingripande i det allmännas intresse, att

den enskilde själv får bära en del av skadan. Detta framstår för utredningsmannen

så mycket mera oantastligt, som ersättningen skulle begränsas till

vissa områden, där man ansett det obilligt att den enskilde själv skall bära

förlusten, och eftersom ersättningen till bacillbärare föreslås skola utgå med

lägre belopp än det verkliga inkomstbortfallet.

Man kan, säger utredningsmannen, tänka sig två olika metoder för att begränsa

ersättningen till en del av skadan. Antingen kan man fastställa förlusten

efter vanliga skadeståndsprinciper och därefter göra en procentuell reduktion,

eller också kan man åstadkomma begränsningen då man bestämmer

grunderna för beräkningen av ersättningen.

Utredningsmannen erinrar om att man såväl inom epizootilagstiftningen

som i 1953 års paratyfuskungörelse räknat med i princip full ersättning för

sådana påtagliga förluster som nedslaktning'' av djur, förstöring av varupartier

in. in., medan man starkt beskurit möjligheterna till ersättning för driftavbrott

eller annat intrång i näring. Under åberopande av att ersättningsreglerna

i sistnämnda kungörelse visat sig i stort sett tillfredsställande förklarar

sig utredningsmannen sakna anledning att föreslå mera genomgripande

förändringar i förhållande till denna kungörelse.

Utredningsmannen undersöker härefter i vad mån de olika bestämmelserna

i paratyfuskungörelsen kan överföras till en generell lagstiftning.

Först beröres kungörelsens 2 §, vilken handlade om ersättning vid i ngripande

avseende visst varuparti för värdeförstöring eller

värdeminskning samt för kostnader till följd av myndighetens beslut, däri

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 ur 1956

inbegripet kostnad för omarbetning av vara, som enligt myndighets förordnande

ej fått säljas eller användas i sitt ursprungliga skick. Denna bestämmelse

är enligt utredningsmannen att betrakta som en utbyggnad av 5 §

epidemilagen, vilken endast avser rent personlig egendom och ej exempelvis

varupartier vid ett företag. I princip innebar 2 § paratyfuskungörelsen att ersättning

skulle utgå endast för förlust, som grundade sig direkt på myndighets

förordnande. Till närmare utveckling av innebörden härav stadgades i

nämnda paragraf, dels att såsom ersättningsbar värdeförstöring skulle anses

att myndighets förordnande haft till direkt följd att varor ej kunnat säljas

eller användas, exempelvis därför att ett förbud medfört att försäljningsställe

måst stängas och varor i följd därav förfarits, dels att paragrafen

icke avsåg sådan förlust som endast vore att betrakta som indirekt följd av

myndighets åtgärd, såsom att på grund av rådande förhållanden viss vara

icke kunnat vinna avsättning eller att varas försäljning fördröjts utan att

varan därigenom förstörts eller undergått sådan förändring att den ej kunnat

användas för avsett ändamål.

Utredningsmannen redogör vidare för den värderingsregel, som fanns

i 2 § paratyfuskungörelsen. Värdet av vara som avsågs i paragrafen skulle

bestämmas till dagspris vid inköp av den som lidit förlusten. Denna beräkningsmetod

torde innebära, säger utredningsmannen, att ersättning

utgår med det pris varan betingar vid inköp den dag skadan inträffar,

d. v. s. om den skadelidande är grossist det pris han får betala vid inköp

från producent och om den skadelidande är detaljist inköpspriset från

grossist. Metoden är ett uttryck för den s. k. återanskaffningsprisprincipen,

innebärande att om priserna stigit under tiden mellan inköpet och skadetillfället,

den skadelidande får ersättning, som svarar mot det höjda inköpspriset.

Dock modifieras principen såtillvida att om ny vara kan eller

får anskaffas först senare, hänsyn ej tages till prisändringar efter skadetillfället.

Enligt vad utredningsmannen inhämtat har vid bestämmande

enligt paratyfuskungörelsen av ersättning för förstörda slakterivaror tilllämpats

Sveriges slakteriförbunds prislistor, avseende priserna vid slakterierna.

Detaljhandlarna fick således ingen ersättning för sina transportkostnader

eller andra kostnader och ej heller för handelsvinst. Genom en

sådan ersättningsberäkning sker, anför utredningsmannen, en ej oväsentlig

reducering av ersättningen i förhållande till den faktiskt uppkomna

förlusten. Lägges härtill de andra förluster och olägenheter, som regelmässigt

uppkommer då ett företag på grund av eu epidemi eller epidemifara

måste underkasta sig förstörelse av varor och som föreslås skola

ersättas endast i mycket begränsad omfattning, så kommer, anser utredningsmannen,

företagaren ej i mer gynnad ställning än en arbetstagare,

som genom avstängning gått miste om arbetsinkomst. Med en sådan skadeberäkning

anser utredningsmannen det icke motiverat att någon procentuell

begränsning av ersättningen göres. Denna kommer icke, tillägger

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

han, att till någon del täcka den förtjänst på varan, som företagaren eljest

kunnat räkna med.

Utredningsmannen föreslår att de nu återgivna bestämmelserna i 2 §

paratyfuskungörelsen skall överföras till den generella lagstiftningen, dock

att, i likhet med vad som gällde enligt nämnda paragraf, ersättning skall

utgå endast i den mån sammanlagda beloppet av värdeförstöring och kostnader,

som en skadelidande fått vidkännas, överstiger 100 kr. Utredningsmannen

framhåller, att det här liksom i övriga ersättningsfall åligger den

som framställer anspråk att visa såväl att förutsättningarna för ersättning

är uppfyllda som storleken av den uppkomna skadan.

Enligt 3 § paratyfuskungörelsen kunde ersättning utgå till företag för

lön åt personal, som på grund av avstängning av rörelsen ej kunnat

beredas arbete. Kostnaden ersattes dock endast till 80 procent. Bestämmelsen

avsåg icke sådana personer bland personalen, som blev sjuka eller

bacillbärare.

Utredningsmannen föreslår, att en motsvarande bestämmelse upptages

i den generella lagstiftningen. Då den ersättning, som skulle komma att

utgå till sjuka och bacillbärare, är begränsad till sjukpenningen, anser

utredningsmannen emellertid att den här behandlade ersättningsregeln —

i motsats till vad som gällde enligt 3 § paratyfuskungörelsen — skall begränsas

så att ersättning ej utgår på lönebelopp i den mån det överstiger

30 kr. för dag.

I likhet med vad som därjämte gällde enligt sistnämnda paragraf föreslår

utredningsmannen vidare att ersättning skall kunna utgå även för

annan utgift, som blivit onyttig på grund av myndighets

ingripande. Såsom exempel nämnes arrende eller hyra, som måst betalas

för område eller lokal som ej kunnat utnyttjas.

4 § paratyfuskungörelsen innehöll det stadgandet, att kostnad för

undersökning på laboratorium av prov i andra fall än som

avsågs i 23 a § epidemilagen ersattes i den mån sammanlagda beloppet

av vad en ersättningskrävande i detta hänseende fått vidkännas översteg

1 000 kr. Enligt nämnda bestämmelse i epidemilagen skall epidemidistrikt

betala kostnaden för undersökning av prov från sjuk person, personer i

hans omgivning eller från vatten, föda eller dylikt. Såväl av ordalagen i

23 a § epidemilagen som av motiven till densamma framgår, yttrar utredningsmannen,

att med bestämmelsen närmast avses prov från sjuka eller

sådant som har anknytning till sjuka personer. I samband med 1953 års

paratyfusepidemi bekostades viss annan provtagning av staten, och det

syntes då skäligt, att ersättning finge utgå av statsmedel även för undersökning

av proven.

En liknande bestämmelse anser utredningsmannen böra upptagas jämväl

i nu förevarande sammanhang.

Enligt 5 § paratyfuskungörelsen kunde, om någon genom förbud eller

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Iiungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

påbud vållats väsentligt intrång i näring eller avsevärd

minskning i arbetsförtjänst, ersättning utgå även i annat

hänseende än förut i kungörelsen sagts, om särskilda skäl därtill föranledde.

Med denna bestämmelse avsågs förluster på grund av driftavbrott,

omsättningsminskning m. in. Utredningsmannen påpekar, att bestämmelsen

har en motsvarighet i epizootilagstiftningen, där den tillämpas mycket

restriktivt; i huvudsak utgår ersättning endast i ömmande fall. Vidare

erinrar utredningsmannen, att i 1953 års promemoria rörande paratyfusersättningarna

förordades, att ersättning utgåves även i fall som icke vore

ömmande men där förlusten för ett företag drabbade särskilt kännbart,

men att i propositionen rörande ersättningarna uttalades, att tillämpningen

av den föreslagna regeln borde ske efter samma linjer som enligt epizootilagstiftningen.

Utredningsmannen förmodar, att detta uttalande motiverats

av den tillfälliga karaktären av ersättningsreglerna med anledning

av paratyfusepidemien. Han framhåller, att man måste beakta att de fall

som här kommer i fråga kan vara mycket skiftande. Stundom är det fråga

om avbräck för storföretag, som har resurser att bära förlusterna, men

ibland gäller det småföretagare, som av sin rörelse har en inkomst, närmast

att likställa med inkomst av arbetsanställning. För dessa senare kan

förlusterna, menar utredningsmannen, även om omständigheterna ej kan

sägas vara ömmande, vara mycket kännbara.

När det nu gäller en mera definitiv lagstiftning, där rättssynpunkter

bör bli mera framträdande än i en lagstiftning av understödskaraktär för

ett speciellt fall, anser utredningsmannen det motiverat att införa en

bestämmelse av ifrågavarande slag, dock med den innebörden, att ersättning

skall kunna utgå i ömmande fall och i andra fall där förlusten drabbat

särskilt kännbart. Därmed menar utredningsmannen, att förlusten skall

i förhållande till vederbörandes ekonomiska ställning ha varit så betydande,

att den får anses ha medfört en avsevärd rubbning av ekonomien.

I paratyfuskungörelsen fanns ingen bestämmelse om ersättning för

direkta utgifter, som en företagare haft för att effektuera ett av

myndighet meddelat förbud. Från statskontoret har utredningsmannen

fått den upplysningen, att ersättning enligt kungörelsen ej ansetts kunna

utgå för exempelvis utgifter för badvakt och avstängningsskyltar. Med

hänvisning till att ersättning enligt epizootilagstiftningen medges för kostnad

för vakthållning och avspärrning föreslår utredningsmannen att en

motsvarande bestämmelse upptages även i detta sammanhang.

Den som på grund av driftavbrott gått miste om

arbetsinkomst kunde enligt 7 § paratyfuskungörelsen få ersättning

efter de grunder, som bestämts för bacillbärare, dock ej för längre tid än

två månader. I anslutning härtill stadgades i 8 §, all ersättning kunde, då

omständigheterna vore ömmande, utgå även i andra fall eller med högre

belopp.

5— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 126

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Utredningsmannen anser, att en bestämmelse om ersättning åt arbetstagare

vid driftavbrott bör ingå i den nya lagstiftningen och få den gestaltningen,

att ersättning må utgå till den, som ej är berättigad till ersättning

såsom sjuk eller bacillbärare, med högst 80 procent av den förlorade inkomsten,

i den mån den ej överstiger 30 kr. för dag och ej täckes genom

ersättning enligt bestämmelser i annan författning eller genom gottgörelse

från arbetsgivare eller sjukkassa; dock att ersättningen ej må utgå för

längre tid än två månader.

Såsom tidigare nämnts i samband med frågan om ersättning åt tillfälliga

bacillbärare föreslår utredningsmannen, att bland bestämmelserna om

ersättning för företagsförluster även skall upptagas en regel om ersättning

åt företagare och likställda, som blivit avstängda

såsom bacillbärare och som ej är försäkrade för tillläggssjukpenning.

Paratyfuskungörelsen innehöll i 11 § bestämmelser om allmänna begränsningar

i fråga om rätten till ersättning. Däri

stadgades nämligen, att ersättning ej skulle utgå till den som avsiktligt eller

genom grov vårdslöshet orsakat förlust av ifrågavarande slag. Om skadelidande

eljest genom vållande eller försummelse medverkat till skadan eller

om han vid tiden för skadans uppkomst eller närmast dessförinnan icke

upprätthållit allmänt vedertagen hygienisk standard, kunde bestämmas

att ersättning ej skulle utgå eller att ersättning skulle utgå med minskat

belopp. Detsamma skulle gälla där någon dömdes till ansvar för förseelse

mot epidemilagen eller livsmedelsstadgan. Slutligen skulle, därest till stöd

för ansökan om ersättning medvetet lämnats oriktig uppgift, ersättning ej

utgå.

Utredningsmannen förordar, att dessa bestämmelser oförändrade överföres

till den generella lagstiftningen.

Till slut behandlar utredningsmannen i denna del även frågan om o r dningen

för prövning av ärenden rörande företagsförluster. Det

synes honom lämpligt att huvudparten av dessa ärenden i första instans

avgöres av länsstyrelserna. Med hänsyn till att det i vissa fall kan bli fråga

om större belopp och till att en del av de föreslagna reglerna ej har den

fasthet, som garanterar en likformig tillämpning olika myndigheter emellan,

bör enligt utredningsmannens mening dock ärenden rörande anspråk

på 5 000 kr. eller däröver underställas Kungl. Maj :t för avgörande. Vidare

anser utredningsmannen, att de ärenden som i första instans avgöres av

länsstyrelserna bör kunna genom besvär överklagas hos Kungl. Maj :t.

Avgörandena hos Kungl. Maj :t bör —- fortsätter utredningsmannen — ske

i statsrådet, dock att regeringsrättens yttrande bör inhämtas i frågor, där

bedömning av rättslig natur erfordras.

Det får enligt utredningsmannens mening ankomma på sökanden att

förete nödvändig utredning, som vid behov på länsstyrelsens föranstaltande

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1056

kan kompletteras genom polismyndigheter och kommunala organ. De sökandens

deklarationer som finns hos länsstyrelsen torde, anser utredningsmannen,

få begagnas vid prövningen. Han antar, alt för värderingen i allmänhet

icke behöves något reglerat förfarande, men finner det lämpligt

att det i lagstiftningen upptages en bestämmelse om rätt för länsstyrelse

att anlita särskild värderingsman. Sådan av hushållningssällskap utsedd

värderingsman, som avses i 10 § epizootikungörelsen, torde därvid, anser

utredningsmannen, lämpligen kunna anlitas.

Utredningsmannen har upptagit de av honom föreslagna reglerna om ersättning

för företagsförluster m. in. i ett utkast till kungörelse, vilket torde

såsom bilaga få fogas till protokollet i detta ärende.

Remissyttrandena

En allmän erfarenhet av 1953 års paratyfuskungörelse tycks vara, att

denna i stort sett väl fyllt sin uppgift. Då de nu föreslagna bestämmelserna

om ersättning för företagsförluster m. m. i huvudsak överensstämmer med

de i nämnda kungörelse upptagna reglerna, vinner utredningsmannens förslag

även i denna del de flesta remissinstansers gillande.

Invändningar av mera principiell betydelse göres endast av Sveriges köpmannaförbund

och Sveriges industriförbund, vilka hävdar att ersättningför

uppkomna förluster bör grundas på allmänna skadeståndsregler och

således — om ett företag vidtagit alla rimliga försiktighetsåtgärder mot

smittospridning — utgå för all skada, som åsamkas företaget genom myndighets

ingripande.

Stadgandet om ersättning för förluster å varupartier anses

av en del instanser böra omfatta jämväl andra kostnader och skador än

de i förslaget upptagna, samt av andra instanser böra begränsas genom

höjning av det i författningsrummet angivna minimibeloppet å 100 kr.

Sveriges slakteriförbund och Skånes handelskammare anför såsom exempel

på kostnader och skador, som borde vara ersättningsgilla, merkostnad

för egen slakt samt förluster vid nödslakt och genom fördröjning av varas

försäljning utan att varan förstöres eller väsentligt förändras. Sveriges

lanlbruksförbund och svenska mejeriernas riksförening u. p. a. nämner i

samma syfte merkostnader inom driften såsom extra kostnader för personal,

transportmedel, lagring in. in. Sistnämnda organisation vill vidare,

att stängning av mejeri, ostlager, torrmjölksfabrik, glassfabrik in. m. skall

berättiga till ersättning lika väl som stängning av försäljningsställe. Sveriges

köpmannaförbund finner det omotiverat att begränsa ersättningen till

sådana belopp, som överstiger 100 kr. Höjning av nyssnämnda minimibelopp

föreslås däremot av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, styrelsen för

statens institut för folkhälsan och hälsovårdsnämnden i Linköping. Medicinalstyrelsen

anger förslagsvis beloppet 500 kr. och sagda hälsovårdsnämnd

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

200 kr. som en lämplig minimigräns. Sveriges slakteriförbund vill heller

icke motsätta sig en höjning av minimibeloppet till 300 kr., om ersättning

medges jämväl för de av förbundet angivna kostnaderna och förlusterna.

Den av utredningsmannen förordade värderingsregeln föranleder vissa

erinringar.

Statskontoret påpekar sålunda, att av utredningen icke framgår vilken

tidpunkt som skall vara avgörande vid bestämmandet av dagspriset, samt

anför vidare härom.

I utredningen nämnes visserligen skadetillfället men fråga uppstår då,

när skadan verkligen inträffar. I avvaktan på undersökning av ett varuparti

kan försäljningsförbud utfärdas och partiet lagras. Förlusten kan i

detta fall icke bestämmas vid tidpunkten för förbudet, enär partiet eller

del därav senare kan frisläppas. Formellt sett kan förlusten således icke

konstateras vid den tidpunkt, då företagaren berövas förfoganderätten till

partiet, och goda skäl tala då närmast för att skadan anses ha inträffat

först, då definitivt beslut föreligger om varans förstöring. Ståndpunktstagandet

till denna fråga synes få betydelse även för spörsmålet om ersättning

för lagringskostnader. Anser man att skada inträffar, då företagaren

berövas förfoganderätten, bör denne uppenbarligen erhålla ersättning för

uppkommande lagringskostnader. Om skadan anses inträffa först vid förstöring,

synes tveksamt, om ersättning för lagring bör utgå, i varje fall

om det rör sig om en mera begränsad tid.

Statskontoret finner därjämte, att värderingsregeln icke möjliggör beräkning

av ersättning till fabrikant.

I likhet med statskontoret finner länsstyrelsen i Kristianstads län samt

förste provinsialläkaren och länsveterinären i länet värderingsregeln böra

kompletteras så att den möjliggör fastställandet av ersättning för vara som

icke inköpts utan producerats på den gård eller av det företag, varemot

hälsovårdsmyndighetens åtgärd riktar sig.

Bestämmelsen om ersättning åt företag för utbetalad lön

till personal, som på grund av avstängning av rörelsen icke kunnat beredas

arbete, bör enligt statskontoret avfattas så, att därav klart framgår att den

icke avser lön som utgivits för tid då den anställde varit sjuk eller bacillbärare.

Försäkringsrådet berör samma förhållande och framhåller vikten

av att dubbelutbetalning av statsmedel icke sker samt anför i övrigt härom.

En arbetstagare, som på grund av företagets avstängning ej kunnat beredas

arbete men i vanlig ordning uppburit lön från företaget, kan ju bliva

behäftad med smitta av den sjukdom, som föranlett rörelsens avstängning.

Vidtager därefter myndighet till förekommande av smittans spridning ingripande

mot sådan person, blir han till följd av ingripandet berättigad till ersättning

av statsmedel enligt den föreslagna lagen. Därjämte kan företaget

med stöd av ifråvarande stadgande erhålla ersättning av statsmedel för

den utbetalade lönen intill viss angiven procentsats. Enligt rådets mening

bör i dylikt fall skyldighet föreligga för bacillbäraren att från ersättningen

avräkna det lönebelopp, som han kan ha uppburit från företaget.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges slakteri
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

förbund och svenska mejeriernas riksförening u. p. a. vänder sig mot den

föreslagna maximeringen. Köpmannaförbundet finner intet motiv föreligga

för någon reduktion utan menar att ersättningen bör motsvara liela lönekostnaden.

Lantbruksförbundet, slakteriförbundet och mejeriernas riksförening

anser det med hänsyn till förekommande penningvärdesförändringar och

lönejusteringar olämpligt att något bestämt lönebelopp anges i törfattningsrummet.

Om så ändock finnes böra ske, måste enligt dessa organisationer

beloppet höjas och en regel införas, som medger en mer eller mindre automatisk

anpassning till löneutvecklingen.

Även hälsovårdsnämnden i Linköping anser att berörda lönebelopp bör

höjas till förslagsvis 40 kr.

Bestämmelsen om ersättning för utgift som blivit onyttig

till följd av myndighets ingripande ger enligt statskontoret stort utrymme

för olika tolkningar om och i vilken utsträckning fasta utgifter, såsom kostnader

för telefon, försäkringar och avgifter av olika slag, skall ersättas. Beträffande

lokalkostnader har det — säger statskontoret vidare ■—- synts

oigentligt, att ersättningen skall vara beroende av om företagaren hyr lokal

eller utnyttjar egen fastighet för rörelsen.

Överståthållaråmbetet anser, att bestämmelsen bör kunna tillämpas på

hyresutgifter som blivit onyttiga jämväl i det fall att rörelsens stängning

har sin grund i att företagaren själv isolerats såsom bacillbärare, en tolkning

som dock icke biträtts av statskontoret vid prövningen av ärenden enligt

paratyfuskungörelsen.

Ett flertal myndigheter och organisationer berör den föreslagna rätten

till ersättning för kostnad för laboratorieundersökning.

Medicinalstyrelsen, styrelsen för statens institut för folkhälsan och styrelsen

för statens bakteriologiska laboratorium gör gällande, att ifrågavarande

undersökningar bör betraktas som kvalitetskontroll, vilken det bör

åligga företagarna att själva bekosta. Endast i extrema situationer bör därför

enligt dessa myndigheter ersättning för undersökningarna utgå av statsmedel,

vilket bör komma till uttryck i bestämmelsens avfattning.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län påpekar, att ersättning bör

medges endast för undersökning som utförts på laboratorium, som godkänts

av medicinalstyrelsen.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser, att det vore bäst om

epidemidistriktet finge bestrida kostnaderna för alla prov av ifrågavarande

slag.

Enligt svenska landstingsförbundet har det i praktiken visat sig svårt att

uppdraga en klar gräns mellan prov som avses i epidemilagen och övriga

prov. Då härtill kommer att — såsom erfarenheterna från 1953 års paratyfusepidemi

visat — kostnaderna för prov enligt epidemilagen kan uppgå

till avsevärda belopp och drabba de särskilda epidemiområdena högst olika,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

föreligger det enligt förbundets mening skäl för att ersättning av statsmedel

utgår till epidemidistrikten i sådana fall, då kostnaderna för proven uppgår

till onormala belopp.

Hälsovårdsnämnden i Växjö framhåller, att sådana rutinundersökningar

avseende livsmedelspersonal, som företages på grund av länsstyrelsens förordnande,

icke ersättes jämlikt 23 a § epidemilagen av epidemidistriktet,

varför kommunen fått svara för kostnaderna. Då dessa med hänsyn till

provtagningarnas omfattning kan bli avsevärda och då undersökningarna

icke sker enbart i kommunens intresse, synes det hälsovårdsnämnden skäligt,

att kostnaderna fördelas mellan staten och kommunen efter de föreslagna

grunderna. Det borde emellertid av bestämmelsen framgå, huruvida

beloppet 1 000 kr. skulle avräknas å varje epidemi eller per år.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län finner det för närvarande

oklart, huruvida provtagningar som föreskrivits i samband med en hotfull

epidemiologisk situation skall bekostas av hälsovårdsnämnd eller av vederbörande

företag.

Samme läkare, länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län, länsveterinären

i förstnämnda län, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

samt Sveriges köpmannaförbund föreslår en kraftig sänkning av

minimibeloppet å 1 000 kr.

Däremot finner Sveriges industriförbund beloppet riktigt avvägt.

Rätten till ersättning vid väsentligt intrång i näring

eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst bör enligt

Sveriges köpmannaförbund och Skånes handelskammare icke vara beroende

av en behovsprövning i det särskilda fallet, utan rättssynpunkterna bör bli

mera framträdande. Handelskammaren anser, att önskvärd begränsning av

ersättningarna lämpligare kan ernås genom en bestämmelse om att endast

förluster uppgående till visst högre belopp, förslagsvis 300 kr., ersättes.

Samma uppfattning har Sveriges industriförbund, som hävdar att även

storföretagen bör kunna tå ersättning och föreslår, att begränsningen åstadkommes

genom att företagen i viss proportion till sin storlek får vidkännas

förluster, exempelvis från 100 kr. till 1 000 kr. Sveriges köpmannaförbund,

Svei-iges hantverks- och småindustriorganisation samt Sveriges konditorförening

anser, att företagarna under alla förhållanden bör erhålla samma

ersättning som personalen. Som skäl härför anföres, att de till dessa organisationer

anslutna företagarna regelmässigt själva arbetar med i företaget,

varför t. ex. ett påbud om stängning av rörelsen skulle medföra fullständigt

inkomstbortfall för företagaren.

I anledning av utredningsmannens uttalande att förlust skall ersättas

enligt denna bestämmelse blott om förlusten varit så betydande, att företagarens

ekonomi blivit avsevärt rubbad, ställer länsstyrelsen i Kronobergs

län frågan, om icke bestämmelsen, i synnerhet när det gäller småföretag,

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

bör tolkas något välvilligare, så att företagaren icke behandlas annorlunda

än en arbetstagare, som vid driftavbrott förlorat arbetsinkomst.

Lantbruks styrelsen biträder förslaget endast under förutsättning att

ifrågavarande bestämmelse får en välvillig tolkning.

Statskontoret samt länsstyrelsen i Stockholms län och länsveterinären

därstädes framhåller önskvärdheten av en likformig bedömning av ersättningsfrågorna

enligt förevarande bestämmelser och enligt epizootikungörelsen.

I samband därmed förordas av de båda sistnämnda en samordning mellan

ifrågavarande lagstiftningsarbete och den översyn av epizootikungörelsen,

som uppdragits åt veterinärstyrelsen att utföra.

Ersättning till den som på grund av driftavbrott gatt

miste o in arbetsinkomst bör enligt landsorganisationen bestammas

enligt allmänna skadeståndsregler. Organisationen kan icke finna någon

godtagbar motivering vare sig för reduktionen av ersättningen till 80 procent

eller för maximeringen av ersättningsunderlaget till 30 kr. Ersättningen bor

i stället, anser landsorganisationen, motsvara inkomstbortfallet med avdrag

för eventuellt utgående understöd under driftavbrottet från arbetsgivare

eller sjukkassa samt för inkomst av arbete, som möjliggjorts genom driftsinställelsen.

Enligt organisationens mening bör icke heller någon maximering

i tiden förekomma, och i allt fall bör tidsbegränsningen skäligen icke

understiga tre månader. Därest de föreslagna begränsningsreglerna genomföres,

erfordras — fortsätter landsorganisationen — en bestämmelse, innebärande

att vederbörande myndighet må, då omständigheterna är ömmande,

medge ersättning även i andra fall eller med högre belopp.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet vänder sig särskilt mot begränsningen

av ersättningsunderlaget. Detta bör enligt förbundet i varje fall

sättas så högt, att det motsvarar lönen för en anställd i vanlig tjänsteställning.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker utan erinran den nu be
-

handlade bestämmelsen.

Av de föreslagna begränsningarna i fråga o in ratten till

ersättning framgår enligt medicinalstyrelsens mening icke klart om

__ såsom styrelsen anser böra vara fallet — dessa även omfattar underlåtenhet

att vidtaga av speciella omständigheter betingade särskilda åtgärder

mot smittospridning.

Mot uttrycket »allmänt vedertagen hygienisk standard» reagerar medicinalstyrelsen,

hälsovårdsnämnden i Hälsingborg, samarbetskommittén för

hälsovårdsnämnderna i rikets större städer och svenska mejeriernas riksförening

u. p. a. Vid en permanent reglering synes det medicinalstyrelsen

angeläget, atl intresset för bättre hygieniska anordningar vid slakterier och

andra livsmedelsföretag stimuleras genom att krav på »god hygienisk standard»

uppställes som villkor för full ersättning enligt kungörelsen.

Hälsovårdsnämnden i Hälsingborg, som finner uttrycket alltför svavande

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

och förordar en fastare anknytning till gällande föreskrifter på området,

anför.

Hälsovårdsnämnden anser att en bestämmelse av här avsett slag i stället

skall knytas till gällande föreskrifter rörande den standard som i varje särskilt

fall är författningsvägen föreskriven och alt särskild vikt skall fästas

även vid de förelägganden och förbättringar, som må hava blivit i vederbörlig

ordning föreskrivna men som kanske icke bliva iakttagna. Härigenom

skulle man vid bedömningen kunna utgå från en fast norm, som redan är

klart definierad. Hänsyn till de svårigheter, som i det enskilda fallet må

hava förelegat för att hålla ett företag i föreskrivet skick, kan, om skäl därtill

föreligga, tagas vid författningstillämpningen. Den i utredningen föreslagna

texten skulle, synes det hälsovårdsnämnden, på ett olämpligt sätt

kunna komma att åberopas i syfte att uppnå överseende med försummelser

på detta område.

Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer

finner det önskvärt att i kommande proposition eller i tillämpningsföreskrifter

en närmare bestämning av innebörden av detta enligt kommittén

tämligen vaga begrepp göres. Ett företag som icke iakttagit gällande bestämmelser

eller som icke efterkommit tillhållanden eller förelägganden

från vederbörande hälsovårdsnämnd bör enligt kommitténs uppfattning icke

anses ha upprätthållit allmänt vedertagen hygienisk standard.

Mejeriernas riksförening däremot befarar, att berörda uttryck vid tilllämpningen

blir alltför vittomfattande och föreslår, att bestämmelsen omarbetas

så att därav närmare framgår i vilka fall en skadelidande kan gå

förlustig ersättning.

Medicinalstyrelsen föreslår vidare, att såsom villkor för ersättning jämväl

stadgas, att företagaren anordnar betryggande hälsokontroll. Frågan om

vilka krav härutinnan, som måste ställas vid olika företag, tarvar dock enligt

styrelsen närmare överväganden. Det synes därför styrelsen lämpligt,

att den särskilde sakkunnige, som utreder frågan om obligatorisk läkarundersökning

av vissa grupper av livsmedelsarbetare, får i uppdrag att utarbeta

förslag till föreskrifter om hälsokontroll. Med slutligt ställningstagande

till kungörelseförslaget bör enligt styrelsen anstå till dess frågan

om införande av hälsokontroll närmare prövats. Sveriges läkarförbund understryker

också betydelsen av att läkarundersökning i ökad utsträckning

sker av livsmedelsarbetare, även i form av regelbunden kontroll.

Statskontoret förutsätter, att begränsningarna i rätten till ersättning skall

tillämpas så, att om det konstaterats, att en epidemi uppstått och spritts

från ett företag, detta för att kunna få ersättning skall vara skyldigt att

visa, att företaget vidtagit alla de åtgärder för att hindra uppkomst och

spridning av smitta, som rimligen kunnat åvila företaget.

Överstäthållarämbetet finner det kunna vara av visst värde, att hälsovårdsnämnd

ålägges att underrätta den myndighet, som skall pröva ifrågavarande

ersättningar, om iakttagna brister i hygieniskt avseende.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Den föreslagna ordningen för prövning av ersättningsärenden

kritiseras i första hand av statskontoret. Såsom framgår av framställningen

om kroniska bacillbärare är statskontorets inställning den att central prövning

bör ske av ärenden om ersättning åt kroniska bacillbärare och för företagsförluster.

Sistnämnda slag av ärenden bör enligt statskontoret avgöras

av Kungl. Maj :t eller, på sätt som skedde enligt 1953 års paratyfuskungörelse,

av Kungl. Maj :t i viss utsträckning delegeras på en central myndighet.

Vederbörande länsstyrelse bör ha att efter utredning överlämna ärendet

med eget yttrande. Mot det i paragrafen angivna beloppet 5 000 kr. finnes

-— säger statskontoret vidare -—• ingen anledning till erinran, om ersättningsärendena

handlägges centralt, i annat fall bör gränsen sättas vid

2 000 kr.

Sveriges industriförbund anser det nödvändigt, att ersättningsreglerna

på detta område kringgärdas med sådant rättsskydd som domstolsprövning

eller liknande förfarande ytterst ger. Därest ersättningsanspråken icke kan

få prövas vid domstol, ansluter sig förbundet till tanken att ärendena skall

avgöras av en för ändamålet tillsatt nämnd.

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

befarar, att i de fall då ärende skall avgöras av Kungl. Maj :t avsevärd

tid kommer att förflyta innan beslut föreligger. Betydelsen av att ärendena

behandlas skyndsamt understrykes, och förbundet ifrågasätter, huruvida

icke länsstyrelsen kunde medges rätt att verkställa utbetalningar å

conto upp till 5 000 kr. per ersättningssökande i avvaktan på Kungl. Maj :ts

beslut.

Medicinalstgrelsen finner prövningsrätten beträffande ersättning för laboratorieundersökning

böra förbehållas Kungl. Maj :t eller myndighet, som

Kungl. Maj :t förordnar därtill.

Sveriges industriförbund nämner också en fråga, som för att bedömningen

skall bli i görligaste mån objektiv och likformig enligt förbundet bör

prövas särskilt av central myndighet, nämligen huruvida allmänt vedertagen

hygienisk standard upprätthållits.

Departementschefen

De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna om ersättning för

företagsförluster m. in. skiljer sig i princip från reglerna om ersättning åt

bacillbärare främst därutinnan, att de icke skapar en rätt till ersättning utan

öppnar möjlighet till ersättning i vissa fall, där det ansetts obilligt att den

enskilde själv skall svara för förluster, uppkomna till följd av myndighets ingripanden.

Med hänsyn därtill föreslås dessa bestämmelser skola upptagas i

en särskild kungörelse. Såsom jag tidigare anfört bör en sådan författning

begränsas till att avse ingripanden, som skett med stöd av epidemilagen eller

livsmedelsstadgan för att hindra spridning av smittsam sjukdom. Ersättning

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

för företagsförluster i samband med epidemibekämpande åtgärder har förut

utgått av statsmedel endast i anslutning till paratyfusepidemien 1953. Denna

epidemi föranledde en mångfald ingripanden av olika slag, som gav en rikhaltig

erfarenhet för bedömning av vilka förluster det här kan bli fråga om

att ersätta. Utredningsmannen har valt att till grund för ifrågavarande lagstiftning

lägga den kungörelse om ersättning av statsmedel, som utfärdades

1953 i anledning av nämnda epidemi. De däri upptagna reglerna, för vilka i

viss mån epizootilagstiftningen utgjort förebild, har visat sig i stort sett

tillfredsställande. Med hänsyn härtill och då försiktigheten synes bjuda, att

mera genomgripande förändringar i de regler som hittills prövats icke göres

innan ytterligare erfarenhet rörande dessa ersättningsfrågor vunnits, finner

jag utredningsmannens uppläggning välbetänkt.

Enligt 1953 års kungörelse kunde ersättning utgå för förluster i samband

med förordnande att varuparti skulle förstöras eller behandlas på särskilt

sätt, för utgifter som blivit onyttiga, däribland löner, som företag utbetalt

till personal vilken till följd av ingripandet ej kunnat beredas arbete, för

kostnader avseende laboratorieundersökning av vissa prov samt, vid särskilda

skäl, för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst

i andra fall än nyss sagts. Därjämte innehöll kungörelsen bl. a. en

bestämmelse om ersättning till den som på grund av driftavbrott gått miste

om arbetsinkomst.

Utredningsmannen föreslår att även i den generella lagstiftningen skall

upptagas bestämmelser som möjliggör att ersättning utgår för förluster av

nyssnämnda slag. Därutöver bör enligt hans mening direkta utgifter, som

företagare haft för att effektuera myndighets beslut, kunna ersättas med stöd

av lagstiftningen. Hans förslag innehåller också, som tidigare nämnts, en

regel om ersättning åt företagare, som blivit avstängd såsom bacillbärare.

Med det syfte jag inledningsvis angivit för ifrågavarande lagstiftning är

det väl förenligt, att ersättning blott utgår för vissa slag av förluster samt

att ersättningsberäkningen grundas ej på allmänna skadeståndsregler utan

i stället på skälighetsöverväganden. Att jag i huvudsak är ense med utredningsmannen

om vilka skador som bör kunna ersättas i denna ordning, framgår

av vad jag förut sagt. Jag vill också rörande min inställning till dessa

frågor hänvisa till vad jag anfört i propositionen nr 240 år 1953 angående

anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien samma år.

I det följande kommer jag att närmast beröra de förluster av skilda slag,

som enligt utredningsmannens förslag skulle kunna ersättas, och de erinringar

häremot som framställts under remissbehandlingen.

De förluster som kan uppkomma till följd av myndighets beslut

beträffande visst varuparti är av mångahanda slag. Först må

nämnas värdeförluster, då beslutet avser att varor skall förstöras eller förändras.

Vidare merkostnaden inom driften i samband med sådan åtgärd,

exempelvis för personal, transportmedel eller lagerlokaler. Även om beslutet

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

icke får formen av ett ingripande avseende vissa varor, kan det få till följd att

varor förfares. I 1953 års kungörelse liksom i utredningsmannens förslag

nämnes att såsom värdeförstöring skall jämväl anses att myndighets förordnande

haft till direkt följd att varor ej kunnat säljas eller användas,

såsom att ett förbud medfört att försäljningsställe måst stängas och varor

i följd därav förfarits. Att försäljningsställe måst stängas har sålunda angivits

endast som ett exempel och med anledning av ett par remissyttranden

vill jag uttala, att, om förutsättningar i övrigt är för handen, ersättning lika

väl bör kunna ifrågakomma om myndighets beslut innebär att mejeri, ostlager

el. dyl. måste stängas. Däremot framhöll jag i nämnda proposition, att

med bestämmelsen icke avsågs att ersätta indirekta förluster till följd av

myndighets åtgärd, såsom att viss vara icke kunnat vinna avsättning eller

att dess försäljning fördröjts utan att varan därigenom förstörts eller blivit

oanvändbar för sitt ändamål. Jag nämnde i det sammanhanget att slaktdjur

kunde minska i värde om slakten fördröjdes. Andra exempel på samma slags

skador är merkostnad för egen slakt och förluster vid nödslakt. Det är fortfarande

min uppfattning, att det skulle föra för långt, om även sådana förluster

ersattes av statsmedel.

En ytterligare begränsning gjordes i 1953 års kungörelse genom stadgandet,

att en skadelidande finge ersättning blott om det sammanlagda beloppet

av värdeförstöring och kostnader, som han fått vidkännas, överstege

100 kr. Utredningsmannens förslag innebär på denna punkt ingen förändring.

Vissa remissmyndigheter har påyrkat en höjning av beloppet och i något

yttrande har hävdats att begränsningen saknar fog. Jag anser beloppet utgöra

en lämplig gräns för vad en skadelidande, som här avses, under alla

omständigheter själv bör svara för.

I utredningsmannens förslag har också bibehållits den i 1953 års kungörelse

upptagna värderingsregeln, att värdet av vara skall bestämmas till

dagspris vid inköp av den som lidit förlusten. Statskontorets papekande att

viss tvekan kan råda om när skadan skall anses ha inträffat ger mig anledning

uttala, att skadan enligt min mening i princip får anses uppstå den dag

företagaren betages rätten att förfoga över varan på grund av myndighets

beslut. Priset på varan nämnda dag bör alltså läggas till grund för skadeberäkningen.

Att ersättning icke skall utgå, därest varan sedermera kan

säljas eller eljest användas för sitt ändamål, framgår av vad jag tidigare

anfört. Däremot synes mig uppkommande lagringskostnader böra vara ersättningsgilla.

Den värderingsmetod, som jag sålunda förordar, är ett uttryck för den

s. k. återanskaffningsprisprincipen. Detta innebär, att om skadan träffar

en detaljist så skall grossistpriset vara normerande för ersättningen. På

motsvarande sätt skall producentpriset läggas till grund för beräkningen

av skada bos grossist. Såsom framhållits i eu del remissvar kan metoden

icke följas, då det gäller alt fastställa skada, som drabbat producent. I så
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

dant fall synes det nödvändigt att grunda skadeberäkningen på producentpriset.

Ersättning för utbetalda löner till personal, som

På grund av rörelsens stängning icke kunnat beredas arbete, kunde enligt

1953 års kungörelse utgå med 80 procent av utgiften. Enligt utredningsmannens

förslag göres ytterligare en begränsning, nämligen att ersättning

ej utgår på lönebelopp i den mån det överstiger 30 kr. för dag. Båda dessa

begränsningar har under remissbehandlingen betecknats såsom oberättigade

av vissa berörda sammanslutningar. I vart fall bör, anser man, det

maximerade lönebeloppet höjas. Grunden för den procentuella reduktionen

är den för hela lagstiftningen antagna principen, att en viss del av skadan

bör bäras av den skadelidande själv. Begränsningen av ersättningsunderlaget

är betingad av att ersättningen till bacillbärare enligt de nu föreslagna

reglerna icke skall utgå med hela inkomstbortfallet utan med det belopp,

som svarar mot sjukpenningen. Denna är maximerad till 20 kr. för dag.

Även med beaktande av att detta belopp i motsats till lönebeloppet är

skattefritt, synes mig maximeringen till 30 kr. för dag riktig från angivna

betingelse.

Statskontorets och försäkringsrådets påpekande, att ersättning av statsmedel

icke samtidigt bör utgå såväl till arbetstagare vilken blivit bacillbärare

som till företag för utbetald lön till samme arbetstagare under tid

då denne varit bacillbärare, föranleder mig att föreslå ett tillägg till bestämmelsen.

Detta tillägg kan lämpligen givas det innehållet, att från

ersättningen till företaget skall avräknas vad arbetstagare hos företaget

under den tid nämnda ersättning avser såsom bacillbärare uppburit av

statsmedel.

Bland andra utgifter som till följd av ingripandet blivit onytt

i g a har särskilt nämnts arrende eller hyra för område eller lokal, som

icke kunnat utnyttjas. Meningen är icke att — såsom antytts av en remissmyndighet

— ersättning enligt denna bestämmelse skall utgå för den del

av de fasta utgifterna i rörelsen, som belöper på avstängningstiden. Sådana

utgifter kan i vissa fall ersättas vid väsentligt intrång i näring, vartill

jag återkommer senare. Här avses i stället särskilda utgifter, mera

direkt hänförliga till avstängningstillfället. Ej heller är det, som från annat

håll ifrågasatts, åsyftat att ersättning enligt denna föreskrift skall utgå

till företagare, som tvingats stänga sin rörelse därför att han blivit isolerad

såsom bacillbärare.

Ersättning för kostnad för laboratorieundersökn

i n g föreslås liksom enligt 1953 års kungörelse kunna utgå, då den sammanlagda

kostnaden som en ersättningsberättigad i detta hänseende fått

vidkännas överstiger 1 000 kr. Här avses icke, som några remissinstanser

antagit, undersökningar som författningsenligt bekostas av hälsovårdsnämnd

eller epidemidistrikt utan företagskostnader i samband med en epi
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

demi. Maximibeloppet 1 000 kr. hänför sig alltså till varje särskild epidemi.

Därav framgår jämväl att undersökningar, som kan anses ingå i en fortlöpande

kvalitetskontroll, icke skall bekostas av statsmedel. I enlighet med

ett påpekande under remissbehandlingen synes böra angivas, att ersättning

medges endast för undersökning som utförts på laboratorium, godkänt av

medicinalstyrelsen. Någon sänkning av nämnda belopp — såsom föreslagits

i flera remissvar —- finner jag icke påkallad.

Beträffande den bestämmelse, som stadgar möjlighet för företagare att

då särskilda skäl föreligger vid väsentligt intrång i näring

eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst få ersättning

i annat hänseende än förut sagts, vill jag i anledning av yttranden

från ett par företagarsammanslutningar först framhålla, att det även här

väsentligen bör anläggas skälighetssynpunkter. Motsvarande regel i 1953

års kungörelse ansåg jag böra tillämpas endast i ömmande fall och ersättning

enligt den regeln har utgått blott i ett fåtal fall och med något tusental

kronor. Utredningsmannen hävdar, att bestämmelsen i den generella

lagstiftningen bör omfatta även andra fall där förlusten drabbat särskilt

kännbart, varmed han menar att förlusten varit så betydande att den får

antagas ha medfört en avsevärd rubbning av vederbörandes ekonomi. Från

olika håll har betonats nödvändigheten av en välvillig tolkning av ifrågavarande

bestämmelse, i synnerhet när det gäller småföretagare för vilka

stängning av rörelsen kan medföra fullständigt inkomstbortfall. Länsstyrelsen

i Kronobergs län har förklarat att företagaren i dessa fall ej bör behandlas

annorlunda än en arbetstagare som vid driftavbrott förlorat arbetsinkomst.

Jag anser mig i detta sammanhang kunna förorda en något

mindre restriktiv tillämpning av bestämmelsen än enligt 1953 års kungörelse.

Ersättning torde sålunda stundom böra kunna ifrågakomma även

om företagarens ekonomi icke avsevärt rubbats. Det bör emellertid alltid

föreligga särskilda skäl och förlusten bör framstå som särskilt kännbar för

att ersättning skall utgå.

Utredningsmannens förslag att, i motsats till vad som gällde enligt 1953

års kungörelse, ersättning även skall kunna utgivas för direkta

utgifter som företagare haft för att effektuera myndighets förbud —

såsom utgifter för vakthållning och avspärrningsanordningar — kan jag

biträda.

De hittills genomgångna bestämmelserna avser ersättning till företagare

för förluster av olika slag. Som nämnts innehöll 1953 års kungörelse därjämte

ett stadgande om ersättning till arbetstagare som

på grund av driftavbrott gått miste o in arbetsink

o in s t. Eu motsvarande bestämmelse anser utredningsmannen böra ingå

i den nya lagstiftningen och få den utformningen alt ersättning må utgå

med högst 80 procent av den förlorade inkomsten, i den mån den ej överstiger

30 kr. för dag och cj täckes genom ersättning enligt bestämmelser

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

i annan författning eller genom gottgörelse från arbetsgivare eller sjukkassa.

Ersättning skall sålunda icke utgå till den som är berättigad till

ersättning såsom sjuk eller bacillbärare. Vidare föreslås ersättningstiden

enligt denna bestämmelse skola begränsas till två månader. I fråga om

de erinringar som gjorts huvudsakligen av landsorganisationen rörande

den procentuella reduktionen och maximeringen av ersättningsunderlaget

kan jag hänvisa till vad jag anfört beträffande bestämmelsen om ersättning

till företagare för utbetald lön. De synpunkter jag tidigare utvecklat

i samband med bestämmelserna om ersättning åt bacillbärare på frågan

om behovet av en föreskrift, som medger särbehandling av ömmande fall,

äger enligt mitt förmenande giltighet även i förevarande sammanhang.

Jag delar däremot landsorganisationens uppfattning att gränsen i tiden

för ersättning enligt denna bestämmelse bör höjas till tre månader och

sålunda sammanfalla med maximala ersättningstiden för tillfälliga bacillbärare.

Reglerna om ersättning åt bacillbärare har jag, såsom framgått av vad

jag tidigare anfört, ansett böra utformas så att även företagare och

likställda, som blivit avstängda som bacillbärare, kan få

ersättning i den för bacillbärare föreslagna ordningen. Det föreligger med

en sådan lösning intet behov av någon ersättningsbestämmelse rörande

bacillbärare i lagstiftningen om ersättning för företagsförluster.

I det föregående har jag berört särskilda till de olika ersättningsbestämmelserna

knutna begränsningar. Med 1953 års kungörelse som förebild

upptager utredningsmannen i sitt förslag jämväl vissa allmänna begränsningar

för rätten till ersättning. Ersättning skall

sålunda icke utgå eller utgå med minskat belopp, i fall den skadelidande

avsiktligt eller genom grov vårdslöshet orsakat förlust eller genom vållande

eller försummelse medverkat till skadan eller vid tiden för skadans

uppkomst eller närmast dessförinnan icke upprätthållit allmänt vedertagen

hygienisk standard. Detsamma skall gälla där någon dömes till ansvar

för förseelse mot epidemilagen eller livsmedelsstadgan. Lämnas i ansökan

om ersättning medvetet oriktig uppgift, skall sökanden likaså gå

förlustig ersättningen. Under remissbehandlingen har nödvändigheten av

sådana allmänna begränsningar betonats av åtskilliga instanser. Jag delar

uppfattningen att sådana allmänna begränsningar bör finnas. I anledning

av vad som anföres av medicinalstyrelsen vill jag som min mening uttala,

att en underlåtenhet av en skadelidande att vidtaga särskilda åtgärder mot

smittospridning självfallet bör kunna medföra att han går miste om ersättning.

Beroende på omständigheterna kan en sådan underlåtenhet bedömas

såsom försummelse, vållande eller grov vårdslöshet. Vad som i övrigt

i denna del utlöst kritik vid remissbehandlingen är uttrycket »allmänt

vedertagen hygienisk standard». Uttrycket har ansetts kunna leda till å

ena sidan att kraven på hygien ställes för låga och å andra sidan att be
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

gränsningen i tillämpningen blir alltför vittomfattande. I anledning av

vad som sålunda anförts vill jag förorda att begränsningen i stället knytes

till att den skadelidande ej följt i vederbörlig ordning meddelad föreskrift

i det avseende varom nu är fråga eller ej iakttagit sådan hygienisk standard

som skäligen kan fordras. Med ställningstagande till medicinalstyrelsens

förslag att som villkor för ersättning jämväl skall stadgas att företagaren

anordnat betryggande hälsokontroll synes mig böra anstå till dess

nu pågående utredning i ämnet slutförts.

Den av utredningsmannen föreslagna ordningen för prövningen

av ifrågavarande ersättningsärenden innebär att länsstyrelsen

i första instans skall besluta i ärenden, där det begärda beloppet

understiger 5 000 kr., samt att övriga ärenden och besvär över länsstyrelses

beslut avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet. Jag tinner emellertid i likhet

med statskontoret övervägande skäl tala för att samtliga ärenden av förevarande

slag tills vidare och intill dess en fast praxis utbildat sig bör prövas

av central myndighet. Prövningen kan lämpligen liksom i fråga om ärendena

enligt 1953 års kungörelse uppdragas åt statskontoret. Någon begränsning av

statskontorets prövningsrätt med hänsyn till storleken av ersättningsanspråken

torde icke vara behövlig. Ansökan om ersättning bör ingivas till vederbörande

länsstyrelse, som efter erforderlig utredning med eget yttrande

överlämnar ansökningshandlingarna till statskontoret. Ytterligare må här

endast tilläggas att författningen bör upptaga en bestämmelse om rätt för

statskontoret att, där sannolika skäl föreligger för att ersättning bör utgå,

besluta om provisorisk utbetalning av ersättning. Besvär över statskontorets

beslut i dessa ärenden torde böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

8. Specialmotivering till lagen om ersättning åt smittbärare

Utredningsmannen

I utredningen användes genomgående beteckningen bacillbärare för personer,

som misstänkes eller konstaterats bära smitta. Ordet bacillbärare har,

anför utredningsmannen, sedan lång tid tillbaka begagnats i de sammanhang,

varom nu är fråga, och han anser, att uttrycket på ett adekvat sätt

anger vilka slag av ersättningar som åsyftas.

Remissyttrandena

Flera remissinstanser, däribland de som har att företräda medicinska

synpunkter, vänder sig mot beteckningen bacillbärare och menar, att denna

icke täcker vad som avses. Vid tidigare behandling av föreliggande problem

har man, yttrar medicinalstyrelsen, mest fäst avseende vid smitta av de

epidemiska sjukdomar, som framkallas av den biologiska gruppen baciller

eller bakterier. Situationen har emellertid under senare år förändrats genom

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 ur 1956

vidgad kunskap om virus och andra grupper av smittämnen. Medicinalstyrelsen

föreslår därför, att beteckningen bacillbärare utbytes mot smittbärare.

Övriga remissinstanser som uttalat sig i frågan framställer samma

förslag.

Departementschefen

På de av medicinalstyrelsen anförda skälen förordar jag att beteckningen

smittbärare användes i lagen i stället för bacillbärare. Såsom framgått av

den allmänna motiveringen föreslås olika ersättningsbestämmelser skola

gälla för tillfällig och kronisk smittbärare. Dessa bestämmelser bör därför

upptagas under rubrikerna Ersättning åt tillfällig smittbärare och Ersättning

åt kronisk smittbärare.

1 §•

Utredningsmannen

Paragrafen innehåller den allmänna avgränsningen av fall, då ersättning

kan ifrågakomma, samt den föreslagna gränsdragningen mellan kroniska

smittbärare och övriga ersättningsberättigade. Enligt utredningsmannens

förslag skall med smittbärare förstås den som utan att vara sjuk är föremål

för ingripande.

Remissyttrandena

Uttrycket »utan att vara sjuk» i utredningsmannens förslag har föranlett

vissa tolkningssvårigheter. Medicinalstyrelsen anför i denna del följande.

Medicinalstyrelsen vill fästa uppmärksamheten på, att begreppet »utan

att vara sjuk» icke får tolkas alltför bokstavligt. Det finnes personer, som,

ehuru de företer ett eller annat sjukdomstecken, knappast kan ur medicinsk

synpunkt anses vara arbetsoförmögna i sådan grad att de, om de

vore anslutna till den allmänna sjukförsäkringen, skulle kunna sjukskrivas.

Hit hör t. ex. fall med varbakterieinfektioner av kronisk typ i öron eller

övre luftvägar; emedan de utsöndrar smitta är de olämpliga för verksamhet

inom livsmedelsbranschen. Vidare hör hit personer med sår på händerna,

vissa eksem, som hindrar handtvagning o. s. v. De tillhör en icke alltför

ringa grupp personer, som icke alltid kan sjukskrivas enligt den allmänna

sjukförsäkringens principer, men som likväl bör avstängas från arbete

inom livsmedelsbranschen, temporärt eller för alltid. Dessa måste i den

föreslagna lagens mening vara att anse som »icke sjuka».

Styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium synes uppfatta stadgandet

på samma sätt som medicinalstyrelsen.

Försäkringsrådet ger bestämmelsen en något annan innebörd såsom

framgår av följande uttalande.

Rådet förutsätter, att uttrycket »utan att vara sjuk» hänför sig till sjukdom

orsakad av ifrågavarande bacill och sålunda icke till sjukdom i allmänhet.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1056

Den nu anförda tolkningen synes enligt rådet komma att medföra, att

därest en bacillbärare är sjuk i annan sjukdom än sådan sjukdom, vilkens

smitta omfattas av ifrågavarande lagförslag, ersättning kommer att utgå i

enlighet med förslaget.

För det fall denna tolkning icke skulle vara avsedd utan uttrycket ifråga

vore att hänföra till sjukdom i allmänhet, skulle enligt rådets förmenande

en konsekvens härav bliva, att en bacillbärare, som är sjuk i annan sjukdom,

bleve utesluten från den för bacillbärare föreslagna ersättningen under

karenstiden (jämför de särskilda karenstider, som gälla vid frivillig försäkring).

En härmed överensstämmande uppfattning kommer till uttryck i yttrandena

från riksförsäkringsanstalten, styrelsen för statens institut för folkhälsan

och länsstyrelsen i Kronobergs län. De båda förstnämnda myndigheterna

anser stadgandet böra förtydligas så att därav framgår, att rätt

till ersättning ej tillkommer den som är sjuk i den sjukdom, som föranlett

ingripandet. Nyssnämnda länsstyrelse framhåller vidare, att med sjukdomstid

torde böra avses tid, varunder vederbörande är intagen på epidemisjukhus

eller tillfällig sjukvårdslokal även om han under någon del av

tiden icke är sjuk utan smittbärare.

Landsorganisationen berör det fall, som avses i 3 § 2 mom. epidemilagen,

nämligen att person misstänkes vara behäftad med epidemisk sjukdom

och enligt läkares föreskrift intages på sjukvårdsinrättning. Om det vid

inkubationstidens utgång befinnes, att läkarens misstanke varit ogrundad,

förefaller det organisationen tveksamt om sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen

kan utgå för intagningstiden. Landsorganisationen förutsätter

att, därest sjukpenning ej utgår i sådana fall, den här föreslagna lagen

blir tillämplig.

Departementschefen

I första stycket angives, vilka ingripanden som kan berättiga till ersättning.

Vidare utsäges att ersättningen skall utgå av statsmedel. Rätten till

ersättning har därvid icke gjorts beroende av att förlust uppkommit.

I den allmänna motiveringen har angivits på vilka personer lagen skall

äga tillämpning. De avgränsningar som därvid gjorts innebär, att endast

smittförande personer eller personer som misstänkes föra smitta avses,

samt att inom den förstnämnda gruppen undantagits de, vilka på grund

av angivna tillstånd förlorat sin arbetsförmåga. Dessa senare är nämligen

i princip berättigade att uppbära full sjukpenning enligt lagen om allmän

sjukförsäkring, och meningen är ej att lagen om ersättning åt smittbärare

skall tillämpas i den mån sjukpenning kan utgå. Den omständigheten att

en sådan person icke är sjukpenningförsäkrad eller uppburit sjukpenning

på grund av smittsam sjukdom så länge att han blivit utförsäkrad skall

givetvis i och för sig icke medföra att reglerna om ersättning åt smittbärare

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1056. 1 sand. Nr 126

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

träder i tillämpning. Å andra sidan må redan i detta sammanhang framhållas,

att även en person, som är berättigad att uppbära sjukpenning, kan

få ersättning enligt denna lag. Så är fallet för det första då den, som misstänkes

eller konstaterats föra smitta, under tid för ingripandet har till minst

hälften nedsatt arbetsförmåga på grund av annan sjukdom. Vidare kan

det fallet tänkas, att en smittsam sjukdom visserligen icke medför förlust av

arbetsförmågan men nedsätter denna med minst hälften. I båda dessa fall

kan såväl sjukpenning som ersättning enligt denna lag utgå. Sjukpenningen

skall därvid avräknas från sistnämnda ersättning. Härom stadgas i 5 §.

Ersättning enligt denna lag utgår till svenska och utländska medborgare,

vare sig de är bosatta i riket eller endast på tillfälligt besök här.

Avgränsningen av de personer på vilka lagen är tillämplig kommer till

uttryck genom den i andra stycket upptagna definitionen på smittbärare.

Genom att för rätt till ersättning föreskrives icke som enligt utredningsmannens

förslag att vederbörande skall kunna betraktas som frisk utan

endast att han icke till följd av smittsam sjukdom eller annat smittsamt

tillstånd förlorat sin arbetsförmåga, undgår man de tolkningssvårigheter,

som påpekats under remissbehandlingen. De fall som medicinalstyrelsen

och landsorganisationen berör omfattas sålunda av definitionen på smittbärare

i andra stycket.

2 §•

Utredningsmannen

I 2 § första stycket i utredningsmannens förslag upptages huvudregeln

att ersättning skall utgå av statsmedel för förluster till följd av ifrågavarande

ingripanden. Med uttrycket förluster avser utredningsmannen endast

att uttrycka, att ersättningen i princip anses skola täcka en liden förlust.

Hans mening är emellertid, att ersättningsreglerna skall vara generella

och i regel ingen utredning krävas huruvida och i vad mån i det enskilda

fallet uppkommit förlust.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen föreslår utredningsmannen

att någon karenstid icke skall gälla för den ersättning det här är fråga

om. Ersättning skall alltså enligt utredningsmannens förslag utgå fr. o. m.

den dag då myndighetens ingripande träder i tillämpning och därefter så

länge ingripandet består, dock längst under 90 dagar i följd. Efter denna

tid skall vederbörande behandlas som kronisk smittbärare och ersättningsfrågan

bedömas enligt bestämmelserna om ersättning åt dessa.

Remissyttrandena

Riksf ör säkring sanstalten anmärker, att, då utredningsmannen synes ha

avsett att ersättning skall utgå till smittbärare även om myndighets in
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

gripande icke medfört något inkomstbortfall eller annan ekonomisk förlust,

en omformulering av paragrafen torde vara erforderlig.

Statskontoret anser, att ordet »förluster» bör utbytas mot ordet »inkomstbortfall».

Länsstyrelsen i Kronobergs län påpekar, att arbetstagare, som avstänges

under pågående arbete, kan göra anspråk på lön av arbetsgivaren för den

del av dagen han varit i arbete och dessutom enligt förevarande stadgande

få full dagsersättning från sjukkassan.

Departementschefen

Jag har i förhållande till utredningsmannens förslag gjort den omdispositionen,

att den allmänna regeln att ersättning enligt lagen skall utgå av

statsmedel upptagits redan i den inledande bestämmelsen. Såsom framgår

av 1 § har icke längre utsagts att för rätt till ersättning förutsättes att

ingripandet medfört ekonomisk förlust. Sådan uppkommer givetvis i de

allra flesta fall men då det gäller ersättning åt tillfällig smittbärare skall

särskild utredning om inkomstbortfallet icke göras.

Reglerna om ersättning åt tillfällig smittbärare inledes i departementsförslaget

med en bestämmelse angående den tid varunder ersättning utgår.

Den av länsstyrelsen i Kronobergs län påtalade konsekvensen av att ingripande

sker under pågående arbete synes man i enkelhetens intresse

få taga.

3 §•

Utredningsmannen

Utöver vad som upptagits i den allmänna motiveringen anför utredningsmannen

rörande ersättningsbeloppens storlek följande.

Vissa konsekvenser av systemet med ersättningsreglernas anknytning till

sjukpenningförsäkringen synes böra något närmare belysas. Sålunda må

erinras om att sjukkassa i samband med inskrivning av medlem skall besluta,

huruvida medlemmen skall vara sjukpenningförsäkrad eller ej och,

om så finnes vara fallet, vilken sjukpenningklass han skall tillhöra. När

kassan får kännedom om att medlems årsinkomst av tjänst eller annat

förvärvsarbete undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen,

skall kassan utan dröjsmål meddela det beslut som därav påkallas. Ändring

av medlems sjukpenningförsäkring till följd av sådant beslut må ej ske

förrän vid det månadsskifte, som inträffar närmast efter det beslutet fattats.

Vidare åligger det försäkrad att så snart ske kan och senast inom

14 dagar till sjukkassan anmäla sådan stadigvarande ändring i arbetsinkomsten,

som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen. Det skulle

sålunda kunna tänkas att eu person till följd av nyssnämnda bestämmelser

om placering i sjukpenningklass vid tiden för avstängningen har högre

inkomst än som svarar mot sjukpenningklassen. Det kan då synas otill
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

fredsställande att ersättningen beräknas enbart med hänsyn till sjukpenningklassen

och icke med hänsyn till den faktiska inkomsten. I flertalet

fall torde emellertid en sådan situation bero på att vederbörande icke —

i enlighet med sin skyldighet jämlikt sjukförsäkringslagen — anmält den

förändring av inkomstens storlek som inträtt. En viss försummelse föreligger

sålunda från den ersältningsberättigades sida och det kan då icke

anses obilligt att ersättningen beräknas på grundval av den lägre inkomsten.

Vissa fall kan dock tänkas, då anmälan om den ändrade inkomsten

visserligen gjorts men beslutet om uppflyttning i sjukpenningklass icke

hunnit träda i kraft innan ingripandet sker. Även i dessa fall skulle ersättningen

komma att beräknas på det lägre beloppet. Dylika situationer

lärer dock bli sällsynta och de torde i regel kunna helt undvikas, genom

att anmälan om den högre inkomsten göres så snart vetskap därom erhållits.

Å andra sidan kan den situationen tänkas att inkomsttagaren

underlåter att anmäla minskning av inkomst och att han i följd därav är

placerad i för hög sjukpenningklass. När det gäller sjukförsäkringen blir

följden då att sjukpenningen kan nedsättas eller helt indragas eller, om

sjukhjälp redan utgått, att under vissa förutsättningar återbetalningsskyldighet

kan åläggas. Samma korrektiv mot missbruk synes kunna tilllämpas

när det gäller ersättningar av nu ifrågavarande slag.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsanstalten finner det oklart, huruvida utredningsmannen

avsett att ersättning skall kunna utgå till icke sjukpenningförsäkrad smittbärare,

som icke går miste om arbetsinkomst till följd av ingripandet. Om

ersättningen skall utbetalas av sjukkassorna är det enligt anstalten nödvändigt,

att ersättningsreglerna göres enkla. Sjukkassorna bör sålunda även

i fråga om de icke sjukpenningförsäkrade smittbärarna befrias från uppgiften

att i det enskilda fallet utreda, huruvida ingripandet medfört förlust.

Ersättning till här avsedd smittbärare skulle alltså utgå med 3 kr. för dag

jämte eventuellt barntillägg eller det högre belopp, som kan föranledas av

storleken av hans beräknade årsinkomst av tjänst. Denna beräkning bör

enligt riksförsäkringsanstalten ske efter de grunder, som eljest tillämpas

inom den allmänna sjukförsäkringen, och hänsyn bör således icke tagas

till rent tillfälliga arbetsinkomster.

Emellertid, fortsätter riksförsäkringsanstalten, kan ett ingripande även

drabba smittbärare i så låg ålder, att någon ersättning icke är motiverad.

Anstalten föreslår därför under hänvisning till 23 § arbetarskyddslagen att

rätten till ersättning begränsas till smittbärare, som fyllt eller under kalenderåret

fyller 14 år.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och förste provinsialläkaren i länet reagerar

också mot att underåriga får ersättning utan närmare prövning och

föreslår, att för ersättning till person under 16 år skall krävas att denne

visar, att han gått miste om inkomst eller gjort annan förlust på grund

av ingripandet.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Departementschefen

I den allmänna motiveringen har jag förordat, att ersättningsbeloppet

när det gäller tillfällig smittbärare skall beräknas i huvudsak enligt reglerna

för sjukpenningförsäkringen. Jag avser därmed, att smittbäraren i

princip skall få ersättning med samma belopp för dag som han, om han

blivit sjuk den dag ingripandet sker, fått uppbära i sjukpenning och barntillägg

under de första 90 dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning

utgår. Hänsyn skall därvid tagas både till den obligatoriska och frivilliga försäkringen.

Om för smittbärare, som är frivilligt försäkrad, gäller en karenstid

på 18 dagar eller en karenstidsförlängning med 15 eller 30 dagar, skall

ersättningen likväl redan från första dagen utgå med det högsta belopp

smittbäraren äger utfå i sjukpenning. Däremot skall, som jag tidigare framhållit,

icke beaktas frivillig försäkring med karenstidsförlängning om 90

dagar. Samma ersättningsbelopp för dag bör gälla under hela den tid ingripandet

avser, oavsett om inkomsten under denna tid undergår förändringar

och oavsett om tilläggssjukpenningen enligt sjukförsäkringslagens

bestämmelser skulle ha nedgått under samma tid. För att företagare och

andra som har annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst

skall kunna få ersättning motsvarande hela deras årsinkomst av förvärvsarbete

även om de icke är frivilligt försäkrade för högsta möjliga sjukpenningtillägg

fordras en kompletterande bestämmelse. Den kan lämpligen utformas

så att ersättningsbeloppet för dag skall motsvara den sjukpenning,

inbegripet sjukpenningtillägg, och barntillägg som skulle ha utgått om hela

årsinkomsten av förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I första stycket

har, såvitt avser de som är sjukpenningförsäkrade, upptagits bestämmelser

med det nu angivna innehållet. Dessa är således tillämpliga i stort sett på

alla svenska medborgare över 16 år, som har en årsinkomst av förvärvsarbete

uppgående till minst 1 200 kr. eller som oaktat de icke har sådan

inkomst är frivilligt försäkrade (hemmafruar och studerande).

Ersättning till smittbärare, som icke är sjukpenningförsäkrad, skall beräknas

på samma sätt som om han varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad.

Det betyder att ersättningen lägst skall motsvara grundsjukpenningen,

oavsett om inkomsten uppgår till 1 200 kr. Likaså skall ersättningsbeloppet

efter nämnda regler bestämmas som om hela årsinkomsten av

förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I paragrafens andra stycke upptages

en bestämmelse med den här angivna innebörden.

I enlighet med vad som under remissbehandlingen föreslagits av länsstyrelsen

i Norrbottens län upptages i tredje stycket en föreskrift om att

ersättning ej utgår till den som är under 16 år med mindre han visar att

han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst. Såsom anmärkts i

den allmänna motiveringen bör med arbetsinkomst icke förstås en helt tillfällig

dagsförtjänst.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

4 §.

Utredningsmannen

Enligt samma princip som i fråga om sjukpenningförsäkringen föreslås

att ersättningen skall minskas, om den ersättningsberättigade erhåller kostnadsfri

vård å epidemivårdanstalt eller tillfällig sjukvårdslokal som omförmäles

i 18 § epidemilagen. Är han intagen å annan sjukvårdsinrättning

än sådan som avses i epidemilagen, t. ex. å vanligt sjukhus, torde han regelmässigt

vara att anse som sjuk och berättigad till ersättning enligt sjukförsäkringslagens

bestämmelser. Ersättningsminskningen motsvarar vad som

är stadgat i sjukförsäkringslagen.

Remissyttrandena

Försäkringsrådet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamhet på stadgandet

i 25 § tredje stycket sjukförsäkringslagen angående hempenning för

kvinnlig sjukkassemedlem, som i hemmet har minst ett barn under tio år,

vilket är sjukförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make; hempenningen

utgör i detta fall minst tre kronor för dag.

Departementschefen

Utredningsmannens förslag att ersättning åt smittbärare skall minskas,

då smittbäraren är intagen på epidemivårdanstalt, synes mig böra utvidgas

till att omfatta jämväl annan sjukvårdsanstalt. Grunden för minskningen

är nämligen, att smittbäraren åtnjuter kostnadsfri vård. De sjukförsäkrade

får emellertid i regel sina sjukvårdskostnader helt ersatta av sjukkassan, då

vården meddelats på någon av de i sjukförsäkringslagen angivna sjukvårdsanstalterna.

Då det gäller person, som är berättigad till sjukpenning,

sker visserligen för tid han är intagen på sjukvårdsanstalt en minskning i

utgående förmåner redan genom att sjukpenningen utbytes mot hempenning.

Erhåller han för samma tid ersättning även som smittbärare, skall enligt

5 § i förevarande lagförslag från ersättningen avdragas hempenningen. Sker

icke samtidigt en minskning med belopp som svarar mot skillnaden mellan

sjukpenningen och hempenningen skulle smittbäraren totalt utfå högre

ersättning än han med hänsyn till den kostnadsfria vården bör vara berättigad

till.

I enlighet med försäkringsrådets påpekande bör en regel motsvarande

den i 25 § tredje stycket sjukförsäkringslagen ingå även här. I nämnda lagrum

stadgas, att å sjukvårdsanstalt intagen kvinna, som i hemmet har minst

ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne

eller hennes make, hempenningen skall utgöra lägst tre kronor, vartill kommer

barntillägg om minst två kronor. I överensstämmelse härmed bör smittbärarersättningen

i berörda fall icke understiga fem kronor för dag.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

5 §•

Utredningsmannen

Utredningsmannen förklarar, att ersättning enligt förevarande lag icke

skall kunna utgå jämsides med sjukpenning eller hempenning enligt sjukoch

yrkesskadeförsäkringslagarna. Om en person är sjuk eller arbetsoförinögen

på grund av yrkesskada, kan det ej anses att han tillfogas ytterligare

inkomstbortfall genom en isoleringsåtgärd. Han får då nöja sig med den ersättning

som utgår i sjukpenning eller hempenning och detta även för det

fall, att sjukpenning utgår med det lägre belopp som ifrågakommer för tiden

efter 90 dagar.

På samma sätt bör enligt utredningsmannen det fall bedömas, då sjukpenning

eller hempenning enligt sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna

visserligen icke utgår men skulle ha utgått om vederbörlig anmälan gjorts.

Det föreligger då en viss försummelse beträffande anmälningsskyldigheten

och det bör icke medföra, att ersättning utgår enligt förevarande lag i stället

för sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna.

Remissyttrandena

Försäkringsrådet påpekar, att i lagen icke beaktats det fallet, att en person

vid avstängningen uppbär endast halv sjukpenning till följd av sjukdom. Det

vore enligt rådet stötande, om en sådan person skulle vara utesluten från den

föreslagna ersättningen. Denna konsekvens synes rådet enklast kunna undvikas

genom att 5 § utformas som en avdragsregel, d. v. s. att smittbärare under

tid för avstängning eller isolering tillerkännes ersättning enligt förevarande

lagförslag men att därvid avräknas den sjukpenning eller hempenning,

vartill han kan vara berättigad enligt sjukförsäkringslagen. Försäkringsrådet

framhåller därjämte, att liknande avdrag jämväl bör göras dels

för sjukpenning i anledning av sjukdomstillstånd, som ansetts utgöra recidiv

av sjukdom eller skada, ådragen före den 1 januari 1955 och där sjukpenningen

bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten eller bolag

som omförmäles i 4 § olycksfallsförsäkringslagen, dels ock för livränta

enligt yrlcessjukdomsförsäkringslagen (eventuellt olycksfallsförsäkringslagen)

som utgår i följd av smittbärarskap till person, vilken sedermera på

grund av myndighets ingripande mot honom såsom smittbärare blir berättigad

till ersättning enligt den lag som här föreslås.

Riksförsäkringsanstalten gör i stort sett samma påpekanden som försäkringsrådet

och förklarar — under framkallande bl. a. att i förevarande sammanhang

hänsyn jämväl bör tagas till lagen om moderskapshjälp — att eu

genomgripande omarbetning av den bär behandlade bestämmelsen bör

äga rum.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Departementschefen

Med beaktande av vad försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten anfört

anser jag, att i stället för vad utredningsmannen föreslagit 5 § bör utformas

så att från sinittbärarersättningen skall avräknas vad smittbäraren

under tiden för ingripandet må uppbära i sjukpenning eller hempenning och

barntdlägg enligt lagarna om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring eller

annan motsvarande författning ävensom i tilläggspenning och barntillägg

enligt lagen om moderskapshjälp. Detta innebär bl. a., att om smittbäraren

endast är berättigad till halv sjukpenning han erhåller ersättning enligt

detta lagförslag så att hans sammanlagda förmåner motsvarar hel sjukpenning.

Jämväl då smittbäraren utfår halv sjukpenning därför att hans

arbetsförmåga nedsatts av smittsam sjukdom eller annat smittsamt tillstånd

skall stadgandet tillämpas på detta sätt.

Med hänsyn till de överenskommelser som träffats med andra länder om

reciprok tillämpning av lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring på andra än

egna medborgare bör avdrag ske även för ersättning enligt främmande

makts berörda lagstiftning. En bestämmelse härom upptages i paragrafens

tredje stycke.

6 §•

Utredningsmannen

I denna paragraf regleras frågan om samordning av den föreslagna ersättningen

med lön under avstängningstiden. Såsom framgår av vad tidigare

anförts är de flesta stats- och kommunalanställda tillförsäkrade lön — helt

eller delvis — då de avstänges från tjänstgöring till förhindrande av att

smitta sprides. Det kan enligt utredningsmannens mening då icke ifrågakomma

att av allmänna medel skall utgå jämväl ersättning enligt förevarande

lag.

Vad angår sjukförsäkringen har denna fråga lösts på det sättet, att sjukpenning

alltid utgår enligt sjukförsäkringslagens regler. Å sjuklönen göres

emelleitid ett mot sjukpenningen svarande avdrag, s. k. sjukpenningavdrag.

En liknande lösning av samordningsfrågan beträffande den speciella form

av ersättning varom nu är fråga skulle, anser utredningsmannen, bli alltför

omständlig. Den skulle bland annat nödvändiggöra en omarbetning av samtliga

avlöningsreglementen m. in. På grund härav föreslås, att den som under

ingripandet är tillförsäkrad lön som utgår av allmänna medel skall vara

berättigad till ersättning endast i den mån lönen understiger vad som eljest

skolat utgå i ersättning. Den som ansöker om ersättning enligt förevarande

lag bör därför enligt utredningsmannen vara skyldig att uppge om han under

avstängningstiden är berättigad till lön som utgår av allmänna medel. Bestämmelse

härom har intagits i 8 §.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Ifrågavarande samordningsregel har begränsats till de fall, då den ersättningsberättigade

äger uppbära lön som utgår av allmänna medel. I och

för sig skulle man kunna tänka sig en liknande regel då enskild, privat arbetsgivare

utbetalar lön under avstängningstiden, yttrar utredningsmannen

och fortsätter.

I och med att generella bestämmelser om rätt till ersättning av statsmedel

införes, lärer det emellertid endast i undantagsfall komma i fråga att den

enskilde arbetsgivaren utbetalar lön. Sker det likväl, torde det få vara en

sak arbetsgivaren och den anställde emellan. Vid upprättande av kollektivavtal

torde innebörden av ifrågavarande bestämmelse böra beaktas.

Remissyttrandena

Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län och hälsovårdsnämnden

i Malmö finner det principiellt betänkligt, att från ersättning till

smittbärare skall göras avdrag för lön blott för det fall att lönen utgått av

allmänna medel. Rättvisesynpunkter kräver enligt dessa myndigheter, att

ingen löntagargrupp får någon särställning i ifrågavarande hänseende.

Statskontoret anser uttrycket »allmänna medel» otillfredsställande, då

det kan ge upphov till tolkningssvårigheter. Närmast torde — förklarar statskontoret

— bestämmelsen avse den som är anställd i statens, kommuns eller

statsunderstödd institutions tjänst eller med avlöning enligt prästlönereglementet.

Departementschefen

Vad berörda remissmyndigheter anfört anser jag icke böra föranleda

någon ändring i utredningsmannens förslag.

Principiellt sett synes det riktigt, att ersättning skall utgå allenast för

de löneförmåner som bortfaller under en isolering, oavsett om lönen uppbäres

i allmän eller enskild tjänst. Emellertid är det så gott som uteslutande

i förstnämnda fall som lön utgår under avstängning, varom här är

fråga. Det väsentliga är också att tillse att av allmänna medel icke samtidigt

tillhandahålles lön och ersättning enligt detta lagförslag. Sedan generella

bestämmelser om ersättning åt smittbärare antagits, torde det bli än

mera sällsynt, att enskild arbetsgivare utger lön under avstängning. Det är

med hänsyn till de få sådana fall, som därefter kan tänkas förekomma,

icke motiverat att pålägga sjukkassorna en skyldighet att kontrollera, huruvida

arbetstagare i enskild tjänst åtnjuter lön under tiden för ingripandet.

Då arbetstagare uppbär lön av allmänna medel kan kontrollen däremot

verkställas genom avlöningsförfattningarna in. in. Det torde för övrigt i

betraktande av de bestämmelser som gäller i ifrågavarande hänseende bli

ytterligt ovanligt att framställning göres om ersättning från sjukkassa av

anställda i allmän tjänst.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Uttrycket »allmänna medel» användes i liknande sammanhang t. ex. i

sjukförsäkringslagen. Jag anser uttrycket därför kunna begagnas även här

som en sammanfattning av de av statskontoret angivna fallen.

7 §•

Utredningsmannen

Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, bör ersättningsärendena

handläggas av de allmänna sjukkassorna. Ärende angående ersättning

bör då upptagas av den sjukkassa som bacillbäraren tillhör. Om han

icke tillhör någon sjukkassa, bör ärendet upptagas av sjukkassan i den

kommun, där han är mantalsskriven eller, om han icke är mantalsskriven

inom riket, av sjukkassan för den kommun, där han har sitt hemvist. Med

hemvist bör förstås kyrkobokföringsorten eller beträffande den som icke

är här i riket kyrkobokförd, den ort där han är bosatt.

Remissyttrandena

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten föreslår vissa redaktionella

jämkningar.

Departementschefen

I anledning av nämnda förslag i remissyttrandena har jag gjort vissa

redaktionella ändringar av bestämmelsen angående vilken sjukkassa som

skall handlägga ärendet.

Vidare föreslås en kompletterande bestämmelse av innehåll att ärende

angående ersättning åt smittbärare, som icke är bosatt i riket, skall upptagas

av sjukkassan i den kommun, där ingripandet skett.

Det kan synas lämpligt att — liksom beträffande frivillig sjukförsäkring

- centralsjukkassorna i första hand ombesörjer bokföring o. dyl. i fråga

om ersättning enligt denna lag och att lokalsjukkassorna sålunda endast

sköter utbetalningen. Föreskrifter härom torde få utfärdas i administrativ

ordning.

8 §•

Utredningsmannen

I likhet med vad som gäller beträffande ansökan om sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen

föreslås, att framställning om ersättning skall göras inom

sex månader från den dag ersättningen avser vid äventyr att rätten till

ersättning eljest går förlorad.

I anslutning till vad som anförts under 6 § föreslås att det skall åligga

sökande, som under avstängningstiden är berättigad till lön som utgår av

allmänna medel, att avge försäkran på heder och samvete angående den

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

lön han äger uppbära under avstängningstiden. Vilseledande uppgifter härutinnan

kan, förklarar utredningsmannen, medföra att ersättningen nedsättes

eller helt indrages, varjämte förfarandet torde kunna bliva att bedöma

som osann försäkran eller bedrägeri och således vara straffbelagt

enligt strafflagens bestämmelser.

Vid framställningen bör, anser utredningsmannen, fogas myndighetens

beslut om ingripandet. Det förutsättes att myndigheterna, närmast hälsovårdsnämnderna,

meddelar formella beslut om ingripande och upptar besluten

i sina protokoll. Då det ibland kan tänkas komma att dröja någon

tid innan en hälsovårdsnämnd kan tillhandahalla beslutet, föreslås att beslutet

skall kunna ersättas av ett bevis om beslutets innehåll. Sådant bevis

bör enligt utredningsmannens mening på begäran omedelbart tillhandahållas

av hälsovårdsnämnd. Av beslutet och beviset anser han böra framgå

anledningen till åtgärden, författningsbestämmelse på vilken beslutet grundas,

den tid åtgärden avser ävensom de särskilda föreskrifter myndigheten

kan ha meddelat. Vidare fullständiga uppgifter om namn, födelsedatum och

-år, yrke, hemvist och adress, anställning och namn på arbetsgivaren. Närmare

bestämmelser om de uppgifter som sålunda och i övrigt kan ''''ara erforderliga

torde, säger utredningsmannen, det få ankomma på tillsynsmyndigheten

att utfärda. Stöd för tillsynsmyndighetens befogenheter i detta

hänseende finns i 45 § andra stycket sjukförsäkringslagen, som föreslås

skola få motsvarande tillämpning i förevarande fall.

Remissyttrandena

Överståthållarämbetet förmodar, att utredningsmannen med sitt förslag

att hälsovårdsnämnd på begäran omedelbart skall tillhandahålla bevis om

ingripande närmast åsyftar att en intern delegationsrätt skall finnas. Då

de föreskrifter om delegationsrätt som innehålles i 3 § 4 mom. hälsovårdsstadgan

knappast möjliggör delegation av beslutanderätten i frågor av har

avsedd art, anser överståthållarämbetet önskvärt att lagliga förutsättningar

skapas för sådan delegation. Ämbetet fortsätter:

Härvid ifrågasätter ämbetet om icke hälsovårdsnämnd bör medgivas rätt

uppdraga även åt tjänsteläkare eller på arbetsplats anställd läkare att etter

nämndens anvisningar meddela beslut om ingripande och även utfärda bevis

härom, som kan gödtagas av sjukkassan. Vid 1953 års epidemi synes en

dylik delegation av beslutanderätt till distriktsläkare och andia läkare i

Stockholm i realiteten ha ägt rum. Avstängningar hade i många fall företagits

i enlighet med av hälsovårdsnämnden givna allmänna direktiv och

besluten synes i en del av fallen ha i efterhand konfirmerats av nämnden.

1 andra fall torde formella beslut av hälsovårdsnämnden icke ha fattats utan

läkarintygen godtagits såsom bevis om avstängningen i ersättningsärendena.

Såsom eu allmän erfarenhet från utredningen av ersättningsärendena i

samband med 1953 års epidemi kan anmärkas, att det ofta förelåg stora

svårigheter att erhålla tillfredsställande uppgifter om data för och arten

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

av de olika ingripanden, som företagits mot en ersättningssökande. Eventuella

tillämpningsföreskrifter till lagen synes böra innehålla en erinran

om nödvändigheten av att noggranna journalanteckningar föras om vidtagna

åtgärder.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna

i rikets större städer och hälsovårdsnämnden i Malmö framlägger synpunkter

på denna fråga, vilka i stort sett överensstämmer med överståthållai

ämbetets. Särskilt framhäves därutöver vikten av skyndsamhet såväl

då det gäller att besluta om här avsedda ingripanden som i fråga om utbetalandet

av ersättningar. Hälsovårdsnämnden i Malmö förklarar, att det

bevis eller intyg som enligt 8 § skall fogas vid framställning om ersättning

bör vara utfärdat av vederbörande tjänsteläkare, varmed avses stadsläkaren

eller provinsialläkaren. En konsekvens härav borde vara att den rätt

att föreskriva avstängning från arbete, som nu i vissa fall tillkommer skolläkare

samt verksläkare eller anvisningsläkare, upphävdes. Även utredningsmannens

förslag torde enligt nämnden böra medföra sådan konsekvens.

Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län påpekar, att myndigheterna

under 1953 års paratyfusepidemi intagit den ståndpunkten, att på epidemisjukhus

intagna personer är att anse som friska så snart sjukdomstecken

frånsett bacillutsöndring upphört och att alltså sjukpenning icke

skall utgå efter nämnda tidpunkt. En konsekvens av 8 § skulle då bli, att

patienten skulle nödgas anskaffa läkarintyg för erhållande av sjukpenning

för den del av intagningen, då han varit sjuk, och intyg från hälsovårdsnämnd

för återstoden av intagningstiden, då han varit smittbärare. En sådan

omgång synes förste provinsialläkaren knappast genomförbar. Intyg från

den behandlande läkaren på sjukhuset, att en patient efter viss dag är att

betrakta såsom smittbärare borde vara tillfyllest för utbetalning av ersättning

enligt den föreslagna lagen, anser han.

Departementschefen

I enlighet med utredningsmannens förslag synes böra föreskrivas att ansökan

om ersättning skall göras inom sex månader, vid äventyr att rätten

till ersättning förloras. Emellertid visar erfarenheterna från handläggningen

av ärendena enligt 1953 års kungörelse att behov finnes av en dispensmöjlighet.

Det bör därför vara Konungen obetaget att, då särskilda skäl föreliggei,

besluta att framställning må prövas även om den göres senare än sex

månader efter det skadan uppstod.

\ idare bör här stadgas att sökanden skall vara skyldig att avge försäkran

angående honom tillkommande lön eller annan ersättning som skall avräknas.

I övei ensstämmelse med de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen

synes det böra klart utsägas i stadgandet, att till stöd för framställning

om ersättning kan åberopas tjänsteläkares bevis om ingripandet.

Med tjänsteläkare avses därvid stadsläkare eller provinsialläkare eller där
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 är 1956

med likställd läkare. Med hänsyn till den praxis, som utbildat sig på förevarande

område, torde det icke vara erforderligt att i förevarande sammanhang

vidtaga särskilda åtgärder för att möjliggöra delegation av beslutanderätten

från hälsovårdsnämnden till tjänsteläkaren. En förutsättning för att

ersättning skall kunna utgå är att myndighet funnit ingripande nödvändigt.

I betraktande härav kan ett intyg av läkare på epidemisjukhus att en där

intagen person efter viss dag är att anse som smittbärare icke utan vidare

ersätta sådant bevis, som här avses.

9 §•

Utredningsmannen

Utredningsmannen redogör härunder för de bestämmelser i sjukförsäkringslagen,

som bör äga motsvarande tillämpning beträffande ersättning

enligt här ifrågavarande lag. Han anför härom.

Enligt 23 § första stycket sjukförsäkringslagen utgår icke sjukpenning

för tid då försäkrad a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig, b) är intagen

i barnhem eller skola tillhörande barna- och ungdomsvården, c) är häktad

eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt samt d) i annat fall än

nu sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas bekostnad.

Dessa bestämmelser bör äga motsvarande tillämpning beträffande

nu ifrågavarande ersättning. Samma är förhållandet med det i 23 § andra

stycket upptagna undantaget beträffande den som är berättigad till ersättning

enligt lagen om moderskapshjälp.

I 27 § första stycket anges de fall då sjukpenning jämte barntillägg må

nedsättas eller helt indragas. Detta skall kunna ske såframt försäkrad a)

ådragit sig sjukdom vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande

dom ådömts honom, b) vid sjukdom vägrar att underkasta sig

undersökning och vård av läkare, då sjukkassa föreskrivit det såsom villkor

för sjukhjälp, eller att låta undersöka sig av läkare, som har kassans uppdrag

därtill, eller att följa läkares föreskrifter eller att underkasta sig sjukhusvård,

då läkare funnit sådan vård vara av betydelse för sjukdomstidens

förkortande, c) vid sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt,

d) vägrar att mottaga besök av person, som anställts för eller

eljest erhållit i uppdrag att verkställa sjukkontroll, e) medvetet eller av

grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande,

som är av betydelse för rätten till sjukhjälp, f) under sjukdom ändrar

vistelseort utan att underrätta sjukkassan därom, g) under sjukdom avreser

till utlandet, där ej sjukkassa medgivit att sjukpenning må utgå under vistelse

därstädes, h) utan giltigt skäl underlåter alt på sätt i 45 § stadgas anmäla

sådan ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

T den mån dessa bestämmelser går att tillämpa på de förhållanden, varom

nu är fråga, bör de äga motsvarande giltighet.

Utöver de i 27 § första stycket angivna fallen bör nedsättning eller indragning

av ersättning kunna ske om bacillbärare underlåter att följa av myndigheten

meddelade föreskrifter angående vad bacillbärare har att iakttaga

under avstängningstiden. Efterlevnaden av dessa föreskrifter blir av sär
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

skild betydelse för att syftet med ingripandet skall nås. Visserligen innehåller

epidemilagen straffbestämmelse för vissa fall, då någon underlåter

att ställa sig av hälsovårdsnämnd meddelad föreskrift till efterrättelse, och

i andra fall äger nämnden förelägga vite. Som ytterligare påföljd bör emellertid

stadgas att ersättningen i så fall må nedsättas eller helt indragas.

Enligt 32 § sjukförsäkringslagen utgår ej sjukhjälp för sjukdom, som

försäkrad avsiktligt ådragit sig. Motsvarande hör gälla beträffande ersättning

åt bacillbärare. Har han avsiktligt ådragit sig baciller eller utsatt sig

för smittfara bör ersättning ej utgå.

I 46 § sjukförsäkringslagen föreskrives att arbetsgivare är skyldig att till

sjukkassa lämna uppgift angående anställdas avlönings- och anställningsförhållanden

in. in. Vidare är olika myndigheter och inrättningar skyldiga

att i viss utsträckning lämna sjukkassa uppgift och upplysning som kan

vara av betydelse för kassan vid tillämpningen av sjukförsäkringslagen.

Denna bestämmelse bör äga motsvarande tillämpning beträffande ifrågavarande

ersättningar. Av särskild betydelse blir denna bestämmelse för det

fall att den ersättningsberättigade icke är medlem av sjukkassa.

Sjukkassorna skall enligt 59 § sjukförsäkringslagen genom samarbete

underlätta tillämpningen av lagen och det åligger allmän sjukkassa att enligt

bestämmelser, som utfärdas av tillsynsmyndigheten, för annan kassas

räkning utge sjukhjälp och utöva sjukkontroll. Ett liknande samarbete mellan

kassorna torde böra äga rum även beträffande ifrågavarande ersättningar.

Den enligt 89 § sjukförsäkringslagen genom sjukkassorna anordnade kontrollen

bör självfallet avse även fall av här ifrågavarande slag.

Den formella handläggningen av ärenden om ersättning åt bacillbärare

bör överensstämma med sättet för handläggning av ärenden enligt sjukförsäkringslagen.

Sålunda bör ett beslut av sjukkassa kunna överklagas hos

tillsynsmyndigheten, riksförsäkringsanstalten, och tillsynsmyndighetens beslut

överklagas hos Kungl. Maj :t på samma villkor som enligt nämnda lag.

Bestämmelser härom finns i 101—103 §§ sjukförsäkringslagen.

Bestämmelserna i 105 och 106 §§ sjukförsäkringslagen innehåller följande.

Fordran på ersättning som innestår hos sjukkassa får ej utmätas för

gäld. Ej heller får rätt till ersättning överlåtas innan den ersättningsberättigade

äger lyfta ersättningen. Om den ersättningsberättigade genom

oriktiga uppgifter eller annorledes förorsakar att ersättning obehörigen utgår

eller utgått med för högt belopp eller har någon eljest obehörigen eller

med för högt belopp uppburit ersättning och har han skäligen bort inse

detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats där det ej i särskilt

fall är anledning att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.

Avräkning får på visst sätt ske av vad för mycket utgivits. Nu berörda

bestämmelser bör äga tillämpning jämväl i förevarande fall.

Remissyttrandena

Bland hänvisningarna i första stycket bör upptagas enligt försäkringsrådet

25 och 107 §§ sjukförsäkringslagen och enligt riksförsäkringsanstalten

28 § tredje stycket samma lag.

Medicinalstyrelsen och styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium

utgår från att med stöd av denna paragraf såsom motprestation för er
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

sättning skall kunna krävas att smittbäraren underkastar sig undersökning

och behandling, t. ex. med sulfapreparat eller antibiotika, eller operation.

Även förste provinsialläkaren i Norrbottens län antyder lämpligheten av att

sådant villkor kan uppställas.

Departementschefen

Då såsom framgår av 5 § vissa förmåner enligt lagen om moderskapshjälp

väl skall avräknas från smittbärarersättning men däremot ej medföra

hinder för att sådan ersättning utgår bör hänvisningen till 23 § sjukförsäkringslagen

endast omfatta första stycket. Självfallet skall på grund av

hänvisningen till 23 § e) ej undantagas den som intagits å sjukvårdsanstalt

såsom smittbärare.

Utöver de av utredningsmannen föreslagna hänvisningarna till sjukförsäkringslagen

torde dessa böra avse 11 § tredje stycket, 28 § andra och

fjärde styckena, 30 § andra stycket och 107 § nämnda lag.

I 11 § tredje stycket sägs att sjukpenningförsäkringen ej må ändras under

sjukdomstiden. Hänvisningen till 28 § avser bestämmelser för det fall

att arbetsgivaren blir berättigad att uppbära ersättningen i arbetstagarens

ställe. I 30 § andra stycket sägs att om någon underlåter att uppbära sjukhjälp

inom sex månader efter det han meddelats att så kan ske må utbetalning

vägras. 107 § handlar om rätt att göra gällande skadeståndsanspråk

m. m. och viss regressrätt.

Tilläggas må att genom hänvisningen till 103 § sjukförsäkringslagen besvär

i dessa ärenden — liksom ärenden enligt sjukförsäkringslagen — kommer

att prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Besvären torde dock böra ingivas

till inrikesdepartementet i stället för socialdepartementet.

10

Utredningsmannen

Beträffande ersättning åt kroniska smittbärare har i den allmänna motiveringen

angivits vissa allmänna grunder för ersättningsbeloppens bestämmande.

Särskilda regler angående förlust av rätt till ersättning eller nedsättning

av ersättningsbelopp eller förlust av ersättning i särskilda fall finner utredningsmannen

ej vara erforderliga med hänsyn till den fria prövningsrätt den

beslutande myndigheten i dessa fall har. De personer, varom här är fråga,

är också så pass fåtaliga, att det kan förväntas att myndigheterna utan

svårighet kan utöva en sådan kontroll att bestämmelser av nämnt slag måste

framstå såsom onödiga. Den beslutande myndigheten kan, tillägger utredningsmannen.

i sitt beslut göra erforderliga reservationer för alt kunna, om

skäl därtill uppkommer, ändra ett meddelat beslut om ersättning.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Departementschefen

Denna paragraf innehåller regler om ersättning åt kroniska smittbärare.

Bestämmelsen torde icke tarva någon motivering utöver vad jag tidigare

anfört.

11 §.

I 11 § föreslås att ärende om ersättning åt kroniska smittbärare skall i

första instans handläggas av länsstyrelsen.

12 §.

Ärende som fullföljes till Kungl. Maj :t från länsstyrelse i frågor rörande

kroniska smittbärare torde böra handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

13 §.

Narmare föreskrifter angående tillämpningen av den nya lagen kan visa

sig erforderliga. I så fall bör det ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela sådana föreskrifter. I detta hänseende

må särskilt påpekas, att föreskrifter kan böra meddelas om skyldighet

för den myndighet som beslutar ingripande att skyndsamt underrätta

vederbörande sjukkassa därom. Sådan underrättelse är nämligen en förutsättning

för att sjukkassan skall kunna utöva vederbörlig kontroll.

övergångsbestämmelser

Ifrågavarande lag föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1956. De som

redan vid lagens ikraftträdande är föremål för ingripande som i 1 § sägs

sedan mer än 90 dagar i följd bör givetvis behandlas som kroniska smittbärare.

Även i övrigt synes vid avgörandet av frågan, huruvida en person

skall betraktas som kronisk smittbärare, böra medräknas den tid ingripandet

före lagens ikraftträdande varat. Det innebär t. ex. att om ingripandet

varat 60 dagar, vederbörande har rätt till ersättning enligt de för tillfällig

smittbärare gällande reglerna endast under 30 dagar.

9. Följdändring i kommunalskattelagen

Utredningsmannen

Utredningsmannen föreslår att till de i 19 § kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370) uppräknade inkomsterna, vilka icke räknas till

skattepliktig inkomst, skall läggas ersättning jämlikt lagen om ersättning

åt smittbärare.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kangl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Remissyttrandena

Kammarrätten tillstyrker förslaget om skattefrihet för ersättning åt smittbärare,

under förutsättning att ersättningen i huvudsak kommer att utgå

efter de i utredningsmannens lagutkast angivna grunderna. Några särbestämmelser

i beskattningshänseende för de föreslagna ersättningarna för

loretagsförluster m. in. finner kammarrätten icke motiverade.

Statskontoret ställer sig tveksamt, om icke ersättningen till kroniska smittbärare

bör jämställas med livränta eller periodiskt understöd och således

icke undantagas från skattskyldighet.

De hörda länsstyrelserna har i denna del icke framfört någon erinran mot

utredningsmannens förslag.

Svenska livsmedelsarbetarejörhundet utgår från alt den ersättning som

enligt utredningsmannens förslag skulle kunna utgå för mistad arbetsinkomst

vid driftavbrott skall vara skattefri samt att lön, som arbetsgivare

under sådan tid utbetalar till personalen och för vilken han i viss utsträckning

enligt samma förslag skulle kunna erhålla gottgörelse, skall betraktas

som förskott på förstnämnda ersättning och därför icke behöva för beskattning

redovisas såsom inkomst av tjänst.

Departementschefen

Såsom jag tidigare anfört bör ersättningen åt smittbärare vara skattefri.

I fråga om tillfälliga smittbärare följer detta redan av det system som valts

för bestämmandet av ersättningsbeloppen. Vid fastställandet av ersättning

åt kroniska smittbärare skall hänsyn tagas ej blott till inkomstförlusten på

grund av ingripandet utan även bl. a. till behovet av ersättning. Omprövning

av ersättningen skall göras från tid till annan, därvid inträdda förändringar

i förhållandena skall beaktas. I betraktande härav synes ersättningen

icke böra i skattehänseende jämställas med livränta eller periodiskt

understöd. Jämväl ersättningen åt kroniska smittbärare bör därför och i

enhetlighetens intresse vara skattefri.

Däremot torde skäl icke föreligga att undantaga ersättning enligt reglerna

om ersättning för företagsförluster m. m. från skattskyldighet.

10. Kostnadsfrågan

Departementschefen

Såsom utredningsmannen anfört är det uppenbarligen knappast möjligt

att med någon säkerhet ens ungefärligen beräkna kostnaderna för ifrågavarande

ersättningar. Kostnaderna blir givetvis främst beroende av i vilken

utsträckning epidemier förekommer. Med ledning bl. a. av de förluster, som

uppkom under 1953 års paratyfusepidemi, har utredningsmannen föresla7

— nihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 126

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

git, att •—• i avbidan på närmare erfarenheter av de föreslagna reglerna —

för första budgetåret beräknas ett förslagsanslag av 150 000 kronor. Mot

denna beräkning har jag intet att erinra.

I detta sammanhang torde jag få beröra även en annan fråga. Såsom jag''

redan tidigare anfört utgår sedan lång tid tillbaka ersättning åt kroniska

smittbärare efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall och sedan

budgetåret 1936/37 har enligt riksdagens bemyndigande motsvarande tilllämpats

i fråga om personer, som utan att ha konstaterats vara sjuka misstänkts

föra smitta och därför isolerats. Beträffande dem har utbetalning i

regel skett blott i ömmande fall, men i enlighet med mitt uttalande i fjolårets

statsverk sproposition vid anmälan av elfte huvudtiteln — vilket uttalande

riksdagen lämnade utan erinran — har bedömningen av frågan,

huruvida ömmande omständigheter förelegat, något uppmjukats. När det

gäller s. k. företagsförluster har icke funnits liknande möjlighet. Endast

löretagsförluster som omfattades av 1953 års paratyfuskungörelse har kunnat

ersättas av statsmedel. På Kungl. Maj :ts prövning är f. n. beroende vissa

ansökningar om ersättning för företagsförluster, som inträffat efter den

1 januari 1954. I ett par av dessa fall har statskontoret i infordrat utlåtande

förklarat viss ersättning skäligen böra beredas sökanden. Det synes mig

vara i viss mån stötande att varje möjlighet f. n. saknas att kunna ersätta

sådana förluster som enligt den av mig nu föreslagna lagstiftningen blir ersättningsgilla

om de inträffar efter den 1 juli 1956. Därest riksdagen icke

har något att erinra däremot torde Kungl. Maj :t därför böra äga besluta om

ersättning även i vissa sådana fall. Jag vill tillägga att ersättning synes mig

böra kunna komma i fråga endast om omständigheterna är ömmande eller

om eljest särskilda omständigheter föreligger. Sådana ansökningar bör således

behandlas restriktivt. Ersättningarna torde få belasta anslaget Vissa

kostnader för allmän hälso- och sjukvård.

11. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda inom inrikesdepartementet upprättade

förslag till

1) lag om ersättning åt smittbärare; samt

2) lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370);

dels medgiva att av statsmedel må utbetalas ersättning åt

företagare m. fl., som tillfogas kostnader och förluster i anledning

av myndighets ingripande med stöd av epidemilagen

eller livsmedelsstadgan, enligt i huvudsak förut angivna

grunder;

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

dels ock till Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens

intresse för budgetåret 1956/57 under elfte huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bert A. Edberg

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Bilaga

Utredningsmannens förslag

till

Kungörelse

om ersättning av statsmedel i vissa fall vid lagenliga ingripanden i

hälsovårdens intresse

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets

ingripande med stöd av epidemilagen och livsmedelsstadgan för att hindra

spridning av smittsam sjukdom, må utgå ersättning på sätt nedan sägs.

2 §•

Har myndighet förordnat att visst varuparti skall förstöras eller att därmed

skall vidtagas åtgärd som minskar värdet av detsamma, må ersättning

utgå för värdeförstöring och kostnader. Likaså må ersättas kostnad för

omarbetning av vara, som enligt myndighets förordnande ej fått säljas

eller användas i sitt ursprungliga skick. Vad nu stadgats skall dock gälla

endast i den mån sammanlagda beloppet av värdeförstöring och kostnader,

som en skadelidande fått vidkännas, överstiger 100 kronor.

Som värdeförstöring enligt första stycket skall jämväl anses att myndighets

förordnande haft till direkt följd att varor ej kunnat säljas eller

användas, såsom att ett förbud medfört att försäljningsställe måst stängas

och varor i följd därav förfarits.

Med förlust enligt denna paragraf avses icke sådan förlust som endast

är att betrakta som .indirekt följd av myndighets åtgärd, såsom att på

grund av rådande förhållanden viss vara icke kunnat vinna avsättning. Ej

heller avses förlust som uppkommit därigenom att varas försäljning fördröjts

utan att varan i följd därav förstörts eller undergått sådan förändring

att den ej kunnat användas för avsett ändamål.

Värdet av vara som avses i första och andra styckena skall bestämmas

till dagspris vid inköp av den som lidit förlusten.

3 §•

Har företag åt personal, som på grund av avstängning av rörelsen ej

kunnat beredas arbete, i vanlig ordning utbetalat lön, må sådan kostnad

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

ersättas intill 80 procent, dock att ersättning ej må beräknas på lönebelopp,

i den mån de överstiga 30 kronor för dag.

Ersättning må jämväl kunna utgå för utgift som blivit onyttig i följd

av myndighets ingripande, såsom att arrende eller hyra måst betalas för

område eller lokal som ej kunnat utnyttjas.

4 §.

Kostnad för undersökning på laboratorium av prov i andra fall än som

avses i 23 a § epidemilagen må ersättas i den mån sammanlagda beloppet

av vad en ersättningssökande i detta hänseende fått vidkännas överstiger

1 000 kronor.

5 §•

Har någon genom påbud eller förbud vållats väsentligt intrång i näring

eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst må, om särskilda skäl därtill

föranleda, ersättning utgå även i annat hänseende än förut sagts.

Har kostnad uppkommit för vakthållning och andra åtgärder för avspärrning

av område, må den ock ersättas.

6 §.

Den som på grund av driftavbrott gått miste om arbetsinkomst må, om

han ej är berättigad till ersättning såsom sjuk eller bacillbärare, erhålla

ersättning med 80 procent av inkomstbortfallet, i den mån detta ej överstiger

30 kronor för dag och ej täckes genom ersättning enligt bestämmelser

i annan författning eller genom gottgörelse från arbetsgivare eller sjukkassa;

dock att ersättningen ej må utgå för längre tid än två månader.

Ersättning intill belopp, beräknat enligt de i första stycket angivna grunderna

och för tid som där sägs, må utgå även till företagare, för vilken

förlust uppkommit genom ingripande mot honom såsom bacillbärare, om

han i den för bacillbärare stadgade ordningen är berättigad till ersättning

allenast för belopp motsvarande grundsjukpenning.

7 §•

Ersättning enligt denna kungörelse skall minskas med belopp som någon

på grund av försäkringsavtal utfått eller äger utfå.

8 §•

Har någon avsiktligt eller genom grov vårdslöshet orsakat förlust, varom

i denna kungörelse är fråga, må ersättning till honom icke utgå för sådan

förlust.

Har skadelidande eljest genom vållande eller försummelse medverkat

till skadan eller har han vid tiden för skadans uppkomst eller närmast

dessförinnan icke upprätthållit allmänt vedertagen hygienisk standard, må

bestämmas att ersättning ej skall utgå eller att ersättning skall utgå med

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

minskat belopp. Detsamma skall gälla där någon dömes till ansvar för

förseelse mot epidemilagen eller livsmedelsstadgan; om åtal i sådant fall

skall vederbörande åklagare underrätta länsstyrelsen.

Därest till stöd för ansökan om ersättning medvetet lämnats oriktig

uppgift, utgår ej ersättning.

9 §.

Ansökan om ersättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det län, där

rörelsen drives eller, beträffande anställd, där han har sitt hemvist. Vid

framställningen skall fogas myndighetens beslut om ingripande och utredning

angående den förlust som sökanden lidit ävensom den övriga utredning

som sökanden önskar åberopa.

Anspråk på ersättning skall vid äventyr av talans förlust framställas

inom sex månader från den dag anspråket uppkom.

Understiger det begärda beloppet 5 000 kronor, beslutar länsstyrelsen i

ärendet; i annat fall skall länsstyrelsen för Kungl. Maj:ts prövning med

eget yttrande insända ansökningshandlingarna till inrikesdepartementet.

Länsstyrelsen äger för värdering anlita särskild värderingsman.

10 §.

Länsstyrelsen äger besluta att ersättning åt anställd skall utbetalas för

vecka eller månad.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar

genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, må, om sannolika skäl

föreligga för rätt till ersättning, sådan ändock kunna provisoriskt utgivas.

Bestämmes ersättningen sedermera till lägre belopp eller finnes ersättning

icke böra utgå, skall återbetalning ej ske utom i fall som i 8 § sägs.

11 §•

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär, vilka

skola ingivas till inrikesdepartementet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1956.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionens huvudsakliga innehåll...........................................

Förslag till lag om ersättning åt smittbärare..................................

Förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370).......................................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 mars 1956 ................................

1. Inledning...............................................................

2. Gällande bestämmelser.................................................

3. Allmänna synpunkter på ersättningsfrågan.............................

4. Lagstiftningens tillämplighetsområde...................................

5. Ersättning åt tillfälliga bacillbärare....................................

6. Ersättning åt kroniska bacillbärare.....................................

7. Ersättning för företagsförluster m. ....................................

8. Specialmotivering till lagen om ersättning åt smittbärare..............

9. Följdändring i kommunalskattelagen...................................

10. Kostnadsfrågan........................................................

11. Departementschefens hemställan.......................................

Bilaga......................................................................

Sid.

1

3

7

9

9

12

19

26

32

55

62

79

96

97

98

100

Doktrin (2)

  1. Mårten Schultz, Epidemi och ersättning, SvJT 2020 s. 1191, på s. 1205 · Fritt tillgänglig
  2. Mats Melin, Nytt från Regeringsrätten - Juni - augusti 2002, FT 2002 nr 5–6 s. 329, på s. 330 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:287 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för badgetåret 1956/57 till universitetssjukhusen in. m. a1 i texten
  2. Rskr. 1956:256 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ersättning åt smittbärare, m. m., i vad propositionen hänvisats till l a1 i texten
  3. SU 1956:130 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ersättning åt smittbärare, m. m., såvitt angår anslag för budgetåret 1956/57 till Ers s. 1 i texten
  4. 2LU 1956:29 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ersättning åt smittbärare, m. m., såvitt propositionen behandlats av andra lagutskott s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2002 ref. 45 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. SvJT 2020 s. 1191 Mårten Schultz, Epidemi och ersättning s. 1205 i texten
  2. FT 2002 s. 329 Mats Melin, Nytt från Regeringsrätten - Juni - augusti 2002 s. 330 i texten