Sök i Ratio Lex

Med förslag till vissa ändringar i fiskerättslagen m. m

1956-03-16 · 82 sidor, varav 79 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 79 av 82 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:127, Med förslag till vissa ändringar i fiskerättslagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

1

Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa

ändringar i fiskerättslagen m. m.; given Stockholms

slott den 16 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december

1950 (nr 596) om rätt till fiske, samt

lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr

599) om ersättning för mistad fiskerätt in. m.

GUSTAF ADOLF

Hj. R. Nilson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa jämkningar i fiskerättslagen, såvitt den

avser fiske vid Blekinge läns södra kust. Den ena frågan berör främst ålfisket.

1 denna del innebär förslaget att Kungl. Maj :t skall få förordna, att

\id viss fiskeplats fiske med fast redskap skall få bedrivas på allmänt vatten

i samma omfattning, som före den 1 januari 1951 skett med stöd av

skattläggning eller annan särskild rättsgrund eller av gammal sed.

Den andra frågan avser snörpvadsfisket. Enligt gällande lag får sådant

fiske av varje svensk medborgare bedrivas i enskilt vatten på ett avstånd

av minst 300 m från stranden, eller, där kurvan för tre meters djup går

längre ut, utanför denna djupkurva. Nu föreslås, att fiske med snörpvad vid

denna kuststräcka i stället skall vara fritt på allt enskilt vatten, som har

större djup än sex meter. Strandägare eller annan innehavare av enskild

fiskerätt, vilken fått denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndats skada

på grund av lagändringen, skall enligt ett i propositionen framlagt lagförslag

kunna få ersättning av statsmedel. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 127

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december 1950

(nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december 1950 om

rätt till fiske1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §•

Vid kusten--------meters längd.

Vad i —-------— fiskerättens omfattning.

I fråga om Blekinge läns södra kust

(väster om Torhamnsudde) må

Konungen förordna, att vid viss fiskeplats

fiske med fast redskap å allmänt

vatten må bedrivas i den omfattning,

som före den 1 januari 1951

skett med stöd av sådan särskild

rättsgrund, som angives i andra stycket,

eller av gammal sed.

11 §•

Vid Blekinge läns södra kust (väster

om Torhamnsudde) må varje

svensk medborgare med rörligt redskap

fiska i enskilt vatten på ett avstånd

ej understigande trehundra meter

från fastlandet eller från ö av

minst etthundra meters längd eller,

där den stranden följande kurvan för

högst tre meters djup går längre ut,

utanför denna djupkurva. Fiske med

snörpvad är dock allestädes fritt i

enskilt vatten som har större djup ån

sex meter. Med nät, som är att hänföra

till rörligt redskap, samt med

långrev och tobisnot är fisket fritt

ända intill stranden.

11 §.

Vid Blekinge läns södra kust (väster

om Torhamnsudde) må varje

svensk medborgare med rörligt redskap

fiska i enskilt vatten på ett avstånd

ej understigande trehundra meter

från fastlandet eller från ö av

minst etthundra meters längd, eller

där den stranden följande kurvan för

högst tre meters djup går längre ut,

utanför denna djupkurva. Med nät,

som är att hänföra till rörligt redskap,

samt med långrev och tobisnot

är fisket fritt ända in till stranden. 1

1 Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1955: 42.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

(Gällonde lydelse)

22 §.

Till förekommande av att fiske

som är förbehållet innehavare av enskild

fiskerätt hindras eller skadas

genom fiske som utövas med stöd av

stadgande i 6—9 §§ eller It § äger

länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter

rörande längden av de redskap

som därvid må användas och

avståndet mellan dem ävensom stadga

förbud mot att utsätta skötar eller

nät inom visst avstånd från notvarp

som utmärkts med av länsstyrelsen

fastställt märke.

Länsstyrelsen må------

(Föreslagen lydelse)

22 §.

Till förekommande av att fiske

som är förbehållet innehavare av enskild

fiskerätt hindras eller skadas

genom fiske som utövas med stöd av

stadgande i 6—9 §§ eller It § äger

länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter

rörande längden av de redskap

som därvid må användas och

avståndet mellan dem ävensom stadga

förbud mot att utsätta skötar, nät

eller annat fiskeredskap inom visst

avstånd från notvarp som utmärkts

med av länsstyrelsen fastställt märke.

--sådan rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1956.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Mctj. ts proposition nr 127 år 1956

Förslag

till

Lag

angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599)

om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom för ordnas sam följer.

Vad i lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

är stadgat skall jämväl äga tillämpning, såvitt den ändring av It § lagen den

1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli

1956, medför att strandägare eller annan innehavare av enskild fiskerätt

får denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndas skada.

Framställning om ersättning enligt denna lag skall anses såsom i rätt tid

gjord, därest den skett före den 1 juli 1961.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler statsrådet Hjalmar Nilson frågor om vissa ändringar i fiskerättslagen

samt anför därvid följande.

I skrivelse den 19 november 1952, nr 415, hemställde riksdagen, att Kungl.

Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande införandet av tillståndsfri utsträckningsrätt

för innehavare av skattlagt fiske vid Blekinge läns södra

kust.

I anledning härav har utredning verkställts inom jordbruksdepartementet,

varefter upprättats en den 19 november 1955 dagtecknad promemoria

(stencilerad) ang. de skattlagda ålfiskena vid Blekinge läns södra kust. I

promemorian har föreslagits ändring av 3 § lagen den 1 december 1950 om

rätt till fiske samt vissa andra åtgärder.

I skrivelse den 29 maj 1954, nr 347, hemställde riksdagen vidare om skyndsam

utredning, huruvida fiske med snörpvad borde tillåtas i ökad utsträckning

vid Blekinge läns södra kust.

Genom beslut den 4 februari 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt fiskeristyrelsen

att utreda denna fråga, varjämte föredragande statsrådet bemyndigades tillkalla

högst tre sakkunniga att biträda vid utredningen. Till sakkunniga utsågs

den 14 mars 1955 fiskeriassistenten Einar Norin, Karlskrona, fiskaren

Söve Carlsson, Hasslö, och lantbrukaren Hans Rasmusson, Ramdala. I stället

för Rasmusson, som på grund av sjukdom entledigats från uppdraget, utsågs

den 30 juli 1955 lantbrukaren Herluw Svensson i Jordö, Hjortahamniar.

Fiskeristyrelsen har den 19 augusti 1955 avgivit en promemoria (stencilerad)

angående ändring av fiskerättslagen i vad den avser rätten till snörpvadsfiske

vid Blekinge läns södra kust.

Över promemoriorna har remissutlåtanden avgivits.

Jag anhåller nu att få upptaga dessa frågor, som båda avser jämkning av

fiskerättslagens bestämmelser om fiske vid Blekinge läns södra kust.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

A. FISKE MED FAST REDSKAP

I. Inledning

Den 1 januari 1951 har lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt

vattenområde och om rätt till fiske trätt i kraft. Härigenom har bland

annat vissa inskränkningar skett i den rätt, som vissa fiskerättsinnehavare

tidigare haft att med fast redskap fiska på allmänt vatten eller på vatten, som

tidigare varit enskilt men nu blivit allmänt. Enligt 2 § lagen den 27 juni

1896 om rätt till fiske sträckte sig strandägarens enskilda fiskerätt

i havet i regel till 180 m från det ställe invid stranden, där stadigt

djup av två meter vidtog. Strandägaren kunde av länsstyrelsen erhålla rätt

att från sitt enskilda fiskevatten sträcka ut fast redskap längre än till 180- metersgränsen. Förutsättningen härför var att det kunde ske utan men för

annan fiskande. Enligt 1 § samma lag erfordrades visserligen särskilt tillstånd

för fiske med fast fiskredskap på allmänt vatten. Emellertid skulle

jämlikt 12 § samma lag ingen ändring ske i den rätt till fiske, som någon

ägde på grund av, bland annat, urminnes hävd, avtal, dom eller skattläggning.

Enligt 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde

hänföres till enskilt vatten i havet som regel allt vatten inom 300 m från

fastlandet eller från ö av minst 100 m längd ävensom, på de ställen där den

stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten

inom denna djupkurva.

Enligt lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske gäller som huvudregel,

att fast redskap må utsättas i allmänt vatten endast efter tillstånd av myndighet,

som Konungen bestämmer (1 §). Den som äger enskild fiskerätt

må ej förvägras tillstånd att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap

vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna ske utan men för annan

fiskande (2 §). För vissa delar av landet gäller emellertid enligt 3 § generellt

undantag från de i 1 och 2 §§ givna bestämmelserna om tillståndstvång.

3 § lyder (efter lagändring, som trätt i kraft den 1 april 1955):

Vid kusten av Norrbottens län* vid kusterna av Kalmar län söder om

Kråkelund, i Blekinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde)

samt öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets

och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets ävensom vid Skånes

östra och södra kuster må innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets

tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i

allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den

stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid

ö av minst etthundra meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin

fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild

grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är

bestämt angående fiskerättens omfattning.

I motioner till 1952 års riksdag har framställts yrkanden, som i huvudsak

avser att söka tillgodose dem, vilka genom ikraftträdandet av 1950 års

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

lagstiftning i större eller mindre mån frånhänts en rätt till fiske med fast

redskap på allmänt vatten vid Blekinge läns södra kust, vilken dittills tillkommit

dem. Härvid har uppmärksamheten främst riktats på dem, som på

grund av skattläggning ägt rätt till ålfiske med fast redskap. I motionerna

I: 220 och II: 409 samt I: 361 har hemställts om sådan ändring i 1950 års

lag om rätt till fiske, att undantagsbestämmelserna i 3 § blir tillämpliga

även vid Blekinge läns södra kust. Vidare har i de likalydande motionerna

I: 50 och II: 49 hemställts, att riksdagen måtte fatta sådant beslut, att ägarna

av de tre skattlagda ålfiskena Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör i

Mjällby kommun fick bibehållas vid sina gamla rättigheter eller att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådana åtgärder, att

ägarna av nämnda fisken tillförsäkrades rätt att i fortsättningen liksom

hittills, under betryggande former, bruka ifrågavarande ålfisken.

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande nr 31 till 1952 års riksdag anfört,

att utskottet icke funnit lämpligt att sådan lagändring vidtogs, varom hemställts

i motionerna 1:220 och 11:409 samt 1:361. I fråga om motionerna

I: 50 och II: 49 anförde utskottet däremot bland annat följande. En utsträckningsrätt

vid Blekinge läns södra kust allenast för innehavare av skattlagt

fiske och med den begränsningen, att den skulle gälla endast i den omfattning

som genom dom eller skattläggning bestämts, motsvarades icke

av något yrkande under förarbetena till 1950 års lagstiftning. Utskottet fann

detta förslag värt beaktande. Det torde dock kunna ifrågasättas om lagändring

krävdes för genomförandet av sådan utsträckningsrätt. Det torde nämligen

icke vara uteslutet att efter tillståndsprövning enligt 2 § fiskerättslagen

utsträckning skulle kunna beviljas i flertalet av de femton fall, som det enligt

fiskeriintendenten här var fråga om. Tillstånd enligt sistnämnda lagrum

fick likväl icke lämnas om utsträckningen skulle medföra men för annan

fiskande. Utskottets uppfattning att utsträckning efter särskild tillståndsprövning

möjligen skulle innebära en lösning av spörsmålet förutsatte därför,

att begreppet men fick tolkas mot bakgrunden av förhållandena före den

1 januari 1951. Med hänsyn till bland annat önskvärdheten av klara normer

vid fastställande av ersältning för mistad fiskerätt var utskottet emellertid

närmast av den uppfattningen, att förslaget om en tillståndsfri utsträckningsrätt

för innehavare av skattlagt fiske borde övervägas. Uppenbart var enligt

utskottets mening, att detta krävde en undersökning av de lokala förhållandena.

En sådan torde också kunna lämna svar på frågan, huruvida utsträckningsrätt

borde tillerkännas även innehavare av vissa andra av ålder bestående

fisken med fast redskap vid Blekinge läns södra kust.

I enlighet med utskottets förslag hemställde riksdagen i skrivelse den 19

november 1952, nr 415, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande

införandet av tillståndsfri utsträckningsrätt för innehavare av skattlagt

fiske vid Blekinge läns södra kust.

I anledning av riksdagens hemställan har utredning bedrivits inom jordbruksdepartementet.

Denna har omfattat såväl undersökning av de lokala

förhållandena som rättsliga och kamerala utredningar. Under utredningen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

har från flera håll framställts önskemål om att en fullständig förteckning

över de fasta ålfiskena vid Blekinge läns södra kust upprättas. På departementets

begäran har överlantmätaren i Blekinge län låtit företaga en genomgång

av de i länslantmäterikontoret förvarade akterna såvitt gällde fisken

med fast redskap.

I anledning av ovannämnda önskemål har genomgången utvidgats att omfatta

fisken vid hela länets havsstrand. Efter genomgången, som verkställts

av lantmätaren David Åberg, har materialet sammanförts i en akt för varje

berörd socken. Detta material har, såvitt det avser fasta ålfisken vid södra

kusten, kompletterats med upplysningar från kammarkollegiet, domsagoarkiv,

fiskarena själva m. m. I den mån upplysning om domstolsavgöranden,

som avser fiskena, erhållits eller eljest — utan systematisk undersökning i

domstolsarkiv — uppspårats har även dessa anmärkts.

Under tiden den 12—15 september 1955 har chefen för jordbruksdepartementets

rättsavdelning med biträde av fiskeriintendenten Sven Sahlin, Åberg

och fiskeriassistenten Einar Norin verkställt besiktning av ålfiskena i Mjällby

och Ysane socknar. Vid besiktningen har i regel berörda fiskare eller representanter

för dessa varit närvarande. Den 16 september har därefter slutsammanträde

hållits i Sölvesborgs tingshus med fiskarena och andra av frågan

intresserade.

Vidare har — för att underlätta den mätning av berörda fisken som torde

få ske vare sig det förslag, vilket här kommer att framläggas, godtages eller

ersättningsförfarande får inledas — flygfotografering av de utsatta ålfiskena

m. m. skett.

En preliminär förteckning över de fasta ålfiskena vid kusterna av Mjällby

och Ysane socknar har upprättats. Avsikten är att förteckningen, sedan

materialet från flygfotograferingen bearbetats och vissa ytterligare undersökningar

verkställts, skall kompletteras och slutligt färdigställas.

över utredningen har, som jag tidigare nämnt, den 19 november 1955

upprättats en stencilerad promemoria. Vid denna har som bilagor fogats

1) protokoll fört vid sammanträdet i Sölvesborg den 16 september 1955

med därtill hörande förhandlingsordning;

2) utdrag av preliminär förteckning över de fasta ålfiskena i Mjällby och

Ysane socknar, upptagande de fisken som möjligen avkortats genom den

nya lagstiftningen;

3) förteckning över utredningsmaterialet med därtill hörande förteckning

över rättsavgöranden, som granskats under utredningen; samt

4) utkast till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 december

1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Över promemorian jämte därtill fogade bilagor har efter remiss yttranden

avgivits av statskontoret, kammarkollegiet, lantmäteristgrelsen, fiskeristyrelsen,

hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Blekinge län, Blekinge

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, överlantmätaren i Blekinge

län, domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga, fiskevärderingsnämnden

för Kalmar och Blekinge län, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt,

Sveriges fiskares riksförbund, Svenska sydkustfiskarnas centraiför
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år W56

band och Blekinge läns havsfiskeförening. Därjämte har i anledning av promemorian

inkommit skrivelser från dels Olander Olsson och 26 andra personer

i Hörviken, Nogersund, Mjällbg och Lörbg dels Sture L. Persson, Djupekås,

Lister-Mjällby.

II. Jämförelse mellan äldre och gällande rätt

1. Gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde

Äldre rätt

I 2 § 1896 års lag stadgades såsom allmän grundsats, att saltsjöfisket

inomskärs tillhörde dem som ägde stränder och holmar omkring fiskevattnet

(inomskärsregeln), samt att vid öppna havsstranden och utom skären

strandägarens enskilda fiskerätt omfattade allt det vatten, som fanns till

och med 180 m från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 m vidtog

(strandvattenregeln). I »öppna havet» därutanför ägde enligt 1 § samma

lag varje svensk undersåte rätt att fiska.

De nu återgivna reglerna ägde dock icke förbehållslös giltighet. Vid sådana

kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar,

vilka icke hörde till något hemman eller innehades under särskilda

villkor, gällde sedan gammalt samma bestämmelser som i öppna havet; där

fanns alltså överhuvud ingen enskild fiskerätt. Även där lagen i princip tillerkände

strandägaren rätt till fisket, kunde denna rätt pa grund av särskilda

stadganden vara inskränkt i olika avseenden. Ä andra sidan kunde i undantagsfall

den enskilda fiskerätten vara mera omfattande än huvudregeln

angav. Om nämligen »genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande,

avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt» annorledes var bestämt

om någons rätt till fiske än nyss sagts, skulle enligt 12 § 1896 års lag

detta vara gällande.

Gällande rätt

Enligt 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde

hänföres till fastigheterna (enskilt vatten)

1. (s. k. strandvatten) allt vatten inom 300 in från fastlandet eller från

ö av minst 100 in längd ävensom, på de ställen där den stranden följande

kurvan för högst 3 in djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva;

samt

2. (s. k. enklavvatten) allt vatten, som har förbindelse med öppna havet

allenast över vatten som nu sagts. (Visst undantag för en del av Bohusläns

kust.)

Enligt 3 § hänföres vid rikets östra och södra kuster (intill Listershuvud

i Blekinge) till fastigheterna tillika allt vatten, som väl har annan förbindelse

med öppna havet än i 2 § 2 angives men ej av större bredd än 1 km

räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 in längd (s. k. kilometervatten).

Denna regel gäller dock ej vid Öar, vilka från fastlandet helt skiljes

av vatten som har förbindelse med öppna havet av större bredd än eu kilometer

räknat på sätt nyss sagts.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

2. Fiske med fast redskap vid Blekinge läns kuster

Fiske i allmänt vatten

Äldre rätt

Enligt 1 § 1896 års fiskerättslag fick i öppna havet — och de därmed likställda

vattenområdena vid vissa kronans stränder, skär och holmar — »fiskegård,

ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap» ej utsättas utan att

Konungen därtill gav lov eller, i visst fall, Konungens befallningshavande

lämnade särskilt tillstånd. Sistnämnda ordning tillämpades, då enligt stadgande

i 2 § andra stycket strandägare ville från sitt enskilda fiskevatten än

längre ut sträcka redskap av nyss angivet slag och länsstyrelsen fann att det

kunde ske utan men för annan fiskande.

Gällande rätt

Huvudregeln är även enligt 1950 års lagstiftning att fiske med fast redskap

i allmänt vatten endast får ske efter särskilt tillstånd (1 § fiskerättslagen).

Enligt kungörelse den 8 december 1950 äger fiskeristyrelsen eller,

då dispensen avser viss person, länsstyrelsen lämna sådant tillstånd. Medgivande,

som före den 1 januari 1951 lämnats att utsätta fast redskap i vatten

utanför området för enskild fiskerätt, skall, i den mån vattnet alltjämt

ar att anse såsom allmänt, fortfarande äga giltighet, där ej länsstyrelsen eller,

om medgivandet gäller för varje svensk medborgare, fiskeristyrelsen av

fiskeritekniska skäl finner medgivandet böra återkallas.

Enligt 2 § må innehavare av enskild fiskerätt icke förvägras tillstånd att

irån det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten,

såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande.

De ovan nämnda bestämmelserna gäller såväl östra som södra blekingekusten.

I 3 § gives däremot en föreskrift, som avser östra, men praktiskt

taget ingen del av södra kuststräckan. Där stadgas, såsom inledningsvis

nämnts, att vid bl. a. Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) och

ett mindre vattenområde sydväst om nämnda udde innehavare av enskild

fiskerätt även utan myndighets tillstånd må sträcka fast redskap från det

enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än

200 m från den stranden följande kurvan för högst 3 in djup vid fastlandet

eller vid o av minst 100 in längd. Beträffande den som stöder sin fiskerätt

pa avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund

gäller den fria utsträckningsrätten allenast såvitt den ej strider mot vad

som i dylik ordning är bestämt angående fiskerättens omfattning.

Enligt kungl. brev 27/5 1898 (nr 50 s. 2) och 14/1 1927 (nr 15) äger

varje svensk undersåte idka ålfiske med ålhommor med högst 1,5 m höjd

utanför Blekinge läns kust i allmänt vatten, skattlagda ålfiskens rätt dock

oförkränkt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Mnj:Is proposition nr 127 år 1956

Till belysande av innebörden av stadgandet i 3 § fiskerättslagen och de

motiv som legat till grund för detta torde jag här få lämna en redogörelse

för vissa delar av förarbetena.

Fiskerättskommittén föreslog, att en bestämmelse av samma innebord,

som den i 3 § fiskerättslagen upptagna, skulle gälla för samtliga kuster Som

motiv härför anförde kommittén bland annat (SOU 194/: 47, s. 9- ii).

I samband med frågan om den allmänna frifiskegränsen har liamhåHits,

att den av fiskerättskommittén föreslagna nya gransdragnmgen mellan e

skilt och fritt fiskevatten på sina ställen kunde utfalla ogynnsamt för v ederbörande

strandägare i jämförelse med vad som for narv arande galler,

flesta fall torde förlusten ej komma att representera nagot storre ekonomiskt

värde. Det bör dock icke förbises, att just vid sadana långgrunda

stränder, som här åsyftas, flerstädes bednves ett mycket inkomstbringande

fiske med fast redskap, exempelvis ålbottengarn, som vid en tillämpning ai

de nva reglerna kan komma att till en större eller mindre del falla utantor

det enskilda fiskevattnet.---Någon skyldighet för strandagare att soka

tillstånd till utsträckning av sina redskap föreligger naturligtvis icke, lik

som man ej heller kan utgå från att ett begärt tillstand alltid skulle komma

att beviljas. Å andra sidan konime det fria fisket knappast att vinna pa to - ändringen, eftersom det ej gärna kan tänkas att tillstånd skulle medde as

en främmande fiskare att utsätta fast redskap som direkt fortsattmn av en

strandägares. Ur fiskerinäringens synpunkt skulle alltsa den nya ordningen

knappast medföra någon fördel, i varje fall icke i proportion till de sannolikt

betydande kostnader som skulle uppkomma för det allmänna

På grund härav har det synts kommittén skäligt, att genom ett generellt

stadgande vederbörande strandägare (fiskerättshavare) tillförsäkras viss

rätt att utan tillståndsprövning utsträcka sitt fasta redskap over frivattensgränsen.

Denna rätt synes böra begränsas till att gälla vid sadana stallen,

där 3-meterskurvan löper mer än 100 m från stranden. —

Det torde knappast behöva befaras, att den förmån som sålunda skulle

beredas vissa fiskerättshavare komme att utnyttjas till förfång för andra

fiskande eller i varje fall medföra någon praktisk betydelsefull minskning

i den rätt till fritt fiske, som nu är medgiven. I viss omfattning larer rattsmissbruk

kunna förhindras genom sådana bestämmelser om »fiskets vård

och lämpliga bedrivande», som enligt 9 § fiskeristadgan får meddelas av länsstyrelse;

den befogenhet att ingripa med reglerande föreskrifter, som beträffande

det nu ifrågavarande priviligierade fisket skulle tillkomma länsstyrelserna,

kan tydligen ej vara mindre än den som föreligger med avseende

på fiske i enskilt fiskevatten. — Ä andra sidan torde den föreslagna formanen

i de allra flesta fall innebära tillräcklig kompensation för de ogynnsamma

verkningar, som den nya gränsdragningen skulle kunna få för det avstrandägarna

eller andra fiskerättshavare bedrivna fisket med tillstandskiävande

redskap, och därigenom i väsentlig grad reducera den ersättningsskyl

dighet som

verket.

den nya gränsdragningen kan komma att medföra för stats
-

I fråga om begränsningen i utsträckningsrätten för skattlagda och andra

fisken, som stöddes på särskild rättsgrund, anförde kommittén (s. 283 ff).

Om exempelvis ctl skaltlagt ålfiske innefattar rätt att fiska al med bottengarn

eller annan dylik fast redskap så långt ut från stranden som strandäganderätten

sträcker sig, skall dess innehavare äga att utan tillståndsprövning

utsträcka sitt redskap intill 200 in från 3-meterskurvan. Om — såsom

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

undantagsvis är fallet — det skattlagda fisket sträcker sig även utanför den

nuvarande frivattensgränsen (180-meterslinjen), skall detsamma också framdeles

galla i fritt fiskevatten, dock högst intill den nyssnämnda 200-metershnjen.

Om däremot det skattlagda fisket gäller allenast för en fixerad sträcka

(t- ex. ett visst antal famnar), som slutar innanför den nuvarande frivattensgransen

eller av en slump just vid denna, kommer någon förlängnin°

ej i fråga utan fisket bibehåller sin hittillsvarande utsträckning.

Av remissinstanserna lämnade flertalet förslaget utan erinran (se prop.

i9o0: 60, s. 53 ff). Några avstyrkte emellertid. Som exempel må nämnas

följande.

Lantbruksstyrelsen erinrade, att ett generellt utsträckningsmedgivande

hl. a. kunde medföra avsevärd skada för angränsande fisken. Enligt styrelsens

mening borde utsträckningsrätt kunna givas endast åt den som ägde

anspråk pa ersättning för mistat fiske, och frågan om sådan rätt borde pröspråketVederbÖrande

fiskevärderingsnämnd i samband med ersättningsan
Blekinge

läns havsfiskeförening ansåg, att utsträckningsrätten borde göras

beroende av tillstånd och att sådan rätt ej borde medgivas med mindre det

aore tydligt att den ej lande till men för annan fiskande. Fiskeriintendenten

i södra distriktet framhöll — dock utan att formligen avstyrka förslaget om

knnfii ta ninmrattr.att.denna rätt 5 många fal1 kunde leda till intresse.

lv er a'' ° lka slag'' Sallmda kunde ett ålbottengarn, som utsträcktes,

komma att utestanga ålen från ett skattlagt ålfiske som vore bestämt till

sin langd och darfor ej finge utökas.

uPPtogs ifrågavarande undantagsbestämmelser i It §

s 15°) och foresJogs skola gälla endast vid kusten av Norrbottens län, i

Kalmar lan soder om Kråkelund och vid Blekinge läns östra kust.

Departementschefen anförde som motiv till detta stadgande (s. 56).

skn^^,“é? fnrfag 0111 viss rätt för strandägare att utan sär
?

i * * *,fri'';attnet vH1 ia8 famhålla, att fö",

soråken mot »yi r be/ogerlket. säkerligen kan avsevärt nedbringa an
,

P1n ™ot statsverket pa ersättning för mistad fiskerätt. Å andra sidan

i stället borde er hal! a sottäre^ f rf aV§T- °m °ch 1 vad män sökanden

sådmi‘ord^hi^^nedföra^derf nackdelerT”lf^^ och^ömfå^l^u^gfft,'' s^cidle0en

den överflyttades till Kunel Mai-t i S *nm taukbart vore — dylika avgöran
lämpligareyutväg

svnes m1« dfirtvln ku e motsvarande nackdel kvarstå. En

utan särskild prövning men endast ^sådlna^å^8^^1”ngsrätf medgives

yttergränsen för de, enskild» fiske™,,„e,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

långt från stranden och där strandägarna bedriver ett särskilt inkomstbringande

fiske med fasta redskap, medan det fria yrkesfisket är av sådan art att

från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet saknas för en inskränkning

i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap.

I enlighet härmed förordar jag att utsträckningsrätt av den omfattning

kommittén föreslagit skall tillkomma fiskerättshavare i Norrbottens och

Kalmar län samt vid östra kusten av Blekinge län. Det torde utan särskilt

stadgande vara tydligt att utsträckningsrätten är ett tillbehör till den enskilda

fiskerätten och i fråga om möjligheten till överlåtelse o. d. skall följa samma

regler som denna.

I övriga delar av landet bör enligt min uppfattning en strandägare lika

litet som en annan fiskande äga att utan tillstånd begagna fast redskap i

1''rivatten. Jag vill erinra, att sådant tillstånd kräves även enligt gällande

rätt. De nuvarande bestämmelserna i ämnet är emellertid något förmånligare

för strandägare än för andra. Därest en strandägare vill sträcka fast

redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda fiskevatten, skall nämligen

enligt lagens ordalydelse hans begäran därom alltid bifallas, om det finnes

kunna ske »utan men för annan fiskande». Då detta på vissa håll, t. ex.

vid Skånes sydkust, betraktas som en förmån av ej ringa ekonomiskt värde,

torde en motsvarande föreskrift böra upptagas i den nya lagen.

På hemställan av lagrådet gjordes vissa formella ändringar i 11 § av det

remitterade förslaget. 11 § framflyttades som 3 §.

I motion 1:362 yrkades, att den tillståndsfria utsträckningsrätten skulle

avse även Blekinge läns södra kust och Skånes östra kust, varemot i motionerna

1:365 och 11:442 hemställdes, att den tillståndsfria utsträckningsrätten

icke skulle avse någon del av Blekinge läns kust.

I motion I: 362 anfördes bland annat.

Starka skäl talar för att rätten att från enskilt fiskevatten sträcka ut fast

redskap i allmänt vatten utvidgas att gälla även Blekinge läns södra kust

samt Skånes östra och södra kust. Om propositionens förslag skulle antagas

av riksdagen, skulle nämligen ett stort antal nu brukade fisken få mindre

utsträckningsrätt än vad de nu har. Detta skulle medföra tillbakagång

för särskilt ålfisket, genom att i så fall en hel del ål gick de svenska fiskarena

förbi. Att såsom ifrågasatts göra rätten till utsträckning beroende av

tillståndsgivning innebär icke en tillfredsställande lösning, då man kan

befara att densamma alltid hindras av bakomliggande fisken.

I de likalydande motionerna I: 365 och II: 442 anfördes däremot bland

annat.

I fråga om utsättande av fast fiskredskap i enskilt fiskevatten anses, att

samma bestämmelser bör gälla för Blekinge östra kust som vid den södra

kusten, d. v. s. utsträckande av fast fiskredskap i allmänt vattenområde

bör vara beroende av särskilt tillstånd efter undersökning, om det kan ske

utan men för annan fiskande eller utan hinder för allmän farled, insegling

till hamn etc. Ett sådant villkorligt tillståndsgivande skulle också vara ägnat

att åstadkomma större rättvisa de enskilda strandägande fiskerättsägarna

emellan.

Tredje lagutskottet hemställde i utlåtande nr 23 till 1950 års höstriksdag

om bifall till den i propositionen föreslagna lydelsen av 3 § med alle
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

nast den ändringen, att den fria utsträckningsrätten skulle avse även Skånes

östra och södra kuster. Som motiv härför anfördes.

Kungl. Maj:t har föreslagit, att vid vissa särskilt i lagtexten uppräknade

kuststräckor innehavaren av enskild fiskerätt skall även utan myndighets

tillstånd få sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt

vatten, dock högst 200 m från 3-metersdjupet. Denna bestämmelse

skulle gälla vid kusterna av Norrbottens län och Kalmar län söder om Kråkelund

(inbegripet Öland) samt vid östra kusten av Blekinge län. Kusten

är där ofta så långgrund att man ännu 100 m från stranden icke har nått

3-metersdjupet. För samtliga nyssnämnda kuster synes bestämmelsen väl

motiverad och utskottet kan ej tillstyrka det i två motioner (I: 365 och

II: 442) framförda förslaget, att denna rätt icke skulle avse Blekinge läns

östra kust. Liknande förhållanden som vid de i lagförslaget uppräknade

kusterna torde råda även vid Skånes östra och södra kuster, och utskottet

vill därför förorda att — på sätt yrkats i motionen II: 441 och, för Skånes

östra kust, jämväl i motionen 1:362 — samma bestämmelse om utsträckningsrätt

skall gälla vid dem. I allmänhet torde visserligen därstädes utsträckningsrätt

kunna erhållas efter ansökan hos myndighet, men om utsträckningsrätten

blir oberoende av myndighets beslut, vinnes större trygghet

för de fiskande, och ersättningskostnader för statsverket undvikes. Vid

dessa långgrunda kuster torde det vattenområde, som den tillståndsfria utsträckningsrätten

skulle avse, i regel ingå i det i 1896 års lag bestämda enskilda

fiskevattnet, men det blir genom gränslagens regler allmänt vatten.

Den ersättningsskyldighet för staten mot de enskilda, som följer härav, blir

mindre eller bortfaller, om strandägarna får tillståndsfri utsträckningsrätt.

Av vad nyss sagts om huru långt enskilt vatten sträcker sig enligt gällande

lag följer också, att ett genomförande för Skånes östra och södra kuster

av den tillståndsfria utsträckningsrätten i stort sett knappast medför någon

utvidgning av den enskilda rätten i förhållande till gällande lag. Något

annat fiske, vare sig frifiske eller angränsande fast fiske, torde icke kunna

lida intrång genom en utvidgning av den tillståndsfria utsträckningsrätten

till att gälla även Skånes östra och södra kuster.

I fråga om Blekinge läns södra kust anförde utskottet däremot, att vid

denna kust, ej minst vid Listerlandet, en tillståndsfri utsträckningsrätt

mångenstädes torde skada annat fiske och medföra en opåkallad utflyttning

av den enskilda fiskerätten. Utskottet avstyrkte därför att, på sätt

föreslagits i motionen I: 362, sådan utsträckningsrätt infördes även vid Blekinge

läns södra kust.

Riksdagen biföll i denna del utskottets hemställan (skrivelse nr 380).

3 § fiskerättslagen har fått sin gällande lydelse enligt lag den 18 februari

1955 (nr 42). Ändringen innebär, att den rätt som enligt 3 § tillkom innehavare

av enskild fiskerätt att vid Blekinge läns östra kust (norr om

Torhamnsudde) utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap från det

enskilda vattnet ut i allmänt vatten, utsträckts att gälla även i vissa vatten

söder och sydväst om Torhamnsudde. Ändringen har tillkommit efter

framställning av Ostkustens ålfiskareförbund, förening u. p. a.

I anledning av framställningen upprättades inom jordbruksdepartementet

en promemoria med förslag till lagändring. I promemorian anfördes bl. a.:

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

K ung t. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Av förarbetena till 3 § fiskerättslagen synes framgå, alt den fria utsträckningsrätten

ansetts böra gälla på sådana kuststräckor, där stränderna i allmänhet

är så grunda att 3-meterskurvan ligger mer än 100 in från stranden.

Där så är fallet skulle eljest ålfiskare i regel få sin tidigare fiskerätt inskränkt

genom den nya gränslagen. Detta skulle i sin tur medföra ersättningsanspråk

mot kronan och sådana anspråk skulle troligen komma att

framställas även om fiskarena regelmässigt fick tillstånd att utnyttja den

tidigare sättningslinjen. EU tillståndslvång skulle nämligen medföra minskad

trygghet och därmed en värdeminskning för fisket.

Dessa motiv torde ge ett gott stöd åt förbundets framställning. Stränderna

på ostkusten av ifrågavarande öar är mycket långgrunda. Enligt vad som

upplysts vid sammanträde i Torhamn användes därför med stöd av de tidigare

bestämmelserna om gräns mot allmänt vatten sättningar som sträckte

sig upp till 600 m från stranden. Spörsmålet om fri utsträckningsrätt på ostsidan

av dessa öar torde ej särskilt ha uppmärksammats, då gränspunkten

efter lagrådsbehandlingen angavs vara Torhamnsudde. Såsom förbundet

framhållit är det därför tänkbart, att åtminstone fiskarena utgått från att

ostsidan av öarna skulle tillhöra Blekinge läns östra kust. Om en linje dragés

efter östra fastlandskusten vidare ut i havet torde den nämligen i stort

sett följa östra stranden av dessa öar. Öarna ingår visserligen i Blekinge

södra skärgård men detta torde ej spela någon roll för frågan om införande

av en särbestämmelse endast för fisket med fast redskap på öarnas ostkust.

Såsom föredragande statsråd anförde jag bland annat (prop. 1955: 16,

s. 19).

Såsom i promemorian anförts talar flera skäl för att den rätt för innehavare

av enskild fiskerätt att utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap

ut i allmänt vatten, som gäller för Blekinge läns östra kust, även bör gälla

ostsidan av dessa öar. Stor försiktighet bör visserligen iakttagas vid genomförande

av ändringar i fiskerättslagen så att rubbning ej sker i de principer,

som ligger till grund för denna. En ändring, som innebär vidsträcktare

rätt för innehavare av enskild fiskerätt att fiska på allmänt vatten, kan

ofta innebära inskränkning i den rätt som enligt gällande bestämmelser tillkommer

annan fiskande. I förevarande fall torde emellertid utredningen

klart ge vid handen, att någon olägenhet för andra fiskande ej skulle uppkomma

om de enskilda fiskerättshavarna genom lagändring tillerkändes sådan

utsträckningsrätt som föreslagits i promemorian.

På hemställan av tredje lagutskottet (uti. 1955: 1) bilöll riksdagen propositionen

(skrivelse nr 61).

Fiske i enskilt vatten

Äldre rätt

Fiskerättshavarens ensamrätt till fiske med fast redskap i enskilt vatten

vid blekingekusten var enligt 1896 års lag icke inskränkt i vidare mån än

som följer av den tidigare omnämnda bestämmelsen i 12 § om fiske, som

utövades med stöd av särskild rättsgrund (skattläggning in. m.).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kurigl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

Gällande rätt

Fiske med fast redskap på enskilt vatten är enligt 5 § i 1950 års fiskerättslag

vid blekingekusten förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten

vare sig denna grundar sig på äganderätt till vattenområdet eller på särskild

rättsgrund (avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller »annan

särskild grund»), I 15 § gives emellertid en allmän regel att, om å viss ort

de fiskande oklandrat och efter gammal sed bedrivit fiske i enskilt vatten

vid havskust utöver vad nu i allmänhet är medgivet, skall vad sålunda tilllämpats

gälla, dock icke i fråga om sillfisket.

Det ma här anmärkas, att vid Skånes västra kust och vid kusten av Hallands

län samt Göteborgs och Bohus län fiske med såväl rörligt som fast

redskap i enskilt vatten enligt 13 § fiskerättslagen är fritt för varje svensk

medborgare (dock med visst undantag för ostronfisket).

Enligt 22 § andra stycket kan länsstyrelsen meddela de föreskrifter som

erfordras för att förebygga att fiske med fast redskap, som utövas med stöd

av enskild fiskerätt, hindras eller skadas genom fiske, som må bedrivas utan

stöd av sådan rätt.

3. Särskilda bestämmelser om skattlagda fisken m. m.

Äldre rätt

Rörande de bestämmelser om skattlagda och därmed jämställda fisken,

som gällde före 1/1 1951 anförde fiskerättskommittén (SOU 1947: 47, s. 76):

I 12 § av 1896 års fiskelag föreskrives, att om genom urminnes hävd eller

genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt

sätt blivit annorlunda än förut i lagen sagts bestämt om någons rätt till

fiske, skall det vara gällande. Av intresse är i detta sammanhang framför allt

de särskilt för sig skattlagda fisken, med vilka äganderätt till grunden ej är

förenad men som är upptagna i jordeboken såsom för sig bestående fastigheter.

En motsvarighet till dem utgör kronans s. k. enskilda fisken, d. v. s.

av strandäganderätten oberoende fisken, vilka är upptagna i jordeboken såsom

särskilda lägenheter av krononatur. Dessa skall enligt 8 § fiskelagen

vara »såsom hittills kronan och hennes rättsinnehavare förbehållna». I regel

torde de rättigheter, om vilka här är fråga, ej avse vattenområdet utanför

trivattensgränsen. Där så undantagsvis kan vara fallet medför detta, att det

fria fisket i frivattnet ej får bedrivas så att den särskilda rättigheten därigenom

kränkes.

Gällande rätt

Den nya lagstiftningen innebär i princip, att ingen skillnad gjorts mellan

sådant fiske, som stöder sig på strandäganderätt, och sådant fiske, som stöder

sig på särskild rättsgrund. Motsvarighet till stadgandena i 12 § av 1896

års lag saknas sålunda i den nya lagen. Rörande motiven till den nya ståndpunkt

som intagits i denna fråga må nämnas följande.

Fiskerättskommittén uttalade (SOU 1947:47, s. 76), att det i klarhetens

intresse syntes önskvärt, att särskild rättighets förhållande till det fria fis
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

ket i frivattnet reglerades efter samma grunder som gällde med avseende på

strandägarrättens begränsning. Fiskerättskommittén förordade alltså, alt

sådana särskilda rättigheter som här avses — vare sig de tillkommer enskild

person eller kronan — icke skulle äga giltighet i vatten, där strandägarrätten

ej gällde.

Kommittén ansåg emellertid (s. 283) att visst undantag borde göras till

förmån för rättighet, vilken gällde fiske med sådant kvarstående redskap

som avsågs i 6 § av förslaget till fiskelag, d. v. s. tillståndskrävande redskap.

Enligt andra stycket av sistnämnda paragraf skulle dylikt redskap, som var

utsatt i enskilt fiskevatten, utan tillståndsprövning få av fiskerättsägaren

sträckas vidare ut i det fria vattnet intill 200 m från den stranden följande

3-meterskurvan. Denna förmån skulle tillgodonjutas även av innehavare av

särskild fiskerättighet, förutsatt att rättigheten ej därigenom skulle få större

omfattning än den i och för sig hade.

Under remissbehandlingen gjordes erinringar mot förslaget av bl. a. kammarkollegiet

(prop. 1950:60, s. 116). Kollegiet ansåg, att det ej fanns tillräckliga

skäl för att sådana särskilda rättigheter till fiske, som nu gällde

även utanför området för vanlig strandäganderätt, skulle för framtiden

inskränkas till enskilt vatten. Med anledning av vad kommittén anfört därom

att detta var erforderligt i klarhetens intresse erinrade kollegiet, att rättigheterna

genom att de brukades blev kända av den personkrets, särskilt

yrkesfiskare, som hade intresse av saken. Dessutom uttalade kollegiet, att

en sådan motivering för övrigt ej syntes vara tillfyllest som grund för en

expropriation av enskild rätt samt att de nu ifrågavarande fiskena ofta var

värdefulla, varför avvecklingen skulle ställa sig dyrbar för statsverket.

Departementschefen anförde i lagrådsremissen (prop. nr 60, s. 116 ff):

Såsom jag redan förut berört är det för de yrkesfiskare som icke grundar

sitt fiske på strandäganderätt ett viktigt intresse att de omedelbart av lagen

kan utläsa huruvida och i vad mån fiske på viss plats är tillåtet. Eljest kan

de lätt löpa fara att ofrivilligt göra sig skyldiga till intrång i enskild rätt.

Från denna synpunkt innebär förekomsten av särskilda ensamrätter med

större utsträckning än vanlig strandägarrätt en icke ringa olägenhet. Såsom

kommittén funnit framträder nackdelarna skarpast i fråga om fisket på

fritt vatten och annat frifiske efter strömming och skarpsill. Emellertid

kan det enligt min uppfattning knappast anföras några bärande skäl varför

innehavare av särskild rättighet till fiske över huvud skulle äga anspråk på

en bättre ställning än fiskerättsägare i allmänhet. Med hänsyn härtill och

då av remissyttrandena framgår, att de skattlagda fiskenas nuvarande särställning

på sina håll lett till mindre önskvärda konsekvenser även i andra

avseenden än nyss nämnts, har jag ansett mig höra förorda, att fiskerättighet

av nu ifrågavarande slag icke i något fall skall kunna göras gällande mot

sådan rätt till fiske inom området som enligt annat stadgande i lagen må tillkomma

varje svensk medborgare. I den mån rättighetens innehavare på

grund därav lider förlust hör tydligen ersättning utgå till honom. Några

mera avsevärda kostnader för statsverket lär emellertid ej vara att befara.

i Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 127

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Jag vill i detta sammanhang erinra, att enligt 27 § i förslaget länsstyrelsen

skall kunna utfärda särskilda föreskrifter till skydd mot att fritt fiske bedrives

på sådant sätt att fiskerättsägares rätt till fiske med fast redskap

därigenom försvåras.

Lagrådet underströk (prop. s. 190) att bestämmelsen innebar, att ifrågavarande

fiskerätter i förhållande till frifisket icke skulle medföra bättre

ställning än den vanliga i jordäganderätten ingående fiskerätten. Vidare

föreslogs redaktionella omarbetningar.

Departementschefen ansåg (s. 226) det vara onödigt med uttryckliga bestämmelser

om, att vissa nu bestående särskilda rättigheter till fiske ej vidare

skulle få göras gällande i allmänt vatten. Detta framgick ändock tydligt

av den avfattning 1 § erhöll i departementsförslaget.

4. Ersättning för mistad fiskerätt

Äldre rått

I samband med att ändringar vidtagits i 1896 års fiskerättslag har vid

skilda tillfällen utfärdats bestämmelser om rätt till ersättning för mistad

eller inskränkt fiskerätt. 1 detta avseende hänvisas till lagen den 22 juni 1928

(nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt samt till lagarna

SFS 1930: 198 och 1932: 240 om utsträckt tillämpning av nyssnämnda lag.

Gällande rätt

Enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. in.

kan ersättning utgå av statsmedel:

1) till ägare av vattenområde för värdet av fiskerätt och annan förmån,

som han förlorar genom den nya gränsdragningen mot allmänt vatten, samt

för annan skada som därigenom tillskyndas ägaren;

2) till jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6—

13 §§ eller 18 § fiskerättslagen annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten

må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren;

3) till den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på

annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan

till följd av att enligt den nya lagstiftningen enskild fiskerätt ej gäller

i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—20 §§ fiskerättslagen;

4) till den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse

åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl

som angivits under 1)—3).

Ersättningsanspråk skall, enligt lagändring den 30 december 1955 (nr

711), vid påföljd av talans förlust framställas hos fiskevärderingsnämnd

före den 1 januari 1958.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

19

III. Departementspromemorian

1. Innebörden av alt fiske skattlagts

I departementspromemorian lämnas till en början en översiktlig jämförelse

mellan äldre och gällande rätt av i huvudsak samma innehåll som den

under II här upptagna.

Därefter behandlas principerna för skattläggningen av fisken, skattläggningens

betydelse i skilda hänseenden samt förekomsten av skattlagda fisken

i Blekinge län. Uppgifterna härom är i huvudsak hämtade ur den utredning

rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, vilken inom kammarkollegiet

utförts av kammarrättsrådet A. W. Dufwa under åren 1911—

1924 och redovisats i SOU 1925: 19 och 20 (»Dufwas utredning»). Jag torde

i denna del i huvudsak få hänvisa till Dufwas utredning och promemorian.

Emellertid torde det vara lämpligt att här återgiva några uttalanden av mera

sammanfattande art. I promemorian avses med »hovrätten» hovrätten över

Skåne och Blekinge och med »häradsrätten» Listers häradsrätt.

Vid skattläggningarna, som i regel skedde vid jordrevningar i slutet av

1600-talet och vid senare jordrannsakningar, bestämdes stundom särskild

ränta för ett fiske. I andra fall inräknades fisket i räntan för det hemman,

vartill fisket hörde. Rörande skattläggningarnas betydelse ur

rättslig synpunkt återgives i promemorian följande uttalanden i

Dufwas utredning (SOU 1925: 19, s. 325 ff.)

Några särskilda regler för skattläggning av saltsjöfisken finns icke i skattläggningsmetoderna

eller eljest meddelade. Det finns endast helt allmänt,

såsom i 1670 års jordrevningsinstruktion för Skåne och Blekinge, 39 mom.,

föreskrivet, att fisken skall »skattläggas efter den taxa och pris, som här i

landet mellan bönderna är i bruk, lämpande taxan efter orternas sedvana

och gamla bruk». Detta tillämpades i nyssnämnda provinser, där det stora

flertalet fisken utgöres av ålfisken, i allmänhet så, att fiskets ränta beräknades

efter visst belopp för varje till fisket brukad ålhoinma eller ock efter

vad annat i orten befintligt fiske av ungefär lika godhet utgjorde i ränta.

---De särskilt för sig skattlagda fiskena är såsom för sig bestående fastigheter

upptagna i jordeboken, vart och ett såsom en enhet bland fiskerier.

Deras ägare eller innehavare har i regel uteslutande rätt till det slags fiske,

för vilket räntan åsatts. De å fiskena förrättade skattläggningarna har allteftersom

äganderätten till fiskena genom skatteköp från kronan övergått till

enskilda legat till grund för skatteköpen. Skattläggningarna har följaktligen

ur äganderättssynpunkt sin betydelse i och genom den ledning de ger i fråga

om bestämmande av fiskenas omfattning. I sådant hänseende innehåller

skattläggningsinstrumenten ofta, om ock långt ifrån alltid, värdefulla upplysningar,

sällan dock så fullständiga, att fiskets område, det s. k. sökningsområdet,

på grund därav låter sig exakt bestämmas. Svårigheterna härutinnan

torde företrädesvis ha kommit till synes i fråga om ålfisken, vilka till

största delen förekommer i Skåne (på södra och östra kusten, allenast ett

på västra) och Blekinge. Härvid är det särskilt frågan, huru långt ut åt

havet de skattlagda ålfiskenas rätt sträcker sig, som givit anledning till

tvister. Det torde nämligen ytterst sällan ha förekommit att denna fråga

beaktats vid skattläggningen.-----De särskilt skattlagda fiskenas rättsliga

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

ställning torde kunna i korthet anges på följande sätt, därvid för tydlighetens

skull uttalandet hänföres till visst slags fiske, exempelvis ett "ålfiske.

Ägaren av ett skattlagt ålfiske har uteslutande rätt till fiske efter åt inom

det vattenområde, över vilket ålfiskets rätt må anses sträcka sig. Ägaren av

det hemman, vid vars strand det skattlagda ålfisket finnes, är lagligen oförhindrad

att å sådana tider av året, då ålfångst ej ifrågakommer, idka allt

slags fiske vid hemmanets strand ävensom att å andra tider utöva sådant

fiske, som ej länder till men för fisket efter ål. Till stöd härför kan bland

annat åberopas den i 9 § av 1852 års fiskeristadga upptagna bestämmelsen,

att sådan inskränkning i strandägarrätten, som följer av ett fiskes särskilda

skattläggning, ej må göras större än tillgodonjutandet av den särskilda

fiskerättigheten kräver, en föreskrift som enligt motiven till 1896 års lag

om rätt till fiske endast av den anledning blivit i lagen utelämnad, att den

sålunda uttalade rättssatsen ansetts självklar.

Det torde böra påpekas att, där ett särskilt skattlagt fiske blivit jämlikt

kungl. brevet den 22 mars 1850 angående reglering av kronofiskena i riket,

under skattemannarätt försålt till hemmansinnehavare eller byalag, vid vars

strand det ligger, och därefter förenat med vederbörande hemman eller by

och ur jordeboken uteslutet emot det att därför belöpande ränta under särskild

titel tillagts hemmanets eller byns ränta, hemmansinnehavaren eller

byalaget givetvis har samma rätt till fisket som varje annan ägare av ett

särskilt skattlagt fiske av samma slag.

Dufwa uttalade vidare, att inom Blekinge län särskilt skattlagda saltsjöfisken

blott finns i Mjällby och Ysane socknar av Listers härad samt Torhamns

och Kristianopels socknar av Östra härad.

2. Olika slag av fisken in- kameral och rättslig synpunkt

Som jag tidigare nämnt har tredje lagutskottet uttalat, att vid utredningen

borde uppmärksammas frågan om fri utsträckningsrätt borde tillerkännas

även vissa andra av ålder bestående fisken med fast redskap än

de skattlagda. I enlighet härmed har i promemorian redovisats olika slag

av fisken ur kameral och rättslig synpunkt samt gjorts vissa anteckningar

om innebörden av uttrycket »av ålder» bestående fiske.

I sistnämnda fråga påpekas bl. a., att det i 1896 års lag använda uttrycket

»av ålder» i den nya fiskerättslagen utbytts mot »efter gammal

sed» samt att fiskerättskommittén uttalat, att »av ålder» i allmänhet ansetts

motsvara en kortare tid än »urminnes tid» men dock minst 50 år,

medan det nya uttrycket torde kunna avse »en generation» eller i runt tal

ett trettiotal år. Vidare framhålles, att departementschefen i prop. 1950:60

anfört, att frågan om hur länge en sedvänja minst måste ha bestått för att

den skulle tillmätas rättslig betydelse liksom hittills borde överlämnas till

rättstillämpningen. Han ansåg emellertid liksom kommittén, att fordringarna

i detta avseende utan olägenhet borde kunna sättas något lägre än enligt

tidigare praxis och tillstyrkte därför, att orden »av ålder» utbyttes mot

»efter gammal sed».

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Beträffande de olika slagen av fisken anföres i promemorian

inledningsvis följande.

Många av de fisken, som undersökningen avser, kan spåras tillbaka till

den danska tiden. I fråga om den närmare historiska utvecklingen torde här

i huvudsak kunna hänvisas till Dufwas framställning s. 44 ff i del 1 av

hans utredning (SOU 1925:19). Såsom denna framställning visar, ansågs

i Danmark under medeltiden såväl det danska sjöterritoriet som rätten till

fiske vid havsstranden tillkomma Konungen. Denna upptattning levde kvar

även långt in i nya tiden. Sålunda uttalades bland annat i en dansk förordning

från 1740 att Konungen äger »Forstranden». Danska kungen utnyttjade

rätten till fiske i viss utsträckning på det viset, att han mot avgift eller

som gåva överlät fiskerätten på enskilda personer. Avkastningen gick

i vissa fall direkt till Konungen och i andra fall till länsmannen. De kungl.

ålfiskena omnämndes i länsbrev redan i slutet av 1400-talet, men närmare

uppgifter om dem lämnas först i de äldsta danska jordeböckerna från 1580- talet. I dessa upptages fiskena som särskilda skatteenheter utan anknytning

till något bestämt hemman. Vid sidan av dessa fisken förekom även

en stor mängd fisken som brukats direkt av bönderna mot en avgäld som

ingick i räntan för hemmanet. Då Blekinge införlivades med Sverige 1658

upprättades den första svenska jordeboken som utgjorde ett utdrag av de

danska böckerna. Redan i denna jordebok omnämnes ett 10-tal av de ålfisken

som fortfarande brukas i Mjällby socken. Den första svenska jordrevningen

i Blekinge förrättades 1670, varefter en ny jordebok upprättades

1671. I fråga om 4 socknar, bland andra Mjällby och Ysane, gjordes en ny

jordrevning under åren 1685—1687. Därefter har flera jordeböcker förekommit

och den nu gällande härrör från 1871. Fisken, vilka vid skattläggningsförrättningar

antingen .upptagits som särskild fastighet och införts

i jordebok eller skattlagts gemensamt med visst hemman, benämnes i allmänhet

skattlagda fisken. För jordeboksfiskena användes ofta benämningen

»särskilt skattlagt fiske».

I fråga om skilda slags fisken vid Blekinge läns södra

kust anföres inledningsvis i promemorian att förutom de skattlagda tinnes

ett flertal av ålder bestående fisken av olika kameral och rättslig natur,

bland annat fisken vars rätt grundas på rätten till stranden. Den nu företagna

undersökningen hade -omfattat cirka 170 ålfisken vid södra kusten

av Blekinge. Det hade vid undersökningen visat sig att man för den fråga

som här är aktuell, torde kunna bortse från sådana fisken som låg på andra

delar av kusten än i Mjällby och Ysane socknar. Av dessa fisken syntes

nämligen endast de som låg vid öarna söder om Torhamn ha gått miste

rätt genom den nya lagstiftningen och frågan härom hade redan lösts genom

den förut omnämnda lagändringen, vilken trätt i kraft den 1 april

1955.

Skattlagda ålfisken

Bland de skattlagda ålfiskena kunde man skilja på olika typer. Vissa fisken

utgjorde självständiga fastigheter, som skattlagts för sig och upptagits

i jordeboken. Dessa fisken hade ursprungligen varit kronofastiglieter, som

eller skatteköp omförts till skal te. I jordeboken fanns emellertid fortfarande

kvar några fisken under rubrikerna krom) under allmän disposition el
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

ler frälse. Vid sidan av dessa jordeboksfisken förekom i stor omfattning

fisken, för vilka avgäld i en eller annan form hade beräknats vid faststäliande

av räntan för det hemman, som de vid skattläggningen tillhört. Av de

skattlagda fiskena hade en del sedermera avsöndrats eller vid avstyckningsförrättningar

tillagts avstyckade områden. Förutom de skattlagda fiskena

lanns t isken, som uppkommit genom överenskommelser, som sedan i regel

fastställts genom domar eller vid lantmäteriförrättningar. Vidare fanns

många av ålder bestående strandrättsfisken och slutligen fisken, vilka helt

låg på allmänt vatten och utövades med stöd av tidsbegränsade tillstånd,

som lämnats av administrativ myndighet. Vissa av de skattlagda fiskena

och även av strandrättsfiskena hade genom sådana tillstånd fått sin rätt

utökad.

De skattlagda fiskena hade ofta antingen vid skattläggningen eller vid

senare jordrannsakan eller genom dom bestämts till sitt innehåll. Härvid

kunde fiskerätten ha begränsats med hänsyn till sättningsplats, sättningsriktning

och sättningslängd eller sökningsområde. Med sökningsområde

avsågs det vattenområde, i regel norr om fisket, inom vilket andra fiskredskap

icke fick utsättas med hänsyn till den skada, som det skattlagda fisket

härigenom förorsakades. Stundom hade för fisken gränserna bestämts

genom en nordlig och en sydlig linje. I fråga om fiskenas utsträckning i

längd hade ofta angivits, att ett visst antal hommor eller hommesätt fick

användas. Sedan man på blekingekusten övergått till att i stor utsträckning

använda ålbottengarn hade begränsningen till visst antal hommesätt ansetts

böra förvandlas till viss utsträckning i längd. Härvid hade 1 homma ansetts

motsvara 12 famnar (21,6 m).

Antalet i jordeboken för Mjällby och Ysane socknar upptagna ålfisken

var 28, varav 2 kronofisken, 1 frälsefiske och övriga skatteköpta fisken.

För att belysa skattläggningens innebörd och de problem, som uppkommer,

då man skall bedöma en skattlagd fiskerätts innehåll, har i promemorian

lämnats några exempel på särskilt skattlagda och i

jordeboken upptagna fisken. Ett av dessa, vilket avser fisket Rävören

(Hosaby 33‘) och synes vara av speciellt intresse, torde jag här få

nämna.

Till 1779 års jordrannsakning anmälde åborna på kronohemmanet Hosaby

nr 60 (nytt nr 33), att de upptagit ett ålfiske vid Hörviksören. De ansökte

därefter lios KB om att fisket skulle skattläggas. Härvid angavs, att

fisket bestod av 4—6 hommesätt. Genom utslag den 17 augusti 1786 anmodade

KB häradshövdingen i orten att verkställa skattläggningsförrättning

beträffande ifrågavarande ålfiske »af fyra till sex hummesätter». Skattläggningen

verkställdes den 20 september 1785. Därvid gjordes en ingående

undersökning på platsen. I skattläggningsprotokollet angavs noga en sten,

sättningslinje skulle börja, och denna stens belägenhet

sa\äl i förhållande till ett söder om platsen liggande fiske som i förhållande

till stranden. Vidare angavs, att fisket skulle sträcka sig »i rätt led,

emot södra ändan af Tärnö». Det antecknades vidare, att sex hommor på

försök utsatts samt att avstandet mellan de skattlagda fiskena i regel blott

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj ds proposition nr 127 år 1956

uppgick till 80—100 alnar medan avståndet mellan detta fiske och det söder

därom belägna utgjorde 280 alnar. Någon skada för det sodra fisket

skulle därför ej uppstå. I fråga om det nya fiskets langd och den skatt som

borde erläggas uttalade skattläggningsmännen »att om an samma ahiefiske

då stormfria år infalla skulle kunna utvidgas till nagot storre antahl hummesätt,

så kan thet dock vid skattens fastställande med säkerhet icke anses

till mera än fyra stycken hummors standiga bruk, hyarefter den årliga

afgiften kommer att lämpas till Sex sk. Species för hvarje humnia, som ar

lika med livad en del andra ålilfisken har i nejden utgöra; och blef tillfo j

häraf den skatt, som för hela berörde åhlfiske till Kongl. Maj .t och Krona

af sökandena och deras efterträdare i äganderätten ärligen kommer att erläggas,

tillsammans utsatt och föreslagen till Tjugufyra Skilhngar Species,

hvilket likväl Konungens Befallningshafvandes vidare beprofvande i ödmjukhet

underställes». „„„ „ . T „ ,

Skattläggningen fastställdes den 12 november 1785 av »Carlscrona Lnds

Contoir». Den 8 december 1786 gjordes i jordeboken anteckning om skatt
^ifenlO*

maj 1793 ansökte därefter ägaren av detta och ett par andra skattlagda

fisken om tillstånd att få skatteköpa dem. I avgivet yttrande den 7

februari 1794 uttalade kammarkollegiet, att fiskena enligt »inkomna, protvade

och fastställda skattläggningar» var ansedda och taxerade till vissa nelopp,

varav Hosaby nr 60 till 6 hommesätt och 24 skilhng ^I^ies ärlig ränta.

Genom beslut den 6 mars 1794 gav därefter Kungl. Maj :t tillstånd till skatteköpet.

I enlighet med kammarkollegiets yttrande bestämdes köpeskillingen

till 6 års sammanslagen ränta, varvid angavs, att Hosaby nr 60 var taxera

till 6 hommesätt och 24 skilling species årlig ränta.

Till detta exempel fogas i promemorian följande kommentar.

Dessa uttalanden vid skattläggningen och skatteköpet synes av brukarna

av fisket ha tolkats så att ingen inskränkning i fråga om sättningens langd

gjorts. Härvid har åberopats, att i skattläggningsinstrumentet angivits, att

flera än 4 hommesätt kunde få sättas under stormfria år varvid intet högsta

antal angivits. Kammarkollegiet och Kungl. Maj :t har emellertid vid skatteköpet

1794 tydligen ansett, att fiskerätten icke innefattade rätt att satta mer

än 6 hommesätt eller det högsta antal som angivits i ansökning om skattlagg
Trots

att sättningsplatsen för fisket i detalj angivits vid skattläggningen

har detsamma under lång tid brukats med en utgångspunkt, som ligger flera

hundra meter norr om den fastställda. Denna nordliga sattmngslinje har

åtminstone för vissa år sanktionerats genom en skriftlig överenskommelse

mellan delägarna i fisket och delägarna i det närmast söder darom belagna

fisket. Överenskommelsen innebar, att fisket lör aren 1941 1943 skulle ha

samma sättningslinje »som begagnats före 1940». Den överenskomna linjen

har inlasts på kartor. . . mn? u

I en rättegång avgjord genom hovrättens dom den 26 januari 194a har antecknats,

att överenskommelsen innebar, att fisket fick sattas till en langd

av 205 famnar. Vidare uttalade hovrätten att det forhållandet, att fiske

satts i en nordligare sträckning än den vid skattläggningen angivna, icke var

till men för det söder därom belägna tisket Hosaby nr a.) (nytt nr 20). I aradsrätten

hade såsom i målet ostridigt antecknats att Rayoren var skattlagt

till 4 hommesätt d. v. s. till 48 famnars längd. Hovratten gjorde intet

direkt uttalande om skattläggningens innebord men yttrade att agarnaav

fisket Hosaby nr 59 måste anses ha lidit skada i den man a bottenga ni

Rävören utsatts till större längd än den som med hansyn till fisket Hosaby

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

nr 59 finge gälla för Rävören. Hovrätten fann utrett, att Rävören satts till

en„ nimania8d Jangd av mer än den överenskomna (205 famnar).

Rayoren brukas fortfarande i den nordliga sättningslinjen. Sedan utredning

forebragts om att hsket, därest det tidigare kunnat sättas till den gamla

gransen mot allmant vattenområde och alltså icke var begränsat till 4 eller 6

ommesatt blivU avkortat genom den nva lagstiftningen, har alltsedan

1951 särskilt tillstånd beviljats att i fisket sätta 170 meter på allmänt vat
åuVS1<m

''a hanned har vant att ägarna av fisket tills vidare skulle få bibehållas

Md den ratt de ansett sig ha ägt före 1 januari 1951

Av denna redogörelse torde framgå, att frågan om den fiskerätt, som tillkommer

agaren av Ravören, icke är klar. Detta gäller såväl i fråga om sättningsplats

som sattningslangd (4 hommor, 6 hommor eller obegränsat). Det

ma emellertid anmarkas att i ett liknande fall (NJA 1929: not B 881) såväl

hovrätten som högsta domstolen, i motsats till häradsrätten, ansett att ingen

begransnmg skett. Vidare kan vid bedömandet av denna fiskerätts inne"

rantlToch“ ÄStt SOm hävd. do.mtolsavgö
-

I fråga om fisken, som s k a 111 a g t s med hemmanen, anföres

i promemorian att vid skattläggningarna i stor utsträckning förekommit, att

i hemmanens ränta inräknats värdet av ålfisken. Stundom hade allmänt blott

utsagts, att i de »härligheter», som tillkom hemmanet, ingick ett ålfiske. En

ränta för hemmanet hade därefter fastställts. I andra fall hade angivits, hur

stor ränta som belöpte på fisket. Slutligen hade i vissa fall omnämnts, att

till hemmanet hörde ålfiske men att detta på grund av sin belägenhet eller

av andra skäl var så dåligt att det inte ansågs böra påverka räntans storlek.

Ofta hade, när det gäller fisken som skattlagts med hemmanen, utsagts

hur många hommesätt som sattes i fisket. I andra fall hade däremot ingen

begränsning i sättningsrätten nämnts. I sådana fall, då skattläggningen inneburit

en begränsning, satte emellertid brukare av fiskena ofta med stöd av

strandratt eller sedvana ändock redskap intill den gamla gränsen mot allmänt

vattenområde. Vid studium av t. ex. jordrevningsprotokollen för 1685_87

framgick, att de ålfisken, som ingick i hemmanens räntor, i stor utsträckning

ansetts vara odugliga eller »till ringa nytta». Sedan ålbottengarn börjat

komma till användning hade emellertid flera sådana fisken visat sig vara

mycket givande. En hel del av de fisken, som omnämnts vid skattläggningarna,

brukades icke längre. Vid tiden för skattläggningarna kunde nämligen

ålfiskena sättas mycket tätare än nu. Redskapen bestod då av en eller flera

ål hommor, varför relativt kort sökningsområde erfordrades. Av uttalanden i

vissa rättegångar framgick, att sökningsområden på 100 in ansågs vara fullt

tillräckliga. (Jämför den tidigare omnämnda skattläggningen 1779 av Rävören,

varvid uttalades att avstånden mellan de skattlagda ålfiskena då i regel

var blott 80—100 alnar). Då numera ålbottengarn användes med en längd

av ofta 200—300 m erfordrades mycket större sökningsområden.

I promemorian omnämnes därefter fisken, vilka utgör i j o r dregistret

upptagna av-söndringar som blott innebär

eil.^^*S^era^'' Därom anföres att vid undersökningen framkommit,

att i ifrågavarande socknar fanns ett 20-tal avsöndringar, vilka enligt jord
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

registret bestod allenast av ett ålfiske (i två fall jämväl av »fiskeplats»). Avsöndringarna

utgjorde antingen strandrättsfisken eller fisken, som tidigare

skattlagts gemensamt med hemman. (Avsöndringarna hade fastställts under

tiden 1862—1909 och lagfarits.) Enligt senare rättsavgöranden kunde emellertid

till fastighet hörande rätt till fiske ej avsöndras utan att äganderätten

till grunden och vattnet överläts (NJA 1918: 599 och 1915: 571).

En annan typ av fisken är enligt promemorian servitutsf isken

och därmed jämförliga fisken, uppkomna vid lantmäteriförrättningar.

Därom anföres att i stor utsträckning förekommit,

att vid avstyckning av smärre markområden de nybildade fastigheterna

tilldelats den rätt till ett bestämt ålfiske eller till en andel i ålfiske,

som tillkommit stamfastigheten. Avstyckningarna hade i regel tillkommit

just för att vederbörande skulle kunna få en i jordregistret och senare i fastighetsbok

inskriven rätt att utöva ålfisket. Det avstyckade markområdet

hade härvid ofta endast fyllt en formell uppgift för att möjliggöra avstyckningen.

Vid sidan av dessa servitutsliknande rättigheter till fiske fanns åtminstone

ett rent servitutsfiske, som icke uppkommit i samband med lanfmäteriförrättning

utan grundats på en överenskommelse, vilken senare stadfästs

genom domstolsavgörande. Detta fiske är det som benämnes Stupenosa.

Av en dom meddelad av hovrätten den 23/11 1832 framgick, att fisket brukats

sedan åtminstone 1748, då en överenskommelse om fisket träffades.

Överenskommelsen innebar, att strandägaren medgav ägarna av fisket Hallakulla

rätt att utsätta ålhomma på en angiven plats vid Listershuvud. Rättigheten

belastade dels Hosaby bys oskiftade fiskevatten och dels det närbelägna

fisket Oderskärvet. Genom flera domstolsavgöranden hade denna fiskerätt

fastslagits, varvid angivits, att den dock var begränsad till ett liommesätt

(senast NJA 1952: 459). I NJA 1908:238 berördes bl. a. sökningsområdet

för Stupenosa. Det utsädes, att hela det vattenområde, som låg mellan

fisket och Hallakulla var erforderligt (c:a 40 famnar). I delta sammanhang

påpekas i promemorian, att rena fiskeservitut numera icke får bildas

vid lantmäteriförrättning. Därvid hänvisas bl. a. till rättsfallet NJA 1932:

693.

I fråga om strandrättsfisken, vilka ej avskilts eller

särskilt lagfarits, anföres i promemorian att, i den mån så kan

ske utan att skattlagda fisken därigenom kränkes, på grund av strandrätt

brukas en del ålfisken. Vissa av dessa hade satts på samma plats sedan lång

tid tillhaka och hade genom lantmäteriförrättningar eller domsavgöranden

fått en ställning, som syntes i viss mån vara starkare än vanliga strandrättsfiskens.

Av de i promemorian nämnda exemplen på sådana fisken må nämnas följande,

vilka avser fiskena Tretton Stenur och Jeppör.

I ett utslag av häradsrätten 6/5 1839 antecknades bl. a., alt till Mjällhy nr 8

hörde ett fiske, som utgick från Kringfluten öhr väster ut mot tretton stenar.

På eu av lantmätare år 1894 upprättad karta har utmärkts ålhommor från

västspetsen av »Kringfluten öhr» i nordvästlig riktning mot »13 stenar».

Sträckningen var cirka 150 meter. »Kringfluten öhr» är eu liten ö omedel
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

bart utanför Kållenabben under Mjällby 87. I ett rättsfall NJA 1898: not

A 180 fastställdes, att fiskerätt medelst horamors utsättande för ålfångst från

»kringfluten ör» väster ut mot »de 13 stenarne» eller eljest, så vitt i saken

företedda kartor och ritningar utmärkte, från stranden sydväst därom eller å

därtill hörande landgrund icke tillkom delägare i Mjällby bys samfällda

fisken. Genom detta utslag torde ägarna av Mjällby nr 8 alltså ha tillförsäkrats

ensamrätt till fiske med visst sökningsområde trots att byns fiskevatten

eljest var oskiftade och stöd för ensamrätt ej erhållits genom skattläggning.

Häradsrättens utslag 6/5 1839 åberopades. Vidare antecknades i motiven att

blott ett fiske kunde nyttjas på denna plats. Vid avstyckning den 8/11 1947

av ett område om 1 500 in2 från hemmansdelen Mjällby 83 antecknades, att

med det avstyckade området (Mjällby 817) skulle följa stamfastighetens hela

andel (1/2) i det Mjällby nr 8 tillkommande fiske, som avsågs i nyssnämnda

dom. Återstående hälft av fisket tillhör den andra delen av hemmanet Miällby

nr 8.

Vid undersökningen har upplysts, att vid sydspetsen av Jeppör åtminstone

sedan 1938 brukats ett strandrättsfiske till cirka 300 m längd. Enligt uppgift

är Jeppör en ö av blott 95 in längd, varför enskild fiskerätt enligt 300- metersregeln numera ej torde föreligga vid öns stränder, ön är belägen cirka

200 in från ön Norjegryt, vilken är avsevärt större. Med en sättningslinje av

300 m skulle yttre punkten av fisket vara belägen cirka 450 m från Norjegryt.

Enligt sjökort går i sättningslinjen 3-meterskurvan knappt 100 m från

fiskets utgångspunkt vid Jeppör. Fisket torde därför numera till stor del

vara beläget på allmänt vatten, medan det före 1951 har ansetts vara beläget

helt på enskilt vatten. I

I förevarande avsnitt nämnes slutligen typen tillståndsfisken.

Härom har i promemorian bl. a. antecknats, att administrativ myndighet

med stöd av 1 och 2 §§ fiskerättslagen i ett flertal fall hade lämnat tillstånd

till fiske med ålbottengarn på allmänt vatten. Sedan 1951 hade i avbidan på

resultatet av förevarande utredning tillstånd regelmässigt lämnats i sådana

fall, då man ansett möjligt att fiskena avkortats på grund av de nya gränsbextämmelserna.

Principen vid tillståndsgivningen hade därvid varit, att fiskerättsägarna

tills vidare skulle få bibehållas den rätt de ägt före år 1951.

Därjämte hade i några fall tillstånd lämnats till fiske på sådana platser,

som redan enligt den tidigare lagstiftningen helt varit belägna på allmänt

vatten. Slutligen hade tillstånd i vissa fall lämnats till utsträckning av redskap

från enskilt till allmänt vatten oberoende av om fisket avkortats eller

icke genom den nya lagstiftningen. Som exempel på ett sedan gammalt nyttjat

strandrättsfiske, som skulle ha helt eller till största delen upphört genom

den nya lagstiftningen, om särskilt tillstånd ej givits, må nämnas följande.

Enligt uppgift av ägarna till hemmanet Mjällby nr 8 har sedan minst 90 år

tillbaka till detta hemman brukats ett strandrättsfiske cirka 485 meter norr

om ön Långören. Fisket har haft sin sättningsplats strax utanför 3-meterskurvan

och en längd i ostvästlig riktning av cirka 350 m. Enligt den före 1951

ga 11 an de lagstiftningen kunde fisket i nu angiven utsträckning sättas utan

särskilt tillstånd. Efter 1951 torde fisket däremot helt ligga på allmänt vatten.

Innehavarna av fisket har emellertid för åren 1951—1955 erhållit tillstånd

att i tidigare utsträckning bruka fisket.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

27

3. Olika fiskerättigheters omfattning

I promemorian behandlas därefter frågan om innehållet i olika rättigheter

till ålfiske. Den ståndpunkt praxis intager belyses genom referat av ett flertal

rättsfall. Då denna fråga har betydelse främst för bestämmandet i detalj

av den rätt, som före den 1 januari 1951 tillkom innehavare av skilda

ålfisken, torde det icke vara erforderligt att för bedömandet av den principfråga,

som min anmälan nu avser, ge annat än en kort redogörelse för promemorian

i denna del.

I promemorian anföres i detta avsnitt till en början, att de fisken, som

grundades på strandrätt eller upplåtelse av fiskerätt från strandrättsägare,

i princip fick sättas ut till gränsen mot allmänt vattenområde och var som

helst inom det fiskevatten, som brukaren hade rätt att nyttja. I Mjällby och

Ysane kommuner, särskilt vid Listerlandet, kunde emellertid strandrättsfisken

i blott ringa utsträckning användas. Detta berodde på den mångfald

av skattlagda fisken som här var belägna. Enligt gammal hävd och rättspraxis

fick strandrättsfisken ej sättas så att de skadade skattlagda fisken.

Till varje skattlagt fiske hade ansetts höra ett visst sökningsområde, i regel

beläget norr om fisket, vilket borde hållas fritt från sådana redskap, som

kunde hindra ålen från att komma fram till det skattlagda fisket. Begränsning

i den allmänt gällande fiskerätten hade skett bl. a. genom skattläggningar,

domar eller föreningar, som träffats i samband med lantmäteriförrättningar

eller rättegångar. Sådana begränsningar kunde avse sättningsplats,

sättningsriktning, sättningslängd och sökningsområde.

I några fall hade även i dom utsagts att fiske fick ske

endast med hommor (alltså ej med bottengarn).

I fortsättningen har olika frågor närmare belysts. Några av dessa torde

jag här få nämna.

Som jag tidigare upplyst har i kungl. brev 27/5 1898 och 14/1 1927 varje

svensk undersåte tillerkänts rätt att idka ålfiske med ålhommor med högst

1,5 m höjd i allmänt vatten utanför Blekinge läns kust, »skattlagda

ålfiskens rätt dock oförkränkt». Innebörden av det citerade

uttrycket har bedömts i ett rättsfall NJA 1929: 667, vilket även ger viss belvsning

av frågan om när »men» kan anses uppkomma för annat fiske. Domstolarna

uttalade, att uttrycket icke kunde givas den tolkningen, att därmed

allenast avsågs att bereda sådana skattlagda ålfisken, som var belägna utanför

strandrättsområdet, skydd mot att garn utsattes i ålfiskenas sättningslinje

eller så att garnen helt avstängde ålens gång till ålfiskena. Uttrycket

borde i stället givas den tolkningen, att därmed avsågs att förbjuda de fall,

då genom utsättande av fast fiskredskap de skattlagda ålfiskena, oavsett

om de låg inom eller utanför strandrättsområdet, led en påtaglig skada.

Vidare ges exempel på att i skattläggningsinstrument och domar fiskens

omfattning fixerats i skilda hänseenden. I vissa fall hade sålunda fiskets

utgångspunkt angivits vara en beskriven sten, stenbrvgga eller båtplats. Sätt
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

ningsriktningen hade stundom angivits t. ex. mot en viss udde. De flesta

processerna hade gällt sättningslängd och sökningsområde. I vissa rältsavgöranden

hade fastställts, att sättning ej fick ske till större längd än som

angivits vid skattläggning, t. ex. 8 hommesätt (varje hommesätt 21,6 in).

I andra tall hade domstol bestämt en viss sättningslängd, stundom i strid

med vad som antecknats vid skattläggning. Sökningsområdet hade i ett par

fall begränsats genom cn nordlig och en sydlig linje, och i andra fall genom

att en viss bredd i famnar eller meter bestämts. Av vissa refererade rättsfall

framgår, att ett sökningsområde av 100 famnar ansågs vara tillräckligt

innan bottengarn började användas, men att därefter betydligt större område

erfordrades. Vidare nämnes, att enligt rättsfall fisken, för vilka någon

begränsning ej angivits vid skattläggning eller i domar, fick nyttjas intill

gränsen för det enskilda vattenområdet men ej längre.

4. Uttalanden av fiskare in. fl.

I promemorian redovisas den inställning fiskare och andra intresserade

haft till den fråga, som utredningen avsett. Härom anföres i promemorian

till en början att såväl vid den besiktning av ålfiskena, som företogs den

12—15 september 1955, som vid det sammanträde den 16 september varmed

den lokala undersökningen avslutades, från fiskarenas sida allmänt uttalats

det önskemålet, att de sedan gammalt nyttjade fasta ålfiskena vid Blekinge

läns södra kust skulle få brukas i samma utsträckning som före den 1 januari

1951. Därest i fiskena redskap satts på annan plats eller till större

längd än den som följde av den rättsliga eller sedvanemässiga grunden för

fiskerätten, borde emellertid jämkning ske.

I promemorian lämnas därefter följande sammanfattning av vad

som förekom på sammanträdet den 16 september.

Som framgår av protokollet för sammanträdet den 16 september och den

därvid utlämnade förhandlingsordningen diskuterades olika alternativ, som

nämnts under tidigare riksdagsbehandlingar av den aktuella frågan. Dessa

alternativ var:

1. Undantagsbestämmelsen i 3 § fiskerättslagen göres tillämplig även vid

Blekinge låns södra kust. Detta alternativ, som framförts i motioner till såväl

1951 års som 1952 års riksdag, innebär att fri utsträckningsrätt skulle

införas för alla slag av fisken.

2. Ägarna av de skattlagda ålfiskena Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör

bibehålies vid sina gamla rättigheter.

3. Fri utsträckningsrätt enligt 3 § fiskerättslagen införes, men blott för

skattlagda fisken.

Riksdagen har, då förevarande utredning begärdes, närmast förordat detta

alternativ.

4. Fri utsträckningsrätt för skattlagda och vissa andra av ålder bestämda

fisken.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956 29

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande 1952:31 antytt en lösning enligt

detta alternativ.

5. Fiskevärderingsnämnderna bemyndigas avgöra om innehavare av fiske

med fast redskap, i stället för ersättning, skall få utsträckningsrätt.

Detta alternativ har förordats av lantbruksstyrelsen i ett yttrande över

fiskerättskommitténs förslag.

Vid sammanträdet den 16 september 1955 rådde enighet om att man i stort

sett borde bibehålla fiskena så som de nu — delvis med stöd av särskilda

tillstånd — utövades. Några deltagare uttalade utan invändning från andras

sida, att man nu efter många processer kommit till ett visst jämviktsläge

mellan fiskena, som man borde sträva efter att bibehålla. Fiskarena ville

ha kvar sina fisken enligt samma rätt som de hade före 1951 och var inte

alls betjänta av att få några pengar i stället.

I fråga om de olika alternativen fanns vid sammanträdet till en början

förespråkare för alla de under 1—4 angivna. Alternativet 5 berördes av en

deltagare. Denne ansåg, att det inte var lämpligt, att tillståndsgivning lämnades

i händerna på sådana tillfälliga organ som fiskevärderingsnämnderna.

Däremot skulle man kunna tänka sig, att dessa bereddes möjlighet att i samband

med värderingsförfarandet föreslå länsstyrelserna, att ett för lång tid

gällande tillstånd meddelades. Sedan länsstyrelsens beslut därom erhållits,

var det tänkbart att med hänsyn till det för framtiden gällande tillståndet

ersättningen nedsattes, eventuellt ända ner till noll.

Efter diskussion om de olika alternativen framlade häradshövdingen Torsten

Myr land ett förslag av följande innebörd. Riksdagen borde lämna Kungl.

Maj :t bemyndigande att för all framtid medge tillstånd för såväl skattlagda

som andra av ålder bestående fisken, vilka man fann ha gått miste om rätt

genom den nya lagstiftningen. De skulle alltså fortfarande få bedrivas i den

utsträckning de hade före 1951, men man skulle givetvis icke sanktionera

någon sättning, som i verkligheten nyttjats tidigare men utan rätt därtill.

1 ett kungabeslut borde därefter alla dessa fisken angivas och beskrivas

både till registerfastighet, sättningsplats och längd. Till grund för en sådan

beskrivning borde ligga lantnräteriförrättning, och därvid borde man bygga

vidare på den utredning som nu gjorts. Därigenom skulle man slippa lagändring

och man skulle kunna tänka sig att man, innan detta beslut fattades,

utfärdade kungörelse eller meddelande, att de som ansåg att de hade

fisken som berördes skulle giva sig tillkänna inom två år vid äventyr att

det sedan icke gick att få någon ändring till stånd.

Flera fiskare instämde i detta förslag. En av dem uttalade, att eu lösning

i enlighet därmed säkerligen vore den enda tänkbara. Någon annan lösning,

såsom fri utsträckningsrätt för alla fisken, skulle medföra kaos på grund

av kustens beskaffenhet och därför att det låg så många fisken intill varandra.

Ombudsmannen Bertil Lilja i Svenska sydkustfiskarnas centralförbund

instämde i sak i Myrlands förslag och uttalade, att om tillstånden på

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

sätt däri angivits skulle kunna gälla alla fisken och inte blott vissa så

skulle ålfiskarena bli nöjda.

Riksdagsmannen Elof Hällgren i Hällevik, som motionerat om en lösning

enligt alternativ 2, yttrade bland annat följande.

Såväl han som befolkningen vid Listerlandet hade fått den uppfattningen,

att den nya lagen inte skulle medföra någon inskränkning för de skattlagda

fiskena. Man trodde att de låg inom den nya gränsen. Då han skrev sin motion

trodde han, att det endast var de tre däri angivna fiskena som berördes.

I första hand borde man få fram en lagbestämmelse med den innebörden,

att tisken som grundade sig på urminnes hävd eller dom eller skattläggning

eller eljest av ålder var bestående skulle få bibehållas vid den sättningslängd

som de hade före 1951. Han ansåg, att Myrlands förslag till lösning

var lämpligt, men framhöll att även detta förslag torde medföra lagändring.

Vid bedömningen av frågan om ansökan om tillstånd till fiske på

allmänt vatten borde bifallas, torde enligt gällande lag stort avseende få

lästas vid om fisket skulle komma att medföra avsevärt men för annan fiskande.

Frågan om sådant men uppstår lär enligt uppgift från jurister därvid

få bedömas med hänsyn till den fiskerätt de fiskande har enligt den nya

lagstiftningen. Myrlands förslag innebär, att Kungl. Maj:t skulle få meddela

tillstånd för alltid blott tillståndet icke medförde större rätt än den fiskande

hade före 1951 och detta även i sådana fall då vid bedömning med ledning

av den rätt fiskena har enligt nya lagen tillståndet skulle medföra avsevärt

men för bakomliggande fiske. Med hänsyn härtill vore det nog lämpligt att

en lagändring föreslogs. r

På förslag av en fiskare företogs därefter omröstning, varvid framgick,

att samtliga närvarande fiskare och fiskerättsägare önskade en lösning i enlighet

med de riktlinjer som angivits i Myrlands förslag.

Vid sammanträdet antecknade sig som närvarande — förutom fiskeriintendenten

Sven Sahlin, lantmätaren David Åberg, fiskeriassistenten Einar

Norin, Myrland, Hällgren och riksdagsmannen Eric Karlsson i Olofström _

30 fiskare eller fiskerättsägare. Huruvida samtliga dessa var närvarande vid

omröstningen kontrollerades dock icke.

Vid sammanträdet ingavs bl. a. en skrivelse av 12 ålfiskare i Hörviken,

med Olander Olsson som första namn, vari framställdes det önskemålet, att

endast skattlagda fisken skulle få behålla sin gamla rätt. Då av undertecknarna

åtminstone Olander Olsson var närvarande vid omröstningen utan

att anmäla avvikande mening, syntes det antagligt, att undertecknarna i likhet

med flera andra som vid början av sammanträdet förordade andra lösningar

än den slutligt tillstyrkta, frånträtt den tidigare uppfattningen. Emellertid

har senare till jordbruksdepartementet den 4 respektive den 18 oktober

1955 inkommit två skrivelser, vari sammanlagt 14 personer i Nogersund

och Hörviken förklarat att de instämde i den skrivelse, som Olander

Olsson in. fl. den 16 september 1955 ingivit. Av dessa personer var 4 antecknade

som närvarande vid sammanträdet.

Skrivelsen, som återgives i promemorian, innehåller bl. a. följande.

n^k/Ltr.etti0 å,r har nu förflutit sedan bottengarnen övertog hommans

roll i alfiskena. Efter de erfarenheter, som denna tidrymd givit oss, har det

visat sig att bottengarnet fullständigt utklassat horaman i effektivitet. Öpp
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

ningarna till havsvikarna har krympt samman med tusentals meter utan att

någon myndighet tagit den minsta hänsyn härtill vid beviljandet av utsträckningar

på det allmänna vattenområdet. Då har vid skatteläggningar på 1700- talet hänsyn tagits till den bakomvarandes rätt i långt större omfattning

trots att det då endast gällde — i de flesta fall — en eller annan hommas

utsättande. Liknande tillvägagångssätt är i dag därför ett oeftergivligt villkor

även för allt utsättande av fast redskap på det allmänna vattnet. De

skattlagda rättigheter, som genom den nya lagstiftningen kommit pa allmant

vatten, anses därför ha tillkommit efter så betryggande undersökningar att

de icke kan ifrågasättas. Den skattlagda rätten — men endast den skattlagda

— bör därför få bibehållas och allt vidare utsättande måste — pa det allmänna

likaväl som på det enskilda vattnet —- bli föremål för opartisk prövning

vid domstol från fall till fall. All utsträckning av från landgrunden utgående

fisken får icke tillåtas i allmänt vatten med mindre an att en lucka

på minst 250 m lämnas från gränsen mot allmänt vatten.

5. Sammanfattning och förslag

Promemorian avslutas med ett avsnitt, vari lämnas en sammanfattning av

utredningsresultatet och ett förslag till lösning.

Till en början göres därvid en rättslig översikt, varvid anföres
följande.

Fiske med fast redskap i enskilt vatten är på Blekinge läns södra kust

förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten, vare sig denne är jordägare

eller stöder sin rätt på avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning

eller på annan särskild grund. Denna bestämmelse beröres ej av utredningen.

Utredningen avser i stället frågan om vissa jämkningar i enskild fiskerättshavares

rätt att fiska i allmänt vatten. Enligt såväl den äldre lagstiftningen

som den, vilken gäller från och med 1 januari 1951, får i princip fiske med

fast redskap endast efter särskilt tillstånd bedrivas på allmänt vatten. I

fråga om Blekinge läns kust har Kungl. Maj :t emellertid genom brev den

27 maj 1898 och den 14 januari 1927 givit generellt tillstånd för varje svensk

undersåte att på allmänt vatten idka ålfiske med ålhommor, som är högst

1,5 m höga, under förutsättning att skattlagda ålfiskens rätt ej kränkes.

Detta tillstånd har numera ganska liten betydelse, enär ålfisket huvudsakligen

bedrives med ålbottengarn, vilka ger ett långt större utbyte än ett antal

ålhommor till samma längd.

Genom den nya lagstiftningen om gräns mot allmänt vattenområde har

den enskilde fiskerättshavarens rätt i vissa fall utvidgats och i andra inskränkts.

Gränsen för det enskilda fiskevattnet kan nämligen ha flyttats,

ibland ut från och ibland in mot stranden. Inskränkning i det enskilda fiskevattnet

har främst skett i sådana fall, då stranden är långgrund intill ett

djup av cirka 2 in, varefter djupet relativt snabbt ökar. Den gamla gränsen

180 m från stadigt djup av 2 in (c:a 2,25 in vid medelvattenstånd) ligger då

i regel mer än 300 in från strandlinjen och tillika utanför 3-meterskurvan.

Inskränkning har vidare bl. a. skett på grund av att 180-metersgränsen räk
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 dr 1956

nats från stranden av holmar även om dessa haft en mindre längd än 100 in,

medan sådana holmar enligt nya lagstiftningen icke medför att vattnet runt

dem blir enskilt. Till belysande härav må nämnas, att vid undersökningen

bl. a. påträffats ett bottengarnsfiske, som under en följd av år med stöd av

strandrätt nyttjats med utgångspunkt från en holme. Denna holme är emellertid

blott 95 in lång och belägen så långt från stranden, att vattnet runt

holmen numera nästan helt är allmänt. Jordägarens enskilda fiskerätt vid

platsen har därför praktiskt taget upphört. Vid undersökningen har det visat

sig att av cirka 170 fasta ålfisken ett 20-tal kan ha inskränkts på grund

av ändringar i gränslagstiftningen. Att så skett torde kunna med säkerhet

sägas i ett 10-tal av dessa fall.

För att i stort sett förhindra här avsedda inskränkningar i fiskerätten

föreslog fiskerättskommittén en bestämmelse av innebörd, att från enskilt

fiskevatten fast redskap skulle av fiskerättsinnehavaren få sträckas vidare

ut på allmänt vatten intill 200 in från 3-meterskurvan. Fiskerättskommittén

uttalade, att denna bestämmelse i de allra flesta fall torde medföra tillräcklig

kompensation för de ogynnsamma verkningar den nya gränslagstiftningen

skulle medföra för vissa fisken. Denna regel om fri utsträckningsrätt inskränktes

emellertid i den antagna lagen till att avse blott vissa kuststräckor,

bl. a. Blekinge läns östra kust. Vidare må påpekas att, enligt uttryckligt

stadgande, regeln icke får leda till att den som stöder sin fiskerätt på avtal,

urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild rättsgrund får denna

sin rätt vidgad. Regeln blir ej heller tillämplig på sådana fisken, som tidigare

legat på enskilt vatten, men nu helt kommit på allmänt vatten. I sådana

fall finns ingen utgångspunkt på enskilt vatten, från vilken utsträckning

kan ske.

Bestämmelsen om fri utsträckningsrätt gäller ej för södra blekingekusten.

Den som, med annat än ålhommor av högst 1,5 in höjd, vill fiska med fast

redskap på allmänt vatten måste därför ha särskilt tillstånd. Sådant tillstånd

kan meddelas generellt för visst vattenområde av fiskeristyrelsen och för

viss person av länsstyrelsen. Däremot torde enligt gällande bestämmelser tillstånd

ej kunna anknytas till visst fiske t. ex. innebära rätt att i ett fiske,

som bestämts i fråga om sättningsplats, sättningsriktning m. in. tills vidare

eller för all framtid utsätta redskap till viss längd i allmänt vatten.

Den allmänna regeln om tillståndsgivningen innehålles i 1 § fiskerättslagen.

Däri sägs intet om den prövning som bör ske innan tillståndsfrågan

avgöres. I 2 § finns däremot en bestämmelse om att tillstånd till utsträckning

av fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten ej må

förvägras innehavare av enskild fiskerätt, såvitt utsträckningen prövas kunna

ske utan men för annan fiskande. Vidare innehåller 22 § bestämmelse om

att länsstyrelse kan meddela de föreskrifter, vilka erfordras för att förebygga

att sådant fiske med fast redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt

hindras eller skadas genom fiske som må bedrivas utan stöd av sådan rätt.

Av dessa stadganden i 2 och 22 §§ torde indirekt framgå, att tillstånd till

fiske på allmänt vatten i varje fall ej bör lämnas om detta medför avsevärt

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

men för annat fiske. Uppkommer intet men är myndigheten i 2 § :s fall skyldig

att lämna tillstånd. Denna bestämmelse innebär givetvis icke att i andra

fall tillstånd skall vägras. Såväl enligt 1 § som 2 § torde tillstånd kunna

lämnas även i fall då visst men uppkommer, blott utövandet av tillståndet

ej är till påtaglig skada för annan fiskande. (Jfr högsta domstolens tolkning

av uttrycket »skattlagda ålfiskens rätt dock oförkränkt», s. 23.)

Vid bedömandet av om men för annat fiske uppstår torde man få utgå

från de bestämmelser som nu gäller. Om ett fiske genom den nya lagstiftningen

inskränkts, är detta ofta till stor nytta för ett bakomliggande fiske

som då kan få större fångster. Därest innehavaren av förstnämnda fiske anhåller

om tillstånd att få nyttja samma sättningslängd som före den 1 januari

1951, d. v. s. att i viss utsträckning få sätta redskap på vatten som nu

är allmänt, torde vid tillståndsprövningen böra såsom men beaktas att det

andra fisket därigenom går miste den förmån det erhållit enligt den nya

lagstiftningen. Om det första fisket till den längd det haft före 1 januari

1951, sedan gammalt utövats på platsen, kan det te sig stötande om tillståndet

förvägras under motiv, att men uppstår för det andra fisket som dock

icke får sämre rätt än det haft före 1 januari 1951.

Därefter lämnas följande sammanfattning av de framställningar,

som föranlett utredningen, samt uttalanden

av fiskare m. m.

De framställningar och beslut, som föranlett denna utredning torde, trots

olika formuleringar, alla gå ut på sådana åtgärder att skattlagda ålfisken

vid södra blekingekusten skall få bibehållas vid den rätt de haft före den

1 januari 1951 och detta oberoende av det men, som enligt vad nyss sagts åtminstone

formellt kan anses uppkomma för andra fisken. Tredje lagutskottet

har antytt, att med skattlagda fisken möjligen bör jämställas andra av

ålder bestående fisken. Vid den lokala undersökning, som i samband med

denna utredning företagits, har pratiskt taget alla hörda fiskare och innehavare

av enskild fiskerätt uttalat sig för att såväl skattlagda som andra

under relativt lång tid brukade fisken skall få bibehållas vid den rätt de

haft före den 1 januari 1951. Det har därvid framhållits, att man efter flera

processer och överenskommelser kommit till en fördelning av fiskeplatserna

och en längd på fiskredskapen som innebär ett jämviktsläge, vilket icke bör

rubbas. Så tätt som bottengarncn står utsatta särskilt på Listerlandet skulle

varje förändring medföra avsevärda följder för angränsande fisken och vara

en källa till nya tvistigheter. De fiskerättshavare, som genom lagstiftningen

fått sin rätt i nämnvärd grad inskränkt, har i regel sökt och erhållit särskilda

tillstånd så avpassade, att de därigenom beräknats ha blivit bibehållna

vid sin gamla rätt. Dessa tillstånd har, i vissa fall uttryckligen, motiverats

med att man i avbidan på resultatet av förevarande utredning ville

undvika förändringar.

Innan de resultat till vilka utredningen kan leda föreligger, kommer, enligt

upplysning av ordföranden i vederbörande fiskevärderingsnämnd, ej att be
3

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 127

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

handlas några ansökningar om ersättning för mistad rätt till ålfiske med fast

redskap vid Blekinge läns södra kust. Motivet härtill är dels att sådana ansökningar

torde återkallas om fiskena får bibehålla sin gamla rätt, dels att

förevarande utredning i stor utsträckning torde komma att ersätta de utredningar,

som eljest skulle erfordras i samband med ersättningsfrågornas behandling.

Som tidigare nämnts förordar fiskare och fiskerättsägare praktiskt taget

enhälligt att sådana åtgärder vidtages, att skattlagda och andra av ålder bestående

ålfisken vid ifrågavarande kuststräckor bibehålies vid sin gamla

rätt. I fråga om de skattlagda fiskena har såväl fiskeristyrelsen som länsstyrelsen

i yttranden till tredje lagutskottet uttalat samma mening. Åtgärder

i nu nämnt avseende torde, då det här blott gäller en mindre jämkning i fråga

om rätten till fiske på allmänt vatten, icke innebära något egentligt avsteg

från de principer vilka ligger till grund för 1950 års lagstiftning. Sådana åtgärder

torde därför böra företagas. Gillas denna uppfattning återstår att avgöra,

vilka fisken som bör omfattas av åtgärderna och hur frågan tekniskt

skall lösas. I dessa avseenden har under såväl riksdagsbehandlingen som utredningen

framkommit flera förslag.

Därefter behandlas frågan om åtgärderna bör avse endast

skattlagda fisken. Denna fråga besvaras nekande. Till stöd härför

anföres följande.

Som av den föregående framställningen framgår har 1950 års lagstiftning

intagit den principiella ståndpunkten, att innehavare av särskild rättighet

till fiske icke bör ha en bättre ställning än fiskerättsägare i allmänhet. Även

den nu företagna undersökningen har visat, att den omständigheten i och för

sig att ett fiske skattlagts icke bör medföra någon särställning. Ofta har

det berott på en tillfällighet att ett fiske skattlagts och i vilken form detta

skett. Ett fiske, som vid tiden för jordrevningarna nyttjades av annan än ägaren

av det hemman vartill det hörde, blev ofta av denna anledning särskilt

skattlagt och infört i jordeboken. Däremot kunde ett kanske betydligt bättre

fiske, som vid den tidpunkten brukades av hemmanets ägare, blott bli omnämnt

som en »härlighet» vilken inverkade på den ränta som beräknades

för hemmanet. I andra fall förklarades, att till hemmanet visserligen hörde

ålfiske men att detta var av så ringa nytta att det ej inverkade på skattläggningen.

Flera sådana fisken, vilka väl knappast kan anses vara skattlagda

fastän de omnämnts vid jordrevning, har senare visat sig vara värdefulla då

bottengarn kommit till användning. I några fall har särskild skattläggning av

fiske skett under den uttryckliga motiveringen, att fisket var ett arvefiske,

som ej följde hemmanet, och därför borde särskilt skattläggas. Det sagda

torde visa att det är svårt att draga någon bestämd gräns mellan skattlagda

och andra fisken samt att skattläggningen ofta berott på en tillfällighet och

ej på att fisket ansågs vara särskilt värdefullt.

Rent kameralt intager visserligen de särskilt skattlagda och i jordeboken

upptagna fiskena eu viss särställning. Det är fast egendom, som särskilt lag
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

farits. Emellertid finnes flera icke skattlagda fisken, som kommit att intaga

en liknande ställning. Under tiden 1862—1909 har sålunda i Mjällby och Ysane

socknar fastställts ett 20-tal avsöndringar, vilka består allenast av ett ålfiske.

Dessa fisken, vilka antingen utgör rena strandrättsfisken eller fisken

som tidigare skattlagts gemensamt med hemman, har lagfarits och under

särskild beteckning senare införts i jordregistret. Även i dessa fall har alltså

ägaren lagfart på fisket som sådant och detta har betraktats som fast egendom.

(Enligt senare rättspraxis anses ett sådant fiske ej vara fast egendom,

se NJA 1915: 571 och 1918: 599.) Det må emellertid anmärkas, att man vid

jordregistrets uppläggande ej alltid torde ha haft möjlighet att av tillgängliga

handlingar bedöma den verkliga innebörden av de äldre upplåtelserna.

Vidare finnes i jordregistret införda ett flertal fastigheter, som tillkommit

genom avstyckning och består av ett obetydligt markområde, vartill lagts

stamfastighetens ålfiske eller andel i sådant ålfiske. Dessa avstyckningar har

huvudsakligen skett för fiskeriändamal och för att få fisket skilt från stamhemmanet.

Man skulle kunna tänka sig att i jordebok och jordregister upptagna

fisken sattes i särställning. Emellertid har det visat sig att ej heller en

sådan gränsdragning är lämplig. Det finns nämligen fisken, som, utan att

vara särskilt lagfarna, med stöd av strandrätt eller hävd brukats på en bestämd

plats sedan lång tid tillbaka, ofta pa oskiftat vatten. I vissa fall har

ensamrätten till fiske där sanktionerats genom lantmäteriförrättningar eller

domstolsavgöranden. Ofta har därvid i detalj fastslagits även den utsträckning

i vilken fisket får nyttjas. Emellertid har i många fall fiskena nyttjats

allenast med stöd av strandrätt. Slutsatsen av denna undersökning torde bli

att även fisken, vilka med stöd av strandrätt enligt gammal sed brukats på

viss plats med en utsträckning, som enligt nya lagstiftningen går in på allmänt

vatten, bör få bibehålla sin gamla rätt. Åtgärderna synes därför, såsom

tredje lagutskottet antytt i sitt utlåtande nr 31 till 1952 års riksdag, böra

avse såväl skattlagda som andra av ålder — eller för att använda den nya

fiskerättslagens terminologi »efter gammal sed» — bestående fisken med

fast redskap.

Därefter diskuteras hur frågan tekniskt hör lösas. Därom anföres

följande.

I fråga om åtgärdernas utformning har tredje lagutskottet närmast tänkt

sig eu fri utsträckningsrätt i den omfattning som för vissa kuststräckor angivits

i 3 § fiskerättslagen, men begränsad till skattlagda och (eventuellt)

andra av ålder beslående fisken. En sådan lösning skulle emellertid icke

medföra någon ändring i fråga om de fisken, som genom nya lagstiftningen

kommit att helt ligga på allmänt vatten, t. ex. det under riksdagsbehandlingen

särskilt omnämnda fisket Ytterrören. Mot detta förslag har vidare under

den lokala undersökningen framförts starka betänkligheter, då en fri utsträckning

skulle rubba jämvikten särskilt mellan fiskena på Listerlandct.

EU av de framlagda förslagen innebär, att åtgärderna endast skulle gå ut

på att de tre skattlagda ålfiskena Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

skulle få behålla sina gamla rättigheter. Enligt vad som upplysts vid sammanträdet

i Sölvesborg den 16 september 1955 torde förslagsställarna ha

utgått från att av de skattlagda fiskena endast dessa tre gått miste rätt genom

den nya lagstiftningen. Då undersökningen visar att inskränkning skett även

för andra skattlagda fisken torde detta förslag ej böra komma i fråga. Emellertid

synes den tanke som ligger bakom förslaget kunna fullföljas och leda

till en godtagbar lösning. Innan förslag härom framlägges skall emellertid

ytterligare ett alternativ beröras. I ett yttrande över fiskerätlskommitténs

föislag förordade lantbruksstyrelsen, att fiskevärderingsnämnderna skulle

bemyndigas avgöra om innehavare av fiske med fast redskap, i stället för ersättning,

skulle få rätt till fri utsträckning. Mot detta alternativ erinrade

departementschefen, att en sådan prövning ofta kunde bli en vansklig och

ömtålig uppgift och dessutom medföra den nackdelen att det icke utan tillgång

till nämndens protokoll kunde fastställas, huruvida i ett visst fall utsträckningsrätt

vore för handen eller ej. Denna nackdel skulle kvarstå även

om avgörandet överflyttades till Kungl. Maj:t. Mot detta alternativ har vid

sammanträdet den 16 september 1955 vidare invänts, att det ej vore lämpligt

att ett så tillfälligt organ som fiskevärderingsnämnd erhöll en sådan befogenhet.

Däremot kunde det kanske tänkas att nämnderna föreslog länsstyrelsen

att meddela för framtiden gällande tillstånd. Om sådana tillstånd

gavs borde ersättningsanspråk helt eller delvis kunna undvikas.

Vid sammanträdet den 16 september enades de närvarande om ett förslag,

som delvis bygger på de två alternativ vilka nu sist nämnts. Förslaget synes

med vissa jämkningar kunna ligga till grund för en godtagbar lösning. Såsom

framgår av den tidigare redogörelsen innebär detta förslag i huvudsak,

att Kungl. Maj :t efter bemyndigande av riksdagen skall giva tillstånd till att

vissa i beslut direkt angivna, av ålder bestående fisken med fast redskap, vilkas

rätt inskränkts, skall få bibehållas vid sin tidigare rätt såvitt gäller fiske

på vatten, som varit enskilt men nu är allmänt.

Promemorian utmynnar i ett i sju punkter uppdelat förslag, vari

bland annat ingår utkast till ändring av 3 § fiskerättslagen. Förslaget, vilket

i huvudsak innebär en lösning efter de riktlinjer som godtagits vid sammanträdet

den 16 september 1955, är av följande innehåll.

1. I proposition till riksdagen föreslås ett tillägg till 3 § fiskerättslagen av

innebörd att i fråga om Blekinge läns södra kust Konungen må förordna, att

vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å allmänt vatten må bedrivas i

den omfattning som före den 1 januari 1951 skett med stöd av särskild

rättsgrund eller av gammal sed. Genom en sådan bestämmelse skulle anknytning

erhållas till de i första stycket givna reglerna om fri utsträckningsrätt

vid bl. a. Blekinge läns östra kust. I stället för en generell utsträckningsrätt

skulle då, med hänsyn till de speciella förhållandena på södra kusten,

rätten att fiska på allmänt vatten avgöras för varje berört fiske efter prövning

av den rätt som tidigare tillkommit fisket. Tillståndet skulle avse icke

eu viss innehavare utan fisket som sådant och gälla för obegränsad tid.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Av bestämmelsens placering i 3 § torde utan särskilt stadgande framgå,

att tillstånd kan givas även om detta skulle innebära hinder eller skada för

annat fiske. Då tillstånd enligt det föreslagna stadgandet ej skall innebära

mera än att fisket blir oförändrat, kan ett bakomliggande fiske genom åtgärden

emellertid aldrig få en sämre ställning än före den 1 januari 1951.

Man kan också uttrycka saken så att »men» ej föreligger om man vid prövningen

härav utgår från förhållandena sådana de var före den 1 januari

1951. Av tredje lagutskottets utlåtande nr 31 till 1952 års riksdag torde

framgå, att utskottet ansett en sådan utgångspunkt för prövning av men

vara skälig, då det gäller utsträckningsrätt för ifrågavarande fisken.

Vid sidan av tillstånd enligt det föreslagna stadgandet bör givetvis länsstyrelse

och fiskeristyrelsen fortfarande efter vanlig prövning kunna ge tillstånd

enligt 1 och 2 §§. Intet bör hindra att — i fall då andra fisken härigenom

ej skadas — innehavare av ett ålfiske genom sådant tillstånd tillerkännes

rätt att nyttja detta på allmänt vatten i större omfattning än som angivits

av Kungl. Maj :t vid prövning enligt det föreslagna stadgandet. Lagändringen

bör träda i kraft omedelbart efter lagens utfärdande så att för

framtiden gällande tillstånd för vissa fisken om möjligt skall kunna utfärdas

redan före ålfiskets början 1956.

2. I propositionen bör vidare hemställas om ett uttalande från riksdagens

sida, att innehavare av fiske, som, enligt tillstånd som meddelats med stöd

av det nya stadgandet, i viss omfattning får utövas på allmänt vatten, skall

äga rätt till ersättning om tillståndet, mot vad som förutsatts, av någon anledning

helt eller delvis skulle indragas. Ersättningen bör då utgå enligt de

grunder som angives i nu gällande lag om ersättning för mistad fiskerätt

in. in., varvid dock utgångspunkten bör vara, icke förhållandena omedelbart

före den 1 januari 1951, utan den rätt som enligt tillståndet tillkom

fisket då tillståndet indrogs. Kompletterat med ett sådant uttalande från

riksdagens sida bör Kungl. Maj :ts beslut innebära samma trygghet för den

fiskande som om tillståndet varit direkt lämnat i lag. Har sådant tillstånd

meddelats, bör därför alla anspråk på ersättning för mistad fiskerätt i anledning

av 1950 års lagstiftning få anses som ogrundade, i varje fall såvitt

de avser tiden efter det tillståndet meddelats. Som tidigare nämnts har åtminstone

för flertalet av de berörda fiskena alltsedan 1951 givits särskilda

tillstånd, avsedda att tills vidare uppskjuta verkningarna av 1950 års lagstiftning

i det hänseende, som denna utredning berör.

3. Sedan riksdagen antagit lagändring och gjort sådant uttalande, som avses

under 2, utrcdes inom departementet närmare vilka fisken som bör erhålla

tillstånd. Till grund lägges i första hand den detalj utredning rörande

fiskena som redan gjorts. Den rätt som tillkom fisket före den 1 januari 1951

bör alltså fastställas med stöd av skattläggningsinslrument, jordeböcker, domar,

tidigare lantmäteriförättningar och upplysningar rörande den tid, under

vilken fisket brukats, dess sättningsplats, sättningsriktning, sättningslängd

och sökningsområde. Härvid torde god ledning kunna vinnas av den flygfotografering

av utsatta fisken och vissa strandföremål som i höst företagits.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj ds proposition nr 127 år 1956

Efter bearbetning av flygbilderna torde av dessa kunna utläsas de i år utsatta

fiskenas sättningsplats, riktning och längd. Där så är erforderligt bör

dessa upplysningar kompletteras genom mätning, varigenom kurvorna för

2,25 m och 3 m vattendjup fastställes. Med ledning härav kan sedan den

gamla respektive nya gränsen mot allmänt vattenområde klarläggas. Den

nya 300-metersgränsen bör i regel kunna utläsas av flygbilderna. I tveksamma

fall torde, på initiativ av enskild sakägare eller kammarkollegiet, gränsbestämning

kunna ske enligt bestämmelserna i 7 kap. 8 § och 20 kap. 1 §

jorddelningslagen. (Jfr proposition 1950:184, s. 17 och 27—28). Samtliga

kostnader för sådan förrättning bör, om den företages för här avsett ändamål,

slutligt stanna på statsverket (jfr p. 7 nedan). I fråga om några berörda

fisken torde den redan företagna utredningen i stort sett vara tillfyllest

för att klarlägga deras rätt före den 1 januari 1951. Några fisken är för närvarande

föremål för rättegångar. Avgörandet av dessa torde få avvaktas.

4. Inom departementet uppgöres förslag till beslut, varvid för varje berört

fiske i detalj bestämmes vad tillståndet bör innebära. Därvid angives benämning

och — i förekommande fall — jordregisterbeteckning på fisket, belägenhet

med upplysning om den jordregisterfastighet vid vars strand fisket

utövas, sättningsplats, varvid utgångspunkten i detalj angives, sättningsriktning

och sättningslängd, varvid bestämmes det antal meter som får sättas på

allmänt vatten.

5. Det upprättade förslaget till beslut bör i form av en departementspromemoria

remitteras till kammarkollegiet, fiskeristyrelsen och länsstyrelsen för

yttrande. Vidare bör yttrande inhämtas från berörda fiskare, lämpligen vid

sammanträde på orten. Sedan yttrandena erhållits upprättas slutligt förslag,

som anmäles i konselj. Av beslutet bör klart framgå att det endast gäller fiskets

utövande på allmänt vatten. Omfattningen av fiskerätten på enskilt vatten

kan givetvis på ett bindande sätt prövas endast av domstol.

6. Om på grund av pågående process eller av annat skäl tillstånd icke kan

meddelas för något fiske samtidigt med de övriga kan frågan om tillstånd

för detta fiske upptagas senare. Samtliga frågor om tillstånd enligt det nya

stadgandet bör emellertid om möjligt vara lösta senast den 31 december 1957,

då enligt en den 18 november 1955 till riksdagen avlåten proposition tiden

för framställande av anspråk på ersättning för mistad fiskerätt föreslås

skola utgå.

7. Samtliga kostnader för den utredning, som kan erfordras i samband

med den föreslagna tillståndsgivningen, bör bestridas av statsmedel. Då de

åtgärder som här avses är ägnade att i hög grad minska de belopp, som statsverket

eljest skulle få utgiva såsom ersättning för mistad fiskerätt, synes

kostnaderna, i den mån de inte bör belasta myndigheternas ordinarie anslag,

böra täckas av det i huvudtiteln upptagna förslagsanslaget »Ersättning

till strandägare för mistad fiskerätt m. in.». Även kostnaderna för den redan

på departementets begäran genom kartverkets försorg företagna flygfotograferingen

och bearbetningen av därvid tagna bilder synes böra bestridas

av detta anslag. (Kostnaden för flygfotograferingen och framställande av

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

flygbilder har beräknats till cirka 2 000 kronor. Härtill kommer vissa utgifter

för bearbetning av flygbilderna och upprättande av en på dessa grundad

karta över fiskena). Övriga kostnader, som kan beräknas uppstå, torde bli

ringa och främst avse utgifter för uppmätning och eventuell kartläggning av

djupkurvor m. m. i samband med bestämmandet av gränsen mellan enskilt

och allmänt vatten vid vissa fisken.

IV. Remissyttrandena

Statskontoret har endast yttrat sig rörande kostnads- och ersättningsfrågorna.

Samtliga övriga remissinstanser har tillstyrkt det i promemorian

framlagda förslaget eller uttalat, att i annan ordning de innehavare av enskild

rätt att fiska med fast redskap vid ifrågavarande kuststräcka vilka

stödde sin fiskerätt på skattläggning, dom eller annan särskild rättsgrund,

borde återinsättas i den rätt de haft före den 1 januari 1951. I den skrift

som insänts av Olander Olsson in. fl. har emellertid uttalats, att åtgärderna

endast borde avse skattlagda fisken. Några remissinstanser har uttalat tvekan,

om fiskerättsinnehavare, vilka av gammal sed fiskat på allmant vatten,

borde jämställas med sådana som kunde åberopa skattläggning och liknande

rättsgrund. , _ .

I fråga om lämpligheten av att de förutvarande rättigheterna

till fiske med fast redskap återställdes uttalar

kammarkollegiet.

Av den i promemorian sammanfattade utredningen i ämnet framgår, att

en tillämpning av reglerna för fiske med fast redskap vid Blekinge lans södra

kust, sådana de utformats i 1950 års lag om rätt till fiske skulle medföra

otillfredsställande förhållanden särskilt vid kusten av Liters harad Den

jämvikt, som på basis av förut gällande rätt uppnatts mellan di olikaenskilda

intressen av stor ekonomisk betydelse, som ar förknippade m d

fasta ålfiskena, skulle rubbas. En anpassning efter de nya rättsreglerna

skulle bli en besvärlig sak och for manga ekonomiskt foilustbrmgande, nä

got som i sin tur skulle medföra betydande ersättningsanspråk mot stats
En

övervägande opinion i orten har också uttalat sig för ett bibehållande

av rättsläget, sådant det varit före den 1 januari 1951. De avvikande in - ningar, som påyrkat ett genomförande av 1950 års rattsregler oforandrade,

torde kunna återföras till det förhållandet att de nya regierna kommer att

gynna vissa strandrättsfiskare genom att skattlagda och andra ålfisken, \

ka fallit inom allmänt vatten, skulle upphöra. Några alimanna näringspolitiska

intressen, som skulle motivera en sådan formogenhetsoverflyttning

mellan enskilda, som den nya fiskerättslagen skulle föranleda, synes ej för

ligga Ei heller synes en inskränkning av alfisket med fast redskap vara

påkallad med hänsyn till frifiske av annat slag. Även efter ett genomforande

av 1950 års lagstiftning skulle ålfisket bedrivas i minst samma omfattning

som för närvarande med endast den skillnaden att fisket mera an tidigare

skulle bliva beroende av myndighets tillstånd. Några fördelar av betydelse

ur allmänna synpunkter torde den nya lagstiftningen följaktligen icke medföra.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Däremot kan det antagas att de ersättningar för mistad fiskerätt, som

kommer att tillerkännas dem som förlorar sin rätt till fiske med fast redskap,

kommer att uppgå till betydande belopp. Redan vid behandlingen av förslaget

till 1950 års lag hade kollegiet anledning uttala, att ersättning för mistad

iiskeratt skulle adraga statsverket långt större kostnader än fiskerättskomniitten

antagit, vilket redan visat sig vara förhållandet. Det är givetvis önskvärt,

att dylika utgifter begränsas till det strängt nödvändiga, och en lagandring

ar därför önskvärd med hänsyn även till den besparing, den skulle

medföra för statsverket.

Av anförda skäl anser kollegiet, att de förutvarande rättigheterna till åltiske

med fast fiskredskap vid ifrågavarande kuststräcka, så vitt möjligt

bor återställas till ägarna. ’

Lantmäteristijrelsen uttalar, att styrelsen, som äger närmare kännedom

om förhållandena på Listerlandet, anser särskilda åtgärder böra vidtagas för

att möjliggöra bibehållandet av den ordning som gällde före den 1 januari

1951 i här avsedda hänseenden. De åtgärder, som därvid bör ifrågakomma,

torde — såsom i promemorian förutsättes — böra avse såväl skattlagda

som andra av ålder bestående fisken med fast redskap. Vid övervägande

av utformningen av de ifrågasatta åtgärderna har styrelsen med hänsyn

till de rådande speciella fiskeförhållandena likaledes funnit det i promemorian

framlagda förslaget lämpligt. Delta bör sålunda enligt styrelsens

mening läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att rättvise- och skälighetssynpunkter

talar för förslaget och att detta även skulle medföra arbetsbesparing

för myndigheterna. I sistnämnda avseende anför styrelsen.

Hittills har länsstyrelsen, i avvaktan på resultatet av den nu föreliggande

utredningen, i ett flertal fall meddelat tillstånd för ett år i sänder att utsträcka

eller utsätta fasta redskap i den omfattning som gällde före den 1

januari 1951. Ett bifall till det föreliggande förslaget skulle vara önskvärt

jamval från den synpunkten, att många fastigheter härigenom skulle

bringas ur världen och vederbörande myndigheter besparas arbete med årligen

återkommande handläggningar av ärenden av förevarande art.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt anser, att på grund av de speciella

förhållandena på sydkusten av Blekinge de föreslagna åtgärderna ur

liera synpunkter är mycket motiverade. Han anför.

Vid Listerlandet finnes ett betydande antal skattlagda ålfisken och en hel

del andra sedan länge bestående ålfisken av mer eller mindre olikartad karaktär.

Flera av dessa fisken drabbades genom 1950 års lag om rätt till fiske

av avkortning. I ett par fall kom fisken (skattlagda ålfisket Ytterören och

ett strandrättsfiske under Mjällby nr 8), vilka förut fick utsättas på grundval

av enskild äganderätt, att tydligen helt hamna utanför yttre gränsen för

enskilt vatten med påföljd att redskapen får utsättas på sina gamla platser

endast om särskilt tillstånd därtill erhålles. Möjligheterna att kompensera

agarna av ifrågavarande fisken, som avkortats eller som gått förlorade för

agaren, genom att ge dessa tillstånd till utsättning eller utsträckning på all™?nt

vatten visade sig också — i varje fall sett på lång sikt — ganska osäkra,

ror agarna av i varje fall en del av dessa fisken var den nva lagens bestämmelser

ett mycket hårt slag. Ur det allmännas synpunkt synes vad dessa

lisken angår egentligen ingen påtaglig fördel ha vunnits för fiskerinäringen

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

genom de ändrade bestämmelserna i 1950 års fiskerättslag. Självfallet är

emellertid att de fisken som ligger omedelbart »bakom» (vilket här i regel

blir söder om) de sålunda avkortade fiskena, i åtminstone åtskilliga fall

gjorde en vinst genom ifrågavarande avkortningar. Det förefaller dock sannolikt

att denna vinst i stort sett icke går upp mot den förlust som skedde

för de framför liggande fiskenas del. Hittills har varje år, i avvaktan pa

föreliggande utredning, för ett ar i sänder ägarna av vissa av de a\ kortade

eller förlorade fiskena medgivits utsträckning eller utsättning av sådan omfattning

att redskapen skulle kunna sättas till samma längd som före 1951;

detta har dock endast kunnat ske under ständiga protester och klagomål till

olika myndigheter och till Kungl. Maj :t från bakomvarande fiskens ägare,

vilka viile tillvarataga den fördel som de ansåg sig ha fått genom 1950 års

fiskerilag''. Det skulle sett ur administrationens synpunkt och för undvikande

av stridigheter på orten vara synnerligen önskvärt att man kunde komma

ur denna hittills årligen skeende procedur för ifrågavarande fiskens del.

Fiskevärderingsnämnden för Kalmar och Blekinge lön uttalar sig främst

om de ersättningsanspråk, som kunde väntas om ingen ändring skedde.

Nämnden anför härom.

Man torde ha anledning att räkna med att stora ersättningsanspråk kommer

att framställas av ägarna av de ålfisken vid Lister landet, som helt eller

delvis gått förlorade genom 1950 års fiskelagstiftning. Även en tämligen

liten avkortning av ett bottengarn kan innebära en avsevärd förlust för

ägaren, eftersom de vttre delarna av ett garn i allmänhet fiskar avgjort bättre

än de inre. Allenast beträffande ett fåtal av fiskena i fråga har agarna

inkommit till nämnden med framställningar om ersättning. Framställningarna

har, utom i ett fall, gjorts reservationsvis och utan att anspråkens

storlek angivits. Huru stora anspråken kan komma att bli, är därför givetvis

vanskligt att yttra sig om. Utan all jämförelse kan emellertid nämnas,

att i 15 till nämnden inkomna ansökningar om ersättning för förlorad fiskerätt,

i vilka ersättning begärts för förlorat ålfiske och i vilka anspråken

härutinnan preciserats, den begärda sammanlagda ersättningssumman belöper

sig till i runt tal 3 miljoner kronor. Av dessa ansökningar avser en

ett fiske vid Listerlandet, de övriga fisken vid smålandskusten och vid Blekinge

ostkust. Beträffande ålfiskena vid Listerlandet synes forhållandena

vara egenartade såtillvida, att fiskena åtminstone på vissa delar av kusten

ligger så tätt, att det synes vara befogat att räkna med att en inskränkning

av ett fiske kommer att medföra en motsvarande förbättring av ett eller

kanske ett par bakomliggande fisken. Om statsverket skulle betala ersättning

för inskränkning av ett fiske, skulle detta alltså innebära, att siatsverket

skulle betala för eu förbättring av ett eller kanske ett par andra fisken,

något som knappast torde vara rimligt ur statsnyttans synpunkt. Särskilda

bestämmelser för denna del av kusten synes därför vara motiverade.

Sveriges fiskares riksförbund uttalar, att den nya lagen om rätt till fiske

med tillfredsställelse hälsades av yrkesfiskarna, som därigenom förväntade

alt lättnader skulle kunna erhållas för fiskets utövande. Med hänsyn till de

många skiftande äganderättsförhållanden i fråga om fiskevattnen var man

givetvis också inställd på alt eu del problem skulle kunna uppkomma. Föreliggande

utredning belyste enligt förbundets mening på ett utförligt säl!

några av dessa väntade problem, men samtidigt anvisades också utvägar,

som möjliggjorde lösning av desamma. Styrelsen för riksförbundet hade be
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

handlat frågan och med hänsyn till att berörda fiskare och deras organisationer

syntes ha tillstyrkt den föreslagna ändringen har styrelsen ansett sig

icke vilja motsätta sig förslagets genomförande.

Svenska sijdkustfiskarnas centralförbund framhåller att förbundet, som

tidigare haft tillfälle taga del av den berörda frågan bl. a. vid det sammanträde,

som hölls i Sölvesborg den 16 september 1955, anser att den omfattande

utredning, som här företagits, ur alla synpunkter torde vara tillfyllest —

icke bara för nuet utan även för framtiden. Sålunda gav utredningen och

den föreslagna ändringen och tillägget, så långt förbundet kunde bedöma

lrågan, rättvisa åt alla samtidigt som från fiskarnas sida icke gjordes några

som helst anspråk på ersättning för förlorat fiske. Den föreslagna ändringen

syntes icke heller innebära något ingrepp i frifiskarnas rätt samtidigt

som den gav samma rätt åt fiskare med fasta redskap, som tidigare utgått.

Blekinge läns havsfiskeförening uppger i sitt yttrande, att fiskarna vid

södra blekingekusten haft den uppfattningen att de av ålder skattlagda

ålfiskena icke skulle komma att lida något intrång genom de nya bestämmelserna.

I yttrandet anföres därefter bl. a.

Emellertid visade sig att skattlagda ålfisken, som funnits till i ett par

hundra år, helt eller delvis kom att ligga på allmänt vatten. Den nya lagen

tolkades juridiskt så att om ägarna till ett sådant fiske sökte tillstånd att i

fortsättningen få utnyttja detsamma men ägarna till ett med hänsyn till

ålens färdriktinng i havet bakomliggande fiske anmälde »men» så vore

myndigheterna förhindrade lämna de gamla ägarna det sökta tillståndet.

Men sedan de gamla ägarna vägrats tillstånd att sätta ålbottengarn i sitt

skattlagda fiske kunde den bakomliggande ålfiskeägaren som anmält »men»

själv söka sådant tillstånd för utnyttjande av de andras fiske och erhålla

sådant tillstånd, enär »men» sedan ej förelåg.

I yttrandet nämnes vidare, att förhållandena påtalats i motionerna 1:50

och 11:49 till 1952 års riksdag, som sedan begärt den utredning i frågan

som nu förelåg.

Domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga har i sitt yttrande bl. a.

redovisat erfarenheter, vilka han i egenskap av ordförande i häradsrätten

och inskrivningsdomare vunnit rörande ålfiskena vid Listerlandet. Han anför

härom.

Såsom avgörande motivering till att enskild fiskerätt av sakrättslig

karaktär i viss omfattning exproprierades genom 1950 års lagstiftning om

gräns mot allmänt vattenområde anfördes vid lagens tillkomst att en sådan

expropriation krävdes i klarhetens intresse. Avsikten angavs vara att ge de

yrkesfiskare, som icke grundar sitt fiske på strandäganderätt, möjlighet

att omedelbart av lagen utläsa huruvida och i vad mån fiske på viss plats

är tillåtet, så att de icke riskerade att ofrivilligt göra sig skyldiga till intrång

i enskild rätt. Förekomsten av särskilda ensamrätter med större utsträckning

än vanlig strandäganderätt antogs innebära en icke ringa olägenhet.

Domhavandens mening om huruvida denna motivering, därest den vilat

på riktiga förutsättningar, skulle utgjort en bärande grund för expropriation

av enskild fiskerätt och existensmöjlighet och offrande av värdefulla

naturtillgångar torde nu efter lagens tillkomst sakna betydelse och skulle

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

val närmast framstå som efterklokhet. Av intresse får väl däremot anses

vara om nämnda förutsättningar vid lagens tillkomst förelåg och om de nu

föreligger. Vid bedömandet av denna fråga måste den allra största hansyn

tagas till det av rättsavdelningen uppmärksammade förhållandet att hskeintressena

på Listerkusten genom en mångfald avgöranden av olika natur,

såsom skattläggningar, skatteköp, lantmäteriförrättningar, agodelnmgsdomar,

häradssyner, rättegångar och överenskommelser av olika slag så småningom

kommit i ett visst jämviktsläge, som vunnits endast med stora^ekonomiska

uppoffringar och vilket, särskilt med hänsyn till de rättegångskostnader,

som numera kan uppkomma för parterna i en rättegång, icke utan

starka skäl bör rubbas. Genom denna stabiliseringsprocess, som iortga t

under mer än 200 år, har fiskeplatsernas antal och lage, liksom fiskredskapens

utseende och placering bestämts icke endast med hansyn till utövarnas

personliga rättigheter sinsemellan utan särskilt med hansyn till

strandlinjens utseende, vattendjup, havsbottnens beskaffenhet, strom- och

vindförhållanden och andra faktorer. Det är naturligt om eu lagstiftare

med begränsad kännedom om betydelsen av dessa faktorer kan fa den föreställningen

att en bestämmelse med den klara och lättfattliga formulering

som 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde innehaller kan vara

klargörande och värdefull för de yrkesfiskare, som icke grundar sitt fiske

på strandäganderätt. Den som har tillräcklig kännedom om de lokala förhållandena

vet emellertid att så icke är fallet. Man maste halla i minnet att

det är fråga om fiske efter ål med fasta redskap, vanligen bottengarn, och

att det är lättare alt iakttaga dessa bottengarn än att bestamma avsjandel

till stranden eller vattendjupet. Vidare måste ihågkommas att ett attiske

med bottengarn, utsatt på allmänt vatten, icke i och för sig utgor nago

rättsligt hinder för annan yrkesfiskare att, med de redskap som vanligen

förekommer, bedriva fiske efter annan fisk än ål, och sådan yrkesfiskare

får ju i vart fall icke själv fiska med hottengarn. Det bör aven erinras^om

att botten»arnen vid Listerlandet står i en nästan obruten foljd med nagra

hundra meters mellanrum längs hela kusten, väl synliga och väl kända loi

ortens vrkesfiskare. , , .... .

Särskilt med hänsyn till nu anförda omständigheter kan förekomsten av

särskilda ensamrätter med större utsträckning än den vanliga strandaganderätten

icke innebära sådana olägenheter som 1950 års lagstiftare foru

satte, om dessa särskilda ensamrätter begränsas till dem som fanns fore den

1 januari 1951. Däremot skulle tillståndsfiske därutöver, särskilt om det

finge bedrivas å nya eller varierande fiskeplatser kunna innebära olagenheter

icke endast för nämnda yrkesfiskare, utan även i synnerhet for yrkesfiskare

inom strandäganderätten.

Sammanfattningsvis uttalar domhavanden, att han såsom ordförande i

häradsrätten och i sitt arbete som inskrivningsdomare kunnat iakttaga konsekvenserna

av 1950 års lagstiftning och kommit till insikt om att väsentliga

ekonomiska och sociala värden äventyras genom denna lagstiftning.

Han kunde därför icke annat än förorda en återgång i någon form till förhållandena

före den 1 januari 1951, såvitt angick de drabbade fiskena, dock

med bibehållande av den nya gränsdragningen mellan enskilt och allmant

vatten. Vad som gjorde eu sådan återgång än mer angelägen var den omständigheten

alt den omdömesgilla fiskarbefolkningen på Listerlandet

uppenbarligen icke mot sin övertygelse kunde godtaga expropriationsåtgärderna

som rättvisa eller kloka.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

Den föreslagna tekniska lösningen av frågan har helt tillstyrkts

av lantmäteri tyr elsen, överlantmätaren i Blekinge län, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen

i Blekinge län, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, fiskevärdering

snämnden för Kalmar och Blekinge län, Sydkustfiskarnas centralförbund

och Blekinge läns havsfiskeförening. Sveriges fiskares riksförbund

har, utan att göra några erinringar mot förslagets utformning, förklarat,

att förbundet ej motsatte sig detsamma. Hovrätten över Skåne och Blekinge

har tillstyrkt förslaget, dock med det påpekandet, att enligt hovrättens mening

lagstiftaren saknade anledning att uttala sig om den ersättning som

borde utgå om tillstånd, vilket uppenbarligen borde meddelas för all framtid,

skulle indragas. Hovrätten anför vidare.

Hovratten anser det lämpligt och billigt, att fisket med fast redskap efter

al aven framgent far utövas i hävdvunnen omfattning. I den mån härför

kr a ve s tillstand till liske å allmänt vatten, synes sådant tillstånd böra lämr-nSf^i

Kl^§1- „MaJ:t med stöd av föreslaget bemyndigande i lagen om rätt

till fiske Hovrätten delar den i promemorian framförda åsikten, att ei blott

i-ij a^?a fiskena utan även de fisken, vilka eljest stöder sig på särskild

grund eller gammal sed, bör få bedrivas i samma omfattning som

tore den 1 januari 1951. Fiskena torde få bibehållas vid sin tidigare rätt

icke blott sayitt gäller fiske å vatten, som varit enskilt men nu är allmänt,

utan aven i den män fisket utövats å vatten, som jämväl före ikraftträdandet

av 1950 ars lagstiftning varit allmänt. Lydelsen av den föreslagna

lagtexten larer tacka båda de angivna fallen.

Att döma av det i promemorian och dess bilagor redovisade utredningsmaterialet

kommer det att vålla icke ringa svårigheter att fastställa, vilka

isken, som bor erhalla rätt att begagna allmänt vatten, och i vilken omfattning

sadan rätt bor tillerkännas varje särskilt fiske. Såsom framhålles i

promemorian, kan omfattningen av rätt till fiske å enskilt vatten på bindande

satt provas allenast av domstol. Med hänsyn till nyssnämnda svårigheter

vill hovrätter! emellertid framhålla, att utsättning av fast fiskredskap

a allmant vatten jämlikt ett i administrativ ordning fattat beslut kan kom™alt

''nneLba,ra’ att. tillströmningen av fisk till ett bakomliggande å enskilt

vatten beläget fiske begransas på sådant sätt, att detta fiskes rätt kränkes.

I rovmng av fråga om sådan kränkning skett måste ankomma på

Blekinge läns hushållningssällskap har tillstyrkt förslaget men därvid

betonat, att det^ förhållandet att en viss sättning av ålbottengarnen tillämpats

fore år 1951 ej borde kunna åberopas för en vidgad utsträckningsrätt

i den mån ej lag, skattläggning eller dom legat till grund för rätten till

fisket.

Domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga, som tillstyrkt förslaget,

bär framhållit, att detta kan medföra vissa fastighetsrättsliga

oklarheter och att försiktighet bör iakttagas, då sedvana lägges till

grund för tillståndsgivning. Det bästa vore enligt hans mening att alla drabbade

fisken genom lagändring återställdes i det sakrättsliga och kamerala

skick, de haft före den 1 januari 1951. Han anför härom.

I fråga om formen för återställandet av de drabbade fiskarnas rättigheter,

har rattsavdelnmgen föreslagit ett tillägg till 3 § fiskerättslagen. Efter
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1056

som denna anordning, såsom rättsavdelningen framhållit, i huvudsak bygger

på mitt eget förslag, har jag givetvis icke någon principiell erinran

mot detsamma. Beträffande andra ifrågasatta anordningar vill jag bestämt

avstyrka en allmän tillståndsfri utsträckningsrätl vid Listerlandet.

Det råder icke minsta tvekan om att en sådan utsträckningsrätt skulle vålla

stor oreda och förtret.

Måhända torde dock icke böra förtigas att genomförandet av rättsavdelningens

förslag icke löser alla de svårigheter, 1950 års lagstiftning medfört.

Särskilt bör erinras om att flera av de drabbade fiskena utgöres eller utgjordes

av fastigheter eller motsvarande, likvärdiga rättigheter, upptagna i

jordregistret, lagfarna och även i några fall intecknade på samma sätt som

jordbruksfastigheter. I fastighetsboken kan flera av dem icke skiljas från

vanliga fastigheter. Domhavanden måste nu fråga sig: Har de fisken som

var belägna utanför den nya gränsen till allmänt vatten, och vilka sålunda

exproprierades, försvunnit såsom kamerala enheter den 1 januari 1951?

Skal! de strykas i fastighetsboken? Skall lagfart å eller inteckning i dessa

fastigheter vägras? Om dessa frågor besvaras jakande, så frågar sig domhavanden

vidare vilka bestämda fastigheter det gäller? Ingen myndighet har

meddelat domhavanden någonting härom, och det framgår givetvis icke av

fastighetsböckerna. Skall nu domhavanden låtsas som ingenting och medverka

till att fastigheter, som kan ha försvunnit, trots detta lagfares och

att inteckningar fastställes i sådana fastigheter och belånas, eller skall han

välja det andra alternativet att vägra inskrivningsåtgärd beträffande alla

»misstänkta» fastigheter? I senare fallet kan allvarliga svårigheter åsamkas

oskyldiga personer.

Mot bakgrunden av dessa frågor torde det vara förklarligt, att domhavanden

allra helst skulle önska en sådan form för återgång till förhållandena

före den 1 januari 1951 att alla drabbade fisken återställes i sitt dåvarande

sakrättsliga, kamerala skick. Rättsavdelningen har icke berört eller i vart

fall närmare utvecklat vilken civilrättslig ställning fiskena erhåller efter

Konungens förordnande med stöd av den föreslagna lagen, men av lagtextförslaget

framgår att förordnandet skulle innefatta en förklaring »att fiske

vid viss fiskeplats med fasta redskap å allmänt vatten må bedrivas i den

omfattning» etc. Innebär detta att fiskeplatsen återfår sin gamla sakrättsliga

ställning eller vilar fiskerätten enbart på offentligrättslig grund? För

de här förut berörda frågornas besvarande skulle det vara värdefullt med

ett auktoritativt uttalande härom.

Vad angår lagtextens formulering vill jag endast framhålla att jag uppfattar

förslaget så, att orden »av gammal sed» skall tolkas som om det hetat

»av gammal sed, som icke strider mot sådan grund». Av det vid rättsavdelningens

promemoria fogade protokollet för sammanträdet den 16 september

1955 framgår att jag redan då framhöll att någon sättning, som vederbörande

icke hade rätt till, icke fick sanktioneras. Det är av synnerlig vikt

att denna princip fast upprätthålles. Fn »gammal sed», som någon tagit sig

i strid mot tidigare rättsavgöranden, får icke grunda någon fiskerätt, även

om han av olika skäl har kunnat vidmakthålla denna sed en längre tid. En

motsatt uppfattning skulle kunna medföra att lagakraftvunna domar, som

erhållits med stora ekonomiska uppoffringar, blev värdelösa. Naturligtvis är

jag medveten om atl lagändringen endast berör allmänt vatten och endast

»gammal sed», som fanns före den 1 januari 1951, men jag hyser stark oro

för att uppfattningen om vad som är tillåtet på enskilt vatten skulle kunna

påverkas om icke orden »gammal sed» tolkas mycket restriktivt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Domhavanden har vid sitt yttrande fogat en skrivelse från advokaten H.

Santesson, Karlshamn, vilken hade stor erfarenhet av rättegångar rörande

ålfiske. Denne uttalar, att han samtalat med vissa ålfiskare från Listerlandet

och att dessa i huvudsak verkade nöjda med förslaget men var oroliga för

att det föreslagna uttrycket »gammal sed» skulle tolkas på ett sådant sätt,

att Kungl. Maj :t skulle kunna lämna tillstånd att utsträcka fisken å allmänt

vatten, även då viss sträckning blivit bestämd vid skattläggning eller

dom. Fiskarna hade anmärkt, att det fanns flera fiskerättshavare som under

de senaste åren utsträckt fiskena å allmänt vatten utöver deras lagstadgade

rätt, ehuru de var väl medvetna om, att vid prövning denna sträckning av

fiskena ej skulle stå sig. De hade framhållit, att de i vissa fall ej velat upptaga

den olaga sträckningen till rättslig prövning, enär det varit svårigheter

på grund av äganderättsförhållandena att samla samtliga ägare till det

fiske som skadats enligt sträckningen till en gemensam rättegång och de ej

heller vågat upptaga striden mot ekonomiskt starkare parter. Enligt deras

förmenande skulle endast företagen skattläggning eller dom kunna motivera

en utsträckning av ett ålfiske å allmänt vatten, som genom sin utsträckning

kunde förorsaka skada för annat fiske.

Liknande synpunkter uttalas i den skrivelse som inkommit från Olander

Olsson m. fl. Däri anföres bl. a. följande.

Begreppet »gammal sed» i lagstiftningen ingiver icke det minsta förtroende

i ålfiskarekretsar där man är van att röra sig med urkunder, som tagit

form ur medeltida hävder. De flesta ålfisken, som nu finnes kvar, har efter

århundraden av processer och därmed förenade kostnader fått allt tydligare

konturer. Varje generation har kanske hoppats, att gränser och rättigheter

till sist skulle bli så fasta att alla kostbara stridigheter ålfiskare emellan

skulle bliva onödiga. Så har icke minst nu levande generation tänkt och i

all synnerhet efter 1950.

Genom det nu framlagda förslaget om ändrad lydelse av 3 § har emellertid

myndigheterna ställt tidigare gällande rättsbegrepp på huvudet och i

samma mening sammanfört två motsatser. »Gammal sed» kan endast avse

så kort tid att man däri endast kan inrymma den nu levande generationens

senaste olagligheter. Icke är väl meningen att den, som nöjer sig med intrång

några år, skall få erfara att han en dag står rättslös. Det senaste förslagets

tillägg innebär i realiteten inget annat. Att man sedan också får se

sådant rivas ned, som sekler av vånda har framfött, gör icke bördan lättare

att bära.

Vid en närmare granskning av utredningens resultat får man bekräftelse

på vad varje ålfiskare — åtminstone på Listerlandet — haft kännedom om

nämligen, att de s. k. största fiskena har de minsta rättigheterna. Det får

därför vara oss förlåtet om vi inför det nya tillägget till lagen _ »gammal

sed» — känner oss hotade till vår existens. Fara föreligger väl också, att

sedan någon haft tillstånd att utsätta fast redskap på allmänt vatten några

år, detta också blir »gammal sed», som gör all ansökan överflödig och samtidigt

omöjliggör alla klagomål från den som kränkes.

I skrivelsen vänder man sig även mot att d o in skall anses som sådan

rättsgrund, vilken kan motivera tillstånd. Härom anföres.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

Emellan Hörviksören och det s. k. Skräckesand är ett antal ålfisken belägna,

som vid process åren 1827—1829 mer än fördubblade hommornas

antal. Detta är ett resultat av en överenskommelse som stadfästes av hovratten

den 20 mars 1829. Av dessa domar framgår att Innerören får utsätta 8

hommor och Ytterören 4, vilket utgör tillsammans 144 famnar eller 256 meter.

Inga andra i dessa domar fixerade rättigheter beröres av den år 1950 bestämda

gränsen mot allmänt vatten. Om vi nu förutsätter att lagen blir ändrad

dithän att i dessa båda fisken får utsättas den i dom till dem utmätta

längden, vad kan då inträffa? I fall av rättegång emellan övriga i överenskommelsen

inneslutna ålfisken och utomstående part kan överenskommelsen

hävas, men endast för de fisken, som då befinner sig på enskilt Nattenområde.

Genom en lagändring kommer det på så sätt att skapas en förmånsställning

och en garanti, som är oantastbar för två fisken, medan det

för de andra fiskena i samma dom betyder en försämring av positionen. Vi

förutsätter att detta är en motsats till vad meningen var med lagändringen

1950. Resultatet av en ändring i nu gällande lagstiftning enligt framlagda

förslag kan indirekt bli orsak till att samtliga i Hörviksviken belägna fisken

får sin rätt reducerad till 3 å 4 hommesätt, medan de två namngivna örfiskena

får behålla tillsammans 12, vilket utgör med Sextifiskets 8 och Lilla

Hörviksörs 3 sätt summa 23 hommesätt eller 275 famnar (ca 500 meter). Vi

anser oss oförhindrade att bedöma frågan efter nutida begrepp. Hade denna

överenskommelse upprättats i dag i bottengarnens skugga hade den säkerligen

fått en mycket försiktigare utformning. Förhållanden och redskapen

har förändrats radikalt sedan 1829 och hela överenskommelsen är uttjänt

och därmed domen. Detta är den ena orsaken till att vi anser att dom icke

bör gälla på allmänt vatten med mindre än att samma lag också gäller alla i

samma dom inneslutna fisken även på enskilt vatten.

Som en andra orsak till alt vid tillståndsgivningen hänsyn icke bör tagas

till domar anges i skrivelsen, att i en del fall otillåtet fiske på allmänt vatten

åtalats, medan så ej skett i andra fall. De som hittills undgått åtal skulle

kunna belönas med en lagstadgad rätt, medan i andra fall sedvanan bestraffats.

Skrivelsen utmynnar som tidigare nämnts i ett uttalande, att endast

skattlagd rätt som blivit kränkt, bör återställas på det allmänna vattnet.

Sture L. Persson har i sin skrivelse framhållit, att ett bättre utnyttjande

av det allmänna vattnet för ålfiske borde ske. Enligt hans förmenande gick

årligen ål till mycket stora värden förbi den svenska kusten i stället för att

denna tillgång utnyttjades på ett ur nationalekonomisk synpunkt lämpligt

sätt. Han uppger alt fall förekommit då ett tillstånd till fiske i allmänt vatten,

som kunnat ge en årlig avkastning av ca 50 000 kronor, vägrats under

motivering att men skulle uppstå för ett fiske vid stranden med en avkastning

av blott ca 500 kronor. Han ansåg därför, att en fiskeriplan för det allmänna

vattnet borde utarbetas, så att en fiskare som en gång fått tillstånd

och därför för fisket anskaffat dyrbara redskap ej skulle riskera alt efter

några år icke få tillståndet förnyat. Det borde fastställas att, om avståndet

mellan två fisken uppgick till viss bestämd längd, men icke skulle anses föreligga.

1 skrivelsen har vidare framförts vissa synpunkler på två särskilt angivna

fisken.

Itlekingc läns havsfiskeförening, som framhållit att föreningen har 1 044

medlemmar, har vid sin tillstyrkan av förslaget fogat följande kommentar.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Knngl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

Härtill skall endast understrykas att den föreslagna lagändringen är av

betydligt mindre räckvidd än en generell bestämmelse om tillståndsfri utsträckningsrätt

sådan som gäller för Blekinge läns östra kust och Skånes

ostra och södra kuster och som icke till följd av säregna lokala förhållanden

är lämplig för Blekinges södra kust; att bibehållande av de fasta ålfiskena

på allmänt vatten med deras gamla rättigheter innebär utsättande av

fast redskap för fångst av ål under de tider på året som bestämmes i de

lokala fiskeristadgarnas föreskrifter och att fisket i övrigt med rörlig redskap

är fritt då det inte strider mot utfärdade skyddsbestämmelser; att ett

Kungl. Maj :ts förordnande om utövande av fiske med fast redskap i allmänt

vatten enligt de gamla rättigheterna, sådana de dokumenterats genom

kartor och lantmäterihandlingar, domstolsutslag m. m. i fråga om läge, sättningslinje

och utsträckning, skulle betydligt underlätta avgörandet av eventuella

tvistigheter och verka underlättande för såväl fiskerimyndigheter som

domstolar; att staten, i stället för att betala ersättningar för förlorad fiskerätt

till ägare av sådana fisken som numera ligger på allmänt vatten, vilka

fisken sedermera kan upplåtas till andra utan ersättning, inbesparar utbetalning

av sådana ersättningar ävensom kostnader i fråga om handläggningen

av sådana ersättningsmal; samt framför allt, att fiskarena i fortsättningen

som hittills far bedriva sitt yrke och söka sin utkomst och försörjning på de

fiskeplatser som de och deras förfäder brukat sedan sekler tillbaka i tiden.

Kammarkollegiet har avstyrkt det i promemorian framlagda förslaget till

lagstiftning och i stället förordat en lagstiftning, som generellt

återställer fisket i fråga sådant det var före den

1 januari 195 1, dock utan rubbning av gränserna mellan enskilt och

allmänt vattenområde. Till stöd för sitt förslag anför kollegiet till en början

att en sådan lagstiftning är tekniskt möjlig med hänsyn till att fiskena sedan

den 1 januari 1951 i praktiken bibehållits vid sin gamla rätt. Härom anför

kollegiet.

Av promemorian framgår att den gamla ordningen för fiskets bedrivande

i praktiken tills vidare bibehållits, vilket åstadkommits genom att länsstyrelsen

lämnat tillstånd till redskapens utsättande på allmänt vatten i samma

sträckningar, som tillämpats när de skattlagda fiskena bestod eller vattnet

var enskilt. Vidare har prövningen av alla frågor om ersättning för mistad

fiskerätt uppskjutits beträffande de fasta fiskena på länets sydkust i avbidan

på ny lagstiftning. Enligt vad kollegiet under hand inhämtat, hade de

nya reglerna för omfattningen av det enskilda vattenområdet och upphörandet

av rättigheterna till fiske med fast redskap inom allmänt vattenomiade

tills vidare icke heller föranlett någon ändring i fastighetsredovisningen

eller i inskrivningsväsendet. Fiskena lagfares och intecknas som om rättigheterna

var oförändrade. Ett återställande av de gamla rättigheterna synes

darfor icke erbjuda några större svårigheter, eftersom det äldre rättstillståndet

i praktiken bibehållits oförändrat efter den 31 december 1950.

Möjlighet föreligger alltså att utan omgång eller större kostnad lösa frågan

genom en lagstiftning, som återställer de tidigare rättigheterna att vid

Blekinge lans södra kust bedriva fiske med fast redskap inom vad som numera

är allmänt vattenområde.

Kollegiet anför vidare, att även det i promemorian gjorda förslaget avser

att återställa det gamla rättsläget men att det ur s a k r ä 11 s 1 i g s y np

unkt medför olämpliga följder. Kollegiet uttalar i denna del.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Det i promemorian framlagda förslaget till ändring avser också att återställa

det gamla rättsläget men på ett sätt, som till synes icke skulle rubba

grunderna för den nya lagstiftningen utan i stället komplettera den med en

utsträckt administrativ befogenhet för Kungl. Maj :t att upplåta rätt till f iske

med fast redskap i allmänt vatten i syfte att detta fiske skulle för framtiden

kunna utövas i samma omfattning och — får man förutsätta — av samma

fiskare som före den 1 januari 1951. Ehuru det i promemorian göres gällande,

att förslaget icke innebär något egentligt avsteg från principerna i

1950 års lagstiftning, förhåller det sig i själva verket likväl så, att nämnda

principer visat sig olämpliga beträffande ifrågavarande kuststräcka och att

en återgång därför måste ske till förut gällande rättsregler. Om promemorietörslaget

kunnat genomföras effektivt och enkelt och utan en vidlyftig administrativ

apparat, borde frågan ha kunnat lösas på det föreslagna sättet,

men de föreslagna åtgärderna synes ge rum för erinringar i flera hänseenden.

Enligt förslaget skall Kungl. Maj :t äga förordna att vid viss fiskeplats fiske

med fast redskap å allmänt vatten må bedrivas i den omfattning, som skett

före den 1 januari 1951 med stöd av avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning

eller annan särskild grund eller med stöd av gammal sed. Det är följaktligen

fråga om en förvaltningsmässig upplåtelse och ej om ett återställande

av förut bestående rättigheter. Det fiske, som utövades enligt äldre

rätt, var rättsligen att betrakta såsom fast egendom eller hade eljest sakrättslig

karaktär. Ett särskilt skattlagt fiske, som enligt de nya reglerna

kommit att helt ligga på det allmänna vattenområdet, kommer enligt förslaget

ej att återfå sin karaktär av fast egendom och ett, som endast delvis

kommer att ligga inom allmänt vattenområde, behåller endast så långt det

ligger inom enskilt vattenområde sin egenskap av fast egendom.

Vad särskilt angår sådant fiske, som är helt beläget inom allmänt vatten,

uppstår svårlösta frågor. Den upplåtna rättigheten kan ej lagfaras och intecknas

och särskilda regler synes vara erforderliga för rättighetens överlåtelse

genom specifika eller universella fång och dess anknytning till viss

fastighet eller till visst fiske. Ej heller är det klart, huru den upplåtna rättigheten

skall behandlas vid förmögenhets- och arvsbeskattning.

Ålfisket med fast redskap utövades enligt förut gällande rätt på grunder,

som varierade från en till omfattning och innehåll klart bestämd äganderätt

till ett utövande, som saknade rättsgrund men tolererades av de berättigade.

I den mån rättsläget icke var klart bestämt, kunde det förändras genom

överenskommelser, lantmäteriförrättningar och domstolsavgöranden.

Sådana förändringar kunde bli aktuella genom förändrade naturförhållanden.

Enligt promemorian brytes denna rättsutveckling radikalt och grunden

för rätt till fiske, som faller inom allmänt vattenområde, blir Kungl.

Maj :ts i administrativ ordning meddelade upplåtelse. Den tidigare rättsbestämningen

genom de allmänna domstolarna törsättes för framtiden helt ur

spel. Ligger ett fiske på allmänt vatten, kan någon talan ej anställas om

bättre rätt till detsamma, om dess upphörande helt eller delvis eller om

ändrad sträckning för detsamma. Ligger fisket delvis på enskilt och delvis

på allmänt vatten, kvarstår möjligheterna till domstolsprövning beträffande

den förstnämnda delen men icke i fråga om den senare. Det skulle exempelvis

kunna inträffa att den inre delen av ett fiske dömdes bort, medan den

yttre bestod på grund av Kungl. Maj:ts beslut.

Häremot skulle kunna göras den invändningen att den administrativa

prövning, som kommer att föregå Kungl. Maj:ts beslut, blir så grundlig att

misstag är praktiskt taget uteslutna och att det måste betraktas såsom eu

vinning att förhållandena blir definitivt uppordnade, så att tvister för fram
4

Dihang till riksdagens protokoll 1956. I samt. Nr 127

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

liden kan undvikas. Kollegiet anser emellertid att ett definitivt uppordnande

icke är möjligt, då det är otänkbart att alla omständigheter skulle bli

kanda genom utredningen, samt att ändrade naturförhållanden alltid kommer

att medföra ett behov av nya rättsliga avgöranden. Det må t. ex. anmärkas

att varken enligt äldre eller ny rätt gränsen mellan enskilt eller allmant

vattenområde ligger fast. Uppgiften att för all framtid på en gång

skipa rättvisa åt alla berörda intressen torde överstiga administrationens

mojligheter. Icke heller är det tillfredsställande att ändock erforderliga rättelser

skulle bli beroende på en administrativ skönsprövning.

Av det anförda anser kollegiet framgå att det föreslagna förfaringssättet

icke helt fyller syftet att försätta fiskerättsägarna i samma ställning som

tidigare. Härför är det icke tillräckligt att ge dem ersättning i en upplåtelse

av angiven art utan det erfordras en restitution av förut existerande rättigheter

av civilrättslig natur. Detta torde kunna ske direkt genom lagbestämmelser

och utan omgången med en omfattande utredning och Kungl.

Maj :ts beslut i varje särskilt fall.

Kollegiet framkastar därefter tanken, att kronan skulle i varje

särskilt fall till vederbörande överlåta rättighet, som

exakt motsvarar den rätt han tidigare haft. En sådan

metod vore ur restitutionssynpunkt att föredraga framför den föreslagna

men den led av den svagheten att en prövning och ett beslut i varje särskilt

fall blev erforderligt och att rättsgrunden för fisket blev Kungl. Maj :ts beslut.

I händelse detta skulle visa sig felaktigt, skulle kronan troligen kunna

bliva skadeståndsskyldig.

Beträffande de föreslagna åtgärdernas inverkan på frågan om ersättning

för mistad fiskerätt anför kollegiet.

Ett viktigt motiv för en allmän restitution är också att statsverket därigenom

i stor omfattning skulle befrias från skyldigheten att utgiva ersättning

för mistad fiskerätt. Kollegiet kan icke finna att promemorieförslaget

i detta hänseende är till fyllest. Den som går förlustig fast egendom får ej

full ersättning genom den föreslagna upplåtelsen. Ej heller tillgodoses inteckningshavare.

I promemorian förutsättes såsom möjligt — och enligt

kollegiets mening med goda skäl — att en upplåtelse någon gång i framtiden

skulle kunna återkallas liksom det är tänkbart att ändrade förhållanden

skulle kunna föranleda ett upphävande av samtliga upplåtelser av ifrågavarande^

slag. Några bestämmelser om upplåtelsetiden eller angående till

yem upplåtelsen skajl ske har ej föreslagits i lagtexten även om avsikten

jaligen är att upplåtelsen skall anknytas till fastighet, där så är möjligt.

Då en upplåtelse för all framtid, som ej kan uppsägas, ur många synpunkter

torde vara olämplig, lär endast tidsbegränsade upplåtelser eller upplåtejser

tills vidare böra komma i fråga. Vid sådant förhållande lär anspråk

på ersättning för mistad fiskerätt bli befogade redan på grund av den förändrade

kvaliteten hos det rättsliga underlaget för fisket.

I promemorian har denna möjlighet uppmärksammats, men eventuella

ersättningsanspråk har ansetts kunna avvärjas genom ett förslag att riksdagen

skulle uttala, att den som erhåller ifrågavarande slags tillstånd att

tiska på allmänt vatten skulle äga rätt till ersättning, om tillståndet mot

vad som förutsatts av någon anledning skulle helt eller delvis indragas. En

sådan generell utfästelse från riksdagens sida ter sig vansklig, då" såsom

ovan antytts tillståndet kan förändras eller bringas att upphöra av fullt

legitima orsaker, i vilka fall ersättning givetvis icke bör utgå. Ej heller

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 195(1

torde ett sådant uttalande från riksdagens sida kunna anses vara för all

framtid för statsmakterna bindande. Om ett sådant uttalande skulle från

kronans sida åberopas såsom invändning mot ersättningsanspråk inför fiskevärderingsnämnd,

kan man icke utan vidare utgå från att den skulle av

nämnden godtagas såsom skäl för avvisande av ersättningsanspråket i de

fall, då fiskets ägare lidit en rättsförlust genom att hans äganderätt till fisket

helt eller delvis upphört, även om han i stället fått en upplåtelse att

fiska på allmänt vatten.

Den beredning, ärendena enligt promemorian skall undergå inom jordbruksdepartementet,

blir både tidsödande och arbetskrävande utan att någon

garanti kan lämnas för att Kungl. Maj:ts beslut genomgående blir ett

uttryck för det verkliga rättsläget. Det är icke heller tillfredsställande att

rättsfrågor, som i ej ringa omfattning kommer att vara av civilrättslig natur

och gälla rättsförhållandet enskilda emellan, kommer att för framtiden undandragas

de allmänna domstolarna. Båda dessa olägenheter kan helt undvikas

om vederbörande restitueras i de rättigheter, de haft före den 1 januari

1951.

Kollegiet framhåller slutligen att även den lösning, som kollegiet

förordat, medför vissa komplikationer och ersättningsspörsmål.

Härom anföres.

Såsom i promemorian anmärkts, skulle vissa strandrättsfiskare kunna

vinna på ett genomförande av 1950 års lagstiftning. En formell värdeökning

å deras fiskerätter kan följaktligen ha inträtt från den 1 januari 1951,

ehuru den icke kunnat tillgodogöras till följd av att de fisken, som förlorat

sin rätt, kunnat utövas i samma omfattning som tidigare på grund av

de av länsstyrelsen meddelade tillstånden. Det synes kollegiet uppenbart att

anspråk på ersättning för mistad fiskerätt, som endast vilar på en sådan

formell grund, bör avvisas. Däremot kan det tänkas att under perioden mellan

den 1 januari 1951 och ikraftträdandet av den av kollegiet föreslagna

lagstiftning, varigenom det tidigare rättsläget återställes, man vid olika

transaktioner beaktat att den rättsliga grunden till vissa fisken försvunnit

och att detta föranlett en lägre värdering av fisket vare sig det varit fråga

om ett fiske, som formellt upphört, eller en på strandrätt grundad fiskerätt,

som fått utsikt att få högre värde. En härigenom uppkommen förlust

för fiskets ägare, vilken icke kompenseras genom den rättsliga restitutionen,

synes vara av sådan beskaffenhet att den bör ersättas enligt reglerna

för ersättning för mistad fiskerätt. En bestämmelse härom skulle dessutom

ha den innebörden att den uteslöt ersättningsanspråk grundade enbart på

formella omständigheter.

Beträffande kostnaderna för de föreslagna åtgärderna

har statskontoret förklarat, att ingen erinran göres mot att utredningskostnaderna

bestrides av statsmedel. Statskontoret anför därefter att ämbetsverket

särskilt beaktat, att de avsedda åtgärderna — enligt vad i promemorian

uppgives -— är ägnade att i hög grad minska de belopp, som statsverket

eljest skulle få utgiva i ersättning för mistad fiskerätt. Ämbetsverket

ville ej heller rikta någon invändning mot förslaget, att kostnaderna fick

belasta det i riksstaten upptagna förslagsanslaget Ersättning till strandägare

för mistad fiskerätt in. in., i den mån andra anslag icke stod till förfogande.

Riksdagens medgivande borde emellertid inhämtas för anslagets

ianspråktagande för angivna ändamål. Ämbetsverket fann det angeläget,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

att åtminstone eu preliminär uppskattning verkställdes rörande det totala

utgiftsbelopp, som kunde förväntas erforderligt, innan ärendet underställdes

riksdagens prövning. Statskontoret förutsatte härvid, att kostnaderna kom

att uppgå till lägre belopp än de ersättningar, som i annat fall skulle ha

fått utbetalas för mistad fiskerätt.

V. Föredraganden

Frågan om den rätt till fiske med fast redskap i allmänt vatten, som vid

Blekinge läns södra kust bör tillkomma innehavare av enskild fiskerätt,

har, såsom framgår av departementspromemorian, diskuterats vid skilda

tillfällen. Olika åsikter och förslag till lösningar har därvid framförts.

Vid antagandet av 1950 års lagstiftning om rätt till fiske och om gräns

mot allmänt vattenområde stannade man för att de fisken, som utövades

med stöd av skattläggning eller annan särskild rättsgrund, icke skulle ha

bättre ställning i förhållande till frifisket än den vanliga i jordäganderätten

ingående fiskerätten. Vidare beslöts, att sådan fri utsträckningsrätt, varom

stadgas i 3 § fiskerättslagen, ej skulle gälla vid Blekinge läns södra kust.

Redan vid 1951 års riksdag hemställdes i motionerna I: 282 och II: 378 om

sådan ändring av 3 § fiskerättslagen, att den fria utsträckningsrätten blev

gällande även vid södra blekingekusten. Frågan väcktes ånyo vid 1952 års

riksdag, som beslöt hemställa om utredning i ärendet.

Av innehållet i departementspromemorian torde framgå, att vid Blekinge

läns södra kust de nya bestämmelserna om gräns mot allmänt vattenområde

har medfört att i ett flertal fall fiskerättshavare, vilka med stöd av särskild

rättsgrund eller gammal sedvana utövat fiske med fast redskap på viss plats,

fått sin ensamrätt därtill betydligt minskad. I något eller några fall torde

den helt ha upphört. I promemorian har uttalats, att åtgärder nu borde vidtagas

för att i någon form återställa innehavare av skattlagda och andra

sedan lång tid tillbaka utövade fisken vid den rätt till fiske på allmänt

vatten, som de haft före den 1 januari 1951. Samtliga remissinstanser utom

statskontoret, som ej uttalat sig i denna del, har tillstyrkt, att sådant återställande

sker i fråga om de fisken, som utövas med stöd av särskild rättsgrund.

Även det i promemorian framlagda förslaget att åtgärderna bör omtatta

jämväl fisken, som utan stöd av särskild rättsgrund brukats av gammal

sed, har tillstyrkts av remissinstanserna. Härvid har Blekinge läns hushållningssällskap

och domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga emellertid

framhållit, att man vid tillämpningen bör vara restriktiv så att hänsyn

ej tages till sedvana som strider mot lag, skattläggning, dom eller annan

rättsgrund. I en skrivelse från Olander Olsson och 26 andra personer på

Listerlandet har uttalats, att åtgärderna endast borde avse skattlagda fisken.

Enligt min mening synes de skäl som i promemorian och av remissinstanserna

anförts starkt tala för att på vissa fiskeplatser fasta redskap skall få

utsättas i allmänt vatten i samma omfattning som före den 1 januari 1951.

De åtgärder, vilka i detta syfte bör vidtagas, synes, såsom i departementspromemorian

föreslagits, böra avse alla sådana fisken med fast redskap som

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 ur 1956

utövats sedan lång tid tillbaka. Den förebragta utredningen torde nämligen

klart visa, att det varken är lämpligt eller möjligt att härvid skilja på fisken

av olika kameral och rättslig natur. Åtgärderna bör därför avse även

sådana fisken, som enbart med stöd av jordäganderätt sedan lång tid tillbaka

utövats på viss plats. Härvid bör givetvis hänsyn ej tagas till sådan

sedvana, som står i strid med rättsavgörande eller eljest med det rättsläge

som gällde då 1950 års lagstiftning trädde i kraft.

Beträffande den tekniska lösningen av frågan bär i promemorian uttalats

att införande av fri utsträckningsrätt icke kunde förordas. Även remissinstanserna

har varit eniga härom. Såsom i promemorian framhållits skulle

fri utsträckningsrätt icke medföra någon ändring beträffande de fisken, som

kommit att helt ligga på allmänt vatten, och med hänsyn till de speciella

förhållandena på Listerlandet vara olämplig jämväl ur andra synpunkter.

Även jag anser därför att sådan fri utsträckningsrätt som avses i 3 § fiskerättslagen

icke bör införas för södra blekingekusten. Sedan även andra alternativ

diskuterats har i promemorian framlagts förslag till en lösning,

vilken bygger på ett utkast vilket enhälligt förordats vid sammanträdet i Sölvesborg

den 16 september 1955. Förslaget innebär att Kungl. Maj :t skulle

bemyndigas att förordna, att vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å allmänt

vatten skulle få bedrivas i den omfattning som före den 1 januari 1951

skett med stöd av sådan särskild rättsgrund, som avses i 3 § andra stycket

fiskerättslagen, eller av gammal sed. I stället för en generell utsträckningsrätt

skulle alltså rätten att fiska på allmänt vatten avgöras för varje berört

fiske efter prövning av den rätt som tidigare tillkommit fiskerättshavaren.

Tanken är vidare, att förordnandet skulle gälla för all framtid och att en

noggrant fixerad rätt till fiske å allmänt vatten skulle bli ett tillbehör till den

fastighet, vartill fisket ansetts höra. I de fall då fastigheten helt eller delvis

består av en ensamrätt till fiske, som formellt upphört eller minskat genom

den nya lagstiftningen, skulle ensamrätten och därigenom fastighetens värde

återställas genom förordnandet. En ytterligare garanti för värdet av det

givna förordnandet skulle enligt förslaget vara ett uttalande från riksdagens

sida, att ersättning av statsmedel borde utgå om förordnandet av någon anledning

återkallades. Samtliga kostnader för den utredning som erfordrades

skulle bestridas av statsmedel.

Detta förslag har, helt eller med vissa jämkningar, tillstyrkts av samtliga

remissinstanser utom kammarkollegiet. Kollegiet har framhållit, att genom

ett förvaltningsrättsligt beslut av Kungl. Maj :t en fiskerättshavare icke kunde

återfå den sakrättsligt skyddade rätt till fiske på allmänt vatten som han

tidigare haft. Delta gällde framförallt de fisken, som var särskilda för sig

bestående fastigheter. Kollegiet förordade därför eu lagbestämmelse, som

generellt återställde de tidigare rättigheterna att på allmänt vatten bedriva

fiske med fast redskap, dock utan rubbning av gränserna mellan enskilt och

allmänt vattenområde. Även domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga

har, under framhållande av liknande synpunkter som kammarkollegiet,

uttalat att ur fastighetsrältsliga synpunkter vore att föredraga en sådan

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

form för återgång till förhållandena före den 1 januari 1951 att alla drabbade

fisken återställdes i sitt dåvarande sakrättsliga och kamerala skick.

Enligt min mening är båda de här anvisade lösningarna genomförbara.

Då såsom kollegiet framhållit fiskerättshavarna i praktiken hittills i allmänhet

bibehållits vid den rätt de haft före den 1 januari 1951, torde inga hinder

möta för att även formellt återställa denna rätt. Såväl promemorieförslaget

som kollegiets förslag går ut på ett sådant återställande.

Promemorieförslaget bygger på den i gällande fiskerättslag antagna huvudregeln,

att rätten till fiske med fast redskap i allmänt vatten skall regleras

av administrativ myndighet, och stöder sig därjämte på i huvudsak

samma motiv som de, vilka legat till grund för undantagsbestämmelsen om

fri utsträckningsrätt på vissa kuststräckor. Kollegiets förslag innebär däremot

att beträffande fisken, som utövas med stöd av särskild rättsgrund eller

sedvana, en återgång skall ske direkt till de lagregler, som gällde före den 1

januari 1951. Ur principiell synpunkt är enligt min mening promemorielörslaget

att föredraga. Båda förslagen gör avsteg från regeln att särskilda

ensamrätter icke bör gälla pa allmänt vatten. Enligt vad som framgår av

förarbetena till 1950 års lag var anledningen till att denna regel infördes

irämst att det skulle vara lätt för frifiskarena att avgöra om fiske på viss

plats var tillåtet. Såsom några remissinstanser framhållit är emellertid bottengarn

lätt synliga. De utsättes vidare i regel år från år på samma plats,

varför de blir kända för de fiskande. Därest annat fast redskap än ålbottengarn

skulle beröras av förslaget, vilket icke är sannolikt, torde vad nu

sagts i tillämpliga delar gälla även för sådant redskap. En särbestämmelse,

som endast berör fast redskap, kan på grund av dessa speciella förhållanden

därför knappast stå i strid med grunderna för den antagna regeln, nämligen

att underlätta för de fiskande att avgöra var gränsen går mellan området

för enskild fiskerätt och frifiskeområddet.

Det måste alltid efter en längre tids förlopp vara svårt att fastställa vilket

rättsförhållande som gällt vid en viss tidpunkt. Av detta skäl synes promemorieförslaget

ha en väsentlig fördel framför kammarkollegiets. Enligt förstnämnda

förslag skall genom beslut av Kungl. Maj :t direkt fastslås i vilken

omfattning fiske med fast redskap för framtiden skall få i allmänt vatten

bedrivas vid en viss fiskeplats. Tanken är således att innan beslutet fattas

beträffande varje fiske skall utredas i vad mån fisket före den 1 januari

1951 fick utövas på vatten, som då varit eller genom den nya lagstiftningen

blivit allmänt. Därefter skall fastställas var och till hur stor längd redskap

skall få sättas i det allmänna vattnet för att det tidigare rättsläget skall återställas.

Enligt kollegiets förslag får fiskerättshavarna däremot själva avgöra

vilken rätt de före den 1 januari 1951 haft till fiske på allmänt vatten. Har

de misstagit sig i detta hänseende och satt redskapen för långt ut kan åtal

följa. I en sådan process, som kanske kan komma att inledas efter lång tids

förlopp, måste då utredas rättsläget före den 1 januari 1951. Det är givet att

detta medför betydande svårigheter även om det material, som under den nu

lörevaiande utredningen samlats, ännu är tillgängligt. För promemorieför
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

slaget talar även det förhållandet att under sammanträdet i Sölvesborg fiskarena

enhälligt uttalat sig för att rättsläget borde fastställas för varje berört

fiske. Även om den lösning, som föreslagits i promemorian, medför betydande

administrativt arbete synes den enligt min mening med hänsyn till intresset

av klarhet vara att föredraga.

Beträffande de invändningar av sakrättslig natur, som kollegiet gjort mot

förslaget, kan det synas tveksamt vilken inverkan 1950 års lagstiftning haft.

Den omständigheten att ensamrätt till fiske på allmänt vatten upphört torde

emellertid ej ha medfört ändring beträffande äganderätten till ett fiske, som

utövades med stöd av särskild rättsgrund och lagfarits såsom särskild fastighet.

Ligger fisket delvis på enskilt och delvis på allmänt vatten har i varje

fall någon ändring ej skett i fråga om den del av fastigheten, som ligger på

det enskilda vattnet. I fråga om den del av fastigheten som ligger på allmänt

vatten har formellt en värdeminskning skett såtillvida att ensamrätten att

där utöva fiske upphört och blivit beroende på tillstånd av myndighet. Vid

sökande av sådant tillstånd får fiskerättshavaren konkurrera med andra

svenska medborgare. Emellertid torde det knappast vara troligt att den administrativa

myndigheten skulle ge annan än fastighetens ägare eller brukare

rätt att som fortsättning på det fiske, vilket bedrives på det enskilda

vattnet, sätta redskap i allmänt vatten. I praktiken synes därför minskningen

i fastighetens värde blott bestå däri, att fastighetsägaren har mindre

trygghet i fråga om sin rätt till fiske på det allmänna vattnet. Vad nu sagts

gäller delvis även fastigheter, vilka består av ett fiske, som helt kommit att

ligga på allmänt vatten. Äganderätten till fastigheten torde även i detta fält

bestå och lagfarten bör därför fortfarande gälla. Det fordras visserligen tillstånd

för att fortsättningsvis fiska på det allmänna vattnet, men man har

all anledning förmoda att den administrativa myndigheten även i detta fall

icke skulle ge sådant tillstånd till annan än fastighetsägaren eller den som

brukar det lagfarna fisket. I detta sammanhang må nämnas ett uttalande

av domstolarna i ett av hovrätten över Skåne och Blekinge genom dom den

29 juli 1955 avgjort mål angående det särskilt skattlagda och lagfarna ålfisket

Ålabodarna nr 1 på Skånes västra kust. Vissa särskilt lagfarna andelar

i denna fastighet består endast av rätt till fiske, medan till andra andelar

hör jämväl mark och byggnader. Ensamrätten till detta fiske, som helt

brukats på enskilt vatten, har upphört på grund av bestämmelse i 13 § 1950

års fiskerättslag. I häradsrättens av hovrätten fastställda dom uttalades

emellertid, att andelsägarnas äganderätt till för dem lagfarna fastigheter

alltjämt bestod men att de icke ägde rätt att i fastighetens vatten bedriva

fiske under andra villkor, än dem som gällde för varje svensk medborgare.

Genom beslut den 22 november 1955 avslog högsta domstolen ansökan om

prövningstillstånd.

Att äganderätten till fiskefastighet består oaktat ensamrätten till fiske

upphört torde framgå även av lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. in.

För de fall, då fastighet häftar för inteckning eller fordran å ogulden köpeskilling,

innehåller lagen nämligen i 9 -12 §§ bestämmelser om nedsättning

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

och fördelning av ersättningsbelopp, som tillerkänts ägaren för minskning i

fastighetens värde. Om den skedda fördelningen skall anteckning göras i

fastighetsboken. Härav torde följa, att någon ändring beträffande lagfartsförhållandena

och fastighetsredovisningen i varje fall ej skall ske innan frågan

om ersättning för mistad fiskerätt slutligt reglerats. I detta sammanhang

må nämnas att av de fastigheter, vilka endast består av en fiskei

ätt som kan ha inskränkts på grund av den nya lagstiftningen, enligt inhämtade

upplysningar tre besväras av penninginteckningar. I en av dessa,

Hosaby 205, är inteckningen dock fastställd i stamfastigheter varför ansvaret

blott är subsidiärt. De övriga är Hosaby 33J (Rävören) och Mjälbv 171

(Yttre Pjäddör). I andelar å tillhopa 7/36 av den förstnämnda fastigheten

är fastställd en inteckning å 1 050 kronor. I 5/36 av Mjällby 171 samt 5/36 av

en annan tisketastighet (Hosaby 341, Kungsören) gäller en gemensam inteckning

å 833 kronor. Ingen av de intecknade fastigheterna har genom

den nya lagstiftningen kommit att helt ligga på allmänt vatten.

Promemorieförslaget går ut på att berörda fastighetsägare skall få garanti

för ensamrätt att på allmänt vatten fiska med fast redskap i samma utsträckning

som de före den 1 januari 1951 varit berättigade till. Genom förordnande

härom kommer sådan fiskerätt i regel att bli ett tillbehör till enskild

fiskerätt på samma sätt som den fria utsträckningsrätten vid östra

blekingekusten. Jag torde härom få hänvisa till det uttalande ur motiven till

1950 års fiskerättslag, vilket refererats på s. 9 i detta protokoll. Det anförda

synes enligt min mening visa att ett genomförande av promemorieförslaget

skulle återställa ifrågavarande fastigheter vid i stort sett samma värde som

de haft före den 1 januari 1951, detta särskilt som det förutsatts att ersättning

av statsmedel skall utgå om ett förordnande av någon anledning skulle

upphävas. Sådant upphävande torde man emellertid knappast ha att räkna

med i andra fall än då vattnet behöver tagas i anspråk för fiskehamn eller

liknande anläggning. Då förordnandet följer fiskeplatsen som sådan blir det

nämligen oberoende av processer rörande vem som den enskilda fiskerätten

tillkommer. Vad här sagts om upphävande bör givetvis gälla jämväl om ett

förordnande ändrats till den fiskandes nackdel.

Kammarkollegiet har uttalat farhågor för att den administrativa prövning,

som kommer att föregå ett förordnande, icke kan bli så grundlig att misstaghelt

kan undvikas. Något definitivt uppordnande vore därför ej möjligt. Jag

anser emellertid att det föreligger betydligt större möjligheter att nu på ett

riktigt sätt fastställa den rätt, som före den 1 januari 1951 tillkommit visst

liske, än om frågan skulle upptagas först då den någon gång i framtiden

möjligen väckes i samband med rättegång eller lantmäteriförrättning. Till

stöd för prövningen föreligger nu ett mycket rikhaltigt material och fiskaren

bär själva bidragit med de upplysningar de kunnat lämna. Avsikten är vidare

att i tveksamma fall gränsbestämningsförrättning skall hållas. Slutligen är

det meningen att berörda sakägare vid sammanträde eller på annat sätt skall

lå yttra sig innan förordnande meddelas. Enligt min mening har man all

anledning räkna med att genom detta förfarande största möjliga klarhet och

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 127 år 1956

rättvisa vinnes. Därest en fiskerättshavare anser att han genom förordnande

ej fått full täckning för den rätt han förlorat genom 1950 års lagstiftning,

står det givetvis honom fritt att ingiva ansökan till fiskerivärderingsnäimnd

om ersättning och att, i händelse av missnöje med nämndens beslut, ä%en

draga ersättningsfrågan under domstols prövning. Skulle i något fall frågan

om förordnande ej vara avgjord före den 1 januari 1958, kan sakägaren reservationsvis

ingiva ansökan till nämnden.

I några yttranden har uttalats farhågor för att, om sedvänja skall läggas

till grund för förordnanden, olagligheter skulle kunna sanktioneras. Det är

givet, att hänsyn skall tagas endast till sådana sedvanor som haft stöd i

strandäganderätt. Utövas ett fiske med stöd av särskild rättsgrund skall innehållet

i denna grund vara avgörande. Om ett fiske t. ex. enligt skattläggning

blott får sättas till viss längd men av gammal sed med stöd av strandrätt

utsträckts så att det brukats till gamla gränsen mot allmänt vatten bör

genom förordnande denna sedvänja kunna sanktioneras. Förordnandet bör

då emellertid ej avse det skattlagda fisket utan den del av fisket, som utövats

med stöd av strandäganderätten. Som ytterligare exempel må nämnas

att enligt utredningen ett givande fiske sedan minst 90 år med stöd av

strandäganderätt utövats på vatten som tidigare varit enskilt men nu är allmänt.

Enligt min mening saknas skäl för att ett sadant fiske i motsats

till ett skattlagt — ej skulle få bedrivas i samma omfattning som tidigare.

Däremot skall givetvis förordnande icke lämnas beträffande ett fiske som

till stöd för sedvana icke kan åberopa strandäganderätt. Då promemorieförslaget

endast avser ett bemyndigande för Kungl. Maj :t anser jag det icke

erforderligt att i lagtexten direkt utsäga vilka sedvanor som bör respekteras.

Skulle däremot i enlighet med kammarkollegiets förslag en generell lagregel

givas, vilken de fiskande själva fick tolka, torde missbruk säkerligen kunna

befaras.

Kammarkollegiet har vidare mot promemorieförslaget invänt, att ändrade

naturförhållanden skulle kunna medföra att ett förordnande bör jämkas. Då

till grund för förordnandet skall ligga förhållandena vid utgången av år 1950

torde denna invändning ej vara bärande. Om t. ex. efter en längre tids förlopp

genom landhöjning strandlinjen och därmed gränsen mot allmänt vattenområde

ändrades, kunde detta visserligen flytta gränsen nagot och däimed

även den yttersta punkt till vilken redskap fick sättas på allmänt vatten.

Emellertid kvarstod rätten att till visst antal meter utsätta redskapen

oförändrad. Avsikten är ju att förordnandet skall innebära rätt att i en viss

sättningslinje utsätta fast redskap till viss längd i allmänt vatten. Vad som

fixeras är alltså sättningslängden från vattengränsen med de variationer denna

kan få och ej yttre sättningspunktens avstånd från stranden. En annan

sak är att det kan visa sig lämpligt att i förordnandet eller å därtill hörande

kartskiss angiva hur långt ut sättningslinjen vid tidpunkten lör förordnandet

sträcker sig.

De av Sture L. Persson anförda synpunkterna rörande ett mera rationellt

utnyttjande av det allmänna vattnet för ålfiske synes vara av intresse, men

torde ej höra behandlas i detta sammanhang.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

Efter dessa överväganden har jag stannat för att förorda det i promemorian

framlagda förslaget till ändring av 3 § fiskerättslagen. Såsom i promemorian

framhållits bör lagändringen träda i kraft så snart som möjligt.

Emellertid torde det ej vara möjligt att utsätta tidigare dag för ikraftträdandet

än den 1 juli 1956. Härav följer att rätten att utsätta fast redskap i ällmänt

vatten även för år 1956 måste regleras genom särskilda tillstånd på

samma sätt som under de närmast föregående åren. Tillstånden bör dock

för de här berörda fiskena ej ges längre giltighet än ett år.

Såsom i promemorian föreslagits och av statskontoret tillstyrkts, bör kostnaderna

för de utredningar, som erfordras för tillståndsgivningen helt bäras

av staten. Ifrågavarande kostnader kommer att vida understiga de belopp,

som eljest skulle få utbetalas som ersättning för mistad fiskerätt. Uppskattningsvis

torde kostnaderna kunna beräknas uppgå till sammanlagt mellan

10 000 och 15 000 kronor. De avser nästan helt åtgärder, som företagits eller

beräknas skola företagas av personal vid kartverket och lantmäteriväsendet.

Då kostnaderna ej behöver täckas under budgetåret 1956/57 torde jag i annat

sammanhang få återkomma till frågan om det sätt, på vilket dessa bör

bestridas.

B. FISKE MED SNÖRPVAD

I. Gällande bestämmelser

I § 5 lagen om rätt till fiske stadgas som huvudregel beträffande rätt att

fiska i enskilt fiskevatten, att sådan rätt tillkommer jordägaren eller den

som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan

särskild grund äger rätt därtill. Flera stadganden i lagen ger emellertid

även andra än de sålunda uppräknade rätt att i vissa delar av Sverige idka

fiske i enskilt fiskevatten. Sålunda stadgas, såvitt nu är i fråga, i 11 § första

punkten, att vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) varje

svensk medborgare må med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett avstånd

ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö av

minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för

högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. I andra

punkten av 11 § göres från huvudregeln i 5 § det ytterligare undantaget, att

vid nyss nämnda kuststräcka fisket är fritt ända intill stranden, därest det

idkas med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, med långrev eller

tobisnot.

I den av länsstyrelsen i Blekinge län utfärdade stadgan för fiskets bedrivande

vid länets kuster föreskrives — efter en den 30 oktober 1953 vidtagen

ändring i § 4 a förbud mot fiske med snörpvad dels innanför en i § 4

samma stadga angiven linje, innanför vilken sillnot icke får användas, dels

ock, i området utanför nämnda linje, i enskilt vatten som vid normalt medelvattenstånd

har mindre djup än sex meter.

I samband med ändringen av länsfiskeristadgan hemställde länsstyrelsen

hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte förklara det i länsfiskeristadgan

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

meddelade förbudet mot snörpvadsfiske inom vissa områden av enskilt vatten

tillämpligt jämväl å vattenområde, dit strandäganderätten icke sträckte

sig. Kungl. Maj :t förordnade genom beslut den 27 mars 1954, att föreskrifterna

i § 4 a i länsfiskeristadgan skulle gälla jämväl beträffande vattenområde

av nyss angivet slag. Samtidigt lämnade Kungl. Maj :t utan bifall besvär,

som anförts över bland annat de av länsstyrelsen meddelade föreskrifterna

i § 4 a länsfiskeristadgan.

Snörpvadsfiske har i nämnvärd omfattning börjat bedrivas i Blekinge

först efter det att den nya fiskerättslagen trätt i kraft. En snörpvad utgöres

av ett flera hundra meter långt rektangulärt, finmaskigt nät. För att

detta skall kunna hållas vertikalt i vattnet är kanten längs vadens övre

långsida (överteln) försedd med flöten samt kanten längs vadens undre

långsida (underteln) med sänken. I underteln finns vidare ringar, genom

vilka en snörplina löper. Vaden utlägges från båt.

I tre av hovrätten över Skåne och Blekinge den 16 december 1954 meddelade

domar har uttalats, att snörpvad icke är sådant fiskredskap, varmed,

enligt 11 § fiskerättslagen, vid Blekinge läns södra kust fisket är fritt ända

intill stranden. Snörpvad ansågs alltså icke vara nät i den betydelse detta ord

har i fiskerättslagen (insnärjningsredskap). I anledning härav dömdes ett

flertal fiskare till ansvar för att de utövat fiske med snörpvad på enskilt

fiskevatten.

I fråga om gränsen mellan enskilt och allmänt vatten torde jag få hänvisa

till den redogörelse för gällande bestämmelser, som jag tidigare lämnat

(s. 5). II.

II. Riksdagens hemställan om utredning m. m.

Då frågan om utredning rörande snörpvadsfisket uppkom vid 1954 års

riksdag förelåg i de tidigare omnämnda målen angående ansvar för olovligt

fiske med sådant redskap domar endast från underrätten.

1 de likalydande motionerna 1:233 och 11:297 hemställdes om ändring

av 11 § fiskerättslagen av innebörd att fiske med snörpvad efter sill skulle

bli fritt ända in till stranden. Motionärerna anförde till stöd för detta yrkande

följande.

Fisket har sedan gammalt en mycket stor betydelse för Blekinge och för

dess kust- och skärgårdsbefolknings möjligheter att försörja sig. Ett av de

dominerande fiskslagen är och har alltid varit sillen, Tidigare bedrevs fisket

efter sill med nät och i någon mån med landnot. Under de sista årtiondena

har fisket med trål tillkommit. Trålfisket, som är förbjudet på svenskt territorialvatten,

bedrives uteslutande på relativt långt avstånd från stränderna.

Sillfisket med nät bedrives på olika avstånd från stränderna, ibland långt

till havs och ibland intill stränderna. Fisket med landnot bedrives från

stränderna i de vatten, som omedelbart gränsar till dessa.

Allt sedan den danska tiden med dess fria fiskerätt för alla bär sillfisket

med nät bedrivits fritt intill stränderna oberoende av den enskilda äganderätten.

Sillfisket med landnot har däremot i huvudsak bedrivits av strandägarna

eller sådana, som erhållit deras tillstånd. Vid diskussionerna om

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

utformandet av den nya lagen om rätt till fiske ansåg man, att densamma

skulle utformas så, att de icke strandägande fiskarena skulle bibehållas vid

sin gamla rätt att fiska sill med nät ända in till stranden, medan strandägarna

fortfarande skulle disponera över rätten till sillfiske med landnot.

Lagen fick också en dylik utformning.

Sedan förslaget till den nya fiskelagen utformades, har emellertid en för

Blekinge helt ny metod för fiske efter sill tillkommit, nämligen fiske med

snörpvad. En stor del av de blekingska fiskarena har anskaffat detta kostsamma

men effekti\a redskap med för detta fiskes bedrivande behövlig utrustning

med ekolod o. d. Det är stora summor, som de två sista åren investerats

i detta fiske. Med införandet av fisket med snörpvad efter sill, som

bedrives i skärgården och i närhet av stränderna, har emellertid problem

uppkommit, som man ej kunnat förutse vid utarbetandet av den nya lagen

om rätt till fiske. Tvistigheter har förekommit om lagens tolkning, och från

vissa strandägare har hävdats, att de ensamma skulle disponera över rätten

till detta fiske intill ett avstånd av 300 meter från stranden.

Då det vid förarbetena med utformande av lagen om rätt till fiske ej ifrågasatts,

att de icke strandägande fiskarena skulle berövas sin urgamla rätt

till fiske efter sill intill stränderna, och da det är i högsta grad önskvärt,

att övergången till fiske med effektiva redskap ej försvåras, eller att de investeringar,

som gjorts i dylika, blir värdelösa, är det nödvändigt, att en

mindre ändring sker i lagen om rätt till fiske, så att tvistigheter ej kan

uppkomma om tolkningar av densamma på denna punkt.

Motionerna har behandlats av tredje lagutskottet (utlåtande nr 29). Utskottet

anförde bland annat, att utskottet fann det vara av vikt, att hinder

icke lades i vägen för en rationell utveckling av fisket. Därest den nuvaiande

lydelsen av It § lagen om rätt till liske icke skulle anses medge snörpvadsfiske

innanför trehundrametersgränsen, talade därför starka skäl fölen

lagändring i enlighet med vad motionärerna föreslagit. Innan slutlig

ställning togs till motionsyrkandet, torde emellertid de skilda intressegruppei,

som representerades av yrkesfiskarena, å ena, och strandägarna, å andra

sidan, böra beredas ytterligare möjligheter att framföra synpunkter på frågan.

Dessutom syntes i händelse av lagändring höra övervägas, huruvida

någon begränsning borde stadgas för snörpvadsfisket i enlighet med reglerna

i § 4 a i länsfiskeristadgan för Blekinge län eller på annat sätt. Utskottet

förordade därför att den av motionärerna väckta frågan utreddes.

Då stora summor nedlagts på anskaffningen av snörpvadar och ekolod, var

det angeläget, att frågan snarast möjligt fick sin lösning.

På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 29 maj 1954

om skyndsam utredning huruvida fiske med snörpvad borde tillåtas i ökad

utsträckning vid den i 11 § lagen om rätt till fiske angivna kuststräckan.

Över fiskeristyrelsens promemoria, varvid fogats protokoll från sammanträde

i Karlskrona den 21 maj 1955, har efter remiss yttranden avgivits av

statskontoret, kammarkollegiet, domänstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge

län, Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, fiskeriintendenten

i Västerhavets distrikt, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska sydkustfiskarnas

centralförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk.

I anledning av kammarkollegiets yttrande har utlåtande inhämtats från

fiskeristyrelsen.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

61

III. Fiskeristyrelsens förslag

Allmänt om fisket i Blekinge län

Fiskeristyrelsen lämnar inledningsvis en översikt av havs- och kustfiskets

omfattning och bedrivande vid Blekinge läns kust.

Därvid hänvisas till en början till vissa statistiska uppgifter. Av dessa framgår,

att saltsjöfisket i Blekinge utvecklats kraftigt under de senare åren.

Fångstens mängd och värde, som år 1938 uppgick till omkring 7,9 milj. kg

och 2,2 milj. kr, har sålunda år 1954 ökats till 19,5 milj. kg och 11,8 milj.

kr. Fiskarenas antal år 1953 uppgick till 1 525, varav 1 049 betecknades som

yrkesfiskare. Av fiskslagen är sill, torsk, lax och ål av dominerande betydelse.

Sillen svarar ensam för över hälften av fångstmängden och nära hälften

av fångstvärdet.

Beträffande fisket i närheten av länets södra kust, som här närmast är

av intresse, anför styrelsen, att ålfisket har det största värdet, men att sillfisket

i fråga om fångstmängden är mest framträdande. Vid jämförelse med

havsfisket är fisket vid stranden emellertid av betydligt mindre omfattning.

Den mängd sill, som fångades med landnot, uppgick sålunda år 1954 till

blott ca 570 000 kg (mot ca 10,7 milj. kg för såväl havs- som kustfisket i hela

Blekinge).

I fråga om fångstsätten anför styrelsen följande.

Sillen har sedan gammalt fiskats med drivgarn och detta redskap är ännu

av stor betydelse. Under de senare åren har emellertid trål i allt större

omfattning börjat användas vid sillfisket och 1954 torde nära 60 % av hela

sillfångsten ha tagits med trål. Såväl drivgarnsfisket som trålfisket bedrives

ute på öppna havet. Sedan gammalt har emellertid sill även fiskats med

landnot (sillnot) inne i skärgården. Här har också i viss utsträckning fiskats

med förankrade sillgarn. Slutligen har under de senaste åren snörpvaden

börjat användas vid sillfisket.

Torsk fiskas huvudsakligen med trål och långrev. Bägge dessa fiskemetoder

användes mest på något avstånd från kusten. Långrev lägges dock stundom

ganska nära kusten. Flundra liksom rödspätta erhålles tillsammans med

torsken vid trålfiske. Någon flundra fiskas emellertid också i strändernas

närhet och delvis inomskärs med nät. Laxen fångas huvudsakligen med

drivgarn och revar ute i öppna havet. Huvudmassan av ålfangsten, väsentligen

bestående av blankål eller vandringsål, erhålles i fasta fiskredskap (ålbottengarn

och hommor) utsatta från stränderna eller från grund helt nära

kusten. En del s. k. gulål fångas emellertid med ljuster i skärgårdarna. Det

yrkesmässiga gäddfisket bedrives mest med långrev, nät och ryssjor i

de inre delarna av skärgården. Dessutom idkas ganska mycket gäddfiske

som sport och rekreation med olika krokredskap. Utom gädda fiskas i Blekinge

skärgård en del laxöring, sik, abborre, mört och id. Dessutom fångas i

strändernas omedelbara närhet tobis med små notar för erhållande av agn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G2

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

Snörpvadsfiskets omfattning och bedrivande

Styrelsen ger därefter en redogörelse för snörpvadsfiskets utveckling

och bedrivande. Därvid uppgives bland annat, att under

tiden november 1952—maj 1953 i Karlskrona skärgård fångats nära 2

milj. kg sill med snörpvad, medan motsvarande kvantitet vintern 1953/54

blott var ca 200 000 kg och vintern 1954/55 ca 468 000 kg. Styrelsen anför

härom.

Snörpvaden infördes till vårt land från Amerika redan i början av 1880- talet och fick ganska snart en stor betydelse för fisket efter sill och skarpsill

på västkusten. Under de sista årtiondena har detta redskap där emellertid

nästan helt utträngts av trålen, vad sillfisket beträffar, men användes

fortfarande i ganska stor utsträckning vid skarpsillfisket. Ända till för några

år sedan var snörpvaden sa gott som okänd i Östersjön. De snörpvadar,

som kommit till användning i Blekinge, har något varierande storlek. Längden

synes växla mellan 180 och 270 meter och djupet mellan 27_36 meter.

De överensstämmer, vad storlek och konstruktion beträffar, närmast med de

snörpvadar, som användes vid skarpsillfisket på västkusten.

När ett sillstim, vanligen med hjälp av ekolod, lokaliserats, går fiskebåten

1 en cirkel runt stimmet under det att vaden samtidigt utsättes. Härigenom

blir stimmet av vaden omslutet liksom av en nätcylinder. Med hjälp av den

genom järnringarna på undertelnen löpande wiren snörpes därpå denna cylinders

underkant ihop, så att sillstimmet kommer att befinna sig i en nedtill

sluten säck, ur vilken fångsten kan hivas ombord på båten. 1 allmänhet

bedrives ej fisket på djupare vatten än att vadens underteln når ned till bottnen.

Vid snörpningen kommer därför undertelnen eller en del av nätet att

en viss sträcka släpa utefter bottnen. Detta gör att fisket ej med fördel kan

bedrivas inom områden med stenig och ojämn botten. På mycket grunt vatten

är snörpvaden också svår att manövrera även om bottnen är jämn.

Den första snörpvaden anskaffades till Blekinge år 1946 och användes,

delvis med gott resultat, i Karlskrona skärgård. Någon vidare efterföljd fick

dock ej detta försök förrän på hösten 1952, då några båtar utrustades med

det nya redskapet. Det visade sig, att mycket stora mängder sill förekom i

karlskronatrakten och snörpvadsbåtarna gjorde goda fångster. Detta lockade

flera att slå sig på snörpvadsfisket där, så att under eftervintern och

våren 1953 deltog icke mindre än omkring 50 båtar i detta fiske, däribland

några från Bohuslän. Det pågick till in i maj månad och bedrevs med få undantag

hela tiden i Karlskrona skärgård företrädesvis på ett vattendjup av

15—20 meter.

Under tiden november 1952—maj 1953 fångades sammanlagt nära

2 000 000 kg sill, vilket måste anses vara en betydande kvantitet med hänsyn

till det mycket begränsade område, inom vilket fisket ägde rum. De

största fångsterna erhölls i december, januari, februari och mars.

När fisket i Karlskrona skärgård avtog, sökte sig några båtar till mera avlägsna

fiskevatten såsom upp i Kalmarsund och ännu längre mot norr utefter

ostkusten.

Vintern 1953/54 var deltagandet i snörpvadsfisket betydligt mindre och

endast 28 båtar synes ha ägnat sig däråt. Fångsten blev totalt endast omkring

670 000 kg av vilken kvantitet blott omkring 200 000 kg beräknas ha

fiskats i blekingeskärgården, huvudsakligen omkring Karlskrona.

Under säsongen 1954/55 ökade åter snörpvadsfisket. Omkring 50 båtar

deltog då i detta fiske, som beräknas ha givit en total fångst av omkring

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

1 657 000 kg. Härav fångades emellertid endast omkring 468 000 kg i den

blekingska skärgården, där liksom undor de föregående säsongerna fisket

koncentrerades till Karlskronatrakten under eftervintern. Sammanlagt ett

tjugutal båtar synes ha varit i verksamhet i denna trakt. Under denna säsong

hindrades fisket i stor utsträckning av ds.

Enligt ovanstående har under de tre säsongerna fångsterna vid snörpvadsfisket

sammanlagt uppgått till något över 4 300 000 kg, varav omkring

2 670 000 kg fiskats i Karlskrona skärgård.

Snörpvadsfiskets utveckling i Blekinge framgår vidare av nedanstående

sammanställning av uppgifter till den officiella statistiken.

År

Antal

fiskare

Båtar

Vadar

Fångst

antal

värde kr

värde kr

kg

kr

1952....................

38

10

180 000

86 000

580 000

222 900

1953 ...................

178

43

1 643 000

379 000

1 789 000

845 000

1954....................

105

28

480 000

252 000

669 460

294 946

1955 första halvåret ....

180

50

—

—

1 653 000

—

I anslutning till uppgifterna om fångstmängderna anför styrelsen, att sill

av samma stam, s. k. g r ä s s i 11, enligt företagna undersökningar erhållits

i såväl snörpvadar som sillnotar. Styrelsen säger närmare härom.

Under år 1953 företog på uppdrag av fiskeristyrelsen dåvarande fiskeriassistenten

Märtha Swedmark en analys av sillfångster såväl från snörpvadsfisket

som från sillfisket med landnotar i Blekinge skärgård. Det sistnämnda

fisket bedrives mest på senvåren och under försommaren alltså till

stor del efter sedan snörpvadsfisket slutat. Vid nämnda undersökning visade

det sig, att det tydligen var sill av samma stam, som erhölls i snörpvadarna

och i sillnotarna. Enda skillnaden var att fångsten i snörpvadarna väsentligen

bestod av ännu icke lekfärdig sill, under det att den i landnotarna

fångade sillen i stor utsträckning var i lek. Det har också sedan länge varit

känt att den sill, s. k. grässill, varpå sillnotfisket är grundat, är vårlekande

och förrättar sin lek på relativt grunt vatten i skärgården till skillnad från

havssillen — av vilken sill trål- och drivgarnsfiskena ute i öppna Östersjön

är beroende — som leker på bankarna utanför kusten. Att snörpvadsfisket

i Karlskrona skärgård kunde få en så stor omfattning och ge så goda fångster

under fiskesäsongen 1952/53 beror därför sannolikt på att tillgången på

grässill vid den tiden var ovanligt god. Huruvida detta var ett mera enastående

fall är omöjligt att bedöma. Tydligt är emellertid att åtminstone relativt

ofta silltillgången i Blekinge skärgård kan vara tillräckligt stor för att

snörpvadsfiske där skall kunna i viss utsträckning bedrivas, även om det

måhända vissa tider endast kan få en mera blygsam omfattning. Det måste

därför anses motiverat, att hänsyn numera tages till detta fiske vid utformandet

av fiskerätten inom ifrågavarande område.

Snörpvadsfiskets inverkan på annat fiske

Styrelsen framhåller, att man vid bedömandet av snörpvadsfiskets inverkan

på fisket i övrigt borde taga hänsyn icke blott till det större eller mindre

direkta hinder detta fiske kunde förorsaka själva utövandet av andra fis
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungi. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

kesätt och den mängd fisk som fångades i snörpvadarna utan också till den

skada som snörpvadsfisket eventuellt kunde förorsaka bottnen, vegetationen

o. s. v., alltså den naturliga miljön.

Styrelsen uppehåller sig därefter vid det sistnämnda spörsmålet och anför

till en början följande om topografin på södra blekingekusten.

Den västligaste delen av denna kust, alltså Listerhalvön, saknar nästan

helt skärgård. Söderifrån skjuter här in några grunda vikar (Valjeviken,

Sölvesborgsviken in. m.). Endast i de yttre delarna av dessa är djupet större

än sex meter. Den stora och öppna Pukaviksbukten öster om Listerhalvön

bär mycket varierande djup. Den innersta delen av denna vik är grund med

ojämn botten och uppfylld av en mängd öar och rev. Kusten närmast väster

och öster om Karlshamn är nästan öppen och här förekommer flerstädes

djup på mellan 7 och 15 meter helt nära stranden. Omkring 5 km öster om

Karlshamn utbreder sig innanför Tärnö Hällaryds skärgård med ett stort

antal öar. Området är i allmänhet grunt men flerstädes uppträder sund och

vikar med ett djup av 10—20 meter ganska nära stranden. Öster därom är

skärgården föga utvecklad till trakten av Kuggeboda öster om Ronneby.

Stränderna är här ofta ganska långgrunda. Mot Järnavik och Ronneby hamn

sträcker sig ett par större vikar. De yttre och centrala delarna av dessa är

7—15 meter djupa men de innersta, ganska vittförgrenade delarna av dem

är helt grunda, öster om detta område ända till Utlängan söder om Torhamns

udde utbreder sig det stora skärgårdsområde, som omger Karlskrona.

Den västligaste delen av detta område omkring öarna Almö, Torkö in. fl.

liksom den östligaste mellan Senoren, Sturkö och Utlängan är mycket grunda.

Detsamma gäller de ganska vidsträckta vikarna och fjärdarna närmast

väster, norr och öster om Karlskrona. De centrala fjärdarna i denna skärgård

alltså Västra Fjärden, Yttre Redden och östra Fjärden, som utbreder

sig innanför de stora öarna Hasslö, Aspö, Tjurkö och Sturkö är däremot förhållandevis

djupa. I varje fall är stora områden av dessa fjärdar djupare än

10 meter och flerstädes förekommer förhållandevis djupt vatten helt nära

stränderna.

Styrelsen framhåller, att av denna beskrivning framgår att särskilt i Karlskrona

skärgård men även annorstädes finns mycket stora helt grunda områden

med djup oftast åtskilligt under sex meter. Till mycket betydande del

är för övrigt djupet inom dessa områden, som mest förekommer i skärgårdarnas

innersta delar, mindre än tre meter. Bottnen inom dessa är i regel

täckt av vegetation. De utgör de huvudsakliga uppehållsorterna för gädda,

abborre, gulål, id och mört. Här leker också gädda och abborre. I de mera öppna

delarna av skärgårdarna och särskilt i dessas yttre delar är djupet som

regel större än sex meter och överstiger ej sällan 20 meter. Bottnen, som ofta

är stenig och ojämn, saknar vegetation eller är endast sparsamt bevuxen

med alger. Snörpvadsfiske kan i dessa delar endast bedrivas inom områden

som har grus, sand eller lerbotten. Vanligast är att ett djup av tre meter i

dessa delar vidtager på kortare avstånd än trehundra meter från stranden.

Mera långgrunda stränder förekommer dock flerstädes även här. I

I fråga om den skada som snörpvadsfisket kan medföra på bottenvegetationen

anför styrelsen följande.

I de något djupare delarna av skärgården uppehåller sig sillen, som under

våren leker på grus- eller stenbotten på sluttningarna upp mot stränderna

eller mot de grundare områdena av fjärdarna., Vid den skärgårdslösa västli
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Muj:ts proposition nr 127 år 19.16

gaste delen av blekingekusten samt i de ganska svagt utvecklade skärgårdarna

närmast öster däröm synes sill i större mängd dock sällan uppträda

i kustens omedelbara närhet. På något större djup förekommer också en del

flundra och sik. Flundran leker nog i ganska liten utsträckning i skärgårdsområdet.

Däremot förrättar siken här sin lek på sten- och grusbotten.

Skulle snörpvadsfiske få bedrivas inne på de grunda vegetationsbeklädda

områdena torde en viss skada kunna tillfogas vegetationen. Vid växterna

fästad rom av gädda och abborre torde också därvid kunna rivas loss och gå

till spillo. Farhågor i detta avseende uttalades också vid det sammanträde

som fiskeristyrelsen höll i Karlskrona den 21 maj 1955.

På de djupare, mer vegetationsfria områdena däremot torde bottnen icke

kunna skadas av detta fiske och då, som förut nämnts, den fiskrom, huvudsakligen

av sill och sik, som påträffas här, mest lägges på stenig botten, där

snörpvaden icke går att använda, torde detta fiske här icke heller kunna avsevärt

skada den lagda rommen.

Beträffande den inverk a n snörpvadsfisket har på beståndet av

småfisk av a n d ra arte r anför styrelsen.

Det skulle vara till besvär vid snörpvadens tömmande om sillen fastnade

i nätmaskorna. På grund härav ävensom för att ge nätet erforderlig styrka

göres snörpvadarna ganska småmaskiga (maskstolparnas längd 18—19 mm)

och kan därför fånga småfisk av andra arter än sill. Vid snörpvadsfiske på

helt grunt vatten skulle sålunda kunna fångas en del gäddungar samt ungar

av de mindre betydelsefulla arterna abborre, id och mört. Däremot torde

gulålen i stor utsträckning kunna taga sig igenom snörpvadens maskor. Gulålen

liksom flundran lever för övrigt i eller omedelbart på bottnen och för

fångst av fiskar med sådant levnadssätt är snörpvaden icke lämplig. Vad siken

beträffar, är beståndet därav så glest i Blekinge att man icke torde behöva

taga någon hänsyn till denna fisk i förevarande sammanhang. Det är

därför sannolikt, att snörpvadsfiske icke kan göra väsentlig skada genom

bortfångande av småfisk annat än möjligen på helt grunt vatten. Av hittills

gjorda iakttagelser och erfarenheter framgår också, att inom de något djupare

områden, där detta fiske hittills mest bedrivits, endast mycket obetydliga

mängder av annan fisk än sill erhållits i vadarna och detta gäller så väl

ung som äldre fisk. Detta bestyrkes också av uttalanden vid sammanträdet

i Karlskrona. Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas att fångst av

gädda av mindre längd än 40 cm och sik av mindre längd än 30 cm enligt

gällande länsfiskeristadga är förbjudet vid kusten av Blekinge län.

Vad ovan anförts om snörpvadsfiskets inverkan gäller framförallt skärgårdarna.

Vid öppen havsstrand torde det på grund av där i allmänhet rådande

bottenförhållanden och på grund av risken för att driva på land under

vadens snörpning och inhalning ganska sällan inträffa att snörpvadsfiske

kan bedrivas så nära stranden, att gränsen för enskilt vatten överskrides.

Vad angår snörpvadsfiskets inverkan p å t i s k e l m cd s i 11 n o t,

framhåller styrelsen, att en betydande del av sillbeståndet i Karlskrona skärgård

under senare år fångats med snörpvad och alt detta särskilt var förhållandet

vintern 1952/52, då snörpvadsfångsten uppgick till nära 2 milj.

kg. Man måste därför räkna med att fångsten bl. a. i sillnotarna minskats

på grund av snörpvadsfisket, då båda dessa fiskemetoder baserar sig på

samma sillstam. Till belysande härav lämnar styrelsen följande sammanställning

av fångsten i sillnotarna åren 1948 -1955.

5 Bihang till riksdagens protokoll tl)56. 1 saml. AV 127

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

1948 ............................ 462 450 kg

1949 ............................ 534 900 »

1950 ............................ 657 000 »

1951 ............................ 821 000 »

1952 ............................ 740 000 »

1953 ............................ 370 150 »

1954 ............................ 569 170 >

1955 ............................ 292 400 »

Styrelsen anför i anslutning till dessa uppgifter.

Under åren 1948—1952 var den årliga medelfångsten omkring 643 000 kg.

År 1953, alltså efter det stora snörpvadsfisket vintern 1952/53, sjönk fångsten

till 370 150 kg från att året förut ha varit 740 000 kg. Medelfångsten i

sillnotarna har under åren 1953—1955 endast uppgått till 410 000 kg, alltså

betydligt lägre än under den föregående femårsperioden.

Fullt bevisvärde har nog på grund av fiskets variabilitet icke dessa siffror.

Även om snörpvadsfisket bortfångat en del sill, som, om detta fiske ej

funnits, skulle ha fångats i sillnotarna, så är att märka dels att huvudmassan

av den i snörpvadarna fångade sillen fiskats helt lagligt på områden där

varje svensk undersåte har rätt att använda dessa redskap, dels att, om ej

snörpvadarna funnits, troligen en stor del av deras fångst i stället skulle tagits

i förankrade sillgarn, med vilka redskap fisket ju är fritt ända in till

stränderna.

Jordägarna och därmed jämställda har visserligen ensamrätt till sillfisket

med landnotar men de kan icke göra ensamrätt gällande till den sill, som uppträder

i skärgården. I fråga om fångsten av denna har de att tåla den konkurrens,

som utövarna av andra fiskesätt vållar, så länge dessa fiskesätt bedrives

enligt fiskerättslagens bestämmelser.

I fråga om risken för överfiskning, om snörpvad i vidgad utsträckning

användes, anför styrelsen vidare.

Man kan givetvis ifrågasätta, om icke genom tillkomsten av det omfattande

snörpvadsfisket i Blekinge skärgård den sillstam inom detta område, alltså

grässillen, på vilket detta fiske liksom sillnotfisket är baserat, nu blir föremål

för överfiskning och att den totala fångstavkastningen av denna sillstam

till följd härav kommer att successivt minska. Några undersökningar

för belysande av detta spörsmål föreligger icke. Dylika undersökningar kräver

nämligen uppgifter från en betydligt längre tidsföljd, än som nu stått till

förfogande. Detta spörsmål är också i detta sammanhang av mindre intresse,

då en bedömning av detsamma mera har betydelse vid utfärdande av

bestämmelser för fiskets vård och bedrivande än vid fastställande av regler

för rätten att fiska.

Det bör i detta sammanhang också anmärkas, att en utvidgning av rätten

till snörpvadsfiske på det sätt som ifrågasatts knappast kommer att medföra

en mera väsentlig fångstökning.

I detta sammanhang framhåller styrelsen, att snörp vadsfiskets fångster

hittills till huvudsaklig del bestått av ännu ej lekfärdig sill av god kvalitet,

under det att den sill, som fångats i sillnotarna, till stor del varit i lek och

därför av sämre kvalitet. Ur mera allmän synpunkt sett hade därför snörpvadsfisket

lämnat en värdefullare vara än sillnotfisket.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

Styrelsen framhåller, att snörpvadsfisket i viss mån kan menligt inverka

på det rent tekniska bedrivandet av andra fisken

och anför därom.

Snörpvaden är ett stort redskap, varmed stora områden kan avfiskas. Det

är därför naturligt att delta fiske kan utöva ett betydande inflytande även i

fråga om det rent tekniska bedrivandet av andra fisken, särskilt gäller detta

inom så begränsade vatten, varom här är fråga. Vad det viktigaste av alla

fiskena intill stränderna i Blekinge, nämligen ålbottengarnsfisket, beträffar,

så torde emellertid snörpvadsfisket vara utan betydelse. Ingen torde nämligen

med vett och vilja sätta ut en snörpvad så nära ett bottengarn, att han

riskerar att komma i kontakt med dettas pålar och wirar. Bottengarnsfisket

bedrives dessutom endast i ringa utsträckning inne i själva skärgårdarna

utan mest på dessas utsida och vid öppen havskust och här torde, som tidigare

nämnts, snörpvadsfiske knappast komma att bedrivas i strändernas

omedelbara närhet. Däremot kan nät och andra mindre fiskredskap, som utsättes

i skärgårdarna, rubbas ur sitt läge och även bli mer eller mindre förstörda,

om de ej observeras utan kommer inom räckhåll för ett snörpvadskast
En

del sådan skadegörelse har också förekommit. Genom överenskommelse

fiskarena emellan kan dock en stor del av dessa olägenheter undvikas.

Det kan sålunda nämnas, att Svenska sydkustfiskarnas centralförbund beslutat,

att, för att undgå skadegörelse under mörker på utsatta^ nät, snörpvad

under vissa tidsperioder icke får utsättas före solens uppgång eller efter

dess nedgång. Av stor betydelse i detta hänseende är vidare, att fiskarrena

på ett tydligt sätt utmärker sina redskap. Slutligen föreligger för länsstyrelsen

möjlighet att med stöd av 14 § fiskeristadgan utfärda ordningsföreskrifter

till förhindrande av snörpvadsfiskets skadegörelse å utsatta

fiskredskap. Till dessa redskap (nät och liknande), i fråga om vilkas användning

inom enskilt vatten ju för övrigt jordägarna och frifiskarena är

jämställda, torde alltså i detta sammanhang någon större hänsyn icke behöva

tagas.

I viss mån annorlunda ställer sig frågan beträffande sillnotarna, vilkas

användning är helt förbehållen strandägarna. Liksom snörpvadarna kan

dessa användas endast på ställen, där bottnen av naturen är jämn eller genom

rensning befriats från sten eller dylikt. Sillnotfisket idkas därför endast

vid stränder, där sådana lämpliga ställen, s. k. varp, finnes. I dessa varp

lägges sillnotarna ut på något avstånd från stranden och dragés därefter

in mot denna med ett par iinor. Varpens längd, alltsa avståndet från det

ställe, där noten utlägges, till stranden, växlar men torde icke överstiga 500

meter. De yttre delarna av sillnotvarpen är som regel djupare än sex meter.

Av vad ovan anförts framgår, att en sillnotägare i allmänhet endast har ett

begränsat antal varp till sitt förfogande. Utlägges snörpvaden i ett eller flera

av dessa varp icke blott bortfångas sill, som skulle kunnat fångas i sillnoten,

utan blir sillnotägaren förhindrad alt utlägga sin not så länge snörpvadsfisket

där pågår. Visserligen har snörpvadsfisket hittills i allmänhet bedrivits

tidigare på året än sillnotfisket. De två fiskena bedrives dock stundom

samtidigt.

Ett visst behov föreligger att skydda notvarp, när dessa användes av jordägaren,

mot intrång från nätfiskares sida. Detta har också beaktats i lagstiftningen

och med stöd av 22 § fiskerättslagen kan länsstyrelsen bl. a.

stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät inom visst avstånd från notvarp,

som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt märke. Genom resolution

den 2 april 1952 har också länsstyrelsen i Blekinge län utfärdat sådant

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

förbud. En liknande skyddsbestämmelse beträffande snörpvadar torde icke

kunna utfärdas med stöd av nyssnämnda paragraf med dennas nuvarande

lydelse. En ändring på denna punkt synes därför påkallad. Särskilt är detta

fallet om rätten till snörpvadsfisket skulle utvidgas. På Karlskronamötet

framhölls också behovet av ökat skydd för sillnotfisket.

Ersättning för mistad fiskerätt

Styrelsen ingår vidare på frågan om ersättning till innehavare

av enskild fiskerätt för intrång och skada, som

kan förorsakas denne om snörpvadsfisket skulle bli tillåtet på enskilt vatten.

Styrelsen anför härom.

I det föregående har framhållits, att åtskilliga åtgärder kan vidtagas för

att minska de olägenheter snörpvadsfisket förorsakar sillnotfisket och andra

fisken, som bedrives med stöd av enskild fiskerätt. Det är dock uppenbart

att dylika åtgärder ej helt kan eliminera dessa olägenheter. En utvidgning

av rätten till snörpvadsfiske skulle därför otvivelaktigt i vissa fall medföra

ett intrång i jordägarnas fiskerätt. Beroende på bottentopografien in. fl. förhållanden

torde dock detta intrång säkerligen bli av mycket skiftande storleksgrad

i de särskilda fallen, och i ett ej ringa antal fall torde en dylik

utvidgning i praktiken icke komma att medföra någon förändring av bestående

förhållanden på grund av att snörpvadsfiske icke kan idkas annat än

på områden, som är lämpade för detta fiske. Uppenbart är emellertid att en

jordägare bör beredas möjlighet att erhålla ersättning för intrång och skada,

som skulle förorsakas honom om snörpvadsfisket i större utsträckning

än nu blev tillåtet på enskilt vatten.

Uttalanden vid sammanträde i Karlskrona den 21 maj 1955

Innan jag övergår till att redogöra för de förslag, vari styrelsens promemoria

utmynnar, torde jag få nämna något om de uttalanden, som enligt

ett vid promemorian fogat protokoll gjorts vid det tidigare omnämnda sammanträdet

i Karlskrona den 21 maj 1955. Sammanträdet var föranlett av

ifrågavarande utredning. Därvid var närvarande -— förutom representanter

för fiskeristyrelsen och de sakkunniga samt länets hushållningssällskap -—

bland andra 55 personer, representerande såväl s. k. frifiskare som innehavare

av enskild fiskerätt. Innehavare av enskild fiskerätt vände sig med

skärpa mot en obegränsad rätt för envar att med snörpvad fiska på enskilt

vatten ända in till stranden. De ansåg emellertid frågan mindre allvarlig

om sexmetersgränsen bibehölls. Vidare uttalades från deras sida, att skyddsbestämmelser

för notvarp borde finnas samt att ersättning för mistad

fiskerätt borde utgå. Efter diskussionens slut sammanfattade ordföranden

vid sammanträdet yttrandena på följande sätt. Från frifiskarena förelåg

ingen erinran mot att snörpvadsfisket begränsades till sexmeterskurvan.

Strandägarna å sin sida höll före att så långt borde åtminstone skyddet

sträcka sig, men ville dessutom gärna ha ytterligare skydd för sina intressen.

På fråga huruvida det sagda vore rätt uppfattat svarade de närvarande

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

69

enhälligt ja. En fiskare förklarade, att lian uppfattat det så att länsstadgans

nuvarande föreskrifter kom att bli gällande. Såvitt protokollet utvisar gjordes

ingen erinran mot sistnämnda uttalande.

Styrelsens sammanfattning och förslag

Styrelsens promemoria utmynnar i ett av de sakkunniga biträtt enhälligt

förslag till ändring av dels 11 och 22 §§ fiskerättslagen dels lagen den 1 december

1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. in. Förstnämnda

förslag är, frånsett en redaktionell jämkning, likalydande med departementets.

Förslaget till ändring i sistnämnda lag torde som bilaga A få fogas

till detta protokoll.

Som motiv till lagförslagen anför styrelsen sammanfattningsvis

i huvudsak följande.

Snörpvaden är ett mycket effektivt redskap, med vilket under gynnsamma

förhållanden stora kvantiteter sill kan fångas. Betydande belopp har även

investerats i detta fiske, vilket huvudsakligen idkas av frifiskare och hittills

vid Blekinge södra kust med få undantag bedrivits i de stora centrala

fjärdarna i Karlskrona skärgård på ett djup av 15—24 meter. Det baseras

här på en sillstam, som leker i skärgården och som tidigare exploaterats dels

med sillnotar (landnotar), med vilka fisket är förbehållet jordägarna, dels

med förankrade sillgarn, som kan användas överallt såväl av jordägare som

frifiskare, enär fisket med dessa redskap är fritt ända in till stranden.

Ur fiskevårdssynpunkt kan snörpvadsfiske anses mindre önskvärt inom

grunda områden med vegetationsrik botten. Inom områden med något större

djup, mer än sex meter, synes detta fiske ur denna synpunkt sett icke förorsaka

nämnvärd skada. För utövandet av andra fisken såsom med nät och

sillgarn kan snörpvadsfisket förorsaka en del olägenheter, vilka till stor del

dock torde kunna övervinnas genom frivilliga överenskommelser de fiskande

emellan, bättre utmärkning av fiskredskapen eller genom av länsstyrelsen

utfärdade ordningsföreskrifter. Endast för beredande av visst skydd för

sillnotvarp mot intrång från snörpvadsfiskets sida synes särskilda åtgärder

av författningsnatur vara önskvärda.

Före och i samband med utarbetandet av länsstyrelsens ovannämnda resolution

den 30 oktober 1953 framfördes som önskemål av åtskilliga fiskerättsägare

inom enskilt vatten att snörpvadsfisket borde helt förbjudas i

skärgården. Man önskade alltså en betydande inskränkning av rätten till

detta fiske. Med hänsyn till Kungl. Maj :ts instruktion rörande förevarande

utredning, enligt vilken fiskeristyrelsen har att utreda frågan huruvida

snörpvad vid Blekinge läns södra kust bör i ökad utsträckning få fritt bedrivas

av varje svensk medborgare, anser fiskeristyrelsen sig icke här närmare

böra beröra dessa önskemål. Ett bifall till dessa skulle för övrigt enligt

styrelsens mening utgöra ett steg tillbaka i utvecklingen.

Å andra sidan anser sig fiskeristyrelsen nu icke kunna, som i motionerna

1:233 och 11:297 till 1954 års riksdag föreslogs, förorda ett frigivande av

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1950

snörpvadsfisket över allt ända in till stränderna. Härigenom skulle nämligen

fisket på de grunda, vegetationsrika områdena kunna tillfogas skada.

Enligt fiskeristyrelsens mening bör emellertid denna olägenhet kunna undgås

och snörpvadsfisket ändå beredas ökat svängrum, om detta fiske visserligen

tilläts innanför den s. k. 300-meterslinjen men där endast på ett djup

av intill sex meter. Enligt de av länsstyrelsen utfärdade föreskrifterna gäller

ju redan nu att snörpvad icke får användas på grundare vatten än sex

meter men denna bestämmelse har, eftersom frifiskare enligt nu gällande

lag icke får fiska med snörpvad innanför 300-meterslinjen, vad beträffar

området innanför denna linje betydelse endast för reglering av jordägares

och med dem jämställdas snörp vadsfiske.

Någon större förändring i fråga om snörpvadsfiskets omfattning, fångstmängd

o. s. v. är säkerligen icke att förvänta genom ett generellt frigivande

av detta fiske intill sexmeterskurvan. Detsamma bedrives ju nämligen huvudsakligast

på större djup än sex meter. Största betydelsen av en sådan

åtgärd ligger utan tvekan i att en hel del tvistigheter undgås och att rörelsefriheten

för snörpvadsfiskarena i någon mån ökas.

Av sjökort över Karlskrona skärgård, alltså det område där snörpvadsfisket

vid blekingekusten hittills huvudsakligen bedrivits, framgår, att det

visserligen är ganska betydande områden, som kom att bli fria för snörpvadsfiske

innanför 300-meterslinjen efter en sådan författningsändring, som

ovan antytts. Då emellertid bottnen i strändernas omedelbara närhet ofta är

ojämn och därför mindre lämpad för snörpvadsfiske och då snörpvadsfiskarena,

som nämnts, föredrager något större djup än sex meter, är det

troligt att långt ifrån alla de områden, som genom en sådan åtgärd blev

fria, verkligen kom att bli utnyttjade för snörpvadsfiske.

Med en sådan gränsdragning för det tillåtna området för detta fiske, alltså

efter en djupkurva i stället för som hittills efter ett visst avstånd från

stranden, vinnes också att snörpvadsfiskarena får lättare att bedöma, om

de befinner sig utom eller inom för fisket tillåtet område. Med sina ekolod

kan de nämligen alltid avgöra, över vilket djup de befinner sig, under det

att avståndet till stranden många gånger såsom under mörker och vid osiktbart

väder kan vara svårt att rätt bedöma.

Vad beträffar fiskarenas inställning till den antydda lagändringen, framgick

av det inför fiskeristyrelsen hållna sammanträdet i Karlskrona den 21

maj 1955, att frifiskarena ansåg den vara ändamålsenlig. Från dem, som

fiskar med stöd av enskild fiskerätt, uttalades visserligen åtskilliga betänkligheter

mot lagändringen. Dessa fiskare ansåg sig dock tydligen i allmänhet

kunna gå med på denna ändring under förutsättning att bestämmelser

till skydd särskilt för sillnotfisket utfärdades och att de bereddes möjlighet

till ersättning för det intrång i deras fiskerätt, som lagändringen ansågs

komma att medföra.

Den nu ifrågasatta lagändringen synes kunna åstadkommas genom att i

11 § fiskerättslagen efter dess första mening infogas en ny mening av ungeför

följande lydelse. Med snörpvad är fisket allestädes fritt i enskilt vatten,

som har större djup än sex meter.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Ett visst behov föreligger av att skydda sillnotvarp mot intrång från snörpvadfiskets

sida. Ett dylikt skydd kan lämpligen möjliggöras genom en sådan

ändring av 22 § fiskerättslagen, att länsstyrelsen får befogenhet att stadga

förbud ej blott mot utsättande av skötar och nät utan även av annan fiskredskap

inom visst avstånd från vederbörligen utmärkt notvarp.

Ägare av enskilt fiskevatten bör beredas möjlighet att söka och erhålla

ersättning för skada och intrång, som blir en följd av ifrågavarande ändring

av 11 § fiskerättslagen. Detta synes enklast kunna åvägabringas genom att

den i 2 § lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt

m. in. fastställda tidsfristen för framställande av ersättningsanspråk

förlänges, förslagsvis till och med utgången av år 1958 beträffande dylika

anspråk som föranledes av denna lagändring.

IV. Remissy ttrandena

Fiskeristyrelsens förslag har avstyrkts av kammarkollegiet. ö\riga remissinstanser

har tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran. Viss tvekan

har dock uttalats av Riksförbundet Landsbygdens folk. Domänstyrelsen har

soan förutsättning för sin tillstyrkan angivit att snörpvad även framgent

skulle tillhöra de fiskredskap, som enligt länsfiskestadgan icke är tillåtna

inom fredningsområdet för laxfiske vid Mörrumsåns utlopp i Pukaviksbukten

innanför linjen Stärnö udde—Lörby klack.

Länsstyrelsen i Blekinge lån uttalar i anledning av den i domänstyrelsens

vttrande berörda frågan om fredningsområdet utanför Mörrumsåns

u 11 o p p, att fiske med snörpvad på grund av bottenförhållandena

icke kan förekomma inom den åberopade fredningslinjen. Sådant

fiske förekom för närvarande endast inom den östra delen av länets södra

kust och huvudsakligen i fiskevattnen utanför Karlskrona. Därest förhållandena

i detta hänseende i framtiden skulle komma att ändras, ägde länsstyrelsen

möjlighet att genom bestämmelser i länsfiskestadgan meddela förbud

mot fiske med snörpvad inom ifrågavarande fredningslinje.

Riksförbundet Landsbygdens folk har anslutit sig till ett av Blekinge länsförbund

av RBF avgivet yttrande, vari huvudsakligen beröres frågorna om

överfisk ning och menlig inverkan på fisket med andra

redskap. I yttrandet anföres följande.

Slrandfisket utgör ett värdefullt komplement till det mindre jordbruk,

som rikligt förekommer i Blekinge kusttrakter. Ålfisket liksom sillnotfisket

har tillfört småjordbruket i kusttrakterna en icke föraktlig biinkomst och

många småjordbrukare är faktiskt för sin utkomst beroende av detta fiske.

Det måste anses ostridigt, som utredningen anfört, att fisket med snorpvad

är en synnerligen effektiv form av fiske. Strandägarna betraktar emellertid

dess användande för fiske inomskärs vara mindre lämpligt, dels pa

grund av att den åstadkommer stor skada på den för fisket så viktiga hottenvegetationen

och dels för att den på grund av sin effektivitet alu för

starkt beskattar fiskbeståndet. Utredningens redovisning av sillnotfiskets

fångstresultat under åren 1948—1955 bestyrker också denna uppfattning.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Då emellertid i förslaget till lagändring medtagits möjligheten till ersättning

för nnstad fiskerätt såväl som annan skada på grund av lagändringen, får

ju konstateras, att utredningen uppmärksammat detta problem och gjort

försök att lindra skadeverkningarna. Svårigheterna att värdera uppkomna

skador torde emellertid bli mycket stora.

Utredningen har även uppmärksammat de olägenheter, som snörpvadsfisket

kan åstadkomma för fisken med nät och sillgarn, men ansett, att dessa

olagenheter »torde kunna övervinnas genom frivilliga överenskommelser de

fiskande emellan, bättre utmärkning av fiskredskapen eller genom av länsstyrelsen

utfärdade ordningsföreskrifter». Enligt förbundets uppfattning

torde möjligheterna till frivilliga överenskommelser ha överskattats. Klara

linjer för hur i detta avseende skall förfaras torde vara nödvändiga och alla

parter till gagn.

Länsförbundet förklarar avslutningsvis, att förbundet ej finner skäl avstyrka

den förslagna lagändringen angående utvidgning av rätten till snörpvadsfiske

vid Blekinge läns södra kust men anser det angeläget påpeka, att

det vore önskvärt med en skärpt kontroll på att det lagstadgade djupet av

snörpvadsfiskarena respekteras.

Statskontoret, som i sitt yttrande endast uppehållit sig vid ersättningsfrågan,

har förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget

i denna del. Någon uppräkning av det under nionde huvudtiteln upptagna

anslaget för bestridande av ersättningar, varom här är fråga (IX. N. 10),

syntes enligt statskontorets mening dock icke vara påkallad.

Kammarkollegiet uttalar till en början farhågor för att snörpvadsfisket

skall medföra minskat sillbestånd och anför härom följande.

Vid granskning av den verkställda utredningen väcker det uppmärksamhet

att den rikliga avkastningen av det första mera omfattande snörpvadstisket

vintern 1952 1953 inom Karlskrona skärgård icke därefter uppre
pats.

Ej heller kan man undgå att lägga märke till att därefter den i skärgarden

med snörpvad och sillnot fångade sillen visat lägre fångstsiffror och

att sillnotfisket visat en påtaglig nedgång de år, då snörpvadsfiske förekommit

i storre omfattning i skärgården.

Det statistiska materialet tyder på att ett direkt samband kan föreligga

mellan snörpvadsfisket och en nedgång i gräs-sillbeståndet genom överfiskmng

även om materialet alltjämt är för litet för att sambandet kan anses

styrkt. Eu nedgång kan måhända ha orsakats av att i snörpvadarna den

annu ej lekmogna sillen bortfångas, medan sillen är i lek vid sillnotfisket.

jV'' ?®nare fiskesättet utgör ej samma hinder för sillens reproduktion som

„lra- k?.cn större fångsten före lektiden genom snörpvadsfisket kan

darlor medföra en rubbning i den tidigare balansen mellan fångst och

reproduktion, som kan leda till en nedgång av hela beståndet av skärgardssill

(grässill). Intill dess genom vetenskapliga undersökningar eller

erfarenhetsmässigt kan påvisas, att snörpvadsfisket i skärgården i nu tillåten

omfattning icke innebär någon risk för överfiskning av grässillbeståndet,

synes det icke tillrådligt att utsträcka rätten till snörpvadsfiske till enskilt

vatten. Dessa undersökningar kan också leda till det resultatet, att

snörpvadsfiske i skärgården över huvud taget icke bör tillåtas.

Utredningen synes räkna med att snörpvadsfisket kommer att bliva lönande

endast de år, då grässilltillgången är riklig, samt att beståndet skall

aterhämta sig under mellanliggande år, då snörpvadsfiske ej förekommer.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Några garantier för att så kommer att ske finns ej. Del må visserligen vara

riktigt att den vid snörpvadsfisket erhållna sillen år av bättre kvalitet än

den, som senare fångas i sillnot, men om snörpvadsfisket leder till en total

nedgång av sillfisket inomskärs är det icke nationalekonomiskt försvarligt

att gynna snörpvadsfisket på sillnots- och sillgarnsfiskets bekostnad.

Kollegiet berör därefter de sociala verkningarna a v snörpvadsfisket

och uttalar, att vissa ytterligare utredningar bör företagas

innan dessa kan bedömas. Kollegiet anför i denna del följande.

Karlskrona skärgård synes vara ett bland de ekonomiskt svagare områdena

i länet och sannolikt i hela södra Sverige. Särskilt synes jordbruket

ge en knapp försörjning och dess uppehållande torde förutsätta ett någorlunda

lönande binäringsfiske. Det förefaller därför som en brist i utredningen

att undersökning ej gjorts över sillnotfiskets fördelning på olika

ägaregrupper och dess betydelse för deras försörjning såsom fiskare eller

binäringsfiskare. Vad snörpvadsfisket beträffar förefaller det uppenbart att

det utövas av grupper av tämligen kapitalstarka yrkesfiskare, som förefaller

att ha möjligheter att bedriva sin näring i vattenområden, där snörpvadsfisket

icke konkurrerar med sillnotfisket. Det är givetvis önskvärt att

även få en utredning om vilken betydelse snörpvadsfisket inomskärs har för

deras ekonomi och möjligheterna att ersätta det med andra former av fiske.

Ur allmän synpunkt skulle det vidare vara av intresse att få utrett, huru

sillnotfiskena fördelar sig på olika kommuner samt varest de yrkesfiskare,

som fiskar med snörpvad, är bosatta. Utan utredning i dessa hänseenden

förefaller det icke möjligt att bedöma de sociala verkningarna av de föreslagna

reglerna för snörpvadsfisket.

I fråga om den föreslagna begränsningen av snörpvadsfisket till vatten,

som har större djup än sex meter, framhåller kollegiet, att

denna icke skulle hindra snörpvadsfiske på vissa områden, där sådant fiske

skulle vara direkt olämpligt. Kollegiet anser vidare, att en sådan begränsning

knappast skulle medföra mindre svårigheter för fiskarena att avgöra

om de befann sig på lovligt vatten än 300-metersregeln. Slutligen framhåller

kollegiet, att sexmetersbegränsningen, om den infördes, borde gälla

även på allmänt vatten. I dessa delar anför kollegiet följande.

En blick på sjökorten över Blekinge södra kust utvisar att vattenområden

med större djup än sex meter, som är avskilda från havsdjupet genom grundare

områden, finns på åtskilliga ställen. Sådana områden påträffas i väster

i Saxa (Valje)-viken och Sölvesborgsviken samt i Karlskrona skärgård i

Rönnfjärden, Bollösund, Danmarksfjärden och Hallarumsviken. Dessa områden

är delvis smala och långsträckta samt belägna långt från vattenområde

i havet med samma eller större djup. Det synes ur åtskilliga synpunkter,

såsom snörpvadarnas skadliga verkningar på bottenvegetation, svåiigheterna

alt inom trånga områden utlägga vaden utan att underskrida det

tillåtna djupet och konkurrens med andra fiskeformer, olämpligt att snörpvadsfisket

får utsträckas till dessa isolerade områden. Frågan saknar beiydelse

för de större och djupare fjärdarna i Karlskrona skärgård, där

snörpvadsfisket huvudsakligen bedrives.

I utredningen har vidare gjorts gällande, att den föreslagna begränsningen

till djup större än sex meter skulle ge anledning till mindre tvister än

den nuvarande begränsningen till 300-meterslinjen för enskilt vatten, eftersom

det skulle vara lättare för fiskarena att i mörker och dimma med

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

ekolodets hjälp avgöra om de befinner sig på tillräckligt djupt vatten än

att pejla sig till att de befinner sig Då tillräckligt avstånd från stranden.

Detta torde vara riktigt till en viss grad. Kollegiet vill dock härtill anmärka

följande, Ekolodskonstruktionerna torde variera åtskilligt i pålitlighet och

noggrannhet. Alla medger icke en tillräckligt noggrann bestämning av sexmetersdjupet.

Djupet skall beräknas vid medelvattenstånd och det kan ej

alltid vara känt på fiskebåten, huru mycket vattenståndet vid tillfället avviker

från medelvattenståndnt. Risken för att båten och vaden skall driva

in på enskilt vatten, där fisket ej är tillåtligt, är lika stor som förut. Kollegiet

har därför svårt att föreställa sig, att den nya metoden för bestämning

av det för snörpvadsfisket tillåtna området skulle försvåra olovligt fiske

eller ge mindre anledning till tvist.

Om snörpvadsfiske tillätes på större djup än sex meter på enskilt vatten,

bör för allmänt vatten en motsvarande begränsning införas, så att samma

gräns kommer att gälla överallt. Allmänt vattenområde med sex meters

eller mindre djup finns på åtskilliga ställen inom Karlskrona skärgård och

även vid den västra delen av kusten.

I fråga om den föreslagna ändringen i 11 § fiskerättslagen

anför kollegiet sammanfattningsvis, att kollegiet icke anser sig

kunna på föreliggande utredning tillstyrka den föreslagna utvidgningen av

rätten till snörpvadsfiske vid Blekinge södra kust utan anser att frågan härom

bör anstå till dess säkrare erfarenheter vunnits om snörpvadsfiskets

inverkan på beståndet av grässill samt utredning verkställts om de ekonomiska

och sociala konsekvenserna av snörpvadsfiskets gynnande i förhållande

till sillgarns- och sillnotfisket, särskilt för skärgårdsbefolkningen i

Karlskrona skärgård. Kollegiet uttalar vidare att, därest förslag om en utvidgning

likväl ansågs redan nu böra föreläggas riksdagen, utvidgningen

borde begränsas till enskilt vatten utanför den stranden följande kurvan

för sex meters djup, så att områden med större djup än sex meter, som är

avskilda från havsdjupet genom grundare områden, undantages.

Kollegiet tillstyrker däremot den föreslagna ändringen i 22 §

fiskerättslagen och uttalar, att den synes vara behövlig oberoende

av om ändrade föreskrifter meddelas i fråga om snörpvadsfisket på enskilt

vatten.

Beträffande ersättningsfrågan framhåller kollegiet, att det torde

bli vanskligt att bedöma snörpvadsfiskets inverkan på det enskilda fisket,

eftersom det synes sannolikt att snörpvadsfisket kommer att utövas i högst

växlande omfattning under olika år. Dess verkningar måste även närmare

studeras, sa att ett pålitligt underlag erhölls för bedömning av skadeverkningarna.

Tiden för framställande av ersättningsanspråk syntes därför böra

göras avsevärt längre än föreslagna fyra år och helst utsträckas till tio år. I

I anledning av kammarkollegiets yttrande har, som jag tidigare nämnt,

utlåtande inhämtats från fiskeristyrelsen. Vad beträffar risken för

minskat sillbestånd och de sociala verkningarna av den

föreslagna lagändringen uttalar fiskeristyrelsen, att ett konstaterande av

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

huruvida överfiskning eller ej föreligger krävde iakttagelser under eu lång

tidsföljd, samt att en bedömning av denna fråga mera hade betydelse vid

utfärdande av bestämmelser för fiskets vård och bedrivande än vid fastställande

av regler för fiskerätten. Den utvidgning av rätten till snörpvadsfiske,

som nu ifrågasatts, skulle säkerligen icke komma att medföra någon större

förändring i snörpvadsfiskets totala omfattning och fångstmängd. Fiskenstyrelsen

fann det därför uteslutet, att den föreslagna lagändringen kunde

få några nämnvärda sociala verkningar.

I fråga om kammarkollegiets invändningar mot lämpligheten av den föreslagna

begränsningen av fiskerätten till vatten, som har

större djup än sex meter, anför fiskeristyrelsen följande.

Kollegiet säger sig ha svårt att föreställa sig, att det för fiskare voie lättare

att bestämma det för snörpvadsfiske tillåtna området genom lödning

än genom att bedöma avståndet till land. För var och en som haft anledning

att i praktiken bestämma sin position till sjöss framstår det dock som

självklart, att i detta fall en begränsning med angivande av visst djup ulan

tvekan är att föredraga. Även enligt fiskeristyrelsens åsikt torde det stundom

kunna medföra vissa olägenheter, om snörpvadsfiske i storre utsträckning

kom att bedrivas inom de trånga och relativt grunda områden som kollegiet

angivit. Dessa områden är emellertid inte särskilt talrika och det är

icke troligt att de i större utsträckning komma att utnyttjas av snörpvadsfiskare.

Ätt, som kollegiet föreslår, införa ett stadgande om att utvidgningen

av rätten till snörpvadsfiske begränsas till enskilt vatten utanför den

stranden följande kurvan för sex meters djup för att förhindra fisket inom

ifrågavarande mera isolerade områden torde icke vara lämpligt enär detta

stadgande lätt kan misstolkas. Om det skulle anses nödvändigt att förbjuda

snörpvadsfiske på grund av de av kollegiet anförda skälen i något eller nagra

av dessa områden torde detta lämpligast böra ske genom lokala stadgebestämmelser

utfärdade av länsstyrelsen med stöd av 14 § fiskeristadgan.

Det är ju mycket vanligt att användningen av ett fiskredskap begränsas genom

sådana lokala bestämmelser. Det kan sålunda erinras om den i fiskeristyrelsens

P.M. omnämnda s. k. sillnotlinjen, innanför vilken enligt a\

länsstyrelsen i Blekinge län utfärdad bestämmelse sillnot icke får användas.

Koliegiet framhåller, att om snörpvadsfiske tillätes på större djup an sex

meter på enskilt vatten, bör motsvarande begränsning gälla även för allmänt

vatten. Det kan med anledning härav framhållas, att genom länsstyrelsens

resolution den 30 oktober 1953 och genom Kungl. Maj:ts beslut den

27 mars 1954 är snörpvadsfiske i allmänt vatten på mindre än sex meters

djup förbjudet i Blekinge. Enligt denna bestämmelse får alltså nämnda fiske

på sådant vatten bedrivas ända upp till sexmeterskurvan under det att enligt

den föreslagna lagändringen detsamma på enskilt vatten måste försiggå

utanför nämnda kurva dettaÄ överensstämmelse med vad som enligt 11 §

fiskerättslagen gäller om begränsningen av fisket med vissa rörliga redskap

i förhållande till tremeterskurvan och beträffande begränsningen av skotfisket

på enskilt vatten enligt 7 och 8 §§ i samma lag. Att här ej full överensstämmelse

föreligger mellan länsstyrelsens bestämmelse om fisket pa

allmänt vatten och den föreslagna lagbestämmelsen för fisket på enskilt valten

synes ej spela någon större praktisk roll. Förhållandet torde emelleitid

lätt kunna avhjälpas genom eu justering av länsstyrelsens bestämmelse. Någon

lagändring rörande begränsning av snörpvadsfisket på allmänt "vatten

torde väl i varje fall icke kunna ifrågasättas.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

K ungt. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Fiskeristyrelsen uttalar slutligen, att det icke kunde anses motiverat att,

såsom kollegiet föreslår, utsträcka tiden för framställande av

ersättningsanspråk ända till tio år.

V. Föredraganden

Enligt de inledningsvis omnämnda rättsavgörandena är snörpvad ett instängningsredskap,

som ej är att hänföra till nät i fiskerättslagens bemärkelse.

I fråga om fiske med snörpvad vid Blekinge läns södra kust gäller

därför de i 11 § fiskerättslagen för fiske med rörligt redskap i allmänhet

givna bestämmelserna. Fisket i enskilt vatten får på nämnda kuststräcka

således bedrivas av varje svensk medborgare men blott på ett avstånd ej

understigande 300 in från fastlandet eller från ö om minst 100 in längd,

eller där tremeterskurvan går längre ut, utanför denna djupkurva. Snörpvadstiske

är alltså ej fritt på s. k. strandvatten. Däremot äger envar utöva

sådant fiske pa vatten som är enskilt enligt kilometer- eller enklavreglerna.

Som exempel på sådant vatten må nämnas Hästholmsfjärden mellan Arpö

och Hasslö sydväst om Karlskrona samt Östra fjärden och Kyrkfjärden öster

om nämnda stad. De stora fjärdarna Västra fjärden och Yttre Redden

väster och söder om Karlskrona utgör däremot, med undantag av strandvattnet,

allmänt vattenområde.

Fiskeristyrelsens förslag innebär att fiske med snörpvad liksom hittills

med viss begränsning skall vara fritt även på enskilt vatten. Begränsningen

skall emellertid icke göras i överensstämmelse med strandvattenregeln. I

stället föreslås, att snörpvadsfiske skall få utövas endast på vatten som har

storre djup än sex meter. Denna ändring skulle medföra att på vissa platser

fisket fick bedrivas på betydligt kortare avstånd från stranden än 300 meter,

medan inom områden med långgrunda stränder fiskegränsen flyttades

längre ut än vad som gällande lag angiver.

Som motiv för ändringen av 11 § har fiskeristyrelsen främst anfört, att

snörpvad är ett effektivt redskap som bidrager till att rationalisera sillfisket.

Man borde därför, så långt detta utan olägenheter kunde ske, underlätta

dess användning. Att, såsom i motioner föreslagits, låta snörpvadsfisket

överallt på denna kuststräcka bli fritt ända intill stranden kunde

flock icke förordas. Därigenom kunde nämligen fisket på de grunda, vegetationsrika

områdena tillfogas skada. För att undgå sådan skada borde det

11 ia fisket begränsas till vatten med större djup än sex meter. Härigenom

skulle överensstämmelse vinnas med de lokala bestämmelser som nu gäller

för enskilda fiskerättsägare och för fiske på allmänt vatten.

Av remissinstanserna har endast kammarkollegiet framställt erinringar

mot de av fiskeristyrelsen föreslagna lagändringarna. Kollegiets avstyrkande

grundar sig främst på farhågor för att snörpvadsfisket skulle medföra

en nedgång i gräs-sillbeståndet samt att det menligt skulle inverka på sillnotfisket.

Kollegiet uttalar, att i varje fall ytterligare utredning borde göras

beträffande risken för överfiskning och de sociala verkningarna av lagförslagen.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 19ö<> 77

Fiske med snörpvad är en fiskemetod, som i Blekinge i nämnvärd omfattning

börjat användas först efter det att 1950 års lagstiftning trätt i

kraft. Jag delar kammarkollegiets uppfattning, att snörpvadsfiskets inverkan

på fiskbeståndet och på det sillfiske, som utövas med andra redskap,

är spörsmål som ytterligare bör undersökas. Jag förutsätter att fiskeristyrelsen

kommer att göra sådana undersökningar. I fråga om snörpvadsfiskets

totala omfattning och fångstmängd torde det emellertid, såsom fiskeristyrelsen

framhållit, icke spela någon större roll om rätten att fiska på

enskilt vatten begränsas till vattenområde, som ligger mer än 300 meter

från stranden, eller till ett vattendjup av minst sex meter. Vidare blir risken

för skada på bottenvegetationen betydligt mindre om de grunda vattenområdena

fredas. Jag delar även fiskeristyrelsens uppfattning, att det i

regel är lättare för dem som fiskar med snörpvad att avgöra om de befinner

sig på vatten, som är mer än sex meter djupt, än att fastställa huruvida

avståndet till stranden är mer än 300 meter. För fiskeristyrelsens förslag

talar vidare att man i möjligaste mån bör underlätta rationaliseringsåtgärder

inom fisket. Av nu anförda skäl anser jag att den jämkning i gällande

fiskerättslag som fiskeristyrelsen föreslagit i sak är lämplig. Den bör därför

enligt min mening genomföras. Jag vill emellertid understryka, att det

här endast gäller en fråga om i vilken utsträckning snörpvadsfiske på enskilt

vatten bör vara fritt för varje svensk medborgare. Spörsmålet om och

i vad mån särskilda föreskrifter erfordras till skydd mot att genom snörpvadsfisket

som fångstmetod skador kan uppkomma på fiskbeståndet får lösas

i administrativ ordning. Avgörandet av den frågan ankommer i törsta

hand, i fråga om såväl enskilt som allmänt vatten, på länsstyrelserna, vilka

enligt fiskeristadgan äger utfärda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande.

Jag delar kammarkollegiets uppfattning, att förbudet mot fiske

med snörpvad på vatten, som ej har större djup än sex meter, vid ifrågavarande

kuststräcka bör gälla även vid fiske på allmänt vatten och vid sådant

fiske på enskilt vatten, som utövas av fiskerättens innehavare. Föreskrifter

härom finnes redan nu i länsfiskeristadgan.

I fråga om utformningen av lagförslagen har kammarkollegiet uttalat, att

i 11 § orden »som har större djup än sex meter» borde utbytas mot »utanför

den stranden följande kurvan för sex meters djup». Som skäl härför

har anförts, att därigenom skulle undantagas vissa områden med större djup

än sex meter, som är avskilda från havsdjupet genom grundare områden.

Enligt min mening är emellertid den av fiskeristyrelsen töreslagna bestämmelsen,

som överensstämmer med motsvarande stadgande i 7 och 8 §§ fiskerättslagen,

lättare att tillämpa för de fiskande. Därest det skulle visa sig

behov av att meddela förbud mot snörpvadsfiske i vissa begränsade vattenområden

med större djup än sex meter torde, såsom tiskeristyrclsen

framhållit, sådant kunna utfärdas av länsstyrelsen med stöd av fiskeristadgan.

Jag har därför med i sak oförändrad lydelse i departementsförslaget

upptagit fiskeristyrelsens förslag till ändring av It §.

Mot den föreslagna ändringen av 22 § har ingen erinran gjorts. Även jag

anser den erforderlig och lämplig. Med stöd av 22 § torde länsstyrelsen

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungi. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

därefter kunna utfärda de föreskrifter till skydd för sillnotfisket som kan

visa sig erforderliga.

Beträffande den föreslagna ändringen i lagen den 1 december 1950 om

ersättning för mistad fiskerätt m. m. delar jag fiskeristyrelsens åsikt, att

jordägare eller annan innehavare av enskild fiskerätt bör kunna erhålla ersättning

för skada och intrång, som möjligen kan bli en följd av den föreslagna

ändringen ill §. Då nyssnämnda lag emellertid blott avser ersättning

för skador på grund av den lagstiftning, som trädde i kraft den 1 januari

1951, torde det vara nödvändigt att reglera frågan i särskild lag. I likhet med

det förfarande som tillämpats vid utfärdande av lagar om utsträckt tillämpning

av lagen den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad

fiskerätt (jfr s. 14) torde lagen endast behöva innehålla en bestämmelse av

innebörd att stadgandena i lagen den 1 december 1950 om rätt till ersättning

för mistad fiskerätt in. in. jämväl skall äga tillämpning, såvitt förevarande

ändring i 11 § lagen om rätt till fiske medför att strandägare eller annan innehavare

av enskild fiskerätt får denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndas

skada. Vidare bör lagen innehålla en bestämmelse om den tid inom

vilken ansökan om ersättning skall göras. Att, såsom kammarkollegiet föreslagit,

stadga så lång preklusionstid som tio år synes ej vara erforderligt.

Den av fiskeristyrelsen angivna tiden av tre år torde dock vara väl kort och

bör lämpligen förlängas till fem år. Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1956.

Med hänsyn till den tid som åtgår för utredningar m. in. synes man ej behöva

räkna med att några ersättningsbelopp skall utgå under budgetåret

1956/57. Jag torde därför få i annat sammanhang återkomma till frågan om

hur statsverkets kostnader för eventuella ersättningar bör bestridas. Skulle

emellertid något belopp tidigare böra utanordnas, torde medel härtill få

tagas ur det under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget Ersättning

till strandägare för mistad fiskerätt in. in.

I enlighet med det anförda har inom departementet utarbetats förslag

till

1) lag angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december

1950 (nr 596) om rätt till fiske, samt

2) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr

599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över

lagförslagen av den lydelse Bilaga B1 till detta protokoll utvisar,

måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas'' genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

G. Luzell

1 Denna bilaga, som frånsett en redaktionell jämkning är likalydande med de vid propositionen

fogade förslagen, har här utelämnats.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

79

Bilaga A

(Fiskeristyrelsens förslag)

Förslag

till

ändring av 2 § lagen den 1 december 1950 om ersättning för

mistad

(Nuvarande lydelse)

Fråga om---bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd

av talans förlust framställas hos

nämnden före den 1 januari 1956.

fiskerätt

(Föreslagen lydelse)

Fråga om---bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd

av talans förlust framställas hos

nämnden före den 1 januari 1956,

dock att anspråk på ersättning för inskränkning

i fiskerätt och annan skada

till följd av lagen denna dag angående

ändring i 11 § lagen den 1 december

1950 om rätt till fiske skall

vid samma påföljd framställas hos

nämnden före den 1 januari 1959.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den U mars

1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 13 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

2 mars 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december

1950 (nr 596) om rätt till fiske, samt

2) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr

599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning A. Ribbing.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

81

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

16 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler statsrådet Hjalmar Nilson lagrådets den 14 mars 1956 avgivna

utlåtande över de den 2 mars 1956 till lagrådet remitterade förslagen

till

lag angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december 1950

(nr 596) om rätt till fiske, samt

lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599)

om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.

Såsom av lagrådsremissen framgår förordar jag att, för den händelse ett

med stöd av 3 § fiskerättslagen i dess föreslagna lydelse meddelat förordnande

framdeles skulle komma att upphävas eller ändras till den fiskandes

nackdel, ersättning av statsmedel skall utgå enligt grunder motsvarande

dem, vilka angivits i gällande lag om ersättning för mistad fiskerätt in. in.,

och jag förutsätter att riksdagen, därest den ej framställer någon erinran

mot förslaget i denna del, skall anses ha godtagit detsamma.

Föredraganden hemställer därefter att lagförslagen, efter en redaktionell

jämkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Vid protokollet:

Malte Olsson

(! Dihang till riksdagens protokoll 1956. I samt. Nr 127

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

Innehållsförteckning

Propositionen och dess huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag............................................................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 2 mars 1956 ........................ 5

A. Fiske med fast redskap .......................................... 6

I. Inledning ................................................... 6

II. Jämförelse mellan äldre och gällande rätt ...................... 9

1. Gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde ............ 9

2. Fiske med fast redskap vid Blekinge läns kuster.............. 10

3. Särskilda bestämmelser om skattlagda fisken m. m...........16

4. Ersättning för mistad fiskerätt.............................. 18

III. Departementspromemorian .................................... 19

1. Innebörden av att fiske skattlagts .......................... 19

2. Olika slag av fisken ur kameral och rättslig synpunkt ........ 20

3. Olika fiskerättigheters omfattning............................27

4. Uttalanden av fiskare m. fl................................. 28

5. Sammanfattning och förslag ................................ 31

IV. Remissyttrandena ............................................ 39

V. Föredraganden .............................................. 52

B. Fiske med snörpvad.............................................. 58

j I. Gällande bestämmelser........................................ 58

II. Riksdagens hemställan om utredning m. m..................... 59

III. Fiskeristyrelsens förslag ...................................... 61

Allmänt om fisket i Blekinge län .............................. 61

Snörpvadsfiskets omfattning och bedrivande .................... 62

Snörpvadsfiskets inverkan på annat fiske........................ 63

Ersättning för mistad fiskerätt ................................68

Uttalanden vid sammanträde i Karlskrona den 21 maj 1955 ...... 68

Styrelsens sammanfattning och förslag.......................... 69

IV. Remissyttrandena ............................................ 71

V. Föredraganden .............................................. 76

Hemställan ........................................................ 78

Fiskeristyrelsens förslag till ändring av lagen om ersättning för mistad fiskerätt

m. m......................................................... 79

Utdrag av lagrådets protokoll den 14 mars 1956 ........................ 80

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 mars 1956 ........................ 81

560238 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:249 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fråga om befrielse från betalningsskyldighet till kronan. a1 i texten
  2. 3LU 1956:16 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i fiskerättslagen m. m. s. 1 i texten