Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester, m. m

1956-03-23 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:136, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

1

Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29

juni 1945 (nr 420) om semester, m. m.; given Stockholms

slott den 23 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945

(nr 420) om semester, samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304)

om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens innehåll

I propositionen föreslås, att det stadgande i semesterlagen, som tillerkänner

arbetsgivaren rätt att, om semestertiden överstiger 12 dagar, utan

arbetstagarens samtycke förlägga semestern till två skilda perioder, skall

upphävas. Hela den lagstadgade semestern skall således utgivas i ett sammanhang,

såvida annat ej överenskommes mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.

Däremot föreslås, att i de fall, då arbetstagaren enligt avtal med

arbetsgivaren är berättigad till längre semester än 18 dagar, arbetsgivaren,

om annat ej avtalats, skall äga rätt att förlägga semestern till två skilda

perioder, av vilka den ena utgör minst 18 dagar.

Enligt förslaget skall semester jämlikt lagen om förlängd semester för

vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete alltjämt kunna, efter medgivande

av arbetarskyddsstyrelsen, uppdelas på två skilda perioder, av vilka den

ena icke får understiga visst antal dagar. Denna minsta tid föreslås såsom

en följd av de föreslagna ändringarna i allmänna semesterlagen förlängd

från 12 till 18 dagar.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1957. 1

1 —Bilxang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 136

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420)

om semester

Härigenom förordnas, att 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Har mellan —- -—- -—- —---lagen angives.

Därest arbetstagare enligt avtal

med arbetsgivaren äger rätt till längre

semester än som föreskrives i 7 §,

skola övriga bestämmelser i denna

lag, i de avseenden ej annat överenskommits,

gälla jämväl beträffande

den överskjutande delen av semestern.

Därest arbetstagare enligt avtal

med arbetsgivaren äger rätt till längre

semester än som föreskrives i 7 §,

skola övriga bestämmelser i denna

lag, i de avseenden ej annat överenskommits,

gälla jämväl beträffande

den överskjutande delen av semestern.

överstiger semestertiden aderton

dagar må dock, utan hinder av

vad i 12 § är föreskrivet, semestern

förläggas till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst aderton

dagar.

12 §.

Arbetsgivaren äger--- — — —

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med

arbetstagaren. Överstiger semestertiden

tolv dagar, må dock semestern

förläggas till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Semester för------svensk hamn.

nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas

med arbetstagaren.

Denna lag tråder i kraft den 1

januari 1957. 1

1 Senaste lydelse av 12 §, se SFS 1954:661.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd

semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester

för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete skall erhålla följande änd
-

rade lydelse.

(Gällande lydelse)

3

Om semester, som utgår med tilllämpning

av denna lag, gäller i övrigt

vad i lagen om semester är stadgat.

Vad i 12 § andra stycket andra

punkten nämnda lag är föreskrivet

om att semestern må förläggas till

två skilda perioder skall dock icke

gälla med mindre arbetarskyddsstyrelsen

så medgivit. Medgivande som

nu sagts må lämnas, därest sammanhängande

semester skulle medföra

avsevärd olägenhet för företags drift.

(Föreslagen lydelse)

§•

Om semester, som utgår med tilllämpning

av denna lag, gäller i övrigt

vad i lagen om semester är stadgat.

Överstiger semestertiden aderton dagar

må dock, utan hinder av vad i

12 § nämnda lag år föreskrivet, semestern

efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen

förläggas till två

skilda perioder, av vilka den ena utgör

minst aderton dagar. Medgivande

som nu sagts må lämnas, därest

sammanhängande semester skulle

medföra avsevärd olägenhet för företags

drift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

17 februari 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterrerg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om ändring i

semesterlagen m. m. samt anför.

Inledning

I skrivelse den 19 april 1955 (nr 197) har riksdagen i anledning av väckta

motioner anhållit, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning

om lagstadgad sammanhängande semester samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Med anledning av riksdagens begäran har inom socialdepartementet upprättats

en promemoria med förslag till ändringar i semesterlagen och lagen

om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

Sedan promemorian remissbehandlats, har ärendet varit föremål för förnyade

överväganden inom departementet.

Jag anhåller nu att få anmäla denna lagstiftningsfråga.

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 29 juni 19i5 om semester (nr 420; ändr. 336/1946, 639/

1947, 303/1951 och 661/1954) äger arbetstagare på grund av det arbete, som

han under ett år (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt

att av denne erhålla semester med bibehållen lön. Semestern skall utgå

under året näst efter kvalifikationsåret men kan, efter överenskommelse

mellan parterna, helt eller delvis åtnjutas tidigare (3 §).

Semestern utgår med en och en halv dag för varje kalendermånad av

kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst 16 dagar. Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

vissa fall dag, varunder arbetstagaren under pågående anställning inte deltagit

i arbetet. Uppstår vid beräkningen brutet dagantal, skall semestern

utgå med närmast högre antal dagar (7 §).

En arbetstagare, som har fortlöpande arbete under hela kvalifikationsåret,

har alltså enligt semesterlagen rätt till en årlig semester av 18 dagar.

I syfte att bereda arbetstagarna minst tre veckors ledighet föreskrives i

lagen, att söndagar ej skall inräknas i semestern. Ej heller inräknas däri

helgdagar, om semestern utgår med mindre antal dagar i följd än sex. Däremot

medräknas sedvanliga fridagar (8 §).

Arbetsgivaren äger bestämma, när under året semestern skall utgå, men

enligt en i lagen intagen rekommendation bör semestern såvitt möjligt förläggas

till sommartid, om arbetstagaren inte begär annat. Utan arbetstagarens

medgivande får semestern ej förläggas till tid, då arbetstagaren är

arbetsoförmögen på grund av sjukdom, som inträffat innan semestern börjat,

eller då han av vissa andra härmed likställda orsaker är borta från

arbetet (12 § 1 st.). Dessutom gäller en specialregel för sjömän (12 § 3 st.).

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt inte överenskommelse

om annan ordning träffas med arbetstagaren. Från denna regel göres dock

ett viktigt undantag. Om semestertiden överstiger 12 dagar äger nämligen

arbetsgivaren rätt att utan arbetstagarens samtycke förlägga semestern till

två skilda perioder, av vilka den ena skall utgöra minst 12 dagar (12 § 2 st.).

Därest arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren äger rätt till längre

semester än den lagstadgade, skall övriga bestämmelser i lagen, i de avseenden

ej annat överenskommits, gälla jämväl beträffande den överskjutande

delen av semestern (2 § 2 st.).

Lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare med

hälsofarligt arbete (nr 304) — den s. k. särskilda semesterlagen -— tillförsäkrar

arbetstagare, som i sitt arbete utsättes för röntgenstrålning eller

strålning från radioaktivt ämne, längre semester än som följer av den allmänna

semesterlagen. För varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under

vilken en arbetstagare å minst 16 dagar utfört arbete, vari han utsatts för

dylik strålning, utgår nämligen enligt den särskilda lagen semester med tre

dagar (1 § 1 st.). Semestern är alltså i dessa fall dubbelt så lång som den

allmänna treveckorssemestern.

I fråga om semester, som utgår med tillämpning av den särskilda semesterlagen,

gäller i övrigt vad som är föreskrivet i den allmänna semesterlagen.

Från denna regel göres dock vissa undantag. Sålunda stadgas bl. a.,

att vad som i den allmänna semesterlagen är föreskrivet om att semestern

må förläggas till två skilda perioder icke skall gälla med mindre arbetarskyddsstyrelsen

så medgivit. Sådant medgivande får lämnas, om sammanhängande

semester skulle medföra avsevärd olägenhet för företags drift

(3 §).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

Tidigare behandling av frågan

1938 års semesterlag

Enligt vår första semesterlag av år 1938 utgick semestern med en dag

för varje kalendermånad, varunder arbetstagaren å minst 16 dagar utfört

arbete för arbetsgivarens räkning. Söndagar inräknades inte i semestern

och den sammanlagda ledigheten utgjorde således två veckor för arbetstagare,

som kvalificerat sig till semester för ett helt år. Arbetsgivaren ägde

bestämma, när semestern skulle förläggas, men var skyldig att utge hela

semestern i ett sammanhang, såvida inte överenskommelse om annan ordning

träffades med arbetstagaren. För arbetstagare vid jordbruket jämte

därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt för hembiträden i

lanthushåll gällde dock en specialregel, som gav arbetsgivaren rätt att även

utan samtycke av arbetstagaren uppdela semestern i två eller flera perioder.

1945 års semesterlag i dess ursprungliga lydelse

1938 års lag avlöstes av 1945 års semesterlag. I dess ursprungliga lydelse

reglerades frågorna om semesterns längd och förläggning på samma sätt

som i den äldre lagen; dock var det nyss omnämnda undantaget för jordbruksarbetare

m. fl. från regeln om semesterns förläggning i ett sammanhang

begränsat till att endast gälla semestertid utöver sex dagar. Vidare

stadgades, att semestern borde, om inte arbetstagaren annat begärde, såvitt

möjligt förläggas till sommartid.

1946 års ändringar i semesterlagstiftningen

Vid 1946 års riksdag genomfördes en differentiering av den lagstadgade

semesterns längd. Den allmänna semesterlagen ändrades härvid på så sätt,

att semestern förlängdes till tre veckor om året för arbetstagare under 18 år.

Samtidigt tillerkändes arbetsgivaren rätt att uppdela semestern för dessa

arbetstagare i två perioder, av vilka den ena skulle omfatta minst 12 dagar.

Vidare tillförsäkrades genom särskild lag den 29 juni 1946 (nr 337) arbetstagare

med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete förlängd semester,

som för vissa grupper bestämdes till tre veckor och för andra gupper sex

veckor. För dessa arbetstagargrupper fick arbetsgivaren icke ensidigt uppdela

semestern, men arbetarskyddsstyrelsen kunde —- om sammanhängande

semester skulle medföra avsevärda olägenheter för företags drift — medgiva

att semestern förlädes till två skilda perioder, av vilka den ena skulle utgöra

minst 12 dagar.

1951 års lagstiftning om allmän treveckorssemester

Hithörande bestämmelser i semesterlagstiftningen fick sin nuvarande utformning

i samband med att den allmänna treveckorssemestern genomfördes

vid 1951 års riksdag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

Till grund för 1951 års semesterlagstiftning låg ett av arbetstidsutredningen

avgivet betänkande rörande tre veckors semester (SOU 1950: 32).

Utredningen upptog till undersökning i huvudsak tre alternativ till utformning

av semestern. Alternativen hade följande innebörd.

Alternativ I: Semestern utgår i ett sammanhang och bör om möjligt förläggas

till sommaren. Delning av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse

mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utan att dylik överenskommelse

föreligger skall delning av semestern kunna ske efter medgivande

av arbetar skydd sstyrelsen, då sammanhängande semester skulle

medföra avsevärd olägenhet för företagets drift. Dock skall semestertiden

i detta fall icke kunna uppdelas i mer än två perioder, av vilka den ena

skall utgöra minst två veckor.

Alternativ II: Semestern bör om möjligt förläggas till sommaren. Delning

av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse mellan arbetsgivaren

och arbetstagaren. Om dylik överenskommelse icke kan träffas,

skall arbetsgivaren kunna uppdela semestertiden i två perioder, varav en

skall utgöra minst två veckor.

Alternativ III: Detta alternativ skiljer sig från alternativ II såtillvida, att

arbetsgivaren — om överenskommelse icke kan träffas med arbetstagaren

— skall kunna uppdela semestertiden i två eller flera perioder, varav en

skall omfatta minst två veckor. Den återstående semestertiden skall alltså

kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.

Över de alternativa förslagen hörde arbetstidsutredningen ett stort antal

organisationer. Vidare verkställdes särskild undersökning angående berörda

arbetstagargruppers semestervanor och semesterönskemål. I de yttranden,

som avgavs till utredningen, var man ense om att statlig myndighet ej

borde tillerkännas rätt att förordna om delning av semestern. Med denna

reservation förordade de till Landsorganisationen anslutna fackförbunden

i allmänhet alternativ I. De till Tjänstemännens centralorganisation anslutna

organisationerna tillstyrkte däremot i regel alternativ II under det att arbetsgivarnas

organisaioner i allmänhet anslöt sig till alternativ III.

För egen del förordade utredningen alternativ II såsom den i varje fall

för det dåvarande lämpligaste utformningen av en till tre veckor förlängd

semester. I samband härmed framhöll utredningen, att arbetsgivaren icke

mot arbetstagarnas vilja borde uppdela semestrarna annat än då verkliga

skäl förelåge därtill. Utredningen förutsatte att arbetsgivaren överläde med

de anställdas organisation, även om avgörandet dock tillkomme arbetsgivaren.

Förelåge skäl till delning av semestern, borde arbetsgivaren ha full frihet

att förlägga den tredje semesterveckan till annan del av året än sommaren.

Skedde eu delning av semestern, innebure detta nämligen i regel alt

möjligheter icke funnes att förlägga hela semestern till sommaren. Att helt

förlägga en i två perioder delad semester till sommaren torde nämligen icke

annat än i undantagsfall vara en praktiskt framkomlig väg.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

Emellertid föreslog utredningen en särbestämmelse för vuxna arbetstagare

inom jordbruket med binäringar och trädgårdsskötseln samt för

vuxna hembiträden i lanthushåll. Till dessa arbetstagare skulle arbetsgivaren

inte vara skyldig att utge längre sammanhängande semester än nio

dagar; återstående semesterdagar skulle av arbetsgivaren kunna fördelas

på sätt han funne lämpligt.

över arbetstidsutredningens förslag inhämtades år 1950 yttranden från

ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Det visade sig härvid,

att meningarna var starkt delade om hur lagstiftningen borde utformas i

fråga om semesterns förläggning.

Av arbetsmarknadens huvudorganisationer ansåg Landsorganisationen

alternativ I vara att föredraga framför de båda övriga alternativen. Landsorganisationen

förklarade sig emellertid ej kunna helt tillstyrka alternativ I

utan förordade en förläggningsregel av innebörd att semestern å tid som

bestämdes av arbetsgivaren skulle utgå i ett sammanhang, såframt överenskommelse

om delning icke träffades med arbetstagaren.

Tjänstemännens centralorganisation fann den av arbetstidsutredningen

förordade ordningen vara den lösning, som vore mest ägnad att tillgodose

såväl rekreations- som produktionstekniska synpunkter. Härvid förutsattes,

att för sådana områden, där en uppdelning av semestern på två perioder ur

löntagarnas synpunkt skulle innebära avsevärda olägenheter, förhandlingar

om sammanhängande semester komme att upptagas.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrade, att de ur näringslivets synpunkt

beklagliga konsekvenserna av en semesterökning skulle kunna väsentligt

mildras, om arbetsgivaren finge rätt att förlägga semesterdagarna på sätt

han funne lämpligast, d. v. s. enligt utredningens alternativ III.

Även beträffande den av arbetstidsutredningen föreslagna undantagsregeln

för arbetstagare vid jordbruket med binäringar och trädgårdsskötseln

samt för hembiträden i lanthushåll var meningarna delade i remissyttrandena.

Här må endast nämnas, att Svenska lantarbetsgivareföreningen

föreslog följande fördelning av semestern för ifrågavarande arbetstagargrupper,

nämligen 6 dagars sammanhängande sommarsemester, 6 dagars sammanhängande

vintersemester och 6 dagars semester efter arbetsgivarens bestämmande

antingen som sammanhängande ledighet eller som enstaka semesterdagar,

medan Svenska lantarbetareförbundet kraftigt underströk, att

samma bestämmelser, som komme att införas för arbetstagare i allmänhet,

också borde gälla för hithörande grupper av arbetstagare.

Förslag till lagstiftning om allmän treveckorssemester framlades genom

propositionen nr 72 till 1951 års riksdag.

I fråga om semesterns förläggning framhöll departementschefen vid

ärendets behandling i statsrådet, att man inte borde alltför mycket understryka

olikheten mellan de tre alternativ, som diskuterats av utredningen.

Departementschefen fortsatte.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

Av utredningen i ärendet framgår, att parternas intressen i fråga om en

eventuell delning av semestern i många fall kunna antagas överensstämma.

Från arbetsgivarsidan har sålunda framhållits, att semestern ofta skulle

komma att utgå i ett sammanhang, även om arbetsgivarna erhölle rätt att

förordna om delning. Omvänt ha från arbetstagarhåll uttalats vissa sympatier

för delad semester; och arbetarnas organisationer ha genomgående förklarat

sig villiga att genom överenskommelse medverka till delning av semestern,

då så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena

inom yrket. Goda förutsättningar böra alltså föreligga för att parterna i betydande

utsträckning skulle kunna i samförstånd lösa frågan hur semestern

lämpligen bör utgå.

Lagbestämmelser måste emellertid finnas för det fall, att uppgörelse icke

träffas mellan parterna. Härvidlag torde till en början icke kunna förnekas,

att reformens värde ur rekreationssynpunkt minskas om den nya semesterveckan

splittras upp på enstaka ledighetsdagar. En dylik uppdelning av

den tredje semesterveckan synes dessutom endast undantagsvis vara absolut

nödvändig. I de fall, då ett verkligt behov därav föreligger, torde en överenskommelse

härom kunna komma till stånd. Alternativ III torde därför ej

böra lagfästas. Vad angår alternativ I torde kunna sägas, att en semester

om tre veckor om året i de flesta fallen bör skänka den enskilde arbetstagaren

det största måttet av rekreation, om den utgår i ett sammanhang. Å

andra sidan kan man icke bortse från, att vissa delar av näringslivet ha ett

sakligt grundat intresse av att kunna förlägga den nytillkommande semesterveckan

till en särskild period. Att helt lita till att detta intresse skall bli

tillgodosett genom frivilliga överenskommelser torde icke låta sig göra. Ej

heller synes det — när fråga är om allmän treveckorssemester — lämpligt

att tilldela någon statlig myndighet rätt alt förordna om delning av semestern

i de fall detta skulle visa sig behövligt. Till detta kommer, att det stora

flertalet arbetstagare i vårt land av naturliga skäl önskar få sin semester

förlagd till sommaren, vilket ju rekommenderas i lagen. Redan nu äro kommunikationsmedlen

och olika slag av semesteranordningar hårt belastade

under denna tid på året, och ett val av alternativ I skulle onekligen vara

ägnat att allvarligt skärpa överbelastningen. Icke minst ur arbetstagarnas

egen synpunkt skulle en sådan konsekvens av semesterförlängningen vara

olycklig. Såsom utredningen framhållit, bör man därför i början gå fram

med försiktighet, så att semesterreformen, som motses med så stora förväntningar,

icke blir en besvikelse genom att möjligheterna till miljöombyte

och friluftsliv sommartid försämras. Även en annan omständighet bör

beaktas i detta sammanhang. Om arbetstagarna finge ovillkorlig rätt att

utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang, kan det befaras, att arbetsgivarna

i viss utsträckning såge sig nödsakade att förlägga semestern

till annan tid än sommaren. Arbetstagarna skulle i så fall icke få någon

del av sin semester under den för dem gynnsammaste tiden på året. En

sådan lösning skulle i regel innebära större nackdel för de anställda än

om de finge två veckors sommarsemester och en veckas semester å annan tid

på året.

Departementschefen fann med hänsyn till det anförda, att alternativ II

åtminstone för det dåvarande innebure den lämpligaste utformningen av

treveckorssemestern. Härvid förutsatte han, att arbetsmarknadens parter

förhandlingsvägen toge upp frågan om semesterns förläggning i syfte att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

uppnå överensstämmelse om den ordning, som i varje särskilt fall så långt

det vore möjligt tillgodosåge såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas berättigade

intressen.

Beträffande behovet av undantagsbestämmelser för jordbruksarbetare

m. fl. yttrade departementschefen.

Enligt min mening måste det föreligga mycket starka skäl, om jordbruksarbetarna

även i fortsättningen skola bli föremål för undantagsbestämmelser

i fråga om semesterns delning. Av utredningen i ärendet har jag bibragts

den uppfattningen, att några mera avsevärda svårigheter numera i allmänhet

icke föreligga att låta jordbrukets och trädgårdsodlingens anställda utfå

två veckors sammanhängande semester. Härtill kommer, att en sämre ställning

i semesterhänseende för de anställda inom dessa näringsgrenar i längden

måste påverka nyrekryteringen i ofördelaktig riktning och därmed också

bidraga till en ytterligare utflyttning från landsbygden. Det bör därför ligga

i jordbrukets och trädgårdsodlingens eget intresse att icke bereda sina anställda

sämre semesterförmåner än andra näringsgrenar. Av nu anförda

skäl förordar jag, att särbestämmelserna för arbetstagare inom jordbruk

med binäringar och trädgårdsskötsel samt för hembiträden i lanthushåll

helt slopas och att dessa grupper av arbetstagare således i fortsättningen

utfå sin semester enligt samma regler som föreslagits för övriga arbetstagare.

I anledning av propositionen väcktes i riksdagens kamrar ett antal motioner

(I: 337, 365, 368 och II: 447, 473, 474) av vilka somliga gick ut på att

arbetsgivaren borde få rätt att utan arbetstagarens samtycke förlägga den

nytillkomna semesterveckan till enstaka dagar medan andra gick ut på att

hela semestern borde utges i ett sammanhang, såframt överenskommelse

om annan ordning ej träffades mellan parterna.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och motionerna, anslöt

sig i sitt utlåtande, nr 28, till den förläggningsregel, som förordats i propositionen.

Utskottsutlåtandet godkändes av riksdagen.

Frågans behandling i riksdagen efter år 1951

Vid 1953 års riksdag yrkades i två motioner (I: 189 och II: 230),

att semesterlagens regel om rätt för arbetsgivare att uppdela semester, som

överstege 12 dagar, måtte upphävas.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, inhämtade remissyttranden

från Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens

centralorganisation. Organisationerna anslöt sig i sina yttranden

till de uppfattningar de tidigare hävdat i sina remissyttranden över arbetstidsutredningens

betänkande rörande tre veckors semester. Utskottets majoritet

avstyrkte motionerna under det att en minoritet inom utskottet hemställde

om bifall till dem (utlåtande nr 20). Riksdagen godkände utskottsmajoritetens

förslag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

Vid 1954 års riksdag togs frågan om semesterns förläggning ånyo

upp i två motioner (I: 13 och II: 16), vari framställdes yrkanden av samma

innebörd som i de vid 1953 års riksdag väckta motionerna.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 44,

anförde häri bl. a.

Treveckorssemestern har i full utsträckning utgått endast från och med

förra året. Erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning är därför ännu

tämligen begränsade. Utvecklingen torde dock ha bekräftat antagandet, att

parterna i stor utsträckning skulle genom överenskommelser lösa frågan

om hur semestern lämpligen bör förläggas, överenskommelserna torde vidare

till den alldeles övervägande delen ha inneburit, att semestern skall

utgå sammanhängande. En lösning måste dock finnas i lagen för sådana

fall, där överenskommelse icke uppnås om hur semestern skall uttagas.

Huruvida den nuvarande bestämmelsen därom bör ändras kan enligt utskottets

mening tillförlitligen bedömas först efter något längre tids erfarenhet

av utvecklingen på området.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Utskottet var emellertid icke heller denna gång enhälligt. I en vid utlåtandet

fogad reservation hemställdes nämligen, att riksdagen måtte antaga

ett i reservationen upptaget lagförslag, genom vilket ur 12 § andra stycket

semesterlagen uteslötes stadgandet att, om semestertiden överstege

tolv dagar, semestern finge förläggas till två skilda perioder.

Första kammaren biföll utskottets hemställan och andra kammaren biföll

reservationen. Den i motionerna väckta frågan hade därmed fallit såvitt

gällde 1954 års riksdag.

Även vid 1955 års riksdag väcktes motioner (I: 1 samt II: 6 och

10) med samma yrkanden, som upptagits i de år 1953 och 1954 väckta

motionerna.

Innan andra lagutskottet utlät sig rörande motionerna inhämtade utskottet

ånyo yttranden från Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation

och Svenska arbetsgivareföreningen.

Landsorganisationen hänvisade till sina yttranden 1950 och 1953 samt

tilläde, att erfarenheterna från tiden efter sistnämnda yttrande inte gåve

landsorganisationen anledning att frånfalla sin tidigare intagna ståndpunkt,

varför landsorganisationen tillstyrkte motionerna.

Tjänstemännens centralorganisation förklarade att dittills gjorda erfarenheter

icke gåve organisationen anledning att frånträda den uppfattning,

som organisationen framfört i sina yttranden 1950 och 1953.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrkte den av motionärerna föreslagna

ändringen. I sitt yttrande framhöll föreningen bl. a. att arbetsgivarna i mycket

ringa utsträckning begagnat sig av möjligheten att uppdela semestern

samt att uppdelning av semestern praktiskt taget endast ägde rum, då

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

produktionstekniska skäl gjorde en sådan uppdelning naturlig. För att visa

detta åberopade föreningen en på hösten 1954 gjord undersökning rörande

semesterns förläggning 1953 och 1954. För denna undersökning redogöres

närmare i det följande.

I utlåtande nr 25 i anledning av motionerna erinrade andra lagutskottet

om att utskottet i sitt utlåtande över de vid 1954 års riksdag väckta motionerna

i ämnet framhållit, att erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning

då ännu vore tämligen begränsade, men att utvecklingen dock torde ha

bekräftat antagandet, att parterna i stor utsträckning skulle genom överenskommelser

lösa frågan om hur semestern lämpligen borde förläggas, samt

att överenskommelserna till den alldeles övervägande delen torde ha inneburit,

att semestern skulle utgå i ett sammanhang. Utskottet tilläde, att den

mening för vilken utskottet sålunda givit uttryck i väsentliga delar bekräftades

av resultatet av de undersökningar som Svenska arbetsgivareföreningen

under hösten 1954 verkställt beträffande förläggningen av semestrarna

under 1953 och 1954. Av utredningen framginge emellertid också, att

semestern i ett betydande antal fall uppdelats på grund av arbetsgivarens

ensidiga bestämmande.

Utskottet anförde vidare bl. a.

Såsom utskottet i fjol uttalade erfordras för ett tillförlitligt bedömande

av frågan om den nuvarande bestämmelsen om delning av semestern bör

ändras någon tids erfarenhet av utvecklingen på området. Enligt utskottets

mening har nu sådan tid förflutit, att spörsmålet bör upptagas till omprövning

med ledning av de erfarenheter som samlats främst bland arbetsmarknadens

partsorganisationer.

Ett viktigt spörsmål blir här, om erfarenheterna ger vid handen eller om

det eljest kan befaras, att ett tillmötesgående av kravet på en odelad semester

kan väntas leda till att semestern i ökad utsträckning förlägges till annan

tid än sommaren. En sådan konsekvens vore enligt utskottets mening

för de berörda arbetstagarna en större nackdel än om de finge två veckors

sommarsemester och en veckas vintersemester. En annan fråga som måste

lösas är, om en rätt för arbetstagaren att påfordra odelad semester bör gälla

även i de fall då semestertiden överstiger tre veckor. Vid ett avgörande av

frågan i den av motionärerna önskade riktningen bör också närmare uppmärksammas

i vilken utsträckning man kan räkna med att överenskommelser

om en uppdelning av semestern, där detta är betingat av produktionstekniska

intressen, kan väntas bli genomförd under medverkan av arbetstagarorganisationerna.

I motionen II: 10 förutsättes i detta hänseende,

att organisationerna skall medverka till att överenskommelser om uppdelning

kommer till stånd i de fall då verkligt behov därav föreligger. Arbetsgivareföreningen

har å sin sida framhållit, att förhandlingarna om delning

av semestern i ett mycket stort antal fall icke skulle komina att föras med

arbetstagarnas organisationer utan måste ske direkt med enskilda arbetstagare.

Med hänsyn till bl. a. de icke närmare utredda frågeställningar utskottet

sålunda angivit förklarade utskottet sig icke vara berett att taga ställning

till frågan om ett genomförande av den i motionerna yrkade ändringen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1936 13

Utskottet förordade emellertid, att en utredning av hithörande spörsmål

komme till stånd.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation, som i sak gick ut på

bifall till de i motionerna framställda yrkandena.

Riksdagen biföll utskottsmajoritetens hemställan och avlät därefter den

inledningsvis omnämnda skrivelsen till Kungl. Maj :t.

Svenska arbetsgivareföreningens undersökning angående semesterns

förläggning åren 1953 och 1954

Såsom tidigare omnämnts åberopade Svenska arbetsgivareföreningen i

sitt till andra lagutskottet år 1955 avgivna yttrande en på hösten 1954 gjord

undersökning rörande semesterns förläggning 1953 och 1954.

Ifrågavarande undersökning grundar sig på uppgifter, som arbetsgivareföreningen

inhämtat från 27 till föreningen anslutna förbund. Uppgifterna

har insamlats från företag inom förbunden med mer än 25 arbetare. För uppgifternas

införskaffande har 25 av förbunden begagnat ett enhetligt formulär,

under det att de återstående, Sveriges textilindustriförbund och Sveriges

konfektionsindustriförbund, i annan ordning inhämtat uppgifter från

till dem anslutna företag. Samtliga uppgifter har underkastats statistisk

bearbetning hos arbetsgivareföreningen.

Vad angår de förbund, vilka begagnat enhetligt formulär vid uppgiftsinsamlingen,

har uppgifter lämnats från 1 588 arbetsplatser med 72 059

tjänstemän och 263 320 arbetare motsvarande 57 respektive 60,7 procent

av samtliga till ifrågavarande förbund redovisade tjänstemän och arbetare.

Undersökningen utvisar följande resultat i fråga om förläggningen av arbetstagarnas

semester vid olika arbetsplatser.

Tjänstemän

Semestern har

utgått i ett

sammanhang

till

År 1953

År 1954

Arbetsplatser

Tjänstemän

Arbetsplatser

Tjänstemän

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

alla ..........

393

24,8

12 613

17,5

412

25,9

13 819

19,2

flertalet ......

589

37,1

42 762

59,4

606

38,2

43 742

60,7

ett mindretal . .

248

15,6

10 254

14,2

260

16,4

9 757

13,5

ingen.........

321

20,2

5 831

8,1

280

17,6

4 333

6,0

Uppgift saknas

37

2,3

599

0,8

30

1,9

408

0,6

Totalt

1 588

100,0

72 059

100,0

1 588

100,0

72 059

100,0

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

Arbetare

Semestern har

År 1953

År 1954

utgått i ett

sammanhang

Arbetsplatser

Arbetare

Arbetsplatser

Arbetare

till

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

alla..........

515

32,4

87 284

33,1

556

35,0

93 250

35,4

flertalet ......

491

30,9

116 225

44,1

517

32,5

119 147

45,3

ett mindretal. .

177

11,2

24 114

9,2

176

11,1

23 701

9,0

ingen .........

380

23,9

34 275

13,0

322

20,3

26 599

10,1

Uppgift saknas

25

1,6

1 422

0,6

17

1,1

623

0,2

Totalt

1 588

100,0

263 320

100,0

1588

100,0

263 320

100,0

Därav samtidig

semester för hu- vudparten av

arbetare i sam- band med drift- stopp .........

631

39,7

140 509

53,4

620

39,0

150 959

57,3

Frågan i vad mån arbetsgivarnas, arbetstagarnas eller bådaderas önskemål

varit bestämmande för semestrarnas uppdelning belyses genom den

medelst enhetligt frågeformulär utförda undersökningen på sätt framgår

av följande tabeller.

Tjänstemän

Semestern har

uppdelats i

enlighet med

År 1953

År 1954

Arbetsplatser

Tjänstemän

Arbetsplatser

Tjänstemän

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

arbetsgivarens

bestämmande..

tjänstemännens

önskemål.....

båda dessa fak- torer .........

170

292

647

86

14.2

24,4

54.2

7,2

6 602

17 241

30 702

4 901

11,1

29,0

51,7

8,2

156

302

646

72

13,3

25,7

54,9

6,1

5 671

17 476

30 636

4 457

9.7

30,0

52,6

7.7

Uppgift saknas

Totalt

1 195

100,0

59 446

100,0

1 176

100,0

58 240

100,0

Arbetare

Semestern har

uppdelats i

enlighet med

År 1953

År 1954

Arbetsplatser

Arbetare

Arbetsplatser

Arbetare

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

arbetsgivarens

bestämmande..

arbetarnas öns- kemål ........

355

144

496

78

33.1

13,4

46.2

7,3

50 901

22 734

94 186

8 215

28.9

12.9

53,5

4,7

334

147

481

70

32,4

14,2

46,6

6,8

48 054

22 675

91406

7 935

28.3

13.3

53,7

4,7

båda dessa fak- torer .........

Uppgift saknas.

Totalt

1073

100,0

176 036

100,0

1 032

100,0

170 070

100,0

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

Vid textil- och konfektionsindustriförbundens undersökning, vilken såsom

nyss anförts verkställts utan användande av det av övriga förbund begagnade

formuläret, har uppgifter insamlats från 291 företag med 53 747

arbetare motsvarande 66,7 procent av samtliga till förbunden redovisade

arbetare. Beträffande förläggningen av arbetarnas semester gav undersökningen

följande resultat.

År 1953

År 1954

Arbets-

Arbetare

Arbets-

Arbetare

platser

antal

%

platser

antal

%

Konfektions industriförbundet

Semestern har utgått i ett samman- hang till

128

16 723

94,7

129

17 456

98,5

ingen..........................

6

940

5,3

5

266

1,5

Totalt

134

17 663

100,0

134

17 722

100,0

Textilindustriförbundet

Semestern har utgått i ett samman- hang till

137

31 228

86,8

13,2

154

35 899

99,6

ingen..........................

20

4 763

3

126

0,4

Totalt

157

35 991

100,0

157

36 025

100,0

Enligt uppgift i arbetsgivareföreningens redogörelse för undersökningen

överensstämmer tjänstemännens semesterförhållanden inom textil- och konfektionsindustrierna

i allt väsentligt med arbetarnas.

Departementspromemorian

I promemorian uttalas att det, vid övervägande av hur erforderligt material

lämpligen borde införskaffas för att i enlighet med riksdagens begäran

belysa ifrågavarande spörsmål, befunnits mest ändamålsenligt att som en

första åtgärd söka bedöma frågan från mera allmänna utgångspunkter samt

att därefter höra arbetsmarknadens organisationer ävensom andra berörda

sammanslutningar och myndigheter över det resultat som härvid framkomme.

Vad först angår den allmänna treveckorssemestern framhålles

i promemorian, att tre veckors ledighet från arbetet av lagstiftaren

ansetts vara ett minimum för att en helårsanställd arbetstagare skulle kunna

erhålla tillräcklig vila och återvinna sina krafter. Både ur den enskildes och

ur samhällets synpunkt vore det givetvis av intresse, att semestern förlädes

så, att den enskilde kunde dra största möjliga nytta av densamma. Härigenom

vunnes den säkraste garantin för att lagstiftningens syfte bleve

tillgodosett: att skapa fysiskt och psykiskt bättre utrustade människor, som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

kände trivsel med sina levnadsförhållanden och kunde prestera ett både

kvantitativt och kvalitativt så fullvärdigt arbete som möjligt.

Härefter anföres.

Det är ett känt förhållande, att de allra flesta arbetstagarna i vårt land

önskar erhålla semester på sommaren. Med hänsyn till klimatet i landet är

detta önskemål helt naturligt. För stora grupper av arbetstagare framstår

det därjämte som ett önskemål att semestern utgår i en följd. Inte heller

denna inställning är svår att förstå. Det jäkt, som präglar modernt arbetsliv,

gör att de flesta arbetstagarna är mer eller mindre utkörda när semestertiden

är inne. Om semestern splittras upp i perioder, hinner de inte få den

avkoppling och vila som behövs innan de återgår till arbetet. Åtskilliga

arbetstagare önskar begagna semestern för att bereda sig miljöombyte men

deras möjligheter härtill blir i väsentlig mån beskurna om semestern uppdelas

i perioder. Härvid är inte minst de ekonomiska faktorerna av betydelse.

Vid kort semester blir resorna oproportionerligt dyra i förhållande till den

tid man kan vara borta och många har helt enkelt inte råd att resa på semester

mer än en gång om året. En annan omständighet, som är värd att

beakta, är att en splittrad semester ofta medför olägenheter för arbetstagarens

familj. Särskilt för husmodern, som vanligen får ett betydande merarbete

både i samband med anträdandet av en semesterresa och i samband

med hemfärden, är det av stort värde att hela semestertiden kan utnyttjas i

ett sammanhang. Till vad som nu anförts kan fogas ett ofta framfört argument

av mera principiell innebörd, nämligen att semesterrätten är att betrakta

som en intjänad löneförmån, som inte utan starka skäl bör undandragas

arbetstagarens egen disposition.

Emellertid framhålles i promemorian, att det inom en del näringsgrenar

vore svårt, i vissa fall rent av omöjligt att tillgodose önskemål från arbetstagarnas

sida om odelad semester, i varje fall om semestern skulle utgå på

sommaren. Den nuvarande lagstiftningen utginge från, att den intressemotsättning,

som här kunde föreligga mellan arbetsgivare och arbetstagare, i

stor utsträckning borde kunna överbyggas genom förhandlingar. Det förtjänade

i detta sammanhang framhållas, att arbetsgivarnas organisationer

under förarbetena till lagstiftningen om treveckorssemester understrukit,

att arbetsgivarna vore beredda att i största möjliga utsträckning tillmötesgå

arbetstagarnas önskemål om sammanhängande semester. Samtidigt hade

arbetstagarnas organisationer förklarat sig villiga att medverka till delning

av semestern, då det vore nödvändigt med hänsyn till förhållandena inom

yrket. Av det siffermaterial, som Svenska arbetsgivareföreningen framlagt

i sitt yttrande till andra lagutskottet år 1955, framginge också, att parterna

på arbetsmarknaden i stor utsträckning lyckats uppnå enighet om hur

semestern lämpligen borde förläggas. Anledning saknades att antaga annat

än att organisationerna å ömse sidor även i fortsättningen komme att göra

sitt bästa för att i samförstånd lösa denna fråga.

Fall måste emellertid inträffa, då enighet inte kunde uppnås mellan parterna.

Situationen vore väl då vanligen den, att parterna hade olika uppfattningar

beträffande frågan, huruvida det av produktionstekniska eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

företagsekonomiska skäl förelåge ett verkligt behov av att dela semestern.

Den nuvarande lagstiftningen tillerkände arbetsgivaren det största inflytandet

i dessa fall; han ägde ensam bestämma inte blott att semestern skulle

uppdelas utan också till vilken tid på året de olika semesterperioderna skulle

förläggas. Arbetstagarens inflytande inskränkte sig till att han ägde motsätta

sig att semestern uppdelades i flera perioder än två, den ena omfattande

minst 12 dagar.

Vidare anföres.

Det är att märka, att dessa regler tillskapades i samband med att treveckorssemestern

infördes i vårt land, alltså vid en tidpunkt då verkningarna

av den förlängda semestern ännu inte kunde med full säkerhet överblickas.

Visserligen förelåg i stort sett enighet om att det i och för sig var

önskvärt att utsträcka den lagfästa semestern från två till tre veckor om

året, men från skilda håll — särskilt från näringslivets företrädare — hävdades,

att reformen t. v. borde ställas på framtiden med hänsyn till de negativa

verkningar på produktionen, som en allmän treveckorssemester skulle

komma att medföra i det då rådande tidsläget. Då reformen trots dessa

invändningar ansågs böra genomföras, är det naturligt, att statsmakterna

var angelägna om att ge den en sådan utformning, att minsta möjliga rubbningar

uppstod för näringslivet utan att likväl syftet med reformen äventyrades.

Mot denna bakgrund bör man se den lagregel, som nu är föremål

för diskussion och som ger arbetsgivaren rätt att utan samtycke av arbetstagaren

dela hans semester i två perioder.

Under den tid som gått sedan reformen genomfördes hade näringslivet

hunnit anpassa sig efter treveckorssemestern, och de svårigheter, som inom

vissa verksamhetsgrenar kunde ha funnits under övergångstiden, torde nu

vara övervunna. Med hänsyn härtill syntes tiden vara inne att återgå till

de principer, som under tvåveckorsseinesterns tid gällde rörande semesterns

förläggning. Det innebure att — i fall då överenskommelse inte kunde

komma till stånd mellan parterna — bestämmanderätten fördelades mellan

dem på så sätt, att arbetsgivaren avgjorde när semestern skulle utgå

men att arbetstagarens samtycke erfordrades för en uppdelning av semestern.

Det förutsattes härvid, att lagens rekommendation till arbetsgivaren

att såvitt möjligt förlägga semestern till sommartid bibehölles. Likaså förutsattes,

att de speciella inskränkningar i arbetsgivarens rätt att bestämma

tiden för semestern för arbetstagare, som vore borta från arbetet av privilegierad

anledning, och beträffande sjömän, skulle gälla även i fortsättningen.

Efter dessa allmänna överväganden föreslås i promemorian, att 12 § 2 st.

2 p. semesterlagen — vilket stadgande ger arbetsgivaren rätt att, då semestern

överstiger 12 dagar, utan samtycke av arbetstagaren förlägga semestern

till två skilda perioder, den ena omfattande minst 12 dagar — skall upphöra

att gälla.

Beträffande det fall att arbetstagaren enligt avtal har rätt

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 136

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

till längre semester än den lagstadgade anföres i promemorian.

Semesterlagen utgör naturligtvis inte hinder för överenskommelser, som

för arbetstagaren innebär bättre semesterförmåner än de lagstadgade. När

dylika avtal träffas torde parterna ofta ej direkt överenskomma om annat

än semesterns längd, t. ex. att semestern skall vara 4 veckor, en månad osv.

om året. Däremot är det nog ej så vanligt, att parterna uttryckligen överenskommer

vad som beträffande den del av semestern som överskjuter

lagens mått skall gälla i fråga om semesterns förläggning, semesterersättning

etc. För att undvika tvistigheter härom har i lagens 2 § 2 st. upptagits

en regel, vars innebörd är, att —- därest avtal träffats om att arbetstagaren

skall erhålla längre semester än som utgår enligt semesterlagen — lagens

bestämmelser, i de avseenden annat ej överenskommits, skall vara normgivande

beträffande semestern i dess helhet. Stadgandet härom har karaktär

av en presumtionsregel, som lägger bevisbördan rörande semesteravtalets

innehåll på den av parterna som påstår att avtalet avviker från seinesterlagens

regler. Kan han inte visa att annat avtalats äger alltså vad som i

lagen finnes stadgat bl. a. om semesterns förläggning tillämpning på hela

den förlängda semestern. Tillräckliga skäl synes ej föreligga för att göra

ändring i denna regel, som gällt alltsedan den nuvarande semesterlagens

tillkomst år 1945.

Som en konsekvens av den ändring i allmänna semesterlagen, som föreslagits

i promemorian, förordas, att3§ särskilda semesterlagen

ändras på så sätt, att den ena av de två perioder, i vilka semestern efter

tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen kan uppdelas, kommer att omfatta minst

18 dagar.

Remissyttrandena

Över departementspromemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av

statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, generalpoststyrelsen,

järnvägsstyrelsen, telestyrelsen, domänstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens avtalsnämnd,

Svenska landstingsförbundet (styrelsen), Svenska landskommunernas

förbund (styrelsen), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges allmänna

exportförening, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund,

Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,

Bankernas förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens

förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges köpmannaförbund,

Kooperativa förbundet (styrelsen), Sveriges centrala restaurangaktiebolag,

Fastigheternas förhandlingsorganisation, Svenska järnvägarnas

arbetsgivareförening, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska

lokaltrafikföreningen, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Svensk industriförening, Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening,

Kanalflottans rederiförening, Landsorganisationen i Sverige, Tjänste
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956 19

männens centralorganisation och Sveriges arbetsgivareförening för hotell

och restauranter.

Vid sitt yttrande har kommerskollegium fogat utlåtanden från Stockholms

handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare

och handelskammaren i Gävle. Svenska arbetsgivareföreningen har bifogat

yttranden från Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp, Biltrafikens

arbetsgivareförbund och Pappersmasseförbundet. Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation har bilagt yttranden från Sveriges bageriidkareförening,

Bilverkstädernas riksförbund, Sveriges konditorförening

och Målaremästarnas riksförening i Sverige.

Förslaget att upphäva det stadgande i semesterlagen, som ger arbetsgivaren

rätt att utan arbetstagarens samtycke uppdela den lagstadgade

treveckorssemestern i två perioder, har tillstyrkts eller i

huvudsak lämnats utan erinran av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen

(majoriteten), arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten),

byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Landsorganisationen

i Sverige. Även Svenska lokaltrafikföreningen har, ehuru med

vissa reservationer, godtagit förslaget.

Tjänstemännens centralorganisation har inte tagit direkt ståndpunkt till

frågan.

Samtliga övriga remissyttranden går i avstyrkande riktning.

I en del yttranden uttalas kritik mot att frågan om semesterns uppdelning

i promemorian bedömts enbart ur allmänna synpunkter. Så är fallet i de

yttranden, som avgivits av kommerskollegium, Svenska arbetsgivareföreningen,

Fastigheternas förhandlingsorganisation, Sveriges redareförening

och Kanalflottans rederiförening. Som exempel på vad som anförts härutinnan

må nämnas följande uttalande av Sveriges redareförening.

Föreningen anser det beklagligt, att utredningen lagts upp på sätt sorn

skett och att icke den allsidiga utredning, som av riksdagen begärts, blivit

fullföljd. Den föreliggande promemorian är ensidig och redogör sålunda

icke för näringslivets och arbetsgivarnas synpunkter. Det säges visserligen,

att det ansetts ändamålsenligt och tidsbesparande att såsom en första åtgärd

bedöma saken från mera allmänna synpunkter och därefter höra intresserade

parter, inen som saken nu lagts upp har den ena parten redan

från början fått en gynnad ställning, vilket av lättförståeliga skäl får stor

betydelse vid frågans slutliga avgörande. I

I fråga om den sakliga innebörden av proinemorieförslaget råder enighet

mellan remissinstanserna om att det är önskvärt att semestern, därest

arbetstagaren så önskar, utgår i en följd och förlägges till sommaren men

att det av produktionstekniska och andra skäl i vissa fall är nödvändigt att

uppdela semestern. När det gäller behovet av den föreslagna lagändringen

och förutsättningarna för dess genomförande går däremot åsikterna isär.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

Av de tillstyrkande remissinstanserna understryker medicinalstyrelsen,

att från hälsosynpunkt ett uttagande av hela semestertiden

under sommarmånaderna ger det bästa utbytet, eftersom arbetstagarna då

tillförsäkras den avkoppling och vila, som är önskvärd med hänsyn till den

hårt uppdrivna arbetstakten i nutida arbetsliv.

Socialstyrelsen finner det ur såväl allmänt sociala som familjesociala synpunkter

angeläget, att arbetstagarna i största möjliga utsträckning tillerkännes

sammanhängande treveckorssemester, och yttrar vidare bl. a.

Den avsevärda omfattning, i vilken överenskommelser i gällande kollektivavtal

träffats rörande delning av semestern, kan tyda på att arbetsgivare

inom olika branscher sätta värde på semesterns uppdelning. Man kan häri

också se ett tecken på beredvillighet från arbetstagarsidan att ta hänsyn till

produktionens krav. Dessa avtalsbestämmelser avse emellertid i regel endast

den tredje semesterveckan, som inom stora avtalsområden — mekaniska

verkstadsindustrien, textilindustrien, konfektionsindustrien in. fl. —

må kunna disponeras i form av fria sommarlördagar. I ett mindre antal

fall, bland annat inom massa- och pappersindustrierna, ha avtalsbestämmelser

kommit till stånd, enligt vilka uppdelning må kunna ske även av de

två första semesterveckorna. Vad som sålunda anförts vederlägger enligt

socialstyrelsens mening i varje fall icke den uppfattning, som kommit till

synes i promemorian rörande möjligheterna att i samförstånd mellan parterna

nå fram till en uppgörelse i förevarande frågor.

Möjligen kan man ifrågasätta om icke vid genomförande av förslaget

vissa svårigheter skulle kunna uppstå med hänsyn till att överenskommelser

av ifrågavarande slag ofta träffas av organisationerna, under det att

enligt lagutkastet den enskilde arbetstagaren förutsättes vara avtalspart.

Styrelsen tänker då särskilt på sådana fall, då överenskommelse rörande

delning av semestern har träffats i annan form än kollektivavtalets, liksom

på överenskommelser vid arbetsplatser där det förekommer oorganiserade

arbetstagare. Emellertid föreligger motsvarande situation redan nu, i det att

arbetstagarna ha rätt att kräva sammanhängande semester under två veckor.

Enligt socialstyrelsens mening kan man med hänsyn till vad som anförts

i det föregående räkna med att goda skäl föreligga för antagandet, att ett

genomförande av förslaget om sammanhängande treveckorssemester icke

kommer att i någon större utsträckning inverka hämmande på produktionen

i dess helhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten) anför.

I sitt yttrande den 27 oktober 1950 över förslaget till tre veckors lagstadgad

semester tillstyrkte arbetsmarknadsstyrelsen den nu gällande regeln

med möjlighet för arbetsgivaren att uppdela semester i två perioder, varav

den ena dock skall omfatta minst tolv dagar. Styrelsen motiverade sitt ställningstagande

med att stadgandet skulle underlätta näringslivets och arbetsmarknadens

anpassning till treveckorssemestern. Vidare förutsatte styrelsen,

att arbetsgivare och arbetstagare i all den utsträckning som vore möjligt

skulle träffa överenskommelse, huruvida semestern skulle utgå i ett

sammanhang eller delas.

Vissa hållpunkter finns nu för en bedömning av den utveckling, som ägt

rum sedan 3-veckorssemestern infördes. Den undersökning, som företagits

av Svenska Arbetsgivareföreningen och vars resultat redovisas i utredningen,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

visar att industrin kunnat bereda obruten semester åt huvudparten av de

anställda. Även inom andra näringsgrenar har man i hög grad sökt tillmötesgå

önskemål om sammanhängande semester. Med hänsyn till den anpassning

som sålunda skett, anser styrelsen, att ökade förutsättningar skapats

för en ändrad lagstiftning i enlighet med förslaget.

För den händelse sådan lagändring skulle genomföras får man emellertid

räkna med att anpassningsproblem kan uppstå inom vissa delar av arbetsmarknaden.

Särskilt gäller detta yrkesområden, där verksamheten måste

bedrivas i oförändrad eller rent av ökad omfattning under sommaren och

ersättningsfrågan är mycket svår att lösa. I den mån erforderliga överenskommelser

om uppdelning av semestern här icke kan träffas, torde följden

bli en ökad spridning av semestrarna.

Landsorganisationen finner det obestridligt, att i vissa fall produktionstekniska

svårigheter kan möta för förläggning av en treveckorssemester i

ett sammanhang. Organisationen hyste ingen tvekan att i uppkommande fall

av denna karaktär överenskommelse om uppdelning skulle kunna åvägabringas.

Arbetsgivareföreningens betänkligheter i detta avseende syntes

främst ha berott på att enligt föreningens mening förhandlingarna i ett

mycket stort antal fall icke skulle kunna föras med arbetstagarnas organisationer

utan måste ske direkt med enskilda arbetstagare. Sådana fall torde

dock höra till undantagen åtminstone vad industrin anginge.

Arbetarskyddsstgrelsen (majoriteten) erinrar om att arbetstidsutredningen

i sitt betänkande om tre veckors semester framfört tanken, att det i

händelse av meningsskiljaktigheter ytterst skulle ankomma på arbetarskyddsstyrelsen

att avgöra om delning av semestern skulle få äga rum eller

ej. Detta uppslag hade inte vunnit någon anslutning utan tvärtom från olika

håll bestämt avvisats. Styrelsen hade för sin del samma inställning. Det

borde kunna förväntas, att arbetsmarknadsparterna skulle vara i stånd att

träffa ett objektivt avgörande vid konflikt mellan arbetstagarnas önskemål

och produktionens krav.

Tjänstemännens centralorganisation, vilken såsom tidigare nämnts inte

tagit direkt ställning till den föreliggande frågan, anför bl. a.

Vissa erfarenheter av konsekvenserna av nu gällande lagstiftning har

redovisats i den i andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955 anförda, av

Svenska Arbetsgivareföreningen verkställda utredningen. TCO kan icke bedöma,

huruvida denna utredning kan anses vara tillfyllest eller om mer allsidiga

upplysningar om semesterns uppdelning och förläggning under de

senaste åren bör inhämtas.

I den mån som uppdelning av semester endast är betingad av produktionstekniska

skäl kan det enligt TCO:s mening befaras, att en lagstiftning

om odelad semester medför, att semestrarna i viss utsträckning kommer att

förläggas till ur rekreationssynpunkt olämpliga delar av året, något som

för de anställda måste betecknas som en större nackdel än en uppdelning av

semestrarna. Om undersökningar ger vid handen, att semestrarna uppdelats

av andra skäl, anser emellertid TCO, att den föreslagna ändringen av semesterlagen

bör genomföras.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

Vad härefter angår innehållet i de avstyrkande yttrandena

anföres från skilda håll, att något missbruk av arbetsgivarnas rätt att dela

semestern inte påvisats. Sålunda uttalar kommerskollegium, att det kollegium

veterligt inte förekommit att arbetsgivarna i större utsträckning onödigtvis

tillbakavisat i och för sig berättigade krav på odelad semester. På

liknande sätt uttalar sig bl. a. statens avtalsnämnd.

I flera yttranden från arbetsgivarsammanslutningar framhålles, att uppdelning

av semestern endast sker då det är påkallat av produktionstekniska

eller företagsekonomiska skäl.

Generalpoststyrelsen, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges köpmannaförbund

och Fastighetsägarnas förhandlingsorganisation säger sig

inte ha försport något missnöje från arbetstagarnas sida med tillämpningen

av gällande bestämmelser. Köpmannaförbundet tillägger, att förda förhandlingar

såvitt anginge detaljhandelns företag utfallit väl och att anledning

saknades att hysa annan uppfattning än att samförstånd skulle kunna

uppnås även i fortsättningen. Uttalanden av närbesläktad art göres av företrädare

för andra verksamhetsfält, bl. a. av Kooperativa förbundet och

Svenska lantarbetsgivar ef öreningen.

I åtskilliga av de avstyrkande yttrandena uttalas farhågor för att den

ifrågasatta lagändringen kommer att medföra svårigheter för produktionslivet

och annan verksamhet.

Statskontoret yttrar sig mera allmänt om denna fråga och anför.

Enligt statskontorets mening kan med fog befaras, att vid bifall till förslaget

svårigheter komina att uppstå för de affärsdrivande verken att fullgöra

dem åvilande uppgifter. Då semesterlagen innehåller en rekommendation

om semesterns förläggande till sommartid, torde dessa svårigheter

komma att bliva särskilt framträdande för statens järnvägar med hänsyn

till den stigande resandefrekvensen under sommarmånaderna. Det må för

övrigt uttalas, att liknande svårigheter torde kunna uppkomma för andra

verk med kollektivavtalsanställda arbetare än de affärsdrivande, såsom

väg- och vattenbyggnadsverket. Under sådana omständigheter och med beaktande

jämväl av konsekvenserna för exportindustrien och jordbruksnäringen

anser sig statskontoret, med beaktande särskilt av nuvarande arbetsmarknadsläge,

icke kunna tillstyrka bifall till de framlagda förslagen.

Uppfattningen att den föreslagna lagändringen inte är förenlig med produktionens

intresse företrädes bl. a. av Svenska arbetsgivareföreningen, som

i första hand hänvisar till sitt till andra lagutskottet år 1955 avgivna yttrande.

I detta anfördes bl. a.

Särskilt då det gäller våra livsviktiga exportindustrier måste en inskränkning

av drifttiden få allvarliga konsekvenser för hela folkhushållet. Det är

icke blott ett företagsekonomiskt utan även i högsta grad ett samhällsekonomiskt

krav att produktionen inom exempelvis massaindustrin upprätthålles

med minsta möjliga avbräck. Redan nu är vårt konkurrensläge

gentemot utlandet i denna bransch synnerligen ogynnsamt vad drifttiden

beträffar. För närvarande föranleder semestern genomsnittligt två veckors

driftstopp inom massaindustrin. Detta kan åstadkommas med en rimlig

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

spridning av den tredje semesterveckan. Därest sammanhängande treveckorssemester

skulle genomföras kunde möjligen ett utvidgat driftstopp

undvikas genom utspridande av semestrarna över hela året, något som

emellertid icke är realistiskt att tänka sig. Med hänsyn till rådande arbetskraftssituation

med särskilt utpräglad brist på yrkesarbetare, blir ytterligare

en veckas driftstopp nödvändigt. En sammanhängande treveckorssemester

skulle sålunda medföra bortfall av ytterligare en veckas massaproduktion,

representerande ett värde av inemot 40 miljoner kr. Samma förhållande

skulle uppstå även inom andra områden.

Vissa branscher ha sin högkonjunktur under sommaren. Detta gäller

t. ex. sågverkshranschen. Även här skulle ett tre veckors driftstopp under

sommaren ha ytterst ogynnsamma ekonomiska verkningar. Jämväl många

servicenäringar såsom trafiknäringen och bilreparationsbranschen ha sin

största arbetsbelastning under sommaren. En sammanhängande semester

inom dessa branscher skulle medföra stora olägenheter för allmänheten.

Det må även nämnas, att vissa typer av företag lida ett i högsta grad

oproportionerligt avbräck i produktionen vid driftstopp. Detta gäller särskilt

företag med ugnsdrift, där det i vissa fall åtgår en eller flera veckor

för såväl släckning som igångkörning av ugnarna. Genom möjlighet att dela

semestern kunna dylika företag nu utan oskälig utspridning av densamma

helt undvika driftstopp. Ett tvång att förlägga semestern i ett sammanhang

skulle vid nuvarande brist på arbetskraft nödvändiggöra driftstopp, vilket

i vissa fall skulle medföra bortfall av betydligt mera än tre veckors produktion.

I sitt yttrande över departementspromemorian erinrar föreningen bl. a.

om att det inom flera näringsgrenar av tekniska eller andra skäl, såsom

hänsyn till allmänheten, är uteslutet att avbryta driften. Detta vore helt

eller delvis fallet vid t. ex. smältverken, den kemiska industrin, glasindustrin

och trafikföretagen. Företag tillhörande dessa kategorier tvingades, för

att bereda personalen semester oaktat driften fortsattes, att skaffa ett betydande

antal semestervikarier, vilket ofta vore förknippat med stora svårigheter.

Genom möjligheten att uppdela semestrarna hade detta problem

hittills någorlunda kunnat bemästras och arbetstagarna regelmässigt kunnat

beredas åtminstone tolv dagars semester under sommaren. Om företagen

bleve skyldiga att utgiva sammanhängande treveckorssemester och

ledigheten alltjämt skulle förläggas till sommaren, måste ett större antal än

nu av företagets arbetstagare beredas samtidig ledighet och därigenom ett

betydligt ökat behov av semestervikarier uppstå. Det vore emellertid icke

tänkbart att i dagens arbetsmarknadsläge uppdriva ytterligare extra arbetskraft

under sommaren, i all synnerhet som åtskilliga företag inom andra

branscher under denna årstid redan normalt sysselsatte fler arbetstagare

än under vintern. För trafikföretagens del skulle svårigheterna ytterligare

accentueras, därest resandefrekvensen skulle öka på grund av längre sommarsemester

för flera arbetstagare. Företagens enda möjlighet vore då att

förlägga vissa semestrar till annan tid än sommaren, varigenom lagstiftningen

snarast skulle innebära eu försämring för de berörda arbetstagarna.

_ I andra branscher med servicebetonad verksamhet, exempelvis bilverk
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

städer och tvättindustri, vore en tids driftstopp på sommaren visserligen

tänkbart ehuru oförenligt med allmänhetens berättigade krav på betjäning

året runt. Vissa sådana företag vore också normalt betydligt mer ansträngda

under sommaren än under andra årstider. Här förelåge således både från

arbetsgivarens och konsumenternas synpunkt ett intresse att driftstopp

undvekes eller gjordes så kort som möjligt. Det förefölle därför troligt, att,

därest den föreslagna lagändringen genomfördes, arbetsgivare inom förevarande

fack i större utsträckning än nu skulle tvingas att förlägga semestrar

till annan tid än sommaren för att därigenom undvika olägenheterna

av lagändringen. — I vissa fall vore det i och för sig möjligt med

ett treveckors sammanhängande driftstopp. De långtgående ekonomiska konsekvenser

som en därav föranledd driftsinställelse skulle föra med sig

torde emellertid i sådana fall göra arbetsgivarna benägna att, därest den

föreslagna ändringen i semesterlagen genomfördes och överenskommelse

om uppdelning av semestern ej kunde träffas med arbetstagarna, undvika

att inställa driften och i stället sprida ut de individuella sammanhängande

semestrarna över betydligt längre tid än för närvarande.

Möjligheterna till överenskommelse om uppdelning av semestern i de

fall det är betingat av produktionstekniska intressen är enligt arbetsgivareföreningen

av central betydelse för hela lagstiftningsfrågan. Föreningen anser,

att spörsmålet avfärdats för lätt i promemorian, och fortsätter.

Till en början måste uppmärksammas, att i den mån frågan över huvud

taget lämpar sig för branschvisa förhandlingar — ett spörsmål vartill föreningen

strax återkommer — de årliga avtalsförhandlingarna i vissa fack

kunde väntas bliva ytterligare komplicerade genom införandet i förhandlingarna

av en ny och svår fråga, nämligen semesterns uppdelning. Föreningen

vill emellertid framhålla betydelsen av det individuella företagets

ekonomiska och produktionstekniska förhållanden vid semesterplaneringen.

När frågan om en uppdelning av semestern skall bedömas, är det

således det enskilda företagets behov, som genom en överenskommelse skola

tillgodoses. Dessa kunna vara helt olika vid skilda företag inom samma avtalsområde.

Därför är det icke realistiskt att tänka sig, att överenskommelse

om en uppdelning av semestern i normalfallet skulle kunna träffas genom

kollektivavtal mellan branschförbunden å ömse sidor. Det synes föreningen

ovisst i vad mån en lokal arbetstagarorganisation — som när det gäller

riksavtal icke är part i kollektivavtalet — med för sina medlemmar bindande

verkan kan sluta kollektivavtal med arbetsgivaren om uppdelning av

semestern. Även om så skulle vara fallet torde man icke kunna räkna med

att de lokala organisationerna som regel skulle vara beredda att träffa

generella avtal i förevarande avseende. I många fall kan det nämligen tänkas,

att en uppdelning av semestern är motiverad endast för viss del av företagets

anställda. Det skulle i praktiken säkerligen visa sig, att uppgörelse

ofta finge träffas enskilt för varje berörd arbetstagare med eller utan organisationernas

medverkan. Företagens möjligheter till en uppdelning skulle

i sådana fall bliva beroende av att varje enskild arbetstagares samtycke

kunde erhållas. Enär många arbetsprocesser fordra en viss given arbetsstyrka,

skulle en uppdelning av semestern över huvud taget icke kunna

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

genomföras, därest en eller annan arbetstagare vägrade godtaga uppdelningen.

Här må uppmärksamheten även fästas på att, även om en kollektiv

överenskommelse under medverkan av organisationerna kan träffas, de

oorganiserade arbetarna icke äro bundna därav. Dessa skulle således, om

de icke godkände en uppdelning, kunna helt omöjliggöra densamma.

Föreningen anför vidare i denna fråga.

I promemorian medgives, att det måste inträffa fall, då enighet icke skulle

kunna uppnås mellan parterna. Situationen vore väl då vanligen den, framhålles

det, att parterna hade olika uppfattningar huruvida det av produktionstekniska

eller företagsekonomiska skäl förelåge ett verkligt behov att

dela semestern. Dessa produktionstekniska och företagsekonomiska frågor

skulle enligt utredningens förslag i sista hand komma att avgöras av arbetstagarparten,

en för den svenska arbetsmarknaden främmande princip, som

föreningen bestämt motsätter sig. Till det anförda kommer även den synpunkten,

att därest en uppdelning av semestern mot vissa arbetstagares

vilja skulle komma till stånd under organisationernas medverkan, något

väsentligt i förhållande till nuvarande ordning icke skulle vara vunnet för

dem genom lagändringen.

Arbetsgivareföreningen framhåller slutligen, att något stöd inte förebragts

för den i promemorian lämnade uppgiften, att näringslivet hunnit

anpassa sig efter treveckorssemestern och att de svårigheter, som inom

vissa verksamhetsgrenar kunde ha funnits under övergångstiden, numera

torde vara övervunna. Även i en del andra yttranden — bl. a. i dem som

avgivits av kommerskollegium, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges centrala

restaurangaktiebolag, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter

samt Sveriges redareförening — uttalas, att belägg saknas för ifrågavarande

uppgift.

Spörsmålet i vad mån arbetstagarorganisationerna kan väntas medverka

till överenskommelser om uppdelning av semestern, där detta är betingat

av produktionstekniska skäl, har såsom framgår av det föregående av

Svenska arbetsgivareföreningen bedömts vara av central betydelse.

Kommerskollegium yttrar i denna fråga.

Även om det kan hållas för visst att också efter en lagändring enighet i

övervägande antalet fall kan uppnås mellan parterna angående semesterns

förläggning, är det icke uteslutet att vid åtskilliga företag arbetstagarna eller

en del av dem skulle finna det med sina intressen förenligt att avböja medverkan

till delning av semestern, oaktat detta vore ur produktionsteknisk

synpunkt påkallat, eller att arbetsgivarna i viss utsträckning skulle komma

att förlägga semestern exempelvis i anslutning till jul- och nyårshelgerna,

då verksamheten är mindre effektiv än eljest.

Farhågor för att enstaka arbetstagare kan omöjliggöra överenskommelse

för en hel arbetsplats uttalas av vattcnfallsstgrclscn, som efter att ha redogjort

för inom vattenfallsverket tillämpad praxis i fråga om uppdelning av

semestern uttalar, att då det tillämpade förfaringssättet löpt friktionsfritt,

förutsättningarna för frivilliga överenskommelser om uppdelning av se
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

mestern efter en eventuell lagändring kunde förefalla gynnsamma. Styrelsen

fortsätter.

Enligt styrelsens mening måste emellertid beaktas, att arbetstagarnas

reaktion av en eventuell lagändring är oviss. Det är icke uteslutet, att en

ändring i lagen i kombination med det allt mer ökade välståndet hos arbetstagarna

kommer att leda till en mera allmänt utbredd önskan att få

åtnjuta odelad semester. Härtill kommer att arbetsstyrkan på en byggnadsplats

till skillnad från industrianläggningar i allmänhet är heterogent sammansatt

samt att anläggningsarbetet i mycket stor utsträckning är lagarbete.

Vägran av enstaka nyckelmän att medgiva uppdelning av semester kan sålunda

få allvarliga konsekvenser och överenskommelse om uppdelning av

semestern måste i stor utsträckning för att få avsedd effekt träffas icke med

enskilda arbetstagare utan med hela arbetslag.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anför i fråga om möjligheterna till

överenskommelser såsom en allmän reflexion, att det erfarenhetsmässigt

alltid varit förenat med stora svårigheter att i sådana hänseenden, där

semesterlagen medgiver avtalsfrihet, förhandlingsvägen uppnå ett annat

alternativ än det för arbetstagarna gynnsammaste och att uppgörelser av

sådan innebörd regelmässigt måst köpas med eftergifter på andra punkter.

En liknande åsikt företrädes av Svenska lokaltrafikföreningen, som anser,

att trafikföretagen vid genomförande av lagförslaget otvivelaktigt får ett

försämrat utgångsläge i sina strävanden att ernå sådana överenskommelser

med berörda personalgrupper, att verksamheten kan bedrivas i erforderlig

utsträckning med hänsyn till trafikbehovet.

Handelns arbetsgivareorganisation påpekar, att organisationsprocenten är

låg bland de handelsanställda och att förhandlingar i många fall därför icke

skulle kunna föras med någon organisation på arbetstagarsidan.

Statens avtalsnämnd yttrar.

Avtalsnämnden är väl medveten om de olägenheter som en uppdelning

av semestern kan komma att medföra för den enskilda arbetstagaren icke

minst med hänsyn till kostnaderna för semesterresor och förhyrning av

sommarbostad m. m. Nämnden har emellertid icke kunnat bortse från det

tungt vägande behovet av att i vissa fall kunna uppdela semestern med hänsyn

till driftstekniska och företagsekonomiska förhållanden. Den möjlighet

till intresseavvägning, som hittills förelegat, bör därför enligt nämndens

mening bibehållas. Inom avtalsnämndens verksamhetsområde torde i många

fall treveckorssemestern utläggas i ett sammanhang, ofta i form av gemensam

semesterförläggning för hela eller delar av arbetsplatsens personal.

Inom stora områden har det emellertid visat sig föreligga stort behov av att

verkställa en uppdelning av semestrarna på grund av verksamhetens natur,

servicekravet från allmänhetens sida, arbetets koncentration till sommarmånaderna

in. in. samt de stora svårigheterna att i dagens arbetsmarknadssituation

erhålla semestervikarier. En sammanhängande treveckorssemester

skulle vidare på dessa områden i många fall minska möjligheterna till ett

rationellt utnyttjande av dyrbar maskinutrustning och även nödvändiggöra

en större spridning av semestrarna under året.

Även i flera andra yttranden göres gällande, att ett genomförande av den

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

föreslagna lagändringen skulle leda till en ökad spridning av semestrarna.

Som exempel på uttalanden av denna innebörd må nämnas följande.

Bankernas förhandlingsorganisation anför.

Om semestrarna skola utläggas i ett sammanhang, måste — om överenskommelse

med arbetstagaren om uppdelning ej kan träffas — följden bliva,

att semestrarna spridas under en större del av året. Bankerna ha som bekant

ej möjlighet att under sommaren nedlägga verksamheten, som industrien i

viss utsträckning kan göra. Tvärtom har den tilltagande turismen medfört

en ständig ökning av bankernas arbete under somrarna, och bankerna måste

således ha stor personalstyrka även under sommartid. Skulle förslaget bliva

lag, torde resultatet bliva, att de yngre i första hand få sina intressen beträffande

semesterns förläggning åsidosatta, vilket ej kan anses vara tilltalande.

Handelns arbetsgivareorganisation yttrar.

Genomgående framhålles särskilt från detaljhandelns representanter, att

det oftast tillämpade systemet med två veckors semester på sommaren och

en på vintern faktiskt visat sig nödvändigt, då man i många branscher har

en mycket god säsong långt fram på sommaren. Endast i mindre utsträckning

har det med hänsyn till detaljhandelns struktur varit möjligt att lämna

en sammanhängande treveckorssemester under sommaren. Vidare har, särskilt

när det gäller rekreationssynpunkten framhållits, att det nuvarande

systemet direkt måste anses vara till fördel för personalen, då den dels får

två veckor förlagda till högsommaren och dels en vecka förlagd till början

av året, då den har den ansträngande jul- och inventeringsperioden bakom

sig och väl behöver en avkopplingsperiod.

Från såväl detaljhandelns som grosshandelns sida ha vidare särskilt understrukits,

att en eventuell lagstiftning om sammanhängande semester

tyvärr skulle få den konsekvensen, att endast en mindre del av personalen

skulle kunna få sin semester förlagd till sommarmånaderna, vilket givetvis

i sin tur skulle gå stick i stäv mot såväl den enskildes som samhällets intresse,

att semestern förlägges så att den enskilde kan draga största möjliga

nytta av densamma. Vid behandlingen av 1951 års lagstiftning framhölls

också i detta sammanhang från departementschefen, att en sådan lösning

i regel skulle innebära större nackdel för de anställda, än om de finge två

veckors sommarsemester och en veckas semester på annan tid på året.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag upplyser, att enligt gällande kollektivavtal

för hotell- och restaurangfackets arbetarpersonal semestern som

regel skall förläggas till tiden den 15 maj—den 15 september och att semestertid,

som överstiger 12 dagar, må kunna förläggas till annan årstid

med undantag för oktober och november månader. Centralbolaget yttrar

därefter, att om, vid genomförd lagstiftning enligt förslaget, överenskommelser

angående delning av semestern icke kan uppnås, de till Centralbolaget

anslutna dotterbolagen i stället måste sprida semestern över längre perioder

än som hittills varit erforderligt. Bolaget fortsätter.

En för personalen ogynnsam förlängning av den tid, under vilken semestern

måste förläggas, bleve alltså en följd av den nu ifrågavarande lagändringen.

Under alla förhållanden skulle bolagen nödgas i betydligt ökad om
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 ur 1956

fattning utnyttja hela den i kollektivavtalet medgivna tiden för utspridningen

av semesterledigheterna, medan man hittills i stor utsträckning

kunnat tillmötesgå önskemålen om semesterns förläggning till den från

rekreationssynpunkt lämpligaste tiden 15 juni—31 augusti.

Bristen på semestervikarier understrykes av bl. a. Fastigheternas förhandlingsorganisation

och Kooperativa förbundet. Sistnämnda sammanslutning

anför.

Svårigheterna att erhålla semestervikarier är redan nu nästan omöjliga

att bemästra. Med ett bibehållande av rekommendationen i lagen, att semestern

om möjligt skall förläggas till sommaren, kommer kraven från de

anställdas sida att få sin 18-dagarssemester förlagd till sommaren att medföra

anledning till onödiga konflikter mellan arbetsgivare och anställda, då

möjhgheterna att erhålla semestervikarier skulle bli ytterligare beskurna

med semestern förlagd till sommaren och i 18-dagarsperioder.

Vikariefrågans svårlösta beskaffenhet betonas också av järnvägsstyrelsen,

som beträffande statens järnvägars biltrafikrörelse yttrar.

Lagfästes det nu aktuella förslaget, komma betydande kostnadsökningar

och driftsvårigheter att uppstå inom biltrafikrörelsen. Redan nu är det synnerligen

svårt att tillgodose behovet av semestervikarier för bilpersonalen.

Det råder därför knappast något tvivel om att en tre veckors sammanhängande

semester ej kan beredas denna personal på annat sätt än genom spridning

av semestern över våren, sommaren och hösten eller, om man vill följa

rekommendationen om sommarsemester, genom trafikinskränkningar under

den egentliga högtrafikperioden, något som måste anses som synnerligen

olämpligt ur såväl företagsekonomiska som servicebetonade synpunkter.

Olägenheter av den föreslagna lagstiftningen för trafikföretagens vidkommande

befaras också av Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och

Svenska lokaltrafikföreningen.

Kooperativa förbundet anser, att den föreslagna lagregeln i förening med

semesterlagens rekommendation om semesterns förläggning till sommaren

skulle innebära betydande och mycket svårbemästrade problem för handeln

och sådan livsmedels- och annan industri, som inte kan upphöra med

sin verksamhet under semestertid, utan är tvingad att hålla den i gång året

runt. Som exempel nämnes charkuterifabriker och bagerier, vilkas produkter

icke tål lagring och vilka med hänsyn till konsumenternas behov av

varorna därför icke kan göra avbrott i verksamheten under semestertid.

Försämrad service för allmänheten förutspås även av Sveriges hantverksoch

småindustriorganisation, som yttrar.

Inom vissa näringsgrupper torde en sammanhängande semester i princip

kunna ges, inom andra åter är en uppdelning ofta nödvändig. Inom vissa

branscher råder en utpräglad högkonjunktur under sommarmånaderna,

d. v. s. de sedvanliga semestermånaderna. Organisationen vill här hänvisa

till exempelvis bilverkstäderna. En obligatorisk sammanhängande semester

för de i dylika servicebetonade branscher anställda skulle sannolikt komma

att medföra en avsevärt försämrad service för allmänheten. För att und
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

vika detta skulle arbetsgivarna i stor utsträckning anse sig tvungna att förlägga

semestrarna till annan tid med i regel lägre sysselsättning, även om

denna tid i och för sig är olämplig såsom semester- och rekreationstid.

Till belysande av de svårigheter, som en till sommarmånaderna förlagd

treveckorssemester skulle medföra för företag inom hotell- och restaurangnäringen,

anför Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Utöver kostnadsökningen genom anlitandet av semestervikarier — ofta

med otillräcklig yrkesutbildning — och kostsamt övertidsarbete skulle en

sådan ändring av semesterförhållandena medföra en försämrad kundtjänst,

i första hand under den tid av året då behovet av god och effektiv kundtjänst

inom näringen är som starkast. Mest markant bleve detta måhända i

de fall, då semesterstängning av hotell- eller restaurangföretag måste tillgripas

för att kunna bereda personalen sammanhängande ledighet under

sommaren. Även i övrigt komme emellertid betydande svårigheter att uppstå,

när det gällde att med ytterligare reducerad personaltillgång möta de

under semestertiden ökade kraven på företagen. Redan nu är tillgången på

arbetskraft — bl. a. beroende på de talrika sommarsäsongföretagen — minst

under den del av året, då företagens omsättning och därmed behovet av arbetskraft

är störst och till vilken semestern huvudsakligen förlägges. Till

belysning av förhållandet kan anföras, att omsättningen vid centralbolagets

dotterbolag under månaderna juni—augusti år 1954 med 12,25 och under

motsvarande månader innevarande år med 15,11 procent översteg den genomsnittliga

omsättningen under övriga tremånadersperioder nämnda år

(för innevarande år t. o. m. den 30 september). Enligt en nyligen utförd

undersökning funnos vid restaurangbolagen den 15 november d. å. ca 500

vakanta tjänster. Motsvarande tal för sommarsäsongen 1956 har uppskattats

till ca 1 300.

På liknande sätt uttalar sig Sveriges arbetsgivareförening för hotell och

restauranter.

Konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen för vissa slag av arbeten,

som av klimatskäl måste koncentreras till sommaren, beröres av järnvägsstyrelsen,

telestyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen.

De synpunkter, som framföres av dessa myndigheter, kan i

huvudsak sammanfattas sålunda. Vissa arbeten måste koncentreras till den

varma årstiden. Detta gäller exempelvis spårarbeten vid järnvägarna, linjearbeten,

anläggningsarbeten vid kabelkontoret och stolpimpregnering inom

televerkets verksamhetsområde, vägarbeten samt anläggningsarbeten vid

vattenfallsverket. Den arbetsstyrka, som funnes för ifrågavarande arbeten,

vore dimensionerad med tanke på att den skall kunna sysselsättas året om.

Semestrarna behövde därför i viss utsträckning förläggas till vintern för att

permittering då skall kunna undvikas. En odelad treveckorssemester minskade

även möjligheten att effektivt utnyttja en dyrbar maskinpark. Sammanhängande

semester nödvändiggjorde större spridning av semestrarna

under året.

Sveriges redareförening och Kanalflottans rederiförening anser, att gällande

regel under alla omständigheter bör bibehållas inom deras verksam
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

hetsområden. Båda föreningarna uttalar, att den föreslagna lagstiftningen

icke komme att få stor betydelse i fråga om sjöfolk av manskapsgrad men

däremot beträffande befäl. Med hänsyn till svårigheten att anskaffa vikarier

anser föreningarna, att arbetsgivarens rätt att utan arbetstagarens samtycke

uppdela semestern är av betydelse för arbetsgivarens möjligheter att bemästra

semesterproblemen för fartygsbefälet.

Även företrädarna för jordbruksnäringen och trädgårdsskötseln yrkar,

att gällande bestämmelser bibehålies såvitt angår deras verksamhetsområden.

Lantbruksstyrelsen utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

För trädgårdsnäringens vidkommande föreligga stora svårigheter att

ordna längre sammanhängande semester under sommarmånaderna. Vid

odling under glas erfordras då en relativt stor arbetsstyrka, eftersom produktionen

av grönsaker kräver ständig skötsel och skörd.

Vad jordbruket angår har den ej minst av brist på arbetskraft orsakade

nödvändigheten att i största möjliga utsträckning reducera behovet av arbetskraft

ställt jordbruket inför stora problem. Sålunda har det exempelvis,

vilket i detta sammanhang är av särskild betydelse, framstått som en tvingande

nödvändighet att i största möjliga utsträckning kapa de under vissa

tider infallande s. k. arbetstopparna. Mekaniseringen har härvid självfallet

spelat en viktig roll. Samtidigt har man också, till exempel genom odling av

oljeväxter och genom olika metoder för tillvaratagande av vallskörden, sökt

skapa en jämnare arbetsfördelning under sommarmånaderna.

Genom dylika och andra åtgärder har jordbruket åtminstone i viss utsträckning

lyckats lösa de problem, som anhopningen av arbete under vissa

perioder utgör. Och framgången på detta område har utan tvivel även varit

av väsentlig betydelse för det ekonomiska resultatet av jordbruksdriften,

eftersom den jämnare arbetsfördelningen möjliggjort ett mera effektivt

och ett mera kontinuerligt utnyttjande av arbetskraften.

Samtidigt som det ur företagsekonomisk och produktionsteknisk synpunkt

framstår som angeläget att skapa en så jämn arbetsfördelning som

möjligt under sommarmånaderna gäller det emellertid också, ej minst vad

den anställda arbetskraften angår, att beakta önskemålet om en viss tids

ledighet under lämplig årstid. I stort sett torde läget för gårdar av sådan

storlek att de stadigvarande använda anställd arbetskraft kunna sägas vara

det, att en sammanhängande ledighet av två veckor kan beredas under sommaren

utan att detta i alltför hög grad rubbar planeringen av driften eller

framdriver i och för sig oekonomiska investeringar i arbetsbesparande

maskiner. I allmänhet torde också den anställda arbetskraften, under tiden

efter det att bestämmelserna om två veckors semester infördes, ha haft

möjlighet att erhålla fjorton dagars semester under sommaren. Sedan den

lagstadgade semestertiden utsträckts till tre veckor, torde frågan i allmänhet

inom jordbruket ha lösts så, att fjorton dagar fått uttagas under sommarhalvåret

och återstoden under vinterhalvåret.

Enligt det nu föreliggande förslaget skulle bestämmelserna om arbetsgivarens

rätt att utan arbetstagarens samtycke dela semestern utgå. Formellt

skulle däremot alltjämt kvarstå arbetsgivarens rätt att bestämma om den

tid, då semestern torde uttagas.

Vad angår de praktiska konsekvenserna för jordbrukets vidkommande av

en dylik ändring vill lantbruksstyrelsen framhålla, att det torde kunna för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

väntas att de anställda i flertalet fall skulle komma att begära att få och

jämväl med hänsyn till den knappa tillgången på arbetskraft i jordbruket

erhålla hela sin semester i ett sammanhang under sommarhalvåret. Med

den driftsinriktning och den mekaniseringsgrad, som för närvarande karakteriserar

det medelstora och det större jordbruket, torde det emellertid, såsom

förut nämnts, i regel icke vara möjligt att avvara den anställda arbetskraften

under så lång tid. Om en sammanhängande ledighet om tre veckor

under sommarhalvåret nu skulle pressas fram, skulle detta därför skapa allvarliga

svårigheter för jordbruket och i vart fall leda till en fördyring av

produktionen i sin helhet genom bland annat en påtvingad utbyggnad av

maskinparken samt risk för försämrat skördeutbyte genom alltför förenklade

skördemetoder.

De av lantbruksstyrelsen anförda synpunkterna återkommer i yttrandena

från Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk och Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,

vilka alla intager samma hållning till förslaget som lantbruksstyrelsen. Jämväl

domänstyrelsen anser, att den föreslagna lagstiftningen icke bör gälla

arbetstagare inom jordbruket.

I motsats härtill anser arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten) att därest

en lagändring skall ske, densamma bör utformas med generell giltighet.

Styrelsen erinrar om att i tidigare lagstiftning och lagförslag förekommit

särregler för jordbruket och att styrelsen i sitt yttrande 1950 över förslaget

till treveckorssemester förklarat, att inga sådana särbestämmelser borde förekomma.

Det hade erfarenhetsmässigt visat sig, att jordbruket kunnat anpassa

sig till den nuvarande lagstiftningen med den generellt gällande regeln

om ovillkorlig rätt till sammanhängande semester tolv dagar. Styrelsen

yttrar vidare.

Styrelsen vill också erinra om, att inom jordbruket förekommer en viss

sommararbetslöshet, som främst är koncentrerad till slättbygderna i södra

och sydöstra delarna av landet. Sålunda uppgick arbetslösheten inom lantarbetareförbundet

vid månadsskiftena juni/juli och augusti/september 1955

till 3,2 respektive 3,7 procent av medlemsantalet. Under sommarmånaderna

1953 och 1954 låg arbetslösheten på samma nivå. I medeltal uppgick arbetslösheten

för dessa år till 6,2 respektive 6,0 procent.

Vad här anförts motsäger på intet sätt, att en stark koncentration till

sommarmånaderna av sammanhängande 3 veckorssemester inom jordbruket

skulle skapa svårigheter för denna näring. Även här torde det i många fall

bli fråga om ett val mellan en uppdelning av semestern genom överenskommelser

eller en ökad spridning av semestrarna.

En särskild synpunkt i avseende på semesterförläggningen fraindrages av

Sveriges hantverks- och smäindustriorganisation samt Svensk industriförening,

som anser att lagstiftning i enlighet med förslaget skulle medföra

svårigheter för småföretagare alt själva erhålla semester. Den förra sammanslutningen

yttrar.

Ett accepterande av promemorians principer skulle medföra, att småföretagarna

får mindre möjligheter att själva ta ut nödvändig ledighet. Risk

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

föreligger alltså, enligt organisationens åsikt, att den föreslagna förbättringen

av de sociala förmånerna för de anställda går ut över en annan

grupp, nämligen småföretagarna. En utveckling i samhället, där en ökning

av de sociala förmånerna för den ena gruppen medför sämre läge för en

annan grupp, måste anses principiellt felaktig. Att frågeställningen berör

ett stort antal företagare framgår av 1951 års företagsräkning, som visar

att inom gruppen hantverk och småindustri finns omkring 113 000 företagare

med sammanlagt omkring 499 000 personer sysselsatta.

Beträffande arbetstagare, som enligt avtal har längre

semester än den lagstadgade, ansluter sig Landsorganisationen

till vad som föreslagits i promemorian.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, intar en motsatt

ståndpunkt. Till dem hör Svenska arbetsgivareföreningen, som anför.

Ett företag, som inställde driften för att giva huvuddelen av personalen

tre veckors sammanhängande semester, skulle kunna komma i det läget,

att arbetsledare och övriga tjänstemän till erforderligt antal icke funnes

tillgängliga då driften skulle återupptagas, enär arbetsgivaren icke finge

uppdela den i vissa fall längre tjänstemannasemestern. En sådan ordning

vore enligt föreningens mening icke rimlig. Det finnes icke några bärande

skäl för att ett förbud mot uppdelning av treveckorssemester jämväl skulle

medföra förbud mot uppdelning av längre semester och det vore olyckligt

att i lagen såsom huvudregel fastslå, att även en sådan längre semester skall

utgå i ett sammanhang. Härtill kommer att det saknas anledning förmoda

annat, än att arbetsgivarna komma att bereda även nu nämnd personal

sammanhängande semester i den mån det är möjligt och vederbörande så

önskar. Den föreslagna ändringen av 12 § bör därför, om den mot föreningens

avstyrkande skulle genomföras, kompletteras med en bestämmelse att

semestern i den mån den överstiger tre veckor kan uppdelas enligt arbetsgivarens

bestämmande.

Svenska landstingsförbundet, som inte motsatt sig det i promemorian

framställda förslaget rörande den lagstadgade treveckorssemestern, anför.

På grund av bestämmelsen i 2 § andra stycket semesterlagen kommer en

lagändring av 12 § andra stycket att påverka även den del av semestern som

överstiger tre veckor. Eftersom flertalet av landstingens befattningshavare

har en semester överstigande tre veckor och då landstingen icke annat än

i mycket begränsad utsträckning ha möjlighet att inskränka verksamheten

vid sjukhusen för att bereda personalen semester, kommer en sådan lagändring

att innebära stora svårigheter att inrymma semestrarna under

tiden maj—september och med all sannolikhet att medföra ytterligare risk

för semestrarnas förläggning till annan tid på året. För den personal som

i dylikt fall skulle till skillnad från tidigare, få hela sin semester förlagd

till annan tid än sommartid, synes nackdelarna med den föreslagna lagändringen

bli större än fördelarna.

Liknande mening uttalas av Svenska landskommunernas förbund, Bankernas

förhandlingsorganisation, Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening

och Svenska lokaltrafikföreningen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1636

Den föreslagna lagstiftningens konsekvenser för 1 ö n e p lans a nställd

j) e r s o n a 1, på vilken allmänna semesterlagen ieke är tillämplig,

uppmärksammas av ett par affärsverksstyrelser.

Järnvägsstyrelsen yttrar sålunda.

Då man nu överväger att upphäva denna arbetsgivarens rätt till uppdelning

av semestern med bibehållande av rekommendationen att såvitt möjligt

förlägga semestern till sommartid, vill styrelsen framhålla, att eu ändring

i 12 § semesterlagen av denna innebörd skulle försätta den statens järnvägars

personal, på vilken semesterlagen är tillämplig, i en förmånligare

ställning i semesterhänseende än den löneplansanställda personal vid verket,

som har rätt till 20—30 dagars årssemester. Sagda löneplansanställda personal

tilldelas nämligen i regel semester under tiden 1 februari—15 november

med förskjutning av semestertiden för varje man från år till år. En del

av semestern, oftast två veckor, förlägges därvid i regel till sommaren och

resterande semesterdagar till våren eller hösten eller — om personalen så

önskar — till enstaka dagar året runt. De större förmåner i fråga om semester,

som den ifrågasatta lagändringen skulle innebära för kollektivavtalsanställd

personal, komma att bli särskilt påtagliga på de arbetsplatser,

där denna personal arbetar sida vid sida med löneplansanställd personal,

vilken ej skulle kunna beredas en tre veckors sammanhängande sommarsemester

oftare än vart tredje eller fjärde år.

I telestyrelsens yttrande anföres följande.

Semesterlagen gäller icke för den löneplansanställda personalen och denna

beröres således icke direkt av vad som föreslås i promemorian. Om den

åsyftade lagändringen genomföres, kan den dock på tjänstemannahåll tas

till utgångspunkt för mer eller mindre vittgående krav på att den enligt

avlöningsreglemente utgående semestern skall förläggas i en följd. Det bör

därvid observeras, att semesterlagen presumerar, att lagens bestämmelser i

förekommande fall skola gälla även beträffande sådan del av semestern,

som eventuellt överstiger den lagstadgade. Det är givet, att ju längre den

semester är, som tillkommer arbetstagaren, desto mer angeläget är det, att

möjlighet finnes att dela upp semestern på flera perioder. Styrelsen vill nämna,

att för den vid televerket i telegraf- eller telefontjänst sysselsatta personalen

en ur alla synpunkter helt tillfredsställande ordning för semestrarnas

förläggning icke kan ernås, i det att kravet på att under alla tider av året

den för trafikens behöriga gång erforderliga personalen skall finnas tillgänglig

icke låter sig helt förena med personalens önskemål om semestertidernas

placering. På sina håll i landet tillämpas en uppdelning av semestrarna

för denna personal, just i syfte att bereda så många befattningshavare

som möjligt viss ledighet under sommarmånaderna.

Risken för att ett system med odelade semestrar skall nödvändiggöra en

sådan ändring av semestrarnas förläggning, som i stort sett måste vara till

nackdel för personalen, är störst i den mån som eu betydande del av semestrarna

vid tjänstestället omfattar längre tid. Telestyrelsen ifrågasätter,

om det icke vore tillfyllest, att — därest överhuvudtaget bestämmelser om

rätt till odelad semester införas — denna rätt finge avse enbart semester av

den längd, varom stadgas i semesterlagen. En sådan begränsning av bestämmelsen

synes också stå i viss överensstämmelse med innehållet i det i

promemorian framlagda förslaget till ändring i lagen om semester för arbetstagare

med hälsofarligt arbete. Enligt detta förslag skulle semestern för

3 H i han g till riksdagens protokoll 11136. 1 sand. AV 136

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

sådana arbetstagare efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen kunna uppdelas

i två perioder, varvid den ena perioden skulle omfatta minst aderton

dagar.

Det förslag till följdändring i särskilda semesterlagen, som

innefattas i promemorian, har i och för sig inte rönt någon gensaga.

Departementschefen

Semesterlagstiftningen uppbäres av grundtanken, att det är ett samhälleligt

intresse att de anställdas hälsa och arbetskrafter så långt det är möjligt

bevaras. I detta syfte vill lagstiftningen bereda arbetstagarna en viss tids

årlig ledighet, under vilken de skall kunna utan minskning i sina inkomster

söka vila och rekreation. Den lagstadgade semestern var ursprungligen två

veckor om året men utgör nu — efter de ändringar i 1945 års semesterlag

som genomfördes år 1951 — tre veckor om året för arbetstagare i allmänhet.

Vissa grupper av arbetstagare med hälsofarligt arbete är genom en särskild

lag av år 1951 tillförsäkrade en längre semester, nämligen sex veckor om

året. Från dessa grupper bortses här tills vidare.

Den allmänna semesterlagen är så konstruerad, att en arbetstagare

förvärvar rätt till semester successivt efter hand som han utför arbete

för arbetsgivarens räkning. Den semester, som arbetstagaren intjänat under

ett år, skall enligt lagen utgå under nästpåfoljande år, såvida parterna ej

överenskommit att den skall utgå tidigare.

Arbetsgivaren och arbetstagaren har full frihet att genom överenskommelse

bestämma både till vilken tid på året semestern skall förläggas och

huruvida den skall utgå i ett sammanhang, i skilda semesterperioder eller i

form av enstaka ledighetsdagar. Lagen innehåller alltså inte några tvingande

bestämmelser härom. I stället inskränker sig lagen till att uppställa vissa

regler, som är avsedda att tillämpas för den händelse enighet inte uppnås

mellan parterna om semesterns förläggning och eventuella uppdelning.

Enligt dessa regler äger arbetsgivaren i princip frihet att förlägga semestern

till den tid under året, som passar honom bäst. Denna frihet är

dock begränsad såtillvida, att förbud råder för arbetsgivaren att utan arbetstagarens

samtycke förlägga semestern till tid, då denne är borta från arbetet

av vissa privilegierade orsaker. Dessutom är arbetsgivarens frihet i fråga

om semesterns förläggning på visst sätt begränsad i vad avser arbetstagare

på fartyg. Härutöver innehåller lagen i fråga om semesterförläggningen endast

en rekommendation till arbetsgivaren att såvitt möjligt förlägga semestern

till sommartid, om arbetstagaren inte begär annat.

I de fall där enighet inte kan uppnås mellan parterna har arbetsgivaren

således ansetts böra i princip få bestämma tiden för semesterns förläggning.

Å andra sidan har arbetstagaren ansetts böra tillerkännas en viss rätt att

utfå sammanhängande semesterledighet, om han så önskar. Så länge den

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

lagstadgade semestern endast utgjorde två veckor för år gällde i sistnämnda

hänseende — här bortses från vissa undantagsregler för jordbruksarbetare

och vissa med dem likställda grupper — att semestern över huvud taget icke

fick uppdelas utan arbetstagarens samtycke. Arbetstagaren ägde således

rätt att utfå hela tvåveckorssemestern i ett sammanhang men var å andra

sidan -— såsom framgår av det anförda — skyldig att finna sig i att semestern

förlädes till den tid på året, som arbetsgivaren bestämde.

Då den lagstadgade semestern utsträcktes till tre veckor, diskuterades ingående,

huruvida arbetstagaren borde få rätt att, om han så önskade, utfå

hela den förlängda semestern i en följd eller om arbetsgivaren borde tillerkännas

rätt att mot arbetstagarens vilja förlägga den nytillkomna semesterveckan

till en särskild period eller uppdela den i enstaka ledighetsdagar.

Härvid övervägdes i huvudsak tre olika, av arbetstidsutredningen framlagda

alternativ. Alternativ I innebar, att arbetsgivaren icke skulle äga rätt att

utan samtycke av arbetstagaren dela semestern. Däremot skulle arbetarskyddsstyrelsen

— under förutsättning att sammanhängande semester skulle

medföra avsevärd olägenhet för vederbörande företags drift -— kunna medge

en uppdelning av semestern, dock endast i två perioder, av vilka den ena

skulle utgöra minst två veckor. Enligt alternativ II skulle arbetsgivaren själv

kunna bestämma om delning av semestertiden i två perioder, varav en skulle

omfatta minst två veckor. Alternativ III slutligen medgav arbetsgivaren rätt

att ensidigt dela semestertiden i två eller flera perioder, därav en om minst

två veckor. Den återstående semesterveckan skulle alltså enligt detta alternativ

kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.

Under ärendets behandling framkom olika meningar om vilket alternativ

som vore att föredraga. Landsorganisationen och dess förbund motsatte sig

i allmänhet, att arbetsgivaren skulle äga ensidigt dela semestern. Tjänstemännens

organisationer anslöt sig däremot till alternativ II och medgav

således, att arbetsgivaren fick rätt att utlägga den tredje semesterveckan i

en särskild period. Arbetsgivareorganisationerna slutligen tillstyrkte allmänt

alternativ III och förmenade alltså, att arbetsgivaren borde ha rätt att utan

överenskommelse med arbetstagaren dela den tredje semesterveckan i enstaka

ledighetsdagar.

Kungl. Maj :t föreslog att alternativ II skulle lagfästas och detta förslag

bifölls av riksdagen.

Tanken på att tillerkänna arbetstagarna en lagstadgad rätt att, om de

så önska, utfå hela semestern i ett sammanhang har nu aktualiserats genom

att riksdagen anhållit om utredning i ämnet. Med anledning härav har inom

socialdepartementet upprättats en promemoria, vari spörsmålet behandlats

ur mera allmänna synpunkter. Promemorian har därefter varit föremål för

en vidlyftig remissbehandling, under vilken partsorganisationerna på arbetsmarknaden

samt andra berörda myndigheter och sammanslutningar yttrat

sig över innehållet i promemorian samt belyst frågan ur andra synpunkter

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

än de där behandlade. Det sålunda hopbragta materialet torde i förening

med den i det föregående redovisade, av Svenska arbetsgivareföreningen

verkställda undersökningen angående semesterns förläggning åren 1953—

1954 innefatta en så fullständig och allsidig utredning av den föreliggande

frågan, att ärendet nu bör kunna företagas till avgörande.

Såsom inledningsvis antytts innehåller semesterlagen inte några tvingande

bestämmelser om semesterns förläggning. Det har inte heller ifrågasatts, att

några sådana bestämmelser skulle införas. Emellertid måste lagregler

finnas för det fall att parterna inte är ense i fråga om semesterns förläggning

och eventuella uppdelning. En utväg vore givetvis, att överlåta åt någon

offentlig myndighet att i dylikt fall skilja mellan parterna. Denna utväg

övervägdes i samband med att treveckorssemestern lagfästes men avvisades

av såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan. Man fruktade nämligen, att ett

sådant system skulle leda till eu byråkratisering, och trodde inte att det

skulle vara möjligt för en myndighet att handlägga ärendena med den snabbhet,

som måste vara en förutsättning för att systemet skulle fungera tillfredsställande.

Dessa farhågor var med all säkerhet befogade. Tanken på

att tillerkänna eu myndighet befogenhet att träffa avgörandet i fall, då

parterna inte kan uppnå enighet, har inte från något håll framförts i det

nu föreliggande ärendet och får därför anses sakna aktualitet. Under sådana

omständigheter återstår intet annat än att i lagen fastslå, vilken av parterna

som i händelse av meningsskiljaktigheter skall bestämma i det ena eller

andra avseendet. Det är härvid angeläget att bestämmanderätten fördelas

på ett så rättvist sätt som möjligt.

Så länge den lagfästa semestern endast utgjorde två veckor om året var,

såsom tidigare berörts, bestämmanderätten i princip fördelad så, att arbetsgivaren

ägde förlägga semestern till den tid som passade honom bäst, under

det att arbetstagaren ägde påfordra att semestern skulle utgå i ett sammanhang.

Såvitt jag känner till förspordes inte något missnöje med denna ordning,

och jag har därför anledning att utgå ifrån, att såväl arbetsgivare som

arbetstagare fann lagstiftningen i detta avseende innebära en i stort sett

tillfredsställande lösning av hithörande problem.

När semestern utökades med en vecka ansågs den fördelning av bestämmanderätten,

som dittills varit lagfäst, inte böra gälla beträffande hela den

förlängda semestern. Arbetsgivaren fick nämligen då, såsom förut angivits,

befogenhet att inte bara bestämma när semestern skulle utgå utan även

uppdela densamma i två perioder. Den förskjutning av bestämmanderätten,

som sålunda kom till stånd, genomfördes trots protester från stora grupper

av arbetstagare. Företrädare för dessa grupper har senare vid olika tillfällen

framställt önskemål om att man beträffande hela treveckorssemestern borde

övergå till den ordning, som gällde i fråga om tvåveckorssemestern. Att denna

åsikt är vida utbredd framgår inte minst av att de senaste tre årens riks
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

dagar haft att behandla motioner i ämnet samt att andra kammaren år 1954

antog ett lagförslag, som innebar en övergång till de äldre reglerna.

Treveckorssemesterns införande var en reform av stor räckvidd, vars

verkningar inte kunde på förhand överblickas med full säkerhet. Såsom påpekats

i promemorian förelåg visserligen i stort sett enighet om att reformen

i och för sig var önskvärd, men från skilda håll — särskilt från näringslivets

företrädare — hävdades, att den tillsvidare borde ställas på framtiden

med hänsyn till de negativa verkningar på produktionen, som en allmän treveckorssemester

skulle komma att medföra i det då rådande tidsläget. Trots

de farhågor, som sålunda yppades, ansågs reformen böra genomföras. Arbetsgivarna

ansågs emellertid t. v. böra få rätt att utan samtycke av arbetstagarna

förlägga den tredje semesterveckan till en särskild period, skild

från semestern i övrigt. En starkt bidragande orsak till att denna ordning

lagfästes torde ha varit, att man ville göra det lättare för näringslivet att

anpassa sig efter de ändrade förhållanden, som treveckorssemestern skapade.

Enighet torde råda om att det i och för sig är önskvärt att de arbetstagare,

som så begär, utfår hela semestern i en följd under sommaren. Men enighet

torde också råda om att det av produktionstekniska, företagsekonomiska

och liknande skäl i vissa fall är nödvändigt att uppdela semestern och förlägga

en del därav till annan tid än sommaren.

Under förarbetena till lagstiftningen om treveckorssemestern framhölls

från arbetsgivarsidan, att semestern ofta skulle komma att utgå i ett sammanhang

även om arbetsgivaren erhölle rätt att uppdela densamma. Å andra

sidan förklarade sig arbetstagarnas organisationer villiga att medverka till

delning av semestern då så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena

inom yrket. Den av arbetsgivareföreningen verkställda utredningen

visar, att arbetsgivarna endast i begränsad omfattning använt sig

av möjligheten att uppdela semestern samt att i de fall, där uppdelning kommit

till stånd, arbetstagarna i stor utsträckning samtyckt därtill. De förhoppningar,

som vid treveckorssemesterns införande hystes om att parterna

skulle lyckas att i samförstånd lösa frågan hur semestern borde utgå, har

alltså inte kommit på skam. Anledning saknas att antaga annat än att

parterna även i fortsättningen skall göra sitt bästa för att uppnå enighet i

detta avseende. För arbetsgivarsidan finns härvid särskild anledning att

taga fasta på Landsorganisationens uttalande att överenskommelse om uppdelning

av semestern utan tvekan skall kunna åvägabringas i fall, då produktionstekniska

svårigheter kan möta för förläggning av treveckorssemestern

i en följd.

De betänkligheter, som anförts mot att upphäva arbetsgivarens rätt att

ensidigt uppdela semestern, grundar sig hl. a. därpå att de enskilda företagens

behov förmenas inte kunna bli beaktade vid generella uppgörelser

mellan arbetsmarknadsorganisationerna och att enskilda arbetstagare förmodas

kunna omöjliggöra eu rationell semesterförläggning för ett helt före
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

tag genom att vägra att gå med på en uppdelning av semestern. Det har även

sagts, att arbetsgivarna genom en lagstiftning av föreslaget innehåll skulle

komma i ett sämre utgångsläge när det gäller förhandlingar om delning av

semestern. För egen del anser jag att vid diskussionen i hithörande frågor

alltför litet beaktats, att arbetsgivaren alltjämt skulle ha kvar sin rätt att

bestämma den tid under året, då semestern skall utgå. Visserligen innehåller

lagen en rekommendation till arbetsgivaren att, om arbetstagaren ej begär

annat, såvitt möjligt förlägga semestern till sommartid. Denna rekommendation

bör kvarstå och följas i all den utsträckning det är görligt. Men om

arbetstagaren gör anspråk på odelad sommarsemester och arbetsgivaren

med hänsyn till förhållandena inom yrket inte kan tillmötesgå detta anspråk,

kan rekommendationen givetvis inte följas. Häri ligger ett förhandlingsargument

av icke ringa styrka. De allra flesta arbetstagarna lär nämligen

finna det med sina intressen mest förenligt att i dylikt fall gå med på

en uppdelning, som tillförsäkrar dem huvuddelen av semestern på sommaren

och återstoden på annan tid.

Den regel, som ger arbetsgivaren rätt att utan samtycke av arbetstagaren

uppdela semestern, kan sägas ha karaktär av en försöksanordning, som av

försiktighetsskäl vidtagits i avbidan på att erfarenheter skulle vinnas rörande

treveckorssemesterns verkningar. Att bibehålla ifrågavarande regel längre

än som är nödvändigt skulle enligt mitt bedömande vara ägnat att skapa

onödig irritation på arbetsmarknaden. Förutsättningarna för att få till stånd

överenskommelser rörande uppdelning av semestern i fall, där verkliga skäl

av produktionsteknisk eller jämförlig art talar därför, är såvitt jag kan

finna så goda, att regeln utan olägenheter nu bör kunna upphävas. Med

hänsyn till att parterna på arbetsmarknaden under den tid som förflutit

sedan treveckorssemestern infördes visat stor beredvillighet att tillmötesgå

varandras önskemål om semesterns förläggning, kan det inte förväntas, att

en dylik lagändring skall få några mera vittgående följder.

Företrädare för jordbruks-, trädgårdsodlings- och rederinäringarna har

under remissbehandlingen yrkat, att gällande bestämmelser under alla omständigheter

måtte bibehållas såvitt angår dessa verksamhetsområden. Med

anledning härav vill jag erinra om att undantagsregeln rörande semesterns

uppdelning tidigare fanns för anställda vid jordbruket och trädgårdsodlingen

men att dessa bestämmelser upphävdes år 1951 under motivering bl. a., att

en sämre ställning i semesterhänseende för de anställda inom dessa näringsgrenar

i längden måste påverka rekryteringen i ofördelaktig riktning och

därmed också bidraga till en ytterligare utflyttning från landsbygden. Det

bör inte komma i fråga att ånyo införa dylika undantagsregler, såvida inte

synnerligen starka skäl föreligger därför. Enligt min mening är så inte

fallet vare sig beträffande jordbruket, trädgårdsskötseln eller rederinäringen.

För de anställda inom dessa vex-ksamhetsgrenar bör därför gälla

samma regler som för arbetstagare i allmänhet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

I det föregående har jag icke berört frågan om semesterförläggningen i

de fall, då arbetstagaren med arbetsgivaren träffat avtal om längre

semester än lagstadga d. Enligt 2 § 2 st. semesterlagen gäller nu,

att i dylika fall övriga bestämmelser i lagen, i de avseenden icke annat

överenskommits, skall tillämpas även beträffande den överskjutande delen

av semestern. Vad särskilt angår semesterns förläggning till olika perioder

gäller med andra ord detsamma beträffande den längre semestern som i

fråga om treveckorssemestern, där annat ej avtalats. Regeln i 2 § 2 st. har

karaktären av bevispresumtion; den part som påstår avtal av annat innehåll

än lagens bestämmelser har bevisskyldigheten.

Under remissbehandlingen har, även från håll som eljest intagit en positiv

hållning till departementspromemorians förslag, framförts yrkanden på att

vid genomförande av lagstiftning om rätt för arbetstagarna att utfå semestern

i ett sammanhang nämnda presumtionsregel ändras därhän att, om

annat ej överenskommits, rätten att erhålla semestern i en följd icke skall

avse den del därav som överstiger 18 dagar.

I och för sig anser jag, att arbetsgivarsidan vid ingående av avtal, som

tillförsäkrar arbetstagarna längre semester än den lagstadgade, har väl så

goda möjligheter att betinga sig rätt till delning av semestern som när det

gäller att träffa överenskommelse om uppdelning av semester av den längd,

som föreskrives i semesterlagen. Behovet av en lagbestämmelse av nyss anfört

innehåll kan därför synas mindre framträdande. Det är emellertid

uppenbart, att arbetsgivarens intresse av att kunna dela semestern är större

ju längre semestertiden är. Om parterna inte träffat avtal om annat ligger

det därför nära till hands att antaga, att arbetsgivaren förutsatt att han

skulle äga rätt att uppdela semestern. Med hänsyn till den vikt, som från

arbetsgivarhåll fästs vid denna fråga, föreslår jag, att ett tillägg göres till

bestämmelsen i 2 § 2 st. semesterlagen av innehåll att arbetsgivaren i de

här avsedda fallen skall äga förlägga semestern till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst 18 dagar.

Som en följd av de av mig förordade ändringarna i allmänna semesterlagen

bör särskilda semesterlagen ändras på så sätt, att den ena

av de två perioder, i vilka semestern efter tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen

kan uppdelas, kommer att omfatta 18 i stället för 12 dagar.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1957.

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom socialdepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945

(nr 420) om semester samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om

förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över lagförslagen,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Alf Björnelid

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,

har här uteslutits.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

41

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars

1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lino,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 14 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 17

februari 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945

(nr 420) om semester; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om

förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av hovrättsfiskalen B. O. Hamdahl.

Lagrådet lämnade förslagen Utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 136

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 mars

1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund,

Persson, Hjalmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, lagrådets den 16 mars

1956 avgivna utlåtande över de den 17 februari 1956 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945

(nr 420) om semester; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304)

om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran hemställer

föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karin Wickström

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:332 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om en allmän pensionsförsäkring. s. 1 i texten
  2. 2LU 1956:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 s. 1 i texten