Sök i Ratio Lex

Med förslag till allmän prisregleringslag, m. m

1956-03-23 · 90 sidor, varav 87 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 87 av 90 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:147, Med förslag till allmän prisregleringslag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

1

Nr 14?

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till allmän

prisregleringslag, m. m.; given Stockholms slott den

23 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) allmän prisregleringslag; och

2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr

303).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag att den nuvarande tidsbegränsade prisregleringslagen

skall ersättas av en permanent beredskapslagstiftning med

syfte att i vissa extraordinära situationer möjliggöra åtgärder, som finnes

nödvändiga för att motverka prisstegringar. Den nya prisregleringslagen

har, efter mönster från de allmänna förfogande- och ransoneringslagarna,

utformats såsom en fullmaktslag.

Beträffande förutsättningarna för tillämpning av lagens bestämmelser

skils mellan tre olika fall. Kommer riket i krig träder bestämmelserna

automatiskt i tillämpning. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Kungl.

Maj :t förordna om tillämpning av lagens bestämmelser. Slutligen tillkommer

denna rätt Kungl. Maj :t även i ett läge, där av annan orsak än krig

eller krigsfara betydande fara uppkommit för allvarlig stegring av det allmänna

prisläget inom riket. Har Kungl. Maj :t meddelat förordnande om

prisreglering, skall förordnandet inom viss kortare tid underställas riksdagens

prövning.

I övrigt utgör den föreslagna lagen en överarbetning av nuvarande prisregleringslag

och företer till sina huvuddrag inga större skiljaktigheter från

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 147

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj.ts proposition nr lb7 år 1956

denna. Den ordning i vilken prislåsning sker har emellertid förenklats, och

den nya lagen upptager endast två former för prisingripanden, nämligen

högstpris, som motsvarar det nuvarande normalpriset, och stoppris. Såsom

en nyhet har införts möjlighet för Kungl. Maj:t att, när så erfordras

för genomförande av prisreglering, förordna om varustandardisering, varmed

avses föreskrifter att förnödenhet må tillhandahållas endast i visst

utförande, till viss myckenhet, i viss förpackning eller dylikt.

En förutsättning för att den nuvarande prisregleringen skall kunna slopas

angives vara att statens nuvarande möjligheter att ingripa mot konkurrensbegränsningar

inom näringslivet och att eljest främja konkurrensen

mellan företagarna utvidgas. Förslag härom framlägges för riksdagen

i särskild proposition efter anmälan av chefen för handelsdepartementet.

Den föreslagna beredskapslagen skall enligt förslaget träda i kraft den

1 januari 1957. Med hänsyn härtill föreslås, att den nuvarande prisregleringslagens

giltighetstid, vilken utgår vid halvårsskiftet 1956, förlänges till

årets slut.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr li7 år 1956

3

Förslag

till

Allmän prisregleringslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,

som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare

skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna

alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr

att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning

av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke

inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är

detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall förordnandet av Konungen

upphävas.

Har av annan orsak uppkommit betydande fara för allvarlig stegring av

allmänna prisläget inom riket, äger Konungen förordna att vad i 2—9 §§

stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga

tillämpning. Förordnandet skall inom en månad eller, om riksdagssession

icke pågår, inom en månad från början av nästkommande session underställas

riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning

ej sker eller riksdagen ej inom två månader gillar förordnandet, skall

äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§ äger tillämpning, skola även däremot

svarande stadganden i 10—22 §§ tillämpas.

Om prisreglering

2 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva visst

pris, som prövas skäligt, att gälla såsom högstpris vid frivillig försäljning

av viss förnödenhet eller frivilligt utförande av viss tjänst.

Högstpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller den som utför

tjänsten erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt högstpriset äger bestämma

på vilken myndighet det skall ankomma att bevilja sådant tillstånd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

3 §•

1 mom. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,

att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller frivilligt utför viss

tjänst icke må utan tillstånd överskrida det pris å förnödenheten eller tjänsten,

vilket han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han då

icke sålde förnödenhet eller utförde tjänst varom fråga är, det pris, som den

angivna dagen var att anse som gängse pris eller som han före nämnda dag

senast tillämpat (stoppris). Sker efter den i föreskriften angivna dagen

överlåtelse av rörelse, i vilken försäljes förnödenhet eller utföres tjänst som

i föreskriften avses, skall dock såsom stoppris för den nye innehavaren av

rörelsen gälla det pris, som den föregående innehavaren högst ägt uttaga.

Föreskrift om stoppris meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader.

När skäl äro därtill, må tiden förlängas, varje gång med högst sex månader.

Den som meddelat föreskrift om stoppris äger bestämma på vilken myndighet

det skall ankomma att bevilja tillstånd till överskridande av stopppriset.

2 mom. Gäller stoppris beträffande viss förnödenhet eller tjänst och finnes

priset vara högre än som kan anses skäligt, äger Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer föreskriva skälig sänkning av priset. Sådan

föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast viss person som tillhandahåller

förnödenhet eller tjänst.

Föreskrift som i första stycket sägs gäller under den tid stoppriset är

gällande. Det fastställda priset må icke överskridas utan tillstånd av myndighet

som Konungen bestämmer.

4 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att

viss förnödenhet icke må försäljas eller saluhållas eller viss tjänst utföras

eller erbjudas med mindre högstpris eller stoppris gäller för förnödenheten

eller tjänsten. Sådan föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast

viss person som tillhandahåller förnödenhet eller tjänst.

5 §.

Ej må någon vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst begära

eller mottaga vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet tilllämpade

priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn till

självkostnaden och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpas vid prissättning

å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.

6 §■

Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke överskridas,

må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets

anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande

fordras att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst

tages i anspråk, ej heller att eljest avtal slutes eller förbindelse avgives rörande

annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst varom fråga är.

7 §•

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss

förnödenhet eller yrkesmässigt utföra viss tjänst skall tillkomma endast

1) den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet

eller yrkesmässigt utfört sådan tjänst.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej

särskilda förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller

sälja förnödenheten eller utföra tjänsten medgivas jämväl den, som förbinder

sig att ställa sig till efterrättelse de villkor som i anledning av denna

lag uppställts för medlem av sammanslutningen beträffande rätten att köpa

eller sälja förnödenheten eller utföra tjänsten. Föreskrift, som i första stycket

under 2) avses, må meddelas endast när särskilda skäl äro därtill.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig fördyring av handeln

med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden

inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna förhållandena

och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet eller tjänst,

äger Konungen meddela föreskrift om begränsning på annat sätt än förut

i denna paragraf är sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten

eller yrkesmässigt utföra tjänsten.

8 §•

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande yrkesmässig försäljning

av viss förnödenhet meddela särskilda bestämmelser angående

skyldighet att å försäljningsställe hava anslag med prisuppgifter av viss

beskaffenhet samt angående skyldighet att sälja förnödenheten efter vikt

eller mått eller, där förnödenheten saluföres förpackad, i förpackningar

märkta på visst sätt, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad

att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller

förbrukning av förnödenheten.

Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även i fråga

om yrkesmässigt utförande av viss tjänst.

9 §.

Erfordras för genomförande av prisreglering, utöver vad i 8 § sägs, föreskrift

att förnödenhet må tillhandahållas endast i visst utförande, till viss

myckenhet, i viss förpackning eller dylikt, ankommer på Konungen att

förordna därom.

Om straff m. m.

10 §.

Den som vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst uppsåtligen begär

eller mottager vederlag efter högre pris än som är medgivet i föreskrift

eller tillstånd, varom i 2 eller 3 § sägs, så ock den som för förnödenhet eller

tjänst, vilken han avser att utnyttja i yrkesmässig förvärvsverksamhet eller

som han, yrkesmässigt eller eljest, avser att mot vederlag överlåta till annan,

uppsåtligen betalar eller erbjuder sig att betala sådant högre pris, dömes

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Till enahanda straff dömes den, som uppsåtligen bryter mot 5 eller 6 §

eller mot föreskrift eller villkor som avses i 4, 7 eller 9 §.

11 §•

Har brott varom förmäles i 10 § icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet

eller eljest i vinningssyfte och är brottet att anse som ringa, dömes

till dagsböter.

12 §.

Är brott som i 10 § sägs att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller

till straffarbete i högst två år.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl, Maj. ts proposition nr 147 år 1956

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen

avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande storlek, om

gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller om gärningen eljest

varit av särskilt farlig art.

13 §.

Förövas gärning som i 10 § sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

att anse som ringa, straffes med dagsböter.

Är brottet grovt, döines till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

14 §.

Åsidosätter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet bestämmelse, som meddelats

jämlikt 8 §, straffes med dagsböter.

15 §.

Husbonde ansvarar för sådant i 10—14 §§ omförmält brott, som begås av

hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet begånget

av honom själv, där brottet skett med hans vetskap och vilja.

16 §.

Har köpare av förnödenhet eller mottagare av tjänst medverkat till sådant

i 10—13 §§ omförmält brott, som förövats av säljaren eller den som

tillhandahållit tjänsten, och är han ej enligt vad där stadgas underkastad

ansvar, må han för sin medverkan straffas allenast om han uppsåtligen

förlett denne till brottet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning

å säljare i fråga om köpares brott mot föreskrift eller villkor som avses i

7 §.

17 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 10—13 §§ är belagd med straff,

skall han, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förpliktas att

till kronan utgiva värdet av avtalat eller uppburet vederlag eller, om synnerliga

skäl giva anledning därtill, viss del av vederlaget.

18 §.

Brott varom förmäles i 10—13 §§ må av allmän åklagare åtalas allenast

efter anmälan eller medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Med tjänst avses i denna lag verksamhet, som någon, yrkesmässigt eller

eljest, självständigt utför för annans räkning. Lika med utförande av tjänst

anses utövande av sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras

myndighets tillstånd, så ock upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet.

Lika med försäljning av förnödenhet anses överlåtelse eller upplåtelse

av förmögenhetsrättighet av immateriell art, så ock upplåtelse av rätt att

å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som

icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning.

Vad i denna lag sägs om försäljning och utförande av tjänst skall gälla

även där vederlaget skall utgå i annat än penningar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr li7 år 1956

20 §.

Över beslut som myndighet meddelat jämlikt 2, 3, 4 eller 8 § må talan föras

hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till vederbörande statsdepartement.

Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut

lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

21 §.

Vad i denna lag stadgas om brott, som begåtts under tid då 2—9 §§ skola

tillämpas, skall gälla även efter det nämnda bestämmelser upphört att äga

tillämpning.

22 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2—4 och 7—9 §§ så ock i övrigt

meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tillämpning av

denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Där i lag eller författning hänvisas till bestämmelse i prisregleringslagen

den 30 juni 1947 (nr 303) skall hänvisningen i stället avse motsvarande

stadgande i denna lag.

Förslag

till

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303)

* • . i l*>i! i * d />’-• i •

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen den 30 juni 19471, vilken

jämlikt lag den 15 april 1955 (nr 161) gäller till och med den 30 juni 1956,

skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1956.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1948: 408.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 februari 1956.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson,

Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange, Lindholm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny prisregleringslagstiftning

m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Offentlig priskontroll har tillämpats alltsedan slutet av år 1939 och utövas

för närvarande med stöd av prisregleringslagen den 30 juni 1947. Mot

bakgrunden av de senaste årens utveckling på det ekonomiska området och

de därigenom förändrade betingelserna för den statliga priskontrollen bemyndigade

Kungl. Maj :t i beslut den 17 december 1954 chefen för handelsdepartementet

att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva

förslag i fråga om behovet av en fortsatt statlig priskontroll och grunderna

för den prisreglerande verksamhet, som kunde finnas erforderlig. I

enlighet härmed tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet,

statsrådet Ericsson, såsom utredningsmän ordföranden i näringsfrihetsrådet,

f. d. lagmannen Alfred Bexelius, ordförande, byråchefen Gustav Cederwall,

ekonomen i Svenska metallindustriarbetareförbundet fil. lic. Hans

Hagnell, ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren Fridolf

Jansson, sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation fil. lic. Arne

Nilstein, ledamoten av riksdagens andra kammare direktören Erik Nygren,

direktören Holger Ohlin, ledamoten av riksdagens första kammare distriktsöverläraren

Dagmar Ranmark, direktören Ragnar Sachs, ordföranden och

chefen för statens priskontrollnämnd ledamoten av riksdagens andra kammare

Erik Severin samt ledamoten av riksdagens andra kammare revisorn

Erik Strandh.

De sakkunniga, vilka antog benämningen 1954 års priskontrollutredning,

av§a'' den 3 december 1955 betänkande »Konkurrens och priser» (SOU

1955: 45) med förslag till allmän prisregleringslag, vissa ändringar i lagstiftningen

till motverkande av konkurrensbegränsningen inom näringslivet

in. m.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1956

Utredningens betänkande är enhälligt. Vid detsamma har dock fogats

särskilda yttranden dels av ledamoten Nygren, dels ock av ledamöterna Hagnell

och Nilstein, i vilka yttranden dessa tre ledamöter närmare angivit skälen

för sitt biträdande av utredningens förslag.

Över betänkandet har efter remiss yttranden inkommit från Svea hovrätt,

socialstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium, näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbete!

för näringsfrihetsfrågor, statens priskontrollnämnd,

statens hyresråd, försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen,

lantbruksstyrelsen, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet samt

länsstyrelserna i Kristianstads, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens

län, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen

-— som endast instämmer i det av Sveriges industriförbund avgivna

yttrandet — Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Inköpscentralernas aktiebolag ICA, Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrilcanternas

förening, Kooperativa förbundet, Riksförbundet landsbygdens

folk, Svensk industriförening, Svenska företagares riksförbund, Svenska försäljnings-

och reklamförbundet, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,

Sveriges hotell- och restaurantförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund

samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från nio handelskammare, nämligen

Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,

Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare,

Västergötlands och norra Hallands handelskammare, handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i Gefle,

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt Norrbottens och

Västerbottens läns handelskammare.

Vid priskontrollnämndens yttrande har fogats utlåtanden av Civila statsförvaltningens

tjänstemannaförbund och Sveriges priskontorsföreståndares

förening. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har vid sitt yttrande fogat utlåtande

av föreståndaren för priskontoret i Älvsborgs län.

Sveriges köpmannaförbund har närslutit ett av Sveriges speceri- & lanthandlareförbund

samt Sveriges färghandlares riksförbund gemensamt avgivet

yttrande.

Såsom redan antytts innefattar utredningens betänkande, förutom lagförslag

angående prisreglering, jämväl förslag till lag angående ändring av

lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. Härtill ansluter sig förslag dels till

ny lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

dels ock till viss ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Betänkandet innehåller

härjämte förslag av organisatorisk art. Vad beträffar lagstiftningen till

motverkande av konkurrensbegränsning jämte därmed sammanhörande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

förslag samt rörande organisationsfrågan kommer chefen för handelsdepartementet

senare denna dag att anmäla förslag härom. I det följande kommer

jag därför att beröra dessa spörsmål endast i den mån så erfordras för

bedömande av frågan om den nya prisregleringslagstiftningen.

I skrivelse den 3 februari 1956 har statens priskontrollnämnd — för den

händelse ny prisregleringslagstiftning icke kommer att träda i kraft den 1

juli 1956 -— hemställt om förlängd giltighetstid för gällande prisregleringslag

intill dess annan lagstiftning om den framtida priskontrollen blir gällande.

Nämndens framställning kommer att behandlas i samband med att

ställning tages till frågan om ny lagstiftning på området.

Jag anhåller nu att få upptaga ärendet om ny prisregleringslagstiftning

till behandling.

II. Prisregleringslagen och dess tillämpning

Nu gällande allmänna bestämmelser om prisreglering innefattas i prisregleringslagen

den 30 juni 19i7 (nr 303J. Lagen gällde ursprungligen endast

för ett år men har därefter successivt förlängts, senast till och med den 30

juni 1956. Genom lag den 30 juni 1948, nr 408, har prisregleringslagen undergått

viss ändring.

Prisregleringslagens nuvarande innehåll är i huvudsak följande.

För att lagen skall träda i tillämpning fordras ett särskilt förordnande.

Dylikt förordnande kan meddelas vid krig eller krigsfara, vari riket befinner

sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Förordnandet

meddelas av Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke. Om riksdagen

ej är samlad, kan under vissa villkor provisoriskt förordnande meddelas

av Kungl. Maj:t (1 §).

Vid frivillig försäljning av viss förnödenhet eller frivilligt utförande av

tjänst skall, om Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj:t utsedd myndighet så bestämt,

gälla visst normalpris, som ej får överskridas utan tillstånd av myndigheten

(3 §). Med tjänst avses i lagen sådan tjänst, som någon yrkesmässigt

eller eljest som företagare utför åt annan. Med utförande av tjänst

jämställes dels utövande av sådan hotell- eller pensionatrörelse, som omfattar

minst nio för gästers härbärgerande avsedda rum, dels upplåtelse

av rätt att nyttja förnödenhet. Med försäljning av förnödenhet jämställes

dels överlåtelse och upplåtelse av immateriell förmögenhetsrättighet, dels

upplåtelse av rättighet att å fastighet avverka skog eller att där taga torv,

ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga

avkastning (2 §).

Sådana priser, som någon till offentlig myndighet utfäst sig att högst

tillämpa vid försäljning av förnödenhet eller utövande av tjänst, får icke

överskridas utan myndighetens tillstånd. Detsamma gäller beträffande utfästelse

om den ordning, i vilken försäljning skall ske eller tjänsten utföras

(4 §).

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Kungl. Maj :t kan besluta om tvångskartellering och nyetableringsspärr

eller annan begränsning av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenhet

eller utföra tjänst (5 §).

Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj :t utsedd myndighet kan införa prisstopp

för högst sex månader och kan därefter förlänga detta med högst

sex månader åt gången. Skulle ett sålunda tillkommet stoppris befinnas

vara högre än som kan anses skäligt, kan stoppriset sänkas antingen för en

viss grupp av säljare eller företagare eller för en enskild dylik. Tillstånd kan

också meddelas att i vissa fall eller generellt överskrida stoppriset (6 §).

Föreskrift kan meddelas om att viss förnödenhet eller viss tjänst icke får

tillhandahållas, innan priset för densamma godkänts av prismyndigheten.

Sådant godkänt pris får icke utan tillstånd överskridas och kan under vissa

förutsättningar bli föremål för sänkning (7 §).

Lagen innehåller vidare ett allmänt förbud mot prisocker (8 §) och vissa

bestämmelser om kombinationsavtal (9 §).

Prismyndigheten äger infordra de uppgifter, som erfordras för den priskontrollerande

verksamheten, samt äger för kontroll av lämnade uppgifter

tillgång till företagares handelsböcker och affärshandlingar (10 §).

Prismyndigheten äger meddela föreskrifter om skyldighet för företagare

dels att på försäljningsställe anslå prisuppgifter av viss beskaffenhet, dels

att sälja förnödenhet efter vikt eller mått eller i förpackningar märkta på

visst sätt m. m. (11 §).

Lagen innehåller slutligen straffbestämmelser (12—14 §§) samt processuella

föreskrifter (15—18 §§), varjämte ett allmänt bemyndigande givits

Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter (19 §).

Genom kungörelse den 30 juni 1947 (nr 304) med förordnande jämlikt

1 § prisreglering slagen har Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke förordnat

om tillämpning tills vidare av 3—11 §§ i lagen.

Den prisreglerande verksamheten åvilar sedan 1940 en för ändamålet särskilt

inrättad myndighet, statens priskontrollnämnd (PKN). I instruktion

för nämnden den 21 maj 1948 (nr 282; ändr. nr 735/1953) har närmare bestämmelser

meddelats för dess verksamhet, organisation m. m.

Bland PKN:s åligganden enligt gällande instruktion må här nämnas följande.

Nämnden skall under Kungl. Maj :t handha ledningen av den under

rådande förhållanden erforderliga övervakningen av den allmänna prisutveckligen

inom landet samt vidta eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder,

vilka nämnden inom sitt verksamhetsområde finner påkallade. Nämnden

skall tillhandagå verk och myndigheter med av dem äskade upplysningar

och i övrigt — om så är möjligt —- lämna dem det biträde, som erfordras

för deras verksamhet. Det åligger priskontrollnämnden särskilt att, i den

mån sådant ej förbehållits Kungl. Maj: t eller annan myndighet, förhandla

och träffa överenskommelser med näringsorganisationer och företag angående

prissättningen å förnödenheter eller tjänster samt att i fall av prishöjning

av betydelse för den allmänna prisutvecklingen eller eljest för folk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

hushållningen anmäla ärendet till Kungl. Maj :t. Med avseende å tillämpningen

av de särskilda stadgandena i prisregleringslagen har nämnden ett flertal

åligganden, som uppräknas i instruktionen.

Prispolitiken under 1940-talet kom i stort att präglas av det allmänna

prisstopp, som infördes den 31 oktober 1942 och efterföljdes av en skärpt

prisreglering. Under 1950-talet förändrades betydligt betingelserna för den

prisreglerande verksamheten. Efter hand har prisregleringen hävts för allt

liera varor. I de av Kungl. Maj:t senast utfärdade direktiven för den prisreglerande

verksamheten — fastställda i juni 1953 — anges, att prisstoppet

för viss vara kan hävas även i sådana fall, då en prisstegring kan väntas

inträda, dock endast om särskilda skäl föreligger. Främjandet av prissänkningar

skall vara en central punkt i verksamheten. Prisutvecklingen på områden,

vilka undantagits från prisstoppet, skall enligt direktiven följas. I

vissa fall har följden härav blivit, att prisstopp återinförts. Numera faller

dock endast en ringa del av samtliga varor och tjänster under den direkta

prisregleringen. Om man utgår från de i socialstyrelsens konsumentprisindex

beaktade varugrupperna, vilka i princip återspeglar den totala privata

konsumtionen, var i februari 1956 — om hyresposten frånräknas — endast

omkring 10 procent föremål för direkt prisreglering. För närvarande är följande

varor och tjänster priskontrollerade enligt lagstiftningen, nämligen

mjukt bröd, brännved, radio, grammofonskivor, medicin, frisörarbeten, pensionatvistelse,

buss- och taxiresor, bensin och bildäck. En följd av denna

utveckling är att PKN:s verksamhet numera är huvudsakligen inriktad på

att övervaka prisutvecklingen för sådana varor och tjänster, som ej är föremål

för direkt prisreglerande åtgärder. III.

III. Lagstiftningen om konkurrensbegränsning

Samhällets möjligheter att motverka skadliga konkurrensbegränsningar

inom näringslivet grundas dels på lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervakning

av konkurrensbegränsning inom näringslivet och dels på lagen den

25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet.

1946 års lag anger inledningsvis såsom sitt syfte att förebygga skadlig

verkan av konkurrensbegränsning inom näringslivet samt stadgar, att för

detta ändamål övervakning skall ske genom registrering av konkurrensbegränsande

överenskommelser och genom särskild undersökning. Denna verksamhet

skall utövas genom en av Kungl. Maj:t utsedd myndighet. Den som

yrkesmässigt säljer förnödenhet eller driver annan rörelse av vissa i lagen

närmare angivna slag, är — dock först efter anmaning av övervakningsmyndigheten

— skyldig att anmäla av honom ingånget eller eljest biträtt kartellavtal

eller annan liknande konkurrensbegränsande åtgärd, som berör

pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden inom riket. I

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

■ett särskilt register, det s. k. kartellregistret, skall uppföras sådana överenskommelser,

som kommit till myndighetens kännedom. Om något fall av

konkurrensbegränsning befaras medföra skadlig verkan, kan myndigheten

utföra särskild undersökning av konkurrensbegränsningen och dess inverkan

på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållandena inom

riket. Vid undersökningen har myndigheten rätt att granska interna handlingar

utom i vad de avser yrkeshemlighet av teknisk natur.

De i lagen angivna åtgärderna har kommit att åvila en inom kommerskollegium

inrättad byrå, benämnd monopolutredningsbyrån, utom vad beträffar

bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet, för vilka övervakningen

utövas av respektive bank- och fondinspektionen och försäkringsinspektionen.

Verksamheten inom monopolutredningsbyrån skall förutom

de i lagen direkt angivna arbetsuppgifterna även omfatta en allmän,

fortlöpande analys av marknadsförhållandena i syfte att klarlägga de strukturella

förändringarna inom näringslivet och den ofullständiga konkurrensens

roll härvidlag.

I kartellregistret hade fram till den 1 januari 1956 införts uppgifter om

sammanlagt 1 677 konkurrensbegränsande avtal inom näringslivet. Av dessa

avtal hade vid samma tidpunkt 579 upphört att gälla. Uppgifterna om

konkurrensbegränsande avtal har — särskilt under senare år — i regel insamlats

i samband med branschvis verkställda undersökningar. De flesta

branscher har numera berörts av dylika undersökningar.

I 1953 års lag stadgas dels att förbud skall gälla mot vissa arter av konkurrensbegränsning,

dels att det skall ankomma på en särskilt inrättad

myndighet, näringsfrihetsrådet, att i fråga om konkurrensbegränsning, som

bringas under dess bedömning, genom förhandling söka undanröja skadlig

verkan därav. Avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare angående löner

och andra arbetsvillkor har dock uttryckligen undantagits från lagens tilllämpningsområde.

De i lagen stadgade förbuden mot vissa arter av konkurrensbegränsning

avser förbud mot fasta bruttopriser och mot vissa slag av anbudskarteller.

Näringsfrihetsrådet äger meddela dispens från dessa bestämmelser, dock

endast under förutsättning att konkurrensbegränsningen kan antagas främja

kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till

godo, eller i övrigt bidrager till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning

eller att eljest särskilda skäl föreligger.

Enligt lagens definition skall skadlig verkan av konkurrensbegränsning

anses föreligga, då konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt

otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom

näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning. Endast

om något av dessa fall föreligger, kan förhandling för undanröjande av den

skadliga verkningen äga rum. Härutöver fordras, att konkurrensbegränsningen

består däri, att

mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande överenskommelse

eller eljest i samförstånd tillämpas gemensamt förfarande, som berör

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungi. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden (kartellfallet)

eller

inom viss näringsgren en företagare eller en grupp av företagare, vilken

sammanhålles av gemensamma ägarintressen i företagen, svarar för en väsentlig

del av företagsamheten i landet eller del av landet (monopolfallet).

Om skadlig verkan föreligger och denna är förorsakad av kartell- eller

monopolförhållanden, ankommer det på ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor

att taga initiativ till förhandling inför näringsfrihetsrådet.

Skulle ombudsmannen besluta att icke upptaga ett ärende till behandling

inför rådet, kan förhandling påkallas av enskild part. Näringsfrihetsrådets

uppgift är i första hand att avgöra, om konkurrensbegränsningen är skadlig

eller ej. Därest rådet finner, att skadlig verkan föreligger, skall rådet

genom förhandling söka få konkurrensbegränsningen hävd eller modifierad.

Om detta misslyckas, har rådet icke några exekutiva befogenheter men skall

i fall av större vikt anmäla saken för Kungl. Maj:t.

IV. Tidigare förslag rörande prisregleringslagstiftningen

Frågan om priskontrollens bibehållande var under efterkrigsåren föremål

för starka meningsmotsättningar.

Vid 1946 års riksdag framlades motionsvägen förslag om att den statliga

priskontrollen skulle bestå även sedan mera normala förhållanden inträtt

och därvid framför allt inriktas på monopolistiskt betingad prissättning.

Förslaget ax-visades dock av riksdagen, liksom fallet blev med framställningar

från motionärer vid 1947 års riksdag om utredning av den statliga

priskontrollens framtid och fortsatta organisation. I sitt remissyttrande

över de senare motionerna sade sig priskontrollnämnden vara av den bestämda

övertygelsen, att konkurrensen under normala förhållanden verkade

som hårdare prisregulator och gåve effektivare resultat än vad som vore

möjligt för statlig priskontroll. Nämnden hävdade sålunda, att priskontrollen

borde avvecklas i den mån en rikligare varuförsörjning skapade förutsättningar

för en sådan konkurrens, att avvecklingen kunde ske utan risk

för prisutvecklingen. Andra lagutskottet uttalade i anslutning till samma

motioner, att priskontrollen under rådande akuta inflationsfara borde bestå

och att frågan om priskontrollens eventuella framtida uppgifter därför

vore alltför tidigt väckt.

Vid 1949 års riksdag förekom motioner om avskaffande av den prisreglerande

verksamheten, varvid såsom motiv för yrkandet angavs, att något

behov av en dylik verksamhet icke längre förelåge. Å andra sidan hade dåvarande

chefen för finansdepartementet i den för samma års riksdag framlagda

propositionen om förlängning av prisregleringslagen uttalat att en

av förutsättningarna för återvinnande av den samhällsekonomiska balansen

vore en fortsatt stabilisering av priserna och att en förutsättning härför

vore, att den statliga priskontrollen alltjämt upprättliölles. Vederbörande

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr lk7 år 1956

riksdagsutskott avstyrkte motionerna under hänvisning till vad departementschefen

sålunda anfört, och motionerna avslogs av riksdagen. Även senare

motioner med samma yrkande har avslagits av riksdagen.

I samband med att 195i års riksdag behandlade frågan om förlängning

av prisregleringslagen diskuterades även behovet av en fortsatt statlig priskontroll.

Andra lagutskottet framhöll bl. a. att den gällande prisregleringslagstiftningen

icke vore avsedd att utgöra grundval för en under normala

förhållanden verkande statlig priskontroll. Därjämte hade bl. a. den ekonomiska

utvecklingen och antagandet av den nya lagen om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet ändrat betingelserna

för den prisreglerande verksamheten. Utskottet förordade därför, att

frågan om behovet av en fortsatt statlig priskontroll samt grunderna för

den priskontrollerande verksamhet, som kunde finnas erforderlig, förutsättningslöst

utreddes. Riksdagen beslöt att hemställa till Kungl. Maj :t om

en dylik utredning. Härmed bifölls även en vid detta års riksdag framlagd

motion om utredning av ovannämnda förhållanden.

Här må ock nämnas, att frågor om priskontroll även behandlats av 1953

års variidistributionsutredning i dess i fjol avgivna betänkande .»Pris och

prestation i handeln» (SOU 1955: 16). Utredningens synpunkter i ämnet

avser emellertid närmast frågan om samhällets möjligheter att bidraga till

rationalisering av handeln, och varudistributionsutredningens förslag i hithörande

delar kommer i enlighet härmed — efter vad jag inhämtat — att

beröras i samband med det förslag till ändringar i lagstiftningen om konkurrensbegränsning,

som enligt vad jag tidigare nämnt kommer att anmälas

av chefen för handelsdepartementet. V.

V. Behovet av fortsatt priskontroll

Utredningen

En huvuduppgift för utredningen har varit att söka klarlägga huruvida

behov föreligger av fortsatt statlig priskontroll. Utredningen har utgått från

att frågan härom bör bedömas främst ur samhällsekonomisk synpunkt med

hänsyn tagen till både kortsiktiga och långsiktiga verkningar av en dylik

kontroll. En väsentlig del av utredningens arbete har följaktligen varit att

väga för- och nackdelar av en statlig priskontroll mot varandra. Utredningen

har framhållit, att det givetvis skulle vara mest tillfredsställande, om alla

bedömningar rörande behovet av priskontroll kunde göras på grundval av en

siffermässig mätning av de olika verkningarnas betydelse, så att man t. ex.

kunde sammanfatta sina slutsatser i en beräkning av nationalinkomstens

storlek under olika förutsättningar. Valet skulle då kunna ske på enbart

objektiva grunder och utan någon subjektivt färgad bedömning. Sådana beräkningar

är emellertid enligt utredningen omöjliga att verkställa. Man

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 \7 år 1956

skulle -visserligen ibland kunna mäta en fördel eller olägenhet av prisreglering

i ett visst begränsat avseende, om man verkställde synnerligen ingående

utredningar, men den sammanfattande slutsatsen skulle ändå i så hög

grad få baseras på subjektiva bedömningar, att de gjorda mätningarna måste

tillmätas ringa betydelse.

Vid sin bedömning av frågan om det framtida behovet av priskontroll har

utredningen utgått från den grundinställningen, att en effektiv konkurrens

utgör den ur samhällsekonomisk synpunkt bästa prisregulatorn. Utredningen

sammanfattar de resonemang, som ligger bakom denna slutsats, sålunda.

Med utgångspunkt från sina inkomstförhållanden, prisrelationerna mellan

olika nyttigheter och sin privata värderingsskala bestämmer varje konsument

vad och hur mycket han skall köpa. Alla de enskilda uppfattningarna

sammansmältes till en total efterfrågan. Om denna vid rådande pris visar

sig vara större än utbudet, stiger priset, vilket stimulerar produktionen. Redan

förefintliga producenter finner det då lönande att producera mera, och

nya producenter lockas fram av vinstmöjligheterna. Om efterfrågan vid

gällande pris blir mindre än utbudet, uppkommer motsatt reaktion.

Den fria konkurrensens teori kan alltså sägas vara en teori för produktionens

automatiska anpassning efter efterfrågan. Systemet uppnår aldrig

jämvikt, men genom pris- och produktionsanpassningar synes det föreligga

en ständig strävan mot en dylik.

Om priserna, såsom teorin förutsätter, anpassas efter kostnaderna, kommer

alla val av producenter, distributörer och konsumenter att kunna ske

på mest ekonomiska sätt. Med priser och kostnader som ledning kan producenten

välja de mest ekonomiska produktionsmetoderna och de lämpligaste

distributionsvägarna. Alla inköps- och försäljningstransaktioner kan ske

på det mest ekonomiska sättet med hänsyn tagen till de sammanlagda kostnaderna

för säljare och köpare etc.

När produktionen måste minskas på ett område, faller vidare enligt teorin

först den minst effektiva produktionen bort. Detta frambringar en strävan

hos företagen att pressa ned kostnaderna för att därmed öka chanserna att

motstå konkurrensen från andra företag.

För att teorin om den fria konkurrensens ekonomiska verkningar skall

äga giltighet fordras emellertid, framhåller de sakkunniga, att två huvudförutsättningar

är uppfyllda.

För det första kräves samhällsekonomisk balans. Rubbningar i denna

kan uppstå på olika sätt. Det mest markerade av dessa fall uppkommer

under krigsförhållanden med avspärrning från utlandet, då samhällsekonomin

kännetecknas av en stark varubrist och tvånget att utnyttja den inhemska

produktionsapparaten till en delvis ny produktionsinriktning. Ett

annat typfall utgör de i vissa lägen uppkommande våldsamma internationella

prisstegringarna på strategiskt viktiga råvaror, såsom t. ex. var fallet under

den s. k. Koreakrisen. De internationella prisstegringarna kan därvid förrycka

den samhällsekonomiska balansen inom landet. Denna kan emellertid

även rubbas av orsaker, som är hänförliga till förhållanden inom landet.

En vinst- eller löneinflation eller bådadera kan uppstå under en överkonjunktur

med överfull sysselsättning.

För det andra förutsättes effektiva konkurrensförhållanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

[17

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-7 år 1956

De sakkunniga nämner två huvudgrupper av förekommande avvikelser

från effektiv konkurrens. Till den ena hör sådana avvikelser, som icke är

beroende av några överenskommelser mellan företagare utan som blivit en

följd av den ekonomiska utvecklingen. Den stora differentieringen på varuområdet

medför sålunda, att köparna icke får den överblick, som är nödvändig

för att de skall finna vägen till den säljare, som erbjuder dem de fördelaktigaste

villkoren, och därmed skapa den press på leverantörerna, som

konkurrensen förutsätter. Detta minskar konkurrensens effektivitet. Detsamma

gäller även de ofullständiga kunskaperna såväl på köpar- som på

säljarsidan om kostnadssammanhangen, vilket kan medföra, att produktion

och försäljning icke automatiskt dirigeras i mest ekonomiska riktning,

såsom teorin förutsätter. De fasta kostnadernas allt större tyngd försvårar

slutligen uppkomsten av nya företag.

Den andra huvudgruppen av avvikelser omfattar sådana, som är en följd

av överenskommelser eller samförstånd inom näringslivet eller beror av direkta

konkurrensbegränsande åtgärder från näringsidkare eller sammanslutningar

av sådana.

Utredningen diskuterar ingående de olika fall av avvikelser från effektiva

konkurrensförhållanden, som kan tänkas motivera en statlig priskontroll.

I samband härmed har utredningen sökt bedöma de tänkbara för- och

nackdelar, som en prisreglering kan föra med sig. Vad gäller de fördelar,

som kan hänföras till penningvärdevårdande syften, må hänvisas till den

redovisning, som i det följande lämnas beträffande utredningens ställningstagande

i frågan om prisregleringens roll i extraordinära lägen med rubbad

samhällsekonomisk balans. I övrigt kan de sakkunnigas synpunkter i huvudsak

sammanfattas på följande sätt.

Som möjliga fördelar av en priskontroll nämner utredningen'', att kontrollen

kan tänkas öka priskännedomen och prismedvetandet och därmed

även skapa ökade förutsättningar för en effektiv konkurrens. En sådan

verkan av regleringen synes emellertid utredningen tveksam. Samtidigt som

man fastslår, att priskännedomen uppenbarligen kan1 ökas genom den insyn

i prisbildningen, som prisreglering medför, måste man enligt de sakkunniga

även konstatera, att regleringen kan ha en rakt motsatt effekt vad

beträffar utnyttjandet av kännedomen. Utredningen åsyftar härvid bl. a.

att fastställda priser tenderar till att åstadkomma en enhetlig prissättning

och att ge denna en auktoritativ prägel samt att enligt sakens natur enhetliga

priser medför, att konsumenten automatiskt kopplar bort prisjämförelserna

mellan olika inköpskällor ur sin övervakning.

Utredningen anser det otvivelaktigt att man genom prisreglering kan

åstadkomma en strukturell rationalisering inom näringslivet. De sakkunniga

grundar denna slutsats på tankegången att man ersätter den bristande

priskonkurrensen med en prisnedsättande reglering, som åstadkommer

samma resultat som en priskonkurrens skulle ha gjort. De sakkunniga anlör.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1956. i samt. A''; 117

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1956

AU en priskontroll kan ha den nämnda effekten, innebär emellertid icke,

att detta gäller generellt eller att priskontroll i alla situationer är ett lämpligt

instrument för att åstadkomma densamma. Priskontrollens begränsning

ligger däri, att den verkar generellt över hela fältet och att den endast kan

åstadkomma en av de fördelar, som konsumenterna önskar uppnå i sina inköp,

nämligen ett lägre pris. Med en rationell struktur avses emellertid icke

endast en struktur, som i ett visst avseende medför låga kostnader. Priset

måste även vägas mot de prestationer, konsumenterna får i form av kvalitet,

service in. in., och det gäller sålunda att åstadkomma en avvägning.

Denna avvägning måste ge mycket olika resultat för skilda konsumentgrupper,

framför allt vad beträffar konsumenter i olika inkomstklasser. I begreppet

rationell struktur ligger sålunda även en sådan differentiering av priser

och prestationer, att olika konsumentgrupper har möjlighet att välja mellan

olika kombinationer. Vidare måste hänsyn tagas till återverkningar icke

endast inom det led, som drabbas av priskontrollen, utan även i andra led,

främst i produktionen.------------------— -—

Det är i och för sig tänkbart att minska riskerna för en felaktig användning

av priskontrollen genom mycket ingående utredningar-, där man kartlägger

alla förhållanden mellan priser, kostnader och prestationer i olika led,

så att man, när man företar ett prisreglerande ingrepp i strukturpåverkande

syfte, kan förutsätta, att strukturen blir mer rationell än förut. Sådana utredningar

är emellertid normalt synnerligen komplicerade och tidskrävande.

De är därigenom svåra att hantera för en priskontrollerande myndighet, som

skall bevaka större varuområden.

Även om de utredningstekniska svårigheterna kan lösas och man genom

priskontroll i ett visst fall kan uppnå en strukturrationaliserande effekt,

kvarstår dock den begränsningen, att man endast använder ett medel för att

åstadkomma rationalisering. Det är troligt, att man skulle kunna uppnå

ännu bättre resultat efter en allsidig utredning genom att direkt ingripa mot

de företeelser, som man eljest söker indirekt motverka genom priskontroll.

Även denna svaghet kan dock elimineras genom att man kombinerar priskontroll

med andra åtgärder, t. ex. med förhandlingar med berörda företagare

på grundval av allsidiga utredningar. Man har "emellertid därmed kommit

så långt från det huvudsakliga syftet med en priskontroll, att det kan

ifrågasättas, om administrationen härav kan infogas i den organisation, som

i övrigt erfordras för samhällets verksamhet på prisområdet.

Utredningen tar även upp frågan huruvida prisreglering kan befrämja

Iöretagens utvecklingstakt. När en hård och effektiv konkurrens råder, kan

enligt utredningens uppfattning en statlig priskontroll icke fylla någon uppgift

ur denna synpunkt. Om konkurrensen icke är effektiv, kan förhållandet

vara annorlunda, ehuru så icke behöver vara fallet, eftersom företag även i

sådana fall ofta är utsatta för en betydande press. Denna kan uppträda på

tillgångssidan genom importkonkurrens eller konkurrens från substituerbara

produkter. Den kan även uppträda på efterfrågesidan i form av ändringar

av köparnas inköpsinriktning. Det är enligt utredningens uppfattning eu

mycket invecklad sak att avgöra, huruvida förhållandet mellan press och

vinster är det riktiga i ett speciellt fall. Vid bedömningen måste hänsyn även

tagas till den alternativa möjligheten att stimulera konkurrensen och därigenom

undvika svårigheterna att utreda det enskilda fallet.

Utredningen behandlar även spörsmålet om priskontrollen såsom medel

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1056

att förhindra oskäliga priser. Enligt utredningens åsikt kan samhället icke

ställa sig passivt till sådana företeelser som att en monopolställning eller en

stark bristsituation utnyttjas för att uttaga uppenbart oskäliga priser, d. v. s.

sådana, som påtagligt avviker från vad som är kostnadsmässigt betingat eller

eljest brukligt. Även om dessa företeelser icke förekommer ofta måste

möjlighet finnas att ingripa mot dem.

Utredningen har även inventerat de olika typer av olägenheter, som kan

tänkas uppstå såsom eu följd av prisreglering. Till grund för de sakkunnigas

bedömanden i denna del har legat bl. a. en av Institutet för distributionsekonomisk

och administrativ forskning vid handelshögskolan i Göteborg

utförd undersökning. Denna har haft formen av en företagsenkät rörande

erfarenheter av olägenheter förenade med priskontroll.

De sakkunnigas överväganden rörande ifrågasatta nackdelar av prisreglering

kan i korthet återges sålunda. Utredningen är av den uppfattningen,

att den samverkan priskontroll framtvingar mellan företagarna i vissa fall

medför risk för fortsatt samverkan i konkurrenshegränsande syfte när kontrollen

upphör. Vidare medför priskontrollen otvetydiga risker för en prisuppehållande

verkan under ett övergångsskede från starkt efterfrågetryck

till normala avsättningsförhållanden.

Utredningen har ställt sig frågan huruvida priskontroll medför snedvridning

av produktion och försäljning genom företagens strävan att inrikta sitt

sortiment mot lönsamma artiklar. De sakkunniga har kommit till den uppfattningen

att sannolikheten av uppställda hypoteser härom jämte det insamlade

materialet klart visar risken för snedvridning i varuförsörjningen

vid priskontroll. Del synes i själva verket omöjligt att utforma en priskontroll

så att snedvridningar undvikes. Dessa utgör enligt utredningen ett

ofrånkomligt pris, som måste betalas för de fördelar, priskontrollen kan

ge. Det finns däremot ingen möjlighet att bedöma den ekonomiska betydelsen

härav. Dock synes utredningen sannolikt, att den ekonomiska betydelsen

är mindre än vad den rikliga förekomsten av exempel kan ge vid handen.

Beträffande priskontrollens inverkan på varukvaliteten anför utredningen

att det syntes av det insamlade materialet som om företagen endast sällan

tillgripit en direkt kvalitetsförsämring, medan man däremot oftare försämrat

servicen i samband med varans leverans. Å andra sidan har framgått,

att företagen ibland förbättrat kvaliteten såsom en följd av priskontrollen.

När de tillåtna priserna medgivit goda vinstmarginaler har man sålunda

ibland uppgivit sig föredra att nedlägga större kostnader på kvaliteten framför

att vid en senare förhandling få sänka priset under hänvisning till goda

vinstmarginaler.

Det är enligt de sakkunniga omöjligt att säga, huruvida priskontrollen som

helhet har haft en kvalitetsförsämrande eller kvalitetshöjande verkan. Utredningen

anser emellertid detta vara oväsentligt, eftersom den egentliga

olägenheten icke ligger i att kvaliteten blir sämre utan däri, att kvaliteten

blir en annan — bättre eller sämre — än vad kunderna skulle ha velat betala

för, om de haft fritt val mellan olika kvalitets- och priskombinationer.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Utredningen uttalar vidare, att priskontrollen kan ha verkat till förmån

för utländska konkurrenter i förhållande till svenska företag. Samtidigt konstateras

emellertid att intet sådant fall kunnat exemplifieras konkret.

Företagsenkäten har, anför utredningen, klart visat att det föreligger svårigheter

att genomföra en rationell prisdifferentiering under priskontrolltiden.

Det har lämnats många exempel på att företag icke tillåtits genomföra

en differentiering utan fått vänta, till dess priskontrollen upphört. Utredningen

anser emellertid, att man icke får tillmäta dessa exempel alltför stor

betydelse vid en bedömning av framtida förhållanden. Det ligger visserligen

i priskontrollens natur, att den skapar en viss stelhet i priserna, men detta

behöver i och för sig icke förhindra en smidig övergång till ett differentierat

prissystem. Utredningen påpekar också, att ett priskontrollerande organ —

såsom förekommit ofta även under senare år — kan ta initiativet till en

rationell prisdifferentiering inom en bransch.

Utredningen berör slutligen priskontrollens inverkan på distributionens

struktur och framhåller hur valet mellan olika distributionsvägar (möjligheten

av direktdistribution) kan påverkas av grossistmarginalernas avvägning.

De sakkunniga anser det otvetydigt, att det föreligger risk för snedvridning

men att det är mycket svårt att avgöra, huruvida den kan få någon praktisk

betydelse vid sidan av andra faktorer, som även medför risk för samma

typ av snedvridning i ett läge, där priskontroll fyller någon funktion,

d. v. s. vid stark efterfrågan. Priskontroll kan enligt utredningen även medföra

vissa risker för snedvridning i detaljhandelns struktur, nämligen i förhållandet

mellan olika företagsformer i detaljhandeln.

Vid sin bedömning av frågan i vilka fall av avvikelser från effektiva konkurrensförhållanden,

som behov föreligger av statlig priskontroll, tager utredningen

först upp frågan om priskontrollens penningvärdevårdande betydelse.

De sakkunniga har i sin analys härav och vid de därpå grundade övervägandena

skilj t mellan tre olika fall. I det första belyses de faktorer, som

under krigstider erfarenhetsmässigt leder till knapphet, och vilka åtgärder

som i dylika fall är påkallade för att motverka prisstegringstendenser. I det

andra diskuteras priskontrollen i en situation med rådande internationell

varuknapphet på vissa viktiga produkter, som genom en därav betingad markant

prisstegring via utrikeshandeln hotar att undergräva penningvärdet.

Såsom exempel på en sådan situation kan nämnas förhållandena under Koreakrisen.

I det tredje fallet slutligen behandlas en situation med en av

främst inhemska förhållanden betingad markant uppåtgående löne- och prisspiral.

För korthetens skull har utredningen betecknat de tre fallen som

»krigsfallet», »Koreakrisfallet» och »inflation av inhemska orsaker».

Beträffande »krigsfallet» kommer utredningen till den slutsatsen

att man bör kunna tillgripa priskontroll såsom ett medel vid sidan av generellt

verkande ekonomiskt politiska medel för att i största möjliga utsträckning

bibehålla samhällsekonomisk balans.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 747 år 1956

21

Utredningen påpekar de prisstegrande faktorer, som inställer sig såväl på

tillgångs- som efterfrågesidan. De sakkunniga anför att bekämpandet av den

inflationistiska prisutvecklingen i stort kan tänkas ske på två sätt; dels kan

samhället vidtaga åtgärder i syfte att påverka de för prisbildningen betydelsefulla

faktorerna, dels kan samhället direkt påverka prisbildningen. De

förra åtgärderna innefattar främst användandet av penning- och finanspolitiska

medel men kan också innebära reglering av investeringsverksamheten,

arbetsmarknaden samt förbrukningen av råvaror och viktiga konsumtionsvaror.

Även subventioner kan i vissa fall visa sig ändamålsenliga. Samhällets

åtgärder att direkt påverka prisbildningen kan knappast tänkas annat

än som ett komplement — om än i vissa lägen ett viktigt sådant — till de

övriga åtgärderna.

Även om man accepterar de generellt verkande medlens grundläggande

betydelse, måste man enligt utredningen konstatera, att de icke räcker till

för att skapa samhällsekonomisk balans under krig eller krigsfara. De prisstegrande

tendenserna är för starka. De sakkunniga anser att prisreglering

i detta fall kan bidraga till en lugnare utveckling och menar att detta kan

bestyrkas redan med en hänvisning till den vunna erfarenheten av priskontroll

under krigsförhållanden. Utredningen anknyter bl. a. följande synpunkter.

Av redogörelsen för de från efterfråge- respektive tillgångssidan prisstegrande

faktorerna har framgått, att prisutvecklingen under krigsförhållanden

i stor utsträckning kommer att sammanfalla med de förväntningar om

den, vilka hyses av såväl säljare som köpare. Genom att tillgripa en effektiv

prisreglerande verksamhet är det möjligt att dämpa förväntningarna om

höjda priser. Eftersom den psykologiska verkan av de prisreglerande ingreppen

är av största betydelse för att motverka föregripande prishöjningar

och överflyttningar av likvida medel till sakvärden, är det nödvändigt, att de

prisreglerande ingreppen sker, innan några nämnvärda prisökningstendenser

gjort sig märkbara. Om köparnas tilltro till priskontrollen är fast, angriper

priskontrollen nämligen ej enbart själva symptomen på inflationen,

d. v. s. prisnivåns utveckling, utan i hög grad även en av dess grundorsaker,

förväntningarna om höjda priser.

Vad som hittills anförts om verkan av en prisreglerande verksamhet på

prisnivån, kan i stort anses vara tillämpligt även på den situation, som uppkommer

i övergången från krigs- till fredshushållning. Den köpkraft, som

under kriget uppdämts genom bl. a. statlig upplåning för försvarsändamål,

kan i förening med de till följd av kriget eftersatta behoven mycket lätt leda

till ett markant efterfrågeöverskott, om prishöjningar väntas. Så länge de

genom krigsförhållandena uppkomna allvarliga rubbningarna i den samhällsekonomiska

balansen cj kunnat elimineras, kan en prisreglerande verksamhet

därför aktivt bidra till en stabilisering av prisnivån.

Även i »koreakrisfallet» anser utredningen alt man i likhet med

vad som gäller krigsfallet bör kunna tillgripa priskontroll såsom ett medel

att bibehålla samhällsekonomisk balans trots inflationspåfrestningarna.

Utredningen belyser det problem för den allmänna ekonomiska politiken

i vårt land som har sin grund i starka internationella prisstegringar, såsom

under Koreakrisen. De sakkunniga analyserar härvid de verkningar på den

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

inhemska prisnivån, som en uppkommande stegring i import- eller exportpriserna

eller i bådadera kan väntas få. I anslutning härtill anföres.

Den företagna analysen av den troliga utvecklingen i samband med en

mera markant höjning av import- eller exportprisnivån har enligt utredningens

åsikt klart påvisat behovet av åtgärder för att i största möjliga utsträckning

bekämpa hotet av en inflationistisk prisutveckling. Utredningen

vill härvid betona inte bara de allmänt samhällsskadliga verkningarna, som

en dylik utveckling kan väntas få för bl. a. produktion, sparande och vissa

befolkningsgruppers försörjning, utan också risken för att kostnadsnivån

inom landet förskjutes så mycket jämfört med andra länders, att det egna

landets konkurrenskraft gentemot utlandet allvarligt försämras med risk

för att den fulla sysselsättningen går förlorad, när prisutvecklingen — såsom

erfarenhetsmässigt händer efter en tid — stabiliseras eller vänder nedåt.

Att en statlig prisreglerande verksamhet i sådant fall kan verksamt bidra

till samhällsekonomisk stabilitet, framgår enligt utredningens uppfattning

klart av främst följande omständigheter.

1. Det är synnerligen svårt att uppnå en gynnsam effekt med allmänna

ekonomisk-politiska åtgärder i en inflatorisk press av typ Koreakris. För

att dessa skall verka dämpande, måste de insättas mycket snabbt och med

en våldsam kraft. I inledningsskedet av en sådan kris är emellertid prisstegringarna

begränsade till vissa varugrupper, vilka, även om de har stor betydelse

i det senare förloppet, endast berör en ringa del av näringslivet. De

allmänna ekonomisk-politiska åtgärderna drabbar emellertid hela näringslivet,

och man löper därför risken att åstadkomma icke avsedda svårigheter

i andra sektorer av näringslivet. Även om de generellt verkande medlen

måste övervägas och användas vid lämpliga tidpunkter, förefaller det därför

icke troligt, att man enbart med dylika medel — även med hänsyn tagen

till alla dess verkningar — kan hindra de internationella prisstegringarna

att slå igenom.

2. I de flesta fall kan efter en tids prishöjningar en tendens till prisfall

väntas. Har man under prisstegringsperioden genom priskontroll kunnat

dämpa den horisontella prisstegringseffekten, d. v. s. de prisstegringar, som

åtminstone till en början är en konsekvens av en stegring i import- eller

exportpriserna på samma eller liknande varor, finns gott hopp om att de

inflationistiska dragen i utvecklingen inte bara fördröjs utan även förhindras

att slå igenom. En fördröjning av prisstegringarna kan nämligen väntas

medföra, att löntagarnas krav på ökade löner som kompensation för

fördyrade levnadskostnader blir mindre än vad som skulle ha varit fallet,

om den horisontella prisstegringseffekten fritt fått göra sig gällande. Av detta

följer, att även den allmänna kostnadsnivån för produktion och konsumtion

får en lugnare utveckling, vilket kan vara av största betydelse för bevarandet

av landets konkurrenskraft gentemot utlandet, särskilt om priserna

där senare börjar falla.

3. En begränsning av prisstegringarna är enligt utredningens åsikt av

största betydelse med hänsyn även till faran för att den kumulativt uppåtgående

pris- och lönespiralen fortsätter även efter det att uppgången i

export- och importpriserna upphört. Som tidigare framhållits, kan det förväntas,

att en återgång till de före den ursprungliga prishöjningen gällande

inkomstrelationerna för olika bransch- och löntagarkategorier kommer att

eftersträvas. Eftersom lönerna är mycket trögrörliga nedåt, kan en dylik

strävan väntas medföra svåra inflationspåfrestningar, om inkomstutvecklingen

under prisstegringsperioden varit olikartad för skilda kategorier.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Mnj.ts proposition nr H7 år 1956

Vad beträffar »inflation av inhemska orsaker» har utredningen

kommit till den slutsatsen, att prisreglering i regel icke bör tillgripas

i ett sådant fall. Begränsade prisstegringar bör i de flesta fall kunna

bemästras med användande av andra medel än priskontroll. Utredningen

anser sig emellertid icke kunna bortse från möjligheten av att de inflatoriska

krafterna även i ett sådant fall kan tänkas göra sig gällande med en

sådan kraft, att de icke kan behärskas med generellt verkande medel, och

att en statlig priskontroll då skulle kunna bidraga till att återställa den samhällsekonomiska

balansen. Utredningen påpekar särskilt den psykologiska

betydelse, som enbart möjligheten att införa priskontroll kan få på både

företagarnas och löntagarnas handlande. Det kan därför i en dylik situation

bli naturligt för statsmakterna att använda priskontroll såsom ett instrument

i strävandena att skydda penningvärdet.

De sakkunniga anför, att, även utan att krigsfall eller sådana okontrollerbara

förhållanden som Koreakrisfallet förekommer, stor risk kan föreligga

för att den samhällsekonomiska balansen rubbas. Att så kan vara fallet, får

ses mot bakgrunden av den av samhället klart uttalade målsättningen om

bevarandet av den fulla sysselsättningen, vilken tid efter annan visat sig innebära

stora risker för en inflationistisk prisutveckling. Utredningen utvecklar

närmare sin syn på denna inflationsrisk.

I ett samhälle med bestående full sysselsättning har man anledning att

räkna med att en stark benägenhet till ökad efterfrågan på varor och tjänster

gör sig gällande från alla sektorer inom samhällsekonomin. Den allmänt

höga efterfrågan gör det troligt, att varje enskild företagare i största möjliga

utsträckning strävar efter att öka sitt företags produktion, eftersom

han under rådande förhållanden i regel icke behöver riskera att ej finna

avsättning för sina varor. Denna strävan till ökad produktion medför en hög

investeringsbenägenhet och en ökad efterfrågan på material och arbetskraft.

Om en viss arbetslöshet och någon outnyttjad produktionskapacitet finnes,

är det möjligt att till en tid täcka företagens ökade efterfrågan genom att

taga dessa produktionsreserver i anspråk. Redan innan den fulla sysselsättningen

av arbetskraft och produktionskapacitet nåtts, kan dock pa vissa områden

»flaskhalsar» väntas uppkomma i form av brist på bl. a. yrkesutbildad

arbetskraft och visst material. Ökningen av tillgången på varor och

tjänster sker nämligen i regel betydligt saktare än efterfrågeökningen. Härav

följer en viss risk för prishöjningar, samtidigt som de anställda kommer

i ett mycket gott förhandlingsläge vid lönediskussionerna. I det rådande

goda avsättningsläget kommer företagarna helt naturligt att ogärna gå till

kostsamma konflikter i lönefrågor, eftersom de har goda möjligheter att

kompensera kostnadsökningarna genom prishöjningar. Dessa prishöjningar,

vilka kan väntas bli allmänna, då full sysselsättning uppnåtts, leder till ytterligare

lönekrav. På sådant sätt utbildas en inflationistisk löne- och prisspiral.

Utredningen framhåller att de inflationistiska krafterna i vissa situationer

kan bli så starka, att de allmänna ekonomisk-politiska medlen ej blir

tillräckliga för att säkra penningvärdet. Särskilt gäller detta, om den samhällsekonomiska

balansen redan rubbats och ett efterfrågeöverskolt utbildat

sig. Men även utan att den allmänna balansen mera påtagligt rubbats, inne
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr U-7 år 1956

bär den fulla sysselsättningen enligt utredningen, att löntagarorganisationerna

får en stark ställning och möjlighet att genomdriva lönekrav, som

kanske går utöver det förefintliga utrymmet. De sakkunniga anför.

Arbetsgivarnas motstånd är svagare, då kostnaderna för en konflikt på

arbetsmarknaden ter sig avskräckande för företagarna jämfört med de vinster,

de skulle uppnå i ett läge, där man räknar med att kunna ta ut löneökningarna

i form av prisstegringar. Visserligen har man anledning att räkna

med att insikten om de ogynnsamma verkningarna av alltför långtgående

lönestegringar är utbredd och att löntagarorganisationerna är medvetna

om de samhällsekonomiska samband, i vilka lönefrågorna utgör ett

viktigt led. Utvecklingen är emellertid ofta splittrad. Särskilt goda vinster

och betydande lönestegringar på vissa områden tenderar att åstadkomma

krav på lönehöjningar också på andra områden. Även det förhållandet, att

en löntagargrupp anser sig vara en låglönegrupp, kan framkalla betydande

krav på löneökningar. Den dynamik, som därigenom utlöses, kan medföra

sammanlagda lönehöjningar, som måste föranleda prisstegringar, vilka ånyo

leder till krav på höjda löner.

Utredningen har ställt frågan, huruvida priskontroll i sådana fall kan

verksamt bidraga till att återställa den samhällsekonomiska balansen, om

denna rubbats, eller eljest förhindra uppkomsten av en uppdrivning växelvis

av löner och priser på angivet sätt. De sakkunniga anför härvid, att löneökningarna

i vissa fall måste slå igenom i högre priser. Åtgärder måste också

i första hand insättas för att återställa balansen i samhällsekonomin. Utredningen

är emellertid av den uppfattningen att, om det nämnda läget inträffat

och en inflationistisk löne- och prisspiral är under full utveckling,

en priskontroll kan verksamt bidraga till att stabilisera prisnivån. Detta sker

enligt utredningens uppfattning dels genom priskontrollens direkta verkan

på prisnivån, dels genom den psykologiska effekt som priskontrollen får på

lörväntningarna om den framtida prisutvecklingen och därmed både på löntagarnas

och företagarnas handlande.

Utredningen har visserligen konstaterat, att man genom en priskontroll

icke kan hindra lönehöjningarna att slå igenom i form av höjda priser, men

däiemot kan man enligt dess uppfattning hindra en därutöver på kort sikt

ej kostnadsmässigt betingad ytterligare höjning orsakad av en förväntan

om att de höjda lönerna även skall medge en ökad efterfrågan. De sakkunmga

betonar dock, att man här icke kan göra något generellt uttalande.

På många områden har företagarna icke ens möjlighet att kompensera löneökningarna

genom ökade priser, på andra anser man sig kunna kompensera

löneökningarna men ej mera. Det kan även förekomma, att man ökar

sin vinstnivå i samband med de nödvändiga prishöjningarna.

Den trämsta verkan av priskontroll anser utredningen vara av psykologisk

art. Denna verkan kan enligt utredningens åsikt mycket väl tänkas

uppnås redan genom att möjlighet finns att ingripa med priskontroll. Förekomsten

av priskontroll dämpar fruktan för och förväntningarna om fortsatt

prisuppgång. Detta verkar i sin tur dämpande på löntagarorganisationernas

krav, konsumenternas konsumtionsbenägenhet och företagarnas in
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

25

vesteringslust. Vad beträffar löntagarna måste enligt de sakkunnigas mening

särskilt beaktas, att löneförhandlingarna sker branschvis och därför

ofta under en längre tidrymd, och att kraven undan för undan kan ökas

som följd av verkningarna på prisnivån av redan tillfredsställda krav.

Utredningen har stannat för att föreslå en prisregleringslagstiftning av

beredskapskaraktär för de tre ovan angivna fallen, vilka betecknas såsom

extraordinära. För normala förhållanden anser utredningen däremot,

att man bör bygga helt på principen om konkurrensen som prisregulator.

Det har emellertid konstaterats, anför de sakkunniga, att konkurrensförhållandena

i många avseenden kan visa sig mindre tillfredsställande

även under normala förhållanden. Utredningen har därför ansett, att ansträngningarna

bör inriktas på att åstadkomma en sådan konkurrens, som

verkar som en effektiv prisregulator, och att direkt priskontroll icke bör

användas i sådana fall.

Uppmärksamheten bör därvid enligt utredningens mening först fästas på

den betydelse det har för konkurrensen, att statsmakterna på alla områden

bedriver en konkurrensbefrämjande politik. Det räcker dock icke härmed,

utan samhället måste även kunna tillgripa åtgärder för att direkt befrämja

konkurrensen inom näringslivet.

De sakkunniga anför, att de konstaterade bristerna i konkurrensen såsom

effektiv prisregulator under normala förhållanden kan hänföras till två orsaker.

För att konkurrensen skall bli effektiv fordras, att en företagare, som

begagnar sig av olika konkurrensmedel, däribland priskonkurrens, lyckas

vinna gensvar hos sina kunder. I händelse en konkurrensåtgärd tillgripes

men icke verkar på kunderna, blir den naturliga följden, att han avstår från

konkurrensen, som alltid medför uppoffringar, antingen i form av kostnadshöjning

för högre kvalitet, reklam etc. eller i form av prissänkning. Det kan

enligt utredningen här konstateras, att det i åtminstone ett viktigt avseende

föreligger stora brister, nämligen vad beträffar konsumenternas priskännedom

och prismedvetande. Denna slutsats gäller, även om det otvivelaktigt

skett en förbättring under senare år. Utredningen påpekar också, att priskännedom

och prismedvetande icke endast är en förutsättning för utan även

en följd av effektiv konkurrens. Ju hårdare priskonkurrensen blir, desto

naturligare blir det för konsumenterna att söka prisskillnader och utnyttja

förmånliga inköpskällor. Bristande priskännedom och prismedvetande kan

dock, anför utredningen, försvaga konkurrensens effektivitet, och en förbättring

av dessa faktorer måste därför eftersträvas.

Den andra orsaken till brister i konkurrensens effektivitet är att söka i av

företagare eller av deras organisationer vidtagna konkurrensbegränsande åtgärder.

Fn lagstiftning mot konkurrensbegränsningar måste ge samhället

möjligheter alt dels uppspåra konkurrensbegränsningar och bedöma deras

effekt, dels ingripa mot sådana konkurrensbegränsningar, som är samhällsskadliga.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Utredningen övergår härefter till att kritiskt granska 1946 och 1953 års

lagar om konkurrensbegränsning i näringslivet. Med hänsyn till att chefen

för handelsdepartementet kommer att upptaga utredningens förslag i förevarande

del, torde det vara tillfyllest att här endast i korthet redovisa de

sakkunnigas synpunkter och innebörden av deras ståndpunktstagande.

Vad först gäller 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

erinrar utredningen om att näringsfrihetsrådets förhandlingsmöjlighet

är begränsad till vissa typer av konkurrensbegränsningar, medan

andra faller utanför lagen.

Det kan gentemot 1953 års lag hävdas, anför de sakkunniga, att dess effektivitet

är försvagad i två avseenden, dels genom att den ger den övervakande

myndigheten, näringsfrihetsrådet, endast förhandlande befogenhet

men icke möjlighet till direkt föreläggande, dels genom att den icke täcker

alla typer av konkurrensbegränsningar.

Vad den första principiella invändningen beträffar, anser utredningen, att

lagen verkat så kort tid, att det är svårt att redan nu avgöra, huruvida denna

svaghet är av någon praktisk betydelse. Utredningen framlägger därför

med ett undantag icke något förslag till vidgade befogenheter i förevarande

avseende.

Den punkt, på vilken utredningen gjort ett undantag, rör det fallet, att

den skadliga verkningen av konkurrensbegränsningen ligger däri, att ett

pris står i uppenbart missförhållande till kostnaderna och rättelse icke kan

nås genom förhandling. Samtidigt som utredningen deklarerat, att det icke

är möjligt att bygga upp ett system av »skäliga priser», anser utredningen,

att man efter ett slopande av den allmänna priskontrollen måste ha kvar

en möjlighet att ingripa i särskilda fall. Medan det icke går att avgöra, vad

som är ett skäligt pris, är det dock fullt möjligt att avgöra, när ett pris är

uppenbart orimligt och innebär ett utnyttjande av brister i konkurrensen.

Kan konkurrens därvid icke åstadkommas förhandlingsvägen, kvarstår som

enda tänkbara åtgärd att fastställa ett högsta pris för förnödenheten eller

tjänsten i fråga.

Vad den andra principiella invändningen beträffar, alltså att lagen icke

medger förhandlingsrätt i fråga om alla konkurrensbegränsningar, som kan

vara samhällsskadliga, anser utredningen däremot, att den korta tillämpningstiden

för 1953 års lag icke utgör något argument mot en effektivisering.

Oavsett hur lång erfarenhet man får av lagen, ändras icke slutsatsen,

att det föreligger möjlighet för att samhällsskadliga konkurrensbegränsningar

uppstår, utan att näringsfrihetsrådet kan förhandla med berörda företagare.

På detta område har man för närvarande priskontroll såsom ett instrument

att påverka förhållandena. Utredningen anser en utvidgning av

1953 års lag vara en nödvändig förutsättning för att man skall släppa priskontrollinstrumentet.

Utvidgningen av 1953 års lag till att avse alla former av konkurrensbegränsande

företeelser innebär vidgade möjligheter att ingripa mot monopo
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

iistiska företeelser, t. ex. märkesmonopolen. De föreslagna utvidgningarna

medför även möjlighet att ingripa mot den företeelse som betecknas oligopol.

Med oligopol avses den situation, som uppstår, då verksamheten inom

en bransch eller ett varuområde kommit att till övervägande del ligga i händerna

på ett fåtal större företagare. Faran med ett oligopol ligger enligt utredningen

— förutom i att det med lätthet utvecklar sig till en öppen eller

förtäckt kartell — däri, att ett fåtal företags dominans helt allmänt medför

risk för att konkurrensen försvagas.

Riktprissättningen kommer att i ökad omfattning kunna tagas upp till

granskning. Sådan central prissättning förekommer horisontellt genom

branschorganisationerna men även vertikalt, nämligen genom riktpriser,

som anges av fabrikanter. De nuvarande lagreglerna innebär, att möjlighet

finnes att inskrida mot sådana företeelser, som beror på tillämpning av horisontella

riktpriser, om de medför skadlig verkan t. ex. i form av utpräglad

prisstelhet. Däremot är det icke möjligt att med stöd av denna lag ingripa

mot verkningarna av vertikala riktpriser i andra fall än sådana, där detta

system tillämpas av en företagare, som kan betecknas som monopolist, eller

bedrivs i samförstånd med andra företagare på sådant sätt, som lagen jämställer

med en kartellbildning. Den av utredningen förordade lagändringen

innebär, att lagen kompletteras med en möjlighet till ingripande även i fråga

om en vertikal riktprissättning, så snart denna medför ur samhällets synpunkt

skadliga verkningar.

Slutligen kommer enligt utredningsförslaget att under 1953 års lag falla

sådana former av konkurrensbegränsningar som kan betecknas såsom repressiva

åtgärder från näringsidkare eller deras sammanslutningar mot

den, som bedriver en ur deras synpunkt obekväm konkurrens. Sådana åtgärder

kan ha karaktären av leveransvägran (selektiv försäljning) eller ett

missgynnande av vissa köpare beträffande prisvillkoren (prisdiskriminering).

Utredningens förslag innebär vidare, att i 1953 års lag införes en bestämmelse,

som gör det möjligt att ingripa mot otillständig prissättning därigenom

att Kungl. Maj :t på hemställan av näringsfrihetsrådet äger förordna

om visst högsta pris, vilket icke får överskridas utan tillstånd. Denna möjlighet

skall stå till buds även i sådana fall, då förutsättningarna för tillämpning

av beredskapslagstiftningen om prisreglering ej är för handen.

Enligt utredningens mening måste de administrativa resurser, som ställes

till förfogande för motverkandet av skadliga konkurrensbegränsningar

för närvarande anses otillfredsställande, och de sakkunniga finner det uppenbart,

att de blir så i ännu högre grad, när lagens tillämpningsområde ulsträckes.

Utredningen föreslår därför en utökning av dessa resurser.

Vad först angår normala förhållanden anser utredningen, att den med

studierna av pris- och marginalutvecklingen m. in. inom näringslivet förenade

utredningsverksamheten och den därpå baserade konsumentupplysningen

i prisfrågor bör samordnas med den utredningsverksamhet, 1953 års

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

lag förutsätter. Verksamheten skall enligt förslaget förläggas till ett nyinrättat

organ, förslagsvis benämnt statens pris- och kartellbijrå.

Det nya organet skall enligt förslaget ha till uppgift att dels följa och

analysera den inhemska och internationella prisutvecklingen, dels bedriva

konsumentupplysning i prisfrågor, dels övervaka konkurrensbegränsningar

inom näringslivet genom registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser

och genom särskilda undersökningar, dels ock utföra sådana

undersökningar, som näringsfrihetsrådet och ombudsmannaämbetet för

näringsfrihetsfrågor finner nödvändiga för sin verksamhet. För att dessa

uPP§ifter skall kunna lösas, fordras bl. a. vissa ändringar i den lagstiftning,

som reglerar uppgiftsskyldigheten för företagare in. m.

Beträffande ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor och näringsfrihetsrådet

föreslås vissa utökningar i personellt avseende.

En följd av utredningens förslag blir, att den verksamhet upphör, som nu

bedrivs inom PKN, inom kommerskollegii monopolutredningsbyrå och inom

avdelningen för analys av pris- och marknadsförhållanden på kommerskollegii

statistiska byrå.

Vad härefter gäller 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning

i näringslivet föreslår utredningen, att denna ersättes av en ny lag, förslagsvis

benämnd lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.

I sak innebär den nya lagstiftningen i huvudsak att de äldre

bestämmelserna ■— med hänsyn till den föreslagna utvidgade tillsyns- och

undersökningsverksamhet som kommer att åvila pris- och kartellbyrån —

utbygges med dels föreskrifter om skyldighet för yrkesutövare att lämna

uppgifter om tillämpade priser samt om förhållanden, som kan inverka på

bedömandet av prissättningen, t. ex. intäkter, kostnader och vinster i rörelsen,

dels ock stadgande om skyldighet att för undersökning av frågor, som

rör prisbildningen, förete handelsböcker m. m. samt att lämna erforderliga

uppgifter.

Utredningen har särskilt tagit upp frågan om prisreglering av bostadsupplåtelser

i hotell- och pensionatrörelse. De sakkunniga, vilka erinrar om

att gällande prisregleringslag är tillämplig på sådan rörelse, som omfattar

minst nio för gästers härbärgerande avsedda rum, förklarar att de med

hänsyn till de särskilda förhållandena på området icke anser sig kunna förorda

ett frisläppande av prisbildningen i fråga om sådan uthyrning. Det

framhålles, att hotell- och pensionatbranschen företer särdrag bl. a. i det

hänseendet, att konkurrensförhållandena betydligt avviker från motsvarande

förhållanden inom produktionen och handeln. Utredningen anser att vid

ett genomförande av utredningens förslag det därför torde vara ofrånkomligt,

att hyresregleringslagen bringas i tillämpning å dylik uthyrning.

Vad gäller tidpunkten för genomförandet av utredningens förslag har utredningen

tänkt sig ett ikraftträdande den 1 juli 1956.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1956

29

Remissyttrandena

Utredningens principiella ståndpunktstagande, nämligen att prisreglering

slopas under normala förhållanden medan statens

verksamhet i förevarande avseende under normala tider skall inriktas på

åtgärder som främjar konkurrensen och motverkar samhällsskadliga konkurrensbegränsningar,

vinner allmän anslutning bland remissinstanserna.

Avstyrkande av förslaget förekommer blott i länsstyrelsens i Älvsborgs

län yttrande. Länsstyrelsen synes dock icke ha något att erinra mot att priskontrollen

slopas under normala förhållanden.

Vissa erinringar framföres emellertid beträffande förslaget att man skall

avstå från prisreglering under normala förhållanden. Sålunda yttrar Landsorganisationen

i Sverige att den icke betraktar den statliga prisregleringen

som behövlig endast under utpräglade krisförhållanden. Prisregleringen

kan tvärtom icke undvaras ens under tider med jämförelsevis stabil

ekonomi. I en ekonomi med utpräglad full sysselsättning och ständiga risker

för en växelvis uppressning av löner och priser, som varit rådande

under olika perioder efter krigets slut, är det enligt landsorganisationens

mening angeläget att statsmakterna har möjlighet att göra ingrepp i prisbildningen

även om prisreglering kan och bör tjäna som enbart ett komplement

till dels penning- och finanspolitiska åtgärder, dels åtgärder mot samhällsskadliga

konkurrensbegränsningar. Under mera normala förhållanden

med full sysselsättning och en tämligen god samhällsekonomisk balans bör,

under förutsättning att statsmakterna för en konsekvent och tillräckligt

hård ekonomisk politik i övrigt samt att övervakningen av och ingreppen

mot samhällsskadliga konkurrensbegränsningar sker med kraft, de prisreglerande

ingreppen kunna bli av ringa omfattning eller helt upphöra och

ersättas med prisövervakning. Landsorganisationen säger sig visserligen ha

svårt att inse varför även möjligheterna till prisreglerande ingrepp skall helt

upphöra. Landsorganisationen ansluter sig dock till den föreslagna lösningen

med hänsyn till de väsentligt förbättrade möjligheterna till kombination

av prisövervakning och övervakning av samhällsskadliga konkurrensbegränsningar

som också föreslås.

Riksförbundet landsbygdens folk förklarar sig, med det allmänna samhällsekonomiska

synsätt som förbundet representerar, sakna anledning jäva

utredningens grundinställning till prisregleringen, så mycket mera som utredningen

är enig. Men förbundet anser å andra sidan att det finns anledning

ifrågasätta om priskonkurrensen ens efter den effektivisering av konkurrenslagstiftningen

som föreslås utgör ett så effektivt skydd mot ur samhällsekonomisk

synpunkt icke önskvärd prissättning som utredningen föreställer

sig. Tanken att använda pris- och marginalkontrollerande åtgärder

som medel i strukturrationaliseringen inom handeln har avvisats av utredningen,

till synes utan helt övertygande motivering.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund säger sig vara på det klara

med den betydelse som förhandenvaron av cn fri konkurrens har för ett

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i7 år 1956

rationellt och effektivt arbetande näringsliv. Emellertid anser förbundet att

det kan anföras åtskilliga exempel på att konkurrensen väl kan vara fri,

effektiv och hård men ändock icke få till följd lägsta möjliga priser, vilket

för konsumenterna är ett kriterium på att den kan anses tillfredsställande.

Dagens oerhört rika och svåröverskådliga varumarknad ger enligt förbundets

åsikt en företagare möjlighet att konkurrera i många andra former än

genom priskonkurrens, former som i själva verket oftare har en tendens att

driva upp kostnaderna och därmed priserna. Förbundet vill icke dölja sin

uppfattning att det i åtskilliga avseenden vore till fördel att för ingripanden

vid rubbningar i den samhällsekonomiska balansen ha en permanent

samhällelig prisreglering. Erfarenheten icke minst under hösten 1955 pekar

enligt förbundets mening ganska klart i denna riktning. Visar det sig emellertid

att enhälligheten inom utredningen kring förslaget om beredskapslagstiftningen

kommer att få en motsvarighet vid den slutgiltiga behandlingen i

riksdagen, kan förbundet för sin del acceptera detta som en kompromisslösning.

Statens priskontrollnämnd accepterar i princip grundsatsen om den effektiva

konkurrensen som den verksammaste prisregulatorn men betonar att

den direkta prisregleringen kan slopas endast under vissa förutsättningar.

För det första skall från näringslivets sida ådagaläggas en verklig vilja

till effektiv konkurrens. För det andra måste skapas samhälleliga organ

med uppgift att stimulera och underlätta konkurrensen genom att undanröja

hinder för densamma och för det tredje bör verkningarna av konkurrensen

kunna mätas. Dessutom bör möjligheter finnas till ingripanden från

det allmännas sida i prisreglerande syfte då så påkallas av oskälig prissättning.

Nämnden vill icke avvisa utsikterna att förhandlingsvägen nå goda

resultat men kan icke blunda för svårigheterna, att i ett så komplicerat och

genomorganiserat samhälle som vårt åstadkomma effektiva konkurrensförhållanden.

Utredningens uppfattning att effektiv konkurrens är den ur

samhällets synpunkt bästa prisregulatorn understrykes

å andra sidan i flertalet yttranden från företagarhåll och delas även av de

flesta övriga remissinstanserna. Innebörden av begreppet effektiv konkurrens

skärskådas närmare i ett par yttranden.

Sveriges industriförbund anser sålunda att detta begrepp av utredningen

definieras så snävt, att en sådan konkurrens som utredningen synes åsyfta

knappast existerar på många varuområden och icke heller kan anses eftersträvansvärd

i det moderna samhället. Utredningens bestämningar kännetecknar

enligt förbundets åsikt snarast den fria konkurrensen enligt den ekonomiska

liberalismens teori men kan icke utan vidare identifieras med vedertagna

krav på effektiv konkurrens i nutidens ekonomiska samhälle. Avvikelser

från den fria konkurrensen behöver sålunda icke innebära att konkurrensen

ej fyller rimliga krav på effektivitet. Liknande synpunkter framföres

av Sveriges köpmannaförbund samt av Kcmisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters

förening som tillägger att ett visst mått av samverkan — med den

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1956

effekt på konkurrensen som denna samverkan måste få — ofta varit till

nytta för det ekonomiska framåtskridandet. Det har nämligen möjliggjort

samlade insatser och rationaliseringsåtgärder av största betydelse.

Även Svenska försäljnings- och reklamförbundet samt Stockholms handelskammare

framför synpunkter liknande dem som uttalas av Sveriges

industriförbund.

En annan synpunkt på konkurrensen anföres av Smålands och Blekinge

handelskammare, som yttrar att utredningen endast synes beakta vertikal

konkurrens men bortser från den horisontella konkurrensen, som under senare

år trätt i förgrunden. När en fabrikant i dag fastställer priset på en

vara måste han enligt kammarens åsikt försöka bedöma i vad mån andra

icke närbesläktade varor konkurrerar med hans egen. Som exempel på

denna horisontella konkurrens nämner kammaren att motorcyklarna på

sin tid ansågs i hög grad konkurrera med konfektionen. I dag, fortsätter

kammaren, konkurrerar bilar och utlandsresor med en rad andra produkter,

till exempel olika slag av varaktiga konsumtionsvaror. Kammaren anser

att problemen av utredningen betraktas alltför statiskt.

Prisregleringens olägenheter framhäves i några yttranden

från företagarhåll. Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening

understryker sålunda dess prisuppehållande verkan och den snedvridning

i produktion och distribution som en sådan reglering lätt får till följd. Föreningen

vill därjämte starkare än utredningen betona de ogynnsamma konsekvenserna

av att utländska företag som säljer sina produkter på den

svenska marknaden icke träffas av prisregleringen på samma sätt som de

svenska tillverkarna, eftersom de utländska företagens fabrikspriser i regel

accepteras av prismyndigheten ulan granskning. Det är enligt föreningen

tydligt att ju friare varuutbytet blir med utlandet, desto orimligare och

olägligare måste det vara att svenska tillverkare utsättes för kontroll och

ingripanden som icke drabbar deras utländska konkurrenter. — Svensk industriförening

anser att den statliga prisregleringen på lång sikt förorsakar

samhället och konsumenterna utomordentligt stora olägenheter genom

de ogynnsamma verkningar den har på produktionen och konkurrensen.

Föreningen framhåller afl det intima samråd, särskilt i form av gemensam

kalkylering, som prisregleringen framtvingar mellan företagarna lätt

utvecklar sig till ett samarbete av rent konkurrensbegränsande karaktär.

Föreningen tillägger att prisregleringen har medfört att många småföretagare

vant sig av att självständigt kalkylera sina varor. — Svenska företagares

riksförbund anser att de av utredningen redovisade olägenheterna av

prisreglering är i vissa fall uppenbara för var och en. Detta är fallet med

de administrativa kostnaderna, snedvridningen i varuförsörjningen samt

försämringen av kvalitet och service. Andra minst lika viktiga nackdelar är

icke lika påtagliga utan framträder först på längre sikt. Förbundet åsyftar

risken för minskad utvecklingstakt genom att möjligheten till ekonomiskt

fördelaktiga investeringar försvåras samt orättvisan i att svenska företags

varor kommer i eu sämre ställning i konkurrens med importvaror genom

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1956

att de svenska men ej de utländska företagens kalkyler blir föremål för

granskning. Vidare framhåller förbundet att de ämbetsmän, som verkar

inom prismyndigheten lätt får för stor makt, och att ärendenas handläggning

kan förlora i objektivitet genom att ett flertal viktiga funktioner — utredande,

förhörsledande, åklagande och dömande — kommer att åvila en

och samma myndighet. Ytterligare anför förbundet att erfarenheten visat

att priskontrollens ingripande mot en viss varugrupp i ett stort sortiment

varor lätt kan skada en hel branschs rykte och därmed sänka dess försäljningssiffror.

Allmänheten uppfattar ej tillräckligt tydligt att ingreppet blott

gäller en viss vara utan tror att priskontrollen ingripit mot hela branschen

och reagerar med köpinotstånd.

Jämväl utredningens uttalanden om behovet av en allmänt

konkurrensbefrämjande politik från statens sida betonas

starkt från företagarhåll. Svenska bankföreningen framhåller att man särskilt

bör undvika att genom regleringar och andra ingripanden av liknande

slag eller genom beskattningens höjd och utformning försvåra startandet av

nya företag och genomförandet av nya idéer. — Sveriges grossistförbund anser

att statsmakterna i detta avseende i hög grad försummat att ta hänsyn

till den fria konkurrensens krav. Om utvecklingshämmande regleringar avskaffas,

ett rimligare skattesystem införes och en med generellt verkande

penningpolitiska och andra medel bedriven ekonomisk politik föres, som

skapar jämvikt mellan tillgång och efterfrågan, då skapas enligt förbundets

mening också ett ekonomiskt klimat som vida effektivare än någon

lagstiftning framtvingar en produktivitetshöjande konkurrens. —- Länsstyrelsen

i Kronobergs lön anför liknande synpunkter.

Beträffande behovet av prisreglering vid krig eller

krigsfara är remissinstanserna med ett undantag eniga med utredningen.

Undantaget utgöres av länsstyrelsen i Älvsborgs län som avstyrker prisreglering

vid krigsfara. Länsstyrelsen utgår därvid från att prisregleringen

icke avses införd i annat syfte än att söka hindra en inhemsk inflation och

att den ej heller avser åtgärder i syfte att hålla exportpriserna nere. I ett

sådant läge anser länsstyrelsen det troligast att man söker åstadkomma en

prisutjämning genom subventionering av importen, helt eller delvis bekostad

av en avgift på exporten. Härför skulle fordras en lagstiftning som kan

göras avsevärt effektivare och smidigare än de föreslagna stadgandena.

Övriga instanser som yttrat sig i frågan anser prisreglering behövlig icke

blott vid krig utan även vid krigsfara. Ståndpunkten motiveras från företagarsidan,

exempelvis av Sveriges industriförbund, med att det i så fall

är fråga om ett led i en statlig tvångshushållning, där icke blott företagare

utan även andra grupper i samhället får bringa offer i det gemensammas

intresse. Industriförbundet tillägger att en inflationistisk prisutveckling

även i sådant fall bäst bekämpas genom allmänt verkande medel men att

priskontrollen kan utgöra ett betydelsefullt komplement till dylika åtgärder.

Prisregleringen bör dock enligt förbundets åsikt begränsas till att motverka

spekulativa prisstegringar som icke motsvaras av kostnadshöjningar.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

33

Förslaget om möjlighet att införa priskontroll vid

rubbning i den samhällsekonomiska balansen till

följd av internationella prisstegringar tillstyrkes eller

lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Vissa erinringar framföres dock

i några av dessa. Direkt avstyrkande hållning intar länsstyrelsen i Älvsborgs

län och Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening samt

två handelskammare, nämligen Östergötlands och Södermanlands handelskammare

samt handelskammaren i Gefle. Såsom i ett följande avsnitt redovisas,

förordas i flera yttranden, att riksdagens samtycke skall fordras

för att lagens bestämmelser skall kunna tillämpas i förevarande fall.

Kommerskolleginm framhåller, att det av principiella skäl ligger nära till

hands att liksom i fråga om förfogande- och ransoneringslagarna begränsa

prisregleringslagens tillämpning — utom till krigs- och krigsfarefallen —- till det fall att ett knapphetsläge uppstått till följd av en utom riket inträffad

händelse. Även om prisreglering liksom förfogande och ransonering

har till främsta uppgift att tjäna som hjälpmedel när det gäller att i ett

läge med påtaglig brist på förnödenheter motverka de för samhället så allvarliga

följderna härav, har emellertid priskontrollen även andra uppgifter

att fylla. Det principiella önskemålet om likformighet mellan lagarna bör

därför icke vara avgörande. Kommerskollegium finner självklart att statlig

prisreglering skall kunna införas om i fredstid ett sådant knapphetsläge

inträtt att förfogande- och ransoneringslagstiftningen sätts i kraft. Däremot

anser kollegium tvekan kunna råda om lämpligheten av prisreglering i ett

mindre allvarligt läge. Enligt kollegii mening medför statlig prisreglering

i ett sådant läge på längre sikt väsentligt större nackdelar än fördelar. Prisstegring

bör i detta fall bekämpas med allmänt verkande penning- och finanspolitiska

åtgärder. Dylika åtgärder har emellertid, uttalar kollegium,

en benägenhet att bli effektiva först efter någon tid. Det kan därför i undantagsfall

framstå som nödvändigt att i ett plötsligt uppkommande infiationsläge,

när en mera avsevärd allmän prisstegring hotar, tillgripa prisreglering

i viss omfattning för att söka dämpa de första yttringarna av inflationen

och befarad otillbörlig spekulation. Detta bör dock ske endast då

synnerliga skäl talar därför. -— Liknande synpunkter anlägges av näringsfrihetsrådet

samt av Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen,

vilka sistnämnda tillägger, att prisregleringen självfallet måste

avvecklas så snart förutsättningen för dess införande icke längre är för

handen. — Länsstyrelsen i Värmlands län finner möjligheten att i fredstid

kunna tillgripa prisreglering mycket litet tilltalande.

Sveriges grossistförbund anser den föreslagna möjligheten att införa

prisreglering på grund av utomlands inträffad prisstegring inge betänkligheter

bl. a. med hänsyn till vanskligheterna att med någon säkerhet bedöma,

när betydande fara för prisstegring uppkommit. Förbundet befarar att

bakom ett konstaterande av fara för prisstegring kan ligga en bedömning

med inslag av de mest skiftande politiska målsättningar. Med hänsyn till

att en liknande bestämmelse — trots att förbundet däremot anförde samma

3 Ililiang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 147

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

betänkligheter — intagits i förfogande- och ransoneringslagarna anser förbundet

sig icke kunna motsätta sig förslaget på denna punkt. En förutsättning

är dock att såsom riktlinjer för lagens tillämplighet i motiven uttryckligen

anges att förordnandet får komma till användning först om generellt

verkande medel visar sig icke tillfyllest för att bemästra en inflation samt

att regleringen skall avvecklas så snart förutsättningar för dess införande

icke längre är för handen.

Även Stockholms handelskammare anser sig icke böra motsätta sig förslaget

med hänsyn till att förutsättningarna för tillämpning av prisregleringslagen

av många skäl bör vara desamma som beträffande förfogandeoch

ransoneringslagarna

Även Svenska bankföreningen finner förslaget om prisreglering på grund

av internationella prisstegringar tveksamt. Skånes handelskammare, som ej

vill motsätta sig förslaget i denna del, pekar på nödvändigheten att prisregleringen

i ett dylikt läge handhaves med mycket stor varsamhet. För

den händelse priserna genom regleringen hålles tillbaka på den inhemska

marknaden, medan utlandspriserna obehindrat stiger, är det nämligen risk

för att importörerna icke vågar täcka in sina behov på utlandsmarknaderna

utan väntar därmed till den senare tidpunkt, då de är absolut nödsakade

att verkställa sina inköp. I den mån utlandspriserna under mellantiden ytterligare

stigit har prisregleringen indirekt medverkat till att folkhushållet

måst betala ett högre pris för varorna i fråga än som eljest varit fallet,

varjämte den bidragit till att den erforderliga påfyllningen av varulagren

utifrån stoppats, vilket kan bli ytterst olyckligt ur beredskapssynpunkt.

Tjänstemännens centralorganisation anser å andra sidan att det är nödvändigt

att möjlighet finns att sätta lagen i tillämpning i en sådan situation.

Samma ståndpunkt intar, som tidigare torde ha framgått, Landsorganisationen

i Sverige.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför som motivering för sitt avstyrkande

— utom att det torde bli svårt att fastslå när de angivna förutsättningarna

för prisregleringens ikraftsättande föreligger — att internationella kriser

i allmänhet medför mera successiva prisstegringar under en längre tidsperiod,

varvid återverkningarna på den inhemska prisnivån till en början

är relativt små. Också vid Koreakrisen kom den allvarligaste pressen på

den inhemska prisnivån först i samband med att världsprisstegringarna

slog igenom på våra exportvaror, vilket skedde vid en betydligt senare tidpunkt

än prisstegringen för importvarorna. En dylik prisstegring på exportvarorna

är i vissa avseenden ännu farligare än prisstegringar på importvaror,

då exportprisernas höjning medför helt andra möjligheter för lönehöjningar

inom landet och därav följande prisstegringar för inhemska produkter.

Ur inflationssynpunkt kan denna prisstegring vara betydligt farligare

än prisstegringarna på importerade varor eftersom sistnämnda prisstegringar

kan försvinna i samband med sänkta importpriser medan det

är avsevärt svårare att eliminera sådana prishöjningar som skapat förutsättningar

för och även medfört inhemska lönestegringar. Länsstyrelsen fin
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ls proposition nr lk7 år 1956

ner att de föreslagna bestämmelserna, som endast åsyftar att motverka

inhemsk inflation, knappast blir aktuella annat än i samband med att också

för vårt land föreligger en påtaglig krigsfara. För sådant fall anser länsstyrelsen,

som jag tidigare nämnt, annan lagstiftning erforderlig.

Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening anser det, på grund

av svårigheten att fastställa när förutsättningarna för krisfall av detta slag

föreligger, finnas risk att prisregleringen sättes i kraft i en situation som

efter kort tid visar sig vara av mindre ödesdiger beskaffenhet än man räknat

med. Olägenheterna härav befarar föreningen bli desto större som det

ofta visat sig att statsmakterna är mera benägna att införa en reglering än

att upphäva den. Föreningen finner dessutom att erfarenheterna från det

senaste decenniets politik knappast är ägnade att motivera ett odelat förtroende

för centrala statliga instansers förmåga att bedöma ekonomiska

lägen och de lämpliga botemedlen mot de svårigheter som följer av dessa.

Det eventuella behovet av prisregleringen vid internationell prisstegring

bör enligt föreningens åsikt på ett fullt tillfredsställande sätt kunna tillgodoses

genom en i en sådan situation av regering och riksdag i vanlig ordning

stiftad lag.

Handelskammaren i Gefle anför liknande synpunkter som Kemisk-tekniska

och livsmedelsfabrikanters förening.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför som motivering

till sitt avstyrkande att inflationstendenser av andra orsaker än krig

och krigsfara icke kan göra sig gällande med samma styrka och snabbhet

som kan förekomma vid ett krigsfall. Penningvärdets försämring bör vidare

enligt kammarens uppfattning ej bekämpas med prisreglering, som

enbart angriper symptomen, ej de bakomliggande orsakerna.

Förslaget om möjlighet att införa prisreglering vid inflation

av inhemska orsaker är föremål för stor meningsskiljaktighet.

Förslaget tillstyrkes av bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen,

kommerskollegium, priskontrollnämnden, ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor

samt överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser

utom länsstyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands län, som avstyrker,

ävensom länsstyrelsen i Värmlands län, vars nyss återgivna uttalande att

möjligheten att införa prisreglering i fredstid är mycket litet tilltalande har

avseende även på detta fall. Förslaget tillstyrkes även av löntagarorganisationerna.

Näringsfrihetsrådets majoritet avstyrker förslaget medan tre ledamöter

förklarar sig tillstyrka detta. Pin avvisande hållning till förslaget

intar ävenså samtliga företagarorganisationer utom Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, som i och för sig synes acceptera tanken på att

vid inflationspress av inhemskt ursprung kunna tillgripa prisreglering. De

flesta företagarorganisationerna avstyrker uttryckligen, liksom även Kooperativa

förbundet. Även Sveriges lantbruksförbund ställer sig avvisande

till förslaget att bruka prisreglering som medel mot en inflation av inhemska

orsaker. Förslaget avstyrkes av fem handelskammare. Även flertalet

av de övriga intar en i huvudsak negativ hållning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 1£7 år 1956

Såsom i ett senare sammanhang skall beröras, göres i åtskilliga yttranden

uttalanden om att riksdagen bör medverka vid förordnande om lagens tilllämpning

i ett läge, där inflation av inhemska orsaker hotar.

Kommers kollegium (generaldirektören och en ledamot), som tillstyrker

förslaget, anser det ej sällan svårt för att ej säga omöjligt att avgöra, huruvida

orsakerna till en allmän prisstegring är att hänföra helt till inhemska

eller utländska förhållanden. Erfarenheterna under det senaste årtiondet

ger enligt kollegium närmast belägg för att den yttersta grunden till en

prisstegring kan vara att finna utomlands, även om den omedelbara anledningen

är att hänföra till inhemska förhållanden. Det synes därför kollegium

föga ändamålsenligt att låta avgörandet av frågan, om lagen skall få

sättas i kraft eller ej, vara beroende på så osäkra bedömanden som om orsaken

till en väntad prisstegring är förhållandena inom landet eller utom

landet. Dessutom känner kollegium sig ej helt övertygat om att inhemska

förhållanden icke bör under sådana omständigheter föranleda prisingripanden

av det slag varom här är fråga. Tillräckliga skäl att i fråga om lagens

tillämplighet skilja mellan prisstegringar av utländska och inhemska orsaker

föreligger därför icke enligt kollegii mening.

Övcrståthållarämbetet förklarar sig icke ha något att erinra mot att prisregleringslagen

skall kunna träda i tillämpning jämväl vid inflationspåfrestningar,

som har sin grund i inhemska förhållanden, men utgår från

att avsikten är att denna möjlighet skall utnyttjas endast i undantagsfall.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser visserligen att frågan, om inflationspåfrestningar

som har sin grund i inhemska förhållanden skall kunna

motivera ett införande av prisreglering, kan förefalla diskutabel. I allmänhet

torde sådana inflationstendenser böra bemästras med generellt verkande

finans- och penningpolitiska medel. Länsstyrelsen ansluter sig dock

till uppfattningen att möjlighet att tillgripa prisreglering bör finnas i de

lägen, då omedelbara åtgärder i prisdämpande syfte är av nöden men man

icke hinner avvakta verkningarna av andra åtgärder. Länsstyrelsen framhåller

särskilt den stora psykologiska betydelse som ligger i möjligheten

att ingripa med prisreglering för att påverka företagarnas och löntagarnas

dispositioner.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar sig, under åberopande särskilt

av de psykologiska faktorerna, icke ha något att erinra mot förslaget

i denna del.

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor uttalar att det för konsumenterna

givetvis kan te sig betänkligt att helt avhända statsmakten

möjligheten att utnyttja prisreglering vid sidan av mera generellt verkande

medel för att motverka prisstegringar. När konsumentrepresentanterna i utredningen

helt anslutit sig till tanken att man normalt skall lita till konkurrensen

som verksam prisregulator, synes det därför ämbetet realistiskt

att såsom en återförsäkring i ett handlingsprogram för motverkande av

inflation inrymma även möjlighet att genomföra prisreglering vid fara för

allvarlig stegring av det allmänna prisläget vare sig denna beror av utländska

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1\7 år 1956

37

eller av inhemska orsaker. Ställningstagandet på denna punkt anser ämbetet

ytterst bli en politisk bedömningsfråga. Ur de synpunkter ämbetet

har att företräda synes erinran icke böra framföras mot förslaget i denna

del.

Landsorganisationen i Sverige uttalar att en mera generell tillämpning

av prisreglering icke kan ensam annat än på kort sikt förhindra en allmän

tendens till prisstegringar. Om prisreglerande ingrepp företages tillräckligt

snabbt i skeden då mera allvarliga störningar av det allmänna prisläget

ännu icke hunnit inträda men då de inflationistiska krafterna är starka och

trots kraftfulla ekonomiskt politiska åtgärder hotar att medföra icke önskvärda

prisstegringar, kan de emellertid få en icke obetydlig verkan, främst

av psykologisk art. Såväl på företagarsidan som hos löntagarna kan nämligen

sådana ingrepp i prisbildningen medverka till större återhållsamhet

än annars när det gäller prishöjningar respektive krav på lönehöjningar.

Särskilt angeläget är att eventuella prissänkningar på importsidan slår igenom

i prissättningen inom landet. Prisreglerande ingrepp kan medverka till

att en dylik anpassning — i fråga om vilken erfarenheten visar att en betydande

tröghet ofta förekommer — sker snabbare och härvid bidraga till att

stabilisera den allmänna prisnivån samt skärpa priskonkurrensen inom

landet. Redan möjligheten att kunna ingripa med prisreglering kan få

önskvärd effekt. — Två av reservanterna inom näringsfrihetsrådet åberopar

samma skäl som landsorganisationen.

Tjänstemännens centralorganisation betecknar även möjligheten att införa

prisreglering vid inflation av inhemska orsaker som nödvändig.

Riksförbundet landsbygdens folk anser att möjligheten att införa prisreglering

bör betraktas som ett medel vid sidan av flera andra i en allmän

konjunkturpolitisk beredskap, exempelvis då det gäller att bromsa orealistiskt

stora höjningar av nominallönerna och därav framkallade konsekvensprisstegringar.

Såsom skäl för sin avstyrkande ståndpunkt anför näringsfrihetsrådet

att en allmän prisstegring, som ej sammanhänger med krig, krigsfara eller

annan utom riket inträffad utomordentlig händelse, i regel lärer hänföra

sig till förhållanden på efterfrågesidan och mestadels betingas av den inom

landet förda ekonomiska politiken. Vid en redan inträdd starkare rubbning

av den samhällsekonomiska balansen kan det tänkas möjligt att genom

prisreglering — såsom ett komplement till de generellt verkande medlen

—• uppnå en viss dämpning av prisstegringstendenserna. Såvitt rådet

kan bedöma går dock utvecklingen i sådant fall aldrig så snabbt att en särskild

beredskapslag är erforderlig. Om prisreglering anses behövlig, bör det

räcka med lagstiftning i vanlig ordning. Rådet vill icke helt förneka att en

beredskapslag genom sin blotta tillvaro skulle ha psykologisk betydelse genom

att verka dämpande på lönekrav, konsumtionsbenägenhet och investeringslust.

Rådet anser dock att saken icke bör tillmätas så stor vikt som

utredningen synes ha gjort. Verkningarna kan också bli de motsatta. Arbetsmarknadens

parter kan säga sig att de icke behöver iakttaga någon

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr i il år 1956

återhållsamhet eftersom prisregleringen till sist kommer att skipa rättvisa

dem emellan. Företagarna kan vidare finna med sina intressen förenligt

att hålla en något för hög prisnivå för att ha prutmån, då prisregleringen

träder i tillämpning. Rådet anser vidare att priskontroll i krislägen som

betingas uteslutande av inhemska förhållanden är en på det hela taget lika

ingripande åtgärd som förfogande och ransonering och att sålunda också

principiella skäl kan åberopas mot förslaget att här gå längre än i förfogande-

och ransoneringslagarna. Slutligen anför rådet att statsmakterna

genom att avstå från en beredskapslag på prisregleringsområdet, tillämplig

vid inflationsrisk av inhemska orsaker, kan på det mest otvetydiga sätt ge

uttryck åt sin avsikt att med generellt verkande medel skydda penningvärdet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att utvecklingen under efterkrigstiden

torde visa att man ej får knyta alltför stora förhoppningar till en lagstiftning

om prisreglering vid risker för inflation av inhemska orsaker.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län delar uppfattningen att prisreglering

är ett så vittgående ingrepp i det ekonomiska livet att det knappast är befogat

behandla den på annat sätt än förfogande och ransonering. Skulle

prisreglering anses nödvändig av orsaker som inträffat inom riket, bör enligt

länsstyrelsens uppfattning det vanliga lagstiftningsförfarandet komma

till användning. Vad utredningen anfört om den psykologiska betydelse

som möjligheten att införa prisreglering skulle kunna få på företagarnas

och löntagarnas handlande är enligt länsstyrelsens uppfattning icke tillräckligt

bärande.

De synpunkter som anförts av de avstyrkande myndigheterna återkommer

i viss utsträckning även i företagarorganisationernas yttranden. Sveriges

grossistförbund anför sålunda bl. a. såsom skäl mot förslaget att det

innebär ett klart avsteg från den för förfogande- och ransoneringslagarna

gällande principen att ingripanden skall ske endast på grund av utrikes

händelse. Förbundet anser vidare att de betänkligheter, som förbundet uttalat

i fråga om prisreglering vid internationella prisstegringar, gör sig gällande

med särskild styrka, när bedömandena måste göras med utgångspunkt

från helt interna svenska förhållanden. Risken för att lagstiftningen

på grund av i sak ovidkommande politiska skäl och utanför den ram utredningen

åsyftat bringas i tillämpning även i ett läge, då en sådan åtgärd

icke framstår såsom alldeles ofrånkomlig, anser förbundet vara betydande

i detta fall. Frestelsen att vid en befarad rubbning av den samhällsekonomiska

balansen tillgripa prisreglering i stället för penningpolitiska medel

och andra generellt verkande åtgärder kan också ligga alltför nära till hands.

Av dessa skäl anser sig förbundet icke kunna biträda förslaget i denna

del.

Sveriges köpmannaförbund erinrar om att förfogande- och ransoneringslagarna

icke kan sättas i tillämpning på grund av tilldragelser som hänför

sig uteslutande till vårt land, samt att detta vid lagarnas tillkomst motiverades

med att det i sådana fall ofta rörde sig om situationer som vore

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr l''r7 år 1956

självförvållade i den meningen att de utgjorde följder av exempelvis den

förda ekonomiska politiken, omfattande arbetskonflikter eller dylikt. Sådana

inflationistiska rörelser som har sin orsak enbart inom landet är enligt

förbundets åsikt i än högre grad av självförvållad natur och bottnar i

ett misslyckande av den förda ekonomiska politiken. En sådan inflation

anser förbundet böra bekämpas med allmänna ekonomisk-politiska medel.

Skulle prisreglerande ingrepp i undantagsfall bedömas nödvändiga, bör de

insättas genom lagstiftning i reguljär ordning. Förbundet tillägger att det

icke kan anses helt uteslutet att den psykologiska verkan av prisreglering

blir den omvända mot vad utredningen antagit. I ett inflationsläge skulle

nämligen ett prisstopp kunna leda till att kraven på löneökningar bleve än

våldsammare, då löntagarna kunde få den uppfattningen att prisregleringen

skulle hindra löneökningarna att slå igenom på prissidan. Förbundet kan

på dessa grunder icke dela utredningens uppfattning att lagen bör omfatta

rätt till ingripanden i fall av inflation av enbart inhemska orsaker. I varje

fall bör ingripanden icke komma i fråga förrän andra inflationsbekämpande

medel befunnits otillräckliga. Under alla omständigheter förutsätter förbundet

att ingripanden icke i något fall skall förekomma annat än under

extraordinära omständigheter och att lagstiftningen ej skall användas som

ett medel att nå allmän-politiska mål.

Sveriges industriförbund finner den grund för införande av prisreglering,

som föreslås, så pass obestämd att den redan av detta skäl ej bör inflyta i

lagstiftningen. Behovet av bestämmelsen synes ej heller förbundet särskilt

framträdande. Det är visserligen rikligt att den fulla sysselsättningen hittills

inneburit en permanent prisstegringsrisk. Förbundet anser det dock ej

uteslutet att man i fortsättningen skall lyckas bättre än hittills att med

penning- och finanspolitiska medel bemästra detta centrala problem. I fråga

om den psykologiska effekten av bestämmelsen framhåller förbundet att

om statsmakterna klart ådagalägger sin avsikt att effektivt bekämpa uppkommande

inflationstendenser och för ändamålet anlitar de ekonomisk-politiska

medel, som normalt står dem till buds, torde den psykologiska effekten

bli avsevärd. Härvid torde det knappast få någon nämnvärd betydelse

om dessa åtgärder kan kompletteras med prisreglering eller ej. Prisregleringens

begränsade möjligheter härvidlag anser förbundet vara allmänt

kända. Förbundet påpekar vidare att den psykologiska effekten i detta fall

torde vara mycket svårbedömbar. Man måste räkna med risken att företagarna

höjer sina priser för att komma i ett bättre utgångsläge om prisreglering

skulle införas. Det allvarligaste är dock enligt förbundets mening

att en lättillgänglig möjlighet att tillgripa prisreglering kan minska statsmakternas

benägenhet att med erforderlig kraft anlita andra mera effektiva

men vanligen mindre populära åtgärder i inflationsbekämpande syfte.

Förbundet påyrkar av dessa skäl bestämt alt prisreglering enligt lagen skall

få ifrågakomma endast på grund av händelser som inträffat utom riket.

Svenska bankföreningen framhåller att begynnande inflation bör stävjas

genom lämpliga penning- och finanspolitiska medel. Sedan en inflations
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1956

process väl kommit i gång, är möjligheten att hejda den genom prisreglering

enligt föreningens uppfattning mycket begränsad även om man tar

steget fullt ut och låter regleringen gälla även arbetslönerna.

Svenska sparbanksföreningen hävdar att hittillsvarande erfarenheter ingalunda

ger vid handen att prisreglering vid en av inhemska orsaker betingad

inflationsfara är ett tjänligt medel att skydda penningvärdet. Föreningen

anser att den psykologiska effekten av bestämmelsen kan ifrågasättas.

Föreningen avstyrker förslaget i denna del.

Inköpscentralernas aktiebolag ICA anser att erfarenheten närmast ger vid

handen att en väntad prisreglering utlöser prisstegringar. Bolaget anser

att det ej finns fog att ge prisregleringslagen en vidare tillämpning än förfogande-

och ransoneringslagarna.

Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening framhåller att de

av prisregleringen följande konsekvenserna för svenska företag som konkurrera

med importerade varor blir särskilt påtagliga om prisreglering införes

vid risk för inflation av enbart inhemska orsaker. Föreningen anser

att den psykologiska effekten av den föreslagna bestämmelsen kan beräknas

bli ogynnsam såväl i fråga om företagare och löntagare, varvid föreningen

nämner företagare som använder råvaror med snabbt varierande

priser som med avseende å statsmakterna. Föreningen avstyrker förslaget.

Även Svensk industriförening anser att frestelsen att tillgripa prisreglering

i stället för generellt verkande medel kan bli för stor om möjlighet finns

att sätta lagen i tillämpning vid inflation av enbart inhemska orsaker. Föreningen

yttrar att bittra erfarenheter visar att en införd prisreglering icke

kommer att bli avskaffad i brådrasket. Föreningen motsätter sig förslaget

i denna del.

Sveriges hotell- och restaurantförbund kan icke ansluta sig till förslaget

i denna del. Eftersom den fulla sysselsättningens politik medför en inflationsrisk,

som utredningen anser vara permanent, är det enligt förbundets

mening icke konsekvent att beteckna den situation då fara föreligger för

inflation av inhemska orsaker som extraordinär. Förbundet uttalar farhågor

för att förslaget i denna del innebär att lagens karaktär av beredskapslag

går förlorad.

Stockholms handelskammare, som avstyrker att lagen skall kunna sättas

i kraft vid inflationsfara av inhemska orsaker, uttalar att utredningen förbigått

den principiellt betydelsefulla frågan om priskontrollens oförenlighet

med vedertagna grundsatser om näringsfrihet och avtalsfrihet. Kammaren

anser att prisreglering icke är något tjänligt instrument mot sådana

inflatoriska tendenser som beror på den inom landet förda ekonomiska politiken

och tillägger att den psykologiska betydelse, som möjligheten att

införa prisreglering ansetts ha, tillmätts alltför stor betydelse. Enligt kammarens

uppiattning skulle prisreglering -— om sådan vore sakligt motiverad

i förevarande fall — utan svårighet kunna vidtagas på grund av

en allmän lag, som stiftades då faran för inflation uppkomme. Den före
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lk7 år 1056

41

slagna ordningen med riksdagens godkännande i efterhand utgör icke tillräcklig

garanti mot missbruk. Kammaren finner det ligga i sakens natur

att ett dylikt godkännande närmast blir formellt. Prisregleringen kan enligt

förslaget införas utan att någon offentlig debatt kommer till stånd om

den rättsliga regleringens innehåll och konsekvenser och utan lagrådets

granskning. Allmänna rättssäkerhetssynpunkter och intresset att icke längre

gående ingrepp vidtages i den enskildes rörelsefrihet än som kan anses

oundgängligen erforderligt blir uppenbarligen tillgodosedda på ett helt annat

sätt då den vanliga lagstiftningsvägen beträdes än då Kungl. Maj :t begagnar

en fullmakt. —- Liknande synpunkter framföres av Västergötlands

och norra Hallands handelskammare, vilken liksom Östergötlands och Södermanlands

handelskammare, Skånes handelskammare, Norrbottens och Västerbottens

läns handelskammare och handelskammaren i Gefle avstyrker

förslaget i förevarande del, samt av handelskammaren i Örebro och Västmanlands

län, som förklarar sig förorda att prisreglerande åtgärder reserveras

för extrema lägen vilka klart orsakas av krig, krigsfara eller liknande, utom

vårt land och vår kontroll liggande omständigheter.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare vill icke bestämt

avstyrka förslaget i denna del. Kammaren förutsätter nämligen att prisreglering

på grund av fara för inflation av inhemska orsaker kommer att

tillgripas endast i rena undantagsfall, sedan generellt verkande medel visat

sig otillräckliga.

Kooperativa förbundet uttalar att förslaget att låta lagen bli tillämplig

även på prisstegringssituationer, vilka uppkommit uteslutande av inre orsaker,

strider mot de väsentliga grundlinjer, som i vårt land numera synes

ha godtagits för en penningvärdesvårdande politik. Sådana situationer som

här åsyftas måste huvudsakligen hänföra sig till den ekonomiska politik,

som förts, och kan knappast tänkas uppträda så plötsligt, att de inte kan

bemästras på annat sätt än genom ikraftsättande av en för utomordentliga

situationer avsedd beredskapslag av fullmaktskaraktär. Enligt förbundets

mening kan möjligheten av ett ingripande medelst prisreglering på intet

sätt tänkas förhindra en prisstegring, som står i samband med en överdriven

lönestegring eller med en ökning av efterfrågevolymen i landet på

andra vägar. Vid en planmässig och ändamålsenlig användning av de generella

medlen, främst penning-, kredit- och finanspolitiken, för penningvärdets

bevarande torde sådana allvarliga krislägen, som enligt utredningens

mening bör berättiga till att införa direkt prisreglering med anlitande av

fullmaktslagen, överhuvud taget inte kunna uppstå. I de fall åter, då misstag

i den ekonomiska politiken har föranlett så allvarliga prisstegringar,

som utredningen i detta sammanhang torde åsyfta och vilka anses motivera

införande av allmän prisreglering, torde en sådan åtgärd enligt förbundets

uppfattning ha synnerligen små utsikter att bli ett verksamt botemedel i

detta kritiska läge. Den kan däremot komma alt bilda inkörsporten till en

skadlig, produktionshämmande tvångshushållning på alla områden av ekonomisk

verksamhet, varigenom läget på tillgångssidan försämras och faran

för fortsatt inflation skärpes. Av anförda skäl avstyrker förbundet bestämt,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr tW år 1956

att priskontrollen göres tillämplig i situationer, som uppkommit uteslutande

av inhemska orsaker.

Sveriges lantbruksförbund anser att en sådan vinst- och löneinflation,

som föranledes uteslutande av händelser inom landet, är mindre trolig, enär

den på grund av sambandet med världsmarknaden torde ebba ut redan på

ett tidigt stadium. En sådan självförvållad inflation bör enligt förbundets

mening förebyggas eller bekämpas genom en effektiv och målmedveten ekonomisk

politik och ej genom prisreglering. Det föreligger ej heller anledning

till brådska i sådant fall. Frågan om åtgärder bör därför enligt förbundets

mening behandlas genom att riksdagen får ta ställning i varje särskilt

fall.

Frågan om förhållandet mellan allmän prisreglering

och prisregleringarna på jordbrukets område behandlas

av Sveriges lantbruksförbund, som erinrar om att regleringen av jordbrukspriserna

genom beslut av 1955 års riksdag utformats så att de inhemska

priserna tillätes svänga mellan vissa prisgränser utan att bli föremål

lör statliga ingripanden. En konsekvens härav blir enligt förbundets

mening att prisreglering ej får tillgripas för att hejda en prisstegring som

håller sig under den övre gränsen. De priser förbundet åsyftar är partipriserna.

Prisregleringen i fråga om jordbrukspriserna måste alltså begränsa

sig till förädlings- och handelsmarginalerna i följande led.

Riksförbundet landsbygdens folk framför samma synpunkter.

Åsikten att prisregleringens avskaffande förutsätter

en utvidgning av 1953 års lag godtages med eller utan reservationer

av samtliga hörda myndigheter utom länsstyrelserna i Älvsborgs och

Värmlands län. Förslaget härom tillstyrkes vidare av löntagarorganisationerna,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Inköpscentralernas

aktiebolag ICA, Kooperativa förbundet, Riksförbundet landsbygdens

folk och Svensk industriförening. Från företagarhåll uttalas mer eller

mindre starka betänkligheter mot de föreslagna utvidgningarna av konkurrensbegränsningslagstiftningen.

Det övervägande antalet företagarorganisationer har intagit en direkt

avstyrkande hållning. Av handelskamrarna har alla utom en förklarat sig

avstyrka utvidgningen. Även Sveriges lantbruksförbund ställer sig avvisande

till utredningens förslag i denna del.

Landsorganisationen i Sverige uttalar att avskaffande av prisregleringen

under mera normala förhållanden självfallet förutsätter att samhällets övervakning

av och ingrepp mot samhällsskadliga konkurrensbegränsningar

sker med snabbhet och effektivitet. Detta anser landsorganisationen för

närvarande ej vara fallet.

Sveriges grossistförbund anser däremot att något reellt samband mellan

ett avskaffande av prisregleringen och en skärpning av lagstiftningen mot

konkurrensbegränsning i själva verket ej finnes.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Sveriges industriförbund vill starkt ifrågasätta huruvida en utvidgning

av 1953 års lag är en nödvändig förutsättning för prisregleringens släppande.

Priskontrollnämnden har visserligen enligt tidigare gällande direktiv

haft att särskilt uppmärksamma sådan prissättning, som sammanhängt

med konkurrensbegränsande företeelser. I och med att 1953 års lag trädde

i kraft den 1 januari 1954 har emellertid denna bestämmelse utgått ur direktiven.

Under de två senaste åren har priskontrollnämnden alltså icke

haft något åläggande att vaka över konkurrensbegränsningar och har veterligt

icke heller varit verksam i sådant avseende i nämnvärd utsträckning.

Det har emellertid icke försports — och icke heller av utredningen gjorts

gällande — att detta förhållande lett till några olägenheter ur allmän synpunkt.

Med hänsyn härtill är det svårt att inse, att nämndens avveckling

i och för sig skulle nödvändiggöra en utvidgning av 1953 års lag.

Behovet av konsumentupplysning i prisfrågor understrykes

i yttrandena från priskontrollnämnden, ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor,

socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Älvsborgs och

Västernorrlands län. Däremot ifrågasättes att sådant behov föreligger av

länsstyrelsen i Kronobergs län, kommerskollegium, Sveriges industriförbund

och Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen samt Östergötlands

och Södermanlands handelskammare. Inköpscentralernas aktiebolag

ICA framför vissa erinringar. Invändningar framföres även av Svenska försäljnings-

och reklamförbundet, som yttrar att det finns risk för att en

ständig ström av informationsmaterial kan verka avtrubbande på konsumenternas

vakenhet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det kunna ifrågasättas om upplysningsverksamheten

får någon större betydelse sedan prisregleringen bortfallit.

Vid prisreglering blir priserna i regel enhetliga och får en auktoritativ

prägel. Det ligger enligt länsstyrelsens uppfattning i sakens natur att

enhetliga priser medför att konsumenten kopplar bort prisjämförelserna.

Prisregleringens borttagande och den fria konkurrensen kommer följaktligen

att öka konsumenternas priskännedom och prismedvetande.

Kommerskollegium behandlar frågan i samband med att kollegium upptar

spörsmålet om arten av de upplysningar som konsumentupplysningen

skall omfatta. För upprätthållande av principen om friast möjliga konkurrens

fordras enligt kollegium både prismedvetande och varukännedom hos

konsumenterna. Dessa båda saker anser kollegium hänga mycket nära

samman. Fm aldrig så ingående kunskap om prisförhållanden är för den

enskilde konsumenten tämligen värdelös, om han icke vet något om de

olika varornas egenskaper. Såvitt kollegium kan bedöma är upplysning i

sistnämnda hänseende mera betydelsefull än upplysning i prisfrågor. Den

tekniska och sociala utvecklingen har medfört, att den enskilde konsumenten

ofta ej har möjlighet att bilda sig en säker uppfattning om en varas

allmänna och speciella egenskaper och dess brukbarhet i förhållande till

annan liknande vara. Priset är däremot lätt att få reda på. Mot en sådan

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

tankegång anser kollegium kunna invändas att konsumenten visserligen

känner priset men att han icke vet efter vilka grunder detta beräknats och

därför icke heller kan avgöra om priset är skäligt. Enligt kollegii mening

är det dock ej troligt att konsumentupplysningen skulle nämnvärt bidraga

till att för den enskilde konsumenten klargöra de invecklade problemen på

prisområdet. Kommerskollegium vill på grund av det anförda ifrågasätta

behovet av en direkt konsumentupplysning i prisfrågor. Allmänhetens behov

av upplysning kan i stället som nu tillgodoses genom de särskilda undersökningar

som utföres på området.

Sveriges industriförbund vitsordar visserligen att varumarknadens utökning

kan bereda vissa svårigheter för konsumenter att orientera sig om

marknadens möjligheter. Men därför är det enligt förbundets mening ingalunda

säkert att konsumentupplysning i statlig regi skulle vara det enda

eller ens det bästa medlet att hjälpa konsumenterna till bättre prismedvetande.

Konsumenternas eget omdöme och självverksamhet bör icke underskattas,

åtminstone icke när det gäller vanliga varuslag. Förbundet anser

det också kunna betvivlas att konsumenterna mera allmänt skall ha tid

att ta del av upplysningsmaterialet. Prisupplysningarna bör enligt utredningen

kompletteras med uppgift om prestationen. För att bedöma prestationen

måste man, anför förbundet, emellertid merendels veta en rad olika

saker: betalningsvillkor, service, garanti etc. och icke minst kvalitetsegenskaperna

hos den ifrågakommande varan. Upplysningsverksamheten anses

vidare skola omfatta icke blott priser utan även marginalsättningen, intäkter,

kostnader, vinster m. m. Förbundet finner det svårt att inse att dylika

upplysningar skulle vara till någon nämnvärd nytta för allmänheten. Förbundet

anser det osannolikt att allmänheten skulle visa större intresse för

dessa invecklade frågor. Det anförda torde enligt förbundets uppfattning

visa att spörsmålet om konsumentupplysning i prisfrågor är otillräckligt

utrett.

Inköpscentralernas aktiebolag ICA anför liknande synpunkter och tilllägger

att i den mån företagen utredning på något område ger vid handen

att fri konkurrens ej föreligger, bör enligt bolagets mening upplysning

därom bibringas konsumenterna. Dessutom utvecklar bolaget ytterligare

synpunkter på upplysning om marginaler, intäkter, kostnader, vinster o. d.

Bolaget anser att det i regel torde vara av föga intresse varför en säljare håller

lägre pris än en annan. Det väsentliga torde vara att han gör det. Detta

förhållande lärer säljaren vid fri konkurrens icke underlåta att ge till känna.

Priskännedom och prismedvetande är sålunda en följd av effektiv konkurrens.

Jämväl Stockholms handelskammare anser att upplysningar om marginalsättning,

intäkter, kostnader, vinster o. d. saknar värde för konsumenterna.

Kammaren befarar att lättfattliga kommunikéer om verkställda undersökningar

kan skapa vanföreställningar och alltså vara ägnade att skärpa

i stället för att överbrygga motsättningarna mellan konsumenter och

företagare.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 är 1956

Smålands och Blekinge handelskammare ställer frågan vilka priser konsumenterna

skall upplysas om. De fasta bruttopriserna är ju förbjudna och

riktpriserna är inga fasta priser.

Svenska bankföreningen finner det osäkert i vad mån det över huvud är

möjligt att med framgång bedriva konsumentupplysning. I vart fall är enligt

föreningens åsikt uppgifter om marginaler och priser därvid av mindre

intresse än undersökningar angående relationer mellan pris och kvalitet

och jämförelser med varupriser i utlandet.

Sambandet mellan priskännedom och varukännedom framhålles även av

socialstyrelsen, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges köpmannaförbund,

Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening, Inköpscentralernas

aktiebolag ICA, Svenska försäljnings- och reklamförbundet, Stockholms

handelskammare samt Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

ICA-bolaget och köpmannaförbundet anser även att utredningen icke tillräckligt

klargjort spörsmålet om konsumentupplysningen.

Förslaget rörande inhämtande av uppgifter om priser,

marginaler, kostnader in. m. behandlas tämligen knapphändigt

i yttrandena. Det synes dock icke möta mera allvarligt motstånd. Kommerskollegium

ansluter sig till grundtanken i förslaget och länsstyrelsen i Västernorrlands

län förklarar sig dela utredningens uppfattning i denna del. Sveriges

industriförbund har i princip ingen erinran mot förslaget att ett statligt

organ skall följa och analysera den inhemska och internationella prisutvecklingen

men anser att verksamheten borde kunna begränsas till att i

första hand omfatta de områden som är föremål för konkurrensbegränsning

i en eller annan form. Länsstyrelsen i Värmlands län ställer sig synnerligen

tveksam till förslaget. Svenska grossistförbundet anser att behov av ifrågavarande

uppgifter förekommer endast då verklig anledning finns att befara

att skadlig prissättning föreligger. Uppgifter bör då inhämtas endast för

att möjliggöra en analys av eventuella konkurrensbegränsningar. Förbundet

citerar vidare vissa uttalanden av grosshandelns utredningsinstitut, i vilka

vanskligheterna vid prisanalyser framhäves. Svenska bankföreningen anser

att frågan fått för stora proportioner och Svensk industriförening hävdar,

att denna s. k. prisövervakning icke tjänar något praktiskt ändamål i en fri

marknad där den fria konkurrensen stimuleras bl. a. genom lagstiftningsåtgärder

och praktiskt taget hela världsmarknaden får utöva sitt tryck på

prisbildningen.

Inköpscentralernas aktiebolag ICA uttalar som sin åsikt att så snart anledning

föreligger till antagande att inom något område av näringslivet fri

konkurrens icke råder, skall utredning företagas om pris- och marknadsförhållanden.

Om det därvid befinnes befogat att verkställa speciella prisanalyser,

bör utredningarna utvidgas till att avse även sådana. Syftet med

åtgärderna bör vara att utröna om några ur allmän synpunkt skadliga verkningar

kan påvisas. För detta erfordras emellertid enligt bolagets åsikt icke

någon allmän och fortlöpande prisregistrering. Det torde vara tillräckligt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

med stickprovsundersökningar. Bolaget anser att sådan prisregistrering ej

heller är påkallad för konsumentupplysningen, vilken enligt bolagets mening

bör taga sikte på varukännedom och upplysning om konkurrensbegränsningar.

Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation synes

utgå från att den i denna del föreslagna verksamheten skall komma till

stånd.

Utredningens uttalanden rörande prisbildningen i fråga om

hotell- och pensionatrum har berörts av statens hyresråd och

Stockholms handelskammare.

Hgresrådet erinrar om att rådet i yttrande över hyresregleringskommitténs

betänkande om hyresregleringens avveckling m. m. tillstyrkt kommitténs

förslag att helt upphäva hyresregleringslagens tillämplighet beträffande bostadsupplåtelse

i hotell- och pensionatrörelse. Rådet framhåller att hyresregleringslagens

bestämmelser om nedsättning av hyra och om uppsägningsskydd

icke är lämpade för tillfälliga upplåtelser till resande i hotell och

pensionat. Enligt 6 § hyresregleringslagen kan nedsättning ske av hyra för

bostad, som uthyres i möblerat skick, under förutsättning att hyran är avsevärt

högre än omständigheterna föranleder. Dylikt beslut ingriper i gällande

hyresavtal men äger ej utan vidare tillämpning å nytt avtal. Visserligen

kan hyresnämnd föreskriva att lägenheten skall vara underkastad den för

omöblerade lägenheter gällande regleringen, men denna är föga ägnad att

tillämpas på hotellrum som uthyres till resande. Uppenbart är vidare att

bestämmelserna om uppsägningsskydd icke kan användas vid tillfällig uthyrning

till resande. Hyresrådet uttalar på grund av det anförda som sin

mening att kontroll på prisbildningen vid uthyrning av rum till resande i

hotell och pensionat icke kan utövas med stöd av hyresregleringslagen.

Stockholms handelskammare finner utredningens ståndpunktstagande i

frågan svårförståeligt. Den brist på hotell- och pensionatrum som föreligger

beror enligt kammarens uppfattning i icke ringa grad på statsmakternas åtgärder

i fråga om pris-, hyres- och byggnadsreglering. Den enda möjligheten

att snabbt ernå en förbättring av läget är att snarast möjligt häva regleringarna

och ge möjlighet för branschen att i frihet anpassa sig efter utvecklingen.

Kammaren tillägger att de prisstegringar som eventuellt kan komma

att inträda på ifrågavarande lokaler om prisregleringen hävs saknar samhällsekonomisk

betydelse. Hänsyn bör tas till att tillgången på dylika rum

i icke ringa utsträckning kompletteras med enskilda uthyrningsrum.

Frågan om tidpunkten för förslagets genomförande

upptages till behandling av kommerskollegium och Landsorganisationen i

Sverige.

Kommerskollegium ifrågasätter om icke genomförandet av den nya ordningen

lämpligen kan uppskjutas ett år. Som skäl hänvisar kollegium till

den korta tid som står till buds, därest frågan skulle underställas vårens

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

riksdagssession och till de svårlösta och invecklade spörsmål av bade judiciell

och organisatorisk art som anmäler sig i sammanhanget. Ett uppskov

skulle göra det möjligt att närmare överväga och genomtränga de olika

spörsmålen.

Landsorganisationen i Sverige uttalar vissa farhågor med anledning av

förslaget att redan vid mitten av 1956 helt upphäva möjligheterna till prisreglerande

ingrepp. Dels råder för närvarande ett övertryck i ekonomin,

dels måste det ta viss tid att utbygga den nya verksamheten. Dessutom

påkallar enligt landsorganisationens mening det nya systemet för prissättning

på jordbruksprodukter, som skall sättas i kraft under hösten 1956,

ökad verksamhet beträffande förädlingsindustrins och distributionens

marginaler. Även ur denna synpunkt anser landsorganisationen att det är

lämpligt att avvakta utvecklingen och låta anstå med prisregleringens avveckling.

Landsorganisationen finner det i och för sig naturligt om avvecklingen

sker först vid årsskiftet 1956—1957 eller den 1 juli 1957. Organisationen

nämner också möjligheten att låta den nya prisregleringslagen tillfälligt

träda i kraft den 1 juli 1956.

Departementschefen

Statens verksamhet i syfte att påverka prisbildningen på den allmänna

varumarknaden i riket — utöver vad som följer av den allmänna ekonomiska

politiken — sker för närvarande i huvudsak efter två linjer. Dels

ingriper man direkt på prissättningen genom prisreglering och dels vidtar

man åtgärder i syfte att främja konkurrensen mellan företagarna för att

därigenom åstadkomma att priserna hålles på en skälig nivå.

Den prisreglerande verksamheten sker med stöd av prisregleringslagen

den 30 juni 1947. Såsom en följd av den fortskridande förbättringen av varutillgången

har dock prisregleringen i allt högre grad upphört och ersatts

av en, jämväl på prisregleringslagen grundad, övervakning av prisutvecklingen.

Den 1 februari 1956 var sålunda, om hyresposten frånräknas, blott

omkring 10 procent av de varor och tjänster, som ingår i socialstyrelsens

konsumentprisindex, underkastade prisreglering. Prisövervakningen sker genom

insamling av uppgifter om priser och kostnader m. m. samt analys

därav ävensom genom särskilda undersökningar. Möjligheten att tillgripa

direkt prisreglering kvarstår dock.

De statliga åtgärderna för att främja konkurrensen grundas dels på 1953

års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

och dels på 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. 1953 års lag stadgar dels att vissa arter av konkurrensbegränsning,

nämligen bruttoprissättning och anbudskartell, är förbjudna,

därest dispens ej meddelas, och dels att förhandling kan ske för undanröjande

av samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning som består

i kartell eller monopol. Enligt 1946 års lag kan näringsidkare åläggas

anmäla konkurrensbegränsande överenskommelser. Sådana överenskom
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

melser registreras i kartellregistret och blir därmed i princip offentliga. Intill

den 1 januari 1956 har 1 617 avtal registrerats, av vilka 579 eller 36 procent

vid samma tidpunkt upphört att gälla. Dessutom kan enligt lagen särskild

undersökning äga rum till utrönande av förekomsten av konkurrensbegränsning

inom viss verksamhet. Vid sådan undersökning är företagaren

skyldig att lämna nödiga uppgifter.

Verksamheten enligt prisregleringslagen handhaves av statens priskonirollnämnd.

Förhandling enligt 1953 års lag sker inför näringsfrihetsrådet,

där talan å det allmännas vägnar föres av ombudsmannen för näringsfrihetslrågor.

Uppgifterna enligt 1946 års lag tillkommer huvudsakligen kommerskollegii

monopolutredningsbyrå.

1947 års prisregleringslag utgör i stort sett endast en överarbetning av den

prisregleringslagstiftning, som gällde under andra världskriget samt de första

åren däretter och som tillkommit i huvudsak för att ge statsmakterna möjlighet

att bemästra de genom krigstidens varuknapphet uppkomna tendenserna

till prisstegringar. Lagen är icke av permanent karaktär. Den gällde

ursprungligen blott ett år och har sedan varje år förlängts för ett år åt

gången, senast till och med den 30 juni 1956. Enligt sin ordalydelse är lagen

avsedd att tillämpas blott vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden. Av det sagda framgår att skäl

föreligger för en omprövning av behovet av bestämmelser på förevarande

område och den lämpliga utformningen av sådana eventuella bestämmelser.

En utredning angående behovet av fortsatt statlig priskontroll och om

grunderna för eventuellt erforderlig priskontrollerande verksamhet har numera

också verkställts av 1954 års priskontrollutredning. Utredningen har

i samband därmed även behandlat frågan om statens verksamhet i syfte att

befrämja konkurrensen inom näringslivet.

Utredningen föreslår, att prisreglering icke skall förekomma under normala

tider utan tillgripas endast i extraordinära situationer, d. v. s. vid krig

och krigsfara samt eljest vid betydande fara för inflatoriska rubbningar i

den samhällsekonomiska balansen. Sådana rubbningar kan vållas av internationella

prisstegringar såsom vid den s. k. Koreakrisen hösten 1950—våren

1952. Vid en dylik kris bör enligt utredningen prisreglering kunna användas

som ett medel vid sidan av generellt verkande åtgärder i syfte att bevara

den samhällsekonomiska balansen. En inflation av inhemska orsaker bör enligt

utredningens mening i första hand bekämpas med andra medel. De inflatoriska

krafterna kan dock tänkas bli så starka att de generella medlen

blir otillräckliga. Med hänsyn särskilt till den psykologiska betydelse som

prisreglering kan få för både företagares och löntagares handlande anser utredningen,

att dylik reglering i ett sådant läge kan bidra till den samhällsekonomiska

balansen. Redan möjligheten att kunna införa prisreglering kan

enligt utredningen vara tillräcklig. Utredningen förordar därför att möjlighet

att tillgripa prisreglering skall finnas även vid fara för inflation av inhemska

orsaker. Utredningen föreslår en allmän prisregleringslag i form av

en beredskapslag, avsedd att sättas i tillämpning då riket kommer i krig eller

bereda möjlighet till prisreglering i övriga nyss angivna fall.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr I M år 1956

49

För normala förhållanden däremot bör man enligt förslaget helt lita till

konkurrensen som prisregulator. En effektiv konkurrens anser utredningen

vara den ur samhällsekonomisk synpunkt bästa prisregulatorn. Samhällets

ansträngningar bör därför inriktas på att åstadkomma en tillräckligt effektiv

konkurrens. Utredningen betonar i detta sammanhang vikten av att statsmakterna

på alla områden för en konkurrensbefrämjande politik. Detta är

dock ej tillräckligt. Staten måste dessutom vidta direkta åtgärder för att

öka konkurrensens effektivitet.

Utredningen erinrar om de konkurrensbegränsande åtgärder, som kan vidtagas

av företagare eller sammanslutningar av företagare, samt understryker

att samhället måste ha möjligheter att uppspåra dylika begränsningar

och bedöma deras effekt samt eventuellt ingripa häremot. I detta avseende

innebär förslaget att man skall gå vidare på den väg som beträtts genom införandet

av 1953 och 1946 års lagar.

En viss utbyggnad av samhällets verksamhet på dessa områden finner utredningen

befogad. Om prisregleringen avskaffas under normala tider måste

enligt utredningens mening samhällets möjligheter att med stöd av 1953 års

lag ingripa mot konkurrensbegränsningar utökas i två avseenden. Under tider

då prisreglering ej äger rum erfordras en möjlighet att ingripa mot oskäliga

priser. Med hänsyn till svårigheterna att fastställa vad som är ett skäligt

pris finner utredningen dock denna möjlighet böra inskränkas till sådana

fall då priset är uppenbart orimligt och då detta är följden av en

begränsning av konkurrensen. Rätten till ingripande enligt 1953 års lag bör

i övrigt såsom nu vara begränsad till förhandlingsmöjligheten. Lagen måste

dock utvidgas så att samhället kan ingripa icke blott mot karteller och monopol

utan mot alla slag av konkurrensbegränsningar som befinnes ha samhällsskadliga

verkningar.

En annan orsak till att konkurrensen icke alltid är tillräckligt verksam

som prisregulator är enligt utredningens mening brister i konsumenternas

priskännedom och prismedvetande. Detta beror till stor del på att varumarknaden

till följd av den tekniska och ekonomiska utvecklingen fått en

sådan omfattning och beskaffenhet att köparna icke får tillräcklig överblick

över den. Även de ofullständiga kunskaperna om kostnadssammanhangen

i det moderna näringslivet medverkar i detta avseende. Statliga åtgärder

bör därför vidtagas för att vidga konsumenternas priskännedom och prisinedvetande.

Detta föreslås ske genom en målmedveten konsumentupplysning

i prisfrågor så att konsumenterna sättes i stånd att utnyttja sin köpkraft

på hästa tänkbara sätt.

Vidare anser utredningen att resurserna för inhämtande av uppgifter om

priser, marginaler, kostnader in. in. och för specialundersökningar i prisfrågor

bör utbyggas så att samhället kan få ökad insyn i prisbildningen.

Härigenom skapas jämväl underlag för konsumentupplysningen. En sådan

prisövervakning förutsätter eu motsvarande uppgiftsskyldighet för företagarna.

Utredningen föreslår att denna uppgiftsskyldighet samordnas med

uppgiftsskyldigheten enligt 1946 års lag och upptages i eu ny lag om uppgiftsskyldighet

rörande pris- och konkurrensförhållanden.

4 Mhang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 147

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Mcij:ts proposition nr 147 år 1956

Slutligen finner utredningen att samhällets administrativa resurser på

området bör samordnas och stärkas. Utredningen, vars förslag innebär att

priskontrollnämndens verksamhet skall upphöra, föreslår därför ett nytt

organ, förslagsvis kallat statens pris- och kartellbyrå, som skall överta

monopolutredningsbyråns hittillsvarande verksamhet samt handha den prisövervakande

och konsumentupplysande verksamheten. Även viss personell

förstärkning av näringsfrihetsrådet och ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor

föreslås.

Den nya ordningen föreslås av utredningen träda i kraft den 1 juli 1956.

Förslagets huvudlinje, d. v. s. att prisreglering skall ske blott i extraordinära

lägen och att statens verksamhet under normala förhållanden skall

begränsas till konkurrensbefrämjande åtgärder, godtages av remissinstanserna.

Från löntagarhåll framhålles dock att förslagets genomförande kräver

en intensifiering av den konkurrensbefrämjande verksamheten. Även för

egen del finner jag att avgörande för frågan om samhället kan avstå från

direkt prisreglering under normala tider är samhällets möjligheter att på

annat sätt effektivt verka för sund prisbildning.

En ytterligare förutsättning för att avstå från prisreglering eller möjlighet

därtill under mer normala tider måste anses vara att en beredskapslagstiftning

erbjuder möjlighet till snabba ingripanden när ett tillspetsat läge uppkommit

eller hotar. I detta avseende knyter sig intresset främst till frågan

om förutsättningarna för att prisreglering skall

kunna tillgripas. Full enighet råder om att prisreglering skall få äga

rum om riket kommer i krig, och utredningens förslag om möjlighet att

reglera priserna, då landet råkar i krigsfara, har ej heller mött starkare invändningar.

Erfarenheterna från andra världskriget visar också enligt min

uppfattning klart på nödvändigheten av att lagen avser sådana lägen. Något

kraftigare invändningar reses mot utredningens förslag att prisreglering

skall kunna införas även vid internationella prisstegringar. Man bestrider

dock i allmänhet icke att prisreglering i ett dylikt läge kan vara erforderlig

för att förhindra prisstegringar och spekulation, i varje fall under den första

tiden innan allmänt verkande finans- och penningpolitiska medel hinner nå

sin fulla verkan. Invändningarna går i stället ut på att prisstegringarna icke

sätter in med större snabbhet än att det är möjligt att i varje speciellt fall

genom särskild lagstiftning införa prisreglering. För egen del tvekar jag ej

om att prisreglering även vid inflationsrisk till följd av internationella prisstegringar

kan behövas som en komplettering till de finans- och penningpolitiska

medlen. Vidare är jag mot bakgrunden av erfarenheterna från

efterkrigstiden av den bestämda uppfattningen att man därvid måste ha

möjlighet att med stöd av en beredskapslagstiftning ingripa med den snabbhet,

som den av utredningen förordade lagstiftningen ger.

Utredningens förslag att samma möjlighet skall finnas vid risk för inflation

av inhemska orsaker är däremot föremål för skilda meningar. Medan

löntagarorganisationerna tillstyrker förslaget härom, avstyrkes eller kritiseras

det främst av företagarnas företrädare. De hörda myndigheterna har

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr ltf år 1956 51

skilda uppfattningar. De flesta av dem anser dock att förslaget kan godtagas

även i denna del.

Åtskilliga invändningar går ut på att behov av prisreglering ej föreligger

i detta fall. Att man vid full sysselsättning har att räkna med risker för inflatorisk

utveckling kan icke förnekas. Även om en sådan inflation, såsom

uttalas i ett yttrande, måhända kan bli förhållandevis kortvarig på grund

av världsmarknadens dämpande inverkan, måste dock befaras att, om den

ej motverkas, den ger möjlighet till otillbörlig spekulation samt kan medföra

sådana prisstegringar att betydande olägenheter uppkommer. Visserligen

bör prisstegringstendenser av nu angiven anledning ofta kunna bemästras

genom generellt verkande medel av finans- och penningpolitisk karaktär

och jag delar utredningens mening att sådana medel i första hand bör

komma till användning. Jag kan emellertid icke ansluta mig till den av flera

remissinstanser hävdade uppfattningen att prisreglering vid sidan av dessa

skulle vara utan betydelse. Icke minst möjligheten att kunna ingripa snabbt

är härvidlag av vikt. Jag vill särskilt understryka betydelsen av att kunna

förebygga såväl spekulativa prisstegringar som skärpta lönekrav till följd avfruktan

för kommande prisstegringar. Dessutom anser jag liksom utredningen

att enbart möjligheten att tillgripa prisreglering kan ha en sådan

psykologisk verkan på företagares, löntagares och konsumenters handlande,

att inflationen redan därigenom motverkas. Den i vissa yttranden uttalade

farhagan, att denna möjlighet i stället kan medföra att löntagarna skärper

sina lönekrav i förhoppning att prisregleringen skall förhindra att de höjda

lönerna slår igenom i priserna, finner jag föga verklighetsbelonad med hänsyn

till den insikt i samhällsekonomiska sammanhang som otvivelaktigt

finns inom de stora löntagarorganisationerna. Däremot är det, såsom framhållits

från företagarhåll, möjligt att en väntad prisreglering i vissa fall kan

utlösa prisstegringar. Risken härför torde dock icke böra överdrivas. I den

mån den finns måste den betraktas som en mindre olägenhet än bristen på

möjlighet att snabbt kunna inskrida med prisreglering i de nu avsedda

fallen.

Det har också invänts, att prisreglering är ett så kraftigt ingrepp i den

allmänna närings- och avtalsfriheten alt den hör komma till användning

blott i mycket extrema fall. Man har hänvisat till att de allmänna förfogande-

och ransoneringslagarna kan tillämpas, utom vid krig och krigsfara,

blott vid varuknapphet på grund av utomlands inträffad händelse. Enligt

min uppfattning kan emellertid prisreglering icke anses vara av lika ingripande

natur som förfogande eller ransonering. Förfogande innebär tvång

för den enskilde att till samhället avstå eller upplåta sin egendom och vid

ransonering kan den enskilde förbjudas att förfoga över sin egendom eller

tvingas att därvid ställa sig olika villkor till efterrättelse. Prisreglering avser

i princip blott att den enskilde företagaren i fråga om priset för sin vara

icke har full frihet. Även om också detta är ett tämligen allvarligt ingrepp,

är det dock alls icke av så djupgående art som förfogande eller ransonering.

Jämförelsen med förfogande- och ransoneringslagarna är således enligt

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

min mening ej bärande. Jag anser därför att principiella skäl icke bör hindra

att en beredskapslagstiftning ger möjlighet att föreskriva prisreglering till

skydd för penningvärdet även om hotet mot detta är av rent inhemsk grund.

Av vad jag sålunda anfört framgår att jag anser en förutsättning för

att ej vidare bibehålla prisreglering i normala tider vara införandet av en

prisregleringslag av beredskapskaraktär, som ger möjlighet att reglera priserna

vid krig och krigsfara samt vid risk för inflation vare sig denna beror

av internationella eller inhemska förhållanden. I vissa yttranden uttalade

farhågor för att förslaget skall medföra risk för att prisreglering tillgripes

i onödan eller i stället för mera effektiva, generellt verkande medel

ger mig anledning framhålla att prisreglering självfallet icke skall införas

annat än då så, efter noggranna överväganden, befinnes oundgängligen

nödvändigt. I anslutning till vad Sveriges lantbruksförbund uttalat vill jag

framhålla, att enbart en stegring av jordbrukspriserna i producentledet, som

håller sig inom de gränser, vilka dragits upp av statsmakterna i samband

med jordbruksregleringen, givetvis icke kan åberopas som grund för en

tillämpning av prisregleringslagen.

Såsom förut anförts måste förslaget om prisregleringens slopande för

normala förhållanden bedömas även mot bakgrund av samhällets konkurrensbefrämjande

verksamhet.

Förslaget innebär i denna del till en början att de avvikelser från den

effektiva konkurrensen som har sin grund i bristande priskännedom och

prismedvetande hos konsumenterna skall motverkas genom konsumentupplysning

i prisfrågor från samhällets sida. I vissa remissyttranden

ifrågasättes emellertid värdet av en sådan i statlig regi bedriven

verksamhet.

För egen del anser jag emellertid att eu dylik verksamhet från statens

sida, rätt bedriven, bör kunna bliva av stort värde för konsumenterna. Prisregleringen

kan undvaras endast om konkurrensen blir tillräckligt effektiv.

Som utredningen belyst förutsätter detta bl. a. att konsumenterna sättes i

stånd att utnyttja sin köpkraft på det för dem förmånligaste sättet. Varumarknaden

är emellertid så rikhaltig och svåröverskådlig och prisbildningsfrågorna

så invecklade att detta icke gärna kan ske utan särskilda hjälpmedel.

Med hänsyn till konkurrensens betydelse för den allmänna prisnivån

och för utvecklingen inom samhället är det uppenbarligen en angelägen statlig

uppgift att tillse att dylika hjälpmedel finnes. En viss konsumentupplysning

i statlig regi förekommer redan nu, bl. a. genom priskontrollnämndens

presskommunikéer. Såvitt kan bedömas har denna verksamhet en icke

obetydlig verkan i fråga om allmänhetens priskännedom och prismedvetande.

En utvidgning av den konsumentupplysande verksamheten från statens

sida är därför enligt min mening i hög grad önskvärd.

En förutsättning för att den konsumentupplysande verksamheten skall

kunna bedrivas på önskvärt sätt är att samhällsorganen får tillräckliga möjligheter

följa prisutvecklingen och omständigheterna vid prissättningen.

Detta är också ett villkor för att samhället skall kunna utöva en effektiv

prisövervakning, en verksamhet som nu bedrives av priskontroll
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 147 år 1956

nämnden och som enligt utredningens förslag skall bli en permanent statlig

uppgift. Detta förslag har ej mött allvarligare gensagor under remissbehandlingen.

För egen del vill jag betona att om man vill välja den linjen att prisreglering

skall kunna tillgripas blott i extraordinära fall, det är av särskild

betydelse att samhället under normala tider får tillräcklig insyn i prisbildningen

för att kunna bedöma om konkurrensen har erforderlig effektivitet

som prisregulator. Enligt förslaget skall den statliga verksamheten i detta

hänseende liksom nu bestå i inhämtande av uppgifter om priser, marginaler,

kostnader m. in., analys av prisutvecklingen samt specialundersökningar i

prisfrågor. Detta finner jag ändamålsenligt.

Den konsumentupplysande verksamheten och prisövervakningen förutsätter,

såsom redan antytts, att samhället får tillräcklig insyn beträffande

prissättningen. Därför måste skyldighet föreligga för företagarna att lämna

uppgifter i dessa hänseenden. Utredningen har också utarbetat förslag till

en lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden som

bl. a. tillgodoser detta behov. Chefen för handelsdepartementet kommer, som

jag tidigare nämnt, att senare i dag anmäla denna fråga. Enligt vad jag inhämtat

kommer därvid att framläggas förslag till en lag av i huvudsak samma

innehåll som det av utredningen utarbetade lagförslaget.

Prisregleringens avskaffande för normala förhållanden förutsätter enligt

min mening dessutom att statens möjligheter att ingripa mot samhällsskadliga

verkningar av konkurrensbegränsningar utökas. För närvarande är n äringsfrihetsrådets

behörighet att genom förhandling söka

undanröja dylika verkningar begränsad till sådana som härrör från förekomsten

av kartellavtal eller monopol. Om möjligheten att motverka samhälleliga

skador av andra typer av konkurrensbegränsningar genom att direkt

inverka å priserna blir upphävd, måste näringsfrihetsrådets behörighet

utvidgas till alla slag av dylika begränsningar i den mån de förorsakar skada

ur samhällets synpunkt. Vidare bör möjlighet att direkt ingripa mot orimliga

priser skapas. Särskilt då den skadliga verkan av en konkurrensbegränsning

har avseende å själva priset torde möjligheten att nå resultat enbart

genom förhandling vara begränsad. Utredningen föreslår även ändringar i

1953 års lag i dessa två avseenden. Chefen för handelsdepartementet kommer

enligt vad jag likaledes erfarit att i sin anmälan senare denna dag av

dessa frågor föreslå vissa av nyss angivna synpunkter betingade ändringar i

1953 års lag.

Vid ett genomförande av de i det föregående berörda förslagen om ökade

möjligheter att ingripa mot konkurrensbegränsning, om uppgiftsskyldighet,

om prisövervakning och om konsumentupplysning är det enligt min uppfattning

tillräckligt med en prisregleringslag som kan träda i tillämpning vid

de extraordinära tillfällen som jag förut angivit. .lag förordar därför, att den

nuvarande prisregleringslagen ersättes av en ny sådan lag av beredskapskaraktär

och med den allmänna inriktning som jag tidigare nämnt.

I detta sammanhang må nämnas ett speciellt problem som uppkommer

därest nuvarande prisregleringslag ersättes av den ifrågasatta beredskapslagstiflningen.

Jag avser här frågan om samhällets inflytande i fortsättning
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1956

en på prissättningen när det gäller upplåtelser av hotell- och pensionatrum.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, är för närvarande

prisregleringslagen i viss utsträckning tillämplig på sådana upplåtelser. Utredningen

har förklarat sig icke vara beredd frisläppa prisbildningen i fråga

om den uthyrning, som nu omfattas av prisreglering, och uttalat att hyresregleringslagen

bör bringas i tillämpning å dylik uthyrning vid upphävandet

av prisregleringslagen. Frågan huruvida hyresregleringslagen i fortsättningen

skall omfatta nu ifrågavarande bostadsupplåtelser torde komma att

avgöras i samband med ställningstagandet till hyresregleringskommitténs

förslag om avveckling av hyresregleringen. Oavsett vilken ståndpunkt, som

därvid kan komma att tagas, kan det enligt min mening icke komma i fråga

att för ett så begränsat område som hotell- och pensionatrörelse bibehålla

den nu gällande ordningen för prisreglering.

Godtages vad jag i det föregående förordat angående en prisregleringslag

av beredskapskaraktär m. in., aktualiserar detta vissa frågor av organisatorisk

art. Dessa kommer att senare denna dag anmälas av chefen för handelsdepartementet.

Organisationsändringarna torde, efter vad jag inhämtat,

icke utan betydande svårigheter kunna genomföras vid tidigare tidpunkt än

årsskiftet 1956/57. Med hänsyn härtill bör med den nya lagstiftningens

ikraftträdande anstå till den 1 januari 1957. Detta leder i sin tur till att den

nuvarande prisregleringslagens giltighetstid, vilken som förut nämnts utgår

vid halvårsskiftet 1956, bör förlängas till utgången av innevarande år. VI.

VI. Utformningen av en allmän prisregleringslag

-4* Förutsättningarna för tillämpning av prisregleringslagen

Utredningen

De sakkunniga erinrar om hur man nyligen i allmänna förfogandelagen

den 26 maj 1954 och allmänna ransoneringslagen samma dag gått till väga

när det gällt att närmare angiva de krisförhållanden, under vilka lagstiftningen

bör träda i tillämpning. Enligt 1954 års lagstiftning i dessa ämnen

gäller följande.

a) Kommer riket i krig, träder de särskilda stadgandena i allmänna förfogandelagen

och allmänna ransoneringslagen omedelbart i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Kungl. Maj:t senast före avslutandet av den

riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke

vidare skall tillämpas, dock att vad nu sagts ej skall gälla om bestämmelserna

alltjämt skall äga tillämpning på grund av förordnande enligt b) eller

c) här nedan.

b) Vid krigsfara, vari riket befinner sig, kan Kungl. Maj :t förordna att

stadgandena i nyssnämnda lagar skall äga tillämpning. Sådant förordnande

skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen

för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Blir

förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av

riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall förordnandet

upphävas av Kungl. Maj :t senast före nästkommande rilcsdagssessions

avslutande.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1956

c) Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande

makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit

knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet,

som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap

eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, kan Kungl.

Maj :t med riksdagens samtycke förordna, att de särskilda stadgandena i

nyssberörda två lagar skall äga tillämpning under viss tid, högst ett år varje

gång.

Utredningen anför att en beredskapslagstiftning om prisreglering med

hänsyn till det nära sambandet mellan ämnesområdena så nära som möjligt

bör ansluta till motsvarande lagstiftning om förfogande och ransonering.

Detta gäller speciellt de grundläggande bestämmelserna om förutsättningarna

för lagstiftningens tillämpning. Beträffande fallen a) och b) råder med

den ståndpunkt utredningen intagit icke någon tvekan om att behov av en

prisreglerande verksamhet måste antagas vara för handen. Bestämmelserna

om priskontroll kan beträffande dessa fall avfattas i nära överensstämmelse

med nyssnämnda förebilder. Vad däremot angår det under c) anmärkta fallet

finner utredningen att prisregleringslagstiftningen i vissa hänseenden

bör gå längre än lagstiftningen om förfogande och ransonering. Utredningen

förordar, att avgränsning av beredskapsfallet sker genom att såsom förutsättning

för lagens tillämpning angives, att »betydande fara för allvarlig

stegring av allmänna prisläget inom riket» uppkommit. De sakkunniga utvecklar

sina överväganden i denna del sålunda.

Vid tillkomsten av allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen

framhölls uttryckligen, att en sådan lagstiftning mötte allvarliga principiella

betänkligheter och att det därför vore angeläget, att dess tillämpningsområde

icke bleve för vidsträckt samt att dess stadganden bleve så entydiga

som möjligt. Dessa synpunkter tillgodosågs främst genom stadgandet,

att de åt Kungl. Maj :t lämnade fullmakterna förklarades skola få utnyttjas

blott om knapphet eller betydande fara för knapphet uppkommit i fråga

om förnödenhet av visst angivet slag. Genom denna förutsättning angavs,

att lagstiftningen finge tillämpas endast i sådana krislägen på försörjningsområdet,

som det fölle inom lagstiftningens allmänna syfte att avhjälpa och

förebygga. Att låta lagstiftningen träda i funktion även då ett sådant läge ej

förelåg ansågs däremot icke tillrådligt. Härigenom skedde en avsevärd inskränkning

i lagstiftningens tillämpningsområde jämfört med vad som gällde

enligt 1939 års allmänna förfogandelag.

De nu anförda synpunkterna är i viss omfattning tillämpliga även på en

beredskapslagstiftning om prisreglering. Också här bör tillämpningsområdet

lämpligen angivas genom en formel, som uttrycker lagstiftningens allmänna

syfte. På detta område är det emellertid icke tillräckligt att åberopa

endast varuknapphet eller risk för dylik såsom kriterium på att en sådan

situation är för handen, som lagstiftningen avser att träffa. Visserligen förhåller

det sig utan tvivel så, att minskad varutillgång och prisstegringar i

regel följas åt, men därmed är icke sagt att en allmän prisrörelse uppåt alltid

skulie i första hand orsakas av en minskning i varutillgången. Förhållandet

kan också vara det, att efterfrågan ökas och att varuknappheten inträder

först såsom en sekundär företeelse och icke såsom orsak till prishöjningarna.

Man kan därför icke lämpligen angiva den situation, då prisreglering

skall få tillgripas, såsom ett läge då varuknapphet är för handen, eller

eljest genom att uppräkna viss eller vissa orsaker till eu inträdd eller för
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Iiungl. Mnj:ts proposition nr H7 år 1956

väntad allmän prishöjning. I stället måste man inrikta sig på att söka närmare

beskriva den omfattning, som den inträdda eller befarade prisstegringen

skall ha, för att beredskapslagstiftningen skall få sättas i tillämpning.

En viss begränsning av lagstiftningens tillämpningsområde kan, utan att

man äventyrar dess effektivitet, uppnås genom att krav uppställes på att

det skall vara fråga om en företeelse, som påverkar det allmänna prisläget.

En bestämmelse med sådant innehåll får den konsekvensen, att beredskapslagstiftningen

icke kan sättas i kraft enbart på grund av en omständighet,

s?.1?1 hlott påverkar prisläget inom en mindre del av marknaden, såvida prishöjningarna

icke kan förmodas komma att sprida sig till övriga delar av

denna.

Emellertid är det icke tillräckligt att begränsa beredskapsfallet endast på

detta sätt. En tendens till prisstegringar bör icke få föranleda, att beredskapslagstiftningen

sättes i tillämpning blott av den anledningen, att prisstegringen

förväntas beröra ett stort område. Hänsyn måste givetvis också

tagas till prishöjningens storlek. Visserligen är det av lätt insedda skäl icke

lämpligt att i lagen angiva något visst procenttal, till vilket prisstegringen

skall uppgå, eller att söka på annat motsvarande sätt ge kravet en matematiskt

exakt utformning. Man torde få nöja sig med att helt allmänt angiva,

att prisstegringen skall vara av sådan storlek, att den även av detta skäl

är att bedöma såsom allvarlig. Mot en sådan avfattning av lagtexten kan

givetvis invändas, att uttrycket är tänjbart och möjligen kan tänkas medgiva

att lagstiftningen sättes i tillämpning även i ett läge, då en sådan åtgärd

icke framstår såsom alldeles ofrånkomlig. I stort sett synes emellertid

uttrycket täcka vad som åsyftas, nämligen att det skall vara fråga om ett

påtagligt krisläge och att en direkt priskontroll sålunda icke är avsedd att

ingå som ett normalt led i statsmakternas ekonomiska politik. Anledning

torde icke föreligga till antagande att Kungl. Maj:t skulle fastslå förhandenvaron

av ett krisläge enbart för att därmed nå ett allmänpolitiskt mål.

Med hänsyn till svårigheterna att i detalj förutse de framtida händelser,

som kan föranleda behov av den tilltänkta lagstiftningen, synes knappast

lämpligt att ge tillämpningsområdet en snävare avgränsning än nu sagts.

I anslutning till detta resonemang framhåller utredningen — under hänvisning

till sin tidigare uttalade uppfattning — att en lagstiftning av förevarande

slag bör kunna sättas i tillämpning även om behovet av priskontroll

är att söka uteslutande i händelse, som inträffat inom riket.

Behovet av att i vissa fall kunna snabbt ingripa mot hotande prishöjningstendenser

bör enligt utredningen medföra, att beredskapslagstiftningen

om prisreglering också i ett annat hänseende får något annan utformning än

förebilderna i nyssnämnda två beredskapslagar. Enligt dessa kan ett ingripande,

som icke föranledes av krig eller krigsfara, ej vidtagas av Kungl.

Maj :t utan riksdagens samtycke. Beträffande ingripanden i prisreglerande

syfte skulle en motsvarande ordning kunna föranleda ett ödesdigert dröjsmål

med de behövliga åtgärderna. De intressen, som talar för att varje prisingripande

blir föremål för kontroll genom riksdagen, torde enligt de sakkunniga

fa anses tillgodosedda, om i den tilltänkta lagen intages en bestämmelse

rörande skyldighet för Kungl. Maj :t att inom viss tid underställa frågan

riksdagens prövning.

Den tilltänkta lagstiftningen bör enligt utredningens mening — liksom all
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956 57

männa förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen — ha karaktär av

fullmaktslagstiftning, d. v. s. innefatta ett bemyndigande från riksdagens

sida för Kungl. Maj :t att under förut angivna förhållanden meddela förordnanden

av viss angiven innebörd. Flertalet av de centrala bestämmelserna i

lagen får till ändamål att angiva arten av de förordnanden, som Kungl. Maj :t

förutsättes kunna meddela, och den verkan, som tillkommer förordnanden

av olika slag. Några bestämmelser blir dock av annan art såtillvida, att de

alltid är tillämpliga, om riket kommit i krig eller Kungl. Maj :t av annat i

lagen angivet skäl beslutat införa prisreglering, oavsett arten av de förordnanden

i övrigt, som meddelas med stöd av lagen. Utredningen framhåller

såsom uppenbart, att befogenheten att fastslå förhandenvaron av de förhållanden,

under vilka prisreglering får tillgripas, bör vara förbehållen

Kungl. Maj :t. Uppgiften att handhava detaljerna i den prisreglerande verksamheten

bör däremot med få undantag kunna av Kungl. Maj :t anförtros åt

någon underordnad myndighet.

•

Remissyttrandena

Beträffande de föreslagna förutsättningarna för tillämpning

av beredskapslagstiftningen behandlas i flera yttranden

spörsmålet huruvida icke riksdagens samtycke skall fordras för lagens

försättande i kraft av andra orsaker än krig eller krigsfara, d. v. s. vid »Koreafallet»

och vid inflation av inhemska orsaker eller fara härför.

Priskontrollnämnden tillstyrker förslaget i dess helhet med hänsyn till

att det i sådana fall då prisregleringslagen sättes i kraft måste vara ett för

alla gemensamt intresse att spekulationer i prisstegringar i möjligaste mån

förhindras genom snabba ingripanden.

Länsstyrelsen i Kristianstads län finner att en viss tvekan kan uttalas mot

förslaget men anser att sådana lägen torde kunna uppkomma att en befogenhet

för Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande förordna om prisreglering

måste framstå som fullt motiverad.

Landsorganisationen förklarar att organisationen, i enlighet med sin förut

redovisade uppfattning om betydelsen av att möjligheten till prisreglerande

ingrepp finns i lägen då starka inflationistiska krafter är i rörelse och att

ingreppen sker innan en inflation hunnit fullt utvecklas, vill understryka

vikten av att Kungl. Maj :t såsom föreslagits skall äga befogenhet att förordna

om prisregleringslagens ikraftträdande.

Ståndpunkten att riksdagens samtycke skall erfordras för lagens ikraftsättande

vid »Koreafallet» företrädes av kommerskollegium, näringsfrihetsrådet

(två ledamöter är skiljaktiga och ansluter sig till utredningens förslag),

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund

samt Kemislc-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening.

Ståndpunkten motiveras av kommcrskollegium med att införandet av prisreglering

är ett så allvarligt ingripande i samhällslivet att det ej bör kunna

ske utan riksdagens medverkan. På grund av kravet på snabbhet är dock

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr lk7 år 1956

den sedvanliga ordningen för stiftande av lag alltför tidsödande. Näringsfrihetsrådet

anser det naturligt att formerna för lagens ikraftsättande i detta

fall överensstämmer med reglerna i förfogande- och ransoneringslagarna

för motsvarande fall. Enligt rådets mening behöver några skadeverkningar

knappast befaras, om avgörandet uppskjutes tills riksdagen sagt sitt ord.

Även grossist-, köpmanna- och industriförbunden hänvisar till förfogandeoch

ransoneringslagarna. De anser att det ej kan med fog göras gällande att

ett skyndsamt ingripande är mera påkallat i fråga om prisregleringen än

när det gäller förfogande eller ransonering. Köpmannaförbundet tillägger

att med den föreslagna övervakningen av prisutvecklingen måste möjligheter

föreligga att i god tid upptäcka hotande situationer på prisområdet.

Ståndpunkten att riksdagens samtycke skall erfordras för lagens ikraftsättande

vid »Koreafallet» delas även av Svenska försäljnings- och reklamförbundet

samt Stockholms handelskammare.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation säger sig endast med

största tveksamhet kunna acceptera förslaget om lagens ikraftsättande i

»Koreafallet». Organisationen anser att man kan förutsätta att andra till

buds stående medel användes innan lagen sättes i kraft. Organisationen

avstyrker bestämt förslaget att Kungl. Maj :t skall vid inflation av inhemska

orsaker kunna sätta lagen i kraft utan riksdagens hörande. Det är enligt

organisationens åsikt icke förenligt med grundprinciperna för den svenska

samhällskonstruktionen med dess maktfördelning mellan Kungl. Maj :t och

riksdagen att riksdagens beslutanderätt åsidosättes annat än i extrema undantagsfall.

Sådant fall föreligger ej vid inflationsrisk av inhemska orsaker.

En inhemsk inflationstendens är enligt organisationens uppfattning

en långsamt framväxande företeelse som icke fordrar att lagstiftningen sättes

i kraft »över en natt».

Samma inställning till förslaget om formerna för lagens tillämplighet vid

inflation av inhemska orsaker intages av länsstyrelsen i Kronobergs län,

Svenska sparbanksföreningen och Svensk industriförening. Länsstyrelsen

anför att införande av prisreglering under fredsförhållanden är en så betydelsefull

åtgärd att den bör beslutas av båda statsmakterna. Det föreslagna

nya organet kan vid behov omvandlas till en priskontrollnämnd, varför beslutet

snabbt kan genomföras. Några praktiska hinder för riksdagens medverkan

anser länsstyrelsen knappast behöva uppstå, eftersom riksdagssession

numera pågår under större delen av året.

Priskontrollnämnden behandlar vissa andra spörsmål. Nämnden biträder

förslaget att det skall föreligga fara för stegring av det allmänna prisläget

för att lagen skall få sättas i kraft. Vidare anser nämnden att situationen bör

vara sådan att man kan befara prisstegringar av den storleksordningen att

de kan medföra rubbningar av den samhällsekonomiska balansen. I anledning

av vissa uttalanden i betänkandet framhåller nämnden att det för att

lagen skall kunna sättas i tillämpning icke erfordras att prisstegring redan

skall ha skett. Nämnden förordar att uppgifterna att handha detaljerna i

prisregleringsverksamheten skall i likhet med vad som är fallet enligt gällande

lag kunna delegeras till underordnade myndigheter.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Kooperativa förbundet finner det, för att generell prisreglering icke skall

införas även i fall där en internationell prisstegring till äventyrs endast omfattar

en begränsad grupp av varor, önskvärt att tillämpligheten av prisregleringen

i motiven begränsas till att avse de varor eller varugrupper, som

direkt påverkas av prisstegringen, därest de ej är av sådan art och betydelse,

att de starkt och omedelbart påverkar prissammanhanget i dess helhet.

Departementschefen

Såsom i det föregående utvecklats bör prisreglering vara ett av de medel,

som Kungl. Maj:t i extraordinära lägen kan tillgripa i inflationsbekämpande

syfte. I första hand skall prisreglering kunna ifrågakomma när riket är i

krig eller befinner sig i krigsfara. Härjämte bör emellertid, som tidigare

nämnts, prisreglering kunna begagnas även vid samhällsekonomiska rubbningar

som beror av andra orsaker vare sig dessa är att hänföra till internationella

eller inhemska förhållanden.

Utredningen har —- i överensstämmelse med 1954 års förfogande- och ransoneringslagstiftning

— utformat prisregleringslagen såsom en fullmaktslag

innefattande bemyndigande för Kungl. Maj:t att under närmare angivna

betingelser meddela förordnande i prisreglerande syfte. Vad gäller fall av

krig och krigsfara överensstämmer den föreslagna lagen i princip

helt med förebilderna. Prisregleringslagens bestämmelser skall sålunda i

krig automatiskt träda i tillämpning. I fall av krigsfara äger Kungl. Maj :t

förordna om tillämpning av lagens bestämmelser. Förordnandets bestånd är

beroende av att detsamma, efter särskilt underställningsförfarande, gillas

av riksdagen. Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot den

sålunda för krigs- och krigsfarefallen föreslagna ordningen. Också enligt

min mening bör frågan om prisregleringens tillämpning vid dessa fall lösas

på samma sätt som i förfogande- och ransoneringslagstiftningen.

Vad gäller de övriga krissituationer, där enligt utredningens

mening Kungl. Maj :t bör ha möjlighet att tillgripa prisreglerande åtgärder,

har dessa enligt den föreslagna lagtexten fått sin avgränsning genom kravet

att betydande fara skall ha uppkommit för allvarlig stegring av det allmänna

prisläget inom riket. Häri skiljer sig den föreslagna lagen från 1954

års lagstiftning, som för motsvarande fall uppställer den förutsättningen att

knapphet på förnödenheter eller betydande fara härför skall föreligga. Sistnämnda

lagstiftning innehåller även —■ till skillnad från förevarande förslag

— den begränsningen att den uppkomna krissituationen skall vara en

1''öljd av krig eller någon utom riket inträffad utomordentlig händelse. I ett

ytterligare avseende går den föreslagna lagen, när det gäller Kungl. Maj:ts

befogenheter, något längre än förfogande- och ransoneringslagarna. Enligt

dessa förutsättes riksdagens samtycke för att Kungl. Maj:t skall få vidtaga

en åtgärd, som icke föranledes av krig eller krigsfara. Utredningens förslag

innebär i detta hänseende att Kungl. Maj :t självständigt äger förordna om

tillämpning av lagens bestämmelse men skall inom viss tid underställa riksdagen

förordnandet för dess prövning.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

Att på ett fullt tillfredsställande sätt avgränsa de sistnämnda beredskaps1

allen bjuder betydande svårigheter och det torde vara omöjligt att uppnå

en formulering, om vars tolkning icke olika meningar inom vissa gränser

kan råda. Det naturligaste torde vara att såsom utredningen gjort söka en

formel, som uttrycker lagens allmänna syfte. Att i författningen försöka

närmare angiva de faktorer, t. ex. varuknapphet, vilkas prisstegrande verkan

lagen avser att bryta, lär knappast låta sig göra. I allt fall torde, vilken metod

man än väljer, gränsdragningen för lagens användningsområde bli vansklig.

Mot den formulering, varom de sakkunniga enats, kan alltså visserligen

invändas att dess allmänna ordalag kan tänkas lämna visst utrymme för

olika meningar om när läget är sådant att lagen ger Kungl. Maj:t rätt att

besluta prisreglering. Å andra sidan anser jag att en snävare avgränsning

icke är lämplig. Enligt min mening torde av de sakkunnigas avfattning av

lagtexten det väsentliga tillräckligt tydligt framgå, nämligen att prisreglering

vid sidan av krigs- och krigsfarefallen förutsätter ett påtagligt krisläge

med otvetydig fara för en inflationistisk prisstegring.

Det torde icke böra ifrågakomma att nu — såsom ifrågasatts av en remissinstans

göra några uttalanden om vilka varor eller varugrupper som

i ett givet fall bör beröras av prisreglering. Självfallet är emellertid, att

prisreglerande åtgärder icke får givas större omfattning eller göras mera

ingripande än som nödvändigtvis betingas av den föreliggande situationen.

Ett flertal remissinstanser har mer eller mindre starkt uttalat sig för att

prisreglering i andra fall än vid krig eller krigsfara icke skall kunna införas

med mindre riksdagen lämnat sitt samtycke. Särskilt har dessa uttalanden

gällt det fall, där prisingripanden finnes nödvändiga i ett krisläge, vars

grund är att söka inom riket.

Jag har redan tidigare framhållit betydelsen av att Kungl. Maj :t i nu ifrågavarande

beredskapsfall kan förfoga över prisreglerande åtgärder, och jag

underströk därvid vikten av att erforderliga prisingripanden kan verkställas

med snabbhet. En ordning, som förutsätter att riksdagens samtycke först

inhämtas innan ingripande kan ske, skulle — såsom ock utredningen anför

— kunna föranleda ett ödesdigert dröjsmål med behövliga åtgärder. En sådan

omgång synes även vara ägnad att minska den psykologiska verkan,

som, enligt vad jag tidigare anfört, kan väntas följa av möjligheten att i vissa

lägen snabbt ingripa med prisreglering. De sakkunnigas förslag att förordnande

om prisreglering inom en månad eller, där riksdagssession icke

pågår, inom en månad från början av nästkommande session skall underställas

riksdagen torde fullt tillfredsställande tillgodose intresset av att riksdagen

får tillfälle att pröva ett meddelat förordnande om prisreglering. Jag

vin tillägga, att om den av utredningen enhälligt förordade anordningen

godtages, detta givetvis inte hindrar Kungl. Maj :t att inhämta riksdagens

medgivande redan innan prisreglerande åtgärder vidtages. Det kan förutsättas,

att så kommer att ske när förhållandena medgiver det. I detta sammanhang

må ännu en gång understrykas, att jag anser prisreglering i freds
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1956

61

tid utgöra endast ett komplement till de generella ekonomisk-politiska medlen,

och att prisingripanden av denna art bör ske endast när det finnes oundgängligen

nödvändigt.

B. Prisregleringslagens omfattning

Utredningen

De sakkunniga erinrar om att de nyttigheter som enligt nuvax-ande prisregleringslag

kan underkastas ingripanden i prisreglerande syfte är av två

slag, nämligen förnödenheter och tjänster. Därjämte ges vissa kompletterande

bestämmelser, som något utvidgar dessa begrepp utöver det innehåll,

de torde äga i det allmänna språkbruket. Utredningen föreslår, att de nya

lagbestämmelserna i det väsentliga utformas efter mönster av de nu gällande.

Utredningen diskuterar huruvida icke i lagens tillämpningsområde bör

göras den inskränkningen, att ingripanden i prisreglerande syfte begränsas

till sådana förnödenheter och tjänster, som är av betydelse för befolkningen

eller produktionen. Det kan ju, anför de sakkunniga, knappast sägas vara

något vitalt intresse att förhindra prisförhöjningar å varor och tjänster,

vilka icke föres i marknaden i sådan omfattning, att prissättningen kan sägas

påverka den allmänna prisnivån, och vilka icke heller fyller någon viktigare

funktion i folkhushållet. I ett läge, då brist råder på viktiga varor,

inträffar emellertid ofta förskjutningar i fråga om de olika varugruppernas

inbördes betydelse, och det kan exempelvis hända, att en förut obeaktad

vara får avsevärd betydelse såsom ersättning för en annan mera svåråtkomlig

artikel. I sådana situationer, då den tilltänkta lagstiftningen kan

tänkas träda i funktion, är det därför mycket svårt att draga någon gräns

mellan varor som har och varor som icke har betydelse ur allmän synpunkt.

Vidare kan man enligt utredningen förmoda, att en lagstadgad begränsning

av den prisreglerande verksamheten till att avse blott vissa varugrupper

kan komma att hos både producenter och distributörer öka intresset för

de icke prisreglerade, d. v. s. de ur allmän synpunkt mindre betydelsefulla

varorna, och därigenom leda till en snedvridning av det ekonomiska livet.

Starka skäl talar således mot att befogenheten för Kungl. Maj:t att förordna

om prisreglering begränsas att avse endast mera betydelsefulla varor.

Skälen för att uppställa en dylik begränsning försvagas dessutom av att möjligheten

att införa prisreglering enligt vad nyss föreslagits skall föreligga

blott i vissa klart avgränsade situationer. Utredningen föreslår därför, att

de nuvarande reglerna bibehålies även i detta hänseende.

Remissyttrandena

Förslaget om beredskapslagstiftningens omfattning har under remissbehandlingen

icke föranlett annat yttrande än att Svenska företagares riksförbund

förklarar sig instämma i utredningens uppfattning att lagens till
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

lämpningsområde ej skall begränsas till tjänster och varor som är av betydelse

för befolkningen eller produktionen. Föreningen framhåller särskilt

den uppenbara risken för intrikata tolknings- och tillämpningsproblem, om

man intar motsatt ståndpunkt.

Försäkringsinspektionen framhåller att försäkringsrörelsen i många avseenden

har en speciell prägel och att försäkringsbolagens prissättning redan

under normala tider är föremål för statlig kontroll. För livförsäkringens

del, anför inspektionen, leder en inflationistisk inkomststegring hos allmänheten

vanligen till högre medelförsäkringssummor i det nytecknade beståndet

och därmed också till ökad tillgång för bolagen på medel för bestridande

av de stigande förvaltningskostnaderna. För det gamla beståndets del

sker icke motsvarande ökning av medel. Inflationen skapar därför ett starkt

tvång till rationalisering. Varje förändring i premiegrunderna skall godkännas

av Kungl. Maj :t eller inspektionen. Uppkommande överskott skall

enligt grunder, som fastställes av Kungl. Maj :t eller inspektionen, återbäras

till de försäkrade. Inspektionen utövar tillsyn över omkostnadernas utveckling.

Med hänsyn till det anförda finner inspektionen det svårt att se hur

för livförsäkringsväsendets del en speciell prisregleringsmakt skulle kunna

ge något nytt av värde. Inom skadeförsäkringen medför vanligen prisstegringen

ökning av premieintäkter och således av medel till bestridande av

ökade förvaltningskostnader. Inspektionen granskar i efterhand premiernas

skälighet utom såvitt angår sjö- och transportförsäkring samt svenska bolags

alfär i utlandet och utländska bolags affär i Sverige. Inspektionen anser det

möjligt att i fråga om skadeförsäkringar en särskild prisregleringsbefogenhet

i extraordinära lägen skulle kunna vara till viss nytta. Detta gäller även

trafikförsäkringen ehuru skälighetskontrollen där är strängare genomförd

än inom övriga försäkringsgrenar. I enlighet härmed förordar inspektionen

att den allmänna prisregleringslagen icke bör göra något undantag för försäkringsverksamhet

i allmänhet men väl för bedrivandet av livförsäkring

och, såsom därmed jämställd, annan personförsäkring, som meddelas för

livstid eller för längre tid än tio år.

Departementschefen

De sakkunnigas förslag överensstämmer med gällande lagstiftning vad

gäller de nyttigheter, som kan underkastas prisreglering. Beredskapslagen

skall sålunda ha tillämpning på »förnödenheter* och »tjänster». Utredningen

har diskuterat, huruvida icke den inskränkningen i lagens omfattning

borde göras att prisingripanden skall begränsas till sådana förnödenheter

och tjänster, som är av betydelse för befolkningen och produktionen. En sådan

gränsdragning skulle emellertid i praktiken ställa sig utomordentligt

svår. Enligt min mening har utredningen även goda skäl för sin förmodan

att en lagstadgad begränsning av prisregleringen till blott vissa varugrupper

kan komma att i både producent- och handelsledet öka intresset för de

icke prisreglerade, d. v. s. de ur allmän synpunkt mindre betydelsefulla va
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1!)56

rorna. Detta skulle leda till en snedvridning av det ekonomiska livet. Jag

anser därför, att någon sådan avgränsning av lagens tillämpningsområde ej

bör ifrågakomma.

Från försäkringsinspektionens sida har ifrågasatts, huruvida icke från

prisrcgleringsbestämmelserna undantag borde göras för försäkringsverksamhet

såvitt avser bedrivande av livförsäkring och annan personförsäkring,

som meddelas för livstid eller längre tid än tio år. Såsom inspektionen

framhållit skiljer sig försäkringsverksamheten i viktiga avseenden från det

stora flertalet tjänster, som enligt den föreslagna lagen skall kunna bliva

föremål för prisreglering. Det allmänna har beträffande denna verksamhet

särskild insyn och utövar en kontroll, som för vissa försäkringsformer direkt

tager sikte på premiernas skälighet gentemot försäkringstagarna. Särskilt

i fråga om livförsäkring och därmed jämställda försäkringsformer har

skälighetsprincipen genom 1948 års lag om försäkringsrörelse kommit till

klart uttryck och innebär bl. a. en skyldighet för inspektionen att granska

premiesättningen. Med hänsyn till den kontroll från det allmännas sida,

som utövas mot försäkringsverksamheten särskilt vad gäller bedrivande av

livförsäkring och liknande, finner jag i likhet med försäkringsinspektionen

att prisreglering, i vart fall vad gäller sistnämnda försäkringsformer, icke

har någon egentlig funktion att fylla. Att uttryckligen föreskriva undantag

från lagens tillämpning för dessa kategorier av nyttigheter torde däremot

icke böra ske. Den föreslagna beredskapslagen åsyftar i denna del endast att

angiva de yttersta gränserna för Kungl. Maj:ts befogenheter och det torde

böra vara en uppgift vid tillämpningen av lagen att begränsa användningen

av prisreglerande åtgärder till sådana områden, där behov av prisreglering

gör sig gällande.

C. Prisingripanden och kontrollåtgärder

Utredningen

Beträffande formerna för prisingripanden har utredningen utgått från

nu gällande bestämmelser och i förenklande syfte företagit en översyn av

lagstiftningen. De sakkunnigas förslag innebär att de olika typerna reglerade

priser begränsas till två, nämligen högstpris, som motsvarar den nuvarande

lagstiftningens normalpris, och s t o p p r i s. Utredningen anför.

Gällande prisregleringslag upptager ett flertal former för ingripanden i

prisreglerande syfte. De viktigaste av dessa är normalpris och stoppris. Med

normalpris förstås ett av myndighet fastställt pris, som i allmänhet ej får

överskridas vid frivillig försäljning av viss förnödenhet eller frivilligt utförande

av viss tjänst. Bestämmelserna om stoppris representerar i jämförelse

därmed en mera smidig form av prisreglering. En föreskrift om stopppris

innebär, att prisnivån låses vid läget en viss angiven dag. Det pris, som

en företagare tillämpade denna dag, utgör företagarens stoppris, vilket i

allmänhet ej får överskridas. Eu annan i lagen upptagen form för prisreglering

representeras av bestämmelserna om utföst pris, vilka avser det fallet,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

att en företagare hos offentlig myndighet utfäst sig att vid försäljning av

viss förnödenhet eller utförande av viss tjänst icke överskrida visst i utfästelsen

angivet pris. Bestämmelserna om utfäst pris gäller dessutom i det fallet,

att en företagare hos offentlig myndighet utlovat att i annat hänseende

än beträffande priset iakttaga någon viss ordning för försäljning eller utförande

av tjänst, t. ex. beträffande kreditgivning, leveranstid e. d. Vidare

upptager prisregleringslagen bestämmelser, enligt vilka förbud kan meddelas

att försälja eller saluhålla viss förnödenhet eller utföra eller erbjuda

viss tjänst med mindre priset å förnödenheten eller tjänsten blivit på förhand

godkänt. Denna pristyp betecknas i lagen såsom godkänt pris. Ytterligare

varianter kan uppkomma genom att viss företagare får tillstånd att

frångå normalpris, stoppris, utfäst pris eller godkänt pris; för dylika fall kan

man säga att för denne företagare gäller ett särskilt bestämt pris. Med avseende

å stoppris och godkänt pris ges vissa ytterligare bestämmelser, enligt

vilka förordnande om prissänkning kan meddelas under särskilda omständigheter.

Om så sker, kommer i stället för stoppriset eller det godkända priset

att gälla ett av myndighet fastställt pris.

De sakkunniga anför, att de skilda typerna av reglerade priser tillkommit

successivt genom ett flertal lagstiftningsåtgärder under tiden alltsedan 1939,

och att några av de möjligheter lagen sålunda bjuder icke alls eller blott i

enstaka undantagsfall kommit till användning. Utredningen anser emellertid

pristypen normalpris böra bibehållas i den tilltänkta lagstiftningen men

menar, att själva beteckningen »normalpris» ej helt täcker vad som åsyftas

utan föreslår den enligt de sakkunnigas mening mera talande benämningen

»högstpris». Även prislypen stoppris betecknas såsom oundgänglig i en

blivande beredskapslagstiftning. De sakkunniga anför.

Inom många områden är prissättningen så varierande, att det icke eller

endast med svårighet går att där tillämpa en bestämmelse om högstpris.

En och samma förnödenhet eller tjänst kan betinga olika pris inom skilda

orter i riket, och denna prissättning härrör oftast icke blott ur tillfälligheter

utan har sin rot i förhållanden, som kräver det största beaktande vid en

prisreglering. Olikheter i prissättningen kan bero t. ex. på den grad av service,

som löretagaren lämnar sina kunder, eller på att viss förnödenhet eller

tjänst erbjudes i olika antal former eller kvaliteter. De nu anförda exemplen

torde till tullo visa, att det i praktiken är ogörligt att genomföra en prisreglering

enbart genom att fastställa högstpriser på de förnödenheter och

tjänster, som föres i marknaden. Möjlighet måste därjämte finnas att genomföra

regleringen efter mera generella linjer, så att prismyndigheten åtminstone

i någon omfattning befrias från uppgiften att sätta ett särskilt

pris på varje vara eller tjänst. Detta syfte nås för närvarande genom bestämmelserna

om prisstopp, vilka såsom nyss nämnts innebär, att priserna generellt

låses vid läget en viss dag men att prismyndigheten har möjlighet

att medge avvikelser.

Från högstpris och stoppris bör enligt utredningen i särskilda fall kunna

föreskrivas de undantag, som finnes påkallade av särskilda omständigheter.

Vad särskilt angår stoppriset bör vidare — liksom nu — höjningar eller

sänkningar kunna föreskrivas med generell giltighet.

Vad angår pristypen utfäst pris skiljer sig denna från typen normalpris

i sak blott däri, att normalpriset bestämmes av prismyndigheten oavsett

huruvida överenskommelse kunnat träffas med vederbörande näringsidkare,

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

65

medan det uttasta priset förutsätter något slag av överenskommelse mellan

prismyndigheten och näringsidkarna. Hinder möter emellertid icke för prismyndigheten

att fastställa normalpris även i sådana fall, då full enighet

råder mellan myndigheten och näringsidkarna angående visst pris. För bibehållande

i en blivande lagstiftning av kategorin utfäst pris torde därför

endast kunna åberopas det skälet, att det ur psykologisk synpunkt möjligen

i vissa fall kan vara lämpligt att icke ge prisingripandet formen av ett diktat

från prismyndighetens sida utan genom själva terminologin utmärka, att

en formellt frivillig utfästelse av näringsidkarna föreligger. Detta skäl synes

dock utredningen icke vara tillräckligt för att motivera särskilda bestämmelser

för dylika speciella fall. Även där frågan rör något annat än varans

pris, t. ex. rabatt- eller kreditvillkor e. d., torde de vanliga bestämmelserna

om högstpris i förening med stadganden om uppgiftsskyldighet, tvångskartellering

in. in. vara fullt tillräckliga för prismyndigheten. Vid sådant

förhållande och då det otvivelaktigt är önskvärt att söka så långt möjligt

förenkla lagstiftningen på förevarande område, föreslår utredningen icke

någon motsvarighet till de nuvarande reglerna om utfäst pris.

Det sagda kan enligt de sakkunniga i väsentliga delar åberopas som skäl

för att slopa även de nu gällande bestämmelserna om godkänt pris. Dessa

har närmast till syfte att möjliggöra ingripanden i sådana fall då gällande

föreskrifter om normalpris eller stoppris på en vara kringgås genom produktion

av ersättningsmedel, som eljest icke skulle falla under prisregleringen.

Detta syfte torde emellertid lika väl kunna tillgodoses genom en

lämplig avfattning av bestämmelserna om skyldighet för tillverkare och

distributörer att lämna uppgifter om sin verksamhet till prismyndigheten.

Föreskrives uppgiftsskyldighet för den, som upptager tillverkning eller försäljning

av en ny artikel, får prismyndigheten tillfälle att vid behov bestämma

högstpris för denna och därigenom skaffa sig kontroll över prisbildningen

på varan i fråga. Utredningen — som i annat sammanhang föreslår en

bestämmelse om uppgiftsskyldighet, som kan utnyttjas på angivet sätt —

anser med hänsyn till det anförda, att tillräckliga skäl icke föreligger att i

den tilltänkta beredskapslagen upptaga någon särskild pristyp motsvarande

den nuvarande typen godkänt pris.

Utredningen tillfogar att bestämmelserna om prissättning bör kompletteras

med ett stadgande, som förbjuder, att någon vid tillhandahållande av

prisreglerad förnödenhet eller tjänst fordrar, att även annan förnödenhet

inköpes eller annan tjänst tages i anspråk.

Utredningen föreslår, att i den tilltänkta beredskapslagstiftningen införes

bestämmelser motsvarande de nu gällande stadgandena om tvångs ka rtellering

och nyetableringsspärr, enligt vilka Kungl. Maj:t

bl. a. kan föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet

eller att yrkesmässigt utföra viss tjänst skall tillkomma endast den som

är medlem av viss sammanslutning eller endast den som före viss dag yrkesmässigt

köpt eller sålt förnödenheten eller yrkesmässigt utfört tjänsten.

De sakkunniga anför.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 147

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''i7 år 1956

I samband med att bestämmelserna om tvångskartellering och etableringsspärr

år 1942 gjordes till föremål för genomgripande överarbetning och utbyggnad,

uttalade vederbörande departementschef bl. a., att det i då rådande

läge vore av vikt, att onödig, prisfördyrande mellanhandel förhindrades

och att den statliga priskontrollen för att hindra sådan mellanhandel borde

ha tillgång till bestämmelser, med stöd av vilka ett auktorisationsförfarande

skulle kunna genomföras. Av detta och andra uttalanden framgår, att

man ansåg en fortgående prisreglering kunna medföra mindre lämpliga

strukturella förändringar inom näringslivet, som endast kunde förhindras

genom att även rätten att driva näring underkastades statlig reglering. Det

betonades emellertid också kraftigt, att tillskapandet av dylika bestämmelser

utgjorde ett djupgående ingrepp i näringsfriheten och att den i stadgandet

avsedda befogenheten att kräva auktorisation såsom villkor för drivande

av näring icke borde få tagas i anspråk i andra fall än då så vore erforderligt

för att komma till rätta med allvarliga, med krisläget sammanhängande

missförhållanden.

Den omständigheten att man under andra världskrigets krisförhållanden

trots starka betänkligheter ansåg sig nödsakad att införa bestämmelser om

tvångskartellering och etableringsspärr, talar enligt de sakkunnigas mening

för att stadganden i dessa ämnen kan komma att bli behövliga även i ett

framtida krisläge. Utredningen betonar i detta sammanhang kraftigt vad

som vid bestämmelsernas tillkomst uttalades om att dessa i princip är att

anse som mera ingripande än själva priskontrollen och givetvis är avsedda

blott för enstaka trängande undantagsfall. Förhållandet kan enligt utredningen

lämpligen understrykas på det sättet, att befogenheten att meddela

förordnanden av nu avsedd innebörd förbehålles Kungl. Maj :t och att således

någon möjlighet ej införes att delegera befogenheten till någon Kungl.

Maj :t underordnad myndighet.

Förevarande förslag innebär även att i den föreslagna lagstiftningen bibehålies

det nuvarande stadgandet rörande märkning av varor,

förbud mot försäljning annorledes än efter mått och

vikt m. in. enligt vilket prismyndigheten äger meddela föreskrift om

skyldighet för den som bedriver yrkesmässig försäljning av förnödenhet att

å försäljningsstället ha anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet samt

angående skyldighet att sälja förnödenheten efter vikt eller mått eller, där

förnödenheten försäljes förpackad, i förpackningar märkta på visst sätt, så

ock annan dylik bestämmelse som må vara ägnad att motverka oskälig prisstegring

eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av förnödenheten.

De sakkunniga erinrar om att stadgandet icke ger prismyndigheten befogenhet

att utfärda föreskrifter rörande kvalitet, format e. d. på de varor

som saluhålles. Utredningen framhåller i anslutning härtill, att prisregleringslagen

icke innehåller något stadgande, vilket direkt berör möjligheten

att utfärda föreskrifter om varustandardisering eller andra föreskrifter,

som tar sikte på att med avseende på kvalitet eller kvantitet bestämma,

hur de förnödenheter och tjänster skall vara beskaffade, som er
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1956

bjudes i marknaden. Utredningen hänvisar till ett uttalande av dåvarande

chefen för finansdepartementet i samband med tillkomsten av 1943 års lag

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942, vari departementschefen

tog avstånd från tanken på en sådan utvidgning av lagens

ordningsföreskrifter att dessa skulle medföra befogenhet att föreskriva standardisering.

Departementschefen anförde bl. a., att föreskrifter av så ingripande

natur icke torde kunna betecknas som ordningsföreskrifter och

att det syntes lämpligt att, i den mån standardisering av viss tillverkning

vore påkallad av hänsyn till krisläget, föreskrifter därom meddelades av

Kungl. Maj :t i den för ekonomisk lagstiftning gällande ordningen.

Det sålunda anförda utesluter emellertid enligt de sakkunniga icke, att

stadganden i ämnet inflyter i en beredskapslagstiftning av nu förevarande

art. Därest fråga om utfärdande av sådana bestämmelser uppkommer, torde

det — bl. a. med hänsyn till nutida uppfattning i konstitutionella frågor -—

vara lämpligt att till stöd för desamma kunna åberopa icke blott bestämmelserna

i § 89 regeringsformen utan också ett uttryckligt bemyndigande inom

den speciella lagstiftningen på området. De sakkunniga anser en bestämmelse

i ämnet därför väl försvara eu plats i den tilltänkta beredskapslagstiftningen.

Vad angår den närmare utformningen av bestämmelserna finner utredningen

det ej vara möjligt att på förhand avgöra, i vilka hänseenden föreskrifter

kan komma att visa sig behövliga i en krissituation. Bestämmelsen

måste därför taga form av ett generellt bemyndigande för Kungl. Maj :t att

närmare reglera beskaffenheten av de varor och tjänster, som får tillhandahållas

i yrkesmässig verksamhet. Av det redan anförda framgår, att denna

befogenhet — i motsats till den befogenhet att utfärda ordningsföreskrifter,

vilken omtalats under föregående avsnitt i detta kapitel — enligt utredningens

mening icke bör delegeras till prismyndigheten eller annan myndighet

utan förbehållas Kungl. Maj :t.

Beträffande frågan om uppgiftsskyldighet för näringsidkare

framhåller de sakkunniga, att bestämmelser i detta hänseende uppenbarligen

ej kan avvaras hur beredskapslagstiftningen än konstrueras. De

sakkunniga erinrar emellertid om att deras förslag innebär, att en registrerande

och prisövervakande verksamhet skall bedrivas även när beredskapslagstiftningen

icke tillämpas. För handhavande av denna verksamhet erfordras

också bestämmelser om uppgiftsskyldighet av minst samma omfattning

som prisregleringslagens stadganden i detta ämne. Dessa bör enligt de

sakkunniga intagas i den för normala fall avsedda lagstiftningen, och några

ytterligare stadganden härom i beredskapslagstiftningen föreslås därför icke.

ltemissyttrandena

I fråga om formerna för direkta p r i s i n g r i p a n d e n anser

priskontrollncimnden att normalpris och stoppris icke kan undvaras och att

utbytet av beteckningen normalpris mot högstpris är välbetänkt. Nämnden

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A7 år 1956

liar intet att erinra mot borttagandet av bestämmelserna om utfäst pris. Rörande

godkänt pris anför nämnden vissa synpunkter. Genom metoden

godkänt pris, vilket innebär att vederbörande tillverkare är skyldig att

före saluhållande av varorna inhämta godkännande av priset från nämnden,

har enligt vad nämnden upplyser så omfattande och svårbemästrade varuområden

som textil- och konfektionsområdena samt skodon prisreglerats på

ett smidigt sätt. Erfarenhetsmässigt vet nämnden, att prisreglering inom

fabrikantledet på hela beklädnadsområdet måste byggas upp så att priset

bestämmes innan varan kommer ut i marknaden. Behov synes sålunda

nämnden föreligga att behålla bestämmelserna om godkänt pris. Utredningens

uttalande att syftet med godkänt pris lika väl kan tillgodoses genom

en lämplig avfattning av bestämmelserna om skyldighet för tillverkare och

distributörer att lämna uppgifter om sin verksamhet till prismyndigheten

kan nämnden biträda endast under den förutsättningen att prismyndigheten

äger befogenhet att föreskriva skyldighet för tillverkare och distributörer

att viss tid före saluhållande eller försäljning av icke tidigare prissatt vara

eller före erbjudande eller utförande av icke tidigare prissatt tjänst till

myndigheten inkomma med vissa uppgifter. Nämnden gör ej något bestämt

uttalande i frågan men anser det kunna ifrågasättas om det är lämpligt att

borttaga en behövlig prisregleringsform ur sitt rätta sammanhang och återinföra

den via lagen om uppgiftsskyldighet, som väl rätteligen är avsedd att,

åtminstone i första hand, tjäna andra ändamål.

Kommerskollegium tillstyrker förslaget om begränsning av prisregleringsformerna

till högstpris och stoppris. Förslaget synes kollegium praktiskt och

ägnat att underlätta lagens tillämpning.

Frågan om tvångs karteller ing och nyetableringsko ntroll

upptages i några yttranden. Näringsfrilietsrådet anser att dessa företeelser

så klart strider mot eljest vedertagna regler om näringsfrihet, att

det kan starkt ifrågasättas om icke deras användningsområde bör begränsas

till krig eller krigsfara. Under förutsättning att rådets förslag, att lagen

i fredstid skulle kunna sättas i tillämpning endast med riksdagens samtycke,

blir godtaget påyrkar dock rådet icke något stadgande om sådan begränsning.

— Kommerskollegium intar samma ståndpunkt, medan Sveriges grossistförbund

av liknande skäl avstyrker att möjlighet öppnas till tvångskartellering.

— Kooperativa förbundet framhåller faran av att tvångskartellering

o. dyl. leder till uppkomsten av priskarteller som består även sedan den

statliga prisregleringen upphört. Förbundet anser därför påkallat att lagen

inskränker möjligheten att meddela föreskrift om tvångskartellering och nyetableringsspärr

till krig och krigsfara. Behövs dylika bestämmelser i andra

situationer anser förbundet särskild lag böra stiftas därom. — Tjänstemännens

centralorganisation framhåller liknande skäl men vill ej bestämt motsätta

sig att bestämmelserna intas i lagen. Deras nödvändighet synes dock

organisationen diskutabel, eftersom de är avsedda endast för enstaka trängande

undantagsfall. — Sveriges köpmannaförbund utgår från att bestämmelserna

ej skall tillämpas annat än vid krig eller krigsfara.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr lt7 år 1956

Kommerskollegium yttrax- beträffande de föreslagna bestämmelserna om

varustandardisering att kollegium förutsätter att de långtgående

befogenheter som därigenom införes icke skall utnyttjas i fredstid.

Departementschefen

Vad beträffar formerna för prisreglering överensstämmer den föreslagna

lagen i princip med nu gällande regler. Prislåsning skall ske genom skilda

typer av fastställda priser och till bestämmelserna härom anknyter stadganden,

som åsyftar att skapa den kontroll över marknaden, som förutsättes för

att effektiva prisingripanden skall kunna göras.

Vad först gäller de direkta prisingripandena innebär de sakkunnigas förslag

i huvudsak en översyn av de nuvarande reglerna. Betydande förenklingar

har uppnåtts. Förslaget upptager sålunda endast två typer av normerat

pris, högstpris och stoppris, mot ett flertal i nu gällande lag. Högstpris avser

att ersätta den nuvarande pristypen normalpris. Stoppriset har direkt

övertagits från gällande lag.

Mot den föreslagna inskränkningen till två pristyper har vid remissbehandlingen

invändning gjorts endast från priskontrollnämnden, som ifrågasätter

huruvida icke pristypen »godkänt pris» borde bibehållas.

För egen del vill jag understryka värdet av att lagstiftningen förenklas.

Ett flertal olika former för prisingripanden medför svårigheter att överskåda

den reglerade prisbundenheten i marknaden och skapar besvärligheter

såväl för den enskilde som för vederbörande myndigheter vid lagens

tillämpning. Det är följaktligen angeläget att icke skapa fler pristyper än

som är av behovet påkallade. 1 detta hänseende tilldrager sig den hittillsvarande

varianten »godkänt pris» särskild uppmärksamhet. Enligt prisregleringslagens

bestämmelser härom kan föi’bud meddelas mot att försälja eller

saluhålla viss förnödenhet eller utföra eller erbjuda viss tjänst med mindre

priset å förnödenheten eller tjänsten blivit på förhand godkänt. Genom

denna form av prisingripande har hittills kunnat hindras att prisregleringen

kringgås på det sätt att vid sidan om varor, för vilka normal- eller stoppris

gäller, ersättningsmedel produceras, för vilka priser ej fastställts. Pristypen

har även kunnat användas för att eljest under prisregleringen fånga in varm-,

som utgör nyheter inom ett i övrigt prisreglerat varuområde. De sakkunniga

har föreslagit att syftet med bestämmelserna om »godkänt pris» i fortsättningen

skall tillgodoses genom att tillverkare och distributörer med stöd

av den tilltänkta lagen om uppgiftsskyldighet rörande bl. a. prisförhållanden

ålades att lämna uppgifter till prismyndigheten om tillverkning och försäljning

av nya artiklar. Föreskreves sådan uppgiftsskyldighet skulle prismyndigheten

få tillfälle att vid behov fastställa högstpris för varan och därigenom

kontrollera prisbildningen. Det råder enligt min mening ingen tvekan om

att reglerna om fastställande av högstpris och stoppris fordrar en kompletterande

bestämmelse, varigenom kan förhindras, att nyheter bland förnödenheter

eller tjänster går vid sidan om prisregleringen. Utredningens för
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

slag att göra ingripanden i syfte att prisreglera nytillkomna varor och tjänster

beroende av att viss föreskriven uppgiftsskyldighet fullgöres kan emellertid

leda till omständlighet och torde även från andra synpunkter vara

mindre tillfredsställande. Enligt min mening behöver härav icke följa att

i beredskapslagen upptages en tredje pristyp av samma karaktär som »godkänt

pris». Det torde vara tillfyllest om i lagen införes stadgande, som ger

den prisreglerande myndigheten befogenhet att föreskriva att viss förnödenhet

icke må försäljas eller saluhållas eller viss tjänst utföras eller erbjudas

med mindre högstpris eller stoppris gäller för förnödenheten eller tjänsten.

En bestämmelse av denna utformning torde möjliggöra att effektiv prisreglering

kan utövas även inom varuområden, där sortimentsförändringar är

ofta förekommande. Med det tillägg jag nu förordat synes de sakkunnigas

förslag rörande formerna för prisingripanden erbjuda en god lösning och

jag förordar att lagen utformas i enlighet med vad jag nu anfört. Liksom utredningen

finner jag beredskapslagen böra innehålla stadgande, som förbjuder,

att någon vid tillhandahållande av prisreglerad förnödenhet eller

tjänst fordrar att även annan förnödenhet inköpes eller tjänst tages i anspråk

(s. k. kombinationsavtal).

Utredningen har till sitt förslag överfört bestämmelserna i gällande lagstiftning

om tvångskartellering och nyetableringsspärr. Ifrågavarande

tvångsåtgärder och deras användning diskuterades ingående i samband med

att bestämmelserna härom år 1942 (prop. nr 337) överarbetades, och det

torde icke vara erforderligt att här ånyo redovisa de skäl, som motiverar att

Kungl. Maj :t utrustas med befogenheter i detta avseende. Enligt min uppfattning

är bestämmelser av detta innehåll oundgängliga i en beredskapslagstiftning

som den föreslagna. Såväl tvångskartellering som nyetableringsspärr

utgör för näringslivet — såsom också flera remissinstanser framhållit

—- djupt ingripande åtgärder. Ingrepp av denna art är även ägnade att motverka

samhällets strävanden att upplösa konkurrenshämmande företeelser

i det ekonomiska livet. Icke minst den sistnämnda synpunkten föranleder

till en mycket försiktig tillämpning av bestämmelserna. Ett förfarande av

detta slag bör icke utan synnerliga skäl användas såsom ett självständigt

prisregleringsmedel utan i stället vara ett komplement till redan gjorda prisingripanden.

Under alla förhållanden bör tvångskartellering och nyetableringsspärr

brukas endast i trängande undantagsfall när så finnes nödvändigt

för att komma till rätta med allvarliga missförhållanden och när andra

utvägar icke står till buds. Jag finner det med hänsyn härtill även riktigt

att någon delegation av Kungl. Maj :ts befogenheter icke skall kunna förekomma.

Jag kan däremot icke biträda den från vissa remissinstanser framförda

meningen att användningsområdet för dessa åtgärder bör begränsas

till krigs- och krigsfarefallen. Även under andra förhållanden kan undantagsvis

sådant läge tänkas uppkomma att de möjligheter till kraftfulla ingripanden

som lagen erbjuder behöver helt utnyttjas.

Såsom en nyhet har i de sakkunnigas förslag upptagits en bestämmelse

om varustandardisering. Stadgandet ger Kungl. Maj:t möjlighet att före
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

skriva att förnödenhet endast får tillhandahållas i visst utförande, till viss

myckenhet, i viss förpackning eller dylikt. Tidigare har sådana föreskrifter

kunnat utfärdas med stöd av den då gällande förfogandelagstiftningen.

Jag är av den meningen, att bestämmelse om standardisering icke kan avvaras

utan att effektiviteten i lagstiftningen eftersättes. Tvång av denna

art kan givetvis medföra allvarliga konsekvenser för berörda delar av näringslivet.

Föreskrifter härom bör därför inskränkas till fall där standardisering

framstår såsom en ofrånkomlig nödvändighet för att prisreglering

skall fungera tillfredsställande. Även beträffande bestämmelserna om varustandardisering

har från remisshåll ifrågasatts huruvida dess tillämpning

skulle inskränkas till fall av krig eller krigsfara. Vad jag tidigare anfört på

tal om tvångskartellering gäller även här och jag anser inte försvarligt att

försvaga lagstiftningens effektivitet i de krissituationer, som ej kan hänföras

till nämnda fall.

Såsom utredningen föreslagit bör i beredskapslagen upptagas stadgande

motsvarande den i gällande lag intagna bestämmelsen rörande ordningsföreskrifter

om märkning av varor, m. in.

D. Prisocker

Utredningen F-f {

De sakkunniga erinrar om att de nuvarande bestämmelserna i detta ämne,

vilka återfinnes i 8 § prisregleringslagen, innebär förbud att vid överlåtelse

av förnödenhet eller utförande av tjänst uppbära, träffa avtal om

eller kräva vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet tillämpade

priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn till säljarens

eller företagarens självkostnad och de grunder i övrigt, som allmänt

tillämpas vid prissättning å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.

Ej heller får någon .saluföra förnödenheten mot vederlag, som nu sagts, eller

erbjuda sig att utföra tjänsten mot sådant vederlag. Överträdelse härav

straffas enligt 12 § samma lag med dagsböter eller fängelse i högst sex månader

eller, om brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom

grovt, med fängelse eller straffarbete i högst två år.

Utredningen anser att en allmän bestämmelse om prisocker i ett krisläge

kan ha en ganska viktig uppgift att fylla, och finner sig därför — även om

vissa principiella betänkligheter möter mot en sådan bestämmelse — böra

förorda, att en motsvarighet till det nuvarande stadgandet i detta ämne inflyter

i den nya beredskapslagstiftningen om prisreglering.

Med den nuvarande utformningen av prisregleringslagen har bestämmelsen

om prisocker enligt utredningens mening förlorat i betydelse. Härom

anföres.

Då bestämmelsen infördes, åberopades till stöd för densamma, att en närmare

reglering av priserna i regel måste begränsas till betydelsefullare varu
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr It? år 1956

slag. För att icke priserna på vissa utanför prisregleringarna liggande områden

skulle oskäligt drivas i höjden och därvid draga med sig jämväl priserna

på andra varuslag, syntes en allmän prisockerbestämmelse vara av

nöden. En sådan bestämmelse kunde genom sin blotta tillvaro väntas utöva

en icke betydelselös prisåterhållande verkan. Det syntes även vara av värde,

att näringsidkarna inom de prisreglerade områdena kunde räkna med att

näringsidkarna inom de icke reglerade områdena i varje fall icke tilläts

göra oskäliga vinster. Emellertid medgavs att stora svårigheter erbjöd sig

icke blott vid utformningen av en prisockerlagstiftning utan även och framtör

allt vid tillämpningen av densamma. Bestämmelsen måste få en ganska

väg utformning, vilket givetvis måste medföra osäkerhet i tillämpningen.

Da trots detta förslag framlades om en allmän prisockerbestämmelse, var

den avgörande synpunkten omöjligheten att i annan form genomföra en generell

priskontroll.

Av de skäl, som sålunda ligger till grund för stadgandet, har det, vilket

går ut på att stadgandet erfordras såsom komplement till den direkta priskontrollen,

väsentligt förlorat i betydelse genom tillkomsten av reglerna om

stoppris. Dessa sistnämnda regler ger, såsom förut anmärkts, möjlighet att

utan vidlyftiga förberedelser införa generell priskontroll på stora delar av

marknaden. Det är t. o. in., såsom erfarenheten visar, möjligt att lägga hela

marknaden under prisstopp. Däremot kan man med fog ifrågasätta, huruvida

ett stadgande om straff för prisocker är något effektivt medel att hålla

tillbaka väntade prishöjningar. I sakens natur ligger, att ett sådant stadgande

knappast kan tänkas komma till användning annat än i de undantagsvis

då överpriset är betydande och lätt påvisbart. Skall bestämmelsen användas

för att hålla den allmänna prisnivån nere, är det emellertid nödvändigt

att även och kanske i första hand rikta uppmärksamheten på de priser,

som huvudparten av företagarna tillämpar.

I anslutning till dessa synpunkter anför de sakkunniga att den omständigheten,

att bestämmelsens direkta verkan måhända icke är särskilt betydande,

likväl icke hindrar, att den fyller ett visst behov. Stor betydelse torde

böra tillmätas de psykologiska skäl, som ligger till grund för bestämmelsen.

På privaträttens område gäller, att man icke får begagna sig av annans

trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån,

som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken

vederlag icke skall utgå. Sådant förfarande är dessutom straffbelagt i 21

kap. 5 § strattlagen. De nämnda bestämmelserna har med säkerhet en stark

förankring i det allmänna rättsmedvetandet. I ett krisläge, då utpräglad

knapphet råder på ett flertal förnödenheter, kan det icke utan fog göras

gällande, att envar som har behov av en svåranskaffad förnödenhet befinner

sig i trångmål och är beroende av den, som kan anskaffa förnödenheten

i tiåga. Det är då föga märkligt, om opinionen kraftigt reagerar mot eventuella

iörsök att utnyttja situationen till stegring av priset på sådana förnödenheter.

Även om förekomsten av »jobbarvinster» icke alltid behöver ha

någon avsevärd betydelse för prisläget i allmänhet, representerar de dock

otta ett mycket påfallande moment i en fortgående prishöjning och kan därtör

öva en psykologisk verkan, som ej bör underskattas. En kriminalisering

av hela den gärningstyp, som består i uttagande av mera uppenbart överpris,

tjänar att hålla företeelsen inom rimliga gränser och minskar därige
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956 73

nom behovet av att tillgripa det andra alternativet, som innebär en utvidgning

av den direkta prisregleringen till alla de områden, där sådana tendenser

framträtt eller kan förväntas framträda.

Remissyttrandena

Det föreslagna stadgandet om prisocker har i allmänhet icke föranlett

några uttalanden från remissinstanserna. Svenska företagares riksförbund

hemställer dock att stadgandet måtte utgå ur lagen. Förbundet anser att lagstiftning

om ocker är obehövlig utöver de bestämmelser därom som finns i

strafflagen och avtalslagen.

Departementschefen

Ursprungligen saknade prisregleringslagstiftningen bestämmelse, som särskilt

straffbeläde s. k. prisocker. Sådant stadgande inflöt i lagstiftningen

emellertid redan år 1941 och har sedan dess med viss omarbetning bibehållits.

De sakkunniga har föreslagit att i den nya beredskapslagen upptages

stadgande rörande prisocker av samma innehåll som motsvarande bestämmelse

i gällande lag har. Endast en remissinstans har rest invändning häremot

och menat, att särskild ockerbestämmelse vore obehövlig med hänsyn

till strafflagens och avtalslagens stadganden om sådant förfarande.

Enligt 21 kap. 5 § allmänna strafflagen straffas den för ocker, som vid

avtal eller annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd,

lättsinne eller beroendeställning i förhållande till honom till att bereda sig

förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken

vederlag icke skall utgå. Straffet för ocker enligt detta lagrum är högst

straffarbete i två år och vid grovt brott straffarbete i högst fyra år. Strafflagens

stadgande anknyter nära till avtalslagen och förutsättningarna för

att en gärning skall kunna föranleda straff såsom ocker är desamma som

förutsättningarna för att den genom gärningen tillkomna rättshandlingen

skall kunna förklaras ogiltig enligt 31 § avtalslagen.

När det gäller ockerstadgandet i prisregleringslagstiftningen är det straffbara

området betydligt vidare än i fråga om strafflagens ockerbrott. Straffet

för prisocker är böter eller fängelse högst sex månader. Ockerstadgandels

huvudsakliga betydelse i gällande prisregleringslagstiftning torde vara

att bereda underlag för ingripanden i fall där allmänheten uppskörtas genom

att varor, som icke prisreglerats, säljes till överpriser. Här torde nämligen endast

i undantagsfall strafflagens ockerparagraf kunna åberopas och prisregleringslagens

bestämmelse får därför i förhållande till denna sekundär betydelse

när det gäller att inskrida i fall där oskäligt höga priser uttages. Det

skulle även av psykologiska skäl vara mindre lyckligt att lämna de varuområden,

som ej omfattas av en prisreglering, helt utan skydd mot oblyga

prishöjningar. Jag finner följaktligen att den föreslagna prisregleringslagen

bör innehålla särskild bestämmelse om prisocker.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

I överensstämmelse med vad jag nu anfört såväl vad rör principerna för

en ny lagstiftning som i fråga om dess utformning har inom finansdepartementet

utarbetats förslag till dels allmän prisregleringslag dels ock lag om fortsatt

giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947. Förslagen torde såsom

Bilaga få fogas till statsrådsprotokollet.

VII. Specialmotivering

I det följande avser jag att lämna en redogörelse för detaljutformningen

av det inom departementet upprättade förslaget till allmän prisregleringslag.

Där icke annat utsäges avser paragrafhänvisningarna detta förslag.

1 §•

Såsom i det föregående redogjorts för har paragrafen utformats med motsvarande

stadganden i allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen

som förebild. Jag har i det tidigare även redovisat de väsentligaste

avvikelserna från nämnda båda lagar. Här må tillfogas att paragrafen

skiljer sig från motsvarande lagrum i nämnda lagstiftning även såtillvida

som i andra stycket — där bestämmelser gives för det fall att riket råkar i

krigsfara —- icke angivits någon tidsfrist inom vilken ett meddelat förordnande

om tillämpning av beredskapslagstiftningen skall sättas ur kraft,

utan endast utsagts att så skall ske sedan krigsfaran upphört. Olikheten

sammanhänger med att Kungl. Maj :t enligt tredje stycket av förslaget, om

de där angivna förutsättningarna är för handen, kan förlänga förordnandet

med stöd av sistnämnda bestämmelse utan att dessförinnan hänskjuta frågan

till riksdagen.

2 §•

Denna paragraf, som innehåller de närmare bestämmelserna om högstpris,

ansluter nära till det i 3 § gällande prisregleringslag förekommande

stadgandet om normalpris. Skillnaden består —- förutom i den ändrade benämningen

— blott däri, att det i nuvarande lagtext nyttjade ordet ^företagare»

icke längre begagnas såsom beteckning för den, vilken utför tjänst

åt annan. Jämkningen motiveras av att termen »företagare» nyttjas i annan

bemärkelse i 1953 års lag om konkurrensbegränsning. Benämningen

högstpris anser jag väl vald och bättre än »normalpris» ägnad att uttrycka

prisformens funktion.

3 §.

Utredningen

De i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelserna om stoppris har med

några mindre redaktionella jämkningar överförts dit från gällande lag.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 747 år 1956

75

Remissyttrandena

Kommerskollegium invänder mot förslaget, att stadgandet att såsom stopppris

i visst fall skall betraktas »det pris som den angivna dagen var att anse

som gängse pris» är för vagt utformat. Mången gång torde det bli svårt för

vederbörande företagare att avgöra, huru högt pris lian egentligen äger uttaga.

Ett misstag kan med de av utredningen föreslagna straffbestämmelserna

medföra straff för honom även om oaktsamheten ej är grov.

Sveriges köpmannaförbund ifrågasätter huruvida icke stadgandet såvitt

avser överlåtelse av rörelse borde utformas så att ny ägare har att som

stoppris iakttaga »på orten gängse stoppris» eller liknande. Det kan enligt

förbundet många gånger vara svårt eller omöjligt för en ny ägare att få reda

på vilka stoppris, som gällde för den tidigare innehavaren.

Departementschefen

Såsom kommerskollegium anfört kan bestämmelserna om stoppris medföra

svårigheter vid tillämpningen. Vid oenhetlig prissättning inom orten

gör sig vanskligheterna särskilt påminta när det gäller att avgöra vad som

är att anse såsom »gängse pris». Men även eljest kan det — såsom köpmannaförbundets

erinran visar exempel på — vara besvärligt att av bestämmelserna

klart sluta sig till vilket pris som är tillåtet. Det torde emellertid ligga

i sakens natur att en prislåsning av så generell natur som stoppris i vissa

enskilda fall visar sig osmidig att tillämpa. Detta synes vara en olägenhet,

som får tagas för att vinna de prispolitislca fördelar, som åtgärden har.

I tveksamma fall har den enskilde näringsidkaren alltid möjlighet att vända

sig till den lokala eller centrala prismyndigheten för att få besked om de

priser, som han äger tillämpa. Sådana hänvändelser har under den tid prisreglering

förekommit varit ytterst vanliga och, om så även framdeles förfares,

synes den osäkerhet, som bestämmelsernas utformning eljest kan föranleda

till, kunna i praktiken i avsevärd mån undvikas. Vad gäller köpmannaförbundets

synpunkter vill jag tillägga, att frågan om prisstoppsbestämmelsernas

tillämpning på nyetablerade företagare ingående diskuterades när

gällande bestämmelser fick sin utformning (prop. 17/1945 s. 53 ff). Såsom

därav framgår tillkom den nuvarande bestämmelsen för att hindra ett otillbörligt

kringgående av prisstoppet genom överlåtelse av rörelse, i vilket fall

enligt tidigare avfattning av lagrummet den nye ägaren var oförhindrad tilllämpa

gängse pris, som kunde vara icke obetydligt högre än det eljest gällande

stoppriset. Med hänsyn till vad jag nu anfört är jag icke beredd att

vidtaga någon saklig ändring i utformningen av prisstoppsbestämmelserna.

De i förslaget upptagna bestämmelserna om stoppris överensstämmer därför

i allt väsentligt med motsvarande regler i 6 § gällande prisregleringslag.

Jämkningarna i bestämmelsernas ordalydelse bar i huvudsak till syfte att

åstadkomma viss formell överensstämmelse med straffbestämmelserna i

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

10 § av förslaget. Vidare har, av skäl som anförts vid 2 §, den i nuvarande

lag nyttjade termen »företagare» ersatts med annat uttryck.

4 §•

Såsom jag i det föregående anfört har jag funnit lämpligt, att i den föreslagna

lagen införes stadgande, som ger den prisreglerande myndigheten

befogenhet att föreskriva, att viss förnödenhet icke må försäljas eller saluhållas

eller viss tjänst utföras eller erbjudas med mindre priset för förnödenheten

eller tjänsten reglerats. Avsikten är att härigenom kunna förhindra

att artiklar eller tjänster vid sidan om redan tidigare prisreglerade tillhandahålles

utan att priset först kunnat fastställas. Bestämmelsen härom,

vilken utformats i nära överensstämmelse med den motsvarande bestämmelsen

om godkänt pris i nuvarande prisregleringslag, har ansetts böra få sin

plats i anslutning till stadgandena om högstpris och stoppris. Brott mot föreskrift

enligt paragrafen är helagt med straff enligt det allmänna stadgandet

i 10 §.

5 §•

Denna paragraf, som innehåller förbud mot prisocker, avses i sak helt

överensstämma med stadgandet i 8 § gällande prisregleringslag. Med den

i förslaget begagnade formuleringen »tillhandahållande av förnödenhet eller

tjänst» åsyftas icke blott det fall då en förnödenhet sålts eller en tjänst

kommit till utförande mot sådant oskäligt vederlag, som avses i paragrafen,

utan även det fall, då vederbörande hållit förnödenheten till salu eller erbjudit

sig att utföra tjänsten mot dylikt vederlag, utan att något avtal kommit

till stånd.

6 §.

De här angivna föreskrifterna om förbud mot kombinationsavtal är likalydande

med motsvarande föreskrifter i 9 § gällande prisregleringslag.

7 §•

Förebild till den här upptagna bestämmelsen om tvångskartellering in. m.

är 5 § nuvarande prisregleringslag.

Åtgärder, som omnämnes i tredje stycket av förslaget, kan enligt nuvarande

lag komma i fråga allenast i den mån så finnes erforderligt för att

hindra onödig, fördyrande mellanhandel med viss förnödenhet eller eljest

för att undanröja missförhållanden inom näringslivet, vilka uppkommit i

följd av de i 1 § av lagen angivna utomordentliga förhållandena och medför

onödig stegring av priset å viss förnödenhet eller tjänst. Att, såsom fallet är

i nu gällande prisregleringslag, särskilt framhålla onödig mellanhandel som

en antaglig orsak till prisfördyring i kristider, synes enligt utredningen -—

och jag delar denna uppfattning — mindre lämpligt. I förslaget har därför

skett en sådan omformulering av lagtexten, att det i nuvarande bestämmelser

angivna exemplet bortfaller.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

77

8 §•

Vad här sägs om befogenhet för prismyndigheten att utfärda ordningsoch

kontrollföreskrifter överensstämmer med vad som nu gäller enligt It §

prisregleringslagen.

9 §.

Beträffande de skäl, som föranlett förslag att i beredskapslagen intaga en

bestämmelse rörande föreskrifter om varustandardisering m. m., hänvisas

till vad jag i föregående avsnitt anfört. Bestämmelsen syftar på sådana föreskrifter

om varornas beskaffenhet och sättet för deras saluhållande m. in.,

som kan visa sig erforderliga för att i praktiken genomföra en prissättning

medelst högstpris eller stoppris. Frågan om utfärdande av föreskrifter, som

begränsar näringsidkares rätt att saluföra en viss förnödenhet, regleras däremot

i 7 §.

10 §.

I denna paragraf har upptagits de allmänna straffbestämmelserna för prisöverträdelser.

Motsvarande lagrum (12 §) i gällande lag har redaktionellt

omarbetats. Även i sak företer förslaget vissa avvikelser härifrån.

Vad som i första hand straffbelägges är överträdelse av sådan föreskrift

om högstpris eller stoppris, som meddelats med stöd av 2 § eller 3 § 1 mom.

i förslaget. Vidare straffbelägges överträdelse av sådan föreskrift om prissänkning,

som avses i 3 § 2 mom. I överensstämmelse med vad som nu gäller

riktar sig straffhotet främst mot den som säljer eller saluhåller den prisreglerade

förnödenheten eller utför eller erbjuder sig att utföra den prisreglerade

tjänsten. Vad däremot angår den, som förvärvar eller erbjuder

sig att förvärva förnödenheten, träffas han direkt av straffbudet blott om gärningen

skett i syfte att använda förnödenheten i yrkesmässig förvärvsverksamhet

eller att, oavsett yrkesmässighet, överlåta förnödenheten till annan

mot vederlag. Till skillnad mot nuvarande lag gäller samma även den som

betalar eller erbjuder sig att betala överpris för tjänst. Nämnda begränsningar

i köparens straffbarhet hindrar icke, att han i vissa andra fall kan

straffas såsom delaktig i det brott, vartill säljaren eller den som utför

tjänsten gjort sig skyldig. Sistnämnda fråga regleras närmare i 16 § av

förslaget.

Samma straff som för prisöverträdelse är stadgat för den, som bryter

mot föreskrift enligt 4 § om villkorligt försäljningsförbud.

I paragrafen straffbelägges också brott mot de i 5 och 6 §§ av förslaget

givna bestämmelserna om förbud mot prisocker och kombinationsavtal. Dessa

straffbestämmelser innefattar den olikheten i jämförelse med nuvarande

regler i prisregleringslagen, att de riktar sig blott mot den som tillhandahåller

förnödenheten eller tjänsten och ej mot den andra parten i affärstransaktionen.

Köparen eller den som mottager tjänsten kan alltså enligt

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

förslaget icke straffas annat än som delaktig i den andres brott och detta

blott under de förutsättningar som närmare angives i 16 §.

Vidare straffbelägges i denna paragraf överträdelse av sådana föreskrifter

om tvångskartellering m. in. och varustandardisering som meddelats

med stöd av 7 respektive 9 § i förslaget. Eftersom förstnämnda paragraf innefattar

möjlighet för Kungl. Maj:t att förordna om tvångskartellering icke

blott av sådana företagare som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller

utför viss tjänst utan även av dem som yrkesmässigt inköper viss förnödenhet,

har straffbudet fått en sådan avfattning, att det avser även sistnämnda

fall. Till skillnad från nuvarande regler riktar sig emellertid bestämmelsen

i förslaget blott mot den kartelleringspliktige företagaren och icke mot den

som inlåter sig i handel med honom. Huruvida även denne skall straffas, är

enligt förslaget att bedöma på grundval av delaktighetsreglerna i 16 §.

Med förevarande straffbestämmelse avses endast uppsåtligt brott. Bedömandet

av när uppsåt föreligger förutsättes ske enligt allmänna straffrättsliga

principer. Vad särskilt angår frågan, huruvida bevisning erfordras om

att vederbörande haft kännedom om den föreskrift, som överträtts, hänvisas

till bestämmelsen i 22 § av förslaget, enligt vilken det ankommer på Kungl.

Maj :t att meddela närmare bestämmelser rörande delgivning av bl. a. utfärdade

föreskrifter rörande priser, tvångskartellering etc. Sedan delgivning

ägt rum i sålunda bestämd ordning, torde vederbörande i regel ej kunna till

sitt friande åberopa, att han icke ägt kännedom om föreskriften. Den sålunda

föreslagna regleringen överensstämmer med motsvarande bestämmelser

i allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen men innefattar

vissa avvikelser från nu gällande prisregleringslag.

Den i paragrafen upptagna strafflatituden överensstämmer med vad som

föreskrivits i närmast motsvarande stadganden i gällande prisregleringslag

samt i allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen.

11 §.

Bestämmelsen har tillkommit efter mönster av liknande stadganden i allmänna

förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen. Gällande prisregleringslag

saknar motsvarighet till stadgandet.

12 §.

I likhet med gällande prisregleringslag och i viss formell överensstämmelse

med förfogande- och ransoneringslagstiftningen har i förslaget intagits

en särskild straffbestämmelse för grova brott av beskaffenhet som avses

i 10 §. Bland de omständigheter, som bör särskilt beaktas vid bedömande,

huruvida ett brott är grovt, har i överensstämmelse med nuvarande prisregleringslag

upptagits, att gärningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig

vinst av betydande storlek. Efter mönster från övriga två här förut angivna

lagar har härjämte tillagts de fall, då gärningsmannen begagnat vilseledande

bokföring eller gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Majds proposition nr 147 år 1956

13 §.

Utredningen har föreslagit, att i beredskapslagen införes en bestämmelse,

varigenom gärning enligt 10 § belägges med straff ehuru den förövats av

oaktsamhet. Bestämmelsen, vartill motsvarighet saknas i nuvarande lag, motiveras

av de sakkunniga med de ofta framträdande svårigheterna att förebringa

tillfredsställande utredning, huruvida gärning, som avses i 10 §, förövats

med uppsåt. För att trygga lagstiftningens effektivitet torde det därför

enligt utredningens mening vara nödvändigt, att i lagen upptages en bestämmelse

av föreslaget innehåll och att straffet, vad angår allvarligare fall, icke

sättes alltför lågt. Emellertid bör också beaktas den stötande konsekvens

av en dylik bestämmelse, som består i att åtal kan tänkas äga rum och

straff utmätas för rent tillfälliga förbiseenden av utfärdade föreskrifter och

för bagatellartade överträdelser. I anslutning till stadgandena i 36 § allmänna

förfogandelagen och 32 § allmänna ransoneringslagen föreslår de sakkunniga

därför å ena sidan, att från straffbarhet undantages sådana fall, då

oaktsamheten är ringa, men å andra sidan att en särskild strängare strafflatitud

införes för grovt brott, som begås av oaktsamhet. Vad utredningen

sålunda anfört har icke rönt någon invändning under remissbehandlingen.

För egen del finner jag mig kunna biträda vad de sakkunniga sålunda föreslagit

och departementsförslaget har upprättats i överensstämmelse härmed.

15 §.

Stadgandet, som ej motsvaras av någon bestämmelse i nuvarande lag, är

utformat i enlighet med motsvarande bestämmelser i 39 § allmänna förfogandelagen

och 40 § allmänna ransoneringslagen.

16 §.

Paragrafens regler om ansvar för medverkan till brott som avses i 10—

13 §§ överensstämmer i princip med innehållet i 12 § 2 mom. andra stycket

nuvarande prisregleringslag.

17 §.

Den i förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen om skyldighet att

utgiva vederlag ansluter till stadgandet i 12 § 3 mom. gällande prisregleringslag.

Viss jämkning har dock skett i överensstämmelse med de stadganden

om förverkande av egendom, som givits i 40 § allmänna förfogandelagen

och 41 § allmänna ransoneringslagen. Sålunda har förutsättningen för stadgandets

tillämplighet icke knutits till det förhållandet, att vederbörande fälles

till ansvar för brottet, utan till själva den gärning, som i lagen belagts

med straff. Vidare har uttryckligen angivits, att domstolen, om särskilda

förhållanden föranleder därtill, äger underlåta att ådöma sådan påföljd,

som nu avses.

18 §.

Bestämmelsen motsvarar 15 § första stycket gällande lag.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj. ts proposition nr lk7 år 1956

19 §.

Beträffande begreppet tjänst har de sakkunniga föreslagit viss saklig förändring

i förhållande till gällande lag såvitt avser den tilltänkta författningens

tillämplighet å hotell- och pensionatrörelse.

Enligt stadgande i 1 och 6 §§ hyresregleringslagen kan denna, erinrar utredningen,

under vissa förhållanden i princip bli tillämplig bl. a. i fråga om

uthyrning av möblerade rum och lägenheter. Jämlikt 26 § skall lagen dock

ej äga tillämpning på bostadsupplåtelse i hotell- eller pensionatrörelse, i den

mån prisregleringslagen erhållit tillämpning därpå. Enligt sin ursprungliga

lydelse var 1947 års prisregleringslag tillämplig bl. a. i fråga om sådan hotell-

eller pensionatrörelse, som enligt lag fordrade myndighets tillstånd.

Detta innebar att från tillämpning av prisregleringslagen uteslöts sådan

byggnad eller lägenhet, som innehöll högst fyra för gästers härbärgerande

avsedda rum och icke var avsedd för mottagande samtidigt av flera gäster än

åtta, såvida byggnaden ej utgjorde del av hotell eller pensionat av större omfattning.

Genom en år 1948 genomförd lagändring utvidgades emellertid undantaget

så, att prisregleringslagen blev tillämplig på hotell- eller pensionatrörelse,

blott om denna omfattade minst nio för gästers härbärgerande

avsedda rum. Hotell- eller pensionatrörelse, som omfattar högst åtta gästrum,

är alltså f. n. icke underkastad bestämmelserna i prisregleringslagen, men

däremot är hyresregleringslagen tillämplig på rörelsen.

Utredningen har ansett det vara av vikt, att tillämpningsområdet för det

nu förevarande förslaget så nära som möjligt överensstämmer med tillämpningsområdet

för konkurrensbegränsningslagen och den föreslagna lagen

om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Konkurrensbegränsningslagen

är i sin nuvarande lydelse tillämplig bl. a. på den som

yrkesmässigt utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras

myndighets tillstånd. Någon olägenhet torde icke behöva möta, om beredskapslagstiftningen

rörande prisreglering får sitt tillämpningsområde bestämt

efter samma princip. Även om lagen får denna vidgade omfattning,

behöver detta icke innebära, att en prisreglering, som genomföres med stöd

av lagen, göres lika omfattande. Lagen anger ju blott den yttersta gränsen

för möjligheten att genomföra en prisreglering.

Av dessa orsaker har utredningen ansett sig böra föreslå en sådan lydelse

av nu förevarande bestämmelse, att prisreglering kan införas beträffande

hotell- och pensionatrörelse av sådan omfattning, att därtill fordras myndighets

tillstånd.

Jag finner i likhet med utredningen att beredskapslagstiftningens tilllämpningsområde

så långt möjligt bör överensstämma med den näraliggande

lagstiftningen om konkurrensbegränsning m. m. Någon olägenhet härav

synes icke behöva förekomma. Jag förordar därför att paragrafen utformas

i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Liksom enligt gällande lag bör med försäljning av förnödenhet jämställas

överlåtelse eller upplåtelse av förmögenhetsrättighet av immateriell art

samt upplåtelse av rätt att å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler,

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956 81

grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning.

För tydlighetens skull har såsom ett tredje stycke i förslaget fått inflyta

en bestämmelse motsvarande 12 § 2 mom. första stycket i nuvarande prisregleringslag.

22 §.

En viss motsvarighet till denna bestämmelse återfinnes i 19 § nuvarande

prisregleringslag. De närmare förebilderna till stadgandet är emellertid att

söka i 48 § allmänna förfogandelagen och 46 § allmänna ransoneringslagen.

Beträffande innebörden av stadgandet om delgivning genom kungörelse eller

annorledes av prisföreskrifter m. m. hänvisas till vad som yttrats vid 10 §

i förslaget.

Utredningen

Utredningen tar i anslutning till denna paragraf upp frågan om den ordning

i vilken direktiv för prismyndigheten bör utfärdas. De sakkunniga anför.

Det har inom utredningen framhållits, att de regler, som myndigheten

har att följa vid prissättningen, är endast ofullständigt angivna genom

bestämmelserna i 2 och 3 §§ förslaget och att man av dessa bestämmelser i

själva verket ej kan utläsa mer än vissa allmänna principer, t. ex. att lika

fall bör behandlas lika. Ur rättssäkerhetssynpunkt hade det givetvis varit

önskvärt, att man kunnat åstadkomma en mera ingående reglering i lag

av principerna för avgöranden i prisfrågor och även kunnat anordna någon

form för prövning i judiciell ordning av frågan, huruvida ett träffat avgörande

överensstämmer med dessa principer. Detta torde dock av praktiska

skäl icke vara möjligt. Av desto större betydelse är det då, att de direktiv,

som Kungl. Maj :t med stöd av förevarande bestämmelse utfärdar för den

prisreglerande verksamheten, göres klara och entydiga samt i övrigt fyller

de anspråk, som ur olika synpunkter skäligen kan ställas på desamma.

I själva verket får direktiven en så central betydelse för näringslivet, att det

kan ifrågasättas, om de icke bör tillkomma i samma form som en allmän

lag. Så långt vill utredningen visserligen icke gå, men utredningen vill framhålla

det som synnerligen önskvärt att direktiven — på sätt redan nu är

brukligt — snarast efter utfärdandet framlägges för riksdagen samt därigenom

göres till föremål för granskning och offentlig kritik på liknande

sätt som fallet är med en allmän författning.

Remissyttrandena

Några remissinstanser, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges industriförbund

samt Smålands och Blekinge handelskammare har tagit upp

tanken att direktiven borde tillkomma i form av allmän lag och uttalat sig

för en sådan ordning.

(i Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 147

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Departementschefen

Såsom utredningen föreslagit bör det även i fortsättningen ankomma på

Kungl. Maj :t att utfärda direktiv för den prisreglerande verksamheten. Jag

kan icke biträda den i vissa remissyttranden uttalade meningen, att direktiven

för verksamheten skall meddelas i form av allmän lag. En sådan ordning

skulle förhindra ingripanden med den snabbhet som är åsyftad.

YIII. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över de inom finansdepartementet upprättade förslagen till

1) allmän prisregleringslag, och

2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr

303).

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ake Gustafsson

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i7 år 1956

33

Bilaga

Förslag

till

Allmän prisregleringslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.

Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,

som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare

skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna

alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt

andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda

bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr

att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning

av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke

inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är

detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall förordnandet av Konungen

upphävas.

Har av annan orsak uppkommit betydande fara för allvarlig stegring av

allmänna prisläget inom riket, äger Konungen förordna att vad i 2—9 §§

stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga

tillämpning. Förordnandet skall inom en månad eller, om riksdagssession

icke pågår, inom en månad från början av nästkommande session underställas

riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning

ej sker eller riksdagen ej inom två månader gillar förordnandet, skall

äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §>§ äger tillämpning, skola även däremot

svarande stadganden i 10—22 §§ tillämpas.

Om prisreglering

2 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva visst

pris, som prövas skäligt, att gälla såsom högstpris vid frivillig försäljning

av viss förnödenhet eller frivilligt utförande av viss tjänst.

Högstpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller den som utför

tjänsten erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt högstpriset äger bestämma

på vilken myndighet det skall ankomma att bevilja sådant tillstånd.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

3 §•

1 mom. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,

att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller frivilligt utför viss

tjänst icke må utan tillstånd överskrida det pris å förnödenheten eller tjänsten,

vilket han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han då

icke sålde förnödenhet eller utförde tjänst varom fråga är, det pris, som den

angivna dagen var att anse som gängse pris eller som han före nämnda dag

senast tillämpat (stoppris). Sker efter den i föreskriften angivna dagen

överlåtelse av rörelse, i vilken försäljes förnödenhet eller utföres tjänst som

i föreskriften avses, skall dock såsom stoppris för den nye innehavaren av

rörelsen gälla det pris, som den föregående innehavaren högst ägt uttaga.

Föreskrift om stoppris meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader.

När skäl äro därtill, må tiden förlängas, varje gång med högst sex månader.

Den som meddelat föreskrift om stoppris äger bestämma på vilken myndighet

det skall ankomma att bevilja tillstånd till överskridande av stopppriset.

2 mom. Gäller stoppris beträffande viss förnödenhet eller tjänst och finnes

priset vara högre än som kan anses skäligt, äger Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer föreskriva skälig sänkning av priset. Sådan

föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast viss person som tillhandahåller

förnödenhet eller tjänst.

Föreskrift som i första stycket sägs gäller under den tid stoppriset är

gällande. Det fastställda priset må icke överskridas utan tillstånd av myndighet

som Konungen bestämmer.

4 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att

viss förnödenhet icke må försäljas eller saluhållas eller viss tjänst utföras

eller erbjudas med mindre högstpris eller stoppris gäller för förnödenheten

eller tjänsten. Sådan föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast

viss person som tillhandahåller förnödenhet eller tjänst.

5 §.

Ej må någon vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst betinga

sig eller mottaga vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet

tillämpade priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn

till självkostnaden och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpas vid prissättning

å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.

6 §•

Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke överskridas.

må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets

anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande

fordras att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst

tages i anspråk, ej heller att eljest avtal slutes eller förbindelse avgives rörande

annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst varom fråga är.

7 §.

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss

förnödenhet eller yrkesmässigt utföra viss tjänst skall tillkomma endast

1) den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet

eller yrkesmässigt utfört sådan tjänst.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 ur 1956

Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej

särskilda förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller

sälja förnödenheten eller utföra tjänsten medgivas jämväl den, som förbinder

sig att ställa sig till efterrättelse de villkor som i anledning av denna

lag upjpställts för medlem av sammanslutningen beträffande rätten att köpa

eller sälja förnödenheten eller utföra tjänsten. Föreskrift, som i första stycket

under 2) avses, må meddelas endast när särskilda skäl äro därtill.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig fördyring av handeln

med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden

inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna förhållandena

och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet eller tjänst,

äger Konungen meddela föreskrift om begränsning på annat sätt än förut

i denna paragraf är sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten

eller yrkesmässigt utföra tjänsten.

8 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande yrkesmässig försäljning

av viss förnödenhet meddela särskilda bestämmelser angående

skyldighet att å försäljningsställe hava anslag med prisuppgifter av viss

beskaffenhet samt angående skyldighet att sälja förnödenheten efter, vikt

eller mått eller, där förnödenheten saluföres förpackad, i förpackningar

märkta på visst sätt, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad

att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller

förbrukning av förnödenheten.

Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla, även i fråga

om yrkesmässigt utförande av viss tjänst.

9 §•

Erfordras för genomförande av prisreglering föreskrift utöver vad i 8 §

sägs, såsom att förnödenhet må tillhandahållas endast i visst utförande, till

viss mvdkenhet, i viss förpackning eller dylikt, ankommer på Konungen att

förordna därom.

Om straff m. m.

10 §.

Den som vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst uppsåtligen betingar

sig eller mottager vederlag efter högre pris än som är medgivet i

föreskrift eller tillstånd, varom i 2 eller 3 § sägs, så ock den som för förnödenhet

eller tjänst, vilken han avser att utnyttja i yrkesmässig förvärvsverksamhet

eller som han, yrkesmässigt eller eljest, avser att mot vederlag

överlåta till annan, uppsåtligen betalar eller erbjuder sig att betala sådant

högre pris, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Till enahanda straff dömes den, som uppsåtligen bryter mot 5 eller 6 §

eller mot föreskrift eller villkor som avses i 4, 7 eller 9 §.

11 §•

Har brott varom förmäles i 10 § icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet

eller eljest i vinningssyfte och är brottet att anse som ringa, dömes

till dagsböter.

12 §.

Är brott som i 10 § sägs att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller

till straffarbete i högst två år.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr t bl år 1956

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen

avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande storlek, om

gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller om gärningen eljest

varit av särskilt farlig art.

13 §.

Förövas gärning som i 10 § sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten

att anse som ringa, straffes med dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

14 §.

Åsidosätter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet bestämmelse, som meddelats

jämlikt 8 §, straffes med dagsböter.

15 §.

Husbonde ansvarar för sådant i 10—14 §§ omförmält brott, som begås av

hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet begånget

av honom själv, där brottet skett med hans vetskap och vilja.

16 §.

Köpare av förnödenhet eller mottagare av tjänst må ej straffas för medverkan

till sådant i 10—13 §§ omförmält brott, som förövats av säljaren eller

den som tillhandahållit tjänsten, med mindre han uppsåtligen förlett

denne till brottet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å säljare

och den som tillhandahållit tjänst i fråga om sådant i 10—13 §§ omförinält

brott, som begåtts av köparen eller mottagaren av tjänsten.

17 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 10—13 §§ är belagd med straff,

skall han, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förpliktas att

till kronan utgiva värdet av avtalat eller uppburet vederlag eller, om svnnerliga

skäl giva anledning därtill, viss del av vederlaget.

18 §.

Brott varom förmäles i 10—13 §§ må av allmän åklagare åtalas allenast

efter anmälan eller medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Med tjänst avses i denna lag verksamhet, som någon, yrkesmässigt eller

eljest, självständigt utför för annans räkning. Lika med utförande av tjänst

anses utövande av sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras

myndighets tillstånd, så ock upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet.

Lika med försäljning av förnödenhet anses överlåtelse eller upplåtelse

av förmögenhetsrättighet av immateriell art, så ock upplåtelse av rätt att

å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som

icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning.

Vad i denna lag sägs om försäljning och utförande av tjänst skall gälla

även där vederlaget skall utgå i annat än penningar.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''i7 år 1956

87

20 §.

Över beslut som myndighet meddelat jämlikt 2, 3, 4 eller 8 § må talan föras

hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till vederbörande statsdepartement.

Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut

lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

21 §.

Vad i denna lag stadgas om brott, som begåtts under tid då 2—9 §§ skola

tillämpas, skall gälla även efter det nämnda bestämmelser upphört att äga

tillämpning.

22 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2—4 och 7—9 §§ så ock i övrigt

meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tillämpning av

denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Där i lag eller författning hänvisas till bestämmelse i prisregleringslagen

den 30 juni 1947 (nr 303) skall hänvisningen i stället avse motsvarande stadgande

i denna lag.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303)

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen den 30 juni 19471, vilken

jämlikt lag den 15 april 1955 (nr 161) gäller till och med den 30 juni 1956,

skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1956.

* Senaste lydelse av 2 § se 1948: 408.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 mars

1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 16 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23

februari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) allmän prisregleringslag; samt

2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr

303).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn G. Borggård.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till allmän prisregleringslag

9 §•

Enligt utredningens motiv avses med förevarande paragraf att Kungl.

Maj :t skall äga utfärda föreskrifter om varustandardisering eller andra föreskrifter

som ta sikte på att med avseende på kvalitet eller kvantitet bestämma

hur de förnödenheter skola vara beskaffade som erbjudas i marknaden.

I paragrafen angives att föreskrifterna kunna avse att förnödenhet må tillhandahållas

endast i visst utförande, till viss myckenhet, i viss förpackning

»eller dylikt». Av det citerade tillägget framgår att bemyndigandet icke är

begränsat till allenast de särskilt angivna slagen av föreskrifter utan även

omfattar andra likartade standardiseringsföreskrifter. För att uttrycka bemyndigandets

innebörd synes det därför onödigt att inleda uppräkningen

med ordet »såsom», vilket kunde anses medgiva utfärdande av regleringsföreskrifter

även i andra hänseenden än som enligt motiven är avsett. En

jämkning av ordalagen torde fördenskull vara påkallad.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr l''r7 dr 1V56

16 §.

Förevarande paragrafs första mening upptager en bestämmelse, enligt vilken

köpare av förnödenhet eller mottagare av tjänst ej må straffas för

medverkan till sådant i 10—13 §§ omförmält brott, som förövats av säljaren

eller den som tillhandahållit tjänsten, med mindre han uppsåtligen förlett

denne till brottet. Uppenbarligen avses emellertid icke de fall av dylik medverkan,

för vilka straff uttryckligen stadgats i 10—13 §§, något som bestyrkes

av motiveringen till 10 §. Lagrådet hemställer, att meningens lydelse

jämkas till överensstämmelse med vad sålunda är åsyftat.

Enligt paragrafens andra mening skall vad som enligt första meningen

skall gälla äga motsvarande tillämpning å säljare och den som tillhandahållit

tjänst i fråga om sådant i 10—13 §§ omförmält brott, som begåtts av köparen

eller mottagaren av tjänsten. För det fall att dennes brott bestått däri,

att han betalat eller erbjudit sig att betala sådant otillbörligt pris som avses

i 10 § första stycket, lär emellertid en dylik regel praktiskt taget ej kunna få

någon tillämplighet, och i övrigt finns i 10—13 §§ ej omförmält annat brott

av köpare eller mottagare av tjänst än köpares brott mot föreskrift eller villkor

som avses i 7 §. Med hänsyn till det nu anförda hemställes, att andra

meningen får det innehåll, att vad förut i paragrafen sagts skall äga motsvarande

tillämpning å säljare i fråga om köpares brott mot föreskrift eller

villkor som avses i 7 §.

Förslaget till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

7 Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 147

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1956

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 22 mars

1956 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 februari 1956 remitterade

förslagen till

1) allmän prisregleringslag, och

2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr

303).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Med anledning av vad lagrådet anfört har 9 och 16 §§ i förslaget till allmän

prisregleringslag jämkats i överensstämmelse med vad lagrådet förordat.

Härutöver har viss redaktionell ändring vidtagits i 5 och 10 §§. De

berörda lagförslagen torde med nu angivna jämkningar få föreläggas riksdagen

till antagande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden att

Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreslå

riksdagen att antaga ovannämnda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Georg Ringström

560880 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän prisreglering slag, m. m. a1 i texten
  2. 2LU 1956:34 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän prisregleringslag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten