Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet m. m

1956-03-23 · 68 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 67 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:148, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1956

1

Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 25 september 1953 (nr

603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet m. m.; given Stockholms

slott den 23 mars 1956.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;

2) lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden;

samt

3) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås —- i anslutning till det samtidigt för riksdagen

(proposition nr 147) framlagda förslaget om en ny allmän prisregleringslag

— viss lagstiftning i syfte att utvidga statens konkurrensbefrämjande

verksamhet.

Sålunda föreslås att lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa

fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, enligt vilken förhandling

inför näringsfrihetsrådet för att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning

nu kan ske blott då konkurrensbegränsningen utgöres av kartell

eller monopol eller vad därmed jämställes, ändras så att näringsfrihetsombudsmannen

och näringsfrihetsrådet får befogenhet att ingripa mot skadlig

verkan av alla slag av konkurrensbegränsning. Vidare föreslås att lagen,

som nu icke stadgar annan form för ingripande än förhandling inför näl

ingsfrihetsrådet, kompletteras med rätt för Kungl. Maj :t att, då den skadliga

verkan av en konkurrensbegränsning innebär att visst pris är uppcn
1

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 148

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

bart för högt med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, på

hemställan av näringsfrihetsrådet förordna om högsta pris för en tid av

högst ett år.

Förslag till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

framlägges. Lagen innebär, att den i den hittillsvarande prisregleringslagen

föreskrivna uppgiftsskyldigheten för företagarna göres permanent

och samordnas med den uppgiftsskyldighet rörande konkurrensförhållanden

som nu gäller enligt 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. Lagen innehåller också regler om registrering

av konkurrensbegränsande överenskommelser i huvudsaklig överensstämmelse

med dem som nu upptages i 1946 års lag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

3

Förelag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

Härigenom förordnas, att 1, 5, 6, 21,

ber 1953 om motverkande i vissa fal

ringslivet skola erhålla ändrad lydelse

(Gällande lydelse)

1

I syfte att i vissa fall motverka

konkurrensbegränsning inom näringslivet

skall, på sätt nedan stadgas,

dels gälla förbud mot vissa arter

av konkurrensbegränsning, dels ankomma

på näringsfrihetsrådet att i

fråga om konkurrensbegränsning,

som bringas under dess bedömning,

genom förhandling söka undanröja

skadlig verkan därav.

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning

förstås, att konkurrensbegränsningen

på ett ur allmän

synpunkt otillbörligt sätt påverkar

prisbildningen, hämmar verkningsförmågan

inom näringslivet eller

försvårar eller hindrar annans näring

sutövning.

5

Förhandling, varom i 1 § stadgas,

må äga rum, då konkurrensbegränsning

i andra fall än som avses i 2 och

3 §§ består däri att

1) mellan företagare slutits kartcllavtal

eller annan liknande överenskommelse

eller eljest i samförstånd

tillämpas gemensamt förfarande,

som berör pris-, produktions-, omsättnings-

eller transportförhållanden

eller

2) inom viss näringsgren en företagare

eller en grupp av företagare,

25, 26 och 29 §§ lagen den 25 septemi

av konkurrensbegränsning inom näpå

sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

I syfte att främja en ur allmän

synpunkt önskvärd konkurrens inom

näringslivet skall, på sätt nedan

stadgas, dels gälla förbud mot vissa

arter av konkurrensbegränsning, dels

ankomma på näringsfrihetsrådet att

genom förhandling söka undanröja

skadlig verkan av konkurrensbegränsning,

som bringas under dess

bedömning.

§•

Förhandling, varom i 1 § stadgas,

må äga rum, då konkurrensbegränsning

i andra fall än som avses i 2 och

3 §§ finnes medföra skadlig verkan.

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning

förstås, att konkurrensbegränsningen

på ett ur allmän synpunkt

otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,

hämmar verkningsförmågan

inom näringslivet eller försvårar

eller hindrar annans näringsutövning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vilken sammanhålles av gemensamma

ägarintressen i företagen, svarar

för en väsentlig del av företagsamheten

i landet eller del av landet.

Förhandling må ej, med mindre

Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan

utom riket av konkurrensbegränsning.

Tillstånd må meddelas endast

i den mån det påkallas av hänsyn

till överenskommelse med främmande

makt.

6 §.

Vid förhandling, varom i 1 § stad- Förhandling må ej, med mindre

gas, skall särskilt eftersträvas att Konungen lämnat tillstånd, gälla verliindra

kan utom riket av konkurrensbe
1)

att företagare, på sätt i 5 § 1) grånsning. Tillstånd må meddelas ensägs,

samverka eller tillämpa gemen- dast i den mån det påkallas av hänsamt

förfarande rörande prissättning syn till överenskommelse med främeller

uppdelning av marknad, dår mande makt.

samarbetet är ägnat att väsentligt påverka

prisbildningen;

2) att samverkan eller gemensamt

förfarande, som avses i 5 § 1), föranleder

missgynnande av viss eller vissa

företagare; samt

3) att företagare eller grupp av

företagare, som avses i 5 § 2), i sin

verksamhet missgynnar viss eller vissa

företagare.

21 §.

Har förhandling-------till Konungen.

Innebår den skadliga verkan att

visst pris med hänsyn till kostnaderna

och övriga omständigheter är uppenbart

för högt och finnes saken vara

av allmän betydelse, må Konungen

på hemställan av rådet förordna

om visst högsta pris, vilket icke må

av företagare överskridas utan tillstånd

av rådet. Förordnandet skall

avse viss tid, högst ett år.

25 §.

Ombudsmannen för näringsfrihets- Ombudsmannen för näringsfrifrågor

liksom ock näringsfrihetsrå- hetsfrågor liksom ock näringsfrihetsdet

äger av övervakningsmyndighet, rådet äger av myndighet, som avses

som avses i lagen den 29 juni 19b6 i lagen om uppgiftskyldighet röranom

övervakning av konkurrensbe- de pris- och konkurrensförhållanden,

grånsning inom näringslivet, påkalla påkalla biträde för utredning i fråga,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

5

(Gällande lydelse)

biträde för utredning i fråga, som

kan vara av betydelse för förhandling

enligt denna lag.

26

Med företagare förstås i denna lag

envar som yrkesmässigt

säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss

tjänst åt annan,

utövar rörelse, avseende in- eller

utlåning av penningar eller handel

med in- eller utländskt mynt eller

med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet

av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förförnödenhet

eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse,

för vilken fordras myndighets

tillstånd.

Med företagare -—---—--av

29

Den som bryter mot vad i 2 eller

3 § är stadgat straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, med fängelse i

högst ett år.

(Föreslagen lydelse)

som kan vara av betydelse för förhandling

enligt denna lag.

§•

Med företagare förstås i denna lag

envar som yrkesmässigt

tillverkar, köper eller säljer viss

förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss

tjänst åt annan,

utövar försäkringsrörelse eller rörelse,

avseende in- eller utlåning av

penningar eller handel med in- eller

utländskt mynt eller med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet

av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet

eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse,

för vilken fordras myndighets

tillstånd,

företagare.

§•

Den som nppsåtligen bryter mot

vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes

med dagsböter eller, om brottet är

grovt, med fängelse i högst ett år

eller dagsböter.

Den som, i fall då förordnande enligt

21 § andra stycket gäller i fråga

om priset på förnödenhet eller annat,

vid tillhandahållande därav uppsåtligen

eller av oaktsamhet, som ej år

ringa, begär eller mottager högre

pris än som angives i förordnandet

eller särskilt av näring sfr ihet srådet

meddelat tillstånd, straffes med dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till

fängelse i högst ett år eller dagsböter.

Har någon förövat gärning, som är

belagd med straff enligt andra stycket,

skall han, där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, förpliktas

att till kronan utgiva värdet

av avtalat eller uppburet vederlag eller,

om synnerliga skäl giva anledning

därtill, viss del av vederlaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Husbonde ansvarar för sådant i

andra stycket omförmålt brott, som

begås av hans husfolk eller i hans

arbete antagen person, liksom vore

brottet begånget av honom själv, dår

brottet skett med hans vetskap och

vilja.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ik8 år 1956

7

Förslag

till

Lag

om uppgiftsskyldighet rörande pris» och konkurrensförhållanden

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Företagare är skyldig att i enlighet med vad i denna lag stadgas lämna

de uppgifter som erfordras för att främja allmän kännedom om pris- och

konkurrensförhållanden inom näringslivet.

Där på grund av särskilda förhållanden så är nödigt för kontroll eller

fullständigande av uppgift som skall lämnas av företagare, är jämväl annan

skyldig lämna uppgifter på sätt och i den utsträckning som stadgas för

företagare.

2 §.

Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt

tillverkar, köper eller säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,

utövar försäkringsrörelse eller rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar

eller handel med in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras myndighets

tillstånd.

Med företagare likställes sammanslutning av företagare.

3 §•

Företagare åligger att till myndighet som Konungen bestämmer efter anmaning

lämna uppgift om sådan i anmaningen närmare angiven konkurrensbegränsning,

som berör hans verksamhet och har avseende på pris-,

produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden i riket, samt i övrigt

om priser, intäkter, kostnader, vinster och andra förhållanden av beskaffenhet

att inverka på prisbildningen.

4 §■

Uppgiftsskyldighet enligt denna lag innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet

av teknisk natur.

5 §•

Närmare föreskrifter om uppgiftsskyldighetens omfattning samt om sättet

och tiden för dess fullgörande meddelas av myndigheten.

Myndigheten må därvid förelägga företagare att enligt meddelade anvisningar

tillhandahålla konkurrensbegränsande avtal, handelsböcker, korres
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

pondens och andra handlingar. Uppgiftsskyldig må jämväl kallas att inställa

sig inför myndigheten.

Myndigheten skall iakttaga att företagare icke onödigt betungas vid fullgörandet

av uppgiftsskyldigheten.

6 §.

Efterkommes icke anmaning att lämna uppgift, må myndigheten förelägga

den försumlige lämpligt vite.

Vite må ock utsättas vid meddelande av föreläggande eller kallelse enligt

5 §.

7 §•

Den som efter kallelse enligt 5 § inställer sig inför myndigheten, äger

därför uppbära ersättning enligt grunder som fastställas av Konungen.

8 §•

Över konkurrensbegränsande överenskommelser, om vilka uppgift lämnas

eller myndigheten eljest erhåller kännedom, skall föras register (kartellregister).

Om beslut att registrera överenskommelse skall myndigheten ofördröj ligen

underrätta dem som slutit eller biträtt överenskommelsen.

Med överenskommelse jämställas stadgar, antagna av sammanslutning av

företagare, samt av sådan sammanslutning eljest utfärdade bestämmelser

eller föreskrifter.

9 §•

Vad någon i eller för tjänst eller uppdrag hos myndigheten erfarit rörande

drift- eller affärsförhållande inom näringslivet må icke yppas i vidare

mån än som är erforderligt för tjänstens eller uppdragets fullgörande.

10 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, underlåter att

inom förelagd tid lämna uppgift enligt denna lag eller vid uppgiftsskyldighetens

fullgörande lämnar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

11 §•

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad i 9 § är stadgat

eller olovligen utnyttjar vad han enligt nämnda paragraf är pliktig att hemlighålla,

dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän

strafflag, till dagsböter eller fängelse.

Brott, som här sägs, må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsägande

angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag, gäller vad

där stadgas i fråga om rätt till åtal.

12 §.

Förekommer vid domstol mål om utdömande av vite, som utsatts enligt

6 §, eller om brott, varom förmäles i 10 eller 11 §, och finnes målets offentliga

handläggning kunna för någon medföra skada genom yppande av affärs*

eller driftförhållande, må domstolen förordna, att målet skall handläggas

inom stängda dörrar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 dr 1956

9

13 §.

Talan mot myndighets beslut enligt denna lag föres hos Konungen.

14 §.

Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare

och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

15 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Genom denna lag upphäves lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervakning

av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 §.

Handling som inkommit till övervakningsmyndighet,

varom förmåles

i lagen om övervakning av konkurrensbegränsning

inom näringslivet,

eller till näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor

må, i den mån handlingen innehåller

upplysningar om yrkesutövares

affärs- eller driftförhållanden,

vilkas offentliggörande kan lända honom

till men, icke i andra fall än

Konungen bestämmer utlämnas förrän

tjugu år förflutit från handlingens

datum. Vad nu sagts gälle ock hos

myndigheten upprättad handling,

dock ej kartellregister.

1 Senaste lydelse av 20 §, se SFS 1953: 604.

Handling som inkommit till myndighet,

som avses i lagen om uppgiftsskyldighet

rörande pris- och konkurrensförhållanden,

eller till näringsfrihetsrådet

eller ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor må, i

den mån handlingen innehåller upplysningar

om viss företagares affärseller

driftförhållanden, vilkas offentliggörande

kan lända honom till men,

icke i andra fall än Konungen bestämmer

utlämnas förrän tjugu år

förflutit från handlingens datum.

Vad nu sagts gälle ock hos myndigheten

upprättad handling, dock ej

kartellregister.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

(Gällande lydelse)

På framställning av vederbörande

yrkesutövare eller övervakningsmyndighet,

som avses i första stycket,

äger Konungen, om särskilda skäl

därtill äro, förordna, att kartellregister,

såvitt angår däri intagna

uppgifter rörande viss överenskommelse,

icke må utlämnas tidigare än

tjugu år efter det anteckning om

överenskommelsen gjorts i registret.

Har framställning om sådant förordnande

gjorts, må, innan ärendet blivit

av Konungen avgjort, kartellregister

i den del framställningen avser

icke utlämnas. Vad nu sagts gälle

ock handlingarna i ärendet; om utlämnande

av sådan handling efter

ärendets avgörande äge vad i första

stycket stadgats motsvarande tilllämpning.

(Föreslagen lydelse)

På framställning av vederbörande

företagare eller myndighet, som i

nyssnämnda lag avses, äger Konungen,

om särskilda skäl därtill äro, förordna,

att kartellregister, såvitt angår

däri intagna uppgifter rörande viss

överenskommelse, icke må utlämnas

tidigare än tjugu år efter det anteckning

om överenskommelsen gjorts i

registret. Har framställning om sådant

förordnande gjorts, må, innan

ärendet blivit av Konungen avgjort,

kartellregister i den del framställningen

avser icke utlämnas. Vad nu

sagts gälle ock handlingarna i ärendet;

om utlämnande av sådan handling

efter ärendets avgörande äge vad

i första stycket stadgats motsvarande

tillämpning.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1957.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ik8 år 1956

11

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 februari 1956.

Nä rv arand e:>

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson,

Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om ändringar i lagstiftningen

rörande konkurrensbegränsningar m. m. samt anför därvid följande.

Hos Kungl. Maj:t hemställde 1954 års riksdag, att behovet av fortsatt

statlig priskontroll och grunderna för den priskontrollerande verksamhet,

som kan finnas erforderlig, gjordes till föremål för en förutsättningslös

utredning. I enlighet med bemyndigande av Kungl. Maj :t den 17 december

1954 tillkallade min företrädare i ämbetet den 21 december 1954 särskilda

sakkunniga för att verkställa en sådan utredning. Utredningen, som antagit

benämningen 1954 års priskontrollutredning, avlämnade den 3 december

1955 betänkande, benämnt »Konkurrens och priser», med förslag i ämnet

(SOU 1955: 45).1 Vid betänkandet är fogade förslag till allmän prisregleringslag,

lag angående ändring av lagen den 25 september 1953 (nr 603) om

motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, lag

om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden samt lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Betänkandet

innehåller vidare förslag rörande den organisatoriska uppbyggnaden av de

statliga organ som skall syssla med åtgärder mot konkurrensbegränsning.

över betänkandet med därvid fogade lagförslag har efter remiss yttranden

avgivits av Svea hovrätt, socialstyrelsen, statens hyresråd, statskontoret,

statistiska centralbyrån, bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen,

kommerskollegium, lorsäkringsinspektionen, statens priskontrollnämnd,

näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorr
1

Betänkandet är undertecknat av ordföranden i näringsfrihetsrådet, f. d. lagmannen Alfred

Bexelius, ordförande, byråchefen Gustav Cederwall, ekonomen i svenska metallindustriarbetareförbundet

fil. lic. Hans Hagnell, ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren

Fridolf Jansson, sekreteraren i tjänstemännens centralorganisation fil. lic. Arne Nilstein, ledamoten

av riksdagens andra kammare direktören Erik Nygren, direktören Holger Ohlin, ledamoten

av riksdagens första kammare distriktsöverläraren Dagmar Ranmark, direktören Ragnar

Sachs, ordföranden och chefen för statens priskontrollnämnd ledamoten av riksdagens andra

kammare Erik Severin samt ledamoten av riksdagens andra kammare revisorn Erik Strandh.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

lands samt Norrbottens län, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund

— som bifogat ett av Sveriges speceri- & lanthandlareförbund samt

Sveriges färghandlares riksförbund gemensamt avgivet yttrande — Sveriges

industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

lantbruksförbund, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation, landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen

-— som endast instämmer i det av Sveriges industriförbund

avgivna yttrandet — svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen,

inköpscentralernas aktiebolag ICA, kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters

förening, kooperativa förbundet, riksförbundet landsbygdens

tolk, svensk industriförening, svenska företagares riksförbund, svenska försäljnings-

och reklamförbundet, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,

Sveriges hotell- och restaurantförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund

samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Kommerskollegium

har vid sitt yttrande fogat yttranden från Stockholms handelskammare,

Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och Blekinge

handelskammare, Skånes handelskammare, Västergötlands och norra

Hallands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län, handelskammaren i Gefle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Chefen för finansdepartementet har förut denna dag anmält utredningens

förslag till allmän prisregleringslag. Han har därvid, liksom utredningen,

förordat att en ny prisregleringslag av beredskapskaraktär antages,

som ger Kungl. Maj:t möjlighet att tillgripa prisreglering vid extraordinära

tillfällen, medan sådan möjlighet icke skall föreligga i normala tider. Såsom

en förutsättning för sitt ställningstagande har chefen för finansdepartementet

angivit att lagstiftning även i övrigt sker i huvudsaklig överensstämmelse

med utredningens förslag, som i dessa delar innebär en viss utökning

av samhällets konkurrensbefrämjande verksamhet samt en reglering

av näringslivets skyldighet att lämna uppgifter angående de förhållanden

som inverkar på prisbildningen.

Jag anhåller nu att få upptaga utredningsförslaget i dessa delar. I.

I. Ändringar i lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall

av konkurrensbegränsning inom näringslivet

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet skall det dels vara förbjudet att

utan tillstånd tillämpa s. k. fast bruttopris eller anbudskartell och dels

ankomma på näringsfrihetsrådet att genom förhandling söka undanröja

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1956

skadlig verkan av konkurrensbegränsning, som bringas under rådets bedömande

(1 § första stycket samt 2 och 3 §§).

Med skadlig verkan förstås enligt lagen, att konkurrensbegränsningen på

ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar

verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans

näringsutövning (1 § andra stycket). För att förhandling skall kunna äga

rum måste alltså rådet först konstatera att skadlig verkan enligt denna bestämmelse

föreligger.

Förhandling kan emellertid ej äga rum vid vilken typ av konkurrensbegränsning

som helst utan endast i två fall. Det första av dessa är

det s. k. kartellfallet, varmed avses att mellan företagare slutits kartellavtal

eller annan liknande överenskommelse eller eljest i samförstånd tilllämpas

gemensamt förfarande, som berör pris-, produktions-, omsättningseller

transportförhållanden. Det andra fallet är då monopol föreligger. Detta

är enligt lagen förhållandet när inom viss näringsgren en företagare eller

en grupp av företagare, vilken sammanhålles av gemensamma ägarintressen

i företagen, svarar för en väsentlig del av företagsamheten i landet eller

del av landet (5 §).

Vid förhandling skall enligt lagen särskilt eftersträvas att förhindra vissa

konkurrensbegränsande åtgärder. Denna föreskrift avser kartell eller därmed

jämställd överenskommelse rörande prissättning eller uppdelning av

marknad, om den är ägnad att väsentligt påverka prisbildningen, samt missgynnande

av viss eller vissa företagare i såväl kartell- som monopolfallet

(6 §).

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta ledamöter, som utses

av Kungl. Maj:t. Ordföranden och en ledamot, som förordnas till vice ordförande,

skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Tre av ledamöterna

skall vara sådana som särskilt kan anses företräda företagarintressen och

tre skall vara representanter för konsument- och löntagarintressen (7—

9 §§)•

Framställning om förhandling inför rådet göres av den av Kungl. Maj :t

förordnade ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Därest ombudsmannen

i viss fråga beslutar att icke göra sådan framställning, kan framställning

göras av företagare, som beröres av den ifrågavarande konkurrensbegränsningen,

eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare (14 och

16 §§).

Har förhandling påkallats, skall först sammanträde hållas för avgörande

av frågan om föreskrivna betingelser för förhandling föreligger. Vid detta

sammanträde skall parterna å ömse sidor lämnas tillfälle att framlägga

sina synpunkter på denna fråga. Ombudsmannen skall kallas till sammanträdet

även om han ej är sökande. Är det uppenbart att framställning ej

förtjänar avseende, kan den avslås utan sammanträde (18 §).

Finner rådet på grund av vad som förekommit vid dylikt sammanträde

ntl stadgade betingelser för förhandling föreligger, skall rådet besluta om

förhandling (It) §).

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

Förhandling skall äga rum vid sammanträde inför rådet eller i vissa fall

dess ordförande (20 §).

I princip är sammanträdena enligt lagen offentliga. Sammanträde inför

lyckta dörrar kan hållas endast om det kan antagas att till följd av offentligheten

yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras

(23 §).

Leder förhandling icke till att den skadliga verkan av den förevarande

konkurrensbegränsningen undanröjes, åligger det näringsfrihetsrådet att anmäla

detta till Kungl. Maj:t, försåvitt saken anses vara av större vikt (21 §).

Annan befogenhet än förhandling och anmälan till Kungl. Maj:t stadgas

icke. Lagen innehåller ej regler om särskilda befogenheter för Kungl. Maj :t

i fråga om ingripande mot konkurrensbegränsning.

Näringsfrihetsrådets beslut enligt lagen kan ej överklagas (24 §).

Med företagare förstås enligt lagen envar som yrkesmässigt driver rörelse,

avseende försäljning av förnödenhet, utförande av tjänst, in- eller utlåning

av penningar, handel med mynt eller värdepapper, överlåtande eller upplåtande

av förmögenhetsrättighet av immateriell art, upplåtande av nyttjanderätt

till förnödenhet eller ock hotell eller pensionat, för vars drivande

fordras myndighets tillstånd (26 §).

Sammanslutning av företagare likställes med företagare och stadgar för

sammanslutning av företagare liksom även bestämmelser eller föreskrifter

som utfärdats av sådan sammanslutning jämställes i tillämpliga delar med

överenskommelse (26 och 27 §§).

Lagen äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare och

arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor (28 §).

Härutöver innehåller lagen föreskrifter om behörighet att vara ledamot

i rådet (11 §), om jäv, i vilket avseende reglerna om domarjäv äger tilllämpning

(13 §), om rådets beslutförhet (12 §), om formen för ansökan

(17 §), om vitesföreläggande vid inställelse (22 §) in. m.

Här må erinras, att varudistributionsutredningen i sitt i maj 1955 avgivna

betänkande »Pris och prestation i handeln» (SOU 1955: 16) även

berörde frågan om statens verksamhet i syfte att motverka konkurrensbegränsning.

Nämnda utredning ansåg att man under normala förhållanden

icke borde tänka sig några statliga befogenheter till ingrepp i prissättningen

utom på sådana områden, där konkurrensbegränsningar förekommer.

Enligt varudistributionsutredningen är det vidare angeläget att näringsfrihetsrådets

befogenheter utsträckes så att även den situation som uppkommer

då ett fåtal ledande företag dominerar en viss varumarknad utan att

ha ingått några prisöverenskommelser kan bli föremål för förhandling enligt

1953 års lag. Utredningen hade nämligen funnit att denna situation,

den s. k. oligopolsituationen, gärna ledde till anpassning mellan de dominerande

företagens prissättning och till prisledarskap gentemot de mindre

företagen inom branschen.

Betänkandet har remissbehandlats.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

15

Utredningen

Utredningen anser att det gentemot 1953 års lag kan anmärkas, att dess

effektivitet är försvagad i två avseenden, dels genom att den ger den övervakande

myndigheten, näringsfrihetsrådet, endast förhandlande befogenhet

men icke möjlighet till direkt föreläggande, dels genom att den icke täcker

alla typer av konkurrensbegränsningar.

Rörande frågan om lagen bör utvidgas till att avse

andra typer av konkurrensbegränsning än kartell och

monopol uttalar utredningen, att det vid första påseende kan förefalla,

som om många betydelsefulla konkurrensbegränsningsfall skulle falla utom

lagens räckvidd. Så är emellertid icke fallet. Flertalet konkurrensbegränsningar

av större betydelse kan i grunden hänföras till någon av de nämnda

två grupperna, sådana dessa definierats i lagtexten. Det förekommer dock

konkurrensbegränsningar, som icke kan bli föremål för förhandling enligt

lagen.

Utredningen lämnar en översikt av de vanligaste arterna av konkurrensbegränsningar

och undersöker därvid närmare, hur en utvidgning av lagen

kommer att verka i jämförelse med den nu gällande.

Utredningen anser det ådagalagt, att kartellavtal och liknande överenskommelser

förekommer i ganska stor omfattning inom näringslivet. De faller

generellt under lagens bestämmelser. Den omständigheten, att lagen

uppställer förekomsten av avtal eller samförstånd mellan företagarna som

en förutsättning för ingripande, kan emellertid medföra vissa bevisningssvårigheter.

Lagens avfattning kan således i vissa fall tänkas lägga hinder

i vägen för ingripanden som är påkallade ur allmän synpunkt. I denna del

kommer en utvidgning av lagen till alla typer av konkurrensbegränsningar

att medföra en förbättring.

Av rent monopolistiska företag nämner utredningen främst de rättsliga

monopol, som tillskapats genom lagstiftningen om handel med sprit och

tobak. Vidare nämnes de rättsliga eller faktiska monopol, som sammanhänger

med att staten till övervägande del handhar de viktigaste kommunikationsmedlen,

nämligen järnvägs-, post-, telegraf- och telefonväsendet,

och med att staten bedriver nyetableringskontroll på viktiga områden,

t. ex. beträffande den yrkesmässiga biltrafiken. Dylika monopol är visserligen

tillkomna i direkt syfte att tjäna allmänna intressen men kan otvivelaktigt,

om ensamrätten icke handhaves på avsett sätt, också få en ur allmän

synpunkt skadlig verkan. Med avseende å flertalet av de fall, då en

enda företagare behärskar en så stor del av marknaden inom en bransch

eller beträffande en viss vara, att man kan tala om en faktisk monopolställning

för honom, föreligger enligt vad utredningen fortsättningsvis framhåller

en så kraftig konkurrens från utlandet, att man måste tveka att beteckna

företeelsen som monopolistisk. Utredningen finner att den nuvarande

lagstiftningen kan betecknas som effektiv vad angår de egentliga monopolen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

En typ av monopolistiska företeelser, som utredningen också nämner i

detta sammanhang, är de, som tillskapats genom lagstiftningen om patent

samt om skydd för mönster och modeller. Även lagstiftningen om skydd

för litterär och konstnärlig äganderätt och om rätt till fotografiska bilder

namnes. Av ännu större betydelse är de monopolliknande företeelser, som

uppkommit på grund av märkesvarusystemet och i viktiga avseenden åtnjuter

rättsligt skydd genom varumärkeslagstiftningen. Från de egentliga

monopolen skiljer sig märkesmonopolen därutinnan, att varken något rättsligt

eller faktiskt hinder föreligger att föra i handeln varor med likartade

eller t. o. in. exakt samma egenskaper som märkesvaran men att varumärket

likväl särpräglar varan på ett sätt, som kan försvåra effektiv konkurrens.

Märkesmonopolen omfattas enligt utredningen i princip icke av 1953 års

lag i dess nuvarande lydelse. Utvidgas lagen till att avse alla slags konkurrensbegränsningar

skulle de däremot komma att inbegripas under den. Härvid

är dock att märka, att ingripande i fråga om märkesmonopolen — liksom

beträffande de rättsliga monopolen — givetvis icke kan ske enbart av den

anledningen, att vederbörande utnyttjar sin av rättsordningen givna ensamrätt.

Däremot är ett ingripande möjligt, om han går utöver denna ram och

utnyttjar monopolställningen t. ex. till att framtvinga eller understödja annan

konkurrensbegränsning.

Utredningen behandlar vidare oligopolen. Med oligopol avses den situation,

som uppstår, då verksamheten inom en bransch eller ett varuområde

kommit att till övervägande del ligga i händerna på ett fåtal större företagare.

Faran med ett oligopol ligger — förutom i att det med lätthet utvecklar

sig till en öppen eller förtäckt kartell — däri, att ett fåtal företags

dominans helt allmänt medför risk för att konkurrensen försvagas. Särskilt

är detta fallet, när oligopolet förenas med andra konkurrensbegränsande

företeelser, t. ex. en vidsträckt användning av märkesvarusystemet.

Vanligen torde verkningarna framträda i en stelhet i fråga om prisbildningen,

vartill motsvarighet saknas i ett läge med mera effektiv konkurrens.

Ofta är konkurrensen inriktad på andra omständigheter än pris och

kvalitet, t. ex. på reklam, varornas yttre utstyrsel, servicedetaljer etc. Vanligt

är också, att företagen inom ett oligopol tillämpar strängt exklusiva försäljningsmetoder,

faktisk marknadsuppdelning eller andra åtgärder, som är ägnade

att ytterligare begränsa konkurrensen utöver vad oligopolsituationen

i och för sig behöver innebära. Utredningen vill icke uttala någon bestämd

uppfattning i frågan, huruvida de skadliga verkningar, som oligopolen kan

medföra, hittills varit särskilt framträdande här i landet. Ett försök att

närmare klarlägga hithörande förhållanden skulle ta betydande tid i anspråk

samt fordra avsevärda personella och materiella resurser. En dylik

utredning framstår dessutom som överflödig, eftersom man på teoretisk

väg kan fastslå, att oligopolsituationen kan medföra de nämnda verkningarna,

och lagen — på sätt närmare beröres i det följande —- föreslås begränsad

till de fall, då skadlig verkan kan konstateras. Verkningarna av

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 är 1956

ett oligopol är för övrigt till stor del av sådan art, att spörsmålet om deras

omfattning och betydelse ytterst måste förbli en omdömesfråga.

1 sin nuvarande utformning ger 1953 års lag icke någon möjlighet att

inskrida mot gruppbildningar inom näringslivet av förevarande art under

andra förutsättningar än att i samförstånd tillämpat gemensamt förfarande

kan påvisas eller presumeras förekomma mellan företagarna. Föres oligopolen

in under lagen innebär detta alltså en påtaglig utvidgning av lagens

tillämpningsområde.

Utredningen erinrar fortsättningsvis om att det vid sidan av de nu nämnda

arterna av konkurrensbegränsningar, vilka i allt väsentligt verkar horisontellt,

d.v.s. berör blott företagare i samma produktions- eller distributionsled,

tidigare förekommit ett system, vilket gått ut på att en fabrikant

eller grossist för sina varor bestämt ett visst fast bruttopris att tillämpas

rid återförsäljningen och därigenom förhindrat priskonkurrens mellan detaljisterna.

Särskilt vanligt har detta varit i fråga om märkesvaror. Sedan

systemet i princip förbjudits genom 1953 års lag, har man på de håll, där

bruttopriser tidigare varit vanliga, i stor utsträckning övergått till en annan

form av vertikal prissättning, nämligen genom riktpriser, som anges av

fabrikanter. Central prissättning i form av riktprislistor förekommer även

horisontellt genom branschorganisationerna.

De nuvarande reglerna i 1953 års lag innebär, att möjlighet finnes att

inskrida mot sådana företeelser, som beror på tillämpning av horisontella

riktpriser, om de medför skadlig verkan t. ex. i form av utpräglad prisstelhet.

Däremot är det icke möjligt att med stöd av denna lag ingripa mot

verkningarna av vertikala riktpriser i andra fall än sådana, där detta system

tillämpas av en företagare, som kan betecknas som monopolist, eller

bedrivs i samförstånd med andra företagare på sådant sätt, som lagen jämställer

med en kartellbildning. En lagändring på förut antytt sätt skulle

medföra möjlighet till ingripande även i fråga om en vertikal riktprissättning,

så snart denna medför ur samhällets synpunkt skadliga verkningar.

Framhållas bör, att detta givetvis ej alltid är fallet utan att en tillämpning

av riktprissystemet ofta kan betecknas som direkt förmånlig ur allmän

synpunkt.

En annan form av konkurrensbegränsning, som otvivelaktigt förekommer

i viss utsträckning, är att näringsidkare eller sammanslutningar av sådana

vidtager direkt repressiva åtgärder mot den som bedriver en ur deras synpunkt

obekväm konkurrens. Erfarenheterna tyder dock knappast på att sådana

åtgärder är särskilt vanliga. De fall av repressalier, som är kända, har

mestadels bestått i åtgärder för att hindra varuleveranser till fronderande

näringsidkare. En leveransvägran behöver icke i och för sig anses såsom

någon särskilt anmärkningsvärd företeelse. En sådan kan t. ex. bero på misstro

till köparens solvens eller helt enkelt på den omständigheten, att säljaren

icke kan tillgodose alla köpare och därför måste träffa ett val dem

emellan, över huvud bör det i princip anses stå en säljare fritt att själv

•välja sina försäljningsmetoder och därmed i viss omfattning även sin kund
2

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 148

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

krets efter vad han bedömer som förmånligast ur sin speciella synpunkt.

Selektiv försäljning kan därför icke i och för sig bedömas såsom skadlig,

utan den måste liksom andra former av konkurrensbegränsningar bedömas

efter sina verkningar i det särskilda fallet. Härvid är uppenbarligen det fallet

förtjänt av särskild uppmärksamhet, då en återförsäljare eller en grupp

av sådana i en eller annan form övar påtryckning på sina leverantörer för

att förmå dem att inställa leveranserna till en annan återförsäljare.

Under alla förhållanden anser utredningen det klart, att den selektiva försäljningen

hör till de företeelser, som det ur allmän synpunkt är skäl att

uppmärksamma vid en lagstiftning om sådana företeelser inom näringslivet,

vilka begränsar den fria konkurrensen.

För närvarande faller repressaliefall under 1953 års lag blott då monopol

eller kartell föreligger. Däremot kan ingripande i allmänhet icke ske mot

en åtgärd, som vidtagits på föranstaltande av någon enstaka konkurrent.

Det är därför jämförelsevis lätt att kringgå lagstiftningen på denna punkt.

Upphäves regeln att lagens tillämpning är inskränkt till monopol- och kartellfallen,

kommer i princip alla fall av repressalier att kunna föranleda

ingripande genom ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor, oavsett huruvida

samförstånd om åtgärden kan påvisas eller icke.

Prisdifferentiering innebär automatiskt, att köpare som får olika prisvillkor

kan komma i olika konkurrensläge. Detta är klart motiverat, om prisdifferentieringen

anknyter till de kostnadsskillnader, som köpare förorsakar

säljare genom sina skiftande inköpsvanor, t. ex. genom olika orderstorlek,

tidpunkt för ordergivning m. m. I själva verket är en sådan prisdifferentiering

en förutsättning för att konkurrensen automatiskt skall kunna

anses åstadkomma en rationell struktur. En prisdifferentiering går emellertid

ofta utöver kostnadsskillnaderna. Den får då karaktären av prisdiskriminering,

d. v. s. ett gynnande eller missgynnande av en enskild köpare i

förhållande till andra, utan att detta kan motiveras med de olika prestationer

som utföres. En sådan prisdiskriminering kan få konkurrensbegränsande

karaktär, och enligt nuvarande lag kan den göras till föremål för

undersökning och förhandling endast om den utövas av monopolföretag eller

företag i kartellsamverkan. Prisdiskrimineringen kan emellertid även

tänkas vara skadlig i andra fall, där de nämnda förutsättningarna för lagens

tillämpning icke föreligger, vilket motiverar en utvidgning av lagen

i detta avseende. Här är emellertid fråga om en särskilt svårbedömd företeelse.

Det måste nämligen uppmärksammas, att åtgärder mot prisdiskriminering

i sig själva kan få en konkurrensbegränsande verkan, eftersom det

ofta är just i kampen om de stora kunderna med stark maktställning som

priskonkurrensen kommer i gång. Därest man utvidgar 1953 års lag till att

omfatta all prisdiskriminering, oavsett vem som utövar den, synes därför,

om icke särskilda skäl till ett annat bedömande finnes i ett visst fall, ingripande

mot prisdiskriminering endast böra äga rum i de fall, då den bidrar

till att verkningsförmågan inom näringslivet hämmas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr li8 år 1956

Utredningen, som tillägger att den gjorda uppräkningen av särskilda slag

av konkurrensbegränsningar icke gör anspråk på att vara fullständig men

att den torde omfatta alla fall av mera väsentlig betydelse, i vilka ett behov

av ingripande kan antagas bli aktuellt, menar, att de från lagens nuvarande

tillämpningsområde uteslutna förhållandena kan verka konkurrensbegränsande

— ehuru de icke behöver vara det —- och att denna konkurrensbegränsning

kan vara samhällsskadlig — ehuru den icke behöver vara

det. På detta område har man för närvarande prisreglering såsom ett instrument

att påverka förhållandena. Utredningen anser en utvidgning av

1953 års lag vara en nödvändig förutsättning för att man skall släppa prisregleringsinstrumentet.

Den korta tilläinpningstiden för 1953 års lag utgör

enligt utredningens mening icke något argument mot en effektivisering av

den. Oavsett hur lång erfarenhet man får av lagen, ändras icke slutsatsen,

att det föreligger möjlighet för att samhällsskadliga konkurrensbegränsningar

uppstår, utan att näringsfrihetsrådet kan förhandla med berörda

företagare. Utredningen föreslår på grund av det anförda att 1953 års lag

ändras så att den kommer att omfatta alla former av konkurrensbegränsningar.

Utredningen påpekar att lagen icke innehåller någon uttrycklig definition

av begreppet konkurrensbegränsning. Med konkurrensbegränsning i

vidaste bemärkelse torde man böra förstå varje omständighet, som innebär

eller har till följd att konkurrensen icke är fullkomligt fri och ohämmad.

Givetvis är avsikten ej, att ingripande skall ske, så snart en konkurrensbegränsning

i denna mening föreligger. Utredningen finner det knappast

vara möjligt att redan genom den begreppsbildning, varå lagen grundar

sig, utesluta de fall av ofullständig konkurrens, mot vilka samhället icke

har någon anledning att ingripa, d. v. s. då ofullständigheten i konkurrensen

icke lett eller kan befaras leda till att de ur samhällets synpunkt gynnsamma

verkningarna av konkurrensen uteblir eller väsentligt försvagas. Det

kan. fortsätter utredningen, måhända mot utredningens förslag invändas,

att det allmännas intresse icke påkallar ingripande i mer än en bråkdel av

de fall, som formellt kommer att falla under bestämmelserna i lagen, och

att tillämplighetsområdet därför borde kunna bestämmas snävare än vad

förslaget innebär, önskemålet om en närmare avgränsning av de fall, som

kan tagas under behandling av ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor

och näringsfrihetsrådet, är emellertid tillgodosett genom det i 1953

års lag förekommande stadgandet att förhandling blott kan äga rum angående

sådana konkurrensbegränsningar, som i det givna fallet medför skadlig

verkan. Härigenom och genom den i lagen givna definitionen av begreppet

skadlig verkan har i själva verket alla de fall, då det allmänna intresset

icke kräver inskridande från myndigheternas sida, blivit undantagna

från lagens tillämplighetsområde.

En avsevärd inskränkning ligger i regeln att konkurrensbegränsningens

verkningar skall framträda på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt. Sådana

företeelser, som i annat sammanhang skyddas av lagstiftningen, t. ex..

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

patenträttigheter, kan på grund härav i allmänhet icke bli föremål för ingripande.

Härutöver torde inskränkningen innebära, att lagen icke bör komma

till användning för inskridanden mot andra företeelser än sådana, vilkas

verkan är så pas-s vittgående, att frågan överhuvud kan sägas utgöra ett

allmänt intresse. Härigenom bortfaller bl. a. sådana spörsmål, som icke har

någon avsevärd ekonomisk betydelse i det särskilda fallet eller är av större

vikt ur principiell synpunkt. Den uppställda inskränkningen är av betydelse

icke blott med hänsyn till de tillämpande myndigheternas arbetsbörda

utan även för de enskilda näringsidkarna, vilka har ett befogat intresse av

att icke bli utsatta för ingripanden beträffande andra frågor än sådana av

någorlunda stor betydelse.

En annan och viktigare inskränkning i lagens tillämpningsområde ligger

däri, att man såsom skadlig betecknat blott sådan verkan av en konkurrensbegränsning,

som består antingen i påverkan på prisbildningen eller i hämmande

av näringslivets verkningsförmåga eller i hinder för annans näringsutövning.

Lagen har alltså positivt genom uppräkning angivit de fall, då

det ur allmän synpunkt kan anses påkallat, att ingripande äger rum. Det

torde icke med fog kunna göras gällande, att uppräkningen är onödigt omfattande.

Däremot kan måhända sägas, att de i lagen brukade uttrycken

medger en ganska fri tillämpning med hänsyn till omständigheterna i skilda

fall. Detta är emellertid snarast att anse som en fördel och torde för övrigt

på grund av ämnets natur vara ofrånkomligt.

Ytterligare framhåller utredningen att lagen icke går så långt som till att

förklara de konkurrensbegränsande företeelser, vilka avses i uppräkningen,

såsom otillåtliga, utan blott anger förutsättningarna för att en näringsidkare

skall vara skyldig att inlåta sig i förhandling om bästa sättet för undanröjande

av deras skadliga verkningar. Vidare har man genom sammansättningen

av den myndighet — näringsfrihetsrådet — på vilken lagtilllämpningen

i sista hand ankommer, sökt skapa garantier för att prövningen

sker på ett i allo objektivt sätt.

Utredningen anser för sin del, att lagstiftningens tillämplighetsområde är

på ett lämpligt sätt avgränsat genom de nu åberopade bestämmelserna. Den

av utredningen förordade lagreformen synes sålunda icke böra medföra

någon saklig ändring i dessa.

Utredningen finner att det moment i rådets verksamhet, som består i avgörandet

av frågan om stadgade betingelser för förhandling föreligger, genom

den föreslagna lagändringen kommer att bli av avsevärt större betydelse

än förut, eftersom alla konkurrensbegränsningar skall kunna upptagas

vid förhandling under den enda förutsättningen, att de har en ur allmän

synpunkt skadlig verkan. Man kan t. o. m. förutse, att det kommer att bli

en av rådets huvuduppgifter att avgöra, när sådan verkan skall anses föreligga,

och att på detta område söka skapa en praxis, som i erforderlig mån

kompletterar lagreglerna.

Vidare framhåller utredningen att förhandlingarna har till ändamål att

åstadkomma en uppgörelse, med vilken man på ömse sidor kan åtnöjas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

Innehållet i den uppgörelse, till vilken en förhandling inför näringsfrihetsrådet

leder, kommer givetvis att variera efter förhållandena i varje särskilt

fall. Det bör framhållas, att man från det allmännas sida icke nödvändigtvis

behöver eftersträva, att en förefintlig konkurrensbegränsning helt avlägsnas.

En konkurrensbegränsning kan ingalunda alltid sägas medföra

skadliga verkningar ur det allmännas synpunkt; tvärtom fullföljer många

sådana ett syfte, som även ur denna synpunkt är beaktansvärt. Vad man

åsyftar är blott att undanröja de ur allmän synpunkt skadliga verkningarna

av en konkurrensbegränsande företeelse.

Utredningen finner att vissa svårigheter kan förutses möta, då det gäller

att förhandlingsvägen komma till rätta med sådana konkurrensbegränsningar,

som icke består i vissa konkreta åtgärder från näringsidkarnas sida

utan hänför sig till ofullkomligheter i näringslivets struktur, t. ex. monopol

och oligopol. I dylika fall kan ju förhandlingen icke gärna tänkas gå ut på att

undanröja själva konkurrensbegränsningen, d. v. s. monopolet eller oligopolet.

Däremot är det väl tänkbart att genom förhandling undanröja eller

begränsa sådana skadliga följdföreteelser av konkurrensbegränsningen, som

består i exempelvis olämplig prispolitik, alltför exklusiva försäljningsmetoder,

outsiderbekämpning in. in. I sådana fall, där man kan säga sig, att den

bristande konkurrensen lett till att effektiviteten inom näringsgrenen är

mindre än den kunde och borde vara, kan det givetvis vara svårare att nå

en lösning förhandlingsvägen. Eftersom företagarna i allmänhet är positivt

inställda till rationaliseringar, är det emellertid icke otänkbart, att man

genom förhandling kan nå överenskommelse t. ex. om att göra försök med

syfte att utröna lönsamheten ur företagarnas och det allmännas synpunkter

av sådana rationaliseringar på viss eller vissa punkter, som anses särskilt

önskvärda, och att man på detta sätt kan bidraga till att utvecklingen

trots den ofullständiga konkurrensen får ett ur samhällets synpunkt godtagbart

förlopp.

Såsom förut nämnts anser utredningen att det gentemot 1953 års lag

kan anmärkas att dess effektivitet är försvagad även i det avseendet att den

ger näringsfrihetsrådet enbart förhandlande befogenhet men icke möjlighet

att genom direkt föreläggande ingripa mot samhällsskadlig

verkan av konkurrensbegränsning. Utredningen finner att lagen

verkat så kort tid, att det är svårt att redan nu avgöra, huruvida denna

svaghet är av någon praktisk betydelse. Utredningen framlägger därför

med ett undantag icke något förslag till vidgade befogenheter i förevarande

avseende. Undantaget gäller det tänkbara fallet, att en konkurrensbegränsning

medför skadlig verkan, bestående i alltför hög prissättning, och att

rättelse icke kan vinnas förhandlingsvägen. I prissättningsfrågor är företagarnas

ekonomiska intresse mera direkt engagerat än vad fallet är beträffande

sådana konkurrensbegränsningar, som tagit sig uttryck på annat

sätt än i priset. Frånvaron av varje maktmedel kan enligt utredningens mening

i dylika fall göra det svårt alt nå en godtagbar uppgörelse enbart ge
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

nom förhandling. Dessa svårigheter kan förväntas bli framträdande, om

möjligheten att tillgripa direkt prisreglering reserveras för vissa särskilda

förhållanden. För det fall att konkurrens icke kan åstadkommas förhandlingsvägen,

bör därför möjlighet fortfarande finnas att fastställa ett högsta

pris för förnödenheten eller tjänsten i fråga. Med hänsyn till vanskligheten

att avgöra, vad som är ett skäligt pris bör detta dock icke ske i andra fall

än när ett pris är uppenbart orimligt och innebär ett utnyttjande av brister

i konkurrensen.

Av det anförda anser utredningen framgå, att behovet av ett stadgande,

som ger möjlighet att i nu avsedda fall ingripa med förordnande om högsta

pris, är permanent. Å andra sidan har man anledning förmoda, att blotta

förhandenvaron av ett dylikt stadgande så avsevärt underlättar möjligheterna

till uppgörelse förhandlingsvägen, att det endast sällan behöver tilllämpas.

Något hinder möter icke mot att denna undantagskaraktär kommer

till synes genom att stadgandet får en formulering, som utesluter att

det kan komma till användning i oträngt mål. Såsom utgörande en del av

den permanenta näringslagstiftningen har en dylik regel sin rätta plats i

1953 års lag.

Med beaktande av de nu anförda synpunkterna föreslår utredningen, att

i lagen införes en bestämmelse som möjliggör fastställande av högsta pris,

då det av en företagare tillämpade priset står i uppenbart missförhållande

till kostnaderna. En förutsättning bör dessutom vara, att prissättningen

först upptagits till förhandling inför näringsfrihetsrådet utan att överenskommelse

kunnat uppnås.

En fråga för sig är, huruvida befogenheten att förordna om högsta pris

skall läggas i näringsfrihetsrådets hand. Denna lösning vill utredningen för

sin del icke förorda. I syfte närmast att betona stadgandets undantagskaraktär

föreslår utredningen, att fastställandet av högsta pris i nu avsett fall

skall ankomma på Kungl. Maj :t efter framställning av näringsfrihetsrådet.

Däremot kan åt rådet lämpligen uppdragas att vid behov medge undantag

från eller jämkningar i ett meddelat förordnande om högsta pris.

Om ett högsta pris åsättes enligt de nu skisserade reglerna, bör detta icke

betyda, att saken för framtiden får därvid bero. Tvärtom bör frågan om den

konkurrensbegränsning, som föranlett åtgärden, vid första lägliga tillfälle

upptagas på nytt och möjligheterna till uppgörelse därvid omprövas. Med

hänsyn härtill synes ej erforderligt och knappast heller lämpligt, att ett förordnande

om högsta pris får gälla under obegränsad tid. Utredningen föreslår,

att giltighetstiden begränsas till ett år från den dag, då förordnandet

meddelades. Detta utesluter givetvis icke, att nytt förordnande bör kunna

meddelas efter utgången av denna tid, om förutsättningar därför föreligger.

Utredningen erinrar om att under förarbetena till 1953 års lag ett flertal

överläggningar angående lagens utformning hölls mellan delegerade, utsedda

av chefen för handelsdepartementet, samt representanter för Sveriges

grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

Vid överläggningarna nåddes i allt väsentligt enighet om den utformning,

som lagen senare fick. Enär det möjligen kan göras gällande, att ett genomförande

av de utav utredningen förordade ändringarna i konkurrensbegränsningslagen

innebär ett ensidigt frångående från statsmakternas sida

av vad som förutsattes eller kan anses överenskommet vid nyssnämnda

överläggningar, har utredningen funnit lämpligt att inhämta yttiande från

organisationerna. Från dessa har därvid lämnats det beskedet, att de icke

ämnar åberopa 1953 års »överenskommelse» såsom hinder mot den förordade

utsträckningen av konkurrensbegränsningslagen, under förutsättning att

utredningens förslag blir enhälligt och att detsamma icke skärpes.

Yttrandena

Åsikten att prisregleringens avskaffande förutsätter

en utvidgning av 1953 års lag delas av landsorganisationen i

Sverige, som uttalar, att avskaffande av prisregleringen under mera normala

förhållanden självfallet förutsätter att samhällets övervakning av och ingrepp

mot samhällsskadliga konkurrensbegränsningar sker med snabbhet

och effektivitet. Detta anser landsorganisationen för närvarande ej vara

fallet. Även överståthållarämbetet finner de föreslagna åtgärderna motiverade

som ett led i den nuvarande prisregleringens avskaffande.

Sveriges grossistförbund anser däremot, att något reellt samband mellan

ett avskaffande av prisregleringen och en skärpning av lagstiftningen mot

konkurrensbegränsningen i själva verket ej finns, och Sveriges industriförbund

vill starkt ifrågasätta huruvida en utvidgning av 1953 års lag är en

nödvändig förutsättning för prisregleringens släppande. Priskontrollnämnden

har visserligen enligt tidigare gällande direktiv haft att särskilt uppmärksamma

sådan prissättning, som sammanhängt med konkurrensbegränsande

företeelser. I och med att 1953 års lag trädde i kraft den 1 januari

1954 har emellertid denna bestämmelse utgått ur direktiven. Under

de två senaste åren har priskontrollnämnden alltsa icke haft nagot åläggande

att vaka över konkurrensbegränsningar och har veterligt icke heller

varit verksam i sådant avseende i nämnvärd utsträckning. Det har emellertid

icke försports — och icke heller av utredningen gjorts gällande —

att detta förhållande lett till några olägenheter ur allmän synpunkt. Med

hänsyn härtill har förbundet svårt att inse, att priskontrollnämndens avveckling

i och för sig skulle nödvändiggöra en utvidgning av 1953 års lag.

Förslaget om utvidgning av näringsfrihetsrådets förhandlingsbehörighet

enligt 1953 års lag godtages av de flesta av

de myndigheter, som yttrat sig i frågan. Direkt avstyrkande är endast länsstyrelsen

i Älvsborgs län. Kritiska synpunkter uttalas särskilt av kommerskollegium

men även av länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Västernorrlands

län. De flesta av företagarnas organisationer ställer sig mera

avvisande till förslaget, ehuru blott svenska företagares riksförbund, sven
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H8 år 1956

ska försäljnings- och reklamförbundet, Sveriges hotell- och restaurantförbund

samt Sveriges speceri- & lanthandlareförbund och Sveriges färghandlares

riksförbund direkt avstyrker. Även handelskamrarna ställer sig avvisande,

men det är blott Östergötlands och Södermanlands handelskammare

samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare som uttryckligen

avstyrker. Löntagarorganisationerna tillstyrker förslaget liksom

övriga ej förut nämnda remissinstanser utom Sveriges lantbruksförbund.

Till stöd för sitt avstyrkande av förslaget åberopar länsstyrelsen i Älvsborgs

län att länsstyrelsen anser ändringen överflödig.

Sveriges färghandlares riksförbund samt Sveriges speceri- & lanthandlareförbund

anför att det med hänsyn till att lagen varit i kraft så kort tid

är opåkallat att skärpa den, innan verkningarna av den kunnat närmare

överblickas. Förbunden befarar att utvidgningen skall få olyckliga och

svårbedömda konsekvenser. Det skulle icke finnas någon bestämd inriktning

och klar avgränsning för en verksamhet, där det är svårt att på ett

tidigt stadium avgöra vad som skall betraktas som nödvändigt och lämpligt

att angripa. Förbunden är icke motståndare till att verkligt samhällsskadliga

konkurrensbegränsningar undanröjes. Den nuvarande lagstiftningen

ger emellertid möjlighet därtill. — Delvis liknande synpunkter anföres av

svenska företagares riksförbund samt Östergötlands och Södermanlands

handelskammare.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet, som i princip ej vill motsätta

sig en utvidgning av lagen så att myndigheterna får möjlighet att ingripa

mot varje fall av skadlig konkurrensbegränsning, hävdar att man

genom att ensidigt inrikta sig mot vissa befarade negativa drag i olika försäljningsmetoder

riskerar att upphäva deras kanske helt dominerande positiva

verkningar. Våra kunskaper om det komplicerade samspel, som kännetecknar

de moderna försäljningsemetoderna, är enligt förbundets mening

begränsade. Förbundet anser det därför i princip riktigast att avstyrka ingrepp

i form av konkurrenslagstiftning till dess det frågekomplex, som

modern försäljning utgör, närmare analyserats och verkningarna av olika

åtgärder klarlagts.

Kommerskollegium uttalar att det visserligen är en olägenhet att den nuvarande

lagstiftningen fått ett alltför begränsat tillämplighetsområde men

finner att ett genomförande av utredningens förslag lätt skulle få ej

önskvärda följder. Utredningens förslag innebär enligt kollegium i själva

verket, att teoretiskt varje åtgärd som vidtagits eller underlåtits av en företagare

kan bli föremål för förhandling. Utredningen avser nämligen med

konkurrensbegränsning i vidaste bemärkelse varje omständighet, som innebär

eller har till följd att konkurrensen icke är fullkomligt fri och ohämmad.

Ett förhandlingsförfarande skulle således kunna inledas i anledning

av en konkurrensbegränsning, som ej är beroende av vederbörande

företagares beteende utan är en omedelbar följd av omständigheter över

vilka han icke råder, t. ex. varubrist, lagstiftning, eller statliga reglering
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

ar. Detta antyder huru vansklig lagtillämpningen måste bli, om utredningens

utvidgningsförslag godtages; mycket stora krav finge ställas på

förmågan och omdömet hos de myndigheter som handlägger hithörande

frågor. Vidare skulle förslaget medföra svårigheter för den enskilde företagaren

att i förväg avgöra, om ett visst beteende sedermera kan komma

att bedömas som samhällsskadligt. Kollegium hyser sålunda farhågor för

att en så obegränsad utvidgning av lagen som utredningen föreslagit skulle

kunna skapa osäkerhet och misstro inom näringslivet ävensom leda till

missförstånd, allt till men för framåtskridandet. Även om den omständigheten,

att lagen icke inrymmer en mera vidsträckt befogenhet för myndigheterna

än att förhandla om konkurrensbegränsningar, är ägnad att minska

betänkligheterna, kan kollegium icke finna att den är avgörande för frågans

lösning. Lagens verkliga innebörd kan missförstås av mången näringsutövare.

Fruktan att hans beteende kan bli bedömt som åtminstone moraliskt

förkastligt kan hämma honom i hans verksamhet genom att han avstår

från att ingå överenskommelser som rent av kan vara konkurrensbefrämjande

eller eljest ägnade att höja effektiviteten inom näringslivet.

Kommerskollegium anser det önskvärt att man närmare angiver i vilka

fall av konkurrensbegränsning förhandling får äga rum. Det är dock möjligt

att en sådan precisering är praktiskt ogörlig. Tänkbart vore också att

närmare angiva eller begränsa förhandlingsmålen. Kollegium finner det icke

tillfredsställande att lagstiftningen skall bygga huvudsakligen på att vad i

förarbetena uttalats också skall följas vid tillämpningen.

Oklarheten i de föreslagna lagreglerna påtalas även av länsstyrelsen i

Kronobergs län, som anser en omarbetning av dem böra företagas, och av

länsstyrelsen i Kristianstads län, som ifrågasätter huruvida icke prövningen

av lagförslaget bör anstå till dess erfarenheter vunnits om hur prisförhållandena

utvecklas efter prisregleringens avskaffande.

Även Stockholms handelskammare anmärker att lagstiftningen skulle

komma att omfatta så gott som varje företeelse i det moderna samhället

av icke blott civil- och immaterialrättslig utan även familjerättslig natur,

som kan tänkas medföra att konkurrensen icke är fullständigt fri och ohämmad.

En sådan utvidgning av lagstiftningen måste inge betänkligheter, särskilt

som det icke kan påvisas några missförhållanden inom näringslivet,

som kan motivera utvidgningen. Kammaren anser jämväl starka praktiska

skäl tala mot förslaget. Även om lagstiftningen tillämpas med omdöme

går det icke att bortse från att den kan tjäna som underlag för trakasserier

av olika slag. Vid snart sagt varje form av exempelvis diskriminerande

prissättning eller försäljningsvägran skulle finnas möjlighet för den part

som känner sig förfördelad att anmäla saken till näringsfrihetsombudsmannen,

som knappast kan underlåta att utreda frågan. Genom den publicitet

en sådan anmälan kan få, kan många gånger skadliga följder uppkomma

för de anmälda företagen, även om anmälan ej föranleder någon åtgärd.

Kammaren anser att en uttrycklig förutsättning för förslagets genom
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

förande är att sådana fall av konkurrensbegränsningar uteslutes, som icke

är av allmän betydelse och som icke uppenbarligen är av beskaffenhet att

hindra eller försvåra annans näringsutövning. Kammaren tillägger att sådana

konkurrensbegränsningar som oligopol, selektiv försäljning och liknande

knappast lämpar sig för en förhandling, vilken torde ha sin största

betydelse då det gäller kartellavtal och dylika överenskommelser. Kammaren

anser sig av dessa skäl icke kunna tillstyrka förslaget i denna del.

Till stöd för denna ståndpunkt åberopar kammaren ytterligare att näringsfrihetsrådet

enligt sin instruktion redan har möjlighet att i den utsträckning

det prövas lämpligt genom överläggningar med näringsorganisationer

■och företagare söka främja fri konkurrens inom näringslivet. Rådet kan

således uppta överläggningar även om konkurrensbegränsningar som ej

faller under 1953 års lag. Någon skyldighet för näringsidkare att ingå på

sådana förhandlingar finns visserligen ej, men kammaren kan svårligen

föreställa sig att någon skulle undandra sig begärda förhandlingar. Kammaren

ifrågasätter om ej dylika förhandlingar skulle vara ägnade att skapa

förtroende mellan näringsliv och myndighet och sålunda att främja lagstiftningens

syfte. Ett sådant förfaringssätt har den obestridliga fördelen att

det icke kan utnyttjas i trakasserande syfte.

Sveriges industriförbund har i princip icke något att invända mot en

utformning av 1953 års lag, som ger myndigheterna möjlighet att ingripa

mot skadlig konkurrensbegränsning överhuvudtaget. Något praktiskt behov

av en utvidgning av lagen i nuvarande läge har emellertid icke påvisats.

Ej heller har räckvidden av en sådan utvidgning — t. ex. beträffande

oligopolen —- i någon mån belysts av utredningen. En utvidgning i enlighet

med utredningens förslag är enligt förbundets uppfattning desto

mindre påkallad som vissa av de företeelser, som skulle omfattas därav,

ännu under förarbetena till gällande lag uttryckligen förklarades icke böra

föranleda något samhälleligt ingripande. Innan en skärpning av lagen eventuellt

genomföres, anser förbundet verkningarna av den nuvarande lagstiftningen

böra ytterligare någon tid avvaktas. Förbundet kan av dessa skäl

icke tillstyrka utredningens förslag om utvidgning av 1953 års lag.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation finner av liknande skäl

att det icke är tillfredsställande att utan föregående noggranna utredningar

utvidga lagen. Även Sveriges grossistförbund framför snarlika synpunkter.

Därest en utvidgning av lagen sker, bör enligt förbundets mening i varje

fall en rimlig begränsning genomföras. Då detta svårligen torde kunna ske

genom att i lagen uppräkna de fall, som lagen skall omfatta, bör i motiven

klart utsägas, att i dess tillämpning alla sådana fall skall uteslutas, som

icke är av allmän betydelse och som icke uppenbarligen är av sådan beskaffenhet

att de väsentligt hindrar eller försvårar annans näringsutövning.

Jämväl Sveriges lantbruksförbund, som anser sig icke kunna tillstyrka

den föreslagna utvidgningen, uttalar att en utvidgning i varje fall

bör ta sikte på vissa preciserade typer av konkurrensbegränsning. Riksförbundet

landsbygdens folk, som däremot ej vill ställa sig avvisande till

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

en utvidgning av 1953 års lag om en sådan åtgärd förknippas med avskaffande

av den nuvarande prisregleringen, anser likaså en precisering av

förslagets innebörd nödvändig i de fortsatta förarbetena. Eljest kan den för

en fortsatt snabb framstegstakt inom näringslivet erforderliga villigheten

till risktagande äventyras på grund av ovisshet om statsmakternas inställning

till vidtagna dispositioner. Förbundet förklarar att dess tillstyrkan av

förslaget är förknippad med förutsättningen att en sådan precisering kommer

till stånd.

Sveriges köpmannaförbund finner att de motiv utredningen framlägger

lör utvidgningen av lagen icke är bärande. Förbundet beklagar att det ej

varit möjligt att i denna för näringslivet betydelsefulla lag eller i varje fall

i motiven mera exakt ange de fall där ingripande skall förekomma. Förbundet

anger icke uttryckligen sin principiella inställning till förslaget men

av yttrandet synes kunna utläsas att förbundet ej ställer sig helt avvisande

till eu utvidgning av lagen.

Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening anser, med hänsyn

dels till att behovet av en utvidgning av lagen är relativt obetydligt och

dels till att den tillämpats så kort tid, att det i varje fall är rimligt att

avvakta med lagens utvidgning till dess en bedömning av behovet därav

kan ske. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län finner med hänsyn till

lagens korta verkningstid tveksamt om dess tillämpningsområde nu bör

utvidgas.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare yttrar att den föreslagna

utvidgningen inger betänkligheter. Eftersom man på detta komplicerade

område ej kan på förhand fastslå var gränsen går mellan samhällsnyttigt

och samhällsskadligt, synes det kammaren som om enda möjligheten

vore att näringsfrihetsrådet utbildar en praxis som ej blott avser att

avskaffa missbruk där sådana finns utan också anger riktlinjer för den

konkurrensvilliga och expansiva företagsamheten. Kammaren anser att man

bör räkna med att rådets avgöranden blir i hög grad prejudicerande för

verksamheten inom berörda områden under lång tid framåt. Det är därför

enligt kammarens mening mycket viktigt att man går ytterligt varligt fram

och under den första tiden hellre »friar än fäller». Man måste nämligen

komma ihåg att åtskilliga av de företeelser som kan verka konkurrensbegränsande

också kan ha en klart effektivitetshöjande verkan ur samhällsekonomisk

synpunkt.

Såsom skäl för sitt tillstyrkande av förslaget om förhandlingsmöjligheternas

utsträckning till konkurrensbegränsningar av alla slag anför näringsfrihetsrådet

att statsmakterna måste vidtaga särskilda åtgärder för att

främja konkurrensen. Trots det inskränkande villkoret att konkurrensbegränsningen

skall medföra skadlig verkan, kan utvidgningen visserligen

tänkas leda till olägenheter på grund av svårigheten för den enskilde företagaren

att i förväg avgöra, huruvida ett visst handlingssätt sedermera kan

komma att bedömas såsom otillbörligt. Men med nämnda utgångspunkt

framstår det som eu olägenhet att den nuvarande lagstiftningen icke med
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

ger rätt till förhandling i alla de fall, där en skadlig verkan av en konkurrensbegränsning

föreligger. Enligt rådets uppfattning är denna olägenhet

så påtaglig, att de anförda betänkligheterna icke bör få hindra en utvidgning

av lagens tillämplighetsområde. Rådet har emellertid funnit sig böra

pröva huruvida en så oinskränkt utvidgning som utredningen förordat är

erforderlig. Sålunda vore det önskvärt att i själva lagtexten angiva i vilka

fall förhandling bör kunna äga rum. Vid sin prövning av detta spörsmål har

emellertid rådet fått klart för sig, att denna väg icke är praktiskt framkomlig.

Det torde vara ogörligt att så noggrant beskriva de olika konkurrensbegränsningarna,

att icke misstolkningar kan ske och därmed osäkerhet fortfarande

vara för handen. Härtill kommer att en uppräkning i lagen av

bestämda konkurrensbegränsningar aldrig kan göras uttömmande, varför

det skulle bli nödvändigt att ändra lagen så snart en ej tidigare beaktad

form av konkurrensbegränsning anmäler sig. På grund härav har rådet

nödgats övergiva tanken på en mera ingående utformning av lagtexten.

Rådet har härvid även beaktat, att här är fråga endast om förhandlingar

och icke förelägganden. Rådet uttalar emellertid att rådet finner förslaget

böra tolkas så att det ej är meningen att förhandling skall komma till

stånd i samband med en konkurrensbegränsning, som är oberoende av

de närmast berörda företagarnas handlande och som alltså är en omedelbar

följd av exempelvis en naturlig varuknapphet eller en statlig reglering.

Förliandlingsförfarandet skall inskränkas till sådana fall, där konkurrensbegränsningen

hänför sig till ett beteende från företagares sida. Övriga

fall fä föranleda en hänvändelse till de statliga myndigheter som genom

handels- eller näringspolitiska åtgärder kan påverka varutillgången och

konkurrensförhållandena. Utnyttjar den enskilde begränsningen på ett ur

allmän synpunkt otillbörligt sätt, finner rådet att förhandling bör kunna

äga rum. — Landsorganisationen i Sverige och ombudsmannaämbetet för

näringsfrihetsfrågor tillstyrker förslaget på i stort sett samma skäl. Landsorganisationen

tillägger bl. a. att i vissa fall olika konkurrensbegränsningar

är invävda i varandra. Det är, även ur praktiska synpunkter, otillfredsställande

om dessa ej skulle kunna granskas i ett sammanhang. Vidare framhåller

landsorganisationen att det bör kunna godtagas att näringsfrihetsrådet i

sin praktiska verksamhet gör lämpliga gränsdragningar mellan områden och

företeelser som må och icke må behandlas. Det väsentliga är enligt landsorganisationens

mening att kriterierna på vad som skall bedömas såsom samhällsskadlig

verkan enligt nuvarande lag även gäller för de områden som

genom utvidgningen kan bli föremål för bedömning.

Kooperativa förbundet anser utvidgningen av näringsfrihetsrådets behörighet

till sådan konkurrensbegränsning, som nu ej täcks av lagen, vara av

stor betydelse. Förbundet påpekar emellertid att om en sammanslagning

av företag i större enheter med åtföljande tryck på den mindre företagaren

skulle komma att anses som otillbörlig genom att försvåra eller hindra

dennes näringsutövning, skulle otvivelaktigt paragrafen kunna verka konkurrenshämmande

i stället för konkurrensfrämjande. En lagstiftning eller

lagtillämpning i denna anda förbiser, att en effektiv konkurrens också kan

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

resultera i utrensning av icke konkurrensdugliga företag. Förbundet håller

visserligen ej för troligt, att lagen i praktiken kominer att tolkas på detta

sätt, men har dock anledning att befara, att den anförda formuleringen kan

komma att ge upphov till framställningar till näringsfrihetsrådet, vilka kan

bidra till en onödig ökning av dess arbetsbelastning och därigenom försvåra

dess handhavande av sina centrala arbetsuppgifter.

Enligt inköpscentralernas aktiebolag ICA kan det måhända göras gällande

att man i fråga om oligopolen rör sig på ett område där förhållandena är

oklara och att man bör avstå från att öppna möjlighet till ingripanden till

dess närmare utredning om dessa företeelser föreligger. Med hänsyn till den

av bolaget hyllade principen om den fria konkurrensens avgörande betydelse

för prisbildningen vill bolaget icke motsätta sig förslaget i denna del.

Jämväl svensk industriförening, som uttalar att en lagstiftning med syfte

att motverka kartellbildningar och monopol är ett av de viktigaste och nödvändigaste

komplementen till samhällets garantier för näringsfrihet, godkänner

att 1953 års lag utvidgas på föreslaget sätt. Ej heller statens priskontrollnämnd

har något att erinra mot förslaget.

Synpunkter på de olika former av konkurrensbegränsning

som enligt förslaget skulle falla under lagen anföres i en del yttranden.

Sålunda anser kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening att

märkesvarusystemet ej bör inbegripas i de konkurrensbegränsningar, som

omfattas av lagen. Märkesvarorna är enligt föreningens uppfattning ägnade

att möjliggöra en ur konsumenternas synpunkt värdefull konkurrens,

icke minst i kvalitetshänseende. Redan nu är de branscher, inom vilka märkesvarusystemet

framför allt tillämpas, undantagna från direkt prisreglering

utan att några olägenheter torde ha uppkommit därav. Ä andra sidan

framhåller tjänstemännens centralorganisation att det i den marknadstyp,

som nu dominerar, är av värde att även märkesmonopolen, under förutsättning

att skadlig verkan bedömes föreligga, skall kunna falla under lagstiftningen.

Oligopolen är enligt näringsfrihetsrådet vanligen en naturlig följd av fri

konkurrens. Genom rationella metoder och lägre priser har ett fåtal företag

undanträngt flertalet konkurrenter. Konkurrensen torde i flertalet fall

avhålla från missbruk av oligopolställning. Visserligen förekommer oligopol

inom ett förhållandevis stort antal branscher i vårt land. Konkurrensen

från utlandet spelar emellertid en betydande roll. Konkurrens förekommer

även från andra varor, som är mera eller mindre utbytbara mot oligopolets

vara. Rådet vill ej förneka att oligopol kan medföra skadliga verkningar,

oliuru dessa i det enskilda fallet kan vara svåra att klarlägga. Rådet anser

dock sannolikheten för att en oligopolsituation medför skadlig verkan vara

ringa, framför allt när sinsemellan konkurrerande block eller företagsformer

uppträder på marknaden eller då konkurrens förekommer på nyss

nämnda sätt. Erfarenheterna visar dock enligt rådets åsikt att missförhållanden

på grund av förekomsten av märkesvaror har lättare att uppkomma

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

i en oligopolsituation. Rådet uttalar att det mången gång måste bli vanskligt

att bedöma oligopolfallet rätt och framhåller att i detta fall särskilt

stora krav ställes på varsamhet och omdöme vid prövningen och vid valet

av förhandlingsmål eller andra åtgärder inom den föreslagna lagstiftningens

ram. Vidare yttrar rådet att en sammanslagning av flera företag till en

större företagsenhet ej i och för sig får utgöra skäl till förhandling. Rådet

utgår från att det icke kommer att ingå i dess befogenheter att förhandla

om uppdelning av företag i mindre enheter.

Sveriges industriförbund åberopar sitt yttrande över varudistributionsutredningens

betänkande och anför, att vissa uttalanden däri i allt väsentligt

äger tillämpning även på det nu förevarande förslaget. I nämnda yttrande

anförde förbundet bl. a. att en oligopolsituation kunde vara en direkt följd

av hård konkurrens och att de företag som överlevt vore de mest effektiva

i branschen. Konkurrensen mellan de större företagen, som i regel gjorde

de största insatserna när det gällde att föra utvecklingen inom branschen

framåt, toge sig ofta uttryck i strävanden att tillverka bättre kvaliteter och

nya varor. Tillämpning av 1953 års lag å oligopol komme att inbegripa praktiskt

taget alla grenar av livsmedelsindustrin och den kemisk-tekniska industrin,

stora delar av textil- och konfektionsindustrierna samt den ojämförligt

viktigaste delen av tillverkningen och importen av s. k. varaktiga

konsumtionsvaror ävensom den största delen av tillverkningarna inom den

mekaniska verkstadsindustrin. Det vore enligt förbundets mening uteslutet

att påföljden av ett i lagens mening skadligt oligopol skulle bli att ett

företag skulle upplösas i mindre enheter. Förbundet ställde frågan om företagen

skulle förmås sänka sina priser eller hur man eljest skulle komma

till rätta med skadlig prissättning. Förbundet hade funnit det sannolikt att

man här skulle hamna i en sorts direkt priskontroll. Stockholms handelskammare

samt kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening delar

uppfattningen att konkurrensen inom ett oligopol vanligen är effektiv. Föreningen

för vidare på tal frågan om formen för ingripande mot oligopol

och finner en uppdelning av företag näppeligen kunna ifrågakomma. Föreningen

anser det oklart hur andra åtgärder skulle kunna få till följd att

konkurrensen inom ett av oligopol behärskat område skulle komma att

öka. Utredningens resonemang om oligopolen är enligt föreningen mycket

lösliga.

Kooperativa förbundet betraktar däremot utredningens behandling av

oligopolen som klarläggande och dess anvisningar om tillämpningen av lagen

i detta avseende som tillfredsställande. Förbundet påpekar, att oligopolssituationen

ofta är följden av utpräglad konkurrens på vissa områden

där konsumentkooperationen med egna företag kraftigt bidragit till att upprätthålla

priskonkurrens och marknadsfrihet. Exempel härpå är kvarn-,

växtolje-, margarin- och glödlampsindustrierna. Inom dylika områden men

även inom andra branscher än de av den kooperativa verksamheten berörda,

särskilt där import av större omfattning förekommer, karakteriseras enligt

förbundet situationen ofta av konkurrerande maktgrupper, som företräder

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr Ii8 år 1956

skilda intressen, med det resultatet att oligopolsituationen i sig själv ej leder

till någon markerad konkurrensbegränsning.

Utvidgningen av 1953 års lag att avse även de vertikala riktpriserna bedöms

enligt kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening i och för

sig ej ge anledning till olägenheter. Konkurrensen mellan de företag som

meddelar riktpriser och mellan deras återförsäljare är dock enligt föreningens

åsikt en tillräcklig prisregulator. Prissättningen har på senare tid blivit

alltmera differentierad. Och Sveriges köpmannaförbund framhåller att

riktprissystemet i de flesta fall kan betecknas som en ren service från organisationernas

sida, vilket i branscher med stort sortiment kan antagas göra

varan billigare än vad som skulle blivit fallet med individuell kalkylering.

Förbundet medger dock att systemet under vissa omständigheter kan leda

till prisstelhet. Denna motverkas av flera omständigheter. Beträffande en

mängd varor, såsom exempelvis färskvaror, förekommer knappast riktpriser.

I många fall tillämpas rabatter vid s. k. hemköp och kvantitetsköp eller

vid köp vissa veckodagar. Detaljister i närheten av varandra som anlitar

olika leverantörer, kan konkurrera effektivt även ur prissynpunkt genom

att tillämpa olika riktprissystem. En skenbar prisstelhet kan vara följden

av att konkurrensen drivits till sin yttersta konsekvens så att ytterligare

prissänkningar skulle medföra ren förlust. Förbundet framhåller vidare att

konsumentkooperationens enhetliga prissättning, till exempel inom samtliga

dess affärer i Stockholm, icke nås av lagen, medan det samarbete, som

i alldeles samma syfte bedrives av den enskilda handelns långa rad av enmansföretag,

drabbas därav. Mot tillkomsten av ett sådant tillstånd, vilket

strider mot principen om allas likhet inför lagen, protesterar förbundet

bestämt. Vidare må nämnas, att enligt svenska försäljnings- och reklamförbundets

mening riktpriserna bidragit till att underlätta uppkomsten av nya

distributionsformer, som medger friare kombination av pris, kvalitet och service.

Förbundet anser att fördelarna med den ökade rörlighet och konkurrens

som riktpriserna givit möjlighet till är så stora att det icke utan mycket

vägande skäl kan komma i fråga att lagstiftningsvägen inskrida däremot.

Några sådana skäl har enligt förbundets uppfattning ej framförts.

Rörande repressiva åtgärder framhåller kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters

förening att det i praktiken måste bli svårt att avgöra när exempelvis

avbrytandet av en affärsförbindelse med en leverantör har karaktär

av repressalieåtgärd och icke beror av rent affärsmässiga avgöranden.

Ur leverantörens synpunkt blir den faktiska konsekvensen densamma.

Selektiv försäljning behöver, yttrar näringsfrihetsrådet, i och för sig icke

innebära skadlig konkurrensbegränsning, desto mindre som den ofta tillämpas

av en företagare för att i konkurrensen med andra möjliggöra en billigare

distribution och därmed lägre priser. Samtidigt finner rådet det

obestridligt att eu sådan försäljningsmetod kan ha ogynnsamma verkningar.

Faran för skadlig verkan är störst när metoden användes av monopolist, företagare

i oligopolsituation eller i samförstånd mellan olika företagare. Selektiv

försäljning som tillgripes mot underskridande av riktpriser kan mot
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1956

verka bruttoprisförbudet. I sådant fall kan enligt rådets mening skadlig

verkan ej sällan förekomma, även om konkurrensen skulle vara effektiv i

tillverkningsledet. Enligt Stockholms handelskammares uppfattning tillhör

selektiv försäljning den typ av konkurrensbegränsande åtgärder som i regel

är rationaliseringsfrämjande och som skapar förutsättningar för skärpt

konkurrens. Skånes handelskammare ger uttryck för samma mening.

Även om konkurrensen i distributionsledet är begränsad beträffande de varor

som härrör från viss fabrikant, säljes varorna i fråga merendels i full

konkurrens med liknande varor från andra fabrikanter. Denna konkurrens

finner kammaren tillfyllest ur konsumenternas synpunkt. Däremot hävdar

kooperativa förbundet att selektiv försäljning kan missbrukas såväl för att

utöva repressalier mot misshagliga återförsäljare som för att i praktiken

upprätthålla riktpriser som bundna bruttopriser och ingå faktiska exklusivavtal.

Förbundet ansluter sig till tanken att möjliggöra ingrepp mot repressalieförfaranden

även när sådana förfaranden praktiseras annat än i

samverkan.

Näringsfrihetsrådet anser att prisdifferentiering kan såväl vara ett led

i effektiv konkurrens som utgöra en skadlig konkurrensbegränsning. Rådet

anser prisdifferentieringen vara en särskilt svårbedömbar företeelse som

kommer att kräva den största omsorg vid lagens tillämpning. Utredningens

uttalande att lagen bör tillämpas å prisdifferentiering i stort sett endast då

verkningsförmågan inom näringslivet hämmas, innebär, fortsätter rådet, i

själva verket ej att utredningen frångått grundsatsen att förhandling skall

kunna ske även om någon på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt hindras

i sin näring. Det torde enligt rådet nämligen förhålla sig så att i detta fall,

där fråga är om det viktigaste vapnet i konkurrensen, d. v. s. prissättningen,

den enskilde måste kunna åberopa särskilda skäl för att förfarandet skall

kunna betraktas såsom otillbörligt ur allmän synpunkt. Rådet understryker

angelägenheten av att enskilda köpare ej avskräckes från att genom vanlig

köpslagan pressa säljarnas priser, även om detta åtminstone för en tid innebär

att större skillnader uppstår än som svarar mot skillnader i säljarens

kostnader. Å andra sidan kan det enligt rådets uppfattning vara ur allmän

synpunkt otillbörligt att sådana diskriminerande skillnader i inköpspris

blir bestående mellan små och stora köpare eller på ett konventionellt sätt

tillämpas mellan olika nominella typer av kunder alldeles oavsett försäljningskostnader

eller andra objektivt påvisbara marknadsförhållanden. Vanligen

torde kunna hävdas att en sådan typ av prisdiskriminering hämmar

näringslivets verkningsförmåga, därför att företagarna ej kan konkurrera

på »lika villkor». Det kan även komma i fråga att taga upp fall då prisdiskriminering

uppenbarligen är avsedd att ersätta obefogad leveransvägran.

I övrigt torde enligt rådet fall som allvarligt försvårar annans näringsutövning

böra upptagas med största återhållsamhet, eftersom prisdiskriminering

kan förekomma som led i sund konkurrens.

Sveriges köpmannaförbund anser att utredningens uttalande om prisdiskriminering

är för vagt. Förbundets uppfattning är att ingripande skall

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

33

ske i alla fall av prisdiskriminering. Härmed avses icke att ingripande bör

komma i fråga i alla fall då olika pris tillämpas mot olika köpare. En stor

köpare, som köper på för säljaren speciellt förmånliga villkor, kan få lägre

pris än en mindre köpare som betingar sig småleveranser i oekonomiska

enheter. Diskriminering inträder enligt förbundets mening först när den

mindre köparen får högre priser, trots att han köper på samma betingelser

för leverantören som den större köparen. Jämväl kemisk-tekniska och livsniedelsfabrikcinters

förening vänder sig mot utredningens uttalande att prisdiskriminering

i regel bör föranleda ingripande endast i de fall då prisdiskrimineringen

bidrar till alt verkningsförmågan inom näringslivet hämmas.

Föreningen hänvisar bl. a. till att i samband med införandet av 1953

års lag anförts att diskriminering i regel innebär att annans näringsutövning

försvåras eller hindras. Föreningen tillägger att mot den enskilda nyetableringskontrollen

åberopas särskilt att den medför svårigheter och hinder

för den enskildes näringsverksamhet.

Ej heller Stockholms handelskammare kan dela den uppfattning som

kommit till uttryck i utredningens angivna uttalande. Kammaren anser

för övrigt att en sådan uppfattning strider mot förslagets regler om vad

som skall avses med skadlig verkan.

Även kooperativa förbundet påpekar att prisdifferentiering kan i olika

fall taga sig uttryck antingen som konkurrensbegränsning eller som ett

normalt konkurrensmoment. En negativ inställning från övervakningsmyndighetens

sida mot prisdifferentiering av sist angivet slag skulle enligt förbundets

mening givetvis icke gagna priskonkurrensen men däremot kunna

medföra skadlig verkan för konsument- och allmänintresset. En sådan tolkning

anser förbundet dock icke vara att befara.

Innebörden av begreppet effektiv konkurrens skärskådas

närmare i några yttranden. Sålunda anser Sveriges industriförbund att detta

begrepp av utredningen definieras så snävt, att eu sådan konkurrens som

utredningen synes åsyfta knappast existerar på många varuområden och

icke heller kan anses eftersträvansvärd i det moderna samhället. Utredningens

bestämningar kännetecknar enligt förbundets åsikt snarast den fria konkurrensen

enligt den ekonomiska liberalismens teori men kan icke utan vidare

identifieras med vedertagna krav på effektiv konkurrens i nutidens

ekonomiska samhälle. Avvikelser från den fria konkurrensen behöver sålunda

icke innebära att konkurrensen ej fyller rimliga krav på effektivitet.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges köpmannaförbund, svenska försäljnings-

och reklamförbundet och Stockholms handelskammare samt av

kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening som tillägger att ett

visst mått av samverkan — med den effekt på konkurrensen som denna

samverkan måste få — ofta varit till nytta för det ekonomiska framåtskridandet.

Det har nämligen möjliggjort samlade insatser och rationaliseringsåtgärder

av största betydelse.

Förslaget att i 1953 års lag införa en möjlighet till fastställande

av högsta pris tillstyrkes eller godtages av de flesta remiss3

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 14S

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

instanserna. Direkt avstyrkande är blott länsstyrelsen i Älvsborgs län, svensk

industriförening samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Kommerskollegium framhåller att förslaget synes åsyfta endast fall som

är besläktade med prisocker. Enligt kollegii mening har ett stadgande med

sådan innebörd knappast sin plats i en lagstiftning av förevarande natur.

För övrigt anser kollegium att det kan förutses att fallen blir tämligen sällsynta.

Det torde enligt kollegii uppfattning vara vanligare att priset visserligen

icke är orimligt i förhållande till kostnaderna men att dessa är högre

än som i och för sig är påkallat. Såvitt kollegium finner sig kunna bedöma,

skulle näringslivet kunna godtaga stadgandet även om utredningen åsyftat

att fastställande av högsta pris skulle kunna ske jämväl för det fall att visst

pris är orimligt högt med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter.

Ingen torde väl ha anledning av försvara ett så påtagligt slöseri med

våra tillgångar. Stadgandets innehåll i övrigt borgar för att missbruk ej behöver

befaras. Bestämmelsen blir ej tillämplig med mindre både ombudsmannaämbete!

för näringsfrihetsfrågor och rådet finner att priset är orimligt

högt. Innan ärendet hänskjutes till rådet bör samtliga på saken inverkande

förhållanden ha ingående och allsidigt belysts. Tillämpning kan ske

blott då den höga prissättningen är föranledd av konkurrensbegränsning

och ärendet kan ej hänskjutas till Kungl. Maj :t förrän förhandlingsförfarandet

misslyckats. Kollegium framhåller vidare alt saken dessutom måste

vara av allmän betydelse för att pris skall kunna fastställas samt att Kungl.

Maj :t kan utöva sin befogenhet endast på föranledande av rådet. Måttstocken

vid prövningen av kostnaderna bör enligt kollegium vara ett företag

som nått en rimlig grad av rationalisering och sålunda icke ett företag som

hunnit allra längst i detta avseende. Näringsfrihetsrådet utgår ifrån att bestämmelsen

avser att komma till rätta icke endast med konkurrensbegränsningar

som medför orimligt höga skillnader mellan pris och kostnader utan

även sådana där visst pris är orimligt högt med hänsyn till kostnaderna och

övriga föreliggande omständigheter, såsom olikhet i riskersättning och avskrivningsbehov.

Eftersom företagarna i regel torde sträva efter att genom

rationaliseringar nedbringa sina kostnader, anser rådet anledning i vanliga

fall saknas för att i detta hänseende rikta invändningar mot företagarna.

Redan härav följer att en regel av nämnda innebörd icke behöver befaras

leda till obefogade inskränkningar i företagarnas rörelsefrihet. I fråga om

bedömningen av kostnaderna hyser rådet samma uppfattning som kommerskollegium.

Är fråga om monopol där direkta jämförelseobjekt saknas,

bör försiktighet iakttagas när det gäller att bedöma vilken rationaliseringsgrad

som är rimlig. Socialdemokratiska kvinnoförbundet yttrar att förbundet

gärna sett att man funnit någon möjlighet att ingripa mot oskäliga kostnader.

Även landsorganisationen i Sverige är inne på samma tankegångar. Landsorganisationen

tillstyrker i princip förslaget om ingrepp genom förordnande

av högsta pris i de fall då godtagbar uppgörelse ej kan uppnås genom

förhandling inför näringsfrihetsrådet. Det kan enligt landsorganisationens

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr th8 år 1956

åsikt självfallet ej anses tillfredsställande att en fri prisbildning tillätes på

ett område, där priserna på grund av konkurrensbegränsningar, som man

ej lyckats undanröja genom förhandlingar, upprätthålles på en alltför hög

nivå. Denna möjlighet till prisreglerande ingrepp anser landsorganisationen

vara helt i linje med organisationens uppfattning att en obunden priskonkurrens

i en stabil ekonomi på längre sikt leder till en effektivare användning

av tillgängliga produktionsresurser än prisreglering, som kan

medföra prisstelhet och snedvridning av produktionsinriktningen. Landsorganisationen

hävdar emellertid att man vid bedömningen av frågan om

visst pris står i uppenbart missförhållande till kostnaderna måste klargöra

med vilka kostnader priset bör jämföras. Landsorganisationen anser det

i flertalet fall icke rimligt att utgå från de faktiska kostnaderna, eftersom

dessa kan ha blivit för höga just på grund av den aktuella konkurrensbegränsningen.

De prisreglerande ingreppen bör enligt landsorganisationens

uppfattning göras på sådant sätt att företagen tvingas till rationaliseringar

och kostnadssänkningar, ett resultat som normalt borde åstadkommas av

priskonkurrens mellan företagen.

En sådan tolkning av förslaget möter däremot gensaga från Sveriges industriförbund,

som förklarar sig i princip icke ha något att erinra mot den

av utredningen föreslagna bestämmelsen, men som understryker att prövningen

av priset måste avse prisets förhållande till de faktiska kostnaderna.

Det får enligt förbundets uppfattning icke göras en jämförelse mellan

det tillämpade priset och de kostnader som enligt en eller annan grund

kan befinnas skäliga. Vid en dylik prövning skulle, uttalar förbundet, stadgandets

räckvidd bli alltför obestämd. Förbundet anser nämligen att bedömandet

av olika kostnaders skälighet måste bli i hög grad beroende av

subjektiva faktorer. Förbundet tillägger att utom kostnaderna även övriga

förhållanden som normalt brukar influera på prissättningen måste beaktas.

Förbundet anser det sålunda uppenbart att marginalen mellan pris och

kostnader måste röna inverkan av den ifrågavarande tillverkningens eller

försäljningens mer eller mindre riskfyllda natur och att en nyhet, som introduceras

på marknaden, ofta bör motivera en relativt bättre marginal än redan

inarbetade varor.

Även länsstyrelsen i Västemorrlands län, som tillstyrker förslaget, förklarar

sig därvid utgå från att bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast

i situationer som närmast kan rubriceras som ockerfall. Samma inställning

intar också Västemorrlands och Jämtlands läns handelskammare, som tilllägger

att kammaren bestämt tar avstånd från förslaget om det skall ges så

vid tolkning att man först skall kunna vägra att godkänna vissa kostnader

som faktiskt nedlagts och därefter fastslå ett missförhållande mellan pris

och återstående kostnader.

Kooperativa förbundet betonar att ingripande enligt det föreslagna stadgandet

har karaktär av en extrem åtgärd och alt bestämmelsen ej är avsedd

att användas för eu allmän pris- och kostnadsprövning, vilken kunde leda

till återinförande av en mera utbredd statlig prisreglering. Under dessa för
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr t48 år 1956

utsättningar anser sig förbundet böra tillstyrka förslaget om bestämmande

av högsta pris.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar jämväl beträffande utredningens

nu förevarande förslag att det kan ifrågasättas huruvida icke med prövningen

därav kan anstå till dess man vunnit erfarenhet av följderna av prisregleringens

avskaffande och kemisk-tekniska och livsmcdelsfabrikanters

förening anser att behovet av den föreslagna lagändringen icke verifierats. De

i och för sig begränsade erfarenheterna av näringsfrihetsrådets mycket kortvariga

verksamhet tyder enligt föreningens åsikt närmast på att förhandlingarna

inför detta och möjligheterna att meddela rekommendationer medför

att lagstiftningen blir effektiv. Föreningen finner därför skäl att ifrågasätta

om lagändringen är av behovet påkallad.

Svensk industriförening motsätter sig bestämt att 1953 års lag utvidgas

så att lagen kan verka i rent prisreglerande syfte. Denna lags mening är ju

att effektivt hindra prisregleringar av olika slag, som i form av karteller,

monopol etc. kan hildas inom de olika näringarna. Det synes därför föreningen

inkonsekvent att samma lag skall kunna användas som ett instrument

just för prisregleringsingripanden. Dessutom anser föreningen det

otroligt att någon företagare skulle tvinga näringsfrihetsrådet att till Kungl.

Maj :t anmäla att en förhandling misslyckats, något som ju skulle innebära

att man riskerade skärpt lagstiftning på området. Östergötlands och Södermanlands

handelskammare uttalar att ett införande i 1953 års lag av möjlighet

att tillgripa tvångsmedel innebär en verkligt radikal förändring av

lagens natur. Lagen är en förhandlingslag. Kammaren avstyrker att man

frångår denna princip. Av samma skäl finner sig Skånes handelskammare

icke kunna förorda förslaget.

Förhållandet mellan ändringarna i 1953 års lag

samt jordbruks regleringen behandlas av de båda jordbruksorganisationerna.

Sveriges lantbruksförbund anser det nödvändigt med ett uttalande

från statsmakternas sida av innebörd att sådana interna åtgärder

inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, som har till syfte att uppehålla

priserna på jordbruksprodukter inom landet, icke skall anses stridande

mot 1953 års lag, så länge partipriserna ligger mellan prisgränserna enligt

de av 1955 års riksdag antagna riktlinjerna för den framtida utformningen

av prissättningen på jordbruksprodukter. Även riksförbundet landsbygdens

folk understryker önskvärdheten av ett klargörande i nämnda riktning.

Svensk industriförening anser däremot att det är nödvändigt med ett

kraftfullt ingripande från ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor

gentemot bl. a. förekommande konkurrensbegränsningar inom jordbruksområdet

så att icke respekten för lag och rätt skall uppmjukas bland företagarna

inom handel, industri och hantverk, därför att de finner att något

som liknar mannamån förekommer vid konkurrensbegränsningslagstiftningens

tillämpande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

37

Departementschefen

Chefen för finansdepartementet har förut denna dag i anslutning till ett

av 1954 års priskontrollutredning framlagt förslag förordat övergång till en

ordning, som innebär att direkt prisreglering ej skall tillämpas under normala

förhållanden utan att man då skall lita främst till konkurrensen som

prisregulator. I enlighet härmed har chefen för finansdepartementet framlagt

föi-slag till en ny prisregleringslag av beredskapskaraktär. Detta förslag

bygger på att man samtidigt genomför vissa av utredningen förordade lagstiftningsåtgärder,

som syftar till att ge samhället ökade möjligheter att

motverka konkurrensbegränsningar inom näringslivet.

En av dessa åtgärder innebär en utvidgning av tillämpningsområdet

för 1953 års lag om motverkande i vissa fall

av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Lagen

äger nu — om man bortser från dess allmänna förbud mot bruttopris och anbudskarteller

— tillämpning endast på konkurrensbegränsning som består

i monopol eller kartellavtal, vartill hänföres liknande överenskommelse och

eljest i samförstånd tillämpat gemensamt förfarande. Utredningens förslag

innebär att tillämpningsområdet för lagen skall utsträckas att avse alla

slag av konkurrensbegränsningar som medför skadlig verkan.

Den omständigheten att 1953 års lag nu kan tillämpas endast i kartelloch

monopolfallen innebär bestämda olägenheter. Det är visserligen möjligt

att största delen av de samhällsskadliga verkningar som förorsakas av konkurrensbegränsningar

kan hänföras till kartell- och monopolfallen och sålunda

kan bli föremål för förhandling inför näringsfrihetsrådet. Emellertid

är det uppenbart, att även andra former av konkurrensbegänsande företeelser

kan medföra samhällsskadlig verkan. Ett sådant fall är det s. k. oligopolfallet,

då marknaden inom ett visst område, ehuru kartell eller monopol

ej föreligger, behärskas av ett fåtal företag. Vidare kan olika konkurrensbegränsande

metoder, som väl vanligast användes vid monopol eller kartellavtal,

begagnas även då sådant ej föreligger. Såsom ett exempel härpå kan

erinras om det på varumärkesrätten grundade monopolliknande märkesvarusystemet.

Ett annat exempel är riktprissystemet, som i det fall att riktpriser

bestämmes av en företagare för företagare i senare distributionsled, s. k.

vertikal riktprissättning, icke nödvändigtvis förutsätter kartell eller monopol.

Ytterligare ett fall är missgynnande av viss eller vissa företagare, exempelvis

genom försäljnings- eller köpvägran eller tillämpning av olika pris

för skilda kunder.

Beträffande alla dessa fall kan visserligen helt allmänt sägas att de kan

vara och ofta är fullt godtagbara eller till och med förmånliga för samhället.

1 oligopolfallet torde sålunda ofta mycket stark konkurrens råda.

Märkesvarusystemet kan underlätta distributionen och riktprissystemet kan

minska återförsäljarnas omkostnader. Principiellt måste det stå en företagare

fritt att av rent affärsmässiga skäl välja sina kontrahenter. Prisdiffc
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

rentiering kan gynna sådana inköpsformer som kan förbilliga distributionen,

exempelvis köp i större mängder. Å andra sidan synes det i oligopolfallet

ligga nära till hands att företagen tillämpar en faktisk uppdelning av

marknaden eller att intet av dem vill ta initiativet till möjliga prissänkningar

som skulle skärpa konkurrensen i branschen och tvinga till rationaliseringar.

Och det kvasiinonopol som varumärkesrätten medför kan utnyttjas

för att framtvinga eller understödja annan konkurrensbegränsning. Riktprissystemet

kan medföra utpräglad prisstelhet. Vägran att sälja till viss

företagare kan användas som repressalieåtgärd mot obekväma konkurrenter

och detsamma gäller vägran att köpa av viss företagare. Även olika

prissättning i förhållande till olika köpare kan ta sig formen av ren diskriminering.

Alla dessa former av konkurrensbegränsningar kan alltså tänkas

i särskilda fall medföra samhällsskadlig verkan. Bärande skäl synes ej kunna

anföras för att samhällets möjligheter att ingripa mot dylik samhällsskadlig

verkan skall vara beroende av om den konkurrensbegränsning, som i

det aktuella fallet förorsakar den, kan hänföras till kartell eller monopol.

Det måste anses omotiverat att samhället endast i dessa fall skall kunna

ingripa mot eu åtgärd som medför skadlig verkan, medan enahanda åtgärd

i andra fall skall gå helt fri från ingripande även om den är aldrig så samhällsskadlig.

Icke minst tydligt är detta om olika former av konkurrensbegränsningar

är sammanvävda med varandra eller om det är fråga om

gränsfall av kartellsamverkan, som icke kan göras till föremål för förhandling.

Den olägenhet, som sålunda är förknippad med den nuvarande inskränkningen

av lagens tillämpningsområde, blir särskilt framträdande, då möjligheten

att ingripa med prisreglering begränsas enligt föreliggande förslag.

Det är nämligen tydligt att samhället i prisregleringen har ett maktmedel

som kan användas även för att undanröja skadliga verkningar av sådana

konkurrensbegränsningar som icke kan dragas inför näringsfrihetsrådet. I

och med att prisregleringen inskränkes till extraordinära situationer föreligger

därför mycket starka skäl för att utvidga 1953 års lag till att avse alla

slag av konkurrensbegränsningar. Det är visserligen, som Sveriges industriförbund

anfört, rikligt att direktiven för den prisreglerande verksamheten

ändrades i samband med tillkomsten av 1953 års lag så att föreskriften för

priskontrollnämnden, att särskilt uppmärksamma sådan prissättning som

sammanhängde med konkurrensbegränsande företeelser, upphörde. Detta

synes mig dock vara av mindre betydelse för frågans avgörande. Det väsentliga

är att samhället nu genom att avstå från prisreglering i normala tider

frånsäger sig en verksam möjlighet att ingripa. Denna omständighet gör också

att det från flera håll mot den ifrågasatta utvidgningen åberopade skälet,

att 1953 års lagstiftning varit i tillämpning så kort tid, icke kan anses bärande.

Genom prisregleringens upphörande uppkommer nämligen ett helt

nytt läge. Ej heller kan det, såsom från en remissinstans gjorts gällande,

anses tillräckligt att lita till möjligheten för näringsfrihetsrådet att i enlighet

med sin instruktion genom överläggningar med organisationer och företa
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

gare söka fräinja fri konkurrens utan att ha det stöd som en i lag förskriven

skyldighet för dem att ingå i förhandling innebär. En sådan ordning äger

ej erforderlig stadga för att säkerställa önskvärda resultat. I likhet med utredningen

finner "jag sålunda en utvidgning av tillämpningsområdet för

1953 års lag erforderlig.

Då det gäller att bestämma den nya gränsen för lagens tillämpningsområde

möter vissa svårigheter. Självfallet är det i och för sig önskvärt att erhålla

en klar och tydlig avgränsning så att osäkerhet ej uppstår om vissa förfaranden

faller under lagen eller ej. En väg att uppnå detta vore att i lagen

inskriva en närmare bestämning av begreppet konkurrensbegränsning. Lagen

innehåller icke nu någon sådan bestämning. Frågan uppmärksammades vid

lagens tillkomst men man fann att förhållandena är alltför skiftande för

att en definition av begreppet skall kunna utformas pa ett sätt som ger

nämnvärd ledning. Den närmare begreppsbestämningen överlämnades då åt

rättstillämpningen. I detta avseende har någon ändring sedan dess ej inträtt

och jag finner därför att den antydda utvägen ej är framkomlig.

En annan tänkbar utväg vore att i lagen uppräkna de olika former av

konkurrensbegränsningar som förekommer. Denna metod har dock tydliga

nackdelar. Det torde sålunda vara så gott som omöjligt att formulera sådana

definitioner att de ger ledning i tvivelaktiga fall utan att utelämna

företeelser som vållar samhällsskada. Med denna metod kan man också befara

att tolkningssvårigheter uppkommer med osäkerhet som följd. Ej

heller kan den risken uteslutas att lagen tid efter annan måste ändras därför

att konkurrensbegränsningar, som ej kan föras till någon i lagen angiven

form, befinnes vålla samhällsskada. Jag anser därför att uppräkningsmetoden

ej bör begagnas. Lagen ger i sin nuvarande utformning anvisning

på vissa former av konkurrensbegränsningar som särskilt bör motverkas.

En sådan anvisning blir emellertid helt naturligt inskränkt till vissa flagranta

former men ger icke någon nämnvärd ledning beträffande mera tveksamma

fall. Den kan dessutom vara ägnad att avvända uppmärksamheten

från andra fall, som kan vara lika samhällsskadliga. Jag finner därför ej

heller denna metod lämplig.

Även om man sålunda enligt min uppfattning nödgas avstå från att i

lagen närmare avgränsa begreppet konkurrensbegränsning, bör detta icke

innebära större vanskligheter. Konkurrensbegränsningen bör nämligen liksom

hittills föranleda ingripande enligt lagen endast i det fall att den har

samhällsskadlig verkan. Härmed förstås enligt uttryckligt stadgande i lagen

att företeelsen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,

hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar

eller hindrar annans näringsutövning. Och häri föreslås ej ändring. Väl ger

nämnda uttryck visst utrymme för subjektiva värderingar. I det övervägande

antalet fall torde emellertid företagarna icke behöva hysa tvekan om en

aktuell begränsning av konkurrensen kan anses medföra samhällsskadlig

verkan eller ej. Det är sålunda tydligt att samhällsskadlighet icke kan anses

föreligga i sådana av kommcrskollegium och näringsfrihetsrådet påtalade

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

fall då ofullständighet i konkurrensen är en omedelbar följd av naturlig

varuknapphet, lagstiftning eller statlig reglering. Detta gäller självfallet

också verksamheten inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse i den

mån den följer de riktlinjer som dragits upp av statsmakterna i samband

med jordbruksregleringen. Förhållanden som nu nämnts kan dock komma

under näringsfrihetsrådets bedömning enligt lagen, såvida de utnyttjas

på ett ur samhällets synpunkt otillbörligt sätt. Men även i de allra flesta

andra fall måste uttrycket anses ge tillräcklig ledning. I ordet otillbörlig

ligger tydligen ett krav på verklig samhällsskadlighet.

De betänkligheter, som möjligen kan återstå med hänsyn till att man ej

kan i lagen angiva innebörden av begreppet konkurrensbegränsning och

att bestämningen av skadlig verkan ej är alldeles entydig, bör enligt min

uppfattning vika då man betänker hur ingripandet sker. Om man bortser

från bruttopris och anbudskarteller, finns icke några generella förbud och ej

heller stadganden om straff eller ogiltigförklaring av åtgärden. Jag kominer

\issei

fastställa högsta pris. Detta skall emellertid förekomma blott i undantagsfall.

Och frånsett detta fall ingriper samhället blott genom att undersöka åtgärdens

samhällsskadlighet och genom att medelst förhandling söka undanröja

de skadliga verkningarna därav. Härtill kommer att förhandlingsförfarandet

har en rättegångsliknande karaktär och sker i offentlighetens fulla

ljus inför eu myndighet, näringsfrihetsrådet, vari både domare, företagare

och löntagare-konsumenter ingår som ledamöter.

I Ossa yttranden har man ansett risken stor att en utvidgning av lagen

i enlighet med vad jag i det föregående förordat skall medföra trakasserier

mot lojala företagare genom att konkurrenter, som anser sig illa behandlade,

gör obefogade anmälningar till myndigheterna. Även faran för skador till

följd av den publicitet som dylika anmälningar kan få har framhållits. Dessa

risker föreligger helt naturligt redan nu utan att några större olägenheter

därav försports. Fn viss ökning av risken för dylika olägenheter kan väl

tänkas såsom en följd av en utvidgning av lagens tillämpningsområde. Riskerna

bör dock enligt min mening ej överdrivas. .lag vill framhålla att såväl

näringsfrihetsombudsmannen som rådet har möjlighet att utan mera

ingående utredning avvisa framställningar som ej förtjänar avseende. Och

rådet kan göra detta utan att upptaga saken på sammanträde.

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag om utvidgning

av 1953 års lag så att förhandling kan ske för undanröjande av samhällsskadliga

verkningar av alla slag av konkurrensbegränsningar. Tydligt

är att den föreslagna utvidgningen av lagen kommer att ställa än större

krav på de myndigheter, som tillämpar den, än vad som redan nu är fallet.

Eftersom likartade åtgärder i ett fall kan vara samhällsnyttiga och i ett

annat samhällsskadliga, kan del bli fråga om svåra avvägningar, som kräver

giundliga utredningar och stor omdömesgillhet från myndigheternas sida.

Näringsfrihetsrådets intima kontakt med såväl företagar- som konsument
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

och löntagargrupperna gör att man enligt min mening med fullt förtroende

kan till rådet överlämna de krävande uppgifter det här är fråga om.

I detta sammanhang torde böra beaktas att det vid bedömningen av vad

som i ett särskilt fall skall anses som samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning

är av stor vikt att en åtgärd icke bedömes blott med hänsyn

till sina direkta verkningar utan sättes in i vidare sammanhang. Först

om verkan kan anses otillbörlig ur allmän synpunkt får förhandling äga

rum. Härvid måste hållas i minnet att verksamheten icke syftar till den

klassiska nationalekonomiska teorins fria konkurrens utan till den ur samhällets

synpunkt mest effektiva konkurrensen, d. v. s. en konkurrens soni

driver utvecklingen i den riktning, som på längre sikt kan förmodas innebära

det bästa utnyttjandet av samhällets resurser. Vissa begränsningar av

konkurrensen är otvivelaktigt icke blott godtagbara utan förmånliga och rent

av nödvändiga ur samhällets synpunkt. Några närmare riktlinjer för bedömningen

synes icke kunna uppdragas. Detsamma är förhållandet i fråga

om förhandlingsmålen. I allt väsentligt kan jag i dessa frågor instämma

i näringsfrihetsrådets uttalanden i dess yttrande över betänkandet. Jag vill

särskilt framhålla utredningens av flera remissinstanser understrukna uttalande

att förhandling i monopol- eller oligopolfallen ej skall gå ut på att undanröja

själva ofullkomligheten i näringslivets struktur. Näringsfrihetsrådet

får sålunda exempelvis icke förhandla om uppdelning av ett företag i

flera.

En annan av utredningen föreslagen ändring i 1953 års lag innebär, som

redan antytts, att möjlighet att fastställa högsta pris skall

införas i lagen. För det fall att förhandlingen ej ger önskvärt resultat innehåller

lagen nu ej andra regler än att rådet skall anmäla förhållandet till

Kungl. Maj :t, om saken finnes vara av större vikt. Utredningen föreslår att

Kungl. Maj :t skall äga att på hemställan av rådet fastställa högsta pris, då

konkurrensbegränsning medför skadlig verkan genom att visst pris står i

uppenbart missförhållande till kostnaderna.

Detta förslag tillstyrkes eller godtages i allmänhet av remissinstanserna.

Man ifrågasätter dock i vissa fall om behov av lagändringen föreligger. I

några yttranden anföres tillika principiella invändningar av innebörd att lagen,

som nu icke medger annan åtgärd än förhandling, radikalt förändrar karaktär

om däri införes en möjlighet att begagna tvångsmedel samt att det

skulle strida mot lagens anda, som är att motverka bl. a. reglering av priser,

att göra den till ett prisregleringsinstrument. Även om sistnämnda invändningar

icke helt saknar teoretiskt berättigande, bör de dock enligt min mening

stå tillbaka för det praktiska behovet av den föreslagna bestämmelsen.

Svårigheten att uppnå det åsyftade resultatet, d. v. s. att undanröja

skadlig verkan av en konkurrensbegränsning, torde nämligen vara särskilt

stor då denna verkan består i att priset är för högt. Denna svårighet har

emellertid hittills icke varit av större betydelse, eftersom man haft möjligheten

att genom direkt prisreglering bestämma ett skäligt pris. Men då

samhället avhänder sig denna möjlighet, blir behovet av den föreslagna be
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungt. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

stämnielsen uppenbarligen mera framträdande. Jag finner alltså att även en

ändring av lagen i den föreslagna riktningen är en nödvändig följd av att

prisregleringen reserveras för extraordinära förhållanden.

I yttrandena har förslaget i denna del tolkats på två olika sätt. Å ena

sidan har man utgått från att avsikten är att bestämmelsen skall träffa

blott vad som närmast kan betecknas som ett ockerfall, d. v. s. att bedömningen

om priset är oskäligt skall ske med utgångspunkt från de faktiska

kostnaderna i det föreliggande fallet. Å andra sidan har den meningen uttalats

att man vid bedömningen av prisets skälighet icke kan underlåta att

bedöma även kostnadernas skälighet. Den förstnämnda åsikten hävdas särskilt

från företagarhåll, medan den senare företrädes av kommerskollegium,

näringsfrihetsrådet och landsorganisationen i Sverige.

I anledning härav vill jag framhålla att den i regeln innefattade jämförelsen

i första hand bör avse förhållandet mellan priset och de faktiska kostnaderna

för framställningen av den vara det gäller hos de av den aktuella

konkurrensbegränsningen berörda företagarna. Ofta nog lärer kostnadsnivån

vara ungefärligen densamma hos alla företagarna. Men läget kan också

vara det att betydande skillnader i kostnadsläget föreligger de olika företagarna

emellan. Att i ett sådant fall städse taga kostnadsläget hos företagaren

med de högsta kostnaderna till utgångspunkt för bedömningen kan

enligt min mening ej vara riktigt. Den omständigheten att en företagare

som medverkar i en konkurrensbegränsning har en hög kostnadsnivå, t. ex.

till följd av underlåtenhet att vidtaga rationaliseringsåtgärder i en omfattning

som måste anses normal, kan icke rimligen motivera, att samhället vid

avgörandet, huruvida priset på en av konkurrensbegränsningen omfattad

vara är för högt, skall nödgas utgå från nämnda företagares faktiska kostnader.

Detta skulle innebära ett slöseri med de gemensamma resurserna,

som lagen just syftar till att motverka. Likartade synpunkter kan också

göra sig gällande i det fall att kostnadsnivån är ungefärligen densamma,

t. ex. om i ett oligopolfall alla berörda företagare underlåtit att, kanske just

till följd av den föreliggande konkurrensbegränsningen, vidta sådana rationaliseringsåtgärder

som framstår som naturliga. Även i monopolfallet kan

sådana förhållanden tänkas föreligga. Fall finns sålunda där det är motiverat

att jämföra priset med ett lägre belopp än de verkliga kostnaderna.

Å andra sidan kan det såsom Sveriges industriförbund anfört finnas skäl

för att vid jämförelsen taga hänsyn även till andra omständigheter än kostnaderna.

Införandet av en ny vara eller genomförandet av en ny tillverkningsmetod

innebär ofta nog ett betydligt risktagande. Ibland medför åtgärden endast

förlust medan den i andra fall kan ge ett avsevärt ekonomiskt utbyte.

Uppenbarligen är det ett samhällsintresse att risktagande av denna art sker

och av betydelse härför är självfallet den vinst som kan uppkomma. Det

måste alltså anses motiverat ur samhällets synpunkt att man vid jämförelsen

mellan pris och kostnader tar hänsyn till dylika och liknande omständigheter,

bland vilka även må nämnas avsättningsbehov för rationaliseringseller

forskningsändamål.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

43

Utredningens förslag, att högsta pris skall kunna fastställas då missförhållande

föreligger mellan pris och kostnader synes mot bakgrunden av det

anförda kunna tolkas alltför snävt och kunna leda såväl till att ett alltför

högt pris godtages som till att ett godtagbart pris anses för högt. Lämpligare

torde vara att ange att priset skall vara för högt med hänsyn till kostnaderna

och övriga omständigheter.

Såsom utredningen föreslagit bör en bestämmelse om fastställande av

högsta pris komma till användning endast i undantagsfall. Den skall icke

tillgripas för att genomföra en mera allmän prisreglering i situationer då

den allmänna prisregleringslagen icke kan sättas i kraft. Syftet med föreskriften

är endast att ge samhället en möjlighet att ingripa i sådana fall då

priset på en vara till följd av ofullständighet i konkurrensen är uppenbart

för högt. I anslutning härtill må ock erinras om att den primära förutsättningen

för att fastställande av högsta pris skall ifrågakomma är att konkurrensbegränsningen

innebär skadlig verkan i lagens mening, d. v. s. på ett ur

samhällets synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen eller de övriga

i lagen särskilt angivna omständigheterna. Med dessa inskränkningar synes

befogade anmärkningar icke kunna riktas mot förslaget.

Befogenheten att fastställa högsta pris torde, såsom utredningen föreslagit,

böra förbehållas Kungl. Maj :t. Det synes lämpligt att beslut om högsta

pris får fattas endast efter hemställan av näringsfrihetsrådet. Ingripandet

kommer då att föregås av en genom grundliga utredningar förberedd offentlig

förhandling inför rådet. Denna utformning av förfarandet ger företagaren

goda möjligheter att undanröja den samhällsskadliga verkan av konkurrensbegränsningen

och därigenom förhindra att bestämmande av högsta pris

kan ske. Det synes ock lämpligt att priset fastställes för högst ett år i

taget och att näringsfrihetsrådet får rätt att medge överskridande av det

högsta priset.

Jag finner mig alltså kunna tillstyrka att 1953 års lag kompletteras med

en möjlighet för Kungl. Maj :t att på framställning av näringsfrihetsrådet

fastställa högsta pris därest konkurrensbegränsning befinnes medföra skadliga

verkningar i form av uppenbart för högt pris på en vara. Jag finner ej

anledning att i detta sammanhang upptaga frågan huruvida behov i övrigt

föreligger att i lagen införa möjligheter att förelägga företagare att undanröja

konkurrensbegränsning eller verkningar därav. Denna fråga torde i

vart fall icke kunna bedömas förrän man har ytterligare några års erfarenhet

av lagens tillämpning.

DETALJUTFORMNINGEN

Såsom utredningen föreslagit torde utvidgningen av lagen till att avse alla

konkurrensbegränsningar genomföras genom att 5 § första stycket, vari den

nu gällande inskränkningen till monopol- och kartellfallen stadgas, samt

6 §, som innehåller bestämmelserna om vad som särskilt bör motverkas,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

i lagens nu gällande lydelse bortfaller. För att ersätta de bortfallna stadgandena

kan lämpligen definitionen å samhällsskadlig verkan, som nu återfinnes

i 1 § andra stycket, överföras till det avsnitt i lagen, som rör förhandling

för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning,

och bilda en ny 5 §. Såsom en ny 6 § synes böra upptagas den nuvarande

bestämmelsen i 5 § andra stycket om att förhandling inför näringsfrihetsrådet

icke, med mindre Kungl. Maj:t lämnat tillstånd, får gälla verkan

utom riket av konkurrensbegränsning, samt om förutsättningarna för att

sådant tillstånd skall kunna meddelas.

Reglerna om högsta priset synes i enlighet med utredningens förslag kunna

infogas såsom ett andra stycke i 21 §, vilken paragraf innehåller regeln

om näringsfrihetsrådets åtgärd, då förhandling inför rådet avslutas

utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning kunnat undanröjas. Bestämmelser

om straff och annan påföljd för den, som åsidosätter ett meddelat

förordnande om högsta pris, bör inarbetas bland lagens övriga ansvarsbestämmelser,

lämpligen i form av ett tillägg till nuvarande 29 §.

1 §•

Lagen anger för närvarande sitt syfte vara att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning

inom näringslivet. I överensstämmelse med grunderna

för de föreslagna lagändringarna synes syftet nu böra anges vara att främja

en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens. I övrigt torde paragrafen böra

utformas på samma sätt som 1 § första stycket i den gällande lydelsen med

allenast en mindre redaktionell ändring.

5 §.

Utredningen föreslår att den nu i 1 § andra stycket intagna definitionen å

samhällsskadlig verkan vid överförandet till 5 § underkastas blott den redaktionella

ändringen att bestämmelsen utformas som en betingelse för förhandling.

Yttrandena innehåller — utöver de tidigare refererade önskemålen om

närmare precisering av de former av konkurrensbegränsningar som skall

falla under lagen och om förtydligande av ordalagen — endast ett fåtal

uttalanden rörande paragrafens närmare utformning.

Näringsfrihetsrådet framhåller att för den enskilde näringsutövaren kan

en konkurrensbegränsning som försvårar hans näringsutövning lätt komma

att framstå som otillbörlig. Det kan ej rimligen begäras av den enskilde att

han alltid skall inse att det måste vara fråga om en ur allmän synpunkt

skadlig verkan. Rådet befarar därför att lagen efter utvidgningen kan komma

att åberopas i ej avsett syfte. För att minska denna fara synes det lämpligt

att något förtydliga lagens ordalag i detta hänseende, exempelvis genom

att inskjuta ordet »allvarligt» framför ordet »försvårar» i definitionen på

skadlig verkan. I anslutning härtill föreslår rådet den formella ändringen

att ordet »hindrar» sättes först.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

Sveriges köpmannaförbund och Stockholms handelskammare anför liknande

synpunkter. Förbundet förordar texten »hindrar eller avsevärt försvårar»,

och kammaren anser som förut omtalats att fall som icke är av

allmän betydelse och som icke uppenbarligen är av beskaffenhet att hindra

eller försvåra annans näringsutövning bör uteslutas från lagens tillämplighetsområde.

Departementschefen

Utöver vad jag i den allmänna motiveringen anfört vill jag framhålla, att

jag icke kan finna att en ändring av definitionen på samhällsskadlig verkan

på sätt näringsfrihetsrådet m. fl. föreslagit är påkallad. Ett sådant tillägg

kan befaras förhindra att lagen tillämpas å fall av principiell vikt, där skadan

för den utsatte företagaren i det aktuella fallet är av mindre betydenhet.

Däremot förefaller det föga ägnat att avhålla någon, som anser sig otillbörligt

behandlad eller vars avsikt är att trakassera en konkurrent, från att

göra anmälan. De fall, som man vill utesluta genom det föreslagna tillägget,

är enligt min mening uteslutna redan genom kravet att verkan skall vara

otillbörlig ur allmän synpunkt.

21 §.

Utredningen erinrar om att det enligt gällande lydelse av 21 §, då förhandling

ej lett till önskvärt resultat, åligger näringsfrihetsrådet att göra

anmälan därom till Kungl. Maj:t, därest saken finnes vara av större vikt.

Möjligheten att förordna om högsta pris bör enligt utredningen anknytas till

denna bestämmelse så att rådet, om förutsättningarna för åsättande av

högsta pris föreligger, kan vid sin anmälan foga framställning därom. Paragrafen

bör därjämte stadga befogenhet för Kungl. Maj :t att efter sådan

framställning fastställa högsta pris, varjämte den bör innehålla övriga regler

om högsta priset, nämligen att det ej får överskridas utan tillstånd av rådet

och att det gäller under högst ett år.

Enligt förslaget skall högsta pris kunna fastställas endast då saken finnes

vara av allmän betydelse. Härmed avses att det bör vara fråga om en

prissättning, vars praktiska verkningar är märkbara för den köpande allmänheten.

Detta innebär en skillnad i förhållande till bestämmelsen i första

stycket, enligt vilken anmälan till Kungl. Maj:t även bör ske i exempelvis

det fallet, att uppgörelse icke kunnat åstadkommas i en ren principfråga av

större vikt.

Statens priskontrollnämnd framhåller att det finns många varu- och tjänsteområden

där prissättningen är så oenhetlig att en prisreglering icke lämpligen

kan ske genom högstpris. Dylika områden har av nämnden prisreglerats

med stöd av föreskrifterna om prisstopp. Nämnden finner det därför

av praktiska skäl angeläget att Kungl. Maj :t även skall ha rätt att utfärda

bestämmelser som innebär prisstopp, d. v. s. går ut på att det högsta pris

som får uttagas är det som en var företagare tillämpade vid viss tidpunkt.

En sådan anordning kan stundom vara fördelaktigare än högstpris även

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Iiungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

därför att ett sådant enligt nämndens åsikt i vissa lägen kan locka till en

kostnadsmässigt icke motiverad höjning av priset upp till den högsta nivån.

Försäkringsinspektionen anför att behov av möjlighet att förordna om

högsta pris ej föreligger då det är fråga om försäkringspremier. Lagen om

försäkringsrörelse ger fullt tillräckliga möjligheter att komma till rätta med

de fall, i vilka det kan föreligga uppenbart missförhållande mellan försäkringsbolags

premier och dess skade- och förvaltningskostnader. Med hänsyn

härtill anser inspektionen att bestämmelsen om förordnande av högsta pris

bör göra undantag för försäkringspremie.

Departementschefen

Jag får hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen. Därutöver

vill jag framhålla, att jag tillstyrker förslaget att högsta pris skall kunna

fastställas endast då den tillämpade prissättningen har allmän betydelse

på det sätt att dess praktiska verkningar är märkbara för allmänheten. Befogenheten

att fastställa högsta pris bör otvivelaktigt innebära rätt för

Kungl. Maj: att fastställa högsta priset i form av stoppris. Innebörden av

begreppet högsta pris är alltså ett annat än den nya prisregleringslagens

högstpris. Även i övrigt tillstyrker jag de föreslagna reglerna. Det synes ej

erforderligt att stadga undantag för försäkringspremier.

25 §.

Ändringen i denna paragraf föranledes enbart av det förslag att 1946 års

lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet skall upphöra

och ersättas av en ny lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

som jag i det följande vill förorda.

26 §.

Utredningen framhåller att enligt paragrafens nu gällande lydelse har definitionen

av begreppet »företagare» utformats så, att därunder inbegripes

bl. a. den som säljer viss förnödenhet. Däremot har icke uttryckligen angivits,

att under begreppet faller även den som bedriver tillverknings- eller

inköpsverksamhet. Vid tillkomsten av lagen åberopades bl. a. önskvärdheten

att vinna överensstämmelse med 1946 års lag. Vidare framhölls, att med

lormuleringen ej avsågs att utmärka, att lagstiftningen uteslutande skulle

röra sådana konkurrensbegränsningar, som sammanhängde med vederbörandes

försäljningsverksamhet, utan att även sådan konkurrensbegränsning,

som berörde vederbörande företagares inköpsverksamhet, omfattades avlagstiftningen.

Utredningen, som anser att den nuvarande formuleringen kan leda till

tveksamhet om stadgandets rätta innebörd, har i samband med att 1946 års

lag föreslås utbytt mot ny lagstiftning ansett lämpligt att på denna punkt

intöra ett förtydligande både i den nämnda lagstiftningen och i konkurrensbegränsningslagen.

Utredningen föreslår i sådant syfte en formulering, som

tydhgt utmärker, att båda lagarna är tillämpliga även på den som tillverkar

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

eller köper viss förnödenhet. Ett liknande förtydligande har också gjorts i

det hänseendet, att under förslaget uttryckligen inbegripits den som driver

försäkringsrörelse.

Departementschefen

Mot den föreslagna utformningen av företagarbegreppet, vilken icke mött

erinringar under remissbehandlingen, har jag intet att invända.

29 §•

Straffansvar synes böra stadgas för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet,

som ej är ringa, bryter mot förordnande om högsta pris. Straffet

torde normalt böra vara dagsböter. Det synes dock påkallat med en särskild

straffskala för grova brott. Denna torde böra upptaga fängelse i högst ett

år eller dagsböter. Därjämte torde regler om förverkande och husbondeansvar

vara erforderliga.

Uppdelningen av brotten mot regeln om högsta i pris i grova brott och

andra torde böra medföra en motsvarande uppdelning av de nu i paragrafen

upptagna brotten mot förbuden i fråga om fast bruttopris och anbudskartell.

Ikraftträdandebestämmelsen

I likhet med vad chefen för finansdepartementet föreslagit i fråga om den

nya prisregleringslagen bör även dessa lagändringar träda i kraft den 1

januari 1957. II.

II. Förslaget till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och

konkurrensförhållanden m. m.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Gällande bestämmelser

Lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom

näringslivet anger inledningsvis som sitt syfte att förebygga skadlig verkan

av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Delta sker dels genom registrering

av konkurrensbegränsande överenskommelser och dels genom särskild

undersökning, övervakning utövas av övervakningsmyndighet som Kungl.

Maj :t bestämmer (1 §). övervakningsmyndighet är kommerskollegium,

inom vilket verk en särskild byrå, monopolutredningsbyrån, inrättats för ändamålet.

Bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet övervakas dock

av bank- och fondinspektionen respektive försäkringsinspektionen.

I fråga om registreringen stadgas att yrkesutövare är skyldig att efter

anmaning av övervakningsmyndighet anmäla av honom ingånget eller eljest

biträtt kartellavtal eller annan liknande överenskommelse, som berör pris-,

produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden i riket (2 §).

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i8 år 1956

Anmaning kan även avse överenskommelse som föreligger vid viss framtida

tidpunkt eller som träffas eller tillämpas under viss tidsperiod (3 §).

Vid anmälan skall fogas handlingar rörande överenskommelsens innehåll

eller, om den är helt eller delvis muntlig, fullständig redogörelse för innehållet

(4 §).

Över konkurrensbegränsande överenskommelser, som anmälts eller vid

särskild undersökning kommit till övervakningsmyndighetens kännedom,

föres kartellregister (5 §).

Särskild undersökning kan av övervakningsmyndigheten beslutas, därest

myndigheten finner anledning befara skadlig verkan av konkurrensbegränsning

inom viss verksamhet eller eljest särskilda skäl föreligger därtill. Undersökningen

avser förekomsten av konkurrensbegränsning och därav föranledd

skadlig inverkan på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden

i riket (6 §).

För uttörande av sådan undersökning tillerkänner lagen övervakningsmyndigheten

särskilda befogenheter. Yrkesutövare kan således föreläggas

att hålla tillgängliga handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar

av betydelse samt att i övrigt meddela erforderliga uppgifter. Uppgiftsskyldig

kan kallas att personligen inställa sig inför myndigheten (7 §). Om det

på grund av särskilda omständigheter är erforderligt för undersökningen,

kan även annan än den uppgiftsskyldige föreläggas att lämna uppgifter

(8 §).

Straff stadgas för den som underlåter att inom förelagd tid anmäla överenskommelse

samt för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar

oriktig uppgift vid undersökning. Straffet är dagsböter eller, där omständigheterna

är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.

Samma straff föreskrives för den som har eller haft att taga befattning

med undersökning, om han i vidare mån än som kan anses erforderligt för

uppdragets fullgörande yppar affärs- eller driftförhållande, varom han erhållit

kännedom under sin verksamhet i eller för uppdraget, eller om han

begagnar sig av sådan kännedom för att bereda sig eller annan fördel eller

för att göra skada (10 §).

Vidare innehåller lagen regler om vite (9, 11, 12 §§), ersättning vid personlig

inställelse (13 §), besvär (14 §) in. m.

Enligt 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar må handling som inkommit till övervakningsmyndighet

enligt den förut återgivna lagen, i den mån handlingen innehåller

upplysningar om yrkesutövares affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande

kan lända honom till men, icke i andra fall än Kungl. Maj:t

bestämmer utlämnas förrän tjugu år förflutit från handlingens datum. Detsamma

gäller även beträffande handling som upprättats hos myndigheten.

Vad sålunda stadgas gäller dock ej kartellregister. Sådant register är i

princip offentligt. Kungl. Maj :t kan dock förordna att kartellregister, såvitt

rör viss överenskommelse, icke må utlämnas förrän tjugu år efter det anteckning

om överenskommelsen gjordes i registret.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HS år 1956

49

I 10 § prisregleringslagen den 30 juni 1947 stadgas att myndighet som

Kungl. Maj :t bestämmer äger föreskriva skyldighet för den, som yrkesmässigt

köper eller säljer viss förnödenhet eller yrkesmässigt utför viss tjänst,

att på anfordran lämna de uppgifter som finnes erforderliga för utövning

av priskontrollerande verksamhet samt att för kontroll av lämnade uppgifter

eller tillämpade priser förete handelsböcker och affärshandlingar. Vite

kan föreläggas den som försummar att fullgöra honom ålagd skyldighet.

Straff stadgas för den som vid lämnande av uppgift söker vilseleda myndigheten

(12 §).

Utredningen

Vissa ändringar i gällande lagregler om uppgiftsskyldighet finner

utredningen påkallade. Lagstiftningen mot konkurrensbegränsningar

måste ge samhället möjligheter icke blott att ingripa mot samhällsskadliga

konkurrensbegränsningar utan även att uppspåra konkurrensbegränsningar

och bedöma deras effekt. Utredningen framhåller att 1946 års lag ger samhället

möjlighet att undersöka varje typ av konkurrensbegränsning. Den

formella möjligheten att verkställa alla erforderliga utredningar finns sålunda

redan. Utredningen föreslår att samhället dessutom får möjlighet att

tölja utvecklingen inom näringslivet dels genom inhämtande av uppgifter

om priser, marginaler, kostnader m. m., dels genom specialutredningar även

i prisfrågor. Samtidigt med att utredningsapparaten utbygges så att den

medger en ökad insyn i prisbildningen, skapar man även underlag för en

målmedveten upplysning av konsumenterna i syfte att öka deras priskännedom

och prismedvetande, vilket utredningen anser erforderligt.

Utredningen framhåller att för en verksamhet av den karaktär utredningen

förordat är den i 1946 års lag stadgade uppgiftsskyldigheten icke

tillräcklig. Den måste i varje fall utbyggas med föreskrifter om skyldighet

för yrkesutövaren att lämna uppgifter om tillämpade priser samt om förhållanden,

som kan inverka på bedömandet av prissättningen, t. ex. intäkter,

kostnader och vinster i rörelsen. Vidare anser utredningen att också

prisfrågorna bör kunna göras till föremål för särskild undersökning på

samma sätt som fallet är med frågor angående konkurrensbegränsningar.

Bestämmelsen om skyldighet att förete handelsböcker m. m. samt att lämna

uppgifter, som erfordras för undersökningen, bör därför få en sådan avfattning,

att den otvetydigt avser även undersökning av frågor, som endast rör

prisbildningen.

Mot ett stadgande av nu antytt innehåll kan, anför utredningen, möjligen

riktas den invändningen, att uppgiftsskyldigheten blir ganska vittgående

och relativt obestämd till sin omfattning. En uppgiftsskyldighet av liknande

karaktär och omfattning är emellertid redan nu stadgad i 10 § prisregleringslagen.

De nya bestämmelserna innebär i stort sett blott, att dessa

redan gällande stadganden överföres till ett annat område av lagstiftningen.

Givetvis förutsattes, att bestämmelserna handhas med urskillning.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 148

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr ?48 år 1956

Utredningen föreslår därför, att 1946 års lag utbytes mot en ny lag benämnd

lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden,

vilken i princip bör behandla blott frågan om uppgiftsskyldighet för

näringsidkare och de spörsmål, som står i direkt samband därmed. De nu

i 1946 års lag intagna närmare reglerna om myndighetens arbetssätt bör i

stället inflyta i en särskild instruktion för myndigheten.

För övervakningsverksamheten föreslår utredningen inrättande av en ny

myndighet. Bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet skall dock

som hittills övervakas av bank- och fondinspektionen respektive försäkringsinspektionen.

Utredningen behandlar även frågan med vilken sekretess de uppgifter,

som inkommer från näringsidkare och andra, bör kringgärdas. Denna

fråga aktualiseras särskilt genom utredningens förslag att undersökningsmyndigheten

skall bedriva en för allmänheten avsedd publiceringsverksamhet.

Ur de synpunkter, som förestavat utredningens ställningstagande, finner

utredningen det önskvärt, att gränsen för vad som får publiceras icke dragés

för snävt. Med hänsyn till näringsidkarnas befogade intressen — och

indirekt även ur allmän synpunkt — är det emellertid också nödvändigt att

skapa garantier för att sådana upplysningar om enskildas affärs- och driftförhållanden,

vilkas yppande kan lända vederbörande till men, icke i onödan

utlämnas till offentligheten.

Mot offentliggörande av prisuppgifter, vilket är en del av den konsuinentupplysande

verksamheten, har enligt utredningen den lojala företagsamheten

ej anledning att reagera.

Vad angår frågan om konsumentupplysning bör kunna meddelas även

rörande marginalsättningen och prestationerna i olika försäljningsled, intäkter,

kostnader, vinster m. fl. förhållanden, som kan inverka på prisbildningen,

framhåller utredningen att prisbildningsfrågor och vad därmed sammanhänger

av gammalt betraktats såsom affärshemligheter. Utredningen

förklarar sig icke vilja bryta med denna uppfattning på det sättet, att principerna

för de enskilda företagens prissättning göres till allmän egendom.

Ä andra sidan anser utredningen emellertid, att man på företagarhåll ofta

överskattar betydelsen av att upprätthålla sekretess i prissättningsfrågor.

Som en allmän princip finner utredningen kunna fastslås, att några betänkligheter

i stort sett icke behöver möta mot att publicera uppgifter om

kalkyleringsmetoder, intäkter, kostnader, vinster m. m. för en näringsgren

eller en grupp av företagare, vare sig uppgifterna avser förhållandena i allmänhet

inom gruppen eller rör prisbildningen beträffande någon viss vara.

Däremot bör största försiktighet iakttagas, när det gäller att publicera uppgifter,

som kan hänföras till viss företagare. Publicering av uppgiftsmaterialet

bör ske i bearbetad form, och primärmaterialet bör normalt icke

offentliggöras. Sekretessfrågan kommer med hänsyn härtill i allmänhet att

aktualiseras endast i samband med framläggandet av sådana redogörelser,

som utarbetas i speciellt syfte att bringas till allmänhetens kännedom.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

Vilken form och vilket innehåll som bör givas åt dessa redogörelser, är i

sista hand en omdömesfråga, för vars avgörande några exakta lagregler

icke kan utformas.

Utredningen anser att det icke är möjligt att tänka sig en sådan ordning,

att Kungl. Maj :t i varje särskilt fall prövar vad som skall offentliggöras.

Denna uppgift måste av praktiska skäl anförtros undersökningsmyndigheten.

Genom formuleringen av föreskrifterna om sekretessen bör emellertid

tydligt anges, att inkomna uppgifter i princip är sekretesskyddade och

att sekretessen icke får brytas godtyckligt utan blott i den mån detta är påkallat

för att myndigheten skall kunna fullgöra de uppgifter, som åvilar

densamma. Dessa kan lämpligen anges genom hänvisning till den instruktion,

som Kungl. Maj:t torde komma att utfärda för myndigheten. Utredningen

föreslår att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar ändras i enlighet härmed.

Vid sidan av de sekretessregler, som utredningen sålunda föreslår i fråga

om handlingar, som inkommer till eller upprättas hos undersökningsmyndigheten,

bör finnas en särskild bestämmelse om tystnadsplikt för myndighetens

tjänstemän. Denna tystnadsplikt bör i princip omfatta alla sådana

affärs- och driftförhållanden, om vilka vederbörande fått kännedom genom

sin verksamhet hos myndigheten. Offentliggörande av upplysningar om

dessa förhållanden bör med andra ord endast få ske i den form, som anvisas

genom det förut berörda stadgandet i 1937 års lag.

Yttrandena

Förslaget till lag om uppgiftsskyldighet göres i regel icke till

föremål för mera allmänna uttalanden. De flesta remissinstanserna tillstyrker

grunderna för förslaget eller lämnar dem utan erinran. Direkt avstyrkande

är blott inköpscentralernas aktiebolag ICA, Sveriges hotell- och restaurantförbund,

Stockholms handelskammare samt Östergötlands och Södermanlands

handelskammare. Av dessa anför endast Sveriges hotell- och

restaurantförbund mera principiella synpunkter. Förbundet befarar att den

föreslagna uppgiftsskyldigheten utgör inkörsporten till andra mera långtgående

åtgärder. Redan förslaget innebär emellertid enligt förbundets uppfattning

ett stort steg från de principiella grunder, på vilka ett fritt näringsliv

bör vila. Sett i samband med de föreslagna ändringarna i 1953 års lag

pekar det enligt förbundets uppfattning klart emot den situation, där näringslivet

endast nominellt och till det yttre kan sägas vara fritt men reellt

och till det inre helt influeras av kollektivet, staten. Förbundet understryker

vidare att uppgiftsskyldigheten blir ganska vittgående och obestämd till

sin karaktär. Näringslivet betungas redan av en sådan mångfald vid sidan

av dess egentliga verksamhet liggande uppgifter och skyldigheter att ett lättande

av denna börda förvisso vore motiverat. När nu tvärtom eu ytterligare

utvidgning av dessa skyldigheter ifrågasättes, bör man enligt förbundets

åsikt ha rätt att fordra tungt vägande skäl härför. Förbundet anser

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

inga sådana skäl föreligga. Förbundet har svårt att förstå att den föreslagna

konsumentupplysningen nödvändiggör en så långtgående uppgiftsskyldighet

som förslaget innebär. Den omständigheten att motsvarande skyldighet

finnes införd i gällande prisregleringslag finner förbundet icke kunna tillmätas

någon betydelse. Prisregleringslagen är enligt sin lydelse och lagstiftarens

ursprungliga avsikt endast till för extraordinära förhållanden. Den

av utredningen föreslagna uppgiftsskyldigheten avser emellertid normala

förhållanden. — Behovet av den föreslagna uppgiftsskyldigheten i den mån

den icke redan stadgas i 1946 års lag bestrides även av Östergötlands och

Södermanlands handelskammare samt av inköpscentralernas aktiebolag

ICA, som jämväl instämmer i uppfattningen att det icke ter sig naturligt

att överföra bestämmelser från prisregleringslagen till en för normala förhållanden

avsedd lag.

Även svenska bankföreningen framhåller att företagarna redan är alltför

betungade med att sammanställa och avlämna uppgifter av skilda slag till

olika myndigheter och institutioner. Föreningen anser det därför böra närmare

undersökas om icke en tillräckligt effektiv prisövervakning kan åstadkommas

med hjälp av redan tillgängliga statistiska källor.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation förklarar sig däremot i

och för sig icke ha några erinringar mot en allmän uppgiftsskyldighet.

Grundtanken i förslaget tillstyrkes av kommerskollegium, som finner det

uppenbart, att den ifrågasatta prisregistrerings-, prisanalys- och konsumentupplysningsverksamheten

ej kan bedrivas med mindre det organ som skall

handlägga dessa frågor har laglig möjlighet att hos berörda näringsidkare

inhämta kunskap om alla för verksamheten betydelsefulla omständigheter.

Även kommerskollegium påpekar emellertid, att uppgiftsskyldigheten enligt

förslaget blir ganska vittgående och obestämd till sin omfattning och

finner mot det av utredningen åberopade huvudskälet, nämligen att liknande

bestämmelser finns i gällande prisregleringslag, kunna invändas att

prisregleringslagen är avsedd att tillämpas under utomordentliga förhållanden,

då den enskilde i samhällsnyttans intresse får finna sig i långtgående

statliga ingripanden, medan den nu föreslagna lagen kommer att

gälla även under normala förhållanden. Det kan därför enligt kollegii mening

starkt ifrågasättas om det är lämpligt att i sådant läge på en underordnad

myndighet delegera denna ömtåliga uppgift, som kan komma att

avse en hel bransch. Kollegium anser det kunna göras gällande att Kungl.

Maj :t bör ha beslutanderätten i dessa frågor. Kollegium understryker angelägenheten

av att de statliga myndigheterna handlägger frågorna med omdöme

så att näringslivet icke onödigtvis störes.

Uppfattningen att den föreslagna uppgiftsskyldigheten är nödvändig för

ifrågavarande verksamhet delas av länsstyrelsen i Västernorrlands län, som,

liksom ock näringsfrihetsråidet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

tillstyrker förslagets huvudlinjer.

Bank- och fondinspektionen samt försåkringsinspektionen har intet att

erinra mot att jämväl i fortsättningen handha de ifrågavarande övervak
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

53

ningsuppgifterna såvitt avser bank- och fondväsendet respektive försäkringsväsendet.

Försäkringsinspektionen föreslår dock att försäkringsväsendet

skall undantagas från tillämpningen av den nya lagen samt att motsvarande

uppgiftsskyldighet för försäkringsrörelse skall grundas på 1948 års lag

om försäkringsrörelse och 1950 års lag om rätt för utländsk försäkringsanstalt

att driva försäkringsrörelse här i riket. Alla de slag av uppgifter

rörande priser, intäkter, kostnader och vinster m. m. som omfattas av den

nu föreslagna uppgiftsskyldigheten är försäkringsbolagen redan skyldiga att

lämna enligt försäkringslagstiftningen. Inspektionen måste därjämte anses

ha möjlighet att med stöd av stadgande i nämnda lagstiftning infordra uppgifter

jämväl om överenskommelser och åtgärder som är ägnade att begränsa

konkurrensen. Och det kan icke vara lämpligt att infordrande av

samma uppgifter kan ske med stöd av två olika lagar. Olämpligheten härav

framstår särskilt skarpt mot bakgrunden av att straffbestämmelserna

och bestämmelserna om tystnadsplikt är olika utformade i uppgiftsskyldighetslagen

och försäkringslagarna samt att enligt sekretesslagen andra regler

gäller för handlingar, som införskaffats eller upprättats med stöd av 1946

års lag, än i fråga om handlingar som har avseende på försäkringsrörelse.

Utredningens uttalande rörande sekretessen och dess förslag till

lagregler i denna fråga föranleder — förutom att statens priskontrollnämnd

förklarar sig icke ha något att erinra mot de av utredningen i denna del

uppdragna riktlinjerna och att kommerskollegium uttalar att det är synnerligen

betydelsefullt att uppgifterna icke begagnas på sådant sätt att affärshemligheter

yppas — icke annat yttrande än att Svea hovrätt framhåller

att det med den föreslagna utformningen av sekretessbestämmelserna

synes möta svårigheter för eu företagare att på förhand bedöma i vad mån

av honom lämnade uppgifter kommer att åtnjuta sekretess. Hovrätten anser

detta medföra risk för att företagarna söker undvika att lämna uppgifter

om förhållanden som av dem betraktas som interna. Därigenom kan

syftet med lagen komma att motverkas. Hovrätten finner därför att begränsningen

av sekretesskyddet kommer att gå alltför långt.

•v

Departementschefen

Den föreslagna ordningen med prisreglering endast i extraordinära situationer

och konkurrensen som främsta prisregulator under normala tider

förutsätter, såsom också framgår av vad chefen för finansdepartementet anfört

vid anmälan av förslaget till ny prisregleringslag, alt samhället bär möjlighet

att följa näringslivets utveckling för att kunna utröna huruvida konkurrensen

har erforderlig effektivitet. Det är icke tillräckligt att samhället

kan — på sätt närmare angivits i föregående avsnitt — ingripa mot konkurrensbegränsningar

med stöd av 1953 års lag. Därutöver kräves att förutsättningar

finns för samhället att uppdaga dylika begränsningar och utforska

deras verkan. En betingelse härför är att det allmänna har insyn i de faktorer

som påverkar prisbildningen, såsom i fråga om priser, intäkter, kostna
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

der, vinster m. in. Av betydelse i detta sammanhang är också att från samhällets

sida bedrives saklig konsumentupplysning i pris- och prisbildningsfrågor.

Härigenom kan man häva eller i varje fall minska sådana brister i

konsumenternas kunskap om priser och prisbildning, som försvagar konkurrensens

effektivitet.

För att samhällsorganen skall erhålla den kunskap om priser och prisbildning,

som är förutsättningen för en statlig prisregistrerande, prisanalyserande

och konsumentupplysande verksamhet av den art jag nu skisserat,

erfordras en allmän uppgiftsskyldighet för i första hand näringsidkarna,

men i vissa fall även andra. En sådan uppgiftsskyldighet, som

utöver uppgiftsplikt rörande konkurrensbegränsningar måste avse icke blott

priser utan alla omständigheter som kan påverka prisbildningen, har utredningen

också föreslagit. Företagarnas organisationer har i regel ej motsatt

sig förslaget vid remissbehandlingen. Den i ett yttrande framförda farhågan

att den föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle vara inkörsporten till mera

långtgående åtgärder av beskaffenhet att i realiteten betaga näringslivet dess

frihet är helt ogrundad. Syftet med verksamheten är i stället att främja konkurrensen

inom näringslivet och därmed vidmakthålla själva grundvalen för

dess frihet.

Den föreslagna uppgiftsskyldigheten medför otvivelaktigt en del besvär

och kostnader för företagarna. Inhämtandet av uppgifterna skall dock självfallet

ske så att de betungas så litet som möjligt. I görligaste mån bör dessutom

andra statistiska källor begagnas. Men helt kan de nämnda olägenheterna

icke undvikas. Det är emellertid ett så betydande allmänt intresse att

konkurrensens effektivitet främjas, att dessa olägenheter icke kan få hindra

att nödig uppgiftsskyldighet ålägges företagarna.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag en uppgiftsskyldighet av

föreslagen omfattning. Det må i detta sammanhang framhållas, att detta

icke innebär någon principiell nyhet. Enligt prisregleringslagen kan nämligen

näringsidkare åläggas att lämna de uppgifter som erfordras för den

priskontrollerande verksamheten. Och 1946 års lag innehåller — utom stadgande

om skyldighet att anmäla kartellavtal och liknande överenskommelser

— föreskrift av innehåll att myndighet kan undersöka näringsverksamhet

med avseende å förekomsten av konkurrensbegränsning och dennas inverkan

på prisförhållanden in. in. En sådan undersökning är förenad med

en vidsträckt uppgiftsskyldighet för de berörda yrkesutövarna. I det läge som

nu föreligger synes det lämpligast att i en särskild lag sammanföra bestämmelserna

om uppgiftsskyldighet och därvid också göra reglerna därom, vilka

nu har delvis olika utformning, mera enhetliga. I anslutning härtill torde

ock böra framhållas, att någon reglering i lagen av den utav kommerskollegium

väckta frågan huruvida icke mera omfattande undersökningar bör beslutas

av Kungl. Maj :t och ej av underordnad myndighet, icke synes lämplig.

Spörsmålet torde få närmare övervägas vid utfärdandet av instruktion

för den myndighet, som skall handha verksamheten, eller annan administrativ

författning.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

Regler om uppgiftsskyldighet av liknande art som det här gäller förekommer

i lagstiftningen rörande särskilda näringsgrenar. Så är fallet t. ex. i lagstiftningen

om försäkringsrörelse. Med hänsyn härtill har försäkringsinspektionen,

som nu är övervakningsmyndighet enligt 1946 års lag med avseende

å försäkringsväsendet, hemställt att detta måtte undantagas från den nu

ifrågasatta lagens tillämpning. För egen del är jag ej beredd förorda att av

anledning varom nu är fråga från lagens tillämpningsområde undantaga

viss näringsgren. Större olägenheter lärer knappast uppkomma även om bestämmelser

finnes på mer än ett håll och dessa har något olika innehåll i

fråga om t. ex. straff, tystnadsplikt och sekretess. De olägenheter, som med

hänsyn till det anförda dock kan finnas, kan väsentligen undvikas genom

att myndigheten — vilken såvitt avser exempelvis försäkringsväsendet även

framdeles lärer bli försäkringsinspektionen — vid inhämtande av uppgift

anger den lag, på vilken myndigheten därvid stöder sig.

De av utredningen uppdragna riktlinjerna för sekretessen i fråga om

handlingar, som i denna verksamhet inkommer till eller upprättas av myndigheten,

har icke mött gensaga från näringslivets sida.

Den konsumentupplysande verksamheten förutsätter att inhämtade uppgifter

i viss utsträckning publiceras. Detta gäller i första hand rena prisuppgifter.

Befogade invändningar torde i och för sig icke kunna resas mot offentliggörande

av sådana uppgifter, i varje fall ej så länge det är fråga om

priser vid försäljning till konsumenter. Ett dylikt offentliggörande kan icke

anses lända företagaren till men och torde alltså vara tillåtet redan enligt

gällande lag. Försiktighet synes dock böra iakttagas i fråga om namngivande

av företagare i samband med publicering av prisuppgifter. Mera tveksamt

förhåller det sig i fråga om uppgifter rörande marginalsättning, kostnader

— dit ofta försäljningspriser från tillverkare eller mellanliggande försäljningsled

torde få räknas — vinster och andra förhållanden av beskaffenhet

att påverka prisbildningen. Enligt min mening är det emellertid ett så betydande

allmänt intresse att främja allmän kännedom om dessa förhållanden

att företagarna i regel icke bör kunna motsätta sig att uppgifter rörande dylika

omständigheter publiceras rörande en hel bransch eller eljest rörande

en grupp av företagare. Uppgifterna bör givetvis offentliggöras i så bearbetat

skick att exakt upplysning icke vinnes om någon enstaka företagares

förhållanden. Ej heller ett dylikt offentliggörande av mera allmänna uppgifter

kan anses lända någon företagare till men på sådant sätt att den icke

är tillåten enligt gällande lag. Den omständigheten att en publicering av

exempelvis marginalsättningen inom en viss bransch kan förväntas utlösa

köpmotstånd och därmed svårigheter för branschen bör enligt min åsikt ej

betraktas som men enligt sekretesslagen. Däremot bör endast undantagsvis

publicering ske av dylika uppgifter rörande viss angiven företagare eller så

att det framgår vilken företagare som avses. Det synes ej lämpligt att till

underordnad myndighet generellt överlåta avgörandet av den ömtåliga

frågan när dylik publicering skall ske. Den nuvarande regeln i 20 § sekretesslagen

innebär i detta hänseende att avgörandet ankommer på Kungl.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1956

Maj :t. Kungl. Maj:ts beslutanderätt kan därvid utövas på det sättet att

Kungl. Maj :t meddelar allmänna bestämmelser, vilka skall av myndigheten

tillämpas i det särskilda fallet. Denna ordning synes lämplig även i fortsättningen.

Tillika bör såsom utredningen föreslagit i lag stadgas motsvarande

tystnadsplikt för de tjänstemän som har att taga befattning med uppgifterna.

DETALJUTFORMNINGEN

Lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

Utredningens förslag till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

synes böra underkastas en viss, huvudsakligen redaktionell

överarbetning.

1 §•

Utredningen föreslår att i lagen skall anges att syftet med uppgiftsskyldigheten

är att främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden

inom näringslivet. Uppgiftsplikten bör icke vara begränsad enbart

till lämnande av vissa mera rutinmässiga uppgifter utan föreslås liksom

enligt gällande lagstiftning kunna få en vidare innebörd i samband med

särskild undersökning. Enligt förslaget skall uppgiftsskyldigheten i första

hand åvila företagare. Vid särskild undersökning bör dock, vilket redan nu

är fallet i fråga om konkurrensbegränsning, även annan än vederbörande

företagare kunna höras. Det torde ligga i sakens natur att så bör ske endast

då särskilda skäl föranleder därtill. Att, såsom skett i 1946 års lag, direkt

utsäga detta anser utredningen dock ej vara erforderligt.

Kommerskollegium förklarar sig icke kunna biträda förslaget att uppmjuka

det nuvarande stadgandet om skyldighet för annan än vederbörande

företagare att tillhandagå myndigheten vid undersökning. Enligt gällande

lag fordras särskilda omständigheter för att utomståendes medverkan skall

kunna krävas. Dessutom ger den gällande lagen närmast vid handen att en

utomstående icke kan förpliktas att tillhandahålla sina handelsböcker m. m.

I varje fall har kommerskollegium icke vid något tillfälle tillämpat lagen

som om dylik skyldighet skulle finnas. Enligt kollegii mening är förslaget

alltför ingripande i enskild rätt för att kunna godtagas i en lag, som är avsedd

för fredsförliållanden. Verkligt behov av att granska någons handelsböcker

torde, tillägger kollegium, väl knappast föreligga i andra fall än där

denne är omedelbart berörd av undersökningen. Stockholms handelskammare

anför i huvudsak likartade synpunkter.

Departementschefen

Såsom utredningen föreslagit torde syftet med uppgiftsskyldigheten böra

anges i lagtexten. Härigenom begränsas skyldigheten så att lagen icke kan

användas för inhämtande av uppgifter för annat ändamål än det avsedda.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr lk8 är 1956

Den av utredningen föreslagna beskrivningen av syftet anser jag lämplig.

Uppgiftsskyldigheten bör i främsta rummet gälla för utövare av yrkesmässig

verksamhet, d. v. s. företagare.

Vid inhämtande av uppgift från viss företagare kan det tydligen ibland

uppkomma behov att höra även andra. Oftast torde erforderlig komplettering

av uppgifterna i så fall kunna ske genom hänvändelse till annan företagare.

Härför erfordras icke några särskilda regler. Den andra företagaren

är redan på grund av sin allmänna uppgiftsskyldighet pliktig lämna behövliga

uppgifter. Anledning torde icke finnas att uppgiftsskyldigheten i dessa

fall skall vara mera begränsad i fråga om rätten att ta del av affärshandlingar

än eljest. Undantagsvis torde det emellertid också kunna bli nödvändigt att

höra den som icke är företagare. Om företagaren icke kan förmås lämna uppgift

eller om lämnad uppgift är ofullständig eller behöver kontrolleras, torde

detta stundom icke kunna ske på annat sätt än genom hörande av en kund.

Även den som icke är företagare, bör därför, om särskilda omständigheter

föreligger, vara skyldig lämna uppgifter i samma omfattning som företagare.

2 §•

Utredningen föreslår att kretsen av uppgiftspliktiga företagare i stort sett

skall bestämmas som i 2 § 1946 års lag och 10 § prisregleringslagen. Sedan

vissa tillägg i förtydligande syfte föreslagits i 26 § 1953 års lag är definitionerna

av »företagare» i sistnämnda lag och den föreslagna uppgiftsskyldighetslagen

likalydande. Uppgiftsskyldigheten bör liksom enligt gällande

ordning vara knuten till yrkesmässig verksamhet. Utredningen anser icke något

praktiskt behov av uppgiftsplikt föreligga med avseende på »upplåtelse av

rätt att å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller annat,

som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning». Vid en

eventuell tillämpning av den nya prisregleringslagen torde i angivna avseende

erforderliga uppgifter utan större svårigheter kunna införskaffas,

ehuru uppgiftsskyldighet ej är stadgad. Möjlighet till uppgiftsinsamling

lärer för övrigt i viss utsträckning erbjuda sig genom skyldigheten för annan

än företagare att lämna uppgift.

Svea hovrätt anser det kunna antagas att det allmännas intresse av att

följa utvecklingen av priserna på exempelvis upplåtelse av rätt att avverka

skog och taga torv i en krissituation, då prisregleringslagen trätt i tillämpning,

kan bli betydande. Det är därför en brist i förslaget att uppgiftsskyldigheten

icke föreslås täcka de fall då prisreglering kan äga rum. Enligt

hovrättens förmenande bör — därest hinder av teknisk natur ej möter vid

en påkallad begränsning utav kretsen av uppgiftsskyldiga — uppgiftsskyldigheten

genom ett tillägg utvidgas till att omfatta jämväl den som upplåter

avverkningsrätt eller därmed jämförlig rätt att tillgodogöra sig nyttighet

av fastigheten.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1956

Departementschefen

Företagarbegreppet torde böra bestämmas på sätt utredningen föreslagit.

I fråga om möjligheten att inhämta uppgift om upplåtelse av avverkningsrätt

o. dyl. ansluter jag mig till utredningens förslag. De fall, då uppgifter

icke skulle kunna inhämtas rörande dylika upplåtelser, därför att förvärvaren

ej är företagare i lagens mening, torde förekomma i så pass begränsad

omfattning att behov icke föreligger av vidsträcktare uppgiftsskyldighet än

som kan föreskrivas i administrativ ordning.

3 §■

Utredningen föreslår att de grundläggande bestämmelserna om uppgiftsskyldighetens

omfattning uppdelas på två paragrafer, av vilka den ena innehåller

de föreskrifter, som erfordras för att möjliggöra insamlandet av

alla mera rutinmässiga uppgifter, och den andra reglerar den mera vidsträckta

uppgiftsskyldighet, som bör föreligga i samband med att pris- eller

konkurrensförhållanden göres till föremål för särskild undersökning. I förstnämnda

avseende föreslås att det skall åligga företagare att lämna uppgifter

om priser, intäkter, kostnader, vinster och förhållanden i övrigt av beskaffenhet

att inverka på prisbildningen samt att anmäla av honom ingånget

eller biträtt kartellavtal eller annan överenskommelse eller åtgärd,

som är ägnad att begränsa konkurrensen och berör pris-, produktions-, omsättnings-

eller transportförhållanden i riket. Uppgiftsskyldighet föreslås

alltså även beträffande konkurrensbegränsning, varom formlig överenskommelse

ej föreligger. Då det synes ogörligt att i lagen fixera, vilka uppgifter

som skall infordras, föreslår utredningen att det skall få ankomma på vederbörande

myndighet att inom den i lagen angivna ramen allt efter förhållandena

inom olika branscher lämna nödiga anvisningar rörande uppgiftsplikten.

Utredningen framhåller att anmaning att anmäla konkurrensbegränsning

enligt 3 § 1946 års lag må avse jämväl överenskommelse som

föreligger vid viss framtida tidpunkt eller som träffas eller tillämpas under

viss tidsperiod samt att 4 § samma lag innehåller föreskrifter om vilka

handlingar eller redogörelser som skall fogas vid anmälan. Motsvarande bör

naturligen även härefter gälla, men då myndigheten enligt förslaget får utfärda

närmare föreskrifter om uppgiftspliktens omfattning och sättet för

dess fullgörande, har det synts överflödigt att särskilt ange detta. Av samma

skäl anser utredningen att det ej heller behöver utsägas, att med överenskommelse

jämställes stadgar, antagna av sammanslutning av företagare,

samt av sådan sammanslutning eljest utfärdade bestämmelser eller föreskrifter.

I fråga om den mera vidsträckta uppgiftsskyldigheten föreslår utredningen

att vederbörande myndighet skall äga förelägga företagare och annan att

lämna för undersökningens utförande nödiga uppgifter samt att enligt meddelade

anvisningar tillhandahålla handelsböcker, korrespondens och övriga

handlingar som kan vara av betydelse för undersökningen.

Kommerskollegium finner att förslaget att anmälningsskyldigheten skall

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1956

avse överenskommelse eller åtgärd, som är ägnad att begränsa konkurrensen,

innebär en avsevärd utvidgning i förhållande till gällande rätt. Enligt kollegii

mening är ordalagen alltför vaga och obestämda för att kunna godtagas.

Gränserna är flytande och det kan göras gällande att snart sagt allt handlande

från en företagares sida är anmälningspliktigt. Kollegium ifrågasätter

om en så vidsträckt anmälningsskyldighet har någon uppgift att fylla vid

sidan om uppgiftsskyldigheten och skyldigheten att underkasta sig undersökningar.

För att få en skälig begränsning av stadgandets räckvidd föreslår

kollegium att det skall inskränkas till kartellavtal eller annan överenskommelse

som begränsar konkurrensen. Liknande synpunkter anföres av

näringsfrihetsrådet, Sveriges köpmannaförbund ävensom av Sveriges industriförbund,

svenska bankföreningen samt kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters

förening, vilka avstyrker att anmälningsplikten utvidgas utöver

vad nu gäller. — Handelskammaren i Gefle uttalar att förslaget präglas av

en brist på precision i utformningen, som torde komma att skapa osäkerhet.

Kammaren finner därför klarare riktlinjer genom begränsningar och närmare

preciseringar oundgängligen erforderliga. Den starka utvidgningen av monopolbyråns

verksamhet kan eljest komma att förorsaka byrån onödigt arbete,

varjämte företagare lätt kan utsättas för trakasserier från konkurrenter,

som tror sig illa behandlade i pris- eller konditionsavseende.

Kommerskollegium framhåller vidare att av de föreslagna ordalagen det

missförståndet lätt kan uppkomma att uppgiftsskyldighet föreligger omedelbart

på grund av lagens bestämmelse. Kollegium föreslår därför att lagtexten

kompletteras så att det tydligt framgår att nämnda skyldighet ej föreligger

förrän efter anmaning. För fullständighetens skull anser sig kollegium böra

framhålla, att då fråga är om ett krigsfall, personlig anmaning icke torde

krävas. Kollegium anser att det då räcker med t. ex. ett meddelande i pressen

eller radio. Åsikten att paragrafen uttryckligen bör stadga att uppgiftsskyldigheten,

eller i varje fall anmälningsskyldigheten, föreligger först efter

anmaning delas av ett flertal remissinstanser, av vilka exempelvis Sveriges

industriförbund och Sveriges lantbruksförbund synes utgå från att förslaget

föreskriver uppgiftssskyldighet utan anmaning.

Kommerskollegium föreslår att lagen kompletteras med uttryckliga bestämmelser

att stadgar för sammanslutning av företagare skall jämställas

med överenskommelse. Detta anser kollegium visserligen gälla ändå, men

med hänsyn till att motsvarande regler intagits i 27 § i 1953 års lag föreligger

enligt kollegii mening risk för missuppfattning.

Departementschefen

Uppgiftsskyldigheten avser som utredningen framhåller såväl anmälan av

kartellavtal och liknande överenskommelser för registrering och avgivande

av de mera rutinmässiga uppgifter, vilka erfordras iör den prisregistrerande

verksamheten, som lämnande av det mera omfattande biträde som kan behöva

påfordras vid särskilda undersökningar rörande konkurrensbegränsande

företeelsers verkan och i fråga om prisbildningen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1956

Någon bestämd artskillnad mellan uppgiftsskyldigheten i det ena och det

andra fallet synes icke föreligga. Vid nyssnämnda särskilda undersökningar

kan uppgiflsplikten måhända bli mera betungande för företagaren men skyldigheten

bör tydligen i båda fallen kunna avse alla de uppgifter som eriordias

för att främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden

inom näringslivet. Anledning synes med hänsyn härtill ej finnas

att göra åtskillnad i fråga om företagarnas uppgiftsskyldighet vid särskild

undersökning och i andra fall. Ej heller kan det vara rationellt att begränsa

möjligheten att ta del av affärshandlingar till undersökningsfallet. För företagaren

saknar det betydelse om föreläggande att tillhandahålla handelsböcker

föregås av beslut om särskild undersökning eller ej och för myndigheten

är det allenast en onödig omgång att behöva formellt fatta ett dyiikt

beslut för att kunna kontrollera en uppgift i en handelsbok. Allmän uppgiftsskyldighet

bör, som nyss sagts, föreligga även rörande konkurrensbegränsningar.

Anledning synes därför ej föreligga att bibehålla den särskilda

formen för lämnande av uppgift om dylika företeelser som i 1946 års lag

kallas anmälan. Det torde alltså vara tillräckligt att stadga att det skall

åligga företagare att lämna uppgift om konkurrensbegränsning, som berör

hans verksamhet och har avseende på pris-, produktions-, omsättnings- eller

transportförhållanden i riket, samt i övrigt om priser, intäkter, kostnader,

vinster och andra förhållanden av beskaffenhet att inverka på prisbildningen.

Det är uppenbarligen icke möjligt att i lagen mera exakt ange vilka olika

uppgifter som skall lämnas i de särskilda fallen. Därför bör ej lagen få den

utformningen att skyldigheten att lämna uppgifter föreligger omedelbart på

grund av lagen. I stället torde liksom nu böra föreskrivas en ram inom

vilken vederbörande är skyldig att på anfordran av myndighet lämna uppgifter

enligt de närmare anvisningar som myndigheten meddelar. Någon osäkerhet

om vad uppgiftsskyldigheten i det aktuella fallet omfattar kommer då

ej att behöva råda. För att förebygga missförstånd synes i lagen böra uttryckligen

anges att uppgiftsskyldighet föreligger först efter anmaning av

myndigheten.

Uttrycket konkurrensbegränsning avses här ha samma vidsträckta innebörd

som i 1953 års lag och sålunda omfatta ej blott uttryckliga avtal eller

överenskommelser utan även t. ex. samverkan utan uttrycklig överenskommelse

samt sadana faktiska förhållanden som exempelvis monopol och oligopol.

Med den sålunda föreslagna utformningen är det uppenbart att stadgar

för sammanslutning av företagare o. dyl. kan utgöra en form av konkurrensbegränsning.

Till frågan om en särskild regel härom i lagen är påkallad återkommer

jag i samband med behandlingen av kartellregistret. Uppgiftsskyldighet

föreligger oavsett om konkurrensbegränsningen har skadlig verkan

eller ej. Då uppgift infordras beträffande konkurrensbegränsning, torde

med hänsyn till den vida omfattningen av begreppet böra gälla att i anmaningen

närmare anges vad slag av konkurrensbegränsning som avses.

Tillräckligt bör dock vara att det anges t. ex. att det är fråga om kartell

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

61

eller annan liknande konkurrensbegränsande överenskommelse eller att viss

konkurrensbegränsande metod åsyftas.

4 §.

Motsvarande bestämmelse finnes intagen i 7 § 1946 års lag.

5 §.

Utredningen föreslår, som nyss nämnts, att det skall få ankomma på

vederbörande myndighet att inom den i lagen angivna ramen allt efter förhållandena

inom olika branscher lämna nödiga anvisningar rörande omfattningen

av uppgiftsskyldigheten och sättet för dess fullgörande, vartill även

torde få räknas tiden för uppgifts avgivande. Vidare föreslås, som jag också

nyss antytt, att företagare efter föreläggande av myndighet och i enlighet

med meddelade anvisningar skall vara skyldig att tillhandahålla handelsböcker

och andra affärshandlingar. Denna föreskrift bör så förstås, att om

myndigheten det begär och så utan större olägenhet kan ske, handlingarna

skall insändas till myndigheten. Uppgiftsskyldig skall enligt förslaget liksom

nu kunna kallas att personligen inställa sig inför myndigheten.

Stockholms handelskammare föreslår att uttrycket »tillhandahålla» handelsböcker

och andra handlingar, vilket enligt kammaren innebär att handlingarna

på begäran skall insändas till myndigheten, bör utbytas mot det i

1946 års lag begagnade, mindre vittgående uttrycket »hålla tillgängliga». Det

ligger enligt kammarens uppfattning i sakens natur att skyldighet att tillställa

myndigheten handlingarna kan, särskilt för företag ute i landet, medföra

svårigheter. Kommerskollegium erinrar i anledning härav om att uttrycket

»tillhandahålla» har sin motsvarighet i 27 § allmänna förfogandelagen

och 20 § allmänna ransoneringslagen. Kollegium hyser icke någon betänklighet

mot att ansluta sig till utredningen i denna del.

D e partem en t schef en

Bestämmelserna om ordningen för uppgiftsskyldighetens fullgörande synes

lämpligen kunna sammanföras till en paragraf, i vilken i huvudsaklig

överensstämmelse med förslaget regleras vilka befogenheter myndigheten

har att meddela anvisningar härom. Myndigheten bör kunna i varje särskilt

fall inom lagens ram bestämma omfattningen av uppgiftsskyldigheten. Vidare

måste myndigheten kunna utfärda anvisningar om sättet och tiden för

uppgiftsskyldighetens fullgörande. Denna befogenhet bör innefatta möjlighet

att föreskriva icke blott att uppgift om visst förhållande skall lämnas

inom angiven tid utan också exempelvis att uppgifter skall lämnas vid bestämda

tidpunkter under en viss tidsperiod eller då viss omständighet, t. ex.

ändring av priset på angiven vara, inträffar. Uppgift bör jämväl kunna inhämtas

vid personligt besök hos den uppgiftsskyldige av tjänsteman hos

myndigheten. Liksom nu är fallet torde myndigheten även böra ha rätt att

infordra skriftlig redogörelse för innehållet i en muntlig överenskommelse,

som är konkurrensbegränsande.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1956

Befogenhet att ta del av handelsböcker och andra affärshandlingar bör

ock tillerkännas myndigheten. Dylik befogenhet bör föreligga främst då

särskild undersökning skall verkställas, men även eljest kan det vara nödvändigt

att för kontroll av en lämnad uppgift ta del av ett kontrakt eller

dylikt. Skyldigheten att tillhandahålla handlingar torde böra omfatta skyldighet

att insända handlingarna till myndigheten. Insändande av handlingar

bör dock påfordras endast då företagaren utan större olägenhet kan avvara

dem under den tid myndigheten behöver disponera dem. Ett annat sätt

att tillhandahålla handlingar är självfallet att insända bestyrkta avskrifter

av dem. Detta bör myndigheten, liksom nu är fallet, kunna påfordra i fråga

om konkurrensbegränsande avtal som skall registreras. Även personlig inställelse

inför myndigheten av den uppgiftsskyldige bör kunna påfordras.

Som en allmän regel för myndighetens anvisningar rörande ordningen för

uppgiftsskyldighetens fullgörande bör naturligtvis gälla att den uppgiftsskyldige

icke skall onödigt betungas.

6 §.

Uppgiftsskyldigheten synes böra kunna sanktioneras med vitesföreläggande.

Lämpligt torde vara att vite utsättes först sedan en anmaning att lämna

uppgift icke alls eller icke fullständigt efterkommits. Då fråga är om föreläggande

att tillhandahålla affärshandlingar eller kallelse till personlig inställelse

bör uppenbarligen möjlighet finnas att omedelbart utsätta vite. 7 8

7 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i 1946 års lag.

Såsom utredningen uttalat bör ersättning utgå endast då myndigheten

funnit nödvändigt att förordna om personlig inställelse men ej då vederbörande

inställt sig av eget initiativ eller efter överenskommelse med myndigheten.

8 §•

Utredningen föreslår att bestämmelsen om kartellregister skall innehålla

att register skall föras över konkurrensbegränsande överenskommelser.

Kommerskollegium anför att den nuvarande bestämmelsen i 1946 års lag,

enligt vilken registrering skall ske av kartellavtal eller annan liknande

konkurrensbegränsande överenskommelse, av kollegium tolkats så att därmed

avses överenskommelse som innehåller uttrycklig bestämmelse, syftande

till att konkurrensen skall begränsas. Saknas sådan bestämmelse, anses

sålunda registreringsplikt ej föreligga. Ett köpeavtal innebärande att en

företagare övertar en annans rörelse, kan registreras om säljaren förbinder

sig att icke driva rörelse i samma bransch, på samma ort eller dylikt. Innehåller

avtalet icke något utöver sedvanliga köpevillkor, registreras det ej,

oavsett att konkurrensen faktiskt begränsas genom att antalet företagare i

branschen minskar. Denna klara gränsdragning medför enligt kollegii åsikt

att de enskilda näringsidkarna icke behöver sväva i tvivelsmål om när en

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

överenskommelse kan komma att registreras, varjämte den hindrar att kartellregistret

belastas med oväsentligheter. Enligt förslaget kommer registreringsplikten

att anknytas till de beträffande anmälningsskyldigheten begagnade

ordalagen »överenskommelse som är ägnad att begränsa konkurrensen».

Registrering skulle alltså i stort sett kunna ske av varje mellan företagare

ingånget avtal. Detta anser kollegium icke lämpligt, varför kollegium

föreslår att registreringsplikten som i 1946 års lag uttryckligen angives avse

kartellavtal och liknande konkurrensbegränsande överenskommelser. Samma

ståndpunkt intages av näringsfrihetsrådet och Sveriges industriförbund.

Departementschefen

Någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt torde icke böra ske

i fråga om de avtal som skall införas i kartellregister. Kommerskollegii

praxis i detta avseende, sådan den kommit till uttryck i kollegii yttrande,

synes välgrundad. Det nu använda uttrycket kartellavtal eller andra liknande

konkurrensbegränsande överenskommelser för emellertid närmast

tanken till avtal mellan företagare i samma produktionsled, s. k. horisontella

avtal. Även vertikala avtal kan dock registreras. Detta synes böra komma

till uttryck i lagtexten genom att registreringen anges omfatta konkurrensbegränsande

överenskommelse.

Enligt 1946 års lag skall konkurrensbegränsande överenskommelse särskilt

anmälas och i regel sker registreringen efter en sådan anmälan, vilken

enligt vad företagaren måste inse syftar till överenskommelsens offentliggörande

i kartellregistret. Genom att den särskilda anmälningsformen slopats

förlorar förfarandet i viss mån den stadga det nu äger. Införandet i

registret skall i regel följa på en vanlig anmaning att lämna uppgift. Det

synes därför lämpligt att i lagen intaga föreskrift att myndigheten ofördröjligen

skall underrätta dem som slutit eller biträtt överenskommelsen om beslut

att den skall registreras. Härigenom tryggas att vederbörande företagare

får tillfälle bevaka sina möjligheter att överklaga beslutet om registreringen.

För att förebygga det missförstånd, som med hänsyn till stadgandet i 27 §

1953 års lag måhända eljest skulle kunna uppkomma, synes lämpligt särskilt

angiva att med överenskommelse jämställes stadgar för sammanslutning av

företagare samt av sådan sammanslutning utfärdade bestämmelser och föreskrifter.

9 §.

Såsom jag tidigare anfört bör tystnadsplikten för myndighetens tjänstemän

ha samma omfattning som sekretessen beträffande handlingar som inkommit

till eller upprättats av myndigheten för ifrågavarande verksamhet.

Detta synes kunna uttryckas så att vunnen kännedom om drift- eller affärsförhållanden

icke må yppas i vidare mån än som är erforderligt för fullgörande

av vederbörandes tjänst eller uppdrag.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungi. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

10 §.

Utredningen föreslår för brott mot uppgiftsskyldigheten en straffbestämmelse

som utformats efter mönster av 10 § första stycket 1946 års lag. Enligt

förslaget skall emellertid även den som av oaktsamhet, även om den ej

är grov, lämnar oriktig uppgift kunna straffas. Den sålunda föreslagna utvidgningen

är främst föranledd därav att ett omsorgsfullt fullgörande av

ifrågavarande uppgiftsskyldighet får anses vara av största vikt, icke minst

vid en tillämpning av den nya prisregleringslagen. Oaktsamhetsrekvisitet

lärer vidare vara av visst värde genom att möjliggöra straffrättsligt ingripande

i nödig utsträckning även mot den för ett företag ansvarige, ehuru

denne icke själv lämnat den oriktiga uppgiften.

Kommerskollegium har intet att invända mot att även gärningar, begångna

av oaktsamhet, göres straffbara. Kollegium anser dock, att liksom i

ransonerings- och förfogandelagarna, undantag från straffbarheten bör gälla

för oaktsamhet som är ringa. Näringsfrihetsrådet och Sveriges köpmannaförbund

delar denna åsikt. Sveriges industriförbund finner, med hänsyn

till att utredningen icke angivit att den nuvarande straffbestämmelsen visat

sig otillräcklig och då man rimligen icke bör ställa större krav på en

företagare i nu ifrågavarande hänseende än exempelvis på skattskyldiga vid

självdeklaration, att straffbestämmelsen bör begränsas till fall av grov oaktsamhet.

Ringa oaktsamhet bör i varje fall ej föranleda ansvar. Även länsstyrelsen

i Västernorrlands län finner att utvidgningen av straffbestämmelsen

i fråga om oaktsamhet knappast är motiverad. Stockholms handelskammare

delar industriförbundets uppfattning att endast grov oaktsamhet bör

vara straffbar. Icke minst den obestämda innebörd uppgiftskyldigheten erhållit

enligt förslaget motiverar enligt kammarens mening särskild försiktighet

då det gäller utkrävande av ansvar. Samma åsikt uttalas av handelskammaren

i Gefle samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Departementschefen

I likhet med vad som i motsvarande hänseende gäller enligt allmänna

förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen torde underlåtande att

lämna uppgift och lämnande av oriktig uppgift böra vara straffbart, om det

skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa. Straffet synes böra

vara dagsböter. Emellertid bör också upptagas en bestämmelse att om brottet

är grovt den felande skall dömas till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

11 §•

Bestämmelserna om straff för brott mot tystnadsplikt synes kunna utformas

i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande regler i 38 och 42 §§

allmänna förfogandelagen. Även olovligt utnyttjande av vad som skall hemlighållas

bör omfattas av straffbestämmelsen.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

12 §.

Till denna paragraf föreslås överförd den nu i 11 § 1946 års lag intagna

bestämmelsen om möjlighet att inför lyckta dörrar handlägga mål rörande

brott eller utdömande av vite enligt ifrågavarande lag.

13 §.

Denna paragraf motsvarar stadgandet i 14 § 1946 års lag.

14 §.

Kommerskollegium föreslår att lagen kompletteras med uttryckliga bestämmelser

att lagen icke skall äga tillämpning å överenskommelse mellan

arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

Detta anser kollegium visserligen gälla ändå, men med hänsyn till att motsvarande

regler intagits i 28 § 1953 års lag föreligger risk för missuppfattning.

Departementschefen

Vad kommerskollegium förordat finner jag böra iakttagas genom att en

bestämmelse, motsvarande 28 § 1953 års lag, införes i denna paragraf.

15 §.

Erforderliga tillämpningsföreskrifter torde liksom nu är fallet enligt 1946

års lag få utfärdas av Kungl. Maj :t.

Ikraftträdandebestämmelserna

Lagen bör träda i kraft samtidigt som ändringarna i 1953 års lag, d. v. s.

den 1 januari 1957.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Förslaget innebär en anpassning av paragrafens ordalydelse till den föreslagna

lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.

Därutöver föreslås i överensstämmelse med vad jag anfört i det allmänna

avsnittet icke annat än en jämkning i syfte att utmärka att det endast

är då handlingen lämnar uppgift om en viss företagares förhållanden

som den icke får utlämnas.

Även denna lagändring bör självfallet träda i kraft den 1 januari 1957. I * * * 5

I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit inom handelsdepartemen
tet

upprätta förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om mot
verkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;

5 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 148

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

2) lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden;

samt

3) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och

2) anmärkta lagförslagen, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bo Gejrot

1 Denna bilaga, som frånsett en mindre jämkning av redaktionell natur är likalydande med de

vid propositionen fogade lagförslagen, har här utelämnats.

s. 67 Kontrollera mot PDF

j a o.

Kungl. Maj.ts proposition nr HS dr 1956

67

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 mars

1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 15 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23

februari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet; samt

2) lag om uppgiftsskgldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredraits

av tingsdomaren R. Hermansson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund, Hjälmar Nilson,

Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 22 mars

1956 avgivna utlåtande över de den 23 februari 1956 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet; samt

2) lag om uppgiftsskgldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.

Under förmälan att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran hemställer

föredraganden, att lagförslagen, det förstnämnda sedan i detsamma vidtagits

en mindre jämkning av redaktionell natur, samt det vid protokollet för

den 23 februari 1956 fogade förslaget till lag angående ändrad lydelse av

20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo Gejrot

560103 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin (3)

  1. Christina Helgesson, Skyddet för affärshemligheter och de olika begreppen, SvJT 1997 s. 28, på s. 39 · Fritt tillgänglig
  2. Tom Hård, Prisdiskriminering eller prisdifferentiering?, SvJT 1980 s. 115, på s. 118 · Fritt tillgänglig
  3. Ulf Bernitz, Prisdiskriminering, SvJT 1979 s. 513, på s. 518, 525 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:296 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän prisreglering slag, m. m. s. 14 i texten
  2. 2LU 1956:35 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 s. 1 i texten

Doktrin (5)

5 kopplingar i 3 dokument.

  1. SvJT 1980 s. 115 Tom Hård, Prisdiskriminering eller prisdifferentiering? s. 115 · s. 118 i texten
  2. SvJT 1979 s. 513 Ulf Bernitz, Prisdiskriminering s. 518 · s. 525 i texten
  3. SvJT 1997 s. 28 Christina Helgesson, Skyddet för affärshemligheter och de olika begreppen s. 39 i texten