Med förslag till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vattenoch avloppsanläggningar
1956-04-06 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:169, Med förslag till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vattenoch avloppsanläggningar
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 1956
1
Nr 169
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i övergångsbestämmelserna till lagen
den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar; given Stockholms slott den 6
april 1956.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
GUSTAF ADOLF
Herman Zetterberg
Propositionens huvudskliga innehall
I propositionen föreslås ett tillägg till övergångsbestämmelserna till 1955
års lag om alhnänna vatten- och avloppsanläggningar, föranlett av vissa
övergångssvårigheter i fråga om befattningen med vatten- och avloppsfrågor
för municipalsamhällen.
1 llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 169
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 1956
Förslag
till
Lag
angående ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1955
(nr 314) om allmänna vatten* och avloppsanläggningar
Härigenom förordnas, att övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni
1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
Denna lag---juli 1955.
Lagen skall — — — sitt verksamhetsområde.
Kostnad som----i byggnadslagen.
Såvitt lagen medför inskränkning av hittillsvarande befogenhet för kommun
eller municipalsamhälle att vidtaga åtgärder för vattenförsörjning och
avlopp äger den ej tillämpning före den 1 april 1957.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1956
3
Utdrog av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 mars 1956.
N ä r v a r a nde:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund,
Persson, Hjalmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-,
finans- och inrikesdepartementen samt statsrådet Hjalmar Nilson anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga rörande befattningen
med vatten- och avloppsfrågor för municipalsamhälle samt anför
därvid följande.
Vid tillämpningen av lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
vilken trätt i kraft den 1 juli 1955, har uppkommit vissa
spörsmål, som avser befattningen med vatten- och avloppsfrågor för municipalsamhälle
och som aktualiserat fråga om en ändring i nämnda lag.
I anledning härav har inom justitiedepartementet upprättats en den 20
februari 1956 dagtecknad promemoria, i vilken närmare redogjorts för ifrågavarande
spörsmål. Vid promemorian har fogats förslag till lag angående
ändring av övergångsbestämmelserna till lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
vilket torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet
(bilaga B).
Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus
samt Västerbottens län ävensom svenska stadsförbundet och landskommunernas
förbund. Länsstyrelserna i Kristianstads samt Göteborgs och Bohus
län har vid sina yttranden fogat utlåtanden av vederbörande distriktsingenjörer
för vatten och avlopp.
.lag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.
Gällande bestämmelser. Frågan om de borgerliga primärkommunernas
och municipalsamhällenas befogenhet att utföra vatten- och avloppsanläggningar
får bedömas enligt de allmänna kompetensbestämmelserna i
kommunallagen den IS december 1953. Enligt 3 § i denna lag äger kommun
att själv, efter vad i lagen närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.
I 79 § samma lag ges motsvarande bestämmelse för municipalsamhälle.
Om Kungl. Maj:t förordnat, att för område på landet, som ej utgör egen
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1956
kommun, skall lända till efterrättelse ordningsstadgan för rikets städer eller
vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen och byggnadsstadgan, i
brandlagen och brandstadgan eller i hälsovårdsstadgan, äger Kungl. Maj:t,
där särskilda skäl föranleder därtill, besluta att området skall utgöra ett municipalsamhälle,
vilket äger att oberoende av kommunen i övrigt självt vårda
de angelägenheter, som föranledes av sådana bestämmelsers tillämpning
inom samhället.
Vad angår skyldighet att taga befattning med vatten- och avloppsfrågorna
innehåller hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 vissa bestämmelser,
som tidigare i praxis ansetts kunna medföra skyldighet för kommun
att utföra vatten- och avloppsanordningar åtminstone där sådana anordningar
påkallats av sanitära missförhållanden. Med avseende å municipalsamhälle,
som utgör särskilt hälsovårdsområde, har den nämnda skyldigheten
ansetts åvila samhället. I lagen den 3 juni 1955 om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar har emellertid (i 3 §) införts ett uttryckligt stadgande
om skyldighet för kommun att ombesörja eller tillse, att allmän vatten-
och avloppsanläggning kommer till stånd, där till förekommande av
sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp för visst område
ordnas i ett större sammanhang. Jämlikt 26 § nämnda lag skall vad i lagen
sägs om kommun ock gälla municipalsamhälle, varest byggnadslagens bestämmelser
för stad äger tillämpning.
Beträffande motiven till den berörda bestämmelsen i 26 § lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar må hänvisas till följande uttalande
av föredragande departementschefen (prop. 1955:121 s. 58):
De sakkunniga har föreslagit, att municipalsamhällenas befattning med
vatten- och avloppsfrågor skulle avvecklas. En sådan åtgärd skulle sannolikt
i många fall visa sig ändamålsenlig ur vatten- och avloppsverksamhetens
synpunkt. De skäl som de sakkunniga i detta sammanhang åberopat kan
emellertid även anföras till stöd för åsikten, att municipalinstitutet bör helt
avskaffas. Här möter ett stort och svårlöst frågekomplex, som knappast torde
kunna lösas i förevarande begränsade sammanhang. En antydan om svårigheterna
ges i de remissyttranden, vilka framhållit att eu isolerad utbrytning
av vatten- och avloppsfrågorna från övriga tätortsfrågor skulle kunna
ge upphov till intressekonflikter, då det gäller att samordna ledningsbyggandet
med samhällsplaneringen i övrigt. I de orter, där förutsättningarna
för en sådan samordning är goda, kan municipalinstitutets berättigande måhända
ifrågasättas. Om åter en dylik samordning är svår att åvägabringa,
visar detta att municipalbildningen för närvarande fyller ett behov. Att genom
lagstiftning framtvinga ett samgående även i fall, då förutsättningar
därför saknas, synes i varje fall icke lämpligt. I stället bör åt tillämpningen
överlämnas att från fall till fall söka finna den smidigaste lösningen av
samordningsfrågan.
Jag kan således, i motsats till de sakkunniga, icke finna tillräckliga skäl
för att municipalsamhällena i förevarande sammanhang befrias från skyldighet
att ställa sig som huvudmän för vatten- och avloppsanläggningar.
Med det sagda avser jag dock endast sådana municipalsamhällen, inom
vilka gäller byggnadslagens bestämmelser för stad. Inom annat municipalsamhälle
bör skyldigheten att sörja för erforderlig vatten- och avloppsanläggning
i likhet med andra kommunala uppgifter åvila moderkommunen.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 1956
I detta sammanhang må jämväl nämnas, att länsstyrelsen — enligt bestämmelse
i 5 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar —
på framställning av kommun äger ålägga huvudmannen för vatten- och avloppsanläggning
att i verksamhetsområdet för anläggningen intaga sådan
bebyggelse inom kommunen, för vilken vattenförsörjning och avlopp ej
kan med större fördel ordnas på annat sätt. Vidare stadgas i samma paragraf
att, om huvudmannen för vatten- och avloppsanläggning önskar att
verksamhetsområdet skall omfatta bebyggelse, som ingår eller avses skola
ingå i verksamhetsområdet för annan befintlig eller planerad anläggning,
länsstyrelsen skall — där överenskommelse ej kan träffas — bestämma till
vilken anläggning bebyggelsen skall hänföras.
Promemorian. 1 promemorian har beträffande 1955 års lagstiftning framhållits,
att municipalsamhälles skyldighet att svara för tillkomsten av erforderliga
vatten- och avloppsanläggningar icke, såsom tidigare, är beroende
av huruvida samhället utgör särskilt hälsovårdsområde, utan knutits
till frågan huruvida byggnadslagens stadsbestämmelser är att tillämpa
inom samhället. Vidare har framhållits, att såsom följd härav en förskjutning
inträtt också i fråga om moderkommunens och samhällets kompetens
att befatta sig med dylika frågoi''.
Enligt vad som uttalats i promemorian har flera orsaker — bl. a. den
korta tid som kom att förflyta mellan lagens antagande och dess ikraftträdande
— samverkat till att de praktiska problem, som uppstått i samband
med övergången till de nya reglerna, blivit större än man vid lagstiftningens
tillkomst ansåg sig behöva räkna med. I samband med prövning
av framställningar om medgivande för kommuner och municipalsamhällen
att upptaga lån för vatten- och avloppsändamål och genom andra kända
förhållanden har det visat sig, att ett icke ringa antal sådana municipalsamhällen,
vilka utgör särskilda hälsovårdsområden men varest byggnadslagens
bestämmelser för stad icke är gällande, före nya lagens ikraftträdande
låtit projektera vatten- och avloppsanläggningar men då ännu icke
beslutat om deras utförande. Inom flera av dessa samhällen torde det vara
ett allmänt önskemål att anläggningarna får komma till stånd i den ordning
som ursprungligen tänkts, d. v. s. genom samhällets försorg. Även det
förhållandet förekommer, att en kommun planerat att utföra eller ekonomiskt
understödja vatten- och avloppsanläggning för ett inom dess område
beläget municipalsamhälle, som ej utgör särskilt hälsovårdsområde
men varest byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning. Tillkomsten
av 1955 års lag torde i båda dessa fall utgöra hinder för att planen
fullföljes, såvida ej beslut därom meddelats före lagens ikraftträdande.
Den nya lagstiftningen har alltså, enligt vad som framhålles i promemorian.
i vissa fall fått den konsekvensen, att kommuner och municipalsamhällen,
som vidtagit åtgärder för att lösa sina vatten- och avloppsfrågor på
ett visst sätt, förhindrats att fullfölja handlingsprogrammet. Vidare har
en viss osäkerhet flerstädes förekommit angående de kommunala kompetensreglernas
innehål] i förevarande hänseende.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1956
För att råda bot på olägenheterna liar föreslagits, att övergångsbestämmelserna
till lagen tillföres en lagregel, som ger de av frågan berörda kommunerna
och municipalsamhällena större möjlighet att övergångsvis ordna
förhållandena på sätt i varje särskilt fall synes lämpligt. Däremot torde,
iramhålles i promemorian, utan särskild bestämmelse vara uppenbart, att
1955 års lagstiftning icke i och för sig medför att en kommun eller ett inunicipalsamhälle,
som driver vatten- och avloppsanläggning, skulle nödgas nedlägga
verksamheten. Närmare bestämt innebär förslaget, att kommun och
municipalsamhälle utan hinder av stadgandena i 3 och 26 §§ i 1955 års lag
samt 3 och 79 §§ kommunallagen skall äga att intill den 1 juli 1958 vidtaga
sådan åtgärd för ordnande av vattenförsörjning och avlopp, som enligt
äldre rätt skulle ankommit på kommunen eller samhället.
Yttrandena. Det i promemorian framlagda förslaget har utan närmare kommentarer
tillstyrkts av länsstyrelsen i Kristianstads län och svenska stadsförbundet.
Ej heller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och distriktsingenjören
för vatten och avlopp i Göteborgs och Bohus samt Hallands län har funnit
anledning till erinran mot den föreslagna övergångsbestämmelsen. Vad angår
hälsovårdssamhällenas kompetens på ifrågavarande område synes det emellertid
länsstyrelsen ingalunda klart framgå, att denna i och med ikraftträdandet
av 1955 års lag inskx-änkts ända därhän, att sådant samhälle därefter
icke skulle ha befogenhet — om det därtill vore villigt — att självt befatta
sig med sina vatten- och avloppsfrågor. Till stöd för hälsovårdssamhällenas
fortsatta kompetens kan, enligt länsstyrelsens mening, anföras bestämmelserna
i 34 § hälsovårdsstadgan och 79 § kommunallagen, jämfört
med vissa departementschefens uttalanden i motiven till 1955 års lag vari
påpekas, bl. a., att skyldigheten i förevarande avseende för kommunen icke
nödvändigtvis behöver innebära, att kommunen själv skall utföra anläggningen
utan är att anse som fullgjord, även om en icke-kommunal allmän
vatten- och avloppsledning kommer till stånd med eller utan kommunens
medverkan. Denna hälsovårdssamhällenas kompetensfråga är av praktisk
betydelse för flera sådana samhällen inom Göteborgs och Bohus län. Så till
exempel har ett municipalsamhälle nyligen avslutat omfattande kostnadskrävande
utredningar för ordnandet av samhällets vattenförsörjning och
är därjämte berett att utan ekonomiskt stöd av kommunen låta utföra härför
projekterade anläggningar. Det framstår som angeläget, att all tvekan
rörande hälsovårdssamhällenas kompetens på ifrågavarande område undanröjes.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför, att inom länet för närvarande finnes
23 municipalsamhällen. I samtliga samhällen gäller byggnadslagens bestämmelser
för stad samt — med ett undantag — även vad i hälsovårdsstadgan
är föreskrivet för stad. För detta läns vidkommande har sålunda
den nya lagstiftningen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar endast
i ett fall medfört en förskjutning av moderkommuns och municipalsamhäl
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 1956
les kompetens att befatta sig med dessa frågor. Det nu föreliggande lagförslaget
skulle följaktligen för länet få en till detta fall begränsad betydelse.
Mot förslaget har länsstyrelsen emellertid intet att erinra, då det skulle
lösa vissa praktiska övergångssvårigheter, som visat sig vara för handen på
flera håll.
Svenska landskommunernas förbund finner det av behovet påkallat, att de
aktualiserade spörsmålen lagstiftningsvägen regleras. Det är självfallet eu
vansklig uppgift att söka utfinna en formel, som täcker hela det frågekomplex,
som på hithörande område kan komma att kräva sin lösning. Vid utformande
av en lagregel, som ger de av frågan berörda kommunerna och
municipalsamhällena större möjlighet att övergångsvis ordna förhållandena
på sätt i varje fall synes lämpligt, bör dock särskilt uppmärksammas,
att densamma icke lämnar utrymme för framtida kompetenskonflikter
mellan municipalsamhället och moderkommunen, varjämte det bör framstå
såsom angeläget att tillse, att avvecklingen av municipalinstitutet icke
därigenom hindras eller försvåras. Från kommunalt håll har, såvitt förbundet
därav berörts genom hänvändelser till dess centralbyrå, ännu icke
rests några spörsmål, som kan tjäna till ytterligare vägledning för bedömande
av de med övergången till en ny lagstiftning på vatten- och avloppsområdet
förenade olägenheterna. De i promemorian anmärkta förhållandena
ger dock anledning till vissa frågeställningar. Härom anför förbundet:
l promemorian erinras om, att sådana municipalsamhällen, vilka utgöra
särskilda hälsovårdsområden men varest byggnadslagens bestämmelser för
stad icke gälla, före nya lagens ikraftträdande låtit projektera vatten- och
avloppsanläggningar men då ännu icke beslutat om deras utförande. Den
föreslagna bestämmelsen skulle möjliggöra för dessa municipalsamhällen att
fullfölja handlingsprogrammet genom beslut av den kommunala representationen
inom viss tid, bestämd till tre år från ikraftträdandet den 1 juli
1955 av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Innebörden av
den föreslagna bestämmelsen med avseende på nu anmärkta förhållanden
synes dock oklar. Den omständigheten, att vatten- och avloppsanläggningar
projekterats för ett municipalsamhälle, utsäger icke någonting om när och
i vilken takt arbetena skola utföras. Anläggningarna kunna av olika skäl
böra komma till utförande etappvis. Ett principbeslut inom treårsfristen att
utföra anläggningarna utesluter icke nödvändigheten av senare beslut rörande
utförande av olika etapper av företaget, vilka det skulle ankomma pa
moderkommunen att fatta, liksom ett beslut att utföra exempelvis en etapp
kan efter treårstidens utgång åtföljas av beslut att utbygga övriga etapper.
Den föreslagna bestämmelsen kan under sådana omständigheter medföra,
att frågan om den slutliga lösningen av municipalsamhällets vatten- och avloppsfrågor
ställes på framtiden med därav följande uppskjutna olägenheter.
Motsvarande spörsmål uppställa sig beträffande moderkommunens
befogenheter att inom treårsfristen med stöd av äldre rätt engagera sig till
förmån för ett municipalsamhälle, varest byggnadslagens bestämmelser för
stad äga tillämpning.
Av förarbetena till lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
svnes framgå, att ett municipalsamhälle, som vid tiden för lagens ikraftträdande
var huvudman för vatten- och avloppsanläggningar inom samhället,
iiven i fortsättningen skall äga handha anläggningarna. I fråga om så
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1956
dant municipalsamhälle, varest byggnadslagens bestämmelser för stad äger
tillämpning, torde några kompetenskonflikter icke behöva uppkomma, som
sammanhänger med en utbyggnad av anläggningarna. Däremot synes det
alltjämt vara en öppen fråga, hur långt kompetensen sträcker sig för ett
municipalsamhälle, där byggnadslagens stadsföreskrifter icke gäller, att besluta
om utbyggnad av befintliga, av samhället drivna vatten- och avloppsanläggningar.
Ett ingripande härvidlag av moderkommunen skulle leda till
en situation, där klara gränslinjer mellan municipalsamhället och moderkommunen
skulle svårligen kunna dragas i kompetenshänseende. Det synes
därför angeläget, att jämväl dessa spörsmål göres till föremål för närmare
överväganden.
Även länsstyrelsen i Västerbottens län har särskilt uppmärksammat det
fallet, att en kommun eller ett municipalsamhälle utfört en vatten- och avloppsanläggning
före ikraftträdandet av 1955 års lag och att behov därefter
uppkommer av sådan anläggning för ytterligare bebyggelse. De kommunala
kompetensreglerna torde då leda till att huvudmannaskapet måste uppdelas.
Om kommunen och municipalsamhället är ense om att en uppdelning
icke är önskvärd, synes det angeläget att en sådan undvikes. Länsstyrelsen
har därför hemställt att det framlagda förslaget kompletteras med en lagregel,
som möjliggör detta.
Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Kristianstads län har ifrågasatt,
om skäl föreligger att tidsbegränsa den föreslagna övergångsbestämmelsen.
Ännu längre i samma riktning går yttrandet från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som i stället för den i promemorian framlagda lösningen
förordat en generell bestämmelse, enligt vilken det skall vara vederbörande
kommun obetaget att efter överenskommelse med municipalsamhället inträda
såsom huvudman eller på annat sätt bistå samhället med beredande
av vattenförsörjning och avlopp för dess bebyggelse. Styrelsen anför:
Med den taxe- och finansieringspolitik beträffande vatten- och avloppsanläggningar,
som landskommunerna ofta tillämpa, nämligen att en betydande
del av kostnaderna för vatten och avlopp täckes av skattemedel och
endast en förhållandevis ringa del uttages i form av avgifter av brukarna,
kommer en strikt tillämpning av 26 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
med nödvändighet att leda till att i nämnda lagrum avsedda
municipalsamhällen maste begära att bli upplösta. Deras invånare få i
annat fall dels helt bestrida egna vatten- och avloppsanläggningar — genom
avgifter och municipalskatt — dels bidraga till andra vatten- och avloppsanläggningar
i kommunen via kommunalskatten.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens erfarenhet beträffande utförda
och planerade anläggningar inom municipalsamhällen, har emellertid moderkommun
i strid med kommunalrättens formella kompetensregler i ett
betydande antal fall lämnat municipalsamhälle bistånd och medverkan för
lösandet av dess vatten- och avloppsfråga. Att så kunnat ske beror givetvis
på att kommuns formellt »olagliga» beslut icke överklagats, vilket förhållande
i sin tur i flertalet fall torde berott därpå, att man inom kommunen ansett
det riktigt och rättvist att kommunen lämnat municipalsamhälle och
dess invånare motsvarande hjälp för vatten- och avloppsfrågans lösande,
som annan tätbebyggelse inom kommunen erhåller.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1956
Vid nninicipallagstiftningens tillkomst torde man icke ha törutsett, att
kompetensreglerna skulle leda till dubbelbeskattning av sådan omfattning
som 26 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar kan ge upphov
till. Vin man icke genom strikt tillämpning av lagrummet i fråga de facto
tvångsupplösa berörda municipalsamhällen — vartill anledning torde saknas
— och vill man ej heller gå så långt, som 1946 års vatten- och avloppssakkunniga
föreslogo i sitt betänkande SOU 1951:26, nämligen att moderkommunen
ålägges skyldighet att ställa sig som huvudman för municipalsamhälles
vatten- och avloppsanläggning (beträffande befintlig anläggning
dock först efter framställning från samhället), synes eu lämplig medelväg
vara, att kommunen får rätt men icke skyldighet att bistå municipalsamhälle
beträffande vatten och avlopp. Någon anledning att för närvarande
göra en dylik bestämmelse tidsbegränsad, synes icke föreligga. Erforderlig
lagändring kan lämpligen ske genom tillägg till 26 § lagen om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar av förslagsvis följande lydelse ». . . äga tilllämpning,
dock vederbörande kommun obetaget att efter överenskommelse
med municipalsamhället inträda såsom huvudman eller på annat sätt bistå
municipalsamhälle med beredande av vattenförsörjning och avlopp för dess
bebyggelse».
Införes en bestämmelse av denna innebörd, komma de i 26 § avsedda
municipalsamhällena att kunna fortleva i den mån samhällena och respektive
moderkommuner äro ense härom och kommunerna lämna samhällena
ungefär samma bistånd för vatten och avlopp, som annan tätbebyggelse
erhåller eller avses att erhålla. Vägrar kommun samhälle skäligt bidrag,
torde detta leda till, att samhället finner sig nödsakat att begära upplösning.
Kommunen kan då, om behovet av vatten- och avloppsanläggning är trängande,
jämlikt 3 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar åläggas
ombesörja eller tillse att anläggning kommer till stånd. Kommunen har
alltså möjlighet att själv avgöra om den vill framtvinga upplösning av municipalsamhället
eller genom skäligt bidrag möjliggöra för detsamma att
leva vidare.
Samtidigt som styrelsen tillstyrker eu lösning enligt ovan, anser sig styrelsen
bestämt böra avstyrka en tidsbegränsad övergångsbestämmelse enligt
till promemorian fogat förslag. Behovet av bestämmelsen torde komma att
kvarstå med praktiskt taget oförändrad styrka efter den föreslagna övergångstidens
slut. Att anknyta tillåtligheten av åtgärder enligt övergångsbestämmelsen
till vad som enligt äldre rätt skulle ankommit på kommunen
och på samhället, skulle enligt styrelsens mening leda till komplicerade rättsoch
tolkningsfrågor. Några bärande skäl alt vidmakthålla en i äldre rätt
uppdragen, formell kompetensgräns mellan municipalsamhälle och moderkommun
torde icke kunna förebringas på ifrågavarande område. Ur praktisk
synpunkt synes det angeläget, att lagstiftningen anpassas efter den
utveckling som i verkligheten ägt rum i och med att i ett betydande antal
fall kommun biträtt och alltjämt biträder municipalsamhälle med vattenoch
avloppsfrågans lösande. Att av teoretiska skäl genom lagstiftning vrida
denna utveckling tillbaka framstår ur de synpunkter väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har alt företräda såsom obefogat och olyckligt.
Styrelsen vill därjämte framhålla, att en strikt tillämpning av 26 § icke
kan ske, utan att konflikt uppstår med andra bestämmelser i lagen. Om
t. ex. municipalsamhälle med stöd av <5 Ä yrkar att moderkommunens anläggning
för ett angränsande område utsträckes att omfatta även samhället,
vilket i vissa fall torde vara den lämpligaste lösningen, blir kommunen
jämlikt 5 § huvudman för samhällets anläggning och detta i strid med 26 §.
Vidare torde det före lagens tillkomst ha funnits anläggningar i municipal
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 1956
samhällen som handhafts av vederbörande moderkommun. Kommunen synes
jämlikt 10 § vara skyldig att i fortsättningen driva och underhålla sådan
anläggning, samtidigt som det icke skulle vara tillåtet för kommunen att
lämna t. ex. ett annat municipalsamhälle i samma kommun bistånd för att
efter den 1 juli 1955, eventuellt 1958, lösa dess vatten- och avloppsfråga.
Även länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt yttrande framkastat tanken
på en lagändring med det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antydda
innehållet. Som motivering har anförts, bl. a., att ett muncipalsamhälle,
som icke mäktar med kostnaderna för vatten och avlopp, nu endast
har alternativet att låta sig upplösas, något som emellertid dels kan stöta
på motstånd från kommunens sida och dels kan vara olägligt för samhället,
vars invånare måhända befinner sig i betydande minoritet i förhållande till
kommunen i övrigt.
Departementschefen. Såsom framgår av den föregående redogörelsen har
med ikraftträdandet den 1 juli 1955 av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
vissa ändringar inträtt i fråga om skyldigheten att utföra
och driva erforderliga anläggningar för vattenförsörjning och avlopp inom
municipalsamhällen. Tidigare har det ansetts åligga municipalsamhälle, som
utgjorde särskilt hälsovårdsområde, att sörja för vatten- och avloppsanordningar
i den mån det påkallades av sanitära missförhållanden. I 1955 års
lag har det uttryckligen fastslagits, att kommun är ansvarig för sådana
anordningar för vatten och avlopp, som erfordras till förekommande avsanitär
olägenhet, och att sådan skyldighet såvitt angår municipalsamhälle
skall ankomma på samhället, dock endast såvida fråga är om municipalsamhälle
varest byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning. Beträffande
municipalsamhälle, där hälsovårdsstadgans men ej byggnadslagens
regler för stad är tillämpliga, ankommer skyldigheten på moderkommunen.
Det har rått en viss osäkerhet om vilka konsekvenser denna förskjutning
av skyldigheten att svara för vatten- och avloppsanläggningar medfört
beträffande befogenheten att taga befattning med sådana frågor.
Med hänsyn till de kompetensregler som finnes i kommunallagen torde det
dock få anses klart, att municipalsamhälle som är hälsovårdsområde men ej
faller under byggnadslagens stadsbestämmelser icke skall befatta sig med
vatten- och avloppsfrågorna för samhället, utan att det ankommer på moderkommunen
att handha dessa frågor. Vidare torde moderkommun ej äga
kompetens att befatta sig med vatten- och avloppsfrågor inom municipalsamhälle
där byggnadslagens regler för stad är gällande. Det är dock att
märka, att av 5 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar följer
att kommun eller municipalsamhälle i vissa fall kan få handha vatten- och
avloppsfrågor, som ligger utanför det sålunda angivna kommunalrättsliga
kompetensområdet.
Mot själva grundprincipen för 1955 års lagstiftning i det nu ifrågavarande
avseendet — att ansvaret för vatten- och avloppsfrågorna sammankopplas
med ansvaret för bebyggelseplaneringen — har i stort sett icke riktats någon
kritik. Vad som vållat svårigheter är konsekvenserna av- den nva lag
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr W9 år 195(>
stiftningen särskilt i sådana fall då anläggning redan projekterats men ej
kommit till utförande eller beslutats före den nya lagstiftningens ikraftträdande.
En tänkbar lösning för att komma till rätta med de problem som sålunda
uppkommit är att de kommunala kompetensreglerna modifieras genom en
ny bestämmelse, som ger möjlighet — men icke skyldighet för kommun
att inträda som huvudman för vatten- och avloppsanläggning inom
municipalsamhälle, varest byggnadslagens bestämmelser för stad är tillämpliga,
och att lämna ekonomiskt stöd till anläggningen om den drives av
municipaIsamhället. En dylik bestämmelse — vilken förordats i ett par av
yttrandena över den i ärendet upprättade promemorian — skulle emellertid
innebära ett avsteg från de principer som ligger till grund för de kommunala
kompetensreglerna. Det kan även antagas, att den skulle kunna bidraga
till att konservera sådana municipalsamhällen, vilka måhända icke
har förutsättningar att i längden bestå. Jag anser mig därför ej kunna förorda
detta alternativ, som för övrigt ej innebär någon lösning av svårigheterna
för de municipalsamhällen, där hälsovårdsstadgans men icke byggnadslagens
stadsbestämmelser är gällande och vilka projekterat att själva
utföra anläggningar.
Den lösning som anvisats i promemorian och som direkt tar sikte på de
övergångssvårigheter som på olika håll föranletts av redan projekterade anläggningar
synes mera ändamålsenlig. Förslaget i promemorian innebär, att
den nya lagstiftningen icke skall utgöra hinder för kommun eller municipalsamhälle
att under en övergångstid av tre år vidtaga sådan åtgärd för
ordnande av vattenförsörjning och avlopp, som enligt äldre rätt skulle ankommit
på kommunen eller samhället. Jag vill i princip tillstyrka detta förslag.
Övergångstiden torde dock kunna sättas kortare, förslagsvis till den 1
april 1957. I enlighet härmed bör — med viss jämkning i övrigt av den
föreslagna lagtexten — stadgas, att 1955 års lag, såvitt den medför inskränkning
av hittillsvarande befogenhet för kommun eller municipalsamhälle att
vidtaga åtgärd för vattenförsörjning och avlopp, ej äger tillämpning före
den 1 april 1957. Härigenom får alltså kommun eller municipalsamhälle
möjlighet att, utan hinder av sådan ändring av dess kompetens, fatta beslut
om anläggning för vattenförsörjning och avlopp under den angivna perioden
samt sedermera verkställa beslutet. Med den föreslagna regeln torde de
svårigheter som uppkommit vid tillämpningen av den nya lagstiftningen i
nu berörda hänseenden väsentligen komma att elimineras. Såsom framgår
av uttalanden vid remissbehandingen av promemorian är det visserligen icke
uteslutet att vissa kompetenskonflikter kan uppkommn. Dessa torde dock
som regel kunna på ett tillfredsställande sätt lösas efter omständigheterna
och med tillämpning i förekommande fall av de förut berörda bestämmelserna
i 5 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Lagändringen torde böra träda i kraft snarast möjligt. Det torde utan
uttryckligt stadgande vara klart, att lagändringen äger verkan från den 1
juli 1955.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 169 år 1956
I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den
3 juni 1955 (nr 31b) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (Bilaga A)1, måtte för det i § 87
regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Vid protokollet:
Torsten Johansson
1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits. os.
Kungl. Maj.ts proposition nr 169 år 1956
13
Bilaga B
Vid den remitterade promemorian fogat förslag till lag angående ändring
av övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar
Härigenom förordnas, att övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni
1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
Denna lag---juli 1955.
Lagen skall--- — sitt verksamhetsområde.
Utan hinder av stadgandena i 3 och 26 §§ denna lag samt 3 och 79 §§
kommunallagen äger kommun och municipalsamhälle att intill den 1 juli
1958 vidtaga sådan åtgärd för ordnande av vattenförsörjning och avlopp,
som enligt äldre rätt skulle ankommit på kommunen eller samhället.
Kostnad som —- —- — i byggnadslagen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
14
Kungl. Maj: ts proposition nr 169 år 1956
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 april
1956.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 5 april 1956 tillhandakomniet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 23 mars 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsrådet V. Körlof.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Sverker Jonson
Kungl. Maj:ts proposition nr 169 år 1956
15
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 april 1956.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Iorsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-,
finans- och inrikesdepartementen samt statsrådet Hjalmar Nilsson anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 6 april
1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 23 mars 1956 remitterade
förslaget till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den
3 juni 1955 (nr 3U) om allmänna vatten- och avloppsanlägpningar.
Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ulla Larsson
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1956:299 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1955 a1 i texten
- 3LU 1956:18 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1955 s. 1 i texten