Sök i Ratio Lex

Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 vid dess trettioåttonde sammanträde fattade beslut

32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:18, Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 vid dess trettioåttonde sammanträde fattade beslut

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

1

Nr 18

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens

yttrande angående vissa av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 vid

dess trettioåttonde sammanträde fattade beslut; given

Stockholms slott den 16 december 1955.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande

angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 vid dess trettioåttonde

sammanträde fattade beslut.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande över en av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 antagen konvention

(nr 104) angående avskaffande av straffpåföljder för brytande av arbetsavtal

från infödda arbetares sida samt två vid samma konferens antagna

rekommendationer, nämligen rekommendationen (nr 99) angående

arbetsvärd för partiellt arbetsföra och rekommendationen (nr 100) angående

skydd för migrerandc arbetare i underutvecklade länder och områden.

Svensk ratificering av konventionen avstyrkes. Beträffande rekommendationen

nr 99 föreslås, att däri framlagda riktlinjer tages i beaktande vid den

svenska arbetsvårdsverksamhetens fortsatta utbyggnad, medan rekommendationen

nr 100 icke anses påkalla annan åtgärd från svensk sida än en

förklaring att i rekommendationen angivna åtgärder saknar tillämpning på

svenska förhållanden.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1996. i saml. År 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 december

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, vissa av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 vid dess trettioåttonde

sammanträde fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Genéve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen

— som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel

19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess

dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet

resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras

av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation,

avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men ulan

den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest

beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex.

då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en resolution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av

ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och rekommendationer

vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande

av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare

skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om

de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndighet,

samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss

konvention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirektör

avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende

å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens

bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning,

administrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med angivande

tillika av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer rati
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ls proposition nr 18 år 1956

ficeringen av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer

med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar

i rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande

eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner

och rekommendationer, som beslutes av Internationella arbetsorganisationen,

har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån

(artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två

officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen

konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas

generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas

Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen

i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonfercnsens trettioåttonde sammanträde hölls i Geneve

under tiden den 1—23 juni 1955. I sammanträdet deltog representanter

för 65 medlemsstater, av vilka det stora flertalet sänt fullständiga delegationer,

d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar-

och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig

delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar

och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie

»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen:
I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning

av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Arbetsvärd för partiellt arbetsföra (andra behandling).

V. Migrerande arbetare i underutvecklade länder (andra behandling).

VI. Straffpåföljder för brytande av arbetsavtal (andra behandling).

VII. Yrkesutbildning inom jordbruket (första behandling).

VIII. Välfärdsanordningar för arbetare (första behandling).

1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 15 april 1955 hade att deltaga i konferensen från

svensk sida utsetts

såsom regeringsombud: generaldirektören och chefen för statskontoret Wilhelm Björck

och statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg samt såsom experter överdirektören

i lantbruksstyrelsen Gustav Ytterborn, t. f. byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen

Albert Bergh och förste kanslisekreteraren i socialdepartementet Sten-Eric Heinrici;

såsom arbetsgivarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Bergenström

samt såsom experter föx-eningens medicinske expert professorn Sven Forssman,

verkställande direktören i Svenska lantarbetsgivareföreningen Gideon Saemund och vice

verkställande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Curt-Steffan Giesecke; samt

såsom arbetarombud: Landsorganisationens jurist, advokaten Arnold Sölvén samt såsom

experter sekreteraren i samma organisation Otto Westling, sekreteraren i Svenska

lantarbetareförbundet Ewald Jansson och ombudsmannen i Landsorganisationen Edvard

Vilhelmsson.

Därjämte hade sekreteraren i Landsorganisationen Thorbjörn Carlsson utsetts att 1

egenskap av tolk biträda delegationen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella

arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1956; budgeten fastställdes

till 7 395 729 U.S. dollars.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna

IV, V och VI på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med artikel

19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,

nämligen

1) Konvention (nr 104) angående avskaffande av straffpåföljder för brytande

av arbetsavtal från migrerande arbetares sida.

2) Rekommendation (nr 99) angående arbetsvärd för partiellt arbetsföra.

3) Rekommendation (nr 100) angående skydd för migrerande arbetare i

underutvecklade länder och områden.

Texterna till konventionen och rekommendationerna torde i översättning

få såsom bilagor (Bilagor A—C) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga (Bilaga D) lämnas en förteckning över samtliga vid konferensen

antagna resolutioner.

Konvention (nr 104) angående avskaffande av straffpåföljder för brytande

av arbetsavtal från infödda arbetares sida

Vid Internationella arbetskonferensens 25 :e allmänna sammanträde (år

1939) antogs en konvention (nr 65) i förevarande ämne, vilken ratificerats

endast av Nya Zeeland och Storbritannien samt av Italien, såvitt avser Somaliland.

Artikel 1 av nämnda konvention är i svensk översättning av följande lydelse.

1. Denna konvention äger tillämpning på varje avtal, varigenom en arbetare,

som tillhör eller är likställd med den infödda befolkningen i ett område,

vilket lyder under en medlem av arbetsorganisationen, eller som tillhör

eller är likställd med den infödda, icke oberoende befolkningen i en

medlems hemlandsområde, mot kontant ersättning eller ersättning i någon

annan form träder i tjänst hos offentlig myndighet, enskild person, bolag

eller annan sammanslutning, bestående av infödda eller icke.

2. I denna konvention förstås med uttrycket »brytande av avtal»:

a) varje vägran eller underlåtenhet från arbetarens sida att påbörja

eller utföra det i avtalet föreskrivna arbetet;

b) vårdslöshet eller bristande flit å arbetarens sida;

c) arbetarens frånvaro utan tillstånd eller giltig orsak;

d) arbetarens rymning.

I artikel 2 av 1939 års konvention stadgas bl. a., att alla straffpåföljder

för brytande av avtal, på vilka konventionen äger tillämpning, skall avskaffas

»progressivt och snarast möjligt».

Med anledning av vissa uttalanden från Förenla Nationernas generalförsamling

och förvaltarskapsråd ävensom Internationella arbetsorganisationens

plantagekonunitté beslöt arbetsbyråns styrelse år 1950 att låta verkställa

en undersökning rörande medlemsstaternas lagstiftning och praxis i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

5

ämnet samt tillika införskaffa upplysningar om de svårigheter, som kunde

föreligga för en mera allmän ratificering av konventionen. Sedermera beslöt

styrelsen, att de uppplysningar, som framkommit genom denna undersökning,

skulle hänskjutas till arbetsorganisationens expertkommitté för

socialpolitiken i icke självstyrande områden för yttrande.

Kommittén föreslog, att styrelsen skulle taga under övervägande, huruvida

1939 års konvention borde kompletteras med en internationell rekommendation

av innehåll att vissa straffpåföljder borde omedelbart avskaffas,

samt att desamma borde vara slutligt avskaffade icke senare än vid utgången

av år 1955.

Med anledning av vad sålunda förekommit beslöt styrelsen att på dagordningen

för arbetskonferensens 37 :e sammanträde (1954) uppföra frågan om

straffpåföljder för brytande av arbetsavtal för första behandling. Vid sistnämnda

konferens uttalades, att åtgärder borde vidtagas för ett fullständigt

och omedelbart avskaffande av dylika straffpåföljder, och i enlighet härmed

utarbetades förslag till en rekommendation och resolution. Då frågan vid

1955 års konferens företogs till andra behandling, uttryckte en majoritet

inom konferensens vederbörande utskott den meningen, alt den tid, som

förflutit sedan år 1939, borde ha varit tillräcklig för att vederbörande regeringar

skulle ha hunnit vidtaga åtgärder för ett fullständigt avskaffande av

straffpåföljderna samt beslöt förorda en ny konvention i ämnet. Denna nya

konvention (Bilaga A), vilken av konferensen antogs med 206 röster mot 1

och 4 nedlagda — samtliga svenska ombud röstade för konventionen — innebär

i huvudsak, att alla straffpåföljder för brytande av arbetsavtal, som

avses i 1939 års konvention, skall avskaffas omedelbart eller — om det ej

kan ske — så snart som möjligt och inte senare än ett år efter konventionens

ratificering.

över konventionen har delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet yttrat sig.

Delegationen erinrar om att delegationen i ett den 1 december 1939 avgivet

yttrande över 1939 års konvention framhållit, att det icke borde ifrågakomma

för Sverige att förverkliga konventionens föreskrifter genom lagstiftning

eller på annat sätl; konventionen borde då ej heller ratificeras.

När de vid 1939 års arbetskonferens fattade besluten i proposition nr 19

hade förelagts 1940 års riksdag, hade departementschefen anslutit sig till

denna uppfattning, vilken även biträtts av andra lagutskottet i dess utlåtande

nr 6 samt godtagits av riksdagen.

Med hänsyn till statsmakternas ställningstagande till 1939 års konvention

och då ej heller de i den nya konventionen intagna bestämmelserna

ägde tillämpning på svenska förhållanden, föreslår delegationen, att sistnämnda

konvention icke ratificeras av Sverige.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 7.956''

Rekommendation (nr 99) angående arbetsvärd för partiellt arbetsföra

Sedan frågan om arbetsvärd för partiellt arbetsföra varit föremål för en

första behandling vid arbetskonferensens 37:e sammanträde (1954), varvid

till grund för diskussionen lades de synpunkter, som framkommit i svaren

från vissa medlemsstater — bland dem Sverige — å ett av arbetsbyrån utarbetat

frågeformulär, uppfördes ärendet på dagordningen för 1955 års konferenssammanträde

för slutligt avgörande.

Inför det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet framlades

ett av arbetsbyrån efter konsultation av medlemsstaterna utarbetat

förslag till rekommendation angående arbetsvärd för partiellt arbetsföra.

Detta förslag togs till utgångspunkt för utskottets förhandlingar.

Den slutligt utarbetade rekommendationen (Bilagn B) antogs enhälligt

med 210 röster.

Med partiellt arbetsför avses i rekommendationen varje person, vilkens

utsikter att erhålla och behålla lämpligt arbete är väsentligt begränsade till

följd av fysiskt eller psykiskt handikapp. En viktig princip, som fastslås i

rekommendationen, är att arbetsvärden bör göras tillgänglig för alla partiellt

arbetsföra, oavsett handikappets ursprung eller art och oavsett ålder, förutsatt

att de kan förberedas för och har rimliga utsikter att erhålla och behålla

lämpligt arbete. Rekommendationen innehåller vidare uttalanden om

principer och metoder för yrkesvägledning, yrkesutbildning och placering

av partiellt arbetsföra, huvuddragen av arbetsvärdens administrativa organisation

samt eu uppräkning av lämpliga metoder för att stimulera de partiellt

arbetsföra att utnyttja arbetsvärden. Andra punkter i rekommendationen

hänför sig till samverkan mellan medicinska och arbetsvårdande organ,

varjämte särskilda anvisningar lämnas för handikappade barn och

minderåriga.

Två avdelningar (VII och VIII) av rekommendationen berör uteslutande

den viktiga frågan om anställning av partiellt arbetsföra. Vid utskottsbehandlingen

av nämnda fråga yppades olika åsikter, i det att vissa ledamöter

ansåg, att arbetsgivarna borde ha skyldighet att anställa en viss procent partiellt

arbetsföra, medan andra medlemmar av utskottet föredrog att anlita

frivilliga metoder i förevarande hänseende. Slutligen uppnåddes inom utskottet

eu kompromiss, som sedermera godkändes av konferensen. Enligt

denna kompromiss bör anställning av partiellt arbetsföra främjas genom

att följande metoder tillämpas. Arbetsgivarna bör anställa ett visst procenttal

av partiellt arbetsföra, varvid dock bör iakttagas att arbetsföra icke därigenom

förlorar sina anställningar. Vissa särskilda yrken bör förbehållas

de partiellt arbetsföra. Personer med svårt handikapp bör erhålla arbetsmöjligheter

eller företräde till anställning inom vissa yrken, vilka anses

lämpliga för dem. Slutligen bör kooperativa eller andra liknande företag,

vilka ledes av partiellt arbetsföra eller drives för deras räkning, inrättas

samt driften av dylika företag underlättas. Dessa metoder bör komma till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956 7

användning, när så bcfinnes lämpligt med hänsyn till nationella förhållanden

och principer.

Beträffande det närmare innehållet i rekommendationen hänvisas till bilaga

B.

Över rekommendationen bär yttranden avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation

och delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet.

Socialslijrelsen anför bl. a.

Socialstyrelsen kommer icke sällan i kontakt med de partiellt arbetsföras

problem i samband med sin befattning med ungdomsvårds- och socialhjälpsfrågor

och vill till en början rikta uppmärksamheten på socialt missanpassade.

För personer som t. ex. leva under svåra familjesociala förhållanden

möta i allmänhet svårigheter att erhålla eller behålla förvärvsarbete,

och de hänföras därför vanligen i vårt land till gruppen partiellt arbetsföra.

Definitionen av uttrycket partiellt arbetsför i punkt 1 b) av rekommendationen

(person, vars utsikter att erhålla och behålla lämpligt arbete

äro väsentligt begränsade till följd av fysiskt eller psykiskt handikapp)

ger anledning till viss tvekan, huruvida personer som till följd av social

missanpassning icke äro arbetsdugliga omfattas av rekommendationen.

I punkt 23 utsäges, att möjlighet bör beredas partiellt arbetsföra att utnyttja

alla arbetsvårdsformer utan att de gå miste om sociala förmåner,

som ej ha samband med arbetsvärden. Socialstyrelsen vill framhålla, att ersättning

från arbetslöshetsförsäkring icke torde kunna ifrågakomma i Sverige

under tid då vederbörande undergår yrkesutbildning och att detta även

torde vara fallet rörande sådan yrkesutbildning som är anordnad enkom

för partiellt arbetsföra. Frågan bär närmare diskuterats av 1951 års utredning

om arbetslöshetsförsäkringen i dess betänkande med förslag till ny

förordning om erkända arbetslöshetskassor (SOU 1955:27), vilket betänkande

nyligen varit föremål för remissbehandling.

Den samverkan mellan medicinska och arbetsvårdande organ som rekommenderas

under avdelning VI punkterna 26 och 27 får enligt socialstyrelsens

mening särskilt stor betydelse, sedan ortopedvården i enlighet med

principförslaget rörande vanföreanstalternas framtida verksamhet blivit

skild från vanföreanstalterna och i stället förlagd till sjukhus. I sitt yttrande

den 5 januari innevarande år över vanförevårdsutredningens betänkande

framhöll socialstyrelsen, samtidigt som styrelsen tillstyrkte betänkandets

förslag i denna del, betydelsen av att sambandet mellan sjukhusens och arbetsvårdsinstitutens

verksamhet icke komme att gå förlorad.

I rekommendationens punkt 31 d) utsäges, att anställandet av partiellt

arbetsföra bör främjas bland annat genom att kooperativa eller andra liknande

företag, vilka ledas av partiellt arbetsföra eller drivas för deras räkning,

inrättas samt driften av dylika företag underlättas, varjämte särskilda

åtgärder enligt punkt 34 böra vidtagas för att bereda partiellt arbetsföra

nyttigt och lönande hemarbete. Hemarbetet utföres här i landet i stor utsträckning

av partiellt arbetsföra men är i allmänhet mycket lågt avlönat.

De s. k. arbetscentralerna syssla i viss utsträckning med uppsamling och

försäljning av hemarbete, och sådan verksamhet bedrives även av ett antal

enskilda organisationer. Verksamheten är dock obetydlig i förhållande till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 ur 1956

hemarbetets omfattning. En effektiv utbyggnad efter vanliga kommersiella

regler av inköps- och försäljningsorganisationer för alster av hemarbete

skulle enligt socialstyrelsens mening kunna bli av utomordentlig betydelse

för de partiellt arbetsföras försörjning.

Såvitt socialstyrelsen kunnat finna torde verksamheten här i landet för

de partiellt arbetsföra i huvudsak ansluta sig till de i rekommendationen

uppdragna riktlinjerna, och styrelsen har icke funnit anledning att föreslå

några lagstiftningsåtgärder i anledning av rekommendationen.

Pensions styr elsen åberopar vad styrelsen anfört i ett den 26 oktober 1954

avgivet yttrande över det förslag, som legat till grund för ifrågavarande rekommendation.

I detta yttrande anförde styrelsen bl. a.

I fråga om samverkan mellan medicinska och arbetsvårdande myndigheter

vill pensionsstyrelsen understryka betydelsen av ett systematiskt "lagarbete

mellan läkare och socialarbetare samt arbetsmarknadens parter. Avvikt

är att denna samverkan inriktas på den partiellt arbetsföre på ett så

tidigt stadium som möjligt. I detta sammanhang må framhållas att den partiellt

arbetsföre själv är den mest betydelsefulla delen i detta lagarbete.

I sitt utlåtande den 14 maj 1954 över medicinalstyrelsens skrivelse den 2

mars 1954 till chefen för Inrikesdepartementet angående åtgärder för att

befordra den medicinska rehabiliteringsverksamheten i de lokala sjukvårdsområdena

m. m. anslöt sig styrelsen med utgångspunkt från de synpunkter

styrelsen har att företräda till tanken att koncentrera den såsom ett viktigt

led i den medicinska rehabiliteringsverksamheten ingående objektiva

prövningen av en persons arbetskapacitet till ett länscentrum med erforderliga

resurser. Styrelsen ansåg det mycket lämpligt att kärnan i en utbyggd

medicinsk rehabiliteringsverksamhet vid centrallasarett utgjorde en

avdelning för sluten vård. Styrelsen framhöll vidare betydelsen av att —

för att ett gott resultat av rehabiliteringsverksamheten skulle uppnås — så

snart som möjligt fa till stånd ett intimt samarbete (teamwork) såväl beträffande

verksamheten i dess helhet som i det enskilda fallet mellan representanter

för medicin, socialvård och arbetsvärd, vilka alla skulle medverka

i arbetet.

I fråga om organisationen av- rehabiliteringsverksamheten uttalade stvrelsen

att det torde vara nödvändigt icke blott med de lokala åtgärder som

medicinalstyrelsen föreslagit utan även att möjligheter skapades för en samordning

och ytterligare utveckling av verksamheten, kombinerad med forsknings-

och experimentverksamhet på området samt med utbildningsmöjligheter

for blivande läkare och andra som skola syssla med rehabilitering.

Eftersom läkarna torde vara den viktigaste länken i den kedja av personer,

som komma att syssla med rehabilitering, syntes det önskvärt att dessa anlornamgar

k°m ^ Ständ Vid eller 1 anslutning ti]1 de medicinska högsko
Arbetsmarknadsstyrelsen

anser det värdefullt, att en internationell överenskommelse

utformas inom detta viktiga socialpolitiska område, där utvecklingen

i hög grad kännetecknats av ett internationellt utbyte av idéer,

teknik och metoder, som särskilt under perioden efter det sista världskriget

i hög grad intensifierats. Den fulla sysselsättningens politik, som eftersträvades

av allt flera stater, vore en realistisk grund för antagandet, att

arbetsvärden — internationellt sett — skulle kunna nå de mål, som upp
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

ställts i rekommendationen. Härför krävdes betydande materiella och personella

resurser men också en vilja till samverkan mellan myndigheter,

som hade ansvaret för sjukvård, arbetsmarknadsåtgärder och socialvård,

i syfte att skapa en koordinerad rehabiliteringsprocess. I de krigförande

länderna nödvändiggjorde behovet av arbetskraft och det nationella ansvaret

för krigsinvaliderna sådana åtgärder och ledde också till en snabb utveckling

av den medicinska rehabiliteringstekniken.

Det vore naturligt, fortsätter styrelsen, att vårt land hittills varit en i

huvudsak mottagande part, när det gällde nya impulser på rehabiliteringsområdet.

Under de senaste åren hade emellertid Sverige kunnat påbörja

uppbyggandet av en organisation för arbetsvärden, som i sina grunddrag

anslöte sig till det idéprogram, som kodifierats i den nu antagna rekommendationen

och som tillvunnit sig erkännande från internationella auktoriteter

på området. Självfallet vore detta ett arbete på lång sikt och på

intet sätt avslutat. Sverige kunde emellertid även anses ha resurser för att

vidareutveckla en sådan samordning av administrativa och andra åtgärder,

som förutsattes i rekommendationen. Arbetsmarknadsstyrelsen följde med

uppmärksamhet dessa frågor. Styrelsen hade varit i tillfälle att deltaga i

förarbetena till rekommendationen och att därvid redovisa sina synpunkter.

Enligt styrelsens mening återgåve rekommendationen en tidsenlig uppfattning

av arbetsvärdens metoder och mål.

Medicinalstyrelsen framhåller vikten av att den i yrkesvägledningsprocessen

ingående läkarundersökningen och analysen av vederbörandes fysiska

förmåga i förhållande till kraven inom olika yrken handhades av härför

utbildade läkare. Det intima samarbete, som ansetts böra komma till

stånd mellan medicinska och arbetsvårdande organ, vore enligt styrelsens

mening en ovillkorlig förutsättning för uppnående av bästa möjliga resultat

inom förevarande verksamhetsområde, särskilt med hänsyn till att det

icke torde vara möjligt att närmare angiva när den medicinska rehabiliteringen

skulle anses avslutad och den rena arbetsvärden toge sin början.

I rådgivande organ, rikskommittéer samt regionala och lokala kommittéer

borde därför ingå experter på medicinsk rehabilitering. Vid en tillämpning

av rekommendationen på svenska förhållanden borde sålunda den centrala

medicinska tillsynsmyndigheten vara representerad i rikskommittén samt

i de regionala och lokala kommittéerna läkare vid de lasarettsanslutna rehabiliteringsavdelningarna

eller, där sådan avdelning icke funnes, annan

härför lämplig läkare.

Svenska arbetsgivareföreningen finner lagstiftning eller andra särskilda

åtgärder icke för närvarande påkallade i anledning av rekommendationen.

Föreningen förutsatte, att rekommendationen för övervägande överlämnades

till den pågående utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning,

som enligt sina direktiv hade att behandla vissa av de i rekommendationen

berörda spörsmålen. Även i övrigt borde rekommendationen bliva föremål

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mcij. is proposition nr 18 år 1956

för övervägande efter hand som de med arbetsvärden sammanhängande problemen

i andra sammanhang komme att behandlas.

Landsorganisationen uttalar, att rekommendationen i väsentliga delar överensstämmer

med vad som redan gäller beträffande den svenska arbetsvärdens

organisation. I vad den innehölle därutöver gående eller därifrån

avvikande regler syntes den böra överlämnas till arbetsmarknadsstyrelsen

för att tagas i beaktande i samband med framtida åtgärder för arbetsvärdens

effektivisering. Det syntes lämpligt att rekommendationen överlämnades också

till utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning för att beaktas,

i den mån i rekommendationen avhandlade ämnen kunde falla inom ramen

för utredningsuppdraget.

Tjänstemännens Centralorganisation har icke något att erinra mot rekommendationen.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet finner i likhet

med arbetsmarknadsstyrelsen, att rekommendationen återgiver en tidsenlig

uppfattning rörande arbetsvärdens metoder och mål. Det syntes råda

god överensstämmelse mellan rekommendationen och det principprogram,

som låge till grund för den arbetsvårdande verksamheten i Sverige, även

om detta program ej i alla avseenden och i full utsträckning kunnat förverkligas.

Delegationen förordar därför, att de i rekommendationen framlagda

riktlinjerna tages i beaktande vid den svenska arbetsvårdsverksamlietens

fortsatta utbyggnad samt att rekommendationen därjämte överlämnas

till den pågående utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning,

som enligt de för utredningen angivna direktiven hade att behandla vissa av

de i rekommendationen berörda spörsmålen.

Rekommendation (nr 100) angående skydd för migrerande arbetare i

underutvecklade länder och områden

Förevarande fråga var på sedvanligt sätt föremål för en första behandling

vid Internationella arbetskonferensens 37 :e sammanträde år 1954, varvid

konferensen beslöt, att den blivande internationella regleringen skulle taga

formen av en rekommendation. Vid den fortsatta diskussionen av ämnet

vid 1955 års konferens avvisade vederbörande utskott ett förslag i syfte att

utbyta delar av rekommendationsutkastet mot en konvention. Själva rekommendationsförslaget

föranledde en livlig diskussion inom utskottet och i konferensens

plenum. Den nya rekommendationen antogs slutligen med 161

röster mot 18 och 36 nedlagda. Av de svenska ombuden röstade regeringsoch

arbetarombuden för samt arbetsgivareombudet mot rekommendationen.

Rekommendationen t Bilaga C) innehåller en rad bestämmelser avsedda

att skydda migrerande arbetare under deras resor och under anställningstiden,

att stimulera dem till bosättning samt att förhindra icke önskvärd

migration. I rekommendationen återfinnes även vissa anvisningar, som

redan förekommer i andra internationella instrument med giltighet för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.is proposition nr 18 år 1956

icke självstyrande områden. Konferensen ansåg emellertid, att det var nödvändigt

att utsträcka dessa bestämmelser till att omfatta migrerande arbetare

från samtliga underutvecklade länder, vare sig det gäller icke självstyrande

eller oberoende stater.

Den fråga, som gav anledning till de starkaste meningsbrytningarna, var

skyddet åt de migrerande arbetarna under anställningstiden. På arbetsgivarhåll

gjordes gällande, att det icke funnes anledning att i rekommendationen

intaga en rad anvisningar angående bostäder, löner, arbetsförmedling, tillträde

till vissa slag av arbeten, tillhandahållande av konsumtionsvaror, samt

trygghet, säkerhet på arbetsplatsen och yrkeshygien. Emedan bestämmelser

i dessa hänseenden redan förekomma i andra konventioner och rekommendationer,

skulle ett införande av nämnda anvisningar i förevarande rekommendation

vara överflödigt och falla utom ramen för densamma. Konferensens

majoritet ansåg emellertid, att dessa detalj anvisningar vore erforderliga

för att garantera, att migrerande arbetare komme i åtnjutande av

en behandling, som stode i överensstämmelse med rekommendationens syften.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har yttrat

sig över ifrågavarande rekommendation. Då en tillämpning av de i rekommendationen

lämnade anvisningarna icke torde ifrågakomma för Sveriges

del, bar delegationen ansett sig sakna anledning att ingå på någon närmare

granskning av desamma. Rekommendationen borde enligt delegationens mening

icke påkalla annan åtgärd från svensk sida än en förklaring, att i rekommendationen

angivna åtgärder saknade tillämpning på svenska förhållanden.

Departementschefen

På de skäl, som anförts av delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet, anser jag, att konventionen (nr 104) angående avskaffande

av straffpåföljder för brytande av arbetsavtal från infödda arbetares

sida inte bör ratificeras av Sverige.

I fråga om rekommendationen (nr 99) angående arbetsvärd för partiellt

arbetsföra ansluter jag mig till den uppfattning, som kommit till uttryck

i flera av remissyttrandena, nämligen att de i rekommendationen framlagda

riktlinjerna bör beaktas vid den svenska arbetsvärdens fortsatta utbyggnad

samt att rekommendationen därjämte bör överlämnas till utredningen om

socialförsäkring och arbetsanpassning för att av utredningen tagas under

övervägande, i den mån i rekommendationen avhandlade ämnen faller inom

ramen för utredningsuppdraget.

Vad slutligen beträffar rekommendationen (nr 100) angående skydd för

migrerande arbetare i underutvecklade länder och områden anser jag i likhet

med delegationen, att rekommendationen icke påkallar annan åtgärd

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

från vårt lands sida än en förklaring, att i rekommendationen angivna åtgärder

saknar tillämpning på svenska förhållanden.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte till riksdagen avlåta proposition med anhållan om riksdagens yttrande

över ifrågavarande, av Internationella arbetsorganisationens konferens

år 1955 vid dess trettioåttonde sammanträde antagna konvention och

rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A. Börje Carlsson

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

13

Bilaga A.

Konvention (nr 104) angående avskaffande av straffpåföljder för brytande

av arbetsavtal från infödda arbetares sida

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 1 juni 1955 till sitt trettioåttonde sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående straffpåföljder för brytande

av arbetsavtal från infödda arbetares sida, vilken fråga utgör den

sjätte punkten på sammanträdets dagordning,

och vidare beslutat, att dessa förslag skola taga forin av en internationell

konvention

samt anser tiden vara inne för avskaffandet av sådana straffpåföljder,

vilkas bibehållande i nationell lagstiftning är stridande mot nutida

uppfattning om avtalsförhållanden mellan arbetsgivare och arbetare

samt mot människans personliga värdighet och rättigheter;

antager denna den tjugoförsta dagen i juni månad år nittonhundrafemtiofem

följande konvention, som skall benämnas »konvention angående avskaffande

av straffpåföljder (för infödda arbetare), 1955» [Abolition of Penal

Sanctions (Indigenous Workers) Convention, 1955].

Artikel 1

I varje land, där straffpåföljder tillämpas för brytande av arbetsavtal, som

avses i artikel 1 punkt 2 av konventionen angående straffpåföljder (för infödda

arbetare), 1939, från sådana arbetares sida som åsyftas i artikel 1

punkt 1 av samma konvention, skall vederbörande myndighet vidtaga åtgärder

för avskaffande av alla dylika påföljder.

Artikel 2

Avskaffandet av alla sådana påföljder skall genomföras medelst lämplig

åtgärd, vilken omedelbart kan träda i tillämpning.

Artikel 3

Om det icke anses möjligt att vidtaga lämplig åtgärd, vilken omedelbart

kan träda i tillämpning, skola anstalter träffas för ett fortgående avskaffande

av sådana straffpåföljder i samtliga fall.

Artikel 4

I enlighet med artikel 3 vidtagna åtgärder skola i samtliga fall leda till att

alla straffpåföljder avskaffas så snart som möjligt, dock icke senare än ett

år efter denna konventions ratificering.

Artikel 5

I syfte att upphäva olika behandling av infödda och icke infödda arbetare,

skola straffpåföljder för andra brott mot arbetsavtal än de, om vilka fråga

är i artikel 1 av denna konvention, och vilka icke äro tillämpliga på icke infödda

arbetare, avskaffas såvitt avser sistnämnda arbetare.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj. ts proposition nr 18 år 1956

Artikel 6

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 7

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 8

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör

för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter

det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande

tioårsperiod.

Artikel 9

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga

medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla

ratifikationer och uppsägningar, som delgivits honom av organisationens

medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen

av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,

har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen

träder i kraft.

Artikel 10

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt

artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas

generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation och uppsägning,

som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna i föregående

artiklar.

Artikel 11

Vid varje tidpunkt, då Internationella arbetsbyråns styrelse så finner påkallat,

skall styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna

konferens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning

uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 12

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,

helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 195G

15

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för

såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av förevarande

konvention, utan hinder av vad i artikel 8 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll

för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya, reviderade konventionen.

Artikel 13

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika vitsord.

Bilaga B.

Rekommendation (nr 99) angående arbetsvård för partiellt arbetsföra

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 1 juni 1955 till sitt trettioåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående arbetsvård för partiellt arbetsföra,

vilken fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tjugoandra dagen i juni månad år nittonhundrafemtiofem

följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående

arbetsvård för partiellt arbetsföra, 1955» [Vocational Rehabilitation

(Disabled) Recommendation, 1955].

Enär mångfaldiga och skiftande problem uppstå i fråga om personer, som

drabbas av sjukdom eller olycksfall, och

enär rehabilitering av dessa är en väsentlig förutsättning för att de skola

kunna återvinna den högsta fysiska, psykiska, sociala, yrkesmässiga och

produktiva duglighet som det är möjligt för dem att uppnå, samt

enär det — för alt tillgodose den enskilde partiellt arbetsföres behov av

förvärvsarbete och för att på bästa sätt utnyttja arbetskraftsresurserna —

är nödvändigt att utveckla och återställa arbetsförmågan hos de partiellt arbetsföra

genom att i en fortlöpande och samordnad process infoga medicinska,

psykologiska och sociala åtgärder samt åtgärder för undervisning,

yrkesvägledning, yrkesutbildning och arbetsplacering ävensom eflerkontroll,

förordar konferensen som följer.

I. Definitioner

1. I denna rekommendation avses med

a) uttrycket »arbetsvård», den del av den fortlöpande och samordnade rehabiliteringsprocessen,

vilken innefattar sådana arbetsmarknadsåtgär
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956

der — t. ex. yrkesvägledning, yrkesutbildning och arbetsberedning —

som äro ägnade att möjliggöra för de partiellt arbetsföra att erhålla och

behålla lämpligt arbete;

b) uttrycket »partiellt arbetsför» en person, vars utsikter att erhålla och behålla

lämpligt arbete äro väsentligt begränsade till följd av fysiskt eller

psykiskt handikapp.

II. Arbetsvärdens tillämpningsområde

2. Arbetsvärd bör göras tillgänglig för alla partiellt arbetsföra, oavsett

handikappets ursprung eller art och oavsett ålder, förutsatt att de kunna

förberedas för och ha rimliga utsikter att erhålla och behålla lämpligt arbete.

III. Principer och metoder för yrkesvägledning, yrkesutbildning

och placering av partiellt arbetsföra

3. Alla erforderliga och genomförbara åtgärder böra vidtagas för att skapa

eller utveckla särskilda möjligheter till yrkesvägledning för partiellt arbetsföra,

vilka behöva hjälp vid yrkesval eller yrkesbyte.

4. Yrkesvägledningsprocessen bör i den utsträckning så är möjligt med

hänsyn till förhållandena i varje enskilt land samt omständigheterna i det

enskilda fallet, innefatta

a) samtal med en yrkesvägledningstjänsteman;

b) genomgång av vederbörandes arbetshistoria;

c) genomgång av skolbetyg och andra handlingar rörande teoretisk eller

praktisk utbildning;

d) läkarundersökning i yrkesvägledande syfte;

e) lämpliga prov beträffande förmåga och fallenhet och, om så finnes önskvärt,

annan psykologisk testning;

f) utredning av vederbörandes egna och familjens förhållanden;

g) fastställande av fallenhet samt möjligheterna att utveckla vederbörandes

färdigheter genom lämplig arbetsträning eller arbetsprövning eller genom

andra liknande metoder;

h) tekniska lämplighetsprov genom verbala eller andra metoder i fall då

dylika synas påkallade;

i) analys av vederbörandes fysiska förmåga i förhållande till kraven inom

olika yrken samt möjligheterna att höja denna förmåga;

j) upplysningar rörande möjligheterna att erhålla arbete och utbildning

med "hänsyn till vederbörandes kvalifikationer, fysiska förmåga, anlag,

önskemål och erfarenhet samt arbetsmarknadens behov.

5. De principer, åtgärder och metoder inom yrkesutbildningen, vilka allmänt

tillämpas vid utbildningen av arbetsföra, böra tillämpas på partiellt

arbetsföra, i den utsträckning medicinska och pedagogiska förhållanden det

medgiva.

6. 1) Utbildningen av partiellt arbetsföra bör, där så är möjligt, sätta

dem i stånd att utöva en förvärvsverksamhet, vari de kunna utnyttja sina

yrkeskvalifikationer eller -anlag, med beaktande av framtida arbetsmöjligheter.

2) I detta syfte bör sådan utbildning

a) samordnas med en efter samråd med läkare företagen placering i yrken,

där utförandet av arbetet i minsta möjliga mån påverkas av eller påverkar

handikappet;

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

b) där så är möjligt och lämpligt meddelas i det yrke, där den partiellt

arbetsföre tidigare var sysselsatt, eller ett närbesläktat yrke; och

c) fullföljas till dess den partiellt arbetsföre, om hans förutsättningar så

medgiva, uppnått en färdighet, som gör det möjligt för honom att fullgöra

normal arbetsprestation på lika villkor som arbetsföra arbetare.

7. Partiellt arbetsföra böra, i den utsträckning så är möjligt, erhålla utbildning

tillsammans med och under enahanda betingelser som arbetsföra.

8. 1) Särskilda anordningar böra vidtagas eller utvecklas för utbildning

av sådana partiellt arbetsföra, vilka särskilt med hänsyn till arten eller

svårighetsgraden av deras handikapp, icke kunna utbildas tillsammans med

arbetsföra.

2) Dessa anordningar böra i den utsträckning så är möjligt och lämpligt

innefatta bl. a.

a) skolor och utbildningsanstalter av internatkaraktär eller i annan form;

b) särskilda kortare eller längre utbildningskurser i vissa yrken;

c) fortbildningskurser för partiellt arbetsföra.

9. Åtgärder böra vidtagas i syfte att stimulera arbetsgivare att anordna

utbildning för partiellt arbetsföra; sådana åtgärder böra allt efter omständigheterna

innefatta bistånd i ekonomiskt, tekniskt, medicinskt eller yrkesmässigt

hänseende.

10. 1) Åtgärder böra vidtagas för att utveckla särskilda anordningar för

partiellt arbetsföras arbetsplacering.

2) Sådana anordningar böra säkerställa en effektiv placering genom

a) registrering av arbetssökande;

b) registrering av deras yrkeskvalifikationer, erfarenhet och önskemål;

c) intervju för arbetsanvisning;

d) om så är erforderligt, bedömning av deras fysiska förmåga och yrkeskvalifikationer;
e)

åtgärder för att intressera arbetsgivare att till vederbörande myndighet

anmäla lediga platser;

f) kontakt med arbetsgivare, där så är erforderligt, i syfte att fästa uppmärksamheten

på de partiellt arbetsföras arbetsförmåga och att skaffa

dem anställning;

g) hjälp åt partiellt arbetsföra att komma i åtnjutande av sådan yrkesvägledning

och yrkesutbildning samt sådant medicinskt eller socialt bistånd,

som kan vara erforderligt.

11. Efterkontroll bör vidtagas i syfte att

a) fastställa, huruvida arbelsplaceringen eller hänvisningen till yrkesutbildning

eller omskolning givit tillfredsställande resultat samt för att

bedöma värdet av arbetsvärdens principer och metoder;

b) i största möjliga utsträckning undanröja för den partiellt arbetsföre uppkommande

hinder för en tillfredsställande anpassning i arbetet.

IV. Administrativ organisation

12. Anordningar för arbetsvärd böra av vederbörande myndighet eller

myndigheter organiseras och utvecklas såsom ett fortlöpande och samordnat

program, därvid i den omfattning så är möjligt förefintliga organ för

yrkesvägledning, yrkesutbildning och arbetsplacering böra utnyttjas.

13. Vederbörande myndighet eller myndigheter böra tillse, att tillräcklig

och på lämpligt sätt kvalificerad personal står till förfogande för att handlägga

ärenden rörande arbetsvärd för partiellt arbetsföra, omfattande jämväl

efterkontroll.

2 II i han g till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 18

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

14. Utvecklingen av arbetsvärden bör ske i minst samma takt som utvecklingen

av åtgärder för yrkesvägledning, yrkesutbildning och arbetsplacering

i allmänhet.

15. Arbetsvärden bör organiseras och utvecklas så, att den giver partiellt

arbetsföra möjlighet att förbereda sig för samt erhålla och behålla

lämpligt arbete såsom egen företagare på vilket område som helst.

16. Det administrativa ansvaret för den allmänna organisationen och utvecklingen

av arbetsvärden bör

a) anförtros en myndighet, eller

b) gemensamt åvila de myndigheter, som ha ansvaret för olika i programmet

angivna uppgifter, varvid det bör ankomma på en av dessa myndigheter

att i första hand svara för samordningen.

17. 1) Vederbörande myndighet eller myndigheter böra vidtaga alla erforderliga

och önskvärda åtgärder för att uppnå samverkan och samordning

mellan de offentliga och enskilda organ, som bedriva arbetsvårdande

verksamhet.

2) Sådana åtgärder böra alltefter omständigheterna innefatta

a) fastställande av offentliga och enskilda organs åligganden och behörighet;

b) finansiellt stöd åt enskilda organ, vilka effektivt deltaga i arbetsvårdande

verksamhet;

c) teknisk rådgivning till enskilda organ.

18. 1) Anordningar för arbetsvärd böra upprättas och utvecklas med bistånd

av representativa rådgivande organ, rikskommittéer, och, där så är

lämpligt, regionala och lokala kommittéer.

2) I dessa kommittéer böra allt efter omständigheterna ingå

a) representanter för de myndigheter och organ, som ha det omedelbara

ansvaret för arbetsvärden;

b) representanter för arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer;

c) personer, som äro särskilt kvalificerade på grund av kännedom om och

intresse för arbetsvärd; samt

d) representanter för sammanslutningar av partiellt arbetsföra.

3) Det bör ankomma på dessa kommittéer att lämna råd

a) på det nationella planet angående utformning av riktlinjer och program

för arbetsvärd;

b) på det regionala och lokala planet angående tillämpningen av de åtgärder,

som vidtagits på det nationella planet, deras anpassning till regionala

och lokala förhållanden samt samordningen av regional och lokal

verksamhet.

19. 1) Undersökningar för att bedöma värdet av arbetsvårdsanordningar

för partiellt arbetsföra samt för att förbättra dessa anordningar böra, särskilt

av vederbörande myndighet, främjas och stödjas.

2) Dylika undersökningar böra omfatta fortlöpande eller speciella

studier rörande de partiellt arbetsföras placering på arbetsmarknaden.

3) Undersökningarna böra även omfatta vetenskapligt arbete rörande

teknik och metoder, vilka äro av betydelse för arbetsvärden.

V. Metoder för att bereda partiellt arbetsföra möjlighet

att utnyttja arbetsvärden

20. Åtgärder böra vidtagas för att bereda partiellt arbetsföra möjlighet

att till fullo utnyttja alla tillgängliga arbetsvårdsformer samt för att säkerställa,

att någon myndighet erhåller till uppgift att hjälpa varje partiellt ar
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956 19

betsför personligen att nå högsta möjliga grad av anpassning till arbetslivet.

21. Sådana åtgärder böra innefatta

a) sammanställande och spridande av upplysningar om möjligheterna att

komma i åtnjutande av olika former av arbetsvärd samt de utsikter,

som dessa erbjuda vederbörande;

b) lämpligt och tillräckligt ekonomiskt stöd åt de partiellt arbetsföra.

22. 1) Sådant ekonomiskt stöd bör lämnas på varje stadium i arbetsvårdsprocessen

och bör vara ägnat att underlätta förberedelse för och effektivt

utövande av lämpligt arbete, däri inbegripet arbete som egen företagare.

2) Det bör innefatta kostnadsfritt tillhandahållande av arbetsvärdens

tjänster, bidrag till uppehälle samt erforderliga resekostnader under

hela den tid, vederbörande förberedes för arbete, beviljande av lån eller bidrag

eller behövliga verktyg och annan utrustning, ävensom proteser och

andra nödvändiga hjälpmedel.

23. Möjlighet bör beredas partiellt arbetsföra att utnyttja alla arbetsvårdsformer

utan att de gå miste om sociala förmåner, som ej ha samband

med arbetsvärden.

24. Partiellt arbetsföra, bosatta i områden, där utsikter till framtida arbete

eller anordningar för förberedelse till yrkesarbete äro begränsade, böra

givas tillfälle till sådan yrkesförberedelse, innefattande jämväl tillhandahållande

av kost och logi, ävensom, då de så önska, möjligheter till överflyttning

till områden med större utsikter till arbete.

25. Partiellt arbetsföra (däri inbegripna personer med invaliditetsersättning)

böra icke på grund av sitt handikapp behandlas mindre förmånligt

i fråga om löner och andra arbetsvillkor, om deras arbetsprestation är

likvärdig med arbetsföra personers.

VI. Samverkan mellan medicinska och arbetsvårdande organ

26. 1) Intim samverkan bör komma till stånd mellan medicinska och

arbetsvårdande organ; dessa organs verksamhet bör i största möjliga mån

samordnas.

2) Sådant samarbete och sådan samordning böra ha till syfte att

a) tillse att den medicinska behandlingen och, där så är erforderligt, tillhandahållandet

av lämpliga proteser, inriktas på att främja och utveckla

den partiellt arbetsföres framtida möjligheter att erhålla arbete;

b) underlätta bedömandet av vilka partiellt arbetsföra som äro i behov av

och lämpade för arbetsvärd;

c) möjliggöra att arbetsvärd påbörjas så tidigt som möjligt och vid lämpligaste

tidpunkt;

d) tillhandahålla erforderlig medicinsk rådgivning på alla stadier av arbetsvärden

;

e) fastställa arbetskapaciteten.

27. Där så ur medicinska synpunkter är möjligt och tillrådligt bör arbetsvärden

påbörjas redan nnder den medicinska behandlingen.

VII. Åtgärder i syfte att vidga partiellt arbetsföras

arbetsmöjligheter

28. I nära samverkan med arbetsgivar- och arbetarorganisationer böra åtgärder

vidtagas för att främja möjligheterna för partiellt arbetsföra all

erhålla och behålla förvärvsarbete.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 är 1956

29. Sådana åtgärder böra grundas på följande principer

a) partiellt arbetsföra böra givas samma möjligheter som arbetsföra att utföra

arbete, för vilket de äro kvalificerade;

b) partiellt arbetsföra böra ha full frihet att hos arbetsgivare, som de

själva välja, antaga lämpligt arbete;

c) huvudvikten bör läggas på de partiellt arbetsföras kvalifikationer och arbetsförmåga,

icke på deras handikapp.

30. Sådana åtgärder böra omfatta

a) undersökningar i syfte att analysera och belysa partiellt arbetsföras arbetsförmåga;
b)

en allmän och fortlöpande upplysningsverksamhet, särskilt i följande

hänseenden

i) arbetsprestationer, produktion, olycksfalls- och frånvarofrekvens

samt stabilitet i anställningen i fråga om partiellt arbetsföra vid

jämförelse med arbetsföra personer, som utföra samma slags arbete;

ii) metoder för urval av arbetskraft baserade på olika yrkens särskilda

krav;

iii) metoder för afl förbättra arbetsförhållandena, innefattande jämväl

anpassning och förändring av maskiner och utrustning, i syfte att

underlätta partiellt arbetsföras sysselsättning;

c) regler för att undvika ökat ansvar för enskilda arbetsgivare i fråga om

premier för försäkring mot olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

d) anordningar för att stimulera arbetsgivarna att till lämpliga arbeten

inom deras företag överflytta arbetare, vilkas arbetsförmåga förändrats

till följd av fysiskt handikapp.

31. Närhelst så är lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena

och då detta står i överensstämmelse med nationella principer, bör anställning

av partiellt arbetsföra främjas genom att

a) arbetsgivarna anställa ett visst procenttal av partiellt arbetsföra, varvid

dock bör iakttagas att arbetsföra icke därigenom förlora sina anställningar;
b)

vissa särskilt angivna yrken förbehållas de partiellt arbetsföra;

c) personer med svårt handikapp erhålla arbetsmöjligheter eller företräde

till anställning inom vissa yrken, vilka anses lämpliga för dem;

d) kooperativa eller andra liknande företag, vilka ledas av partiellt arbetsföra

eller drivas för deras räkning, inrättas samt driften av dylika företag

underlättas.

VIII. Skyddad sysselsättning

32. 1) Åtgärder böra vidtagas av vederbörande myndighet eller myndigheter,

där så befinnes lämpligt i samverkan med enskilda sammanslutningar, i

syfte att skapa och utveckla anordningar för utbildning och sysselsättning

under skyddade förhållanden för sådana partiellt arbetsföra som icke kunna

göras konkurrensdugliga på den öppna arbetsmarknaden.

2) Sådana anordningar böra innefatta upprättandet av skyddade verkstäder

samt vidtagandet av särskilda åtgärder för sådana partiellt arbetsföra,

vilka av fysiska, psykologiska eller geografiska skäl icke regelmässigt

kunna förflytta sig till och från arbetet.

33. Skyddade verkstäder böra under betryggande medicinsk och yrkesmässig

tillsyn erbjuda icke blott nyttigt och lönande arbete utan även möjligheter

till anpassning till och framsteg i arbetet samt, närhelst så är möjligt,

överförande till den öppna arbetsmarknaden.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

21

34. För sådana partiellt arbetsföra, vilka endast kunna antaga hemarbete,

böra särskilda åtgärder vidtagas, så utformade och tillämpade, att de

erbjuda de partiellt arbetsföra nyttigt och lönande arbete i hemmet under

betryggande medicinsk och yrkesmässig tillsyn.

35. I de fall och i den omfattning en reglering genom lag förekommer i

fråga om löner och anställningsvillkor för arbetare i allmänhet, bör denna

tillämpas på partiellt arbetsföra i skyddad sysselsättning.

IX. Särskilda anordningar för handikappade barn och

ungdomar

36. Arbetsvårdsformer för handikappade barn och ungdomar i skolåldern

böra organiseras och utvecklas under nära samverkan mellan skolmyndigheterna

och den eller de myndigheter som ha ansvaret för arbetsvärden.

37. Undervisningen bör beakta handikappade barns och ungdomars särskilda

problem samt deras behov av samma möjlighet som normalt utrustade

barn och ungdomar till den utbildning och förberedelse för yrkesarbete,

som bäst lämpar sig för deras ålder, färdigheter, anlag och intressen.

38. Arbetsvårdsformerna för handikappade barn och ungdomar böra ha

till grundläggande syfte att så mycket som möjligt minska de arbetshinder

och psykologiska svårigheter, som deras handikapp medför samt att erbjuda

dem fullgoda möjligheter att bereda sig för och antaga anställning i för dem

lämpliga yrken. Utnyttjandet av dessa möjligheter bör innefatta samverkan

mellan å ena sidan organ för sjukvård, social omvårdnad och undervisning

och å andra sidan de handikappade minderårigas föräldrar eller målsmän.

39. 1) Undervisning, yrkesvägledning, yrkesutbildning och placering på

arbetsmarknaden för handikappade minderåriga böra utvecklas inom den

allmänna ramen för sådana anordningar för normalt utrustade minderåriga

och böra, då så är möjligt och önskvärt, bedrivas under samma betingelser

som dylik verksamhet för normalt utrustade minderåriga samt tillsammans

med dessa.

2) Särskilda åtgärder böra vidtagas för sådana handikappade minderåriga,

vilka på grund av sitt handikapp äro förhindrade att under samma

betingelser som och tillsammans med normalt utrustade minderåriga utnyttja

för de senare avsedda anordningar.

3) Sådana åtgärder höra särskilt innefatta specialutbildning av lärare.

40. Åtgärder böra vidtagas för att säkerställa, att minderåriga, vilka vid

läkarundersökning befunnits vara behäftade med handikapp eller defekt eller

allmänt icke lämpade för arbete,

a) så tidigt som möjligt erhålla lämplig medicinsk behandling för att avhjälpa

eller begränsa deras handikapp eller defekt;

b) uppmuntras att besöka skolor och vägledas till lämpliga yrken, vilka

kunna antagas motsvara deras önskemål och förmåga, samt erbjudas tillfällen

till utbildning för sådana yrken;

c) komma i åtnjutande av ekonomiskt stöd, om sådant befinnes erforderligt,

under tiden för medicinsk behandling, undervisning eller yrkesulbildning.

X. Tillämpningen av principerna för arbetsvärd

41. 1) Arbetsvårdsanordningar böra anpassas till de särskilda behoven

och förhållandena i varje land och utbyggas med beaktande av dessa behov

och förhållanden samt i enlighet med de i denna rekommendation angivna

principerna.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

2) Huvudsyftena med utbyggandet i detta avseende böra vara

a) att klarlägga och utveckla partiellt arbetsföras arbetsförmåga och yrkeskunskaper;
b)

att i största möjliga utsträckning åvägabringa lämpliga arbetsmöjligheter

för dem;

c) att vid utbildning eller anställning undanröja diskriminering av partiellt

arbetsföra, betingad av deras invaliditet.

42. Utbyggandet av arbetsvärden bör, där så befinnes önskvärt, främjas

med bistånd av Internationella arbetsbyrån

a) genom rådgivande tekniskt bistånd där så är möjligt;

b) genom organisation av ett omfattande internationellt utbyte av erfarenheter,

förvärvade i olika länder;

c) genom andra former av internationell samverkan åsyftande en sådan

organisation och utveckling av arbetsvärden som är anpassad till behov

och förhållanden i de enskilda länderna och som även innefattar utbildning

av erforderlig personal.

Bilaga C.

Rekommendation (nr 100) angående skydd för migrerande arbetare

i underutvecklade länder och områden

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 1 juni 1955 till sitt trettioåttonde sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående skydd för migrerande arbetare

i underutvecklade länder och områden, vilken fråga utgör den

femte punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tjugoandra dagen i juni månad år nittonhundrafemtiofem

följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående

skydd för migrerande arbetare (underutvecklade länder) [Protection

of Migrant Workers (Underdeveloped Countries) Recommendation,

1955].

I. Definitioner och tillämpningsområde

1. Denna rekommendation äger tillämpning på

a) länder och »mråden, där övergången från självhushållning till mer

framskridna ekonomiska former, vilka äro grundade på lönearbete och

innebära en över flera områden spridd utveckling av industriella och

jordbrukande samhällen, framkallar betydande migrationsrörelser av

arbetare och stundom av deras familjer;

b) länder och områden, genom vilka sådana migrationsrörelser av arbetare

passera under fram- och i förekommande fall återresa, såvida i sådana

länder och områden redan befintliga anordningar i det hela erbjuda vederbörande

mindre skydd under deras resor, än vad som angives i denna

rekommendation;

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

c) destinationsländer och -områden för sadana migrationsrörelser av aihetare,

såvida i sådana länder och områden redan befintliga anordningar

i det hela erbjuda vederbörande mindre skydd under deras resor eller

anställning än vad som angives i denna rekommendation.

2. I denna rekommendation innebär uttrycket »migrerande arbetare» varje

arbetare, som deltager i sådana migrationsrörelser antingen inom de i

punkt 1 a) ovan angivna länderna och områdena eller från dessa länder och

områden till eller genom de i punkt 1 b) och c) ovan angivna länderna och

områdena, vare sig han tillträtt anställning, flyttar för att söka anställning

eller skall tillträda avtalad anställning och oavsett huruvida han antagit ett

erbjudande om anställning eller slutit ett anställningsavtal. I tillämpliga fall

innebär uttrycket »migrerande arbetare» även varje arbetare, som tillfälligt

eller slutgiltigt återvänder till sitt hemland under eller vid slutet av sådan

anställning.

3. Vad i denna rekommendation stadgas må icke i något avseende tolkas

såsom innebärande rätt för en person att begiva sig till eller kvarbliva i något

land eller område mot bestämmelserna i landets eller områdets immigrations-

eller annan lagstiftning.

4. Anvisningarna i denna rekommendation skola icke rubba föreskrift

eller på grundval av lagstiftning utformad praxis, sedvänja eller överenskommelse,

varigenom den migrerande arbetaren tillförsäkras förmånligare

villkor än i denna rekommendation angivna.

5. Varje form av olika behandling av migrerande arbetare bör upphävas.

II. Skydd för migrerande arbetare och deras familjer under fram- och

återresa samt under tiden närmast före anställningen

6. 1) Genom lagstiftning eller lokala bestämmelser, genom mellanstatliga

överenskommelser eller annorledes böra åtgärder vidtagas för att tillförsäkra

migranterna och deras familjer skydd under färden mellan platsen

för avresan och anställningsorten, detta såväl i migranternas eget som

i de länders eller områdens intresse, varifrån de komma, inom vilka de förflytta

sig och till vilka de begiva sig.

2) I sådant hänseende böra

a) där så är fysiskt möjligt, mekaniserade transportmedel, innefattande

jämväl den ordinarie offentliga transportapparaten för passagerare, ställas

till de migrerande arbetarnas och deras familjers förfogande;

b) på lämpliga avstånd längs resrouten rastställen upprättas, där kost, logi,

vatten och nödig första hjälp kunna erhållas.

7. Alla erforderliga åtgärder böra vidtagas i syfte att migrerande arbetares

möjlighet att färdas under rimliga förhållanden, vare sig det gäller

a) rekryterade eller anställda arbetare, varvid i föreskrifterna angående

rekrytering eller anställningsavtal bör fastslås den rekryterande partens,

eller om sådan icke finnes, arbetsgivares skyldighet att bestrida resekostnaderna

för arbetarna samt i förekommande fall för deras familjer;

eller

1>) arbetare, som resa utan att ha slutit avtal eller antagit ett erbjudande om

bestämd anställning, varvid åtgärder böra vidtagas för en nedsättning av

resekostnaderna till minsta möjliga belopp.

8. 1) Åtgärder böra vidtagas för kostnadsfri läkarundersökning av migrerande

arbetare vid avresan till eller vid tillträdet av anställningen ävensom

vid densammas upphörande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

2) Därest brist på medicinsk personal i vissa områden omöjliggör en

sådan dubbel läkarundersökning av samtliga migrerande arbetare, bör företräde

lämnas migrerande arbetare,

a) vilka komma från områden med smittsamma eller endemiska sjukdomar;
b)

vilka antaga eller ha varit anställda i arbeten, som äro förenade med särskilda

fysiska risker;

c) vilkas resor företagas i enlighet med särskilda för rekrytering eller anställning

träffade anordningar.

9. 1) Om vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivar- eller

arbetarorganisationer, där bådadera finnas, anser, att en acklimatiseringsperiod

är nödvändig med hänsyn till de migrerande arbetarnas hälsa, bör

myndigheten vidtaga åtgärder för att bereda arbetarna, särskilt dem som

rekryterats eller äro bundna genom avtal, en sådan period omedelbart före

anställningens tillträdande.

2) Vid bedömandet av behovet av en ackliinatiseringsperiod bör myndigheten

taga hänsyn till klimat, höjd över havet samt de olika levnadsförhållanden,

under vilka de migrerande arbetarna kunna bli hänvisade att arbeta.

Om en ackliinatiseringsperiod befinnes påkallad, bör myndigheten

fastställa periodens längd under beaktande av de lokala förhållandena.

3) Under acklimatiseringsperioden bör arbetsgivaren bära kostnaderna

för tillräckligt underhåll för arbetaren samt för de medlemmar av hans

familj, vilka äga åtfölja honom.

10. Åtgärder böra vidtagas för att tillförsäkra migrerande arbetare och

i förekommande fall deras familjer rätt till hemsändning under en period,

som skall fastställas av vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivar-

och arbetarorganisationer, där bådadera finnas, under följande omständigheter
a)

om den migrerande arbetaren har rekryterats eller sänts till anställningsorten

av den rekryterande eller av arbetsgivaren, bör hemsändningen

ske till den plats, där han anställdes eller från vilken han förflyttades

i anställningssyfte, samt på den rekryterandes eller på arbetsgivarens

bekostnad, i samtliga fall då

i) arbetaren blir oförmögen till arbete på grund av sjukdom eller

olycksfall under resan till anställningsorten;

ii) arbetaren vid läkarundersökning befunnits olämplig för anställning;
iii)

arbetaren, sedan han förflyttats i anställningssyfte, går miste om

anställning utan eget förvållande;

iv) vederbörande myndighet finner, att arbetaren genom falska uppgifter

eller missförstånd anställts eller förflyttats i anställningssyfte;

eller

b) om den migrerande arbetaren har slutit anställningsavtal och av arbetsgivaren

eller dennes ombud sänts till anställningsorten, bör hemsändningen

av arbetaren och de medlemmar av hans familj, vilka sänts på

samma sätt, ske till den plats, där han anställdes, eller från vilken han

förflyttades i anställningssyfte, samt på arbetsgivarens bekostnad, i

samtliga fall då

i) den i avtalet föreskrivna anställningsperioden tilländalupit;

ii) avtalet häves på grund av arbetsgivarens oförmåga att uppfylla dess

villkor;

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956

iii) avtalet häves på grund av arbetarens oförmåga att med hänsyn till

sjukdom eller olycksfall uppfylla dess villkor;

iv) avtalet häves genom överenskommelse mellan parterna;

v) avtalet häves på framställning av endera parten, såvida icke vederbörande

myndighet annorlunda bestämmer.

It. Vederbörande myndighet bör till välvilligt övervägande upptaga frågan

huruvida och i så fall under vilka omständigheter migrerande arbetare

eller deras familjemedlemmar, vilka icke sänts till anställningsorten av aibetsgivaren

eller dennes ombud, ma medgivas rätt till hemsändning.

12. Avlider migrerande arbetare, böra hans familjemedlemmar äga rätt

att inom av vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivarnas och

arbetarnas organisationer, där bådadera finnas, fastställd tid hemsändas till

den plats, där arbetaren anställdes, eller från vilken han förflyttades i anställningssyfte,

på den rekryterandes eller arbetsgivarens bekostnad

a) om familjemedlemmarna erhållit medgivande att åtfölja arbetaren till

anställningsorten;

i) om dödsfallet inträffat under resan till anställningsorten; eller

ii) om den avlidne slutit anställningsavtal med arbetsgivaren; eller

b) i övriga fall under de av vederbörande myndighet enligt punkt 11 ovan

angivna omständigheterna.

13. 1) Det bör vara migrerande arbetare obetaget att avsäga sig rätten till

hemsändning på arbetsgivarens bekostnad; sådan avsägelse bör göras inom

tid och på sätt, som av vederbörande myndighet bestämmes efter samråd

med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer, där bådadera finnas, och

bör icke vara slutgiltig förrän vid utgången av sådan tid.

2) Det bör även vara migrerande arbetare obetaget att uppskjuta utnyttjandet

av rätten till hemsändning till tid, som av vederbörande myndigheter

fastställes.

14. I det fall, då standardiserade anställningsavtal, avsedda att slutas

mellan arbetsgivare och migrerande arbetare, ha fastställts av vederbörande

regering eller" regeringar eller enligt dessas bemyndigande, böra, när så är

möjligt, ombud för vederbörande arbetsgivare och arbetare, däri inbegripna

representanter för deras respektive organisationer, om sådana finnas, höras

angående bestämmelserna i sådana avtal.

15. 1) Åtgärder böra vidtagas för lämplig placering av migrerande arbetare.

2) Dessa åtgärder böra, där så är lämpligt, innefatta upprättandet

av en offentlig arbetsförmedling, vilken bör

a) bestå av ett hela landet eller området omfattande centralkontor samt

av lokala kontor, upprättade såväl på platser, från vilka arbetare vanligen

migrera, som inom sysselsättningscentra, så att upplysningar rörande

arbetstillfällen kunna införskaffas och regelbundet spridas i de

områden, från vilka arbetskraft vanligen söker sig till sådana centra;

b) upprätta och vidmakthålla förbindelser med arbetsförmedlingar i andra

länder eller områden, till vilka arbetare från ett visst område vanligen

emigrera, i syfte att införskaffa upplysningar rörande därstädes förekommande

arbetstillfällen;

c) där så är möjligt upprätta och vidmakthålla anordningar för yrkesvägledning

samt för att fastställa arbetarnas allmänna lämplighet för särskilda

anställningar;

d) där så är möjligt rådgöra och söka samverka med arbetsgivar- och arbetarorganisationer

för arbetsförmedlingens utformning och verksamhet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956

III. Åtgärder för att förhindra migrationsrörelser, då sådana anses stridande

mot de migrerande arbetarnas och deras hemorters och

hemländers intressen

16. Målet för den allmänna politiken bör vara att motverka migration av

arbetare, när densamma anses stridande mot de migrerandes egna samt de

samhällens och länders intressen, från vilka arbetarna komma; i sådant

hänseende böra anlitas åtgärder, avsedda att förbättra levnadsvillkoren och

höja levnadsstandarden i de områden, från vilka migrationer vanligen leda

sitt ursprung.

17. Åtgärder, ägnade att vidtagas för att genomföra den i föregående

punkt angivna politiken, böra innefatta

a) i emigrationsområden antagande av program för ekonomisk utveckling

och yrkesutbildning för att möjliggöra bättre utnyttjande av arbetskraft

och naturtillgångar samt särskilt åtgärder, vilka kunna skapa nya arbetstillfällen

och inkomstkällor för arbetare, som normalt skulle vara

benägna att emigrera;

b) i immigrationsområden rationellare utnyttjande av arbetskraften och

ökning av produktiviteten genom förbättrad organisation av arbetet,

bättre utbildning samt ökad mekanisering eller genom andra av de lokala

förhållandena betingade metoder;

c) inskränkning av rekryteringen i områden, där avlägsnande av arbetskraft

kan förutses ogynnsamt påverka den sociala och ekonomiska organisationen

samt befolkningens hälsa, välfärd och utveckling.

18. Regeringarna i de migrerande arbetarnas ursprungs- och destinationsländer

eller -områden böra söka åstadkomma en successiv minskning av sådana

migrationsrörelser, vilka anses stridande mot såväl de migrerande arbetarnas

som de samhällens och länders intressen, varifrån arbetarna komma,

och vilka icke varit underkastade kontroll eller befunnits omöjliga att

kontrollera. Så länge de ekonomiska orsakerna till dylik oreglerad migration

kvarstå, böra vederbörande regeringar söka utöva lämplig kontroll över

såväl frivillig migration som organiserad rekrytering, i den utsträckning dylika

åtgärder synas möjliga och önskvärda. Sådan inskränkning och kontroll

kunna uppnås genom regionala eller lokala åtgärder eller genom bilaterala

överenskommelser.

19. Så länge oreglerad migration förekommer, böra vederbörande regeringar

såvitt möjligt söka tillförsäkra arbetare, vilka migrera under sådana

förhållanden, i förevarande rekommendation angivet skydd.

IV. Skydd för migrerande arbetare under deras anställningstid

A. Allmänna riktlinjer

20. Ingenting bör underlåtas för att migrerande arbetare må tillförsäkras

lika gynnsamma arbets- och levnadsvillkor som de vilka enligt lagstiftning

eller praxis tillkomma andra arbetare med samma anställning samt för att

garantera dem liksom andra arbetare det skydd, som angives i följande

punkter av förevarande rekommendation.

B. Bostäder

21. Anordningar för att tillförsäkra migrerande arbetare bostäder böra

innefatta åtgärder avsedda att, antingen på arbetsgivarens bekostnad eller ge
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 av 1956

nom lämpligt finansiellt stöd eller annorledes, tillhandahålla bostäder av

godkänd standard och till hyror, som äro rimliga i förhållande tdl de olika

arbetarkategoriernas löner.

22. Det bör åligga vederbörande myndighet att svara för tilltredsstallande

bostadsförhållanden för migrerande arbetare. Myndigheten bör faststalla

en viss minimistandard för bostaden och noggrant övervaka, att denna standard

npprätthålles. Myndigheten bör vidare fastställa vilka rättigheter som

tillkomma arbetarna, då dessa anmodas utrymma bostaden vid ansta - ningens upphörande, ävensom vidtaga alla erforderliga åtgärder för att ti

se att dessa rättigheter respekteras.

C. Löner

23. 1) Åtgärder böra vidtagas för fastställande av migrerande arbetares

löner.

2) Sådana åtgärder böra innefatta

a) antagandet av en minimilöneskala, konstruerad pa sadant satt att dess

lägsta lönesats, inklusive alla tillägg, bereder en i icke kvalificerat arbete

anställd arbetare möjlighet att åtminstone tillgodose små minimibehov

enligt i området godtagen standard och med beaktande av normala

försörj ningskrav;

b) periodiskt fastställande av minimilönesatser antingen

i) genom frivilligt slutna kollektivavtal mellan vederbörande arbetares

representativa organisationer samt arbetsgivarna eller vederbörande

arbetsgivarorganisationer; eller

ii) där lämplig ordning för fastställande av minimilönesatser genom

kollektivavtal icke finnes, av vederbörande myndighet i enlighet med

den i punkt a) ovan angivna principen.

24. Då så befinnes lämpligt bör vederbörande myndighet vid lönernas

fastställande beakta tillgängliga uppgifter från budgetundersökningar rörande

hushållskonsumtionen inom vederbörande område; sådana undersökningar

böra företagas i samråd med vederbörande representativa arbetsgivar-

och arbetarorganisationer.

25. Representanter för arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana

finnas, och eljest, representanter för vederbörande arbetsgivare och arbetare,

böra till lika antal och med samma rätt medverka vid tillämpningen

av den lagstadgade ordningen för fastställande av minimilönesatser.

26. Gällande minimilönesatser böra bringas till vederbörande arbetsgivares

och arbetares kännedom. Då lönesatserna fastställts i enlighet med

punkt 23 mom. 2) b) ii), böra de vara bindande för båda parter och icke

utan uttryckligt medgivande av vederbörande myndighet kunna sänkas genom

överenskommelse mellan parterna.

27. Arbetsgivare böra vara skyldiga att beträffande varje arbetare föra

register över löneutbetalningar och avdrag. Löne- och avdragsbelopp böra

meddelas vederbörande arbetare.

28. Löneavdrag böra medgivas endast under de villkor och i den utstiäckning,

som föreskrivas i nationell lagstiftning eller bestämts genom kollektivavtal

eller skiljedom.

29. Lönen bör normalt erläggas i lagligt betalningsmedel direkt till varje

arbetare.

30. Lönen bör utbetalas regelbundet med sådana mellanrum att risken

för löntagarna att skuldsätta sig nedbringas så långt detta är möjligt, såvida

icke en häremot stridande lokal sedvänja förefinnes, och vederbörande myn
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

dighet efter hörande av ombud för arbetarna eller deras representativa organisationer

finner, att arbetarna önska bibehålla denna sedvänja.

31. Det bör vara förbjudet att helt eller delvis utbyta lönen mot alkohol

eller skadliga ämnen.

32. Löneutbetalning må icke äga rum å utskänkningsställe eller i affärer

utom såvitt angår där anställda arbetare.

33. Arbetsgivarna böra anmodas att begränsa varje förskott till en ringa

del av arbetarens månatliga lön.

34. Förskott utöver ett av vederbörande myndighet fastställt belopp bör

icke kunna lagligen återkrävas, vare sig genom innehållande av vid en senare

tidpunkt förfallet lönebelopp eller annorledes. Ränta bör icke debiteras

å förskott.

35. En arbetare, på vilken minimisatserna äro tillämpliga och vilken,

sedan dessa trätt i kraft, uppburit lön enligt lägre lönesatser, bör äga genom

rättsligt eller annat lagligen medgivet förfarande återfå skillnaden inom tid,

som fastställes i lagstiftningen.

36. Därest livsmedel, bostad, kläder och andra väsentliga förnödenheter

och tjänster utgöra del av ersättningen, bör vederbörande myndighet i samverkan

med arbetsgivarnas och arbetarnas representativa organisationer

vidtaga alla genomförbara åtgärder för att tillse, att dessa förmåner äro

tillräckliga, att deras kontantvärde är riktigt uppskattat och att betalningen

m natura icke i värde överstiger en viss av vederbörande mvndighet fastställd

del av den kontanta grundlönen.

D. Tillträde utan diskrimination till kvalificerade arbeten

37. Principen om lika möjligheter för alla befolkningsgrupper, däri inbegripna

migrerande arbetare, bör godtagas.

38. Med förbehåll för tillämpning av nationella immigrationslagar samt

speciella lagar rörande utlänningars anställning i allmän tjänst, böra alla

skrankor, vilka under åberopande av nationalitet, ras, hudfärg, trosbekännelse,

stamtillhörighet eller anslutning till facklig organisation hindra eller

begränsa tillträde för någon grupp av befolkningen, däri inbegripna migrelande

arbetare, till vissa slag av arbete eller anställning, anses såsom stridande

mot den offentliga politiken, och principen om upphävande av alla

sadana skrankor bör godtagas.

39. Omedelbara åtgärder böra vidtagas för att garantera det praktiska

genomförandet av de i punkterna 37 och 38 av denna rekommendation

angivna principerna samt för att främja ett ökat deltagande i kvalificerat

arbete från de minst gynnade arbetargruppernas sida.

40. Sådana åtgärder böra särskilt innefatta

a) i alla länder och områden lika möjligheter för alla arbetare till teknisk

utbildning samt yrkesutbildning ävensom lika möjligheter för alla arbetare

att vinna anställning i nya industriföretag;

b) i länder eller områden, där olika av ras eller ursprung betingade

klasser redan uppkommit och antagit bestående karaktär, införande av

anordningar, vilka möjliggöra för arbetare tillhörande den minst gynnade

kategorien att erhålla tillträde till halvkvalificerade och kvalificerade

arbeten;

c) i länder och områden, där olika genom ras eller ursprung åtskilda klasser

icke uppkommit och antagit bestående karaktär, tillhandahållande

av lika möjligheter för alla yrkeskunniga arbetare att vinna tillträde

till kvalificerat arbete.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956

29

E. Facklig verksamhet

41. Migrerande arbetare böra tillförsäkras föreningsfrihet samt rätt att

fritt ägna sig åt sådan facklig verksamhet, som icke är stridande mot lag

i orter, där de arbeta, och alla genomförbara åtgärder böra vidtagas för

att garantera för vederbörande arbetare representativa fackföreningar rätt

att sluta kollektivavtal med arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer.

F. Tillhandahållande av konsumtionsvaror

42. 1) Åtgärder böra vidtagas för att garantera att konsumtionsvaror,

särskilt förnödenheter av väsentlig betydelse och livsmedel till skäliga priser

och i tillräckliga kvantiteter finnas tillgängliga för migrerande arbetare

och deras familjer.

2) Odlingsbar jord bör om möjligt ställas till migrerande arbetares

förfogande, antingen genom arbetsgivarens eller vederbörande myndighets

försorg.

43. I de fall där kooperativa organisationer skulle vara till gagn, böra

åtgärder vidtagas för utvecklingen av sådana organisationer; dessa åtgärder

böra omfatta

a) om möjligt anläggning av gårdar för djuruppfödning, fiskdammar och

handelsträdgårdar på kooperativ grundval;

b) upprättandet av detaljhandelsaffärer, drivna av arbetarkooperationer;

c) stöd från regeringarnas sida för utbildning av medlemmar i kooperativa

företag, för kontroll av deras administration och inriktningen av deras

verksamhet.

44. 1) Därest fabriksbutiker äro anslutna till företagen, bör i sådana butiker

endast kontant försäljning äga rum.

2) Om de lokala förhållandena ännu icke medgiva tillämpning av

punkt 1) ovan, bör migrerande arbetare medgiven kredit begränsas till en

av vederbörande myndighet fastställd del av lönen samt avse en fastställd

period, vilken bör vara så kort som möjligt. Det bör vara förbjudet att debitera

ränta på lämnad kredit eller att mottaga återbetalning i form av arbete.

3) Tvång må icke utövas å vederbörande migrerande arbetare i syfte

att förmå honom att utnyttja sådana butiker.

4) Därest tillgång till andra inköpsställen saknas, bör vederbörande

myndighet vidtaga erforderliga åtgärder för att tillse att försäljningen av

varor sker till skäliga och rimliga priser samt att av arbetsgivaren inrättade

fabriksbutiker icke drivas i vinstsyfte utan allenast för att tillgodose

vederbörande arbetares intresse.

G. Social trygghet, säkerhet på arbetsplatsen och yrkeslujgien

45. Åtgärder till förmån för migrerande arbetare böra under alla omständigheter

i första hand, utan diskriminering på grund av nationalitet,

ras eller religion, avse lämpliga anordningar för ersättning vid olycksfall

i arbete, hälso- och sjukvård för arbetarna och deras familjer, yrkeshygien

samt förebyggande av olycksfall i arbete och yrkessjukdomar.

46. Dessa åtgärder höra innefatta

a) läkarkontroll i enlighet med lokala förutsättningar genom regelbundna

besök under anställningen ävensom vid sjukdomsfall;

b) första hjälp, fri läkarvård samt tillgång till vård å sjukhus i enlighet

med av vederbörande myndighet föreskriven standard;

c) ersättning vid olycksfall i arbete och yrkessjukdom;

d) lämpliga hjälpåtgärder i händelse av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

e) åtgärder för tryggande av migrerande arbetares hälsa och säkerhet på

arbetsplatsen;

f) åtgärder för anmälan av olycksfall i arbete samt undersökning av orsakerna

till sådana olycksfall;

g) förpliktelse för arbetsgivarna att genom anslag, samtal eller annorledes

fästa migrerande arbetares uppmärksamhet på varje farlig eller hälsovådlig

detalj i deras arbete;

h) särskild utbildning eller fortbildning eller upplysning av migrerande

arbetare rörande förebyggande av olycksfall och hälsorisker på arbetsplatsen,

då på grund av bristande kännedom om arbetsprocessen, språksvårigheter

eller av andra skäl den utbildning eller upplysning som normalt

meddelas andra arbetare befinnes olämplig;

i) införande av metoder för samverkan mellan arbetsgivare och arbetare

för främjande av säkerhetsåtgärder;

j) särskilda sociala och hälsovårdande åtgärder i syfte att skydda den migrerande

arbetarens hustru och barn, som sammanbo med honom.

47. Därest migrerande arbetare icke kunna röna samma behandling som

andra arbetare i fråga om skydd mot risker i samband med invaliditet,

ålderdom och dödsfall, böra, i den mån så är möjligt och önskvärt, åtgärder

vidtagas för att i samverkan med arbetarna upprätta ömsesidiga hjälpföreningar

och understödskassor inom företagen i syfte att tillgodose de migrerande

arbetarnas behov i dessa fall, varvid dessa åtgärder skola anses

bereda väg för en mera allmän lokal, regional eller territoriell organisation.

H. Migrerande arbetares förhållande till hemorten

48. Åtgärder böra vidtagas i syfte att bereda migrerande arbetare möjlighet

att upprätthålla kontakt med sina familjer och sin hemort; sådana åtgärder

böra innefatta

a) anordningar, som äro erforderliga för ett frivilligt översändande av medel

till arbetarens i hemorten eller annorstädes kvarvarande familj samt

för uppläggande med arbetarens samtycke av ett sparkonto, avsett att

av honom lyftas vid avtalstidens utgång eller då han återvänder hem

eller under andra förhållanden, varom överenskommelse skall träffas med

honom;

b) anordningar för underlättande av korrespondens mellan den migrerande

arbetaren, hans familj och hans hemort;

c) anordningar för att underlätta för den migrerande arbetaren att gentemot

hans hemort uppfylla de hävdvunna förpliktelser, vilka han önskar

iakttaga.

I. Migrerande arbetares materiella, intellektuella och moraliska välfärd

49. Åtgärder böra vidtagas för att trygga migrerande arbetares materiella,

intellektuella och moraliska välfärd; sådana åtgärder böra innefatta

a) främjande av frivilliga former av sparande;

b) skydd för migrerande arbetare mot ocker, särskilt genom nedsättning av

ränta å lån, kontroll av kreditinstitutioners verksamhet samt främjande

av långivning för lämpliga ändamål genom kooperativa kreditorganisationer

eller genom institutioner under kontroll av vederbörande myndighet;
c)

tillsättande i immigrationsområden, där så är möjligt, av kuratorer, vilka

äro förtrogna med de migrerande arbetarnas språk och sedvänjor, i

syfte att underlätta arbetarnas och deras familjers anpassning till deras

nya levnadssätt;

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år W56 31

d) åtgärder för att tillförsäkra migrerande arbetares barn tillfällen till undervisning;
e)

lättnader för migrerande arbetare att tillfredsställa sina intellektuella

och religiösa behov.

V. Migrerande arbetares bosättning

50. Med undantag för sådana fall, då en stadigvarande bosättning av

migrerande arbetare är klart stridande mot deras och deras familjers intressen

eller är till nackdel för näringslivet i vederbörande länder eller områden,

bör den allmänna normen för migrationspolitiken vara att med alla

tjänliga medel — och särskilt genom de i del IV samt punkterna 51, 52 och

53 av denna rekommendation förordade åtgärderna — främja arbetarnas

och deras familjers bosättning i eller i närheten av sysselsättningscentra.

51. På sätt angives i punkt 3 må vad i denna rekommendation sägs icke

i något avseende tolkas såsom innebärande rätt för en person att begiva

sig till eller kvarbliva i något land eller område i strid mot bestämmelserna i

landets eller områdets immigrations- eller annan lagstiftning. Därest det

icke befinnes stridande mot vederbörande lands politik, bör dock vederbörande

myndighet taga under övervägande att bevilja migrerande arbetare,

vilka under minst fem år varit bosatta i det land, till vilket de invandrat, alla

för förvärv av medborgarskap i immigrationslandet erforderliga lättnader.

52. 1) Där varaktig bosättning av migrerande arbetare vid eller i närheten

av deras anställningsort befinnes möjlig, böra åtgärder vidtagas för

främjandet av deras stadigvarande bosättning.

2) Dessa åtgärder böra innefatta

a) främjande av rekrytering av migrerande arbetare, vilka åtföljas av sina

familjer;

b) där så är möjligt och önskvärt, medgivande av lättnader i syfte att möjliggöra

upprättandet av lämpliga kollektiva anordningar vid eller i närheten

av anställningsorten;

c) tillhandahållande av bostäder av godkänd standard och till skäliga kostnader

för att främja stadigvarande familjebosättning;

d) där så är möjligt och önskvärt, upplåtande av tillräcklig jordareal för

produktion av livsmedel;

e) i brist på lämpligare anordningar och närhelst så är möjligt och önskvärt,

anläggning av byar eller samhällen för pensionerade migrerande

arbetare på sådana platser, där det är möjligt för dem att bidraga till

sitt uppehälle.

VI. Rekommendationens tillämpning

53. Vederbörande myndighet bör vidtaga åtgärder för kontroll genom

lämpligt administrativt organ och i samverkan med arbetsgivar- och arbetarorganisationer,

där bådadera finnas, av tillämpningen av de i denna rekommendation

angivna anordningarna för skydd av migrerande arbetare.

54. Särskilt i sådana fall då den migrerande arbetaren icke är förtrogen

med anställningsvillkor, språk, seder eller valuta i anställningsområdet, bör

vederbörande administrativa organ tillse, att med slutande av anställningsavtal

förenade formaliteter iakttagas på sådant sätt, att varje arbetare fattar

innebörden av anställningsvillkoren, bestämmelserna i avtalet ävensom

detaljerna rörande lönesatser och löneutbetalning samt att han av fri vilja

och medvetet godkänt sagda bestämmelser och villkor.

55. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen bör tid efter

annan, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma, till

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

Internationella arbetsbyrån avgiva redogörelse för lagstiftning och praxis

med avseende å de i rekommendationen behandlade frågorna i de länder och

områden, för vilka medlemmen är ansvarig. Av sådana rapporter bör framgå,

i vilken omfattning rekommendationens anvisningar genomförts eller avses

att genomföras, ävensom sådana jämkningar därutinnan som befunnits eller

må befinnas erforderliga för antagande eller tillämpning av anvisningarna.

56. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som är ansvarig

för något utanför moderlandet beläget territorium, bör vidtaga alla åtgärder

inom sitt kompetensområde för att i varje sådant territorium trygga

en effektiv tillämpning av den i förevarande rekommendation angivna minimistandarden

och särskilt underställa rekommendationen den myndighet

eller de myndigheter, vilka äro behöriga att i varje sådant territorium genomföra

nämnda minimistandard.

Bilaga D.

Resolutioner

I. Resolution i anledning av Förenta Nationernas tioårsjubileum.

II. Resolution angående deltidsanställning av kvinnor samt anställning

av äldre kvinnor.

III. Resolution angående anställning av kvinnor med försörjningsplikt mot

minderåriga barn.

IV. Resolution angående förhållandet mellan arbetare och företagsledning.

V. Resolution angående skydd för fackföreningsrättigheter.

VI. Resolution angående förbättring av arbetarskydd och säkerhet på arbetsplatser.

VII. Resolution angående fredligt utnyttjande av atomenergien.

VIII. Resolution angående nedrustning samt utnyttjande av resurser, som

skulle komma att frigöras genom en begränsning av rustningsutgifterna.

IX. Resolution angående uppförande på dagordningen för ett framtida

konferenssammanträde av frågan om antagandet av ett instrument

för vidgad tillämpning av 1939 och 1955 års konventioner angående

straffpåföljder.

X. Resolution angående genom krig handikappade personer.

XI. Resolution angående antagandet av en framtida konvention rörande

migrerande arbetare i underutvecklade länder och områden.

XII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om yrkesutbildning inom jordbruket.

XIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om välfärdsanordningar för arbetare.

XIV. Resolution angående antagande av budget för 38 :e budgetåret (1956)

och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika medlemsstater.

XV. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till

arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1956.

XVI. Resolution angående förordnande av ledamöter i Internationella arbetsorganisationens

administrativa domstol.

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

551677

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:87 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens all a1 i texten
  2. 2LU 1956:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferen s. 1 i texten