Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 19)) (nr 536)

1956-09-28 · 85 sidor, varav 83 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 83 av 85 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:185, Med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 19)) (nr 536)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

1

Nr 185

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 19)) (nr 536);

given Stockholms slott den 28 september 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli

1944 (nr 536).

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

De i propositionen föreslagna ändringarna i civilförsvarslagen berör endast

kapitlet om anordnande av skyddsrum. Till grund för ändringsförslaget

ligger emellertid en av den krigstekniska utvecklingen betingad, delvis ny

inriktning av civilförsvarets förebyggande verksamhet. Sålunda sättes mera

än tidigare utrymningen i centrum såsom den viktigaste förebyggande civilförsvarsåtgärden

mot atomvapenanfall.

i propositionen redogöres för den avsedda framtida utrymningsplanläggningen

innebärande att för de utsatta orterna utrymning planeras efter två

huvudalternativ, nämligen dels successiv utrymning, som kan genomföras

då viss tid står till förfogande, dels samtidig snabbutrymning av alla utrymningsberättigade

i händelse av överraskande anfall.

Den successiva utrymningen inledes med en beredskapsutrymning, omfattande

i alla utrymningsorter barn, sjuka och åldringar samt vårdare till

dem och i vissa av dessa orter därjämte andra kategorier icke förvärvsarbetande.

I dessa senare fall beräknas beredskapsutrymningen komma att

omfatta ca 50 % av befolkningen i orten. Beredskapsutrymningen torde

utan vidare åtgärder från myndigheternas sida få till följd en ytterligare

minskning av den kvarvarande befolkningen på grund av brist på arbets1—Bihang

till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 185

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

tillfällen. Som ett komplement till beredskapsutrymningen planlägges i

varje fall för de största städerna en omflyttning av de kvarvarande, så att

de åtminstone under fritid vistas i de mindre riskabla ytterområdena. I mera

utsatta orter planeras såsom ett sista led i den successiva utrymningen en

slutlig utrymning, som genomföres på en gång eller i etapper då läget ytterligare

skärpts och vilken omfattar alla som kan utrymmas utan att för totalförsvaret

oundgänglig verksamhet lamslås.

För skyddsrumsbyggandet uppdrages i propositionen i huvudsak följande

riktlinjer. I alla tätorter som kan betraktas som anfallsmål skall i princip

skyddsrum inrättas även i fortsättningen. Det förutsättes därvid att skyddsrumsbyggandet

begränsas genom att det invånarantal som kan motivera

inrättandet av skyddsrum höjes. I de mest utsatta orterna, i synnerhet de

där man måste räkna med risk för atomvapenanfall, skall i innerområden

och eljest särskilt riskfyllda delar endast bergrum eller likvärdiga betongskyddsrum

(befolkningsskyddsrum) byggas. I övriga delar av dessa orter

och i de mindre utsatta orterna anordnas skyddsrummen såsom normalskyddsrum.

Förläggningen och dimensioneringen av befolkningsslcyddsrummen

bestämmes med hänsyn till den verksamhet som under krig skall fortgå

i nämnda särskilt riskfyllda områden. Inom områden, där varken normalskyddsrum

eller befolkningsskyddsrum skall inrättas, vidmakthålles befintliga

skyddsrum och förutsättes i ett beredskapsläge källare o. dyl., där så

anses erforderligt, kunna iordningställas till skydd mot strålning från

radioaktiv stoftbeläggning.

Lagförslaget innebär i huvudsak, att det skall ankomma på Konungen

eller efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen att bestämma de

områden och platser, där enskilda skyddsrum skall inrättas. Tidigare har

detta bestämts i organisationsplan, som fastställes av länsstyrelsen. Lagändringen

föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1957.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

3

Förslag

till

Lag

om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)

Härigenom förordnas, att 22 § och 24 § 1 mom. civilförsvarslagen den

15 juli 19441 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §. 22 §.

Inom stad---—----allmän plats.

Konungen äger föreskriva, att i Konungen äger föreskriva, att i

ort, som avses i första stycket, eller ort, som avses i första stycket, eller

i viss del därav jämväl skola anord- i viss del därav jämväl skola anordnas

skyddsrum, avsedda för hela nas skyddsrum, avsedda för civilbecivilbefolkningen

inom särskilda folkningen inom ifrågavarande omstörre

upptagningsområden. råde.

I första — ------allmänna skyddsrum.

Den omfattning-------23 § stadgas.

24 §. 24 §.

1 mom. Inom område eller å 1 mom. Inom område eller å plats,

plats, där enligt organisationsplanen som bestämmes av Konungen eller

särskilt civilförsvar skall vara orga- efter Konungens bemyndigande av

niserat, skola följande anläggningar civilförsvarsstyrelsen, skola följande

och byggnader förses med skydds- anläggningar och byggnader förrum

(enskilt skyddsrum): ses med skyddsrum (enskilt

skyddsrum):

1. hamn, järnvägsstation------allmänna samfärdseln;

2. industriell anläggning, —----— äro sysselsatta;

3. anläggning, som------tjugufem personer;

4. byggnad med------eller affärslokal; samt

5. annan anläggning-------och läge.

Vind anses-----— — eller arbetsrum.

1 Senaste lydelse av 22 § och 24 § 1 mom., se SFS 1951: 289.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1957. Intill dess Konungen

eller civilförsvarsstyrelsen för område

eller plats meddelat beslut som

avses i 24 § 1 mom. skall i fråga om

skyldigheten att inom området eller

å platsen inrätta enskilt skyddsrum

tillämpas de vid denna lags ikraftträdande

gällande bestämmelserna.

Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen

äger förordna, att den i civilförsvarslagen

stadgade skyldigheten att utrusta

och underhålla enskilt skyddsrum

skall avse jämväl skyddsrum,

som finnes inrättat inom område

eller å plats, där skyldigheten att förse

anläggningar och byggnader med

skyddsrum kommer att upphöra.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

5

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 juni

1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Torsten Nilsson, Sträng, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om revidering

av viss civilförsvarsplanläggning m. m. samt anför därvid följande.

1. Inledning

Efter krigsslutet 1945 blev de då gällande anordningarna för civilförsvaret

föremål för en allmän översyn av särskilda sakkunniga, representerande

samtliga partier i riksdagen (1945 års civilförsvarsutredning). På

grundval av denna översyn underställdes frågan om civilförsvarets fortsatta

bestånd och utformning 1948 års riksdag (prop. 81/1948). Genom

riksdagens beslut i anledning härav blev 1944 års civilförsvarslag permanent.

Frågan om civilförsvarsåtgärdernas karaktär, om civilförsvarets verksamhetsområden

och tjänstegrenar m. m. prövades även i sammanhanget.

Skyddsrumsfrågan löstes icke utan gjordes senare till föremål för en

särskild utredning, vars resultat underställdes 1951 års riksdag (prop.

176/1951). Härvid fattade riksdagen beslut om att normalskyddsrum i

huvudsak alltfort skulle anordnas och att fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

skulle byggas i de större städerna. Redan då hade den mycket snabba

utvecklingen av atomstridsmedlen börjat, men besluten byggde huvudsakligen

på de begränsade erfarenheterna från slutet av det andra världskriget.

I det nya läge som uppkommit till följd av den krigstekniska utvecklingen

tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13

mars 1953 fem sakkunniga för att pröva civilförsvarets behov och överse

dess planläggning. De sakkunniga, vilka antog benämningen 1953 års civilförsvarsutredning

och som i det följande benämnes civilförsvarsutredningen,

utgöres av förre landshövdingen Torsten Löfgren, ordförande, riksombudsmannen,

numera ledamoten av riksdagens första kammare Birger Lundström,

ledamoten av riksdagens första kammare, disponenten A. Tage Mag
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

nusson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare, lantbrukaren

Johannes Onsjö och trämassearbetaren E. Oskar Åkerström. Med stöd av

Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade jag den 1 april 1955 överdirektören

i arbetsmarknadsstyrelsen Erik Montell såsom ytterligare ledamot i utredningen.

Den 31 mars 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt civilförsvarsutredningen att

skyndsamt pröva de allmänna synpunkter på civilförsvaret samt de riktlinjer

för den framtida civilförsvarsplanläggningen och civilförsvarsorganisationen,

som innefattades i en av chefen för försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen

samma dag till utredningen överlämnad promemoria om

revidering av civilförsvarsplanläggningen (marspromemorian) och en promemorian

åtföljande missivskrivelse. Med utgångspunkt från vissa uttalanden

av överbefälhavaren i ett av denne 1954 framlagt förslag till riktlinjer

för vårt försvar framhöll chefen för försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen

i missivskrivelsen, att de i samarbete för att fullfölja överbefälhavarens

undersökningar närmare behandlat vilka försvarsförberedelser som kunde

vara erforderliga inom civilförsvarsstyrelsens verksamhetsområde för alt

minska landets sårbarhet i krig. Vägledande hade därvid varil dels den syn

på ett kommande krig, som företrädes i överbefälhavarens förslag, dels de

uppgifter och den betydelse, som i samma förslag tillmätes civilförsvaret

inom det samlade totalförsvaret. Marspromemorian avsåg i första hand utrymningsfrågan

och innefattade förslag om mycket långt gående utrymning

av de större orterna samt i anslutning härtill förslag till revidering av

civilförsvarsplanläggningen i övrigt.

Civilförsvarsutredningen inhämtade yttranden över marspromemorian

från riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens jordbruksnämnd,

arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,

beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, järnvägsstyrelsen och

telestyrelsen.

Den 24 november 1955 avgav civilförsvarsutredningen ett delbetänkande,

vari de grundläggande frågorna om civilförsvarets inriktning och fortsatta

uppbyggnad behandlas. Med hänvisning till utredningens direktiv underställes

Kungl. Maj :t i betänkandet förslag till principiellt ställningstagande i

dessa frågor. I första hand avser förslagen utrymningsproblemet och i samband

därmed frågor angående skyddsrummens betydelse och fortsatta anordnande.

Ytterligare behandlas i betänkandet vissa frågor om samordning

av planläggningen och preliminära riktlinjer för det fortsatta utredningsarbetet.

Vid utredningens överväganden har till prövning även upptagits de

allmänna synpunkterna på den framtida civilförsvarsplanläggningen, som

framlägges i marspromemorian. Civilförsvarsutredningens förslag om utrymning

går i stort sett icke lika långt som marspromemorians förslag. Beträffande

skyddsrumsbyggandet innebär utredningens förslag bland annat,

att normalskyddsrum även framdeles skall anordnas i de större städernas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956 7

ytterområden men däremot i regel icke i orter med mindre än 5 000 invånare.

Över delbetänkandet har yttranden avgivits av civilförsvarsstyrelsen —

med bifogande av särskilt yttrande av civilförsvarsstyrelsens kvinnoutskott

— överbefälhavaren — efter hörande av försvarsgrenscheferna och militärbefälhavaren

i I. militärområdet — riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

statens jordbruksnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsens

sjukvårdsberedskapsnämnd, beredskapsnämnden för psykologiskt

försvar, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen,

försvarets forskningsanstalt, bostadsstyrelsen, 1954 års utredning angående

totalförsvarets personalbehov, 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, svenska stadsförbundet,

Sveriges industriförbund, svenska arbetsgivareföreningen (de båda sistnämnda

har yttrat sig gemensamt), landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens

centralorganisation, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges civilförsvarsförbund samt överstyrelsen för

svenska röda korset. Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats utlåtanden

av stadsfullmäktige i Stockholm och civilförsvarschefen i Stockholms

civilförsvarsområde. Länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Örebro och Norrbottens län har överlämnat yttranden av ett antal

civilförsvarschefer i länen, däribland civilförsvarscheferna i Göteborg,

Malmö, Hälsingborg, Uppsala, Halmstad, Örebro, Karlskoga och Luleå. Länsstyrelsen

i Jämtlands län har bilagt yttrande av civilförsvarsnämnden i

Östersund, och länsstyrelsen i Älvsborgs län yttranden av stadsfullmäktige i

Borås och Trollhättan. Till länsstyrelsens i Norrbottens län yttrande har

fogats ett yttrande av föreningen Norrbottens läns landsfiskaler.

I remissyttrandena är meningarna delade i fråga om utredningens förslag

till reviderad utrymningsplanläggning. Ett stort antal remissinstanser

ansluter sig i huvudsak till utredningen såväl i denna del som i skyddsrumsfrågan.

Flertalet hörda myndigheter och organisationer anser sig

dock icke kunna i alla delar tillstyrka dessa förslag. Några få remissinstanser

förordar att försvarsstabens och civilförsvarsstyrelsens promemoria följes

vid utrymningsplanläggningen. Flertalet av de remissyttranden, som icke

direkt godtar civilförsvarsutredningens utrymningsförslag, förordar en

sammanjämkning av de olika förslagen, i allmänhet så att planläggning

sker efter båda alternativen. Utredningens allmänna uppfattning att civilförsvaret

bör givas ökad effektivitet om dess uppgift inom det totala försvaret

skall kunna fullgöras omfattas av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

Med ett par undantag framhålles genomgående vikten av att ett

snabbt ställningstagande sker från statsmakternas sida i de grundläggande

frågorna om civilförsvaret.

Efter eu översikt av civilförsvarets uppgifter och inriktning enligt nuvarande

ordning samt en redogörelse för de nya anfallsmedlen och dessas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

verkningar avser jag att i det följande behandla först vissa allmänna synpunkter

på civilförsvaret, särskilt i fråga om utrymningsplanläggningen,

och sedan byggandet av skyddsrum.

2. översikt av civilförsvarets uppgifter och inriktning

enligt nuvarande ordning

Civilförsvarets huvudsakliga uppgift har i 1948 års civilförsvarsproposition

angivits vara att skydda den civila befolkningen och egendomen mot

skador till följd av luftanfall och viss annan fientlig verksamhet. De åtgärder

som skall vidtagas härför brukar uppdelas i förebyggande och

skadeavhjälpande. Exempel på förebyggande åtgärder är utrymning av

tätorter, byggande av skyddsrum, alarmering och undanförsel av viktiga

varuförråd. Bland skadeavhjälpande åtgärder må särskilt nämnas bekämpande

av brand, röjning av samfärdsleder och byggnader, räddning av innestängda

samt vård av skadade och sjuka.

Den följande framställningen kommer i stort sett att avse allenast utrymning

och skyddsrumsbyggande. Till en början skall dock även något

beröras civilförsvarets huvudsakliga inriktning.

1945 års civilförsvarsutredning framhöll beträffande den relativa vikten

av de passivt förebyggande och de aktivt skadeavhjälpande civilförsvarsåtgärderna,

att båda i och för sig vore lika viktiga. Om samhället genom

olika förebyggande åtgärder skänktes ökad motståndskraft i krig, komme

nämligen arbetsuppgifterna för den aktiva organisationen att nedbringas.

Av kostnadsskäl måste, anförde 1945 års civilförsvarsutredning vidare,

åtgärderna i fredstid begränsas till vad som ur beredskapssynpunkt vore

oundgängligen nödvändigt. I stor utsträckning finge man sålunda inskränka

verksamheten till planläggning. En bestämmande faktor i detta sammanhang

vore den förvarningstid, som kunde påräknas före ett krigsutbrott. Även

i ett mera markant fredsläge torde, ansåg nämnda utredning, försiktigheten

bjuda att man utginge från att förvarningstiden kunde komma att bli

kort. Civilförsvarets beredskap måste därför — i djupaste fred såväl som

i ett mera hotande läge — ständigt hållas på samma nivå som den militära

beredskapen.

De sålunda anförda synpunkterna i fråga om civilförsvarets inriktning

förklarade sig dåvarande departementschefen i 1948 års civilförsvarsproposition

kunna i allt väsentligt ansluta sig till. Uppenbarligen krävdes,

tilläde han, beträffande såväl den förebyggande som den skadeavhjälpande

verksamheten en utbyggnad så långt de tekniska och ekonomiska möjligheterna

det medgåve.

Såsom inledningsvis framhållits är vårt nuvarande civilförsvar i huvudsak

uppbyggt efter erfarenheterna från det andra världskriget. Vid hittillsvarande

planläggning har man utgått från att angreppen mot befolk
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

ningscentra kommer att ske med i och för sig synnerligen kraftiga anfallsvapen

— även atombomber — men dock med relativt begränsade verkningsområden.

De väsentligaste förebyggande skyddsåtgärderna, utrymning

och byggande av skyddsrum, samt det lokala civilförsvaret har dimensionerats

från denna utgångspunkt. Däremot har man vid organisationens

utformning och vid planläggningen icke kunnat ta hänsyn till vätebomben

och den hastiga utvecklingen av andra anfallsmedel och ej heller till att

förvarningstiden för det särskilda luftanfallet ofta reduceras till ett minimum.

I utrymningsfrågan ansåg 1945 års civilförsvarsutredning, att

den för upprätthållande av produktion och samhällsfunktioner i övrigt

nödvändiga delen av befolkningen principiellt borde stanna kvar i utrymningsorterna

så länge som möjligt. En planläggning för utrymning av

vissa kategorier, som inte hade denna betydelse, borde däremot göras.

Samtidigt syntes det 1945 års utredning emellertid icke försvarligt att låta

förberedelsearbetet stanna vid detta. Situationer kunde uppkomma, då

upprätthållande av ett bortflyttningsförbud för icke utrymningsberättigade

kategorier helt enkelt icke vore möjligt. Man borde därför även planlägga

för massutrymningar.

Till detta och i den allmänna avvägningsfrågan anförde dåvarande departementschefen

i 1948 års civilförsvarsproposition följande.

Någon tvekan kan ej råda om att, i den mån atombomber komma att

tillgripas som anfallsmedel i ett framtida krig, möjligheterna att genom

passiva åtgärder av olika slag skydda befolkning och egendom från krigets

verkningar starkt beskurits. Lika ovedersägligt är dock att möjligheterna

att begränsa verkningarna av bomberna äro betydande. Utrymning av befolkningen

från tätorterna är alltjämt ett effektivt skyddsmedel, som

uppenbarligen får än större betydelse inför hotet från det nya vapnet, som

på grund av höga framställningskostnader och begränsade tillverkningsmöjligheter

till övervägande del torde komma att sättas in mot större

befolkningscentra.

Särskild uppmärksamhet ådrar sig utrymnings- och socialtjänsten. Civilförsvarets

främsta uppgift är att rädda människoliv. Med hänsyn till anfallsmedlens

utveckling måste antagas att förstörelsen i ett framtida krig kommer

att bli än mera omfattande än under det sista världskriget. Behovet

av utrymning kommer därför att öka. Den nuvarande utrymningsplanläggningen

torde icke i alla avseenden motsvara de krav som mot bakgrunden

av erfarenheterna från kriget i Europa böra uppställas. Med hänsyn

till det nu anförda anser jag det angeläget att erforderlig omläggning

av utrymningsplanläggningen kommer till stånd i huvudsaklig anslutning

till vad utredningen anfört.

I enlighet med dessa allmänna riktlinjer föreligger f. n. i riket en väl

utförd utrymningsplanläggning avseende i huvudsak barn, åldringar och

sjuka samt vårdare till dem. Dessa kategorier, vanligen benämnda kategorierna

1—3, omfattar 30—35 procent av fredsbefolkningen i utrymnings
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

orterna. Härjämte finnes planer för s. k. snabbutrymning och för vissa

särskilda utrymningsåtgärder.

Beträffande skyddsrum sbyggandet har den nu gällande inriktningen

bestämts genom 1951 års riksdags beslut bärom.

Målsättningen för skyddsrumsbyggandet kom vid detta tillfälle delvis

till uttryck i propositionen 176/1951 genom följande uttalande av departementschefen,

i vilket även utrymningsfrågan berördes.

Uppenbarligen förhåller det sig så att om vårt land överhuvud skall

kunna utstå påfrestningarna av ett krig, så måste det finnas skyddsrum

som ge ett tillfredsställande skydd för civilförsvarets ledning och personal

samt för civilbefolkningen. Och med hänsyn till de moderna stridsmedlens

verkningar kan, såsom också torde framgå av den lämnade redogörelsen,

ett absolut skydd endast lämnas genom fullträffsäkra skyddsrum. Utredningens

(skyddsrumsutredningens) förslag om att sådana skyddsrum skola

inrättas i ökad omfattning har också i och för sig tillstyrkts vid remissbehandlingen.

Jag kan i princip ansluta mig till detsamma och vill även i

likhet med utredningen förorda att dessa skyddsrum om möjligt anordnas

i berg. På grund av markförhållandena kommer det dock uppenbarligen

att bli nödvändigt att även bygga betongrum antingen friliggande eller i

anslutning till bostadskvarter.

Det har gjorts gällande, att det effektivaste och billigaste skyddet mot

anfall från luften åstadkommes genom att industrien utsprides och civilbefolkningen

evakueras från de utsatta områdena. Detta är i och för sig

riktigt men å andra sidan äro sådana åtgärder givetvis möjliga endast i

begränsad utsträckning, om samhället överhuvud skall fungera. Omfattningen,

i vilken utrymning kan ske, blir i stället en viktig faktor vid den

avvägning emellan skyddsbehov och risker, som måste ske då skyddsrummens

storlek skall bestämmas.

Riksdagen godkände det i propositionen upptagna förslaget, innebärande

att s. k. fullträffsäkra skyddsrum skulle anordnas för civilbefolkningen i de

centrala delarna av de större städerna samt för det allmänna civilförsvaret.

Utbyggnadstakten finge bestämmas av en fortlöpande avvägning mellan

å ena sidan tillgängliga resurser särskilt i form av arbetskraft och material

eller snarare de investeringsbehov som förelåge i övrigt samt å andra

sidan det rådande utrikes- och militärpolitiska läget och därmed förknippade

riskmoment. I övrigt skulle i princip skyddsrumsbehovet tillgodoses

med normalskyddsrum i nybyggnader, varjämte planerna för provisoriska

skyddsanordningar borde fullföljas. — De närmare bestämmelserna om

skyddsrumsbyggandet kommer att redovisas i ett följande avsnitt. Här må

endast nämnas, att normalskyddsrum f. n. i princip inrättas i orter med

lägst 500 invånare samt att skyddsrumsbeståndet enligt gällande planer

omfattar cirka 1 200 000 platser i enskilda normalskyddsrum, färdigställda

efter den 1 januari 1945. Härtill kommer 100 000 platser i 15 befolkningsskyddsrum,

varmed här och i det följande menas bergrum eller likvärdiga

betongskyddsrum avsedda för civilbefolkningen, samt därutöver bl. a. ett

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

antal allmänna skyddsrum för civilförsvaret m. fl. i normalskyddsrumsutförande.

Befolkningsskyddsrummen skall anordnas inom vissa områden

i städerna Stockholm, Katrineholm, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Hälsingborg,

Göteborg, Borås, Örebro och Västerås. För dessa skyddsrum beräknas

bruttokostnaden till i runt tal 68 miljoner kronor och fredsanvändningsvärdet

till cirka 16 miljoner kronor. Endast en del av dessa skyddsrum

är emellertid färdigställda. Hittills har till byggandet av befolkningsskyddsrum

av statsmedel anslagits omkring 46 miljoner kronor, varav närmare

37 miljoner till förutnämnda 15 skyddsrum. I detta sammanhang må

också tilläggas, att man vid planeringen av befolkningsskyddsrummen samt

i viss mån vid skyddsrumsplaneringen över huvud utgår från att civilbefolkningen

skall få någon förvarningstid efter larm för att uppsöka

skyddsrummen. Denna tid uppskattades i 1951 års civilförsvarsproposition

till 3—5 minuter vid daganfall.

3. De nya anfallsmedlen och dessas verkningar

I såväl marspromemorian som civilförsvarsutredningens betänkande har

i första hand atomstridsmedlens verkningar ansetts grundläggande för den

framtida utformningen av civilförsvaret. Tillgången på sådana stridsmedel

och möjligheten att bringa dem till verkan ökas snabbt inom de båda

maktblocken i öst och väst, framhålles i marspromemorian. Man måste

enligt promemorian räkna med att stormakterna redan om några få år

kommer att förfoga även över vätebomber i stort antal. Verkningsområdena

för dessa vapen är så stora i förhållande till nästan alla tänkbara mål,

såsom städer, industriområden och baser, att kravet på precision vid fällning

av bomberna kan reduceras. Detta kan, heter det vidare i promemorian,

i sin tur göra det möjligt att utföra anfallen med snabba flygplan

på stor höjd och längre fram med fjärrobotar, vilket allt försvårar motåtgärder.

Atombomber av såväl uran- som vätetyp verkar genom lufttryck, värmestrålning

och radioaktiv strålning. Verkningarna är dels primära, d. v. s.

sådana som uppstår vid själva detonationen, dels sekundära, framför allt

skador av kvardröjande radioaktiv strålning från partiklar som bildas vid

detonationen. Verkningarna blir olika om detonationen sker på hög höjd

eller på låg höjd. Vid böghöjdsdetonation blir de primära skadorna störst

men risken är liten att radioaktivt stoft skall falla ned och åstadkomma

skador. Detonerar atombomben vid eller nära markytan, reduceras radien

för det område inom vilket primära skador uppkommer till 2/a eller 3/4 av

motsvarande radie vid en höghöjdsdetonation. Låghöjdsdetonationen medför

emellertid en beläggning av radioaktivt stoft på marken.

De primära verkningarna belyses av en i bilaga till marspromemorian

intagen tabell, som här återges.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

V erkn ingsradier

för uran- och vätebomber av olika styrka, utlösta på så hög höjd, höghöjdsdelonation, att de

mot svensk bebyggelse ger verkan inom maximalt område. (Beräkning efter The EfTects of

Atomic Weapons, utförd av FOA 2)

Yttre gränsradier (km) för angiven skada

Skadans art

Nominell1

atombomb

20 kiloton

10 ggr

starkare

100 ggr

starkare

1 000 ggr

starkare

Detonationshöjd i meter..........

600

1 300

(2 800)

(6 000)

Betonghus totalraseras...........

Tegelhus med träbjälklag samt trä-

0,6

1,3

3

6

hus totalraseras................

1,6

3,5

8

16

Lätta skador på byggnader.......

3

6,5

14

30

Trävirke och tyg antänds........

1,7

3,7

7

123

Svåra brännskador på oskyddad hud

Radioaktiv verkan av initialstrål-

2,3

4,8

8,5

143

ningen2, 50 % dödlighet........

Skadegräns för oskyddade personer

1,3

1,5

2

3*

i öppen terräng................

3

6,5

14

30

God sikt: 1,5 mil

Vissa undersökningar rörande de primära verkningarna har också verkställts

på initiativ av civilförsvarsutredningen. För att få ett i möjligaste

mån tillförlitligt underlag för sina bedömanden har utredningen låtit utföra

s. k. stadsanalyser, d. v. s. undersökningar av hur verkan av olika anfall blir

mot bebyggelse och stadsbildningar av det slag vi har här i landet. Stadsanalyser

har utförts i Stockholm, Göteborg, Malmö, Linköping och Umeå. Man

har insamlat och systematiserat de uppgifter om respektive stads struktur

som har betydelse för beräkningen av anfallsverkningarna, såsom bebyggelse

och befolkningsförhållanden m. m., och med utgångspunkt från redovisade

förutsättningar rörande anfallsmedel och deras verkan fått fram

skadebilder över såväl materiella skador som personskador. Antalet möjliga

anfallsalternativ är av naturliga skäl så stort att det vid arbetet varit nödvändigt

att begränsa dessa. För Stockholm och Göteborg har man räknat med

detonation av en 80 kilotons atombomb och för Malmö, Linköping och Umeå

20 kilotons atombomb. Beträffande Stockholm har undersökningen dessutom

omfattat verkan av en 20 000 kilotons (20 megatons) vätebomb. I exemplen

har personskadorna framräknats med utgångspunkt från den befolkningsfördelning

som kan antagas råda vid olika tillfällen. Undersökningen avser

1 Atombomb med samma effekt som 1945 års Japan-bomber. Atomvapnens styrka brukar

ofta anges med den mängd av sprängämnet trotyl som behövs för att frigöra samma energi.

Sålunda säger man att de atombomber som fälldes över Japan var på 20 000 ton eller 20 kiloton.

Detta innebär dock icke, att man med en sådan atombomb får samma verkan som med t. ex.

2 000 tiotons bomber med trotyl, ty dessa senare kan fördelas på lämpligare sätt över målytan

medan atombombens hela verkan utgår från en central sprängningspunkt.

3 Strålning med stor räckvidd, som utgår från detonationspunkten under omkring 1 minut.

3 Dessa värden kan eventuellt vara något större.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

således förhållandena såväl före som efter utrymning, förhållandena dag och

natt, ävensom de fall att skyddsrummen hunnit uppsökas respektive att

så icke skett. Samtliga de förutsättningar, som legat till grund för analysernas

bedrivande, och tillvägagångssättet i övrigt redovisas i betänkandet

och till detta hörande bilagor. Resultaten av analyserna kan enligt civilförsvarsutredningen

betraktas såsom belysande exempel på vad som inträffar

om de studerade orterna bekämpas med svåra massförstörelsemedel.

Sammanfattningsvis kommenteras resultaten och de slutsatser som synts

kunna dragas därav på följande sätt av den vid undersökningarna anlitade

expertisen.

Av analyserna i Göteborg och Malmö avseende detonation av atombomber

på optimal höjd mot respektive städers centrum, framginge, att skadegörelsen

å såväl människor som byggnader vore mycket stor inom städernas

inre delar (innerområden) ut till visst avstånd från centrum. Analyserna

gåve emellertid samtidigt vid handen, att de områden, som sålunda

hårdast drabbades av förstörelsen, vore relativt begränsade till sin omfattning.

Den jämförelsevis svåra förstörelsen i de inre delarna berodde i

väsentlig grad på den föga motståndskraftiga bebyggelsen i och omkring

städernas cityområden. Ehuruväl analyserna visade, att ett icke obetydligt

antal människor här kunde överleva de primära verkningarna av anfallet,

torde dock dessa människor icke kunna räddas annat än i ringa omfattning

på grund av ras- och brandsituationen. Utbyggnad av normalskyddsrum

i dessa inre områden torde därför icke nämnvärt minska förlusterna.

Fullträffsäkra skyddsrum i dessa centrala stadsdelar gåve däremot ett

avsevärt skydd, och de människor, som där överlevt, kunde bedömas bli

räddade av civilförsvaret. Undersökningsresultaten tydde på att områdena

i fråga borde totalt utrymmas. I den mån för upprätthållande av produktion

och annan betydelsefull verksamhet människor måste uppehålla sig

där, borde fullträffsäkert skydd beredas dem.

Utanför det hårdast drabbade området vidtoge en mera modern och

öppen bebyggelse, som vid jämförelse med den äldre citybebyggelsen hade

en betydande motståndskraft. I dylik bättre bebyggelse (ytterområdet) bleve

förlusterna primärt förhållandevis små och möjligheterna att rädda de

överlevande så gynnsamma, att befolkningen i dessa områden bedömts

kunna stanna kvar. En del bostadsområden med moderna byggnader av

punkt-, lamell- eller radhustyp kunde med fördel utnyttjas som inkvarteringsområden

för befolkning som utflyttat från stadens innerområden.

Normalskyddsrummen hade i ytterområdet enligt vad analysen visat ett

betydande skyddsvärde.

I fråga om verkningarna av uranbomber hänvisas i övrigt till den utförliga

redogörelsen i prop. 176/1951.

Särskilt intresse tilldrar sig undersökningen av vätebombsanfall mot

Stockholm. Denna undersökning avsåg att få största möjliga kännedom

om vätebombens verkningar mot befolkning, bebyggelse och skyddsrum.

Därvid avsågs verkan av den i diskussionen hittills förekommande största

bomben, d. v. s. 20 megaton, som förutsättes detonera med nollpunkten i

gamla staden i Stockholm. Undersökningen grundar sig på de regler ro
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

rande vätebombens verkan, som angivits av den expertis vid försvarets

forskningsanstalt som civilförsvarsutredningen anlitat för ändamålet. Med

ledning av dessa grundvärden har de procentuella personskadorna inom

olika delområden av Stor-Stockholm beräknats. Undersökningen visar, att

personförlusterna totalt sett blir mycket stora om en detonation skulle

inträffa före utrymning och mobilisering — d. v. s. att befolkningsfördelningen

är fredsmässig inom samtliga områden — och utan att förvarning

givits. Endast omkring 25 procent av befolkningen inom totalområdet —

Stor-Stockholm —- skulle bli oskadad. Även om förvarning kunnat ges och

skyddsrummen hunnit uppsökas, skulle de totala förlusterna ändock bli

stora. Endast omkring 36 procent av befolkningen skulle i sådant fall bli

oskadad. Förhållandena blir betydligt gynnsammare om utrymningsåtgärder

hunnit vidtagas. I undersökningen har man vid de fortsatta beräkningarna

utgått från arbetshypotesen att 417 000 människor — d. v. s. 40

procent av fredsbefolkningen — finns inom berörda totalområde efter bortflyttning

och mobilisering samt att dessa människor omflyttats till områden

en mil och längre bort från stadens centrum. Den genomsnittliga riskprocenten

bleve då följande.

Utan förvarning

Med förvarning

Döda

Svårt

skadade

Oskadade1

Döda

Svårt

skadade

Oskadade1

Höjddetonation...........

13

8

79

8

4

88

Lågdetonation............

4

6

90

3

2

95

1 Inberäknat lätt skadade.

I absoluta tal innebär detta, i det extrema fall som här har undersökts,

att i höjddetonationsfallet cirka 50 000 människor skulle omkomma eller

svårt skadas, om befolkningen givits tillfälle att uppsöka skyddsrum. Om

sistnämnda förutsättning icke är för handen uppgår förlustsiffran i motsvarande

fall till ca 87 000. I lågdetonationsfallet blir som synes förlusttalen

betydligt mindre. Till jämförelse må nämnas att vid anfall med en

80 kilotons atombomb mot stadens centrala delar inga människor, som

uppehåller sig inom områden mer än en mil från stadens centrum, beräknas

bli skadade.

1 undersökningen har slutligen påvisats, att för den händelse detonationen

icke äger rum över stadens centrum utan någontans i omgivningarna,

exempelvis vid någon punkt på 15 km avstånd från centrum, de totala

förlustsiffrorna icke nämnvärt förändras.

För de sekundära verkningarna av strålning från radioaktiv

beläggning på marken redogöres i både marspromemorian och civilförsvarsutredningens

betänkande. Sådan beläggning uppkommer som förut

nämnts så gott som uteslutande vid låghöjdsdetonation.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

I redogörelserna framhålles till en början, att spridningen av det radioaktiva

stoftet är beroende av ett flertal faktorer, såsom markbeskaffenheten

vid detonationspunkten samt vindarnas riktning och styrka och

andra meteorologiska förhållanden vid detonationen. Det är därför icke

möjligt att exakt förutse utbredningen av den radioaktiva beläggningen.

Man har dock att räkna med såväl närbeläggning inom området för de

primära verkningarna och i dess omedelbara omgivning som fjärrbeläggning

av radioaktivt stoft som förs av vindarna på stora höjder och som

kan utfalla långt från detonationspunkten och täcka stora områden.

Närbeläggningen efter en vätebombsdetonation på låg höjd kan enligt

marspromemorian i riktning med och tvärs vinden sträcka sig ända till

30 km från detonationspunkten. Beläggningen är mycket kraftig i centrum

av skadeområdet men avtar med avståndet därifrån. Dessutom avtar strålningen

med tiden, särskilt snabbt inom de första timmarna efter detonationen.

Strax efter detonationen kan strålningen vara så stark att dödlig

strålningsdos vid vistelse utomhus utan skydd erhålles på några minuter.

Senare kan man få farliga doser endast om man oskyddad utsätter sig

för strålningen under timmar eller dygn, allt eftersom strålningens intensitet

avtar. I marspromemorian framhålles, att den radioaktiva närbeläggningen

gör det svårt för de överlevande i skyddsrum o. d. att lämna skyddet

och därmed skadeområdet samt för räddningspersonal där utanför att

bege sig in i skadeområdet.

Civilförsvarsutredningen har återgivit uppgifter från en av utredningens

expertis gjord uppskattning av närbeläggningens utbredning och intensitet

vid lågdetonation av en 20 megatons vätebomb över Stockholm, därvid

vindstyrkan antagits vara cirka 5 m/sek. Det visar sig då, att större delen

av områdena innanför en mils avstånd från centrum omfattas av närbeläggningen

och att den med betydande intensitet även drabbar delar av

områdena närmast utanför, framför allt i vindriktningen. Av området

utanför 15 km från centrum torde dock i regel större delen undgå närbeläggning.

Strålningen inom beläggningsområdet anses vara så stark att

tillträde därtill icke kan ske förrän viss tid förflutit efter detonationen,

växlande mellan 1—7 dagar allt efter beläggningens intensitet. En närmare

analys visar, att utrymning av området utanför 15 km kan ske inom

2 dygn medan de kraftigast belagda delarna av områdena innanför 7,5 km

kan fordra en väntetid av upp till 7 dygn.

För att undgå strålningsskador från det radioaktiva stoftet kan man,

sägs det i marspromemorian, antingen avlägsna sig från det belagda området

eller också uppehålla sig i rum, där omgivande väggar skyddar.

Strålningen som utgår från stoftet framkallar ej nämnvärd skada på längre

avstånd än 40 in. Sammanlagt 40 cm betong eller 65 cm tegel ger ett

mycket gott skydd även vid stark strålning. Källarvåningar skyddar vanligen

ganska bra och i flertalet skyddsrum kan man uppehålla sig prak
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

tiskt taget obegränsad tid, även vid mycket kraftig radioaktiv beläggning.

Beträffande fjärrbeläggningen anföres i civilförsvarsutredningens betänkande,

att den kan vara av mycket varierande utbredning och intensitet.

Som exempel anges, att detonation av en 15 megatons vätebomb vid en vindstyrka

av 10 m/sek. uppskattningsvis kan ge ett fjärrbeläggningsområde av

ellipsformad utbredning med en längd av ca 350 km och en bredd upp till

65 km, d. v. s. en yta om ca 20 000 km2 (ungefär motsvarande Värmlands

landareal). Området kan dock bli starkt begränsat genom exempelvis nederbörd,

varvid intensiteten emellertid blir högre. I såväl betänkandet som

marspromemorian framhålles, att om man känner vindförhållandena även

på stor höjd det är möjligt att förutse ungefär i vilken riktning det radioaktiva

stoftet kommer att falla ut samt att, då det dröjer upp till flera timmar

innan stoftet når marken, det finns möjligheter att förvarna befolkningen

inom riskområdet så att fullgott skydd hinner uppsökas.

Skyddsåtgärderna för de av fjärrbeläggningen drabbade områdena anses

bli desamma som vid närbeläggning. Utrymning måste även i förstnämnda

fall ske så snart förhållandena det medger. Väntetiderna är från något

dygn upp till någon vecka. En återgång till det belagda området med upptagande

av normal verksamhet måste med hänsyn till de kvarstående strålningsriskerna

anstå avsevärd tid, som kan röra sig om månader eller år.

Rörande verkningarna på livsmedelsproduktionen av fjärrbeläggning med

radioaktivt stoft har den av civilförsvarsutredningen anlitade expertisen

lämnat vissa uppgifter, beträffande vilka hänvisas till betänkandet.

I marspromemorian beröres även radiologiska, biologiska och kemiska

stridsmedel, vilka jämte atomstridsmedel med en sammanfattande term

brukar benämnas ABC-stridsmedel. De radiologiska stridsmedlen utgöres

av radioaktiva biprodukter, som erhålles vid drift av atomreaktorer. För

biologisk krigföring kan användas levande organismer, som förorsakar

sjukdomar på människor, djur eller växter. Även användning av gifter, bildade

av levande organismer, samt av växtförstörande kemikalier betecknas

som biologisk krigföring. Bland de kemiska stridsmedlen märkes i första

hand nervgaserna, som i avseende å giftighet och förmåga till snabb verkan

är överlägsna tidigare kända stridsgaser.

Visst skydd mot de nu berörda ABC-stridsmedlen vinnes genom de skyddsåtgärder

som vidtages mot atomstridsmedel. Därutöver kräves emellertid

enligt marspromemorian bland annat förberedelser av hygienisk och sjukvårdsteknisk

art samt ett ytterligare förbättrat gasskydd.

Rörande den flygtekniska utvecklingen anföres i marspromemorian följande.

De moderna massförstörelsemedlen beräknas för närvarande huvudsakligen

komma att föras fram mot målet av bemannade flygplan. I en nära

framtid kan robotar i stor utsträckning komma till användning för dessa

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 är 1956

transporter. Utvecklingen går för såväl flygplan som robotar mot allt högre

hastigheter och höjder. Med nuvarande möjligheter att upptäcka och följa

anfall med flyg och robotar blir förvarningstiderna för luftförsvaret korta,

vilket såsom här tidigare framhållits minskar försvarets effektivitet. De

korta förvarningstiderna minskar även möjligheterna att söka skydd. Måhända

kan den tekniska utvecklingen möjliggöra framställning av förvarningsmedel

med väsentligt bättre effekt än för närvarande, och kanske

kan det lyckas vetenskapsmän att finna ett försvarsmedel t. o. in. mot

framtidens ytterst snabba fjärrobotar med atomstridsspets. Det synes dock

osannolikt, att praktiskt användbara försvarsmedel mot sådana vapen kan

komma till stånd inom överblickbar tid.

Avslutningsvis må i detta sammanhang återges vad försvarets forskningsanstalt

i sitt remissyttrande över civilförsvarsutredningens betänkande anför

om snabbheten i den militärtekniska utvecklingen.

Uppgifter ha framkommit, som tyda på att vätebomber kunna framställas

utan att innehålla någon uranladdning. Om detta skulle vara riktigt,

torde större möjligheter än hittills föreligga för framställning av vätebomber

och att konstruera sådana av lättare typ samt med varierande styrka.

Tillgången på den äldre typen atomvapen, uranvapen, har ökat. Tekniken

för framförande av atomvapen till målet med hjälp av t. ex. robotar av

olika slag har förbättrats. Forskningen på de biologiska stridsområdena har

lett till nya anfallsmöjligheter, vars bemästrande kräver ett intensivt samarbete

mellan företrädare för flera skilda naturvetenskapsområden. Slutligen

ha nyupptäckta stridsgasers verkningar liksom modifierade metoder

för utspridning av stridsgaser medfört, att förlusterna i döda och skadade

vid stridsgasanfall mot oskyddad befolkning under vissa förhållanden i

storleksordning kunna bli jämförbara med förlusterna vid ett atomvapenanfall.

4

4. Allmänna synpunkter på civilförsvarets inriktning, särskilt i fråga

om utrymningsplanläggningen

Marspromemorian

I marspromemorian fastslås inledningsvis, att civilförsvarets primära

uppgift är att vidmakthålla motståndskraften genom att skydda människoliv.

Utöver denna primäruppgift skall civilförsvaret även skydda samhällsviktiga

funktioner och egendom. Härefter bedömes civilförsvarets möjligheter

mot bakgrunden av vissa allmänna uttalanden om vårt samhälles

sårbarhet och motståndskraft. Enligt promemorian är det vissa förhållanden

som gör det möjligt för oss att nå en jämförelsevis hög motståndskraft

mot de moderna massförstörelsevapnen. Detta utvecklas närmare på

följande sätt.

Vi har ett vidsträckt land och en liten befolkning. Detta underlättar i

hög grad den radikala utspridning som i dag krävs mer än någonsin tidigare.

Vi har få stora befolkningskoncentrationer, vilket ytterligare förbätt
2-

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 185

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

rar möjligheterna till utspridning. Vi har berg som kan ge skydd och vi har

en väl utvecklad, relativt självständig regional och lokal administration.

Genom de senaste årtiondenas snabba materiella utveckling har vårt folk

en materiell levnadsstandard, som om det blir nödvändigt kan pressas ned

avsevärt utan fara för människornas existens, arbetsförmåga och andliga

motståndskraft.

Under ett krigsskede kan och bör enligt promemorian en hel del samhällsverksamhet

minskas starkt till förmån för åtgärder, som är av väsentlig

betydelse.

Med utgångspunkt från dylika allmänna synpunkter göres i promemorian

en mycket summarisk genomgång av olika delar av det svenska samhället

och svensk samhällsverksamhet i följande ordningsföljd, som anger

graden av deras betydelse för det totala försvaret, nämligen befolkningen,

krigsmakten, kommunikationerna, lagerhållning, bostäder, kraft och bränsle,

produktion och distribution, uppfostran, rättssäkerhet och kultur samt

ekonomi.

I fråga om befolkningen anföres i marspromemorian.

Massförstörelsevapnens effekt gör det nödvändigt att så effektivt som

möjligt skydda människan, som ytterst bär upp motståndskraften. Detta

skydd kan främst åstadkommas genom utspridning och genom anläggning

av skyddsrum. De korta och osäkra förvarningstider, som man måste räkna

med, gör det önskvärt att konstant utnyttja skyddsrummen som arbetsplatser

och bostäder. Detta kan av både praktiska och ekonomiska skäl

ej komma ifråga för en stor del av befolkningen. Utspridning av eljest utsatt

befolkning är därför den ojämförligt viktigaste skyddsåtgärden.

Ur renodlad skyddssynpunkt skulle en homogen utspridning över hela

landet vara idealet, dock med undvikande av farliga områden. Det är emellertid

ej möjligt att helt överge tätorterna utan risk för sammanbrott av

produktion, försörjning, kommunikationer och administration.

En kompromiss blir därför nödvändig vid vilken befolkningen är så utspridd,

att den endast i ringa utsträckning är lockande som bekämpningsobjekt,

men på många platser dock kvar till så stor del, att terrorangrepp

kan medföra avsevärda lokala påfrestningar.

Promemorian anför vidare vissa synpunkter på civilförsvarets betydelse

för det militära försvaret. Bland annat uttalas, att det militära försvaret

inte kan föras utan stöd av samhället i övrigt och att samhällsandan måste

vara god och hållfast för att krigsmakten i längden skall kunna fylla sin

uppgift. Medborgarnas motståndsvilja beror i många lägen av det skydd,

som kan ges dem. Som en avgörande faktor för motståndsandans upprätthållande

och befästande har sålunda civilförsvaret en för den samlade försvarsinsatsen

avgörande betydelse.

Det framhålles i promemorian att civilförsvaret även i andra avseenden

har betydelse för krigsmaktens möjligheter att genomföra sina uppgifter.

Planlagda, väntade eller pågående militära operationer kan sålunda nödvändiggöra

särskilda utrymningar. Det anses viktigt, att dylika åtgärder

leds så att samordning med den militära verksamheten säkerställes och

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

att civilförsvaret ges resurser härför. Detta är ägnat att fördelaktigt begränsa

krigsmaktens uppgifter.

I ett följande avsnitt behandlas i promemorian riktlinjerna för civilförsvarets

verksamhet, varvid först framhålles att denna måste anpassas efter

teknikens och krigets utveckling. Liksom tillkomsten av atomstridsmedlen

väsentligt förändrat anfallen och deras verkan mot hemorten, måste den

verksamhet, som avser att skydda befolkningens liv och hemortens materiella

tillgångar, väsentligt omgestaltas. Civilförsvaret måste främst vara i

stånd att möta ett krig med atomstridsmedel. Men det krävs också en sådan

inriktning av verksamheten att största möjliga skydd kan erhållas mot

övriga stridsmedel, däribland även biologiska och kemiska.

Från dessa allmänna utgångspunkter förordas i marspromemorian åtgärder

för utspridning av befolkningen, byggande av skyddsrum, undanförsel,

varning för radioaktiv beläggning samt skadeavhjälpande verksamhet.

Av praktiska och ekonomiska skäl måste, heter det i fortsättningen,

skyddsåtgärderna variera mellan olika orter med hänsyn till deras betydelse

för riksförsvaret och därav följande anfallsrisker. I promemorian menas

med förstagradsmål: områden, som bedöms vara särskilt utsatta för

anfall genom att hysa en talrik befolkning eller genom att eljest äga stor

betydelse för krigsinsats och motståndskraft; med andragradsmål: tätorter,

där produktion och övrig samhällsviktig verksamhet bör kunna upprätthållas

i huvudsak utan att befolkningsanhopningen gör området särskilt

lockande eller särskilt känsligt för angrepp eller där endast objekt av mera

begränsad betydelse kan locka till angrepp; samt med tredjegradsmål: smärre

tätorter inom mindre utsatta områden, som genom ringa befolkningsanhopning

och ringa krigsviktig verksamhet bedöms vara icke lockande mål.

I detta sammanhang skall närmast beröras de synpunkter som i marspromemorian

anlägges rörande utrymning av befolkningen från tätorterna.

I promemorian understrykes härvid, att den tekniska utvecklingen medfört

att vi ej med tillräcklig säkerhet kan påräkna sådan förvarningstid

mot flyganfall att befolkningen i tid hinner ta skydd efter alarmering. En

vätebombsexplosion över någon av våra största städer skulle, om den kom

utan förvarning och utan att utrymning verkställts, utrota praktiskt taget

hela befolkningen. Det står klart — fortsätter promemorian — att förluster

av sådan storleksordning skulle allvarligt skada vår förmåga till fortsatt

motstånd.

Marspromemorians slutsats blir, att en minskning av de fredsmässiga

människokoncentrationerna är nödvändig vid omställning till krig. För

krigsansträngningen och försörjningen är det dock av vikt att viss verksamhet

fortgår i tätorterna.

Från förstagradsmålen anses hortflyttning böra ske av alla, som ej erfordras

för krigsproduktion eller sådan samhällsviktig verksamhet, som är

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

bunden till orten. För utrymningens omfattning i andra- och tredjegradsmålen

kan kraven sättas lägre. Om befolkningen i en tätort nedbringas til!

omkring 15 000 bör, sägs det, orten ej vara särskilt lockande som anfallsmål

för ren terrorbekämpning. De förluster, som uppstår om en eller flera

sådana orter likväl anfalles, anses kunna bäras utan att landets motståndskraft

allvarligt påverkas. För orter, som reducerats till denna storlek skulle

utrymning utöver planläggningen, övriga skyddsåtgärder och behovet avhjälp

efter ett anfall bli av begränsad omfattning.

Siffran 15 000 anses vara en lämplig gräns även i fråga om utspridningens

inverkan på viktig samhällsverksamhet. Beträffande det övervägande antalet

av landets tätorter anses de direkta återverkningarna på samhällsviktig

verksamhet nämligen då bli obetydliga. Också med hänsyn till inkvarteringsmöjligheterna

anses siffran 15 000 vara lämplig.

Om befolkningen sprids enligt dessa principer, skulle enligt promemorian

endast i Stockholm, Göteborg och Malmö mer än 15 000 personer behöva bli

kvar. Överslagsberäkningar visar, sägs det vidare, att befolkningen i dessa

städer bör kunna minskas till omkring 50 000 i Stockholm, 35 000 i Göteborg

och 20 000 i Malmö.

Inalles skulle enligt marspromemorians riktlinjer ca 2,5 miljoner människor

utrymmas. Genomförandet av sådan utspridning kräver en radikal

förändring av gällande planer.

Primärt bör liksom nu, sägs det i promemorian, utrymningsplanläggningen

grundas på att viss beredskapstid står till förfogande. Redan vid

lägre beredskap bör sådana utrymningsåtgärder vidtagas, som kan genomföras

utan väsentliga störningar av näringslivet eller som är av betydelse

för krigsansträngningen även i det för krig omställda samhället och kräver

lång tid, t. ex. bortflyttning av företag. Detta slag av utrymning benämnes

i promemorian beredskaps utrym ning och beräknas där kunna

omfatta 50 procent av befolkningen i berörda orter. Tages hänsyn jämväl till

militärinkallelserna, skulle efter beredslcapsutrymning endast 30—40 procent

av befolkningen finnas kvar i orten. För beredskapsutrymningen av

de större städerna avses järnvägarna skola anlitas. Då ett krigsutbrott bedöines

vara omedelbart förestående, anses bortflyttning av de förvärvsarbetande

böra ske. Denna utrymning, som i promemorian benämnes krigsutrymning,

skall då högsta beredskap anbefalles för civilförsvaret kunna

igångsättas utan dröjsmål och genomföras inom ett fåtal timmar. Transporterna

beräknas kunna utföras med motorfordon. Vid planläggningen för

krigsutrymning bör man enligt promemorian eftersträva att hålla familjer

samman och att återförena genom beredskapsutrymningen splittrade familjer.

De som skall stanna kvar i utrymningsorterna efter krigsutrymning

måste på förhand ha fått besked härom.

Enligt en till civilförsvar sutredningen överlämnad, den 23 maj 1955 daterad

tablå över utrymningsbehov och inkvartering enligt marspromemo
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1956

dans riktlinjer, beräknas beredskapsutrymningen omfatta ca 1 736 000

och krigsutrymningen ca 744 000 människor.

Då man icke kan helt bortse från att krig kan utbryta innan några som

helst utrymningsåtgärder hunnit vidtagas eller medan beredskapsutrymning

pågår, anses det i promemorian nödvändigt att även en samtidig

snabbutrymning av alla i de största orterna bosatta bortflyttningsberättigade

planeras.

Förberedande planläggning för utrymning av vissa sannolika militära

operationsområden — invasions utrymning — bör vidare utföras.

Slutligen måste man enligt promemorian vid utrymningsplanläggningen

beakta, att det kan bli nödvändigt att tillfälligt flytta bort befolkningen från

områden som utsatts för radioaktiv fjärrbeläggning.

De i marspromemorian uppdragna riktlinjerna för övriga civilförsvarsåtgärder

är i största korthet följande. Inom förstagradsmålen måste kvarvarande

befolkning beredas bästa möjliga skydd vid arbete, vila och rekreation.

För befolkningen inom andra- och tredjegradsmålen skall finnas skydd

av minst normalskyddsrumskaraktär. Alla skall ha tillgång till skydd mot

radioaktiv beläggning. Till dessa spörsmål återkommer jag i följande avsnitt.

Vidare skall enligt promemorian den skadeavhjälpande organisationen

omfatta allsidigt uppbyggda rörliga enheter av hög kvalitet samt verkskydds-,

hemskydds- och blockorganisationer. Inom utrymda större tätorter utgår

dock hemskydds- och blockorganisationerna.

Civilförsvarsutredningen

Även civilförsvarsutredningen finner civilförsvarets uppgift vara att i

möjligaste män förebygga och mildra de olyckor, lidanden och materiella

förluster, som under ett totalt krig kan förutsättas drabba civilbefolkningen.

Det framhålles att civilförsvaret ej kan beräknas helt skydda civilbefolkningen

för förluster av liv och egendom, men att det måste byggas upp och

organiseras så att det inom ramen för landets resurser och med hänsyn till

utvecklingen av beräkneliga anfallsmetoder kan åstadkomma bästa möjliga

effekt. Civilförsvarets uppgift är i första hand av humanitär art men denna

uppgift har samtidigt en utomordentlig betydelse för att göra vårt land motståndskraftigt

i händelse av anfall. Utredningen fortsätter:

Ett starkt skydd för civilbefolkningen genom ett ändamålsenligt civilförsvar

och en effektiv försörjningsapparat är likaväl som effektivt militärt

försvar en ofrånkomlig förutsättning för att vi skola kunna värna vår frihet

och självständighet mot en angripande fiende. De civila delarna av försvaret

äro den grund, på vilken totalförsvaret måste bygga. En bättre avvägning

än för närvarande av anslagen till det totala försvarets olika grenar är därlör

nödvändig, om största möjliga effekt skall kunna utvinnas. Utredningen

är av den uppfattningen, att civilförsvaret måste givas ökad effektivitet, om

dess uppgift inom det totala försvaret skall kunna fullgöras.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

Under den tid ett civilförsvar i vårt land varit organiserat, har utvecklingen

mot alltmer kraftigt verkande anfallsmedel gått snabbt särskilt under

den senaste tiden. Vi måste nu räkna med atomvapen, robotvapen, gas och

kemiska anfallsmetoder av tidigare ej förutsedd förstörelseverkan. Samtidigt

måste vi också räkna med väsentligt kortare förvarningstider än förut —

ja i vissa fall överhuvud inga förvarningstider. Icke minst civilbefolkningen

måste förutsättas kunna bli föremål för de nya anfallsmedlens förödande

verkningar.

Denna snabba utveckling har gjort, att vårt civilförsvar, som uppbyggts

under andra förutsättningar än dem som man numera måste taga hänsyn

till, ej hunnit anpassas efter de nya förhållandena. Så lär också i stort sett

vara fallet i alla de länder, som brottas med civilförsvarets problem, ej

minst de länder, som deltagit i det sista världskriget, trots deras direkta

erfarenheter av ett modernt totalkrig.

Vid hittillsvarande planläggningar har man utgått från att angreppen

mot befolkningscentra komme att ske med i och för sig synnerligen kraftiga

anfallsvapen — även atombomber — men dock med relativt begränsade

verkningsområden. De väsentliga skyddsåtgärderna, skyddsrum, utrymning

och lokalt uppbyggt civilförsvar, ha dimensionerats från denna utgångspunkt.

Tillkomsten av vätebomben och jämväl den hastiga utvecklingen av

andra anfallsvapen har nödvändiggjort en översyn av denna planläggning.

Speciellt vätebomben har verkningar, som möjliggöra totalförstörelse av

städer och samhällen inom väsentligt större områden än vad man haft anledning

att räkna med i fråga om hittillsvarande atombomber, varjämte

man härutöver har att taga hänsyn till långt gående fjärrverkningar (radioaktivitet).

Utredningen anlägger härefter vissa allmänna synpunkter på u t r y mningsfrågan.

Uppenbarligen är det, framhåller utredningen, ej möjligt att med säkerhet

förutse hur och var eventuella anfall kan komma att sättas in. Man måste

dock räkna med anfall i ett krigs första skede med syfte att genom terror

snabbt bryta ned befolkningens motståndskraft. Sannolikt skulle sådana

anfall främst komma att riktas mot de stora befolkningscentra, i varje fall

om större delen av befolkningen fått kvarstanna där. Man måste därför enligt

utredningen planlägga för en mer omfattande utrymning av dessa

centra än tidigare. Å andra sidan utgår utredningen från att det för vår motståndskraft

är väsentligt, att för krigsmakten och folkförsörjningen oundgänglig

industri och annan dylik verksamhet upprätthålles. Då denna verksamhet

till betydande del är förlagd till orter med koncentrerad befolkning

finner utredningen det ofrånkomligt, att den för verksamheten och för betjänande

av kommunikationer in. in. behövliga personalen samt för dess

skydd erforderlig civilförsvarspersonal får taga risken av att stanna kvar i

orten så länge verksamheten bedömes möjlig. Utrymningen från dessa orter

skulle därför maximalt kunna omfatta den del av befolkningen, som ej erfordras

för nyssnämnda ändamål. Redan en utrymning av denna omfattning

medför enligt utredningen stora svårigheter och kräver betydande förberedelser.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 18ö år 19ö6

Civilförsvarsutredningen fäster stor vikt vid att i samband med utrymningsplanläggningen

en avvägning göres mellan å ena sidan ur skyddssynpunkt

önskvärda åtgärder och å andra sidan praktiska möjligheter att genomföra

sådana åtgärder. Vid bedömande av huru långt planläggningen i

varje skede kan sikta har man sålunda att taga hänsyn till transportmöjligheter,

lämpliga inkvarteringsområden, skyddsanordningar för den utrymda

befolkningen samt ej minst möjligheten att uppehålla livsviktig produktion

och försörjningsmöjligheterna. Sysselsättningsmöjligheterna för

den utrymda befolkningen och de psykologiska problemen måste också

beaktas.

Även civilförsvarsutredningen anser det vara riktigt att gradera olika

orter med hänsyn till anfallsrisken. Stor hänsyn måste emellertid vid en dylik

gradering tagas till inte bara anfallsrisken i och för sig utan även till

graden av den skada och förstörelse, som anfallen kan medföra för befolkning

och bebyggelse, beroende på anhopningen av människor och egendom,

ortens bebyggelsestruktur in. in. Utredningens uppfattning medför, att de

stora tätorterna regelmässigt klassas högt i vad avser civilförsvarsåtgärder.

Det framstår för utredningen som angeläget att väsentlig utrymning av alla

orter med förhållandevis stor folkmängd förberedes.

Civilförsvarsutredningen finner det emellertid icke möjligt att driva utrymningen

så långt eller på det sätt som föreslagits i marspromemorian.

Denna uppfattning grundar utredningen bl. a. på de yttranden, som avgivits

över promemorian av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och

jordbruksnämnden. I dessa yttranden förordas sådana begränsningar av

såväl beredskapsutrymning som krigsutrymning att störningarna i samhällslivet

väsentligt minskas. Utredningen utvecklar sin syn på marspromemorians

utrymningsförslag i bl. a. följande uttalande.

Det är för civilförsvarsutredningen uppenbart, att de samhällsomdanande

åtgärder som genomförandet av marspromemorians utrymningsförslag innebär,

särskilt i fråga om krigsutrvmningen, icke kan vidtagas utan komplicerade

återverkningar på försörjningen, vilket klart belyses i rik snämndens

och jordbruksnämndens yttranden. Det ligger i sakens natur att försörjningsvårigheterna

i krig bli stora och att de väsentligt ökas genom omfattande

befolkningsomflyttningar, framför allt av dem som äro sysselsatta i

verksamhet av betydelse för folkförsörjningen. Å andra sidan är det klart,

att i den mån förflyttning av befolkningen motiveras av säkerhetsskäl, försörjningssynpunkterna

böra anpassas härefter intill den gräns en sådan

anpassning är möjlig. Utöver denna gräns kan man dock svårligen tänka

sig gå. Skulle försörjningssvårigheterna bli så stora, att nödtorftigt uppehälle

ej går att ordna för befolkningen eller alt försvarsansträngningarna i

andra avseenden ej få det tillskott av materiel och förnödenheter, som krigföringen

kräver, kan i och för sig berättigad önskan att vidtaga utrymningsåtgärdcr

icke tillgodoses. De olika synpunkterna måste sålunda ovillkorligen

mötas och redan på planläggningsstadiet samman jämkas. Först härigenom

kan en utrymningsplanläggning åstadkommas, som står i rimlig pro
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

portion till försörjningsmöjligheterna. Detta är ett villkor, som man icke

lar förbigå, när utrymningar planläggas.

Det kommer alltid att föreligga svårigheter att bedöma var gränsen för

det möjliga går ifråga om försörjning under krigsförhållanden, alldenstund

försörjningskraven knappast kunna entydigt bestämmas. På samma sätt

kan ej heller med visshet förutsägas vilka utrymningsåtgärder som behöva

vidtagas för att tillförsäkra befolkningen nöjaktigt skydd. I sistnämnda

hänseende har utredningen sökt erhålla visst underlag för sina bedömanden

genom de utförda stadsanalyserna.

Utredningen anför härutöver ytterligare vissa skäl mot den föreslagna

krigsutrymningen.

Sålunda synes det ej vara praktiskt möjligt att göra en så individuell planläggning

för utrymningen att de utrymda kunna dirigeras till vissa på förhand

angivna orter i syfte att där återförenas med sina tidigare evakuerade

familjer eller utnyttjas i där pågående produktiv verksamhet. Med all sannolikhet

komine de krigsutrymmande — vilka förutsättas vara i produktiv

verksamhet sysselsatta — att skingras på ett sätt, som skulle medföra stora

svårigheter för arbetsmarknadsorganen att inom önskvärd tid taga dem i

anspråk för fortsatt samhällsviktig verksamhet. Binder man sig för krigsutryinningsprincipen

kan man försätta sig i ett läge, som är i en anfallandes

intresse, och frånsäger sig friheten att handla på det sätt, som under

föreliggande förhållanden kan vara bäst ägnat att gagna landets intressen i

fråga om arbetskraftens utnyttjande för produktion och försörjning.

Då krigsutrymningen skulle genomföras vid överhängande krigsfara

torde riskerna för kaotiska tillstånd under utrymningen av flera skäl vara

uppenbara. Man kan exempelvis förutsätta, att utrymningsvägarna behöva

tagas i anspråk för militära transporter. Utrymningen kan behöva företagas

under årstider då vägförhållandena äro ogynnsamma, under mörker

och med fordonsanhopningar som delvis kunna befaras gå in i varandra

från olika utrymningsorter m. in. Ett dylikt svaghetstillstånd kan komma

att utnyttjas av en angripare, som för angreppet väljer den tidpunkt, då

fordonsanhopningen är som störst på vägarna. Man kan ej heller bortse

från att mottagandet på inkvarteringsorterna av nya utrymningskategorier

vid den mest kritiska tidpunkten kan vålla mycket stora svårigheter.

Av nu i olika avseenden anförda skäl har civilförsvarsutredningen funnit

marspromemorians förslag angående krigsutrymningen icke kunna läggas

till grund för utrymningsplanläggningen.

Vid utrymningsplanläggningen har man enligt civilförsvarsutredningen

i stort sett att taga hänsyn till två alternativa förutsättningar. Enligt den

första utgår man ifrån, att landets regering kan förutse ett krigshot i så

god tid, att utrymningsåtgärder kan genomföras i etapper enligt gjord

planläggning, allt efter som läget det kräver. I det andra fallet ställes man

inför ett plötsligt krigshot, som kräver snabba, samtliga utrymningskategorier

berörande åtgärder. Mellan dessa gränsfall kan givetvis ett flertal

olika situationer förekomma.

Civilförsvarsutredningens förslag i utrvmningsfrågan innebär i sammanfattning:
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Mäj:ts proposition nr 185 år 1956

a) Beredskapsutrymning av icke förvärvsarbetande befolkningsgrupper

(ca 50 % av fredsbefolkningen) i städer med minst 50 000 invånare;

b) beredskapsutrymning av de ömtåligaste befolkningsgrupperna (ca

35 % av fredsbefolkningen) i städer av storleksordningen 20 000—50 000

invånare;

c) omflyttning av förvärvsarbetande befolkning från de mest riskfyllda

delarna (inre utrymningsområden) i städer med minst 50 000 invånare till

närliggande ytterområden, där inkvartering kan beredas och — enligt analyser

— skäligt skydd anses föreligga;

allt med de jämkningar i fråga om gränsdragningar, som kan föranledas

av särskilda förhållanden och som bestämmes av de planläggande myndigheterna

för varje särskild ort.

Förslagen om beredskapsutrymning ansluter sig i huvudsak till nu gällande

riktlinjer för utrymningsplanläggning, dock att beredskapsutrymning

enligt a) principiellt skall omfatta icke endast de befolkningskategorier,

för vilka utrymning nu planlägges, utan även övriga befolkningsgrupper,

som icke är förvärvsarbetande.

I städer med mindre än 20 000 invånare anses beredskapsutrymning

principiellt ej behöva ske.

Omflyttning enligt c) skall ske i anslutning till beredskapsutrvmningen

och genomföras successivt. Det förutsättes, att den omflyttade befolkningen

skall ha sådana transportmöjligheter till de inre utrymningsområdena

att den kan arbeta i dessa områden så länge verksamhet där bedömes

möjlig. I den män arbetsunderlag saknas, skall den i anledning härav ledigblivna

arbetskraften av arbetsmarknadsorgahen dirigeras till andra orter,

där förutsättningar finns för dess utnyttjande. Genom dylikt förfarande

bör enligt utredningens mening skyddskravet skäligen tillgodoses utan att

man binder sig för en mer eller mindre panikartad massutrymning inför

ett omedelbart krigs- eller anfallshot med alla de vanskligheter, som är

förknippade därmed.

Förhållandena kan emellertid bli sådana, att utrymningsåtgärderna ej

hunnit genomföras i planmässig ordning innan anfallshotet blir aktuellt.

För sådant fall måste snabbutrymningar vara förberedda.

Vid planläggning för utrymningar, speciellt snabbutrymningar, finns

enligt civilförsvarsutredningens mening ej möjlighet att förutse alla situationer,

som kan uppkomma. Man måste därför räkna med improvisationer

och även sätta tillit till den enskilda människans förmåga att handla. Civilförsvarsmyndigheterna

bör emellertid genom spel och övningar träna sina

ledningsorgan att handla efter omständigheterna.

Enligt civilförsvarsutredningens förslag skulle ca 1,4 miljoner människor

utrymmas i ett första utrymningsskede. Härtill kommer den föreslagna

omflyttningen av befolkning från de svåraste riskområdena i de större

städerna. För Stor-Stockholms del räknar utredningen med åt! efter be
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

redskapsutrymning och sedan värnpliktiga frånräknats skulle kvarbli ca

375 000 huvudsakligen i förvärvsarbete sysselsatta personer. Utredningen

synes emellertid förutsätta att detta antal i samband med en bl. a. av

arbetsmarknadsskäl företagen fortsatt utrymning och utflyttning skall ytterligare

reduceras och utgår vid sin beräkning av skyddsrumsbehovet — med

stöd av en av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap gjord undersökning

— från att i det s. k. inre utrymningsområdet endast ca 100 000

personer kvarblir i sin verksamhet.

Den förutnämnda för kvarblivande personer i Stor-Stockholm beräknade

siffran 375 000 motsvaras enligt utredningen för en tätort med 50 000

invånare av 18 000 och för en ort med 20 000 invånare av 11 000 personer.

Beredskapsutrymningen anses av utredningen utgöra en synnerligen viktig

del av civilförsvarsberedskapen. Det kan därför i allmänhet vara motiverat,

att dess igångsättande sker samtidigt med intagandet av den lägsta

graden av civilförsvarsberedskap. Det synes emellertid utredningen ej

lämpligt, att förordnande om sådan civilförsvarsberedskap automatiskt

utlöser åtgärder för beredskapsutrymningen. En dylik sammankoppling

kan nämligen tänkas medföra en viss ej önskvärd återhållsamhet i fråga

om påbjudandet av civilförsvarsberedskap, bl. a. med hänsyn till de samhällsingripande

konsekvenser, som en beredskapsutrymning alltid kommer

att medföra. Utredningen förordar därför ett bibehållande av nuvarande

författningsbestämmelser, enligt vilka Konungen eller myndighet som

Konungen därtill bemyndigar, har att bestämma om beredskapsutrymning

och dess omfattning. Därigenom vinnes bl. a. möjlighet att — om förhållandena

ger anledning därtill -— begränsa utrymningen att exempelvis

omfatta endast en del eller delar av landet.

Utredningens omflyttningsförslag avser att den efter beredskapsutrymningen

kvarvarande befolkningen i de mest riskfyllda områdena anvisas

uppehållsplatser under fritiden inom mera skyddade områden, med bibehållen

möjlighet för dem som har viktiga uppgifter och arbetstillfällen att fortsätta

sin verksamhet i orten så länge det är behövligt och möjligt. Bedömes

ett omedelbart krigshot föreligga, kan givetvis ett avbrott i verksamheten i

utrymningsorten bli nödvändigt. Förhållandena kan också bli sådana, att

verksamheten inte kan fortsätta på längre sikt eller återupptas efter avbrott.

En bestämd fördel med detta förslag ligger enligt utredningens mening

däri, att om ett uppkommet krigshot minskas så att verksamheten kan

återupptas, kan den efter omflyttningen alltjämt samlade arbetskraften

omedelbart återinsättas i arbete. Om förutsättningar för fortsatt arbete

saknas på grund av bestående krigshot eller angreppshandlingar, finns

den lösgjorda arbetskraften tillräckligt samlad för att möjliggöra för arbetsmarknadens

organ att fånga upp den och sätta in den i produktivt

arbete på annat håll. På detta sätt ges förutsättningar för den handlingsfrihet

som olika situationer påkallar.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 är 1956

Omflyttningsplanläggningen kräver en gränsdragning mellan ett inre

utrymningsområde och det ytterområde, som beräknas bli ianspråktaget

för de omflyttades inkvartering. Denna gränsdragning måste ske så att

de som vistas inom inkvarteringsområdet får skäligt skydd mot skadeverkningarna

av de beräkneliga anfallsvapnen.

Vid gränsdragningen måste hänsyn tas till de sannolika vapnens verkningsområden

och en avvägning ske mellan å ena sidan kravet på skydd

för befolkningen, då den uppehåller sig i inkvarteringsområdet, och å

andra sidan önskemålet, att denna befolkning inkvarteras så att bästa

möjliga kontakt med verksamhetsområdet bibehålies. Ledning för denna

avvägning kan vinnas genom stadsanalvser. Av de redan verkställda analyserna

jämte vissa kompletterande undersökningar har utredningen funnit,

att om man räknar med anfall med en 80 kilotons atombomb mot Göteborgs

och Malmös centrala delar, områden på ett avstånd av inemot 3 km

därifrån skulle kunna utnyttjas för inkvartering.

För Stockholms del bör man enligt utredningens mening räkna med inkvartering

av omflyttad befolkning 10 km från stadens centrala del. I första

hand bör de som bor på närmare avstånd än 5 km omflyttas, men då man

inte kan bortse från möjligheten av anfall med vätebomb av nu känd maximal

styrka (15—20 megaton) bör planer finnas för att omflytta även dem

som bor i bältet mellan 5 och 10 km.

De här angivna principerna för gränsdragningen gör inte anspråk på att

exakt ange skyddsavstånden. Vid planläggningen förutsättes ytterligare

studier etc., bl. a. för de städer som inte omfattats av hittillsvarande analyser.

Civilförsvarsutredningen framlägger också ett förslag, avseende att trygga

samordning av planläggningen för beredskap och krig inom

totalförsvarets olika grenar.

De riktlinjer, som utredningen förordat i fråga om förebyggande skyddsåtgärder

för civilbefolkning och produktion m. in. inför ett eventuellt krigshot,

kräver en långsiktig planläggning och vissa förberedelser i övrigt inom

totalförsvarets ram. Utredningen nämner som exempel planläggning i fråga

om områden dit befolkningen skall utrymmas eller omflyttas, sättet för

denna befolknings förflyttning till respektive områden samt åtgärder för

dess försörjning i olika avseenden och arbetskraftens ianspråktagande för

uppgifter inom totalförsvaret. Den föreslagna principen för det fortsatta

utbyggandet av fullträffsäkra befolkningsskyddsrum kräver ett ingående

planläggningsarbete. Vissa åtgärder måste vidtagas i fredstid, exempelvis

utspridning av förråd, byggnadsanordningar för civilbefolkningens skydd,

förberedelser för utflyttning av verksamhet från särskilt sårbara orter m. in.

Detta planläggnings- och förberedelsearbete är nödvändigt för att i möjligaste

mån förebygga kaos och lamslående av landets samhälls- och näringsliv

vid ett fientligt angrepp, även om man måste räkna med att ej förutsedda

förhållanden kan inträffa, som kräver improvisationer.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr t Hö år 1956

Ett genomförande av de åtgärder, som en planläggning av ifrågavarande

slag avser, förutsätter medverkan av så gott som samtliga det totala försvarets

olika grenar. Planläggningen måste därför ske i intimt samarbete

mellan de organ, som har ansvaret för dessa olika grenar, och med avvägning

av dessas skilda krav och möjligheter.

Då det gäller att komma till rätta med detta problem framlägger utredningen

förslag om en anordning, som utan rubbning av de berörda myndigheternas

nuvarande uppgifter och befogenheter skulle kunna förväntas medföra

förutsättningar för bättre samordning i planläggningsarbetet. Förslaget

innebär, att en samarbetsdelegation tillsättes med en representant för envar

av chefen för försvarsstaben, civilförsvarsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens jordbruksnämnd

och medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd och att till ordförande

utses en ledamot av regeringen. Delegationens uppgift skulle bli att

följa planläggningen för beredskap och krig inom totalförsvarets civila grenar

enligt de riktlinjer, som fastställes av Kungl. Maj:t, samt att verka för

att denna planläggning i möjligaste mån fullföljes och samordnas mellan

de olika arbetsgrenarna.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser är ense med utredningen om civilförsv arets

uppgift, nämligen att i görligaste mån förebygga och mildra de

olyckor, lidanden och materiella förluster som kan drabba civilbefolkningen

i ett krig samt att härigenom stärka landets motståndskraft. Överbefälhavaren

hävdar, att uppgiften att ge totalförsvaret tillräcklig styrka

bör ses som det primära. Om uppgiften ställes så, tillgodoses även de viktiga

humanitära kraven, menar han.

Praktiskt taget fullständig enighet råder också om att civilförsvaret

måste ges ökad effektivitet om dess uppgifter inom totalförsvaret skall

kunna fullgöras. Vidare understrykes genomgående utredningens uttalande

om behovet av planläggning av långt gående utryinningsåtgärder inför befarade

krigshandlingar, liksom behovet av alt även i fortsättningen skyddsrum

anordnas för civilbefolkningen. I stort sett är man således ense om

den uppfattningen, att civilförsvaret ökat i betydelse och att det i framtiden

måste inriktas på åtgärder av nu nämnda slag.

I yttranden från bl. a. länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus,

Kopparbergs och Jämtlands län ansluter man sig uttryckligen till utredningens

uppfattning att avvägningen av anslagen till det totala försvarets

olika grenar bör omprövas. Landsorganisationen understryker angelägenheten

av att från statsmakternas sida snara åtgärder vidtages för civilförsvarets

fortsatta uppbyggnad och anpassning till de skärpta anspråk

som i nuläget måste ställas på denna försvarsverksamhet. Det kan visser
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 är 1956

ligen inte undgås att sådana åtgärder blir mycket kostnadskrävande, möjligen

i en omfattning som kan göra det nödvändigt att i motsvarande mån

nedbringa statens kostnader för det militära försvaret. Vid en avvägning

av å ena sidan de civila och å andra sidan de militära försvarsgrenarnas

anslagsbehov bör det emellertid enligt landsorganisationens uppfattning

icke förbises, att krigföringsteknikens radikalt förändrade karaktär pålägger

civilförsvaret nya uppgifter i vida högre grad än denna förändrade

teknik påverkar de militära försvarsanstalterna.

I fråga om de båda huvudgrupperna av civilförsvarsåtgärder till befolkningens

och samhällets skydd, de förebyggande och de skadeavhjälpande

åtgärderna, har remissinstanserna liksom utredningen framför allt uppehållit

sig vid de förstnämnda åtgärderna. Det grundläggande problemet,

vars lösning delvis varit bestämmande för ställningstagandet i utrymningsfrågan

och därmed i viss mån även i fråga om skyddsrummen har varit

avvägningen mellan skyddssynpunkter, å ena, och

samhällets och näringslivets krav, å andra sidan. Härutöver

har emellertid i flera yttranden påpekats de psykologiska faktorernas

stora betydelse för samma ställningstagande. I det följande skall, innan

remissinstansernas uppfattning i de konkreta utrymningsfrågorna redovisas,

upptagas dels vissa allmänna synpunkter på det nämnda avvägningsproblemet

som framkommit vid remissbehandlingen, dels vad som härvid

framhållits beträffande de psykologiska och ekonomiska faktorernas samt

arbetsmarknadssynpunkternas betydelse i sammanhanget.

I stort sett har utredningens allmänna betraktelsesätt att mot behovet

av Utrymningar ställa följderna för näringsliv och samhällsverksamhet omfattats

med förståelse. Väsentliga skiftningar i utgångspunkter och slutsatser

har emellertid framkommit. Dessa meningsbrytningar går ofta tillbaka

till den skillnad i princip, vilken såsom påpekats i några remissyttranden

torde få anses föreligga mellan marspromemorian och utredningen,

i det att den förra med sitt förslag särskilt synes ha avsett försvaret vid

ett hastigt intensivt angrepp, ett blixtanfall, och under den närmaste tiden

därefter, medan utredningen mera tagit hänsyn till ett långvarigt krig och

försörjningsmöjligheterna under ett sådant vid sina överväganden. Här

skall endast några av de viktigaste av de synpunkter som framkommit i avvägningsfrågan

redovisas.

överbefälhavaren delar utredningens uppfattning att en avvägning måste

ske mellan kravet på skydd och kravet på att upprätthålla den mest samhäll

sviktiga verksamheten. Enligt överbefälhavarens mening redovisar dock

delbetänkandet varken riskgränser eller behov av samhällsviktig verksamhet

— särskilt då av produktion — på ett sådant sätt att avvägningen av

de föreslagna civilförsvarsåtgärderna motiveras, överbefälhavarens allmänna

utgångspunkt är att risk för sådana förluster, som innebär fara för

totalt sammanbrott, icke får tagas. Blotta förekomsten av sådana risker

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 185 är 1956

kan på ett ödesdigert sätt försvaga vår inotståndsvilja och därigenom inskränka

statsmakternas handlingsmöjligheter i ett trängt läge. Överbefälhavaren

upptar till granskning såväl riksnämndens som jordbruksnämndens

yttranden över marspromemorian och anser att målsättningen för försörjningen

måste begränsas. Han kan icke ansluta sig till jordbruksnämndens

uppfattning, att man som ett första alternativ vid planläggningen bör

räkna med ett näringsliv med i stort sett nuvarande lokalisering och härutöver

träffa anstalter för den nödtorftiga försörjningen av en stadsbefolkning,

som är stadd på flykt, överbefälhavaren anser detta vara en

huvudplan som bortser från de väsentliga villkoren för det moderna kriget.

Härutöver anföres att, eftersom total förstörelse inom anfallsmålen är

möjlig, en stark decentralisering av förråd och andra resurser måste genomföras

oavsett utrymningsgraden, om man med någon säkerhet skall

kunna disponera dessa resurser. Chefen för flygvapnet, till vars uppfattning

överbefälhavaren ansluter sig, anför följande.

För att i maximal utsträckning kunna tillgodose skyddet såväl för vår

psykiska motståndskraft (mot terroranfall) som för vårt näringsliv, synes

den praktiska och logiska lösningen vara att eftersträva en så långt gående

utrymning som överhuvudtaget är möjlig med hänsyn till praktiska förhållanden

(transport-, försörjnings- och inkvarteringsmöjligheter o. s. v.),

dock utan att omöjliggöra det näringsliv som är ofrånkomligen nödvändigt

för samhällslivet och krigföringen. För skyddet mot terroranfall (och därmed

för totalförsvaret) är det därför av en utomordentlig betydelse att kraven

på näringslivet icke överdrivas.

Civilförsvarsstyrelsen anser i likhet med utredningen att långt gående

utrymningar är att hänföra till civilförsvarets viktigaste förebyggande åtgärder,

när det gäller att rädda människoliv. I och för sig vore det därför

angeläget, om genom utrymningsåtgärder befolkningskoncentrationen i våra

större städer kunde nedbringas så mycket, att risken för stora förluster

vid terroranfall mot dem kunde undvikas, varigenom även sannolikheten

för anfall skulle minska. Otvivelaktigt skulle en konsekvent genomförd utspridning

av befolkningen i sådan omfattning medföra svårigheter för folkförsörjningen

liksom för de för vårt totalförsvar vitala delarna av industriproduktionen.

Vid utrymningsplanläggningen måste på grund härav samtliga

de intressen och faktorer, som här spelar in, vägas mot varandra. Denna

avvägning bör främst göras mellan å ena sidan önskemålet att bereda civilbefolkningen

tillräckligt skydd samt å andra sidan de praktiska möjligheterna

(t. ex. ur transportsynpunkt) att genomföra en omfattande utrymning

ävensom behovet av att arbetskraft tillförsäkras den under krig

verksamma industrien.

Civilförsvarsförbundet är överens med utredningen om att man bör söka

planera utrymningsåtgärderna på sådant sätt, att man under en nådatid

till det yttersta kan anspänna den krigs- och försörjningsvik tiga produktionen.

Efter ett krigsutbrott torde man å andra sidan — åtminstone under

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

den första tiden — nödgas räkna med att kunna kvarhålla endast ett relativt

fåtal människor inom våra större produktionscentra.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att ett krig med atomvapen

såsom sannolik aspekt ställer ofrånkomliga krav på en radikal omvärdering

av synpunkterna på de förebyggande civilförsvarsåtgärderna. Det

väsentliga måste vara att komma över krigets initialskede med så små

förluster som möjligt. Önskemålet att göra minsta möjliga ingrepp i den

normala samhällsfunktionen ter sig enligt länsstyrelsens uppfattning som

ett andrahandsproblem. Ståndpunkten leder för länsstyrelsens del till ett

förslag om krigsutrymning i två etapper, vilket kommer att redovisas i det

följande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det vara ett realistiskt betraktelsesätt,

som civilförsvarsutredningen tillämpat vid bedömandet av avvägningsfrågan.

Länsstyrelsen finner det samtidigt oundgängligt att man jämsides

med utredningens planläggning beaktar de grundläggande synpunkterna

i marspromemorian vid planläggningen av utrymningen av de större

städerna. Det måste, säger länsstyrelsen, vara ytterst svårt och ansvarsfullt

att till de yttersta konsekvenserna taga ståndpunkt i den grundläggande

principfråga det här gäller. Ett övervägande av vad som kan väntas

bli praktiskt möjligt visar, att ingendera lösningen skulle kunna konsekvent

och till fullo genomföras. Å ena sidan vågar länsstyrelsen icke tro

på möjligheten att i full utsträckning genomföra en totalutrymning enligt

principerna i marspromemorian, detta såväl på grund av svagheter i fråga

om transportorganisation, transportmedel och transportvägar som med

hänsyn till svårigheten att hastigt omplacera så stora människomassor utan

att de löper nästan lika stora risker som i hemorten med dess bättre skyddsrumsförhållanden.

Å andra sidan synes det länsstyrelsen ganska verklighetsfrämmande

att tänka sig — frånsett det fallet att vistelse i fullträffsäkra

skyddsrum kan beredas dygnet om — att viss del av befolkningen

skulle i det helas intresse »offra sig» för att uppehålla produktionen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som utgår från att utrymning av befolkningscentra

otvivelaktigt måste företas i viss omfattning, vill bestämt varna

mot att driva utrymning som försvarsåtgärd för långt. Ett lands försvarsförmåga

är nämligen i högsta grad avhängig av ett funktionsdugligt näringsliv.

Länsstyrelsen erinrar om att utrymningar är förenade med svagheter

och understryker i detta sammanhang, att riskerna för befolkningen icke

elimineras genom utrymning. Även i inkvarteringsområdena, vilka till skillnad

mot tätorterna saknar skyddsrum, blir riskerna stora.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Hallands län och civilförsvarschefen

i Stockholms civilförsvarsområde.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund framhåller,

att civilförsvarets huvuduppgift måste vara att vidmakthålla landets motståndskraft

genom att skydda människoliv. Denna målsättning får dock

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

enligt dessa organisationer ej medföra, att motståndskraften väsentligt försvagas

på grund av att för krigs- och folkförsörjning oundgänglig produktion

ej kan upprätthållas. För att båda dessa syften skall kunna nöjaktigt

tillgodoses bör denna produktion så långt möjligt förläggas till andra

industriorter än de största städerna. Organisationerna har uppmärksammat

att man på många håll tycks räkna med att produktionen är ett

andrahandsproblem närmast efter ett krigsutbrott och att man måste inrikta

sig på att föra krig med de tillgångar, som från början står till buds.

Detta betraktelsesätt bygger på den uppfattningen att ett krig med massförstörelsemedel

måste bli kort men våldsamt. Vår planläggning synes

dock enligt organisationerna ej enbart kunna grundas på denna osäkra

premiss utan måste även inriktas på ett längre krigsskede. Man kan ej

heller bortse från möjligheterna av att vårt land utsättes för ett långvarigt

nervkrig. En fiende kan tänkas genom hot om anfall med atomvapen

mot någon av våra större städer försöka förmå landet till underkastelse.

I dessa lägen är det av avgörande betydelse att befolkningen är tillräckligt

utspridd och skyddad men även att produktionen ej så begränsas, att landets

värnkraft väsentligt försvagas.

Sveriges lantbruksförbund anför sammanfattningsvis, att förbundet i

princip icke har något att erinra mot civilförsvarsutredningens förslag.

Genom hänsynstagande till samtliga faktorer har avvägningar gjorts, vars

resultat synts förbundet vara realistiskt. Förbundet vill således fastslå, att

utrymningar, även om de är att hänföra till civilförsvarets viktigaste förebyggande

åtgärder, ej får drivas så långt, att samhällets funktionsmöjligheter

och landets motståndskraft äventyras.

Överståthållarämbetet ansluter sig till utredningen i fråga om utrymningsverksamhetens

omfattning men framhåller svårigheterna bl. a. ur

psykologisk synpunkt. Detta göres även av länsstyrelsen i Jämtlands län,

som understryker betydelsen av svaret på frågan, hur den i tätorter kvarhållna

civilbefolkningen kommer att reagera, då det eller de första anfallen

med vätebomber sätts in mot en tätort.

De psykologiska synpunkterna har särskilt behandlats av

beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Nämnden har intet att erinra

mot den uppfattning om civilförsvarets betydelse och om behovet av att

ge civilförsvaret ökad effektivitet, som utredningen anfört. Ett civilförsvar

uppbyggt på grundval av ett realistiskt bedömande av ett modernt krigs

fruktansvärda risker för befolkningen är en av förutsättningarna för att

motståndsandan skall kunna bevaras hos ett folk. Beredskapsnämnden

framhåller att det därför är av synnerlig vikt, att förberedelser vidtages

med tanke på att vårt land kan utsättas för angrepp med atomvapen. Det

finns alltid en avsevärd risk, att folket i en viss situation skall kunna

skrämmas att ge upp, om den föreställningen vinner insteg, att vi helt

saknar försvarsmöjligheter mot ett visst slag av angrepp. Skall detta kunna

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 195(i

undvikas, måste man i förväg överväga och planlägga hur ett försvar mot

ett anfall med det starkaste av alla nu kända förstörelsemedel skall uppbyggas.

En sådan planläggning blir beroende av de antaganden, som kan

göras om krigsriskernas art och omfattning. Det är dock uppenbart, att

dessa antaganden måste bli osäkra, och att det därför följer stora olägenheter

med att helt binda sig vid något av dem. Nämnden anser, att man

vid en planering för befolkningens skydd under ett modernt krig icke kan

få tillåta sig en bedömning, som innebär att en angripare med säkerhet

skulle avstå från att använda de resurser han bevisligen förfogar över.

Vid ett ställningstagande till avvägningsproblemet kan man enligt nämnden

icke uteslutande ta hänsyn till ekonomiska faktorer. De psykologiska

faktorerna måste tillmätas betydelse. Härvid måste två frågeställningar

beaktas, den ena gäller den motståndsvilja hos befolkningen, som skapar

de nödvändiga grundvalarna för en självständig politik inför hot och påtryckningar

innan Sverige indragits i kriget, den andra motståndsviljans

vidmakthållande sedan krigshandlingar mot vårt land redan börjat. Nämnden

erinrar om nyligen verkställda opinionsundersökningar, vilka med

bestämdhet tyder på att just risken för anfall med atomvapen härvidlag

är en faktor av stor betydelse. Nämnden anför vidare.

Man torde ha rätt att dra den slutsatsen, att folkets motståndsvilja i

hög grad är beroende av huruvida civilbefolkningen känner sig vara i rimlig

utsträckning skyddad vid anfall även med atomvapen och är underkunnig

om hur var och en skall förhålla sig. Nämnden utgår liksom i sitt

tidigare utlåtande från att parollen »motstånd i varje läge» alltjämt skall

gälla. En konsekvens är då, att motstånd skall vara möjligt och kunna

äga rum med utsikt till framgång, liksom även att förtroende redan i

fredstid skapats i detta hänseende hos folket som helhet. Härigenom lägges

också en av de viktigaste grundvalarna för förhoppningen, att den

som överväger ett angrepp på Sverige avstår från detta med tanke på de

sannolika svårigheterna i att slå ned svenskt motstånd.

Skyddet av civilbefolkningen träder därvid i förgrunden. Det kan inte

vara fråga om att väga detta elementära behov mot de sekundära svårigheter,

som kunna uppkomma genom att behovet tillfredsställs. Det primära

är behovet, och om detta icke blir tillgodosett, kan motståndsandan knappast

hålla. Dessutom är det av avgörande betydelse för ett ställningstagande,

att man inser att svårigheterna, som äro oerhört stora för både

folkförsörjningen och vården om de utflyttade, under alla förhållanden äro

mindre än de svårigheter, som skulle uppkomma, om ett anfall med massförstörelsemedel

under nuvarande civilförsvarsplanläggning sattes in mot

våra större befolkningscentra.

Nämnden utgår i sitt yttrande från att de planer för utrymning och

skyddsrum, som utredningen framlagt, utsätter svenska medborgare för

vida större risker än den plan som utarbetats av civilförsvarsstyrelsen och

försvarsstaben. Enligt nämnden kan den av utredningen föreslagna planläggningen

medföra så stora förluster, att man måste ifrågasätta om ett

land som Sverige kan bära dem. Det är enligt nämnden nödvändigt att

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 185

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

hålla fast vid grundtanken att civilförsvarets primära uppgift är att skydda

medborgarnas liv mot fientliga angrepp. Självfallet måste också civila

medborgare vara beredda att under ett krig riskera livet, men det gäller

i fråga om dem likaväl som i fråga om de stridande att insatsen helt måste

vägas mot vad som kan vinnas. Sammanfattningsvis säger nämnden följande.

Slutsatsen av vad ovan sagts är, att den av civilförsvarsutredningen förordade

planläggningen i huvudsak synes motiverad med hänsyn till ett

bestämt läge, där man räknar med ett långvarigt krig, i vilket det är

osannolikt, att tyngre atomvapen sättas in mot vårt land. Den är däremot

klart otillräcklig i ett annat läge, där man räknar med att motståndaren

avser att betvinga vårt land genom en snabb och våldsam kraftinsats, i

vilken alla tillgängliga vapen utnyttjas. Beredskapsnämnden anser för sin

del, att det sistnämnda läget är vida mer sannolikt men vågar icke utesluta

möjligheterna av det förstnämnda.

Under dessa omständigheter är det enligt beredskapsnämndens mening

nödvändigt att så långt som möjligt genomföra en alternativ planläggning

utöver den »beredskapsutrymning», om vilken alla instanser synas vara

eniga. Civilförsvarsutredningens betänkande bör läggas till grund för det

ena, civilförsvarsstyrelsens och försvarsstabens promemoria för det andra

av dessa alternativ. Dessa böra betraktas som olika grader inom ett enhetligt

planlagt system.--— Endast om man under planläggningsarbetet

håller båda dessa vägar öppna, har statsledningen möjlighet att bevara sin

handlingsfrihet inför alla de risker och påtryckningar, som kunna komma

i fråga. Därtill kommer, att ett sådant planläggningsarbete torde skapa de

bästa förutsättningarna för att hos svenska folket bevara tillförsikten till

att vi kunna och skola bjuda »motstånd i varje läge».

Även överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen uppehåller sig vid frågan

om psykologiska synpunkter och risktagande, överbefälhavaren understryker

sålunda, att civilförsvaret bör planläggas och ordnas så, att de

psykologiska påfrestningarna på civilbefolkningen vid krigsutbrottet blir

så små som möjligt, även om detta måste ske till priset av stora olägenheter

i andra avseenden. Risk finns enligt överbefälhavarens uppfattning

att kriget utbryter innan krigsledningen inom alla totalförsvarets instanser

blivit effektiv eller att ledningens effektivitet skadas i början av kriget.

Detta talar för att radikala skyddsåtgärder planläggs eftersom de omedelbara

möjligheterna till snabb och effektiv improvisation utöver planerna

kan bli små.

Civilförsvarsstgrelsen ansluter sig rent principiellt till utredningens uppfattning,

att vissa grupper av civilbefolkningen måste vara beredda att ta

risker. De risker, som utredningen härvid förutsätter, är dock enligt styrelsens

uppfattning alltför stora. Härutöver bör den kvarvarande befolkningens

reaktioner inför ett påtagligt anfallshot med exempelvis atombomber

tillmätas stor betydelse. Utredningen synes enligt styrelsen ha

undervärderat de psykologiska faktorer, som kan förväntas i ett sådant

läge diktera befolkningens handlande. Länsstyrelsen i Kopparbergs lån är,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

i likhet med länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län, ense med

utredningen om angelägenheten av att allmänheten göres förtrogen med

riskernas realitet och att på detta område en mera regelmässigt given saklig

information bör komma till stånd.

Beträffande arbetskraftsynpunkterna erinrar arbetsmarknadsstyrelsen

till en början om skälen för den kritiska hållning, som styrelsen

i ett tidigare yttrande till civilförsvarsutredningen intagit till marspromemorians

förslag om krigsutrymning. Styrelsen anser för sin del att

följande arbetskraftsynpunkter bör läggas till grund vid genomförandet

av evakueringar.

Styrelsen anser att den produktiva befolkningen bör kunna indelas i

grupper efter angelägenhetsgrad. En stor del utgöres av sådan arbetskraft,

vars produktion icke är i de sammanhang det här gäller av viktig natur,

och som icke kan ersätta eller snabbt omskolas för att ersätta avgångar

av personal ur den i försvars- och försörjningssynpunkt viktiga produktionen.

En annan del utgöres av arbetskraft, som icke är sysselsatt i sådan

viktig produktion, men som kan rycka in som ersättare i dylik produktion.

En tredje grupp är den personal, som redan i fred är sysselsatt med

även i krig viktig verksamhet. Gränserna mellan de olika grupperna äro

ingalunda klara men torde kunna fastställas efter undersökningar av de

berörda myndigheterna.

Sedan en dylik gränsdragning verkställts skulle enligt styrelsens mening

den produktiva delen av befolkningen indelas i utrymningskategorier. En

dylik indelning förutsätter, att undersökningar härom göres. På grundval

av resultaten av sådana undersökningar bör enligt styrelsens uppfattning

successiva utrymningar planläggas. Styrelsen kommer här med följande

förslag. Vid beredskapsutrymning evakueras all icke produktiv befolkning

(kategorierna I—III). I samband därmed, eller så snart efter beredskapsutrymning

kan ske, äger omflyttning från innerdelarna av storstäderna mot

ytterområdena rum. Dessa åtgärder skall i detalj vara planlagda och ske

efter fastställt schema. Från ytterområdena evakueras sedermera enligt viss

mera allmän planläggning och enligt direktiv som då utfärdas av myndigheterna

successivt personer ur kategorierna IV och följande så att den slutligt

kvarvarande befolkningen nedgår så långt möjligt är. Några definitiva siffror

på hur stor denna kommer att bli är styrelsen f. n. icke beredd att lämna.

De torde dock bli betydligt lägre än vad civilförsvarsutredningen angivit.

Om den trygghet, sem en så relativt gles »bebyggelse» medför, kompletteras

med fullträffsäkra skyddsrum i anslutning till arbetsplatserna och förbättrade

normalskyddsrum i förorterna, kan myndigheterna garantera en

viss grad av trygghet som i sin tur skulle kunna accepteras av befolkningen

själv. Systemet innebär den bestämda fördelen att evakuering av arbetskraft

så långt det överhuvudtaget är möjligt kan ledas. Produktionen kan

då också under en »nådatid» fortgå även i de större städerna. En sådan

produktion kan vara en realitet att räkna med under det att produktionen i

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

de större städerna vid ett akut krigshot och efter ett krigsutbrott är problematisk.

Inträffar under den av styrelsen enligt ovan föreslagna reglerade

evakueringen av produktiv befolkning ett akut krigshot bör summariska planer

föreligga för att genomföra den i marspromemorian föreslagna krigsutrymningen.

En dylik utrymning kommer samtidigt att bli lättare att genomföra

för varje dag som går (för varje kategori som evakueras) och de

skadliga störningarna i livsviktig verksamhet på samma gång att minskas.

Arbetsmarknadsstyrelsen fortsätter.

Bedömes det, efter tillkomsten av atomstridsmedel, knappast vara realistiskt

att räkna med produktion under krig i de största städerna måste

substitut härför skapas. Styrelsen anser det icke uteslutet att produktionen

i de mindre städerna och på landsbygden skulle kunna fördubblas

genom att där, med utnyttjande av från storstäderna evakuerad arbetskraft,

övergå till treskiftsdrift. En sådan omläggning fordrar emellertid

en mycket detaljerad planläggning och innebär att redan vid beredskapsutrymning

eller omedelbart därefter (under »nådatiden») omflyttning av

arbetskraft från storstäderna till landsorten äger rum. En bedömning måste

i varje särskilt fall ske av vilket som är att föredraga, en »nådatidsproduktion»

i storstäderna eller en mera långsiktig men kanske mindre effektiv

produktion i landsorten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län är inne på liknande tankegångar och

anser att de i krigsviktig industri i utrymningsorterna sysselsatta arbetarna

bör vara i planerna fördelade på den erforderliga ersättningsindustrien.

De bör också själva vara underrättade om vart de skall bege sig för att få

sysselsättning, om verksamheten i utrymningsorten överges.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap —- som icke räknar med

någon nämnvärd produktion i de tre största städerna efter ett krigsutbrott

— förutsätter, att man för dessa städer planlägger för en eventuell vidarebortflyttning

från ytterområdena av personer, som inte bör vara kvar.

I remissvaren framlägges också vissa ekonomiska försvarssynpunkter

i samband med utrymning.

En del remissinstanser förordar i huvudsak en undersökning av möjligheterna

att redan i fred gynna en utflyttning av livsmedelsindustrien från

de större tätorterna eller åtminstone motverka nuvarande centraliseringstendenser.

Hit hör jordbruksnämnden och försvarets forskningsanstalt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län betonar också nödvändigheten av att

man förbereder sig för att upprätthålla den oundgängliga produktionen

från fabriker i mindre utsatta orter. En annan vital fråga är enligt länsstyrelsen

lagringen av råvaror, konsumtionsvaror in. in.

I andra yttranden framhålles mera vikten av en decentraliserad lagerhållning.

Så är fallet med yttrandena från överbefälhavaren, riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap och länsstyrelsen i Kronobergs län. Riksnämnden

understryker sålunda, att man ej får lita på en nådatids- eller

krigsproduktion, då det gäller sådana förnödenheter som är oundgängligen

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr, 185 år 1956

nödvändiga för ett försvar, utan att dessa måste anskaffas i tidigare skede.

Produktionen av sådan materiel sker nämligen i stor utsträckning i flera

led, och produktionskedjorna berör ofta vitt skilda delar av landet. En

tillfredsställande fredsanskaffning är i särskild grad påkallad i fråga om

sådana förnödenheter, där någon av de tre största städerna eller annan

speciellt utsatt ort skulle beröras av produktionskedjan.

Sveriges lantbruksförbund pekar på svårigheterna för en omflyttning av

livsmedelsindustrierna och lagren av såväl råvaror som färdigprodukter,

vilka nu mestadels är belägna i evakueringorterna. Särskilt understrykes

bristen på lokaler redan för nuvarande beredskapslagring. Det torde därför

enligt förbundet vara nödvändigt, därest utredningens förslag antages,

att i statlig regi uppföres eller på annat sätt anskaffas lämpliga lagerlokaler

för nämnda ändamål.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Boluis lön, civilförsvar schef en i Göteborgs

civilförsvarsområde samt svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund

anser en omprövning av riktlinjerna för och en genomgripande

översyn av den ekonomiska försvarsberedskapen över huvud nödvändig.

Beträffande utrymningsplanläggningens närmare utförande

föreligger i remissyttrandena delvis olika uppfattningar. Flera

remissinstanser förklarar sig kunna godtaga civilförsvarsutredningens förslag

såsom underlag för den fortsatta planläggningen. Denna uppfattning

företrädes bl. a. av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,

V ästernorrlands och Västerbottens län. Civilförsvar schef erna i Stockholms

Göteborgs och Malmö civilförsvarsområden samt stadsfullmäktige i Stockholm

finner i stort sett ingen anledning till erinran mot utredningens synpunkter

på utrymningsplanläggningen. Några myndigheter, överbefälhavaren

samt länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge och Malmöhus län, avstyrker

civilförsvarsutredningens förslag och förordar att i stället inarspromemorians

förslag om krigsutrymning lägges till grund för planläggningen.

Andra remissinstanser återigen anser, att det ena förslaget inte

utesluter det andra, utan att eu kompletterande eller alternativ planläggning

bör komma till utförande, som grundar sig på de väsentliga tankarna

i såväl utredningens förslag som marspromemorians riktlinjer. Denna senare

uppfattning företrädes mer eller mindre bestämt bl. a. av civilförsvarsstyrelsen

— som anser sig kunna i vissa väsentliga hänseenden

godtaga de av civilförsvarsutredningen i utrymningsfrågan uppdragna riktlinjerna

men i andra hänseenden vill föreslå vissa ändringar och tillägg —

arbetsmarknadsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, försvarets

forskningsanstalt, civilförsvarsförbundet, landsorganisationen samt

länsstyrelserna i Östergötlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

Jämtlands och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser,

att andra alternativ till den av civilförsvarsutredningen förordade omflyttningen

och den i marspromemorian föreslagna krigsutrymningen måste

övervägas.

Till de framlagda förslagen om beredskapsut rymning ansluter

sig i princip samtliga remissinstanser. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

framhåller, att redan beredskapsutrymningar av föreslagen

storlek skulle komma att medföra betydande påfrestningar på samhällslivet,

särskilt transportväsendet och handeln, men har inte något att erinra

mot utredningens förslag. Jordbruksnämnden delar också utredningens

uppfattning angående planläggningen av beredskapsutrymning. Även om

återverkningarna på folkförsörjningen av en beredskapsutrymning enligt

de av utredningen tänkta planerna på olika sätt blir betydande, torde de

icke bli av sådan storleksordning, att dessa planer ur folkförsörjningssynpunkt

blir omöjliga att genomföra. Landsorganisationen ifrågasätter riktigheten

av att så schematiskt begränsa beredskapsutrymningen som utredningen

föreslagit. Det synes landsorganisationen över huvud inte vara möjligt

att uppställa någon annan riktlinje än att sådan utrymning skall omfatta

alla invånare, vilkas kvarstannande inte är nödvändig för försvaret, folkförsörjningen

och vitala samhällsfunktioner.

Beträffande de särskilda förslagen om beredskapsutrymningens omfattning

har följande framkommit.

Förslaget om beredskapsutrymning av icke förvärvsarbetande befolkning

i städer med minst 50 000 invånare har vunnit allmän anslutning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat att städerna Jönköping och

Huskvarna bör betraktas som en enhet i detta hänseende och sålunda ingå

i denna planläggning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ifrågasatt

detsamma för Sundsvallsortens del.

I vad avser städer av storleksordningen 20 000-—50 000 invånare anser

civilförsvar sstyr elsen i motsats till civilförsvarsutredningen, att beredskapsutrymningen

icke bör stanna vid föreslagna ca 35 procent av fredsbefolkningen

utan bör ha enahanda omfattning, som föreslagits för städer med

minst 50 000 invånare. Motiven härför är dels att faran för och konsekvenserna

av anfall jämväl i förevarande fall bedömes vara betydande, dels att

den befolkning som omfattas av den sålunda utvidgade beredskapsutrymningen

i huvudsak torde utgöras av icke förvärvsarbetande, vilka icke

bör utsättas för onödiga risker. Samma uppfattning har bl. a. civilförsvarsförbundet

och länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus och Västernorrlands

län.

Beträffande orter med mindre än 20 000 invånare ansluter sig civilförsvarsstyrelsen

till utredningens förslag såtillvida att beredskapsutrymning

av ifrågavarande orter icke anses böra ske under alla förhållanden. Styrelsen

finner det däremot vara värdefullt, att planläggning för beredskapsutrym
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

ning verkställes för de orter som enligt myndigheternas bedömanden är

troliga anfallsmål. Härigenom erhåller man en god beredskap utan att man

på förhand binder sig för en utrymningsåtgärd. En sådan planläggning är

en relativt enkel och ej särskilt kostsam civilförsvarsåtgärd. En liknande

uppfattning företrädes av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län. överbefälhavaren

anser att utrymningsplanläggningen bör omfatta de icke förvärvsarbetande

inte bara i de större städerna utan även inom övriga tätorter

med större invånarantal än 10 000. Denna siffra betraktas därvid som ungefärlig.

Från särskilt utsatta orter bör utrymningen drivas så långt som möjligt

oavsett det ursprungliga invånarantalet. Att planläggning sker förutsättes

dock icke betyda, att utrymning automatiskt måste genomföras i varje

beredskapsläge. Civilförsvarsförbundet anser, att beredskapsutrymning för

orter under 20 000 invånare bör planläggas i samma omfattning som för

närvarande. Samma uppfattning har svenska arbetsgivareföreningen och

Sveriges industriförbund samt länsstyrelsen i Kopparbergs lån.

Eu omflyttning i enlighet med civilförsvarsutredningens förslag

av den efter beredskapsutrymning kvarvarande befolkningen i städer av

storleksordningen 50 000 och därutöver anses av flertalet remissinstanser

vara en ändamålsenlig åtgärd. Samtidigt har emellertid från vissa håll

ifrågasatts om denna åtgärd är tillfyllest. Synpunkter och förslag om längre

gående bortflyttning (krigsutrymning) än vad civilförsvarsutredningen

tänkt sig har framförts i sådant sammanhang.

Civilförsvarsstyrelsen anser i likhet med civilförsvarsutredningen lämpligt

att, i anslutning till beredskapsutrymningen, en omflyttning sker av

dem som bor i de inre områdena till ytterområdena men att en komplettering

behövs. Styrelsen anför härom följande.

Den moderna bebyggelsen i städernas ytterområden ger ett i förhållande

till den äldre bebyggelsen i innerområdena bättre skydd mot verkningarna

av såväl väte- och atombomber som konventionella bomber. Styrelsen finner

det därför riktigt och värdefullt att — såsom utredningen förordar —

utnyttja de nyuppförda bostadskvarteren i städernas ytterområden såsom

bostäder åt den omflyttade befolkningen. Styrelsen vill emellertid ej underlåta

framhålla, att omflyttningen kan komma att vara förenad med svårigheter,

som nu icke kunna förutses. Utöver omflyttningen är det enligt styrelsens

mening nödvändigt — så länge risker för anfall med atomstridsmedel

alltjämt föreligga — att omedelbart före ett krigsutbrott en krigsutrymning

företages av den del av den till ytterområdena omflyttade befolkningen,

som icke oundgängligen måste utnyttjas inom folkförsörjningen

och krigsproduktionen. Krigsutrymningen utgör alltså eu komplettering

till omflyttningen genom att de omflyttade föras vidare ut ur ytterområdena,

vilka i de flesta fall måste betraktas såsom starkt riskbetonade.

Styrelsen och försvarsstaben ha genom särskilda trafikexperter låtit verkställa

eu utredning angående de trafiktekniska möjligheterna att genomföra

eu krigsutrymning av Stor-Stockbolm. Resultatet av denna utredning kom
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

mer att av överbefälhavaren överlämnas i samband med dennes remissutlåtande.

Av utredningen framgår, bland annat, att en krigsutrymning av

Stor-Stockholm, omfattande cirka 400 000 personer, kan genomföras till

områden minst 50 km från centrum på en tid av 10—16 timmar, beroende

på olika omständigheter. Man kan utgå ifrån att för övriga här avsedda städer

en krigsutrymning kan göras på kortare tid än den nyss nämnda.

Överbefälhavaren anser, att man först bör undersöka omflyttningens

verkningar och effekt och de krav den ställer i planläggningshänseende,

innan beslut fattas om att sådan planläggning skall utföras. För överbefälhavaren

är det mest väsentligt att som princip få fastställd den krigsutrymning,

varom förslag framlagts i marspromemorian. Som motiv för denna

uppfattning anföres i stort sett samma skäl som i marspromemorian. Det

efter dennas tillkomst framlagda utredningsmaterialet beträffande stadsanalyser

och försörjningssynpunkter tillmäts icke sådan betydelse, att skäl

för ändrad uppfattning i utrymningsfrågan föreligger.

Civilförsvarsförbundet anmäler i stort sett liknande synpunkter som

civilförsvarsstyrelsen. Förbundet finner sålunda flera skäl tala för att den

föreslagna omflyttningen inte kan ersätta krigsutrymningen. Man bör dock

enligt förbundet söka finna en lösning, som tillfredsställer önskemålen att

under en period av krigshot i det längsta behålla handlingsfriheten. En sådan

lösning torde man enligt förbundet kunna finna genom att planlägga

för såväl omflyttning som krigsutrymning. Förbundet yttrar vidare härom.

Omflyttningen skulle då genomföras som en beredskapsåtgärd enligt

kommitténs förslag. Genom att man sålunda vidtagit omflyttning bör man

kunna gå längre i risktagande, när det gäller att bestämma tidpunkten för

krigsutrymning. Skulle man råka i det läget, att krigsutrymningen inte hinner

företagas före krigsutbrottet, har man dock genom omflyttningen minskat

riskerna för befolkningen, särskilt om den beredes skydd på sätt förbundet

—--anger vid sin behandling av skyddsrumsprogrammet. Den be
slutande

myndigheten har genom att krigsutrymning planlagts möjligheter

att med hänsyn till lägets vidare utveckling avgöra om en sådan utrymning

blir aktuell och när den i så fall kan företagas.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap finner vägande skäl tala

för civilförsvarsutredningens förslag beträffande planläggning av omflyttning

i de största städerna men anser att en sådan omflyttning bör betraktas

som ett led i en eventuell senare krigsutrymning. Nämnden förutsätter

således att planläggning sker för en vidarebortflyttning av den befolkning

som inte bör vara kvar efter ett krigsutbrott.

Länsstyrelsen i Östergötlands län delar i vissa hänseenden marspromemorians

synpunkter på krigsutrymning. Likväl står det klart för länsstyrelsen,

att försörjnings-, arbetskrafts- och ekonomiska förhållanden kan

göra det omöjligt eller olämpligt att genomföra en sådan utrymning i den

omfattning och med den snabbhet, som föreslagits i promemorian. Det

framstår emellertid som synnerligen angeläget för länsstyrelsen att varje

möjlighet tillvaratas att utöver beredskapsutrymningen åstadkomma ökad

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

spridning av såväl befolkning som näringsliv, förråd och förvaltning. Detta

bör planläggas för att undvika väsentliga avbrott i produktionen och för

att i möjligaste mån tillgodose även arbetsmarknadens krav på sammanhållande

av arbetskraften.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som icke finner uteslutet att behov kan

föreligga av planläggning för en mer eller mindre total utrymning av en eller

flera av de största städerna anser, att omflyttning är tillfyllest för de orter,

som ifrågakommer i länet. Samma uppfattning har länsstyrelsen i Hallands

län, såvitt angår detta län.

Civilförsvar schef eu i Stockholms civilförsvarsområde erinrar om att nuvarande

utrymningsplanläggning är utförd med sikte på möjligheten av

atombombkrigföring, ehuru icke med hänsynstagande till verkningar av

väteboinbsanfall. Sammanfattningsvis framhåller civilförsvarschefen, att

utredningens förslag i allt väsentligt och så långt praktiska skäl gör det

lämpligt och möjligt synes tillgodose kraven på det skydd, som en utrymning

skall ge, även med skälig hänsyn till verkan av vätevapen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner utredningens förslag om omflyttning

vara ett otillräckligt försök att förebygga förlusterna. Det av utredningen

redovisade exemplet anser länsstyrelsen vara ett bevis härför. Frågan

om skydd för befolkningen i våra storstäder måste enligt länsstyrelsens

uppfattning genomarbetas på ett helt annat sätt än vad utredningen gjort.

Andra alternativ till det av utredningen förordade omflyttningsalternativet

och den i marspromemorian föreslagna krigsutrymningen måste övervägas.

Länsstyrelsen tänker sig härvid — utöver beredskapsutrymning — en

krigsutrymning i två etapper och anför.

I den första etappen, som skulle verkställas vid en mera allvarlig skärpning

av läget men innan krigsutbrott bedömdes omedelbart förestående,

skulle kunna utrymmas andra förvärvsarbetande än dem, som voro sysselsatta

i kvalificerad krigsproduktion eller viktig samhällsverksamhet. De

som efter genomförandet av denna första etapp kvarstannade i de större

städerna måste räkna med betydande risker vid ett hastigt inträffat krigsutbrott.

Med hänsyn till den psykiska påfrestning, som detta kan innebära

i ett skärpt läge, bör planläggningen uppläggas så, att de som kvarstanna

skola kunna, om vila i fullträffskyddsrum i anslutning till arbetsplatsen

icke kan beredas dem, tillbringa sin vilotid i områden, belägna

på erforderligt avstånd från riskområdena.

Den andra utrymningsetappen skulle genomföras, då krigshotet bedömdes

som så omedelbart förestående, att det icke längre vore försvarligt att

söka uppehålla ens den produktion eller den samhällsviktiga verksamhet,

som här antytts. Därefter skulle i det inre utrymningsområdet finnas kvar

allenast den personal, som erfordras för upprätthållande av försvaret samt

sådan viktig verksamhet inom produktion och samfärdsel, som bedömcs

böra fortgå, oavsett storleken av föreliggande risker. Denna verksamhet

skulle i största utsträckning bedrivas i skyddade utrymmen. En på delta

sätt genomförd krigsutrymning skulle enligt länsstyrelsens uppfattning

väsentligt reducera riskerna för förluster i människoliv i förhållande till

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

det av utredningen förordade omflyttningsalternativet samtidigt som det

gåve möjlighet att i betydande omfattning upprätthålla särskilt viktig

verksamhet i de största städerna praktiskt taget ända fram till krigsutbrottet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län behandlar utrymningsproblemet med utgångspunkt

från det utsatta läge och de talrika kuststäder med koncentrerad

befolkning, som kännetecknar länet. En långtgående utrymningsplanläggning

är enligt länsstyrelsen ett oavvisligt krav. Därmed avses inte,

att planläggningen i ett verkställighetsläge under alla förhållanden skulle

genomföras maximalt. Enligt länsstyrelsens mening har utredningen icke

tillräckligt tillgodosett utrymningskravet. Länsstyrelsen finner det alltför

riskfyllt med så stora befolkningskoncentrationer, som skulle bli följden

av utredningens förslag om omflyttning till städernas ytterområden. Fara

skulle föreligga, att människorna själva ger sig i väg med de risker för

kaos som detta kan innebära. Gjorda överslagsberäkningar har gett länsstyrelsen

anledning antaga, att en krigsutrymning på sätt marspromemorian

föreslagit är möjlig att genomföra på relativt kort tid huvudsakligen

med motorfordon även beträffande Malmö. En liknande uppfattning

företrädes av länsstyrelserna i Kronobergs och Blekinge län.

Civilförsvarschefen i Malmö civilförsvarsområde anser däremot — under

förutsättning att såväl omflyttningen som den därav föranledda inkvarteringen

göres på ett sådant sätt att inga befolkningskoncentrationer finnes,

som kan utgöra lockande anfallsmål — att kvarhållande av befolkningen

i tätorternas ytterområden eller närhet icke innebär större risker än som

får tagas av befolkningen i ej utrymda orter.

Landsorganisationen kan inte biträda förslaget om att de förvärvsarbetande

hänvisas till det skydd, som omflyttning till respektive utrymningsorters

ytterområden samt skyddsrum kan bereda. Landsorganisationen anser

att en krigsutrymning av i princip den karaktär som föreslagits i marspromemorian

bör planläggas utöver beredskapsutrymning och omflyttning.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund instämmer

i huvudsak i civilförsvarsutredningens invändningar mot den i marspromemorian

föreslagna krigsutrymningen och finner den föreslagna omfattningen

av de kvarvarande i de större städerna till bostäder utanför städernas

centrala delar utgöra en lämplig utväg för att minska landets sårbarhet.

Beträffande Stockholm, Göteborg och Malmö anser dock organisationerna

att övervägande skäl talar för att dessa tre städer redan vid

krigsutbrott krigsutrymmes. För övriga städer anses, att krigsutrymning

visserligen bör planeras men där tillgripas först sedan krig utbrutit och

det visat sig att landet angripes med atomvapen. Detta ställningstagande

grundas framför allt på hänsyn till den omfattande beredskapsutrymningen

och den sannolikt mindre risken för överraskande anfall med atom
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

vapen samt det stora behovet av industriproduktion även under krig. Det

synes organisationerna lämpligt att vid civilförsvarets fredsplanläggning

av utrymningen gå fram i etapper på så sätt, att åtgärdernas omfattning

utvidgas allt eftersom planeringen på den ekonomiska försvarsberedskapens

område fortskrider.

Frågan om särskilda utrymningsåtgärder vid akuta situationer innan de

mera planmässiga utrymningarna hunnit genomföras — samtidig

snabb utrym ning -— ägnas en del uppmärksamhet utöver vad som

framkommit av den tidigare redogörelsen. Civilförsvarsförbundet och de

flesta länsstyrelser samt civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde

delar utredningens synpunkter i denna fråga. Civilförsvarsstyrelsen

understryker att de med en snabbutrymning sammanhängande problemen

bör ägnas ett ingående studium och att planer bör utarbetas som medgiver

erforderlig handlingsfrihet i skilda situationer. En snabbutrymning kan

utvecklas till en katastrof av oöverskådliga mått, men detta torde i någon

mån kunna förhindras genom planläggning så långt det är möjligt. Länsstyrelserna

i Kristianstads, Örebro och Gävleborgs län samt civilförsvarschefen

i Luleå anser att planerna för snabbutrymning bör göras så fullständiga

som möjligt. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län bör en översyn av

den nuvarande planläggningen för snabbutrymning ske, så att tillräckliga

skyddsavstånd skapas med hänsyn till riskerna av de sannolika anfallsvapnen.

Länsstyrelsen anser vidare att civilförsvarsutredningen icke tillräckligt

beaktat de allvarliga lägen, som uppkommer genom att befolkningen i trängda

situationer på egen hand kan komma i rörelse för att söka sig bort från

hemorten. Överbefälhavaren framhåller, att snabbutrymning ställer större

krav på civilförsvaret och samhället än någon annan utrymningsform eller

utrymningsgrad. Planläggning erfordras som underlag för improvisationer

och detta i allt högre grad ju mera ledningen och de som skall omsätta

ledningens beslut i handling, d. v. s. befolkningen, saknar erfarenhet och

övning.

Utredningens uttalande rörande behovet av tryggad samordning av

planläggningen för beredskap och krig inom totalförsvarets civila

grenar delas i allmänhet av remissinstanserna. Från några håll har man velat

gå längre än vad utredningen syftat till och förordat, att i Kungl. Maj :ts

kansli fastare former tillskapas för att trygga samordningen av det totala

försvarets olika frågor.

Till dem som särskilt uttalar sig för den tilltänkta samordningen av

planläggningsarbetet bör telestyrelsen, försvarets forskningsanstalt, jordbruksnämnden,

medicinalstyrelsens sjukvårdsbercdskapsnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, överstyrelsen

för svenska röda korset, landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund samt länsstyrelserna i Söderman
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

lands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands

lån.

Länsstyrelsen i Kalmar län förordar att en byrå inrättas för civila beredskapsfrågor

inom Kungl. Maj :ts kansli, direkt underställd det statsråd

som har att svara för den allmänna beredskapen. En liknande uppfattning

företrädes av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Civilförsvarsstyrelsen erinrar om att i stort sett friktionsfritt samarbete

redan för närvarande sker mellan centrala, civila och militära myndigheter.

Behovet att ytterligare effektivisera detta samarbete framstår för

styrelsen mindre framträdande. Däremot föreligger numera — sedan det

civila försvaret vuxit enormt både kvantitativt och i betydelse för det

totala förvaret — ett starkt behov av att förutsättningar skapas i Kungl.

Maj :ts kansli för ett gemensamt bedömande och kontinuerligt följande

av den samlade verksamheten. Så sker ej och kan ej ske i dag, då ärenden

rörande de olika civilförsvarsgrenarna utgör endast en del av skilda departements

verksamhetsfält. I stället för en samarbetsdelegation mellan

skilda centrala myndigheter önskar därför styrelsen att i Kungl. Maj :ts

kansli skapas ett organ under ett statsråd för Kungl. Maj :ts handläggning

av civilförsvarsfrågor. En liknande uppfattning hyser överbefälhavaren och

länsstyrelsen i Östergötlands län.

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar finner utredningens förslag

om samarbetsorgan starkt motiverat. Ur psykologisk synpunkt anser nämnden

det kunna ifrågasättas, om icke hithörande ärenden är av så stor betydelse,

att statsministern borde påtaga sig ledarskapet för samarbetsdelegationen.

Vidare erinrar nämnden om att informations- och upplysningsverksamheten

intimt måste sammanknytas med totalförsvarets övriga grenar,

varför nämnden bör ingå i delegationen.

Överståthållarämbetet, som anser ett framträdande behov föreligga av

försvarsplaneringens samordning, finner den av utredningen föreslagna

samarbetsdelegationen kunna bli av betydande värde. Även storstädernas

intressen bör därvid vara företrädda. Emellertid ifrågasätter ämbetet om

den föreslagna anordningen är ägnad att säkerställa en tillfredsställande

samordning. Det ligger enligt ämbetet nära till hands att anse, att ett

gemensamt beredningsorgan bör innesluta, förutom företrädare för den

högsta ledningen av totalförsvarets olika grenar, jämväl de ledamöter av

statsrådet som har att handlägga försvarsfrågor.

1954- års utredning rörande totalförsvarets personalbehov och länsstyrelsen

i Norrbottens län delar utredningens mening, att planläggningen för

totalförsvaret kräver ett intimt samarbete mellan företrädare för de olika

grenarna men anser, att det måste ankomma på vederbörande myndigheter

att vidtaga de åtgärder, som kan behövas för att eliminera eventuella

brister. Därför ifrågasättes starkt, om en samarbetsdelegation, som sam
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

manträder med långa intervaller, skulle kunna få någon nämnvärd betydelse

i detta hänseende.

Departementschefen

Det svenska civilförsvaret byggdes upp och organiserades under det andra

världskriget. Visserligen fanns redan tidigare vissa organ för det civila

luftskyddet men det var den oerhörda utveckling, som under kriget skedde

på luftkrigföringens område och de fruktansvärda skador, förluster och

lidanden, civilbefolkningen i flera krigförande länder härigenom tillfogades,

som framtvingade en nyordning och en fastare organisation av civilförsvaret.

Två utredningar verkställdes och ledde vid 1944 års riksdag

till antagandet av en civilförsvarslag och inrättandet av civilförsvarsstyrelsen.

I båda fallen rörde det sig dock om provisorier och civilförsvaret

omprövades av 1945 års civilförsvarsutredning, som i sitt 1947 framlagda

betänkande (SOU 1947:10) även kunde bygga på erfarenheterna av de

robotvapen och atombomber som använts i krigets slutskede. Förslag på

grundval av detta betänkande underställdes 1948 års riksdag (prop. nr 81),

varvid min företrädare med utgångspunkt från dessa erfarenheter och de

behov, de utvisade, framhöll att ett militärförsvar icke utan stöd av ett

funktionsdugligt civilförsvar kan skapa möjlighet till effektivt motstånd

mot ett angrepp med det moderna krigets medel. Slutsatsen ledde till att

en utbyggnad av åtgärderna i fråga om civilförsvarets förebyggande och

skadeavhjälpande verksamhet så långt de tekniska och ekonomiska möjligheterna

medgav ansågs nödvändig. I fråga om de förebyggande åtgärderna

framhölls särskilt att utrymning av befolkningen från tätorterna alltjämt

var ett effektivt skyddsmedel, som uppenbarligen fick än större betydelse

inför hotet från det nya vapnet, samt förordades viss omläggning av

utrymningsplanläggningen med bl. a. förberedelser för massutrymning.

Riksdagen godkände propositionen och beslöt en permanent lag och organisation

av civilförsvaret.

Skyddsrumsfrågan hänsköts dock till en särskild utredning som skulle

beakta bl. a. de nyaste vetenskapliga rönen, särskilt rörande verkningarna

av och skyddsmedlen mot den radioaktiva strålningen. På denna utrednings

betänkande (SOU 1950: 13) byggde en proposition till 1951 års riksdag

(nr 176) med förslag om bl. a. att bygga s. k. fullträffsäkra skyddsrum

för civilbefolkningen i de största städernas kärnområden. I fråga om

skyddsrummens storlek och placering räknade man härvid i bästa fall

med en förvarningstid av 3—5 minuter vid daganfall. Riksdagen godkände

förslagen och 15 sådana skyddsrum med plats för ca 100 000 personer är

numera färdigställda eller under byggnad eller planering.

I 1951 års skyddsrumsproposition redovisades den utveckling som skett

i fråga om atomstridsmedlen samt krigstekniken över huvud och denna ut
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

veckling utgjorde grunden till de förslag, som framlades. Även vätebomben

omnämndes och man konstaterade att de föreslagna befolkningsskyddsrummen

gav fullt skydd mot dess strålningsverkningar vid högdetonation.

Jämväl utrymningsfrågan uppmärksammades. Departementschefen framhöll,

att å ena sidan det effektivaste och billigaste skyddet mot anfall från

luften åstadkommes genom att industrien utsprides och civilbefolkningen

evakueras från de utsatta områdena men att å andra sidan sådana åtgärder

endast är möjliga i begränsad utsträckning om samhället över huvud skall

fungera.

Jag har så pass utförligt uppehållit mig vid utgångspunkterna för och

några huvuddrag i den nuvarande planläggningen för civilförsvaret därför

att det i den allmänna debatten i anslutning till förevarande ärende gjorts

gällande, att denna planläggning icke tagit hänsyn till krigsteknikens utveckling

och lämnade oss utan förberedelser och skydd mot atomanfall.

Den summariska redogörelsen här och i det föregående torde visa att detta,

i varje fall såvitt avser anfall med andra atomvapen än vätebomben, icke

är riktigt och att planeringen av skyddsrumsbyggandet sker just med

tanke på sådana anfall.

Emellertid har, sedan statsmakterna 1948 och 1951 tog ställning till

civilförsvarets organisation, en mycket hastig utveckling skett av krigstekniken,

särskilt då det gäller atomstridsmedlen. Dessa stridsmedel, som

då — bortsett från erfarenheterna av atombombfällningen mot Hiroshima

och Nagasaki 1945 — diskuterades i huvudsak från teoretiska utgångspunkter,

har nu av flera av stormakterna prövats genom försöksfällningar

av verkliga bomber och dessa försök har även avsett det allra kraftigaste

förstörelseverktyget, vätebomben, vilken 1951 omnämndes mera som en

teoretisk möjlighet. Tillgången på atomstridsmedel ökas snabbt inom vissa

stormakters vapenarsenaler. I den i ärendet föreliggande, av försvarsstaben

och civilförsvarsstyrelsen utarbetade s. k. marspromemorian uttalas,

att man måste räkna med att vätebomber redan om några få år kommer

att disponeras av stormakterna i stort antal och att medel att föra dem

till deras mål icke kommer att saknas. Härtill kommer att enligt en samstämmig

uppfattning hos experterna förvarningstiden vid anfall från luften

genom tillkomsten av nya robottyper och mycket snabba flygplan i

många fall måste beräknas gå ner mot noll.

Vätebombens verkningar har behandlats i den redogörelse för de nya

anfallsmedlen, som lämnats i ett tidigare avsnitt, till vilket hänvisas. Här

skall endast nämnas några särskilt betydelsefulla fakta. Man brukar skilja

mellan primära verkningar, som uppstår vid själva detonationen, och sekundära

verkningar, särskilt skador av kvardröjande radioaktiv strålning från

partiklar och stoft som sprides vid detonationen. Sådana skador uppstår

vid låghöjdsdetonation och kan vid ogynnsamma väderleksförhållanden

sträcka sig över mycket stora områden. I ett av civilförsvarsutredningen

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

åberopat exempel har fjärrbeläggningsområdet en längd av ca 350 km och

en bredd av upp till 65 km samt omfattar en yta motsvarande Värmlands

landareal. Inom ett sådant område måste skydd sökas eller också måste området

utrymmas. Härför kan befolkningen dock i regel räkna med en förvarningstid

av upp till flera timmar. Sedan det radioaktiva stoftet fallit ut

kan området ej beträdas och alltså utrymning ej ske förrän efter 1—7 dagar.

De primära verkningarna belyses av undersökningar (s. k. stadsanalyser) av

verkningarna av olika atomanfall, dock ej med vätebomber, mot den faktiska

bebyggelsen och människorna där, som utredningen gjort i fråga om

fem städer bl. a. de tre största. För Stockholms del har en undersökning även

skett av verkningarna av en vätebomb. Enligt denna undersökning skulle,

om en sådan bomb med hittills känd maximal styrka detonerade nattetid

på hög höjd över stadens centrum utan förvarning innan utrymning skett,

av 1 042 000 människor i Stor-Stockholm 760 000 dödas och 55 000 svårt

skadas inom ett område av upp till 3 mil från detonationspunkten. Om

förvarning hunnit ges och de nuvarande skyddsrummen och källarvåningarna

uppsökts minskas de dödades antal endast till ca 600 000 och de oskadade

ökas från 25 till 36 %, av vilka dock ett stort antal senare beräknas

omkomma genom sekundära skador. Men även om en omfattande utrymning

och mobilisering skett så att endast 40 % eller ca 415 000 förvärvsarbetande

finns kvar och dessa flyttat ut till områden 10 km eller mer

från centrum skulle vid en höjddetonation utan förvarning 87 000 människor

och i förvarningsfallet 50 000 människor omkomma eller svårt

skadas. Vid ett anfall med en vanlig atombomb (uranbomb) skulle däremot

de människor som uppehåller sig i dessa ytterområden och även i en

sektor 7,5—10 km från centrum helt undgå skador, varemot i de centrala

delarna skadorna även i ett sådant fall blir av ungefär samma storleksordning

som vid ett vätebombsanfall.

Man har mot bakgrunden av de fasansfulla verkningarna av atomvapnen

frågat sig, om sådana förstörelseverktyg över huvud kommer att användas

i ett kommande krig eller om deras existens inte rentav skulle kunna göra

att något allmänt krig ej utbryter. Frågan berördes av statsministern i ett

interpellationssvar i riksdagens första kammare den 18 maj 1954 och jag

vill här endast hänvisa till detta uttalande. Statsministern ansåg det vara

en farlig illusion att förlita sig på att medvetandet om förstörelsemedlens

oerhörda verkan skall kunna förhindra krig samt förklarade att det föreföll

sannolikt att atomvapen kommer att användas om ett storkrig utbryter.

Självfallet förändrar icke detta förhållande den allmänna målsättningen

för vårt försvar. Även i denna del kan jag helt instämma i statsministerns

uttalande i det nämnda interpellationssvaret. Han underströk att vår alliansfria

utrikespolitik ligger fast men att vi måste vara beredda att försvara

vår självständighet även vid ett anfall med atomvapen. Vi borde

emellertid icke göra oss några illusioner om vad ett sådant försvar kan

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

komma att innebära. Men icke ens hotet om ett atomkrig kunde — framhöll

statsministern vidare — minska vår fasta beslutsamhet att till det

yttersta försvara vår frihet och vårt oberoende mot varje angrepp. Ju bättre

vi var rustade att möta ett sådant angrepp desto mindre var riskerna för

att en fiende genom ultimata och utpressningshot skulle söka tilltvinga sig

eftergifter av oss. I ett senare sammanhang i samma interpellationssvar

framhöll statsministern, att även om de moderna förstörelsemedlen ställde

vårt civilförsvar inför mycket stora svårigheter, det icke funnes skäl att

därav dra den slutsatsen, att ett civilförsvar skulle vara meningslöst. Det

funnes all anledning att förmoda att effektiva civilförsvarsåtgärder var

ägnade att kraftigt begränsa även skadeverkningarna av den med nuvarande

medel och metoder möjliga hemortsbekämpningen.

Från dessa allmänna utgångspunkter, som uppenbarligen alltjämt äger

full giltighet, skall nu till prövning upptas frågan om civilförsvarets nuvarande

organisation och planläggning är anpassad efter de stora krav, krigsteknikens

utveckling ställer, så att vi ifråga om det civila försvaret kan

anses tillfredsställande rustade att möta ett angrepp med atomvapen. Härvid

kan till en början fastslås, att civilförsvarets allmänna uppgifter får

anses vara i huvudsak oförändrade. Civilförsvarets främsta uppgift är alltjämt

den i 1948 års civilförsvarsproposition fastslagna ■— att rädda människoliv.

Härtill kommer uppgiften att skydda samhällsviktiga funktioner

och egendom i den mån detta icke anses falla på krigsmakten samt självfallet

att under fred förbereda och planlägga verksamheten i krig. Vissa

problem träder dock i förgrunden på ett helt annat sätt än tidigare. Jag

vill särskilt framhålla de faktorer, som sammanhänger med det psykologiska

försvaret, där civilförsvarets åtgärder och förberedelser måste vara

sådana att motståndsviljan upprätthålles. Redan ett hot om användande av

atomvapen kan få allvarliga verkningar, om inte tillräckliga förebyggande

åtgärder vidtagits. Och träffar oss ett atomanfall oförberett kan förlusterna

i människoliv bli så oerhörda att motståndsviljan hos folket brytes ned.

Beträffande omfattningen och karaktären av civilförsvarets verksamhet

i krig samt planläggningen för densamma måste en omprövning ske med

anledning av den förut skildrade utvecklingen, som icke beaktats vid 1948

och 1951 års ställningstaganden. I det nya läge som uppkommit till följd

av denna utveckling tillsattes våren 1953 eu parlamentarisk utredning,

1953 års civilförsvarsutredning. I mars 1955 överlämnades till denna utredning

från civilförsvarsstyrelsen och försvarsstaben en promemoria om

revidering av civilförsvarsplanläggningen (marspromemorian). I denna

promemoria har med hänvisning till de nuvarande civilförsvarsförberedelsernas

otillräcklighet gentemot de nya massförstörelsemedlen summariskt

uppdragits riktlinjer för en framtida civilförsvarsplanläggning och civilförsvarsorganisation.

Civilförsvarsutredningen har därefter i ett i november

1955 avgivet delbetänkande yttrat sig över marspromemorians förslag och

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 ar 1956

för egen del framlagt förslag om reviderad utrymningsplanläggning och

skyddsrumsbyggande.

Det är sålunda framför allt civilförsvarets förebyggande verksamhet,

som nu är under bedömande, medan den andra huvudgruppen civilförsvarsåtgärder,

de skadeavhjälpande, liksom civilförsvarets organisation i

fred alltjämt prövas av civilförsvarsutredningen. Själva avvägningen mellan

de förebyggande och skadeavhjälpande åtgärderna kan sålunda icke

behandlas nu. Den senaste krigstekniska utvecklingen synes emellertid

medföra att de förebyggande åtgärderna fått en relativt sett väsentligt

större betydelse. Mycket torde därför tala för att även inom organisationen

tyngdpunkten i högre grad än tidigare bör läggas på de grenar, som sysslar

med utrymningsplanläggning och skyddsrumsbyggande.

Civilförsvarsutredningen har understrukit att civilförsvaret i allmänhet

måste ges ökad effektivitet om dess uppgift inom det totala försvaret skall

kunna fullgöras och denna uppfattning omfattas av praktiskt taget alla

remissinstanser. Såsom torde framgå av vad jag här förut anfört och åberopat

är jag för egen del av samma mening. Den definitiva bedömningen

härav bör emellertid anstå tills civilförsvarsutredningens slutbetänkande

föreligger.

I både marspromemorian och civilförsvarsutredningens betänkande har

utrymningen satts i centrum såsom den viktigaste förebyggande civilförsvarsåtgärden

mot ett atomanfall och mot denna grundinställning har i

allmänhet inga erinringar gjorts vid remissbehandlingen. Självfallet har

också skyddsrumsbyggandet uppmärksammats. Med hänsyn till de krav,

som måste ställas på skyddet i de utsatta orterna, kan det dock icke bli

fråga om att där inrätta skyddsrum för annat än en relativt begränsad del

av befolkningen. Planeringen av skyddsrumsbyggandet måste därför i viss

mån anpassas efter utrymningens omfattning och karaktär. Jag återkommer

senare till de avvägningsfrågor, som här uppkommer.

I fråga om utrymningen råder i stort sett enighet om att i god tid före

ett krigsutbrott s. k. beredskapsutrymning bör genomföras i varje fall från

städer med över 50 000 invånare av alla icke förvärvsarbetande samt att

viss planering måste ske av snabbutrymning av hela befolkningen på en

gång i händelse av ett överraskande anfall (samtidig snabbutrymning). Jag

har intet att erinra mot dessa förslag, som bortsett från att omfattningen

av beredskapsutrymningen ökat överensstämmer med vad som f. n. planeras.

Beredskapsutrymningen skulle enligt de nu framlagda förslagen omfatta

50 % av befolkningen i utrymningsorten. Medräknas även inkallade

värnpliktiga kommer befolkningsminskningen att uppgå till 60 å 65 %. Det

bör vidare bemärkas att en ytterligare minskning av befolkningen i orten

utan särskilda åtgärder från myndigheternas sida kan förutses. För många

personer, sysselsatta i handel och fria yrken m. in., torde nämligen underlag

för verksamheten komma att saknas efter den uttunning av befolk4

— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. AV 185

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

ningen, som skett genom beredskapsutrymning och inkallelser. Såsom framhållits

i flera remissyttranden torde en så omfattande beredskapsutrymning

böra förberedas även för vissa orter med mindre än 50 000 invånare. Någon

bestämd undre gräns för denna planering eller för planläggningen av beredskapsutrymning

överhuvud synes icke böra fixeras. Avgörandet härutinnan

får bero på en bedömning av sannolikheten för att orten utsättes för

anfall och det finns ingen anledning att här gå in på dessa frågor. Det bör

ankomma på Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer

att fastställa vilka orter som skall omfattas av utrymningsplanläggningen.

Att planläggning sker betyder självfallet icke att utrymning automatiskt

skall genomföras i varje beredskapsläge. Redan beredskapsutrymningen

medför betydande rubbningar i försörjning och samfärdsel, olägenheter

som visserligen måste tas men som icke bör tas utan starka skäl. Liksom

f. n. gäller bör därför utrymning för varje fall beslutas av Kungl. Maj:t

eller myndighet, som Kungl. Maj :t bemyndigar därtill.

Alltjämt skulle dock efter beredskapsutrymning och inkallelser i de berörda

städerna bo kvar ett stort antal människor, enligt en beräkning efter

marspromemorians riktlinjer sammanlagt för landets alla utrymningsorter

närmare 750 000 personer. I fråga om vilka civilförsvarsåtgärder, som bör

planeras och vidtagas till dessa människors skydd, är meningarna i viss mån

delade både hos marspromemorians författare, å ena, och civilförsvarsutredningen

å andra sidan och mellan remissinstanserna inbördes. Meningsskilj

aktigheterna går tillbaka på en motsättning rörande den avvägning

mellan skydd och samhällsverksamhet, som måste ske vid bestämmandet

av utrymningens omfattning. Otvivelaktigt innebär nämligen utspridning

av den övervägande delen av de förvärvsarbetande från de utsatta tätorterna

till mindre orter och landsbygd mycket betydande rubbningar i samhällslivet

och folkförsörjningen och det har bl. a. av jordbruksnämnden

ifrågasatts om en sådan utrymning därför överhuvud kan genomföras. Med

utgångspunkt från tesen att skyddet av människorna är den primära civilförsvarsuppgiften

bedömes i marspromemorian risken för förödande anfall

med atomvapen som sådan att en mycket omfattande utspridning av

befolkningen måste ske, oavsett om härigenom uppstår betydande svårigheter

för samhällsverksamheten. Sålunda föreslås att utrymning även av de

förvärvsarbetande skall ske så att i de utsatta städerna högst 15 000 personer

eller för Stor-Stockholms, Stor-Göteborgs och Malmös del resp. 50 000,

35 000 och 20 000 personer finns kvar i krig.

Civilförsvarsutredningen har funnit att en så omfattande utrymning

äventyrar samhällets funktionsmöjlighet och landets motståndskraft. Å

andra sidan synes utredningen icke bedöma anfallsriskerna lika allvarligt

som marspromemorian. Vid de stadsanalyser, på vilka utredningen delvis

bygger sitt ställningstagande, har som förut anförts utredningen räknat

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956 51

med anfall med vätebomb endast mot Stockholm. Härtill kommer att utredningen

ifrågasätter de tekniska möjligheterna att genomföra den i promemorian

föreslagna krigsutrymningen, enligt vilken den efter beredskapsutrymning

kvarvarande befolkningen skall utrymmas på en gång först omedelbart

inför ett väntat krigsutbrott. Civilförsvarsuti-edningens avvägning

leder alltså fram till att denna utrymning ej kan och bör ske. I stället förordas

att den ifrågavarande kvarvarande befolkningen i städer med över

50 000 invånare redan på ett tidigt stadium omflyttas till bostäder i ytterområdena.

Under dagen förutsättes de så länge som möjligt behålla sina

arbetsplatser i de inre utrymningsområdena, där befolkningsskyddsrum föreslås

anordnade. Härvid räknar dock utredningen med att endast en

mindre del kommer att vara kvar i dessa områden, för Stor-Stockholms del

ca 100 000 personer.

Både marspromemorian och utredningen har anpassat skyddsrumsplanläggningen

efter vad de sålunda förordat ifråga om utrymning.

Vid remissbehandlingen är det endast några få myndigheter, som helt avstyrkt

utredningens förslag och förordat marspromemorians riktlinjer för

krigsutrymningen. Ett stort antal remissinstanser tillstyrker däremot mer

eller mindre oreserverat att utredningens omflyttningsförslag lägges till

grund för planläggningen. I ej så få yttranden anses emellertid att detta endast

är ett av de alternativ, som bör förberedas, och att samtidigt en mer

eller mindre långtgående krigsutrymning bör planeras. Till dem som särskilt

med hänsyn till riskerna för atomanfall ansluter sig till en sådan alternativ

planläggning hör bl. a. landsorganisationen, sju länsstyrelser och

icke minst av psykologiska skäl beredskapsnämnden för det psykologiska

försvaret. Det framhålles även att en omflyttning enligt utredningens förslag,

som ju skulle ske vid en relativt tidig tidpunkt och före krigsutrymning,

kan utgöra en lämplig etapp på vägen till den senare utrymningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen förordar en sådan linje och en successiv utrymning

av flertalet förvärvsarbetande från de utsatta orterna samtidigt som

en krigsutrymning enligt marspromemorian planeras, och en liknande ordning

föreslås av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

För egen del vill jag i fråga om utrymning utöver beredskapsutrymning

av de icke förvärvsarbetande, vilken förstnämnda utrymning jag i fortsättningen

benämner slutlig utrymning, till en början understryka, att man

vid planeringen, då det gäller mera utsatta orter, bör utgå från att även de

farligaste vapnen kan komma att sättas in. Man måste sålunda räkna med

anfall med vätebomber och andra atomvapen. Med hänsyn till dessa vapens,

särskilt vätebombens, förödande verkningar får det därför anses

nödvändigt att för vissa orter, framför allt de större städerna, planlägga

bl. a. för en praktiskt taget fullständig utrymning, därvid endast personal

för brand- och bevakningstjänst samt annan utomordentligt krigsviktig

verksamhet kan tänkas bli kvar.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 ur 1!)5t>

Mot en så långt driven utrymning, som sannolikt kommer att t. o. m.

bli något mer omfattande än som antagits bli fallet vid tillämpning av

marspromemorians riktlinjer, har åberopats, att den av transportmässiga

och andra tekniska skäl icke skulle kunna genomföras på kort tid. Meningarna

härom är emellertid delade och i varje fall torde de tekniska

möjligheterna att verkställa utrymningen kunna avsevärt ökas genom eu

så noggrann planering som möjligt och genom olika praktiska åtgärder såsom

förbättring av vägnätet m. m. Detsamma gäller vissa andra olägenheter,

som av utredningen åberopats mot krigsutrymningen. Otvivelaktigt ter sig

uppgiften att snabbt företa en slutlig utrymning ändock svår, men den kan

näppeligen vara olöslig. Och självfallet är det nödvändigt att de yttersta

ansträngningar göres för att lösa uppgiften på bästa möjliga sätt.

De svårigheter som är förknippade med eu mycket omfattande utrymning

bör i betydande utsträckning kunna undgås genom att utrymningen

sker successivt och i den mån läget tillåter detta efter en omflyttning i

enlighet med vad utredningen förordat.

Huruvida och i vilket tempo en mycket långt driven utrymning bör företagas

måste bli beroende av i första hand hur nära förestående ett anfall

med eventuellt användande av atombomber kan bedömas vara. Utrymningsplanläggningen

bör därför grundas på tvenne alternativa förutsättningar,

nämligen dels att viss beredskapstid står till förfogande och dels att

behovet av utrymning kommer mer eller mindre överraskande så att största

möjliga skyndsamhet kan vara av nöden.

I det förstnämnda fallet, alltså då tid för successiv utrymning antas stå

till förfogande, bör utrymningen, såsom jag redan framhållit, till en början

avse alla icke förvärvsarbetande samt ledsagare och vårdare till dem

m. fl., dvs. ca 50 % av befolkningen. Enligt vad jag tidigare anfört kommer

därefter utan särskilda åtgärder från myndigheternas sida en viss ytterligare

minskning av den kvarvarande befolkningen att ske på grund av

brist på arbetstillfällen. För återstoden har civilförsvarsutredningen för de

större städerna förordat en omflyttning från innerområdena till närliggande

ytterområden. Enligt min mening bör planläggningen även avse en sådan

omflyttning. Riskerna för den kvarvarande befolkningen kan nämligen i

vissa lägen anses betydligt mindre om en sådan omflyttning företages. Här

vid bör man utgå från att de omflyttade stannar kvar på sina arbetsplatser

under arbetstid och tillbringar vilo- och fritiden i det mindre riskabla

ytterområdet. Om läget skärpes kan de omflyttade stanna dygnet runt i

detta område för att därifrån eventuellt slutligt utrymmas. Olika variationer

är här tänkbara. En uppdelning av dem som avses att slutligt utrymmas

i olika kategorier blir säkerligen nödvändig. Jag delar alltså i detta

hänseende arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning. Emellertid vill jag understryka,

att omflyttningen endast bör utgöra ett alternativ till eller ett

led i en slutlig utrymning och att denna senare därför alltid bör planläg
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S5 år 1956

i»as samtidigt, men det bör även framhållas, att omflyttningen i vissa lägen

bör kunna bli eu bestående anordning. Utvecklingen kan även leda till

att återfljdtning blir tänkbar, åtminstone i viss utsträckning. Om endast

Omflyttning skett underlättas naturligtvis denna återflyttning och den kan

bli ett led i densamma. Även för en återflyttning av evakuerade bör planer

upprättas.

I fråga om det andra fallet, då samtidig snabbutrymning av hela befolkningen

i orten måste ske, vill jag understryka vikten av att planläggningen

göres så fullständig som möjligt och att de nuvarande planerna överses

med hänsyn till de nya riskerna. Denna planläggning torde böra ges hög

prioritet. Visserligen måste man som utredningen framhållit speciellt för

denna utrymningsform räkna med oförutsedda lägen och improvisationer,

men de mycket allvarliga risker som är förbundna härmed kan minskas

om förberedelser sker.

Förberedande planläggning för utrymning av vissa sannolika militära

operationsområden torde vidare bli ofrånkomlig. Det kan också bli nödvändigt

att tillfälligt flytta bort befolkningen från områden som utsatts

för radioaktiv fjärrbeläggning. Vad beträffar andra åtgärder för skydd av

befolkningen mot kringdrivande radioaktivt stoft förutsätter jag att civilförsvarsutredningen

ägnar fortsatt uppmärksamhet häråt.

Frågan om vilka städer eller områden som bör innefattas i utrymningsplaneringen

över huvud taget och för vilka städer och områden planerna

bör avse slutlig utrymning jämte övriga former av utrymning, inbegripet

omflyttning, eller endast en mera begränsad utrymning synes icke böra diskuteras

här. För prövningen fordras bl. a. tillgång till ett omfattande material

om arbetskraftens och den krigsviktiga industriens fördelning och

om härutinnan föreliggande planer m. m., vilket material icke kan redovisas

i detta sammanhang. Att fullständig utrvmningsplanläggning i varje

fall bör göras för de största städerna är uppenbart. Bedömningen av för

vilka städer eller områden i övrigt som utrymningsplaner bör upprättas

måste självfallet föregå delaljplanläggningen av civilförsvarsåtgärderna;

en sådan bedömning har ju också skett vid den uppdelning av orterna i

olika riskgrupper, som förutsätts både i marspromemorian och av utredningen.

Placeringen av de evakuerade kommer att erbjuda stora svårigheter, särskilt

vintertid, då större krav måste ställas på bostäderna. Utflyttningen

måste därför helt säkert ske till ett relativt stort område. Den kommer inte

blott att utsätta den evakuerade befolkningen för stora påfrestningar utan

även att kräva betydande insatser av invånarna i inkvarteringsområdena.

Men eftersom del här gäller att rädda människoliv och att bevara vår motståndskraft

får man förutsätta att befolkningen beredvilligt kommer att

medverka.

Jag är angelägen att framhålla att vad som här förordats är planläggning

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1956

av olika åtgärder för utrymning av utsatta orter, medan frågan om vilka

åtgärder som i ett visst läge bör vidtagas icke närmare diskuterats. För att

handlingsfriheten skall bevaras måste emellertid övriga civilförsvarsanordningar

så långt det är möjligt anpassas därefter så att de i olika lägen i

görligaste mån kan fylla sin uppgift. I det följande kommer jag att beröra

skyddsrumsbyggandets anpassning efter de här uppdragna riktlinjerna.

Redan i detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att för den personal

i brand- och bevakningstjänst och i ytterst krigsviktig industri som

kan behöva finnas kvar i de inre delarna av en slutligt utrymd ort bör

bergskyddsrum eller därmed jämförbara skyddsrum finnas i den omfattning

som erfordras för att bereda nämnda personal liggplatser i skydd.

Sammanfattningsvis innebär vad här förordats i huvudsak följande. För

de större städerna och vissa andra utsatta områden och orter skall planer

upprättas för såväl en nära nog fullständig utrymning som för en beredskapsutrymning

avseende alla icke arbetsföra och vissa därmed jämställda

kategorier. I förstnämnda hänseende bör planeringen omfatta dels snabbutrymning

i en följd och dels utrymning i etapper, därvid den första etappen

skall utgöras av beredskapsutrymningen. I anslutning härtill bör såsom

en andra etapp planeras en omflyttning av innerområdenas kvarvarande

befolkning till ytterområdena. För vissa andra städer och områden

skall planer upprättas för en mindre långtgående utrymning. Vilka städer

och områden de olika planerna skall avse beslutas centralt. Den planläggning

som här förordas innefattar alltså olika alternativ. Det är naturligtvis

bedömningen av de förhandenvarande anfallsriskerna som måste bli

avgörande för valet av alternativ. Genom att planläggningen icke, såsom

förutsatts i marspromemorian, inriktats på en enda form av utrymning,

kommer denna bedömning i större utsträckning än vad man där synes ha

tänkt sig att kunna ske i själva det aktuella läget med hänsyn till förhållandena

på en viss ort eller för någon eller några kategorier utrymningsberättigade.

En smidigare anpassning efter omständigheterna blir härigenom

möjlig.

Ett genomförande av utrymningsplanläggningen efter de angivna riktlinjerna

torde icke i och för sig kräva beslut av riksdagen. Emellertid är utrymningsfrågans

lösning av så genomgripande betydelse för vårt folk och hela

vårt totalförsvar, att jag har ansett mig böra för riksdagen anmäla och

närmare motivera mitt förslag till Kungl. Maj :ts ställningstagande i frågan.

Härtill har även bidragit att detta ställningstagande för civilförsvarets

del får betydande konsekvenser för skyddsrumsbyggande och för utformningen

av den skadeavhjälpande organisationen. Att det också i hög grad

påverkar vår planläggning för krig beträffande arbetsmarknaden samt på

det ekonomiska och psykologiska försvarets område torde framgå av vad

jag förut anfört.

Å andra sidan har såsom härvid jämväl antytts vår försörjning i krig och

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

det ekonomiska försvaret över huvud samt dess planering en direkt betydelse

för den avvägning mellan skydd och samhällsverksamhet, som bestämmer

utrymningens omfattning och i vissa fall även ställningstagandet i det

konkreta fallet till valet av utrymningsalternativ. Jag behöver här endast

peka på sådana åtgärder som utspridning av industrier från de stora städerna

till mindre tätorter eller till landsbygden och inrättande av bergrum

för krigsviktiga industrier eller annan i krig betydelsefull verksamhet. I

själva verket rör det sig här om åtgärder, som har en betydelse för att förebygga

krigsskador, vilken är väl jämförlig med utrymningens och skyddsrumsbyggandets.

Planläggningen av sådana åtgärder ankommer emellertid

i regel icke på civilförsvaret och skall därför icke närmare behandlas här.

Jag vill emellertid kraftigt framhålla vikten av att dessa frågor tas upp av

berörda organ och att försvarssynpunkterna vid bedömningen av industriens

lokaliserings- och investeringsfrågor ges den betydelse, som enligt

det sagda bör tillmätas dem.

Det är uppenbarligen mycket omfattande planläggningsuppgifter som

måste lösas för att tillfredsställande beredskap skall erhållas för de olika

civila grenarna av totalförsvaret. Detta gäller såväl inom varje sådan för:- svarsgren för sig som i fråga om samordningen av planeringsarbetet dessa

försvarsgrenar sinsemellan och med det militära försvaret. Vad angår civilförsvarets

utrymningsplanläggning torde arbetet härmed komma att bli

omfattande och tidskrävande. En prioritering av uppgifterna blir sannolikt

nödvändig. Det är min avsikt att snarast möjligt taga upp frågan vilka

provisoriska åtgärder, som kan erfordras för att det planläggningsarbete

som härvid befinnes mest angeläget skall komma till utförande och bedrivas

effektivt. Den definitiva organisationen av arbetet torde få prövas i samband

med civilförsvarsutredningens förslag till fredsorganisation av civilförsvaret.

I fråga om planeringen på längre sikt kommer försörjningsfrågan i krig

och därmed sammanhängande arbetskraftsproblem i förgrunden. I ett yttrande

av 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov har

framhållits nödvändigheten av ett siffermässigt väl dokumenterat underlag

för en sådan långsiktig planläggning och några remissinstanser har ansett

en omprövning av riktlinjerna för och en genomgående översyn av den

ekonomiska försvarsberedskapen över huvud nödvändig. Denna fråga, som

är av stor betydelse för effektiviseringen av vårt civila försvar, torde emellertid

få behandlas i annat sammanhang.

De mångskiftande planläggningsuppgifter, det här gäller och som endast

kunnat summariskt angivas i det föregående, kräver för sitt lösande i regel

medverkan av flera olika grenar inom totalförsvaret. En samordning blir

här nödvändig och utredningen i ärendet visar enligt min mening tydligt,

att denna behöver förbättras och effektiviseras. Jag är emellertid icke beredd

att nu taga ställning till bur samordningsproblemet bäst bör lösas.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

Det torde få ytterligare övervägas och därefter tagas upp vid höstens budgetarbete,

så att eventuellt förslag kan föreläggas 1957 års riksdag. Det

sagda bör dock icke hindra att provisoriska åtgärder vidtages för att redan

nu förbättra samordningen.

5. Byggande av skyddsrum

Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om skyddsrum finnes i civilförsvarslagen

den 15 juli 1944. Lagen skiljer mellan allmänna och enskilda

skyddsrum.

Allmänna skyddsrum är avsedda dels för det allmänna civilförsvarets

personal och verksamhet samt för vägfarande och andra som

uppehåller sig på allmän plats, dels för hela civilbefolkningen inom särskilda

större upptagningsområden, s. k. befolkningsskyddsrum. Allmänna skyddsrum

av förstnämnda slag skall i mån av behov finnas inom stad och

köping samt inom annat tättbebyggt område, som icke är av endast

ringa omfattning och betydelse, så ock annorstädes där särskilda förhållanden

påkallar det. Konungen äger föreskriva att i ort som nyss

sagts eller i viss del därav jämväl skall anordnas befolkningsskyddsrum

(22 §). Befolkningsskyddsrum skall vara fullträffsäkert. Annat allmänt

skyddsrum skall inrättas som fullträffsäkert om Konungen så bestämmer

och eljest såsom normalskyddsrum. Fullträffsäkert skyddsrum skall skydda

mot omedelbar träffverkan av bomber och projektiler av sådana typer,

vilka vid storanfall med massinsats antages komma till användning. Sådant

skyddsrum skall jämväl erbjuda skydd mot övriga verkningar av bomber

och projektiler av alla slag. Normalskyddsrum skall erbjuda skäligt skydd

mot andra verkningar av bomber och projektiler än omedelbar träffverkan.

Det skall, om det är beläget inom eller i omedelbar närhet av byggnad,

motstå den belastning som kan uppkomma, för den händelse byggnaden

störtar samman (23 §). Med beaktande av vad som sägs i 22 och 23 §§

bestämmes den omfattning, vari allmänna skyddsrum skall finnas, samt

skyddsrummens beskaffenhet och ungefärliga belägenhet i organisationsplan

som fastställes av länsstyrelsen (22 och 10 §§). Civilförsvarsstyrelsen

har bedömt lämplig medelstorlek för befolkningsskyddsrum vara anläggningar

för 3 000—5 000 sittande personer (0,4 m2/person) och högsta gångavstånd

mellan bostad (arbetsplats) och skyddsrummet till 300 meter. Det

åligger kommun att i enlighet med organisationsplanen inrätta och utrusta

samt vårda och underhålla allmänna skyddsrum (45 § 1 mom.). Till inrättandet

och utrustandet utgår statsbidrag med i regel "U av kostnaden

(47 §).

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kiingl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

Enskilda skyddsrum skall inrättas för vissa anläggningar och

byggnader inom område eller å plats, där enligt organisationsplanen särskilt

civilförsvar skall vara organiserat, d. v. s. i regel inom område med

minst 500 invånare och en boendetäthet av 25 invånare per hektar. De

anläggningar och byggnader som där skall förses med skyddsrum är hamnar,

järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar, industriell anläggning

som antingen ensam regelmässigt sysselsätter 25 personer samtidigt

eller tillsammans med andra närbelägna industriella anläggningar

utgör en grupp med minst så många anställda, undervisnings- och vårdanstalter

samt hotell och pensionat, som är avsedda att hysa minst 25

personer, byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del är avsedd

till bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt efter länsstyrelsens

förordnande annan anläggning eller byggnad, där människor bor eller eljest

vanligen vistas (24 §). Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall

kunna hysa minst så många personer som beräknas under fredstid bo i

huset, samt i annat fall beräknas för så många människor som kan antagas

under krig i allmänhet samtidigt vistas inom anläggningen eller

byggnaden eller den del därav, för vilken skyddsrummet är avsett (25 §).

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat som normalskyddsrum. Om det är

avsett för högst 25 personer, behöver det dock icke skydda mot rök- och

stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall förordnar annorlunda

(26 §). Konungen äger för särskilda fall förordna, att enskilt skyddsrum

skall fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än vad som framgår

av förut refererade bestämmelser (29 §). Skyldighet att inrätta, utrusta

och underhålla enskilt skyddsrum åvilar anläggningens eller byggnadens

ägare (59 § 1 inom.). Har förordnande enligt 29 § meddelats, är fastighetsägaren

berättigad till skälig ersättning av statsmedel för den merkostnad

som därigenom åsamkas honom (70 §). Kan skyddsbehovet för viss anläggning

eller byggnad enligt organisationsplanen tillgodoses genom allmänt

befolkningsskyddsrum, äger länsstyrelsen befria fastighetsägaren från

den i 59 § 1 mom. stadgade skyldigheten (59 § 2 inom.). Har länsstyrelsen

medgivit sådan befrielse är ägaren pliktig att i stället utge bidrag till kommunen

(fastighetsägarbidrag) med belopp högst motsvarande normalkostnaden

för anordnande av skyddsrum för anläggningen eller byggnaden.

Länsstyrelsen äger att efter civilförsvarsstyrelsens anvisningar medge befrielse

helt eller delvis från bidragsplikten (59 b §). Därest anordnande av

allmänt eller enskilt skyddsrum, som skall vara normalskyddsrum, prövas

medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medge undantag från bestämmelserna

härom. Dylikt undantag må ock eljest medges av länsstyrelsen, i

den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot

skada av fientlig verksamhet. Konungen eller, eller Konungens bemyndigande,

civilförsvarsstyrelsen äger medge undantag från bestämmelserna om

beskaffenheten av fullträffsäkert skyddsrum (28 §). Enligt Kungl. Maj:ts

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1956

beslut den 30 juni 1955 har allmän dispens meddelats från gällande bestämmelser

om skyldighet att färdigställa enskilt normalskyddsrum i bostadshus.

Angående skyddsrumsbyggandets omfattning och principerna för inrättandet

av befolkningsskvddsrum hänvisas till vad därom anförts i det föregående

under avsnitt 2.

Marspromemorian

De i marspromemorian uppdragna riktlinjerna för skyddsrumsbvggandet

avviker i vissa delar från nu gällande grunder.

Man utgår från att de korta och osäkra förvarningstiderna vid luftangrepp,

som man har att räkna med, icke möjliggör att skyddsrum uppsökes

först efter flyglarm. Dessa och andra skyddstekniska förhållanden

leder till slutsatsen att i förstagradsmålen och delvis i andragradsmålen

den kvarvarande befolkningen bör få bästa möjliga skydd vid såväl arbete

som vila och rekreation, d. v. s. i bergrum eller där så ej är möjligt i betongrum

av motsvarande styrka.

Angående behovet av bergrum och motsvarande skyddsrum anföres

följande.

Det totala behovet av bergrum kan först beräknas efter grundlig undersökning.

Härvid synes det nödvändigt att delvis bedöma behovet i sammanhang

med industri- och försörjningsplanläggningen. Det kan ifrågasättas

om inte i en del fall förflyttning till mindre utsatt ort kan genomföras

redan i fred för ungefär samma kostnad som fordras för att ge en

anläggning och dess personal fullgott skydd inom en utsatt tätort. Viss

krigsproduktion bör måhända också ersättas av ökad lagerhållning. Oavsett

den utflyttning av industrier och andra företag, som ur skyddssynpunkt

genomförs under fred eller vid krig, kommer säkerligen ett stort

behov av bergrum att kvarstå inom de mest utsatta orterna. Behovet av

att kunna leva och bo i skyddsrum medför att det erforderliga utrymmet

per capita blir avsevärt mycket större än vad som nu beräknas. Behovet

av bergrum för ledningscentraler och uppehållsplatser förutses bli ungefär

lika stort som vid nuvarande planläggning. För mindre civilförsvarsenheter

inom förstagradsmålen och måhända delvis även inom vissa andragradsmål

erfordras bergrum (motsvarande).

I fråga om normalskyddsrumsbehovet utgår man i marspromemorian

från att nästan alla hus inom förstagradsmålen kommer att bli obebodda

vid föreslagen krigsutrymning. Behovet av normalskyddsrum i dessa orter

skulle således bortfalla, då den efter krigsutrymningen kvarvarande befolkningen

förutsättes skola få skydd i befolkningsskyddsrum. En viss tillgång

på normalskyddsrum anses dock önskvärd med hänsyn till dels att de som

måste kvarstanna i orten kan vilja på arbetsfri tid tillfälligt uppsöka sina

hem, dels att ett mindre antal evakuerade tillfälligt kommer att besöka

de utrymda orterna. Dessa behov anses i de flesta utrymningsorterna

huvudsakligen kunna täckas genom den nuvarande tillgången på normal
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

skyddsrum. Skyldighet att anordna normalskyddsrum i samband med nybebyggelse

bör därför enligt marspromemorian tills vidare slopas i sådana

orter eller delar av orter.

Inom andra- och tredjegradsmålen anses i och för sig önskvärt, att befolkningen

erhåller skydd genom befolkningsskyddsrum. Då detta önskemål

av ekonomiska skäl icke kan realiseras, förutsätter marspromemorian

att skyddet i huvudsak beredes genom normalskyddsrum. På grund härav

— liksom också på grund av den ökning av befolkningen inom vissa tredjegradsmål

som kan väntas — skulle det totala behovet av utrymme i normalskyddsrum

inom dessa orter komma att stiga.

Inom landsbygden anses egentliga skyddsrum icke vara erforderliga,

men skydd mot radioaktiv fjärrbeläggning bör finnas även där. Förbättrade

källare beräknas ge fullgott skydd inom hela verkningsområdet och

inom stora delar av detta ger vistelse i väl tätade rum sannolikt tillräcklig!

skydd.

Sammanfattningsvis framhålles, att skyddsrum framdeles bör byggas i

enlighet med det för krig omställda samhällets behov, d. v. s. det läge som

råder då krigsutrymning helt genomförts.

I marspromemorian beröres också konsekvenserna i kostnadshänseende

av det i promemorian förordade programmet för skyddsrumsbyggandet.

Detta skiljer sig från vad som nu gäller huvudsakligen i fråga om förstagradsmålen.

Antalet människor som beräknas efter krigsutrymning bli

kvar i dessa områden anges till ca 200 000. Dessa avses skola beredas skydd

i befolkningsskyddsrum, varemot några normalskyddsrum i princip icke

vidare skulle inrättas i berörda orter. Kostnaderna för befolkningsskyddsrumraen,

vilka måste bereda möjlighet till vila och rekreation, uppskattas

efter 2 600 kronor per person till sammanlagt 520 miljoner kronor. Då enligt

nuvarande planläggning befolkningsskyddsrum skall utföras för ca 700 000

människor till en uppskattad kostnad av 600 kronor per person eller sammanlagt

420 miljoner kronor och normalskyddsrum i förstagradsmålen årligen

byggs för en beräknad kostnad av ca 14 miljoner kronor eller alltså

ett kapitaliserat värde av 280 miljoner kronor, skulle rent överslagsmässigt

det i promemorian förordade programmet bli omkring 180 miljoner kronor

billigare. Därvid har emellertid icke medräknats kostnaderna för skydd på

arbetsplatserna och för de normalskyddsrum, som även i fortsättningen

kan behöva byggas inom delar av förstagradsmålen.

Civilförsvarsutredningen

Ett ställningstagande till riktlinjerna för fortsatt skyddsrumsbyggande

kräver enligt utredningen ett bedömande av flera faktorer. Till grund måste

läggas en sannolikhetsprognos rörande de anfallsvapen som kan komma

att användas mot orten. Vidare påverkas behovet av skyddsrum av de ut
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

rymningsåtgärder som skall vidtagas. Slutligen gäller det att klarlägga

skyddsvärdet och ändamålsenligheten i övrigt av olika slag av skyddsrum.

Utredningens inställning i de båda förstnämnda hänseendena framgår

av de tidigare avsnitten. Här skall närmast synpunkterna på skyddsvärde

och ändamålsenlighet beröras.

Civilförsvarsutredningen konstaterar, att möjligheterna till förv a rn

i n g är av väsentlig betydelse, när det gäller att bereda befolkningen

skydd mot fientligt flyganfall. Frågorna om förvarningstider och luftförsvarsorientering

har varit föremål för ingående undersökningar inom krigsmakten

i samråd med berörda civila myndigheter. Resultaten av denna utredning

(alarmeringsutredningen 1953/54) har den 17 juli 1954 framlagts

för chefen för flygvapnet av inspektören för luftbevakningen. Civilförsvarsutredningen,

som tagit del av nämnda utredningsresultat, anför härom

följande.

I detta sammanhang kan konstateras, att varning icke kan givas för

robotar av viss typ. Vidare har framgått, att de på grund av den ökade

flyghastigheten allt kortare förvarningstiderna kunna kompenseras av förbättrade

tekniska anordningar, såsom radar, men att samtidigt vissa osäkerhetsmoment

tillkommit, som minska systemets tillförlitlighet. Man kan

således ej utgå från att förvarning kan ges under alla förhållanden. Möjligheterna

att ernå vissa förvarningstider före befarade anfall ha dock av

ansvariga militära myndigheter bedömts tillräckligt stora för att ur olika

synpunkter motivera luftbevakningens bibehållande och ständiga förbättring.

Med beaktande härav anser civilförsvarsutredningen, som vill understryka

angelägenheten av att man oavbrutet söker förbättra luftbevakningens

tillförlitlighet, att civilförsvarets organisation för alarmering med

därtill knutna åtgärder alltfort böra bibehållas.

I fråga om sambandet mellan förvarning och skyddsrum bör man enligt

civilförsvarsutredningen utgå från det aktuella läget, nämligen att förvarningstiderna

är korta och att de under ogynnsamma betingelser kan

helt utebli. Frågan blir då närmast om osäkerheten i förvarningstiderna

är av den utslagsgivande betydelse, att skyddsrummen kan anses mer eller

mindre sakna värde såsom en faktor i systemet av skyddsåtgärder. Civilförsvarsutredningen

vill för sin del icke draga denna slutsats av det förhållandet,

att luftbevaknings- och luftorienteringssystemet är behäftat med

svagheter. Avsaknaden av absolut säkerhet bör icke föranleda, att det som

kan utvinnas icke tillvaratas.

Vad härefter gäller motståndskraften hos skyddsrummen, har man tidigare

räkna med att befolkningsskyddsrum skall ge fullgott skydd även

i nollpunkten mot uranbomber som utlöses på den höjd som medför optimal

skadeverkan mot bebyggelse. Lågdetonation av uranbomb av Japan-typ

på närmare avstånd än några hundra meter beräknades däremot medföra

skador på befolkningsskyddsrum, varvid i fråga om bergrum ingångarna

ansetts utgöra det sårbaraste partiet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 är 1956

(»1

När det gäller vätebomber kan man enligt uttalande av utredningens

expertis likaså räkna med att moderna bergskyddsrum ger fullgott skydd

i nollpunkten vid höghöjdsdetonation, d. v. s. detonation på höjd som beräknas

ge optimal verkan mot ovanjordsbebyggelse. Vid markdetonation

eller låghöjdsdelonation torde man kunna räkna med att sådana skyddsrum

ger tillräckligt skydd mot de mekaniska skadeeffekterna och initialstrålningseffekterna

på någon eller några kilometers avstånd från detonationscentrum

beroende på vätebombens storlek.

Eftersom befolkningsskyddsrummen således anses erbjuda fullgott skydd

även mot vätebomber vid höghöjdsdetonation och i fråga om markdetonation

skydd på ett avstånd från detonationspunkten som är ca 5 gånger

mindre än skyddsavståndet för normalskyddsrummen, anser civilförsvarsutredningen

det befogat att befolkningsskyddsrum anordnas även i fortsättningen.

Man kan ej heller utesluta möjligheten av tekniska förbättringar,

som innebär ökat skyddsvärde, tillägger utredningen.

Såsom framgått av det föregående avser man för närvarande att inom

vissa riskområden, de s. k. upptagningsområdena, skapa skydd för civilbefolkningen

genom befolkningsskyddsrum. Civilförsvarsutredningen

anser, att de riktlinjer, som hittills tillämpats vid utbyggandet av

dylika skyddsrum, behöver revideras i samband med de nu föreslagna principerna

för utrymningsplanläggningen. Dessa principer är nämligen utformade

efter annan målsättning än vad som låg till grund för skyddsrumsfrågans

prövning av statsmakterna år 1951. Vid sistnämnda tidpunkt hade

man ej planerat för utrymningar på sätt som nu ifrågasatts.

Inom de större städerna kan skyddsbehovet i de inre och tättbebyggda

delarna, de förutnämnda inre utrymningsområdena, icke tillgodoses annat än

genom befolkningsskyddsrum. Det är, anser civilförsvarsutredningen, inte

möjligt att bereda nu avsett skydd för arbetande inom all i fredstid pågående

verksamhet i dessa områden. Redan av ekonomiska skäl synes detta

ogenomförbart inom rimlig tid. En viss begränsning av den fredsmässiga

verksamheten kan emellertid påräknas som en direkt följd av beredskapsutrymning,

omflyttning och mobilisering. Utredningen hänvisar i detta

sammanhang till att enligt en av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

företagen studie av dessa förhållanden beträffande Stor-Stockholm

ca 100 000 personer beräknas kvarbli i sin verksamhet i det inre utrymningsområdet.

Den befolkningsminskning, som sålunda kan förutses, är

ägnad att minska behovet av skyddsrumsplatser i berörda områden.

t princip anser civilförsvarsutredningen att befolkningsskyddsrum skall

byggas i städer med minst 50 000 invånare, d. v. s. Stor-Stockholm, Göteborg,

Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Uppsala, Västerås, Borås,

Linköping, Eskilstuna och Gävle, ävensom undantagsvis i annan ort, då synnerliga

skäl kan ge anledning därtill.

Skyddsbehovet avser i första hand dem som är sysselsatta i sådan verk
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 dr 1956

samhet vars fortsatta bedrivande i det längsta prövas särskilt betydelsefullt

ur totalförsvarets synpunkt. I den män skyddsbehovet ej kan tillgodoses

ens för alla dessa, måste en avvägning ske efter angelägenhetsgrad och utbyggnadsprogrammet

anpassas härefter. Det har synts utredningen vanskligt

att på längre sikt individuellt fastslå varje särskilt företags betydelse i

förevarande hänseende. Endast i vissa fall kan förhållandena bedömas med

sådan säkerhet, att anordnandet av ett befolkningsskvddsrum, avsett för

sysselsatta vid viss enskild anläggning, kan vara motiverat. Man måste i

stället söka tillgodose skyddsrumsbehovet inom områden, där verksamhet

av ifrågavarande slag är koncentrerad. Härom anför utredningen följande.

Genom stadsanalyserna har en kartläggning skett, utvisande de områden

inom respektive städer, där en koncentration av näringsverksamhet av olika

slag är till finnandes. En dylik kartläggning — som också bör ske för andra

städer av sådan storlek eller karaktär i övrigt, att befolkningsskyddsrum

finnas motiverade — bör kunna tjäna till ledning vid planeringen för

sådana skyddsrum. Vid denna planläggning måste hänsyn tagas till möjligheten

att inom området förlägga skyddsrum på det sätt, att det blir

till största nytta för där arbetande befolkning, därvid möjlighet att med

kort varsel nå skyddsrummet för de olika anläggningarna beaktas. Särskilda

risker på grund av kringliggande bebyggelses art böra undvikas.

De befolkningsskyddsrum, som redan finns eller är under uppförande,

måste enligt utredningens mening alltjämt tillmätas stort värde. I många

fall är de förlagda så, att de kan tjäna det syfte, som i fortsättningen i första

hand bör tillgodoses. Vidare kan de i stor utsträckning tjäna till skydd för

personal, som måste bli kvar även efter utrymning, exempelvis inom civilförsvarets

olika grenar samt inom kommunikationsväsendet och annan allmän

verksamhet. Alldeles särskilt får de betydelse, därest ett anfall skulle

ske innan planerade utrymningsåtgärder hunnit genomföras.

Enligt av utredningen vidtagna approximativa beräkningar uppskattas

det sammanlagda behovet av befolkningsskyddsrum i hela landet till ca

300 000 skyddsplatser. Reduceras detta behov med hänsyn till anläggningar,

som redan finns eller är under uppförande och som antages kunna utnyttjas

i enlighet med det mål utredningen velat uppställa, kan nybyggnadsbehovet

uppskattningsvis angivas till 260 000 skyddsrumsplatser. Härvid förutsättes

att vissa moderniseringar av äldre anläggningar måste ske för att de

skall få det skyddsvärde, som numera anses böra tillkomma befolkningsskyddsrum.

Enligt utredningens mening bör, i likhet med vad som hittills gällt, befolkningsskyddsrummen

anordnas av kommun med rätt till statsbidrag med

5/3 av den verkliga kostnaden sedan fredsanvändningsvärdet frånräknats.

Däremot anser utredningen skyldigheten för fastighetsägare att i vissa fall

utge s. k. fastighetsägarbidrag till befolkningsskyddsrum i stället för att

anordna normalskyddsrum inom fastigheten ej längre böra kvarstå. För

sistnämnda uppfattning framlägger utredningen följande skäl.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

Enligt de föreslagna riktlinjerna för byggandet av befolkningsskyddsrum

skulle dessa uppföras inom vissa större städers inre utrymningsområde,

d. v. s. inom område, där normalskyddsrum bedömas sakna ett skyddsvärde,

som kan motivera åläggande för vederbörande fastighetsägare att anordna

sådana. I avvaktan på ändrade lagbestämmelser har utredningen i det föregående

föreslagit allmän dispens från skyldigheten att anordna normalskyddsrum

inom förevarande områden. Vid sådant förhållande synes det

rimligt och följdriktigt att dispensera från skyldigheten att lämna bidrag

till befolkningsskyddsrum, som kan komma att anordnas inom området.

Kostnaderna för befolkningsskyddsrum är enligt uppgift av civilförsvarsstyrelsen

erfarenhetsmässigt i genomsnitt följande, sedan avdrag gjorts för

den del av anläggningskostnaden som motsvaras av kapitaliserat fredsanvändningsvärde

för berganläggningar (i genomsnitt 30 %).

B er g an läggn in gar :

Skyddsrum för 2 000—10 000 personer (0,40 m2/p) . .

» » 10 000—20 000 personer » . .

Betonganläggningar:

Skyddsrum för 2 000 personer (0,40 m2/p) ........

» » 3 000 personer » ........

» » 7 000 personer » ........

» »10 000 personer » ........

600 kr/person

550 kr/person

800 kr/person

750 kr/person

600 kr/person

550 kr/person

Vid en överslagsberäkning av kostnaderna för det angivna sammanlagda

platsbehovet i befolkningsskyddsrum bör hänsyn tagas till den sannolika

proportionen mellan berganläggningar och betonganläggningar samt till att

dessa skyddsrum med nu ifrågavarande målsättning torde komma att bli

av mindre storlek.

Mot denna bakgrund har utredningen räknat med en kostnad av 700

kronor per skyddsplats, vilket skulle innebära, att det totala beloppet för

nybyggnader av befolkningsskyddsrum koinme att uppgå till i runt tal

180 miljoner kronor. Härav skulle på statsverket belöpa 120 miljoner kronor.

Civilförsvarsutredningen har i sitt delbetänkande ej tagit ställning till

frågan om andra allmänna skyddsrum än befolkningsskyddsrum, exempelvis

för civilförsvarets personal. Härtill vill utredningen återkomma i ett

senare yttrande.

I fråga om normalskyddsrummens tekniska skyddsvärde har de studier

som skett i samband med stadsanalyserna beträffande Stockholm, Göteborg

och Malmö givit vid handen, att vid anfall med atombomber mot städernas

centrala delar normalskyddsrum i ytterområdena på ett avstånd

från centrum av 1—-1,5 km beroende på bombstorleken ger ett gott skydd

och följaktligen är av stort värde. Den särskilda undersökningen i Storstockholm

angående verkan av ett anfall med den nu kända största vätebomben

har visat, att normalskyddsrum i de ytterområden som är belägna

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

minst 7,5 km från nollpunkten ger ett rimligt skydd. Utredningen finner

därför att med undantag för de inre utrymningsområdena n o r in a 1- skyddsru m bör bibehållas i de större städerna.

Inre utrymningsområden förutsättes i princip förekomma i städer med

mer än 50 000 invånare. Normalskyddsrum inom dessa områden väntas ge

mycket ringa skyddsvärde, och befolkningen skall enligt utredningens förslag

i största möjliga utsträckning vara utflyttad därifrån redan före ett

krigsutbrott. Utredningen anser på grund härav betrielse böra meddelas irån

skyldigheten att anordna normalskyddsrum inom nämnda områden. Dispens

bör enligt utredningen kunna ges av länsstyrelserna jämlikt 28 § eller

59 § 2 mom. civilförsvarslagen.

Vad angår anordnandet av normalskyddsrum i mindre orter

och på landsbygd har utredningen låtit kartlägga den omfattning,

vari särskilt civilförsvar för närvarande organiseras, ävensom de

kostnader, som i olika hänseenden är förenade härmed, bland annat kostnaderna

för de enskilda skyddsrummen. Enligt beräkningar, som civilförsvarsstyrelsen

gjort med ledning av bostadsstyrelsens och arbetsmarknadsstyrelsens

uppgifter, har sammanlagt omkring 17 000 enskilda skyddsrum

med plats för ca 1 100 000 människor tillkommit i bostadshus i hela riket

i samband med den fortlöpande byggnadsverksamheten sedan civilförsvarslagens

tillkomst år 1945 fram till och med år 1954. Genomsnittligt beräknas

enligt samma källa den årliga tillväxten av skyddsrum av detta slag

till 1 900 skyddsrum med drygt 125 000 platser i hela landet.

Det stora flertalet enskilda skyddsrum är att hänföra till de större städerna.

Tillgängligt siffermaterial ger en uppfattning om det förhållandevis

ringa antal skyddsrum, som tillförts eller tillföres mindre orter. Under

tiden 1 oktober 1945—1 mars 1954 har i företrädesvis bostadshus tillkommit

sammanlagt 1 819 skyddsrum i 588 orter med högst 5 000 invånare,

d. v. s. något mer än 10 % av förut nämnda 17 000. Omräknat i antal

skyddsrumsplatser innebär detta att ca 12 900 platser tillkommer årligen

i samband med bostadsbyggandet i orter med upp till 5 000 invånare.

Medelkostnaden för normalskyddsrum beräknas för närvarande till 140

kronor per skyddsplats. Denna siffra avser den merkostnad, som betingas

av skyddsrummets anordnande, och grundar sig på civilförsvarsstyrelsens,

byggnadsstyrelsens och bostadsstyrelsens kostnadsberäkning för skyddsrum

av varierande storlek.

Enligt sålunda tillgängligt siffermaterial skulle den årliga kostnaden i

hela riket för enskilda skyddsrum i bostadshus, vilken kostnad uppgår

till ca 17,5 miljoner kronor, minska med ca 1,8 miljoner kronor om generellt

undantag från skyddsrumsskyldighet medgåves för orter med högst

5 000 invånare. Eftersom skyddsrum inrättas även för andra anläggningar

och byggnader än bostadshus blir vid dylikt generellt undantag besparingen

i investeringar större än den här angivna.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 ur 1956

Civilförsvarsutredningen har den uppfattningen att något allvarligt eftersättande

av väsentliga skyddskrav inte behöver befaras, om man vidtager

den besparingsåtgärden att anordnandet av normalskyddsrum i tätorter

med högst 5 000 invånare upphör. Utredningen utgår härvid från att anfallsrisken

och följaktligen också katastrofrisken (konflagrationsbränder

etc.) för de minsta orterna — och härvid har gränsen vid 5 000 invånare

ansetts tillämplig — regelmässigt är liten. Utredningen anser följaktligen,

att tillräckliga motiv principiellt icke föreligger för investeringar i normalskyddsrum

i tätorter av storleken 5 000 invånare eller mindre samt på

landsbygd eller för underhåll av redan anordnade skyddsrum.

Utredningen har i detta sammanhang ej bortsett från den tidigare påvisade

risken av radioaktiv fjärrbeläggning vid anfall med vätebomb. Enligt

vad utredningen inhämtat genom sina experter torde man, även om

beläggningsproblemet måste ytterligare studeras, av vad som redan nu är

känt kunna draga den slutsatsen, att rimligt skydd mot fjärrbeläggningen

utanför vätebombens totalförstörelseområde kan vinnas med enklare medel

än normalskyddsrum, exempelvis i lämpliga källare och dylikt.

En massutrymning från större tätorter kan emellertid medföra speciella

skyddskrav för landsbygden och för mindre tätorter, dit utrymd befolkning

förlägges. Detta skydd måste enligt utredningens mening beredas efter

andra linjer än genom bibehållandet av nuvarande skyldighet för vederbörande

fastighetsägare att uppföra normalskyddsrum i dylika mindre

orter. Såsom nyss påvisats har denna skyldighet ej varit av större betydelse

till skydd för ortens egen befolkning och kan beräknas bli av än

mindre betydelse för en vid inkvartering utökad befolkning. Utredningen

anser det ej heller skäligt att ålägga fastighetsägare att bygga skyddsrum

med hänsyn till en eventuell inkvartering på grund av utrymning. I den

mån man redan genom planläggningen kan förutse, att viss ort kommer

att tagas i anspråk för dylik inkvartering, kan skyddsåtgärder av mera

provisorisk art lämpligen förberedas och verkställas i ett beredskapsläge.

Den begränsning av skyldigheten att anordna normalskyddsrum, som nu

förordats beträffande bostadshus, synes också principiellt böra tillämpas

i fråga om de övriga anläggningar m. in., som anges i 24 § civilförsvarslagen.

Såväl i fråga om bostäder som övriga ifrågavarande anläggningar och

byggnader kan emellertid särskilda skäl föreligga att frångå den principiella

ståndpunkten och kräva anordnandet av normalskyddsrum. Sådana

särskilda förhållanden är exempelvis att en ort eller en anläggning på grund

av sin betydelse ur militär- eller försörjningssynpunkt kan bedömas vara

särskilt utsatt för anfallsrisk och förstörelse. Prövning av i vilken mån

fylika undantag kan anses vara motiverade bör ske i samband med civilförsvarsplanläggningen

inom respektive län. För vinnande av enhetlighet

5—• Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 185

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

synes planläggningen i förevarande avseende böra underställas civilförsvarsstyrelsen

för fastställelse.

Såsom tidigare anförts är enligt civilförsvarslagen skyldigheten att anordna

enskilda skyddsrum knuten till de platser, där särskilt civilförsvar

enligt organisationsplanen skall vara organiserat. Utredningen, som avser

att i ett senare betänkande framlägga förslag rörande det särskilda civilförsvaret,

anser sig i avvaktan härpå icke böra föreslå någon ändring i

nämnda bestämmelse. För att ernå den här åsyftade begränsningen i skyddsrumsbyggandet

beträffande normalskyddsrum i mindre orter och på landsbygd

föreslår civilförsvarsutredningen i stället, att direktiv meddelas länsstyrelserna

av innehåll, att länsstyrelsen jämlikt 28 § civilförsvarslagen

efter de riktlinjer utredningen förordat bör ge dispens från skyldigheten att

anordna dylika skyddsrum.

En annan fråga är, huruvida även i fortsättningen normalskyddsrummen

tekniskt skall behöva utföras enligt de krav, som uppställes i nu gällande

författningar och anvisningar. Utredningen erinrar om den undersökning

i detta hänseende, som med Kungl. Maj :ts medgivande pågår inom civilförsvarsstyrelsen.

Ur investeringssynpunkt är det enligt utredningen önskvärt,

att man i detta avseende kan komma fram till förenklingar i förbilligande

syfte utan att eftersätta ett rimligt skyddsvärde.

Utredningens förslag i fråga om utrymning förutsätter, att då beredskap

anbefalles och i samband därmed utrymningsåtgärder vidtages, normalskyddsrummen

skall vara färdigställda i fullgott skick. De anordningar, som

kräves för att skyddsrummen skall vara i sådant skick, bör därför vara

vidtagna vid sagda tidpunkt. På grund härav anser civilförsvarsutredningen,

att anstånd med sådana anordningar icke bör vidare medgivas.

Remissyttrandena

Med de undantag och reservationer som redovisas här nedan ansluter

man sig i remissyttrandena i stort till civilförsvarsutredningens förslag

om befolkningsskyddsrum och enskilda skyddsrum. Mot utredningen avvikande

uppfattningar har framkommit bl. a. i fråga om förvarningsmöjligheternas

inverkan på skyddsrumsplaneringen, de praktiska möjligheterna

att anordna skyddade arbetsplatser, lämpligheten av att upphöra med

skyddsrumsbyggandet i mindre orter och på landsbygden samt skyldigheten

att där underhålla redan befintliga normalskyddsrum.

Bland de remissinstanser som har en med utredningen samstämmig

uppfattning i fråga om värderingen av möjlig förvarning i form

av f 1 y g 1 a r m och dennas inverkan på skyddsrumsbedömandet märks

överståthållarämbetet. Ämbetet vill för sin del icke draga den slutsatsen

av förvarningsfrågans nuvarande läge, att skyddsrummen skulle sakna

värde. Överståthållarämbetet finner det nuvarande ofördelaktiga läget när
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S5 dr 1956

mast böra leda till att ökade ansträngningar göres för att förbättra luftbevaknings-

och luftförsvarsorienteringssystemet. Mindre och därmed flera

skyddsrumsenheter bör också övervägas för att förkorta avstånden. Skulle

det visa sig ogörligt att förbättra läget i fråga om förvarningen, anser

överståthållarämbetet skyddsrummen likväl äga ett betydande värde som

en reserv till utrymningsåtgärderna. Om händelseutvecklingen skulle förlöpa

så snabbt att risk för omedelbara anfall bedönres föreligga innan

utrymning hunnit genomföras, erbjuder bergskyddsrummen likväl en skyddad

tillflyktsort, som tillfälligt kan tagas i anspråk, frivilligt eller på myndighets

uppmaning. Även om skyddsrummen endast skulle komma att

tjäna som ett tillfälligt katastrofskydd i avvaktan på utrymningstransporter,

synes goda skäl föreligga för deras inrättande. Civilförsvarsstyrelsen

anser, att man icke kan räkna med möjligheter till förvarning i sådan

utsträckning, att civilförsvarets planläggning kan generellt grundas härpå.

De senaste årens tekniska utveckling anses i hög grad ha bestyrkt detta.

I förvarningsproblemet ingår enligt styrelsen även en psykologisk faktor.

Därest skyddsrum anordnas för att uppsökas vid flyglarm, måste allmänheten

kunna lita på att sådan varning verkligen kan ges i tid. Civilförsvarsförbnndet

har en liknande uppfattning. Civilförsvarsutredningens formuleringar,

när den bedömer förvarningsmöjligheterna, ger således enligt förbundets

uppfattning en alltför optimistisk syn på de verkliga förhållandena.

Förbundet ansluter sig till den värdering som kommit till uttryck

i marspromemorian, där det heter att de korta och osäkra förvarningstider

vid luftangrepp som man har att räkna med ej möjliggör skydd

genom uppsökande av skyddsrum efter flyglarm. Samma uppfattning anmäles

av överbefälhavaren. Länsstyrelsen i Stockholms lån finner utredningens

värdesättning av de fullträffsäkra skyddsrummen icke helt övertygande

med hänsyn till vad som anförts om förvarningstiderna. En liknande

uppfattning företrädes även av ett antal andra länsstyrelser.

I remissvaren framlägges i övrigt följande allmänna synpunkter

på skyddsrums byggande t, särskilt i fråga om b e folk
ii

i n g s s k y d d s r u in.

Överståthållarämbetet anser det icke godtagbart att i så hög grad som

enligt utredningens förslag är fallet ensidigt bygga civilbefolkningens

skydd på utrymningsåtgärder. Även om man har den uppfattningen, att

utrymning är det primära skyddsmedlet och därför utgår från att åtgärder

av detta slag skall vidtagas i den omfattning utredningen tänkt sig, måste

det inge farhågor att civilbefolkningen inom ett förstahandsmål som Stockholm

icke kan, om utrymningsmetoden skulle visa sig otillräcklig, beredas

några möjligheter till annat skydd. I korthet kan det av utredningen tänkta

systemet sägas kräva att utrymning sker vid rätt tidpunkt, varken för sent

eller för tidigt, förklarar överståthållarämbetet. Då en sådan utgångspunkt

synes ämbetet vansklig, förordar ämbetet alt det av civilförsvarsutred
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

ningen föreslagna programmet för byggande av befolkningsskyddsrum

avsevärt utvidgas. Även stadsfullmäktige i Stockholm finner ett vidgat

skyddsrumsprogram för det inre utrymningsområdet befogat. Liknande

synpunkter företrädes av länsstyrelsen i Södermanlands lön, som anser,

att allt bör göras för att genomföra utrymningar i praktiken om förhållandena

så kräver, men att man samtidigt bör klart se den sanningen i

ögonen att detta även i bästa fall endast till viss del blir möjligt, och att

man alltså måste i mycket stor utsträckning sörja för skyddsrum och andra

civilförsvarsanordningar. Stadsfullmäktige i Trollhättan erinrar om att de

faktorer som inverkar på utrymnings- och skyddsrumsproblemen växlar

snabbt. Trots det samband som finns mellan utrymnings- och skyddsrumsproblemen

torde dessa problem enligt fullmäktiges mening icke kunna

lösas så att skyddsrumsbyggandet vid varje tidpunkt kan ansluta sig till

den uppfattning som man för tillfället hyser rörande utrymning. Vid

planerandet av skyddsrumsbyggandet måste man i viss mån ta hänsyn

till att utrymningsplanläggningen kan komma att ändras. Fortifikationsförvaltningen

uppehåller sig också vid förhållandet mellan utrymning och

skyddsrumsbyggande samt anför.

Med den föreslagna avvägningen mellan utrymningsåtgärder och

skyddsrumsbyggande kommer en viss tidsperiod vid ett spänt läge att innebära

en särskild risk för befolkningen i de centrala delarna av de större

städerna, nämligen strax före och under den tid, då utrymning verkställes.

Enligt den angivna planen för skyddsrumsbyggandet kommer civilbefolkningen

på nämnda platser att under denna tidsperiod, som kan sträcka sig

över flera dygn, att vara i stor utsträckning oskyddad — och detta även

om angriparen i syfte t. ex. att lokalisera konflikten skulle använda sig

av helt konventionella angreppsmedel. Den risk, som i detta avseende tages

genom att icke bygga ytterligare bergskyddsrum med för civilbefolkningen

lämplig lokalisering inne i de större städerna, synes vara väsentligt större

än den risk man tar genom att helt bortse från markdetonerande vätebomber.

Man bör också betänka, att bristande tillgång på fullträffsäkra

skyddsrum för civilbefolkningen i dessa städer kan på ett mycket olämpligt

sätt binda statsmakternas handlingsfrihet i ett läge av stark utrikespolitisk

spänning. Fortifikationsförvaltningen anser därför, alt en rimligare

avvägning av riskerna skulle kunna uppnås, om ansträngningarna i princip

fördelades så, att å ena sidan utbyggandet av bergrum (befolkningsskyddsrum)

i städernas centrumområden fortsattes i större utsträckning

än utredningen föreslagit och å andra sidan radien för de berörda utrymningsområdena

minskades. Det bör i detta sammanhang beaktas, att bergrummen

äro användbara även för andra ändamål än som skyddsrum och

sålunda representera ett icke oväsentligt fredsanvändningsvärde.

Civilförsvarsstyrelsen utgår från att man av ekonomiska skäl nödgas

inrikta sig på att söka tillgodose de allra nödvändigaste skyddsrumsbehoven.

Man måste därvid tillse att de människor som skall skyddas har möjlighet

såväl att hinna uppsöka skyddsrummen som att kunna vistas där

under tiden för anfallets skadeverkningar. Skyddsrummen måste enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

65)

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1!)56

styrelsens mening i viss utsträckning dimensioneras om, så att de kan ge

skydd åt den i produktionen m. m. arbetande befolkningen. Där så är möjligt

med hänsyn till arbetets art och lokala förhållanden bör man enligt

styrelsens bestämda uppfattning eftersträva att förlägga arbetsplats och

uppehållsplats under fritid i direkt anslutning till varandra och till bergrum.

Vidare måste de med hänsyn till risken för kvarliggande radioaktiv

beläggning utformas såsom liggskyddsrum, där människorna i relativ trygghet

kan vila ut. Överbefälhavaren betonar betydelsen av att i första hand

skydda den krigsviktiga verksamheten och att skyddsrummen medger varaktig

vistelse även vid vila och under fritid. Vid planläggning av skydd

för verksamhet bör vidare övervägas om flyttning i fredstid till mindre

utsatt läge kan genomföras till ungefär samma kostnad. Skyddsrumsbyggandet

anses böra inriktas på att i första hand tillgodose det för krig omställda

samhällets behov. Civilförsvarsförbundet anser att man måste söka

en lösning, som ger befolkningen möjlighet att längre tid vistas i skyddsrummen

och som gör deras vistelse där så dräglig som möjligt. Vidare

finner förbundet att den verksamhet, som man vill bedriva i de större

städernas centrala delar, måste förläggas till bergrum eller i annat motsvarande

skydd. Liknande synpunkter företrädes av länsstyrelserna i

Malmöhus, Västmanlands och Norrbottens län. Civilförsvar schef en i Stockholms

civilförsvarsområde anser att tillkomsten av befolkningsskyddsrum

för de arbetande icke är tillfyllest, om man verkligen vill under krig trygga

den nödvändiga produktionen. Det synes honom i så fall vara oundgängligt

att anlägga verkstäder i berg. Om investeringsläget icke tillåter byggande

av såväl skyddsrum för de arbetande som verkstäder i berg, torde

det böra noga övervägas vilketdera ändamålet som skall ha företräde.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lön finner det uppenbart, att de som ltvarstannar

eller har sitt arbete i de större städernas centrala områden måste

ha tillgång till befolkningsskyddsrum. Man måste emellertid bilda sig

en realistisk uppfattning om betingelserna för folk att vistas där, innan

grundlinjerna för den framtida skyddsrumspolitiken på sådana orter kan

dragas upp. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör man såsom ett realistiskt

betraktelsesätt utgå från att den huvudsakliga verksamheten i särskilt

utsatta stadscentra måste äga rum i skyddsrum och att även vilotiden

i största utsträckning måste tillbringas i skydd. Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund framhåller, att det med hänsyn till

de korta förvarningstiderna är av väsentlig betydelse all skyddsrummen

förlägges i omedelbar anslutning till fabriker och andra arbetsplatser. Det

torde enligl dessa organisationers uppfattning ej finnas några möjligheter

att inom rimlig lid och till överkomlig kostnad förlägga någon mera avsevärd

del av den krigsviktiga industrien till bergverkstäder. I den utsträckning

likväl sådana bergverkstäder bygges av försvarshänsyn, bör statliga

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 är 1956

bidrag utgivas för täckande av de med anläggningen förenade merkostnaderna.

Beträffande anordnandet av normalskyddsrum i de större

städerna delas allmänt utredningens uppfattning, att sådana skyddsrum

framdeles icke skall byggas i de inre utrymningsområdena. I fråga om

ytterområdena ansluter man sig till utredningens förslag att normalskyddsrum

även i fortsättningen bygges där. överbefälhavaren föreslår dock med

hänsyn till nödvändigheten att samla resurserna till de för krig väsentliga

skyddsrummen, att normalskyddsrum i de tre största städernas ytterområden

bygges endast under förutsättning att detta ej medför begränsning

av de viktigaste investeringarna i bergrum för nödvändig verksamhet.

Bostadsshjrelsen ifrågasätter över huvud taget skyddsvärdet hos normalskyddsrummen

och uttalar sig för flera befolkningsskyddsrum. Civilförsvarsstyrelsen,

som förutsätter att utrymningsplanläggningen för Storstockholm

baseras på det s. k. vätebombsalternativet, anser i konsekvens

härmed att skäl ej finns att anordna nya normalskyddsrum innanför en

gräns, som löper 10 km från stadens centrum. Utredningen har i detta

hänseende förordat en principiell 5 kilometersgräns.

Beträffande normalskyddsrum i mindre orter och på

landsbygd ansluter man sig i flertalet yttranden till civilförsvarsutredningens

förslag att en begränsning av det fortsatta skyddsrumsbyggandet bör

ske. Civilförsvarsstyrelsen anser i likhet med utredningen, att ett skyddsrum

med skyddsvärde motsvarande det nuvarande bör utgöra den allmänna normen

för husskyddsrum i alla orter med mer än 5 000 invånare med undantag

för de inre utrymningsområdena. Styrelsen vill icke motsätta sig att skyddskravet

i orter med mindre invånarantal än 5 000 sättes lägre. I dessa orter

torde enligt styrelsens mening enklare skyddsanordningar kunna tillskapas

inför ett akut krigshot. Gränsen 5 000 invånare bör dock icke fixeras,

utan skyddsbehovet bör kunna prövas från fall till fall med hänsyn till

varje orts betydelse såsom anfallsmål. Till civilförsvarsutredningens förslag

ansluter sig i stort sett även länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,

Örebro, Värmlands och Jämtlands län, ävensom civilförsvarsförbundet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner civilförsvarsutredningens motivering

för en gränsdragning vid 5 000 invånare icke övertygande. Länsstyrelsen

anför:

Såsom länsstyrelsen tidigare antytt bör det primära vid alla förebyggande

civilförsvarsåtgärder vara att söka skapa godtagbart skydd åt så många

människor som möjligt inom de gränser, som äro rimliga. Den ökade omfattningen

av utrymningen från de större och medelstora städerna kommer

säkerligen att medföra en väsentligt ökad beläggning i krig av en stor

del av de mindre tätorterna under 5 000 invånare och att ställa sådana orter

utan alla skyddsrum kan länsstyrelsen icke anse vara försvarligt.

En stor del av de orter, som ligga under eller relativt nära den av utred
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungi. Maj:ts proposition nr 185 år W56

ningen föreslagna nedre gränsen, äro föremål för saneringar och stadda i

stark tillväxt. Tendensen i dessa samhällen går mot uppförande av större

byggnader. Det kan därför förutses att tillskottet av skyddsrum, under förutsättning

att nuvarande bestämmelser angående normalskyddsrum bibehölles,

fortsättningsvis skulle komma att visa högre årliga siffror än de

av utredningen åberopade. Det skulle enligt länsstyrelsens uppfattning vara

bättre att låta gränsdragningen för skyddsrumsbyggandet gå vid orter med

förslagsvis 2 000 invånare. Därigenom skulle man undgå att för ett säkerligen

ganska stort antal orter behöva tillgripa sådan prövning, som utredningen

antytt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län nämner 3 000 invånare som eventuell

gräns i detta avseende. Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Malmöhus,

Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län ställer sig tveksamma

inför utredningens förslag om begränsning av skyddsrumsbyggandet i

mindre orter. Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår att med nya dispensbestämmelser

får anstå till dess utredningens slutliga förslag till organisation

föreligger. Länsstyrelserna synes med stöd av 28 § civilförsvarslagen ändock

kunna beakta de föreslagna allmänna riktlinjerna på området. Under alla

förhållanden bör det anstå med nya centrala direktiv till dess den inom civilförsvarsstyrelsen

pågående utredningen om normalskyddsrummens framtida

utformning slutförts. Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att

några ändringar i nu gällande bestämmelser inte bör ske för närvarande.

Länsstyrelsen i Kalmar län vill bibehålla nuvarande bestämmelser, ehuru

med viss översyn av tillämpningen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län framhåller betydelsen av att bestämmelserna i praktiken tillämpas

enhetligt för de kommuner som ingår i regionplaneförbundet för Göteborg

med omnejd. Länsstyrelsen anser att för hela detta område bör tillämpas

samma skyddsrumsskyldighet, som av utredningen föreslås gälla inom

Göteborgs stads ytterområden. Godtages detta förslag kommer inom en

nära framtid mycket goda skyddsutrymmen att stå till förfogande för den

del av Göteborgs befolkning som avses att omflyttas. Länsstyrelsen föreslår

att normalskyddsrum principiellt anordnas i orter ned till 1 000 invånare.

Vad gäller bostadshus delar dock länsstyrelsen civilförsvarsutredningens

uppfattning att skyddsrumsbyggandet bör upphöra vid invånarantalet

5 000. Även länsstyrelsen i Örebro län vill ha kvar ett mer generellt

skyddsrumsbyggande för vissa byggnader, nämligen utbildnings- och vårdanstalter,

och samma uttalande har länsstyrelsen i Kopparbergs län gjort

beträffande undervisningsanstalter. Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde

understryker liksom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län vikten av att skyddsrumsbyggandet icke avbrytes i bältet utanför det

inre utrymningsområdet. Han vill härvid betrakta hela Stor-Stockholm

såsom eu tätort. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det inte möjligt att

— såsom utredningen föreslår — draga en generell gräns på grundval av

en orts fredsmässiga befolkningssiffra. Huvudregeln bör enligt länsstyrel
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

sens mening i stället vara en bedömning från fall till fall — efter en i samråd

med militära myndigheter verkställd undersökning.

Civilförsvarsstyrelsen anmäler, att förslag f. n. utarbetas inom styrelsen

angående en modifierad norm alskyddsrum styp avsedd att

utföras i samband med nybebyggelse i stället för det nuvarande normalskyddsruminet.

Det förutsätter att man nedsätter kravet på skydd mot

närverkan. Skyddsrummet skulle utformas som »liggskyddsrum» och så

långt sig göra låter grunda sig på det skydd som byggnadens källarplan i

sig representerar. Kostnaden för ett sådant skyddsrum beräknas per skyddad

person uppgå till ungefär hälften av nuvarande kostnad.

Civilförsvarsutredningens uttalande att motiv saknas för bibehållen

skyldighet att underhålla normalskyddsrum, där

skyldighet att nyanordna dylika skyddsrum slopas, har rönt allmänt motstånd.

Civilförsvarsstyrelsen anför härom:

I anslutning till utredningens förslag om att slopa byggandet av normalskyddsrum

i orter med mindre invånarantal än 5 000 uttalas, att motiv ej

heller finnes för att där underhålla redan anordnade skyddsrum. Besked

lämnas emellertid icke om, huru utredningen avser att man skall förfara

med redan anordnade normalskyddsrum inom de större städernas inre

utrymningsområden, där för framtiden normalskyddsrum ej heller skola

anordnas. Det är styrelsens bestämda mening, att normalskyddsrummen

även inom områden, där för framtiden sådana skyddsrum icke skola anordnas,

dock representera ett värde, som det icke vare sig av beredskaps- eller

ekonomiska skäl kan vara försvarligt att rasera. Vid utrymningsplanläggningen

bör emellertid hänsyn icke tagas till förekomsten av dessa skyddsrum,

men de kunna under vissa förhållanden få betydelse, när utrymningsplanerna

skola tillämpas i praktiken. Dispens för att i vidare omfattning

än vad nu sker fredsmässigt kunna utnyttja ifrågavarande skyddsrum bör

dock medgivas.

Den av utredningen förordade befrielsen från skyldigheten

att utge fastighetsägarbidrag tillstyrkes eller lämnas

utan erinran av alla andra remissinstanser än överståthållarämbetet samt

stadsfullmäktige i Stockholm och Borås.

Departementschefen

Som jag redan framhållit i det föregående avsnittet redovisades i samband

med statsmakternas senaste ställningstagande till principerna för det

fortsatta skyddsrumsbyggande! den krigstekniska utveckling, framför allt

på atomstridsmedlens område, som då var känd. I den till grund för 1951

års civilförsvarsproposition liggande utredningen räknade man med typer

av atomvapen, som var 6—8 gånger effektivare än de atombomber vilka

1945 fälldes mot Japan. Vissa antaganden gjordes också rörande verkningarna

av vätebomben, om vilken man emellertid 1951 icke visste mer än

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

vad som förekommit i den teoretiska diskussionen. Av de undersökningar

som gjorts ansåg man sig kunna sluta, att skyddsrum även av ganska enkelt

slag erbjuder ett visst skydd mot den radioaktiva strålning, som

uppkommer vid uranboinbsexplosioner, samt att skyddsrum med tillräcklig

berg- eller betongtäckning skyddar mot alla verkningar av högdetonerande

dylika bomber, också då detonationen sker rakt över skyddsrummet.

Man framhöll dock, att vid den tekniska utformningen av skyddsrummen

måste beaktas de svårigheter i fråga om lufttillförseln som kan uppkomma

till följd av att detonationen framkallar omfattande katastrofbränder,

eldorkaner.

Min företrädare förordade i 1951 års proposition, att s. k. fullträffsäkra

skyddsrum skulle byggas i ökad omfattning såväl för det allmänna civilförsvaret

som för civilbefolkningen. Dessa sistnämnda skyddsrum, vilka

skulle byggas i berg eller av betong med motsvarande skyddsvärde, benämnes

i det följande befolkningsskyddsrum. Med hänsyn till att skyddsbehovet

var särskilt stort i de centrala delarna av våra största städer, där källarskyddsrum

med godtagbart skyddsvärde saknades och av tekniska skäl ansågs

icke kunna inrättas i den befintliga bebyggelsen, skulle utbyggnaden av

de fullträffsäkra skyddsrummen i första hand ske inom dessa områden.

Storleken av befolkningsskyddsrummen finge bestämmas efter förhållandena

i varje särskilt fall, och i organisationsplanen skulle anges för vilket

område skyddsrummet vore avsett. Vid fastställandet av detta upptagningsområde

kunde man utgå från en förvarningstid av i bästa fall 3—5 minuter

vid daganfall. Enligt min företrädares mening borde upptagningsområdet om

möjligt göras mindre än vad skyddsrumsutredningen räknat med, då utredningen

utgått från ett maximiavstånd mellan bostad resp. arbetsplats

och skyddsrum av 400 meter.

I fråga om normalskyddsrum förklarades i 1951 års proposition att sådana

i princip borde inrättas liksom tidigare vid nybyggnad inom alla områden

med särskilt civilförsvar. De skyddsmöjligheter normalskyddsrummen

ger ansågs tillräckliga inom de mindre utsatta orterna. I den mån befolkningsskyddsrum

icke anordnades i de mera utsatta orterna, borde normalskyddsrum

inrättas även där. Författningsmässigt skulle alltså skyldigheten

att anordna normalskyddsrum bibehållas oförändrad men möjlighet

införas att göra undantag, då skyddsbehovet för den nya fastigheten kunde

tillgodoses genom ett befolkningsskyddsrum eller då det på grund av bebyggelsens

struktur måste anses särskilt olämpligt att normalskyddsrum

bygges. I de fall då befrielse meddelades från nämnda skyldighet skulle vederbörande

ägare i stället vara pliktig att till kommunen utge bidrag till

kostnaden för befolkningsskyddsrummen, s. k. fastighetsägarbidrag. I propositionen

berördes också möjligheten att begränsa byggandet av normalskyddsrum

genom att undantaga de minst utsatta orterna eller sänka

kraven på beskaffenheten av de enskilda skyddsrummen i dessa orter, men

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

det förklarades att man icke var beredd att utan särskild utredning förorda

någon av dessa lösningar.

Som jag tidigare nämnt omfattar skyddsrumsbeståndet f. n. ca 1 200 000

sittplatser i enskilda normalskyddsrum, färdigställda efter den 1 januari

1945, och ca 100 000 sittplatser i 15 befolkningsskyddsrum, av vilka de flesta

dock ännu icke helt färdigställts. Nämnda befolkningsskyddsrum inrättas i

Stockholm, Katrineholm, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Hälsingborg,

Göteborg, Borås, Örebro och Västerås. De utrustas med tekniska hjälpmedel,

som gör det möjligt att även vid full beläggning luftisolera rummen från

yttervärlden under större delen av ett dygn, när detta på grund av eldstormar,

radioaktiva stridsämnen eller eljest är nödvändigt.

Tillkomsten av vätebomben har självfallet inneburit en viss förändring

i fråga om skyddsvärdet hos befolkningsskyddsrummen. De beräknas visserligen

enligt civilförsvarsutredningens expertis ge fullgott skydd mot

höghöjdsdetonation av vätebomb även rakt över skyddsrummet. Men vid

mark- eller låghöjdsdetonation har det avstånd från detonationspunkten på

vilket dessa skyddsrum anses erbjuda godtagbart skydd förlängts till någon

eller några kilometer beroende på vätebombens storlek. Skyddsavståndet för

normalskyddsrum av standardtyp i nybyggda hus har av samma expertis

i fråga om den största nu kända vätebomben angivits till 7,5 km, medan

nämnda avstånd för uranbomberna uppskattas till 1—1,5 km beroende på

bombstorleken. Därmed menas att de på dessa avstånd från nollpunkten

belägna skyddsrummen i regel ger fullständigt skydd åt de personer som

uppehåller sig däri.

De i marspromemorian och civilförsvarsutredningens betänkande framlagda

förslagen i fråga om det fortsatta skyddsrumsbyggandet sammanfaller

i så måtto att enligt båda förslagen befolkningsskyddsrum skall anordnas

i de mest utsatta orterna, att befolkningen i de mindre utsatta tätorterna

i huvudsak beredes skydd genom normalskyddsrum samt att man

för landsbygdens del inskränker sig till att förorda enklare skyddsanordningar

mot radioaktiv strålning vid fjärrbeläggning, exempelvis iordningställda

källare och dylikt. Civilförsvarsutredningen drar i sitt förslag dock

upp mera bestämda gränser. Sålunda skall enligt utredningen befolkningsskyddsrum

i princip byggas i städer med minst 50 000 invånare, d. v. s.

Stor-Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Uppsala,

Västerås, Borås, Linköping, Eskilstuna och Gävle, samt normalskyddsrum

inrättas i tätorter med minst 5 000 invånare.

De väsentligaste skiljaktigheterna i de båda förslagen hänför sig till den

betydelse som tillmätts de minskade möjligheterna till förvarning. I marspromemorian

utgår man från att förvarningsmöjligheterna är så osäkra att

den i förstagradsmålen efter krigsutrymning kvarvarande befolkningen

anses böra arbeta och bo i bergrum eller likvärdigt skydd. Enligt beräkningarna

i promemorian erfordras därför ca 200 000 liggplatser i sådana

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

skyddsrum, varav 50 000 i Stockholm. Däremot skulle behov av normalskyddsrum

i förstagradsmålen utöver dem som redan inrättats icke föreligga.

Skyldigheten att anordna normalskyddsrum i samband med nybebyggelse

skulle alltså kunna slopas, såvitt avser dessa orter. Civilförsvarsutredningen

bedömer också förvarningsmöjligheterna som osäkra men menar

att viss risk måste tagas och vill förlägga befolkningsskyddsrummen till de

delar av de inre utryinningsområdena i nämnda städer, där för totalförsvaret

viktig verksamhet är koncentrerad och så att skyddsrummen med kort

varsel kan uppnås från de olika anläggningarna. Utredningen räknar med

300 000 sittplatser i sådana skyddsrum, varav 100 000 platser i Stockholm.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att sedan beredskapsutryinning genomförts,

de i de inre utryinningsområdena sysselsatta personerna enligt civilförsvarsutredningens

mening under fritid skall uppehålla sig i städernas

ytterområden. Skyldigheten att inrätta normalskyddsrum inom dessa områden

måste därför enligt utredningen bibehållas.

För såväl marspromemorians författare och civilförsvarsutredningen som

remissinstanserna har det stått klart, att svaret på frågan om våra möjligheter

att erhålla förvarning inför ett fientligt anfall är för skyddsrumsplaneringen

grundläggande. Vid denna bedömning måste man naturligtvis

skilja mellan våra möjligheter å ena sidan att få kännedom om

att risk föreligger för att vårt land kommer att utsättas för angreppshandlingar

och å andra sidan att bli förvarnade inför ett enskilt luftanfall. I

förstnämnda hänseende är det av den allra största betydelse för vårt civilförsvar

— liksom för försvaret i dess helhet — att vi genom att vaksamt

följa händelseutvecklingen på det utrikespolitiska planet bereder oss möjlighet

att bli varnade. Man torde också vid planeringen kunna utgå från

att vi får sådan varning i så god tid att vi hinner antingen genomföra

beredskapsutrymning eller — om läget anses påkalla detta — samtidig

snabbutrymning, därvid i vissa lägen ett tillfälligt utnyttjande av förefintliga

skyddsrum kan komma ifråga. Beträffande förvarning inför det enskilda

luftanfallet synes man däremot åtminstone i vissa lägen och för

vissa orter vara nödsakad att betrakta möjligheterna härtill såsom ytterligt

osäkra.

Såvitt avser utrymningsorterna, har flera remissinstanser, däribland

särskilt överståthållarämbetet, hävdat, att en väsentlig uppgift för

skyddsrummen — vid sidan av uppgiften att mera stadigvarande bereda

skydd vid luftanfall — är att tjäna som tillfälligt katastrofskydd i väntan

på utrymningstransporter in. in. Skyddsrummen skulle då uppsökas redan

innan larm på grund av luftanfall givits. För egen del finner jag denna

synpunkt beaktansvärd. Med den utrymningsplanläggning som tidigare

förordats erfordras, som jag ser saken, skyddsrum bl. a. i ytterområdena

av våra största städer. Vare sig omflyttning hunnit vidtagas eller ej anser

jag det nämligen ofrånkomligt, alt så många som möjligt av de personer,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

som när kriget bedömes omedelbart förestående och utrymning beordras

befinner sig i dessa städers innerområden och som icke avses skola under

krig vara verksamma där, planmässigt förflyttar sig eller överföres till

ytterområdena, därest utrymningen icke omedelbart kan fullföljas i ett

sammanhang. Skyddsbehovet i de centrala delarna av våra största städer

måste nämligen tillgodoses genom befolkningsskyddsrum, och det torde

icke vara möjligt att bygga sådana skyddsrum för annat än en begränsad

del av befolkningen.

Å andra sidan måste man från de förut angivna utgångspunkterna räkna

med att i varje fall en mindre del av befolkningen kan finnas kvar i innerområdet,

då anfallet kommer. Det gäller i bästa fall endast dem, som i krig

under alla förhållanden skall ha sin verksamhet där, men det kan också

gälla andra grupper som ofta i anslutning till en omflyttning fått stanna

kvar för att så länge som möjligt uppehålla viss viktig produktion eller

som eljest inte hunnit planenligt utrymmas eller bege sig till ytterområdena.

Även i innerområdena fordras sålunda skyddsrum. Där befolkningsskyddsrum

med hänsyn till anfallsriskerna och av skyddstekniska skäl måste

byggas, torde det emellertid vara realistiskt att räkna med att de inrättas

och dimensioneras i första hand endast för dem som även efter ett krigsutbrott

skall kvar stanna i nämnda områden. Och som jag förut anfört bör

utrymningsplanläggningen inriktas på att utrymningen i vissa orter i ett

skärpt läge skall drivas så långt det över huvud är möjligt utan att för

samhällslivet och krigföringen oundgänglig verksamhet lamslås. Dessa kvarvarande

måste beredas sådant utrymme i skyddsrummen, att de kan vistas

där längre tider. Skyddsrummen bör sålunda utformas som liggskyddsrum

med ca 1,5 in2 utrymme per skyddad person och icke som utredningen

tänkt sig endast 0,4 in2. Dessa skyddsrum kan alltså då liggplatser ej erfordras

bereda skydd för omkring fyra gånger så många personer. Ett

visst skydd kan således med denna ordning tillfälligt beredas även dem

som avses att evakueras men ej hunnit bort från staden.

I de särskilt utsatta orternas ytterområden erfordras skyddsplatser dels

för dem, som anses böra kvarstanna där för längre eller kortare tid med

hänsyn till produktionen, dels för dem som tillfälligt uppehåller sig där

i avbidan på utrymning. Då inom dessa områden normalskyddsrum enligt

gällande bestämmelser i fråga om bostadshus byggts för hela fredsbefolkningen

och i övrigt för dem som i krig skall uppehålla sig i byggnaden

torde skyddsbehovet, såvitt avser den nuvarande bebyggelsen, vara relativt

tillfredsställande tillgodosett, i varje fall om man förutsätter att beredskapsutrymning

skett. Även hädanefter bör skyddsrum byggas i anslutning

till nybebyggelse. Jag återkommer strax till frågan om hur dessa skyddsrum

bör vara beskaffade. — Vad nu sagts bör i tillämpliga delar gälla

även sådana utrymningsorter som ej skall förses med befolkningsskydds
-

rum.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

I fråga om skyddsrumsbyggandet i utrymningsorterna vill jag sålunda

sammanfattningsvis förorda, att skyddsrum även i fortsättningen inrättas

såväl i de centrala delarna av dessa orter som i ytterområdena. Med hänsyn

till den särskilda risken för anfall med atombomber mot vissa av dessa

orter och då bebyggelsen i de centrala delarna där ofta är av ålderdomlig

karaktär och de kraftigaste verkningarna av ett luftanfall, vare sig med

konventionella bomber eller med atomstridsmedel, får antagas i regel komma

att träffa dessa delar bör endast befolkningsskyddsrum inrättas i sådana

särskilt riskfyllda områden. I vilken omfattning dylika skyddsrum

skall byggas får bestämmas i huvudsak efter det antal personer, som under

krig kan beräknas komma att vara verksamma i de inre utrymningsområdena,

och med beaktande av att dessa människor måste kunna beredas liggplatser

i skyddsrummen. I den mån den krigsviktiga produktionen inrymmes

i bergrum eller annat jämförbart skydd samt liggplatser för dygnsvilan

kan anordnas i anslutning härtill kan behovet av ifrågavarande

skyddsrum minska. Här skall emellertid icke vidare behandlas frågan om

skyddade utrymmen för produktionen, vilken fråga måste lösas i samband

med andra spörsmål avseende den ekonomiska försvarsberedskapen. Jag

vill emellertid understryka värdet ur totalförsvarets synpunkt av att den

krigsviktiga produktion, som icke kan utspridas på landsorten, i större

utsträckning förlägges i berg. Här står man emellertid inför en ekonomisk

avvägningsfråga till vilken ställning måste tas vid den samordnande planläggning

som diskuterats i föregående avsnitt.

Vid bedömningen av spörsmålet var inom berörda områden befolkningsskyddsrummen

skall förläggas bör med den alternativa målsättning för

planläggningen jag tidigare förordat olika synpunkter få göra sig gällande.

Sålunda är det med tanke på ett läge då man kan påräkna någon förvarningstid

för att uppsöka skyddsrummen angeläget, att dessa förlägges till

platser, där för totalförsvaret viktig verksamhet är koncentrerad eller där

eljest under dagen ett större antal människor kan väntas uppehålla sig.

Varthän den krigstekniska utvecklingen leder, om till kortare eller möjligen

något längre förvarningstider än som nu i vissa fall kan påräknas,

torde icke kunna förutsägas. Skulle man emellertid behöva utgå från att

någon förvarning inför det enskilda luftanfallet inte kan ges, får verksamheten

i stället i den mån så är möjligt samt liggplatser för dygnsvila inrymmas

i de befolkningsskyddsrum som finns. De skyddsrum av denna typ

som redan nu inrättats eller håller på att inrättas torde då också kunna

fullt utnyttjas efter de nya riktlinjerna. I den mån nya sådana skyddsrum

skall byggas synes man böra eftersträva att i görligaste mån samtidigt tillgodose

de angivna olika synpunkterna.

Av vad jag nu anfört framgår, att enskilda skyddsrum enligt min mening

icke längre bör byggas i områden med befolkningsskyddsrum. Härav bör

följa att skyldigheten att erlägga fastighetsägarbidrag, vilken skyldighet

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1956

anknyter till plikten att inrätta enskilda skyddsrum, bortfaller. Jag återkommer

till frågan om de lagtekniska konsekvenserna härav.

Skyddsrummen i ytterområdena av orter med befolkningsskyddsrum i

de centrala delarna samt i övriga utrymningsorter torde med hänsyn till

våra resurser icke kunna utföras annat än som normalskyddsrum. Utifrån

de nya utgångspunkterna synes det bli nödvändigt att för vissa lägen räkna

med liggplats för de skyddssökande även i normalskyddsrummen. De av

civilförsvarsstyrelsen omnämnda undersökningarna rörande en modifierad

normalskyddsrumstyp, som utformas såsom »liggskyddsrum» och likväl

beräknas draga blott hälften så stor kostnad per skyddad person som nuvarande

skyddsrum, erbjuder därför särskilt intresse. Undersökningarna är

emellertid så nyligen slutförda att ställning till därpå grundade förslag icke

kan tagas i detta sammanhang. Jag vill understryka, att jag här icke heller

tagit slutlig ställning till frågan i vilka byggnader enskilda skyddsrum bör

inrättas eller till spörsmålet för vilka personer (freds- eller krigsbefDikning)

de bör dimensioneras. Tills vidare torde i enlighet med vad utredningen

förordat nuvarande regler böra gälla.

Slutligen må framhållas, att de skyddsrum, som sålunda skall finnas i

utrymningsorterna, enligt vad redan antytts kan tillfälligt utnyttjas på

annat sätt än som här primärt förutsatts. Skulle exempelvis larm mot luftanfall

till äventyrs hinna ges, bör givetvis även andra än de personer för

vilka befolkningsskyddsrummen inrättats beredas tillfälle att ta sin tillflykt

dit. Vid bedömandet av skyddsrummens värde bör också beaktas det

förhållandet att de genom sin blotta förekomst är ägnade att skapa viss tillförsikt

hos befolkningen inför ett krigshot och att därigenom stärka motståndsviljan.

I de för luftanfall mindre utsatta orterna, där i synnerhet

risken för atombomsanfall måste bedömas som liten, får skyddsbehovet

tillgodoses genom normalskyddsrum. Inom de områden som över huvud

taget icke kan betraktas som anfallsmål torde erforderligt skydd

mot radioaktiv strålning kunna erhållas i källare o. dyl., som iordningställes

i ett beredskapsläge. Några meningsskiljaktigheter i de båda sistnämnda

hänseendena har icke framkommit i förevarande ärende annat än i gränsdragningsfrågorna,

till vilka jag nu övergår.

Det kan enligt min mening icke komma i fråga att i detta sammanhang

närmare ange i vilka orter eller delar av orter skyddsrum av det ena eller

andra slaget bör anordnas. I grova drag synes dock de av civilförsvarsutredningen

angivna principerna kunna läggas till grund för denna bedömning.

I varje fall torde det vara möjligt att avsevärt höja den nuvarande minimigränsen

för invånarantalet i de orter, där skyldighet att inrätta enskilda

skyddsrum skall föreligga. Vid avgörandet av frågan måste emellertid hänsyn

tagas ej blott till invånarantalet utan också till andra omständigheter,

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

som kan göra orten till ett mer eller mindre lockande anfallsmål. Sådana

på en allmän riskbedömning grundade beslut torde böra meddelas centralt.

Jag skall härefter något beröra de konsekvenser i kostnadshänseende,

som de av mig förordade riktlinjerna för byggandet av

befolkningsskyddsrum för med sig. I marspromemorian beräknas de totala

kostnaderna för befolkningsskyddsrum, avsedda att ge vilo- och rekreationsplatser

för sammanlagt 200 000 personer, till 2 G00 kronor per person

eller tillhopa 520 miljoner kronor. Civilförsvarsutredningen uppskattar kostnaden

för de av utredningen föreslagna, för 260 000 personer avsedda

befolkningsskyddsrummen, sedan det kapitaliserade fredsanvändningsvärdet

frånräknats, till 180 miljoner kronor eller sålunda 700 kronor per skyddsplats.

Därvid räknar utredningen med att de skyddssökande endast skall

beredas sittplats. Som jag tidigare anfört bör befolkningsskyddsrummen

dimensioneras med utgångspunkt från det antal personer som kan antagas

komma att i krig vara verksamma i de inre utrymningsområdena. F. n.

torde det icke vara möjligt att med någon bestämdhet ange detta antal. De

i marspromemorian och av utredningen angivna siffrorna synes vara alltför

överslagsmässiga för att kunna utgöra någon säker grundval för bedömandet

av skyddsplatsbehovet. Härför torde erfordras en ingående undersökning

av bl. a. vilken verksamhet som i krig måste uppehållas i berörda områden.

Vid planeringen av befolkningsskyddsrummen bör vidare beaktas, att de

skyddssökande enligt vad jag förut anfört måste kunna beredas liggplats i

skyddsrummen. Det blir därför nödvändigt, att beräkna betydligt större

utrymme per person än vad som legat till grund för utredningens uppskattning

av kostnaderna för sådana skyddsrum. Jag är emellertid icke beredd

att nu förorda något visst program för utbyggandet av dessa skyddsrum

men anser att ett sådant bör föreläggas riksdagen så snart erforderliga förberedelser

härför blivit färdiga.

De i det föregående uppdragna riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet

torde föranleda vissa ändringar i civilförsvarslagen. Visserligen

synes det senare bli nödvändigt med en genomgripande revision av

lagen, varför i avvaktan härpå inga andra ändringar bör göras än som kan

anses oundgängliga för att de nya principerna skall kunna tillgodoses.

Emellertid är det enligt min mening icke möjligt, att som utredningen föreslagit

inskränka sig till att förorda, att länsstyrelserna meddelar generella

dispenser från skyldigheten att inrätta normalskyddsrum eller att utge fastighetsägarbidrag

i områden där sådan skyldighet icke längre anses böra

föreligga.

Vad först beträffar befolkningsskyddsrummen stadgas f. n. i 22 § andra

stycket, att Konungen äger föreskriva att i vissa orter eller delar därav

skall anordnas skyddsrum, avsedda för hela civilbefolkningen inom särskilda

större upptagningsområden. Enligt vad jag tidigare anfört bör sådana

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 är 1956

skyddsrum i fortsättningen huvudsakligen inrättas inom de inre utrymningsområdena,

d. v. s. de områden i de största städerna, som inför ett

krigshot först och främst bör utrymmas och där utrymningen bör drivas

längst. Skyddsrummen skulle då i första hand tillgodose skyddsbehovet

för dem som även i krig skall stanna kvar i dessa områden. I andra hand

skulle skyddsrummen kunna användas som tillfälligt skydd för ett större

antal personer i avvaktan på att utrymningsåtgärder hinner vidtagas. Med

denna inriktning bör man enligt min mening icke binda planeringen vid

att varje skyddsrum skall vara avsett för hela civilbefolkningen inom visst

upptagningsområde. Jag föreslår därför en ändring i 22 § andra stycket av

innehåll, att Konungen äger föreskriva att i ort, som avses i paragrafens

första stycke, eller viss del därav skall anordnas skyddsrum, avsedda för

civilbefolkningen inom ifrågavarande område.

Enskilda skyddsrum skall jämlikt 24 § inrättas inom område eller å

plats, där enligt organisationsplanen särskilt civilförsvar skall vara organiserat.

Civilförsvarsstyrelsen har i anvisningar för upprättande av organisationsplan

föreskrivit bl. a., att särskilt civilförsvar skall organiseras

inom område med sammanhängande markerad tätbebyggelse, där folkmängden

uppgår till minst 500 och boendetätheten till minst 25 invånare

per hektar. I enlighet med vad jag tidigare förordat bör skyldigheten att

anordna enskilda normalskyddsrum icke bibehållas i de inre utrymningsområdena

och ej heller i de mindre tätorter, som icke kan anses utgöra

anfallsmål. Civilförsvarsutredningen avser att senare framlägga förslag rörande

det särskilda civilförsvaret. Det är därför för tidigt att nu taga ställning

till huruvida skyldigheten att organisera särskilt civilförsvar bör

upphöra i de områden, där enskilda skyddsrum icke vidare skall inrättas.

Det i fråga om skyldigheten att vidtaga nämnda civilförsvarsåtgärder föreliggande

sambandet måste därför brytas. Som jag tidigare sagt torde det

böra ankomma på central myndighet att göra den riskbedömning, som bör

ligga till grund för avgörandet inom vilka områden och på vilka platser

enskilda skyddsrum i fortsättningen skall inrättas. På anförda skäl förordar

jag, att 24 § 1 mom. ändras så att det överlämnas åt Konungen eller

efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen att bestämma nyssnämnda

områden och platser. Bestämmandet av dessa områden och platser

bör ske utan onödig tidsutdräkt. Det stora flertalet fall synes kunna

avgöras efter schematiska linjer och således utan omgång. Jag föreslår

därför, att lagändringen får träda i kraft redan den 1 januari 1957. Då för

ett mindre antal orter en mera ingående prövning torde bli nödvändig förordar

jag emellertid att i en övergångsbestämmelse stadgas, att intill dess

Konungen eller civilförsvarsstyrelsen för område eller plats meddelat beslut

som avses i 24 § 1 mom. skall i fråga om skyldigheten att inom området

eller å platsen inrätta enskilt skyddsrum tillämpas de vid lagändringens

ikraftträdande gällande bestämmelserna.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 ur 1956

När jag här intagit den ståndpunkten att normalskyddsrum icke längre

skall behöva inrättas i vissa orter där detta f. n. är påbjudet följer näppeligen

därav att skyddsrum som redan finns å sådana orter skall slopas.

Detta skulle förutsätta att skyddsrum i dessa orter anses helt sakna värde.

Så är emellertid ej förhållandet även om en bedömning av behovet å ena

sidan och kostnaden å den andra lett till att man ansett sig böra avstå

iiån ny uppförande. Enligt o9 § 1 inom. är det en förutsättning för skyldigheten

att utrusta och underhålla enskilt skyddsrum att sådant enligt gällande

bestämmelser skall finnas för den anläggning eller byggnad, varom

fråga är. Därest inom visst område skyldigheten att förse anläggningar och

byggnader med enskilda skyddsrum upphör, bortfaller alltså även skyldigheten

att utrusta och underhålla där inom redan befintliga skyddsrum. Jag

''iH därför i anslutning till ändringen i 24 § föreslå en övergångsbestänimelse

av innehåll, att den i civilförsvarslagen stadgade skyldigheten att

utiusta och underhålla enskilt skyddsrum skall avse jämväl skyddsrum,

som finnes inrättat inom område eller å plats, där skyldigheten att förse

anläggningar och byggnader med skyddsrum kommer att upphöra. Denna

regel bör emellertid icke göras generellt tillämplig i fråga om alla sådana

områden och platser. I de förut berörda inre utrymningsområdena t. ex.

torde skyrddet i allmänhet icke alls böra bygga på normalskyddsrum. Det

torde därför få ankomma på Konungen eller efter Konungens bemyndigande

civilförsvarsstyrelsen att förordna i vilka områden sagda utrustnings-

och underhållsskyldighet skall fortbestå. Därvid bör också anges

vilka slag av skyddsrum som avses med sådant förordnande. De provisoriska

skyddsrum, som anordnades innan lagen den 1 mars 1940 om skyldighet

för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum

m. m. trädde i kraft, bör sålunda i regel icke omfattas därav.

Vissa övergångssvårigheter torde jämväl komma att ge sig tillkänna i vad

gäller skyldigheten att utge s. k. fastighetsägarbidrag. Härom stadgas i 59

b § jämfört med 59 § 2 inom., att om länsstyrelse med hänsyn till att

skyddsbehovet för viss anläggning eller byggnad enligt organisationsplanen

kan tillgodoses genom ett befolkningsskyddsrum befriat ägaren från skyldigheten

att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum för anläggningen

eller byggnaden, så inträder i stället en plikt för ägaren att till

kommunen utge bidrag för skyddsrumskostnad. Upphör skyldigheten att

förse anläggningar och byggnader med enskilt skyddsrum i område där befolkningsskyddsrum

anlagts, så bortfaller också grunden för nämnda bidragsplikt

även om anläggningen eller byggnaden är belägen inom skyddsrummets

upptagningsområde. Med hänsyn härtill torde frågan om bibehållande

av bidragsplikten över huvud taget böra upptagas till prövning. Detta

framstår så mycket mera motiverat som summan av hittills beslutade fastighetsägarbidrag

enligt vad som upplysts mig är mycket blygsam, huvudsakligen

beroende på att nybebyggelsen inom de områden dit befolknings
<)

B ilning till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 185

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 dr 1956

skyddsrummen förlagts varit obetydlig. Tillräckligt underlag för en sådan

prövning föreligger emellertid icke nu, varför frågan måste underkastas

ytterligare behandling. I avvaktan på att denna fråga kan avgöras torde

länsstyrelserna med stöd av 59 b § andra stycket kunna medge befrielse

från bidragsplikten.

6. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ett i enlighet med det anförda inom inrikesdepartementet

upprättat förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944

(nr 536), av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ingvar Mellquist

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här utelämnats. ,

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

83

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 september

1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över inrikesärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 29 juni 1956, hade Kungl.

Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om

ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 19H (nr 536).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn Stig Nordlund.

Lagrådet yttrade: Enligt vad lagrådet inhämtat är det meningen, att stadgandet

i andra stycket av de föreslagna övergångsbestämmelserna skall

kunna vinna tillämpning även i de fall att, sedan genom beslut enligt 24 §

1 inom. för visst område eller viss plats bestämts skyldighet att inrätta enskilt

skyddsrum, skyldigheten genom nytt beslut bringas att upphöra. Med

hänsyn till stadgandets plats bland övergångsbestämmelserna kan dess avfattning

knappast anses otvetydigt ge vid handen att det skall äga tillämplighet

jämväl i dessa fall, något som ej heller framgår av motiveringen. Det

synes däiför kunna ifrågasättas, huruvida icke förevarande bestämmelse

borde utbytas mot eu allmän föreskrift i 59 §. Då del huvudsakligen är övergångsfallen,

som kunna antagas få praktisk betydelse, synes det dock försvarligt

att upptaga stadgandet bland övergångsbestämmelserna.

I övrigt lämnas förslaget av lagrådet utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 Or 1956

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 september

1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets den 6 september

1956 avgivna utlåtande över det den 29 juni 1956 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944

i nr 536) och anför.

Lagrådet, som i övrigt lämnat förslaget utan erinran, har funnit det kunna

ifrågasättas, huruvida icke stadgandet i andra stycket av de föreslagna övergångsbestämmelserna

—- med hänsyn till att stadgandet avsetts skola äga

tillämplighet jämväl i andra fall än övergångsfallen — borde utbytas mot

en allmän föreskrift i 59 § civilförsvarslagen. Enär stadgandets huvudsakliga

praktiska betydelse kan antagas hänföra sig till övergångsfallen, har

lagrådet dock ansett den föreslagna placeringen försvarlig.

Avsikten är, att berörda stadgande skall erhålla den vidsträcktare tillämplighet

lagrådet angivit. Anledningen till att det likväl upptagits bland övergångsbestämmelserna

är att jag, som jag framhöll i samband med remissen

till lagrådet, i avvaktan på en förestående genomgripande revision av civilförsvarslagen

icke ville föreslå andra ändringar däri än som kan anses oundgängliga

för att de nya principerna skall kunna tillgodoses. Lagrådets uttalande

synes mig icke böra föranleda någon ändring i lagförslaget.

Vid remissen till lagrådet berörde jag vissa av civilförsvarsstyrelsen kort

dessförinnan överlämnade förslag avseende bl. a. en modifierad typ av normalskyddsrum.

Dessa förslag är nu efter remissbehandling föremål för

prövning i inrikesdepartementet. Med hänsyn till därvid framkomna omständigheter

torde mitt uttalande å s. 74 i remissprotokollet rörande skyddsavståndet

för nuvarande standardtyp av normalskyddsrum i nybyggda hus

böra förtydligas. Dessa skyddsrum synes sålunda på angivna avstånd av 7,5

km resp. 1—1,5 km från nollpunkten i regel ge godtagbart skydd mot alla

verkningar av en höghöjdsdetonerande väte- resp. uranbomb, varemot vid

låghöjdsdetonation av sådana bomber risk föreligger för att skyddsrummen

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1956

85

på grund av skador som förorsakats av tryckvågen icke ger tillräckligt skydd

mot den radioaktiva strålningen från utfallande partiklar och stoft.

Föredraganden hemställer härefter, att förut omförmälda lagförslag måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingvar Mellquist

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:376 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 19M a1 i texten
  2. 2LU 1956:52 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 194t s. 1 i texten