Angående ytterligare understöd till båttrafiken i Stockholms skärgård
1956-10-26 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:196, Angående ytterligare understöd till båttrafiken i Stockholms skärgård
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1956
1
Nr 196
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ytterligare understöd
till båttrafiken i Stockholms skärgård; given
Stockholms slott den 26 oktober 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen underställes riksdagens prövning fråga om ytterligare understöd
till båttrafiken i Stockholms skärgård med ett belopp om 134 000
kronor i anslutning till en mellan Stockholms stad och Waxholmsbolaget
träffad överenskommelse om viss ytterligare subventionering av bolagets
trafik.
Vidare behandlas i propositionen fråga om överläggningar mellan representanter
för berörda intressen angående båttrafiken inom Waxholmsbolagets
trafikområde.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 196
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 196 ur 1956
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet
å Stockholms slott den 26 oktober 1956.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, finans- och kommunikationsdepartementen
samt statsrådet Hjalmar Nilson anför chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, följande.
Skärgårdstrafiken i Stockholms län har sedan lång tid varit föremål för
statsmakternas intresse. Sålunda har behovet av kommunikationer till och
från öarna i länets skärgård ingående behandlats av statliga kommittéer,
nämligen av 1938 års och 1945 års skärgårdsutredningar samt 1949 års skärgårdstraf
^kommission.
Huvudtanken i den av kommissionen förordade planen för skärgårdstrafikens
ordnande — som godkändes av statsmakterna (prop. 163/1952, SU
152/1952 och Rskr. 300/1952) — var, att trafiken skulle ordnas genom kombinerade
land- och sjötransporter, därvid sjötransporternas längd borde begränsas.
Huvudansvaret för den reguljära båttrafiken borde övertagas främst
av järnvägsbolagen inom området samt de till dessa hörande bussföretagen.
Då en förbättring och utbyggnad av skärgårdsområdets vägsystem ansågs
vara den viktigaste förutsättningen för att landstrafikföretagen skulle kunna
övertaga huvuddelen av transportarbetet, framlade kommissionen ett program
för väg-, bro- och färj anläggningar, som borde utföras under en sexårsperiod.
Intill dess vägprogrammet hunnit utföras kunde emellertid, påpekade
kommissionen, fordras speciella ingripanden bl. a. för att tillförsäkra
befolkningen på vissa öar reguljära förbindelser.
Inom den begränsade sektor av Stockholms skärgård, som från Arholma
i norr sträcker sig till Husaröskärgården i öster och Vaxholmsskärgården i
söder, utföres båttrafiken av Waxholms nya ångfartygs aktiebolag. Medan
båttrafiken inom övriga delar av skärgården fortgår utan bidrag från det
allmänna, har under eu följd av år understöd av statsmedel utgått till Waxholmsbolaget
för vintertrafik i Stockholms skärgård. Sålunda subventionerades
denna bolagets trafik under seglationsåren (den 1 maj—den 30 april)
1948/49—1951/52 enbart med statsmedel å tillhopa 1 322 000 kronor.
Sedan Waxliolmsbolaget anmält, att det icke utan ökade driftsbidrag kun
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 196 ur 1956
3
de fortsätta trafiken i skärgården, träffades — efter förhandlingar mellan
kommunikationsdepartementet, representanter för de kommunala intressena
samt Waxholmsbolaget — den 28 februari 1952 mellan Stockholms
stad och bolaget avtal att bolaget fr. o. in. den 1 maj 1952 under sju år skulle
enligt vissa fastställda minimiturlistor ombesörja trafiken inom det av bolaget
trafikerade, nyss nämnda området av Stockholms skärgård. Bolaget skulle
för sitt trafikåtagande från staden få dels ett amorteringslån dels ock årliga
driftsbidrag. Driftsbidragen bestämdes genom tilläggsavtal den 28 mars
1952 slutligen till 490 000 kronor per år vid dåvarande penningvärde med
årlig reglering efter förändringar i socialstyrelsens rensade levnadskostnadsindex
(medelindex) med år 1935 som basår. I förstnämnda avtal stadgades
vidare bl. a., att bolaget icke skulle svara för några som helst följder av ekonomisk
eller faktisk force majeure. Sedan riksdagen lämnat sitt godkännande,
lämnade Kungl. Maj :t å statens vägnar den 31 maj 1952 utfästelse att
till staden såsom bidrag till vintertrafiken ettvart av åren 1952—1959 utgiva
hälften av det driftsbidrag, som staden enligt bestämmelserna i avtalen
kunde komma att vara förpliktad tillgodoföra bolaget. På grund av en liknande
utfästelse erlägger Stockholms läns landsting årligen till staden ett
indexregleral belopp å ursprungligen 75 000 kronor.
På grund av avtalen och statens nämnda utfästelse har av statsmedel för
bolagets vintertrafik till staden hittills utbetalts tillhopa 1 212 538 kronor
80 öre, därav under innevarande budgetår 253 431 kronor 37 öre. Av sistnämnda
belopp avser 225 000 kronor ersättning enligt avtalet den 28 februari
1952, 10 000 kronor ersättning enligt avtalet den 28 mars samma år
efter viss jämkning av i detta avtal stadgat ersättningsbelopp samt 18 431
kronor 37 öre indextillägg enligt avtalens bestämmelser på ifrågavarande
båda belopp.
Även med dessa årliga driftsbidrag och oaktat passagerarfrekvensen under
avtalstiden förblivit i stort sett oförändrad har Waxholmsbolagets ekonomi
försämrats. Detta framgår av en den 21 juni 1956 till handelsdepartementet
inkommen skrivelse från länsstyrelsen i Stockholms län. I skrivelsen
— som jämväl redovisar en omfattande utredning rörande Stockholmsskärgårdens
kommunikationer och därmed sammanhängande problem —
anföres om bolagets ekonomiska förhållanden i huvudsak följande.
Waxholmsbolaget befinner sig för närvarande i ett mycket besvärligt ekonomiskt
läge. Tonnaget är fortfarande i betydande utsträckning gammalt
och omodernt samt drager synnerligen betydande bemannings- och bränslekostnader.
En förnyelse och modernisering av fartygen skulle väsentligen
nedbringa dessa kostnader men härför krävs en kapitalinvestering till betydande
belopp, som måste finansieras genom lån. Subventionsersättningen
har visat sig otillräcklig. Bolaget har därför trätt i förhandlingar med Stockholms
stad om revision av subventionsavtalet och därvid ifrågasatt åtminstone
en fördubbling av det årliga subventionsbeloppet. Icke ens en sådan
förhöjning skulle dock tillåta förnyelse eller modernisering av tonnaget i
nämnvärd omfattning. Om bolaget icke erhåller ett väsentligt förstärkt ekonomiskt
stöd, torde bolaget icke under någon längre tid vara i stånd att fortsätta
trafiken.
4
Kungi. Maj.ts proposition nr 196 år 1956
I skrivelsen behandlar länsstyrelsen som nämnts vidare hela skärgårdens
trafikproblem. Länsstyrelsen — som anser tiden vara inne för en definitiv
lösning av problemen — anger för sin del två tänkbara lösningar av framtida
trafikbehov. Det ena alternativet — som förutsätter att Saltsjö- och
Nynäsbanorna svarar för en tillfredsställande båttrafik i anslutning till
företagens järnvägs- och bussförbindelser — är att ge Waxholmsbolaget en
effektiv hjälp, som sätter bolaget i stånd att driva trafiken ekonomiskt. För
det fall att berörda företag, vart inom sitt område, icke kan tillfredsställande
sköta båttrafiken, bör enligt länsstyrelsen å andra sidan övervägas att
förverkliga den flera gånger framförda tanken på ett statskommunalt företag.
I samband med sistnämnda alternativ väcker länsstyrelsen tanken på
ett koncessionssystem för skärgårdstrafiken. Länsstyrelsen tager ej ståndpunkt
till frågan om vilken lösning som bör väljas utan förordar att Kungl.
Maj :t för behandling av ifrågavarande spörsmål måtte utse en förhandlingskommission
— innefattande representanter för staten, staden och landstinget
— med uppgift att uppdraga riktlinjerna för organisationen av båttrafiken
i skärgården.
Djurö kommunalfullmäktige har i en den 26 juni 1956 till handelsdepartementet
inkommen skrivelse framlagt sina synpunkter på sjötrafiken i
kommunen.
Över länsstyrelsens och kommunalfullmäktiges skrivelser har avgivits yttranden
av statskontoret och sjöfartsstgrelsen. Båda dessa myndigheter framhåller,
att den omständigheten, att Waxholmsbolaget anser sig satt ur stånd
att utan förhöjda driftsbidrag fullgöra sina trafikåtaganden enligt avtalet
den 28 februari 1952 ger anledning att ompröva berörda subventionsavtal.
Statskontoret yttrar härutinnan bl. a., att ehuru vägbyggnadsprogrammet av
statsfinansiella skäl icke kunnat genomföras i den omfattning som förutsattes
vid avtalets tillkomst utbyggnaden av vägnätet bör medföra dels en icke
oväsentlig minskning av Waxholmsbolagets trafikprestationer och därmed
en viss begränsning av driftsutgifterna och dels en omfördelning av statens,
stadens och landstingets ansvar för subventionsbidragen. Statskontoret anser,
att det bör ankomma på staden och landstinget att svara för större bidragsandelar
än hittills.
I skrivelse den 29 september 1956 har länsstyrelsen, med bifogande av
viss utredning, ånyo hemställt om tillsättande av den föreslagna kommissionen.
Departementschefen
Utgångspunkten från statens sida vid behandlingen av frågan om ordnandet
av kommunikationerna i Stockholms skärgård har varit, att staten
har skyldighet att tillse att ''den bofasta skärgårdsbefolkningens behov av
fastlandsförbindelser tillgodoses i rimlig utsträckning. Enligt de av stats
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 196 ur 1956 5
makterna år 1952 fastställda riktlinjerna skulle detta ske genom kombinerade
land- och sjötransporter, därvid vägsystemet skulle utbyggas och sjötransporternas
längd förkortas. I avbidan på genomförandet av detta program
skulle visst stöd givas åt sjötrafiken.
I enlighet med dessa riktlinjer har staten nedlagt betydande belopp till
förbättrande av vägförbindelserna — låt vara att det av statsmakterna godkända
vägprogrammet för Stockholms skärgård hittills icke kunnat helt
genomföras i avsedd omfattning. Statens utgifter för vägbyggnader i Stockholms
skärgård har sålunda under åren 1951—1955 uppgått till 15,6 miljoner
kronor. Inom den begränsade del av skärgården, som Waxholmsbolaget
enligt 1952 års avtal har skyldighet att trafikera, har staten under samma
tid nedlagt närmare 2,2 miljoner kronor för sådana vägbyggnader. Sedan
avtalet ingicks har vidare inom Waxholmsbolagets trafikområde inrättats
tre färjleder, som också bekostats av statsmedel. För dessa färjor
jämte tillfartsleder har använts 2,9 miljoner kronor. Utgifter för iordningställande
av bryggor inom Stockholms skärgård uppgår för samma
tidsperiod till 900 000 kronor, därav 100 000 kronor inom Waxholmsbolagets
trafikområde,
Förutom till nu angivna ändamål har staten lämnat betydande direkta
bidrag till Waxholmsbolagets vintertrafik. Sålunda har staten till bolaget
fr. o. in. seglationsåret 1948/49 hittills utbetalt tillhopa ca 2 534 500 kronor,
därav under avtalstiden ca 1 212 500 kronor. Sistnämnda belopp jämte
bidragen från Stockholms stad och Stockholms läns landsting har emellertid,
oaktat bolaget under avtalstiden haft vissa realisations- och försäkringsintäkter
på försålda och havererade fartyg, icke kunnat förhindra att
bolaget kommit i ekonomiska svårigheter. De dåliga driftsresultaten har
återspeglats i stigande likviditetsunderskott. Orsakerna härtill torde icke
kunna utan närmare undersökning med full säkerhet fastställas.
Sedan bolaget i början av sistförflutna sommar, under hänvisning till betydande
driftsförluster, låtit förstå, att bolaget icke skulle kunna fortsätta
med trafiken inom sitt trafikområde utan ökat stöd i form av ungefär
en fördubbling av subventionsbeloppen samt bolagets ståndpunkt delgivits
handelsdepartementet genom stadens förmedling, förklarade jag i slutet av
juni månad för stadens representanter, att jag för det dåvarande icke kunde
förorda ytterligare driftsbidrag från statens sida under avtalsperioden.
Samtidigt lät jag igångsätta vissa undersökningar inom handelsdepartementet
för att den situation, som kunde uppstå därest bolaget skulle upphöra
med trafiken, skulle kunna bemästras genom ingripande från statens
sida.
Vid extra bolagsstämma den 3 september 1956 beslöt Waxholmsbolaget
till staden anmäla, att bolaget, på grund av ekonomisk force majeure enligt
§ 7 i avtalet den 28 februari 1952, icke kunde fullgöra sina åtaganden
enligt nämnda avtal. Till grund för bolagsstämmans beslut låg eu utredning
angående bolagets ekonomiska ställning den 30 juni 1956, vilken utredning
gav vid handen att bolagets verksamhet medfört en förlust av
6
Kinujl. Maj.ts proposition nr li)6 ur 1956
427 900 kronor — motsvarande något mindre än eu tredjedel av aktiekapitalet
— samt en likviditetsbrist å 959 200 kronor. Bolagsstämmans beslut
delgavs samma dag staden, som underrättade handelsdepartementet i
skrivelse den 4 september 1956.
Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj :t genom
beslut den 7 september 1956 åt sjöfartsstyrelsen att i samråd med berörda
myndigheter följa frågan om nedläggandet av Waxholmsbolaget och —
därest det skulle visa sig erforderligt — skyndsamt inkomma med förslag
till åtgärder för att under den kommande vintern i lämplig omfattning
ordna trafikmöjligheter för den bofasta befolkningen på de öar utan landförbindelse,
vilka hittills vintertid trafikerats av bolaget. Rörande styrelsens
arbete med denna fråga har jag erhållit fortlöpande informationer.
I anslutning härtill upptogs under september detta år förhandlingar med
representanter för Stockholms stad i sytte att undersöka om möjligheter
funnes för sådant ytterligare stöd åt Waxholmsbolaget, som skulle giva eu
lösning av trafikproblemet under den närmaste tiden genom en fortsättning
av bolagets drift. Sedan enighet uppnåtts mellan handelsdepartementet och
stadens representanter har — under förutsättning av stadsfullmäktiges
godkännande samt ekonomiska bidrag från statens och landstingets sida
— den 20 oktober 1956 med Waxholmsbolaget träffats en tilläggsöverenskommelse,
enligt vilken bolaget avstår från att till grund för befrielse före
den 1 oktober 1957 från sina förpliktelser enligt avtalen den 28 februari och
den 28 mars 1952 åberopa omständigheter, vilka nu föreligger eller nu kan
beräknas senare inträffa. Som motprestation förbinder sig staden att utöver
den ersättning, som jämlikt berörda båda avtal skall utgå till bolaget
för tiden den 1 maj 1956—den 30 april 1957, utbetala eu tilläggsersättning
å 400 000 kronor. Förutsättning för giltigheten av detta tilläggsavtal är att
staten hidrager till stadens utgifter för tilläggsersättningen med 134 000
kronor.
Då jag, såsom torde framgå av det förut anförda, nu är beredd förorda
att staten bidrager till tilläggsersättningen i enlighet med vad tilläggsavtalet
förutsätter, får jag till stöd härför anföra följande. Enligt min mening
innebär statens ursprungliga utfästelse i subventionsfrågan, att staten har
att bidraga allenast vid vintertrafikens upprätthållande inom bolagets trafikområde.
Utfästelsen bygger sålunda på den vedertagna principen att statens
skyldighet är begränsad till att tillse att den bofasta befolkningens berättigade
anspråk på förbindelser med fastlandet tillgodoses i rimlig utsträckning.
Från stadens sida har också vitsordats, att utfästelsen bygger
på denna princip. De genom sjöfartsstyrelsen gjorda undersökningarna hur
trafiken under återstående del av innevarande seglationsår inom ifrågavarande
område skulle kunna ordnas, därest Waxholmsbolaget nedlade
driften, samt vilka kostnader som skulle vara förbundna härmed, synes ge
vid handen, att statsverkets utgifter skulle kunna hållas inom en ram,
som ungefärligen motsvarar vad staten nu erlägger till Stockholms stad i
samband med stadens hittillsvarande avtal med Waxholmsbolaget. Med
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 196 är 1956
hänsyn härtill kan i och för sig göras gällande att anledning saknas för
staten att bidraga till tilläggsersättningen.
Emellertid är att märka att de gjorda beräkningarna beträffande kostnaderna
för en av staten ombesörjd båttrafik under instundande vinterperiod
är endast ungefärliga. Undersökningarna har nämligen ej kunnat
göras så ingående att man kommit fram till exakta siffror. Vidare har staten
avtalsenligt redan erlagt huvuddelen av det belopp staten har att för
innevarande seglationsår utgiva enligt gällande avtal. Med hänsyn till bolagets
ställning måste man räkna med svårigheter att snart återfå den del
av det erlagda subventionsbeloppet, som skulle belöpa på tiden efter det
bolaget inställt driften. Det är sålunda att räkna med att för uppehållande
av trafiken genom statens försorg under den instundande vinterperioden i
allt fall skulle erfordras vissa ytterligare medel.
I anslutning härtill vill jag framhålla, att enligt den nu träffade preliminära
överenskommelsen tilläggsersättningens belopp är något lägre än vad
som ifrågasattes vid de första kontakterna i frågan i juni i år. Därjämte har
vunnits en enligt min mening — med hänsyn till subventionsgivarnas i viss
män skilda intressen i fråga om båttrafikens dimensionering inom Waxholmsbolagets
skärgårdsområde — rimligare fördelning av bidraget mellan
subventionsgivarna. Av tilläggsersättningen har staten att svara för ett belopp,
som uppgår till endast omkring en tredjedel, medan enligt huvudavtalet
statens andel av subventionen utgör hälften.
Till stöd för den av mig nu förordade åtgärden kan ytterligare åberopas,
att det kan ifrågasättas om kommunikationsproblemen inom Waxholmsbolagets
trafikområde i fortsättningen kan lösas i enlighet med det arrangemang,
som träffats genom 1952 års avtal med bolaget. I förevarande läge, då
underlag saknas för bedömning av denna fråga, kan genom en tillfälligt ökad
subventionering av Waxholmsbolagets trafik vinnas den tid, som erfordras
för en undersökning av nämnda problem. Det har från min sida under förhandlingarna
med stadens representanter uttryckligen framhållits, att det
ifrågasatta extra subventionsanslaget är att betrakta som en engångsåtgärd
och att det icke är prejudicerande för framtiden. Under dessa förhandlingar
har vidare betonats att en förutsättning för en tilläggsersättning till bolaget
är att mellan subventionsgivarna kommer till stånd överläggningar om hur
skärgårdstrafiken bör ordnas efter innevarande seglationsår. Självfallet bör
statens engagemang för återstående del av 1952 års avtals giltighetstid begränsas
till vad som följer av den princip, på vilken statens år 1952 lämnade
utfästelse vilar, nämligen all statens engagemang ej får överstiga vad
som kan beräknas motsvara statens kostnader för vintertrafikens upprätthållande.
Stockholms stad har nu i en den 25 oktober 1956 dagtecknad skrivelse
hemställt, att förhandlingar rörande skärgårdstrafikens ordnande
efter den 1 oktober 1957 snarast möjligt måtte upptagas mellan representanter
för staten, staden och landstinget. Under dessa omständigheter anser
även jag, att förhandlingar i ämnet snarast bör komma till stånd. Jag avser
att senare denna dag utverka Kungl. Maj:ts bemyndigande att få tillkalla
företrädare för staten i dessa förhandlingar.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 196 år 1956
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
till Ytterligare understöd åt båttrafiken i Stockholms skärgård
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1956/57
under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
134 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Rutger Croneborg
561663 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1956:403 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående ytterligare understöd till båttrafiken i Stockholms skärgård. a1 i texten
- SU 1956:213 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare understöd till båttrafiken i Stockholms skärgård jämte i ämnet väckt motion. s. 1 i texten