Angående godkännande av 1954 års internationella konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja m. m
60 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 57 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:23, Angående godkännande av 1954 års internationella konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
1
Nr 23
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
av 1954 års internationella konvention till förhindrande
av havsvattnets förorening genom olja m. m.;
given Stockholms slott den 30 december 1955.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed
dels äska riksdagens godkännande av 1954 års internationella konvention
till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja,
dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till
1) lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg; samt
2) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att Sverige ratificerar 1954 års oljeskadekonvention,
som har till syfte att motverka att havsvatten förorenas genom oljeutvinning
från fartyg. Konventionens viktigaste bestämmelse innefattar ett
förbud mot att från fartyg om minst 500 bruttoton utsläppa olja av mera
beständig art inom vissa zoner av havet, vilka i regel sträcker sig 50 sjömil
från land.
Vidare föreslås i propositionen antagande av sådan lagstiftning som erfordras
för konventionens ratificering. Lagstiftningen går något längre än
vad som direkt föranledes av konventionen och innefattar, såvitt avser
svenskt havsområde och Sveriges inre vattenvägar, bestämmelser mot all
förorening från fartyg, oavsett dettas storlek.
Enligt förslaget skall inom svenskt vattenområde vara förbjudet att
från fartyg uttömma vissa oljor. För andra fartyg än tankfartyg gäller förbudet
dock endast i den mån hamnarna förses med oljemottagningsanläggningar.
Kungl. Maj:t skall äga bestämma i vilka hamnar sådana anläggt
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 23
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
ningar skall finnas. Anläggningarna skall ombesörjas av hamnarna som avses
skola kunna täcka sina kostnader genom avgifter från fartygen. Förslaget
innefattar ett bemyndigande att i administrativ ordning meddela
bestämmelser mot vattnets förorening genom annat än olja.
Såvitt gäller område utanför svenskt territorium bemyndigas Kungl.
Maj:t att bestämma att förslagets förbud mot uttömning av olja skall äga
tillämpning å svenska fartyg om minst 500 bruttoton.
Förslaget stadgar att oljedagbok skall föras å fartygen för att möjliggöra
kontroll av lagens efterlevnad.
Lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1957.
Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1956
3
Förslag
till
Lag
om åtgärder mot vattenförorening från fartyg
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I vattenområde, som utgör svenskt territorium, må olja icke uttömmas
från fartyg. Utflöde av olja från fartyg i sådant vattenområde skall i den
mån så är möjligt förhindras.
Vidkommande annat vattenområde äger Konungen bestämma att vad i
första stycket sägs skall gälla i fråga om svenska fartyg med en hruttodräktighet
av minst 500 registerton eller beträffande vissa slag av sådana fartyg.
Med olja förstås i denna lag råolja och smörjolja samt tjock dieselolja
och annan beständig brännolja enligt vad Konungen därom närmare föreskriver.
Vad i lagen sägs om olja skall ock gälla oljehaltig blandning, vilken
till minst en tiotusendel utgöres av olja som nyss sagts.
2 §.
Utan hinder av vad i 1 § stadgas må uttömmas
a) oljehaltigt slagvatten, dock, såvitt avser fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton, endast därest vattnet icke innehåller annan olja än
smörjolja;
b) olja från fartyg, som ej är tankfartyg, då fartyget är på väg till hamn
utan sådan mottagningsanläggning, som i 5 § sägs; samt
c) bottensats, som utgöres av rester från rening av brännolja eller smörjolja
eller som härrör från tankfartygs lasttank och är av så fast beskaffenhet
att den ej kan pumpas ur tanken.
Uttömning, som avses under b) och c), skall dock ske så långt från land
som omständigheterna medgiva.
3 §.
Konungen eller myndighet som Konungen utser äger för visst svenskt vattenområde
meddela bestämmelser till förebyggande av att vattnet förorenas
genom sådant avfall från fartyg, som ej är olja, eller genom uttömning, som
avses i 2 §.
4 §•
Svenskt fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 register ton må ej
nyttjas till sjöfart med mindre fartyget, i enlighet med närmare föreskrifter
av Konungen eller myndighet som Konungen utser, är utrustat antingen med
anordningar till förebyggande av att beständig brännolja utflödar i fartyget
eller med inrättning, varmed slagvattnet före uttömning kan renas från olja.
Tillsyn å efterlevnaden av vad sålunda stadgas skall utövas enligt bestämmelserna
i lagen om tillsyn å fartyg.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
5 §•
I allmän hamn, som Konungen bestämmer, skall finnas anläggning för
mottagande av oljehaltig blandning från fartyg, som ej är tankfartyg. Närmare
föreskrifter rörande sådan anläggning meddelas av Konungen eller
myndighet, som Konungen utser.
Underlåter hamnens ägare att inrätta och driva anläggning som i första
stycket avses, äger Konungen eller myndighet, som Konungen utser, att på
ägarens bekostnad ombesörja att anläggningen inrättas och drives.
6 §•
Å svenskt tankfartyg, så ock å annat svenskt fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton skall av befälhavaren eller under hans tillsyn
av annan föras oljedagbok enligt närmare föreskrifter av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer. Konungen äger förordna att
oljedagbok skall, i den omfattning som finnes erforderlig, föras även i
andra fall.
Polismyndighet och tillsynsmyndighet enligt lagen om tillsyn å fartyg
ävensom tull- och lotsmyndighet samt, då fartyget befinner sig i utländsk
hamn, vederbörande utländska myndighet äga taga del av oljedagboken
och på begäran erhålla av befälhavaren till riktigheten bestyrkt utdrag
därav.
Vad i andra stycket sägs skall ock gälla beträffande oljedagbok eller motsvarande
anteckningar å utländskt fartyg, då fartyget befinner sig i svensk
hamn.
7 §•
Den som i strid mot denna lag uttömmer olja eller underlåter att vidtaga
åtgärd till förhindrande av att olja utflödar, så ock den som bryter mot bestämmelse
utfärdad med stöd av 3 § straffes med dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.
Befälhavare, vilken åsidosätter förbudet i 4 § eller bryter mot 6 § eller
föreskrift som utfärdats med stöd därav, straffes med dagsböter.
Uttömmes olja i strid mot denna lag eller åsidosättes förbudet i 4 §, straffes
fartygets redare liksom vore gärningen begången av honom själv, såframt
den skett med hans vetskap och vilja.
8 §•
Om laga domstol i mål rörande ansvar enligt denna lag skall vad i 313
och 328 §§ sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.
9 §•
Denna lag äger endast i den mån Konungen så förordnar tillämpning å
fartyg, som äges av svenska staten och icke är avsett att nyttjas till handelssjöfart
eller för resandes fortskaffande.
Genom lagen göres ej inskränkning i befogenhet, som följer av bestämmelserna
i hälsovårdsstadgan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957; dock skall 4 § träda i kraft
först den dag Konungen förordnar och skall intill samma dag uttömning av
slagvatten vara tillåten även om slagvattnet innehåller annan olja än smörjolja.
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
5
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen
Härigenom förordnas, att 8 kap. 2 § vattenlagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 KAP.
2 §.
Vad i denna lag sägs om avledande
av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten skall i tillämpliga delar
gälla jämväl utkastande, utsläppande
eller uppläggande av fast avfall
från samhälle eller fastighet så, att
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
därav kan förorenas. Konungen
eller myndighet, som av Konungen
utses, äger meddela särskilda bestämmelser
till förebyggande av sådan
vattenförorening. I enahanda
ordning må ock meddelas erforderliga
föreskrifter till förhindrande av
att vatten förorenas genom avfall från
fartyg.
Vad i denna lag sägs om avledande
av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten skall i tillämpliga delar
gälla jämväl utkastande, utsläppande
eller uppläggande av fast avfall
från samhälle eller fastighet så,
att vattendrag, sjö eller annat vattenområde
därav kan förorenas. Konungen
eller myndighet, som av Konungen
utses, äger meddela särskilda
bestämmelser till förebyggande av
sådan vattenförorening. Om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg är
särskilt stadgat.
Utöver de--— -— ---särskilt stadgat.
Med samhälle---— sådan anläggning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.
1 Senaste lydelse, se SFS 1955: 315.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 december 1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, vissa frågor rörande vattenförorening
genom uttömning av olja från fartyg m. m. samt anför därvid
följande.
På inbjudan av brittiska regeringen avhölls på våren 1954 i London en
internationell oljeskadekonferens, vid vilken Sverige var representerad. Vid
konferensen antogs den 12 maj 1954 en internationell konvention till förhindrande
av havsvattnets förorening genom olja samt åtta resolutioner med
rekommendationer i samma ämne. Oljeskadekonventionen undertecknades
av Sverige under förbehåll om ratifikation.
Sedan kommerskollegium i skrivelse den 22 december 1954 hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om ratificering av konventionen, uppdrog
Kungl. Maj :t den 14 januari 1955 åt kommerskollegium att i enlighet med
närmare angivna riktlinjer verkställa utredning rörande frågan om ratificering
av konventionen och inkomma med därav föranledda förslag. Därjämte
tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet samma dag i
enlighet med Kungl. Maj :ts samtidigt meddelade bemyndigande sakkunniga
att stå till kollegii förfogande för samråd i frågor rörande nämnda uppdrag
varjämte experter vid utredningen utsågs. Med skrivelse den 28 februari
1955 överlämnade kommerskollegium därefter till Kungl. Maj :t utredning
i saken samt förslag till lag om åtgärder till skydd mot förorening av vattenområde
genom olja från fartyg. I skrivelsen har kollegium förklarat
bl. a., att kollegium hade för avsikt att i samråd med de sakkunniga under
fortsatt utredning utarbeta förslag till administrativa detaljföreskrifter.
Utlåtanden över kommerskollegii båda skrivelser har efter remiss avgivits
av chefen för marinen, fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län, nordiska oljeskadekommitténs svenska avdel
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
ning, svenska hamnförbundet, svenska naturskyddsföreningen, svenska petroleum
institutet, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Sveriges fartygsbefälsförening,
Sveriges redareförening samt Sveriges varvsindustriförening.
överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser har vid sina utlåtanden
fogat yttranden, som införskaffats från myndigheter eller sammanslutningar,
däribland Stockholms och Göteborgs hamnstyrelser, stadsfullmäktige
i Malmö och Norrköping, drätselkammaren i Hälsingborg, drätselkammaren
och hamndirektionen i Luleå, drätselkammaren i Kristianstad, Umeå
stads hamndirektion och Skellefteå stads hamnstyrelse, Östergötlands och
Södermanlands handelskammare, Skånes handelskammare samt Västernorr - lands och Jämtlands läns handelskammare.
Skrivelser med hemställan om provisoriska åtgärder har inkommit från
nordiska oljeskadekommitténs svenska avdelning, föreningen för skidlöpningens
och friluftslivets främjande i Sverige, riksföreningen för simningens
främjande, svenska livräddningssällskapet, svenska turistföreningen,
Reso, folkrörelsernas rese- och semesterorganisation samt nordiska djurskyddsrådet.
Jag anhåller nu att få anmäla spörsmålet om Sveriges tillträde till konventionen
och därav föranledda lagstiftningsfrågor m. m.
Ra tificeringsf rågan
1954 års oljeskadekonvention
Oljeskadekonferensen konstaterar i resolution nr 1, att många länders
kuster och kustfarvatten är allvarligt utsatta för olj ef örorening och att denna
orsakar stor skada på kuster och stränder med hinder för bad och annan
hälsosam rekreation såsom följd, inverkar menligt på turistnäringen, medför
död och ödeläggelse för fågellivet och annan fauna samt sannolikt har
skadliga verkningar för fisken och de havsorganismer, varav den lever. Föroreningen
vållas framför allt av beständiga oljor, d. v. s. råolja, brännolja,
tjock dieselolja och smörjolja. Även om avgörande bevis saknas för att dessa
oljor förblir på havsytan under obegränsad tid, är det dock klart, att de
kvarblir där under mycket lång tid och kan föras mycket avsevärda sträckor
av strömmar, vind och rörelser i vattenytan och avlagras på stränderna.
Konferensen framhåller, att stora mängder av beständiga oljor regelbundet
utsläppes i havet av tankfartyg efter rengöring av tankar och genom utpumpning
av oljebemängt barlastvatten samt av torrlastfartyg, som brukar föra
barlastvatten i sina brännoljetankar.
Oljeskadekonventionen -—- som i engelsk text, med undantag av bilagan B,
och svensk översättning torde jämte rekommendationerna i svensk översättning
få bifogas detta protokoll som bilaga (bilaga A)— syftar till att
motverka förorening av nyss angivet slag. Konventionens regler avser därför
råolja, brännolja, tjock dieselolja och smörjolja samt oljelialtig blandning,
vari sådan olja ingår (art. I).
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
Räckvidden av konventionen är i så måtto inskränkt att den endast gäller
registrerade fartyg om 500 ton brutto eller mera. Utanför konventionen faller
därför örlogsfartyg och även marina hjälpfartyg (art. II).
Konferensen har funnit att det för närvarande icke är möjligt att genomföra
ett totalt förbud mot uttömmande av olja och ej heller att bestämma
någon tidpunkt från vilken uttömning av beständiga oljor i havet skulle
helt och hållet upphöra. Konventionens förbud mot oljeutvinning är därför
i första hand begränsat till vissa zoner. Zonerna är icke för alla fall enhetliga
utan de ha något olika omfattning beroende på om uttömningen sker
från tankfartyg eller torrlastfartyg, varmed avses alla fartyg som ej är tankfartyg.
Dessutom gives särskilda regler om zonens sträckning för vissa särskilt
angivna havsområden. Varje land har också möjlighet att besluta om
viss jämkning av utsträckningen av zonen utanför sitt territorium (art. III
och bilaga A).
Huvudregeln är att förbud mot oljeutvinning skall föreligga inom en zon
av 50 sjömil från land (bilaga A). För Nordsjön gäller den särskilda regeln
att zonen skall sträcka sig 100 sjömil från kusten utom utanför Norge.
Reglerna leder till att vissa områden i Östersjön och Nordsjön faller utom
zonerna. Förbudet skall för varje fördragsslutande lands fartyg gälla inom
samtliga zoner i världen.
Förbudet gäller i princip all uttömning av olja och oljehaltig blandning
inom zonerna (art. III). Emellertid upptar konventionen vissa undantag.
Sålunda avser förbudet ej uttömning av olja eller oljehaltig blandning som
sker med hänsyn till fartygets säkerhet eller för att förhindra skada å fartyg
eller last eller för att rädda människoliv till sjöss och ej heller utflöde
av olja eller oljehaltig blandning, som är föranlett av skada å fartyget eller
oundvikligt läckage, såvitt efter upptäckten därav alla rimliga försiktighetsåtgärder
vidtages för att förebygga eller minska utflödet. Hinder skall ej
heller föreligga för uttömning så långt från land som är praktiskt möjligt
av bottensats, som ej kan utpumpas från lasttankar i tankfartyg på grund
av sin fasta konsistens eller som utgöres av rester från rening eller klargöring
av brännolja eller smörjolja. Konventionen upptager även undantag
från uttömningsförbudet i fråga om oljehaltig blandning som ej innehåller
annan olja än smörjolja (art. IV och V). För torrlastfartygen gäller därjämte
det undantaget att olja och oljehaltig blandning får, då fartyget är på resa
till hamn utan mottagningsanordning av beskaffenhet, som angives i det
följande, uttömmas så långt från land som är praktiskt möjligt (art. III).
Överträdelse av förbud mot uttömning skall vara straffbar. Straffet får
ej vara lindrigare för en överträdelse utom ett lands territorialvatten än för
motsvarande förseelse, begången inom territorialvattnet (art. III och VI).
Konventionen innehåller vidare föreskrift om att fartyg skall vara försedda
med anordningar av beskaffenhet att hindra brännolja eller tjock
dieselolja att rinna ned i rännsten, vars innehåll länsas ut i havet utan att
först separeras (art. VII). Fördragsslutande regering har att tillse att i
vissa större hamnar, s. k. huvudhamnar, finns anordningar, som möjliggör
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
för fartyg som ej är tankfartyg att befria sig från rester av oljehaltigt barlast-
eller tankspolvatten (art. VIII). Utan att det föreskrives i konventionen
förutsättes att i oljelastningshamnar och reparationshamnar skall finnas
anordningar för mottagande av oljerester (resolution 4).
Å varje fartyg skall föras oljedagbok. Myndighet i fördragsslutande stat
skall, då fartyget befinner sig i hamn inom staten, äga granska dagboken
(art. IX).
Regeringen i fördragsslutande stat äger hos regeringen i det land, där fartyg
är registrerat, anmäla överträdelse av konventionen från fartygets sida
oavsett var överträdelsen ägt rum. Om tillräckliga skäl föreligger därtill,
skall i fartygets hemland rättsligt förfarande i anledning av förseelsen inledas
mot fartygets ägare och befälhavare (art. X).
Härutöver innehåller konventionen bestämmelser om viss underrättelseplikt
(art. XII), om sättet för slitande av tvister (art. XIII) och om ikraftträdande,
ändring, uppsägning, undantag vid krigsförhållanden in. m. (art.
XIV—XXI).
Konventionen träder i kraft tolv månader efter det den ratificerats avminst
tio stater, varav fem med envar ett tanktonnage av minst 500 000 registerton
brutto1 (art. XV: 1). Emellertid gäller konventionen ej i alla delar
omedelbart från ikraftträdandet. Sålunda inträder skyldighet att förse
fartyg med anordning, som hindrar brännolja och tjock dieselolja att rinna
ut i rännsten, först tolv månader efter konventionens ikraftträdande och under
samma tid föreligger ej heller förbud mot uttömning av oljehaltig blandning
av något slag från rännsten (art. V och VII). Vidare inträder skyldigheten
att ha mottagningsanordningar i vissa hamnar först tre år efter konventionens
ikraftträdande. Under denna tid har förbudet mot uttömning
för andra fartyg än tankfartyg endast den innebörden att oljehaltigt barlastvatten
eller tankspolvatten skall tömmas så långt från land som är praktiskt
möjligt (art. III och VIII).
Oljeskadekonventionen undertecknades med förbehåll om ratifikation av
tolv länder, bland dessa — förutom Sverige — Danmark, Finland, Norge, Förbundsrepubliken
Tyskland och Storbritannien. Konventionen stod öppen för
underskrift under tre månader och undertecknades under denna tid av ytterligare
åtta länder, däribland Nederländerna och Sovjetunionen.
De vid oljeskadekonferensen antagna resolutionerna avser bl. a. skapande
av nödiga förutsättningar för genomförande av ett fullständigt förbud
mot uttömning av beständiga oljor i havet och en ny konferens i saken, som
anses böra hållas inom tre år (nr 1), tillämpning av konventionens principer
även på fartyg, för vilka den ej gäller (nr 2), utarbetande av handledningar
till undvikande av olj ef örorening (nr 5), genomförande av konventionens
principer i avvaktan på konventionens ikraftträdande (nr 6) och
upprättande av nationella oljeskyddskommittéer (nr 7).
I detta sammanhang torde ock böra nämnas, alt Europarådets rådgivande
1 I juli 1954: Storbritannien, USA, Norge, Panama, Liberia, Italien, Frankrike, Sverige, Japan
och Nederländerna.
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1956
församling år 1954 på sitt sjätte ordinarie möte föreslagit att ministerkommittén
skall uppmana medlemsstaterna att godkänna oljeskadekonventionen
och omedelbart vidtaga de åtgärder, som avses i oljeskadekonferensens
resolution nr 6 (rådets rekommendation nr 68). Ministrarnas ställföreträdare
har på sätt anmälts för 1955 års riksdag i proposition nr 173 antagit
en resolution, vari medlemsstaterna uppmanas att snarast möjligt biträda
denna rekommendation.
Konventionen har hittills ratificerats endast av Storbritannien.
Kommerskollegium
I sina skrivelser har kommerskollegium, som tydligen förutsätter att arten
och omfattningen av oljeskadeproblemet numera är väl kända, ej närmare
diskuterat frågan om önskvärdheten och behovet av ratific
e r i n g från svensk sida av oljeskadekonventionen. Kommerskollegii framställning
utmynnar i hemställan att konventionen måtte ratificeras.
Kommerskollegium har i sin utredning belyst vilka åtgärder som behöver
vidtagas därest konventionen ratificeras. Sålunda erfordras vissa anordningar
å fartyg. Tolv månader efter konventionens ikraftträdande
måste nämligen alla av konventionen omfattade fartyg vara försedda med
kofferdammar, spilltråg eller andra anordningar av beskaffenhet att hindra
brännolja eller tjock dieselolja att rinna ned i fartygens rännstenar och
blandas i slagvattnet. Sådana anordningar, som redan i avsevärd utsträckning
finns i fartygen, är icke av mera omfattande art. Där de icke redan finns,
kan de utan större omgång inrättas under den lämnade tidsfristen. Kostnaderna
är icke avsevärda. För övrigt är att märka, att å fartyg, som är
försett med separator för oljehaltigt vatten, behöver kofferdam, spilltråg
eller liknande inrättning icke anbringas, därest rännstenarnas innehåll får
passera genom separatorn, innan det pumpas ut i havet.
Kommerskollegium påpekar att konventionen ej föreskriver, att å fartygen
skall finnas anordningar varigenom olja kan skiljas från vatten. För
tankfartygens del kan ej heller behov av separatorer eller liknande anordningar
anses föreligga. De mängder av oljehaltigt barlast- och tankspolvatten,
som dessa fartyg medför på väg till lastningsplatserna, kan behållas
ombord till dess att de, på sätt förutsätts, kan avlämnas i hamn. Vad åter
torrlastfartygen angår är konventionens regler om mottagningsanordningarna
i hamnarna utformade utifrån förutsättningen, att dessa fartyg skall
vara i stånd att på något sätt — med hjälp av en separator för oljehaltigt
vatten eller s. k. settlings- eller avskiljningstank eller annorledes — minska
den vätskekvantitet de kan behöva befria sig ifrån vid hamnbesök. Enligt
kommerskollegium finns flera typer separatorer i marknaden, men någon
helt fulländad konstruktion har ännu icke framkommit, och det har särskilt
anmärkts att de tar utrymme i anspråk som i vissa fall kan inverka
något på lastförmågan. På senare tid nybyggda fartyg torde emellertid i regel
ha försetts med separatorer. Kostnaderna för oljeseparatorer varierar
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
från 5 000 till 12 000 kronor för separatorer av ordinär typ och från 15 000
till 30 000 kronor för sådana av automatiskt reglerad typ. Kollegium framhåller
emellertid, att en väsentlig reducering av det oljehaltiga barlastvattnet
i regel kan ske genom s. k. settling, d. v. s. naturlig avskiljning av oljan
från vattnet genom att oljan flyter upp. Sådan avskiljning kan i fartyg, som
är försedda med djuptankar och andra för settling lämpade tankar, ske
utan särskild utrustning.
Vad beträffar oljemottagningsanläggningar i h a m narna
har kommerskollegium för att i möjlig mån klargöra spörsmålet om
arten och storleken av erforderliga anläggningar ävensom tid och kostnader
för deras utförande föranstaltat att dessa frågor upptagits till övervägande
av hamnstyrelserna i de tilltänkta huvudhamnarna. Också svenska hamnförbundet
har ingått på närmare prövning av dessa problem. Även om det
ej varit möjligt att erhålla annat än summariska beräkningar och ungefärliga
uppskattningar, anser kollegium likväl det inkomna materialet lämna
ledning för ett någorlunda pålitligt bedömande rörande storleksordningen
av ifrågavarande anläggningar på olika håll och kostnaderna för desamma.
Kollegium anser att frågan om oljemottagningsanordningarna ställer sig
väsentligt olika för tankfartygen och övriga fartyg. Mottagningsanordningar
för barlast- och tankspolvatten från tankfartyg erfordras endast vid lastningsplatserna
samt eventuellt i hamnar där större reparationsvarv finns.
De oceangående tankfartygen behöver i regel icke tillgång till någon mottagningsanordning
i svenska hamnar, enär de efter lossning av sina oljelager
i vanliga fall omedelbart intager vattenbarlast och återvänder för att
hämta ny last vid någon av de stora oljeutskeppningsplatserna i utlandet.
Endast för den händelse ett dylikt fartyg behöver undergå reparation vid
varv, uppstår här fråga om rengöring av oljetankar m. m. och avlämning
av oljerester. Huruvida mottagningsanordningar för sådant ändamål avsedda
även för tankrengöring av torrlastfartyg som skall repareras — bor
upprättas i svenska reparationshamnar, bör i första hand ankomma på varvens
bedömande. I sammanhanget betonar kollegium särskilt, att situationen
efter ratificering av konventionen för ifrågavarande fartygs vidkommande
icke i högre grad kommer att skilja sig från nu rådande förhållanden.
Fartyg, som önskar undergå fullständig tankrengöring i hamn, måste
för närvarande i regel för sådant ändamål anlita i utländska hamnar upprättade
servicestationer. En sak för sig är att vederbörande hamnmyndigheter
har stor anledning att intressera sig för tillkomsten och utförandet av
mottagningsanläggningar av nu angiven art. Det måste nämligen vara ändamålsenligt
att kombinera dem med det slags mottagningsanordningar som
enligt konventionen skall finnas inrättade i huvudhamnarna för mottagande
av oljerester från andra fartyg än tankfartyg. De hamnar, där kombinerade
anläggningar kan komma i fråga, är enligt kollegium Goteborg och
Malmö.
För de mindre kusttankfartygen, som ombesörjer transport av petro
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
leumprodukter från svenska oljeimporthamnar till upplagsplatser och konsumtionsorter
utefter kusten samt vid Vänern och Mälaren, erfordras moltagningsanordningar
vid oljelastningshamnarna. Dessa uppgår till ett tjugutal.
Kommerskollegium förutsätter, att mottagningsanordningar kommer
vid flertalet sådana hamnar att inrättas genom oljedistributionsföretagens
forsorg. Då det ligger i vederbörande företags intresse att distributionen
från lagringsorterna och raffinaderierna kan fortgå utan hinder, anser kollegium
företagens förpliktelser i detta hänseende ej behöva regleras i författningsväg.
Kollegium framhåller emellertid, att det måste anses naturligt
att hamnmyndigheterna i de huvudhamnar, som tillika är oljehamnar,
tar sig an frågan om inrättande av mottagningsanordningar för kusttankfartygen.
Mottagningsanordningarna för kusttankfartygen kan vara mycket
enkla. En fullt tillfredsställande anläggning behöver icke bestå av annat än
en lämpligt dimensionerad cistern med eu enkel filtreringsanordning för
det frånskilda vattnet samt ledningar från brygga eller annan förtöjningsanordmng
för fartygen jämte tankbilar eller andra transportmedel för bortskaffande
av oljeresterna. För Stockholms del har man räknat med en tank
om 200 kbm. Den enligt konventionen medgivna tidsfristen på tolv månader
för ordningställandet av mottagningsanordningarna för tankfartygen är enligt
kollegium fullt tillräcklig.
För mottagning av oljerester från andra fartyg än tankfartyg skall enligt
konventionen finnas mottagningsanordningar i vissa huvudhamnar. Kommerskollegium
påpekar, att härmed ej avses anläggningar för rengöring av
oljetankar vare sig i tankfartyg eller i andra fartyg.
Frågan, vilka hamnar som skall betecknas som huvudhamnar, anser kommerskollegium
i första hand bero av omfattningen av fartygstrafiken på
själva hamnen, därvid dock i någon mån även andra faktorer kan spela
in, såsom trafikens art och hamnarnas fördelning på skilda kuststräckor.
Kollegium föreslår såsom huvudhamnar Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Karlshamn, Luleå och Oxelösund. Luleå
och Oxelösund har medtagits därför att malmtrafiken medför att ett förhållandevis
stort antal fartyg ankommer till dessa hamnar med barlast i
form av vatten i oljetankar, som måste tömmas före och under inlastningen
av malmen. Kollegium har övervägt att såsom huvudhamnar föreslå ytterligare
en eller flera hamnar, däribland främst någon som på grund av sitt
läge kunde vara lämplig att förses med mottagningsanordning för att betjana
fartyg i trafik på övre Norrland. Denna fråga anser emellertid kollegium
böra ägnas närmare uppmärksamhet framdeles. Regeringen i fördragsslutande
stat kan när som helst för sitt lands vidkommande ompröva
fiagan vilka hamnar som skall anses som huvudhamnar.
Mottagningsanordningarna för andra fartyg än tankfartyg bör uppfylla
högre krav än de som erfordras för kusttankfartygens del. Man bör nämligen
taga i betraktande att det kan ställa sig besvärligt att förse torrlastfartygen,
särskilt äldre sådana, med inrättningar för separering av oljehaltigt vatten
eller liknande. Det kan därför vara motiverat att räkna med något större
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
dimensioner å mottagningsanordningarna än eljest skulle behövas. De bör
sålunda kunna mottaga även osepareral barlast- och tankspolvatten. Den
tillmätta fristen av tre år är enligt kollegium fullt tillräcklig för anläggningarnas
utförande, även om man önskar tillgodogöra sig erfarenheterna
av de anläggningar, som i samband med konventionens ikraftträdande kommer
till utförande till bruk för kusttankfartygen.
I fråga om kostnaderna för mottagningsanordningarna upplyser kommerskollegium
att det för Göteborgs vidkommande föreligger en ingående
utredning om en större anläggning efter utländska förebilder, avsedd såväl
för fartyg, vilka skall undergå tankrengöring före reparation, som för andra
fartyg. Denna utredning har lett till ett förslag som kostnadsberäknats till
omkring 3,4 miljoner kronor; ytterligare 1 miljon kronor har beräknats
för en planerad pir och kaj. Hamnstyrelsen i Malmö har med hänsyn till
Kockums mekaniska verkstads aktiebolags intressen i dess egenskap av stort
reparationsvarv för en av varvet skisserad anläggning beräknat en kostnad
av samma storleksordning som för Göteborg. På grundval av uppgifter från
Stockholm och Malmö samt en av svenska hamnförbundet avgiven beräkning
beträffande sex av de övriga föreslagna huvudhamnarna beräknar kollegium
kostnaderna för de nio huvudhamnarnas oljemottagningsanordningar
för kusttankfartygen till högst 1,5 miljoner kronor, varav ca 150 000
kronor för Stockholm och ett lika stort eller möjligen något större belopp
för Göteborg. Beträffande mottagningsanordningarna för andra fartyg än
tankfartyg har säker grundval för en mera exakt beräkning av kostnaderna
ej kunnat åstadkommas. En ungefärlig uppskattning för samtliga huvudhamnar,
med undantag av Göteborg och Malmö, har dock givit vid handen
att det kan röra sig om ett belopp om sammanlagt högst 3 miljoner kronor.
Spörsmålet hur man skall förfara med de olj erester, som lämnas i oljemottagningsanordningar
i hamnarna, behandlas icke av kommerskollegium.
Kollegium yttrar emellertid att frågan om åtgärder mot förorening genom
oljeutflöde från anläggning i land faller inom vattenvårdskommitténs arbetsområde,
varför den icke upptagits i förevarande sammanhang.
Kommerskollegium uttalar att, såvitt angår mottagningsanordningarna i
hamnarna, varken tekniska eller andra hänsyn kan motivera anstånd med
ratificering av konventionen.
Kommerskollegii förslag bygger sålunda på att oljemottagningsanordningarna
vid reparationsvarv skall bekostas av varven och motsvarande
anordningar för kusttankfartyg av oljeföretagen. Anordningarna i huvudhamnarna
för andra fartyg än tankfartyg däremot skall ankomma på hamnarna.
Kollegium anser att hamnarna, i den mån så finnes erforderligt, bör
få genom skäliga avgifter täcka sina utgifter. Där så finnes nödigt bör taxa
för mottagningsanordningens nyttjande kunna fastställas av myndighet.
Kommerskollegium berör även den i resolutionen nr 7 upptagna frågan
om upprättande av nationella kommittéer med uppgift att följa
oljeföroreningsproblemet och anvisa praktiska åtgärder för dess lösning
ävensom att ombesörja nödiga utredningar. Kollegium föreslår, att det upp
-
14
Kungi. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
dragés åt kollegium att fullgöra de i nämnda resolution angivna uppgifterna
ävensom att till kollegium knytes en nämnd för samråd i frågor som rör
skydd mot oljeförorening av havsvattnet. Denna nämnd, förslagsvis kallad
statens oljeskyddsnämnd, i vilken enligt kollegii mening chefen för sjöfartsbyrån
inom kommerskollegium bör ingå såsom ordförande, bör i övrigt bestå
av högst åtta av chefen för handelsdepartementet på förslag av kommerskollegium
utsedda ledamöter, företrädande rederinäringen, hamnväsendet,
varvsindustrien och oljebolagen samt natur- och djurskyddsintressen
jämte nautisk och teknisk sakkunskap.
Kommerskollegium anför, att den författnings mässiga reglering
som kan erfordras för konventionens genomförande principiellt
sett måhända skulle kunna ske inom ramen för Kungl. Maj :ts ekonomiska
lagstiftningsmakt. Med hänsyn till konventionens räckvidd och de betydande
ekonomiska intressen, som beröres av densamma, synes frågan om dess godtagande
för Sveriges del dock böra underställas riksdagen.
Yttrandena
Samtliga remissinstanser är positivt inställda till oljeskadekonventionen.
Flera uttalar sin tillfredsställelse med konventionen. Förslaget om dess ratificering
av Sverige tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga hörda
myndigheter och sammanslutningar. Vissa betonar angelägenheten av att
ratificering sker snarast möjligt.
Behovet av åtgärder mot vattenförorening genom olja från fartyg
bestrides icke från något håll. De flesta remissinstanserna synes utgå
från att detta behov är allmänt känt. Vissa länsstyrelser upplyser att dylik
förorening förekommit inom länet. Så är fallet med länsstyrelserna i Stockholms,
Gotlands, Kristianstads, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus lån.
Länsstyrelsen i Malmöhus län meddelar exempelvis, att den sedan flera år
tillbaka vid åtskilliga tillfällen kunnat konstatera, att allvarliga skador å
sjöfågel inom länets kustvatten åstadkommits genom oljeutsläpp från fartyg-
Tid efter annan har även sådana oljeutsläpp ilandflutit vid stränderna
och där förorsakat betydande men och obehag. Vid flera tillfällen har länsstyrelsen
till följd av skadornas allvarliga karaktär sökt att med biträde av
bland andra vägförvaltningens personal avhjälpa uppkomna skador och
olägenheter. De kostnader, som därvid uppstått, har hittills bestritts av kommunala
medel. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län torde föroreningen
i länet merendels ha förorsakats av olja, som uttömts på internationellt
vatten och som av vind och ström drivits mot kusten. Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare, vars utlåtande länsstyrelsen i
Västernorrlands län åberopar som eget yttrande, framhåller, att för den
norrländska pappers- och cellulosaindustrien, som i första hand är särskilt
beroende av virkestransporter i Bottenhavet och älvarnas mynningsvikar
samt i andra hand flerstädes också är beroende av vattentäkt ur samma
vattendrag, ett ovarsamt handhavande av beständiga oljerester alltid inne
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
bär ett stort faromoment. Virket kan nedsmutsas med olja under bogseringarna
längs kusten eller under sin lagringstid i avvaktan på förädling,
vilket kan medföra nedklassning av produkten eller i varje fall väsentliga
olägenheter vid virkets hantering. Kammaren yttrar, att erfarenheterna av
de stora olägenheterna och skadorna, som vållas produktionen då beständiga
oljor inkommit i fabrikationsvattnet, nödvändiggör särskilda försiktighetsmått
från industriens sida, men tillägger, att sådana försiktighetsmått
aldrig kan vara tillfyllest i händelse större kvantiteter olja kommer in på
område som utnyttjas för vattentäkten.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län däremot uppger, att några direkta olägenheter
av oljeutsläpp från fartyg icke förekommit för länets del, och anser,
att de allmänna riskerna för framtiden mahända icke heller behöver överdrivas.
Länsstyrelsen finner dock det latenta hotet av en olj ef örorening
utgöra en så allvarlig faktor, att länsstyrelsen för sin del förordar kommerskollegii
förslag.
Vissa anmärkningar mot innehållet i konventionen har
framställts i några yttranden. Förbudszonernas utsträckning i Östersjön och
Nordsjön kritiseras sålunda främst från djur- och naturskyddshåll men
även av länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län, vilka finner det önskvärt
att hela Östersjön bleve en för oljeuttömning förbjuden zon. Svenska
naturskyddsföreningen anser, att det är en allvarlig brist hos konventionen
att det skall bli tillåtet att utsläppa oljeblandat barlastvatten och oljerester
inom delar av Östersjön och Nordsjön. Detta förhållande inger för framtiden
farhågor för avsevärda, bestående olägenheter, bl. a. med hänsyn till
att det torde bli svårt att övervaka förbudsbestämmelsernas efterlevnad.
Med hänsyn till att sjöfågeln under vintern successivt drar sig söderut i
Östersjön, kan man enligt föreningen också befara att olja, som utsläpps
inom frizonen, kommer att förorsaka avsevärda skador, som kanske tillintetgör
de positiva vinsterna av konventionen. Föreningen hemställer, att på
denna punkt initiativ omedelbart tages till en ändring så att hela Östersjön
blir förbjuden zon. Om möjligt bör även bestämmelserna för Nordsjön ändras
på likartat sätt. Liknande synpunkter i fråga om Östersjön framföres av
nordiska oljeskadekommitténs svenska avdelning och Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund.
Sveriges redareförening yttrar att föreningen icke vill motsätta sig att
oljeskadekonventionen ratificeras av vårt land. Svenska petroleum institutet
anser att de av konferensen anbefallda åtgärderna är praktiska och
måttfulla, såvitt desamma berör den svenska petroleumbranschen, och Sveriges
fartygsbefälsförening finner de nya förpliktelser, som konventionen
ålägger befälhavare, vara oundvikliga i sammanhanget och har därför
ingen erinran mot införandet av desamma.
Kommerskollegii uttalanden om erforderliga anordningar å
fartyg har föranlett erinringar endast från hamnhåll och allenast ur
synpunkten vilken betydelse denna fråga har för dimensioneringen av oljemottagningsanläggningarna
i hamnarna. Till detta spörsmål skall jag strax
återkomma.
16
Kungl. Maj ris proposition nr 23 år 1956
Även kommerskollegii förslag i fråga om mottagningsanläggningarna
i hamnarna har i det väsentliga rönt gillande. Sålunda förklarar
Sveriges varvsindustriförening, att föreningen intet har att erinra mot kommerskollegii
uttalande att det i första hand bör bero på varvens bedömande
om oljemottagningsanläggningar för oceangående fartyg skall inrättas i
svenska reparationshamnar. Svenska petroleum institutet erinrar om att
en förutsättning för oljetransporterna med kusttankfartyg enligt nu tilllämpade
metoder kommer att vara att mottagningsanläggningar för förorenat
barlastvatten anordnas vid de lastningsplatser, där kusttankfartygen intar
ny last. Institutet upplyser, att undersökningar pågår, om hur dessa mottagningsanläggningar
lämpligast bör utformas och dimensioneras. I vissa
fall torde ett samarbete mellan hamnmyndigheter, redare, varv och oljeföretag
erfordras för att finna den bästa lösningen på problemet huruvida
man i fortsättningen bör nöja sig med smärre mottagningsanordningar och
därmed nödgas räkna med längre liggetid för tonnaget eller om man skall
investera erforderliga medel för att ha till förfogande mottagningsanläggningar
med sådan kapacitet, som möjliggör en snabb rengöring av tonnaget.
Av den hittills förda diskussionen hos institutets medlemsföretag får
anses framgå, att man syftar till att få fram så moderna och effektiva
apparater som möjligt. Man har enligt institutets uppfattning grundad
anledning utgå från att oljelastningsplatserna kommer att förses med erforderliga
mottagningsanläggningar utan särskild lagstiftning härom.
I anledning av kommerskollegii förslag om vilka hamnar, som skall anses
som huvudhamnar, erinrar överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Kristianstads
län och stadsfullmäktige i Norrköping samt Östergötlands och
Södermanlands handelskammare att konventionens oljeuttömningsförbud
icke, om man bortser från tankfartyg, gäller fartyg på resa till hamn utan
oljemottagningsanläggningar. Det får därför anses önskvärt, att flera hamnar
än kollegium föreslagit förses med sådana anläggningar.
Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar att utöver hamnarna i Luleå och
Gävle ytterligare en huvudhamn bör finnas vid norrlandskusten. Som sådan
hamn bör Umeå uthamn kunna komma i fråga.
Hamnmyndigheterna i Göteborg, Norrköping och Hälsingborg förklarar sig
beredda att inom tre år från konventionens ikraftträdande söka åstadkomma
oljemottagningsanläggningar för torrlastfartyg. Stockholms hamnstyrelse
upplyser, att man för att få investeringskostnaderna för anläggningarna så
låga som möjligt i Stockholm har upptagit förhandlingar om samarbete mellan
hamnen, rederierna, oljebolagen och andra berörda parter i denna fråga.
Även stadsfullmäktige i Malmö och drätselkammaren i Luleå synes utgå
från att respektive stad skall låta inrätta erforderliga anläggningar. Av handlingarna
i ärendet framgår, att även i Karlshamn, Gävle och Oxelösund vissa
förberedande åtgärder vidtagits för att inrätta oljemottagningsanläggningar.
Som förut antytts upptages från hamnhåll till diskussion frågan om oljemottagningsanläggningarnas
dimensionering och den inverkan denna fråga
röner av förekomsten av oljeseparatorer och dylika inrättningar å fartygen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
IT
Svenska hamnförbundet anför härom, att konventionens ordalydelse tydligen
förutsätter särskilda anordningar för barlastvattnets eller tankspolvattnets
separering i separator ombord å fartyget, varför hamnarna har att mottaga
endast de rester som är kvar efter det oljeblandade vattnets separering.
Kommerskollegii förslag åter innebär att allt oljehaltigt barlast- eller tankspolvatten,
som finns i fartyget, skall mottagas av hamnen, såvitt icke fartyget
på annat sätt kunnat befria sig från detsamma. Kommerskollegii
härför anförda motivering, att det kan ställa sig besvärligt att förse en del
fartyg med inrättningar för separering av oljehaltigt vatten, finner hamnförbundet
icke bärande. Hamnarna bör ej påläggas större skyldighet än den
oljeskyddskonventionen stipulerar. Samma synpunkter anföres av Stockholms
och Göteborgs hamnstijrelser, stadsfullmäktige i Malmö, Hälsingborgs
hamndirektion samt stadsfullmäktige i Norrköping. Hamnförbundet anser
emellertid, att den berörda skärpningen knappast annat än i undantagsfall
torde få större praktisk betydelse för dimensioneringen av hamnarnas anläggningar
för oljeskydd. Och Stockholms hamnstyrelse bedömer att denna
i förhållande till konventionen utvidgade skyldighet för hamnarnas ägare i
praktiken icke kommer att medföra sådana olägenheter för hamnarna, att
ett frångående av kommerskollegii förslag är påkallat. Stadsfullmäktige i
Norrköping däremot finner följden av förslaget bli att anläggningarna i hamnarna
måste givas betydligt större dimensioner och kapacitet än vad åtminstone
Norrköpings hamnstyrelse tidigare ansett sig ha anledning att
räkna med på grundval av konventionen. Fullmäktige räknar dock med att
inrätta dessa större anläggningar. Fullmäktige tillägger att frågan om anordnandet
av reningsanordningar för olja ombord överlämnas åt rederiernas
godtycke. I praktiken torde dock fartygen efterhand komma att förses
med reningsanordningar. Detta är nämligen en förutsättning för att de skall
kunna anlöpa utländska hamnar, vilka med en strikt tillämpning av konventionen
ej behöver vara utrustade med mera omfattande mottagningsanläggningar.
Fullmäktige anser det visserligen möjligt, att man även utomlands
skall bli tvungen att gå in på samma linje, som föreslås för Sveriges
del, men finner att frågan under alla förhållanden bör beaktas, så att ej sjöfarten
på de svenska hamnarna belastas med onödiga avgifter.
I fråga om kostnadsberäkningarna för oljemottagningsanläggningar i hamnarna
gör svenska hamnförbundet uttalanden av innebörd, att de till kominerskollegiuin
från hamnmyndigheterna lämnade, av kollegium återgivna
uppgifterna om kostnaderna är osäkra, då myndigheterna i hög grad svävat
i ovetskap om vad man kräver av dem. Efter kommerskollegii utredning
linnes ett något bättre underlag för beräkningen av kostnaderna, men alltjämt
saknar man tillförlitliga uppgifter beträffande grunden för kostnadsberäkningarna
och om antalet torrlastfartyg, som beräknas komina att uttömma
oljerester och oljcblandat barlastvatten. De relativt grova uppskattningarna,
som de olika hamnarna meddelat kommerskollegium och vilka legal
till grund för kollegii beräkningar, torde dock enligt förbundets åsikt i
i Hihtmij titt riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
allmänhet ge en tämligen rättvisande bild av förhållandena. Även av de
yttranden som avgivits av stadsfullmäktige i Norrköping och drätselkammaren
i Hälsingborg kan utläsas att dessa remissinstanser anser kommerskollegii
kostnadsberäkningar hållbara såvitt gäller dessa städer. Å andra sidan
framhåller Sveriges varvsindustriförening som sin uppfattning, att de uppgifter,
som utredningen kommit till beträffande storleken och kostnaderna
för erforderliga mottagningsanläggningar för kusttanktonnaget synes vara
lågt uppskattade. Ytterligare må nämnas, att stadsfullmäktige i Malmö beräknar
kostnaderna för en för samtliga oljeföretag gemensam anläggning
till 100 000 å 150 000 kronor. Fullmäktige räknar vidare med att det blir
behövligt med dels en flytande anordning för att från torrlastfartyg i olika
hamndelar mottaga och uppsamla oljerester och eventuellt även oljeblandat
barlastvatten och dels cisterner i land för mottagande av dessa rester och
barlastvatten med tillhörande renings- eller separatoranläggning. Kostnaderna
för dessa anordningar beräknas bli av storleksordningen 750 000 kronor.
Och hamndirektionen i Luleå uppskattar, att de i Luleå hamn planerade
anläggningarna kommer att kosta tillsammans ca 470 000 kronor, vartill
eventuellt kommer ca 500 000 kronor för reparation av en kaj.
Mot kommerskollegii förslag att hamnarna skall genom avgifter få täcka
sina kostnader för mottagningsanläggningarna har någon principiell erinran
ej riktats.
Chefen för marinen påpekar att konventionen icke äger tillämpning på
flottans och kustartilleriets fartyg, statens isbrytarfartyg eller sjökarteverkets
fartyg, enär dessa icke är att anse som registrerade sjögående fartyg.
I resolutionen nr 2 har emellertid rekommenderats att konventionens regler
bringas i tillämpning även å oregistrerade fartyg. Inom marinledningen har
undersökts, vilka åtgärder, som måste vidtagas ombord och i land, för att
örlogsfartyg skall kunna följa konventionens bestämmelser. Det har därvid
framkommit, att erforderliga åtgärder är av begränsad omfattning och att
kostnaderna för deras genomförande preliminärt kan uppskattas till omkring
en halv miljon kronor.
Sveriges varvsindustriförening framhåller att utredningen föga behandlat
trågan hur det skall förfaras med de oljerester, som efter vattnets avskiljande
kvarstår och icke kan användas som bränsle eller dylikt. Föreningen
finner det angeläget, att utredningen även tager upp denna fråga till behandling.
Förslaget om inrättande av en statens oljeskyddsnämnd har
icke blivit föremål för erinringar. Länsstyrelsen i Stockholms län anser det
angeläget att natur- och djurskyddsintressena blir representerade i nämnden.
Liknande synpunkter framföres av svenska naturskyddsföreningen.
Departementschefen
Det är ett välkänt förhållande att genom oljeuttömning från fartyg betydande
skador och avsevärda olägenheter vållas. Oljan, som länge kvarligger
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år WHO
på vattnet, föres av vind och strömmar mot land, där den bildar en klistrig
massa. Fisket störes och bad hindras. Båtar och flottningstimmer nedsmutsas
och skadas. På fågellivet har särskilt den på vattnet flytande oljan betydande
skadeverkningar. Kommer fåglarna in i oljebältena, klistrar oljan
samman fåglarnas fjäderskrud med påföljd att fåglarna dör, ofta i stora
mängder och under plågsamma former.
Den olja som medför dessa verkningar är framför allt råolja, brännolja.
tjock dieselolja och smörjolja. Uttömning av olja från fartygen sker, då lasttankarna
i tankfartygen eller fartygens brännoljetankar rengöras genom
att spolas med vatten, som sedan jämte den losspolade oljan pumpas ut i
sjön. Vidare är vanligt att tankfartygen och oljeeldade torrlastfartyg i lasttankarna
och brännol jetankar na har vatten som barlast. Fartygens konstruktion
är i regel sådan att intagande av dylik barlast är en förutsättning
för att fartyget skall vara manöverdugligt. Olj ef örorening uppkommer
så när barlastvattnet pumpas ur tankarna. Ytterligare må nämnas, att det
med hänsyn bl. a. till brand- och explosionsfaran är nödvändigt att oljetankarna
i fartyg, som skall intagas på varv för reparation eller dylikt, dessförinnan
rengöres från olja. De nu angivna omständigheterna torde vara de
vanligaste under vilka oljeförorening av vattenområde sker.
Av det anförda framgår också i vilka situationer risk föreligger för oljeförorening
av de vattenområden som i första hand är av intresse ur svensk
synpunkt. Så är — om man bortser från oljeläckage till följd av skada å
fartyget och uttömning av olja för att rädda liv eller fartyg samt oljeutsläppning
i andra likartade situationer — fallet då fartyg, särskilt större
tankfartyg, skall intagas på varv för reparation. Större risk för oljeförorening
från de oceangående tankfartygen vid deras normala fart föreligger
däremot knappast för Sveriges del. Det barlastvatten, som de tar in efter alt
ha lossat oljan här, kan tömmas till havs då fartyget hämtar ny oljelast på
andra sidan världshaven. Ett undantag kan fartyg som är kombinerade oljeoch
malmbåtar utgöra. Oljan lossas i svensk hamn, i vilken också barlastvatten
intages, varefter fartyget går till annan svensk hamn, där fartyget
skall intaga last av malm, i samband varmed fartyget måste befria sig från
det oljebemängda barlastvattnet. För de mindre tankfartygen, som transporterar
olja från svensk importhamn till mindre svenska hamnar, föreligger
behov att vid återkomsten till importhamnen kunna befria sig från det då
i tankarna befintliga, oljeblandade barlastvattnet i samband med att ny
oljelast intages. Risk för oljeförorening från torrlastfartyg föreligger främst
i sådana fall då fartyg, som tagit in barlastvatten i bränsletankarna, tömmer
ut detta i samband med påfyllning av bränsleförrådet. I såväl tankfartyg
som andra fartyg, där olja användes som driv- eller smörjmedel, kan
spillolja blandas i det s. k. slagvattnet, som samlas i fartygets slag och rännstenar
och som av säkerhetsskäl lid efter annan måste pumpas ut. I övrigt
kan oljeförorening ske så snart fartyg av en eller annan anledning behöver
rensa tankar eller annat från oljerester.
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1956
Såsom framgår redan av vad i det föregående sagts kan effektiva åtgärder
mot olj ef örorening åstadkommas endast efter samverkan på det internationella
planet. Uttömning av olja även på internationellt vatten medför nämligen
lätt nog skada och olägenhet för ett närbeläget lands kuster. Problemet
har också upptagits till behandling i internationella sammanhang och på våren
1954 antogs i London en internationell konvention till förhindrande av
havsvattnets förorening genom olja. Grundtanken i konventionen är att varje
fördragsslutande stat skall tillse alt dess fartyg, oavsett var i världen de
uppehåller sig, iakttager vissa i konventionen angivna regler med syfte att
motverka oljeförorening. Den viktigaste av dessa regler är ett förbud mot
uttömning av olja inom vissa i konventionen angivna zoner. Med särskilt
upptagna undantag omfattar dessa zoner vattenområden som sträcker sig
50 sjömil ut från land. Konventionen — som endast har avseende å fartyg
med en bruttodräktighet av minst 500 ton — innehåller vissa undantag från
regeln om förbud mot oljeutvinning inom nyss angivna zoner. Ett av dessa
undantag — bland vilka även uttömning i nödsituation och utflöde på grund
av läckage förekommer — gäller uttömning från fartygs slag och rännstenar
av oljehaltig blandning, som ej innehåller annan olja än smörjolja. Den oljemängd
som härigenom uttömmes anses nämligen ej vara så stor att nämnvärd
olägenhet kan uppkomma. Med nyssnämnda undantagsregel sammanhänger
föreskriften att fartyg skall vara försett med sådana anordningar
att brännolja eller tung dieselolja ej rinner ut i fartyget. Ett annat mera betydelsefullt
undantag medger uttömning från torrlastfartyg på resa till hamn
utan anläggning för mottagande av rester av oljehaltigt barlast- och tankspolvatten
från sådana fartyg. Dylika mottagningsanläggningar skall enligt
konventionen till tjänst för torrlastfartygen finnas i vissa större hamnar, som
vederbörande stats regering har att själv bestämma. Konventionen förutsätter
dock att torrlastfartygen är försedda med separatorer eller andra anordningar,
genom vilka vattnet i viss utsträckning kan renas från olja. Såvitt
gäller tankfartygen förutsätter konventionen att det i oljelastningshamnarna
skall finnas möjlighet för fartygen att befria sig från det oljehaltiga barlasteller
tankspolvattnet. Konventionen innehåller därjämte bestämmelser om
vissa tidsfrister, inom vilka förbud i olika hänseenden skall träda i tillämpning
samt skilda åtgärder skall vara vidtagna.
Det framstår som naturligt att Sverige, som under förbehåll om ratificering
undertecknat konventionen, lämnar sin medverkan till det skydd mot
vattenförorening genom olja som en ratificering kan innebära. Det måste
nämligen sägas, att ett land, som utnyttjar fördelarna av oljeförbrukningen,
också bör deltaga i åtgärderna mot de skador och olägenheter som är förbundna
därmed. Jag är därför redan på denna grund beredd att i princip
förorda att Sverige ratificerar konventionen. En förutsättning för ratificering
är dock att konventionens regler är lämpade för våra förhållanden och att
de förpliktelser eu ratificering innebär framstår som rimliga och är möjliga
att uppfylla.
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1950
21
Den av kommerskollegium verkställda utredningen har syftat till att
klarlägga dessa förhållanden. Varken kommerskollegium eller någon av de
myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över utredningen, har
gjort gällande att konventionens regler innebär längre gående åtgärder än
som är påkallat. Från några håll har uttalats önskemål om att konventionen
bort innehålla strängare regler än som är fallet. Skyddszonerna närmast vårt
land borde sålunda vara större, så att i första hand hela Östersjön och även
hela Nordsjön skulle falla inom skyddszon. Även om detta önskemål skulle
vara befogat, kan det dock ej vara något skäl mot eu ratificering att skyddet
ej blir så fullständigt som nämnda önskemål innebär. Konventionen innehåller
för övrigt regler, enligt vilka ett land under viss förutsättning kan utsträcka
zonerna utanför sina kuster till högst 100 sjömil. Viss möjlighet
finns således att sedan konventionen trätt i kraft göra hela Östersjön till
skyddszon.
Kommerskollegium har ansett det vara möjligt att å fartygen vidtaga do
anordningar konventionen kräver inom därför föreskriven tid. Annan mening
har ej heller kommit till uttryck i remissyttrandena.
På sätt i det föregående angivits erfordras i händelse av ratificering afl
vissa mottagningsanläggningar inrättas i hamnarna. Kommerskollegium —
som föreslagit att Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Gävle, Karlshamn, Luleå och Oxelösund skall vara svenska huvudhamnar
— har gjort uppskattningar av kostnaderna för mottagningsanläggningarna.
Med bortseende från kostnaden för anläggningar för torrlastfartyg i Göteborg
och Malmö — där man eventuellt tänkt sig mera omfattande anläggningar
på rent affärsmässig basis för fartyg som skall repareras — och för anläggningar
i cirka femton mindre oljelastningshamnar har kommerskollegium
kommit till ett sammanlagt kostnadsbelopp av omkring 4,5 miljoner kronor,
varav 1,5 miljoner kronor för anläggningar till bruk för kusttankfartyg.
Till förstnämnda summa bör läggas kostnaderna för anläggningar för torrlastfartyg
i Malmö, vars hamnmyndigheter beräknat kostnaden för en sådan
anläggning till omkring 750 000 kronor, och i Göteborg, för vars hamn någon
motsvarande beräkning ej finnes, samt för kusttankfartyg i de nyss
nämnda mindre oljelastningsliamnarna. Beräkningarna skulle således innebära
att anläggningskostnaderna kan röra sig om ett belopp å inemot 7 miljoner
kronor. Kommerskollegium har framhållit, att beräkningarna är ungefärliga
och grundar sig på summariska uppskattningar. Även från hamnhåll
har understrukits att kalkylerna är osäkra. Såväl kommerskollegium
som företrädare för hamnarna anser dock att de gjorda uppskattningarna
ger en någorlunda rättvisande bild av förhållandena.
Delade meningar råder i frågan om dimensioneringen av oljemottagningsanläggningarna
för torrlastfartyg. Konventionen förutsätter att det oljeförorenade
vattnet till viss del kan renas ombord å fartygen, så att endast
rester därav behöver lämnas i land. Kommerskollegium anser emellertid
alt vissa äldre fartyg icke lämpligen kan förses med separatorer eller andra
anordningar för rening av vattnet, varför mottagningsanläggningarna bör
22
Kungl. Maj ris proposition nr 23 år 1956
göras något större än konventionen förutsätter. Från hamnhåll framhålles att
det icke finns anledning att gå längre än konventionen i fråga om hamnarnas
skyldighet. Jag är ej beredd att nu taga slutlig ställning till denna fråga.
Emellertid vill jag framhålla, att de nyss nämnda kostnadsberäkningarna
grundar sig på kollegii åsikt om dimensioneringen av anläggningarna. Man
torde därför icke behöva befara att frågans slutliga lösning skall medföra
att kostnaderna för hamnanläggningarna ej kan hållas inom den förut angivna
ramen.
Även om den verkställda utredningen icke ger full klarhet om kostnaderna,
är det dock tydligt att erforderliga anläggningar kan komma till stånd
för en kostnad, som måste anses rimlig i förhållande till de fördelar som
vinnes. Ej heller de investeringsbegränsningar, som för närvarande gäller,
torde böra hindra Sverige att åtaga sig de förpliktelser med avseende å hamnanläggningarna
som följer av en ratificering av konventionen. Meningsskiljaktighet
föreligger icke rörande möjligheterna att medhinna anläggningarna
inom tid, som föreskrives i konventionen.
Spörsmålet om behandlingen av de oljerester som lämnas i hamnarna har
icke närmare berörts av kommerskollegium. Enligt vad jag inhämtat kan
emellertid resterna — i den mån de icke kan finna nyttig användning —
förintas genom bränning. Vattenvårdskommittén torde för övrigt ha sin uppmärksamhet
riktad på grundvattenförorening genom utsläppande av oljerester.
Ej heller ur annan synpunkt än hittills beaktats har anförts skäl mot alt
Sverige ratificerar konventionen. I detta sammanhang torde särskilt böra
framhållas, att företrädarna för de närmast berörda parterna — redarna,
oljebolagen, hamnarna och varven — förklarat sig beredda att vidtaga de
åtgärder, som enligt konventionen skulle ankomma på dem.
På grund av vad sålunda anförts förordar jag att ratificering kommer till
stånd.
Konventionens ratificering nödvändiggör vissa lagstiftningsåtgärder. I ett
följande avsnitt skall jag upptaga denna lagstiftningsfråga till närmare behandling.
Redan i detta sammanhang vill jag emellertid beröra vissa av de
principer, på vilka lagstiftningen bör vila.
Ratificering medför såsom framgår av det förut anförda att vissa ej alldeles
oväsentliga kostnader uppkommer och fråga blir om vem som skall
bära dessa kostnader. Det framstår som naturligt att den som begagnar olja
och har fördel av oljeförbrukningen också ytterst får stå för kostnaderna för
de åtgärder som erfordras för att hindra eller minska de skadliga verkningar,
som följer med oljetransporterna och användningen av olja ombord på fartyg.
Skäl att låta det allmänna i sista hand svara för någon del av dessa kostnader
synes därför ej föreligga. En annan sak är att det ur praktisk synpunkt
kan vara lämpligt att allmänna organ får vidtaga vissa åtgärder och
också vidkännas utgift därför. I dessa fall bör dock organet äga uppbära ersättning
för sin utgift. Utifrån dessa allmänna synpunkter biträder jag kommerskollegii
av remissinstanserna utan erinran lämnade förslag att kostna
-
23
Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1956
derna för anordningarna ombord å fartygen skall bäras av fartygens ägare.
Hamnarnas ägare bör svara för kostnaderna för anordningarna där med rätt
att genom avgifter från fartygen täcka kostnaderna. De mera speciella anordningar,
som erfordras i oljelastningshamnarna och i anslutning till varven,
bör ankomma på oljeföretagen respektive varven. Självklart kan det
många gånger vara lämpligt, att då i en hamn olika anordningar ankommer
på olika intressenter, dessa samverkar och genomför en gemensam anläggning
samt fördelar kostnaderna sig emellan.
Härutöver vill jag endast nämna, att frågan om vilka hamnar som skall
förklaras vara huvudhamnar torde böra överlämnas till Kungl. Maj :ts prövning.
Det är önskvärt och — att döma av remissyttrandena — jämväl troligt
att erforderliga anläggningar kommer att inrättas i de av kommerskollegium
föreslagna huvudhamnarna utan särskilt beslut av statsmakterna. Självfallet
måste dock full klarhet i detta hänseende föreligga i så god tid att anläggningarna
medhinnes inom de i konventionen stadgade tidsfristerna.
Det synes lämpligt att uppdraga åt sjöfartsstyrelsen att från svensk sida
följa oljeföroreningsproblemet och anvisa lämpliga åtgärder. Huruvida det
för detta ändamål är erforderligt att till styrelsen knyta en sakkunnigkrets
torde böra bli föremål för närmare övervägande. Därest det skulle befinnas
nödigt att tillkalla en sådan krets, torde kostnaden för kretsen intill dess
frågan underställts riksdagens prövning kunna bestridas från X huvudtitelns
kommittéanslag.
Lagstif tningsf rågan
Allmänna synpunkter
Gällande bestämmelser
Enligt 8 kap. 2 § vattenlagen äger Kungl. Maj :t eller myndighet, som av
Kungl. Maj :t utses, meddela erforderliga föreskrifter till förhindrande av
att vatten förorenas genom avfall från fartyg. Avfall betyder i lagrummet
både sådan olja som omfattas av konventionen och annat som kan vålla
vattenförorening. Med stöd av 8 kap. 2 § vattenlagen har genom kungörelse
den 17 oktober 1941 länsstyrelserna bemyndigats att utfärda bl. a. föreskrifter
till förebyggande av att vatten förorenas genom avfall från fartyg.
Över hälften av länsstyrelserna har också meddelat förbud att från fartyg
uttömma olja eller annat avfall inom begränsade vattenområden. För överträdelse
av sådant förbud har därvid, i allmänhet med stöd av länsstyrelseinstruktionen,
föreskrivits böter.
Bestämmelsen i vattenlagen torde endast avse svenskt vattenområde och
den synes icke ge befogenhet att ålägga redare att förse fartyg med anordningar
mot utflöde av spillolja eller hamnägare att inrätta anläggningar för
mottagning av oljehaltig blandning från fartyg. Ej heller sjölagen torde ge
sådan befogenhet. Enligt 5 a § denna lag kan Kungl. Maj :t visserligen meddela
föreskrifter om utrustning i fartyg men endast såvitt avser sjövärdighet
eller ombordvarandes säkerhet eller hälsa.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
Enligt hälsovårdsstadgan kan förbud mot utsläppande av olja från fartyg
meddelas då så påkallas ur hälsovårdssynpunkt.
Kommerskollegium
Kommerskollegium har såsom förut nämnts upprättat ett förslag till lag
om åtgärder till skydd mot vattenförorening genom olja från fartyg. Förslaget
har karaktär av en fullmaktslag, som ger Kungl. Maj:t befogenhet
att meddela erforderliga föreskrifter mot sådan vattenförorening. Kungl.
Maj it skall salunda kunna utfärda förbud mot oljeuttömning från fartyg
samt föreskriva att fartyg skall vara utrustat med anordning som är ägnad
att förhindra utflöde av spillolja i fartyget. Vidare skall skyldighet att föra
oljedagbok kunna föreskrivas samt hamnägare kunna åläggas att ombesörja
oljemottagningsanläggning för torrlastfartyg. Förslaget innehåller dessutom
regler om viss anmälningsskyldighet, om straff för förseelser mot lagen och
om forum.
Kommerskollegium har icke berört frågan om den avsedda lagstiftningens
förhållande till nyssnämnda bestämmelse i vattenlagen i vidare mån
än att kollegium uttalat att lagen icke är avsedd att medföra någon inskränkning
i lokala myndigheters befogenhet i fråga om förbud mot förorening
inom begränsade områden. Den i lagförslaget innefattade fullmakten
för Kungl. Maj :t att förbjuda oljeuttömning är ej inskränkt till endast sådana
fartyg, för vilka konventionen gäller. Ej heller har fullmakten begränsats
att avse blott havsområden. Kollegium, som uttalar att Kungl. Maj:ts
befogenhet att utfärda förbud mot oljeuttömning bör omfatta även svenska
inre vattenvägar, har ej närmare behandlat frågan i vad mån nämnda fullmakt
bör tillämpas även i fråga om fartyg som ej faller under konventionen.
Yttrandena
Kommerskollegii lagförslag har uttryckligen tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av fiskeristyrelsen samt av länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västerbottens
samt Norrbottens län ävensom av Sveriges varvsindustriförening,
Sveriges far ty g sbefäls förening, nordiska oljeskadekommitténs svenska avdelning
och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Ej heller övriga
remissinstanser har gjort några anmärkningar mot grunderna för lagen.
Frågan om lagstiftningen skall ske i form av en fullmaktslag eller genom
positiva lagregler har ej berörts i yttrandena. Sveriges redareförening har
dock framhållit att kollegii förslag, trots att föreningen i yttrande till kollegium
motsatt sig att lagens regler göres strängare än konventionens, kan
medföra att svenska bestämmelser kommer att införas som går långt utöver
konventionen.
Överståthallarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands
län framhåller att de föreslagna bestämmelserna torde böra samordnas med
den förut nämnda regeln i vattenlagen och de med stöd därav utfärdade lokala
föreskrifterna.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och nordiska oljeskadekommitténs
svenska avdelning anser, att med hänsyn till förekomsten i den
svenska kust- och insjötrafiken av tonnage under 500 ton brutto under såväl
svensk som utländsk flagg konventionens regler bör tillämpas även på
dessa fartyg. Erfarenheten har nämligen visat, att dylika fartyg ofta förorsakat
förödande skadegörelse genom oljeutsläpp vid tankrengöringar och
ombyte av barlastvatten. En bidragande orsak härtill är att dessa fartyg till
skillnad från de oceangående saknar möjligheter och tillfällen att på öppna
havet befria sig från olj erester.
Sveriges redareförening har intet emot att, såvitt rör svenskt territorialvatten
samt segelbara sjöar och floder, oljeuttömningsförbudet får gälla
jämväl för fartyg med ett bruttotonnage under 500 ton. Däremot kan föreningen
för sin del icke godtaga, att genom en ensidig svensk lagstiftning
konventionsbestämmelserna skulle göras tillämpliga för svenska fartyg under
500 bruttoton i farvatten, där svensk jurisdiktion icke kan tillämpas å
utländska fartyg. Härigenom skulle nämligen ett motsatsförhållande uppkomma
mellan vissa utländska nationers fartyg och svenska fartyg av ifrågavarande
storlek, vilket kan befaras ytterligare komma att skärpa den oförmånliga
konkurrens som denna del av den svenska handelsflottan utsättes
för. Endast under förutsättning att liknande bestämmelser införes för det
mindre tonnaget i övriga med oss konkurrerande sjöfartsnationer, kan föreningen
godtaga, att man för att komma till rätta med den oljeuttömning,
som i vissa fall göres utanför svenskt territorialvatten från fartyg, vilka ej
faller under konventionsbestämmelserna, utfärdar strängare bestämmelser
än konventionen kräver. Länsstyrelsen i Södermanlands län samt Östergötlands
och Södermanlands handelskammare finner att lagen icke bör gälla fartygen
under 500 bruttoton. överståthållaråmbetet påpekar att bemyndigandet
för Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser om förbud mot oljeuttömning i
kollegii förslag icke begränsats till svenska fartyg. Utanför svenskt vattenområde
kan enligt ämbetets åsikt självfallet de svenska förbudsbestämmelserna
bli tillämpliga endast på svenska fartyg. Ämbetet anser det däremot
riktigt att dessa bestämmelser, i vad avser svenskt vattenområde, göres tilllämpliga
å såväl svenska som utländska fartyg. Ett skäl härför är att förbudet
då kan tillämpas även å fartyg, som tillhör icke-konventionsländer.
Ett annat skäl är att därigenom möjlighet tillskapas att inför svensk domstol
beivra å utländskt fartyg inom svenskt vattenområde begången förseelse.
Det av kommerskollegium framlagda förslaget torde ock få givas den
innebörden att straffansvar i nämnda fall kan utkrävas vid svensk domstol.
Ämbetet tillägger att bestämmelserna om fartygs utrustande med anordning,
som är ägnad att hindra utflöde av olja, bör begränsas till att avse allenast
svenska fartyg. Att utländskt fartyg i svenskt vatten icke är försett
med dylik anordning torde icke böra föranleda bestraffning i Sverige; tillfyllest
synes vara alt oljeuttömning i svenskt vatten är underkastad svensk
domsrätt. Sistnämnda uppfattning delas av länsstyrelsen i Stockholms län.
Fiskeristyrelsen har intet att erinra mot att det allmänna lörbudet mot att
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1956
olja eller oljebemängt vatten uttömmes inom vattenområde förlänas giltighet
beträffande alla fartyg, alltså även fiskefartyg, så att möjlighet beredcs
att beivra skadegörelse genom sådan åtgärd på grund av vårdslöshet eller
obetänksamhet från befälhavarnas sida också å dylika fartyg. Då risken för
nämnvärd oljeförorening från fiskefartyg och andra jämförliga mindre
motorfartyg under normala förhållanden är mycket liten, synes inga föreskrifter
vara erforderliga om särskild utrustning till förhindrande av utflöde
av spillolja från dessa fartyg. Länsstyrelsen i Gotlands län anser att
risken för att fiskefartyg och jämförliga mindre fartyg skall föranleda
nämnvärd förorening av vattenområde genom olja är obetydlig.
Åtgärder mot oljeskador inom landets inre vattenvägar anser länsstyrelsen
i Uppsala län vara en angelägenhet av stor vikt.
Departementschefen
Kommerskollegii förslag innebär att de av konventionen aktualiserade lagstiftningsåtgärderna
skulle inskränkas till att avse antagande av en lag som
ger Kungl. Maj:t befogenhet att utfärda erforderliga föreskrifter. En sådan
ordning måste emellertid anses mindre tillfredsställande. Lämpligare är att
direkt i lagen upptaga de stadganden som anses behövliga. Helt låter sig
detta emellertid icke genomföra. Svensk lagstiftning kan väl göras tillämplig
på alla fartyg som uppehåller sig i svenskt territorialvatten men på annat
vatten kan den gälla endast i fråga om svenska fartyg. Med hänsyn till
rådande konkurrens inom sjöfartsnäringen bör ej för svenska fartyg meddelas
strängare föreskrifter i ett ämne, som det här är fråga om, än som gäller
för utländska fartyg. Det är ännu ovisst om konventionen ratificeras av så
många stater att den kommer att träda i kraft. Med hänsyn till vad nu anförts
torde därför principen böra vara att i lagstiftningen upptages materiella
regler såvitt rör förhållandena inom svenskt territorialvatten, medan
densamma i fråga om annat vatten begränsas till en fullmaktslagstiftning.
Av vad som anförts i föregående avsnitt framgår, att samtliga regler i konventionen
ej får omedelbar giltighet efter dess ikraftträdande utan att bestämmelserna
skall träda i tillämpning i etapper. Lagstiftningen torde lämpligen
redan från början böra givas sådan utformning att den tillgodoser konventionens
krav då denna trätt i full tillämpning. Möjlighet bör å andra sidan
finnas att intill dess så skett låta vissa bestämmelser i lagen icke gälla.
En samordning mellan de nu aktuella reglerna och de föreskrifter som redan
förekommer i vattenlagen bör uppenbarligen komma till stånd. Det
lämpligaste synes vara att i ett sammanhang meddela alla regler mot vattenförorening
från fartyg och att dessa regler upptages i en särskild lag. De
åsyftade stadgandena i vattenlagen, vilka berör fartyg, bör alltså utbrytas ur
denna lag. En förutsättning för denna lösning är att den nya lagen blir tilllämplig
även på de svenska inre vattenvägarna. Mot en sådan ordning har
ingen erinran hittills anförts under lagstiftningsärendets handläggning och
ej heller jag kan finna att hinder möter mot densamma.
I yttranden från djur- och naturskyddshåll har särskilt påyrkats att olje
-
27
Kungl. Maj:Is proposition nr 23 år 1956
utsläppningsförbud bör gälla även för fartyg under 500 bruttoton. Företiädare
för rederinäringen har förklarat sig icke ha någon erinran mot en sådan
ordning, såvitt avser svenskt territorialvatten, men har med hänsyn till
konkurrenssynpunkter motsatt sig att densamma ensidigt skulle gälla föi
svenska fartyg å internationellt vatten. Under hänvisning till vad jag i det
föregående anfört om svensk lagstiftnings tillämplighet i internationellt
hänseende och om den vikt som bör tillmätas konkurrenssynpunkterna ansluter
jag mig till den sist angivna meningen. Oljeutsläppningsförbudet bör
alltså enligt min mening i princip gälla för alla fartyg inom svenskt territorialvatten,
medan det å annat vatten bör äga tillämpning allenast å svenska
fartyg om minst 500 bruttoton.
Liknande synpunkter som de nu anförda kan åberopas även i fråga om
anordningar mot spilloljeutflöde i fartyg. Då de svenska reglerna härom
kommer att gälla endast för svenska fartyg, torde skyldigheten att ha sådana
anordningar böra inskränkas att avse fartyg om minst 500 bruttoton.
I enlighet med de riktlinjer som sålunda angivits har inom handelsdepaitementet
utarbetats förslag till lag om åtgärder mot vattenförorening från
fartyg samt lag om ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen.
Detalj utformning
Lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg
1 §•
Enligt kommerskollegii förslag skall Kungl. Maj:t äga utfärda förbud mot
att olja eller med olja bemängt vatten från fartyg uttömmes inom svenskt
territorialvatten eller eljest inom vattenområde som Kungl. Maj :t bestämmer.
Med olja avses enligt förslaget mineralolja. Kollegium uttalar att det
icke ansetts lämpligt att i lagen definiera begreppet olja men att det av formella
skäl utsagts, att med olja avses mineralolja, d. v. s. vad som med modern
teknisk terminologi benämnes petroleumprodukter. Avsikten är att i
administrativ väg närmare angiva vilka oljor det är fråga om och vilken oljehalt
som skall anses medföra vattenförorening.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner att med den avfattning föreAarandc
bestämmelse erhållit i kommerskollegii förslag, förbudet mot vattenförorening
även i vad avser skyddszonerna utanför territorialgränsen formellt synes
komma att omfatta jämväl alla utländska fartyg. Länsstyrelsen ifrågasätter,
huruvida icke uttryckligen bör angivas, att förbudet må i fråga om
skyddszonerna utanför territorialgränsen omfatta endast svenska fartyg.
Länsstyrelsen tillägger, att med svenskt territorialvatten torde — liksom i
kungörelsen den 9 februari 1945 (nr ,11) med vissa bestämmelser angående
sjötrafiken inom svenskt territorialvatten -— avses dels svenska insjöar,
vattendrag och kanaler, dels hamnar, hamninlopp och vikar in. in., dels ock
till saltsjön eljest hörande vatten inom 4 sjömil från yttersta skäret vid
lägsta vattenstånd.
28
Kungl. Maj:is proposition nr 23 år 1956
Svenska petroleum institutet framhåller åtL termen »mineralolja» i 1 §
lämpligen hör utbytas mot »petroleum och petroleumprodukter» för att komma
i samklang med den moderna nomenklaturen på området.
Departementschefen
I före^ arande paragraf har huvudreglerna om förbud mot uttömning av
olja upptagits. Såsom jag tidigare framhållit bör stadgandet innehålla materiella
regler i fråga om svenskt territorialvatten, medan det beträffande vattenområde
som ej är svenskt allenast bör innefatta ett bemyndigande för
Kungl. Maj:t att utfärda förbud.
Reglerna för svenskt territorialvatten har upptagits i första stycket. Dessa
regler bör i första hand innefatta ett förbud mot avsiktlig uttömning av olja
i vattenområde. Som jag i del föregående angivit bör förbudet avse alla fartyg
oavsett storlek och nationalitet. Från förbudet måste gälla vissa undantag.
Denna fråga behandlas vid följande paragraf. Uppenbarligen bör man
emellertid också motverka att oljeutflöde sker genom vårdslöshet och tillse
att åtgärder vidtages för att hejda oljeutflöde som beror av våda. Detta
förutsättes också i konventionen. I lagrummet har därför även föreskrivits
att utflöde av olja skall i den män så är möjligt förhindras. Reglerna har angivits
avse vattenområde, som ingår i svenskt territorium. Genom detta uttryckssätt
torde tydligt utsägas att förbudet gäller ej blott inom det svenska
havsområdet utan även i fråga om de svenska inre vattenvägarna.
I paragrafens andra stycke har behandlats frågan om uttömning och utflöde
av olja i vattenområde, som ej ingår i svenskt territorium. Konventionens
ikraftträdande medför att vad i första stycket föreskrivits skall tilllämpas
även inom vissa sådana områden. Genom att lägga i Kungl. Maj:ts
hand att bestämma, inom vilka områden första styckets regler skall gälla,
uppnås att oljeuttömningsförbudet kan anpassas efter vad konventionen vid
varje tidpunkt kräver. Kungl. Maj :ts befogenhet bör innefatta rätt att, som
konventionen förutsätter, bestämma olika områden för tankfartyg och andra
fartyg. Av skäl som tidigare anförts bör stadgandet i detta stycke endast ha
avseende å svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton.
Det synes mig erforderligt att något närmare än som skett i kommerskollegii
förslag angiva vilka slag av oljor som åsyftas. I ett tredje stycke i förevarande
paragraf har därför stadgats att med olja enligt lagen avses råolja
och smörjolja samt tjock dieselolja och annan beständig brännolja. Med uttrycket
beständig olja avses att från lagens tillämpning utesluta lättflyktigare
oljor, som avdunsta sa snabbt att de icke kan anses vålla vattenförorening
av någon betydelse. Brännolja är — utom dieselolja — huvudsakligen eldningsolja,
vare sig den är avsedd för stationära pannor eller såsom fartygsbränsle
under benämningen bunkerolja eller liknande. Det synes dock lämpligt
att giva Kungl. Maj:t rätt att i administrativ ordning närmare bestämma
vilka oljor som faller under förbudet. Tydligen bör lagens föreskrifter gälla
ej blott för ren olja utan även för blandningar, vari olja till viss mängd ingår.
En regel härom har upptagits i förevarande paragraf, därvid oljekoncentrationen
angivits i enlighet med konventionens bestämmelser.
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
29
2 §.
Frågan om undantag från oljeuttömningsförbudet har kommerskollegium
ansett skola regleras i den administrativa författning som skulle utfärdas
med stöd av fullmaktslagen.
Kommerskollegium har, såsom förut antytts, föreslagit en regel om viss
anmälningsskyldighet. Enligt denna skall befälhavare, som av nöd eller liknande
orsak nödgats utsläppa olja eller oljebemängt vatten inom hamnområde,
omedelbart göra anmälan därom till vederbörande hamnmyndighet.
Detsamma skall gälla om olja runnit ut av våda.
I yttrandena har ej framförts anmärkningar mot kommerskollegii förslag
rörande undantagen. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar dock, att det väl är
rimligt att oljeutsläpp är tillåtet såvitt åtgärden avser fartygets säkerhet
eller fara för människoliv, men finner oljeutsläpp för att förhindra skada å
fartyg eller last försvarlig endast om skadan kan befaras bli mera betydande.
Skadeverkningarna i vattnet och på land genom oljeutsläpp kan i jämförelse
med skada å fartyg eller last ofta bli högst avsevärda.
Förslaget om anmälningsskyldighet har icke blivit föremål för principiell
erinran i yttrandena. Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands och Malmöhus
län samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare förordar
att anmälningsskyldigheten utsträckes till andra vatten än hamnområden.
Samma ståndpunkt intar Stockholms hamnstyrelse, som tillägger att det
av bestämmelserna icke framgår vilken skyldighet som skall åvila hamnarna
i anledning av den ifrågasatta anmälningsskyldigheten och icke heller
vem som skall bestrida kostnaderna för att förhindra eller minska genom
utsläppet uppkomna skador.
Departementschefen
Uppenbarligen måste i vissa fall uttömning av olja vara tillåten. Detta
gäller i första hand nödsituationer. Enligt allmänna rättsgrundsatser kommer
detta att gälla utan att frågan regleras i lagen. Det får ankomma på
rättstillämpningen att avgöra om omständigheterna i ett särskilt fall är sådana
att uttömningen är försvarlig.
Oljeuttömning bör vidare vara tillåten i sådana fall då uttömningen ej kan
väntas medföra någon nämnvärd olägenhet. Detta får anses gälla om uttömning
av oljehaltigt slagvatten — d. v. s. det vatten som samlas i fartygets
rännstenar och slag — från fartyg under 500 ton samt uttömning av sådant
vatten från större fartyg, om det ej innehåller annan olja än smörjolja. Anmärkas
må att bestämmelsens olika utformning för fartyg över och under
500 ton sammanhänger med den av mig i det föregående förordade regeln
att skyldighet att å fartyg ha anordningar mot spilloljeutflöde endast skall
gälla fartyg om minst 500 ton. Vidare får risken för olägenheter vid uttömning
av bottensatser anses vara så ringa att uttömning därav bör vara
tillåten.
Förutsättning för att oljeuttömningsförbudet i övrigt skall kunna efterlevas
är att möjlighet finnes atl i hamn avlämna sådan olja som icke kan ut
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1950
släppas utanför skyddszon. Erforderliga oljemottagningsanläggningar för
tankfartygens behov kan inrättas utan större svårighet. Förbudet kan sålunda
helt genomföras för dessa fartygs del. För övriga fartyg däremot är det
för närvarande ej praktiskt möjligt att anordna mottagningsanläggningar i
ett så stort antal hamnar, som skulle krävas, därest förbudet för dem gjordes
undantagslöst. Många torrlastfartyg är nämligen av säkerhetsskäl nödsakade
att medföra barlastvattnet till hamn eller dess närhet, där de måste göra sig
av med det i samband med lastning eller bunkring. Och andra fartyg kan
endast med stor omgång lägga sin rutt över område, där olja får uttömmas.
Förbudet för ton-lastfartyg bör därför — i enlighet med konventionen —
gälla endast då fartyget är på väg till hamn, svensk eller utländsk, med oljemottagningsanläggning
för torrlastfartyg. Avgörande bör härvid vara om tillfredsställande
mottagningsanläggning faktiskt finns i hamnen. Oljeutvinning
bör alltså vara förbjuden då fartyget är på väg till hamn med sådan mottagningsanläggning,
även om hamnen icke förklarats för huvudhamn. Genom
administrativa föreskrifter torde böra tillses att det blir offentliggjort
vilka svenska hamnar som har mottagningsanläggningar. — Anmärkas må
att 3 § öppnar möjlighet att utfärda lokala förbud för sådana svenska vattenområden,
som kräver särskilt skydd.
I enlighet med konventionens regler bör uttömning vid resa till hamn utan
oljemottagningsanordning och av bottensats ej vara tillåten närmare land
än omständigheterna kräver. Det må här anmärkas att räckvidden av denna
bestämmelse begränsas av det nyssnämnda förhållandet att fartyg stundom,
för att ej förlora sin manövrerbarhet, kan tömma ut barlastvattnet ur brännoljetankarna
först i samband med framkomsten till hamn.
Regler i enlighet med vad nu anförts har upptagits i förevarande paragraf.
Vad angår frågan om den av kommerskollegium föreslagna anmälningsskyldigheten,
är det väl i och för sig önskvärt att anmälan om oljeutvinning
och oljeutflöde sker, så att åtgärder mot skador därav kan vidtagas i god tid.
Enligt vad jag inhämtat är det emellertid tveksamt om man utom i undantagsfall
har möjligheter att vidtaga effektiva åtgärder för att förhindra olägenheter
av olja som kommit ut i vattnet. Så länge en tillfredsställande lösning
på detta spörsmål icke föreligger, är anmälningsskyldigheten utan
nämnvärd betydelse. Jag har därför ej ansett mig böra förorda att bestämmelse
om anmälningsskyldighet införes i lagen. Därest det framdeles skulle
visa sig att det likväl är lämpligt att anmälningar göres, kan bestämmelser
därom införas i administrativ ordning.
3 §•
På sätt i det föregående anförts bör i denna lag upptagas regler även om
förbud mot förorening av svenskt territorialvatten genom annat än olja. Ett
stadgande härom, som nära överensstämmer med den nu i 8 kap. 2 § vattenlagen
intagna motsvarande bestämmelsen, har upptagits i denna paragraf.
Stadgandet, som innefattar ett bemyndigande för Kungl. Maj :t, har givits
sådan utformning att möjlighet finnes att lokalt förbjuda även sådan oljeuttönming
som enligt 2 § är tillåten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
31
4 §•
Enligt kommerskollegii förslag skall Kungl. Maj:t äga föreskriva att fartyg
skall vara utrustat med anordning som är ägnad att hindra utflöde av
spillolja i fartyget, såvida icke inrättning finnes för rening av slagvattnet
innan det lämnar fartyget. Kommerskollegium har vidare föreslagit att anordning
mot spilloljeutflöde skall, innan den anbringas i fartyg, godkännas
och att tillsyn över föreskrifternas efterlevnad skall utövas av fartygsinspektionens
chefsmyndighet eller av fartygsinspektör eller av annan särskilt förordnad
person. Därtill har kollegium fogat ett stadgande att tillsynsmyndighet,
när helst så finnes påkallat eller lämpligt, äger företaga undersökning
å fartyg.
Dessa förslag har icke föranlett erinran från remissinstanserna.
Departementschefen
I enlighet med principerna för föreliggande lagförslag bör i lagen direkt
angivas hur fartyg skall vara utrustade. I överensstämmelse med den bakom
kommerskollegii förslag liggande tankegången har föreskrivits att fartyg
skall vara utrustat antingen med anordningar till förebyggande av att beständig
brännolja utflödar i fartyget eller med inrättning varmed slagvattnet
före uttömning kan renas från olja. Av skäl som jag förut angivit har föreskriften
inskränkts att gälla svenska fartyg om minst 500 ton. Av uttryckssättet
framgår, att anordningar som avses i paragrafen ej erfordras å torrlastfartyg,
som drives med kol eller icke beständiga oljor. Det har bl. a. med hänsyn
till utformningen av straffbestämmelserna befunnits lämpligt att sammankoppla
föreskriften om hur fartyget skall vara utrustat med ett förbud
mot nyttjande av ett fartyg som ej är behörigen utrustat.
Det har icke synts nödvändigt att föreskriva att anordningar mot spillolja
skall godkännas utan ansetts tillräckligt, att närmare föreskrifter om anordningarna
utfärdas i administrativ författning eller att fartygsinspektionen
eller dess chefsmyndighet antingen i mera allmän form eller för särskilt
fall meddelar anvisningar för deras utförande. Föreskrifter bör kunna meddelas
även i fråga om sådan separator eller anordning av annat slag för rening
av slagvatten, vars förekomst medför att anordningar mot spilloljeutflöde
ej kräves. De bestämmelser om tillsyn, som kommerskollegium föreslagit
och som bör gälla även i fråga om separatorer m. in., kan lämpligen givas
genom en hänvisning till lagen om tillsyn å fartyg. Det är uppenbart att sådant
förbud mot fartygs nyttjande, som enligt tillsynslagen kan utfärdas då
fartyg icke är i sjövärdigt skick, icke kan föranledas enbart av brist i fråga
om anläggningar, som avses i denna paragraf.
5 §•
Kommerskollegii förslag innehåller i fråga om anläggningar i hamn för
mottagande av oljeresler att i allmän hamn, som Konungen bestämmer,
skall till bruk för andra fartyg än tankfartyg finnas anordning som möjliggör
för farlygen atl utan onödigt uppehåll avlämna sådant oljehaltigt bar
-
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1956
last- eller tankspolvatten som fartyget icke på annat sätt lagligen kunnat
befria sig från. Denna bestämmelse åsyftar bl. a. att med full tydlighet utsäga
att skyldigheten icke omfattar sådana anläggningar som kan erfordras
till bruk för de oceangående tankfartygen eller för rengöring av oljelankarna
i vare sig tankfartyg eller torrlastfartyg. Härtill har fogats eu föreskrift
enligt vilken det, om sådant förordnande meddelats, åligger hamnens
ägare att ombesörja att anordningen kommer till stånd och att därvid
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer kan komma att utfärda. Tillika föreslås att innehavare
av mottagningsanordning skall äga uppbära skälig avgift för dess nyttjande
samt att, där så prövas nödigt, myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
må fastställa taxa för dylika avgifter.
Hamndirektionen i Hälsingborg har betecknat det som önskvärt att begreppet
»anordningar» något närmare preciseras endera i lagtexten eller i
kommentarerna till densamma så att såväl anordningarnas omfattning som
det med desammas rätta funktion förenade ansvaret blir klart avgränsat
mellan hamnägaren och fartygets redare. Ett annat begrepp som enligt direktionen
bör förtydligas är »utan onödigt uppehåll». Oklarhet kan nämligen
råda om huruvida härmed åsyftas anordningarnas placering inom
hamnområdet eller anläggningarnas kapacitet.
Förslaget om bestämmande av taxa för avgifter för nyttjande av mottagningsanordningarna
möter invändningar från hamnhåll. Svenska hamnjörbundet
finner det tveksamt, vilken rättslig karaktär ifrågavarande avgifter
äger. Att i de fall då kommun uttager avgift, som här sagts, densamma
kan betraktas som en avgift på den allmänna rörelsen, som enligt
74 § kommunallagen skall fastställas av Kungl. Maj :t, synes förbundet riktigt.
Möjligen skulle avgiften kunna anses vara en hamnavgift, i vilket fall
avgiften skulle fastställas i den ordning som gäller för hamntaxor, d. v. s.
enligt 1950 års kungörelse av kommerskollegium eller, efter sjöfartsstvrelsens
tillkomst, av denna myndighet. Men avgiften torde även — och det
synes vara mest sannolikt — kunna anses vara av privaträttslig natur och
utgöra ersättning för tjänster, som hamnen gör sjöfarten. Med detta betraktelsesätt
kan det icke vara fråga om taxa av sådan art att den skall fastställas
av någon myndighet. Enligt Stockholms hamnstgrelses mening bör
ifrågavarande ersättning i första hand vara att uppfatta såsom en privaträttslig
avgift och sålunda i likhet med de avgifter, vilka eljest uppbäres
av kommunen för tjänstbarheter och nyttigheter, icke vara föremål för fastställelse.
Drätselkammaren i Hälsingborg, Umeå stads hamndirektion —
som påpekar, att vederbörande hamnägare bestämmer taxor för kranars
och truckars användning, vattenleveranser och dylikt — samt stadsfullmäktige
i Norrköping uttalar sig i samma riktning. Göteborgs hamnstyrelse finner
förslaget i denna del medföra risk för att kommande förhandlingar mellan
hamnstyrelsen, varven och oljebolagen i syfte att i Göteborg skapa en
gemensam oljereningsanläggning för alla typer av fartyg kommer att försvåras
genom den osäkerhet, som eventuellt kan komma att uppstå beträf
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år t!)56
33
fande möjligheterna att förränta och amortera de avsevärda kapitalbelopp,
som erfordras för eu anläggning av den i Göteborgs hamn föreslagna storleksordningen.
Av dessa skäl föreslår styrelsen, att regeln att taxa skall
bestämmas av myndighet utgår eller alternativt att den kompletteras med
en föreskrift av innebörd att, där sådan anordning äges och drives av hamnförvaltning
och varv eller oljebolag gemensamt, hamnförvaltningen äger
fastställa skälig avgift för anordningens nyttjande. Stadsfullmäktige i Malmö
anför, att förslaget lämnar helt öppet, efter vilka grunder prövningen
skall ske och vem som skall göra denna prövning. Man får utgå från att
hamnarna i alla fall skall erhålla full täckning för sina anläggnings- och
driftskostnader. Ett klarläggande härutinnan antingen i själva lagtexten
eller i förarbetena synes påkallat.
Departementschefen
Genom ratifikation av konventionen åtager sig Sverige en förpliktelse att
tillse att i landets större hamnar finnes anläggningar för mottagning av
olja från torrlastfartyg. Såsom jag förut framhållit bör det ankomma på
Kungl. Maj :t att bestämma i vilka hamnar sådana anläggningar skall finnas
och även hur anläggningarna skall vara beskaffade. Nyssnämnda förpliktelse
synes — ehuru skäl finns till antagande att utsedda hamnar utan
ingripande från statsmakterna skall förses med erforderliga anläggningar
— böra motsvaras av en lagfäst befogenhet för Kungl. Maj:t att på hamnägarens
bekostnad ombesörja inrättande och drivande av dylik anläggning.
Såsom jag tidigare framhållit kan frågan om anläggningarnas dimensionering
icke nu slutgiltigt avgöras. Lagen torde emellertid böra innehålla
en ram, inom vilken Kungl. Maj:t eller lämplig myndighet kan för varje
särskilt fall meddela de nödvändiga föreskrifterna. Befogenheten bör därför
ge möjlighet att föreskriva anläggning som kan mottaga även oljehalligt
tankspol- eller barlastvatten från bränsletankar. Den bör däremot icke
avse tankfartyg. Självfallet skall större dimensioner icke föreskrivas än vad
som i varje fall kan anses erforderligt. Föreskrifterna bör i fråga om såväl
anläggningarnas placering som deras kapacitet så utformas, att fartygen
kan avlämna oljan utan onödigt uppehåll.
Förevarande paragraf har utformats i enlighet med vad nu sagts.
Beträffande taxefrågan anser jag, såsom tidigare torde ha framgått, att
hamnarna skall äga täcka sina kostnader för anläggningarnas inrättande
och drivande genom att av vederbörande fartyg uttaga skäliga avgifter för
anläggningarnas nyttjande. Avgifterna är enligt min mening av den art att
hamnägarna kan utan särskild föreskrift i lagen uttaga dem och att fastställelse
av taxa rörande avgifterna icke erfordras. Någon bestämmelse om
avgifterna har därför ej intagits i lagen.
6 §.
Kommerskollcgii förslag innehåller föreskrift att oljedagbok skall föras å
svenskt fartyg som Kungl. Maj:t bestämmer och att den skall vara upprättad
3 Rihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 23
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
enligt formulär som fastställes av kollegium. Förslaget innehåller icke någon
inskränkning i skyldigheten att föra oljedagbok men kollegium uttalar att
skyldigheten bör gälla för, utom de fartyg å vilka konventionen äger tillämpning,
sådana fartyg som i övrigt kommer alt vara underkastade förbud mot
olj ef örorening, exempelvis de mindre kusttankfartygen. Förslaget innehåller
vidare regler om vem som skall föra dagboken och vad som skall antecknas
i den. Enligt förslaget skall envar vars rätt är därav beroende äga erhålla
utdrag av dagboken. Dagboken skall av redaren förvaras minst två år efter
dess avslutning.
Under remissbehandlingen har i princip erinringar ej riktats mot förslaget.
Dock anser fiskeristyrelsen, att även om uttömningsförbudet göres
tillämpligt å fiskefartyg och andra jämförliga mindre motorfartyg, föreskrifter
icke erfordras om förande av oljedagbok å dessa fartyg. Länsstyrelsen
i Uppsala län ifrågasätter om icke den tid av minst två år, under vilken
oljedagboken skall förvaras av redaren, är väl kort. Och Sveriges redareförening
ger uttryck för viss tvekan beträffande nödvändigheten av att
föra särskild oljedagbok. Föreningen anser det böra övervägas, huruvida
icke de uppgifter, som skall ingå i oljedagboken, lika väl kan införas i
maskindagboken eller beträffande vissa uppgifter berörande tankfartyg i
skeppsdagboken.
Departementschefen
Syftet med oljedagboken är att möjliggöra kontroll av att föreskrifterna
till motverkande av oljeförorening iakttages. Då erfarenheten visar, att de
förbud som utfärdats av länsstyrelserna hittills i stor omfattning blivit verkningslösa
på den grund att det sällan gått att utröna vem som tömt ut olja
i strid mot förbud, får reglerna om oljedagboken anses vara av stor vikt.
Skyldigheten att föra dagbok torde för närvarande böra begränsas till tankfartyg
och till andra fartyg med en dräktighet av minst 500 bruttoton. Med
hänsyn till att frågan, huruvida torrlastfartyg under 500 bruttoton vållar
oljeförorening i mera betydande omfattning, är oviss, torde dock Kungl.
Maj :t böra medgivas rätt att utsträcka skyldigheten även till dessa fartyg
i den omfattning som finnes erforderlig.
Ansvaret för att oljedagboken föres bör åvila fartygets befälhavare. Detta
torde böra utsägas i lagen. Närmare föreskrifter om oljedagboken och dess
förande — bl. a. beträffande frågorna om förhållandet mellan skeppsdagboken
och oljedagboken samt hur länge oljedagboken skall förvaras — torde
få utfärdas av Kungl. Maj :t eller underordnad myndighet.
Däremot torde rätten för de övervakande myndigheterna att taga del av
dagboken, vilken rätt bör finnas jämväl i fall då misstanke om någon överträdelse
från fartygets sida ej föreligger, böra inskrivas i lagen. Konventionen
föreskriver att myndighet i utländsk stat, i vars hamn fartyget befinner
sig, skall äga granska oljedagboken och påfordra att befälhavaren
bestyrker riktigheten av utdrag ur den. Syftet härmed är att den utländska
staten skall kunna åstadkomma att förseelse mot konventionen från far
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
35
tygets sida bestraffas i flaggstaten, därvid utdraget ur dagboken skall tjäna
som bevis. Skyldighet i angivna hänseenden bör alltså åläggas befälhavare
på svenskt fartyg och befälhavare på utländskt fartyg, då det befinner sig
i svensk hamn. Skyldigheten, såvitt rör utländska fartyg, har därvid icke
begränsats till konventionsländernas fartyg.
7 §■
Kommerskollegium föreslår att befälhavare, som bryter mot förbudet att
utsläppa olja, skall straffas med dagsböter. Samma straff föreslås för befälhavaren
om fartyg nyttjas utan anordning mot utflöde av spillolja. I dessa
båda fall föreslås att redare skall dömas som om förseelsen vore begången av
honom själv, där ej omständigheterna gör det sannolikt att förseelsen skett
utan hans vetskap och vilja. Kommerskollegium yttrar att det torde få
förutsättas att domstolarna vid straffmätningen tar hänsyn till de mycket
stora skador som kan vållas genom olj ef örorening och till de betydande
kostnader som redaren kan spara genom att olj erester lämpas överbord på
förbjudet område i stället för att fartyget med måhända avsevärd tidsspillan
föres till område där oljeuttömning är tillåten. För försummelser med avseende
på oljedagbokens förande föreslår kollegium penningböter.
överståthållarämbetet framhåller att frågan om samordning mellan straffrättsligt
förfarande här i landet och framställning till utländsk makt om
rättsligt förfarande därstädes icke berörts. Att svenskt straffanspråk förfaller
beträffande förseelse, som på svensk framställning bestraffats i utlandet,
anser ämbetet vara naturligt men det bör måhända utsägas. Frågan
huruvida svenskt straffanspråk förfaller även i sådana fall då åtalsframställning
till utländsk makt avvisats eller vederbörande frikänts av utländsk
domstol finner ämbetet böra beröras.
Hamndirektionen i Luleå upplyser att för överträdelser av nu gällande förbud
i vissa fall så ringa antal dagsböter utdömts, att det uppenbarligen
varit ekonomiskt gynnsamt att länsa ut det oljehaltiga barlastvattnet och
betala böterna för förseelsen. Hamndirektionen anser därför, att betydande
bötesstraff bör kunna utdömas för brott mot lagen. Enligt svenska naturskyddsföreningens
mening bör frihetsstraff ingå i strafflatituden för överträdelse
av förbudet att släppa ut olja och för nyttjande av fartyg som ej är
försett med föreskrivna anordningar mot spilloljeutflöde.
Stockholms hamnstyrelse anser att det föreslagna straffet för förseelse
i fråga om oljedagboken bör höjas till dagsböter.
Departementschefen
Straffansvar bör drabba envar som i strid mot lagen uttömmer olja eller
underlåter att vidtaga åtgärd för att förhindra att olja utflödar. Detsamma
bör gälla för den som bryter mot lokal föreskrift enligt 3 § till förhindrande
av vattenförorening. Vidare bör man i straffrättslig väg kunna ingripa mot
befälhavare som nyttjar ej behörigen utrustat fartyg eller som gör sig skyldig
till försummelse med avseende å oljedagbokens förande. Vid överträdelse
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1956
av förbudet mot oljeutvinning och mot nyttjande av fartyg, som ej är behörigen
utrustat, bör även redaren vara underkastad straffansvar. Förutsättningen
härför bör dock i enlighet med nu tillämpade straffrättsliga principer
vara att förseelsen skett med hans vilja och vetskap.
Vid bestämmande av strafflatituderna för förseelser mot lagen bör beaktas
att det, om endast låga bötesstraff uldömes, kan ur ekonomisk synpunkt
för en redare vara fördelaktigt att bryta mot oljeuttömningsförbudet.
Det synes därför ej tillräckligt med en straffskala som endast innehåller böter.
Jag har övervägt att införa någon form av förverkande av ett penningbelopp
som motsvarar redarens ekonomiska fördel av förseelsen. Mot en sådan
regel — vars lämpliga utformning för övrigt erbjuder betydande svårigheter
— kan emellertid åberopas att den endast sällan skulle drabba utländska
redare. Jag har i stället stannat för att föreslå införande av frihetsstraff.
Denna ståndpunkt synes stå i god överensstämmelse med lagstiftningen
på likartade områden. Jag får sålunda hänvisa till 13 kap. 11 § andra
stycket vattenlagen och 11 kap. 13 § strafflagen. I förevarande paragraf har
i enlighet med det sagda straffet för den som i strid mot lagen uttömmer olja
eller underlåter att vidtaga åtgärd mot oljeutflöde samt för den som bryter
mot lokalt uttömningsförbud bestämts till dagsböter eller fängelse i högst
sex månader. I sammanhanget må anmärkas att dessa gärningar motverkas
jämväl därav att de enligt allmänna rättsprinciper medför skyldighet för
den felande att utgiva ersättning för uppkommen skada.
Övriga förseelser — nyttjande av ej behörigen utrustat fartyg och försummelse
i fråga om oljedagboken — är av lindrigare art och straffskalan för
dem torde böra bestämmas till dagsböter.
Den av överståthållarämbetet berörda frågan om förhållandet mellan
svenska och utländska åtgärder mot lagöverträdare bör enligt min mening
lösas enligt allmänna straffrättsliga principer. 8 9
8 §•
Mål om ansvar enligt förevarande lag torde böra upptagas vid sjörättsforum.
9 §•
I enlighet med principerna i konventionen torde från lagens tillämpning
böra undantagas sådana kronans fartyg som ej är registrerade, d. v. s. ej
är avsedda att nyttjas till handelssjöfart eller för resandes fortskaffande.
Undantaget kommer att avse främst örlogsfartygen men även bl. a. lotsfartyg.
Jag förutsätter emellertid att lagens regler i princip skall iakttagas
av dessa fartyg. Detta kan lämpligen åvägabringas genom i administrativ
ordning utfärdade bestämmelser.
Lagens regler skall icke inverka på hälsovårdsmyndigheternas rätt att
då så erfordras ur sanitär synpunkt meddela föreskrifter som går längre
än lagen. Erinran härom har intagits i denna paragrafs andra stycke.
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956 37
Ikraftträdandebestämmelserna
Kommerskollegium föreslår att lagen skall träda i kraft den dag Kungl.
Maj :t förordnar.
Remissinstanserna har ej uttalat sig härom.
I detta sammanhang torde dock böra nämnas, att i särskilda skrivelser
hemställan gjorts om provisoriska åtgärder före genomförandet av konventionen
av innebörd, att anvisningar skall utfärdas för provisoriska oljemottagningsanläggningar
i hamnarna, förbud meddelas för oljeutsläppning i
svenskt territorialvatten och föreskrifter givas om oljedagbok. Samma yrkanden
har i yttrandena över kommerskollegii förslag gjorts av svenska
naturskyddsföreningen samt av nordiska oljeskadekommitténs svenska avdelning
och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, av vilka de båda
sistnämnda institutionerna därjämte — liksom länsstyrelsen i Stockholms
län — föreslår att den föreslagna statens oljeskyddsnämnd snarast inrättas.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar sig för provisoriska föreskrifter
rörande oljeutsläppning och oljedagbok.
Departementschefen
Vid lagens ikraftträdande blir det i 1 § första stycket stadgade förbudet
omedelbart tillämpligt å tankfartyg. Ikraftträdandet bör därför uppskjutas
så länge att erforderliga mottagningsanläggningar i hamnarna för dessa
fartyg hinner inrättas. Detta torde kunna ske till den 1 januari 1957. I
fråga om torrlastfartygen medför det i 2 § första stycket under b) medgivna
undantaget att lagens regler om oljeutvinning i svenskt område — utom den
i 2 § andra stycket stadgade skyldigheten att tömma ut olja så långt från land
som omständigheterna kräver samt befogenheten att meddela lokala föreskrifter
— träder i tillämpning först i den mån oljemottagningsanläggningar
för dessa fartyg inrättas. Utom svenskt område är oljeuttömning tillåten intill
dess Kungl. Maj :t meddelar bestämmelser enligt 1 § andra stycket. Sådana
bestämmelser avses kunna meddelas att gälla inom olika områden och
från olika tidpunkter för tankfartyg och andra fartyg. Särskilda övergångsbestämmelser
i dessa hänseenden är därför ej erforderliga. Däremot torde
ikraftträdandet av reglerna om utrustning i fartyg och det därmed sammanhängande
förbudet mot uttömning av slagvatten som innehåller annan olja
än smörjolja böra ske vid en något senare tidpunkt än den 1 januari 1957.
Det torde därför böra ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om nämnda bestämmelsers
ikraftträdande.
Med den utformning som i det föregående förordats i fråga om lagen och
dess ikraftträdandebestämmelser synes frågan om provisoriska åtgärder
väsentligen ha förlorat i betydelse. Måhända kan det vara önskvärt att ålägga
fartygen att redan före den 1 januari 1957 föra oljedagbok. Föreskrifter
härom torde kunna meddelas av Kungl. Maj:t utan stöd av lag och det
torde få bli beroende av fortsatt övervägande om dylika föreskrifter skall
ulfärdas före lagens ikraftträdande. Jag vill dessutom erinra om att redan
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
enligt gällande lagstiftning förbud mot oljeuttömning kan meddelas för de
delar av svenskt territorialvatten, där sådant nu ej gäller. Detta spörsmål
ankommer i första hand på länsstyrelserna.
Lagen om ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen
Ändringen i detta lagrum innebär att den däri nu upptagna bestämmelsen
rörande vattenförorening genom avfall från fartyg uteslutits och ersatts
med en erinran om att angående åtgärder mot vattenförorening från fartyg är
särskilt stadgat. Även denna lag torde böra träda i kraft den 1 januari 1957.
I enlighet med vad sålunda anförts föreligger förslag till
1) lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg; samt
2) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga B1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Gunnar Grönvall i
i Av denna bilaga har här uteslutits det under 2) upptagna lagförslaget, vilket är likalydande
med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
39
Bilaga A
(Översättning)
The International Convention for
the Prevention of Pollution of
the Sea by 00, 1954
London, May 12, 1954
The Governments represented åt the
International Conference on Pollution
of the Sea by Oil held in London from
26th April, 1954, to 12th May, 1954,
Desiring to take action by common
agreement to prevent pollution of the
sea by oil discharged from ships, and
considering that this end may best be
achieved by the conclusion of a Convention,
Have accordingly appointed the undersigned
plenipotentiaries, who, having
communicated their full powers, found
in good and due form, have agreed as
follows: —
Article I
(1) For the purposes of the present
Convention, the following expressions
shall (unless the context otherwise requires)
have the meanings hereby respectively
assigned to them, that is to say: —
"The Bureau” has the meaning assigned
to it by Article XXI;
“Discharge” in relation to oil or to
an oily mixture means any discharge
or escape howsoever caused;
“Heavy diesel oil” means marine
diesel oil, other than those distillates
of which more than 50 per cent. by
volume distils åt a temperature not
exceeding 340° C. when tested by
A.S.T.M. Standard Method D. 158/53;
"Mile” means a nautical mile of
6080 feet or 1852 metres;
"Oil” means crude oil, fuel oil,
heavy diesel oil and lubricating oil,
and "oily” shall be construed accordingly.
Internationell konvention till förhindrande
av havsvattnets förorening
genom olja
London den 12 maj 1954
De på den internationella konferensen
angående förorening av havsvattnet
genom olja, vilken avhållits i London
från den 26 april 1954 till den 12 maj
1954, representerade regeringarna,
vilka önska gemensamt träffa anstalter
till förhindrande av förorening av havsvattnet
genom oljeuttömning från fartyg,
och som anse detta ändamål bäst kunna
vinnas genom avslutande av en konvention,
hava för den skull utsett undertecknade
befullmäktigade ombud, vilka, efter
att hava företett sina fullmakter, som
befunnits i god och behörig form, överenskommit
om följande:
Artikel I
1. Vid tillämpningen av denna konvention
skola nedanstående uttryck,
såvida ej annat följer av sammanhanget,
förstås sålunda:
»Sekretariatet» har den betydelse
som angives i artikel XXI;
»Uttömning», då det gäller olja eller
oljehaltig blandning, betyder varje uttömning
eller utflöde, oberoende av
orsaken;
»Tjock dieselolja» betyder andra
marina dieseloljor än sådant destillat,
varav mer än 50 volymprocent destillerar
vid en temperatur av högst
340° C, när proven företagas enligt
A.S.T.M. standardmetod;
»Mil» betyder en sjömil om 6 080 fot
eller 1 852 meter;
»Olja» betyder råolja, brännolja,
tjock dieselolja och smörjolja; »oljehaltig»
skall förstås i överensstämmelse
härmed.
40
hungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
(2) För the purposes of the present
Convention the territories of a Contracting
Government mean the territory of
the country of which it is the Government
and any other territory för the
international relations of which the Government
is responsible and to which the
Convention shall have been extended
under Article XVIII.
Article II
The present Convention shall apply to
sea-going ships registered in any of the
territories of a Contracting Government,
except
(i) ships for the time being used as
naval auxiliaries;
(ii) ships of under 500 tons gross
tonnage;
(iii) ships för the time being engaged
in the whaling industry;
(iv) ships for the time being navigating
the Great Lakes of North America
and their connecting and tributary
waters as far east as the lower exit of
the Lachine Canal åt Montreal in the
Province of Quebec, Canada.
Artide III
(1) Subject to the provisions of Artides
IV and V, the decharge from any tanker,
being a ship to which the Convention
applies, within any of the prohibited
zones referred to in Annex A to the Convention
in relation to tankers of—
(a) oil;
(b) any oily mixture the oil in which
fouls the surface of the sea, shall be
prohibited.
För the purposes of this paragraph the
oil in an oily mixture of less than 100
parts of oil in 1,000,000 parts of the mixture
shall not be deemed to foul the surface
of the sea.
(2) Subject to the provisions of Artides
IV and V, any discharge into the sea
from a ship, being a ship to which the
Convention applies and not being a
tanker, of oily ballast water or tank
washings shall be made as far as practicable
from land. As from a date three
years after the date on which the Convention
comes into force, paragraph (1)
of this Article shall apply to ships other
2. I denna konvention avses med en
fördragsslutande regerings territorium
det lands territorium för vilket den är
regering och varje annat territorium för
vars internationella förbindelser regeringen
är ansvarig och vilket konventionen
enligt artikel XVIII må ha utvidgats
att omfatta.
Artikel II
Denna konvention skall äga tillämpning
å sjögående fartyg, registrerat i ett
territorium som hör under en fördragsslutande
regering, med undantag för
1) marina hjälpfartyg, när de användas
såsom sådana;
2) fartyg under 500 ton brutto;
3) valfångstfartyg, när de användas
såsom sådana;
4) fartyg som befara de Stora Sjöarna
i Nordamerika jämte deras förbindelseleder
och tillflöden så långt
öster ut som till Lachinekanalens
nedre mynning vid Montreal i provinsen
Quebec i Canada.
Artikel III
1. Med de begränsningar, som följa av
bestämmelserna i artiklarna IV och V,
är det förbjudet för tankfartyg å vilket
konventionen äger tillämpning att inom
någon av de i bilaga A angivna zonerna
uttömma
a) olja,
b) oljehaltig blandning som förorenar
havsytan.
Vid tillämpningen av denna bestämmelse
skall oljan i en oljehaltig blandning
med mindre än 100 delar olja på 1
miljon delar vätska icke anses förorena
havsytan.
2. Med de begränsningar, som följa
av bestämmelserna i artiklarna IV och V,
skall varje uttömning i havet från ett
fartyg, å vilket konventionen äger tilllämpning
och som icke är ett tankfartyg,
av oljehaltigt ballastvatten eller tankspolvatten
ske så långt från land som
det är praktiskt möjligt. Efter förloppet
av tre år från dagen för konventionens
ikraftträdande skall vad i första stycket
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
than tankers as it applies to tankers,
except that:—
(a) the prohibited zones in relation
to ships other than tankers shall be
those referred to as such in Annex A
to the Convention; and
(b) the discharge of oil or of an oily
mixture from such a ship shall not be
prohibited when the ship is proceeding
to a port not provided with such reception
facilities as are referred to in
Article VIII.
(3) Any contravention of paragraphs
(1) and (2) of this Article shall be an offence
punishable under the laws of the
territory in which the ship is registered.
Article IV
(1) Article III shall not apply to: —
(a) the discharge of oil or of an oily
mixture from a ship för the purpose
of securing the safety of the ship, preventing
damage to the ship or cargo,
or saving life åt sea; or
(b) the escape of oil, or of an oily
mixture, resulting from damage to the
ship or unavoidable leakage, if all reasonable
precautions have been taken
after the occurrence of the damage or
discovery of the leakage for the purpose
of preventing or minimising the
escape;
(c) the discharge of sediment: —
(i) which cannot be pumped from
the cargo tanks of tankers by reason
of its solidity; or
(ii) which is residue arising from the
purification or clarification of oil fuel
or lubricating oil,
provided that such discharge is made as
far from land as is practicable.
(2) In the event of such discharge or
escape as is referred to in this Article
a statement shall be made in the oil record
book required by Article IX of the
circumstances of and reason for the discharge.
i denna artikel sägs angående tankfartyg
äga motsvarande tillämpning beträffande
andra fartyg, dock att
a) de förbjudna zoner som skola
gälla för andra fartyg än tankfartyg
äro de zoner som för dessa fartyg äro
särskilt angivna i bilaga A; och
b) det icke skall vara förbjudet att
uttömma olja eller oljehaltig blandning
från sådant fartyg, då fartyget
befinner sig på resa till en hamn som
icke är utrustad med sådana mottagningsanordningar
som omförmälas i
artikel VIII.
3. Överträdelse av styckena 1 och 2 i
artikel III skall vara straffbar efter lag i
det territorium där fartyget är registrerat.
Artikel IV
1. Artikel III skall icke äga tillämpning
å
a) uttömning av olja eller oljehaltig
blandning från ett fartyg som sker
med hänsyn till fartygets säkerhet,
för att förhindra skada å fartyg eller
last eller för att rädda människoliv till
sjöss;
b) utflöde av olja eller oljehaltig
blandning föranlett av skada å fartyget
eller oundvikligt läckage, om
alla rimliga försiktighetsåtgärder vidtagits,
i syfte att förebygga eller minska
utflödet, sedan skadan inträffat
eller läckaget upptäckts;
c) uttömning av bottensats,
1) som icke kan utpumpas från lasttankar
i tankfartyg på grund av dess
fasta konsistens, eller
2) som utgöres av rester från rening
eller klargöring av brännolja eller
smörjolja,
under förutsättning att sådan uttömning
sker så långt från land som det är praktiskt
möjligt.
2. Sker sådan uttömning eller sådant
utflöde som omhandlats i denna artikel,
skola i den i artikel IX föreskrivna oljejournalen
införas uppgifter rörande orsaken
och omständigheterna i övrigt.
42
Kungl. Maj ds proposition nr 23 år 1956
Arlicle V
Artide III shall not apply to the discharge
from the bilges of a ship: —
(a) of any oily mixture during the
period of twelve months following the
date on which the Convention comes
into force in respect of the territory in
which the ship is registered;
(b) after the expiration of such period,
of an oily mixture containing no
oil other than lubricating oil.
Artide VI
The penalties which may be imposed
in pursuance of Artide III under the
law of any of the territories of a Contracting
Government in respect of the unlawful
discharge from a ship of oil or of
an oily mixture into waters outside the
territorial waters of that territory shall
not be less than the penalties which may
be imposed under the law of that territory
in respect of the unlawful discharge
of oil or of an oily mixture from a ship
into such territorial waters.
Artide VII
As from a date twelve months after
the present Convention comes into force
in respect of any of the territories of a
Contracting Government all ships registered
in that territory shall be required
to be so fitted as to prevent the
escape of fuel oil or heavy diesel oil into
bilges the contents of which are discharged
into the sea without being passed
through an oily-water separator.
Artide VIII
As from a date three years after the
present Convention comes into force in
respect of any of the territories of a Contracting
Government, that Government
shall ensure the provision in each main
port in that territory of facilities adequate
för the reception, without causing
undue delay to ships, of such residues
from oily ballast water and tank washings
as would remain for disposal by
ships, other than tankers, using the port,
if the water had been separated by the
use of an oily-water separator, a settling
tank or otherwise. Each Contracting
Artikel V
Artikel III skall icke gälla beträffande
uttömning från ett fartygs rännstenar
a) av oljehaltig blandning av något
slag under en tidrymd av tolv månader
efter den dag, då konventionen träder
i kraft i förhållande till det territorium
där fartyget är registrerat;
b) efter utgången av nämnda tid av
oljehaltig blandning som icke innehåller
annan olja än smörjolja.
Artikel VI
Straff, som till fullföljd av artikel III
stadgas i något territorium som tillhör
en fördragsslutande regering såsom påföljd
för olaglig uttömning från fartyg av
olja eller oljehaltig blandning i havet
utanför territorialvattnet, må icke vara
lindrigare än straff som enligt lag i samma
territorium må kunna för motsvarande
förseelse utmätas inom territorialvattnet.
Artikel VII
Tolv månader efter den dag då konventionen
trätt i kraft för ett territorium
tillhörande en fördragsslutande regering
skola alla fartyg som äro registrerade i
ett sådant territorium vara försedda med
anordning av beskaffenhet att hindra
brännolja eller tjock dieselolja att rinna
ner i rännsten vars innehåll länsas ut i
havet utan att först passera en separator
för oljehaltigt vatten.
Artikel VIII
Det åligger varje fördragsslutande
regering att tillse att tre år efter den dag,
då konventionen trätt i kraft för ett
territorium, som tillhör densamma, i
varje större hamn i sådant territorium
finnas anordningar till bruk för andra
fartyg än tankfartyg som möjliggöra för
fartygen att utan onödigt uppehåll befria
sig från sådana rester av oljehaltigt
ballastvatten eller tankspolvatten som
kunna vara kvar, sedan vattnet passerat
en separator för oljeblandat vatten, en
settlingstank eller annan anordning.
Varje fördragsslutande regering skall tid
43
Kungl. Maj ds proposition nr 23 år 1956
Government shall from tiine to time
determine which ports are the main ports
in its territories för the purposes of this
Artide, and shall notify the Bureau in
writing accordingly indicating whether
adequate reception facilities have been
installed.
Artide IX
(1) There shall be carried in every ship
to which the Convention applies an oil
record book (whether as part of the
ship’s official log-book or otherwise) in
the form specified in Annex B to the
present Convention. The appropriate
entries shall be made in that book, and
each page of the book, including any
statement under paragraph (2) of Artide
IV, shall be signed by the officer or officers
in charge of the operations concerned
and by the master of the ship.
The written entries in the oil record
book shall be in an official language of
the territory in which the ship is registered,
or in English or French.
(2) The competent authorities of any
of the territories of a Contracting Government
may inspect on board any such
ship while within a port in that territory
the oil record book required to be carried
in the ship in compliance with the provisions
of the Convention, and may make
a true copy of any entry in that book and
may require the master of the ship to
certify that the copy is a true copy of
such entry. Any copy so made which
purports to have been certified by the
master of the ship as a true copy of an
entry in the ship’s oil record book shall
be made admissible in any judicial proceedings
as evidence of the facts stated
in the entry. Any action by the competent
authorities under this paragraph
shall be taken as expeditiously as possible
and the ship shall not be delayed.
Artide X
(1) Any Contracting Government may
furnish to the Contracting Government
in the territory of which a ship is registered
partieulars in writing of evidence
that any provision of the Convention
has been contravened in rcspect of
that ship. wheresoever the alleged con
-
efter annan bestämma vilka hamnar som
i denna artikels mening skola anses såsom
större hamnar och skriftligen underrätta
sekretariatet om huruvida erforderliga
anordningar för oljemottagning
hava blivit inrättade i sagda hamnar.
Artikel IX
1. Å varje fartyg som omfattas av
konventionen skall finnas en oljejournal
(antingen som en del av fartygets officiella
skeppsdagbok eller av annan
karaktär) av den form bilaga B till konventionen
utvisar. Tillbörliga anteckningar
skola göras i journalen, och varje
journalsida, så ock anteckning som avses
i mom. 2 av artikel IV, skall undertecknas
av den eller dem av befälet som hava
ansvaret för de vidtagna åtgärderna
ävensom av befälhavaren. Anteckningarna
i oljejournalen skola vara avfattade
på det officiella språket i det territorium
där fartyget är registrerat eller på engelska
eller franska.
2. Vederbörande myndigheter i varje
territorium som tillhör en fördragsslutande
regering äga rätt att, när ett fartyg
befinner sig i en hamn inom territoriet,
granska den oljejournal som enligt konventionen
skall finnas ombord och att
taga avskrift av varje anteckning i journalen
ävensom att fordra att befälhavaren
bestyrker avskriftens riktighet. Varje
sådan av befälhavaren till riktigheten
bestyrkt avskrift skall i vilken som helst
rättssak kunna åberopas som bevis för
sakförhållande varom anteckning gjorts
i journalen. Åtgärd som av myndighet
vidtages med stöd av denna bestämmelse
skall äga rum så snabbt som möjligt och
utan att fartyget fördröj es.
Artikel X
1. Varje fördragsslutande regering
äger tillställa den fördragsslutande regeringen
i det territorium där ifrågakommande
fartyg är registrerat skriftlig anmälan
om överträdelse av konventionen,
närhelst bevis föreligger för att någon
bestämmelse däri åsidosatts av fartyget.
44
Kungl. Maj ds proposition nr 23 år 1956
travention may have taken place. If it
is practicable to do so, the competent
authorities of the former Government
shall notify the master of the ship of the
alleged contravention.
(2) Upon receiving such particulars
the latter Government shall investigate
the matter, and may request the former
Government to furnish further or better
particulars of the alleged contravention.
If the Government in the territory of
which the ship is registered is satisfied
that sufficient evidence is available in
the form required by law to enable proceedings
against the owner or master of
the ship to be taken in respect of the
alleged contravention, it shall cause such
proceedings to be taken as soon as possible,
and shall inform the other Contracting
Government and the Bureau of
the result of such proceedings.
Artide XI
Nothing in the present Convention
shall be construed as derogating from
the powers of any Contracting Government
to take measures within its jurisdiction
in respect of any matter to which
the Convention relätes or as extending
the jurisdiction of any Contracting Government.
Artide XI1
Each Contracting Government shall
send to the Bureau and to the appropriate
organ of the United Nations: —
(a) the text of laws, decrees, orders
and regulations in force in its territories
which give effect to the present
Convention;
(b) all official reports or summaries
of official reports in so far as they
show the results of the application of
the provisions of the Convention, provided
always that such reports of
summaries are not, in the opinion of
that Government, of a confidential
nature.
oavsett var den påstådda överträdelsen
må hava ägt rum. Där så lämpligen kan
ske, skall den förstnämnda regeringens
behöriga myndigheter jämväl underrätta
fartygets befälhavare om den påstådda
överträdelsen.
2. Den regering som mottagit sådana
upplysningar skall undersöka saken och
har rätt att anmoda den förstnämnda
regeringen att inkomma med närmare
upplysningar om den påstådda överträdelsen.
Om regeringen i det territorium
i vilket fartyget är registrerat anser tillräckliga
skäl föreligga för ett rättsligt
förfarande gentemot fartygets ägare eller
befälhavare med anledning av den påstådda
förseelsen, skall den föranstalta
om att sådant förfarande inledes så snart
som möjligt och i sinom tid underrätta
den andra fördragsslutande regeringen
ävensom sekretariatet om resultatet
därav.
Artikel XI
Ingen bestämmelse i denna konvention
må tolkas såsom en inskränkning i någon
fördragsslutande regerings befogenheter
inom dess egen jurisdiktion med avseende
å något förhållande som beröres
av konventionen eller såsom en utvidgning
av någon fördragsslutande regerings
jurisdiktion.
Artikel XII
Varje fördragsslutande regering skall
tillställa sekretariatet och Förenta Nationernas
vederbörande organ
a) texten till lagar, förordningar,
instruktioner och reglementen som
gälla i dess territorier och som röra
genomförandet av denna konvention;
b) alla officiella redogörelser eller
sammandrag av sådana, i den mån de
innehålla upplysning om resultatet av
tillämpningen av bestämmelser i denna
konvention, allt för så vitt regeringen
icke anser dem vara av konfidentiell
natur.
Artide XIII
Any dispute between Contracting
Governments relating to the interpretation
or application of the present Con
-
Artikel XIII
Tvist mellan fördragsslutande regeringar
rörande tolkningen eller tillämpningen
av denna konvention, som icke
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
vention which cannot be settled by negotiation
shall be referred åt the request
of either party to the International Court
of Justice for decision unless the parties
in dispute agree to submit it to arbitration.
Artide XIV
(1) The present Convention shall remain
open for signature for three rnonths
from this day’s date and shall thereafter
remain open for acceptance.
(2) Governments may become parties
to the Convention by—
(i) signature without reservation as
to acceptance;
(ii) signature subject to acceptance
followed by acceptance; or
(iii) acceptance.
(3) Acceptance shall be effected by the
deposit of an instrument of acceptance
with the Bureau, which shall inform all
Governments that have already signed
or accepted the Convention of each signature
and deposit of an acceptance and
of the date of such signature or deposit.
Artide XV
(1) The present Convention shall come
into force twelve rnonths after the date
on which not less than ten Governments
have become parties to the Convention,
including five Governments of
countries each with not less than 500,000
gross tons of tanker tonnage.
(2) —(a) For each Government which
signs the Convention without reservation
as to acceptance or accepts the Convention
before the date on which the Convention
comes into force in accordance
with paragraph (1) of this Artide it shall
come into force on that date. For each
Government which accepts the Convention
on or after that date, it shall come
into force three rnonths after the date
of the deposit of that Governmenfs acceptance.
(b) The Bureau shall, as soon as possible,
inform all Governments which
have signed or accepted the Convention
of the date on which it will come into
force.
kan lösas genom förhandling, skall pa
begäran av endera parten hänskjutas till
Internationella domstolen för avgörande,
med mindre parterna enas om att hänskjuta
tvisten till avgörande genom
skilj edomsförfarande.
Artikel XIV
1. Konventionen står öppen för underskrift
under tre månader från dags dato
och är därefter öppen för anslutning.
2. Begering kan bliva deltagare i konventionen
genom
1) underskrift utan förbehåll om
anslutning;
2) underskrift med förbehåll om
anslutning, åtföljd av anslutning; eller
3) anslutning.
3. Anslutning sker genom deponering
av ett anslutningsinstrument hos sekretariatet,
som skall underrätta alla regeringar
som redan hava undertecknat eller
tillträtt konventionen om varje underskrift
eller anslutning samt om dagen
härför.
Artikel XV
1. Konventionen träder i kraft tolv
månader efter den dag, då den tillträtts
av minst tio regeringar av vilka fem
representera länder ettvart med ett
tankfartygstonnage om minst 500 000
registerton brutto.
2. a) För varje regering som underskrivit
konventionen utan förbehåll om
anslutning eller som tillträtt konventionen
före den dag, då konventionen träder
i kraft i enlighet med mom. 1 i denna
artikel, träder den i kraft den dagen. För
varje regering som tillträder konventionen
på eller efter den dagen träder den i
kraft tre månader efter den dag, då regeringen
deponerat sitt anslutningsinstrument.
b) Sekretariatet skall så snart som
möjligt underrätta alla regeringar som
hava undertecknat eller tillträtt konventionen
om dagen för konventionens
ikraftträdande.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
Article XVI
(1) Upon the request of any Contracting
Government a proposed amendment
of the present Convention shall be communicated
by theBureau to allContracting
Governments for consideration.
(2) Any amendment communicated to
Contracting Governments for consideration
under paragraph (1) of this Article
shall be deemed to have been accepted
by all Contracting Governments and
shall come into force on the expiration
of a period of six months after it has
been so communicated, unless any one
of the Contracting Governments shall
have made a declaration not less than
two months before the expiration of that
period that it does not accept the amendment.
(3) —(a) A conference of Contracting
Governments to consider amendments
of the Convention proposed by any Contracting
Government shall be convened
by the Bureau upon the request of onethird
of the Contracting Governments.
(b) Every amendment adopted by such
a conference by a two-thirds majority
vote of the Contracting Governments represented
shall be communicated by the
Bureau to all Contracting Governments
for their acceptance.
(4) Any amendment communicated
to Contracting Governments for their
acceptance under paragraph (3) of this
Article shall come into force for all Contracting
Governments, except those
which before it comes into force make
a declaration that they do not accept the
amendment, twelve months after the
date on which the amendment is accepted
by two-thirds of the Contracting
Governments.
(5) Any declaration under this Article
shall be made by a notification in writing
to the Bureau which shall notify all Contracting
Governments of the receipt of
the declaration.
(6) The Bureau shall inform all signatory
and Contracting Governments of
any amendments which come into force
under this Article, together with the
date on which such amendments shall
come into force.
Artikel XVI
1. Förslag om ändring av denna konvention
skall på begäran av fördragsslutande
regering av sekretariatet meddelas
samtliga fördragsslutande regeringar
för övervägande.
2. Ändring som enligt mom. 1 av
denna artikel meddelats de fördragsslutande
regeringarna för övervägande
skall anses hava blivit godkänd av alla
fördragsslutande regeringar och skall
träda i kraft vid utgången av en tid av
sex månader efter dagen för meddelandet,
försåvitt icke någon av de fördragsslutande
regeringarna minst två månader
före utgången av denna tid har tillkännagivit,
att den icke godkänner ändringen.
3. a) På begäran av en tredjedel av
de fördragsslutande regeringarna skall
sekretariatet kalla de fördragsslutande
regeringarna till en konferens för övervägande
av sådan ändring i konventionen
som föreslagits av någon fördragsslutande
regering.
b) Ändring som på en dylik konferens
antages med två tredjedels majoritet av
de representerade regeringarna, skall av
sekretariatet meddelas samtliga fördragsslutande
regeringar för godkännande.
4. Ändring som enligt mom. 3 av denna
artikel meddelats de fördragsslutande
regeringarna för godkännande, skall
träda i kraft för samtliga fördragsslutande
regeringar tolv månader efter den
dag då den godkänts av två tredjedelar
av de fördragsslutande regeringarna,
utom för dem av de fördragsslutande
regeringarna som före ikraftträdandet
förklarat sig icke godkänna ändringen.
5. Förklaring enligt denna artikel
skall ske skriftligen till sekretariatet,
som har att underrätta samtliga fördragsslutande
regeringar om mottagandet
av densamma.
6. Sekretariatet skall underrätta alla
regeringar som undertecknat konventionen
och alla fördragsslutande regeringar
om varje ändring som träder i
kraft enligt denna artikel samt om dagen
för ikraftträdandet.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 ar 1956
Article XVII Artikel XVII
(1) The present Convention may be
denounced by any Contracting Government
åt any time after the expiration of
a period of five years from the date on
which the Convention comes into force
for that Government.
(2) Denunciation shall be effected by
a notification in writing addressed to the
Bureau, which shall notify all the Contracting
Governments of any denunciation
received and of the date of its
receipt.
(3) A denunciation shall take effect
twelve months, or such longer period
as may be specified in the notification,
after its receipt by the Bureau.
Article XVIII
(1) —(a) Any Government may, åt the
time of signature or acceptance of the
present Convention, or åt any time thereafter,
declare by notification in writing
given to the Bureau that the Convention
shall extend to any of the territories for
whose international relations it is responsible.
(b) The Convention shall, from the
date of the receipt of the notification, or
from such other date as may be specified
in the notification, extend to the territories
named therein.
(2) —(a) Any Contracting Government
which has made a declaration under paragraph
(1) of this Article may, åt any
time after the expiration of a period of
five years from the date on which the
Convention has been so extended to any
territory, give notification in writing to
the Bureau, declaring that the Convention
shall cease to extend to any such
territory named in the notification.
(b) The Convention shall cease to extend
to any territory mentioned in such
notification twelve months, or such
longer period as may be specified therein,
after the date of receipt of the notification
by the Bureau.
(3) The Bureau shall inform all Contracting
Governments of the extension
of the Convention to any territories under
paragraph (1) of this Article, and of
the termination of any such extension
1. Vilken som helst av de fördragsslutande
regeringarna må uppsäga konventionen
när som helst efter utgången av
en tid av fem år, räknat från den dag då
konventionen trätt i kraft för samma
regering.
2. Uppsägning skall ske genom skriftligt
meddelande till sekretariatet, som
har att underrätta samtliga fördragsslutande
regeringar om varje uppsägning
och om dagen för mottagandet därav.
3. Uppsägning träder i kraft tolv månader
efter det att sekretariatet mottagit
densamma eller vid den senare tidpunkt
som må vara angiven i uppsägningen.
Artikel XVIII
1. a) Varje regering må vid undertecknandet
av eller anslutningen till konventionen
eller när som helst därefter genom
skriftligt meddelande till sekretariatet
förklara, att konventionen skall utsträckas
till att gälla för territorium för vars
internationella förbindelser regeringen
svarar.
b) Från dagen för mottagandet av förklaringen
eller från annan tidpunkt som
må vara angiven i förklaringen skall konventionen
utsträckas till att gälla för
territorium som nämnts i förklaringen.
2. a) Fördragsslutande regering som
avgivit förklaring enligt mom. 1 i denna
artikel må när som helst efter utgången
av en tid av fem år, räknat från den dag
då konventionen utsträckts till att gälla
för något territorium, genom skriftligt
meddelande till sekretariatet förklara,
att konventionen skall upphöra att gälla
för territorium som nämnts i sådan förklaring.
b) Konventionen skall upphöra att
gälla för dylikt territorium tolv månader
efter mottagandet av meddelandet eller
vid den senare tidpunkt som må vara
angiven däri.
3. Sekretariatet skall underrätta samtliga
fördragsslutande regeringar om konventionens
utsträckning till något territorium
enligt mom. 1 av denna artikel
samt om upphörande därav enligt mom.
48
Kungl. Maj ds proposition nr 23 år tf)56
under paragraph (2) of this Artide,
stating in each case the date from which
the Convention has been, or will cease
to be, so extended.
Article XIX
(1) In case of war or other hostilities,
a Contracting Government which considers
that it is affected, whether as a
belligerent or as a neutral, may suspend
the operation of the whole or any part
of the present Convention in respect of
all or any of its territories. The suspending
Government shall immediately give
notice of any such suspension to the
Bureau.
(2) The suspending Government may
åt any time terminate such suspension
and shall in any event terminate it as
soon as it ceases to be justified under
paragraph (1) of this Article. Notice of
such termination shall be given immediately
to the Bureau by the Government
concerned.
(3) The Bureau shall notify all Contracting
Governments of any suspension
or termination of suspension under this
Article.
Artide XX
As soon as the present Convention
comes into force it shall be registered
by the Bureau with the Secretary-General
of the United Nations.
Artide XXI
The duties of the Bureau shall be
carried out by the Government of the
United Kingdom of Great Britain and
Northern Ireland unless and until the
Inter-Governmental Maritime Consultative
Organisation comes into being
and takes over the duties assigned to it
under the Convention signed åt Geneva
on the 6th day of March, 1948, and
thereafter the duties of the Bureau shall
be carried out by the said Organisation.
In witness whereof the undersigned
plenipotentiaires have signed the present
Convention.
Done in London this twelfth day of
May, 1954, in English and French, both
texts being equally authoritative, in a
single copy, which shall be deposited
2 av denna artikel, varvid i varje fall
skall angivas dagen för utsträckningen
eller dess upphörande.
Artikel XIX
1. I händelse av krig eller andra fientligheter
må en fördragsslutande regering,
som i egenskap av vare sig krigförande
eller neutral makt anser sig berörd därav,
suspendera hela eller någon del av
konventionen i förhållande till alla eller
något av dess territorier. Om sådan åtgärd
skall regeringen omedelbart underrätta
sekretariatet.
2. Begeringen må när som helst bringa
suspensionen att upphöra och skall i vart
fall upphäva densamma så snart den
icke längre kan anses berättigad jämlikt
mom. 1 av denna artikel. Meddelande
om sådant upphörande skall omedelbart
lämnas till sekretariatet.
3. Sekretariatet skall underrätta samtliga
fördragsslutande regeringar om suspension
eller upphävande av suspension
enligt denna artikel.
Artikel XX
Så snart konventionen trätt i kraft,
skall sekretariatet låta registrera den hos
Förenta Nationernas generalsekreterare.
Artikel XXI
Sekretariatets åligganden skola ombesörjas
av regeringen i Förenade
Konungariket Storbritannien och Norra
Irland, med mindre och intill dess att
den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
kommer till stånd och
träder i funktion i enlighet med den i
Genéve den 6 mars 1948 undertecknade
konventionen; därefter skola sekretariatets
åligganden utföras av sagda organisation.
Till bekräftelse härav hava undertecknade
befullmäktigade ombud tecknat
sina namn under denna konvention.
Som skedde i London den 12 maj 1954
i engelsk och fransk text, båda autentiska,
i ett enda exemplar som skall förvaras
hos sekretariatet, vilket skall till
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
with the Bureau and of which the ställa alla regeringar som undertecknat
Bureau shall transmit certified copies to konventionen och alla fördragsslutande
all signatory and Contracting Govern- regeringar bestyrkta avskrifter därav,
ments.
(Signatures) (Underskrifter)
ANNEX A
Prohibited Zones
(1) Subject to paragraph (3) of this
Annex, the prohibited zones in relation
to tankers shall be all sea areas within
50 miles from land, with the following
exceptions: —
(a) The Adriatic Zones
Within the Adriatic Sea the prohibited
zones off the coasts of Italy and
Yugoslavia respectively shall each extend
for a distance of 30 miles from land,
excepting only the island of Vis. When
the present Convention has been in force
for a period of three years the said zones
shall each be extended by a further 20
miles in width unless the two Governments
agree to postpone such extension.
In the event of such an agreement the
said Government shall notify the Bureau
accordingly not less than three months
before the expiration of such period of
three years and the Bureau shall notify
all Contracting Governments of such
agreement.
(ib) The North Sea Zone
The North Sea Zone shall extend for a
distance of 100 miles from the coasts of
the following countries: —
Belgium
Denmark
the Federal Bepublic of Germany
the Netherlands
the United Kingdom of Great Britain
and Northern Ireland,
but not beyond the point where the limit
of a 100-mile zone off the west coast of
Jutland intersects the limit of the 50- mile zone off the coast of Norway.
(c) The Atlantic Zone
The Atlantic Zone shall bo within a
line drawn from a point on the Green
-
B ILA GA A TILL KONVENTIONEN
Förbjudna zoner
1. Med förbehåll för bestämmelserna
i mom. 3 i denna bilaga utgöras de förbjudna
zonerna för tankfartyg av allt
havsområde inom ett avstånd av 50 mil
från land med följande undantag:
ö) Adriatiska zonerna
I Adriatiska havet utanför den italienska
och den jugoslaviska kusten, ön
Vis dock undantagen, sträcka sig de förbjudna
zonerna 30 mil från land. När
denna konvention varit i kraft under en
tid av tre år, skall bredden av zonerna
ökas med ytterligare 20 mil, såvida icke
de båda regeringarna enas om att uppskjuta
utvidgningen. Ifall en sådan överenskommelse
ingås, skola de båda regeringarna
underrätta sekretariatet minst
tre månader före utgången av treårsperioden,
varpå sekretariatet skall underrätta
alla fördragsslutande regeringar
om överenskommelsen.
b) Nordsjözonen
Nordsjözonen sträcker sig 100 mil från
kusten av följande länder:
Belgien
Danmark
Förenade Konungariket Storbritannien
och Norra Irland
Holland
Tyska Förbundsrepubliken,
dock icke bortom den punkt där gränsen
för 100-milszonen utanför Jyllands västkust
skär gränsen för 50-milszonen utanför
den norska kusten.
c) Atlantiska zonen
Atlantiska zonen utgöres av det område
som befinner sig innanför en linje
4 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 23
50
Kungi. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
wich meridian 100 miles in a north-northeasterly
direction from the Shetland
Islands; thence northwards along the
Greenwich meridian to latitude 64°
north; thence westwards along the 64th
parallel to longitude 10° west; thence to
latitude 00° north, longitude 14° west;
thence to latitude 54° 30'' north, longitude
30° west; thence to latitude 44° 20''
north, longitude 30° west; thence to
latitude 48° north, longitude 14° west;
thence eastwards along the 48th parallel
to a point of intersection with the 50- mile zone off the coast of Francc. Provided
that in relation to voyages which
do not extend seawards beyond the Atlantic
Zone as defined above, and which
are to ports not provided with adequate
facilities for the reception of oily residue,
the Atlantic Zone shall be deemed to
terminate åt a distance of 100 miles from
land.
(rf) The Australian Zone
The Australian Zone shall extend for
a distance of 150 miles from the coasts
of Australia, except off the north and
west coasts of the Australian mainland
between the point opposite Thursday
Island and the point on the west coast
åt 20° south latitude.
(2) Subject to paragraph (3) of this
Annex the prohibited zones in relation
to ships other than tankers shall be all
sea areas within 50 miles from land with
the following exceptions: —
(a) The Adriatic Zones
Wi thin the Adria tic Sea the prohibited
zones off the coasts of Italy and Yugoslavia
respectively shall each extend för
a distance of 20 miles from land, excepting
only the island of Vis. After the
expiration of a period of three years
following the application of prohibited
zones to ships other than tankers in
accordance with paragraph (2) of Artide
III the said zones shall each be extended
by a further 30 miles in width unless the
two Governments agree to postpone such
extension. In the event of such an agreement
the said Governments shall notify
the Bureau accordingly not less than
three months before the expiration of
dragen på nedan angivet sätt från en
punkt på Greenwich-meridianen 100 mil
i nord-nord-ostlig riktning från Shetlandsöarna:
först mot norr längs med
Greenwich-meridianen till 64° nordlig
bredd; därifrån mot väster längs med
64:de breddgraden till 10° västlig längd;
därifrån till 60° nordlig bredd, 14° västlig
längd; därifrån till 54°30'' nordlig
bredd, 30° västlig längd; därifrån till
44°20'' nordlig bredd, 30° västlig längd;
därifrån till 48° nordlig bredd, 14° västlig
längd; därifrån mot öster längs med
48:de breddgraden till skärningspunkten
med 50-milszonen utanför Frankrikes
kust. Med avseende å resor innanför den
sålunda angivna Atlantiska zonen till
hamnar, som icke äro utrustade med erforderliga
anordningar för mottagning
av oljerester, skall den Atlantiska zonen
anses upphöra på ett avstånd av 100 mil
från land.
rf) Australiska zonen
Australiska zonen sträcker sig 150 mil
utanför Australiens kuster med undantag
av det australiska fastlandets norra
och västra kuster mellan en punkt mittför
Torsdagsön och en punkt på västra
kusten vid 20° sydlig bredd.
2. Med förbehåll för bestämmelserna
i mom. 3 i denna bilaga, utgöras de förbjudna
zonerna för andra fartyg än
tankfartyg av allt havsområde inom ett
avstånd av 50 mil från land med följande
undantag;
a) Adriatiska zonerna
I Adriatiska havet utanför den italienska
och den jugoslaviska kusten, ön
Vis dock undantagen, sträcka sig de förbjudna
zonerna 20 mil från land. Efter
utgången av en treårsperiod från införandet
av de förbjudna zonerna för
andra fartyg än tankfartyg i överensstämmelse
med mom. 2 i artikel III skall
bredden av zonerna ökas med ytterligare
30 mil, såvida icke de båda regeringarna
enas om att uppskjuta utvidgningen.
Ifall en sådan överenskommelse ingås,
skola de båda regeringarna underrätta
sekretariatet minst 3 månader före utgången
av treårsperioden, varpå sekretariatet
skall underrätta alla fördrags
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
51
such period of three years, and the
Bureau shall notify all Contracting Governments
of such agreement.
(b) The North Sea and Atlantic Zones
The North Sea and Atlantic Zones
shall extend for a distance of 100 miles
from the coasts of the following countries:
—
Belgium
Denmark
the Federal Republic of Germany
Ireland
the Netherlands
the United Kingdom of Great Britain
and Northern Ireland,
but not beyond the point where the
limit of a 100-mile zone off the west coast
of Jutland intersects the limit of the 50- mile zone off the coast of Norway.
(3)—(a) Any Contracting Government
may propose: —
(i) the reduction of any zone off the
coast of any of its territories;
(ii) the extension of any such zone
to a maximum of 100 miles from any
such coast,
by making a declaration to that effect
and the reduction or extension shall
come into force after the expiration of a
period of six months after the declaration
has been made, unless any one of
the Contracting Governments shall have
made a declaration not less than two
months before the expiration of that
period that its interests are affected
either by reason of the proximity of its
coasts or by reason of its ships trading
in the area, and that it does not accept
the reduction or extension, as the case
may be.
(b) Any declaration under this paragraph
shall be made by a notification in
writing to the Bureau which shall notify
all Contracting Governments of the
receipt of the declaration.
slutande regeringar om överenskommelsen.
b) Zonerna i Nordsjön och Atlanten
Nordsjözonen och Atlantiska zonen
sträcka sig 100 mil från kusten av följande
länder:
Belgien
Danmark
Förenade Konungariket Storbritannien
och Norra Irland
Holland
Irland
Tyska Förbundsrepubliken,
dock icke bortom den punkt där gränsen
för 100-milszonen utanför Jyllands västkust
skär gränsen för 50-milszonen utanför
den norska kusten.
3. a) Varje fördragsslutande regering
må föreslå
1) inskränkning av zon utanför kusten
av något av dess territorier eller
2) utvidgning av sådan zon till högst
100 mil från sådan kust,
genom att avgiva en förklaring av sådant
innehåll, varpå inskränkningen eller utvidgningen
träder i kraft efter utgången
av en tid av sex månader efter förklaringens
avgivande, för såvitt icke någon
av de fördragsslutande regeringarna
minst två månader före utgången av
denna period avgiver en förklaring om
att dess intressen trädas för när antingen
på grund av närbelägenheten av dess
kuster eller på grund av att dess fartyg
befara området, och att den av denna
anledning icke kan godkänna inskränkningen
eller utvidgningen.
b) Förklaring jämlikt detta stycke
skall ske skriftligen till sekretariatet,
som har att underrätta samtliga fördragsslutande
regeringar om mottagandet
av densamma.
BILAGA B TILL KONVENTIONEN
Formulär till oljejournal
(se s. 52 och 53)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Formulär till olj c journal
I. För tankfartyg
Öl
ro
Datum för införing
a. Ballastning och uttömning av ballast från lasttankar
3. Datum och plats för ballastning ..................................
6. Ungefärlig mängd oljeförorenat vatten överfört till sloptank(ar)......
7. Nummer på sloptank(ar) ..........................................
b. Rengöring av lasttankar
9. Oljetyp som senast har förvarats i tankén(arna) ....................
10. Nummer på sloptank(ar) dit tankspolvatten överförts ..............
11. Datum och tidpunkt för rengöring ................................
c. Setlling i sloplank(ar) oeh uttömning av vatten
12. Nummer på sloptank(arna)........................................
d. Bortskaffande av oljerester från sloplank(ar) och andra förvaringsställen
17. Datum och sätt för bortskaffandet ................................
18. Fartygets uppehållsort eller position................................
19. Förvaringsställen och ungefärlig mängd ............................
Underskrift av för åtgärden(ema) ansvarig(a) befälsperson(er)
Underskrift av befälhavaren
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
opaginerad Kontrollera mot PDF
II. För andra fartyg än tankfartyg
Datum för införing
a. Ballastning eller rengöring under resa av brånnoljetankar
2. Oljetyp som senast förvarats i tankcn(arna) ........................
4. Datum och tidpunkt för uttömning av ballast- eller spolvatten......
5. Fartygets uppehållsort eller position................................
6. Uppgift om separator nyttjats; i jakande fall angives tiden härför ..
b. Bortskaffande frän fartyget av oljeresler från brånnoljetankar och andra
förvaringsställen
Underskrift av för åtgärden(erna) ansvarig(a) befälsperson(er)
Underskrift av befälhavaren
III. För alla fartyg
Datum för införing
Uttömning eller utflöde av olja som skett oavsiktligt eller tillfälligtvis
4. Omständigheterna vid uttömningen eller utflödet jämte allmänna an-
Underskrift av för åtgärden(erna) ansvarig(a) befälsperson(er) ^
Underskrift av befälhavaren to
Kungl. Majits proposition nr 23 år 1956
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
Resolutioner
Resolution nr 1
Fullständigt undvikande så snart som möjligt av uttömning av besiändiga
oljor i havet
Den internationella konferensen angående förorening av havsvattnet genom
olja, 1954, har beslutat som följer:
Konferensen har konstaterat, att många länders kuster och kustfarvatten
äro allvarligt utsatta för oljeförorening. Den orsakar stor skada på kuster
och stränder med hinder för bad och annan hälsosam rekreation såsom
följd och inverkar menligt på turistindustrien, medför död och ödeläggelse
för fågellivet och annan fauna och har sannolikt skadliga verkningar för
fisken och de havsorganismer varav den lever. I många länder är man i vida
kretsar i hög grad oroad över omfattningen av detta problem och dess fortgående
ökning.
Föroreningen orsakas av beständiga oljor, d. v. s. råolja, brännolja, tjock
dieselolja och smörjolja. Även om det icke finns något avgörande bevis
för att dessa oljor förbliva under obegränsad tid på havsytan, kvarbliva de
i allt fall där under mycket lång tid och kunna föras mycket avsevärda
sträckor av strömmar, vind och rörelser i vattenytan och avlagras på stränderna.
Mycket stora mängder av beständiga oljor släppas regelbundet ut i
havet av tankfartyg efter rengöring av tankar och genom utpuinpning av
oljebemängt ballastvatten. Torrlastfartyg som pläga föra ballastvatten i sina
brännoljetankar släppa likaledes ut oljehaltigt ballastvatten i havet, och
även detta ger upphov till förorening. Beträffande tankfartyg är det praktiskt
möjligt att förfara så, att deras oljerester kunna behållas ombord och
uttömmas i mottagningsanordningar i oljelastningshamnar eller reparationshamnar.
Förorening som härrör från uttömning av ballastvatten från
torrlastfartyg kan minskas eller förhindras genom installering av effektiva
separatorer för oljehaltigt vatten eller på annat sätt, såsom genom att i
hamnarna inrätta erforderliga mottagningsanordningar för oljerester.
Den enda fullt effektiva metoden att förhindra oljeförorening, som man
känner till, är att fullständigt undvika uttömning av beständiga oljor i havet,
och det finns, såsom ovan angivits, medel som möjliggöra att till stor
del uppnå detta mål.
Ehuru konferensen har kommit till den slutsatsen att det för närvarande
icke är möjligt att bestämma någon tidpunkt från vilken uttömning av beständiga
oljor i havet skulle helt och hållet upphöra, anser den dock alt
fullständigt undvikande av uttömning av sådana oljor — med vissa nödvändiga
undantag — bör iakttagas från tidigast möjliga tidpunkt. Konferensen
riktar en kraftig uppmaning till alla regeringar och andra berörda
organ att göra allt vad de kunna för att skapa nödiga förutsättningar för genomförandet
av ett sådant förbud genom att tillse att erforderliga mottagningsanordningar
åvägabringas i de större hamnarna liksom att fartygen
förses med behövliga inrättningar. Konferensen är av den uppfattningen,
att en ny konferens bör hållas inom tre år med uppgift att på nytt granska
frågan i ljuset av vunna erfarenheter rörande verkningarna av de av denna
konferens anbefallda åtgärderna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956 55
Resolution nr 2
Tillämpning av konventionens principer, så långt rimligen och lämpligen
kan ske, på fartyg för vilka konventionen icke gäller
Den internationella konferensen angående förorening av havsvattnet genom
olja, 1954, har beslutat,
att regeringarna i länder som ansluta sig till förevarande konvention
ävenledes böra, genom lagstiftning eller på annat sätt, bringa konventionens
bestämmelser i tillämpning, så långt detta rimligen och lämpligen kan ske,
på alla slag av sjögående fartyg som äro registrerade i deras territorier eller
som tillhöra dem men som icke äro underkastade konventionens bestämmelser,
d. v. s. krigsfartyg samt andra oregistrerade fartyg, när de användas
såsom marina hjälpfartyg, fartyg om mindre än 500 registerton brutto,
så ock valfångstfartyg, när de användas såsom sådana.
Resolution nr 3
Främjande av tillkomsten av effektiva separatorer för oljehaltigt vatten
och deras installering ombord ävensom utarbetande av en specifikation för
dessa
Den internationella konferensen om förorening av havsvattnet genom
olja, 1954, har beslutat,
att regeringarna i länder som ansluta sig till förevarande konvention
böra främja tillkomsten av effektiva separatorer för oljehaltigt vatten ävensom
deras installering ombord i fartygen; de böra också utarbeta en specifikation
över de krav som sådana separatorer böra uppfylla.
Resolution nr 4
Mottagningsanotdningar för oljerester i reparationshamnar och oljelastningshamnar
Den
internationella konferensen angående förorening av havsvattnet genom
olja, 1954, har beslutat, att
1) erforderliga anordningar böra vidtagas i reparationshamnar för mottagning
av oljerester från tankfartyg och torrlastfartyg;
2) därest mottagningsanordningar för oljerester icke inrättats av andra
organ, böra vederbörande oljebolag så snart som möjligt inrätta mottagningsanordningar
i de oljelastningshamnar för vilka de ansvara och där
sådana anordningar ännu icke finnas i erforderlig utsträckning, detta i
synnerhet i oljelastningshamnar varifrån råolja utskeppas.
Resolution nr 5
Utarbetande av handledningar till undvikande av oljeförorening
Den internationella konferensen angående förorening av havsvattnet genom
olja, 1954, har beslutat,
att regeringarna böra föranstalta om utarbetande, publicering och distribuering
av en eller flera handböcker till vägledning för dem som tjänstgöra
ombord i fartyg, registrerade i deras territorier, ävensom för personal
som i land tager befattning med lastning och lossning av olja. Dessa handböcker
skola innehålla upplysning om de försiktighetsåtgärder som äro
56
Ktingl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
nödvändiga för att undvika förorening av havsvattnet genom olja, däribland
sådana som äro erforderliga för att sätta fartygen i stånd att uppfylla bestämmelserna
i denna konvention. Exemplar av sådana publikationer skola
tillställas Förenta Nationerna.
Resolution nr 6
Åtgärder i avvaktan på konventionens ikraftträdande
Den internationella konferensen angående förorening av havsvattnet genom
olja, 1954, har beslutat,
att regeringarna i avvaktan på konventionens ikraftträdande omedelbart
böra vidtaga åtgärder, genom lagstiftning eller på annat sätt, för att
säkerställa
a) fartygets förseende, där så är nödvändigt, med anordningar ägnade
att förhindra att brännolja och sådan tjock dieselolja som avses i konventionen
rinner ner i rännsten vars innehåll länsas ut i havet utan att först
passera en separator för oljehaltigt vatten;
b) inrättande i ökad utsträckning av mottagningsanordningar för oljerester
i de hamnar där sådana anordningar för närvarande äro otillräckliga;
c) efterföljd av övriga principer i konventionen, så långt detta rimligen
och lämpligen kan ske.
Resolution nr 7
Upprättande av nationella oljeskgddskommittéer
Den internationella konferensen angående förorening av havsvattnet genom
olja, 1954, har beslutat,
att regeringarna böra upprätta nationella kommittéer med uppgift att
följa utvecklingen av oljeföroreningsproblemet och anvisa praktiska åtgärder
för dess lösning ävensom att ombesörja nödiga utredningar.
Resolution nr 8
Insamling och spridning av tekniska upplysningar om oljeföroreningen
genom försorg av Förenta Nationernas vederbörande organ
Den internationella konferensen angående förorening av havsvattnet genom
olja, 1954, har beslutat,
att Förenta Nationerna, som redan har haft frågan om oljeföroreningen
under övervägande, bör anmodas åtaga sig att insamla, undersöka och
sprida uppgifter om oljeförorening i olika länder och i synnerhet tekniska
upplysningar om anordningar i hamnar för mottagning av olj erester och
om resultatet av utredningar rörande oljeföroreningsproblemet i allmänhet;
ävensom att fortlöpande ägna problemet uppmärksamhet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
57
Bilaga B
Förslag
till
Lag
om åtgärder mot vattenförorening från fartyg
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I vattenområde, som ingår i svenskt territorium, må olja icke uttömmas.
Utflöde av olja från fartyg i sådant vattenområde skall i den mån så är möjligt
förhindras.
Vidkommande annat vattenområde äger Konungen bestämma att vad i
första stycket sägs skall gälla i fråga om svenska fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton eller beträffande vissa slag av sådana fartyg.
Med olja förstås i denna lag råolja och smörjolja samt tjock dieselolja
och annan beständig brännolja enligt vad Konungen därom närmare föreskriver.
Vad i lagen sägs om olja skall ock gälla oljehaltig blandning, vilken
till minst en tiotusendel utgöres av olja som nyss sagts.
2 §•
Utan hinder av vad i 1 § stadgas må uttömmas
a) oljehaltigt slagvatten, dock, såvitt avser fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton, endast därest vattnet icke innehåller annan olja än
smörjolja;
b) olja från fartyg, som ej är tankfartyg, då fartyget är på väg till hamn
utan sådan mottagningsanläggning, som i 5 § sägs; samt
c) bottensats, som utgöres av rester från rening av brännolja eller smörjolja
eller som härrör från tankfartygs lasttank och är av så fast beskaffenhet
att den ej kan pumpas ur tanken.
Uttömning, som avses under b) och c), må dock ej ske närmare land än
omständigheterna kräva.
3 §.
Konungen eller myndighet, som Konungen utser, äger för visst i svenskt
territorium ingående vattenområde meddela bestämmelser till förebyggande
av att vattnet förorenas genom sådant avfall från fartyg, som ej är olja,
eller genom uttömning, som avses i 2 §.
4 §.
Svenskt fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton må ej
nyttjas till sjöfart med mindre det är utrustat antingen med anordningar till
förebyggande av att beständig brännolja utflödar i fartyget eller med inrättning,
varmed slagvattnet före uttömning kan renas från olja. Närmare
föreskrifter om sådan utrustning meddelas av Konungen eller myndighet som
Konungen utser.
Tillsyn å efterlevnaden av vad sålunda stadgas skall utövas enligt bestämmelserna
i lagen om tillsyn å fartyg.
5 lliliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 23
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1956
5 §.
I allmän hamn, som Konungen bestämmer, skall finnas anläggning för
mottagande av oljehallig blandning från fartyg, som ej är tankfartyg. Närmare
föreskrifter rörande sådan anläggning meddelas av Konungen eller
myndighet, som Konungen utser.
Underlåter hamnens ägare att inrätta och driva anläggning som i första
stycket avses, äger Konungen eller myndighet, som Konungen utser, att på
ägarens bekostnad ombesörja att anläggningen inrättas och drives.
6 §.
Å svenskt tankfartyg, så ock å annat svenskt fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton skall av befälhavaren eller under hans tillsyn
av annan föras oljedagbok enligt närmare föreskrifter av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer. Konungen äger förordna att
oljedagbok skall, i den omfattning som finnes erforderlig, föras även i
andra fall.
Polismyndighet och tillsynsmyndighet enligt lagen om tillsyn å fartyg
ävensom tull- och lotsmyndighet samt, då fartyget befinner sig i utländsk
hamn, vederbörande utländska myndighet äga taga del av oljedagboken
och på begäran erhålla av befälhavaren till riktigheten bestyrkt utdrag
därav.
Vad i andra stycket sägs skall ock gälla beträffande oljedagbok eller motsvarande
anteckningar å utländskt fartyg, då fartyget befinner sig i svensk
hamn.
7 §•
Den som i strid mot denna lag uttömmer olja eller underlåter att vidtaga
åtgärd till förhindrande av att olja utflödar, så ock den som bryter mot bestämmelse
utfärdad med stöd av 3 § straffes med dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.
Befälhavare, vilken icke iakttager bestämmelse i 4 eller 6 § eller föreskrift
som utfärdats med stöd av någon av nämnda paragrafer, straffes med
dagsböter.
Uttömmes olja i strid mot denna lag eller nyttjas fartyg i strid mot 4 § eller
med stöd därav meddelad föreskrift, ansvarar fartygets redare för gärningen
liksom vore den begången av honom själv, såframt gärningen skett med hans
vetskap och vilja.
8 §.
Om laga domstol i mål rörande ansvar enligt denna lag skall vad i 313
och 328 §§ sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.
9 §.
Denna lag äger endast i den mån Konungen så förordnar tillämpning å
fartyg, som äges av svenska staten och icke är avsett att nyttjas till handelssjöfart
eller för resandes fortskaffande.
Genom lagen göres ej inskränkning i befogenhet, som följer av bestämmelserna
i hälsovårdsstadgan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957; dock skall 4 § träda i kraft
först den dag Konungen förordnar, intill vilken dag uttömning av slagvatten
skall vara tillåten även om slagvattnet innehåller annan olja än smörjolja.
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
59
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 december
1955.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner, / .t-1 <: . t.\
Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 10 december 1955 tillhandakommet utdrag av protokollet
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 2 december 1955, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till
1) lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg; samt
2) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tingsdomaren R. Hermansson.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Sverker Jonson
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1956
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 december 1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,
Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 28 december
1955 avgivna utlåtande över de den 2 december 1955 till lagrådet remitterade
förslagen till
1) lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg; samt
2) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen.
Föredraganden anför följande.
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. I förslaget till lag om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg torde göras vissa jämkningar av
redaktionell natur.
Såsom jag uttalat i samband med lagrådsremissen förordar jag att oljeskadekonventionen
ratificeras från svensk sida. Samtidigt som lagstiftningsfrågan
förelägges riksdagen torde riksdagens godkännande av konventionen
böra begäras.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
dels äska riksdagens godkännande av 1954 års internationella konvention
till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja, dels ock
jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga lagförslagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bo Ge jr o t
551555. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1956:96 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. a1 i texten
- 3LU 1956:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition dels angående godkännande av konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja, dels ock med s. 1 i texten