Sök i Ratio Lex

Angående grunderna för fortsatt stöd åt linoch hampodlingen

61 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 61 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:38, Angående grunderna för fortsatt stöd åt linoch hampodlingen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

1

Kr 38

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående grunderna för

fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen; given Stockholms

slott den 30 december 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att i fråga om linodlingen skall lämnas fortsatt

statligt stöd, i huvudsak motsvarande det skydd andra jordbruksprodukter

i genomsnitt åtnjuter, dock att den nuvarande maximeringen av det allmänna

pristillägget till 75 öre per kilogram spinnbar linfiber skall bibehållas

tills vidare. Liksom hittills skall det allmänna pristillägget baseras på produktionsförhållandena

vid linberedningsverket i Laholm. Något särskilt pristillägg

föreslås icke skola utgå till Östra Götalands linodlareförenings linberedning

i Växjö. Denna väntas enligt ett mellan sagda förening och Hallands

läns linodlareförening ingånget fusionsavtal komma att överflyttas till beredningsverket

i Laholm. Till linodlingen i Norrland (linberedningsverket i Mellansel)

föreslås oförändrat skola utgå ett tills vidare till 55 öre per kilogram

spinnbar linfiber maximerat särskilt pristillägg.

I fråga om hampodlingen föreslås fortsatt statligt stöd skola lämnas efter

nu gällande grunder. Bland annat avses sålunda stödet skola maximeras till

75 öre per kilogram spinnbar hampfiber.

De föreslagna stödåtgärderna skall gälla tills vidare. Omprövning skall givetvis

ske vid ändring i förhållandena. I fråga om den norrländska linodlingen

skall emellertid med hänsyn till de förhållandevis höga kostnaderna

för denna odling en ny omprövning verkställas senast efter tre år.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Det av riksdagen år 1951 antagna tekniska systemet för statsstödet till

lin- och hampodlingen avses skola tillämpas även i fortsättningen. I fråga

om spörsmål berörande personalen i samband med nedläggandet av växjöverket

föreslås, att uppdrag skall lämnas åt arbetsmarknadsstyrelsen att i

samråd med statens jordbruksnämnd närmare följa utvecklingen.

Pristilläggen för lin- och hampfiber avses även i fortsättningen skola bestridas

av medel, som av riksdagen anvisas under reservationsanslaget till

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

I propositionen föreslås slutligen beträffande lin- och hampberedningslån,

att Kungl. Maj :t skall erhålla bemyndigande att efter ansökning i varje enskilt

fall medge förlängning av återbetalningstiden för redan beviljade lån

med för linberedningslån högst fem år och för hampberedningslån högst tio år.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans•

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 december 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, social- och handelsdepartementen

anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup,

fråga om grunderna för fortsatt stöd åt lin- och hainpodlingen samt

anför därvid följande.

Inledning

Lin- och hainpodlingen skall enligt beslut av 1951 års riksdag (prop. 1951:

192, JoU 47, rskr. 379) erhålla statligt stöd i form av pristillägg under en

femårsperiod, avseende 1951—1955 års skördar. Enligt beslutet skall Kungl.

Maj :t årligen fastställa de priser — riktpriser — vilka skall användas

bland annat vid upprättandet av driftskalkyler till ledning för bestämmandet

av det statliga pristillägget för den beredda fibern. Riktpriserna

skall enligt gällande regler fastställas under hänsynstagande till priserna

på andra grödor ävensom till att en odling av lämplig storleksordning skall

kunna väntas. Staten skall emellertid icke ikläda sig någon garanti för att

odlarna verkligen får ut riktpriserna. Odlarpriserna blir bland annat beroende

på hur försäljningspriserna på beredd fiber utvecklar sig och hur beredningsverken

skötes ekonomiskt.

Det statliga stödet åt linodlingen utgår enligt beslut av 1953 års riksdag

(prop. 1953: 224, JoU 38, rskr. 340) till tre beredningsverk, nämligen bcredningsverken

i Laholm, Växjö och Mellansel. Stödet lämnas i form av

dels ett allmänt pristillägg till alla beredningsverk, enligt beslut av 1953

års riksdag maximerat till 75 öre per kilogram fiber av spinnbar kvalitet,

dels ett särskilt tillägg till verken i Växjö och Mellansel av 15 respektive

55 öre per kilogram.

I fråga om hainpodlingen utgår det statliga stödet jämlikt beslut av 1953

års riksdag (prop. 1953: 195, JoU 31, rskr. 309) endast till beredningsverket

i Visby. Stödet utgör ett till 75 öre per kilogram maximerat pristillägg

för fiber av spinnbar kvalitet.

På förslag av Kungl. Maj:t bar 1955 års riksdag (prop. 1955: 180, JoU

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

25, rskr. 320) beslutat, att det statliga prisstödet till lin- och hampodlingen

enligt nuvarande grunder skall förlängas att gälla även 1956 års skörd.

I detta sammanhang torde även böra nämnas, att stödet åt lin- och hampodlingen

icke behandlats i propositionen 1955: 198 angående den framtida

utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter, enär detta stöd

enligt min mening även i fortsättningen huvudsakligen bör lämnas i annan

form än importskydd. Riksdagen har också beslutat i enlighet härmed (JoU

39, rskr. 387).

I skrivelse den 19 mars 1955 har statens jordbruksnämnd framlagt förslag

till fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen. Vid nämndens skrivelse har

fogats en promemoria angående dylikt stöd med bilagor samt yttrande

från arbetsmarknadsstyrelsen över ett inom nämnden utarbetat förslag om

sammanslagning av linberedningsverken i Laholm och Växjö.

Över jordbruksnämndens förslag har, efter remiss, utlåtanden avgivits av

statskontoret, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, 1954 års öutredning,

Sveriges utsädesförening, lantbruksakademien, hushållningssällskapen i

Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Gävleborgs, Jämtlands,

Västernorrlands samt Gotlands län, Riksförbundet Lin och hampa, som tilllika

överlämnat yttranden från samtliga lin- och hampberedningsverk, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Textilrådet.

Textilrådet har därvid såsom eget yttrande överlämnat ett från Svenska lin-,

jute- och hampindustriföreningen 1939 infordrat yttrande.

I skrift den 12 september 1955 har ordföranden i Växjö stadsfullmäktige,

konsuln Carl Petri såsom representant för staden hemställt om förslag till

riksdagen om sådana åtgärder, att linberedningsverket i Växjö — för att

kunna fortsätta sin verksamhet i nämnda stad — skall få behålla sin tillverkningskvot

och sitt statliga stöd i samma proportion som laholmsverket.

Häröver har, efter remiss, jordbruksnämnden avgivit utlåtande den 27 september

1955, varvid tillika överlämnats ett yttrande av Lantbruksförbundets

revisionsbyrå aktiebolag.

Vidare har jordbruksnämnden med eget yttrande den 4 oktober 1955

överlämnat dels en framställning av Gotlands hampodlareförening u. p. a.,

Visby, om förlängning från tio till 20 år av amorteringstiden för föreningen

lämnade hampberedningslån ur hemslöjdslånefonden, dels en i anledning

härav gjord framställning av Riksförbundet Lin och hampa om sådan

ändring av gällande bestämmelser för lån från hemslöjdslånefonden, att

återbetalningstiden för dylika lån ändras från högst tio år till högst 20 år

samt om förlängning av återbetalningstiden till 20 år för redan beviljade

lån från ifrågavarande fond. Häröver har — efter remiss — statskontoret

avgivit utlåtande den 14 samt kommerskollegium och lantbruksstyrelsen

den 18 oktober 1955.

I jordbruksnämndens skrivelse den 19 mars 1955 framlägges principförslag

beträffande omfattningen och utformningen av det statliga stödet åt linoch

hampodlingen från och med 1956 års skörd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

Jordbruksnämndens förslag innebär i huvudsak, att allmänt statligt stöd

även i fortsättningen skall lämnas odlingen av spånadslin och hampa, i

stort sett motsvarande det skydd, som andra jordbruksprodukter i genomsnitt

åtnjuter. Giltigheten av ett beslut om allmänt stöd bör enligt nämnden

ej på förhand tidsbegränsas. Emellertid bör självfallet frågan om statligt stöd

kunna tagas upp till omprövning, därest väsentligt ändrade förhållanden

skulle inträffa.

Beträffande spånadslin innebär förslaget, att det allmänna prisstödet

liksom under senare år skall maximeras till 75 öre per kilogram linfiber

av spinnbar kvalitet. Vidare bör enligt jordbruksnämnden det särskilda

pristillägget till linberedningsverket i Mellansel av 55 öre per kilogram

spinnbar linfiber oförändrat utgå tills vidare. Möjlighet bör dock finnas att

när som helst ompröva detta stöd. Det nu till linberedningsverket i Växjö

utgående särskilda pristillägget av 15 öre per kilogram spinnbar linfiber

föreslås däremot skola slopas. Därjämte bör enligt nämnden frågan om

fortsatt stöd åt Östra Götalands linodlareförenings linberedning i Växjö göras

beroende av att verksamheten därstädes överflyttas till verket i Laholm.

Nämnden har nämligen funnit, att en dylik överflyttning skulle medföra,

bland annat, en sådan reduktion av beredningsverkens behov av statsstöd,

att det icke synes möjligt för staten att i fortsättningen stödja linodlingen

oavsett om den föreliggande besparingsmöjligheten tillvaratages av beredningsverken

eller icke.

I fråga om hampa föreslås det statliga stödet även i fortsättningen

skola utgå enligt oförändrade grunder. Detta innebär, att utöver det stöd,

som genomsnittligt lämnas övriga jordbruksprodukter, ytterligare skydd

skall kunna utgå. Sammanlagt skall stödet dock icke få överstiga 75 öre

per kilogram spinnbar hampfiber. Det särskilda skyddet för hampan motiverar

nämnden bland annat med det speciella värde, hampodlingen har för

det gotländska jordbruket samt för sysselsättningen och därmed befolkningsutvecklingen

på Gotland.

Jag torde härefter få övergå till en närmare redogörelse för jordbruksnämndens

skrivelse angående det fortsatta stödet åt lin- och hampodlingen

samt för de däröver avgivna yttrandena. Som förut nämnts, har nämnden

företagit vissa utredningar i frågan, vilka redovisats i en särskild promer

moria. Promemorian torde såsom biinga få fogas till detta protokoll.

Statens jordbruksnämnds skrivelse

I sin .skrivelse den 19 mars 1955 lämnar jordbruksnämnden först i anslutning

till nyssnämnda promemoria en sammanfattning av de utredningar,

som verkställts rörande lin- och hampodlingen, samt framlägger därefter

förslag till framtida stödåtgärder för denna odling.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

Spånadslin

Jordbruksnämnden erinrar om att efter år 1950 fortsatta framsteg har

gjorts såväl i fråga om odlingen som beredningen av lin. Odlingen har

alltmer koncentrerats till de jordar, som bäst lämpar sig härför. Till följd

härav och tack vare en ytterligare förbättrad kännedom om odlingens villkor

har en stegring av hektarskördarna kunnat ernås. De stora variationerna —

såväl kvalitativt som kvantitativt — mellan årsskördarna illusterar å andra

sidan linets beroende av årsmånens växlingar och behovet av en prissättning,

som kompenserar denna ojämnhet. Man kan dock enligt nämnden konstatera,

att det ekonomiska utfallet av de senare årens linodling genomsnittligt

sett torde ha varit tillfredsställande för odlarna. Några svårigheter att få

erforderliga arealer tecknade torde ej ha förelegat.

Beträffande möjligheterna till ytterligare framsteg på odlingens område

anför nämnden i huvudsak följande.

Inom de slättbygdsområden, dit den sydsvenska linodlingen numera koncentrerats,

har man sedan ganska lång tid haft odling av oljelin. Odlarna

har där inställt sig på sen skörd i syfte att erhålla största möjliga fröskörd.

Vid odling av spånadslin är emellertid en tidig skörd nödvändig, för att man

skall få ett så finfibrigt material som möjligt. I den mån en tidig skörd av

spånadslin blir möjlig, kan en förbättrad halmkvalitet påräknas. Liknande

effekt kan ernås genom snabbare skörd med hjälp av nya och mer effektiva

skördemaskiner. Om skörden tillåtes draga ut på tiden, blir kvaliteten

ojämn, därigenom att de senast skördade fälten lämnar ett grövre strå. Beredningsverken

uppges nu ha inköpt ett tillräckligt antal nya linryckningsmaskiner

från Belgien, varigenom en snabbare skörd kan ernås. Man planerar

vidare att övergå till såningsmaskiner, som möjliggör mindre radavstånd

vid sådden, varigenom enligt senaste erfarenheter linstrået blir

finare och fibern av högre kvalitet. Vidare bedriver Riksförbundet Lin och

hampa samt beredningsverken i samarbete med statens jordbruksförsök och

Sveriges utsädesförenings linlaboratorium omfattande sort- och gödslingsförsök,

vilka på längre sikt beräknas leda till kvalitetsförbättringar.

Beredningen av linfiber har numera koncentrerats till de tre linberedningsverken

i Laholm, Växjö och Mellansel. Arbetet på tekniska förbättringar

har fortskridit och synes enligt jordbruksnämnden särskilt i Mellansel

ha givit goda resultat. Alljämt är dock mellanselsverkets ekonomiska

möjligheter sämre än de båda sydligare beredningsverkens.

I fråga om utvecklingen under den senaste fyraårsperioden framhåller

nämnden, att alla beredningsverken har haft att möta dels en markerad kostnadsstegring,

dels en sänkning av produktpriserna. Denna ogynnsamma kombination

har man så långt det varit möjligt sökt motverka genom rationalisering

och andra besparingsåtgärder. Att man dock icke helt lyckats

därmed framgår exempelvis av att laholmsverket, som tidigare varit oberoende

av statsstöd och som för verksamhetsåret 1950/51 hade en bristande

kostnadstäckning av endast ej fullt 3 öre per kilogram fiber, enligt kalkyler

från lantbruksförbundets revisionsbyrå för verksamhetsåret 1953/54 hade

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

en bristande kostnadstäckning eller ett stödbehov motsvarande 32 öre per

kilogram fiber. De förhoppningar på en fortsatt förbättring av linhanteringens

ekonomi, som hystes år 1949/50, har sålunda —• konstaterar nämnden -—•

trots tekniska och organisatoriska framsteg icke kunnat gå i uppfyllelse

till följd av kostnadsstegringen och prisfallet på fiber.

Jordbruksnämnden framhåller vidare, att möjligheterna att i framtiden

förbättra beredningsekonomien torde få bedömas som begränsade. En sänkning

av halmpriset utan att odlingen äventyras är dock en väsentlig faktor,

enär varje öres sänkning av halmpriset direkt avspeglar sig i en minskning

av stödbehovet med omkring 5 öre per kilogram, räknat på all fiber. Den

aktuella tendensen till lönestegringar medför emellertid, att man enligt

nämnden tills vidare torde böra räkna med att de ytterligare rationaliseringsvinster,

som kan stå att ernå genom förbättrade tillverkningsmetoder, helt

eller till väsentlig del kommer att uppvägas av kostnadsstegringar. Nämnden

påpekar därvid, att arbetskraften inom textilfacket alltjämt tillhör de s. k.

låglönegrupperna, samt anför, att man för övrigt får räkna med att rationaliseringen

i fortsättningen till betydlig del kommer att inriktas på åtgärder,

som leder till förbättrad och därmed mer konkurrenskraftig fiberkvalitet.

Som framgår av bilagan har nämnden låtit företaga ingående beräkningar

av de besparingar, som skulle kunna göras genom en överflyttning

av växjöverkets drift till Laholm. Nämnden har funnit, att en dylik överflyttning

skulle medföra en bestående rationaliseringsvinst. Enligt de verkställda

kalkylerna skulle sålunda de fasta kostnaderna vid laholmsverket

kunna nedbringas med 5,75 öre per kilogram fiber och de båda verkens stödbehov

minskas med ett belopp av cirka 300 000 kronor (minimum 225 000,

maximum 385 000 kronor). Härtill torde enligt nämnden sannolikt komma

en reduktion av laholmsverkets rörliga kostnader, motsvarande 2,5—5 öre

per kilogram fiber. Vid en årlig fiberproduktion av 2 000 000 kilogram motsvarar

en minskning av de rörliga kostnaderna med 3 öre per kilogram en

besparing av 60 000 kronor.

I fråga om tullskyddet upplyser jordbruksnämnden, att den under

hand inhämtat från tulltaxekommittén, att något förslag från kommitténs

sida icke är att vänta i fråga om tullskydd för lin- eller hampfiber.

Jordbruksnämnden upplyser i fråga om avsättningsmöj ligheterna

för linfiber, att avtal redan träffats mellan Riksförbundet Lin och

hampa samt spinnerierna rörande avsättningen av 1956—1958 års skördar

av spånadslin. Avtalet innebär i stort sett, att avsättning kan vinnas för fibermängder,

motsvarande de tre nuvarande beredningsverkens fulla kapacitet.

Avgörande för priserna blir liksom hittills utvecklingen på den internationella

marknaden. Hur denna kommer att te sig, kan givetvis icke bedömas

med någon säkerhet. Nämnden konstaterar emellertid, att riksförbundet

på senare tid vid export utfått priser, som väl motsvarar de inhemska pri
-

serna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Beträffande det nuvarande stödbehovet lämnar jordbruksnämnden

följande uppgifter.

Kostnaderna för pristillägg till linfiber har för 1954 års skörd beräknats

till 1 123 000 kronor. För 1953 års skörd uppgick pristilläggen till 1 426 000

kronor. Av sistnämnda belopp hänförde sig i runda tal 555 000 kronor till

Laholm, 470 000 till Växjö och 400 000 till Mellansel, motsvarande respektive

73, 88 och 128 öre per kilogram försåld pristilläggsberättigad fiber. Uträknat

1 procent av erhållet medelpris motsvarar pristillägget för Laholm 26,8, för

Växjö 33,3 och för Mellansel 54,7 procent av varuvärdet. För 1954 års skörd

a^manna pristillägget sänkts till 54 öre. Om medelpriset beräknas

i°rkh °förän.dra.t’ uPP§år pristillägget för 1954 års skörd för Laholm till

19,9, för Växjö till 26,1 och för Mellansel till 46,6 procent av varuvärdet.

Jordbruksnämndens förslag. Jordbruksnämnden diskuterar

i sin skrivelse först skälen för och emot ett bibehållande av det statliga

stödet åt linodlingen och erinrar om att det statliga stödet från början huvudsakligen

motiverats av beredskapsintresset. Av ett av jordbruksnämnden

från riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap införskaffat yttrande

framgår emellertid, att en beredskapslagring av linfiber, motsvarande

två årsskördar, beräknas draga en årlig kostnad av endast 270 000 kronor

eller endast en mindre del av kostnaderna för nu utgående statliga

pristillägg för linodlingen. Jordbruksnämnden framhåller vidare, att man

för närvarande icke kan hysa några grundade förhoppningar om att kunna

nedbringa stödkostnaderna till så lågt belopp, att de blir jämförliga med

de beräknade lagringskostnaderna. Ä andra sidan är det enligt jordbruksnämnden

uppenbart att den inbesparade lagringskostnaden vid långvarig

avspärrning endast ger ett mycket ofullständigt uttryck för linodlingens beredskapsvärde.

Man kan nämligen icke räkna med att — sedan odlingen

och beredningen av lin en gång nedlagts — efter två års förlopp åter

kunna fa i gång en linhantering av en standard, som tillnärmelsevis

motsvarar den nuvarande. Såväl odlingen som framför allt beredningen

av spånadslin är i åtskilliga avseenden speciell och förutsätter kunskaper

som, om de icke kan tillföras landet genom importerad arbetskraft,

endast kan vinnas genom långvarig erfarenhet. Jordbruksnämnden framhåller

vidare, att i nyssnämnda kostnader för beredskapslagring icke

inräknats kostnaderna för en beredskapsodling av frö. Det är emellertid

enligt jordbruksnämnden tydligt, att enbart beredskapsskäl icke kan motivera

ett fortsatt statsstöd åt linhanteringen av den storlek, som utgått under

senare år, även om denna hantering på grund av sin särskilda karaktär

far anses ha ett större specifikt beredskapsvärde än jordbruksproduktionen

i allmänhet.

Jordbruksnämnden framhåller, att som motiv för stödet åt beredningsverket

i Mellansel har, förutom beredskapsintresset, anförts det särskilda

värde, som en linodling i Norrland kan anses äga för jordbruket därstädes,

enär den erbjuder möjlighet till viss variation i produktionsinriktningen.

Å andra sidan, papekar nämnden, har i detta sammanhang erinrats om

att antalet norrländska linodlare är mycket begränsat (för närvarande om
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

9

kring 500), varför de betydande belopp av allmänna medel, som ett uppehållande

av linodlingen i Norrland kostar (för närvarande omkring 300 000

kronor per år) knappast kan anses komma det norrländska jordbruket i

allmänhet till godo. Räknat per odlare utgör det nuvarande stödet ej mindre

än cirka 600 kronor.

Även om beredskapsintresset sålunda icke helt kan motivera ett fortsatt

stöd åt linodlingen, finner jordbruksnämnden det naturligt, att linodlingen

i varje fall skall åtnjuta samma grad av skydd som annan vegetabilieproduktion.

För det fall att linodlingen nedlägges, skulle nämligen andra

grödor komma att produceras på de nuvarande linarealerna. Jordbruksnämnden

erinrar härvid om att jordbruksprisutredningen konstaterat, att

de inhemska priserna på de av våra jordbruksprodukter, som går i internationell

handel, i november 1954 genomsnittligt översteg de internationella

med omkring 20 procent samt att denna prisskillnad möj liggöres genom

det nuvarande gränsskyddet. De procentsiffror, som i det föregående anförts

för det nu aktuella stödet åt linodlingen, beräknade i förhållande till

produktvärdet, ger enligt jordbruksnämnden vid handen, att i varje fall

iaholmsverket för närvarande kan bedriva sin verksamhet innanför ett på

sådant sätt begränsat skydd. För växjöverkets del finner nämnden det

emellertid tveksamt, huruvida beredningsverksamheten kan drivas med

ett till 20 procent av produktvärdet maximerat stöd.

Sedan tyngdpunkten i såväl laholms- som växjöverkets kontraktsodlingar

av spånadslin förskjutits till västra Skåne, har enligt jordbruksnämnden

frågan om en fusion av de båda verken samt en nedläggning av växjöverket

aktualiserats. I syfte att utröna verkningarna av en dylik åtgärd i olika hänseenden

har jordbruksnämnden låtit verkställa speciella undersökningar i

frågan samt fört överläggningar med ledningen för verken. I sin skrivelse

anför jordbruksnämnden härom följande.

I fråga om växjöverket har från företagsledningens sida vid överläggningar

med jordbruksnämnden framhållits, att man i fortsättningen icke

ifrågasätter att erhålla något stöd utöver det på grundval av laholmsverkets

produktionskostnader beräknade allmänna pristillägget. Härvid är emellertid

enligt jordbruksnämnden att märka, att detta uttalande förutsätter, att

växjöverkets odlingar väsentligt ökas. Vid oförändrad ram för den statsunderstödda

produktionen skulle detta innebära, att laholmsverkets odlingar

måste minskas i motsvarande grad. Enär emellertid kostnadssänkningen i

Laholm möjliggjorts just genom en ökning av dess avverkning, har man

självfallet vid en minskning av avverkningen att emotse ett återigen ökat

stödbehov för Iaholmsverket. Då kostnaderna i Laholm skulle läggas till

grund för stödet åt samtliga beredningsverk, skulle alltså resultatet bli ett

väsentligt ökat anspråk på statsstöd åt linhanteringen. Om detta anspråk

icke skulle kunna tillgodoses, bleve följden, att intet av beredningsverken

finge ekonomiska möjligheter att fortsätla sin verksamhet.

På jordbruksnämndens föranstaltande har Sveriges lantbruksförbunds

revisionsbyrå företagit vissa driftsanalyser. Dessa visar för året 1953/54 en

differens i kostnadstäckningen mellan Iaholmsverket och växjöverket av 32

öre per kilogram rötad fiber till det senare verkets nackdel. Byråns kalkyl för

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

driftskostnaderna efter en fusion anger besparingsmöjligheter motsvarande

10—15 öre per kilogram rötad fiber.

Mot denna bakgrund finner jordbruksnämnden det icke vara möjligt för

staten att i fortsättningen stödja linodlingen utan att hänsyn tages till huruvida

den föreliggande besparingsmöjligheten tillvaratages av beredningsverken

eller icke.

Jordbruksnämnden har inhämtat arbetsmarknadsstyrelsens yttrande angående

de arbetsmarknadsmässiga synpunkter, som är att beakta i samband

med den föreslagna fusionen. Av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande framgår,

att styrelsen — oaktat följderna ur sysselsättningssynpunkt av ett nedläggande

av växjöverket — med hänsyn till de besparingar, som står att

vinna, icke vill motsätta sig en sådan åtgärd. Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar

även som sin åsikt, att i samband med ett nedläggande av verket vissa

ersättningar bör utgå till arbetstagarna, varvid de vid avvecklingen av hampberedningsverket

i Värmbol tillämpade ersättningsgrunderna bör tillämpas.

Jordbruksnämnden upplyser vidare, att enligt inhämtade upplysningar

tanken på en fusion synes omfattas av båda föreningsstyrelserna, dock att

en minoritet inom växjöverkets styrelse lär motsätta sig en sådan. Frågan

om fusion har enligt jordbruksnämnden icke varit underställd föreningsstämmorna.

Emellertid anser jordbruksnämnden för sin del, att den genom

en fusion uppkommande möjligheten till besparingar är av så stor inverkan

på beredningsverkens behov av statligt stöd, att frågan om fortsatt

stöd åt östra Götalands linodlareförenings linberedning bör göras beroende

av att verksamheten överflyttas till laholmsverkets anläggningar. Jordbruksnämnden

har hos ledningen för laholmsverket inhämtat, att samtliga

växjöföreningens leverantörer kan påräkna att få sin halm mottagen i

Laholm. Någon ekonomisk olägenhet för odlarna i växjöområdet skulle icke

uppkomma genom en dylik anordning, eftersom halmen skulle avhämtas

hos odlarna utan kostnad för dessa. Därest en fusion icke kommer till

stånd, skulle svårigheter kunna uppstå för beredningsverken att begränsa

kostnaderna så, att de kan bedriva sin verksamhet med ett statsstöd, som

ligger inom ramen för det genomsnittliga jordbruksskyddet.

Vad angår frågan om behovet av ett extra pristillägg till mellanselsverket

anför jordbruksnämnden bland annat följande.

Genom den omläggning av produktionsinriktningen till enbart lin briséframställning,

som företagits, har verkets beredningskapacitet ökat väsentligt.

Numera kan vid fullt utnyttjande av kapaciteten beredas närmare 2 500

ton repad linhalm per år. Föreningen Norrlandslin har därför år 1954 ökat

odlingsarealen till cirka 700 hektar. Tack vare de förbättrade odlingsresultat,

som erhållits efter omläggning av odlingsverksamheten till för spånadslin

lämpliga jordar, och företagna rationaliseringar i beredningen har föreningen

kunnat verkställa normal avskrivning inom företaget samt erlägga

förfallande amorteringar och räntor på återstående statslån trots den höjning

av löner till arbetare och tjänstemän samt av övriga omkostnader, som

förekommit under de senaste åren. Samtidigt som fiberpriserna sänkts med

ungefär 30 procent och det allmänna pristillägget minskats från 1 krona till

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

54 öre per kilogram, har föreningen kunnat stabilisera sin ekonomiska ställning.

Att föreningen likväl icke har ekonomiska möjligheter att driva sin

verksamhet utan ett särskilt pristillägg utöver det allmänna pristillägget

framgår av de förut omnämnda driftsanalyserna. Dessa utvisar för verksamhetsåret

1953/54 en bristande kostnadstäckning av 32 öre per kilogram

fiber för laholmsverket och 87,4 öre för mellanselsverket. Skillnaden, 55,4

öre per kilogram fiber, utgör ett uttryck för mellanselsverkets extra stödbehov,

räknat på all producerad fiber. Då den totala fiberproduktionen sagda

år uppgick till omkring 415 000 kilogram, skulle alltså totalbehovet av extra

stöd ha uppgått till cirka 230 000 kronor. I verkligheten har emellertid stödet

utgått med endast 165 000 kronor. Det kalkylerade underskottet är nämligen

delvis fiktivt, i det att däri ingår vissa kalkylmässiga räntekostnader

även för den räntefria delen av verkets lån och det faktiska avskrivningsbehovet

för verket minskats genom att vissa maskiner, särskilt skäktturbinen,

blivit överflödiga genom övergången till tidigare omnämnd förenklad

beredningsmetod.

Jordbruksnämnden framhåller, att någon möjlighet till minskning av det

speciella norrlandsbidraget — av det framlagda siffermaterialet att döma —

icke synes föreligga för närvarande. Å andra sidan har enligt jordbruksnämnden

från företagsledningens sida under hand upplysts, att man räknar

med att icke behöva begära någon höjning av norrlandsbidraget, om en

sänkning av det allmänna pristillägget skulle ske.

I enlighet med vad sålunda anförts, föreslår jordbruksnämnden, att principbeslut

skall fattas om ett fortsatt allmänt stöd åt linodlingen, vilket i

stort sett bör motsvara det skydd andra jordbruksprodukter i genomsnitt åtnjuter,

därvid dock den nuvarande maximeringen av det allmänna pristillägget

till 75 öre per kilogram spinnbar fiber bör bibehållas. Om stödet åt

linodlingen genom ett sådant beslut inordnas i det allmänna jordbruksskyddet,

finner jordbruksnämnden skäl ej föreligga att på förhand tidsbegränsa

giltigheten av beslutet. Att omprövning skall kunna ske vid ändrade

förhållanden förutsätter dock jordbruksnämnden vara självfallet.

Frågan huruvida särskilt stöd åt den norrländska linproduktionen framdeles

skall utgå finner jordbruksnämnden böra avgöras i huvudsak med ledning

av en avvägning gentemot kostnaderna för och vinsten av andra alternativa

möjligheter att tillgodose det norrländska jordbruket. Jordbruksnämnden

är för sin del tveksam om huruvida en sådan avvägning kommer

att utfalla till förmån för ett bibehållande av det extra norrlandsstödet åt

linproduktionen men vill icke motsätta sig, att detta utgår tills vidare. Möjlighet

bör dock enligt jordbruksnämnden finnas att när som helst ompröva

detta stöd, vilket nu är maximerat till 55 öre per kilogram spinnbar fiber.

Slutligen konstaterar jordbruksnämnden, att det tekniska systemet för

statsstödet åt linodlingen, vilket antogs år 1951, synes ha fungerat tillfredsställande.

Den föreslår därför, att systemet skall tillämpas jämväl i fortsättningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Hampa

Beträffande hampa anför jordbruksnämnden, att odlingen nu är

koncentrerad till Gotland, där den täcker en areal av omkring 1 000 hektar.

Efter en katastrofal missväxt år 1952 har man nu åter fått fram eget utsäde,

varigenom man kan påräkna en mera ensartad halm och tidigare skörd. De

likvider, som odlarna erhållit, har på senare år (bortsett från katastrofåret

1952) motsvarat omkring 700 kronor per hektar. Detta utbyte får enligt

nämnden anses som tämligen lågt och det intresse, varmed hampodlingen

omfattas på Gotland, bör därför delvis förklaras av andra faktorer, främst

hampans värdefulla egenskaper för de gotländska myrmarkerna för bekämpandet

av ogräs.

I fråga om beredningen upplyser jordbruksnämnden, att beredningsverket

i Visby under senare år genomgått en ganska genomgripande

teknisk förbättring och rationalisering. I den män dessa förbättringar inverkat

på resultatet under verksamhetsåret 1954, har de dock icke kunnat

till fullo kompensera de under senare år inträffade kostnadsökningarna,

främst lönestegringen. Produktionskostnaden, räknad i öre per kilogram fiber,

ligger sålunda nu något högre än under senare delen av 1940-talet. Samtidigt

har en icke oväsentlig nedgång av fiberpriserna ägt rum. Utvecklingen

är alltså analog med den, som ägt rum på linets område.

Jordbruksnämnden upplyser beträffande avsättningsmöjligheterna,

att jämväl för hampfiber avtal redan träffats mellan Riksförbundet

Lin och hampa samt spinnerierna om avsättningen av 1956—1958 års

skördar av hampa. Det nya försäljningsavtalet synes enligt jordbruksnämnden

stå i god överensstämmelse med visbyverkets kapacitet. Något utrymme

för export av svensk hampfiber torde normalt icke föreligga.

Beträffande det nuvarande stödbehovet lämnar jordbruksnämnden

föliande UDneifter.

För den senast beredda och försålda skörden, d. v. s. 1953 års skörd, uppgick

kostnaderna för pristillägg till närmare 540 000 kronor, motsvarande

42 procent av medelpriset för den pristilläggsberättigade fibern. Tillräckliga

skäl finnes icke att vid oförändrade priser och kostnader räkna med någon

mera väsentlig nedpressning av detta stödbehov. I den mån man har anledning

att vänta stegrade kostnader (exempelvis för löner) eller fallande fiberpriser,

bör man i stället räkna med ett ökat stödbehov.

Jordbruksnämndens förslag. Jordbruksnämnden diskuterar

först skälen för och emot ett bibehållande av det statliga stödet åt hampodlingen

på Gotland och anför att, om samma allmänna synpunkter lägges på

frågan om stödet åt hampodlingen, som förut anförts beträffande linodlingen,

resultatet blir, att hampodlingen i varje fall bör kunna påräkna ett

stöd, motsvarande det genomsnittliga skyddet för våra jordbruksprodukter

(för närvarande 20 procent av varuvärdet). Därest staten i fortsättningen

skall stödja hampodlingen på Gotland, får tydligen, påpekar jordbruks
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

nämnden, återstoden av det aktuella stödbehovet — för närvarande omkring

22 procent — täckas med andra motiveringar än dem, som faller inom ramen

för det allmänna jordbruksskyddet och beredskapsintresset. Jordbruksnämnden

erinrar om att i detta avseende i tidigare sammanhang två huvudfaktorer

har åberopats, nämligen dels odlingens speciella värde för de gotländska

myrmarkerna, dels beredningens värde för möjligheterna till industriell

sysselsättning på ön. I det förstnämnda avseendet kan emellertid

enligt jordbruksnämnden invändas, att hampans speciella odlingsvärde på

Gotland bör motivera icke ökat stöd utan minskade anspråk på likvid för

halm och frö från odlarnas sida. Jordbruksnämnden påpekar, att så även

i viss utsträckning varit fallet. I den mån detta resonemang är riktigt, torde

spörsmålet om ett fortsatt statsstöd åt hampodlingen i huvudsak bli en fråga

om huruvida hampodlingens särskilda värde för sysselsättningsmöjligheterna

inom jordbruk och industri på Gotland motiverar en årlig kostnad, som

för närvarande kan beräknas till 200 000 å 250 000 kronor tör år och som

kommer »ovanpå» ett av allmänna jordbruks- och beredskapsskäl beräknat

stöd av ungefär samma omfattning.

I detta sammanhang erinrar jordbruksnämnden om att den vid sitt ställningstagande

år 1953 till frågan om omfattningen av det fortsatta stödet åt

hampodlingen i skrivelse till Kungl. Maj:t anförde bland annat följande rörande

betydelsen av hamphanteringen på Gotland.

Ehuru det utsatta läget enligt jordbruksnämndens mening i och för sig

får anses vara en nackdel för visbyverket, vill jordbruksnämnden i detta

sammanhang peka på ett annat förhållande, som också har en beredskapsmässig

aspekt, ehuru av något annat slag. Det är känt, att en tendens till utflyttning

av folk från Gotland till fastlandet gör sig gällande. Detta torde

sammanhänga dels med de ringa sysselsättningsmöjligheterna inom industrien

på Gotland, dels med de särskilda svårigheter för jordbruket på

Gotland, som följer av den starka koncentrationen där av svårodlade myrmarker.

Ehuru hampans betydelse för den enskilde odlaren kan vara lika

stor på fastlandet, medför den stora koncentrationen på Gotland av marker,

vilka icke med framgång kan brukas utan en med lämpliga mellanrum återkommande

hampodling, att bibehållandet av hampan på Gotland blir ett

jordbrukspolitiskt intresse av betydenhet. Mot bakgrunden av vårt framtida

jordbruksprogram, vilket ju syftar till att göra jordbruken bärkraftiga,

framstår det som mycket olyckligt, därest hampodlingen på Gotland skulle

nedläggas och därigenom en hel bygds utkomstmöjligheter inom jordbruket

försämras. Det torde även ur beredskapssynpunkt få anses vara av stort

värde, att befolkningen på Gotland icke uttunnas.

Med hänsyn till samma synpunkter, som innefattas i det citerade yttrandet,

vill jordbruksnämnden för sin del icke motsätta sig, att stödet åt hampodlingen

jämväl efter utgången av nu löpande femårsperiod får utgå efter

nu gällande grunder, därvid den nuvarande maximeringen av det statliga

pristillägget till 75 öre per kilogram spinnbar fiber bör bibehållas. Jordbruksnämnden

förutsätter dock att, liksom beträffande spånadslin, frågan

om det statliga stödet skall tagas upp till omprövning, därest väsentligt ändrade

omständigheter skulle inträffa.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

Yttrandena

Av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över jordbruksnämndens

förslag till fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen, tillstyrker alla

med undantag av statskontoret och hushållningssällskapet i Kronobergs län

förslaget i dess helhet eller lämnar detsamma utan väsentlig erinran. Statskontoret

förordar för sin del, att även beredningsverket i Mellansel skall

nedläggas. Kronobergs läns hushållningssällskap framhåller önskvärdheten

av att åt odling och beredning av lin även framdeles lämnas statligt stöd av

sådan storlek, att linberedningsverket i Växjö kan bibehållas. Av innehållet

i yttrandena torde i övrigt följande få återges.

Jordbruksnämndens förslag att linodlingen i fortsättningen skulle

få ett allmänt stöd i stort sett motsvarande det skydd, andra jordbruksprodukter

åtnjuter, beröres närmare av Sveriges lunibruksförbund,

som bland annat framhåller, att enligt förbundets bedömande linodlingen

och den därpå grundade linberedningen i södra Sverige nu kan anses stabiliserad

och i konkurrenshänseende fullt jämförlig med annan jordbruksproduktion.

Under sådana förhållanden talar enligt förbundet allt för att

denna odling framgent skall uppehållas och i stödhänseende likställas med

andra jordbruksprodukter. Därvid bör dock beaktas, att gränsskyddets storlek

för andra produkter icke är ensartat och alt storleken av skyddet kan

växla från tid till annan. Om det allmänna stödet till linodlingen i princip

inordnas i jordbruksregleringen, bör enligt förbundets mening vad sålunda

anförts beaktas även i fråga om storleken av det allmänna stödet till linodlingen.

Bereds kapsla g ringen av lin- och hampfiber som alternativ till

fortsatt stöd till lin- och hampodlingen beröres i några yttranden. Svenska

lin-, jute- och hampindustriföreningen 1939 framhåller sålunda bland annat,

att redan det förhållandet, att de svenska linspinnerierna tecknat avtal

om inköp av större delen av den spinnbara linfiber, som framställes i landet

av 1956—1958 års skördar, torde utvisa, att spinnerierna tillmäter den

svenska linfiberframställningen ett ur beredskapssynpunkt icke oväsentligt

värde. Föreningen anför i detta sammanhang vidare i huvudsak följande.

Under det senaste världskriget avstängdes de svenska linspinnerierna

nästan helt från tillförsel utifrån av lin och linblånor. Att driften ändock

kunde upprätthållas i sådan omfattning, att det oundgängligen nödvändiga

behovet av linnevävnader kunde täckas, berodde dels" på" relativt stora ingångslager

av utländskt lin, dels på de samtidigt ökande leveranserna från

de svenska linberedningsverken. Kvaliteten på den svenska linfibern var till

en början ej tillfredsställande men har förbättrats för varje år som gått.

Det visade sig taga många år, innan odlingen gav kvalitetsmässigt godtagbar

linhalm. Lika svårt var det för beredningsverken att få fram "en" tillfredsställande

fiber ur denna linhalm. Mot denna bakgrund anser de svenska linspinnerierna

det vara orealistiskt att räkna med att efter ett eventuellt nedläggande

av den svenska linodlingen på några år åter få till stånd en sådan

odling av lin och en sådan beredning av linhalm, att kvaliteten på framställd

fiber blir någorlunda tillfredsställande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Den av jordbruksnämnden framförda synpunkten, att linhanteringen på

grund av sin särskilda karaktär får anses ha ett större specifikt beredskapsvärde

än jordbruksproduktionen i allmänhet, underslrykes även av Sveriges

utsädesförening och lantbruksakademien.

I detta sammanhang må nämnas, att kommerskollegium finner det önskvärt,

att — med hänsyn till betydelsen av att fuktighetshalten i linfibern

kan hållas tämligen hög — storleken av det statliga stödet per kilogram fiber

ställes i viss relation till fiberns fuktighetshalt. Ur såväl kvalitativ som ekonomisk

synpunkt synes nämligen enligt kommerskollegium den av beredningsverken

levererade fibern böra hålla högsta tillåtna fuktighetshalt av

12 procent.

Jordbruksnämndens förslag att överflytta linberedningsverksamheten vid

växjö verket till laholinsverket biträdes av samtliga remissinstanser,

som yttrat sig över denna fråga, utom såsom förut nämnts Kronobergs läns

hushållningssällskap. Flera av dessa remissinstanser anför dock, även om

de tillstyrker förslaget, vissa betänkligheter. Sveriges lantbruks förbund vänder

sig hland annat mot jordbruksnämndens förslag att fortsatt stöd åt

Östra Götalands linodlareförenings linberedning skall göras beroende av att

föreningens beredningsverksamhet överflyttas till laholmsverkets anläggningar.

Förbundet hyser starka betänkligheter mot att ett dylikt villkor,

som avser att framtvinga en fusion mellan de båda företagen, uppställes

från statsmakternas sida och förordar i stället, att frågan om en sammanslagning

av verken löses på frivillig väg genom överläggningar mellan berörda

parter. Härom anför förbundet i huvudsak följande.

Förbundet anser det principiellt olämpligt, att en sammanslagning framtvingas

genom åtgärder av föreslagen art, varigenom staten ochså ådrar sig

ett ansvar för de vådor, som kan följa härmed. Staten bör enligt förbundets

mening, då det gäller allmänt stöd, icke gå längre än som är förenligt med

principen om olika företags rätt att arbeta under lika villkor, vilket här

konkret betyder, att de får rätt till samma prisstöd. Så hade ju automatiskt

blivit fallet,''om stödet lämnats genom tullar i stället för pristillägg. Om den

föreslagna vägen beträdes, kan den — fullföljd även på andra områden —

få vittgående konsekvenser för den fria näringsutövningen. I detta sammanhang

må hänvisas till att 1949 års lin- och hamputrednings förslag innebar,

att lika prisstöd skulle utgå till de båda verken. I den sedan framlagda propositionen,

till vilken riksdagen anslöt sig, föreslogs emellertid, att växjöverket

skulle erhålla ett 15 öre högre pristillägg per kilogram fiber än laholmsverket.

Den nu föreslagna åtgärden står i uppenbar kontrast häremot.

Frågan om sammanslagning av de båda företagen bör enligt förbundets mening

lösas på frivillig väg genom överläggningar mellan berörda parter. Om

— såsom förbundet tillstyrker — samma prisstöd nu ges åt båda företagen,

kommer de ekonomiska förutsättningarna ändå att verka pådrivande för att

åstadkomma en fusionsbildning. Då intresse härför redan finnes inom båda

föreningarna, torde man ha god anledning förvänta sig, att samförstånd

skall nås om en lösning, som tillbörligt beaktar de olika på frågans bedömande

inverkande faktorerna.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Lantbruksförbundet berör vidare de fördelar, framför allt ur driftsekonomisk

synpunkt, som kan vara att vinna genom en koncentration av driften

till ett verk, och framhåller, att förbundet i sin verksamhet städse sökt befrämja

driftskoncentration till större, lämpligt avvägda och belägna enheter.

I ett fall som detta bör man dock enligt förbundet beakta även de vådor,

som kan vara förenade härmed. Härom anför förbundet följande.

Farhågorna för vådor av en sammanslagning har framför allt sin grund

däri, att hela odlingen i södra Sverige blir beroende av skördens upparbetning

vid en enda anläggning. En omfattande skadegörelse med långvarig

driftsinställelse genom brand i en sådan, enligt förhållandenas natur tämligen

eldfarlig anläggning skulle innebära förstörelse av stora värden icke

blott i fråga om själva anläggningen med inneliggande lager utan även beträffande

den linskörd, som ej skulle kunna mottagas från odlarna för beredning.

Hela linodlingen skulle härigenom kunna tillfogas ett allvarligt avbräck.

Riskerna i dessa avseenden bör vara väsentligt mindre, när beredningen

är fördelad på två anläggningar. Samma gäller risken beträffande

skadegörelse vid krigsfall. Såsom framgår av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande,

medför ett nedläggande av beredningsverket i Växjö svårigheter för

de anställda och för arbetsmarknaden i växjöområdet samt behov av vissa

ersättningar till permitterade arbetstagare under en övergångstid. Vid frågans

ekonomiska bedömande bör även dessa omständigheter och icke blott

de av jordbruksnämnden anförda beräkningarna över möjliga besparingar

genom fusionen tagas i betraktande.

Även med beaktande av nu anförda erinringar anser lantbruksförbundet

emellertid, att en sammanslagning av de båda linberedningsverken kan bedömas

såsom ändamålsenlig och önskvärd.

Liknande synpunkter anföres av Riksförbundet Landsbygdens folk samt

Riksförbundet Lin och hampa.

Hallands läns linodlareförening förklarar sig i sitt yttrande beredd att, i

den mån på föreningen ankommer, medverka till en sammanslagning av de

båda beredningsverken och understryker nödvändigheten av att sammanslagningen

kommer till stånd snarast. Föreningen framhåller, att förslaget

innebär möjligheter till en stabilisering av odlingen och ett förbilligande av

produktionen, som ej bör försittas. Föreningen anför vidare härom följande.

Genom en sammanslagning av de båda beredningsverken skulle bland annat

det sydsvenska odlingsområdet få en sådan utsträckning, att risken för

skördeskador skulle väsentligt elimineras, varigenom en säkrare och jämnare

råvarutillgång skulle kunna påräknas. Den verkställda utredningen visar

även, att till följd av den produktionsökning vid och de rationaliseringar

av beredningsverket i Laholm, som genom en fusion skulle kunna äga rum,

beredningskostnaderna vid laholmsverket skulle kunna sänkas ytterligare,

varigenom behovet av statligt pristillägg likaledes skulle sjunka. Samtidigt

skulle produktionen bli konkurrenskraftigare mot importen.

Östra Götalands linodlareförening finner det visserligen vara mycket beklagligt,

att jordbruksnämnden ansett sig böra rekommendera en nedläggning

av växjöverket, men med hänsyn till de starka skäl, som av jordbruksnämnden

åberopats för en rationalisering av linberedningen, förklarar sig

föreningens styrelse icke vilja motsätta sig, att en fusion kommer till stånd

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

17

mellan de berörda verken och att driften vid växjöverket överflyttas till laholmsverket.

Föreningen framhåller därvid, förutom de fördelar, som kommer

att vinnas genom direkta kostnadsbesparingar, den större trygghet,

som det sålunda sammanslagna större odlingsområdet kommer att innebära.

Ordföranden i linodlarföreningens styrelse K. Gowcnius har emellertid i

en särskild reservation bland annat påpekat, att vissa uppgifter i de av lantbruksförbundets

driftsbyrå upprättade kalkylerna rörande beräknade besparingar

vid en fusion mellan växjö- och laholmsverken tyder på att olika

bokföringsprinciper tillämpats vid de båda verken, och ifrågasätter därför,

om de angivna kostnadsbesparingarna återger det verkliga förhållandet.

Gowenius anför vidare bland annat, att föreningens styrelse ej i tillräckligt

hög grad beaktat sitt sociala ansvar mot de anställda, och framhåller, att

ett nedläggande av verksamheten vid växjöverket, som sysselätter omkring

120 man, skulle medföra stora sociala vådor för Växjö stad.

Sveriges utsädesförening och lantbruksakademien, vilka uppger sig icke

ha någon principiell erinran mot den föreslagna fusionen, framhåller bland

annat önskvärdheten av att de odlare inom växjöverkets eget område, sydsvenska

höglandet, vilka visat sig med framgång kunna odla lin på jordar

i god hävd, i fortsättningen skall erhålla garanti för att kunna upprätthålla

odlingen och leverera sin linhalm till laholmsverket.

Såsom förut anförts har Kronobergs läns hushållningssällskap ansett det

önskvärt med statliga pristillägg av sådan storlek, att linberedningsverket i

Växjö kan bibehållas. Till stöd för sin uppfattning har sällskapet anfört i

huvudsak följande.

Utan att betvivla riktigheten av den kalkyl, på vilken jordbruksnämnden

grundat sin mening, vill hushållningssällskapet sätta i fråga lämpligheten

av att i ett läge, då investeringarna måste starkt begränsas, slopa värdefulla

anläggningar och lägga ner nära en miljon kronor i nybyggnad på annat

håll. Ur beredskapssynpunkt förefaller det vidare betänkligt att koncentrera

hela beredningen till ett enda verk, som därtill är beläget vid kusten.

Med hänsyn till de besparingar, som beräknas kunna vinnas vid en sammanslagning

med laholmsverket, har arbetsmarknadsstyrelsen icke velat

motsätta sig en sådan. Styrelsen framhåller dock, att ett nedläggande av

linberedningsverket i Växjö skulle medföra svårigheter för de anställda och

för arbetsmarknaden i växjöområdet. Hushållningssällskapet kan bestyrka

riktigheten av detta uttalande och anser, att det förtjänar allvarligt beaktande.

Av det lin, som nu beredes i växjöverket, odlas visserligen för närvarande

endast en mindre del i Kronobergs län, men det synes ej uteslutet,

att odlingen i länet kan återvinna det intresse, som föranledde verkets förläggning

till Växjö.

De omställningsåtgärdcr, som blir en följd av en nedläggning

av linberedningsverksamheten i Växjö, har närmare berörts i det förut omnämnda,

av arbctsmarknadsstgrelscn till jordbruksnämnden avgivna yttrandet.

Styrelsen anför bland annat följande.

De ekonomiska faktorer, som enligt styrelsens mening talar för ett nedläggande

av växjöverket får givetvis vägas mot de sociala följderna härav. Linberedningsverket

i Växjö har stor betydelse för arbetsmarknaden i såväl

2 Bihang till riksdagens protokoll 191)6. 1 samt. Nr 38

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

staden som den omgivande bygden. Särskilt värdefullt är, att verket kan

sysselsätta en större arbetsstyrka på vintern än på sommaren. Förmedlingen

av arbetskraft till verket har underlättats av att icke yrkesutbildad arbetskraft

har kunnat placeras vid detsamma. Ett nedläggande av verket medför

därför ogynnsamma verkningar för arbetsmarknaden i växjöområdet.

Omställningen försvåras av att en stor del av arbetsstyrkan har uppnått

relativt hög ålder och har lång anställningstid vid företaget. I synnerhet för

arbetstagare i 50-årsåldern och däröver bli det svårt att erhålla fasta anställningar.

För de äldsta blir det praktiskt taget omöjligt. Styrelsen förutsätter,

att alla de vid växjöverket anställda, som så önskar, erhåller möjlighet

att flytta över till laholmsverket i samband med den planerade utbyggnaden

därstädes. Många kommer emellertid av olika skäl — innehav av

egna hem eller billiga bostäder — att känna sig så bundna till växjöområdet,

att från deras sida något intresse för överflyttning icke kommer att finnas.

Det är därför icke möjligt att på förhand beräkna, hur många av växjöverkets

arbetare, som skulle acceptera ett erbjudande om anställning vid laholmsverket.

Att antalet icke torde komma att överstiga en fjärdedel av

växjöverkets arbetsstyrka kan man emellertid utgå ifrån. För de arbetare

och tjänstemän, som flyttar över, har drätselkammaren i Laholm genom

sin ordförande förklarat sig beredd att ordna bostadsfrågan genom att uppföra

ett 25-tal lägenheter. Det här förutsatta erbjudandet till växjöverkets

arbetare om överflyttning till Laholm är helt motiverat av sociala skäl. Arbetskraftstillgångarna

i laholmsområdet är nämligen i och för sig tillräckliga

för att fylla det ökade arbetskraftsbehov — ett 60-tal personer — som

skulle bli en följd av den planerade utvidgningen.

Vid ett nedläggande av växjöverket blir det en angelägen uppgift att söka

tillföra Växjö ny industri i stället för den nedlagda. Självfallet är det omöjligt

att på förhand avgöra, hur ansträngningar i detta syfte kommer att

lyckas eller vilken tid det tar, innan en ny industri av lämplig storlek kan

tillföras staden. Det finnes emellertid en del positiva faktorer,''som kommer

att underlätta strävanden av detta slag. Linberedningsverkels lokaler är

förhållandevis goda och bör efter en del omändringsarbeten kunna utnyttjas

för annan industriell tillverkning. Lokalerna har ett bra läge på en rymlig

och utmärkt industritomt med direktanslutning till normalspårig järnväg.

Även i förhållande till staden och bostadsbebyggelsen är läget utmärkt.

Styrelsen förutsätter, att linodlarföreningen på allt sätt underlättar en remdu

strialisering i Växjö genom att vid försäljning av lokalerna fästa avgörande

vikt vid att köparen verkligen har förutsättningar att i lokalerna uppfaga

tillverkningar, som kan skapa bestående sysselsättningsmöjligheter i

växjöområdet. Det är härvid av vikt, att fortlöpande kontakt under omställningen

och försäljningen uppehälles mellan föreningen, jordbruksnämnden

och styrelsen, så att garantier skapas för att arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkterna

blir tillräckligt beaktade.

Även om det blir möjligt att lokalisera ny industri till linberedningsverkets

lokaler i Växjö måste man utgå ifrån att för en del av linberedningsverkets

arbetare — i synnerhet de äldre — svårigheter kommer att föreligga

alt erhålla anställning. Omställningen kan också förmodas draga ut på tiden

och medföra otrygghet och inkomstbortfall för linberedningsverkets arbetare.

Med hänsyn härtill anser styrelsen, att i samband med ett nedläggande

av verket vissa ersättningar bör utgå till arbetstagarna, varvid de vid

avvecklingen av hampberedningsverket i Värmbol tillämpade ersättningsgrunderna

bör tillämpas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

19

Sammanfattningsvis uttalar arbetsmarknadsstyrelsen, att ett nedläggande

av linberedningsverket i Växjö skulle komma att medföra svårigheter för

de anställda och för arbetsmarknaden i växjöområdet. Med hänsyn till de

stora besparingar, som är att vinna vid en sammanslagning med laholmsverket,

anser sig styrelsen dock icke kunna motsätta sig en sådan. Genom

samfällda ansträngningar bör statsmakterna, staden och linodlarföreningen

söka lösa de i samband med nedläggelsen uppkommande problemen i huvudsaklig

överensstämmelse med vad styrelsen anfört.

Sveriges lantbruksf örbund förutsätter i sitt yttrande, att de omställningskostnader

i form av ersättningar till permitterade arbetare in. m., som blir

följden av en nedläggning av linberedningsverket i Växjö skall bestridas av

statsmedel — antingen genom särskilt anslag för ändamålet eller genom alt

dessa kostnader beaktas vid fixerandet av det prisstöd till linodlingen, som

skall utgå under omställningsperioden — enär en sammanslagning av de

båda beredningsverken förväntas leda till en minskning av statens framtida

kostnader för prisstödet.

Statskontoret finner den i ärendet verkställda utredningen rörande avveckling

av växjöverket icke ha givit ämbetsverket säkra hållpunkter för

att bedöma frågan, huruvida och i vilken utsträckning avvecklingsersättningar

till beredningsverkets arbetare är motiverade.

I fråga om fortsatt särskilt stöd åt linberedningsverket i Mellan

s e 1 understryker flera remissinstanser kraftigt betydelsen av att alla

möjligheter att uppnå mångsidigare produktion i Norrland tillvaratages.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller sålunda bland annat, att linodlingen,

även om antalet odlare icke är särdeles stort, tillsammans med

andra åtgärder i viss mån bidrager till att underlätta det norrländska jordbrukets

problem. Enligt riksförbundets mening måste alla möjligheter att

införa specialodlingar i det norrländska jordbruket vara av största betydelse.

Västernorrlands läns hushållningssällskap anför följande.

Växtodlingen inom Västernorrlands län är i huvudsak inriktad på odling

av foderväxter, avsedda att förädlas i första hand till mjölk. Den därav följande

ensidiga växtföljden ger mycket liten möjlighet till effektiv rationalisering

samt direktförsäljning av grödor. Till följd av klimatiska förhållanden

är möjligheterna till variation i växtföljden mycket begränsade. Dessa

svårigheter blir mera accentuerade, då utvecklingen inom länet synes gå i

den riktningen, att allt flera jordbrukare övergår till kreaturslös eller kreaturssvag

driftsform. Behovet av direkta avsalugrödor framträder då än starkare.

Linodlingen har hittills gett länets jordbrukare en viss begränsad möjlighet

till variation i växtföljden, och det får därför anses önskvärt, att denna

odling bihehålles i minst den omfattning, den för närvarande har. Det synes

vidare, som om den omläggning av produktionen vid mellanselsverket

till framställning av lin brisé, soin skett under de senaste åren, gett verket

möjlighet att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser mot statsverket. Det

bör även av denna anledning finnas möjlighet för ytterligare konsolidering

av verkets ekonomiska ställning.

Liknande synpunkter anföres även av Jämtlands läns hushållningssällskap

och lantbruksakademien. Gävleborgs läns hushållningssällskap fram
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

håller även betydelsen av att linodlingen ur beredskapssynpunkt bibehålies

inom ett sydligt och ett nordligt område, framför allt för erhållande av vidgade

odlingserfarenheter. Linet har enligt sällskapet jämväl betydelse som

handelsvara inom de linodlande delarna av Norrland.

Sveriges lantbruksförbund anför, att linodlingen i Norrland av allt att

döma även framgent måste bli väsentligt dyrare och därför kräva högre

stöd än i södra Sverige. Emellertid, framhåller förbundet, bör beaktas, att

även annan jordbruksproduktion i Norrland erhåller ett högre stöd än det,

som allmänt utgår, samt att andra speciella motiv föranlett upprättandet av

ett linberedningsverk i Mellansel, närmast för att bereda de norrländska

jordbrukarna tillfälle till en mera mångsidig produktion. Enligt förbundets

mening kvarstår dessa motiv.

Enligt Svenska lin-, jute- och hampindustriföreningens åsikt torde det

extra stödet till det norrländska linberedningsverket få bedömas ur andra

synpunkter än beredskapssynpunkter. Den fiber, som framställes av norrländsk

linhalm, kan nämligen enligt föreningens mening ej användas till de

ur beredskaps- och folkförsörjningssynpunkt nödvändigaste linneprodukterna.

Föreningen finner tillika odlingen i södra Sverige utgöra en tillräcklig

grund för en ökad framställning av linfiber i ett avspärrningsläge.

Statskontoret anser, att tillräckliga skäl icke förebragts för ett bibehållande

av linberedningsverket i Mellansel, och förordar, att detsamma nedlägges.

I fråga om jordbruksnämndens förslag till fortsatt stöd åt h a in p o dlingen

på Gotland understryker flera remissinstanser den speciella

betydelse en fortsatt hampodling har för den gotländska jordbruksproduktionen

och det gotländska näringslivet över huvud taget.

1954 års öutredning anför härom bland annat följande.

Jordbruket intager en dominerande ställning inom Gotlands näringsliv.

Av öns invånare är sålunda i runt tal 40 procent att hänföra till jordbruksbefolkning.

Enligt 1950 års folkräkning är av Gotlands förvärvsarbetande

befolkning närmare 39 procent sysselsatta inom jordbruket och endast ungefär

25 procent inom industri och hantverk, inklusive byggnadsverksamhet.

Dessa tal skiljer sig markant från riksmedeltalen och från talen för fastlandslänen,

där industrien ger sysselsättning åt avsevärt större andel av den

förvärvsarbetande befolkningen. Uppenbarligen måste jordbruket även för

framtiden intaga en framträdande plats inom Gotlands näringsliv. På sätt

jordbruksnämnden framhållit, finnes emellertid på Gotland en stor koncentration

av myrmarker, vilka icke med framgång kan brukas utan en med

lämpliga mellanrum återkommande hampodling. Ett nedläggande av hampodlingen

kan därför få ödesdigra återverkningar på utkomstmöjligheterna

inom jordbruket.

Befolkningen på Gotland har sedan flera år stadigt minskat. Under tioårsperioden

1944—1954 har folkmängden sålunda nedgått med något mer än 2

procent. Denna minskning har sin grund i en kraftig utflyttning från ön

och torde böra ses mot bakgrunden av jordbrukets dominerande ställning

och den relativt obetydliga industriella verksamheten. Den genom den fortgående

rationaliseringen inom jordbruket friställda arbetskraften har sålun
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

da i stor utsträckning icke kunnat beredas sysselsättning på ön. Ett nedläggande

av hampodlingen skulle med all sannolikhet leda till ett ökat bortfall

av självständiga brukningsenheter på ön genom att brukningen av myrmarkerna

försvåras eller omöjliggöres.

Såsom tidigare framhållits är den industriella verksamheten på Gotland

relativt obetydlig. Av naturliga skäl föreligger de bästa förutsättningarna för

industriell verksamhet beträffande sådana företag, som bearbetar öns råvaror.

Det synes därför förenat med stora svårigheter att inom andra områden

utbygga industri på ön. Sett mot denna bakgrund framstår hampberedningsverket

i Visby som ett betydelsefullt inslag i den gotländska industrien. Relativt

sett har verket stor betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Enligt vad

utredningen inhämtat sysselsätter verket sålunda tillhopa 90 personer. Vid

ett nedläggande av hampodlingen och därmed hampberedningsverket kommer

uppenbarligen stora svårigheter att möta att på Gotland skapa andra

arbetstillfällen åt verkets anställda.

Sammanfattningsvis understryker öutredningen hamphanteringens betydelse

inom Gotlands näringsliv och framhåller vikten av att det fortsatta

stödet åt hampodlingen utformas med tanke även på de speciella problem

ur befolknings- och arbetsmarknadspolitiska synpunkter, som Gotland har

att brottas med. Öutredningen tillstyrker därför jordbruksnämndens förslag

i denna del.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges lantbruksförbund. Förbundet

framhåller i detta sammanhang bland annat följande.

Framstegen i syfte att uppnå en teknisk förbättring samt en rationalisering

av beredningen på hampodlingens område har varit mindre än på linodlingens

och möjligheterna att ernå en tillfredsställande konkurrensförmåga

i förhållande till utländsk produktion synes även vara mindre. Man synes

därför få räkna med att den inhemska hampfiberproduktionen kommer

att bli relativt dyrbar och fordra ett högre prisstöd. Till väsentlig del sammanhänger

detta med sämre odlingsbetingelser i vårt land än i andra länder,

där hampodlingen företrädesvis har sitt säte. Såsom jordbruksnämnden anfört

föreligger emellertid speciella skäl att även fortsättningsvis uppehålla

en liampodling på Gotland. Förutom beredskapssynpunkten och de allmänna

skälen för stöd åt inhemsk jordbruksproduktion får hampodlingens speciella

betydelse för jordbruksproduktionen på de gotländska myrmarkerna

samt hampberedningsverkets betydelse för det gotländska näringslivet här

tillmätas särskild betydelse.

Gotlands bampodlareförcning samt Riksförbundet Lin och hampa framhåller,

bland annat, att hamphanteringen på Gotland ännu icke helt övervunnit

följderna av 1952 års skördekatastrof och därför har stora svårigheter

att anskaffa kapital till rationaliseringsåtgärder. Emellertid finnes från

och med år 1955 tillgång till utsäde av tidigare på Gotland odlade sorter,

varför man har anledning att räkna med ett bättre resultat vid normala odlings-

och bärgningsbetingelser. Förbundet anför vidare.

För att i framtiden undvika brist på lämpligt utsäde ämnar föreningen

lagra en viss kvantitet utsäde av god kvalitet, så alt utsädesbehovet kan säkras,

om en ny katasrof liknande den, som inträffade år 1952, ånyo skulle

drabba hampodlingen. Lagringsförsök pågår vid statens centrala frökonlrollanstalt

för alt utröna lämpligaste sättet för grobarhetens bevarande i hamp
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

frö vid långtidslagring. Vidare pågår försök vid Sveriges utsädesförenings

linlaboratorium rörande förbättring av fiberkvaliteten. Beredningsverket i

Visby vidtager också de åtgärder, som företagets ekonomi tillåter, för att

förbättra beredningstekniken.

Svenska lin-, jute- och hampindusiriföreningen framhåller, att de svenska

spinneriernas intresse för den inhemska liampodlingen trots vissa olägenheter

med den svenskodlade hampan visats genom att köpeavtal tecknats

för så gott som hela den inhemska skörden till och med skördeåret 1958.

Föreningen anför vidare i huvudsak följande.

Den svenskodlade hampan kan i kvalitei icke mäta sig med exempelvis

italiensk och är därför icke lämplig till vissa produkter. Vidare kan den i

viss utsträckning ersättas av andra naturprodukter eller av papper men kan

även — fastän det är mycket oekonomiskt — själv ersätta importerad fiber,

t. ex. sisal och manila. Då hampan måste konkurrera med ett antal andra

fibrer samt papper, är det naturligt, att priset på denna fiber blir utsatt

för växlingar. De svenska spinnerierna kan på grund av den hårda konkurrensen

ej betala ett högre pris för den inhemska liampfibern än det, som

på världsmarknaden betalas för annan fiber, vilken användes för samma ändamål

som den svenska hampan. Det statliga stödet till hampodlingen bör

därför sättas så högt, att det täcker skillnaden mellan framställningskostnaden

och världsmarknadspriset på de utländska fibrer, som den inhemska

hampan kan ersätta.

Statskontoret uttalar, att ämbetsverket för närvarande icke vill motsätta

sig, att beredningsverket i Visby bibehålies. Därest kostnaderna för anläggningen

skulle fortsätta att öka, bör emellertid enligt statskontorets mening

frågan om subventioneringen av verksamheten upptagas till omprövning.

Framställning om bibehållande av linberedningsverket i Växjö

I en den 12 september 1955 dagtecknad skrift har ordföranden i stadsfullmäktige

i Växjö, konsuln Carl Petri såsom representant för Växjö stad

hemställt om förslag till riksdagen om sådana åtgärder, att linberedningsverket

i Växjö — för att kunna fortsätta sin verksamhet — skall få behålla

sin tillverkningskvot och sitt statsstöd efter samma grunder som laholmsverket.

Till stöd för sin framställning anför Petri till en början följande.

Växjö stad har gjort betydande uppoffringar för att få linberedningsverket

till stånd. Verket sysselsätter cirka 120 arbetare och utgör en värdefull

komplettering till övriga industrier i staden. Även för det närbelägna S:t

Sigfrids sjukhus är det till fördel att kunna utföra viss arbetsträning vid

verket. Ur allmän synpunkt synes det vara till viss fördel, att antalet verk i

södra Sverige är två. Därigenom minskas brandriskerna, och beredskapssäkerheten

blir större. De ekonomiska fördelarna av en sammanslagning av

växjö- och laholmsverken måste därför vara betydande, om en sådan skall

vara motiverad.

Petri upplyser, att han för att undersöka, huru det förhåller sig med de

ekonomiska fördelarna av en sammanslagning av växjö- och laholmsverken,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

har gått igenom det siffermaterial, som ställts till hans förfogande. Han

har därvid, så långt det varit möjligt utan tillgång till hela bokföringen, sökt

pröva hållbarheten i de i jordbruksnämndens skrivelse med förslag till

fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen anförda kalkylerna. Härom anför

Petri i huvudsak följande.

Till en början fäster man sig vid att utredningen om kostnadsbesparingarna

bygger på endast ett verksamhetsår. Det kan knappast vara riktigt att

göra en prognos med så vittgående konsekvenser, som det här är fråga om,

på så kort sikt. Många faktorer kan påverka årsresultaten och en jämförelse

för längre period blir mera rättvis. Bland annat må påvisas, att växjöverket

under åren 1950—1953 kunnat redovisa ett skördeutbyte, som varit

190 kronor per hektar större än vad laholmsverket kunnat redovisa. Växjöverket

har vidare av sina anläggningskostnader, cirka 3 miljoner kronor,

kunnat amortera cirka 2,3 miljoner kronor, under det att laholmsverket

gjort betydligt mindre amorteringar. I den framlagda analysen vill man pavisa

en kostnadsbesparing om cirka 220 000 kronor per år. I kommentaren

härtill anföres, att till dessa faktiska inbesparingar kommer minskade årliga

kostnader för räntor och avskrivningar som följd av att den erforderliga

investeringen i verket i Laholm beräknas bli lägre än den nuvarande

i verket i Växjö. Den årliga inbesparingen har beräknats till 160 000 kronor.

Den är emellertid endast skenbar och helt avhängig av på vilka ekonomiska

villkor avvecklingen i Växjö kan äga rum. Jordbruksnämnden drar den

slutsatsen, att besparingarna blir minimum 225 000 kronor och maximum

(225 000 + 160 000=) 385 000 kronor. Vad först beträffar 225 000-kronorsbeloppet

ingår i denna summa 121 000 kronor som minskning av fasta kostnader

för rötnings-, torknings- och beredningsavdelningen. De fasta kostnaderna

för rötning och torkning av 6 235 ton halm i Laholm redovisas med

86 530 kronor, medan samma kostnader för rötning och torkning av 3 721

ton halm i Växjö redovisas med 129 165 kronor. Siffrorna förefaller icke

ekvivalenta, och de utgör icke något bevis för att rötning och torkning behöver

vara dyrare i Växjö än i Laholm. Avgörande för ett töretags effekt är

icke dess absoluta utan dess optimala storlek. Så t. ex. ger det god effekt

att högrationalisera en ladugård, så att en skötare kan sköta ett sextiotal

mjölkande kor. Om koantalet ökas till exempelvis 80, blir effekten mindre,

eftersom det blir svårt att rätt disponera den andre skötarens tid. Den för

rötnings- och torkningsavdelningen framräknade besparingen är således

mycket osäker. Vad därefter angår 160 000-kronorsbeloppet synes man där

ha räknat på följande sätt: Investeringen i Växjö är cirka 3 miljoner kronor

och nyinvesteringen i Laholm 1,4 miljoner kronor. Skillnaden utgör 1,6

miljoner kronor, varå den årliga annuiteten är 160 000 kronor. Beräkningen

är teoretisk. Om växjöverket slopas och realiseras för under mycket gynnsamma

förhållanden 500 000 kronor, får den fusionerade föreningen ett nytt

kapital om (1 400 000 — 500 000 =) 900 000 kronor att betala annuitet på.

Besparingen å 160 000 kronor förbytes till en årsutgift om minst 90 000 kronor.

Härtill kommer, att investeringarna i Laholm icke torde kunna begränsas

till 1,4 miljoner kronor. Troligen kräves eu del ytterligare byggande av

rötningsbassänger och torklador. Bilar måste nyanskaffas. Laholms stad

beräknas bygga ett 20-tal bostäder. Skall så plattfabrik byggas och spinneri

eventuellt köpas, rör det sig om investering av stora mått. Då tillgängliga

resurser för närvarande behöves till angelägnare och säkrare ändamål, synes

eu förflyttning av linberedningsverket från Växjö icke vara ekonomiskt

försvarbar.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Jordbruksnämnden har den 27 september 1955 avgivit utlåtande över

framställningen. Enär denna i huvudsak innefattar en kritik av de sifferuppgifter

och beräkningar, på vilka nämnden grundat sitt ställningstagande

samt dessa på nämndens uppdrag sammanställts av Lantbruksförbundets

revisionsbyrå aktiebolag, har nämnden berett revisionsbyrån tillfälle att

avge yttrande över Petris framställning. Enligt nämndens mening utvisar

revisionsbyråns yttrande, att vad som i framställningen anförts angående

växjöverkets bättre ekonomiska förutsättningar icke är hållbart. Härav

följer, att nämnden icke heller kan godtaga invändningarna mot beräkningen

av den kostnadsbesparing, som skulle kunna vinnas genom en driftskoncentration.

I det av revisionsbyrån avgivna yttrandet anföres i huvudsak följande.

Beträffande kritiken mot^att utredningen om kostnadsbesparingarna

bygger på endast ett år upplyser revisionsbyrån, att

utredningen i enlighet med direktiv från jordbruksnämnden omfattade en

analys av kostnadsstrukturen under de fyra senaste bokföringsåren. Då

det gällde att välja ett tillfredsställande underlag för utarbetande av kostnaderna

för driften vid en gemensam anläggning, måste flera faktorer tagas

i beaktande. I första hand måste skörden vara kvalitativt ganska likformig,

i andra hand måste verkens utbyggnad och kostnadsstruktur vara jämförbara.

Det enda år, som uppfyllde dessa fordringar, var bokföringsåret 1953/

54. Laholmsverket hade år 1953 utsträckt sitt odlingsområde till Skåne,

varjämte såväl detta verk som växjöverket året dessförinnan byggt ut sin

kapacitet på skilda områden. Då dessutom båda verken på grund av den

fortgående rationaliseringen uppvisade den lägsta kostnaden per enhet bokföringsåret

1953/54, ansågs det vara mest lämpligt att basera besparingskalkylen

på detta års kostnadssiffror.

Den i framställningen anförda uppgiften, att växjöverket under

åren 19 50 —1953 kunnat redovisa ett skördeutbyte,

som varit 190 kronor per hektar större än laholmsverkets

har revisionsbyrån icke kunnat kontrollera. En jämförelse i avseende

på skördeutbytet synes emellertid enligt revisionsbyråns mening knappast

ge ledning vid ett bedömande av de bägge verkens betalningsförmåga,

enär bland annat storleken av halmskörden per hektar, odlingens belägenhet

etc. spelar in. Salunda bör beaktas, att växjöverkets odlingar sedan cirka sex

år till huvudsaklig del eller till omkring 80 procent är belägna på Söderslätt,

medan laholmsverket först år 1953 utsträckte sin odlingsareal till Skåne.

För att eliminera olikheterna i hektarskördar mellan Halland och Söderslätt

bör jämförelse göras mellan de priser, som verken kunnat betala per

kilogram halm. En utredning rörande verkens inköpskostnad per kilogram

halm från egna odlare under fyraårsperioden 1950—1955 har därför verkställts.

Denna visar, att det av laholmsverket betalda genomsnittspriset för

de fyra åren utgjort 19,24 öre per kilogram mot 24,81 öre per kilogram vid

växjöverket. Av den merbetalning av cirka 5,5 öre, som sålunda redovisas

for växjöverket, härrör drygt 5 öre från detta verks högre statsbidrag (detta

uppgår för växjöverket till 11,72 öre och för laholmsverket till 6,63"öre per

kilogram från odjare inköpt halm). Merbetalningen från växjöverket skulle

alltså netto uppgå till knappt 0,5 öre per kilogram. Härvid är dock att märK3,

citt laholmsverket lämnar sina odlare bättre service vid halmens hämtning.

Denna kan värderas till lägst 1 öre per kilogram. Laholmsverket hämtar

nämligen halmen direkt hos odlaren med bil utan kostnad för denne,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

medan hos växjöverket odlaren själv får ombesörja transporten till verket

eller till närmaste järnvägsstation. I de fall växjöverket hämtar halmen hos

odlaren med bil, debiteras denne med 1 öre per kilogram härför. Ett annat

sätt att jämföra beredningsverkens betalningsförmåga för halm är att framräkna

det halmpris, som de skulle ha kunnat betala, om endast utbytet av

rötad fiber lagts till grund för betalningen och något statsstöd icke utgått.

Enligt en sådan uträkning skulle laholmsverket ha kunnat betala 16,13

öre och växjöverket 14,47 öre per kilogram halm.

Utöver inkomsterna av fiber har växjöverket under de gångna åren dels

haft en engångsvinst å frö, vilken icke stått laholmsverket till buds, dels

haft en icke oväsentlig inkomst från tillverkning av drev- och packningsgarn.

Dessa två inkomstposter har verkat höjande på växjöverkets betalningsförmåga

i förhållande till laholmsverket. Den tillverkning av packningsgarn,

som finnes i Växjö, utgör en stor tillgång för detta verk, då man

härigenom kan få ett utbyte av den sämre fibern, vilket är väsentligt större

än om denna skulle säljas. En utvidgning av denna förädlingsverksamhet,

som kan komma till stånd vid ett gemensamt verk, skulle ge ett sådant

en icke oväsentligt större merinkomst än om tillverkningen endast bedrives

vid ett av de nuvarande två verken. Samma förhållande torde råda i fråga

om den av laholmsverket nu igångsatta plattillverkningen. Enligt uppgift

skall denna ge en god avkastning av de nu värdelösa skevorna. Vid en sammanslagning

av verken står större skevkvantitet till förfogande och det

ekonomiska utbytet bör kunna ökas icke oväsentligt.

Av det anförda synes enligt revisionsbyråns mening den slutsatsen kunna

dragas, att laholmsverkets betalningsförmåga i dag med lika statsstöd

och under i övrigt lika förhållanden torde ligga över växjöverkets samt att

de ekonomiska fördelarna i fråga om biproduktstillverkningarna torde bli

väsentligt större vid en sammanslagning än om beredningsverken arbetar

var för sig med var sin produkt. Ytterligare bör tilläggas, att de bägge beredningsverkens

avräkningspriser för frö varit i stort sett lika höga under

den sistförflutna fyraårsperioden. Växjöverket har under vissa år betalat några

ören mer per kilogram än laholmsverket, men totalt uppgår denna merbetalning

till ett förhållandevis obetydligt belopp.

I fråga om påpekandet att växjöverket amorterat mera på

sina anläggningstillgångar än laholmsverket framhåller

revisionsbyrån, att det är oklart, huruvida därmed avses amorteringen å

det erhållna statslånet eller verkställda avskrivningar å anläggningstillgångarna.

För att få en komplett bild har därför i följande tablå sammanställts

uppgifter om såväl amorteringen å statslånen som de verkställda avskrivningarna

å anläggningstillgångarna.

Amortering å statslån

Växjöverket

Lån intill 30/6 1952.................... 1 754 400

Därav amorterat........................ 1 529 666,18

Rest 224 733,82

Lån efter 30/6 1952 .................... 510 100

Summa lån 30/6 1955 734 833,82

Laholmsverket

1 099 900

1 099 900

1 201 900

1 201 fWO

Alt laholmsverkets amorteringar ligger lägre än växjöverkets är helt beroende

på att det förstnämnda verkets ursprungliga statslån varit lägre än

det sistnämnda verkets. För de senast erhållna lånen har amorteringstiden

ännu icke börjat. Här kan tilläggas att, medan växjöverket har till 80 pro
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

cent finansierat sina anläggningskostnader med statliga lån och bidrag, laholmsverket

har utnyttjat sådan finansiering till 63 procent.

Avskrivning å anläggningstillgångar

Växjöverket

Laholmsverket

Totalt anskaffningsvärde från företagens start ....

Avgår statsbidrag................................

3 205 028

297 800

3 972 167

194 100

Netto anskaffningsvärde

2907 228

3 778067

Avgår brandskadeersättning till växjöverket respek- tive försäljningsintäkt och anslag från Laholms

stad till laholmsverket ..........................

177 683

90 586

Rest

2 729515

3 687 481

Avgår verkställda avskrivningar ................

2 177 215

2 027 848

Bokfört värde per 30/6 1955

552 330

1659633

Avskrivningarna å anläggningstillgångarna har gjorts med skattemässigt

tillåtna procentsatser. Att laholmsverkets restvärde per den 30 juni 1955 är

större än växjöverkets beror på att laholmsverket verkställt stora nyinvesteringar

de senaste åren (för bokföringsåren 1952/53 och 1953/54 tillsammans

1 535 000 kronor), vilka icke kunnat avskrivas på grund av gällande

begränsning i rätten till fri avskrivning.

Vad angår de kalkylerade kostnadsbesparingarna vid

sammanslagning av växjö- och laholmsverken framhåller revisionsbyrån beträffande

den faktiska kostnadsbesparingen å 220 000 kronor, att det förhållandet,

att rötningen vid växjöverket är så pass mycket dyrare än vid

laholmsverket, har rått icke endast under bokföringsåret 1953/54 utan även

under tidigare år. Speciell uppmärksamhet har ägnats åt detta problem vid

uppgörande av de årliga driftsanalyser, som revisionsbyrån utarbetar för

verkens räkning, och revisionsbyrån har därvid sökt utröna orsakerna till

differensen genom en särskild undersökning. Någon klarhet i frågan har

dock icke kunnat vinnas. En törklaring till de högre fasta kostnaderna vid

växjöverket är, att laholmsverket drivit rötningen snabbare och med betydligt

större kvantitet. Även om detta har en väsentlig inverkan på storleken av

de fasta kostnaderna, förklaras icke hela differensen härigenom. Det kan

tänkas, ehuru det icke är sannolikt, att en fellitterering skett i växjöverkets

bokföring, varigenom kostnaderna för rötnings- och torkningsavdelningen

blivit för höga. En sådan fellitterering påverkar dock icke totalkostnaden,

då i så fall en annan avdelning skulle ha utvisat en motsvarande högre kostnad.

Här kan tilläggas, att växjöverkets totalkostnader under den senaste

treårsperioden legat 6—8 öre per kilogram halm över laholmsverkets. Vid

uppgörande av kalkylen över besparingar vid en sammanslagning har speciell

hänsyn tagits till att laholmsverkets kostnader för rötnings- och torkningsavdelningen

så väsentligt understigit växjöverkets. Vid kalkylen har

nämligen räknats med att de fasta kostnaderna vid en sammanslagning skall

stiga med 25 procent inom alla avdelningar utom rötningsavdelningen, där

kostnadsökningen beräknats till 50 procent.

I fråga om den skenbara kostnadsbesparingen å 160 000 kronor må framhållas,

att den beräkning av beredningsverkens ränte- och avskrivningskostnader,

som göres vid de årliga driftsanalyserna, baserar sig på verkens ursprungliga

anskaffningskostnad i fråga om byggnader och maskiner med

differentierade procentsatser för olika slag av dessa anläggningsmedel. Denna

kalkyl uppgöres för varje verk för sig. Vid den sammanslagna föreningen

har som bas använts laholmsverkets nuvarande anläggningskostnad, ökad

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Knngl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

med den beräknade kostnaden för utbyggnaden. För växjöverkets kvarstående

anläggningskostnad har sålunda varken någon ränte- eller avskrivningskostnad

beräknats, då dessa bortfaller i samband med en försäljning.

Om denna metod godkännes för statsstödets framtida utformning och någon

hänsyn till vinst eller förlust vid avvecklingen av växjöverkets anläggningstillgångar

i förhållande till bokfört värde icke tages, sjunker stödet med

160 000 kronor. Detta belopp utgör i så fall en direkt kostnadsminskning

för statsverket. Den besparing, som uppstår för den sammanslagna föreningen,

är helt beroende på de ekonomiska villkor, under vilka växjöverket kan

avvecklas. Besparingen är i detta fall av engångsnatur och kan beräknas

till mellanskillnaden mellan det pris, som erliålles för samtliga tillgångar,

och dessas bokförda värden. Erhålles ett pris understigande bokfört värde,

uppstår förlust.

Kalkylen över den kostnadsbesparing, som kan ernås vid en sammanslagning

av linberedningsverken i Växjö och Laholm samt en koncentration

av driften, har gjorts synnerligen försiktigt. Sannolikheten talar lör att den

faktiska kostnadsminskningen blir större än den beräknade, och det har även

från de berörda beredningsverkens sida gjorts gällande, att besparingen blir

avsevärt större än den, som framkommit i revisionsbyråns utredning. I denna

har problemet berörts, ehuru icke siffermässigt uträknat. Revisionsbyrån

har endast gjort en beräkning över besparingarna i fasta kostnader, men

det är uppenbart, att även en viss minskning av de kostnader, som revisionsbyrån

hänfört till rörliga, är möjlig att ernå. I dessa ingår nämligen en del

kostnader av halvfast natur, som vid ett bättre utnyttjande kan väntas sjunka

per enhet, i varje fall på längre sikt. Revisionsbyrån har som riktpunkt

utgått från att en nedpressning av dessa kostnader med 0,5—1 öre per kilogram

halm kan ernås, vilket skulle motsvara cirka 100 000 kronor. Detta

belopp bör läggas till den tidigare omnämnda besparingen å 220 000 kronor.

Erfarenheten inom svensk industri ger klart vid handen, att en koncentration

av driften till större enheter medför både väsentliga kostnadsbesparingar

och bättre kvalitet på den tillverkade varan. Det torde därför icke

råda något tvivel om att en koncentration av linberedningen i södra Sverige

till ett enda verk kommer att medföra icke oväsentliga besparingar för statsverket

i form av lägre bidrag vid oförändrat fiberpris. De gångna årens rationalisering

vid linberedningsverken torde klart ha visat detta, och den

föreslagna sammanslagningen av linberedningsverken i Växjö och Laholm

synes utgöra ett led i denna rationalisering.

Jordbruksnämnden erinrar i sitt utlåtande över Petris framställning även

om den allmänna bakgrunden till förslaget om en sammanslagning av laholms-

och växjöverken.

Vad i den remitterade skrivelsen anförts angående den beredskapsniässiga

fördelen av att ha två sydsvenska linberedningsverk torde i och för sig

vära riktigt. Likaså är verksamheten vid växjöverket givetvis av värde för

Växjö stad. Under senare år har inträffat eu betydande arbelskostnadsstegring

för linberedningsverken, samtidigt som linfibern avsevärt fallit i pris.

Detta förhållande tillika med de i vårt land rådande odlingsbetingelserna

har medfört, att odlingen och beredningen av lin här icke kan bedrivas utan

statligt stöd. Det statliga stöd, som hittills lämnats linhanteringen, har varit

större än det, som genomsnittligt lämnats det svenska jordbruket. Då man

icke på längre sikt kan räkna med att linhanteringen skall få ett starkare

stöd än övrig jordbruksproduktion, måste beredningskostnaderna nedbringas

genom fortsatt rationalisering. Den väg, som enligt verkställda utred
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

ningar bör beträdas för att ernå en påtaglig kostnadsminskning, är fortsatt

driftskoncentration, därvid verksamheten självfallet bör förläggas till det

beredningsverk, som arbetar under de bästa ekonomiska förutsättningarna.

Med hänsyn bland annat till att växjöverket är avsides beläget i förhållande

till det huvudsakliga odlingsområdet (södra och västra delarna av Skåne

samt Halland), kan det icke ifrågakomma att förlägga beredningen av all

den sydsvenska linhalmen till Växjö. Detta har ej heller direkt föreslagits

från växjöverkets sida. Det bör i detta sammanhang nämnas, att fem av de

sju styrelseledamöterna i Växjö insett angelägenheten av att en fusion kommer

till stånd och ställt sig positiva till en sådan. Styrelseminoriteten har

däremot förklarat, att växjöverket i fortsättningen kan drivas med samma

stöd, som utgår till laholmsverket. Härvid bär man dock förutsatt, att växjöverket

skulle öka sina odlingar i en omfattning, som —- med hänsyn till

det begränsade totala avsättningsutrymmet — skulle nödga laholmsverket

att inskränka driften med därav följande kostnadsstegring och ökat behov

av statsstöd.

Vidare anför jordbruksnämnden, att nämndens tillstyrkande av förslaget

om en fusion och förläggning av driften till Laholm får ses mot bakgrunden

av här angivna förhållanden. Nämnden bedömer läget så, att en

underlåtenhet att vidtaga den föreslagna rationaliseringen innebär, att man

riskerar hela den sydsvenska linhanteringens fortsatta bestånd. Vid sådant

förhållande blir de i den remitterade skrivelsen anförda beredskapssynpunkterna

av sekundär betydelse. Om denna nämndens bedömning är riktig,

tillgodoses på längre sikt ej heller Växjö stads intresse att få behålla

en industri genom att söka upprätthålla en linberedning i Växjö, eftersom

tillräckliga ekonomiska förutsättningar härför icke föreligger. Däremot torde

det vid nuvarande konjunkturer finnas goda möjligheter att till växjöverkets

anläggningar förlägga annan industriell verksamhet. Med hänsyn

till vad sålunda anförts har nämnden icke funnit anledning frångå vad

nämnden i hithörande delar anfört i sitt förslag till fortsatt stöd åt lin- och

hampodlingen.

Framställningar av Gotlands hampodlareförening u.p.a., Visby, och Riksförbundet

Lin och hampa om förlängning av amorteringtiden

för lin- och hampberedningslån

I en den 29 augusti 1955 dagtecknad skrift har Gotlands hampodlareförening

u. p. a., t isby, anhållit att Kungl. Maj :t måtte medge föreningen förlängning

av amorteringstiden från nuvarande tio år till 20 år för de hampberedningslån

å 659 621 kronor 95 öre respektive 200 000 kronor, som föreningen

erhållit ur hemslöjdslånefonden.

Beträffande nämnda lån anför föreningen i huvudsak följande.

Genom beslut av Kungl. Maj:t den 18 december 1953 har hampodlarföreningen

medgivits rätt att övertaga hampberedningslån ur hemslöjdslåne1

onden till ett belopp av 659 621 kronor 95 öre. Vidare har föreningen ge
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

nom beslut av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen den 18 januari

1954 ur samma fond erhållit ytterligare lån å 200 000 kronor. Å båda lånen

har föreningen utfärdat skuldförbindelser till statskontoret, daterade

den 5 mars 1954. Såsom säkerhet för skuldförbindelserna har föreningen

pantsatt inteckningar i stadsägan nr 1150 A i Visby å tillhopa 875 000 kronor.

Enligt nyssnämnda beslut skall lånen amorteras under tio år med lika

belopp årligen. Föreningen har i enlighet därmed den 30 september 1954 till

statskontoret inbetalat 65 963 kronor 95 öre jämte ränta, varför resterande

låneskuld är (593 658 + 200 000 =) 793 658 kronor. Lånet å 200 000 kronor

skall enligt bestämmelserna amorteras från och med år 1956, varför föreningen

därefter har att fullgöra årliga amorteringar å cirka 86 000 kronor.

Bokförda värdet av föreningens hampberedningsanläggning (fastigheter,

maskiner och inventarier) är enligt årsbokslut för år 1954 710 267 kronor.

Taxeringsvärdet, exklusive icke fasta maskiner och inventarier, är 774 000

kronor.

Till stöd för sin framställning anför föreningen vidare följande.

En amortering av föreningens skulder till staten på sätt nyss angivits

skulle innebära en avskrivning av föreningens hela anläggning på så kort

tid som tio år. Detta skulle kräva, antingen att rörelsen årligen skulle lämna

ett driftsöverskott av en storlek, som måste anses svåruppnåelig för en

rörelse av här ifrågavarande art, eller att en årlig upplåning på den fria

marknaden skulle ske, vilket senare alternativ ej kan anses lämpligt eller

med för närvarande rådande kreditrestriktioner möjligt. Då dessutom verkningarna

av 1952 års skördekatastrof, varvid genom långvarig nederbörd

under bärgningen hela fröskörden förstördes, ännu icke är helt övervunna,

synes man för innevarande år icke kunna påräkna ett sådant driftsöverskott,

som erfordras för en nedskrivning motsvarande den amortering, som

skall göras på statslånet. Det utsäde av i huvudsak sydeuropeiska, i vårt

klimat ej frömognande hampsorter, som har varit nödvändigt att importera,

har på grund av sen mognad lämnat en högst varierande och svårbearbetad

halmskörd, som givit sämre fiberkvalitet än eljest skulle ha varit fallet. På

grund av svårigheter att inköpa lämpligt utsäde har först i år svenskodlat

frö kunnat anskaffas till större delen av den för året odlade arealen. Verkningarna

av skördekatastrofen år 1952 kan således förutsättas komma att

upphöra först åren 1956—1957. Det kraftiga prisfall på hampfiber, som inträffade

åren 1953—1954 eller för grundkvaliteten blånor klass II från 212

öre per kilogram sista halvåret 1952 till 150 öre per kilogram år 1954, har

givetvis medfört avsevärda svårigheter för föreningen. En stabilisering av

priserna är dock märkbar nu. För blånor klass II utgör priset för närvarande

163 öre per kilogram.

Med anledning av hampodlarföreningens framställning har Riksförbundet

Lin och hampa i en den 5 september 1955 dagtecknad skrift anhållit,

att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om dels sådan ändring av gällande bestämmelser

för lån ur liemslöjdslånefonden, att återbetalningstiden för dylika

lån ändras från högst tio år till högst 20 år, dels att återbetalningstiden

för redan beviljade lån från ifrågavarande fond förlänges till 20 år.

Till stöd för sin framställning anför riksförbundet bland annat följande.

Enligt vad riksförbundet inhämtat, föranledes framställningen från Gotlands

hainpodlareförening av föreningens svårigheter att erhålla ett sådant

driftsöverskott, som fordras för alt kunna erlägga nu utgående amor
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

tering av skulden. På grund av gällande kreditrestriktioner är det icke heller

möjligt att erhålla motsvarande nytt lån hos annan långivare. Trots att

statsmakterna lämnat betydande ekonomiskt stöd i form av såväl direkt

driftsanslag som bidrag till inköp av utsäde, har föreningen ännu icke helt

övervunnit verkningarna av 1952 års katastrof för hampodlingen. Föreningen

tvingades nämligen på grund av brist på lämpligare utsäde att våren

1953 och 1954 odla turkiska och sydfranska hampsorter. Dessa sorter lämnar

icke något frö i vårt klimat. Éj heller hinner stjälken erhålla tillräcklig

mognad, vilket återverkar störande på beredningsproceduren och förorsakar,

att fibern blir svag och ojämn. Detta har givetvis medverkat till

att fibervärdet blivit lägre än vad som skulle ha varit fallet, om för svenska

förhållanden lämpligare hampsorter kunnat odlas. Först till 1955 års hampodling

har man haft tillgång till utsäde av sådana hampsorter, som lämnar

moget frö och bättre utvecklad fiber i halmen. Beredningen av denna

skörd påbörjas först i oktober—november 1955. Något resultat härav i form

av förbättrad ekonomi kan därför icke påräknas förrän under år 1956.

I denna situation har föreningen ansett nödvändigt att minska utgifterna

för avbetalning av sin skuld genom förlängd amorteringstid. Vid bedömandet

av det framlagda förslaget bör enligt riksförbundets uppfattning hänsyn

tagas till att det icke kan anses anmärkningsvärt, att ett företag med cirka

1 500 000 kronors årsomsättning har en permanent låneskuld på cirka

800 000 kronor, om samtidigt pantförskrivna byggnader och maskiner genom

erforderligt underhåll bibehålies vid oförändrat värde. Enligt gällande bestämmelser

för lån från hemslöjdslånefonden skall erhållna lån amorteras

under en tid av högst tio år. Detta innebär, att föreningen efter tio år skulle

vara helt skuldfri. I det betryckta läge, under vilket textilindustrien i Sverige

för närvarande arbetar, synes det emellertid icke vara möjligt för föreningen

att påräkna ett årligt driftsöverskott av denna omfattning. På grund

av gällande kreditrestriktioner är det icke heller möjligt att hos annan långivare

belåna genom amortering av statslånen frigjorda inteckningar i företaget.

Riksförbundet är därför av den uppfattningen, att de årliga amorteringarna

av lånen bör nedbringas genom förlängd amorteringstid och att förlängningen

bör gälla för såväl lin- som hampberedningslån från hemslöjdslånefonden.

Även om linodlareföreningarna — bland annat till följd av att

de icke utsatts för en katastrof liknande den, som år 1952 drabbade hampodlarföreningarna

— har en något bättre ekonomisk ställning, synes likartade

bestämmelser böra gälla för lin- och hampberedningslån från hemslöjdslånefonden.

Riksförbundet erinrar vidare om att då de ursprungliga

bestämmelserna för lån från hemslöjdslånefonden utfärdades, amorteringstiden

för dylika lån fastställdes till 15 år. Amorteringstiden ändrades av

1942 års riksdag till högst fem år. Den kraftiga nedskärningen av amorteringstiden

motiverades med att beviljade lån borde vara återbetalda inom

då gällande garantitid för stöd åt lin- och hampodlingen, så att beredningsverken

skulle stå bättre rustade att möta förhållandena efter avspärrningsperiodens

slut. Genom beslut av 1951 års riksdag förlängdes återbetalmngstiden

till nu gällande högst tio år. Till slut framhåller riksförbundet,

att en i enlighet med hampodlarföreningens förslag till 20 år förlängd

amorteringstid för lin- och hampberedningslån från hemslöjdslånefonden

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

givetvis skulle innebära en avsevärd lättnad för lin- och hampodlarföreningarna

särskilt under nu rådande kreditrestriktioner, samt anför, att

enligt vad förbundet erfarit 40 års amorteringstid gäller för lån från

exempelvis vattenkraftslånefonden.

I utlåtande den 4 oktober 1955 över framställningarna av Gotlands hampodlareförening

och Riksförbundet Lin och hampa anför statens jordbruksnämnd,

bland annat, att med hänsyn till nu föreliggande förhållanden ett bifall

till framställningarna skulle medföra en lättnad i de svårigheter, som

lin- och hampodlarföreningarna har att bemästra. En fördubbling av amorteringstiden

skulle på sätt framgår av hampodlarföreningens skrift innebära

en minskning av det årliga behovet av medel för utbetalningar med omkring

43 000 kronor. Motsvarande belopp är enligt uppgift från statskontoret för

Hallands läns linodlareförening, Laholm, cirka 60 000 kronor, för östra Götalands

linodlareförening, Växjö, cirka 42 000 kronor och för Föreningen

Norrlandslin, Mellansel, cirka 40 000 kronor.

Jordbruksnämnden anför vidare, att de kortare amorteringstider om fem

respektive tio år, som hittills gällt, torde få ses mot bakgrunden av det förhållandet,

att det statliga stödet varit bestämt att utgå endast för begränsade

tidsperioder, senast för en femårsperiod. Såsom förut anförts har nämnden

föreslagit, att lin- och hampodlingen i fortsättningen skall få ett statligt stöd,

som i stort sett motsvarar det skydd, andra jordbruksprodukter åtnjuter,

och att någon särskild tidsbegränsning icke på förhand skall bestämmas för

detta stöd. Bland annat med hänsyn härtill finner sig nämnden böra tillstyrka

bifall till den av riksförbundet gjorda framställningen.

Slutligen framhåller jordbruksnämnden, att av riksförbundets skrift

framgår, att linodlarföreningarnas ställning är mindre svår än hampodlarföreningens.

I den mån denna omständighet av Kungl. Maj :t finnes böra inverka

på avgörandet i frågan, föreslår nämnden, att förlängningen av amorteringstiden

för redan beviljade linberedningslån skall begränsas till fem år

men att en gemensam längsta amorteringstid av 20 år för lin- och hampberedningslån

skall stadgas i kungörelsen angående hemslöjdslån. Nämnden

förutsätter därvid, att de lånebeviljande myndigheterna vid beviljandet av

nya lån särskilt prövar frågan om amorteringstidens längd.

Statskontoret anför i remissutlåtande den 14 oktober 1955, att ämbetsverket

med hänsyn till vad Gotlands hampodlareförening och Riksförbundet

Lin och hampa anfört icke har något att erinra mot att Kungl. Maj :t medger

en förlängning av amorteringstiden för de redan utlämnade lin- och hampberedningslåncn.

En utökning med tio år bör emellertid endast ifrågakomma

för hampberedningsverkets lån. Linberedningslånens amorteringstid torde

däremot, såsom jordbruksnämnden ifrågasatt, böra förlängas med fem år.

Förslaget om en ändring av föreskrifterna rörande lån ur hemslöjdslånefonden,

så att återbetalningstiden faslställes till högst 20 år, föranleder icke

heller någon erinran från statskontorets sida. I likhet med nämnden förutsätter

statskontoret därvid, att lånetidens längd omsorgsfullt prövas vid beviljandet

av lån.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

I remissutlåtande den 18 oktober 1955 förklarar sig kommerskollegium

icke ha någon erinran att göra mot jordbruksnämndens förslag i anledning

av framställningarna från Gotlands hampodlareförening samt Riksförbundet

Lin och hampa om förlängning av amorteringstiden för lin- och hampberedningslån.

Lantbruksstyrelsen framhåller för sin del i remissutlåtande den 18 oktober

1955, att hampodlarföreningens ekonomiska ställning försämrats dels

genom den misslyckade skörden år 1952, dels till följd av det minskade skördeutfallet

under åren 1953 och 1954 på grund av bristande tillgång på lämpligt

utsäde, eller sålunda i allt omständigheter, över vilka föreningen icke

kunnat råda. Med hänsyn härtill finner styrelsen skäligt, att föreningen får

det stöd, som en förlängning av återbetalningstiden för föreningens hampberedningslån

innebär.

Mot förslaget av Riksförbudet Lin och hampa om en förlängning av återbetalningstiden

för redan beviljade linberedningslån har lantbruksstyrelsen

intet att erinra med hänsyn till att det ogynnsamma ekonomiska läge, under

vilket textilindustrien i Sverige för närvarande arbetar, kan komma att medföra

vissa likviditetssvårigheter för linberedningsföretagen. Kommerskollegium

och styrelsen torde därför enligt styrelsens mening böra erhålla bemyndigande

att i egenskap av lånebeviljande myndigheter, efter framställning

därom i varje särskilt fall, pröva frågan om dylik förlängning.

Lantbruksstyrelsen tillstyrker vidare förslaget om sådan ändring av bestämmelserna

för lån från hemslöjdslånefonden att återbetalningstiden för

lin- och hampberedningslån i fortsättningen skall kunna bestämmas till högst

20 år.

Departementschefen

I syfte att trygga vårt lands försörjning med lin och hampa utgick under

1940-talet ett omfattande statligt stöd åt den inhemska odlingen och beredningen

av lin och hampa dels i form av lån och bidrag till uppförande av

lin- och hampberedningsverk, dels såsom årliga bidrag för att stödja priset

på lin- och hamphalm. Det tillskott till försörjningen på detta område, som

därigenom erhölls, var av stort värde. De statliga stödåtgärderna medförde

emellertid betydande kostnader. Sedan mera normala förhållanden inom

världshandeln åter inträtt i slutet av 1940-talet, aktualiserades frågan om

omfattningen av det fortsatta statliga stödet åt lin- och hampodlingen.

På grundval av ett utav 1949 års lin- och hamputredning framlagt förslag

fattade riksdagen år 1951 principbeslut om fortsatt statligt stöd åt odlingen

av begränsad omfattning under femårsperioden 1951—1955. Vidare

företogs bland annat vissa ändringar i det tekniska systemet för stödet. Som

motiv för det fortsatta stödet åberopades såväl beredskaps- och försörjningsskäl

som odlingens och beredningens betydelse ur lokal synpunkt för jordbruket

och näringslivet i övrigt. Begränsningen till en femårsperiod föran
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

33

leddes av att det å ena sidan i dåvarande världsläge icke ansågs lämpligt

att på långt sikt taga ställning till frågan om lin- och hampodlingens framtida

uppehållande samt att det å andra sidan ur såväl odlings- som beredningssynpunkt

ansågs vara av vikt, att den tidsperiod, som stödet skulle

avse, icke begränsades alltför snävt. I riksdagsbeslutet förutsattes emellertid,

att -— därest så skulle påkallas av ändrade förhållanden — en förnyad

prövning av frågan om beredningsverkens bibehållande skulle kunna ske under

loppet av femårsperioden. Genom beslut av 1955 års riksdag förlängdes

stödet att gälla även 1956 års skörd.

Under nyssnämnda period har två av linberedningsverken (i Gimo och

Hybo) samt det ena av hampberedningsverken (i Värmbol) upphört med

sin verksamhet. Samtidigt har de kvarvarande beredningsverkens konkurrenskraft

stärkts, trots att de under denna tid stigande arbetslönerna och

sjunkande världsmarknadspriserna medfört nya svårigheter för den inhemska

lin- och hamphanteringen. Då den tid, som 1951 och 1955 års riksdagsbeslut

avsåg, snart går till ända, torde frågan om fortsatt stöd till linoch

hampodlingen nu få underställas riksdagen för prövning.

Det förslag, som statens jordbruksnämnd framlagt och som även tillstyrkts

i flertalet remissyttranden, innebär i fråga om linodlingen i stort

sett, att principbeslut skall fattas om fortsatt allmänt stöd, till storleken i

huvudsak motsvarande det skydd, som andra jordbruksprodukter i genomsnitt

åtnjuter, varvid dock den nuvarande maximeringen av det allmänna

pristillägget till 75 öre för kilogram fiber av spinnbar kvalitet skall bibehållas.

Nämnden anser vidare att, om stödet åt linodlingen genom ett sådant beslut

inordnas i det allmänna jordbruksskyddet, skäl ej föreligger att på förhand

tidsbegränsa stödet. Att omprövning skall kunna ske vid ändrade förhållanden

förutsätter dock nämnden vara självfallet. Det allmänna pristilllägget

föreslås inom angivna maximiram skola fastställas på samma sätt,

som skett sedan år 1951, och således bli beroende av produktionskostnaderna

samt priset på utländsk fiber. Det så bestämda allmänna pristillägget föreslår

nämnden skola bli lika stort för den linberedningsverksamhet, vilken bedrives

av Hallands linodlareförening, som för den, vilken bedrives av Östra

Götalands linodlareförening, varvid dock fortsatt stöd åt den sistnämnda föreningens

beredningsverksamhet skall göras beroende av att verksamheten

överflyttas till den förstnämnda föreningens anläggningar i Laholm. I fråga

om linodlingen i Norrland (linberedningsverket i Mcllansel) föreslår nämnden,

att liksom nu ett extra pristillägg av 55 öre för kilogram spinnbar fiber

utöver det allmänna pristillägget skall utgå tills vidare. Möjlighet bör dock

enligt nämnden finnas att när som helst ompröva detta stöd.

Det för 1954 års skörd utgående allmänna pristillägget för linfiber motsvarar

omkring 20 procent av priset för den till pristillägg berättigade fibern.

Procenttalet är ungefär detsamma, varmed de inhemska priserna på jordbruksprodukter

hösten 1954 genom det gällande gränsskyddet översteg de

internationella priserna. Enligt jordbruksnämnden torde i vart fall linbe:t

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 38

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

redningsverket i Laholm kunna bedriva sin verksamhet innanför ett dylikt

generellt gränsskydd. Såvitt jag kunnat finna, kan linodlingen och den

därpå grundade linberedningen i södra Sverige nu anses vara stabiliserad

och i konkurrenshänseende jämförlig med annan jordbruksproduktion. Såsom

jordbruksnämnden framhållit, är det rimligt, att linodlingen erhåller

samma stöd som produktionen i övrigt på jordbruksområdet. Vid sådant förhållande

bör stödet icke på förhand begränsas till att avse viss tid. Att omprövning

skall ske vid ändring i förhållandena är dock självklart. I enlighet

med nämndens förslag bör även den nuvarande maximeringen av det allmänna

pristillägget till 75 öre per kilogram spinnbar linfiber bibehållas tills

vidare.

De för 1954 års skörd utgående statliga pristilläggen för linfiber till beredningsverket

i Växjö motsvarar enligt jordbruksnämnden omkring 26 procent

av varuvärdet. Nämnden har funnit det tveksamt, huruvida beredningsverket

kan drivas med ett på nyss angivet sätt maximerat allmänt stöd. Emellertid

har Östra Götalands linodlareförening förklarat, att föreningen för

växjöverkets del icke ifrågasätter något stöd utöver ett allmänt pristillägg,

beräknat på grundval av laholmsverkets produktionskostnader. Föreningen

har dock därvid förutsatt, att dess stödberättigade tillverkningskvot skall

ökas. Enär någon ökning av linodlingen i nuvarande läge icke torde böra

sättas i fråga, skulle emellertid den av föreningen förutsatta omfördelningen

av tillverkningskvantiteterna medföra en minskad avverkning vid laholmsverket

med ökade produktionskostnader för detta verk som följd. Då kostnaderna

vid laholmsverket liksom hittills bör läggas till grund för beräkningen

av det allmänna pristillägget, skulle följden bli ett ökat anspråk på statsstöd

åt linhanteringen. Enligt vad jag inhämtat har emellertid växjöföreningen

vid föreningsstämma den 23 juni och den 30 september 1955 beslutat om

fusion med Hallands läns linodlareförening i enlighet med ett av styrelsen

för förstnämnda förening framlagt förslag till fusionsavtal. Laholmsföreningen

har för sin del beslutat godkänna sagda avtal. Därmed synes förevarande

problem ha fått en såväl ur statsfinansiell synpunkt som med hänsyn

till linhanteringen ändamålsenlig lösning.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i yttrande över jordbruksnämndens förslag

till nedläggning av linberedningsverket i Växjö uttalat, att i samband med

ett nedläggande av verket vissa ersättningar bör utgå till arbetstagarna, varvid

de vid avvecklingen av hampberedningsverket i Värmbol tillämpade ersättningsgrunderna

bör tillämpas. Med hänsyn till de särskilda omständigheter,

som är förknippade med nedläggning av driften vid växjöverket, synes

det även enligt min mening motiverat, att vissa åtgärder vidtages för att för

personalen mildra de ekonomiska följderna av nedläggelsen. Därvid bör liksom

i andra liknande fall i första hand komma i fråga åtgärder, som syftar

till att skapa nya sysselsättningsmöjligheter. Därest fråga skulle uppstå om

ytterligare stöd i form av direkta anslag för att lindra de ekonomiska svårigheter,

som övergångsvis kan uppstå för personalen, synes denna böra tagas

upp till behandling i annat sammanhang. Det torde böra uppdragas åt

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 38 år 1956 35

arbetsmarknadsstyrelsen att i samråd med jordbruksnämnden närmare följa

utvecklingen.

Vad därefter angår linodlingen i Norrland (linberedningsverket i Mellansel)

utgår nu till denna ett till 55 öre per kilogram maximerat extra pristillägg.

Av de utredningar, som jordbruksnämnden låtit företaga, framgår

att ifrågavarande linberedningsverk för närvarande icke har möjlighet att

driva sin verksamhet utan ett särskilt pristillägg utöver det allmänna pristillägget.

Utredningsmaterialet ger även vid handen, att man ej heller torde

kunna räkna med någon minskning av detta särskilda stödbehov under den

närmaste framtiden. Enligt nämnden har emellertid företagsledningen upplyst,

att man icke torde behöva begära någon höjning av det särskilda pristillägget,

om en sänkning av det allmänna pristillägget sker.

Jordbruksnämnden har erinrat om att som motiv för stödet åt mellanselsverket

har, förutom beredskapsintresset, anförts det särskilda värde, som

en linodling i Norrland kan anses äga för jordbruket därstädes genom att

erbjuda möjlighet till variation i produktionsinriktningen. Å andra sidan

har emellertid påpekats, att antalet norrländska linodlare är mycket begränsat,

varför de betydande belopp av allmänna medel — såväl totalt som per

odlare räknat — vilka utbetalas till stöd åt linproduktionen i Norrland,

knappast kan sägas komma det norrländska jordbruket i allmänhet till godo.

Enligt nämnden bör frågan om ett fortsatt stöd åt den norrländska linproduktionen

avgöras i huvudsak genom en avvägning mot kostnaderna för och

vinsten av andra möjligheter att tillgodose det norrländska jordbruket.

Nämnden är för sin del tveksam om huruvida en sådan avvägning kommer

att utfalla till förmån för ett bibehållande av det extra norrlandsstödet men

motsätter sig icke, att detta får utgå tills vidare.

Även om de betydande belopp av allmänna medel, som linodlingen i Norrland

drager, icke kommer det norrländska jordbruket i allmänhet till godo,

finner jag dock, i likhet med vad som framhållits i flera remissyttranden,

det vara angeläget, att de möjligheter, som erbjuder sig att bereda de norrländska

jordbrukarna tillfälle till en mera mångsidig produktion, tillvaratages.

Härvid bör även beaktas, att också i fråga om annan jordbruksproduktion

det statliga stödet är högre i Norrland än i landet i övrigt. Jag finner

mig därför böra förorda, att särskilt stöd även i fortsättningen skall

utgå till den norrländska linproduktionen. Det särskilda pristillägget torde

tills vidare höra maximeras till 55 öre för kilogram spinnbar linfiber. Med

hänsyn till de förhållandevis höga kostnaderna för stödet till denna produktion

bör cn omprövning av stödet ske senast efter tre år.

1 fråga om hampod lingen har jordbruksnämnden föreslagit ett

fortsatt, icke tidsbegränsat stöd efter nu gällande grunder. Bland annat avses

sålunda stödet skola maximeras till 75 öre för kilogram spinnbar hampfiber.

Liksom i fråga om linodlingen har nämnden vidare i sitt förslag förutsatt,

att frågan om det statliga stödet åt hampodlingen skall tagas upp till

omprövning, om väsentligt ändrade omständigheter skulle inträffa. Nämn
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

den har i sin framställning anfört, att det nuvarande statliga stödet åt hampodlingen

är ungefär dubbelt så stort som det genomsnittliga skyddet för våra

jordbruksprodukter. Emellertid har nämnden funnit, att flera skäl likväl

kan åberopas för ett fortsatt extra stöd åt hampodlingen utöver det allmänna

jordbruksskyddet. Den har därvid framhållit, bland annat, hampodlingens

speciella värde för jordbruksproduktionen på de gotländska myrmarkerna

samt hampberedningens betydelse för näringslivet och den industriella

sysselsättningen på Gotland. De av nämnden i detta hänseende framförda

synpunkterna har kraftigt understrukits av flertalet utav de myndigheter

och organisationer, som yttrat sig över nämndens förslag. För min del anser

jag nu liksom år 1953, då frågan om det fortsatta stödet åt hampodlingen

senast behandlades, att såväl jordbrukspolitiska som sysselsättningspolitiska

skäl talar för ett fortsatt stöd åt den gotländska hamphanteringen. Jag vill

sålunda i likhet med remissinstanserna förorda det av nämnden framförda

förslaget härutinnan. Frågan om fortsatt stöd bör emellertid tagas upp till

omprövning vid ändring i förhållandena.

I fråga om det tekniska system för statsstödet till linodlingen, som

riksdagen antog år 1951, har jordbruksnämnden framhållit, att detsamma

synes ha fungerat tillfredsställande. Nämnden har därför föreslagit, att

systemet skall tillämpas även i fortsättningen. Även i fråga om stödet åt

hampodlingen har nämnden föreslagit ett oförändrat tekniskt system. Häremot

har jag icke något att erinra. Statsmakterna bör sålunda före odlingens

början fastställa dels de kvantiteter fiber, för vilka stöd skall utgå, dels det

pris, som odlarna anses böra erhålla per kilogram halm. Vid bestämmandet

av sistnämnda pris bör hänsyn liksom hittills tagas både till priserna på

andra grödor och till önskvärdheten av att den avsedda odlingen av lin och

hampa skall erhållas. Detta odlarpris, vilket liksom nu ej skall ha karaktären

av något statligt garantipris, skall användas vid upprättandet av driftskalkyler

för beredningsverken och på så sätt bli en av utgångspunkterna för

beräkningen av storleken utav de statsbidrag, som skall utgå per kilogram

fiber. Frågan om pristilläggens storlek bör liksom för närvarande upptagas

till behandling vid den tidpunkt, då beredningen av halmen skall börja,

d. v. s. i slutet av det kalenderår, då odlingen skett, eller i början av året därefter.

Därvid bör man på basis av dels det förut angivna odlarpriset, dels vad

som är känt eller kan beräknas i fråga om produktionskostnaderna, dels de

utförsäljningspriser, som kan antagas komma att erhållas, fastställa det

pristillägg, som skall utgå för produktionen av spinnbar fiber. Vid dessa kalkyler

torde man beträffande skördens storlek och kvalitet liksom hittills

böra utgå från vad som förutsatts vid fastställandet av riktpriset. För det

fall att produktionsvolymen mera avsevärt skulle avvika från vad som beräknats,

synes emellertid möjlighet böra finnas att taga viss hänsyn därtill.

Vidare bör liksom för närvarande de förändringar i produktionskostnader

och utförsäljningspriser, som inträffar efter det pristillägget fastställts, i

princip ej få föranleda någon justering av detta. Möjlighet bör dock finnas

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

att jämka pristillägget, därest mera avsevärda förändringar i det allmänna

prisläget för fibern skulle inträffa.

För att odlarna skall kunna få betalning för sin halm utan alltför stort

dröjsmål, är det önskvärt, att pristilläggen skall kunna utbetalas så snart

som möjligt. Hinder torde därför ej heller i fortsättningen böra möta för

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, jordbruksnämnden

att medge att vissa belopp utbetalas till verken i avräkning på de pristillägg,

som senare kommer att definitivt fastställas.

Pristilläggens storlek torde med tillämpning av nu angivna principer liksom

hittills få fastställas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

av jordbruksnämnden. Vidare synes pristilläggen även i fortsättningen

böra bestridas av medel, som av riksdagen anvisas under reservationsanslaget

till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Jag torde härefter få beröra den av Gotlands hampodlareförening och

Riksförbundet Lin och hampa väckta frågan om amorteringstidens längd

för lin- och hampberedningslån. Därvid torde jag först få erinra något om

hittills gällande bestämmelser i förevarande avseende. För linberedningslån

från hemslöjdslånefonden gällde före det andra världskriget en amorteringstid

av 15 år. Vidare var dylikt lån — liksom för övrigt även senare varit fallet

beträffande både lin- och hampberedningslån med undantag för en kortare

tid år 1940 — amorteringsfritt under de två första åren av lånetiden.

Vad amorteringstiden angår behandlades frågan härom ganska ingående i

samband med den utvidgning av stödet åt spånadsväxtodlingen, som genomfördes

år 1940. Med hänsyn till att de då ifrågasatta lin- och hampberedningsanläggningarna

förutsattes få en ganska begränsad varaktighet fastställdes,

att amorteringstiden skulle göras relativt kort och maximeras till

15 år. Vid den ytterligare utökning av stödet till spånadsväxthanteringen,

som genomfördes år 1941, uttalades bland annat, att ägarna av lin- och

hampberedningsanstalterna borde verkställa sådana amorteringar å statslånen,

att värdet å anläggningarna vid utgången av den då beslutade garantitiden

(åren 1942—1946) skulle vara nedskrivet till ett skäligt belopp. Med

hänsyn härtill nedsattes amorteringstiden för lin- och hampberedningslån

till fem år. Vid fastställandet av grunderna för det fortsatta stödet åt linoch

hampodlingen år 1951 förlängdes amorteringstiden för nämnda lån

ånyo. Enligt nu gällande bestämmelser skall sålunda lån, som beviljats efter

den 1 juli 1951, amorteras under en tid av högst tio år. Lån, som före sagda

dag beviljats beredningsverk, vilket vid prövningen år 1951 ansågs böra bibehållas

under perioden 1951—1955, skall amorteras under en tid av högst

tio år, räknat från den 1 juli 1951.

Av vad nu anförts torde framgå, att amorteringstiden för lin- och hampberedningslånen

ur hemslöjdslånefonden i viss utsträckning rönt inflytande

av den för det statliga stödet åt lin- och hamplianteringen fastställda tiden.

Jag har i det föregående föreslagit, att någon begränsning icke skall ske av

den tid, under vilken fortsatt statligt stöd till ifrågavarande hantering skall

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

utgå. Bland annat med hänsyn till de möjligheter till omprövning av stödet,

som förutsättes härvid, finner jag mig emellertid icke kunna tillstyrka en

generell förlängning av den nu gällande amorteringstiden för omförmälda

lån. Enligt min mening torde Kungl. Maj :t böra erhålla bemyndigande att

efter ansökning i varje enskilt fall medge förlängning av återbetalningstiden

för redan beviljade lån med för linberedningslån högst fem år och för hampberedningslån

högst tio år.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

att godkänna, att stöd till lin- och hampodlingen skall utgå

enligt i huvudsak de grunder, som angivits i det föregående.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och

förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Malte Olsson

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

39

Bilaga

PM

angående fortsatt statligt stöd åt lin- och hampodlingen

1951 års riksdagsbeslut om grunderna för stödet

åt lin- och hampodlingen

Sedan 1949 års lin- och hamputredning i januari 1951 avgivit sitt betänkande

med förslag till fortsatt stöd åt odlingen av lin och hampa, framlade

Kungl. Maj :t i proposition nr 192 till 1951 års riksdag förslag i ämnet. Enligt

propositionen skulle stöd lämnas åt fyra linberedningsverk, nämligen

verken i Laholm, Växjö, Gimo och Hybo samt till ett hampberedningsverk,

nämligen verket i Visby. Riksdagens beslut (JoU 47, rskr. 379) avvek från

Kungl. Maj :ts förslag däruti, att riksdagen gav fortsatt stöd även åt linberedningsverket

i Mellansel och hampberedningsverket i Värmbol.

I enlighet med riksdagsbeslutet skulle under en femårsperiod — åren

1951—1955 — statligt stöd lämnas för en årlig produktion av omkring 1 500

ton (eller — om en förutsedd utbyggnad av laholmsverket komme till stånd

— 1 800 ton) linfiber och 1 440 ton hampfiber av spinnbara kvaliteter. Stödet

skulle utgå i form av pristillägg för fibern. För linfiber skulle till linberedningsverken

i Laholm, Växjö, Gimo, Hybo och Mellansel utgå ett allmänt

pristillägg, grundat på tillverkningskostnaderna vid laholmsverket.

Verken i Växjö och Gimo skulle därutöver erhålla särskilt stöd med 15 öre

per kilogram fiber av stödberättigad kvalitet och de båda norrlandsverken

skulle få sådant särskilt stöd med 55 öre per kilogram. Pristillägget för

hampfiber maximerades till 50 öre per kilogram. En bakgrund till riksdagsbeslutet

utgjorde de avtal, som upprättats mellan Riksförbundet Lin

och hampa samt lin- och hampspinnerier, enligt vilka spinnerierna utfäst

sig att köpa vissa mängder lin- och hampfiber av 1951 1955 års skördai.

Tekniskt anordnades stödet så, att Kungl. Maj :t årligen skulle fastställa

de riktpriser på halmen, vilka skulle användas bland annat vid upprättande

av de driftskalkyler för beredningsverken, vilka skulle tjäna till ledning för

bestämmandet av det statliga pristillägget för fibern. Riktpriserna skulle bestämmas

så, att en odling av lämplig storleksordning kunde väntas, och

alltså avvägas med hänsyn till priserna på andra grödor. Någon garanti

för att odlarna skulle få ut riktpriserna iklädde sig icke staten, utan odlarpriset

skulle bland annat bli beroende på hur försäljningspriset på beredd

fiber utvecklade sig och hur beredningsverken sköttes ekonomiskt.

Som avgörande motiv för statsstödet åberopades beredskaps- och försörjningsskäl.

Begränsningen av beslutets giltighet till att avse en femårsperiod

föranleddes av det övervägandet, att det å ena sidan i dåvarande världsläge

icke ansågs lämpligt att på lång sikt taga ställning till frågan om lin- och

hampodlingens framtida uppehållande, medan det å andra sidan ur såväl

odlings- som beredningssynpunkt ansågs vara av vikt, att den tidsperiod,

som stödet skulle avse, icke begränsades alltför snävt.

Riksdagen förutsatte även, att Kungl. Maj:t — därest ändrade förhållanden

skulle påkalla detta — under loppet av femårsperioden skulle företaga

en förnyad prövning av frågan om beredningsverkens bibehållande samt underställa

riksdagen förslag i ämnet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Riktpriser, pristillägg och låneförhållanden m. m. 1951—1954

Riktpriserna

Riktpriser na för lin- och hamphalm har varit konstanta för åren 1951—

1953 eller 27 respektive 15 öre per kilogram. För 1954 års odling sänktes

riktpriserna till 25 respektive 13 öre per kilogram.

Pristilläggen

Utvecklingen av det allmänna pristillägget för linfiber framgår av följande

uppställning.

Grundpristillägget till linfiber

Tid

1/1—31/3 1952 (1951 års skörd)

1/4—30/6 1952 ( » > > )

1/7—31/12 1952 ( » » > )

1/1—31/12 1953 (1952 » .

1/1—31/12 1954 (1953 , » ),

1/1— 1955 (1954 > , ).

Kronor per kilogram

....... 0,26

....... 0,72

....... 1,00

....... 0,84

....... 0,73

....... 0,54

Höjningarna av pristillägget under första halvåret 1952 förorsakades

främst av det kraftiga prisfallet på fiber på värlsdmarknaden och därav

tororsakad prissänkning på svensk fiber. Grundpriset på tåga kvalitetsklass

I sanktes sålunda från och med den 1 april 1952 från 5 kronor 90 öre per

kilogram till 5 kronor 19 öre för att från och med den 1 juli samma år sjunka

till 4 kronor 46 öre eller på ett halvår med icke mindre än cirka 25

procent.

Medelpris per kilogram pristilläggsberättigad fiber samt erhållet pristillägg i medeltal

per år 1952-1954 (1951-1953 års skördar)

År och beredningsverk

Medelpris

per kilogram

pristilläggs- berättigad

fiber

Kronor

Erhållet pris- tillägg kronor

per kilogram

pristilläpgsbe- rättigad fiber

Kronor

Pristillägg

i % av

medelpriset

%

Total

kvantitet

försåld

fiber

kilogram

Erhållet

pristill-

lägg

kronor

Linfiber

1952 Laholm ..........

3,53

0,74

21,0

1032 820

402 637

Växjö............

3,50

0,87

24,9

1691073

439 356

Mellansel ........

2,94

1,02

34,7

360 033

229 458

1953 Laholm ..........

3,16

0,84

0,99

26,6

1 216 261

510 098

Växjö............

3,21

30,8

1708739

490 337

Mellansel ........

2,20

1,39

63,2

397 207

382 250

1954 Laholm ..........

2,72

0,73

26,8

2 035 777

555 000

Växjö............

2,64

0,88

33,3

1669 582

468 750

Mellansel ........

2,34

1,28

54,7

355 814

402 500

Hampfibe r

Visby 1952............

1.86

0,50

26,9

611 675

272 361

1953 ..............

1954 ..............

1,07

0,60

0,75

56,1

318 394

191 036

1,?8

42,1

763 203

537 754

1 I denna kvantitet ingår icke de kvantiteter fiber, som växjöverket självt förädlat till drev

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Det allmänna pristillägget för linfiber maximerades år 1953 till 75 öre

per kilogram fiber.

De extra pristilläggen för linfiber har hela tiden utgått med oförändrade

belopp, nämligen 15 öre per kilogram till beredningsverket i Växjö (tidigare

även Gimo) och 55 öre per kilogram till beredningsverket i Mellansel

(tidigare även Hybo).

Den linfiberkvantitet, för vilken statligt stöd skulle utgå, bestämdes år

1952 till 1 600 ton, vilken kvantitet dock skulle kunna ökas till 1 900 ton,

därest laholmsverket utbyggdes på sätt som i 1951 års riksdagsbeslut förutsetts.

Kvantiteten har de senaste åren varit fixerad till 1 625 ton.

Pristillägget för hampan, vilket år 1951 maximerades till 50 öre per kilogram

fiber, utgick samma år med 49 öre. Med hänsyn till penningvärdeförsämringen

höjdes maximigränsen år 1952 till 60 öre och bestämdes tilllägget

till detta belopp. År 1953 beslöts, att stöd ej skulle utgå för de lägsta

kvalitetsklasserna av hampa, i anledning varav maximistödet höjdes från

60 till 75 öre och utgick även med detta belopp. Omräknat på all fiber motsvarade

detta 64 öre per kilogram. Även för 1954 års odling har pristillägget

bestämts till 75 öre. Utbetalade pristillägg till nu kvarvarande lin- och hampberedningsverk

totalt och per kilogram pristilläggsberättigad fiber för 1951

—1953 års skördar framgår av tablån på föregående sida.

Låneförhållanden m. m.

Vid tidpunkten för 1951 års riksdagsbeslut räknade man med att rörelsen

vid det av Mellersta Sveriges linodlareförening bedrivna linberedningsverket

i Kristinehamn skulle nedläggas. Så skedde även, i samband varmed

föreningen till fullo återbetalade erhållna linberedningslån.

Beredningsverket i Hybo ödelädes den 4 februari 1952 genom eldsvåda,

i anledning varav Hälsinglands linodlareförening nedlade sin verksamhet

och återbetalade de lån föreningen erhållit från hemslöjdslånefonden.

I enlighet med vid 1951 års riksdag lämnat bemyndigande beslöt Kungl.

Maj:t år 1953, att av det åt Föreningen Norrlandslin beviljade hemslöjdslånet

ett belopp av 710 000 kronor skulle förvandlas till ränte- och amorteringsfritt

lån. Enligt medgivande av 1953 års riksdag lades samma förenings

skuld för oguldna räntor å hemslöjdslån, till dess kapitalskuld för att amorteras

enligt särskild plan. Vidare beslöts, att amorteringstiden för utestående

linberedningslån skulle förlängas till den 1 juli 1961.

Med stöd av tidigare erhållet bemyndigande förordnade Kungl. Maj :t år

1954, i samband med att driften vid Uppsala—Stockholms läns linodlareförenings

beredningsverk i Gimo nedlades, om avskrivning av statens fordran

för linberedningslån från hemslöjdslånefonden hos föreningen, vilket ursprungligen

uppgick till 1 039 250 kronor, med 408 981 kronor 82 öre.

Maximigränsen för lån ur hemslöjdslånefonden, avsedda att förmedlas av

hushållningssällskapen för anskaffande av textilråvara till hemslöjdsproduktion,

höjdes år 1954 från 10 000 till 25 000 kronor.

Närmast med anledning av 1952 års katastrofalt dåliga hampskörd upptogs

till omprövning frågan om det statliga stödet åt hampodlingen. Som resultat

härav beslöts, att statligt stöd i fortsättningen skulle utgå endast till hampberedningsverket

i Visby. Sveriges hampodlareförening, som drivit beredningsverket

i Värmbol, beslöt med anledning härav att nedlägga sin verksamhet.

I samband med omläggningen av stödet åt hampodlingen konstaterades,

att till följd av att endast en reducerad mängd hampfiber — av mycket låg

kvalitet — kunde framställas av 1952 års skörd, ett överskott på omkring

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

500 000 kronor kunde beräknas uppstå på det för pristillägg för hampfiber

av 1952 års skörd anslagna beloppet. Det beslöts, att av detta belopp 160 000

kronor skulle få tagas i anspråk för prisnedsättningar å importerat hampfrö

vid försäljning till odlare, medan 170 000 kronor skulle ställas till visbyverkets

förfogande såsom likviditetsbidrag. Kungl. Maj :t erhöll bemyndigande

att med högst 2 miljoner kronor nedskriva statens fordran för hemslöjdslån

till Aktiebolaget Hampberedning i Visby. (Denna fordran har numera

nedskrivits med 2 miljoner kronor.) Vidare beslöts, att av anslaget

till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för då löpande budgetår

(1952/53) ett belopp av 350 000 kronor skulle ställas till förfogande för avvecklingsåtgärder

i Värmbol, varjämte Kungl. Maj :t erhöll bemyndigande

att avskriva statens fordran för hemslöjdslån till Sveriges Hampodlareförening,

innehavare av värmbolsverket, i den utsträckning som kunde behövas

för att medlemmarna vid föreningens likvidation skulle kunna återfå hälften

av det av dem inbetalda insatskapitalet. Den avskrivning, som behöver

ske i detta sammanhang, beräknas nu till omkring 1 400 000 kronor.

År 1954 beslöt riksdagen, att till personal vid värmbolsverket, vilken mistat

sin anställning i samband med att verket nedlades, skulle utbetalas gratifikationer

med tillhopa omkring 118 000 kronor. Härtill skulle begagnas dels

ett belopp av 95 000 kronor, som icke tagits i anspråk av det tidigare för avvecklingsåtgärder

anslagna beloppet (350 000 kronor), dels i mån av behov

härutöver medel ur prisregleringsanslaget.

Vidare beslöts, att hampa med undantag av manilla- och cantalahampa,

ävensom hampblånor, skulle bli föremål för införselreglering och sålunda

kunna påläggas införselavgift.

Kvarvarande lin- och hampodlarföreningars låneförhållanden belyses av

följande tablå.

Lån från hemslöjdslånefonden

Odlarförening

Per den 1/7

19 )0 kvar- stående

lånebelopp

Kronor

Under tiden

1/7 1950—

1/1 1955

beviljade

lån

Kronor

Erlagda

amorte-

ringar

1/7 1950

-1/1 1955

Kronor

Erlagda

räntebe- lopp 1/7

1950- 1/1 1955

Kronor

Avskrivet

eller till

amorte- rings- och

räntefritt

lån över- fört belopp

Kronor

Per den 1/1

1955 kvar- stående

lånebelopp

att amor- tera

Kronor

Hallands läns lin- odlareföre ning

u.p.a , Laholm ..

1 201 900,00

1 201 900,00

Östra Götalands lin- odlareförening

u p.a., Växjö ....

Föreningen Norr- landslin u.p.a.,

Mellansel ......

778 aoo,oo

510 100,00

553 566,18

79 014,77

734 833,82

1 326 493,05

1 130 262,40

259 945,45

63 432,19

710 000,00

486 810,00

Gotlands hamp- odlareförening

u.p.a., Visby ....

1 966 900,00

200 000,00

65 963,95

26 334,88

1 307 278,05

793 658,00

Summa

4 071693,05

2042 262,40

879475,58

168831,84

2 017 278,05

3 217 201,82

1 Avser ej nytt lån utan till kapitalskulden lagda förfallna låneräntor.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

43

Spånadslin

Odlingen

Lokalisering, omfattning och avkastning

Laholmsverket hade urpsrungligen så gott som hela sin odlingsareal förlagd

till Hallands län. Sedan verket år 1953 utbyggts med ett tredje skäktaggregat

och kunnat övertaga gimoverkets odlare i Malmöhus län har förhållandet

ändrats därhän att omkring en tredjedel av arealen är förlagd

till det sistnämnda länet. Verkets nuvarande odlingsområde omfattar sålunda

Halland samt västra Skåne ned till Malmö. Då spånadslinodlingen

fordrar bördig jord (mullrika lättleror), har odlingen efter hand koncentrerats

till slättbygderna i södra Halland och i Skåne öster och sydost om Hälsingborg—Landskrona

samt omkring Lund. Beredningsverket är beläget

ungefär mitt i detta område. Den besådda arealen år 1954 var 1 952 hektar,

antalet odlare 547 och arealen per odlare 3,57 hektar. Medelskörden repad

halm per hektar var i genomsnitt för åren 1941—1948 3 509 kilogram och för

åren 1950—1953 4 287 kilogram. Fröskörden per hektar uppgick i genomsnitt

för åren 1941—1948 till 596 kilogram och för åren 1950—1953 till 709

kilogram. . . . Tr , T.. , ..

Växjöverket har sitt ursprungliga odlingsområde i Kronobergs, Jönköpings,

Östergötlands och norra delen av Kristianstads län. Redan i slutet

av 1940-talet uppstod svårigheter att inom detta område erhålla

tillräckliga odlingar på för spånadslin speciellt lämpliga jordar. Därför gjordes

år 1948 försök med spånadslinodling i sydvästra Skåne på den s. k.

Söderslätt, d. v. s. slättbygderna söder och sydost om Malmö bort mot Ystad.

Besådd areal spånadslin åren 1951—1954

951

1952

1953

1954

33

38

23

45

40

38

459

681

1144 1 217

1251 1325

1113 1595

1226

14

39

32

18

23

210

215

109

108

9

4

—

—

4

3

—

—

45

44

25

57

(136 957

623 921

491 643

840

135

97

92

37

69

41

104

139

~ 61

86

321

263

148

366

28

40

25

130

14 467

8 622

4 1 404

2

2641

2 868

2 642

Laholm

Kristianstads län .

Malmöhus län ...

Hallands län.....

Växjö

Östergötlands län.

Jönköpings län .. .

Kronobergs län.. .

Kalmar län .....

Blekinge län.....

Kristianstads län .

Malmöhus län ...

Mellansel

Värmlands län.....

Örebro län.........

Gävleborgs län.....

Västernorrlands län.

JämUands län .....

Västerbottens län...

Summa

717

3(197

1 Från beredningsverken i Kristinehamn, Hybo och Giino inköptes vid deras avveckling större

halmpartier, varigenom den egna odlingen måste begränsas i motsvarande grad.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Antal odlare och areal per odlare vid linheredningsverken

År

Laholm

Växjö

Mellansel

Summa

odlare

Antal

odlare

Areal per

odlare

hektar

Antal

odlare

Areal per

odlare

hektar

Antal

odlare

Areal per

odlare

hektar

1951..............

592

2,06

219

4,37

333

1,09

1144

1952..............

557

2,38

211

4,36

379

1,48

1147

1953..............

530

3,01

*165

3,90

273

1,48

968

1954..............

547

3,57

198

5,19

483

148

1228

1 På grund av 1952 års stora halmskörd nödgades verket reducera 1953 års odling.

Resultatet härav blev tillfredsställande såväl för verket som för odlarna,

varför växjöverkets odlingar inom sistnämnda område successivt ökat, samtidigt

som odlingarna minskats i motsvarande omfattning inom det ursprungliga

området. Den besådda arealen år 1954 var 1 028 hektar, antalet

odlare 198 och arealen per odlare 5,19 hektar. (Sistnämnda siffra får anses

vara särskilt gynnsam och avviker starkt från vad som var vanligt under

1940- talet, då arealen per odlare vid de syd- och mellansvenska verken i

allmänhet var endast mellan 1 och 2 hektar och vid de norrländska verken

mellan y2 och 1 hektar.) Medelskörden repad halm per hektar var åren

1941— 1948 3 508 kilogram och åren 1950—1953 3 834 kilogram. Fröskörden

per hektar uppgick åren 1941—1948 till 433 kilogram och åren 1950—1953

till 879 kilogram.

Mellanselsverket inköpte år 1951 nära 1 000 ton halm från Kristinehamn

i samband med att beredningsverket därstädes nedlades. Som förut nämnts

forstordes hyboverket av eld i början av 1952. En stor del av dess linskörd

år 1951 hade då icke hunnit levereras till verket, utan fanns kvar hos odlarna.

Även denna halm inköptes av mellanselsverket under år 1952. Slutligen

återstod cirka 400 ton linhalm i Gimo, då detta beredningsverk nedlade

verksamheten i juli 1953. Detta halmparti försåldes till mellanselsverket.

På grund av dessa halminköp från olika verk kunde Föreningen Norrlandslin

icke uppehålla full odling inom sitt odlingsområde åren 1951—

Skörd av repad spånadslinhalm totalt per verk samt i kilogram per hektar

Årsskörd

Laholm

Växjö

Mellansel

Summa

Totalt,

ton

Kg/ha

Totalt,

ton

Kg/ha

Totalt,

ton

Kg/ha

ton

1950..........

4 192

3 505

3192

3117

21882

3 031

9 266

1951..............

4 867

3 999

3 783

3 953

31 381

3 070

10 031

1952..............

16 5n7

5 356

4 308

4 678

H 958

3 515

12 773

1953..............

Medeltal kg halm

per ha 1950-1953

6 825

4 279

2 310

3 593

51348

3 563

10 483

—

4 287

—

3 834

—

3 273

—

1 Avser skörden från 1 215 hektar

2 > > . 621 .

3 > > » 450 >

4 » > » 557 >

6 > > » 379 >

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956 45

Fröskörd av lin totalt i ton samt i kilogram per hektar

År

Laholm

Växjö

Mellansel

Summa

ton

Totalt,

ton

Kg/ha

Totalt,

ton

Kg/ha

Totalt,

ton

Kg/ha

1950..............

901

753

932

910

2?48

560

2181

1951..............

931

765

924

861

3152

337

1907

1952..............

i 779

641

704

764

4193

346

1676

1953..............

1079

677

656

1020

5224

593

1959

1 Avser skörden från 1 215 hektar.

2 > > n 621 >

8 > > > 450 >

* > > > 557 »

8 > , > 379 >

1953. Först år 1954, då all från andra beredningsverk inköpt linhalm upparbetats,

utökades odlingsarealen till normal omfattning, nämligen cirka

700 hektar. Spånadslinodlingen inom föreningens egentliga odlingsområde

— Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län — har omfattat nära 600

hektar, varjämte drygt 100 hektar odlats i Värmlands och Örebro län. Orsaken

till att en viss del av odlingen förlagts till kristinehamnsverkets gamla

odlingsområde är, att det visat sig omöjligt erhålla utsädesdugligt linfrö

inom de norrländska odlingsområdena. Föreningen Norrlandslin har därför

varit hänvisad att köpa sitt utsäde från verken i södra Sverige eller importera

detsamma. Genom en odling på något över 100 hektar i Värmlands och Örebro

län anser föreningen sig kunna säkerställa utsädesbehovet av lämpliga

linsorter. Även om fraktkostnaderna blir höga, synes detta uppvägas av

fördelarna med att föreningen själv kan producera utsädet. Genom arealens

begränsning till omkring 100 hektar har de allra bästa linjordarna inom

kristinehamnsområdet kunnat utväljas hos ett mindre antal intresserade

odlare, som odlat spånadslin under en lång följd av år. Därigenom har samtidigt

en för beredning lämplig linhalm kunnat erhållas.

Den besådda arealen var år 1954 717 hektar, antalet odlare 483 och arealen

per odlare 1,48 hektar. Medelskörden repad halm uppgick åren 1944—4948

till 2 256 kilogram och åren 1950—1953 till 3 273 kilogram. Fröskörden var

åren 1944—1948 i genomsnitt 260 kilogram och åren 1950—1953 i genomsnitt

459 kilogram.

Likvid till odlarna i kronor för halm + frö av spånadslin totalt

År

Laholm

Växjö

Mellansel

Summa

1950..............................

1364 432

2 073199

2 041 702

2 291 919

1 404 011

1 723 069

2 043 731

1 191978

589 757

438 522

530 664

445 646

3 358 200

4 234 790

4 616 097

3 929 543

1951..............................

1952..............................

1953..............................

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Ekonomi

De likvider, som utbetalats till odlarna under olika år, framgår av följande

tablå.

Kronor per hektar för halm + frö

Laholm Växjö Mellansel

1944—1948.......................... 1 137 1040 564

1950-1953.......................... 1 605 1795 999

Vid bedömning av dessa siffror får ihågkommas att växjöverket under

hela perioden 1950—1953 haft huvudparten av sina odlingar förlagd till de

högt avkastande jordarna i Malmöhus län, vilket först nyligen blivit fallet

för laholmsverkets del. Vid jämförelser mellan de båda perioderna får vidare

ihågkommas den väsentliga penningvärdeförsämring, som inträffat.

För en bedömning av det erhållna utbytet är det vidare av värde att jämföra

detta med det utbyte, som skulle ha kunnat erhållas av annan odling,

som med fördel kunnat bedrivas på samma jordar. En sådan jämförelse

utfördes till 1949 års utredning av professor Å. Åkerman, Svalöv. I följande

tabell visas resultatet av en efter samma grunder utförd jämförelse för

åren 1950—1953.

Vid betraktande av tabellen bör ihågkommas vissa faktorer, som är ägnade

att utjämna resultatet mellan å ena sidan linodlingen och å andra sidan

de olika stråsädesgrödorna. Sålunda beräknades tidigare odlingskostnaderna

för lin vara omkring 275 kronor högre per hektar än för stråsäd. Denna

differens, vilken numera bör ha ökat i anslutning till penningvärdets fall

och de ökade arbetskostnaderna, är hänförlig till gödsling, utsädeskostnad,

Odlingsområde

Skördevärde i kronor per hektar beräknat

efter medelpriset på 1953 års skörd

Medellikvid per hektar

spånadslinhalm + frö

Korn

Havre

Bland-

säd

Vår-

vete

Höst-

råg

Medeltal för

1950- 1953

års skördar

Medellikvid

för 1953 års

skörd

Laholm

Halland + nordvästra

Skåne (gamla odlings- området)............

820

725

765

985

920

*1 605

1351

Malmöhus län (nya od- lingsområdet) ......

1275

1120

1 190

1635

1495

—

‘1786

Växjö

Malmöhus län ........

1 275

1 120

1 190

1635

1495

1974

51956

Kristianstads län......

Kronobergs län........

1055

710

855

575

940

650

1270

885

1245

1040

j 1408

1464

Jönköpings län........

550

560

555

775

800

Mellansel

Västernorrlands län....

550

455

515

695

790

1061

1329

Gävleborgs län........

495

425

460

630

730

21034

1 1*4

Örebro län............

840

740

735

1075

995

31 288

1073

Värmlands län........

695

640

675

960

880

1087

1002

1 Vägt medeltal.

2 Medeltal åren 1951—1953.

3 Medeltal åren 1952—1953.

4 Gäller fritt odlarens gård.

5 Gäller odlarens närmaste järnvägsstation.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

ogräsbekämpning och ryckning. Den på senare år starkt ökade insatsen av

skördetröskor för stråsäden har även ökat skillnaden i arbetskraftsåtgång

i för linodlingen oförmånlig riktning. Vidare bör beaktas, att under den

aktuella perioden tillfälligt rått ovanligt gynnsamma konjunkturer för fröexport,

vilket positivt påverkat odlarelikviderna. Vidare bör framhållas,

att linet i högre grad än andra grödor är känsligt för växlingar i väderleken

och att därför årsskördarna kan variera i kvantitet och kvalitet i högre grad

än övriga jämförbara grödor. Likviden till linodlaren bör därför innehålla

en viss »riskpremie».

Beredningen

Forsknings- och försöksverksamhet

Det industriellt framställda svenska linet har givetvis icke från början

kunnat uppvisa lika goda kvalitetsegenskaper som det lin, som i utlandet

framställes under förmånligare klimatiska betingelser och med hjälp av

långvarig erfarenhet av industriell linberedning. Efterhand som de olika

svenska beredningsverken samlat erfarenheter rörande beredningen och sorteringen

av linfiber, har dock en kvalitetsstegring inträtt. En ganska väsentlig

anmärkning mot den svenska linfiberns spinnegenskaper har dock kvarstått.

Det svenska linet har i allmänhet mer än det utländska en benägenhet

att vid förspinningen klibba fast vid maskinerna genom avsättning av vaxartade

ämnen. För att komma till klarhet om orsakerna till denna oförmånliga

egenskap hos det svenska linet och om möjligheterna att råda bot härför

har sedan år 1951 vissa undersökningar ägt rum, bekostade av Riksförbundet

Lin och hampa, statens tekniska forskningsråd och jordbrukets forskningsråd.

För det hittillsvarande resultatet av detta arbete har en utförlig

redovisning lämnats av kommerserådet Knut A. Wickman i en promemoria

med rubriken »Undersökningar rörande linets klibbighet vid förspinning».

Av denna framgår, bland annat, att man anser sig berättigad att draga den

slutsatsen att skillnaden mellan det svenska och utländska linets benägenhet

att klibba vid förspinning till stor del får anses bero på olikheter i beredningssättet

och lagringstidens längd. Olikheterna i beredningssättet är

bland annat betingade av vårt klimat, som i allmänhet icke tillåter fälttorkning

av linet. Genom att man lyckats analysera olikheterna mellan svenskt

och utländskt lin i nu ifrågavarande avseende, torde emellertid bättre möjligheter

finnas att kunna minska dessa olikheter.

Tekniska förhållanden, kapacitetsutnyttjande

Laholm. Genom att laholmsverkets linodlingar i ökad utsträckning förlagts

till slättbygderna hoppas man erhålla en jämnare halmskörd, som är

lättare att bearbeta i moderna beredningsmaskiner. Möjligheterna att använda

linuppryckningsmaskiner med större arbetsbredd har också ökats.

Härigenom kan skörden ske snabbare än tidigare och linet följaktligen skördas

vid en jämnare mognadsgrad än som blir fallet, om skörden måste utsträckas

under en längre tid. Fältlorkningen av halmen sker också snabbare

på slättbygden, varigenom bärgningen kan ske, innan de sedvanliga

höstregnen börjar på allvar. Linberedningsverket har under de senaste åren

inköpt ett större antal linuppryckningsmaskiner av ny konstruktion från

Belgien. Dessa maskiner har mer än dubbelt så stor avverkningsförmåga

som tidigare använda maskiner. Bcredningsverket har under senare år —

förutom med det förut omnämnda tredje skäktaggregatet — utbyggts med

avsevärt större rötningsanläggning, beredningslokal samt lagringsutrymmen

för halm och fiber. Därjämte har ny repningslokal uppförts. I sam
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

band med denna om- och tillbyggnad har moderniseringen skett efter senaste

in- och utländska erfarenheter. Laholmsverket anses därigenom ha

blivit en av de största och modernaste fabrikerna på området i Europa.

Avverkningen av rötad halm utgjorde verksamhetsåret 1953—1954 cirka

6 236 000 kilogram, vilket torde motsvara verkets nuvarande maximala kapacitet.

Samtidigt grönbereddes omkring 577 000 kilogram spånadslinhalm

och 1 213 000 kilogram oljelin- och avfallshalm. De tre nästföregående

åren (alltså före utbyggnaden) utgjorde beredningen av rötat material i

genomsnitt omkring 2 800 000 kilogram och grönberedningen omkring

1 300 000 kilogram.

Växjö. Även beredningsverket i Växjö har under de senaste åren genomgått

avsevärd modernisering och förbättring ur beredningsteknisk synpunkt.

Sålunda har maskinutrustningen delvis förnyats och moderniserats.

Vidare har uppförts särskilda lokaler för förädling av lägre fiberkvaliteter

och avfall till drev och packningsgarn. Även växjöverket är alltså fullt modernt.

Avverkningen av rötad halm utgjorde verksamhetsåret 1953—1954

3 721 000 kilogram, vilket får anses motsvara verkets maximala kapacitet.

Samtidigt grönbereddes 662 000 kilogram oljelin- och avfallshalm. De tre

nästföregående åren utgjorde beredningen av rötat material i genomsnitt

omkring 2 800 000 kilogram och grönberedningen omkring 1 000 000 kilogram.

Mellansel. Föreningen Norrlandslin har nu tre större odlingsområden i

Norrland, nämligen i jordbruksbygderna i Västernorrlands län, hyboverkets

gamla odlingsområde i Hälsingland samt på slättbygderna kring Storsjön

i Jämtland. Da linhalmens kvalitet och mognadsgrad givetvis varierar

väsentligt inom detta stora odlingsområde, har framställning av tåga och

blånor av skilda kvaliteter visat sig mindre lämplig. I stället har verket

övergått till att framställa en ny fiberkvalitet, i vilken ingår såväl den långa

sofn, ^en korta fibern. Denna fiberkvalitet, på världsmarknaden kallad lin

brisé, uppges ha rönt ett gott mottagande hos såväl svenska spinnerier som

i England.

Under verksamhetsåret 1953—1954 bereddes en kvantitet av 2 006 000

kilogram rötad halm, vilket innebär ett fullt utnyttjande av verkets kapacitet.

Tidigare år har beredningen utgjort omkring 1 700 000 kilogram rötad

halm. Någon grönberedning sker icke i Mellansel.

Fiberutbyte

Det procentuella fiberutbytet är numera mycket enhetligt för de tre verken,

vilket närmare framgår av följande tablå.

Utbyte av rötad linfiber vid olika beredningsverk nnder kalenderåren 1950—1954

År

Laholm

%

Växjö

%

Mellansel

%

1950............................................

20,5

20,1

20,4

20,9

21,7

1Q K

90 4

1951...............................................

20,5

21,1

2n,6

21,4

195-1...........................................

99 4

1954, per 31/10.....................................

21,0

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

49

Dessa siffror innebär särskilt för Mellansels del en markerad förbättring

beroende på omläggningen av produktionen till lin brisé. Detta verk

hade i slutet av 1940-talet ett fiberutbyte av 17,7 procent. För Laholms och

Växjös del utgjorde motsvarande siffror 19,9 respektive 19,7 procent.

Driftsresultat

På uppdrag av jordbruksnämnden har Lantbruksförbundets revisionsbyrå

aktiebolag, vilket sedan längre tid årligen granskat de olika beredningsverkens

driftskostnader, verkställt en analys av driftsresultatet vid

beredningsverken i Laholm, Växjö och Mellansel under den senaste fyraårsperioden.

Med hänsyn till den omläggning av driften vid Mellansel, som

ägde rum verksamhetsåret 1952/53, har dock detta år icke medtagits för

Mellansels del. Undersökningen åsyftar att med utgångspunkt från verkens

faktiska produktionsinriktning under respektive år söka fastställa resultatet

vid tillverkningen av rötad eller grönberedd fiber. Sidoordnade verksamhetsgrenar

har avskilts, såsom inköp och försäljning av frö och linagnmjöl,

drevtillverkning, försäljning av garner och tillhandahållande av linryckningsmaskiner.

Kostnader av engångskaraktär och sådana kostnader,

som är att betrakta som i något avseende onormala för verksamhetsåret

har eliminerats i den mån det varit möjligt att utröna dem. Bland intäkterna

har självfallet icke medtagits det statliga pristillägget. Undersökningen

baserar sig genomgående på faktiska kostnader med undantag för avskrivningar

och räntor, vilka är kalkylmässigt beräknade. I avskrivningar har

räknats med 3 procent av 75 procent av anskaffningsvärdet å byggnader och

med 10 procent av anskaffningsvärdet å maskiner och inventarier. Ränteberäkningen

har skett efter en räntesats av 4 procent och som utgångspunkt

för beräkningen i fråga om anläggningstillgångar har valts för byggnader

75 procent av 75 procent av anskaffningsvärdet och för maskiner och

inventarier 50 procent av anskaffningsvärdet. Det sammanställda siffermaterialet

är alltför omfattande för att här kunna återges i sin helhet. Här

nedan har därför verkställts vissa sammandrag, avsedda att belysa utvecklingen

i fråga om produktionskostnader, produktionsvärde och kostnadstäckning.

Rötat material, öre/kilogram fiber

1950/51

1951/52

1952/53

1953/54

Produktionskostnader totalt

I.aholm ..............................

266,0

307,8

292,2

267,3

Växjö................................

272,2

321,5

308,2

299,8

Mellansel ............................

341,1

379,2

—

303,8

Produktionsvärde

Laholm ..............................

263,1

281,6

231,4

235,3

Växjö................................

247,0

299,0

262,1

227,9

Mellansel ............................

273,4

283,9

—

216,4

Bristande kostnadstäckning

Laholm ..............................

- 2,9

- 26,3

- 60,8

- 32,0

Växjö................................

- 25,1

- 22,5

-41,1

- 71,9

Mellansel ............................

- 67,6

- 95,4

- 87,4

En närmare specifikation av produktionskostnaderna för rötat material

framgår av följande uppställning (likaledes i öre per kilogram).

4 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 38

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Mcij. ts proposition nr 38 år 1956

1950/51

1951/52

1952/53

1953/54

Råmaterial

Laholm ..............................

93,0

130,0

103,4

111,3

Växjö................................

103,6

120,6

106,6

109,7

Mellansel ............................

110,1

111,1

96,6

Råvaruomkostnader

Laholm ..............................

38,5

40,0

39,1

38,1

Växjö................................

39,3

50,8

45,4

51,6

Mellansel ............................

55,3

56,0

—

45,1

Tillverkningskostnader

Laholm ..............................

89.4

94,5

95,7

81,4

Växjö................................

84,0

91,1

98,7

92,3

Mellansel ............................

104,7

135,3

—

93,4

Försäljningskostnader

Laholm ..............................

4,4

4,9

6,4

7,4

Växjö................................

4,1

6,3

7,0

6,1

Mellansel ............................

2,9

2,5

5,0

Administrationskostnader

Laholm ..............................

14,4

15,4

15,8

10,7

Växjö................................

14,6

20,7

18,9

12,0

Mellansel ............................

21,4

24,4

—

17,7

Kalkylmässiga avskrivningar

Laholm ..............................

18,3

15,8

22,1

21,4

12,5

Växjö................................

17,8

21,7

19,3

Mellansel ............................

32,9

35,3

—

32,3

Kalkylmässiga räntor

Laholm ..............................

8,0

7,3

10,3

5,9

Växjö................................

8,7

9,9

9,9

8,7

M-llansel ............................

13,7

14,7

—

13,6

Sammanställningarna visar hur den i början av perioden inträffade kostnadsstegringen

i kombination med sänkta fiberpriser resulterat i en betydande

brist i kostnadstäckningen. Någon direkt jämförelse mellan resultaten

för de olika beredningsverken är knappast möjlig, främst till följd

av Mellansels övergång till framställning av lin brisé. Av sammanställningarna

framgår emellertid för det senaste redovisade verksamhetsåret eu

bristande kostnadstäckning per kilogram fiber av 32 öre för Laholm, 72

öre för Växjö och 87 öre för Mellansel.

Resultatet beträffande grönberedda produkter är av mindre betydelse för

totalresultatet. Följande siffror kan dock här nämnas (öre per kilogram

fiber).

En avspegling av den bristande kostnadstäckningen erhålles i det statliga

pristillägget, för vars utveckling förut redogjorts. Ehuru priset på linfiber

inom landet varit oförändrat sedan den 1 juli 1952, har en successiv

minskning av pristillägget kunnat ske från en krona till 54 öre per kilo
-

Grönberedd spånadslinhalm

1950/51

1951/52

1952/53

1953/54

Produktionskostnader....................

165,8

200,3

174,7

201,9

Produktvärde, öre per kilogram tiber ....

överskott ( + ) respektive bristande kost-

166,3

224,6

144,2

151,1

nadstäckning (—) ....................

+ 0,5

+ 24,3

- 30,5

-50,8

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956 51

Grönberedd oljelin- och avfallshalm

1950/51

1951/52

1952/53

1953/54

Produktionskostnader

Laholm ..............................

59,0

79,3

76,1

89,2

Växjö................................

73,4

74,8

78,2

76,4

Produktvärde, öre per kilogram fiber

Laholm ..............................

65,0

90,0

55,0

43,1

Växjö................................

53,4

73,0

57,5

52,7

Överskott (+) respektive bristande kost- nadstäckning (—)

Laholm ........ :....................

+ 6,0

+ 10,7

-21,1

- 46,1

Bristande kostnadstäckning (—)

Växjö................................

-20,0

- 1,8

-20,7

-23,7

gram. Den sänkning av pristillägget, som skett från den 1 januari 1955,

har möjliggjorts genom bättre beredningsekonomi, huvudsakligen till följd

av laholmsverkets utbyggnad.

Försäljning och prisutveckling

Försäljningen av inhemsk linfiber har under åren 1950—53 rört sig omkring

3 000 ton per år. Uppdelningen på olika köparekategorier framgår

närmare av följande tabell.

Totalförsäljningen av linfiber från Riksförbundet Lin och hampa under åren 1950—1953

Köpare

Linspinnerier................

Hampspinnerier ............

Textilverken, Genevad ......

Repslagare..................

Export ....................

Summa

Linspinnerier................

Hampspinnerier ............

Textilverken, Genevad ......

Repslagare..................

Export ....................

Summa

1950

1951

Tåga

Blånor

Summa

Tåga

Ton

Blånor

Summa

Ton

Ton

Ton

Ton

*

Ton

JK

893

422

1315

42,1

729

739

1468

47,8

—

264

264

8,4

1

454

455

14,8

—

174

174

5,6

—

253

253

8,2

39

24

63

2,0

74

49

123

4,0

25,2

—

1310

‘1310

41,9

29

744

2 773

932

2194

3126

100,0

833

2 239

3072

100,0

1952

1953

Tåga

Ton

Blånor

Summa

Tåga

Blånor

Summa

Ton

Ton

Ton

Ton

%

Ton

%

1051

463

1514

52,1

935

573

1508

51,3

5

132

137

4,7

—

189

189

6,4

_

143

143

4,9

—

145

145

4,9

13

33

46

1,6

17

74

91

3,1

—

1 065

91065

36,7

3

1006

‘1009

34,3

1 009

1830

2 90.)

100,0

955

1987

2 942

100,0

1 Därav 1178 ton linblånor av oljelinhalm till papperstillverkning.

2 , 670 > > » » » *

» » 814 > > > » » 1

« , 387 » > • > » »

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

Vilka priser som i genomsnitt ernåtts för fibern under olika år belyses

av följande tablå.

Svensk linförsäljning åren 1951—1953

År

Tåga

Blånor

Kvantitet

ton

Värde

kr/kg

Kvantitet

ton

.Värde

kr/kg

1951 ..................................

833

1,45

‘2 239

1,43

1952 ..................................

1069

4,10

*1836

1,26

1953 ..................................

955

3,68

*1 987

1,18

1 Däri ingår även blånor framställda av oljeiinhalm.

Inför omläggningen av bidragssystemet för linodlingen år 1951 träffades

mellan linspinnerierna och Riksförbundet Lin och hampa ett femårigt avtal

om spinneriernas inköp av svensk linfiber. Enligt detta avtal, vilket

gäller 1951—1955 års skördar, har spinnerierna förbundit sig att köpa sammanlagt

lägst 1 425 ton fiber per år. Av grönberedd vara skall spinnerierna

inköpa högst 100 ton tåga klass II och högst 75 ton blånor klass II per år.

Av återstående del skall lägst 1 250 ton utgöras av rötad tåga klass I—IV

—- av klass IV dock högst 20 ton — och rötade blånor klass I—II samt

högst 180 ton rötade blånor klass III efter den fördelning, som dessa kvaliteter

framkommer vid beredningsverken, dock med det förbehållet, att

kvantiteten rötade blånor icke får överstiga 50 procent av totalkvantiteten

under respektive år levererad rötad fiber.

Spinnerierna har årligen inköpt lägst den garanterade totalkvantiteten

om 1 425 ton, men vissa ändringar beträffande kvaliteterna har företagils.

Sålunda har inköpen av grönberedd tåga och blånor varit mycket begränsade.

Vidare har överenskommelse träffats mellan parterna, att riksförbundet

icke skall leverera rötade blånor klass III. Inköpen har därför i huvudsak

omfattat rötad tåga klass II—III. (Genom skärpning av kvalitetsfordringarna

har rötad tåga klass I icke förekommit.) Vidare har de begränsade

kvantiteter rötad tåga klass IV, som framställts, sålts till andra

köpare som rörmokarlin. De svenska linspinnerierna har av rötade linblånor

köpt huvudsakligen klass I—II. Under det senaste året har spinnerierna

därjämte inom avtalad kvot köpt lin brisé. Detta material användes

för spinning av garnnummer mellan de högre tågagarnnumren och

de lägre blågarnnumren. Praktiskt taget alla linspinnerier i Europa har i

betydande omfattning övergått till användning av lin brisé.

Denna ändring av de svenska spinneriernas inköp av linfiber har medfört,

att riksförbundet måst avsätta en större del av fiberproduktionen på

export än man förutsatte vid ifrågavarande periods början. År 1951 räknade

man med att på den inhemska marknaden kunna avsätta cirka 1 600

ton fiber per år (till lin- och hampspinnerier in. fl.) motsvarande 80 procent

av en beräknad totalproduktion om cirka 2 000 ton. Under de senaste

åren har endast cirka 60 procent av totalproduktionen bestått av sådana

kvaliteter, som spinnerierna ansett sig kunna inköpa. För att under dessa

förhållanden kunna framställa nyssnämnda kvantitet om 1 600 ton för den

inhemska marknaden har beredningsverken måst öka sin totalproduktion

till närmare 2 700 ton fiber. På grund härav måste årligen drygt 1 000 ton

linfiber avsättas på export. Man har också i utlandet funnit avsättning

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 195G 53

för samtliga kvantiteter fiber, som icke funnit köpare inom landet. Exporten

har huvudsakligen skett till England, Belgien, Västtyskland och Finland.

Nuvarande årsproduktion av cirka 2 700 ton fiber motsvarar ungefär de

tre linberedningsverkens totala kapacitet.

Priset på den inhemska marknaden skall enligt avtalets bestämmelser

anslutas till världsmarknadspriset på respektive kvaliteter. I enlighet med

avtalet fastställes vid förhandlingar mellan representanter för jordbruksnämnden,

spinnerierna och riksförbundet grundpriser på lintåga och linblånor,

varefter priserna på övriga kvaliteter regleras genom bestämmelserna

i jordbruksnämndens cirkulär 1952: 37. Träffat prisavtal gäller tills

vidare med rätt för parterna att uppsäga avtalet minst en månad före respektive

kvartals utgång. Jämlikt särskild överenskommelse kan dylik uppsägning

ske endast om en höjning respektive sänkning på minst 8 procent

av världsmarknadspriset kunnat konstateras.

Världsmarknadspriset på linfiber steg avsevärt under koreakriget men

föll åter under första hälften av år 1952. Sedan dess har priset varit tämligen

stabilt med sedvanliga säsongmässiga variationer.

Linfiberpriserna på den inhemska marknaden har varit oförändrade sedan

den 1 juli 1952. De priser, som gällt från och med 1951 års skörd,

framgår av följande sammanställning.

Linfiberpriserna i Sverige från och med 1951 års skörd, kronor per kilogram

Kvalitet

1/1-31/3 1952

1/4-30/6 1952

1/7 1952—

Rätad fiber

Lintåga klass

I ................................

5,90

5,19

4,46

» >

II A..............................

5,49

4,83

4,15

> 1

II B..............................

5.13

4,52

3,88

> >

III A ............................

4,90

4,31

3,70

> »

III B ............................

4,48

3,91

3,39

» >

IV ..............................

3,84

3,37

2,90

Linblånor klass I ..............................

4,03

3,59

3,09

> >

It A ............................

2,86

2,55

2,19

> >

II B ............................

2,46

2,19

1,88

> >

III ..............................

1,45

1,29

bil

Grönberedd fiber

Lintåga klass

I ................................

4,13

3,63

3,12

> >

II A ............................

3,45

2,96

> >

II B..............................

j 0)1

3,27

2,81

> >

III ..............................

2,89

2,54

2,18

Linblånor klass I................................

2,22

1,98

1,70

> »

II A ............................

1,64

1,41

> >

II B ............................

J,4.)

1,29

1,11

Som förut nämnts har samtliga fiberkvantiteter, som icke funnit avsättning

på den svenska marknaden, exporterats. Exporten har framför allt

omfattat rotade blånor klass III och IV samt vissa kvantiteter klass II A

och II B samt grönberedda blånor klass II—V. Däremot har exporten av

tåga varit obetydlig, enär de svenska spinnerierna inköpt praktiskt taget

hela produktionen därav. Exportens omfattning framgår av följande tablå.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

Rötad Grönberedd Total

fiber fiber export

ton ton ton

1952 ........................ 260 800 1060

1953 ........................ 525 480 1 005

1954 ........................ 770 470 1240

Sammanställningen visar en betydande förskjutning från export av grönberedd

fiber till rötat material. År 1952 exporterades stora kvantiteter

grönberedda linblånor av lägsta kvalitet till Finland och England. Priset

härpå varierade då mellan 0,88 och 1,09 kronor per kilogram. Samma år

såldes rotade linblånor klass III till Belgien och England till priser mellan

1,11 och 1,22 kronor per kilogram. Rötade blånor klass IV såldes till sistnämnda

länder till omkring 0,83 kronor per kilogram.

År 1953 sjönk priset på grönberedda blånor vid försäljning till Finland

till 0,70 kronor per kilogram. Medelpriset på rötade blånor klass III utgjorde

detta år 1,12 kronor och på rötade blånor klass IV cirka 0,90 kronor

per kilogram. Vidare såldes detta år cirka 65 ton rötade blånor klass II A

till England och Tyskland till priser mellan 2,30 och 2,39 kronor per kilogram.

Under år 1954 har exportpriserna på rötad fiber varit ungefär desamma

som under år 1953.

År 1954 tillverkades en speciellt låg kvalitet grönberedda blånor av oljelin-

och avfallshalm. Denna kvalitet hänföres till klass V och användes

uteslutande till finpapperstillverkning.

Exportpriser på svensk linfiber åren 1952—1954

Avnämarland

Rötade blånor

Priser

per kilogram

fiber,

kronor

II A

II B

III

IV

1952

1953

1954

1952

1953

1954

1952

1953

1954

1952

1953

1954

England......

—

2,39

2,41

—

2,05

—

1,22

1,12

1,20

0,84

0,84-

0,97

—

Belgien ......

2,50

—

2,17

2,20

—

—

1,11

1,12

1,09

1,12

0,83

0,81

0,83

Västtyskland..

—

2,30

2,28

—

—

—

1,11

—

0,92-

1,04

0,95

Finland......

—

—

—

_

_

_

_

_

_

.

Österrike ....

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

0,81

Grönberedda blånor

Priser per kilogram fiber, kronor

England ....

Belgien ....

Västtyskland

Finland ....

Österrike ..

III

IV

V

1952

1953

1954

1952

1953

1954

1954

—

0,79

0,77

1,09

—

—

0,54

—

—

—

_

_

0,69

_

—

—

—

0,88

0,70

—

0,34

~

—

—

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Mnj:ts proposition nr 38 år 1956

Vid export erhållna priser i olika länder har sammanställts i tabellen å

föregående sida. En jämförelse med förut angivna linpriser i Sverige visar,

att vid export erhållits lägst inom landet gällande priser på motsvarande

kvaliteter och i flera fall högre priser.

Avtal angående avsättningen av 1956—1958 års linskördar

Riksförbundet Lin och hampa har med spinnerierna under förutsättning

av jordbruksnämndens godkännande träffat avtal angående avsättningen

av 1956—1958 års linskördar.

Enligt avtalet har spinnerierna åtagit sig att inköpa en i förhållande

till tidigare femårsavtal oförändrad total årskvantitet av lintiber. Beträffande

kvantiteterna inom de olika kvalitetsklasserna har skett en viss förskjutning

i riktning mot högre kvaliteter. Inköpsåtagandet är i likhet med

vad som gäller enligt det nuvarande avtalet beroende av att särskild överenskommelse

träffas mellan spinnerierna, riksförbundet och jordbruksnämnden

angående fiberpriserna. Den kvantitet spinnerierna åtagit sig att

köpa anses i det närmaste motsvara de tre linberedningsverkens nuvarande

totala produktion av ifrågavarande kvaliteter. Övriga kvaliteter, vilka

framkommer parallellt med dem, som köpes av spinnerierna, får avsättas

huvudsakligen på export.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap angående det beredskapsmässiga

värdet av odlingen av lin och hampa för spånadsändamål

Till 1949 års lin- och hamputredning överlämnades från riksnämnden

en den 20 december 1950 dagtecknad »Promemoria angående lin och hampa».

Denna promemoria, vilken fogats som bilaga till utredningens betänkande,

innehåller vissa import-, produktions-, lager- och förbrukningsuppgifter.

Vidare har i promemorian verkställts beräkningar av minimibehovet

av lin och hampa samt därav framställda artiklar under avspärrning utan

krig. Slutligen har riksnämnden anfört beredskapsmässiga synpunkter på

en inhemsk odling av lin och hampa och gjort vissa kostnadsjämförelser

med olika lagringsalternativ.

På jordbruksnämndens begäran har riksnämnden nu inkommit med yttrande

i frågan om fortsatt statsstöd för tiden efter 1955. Beräkningarna i

yttrandet anknyter till den i riksnämndens förra promemoria framlagda

uppskattningen av lagringskostnaden för 4 500 ton linfiber, motsvarande

tre årsskördar om 1 500 ton. Denna kostnad angavs tidigare till omkring

600 000 kronor men anges numera ha nedgått till omkring 550 000 kronor.

Motsvarande belopp är för hårdfiber och hampa 243 000 respektive 128 000

kronor. Dessa nya beräkningar avser som nyss nämnts tryggandet av behoven

för en treårsperiod. Riksnämnden framhåller, att dess planer på andra

varuområden syftar till att säkerställa behoven för två år. Om odlingen

skulle upphöra och riksnämnden i anledning därav skulle upplägga lager

av lin- och hampfiber, motsvarande två års produktion, skulle den årliga

lagringskostnaden enligt riksnämnden uppgå till omkring 270 000 kronor

för lin och 26 000 kronor för hampa. Ur beredskapssynpunkt finnes sålunda

enligt riksnämnden ej anledning att med statsbidrag stödja odlingen,

i den mån kostnaderna för stödet överstiger dessa belopp.

Frågan om kostnaderna för en inhemsk fröodling i beredskapssyfte har

riksnämnden icke ansett sig böra behandla.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

Frågan om en sammanslagning av beredningsverken i Laholm och Växjö

Tanken på en överföring av växjöverkets tillverkning till Laholm har

aktualiserats i samband med att tyngdpunkten av båda verkens odlingar

kommit att ligga i västra Skåne. Inom föreningarna har uppgjorts en gemensam

beräkning av kostnaderna för den utbyggnad av laholmsverket,

som skulle möjliggöra för detta att bereda även den halm, som levereras

av Växjös hittillsvarande odlare. Denna beräkning, vilken förutsätter en

total beredningskapacitet av cirka 12 000 ton repad halm per år, bar givit

till resultat en kostnad för byggnader av 720 000 kronor och för maskiner

av 275 000 kronor eller sålunda tillhopa 995 000 kronor.

Beräkningen har på jordbruksnämndens uppdrag granskats av kommerserådet

Knut A. Wickman såsom sakkunnig. Resultatet av denna

granskning föreligger i en skrivelse till nämnden, varav framgår att Wickman

funnit beräkningen kunna i huvudsak godtagas.

På uppdrag av jordbruksnämnden har vidare Lantbruksförbundets revisionsbyrå

beräknat den årliga kostnadsbesparing, som skulle kunna ernås

genom en sammanslagning. Beräkningen utgår från de båda verkens kostnader

verksamhetsåret 1953/54, då de tillhopa beredde närmare 10 000 ton

rötad halm, samt från den antagna nya anläggningskostnaden av 995 000

kronor. Av praktiska skäl har beräkningen inskränkts till att gälla rötat

material. Det anges, att vissa kostnadsinbesparingar kommer att uppstå även

vid framställning av grönberedd fiber men att dessa icke kommer att bli

större än att man i detta sammanhang kan bortse från dem. Den avgörande

kostnadsbesparingen uppkommer enligt denna beräkning på de fasta

kostnader vid växjöverket, vilka till väsentlig del bortfaller. Den minskningav

laholmsverkets rörliga kostnader, som kan uppkomma, har icke diskonterats

i denna beräkning. Det anses dock, att en nedpressning av de

rörliga kostnaderna med 0,5—1 öre per kilogram halm (motsvarande 2,5

—5 öre per kilogram fiber) kan ligga inom möjlighetens ram.

Den av revisionsbyrån beräknade minskningen av laholmsverkets enhetskostnader

för år 1953/54 utgör 5,75 öre per kilogram fiber vid en genom

sammanslagningen ernådd ökning av fibermängden från 1 290 000 kilogram

till 2 067 000 kilogram. Om däremot jämförelsen göres med laholms- och

växjöverkens sammanlagda kostnader året 1953/54 blir minskningen av

enhetskostnaderna 18,56 öre per kilogram fiber, vilket motsvarar omkring

385 000 kronor vid nyssnämnda fibermängd av 2 067 000 kilogram.

Detta belopp är ett uttryck för den minskning i de båda verkens sammanlagda

stödbehov, som beräknas uppkomma vid en sammanslagning. Härvid

har man emellertid inräknat en besparing på kalkylerade avskrivnings- och

räntekostnader (5,78 + 2,07 =) 7,85 öre per kilogram fiber. Denna besparing

är delvis fiktiv till följd av att verkens faktiska avskrivnings- och

räntekostnader på grund av verkställda nedskrivningar är avsevärt lägre

än de kalkylerade. Den faktiska minskningen av stödbehovet kommer alltså

enligt beräkning att ligga någonstans mellan 18,56 öre och (18,56 — 7,85

= ) 10,71 öre per kilogram fiber eller med andra ord mellan 385 000 och

225 000 kronor.

Av följande tablå framgår närmare, vilka förändringar i öre per kilogram

fiber, som beräknas uppkomma i de olika kostnadsslagen vid sammanslagningen.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Råvaruomkostnader..............

Tillverkningskostnader............

Försäljningskostnader ...........

Administrationskostnader .......

Kalkylerade avskrivningskostnader

Kalkylerade räntekostnader .....

Kostnadsändring i Laholm

etter fusion jämfört med

Laholms kol

1953/54

Kostnadsändring i Laholm

efter fusion jämfört med

Totalt

s kostnader

Laholms och Växjös sam- manlagda kostnader

1953/54

+ 1,69

- 3,37

- 1,72

- 5,82

- 0,48

+ 0,00

- 1,52

- 1,02

- 3,22

- 5,78

- 1,00

- 2,07

— 5,75

- 18,56

Vad gäller intäktssidan synes någon differens av betydelse icke föreligga

mellan de båda verken. Följande tablå utvisar produktvärdet under de

sistförflutna sju verksamhetsåren uträknat i öre per kilogram fiber rötat

material.

Laholm

Yäxjö

1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54

243 303 282 263 282 231 235

231 274 281 247 299 262 228

Av tablån framgår, att Laholm under fem av sju år haft högre produktvärde

än Växjö, under det att Laholm de båda åren 1951 och 1952, då nederbörden

i Västsverige var onormalt stor, fick kvaliteten av sin produkt

avsevärt nedsatt. Å andra sidan har kvaliteten av Växjös produkter åren

1953 och 1954 lidit av försommartorkan i verkets odlingsområden i Sydskåne.

(Det slutliga produktvärdet av 1954 års skörd är dock för närvarande

ej känt.) Variationerna mellan verkens produktvärden belyser beroendet

av årsmånen och därmed även värdet för ett beredningsverk av

att ha sina odlingar förlagda till områden med olika klimatiska förutsättningar.

I genomsnitt för åren 1947/48—1953/54 utgör produktvärdet för

Laholm 2G3 öre och för Växjö 260 öre.

Hampa

Odlingen

Lokalisering, omfattning och avkastning

Hampodlingen är numera helt förlagd till Gotland och täcker en areal av

omkring 1 000 hektar. Antalet odlare utgjorde år 1954 462 och arealen per

odlare 2,22 hektar.

Halmskördens storlek och kvalitet har på senare år växlat tämligen starkt

till följd av ojämna väderleksförhållanden. År 1953 skördades 5 761 ton,

motsvarande 5 036 kilogram per hektar, vilket är den högsta skörd som hittills

nåtts.

Fröskörden har de båda senaste åren nästan helt uteblivit till följd av att

allt inhemskt hamputsäde förstördes år 1952 och utländskt utsäde, som

här ej lämnar moget frö, måst begagnas. Man räknar dock med att från

och med år 1955 kunna täcka utsädesbehovet med egen fröproduktion av

Schurig-hampa och s. k. samkönad hampa av tyskt ursprung. Den sistnämnda

hampsorten, vilken tidigare ansågs kunna medföra en förbättring

av hampodlingen och hampberedningens ekonomi, har visat sig icke uppfylla

dessa förväntningar, i det att den redan efter ett års reproduktion

klyver sig i han- och honplantor. En ny sort samkönad hampa har dock

upptagits av Sveriges utsädesförening i Svalöv och kommer möjligen att bli

föremål för uppförökning under år 1955.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Ekonomi

De likvider, som utbetalats till odlarna under åren 1942—1953, framgår

av följande tabell.

Likvid till odlarna i kronor för halm + frö totalt och per hektar

vid hampberedningsverket i Visby

År

Totalt,

kronor

Per hektar,

kronor

År

Totalt,

kronor

Per hektar,

kronor

1942................

324 190

449 852

426 527

615 179

642 238

804 995

343

507

447

680

662

853

1948......

694 031

619 982

374 176

596 488

174 456

798 380

747

741

546

717

189

698

1943................

1949......

1944................

1950...

1945................

1951____

1946................

1952.

1917................

1953____

Beredningen

Forsknings- och försöksverksamhet

Vid linlaboratoriet i Svalöv har påbörjats en serie kvalitetsundersökningar

rörande den svenska hampfibern. Sålunda studeras den svenska hampfiberns

variation med avseende å bland annat längd, finlek och styrka genom

fiberanalys av prov från varje leverans av tågor och blånor. Vidare

undersöks genom provrötning och fiberanalys kvaliteten vid lagring längre

tid i stack, varjämte rötningens jämnhet hos färdigrötad halm studeras genom

undersökning av fiber från halm ur olika lager av rötbalarna. Slutligen

har man påbörjat vissa kvalitetsjämförelser mellan svensk och utländsk

hampa samt en undersökning av eftermognaden hos olika sorters svensk

och utländsk hampa.

Tekniska förhållanden, kapacitetsutnyttjande

Hampberedningsverket i Visby har efter år 1950 i olika avseenden undergått

tekniska förbättringar och rationalisering. Verkets lagringsmöjligheter

för halm har emellertid varit otillräckliga i förhållande till verkets beredningskapacitet.

Genom uppförande av nya halmlador har emellertid

numera en viss ökning av lagringsförmågan åstadkommits. Effektivare anordningar

för utmangling av vattnet ur den rötade halmen har vidtagits

och torkanläggningen har väsentligt utbyggts. Beredningen av halmen är

numera upplagd i två skilda strängar, varigenom verket har möjlighet att

samtidigt bereda såväl tåga och skäktblånor som samtagna blånor. Man

kan där också samtidigt bereda rötad hampa och s. k. grönhampa. Den

maximala rötnings-, torknings- och beredningskapaciteten utgör 6 000 å

6 500 ton tröskad halm per år. Vid verket bereddes år 1954 omkring 5 100

ton halm, varav 870 ton grönbereddes och resten rotades.

Fiberutbyte

Fiberutvinningen ur halmen, som till en början utgjorde endast 11 å 12

procent, steg under 1940-talet till 16 å 17 procent och har härefter bibehållit

denna nivå. Utvecklingen av fiberutvinningen framgår närmare av följande

sammanställning.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956 59

År

Utvunnen fiber

i procent av

bearbetad halm

Fiberut-

vinning,

ton

År

Utvunnen fiber

i procent av

bearbetad halm

Fiberut-

vinning,

ton

1943.......

........... 11,9

255

1949.......

........... 17,1

663

1944.......

........... 18,1

297

1950.......

........... 14,9

570

1945.......

........... 13,8

388

1951.......

........... 16,3

401

1946.......

........... 14,2

518

1952.......

........... 20,7

728

1947.......

........... 14,9

557

1953.......

........... 17.3

294

1948.......

........... 15,1

642

1954.......

........... 17,1

877

Driftsresultat

Lantbruksförbundets revisionsbyrå har även beträffande hampberedningsverket

i Visby på jordbruksnämndens uppdrag verkställt en analys

av driftsresultatet. Undersökningen är utförd efter samma grunder som

beträffande linberedningen.

Ur det framlagda siffermaterialet anföres här följande sammanställning.

Produktionskostnader och produktvärde m. m. vid hampberedningsverket i

Visby år 1954, öre per kilogram fiber

Råmaterial ................

Råvaruomkostnader........

Tillverkningskostnader......

Försäljningskostnader ......

Administrationskostnader ..

Kalkylmässiga avskrivningar

Kalkylmässiga räntor ......

Produktionskostnader totalt

Produktvärde..............

Bristande kostnadstäckning

Utvunnen fibermängd (ton)

Rötat

Grönberett

material

material

76,4

37,9

18.5

14,6

101,4

34,4

8,9

5,3

13,0

4,7

10,9

5,7

6,3

3,2

105,7

149,1

73,2

86,2

32,5

724,2

192,1

Försäljning, prisutveckling

Försäljningen av inhemsk hampfiber har efter år 1950 helt gått till

svenska förbrukare, till huvudsaklig del hampspinnerierna. Den närmare

sammansättningen av försäljningen under åren 1950—1953 framgår av följande

tabell.

Totalförsäljning av hampfiber från Riksförbundet Lin och hampa under åren 1950—1953

Köpare

1950

1951

Tåga

Blånor

Ton

Summa

Tåga

Ton

Blånor

Ton

Summa

Ton

Ton

%

Ton

%

Hampspinnerier + örlogs- varvet....................

97

888

985

93,6

in

1 127

1238

96,9

Repslagare..................

18

O

21

2,0

16

23

39

3,1

Export ....................

—

46

46

4,4

—

—

—

Summa

115

937

1052

100,0

127

1150

1 277

100,0

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Köpare

1952

1953

Tåga

Ton

Blånor

Ton

Summa

Tåga

Ton

Blånor

Ton

Summa

Ton

%

Ton

%

Hampspinnerier + Örlogs- varvet....................

102

878

980

99,0

22

499

521

86,3

Repslagare..................

10

—

10

1,0

6

77

83

13,7

Export ....................

—

—

—

—

Summa

112

878

990

100,0

28

570

004

100,0

Priserna på hampfiber har varierat avsevärt under tiden 1 oktober 1951

—1 januari 1955, vilket framgår av följande sammanställning (försäljningen

av respektive års hampskörd börjar den 1 oktober respektive år, alltså

för 1951 års skörd den 1 oktober 1951, medan fibern av respektive års linskörd

försäljes först året därpå, 1951 års skörd under kalenderåret 1952

osv.).

De svenska liampfiberpriserna 1/10 1951—1/1 1955

1/4—31/12

1951

kr/kg

1/3-30/6

1952

kr/kg

1/7 1952- 30/9 1953

kr/kg

1/10 1953—

31/12 1954

kr/kg

1/1 1955- kr/kg

Rotad, fiber

Hamptåga klass I ..........

3,60

3,77

3,24

2,93

2,93

> > II..........

S,30

3,46

2,97

2,70

2,70

s > III..........

2,80

2,93

2,51

2,40

2,40

Hampblånor klass I ........

2,35

2,44

2,09

1,73

l’73

> > II........

2,05

2,12

1,82

1,50

1,63

> » III ......

1,80

1,82

1,57

1,35

1,35

> > IV ......

1,45

1,48

1,27

1,13

1,13

Grönberedd fiber

Hampblånor klass II........

1,55

1,59

1,37

1.20

1,20

> > III ......

1,25

1,27

1,09

'' 0,98

0,98

De genomsnittligt utvunna priserna för svensk hampfiber åren 1945—

1950 samt åren 1951, 1952 och 1953 belyses av följande tabell.

Svensk hampförsäljning åren 1945—1953

År

Tåga

Blånor

Kvantitet

ton

Värde

kr/kg

Kvantitet

ton

Värde

kr/kg

1945—1950........................

3,22

2 64

1,80

1,49

1,67

1,11

1951...........................

127

112

28

1952.............................

3,10

9 77

1953.........................

Mr , | |

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1056

Avtal angående avsättningen av 1956—1958 års hampskördar

Jämväl beträffande hampan har Riksförbundet Lin och hampa träffat

förnyat för sälj ningsavtal. Enligt nu löpande femårsavtal har spinnerierna

förbundit sig att årligen inköpa en kvantitet av 950 ton fiber. Med hänsyn

bland annat till att det ena hampberedningsverket numera upphört, har en

minskning av det årliga inköpsåtagandet skett till 700 ton. Kvalitetsstipulationerna

i det nya avtalet är oförändrade. Genom detta försälj ningsavtal

och med hänsyn till övriga förefintliga avsättningsmöjligheter, främst marinen

och repslagerierna, kan man påräkna ett fullt utnyttjande av visbyverkets

kapacitet.

Riksnämndens utlåtande

Riksnämndens förut omnämnda uttalande angående beredskapsvärdet

av lin- och hampodlingen innebär för hampodlingens del, att årskostnaden

för den ökning av nämndens beredskapslager, som borde bli följden av ett

upphörande av den inhemska hampodlingen, skulle utgöra för mjukfibrig

hampa omkring 26 000 kronor. Samtidigt anmärkes, att något behov av

ökad lagring av hårdfiber icke skulle uppkomma. Riksnämnden har här,

liksom för linet, bortsett från frågan om tryggande av behovet av frö till

utsäde i ett krisläge, där den inhemska odlingen bör återupptagas.

651425,

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:130 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunderna för fortsatt stöd åt linoch hampodlingen. a1 i texten
  2. JoU 1956:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående grunderna för fortsatt stöd åt linoch hampodlingen. s. 1 i texten