Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

1956-02-10 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:59, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956

1

Nr 59

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370); given Stockholms slott den 10 februari

1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Efter särskild prövning kan skattskyldig vid såväl den kommunala som

den statliga taxeringen utöver ortsavdrag erhålla avdrag för nedsatt skatteförmåga

med högst 3 000 kronor bl. a. på grund av att hans inkomst efter

avdrag av därå belöpande skatt inte uppgår till existensminimum. Till följd

av de ökade levnadskostnaderna är ramen för bestämmande av existensminimum

— summan av kommunalt ortsavdrag och extra avdrag — inte längre

tillräcklig. I propositionen föreslås såsom ett provisorium i avvaktan på

en lösning av frågan om höjda kommunala ortsavdrag, att maximibeloppet

för det extra avdraget vid den kommunala taxeringen skall höjas till 5 000

kronor. Motsvarande höjning föreslås av maximibeloppet för det särskilda

avdrag som kan beviljas folkpensionärer. 1

1 Hihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 59

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 5 § 1 mom. och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 19 §, punkt 3 av anvisningarna

till 20 § samt punkterna 1 och 2 av anvisningarna till 50 § samma

lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

5 §•

1 mom. Från skatteplikt undantagas

:

a) nationalparker och---in
dustriell

anläggning;

d) statens samt kommuns eller

annan menighets byggnader för allmän

styrelse eller förvaltning ävensom

för kultur- eller rättsvård, ordning

eller säkerhet, fattigvård, barnavård,

sundhetsvård, religionsvård

eller undervisning;

e) byggnader som--— avsed
da

byggnader.

Därest under —---fastighetens

värde.

Från skatteplikt---ecklesia
stik

boställsordning.

50 §.

2 mom. För fysisk —--kronor,

bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

under beskattningsåret hava varit

väsentligen nedsatt till följd av långvarig

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige

ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag,

eller annan därmed jämförlig omständighet,

må efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den

skattskyldiges taxerade inkomst minskas,

förutom med kommunalt ortsavdrag,

med ytterligare ett efter omständigheterna

avpassat belopp, dock

högst 3 000 kronor.

Om skattskyldigs —- — — ovan

sägs.

1 mom. Från skatteplikt undantagas

:

a) nationalparker och —---in
dustriell

anläggning;

d) statens samt kommuns eller

annan menighets byggnader för allmän

styrelse eller förvaltning ävensom

för kultur- eller rättsvård, ordning

eller säkerhet, barnavård, sundhetsvård,

religionsvård eller undervisning,

så ock byggnader, som avses

i 18 och il §§ lagen om socialhjälp;

e) byggnader som — —- •— avsedda

byggnader.

Därest under---fastighetens

värde.

Från skatteplikt--- — ecklesia
stik

boställsordning.

50 §.

2 mom. För fysisk---kronor,

bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

under beskattningsåret hava varit

väsentligen nedsatt till följd av långvarig

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige

ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag,

eller annan därmed jämförlig omständighet,

må efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den

skattskyldiges taxerade inkomst minskas,

förutom med kommunalt ortsavdrag,

med ytterligare ett efter omständigheterna

avpassat belopp, dock

högst 5 000 kronor.

Om skattskyldigs — — — ovan

sägs.

* S®naste lydelse av 5 § 1 inom. se 1954: 44, av 50 § 2 mom. se 1955:122, av anvisningarn:

till J9 § se 1955:245, av punkt 3 anvisningarna till 20 § se 1951: 324 samt av punkterna 1 ocl

2 av anvisningarna till 50 § se 1951:422.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1956

(Nuvarande lydelse)

Skattskyldig, vars---stycket

förmäles.

Vad härefter---beskattnings
bar

inkomst.

(Föreslagen lydelse)

Skattskyldig, vars---stycket

förmäles.

Vad härefter---beskattnings
bar

inkomst.

Anvisningar

till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshjälp

samt underhåll, som lämnats fånge

eller patient å hospital, m. m. dyl. är

icke att hänföra till skattepliktig inkomst.

Detsamma gäller i fråga om

till föreningar influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan — —- — skattepliktig

intäkt.

Bestämmelsen att---sist
nämnda

lag.

till 20 §.

3. Såsom svenska allmänna skatter

räknas allmänna utskylder till staten

samt till landsting, kommun, församling,

skoldistrikt, fattigvårdssamhålle,

som avses i 6 § lag om fattigvården,

tingslag och municipalsamhälle.

Såsom allmän skatt räknas däremot

icke skogsvårdsavgift.

till 50 §.

1. Den skattskyldiges — — — inkomsten

åtnjutits.

Den myndighet---särskilda

fallet.

Normalbeloppen för--— för
värvskällan

tjänst.

Vid bestämning---i inkoms
ten.

Fråga om---förmåners värde.

Har den---därtill föranleda.

Har den---skattemyndighe
tens

beslut.

Har den skattskyldige icke haft

högre inkomst än det för honom beräknade

existensminimibeloppet och

har detta befunnits bero av förhållande,

varom i 50 § 2 mom. tredje stycket

förmäles, bör avdrag för nedsatt

skatteförmåga medgivas med så stort

belopp, dock högst ,1 000 kronor, att

den skattskyldige icke påföres beskattningsbar

inkomst.

till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp samt

underhåll, som lämnats fånge eller

patient å hospital, m. m. dyl. är icke

att hänföra till skattepliktig inkomst.

Detsamma gäller i fråga om till föreningar

influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan---skatteplik
tig

intäkt.

Bestämmelsen att--— sist
nämnda

lag.

till 20 §.

3. Såsom svenska allmänna skatter

räknas allmänna utskylder till staten

samt till landsting, kommun, församling,

skoldistrikt, tingslag och municipalsamhälle.

Såsom allmän skatt

räknas däremot icke skogsvårdsavgift.

till 50 §.

1. Den skattskyldiges — — — inkomsten

åtnjutits.

Den myndighet —--särskilda

fallet.

Normalbeloppen för---för
värvskällan

tjänst.

Vid bestämning---i inkoms
ten.

Fråga om — --förmåners värde.

Har den -—--därtill föranleda.

Har den —--skattemyndighe
tens

beslut.

Har den skattskyldige icke haft

högre inkomst än det för honom beräknade

existensminimibeloppet och

har detta befunnits bero av förhållande,

varom i 50 § 2 mom. tredje stycket

förmäles, bör avdrag för nedsatt

skatteförmåga medgivas med så stort

belopp, dock högst 5 000 kronor, att

den skattskyldige icke påföres beskattningsbar

inkomst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956

Är inkomsten högre än nyss sagts

men icke så stor, att inkomsten

minskad med skatten därå uppgår

till existensminimum, bör avdrag för

nedsatt skatteförmåga beviljas med

så stort belopp, dock högst 3 000 kronor,

att större skatt icke kommer att

uttagas än att inkomsten, minskad

med skatten, uppgår till beloppet av

existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga — — -—- normal arbetsinkomst.

2. Därest skattskyldig varit för sin

försörjning helt beroende av vad

han i form av folkpension eller i 50 §

omförmält änke- eller änklingsbidrag

uppburit, bör den taxerade inkomsten

regelmässigt minskas med ett belopp

motsvarande vad han sålunda uppburit,

dock högst 3 000 kronor. Om den

skattskyldige mot låg avgift vistats å

sjukhus eller annan anstalt eller om

hans levnadskostnader rönt inverkan

av annan därmed jämförlig omständighet,

bör det belopp, varmed den

taxerade inkomsten enligt vad nyss

sagts må minskas, jämkas med hänsyn

härtill.

Om skattskyldig---nedsatt

skatteförmåga.

Därest folkpensionen---där
till

föranleda.

Är inkomsten högre än nyss sagts

men icke så stor, att inkomsten

minskad med skatten därå uppgår

till existensminimum, bör avdrag för

nedsatt skatteförmåga beviljas med

så stort belopp, dock högst 5 000 kronor,

att större skatt icke kommer att

uttagas än att inkomsten, minskad

med skatten, uppgår till beloppet av

existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga — — —

normal arbetsinkomst.

2. Därest skattskyldig varit för sin

försörjning helt beroende av vad

han i form av folkpension eller i 50 §

omförmält änke- eller änklingsbidrag

uppburit, bör den taxerade inkomsten

regelmässigt minskas med ett belopp

motsvarande vad han sålunda uppburit,

dock högst 5 000 kronor. Om den

skattskyldige mot låg avgift vistats å

sjukhus eller annan anstalt eller om

hans levnadskostnader rönt inverkan

av annan därmed jämförlig omständighet,

bör det belopp, varmed den

taxerade inkomsten enligt vad nyss

sagts må minskas, jämkas med hänsyn

härtill.

Om skattskyldig---nedsatt

skatteförmåga.

Därest folkpensionen---där
till

föranleda.

Denna lag skall, såvitt angår 50 § 2 mom. samt punkterna 1 och 2 av anvisningarna

till 50 § träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att

lagen i nu angivna delar icke skall äga tillämpning beträffande 1956 års taxering

eller beträffande eftertaxering för år 1956 eller tidigare år. I övrigt

skall denna lag träda i kraft den 1 januari 1957.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1956

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

10 februari 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för socialdepartementet fråga om höjning av

maximigränsen för extra avdrag vid taxeringen på grund av nedsatt skatteförmåga

samt anför därvid följande.

Gällande bestämmelser m. m. Vid taxeringen fastställes för varje skattskyldig

en taxerad inkomst. Denna utgör vid taxeringen till statlig inkomstskatt

sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor

efter avdrag för honom tillkommande allmänna avdrag. Vid

taxeringen till kommunal inkomstskatt utgör sammanlagda beloppet av den

inkomst från en eller flera förvärvskällor, vilken är skattepliktig i en kommun

— minskad i förekommande fall med allmänna avdrag — och garantibelopp

för fastighet den skattskyldiges inom samma kommun taxerade inkomst.

Därefter fastställes en beskattningsbar inkomst, vilken för skattskyldig

fysisk person framkommer genom att den taxerade inkomsten — såvitt

avser taxeringen till kommunal inkomstskatt den taxerade inkomsten i hemortskommunen

— minskas med honom tillkommande ortsavdrag och i förekommande

fall även med det ytterligare avdrag som han efter särskild prövning

kan medgivas vid nedsatt skatteförmåga.

Ortsavdragens storlek varierar med ortsgrupp och civilstånd in. in. De

kommunala ortsavdragen är lägst 1 230 och högst 2 000 kronor medan de

statliga ortsavdragen är lägst 1 760 och högst 4 000 kronor.

Bestämmelser om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid den kommunala

taxeringen har intagits i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Enligt

andra stycket av nämnda moment må extra avdrag med högst 3 000 kronor

efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande beviljas skattskyldig,

vars skatteförmåga finnes under beskattningsåret ha varit väsentligen nedsatt

till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll

av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt åtnjuta allmänt

barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet (s. k. om
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956

mande omständigheter). Enligt tredje stycket av samma moment kan även

skattskyldig, vilkens inkomst — efter avdrag av därå belöpande skatt — på

grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda

eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad

han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda

barn (existensminimum), efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande

utöver ortsavdrag erhålla avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga

med högst 3 000 kronor.

I detta sammanhang torde vidare böra erinras om stadgandet i 50 § 2

mom. fjärde stycket kommunalskattelagen. Enligt detta stadgande skall

skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension

eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar

med barn — därest särskilda omständigheter inte till annat föranleder

— anses ha haft sådan nedsatt skatteförmåga, varom i andra stycket av samma

moment förmäles.

Närmare föreskrifter angående bestämmande av extra avdrag för nedsatt

skatteförmåga meddelas för vissa fall i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen.

Enligt dessa föreskrifter gäller bl. a., att den myndighet Kungl.

Maj :t därtill förordnar skall fastställa normalbelopp för existensminimum

för olika delar av riket, avsedda att tjäna till ledning vid bestämmande av

existensminimum i det särskilda fallet.

I 9 § 2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt stadgas

att skattskyldig, vars skatteförmåga finnes ha varit väsentligen nedsatt av

anledning, varom i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket kommunalskattelagen

förmäles, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande utöver

ortsavdrag erhålla ytterligare ett avdrag med högst 3 000 kronor.

Enligt 41 § 2 mom. uppbördsförordningen äger lokal skattemyndighet

efter ansökan av skattskyldig medge befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag.

Sådan befrielse eller nedsättning må beviljas, om det belopp, som

skulle återstå sedan skatteavdrag gjorts, understiger vad den skattskyldige

kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda

barn (existensminimum). Nedsättning av skatteavdrag för preliminär skatt

kan dock inte medgivas annat än vid nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad

arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller i annat därmed jämförligt

läge. Det belopp, som motsvarar den skattskyldiges existensminimum, skall

beräknas med ledning dels av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

och anvisningarna till denna paragraf dels ock av de normalbelopp

för existensminimum, som fastställes jämlikt nämnda lagrum.

Om den skattskyldige under beskattningsåret enligt beslut av lokal skattemyndighet

åtnjutit befrielse från eller nedsättning av den preliminära skatten

på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, gäller enligt

anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen, att vid prövning av frågan om

avdrag vid taxeringen för nedsatt skatteförmåga avvikelse inte bör ske från

det av nämnda myndighet fastställda existensminimibeloppet. Avvikelse kan

emellertid ske om nya omständigheter framkommit.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956

Hänsyn till nedsatt skatteförmåga tages även vid beräkning av preliminär

B-skatt och vid jämkning av preliminär skatt.

Av 10 § andra stycket uppbördsförordningen framgår, att preliminär Askatt

inte skall utgå för folkpension enligt lagen om folkpensionering.

Enligt Kungl. Maj :ts förordnande den 8 juni 1951 (SFS nr 460/1951)

ankommer det på centrala uppbördsnämnden att för olika delar av riket fastställa

normalbelopp för existensminimum.

Centrala uppbördsnämnden har i en till finansdepartementet den 24 september

1955 inkommen skrivelse anmält, att den ram, som står till förfogande

för bestämmande av normalbeloppen och för existensminimum i de

enskilda fallen, på grund av de ökade levnadskostnaderna inte längre är

tillräcklig. En vidgning av denna föreslås därför av nämnden.

Över skrivelsen har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Örebro och Västernorrlands

län, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges

akademikers centralorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges

häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen

Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens

riksförbund och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Jag får här tillika omnämna, att från länsstyrelsen i Örebro län den 7 juli

1954 inkommit en skrivelse, vari framhålles att det rådde bristande överensstämmelse

mellan normalbeloppen för existensminimum vid skatteuttag och

i fattigvårdsfall samt att nämnda förhållande förorsakat olägenheter.

Centrala uppbördsnämndens framställning. Nämnden erinrar inledningsvis

om att anledningen till införandet år 1951 av bestämmelserna om avdrag

vid taxeringen på grund av nedsatt skatteförmåga vid s. k. existensminimum

var den bristande överensstämmelsen mellan ortsavdragens storlek och existensminimum.

Denna bristande överensstämmelse hade efter tillkomsten av

källskattesystemet medfört stora olägenheter för såväl de skattskyldiga som

statsverket. Sålunda ledde de äldre bestämmelserna till att en skattskyldig,

som befriats från källskatteavdrag med hänsyn till existensminimum, påfördes

kvarstående skatt till belopp motsvarande den på grund av taxeringen

påförda slutliga skatten. Förbättrades ej den skattskyldiges inkomstförhållanden,

blev han sedan tvungen att ansöka om nedsättning av eller befrielse

från skatteavdrag för den kvarstående skatten. Sedan restfördes denna

skatt och därefter utsattes den skattskyldige för indrivningsförsök, som

i regel blev resultatlösa. Eftersom staten svarade för de kommunala restantierna,

medförde systemet vidare att det kommunala skatteunderlaget blev

större än vad det med hänsyn till de skattskyldigas betalningsförmåga borde

vara.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1956

Med de nya bestämmelserna åsyftades, framhåller centrala uppbördsnämnden

vidare, att i existensminimifallen i möjligaste mån vinna överensstämmelse

mellan den preliminära och den slutliga skatten, så att någon kvarstående

skatt inte skulle uppkomma. Den grundläggande principen var att

den skattskyldige vid källskatteuttaget skulle förbehållas ett så stort skattefritt

belopp som svarade mot den del av inkomsten, som vid den efterföljande

taxeringen kunde påräknas bli skattefri genom ortsavdragen och extra

avdrag. På grund härav och då det kommunala ortsavdraget var lägre än det

statliga, måste existensminimibeloppen vid källskatteavdragen regelmässigt

hålla sig inom ramen för summan av det kommunala ortsavdraget och maximibeloppet

för det extra avdraget.

Centrala uppbördsnämnden erinrar härefter om att nämnden i december

1951 första gången fastställt normalbelopp för existensminimum att gälla

tills vidare under år 1952. Nämnden hade därefter för ett år i taget fastställt

sådana normalbelopp. Därvid hade nämnden, trots yrkanden i motsatt riktning,

inte ansett sig böra höja de första gången fastställda normalbeloppen.

De för år 1955 fastställda normalbeloppen var således desamma som de ursprungligen

fastställda.

Efter att ha redogjort för de för år 1952 fastställda normalbeloppen framhåller

centrala uppbördsnämnden, att läget redan från början var det, att

ramen för existensminimum var otillräcklig för flerbarnsfamiljerna i de

högsta dyrorterna. Anledningen härtill var den stora ökningen av levnadskostnaderna

under år 1951. Konsumentprisindex med år 1949 som basår hade sålunda

stigit från 103 i december 1950 till 123 i december 1951 eller med 20

enheter, motsvarande drygt 19 procent.

Det tillfogas att, efter det nämnden fastställt normalbeloppen för år 1955,

konsumentprisindex hade stigit till 133 (juli 1955).

Centrala uppbördsnämnden framhåller, att en följd av prisstegringarna

och maximibeloppens otillräcklighet blivit att flerbarnsfamiljerna i nu förevarande

avseende fått en successivt försämrad ställning i förhållande till

ensamstående och till makar utan barn eller med ett eller ett par barn. Maximibeloppens

otillräcklighet för flerbarnsfamiljerna hade även påtalats i

1954 års familjeutrednings nyligen avgivna betänkande, till vilket nämnden

hänvisar (SOU 1955:29 s. 115).

I de yttranden från länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna,

som nämnden inhämtat i och för fastställande av normalbelopp för år 1956,

hade med större styrka än tidigare hävdats att en höjning av normalbeloppen

borde göras. Sålunda hade inte mindre än 20 länsstyrelser och 82 lokala

skattemyndigheter ansett en höjning påkallad med hänsyn till redan

inträffad och väntad prisstegring. I några yttranden hade påtalats att socialhjälpen

lör barnfamiljer utan inkomst mångenstädes översteg de existensminimibelopp,

som kunde fastställas vid källskatteuttaget. En följd

harav hade blivit att ifrågavarande skattskyldiga, som efter skatteavdraget

fått mindre nettolön än vad vid socialvården ansågs motsvara existensminimum,

erhållit skillnaden såsom socialhjälp. Otillräckligheten av det exi
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1956

stensminimibelopp, som kunde fastställas vid skatteuttaget, tvingade vederbörande

att vända sig till socialvården och denna fick i realiteten svara för

skatteuttaget.

Nämnden hade vidare från pensionsstyrelsen inhämtat uppgifter om de

högsta utgående folkpensionsförmånerna, inklusive kommunala tillägg, som

utgick i vissa kommuner. Enligt dessa uppgifter utgjorde de maximala pensionsförmånerna

för makar i Stockholm (ortsgrupp 5) 4 966 kronor, i Kiruna

(ortsgrupp 5) 4 380 kronor, i Göteborg (ortsgrupp 4) 4 630 kronor och

i Malmö (ortsgrupp 3) 4 098 kronor. I undantagsfall kunde i Stockholm,

Göteborg och Malmö högre pensionsförmåner utgå.

Med hänsyn till det anförda hade centrala uppbördsnämnden ansett sig

inte kunna undgå att fastställa högre normalbelopp för 1956 än för 1955

och tidigare år. Nämnden hade för år 1956 fastställt följande normalbelopp

för existensminimum.

Ortsgrupp

Belopp i kronor för år

Stockholms

II

III

IV

V

1) Ensamstående..........................

3140

3 240

3 350

3 450

3 500

2) Sammanlevande makar ................

4180

4 320

4 460

4 600

4 700

3) Tillägg för varje barn (med den begräns- ning som följer av punkt 4 nedan)....

300

300

300

300

300

4) Högsta sammanlagda existensminimibe- lopp vid skatteavdrag för preliminär

skatt och taxering till kommunal in-

komstskatt ..........................

a) för ensamstående..................

4 230

4 290

4 340

4 400

4 400

b) för makar ........................

4 760

4 840

4 920

5 000

5 000

I normalbeloppen beräknas bostad ingå med följande värden för år, nämligen
-

Ortsgrupp

II

III

IV

V

Stockholms

stad

För ensamstående (ett rum med uppvärm- ning) ..................................

600

660

780

780

900

För äkta makar (ett rum och kök med upp- värmning)..............................

780

900

1020

1020

1260

Centrala uppbördsnämnden anför i anslutning härtill följande.

Genom höjningen minskas än ytterligare möjligheten att inom ramen för

högsta möjliga existensminimibelopp inrymma även barntillägg för barnfamiljerna.

Makar i Stockholm kunna således i fortsättningen tillgodoföras

barntillägg endast för ett barn. Det förtjänar också att framhållas att i de

fall, där vederbörande redan erhållit maximibeloppet för existensminimum,

höjningen icke medför någon förbättring för deras del.

En möjlighet att utan ändring av beskattningsreglerna för den årliga

taxeringen undvika uttagandet av källskatt i de fall, där lönen överstiger

summan av kommunalt ortsavdrag och maximibeloppet för extra avdrag

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956

men understiger det verkliga existensminimibeloppet, skulle vara att tilllämpa

högre existensminimibelopp vid preliminärskatteuttaget än vid taxeringen.

En sådan lösning synes dock otillfredsställande. Man skulle då för

de fall det här gäller på nytt erhålla de olägenheter med kvarstående skatt

m. in. som föranledde införande av de nuvarande bestämmelserna.

Om nyss antydda lösning sålunda måste avvisas, återstår icke annat än

att höja antingen de kommunala ortsavdragen eller maximibeloppet för

det extra avdraget. Nämnden utgår ifrån att den relativt stora höjning av

de kommunala ortsavdragen, som skulle erfordras för att komma till rätta

med förevarande problem, icke kan åtminstone för närvarande genomföras.

Nämnden anser sig därför böra förorda att maximibeloppet för det extra

avdraget höjes. För att bereda tillräckligt utrymme för flerbarnsfamiljernas

existensminimum och för eventuell ytterligare prisstegring synes en

höjning med 2 000 kronor till 5 000 kronor vara lämplig.

Remissyttrandena. I samtliga över centrala uppbördsnämndens skrivelse avgivna

remissyttranden tillstyrkes att maximibeloppet för det extra avdraget

höjes, eller ock lämnas förslaget därom utan erinran. Några remissinstanser

påpekar emellertid, att en höjning av maximibeloppet inte utgör

någon rationell lösning på längre sikt eller att en sådan åtgärd får anses

vara ett provisorium i avvaktan på en översyn av de kommunala ortsavdragen.

Kammarrätten finner det uppenbart, att man inte kan komma till rätta

med det förhållandet att maximibeloppet för det extra avdraget blivit otillräckligt

med mindre beskattningsreglerna ändras. Om för flerbarnsfamiljerna

skulle tillämpas högre existensminimibelopp vid preliminärskatteuttaget

än vid taxering, skulle detta, såsom centrala uppbördsnämnden påpekat,

leda till de olägenheter med kvarstående skatt med mera, vilka man

genom införande av bestämmelser om extra avdrag vid existensminimum

velat eliminera. Någon annan utväg torde sålunda inte stå till buds än att,

på sätt nämnden ifrågasatt, höja antingen de kommunala ortsavdragen eller

maximibeloppet för det extra avdraget.

Enär statsmakterna genom de år 1951 antagna bestämmelserna om extra

avdrag vid existensminimum redan tagit ståndpunkt till frågan, huru vid

taxering skulle förfaras i existensminimifallen, finner kammarrätten det

vara naturligt, att man för att komma till rätta med det under de senare

åren alltmer aktuella problemet beträffande flerbarnsfamiljerna alltjämt

söker sig fram efter samma linje.

Kammarrätten tillägger, att detta framstår så mycket mer motiverat som

det spörsmål, centrala uppbördsnämnden underställt Kungl. Maj :t, torde

vara av brådskande natur.

Socialstyrelsen uttalar, att en höjning av maximibeloppet för det extra

avdraget på längre sikt inte innebär någon ändamålsenlig lösning av frågan

om lättnad vid taxering och uppbörd för de inkomsttagare, varom här

är fråga. Då det emellertid är angeläget att åtgärder vidtas för att snarast

undanröja de av centrala uppbördsnämnden påtalade olägenheterna tillstyrker

styrelsen nämndens förslag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kurigl. Maj. ts proposition nr 59 år 1956

Styrelsen anför därefter följande.

På längre sikt bör till en början beaktas att det gällande systemet medför att

man vid varje mer betydande höjning av levnadskostnaderna även måste genom

lagändring höja maximibeloppet för det extra avdraget. Det borde icke

vara omöjligt att åstadkomma en smidigare lösning av denna fråga. En annan

brist i det gällande systemet — och en brist av en lielt annan storleksordning

än den nu berörda — är att försörjningsbördan för barnfamiljerna

endast till en ringa del kompenseras av det enligt gällande normer utgående

barntillägget, 300 kronor per barn. I detta sammanhang får socialstyrelsen

erinra om att styrelsen i sina normer för mödrahjälpen utgått från att varje

ökning av barnantalet med ett barn motsvarar en minskning av inkomsten

med 700 kronor i ortsgrupp 3 och 800 kronor i ortsgrupp 5. Det må även

erinras om att familjeutredningen i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU

1955: 29) beräknat kostnaden för inköp av varor och tjänster för individuell

konsumtion samt för nyttigheter till i genomsnitt 1 440 kronor per barn och

år. Det anförda innebär att barnfamiljerna i små inkomstlägen icke genom

ifrågavarande bestämmelser erhålla på långt när samma lättnad i skattebördan

som de barnlösa. Enligt socialstyrelsens mening bör denna fråga, d. v. s.

frågan om lättnad på grund av försörjningsplikt mot barn, vid uppbörd och

taxering för inkomsttagare i små inkomstlägen lämpligen övervägas i annat

sammanhang. Styrelsen finner sålunda angeläget att man icke låter vid den

nu föreslagna ändringen bero, utan strävar efter att finna en smidigare och

i fråga om barnfamiljerna mera rättvis form för lösningen av frågan om

existensminimum och därmed sammanhängande problem.

Pensionsstyrelsen erinrar i sitt yttrande om att i den tekniska utredningen

rörande en allmän skattesänkning påpekats att spörsmålet om folkpensionärernas

beskattning med viss rätt torde kunna sägas vara en fråga om

de kommunala ortsavdragens otillräcklighet. Kunde de kommunala ortsavdragen

höjas så att de bättre motsvarade vad som ansågs utgöra existensminimum,

borde därigenom också de taxeringstekniska problemen beträffande

folkpensionärernas beskattning komma i annat läge. Under sadana förhållanden

kunde ifrågasättas om inte problemet om beskattningen av folkpensionsförmåner

rätteligen hade sin plats i ett annat sammanhang, nämligen

vid en kommande revidering av de kommunala ortsavdragen.

Under hänvisning till det anförda vill pensionsstyrelsen understryka det

angelägna i att frågan om höjning av de kommunala ortsavdragen bringas

till en lösning. Till dess så skett bör enligt styrelsens mening det extra avdraget

höjas på sätt centrala uppbördsnäinnden föreslagit.

Statskontoret framhåller att relationen mellan normalbelopp och maximibelopp

med avseende å existensminimum har betydelse främst för barnfamiljerna.

Den höjning av normalbcloppen, som uppbördsnäinnden ansett sig

nödsakad vidtaga i anledning av levnadskostnadernas stegiing, hade medfört

minskad spännvidd mellan normalbelopp och maximibelopp och därigenom

reducerat utrymmet för tilläggsbeloppen för barn. En sådan utveckling

kunde inte anses tillfredsställande och borde i anslutning till nämndens

förslag påkalla viss jämkning av maximibeloppet.

övers tät hålla räm bete t uttalar att den av centrala uppbördsnäinnden åberopade

prisstegringen 1954—1955 samt de från och med oktober 1955 ökade

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956

bostadshyrorna enligt överståthållarämbetets mening nödvändiggör att den

ram, som för närvarande står till förfogande för bestämmande av belopp för

existensminimum, vidgas.

I ett vid ämbetets yttrande fogat utlåtande av tredje stadsfogden i Stockholm

frainhålles, att enligt införsellagen någon högsta gräns inte finns angiven

för det belopp, som skall förbehållas den underhållsskyldige. Utmätningsmannen

hade sålunda att för varje särskilt fall fastställa ett existensminimum

med hänsyn endast till föreliggande faktiska behov. I praktiken

förekom därför att ett av utmätningsmannen fastställt existensminimum låg

högre än det som den lokala skattemyndigheten kunde medgiva. Angivna

förhållande kunde medföra att den lagstadgade förmånsrättsordningen sattes

ur spel. Sålunda kunde skatteavdrag komma att ske, ehuru införselavdrag

för underhållsbidrag ej kunde äga rum.

Länsstyrelsen i Hallands län anför.

Då det med hänsyn till de stigande levnadskostnaderna varit nödvändigt

att från och med år 1956 höja normalbeloppen för existensminimum, synes

den nuvarande maximigränsen för dessa belopp också böra omprövas. Höjningen

av existensminimibeloppen skulle eljest icke kunna utnyttjas av

många flerbarnsfamiljer, framför allt i de högre ortsgrupperna. Här i länet,

där ingen kommun är placerad högre än i ortsgrupp III, har visserligen den

nuvarande maximigränsen icke visat sig medföra några större olägenheter,

men förhållandet blir givetvis ett annat, sedan normalbeloppen höjts. Från

och med nästa år skulle således, om någon ändring ej vidtages, maximibeloppet

för makar i ortsgrupp III inrymma endast ett helt barntillägg. Redan

på grund härav torde en höjning av maximigränsen få anses ofrånkomlig.

Den synes också önskvärd för att medgiva en snabbare anpassning av normalbeloppen

för existensminimum vid en ytterligare prisstegring i framtiden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar.

Frågan om höjning av högsta sammanlagda existensminimibelopp har för

detta läns vidkommande förhållandevis ringa räckvidd. Såsom länsstyrelsen i

skrivelse den 30 oktober 1954 meddelat centrala uppbördsnämnden hade för

lilländalupen del av nämnda år i länet förekommit endast 7 fall, då nedsättning

av skatteavdrag för preliminär A-skatt för år 1954 beviljats försörjningsskyldig

med två eller flera barn och större nedsättning av skatteavdraget

kunnat beviljas om hänsyn icke behövt tagas till högsta sammanlagda

existensminimibelopp. I 3 fall hade ansökan avslagits av förenämnda orsak.

Förhållandena kunna emellertid snabbt ändras vid stigande levnadskostnader

och rubbningar i sysselsättningsgraden. Länsstyrelsen är också medveten

om att frågans betydelse är av helt annan storleksordning för andra

delar av riket än vad den för närvarande är i detta län. En ändring av nuvarande

bestämmelser kan därför enligt länsstyrelsens mening vara motiverad.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) finner liksom centrala uppbördsnämnden

den nuvarande situationen otillfredsställande. Redan i sitt

yttrande över den promemoria av 1949 års uppbördssakkunniga, som låg till

grund för den nuvarande lagstiftningen på området, hade TCO framhållit

att det i nämnda promemoria framlagda förslaget inte innefattade annat

än en mycket preliminär lösning i avvaktan på ytterligare prövning av frå
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1956

gan. Därvid borde en mera generellt verkande lösning eftersträvas. I yttrandet

hade vidare framhållits att en höjning av ortsavdragen var den linje, efter

vilken en lösning borde sökas.

TCO finner inte anledning att frångå denna principiella inställning. När

TCO ändå — som en preliminär lösning — ansluter sig till uppbördsnämndens

förslag, sker detta emedan nämnden redan fattat beslut om en höjning

av normalbeloppen för existensminimum, vilket ledde till en försämrad ställning

för flerbarnsfamiljerna, om inte maximibeloppet för det extra avdraget

samtidigt ökades.

Sveriges häradsskrivarförening, som tillstyrker förslaget, framhåller att

extra avdrag utöver 3 000 kronor vid taxering borde medges endast efter noggrann

prövning och att en samordning borde ske inom större områden, till

exempel lokal skattemyndighets verksamhetsfält. Det hade nämligen visat

sig att stor skillnad rådde mellan taxeringsnämndernas bedömning i hithörande

fall.

Vad angår frågan om det maximibelopp för extra avdrag som framdeles

bör gälla har det övervägande antalet remissinstanser tillstyrkt eller lämnat

utan erinran centrala uppbördsnämndens förslag att höja det nuvarande

beloppet med 2 000 kronor till 5 000 kronor.

I några yttranden har dock en avvikande mening framförts.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida en höjning av maximibeloppet

bör ske i större utsträckning än som påkallas av för närvarande rådande

förhållanden.

Statskontoret framhåller, att det borde vara tillfyllest, om möjligheter skapades

för ett tillgodoförande av barntillägg i de högre ortsgrupperna i ungefär

den utsträckning som hittills varit fallet. Statskontoret förordar, att avdraget

bestämmes till högst 3 500 kronor.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter om man inte borde stanna vid

en höjning av 1 000 kronor, vilket belopp skulle mera motsvara levnadskostnadsutvecklingen,

sedan avdragets storlek fastställdes år 1951.

Landsorganisationen anser det fullt motiverat, om existensminimifallen

kan påräkna en standardförbättring av samma slag som kommit folkpensionärerna

till del under senare år. En dylik standardförbättring skulle flytta

maximigränserna ytterligare uppåt samt medföra motsvarande justeringar

av normalbeloppen i de olika dyrortsgrupperna för ensamstående samt makar

med eller utan minderåriga barn.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att, därest maximibeloppet för det

extra avdraget fastställes till 5 000 kronor, marginalen vid tillämpning av

de för år 1956 fastställda normalbeloppen skulle utgöra allenast 720 kronor

för en familj med sex barn inom ortsgrupp III. Därvid hade tillägget för varje

barn beräknats till allenast 25 kronor för månad, vilket belopp fick anses

vara synnerligen lågt. Då en sådan familj jämväl oftast torde få vidkännas

högre bostadskostnader än 900 kronor för en med hänsyn till familjen normalstor

bostad och existensminimibeloppet sålunda torde få höjas med hänsyn

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1956

härtill, syntes redan nu det föreslagna maximibeloppet inte lämna utrymme för

några ytterligare prisstegringar. För den händelse höjning av avdragsbeloppen

ansågs böra genomföras, borde maximibeloppet fastställas till åtminstone

6 000 kronor. En sådan väsentlig generell höjning finner länsstyrelsen

emellertid av olika skäl inte lämplig. Maximibeloppen borde i stället anknyta

till familjens storlek. Länsstyrelsen tillstyrker för sin del att höjningen

verkställes på så sätt att det nuvarande beloppet 3 000 kronor bibehålies för

ensamstående skattskyldig och att tillägg sker med förslagsvis 500 kronor

för make och varje av den skattskyldige underhållet barn.

Även länsstyrelsen i Våsternorrlands län är inne på tanken att anknyta

en höjning av maximibeloppet till barnfamiljernas storlek.

Ett par remissinstanser har berört frågan om från vilken tidpunkt en höjning

av maximibeloppet bör gälla.

Kammarrätten uttalar, att de nya bestämmelserna bör utfärdas innan centrala

uppbördsnämnden fastställer normalbeloppen för år 1957.

Enligt överståthållarämbetet är det önskvärt att den föreslagna höjningen

genomföres redan från och med den 1 januari 1956.

Departementschefen. En av grundprinciperna i vår skattelagstiftning är

att skatt inte skall uttas på inkomster, som är så låga att de medger täckning

endast av de ofrånkomligaste levnadsomkostnaderna. Detta har man

velat tillgodose i första hand genom reglerna om ortsavdrag vid taxeringen.

Taxeringsnämnderna har vidare av gammalt haft befogenhet att bevilja avdrag

vid nedsatt skatteförinåga på grund av sjukdom, arbetslöshet och andra

s. k. ömmande omständigheter.

Detta avdragssystem har — främst på grund av de kommunala ortsavdragens

otillräcklighet — tid efter annan kompletterats med nya regler.

Sålunda infördes år 1948 en bestämmelse av innebörd att den vars inkomst

helt eller huvudsakligen utgöres av folkpension presumeras ha sådan nedsatt

skatteförinåga som berättigar till särskilt avdrag. Denna bestämmelse

sammanhängde med den vid nämnda tid beslutade höjningen av folkpensionerna.

Höjningen var avsedd att medföra en standardförbättring för folkpensionärerna,

och man ville undvika att pensionsökningen i de nu avsedda fallen

delvis togs i anspråk för skatt.

År 1951 kompletterades avdragssystemet med bestämmelser om extra avdrag

vid existensminimum. Dessa bestämmelser innebär, att avdrag för nedsatt

skatteförinåga skall kunna beviljas jämväl i fall då en skattskyldigs inkomst

på grund av nedsatt arbetsförmåga, stor försörjningsbörda el. likn.,

efter avdrag av skatt, inte motsvarar existensminimum, d. v. s. vad han behövt

till underhåll för sig och sin familj. De avdrag för nedsatt skatteförmåga

som kan ifrågakomma i dylika fall skall bestämmas med hjälp av

normalbelopp för existensminimum som för olika ortsgrupper fastställes av

centrala uppbördsnämnden. Dessa normalbelopp blir även normerande för

de beslut om befrielse från eller nedsättning av preliminär skatt som det

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956

15

ankommer på lokal skattemyndighet att meddela. Genom dessa bestämmelser

kunde man bemästra det tidigare förekommande missförhållandet att

skattskyldiga varom här är fråga väl fick befrielse från eller nedsättning av

den preliminära skatten men likväl påfördes kvarstående skatt till belopp

som de inte kunde betala.

Extraavdraget vid existensminimum bildar tillsammans med det kommunala

ortsavdraget — vilket är lägre än det statliga — en ram för de skattefria

inkomstbelopp som kan godkännas vid uttaget av preliminär skatt och

den efterföljande taxeringen. Samma ram gäller vid tillämpningen av de

särskilda bestämmelserna för folkpensionärer. Denna ram utgör för makar

i högsta ortsgruppen 5 000 kronor.

Sedan maximibeloppet för extra avdraget vid existensminimum fastställdes

år 1951 har en ökning av levnadskostnaderna ägt rum. Härigenom har

nämnda maximibelopp i många fall blivit otillräckligt. Särskilt har sålunda

flerbarnsfamiljerna i det avseende varom här är fråga fått en efterhand

försämrad ställning i förhållande till ensamstående och till makar utan

barn eller med endast ett fåtal barn. Sedan centrala uppbördsnämnden,

med hänsyn till bl. a. de ökade levnadskostnaderna, beslutat en höjning

av normalbeloppen för existensminimum avseende år 1956, har möjligheten

att inom ramen för ortsavdrag och extra avdrag beakta barnfamiljernas

relativt sett högre levnadskostnader ytterligare minskats. Makar i

den högsta ortsgruppen kan sålunda i fortsättningen tillgodoföras tillägg endast

för ett barn. Mot bakgrunden av det sagda har centrala uppbördsnämnden

ansett sig böra föreslå en höjning av maximibeloppet för det extra avdraget

med 2 000 kronor till 5 000 kronor.

Vid remissbehandlingen har allmänt uttalats, att en höjning av maximibeloppet

för extra avdrag vid existensminimum är erforderlig. Därvid har

dock i några yttranden understrukits att en sådan höjning fick anses såsom

ett provisorium i avvaktan på en översyn av de kommunala ortsavdragen.

I vissa andra yttranden efterlyses, i allt fall på längre sikt, en mera rättvis

form för tillgodoseende av barnfamiljernas existensminimum.

I anledning av det sist anförda får jag erinra om att särskilda sakkunniga

nyligen tillkallats med uppdrag att utreda frågan om en höjning av de kommunala

ortsavdragen. I de för nämnda utredningsmän givna direktiven anges

slutmålet för en reform av de kommunala ortsavdragen böra vara att

uppnå paritet mellan de statliga och de kommunala avdragen. Huruvida utredningens

arbete kommer alt resultera i att angivna slutmål uppnås inom

en nära framtid eller om man såsom en första etapp av detta reformarbete

får företa en något mindre höjning av de kommunala ortsavdragen kan jag

självfallet inte nu göra något uttalande om. Det är emellertid uppenbart, att

en höjning av de kommunala ortsavdragen delvis kommer att tillgodose

samma syfte som reglerna om extra avdrag vid existensminimum. Av denna

anledning finner jag inte skäl att nu gå längre än som för dagen erfordras

för att bereda tillräckligt utrymme för flerbarnsfamiljernas existensmini
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 59 år 1956

mum. Såsom centrala uppbördsnämnden och samtliga remissinstanser funnit,

bör detta ske på så sätt att maximibeloppet för extra avdrag höjes.

En sådan åtgärd bör, såsom framgår av det nyss anförda, betraktas som ett

provisorium i avvaktan på att reformen av de kommunala ortsavdragen genomföres.

Om tillfredsställande kommunala ortsavdrag kan erhållas, bör

alltså frågan om storleken av extra avdrag vid taxeringen i anledning av

existensminimum omprövas.

För att tillgodose syftet med centrala uppbördsnämndens framställning är

det i och för sig tillräckligt att vid den kommunala taxeringen höja maximigränsen

för extra avdrag vid existensminimum. Emellertid synes i detta sammanhang

uppmärksamhet även böra ägnas åt folkpensionärernas skattefråga.

Syftet med det särskilda avdraget för folkpensionärer är, som jag inledningsvis

framhöll, att förhindra att utgående pensioner till dem, för vilka

pensionerna är den huvudsakliga inkomsten, reduceras i nämnvärd mån genom

beskattning. Av centrala uppbördsnämndens framställning framgår att

utgående folkpensionsförmåner, inklusive kommunala tillägg, i vissa fall

överstiger det belopp som vid taxeringen kan bli skattefritt genom ortsavdrag

och extra avdrag. Syftet med det särskilda avdraget för folkpensionärerna

blir alltså redan nu inte helt tillgodosett. I detta sammanhang torde få erinras

om att chefen för socialdepartementet i årets statsverksproposition tillkännagivit

sin avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att förelägga 1956 års riksdag

proposition om viss förhöjning av folkpensionerna med anledning av

den allmänna standardhöjning som inträtt sedan pensionsbeloppen senast

fastställdes. Efter en höjning av pensionsförmånerna skulle än flera åldringar

komma i åtnjutande av pensioner som överstiger det skattefria beloppet.

Då det övervägande antalet folkpensionärer torde kunna hänföras under

bestämmelserna om extra avdrag vid existensminimum, skulle visserligen

en höjning enbart av maximibeloppet för existensminimum komma även flertalet

folkpensionärer till godo. I ett inte obetydligt antal fall skulle emellertid

de höjda pensionsbeloppen komma att beskattas. Härtill kommer att en

på detta sätt begränsad reform skulle medföra ett visst avsteg från principen

att den som är helt beroende av sin folkpension är uttryckligen berättigad

till ett extra avdrag motsvarande högsta tillåtna avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Dylika konsekvenser bör inte godtas. Även maximibeloppet för det

särskilda avdraget för folkpensionärer bör alltså höjas. En följd härav blir

att möjligheterna till avdrag vid ömmande omständigheter också ökas. Då

detta avdrag beviljas efter en individuell prövning i varje särskilt fall och

den nuvarande gränsen för dylika avdrag stundom framstår såsom väl snäv,

bör någon befogad invändning icke kunna anföras häremot.

Som pensionsstyrelsen i sitt yttrande påpekat kommer även frågan om

folkpensionärernas beskattning i ett annat läge efter en reform av de kommunala

ortsavdragen. Också denna fråga bör, liksom spörsmålet om maximibeloppet

för avdrag vid ömmande omständigheter, tagas under förnyat

övervägande, när de kommunala ortsavdragen höjes.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956

I enlighet med det anförda förordar jag att maximibeloppen höjes för de

avdrag som vid den kommunala taxeringen kan beviljas i anledning av nedsatt

skatteförmåga.

Däremot finner jag inte anledning att för närvarande föreslå någon höjning

av maximibeloppen för motsvarande avdrag vid den statliga inkomsttaxeringen.

Dessa belopp är visserligen för närvarande lika stora som vid

den kommunala taxeringen. Tillsammans med de statliga ortsavdragen —

vilka som nyss nämnts är avsevärt högre än de kommunala — möjliggör de

emellertid att den avsedda skattefriheten för existensminimum och för folkpensionsförmåner

kan upprätthållas på ett någorlunda tillfredsställande

sätt. För äkta makar i högsta ortsgrupp kan sålunda inkomstbelopp upp

till 7 000 kronor bli skattefria vid den statliga taxeringen. För de begränsade

syften det här gäller erfordras sålunda inte någon justering av de

statliga avdragen.

Vad därefter angår frågan om till vilket belopp avdraget för nedsatt skatteförmåga

i fortsättningen skall maximeras vid den kommunala taxeringen

har det övervägande antalet remissinstanser tillstyrkt centrala uppbördsnämndens

förslag om en höjning med 2 000 kronor till 5 000 kronor. I några

yttranden föreslås emellertid att gränsen sättes något lägre. En remissinstans

förordar — med hänsyn till risken för en generell höjning av avdragsbeloppen

vid taxeringen — att maximibeloppen anknytes till familjens

storlek.

Farhågorna för att en höjning av maximibeloppen skulle utnyttjas i fall,

där detta inte är påkallat, synes överdrivna. De normalbelopp, som skall

fastställas av centrala uppbördsnämnden, differentieras bl. a. med hänsyn

till försörjningsbördans storlek. Dessa normalbelopp skall tjäna till ledning

vid bestämmande av existensminimum i det enskilda fallet. På grund härav

och med hänsyn till önskemålet att inte ytterligare komplicera redan nu

svåröverskådliga författningsbestämmelser, bör enligt min mening alltjämt

finnas endast en högsta gräns för avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Gentemot de i vissa yttranden framförda förslagen om en mera begränsad

höjning av maximibeloppet får jag ånyo framhålla att, efter höjningen

av normalbeloppen för år 1956, makar i den högsta ortsgruppen i fortsättningen

kan tillgodoföras tillägg för endast ett barn. Därvid har barntillägget

beräknats till 300 kronor, vilket belopp i flera yttranden ansetts vara väl

lågt i förhållande till de verkliga kostnaderna för barn. För att bereda tillräckligt

utrymme för flerbarnsfamiljernas existensminimum och med tanke

på eventuella ytterligare prisstegringar synes det vara nödvändigt att vidtaga

en förhållandevis betydande böjning av maximibeloppet. Jag finner den

av centrala uppbördsnämnden föreslagna höjningen vara väl avvägd och förordar

alltså att maximibeloppet för extra avdrag vid den kommunala taxeringen

höjes till 5 000 kronor.

Godtages vad jag sålunda förordat kommer summan av ortsavdrag och

extra avdrag för makar — varmed jämställes ogift skattskyldig som haft

husföreståndarinna anställd och haft hemmavarande barn, för vilket rätt

liiliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 59

t>

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1950

till allmänt barnbidrag förelegat — i den högsta ortsgruppen att sammanfalla

vid den kommunala och den statliga taxeringen. I andra fall blir summan

något lägre vid den statliga taxeringen. Där detta blir fallet, skulle det

kunna inträffa att den skattskyldige vid källskatteuttaget förbehölls ett

större skattefritt belopp än som vid den efterföljande taxeringen kunde bli

helt skattefritt genom ortsavdrag och extra avdrag. Följden härav skulle

bli att den skattskyldige påfördes kvarstående skatt om än med ett mindre belopp.

Det bör emellertid beaktas, att maximibeloppet för extra avdrag i praktiken

endast undantagsvis torde ifrågakomma i andra fall än där överensstämmelse

råder mellan förbehållet belopp vid källskatteuttaget och summan

av ortsavdrag och extra avdrag vid taxeringen, nämligen för äkta makar i

den högsta ortsgruppen. Under angivna omständigheter — och med beaktande

av den nu förordade lagändringens provisoriska karaktär — synes det förhållandet

att ortsavdrag jämte särskilt avdrag för existensminimum vid den

kommunala taxeringen i enstaka fall kan bli högre än vid den statliga inte

behöva väcka betänkligheter.

Då de av centrala uppbördsnämnden fastställda högre normalbeloppen

gäller beträffande källskatteavdragen under år 1956, är det önskvärt att

höjningen av maximibeloppet för extra avdrag genomföres snarast möjligt,

så att den redan under innevarande år kan beaktas vid prövning av ansökningar

om befrielse från eller nedsättning av preliminär skatt. Det är även

önskvärt att i de fall, där existensminimum för preliminär skatt redan fastställts

under 1956 enligt äldre bestämmelser, en omprövning äger rum. Det

merarbete, som härigenom uppkommer för de lokala skattemyndigheterna,

kan beräknas infalla på en med hänsyn till de ordinarie arbetsuppgifterna

lämplig tidpunkt. Det torde därför kunna bemästras utan större svårigheter.

Med åberopande av det sagda förordar jag, att lagändringen får träda i

kraft omedelbart efter författningens utfärdande, dock med den inskränkningen

att de nya bestämmelserna inte skall tillämpas vid 1956 års taxering

eller vid eftertaxering för 1956 eller tidigare år. Jag förutsätter, att de lokala

skattemyndigheterna på nytt går igenom redan behandlade ansökningar om

befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag i och för undersökning av

huruvida förhöjt existensminimum enligt de nya bestämmelserna kan ifrågakomma.

I detta sammanhang torde jag även få anmäla följande. Lagen den 4 januari

1956 om socialhjälp träder i kraft den 1 januari 1957. Genom denna lag

upphäves bl. a. lagen den 14 januari 1918 om fattigvården. I anslutning härtill

bör nu vidtagas vissa ändringar av formell natur i kommunalskattelagen.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i kommnnalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956

Föredragande departementschefen hemställer att nämnda lagförslag måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Resare

560211

Stockholm 1956. Isaac Marctis Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:139 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda hemställan om anslag till Statlig garanti för befrämjande av fiske på avlä a1 i texten
  2. BevU 1956:20 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten