Med förslag till förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare, m. m
1956-01-20 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:62, Med förslag till förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1956
1
Nr 62
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående omreglering av vissa ersättningar på
grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare,
m. m.; given Stockholms slott den 20 januari 1956.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till förordning angående omreglering av
vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för
fiskare,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
John Ericsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att de enligt två förordningar den 2 juni 1950
utgående tilläggen av statsmedel till vissa ersättningar enligt 1908 års kungörelse
och 1918 års förordning angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall skall avlösas genom en omreglering
innebärande uppräkning av ersättningarna efter i huvudsak följande
grunder. Livräntorna enligt 1918 års förordning till invalider under 67 år
med en nedsättning av arbetsförmågan om minst 30 procent, till änkor
under samma åldersgräns samt till barn omräknas med tillämpning av
reglerna i 1954 års yrkesskadeförsäkringslag efter det att den försäkrade
arbetsförtjänsten höjts med tre fjärdedelar i fall från tiden före den 1 juli
1942, med hälften i fall från tiden den 1 juli 1942—den 31 december 1948
och med en fjärdedel i fall från åren 1949—1954. Enahanda uppräkning av
livräntor enligt 1908 års kungörelse föreslås skola ske på grundval av eu
arbetsförtjänst motsvarande den mellersta av de tre ursprungliga försäkringsklasserna
i 1918 års förordning eller 900 kr.
Omregleringen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1956.
Anslag äskas för budgetåret 1956/57 med 63 000 kronor till Bidrag till
fiskares försäkring.
1-—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 62.
2
Kiingl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
Förslag
till
Förordning
angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Livränta, som i anledning av olycksfall i arbete utgår enligt kungörelsen
den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall eller enligt förordningen den
11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall, skall under tillämpning i övrigt av vad
i nämnda författningar är stadgat omregleras enligt vad nedan sägs.
2 §•
Vid tillämpning av 3 och 4 §§ denna förordning skall den skadades årliga
arbetsförtjänst anses utgöra
a) när livränta utgår enligt kungörelsen den 2 oktober 1908: ettusenfemhundrasjuttiofem
kronor och
b) när livränta utgår enligt förordningen den 11 juni 1918: det i förordningen
angivna beloppet för den skadades försäkringsklass, ökat med
tre fjärdedelar om olycksfallet inträffat före den 1 juli 1942, med hälften
om olycksfallet inträffat under tiden den 1 juli 1942—den 31 december 1948
samt med en fjärdedel om olycksfallet inträffat senare, dock i intet fall
högre belopp än tretusen kronor.
3 §•
Livränta till skadad för tid till och med den månad, under vilken han
fyller sextiosju år, skall motsvara
a) vid förlust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av hans årliga arbetsförtjänst
och
b) vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar: ett mot
graden av nedsättningen svarande belopp av den årliga arbetsförtjänsten,
minskat med en tolftedel av denna.
4 §.
Livränta till efterlevande make skall för tid till och med den månad,
under vilken maken fyller sextiosju år, motsvara en tredjedel av den ska
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
dades årliga arbetsförtjänst, och livränta till barn eller adoptivbarn skall
motsvara en sjättedel av den årliga arbetsförtjänsten.
ingår maken före fyllda sextio år nytt äktenskap, utgives ett belopp för
en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan.
5 §•
Förorsakar olycksfall, som inträffat före den 1 juli 1942, förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med minst tre tiondelar,
skall livräntan till den skadade för tid efter utgången av den månad, under
vilken han fyllt sextiosju år, förhöjas med tjugu procent av livräntans
belopp.
Enahanda förhöjning skall ske av livränta, som i anledning av olycksfall
före den 1 juli 1942 utgives till efterlevande make för tid efter utgången
av den månad, under vilken maken fyllt sextiosju år, eller till fader, moder
eller adoptant.
6 §•
Skulle samtliga livräntor till efterlevande överstiga fem sjättedelar av
den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt 2 §, skola livräntorna,
så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa
uppgå till nyssnämnda andel av arbetsförtjänsten; dock skola livräntor
till make, barn och adoptivbarn utgå före livräntor till andra efterlevande.
7 §•
Livränteförhöjning enligt denna förordning skall utgå utan hinder av
att livräntan för viss tid utbytes mot sjukpenning.
8 §•
Beträffande ersättning för särskilda hjälpmedel samt vårdbidrag till livräntetagare
skall tillämpas vad som sägs i 12 § andra stycket och 17 §
lagen om yrkesskadeförsäkring; och skall vad härutinnan finnes stadgat i
förordningen den 11 juni 1918 ej längre gälla.
9 §•
Bestämmelserna i denna förordning skola icke föranleda ändring av livräntetillägg,
som utgives i anledning därav, att olycksfallet förorsakats av
krigsåtgärd.
10 §.
I fråga om ersättning, som enligt Konungens förordnande utgives enligt
grunderna i förordningen den 11 juni 1918, skall vad som stadgas i denna
förordning äga motsvarande tillämpning.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
11 §•
Över riksförsäkringsanstaltens beslut i ärende enligt denna förordning
må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit
till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhållit
kännedom om beslutet.
Försäkringsrådet äger, ändå att klagan ej förts, till prövning upptaga
ärende som avses i första stycket.
Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.
I fråga om försäkringsrådets behandling av ärende enligt denna förordning
skall gälla vad som stadgas i 6 § lagen om försäkringsrådet.
12 §.
De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen
bestämmer.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1956 men äger icke tillämpning
å ersättning, som belöper å tid dessförinnan.
Genom denna förordning upphävas förordningen den 2 juni 1950 (nr
295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m. och förordningen samma dag (nr 296)
om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni
1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada
till följd av olycksfall, såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall omregleras
enligt denna förordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
5
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 januari
1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om omreglering
av livräntor enligt 1918 års fiskarförsåkringsförordning m. m. samt anför.
Genom propositionerna nr 156 och 158 föreläde Kungl. Maj :t 1955 års
riksdag förslag till omreglering av vissa ersättningar på grund av obligatorisk
försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag in. m. Riksdagen
(sammansatt stats- och andra lagutskotts uti. nr 1; skr. nr 293) antog förslagen
med vissa smärre ändringar och anhöll samtidigt, att Kungl. Maj :t
måtte förelägga 1956 års riksdag förslag till en av statsmedel bekostad förbättring
av livräntor, som på grund av olycksfall i arbete utgår enligt 1908 års
fiskarförsältringskungörelse och 1918 års fiskarförsåkringsförordning. Med
anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t den 17 juni 1955 åt riksförsäkringsanstalten
att verkställa utredning av ifrågavarande spörsmål. Riksförsäkringsanstalten
har därefter med skrivelse den 30 september 1955 inkommit
med förslag i ämnet.
Riksförsäkringsanstaltens förslag har remissbehandlats i sedvanlig ordning
och jag anhåller nu att få upptaga ärendet till behandling.
Bestämmelser om olycksfallsförsäkring för fiskare
Före den 1 januari 1955, då lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
trädde i kraft, fanns en av statsmakterna anordnad frivillig
olycksfallsförsäkring för en speciell grupp av självständiga företagare, nämligen
för fiskare. Härutinnan gällde först kungörelsen den 2 oktober 1908
angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av
olycksfall (nr 100 s. 2; ändr. 87/1911). Denna kungörelse avlöstes 1''r. o. m.
den 1 juli 1918 av förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr 375; ändr.
131/1922, 216/1926, 143/1939, 120/1942 och 425/1948). Förordningen upphävdes
i samband med ikraftträdandet av yrkesskadeförsäkringslagen. Både
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
kungörelsen och förordningen gäller alltjämt i fråga om skadefall, som
inträffat under deras giltighetstid.
Enligt 1908 års kungörelse kunde svenska fiskare genom försäkring i
riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt grunderna i lagen den
5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
(nr 39) för skada genom olycksfall såväl i som utom arbetet. Kostnaden
för försäkringen skulle i första hand bestridas genom avgifter från de försäkrade,
men om dessa avgifter — som var till beloppet fixerade i kungörelsen
— bleve otillräckliga, skulle bristen fyllas av statsmedel. Till försäkringen
för olycksfall utom arbetet utgick emellertid inte statsbidrag.
Vid helinvaliditet utgjorde livräntan enligt denna kungörelse 300 kr.
för år, medan årslivräntan för efterlevande änka uppgick till 120 kr.
Enligt 1918 års förordning kunde svenska fiskare genom försäkring i
riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning vid olycksfall, som härflöte
från utövningen av fiskeyrket eller som uppstode vid försök att rädda människoliv
ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt utan att fiske därvid
bedreves. Försäkringen kunde förenas med tilläggsförsäkring för olycksfall
utom arbetet.
För försäkringen fanns intill den 1 juli 1942 tre försäkringsklasser, mellan
vilka den försäkringssökande hade fritt val. Den årliga arbetsförtjänst,
som lades till grund för livräntas beräkning, utgjorde i respektive klasser
600, 900 och 1 200 kr. Fr. o. m. den 1 juli 1942 tillädes fyra klasser med arbetsförtjänsterna
1 500, 1 800, 2 100 och 2 400 kr. För försäkring i någon av
de båda högsta klasserna krävdes, att försäkringstagarens årliga arbetsförtjänst
vid tiden för försäkringens meddelande kunde beräknas uppgå till
minst det för klassen gällande beloppet.
Beloppet av hel sjukpenning varierade efter 1942 års ändring från 1 kr.
10 öre för dag i lägsta klassen till 4 kr. 40 öre i den högsta; jämsides härmed
kunde sjukpenning från erkänd sjukkassa utgå. I fråga om invalidoch
efterlevandelivräntor samt andra försäkringsförmåner var grunderna
i 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete i huvudsak tillämpliga.
Till följd av en år 1948 vidtagen ändring i olycksfallsförsäkringslagen
(SFS nr 420/1948) gäller i fråga om vissa livräntor enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning
skilda beräkningsgrunder för olycksfall som inträffat
före och olycksfall som inträffat efter ändringens ikraftträdande den
1 januari 1949. Före ändringen utgjorde livränta vid helinvaliditet s/s av
den årliga arbetsförtjänsten, livränta vid partiell invaliditet motsvarande
lägre belopp och livränta till änka 1/4 av den årliga arbetsförtjänsten. De
nya beräkningsgrunderna innebar höjningar av livräntor vid minst 30
procents invaliditet i åldrarna 18—67 år samt för änkor. Livränta till helinvalid
mellan 18 och 67 års ålder utgör enligt dessa grunder w/lg av arbetsförtjänsten
och änkelivränta 1/3 av denna.
Till livräntor m. in. enligt fiskarförsäkringsförordningen i anledning av
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, utges jämlikt kungörelse den 30
april 1942 (nr 218) tillägg av statsmedel, motsvarande 50 procent av ersättningen.
Denna kungörelse föregicks av en kungörelse den 21 oktober 1939
(nr 755).
Avgifterna för försäkringar jämlikt 1918 års förordning — frånsett tillläggsförsäkringar
för olycksfall utom arbete — har varit till beloppen bestämda
i förordningen. Ursprungligen avsågs, att avgifterna skulle täcka
ungefär hälften av ersättningskostnaderna. Återstoden skulle täckas av
statsbidrag; i förordningen stadgades att, i den mån avgifterna befanns
otillräckliga för ersättningarnas bestridande, bristen skulle fyllas av statsmedel.
Avgifterna för utomarbetsförsäkringar hade riksförsäkringsanstalten
att fastställa så, att de täckte ersättningskostnaderna.
Genom en år 1922 beslutad ändring i förordningen sänktes de ursprungligen
bestämda avgifterna i de dåvarande tre klasserna till 6, 8 och 10 kr.
Erfarenheten från de första åren hade nämligen visat, att statens bidrag
blivit mindre än som avsetts (prop. nr 53/1922, s. 14 ff.).
Då försäkringen år 1942 utvidgades med fyra nya klasser, bestämdes avgifterna
i de båda högsta klasserna proportionsvis högre än för de övriga.
Denna relativa avgiftshöjning beräknades helt täcka de kostnader, som uppstod
på grund därav, att arbetsförtjänsterna i dessa klasser översteg 1 800
kr. Avgifterna i de ursprungliga tre klasserna bibehölls oförändrade, trots
att mer än halva kostnaden för åren 1922—1940 fått täckas av statsmedel;
exceptionella förhållanden — krigsåtgärder år 1940 — ansågs ha förelegat.
Nya överväganden beträffande avgifterna förekom år 1948 i samband med
den förbättring av ersättningsförmånerna, som då skedde på grund av de
samtidiga ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen. Ersättningskostnaderna
antogs komma att stiga med ungefär 10 procent. Vissa kalkyler tydde
emellertid på att någon ökning av förmånerna kunde äga rum utan att det
uppkomme någon rubbning av den förutsatta relationen mellan avgiiter
och kostnader. På grund därav bibehölls de i förordningen föreskrivna avgifterna
oförändrade (prop. nr 236/1948, s. 16).
Vid 1941 års riksdag beslöts, att såsom kompensation för levnadskostnadsstegringen
skulle av statsmedel utgå dyrtidstillägg å vissa livräntor
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och ett flertal till denna anslutna
författningar. Vid 1944 års riksdag beslöts motsvarande dyrtidstillägg å
vissa livräntor enligt 1908 och 1918 års fiskarförsäkringsförfattningar.
För att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan skadefall från
olika tider infördes vid 1950 års riksdag s. k. crsättningstillägg av statsmedel,
vilka avlöste de tidigare dyrtidstilläggen. Ersättningstilläggen reglerades
i två författningar av den 2 juni 1950. Enligt förordningen den 2 juni
1950 om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete in. m. (nr 295; ändr. 251/1953) föreligger rätt
till crsättningstillägg å sjukpenning eller livränta, som utgår enligt 1901
och 1916 års i det föregående nämnda lagar eller enligt vissa därtill an
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
knutna ersättningsförfattningar. Till de sistnämnda hör 1908 men ej 1918
års fiskarförsäkringsförfattning.
Ersättningstilläggen för skadad och för efterlevande make under 67 år
utges enligt följande tabell.
Tid varunder skadan inträffat
Procentuellt tillägg då arbetsförmågan
är nedsatt med
Procentuellt
tillägg å
make- livränta
över 75 %
över 50 men
högst 75 %
30—50 %
före 1/1 1920.......
150
100
70
70
1/1 1920—31/12 1926 .
125
90
55
55
1/1 1927—31/12 1941 ......
100
65
45
45
1/1 1942—30/6 1946 ....
75
55
35
35
1/7 1946—31/12 1948 .....
60
40
20
30
1/1 1949—31/12 1950 .......
25
20
Sedan ersättningstagaren uppnått 67 års ålder och således blivit berättigad
till allmän ålderspension, utges ersättningstillägg endast i vissa äldre
skadefall, där dyrtidstillägg tidigare utgått. Ersättningstilläggen är i dessa
fall genomgående 20 procent. Å föräldra- och barnlivräntor utgår tillägg endast
i motsvarande äldre skadefall — före den 1 januari 1941 — och utgör
tillägget 20 procent.
1950 års förordning om ersättningstillägg har sedermera delvis upphävts
genom lagen den 17 juni 1955 (nr 469) angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete in. in. och vissa andra författningar (se SFS nr 470—472/1955)
men gäller alltjämt såvitt avser ersättningar enligt 1908 års fiskarförsäkringskungörelse.
Vid förlust av arbetsförmågan utgår sålunda till skadad
under 67 år livränta enligt denna kungörelse jämte ersättningstillägg med
tillhopa 750 kr. per år, medan årslivräntan jämte tillägg till änka under 67
år utgör 204 kr.
Genom förordningen den 2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa
livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr
296; ändr. nr 252/1953) höjdes även livräntorna enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning
med ersättningstillägg av statsmedel. Till skadade och
änkor under 67 år utgår tilläggen — efter ändringar år 1953 — enligt följande
tabell.
Tid varunder olycksfallet inträffat
Procentuellt tillägg då arbetsförmågan
är nedsatt med
Procentuellt
tillägg å
make- livränta
över 75 %
över 50 men
högst 75 %
30—50 %
före 1/7 1942......
85
65
35
50
1/7 1942—31/12 1948 . . .
60
40
20
30
1/1 1949—31/12 1950 .....
25
20
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1956
Den i tabellen gjorda periodindelningen sammanhänger med att antalet
försäkringsklasser utökades år 1942 och att livräntegrunderna ändrades
fr. o. m. år 1949. Gällande maximibelopp för fall från åren 1951—1954 får
ej överskridas. I vissa äldre fall -—- sådana som inträffat före den 1 juli
1942 — utgår ett mot tidigare dyrtidstillägg svarande tillägg å 20 procent
till invalid över 67 år med en invaliditetsgrad av minst 30 procent, till
änkor över 67 år och till andra efterlevande.
Det är att märka, att ersättningstillägget beräknas ej blott på grundlivräntan
utan även på sådan förhöjning därav, som för olycksfall förorsakade
av krigsåtgärd ägt rum enligt den förut omnämnda kungörelsen den
30 april 1942 (nr 218).
I följande tabell anges för vissa kategorier under 67 år storleken av nu
utgående livräntor enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning, inklusive
ersättningstillägg men exklusive tillägg enligt 1942 års kungörelse.
Kategori av fall
Årlig arbetsförtjänst
600: —
900: —
1 200: —
1 500: —
1 800: —
2 100: —
2 400: —
100 % invaliditet
a) olf före 1/7 1942
740: —
1 110: —
1 480: —
b) olf 1/7 1942—
31/12 1948 ......
640: —
960: —
1 280: —
1 600: —
1 920: —
2 200: —
2 200: —
c) olf 1/1 1949—
31/12 1950 ......
687: 50
1 031: 25
1375: —
1 718: 75
2 062: 50
2 200: —
2 200: —
d) olf 1/1 1951—
31/12 1954 ......
550: —
825: —
1 100: —
1 375: —
1 650: —
1 925: —
2 200: —
30 % invaliditet
a) olf före 1/7 1942
162: —
243: —
324: —
b) olf 1/7 1942—
31/12 1948 ____
144: —
216: —
288: —
360: —
432: —
504: —
520: —
c) olf 1/1 1949—
31/12 1950 ____
130: —
195: —
260: —
325: —
390: —
455: —
520: —
d) olf 1/1 1951—
31/12 1954 ____
130: —
195: —
260: —
325: —
390: —
455: —
520: —
änkelivränta
a) olf före 1/7 1942
225: —
337: 50
450: —
b) olf 1/7 1942—
31/12 1948 ____
195: —
292: 50
390: —
487: 50
585: —
682: 50
780: —
c) olf 1/1 1949—
31/12 1950 ____
200: —
300: —
400: —
500: —
600: —
700: —
800: —
d) olf 1/1 1951—
31/12 1954 ____
200: —
300: —
400: —
500: —
600: —
700: —
800: —
Riksförsäkringsanstaltens utredning och förslag
Enligt vad riksförsäkringsanstalten upplyser utgick vid avgivandet av anstaltens
förslag 426 livräntor enligt 1918 års förordning på grund av olycksfall
i arbete. Antalet livräntor enligt 1908 års kungörelse utgjorde endast 18.
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1956
Riksförsäkringsanstalten framhåller, att av de kostnader under åren
1942—1954, som avsetts skola bestridas till ungefär lika delar genom försäkringsavgifter
och statsbidrag, 1,83 milj. kr. har täckts av avgifterna och
0,94 milj. kr. av bidragen. Vid denna jämförelse hade bortsetts från å ena
sidan de avgiftsdelar i de båda högsta försäkringsklasserna, som förutsatts
skola helt täcka vissa delar av kostnaderna, och å andra sidan utgifterna
dittills för ersättningsförhöjningarna vid krigsolycksfall (ca 0,2 milj. kr.)
samt för dyrtids- och ersättningstilläggen (ca 0,15 milj. kr.), vilka utgifter
statsverket helt påtagit sig. En betydande höjning av ersättningarna kunde
ske, om försäkringen tillfördes ytterligare statsbidrag till sådant belopp, att
de sammanlagda bidragen komme att stå i den avsedda proportionen till
kostnaderna för försäkringen. Riksförsäkringsanstalten ansåge det skäligt
att livräntorna förbättrades inom den kostnadsram, som ett sådant ytterligare
tillskott möjliggjorde.
Riksförsäkringsanstalten fortsätter:
Berörda tillskott kan anses närmast motiverat av att avgifterna, enligt
vad erfarenheten nu visat, kommit att ligga högre än som varit avsett. På
grund därav kunde ifrågasättas, om icke tillskottet borde disponeras för
proportionellt lika förhöjningar av de utgående förmånerna. Det synes
emellertid rimligt att, såsom skett beträffande uppräkningen av livräntor
enligt olycksfallsförsäkringslagen, giva företräde åt de allvarligaste fallen.
Vidare torde en viss gradering böra ske med hänsyn till penningvärdesutvecklingen.
Omregleringen av ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.
tillgodoser i främsta rummet vissa grupper av livräntetagare, som äro mer
än andra beroende av livräntorna för sin försörjning, nämligen sådana höggradigt
invalidiserade personer och änkor, som icke uppnått folkpensionsåldern,
samt barn. Om de inom ovanberörda kostnadsram möjliga förbättringarna
av fiskarförsäkringens livräntor förbehållas motsvarande kategorier
av livräntetagare, kunna förbättringarna göras betydligt större, än
om medlen skulle tagas i anspråk även för mindre angelägna uppräkningar.
Vad beträffar graderingen med hänsjm till penningvärdesutvecklingen torde
några avgörande skäl icke föreligga för att härvidlag åvägabringa några
större förskjutningar i de relationer, som uppkommit genom den nuvarande
graderingen av de statliga ersättningstilläggen.
Vid de här ifrågavarande livräntehöjningarna kan i tekniskt hänseende
lämpligen förfaras på samma sätt som vid omregleringen av livräntor enligt
olycksfallsförsäkringslagen, d. v. s. så, att de arbetsförtjänster, som
legat till grund för livränteberäkningen, höjas i vissa proportioner, varefter
de nya livräntebeloppen framräknas med tillämpning av yrkesskadeförsäkringslagens
regler. Härvid böra nu utgående ersättningstillägg å livräntorna
ifråga avvecklas.
Med utgångspunkt från vad sålunda anförts föreslår riksförsäkringsanstalten
en omreglering av livräntor enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning
i huvudsak på det sätt, att livräntor
efter minst 30 procents invaliditet före 67 års ålder, änkelivräntor före
samma ålder samt barnlivräntor omräknas enligt yrkesskadeförsäkrings
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
lagens regler efter höjning av arbetsförtjänsten med en tredjedel i fall från
åren 1949—1954, med hälften i fall från tiden den 1 juli 1942—den 31 december
1948 samt med två tredjedelar i fall från tiden före den 1 juli
1942. Såvitt avser skador från tiden den 1 juli 1942—den 31 december
1948 föreslås dock en maximeringsregel, som innebär att arbetsförtjänsten
ej får uppräknas till högre belopp än 3 200 kr., vilket belopp motsvarar
det förhöjda beloppet i högsta försäkringsklassen för fall från åren
1949—1954. Förslaget anges innebära en höjning av de ursprungliga livräntorna
med en tredjedel för fall från åren 1949—1954. Invalidlivräntorna
för äldre fall kommer enligt förslaget att stå i ungefär samma proportion till
fallen från åren 1949—1954 som de gör för närvarande, om ersättningstilläggen
medräknas.
Riksförsäkringsanstalten föreslår vidare, att de nuvarande ersättningstilläggen
om 20 procent av livräntans belopp, vilka motsvarar äldre dyrtidstillägg
och utgår i anledning av olycksfall före den 1 juli 1942 till invalider
över 67 år med minst 30 procents invaliditet, till änkor över 67 år och
till föräldrar, bibehålies oförändrade.
Riksförsäkringsanstalten erinrar om att omregleringslagen den 17 juni
1955 (nr 469) innehåller ett stadgande av innebörd att omregleringen icke
skall inverka å ersättningsförhöjningar enligt 1937 års lag om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer. I konsekvens härmed
bör — anser anstalten — de förhöjningar, som utges å livräntor från fiskarförsäkringen
i anledning av krigsolycksfall, lämnas oförändrade vid nu
ifrågavarande livränteuppräkning.
Vidare föreslås att, såsom stadgats i omregleringslagen beträffande vårdbidrag
vid hjälplöshetstillstånd och ersättning för proteser m. in., yrkesskadeförsäkringslagens
föreskrifter härutinnan göres tillämpliga även för
fiskarförsäkringens del.
Enligt vad riksförsäkringsanstalten upplyser finnes bland de kvarstående
livräntorna enligt 1908 års kungörelse ingen invalidlivränta
efter 30 procents eller högre invaliditet till person under 67 år.
Endast en av de änkor, som uppbär livränta enligt kungörelsen, vore under
67 år; hon skulle uppnå denna ålder i september 1956. Änkelivräntan enligt
kungörelsen utgjorde inklusive ersättningstillägg för år 204 kr. före och
144 kr. efter 67-årsgränsen. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening borde
livränta enligt 1908 års kungörelse likställas med livränta efter den mellersta
av de tre ursprungliga klasserna i 1918 års förordning. Detta innebure
att omreglerad livränta till änka före 67 år skulle bli 500 kr. för år.
Riksförsäkringsanstaltens förslag har sammanfattats i ett utkast till förordning
angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring av fiskare.
De för statsverket uppkommande merkostnaderna vid genomförande
av riksförsäkringsanstaltens förslag anges utgöra till en början om
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1956
kring 45 000 kr. för år. Kostnaderna komme att nedgå successivt genom att
livräntor bortfölle och livräntetagare uppnådde 67 års ålder.
Enligt de för fiskarförsäkringen fastställda beräkningsgrunderna utgör
— upplyser riksförsäkringsanstalten — kapitalvärdet av de föreslagna livränteförbättringarna
omkring 0,45 milj. kr. Att statsverket påtager sig förpliktelser
av denna storlek anser riksförsäkringsanstalten motiverat med
hänsyn till de i det föregående lämnade uppgifterna, enligt vilka statsbidrag
borde ha täckt hälften av de till (1,83 + 0,94 =) 2,77 milj. kr. beräknade
kostnaderna för åren 1942—1954.
Remissyttrandena
Över riksförsäkringsanstaltens förslag har efter remiss yttranden avgivits
av statskontoret, försälcringsrådet och Sveriges fiskares riksförbund.
Statskontoret anser förslaget icke ge anledning till annan erinran än att
vid omregleringen av livräntor enligt 1918 års förordning en viss begränsning
av förbättringen borde vidtagas i fråga om ersättningar enligt de två
högsta försäkringsklasserna. Med hänsyn till de grunder, efter vilka avgifterna
i dessa båda klasser bestämts, borde vid den nu föreslagna höjningen
av livräntorna hänsyn tagas allenast till arbetsförtjänst, som ej överstege
1 800 kr.
Att en förbättring av livräntorna enligt fiskarförsäkringsförfattningarna
genomföres tillstyrkes av försäkringsrådet, som säger sig icke ha
någon erinran mot att kostnaderna begränsas inom den angivna kostnadsramen.
Däremot anser sig rådet icke kunna acceptera riksförsäkringsanstaltens
metod för omregleringen. Mot denna metod anför rådet i huvudsak
följande.
Metoden leder till mycket ojämna resultat i avseende å omreglering av
livräntor enligt 1918 års förordning. Sålunda innebär förslaget, att i många
fall äldre livräntor efter den föreslagna omregleringen blir väsentligt större
än yngre livräntor, oaktat livräntorna grundar sig på samma försäkringsklass
och samma invaliditet. Några exempel kan belysa verkningarna av
den av anstalten föreslagna metoden. Om den skadade tillhörde försäkringsklassen
600 kr., blir livräntebeloppen (beloppen avrundade till hela
krontal) vid hel invaliditet 917 kr., om olycksfallet inträffat första halvåret
1942 eller tidigare, 825 kr., om olycksfallet inträffat år 1947 och 734
kr., om olycksfallet inträffat år 1949. Tillhörde den skadade försäkringsklassen
1 200 kr., blir motsvarande belopp i nämnda skadefall 1 834 kr.,
1 650 kr. och 1 467 kr. Endast i den högsta försäkringsklassen erhålles
jämna resultat, beroende på den föreslagna maximeringsbestämmelsen.
Denna medför en för försäkringsklassen gemensam årlig arbetsförtjänst,
bestämd genom förhöjning med 33 Vs procent av den årliga arbetsförtjänsten
för skador efter 1948.
Enligt försäkringsrådets mening måste huvudsyftet vara, att alla invalider
i samma försäkringsklass och vid samma invaliditet får samma livrän
-
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1956
tebelopp, oberoende av när skadan inträffat. Detta borde kunna ske genom
framräknande av en förhöjd årlig arbetsförtjänst, gemensam för varje försäkringsklass
och så avpassad, att kostnaderna för förbättringarna hölle
sig inom den angivna kostnadsramen samt att livräntebeloppen för de äldre
livräntorna efter omreglering icke bleve lägre än vad som förut utginge i
livränta och tillägg. Detta förefölle väl möjligt med hänsyn till den stora
divergensen mellan livräntebeloppen för äldre och yngre livräntor enligt
anstaltens förslag. Uppräkningen av den årliga arbetsförtjänsten syntes
lämpligen kunna ske på så sätt, att beträffande skador efter 1948 den årliga
arbetsförtjänsten för varje försäkringsklass höjdes med procenttal, överstigande
33 s/3 procent, som därvid komme att gälla för hela försäkringsklassen,
oberoende av när olycksfallet inträffat. Samma princip borde
gälla även för livräntor till efterlevande. Visserligen kunde jämna resultat
ernås genom att — såsom fallet vore beträffande omreglering av livräntor
enligt 1927 års militärersättningsförordning — bestämt fixerade livräntebelopp
till skadade och efterlevande fastställdes. Vid användandet av
sistnämnda metod upphävdes emellertid, om ej ytterligare specifikation
gjordes för olika försäkringsklasser, relationen dem emellan med avseende
å ersättningarnas storlek. Att så skedde måste anses olämpligt med hänsyn
till att försäkringstagarna haft valfrihet mellan olika försäkringsklasser
vid ordnande av sitt försäkringsskydd. Rådet förordade därför, att riksförsälcringsanstaltens
förslag till uppräkning av de årliga arbetsförtjänsterna
omarbetades på så sätt, att livräntebeloppen komme att utgå enligt vad
rådet i det föregående föreslagit.
I fråga om livräntor enligt 1908 års kungörelse anser rådet, att livräntan
bör beräknas på grundval av den förhöjda årliga arbetsförtjänst, vilken
enligt rådets nyss refererade förslag bör ligga till grund för livränta i försäkringsklassen
900 kr. enligt 1918 års förordning.
Försäkringsrådet, som säger sig inte ha någon erinran mot riksförsäkringsanstaltens
förslag att endast beakta en total invaliditet av minst
30 procent, påtalar, att anstaltens förslag saknar bestämmelse, som reglerar
det fall, att någon är behäftad med två eller flera skador, som var för sig
medför rätt till livränta.
Försäkringsrådet föreslår vidare att den enligt olycksfallsförsäkringslagen
och fiskarförsäkringsförordningen för fall efter 1948 samt enligt
yrkesskadeförsäkringslagen gällande maximeringsregeln för sammanlagda
årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande — 5/o av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst — skall tillämpas genomgående och inte såsom enligt riksförsäkringsanstaltens
förslag endast för fall, som inträffat efter ingången
av år 1949.
Enligt vad försäkringsrådet framhåller medför utformningen av riksförsäk
ringsans tältens förslag att utbyte mot engångsbelopp skall kunna äga
rum jämväl beträffande livränteförhöjningen. Stadgande saknades emel
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
lertid i förslaget för det fall att före omregleringens ikraftträdande livränta
jämte ersättningstillägg delvis utbytts mot ett kapital för en gång. På
grund härav föreslår försäkringsrådet ett stadgande av innebörd att den
omreglerade livräntan bestämmes så, att den svarar mot den icke kapitaliserade
delen av den ursprungliga livräntan jämte tillägg.
I fråga om besvärsrätten framhåller försäkringsrådet i huvudsak följande.
Formuleringen av 1 § i författningsutkastet synes innebära, att rådets befogenhet
att handlägga ärenden angående omreglering av livräntor enligt
fiskarförsäkringsförfattningarna skulle bero på vad som är stadgat i grundförfattningarna.
Därvid må framhållas, att rådet icke har sådan befogenhet
beträffande själva ersättningsrätten till livräntor enligt 1908 års kungörelse,
men väl — på grund av särskilt stadgande i 14 § förordningen den
2 juni 1950 (nr 295) — beträffande ärenden rörande utgivande av tillägg
å sådana livräntor.
I fråga om livräntor enligt 1918 års förordning vidtogs genom förordning
den 5 maj 1939 (nr 143) sådan ändring i 11 § fiskarförsäkringsförordningen,
att rådet fick befogenhet att handlägga ärenden rörande tillämpningen
av sistnämnda förordning. Ändringen ägde dock icke tillämpning i
fråga om beslut, vilka meddelats före den 1 juli 1939. På grund härav kan
viss tvekan råda, huruvida rådet kan komma att äga befogenhet att handlägga
ärenden rörande omreglering av livräntor, som tillkommit genom beslut
före den 1 juli 1939. Genom stadgande i 7 § förordningen den 2 juni
1950 (nr 296) har rådet tillerkänts befogenhet att handlägga ärenden
rörande tillägg å samtliga livräntor enligt 1918 års förordning.
Under åberopande av vad sålunda anförts och då det syntes försäkringsrådet
motiverat att rådet tillerkändes befogenhet att handlägga samtliga
ärenden rörande tillämpningen av den föreslagna förordningen, föreslås,
att ett särskilt stadgande om denna befogenhet intages i författningstexten.
Från försäkringsrådets yttrande må i övrigt nämnas att rådet påpekar
att utformningen av riksförsäkringsanstaltens författningsutkast möjligen
syntes tyda på att anstalten utgått ifrån att ikraftträdandet av den föreslagna
förordningen skulle bestämmas till den 1 januari 1956. Det borde
därvid enligt rådets mening observeras, att förordningarna den 2 juni 1950
(nr 295 och 296) vore i kraft efter den 31 december 1955 i avseende å tilllägg''
å livräntor enligt fiskarförsäkringen. För undvikande av dubbelersättning
borde således ikraftträdandet icke bestämmas till sådan tidpunkt, att
den föreslagna förordningen erhölle retroaktiv verkan.
Sveriges fiskares riksförbund uttalar inledningsvis.
De olika förordningarna om särskild försäkring för fiskare mot skador
till följd av olycksfall ha onekligen under de gångna åren varit av stort
värde. Vår uppfattning är dock att de utgående förmånerna i regel varit
låga, och i vissa fall allt för låga, vilket torde kunna sättas i samband med
vissa svårigheter beträffande avvägningen härav i förhållande till storleken
av avgifter och statsbidrag. Å ena sidan har man nämligen haft att avpassa
avgifter och förmåner efter de inom fisket rådande speciella förhål
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
15
landena med genomsnittligt låga och därtill mycket varierande arbetsförtjänster.
Även har man givetvis måst ta hänsyn till att avgifterna icke blev
allt för betungande, vilket skulle kunna motverka önskemålen om största
möjliga anslutning. Å andra sidan har man helt naturligt strävat efter att
begränsa de statliga bidragen. Dessa förhållanden ha satt sina tydliga spår
i klassindelningen, ty ännu vid 1954 års slut var den högsta försäkringsbara
år sförtjänsten så låg som 2 400 kronor.
Att nämnda högsta klass ingalunda motsvarade det verkliga försäkringsbehovet
bevisades enligt förbundets åsikt bl. a. av att som komplettering
till den av en av fiskarorganisationerna tecknade kollektiva olycksfallsförsäkringen
enligt yrkesskadeförsäkringslagen — med en årlig arbetsförtjänst
av 2 000 kr. — tecknats tilläggsförsäkringar för arbetsförtjänstbelopp
varierande mellan 3 000 och 12 000 kr. De lägsta arbetsförtjänsterna
i dessa fall vore alltså högre än den högsta klassen i den särskilda fiskarförsäkringen.
De hittillsvarande ersättningarna kunde således anses ha
varit orimligt låga i förhållande till det allmänna ekonomiska läget under
senare år, varför en förbättring vore synnerligen önskvärd.
Riksförsäkringsanstaltens förslag syntes förbundet vara väl genomtänkta
och framför allt lätta att genomföra. Även med de föreslagna förbättringarna
bleve förmånerna låga. De komme att ligga på en betydligt lägre nivå
än livräntorna från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen för anställda.
Enligt förbundets uppfattning vore större förhöjningar än de föreslagna
mycket önskvärda.
Förbundet, som tillstyrker riksförsäkringsanstaltens system för höjningen
av ersättningarna, framhåller slutligen önskvärdheten av att en
motsvarande uppräkning om möjligt genomföres även beträffande livräntor
vid mindre än 30 procents invaliditet.
Departementschefen
En genomgående princip i den svenska sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen
har varit, att varje ersättningstagare fått sina förmåner från
försäkringen utmätta enligt de regler, som gällde då skadan inträffade.
Ersättningarna har till följd härav i allmänhet varit lägre ju längre tillbaka
i tiden olycksfallet legat. I syfte att ge viss kompensation för stegrade
levnadskostnader och att åstadkomma en viss utjämning av den skillnad
1 ersättningsnivån, som uppkommit mellan skadefall från olika tider, har
utgivits olika slags tillägg av statsmedel. Fr. o. m. den 1 juli 1950 har
härutinnan gällt de båda i det föregående omnämnda förordningarna den
2 juni 1950, nr 295 och 29G, om s. k. ersättningstillägg av statsmedel.
Vid 1955 års riksdag beslöts i anledning av propositionerna nr 156 och
158, att systemet med ersättningstillägg skulle överges och att vissa äldre
ersättningar i stället skulle på försäkringens egen bekostnad omregleras
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
enligt helt nya principer. Omregleringen, som innebar en i vissa fall mycket
betydande uppräkning av i första hand livräntor, omfattade ersättningar på
grund av obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete och vissa yrkessjukdomar.
Dessutom avsåg omregleringen vissa fall, då enligt särskilda författningar
ersättningsplikt förelåg för staten in. fl. Däremot omfattade omregleringen
— i motsats till ersättningstilläggen enligt 1950 års båda nyssnämnda
förordningar — icke ersättningar, som vid olycksfall i arbete utgår enligt
1908 års fiskarförsäkringskungörelse eller 1918 års fiskarförsäkringsförordning.
Såsom tidigare framhållits avser sistnämnda båda författningar
frivillig försäkring.
I samband med att riksdagen antog de genom nyssnämnda propositioner
framlagda förslagen till omreglering, beslöt riksdagen att hos Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till en av statsmedel bekostad förbättring av sådana
livräntor, som på grund av olycksfall i arbete utgår enligt 1908 och 1918
års fiskarförsäkringsförfattningar. Av det riksdagsutskott som behandlade
ärendet och vars utlåtande godkändes av riksdagen — sammansatta statsoch
andra lagutskottet, utlåtande nr 1 — framhölls i fråga om fiskarförsäkringen
i huvudsak följande. På grund av den stora betydelse fiskerinäringen
hade för landet och de särskilda förhållanden, varunder fiskarbefolkningen
i allmänhet levde och utövade sin näring, hade statsmakterna
velat bereda fiskarna möjlighet att mot en ringa kostnad tillförsäkra sig
själva eller sina efterlevande en viss ekonomisk trygghet vid skador till
följd av olycksfall i arbete. Staten hade därför ansett sig böra i avsevärd
omfattning bidraga till täckande av kostnaderna för de vid sådana olycksfall
utgående ersättningarna. Syftet härmed torde ha varit att fiskarna
och deras anhöriga vid olycksfall i arbete genom försäkringen skulle erhålla
ett sådant ekonomiskt bidrag att de kunde anses tillförsäkrade fortsatta
existensmöjligheter. Eftersom realvärdet av ersättningarna till följd
av de stegrade levnadskostnaderna nedgått, kunde nämnda syftemål icke
förverkligas, om någon kompensation icke lämnades. Statens bidrag till
fiskarförsäkringen hade i verkligheten blivit lägre än vad man utgick
ifrån då avgifterna för försäkringen fastställdes.
På uppdrag av Kungl. Maj :t har riksförsäkringsanstalten utrett hithörande
spörsmål och avgivit förslag till en av statsmedel bekostad uppräkning
av vissa livräntor, som i anledning av olycksfall i arbete utgår
enligt 1908 och 1918 års författningar.
Enligt min mening kan staten självfallet inte åtaga sig att i vanliga fall
utgiva kompensation för värdeminskning å ersättningar på grund av frivillig
försäkring. Av skäl som anförts av utskottet är det emellertid rimligt att ge
fiskarförsäkringen en särställning härutinnan. Staten har redan åtagit sig
att genom s. k. ersättningstillägg utfylla vissa fiskarförsäkringslivräntor
och en ytterligare förhöjning på statens bekostnad synes nu böra komma
till stånd.
17
Kungi. Maj.ts proposition nr 62 år 1956
Beträffande den kostnadsram, inom vilken uppräkning av ersättningarna
bör ske, har riksförsäkringsanstalten ansett det motiverat, att
statsverket påtager sig förpliktelser motsvarande ett kapitalvärde av omkring
0,45 milj. kronor. Till motivering härav har anstalten anfört, att av
de kostnader under åren 1942—1954, som ansetts skola bestridas till ungefär
lika delar genom försäkringsavgifter och statsbidrag, 1,83 milj. kronor
täckts av försäkringsavgifter och 0,94 milj. kronor av statsbidrag. Halva
milj. kronor statsbidragsbeloppet. Vid sina beräkningar har anstalten ansett
sig böra från statens utgifter för dyrtids- och ersättningstillägg.
Statskontoret och försäkringsrådet har godtagit den av riksförsäkringsanstalten
föreslagna kostnadsramen, medan Sveriges fiskares riksförbund
ansett större ersättningsförhöjningar än de föreslagna vara önskvärda.
Om man genom en matematisk jämförelse mellan försäkringsavgifter
och statsbidrag vill söka fastställa det belopp, som staten ytterligare bör
tillskjuta, kan det ifrågasättas, huruvida inte jämförelsen rätteligen bör
avse försäkringens hela giltighetstid i stället för att begränsas till åren
1942—1954. Vidare kan det ifrågasättas, om anledning finns att — såsom
anstalten gjort — vid jämförelsen bortse från att staten för ersättningsförbättringar
i form av dyrtids- och ersättningstillägg redan satsat ca 0,15
milj. kronor för tiden t. o. in. 1954 och ett par tiotusental kronor för tiden
därefter. Det kapitalbelopp om 0,45 milj. kronor, som riksförsäkringsanstalten
räknat fram, utgör merkostnaden för den föreslagna omregleringen,
dvs. statens kostnader utöver kapitalvärdet av nu utgående ersättningstillägg.
Detta kapitalvärde torde uppgå till ca 0,2 milj. kronor. Emellertid
anser jag, att rent matematiska beräkningar inte bör vara avgörande
för vad staten ytterligare bör satsa i förevarande hänseende. Den av anstalten
föreslagna kostnadsramen synes mig i stort sett böra godtagas,
och jag förordar därför att staten åtager sig ökade förpliktelser motsvarande
ett kapitalvärde av bortåt 0,45 milj. kronor.
Vad härefter beträffar frågan vilka livräntor som bör uppräknas
ansluter jag mig till riksförsäkringsanstaltens uppfattning att
man liksom vid omregleringen av ersättningar enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
i första hand bör tillgodose livräntetagare, som är mer än
andra beroende av livräntorna för sin försörjning, nämligen sådana höggradigt
invalidiserade personer och änkor som inte uppnått folkpensionsåldern
samt barn. Liksom statskontoret och försäkringsrådet tillstyrker
jag därför riksförsäkringsanstaltens förslag att uppräkningen skall avse
livräntorna till invalider under 67 år med en nedsättning av arbetsförmågan
av minst 30 procent, till änkor under samma åldersgräns samt till
barn. Sveriges fiskares riksförbunds önskemål om en motsvarande upp2
— Biliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 62.
summan härav
1,83 + 0,94
1,385 milj
kronor, överstiger med 0,445
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 62 ur 1956
räkning beträffande livräntor vid mindre än 30 procents invaliditet kan
jag icke biti''äda.
I likhet med riksförsäkringsanstalten och samtliga remissinstanser anser
jag, att man i skadefall före den 1 juli 1942 bör bibehålla nuvarande
tjuguprocentiga tillägg å livräntor till invalider över 67 år med minst
30 procents invaliditet, till änkor över 67 år och till föräldrar.
Beträffande frågan vilken metod som bör användas för
uppräkningen är riksförsäkringsanstalten och remissinstanserna ense
såtillvida, att 1954 års yrkesskadeförsäkringslags regler om kompensationsgrad
bör tillämpas å en förhöjd årlig arbetsförtjänst. Denna kompensationsgrad
är för här ifrågavarande invalider samt änkor förmånligare
än den som gäller för fiskarförsäkringsfall, vilka inträffat före den 1
januari 1949.
I fråga om förhöjningen av den årliga arbetsförtjänsten har däremot
framförts skilda meningar. Enligt riksförsäkringsanstaltens av statskontoret
och Sveriges fiskares riksförbund tillstyrkta förslag bör — såvitt
gäller livräntor enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning — arbetsförtjänsten
höjas med en tredjedel i fall från åren 1949—1954, med hälften
i fall från tiden den 1 juli 1942—den 31 december 1948 samt med två
tredjedelar i fall från tiden före den 1 juli 1942. Försäkringsrådet däremot
anser att arbetsförtjänsten i varje försäkringsklass bör höjas med samma
procenttal oberoende av när olycksfallet inträffat. Enligt vad jag inhämtat
skulle detta med den av riksförsäkringsanstalten föreslagna kostnadsramen
innebära, att samtliga arbetsförtjänstbelopp höjdes med 40 procent.
Hur de, som tecknat försäkring enligt 1918 års förordning, fördelat sig
på olika försäkringsklasser framgår av följande uppställning.1
Såsom framgår av denna uppställning och det siffermaterial, som redovisats
i propositionen nr 156 till 1955 års riksdag, har ersättningsnivån
inom fiskarförsäkringen ej varierat på samma sätt som inom den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen. Förutsättningar torde därför inte föreligga
för att vid omreglering av fiskarförsäkringslivräntorna gradera höjningarna
på samma sätt som skett i fråga om livräntorna enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag,
dvs. genom en höjning av de individuella arbetsförtjänsterna
i relation till förändringarna årsvis av medelarbetsförtjänsten
för dem som blivit invalider genom olycksfall i arbete. En gradering i förhållande
till medeltalen årsvis av de arbetsförtjänster, som inom fiskarförsäkringen
lagts till grund för livräntornas beräkning, bör inte heller
komma i fråga, enär antalet skadefall varje år inte varit större än att
nämnda medeltal påverkas av tillfälligheter.
Den av försäkringsrådet föreslagna metoden är visserligen enkel men
leder till resultat, som enligt min mening inte kan anses tillfredsställande.
1 Se s. 19.
Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1956
19
År
Antal försäkrade vid varje års slut för en arbetsförtjänst av kr.
600
900
1 200
1 500
1 800
2 100
2 400
Klass 1
Klass 2
Klass 3
Klass 4
Klass 5
Klass 6
Klass 7
1918
47
99
1 155
1919
158
225
2 562
1920
127
178
2 401
1921
no
153
2 250
1922
95
144
2 583
1923
91
146
3 227
1924
84
137
3 741
1925
78
130
4 119
1926
54
108
4 344
1927
49
102
4 571
1928
49
100
4 946
1929
58
95
5 765
1930
118
137
6 278
1931
165
126
6 839
1932
118
113
7 174
1933
125
105
7 203
1934
105
94
7 272
1935
98
105
7 500
1936
91
96
7 772
1937
103
87
7 894
1938
100
90
7 935
1939
87
91
7 851
1940
83
81
7 497
1941
76
78
7 981
1942
79
80
7 226
63
740
64
1 298
1943
99
100
6 852
207
1 474
in
1 891
1944
93
92
6 526
228
1 906
122
2 078
1945
78
85
6 139
239
2 259
155
2 344
1946
90
81
5 724
252
2 519
165
2 531
1947
91
71
5 331
251
2 664
185
2 669
1948
82
63
5 102
243
2 797
203
2 813
1949
79
61
4 778
271
3 135
242
3 187
1950
73
60
4 500
267
3 150
220
3 189
1951
69
59
4 241
253
3 069
225
3 245
1952
60
56
3 992
235
2 982
227
3 448
1953
60
53
3 787
232
2 942
249
3 585
1954
65
53
3 602
211
2 815
234
3 576
Man kan — för att ta ett exempel — inte bortse från den skillnad som
föreligger mellan en försäkring, som på 1920-talet tecknats i klass 3
(1 200 kronor), och en under 1950-talet tecknad försäkring i samma klass.
I förra fallet har fiskaren berett sig högsta medgivna försäkringsskydd;
och en arbetsinkomst av 1 200 kronor var på 1920-talet relativt vanlig bland
dem som omfattades av olycksfallsförsäkringslagen. I senare fallet har
fiskaren däremot försäkrat sig för ett belopp, som låg betydligt under det
högsta medgivna och långt under inkomsterna på 1950-talet för fullt arbetsföra
och yrkesverksamma arbetstagare. Skälen för att uppräkna den årliga
arbetsförtjänsten är därför betydligt starkare i fallet från 1920-talet än
i fallet från 1950-talet. Om försäkringsrådets förslag godtoges, skulle följden
bli, att fiskarlivränta för olycksfall under åren 1952—1954 skulle höjas
med 40 procent. Som jämförelse kan nämnas, alt 1955 års omrcglering
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
medför att livräntorna enligt olycksfallsförsäkringslagen i skadefall från
samma år höjes med endast 10 procent. En så stor skillnad i uppräkningen
för de båda kategorierna synes inte motiverad.
En metod som — i likhet med den av riksförsäkringsanstalten föreslagna
— graderar livränteförbättringarna med hänsyn till penningvärdeutvecklingen
anser jag lämpligast. En långt gående schematisering bör därvid
ske. I riksförsäkringsanstaltens förslag har livräntetagarna indelats i
tre grupper beroende på tidpunkten för olycksfallets inträffande. Gränserna
mellan de olika grupperna har härvid satts vid halvårsskiftet 1942,
då försäkringen utökades med 4 klasser, och vid årsskiftet 1948/49, då en
förbättrad kompensationsgrad infördes i vissa fall. De förskjutningar i
försäkringsstockens sammansättning, som nyssnämnda uppställning visar,
motiverar inte några andra gränser än de sålunda föreslagna. Å andra sidan
är förskjutningarna vid dessa gränser så obetydliga, att det inte är rimligt
med några större skillnader i fråga om uppräkningen av arbetsförtjänsterna
för fall omedelbart före och efter en gräns. Vad nyss anförts
angående den höjning, som 1955 års omreglering av livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen
för skadefall från åren 1952—1954 innebär, talar för
en viss begränsning av den av riksförsäkringsanstalten nu föreslagna uppräkningen
av arbetsförtjänsten i fiskarförsäkringsfallen inom gruppen
1949—1954.
På grund av vad sålunda anförts föreslår jag att arbetsförtjänsten höjes
med en fjärdedel i fall från åren 1949—1954, med hälften i fall från tiden
den 1 juli 1942—den 31 december 1948 samt med tre fjärdedelar i fall
från tiden före den 1 juli 1942. Arbetsförtjänsten bör dock i mellangruppen
inte i något fall få uppräknas till högre belopp än i klass 7 i fallen
från 1949—1954 eller 3 000 kronor.
Med hänsyn till att det av mig förordade systemet innebär en långt
gående schematisering torde anledning saknas att — såsom statskontoret
föreslagit — begränsa uppräkningen i klasserna 6 och 7. Den nyss föreslagna
maximeringen till 3 000 kronor får f. ö. i viss utsträckning en liknande
effekt som den av statskontoret önskade.
Följande tabell innehåller några exempel på resultatet av den av mig
förordade omregleringen i fall då livräntetagaren är under 67 år1.
Beträffande livräntor enligt 1908 års fiskarförsäkringskungörelse biträder
jag riksförsäkringsanstaltens förslag att livränta skall utgå efter samma
regler som livränta enligt försäkringsklass 2 i 1918 års förordning, såvitt
avser olycksfall under tiden före den 1 juli 1942.
I fråga om kostnaderna för omregleringen innebär mitt förslag inte
någon mera betydande ändring i förhållande till riksförsäkringsanstaltens.
Kapitalvärdet av de av mig förordade förbättringarna torde nämligen kunna
uppskattas till ca 0,41 milj. kronor och första årets merutgifter till ca 41 000
kronor.
1 Se s. 21.
Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år i956
21
Försäkringsklass 3 (1 200 kr.)
Försäkringsklass 7 (2 400 kr.)
Kategori av fall
Urspr.
livr.
Urspr. livr.
+ ers. till.
Förslaget
Urspr.
livr.
Urspr. livr.
+ ers. till.
Förslaget
100 % inv.
olf. före 1/7 42 ....
800
1480
1 925
—
—
—
» 1/7 42—48 ...
800
1280
1 650
1 600
2 200
2 750
» 49—50 . . .
1 100
1 375
1 375
2 200
2 200
2 750
, 51—54 ...
1 100
1 100
1 375
2 200
2 200
2 750
60 % inv.
olf. före 1/7 42 ... .
480
792
1 085
—
—
—
» 1/7 42—48 . . .
480
672
930
960
1 240
1 550
* 49—50 ...
620
744
775
1 240
1240
1550
* 51—54 . . .
620
620
775
1240
1 240
1 550
30 % inv.
olf. före 1/7 42 ....
240
324
455
—
—
—
* 1/7 42—48 . . .
240
288
390
480
520
650
» 49—54 . . .
260
260
325
520
520
650
änkelivr.
olf. före 1/7 42 ....
300
450
700
—
—
—
» 1/7 42—48 ...
300
390
600
600
780
1000
» 49—54 . . .
400
400
500
800
800
1 000
barnlivr.
olf. före 1/7 42 ____
200
240
350
—
—
—
» 1/7 42—48...
200
200
300
400
400
500
» 49—54 .. .
200
200
250
400
400
500
På grundval av de principer jag i det föregående förordat har inom
socialdepartementet utarbetats bilagda förslag till förordning angående omreglering
av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olgcksfallsförsäkring
för fiskare. Beträffande detta förslag torde endast följande behöva
ytterligare nämnas.
I 1 § fastslås att bestämmelserna i 1908 års kungörelse och 1918 års
förordning alltjämt skall tillämpas i den mån annorlunda inte stadgas i
förevarande omregleringsförordning.
De av mig föreslagna huvudreglerna angående omregleringen har intagits
i författningsförslagets 2—4 §§, medan i 5 § upptagits bestämmelser,
som innebär att det i vissa äldre fall hittills utgående tjuguprocentiga
tillägget behålles.
Försäkringsrådet har föreslagit alt i förordningen skall intagas ett stadgande
för det fall att före omregleringens ikraftträdande livränta jämte
ersättningstillägg delvis uthytts mot ett kapital för eu gång. Enligt vad jag
inhämtat från riksförsäkringsanstalten finnes emellertid inga sådana löpande
livräntefall, som gör det aktuellt att i förordningen införa ett stadgande
av angivet innehåll.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
Vidare har försäkringsrådet påtalat att riksförsäkringsanstaltens förslag
saknar bestämmelse, som reglerar det fall, att någon drabbats av två eller
flera skador, som var för sig medför rätt till livränta. Från riksförsäkringsanstalten
har jag inhämtat, att å invalidlivränta från fiskarförsäkringen
för närvarande icke i något fall utgår ersättningstillägg med tillämpning
av bestämmelserna om hänsynstagande till livräntor enligt andra författningar.
Specialregler för dylika fall är därför icke påkallade. Enligt vad
jag vidare inhämtat uppbär för närvarande två invalider under 67 år f iskar - försäkringslivräntor för vardera två olycksfall. I det ena fallet utgår livräntorna
efter en nedsättning av arbetsförmågan med respektive 20 och
662/3 procent och i det andra efter respektive 10 och 20 procent. Ett fullt
rimligt resultat torde uppnås om livräntan efter 662/3 procent omregleras
i enlighet med vad som föreslagits i det föregående och nuvarande ersättningstillägg
fortsättningsvis utges på de tre övriga livräntorna. För att detta
skall bli möjligt har övergångsbestämmelserna utformats på samma sätt
som motsvarande bestämmelser i 1955 års omregleringsförfattningar. Den
sålunda valda formuleringen är motiverad även med tanke på eventuella
fall, då den skadade försämras.
Den för skadefall efter utgången av år 1948 gällande maximeringsregeln
för sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande — 5/e av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst — bör såsom försäkringsrådet föreslagit
gälla även de äldre fallen. Ett stadgande härom har intagits i 6 §.
Till livräntetagare bör vid förnyat sjukdomstillstånd utgå förutom sjukpenning
— som ju ej omfattas av förevar ande omreglering — jämväl det
belopp, som motsvarar skillnaden mellan den omreglerade livräntan och
grundlivräntan. Av riksförsäkringsanstalten föreslaget stadgande härom
har intagits i 7 §.
I likhet med remissinstanserna tillstyrker jag riksförsäkringsanstaltens
förslag att yrkesskadeförsäkringslagens regler om proteser och om vårdbidrag
till hjälplösa invalider skall tillämpas å fiskarförsäkringsfall. Likaså
godtager jag förslaget om att de livräntetillägg av statsmedel, som utgår
i krigsskadefall enligt den i det föregående nämnda kungörelsen den 30
april 1942, inte skall beröras av omregleringen. Stadganden härom har
intagits i 8 och 9 §§.
Försäkringsrådet synes böra tillerkännas befogenhet att såsom besvärsinstans
handlägga samtliga ärenden rörande tillämpningen av förordningen.
Bestämmelser härom har intagits i 11 §.
Förordningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1956.
Vad slutligen beträffar anslagsfrågan så har riksförsäkringsanstalten
(skr. 30/8 1955) beräknat kostnaderna under budgetåret 1956/57
för tillägg enligt 1950 års förordningar å fiskarlivräntor till 22 000 kronor.
Såsom nämnts har anstalten uppskattat kostnadsökningen på grund av
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956
den av anstalten föreslagna omräkningen av fiskarlivräntorna till 45 000
kronor. I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 102) har
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1956/57 till Bidrag till fiskares försäkring beräkna
ett förslagsanslag av (22 000 + 45 000) 67 000 kronor. Vid den av mig föreslagna
omregleringen torde anslaget kunna beräknas till (22 000 + 41 000)
63 000 kronor.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels antaga förenämnda inom socialdepartementet upprättade förslag till
förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare,
dels ock för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln till Bidrag till
fiskares försäkring anvisa ett förslagsanslag av 63 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Karin Wickström
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1956:253 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om omslag för budgetåret 1956/57 till inredning och utrustning av nya lokaler vid musikaliska a1 i texten
- SU 1956:104 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för budgetåret 1956/57 till bidrag till fiskares försäkring. s. 1 i texten
- Rskr. 1956:195 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderst a1 i texten
- 2LU 1956:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olgcksfall s. 1 i texten