Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare, m. m

1956-01-20 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:62, Med förslag till förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1956

1

Nr 62

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående omreglering av vissa ersättningar på

grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare,

m. m.; given Stockholms slott den 20 januari 1956.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till förordning angående omreglering av

vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för

fiskare,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att de enligt två förordningar den 2 juni 1950

utgående tilläggen av statsmedel till vissa ersättningar enligt 1908 års kungörelse

och 1918 års förordning angående en särskild för fiskare avsedd

försäkring mot skada till följd av olycksfall skall avlösas genom en omreglering

innebärande uppräkning av ersättningarna efter i huvudsak följande

grunder. Livräntorna enligt 1918 års förordning till invalider under 67 år

med en nedsättning av arbetsförmågan om minst 30 procent, till änkor

under samma åldersgräns samt till barn omräknas med tillämpning av

reglerna i 1954 års yrkesskadeförsäkringslag efter det att den försäkrade

arbetsförtjänsten höjts med tre fjärdedelar i fall från tiden före den 1 juli

1942, med hälften i fall från tiden den 1 juli 1942—den 31 december 1948

och med en fjärdedel i fall från åren 1949—1954. Enahanda uppräkning av

livräntor enligt 1908 års kungörelse föreslås skola ske på grundval av eu

arbetsförtjänst motsvarande den mellersta av de tre ursprungliga försäkringsklasserna

i 1918 års förordning eller 900 kr.

Omregleringen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1956.

Anslag äskas för budgetåret 1956/57 med 63 000 kronor till Bidrag till

fiskares försäkring.

1-—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 62.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kiingl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

Förslag

till

Förordning

angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd

olycksfallsförsäkring för fiskare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Livränta, som i anledning av olycksfall i arbete utgår enligt kungörelsen

den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd

försäkring mot skada till följd av olycksfall eller enligt förordningen den

11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring

mot skada till följd av olycksfall, skall under tillämpning i övrigt av vad

i nämnda författningar är stadgat omregleras enligt vad nedan sägs.

2 §•

Vid tillämpning av 3 och 4 §§ denna förordning skall den skadades årliga

arbetsförtjänst anses utgöra

a) när livränta utgår enligt kungörelsen den 2 oktober 1908: ettusenfemhundrasjuttiofem

kronor och

b) när livränta utgår enligt förordningen den 11 juni 1918: det i förordningen

angivna beloppet för den skadades försäkringsklass, ökat med

tre fjärdedelar om olycksfallet inträffat före den 1 juli 1942, med hälften

om olycksfallet inträffat under tiden den 1 juli 1942—den 31 december 1948

samt med en fjärdedel om olycksfallet inträffat senare, dock i intet fall

högre belopp än tretusen kronor.

3 §•

Livränta till skadad för tid till och med den månad, under vilken han

fyller sextiosju år, skall motsvara

a) vid förlust av arbetsförmågan: elva tolftedelar av hans årliga arbetsförtjänst

och

b) vid nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar: ett mot

graden av nedsättningen svarande belopp av den årliga arbetsförtjänsten,

minskat med en tolftedel av denna.

4 §.

Livränta till efterlevande make skall för tid till och med den månad,

under vilken maken fyller sextiosju år, motsvara en tredjedel av den ska
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

dades årliga arbetsförtjänst, och livränta till barn eller adoptivbarn skall

motsvara en sjättedel av den årliga arbetsförtjänsten.

ingår maken före fyllda sextio år nytt äktenskap, utgives ett belopp för

en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan.

5 §•

Förorsakar olycksfall, som inträffat före den 1 juli 1942, förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av densamma med minst tre tiondelar,

skall livräntan till den skadade för tid efter utgången av den månad, under

vilken han fyllt sextiosju år, förhöjas med tjugu procent av livräntans

belopp.

Enahanda förhöjning skall ske av livränta, som i anledning av olycksfall

före den 1 juli 1942 utgives till efterlevande make för tid efter utgången

av den månad, under vilken maken fyllt sextiosju år, eller till fader, moder

eller adoptant.

6 §•

Skulle samtliga livräntor till efterlevande överstiga fem sjättedelar av

den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt 2 §, skola livräntorna,

så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas proportionellt så att de tillhopa

uppgå till nyssnämnda andel av arbetsförtjänsten; dock skola livräntor

till make, barn och adoptivbarn utgå före livräntor till andra efterlevande.

7 §•

Livränteförhöjning enligt denna förordning skall utgå utan hinder av

att livräntan för viss tid utbytes mot sjukpenning.

8 §•

Beträffande ersättning för särskilda hjälpmedel samt vårdbidrag till livräntetagare

skall tillämpas vad som sägs i 12 § andra stycket och 17 §

lagen om yrkesskadeförsäkring; och skall vad härutinnan finnes stadgat i

förordningen den 11 juni 1918 ej längre gälla.

9 §•

Bestämmelserna i denna förordning skola icke föranleda ändring av livräntetillägg,

som utgives i anledning därav, att olycksfallet förorsakats av

krigsåtgärd.

10 §.

I fråga om ersättning, som enligt Konungens förordnande utgives enligt

grunderna i förordningen den 11 juni 1918, skall vad som stadgas i denna

förordning äga motsvarande tillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

11 §•

Över riksförsäkringsanstaltens beslut i ärende enligt denna förordning

må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit

till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhållit

kännedom om beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan ej förts, till prövning upptaga

ärende som avses i första stycket.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

I fråga om försäkringsrådets behandling av ärende enligt denna förordning

skall gälla vad som stadgas i 6 § lagen om försäkringsrådet.

12 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna förordning, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen

bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1956 men äger icke tillämpning

å ersättning, som belöper å tid dessförinnan.

Genom denna förordning upphävas förordningen den 2 juni 1950 (nr

295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete m. m. och förordningen samma dag (nr 296)

om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni

1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada

till följd av olycksfall, såvitt angår tillägg till ersättning, vilken skall omregleras

enligt denna förordning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 januari

1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om omreglering

av livräntor enligt 1918 års fiskarförsåkringsförordning m. m. samt anför.

Genom propositionerna nr 156 och 158 föreläde Kungl. Maj :t 1955 års

riksdag förslag till omreglering av vissa ersättningar på grund av obligatorisk

försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag in. m. Riksdagen

(sammansatt stats- och andra lagutskotts uti. nr 1; skr. nr 293) antog förslagen

med vissa smärre ändringar och anhöll samtidigt, att Kungl. Maj :t

måtte förelägga 1956 års riksdag förslag till en av statsmedel bekostad förbättring

av livräntor, som på grund av olycksfall i arbete utgår enligt 1908 års

fiskarförsältringskungörelse och 1918 års fiskarförsåkringsförordning. Med

anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t den 17 juni 1955 åt riksförsäkringsanstalten

att verkställa utredning av ifrågavarande spörsmål. Riksförsäkringsanstalten

har därefter med skrivelse den 30 september 1955 inkommit

med förslag i ämnet.

Riksförsäkringsanstaltens förslag har remissbehandlats i sedvanlig ordning

och jag anhåller nu att få upptaga ärendet till behandling.

Bestämmelser om olycksfallsförsäkring för fiskare

Före den 1 januari 1955, då lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

trädde i kraft, fanns en av statsmakterna anordnad frivillig

olycksfallsförsäkring för en speciell grupp av självständiga företagare, nämligen

för fiskare. Härutinnan gällde först kungörelsen den 2 oktober 1908

angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av

olycksfall (nr 100 s. 2; ändr. 87/1911). Denna kungörelse avlöstes 1''r. o. m.

den 1 juli 1918 av förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för

fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr 375; ändr.

131/1922, 216/1926, 143/1939, 120/1942 och 425/1948). Förordningen upphävdes

i samband med ikraftträdandet av yrkesskadeförsäkringslagen. Både

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

kungörelsen och förordningen gäller alltjämt i fråga om skadefall, som

inträffat under deras giltighetstid.

Enligt 1908 års kungörelse kunde svenska fiskare genom försäkring i

riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt grunderna i lagen den

5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

(nr 39) för skada genom olycksfall såväl i som utom arbetet. Kostnaden

för försäkringen skulle i första hand bestridas genom avgifter från de försäkrade,

men om dessa avgifter — som var till beloppet fixerade i kungörelsen

— bleve otillräckliga, skulle bristen fyllas av statsmedel. Till försäkringen

för olycksfall utom arbetet utgick emellertid inte statsbidrag.

Vid helinvaliditet utgjorde livräntan enligt denna kungörelse 300 kr.

för år, medan årslivräntan för efterlevande änka uppgick till 120 kr.

Enligt 1918 års förordning kunde svenska fiskare genom försäkring i

riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning vid olycksfall, som härflöte

från utövningen av fiskeyrket eller som uppstode vid försök att rädda människoliv

ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt utan att fiske därvid

bedreves. Försäkringen kunde förenas med tilläggsförsäkring för olycksfall

utom arbetet.

För försäkringen fanns intill den 1 juli 1942 tre försäkringsklasser, mellan

vilka den försäkringssökande hade fritt val. Den årliga arbetsförtjänst,

som lades till grund för livräntas beräkning, utgjorde i respektive klasser

600, 900 och 1 200 kr. Fr. o. m. den 1 juli 1942 tillädes fyra klasser med arbetsförtjänsterna

1 500, 1 800, 2 100 och 2 400 kr. För försäkring i någon av

de båda högsta klasserna krävdes, att försäkringstagarens årliga arbetsförtjänst

vid tiden för försäkringens meddelande kunde beräknas uppgå till

minst det för klassen gällande beloppet.

Beloppet av hel sjukpenning varierade efter 1942 års ändring från 1 kr.

10 öre för dag i lägsta klassen till 4 kr. 40 öre i den högsta; jämsides härmed

kunde sjukpenning från erkänd sjukkassa utgå. I fråga om invalidoch

efterlevandelivräntor samt andra försäkringsförmåner var grunderna

i 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete i huvudsak tillämpliga.

Till följd av en år 1948 vidtagen ändring i olycksfallsförsäkringslagen

(SFS nr 420/1948) gäller i fråga om vissa livräntor enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning

skilda beräkningsgrunder för olycksfall som inträffat

före och olycksfall som inträffat efter ändringens ikraftträdande den

1 januari 1949. Före ändringen utgjorde livränta vid helinvaliditet s/s av

den årliga arbetsförtjänsten, livränta vid partiell invaliditet motsvarande

lägre belopp och livränta till änka 1/4 av den årliga arbetsförtjänsten. De

nya beräkningsgrunderna innebar höjningar av livräntor vid minst 30

procents invaliditet i åldrarna 18—67 år samt för änkor. Livränta till helinvalid

mellan 18 och 67 års ålder utgör enligt dessa grunder w/lg av arbetsförtjänsten

och änkelivränta 1/3 av denna.

Till livräntor m. in. enligt fiskarförsäkringsförordningen i anledning av

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, utges jämlikt kungörelse den 30

april 1942 (nr 218) tillägg av statsmedel, motsvarande 50 procent av ersättningen.

Denna kungörelse föregicks av en kungörelse den 21 oktober 1939

(nr 755).

Avgifterna för försäkringar jämlikt 1918 års förordning — frånsett tillläggsförsäkringar

för olycksfall utom arbete — har varit till beloppen bestämda

i förordningen. Ursprungligen avsågs, att avgifterna skulle täcka

ungefär hälften av ersättningskostnaderna. Återstoden skulle täckas av

statsbidrag; i förordningen stadgades att, i den mån avgifterna befanns

otillräckliga för ersättningarnas bestridande, bristen skulle fyllas av statsmedel.

Avgifterna för utomarbetsförsäkringar hade riksförsäkringsanstalten

att fastställa så, att de täckte ersättningskostnaderna.

Genom en år 1922 beslutad ändring i förordningen sänktes de ursprungligen

bestämda avgifterna i de dåvarande tre klasserna till 6, 8 och 10 kr.

Erfarenheten från de första åren hade nämligen visat, att statens bidrag

blivit mindre än som avsetts (prop. nr 53/1922, s. 14 ff.).

Då försäkringen år 1942 utvidgades med fyra nya klasser, bestämdes avgifterna

i de båda högsta klasserna proportionsvis högre än för de övriga.

Denna relativa avgiftshöjning beräknades helt täcka de kostnader, som uppstod

på grund därav, att arbetsförtjänsterna i dessa klasser översteg 1 800

kr. Avgifterna i de ursprungliga tre klasserna bibehölls oförändrade, trots

att mer än halva kostnaden för åren 1922—1940 fått täckas av statsmedel;

exceptionella förhållanden — krigsåtgärder år 1940 — ansågs ha förelegat.

Nya överväganden beträffande avgifterna förekom år 1948 i samband med

den förbättring av ersättningsförmånerna, som då skedde på grund av de

samtidiga ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen. Ersättningskostnaderna

antogs komma att stiga med ungefär 10 procent. Vissa kalkyler tydde

emellertid på att någon ökning av förmånerna kunde äga rum utan att det

uppkomme någon rubbning av den förutsatta relationen mellan avgiiter

och kostnader. På grund därav bibehölls de i förordningen föreskrivna avgifterna

oförändrade (prop. nr 236/1948, s. 16).

Vid 1941 års riksdag beslöts, att såsom kompensation för levnadskostnadsstegringen

skulle av statsmedel utgå dyrtidstillägg å vissa livräntor

enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och ett flertal till denna anslutna

författningar. Vid 1944 års riksdag beslöts motsvarande dyrtidstillägg å

vissa livräntor enligt 1908 och 1918 års fiskarförsäkringsförfattningar.

För att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan skadefall från

olika tider infördes vid 1950 års riksdag s. k. crsättningstillägg av statsmedel,

vilka avlöste de tidigare dyrtidstilläggen. Ersättningstilläggen reglerades

i två författningar av den 2 juni 1950. Enligt förordningen den 2 juni

1950 om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete in. m. (nr 295; ändr. 251/1953) föreligger rätt

till crsättningstillägg å sjukpenning eller livränta, som utgår enligt 1901

och 1916 års i det föregående nämnda lagar eller enligt vissa därtill an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

knutna ersättningsförfattningar. Till de sistnämnda hör 1908 men ej 1918

års fiskarförsäkringsförfattning.

Ersättningstilläggen för skadad och för efterlevande make under 67 år

utges enligt följande tabell.

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan

är nedsatt med

Procentuellt

tillägg å

make- livränta

över 75 %

över 50 men

högst 75 %

30—50 %

före 1/1 1920.......

150

100

70

70

1/1 1920—31/12 1926 .

125

90

55

55

1/1 1927—31/12 1941 ......

100

65

45

45

1/1 1942—30/6 1946 ....

75

55

35

35

1/7 1946—31/12 1948 .....

60

40

20

30

1/1 1949—31/12 1950 .......

25

20

Sedan ersättningstagaren uppnått 67 års ålder och således blivit berättigad

till allmän ålderspension, utges ersättningstillägg endast i vissa äldre

skadefall, där dyrtidstillägg tidigare utgått. Ersättningstilläggen är i dessa

fall genomgående 20 procent. Å föräldra- och barnlivräntor utgår tillägg endast

i motsvarande äldre skadefall — före den 1 januari 1941 — och utgör

tillägget 20 procent.

1950 års förordning om ersättningstillägg har sedermera delvis upphävts

genom lagen den 17 juni 1955 (nr 469) angående omreglering av vissa ersättningar

enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete in. in. och vissa andra författningar (se SFS nr 470—472/1955)

men gäller alltjämt såvitt avser ersättningar enligt 1908 års fiskarförsäkringskungörelse.

Vid förlust av arbetsförmågan utgår sålunda till skadad

under 67 år livränta enligt denna kungörelse jämte ersättningstillägg med

tillhopa 750 kr. per år, medan årslivräntan jämte tillägg till änka under 67

år utgör 204 kr.

Genom förordningen den 2 juni 1950 om tillägg av statsmedel å vissa

livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (nr

296; ändr. nr 252/1953) höjdes även livräntorna enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning

med ersättningstillägg av statsmedel. Till skadade och

änkor under 67 år utgår tilläggen — efter ändringar år 1953 — enligt följande

tabell.

Tid varunder olycksfallet inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan

är nedsatt med

Procentuellt

tillägg å

make- livränta

över 75 %

över 50 men

högst 75 %

30—50 %

före 1/7 1942......

85

65

35

50

1/7 1942—31/12 1948 . . .

60

40

20

30

1/1 1949—31/12 1950 .....

25

20

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1956

Den i tabellen gjorda periodindelningen sammanhänger med att antalet

försäkringsklasser utökades år 1942 och att livräntegrunderna ändrades

fr. o. m. år 1949. Gällande maximibelopp för fall från åren 1951—1954 får

ej överskridas. I vissa äldre fall -—- sådana som inträffat före den 1 juli

1942 — utgår ett mot tidigare dyrtidstillägg svarande tillägg å 20 procent

till invalid över 67 år med en invaliditetsgrad av minst 30 procent, till

änkor över 67 år och till andra efterlevande.

Det är att märka, att ersättningstillägget beräknas ej blott på grundlivräntan

utan även på sådan förhöjning därav, som för olycksfall förorsakade

av krigsåtgärd ägt rum enligt den förut omnämnda kungörelsen den

30 april 1942 (nr 218).

I följande tabell anges för vissa kategorier under 67 år storleken av nu

utgående livräntor enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning, inklusive

ersättningstillägg men exklusive tillägg enligt 1942 års kungörelse.

Kategori av fall

Årlig arbetsförtjänst

600: —

900: —

1 200: —

1 500: —

1 800: —

2 100: —

2 400: —

100 % invaliditet

a) olf före 1/7 1942

740: —

1 110: —

1 480: —

b) olf 1/7 1942—

31/12 1948 ......

640: —

960: —

1 280: —

1 600: —

1 920: —

2 200: —

2 200: —

c) olf 1/1 1949—

31/12 1950 ......

687: 50

1 031: 25

1375: —

1 718: 75

2 062: 50

2 200: —

2 200: —

d) olf 1/1 1951—

31/12 1954 ......

550: —

825: —

1 100: —

1 375: —

1 650: —

1 925: —

2 200: —

30 % invaliditet

a) olf före 1/7 1942

162: —

243: —

324: —

b) olf 1/7 1942—

31/12 1948 ____

144: —

216: —

288: —

360: —

432: —

504: —

520: —

c) olf 1/1 1949—

31/12 1950 ____

130: —

195: —

260: —

325: —

390: —

455: —

520: —

d) olf 1/1 1951—

31/12 1954 ____

130: —

195: —

260: —

325: —

390: —

455: —

520: —

änkelivränta

a) olf före 1/7 1942

225: —

337: 50

450: —

b) olf 1/7 1942—

31/12 1948 ____

195: —

292: 50

390: —

487: 50

585: —

682: 50

780: —

c) olf 1/1 1949—

31/12 1950 ____

200: —

300: —

400: —

500: —

600: —

700: —

800: —

d) olf 1/1 1951—

31/12 1954 ____

200: —

300: —

400: —

500: —

600: —

700: —

800: —

Riksförsäkringsanstaltens utredning och förslag

Enligt vad riksförsäkringsanstalten upplyser utgick vid avgivandet av anstaltens

förslag 426 livräntor enligt 1918 års förordning på grund av olycksfall

i arbete. Antalet livräntor enligt 1908 års kungörelse utgjorde endast 18.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1956

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att av de kostnader under åren

1942—1954, som avsetts skola bestridas till ungefär lika delar genom försäkringsavgifter

och statsbidrag, 1,83 milj. kr. har täckts av avgifterna och

0,94 milj. kr. av bidragen. Vid denna jämförelse hade bortsetts från å ena

sidan de avgiftsdelar i de båda högsta försäkringsklasserna, som förutsatts

skola helt täcka vissa delar av kostnaderna, och å andra sidan utgifterna

dittills för ersättningsförhöjningarna vid krigsolycksfall (ca 0,2 milj. kr.)

samt för dyrtids- och ersättningstilläggen (ca 0,15 milj. kr.), vilka utgifter

statsverket helt påtagit sig. En betydande höjning av ersättningarna kunde

ske, om försäkringen tillfördes ytterligare statsbidrag till sådant belopp, att

de sammanlagda bidragen komme att stå i den avsedda proportionen till

kostnaderna för försäkringen. Riksförsäkringsanstalten ansåge det skäligt

att livräntorna förbättrades inom den kostnadsram, som ett sådant ytterligare

tillskott möjliggjorde.

Riksförsäkringsanstalten fortsätter:

Berörda tillskott kan anses närmast motiverat av att avgifterna, enligt

vad erfarenheten nu visat, kommit att ligga högre än som varit avsett. På

grund därav kunde ifrågasättas, om icke tillskottet borde disponeras för

proportionellt lika förhöjningar av de utgående förmånerna. Det synes

emellertid rimligt att, såsom skett beträffande uppräkningen av livräntor

enligt olycksfallsförsäkringslagen, giva företräde åt de allvarligaste fallen.

Vidare torde en viss gradering böra ske med hänsyn till penningvärdesutvecklingen.

Omregleringen av ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

tillgodoser i främsta rummet vissa grupper av livräntetagare, som äro mer

än andra beroende av livräntorna för sin försörjning, nämligen sådana höggradigt

invalidiserade personer och änkor, som icke uppnått folkpensionsåldern,

samt barn. Om de inom ovanberörda kostnadsram möjliga förbättringarna

av fiskarförsäkringens livräntor förbehållas motsvarande kategorier

av livräntetagare, kunna förbättringarna göras betydligt större, än

om medlen skulle tagas i anspråk även för mindre angelägna uppräkningar.

Vad beträffar graderingen med hänsjm till penningvärdesutvecklingen torde

några avgörande skäl icke föreligga för att härvidlag åvägabringa några

större förskjutningar i de relationer, som uppkommit genom den nuvarande

graderingen av de statliga ersättningstilläggen.

Vid de här ifrågavarande livräntehöjningarna kan i tekniskt hänseende

lämpligen förfaras på samma sätt som vid omregleringen av livräntor enligt

olycksfallsförsäkringslagen, d. v. s. så, att de arbetsförtjänster, som

legat till grund för livränteberäkningen, höjas i vissa proportioner, varefter

de nya livräntebeloppen framräknas med tillämpning av yrkesskadeförsäkringslagens

regler. Härvid böra nu utgående ersättningstillägg å livräntorna

ifråga avvecklas.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts föreslår riksförsäkringsanstalten

en omreglering av livräntor enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning

i huvudsak på det sätt, att livräntor

efter minst 30 procents invaliditet före 67 års ålder, änkelivräntor före

samma ålder samt barnlivräntor omräknas enligt yrkesskadeförsäkrings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

lagens regler efter höjning av arbetsförtjänsten med en tredjedel i fall från

åren 1949—1954, med hälften i fall från tiden den 1 juli 1942—den 31 december

1948 samt med två tredjedelar i fall från tiden före den 1 juli

1942. Såvitt avser skador från tiden den 1 juli 1942—den 31 december

1948 föreslås dock en maximeringsregel, som innebär att arbetsförtjänsten

ej får uppräknas till högre belopp än 3 200 kr., vilket belopp motsvarar

det förhöjda beloppet i högsta försäkringsklassen för fall från åren

1949—1954. Förslaget anges innebära en höjning av de ursprungliga livräntorna

med en tredjedel för fall från åren 1949—1954. Invalidlivräntorna

för äldre fall kommer enligt förslaget att stå i ungefär samma proportion till

fallen från åren 1949—1954 som de gör för närvarande, om ersättningstilläggen

medräknas.

Riksförsäkringsanstalten föreslår vidare, att de nuvarande ersättningstilläggen

om 20 procent av livräntans belopp, vilka motsvarar äldre dyrtidstillägg

och utgår i anledning av olycksfall före den 1 juli 1942 till invalider

över 67 år med minst 30 procents invaliditet, till änkor över 67 år och

till föräldrar, bibehålies oförändrade.

Riksförsäkringsanstalten erinrar om att omregleringslagen den 17 juni

1955 (nr 469) innehåller ett stadgande av innebörd att omregleringen icke

skall inverka å ersättningsförhöjningar enligt 1937 års lag om krigsförsäkring

för ombord å fartyg tjänstgörande personer. I konsekvens härmed

bör — anser anstalten — de förhöjningar, som utges å livräntor från fiskarförsäkringen

i anledning av krigsolycksfall, lämnas oförändrade vid nu

ifrågavarande livränteuppräkning.

Vidare föreslås att, såsom stadgats i omregleringslagen beträffande vårdbidrag

vid hjälplöshetstillstånd och ersättning för proteser m. in., yrkesskadeförsäkringslagens

föreskrifter härutinnan göres tillämpliga även för

fiskarförsäkringens del.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten upplyser finnes bland de kvarstående

livräntorna enligt 1908 års kungörelse ingen invalidlivränta

efter 30 procents eller högre invaliditet till person under 67 år.

Endast en av de änkor, som uppbär livränta enligt kungörelsen, vore under

67 år; hon skulle uppnå denna ålder i september 1956. Änkelivräntan enligt

kungörelsen utgjorde inklusive ersättningstillägg för år 204 kr. före och

144 kr. efter 67-årsgränsen. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening borde

livränta enligt 1908 års kungörelse likställas med livränta efter den mellersta

av de tre ursprungliga klasserna i 1918 års förordning. Detta innebure

att omreglerad livränta till änka före 67 år skulle bli 500 kr. för år.

Riksförsäkringsanstaltens förslag har sammanfattats i ett utkast till förordning

angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd

olycksfallsförsäkring av fiskare.

De för statsverket uppkommande merkostnaderna vid genomförande

av riksförsäkringsanstaltens förslag anges utgöra till en början om
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1956

kring 45 000 kr. för år. Kostnaderna komme att nedgå successivt genom att

livräntor bortfölle och livräntetagare uppnådde 67 års ålder.

Enligt de för fiskarförsäkringen fastställda beräkningsgrunderna utgör

— upplyser riksförsäkringsanstalten — kapitalvärdet av de föreslagna livränteförbättringarna

omkring 0,45 milj. kr. Att statsverket påtager sig förpliktelser

av denna storlek anser riksförsäkringsanstalten motiverat med

hänsyn till de i det föregående lämnade uppgifterna, enligt vilka statsbidrag

borde ha täckt hälften av de till (1,83 + 0,94 =) 2,77 milj. kr. beräknade

kostnaderna för åren 1942—1954.

Remissyttrandena

Över riksförsäkringsanstaltens förslag har efter remiss yttranden avgivits

av statskontoret, försälcringsrådet och Sveriges fiskares riksförbund.

Statskontoret anser förslaget icke ge anledning till annan erinran än att

vid omregleringen av livräntor enligt 1918 års förordning en viss begränsning

av förbättringen borde vidtagas i fråga om ersättningar enligt de två

högsta försäkringsklasserna. Med hänsyn till de grunder, efter vilka avgifterna

i dessa båda klasser bestämts, borde vid den nu föreslagna höjningen

av livräntorna hänsyn tagas allenast till arbetsförtjänst, som ej överstege

1 800 kr.

Att en förbättring av livräntorna enligt fiskarförsäkringsförfattningarna

genomföres tillstyrkes av försäkringsrådet, som säger sig icke ha

någon erinran mot att kostnaderna begränsas inom den angivna kostnadsramen.

Däremot anser sig rådet icke kunna acceptera riksförsäkringsanstaltens

metod för omregleringen. Mot denna metod anför rådet i huvudsak

följande.

Metoden leder till mycket ojämna resultat i avseende å omreglering av

livräntor enligt 1918 års förordning. Sålunda innebär förslaget, att i många

fall äldre livräntor efter den föreslagna omregleringen blir väsentligt större

än yngre livräntor, oaktat livräntorna grundar sig på samma försäkringsklass

och samma invaliditet. Några exempel kan belysa verkningarna av

den av anstalten föreslagna metoden. Om den skadade tillhörde försäkringsklassen

600 kr., blir livräntebeloppen (beloppen avrundade till hela

krontal) vid hel invaliditet 917 kr., om olycksfallet inträffat första halvåret

1942 eller tidigare, 825 kr., om olycksfallet inträffat år 1947 och 734

kr., om olycksfallet inträffat år 1949. Tillhörde den skadade försäkringsklassen

1 200 kr., blir motsvarande belopp i nämnda skadefall 1 834 kr.,

1 650 kr. och 1 467 kr. Endast i den högsta försäkringsklassen erhålles

jämna resultat, beroende på den föreslagna maximeringsbestämmelsen.

Denna medför en för försäkringsklassen gemensam årlig arbetsförtjänst,

bestämd genom förhöjning med 33 Vs procent av den årliga arbetsförtjänsten

för skador efter 1948.

Enligt försäkringsrådets mening måste huvudsyftet vara, att alla invalider

i samma försäkringsklass och vid samma invaliditet får samma livrän
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1956

tebelopp, oberoende av när skadan inträffat. Detta borde kunna ske genom

framräknande av en förhöjd årlig arbetsförtjänst, gemensam för varje försäkringsklass

och så avpassad, att kostnaderna för förbättringarna hölle

sig inom den angivna kostnadsramen samt att livräntebeloppen för de äldre

livräntorna efter omreglering icke bleve lägre än vad som förut utginge i

livränta och tillägg. Detta förefölle väl möjligt med hänsyn till den stora

divergensen mellan livräntebeloppen för äldre och yngre livräntor enligt

anstaltens förslag. Uppräkningen av den årliga arbetsförtjänsten syntes

lämpligen kunna ske på så sätt, att beträffande skador efter 1948 den årliga

arbetsförtjänsten för varje försäkringsklass höjdes med procenttal, överstigande

33 s/3 procent, som därvid komme att gälla för hela försäkringsklassen,

oberoende av när olycksfallet inträffat. Samma princip borde

gälla även för livräntor till efterlevande. Visserligen kunde jämna resultat

ernås genom att — såsom fallet vore beträffande omreglering av livräntor

enligt 1927 års militärersättningsförordning — bestämt fixerade livräntebelopp

till skadade och efterlevande fastställdes. Vid användandet av

sistnämnda metod upphävdes emellertid, om ej ytterligare specifikation

gjordes för olika försäkringsklasser, relationen dem emellan med avseende

å ersättningarnas storlek. Att så skedde måste anses olämpligt med hänsyn

till att försäkringstagarna haft valfrihet mellan olika försäkringsklasser

vid ordnande av sitt försäkringsskydd. Rådet förordade därför, att riksförsälcringsanstaltens

förslag till uppräkning av de årliga arbetsförtjänsterna

omarbetades på så sätt, att livräntebeloppen komme att utgå enligt vad

rådet i det föregående föreslagit.

I fråga om livräntor enligt 1908 års kungörelse anser rådet, att livräntan

bör beräknas på grundval av den förhöjda årliga arbetsförtjänst, vilken

enligt rådets nyss refererade förslag bör ligga till grund för livränta i försäkringsklassen

900 kr. enligt 1918 års förordning.

Försäkringsrådet, som säger sig inte ha någon erinran mot riksförsäkringsanstaltens

förslag att endast beakta en total invaliditet av minst

30 procent, påtalar, att anstaltens förslag saknar bestämmelse, som reglerar

det fall, att någon är behäftad med två eller flera skador, som var för sig

medför rätt till livränta.

Försäkringsrådet föreslår vidare att den enligt olycksfallsförsäkringslagen

och fiskarförsäkringsförordningen för fall efter 1948 samt enligt

yrkesskadeförsäkringslagen gällande maximeringsregeln för sammanlagda

årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande — 5/o av den avlidnes årliga

arbetsförtjänst — skall tillämpas genomgående och inte såsom enligt riksförsäkringsanstaltens

förslag endast för fall, som inträffat efter ingången

av år 1949.

Enligt vad försäkringsrådet framhåller medför utformningen av riksförsäk

ringsans tältens förslag att utbyte mot engångsbelopp skall kunna äga

rum jämväl beträffande livränteförhöjningen. Stadgande saknades emel
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

lertid i förslaget för det fall att före omregleringens ikraftträdande livränta

jämte ersättningstillägg delvis utbytts mot ett kapital för en gång. På

grund härav föreslår försäkringsrådet ett stadgande av innebörd att den

omreglerade livräntan bestämmes så, att den svarar mot den icke kapitaliserade

delen av den ursprungliga livräntan jämte tillägg.

I fråga om besvärsrätten framhåller försäkringsrådet i huvudsak följande.

Formuleringen av 1 § i författningsutkastet synes innebära, att rådets befogenhet

att handlägga ärenden angående omreglering av livräntor enligt

fiskarförsäkringsförfattningarna skulle bero på vad som är stadgat i grundförfattningarna.

Därvid må framhållas, att rådet icke har sådan befogenhet

beträffande själva ersättningsrätten till livräntor enligt 1908 års kungörelse,

men väl — på grund av särskilt stadgande i 14 § förordningen den

2 juni 1950 (nr 295) — beträffande ärenden rörande utgivande av tillägg

å sådana livräntor.

I fråga om livräntor enligt 1918 års förordning vidtogs genom förordning

den 5 maj 1939 (nr 143) sådan ändring i 11 § fiskarförsäkringsförordningen,

att rådet fick befogenhet att handlägga ärenden rörande tillämpningen

av sistnämnda förordning. Ändringen ägde dock icke tillämpning i

fråga om beslut, vilka meddelats före den 1 juli 1939. På grund härav kan

viss tvekan råda, huruvida rådet kan komma att äga befogenhet att handlägga

ärenden rörande omreglering av livräntor, som tillkommit genom beslut

före den 1 juli 1939. Genom stadgande i 7 § förordningen den 2 juni

1950 (nr 296) har rådet tillerkänts befogenhet att handlägga ärenden

rörande tillägg å samtliga livräntor enligt 1918 års förordning.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då det syntes försäkringsrådet

motiverat att rådet tillerkändes befogenhet att handlägga samtliga

ärenden rörande tillämpningen av den föreslagna förordningen, föreslås,

att ett särskilt stadgande om denna befogenhet intages i författningstexten.

Från försäkringsrådets yttrande må i övrigt nämnas att rådet påpekar

att utformningen av riksförsäkringsanstaltens författningsutkast möjligen

syntes tyda på att anstalten utgått ifrån att ikraftträdandet av den föreslagna

förordningen skulle bestämmas till den 1 januari 1956. Det borde

därvid enligt rådets mening observeras, att förordningarna den 2 juni 1950

(nr 295 och 296) vore i kraft efter den 31 december 1955 i avseende å tilllägg''

å livräntor enligt fiskarförsäkringen. För undvikande av dubbelersättning

borde således ikraftträdandet icke bestämmas till sådan tidpunkt, att

den föreslagna förordningen erhölle retroaktiv verkan.

Sveriges fiskares riksförbund uttalar inledningsvis.

De olika förordningarna om särskild försäkring för fiskare mot skador

till följd av olycksfall ha onekligen under de gångna åren varit av stort

värde. Vår uppfattning är dock att de utgående förmånerna i regel varit

låga, och i vissa fall allt för låga, vilket torde kunna sättas i samband med

vissa svårigheter beträffande avvägningen härav i förhållande till storleken

av avgifter och statsbidrag. Å ena sidan har man nämligen haft att avpassa

avgifter och förmåner efter de inom fisket rådande speciella förhål
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

15

landena med genomsnittligt låga och därtill mycket varierande arbetsförtjänster.

Även har man givetvis måst ta hänsyn till att avgifterna icke blev

allt för betungande, vilket skulle kunna motverka önskemålen om största

möjliga anslutning. Å andra sidan har man helt naturligt strävat efter att

begränsa de statliga bidragen. Dessa förhållanden ha satt sina tydliga spår

i klassindelningen, ty ännu vid 1954 års slut var den högsta försäkringsbara

år sförtjänsten så låg som 2 400 kronor.

Att nämnda högsta klass ingalunda motsvarade det verkliga försäkringsbehovet

bevisades enligt förbundets åsikt bl. a. av att som komplettering

till den av en av fiskarorganisationerna tecknade kollektiva olycksfallsförsäkringen

enligt yrkesskadeförsäkringslagen — med en årlig arbetsförtjänst

av 2 000 kr. — tecknats tilläggsförsäkringar för arbetsförtjänstbelopp

varierande mellan 3 000 och 12 000 kr. De lägsta arbetsförtjänsterna

i dessa fall vore alltså högre än den högsta klassen i den särskilda fiskarförsäkringen.

De hittillsvarande ersättningarna kunde således anses ha

varit orimligt låga i förhållande till det allmänna ekonomiska läget under

senare år, varför en förbättring vore synnerligen önskvärd.

Riksförsäkringsanstaltens förslag syntes förbundet vara väl genomtänkta

och framför allt lätta att genomföra. Även med de föreslagna förbättringarna

bleve förmånerna låga. De komme att ligga på en betydligt lägre nivå

än livräntorna från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen för anställda.

Enligt förbundets uppfattning vore större förhöjningar än de föreslagna

mycket önskvärda.

Förbundet, som tillstyrker riksförsäkringsanstaltens system för höjningen

av ersättningarna, framhåller slutligen önskvärdheten av att en

motsvarande uppräkning om möjligt genomföres även beträffande livräntor

vid mindre än 30 procents invaliditet.

Departementschefen

En genomgående princip i den svenska sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen

har varit, att varje ersättningstagare fått sina förmåner från

försäkringen utmätta enligt de regler, som gällde då skadan inträffade.

Ersättningarna har till följd härav i allmänhet varit lägre ju längre tillbaka

i tiden olycksfallet legat. I syfte att ge viss kompensation för stegrade

levnadskostnader och att åstadkomma en viss utjämning av den skillnad

1 ersättningsnivån, som uppkommit mellan skadefall från olika tider, har

utgivits olika slags tillägg av statsmedel. Fr. o. m. den 1 juli 1950 har

härutinnan gällt de båda i det föregående omnämnda förordningarna den

2 juni 1950, nr 295 och 29G, om s. k. ersättningstillägg av statsmedel.

Vid 1955 års riksdag beslöts i anledning av propositionerna nr 156 och

158, att systemet med ersättningstillägg skulle överges och att vissa äldre

ersättningar i stället skulle på försäkringens egen bekostnad omregleras

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

enligt helt nya principer. Omregleringen, som innebar en i vissa fall mycket

betydande uppräkning av i första hand livräntor, omfattade ersättningar på

grund av obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete och vissa yrkessjukdomar.

Dessutom avsåg omregleringen vissa fall, då enligt särskilda författningar

ersättningsplikt förelåg för staten in. fl. Däremot omfattade omregleringen

— i motsats till ersättningstilläggen enligt 1950 års båda nyssnämnda

förordningar — icke ersättningar, som vid olycksfall i arbete utgår enligt

1908 års fiskarförsäkringskungörelse eller 1918 års fiskarförsäkringsförordning.

Såsom tidigare framhållits avser sistnämnda båda författningar

frivillig försäkring.

I samband med att riksdagen antog de genom nyssnämnda propositioner

framlagda förslagen till omreglering, beslöt riksdagen att hos Kungl. Maj :t

anhålla om förslag till en av statsmedel bekostad förbättring av sådana

livräntor, som på grund av olycksfall i arbete utgår enligt 1908 och 1918

års fiskarförsäkringsförfattningar. Av det riksdagsutskott som behandlade

ärendet och vars utlåtande godkändes av riksdagen — sammansatta statsoch

andra lagutskottet, utlåtande nr 1 — framhölls i fråga om fiskarförsäkringen

i huvudsak följande. På grund av den stora betydelse fiskerinäringen

hade för landet och de särskilda förhållanden, varunder fiskarbefolkningen

i allmänhet levde och utövade sin näring, hade statsmakterna

velat bereda fiskarna möjlighet att mot en ringa kostnad tillförsäkra sig

själva eller sina efterlevande en viss ekonomisk trygghet vid skador till

följd av olycksfall i arbete. Staten hade därför ansett sig böra i avsevärd

omfattning bidraga till täckande av kostnaderna för de vid sådana olycksfall

utgående ersättningarna. Syftet härmed torde ha varit att fiskarna

och deras anhöriga vid olycksfall i arbete genom försäkringen skulle erhålla

ett sådant ekonomiskt bidrag att de kunde anses tillförsäkrade fortsatta

existensmöjligheter. Eftersom realvärdet av ersättningarna till följd

av de stegrade levnadskostnaderna nedgått, kunde nämnda syftemål icke

förverkligas, om någon kompensation icke lämnades. Statens bidrag till

fiskarförsäkringen hade i verkligheten blivit lägre än vad man utgick

ifrån då avgifterna för försäkringen fastställdes.

På uppdrag av Kungl. Maj :t har riksförsäkringsanstalten utrett hithörande

spörsmål och avgivit förslag till en av statsmedel bekostad uppräkning

av vissa livräntor, som i anledning av olycksfall i arbete utgår

enligt 1908 och 1918 års författningar.

Enligt min mening kan staten självfallet inte åtaga sig att i vanliga fall

utgiva kompensation för värdeminskning å ersättningar på grund av frivillig

försäkring. Av skäl som anförts av utskottet är det emellertid rimligt att ge

fiskarförsäkringen en särställning härutinnan. Staten har redan åtagit sig

att genom s. k. ersättningstillägg utfylla vissa fiskarförsäkringslivräntor

och en ytterligare förhöjning på statens bekostnad synes nu böra komma

till stånd.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj.ts proposition nr 62 år 1956

Beträffande den kostnadsram, inom vilken uppräkning av ersättningarna

bör ske, har riksförsäkringsanstalten ansett det motiverat, att

statsverket påtager sig förpliktelser motsvarande ett kapitalvärde av omkring

0,45 milj. kronor. Till motivering härav har anstalten anfört, att av

de kostnader under åren 1942—1954, som ansetts skola bestridas till ungefär

lika delar genom försäkringsavgifter och statsbidrag, 1,83 milj. kronor

täckts av försäkringsavgifter och 0,94 milj. kronor av statsbidrag. Halva

milj. kronor statsbidragsbeloppet. Vid sina beräkningar har anstalten ansett

sig böra från statens utgifter för dyrtids- och ersättningstillägg.

Statskontoret och försäkringsrådet har godtagit den av riksförsäkringsanstalten

föreslagna kostnadsramen, medan Sveriges fiskares riksförbund

ansett större ersättningsförhöjningar än de föreslagna vara önskvärda.

Om man genom en matematisk jämförelse mellan försäkringsavgifter

och statsbidrag vill söka fastställa det belopp, som staten ytterligare bör

tillskjuta, kan det ifrågasättas, huruvida inte jämförelsen rätteligen bör

avse försäkringens hela giltighetstid i stället för att begränsas till åren

1942—1954. Vidare kan det ifrågasättas, om anledning finns att — såsom

anstalten gjort — vid jämförelsen bortse från att staten för ersättningsförbättringar

i form av dyrtids- och ersättningstillägg redan satsat ca 0,15

milj. kronor för tiden t. o. in. 1954 och ett par tiotusental kronor för tiden

därefter. Det kapitalbelopp om 0,45 milj. kronor, som riksförsäkringsanstalten

räknat fram, utgör merkostnaden för den föreslagna omregleringen,

dvs. statens kostnader utöver kapitalvärdet av nu utgående ersättningstillägg.

Detta kapitalvärde torde uppgå till ca 0,2 milj. kronor. Emellertid

anser jag, att rent matematiska beräkningar inte bör vara avgörande

för vad staten ytterligare bör satsa i förevarande hänseende. Den av anstalten

föreslagna kostnadsramen synes mig i stort sett böra godtagas,

och jag förordar därför att staten åtager sig ökade förpliktelser motsvarande

ett kapitalvärde av bortåt 0,45 milj. kronor.

Vad härefter beträffar frågan vilka livräntor som bör uppräknas

ansluter jag mig till riksförsäkringsanstaltens uppfattning att

man liksom vid omregleringen av ersättningar enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag

i första hand bör tillgodose livräntetagare, som är mer än

andra beroende av livräntorna för sin försörjning, nämligen sådana höggradigt

invalidiserade personer och änkor som inte uppnått folkpensionsåldern

samt barn. Liksom statskontoret och försäkringsrådet tillstyrker

jag därför riksförsäkringsanstaltens förslag att uppräkningen skall avse

livräntorna till invalider under 67 år med en nedsättning av arbetsförmågan

av minst 30 procent, till änkor under samma åldersgräns samt till

barn. Sveriges fiskares riksförbunds önskemål om en motsvarande upp2

— Biliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 62.

summan härav

1,83 + 0,94

1,385 milj

kronor, överstiger med 0,445

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 62 ur 1956

räkning beträffande livräntor vid mindre än 30 procents invaliditet kan

jag icke biti''äda.

I likhet med riksförsäkringsanstalten och samtliga remissinstanser anser

jag, att man i skadefall före den 1 juli 1942 bör bibehålla nuvarande

tjuguprocentiga tillägg å livräntor till invalider över 67 år med minst

30 procents invaliditet, till änkor över 67 år och till föräldrar.

Beträffande frågan vilken metod som bör användas för

uppräkningen är riksförsäkringsanstalten och remissinstanserna ense

såtillvida, att 1954 års yrkesskadeförsäkringslags regler om kompensationsgrad

bör tillämpas å en förhöjd årlig arbetsförtjänst. Denna kompensationsgrad

är för här ifrågavarande invalider samt änkor förmånligare

än den som gäller för fiskarförsäkringsfall, vilka inträffat före den 1

januari 1949.

I fråga om förhöjningen av den årliga arbetsförtjänsten har däremot

framförts skilda meningar. Enligt riksförsäkringsanstaltens av statskontoret

och Sveriges fiskares riksförbund tillstyrkta förslag bör — såvitt

gäller livräntor enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning — arbetsförtjänsten

höjas med en tredjedel i fall från åren 1949—1954, med hälften

i fall från tiden den 1 juli 1942—den 31 december 1948 samt med två

tredjedelar i fall från tiden före den 1 juli 1942. Försäkringsrådet däremot

anser att arbetsförtjänsten i varje försäkringsklass bör höjas med samma

procenttal oberoende av när olycksfallet inträffat. Enligt vad jag inhämtat

skulle detta med den av riksförsäkringsanstalten föreslagna kostnadsramen

innebära, att samtliga arbetsförtjänstbelopp höjdes med 40 procent.

Hur de, som tecknat försäkring enligt 1918 års förordning, fördelat sig

på olika försäkringsklasser framgår av följande uppställning.1

Såsom framgår av denna uppställning och det siffermaterial, som redovisats

i propositionen nr 156 till 1955 års riksdag, har ersättningsnivån

inom fiskarförsäkringen ej varierat på samma sätt som inom den obligatoriska

olycksfallsförsäkringen. Förutsättningar torde därför inte föreligga

för att vid omreglering av fiskarförsäkringslivräntorna gradera höjningarna

på samma sätt som skett i fråga om livräntorna enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag,

dvs. genom en höjning av de individuella arbetsförtjänsterna

i relation till förändringarna årsvis av medelarbetsförtjänsten

för dem som blivit invalider genom olycksfall i arbete. En gradering i förhållande

till medeltalen årsvis av de arbetsförtjänster, som inom fiskarförsäkringen

lagts till grund för livräntornas beräkning, bör inte heller

komma i fråga, enär antalet skadefall varje år inte varit större än att

nämnda medeltal påverkas av tillfälligheter.

Den av försäkringsrådet föreslagna metoden är visserligen enkel men

leder till resultat, som enligt min mening inte kan anses tillfredsställande.

1 Se s. 19.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år 1956

19

År

Antal försäkrade vid varje års slut för en arbetsförtjänst av kr.

600

900

1 200

1 500

1 800

2 100

2 400

Klass 1

Klass 2

Klass 3

Klass 4

Klass 5

Klass 6

Klass 7

1918

47

99

1 155

1919

158

225

2 562

1920

127

178

2 401

1921

no

153

2 250

1922

95

144

2 583

1923

91

146

3 227

1924

84

137

3 741

1925

78

130

4 119

1926

54

108

4 344

1927

49

102

4 571

1928

49

100

4 946

1929

58

95

5 765

1930

118

137

6 278

1931

165

126

6 839

1932

118

113

7 174

1933

125

105

7 203

1934

105

94

7 272

1935

98

105

7 500

1936

91

96

7 772

1937

103

87

7 894

1938

100

90

7 935

1939

87

91

7 851

1940

83

81

7 497

1941

76

78

7 981

1942

79

80

7 226

63

740

64

1 298

1943

99

100

6 852

207

1 474

in

1 891

1944

93

92

6 526

228

1 906

122

2 078

1945

78

85

6 139

239

2 259

155

2 344

1946

90

81

5 724

252

2 519

165

2 531

1947

91

71

5 331

251

2 664

185

2 669

1948

82

63

5 102

243

2 797

203

2 813

1949

79

61

4 778

271

3 135

242

3 187

1950

73

60

4 500

267

3 150

220

3 189

1951

69

59

4 241

253

3 069

225

3 245

1952

60

56

3 992

235

2 982

227

3 448

1953

60

53

3 787

232

2 942

249

3 585

1954

65

53

3 602

211

2 815

234

3 576

Man kan — för att ta ett exempel — inte bortse från den skillnad som

föreligger mellan en försäkring, som på 1920-talet tecknats i klass 3

(1 200 kronor), och en under 1950-talet tecknad försäkring i samma klass.

I förra fallet har fiskaren berett sig högsta medgivna försäkringsskydd;

och en arbetsinkomst av 1 200 kronor var på 1920-talet relativt vanlig bland

dem som omfattades av olycksfallsförsäkringslagen. I senare fallet har

fiskaren däremot försäkrat sig för ett belopp, som låg betydligt under det

högsta medgivna och långt under inkomsterna på 1950-talet för fullt arbetsföra

och yrkesverksamma arbetstagare. Skälen för att uppräkna den årliga

arbetsförtjänsten är därför betydligt starkare i fallet från 1920-talet än

i fallet från 1950-talet. Om försäkringsrådets förslag godtoges, skulle följden

bli, att fiskarlivränta för olycksfall under åren 1952—1954 skulle höjas

med 40 procent. Som jämförelse kan nämnas, alt 1955 års omrcglering

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

medför att livräntorna enligt olycksfallsförsäkringslagen i skadefall från

samma år höjes med endast 10 procent. En så stor skillnad i uppräkningen

för de båda kategorierna synes inte motiverad.

En metod som — i likhet med den av riksförsäkringsanstalten föreslagna

— graderar livränteförbättringarna med hänsyn till penningvärdeutvecklingen

anser jag lämpligast. En långt gående schematisering bör därvid

ske. I riksförsäkringsanstaltens förslag har livräntetagarna indelats i

tre grupper beroende på tidpunkten för olycksfallets inträffande. Gränserna

mellan de olika grupperna har härvid satts vid halvårsskiftet 1942,

då försäkringen utökades med 4 klasser, och vid årsskiftet 1948/49, då en

förbättrad kompensationsgrad infördes i vissa fall. De förskjutningar i

försäkringsstockens sammansättning, som nyssnämnda uppställning visar,

motiverar inte några andra gränser än de sålunda föreslagna. Å andra sidan

är förskjutningarna vid dessa gränser så obetydliga, att det inte är rimligt

med några större skillnader i fråga om uppräkningen av arbetsförtjänsterna

för fall omedelbart före och efter en gräns. Vad nyss anförts

angående den höjning, som 1955 års omreglering av livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen

för skadefall från åren 1952—1954 innebär, talar för

en viss begränsning av den av riksförsäkringsanstalten nu föreslagna uppräkningen

av arbetsförtjänsten i fiskarförsäkringsfallen inom gruppen

1949—1954.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag att arbetsförtjänsten höjes

med en fjärdedel i fall från åren 1949—1954, med hälften i fall från tiden

den 1 juli 1942—den 31 december 1948 samt med tre fjärdedelar i fall

från tiden före den 1 juli 1942. Arbetsförtjänsten bör dock i mellangruppen

inte i något fall få uppräknas till högre belopp än i klass 7 i fallen

från 1949—1954 eller 3 000 kronor.

Med hänsyn till att det av mig förordade systemet innebär en långt

gående schematisering torde anledning saknas att — såsom statskontoret

föreslagit — begränsa uppräkningen i klasserna 6 och 7. Den nyss föreslagna

maximeringen till 3 000 kronor får f. ö. i viss utsträckning en liknande

effekt som den av statskontoret önskade.

Följande tabell innehåller några exempel på resultatet av den av mig

förordade omregleringen i fall då livräntetagaren är under 67 år1.

Beträffande livräntor enligt 1908 års fiskarförsäkringskungörelse biträder

jag riksförsäkringsanstaltens förslag att livränta skall utgå efter samma

regler som livränta enligt försäkringsklass 2 i 1918 års förordning, såvitt

avser olycksfall under tiden före den 1 juli 1942.

I fråga om kostnaderna för omregleringen innebär mitt förslag inte

någon mera betydande ändring i förhållande till riksförsäkringsanstaltens.

Kapitalvärdet av de av mig förordade förbättringarna torde nämligen kunna

uppskattas till ca 0,41 milj. kronor och första årets merutgifter till ca 41 000

kronor.

1 Se s. 21.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 62 år i956

21

Försäkringsklass 3 (1 200 kr.)

Försäkringsklass 7 (2 400 kr.)

Kategori av fall

Urspr.

livr.

Urspr. livr.

+ ers. till.

Förslaget

Urspr.

livr.

Urspr. livr.

+ ers. till.

Förslaget

100 % inv.

olf. före 1/7 42 ....

800

1480

1 925

—

—

—

» 1/7 42—48 ...

800

1280

1 650

1 600

2 200

2 750

» 49—50 . . .

1 100

1 375

1 375

2 200

2 200

2 750

, 51—54 ...

1 100

1 100

1 375

2 200

2 200

2 750

60 % inv.

olf. före 1/7 42 ... .

480

792

1 085

—

—

—

» 1/7 42—48 . . .

480

672

930

960

1 240

1 550

* 49—50 ...

620

744

775

1 240

1240

1550

* 51—54 . . .

620

620

775

1240

1 240

1 550

30 % inv.

olf. före 1/7 42 ....

240

324

455

—

—

—

* 1/7 42—48 . . .

240

288

390

480

520

650

» 49—54 . . .

260

260

325

520

520

650

änkelivr.

olf. före 1/7 42 ....

300

450

700

—

—

—

» 1/7 42—48 ...

300

390

600

600

780

1000

» 49—54 . . .

400

400

500

800

800

1 000

barnlivr.

olf. före 1/7 42 ____

200

240

350

—

—

—

» 1/7 42—48...

200

200

300

400

400

500

» 49—54 .. .

200

200

250

400

400

500

På grundval av de principer jag i det föregående förordat har inom

socialdepartementet utarbetats bilagda förslag till förordning angående omreglering

av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olgcksfallsförsäkring

för fiskare. Beträffande detta förslag torde endast följande behöva

ytterligare nämnas.

I 1 § fastslås att bestämmelserna i 1908 års kungörelse och 1918 års

förordning alltjämt skall tillämpas i den mån annorlunda inte stadgas i

förevarande omregleringsförordning.

De av mig föreslagna huvudreglerna angående omregleringen har intagits

i författningsförslagets 2—4 §§, medan i 5 § upptagits bestämmelser,

som innebär att det i vissa äldre fall hittills utgående tjuguprocentiga

tillägget behålles.

Försäkringsrådet har föreslagit alt i förordningen skall intagas ett stadgande

för det fall att före omregleringens ikraftträdande livränta jämte

ersättningstillägg delvis uthytts mot ett kapital för eu gång. Enligt vad jag

inhämtat från riksförsäkringsanstalten finnes emellertid inga sådana löpande

livräntefall, som gör det aktuellt att i förordningen införa ett stadgande

av angivet innehåll.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

Vidare har försäkringsrådet påtalat att riksförsäkringsanstaltens förslag

saknar bestämmelse, som reglerar det fall, att någon drabbats av två eller

flera skador, som var för sig medför rätt till livränta. Från riksförsäkringsanstalten

har jag inhämtat, att å invalidlivränta från fiskarförsäkringen

för närvarande icke i något fall utgår ersättningstillägg med tillämpning

av bestämmelserna om hänsynstagande till livräntor enligt andra författningar.

Specialregler för dylika fall är därför icke påkallade. Enligt vad

jag vidare inhämtat uppbär för närvarande två invalider under 67 år f iskar - försäkringslivräntor för vardera två olycksfall. I det ena fallet utgår livräntorna

efter en nedsättning av arbetsförmågan med respektive 20 och

662/3 procent och i det andra efter respektive 10 och 20 procent. Ett fullt

rimligt resultat torde uppnås om livräntan efter 662/3 procent omregleras

i enlighet med vad som föreslagits i det föregående och nuvarande ersättningstillägg

fortsättningsvis utges på de tre övriga livräntorna. För att detta

skall bli möjligt har övergångsbestämmelserna utformats på samma sätt

som motsvarande bestämmelser i 1955 års omregleringsförfattningar. Den

sålunda valda formuleringen är motiverad även med tanke på eventuella

fall, då den skadade försämras.

Den för skadefall efter utgången av år 1948 gällande maximeringsregeln

för sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande — 5/e av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst — bör såsom försäkringsrådet föreslagit

gälla även de äldre fallen. Ett stadgande härom har intagits i 6 §.

Till livräntetagare bör vid förnyat sjukdomstillstånd utgå förutom sjukpenning

— som ju ej omfattas av förevar ande omreglering — jämväl det

belopp, som motsvarar skillnaden mellan den omreglerade livräntan och

grundlivräntan. Av riksförsäkringsanstalten föreslaget stadgande härom

har intagits i 7 §.

I likhet med remissinstanserna tillstyrker jag riksförsäkringsanstaltens

förslag att yrkesskadeförsäkringslagens regler om proteser och om vårdbidrag

till hjälplösa invalider skall tillämpas å fiskarförsäkringsfall. Likaså

godtager jag förslaget om att de livräntetillägg av statsmedel, som utgår

i krigsskadefall enligt den i det föregående nämnda kungörelsen den 30

april 1942, inte skall beröras av omregleringen. Stadganden härom har

intagits i 8 och 9 §§.

Försäkringsrådet synes böra tillerkännas befogenhet att såsom besvärsinstans

handlägga samtliga ärenden rörande tillämpningen av förordningen.

Bestämmelser härom har intagits i 11 §.

Förordningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1956.

Vad slutligen beträffar anslagsfrågan så har riksförsäkringsanstalten

(skr. 30/8 1955) beräknat kostnaderna under budgetåret 1956/57

för tillägg enligt 1950 års förordningar å fiskarlivräntor till 22 000 kronor.

Såsom nämnts har anstalten uppskattat kostnadsökningen på grund av

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1956

den av anstalten föreslagna omräkningen av fiskarlivräntorna till 45 000

kronor. I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 102) har

Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i

ämnet, för budgetåret 1956/57 till Bidrag till fiskares försäkring beräkna

ett förslagsanslag av (22 000 + 45 000) 67 000 kronor. Vid den av mig föreslagna

omregleringen torde anslaget kunna beräknas till (22 000 + 41 000)

63 000 kronor.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda inom socialdepartementet upprättade förslag till

förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd

olycksfallsförsäkring för fiskare,

dels ock för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln till Bidrag till

fiskares försäkring anvisa ett förslagsanslag av 63 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karin Wickström

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:253 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om omslag för budgetåret 1956/57 till inredning och utrustning av nya lokaler vid musikaliska a1 i texten
  2. SU 1956:104 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för budgetåret 1956/57 till bidrag till fiskares försäkring. s. 1 i texten
  3. Rskr. 1956:195 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderst a1 i texten
  4. 2LU 1956:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olgcksfall s. 1 i texten