Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken

1956-02-03 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:68, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1956

1

Nr 68

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till

förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen

den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken;

given Stockholms slott den 3 februari 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att maximibeloppet för en och samma persons

tillgodohavande i postsparbanken skall höjas från nuvarande 15 000 kronor

till 30 000 kronor.

177 56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 68

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni

1922 (nr 277) angående postsparbanken

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922

(nr 277) angående postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

2 §•

Mom. 1. Envar äger---i postsparbanken.

Insättning må, såvida Kungl. Maj :t ej annorlunda föreskriver, ske allenast

i helt krontal. En och samma persons tillgodohavande må ej ökas utöver

30 000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande enligt motbok för

insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor annorledes än genom

upplupen räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för

samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla

i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1956.

1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se SFS 1954:241.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 februari 1956.

Närvarande :

Statsministern Erlander, statsråden Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om

höjning av det för insättningar på motbok hos postsparbanken föreskrivna

maximibeloppet.

Inledning

Enligt 2 § 1 mom. andra stycket förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)

angående postsparbanken må en och samma persons tillgodohavande i postsparbanken

ej ökas utöver 15 000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande

enligt motbok för insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor

annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.

Postsparbankens rätt att mottaga insättningar har alltsedan bankens inrättande

varit begränsad till visst belopp. Enligt 1883 års postsparbanksförordning

gottgjordes ursprungligen icke på en och samma motbok ränta

för högre belopp än 1 000 kronor. Detta belopp höjdes sedermera den 15

maj 1891 till 2 000 kronor och den 17 december 1920 till 5 000 kronor. Vid

den omorganisation av postsparbanken, som beslutades av 1922 års riksdag,

bibehölls insättningsmaximum vid 5 000 kronor men samtidigt medgavs

att, oavsett denna gräns, insättningsbeloppet fick ökas genom upplupen

räntas läggande till kapitalet. År 1946 höjdes maximum till 10 000

kronor. Den nuvarande maximigränsen, 15 000 kronor, fastställdes genom

förordning den 14 maj 1954 (SFS 241/1954; Prop. 1954: 84; B:oU 11; Rskr

150).

I skrivelse den 31 mars 1955 har generalpoststgrelsen hemställt om sådan

ändring av postsparbanksförordningen, att en och samma persons tillgodohavande

hos postsparbanken får uppgå till högst 30 000 kronor, upplupna

räntor här icke inräknade.

För ställningstagandet till denna framställning anser jag det vara nödvändigt

att i minnet återkalla de synpunkter, som framfördes vid den år

1954 beslutade höjningen av insättningsmaximum, liksom också de överväganden

i motsvarande fråga för affärsbanker och sparbanker, som förekom

vid 1955 års riksdag i anledning av propositioner med förslag till

ny lagstiftning för dessa kreditinstitut,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956

Tillkomsten av nuvarande insättningmaximum in. m.

I framställning den 3 mars 1953 (Prop. 1954:84) hemställde generalpoststyrelsen

om en höjning av dåvarande insättningsmaximum, 10 000

kronor, till 30 000 kronor. Som skäl härför anförde styrelsen bl. a. den

försämring av penningvärdet, som hade ägt rum efter den senaste höjningen

år 1946 och som medfört, att insättarnas behållningar hos postsparbanken

tenderat att öka parallellt med den allmänna penningomsättningen.

Detla hade bl. a. lett till att konton med behållningar på över 5 000 kronor

ökat till inemot 100 000 st. och att därav ca 10 000 på grund av räntekrediteringar

m. in. överskridit det föreskrivna maximibeloppet. Enbart på

grund av penningvärdeförsämringen borde en höjning av insättningsmaximum

intill 15 000 kronor vidtagas, om icke innehavarna av dessa

konton, i högre grad än tidigare var fallet, skulle tvingas att placera sitt

sparande i andra bankinrättningar.

Den ytterligare höjningen motiverades med att större insättarbehållningar

skulle skapa ett gynnsammare förhållande mellan postsparbankens

inkomster och utgifter. Administrationskostnaderna för ett insättarkonto

blev nämligen lägre i förhållande till insatt kapital och ränteinkomsten

på detta, ju större behållningen på kontot var. Räntabiliteten skulle därför

kunna förbättras genom att de insättare, som så önskade, gavs tillfälle

att placera större belopp i postsparbanken, än dåvarande insättningsmaximum

medgav.

över styrelsens framställning hade yttranden inhämtats från bank- och

fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken, svenska

sparbanksföreningen och svenska bankföreningen.

De båda sistnämnda föreningarna anförde bl. a., att frågan om en höjning

av postsparbankens insättningsmaximum borde tills vidare anstå, för

att upptagas i samband med prövningen av motsvarande frågor för övriga

kreditinstitut. Härvid åsyftades den då nära förestående ändring av lagstiftningen

för affärsbanker och sparbanker, vilken numera kommit till

stånd genom de av 1955 års riksdag antagna lagarna om bankrörelse och

om sparbanker. Sparbanksinspektionen, liksom svenska bankföreningen,

erinrade om att postsparbankens uppgift -— enligt uttalanden vid dess tillkomst

och även senare — vore att uppsamla och göra fruktbara de små

besparingarna samt att, sedan dessa vuxit till mera avsevärda belopp, förmedla

en varaktig placering till högre ränta än postsparbankens. En höjning

av insättningsmaximum till mer än som betingades av penningvärdeförsämringen

eller ca 15 000 kronor ansåg inspektionen icke böra företagas

utan en förnyad prövning av dessa grunder för postsparbankens ställning.

Härjämte ifrågasatte inspektionen hållbarheten av de skäl av kostnadsmässig

art, som postsparbanken anfört för en höjning utöver nämnda belopp.

Slutligen förordade inspektionen med hänsyn till sannolika önske
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956

5

mål hos andra bankinrättningar om motsvarande förändringar av för dem

gällande insättningsmaxima, att ändringen av insättningsmaximum för

postsparbanken prövades i samband med de ändringar i banklagstiftningen

i övrigt, som var under förberedande.

Bankofullmäktige och bank- och fondinspektionen tillstyrkte den föreslagna

höjningen — den senare myndigheten dock med en viss tvekan.

Bankofullmäktige ifrågasatte i sammanhanget, om det fanns några rationella

grunder för att vid sidan av de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna

begränsa just inlåningen på sparkasse- och motboksräkningar,

och uttalade därjämte, att några skäl icke kunde åberopas för lägre

insättningsmaximum för postsparbanken än för sparbankerna, för vilka

motsvarande belopp i princip uppgick till 50 000 kronor.

Vid prövningen av styrelsens framställning och de erinringar, som

anförts mot densamma, fann jag i samråd med chefen för finansdepartementet,

att den aktuella nya lagstiftningen för bl. a. affärsbanker och sparbanker

icke kunde anses lägga hinder i vägen för ett tillmötesgående i

viss utsträckning av styrelsens önskemål. En höjning till 20 000 kronor

förordades. Genom en sådan höjning, vilken gick utöver vad enbart

penningvärdeförsämringen motiverade, avsågs att skapa bättre möjligheter

att i framtiden bedöma, vilket intresse för större insättningar i postsparbanken,

som kunde föreligga hos allmänheten, och vilka verkningar

detta kunde få på bankrörelsens räntabilitet.

I sitt utlåtande över propositionen anförde bankoutskottet (B:oU 1954:

11), att det inhämtat, att förslag om ny lagstiftning för sparbanker, affärsbanker

och jordbrukskreditkassor kunde väntas i en nära framtid. Utskottet

utgick ifrån att insättningsmaximum i samband därmed skulle

prövas och att tillfälle då skulle givas att överväga frågan om insättningsmaximum

för de olika slagen av banker i ett sammanhang. Med hänsyn

härtill förordades, att höjningen av insättningsmaximum för det dåvarande

begränsades till det belopp, som motiverades av penningvärdeförsämringen

eller till 15 000 kronor. Detta blev också riksdagens beslut (Rskr

1954:150).

I proposition den 17 december 1954, nr 3, med förslag till lag om bankrörelse

m. m. ifrågasatte departementschefen vid sin behandling av spörsmålet

om en böjning av insättningsmaximum för affärsbankernas sparkasseräkning,

om gällande bestämmelser i ämnet hade någon större funktion

att fylla. Denna fråga ansågs emellertid vara av den art, att den borde

komma under bedömande vid en av honom i annat sammanhang i samma

proposition förordad utredning om inlåningsreglernas utformning och om

vissa gränsdragningsproblem avseende kreditinstitutens verksamhetsområden.

Med hänsyn härtill förordades alt höjningen begränsades till 15 000

kronor. Slutligen underströks att den överensstämmelse, som därigenom

kom alt råda mellan gällande insättningsmaximum på sparkasseräkning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956

hos affärsbankerna och på motbok hos postsparbanken, icke finge tolkas

som att det funnes anledning att i detta hänseende eftersträva en enhetlig

reglering för affärsbankerna och postsparbanken.

I sitt i anledning av propositionen avgivna utlåtande biträdde bankoutskottet

(B:oU 1955: 5) departementschefens mening, att frågan om det

berättigade i bestämmelserna om insättningsmaxima borde bedömas vid

den förordade utredningen. Utskottet hade slutligen intet att erinra mot

den föreslagna höjningen av maximum. Riksdagen beslöt i enlighet med

utskottets förslag. (Rskr 1955:146.)

I proposition den 11 mars 1955, nr 151, med förslag till Jag om sparbanker

m. m. uttryckte departementschefen rörande spörsmålet om insättningsmaximum

på sparbank i stort sett samma åsikt, som han hyst

vid behandlingen av motsvarande fråga för affärsbankerna. Tillika förordade

han en höjning av maximum från 50 000 kronor till 100 000 kronor.

Departementschefens förslag i denna del godtogs av bankoutskottet och

riksdagen (B:oU 1955: 19; Rskr 346).

Föreliggande framställning

I nu förevarande framställning hemställer generalpoststyrelsen, såsom

inledningsvis nämnts, om en höjning av det för insättningar på motbok

hos postsparbanken föreskrivna maximibeloppet från 15 000 kronor till

30 000 kronor.

Styrelsen erinrar till en början om vad som förevarit inför 1955 års

riksdag vid behandlingen av insättningsmaximum på sparkasseräkning i

affärsbank och på sparbanksräkning. I övrigt anför styrelsen i huvudsak

följande.

Den nya lagstiftningen för affärsbanker och sparbanker är avsedd att

träda i kraft den 1 januari 1956. Från denna tidpunkt kan dessa penninginstitut

sålunda i väsentligt större utsträckning än f. n. mottaga sparinsättningar

från sina kunder. Med anledning härav bör nu en förnyad

prövning av postsparbankens insättningsmaximum ske. Styrelsen anser

alltjämt, att samma regler i fråga om insättningsmaximum bör gälla för

postsparbanken och sparbankerna. I remissyttrande över styrelsens framställning

år 1953 uttalade bankofullmäktige samma åsikt. Med hänsyn till

de erinringar, som anfördes mot styrelsens förslag från vissa andra håll,

vill emellertid styrelsen icke nu ifrågasätta en så vittgående utökning avpostsparbankens

inlåningsrätt. En slutlig reglering av denna fråga synes

utan större olägenhet kunna anstå, till dess spörsmålet om de skilda bankinstitutens

maximeringsbestännnelser kommer under bedömande vid en

kommande utredning om inlåningsreglernas utformning och om kreditinstitutens

verksamhetsområden. Att i avvaktan härpå bibehålla postsparbankens

nuvarande insättningsmaximum är dock ej motiverat. Det kan

i detta sammanhang nämnas, att den senaste höjningen av postsparbankens

insättningsmaximum resulterade i att antalet insättartillgodohavanden i

banken över 10 000 kronor enbart under andra halvåret 1954 ökades med

över 4 000.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1956

7

Med hänsyn till här berörda förhållanden och särskilt till den omständigheten,

att maximigränsen för insättning på sparbanksräkning höjts till

100 000 kronor, anser sålunda styrelsen, att några vägande invändningar

icke gärna kan göras mot att styrelsens år 1953 framförda önskemål om

höjning av postsparbankens insättningsmaximum till 30 000 kronor nu tillgodoses.

Departementschefen

1 skrivelse den 3 mars 1953 hemställde generalpoststyrelsen om en höjning

av dåvarande insättningsmaximum i postsparbanken från 10 000 kronor

till 30 000 kronor. Enligt styrelsen motiverades höjningen intill ett

belopp av 15 000 kronor av penningvärdeförsämringen och till återstående

del av önskan att ytterligare förbättra räntabiliteten.

Vid remissbehandlingen av framställningen gjorde sig delvis motstridiga

synpunkter gällande. Bankofullmäktige uttalade bl. a., att något skäl icke

kunde åberopas för lägre insättningsmaximum för postsparbanken än för

sparbankerna, för vilka motsvarande belopp uppgick till 50 000 kronor.

Sparbanksinspektionen och svenska bankföreningen erinrade däremot om

att målsättningen för postsparbanken, enligt vid dess tillkomst och även

därefter gjorda uttalanden, vore att uppsamla och göra fruktbara de små

besparingarna samt att, sedan dessa vuxit till mera avsevärda belopp, förmedla

en varaktig placering till en högre ränta än den postsparbanken

kunde ge. Enligt inspektionen borde en höjning av insättningsmaximum

utöver det belopp, som motiverades av penningvärdeförsämringen, icke

företagas utan en omprövning av grunderna för bankens ställning. Slutligen

förordade vissa remissmyndigheter, att höjningen skulle anstå för att

upptagas tillsammans med andra frågor, som var aktuella på banklagstiftningens

område.

Vid mina överväganden i anledning av vad sålunda förekommit (Prop.

1954: 84) fann jag i samråd med chefen för finansdepartementet, att den

förestående lagstiftningen för affärsbanker och sparbanker icke kunde

anses lägga hinder i vägen för eu höjning av maximum, vilket lämpligen

borde bestämmas till 20 000 kronor. Bankoutskottet föreslog, att höjningen

i avbidan på ny lagstiftning för sparbanker, affärsbanker och jordbrukskreditkassor

begränsades till 15 000 kronor, vilket också blev riksdagens

beslut (B:oU 1954: 11; Rskr 150).

I sin nu föreliggande framställning hemställer generalpoststyrelsen om

att insättningsmaximum måtte bestämmas till 30 000 kronor. Till stöd härför

har styrelsen bl. a. åberopat sina tidigare i framställningen den 3 mars

1953 framförda skäl samt härutöver, att insättningsmaximum för sparbanksräkning

höjts till 100 000 kronor genom den av 1955 års riksdag antagna

lagen om sparbanker. Styrelsen förmenar alltjämt, att i princip

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956

samma maximibestämmelser bör gälla för postsparbanken och sparbankerna.

En slutlig reglering av denna fråga kan dock enligt styrelsens uppfattning

utan större olägenhet anstå, till dess spörsmålet om de skilda

bankinstitutens maximibestämmelser prövats av den utredning om inlåningsreglernas

utformning och om vissa gränsdragningsproblem avseende

kreditinstitutens verksamhetsområden, vars tillkomst bebådats i samband

med 1955 års banklagstiftning.

På samma sätt som redan skett i fråga om sparbanker och affärsbanker

bör det enligt min uppfattning vara möjligt att redan nu genomföra en

viss höjning av insättningsmaximum för postsparbanken. Ett bifall till

styrelsens förslag om en höjning med 15 000 kronor eller sålunda till 30 000

kronor anser jag icke innebära ett föregripande av den ifrågasatta utredningen

om gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten. Jag förordar

således, att den föreslagna höjningen genomföres.

Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med vad sålunda

anförts upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § mom. 1

förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken måtte

genom proposition föreläggas riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

TF. Hammargren

Sthlm 1956. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:170 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten
  2. BU 1956:10 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922 s. 1 i texten