Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken
1956-02-03 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:68, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1956
1
Nr 68
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken;
given Stockholms slott den 3 februari 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sven Andersson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att maximibeloppet för en och samma persons
tillgodohavande i postsparbanken skall höjas från nuvarande 15 000 kronor
till 30 000 kronor.
177 56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 68
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken
Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
2 §•
Mom. 1. Envar äger---i postsparbanken.
Insättning må, såvida Kungl. Maj :t ej annorlunda föreskriver, ske allenast
i helt krontal. En och samma persons tillgodohavande må ej ökas utöver
30 000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande enligt motbok för
insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor annorledes än genom
upplupen räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för
samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla
i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1956.
1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se SFS 1954:241.
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 februari 1956.
Närvarande :
Statsministern Erlander, statsråden Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lindholm.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om
höjning av det för insättningar på motbok hos postsparbanken föreskrivna
maximibeloppet.
Inledning
Enligt 2 § 1 mom. andra stycket förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken må en och samma persons tillgodohavande i postsparbanken
ej ökas utöver 15 000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande
enligt motbok för insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor
annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.
Postsparbankens rätt att mottaga insättningar har alltsedan bankens inrättande
varit begränsad till visst belopp. Enligt 1883 års postsparbanksförordning
gottgjordes ursprungligen icke på en och samma motbok ränta
för högre belopp än 1 000 kronor. Detta belopp höjdes sedermera den 15
maj 1891 till 2 000 kronor och den 17 december 1920 till 5 000 kronor. Vid
den omorganisation av postsparbanken, som beslutades av 1922 års riksdag,
bibehölls insättningsmaximum vid 5 000 kronor men samtidigt medgavs
att, oavsett denna gräns, insättningsbeloppet fick ökas genom upplupen
räntas läggande till kapitalet. År 1946 höjdes maximum till 10 000
kronor. Den nuvarande maximigränsen, 15 000 kronor, fastställdes genom
förordning den 14 maj 1954 (SFS 241/1954; Prop. 1954: 84; B:oU 11; Rskr
150).
I skrivelse den 31 mars 1955 har generalpoststgrelsen hemställt om sådan
ändring av postsparbanksförordningen, att en och samma persons tillgodohavande
hos postsparbanken får uppgå till högst 30 000 kronor, upplupna
räntor här icke inräknade.
För ställningstagandet till denna framställning anser jag det vara nödvändigt
att i minnet återkalla de synpunkter, som framfördes vid den år
1954 beslutade höjningen av insättningsmaximum, liksom också de överväganden
i motsvarande fråga för affärsbanker och sparbanker, som förekom
vid 1955 års riksdag i anledning av propositioner med förslag till
ny lagstiftning för dessa kreditinstitut,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956
Tillkomsten av nuvarande insättningmaximum in. m.
I framställning den 3 mars 1953 (Prop. 1954:84) hemställde generalpoststyrelsen
om en höjning av dåvarande insättningsmaximum, 10 000
kronor, till 30 000 kronor. Som skäl härför anförde styrelsen bl. a. den
försämring av penningvärdet, som hade ägt rum efter den senaste höjningen
år 1946 och som medfört, att insättarnas behållningar hos postsparbanken
tenderat att öka parallellt med den allmänna penningomsättningen.
Detla hade bl. a. lett till att konton med behållningar på över 5 000 kronor
ökat till inemot 100 000 st. och att därav ca 10 000 på grund av räntekrediteringar
m. in. överskridit det föreskrivna maximibeloppet. Enbart på
grund av penningvärdeförsämringen borde en höjning av insättningsmaximum
intill 15 000 kronor vidtagas, om icke innehavarna av dessa
konton, i högre grad än tidigare var fallet, skulle tvingas att placera sitt
sparande i andra bankinrättningar.
Den ytterligare höjningen motiverades med att större insättarbehållningar
skulle skapa ett gynnsammare förhållande mellan postsparbankens
inkomster och utgifter. Administrationskostnaderna för ett insättarkonto
blev nämligen lägre i förhållande till insatt kapital och ränteinkomsten
på detta, ju större behållningen på kontot var. Räntabiliteten skulle därför
kunna förbättras genom att de insättare, som så önskade, gavs tillfälle
att placera större belopp i postsparbanken, än dåvarande insättningsmaximum
medgav.
över styrelsens framställning hade yttranden inhämtats från bank- och
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken, svenska
sparbanksföreningen och svenska bankföreningen.
De båda sistnämnda föreningarna anförde bl. a., att frågan om en höjning
av postsparbankens insättningsmaximum borde tills vidare anstå, för
att upptagas i samband med prövningen av motsvarande frågor för övriga
kreditinstitut. Härvid åsyftades den då nära förestående ändring av lagstiftningen
för affärsbanker och sparbanker, vilken numera kommit till
stånd genom de av 1955 års riksdag antagna lagarna om bankrörelse och
om sparbanker. Sparbanksinspektionen, liksom svenska bankföreningen,
erinrade om att postsparbankens uppgift -— enligt uttalanden vid dess tillkomst
och även senare — vore att uppsamla och göra fruktbara de små
besparingarna samt att, sedan dessa vuxit till mera avsevärda belopp, förmedla
en varaktig placering till högre ränta än postsparbankens. En höjning
av insättningsmaximum till mer än som betingades av penningvärdeförsämringen
eller ca 15 000 kronor ansåg inspektionen icke böra företagas
utan en förnyad prövning av dessa grunder för postsparbankens ställning.
Härjämte ifrågasatte inspektionen hållbarheten av de skäl av kostnadsmässig
art, som postsparbanken anfört för en höjning utöver nämnda belopp.
Slutligen förordade inspektionen med hänsyn till sannolika önske
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956
5
mål hos andra bankinrättningar om motsvarande förändringar av för dem
gällande insättningsmaxima, att ändringen av insättningsmaximum för
postsparbanken prövades i samband med de ändringar i banklagstiftningen
i övrigt, som var under förberedande.
Bankofullmäktige och bank- och fondinspektionen tillstyrkte den föreslagna
höjningen — den senare myndigheten dock med en viss tvekan.
Bankofullmäktige ifrågasatte i sammanhanget, om det fanns några rationella
grunder för att vid sidan av de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna
begränsa just inlåningen på sparkasse- och motboksräkningar,
och uttalade därjämte, att några skäl icke kunde åberopas för lägre
insättningsmaximum för postsparbanken än för sparbankerna, för vilka
motsvarande belopp i princip uppgick till 50 000 kronor.
Vid prövningen av styrelsens framställning och de erinringar, som
anförts mot densamma, fann jag i samråd med chefen för finansdepartementet,
att den aktuella nya lagstiftningen för bl. a. affärsbanker och sparbanker
icke kunde anses lägga hinder i vägen för ett tillmötesgående i
viss utsträckning av styrelsens önskemål. En höjning till 20 000 kronor
förordades. Genom en sådan höjning, vilken gick utöver vad enbart
penningvärdeförsämringen motiverade, avsågs att skapa bättre möjligheter
att i framtiden bedöma, vilket intresse för större insättningar i postsparbanken,
som kunde föreligga hos allmänheten, och vilka verkningar
detta kunde få på bankrörelsens räntabilitet.
I sitt utlåtande över propositionen anförde bankoutskottet (B:oU 1954:
11), att det inhämtat, att förslag om ny lagstiftning för sparbanker, affärsbanker
och jordbrukskreditkassor kunde väntas i en nära framtid. Utskottet
utgick ifrån att insättningsmaximum i samband därmed skulle
prövas och att tillfälle då skulle givas att överväga frågan om insättningsmaximum
för de olika slagen av banker i ett sammanhang. Med hänsyn
härtill förordades, att höjningen av insättningsmaximum för det dåvarande
begränsades till det belopp, som motiverades av penningvärdeförsämringen
eller till 15 000 kronor. Detta blev också riksdagens beslut (Rskr
1954:150).
I proposition den 17 december 1954, nr 3, med förslag till lag om bankrörelse
m. m. ifrågasatte departementschefen vid sin behandling av spörsmålet
om en böjning av insättningsmaximum för affärsbankernas sparkasseräkning,
om gällande bestämmelser i ämnet hade någon större funktion
att fylla. Denna fråga ansågs emellertid vara av den art, att den borde
komma under bedömande vid en av honom i annat sammanhang i samma
proposition förordad utredning om inlåningsreglernas utformning och om
vissa gränsdragningsproblem avseende kreditinstitutens verksamhetsområden.
Med hänsyn härtill förordades alt höjningen begränsades till 15 000
kronor. Slutligen underströks att den överensstämmelse, som därigenom
kom alt råda mellan gällande insättningsmaximum på sparkasseräkning
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956
hos affärsbankerna och på motbok hos postsparbanken, icke finge tolkas
som att det funnes anledning att i detta hänseende eftersträva en enhetlig
reglering för affärsbankerna och postsparbanken.
I sitt i anledning av propositionen avgivna utlåtande biträdde bankoutskottet
(B:oU 1955: 5) departementschefens mening, att frågan om det
berättigade i bestämmelserna om insättningsmaxima borde bedömas vid
den förordade utredningen. Utskottet hade slutligen intet att erinra mot
den föreslagna höjningen av maximum. Riksdagen beslöt i enlighet med
utskottets förslag. (Rskr 1955:146.)
I proposition den 11 mars 1955, nr 151, med förslag till Jag om sparbanker
m. m. uttryckte departementschefen rörande spörsmålet om insättningsmaximum
på sparbank i stort sett samma åsikt, som han hyst
vid behandlingen av motsvarande fråga för affärsbankerna. Tillika förordade
han en höjning av maximum från 50 000 kronor till 100 000 kronor.
Departementschefens förslag i denna del godtogs av bankoutskottet och
riksdagen (B:oU 1955: 19; Rskr 346).
Föreliggande framställning
I nu förevarande framställning hemställer generalpoststyrelsen, såsom
inledningsvis nämnts, om en höjning av det för insättningar på motbok
hos postsparbanken föreskrivna maximibeloppet från 15 000 kronor till
30 000 kronor.
Styrelsen erinrar till en början om vad som förevarit inför 1955 års
riksdag vid behandlingen av insättningsmaximum på sparkasseräkning i
affärsbank och på sparbanksräkning. I övrigt anför styrelsen i huvudsak
följande.
Den nya lagstiftningen för affärsbanker och sparbanker är avsedd att
träda i kraft den 1 januari 1956. Från denna tidpunkt kan dessa penninginstitut
sålunda i väsentligt större utsträckning än f. n. mottaga sparinsättningar
från sina kunder. Med anledning härav bör nu en förnyad
prövning av postsparbankens insättningsmaximum ske. Styrelsen anser
alltjämt, att samma regler i fråga om insättningsmaximum bör gälla för
postsparbanken och sparbankerna. I remissyttrande över styrelsens framställning
år 1953 uttalade bankofullmäktige samma åsikt. Med hänsyn till
de erinringar, som anfördes mot styrelsens förslag från vissa andra håll,
vill emellertid styrelsen icke nu ifrågasätta en så vittgående utökning avpostsparbankens
inlåningsrätt. En slutlig reglering av denna fråga synes
utan större olägenhet kunna anstå, till dess spörsmålet om de skilda bankinstitutens
maximeringsbestännnelser kommer under bedömande vid en
kommande utredning om inlåningsreglernas utformning och om kreditinstitutens
verksamhetsområden. Att i avvaktan härpå bibehålla postsparbankens
nuvarande insättningsmaximum är dock ej motiverat. Det kan
i detta sammanhang nämnas, att den senaste höjningen av postsparbankens
insättningsmaximum resulterade i att antalet insättartillgodohavanden i
banken över 10 000 kronor enbart under andra halvåret 1954 ökades med
över 4 000.
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1956
7
Med hänsyn till här berörda förhållanden och särskilt till den omständigheten,
att maximigränsen för insättning på sparbanksräkning höjts till
100 000 kronor, anser sålunda styrelsen, att några vägande invändningar
icke gärna kan göras mot att styrelsens år 1953 framförda önskemål om
höjning av postsparbankens insättningsmaximum till 30 000 kronor nu tillgodoses.
Departementschefen
1 skrivelse den 3 mars 1953 hemställde generalpoststyrelsen om en höjning
av dåvarande insättningsmaximum i postsparbanken från 10 000 kronor
till 30 000 kronor. Enligt styrelsen motiverades höjningen intill ett
belopp av 15 000 kronor av penningvärdeförsämringen och till återstående
del av önskan att ytterligare förbättra räntabiliteten.
Vid remissbehandlingen av framställningen gjorde sig delvis motstridiga
synpunkter gällande. Bankofullmäktige uttalade bl. a., att något skäl icke
kunde åberopas för lägre insättningsmaximum för postsparbanken än för
sparbankerna, för vilka motsvarande belopp uppgick till 50 000 kronor.
Sparbanksinspektionen och svenska bankföreningen erinrade däremot om
att målsättningen för postsparbanken, enligt vid dess tillkomst och även
därefter gjorda uttalanden, vore att uppsamla och göra fruktbara de små
besparingarna samt att, sedan dessa vuxit till mera avsevärda belopp, förmedla
en varaktig placering till en högre ränta än den postsparbanken
kunde ge. Enligt inspektionen borde en höjning av insättningsmaximum
utöver det belopp, som motiverades av penningvärdeförsämringen, icke
företagas utan en omprövning av grunderna för bankens ställning. Slutligen
förordade vissa remissmyndigheter, att höjningen skulle anstå för att
upptagas tillsammans med andra frågor, som var aktuella på banklagstiftningens
område.
Vid mina överväganden i anledning av vad sålunda förekommit (Prop.
1954: 84) fann jag i samråd med chefen för finansdepartementet, att den
förestående lagstiftningen för affärsbanker och sparbanker icke kunde
anses lägga hinder i vägen för eu höjning av maximum, vilket lämpligen
borde bestämmas till 20 000 kronor. Bankoutskottet föreslog, att höjningen
i avbidan på ny lagstiftning för sparbanker, affärsbanker och jordbrukskreditkassor
begränsades till 15 000 kronor, vilket också blev riksdagens
beslut (B:oU 1954: 11; Rskr 150).
I sin nu föreliggande framställning hemställer generalpoststyrelsen om
att insättningsmaximum måtte bestämmas till 30 000 kronor. Till stöd härför
har styrelsen bl. a. åberopat sina tidigare i framställningen den 3 mars
1953 framförda skäl samt härutöver, att insättningsmaximum för sparbanksräkning
höjts till 100 000 kronor genom den av 1955 års riksdag antagna
lagen om sparbanker. Styrelsen förmenar alltjämt, att i princip
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1956
samma maximibestämmelser bör gälla för postsparbanken och sparbankerna.
En slutlig reglering av denna fråga kan dock enligt styrelsens uppfattning
utan större olägenhet anstå, till dess spörsmålet om de skilda
bankinstitutens maximibestämmelser prövats av den utredning om inlåningsreglernas
utformning och om vissa gränsdragningsproblem avseende
kreditinstitutens verksamhetsområden, vars tillkomst bebådats i samband
med 1955 års banklagstiftning.
På samma sätt som redan skett i fråga om sparbanker och affärsbanker
bör det enligt min uppfattning vara möjligt att redan nu genomföra en
viss höjning av insättningsmaximum för postsparbanken. Ett bifall till
styrelsens förslag om en höjning med 15 000 kronor eller sålunda till 30 000
kronor anser jag icke innebära ett föregripande av den ifrågasatta utredningen
om gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten. Jag förordar
således, att den föreslagna höjningen genomföres.
Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med vad sålunda
anförts upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § mom. 1
förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken måtte
genom proposition föreläggas riksdagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
TF. Hammargren
Sthlm 1956. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1956:170 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten
- BU 1956:10 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922 s. 1 i texten