Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten

66 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 66 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:7, Med förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956

1

Nr 7

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om kontroll å ädelmetallarbeten; given Stockholms

slott den 9 december 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande

över härvid fogade förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen inhämtas riksdagens yttrande över huvudgrunderna

i ett förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten (platina-, guldoch

silverarbeten). Förslaget innebär framför allt en modernisering av lagstiftningen

på detta område. Bland nyheterna må nämnas att förbud införes

mot s. k. fullmaktsstämpling. För guldarbeten bibehålies enligt förslaget 18

karat såsom lägsta tillåtna halt med den jämkningen att mmimihalten fint

guld efter internationellt mått bestämmes till 750 tusendelar i stället för nu

stadgade 760 tusendelar. Minimihalterna för silver- och platinaarbeten föreslås

oförändrade. Viktgränsen för obligatorisk stämpling av silverarbeten

föreslås höjd från 5 till 15 gram. Beträffande avgifterna för kontrollstämpling

föreslås ingen ändring. I övrigt innefattar förslaget bl. a. bestämmelser

i syfte att på ett effektivare sätt än hittills förhindra tillverkning av och

handel med underhaltiga ädelmetallvaror.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 7

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Förslag

till

förordning om kontroll å ädelmetallarbeten

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Till ädelmetallarbeten hänföras i denna förordning arbeten av platina,

guld och silver.

I förordningen förstås med

platinaarbete sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken

innehåller minst 400 tusendelar fin platina,

guldarbete sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken

innehåller minst 200 tusendelar fint guld, samt

silverarbete sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken

innehåller minst 400 tusendelar fint silver,

allt under förutsättning att platinan, guldet eller silvret ingår i arbetet

på annat sätt än enbart såsom plätering, platinering, förgyllning eller försilvring.

2 §.

Ädelmetallarbeten äro, på sätt i denna förordning är stadgat, underkastade

kontroll med avseende på tillverkning, försäljning och import.

Undantag från förordningens bestämmelser

3 §.

Förordningen äger icke tillämpning å mynt och medaljer, som tillverkas

av mynt- och justeringsverket.

4 §.

Från förordningens bestämmelser äro, utom såvitt avser tillsyn enligt

40 §, undantagna:

ädelmetallarbeten, som tillverkas för export;

utländska mynt samt i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer

och medaljer;

ädelmetallarbeten, som uppenbarligen ha antikvariskt värde;

instrument och apparater som äro avsedda att omedelbart tjäna vetenskapliga,

konstnärliga eller industriella ändamål samt delar till sådana instrument

och apparater;

plåt, tråd och ofasonerade stänger av ädelmetall samt guldslagar- och

gulddragararbeten; samt

reservoarpennor och stiftpennor samt delar därtill, glasögonbågar, urboetter,

lösa urbyglar, remontoarkronor, tandpetare samt beslag på käppar,

pipor och dylikt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Mynt- och justeringsverket äger föreskriva, att undantag som nu sagts

skall göras jämväl beträffande annat slag av föremål, i vilket ädelmetall

ingår i så ringa mängd att ädelmetallvärdet i förhållande till arbetets övriga

värde är av ringa betydelse, så ock beträffande ädelmetallarbete, som uppenbarligen

framställts för att framdeles ingå i sådant föremål.

Ädelmetallarbete, som avses i denna paragraf och vilket icke utgör

halvfabrikat, må på begäran kontrollstämplas. Begäres kontrollstämpling

eller anbringas ansvarsstämpel skola förordningens bestämmelser tillämpas

å arbetet.

Finhalt

5 §•

Ädelmetallarbete må icke tillverkas av metallegering som har lägre finhalt

än

för platinaarbete 950 tusendelar fin platina,

för guldarbete 750 tusendelar fint guld och

för silverarbete 830 tusendelar fint silver,

med ett remedium för platina och guld av fem tusendelar samt för silver

av åtta tusendelar.

Har ädelmetallarbete lägst den finhalt som nyss nämnts benämnes det

fullhaltigt, i annat fall underhaltigt.

6 §.

Vid förening av arbete av viss ädelmetall med legering innehållande ädelmetall

av annat slag, skall legeringen vara fullhaltig, dock att mynt må

anbringas oberoende av halt.

Guldarbeten med olika finhalt må förenas endast om tillverkningstekniska

skäl göra detta nödvändigt och varje del åsättes finhaltsstämpel enligt föreskrifterna

i 19 §.

Platinaarbete må förenas med legering innehållande guld eller silver och

guldarbete med legering innehållande silver endast om legeringen genom

sin färg tydligt skiljer sig från arbetet.

7 §•

Användes vid framställning av ädelmetallarbete jämväl annat ämne än

ädelmetall, skall detta ämne i det färdiga arbetet vara lätt skönjbart och till

utseendet tydligt skilja sig från ädelmetallen, såvida annat icke föranledes

av tillverkningstekniska skäl eller erfordras för att arbetet skall fylla sin

praktiska uppgift. Utgöres det sålunda använda ämnet av metall, skall

därå vara inslaget beteckningen »Metall» eller »Met» eller metallens benämning

eller kemiska beteckning, där tillverkningstekniska skäl icke utgör

hinder härför.

8 §.

Lödning på ädelmetallarbete får icke förekomma i sådan omfattning och

av sådan beskaffenhet att, om arbetet nedsmältes, finhalten understiger i

5 § angivna halter med deras remedier med mer än för platina- eller guldarbete

fem tusendelar samt för silverarbete åtta tusendelar. Ädelmetallarbete,

varå förekommer lödning i strid med vad nu sagts, skall anses underhaltigt.

9 §.

Ädelmetallarbete, vilket icke uppfyller fordringarna enligt 5—8 §§, må

icke försäljas eller importeras. Om undantag härifrån stadgas i 10—12 §§.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

10 §.

Utan hinder av vad i 9 § stadgas må ädelmetallarbete, som blivit taget i

mät eller tillhör konkursbo eller dödsbo utan att ha för sådant bo tillverkats

eller inköpts, försäljas under hand eller på auktion.

11 §•

Utan hinder av vad i 9 § stadgas må till riket införas

a) tävlingspris, gåvor, föremål som inköpts på resa i utlandet och äro

avsedda för importörens eller hans familjs personliga bruk samt föremål

som äro att hänföra till flyttsaker;

b) ädelmetallarbeten, som inkomma för att förevisas såsom prover eller

såsom utställningsföremål och vilka äro avsedda att därefter återutföras, såvida

införseln är traktatsenligt medgiven.

Då fråga är om gåvor eller föremål som inköpts på resa i utlandet och äro

avsedda för importörens eller hans familjs personliga bruk, skall ägaren

härom på begäran avlämna en av honom på heder och samvete avgiven

skriftlig försäkran.

12 §.

Mynt- och justeringsverket äger i andra fall än i 10 och 11 §§ sägs, när

särskilda skäl föreligga, på därom gjord ansökan medgiva försäljning eller

införsel av ädelmetallarbete som ej uppfyller fordringarna enligt 5—8 §§.

Ansvarsstämpling och kontrollstämpling

13 §.

Inom riket tillverkade ädelmetallarbeten skola genom tillverkarens försorg

förses med ansvarsstämplar, varmed avses ortsmärke, tillverkarens

namnstämpel (tillverkarstämpel) och årsbokstav ävensom, i fråga om guldarbeten,

finhaltsstämpel. Saknas tillräckligt utrymme för anbringande av såväl

kontrollstämpel, varom i 21 § förmäles, som samtliga ansvarsstämplar,

må dock ortsmärket och, där så är erforderligt, jämväl årsbokstaven utelämnas.

Mynt- och justeringsverket må i fall där tillverkningen uppenbarligen icke

skett för yrkesmässig försäljning medgiva att annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel

utelämnas.

14 §.

Ädelmetallarbete, som införes till riket, må icke vara försett eller efter

införseln förses med annan i denna förordning avsedd ansvarsstämpel än

finhaltsstämpel.

15 §.

Ansvarsstämpel skall vara utförd så att den lämnar upphöjd text, begränsad

av stämpelns ytterkonturer (reliefstämpel).

16 §.

Ortsmärke bestämmes för varje särskild tillverkningsort av mynt- och

justeringsverket.

17 §.

Tillverkarstämpel skall vara godkänd av och registrerad hos mynt- och

justeringsverket. Stämpeln må endast innehålla bokstäver eller ord. Den må

ej vara så utformad, att den med lätthet kan förväxlas med annan hos verket

registrerad och i bruk varande tillverkarstämpel. Stämpeln må ej angiva

annan än den, som tillverkat arbetet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

5

18 §.

Årsbokstav skall angiva tillverkningsåret. Såsom årsbokstav användes

en av följande bokstäver ur det latinska alfabetet, nämligen A, B, C, D, E, F,

G, H, I, K, L, M, N, O, P, Q, R, S, T, U, V, X, Y, Z med efterföljande siffra.

Bokstäverna användas i följd, en för varje år. Då hela bokstavsserien är

genomgången skall densamma från början ånyo genomlöpas. Serien skall

beräknas ha börjat användas med A år 1759. Den vid bokstaven fogade

siffran skall utmärka den omgång, nämnda bokstavsserie är i användning

sedan 1759.

19 §.

Finhaltsstämpel för guld skall innehålla bokstaven K (karat) jämte framförstående

siffror. Följande stämplar äro medgivna:

23 K, utmärkande en finhalt av lägst 975 tusendelar,

20 K, utmärkande en finhalt av lägst 840 tusendelar samt

18 K, utmärkande en finhalt av lägst 750 tusendelar,

med ett remedium i varje fall av fem tusendelar.

Vid bestämmande av finhalt i fall som här är i fråga skall vad i 8 § är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

20 §.

Tillverkare är ansvarig för att utfört arbete motsvarar åsatta ansvarsstämplar.

21 §.

Inom riket tillverkat eller importerat ädelmetallarbete, vars vikt uppgår

för platina- eller guldarbete till ett gram eller däröver och för silverarbete

till 15 gram eller däröver, skall, såvitt fråga icke är om meterkedja eller

annat halvfabrikat eller arbete, som i 10—12 §§ avses, förses med kontrollstämpel

till bestyrkande av att arbetet uppfyller fordringarna enligt

denna förordning.

Ädelmetallarbete, vilket icke omfattas av kontrollstämplingsplikt, som i

första stycket sägs, må förses med kontrollstämpel om begäran därom framställes

och arbetet uppfyller fordringarna enligt denna förordning; dock

att meterkedja eller annat halvfabrikat må kontrollstämplas endast där

mynt- och justeringsverket så medgiver.

22 §.

Ingår i ett arbete skilda ädelmetaller skall frågan, huruvida kontrollstämplingsplikt

enligt 21 § föreligger, bedömas särskilt för varje ädelmetall.

23 §.

Importerade halvfabrikat och andra importerade ädelmetallarbeten, som

icke underkastas kontrollstämpling, skola, såvitt fråga icke är om arbeten

som avses ill eller 12 §, likväl vid införseln kontrolleras beträffande finhalten.

24 §.

Kontrollstämpel utgöres i fråga om guldarbeten av tre kronor i hjärtformig

sköld för inhemska arbeten och i oval sköld för utländska arbeten samt i

fråga om platina- och silverarbeten av enahanda beteckning med ett efterföljande

P beträffande platinaarbeten och S beträffande silverarbeten. Kontrollstämpel

skall vara utförd som reliefstämpel.

25 §.

Kontrollstämpling utföres av mynt- och justeringsverket eller, på de orter

mynt- och justeringsverket bestämmer, av särskilda konlrollstämplings
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

förrättare. Probering av ädelmetallarbetes finhalt utföres av mynt- och justeringsverket.

Mynt- och justeringsverket utser kontrollstämplingsförrättare och äger

entlediga honom från uppdraget samt förordna vikarie för honom, allt efter

länsstyrelsens hörande.

26 §.

Inom riket tillverkat ädelmetallarbete, som skall kontrollstämplas, skall

av tillverkaren inlämnas i Stockholm till mynt- och justeringsverket och å

annan ort till kontrollstämplingsförrättare; i senare fallet är det dock tillverkaren

obetaget att på egen bekostnad inlämna arbetet till mynt- och

justeringsverket. Vid inlämnandet skall arbetet, försett med vederbörliga ansvarsstämplar,

till alla dess delar företes samt i övrigt vara i det skick som

mynt- och justeringsverket bestämmer.

Då ädelmetallarbete, som icke på grund av vad förut sagts må införas i

riket utan kontrollstämpling eller kontroll med avseende å finhalten, från

utlandet inkommer till svensk distrikttullanstalt, skall detsamma på importörens

bekostnad översändas till mynt- och justeringsverket.

27 §.

Kontrollstämpling av ädelmetallarbete skall äga rum, om arbetet inlämnats

till mynt- och justeringsverket, sedan probering skett samt, om arbetet

inlämnats till kontrollstämplingsförrättare, sedan av detsamma tagits prov

för probering.

Provtagning må, på sätt mynt- och justeringsverket bestämmer, ske i form

av stickprov.

28 §.

Kontrollstämpling må icke äga rum om arbetet därigenom skulle skadas,

utan skall för sådant fall i stället utfärdas kontrollbevis om att arbetet uppfyller

fordringarna för kontrollstämpling.

29 §.

Arbete, som inkommit till riket för att förevisas såsom prov eller utställningsföremål

och därefter återutföras, skall i stället för kontrollstämpel

förses med plomb eller annat identifieringsmärke på sätt mynt- och justeringsverket

bestämmer.

30 §.

Å ädelmetallarbete anbragt kontrollstämpel eller ansvarsstämpel må icke

avsiktligt utplånas, med mindre sådant utplånande till följd av nedskrotning,

lagning eller omarbetning av arbetet finnes nödvändigt.

Angående ändring av finhaltsstämpel på guldarbete i visst fall stadgas i

34 §.

31 §.

Å här i riket tillverkade ädelmetallarbeten må andra stämplar än kontrollstämpel

och ansvarsstämplar icke förekomma i form av reliefstämplar.

Från vad nu stadgats äger mynt- och justeringsverket medgiva undan
tag.

Å ädelmetallarbete må i övrigt icke förekomma stämpel eller annat märke,

som lätt kan förväxlas med kontroll- eller ansvarsstämpel.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

32 §.

Ädelmetallarbete, som i strid med föreskrifterna i denna förordning icke

är försett med kontrollstämpel eller ansvarsstämpel, eller är försett med

stämpel eller annat märke, som enligt förordningen ej må åsättas arbetet,

må icke försäljas.

Förfarandet med underhaltiga arbeten

33 §.

Befinnes till försäljning avsett ädelmetallarbete ej vara fullhaltigt och är

ej fråga om arbete som avses i 10—12 §§, skall, oberoende av om förhållandet

kan medföra ansvar, arbetet sönderslås genom mynt- och justeringsverkets

försorg eller enligt dess föreskrifter. ....

Ädelmetallarbete må icke sönderslås med mindre probenng agt rum. Om

proberingens resultat skall vederbörande tillverkare eller försäljare underrättas,

och äger denne att, därest material finnes för förnyad probenng,

påkalla sådan och närvara personligen eller genom ombud vid den med anledning

därav verkställda förrättningen.

34 §.

Befinnes vid probering för kontrollstämpling guldarbete, som är fullhaltigt,

vara åsatt oriktig finhaltsstämpel, skall arbetet för ändring av stämpeln

återställas till ägaren innan kontrollstämpel anbringas å arbetet.

Befinnes till försäljning avsett kontrollstämplat guldarbete, som ar Full—

haltigt, vara förfärdigat av en metallegering av lägre finhalt än påslagen finhaltsstämpel

utvisar, skall ändring av stämpeln vidtagas genom mynt- och

justeringsverkets försorg.

35 §.

Uppfyller ädelmetallarbete, som inkommit till distrikttullanstalt och översänts

till mynt- och justeringsverket, icke för införsel föreskrivna fordringar

enligt denna förordning, skall det på importörens bekostnad från mynt- och

justeringsverket översändas till distrikttullanstalten i införselorten för att

återutföras ur riket. Dock må efter medgivande av mynt- och justeringsverket

underhaltigt arbete, som på tillförlitligt sätt styrkes vara av importörens

egen tillverkning och förut av honom exporterat, utlämnas till importören

i den ordning, som är stadgad för utlämnande av importerade arbeten.

Har ädelmetallarbete vid import tagits i beslag och i laga ordning förklarats

förbrutet och är arbetet av beskaffenhet att, enligt vad ovan sägs,

icke få till riket införas, må det icke av tullverket försäljas förrän detsamma

sönderslagits och nedsmälts, såvida ej betryggande säkerhet erhalles

för att arbetet efter försäljningen blir utfört ur riket.

36 §.

Vägras kontrollstämpling av arbete på den grund att arbetet icke uppfyller

bestämmelserna om lödning i 8 §, må på begäran av ägaren nedsmältning

ske för bestämmande av finhalten; och skall ägaren beredas tillfälle

att personligen eller genom ombud närvara vid nedsmältningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956

Avgifter

37 §.

1 mom. För kontrollstämpels åsättande samt för utfärdande av kontrollbevis

som i 28 § sägs skall erläggas kontrollavgift, innefattande ersättning

jämväl för verkställd probering,

för platinaarbete med 9 öre för varje fulla två decigram,

för guldarbete med 3 öre för varje fulla två decigram, och

för silverarbete med ett öre för varje fullt gram,

allt av sammanlagda vikten av de kontrollstämplade arbetena.

Är arbete sammansatt av flera ädelmetallegeringar skall avgift utgå för

varje legering för sig.

Vid bestämmande av arbetes vikt skall avdrag göras för beståndsdelar av

andra ämnen än ädelmetall, dock ej för infattade stenar. Avdrag må ej

göras för ädelmetall, som vid färdigställande av arbete kan beräknas komma

att bortgå.

2 mom. För anbringande av plomb eller annat identifieringsmärke skall

erläggas märkningsavgift med fem öre för varje arbete.

3 mom. För probering, som icke åtföljes av kontrollstämpling, för bestämning

av vikt finmetall och för omsmältning skall utgå avgift enligt vad

därom är särskilt stadgat.

Näringsidkares anmälningsskyldighet

38 §.

Envar som vill för avsalu tillverka ädelmetallarbeten, som äro underkastade

kontroll enligt denna förordning, eller idka grosshandel därmed eller

försälja sådana varor i bod eller från annat upplagsställe skall, innan rörelsen

börjar, göra anmälan hos mynt- och justeringsverket och därvid lämna

uppgift om var rörelsen skall idkas samt tillika förete dels bevis om anmälan

enligt 9 § näringsfrihetsförordningen, där sådan anmälan skall äga

rum, och dels, då fråga är om juridisk person, i förekommande fall vederbörligt

registreringsbevis.

Önskar någon sälja ädelmetallarbete å sådan realisation som omförmäles

i 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen skall han, innan realisationen vidtages,

göra anmälan därom hos mynt- och justeringsverket med bifogande

av uppgift om var realisationen skall äga rum samt bevis om tillstånd därtill.

Då tillverkning eller försäljning som i denna paragraf avses förflyttas

eller upphör, skall anmälan därom göras hos mynt- och justeringsverket.

39 §.

Under utövande av gardfarihandel må, vid äventyr som är stadgat för

olaga gårdfarihandel, försäljning av ädelmetallvaror icke äga rum.

Tillsyn

40 §.

Myntdirektören äger att personligen eller genom befullmäktigat ombud i

lokaler för tillverkning eller försäljning av ädelmetallarbeten göra sig underrättad

om beskaffenheten av förekommande lager av ädelmetallarbeten

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

och att för undersökning därifrån medtaga sådant arbete. Tillträde till dylika

lokaler må icke förvägras myntdirektören eller hans ombud.

41 §.

I lokal, där ädelmetallarbete tillverkas för avsalu, skall ett exemplar av

denna förordning finnas tillgängligt.

Ansvarsbestämmelser m. m.

42 §.

1 mom. Med dagsböter straffes, där förfarandet icke är i allmän lag belagt

med straff,

den som tillverkat ädelmetallarbete i strid med bestämmelserna i 5—& §§

eller guldarbete med lägre halt än påslagen finhaltsstämpel utmärker, dock

endast där försäljning av arbetet skett;

den som försäljer ädelmetallarbete i strid med 9 eller 32 § eller guldarbete

med lägre halt än påslagen finhaltsstämpel utmärker eller ädelmetallarbete,

vars beskaffenhet eljest icke överensstämmer med i denna förordning

eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser; dock att vad nu sagts

icke gäller beträffande kontrollstämplat arbete, där försäljaren är en annan

än tillverkaren samt försäljaren icke haft vetskap om arbetets oriktiga beskaffenhet;
den

som överflyttar kontrollstämpel eller ansvarsstämpel från ett ädelmetallarbete

till ett annat eller förser sådant arbete med oriktig stämpel

eller stämpel, som icke må åsättas arbetet, eller utplånar kontrollstämpel eller

ansvarsstämpel från ädelmetallarbete, där åtgärden ej är nödvändig i samband

med nedskrotning, lagning eller omarbetning av sådant arbete; samt

den som förser till riket infört ädelmetallarbete med annan ansvarsstämpel

än finhaltsstämpel eller med vetskap om att så skett försäljer sådant

arbete.

2 mom. Har åtgärd som i 1 mom. avses företagits i större omfattning, må

dömas till fängelse i högst sex månader.

3 mom. Med böter högst 300 kronor straffes

den som utan sådan anmälan som är föreskriven i 38 § tillverkar ädelmetallarbeten

eller med sådana arbeten idkar handel som i nämnda paragraf

sägs;

den som underlåter att vid förflyttning av eller upphörande med sådan

tillverkning eller handel göra i nämnda paragraf stadgad anmälan;

den som förvägrar myntdirektören eller hans ombud tillträde till lokal

som avses i 40 § eller vägrar att lämna det biträde, som erfordras för fullgörande

av den i nämnda paragraf föreskrivna tillsynen; samt

den som bryter mot vad i 41 § är stadgat.

43 §.

Med försäljning likställes i denna förordning saluhållande, så ock utlämnande

av beställt arbete, vilket tillverkats av ädelmetall som tillhandahållits

av beställaren.

44 §.

Husbonde ansvarar, där brott mot denna förordning begås av lians husfolk

eller i hans arbete antagen person, för brottet, liksom vore detta begånget

av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt, att

brottet skett utan hans vilja och vetskap.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

45 §.

Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna förordning

må icke i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa tillverkares

eller försäljares yrkeshemlighet eller affärsförhållande, varom

han därvid erhållit kännedom.

46 §.

Har domstol meddelat dom i mål angående förhållande som avses i denna

förordning, skall domstolen sända ett exemplar av domen till mynt- och

justeringsverket.

47 §.

Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t därtill förordnar äger meddela de

ytterligare föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga för tillämpningen

av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.

Genom förordningen upphävas, med de begränsningar nedan stadgas,

förordningen den 18 oktober 1912 (nr 366) angående kontroll å guld- och

silverarbeten;

förordningen den 2 mars 1923 (nr 49) angående kontroll å platinaarbeten;

samt

kungörelsen den 23 augusti 1929 (nr 273) angående utvidgad kontroll å

användningen av guld och silver ävensom angående kontroll å användningen

av platina.

De upphävda författningarna skola alltjämt äga tillämpning beträffande

ädelmetallarbeten, som åsatts stämplar med stöd av nämnda författningar

eller vilka arbeten före den 1 januari 1957 importerats eller inlämnats för

kontrollstämpling; dock skola såvitt angår guldarbeten de nya bestämmelserna

om minimihalt tillämpas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

11

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 december

1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterrerg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om riktlinjerna

för ny lagstiftning rörande kontroll å ådelmetallarbeten samt anför

därvid följande.

I. Inledning

De nu gällande bestämmelserna rörande kontroll å ädla metaller återfinnes

huvudsakligen i förordningen den 18 oktober 1912, nr 366, angående

kontroll å guld- och silverarbeten samt i förordningen den 2 mars 1923, nr 49,

angående kontroll å platinaarbeten. Sistnämnda förordning innefattar väsentligen

en hänvisning till 1912 års förordning — särskilda bestämmelser

meddelas endast i vissa avseenden, bland annat rörande minimihalt och kontrollavgift.

Närmare föreskrifter om tillverkares åligganden har meddelats

i ordningsstadgan den 18 oktober 1912, nr 367, för tillverkning av guld- och

silverarbeten m. in., vilken jämlikt förordningen nr 49/1923 är tillämplig

jämväl å platinaarbeten.

Sedan frågan om en översyn av nu ifrågavarande lagstiftning aktualiserats

i olika sammanhang genom framställningar från myndigheter och organisationer

in. fl., tillkallade chefen för finansdepartementet den 19 november

1952 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande numera justitierådet H. M.

Digman med uppdrag att verkställa en utredning om kontrollen å guld-,

silver- och platinaarbeten in. in. Tillika uppdrog departementschefen åt

numera avlidne friherren E. Fleming, Stockholms guldsmedsmästareförening,

förste intendenten, filosofie doktorn C. G. M. Hernmarck, Svenska

museimannaföreningen, hovjuveleraren N. Hildebrand, Sveriges juvelerareoch

guldsmedsförbund, byråchefen H. F. N. Lundberg, statens priskontrollnämnd,

direktören C. S. Roos, Guldsmedsbranschens leverantörförening,

samt myntdirektören B. O. T. Swensson att såsom sakkunniga biträda

utredningsmannen. Utredningen antog benämningen 1952 års kontrollstämpelutredning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956

I de för utredningsarbetet meddelade direktiven framhölls, att utredningen

borde omfatta alla med kontrollstämplingen sammanhängande frågor. Härvid

borde självfallet olika möjligheter till förenkling och rationalisering av

kontrollväsendet tillvaratagas. Även frågan om kvalitetsbeteckningar för nysilvervaror

borde upptagas till bedömande under utredningsarbetet.

Med skrivelse den 8 februari 1955 har utredningsmannen överlämnat betänkande

med förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten och till

ädelmetallstadga. Av skrivelsen framgår, att utredningsmannen i samtliga

frågor samrått med de sakkunniga, vilka anslutit sig till de i betänkandet

framlagda förslagen, med det undantaget, att direktören C. S. Roos anmält

avvikande mening beträffande av utredningsmannen framlagt förslag om

jämkning av den gällande minimihalten för guldarbeten.

Över utredningens förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av myntoch

justeringsverket, kommerskollegium, statens sakrevision, statens organisationsnämnd,

statens priskontrollnämnd, kontrollstyrelsen, generaltullstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

fullmäktige i riksbanken, varudeklarationsnämnden, varumärkes- och finnautredningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Svenska metallindustriarbetareförbundet,

Svenska museimannaföreningen, Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund,

Guldsmedsbranschens leverantörförening, Stockholms guldsmedsmästareförening,

Göteborgs guld- och silversmeders mästareförening, Skånes

guldsmedsmästareförening samt Svenska slöjdföreningen.

Fullmäktige i riksbanken har inhämtat yttrande från Guldcentralen, ekonomisk

förening. Kommerskollegium har bifogat yttranden från Stockholms

handelskammare, handelskammaren i Göteborg samt Skånes handelskammare.

Generaltullstyrelsen har överlämnat yttrande från tulldirektionen i

Stockholm. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har infordrat yttrande från polismyndigheten i Stockholm respektive

Göteborg, länsstyrelsen därjämte från kontrollstämplingsförrättaren i Göteborg.

Slutligen har Sveriges industriförbund överlämnat yttrande från Sveriges

järn- och metallmanufakturförening.

De första mer omfattande kontrollbestämmelserna beträffande ädelmetallarbeten

tillkom genom utfärdandet av 1752 års kontrollstadga. Då infördes

den offentliga kontrollstämplingen och inrättades en särskild kontrollmyndighet.

De nu gällande kontrollbestämmelserna reglerar tillverkning, import

och försäljning av guld-, silver- och platinaarbeten. Syftet är att skapa en

offentlig kvalitetsgaranti med avseende å arbetenas halt av ädelmetall. I

enlighet härmed föreskrives att de berörda arbetena skall innehålla viss minimihalt

guld, silver eller platina och tillverkning, import och försäljning

av arbeten, som icke håller föreskriven halt, förbjudes med vissa undantag.

Till dessa stadganden ansluter sig bestämmelser om probering och kontrollstämpling

genom myntverkets försorg in. in. För kontrollen utgår särskilda

kontrollavgifter.

I den närmare utformningen av kontrollen å ädelmetallarbeten har riks
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

13

dagen icke tidigare medverkat. Däremot har kontrollavgifterna för guldoch

silverarbeten fastställts till sina nuvarande belopp efter medgivande av

riksdagen. Då kontrollbestämmelsernas utformning har en genomgripande

inverkan på den berörda näringens allmänna villkor och även är av stor betydelse

för allmänheten, förordar jag att — när nu en allmän översyn av bestämmelserna

företages — riksdagens yttrande inhämtas beträffande regleringens

huvudgrunder.

På grundval av de förslag som framlagts av 1952 års kontrollstämpelutredning

har inom finansdepartementet utarbetats förslag till förordning om

kontroll å ädelmetallarbeten. Jag vill härvid betona, att jag icke kommer

att ingå på alla detalj spörsmål, liksom jag icke heller kommer att redovisa

alla de detaljanmärkningar, som i yttrandena framställts mot utredningens

förslag.

Utöver sådana frågor som sammanhänger med kontrollen å ädelmetallarbeten

har 1952 års kontrollstämpelutredning i enlighet med de för utredningen

meddelade direktiven upptagit till övervägande frågan om införande

av kvalitetsbeteckningar å nysilvervaror. Jämväl denna fråga torde böra

underställas riksdagens prövning i förevarande sammanhang och jag avser

att i ett avslutande avsnitt lämna en redogörelse för densamma.

I det följande kommer jag att redogöra för och motivera de huvudsakliga

bestämmelserna i förslaget.

II. Kontrollstämplingsplikt och kontrollstämplingens utförande

Gällande ordning. De nuvarande kontrollbestämmelserna omfattar med

vissa undantag guld-, silver- och platinaarbeten i legeringar, som innehåller

beträffande guld minst 2t00 tusendelar samt beträffande silver och platina

minst 400 tusendelar fin metall, allt under förutsättning att platinan, guldet

eller silvret ingår i arbetet på annat sätt än enbart såsom plätering,

platinering, förgyllning eller försilvring. Helt undantagna från förevarande

bestämmelser är i första hand vissa särskilt angivna varuslag, nämligen

urboetter, lösa urbyglar och remontoarkronor, glasögonbågar och tandpetare,

plåt och tråd ävensom ofasonerade stänger av guld eller silver, guldslagar-

och gulddragararbeten samt instrument och apparater, som är avsedda

att omedelbart tjäna vetenskapliga, konstnärliga eller industriella ändamål.

Vidare regleras i särskild ordning kontrollen å mynt och medaljer,

som tillverkas vid mynt- och justeringsverket. Slutligen må ädelmetallarbeten

tillverkas för export utan iakttagande av vad i de nu aktuella förordningarna

stadgats i fråga om finlialt.

I den mån ädelmetallarbeten faller under de nu förevarande bestämmelserna

gäller i fråga om kontrollstämplingsplikt följande.

Beträffande inhemska arbeten är kontrollstämpling obligatorisk så snart

vikten uppgår till 1 gram och däröver i fråga om guld- och platinaarbeten

och 5 gram och däröver i fråga om silverarbeten. Hinder föreligger dock

icke att få även smärre arbeten kontrollstämplade.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Såsom i det föregående redan antytts skall kontrollstämpling ske även

beträffande importerade ädelmetallarbeten. Utan kontroll må dock i riket

införas mynt och i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer, föremål

av uppenbarligen antikvariskt värde, tävlingspris eller gåvor, föremål,

som inköpts på resa i utlandet och är avsedda för importörens eller hans

familjs personliga bruk eller vilka är att hänföra till flyttsaker, samt i vissa

fall arbeten av guld eller silver som inkommer för att förevisas såsom

prover och därefter återutföres. Beträffande importerade arbeten är kontrollen

obligatorisk även beträffande småarbeten.

Frånsett inhemska småarbeten får ädelmetallarbeten, som icke kontrollstämplats,

ej försäljas. Från detta försäljningsförbud medgives dock vissa

undantag. Här må endast nämnas att liksom i avseende på import också

förevarande undantag innefattar mynt och i utlandet tillverkade utländska

ordensdekorationer samt föremål av antikvariskt värde.

Kontrollstämplingen innebär att arbetet åsättes en stämpel med tre kronor,

i hjärtformig sköld då fråga är om inhemska arbeten och i oval sköld

beträffande utländska arbeten; för platina- och silverarbetenas del ingår

därjämte ett P respektive ett S i stämpeln.

Inhemsk tillverkare skall för kontrollstämpling inleverera sina arbeten i

Stockholm till mynt- och justeringsverket och i landsorten till verkets kontrollstämplingsförrättare;

även i det senare fallet kan arbetet dock insändas

till mynt- och justeringsverket direkt. Arbeten, som icke utan kontroll får införas

till landet, översändes av vederbörande distrikttullanstalt till mynt- och

justeringsverket.

Kontrollstämplingsförrättare i landsorten förordnas av myntverket efter

länsstyrelsens hörande. De orter, där kontrollstämplingsförrättare skall finnas,

fastställes för varje län av länsstyrelsen. För närvarande finns 123 sådana

orter i landet.

Probering av finhalt äger rum endast vid myntverket. Kontrollförfarandet

i landsorten tillgår på det sättet att kontrollstämplingsförrättaren tar

prov av de inlämnade arbetena enligt viss ordning och sedan insänder proven

till myntverket för probering. Kontrollstämpling sker emellertid redan

i samband med provtagningen. Åtgärder beträffande underhaltiga varor kan

sålunda i dessa fall vidtagas först sedan kontrollstämpel åsatts och varan

utlämnats till försäljning.

Utredningen. Den allmänna ordningen för kontrollstämplingen, för vilken

nu redogjorts, bör enligt utredningen i huvudsak bibehållas. Dock förordas

att viktgränsen för kontrollstämplingspliktiga silverarbeten höjes från 3

till 10 gram samt att arbeten som importeras likställs med inhemska arbeten

i fråga om kontrollstämplingsplikt. Småarbeten bör även i fortsättningen

kunna på begäran förses med kontrollstämpel. Om importör ej begär

kontrollstämpling av småarbeten, bör dessa vid importen likväl underkastas

kontroll av mynt- och justeringsverket med avseende å halten.

Vidare föreslår utredningen att antalet särskilda varuslag som undantas

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

från kontrollförfarandet väsentligt utvidgas. Sålunda bör enligt utredningen

undantagas även reservoarpennor och skrivstift, beslag på käppar, pipor

o. dyl. samt hållare och beslag på pennor ävensom annat slag av föremål,

i vilka ädelmetall ingår i så ringa mängd att ädelmetallvärdet i förhållande

till arbetets övriga värde är av ringa betydelse. För‘att en praktisk anpassning

skall kunna ske med hänsyn till utvecklingens krav synes enligt utredningen

betänkligheter icke möta mot att mynt- och justeringsverket får

befogenhet att genom generella bestämmelser och avgöranden från fall till

fall relativt fritt bestämma angående gränsdragningen för sistnämnda undantag.

Utredningen anser vidare att anledning icke föreligger att meddela

förbud mot att förse arbeten, som enligt vad nu sagts undantas från kontrollförordningens

bestämmelser, med stämplar som avses i kontrollförordningen.

Utredningen tar att börja med upp till diskussion vissa allmänna synpunkter

på kontrollstämplingen. Härvid framhålles inledningSAås, att skiftande

system förekommer i utlandet. I vissa länder förekommer sålunda

obligatorisk officiell kontrollstämpling, i andra är visserligen kontrollstämpling

ordnad, men det beror på den enskilde huruvida han vill använda

sig av densamma. Vidare erinras om att det nuvarande kontrollsystemet

infördes bl. a. med hänsyn till att föremål av ädelmetall i stor utsträckning

hade samma användning som mynt och att kontrollen på ädelmetallarbeten

i främsta rummet avsett att lämna allmänheten en garanti att

föremålen innehåller viss mängd av den ädla metallen och därigenom möjliggöra

för köparen att värdesätta föremålens råmaterial.

Enligt utredningen förhåller det sig otvivelaktigt så att allmänhetens förtroende

är knutet till kontrollstämpeln. En kontroll är motiverad av att

allmänheten ej har möjlighet att genom egen besiktning skilja silver från

nysilver eller att bedöma huruvida exempelvis en ring är av guld eller endast

förgylld. Utredningen anför följande.

Nu anförda synpunkter äro emellertid ej de enda som kunna anföras såsom

skäl för kontrollstämpling. I så fall kunde invändas att staten ej garanterar

värdet av andra föremål av högt värde, såsom äkta pärlor och ädelstenar.

Ur värdesynpunkt kan även invändas att metallvärdet i ett mycket

stort antal ädelmetallföremål, särskilt sådana av silver, är ganska obetydligt

och att halterna i sådana fall ej äro av större ekonomisk betydelse. Den skillnad

som här föreligger mellan guld och silver belyses därav att priset för

guld är 6 000 kr. per kg eller 40 gånger högre än för silver som har ett värde

av 150 kr. per kg. Om ett silverföremål har en halt av 810/1000 i stället

för 830/1000 erfordras för en metallvärdeminskning av 10 kr. att föremålet

har en vikt av 3,4 kg.

Vad som gör att en kontroll från det allmännas sida är motiverad på ett

helt annat sätt då fråga är om guld- och silverarbeten än beträffande exempelvis

äkta pärlor och ädelstenar är alt guld- och silverföremål spela en

framträdande roll i folkhushållet och ha intresse för snart sagt varje medborgare.

Att lämna handeln helt okontrollerad och nöja sig med det straffhot

som eljest gäller för förfalskning av eller bedrägliga förfaranden beträf
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

fande varor i allmänhet är därför knappast tänkbart. Riskerna för brottslig

verksamhet äro här betydande och en effektiv kontrollverksamhet har stor

betydelse för att förebygga och beivra bedrägeri. Efterkontroll med åtal för

brott mot haltbestämmelserna skulle ej ha den effekt som den nuvarande

iörhandskontrollen och man skulle genom att släppa denna i viss mån äventyra

det fasta grepp det allmänna nu har över branschen. Särskilt om man

har kvar bestämmelser om minimihalter skulle det vara äventyrligt att

släppa förhandskontrollen. Om tillverkarna själva skulle sköta stämplingen

skulle kontrollen ej bliva så effektiv. Det nuvarande systemet har sina effektivaste

verkningar på det sättet att ett underhaltigt arbete skall, även om

brottsligt förfarande ej föreligger, sönderslås. Detta gör att såväl raffinaderierna,

som leverera materialet, som guldsmederna själva iakttaga stor försiktighet

för att undvika underhalter. Om tillverkarna själva utan kontroll

skulle ombesörja stämplingen, skulle ansvarigheten kunna suddas ut genom

att man gjorde oläsliga stämplar, genom att man nekade till att man åsatt

stämpel o. s. v. Polismyndigheterna vitsorda också i regel att det nuvarande

systemet är värdefullt och bör bibehållas.

Då man bedömer betydelsen av efiekliv kontroll på förevarande område

har man även att taga hänsyn till att en viss standard på tillverkningen

av guld- och silverföremål i landet är ett beaktansvärt intresse ävensom till

de kulturintressen och den tradition som äro förknippade med kontrollen på

guld- och silvervaror. Om man avskaffade kontrollstämplingen skulle det

sannolikt medföra att äldre guld- och silversaker skulle få ett högre värde

än nytillverkade föremål. Guldsmedsbranschens män äro eniga om att

stämplingen har stor betydelse för branschens standard och för varornas

materiella och ideella värde samt för deras good-willvärde. Det besvär och

de kostnader kontrollstämplingen medför vill man därför gärna underkasta

sig. Man har också den uppfattningen att om stämplingen vore frivillig

den likväl skulle utnyttjas, i vart fall av alla lojala yrkesmän. Så skulle

ett upphävande av den obligatoriska stämplingen sannolikt ej medföra

nämnvärd minskning av arbetet med kontrollstämpling och effekten skulle

måhända huvudsakligen inskränka sig till att mindre nogräknade yrkesutövare

och rena marodörer inom branschen finge ökat spelrum för illegitim

verksamhet.

Stämplingen av och kontrollen å ädelmetallvaror motiveras alltså av såväl

det allmännas som yrkesmännens och allmänhetens intressen.

Utredningen konstaterar i förevarande sammanhang vidare, att den enskildes

kostnader för kontrollstämplingen är obetydliga. En slät guldringväger

cirka 5 gram. Kontrollavgiften utgör i detta fall 75 öre. Den högsta

medgivna vikten å guldsmedsarbete utgör för närvarande enligt riksbankens

tilldelningsbestämmelser 15 gram. För ett arbete med denna vikt utgör

kontrollavgiften 2:25 kr. För silverarbete utgör kontrollavgiften 1 kr. för

varje hg. Också i jämförelse med värdena å föremålen är avgiftsbeloppen

obetydliga. Om man åter ser kostnadsfrågan ur det allmännas synpunkt

visar det sig att kontrollstämplingen varje år lämnar ett överskott. Avgifterna

skulle sålunda kunna sänkas något utan förlust för det allmänna.

Enligt utredningen är det ur principiell synpunkt främst två anmärkningar

som kan riktas mot det svenska systemet, sådant det gestaltar sig

i praktiken. När en myndighet sätter en officiell stämpel på ett arbete, bör

myndigheten i princip först ha förvissat sig om alt detta motsvarar den

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

17

officiella stämpeln. Den undersökning som verkställes vid mynt- och justeringsverket

omfattar emellertid ej alla de föremål som kontrollstämplas utan

proberingen av halterna sker, då fråga är om många mindre arbeten, stickprovsvis.

Detta betingas av den praktiska nödvändigheten. Det skulle vara

nästan ogörligt att undersöka halten på vart och ett av alla småarbeten som

inlämnas för stämpling. Vidare förhåller det sig så vid kontrollstämpling i

landsorten att kontrollstämplingsförrättaren sätter kontrollstämpeln på arbetet

redan vid det tillfälle då han avtager provspån för att sända det till

mynt- och justeringsverket för undersökning av halten. Varan är sålunda

ofta såld med åsatt kontrollstämpel innan mynt- och justeringsverket undersökt

halten.

Det kan, framhåller utredningen, ifrågasättas, huruvida icke ett i princip

mer tillfredsställande system i berörda hänseenden kunde åstadkommas genom

att från officiell stämpling undantaga småarbeten i större utsträckning

än som nu sker och genom att undvika efterhandsprövningen av halten

beträffande arbeten som ingives till kontrollstämplingsförrättare i landsorten.

Utredningen ingår först på frågan om stämpling av småarbeten. Härvidlag

redogöres inledningsvis för en av mynt- och justeringsverket genomförd

undersökning rörande omfattningen av kontrollstämplingen å småarbeten.

Av den av mynt- och justeringsverket nu verkställda utredningen framgår

att av antalet kontrollstämplade arbeten i Stockholm under tiden juli

1952—januari 1953 11 962 voro småarbeten av guld (under 1 gram) och

159 630 småarbeten av silver (under 5 gram). Övriga arbeten uppgingo till

117 366 av guld och 362 535 av silver. Vikten av småarbeten av guld uppgick

till 11,962 kg mot 561,999 kg för övriga arbeten samt vikten av småarbeten

av silver till 798 kg mot 10 932 kg för övriga arbeten. Kontrollavgifterna

för småarbetena av guld uppgingo till 1 794: 30 kr. mot 84 299: 85

kr. för övriga arbeten samt kontrollavgiften för småarbeten av silver till

7 981: 50 kr. mot 109 323: 74 kr. för övriga arbeten. Motsvarande siffror för

utländska arbeten voro:

antal småarbeten av guld ...................... 3 180; vikt 3,18 kg

» » » silver ..................... 220 563: » 1102 »

» övriga arbeten av guld .................... 3 638; » 12,02 »

» »> » » silver .................. 216 407; » 3 951 »

Kontrollavgift för småarbeten av guld........................ 477 kr

» » » » silver ...................... 11 028: 15 »

» » övriga arbeten av guld .................... 1 803: 18 »

» * » » » » .................... 39 510:53 »

Det procentuella antalet småarbeten av samtliga kontrollstämplade arbeten,

däri inräknat ett i detta sammanhang betydelselöst antal platinaarbeten,

uppgick till 36,08 %. Om småarbetena icke kontrollstämplades, skulle

arbetet enligt myntverkets beräkningar minskas med 36,08 %, vilket skulle

innebära en besparing av 2,53 personer eller approximativt 2 personer, motsvarande

en utgiftsminskning av 1 190 kr. per månad eller 14 280 kr. per år.

Den bortfallande kontrollstämplingsavgiften, som för juli 1952—januari

1953 eller 7 månader uppgick till 21 282: 30 kr., kunde för helt år uppskat
2

Jlihang till riksdagens protokoll 1056. 1 samt. Nr 7

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

tas till 36 483: 60 kr. eller något mindre med hänsyn till att julhandeln infölle

under den i utredningen ingående 7-månaderstiden.

De sakkunniga, som biträtt utredningsmannen, har ansett att — om förbud

skulle meddelas mot kontrollstämpling av småarbeten -—- gränsen för guldvaror

ej borde sältas högre än till y2 gram med hänsyn till att örhängen och

dylikt borde kunna bliva föremål för kontrollstämpling. Beträffande silver kunde

gränsen sättas till 5 gram eller samma som den nuvarande gränsen. Om kontrollstämplingen

av småarbeten alltjämt skulle vara frivillig, har de sakkunniga

ansett att gränsen för silver kunde höjas till 10 gram. Detta skulle

innebära att exempelvis moccaskedar (8 ä 10 gram) föll utanför den obligatoriska

kontrollstämplingen. Importerade arbeten borde i nu förevarande

hänseenden bedömas på samma sätt som här i riket tillverkade arbeten.

Utredningsmannen anmärker att gränserna för vad som skall anses som

småarbeten torde få sättas relativt högt, därest man med ett förbud mot

kontrollstämpling av småarbeten önskar uppnå, att varje arbete som kontrollstämplats

också undersökes med avseende på halten. Utredningen anför

i övrigt följande.

Tillräcklig anledning synes emellertid knappast föreligga att införa förbud

mot kontrollstämpling av småarbeten. Kontrollstämplingen av småsaker är

visserligen ej en angelägenhet jämförbar med kontrollstämplingen av större

arbeten, men det skulle sannolikt för såväl tillverkare och försäljare som för

allmänheten framstå såsom icke önskvärt att kontrollstämplingen av dessa

föremål förbjödes. Detta gäller väl i första hand beträffande guld, men även

då fråga är om silversaker är skillnaden mellan äkta silver, å ena sidan, samt

nysilver, alpacka m. fl. metaller, å andra sidan, sådan att ett borttagande av

stämplingen på smärre silversaker skulle väcka gensagor.

Med hänsyn till såväl branschmännens som allmänhetens inställning till

kontrollstämplingen skulle man sannolikt ej uppnå någon nämnvärd begränsning

av kontrollstämplingen genom att utvidga området för småarbeten

och för sådana arbeten bibehålla den nuvarande ordningen med frivillig

stämpling. Sannolikt skulle kontrollstämplingen i sådant fall bibehållas i

stor utsträckning. Enda möjligheten att nedbringa kontrollstämplingsarbetet

genom att undantaga småarbeten torde därför vara att förbjuda kontrollstämpling

av sådana arbeten. Det särskilda värde som ett ädelmetallföremål

i allmänhetens ögon onekligen får genom kontrollstämplingen synes

emellertid icke böra förmenas köparna av dessa mindre föremål. Ett förbud

mot stämpling av småarbeten skulle därtill måhända medföra en knappast

önskvärd tendens mot ökad omsättning av större föremål på de mindres

bekostnad. Den osäkerhet som stickprovsundersökningen innebär torde också

vara mera av principiell än av praktisk natur. Kontrollstämplingens

största praktiska betydelse ligger i dessa fall i de risker tillverkaren löper

om en underhåll blir upptäckt vid kontrollstämplingen, och dessa risker göra

att han är angelägen att undvika underhalter. Enligt uppgift yppas också

underhalter mycket sällan vid den stickprovsvisa kontrollen på småarbetena.

Härtill kommer att de olägenheter, allmänheten riskerar genom att mindre

underhåll på mindre arbeten kan föreligga, äro ringa med hänsyn till att

underhalten representerar obetydligt värde.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslås endast den ändringen i gällande

ordning, att viktgränsen för silverarbeten höjs till 10 gram och att

arbeten som importeras likställs med inhemska arbeten.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956

19

Vad härefter angår efterhandsprövningen av halten hos arbeten soin inlämnas

till kontrollstämplingsförrättarna i landsorten erinrar utredningen

att börja med om vissa uttalanden i det betänkande, som låg till grund för

gällande lagstiftning. Däri hade framhållits, att det givetvis i och för sig var

ett önskemål, att kontrollväsendet ordnades så att kontrollstämpeln icke

åsattes arbeten vilkas finhalt icke kontrollerats. Att centralisera kontrollstämplingen

till Stockholm skulle dock icke vara praktiskt genomförbart

på grund av uppkommande tidsutdräkt och kostnader m. m. Undersökning

i landsorten i omedelbart samband med kontrollstämplingen kunde å andra

sidan uppenbarligen icke ske annat än genom personer med erforderliga

kunskaper i kemi, och så kvalificerade personer kunde icke utan ganska

betydande kostnad för det allmänna erhållas på samtliga ifrågakommande

platser. Tillverkarna i landsorten fick dock möjlighet att, om de önskade,

sända sina arbeten för kontrollbehandling direkt till myntverket. Härigenom

bereddes dessa tillfälle att undvika risken att anmärkning med avseende å

finhalten framkom mot ett arbete, som redan var kontrollstämplat.

För den nu föreliggande utredningen har yttranden begärts från samtliga

länsstyrelser rörande vissa frågor i samband med kontrollstämplingen i

landsorten. Endast från två länsstyrelser har anmärkningar framställts mot

nuvarande system. Av yttrandena i övrigt framgår, att brottsliga förfaranden

på förevarande område är mycket sällan förekommande. Beträffande

frågan om möjligheterna att på de orter, där kontrollstämplingsförrättare

finns, uppbringa kvalificerade personer som skulle kunna utföra

även undersökning av finhalten framkom, att länsstyrelserna i sju län anser

att sådana möjligheter saknas. I nio län skulle kvalificerad person kunna

uppbringas på en eller flera orter men ej på alla. Endast inom fyra län

anses det att sådan person finns att tillgå på samtliga kontrollstämplingsorter.

Slutligen har utredningen till länsstyrelserna framställt den frågan,

huruvida antalet orter inom länet, där kontrollstämplingsförrättare finns,

kunde minskas. Härtill har samtliga länsstyrelser svarat nekande — i vissa

fält under framhållande av de stora olägenheter som därav skulle uppkomma.

Det system som tillämpas i fråga om kontrollstämpling i landsorten är

enligt utredningen principiellt icke helt tillfredsställande. Det skulle emellertid

— framhålles det —- vara förenat med betydande praktiska olägenheter

att ändra systemet så att undersökning av ett arbetes halt alltid skulle föregå

kontrollstämpelns åsättande. Utredningen anför följande.

Det är ett allmänt och bestämt önskemål att möjligheter skola föreligga

alt få kontrollstämpling utförd på i stort sett det antal orter där nu kontrollstämplingsförrättare

finnas. Den begränsade tilldelningen av guld gör att

guldsmederna ej kunna ligga med lager av exempelvis släta ringar och det

är då angeläget alt tillverkning och leverans kan ske utan för stort dröjsmål.

Det är av värde att kontrollstämplingsförrättare finnes tillgänglig så

all i brådskande fall kontrollstämplingen kan ordnas på platsen. Att på alla

nuvarande kontrollstämplingsorter finna personer, som skulle kunna utföra

haltundersökning och stå till förfogande för sådan uppgift året om, torde

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 är 1956

knappast vara möjligt. Måhända skulle på ett tillfredsställande antal orter

frågan kunna lösas, om man anordnade kurser för utbildning av personer

för ändamålet. Man skulle emellertid riskera, att en genomgående tillfredsställande

standard ej skulle kunna upprätthållas, i vart fall ej utan betydande

kostnader i form av arvoden till dessa personer. Mynt- och justeringsverket

har vidare beräknat att enbart kostnaderna för utrustning av

laboratorium för kontrollstämplingsförrättare skulle uppgå till 8 000 å 9 000

kr., för inredning och inventarier, vartill lcomme lokalhyra, som uppskattades

till 1 200 kr. per år.

När man bedömer den principiella bristen i det nuvarande systemet med

kontrollstämpelns åsättande före proberingen, får man ej förbise, att systemets

betydelse främst är av preventiv natur. Risken för att underhalter i

något mera avsevärt antal fall skola konstateras vid proberingen är icke

stor. Av tillverkarna är det endast ett fåtal som själva raffinerar metallen.

De som raffinera ha givetvis ett starkt intresse av att leveranserna ej föranleda

anmärkningar i fråga om halten. Kontrollstämplingen och den därmed

förbundna haltundersökningen, antingen den nu sker före eller efter

kontrollstämpelns åsättande, tvingar den som gör legeringarna till den största

försiktighet. Ofta ombesörjes haltundersökning hos mynt- och justeringsverket

av metallpartier som äro avsedda att levereras till guldsmeder innan

varan levereras. På detta sätt verkar systemet tillräckligt effektivt som

kontroll över tillverkningen och handeln sett i stort. Vidare är att märka att

redan då kontrollstämplingsförrättare åsätter kontrollstämpeln på ett guldarbete

detta är försett med haltstämpel, för vilken tillverkaren är ansvarig.

Straffansvar är i § 25 i 1912 års förordning stadgat för saluhållande av

underhaltigt arbete. Då fråga är om den illegitima handeln har den påtalade

bristen i systemet knappast någon betydelse. De brottsliga förfaranden som

förekomma möjliggöras ej genom att haltundersökningen sker i efterhand;

de innebära att vederbörande över huvud undandrager sig kontrollen.

Slutligen kan förtjäna nämnas att i Finland särskilda sakkunniga nyligen

övervägt samma fråga och att dessa kommit till det resultatet att någon ändring

ej bör företagas.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen inga ändringar i

berörda hänseende.

Vad slutligen beträffar de generella undantagen från kontrollbestämmelserna

påpekar utredningen, att nuvarande regler införts med hänsyn till alt

allmänhetens behov av en garanti i avseende å finhalt m. m. ansetts göra sig

mindre gällande i fråga om vissa artiklar. Härvid avsågs särskilt sådana

föremål som innehöll guld eller silver av högre eller lägre halt därför att de

endast så beskaffade kunde tjäna sitt praktiska ändamål fullt tillfredsställande

och fördenskull icke brukade förvärvas såsom värdeföremål. I fråga

om sådana föremål ansågs ändamålsenligt att fullständig frihet beträffande

finhalten lämnades. Utredningen erinrar vidare om vissa uttalanden som

gjorts av mynt- och justeringsverket år 1946 i visst dispensärende. Verket

anförde därvid bland annat, att bestämmelserna i 1912 års förordning var

föråldrade och i flera avseenden icke motsvarade tidens krav med hänsyn

till den utveckling inom ädelmetallvaruindustrien som ägt rum och som

framför allt kommit till uttryck då nya importkällor tillkommit efter kriget.

Det syntes sålunda icke lämpligt att sådana ädelmetallarbeten skulle vara

underkastade kontroll, i vilka ingick ädelmetall i så liten utsträckning, att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1056

21

ädelinetallvärdet i förhållande till arbetets övriga värde var av ringa betydelse,

och där dessutom ädelmetallen icke genom finhaltsstämplar eller andra

beteckningar utgavs för ädelmetall. Till denna kategori hörde exempelvis

beslag på käppar, pipor o. dyl. samt hållare och beslag på pennor. Då emellertid

ständigt nya arbeten tillkom, vilka enligt nämnda princip icke skulle

vara kontrollpliktiga, ansåg mynt- och justeringsverket det icke lämpligt

att i en förordning intaga en uppräkning av dylika arbeten. En sådan uppräkning

skulle inom kort vara föråldrad. Befogenhet borde därför tilldelas

verket att efter vissa allmänna principer avgöra, huruvida ett arbete skulie

anses såsom kontrollpliktigt eller ej.

Utredningsmannen ansluter sig till mynt- och justeringsverkets uttalanden

och framhåller, att det ligger väl i linje med de synpunkter som tidigare

anförts beträffande kontrollstämpling av småföremål, att de nu ifrågavarande

undantagsbestämmelserna ej göres för snäva. Undantag beträffande småföremål

synes enligt utredningen utan olägenhet kunna göras, i den mån

praktiska skäl talar härför och näringsidkarna och allmänheten icke har

ett befogat intresse av att kontrollstämpling sker.

Remissyttrandena. Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker utredningsmannens

förslag att kontrollstämplingen bibehålies i huvudsak i samma

omfattning och utformning som nu med den ändringen att viktgränsen för

obligatorisk stämpling av silvervaror höjes från 5 till 10 gram. Avvikande

mening anföres endast av Svenska slöjdföreningen, som ifrågasätter huruvida

den obligatoriska kontrollstämplingen av ädelmetallvaror är nödvändig

och anser önskvärt att det utredes om densamma kan borttagas, samt av

statens organisationsnämnd, som hävdar, att kontrollstämpling och regelbunden

probering av inom landet tillverkade silverföremål icke längre bör

utföras av statlig myndighet.

Bland de tillstyrkande remissinstanserna har endast ett par gjort utförligare

uttalanden. Statens priskontrollnämnd anmärker, att den obligatoriska

kontrollstämplingen otvivelaktigt innebär en goodwill för branschen, som

i vissa fall sannolikt möjliggör uttagande av högre priser än vad som med

hänsyn till det faktiska värdet av ädelmetallvarorna kan anses vara rimligt.

Så synes särskilt fallet kunna vara med de smärre silvervarorna. Kontrollstämplarna

torde stundom bibringa den köpande allmänheten den uppfattningen,

att föremålet i fråga är mera värdefullt än vad det i själva verket

är med hänsyn till den obetydliga silvermängden. Nämnden, som erinrar

om att utredningen i viss utsträckning beaktat sistnämnda synpunkt —

bland annat genom att föreslå höjd viktgräns för obligatorisk stämpling av

silvervaror — framhåller emellertid, att kontrollstämplingen av ädelmetallvaror

har gammal hävd i Sverige. Då det vidare otvivelaktigt är ett allmänhetens

intresse att en garanti beträffande halten lämnas vid köp av ädelmetallarbeten,

har nämnden ej funnit skäl erinra mot utredningens förslag. I

förevarande sammanhang påpekar nämnden också, att de kostnader, som

iir förknippade med stämplingen visserligen i någon mån verkar fördyran
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956

de för konsumenterna. Även om hänsyn tages till utredningens förslag om

viss höjning av avgifterna, är emellertid dessa kostnader enligt nämnden av

underordnad betydelse i jämförelse såväl med ädelmetallvarornas i regel

förhållandevis höga värde som med försäljningsskatten. Den kostnadsbesparing

som skulle åstadkommas genom att den obligatoriska kontrollstämplingen

bortföll, kan enligt nämnden knappast anses kompensera de nackdelar,

som ett dylikt borttagande skulle föra med sig.

Kontrollstyrelsen betonar, att styrelsen genom kontrollstämplingsförfarandet

har ett värdefullt hjälpmedel att vid behov utnyttja i sin skattekontrollerande

verksamhet, även om kontrollstämplingen i och för sig icke är

avsedd att utgöra ett led i kontrollen av försäljningsskatten. Styrelsen har

fördenskull stort intresse av att kontrollstämplingsförfarandet bibehålies

samt att det anordnas på sådant sätt att skattekontrollen underlättas, där

detta kan ske utan att det egentliga syftet med kontrollstämplingen motverkas

eller förfarandet försvåras. Beträffande utredningens förslag om undantagande

av smärre silverarbeten från kontrollstämplingsplikt uttalar styrelsen

emellertid, att ett genomförande av detta förslag skenbart skulle innebära

en viss försämring av skattekontrollen. När det gäller de nu berörda

varorna måste styrelsen dock av olika skäl i första hand lita till andra kontrollmetoder,

varför styrelsen icke vill framställa någon erinran mot förslaget

i denna del.

Svenska slöjdföreningen anmärker att utredningen icke synes i grunden

ha prövat frågan om nödvändigheten av fortsatt obligatorisk kontrollstämpling,

ehuru departementschefen i direktiven för utredningen uttalat att densamma

borde omfatta alla med kontrollstämplingen sammanhängande frågor.

Föreningen föreslår att en allsidig utredning göres om ädelmetallvarorna,

både ur produktions- och konsumtionssynpunkt, och att resultaten

av denna utredning lägges till grund för mera långsiktiga beslut.

Föreningen finner det angeläget att ädelmetallbranschen principiellt blir

likställd med övriga konstindustriella branscher och att en fortsatt utveckling

inom branschen bör sikta på ett tillfredsställande av konsumenternas

krav på en god vara, framställd under sådana betingelser att den får lägsta

möjliga pris.

Ädelmetallernas relativa värde har successivt minskat. Samtidigt har den

materiella standardhöjningen och jämnare inkomstfördelningen skapat

större möjligheter för bredare konsumentgrupper att inköpa guld- och silvervaror

både i form av bruksföremål och prydnader. Det är angeläget att

ädelmetallvarorna kan nå ut till en vidare allmänhet, eftersom de representera

en kvalitativt sett högtstående vara.

Det vore därför önskvärt att förhållanden, som nu fördyrar produkten,

såsom kontrollstämplingsförfarandet, lyxskatten och guldransoneringen —

vilken senare försvårar en rationell serieproduktion — kunde utredas i avsikt

att klargöra vilka förbilligande åtgärder som för framtiden kan genomföras.

Slöjdföreningen finner det särskilt värt att utreda möjligheten av

den obligatoriska kontrollstämplingens borttagande, så att i stället för statlig

kontroll ansvaret för halt etc. kan läggas på tillverkaren, varigenom

kontrollfrågan blir en förtroendesak mellan allmänheten och tillverkarna.

Vid bedömandet av denna fråga önskar Slöjdföreningen särskilt påpeka att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956 23

obligatorisk, statlig kontrollstämpling ej förekommer i flertalet europeiska

länder.

Därest kontrollstämplingen bibehålies föreslår slöjdföreningen, att viktgränsen

för obligatorisk kontrollstämpling av silvervaror såsom en kostnadsbesparande

åtgärd sättes högre än i utredningens förslag. Även på

denna punkt har konsumentupplysningen en viktig uppgift att fylla genom

att rikta kundens uppmärksamhet mera mot varans funktion, form och estetiska

värden, än mot det i och för sig relativt obetydliga materialvärdet.

Stämplingen av småföreinål i silver saknar enligt slöjdföreningens åsikt

fiskal betydelse.

Enligt statens organisationsnämnd bör kontrollstämpling och regelbunden

probering av inom landet tillverkade silverföremål icke längre utföras av

statlig myndighet. I stället bör silverkontrollstämpeln kombineras med ansvarsstämpel

och åsättas föremålen av tillverkare, som erhåller mynt- och justeringsverkets

tillstånd härtill. Kontroll av att tillstånd av detta slag icke

missbrukas bör utföras genom verkets försorg medelst stickprov i begränsad

omfattning. En ytterligare kontroll, utövad av branschorganisationerna

genom varudeklarationsnämnden, vore måhända också önskvärd. För övergång

till ett sådant system för kontrollstämpling av inhemskt silver anför

organisationsnämnden följande skäl.

Silver har ringa värde i förhållande till ädelmetaller.

Silvermetallvärdet i silverföremål utgör endast en mindre del av föremålens

handelspris. (I fabriksmässigt tillverkade silverföremål torde silvervärdet

utgöra mindre än 25 % av handelspriset. I konsthantverksföremål är motsvarande

procenttal än lägre.)

Staten garanterar icke materialbeskaffenheten i åtskilliga andra, för allmänheten

i materialhänseende svårkontrollerbara och ekonomiskt kanske

mera betydelsefulla föremål, t. ex. nysilverföremål.

Även om den statliga silverkontrollen lämnar ett överskott och kontrollavgifterna

icke kan anses betungande för tillverkare och försäljare eller för

allmänheten, måste det anses mindre lämpligt att staten binder personal i

nuvarande omfattning för en verksamhet av så liten ekonomisk betydelse

som denna kontroll.

Ungefär hälften av kontrollstämplingen torde omfatta inhemska silverföremål.

Övergång till det av organisationsnämnden förordade systemet för

silverkontroll skulle därför medföra en betydande minskning av personalnumerären

vid mynt- och justeringsverkets kontrollavdelning och möjliggöra

att avdelningen samordnas med verkets avdelning för mått och vikt

under en gemensam chef.

I fråga om den av utredningen föreslagna utvidgningen av de generella

undantagen från kontrollbestämmelserna anmärker kontrollstgrelsen, att

kontrollstämpling av berörda varor, vilka är skattepliktiga enligt försäljningsskatteförordningen,

visserligen skulle vara av en viss betydelse för

skattekontrollen, men styrelsen anser sig på skäl, som styrelsen anfört beträffande

småarbeten av silver m. in., likväl kunna förorda utredningsmannens

förslag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Statens sakrevision ifrågasätter om icke kontrollstämplingen på en del

platser i landsorten med mycket låg stämplingsfrekvens utan större olägenhet

kunde överföras till närliggande orter. Särskilt pekas härvidlag på de

orter där uppbörden av kontrollavgifter icke täcker kontrollstämplingsförrättarens

arvode.

Svenska metallindustriarbetareförbundet föreslår, att importerade ädelmetallarbeten

skall förses med stämpeln »Imp.» för att den köpande allmänheten

skall kunna skilja på arbeten av inhemsk och utländsk tillverkning.

1 motsvarande syfte framhåller Svenska slöjdföreningen angelägenheten av

att inhemska och utländska arbeten genom kontrollstämplingen särskiljes

tydligare än för närvarande, då ursprunget endast angives genom att kontrollstämpeln

för Inhemska arbeten är utförd i hjärtformig sköld och för utländska

i oval.

Departementschefen. De gällande kontrollbestämmelserna omfattar med

vissa undantag arbeten i guld-, silver- och platinalegeringar där ädelmetallen

ingår på annat sätt än enbart såsom plätering, platinering, förgyllning

eller försilvring. Från bestämmelserna undantages helt vissa för tekniska

eller praktiska ändamål avsedda artiklar, ädelmetallarbeten som tillverkas

för export samt mynt och medaljer som tillverkas vid mynt- och justeringsverket.

Den offentliga kontrollens väsentliga syfte är att garantera upprätthållandet

av de stadgade kraven på minimihalt av ädelmetall och de centrala

momenten i denna innefattar probering av finhalt samt åsättandet av den

offentliga kontrollstämpeln. Kontrollen omfattar såväl här i landet tillverkade

som importerade arbeten. Kontrollstämplingsplikt föreligger i fråga

om inom landet tillverkade ädelmetallarbeten så snart vikten uppgår till

1 gram och däröver i fråga om guld- och platinaarbeten och 5 gram och

däröver i fråga om silverarbeten. Hinder föreligger dock icke att få smärre

arbeten kontrollstämplade. Kontrollstämplingen av importerade arbeten är

obligatorisk oavsett vikten. Till de nu berörda huvudreglerna ansluter sig

bestämmelser om förbud mot försäljning av icke kontrollstämplade arbeten.

Undantag från bestämmelserna medges såtillvida att import och försäljning

av icke kontrollerade varor får ske i vissa fall. Här må endast nämnas

att såväl import som försäljning får ske utan kontroll då fråga är om bl. a.

i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer samt föremål av antikvariskt

värde.

Beträffande kontrollstämplingens utförande må erinras om att kontrollstämpling

sker såväl vid mynt- och justeringsverket i Stockholm som i

landsorten. Probering av finhalten företas däremot endast vid mynt- och

justeringsverket. Arbeten, som inlämnas för kontroll i landsorten, stämplas

och återställes innan proberingen ägt rum. Det är sålunda här fråga om

en efterhandskontroll av finhalten. Kontrollstämplingsorterna i landsorten

bestämmes av vederbörande länsstyrelse medan stämplingsförrättarna utses

av mynt- och justeringsverket efter länsstyrelsens hörande. Antalet

kontrollstämplingsorter är nu 123.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

25

Enligt utredningens förslag bör den allmänna ordningen för kontrollstämplingen

bibehållas i huvudsak i nuvarande utformning. Den ändringen

föreslås dock att viktgränsen för kontrollstämplingspliktiga silverarbeten

höjes från 5 till 10 gram samt att importerade arbeten i sådant hänseende

likställes med inhemska arbeten. Om importör icke begär konlrollstämpling

av småarbeten bör dessa vid införseln likväl kontrolleras med avseende på

halten.

Utredningen berör inledningsvis de allmänna skälen för bibehållande av

en offentlig kontroll i avseende å ädelmetallarbeten. Härvid anföres bland

annat att allmänheten icke har möjlighet att själv bedöma varornas kvalitet,

och att ädelmetallföremål — till skillnad från exempelvis pärlor och

ädelstenar — spelar en framträdande roll på varumarknaden och har intresse

för snart sagt varje medborgare. Beträffande ädelmetallarbeten föreligger

vidare, erinras det, betydande risker för brottslig verksamhet. Även

kultur- och traditionssynpunkter anföres i detta sammanhang.

Beträffande kontrollens allmänna omfattning och utförande har utredningen

närmare diskuterat möjligheterna att dels undantaga småarbeten

från kontrollstämpling, dels undvika efterhandsprövning av finhalten beträffande

sådana arbeten som inlämnas i landsorten.

I förstnämnda hänseende har utredningen framhållit att enbart en höjning

av viktgränsen för den obligatoriska stämplingen med bibehållande

av möjligheten till frivillig stämpling av småarbeten icke skulle leda till

mer betydande förenklingar i praktiken. Härför skulle erfordras förbud

mot stämpling av småarbeten. Utredningen har emellertid ansett att tillräcklig

anledning icke föreligger för att införa ett sådant förbud och att det

särskilda värde som ädelmetallföremål får genom kontrollstämplingen icke

bör förmenas köparna av dessa mindre föremål.

I förevarande sammanhang upplyses att de särskilda sakkunniga, som biträtt

utredningen, uttalat att viktgränsen för småarbeten icke borde sättas

högre än ett halvt gram för guld och fem gram för silver, om förbud mot

stämpling av småarbeten skulle införas.

Det förut berörda problemet rörande efterhandsprövningen av finhalten

anser utredningen mera vara av principiell än praktisk natur, eftersom

kontrollsystemets viktigaste effekt är av preventiv art. I sådant hänseende

synes det enligt utredningen fylla alla rimliga krav. Dessutom påpekas att

det skulle vara förenat med stora praktiska svårigheter att vidtaga sådana

åtgärder att systemet med efterhandskontroll undanröjes. Å ena sidan anses

olägenheter för de berörda näringsidkarna uppkomma om kontrollstämplingen

centraliserades till mynt- och justeringsverket, och å den andra

anses det knappast möjligt att erhålla tillräckligt kompetent personal

i landsorten för att icke blott kontrollstämplingen utan även proberingen

av finhalten skulle kunna ombesörjas där.

Utredningsmannens förslag i vad avser de allmänna riktlinjerna för den

offentliga kontrollen bar tillstyrkts av det stora flertalet remissinstanser.

Bland de tillstyrkande remissmyndigheterna har statens priskontrollnämnd

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

dock gjort vissa uttalanden om kontrollstämplingens inverkan på prissättningen

av ädelmetallvaror. Nämnden anmärker att kontrollstämplingen

otvivelaktigt skapar en goodwill för ädelmetallvarorna som i vissa fall —

särskilt beträffande smärre silvervaror — sannolikt möjliggör uttagande av

högre priser än som med hänsyn till varornas faktiska värde kan anses vara

rimligt. Nämnden har emellertid ej i och för sig funnit anledning till erinran

mot utredningens förslag.

Svenska slöjdföreningen har ansett önskvärt, att den obligatoriska kontrollstämplingen

av ädelmetallvaror avskaffas och föreslår utredning av

denna fråga. Föreningen betonar särskilt önskvärdheten av skapandet av

en pris- och kvalitetskonkurrens på lika villkor mellan olika konsthantverksprodukter

och anser kontrollstämpling utgöra ett hinder härvidlag. Statens

organisationsnämnd yrkar att offentlig kontrollstämpling och probering av

inom landet tillverkade silvervaror avskaffas. Nämnden pekar på att silver

i och för sig har relativt ringa värde och att metallvärdet i silverföremål endast

utgör en mindre del av priset. Ett avskaffande av kontrollen beträffande

silvervaror skulle vidare bland annat möjliggöra en betydande inskränkning

av kontrollpersonalen och underlätta en rationalisering av myntoch

justeringsverkets organisation.

Kontrollstämplingen av ädelmetallvaror har gammal hävd i vårt land. I

likhet med utredningen och det övervägande antalet remissinstanser kan

jag icke finna, att sådana skäl framkommit att den offentliga kontrollen

bör avskaffas. Det är visserligen uppenbart, att också nackdelar är förbundna

med den offentliga stämplingen. Såsom i ett par remissyttranden påpekats

torde konkurrensen mellan konsthantverksprodukter av ädelmetall

respektive av annat material i viss mån hämmas genom det särskilda goodwillvärde

som kommit att knytas till stämpeln. Stämplingen kan också antagas

skapa möjligheter att uttaga högre priser än eljest skulle kunna ske.

Allt fortfarande får ädelmetallvarorna emellertid anses inta en sådan särställning

i förhållande till andra jämförliga artiklar, att en särskild reglering

av tillverkning och försäljning av dessa är påkallad. Icke minst bör i detta

sammanhang beaktas, att riskerna för brottsliga förfaranden är särskilt

stora beträffande ädelmetallvaror.

De nu anförda allmänna skälen för den offentliga kontrollens bibehållande

gör sig givetvis främst gällande i avseende på arbeten med ett icke

allttör obetydligt ädelmetallvärde. Beträffande smärre arbeten, speciellt

smärre silverarbeten, kan såsom också utredningsmannen framhållit viss

tvekan råda om värdet ur allmän synpunkt av kontrollstämplingen. De fördelar

som genom ett undantagande av småarbetena skulle uppnås, bl. a, en

viss personalbesparing, synes emellertid icke vara av den betydelse att kontrollstämplingen

av småarbeten bör avskaffas.

I vad avser kontrollstämplingspliktens omfattning, finner jag i likhet med

utredningsmannen att en viss inskränkning i den obligatoriska stämplingen

av silverarbeten bör kunna vidtagas. Viktgränsen härvidlag torde emellertid

böra höjas något mer än som föreslagits av utredningsmannen, lämpli
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

gen till 15 gram. Vad utredningsmannen i övrigt föreslagit rörande kontrollstämplingspliktens

omfattning föranleder ingen erinran från min sida.

I vad avser den allmänna ordningen för kontrollens utförande kan jag i

likhet med utredningsmannen icke finna att sådana nackdelar är förknippade

med det rådande systemet att några väsentliga ändringar är påkallade.

Emellertid synes vissa fördelar stå att vinna genom en viss inskränkning i

antalet kontrollstämplingsorter. Det torde icke vara nödvändigt att bibehålla

kontrollstämpling å alla de orter där arbeten inlämnas från endast en eller

ett par tillverkare och där verksamhetens omfattning icke är så stor att kontrollavgifterna

uppgår till det belopp som utbetalas som arvode åt stämplingsförrättaren.

Genom en sådan inskränkning torde också möjligheten att

upprätthålla kraven på kontrollstämplingsförrättarnas kompetens bli större

än för närvarande. Några egentliga olägenheter för tillverkarna torde icke

behöva uppkomma genom en sådan åtgärd, därest vederbörlig hänsyn tages

till de beträffande varje särskild ort föreliggande omständigheterna. En sådan

bedömning som här kommer i fråga synes emellertid böra göras av den

centrala kontrollmyndigheten. Med hänsyn härtill förordar jag den ändringen

i gällande ordning att befogenheten att bestämma kontrollstämplingsorter

överföres från länsstyrelserna till mynt- och justeringsverket. Liksom

hittills bör kontrollstämplingsförrättare utses av mynt- och justeringsverket

efter länsstyrelsens hörande.

Utredningsmannen har i samband med behandlingen av de nu berörda

allmänna spörsmålen också föreslagit en viss utökning av antalet särskilda

varor som är generellt undantagna från kontrollföreskrifterna. Dessutom

har föreslagits att mynt- och justeringsverket erhåller befogenhet att i vissa

fall medgiva dispens. Från min sida föreligger i huvudsak icke anledning

till erinran mot dessa förslag. Emellertid undantages såväl enligt gällande

ordning som enligt utredningsmannens förslag mynt, i utlandet tillverkade

ordensdekorationer samt föremål av antikvariskt värde från kontrollen såväl

i vad avser import som försäljning. Det synes ur författningsteknisk synpunkt

lämpligare att generellt undantaga dessa varor från kontrollen. En sådan

åtgärd innebär icke i praktiken någon ändring i fråga om de berörda

varornas behandling. Författningstexten har i departementsförslaget ändrats

i enlighet med vad nu sagts.

Vid remissbehandlingen har slutligen framförts yrkanden om särskild

märkning av utländska arbeten samt om sådan ändring av kontrollstämplarnas

utseende, att åtskillnad lättare kan göras mellan inhemska och utländska

varor. Med anledning härav vill jag påpeka att departementsförslaget

— såsom av senare avsnitt framgår — innebär att utländska arbeten

i fortsättningen icke skall få åsättas annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel

medan inhemska arbeten alltid måste åsättas tillverkarstämpel. Härigenom

och på grund av den redan nu förefintliga olikheten i kontrollstämplarnas

utseende torde någon svårighet att särskilja utländska varor

från inhemska icke komma att föreligga. Jag finner därför icke skäl föreslå

ytterligare bestämmelser i syfte att särskilja den inhemska tillverk
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Mcij.ts proposition nr 7 år 1956

III. Minimihalter

Gällande ordning. För tillverkning av ädelmetallarbeten gäller beträffande

arbetenas halt följande. Guldarbeten ma icke tillverkas i legering innehållande

mindre än 18 karat guld, motsvarande med visst remedium 760 tusendelar

fint guld. För silver och platinaarbeten har fastställts minimihalter å

830 respektive 950 tusendelar. Till dessa regler ansluter sig stadganden om

förbud mot import och försäljning av ädelmetallarbeten innehållande mindre

mängd fin metall än som motsvarar nyss angivna minimihalter. Från

dessa förbud medgives dock vissa undantag. Undantagen från importförbudet

har redovisats i föregående avsnitt. Från försäljningsförbudet gäller del

undantaget att arbete, som blivit taget i mät eller tillhör konkursbo eller

dödsbo utan att ha för sådant bo tillverkats eller inköpts, må försäljas under

hand eller på auktion. Dessutom äger mynt- och justeringsverket att även i

andra fall, då särskilda skäl föreligger, efter ansökan medgiva försäljning av

sådant arbete. Slutligen må bl. a. ädelmetallarbete, som är av antikvariskt

värde, hållas till salu utan avseende å finhalten.

Utöver vad nu sagts är att beakta den särskilda reglering, avsedd att begränsa

åtgången av guld till guldsmedsändamål, som på senare år genomförts

av riksbanken. Denna reglering övervakas sedan slutet av 1954 av en

särskild för ändamålet bildad ekonomisk förening, Guldcentralen. Sedan

den 1 mars 1951 gäller för att erhålla guld från Guldcentralen i huvudsak

följande bestämmelser. Släta ringar av guld med större finhalt än 18 karat

eller med en vikt för herringar överstigande 5 gram och för damringar 4

gram får icke tillverkas eller försäljas. För tillverkning av andra guldsmedsvaror

än släta ringar gäller att arbetena icke får ha högre finhalt än 18

karat, ej heller en vikt överstigande 15 gram. Guld för tillverkning av släta

ringar tilldelas guldsmederna till en mängd motsvarande det antal ringar

vederbörande tillverkade 1946. Tilläggstilldelning kan förekomma i vissa

fall. Tilldelningen av guld för andra arbeten uppgår för närvarande i regel

till 50 % av en på inköpen 1946 beräknad grundkvantitet. För guldsmeder,

som startat egen rörelse efter 1946, gäller särskilda bestämmelser. Arbeten

med högre finhalt eller större vikt än nu sagts må dock tillverkas under

förutsättning att arbetskostnaden obestridligt överstiger värdet av den i

varan ingående metallen. Vidare må försäljning ske av guldvaror med

högre finhalt än 18 karat och/eller vägande över 15 gram, vilka antingen

tillverkats i Sverige och förvärvats före den 1/1 1948 eller införts från

utlandet, i förekommande fall efter vederbörlig importlicens, före den 1/3

1951. Undantag kan även eljest meddelas, därest vägande skäl åberopas.

Flertalet guldsmeder inköper sitt guld från grossister eller affineringsfabriker

och föreningens försäljning sker följaktligen i huvudsak till sådana.

Endast ett begränsat antal tillverkare av guldsmedsvaror verkställer inköpen

direkt från föreningen.

Guldsmed som erhåller guld direkt eller indirekt från föreningen är oför
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

hindrad att inköpa guld även på allmänna marknaden. Det står följaktligen

var och en fritt att dryga ut guldtilldelningen genom inköp exempelvis å

offentlig auktion eller efter annons i dagspressen. I princip kan sägas att

guldtilldelningen från föreningen avser att komplettera vad guldsmeden

kan köpa från annat håll, men vederbörande har att iakttaga riksbankens

regler i avseende på halt och vikt även beträffande sålunda inköpt guld, om

han i fortsättningen vill bibehålla sin möjlighet att verkställa inköp från

Guldcentralen.

Införsel av oarbetat guld må ske först efter särskild licens av valutakontoret.

Hittills har importlicenser icke lämnats för guldsmedsändamål. Licens

för införsel av färdiga guldvaror och vissa halvfabrikat kan erhållas hos statens

handels- och industrikommission.

Genom nu nämnda bestämmelser har en väsentlig inskränkning i guldåtgången

uppnåtts vid jämförelse med förhållandena före regleringens genomförande.

Den av riksbanken för förbrukning inom landet försålda kvantiteten finguld

åren 1950—1952 var med fördelning på olika ändamål följande.

1950

1951

1952

dentalguld......................

747

kg

708

kg

739

kg

guldsmedsguld..................

.... 1357

»

1313

»

1300

»

diverse industriella ändamål......

30

»

23

»

23

)>

medaljer ......................

154

»

129

»

141

»

2 288

kg

2173

kg

2 203

kg

Utredningen. Enligt utredningsmannen kan den motivering, som anförts

för bibehållande av det nuvarande kontrollsystemet, åberopas även för bibehållande

i stort av bestämmelserna om minimihalter. Utredningen — som

erinrar om att det i utlandet är vanligt att de lägsta halterna för guldarbete

som göres till föremål för kontrollstämpling är 585/1 000 (14 K) och

750/1000 (18 K) — har i huvudsak inskränkt sig till att närmare prov#

huruvida jämkning av halten för 18 karats guld bör ske till överensstämmelse

med den i utlandet tillämpade normen och huruvida tillverkning och

försäljning av 14 karats guld skall tillåtas. Härutöver har närmare övervägts

vissa frågor rörande undantag från kraven på minimihalt. Utredningens förslag

innebär i nu berörda hänseenden ändring i gällande ordning endast

såtillvida, att minimihalten för guldvaror (18 karat) bestämmes till 750/

1 000 i stället för 760/1 000.

Vad beträffar frågan om jämkning av halten för 18 karats guld erinrar

utredningen om att den nuvarande minimigränsen vid 760 tusendelar är

historiskt betingad och anför, att nämnda gräns i det betänkande, som låg

till grund för gällande författning, föreslogs i anslutning till bestämmelsen i

1752 års kontrollstadga om en minimihalt för guldarbeten om 18 karat 4

grain eller 763,9 tusendelar, varvid dock skedde jämkning för att erhålla

lätthanterliga halttal i tusendelar. Utredningen anför vidare.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

Det enda skäl som numera kan anföras för att bibehålla 760/1000 i stället

för att införa 750/1000 är att den något högre haltsiffran verkar hindrande

mot import och sålunda bereder den svenska guldsmedsnäringen visst skydd

mot utländsk konkurrens. Någon anledning att på detta sätt hindra import

av fullgoda utländska guldvaror synes dock knappast föreligga och den konkurrens

som på lika villkor uppkomme, därest 18 karatshalten bestämdes

till gängse internationella 750/1000, skulle väl kunna sägas vara sund och

vara till fördel för allmänheten. Den kan tänkas inverka fördelaktigt på

såväl arbetenas konstnärlighet som deras pris.

Frågan om att tillåta tillverkning och försäljning även av arbeten i 14 karats

guld behandlades även i samband med tillkomsten av 1912 års lagstiftning.

Utredningen erinrar härvidlag om ett uttalande som då gjordes av

Sveriges juvelerare- och guldsmedsförening. Föreningens uttalande sammanfattas

i huvudsak på följande sätt.

En nedsättning av den gällande lägsta tillåtna guld- och silverhalten skulle

icke vara till något gagn vare sig för tillverkaren, industrien eller allmänheten.

Ett medgivande av att minderhaltiga arbeten skulle inom riket få tillverkas,

dit införas och hållas till salu skulle otvivelaktigt omintetgöra allt

yrkesmässigt utövande av guld- och silverindustrien. I stället för konstnärliga

produkter skulle det billiga materialet skapa en massproduktion av fabriksarbeten,

visserligen billigare än de fullhaltiga varorna men i avsaknad

av deras såväl ideella som praktiska värde. Därjämte skulle de utländska fabrikaten

med deras större omsättningsområden och därav följande större

konkurrensförmåga helt och hållet överflygla den svenska marknaden och

hämma, för att icke säga rent av förinta den svenska guld- och silverindustrien,

som dock f. n. sysselsatte tusentals personer. Skulle därjämte de minderhaltiga

arbetena förses med en särskild stämpel, skulle en sådan stämpel,

ehuru visserligen icke varande en statens kontrollstämpel, dock för den

stora allmänheten te sig såsom en sådan, varigenom utan tvivel svek och

bedrägerier på många håll skulle kunna utföras och en förut aktad näring

sålunda demoraliseras.

1 detta sammanhang redovisar utredningen en av 1909 års sakkunniga

verkställd undersökning, som visade att man inom guldsmedsbranschen allmänt

motsatte sig en sänkning av minimihalten för guldarbeten.

1909 års sakkunniga kom även till den uppfattningen, att det knappast

skulle vara till gagn för den svenska guld- och silverindustriens utveckling

att nedsätta minimihalterna. En sådan åtgärd syntes de sakkunniga ej heller

vara påkallad av något annat intresse, som i förevarande sammanhang

borde beaktas.

Utredningen framhåller, att förhållandena nu icke är fullt likartade med

dem vid tiden för tillkomsten av 1912 års förordning. Det starka betonandet

av behovet av skydd för näringen gentemot utländsk konkurrens är numera

mindre framträdande. Ett skydd för branschen mot utländsk massproduktion

av billiga underhaltiga fabriksarbeten torde dock fortfarande

vara önskvärd. Det skulle vidare enligt utredningen knappast vara till

gagn för näringens utveckling att nedsätta minimihalterna. Utredningen anför

bland annat följande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

31

EU uppehållande av hög halt är en kvalitetsfråga. Medgives lägre halt,

framtvingar det genom priskonkurrens en sänkning av kvaliteten till minimihalten.

Den höga halt som utmärker svenska guldsmedsvaror är för den

svenska guldsmedsbranschens anseende en fördel, som man ej utan vidare

bör bortse ifrån. För möjligheterna till export av guldvaror spela de här i

landet gällande minimihalterna ej någon roll, eftersom hinder ej föreligger

att för export tillverka guldvaror med lägre halt. Vad som måhända bör tillmätas

större betydelse är emellertid den tradition som vi ha här i landet

och som innebär att vi aldrig haft lägre guldhalt i guldvaror än 18 karat.

En övergång till 14 karat skulle kunna medföra att äldre guldvaror finge

ett anseende som skulle påverka prisnivån ogynnsamt för nya guldvaror i

jämförelse med äldre. För den konstnärliga produktionen torde det även

vara fördelaktigt med högre halt. Låghaltiga guldvaror skulle gynna en utveckling

mot en tillverkning som vore mera fabriksmässig och massbetonad.

Kvalitetssynpunkten har betydelse icke endast för guldvarors ideella värde

utan även för det praktiska. Guld av högre halt är lättare och bättre att bearbeta

än guld av lägre halt.

Trots att det givetvis är ett önskemål från guldsmedsbranschens sida att

en kvantitetsökning kommer branschen till godo, torde den uppfattningen

vara allmänt rådande bland branschens män att en sänkning av minimihalten

icke bör ske. Redan den kvalitetssänkning som skett genom riksbankens

restriktioner torde för dem framstå såsom en kännbar eftergift för

nödvändighetens krav. Man har anledning antaga att även bland allmänheten

det är ett önskemål att vår på tradition grundade standard i fråga om

guldarbeten kan uppehållas. Den kvalitetssänkning som skett genom riksbankens

restriktioner är mindre betänklig ur den synpunkten att minimikravet

på halten upprätthållits. Det torde få anses som ett önskemål såväl

ur allmän synpunkt som ur guldsmedsbranschens och allmänhetens synpunkt

att minimihalten kan bibehållas vid 18 karat och att ett frångående

av denna minimihalt sker endast om mycket starka skäl tala därför.

Utredningen uttalar, att den icke finner sådana skäl föreligga, som motiverar

en sänkning av minimihalten under 18 karat.

Utredningens förslag innebär följaktligen, att nuvarande minimihalt för

guldvaror bibehålies med den jämkning från 760/1 000 till 750/1 000, som

förut berörts.

Reservanten i utredningen uttalar sig emot jämkningen av guldhalten för

18 karat.

Även de gällande bestämmelserna om minimihalt å silverarbeten har —

erinrar utredningen —- gamla traditioner i vårt land. Den i utlandet stadgade

minimihalten växlar från land till land. I Danmark utgör den sålunda

826/1 000, i Finland 813/1 000, i Norge 830/1 000, i Belgien 835/1 000, i

Västtyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike 800/1 000, i England 925/

1 000 och i Holland 833/1 000.

De skäl som anförts för bibehållande av nuvarande minimihalt i fråga

om guldarbeten kan enligt utredningen anföras även beträffande silver. Här

gör sig dock, framhålles det, betänkligheterna mot en mindre sänkning av

minimihalten, därest den skulle anses önskvärd för att bringa den i överensstämmelse

med vad som gäller i vissa främmande länder, mindre starkt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1950

kännbara, eftersom fråga ej är om en markant kvalitetssänkning, övervägande

skäl synes emellertid tala för att man ej här i landet sänker minimihalten

så att den blir lägre än den som gäller i något av våra nordiska grannländer.

Ändring av minimihalten 830/1 000 för silver föreslås sålunda ej.

Vad slutligen beträffar platina torde enligt utredningen anledning ej föreligga

att ändra den gällande minimihalten 950/1 000, vilken allmänt tillämpas

även i utlandet.

Frågan om omfattningen av undantag från kraven på minimihalt beröres

i utredningen endast såvitt den sammanhänger med pantsättning och auktionsförsäljning

av minderhaltiga ädelmetallarbeten, eller sådana, som icke

blivit i vederbörlig ordning kontrollerade. Utgångspunkten för övervägandena

är en till Kungl. Maj:t 1951 överlämnad framställning av Stockholms

stadsfullmäktige med begäran om översyn av författningarna angående kontrollen

å ädelmetallvaror. Stadsfullmäktiges framställning hade föranletts

av ett tjänstememorial från auktionsverket i Stockholm. I utredningen återgives

memorialets innehåll i huvudsak såsom följer.

Mot det skydd för juvelerarnas yrkesgrupp mot utländsk konkurrens som

genom försäljningsförbudet för minderhaltiga arbeten åstadkommits, vore,

säger auktionsverket, ingenting att erinra, dock under förutsättning att allmänhetens

berättigade intresse att fritt kunna förfoga över legitimt förvärvad

egendom icke därigenom åsidosattes. Det syntes i detta hänseende icke

godtagbart att undantagsbestämmelsen rörande arbete med antikvariskt värde

till sin innebörd begränsats så snävt som nu vore fallet. Någon åldersbestämning

svarande mot begreppet antik funnes i detta sammanhang icke

given.---I kontrollförordningen beaktades ej konstnärligt värde. Icke

antika guld- och silverarbeten kunde vara utförda med en konstskicklighet

som gjorde att bristen på finhalt saknade praktisk betydelse vid en bedömning

av föremålets värde. Det vore vidare icke ovanligt att halten vore av

underordnad betydelse emedan föremålets värde huvudsakligen representerades

av ädla stenar eller äkta pärlor. Om sådana arbeten som nu nämnts

nedskrotades, uppkomme otillbörlig värdeförstöring.

De undantagsbestämmelser som vore knutna icke till arbetets art utan till

säljarens status (konkursbo, dödsbo etc.) syntes vidare auktionsverket otillfredsställande.

De priser som underhaltiga arbeten i dessa fall i allmänhet

betingade skilde sig oväsentligt från priserna på fullhaltiga arbeten. Detta

tydde på att köparna i många fall antingen icke hade klart för sig att de

saknade möjlighet att i sin tur avyttra det köpta eller också räknade med

illegal återförsäljning. Det vore icke tilltalande att den som på fullt legitimt

sätt fått sådana föremål i sin ägo skulle vara förhindrad att avyttra dem i

ett nödläge. Något lagligt hinder mot att såsom pant mottaga underhaltiga

arbeten syntes ej föreligga och möjligheten till pantsättning syntes innebära

en fördel, emedan de pantsatta föremålen i flertalet fall torde återlösas av

låntagaren. Viss oklarhet rådde emellertid rörande rätten att å auktion sälja

underhaltigt arbete som utgjorde pant för förfallet lån.---

Auktionsverket ifrågasatte i första hand huruvida icke försälj ningsförbudet

kunde helt utgå ur kontrollförordningen, eventuellt i samband med

effektiviserad importkontroll. Därest den kommersiella importen av underhaltiga

arbeten effektivt stängdes, borde det ej innebära större olägenhet att

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

33

medgiva fri omsättning inom landet av de arbeten som redan funnes där

eller som därefter infördes för personligt bruk.

Därest försäljningsförbudet ej ansågs böra upphävas, borde enligt auktionsverket

en undersökning ske av möjligheterna att utvidga bestämmelserna

om undantag från försäljningsförbudet. En utökning kunde sålunda

ske av den kategori föremål som på grund av sin art finge försäljas oberoende

av finhalt. Innebörden av begreppet antikvariskt värde i kontrollförordningen

borde preciseras. Det borde giva utrymme för en sådan tolkning

att mindre stränga krav på föremålets ålder uppställdes än vid en rent

museal bedömning. —--Vidare borde vissa föremål oavsett ålder vara

undantagna från försäljningsförbud, nämligen dels arbeten i vilka ädelmetaller

representerade endast en viss mindre del av det uppskattade totalvärdet

och dels arbeten som vore av högre konstnärligt värde.----

Infördes sådana regler som nyss nämnts kunde, yttrade auktionsverket

slutligen, övervägas att upphäva de undantag som ej hade med föremålens

art att göra (tillhörighet till konkursbo eller dödsbo, utmätt egendom). Bibehölles

dessa regler borde klarläggas att försäljning av pant enligt lagen

om pantlånerörelse vore att jämställa med försäljning av utmätt gods.

Stockholms handelskammare förklarade i avgivet yttrande över auktionsverkets

memorial att de av auktionsverket föreslagna ändringarna i kontrollförordningen

icke kunde förordas. Det kunde visserligen enligt handelskammaren

icke bestridas att ett förbud att realisera förfallna panter av här

berört slag kunde vara ägnat att medföra olägenheter för allmänheten. En

lösning av förevarande problem kunde emellertid enligt handelskammaren

ej genomföras genom lättnader i försäljningsförbudet. Det syntes uppenbart

att fri försäljning av pantsatta okontrollerade värdeföremål speciellt

under nuvarande förhållanden med en alltmer accentuerad brist på ädelmetall,

särskilt guld, och med en förhållandevis hög beskattning, snart skulle

göra kontrollen helt illusorisk. Genom auktionerna skulle skapas en legal

möjlighet för omsättning av illegalt tillverkade eller importerade okontrollerade

och obeskattade guldsmedsarbeten. Handelskammaren kunde ej heller

ansluta sig till tanken att lösa spörsmålet genom att helt slopa försäljningsförbudet.

Handelskammaren hade för övrigt för sin del svårt att förstå

att den lösning som auktionsverket föreslagit i form av uppmjukningar av

nuvarande bestämmelser genom att hänsyn skulle tagas till föremåls konstnärliga

värde in. in. skulle vara ägnad att mera generellt lösa de nuvarande

svårigheterna.

Enligt handelskammarens mening borde mera allmänt syftande åtgärder

vidtagas för att komma till rätta med förevarande svårigheter. Olägenheterna

berodde enligt handelskammarens mening främst på de höga krav

den svenska lagstiftningen ställde på legeringens finhalt. Inom landet förekom

i stor utsträckning utomlands inköpta föremål av mycket betydande

värde men med sådan lägre halt alt varorna icke för närvarande kunde bli

kontrollstämplade. Ju lägre halt av ädelmetall som fordrades för statlig kontrollstäinpling,

desto mindre måste försäljningsförbudets här berörda nackdelar

bliva. Enligt handelskammarens mening borde övervägas huruvida

icke den nuvarande gränsen för lägsta tillåtna legering borde sänkas eller

it Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 7

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

legeringstvånget helt slopas, varjämte kontrollstämplingen borde utvidgas

att omfatta de nya tillåtna legeringsgrupperna.

Med anledning av handelskammarens yttrande påpekade auktionsverket

att frågan icke kunde lösas genom en sänkning av kravet på minimihalter

med mindre bestämmelserna om finhalt modifierades därhän att de bringades

i överensstämmelse med kontrollbestämmelserna i övriga länder, från

vilka en import ägt rum eller väntades framdeles ifrågakomma.

Utredningsmannen erinrar om att hans förslag innebär att det nuvarande

kontrollsystemet skall bibehållas och att någon väsentlig sänkning av minimihalterna

ej skall företagas. De förhållanden som berörts av auktionsverket

är enligt utredningen av den speciella natur att de icke i och för sig

motiverar ett annat ståndpunktstagande i de grundläggande frågorna rörande

kontrollen inom ädelmetallområdet. Möjligen skulle de kunnat påverka

bedömandet av frågan huruvida en sänkning av minimihalten för guldvaror

till 14 karat borde ske, men en sådan reform torde icke lösa de problem som

tagits upp av auktionsverket utan endast begränsa olägenheterna av det nuvarande

systemet i påtalade hänseenden. Utredningen anför vidare följande.

Det är, såsom handelskammaren framhållit, uppenbart att kontrollsystemet

ej medgiver eftergifter av mera allmän räckvidd för att tillgodose de

av auktionsverket framförda synpunkterna. Sålunda torde det ej vara möjligt

att öppna en väg för försäljning av underhaltiga utländska arbeten genom

att tillåta fri försäljning av pantsatt gods. En analogisk tillämpning av

bestämmelserna i 1912 års kontrollförordning i fråga om utmätt gods torde

ej vara tillåten. Det skulle strida mot bestämmelsernas syfte.

Ej heller torde en allmängiltig regel böra givas om rätt att saluhålla underhaltiga

guld- och silverarbeten av större konstnärligt värde. En sådan

bestämmelse skulle, om den mera allmänt utnyttjades, låta de allmänna bestämmelserna

om minimihalt komma att framstå såsom meningslösa. Att

uppehålla kravet på viss halt för icke konstnärliga arbeten men eftergiva

det beträffande de konstnärliga är knappast rimligt.

I övrigt påpekas, att det av auktionsverket berörda problemet, enligt under

utredningen inhämtade upplysningar, icke till sina verkningar är särskilt

omfattande. Mynt- och justeringsverket hade visserligen rätt att meddela

dispens från försäljningsförbudet men denna befogenhet hade utövats mycket

restriktivt och vanligtvis endast för 14 karats guldarbeten med högt konstnärligt

värde.

På grund av vad sålunda anförts anser utredningen, att auktionsverkets

framställning icke bör föranleda några ändringar i gällande bestämmelser.

För övrigt framhålles att minimihalten för guld enligt förslaget ändrats till

750 tusendelar och att en sådan åtgärd borde i någon mån tillgodose syftet

med framställningen.

Remissyttrandena. Utredningens förslag rörande minimihalter för ädelmetallvaror

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av mynt- och justeringsverket,

kommerskollegium, kontrollstyrelsen, priskontrollnämnden samt länsstyrel
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

35

sen i Göteborgs och Bohus län. Överståthållarämbetet tillstyrker förslaget

utom i vad avser minimihalt å silverarbeten. Svenska slöjdföreningen finner

det i princip önskvärt att minimihalten för guld jämkas såsom föreslagits av

utredningen. En övergång bör emellertid enligt föreningen ske först sedan

en allmän konsumentupplysning på guldvaruområdet gjort allmänheten bättre

rustad att välja konstnärligt fullgoda alster. Ett bibehållande åtminstone tills

vidare av nuvarande bestämmelser om finhalten för guld förordas av handelskammaren

i Göteborg och Skånes handelskammare, Sveriges industriförbund,

Sveriges järn- och metallmanufakturförening, Sveriges grossistförbund,

Guldsmedsbranschens leverantörförening, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, Stockholms

och Skånes guldsmedsmästareföreningar, Göteborgs guld- och silversmeders

mästareförening samt Svenska metallindustriarbetareförbundet. Liksom utredningen

avvisar de nu nämnda remissinstanserna tanken att tillåta lägre

minimihalt än 18 karat. Stockholms handelskammare föreslår en minimihalt

för guldarbeten å 585/1 000 (14 karat). En justering av finhalten för

18 karats guld i enlighet med utredningens förslag möter i och för sig ingen

erinran från handelskammarens sida. Beträffande minimihalten å silverarbeten

har erinran gjorts endast av överståthållarämbetet och Stockholms

handelskammare, vilka förordar sänkning av halten från 830 till 800/1 000.

Ingen erinran mot utredningsförslaget har framförts i vad avser halten å

platinaarbeten.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget i vad avser finhalten å

guldarbeten har gjort följande uttalanden. Priskontrollnämnden

framhåller att ett skydd för guldsmedsnäringen mot utländsk konkurrens

— om den kan anses behöva ett sådant skydd — enligt nämndens principiella

uppfattning bör utformas i enlighet med vad som är praxis för andra

näringar, nämligen såsom en tull. Även om guldsmedsnäringen genom ett

bibehållande av 18 karat som minimihalt erhåller ett dylikt skydd anser

nämnden dock att övervägande skäl talar för utredningens förslag, i synnerhet

som detta innebär att med 18 karat skulle avses 750/1 000 fint

guld.

Kommerskolleginm uttalar följande.

Till en början kan anföras att haltsiffran 760/1000 har gammal hävd i

vårt land och att det därför bör fordras starka motiv för en ändring. Vidare

är uppenbart att det för guldsmedsnäringen fortfarande är betydelsefullt att

i viss mån vara skyddad mot en besvärande utländsk konkurrens. Å andra

sidan bör betonas att de handelspolitiska förhållandena numera äro förändrade.

Alltsedan andra världskrigets slut har vårt land eftersträvat att liberalisera

den internationella handeln och att i görligaste mån bereda väg för

en fri konkurrens mellan Sverige och övriga länder på näringslivets område.

Denna synpunkt talar starkt för att den av utredningen förordade ändringen

vidtages. Det må dock framhållas, att denna fråga icke torde ha någon större

praktisk räckvidd. Kollegium vill emellertid icke motsätta sig utredningens

förslag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kangl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Mynt- och justeringsverket framhåller att den föreslagna nedsättningen

av guldhalten skulle medföra lättnader för verket vid kontrollen av berörda

arbeten. Kontrollstyrelsen finner de skäl som i betänkandet anföres för en

jämkning av minimihalten av guld bärande. Enligt styrelsens mening torde

det knappast föreligga anledning att räkna med sådan nedgång i inflytande

försäljningsskatt genom en ökad privatimport av utländska guldvaror,

att man av denna anledning skulle avstå från den ifrågasatta jämkningen.

Svenska slöjdföreningen uttalar följande.

Svenska Slöjdföreningen finner det i princip önskvärt, att minimihalten

för guld kan jämkas från 760/1000 till 750/1000. Det är uppenbart att den

ökade import, som kan komma att föranledas av denna jämkning, å ena

sidan bör kunna innebära en stimulerande konkurrens för svenskt guldsmide,

å andra sidan kan öppna gränserna för en import av guldvaror på

kanske konstnärligt låg nivå. Slöjdföreningen förutsätter därför, att en

övergång till 750/1000 endast bör genomföras med garantier för att guldvarubranschen

på lämpligt sätt skyddas mot eventuella skadeverkningar, som

kan föranledas av rubbningar i den inhemska produktionen. Ett sådant

skydd skulle enligt Slöjdföreningens mening bland annat förutsätta

borttagande av guldransoneringen — innebärande bland annat att guldarbeten

med högre vikter och halter kan framställas — vilket skulle möjliggöra

utnyttjande av flera tekniska förfaranden och även vidga guldsinidets

konstnärliga möjligheter. En övergång till 750/1000 bör ske först sedan en

allmän konsumentupplysning på guldvaruområdet gör allmänheten bättre

rustad att välja konstnärligt fullgoda alster.

De remissinstanser, som uttalat sig för ett bibehållande av nu gällande

minimihalt för guldarbeten, har betonat att en sänkning av halten å 18 karats

guld i enlighet med utredningens förslag skulle medföra starkt menliga verkningar

för näringens utövare. Utländska tillverkare skulle gynnas på de

svenska näringsutövarnas bekostnad, då de senare är i hög grad missgynnade

särskilt genom nuvarande guldransonering i Sverige. I flera yttranden

understrykes att hela frågan om den svenska näringens skydd bör utredas

i ett sammanhang, under hänsynstagande till alla faktorer som inverkar på

dess konkurrensställning gentemot utlandet.

Guldsmedsbranschens leverantörförening anmärker i detta sammanhang

att utredningen icke tillräckligt beaktat den inverkan dess förslag skulle få

på den svenska guldvarutillverkningen.

Utredningens argument för sänkning av halten äro alltför allmänt hållna

och de förmenta fördelarna alltför diskutabla för att tjäna som motiv för

en enligt föreningens uppfattning så genomgripande förändring. Utredningen

har ej ägnat någon som helst uppmärksamhet åt de svårigheter som en sänkning

av halten generellt måste medföra för vår inhemska tillverkning av

guldvaror och har följaktligen ej heller tagit tillbörlig hänsyn till de enligt

föreningens uppfattning allvarliga konsekvenser som en haltsänkning skulle

medföra för såväl de enskilda företagen som dess anställda. Detta problem

är emellertid av utomordentligt stor vikt, och föreningen anser det som en

påtaglig brist i utredningen, att denna fråga ej beaktats.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

37

Endast mycket tungt vägande skäl bör enligt föreningen kunna föranleda

ändring i den traditionella ordningen.

Guldsmedsbranschens konstnärliga ambitioner ha av naturliga skäl skapat

ett visst underlag för känslomässigt betraktelsesätt, och ett utslag härav

är att branschen är starkt bunden till gamla traditioner. Den högre guldhalten

är en sådan tradition, som sträcker sig så långt tillbaka som till mitten

av 1700-talet och som har djupa rötter även hos allmänheten. Föreningen

är av den uppfattningen, att en sådan hävdvunnen tradition ej bör ändras

utan att mycket tungt vägande skäl därtill kan förebringas. Då det

emellertid ej kan påvisas — vilket ej heller utredningen sökt göra — att

den högre halten vid något tillfälle haft menliga verkningar för konsumenterna

är enligt föreningens uppfattning en sänkning av halten redan av

detta skäl opåkallad.

Sveriges jnvelerare- och guldsmedsförbund anför följande skäl mot den

föreslagna sänkningen av finhalten för guldvärde.

a) En sänkning av minimihalten ned till 750/1000 skulle få vittgående

konsekvenser. Företagna undersökningar ute hos guldsmedskåren visa, att

ett mycket stort antal företagare/yrkesmän befarar arbetslöshet, inte enbart

för egen del utan givetvis även för hos dem anställda arbetare.

b) Det förljudes, att 1952 års tulltaxekommitté kommer att föreslå icke

obetydliga sänkningar av införseltullarna för branschens varor, varigenom

den inhemska tillverkningens redan tidigare relativt obetydliga skydd kommer

att bli än mindre. Detta blir givetvis till förfång för de svenska yrkesmännen

och deras anställda.

c) Den inom landet rådande guldransoneringen omöjliggör en konkurrens

på lika plan med utländska tillverkare och detta handicap må ej underskattas.

d) En eventuell sänkning av minimihalten till 750/1 000 skulle i hög

grad komma att inverka menligt på nyrekryteringen till branschen och

yrkesutbildningen.

e) Förbundet har intet att andraga mot en fri konkurrens, under förutsättning

att en sådan kan och får bedrivas på lika villkor. Det har emellertid

ovan redan styrkts, att en konkurrens på lika bas ej kan komma till

stånd med de utländska tillverkarna. Såsom ytterligare exempel på varthän

en sänkning av minimihalten förmodas kunna leda må anföras den

branschens allvarliga farhåga, att exempelvis de västtyska tillverkarna/exportörerna

komma att i skydd av en låg tullnivå bearbeta konsumenterna direkt,

med förbigående av de traditionella försäljningsleden, vilket även i

hög grad skulle bli till förfång för konsumenterna, vilka därigenom skulle

gå miste om fackmannens bistånd och den garanti för fullgod vara, som

blott fackmannen kan ge.

f) Den enorma turisttrafiken från Sverige till utlandet kommer att ge de

utländska konkurrenterna anledning att begagna sig av den ökade konkurrensmöjlighet,

som eu haltsänkning skulle betyda för dem. De torde

komma att uppmuntra de svenska turisterna att köpa sina guldvaror utomlands

— vilket kan ske till betydligt lägre priser än vad de svenska branschutövarna

kunna erbjuda med hänsyn till i Sverige rådande försäljningsskatteförhållanden

etc. I detta sammanhang må även framhållas, att försäljningsskatten

sätter vår bransch i en sämre ställning än andra branscher,

som sälja varor av presentkaraktär.

Icke heller Göteborgs guld- och silversmeders mästareförening kan finna

några skäl för ett frångående av den hävdvunna regeln.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Under inga förhållanden anser föreningen denna fråga lämplig för behandling,

så länge guldransoneringen beslår i vårt land. Genom denna

ransonering ha svenska tillverkare av guldvaror inga möjligheter att på lika

villkor konkurrera med utländska fabrikanter av massprodukter, vilka åtminstone

ur konstnärlig och kvalitetssynpunkt icke kunna komma att vara

till fördel för allmänheten. Även om bibehållandet av halten vid 760/1 000

innebär ett visst skydd för de svenska tillverkarna av guldvaror — ett

frångående skulle utan tvekan inom en snar framtid medföra arbetslöshet

inom inte minst den hantverksmässiga produktionen i vårt land — så är

det dock allmänhetens förtroende för svenska guldvaror, av hävd hållande

högre halt än utländska, som är av avgörande betydelse.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation instämmer i de synpunkter

som anförts av Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund men

föreslår därutöver att hela frågan om finhalten å guldarbeten, däri inräknat

guldransoneringen, upptages till ny och förutsättningslös utredning.

Motsvarande utredningskrav framföres också av Sveriges industriförbund,

som åberopar yttrandet av Sveriges järn- och mctallmanufakturförening.

Föreningen gör följande uttalande.

Den nu gällande minimihalten innebär otvivelaktigt ett visst skydd för

den svenska tillverkningen mot utländsk konkurrens. Utredningen har dock

avstått från att klarlägga hur stort detta skydd är. Först sedan denna fråga

blivit utredd och man därjämte klarlagt behovet av skydd, är det enligt

föreningens uppfattning möjligt att uttala sig om förutsättningar föreligga

att ändra minimihalten. Föreningen ansluter sig till den uppfattningen att

ett skydd för den svenska industrin i princip i första hand bör utgå i form

av tullar och ej i form av kvantitativa eller kvalitativa restriktioner.

Med hänvisning till ovanstående får föreningen hemställa att minimihalten

bibehålies vid 760/1 000, i avvaktan på utredning av vad detta skydd

innebär samt att skyddet inräknas i tullsatsen innan minimihalten ändras.

Sveriges grossistförbund betonar, att förevarande spörsmål kan mera ingående

bedömas endast i samband med frågan om upphävandet av den för

branschen mycket besvärande guldransoneringen och den svenska tillverkningens

lullskyddsproblem.

Stockholms handelskammare förordar såsom förut nämnts en sänkning

av minimihalten för guldvaror till 585/1 000. Handelskammaren erinrar inledningsvis

om sitt förut refererade yttrande över en framställning från

auktionsverket i Stockholm om revision av kontrollstämpelbestämmelserna.

Handelskammaren hade däri bl. a. hävdat, att erforderliga lättnader i allmänhetens

möjligheter att förfoga över legitimt förvärvade ädelmetallarbeten

bäst skulle åstadkommas genom en sänkning av kravet på finhalt

och att det primära syftet med kontrollförordningarna uppnåddes så länge

som varorna genom myndigheternas försorg försåges med offentlig stämpel

angivande varans finhalt. Handelskammaren uttalar att den — trots vad

utredningen nu anfört i frågan —- icke blivit övertygad om att en sänkning

av lägsta tillåtna halt skulle vara skadlig eller olämplig. Handelskammaren

anför.

Ett ädelmetallföremåls ekonomiska värde hänför sig ofta till stor del till

det på varan nedlagda arbetet; i fråga om hantverksmässigt gjorda varor

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

39

torde arbetskostnaderna icke sällan betydligt överstiga metallvärdet. Det

goda anseende, som svenska ädelmetallvaror åtnjuta, beror självfallet i

hög grad på varornas utförande och estetiska kvalitet. Det förefaller därför

som om utredningen väl starkt betonat den höga haltens betydelse och

det synes Handelskammaren icke osannolikt, att regler med krav på hög

finhalt kunna vara ägnade att draga den köpande allmänhetens uppmärksamhet

från kvaliteten på arbetet.

I förevarande sammanhang erinrar handelskammaren vidare om att den

lägsta halten för guldarbete, som göres till föremål för kontrollstämpling

i flertalet främmande länder, är 585/1 000 d. v. s. 14 karat och att kontrollstämplingen

i flera av dessa länder icke är obligatorisk. Enligt handelskammarens

uppfattning borde även här i landet konkurrens kunna tillåtas

mellan olika råvarukvaliteter.

Vad beträffar jämkningar av finhalten för 18 karats guld från 760/1 000

till 750/1 000 uttalar handelskammaren att denna i viss mån blir av sekundär

betydelse om den lägsta tillåtna halten blir 14 karat. Det oaktat bör

gränsen enligt handelskammarens mening anpassas till den gängse internationella

och handelskammaren biträder därför utredningens förslag i

denna del. I anledning av vad utredningsreservanten anfört gör handelskammaren

slutligen vissa principiella uttalanden.

Handelskammaren vill icke bestrida, att guldransoneringen i Sverige kan

ogynnsamt påverka de svenska tillverkarnas konkurrensmöjligheter, men

vill å andra sidan framhålla, att gällande importreglering torde ha avsevärt

större verkan i motsatt riktning. Det är emellertid enligt Handelskammarens

mening principiellt olämpligt, att i en författning, som är avsedd

jämväl för mer normala förhållanden, intaga bestämmelser, syftande till

att kompensera genom krisregleringar tilläventyrs inträdda förändringar

i konkurrensläget för inhemsk industri. I den mån guldransonering eller

andra förhållanden påkalla vidgat skydd för svensk fabrikation — en fråga

som Handelskammaren i detta sammanhang saknar anledning upptaga till

behandling — böra därför andra vägar sökas än den av reservanten föreslagna.

Vid prövningen av detta spörsmål bör emellertid bemärkas, att

svensk tillverkning av ädelmetallvaror redan nu åtnjuter ett jämförelsevis

högt tullskydd.

I fråga om mini in i h alt en för silverarbeten har endast

överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare intagit eu från

utredningen avvikande ståndpunkt och förordat en sänkning från 830 till

800/1 000. överståthållarämbetet kan icke finna det sakligt motiverat att

bibehålla den nuvarande minimihalten för silver. Ämbetet anför följande.

Denna minimihalt ligger så nära den gräns 800/1 000, som tillämpas i

flera kontinentala länder, att en sänkning ned till denna gräns ur allmänhetens

synpunkt icke torde innebära någon olägenhet. Varken det praktiska

eller ideella värdet av silverarbeten torde i nämnvärd mån påverkas

av en sådan sänkning. Den nuvarande haltföreskriften synes främst ha betydelse

i konkurrenshämmande avseende, och det synes icke motiverat att

minimihalten hålles uppe huvudsakligen ur sådan synpunkt. Försäljningsförbudet

och nedskrotningsföreskrifterna beträffande i utlandet tillverkade

och ofta på fullt laglig väg inkomna alster av detta slag te sig ock särskilt

obilliga.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Stockholms handelskammare anför beträffande sänkning av silverhalten

samma skäl som förut refererats i fråga om guldhalten.

I vad avser det tidigare berörda, av auktionsverket i Stockholm framförda

önskemålet om åtgärder för att legalisera auktionsförsäljning av underhaltiga

pantsatta ädelmetallarbeten förklarar sig överståthållarämbetet dela

uppfattningen att det icke är möjligt att, utan ett äventyrande av syftet

med kontrollförfarandet, mera generellt friställa auktionshandeln med

pantsatta föremål av här avsett slag. Däremot synes enligt ämbetet icke

några vägande invändningar kunna göras mot att mynt- och justeringsverkets

dispensrätt kommer till användning i detta sammanhang. I den

mån så sker bibehålies möjlighet för offentlig myndighet att hålla i sin

hand omfattningen av ifrågavarande försäljning och vid tendenser till missbruk

begränsa eller vägra dispens. Efter samråd med direktören för auktionsverket

i Stockholm förordar överståthållarämbetet sålunda att pantlåneföretag

skall kunna i skälig omfattning beviljas dispens från försäljningsförbudet

vid förslagsvis ett tillfälle årligen efter ansökan som skall

ingivas inom viss av myntverket föreskriven tid före auktionen och innefatta

specifikation av föremålen.

Departementschefen. Enligt gällande författningsbestämmelser får, med

vissa undantag, guldarbeten icke tillverkas, införas eller försäljas därest

icke metallegeringen innehåller lägst 18 karat eller 760 tusendelar fint guld.

Motsvarande minimihalter för platina- och silverarbeten är 950 respektive

830 tusendelar fin metall.

Utredningsmannens förslag innebär med avseende å guldarbeten endast

den ändringen i gällande ordning att den föreskrivna halten för 18 karats

guld jämkas från 760 till 750 tusendelar. Härvidlag erinras om att den internationellt

gängse halten å 18 karats guld är 750 tusendelar fin metall. Någon

anledning att genom bibehållandet av den högre minimihalten hindra import

av fullgoda utländska varor synes enligt utredningen icke föreligga.

Under utredningsarbetet har också diskuterats frågan om en sänkning

av minimihalten för guldarbeten till 14 karat, motsvarande 585 tusendelar

fin metall. Tillräckliga skäl för en sådan sänkning har emellertid icke ansetts

föreligga. Bibehållandet av en hög finhalt är enligt utredningen ett intresse

såväl för guldsmedsnäringen som för allmänheten. Om en lägre halt

skulle medgivas skulle priskonkurrensen framtvinga en generell kvalitetssänkning

ned till minimihalten. En ökande försäljning av låghaltiga varor

skulle också gynna en utveckling mot mer fabriksmässig och massbetonad

framställning och den konstnärliga produktionen skulle bli lidande.

Bland remissinstanserna har endast Stockholms handelskammare uttalat

sig för en sänkning av minimihalten för guldvaror till 14 karat. I övriga

yttranden har utredningens ståndpunkt i denna del godtagits. Vad däremot

beträffar frågan om jämkning av halten å 18 karats guld har utredningsförslaget

avstyrkts av flertalet remissinstanser, däribland samtliga organisationer

som företräder guldsmedsnäringen. Nämnda organisationer har

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år t956

främst understrukit, att den svenska guldsmedsnäringen skulle bli utsatt

för en övermäktig konkurrens från utländsk massproduktion om den föreslagna

ändringen genomfördes. Härvid har också pekats bl. a. på den hämmande

inverkan som guldransoneringen har på den svenska guldsmedsnäringens

konkurrenskraft. I några yttranden har framhållits att hela fragan

om den svenska guldsmedsnäringens skydd bör utredas i ett sammanhang

innan gällande minimihalt ändras.

I likhet med utredningen och det stora flertalet remissinstanser kan jag

icke finna att några väsentliga skäl föreligger för en sänkning av den för

guldarbeten gällande minimihalten från 18 till 14 karat. Däremot synes finhalten

för 18 karats guld böra jämkas från 760 tusendelar till 750 tusendelar

fin metall. Ur kvalitetssynpunkt torde en sådan mindre jämkning icke

vara av nämnvärd betydelse. Med anledning av vad som från de berörda

näringsidkarna uttalats om behovet av skydd mot utländsk konkurrens vill

jag framhålla, att det icke synes böra komma i fråga att bibehålla den gällande

regeln enbart av dylika skäl. Med de förevarande kontrollbestämmelserna

har avsetts att skapa en kvalitetsgaranti till skydd för den köpande

allmänheten. Frågan i vilken mån den svenska guldsmedsnäringen kan vara

i behov av skydd mot utländsk konkurrens torde sålunda få prövas på samma

sätt som sker beträffande andra varor, alltså i samband med tullskyddets

avvägning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att guldsmedsnäringens

tullskyddsfråga kommer att upptagas till bedömning i samband

med behandlingen av det förslag till ny tulltaxa som 1952 års tulltaxekommitté

väntas framlägga inom en nära framtid.

I avseende på silverarbeten har utredningen icke ansett sig böra föreslå

någon ändring av gällande minimihalt, 830 tusendelar fin metall. Utredningen

anmärker emellertid att större betänkligheter i och för sig icke gör

sig gällande mot en mindre sänkning av minimihalten, då kvaliteten icke

nämnvärt kan påverkas därigenom. Av utredningen framgår, att den i Danmark

stadgade minimihalten är 826 tusendelar, i Finland 813, i Norge 830,

i Västtyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike 800 samt i England 925

tusendelar fin metall. Minimihalten i Belgien och Holland är 835 respektive

833 tusendelar.

Flertalet remissinstanser har i förevarande avseende godtagit utredningens

ståndpunkt. Överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare

har dock förordat en sänkning av minimihalten till 800 tusendelar.

Såsom framgår av utredningen föreligger icke beträffande silverarbeten

någon internationellt godtagen minimihalt. En sänkning av minimihalten

till 800 tusendelar skulle innebära att vi godtog en lägre gräns än något av

våra grannländer tillämpar. Med hänsyn härtill och då den i vårt land hittills

gällande minimihalten icke torde innebära något egentligt hinder för

införseln av utländska silverarbeten finner jag i likhet med utredningsmannen

cn ändring härvidlag icke påkallad.

Beträffande platinaarbeten har varken från utredningens eller remissorganens

sida ifrågasatts någon ändring av gällande minimihalt å 950 tusen
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

delar fin metall. Icke heller enligt min mening föreligger anledning till ändring

härvidlag.

I enlighet med vad nu anförts förordar jag sålunda, att minimihalten för

guldarbeten bibehålies vid 18 karat men att halten för 18 karats guld jämkas

till 750 tusendelar fin metall. Beträffande silverarbeten och platinaarbeten

föreslås ingen ändring av minimihalten.

Såsom förut berörts gäller med vissa undantag förbud mot såväl försäljning

som import av icke fullhaltiga ädelmetallvaror. Från importförbudet

medgives undantag da fråga är om gavor in. m. samt föremål som inköpts

pa resa i utlandet och är avsedda för importörens eller hans familjs personliga

biuk eller som är att hänföra till flyttsaker. Dessutom må utan kontroll

införas bl. a. föremål av antikvariskt värde. Föremål av antikvariskt

värde undantages även från försälj ningsförbudet. Utan hinder av kontrollbestämmelserna

må vidare föremål som blivit tagna i mät eller tillhör konkursbo

eller dödsbo, utan att ha för sådant bo tillverkats eller inköpts, försäljas

under hand eller på auktion. Slutligen äger mynt- och justeringsverket

att även i andra fall medgiva försäljning då särskilda skäl föreligger.

Utredningen har i förevarande sammanhang haft att taga ställning till

vissa spörsmål, som tidigare aktualiserats genom en framställning från

auktionsverket i Stockholm. I nämnda framställning hade auktionsverket

hävdat, att den gällande regleringen på ädelmetallområdet alltför mycket

begränsade allmänhetens möjligheter att bl. a. genom pantbelåning förfoga

över legitimt förvärvade arbeten, som icke uppfyller de stadgade kraven på

finhalt. Auktionsverket hade i första hand föreslagit att försälj ningsförbudet

slopades, i andra hand att undantagen från förbudet väsentligt vidgades.

Stockholms handelskammare hade i yttrande över dessa förslag uttalat,

att en mer betydande lättnad i de berörda hänseendena kunde uppnås

endast om kraven på ädelmetallarbetenas finhalt sänktes.

Utredningsmannen har icke funnit det möjligt att inom ramen för det

gällande kontrollsystemet medgiva någon uppmjukning av försälj ningsförbudet.

Utredningsförslaget innebär sålunda att förbudet bibehålies i nuvarande

utformning.

Överståthållarämbetet förklarar sig dela utredningsmannens uppfattning

i vad avser vidgning av de generella undantagen från försäljningsförbudet.

Ämbetet anser emellertid att några vägande invändningar icke synes kunna

göras mot att mynt- och justeringsverket i viss omfattning beviljar pantlåneföretag

dispens från förbudet.

Det torde icke kunna bestridas, att allmänhetens möjligheter att förfoga

över icke fullhaltiga men på legitimt sätt förvärvade ädelmetallföremål i

vissa fall kan te sig alltför begränsade. Såsom av det föregående framgått

Jag icke funnit mig böra förorda annan ändring av gällande minimihalter

än att halten för 18 karats guld jämkas till 750 tusendelar fin metall.

Departementsförslaget innebär sålunda på denna punkt icke någon mer

betydande lättnad i förevarande hänseende. Att lösa problemet genom att

helt slopa försäljningsförbudet eller väsentligen vidga undantagen från det
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

samma torde återigen icke kunna ske utan att kontrollsystemets effektivitet

äventyras. Ett förbud mot försäljning av icke fullhaltiga varor utan mera

betydande inskränkningar torde nämligen vara oundgängligt såsom komplement

till regleringen av tillverkning och import. Jag kan sålunda icke tillstyrka

någon ändring i gällande ordning på denna punkt. Däremot har

jag intet att erinra mot att mynt- och justeringsverket, såsom överståthållarämbetet

föreslår, i viss omfattning lämnar pantlåneföretag dispens från

försäljningsförbudet, därest försäljningen sker under betryggande kontroll.

Den föreslagna bestämmelsen om myntverkets dispensrätt — vilken till sitt

innehåll icke skiljer sig från det tidigare stadgandet härom — tillåter en

önskvärd utvidgning av möjligheterna att försälja legitimt förvärvade ädelmetallföremål,

vilka icke håller måttet enligt förordningen, och jag förututsätter

att en dispensgivning kommer till stånd i enlighet med vad jag nu

anfört. Genom dispensgivningen och i någon mån genom den förordade

sänkningen av minimihalten för guld synes en väsentlig del av syftet med

auktionsverkets framställning bliva tillgodosett.

IY. Ansvarsstämpling

Gällande ordning. Inom riket tillverkat ädelmetallarbete skall vara försett

med s. k. ansvarsstämplar och, i fråga om guld, haltstämpel. Ansvarsstämplarna

är tillverkarens eller, enligt vederbörandes bemyndigande, annans inregistrerade

namnstämpel, ortsmärke samt märke som utvisar tillverkningsåret

(årsbokstav). Ortsmärke och årsbokstav är obligatoriska endast om tillräckligt

utrymme för dessa märken finnes på arbetet.

Namnstämpeln är avsedd att utgöra ett led i statens kontroll a tillverkningen

och skall vara inregistrerad hos mynt- och justeringsverket, som

också bestämmer ortsmärke för varje tillverkningsort. Tillverkningsåret betecknas

med årsbokstav (med utgångspunkt från 1759). Finhaltsstämpeln

(för guld) anger karat, 23 K, utmärkande en finhalt av lägst 975/1 000, 20 K,

utmärkande en finhalt av lägst 840/1 000, 18 K, utmärkande en finhalt av

lägst 760/1 000, med ett remedium i samtliga fall av 5/1 000. Skyldigheten

att åsätta ansvarsstämplar och haltstämpel gäller även för icke kontrollpliktiga

arbeten (under 1 respektive 5 gram).

Namnstämpeln representerade ursprungliga tillverkaren. Redan före tillkomsten

av gällande förordning har emellertid även s. k. fullmaktsstämpling

i viss utsträckning förekommit. Enligt gällande ordning må sålunda även

namnstämpel representerande annan än tillverkaren efter vederbörandes bemyndigande

anbringas såsom ansvarsstämpel. Förutsättningen är endast, att

namnstämpeln är inregistrerad hos mynt- och justeringsverket. Då inga särskilda

villkor finns stadgade beträffande rätten att erhålla sådan inregistiering,

har följden blivit att många som icke bedriver tillverkning utan endast

är försäljare, är innehavare av inregistrerad namnstämpel.

Om förfarandet m. in. vid fullmaktsstämplingen anför utredningen hl. a.

följande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

I regel tillgår fullmaktsstämplingen så att tillverkaren på begäran av beställaren

anbringar beställarens namnstämpel på arbetet, varefter kontrollsf.

ä™Pli.ng begäres. Frågan kompliceras emellertid i de fall, då tillverkaren

förfärdigar arbeten på lager. Han får då sätta sin namnstämpel på sådana

lagersaker för att få kontrollstämpling utförd. När varorna sedermera säljas

till affärsinnehavare, ha dessa måhända intresse av att ha sina egna

namnstämplar på arbetena. Det har då hänt att man låtit överstämpla tillverkarens

namnstämpel med affärsinnehavarens.

Metoden med fullmaktsstämplingen uppkom som en följd av att guldsmederna

i allt större utsträckning upphörde att själva tillverka sina varor och

i stället inköpte dem från företag med fabriksmässig tillverkning. För en

försäljare var detta en förman. Till det reklamvärde som var förenat med

den egna namnstämpeln kom att denna gav varan sken av att ha tillverkats

av säljaren. Mot fördelarna härav svarade skyldigheten att stå i ansvar för

varans halt, d. v. s. bära risken för att varan på grund av möjligen förekommande

anmärkning måste sönderslås.

Frågan om namnstämpelns innebörd har 1951 varit uppe till behandling i

ett rättsfall i högsta domstolen (NJA 1951 s. 620). I nämnda fall hade en

juvelerare utan tillverkarens medgivande utplånat dennes namnstämpel på

ett silverarbete och ditsatt sin egen samt därefter utställt arbetet till salu.

Ansvar yrkades å juveleraren jämlikt 13 kap. 11 § strafflagen för brukande

av osann urkund. Juveleraren frikändes i samtliga instanser. Domstolarna

fann att namnstämpeln icke kunde hänföras till bevismärke eller annan

urkund, som avses i nämnda lagrum. Högsta domstolen — där riksåklagaren

framhöll att juveleraren i allt fall bort fällas till ansvar enligt kontrollförordningens

straffbestämmelser — anförde bl. a. att namnstämpeln enligt förordningen

icke utgjorde bevis om vem, som vore tillverkare, utan innefattade

ett åtagande av ansvar för arbetets halt. Kontrollförordningens egentliga

syfte vore likaledes att åstadkomma garanti för halten. Med hänsyn härtill

kunde ett förfarande som innebar att en juvelerare utbytt en tillverkares

namnstämpel på ett kontrollstämplat arbete mot sin egen namnstämpel icke

anses omfattat av kontrollförordningens straffbestämmelser.

Tidigare framställningar rörande fullmaktsstämplingen. Fullmaktsstämplingens

innebörd har länge varit föremål för diskussion och yrkanden om

ändringar i gällande ordning har framställts i flera sammanhang.

Sålunda hemställde Svenska slöjdföreningen i skrivelse år 1929 till Kungl.

Maj :t om sådana åtgärder att en tillverkares namnstämpel kom i åtnjutande

av laga skydd och att sålunda ett utplånande av densamma och dess eventuella

ersättande med en annan persons eller firmas stämpel e. dyl., varigenom

allmänheten vilseleddes i avseende å vem som var tillverkare av varan, kom

att utgöra straffbar gärning. Slöjdföreningen påpekade att innehavet av

egna stämplar bidrog till att allmänheten fick den felaktiga uppfattningen

att butiksinnehavarna sålde egna tillverkningar. Stämplarna spelade inom

arande varugrupp stor roll för såväl allmänheten som samlaren och

forskaren. De var avsedda ej endast att styrka den metalliska halten utan

även, vilket syntes föreningen av större intresse, att bära tillverkarens, even
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

tuellt mästarens namn till eftervärlden. Genom anbringande av köparensbutiksinnehavarens

stämpel försvann möjligheten att bestämma arbetets ursprung.

I yttrande över slöjdföreningens framställning uttalade sig Svenska guldsmedsbranschens

sainorganisation för fullmaktsstämplingens bibehållande.

Däremot borde man undanröja det missförhållandet att den stämpel som

ursprungligen åsatts varan utplånades och ersattes med en annan. Förbud

häremot borde uppställas. Försäljaren kunde emellertid ha en legitim önskan

att få sin stämpel åsatt varan, och samorganisationen föreslog därför att i dylika

fall försäljaren hänvisades till att i anslutning till de ursprungliga

stämplarna, på sätt som kunde finnas lämpligt, tillägga sin stämpel.

I utlåtande 1933 över slöjdföreningens framställning instämde mynt- och

justeringsverket i huvudsak i samorganisationens synpunkter.

Stockholms guldsmedsmästareförening hemställde i skrivelse 1944 — under

framhållande att de av Svenska slöjdföreningen i 1929 års skrivelse påtalade

olägenheterna under senare år ytterligare accentuerats — om snara

åtgärder för undanröjande av dessa olägenheter. Föreningen ansåg att ordnade

förhållanden skulle kunna uppnås om man införde försälj ar stämpel

och konstnärssignatur att användas jämsides med tillverkarstämpeln. Härigenom

skulle såväl upphovsmannen som tillverkaren och försäljaren kunna

identifieras. De tre kategorierna borde hållas väl skilda från varandra.

Därför borde fullmaktsstämplingen förbjudas. Framställningen stöddes av

Svenska museimannaföreningen som anförde liknande synpunkter som på

sin tid slöjdföreningen, varjämte framhölls betydelsen av effektiva åtgärder

mot de ofta förekommande silverförfalskningarna. Den vanligaste formen

av förfalskning vore, att stämpeln utplånades och ny stämpel anbringades,

som motiverade ett avsevärt högre saluvärde. Laga skydd för åsatta stämplar

och kriminalisering av deras utplånande skulle därför vara av största betydelse.

I yttrande med anledning av nämnda framställning uttalade Sveriges

juvelerare- och guldsmedsförbund samt Guldsmedsbranschens leverantörförening

att tillverkares namnstämpel borde komma i åtnjutande av laga

skydd och att utplånande av sådan stämpel utan rättsinnehavarens medgivande

och ersättande med annans stämpel skulle utgöra straffbar gärning.

Med laga skydd borde i detta sammanhang avses skydd för tillverkarens rätt

till stämpeln. Fullständig rätt till en stämpel, ett varumärke, måste ur rättsinnehavarens

synpunkt vara liktydigt med att fritt få förfoga däröver och

sålunda innebära att rättsinnehavaren kunde bemyndiga annan person att

begagna stämpeln. Det saknade betydelse ur kontrollsynpunkt huruvida någon

annan tillverkat varan än tillverkarstämpeln gåve vid handen, blott den

verklige tillverkaren framställde en vara som motsvarade kraven på finhalL

Mynt- och justeringsverket förklarade i utlåtande över guldsmedsmästareföreningens

framställning att verket kommit till den ståndpunkten, att om

man ville bringa reda och ordning i stämplingsfrågan, den s. k. fullmaktsstämplingen

borde förbjudas. Verket kunde för sin del ej godkänna den

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

ståndpunkten att tillverkarstämpeln var att jämställa med ett vanligt varumärke.

Ej heller kunde verket godtaga den åsikten att stämpeln endast var

att betrakta som angivande vem som var ansvarig för arbetets behöriga

halt av ädel metall. Till de i kontrollförordningen omnämnda stämplarna

kunde i vissa fall läggas en konstnärssignatur, vilken torde kunna anbringas

utan att bestämmelse därom infördes i förordningen. Något laga

skydd för en sådan signatur syntes knappast erforderligt, då ett utplånande

av signaturen torde medföra en minskning av varans värde. Det framhölls

slutligen, att fullmaktsstämplingen ur mynt- och justeringsverkets synpunkt

och för polismyndigheten utgjorde ett försvårande moment vid kontrollen.

I skrivelse 1951 till Kungl. Maj :t förklarade sig Guldsmedsbranschens

samarbetsnämnd (Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund och Guldsmedsbranschens

leverantörförening) icke komma att göra några erinringar

mot borttagande av fullmaktsstämplingen. Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund

samt Guldsmedsbranschens leverantörförening anhöll därefter

i skrivelse den 31/12 1951 till Kungl. Maj :t — under framhållande att

tillverkarens skydd blivit väsentligen undergrävt genom den av högsta domstolen

fastslagna tolkningen av namnstämpelns innebörd — att i kontrolllörordningen

måtte införas föreskrift om att de hos mynt- och justeringsverket

inregistrerade namnstämplarna skulle utmärka tillverkarna samt att

brott mot sådan föreskrift skulle medföra straffansvar.

I skrivelse till Kungl. Maj:t 1952 har Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund,

Guldsmedsbranschens leverantörförening, Svenska slöjdföreningen,

Svenska museimannaföreningen, Konsthantverkarnas gille, Stockholms

guldsmedsmästareförening, Göteborgs guld- och silversmeders mästareförening

samt Skånes guldsmedsmästareförening, under uppgift att sammanslutningarna

utgjorde guldsmedsbranschens samtliga organisationer i Sverige

och riksorganisationer för Sveriges utövande konsthantverkare och museimän,

anhållit om omedelbara åtgärder för sådana lagändringar att dels förbud

införes mot fullmaktsstämpling och dels tillverkares namnstämpel kommer

i åtnjutande av laga skydd. I skrivelsen framhålles att genom högsta

domstolens berörda dom fastslagits att fullmaktsstämplingens existens utgjorde

ett hinder för att tillverkarens namnstämpel skulle äga straffrättsligt

skydd. Genom denna dom hade sålunda bristerna i gällande lagstiftning blivit

uppenbara och risk förelåg för alltmer tilltagande missbruk.

I sitt förut berörda utlåtande över Svenska slöjdföreningens framställning

angående förbud mot fullmaktsstämpling påpekade mynt- och justeringsverket

att försäljare ofta på importerade arbeten anbringade icke endast

sin namnstämpel utan även övriga i 1912 års förordning angivna

stämplar. Då detta förfaringssätt var till stort förfång för inhemska tillverkare

borde enligt verkets mening förbjudas att på utländska arbeten anbringa

för svenska arbeten föreskrivna stämplar. Försäljaren borde dock ha

rätt att även på importerade arbeten genom skarpstämpel anbringa sin

namnstämpel och därmed angiva att varan sålts av honom. På importerat

utländskt arbete skulle alltså av svenska stämplar endast få förekomma

kontrollstämpel samt försäljarens namnstämpel.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Sveriges juvelerare- och guldsmedsförening samt Guldsmedsbranschens

leverantörförening har sedermera anslutit sig till uppfattningen att utländska

arbeten av ädelmetaller icke borde få förses med svensk ortsstämpel och

svensk årtalsbeteckning. Föreningen ansåg emellertid det icke kunna strida

mot lagen om oriktig ursprungsbeteckning att åsätta föremålet försäljarens

namnstämpel, om ordet »import» eller »imp.» åsattes varan i samband med

firmastämpeln. Hinder borde alltså ej uppställas mot att åsätta sådan stämpel.

Därjämte syntes det enligt föreningarna lämpligt att finhalten kunde

angivas genom stämpel på det importerade arbetet antingen detta vore av

guld eller silver.

Utredningen. De av utredningen framlagda förslagen rörande ansvarsstämplingen

innebär att fullmaktsstämplingen avskaffas. Den föreslagna

ordningen sammanfattas på följande sätt.

I kontrollförordningen bör meddelas föreskrifter om ansvarsstämplar, omfattande

tillverkarens inregistrerade namnstämpel (tillverkarstämpel), ortsmärke

och årsstämpel samt, såvitt angår guldarbete, finhaltsstämpel. Liksom

nu bör i första hand ortsmärke och i andra hand även årsstämpel få utelämnas,

när tillräckligt utrymme för samtliga stämplar saknas. Vidare bör,

när ädelmetallarbetet säljes yrkesmässigt av annan än tillverkaren, försäljaren

äga rätt att anbringa för honom inregistrerad namnstämpel på arbetet

(försäljarstämpel). För alt skilja tillverkarstämpeln från försäljarstämpeln

bör föreskrivas, att tillverkarstämpeln, liksom övriga ansvarsstämplar, skall

vara utförd så att den lämnar upphöjd text, begränsad av stämpelns ytterkonturer

(reliefstämpel), samt att försäljarstämpeln skall vara utförd så att

den lämnar nedsänkt text och endast angiver bokstavskonturerna (skarpstämpel).

Uttryckligt förbud bör meddelas dels mot att tillverkare angiver

annan såsom tillverkare av arbetet och dels mot att anbringa andra stämplar

än kontroll- och ansvarsstämplar i form av reliefstämplar.

Utredningen anför följande.

Det nuvarande systemet med fullmaktsstämpling innebär att såsom tillverkarstämpel

kan användas antingen tillverkarens eller försäljarens namnstämpel;

för användande av försäljarens namnstämpel fordras försäljarens

bemyndigande. Stämplarna äro till utseende och innebörd lika. Man kan sålunda

ej av stämpelns utseende bedöma huruvida den person eller firma som

namnstämpeln angiver verkligen är tillverkare eller endast försäljare och i

båda fallen är den som namnstämpeln angiver ansvarig för arbetets finhalt.

Enighet har länge varit rådande därom att den nuvarande ordningen icke

är tillfredsställande. Olika meningar ha emellertid förelegat huruvida fullmaktsstämpling

skulle helt förbjudas eller om en reform borde inskränkas

till att genom stämpelns utseende göra det möjligt att bedöma huruvida den

avsåge en verklig tillverkare eller endast en försäljare.

Ur kontrollsynpunkt bör ansvaret för halten ligga på tillverkaren. En försäljare

som av en tillverkare beställer guldsmedsvaror bör icke vara ansvarig

för att arbetet håller rätt halt, men han är givetvis ansvarig för om han

försäljer arbete som ej är kontrollstämplat, ehuru arbetet faller under kontrollstämplingsplikten.

Försäljes ett kontrollstämplat arbete, vilket befinnes

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956

vara underhaltigt, bör ansvar därför icke kunna åläggas försäljaren, såvida

han icke samtidigt är tillverkare eller importör.

Att en försäljarstämpel skulle kunna användas såsom substitut för en tillverkarstämpel

är därför i princip oriktigt.

Tillverkarstämpelns karaktär har genom fullmaktsstämplingen förändrats

på ett sätt som icke kan anses tillfredsställande. Fullmaktsstämplingens betydelse

härvidlag belyses av högsta domstolens förut berörda dom. Har man

ett kontrollsystem, som innebär statlig garanti gentemot allmänheten, bör

detta system också vara sådant att allmänheten kan lita på att stämplarna

äro riktiga. En ansvarsstämpel bör sålunda icke kunna borttagas eller förändras

utan påföljd.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn jämväl till de konsthistoriska

synpunkter som blivit anförda anser utredningen, att förbud bör

meddelas mot fullmaktsstämpling. Härigenom skulle väl den svenska lagstiftningen

komma att avvika från den danska och norska, men utredningen

framhåller att den svenska lagstiftningen överhuvudtaget på förevarande

område företer djupgående olikheter i förhållande till dessa.

Utredningen uttalar vidare att anledning icke synes föreligga att söka lösa

frågan om tillverkar- och försälj arstämplar i anslutning till varumärkeslagen.

Man har nämligen — framhålles det — att anlägga från frågan om

varumärken avvikande synpunkter på kontrollförordningens stämplar och

det anses som en fördel att mynt- och justeringsverket är registreringsmyndighet

i fråga om hela det komplex som har med kontrollstämpling och ansvarsstämpling

att göra.

Frågan om tillämpning av lagen om illojal konkurrens på ädelmetallarbeten

bör enligt utredningen bedömas ur de speciella synpunkter som avses

med denna lag.

Vad slutligen beträffar frågan om anbringande av konstnärssignatur uttalar

utredningen att denna torde få lösas enligt bestämmelserna i lagen om

rätt till verk av bildande konst. Anledning synes ej föreligga att i kontrollförordningen

införa bestämmelser om anbringande av sådan signatur eller

om utseendet av sådan signatur i annan mån än det erfordras för att skilja

den från ansvarsstämplar.

I avseende på straffsanktionerna på det nu berörda området uttalar utredningen

följande.

Ansvars- och haltstämplar torde böra ha karaktär av offentliga kontrollmärken

och sålunda falla under straffbestämmelserna i 12 kap. 7 och 9 §§

strafflagen. Dessa stämplar skola vara åsatta arbetet vid anbringandet av kontrollstämpeln

och bliva sålunda offentligt bestyrkta genom kontrollstämpeln.

Högsta domstolens ståndpunktstagande i rättsfallet NJA 1951 s. 620 har i

första hand byggt på förhållandena vid fullmaktsstämplingen. Genom att sådan

stämpling förbjudes kommer frågan i ett annat läge. Det vidare syfte

som stämplingen bör äga även med avseende på ansvarsstämplarna, nämligen

att de ingå som ett betydelsefullt led i hela den statliga kontrollverksamheten

på förevarande område, torde böra komma till uttryck i kontrollförordningen.

Att märka är emellertid att en förutsättning för straffbarhet

enligt nämnda lagrum i strafflagen är att åtgärden innebär fara i bevishänseende.

Att en förfalskning av tillverkarstämpeln och haltstämpeln i regel

torde uppfylla detta rekvisit är tydligt. Samma är förhållandet med årsstäm
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

49

peln om en person exempelvis utfört ett arbete visst år, då tillverkning av

sådant arbete var förbjudet, och han för att giva sken av att arbetet utförts ett

tidigare år, då tillverkningen var tillåten, åsätter arbetet en årsstämpel angivande

det tidigare året. Likaså kan angivande av felaktigt år för tillverkningen

ske i avsikt att vinna någon fördel i skattehänseende. Måhända är

det mera i undantagsfall som en felaktig ortsstämpel kan anses innebära

fara i bevishänseende och för straffbarhet kräves i vart fall att den som

åsatt stämpeln haft uppsåt även med avseende på sistnämnda rekvisit.

Enligt kontrollförordningen bör den kunna dömas till straff som saluhåller

ädelmetallföremål, beträffande vilka gällande föreskrifter om ansvarsstämpling

ej iakttagits.

Försälj arstämpeln är icke något offentligt kontrollmärke och faller sålunda

ej in under berörda bestämmelser i strafflagen. Saluhållande av ädelmetallarbete

försett med försäljarstämpel som strider mot föreskrifter som

nyss nämnts torde få straffbeläggas enligt speciell straffbestämmelse.

Ett förfarande som innebär att en tillverkare eller försäljare utplånar ansvarsstämplar

på ädelmetallarbete är ej straffbelagt. Eftersom ett sådant

förfarande, då det ej är nödvändigt i samband med nedskrotning, lagning

eller omarbetning av ett arbete, torde vara ägnat att betjäna illegala syften

och kontrollen äventyras genom sådant förfarande, torde en bestämmelse

med förbud i berörda hänseende böra meddelas. Motsvarande förbud torde

böra meddelas beträffande kontrollstämplar.

Med anledning av vad mynt- och justeringsverket anfört rörande stämplar

på importerade arbeten föreslår utredningen att förbud införes mot att

ädelmetallarbete som hit till riket införes förses med annan ansvarsstämpel

än finhaltsstämpel. Däremot bör försäljaren även på importerat arbete få

anbringa sin namnstämpel med iakttagande av att den skall vara utförd

såsom skarpstämpel.

Utredningen erinrar slutligen om att det framhållits, att möjlighet bör

föreligga för den som tillverkat ädelmetallarbete icke för yrkesmässig försäljning

utan såsom hobbyarbete att få kontrollstämplat arbetet utan att

tillverkarstämpel åsatts detsamma. Man bör enligt utredningsmannens åsikt

i ett sådant fall icke begära att tillverkaren låter inregistrera tillverkarstämpel.

På grund härav och då undantag för dylika speciella fall torde kunna

göras även beträffande ortsmärke och årsbokstav föreslås, att mynt- och

justeringsverket må, i fall då tillverkningen uppenbarligen icke skett för

yrkesmässig försäljning, medgiva undantag från föreskriften om åsättande

av annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel.

Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat

utan erinran utredningens förslag i nu berörda delar. I ett flertal yttranden

uttryckes stor tillfredsställelse med förslaget om förbud mot fullmaktsstämplingen.

Varumärkes- och firmautredningen — som ur varumärkesrättsliga synpunkter

icke funnit anledning till erinran mot utredningsförslaget — berör

i förevarande sammanhang vissa speciella spörsmål. Utredningen anför

följande.

4 Ttihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Enligt 16 § i den föreslagna förordningen om kontroll å ädelmetallarbeten

skall tillverkarstämpel vara godkänd av och inregistrerad hos mynt- och

justeringsverket. I samband härmed föreskrives i lagrummet, att stämpeln

ej får vara sådan att den med lätthet kan förväxlas med annan hos verket

inregistrerad och i bruk varande tillverkarstämpel. Motsvarande bestämmelser

gälla redan nu enligt 8 § förordningen angående kontroll å guldoch

silverarbeten. Det kan emellertid icke uteslutas, att stämpel som nu avses

någon gång kan vara förväxlingsbar med annans tidigare registrerade

eller här i riket inarbetade varumärke för samma eller liknande slag av

varor, och att stämpelns användande till följd härav kan innefatta varumärkesintrång

enligt 12 eller 13 § lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken

eller brott mot 9 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens.

Departementschefen. De frågor som utredningen haft att taga ställning till

beträffande ansvarsstämplingen är huvudsakligen förknippade med namnstämpeln.

Namnstämpeln utgör ett betydelsefullt led i den offentliga kontrollen

och utmärker bl. a. vem som är ansvarig .för ett arbetes halt av fin

metall. Alla inom riket tillverkade ädelmetallarbeten skall åsättas hos myntoch

justeringsverket inregistrerad namnstämpel. Ursprungligen var denna

stämpel en tillverkarstämpel, d. v. s. representerade den som tillverkat arbetet.

Enligt gällande ordning är emellertid s. k. fullmaktsstämpling tillåten,

vilket innebär att också namnstämpel, representerande annan än tillverkaren

efter vederbörandes bemyndigande kan åsättas arbetet. Stämpeln

är av samma karaktär vare sig den anger tillverkaren eller annan.

Den rådande ordningen har sedan länge varit föremål för kritik. För den

offentliga kontrollverksamheten har fullmaktsstämplingen sålunda visat sig

utgöra ett försvårande moment. Det har också ansetts i och för sig olämpligt

att annan än tillverkaren kan stå som ansvarig för arbetets finhalt. En annan

brist, som påtalats bl. a. från tillverkarhåll, är att det nuvarande systemet

icke innebär något skydd mot att åsatt tillverkarstämpel utplånas och ersättes

med annan namnstämpel. Slutligen har framhållits, att det är av intresse

såväl för allmänheten som ur konsthistorisk synpunkt att genom

namnstämpeln kunna fastställa vem som är tillverkare.

Utredningsmannens förslag innebär i nu berörda hänseenden i huvudsak

följande. Fullmaktsstämplingen förbjudes och endast tillverkarens namnstämpel

godtages som ansvarsstämpel. Sådan stämpel skall åsättas varje

inom riket tillverkat arbete. Vid sidan av tillverkarstämpeln införes en

särskild försälj arstämpel. När ädehnetallarbete säljes yrkesmässigt av annan

än tillverkaren skall sålunda försäljaren äga rätt att anbringa för honom

inregistrerad namnstämpel på arbetet. Åsättande av sådan stämpel medför

intet ansvar för arbetets finhalt och denna har sålunda icke karaktär av

ansvarsstämpel. Tillverkarstämpeln avses — såsom hittills — utförd som

reliefstämpel, d. v. s. med upphöjd text, försälj arstämpeln som skarpstämpel,

d. v. s. med nedsänkt text.

Vad ansvarsstämplingen i övrigt beträffar föreslås bl. a. att ädelmetallarbete,

som införes i riket, icke må vara försett eller efter införseln förses

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 7956

51

med annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel. Med undantag för vissa särskilda

fall införes förbud mot avsiktligt utplånande av ansvarsstämpel. I

övrigt överensstämmer förslaget i allt väsentligt med gällande ordning.

Vid remissbehandlingen har ingen erinran framförts mot utredningens förslag.

Såvitt avser de föreslagna bestämmelserna rörande ansvarsstämplingen

föreligger i huvudsak icke heller från min sida anledning till erinran.

Vad beträffar förslaget om införandet av en särskild försäljarstämpel,

synes detta huvudsakligen vara avsett att tillgodose försäljarnas intresse

att för egen del märka av dem försålda varor. Något behov att närmare

reglera bruket av dylik stämpel synes emellertid ur kontrollsynpunkt

icke föreligga. För övrigt torde de föreslagna bestämmelserna icke innebära

något väsentligt skydd för försälj ar stämpel utöver vad som följer av gällande

lagstiftning om skydd för varumärken och om illojal konkurrens. Någon

anledning att i ädelmetallförordningen införa särskilda bestämmelser om

försälj ar stämpel föreligger sålunda icke enligt min mening och jag förordar

därför att utredningens författningsförslag ändras i enlighet härmed. Jag

vill emellertid framhålla, att departementsförslaget icke innebär något hinder

mot att särskild försälj arstämpel anbringas, därest densamma utföres så att

förväxling med tillverkar stämpel icke kan uppkomma.

V. Kontrollavgifter

Gällande ordning. För kontrollstämpels åsättande utgår särskild kontrollavgift.

Kontrollavgiften utgör för platina- och guldarbeten nio respektive

tre öre för varje fulla två decigram och för silverarbeten ett öre för varje

fullt gram. Då importerat arbete i stället för med stämpel i vissa fall förses

med plomb eller annat identifieringsmärke skall avgift (märkningsavgift)

härför erläggas med fem öre för varje arbete. Slutligen utgår för varje probering

av importerat arbete extra proberingsavgift med sex kronor för platinaprov,

två kronor för guldprov och en krona för silverprov.

Utöver vad nu sagts uttages enligt kungörelsen den 7 november 1947

angående avgifter för probering av ädelmetaller in. m. (nr 813/1947) avgift

i vissa fall för bestämning av finhalten hos ädelmetallarbeten. Den probering,

som avses i denna författning, har emellertid icke samband med den statliga

kontrollen på området. Ifrågavarande avgifter lämnas därför här åsido. Icke

heller torde behöva närmare beröras avgifter, som utgår för upp- och inpackning

av från utlandet inkomna guldsmedsarbeten. Dessa avgifter regleras

närmare i Kungl. brev den 7 november 1947 till mynt- och justeringsverket.

Restitution av erlagd kontrollavgift kan beviljas av mynt- och justeringsverket

då det göres sannolikt, att arbetet exporterats, eller då varan inlämnats

för att genom mynt- och justeringsverkets försorg utföras till utrikes ort.

I sistnämnda fall utgår avgift med tre kronor för varje beviljad restitution.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Sådan återbetalning av kontrollavgift förekommer i mycket liten omfattning.

I nedanstående uppställning lämnas på grundval av kontrollstämplingsutredningens

uppgifter en översikt av kontrollstämplingens ekonomi för

tiden 1948/49—1952/53. Å intäktssidan har här upptagits kontrollavgifter,

märkningsavgifter, extra proberingsavgifter och restitutionsavgifter. I utgifterna

ingår dels mynt- och justeringsverkets kostnader för kontrollverksamheten

— inklusive löne- och pensionskostnader och beräknad andel av

allmänna administrationskostnader — dels arvoden till kontrollstämplingsförrättarna

i landsorten.

översikt över kontrollstämplingens ekonomi 194-8/49—1952/53

(Belopp i 1 000-tal kronor)

År

Avgifter å

inhemska

arbeten

Avgifter å

importerade

arbeten

Summa

intäkter

Kostnader

Överskott

1948/49 ..................

617

87

704

257

447

1949/50 ..................

645

60

705

258

447

1950/51 ..................

669

102

771

273

498

1951/52 ..................

732

93

825

324

501

1952/53 ..................

644

128

772

357

415

Genomsnitt ..............

661

94

755

294

461

Av uppställningen framgår bland annat, att avgifterna under den berörda

perioden inbringat i genomsnitt 755 000 kronor, medan utgifterna för kontrollverksamheten

uppgått till 294 000 kronor. Ett genomsnittligt årligt

överskott å 461 000 kronor har sålunda uppkommit. Beträffande de belopp

som anges i tabellen må i avseende på intäktssidan nämnas, att den dominerande

posten är kontrollavgiften. Övriga delbelopp är obetydliga. Den extra

proberingsavgiften inbringade sålunda 1952/53 endast drygt 30 000 kronor,

märkningsavgiften drygt 1 000 kronor. Å utgiftssidan uppgick arvoden

till kontrollstämplingsförrättare i genomsnitt för femårsperioden till 31 000

kronor.

Utredningen. Kontrollstämplingsutredningen föreslår beträffande kontrollavgiften

en höjning för platina- och guldarbeten med 100 procent, d. v. s.

från nio till 18 respektive från tre till sex öre per två decigram. För silverarbeten

föreslås en höjning med 50 procent, d. v. s. från ett till ett och ett

halvt öre per gram. Utredningen erinrar om att avgiften hittills avvägts så

att kontrollverksamheten lämnat överskott. Det framhålles, att det kan förtjäna

övervägas att höja avgiften främst av två skäl. Utredningen påpekar

för det första, att dess förslag innebär en höjning av kontrollstämplingsförrättarnas

arvoden, som medför ökade utgifter för statsverket med ca

65 000 kronor per år. För det andra erinrar utredningen om att penningvärdet

förändrats, sedan de nuvarande avgifterna fastställdes år 1922. Vidare

spelar kontrollavgiften enligt utredningen en relativt underordnad roll

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

i jämförelse med försäljningsskatten såväl för guldsmederna som för allmänheten.

Avgiften för en slät guldring om fem gram utgör sålunda 60 öre

medan försäljningsskatten uppgår till 12 kronor. Såsom motivering för att

kontrollavgiften höjes mindre för silver- än för guldarbeten anföres, att avgiften

för silverarbeten för närvarande uppgår till Vis av metallvärdet men

för guldarbeten endast till 1/40. Efter den föreslagna höjningen skulle avgiften

i bägge fallen i stort sett stå i samma förhållande till metallvärdet.

Vid sidan av den nu berörda höjningen av kontrollavgiften föreslås en

särskild avgift av 10 öre för varje kontrollstämplat arbete. Detta förslag

moliveras med hänsyn till att kontrollstämpling av småarbeten medför lika

mycket arbete som stämplingen av större arbeten, om man bortser från

att halten på småarbeten undersökes stickprovsmässigt. Det framhålles också

att kontrollstämpling av småarbeten är frivillig och att en viss prohibitiv

effekt av kontrollavgiften är önskvärd.

De sålunda föreslagna höjningarna av kontrollavgifterna beräknas medföra

en ökad inkomst för statsverket av kontrollstämplingen med ca 700 000

kronor för år.

Den extra proberingsavgiften för importerade arbeten — vilken inbringar

endast ca 30 000 kronor per år — anses knappast motiverad, i synnerhet om

den nu föreslagna avgiften av 10 öre per arbete införes. Utredningen föreslår

därför att proberingsavgiften borttages. Utredningsmannen påpekar,

att han i annat sammanhang framhållit att reglerna för kontrollstämpling

av småarbeten bör vara desamma för inhemska och utländska arbeten, men

att de utländska småarbetena i samband med importen bör underkastas

kontroll beträffande halten genom probering även då kontrollstämpling icke

sker. För denna probering bör enligt utredningen uttagas ersättning enligt

1947 års kungörelse. De proberingsavgifter som därvid skulle utgå är desamma

som de hittillsvarande extra proberingsavgifterna.

Den nu föreliggande möjligheten att i vissa fall erhålla restitution av avgifter

som erlagts för arbeten som utföres ur riket bör enligt utredningen

avskaffas. Restitutionsmöjligheten synes icke i och för sig motiverad, då

kontrollavgiften utgår såsom ersättning för arbetet med kontrollstämplingen.

Utredningen framhåller också, att enligt dess förslag fullhaltiga arbeten

som tillverkas för export skall undantagas från kontrollstämplingsplikt.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om höjda avgifter tillstyrkes av

mynt- och justeringsverket och lämnas av statens sakrevision och länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län utan erinran. Förslaget har avstyrkts av

kommerskollegium, handelskamrarna i Stockholm och Göteborg samt Skånes

handelskammare, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, Guldsmedsbranschens leverantörförening, Stockholms

och Skånes guldsmedsmästareföreningar, Göteborgs guld- och silversmeders

förening samt Svenska slöjdföreningen.

Stockholms handelskammare uttalar, alt den föreslagna avgiftshöjningen

i realiteten skulle innebära en skärpt beskattning. Handelskammaren anför.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Varken ökningen av kontrollstämplingsförrättarnas arvoden eller den inträdda

penningvärdesförsämringen kan enligt kammarens mening utgöra

bärande skäl för den föreslagna avgiftshöjningen. Denna innebär i själva verket

ingenting annat än att man via kontrollsystemet inför en skärpt beskattning

av dessa varor. Även om — såsom utredningen gjort gällande — avgifterna

spela en relativt underordnad roll för guldsmederna och allmänheten

i jämförelse med den försäljningsskatt, som uttages för ädelmetallvaror,

är ett dylikt tillvägagångssätt ur principiella synpunkter i hög grad

olämpligt.

Liknande synpunkter anföres av övriga handelskamrar samt av kommerskollegium,

som anser att avgifterna i princip bör vara så avvägda, att de

med någon säkerhetsmarginal täcker kostnaderna för kontrollväsendet.

Guldsmedsbranschens leverantörförening hävdar att branschen redan genom

försäljningsskatten drabbas så hårt, att den ej bör betungas med ytterligare

pålagor i form av höjda kontrollavgifter. Svenska slöjdföreningen

slutligen framhåller, att ädelmetallvarorna skulle ytterligare fördyras genom

den föreslagna höjningen.

Mot förslagen i övrigt rörande avgifterna har ingen erinran anförts vid

remissbehandlingen.

Departementschefen. Utredningens förslag innebär en väsentlig höjning av

avgifterna för kontrollstämplingen. Beträffande guld- och platinaarbeten föreslås

en fördubbling av den nu utgående kontrollavgiften och beträffande

silverarbeten en höjning med femtio procent. Härutöver förordas införande

av en särskild avgift å 10 öre för varje stämplat arbete. Med nu utgående avgifter

har kontrollverksamheten för femårsperioden 1948—1953 lämnat ett

genomsnittligt årligt överskott på 461 000 kronor. De föreslagna avgiftshöjningarna

beräknas öka överskottet med omkring 700 000 kronor.

Utredningens nu berörda förslag har avstyrkts av flertalet remissinstanser.

Härvid har särskilt framhållits, att avgifterna icke bör uttagas med

högre belopp än att kostnaderna för kontrollen med viss säkerhetsmarginal

blir täckta.

Då de nu gällande avgifterna fastställdes avvägdes de så att de icke

blott skulle täcka kostnaderna för den offentliga kontrollverksamheten utan

också ge statsverket en verklig inkomst av denna. Med hänsyn bl. a. till att

särskild försäljningsskatt nu uttages å ädelmetallvaror kan jag icke biträda

utredningens förslag att höja avgifterna. Icke heller i avseende på avgifternas

konstruktion synes anledning föreligga att vidtaga några ändringar.

I enlighet med vad nu anförts förordar jag sålunda att avgifterna uttages

i oförändrad ordning.

Vad utredningsmannen i övrigt föreslagit i avseende på avgifterna möter

ingen erinran från min sida.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956

55

VI. Fråga om införande av kontrollplikt på palladiumvaror

Utredningen. Någon kontroll beträffande palladiumvaror förekommer icke

nu i vårt land. Utredningens förslag innebär på denna punkt ingen ändring.

I avseende på användningen in. in. av palladium lämnar utredningen följande

redogörelse.

Palladium är ett till platinametallerna hörande grundämne och förekommer

tillsammans med dem. Palladium är silvervitt, glänsande, mjukt och

smidigt. Legeringar av palladium med guld och silver användas till rostfria

instrumentdelar in. in. Försilvrade föremål överdragas stundom med

palladium för att ej svärtas av svavelväte. De palladiumlegeringar, som

användas för juvelerarändamål, innehålla 950 eller 960 tusendelar rent

palladium; resten utgöres av andra platinametaller eller oädla metaller.

Från danskt håll har uppgivits att man i regel använder 960/1000 palladium

och 40/1000 ruthenium men att även 950/1000 palladium och 50/1000 nickel

förekommer. Från England har den upplysningen erhållits, att palladium

kan göras hårdare med 30/1000 koppar, 10/1000 iridium, 45/1000 ruthenium

eller 50/1000 nickel.

Palladium har ett värde som ungefär motsvarar 18 karats guld eller 4: 50

kronor per gram. Värdet av 18 karats guld är 4: 80 och värdet av platina 14

kronor per gram.

Det påpekas, att intresset för palladium i utlandet såsom ett alternativ

till vitt guld och platina ökat, särskilt under andra världskriget. Man synes

allmänt acceptera en finhalt av 950/1000. Officiell märkning av palladium

förekommer, såvitt kunnat utrönas, endast i Canada. Den svenska importen

uppskattas till 10 kg om året och består till stor del av småsaker. I Sverige

användes palladium huvudsakligen vid tillverkning av instrument in. m.,

vilka föremål enligt 1912 års förordning faller utanför kontrollförfarandet.

En anledning till att införa kontrollstämpling av palladium skulle enligt

utredningen vara, att intresset för att använda palladium i stället för guld

därmed skulle kunna uppammas. En önskvärd besparing av guld skulle sålunda

möjligen kunna åstadkommas. Utredningen har emellertid icke nu

velat föreslå en utsträckning av kontrollstämplingen till palladium. Skulle

behov därav i framtiden anses motivera införande av sådan kontrollstämpling,

kan det ske genom att palladium likställes med platina utom beträffande

kontrollstämpelns utseende och måhända kontrollavgifternas storlek.

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser lämnar utredningens ståndpunkt

i förevarande fråga utan erinran. Avvikande mening anföres endast

av Svenska slöjdföreningen. Föreningen anser det vara inkonsekvent att palladiumvaror

lämnas utanför kontrollsystemet. Att så sker innebär diskriminering

av denna ädelmetall. Palladium bör enligt föreningen av tekniska

skäl kunna sammanlödas med övriga metaller, vilket icke kan ske utan

kontrollstämpling också av palladium.

Kontrollstyrelsen uttalar att det ur kontrollsynpunkt givetvis varit önsk
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

värt om stämplingsplikt infördes beträffande palladiumvaror, då dylika varor

numera är belagda med försäljningsskatt. Med hänsyn till att omsättningen

av palladiumvaror för närvarande är ytterst obetydlig, anser styrelsen

sig dock icke böra förorda, att kontrollstämplingen nu utsträckes att

även omfatta arbeten av palladium.

Några remissinstanser, bl. a. Stockholms guldsmedsmästareförening, anmärker,

att branschen ännu har för liten erfarenhet av palladium såsom

råmaterial. Skånes guldsmedsmästareförening som i och för sig icke har

något att invända mot utredningsmannens ståndpunkt påpekar dock, att

tillverkning av palladiumvaror inom kort kan komma att ske i sådan utsträckning,

att frågan om införande av kontroll måste tagas upp på nytt.

Departementschefen. På av utredningsmannen anförda skäl anser jag att

kontrollstämpling av palladiumvaror för närvarande icke bör föreskrivas.

VII. Fråga om kvalitetsbeteckningar för nysilvervaror

Gällande ordning m. m. Med nysilver förstås rätteligen en legering avkoppar,

zink och nickel. Emellertid används beteckningarna nysilver och

nysilvervaror i allmänna språkbruket vanligen för att beteckna föremål,

vilka visserligen är tillverkade av en sådan legering, men som därjämte

blivit försilvrade efter bearbetningen. Silverpläterade arbeten eller silverdoubléarbeten

är arbeten av oädel metall med en silverbeläggning åstadkommen

genom mekaniskt förfarande. Dessa arbeten, som i regel är importerade,

anses vara av högre kvalitet än de bästa nysilvervarorna. Alpacka

kan sägas vara en särskild form av nysilver. Med beteckningen alpacka avses

att utmärka en högre nickelhalt hos undermetallen, på kontinenten i

regel 18 procent. Här i Sverige förekommer det, att även föremål med 12

procent nickel betecknas som alpacka. Avgörande för slitstyrkan hos en

nysilvervara är dels undermetallens nickelhalt och dels silvermängden per

ytenhet. Om nickelhalten är hög, har legeringen större korrosionsmotstånd

och blir vitare. Silverytans slitning blir då mindre märkbar. Stor silvermängd

på varje ytenhet gör varan mer gedigen och hållbar.

Några officiellt fastställda kvalitetsbeteckningar på nysilvervaror finns

icke för närvarande. Friheten att använda kvalitetsbeteckningar på dessa

varor begränsas därför endast av vad som gäller om bedrägligt förfarande

och illojal reklam.

Regler har däremot givits om förbud mot anbringande av vissa stämplar

eller märken på förgyllda och försilvrade arbeten av oädel metall m. m. I

förordningen den 30 mars 1901, nr 20, stadgas sålunda att förgyllda, försilvrade,

platinerade eller med guld, silver eller platina pläterade arbeten

eller eljest guld-, silver- eller platinaliknande arbeten av oädel metall ej

må förses med stämplar eller märken liknande den för guld-, silver- eller

platinaarbeten föreskrivna kontrollstämpel, årsbokstavsstämpel och fin
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

haltsstämpel, ej heller må guldliknande arbeten förses med karatstämpel

som angiver en lägre finhalt än den i Sverige för guldarbeten lägst medgivna.

Straffbestämmelser meddelas för den som anbringar sådana stämplar

eller märken eller utbjuder eller saluhåller varor som är stämplade

eller märkta i strid med förordningens bestämmelser. Motsvarande gäller

för i utlandet tillverkade arbeten. Med finhaltsstämpel försedda glasögonbågar

och därtill hörande metalldelar av gulddoublé må dock, utan hinder

av bestämmelserna i 1901 års förordning, till riket införas, utbjudas

och saluhållas.

Även i ett annat avseende finns bestämmelser som direkt avser nysilvervaror.

Enligt kungörelsen den 15 december 1933, nr 670, angående märkning

av vissa varor av utländskt ursprung skall bl. a. alla nysilvervaror

som införes till riket förses med importstämpel, som åsättes genom tullverkets

försorg.

Tidigare framställningar och förslag. I skrivelse 1933 till Kungl. Maj :t fäste

Svenska nysilverfabrikantföreningen uppmärksamheten på de olägenheter

som uppstod för såväl köpare som fabrikanter på grund av frånvaron av

officiellt fastställd kvalitetsbeteckning på nysilvervaror. Dessa olägenheter

skulle kunna undvikas, om det föreskrevs dels att orden nysilver och

alpacka icke fick anbringas å försilvrade varor med mindre den undermetall

varav de tillverkats bestod av en legering av koppar, zink och nickel

och nickelhalten uppgick till förslagsvis minst 10 procent, dels ock att på

sålunda märkt nysilvervara skulle förekomma en siffra angivande silvermängden.

Det upplystes att i Tyskland och Schweiz fanns officiella bestämmelser

angående märkning av nysilvervaror. Fabrikantföreningen uppgav,

att vid verkställda undersökningar av kvaliteten hos salubjudna nysilvervaror

befunnits, att kvaliteten på såväl inhemska som importerade varor

var mycket växlande. Nickelhalten hade sålunda varierat mellan 1,6 och 18

procent och silvermängden exempelvis per dussin matskedar hade växlat

mellan 0,188 och 45 gram. Undermetallens beskaffenhet hade även i andra

avseenden växlat. Föreningen hemställde om meddelande av bestämmelser

om kvalitet och märkning av nysilvervaror till allmänhetens skydd och till

förhindrande av illojal konkurrens. Framställningen biträddes av Svenska

metallindustriarbetareförbundet, som framhöll att även varans tillverkare

borde angivas vid märkningen. Jämväl Svenska guldsmedsbranschens samorganisation

instämde sedermera i de av fabrikantföreningen gjorda yrkandena.

Efter av Kungl. Maj:t meddelat uppdrag framlade mynt- och justeringsverkct

1939 förslag till kungörelse med föreskrifter angående villkor för

användande av benämningarna ngsilver och alpacka i fråga om vissa försilvrade

arbeten m. m. Vid utarbetande av förslaget hade verket samrått med

representanter för fabrikantföreningen, metallindustriarbetareförbundet och

guldsmedsbranschens samorganisation.

Kungörelseförslaget innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj. ts proposition nr 1 år 1956

Benämningen nysilver må användas för försilvrat metallarbete under

förutsättning dels att undermetallen utgöres av en legering, bestående av

minst 10 procent nickel samt i övrigt huvudsakligen av koppar och zink,

dels ock att försilvringen utgöres av en elektrolytiskt utfälld silverbeläggning,

som i avseende å vikten uppfyller vissa särskilt angivna fordringar.

Innehåller undermetallen i arbete, som må benämnas nysilver, minst 18

procent nickel, må för arbetet användas benämningen alpacka, antingen

enbart eller i förening med ordet nysilver.

Utförliga bestämmelser meddelas om silverbeläggningens vikt för ett

stort antal olika artiklar. Bestämmelserna avser fyra olika kvaliteter. Med

iakttagande av de sålunda lämnade föreskrifterna må nysilverarbete förses

med kvalitetsstämplar av följande innehåll och utseende, nämligen NYSILVER,

PRIMA NYSILVER och EXTRA PRIMA NYSILVER med tillägg i

förekommande fall av beteckningen ALPACKA, eller också, beträffande alpackaarbeten,

ALPACKA, PRIMA ALPACKA och EXTRA PRIMA ALPACKA.

Högre kvalitet än extra prima må angivas genom vissa kvalitetstal. I

stället för orden nysilver, prima och alpacka må användas de förkortade

beteckningarna NS, I MA och ALP.

Inom riket tillverkat försilvrat arbete, å vilket anbringas kvalitetsstämplar,

skall tillika förses med tillverkarens namnstämpel eller annan därmed

jämförlig ansvarsstämpel. Sådan stämpel skall vara utförd såsom reliefstämpel,

d. v. s. lämna upphöjd text, begränsad av stampens ytterkontur. Försäljare

av nysilverarbeten må, själv eller genom tillverkaren, låta å sådant

arbete anbringa sin försäljarstäinpel. Sådan stämpel skall vara utförd såsom

skarpstämpel, d. v. s. lämna intryckt text. Stämplarna skall vara godkända

av mynt- och justeringsverket samt hos ämbetsverket inregistrerade.

Mynt- och justeringsverket uttalade i sin skrivelse att regleringen åtminstone

tills vidare icke lämpligen borde utsträckas till att omfatta silverpläterade

arbeten. Bestämmelserna borde däremot göras tillämpliga å

såväl försilvrade metallarbeten som arbeten av försilvrat glas, porslin, läder,

trä o. s. v. För försilvrade arbeten av annat material än metall syntes

användande av kvalitetsbeteckningar icke böra medgivas. Mynt- och justeringsverket

ansåg vidare att bestämmelserna borde omfatta såväl här i

landet bedriven tillverkning för försäljning inom landet som handel inom

riket med här tillverkade eller hit införda varor. Bestämmelserna borde ej

gälla beträffande tillverkning eller försäljning för export. Av praktiska

skäl borde icke ifrågakomma att stadga förbud mot införsel av varor, försedda

med icke medgivna kvalitetsbeteckningar. Det syntes tillräckligt att

ett användande av dylika kvalitetsbeteckningar i samband med saluhållande

av de importerade varorna förbjödes. En försäljare fick alltså tillse att

till honom från utlandet levererade varor icke var försedda med otillåtna

kvalitetsbeteckningar.

I yttrande (1942) över mynt- och justeringsverkets förslag hemställde

kommerskollegium att de föreslagna bestämmelserna icke måtte sättas i

kraft förrän tidigast två år efter krigets slut. Först efter krigets slut och

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956

sedan en överblick vunnits över då rådande läge med avseende på metallförsörjningen,

förelåg möjlighet att sakligt bedöma förslaget. Kommerskollegium

hade införskaffat yttrande från samtliga handelskamrar utom

två, juvelerare- och guldsmedsförbundet, nysilverfabrikantföreningen och

guldsmedsbranschens samorganisation. Dessa hade samtliga tillstyrkt förslaget

och behovet av bestämmelser i ämnet underströks från flera håll.

Från några remissinstansers sida hade dock gjorts anmärkningar i speciella

hänseenden.

Utredningen. Utredningen förordar, att någon lagstiftning på området icke

genomföres för närvarande. I syfte att åstadkomma en tillfredsställande ordning

på området har på utredningens initiativ inletts ett samarbete mellan

varudeklarationsnämnden och nysilverfabrikanterna. Enligt utredningen

har från ömse sidor vitsordats att utsikterna att det åsyftade resultatet skall

uppnås är goda. Om varudeklaration på nysilverområdet skulle komma till

stånd torde enligt utredningen författningsbestämmelser om kvalitet och

märkning icke behöva tillgripas.

Utredningen redogör att börja med för vissa överläggningar med representanter

för nysilverfabrikanterna och Svenska metallindustriarbetareförbundet.

I sammanhanget upplyses att Nysilverfabrikanternas förening icke

längre existerar. Yrkesgruppen, som består av ett 30-tal fabrikanter, ingår

nu i den till Sveriges industriförbund anslutna Sveriges järn- och metallmanufakturförening.

Av utredningens redogörelse för överläggningarna inhämtas följande.

Representanten för nysilverfabrikanterna har uppgivit, att förhållandena

på förevarande område voro olidliga på 1930-talet. Nu vore situationen

emellertid en annan. Som ett led i strävandena efter bättre förhållanden

hade nysilverfabrikanter från Belgien, England, Frankrike, Italien, Tyskland

och Sverige år 1953 hållit en kongress i Wiesbaden och där fattat preliminärt

beslut om en internationell överenskommelse beträffande rostfria

varor och nysilvervaror. Avsikten vore att genomföra ett gemensamt varumärke,

som skulle användas av de till organisationerna i respektive land

anslutna fabrikanterna och skydd skulle sökas för detta varumärke. Märket

jämte viss kvalitetsangivning skulle garantera kvaliteten. Beläggningens

kvalitet skulle angivas med en siffra. Det internationella märket skulle

användas jämte fabrikantens egen stämpel. Vad som hindrat beslut vid den

redan hållna kongressen vore materialsvårigheter på vissa håll i fråga om

nickel, som man preliminärt tänkt sig skulle ingå i underlaget för nysilvervaror

med 15 procent. Eftersom det vore av betydelse att enhetliga regler

gällde i olika länder, framstode det såsom önskvärt att i lagstiftningsväg

intet bleve bestämt förrän man finge se resultatet av det internationella

samarbetet, vilket komme att fullföljas vid en kongress i Nizza 1954. Sedermera

bar upplysts att denna kongress blivit uppskjuten.

Representanten för metallindustriarbetareförbundet bar som sin mening

uttalat, att åtgärder krävas för en sanering inom branschen. Frågan vore

svårlöst och komplicerad men 1939 års förslag hade vunnit allmän anslutning.

Gentemot det omtalade internationella samarbetet kunde anföras, att

däri endast deltagit representanter för företagarintresset.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

Utredningen påpekar för egen del att försörjningsläget beträffande metallvaror

visserligen nu torde vara normalt och att sålunda hinder mot ett

genomförande av det av mynt- och justeringsverket tidigare framlagda förslaget

icke torde föreligga ur försörjningssynpunkt. Andra skäl talar emellertid

mot att de berörda frågorna regleras lagstiftningsvägen. Härom anföres

följande.

Redogörelsen för mynt- och justeringsverkets förslag 1939 angående kvalitetsbestänming

och märkning av nysilver och alpacka visar att man här

rör sig på ett område där svårigheter föreligga att få fram enkla, klara och

enhetliga regler, ägnade att upptagas i lagstiftning. Utom det stora antal

servisartiklar som upptagits i särskild förteckning har man att göra med

korpusvaror av olika slag, där kvalitetskravet är mycket skiftande. För gratinfat

exempelvis kräves helt annan kvalitet än då fråga är om bägare och

andra prydnadsföremål. En någotsånär effektiv kontroll över efterlevnaden

av en sådan lagstiftning skulle kräva ytterligare personal, antingen

kontrollen skulle utövas av mynt- och justeringsverket eller, vilket även synes

tänkbart, av statens provningsanstalt. Att märka är att nysilverfabrikation

och försäljning av sådana varor här i landet har betydande omfattning,

cirka 300 ton om året. Det synes ej heller utan vidare önskvärt alt gränsen

mellan ädelmetallvaror och nysilvervaror i det allmänna medvetandet suddas

ut genom ett under mynt- och justeringsverket anordnat kontrollförfarande

beträffande nysilvervaror, låt vara att i detta förfarande ej skulle

ingå kontrollstämpling utan endast en form av ansvarsstämpling.

Huruvida det initiativ, som tagits inom branschen att på internationell väg

komma till en enhetlig ståndpunkt i frågan, leder till resultat är enligt utredningen

ovisst. Likaså synes det utredningen ovisst huruvida en internationell

överenskommelse mellan representanter för företagare i en del länder

om kvalitetsbestämning och märkning skulle respekteras så att ingripande

från det allmännas sida skulle kunna undvaras. I sistnämnda hänseende anser

dock utredningen att vissa utsikter torde finnas på grund av det relativt

begränsade antalet fabrikanter inom branschen. En möjlighet att ge halvofficiellt

stöd för sådana strävanden från branschens sida, och detta oavsett

om någon internationell överenskommelse kommer till stånd, föreligger

emellertid — framhåller utredningen — numera, sedan varudeklarationsnämnden

inrättats. Ett försök borde därför göras att genom samarbete mellan

varudeklarationsnämnden och nysilverfabrikanterna uppnå en tillfredsställande

ordning på området.

I förevarande sammanhang lämnar utredningen i huvudsak följande redogörelse

för varudeklarationsnämndens verksamhet.

Varudeklarationsnämnden har enligt stadgar fastställda av Kungl. Maj :t

den 1/6 1951 till uppgift att verka för ökad användning av upplysande varudeklarationer

för konsumtionsvaror och att därvid särskilt tillse att dylika

varudeklarationer bliva vederhäftiga och i lämplig omfattning enhetligt utformade.

I sådant hänseende åligger det nämnden

att stödja initiativ till införande av upplysande varudeklarationer samt

att själv taga initiativ därtill,

att föranstalta om utarbetande, i första hand genom Sveriges Standardiseringskommission

(SIS), av sådan standard för provningsmetoder och no
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

menklatur m. m. som kan befinnas erforderlig såsom underlag för utformning

av varudeklarationer,

att fastställa lämpliga formulär för varudeklarationer på grundval av

SIS-standard eller annan av nämnden och SIS godtagen standard,

att bevilja företag rätt att i enlighet med nämndens bestämmelser använda

fastställda formulär och av SIS godkända kännetecken för varudeklarationer,

att i lämplig omfattning ordna kontroll över att i formulären lämnade

uppgifter äro riktiga samt

att i övrigt följa utvecklingen på varumarknaden såvitt avser behovet och

utformningen av upplysande varudeklarationer.

Nämnden består av en av Kungl. Maj :t efter förslag av standardiseringskommissionen

förordnad ordförande samt 13 ledamöter, av vilka var och eu

av följande organisationer utser en:

Hemmens forskningsinstitut,

Husmödrarnas samarbetskommitté (lanthushåll),

» ■» (stadshushåll),

Kooperativa förbundet,

Landsorganisationen i Sverige,

Statens provningsanstalt,

Sveriges grossistförbund,

» hantverks- och småindustriorganisation,

» industriförbund,

» köpmannaförbund,

» lantbruksförbund,

» standardiseringskommission och

Tjänstemännens Centralorganisation.

Inom nämnden finnes ett arbetsutskott och en teknisk kommitté.

Nämnden avgiver årligen redogörelse till chefen för handelsdepartementet,

kommerskollegium och standardiseringskommissionen.

Nämnden har fastställt ett märke att användas på deklarationer upprättade

enligt nämndens formulär. Märket är inregistrerat hos patent- och registreringsverket

såsom varumärke. Tillstånd att använda märket kan lämnas

envar tillverkare, importör eller annan säljare som ansöker därom och

förbinder sig att följa av nämnden för märkets användande utfärdade bestämmelser.

Nämnden kontrollerar att märket användes på sätt som föreskrivits,

att deklarationerna upprättas på föreskrivet sätt och att varorna

överensstämma med i deklarationerna lämnade uppgifter. Bryter tillståndsinnehavaren

mot utfärdade bestämmelser, kan tillståndet indragas. Beslut

härom och anledningen till beslutet skall av nämnden tillkännagivas. Missbruk

av märket kan även medföra åtal enligt lagarna om skydd för varumärken

och om illojal konkurrens.

Vilken som helst företagare inom en bransch kan genom hänvändelse till

varudeklarationsnämnden få en undersökning till stånd för fastställande

av varudeklaration enligt vissa normer. Nämnden erbjuder samtliga företagare

inom branschen att använda nämndens märke på villkor att deklarationsnonnerna

följas. Den upplysningsverksamhet som kan bedrivas av de

organisationer, som äro representerade i nämnden, torde vara av särskilt

värde.

Någon ståndpunkt i kvalitetsfrågan anser sig utredningen icke böra redovisa

i sakens nuvarande läge. Ett ståndpunktstagande nu skulle — framhålls

det — måhända föregripa förhandlingarna mellan varudeklarations
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

nämnden och fabrikanterna. Också en eventuell internationell överenskommelse

skulle måhända kunna inverka på ståndpunktstagandet.

Slutligen berör utredningen ett förslag från metallindustriarbetareförbundet

innebärande att, såsom ett komplement till varudeklarationsnämndens

åtgärder, tillverkarna skulle åläggas att förse sina varor med tillverkarstämpel.

Utredningen anser, att det bör ankomma på varudeklarationsnänmden

att, om så befinnes erforderligt eller önskvärt, göra framställning om sådana

föreskrifter. Från nämndens sida har för utredningen uttalats, att nämnden

på frågans nuvarande ståndpunkt ej har något yrkande i berörda hänseende.

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen har endast Svenska metallindustriarbctareförbundet

ställt sig helt kritiskt till utredningens förslag, att

resultatet av ett samarbete mellan varudeklarationsnänmden och nysilverfabrikanterna

skall avvaktas innan lagstiftningsåtgärder överväges.

Priskontrollnämnden förklarar sig dela utredningens ståndpunkt, att frågan

om kvalitetskontroll å nysilvervaror i första hand bör hänskjutas till

eif avgörande mellan fabrikanterna och varudeklarationsnänmden. I övrigt

uttalar nämnden, att en lagstiftning rörande kvalitetsbeteckningar skulle

kunna bibringa allmänheten den uppfattningen att ädelmetallvaror och nysilvervaror

i viss mån är likartade produkter. Detta skulle i sin tur kunna

medföra prishöjningar på nysilvervarorna.

Svenska metallindustriarbetareförbundet erinrar i sitt yttrande om att

mynt- och justeringsverkets förslag av år 1939 fick ett mycket välvilligt mottagande.

Förbundet hade väntat, att den nuvarande utredningen med ledning

av detaljanmärkningarna i remissyttrandena 1939 skulle ha utarbetat

ett förenklat förslag till kvalitetsbeteckningar för nysilvervaror.

Inte en enda remissinstans avstyrkte förslaget i princip, och de sakliga

detaljanmärkningarna var icke många eller väsentliga. Detta talar för att

det var ett starkt förslag och tillika att behovet av sanerande åtgärder inom

nysilverbranschen var mycket stort.

Man kan med hänsyn till ovannämnda förhållande fråga sig, vilken anledning

utredningskommittén kan ha att helt gå ifrån ett tidigare allmänt

tillstyrkt förslag och ställa det på framtiden.

Att kvalitetsbestämmelser för nysilver- och alpackaarbeten är en komplicerad

och svårlöst fråga, skall icke bestridas. Särskilt gäller detta s. k. korpusvaror.

Trots detta var dock branschorganisationerna 1939 beredda att

underkasta sig de svårigheter, som efterlevnaden av bestämmelserna kunde

medföra. Detta understryker ytterligare behovet av sanerande åtgärder.

Hade inte det andra världskriget kommit emellan, hade med stor sannolikhet

lagstiftningsåtgärder då beslutats i huvudsak på sätt utredningskommittén

1939 föreslagit.

Beträffande utredningens uttalande om att förhållandena nu är helt annorlunda

än på 1930-talet anmärker förbundet att det icke är uteslutet att

en lika grundlig analyserande utredning, som den som företogs på 1930-talet,

skulle visa, att missförhållandena även nu är av stor omfattning. Utredningens

uppfattning på denna punkt verkar enligt förbundet icke övertygande.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1956

I vad avser det av utredningen berörda internationella samarbetet på området

uttalar förbundet följande.

Av de sparsamma upplysningarna i betänkandet får man den uppfattningen,

att den internationella samarbetskommittén består uteslutande av

företagare från respektive länder. Det kan därför finnas anledning förmoda,

att det är företagareintressen, som i första hand skall främjas genom samarbetet.

Några för de respektive länderna förpliktande resultat torde icke

tillkomma genom en så ensidigt sammansatt representation. I betänkandet

framhålles också med rätta, att resultatet av detta samarbete är ovisst.

Metallindustriarbetareförbundet uppehåller sig slutligen något närmare vid

utredningens förslag om frågans hänskjutande till varudeklarationsnämnden.

Förbundet säger sig icke vilja på något sätt förringa värdet eller betydelsen

av varudeklarationsnämndens verksamhet, men man bör enligt

förbundet icke bysa för stora förhoppningar rörande möjligheterna att på

det föreslagna sättet uppnå väsentliga resultat. Betänkligheterna gäller

främst korpusvarorna, medan möjligheterna anses gynnsammare beträffande

bestick av nysilver och alpacka. Det betonas vidare, att anslutning till

varudeklarationsnämnden är frivillig. De företagare som företrädesvis tillverkar

låga kvaliteter väntas säkerligen underlåta att söka anslutning. Härigenom

skulle missförhållandena kvarstå.

En starkt bidragande orsak till rådande missförhållanden är — framhåller

förbundet — den förekommande stämplingen av varorna med PRIMA

NYSILVER och andra beteckningar. Någon större möjlighet för varudeklarationsnämnden

att förhindra användningen av vilseledande stämplar torde

enligt förbundets åsikt icke föreligga. Förbundet anför.

Enligt vedertagen uppfattning består nysilver av en legering av koppar,

zink och nickel. "Emellertid finns det inget som hindrar en tillverkare att

förse försilvrade varor av mässing eller annan undermetall med stämplar,

såsom NYSILVER, PRIMA NS eller PRIMA NYSILVER. Dessa möjligheter

att förse försilvrade varor med vilseledande stämplar gör, att tillverkarna

kan uppträda under skyddande anonymitet. Allmänheten köper dessa varor

i den tron, att det verkligen är fråga om nysilvervaror. Att varan saknar

ansvarsstämpel, d. v. s. någon som garanterar stämpelns riktighet, reflekterar

man ej över. Ofta har köparna den uppfattningen, att, om de gör sina

inköp i välrenommerade affärer, detta borgar för att varans kvalitet svarar

mot den åsatta stämpeln och att det följaktligen är en PRIMA NYSILVER-vara,

som man förvärvat.

Givetvis kan man göra den invändningen, att, därest allmänheten endast

köper de varor, vilka är försedda med Varudeklarationsnämndens rekommendation,

här anförda risker bortfaller, men invändningen bygger för mycket

på optimism för att äga någon betydelse. Någon större möjlighet att

förhindra användningen av vilseledande stämplar torde Varudeklarationsnämnden

icke ha.

Förbundet hade ansett det välbetänkt, om utredningskommittén åtminstone

i avsnittet om vilseledande varustämplingar företagit en utredning i

syfte att komma tillrätta med detta missförhållande inom nysilverbranschen

Helt säkert skulle detta varit av värde även för Varudeklarationsnämnden

och främjat dess målsättning att bereda den köpande allmänheten

bättre möjligheter att erhålla goda varor.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 dr 1956

Svenska slöjdföreningen finner att nysilverfrågan icke är tillräckligt utredd.

En fullständig utredning bör därför utföras, som särskilt tar upp frågan

om den ytterst missvisande beteckningen nysilver. Denna beteckning,

till vilken direkta motsvarigheter icke finns i andra länder, bör ersättas med

annan lämplig term. Ett eventuellt framtida avskaffande av kontrollstämplingen

av silvervaror torde endast kunna ske, om beteckningen nysilver helt

försvinner. Slöjdföreningen betonar emellertid slutligen, att en genomförd

varudeklaration under alla omständigheter snarast bör komma till stånd.

Svenska mnseimannaföreningen uttalar sig för att termen nysilver avskaffas

såsom missvisande.

Varudeklarationsnämnden har begränsat sitt yttrande dels till en redogörelse

för den principiella utformningen av dess arbete, dels till en redovisning

av det i betänkandet omnämnda varudeklarationsarbetet med försilvrade

metallvaror.

I fråga om varudeklarationsarbetets utformning anföres i huvudsak följande.

Arbetet med de olika varugrupperna på nämndens arbetsprogram är fördelat

på specialkommittéer. Kommittéernas uppgift är att utarbeta förslag

till formulär, d. v. s. underlag för deklarationer, i vilket anges vilka upplysningar

deklarationerna skall innehålla och hur dessa data skall redovisas

på deklarationerna. Formulären skall vara så utformade att möjlighet skall

finnas att deklarera alla kvaliteter av en vara; i princip stipuleras alltså

inga minimikrav på varorna.

I kommittéerna ingår representanter för konsument-, distributör- samt

producentintressen. Dessutom är i de allra flesta kommittéer — så är fallet

ifråga om kommittén för försilvrade metallvaror — forskning och standardisering

företrädda.

För att i deklarationer inom ett och samma varuområde erhålla jämförbara

uppgifter och enhetliga beteckningar förutsätter formulären standardiserad

provningsmetodik och nomenklatur. Enligt nämndens stadgar skall sådan

vara svensk standard eller annan av nämnden och Sveriges standardiseringskommission

godkänd standard. I de fall erforderlig standard saknas skall

nämnden föranstalta om att sådan utarbetas, i första hand genom standardiseringskommissionen.

När ett förslag till formulär utarbetats remitteras det för yttrande till

inom resp. varuområde berörda parter. Efter ev. bearbetning, föranledd av

remissyttrandena, fastställs formuläret av nämnden.

Formuläret distribueras till företagen inom den aktuella branschen, vilka

erbjuds att använda nämndens inregistrerade märke på deklarationer, upprättade

enligt formuläret. De företag, som så önskar, kan efter ansökan erhålla

nämndens tillstånd att utnyttja märket och får då bl. a. förbinda sig

att följa av nämnden fastställda bestämmelser.

Den nämnda kontrollen av att deklarationer och varor överensstämmer

företas först sedan en tillståndsinnehavares deklarerade varor kommit ut på

marknaden. Varuprov uppköps då i butikerna och undersöks på neutrala

laboratorier.

Vad åter angår det pågående arbetet på nysilverområdet omtalas att man

som första arbetsområde utvalt matbestick för att sedan fortsätta med andra

försilvrade bruksvaror. Arbetet med besticken har inriktats på deklara
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungi. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

tion av silver skiktets nötningshållfasthet, bestickdelens böj hållfasthet, undermetallens

färg, m. m.

Nämnden framhåller, att det för närvarande icke är möjligt att närmare

uttala sig om resultatet av pågående undersökningar och prov. Nämnden

bedömer dock utsikterna att varudeklarera försilvrade metallvaror såsom

gynnsamma.

Departementschefen. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen

har frågan om införandet av bestämmelser om minimikvaliteter och kvalitetsbeteckningar

för nysilvervaror tidigare varit aktuell. Det påpekades därvid

bl. a. från nysilverfabrikanterna att de salubjudna varornas kvalitet var synnerligen

växlande såväl med avseende på silverbeläggningen som undermetallens

beskaffenhet. Det framhölls, att frånvaron av kvalitetsbestämmelser

möjliggjorde illojal konkurrens och medförde olägenheter för såväl fabrikanterna

som den köpande allmänheten. Yrkandet på särskilda lagstiftningsåtgärder

vann anslutning från flera håll.

Kontrollstämpelutredningen har icke närmare undersökt de nuvarande

förhållandena på nysilvermarknaden. Utredningen har icke heller framlagt

något förslag till lagstiftning, utan i stället hänvisat till den numera föreliggande

möjligheten att lösa frågan genom införandet av s. k. varudeklarationer.

På utredningens initiativ har arbetet härmed redan påbörjats genom

samarbete mellan varudeklarationsnämnden och nysilverfabrikanterna.

Det stora flertalet remissinstanser har icke framfört någon erinran mot

utredningens ståndpunktstagande.

Övervägande skäl synes också enligt min mening tala för att de möjligheter

till en lösning av frågan som varudeklarationsförfarandet erbjuder

tillvaratages innan andra åtgärder överväges. Såsom utredningen framhållit

torde det erbjuda stora svårigheter att på förevarande område åstadkomma

klara och enhetliga regler, ägnade att upptagas i lagstiftning. Även ur andra

synpunkter torde vissa nackdelar vara förbundna med en författningsmässig

reglering. Med hänsyn till nu berörda omständigheter finner jag icke

anledning att i förevarande sammanhang upptaga frågan om lagstiftningsåtgärder

till närmare prövning.

B Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 7

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956

VIII. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade

förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Brodén

651765

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:173 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten. a1 i texten
  2. 2LU 1956:21 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten. s. 1 i texten