Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
1956-02-23 · 54 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 52 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1956:88, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
I
Nr 88
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; given
Stockholms slott den 23 februari 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen grundar sig på 1955 års statsskatterevisions betänkande
med förslag till nya skatteskalor (SOU 1955: 48) och avser en sänkning av
den statliga inkomstskatten för fysiska personer med verkan från och med
den 1 januari 1957.
Skattesänkningen, vars tyngdpunkt är förlagd till de mindre inkomsttagarna,
föreslås komma till stånd genom jämkningar av skatteskalorna i
överensstämmelse med statsskatterevisionens alternativ R 2, vilket kan beräknas
medföra ett skattebortfall av 375 miljoner kronor årligen. 1
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 88
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den 26 jnli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt.
Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
10 §.
1 mom. Statlig inkomstskatt---angivna grundbelopp.
För skattskyldig, som åtnjuter ortsavdrag med belopp som beräknats
enligt 8 § 1 mom. andra stycket och som varit här i riket bosatt under
hela eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet:
när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 11 procent av
den beskattningsbara inkomsten;
när den beskattningsbara inkomsten överstiger
8 000
men
icke
10 000
kr:
880
kr
för
8 000 kr
och
17%
av återstoden
10 000
»
»
12 000
j> :
1 220
»
»
10 000
»
»
21%
»
J»
12 000
»
16 000
» :
1 640
»
12 000
»
27%
»
16 000
»
20 000
» :
2 720
»
»
16 000
»
»
31%
»
20 000
»
»
30 000
» :
3 960
»
»
20 000
J>
»
37%
»
»
30 000
»
»
40 000
» :
7 660
»
»
30 000
»
j>
43%
»
»
40 000
»
»
60 000
» :
11 960
»
»
40 000
»
»
48%
»
60 000
»
»
100 000
» :
21 560
»
»
60 000
»
»
54%
)>
100 000
»
150 000
» :
43 160
»
»
100 000
»
»
59%
»
»
150 000
För
annan i
: 72 660 » » 150 000 » »
detta moment avsedd skattskyldig än i
65 % » »
föregående stycke
sägs utgör grundbeloppet:
när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 11 procent av
den beskattningsbara inkomsten;
när den beskattningsbara inkomsten överstiger
4 000
men icke
6 000
kr:
440
kr
för
4 000
kr
och
17%
av återstoden
6 000
»
8 000
» :
780
»
»
6 000
»
22%
»
»
8 000
»
»
10 000
» :
1 220
»
8 000
»
25%
»
»
10 000
»
»
12 000
» :
1 720
»
»
10 000
»
»
28%
J>
12 000
»
16 000
» :
2 280
»
»
12 000
»
32%
»
»
16 000
»
20 000
» :
3 560
»
16 000
»
»
36%
»
J>
20 000
»
»
30 000
» :
5 000
»
&
20 000
D
»
41%
&
»
30 000
»
f>
40 000
» :
9 100
»
30 000
»
»
45%
D
40 000
»
»
60 000
» :
13 600
»
»
40 000
»
»
49%
»
J>
60 000
»
100 000
» :
23 400
»
60 000
»
»
54%
»
»
100 000
»
»
150 000
» :
45 000
»
100 000
»
»
59%
»
150 000
:
74 500
D
150 000
»
65%
»
1 Senaste lydelse av 10 § 1 mom. se 1952: 406
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
Ändå att---denna inkomstdel.
Med familjestiftelse — — — ekonomiska intressen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1957 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1957 eller tidigare år.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari
1956.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om en allmän sänkning
av den statliga inkomstskatten för fysiska personer samt anför därvid
följande.
1. Inledning
I den till 1955 års statsverksproposition fogade finansplanen berördes
möjligheterna att genomföra vissa lättnader i den statliga direkta beskattningen.
Det förutskickades därvid, att förslag om en förenkling av deklarationsreglerna
för flertalet inkomsttagare avsågs att föreläggas 1955 års
riksdag samt att denna förenkling komme att innebära en icke oväsentlig
skattelättnad, särskilt för mindre inkomsttagare. Sådant förslag har sedermera
framlagts och jämväl av riksdagen antagits. Dessa ändringar i beskattningsreglerna
har, såvitt angår preliminärskatteuppbörden, vunnit tilllämpning
från och med den 1 januari 1956 och beräknas sammanlagt komma
att medföra ett bortfall av statlig inkomstskatt å 114 milj. kronor årligen.
I 1955 års finansplan anfördes vidare att kalkylerna för budgetåren 1956/
57 och 1957/58 syntes ge en antydan om att de statsfinansiella förhållandena
kunde komma att lämna utrymme för en viss ytterligare skattesänkning.
Under förutsättning av en försiktig utgiftspolitik och såframt de samhällsekonomiska
förhållandena icke lade hinder i vägen ställdes också i utsikt
att förslag till en allmän skattesänkning med tyngdpunkten förlagd till
de mindre inkomsttagarna skulle föreläggas 1956 års riksdag.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 februari 1955 tillkallades
två sakkunniga, numera landskamreraren Sten Wilkens och revisionsintendenten
Sture Lundell, med uppdrag att, såsom en särskild sektion inom
1950 års skattelagssakkunniga, utreda frågan om en allmän sänkning av
den statliga inkomstskatten för fysiska personer.
I direktiven för de sakkunniga framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet,
att utredningen borde få rent teknisk karaktär och klarlägga
de olika möjligheterna att genom ändring av skatteskalorna genomföra den
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1956
avsedda skattesänkningen. Vid utredningen borde framläggas olika alternativ,
varvid tyngdpunkten för skattesänkningen skulle läggas på de mindre
inkomsttagarna. Ett av utredningens alternativ borde bli ett förslag innebärande
— med relativt sett större skattelättnad för de mindre inkomsttagarna
— en sådan sänkning av statsskatten som innebar ett skattebortfall
motsvarande vad som skulle föranledas av en minskning av den nuvarande
uttagningsprocenten från 110 till 100. Detta skulle medföra att det totala
skatteuttaget minskades med 9,1 procent. Vidare borde framläggas ett
alternativ med högre och ett med lägre total sänkning, exempelvis ett förslag
som medförde en total skattesänkning av omkring 8 procent och ett annat
förslag, som medförde en total skattesänkning av omkring 12 procent. Inom
varje huvudalternativ kunde finnas anledning att konstruera skatteskalor
av olika läggning. Härvid borde dock den nuvarande avvägningen av skattebördan
mellan ensamstående och gifta i möjligaste mån bibehållas. Frågor,
som i övrigt har betydelse för sambeskattningen av äkta makar eller som
eljest inverkar på fördelningen av skattebördan mellan olika kategorier
skattskyldiga, borde inte behandlas.
De sakkunniga redovisade resultatet av sin utredning i en den 15 juni
1955 till departementschefen överlämnad promemoria.1 Härav framgår att
under utredningsarbetet övervägts att genomföra skattesänkningen antingen
enbart genom jämkningar av skattesatserna i de nu gällande skatteskalorna
eller genom dylika jämkningar i kombination med en höjning av
de statliga ortsavdragen. Därvid har också undersökts möjligheterna att
något bredda skiktet för den enhetliga skattesatsen i botten av skalorna. De
sakkunniga har på anförda skäl förordat att skattesänkningen genomföres
enbart genom jämkningar i skatteskalorna och alltså utan någon förändring
av ortsavdragen eller någon breddning av det första skiktet i skalorna.
Till den sålunda förordade lösningen har fogats ett flertal förslag till skatteskalor
av olika progressiv läggning och medförande olika skattebortfall för
staten inom den ungefärliga kostnadsram som uppdragits i direktiven.
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 juni 1955 tillkallades därefter
företrädare för olika politiska meningsriktningar med uppdrag att på
grundval av den verkställda tekniska utredningen framlägga förslag till en
allmän sänkning av den statliga inkomstskatten för fysiska personer. De
sakkunniga, som antagit benämningen 1955 års statsskatterevision, har varit
ledamöterna av riksdagens första kammare f. d. lektorn H. L. E. Sjödahl,
tillika ordförande, och lantbrukaren G. S. Elofsson, ledamoten av riksdagens
andra kammare ombudsmannen S. H. Henriksson, ledamoten av riksdagens
första kammare förste aktuarien M. Söderquist samt kanslichefen O. Östman.
I de för denna utredning meddelade direktiven anfördes bland annat, att
1 Promemorian har intagits som en första avdelning i Statsskattcrevisionens betänkande
(SOU 1955: 48)
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
det självfallet finge bli beroende av den ekonomiska utvecklingen och senare
under året företagna budgetberäkningar hur stort utrymmet för skattesänkningen
kunde bli och att utredningens uppgift vore att med utgångspunkt
från de ungefärliga alternativ för skattebortfallet, varmed den tekniska
utredningen haft att arbeta, ange hur en skattesänkning borde ske.
Åtskilliga skäl syntes tala för att skattesänkningen, såsom den tekniska
utredningen förordat, genomfördes enbart genom jämkningar i skatteskalorna.
Även andra tänkbara metoder borde emellertid kunna bli föremål
för överväganden.
Vidare anförde departementschefen i direktiven följande.
I detta sammanhang vill jag framhålla, att man inom en förhållandevis
näraliggande framtid bör, såsom ett ytterligare led i strävandena att ernå
skattelättnad med tonvikt lagd på de mindre inkomsttagarna, överväga möjligheterna
att jämka ortsavdragen samt det första skiktet i skalan för den
statliga inkomstskatten uppåt. Såsom jag haft anledning påpeka i tidigare
sammanhang är de nuvarande reglerna om ortsavdrag mindre tillfredsställande
i det hänseendet att den avsedda skattefriheten för belopp som motsvarar
levnadskostnadsminimum inte uppnås. Särskilt gäller detta de kommunala
ortsavdragen. Frågan om en höjning av dessa torde emellertid kunna
lösas endast i ett större sammanhang. En förutsättning torde nämligen vara,
att kommunerna i särskild ordning kan erhålla kompensation för det inkomstbortfall
som skulle följa härav.
Statsskatterevisionen har den 14 december 1955 avgivit betänkande med
förslag till nya skatteskalor (SOU 1955: 48).
över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Kooperativa förbundet, Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation samt Svensk industriförening.
Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund åberopar ett av
delegerade för nämnda organ samt för Stockholms handelskammare och
Svenska försäkringsbolags riksförbund upprättat yttrande. Nämnda yttrande,
i vilket jämväl Sveriges grossistförbund förklarat sig instämma,
betecknas i fortsättningen såsom avgivet av Näringslivets skattedelegation.
Därjämte har fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret
och Svenska stadsförbundet beretts tillfälle avge yttranden utan att begagna
sig därav.
Jag har redan i den vid riksdagens början framlagda finansplanen meddelat,
att jag hade för avsikt att senare föreslå, att proposition avlåtes till
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
årets riksdag angående en allmän skattesänkning med tyngdpunkten på de
mindre inkomsttagarna. Jag upptar nu denna fråga till behandling.
2. Allmänna synpunkter på frågan om en skattesänkning
Revisionen
Revisionens närmaste uppgift har varit att ange på vilket sätt en skattesänkning
borde ske. Revisionen har därför inte företagit några undersökningar
rörande skatternas allmänna verkningar eller beträffande den effekt
en skattesänkning härutinnan kan tänkas medföra.
I fråga om penningvärdeförsämringens inverkan på skattetrycket
åberopar revisionen den tidigare verkställda tekniska utredningen.
Däri framhålles, att levnadskostnadsindex i 1935 års serie — utan skatter
och sociala förmåner —- stigit med 62 enheter eller 40 procent från juni
1947 till april 1955. Om grunderna för skatteberäkningen kvarstår oförändrade,
måste en försämring av penningvärdet automatiskt medföra en skatteskärpning
dels genom att ortsavdragen förlorar i värde och dels genom att
den nominellt högre men reellt oförändrade inkomsten pressas upp i högre
progressionsskikt. Av uppgjorda tabeller (se tab. 1 och 2, intagna i Bihang 1
till detta protokoll) över förändringarna i den reella skattebelastningen under
nyss angivna tid framgår, att den statliga inkomstskattens tryck icke
obetydligt skärpts sedan år 1947 och att skärpningen är kraftigare i de lägre
inkomstskikten än i de högre. Bilden förändras något om man bedömer
skattetrycket med hänsyn inte bara till den statliga inkomstskatten utan
även till kommunalskatten. Tab. 3 och 4 i Bihang 1 utvisar emellertid, att
även den totala inkomstskattens tryck skärpts betydligt.
Förändringarna i den reella skattebelastningen har, framhåller revisionen,
i fråga om den statliga skatten emellertid sin grund jämväl i andra
förhållanden, framför allt i den ändring av skattesatserna, som ägde rum i
samband med införandet av enhetliga procentsatser i bottenskikten. Dessa
ändringar innebar höjning av skattesatserna i de lägsta skikten men sänkning
för vissa inkomstklasser i bottenskiktets övre del. I det högsta inkomstskiktet
— beskattningsbara inkomster, som överstiger 200 000 kronor
har vidare skattesatsen sänkts 5 enheter. För de ensamstående skattskyldiga
i vissa mellanlägen har skattetryckets ökning motverkats därav att reduktion
av ortsavdragen ej äger rum. Även om det sålunda är flera och i olika
riktningar verkande faktorer som varit bestämmande för skattetryckets utveckling,
har skatteökningen för de lägre inkomsttagarnas del främst sin
grund i att ortsavdragen förlorat i värde. Att den av penningvärdeförsämringen
föranledda ökningen i skattebelastningen i särskilt hög grad träffat
de lägre skikten beror på att ortsavdragen betyder relativt mer för de lägre
än för de högre skikten.
I direktiven har utsagts, att skattesänkningens tyngdpunkt
8
Kungi. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
skulle förläggas till de mindre inkomsttagarna. Revisionen understryker, att
antalet inkomsttagare med låga inkomster är förhållandevis stort. Sålunda
har år 1954 316 000 inkomsttagare haft under 2 500 kronor i årsinkomst
och ej mindre än 996 000 under 5 000 kronor. Samtaxerade äkta makar har
därvid räknats som en inkomsttagare. Revisionen har låtit utföra särskilda
statistiska undersökningar för att närmare klarlägga strukturen hos grupperna
av inkomsttagare med låga inkomster. Äkta makar har därvid behandlats
som ett skattesubjekt, varjämte gifta och ensamstående fördelats
på olika åldersgrupper och inkomstklasser. När det gäller att bedöma angelägenheten
av lättnader i beskattningen för de små inkomsttagarna, erbjuder
enligt revisionens uppfattning antalet skattskyldiga i mellanåldrarna
(25—67 år) det största intresset. För skattskyldiga i de högsta åldersgrupperna
motsvaras nämligen ofta taxeringarna inte av erlagd skatt, då dessa
skattskyldiga i stor omfattning medges avdrag för nedsatt skatteförmåga
vid taxeringen. Vad angår de unga ogifta inkomsttagarna får deras skattekraft
av olika orsaker i allmänhet anses förhållandevis god, främst emedan
de ofta bor i föräldrahemmet eller eljest åtnjuter förmåner från föräldrar
eller andra närstående. Den företagna undersökningen utvisar, att antalet
mindre inkomsttagare i åldrarna 25—67 år är relativt stort. Av gifta skattskyldiga
under 67 år har 117 000 lägre inkomst än 5 000 kronor, 146 000 har
inkomst av 5—7 000 kronor och 397 000 inkomst av 7—10 000 kronor. Bland
de ensamstående i åldrarna 25—67 år har 56 000 inkomst under 2 000 kronor,
100 000 inkomst av 2—3 000 kronor och 156 000 inkomst av 3—5 000
kronor.
Revisionen framhåller, att det hade varit i hög grad önskvärt att genom
en mera omfattande undersökning få till stånd en fullständigare belysning
av strukturen hos den kategori skattskyldiga som utgöres av de lägsta inkomsttagarna.
En sådan undersökning har emellertid revisionen av tidsskäl
ej kunnat utföra.
Revisionen har ansett det som en väsentlig uppgift att söka åstadkomma
största möjliga lättnader för de smärre inkomsttagarna. Redan den bristande
överensstämmelse som råder mellan ortsavdragens storlek och beloppen
för existensminimum motiverar en sådan inställning. Härtill kommer,
att den av penningvärdeförändringarna orsakade ökningen i den reella
skattebelastningen främst drabbat denna kategori samt att de ensamstående
skattskyldiga i låga inkomstlägen erhöll skatteskärpning genom 1952 års
ändringar i beskattningsreglerna. Det bör därför enligt revisionens mening
i möjligaste mån tillses, att tyngdpunkten vid skattesänkningen förlägges
till denna grupp skattskyldiga.
Remissyttrandena
Önskemålet om en allmän och snar sänkning av de direkta
skatterna understrykes i flertalet remissyttranden. Några av
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1956
9
de hörda myndigheterna och organisationerna har därvid gjort vissa uttalanden
av mera allmän räckvidd. Av innehållet i remissyttrandena i denna
del må här återgivas följande.
Statskontoret anför.
I yttrande den 6 februari 1947 över det till grund för 1947 års skattereform
liggande sakkunnigbetänkandet gav statskontoret uttryck åt den uppfattningen,
att det framstode såsom en angelägenhet av vikt, att det dåvarande
höga skattetrycket snarast möjligt och i görligaste mån lättades. Ämbetsverket
framhöll vidare, att det vid skattesystemets utformning borde beaktas,
att arbets- och kapitalinkomsten icke blott försloge till den årliga
skattens gäldande, utan ock i skälig utsträckning lämnades fri för inkomsttagarens
egen disposition. Skatter borde slutligen avvägas på sådant sätt,
att de icke gåve upphov till samhällsekonomiska skadeverkningar i form av
minskat sparande, minskad arbetsvilja, inskränkt företagsamhet, kapitalflykt
eller försämrad skattemoral. De sålunda anförda synpunkterna äga
enligt statskontorets mening giltighet även i dagens läge, och ämbetsverket
finner därför starka skäl tala för att en allmän sänkning av den statliga
inkomstskatten för fysiska personer nu kommer till stånd.
Näringslivets skattedelegation understryker, att det först och främst är
nödvändigt att sorgfälligt tillvarataga alla möjligheter till begränsning av
de statliga och kommunala utgifterna och att radikalt omlägga den under
senare år förda skattepolitiken. Delegationen fortsätter.
I dagens läge är en väsentlig sänkning av det direkta skattetrycket än
mera angelägen än tidigare. Det har gjorts gällande, att en sänkning av de
direkta skatterna skulle vara skadlig ur penningpolitiska synpunkter och
föranleda ökat inflationshot. Vi hysa på goda grunder en motsatt uppfattning.
De höga marginalskatter å löneinkomster, som nu drabba icke blott
en stor del av tjänstemannakåren utan även kvalificerade arbetare — särskilt
om båda makarna ägna sig åt förvärvsarbete — föranleda icke blott en
produktionshämmande obenägenhet för ytterligare arbetsinsatser och försvaga
viljan att utbilda sig för mera kvalificerat arbete utan uppamma jämväl
ständiga krav på kompensation för skatteutgifterna.
Beträffande det nuvarande skattetrycket och behovet av en skattesänkning
uttalar Kooperativa förbundet.
Styrelsen vill uttala sin tillfredsställelse över att den ekonomiska politiken
numera i stort sett utformats efter de linjer styrelsen tidigare i olika
sammanhang rekommenderat. Budgeten har överbalanserats och en effektiv
penning- och kreditpolitik har bedrivits. Budgetöverskottet synes likväl
medge ett visst utrymme för skattesänkning utan att den eftersträvade ekonomiska
stabiliteten äventyras. En förutsättning härför är givetvis att återstående
budgetöverskott av riksdagen ej disponeras för ökade utgifter. Att
en skattesänkning ur många synpunkter är önskvärd, torde icke kunna bestridas.
I främsta rummet bör härvid beaktas, att de direkta skatterna för
fysiska personer numera är så höga, afl de i viss mån utgör en hämsko på
arbetsviljan. Det höga skattetrycket uppammar ett skattetänkande, som
kan snedvrida såväl löntagares som företags sunda ekonomiska handlande,
och det synes bli allt svårare ait upprätthålla en tillfredsställande deklarationsmoral.
Frågan är emellertid om eu skattesänkning av den relativt
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
ringa omfattning, som här förutsatts kan väntas avhjälpa de påtalade nackdelarna
med nuvarande höga skattetryck i någon nämnvärd grad. Skattesänkningen
kan möjligen av därav berörda skattskyldiga betraktas som ett
steg i rätt riktning, men den kommer säkerligen ej att åstadkomma någon
genomgripande ändring, vare sig i fråga om skattetänkande eller deklarationsmoral.
Tanken ledes därför in på att förorda en mer betydande skattesänkning
än den i direktiven förutsatta. Som detta troligen ej kan ske utan
att i för hög grad tära på budgetöverskottet måste lämpliga motåtgärder
vidtagas, så att skattesänkningen ej ökar det inflationshot, som trots allt
ännu föreligger. En samordning mellan en betydande sänkning av de direkta
skatterna, vilka torde vara de som i främsta rummet skapar det skadliga
skattetänkandet och den försämrade skattemoralen, samt en höjning i
lämplig form av indirekta skatter, som i detta sammanhang torde vara mer
neutrala, ligger därvid närmast till hands. Genom en lämplig avvägning
och samordning mellan å ena sidan ortsavdrag och skatteskalor vid den
direkta beskattningen och å andra sidan de indirekta skatterna bör det vara
möjligt att nå en lämplig fördelning av det samlade direkta och indirekta
skattetrycket på olika inkomstskikt och totalt sett erhålla den skattelättnad,
som särskilt för de lägre inkomsttagarna åsyftas i de sakkunnigas
direktiv. Styrelsen har icke velat underlåta att betona angelägenheten av
att på bästa sätt söka samordna olika åtgärder på skattepolitikens område
för att åstadkomma en från olika synpunkter tillfredsställande lösning ur
såväl den enskildes som samhällets synvinkel. Om möjligt borde de olika
åtgärderna genomföras samtidigt, så att nettoresultatet av de vidtagna åtgärderna
kunde klart redovisas.
Svenska sparbanksföreningen anför.
Föreningen måste givetvis med tillfredsställelse hälsa att vissa förberedelser
omsider vidtagas för åvägabringande av en lindring av skattetrycket.
Om behovet av en sådan kunna meningarna icke vara delade, och det statsfinansiella
läget medger uppenbarligen åtgärder i detta syfte.
Flera länsstyrelser framhåller likaledes behovet av en snar allmän skattesänkning.
Sålunda anför länsstyrelsen i Västernorrlands län.
En allmän sänkning av de direkta skatterna är ur många synpunkter synnerligen
behövlig. Krav härpå framföres från alla håll. För samtliga skattskyldiga
böra skatterna sänkas men särskilt är behovet av en skattesänkning
stort för skattskyldiga med låga inkomster.
Efter att ha konstaterat att utredning igångsatts rörande de kommunala
ortsavdragen fortsätter länsstyrelsen.
I avvaktan på att lättnader i fråga om kommunalskatten komma till stånd
är det angeläget att möjligheterna till sänkning av statsskatten utnyttjas och
länsstyrelsen får därför livligt tillstyrka att det nu framlagda betänkandet
följes av beslut av statsmakterna.
Andra länsstyrelser, som särskilt understryker behovet av en skattesänkning,
är länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Örebro och Värmlands
län.
Ingen torde vilja eller kunna bestrida, säger länsstyrelsen i Örebro län,
att en skattesänkning för de mindre inkomsttagarna är nödvändig. Läns
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
styrelsen i Stockholms lån betonar, att sänkningen bör komina till stånd
genom beslut redan innevarande år.
Den lättnad i statsbeskattningen, som bland annat i den till årets statsverksproposition
fogade finansplanen ställts i utsikt, torde, uttalar länsstyrelsen
i Värmlands län, av många anledningar nu få anses i hög grad
önskvärd, för att inte säga nödvändig.
Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar inledningsvis, att en skattesänkning
i nuvarande läge kan sägas inte vara väl förenlig med de åtgärder av
olika slag, som vidtagits i syfte att motverka inflation och att marknaden
ej kan vara okänslig för det tryck som ett frigivande av ett kapital på 300 å
400 milj. kronor för konsumtionsändamål måste utöva, särskilt i förening
med samtidigt inträffande lönehöjningar. Länsstyrelsen fortsätter.
Å andra sidan och frånsett denna principiella inställning vill länsstyrelsen
dock understryka att en skattesänkning, även om den för den enskilde
skattedragaren är relativt obetydlig och för många knappast märkbar,
måste få en gynnsam psykologisk effekt. Länsstyrelsen vill sålunda gärna
tro att åtgärder av detta slag på längre sikt skall kunna motverka en fortskridande
uppluckring av skattemoralen och även medföra gynnsamma
återverkningar på arbetsmarknaden.
Ett par remissinstanser håller emellertid före, att åtgärder till
förmån för barnfamiljerna bör ges företräde framför en allmän
skattesänkning.
Landsorganisationen uttalar sålunda, att en generell skattesänkning i
närvarande stund inte framstår som en angelägen uppgift vare sig man anlägger
samhällsekonomiska synpunkter eller låter vägleda sig av rättviseskäl.
Landsorganisationen hänvisar till en början till ett uttalande till årets
statsverksproposition, varav framgår att konjunkturpolitiska skäl närmast
talar mot en skattesänkning i nuvarande läge. Det enda rimliga motivet för
skattesänkning är de orättvisor som uppkommit genom penningvärdeförsämringen
och som särskilt för de lägre inkomsttagarna medfört en reell
skatteskärpning. Enligt landsorganisationens mening utgöres emellertid den
största snedvridningen i vårt beskattningssystem inte av denna skärpta
skattebelastning för de mindre inkomsttagarna, bland vilka återfinnes ett
betydande antal skattskyldiga som inte är familjeförsörjare, utan därav att
barnfamiljerna under de gångna åren inte kunnat hävda sina ekonomiska
krav. Levnadskostnadernas stegring har drabbat barnfamiljerna mest, samtidigt
som barnbidragen förlorat en stor del av sitt realvärde. Återställandet
av detta värde utgör enligt landsorganisationen en synnerligen angelägen
uppgift som bör gå före en allmän skattesänkning. Beskattningen och
barnbidragen bör sos soin delar av ett och samma skattesystem, där bärkraften
bör vara avgörande för skattebelastningen. I första hand bör man
söka eliminera penningvärdeförsämringens levnadskostnadsstegrande och
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
skatteskärpande effekt för de grupper som har den största försörjningsbördan.
Vidare måste den föreslagna skattesänkningen i hög grad få karaktären
av ett provisorium på grund av det samband som råder mellan skatteskalor
och ortsavdrag, såväl statliga som kommunala, vilka sistnämnda för
närvarande är föremål för översyn. Jämväl det arbetsresultat som inom
kort kan väntas från kommittén för indirekta skatter kan föranleda nya
avvägningar av skatteskalor och ortsavdrag. Sist angivna omständigheter
utgör ytterligare ett skäl för att låta en allmän skattesänkning anstå och
använda tillgängliga medel till lättnader för barnfamiljerna. Om man finner
det möjligt genomföra skattesänkning endast efter det lägsta alternativet
blir verkningarna så begränsade att landsorganisationen anser starka skäl
föreligga för att disponera sålunda tillgängligt belopp helt och hållet för
barnfamiljerna. Är det totala utrymmet för skattelättnader större, förordar
landsorganisationen att skattesänkningen kombineras med en höjning av allmänna
barnbidragen. Höjning från 290 till 350 kronor skulle kräva ett
belopp som nära sammanfaller med skillnaden i kostnaderna för revisionens
båda dyrare alternativ.
Liknande synpunkter anlägges av länsstyrelsen i Kronobergs län, som
anför.
1954 års familjeutredning bär i sitt nyligen utgivna betänkande om samhället
och barnfamiljerna förklarat sig icke kunna framlägga konkreta förslag
till ändring av familj ebeskattningen, då detta icke inginge i direktiven
för utredningen. Familjeutredningen har emellertid framhållit, att vid de
förändringar av skattesystemet, som kunde komma att aktualiseras i framtiden,
syntes frågan om skattedifferentiering efter försörjningsbörda böra
ägnas en helt annan uppmärksamhet än hittills varit fallet i den skattepolitiska
diskussionen. Utredningen har också i flera uttalanden framhållit vikten
av att barnfamiljernas skattetryck lättades och att en rättvis fördelning
av barnkostnaderna icke kunde ernås enbart genom kontanta bidrag utan
härför erfordrades även skattedifferentiering med hänsyn till försörjningsbördan.
I fråga om den progressiva beskattningen framhåller utredningen,
att principen om lika skatt vid lika ekonomiskt läge förutsätter, att inkomsten
per konsumtionsenhet och icke hushållets samlade inkomst används som
mått på hushållens ekonomiska bärkraft.
De nu framlagda alternativa förslagen iill skatteskalor avse samtliga att
bereda alla skattskyldiga lättnad i beskattningen, procentuellt högst för de
lägsta inkomsttagarna och sedan efter fallande procent efter inkomstens storlek.
Förslagen innebära sålunda, liksom skattesänkningen för innevarande
år, en viss skärpning av den progressiva beskattningen. Därtill kommer att
de föreslagna skalorna föreslås skola tillämpas vid en uttagningsprocent av
100. Höjes uttagningsprocenten får detta givetvis till följd ytterligare skärpning
av skattens progressivitet.
De höjda levnadskostnaderna och penningvärdets fall ha obestridligen
främst drabbat barnfamiljerna. Länsstyrelsen kan därför icke tillstyrka, att
deras ställning i beskattningsavseende i förhållande till andra skattskyldiga
ytterligare försämras genom de föreslagna skatteskalorna utan vill i stället
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 ur 1956
förbättra barnfamiljernas ställning och hemställer därför, att ytterligare utredning
verkställes i syfte att upprätta konkreta förslag härom.
Förslagen borde, framhåller länsstyrelsen, avse provisoriska skalor med
mildrad progression för barnfamiljerna samt höjning av barnbidragen.
Å andra sidan finner länsstyreben i Blekinge län, som framställer vissa
principiella erinringar mot revisionens förslag, att särskilda skattelättnader,
bl. a. vid barnförsörjning, förutsätter en alltför genomgripande reform
för att kunna i detta sammanhang beaktas och därför ej bör föranleda uppskov
med genomförande av de lättnader som nu kan vinnas genom de av
revisionen föreslagna skattesänkningarna.
Familjeutredningens uttalanden åberopas jämväl av flera andra remissinstanser,
bl. a. Tjänstemännens centralorganisation, som betonar sambandet
mellan den nu aktuella skattesänkningen och åtgärder till förmån
för barnfamiljerna. Organisationen uttalar, att en skattesänkning i vart fall
delvis bör få formen av lättnader i beskattningen för barnfamiljerna och
hemställer, att förslaget omarbetas i sådant syfte. Lättnaderna borde utgöras
av barnavdrag från inkomsten eller från den uträknade skatten, alternativt
kunde höjning av barnbidragen övervägas.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anför liknande synpunkter och Kooperativa
förbundet uttalar, att en förbättring av barnfamiljernas ställning är
mer angelägen än den föreslagna allmänna skattesänkningen.
Länsstyrelsen i Örebro län berör även frågan om barnfamiljernas ställning
och yttrar.
Frågan om de nya skatteskalorna är emellertid icke enbart en teknisk
fråga. Den måste bedömas ur flera synpunkter, icke minst politiska. Man
har att göra klart för sig icke endast att skattesänkningen är önskvärd,
utan även vilken inverkan den kan få på det fortsatta reformarbetet, på
statsfinanserna, på strävandena att motverka inflationen o. s. v. Länsstyrelsen
saknar anledning att ge sig in på de politiska bedömningarna men
vill eftertryckligt framhålla nödvändigheten av att barnfamiljerna få ett
bättre stöd. I annat sammanhang har länsstyrelsen starkt framhållit behovet
av förbättringar för familjer och ensamstående mödrar med barn. Länsstyrelsen
kan icke underlåta att vid detta tillfälle framhålla, att utrymme
under alla omständigheter bör lämnas för en generell höjning av barnbidragen.
Den frågan bör tas i beräkningen vid genomförandet av en skattesänkning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller önskvärdheten av att frågan
om skatteskalornas utformning samordnats med de aktuella reformerna om
ortsavdrag, förvärvsavdrag för gift kvinna, barnbidrag och indirekt beskattning
och att bedömningen fått avse frågekomplexet i dess helhet. Länsstyrelsen
hemställer, att vid ställningstagandet till de nya skatteskalorna särskilt
måtte beaktas frågan om avvägningen av förvärvsavdraget för gift
kvinna.
Även länsstyrelsen i Södermanlands län ger uttryck för den uppfattningen
att en samordning bort ske. Genom en samtidig ändring av skatteskalorna
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
och höjning av de kommunala ortsavdragen skulle en lämpligt avvägd skattesänkning
kunnat åstadkommas, uttalar länsstyrelsen, varjämte större möjlighet
förefunnits att överblicka de statsfinansiella verkningarna.
Sedan numera en särskild utredning igångsatts för omprövning av de kommunala
ortsavdragen, torde, säger länsstyrelsen i Uppsala län, så mycket
större anledning finnas att låta en reglering av de lägsta inkomsttagarnas
skatteförhållanden ske i samband med en omprövning av såväl de kommunala
som de statliga ortsavdragen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att den kommunala ortsavdragsreformen
bort gå före en nedsättning av statsskatten eller i vart fall
genomföras samtidigt.
Beträffande skattelättnadens omfattning beklagar åtskilliga
remissinstanser att genom kostnadsramens i direktiven givna begränsning
skatteminskningarna blir relativt obetydliga och poängterar behovet av
mera markerade skattesänkningar. Näringslivets skattedelegation förordar
att de nuvarande skatteskalorna tillsvidare bibehålies, men att uttagningsprocenten
nedsättes i den betydande utsträckning, som enligt delegationens
uppfattning i nuvarande budgetläge uppenbarligen är möjlig. På längre sikt
yrkar delegationen på nya skatteskalor med en högsta sammanlagd marginalskattesats
för inkomstskatterna av 50 procent samt en genomgripande
omläggning av nuvarande förmögenhetsbeskattning.
Efter en återblick på de skärpningar som statsskatten för fysiska personer
undergått under de senaste 25 åren anför Sveriges grossistförbund.
Om man mot denna i korthet skisserade bakgrund och i medvetande om
att den svenska statsbudgeten för närvarande rör sig med miljardöverskott
betraktar det nu föreliggande förslaget till skattesänkning, ger det ett beklämmande
intryck av otillräcklighet. Detta beror i sin tur på givna direktiv, som
bundit skatterevisionen vid en skattesänkning på mellan 8—12 % av det
totala skatteuttaget, innebärande ett skattebortfall med i runda tal mellan
250 och 400 milj. kr., uppskattat på basis av ett beräknat skatteunderlag 1957.
Att förslagets tyngdpunkt — också i överensstämmelse med givna direktiv —
lagts på de mindre inkomsttagarna är under dessa förhållanden i och för sig
förståeligt. Från de utgångspunkter som förbundet har att förfäkta, vittnar
det emellertid om en skrämmande brist på förståelse för företagsamhetens
betingelser och betydelse för den allmänna levnadsstandarden att finansministern,
när han efter 25 års oavbrutna mycket kraftiga skattestegringar
ger direktiv för utredning om en begynnande skattesänkning, klavbinder denna
utredning så att praktiskt taget ingen del av den föreslagna skattesänkningen
blir över för att stimulera den enskilda företagsamheten. Detta trots
ovedersägliga bevis om att det nuvarande höga skattetrycket och framför allt
de nuvarande rigorösa marginalskattesatserna kraftigt hämmar nybildningen
av riskvilligt kapital och likaledes kraftigt hämmar viljan till nya produktiva
ansträngningar.
Förbundet hemställer om en ny skyndsam utredning, som tar hänsyn till
det samlade skattetrycket och som särskilt beaktar den enskilda företagsam
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1956 15
heten. I avvaktan härå förordas en omedelbar skattesänkning genom nedsättning
av uttagningsprocenten.
Kammarrätten gör gällande, att revisionen i alltför ringa mån beaktat att
skattelättnaden enligt direktiven skulle vara allmän och förordar en mera
markerad lättnad för de högre inkomsttagarna. En ytterligare nedsättning
av skatten med 1 procent för årsinkomster över 40 000 kronor, som skulle
medföra ett ytterligare skattebortfall på allenast omkring 6 milj. kronor,
ifrågasättes.
Sveriges köpmannaförbund hävdar, att ökningen i skattebelastningen genom
penningvärdeförsämringen är större än som framgår av de i betänkandet
redovisade siffrorna. Förbundet betonar i det sammanhanget den inverkan,
som de sociala förmånerna till vissa lägre inkomsttagare utövar.
I fråga om skattesänkningens tyngdpunkt understrykes i
åtskilliga yttranden revisionens uttalanden, att effekten av skattesänkningen
i första hand bör komma de lägre inkomsttagarna till godo.
Vissa remissinstanser har emellertid ansett att denna synpunkt givits större
utrymme än som kan anses sakligt berättigat —- i vart fall så länge man
inte har de lägre inkomsttagarnas struktur och verkliga skattekraft bättre
kartlagd än för närvarande är fallet.
Kooperativa förbundet betonar sålunda starkt behovet av en närmare analys
av de lägsta inkomsttagarna. Förbundet anför härom.
I olika sammanhang har hänvisats till inkomststatistiken, som visar det
stora antalet lägre inkomsttagare. För de inkomsttagare, som tillhör mellanåldrarna
och verkligen har de här berörda låga inkomsterna, föreligger givetvis
ett behov av skattelättnad. Man kan emellertid icke frigöra sig från
misstanken att inkomststatistiken i icke obetydlig omfattning påverkats av
inkomsttagare med mer skenbart än reellt låga inkomster. Om det vidare
visar sig att de lägsta inkomsttagarna huvudsakligen tillhör åldrarna under
25 år, för vilka behovet av skattelättnad torde vara mindre än för inkomsttagare
med försörjningsbörda i mellanlägena, eller de äldsta kategorierna
som i regel torde befrias från skatt, kan det vara påkallat, att låta inkomstklasserna
närmast över de lägsta få en större del av skattelättnaden. En
förhållandevis stor skattelättnad hos de lägsta inkomsttagarna framtvingar
såsom de sakkunniga påvisat en brantare progressionskurva för de närmast
ovanför liggande inkomstgrupperna. Ur den synpunkten att det måste vara
önskvärt att locka inkomsttagare i mellanlägena, vilka inrymmer huvudparten
av de skattskyldiga, till ökade produktiva insatser är detta otillfredsställande.
En vidgning av det skikt i skatteskalans botten, för vilket
skatteuttaget är proportionellt mot inkomsten borde därför eftersträvas,
även om detta måste ske på bekostnad av eu något högre begynnelseprocent.
Genom en höjning av ortsavdragen bör det vara möjligt att för de
lägsta inkomsttagarna helt neutralisera verkningarna av den förhöjda
skatteprocenten i skatteskalans botten.
Landsorganisationen uppehåller sig också vid spörsmålet om en dylik undersökning
och uttalar, att de lägsta inkomstskikten inte bör komma i åtnju
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1956
lande av oproportionerligt höga skattelättnader utan en ingående analys av
dessa gruppers skattekraft. Landsorganisationen förordar att frågan snarast
göres till föremål för utredning genom särskilda experter.
Näringslivets skattedelegation framhåller, att de redovisade statistiska
uppgifterna, enligt vilka ett stort antal skattskyldiga hade låga inkomster
beskattningsåret 1954 — ett år med goda löner och full sysselsättning — föga
överensstämmer med delegerades erfarenhet av lönesättningen inom näringslivet.
Uppgifterna kan inte antas lämna en rättvisande bild av dessa gruppers
levnadsvillkor och får därför inte tillmätas för stor vikt.
Svenska sparbanksföreningen hävdar, att skärpningen i skattetrycket för
de minsta inkomsttagarna i absoluta tal ej är betydande samt att dessa skattskyldiga
ofta är unga och ogifta personer med tämligen god skattekraft. En
av föreningen förebragt utredning rörande de minskningar som skett under
åren 1947—55 av den efter avdrag för skatt behållna realinkomsten är enligt
sparbanksföreningens mening en riktigare mätare av ökningen i skattetrycket
än de i betänkandet redovisade realskatteberäkningarna. Utredningen
visar, att även inkomstgrupperna närmast över de lägsta fått en relativt
stark ökning av skattebelastningen.
Departementschefen
I finansplanen till årets statsverksproposition anförde jag, att de växande
skatteinkomsterna och det till följd härav förbättrade statsfinansiella läget
inte utan vidare kunde tagas till intäkt för krav på en skattesänkning. Snarare
riskerades i ett läge som det nuvarande att en skattesänkning accentuerade
en bristande balans i samhällsekonomin. Trots detta ansåg jag, att
proposition borde föreläggas årets riksdag med förslag till en allmän skattesänkning
med tyngdpunkten på de mindre inkomsttagarna. Jag fann det
nämligen motiverat att nu rätta till de orättvisor i beskattningen, som
uppkommit till följd av skatteskalornas konstruktion. Härvid har självfallet
förändringarna i penningvärdet spelat en stor roll. Dessa orättvisor har
huvudsakligen drabbat personer med relativt låga inkomster, men för att
få rimliga proportioner i fråga om skattebelastningen är det önskvärt, att
också högre liggande inkomster blir delaktiga i skattesänkningen. Av denna
anledning kunde den planerade skattesänkningen i vissa hänseenden jämställas
med sådana socialförsäkringsreformer, som kommer alla till del
men som främst syftar till att bereda lättnader för dem som har begränsade
inkomster. I det sammanhanget uttalade jag, att en avvägning måste företagas
mellan önskemålet om en skattereform och intresset av andra reformer.
Avvägningen hade denna gång utfallit på så sätt att utrymme kunnat
beredas för en måttlig skattesänkning inom ramen för vad som är försvarbart
med hänsyn till det samhällsekonomiska och kreditpolitiska läget.
Flertalet av de instanser, som haft att avgiva yttrande över statsskatterevisionens
betänkande, har understrukit önskvärdheten av en lindring i det
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 dr 1956
direkta skattetrycket för fysiska personer. Härigenom skulle, har det särskilt
framhållits, gynnsamma verkningar uppnås i fråga om sparandet,
arbetsviljan och företagsamheten.
I ett antal remissyttranden har krav framförts på större skattelättnader
än som föreslagits av statsskatterevisionen med utgångspunkt från de givna
direktiven. Härvid har anförts, att förslaget till riksstat för 1956/57 innefattade
ett betydande budgetöverskott, som till större del än som förutsatts
borde kunna användas till skattesänkning. Såsom jag framhöll i finansplanen
är utrymmet för en skattesänkning emellertid begränsat, såväl
samhällsekonomiskt som statsfinansiellt. Redan en skattereduktion av den
planerade omfattningen, motsvarande revisionens mellanalternativ, bedömdes
komma att innebära vissa risker för en mindre önskvärd påfrestning på
den uppnådda samhällsekonomiska balansen. Denna uppfattning kan inte
sägas ha fått mindre underlag genom de senaste månadernas utveckling
inom och utom landet. Under förutsättning av en fortsatt restriktiv allmän
finans- och kreditpolitik bör det dock, jämsides med den standardförbättring
för folkpensionärerna, varom förslag kommer att föreläggas årets riksdag,
vara möjligt att genomföra en måttlig skattesänkning. Att i det samhällsekonomiska
läge som nu råder och som kan förutses för den närmaste
framtiden gå utöver denna begränsade ram är däremot inte försvarligt.
Vad det statsfinansiella utrymmet beträffar vill jag erinra om att man
enligt en av riksräkenskapsverket utarbetad, i finansplanen redovisad långtidsprognos,
byggd på antagandet om en balanserad ekonomisk utveckling
med bibehållen full sysselsättning, skulle ha att räkna med en stagnation
i utvecklingen av statsinkomsterna under budgetåret 1957/58. Detta beror
bl. a. på att skattesänkningen då verkar i sin fulla kraft. Den faktiska inkomstutvecklingen
kan givetvis komma att avvika från dessa antaganden
1 den mån de samhällsekonomiska förutsättningar, som prognosen bygger
på, rubbas. Jag vill emellertid i detta sammanhang ännu en gång upprepa
vad jag anfört i finansplanen, nämligen att sådana stegringar av statsinkomsterna,
som är en följd av att de nominella lönerna och företagsinkomsterna
stiger utöver vad som är förenligt med samhällsekonomisk
balans och ett stabilt penningvärde, ingalunda bör betraktas som ett tecken
på utrymme för nya utgifter eller skattereduktioner.
Det väsentliga är, att skattesänkningen icke blir av en sådan storlek, att
den kommer att accentuera en bristande balans i samhällsekonomin och
därigenom försämra förutsättningarna för en fortsatt konstruktiv reformpolitik.
En avvägning måste följaktligen ske beträffande den ordningsföljd
och den omfattning vari olika, i och för sig önskvärda och angelägna reformer
skall genomföras.
Flera remissinstanser förordar lättnader för barnfamiljerna och i ett par
remissvar yrkas, att en sådan reform ges prioritet framför eu allmän skattesänkning.
Man har därvid bland annat hävdat, att den av statsskattcrevi
2
— lii han g till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 88
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1956
sionen redovisade undersökningen beträffande de lägre inkomsttagarna inte
utan en närmare analys av vederbörandes skattekraft kan anses motivera
en skattesänkning med tyngdpunkten förlagd till dessa kategorier skattebetalare.
Gentemot denna uppfattning bör dock framhållas, att den huvudsakliga
avsikten med det nu föreliggande förslaget till skattesänkning inte
varit att nå en på skattekraften i det aktuella läget grundad omfördelning
av den direkta statsskatten på olika inkomsttagargrupper. Syftet är i stället
främst att i görligaste mån tillrättalägga de snedvridningar, som uppkommit
huvudsakligen till följd av försämringen i penningvärdet. Att de lägre
inkomsttagarna drabbats hårdast av denna utveckling, framgår klart av de
undersökningar, som redovisats av statsskatterevisionen. Då det gäller att
välja mellan en skattesänkning och andra tänkbara reformer bör också
beaktas, att en nedsättning av statsskatten sedan länge ställts i utsikt.
Såsom redan inledningsvis nämnts har jag för egen del ansett övervägande
skäl tala för att det utrymme, som nu står till buds, utnyttjas
för en skattesänkning med tyngdpunkten förlagd till de lägre inkomsttagarna.
Jag kommer sålunda i det följande att framlägga förslag för genomförande
av en sådan skattesänkning.
Jag vill i detta sammanhang tillägga följande.
Vad beträffar den fortsatta reformpolitiken synes det inte osannolikt
att redan under budgetåret 1957/58 utrymme kan beredas för ytterligare
reformer. Det är då två kostnadskrävande frågor som träder i förgrunden,
nämligen ökad hjälp till barnfamiljerna och en kommunal ortsavdragsreform.
Båda dessa åtgärder måste betraktas som utomordentligt angelägna.
Då en kommunal ortsavdragsreform av mer betydande omfattning
kan genomföras endast med bidrag av statsmedel, kan den frågan självfallet
ställas för vilket ändamål framdeles tillgängliga medel i första hand
bör användas. Utan att för egen del nu ta någon slutlig ställning härtill vill
jag dock antyda möjligheten att parallellt söka tillgodose båda dessa önskemål.
Möjligt är dock att man därvid av både samhällsekonomiska och statsfinansiella
skäl måste gå fram etappvis såväl i fråga om barnbidragens förbättring
som i fråga om de kommunala ortsavdragens anpassning till de
statliga.
3. Metod för skattesänkningen
Revisionen
Den statliga inkomstskatten är konstruerad som en rörlig skatt, vilket
innebär att man årligen bestämmer hur stor procent av skattens grundbelopp
som skall uttagas. På grund härav kunde, framhåller revisionen, en
nedsättning av uttagningsprocenten synas utgöra en enkel
metod för en skattesänkning. Att skatten för närvarande uttages efter 110
procent av grundbeloppet och att de statsfinansiella förhållandena ansetts
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 ur 1956
lämna utrymme för ett skattebortfall av den ungefärliga omfattning som
en minskning av uttagningsprocenten från 110 till 100 skulle innebära, är
omständigheter som kan synas tala för en dylik lösning.
Statsskatterevisionen är emellertid av den uppfattningen att en nedsättning
av uttagningsprocenten inte skulle medföra en lämplig avvägning av
skattebördan. Den tekniska utredningens promemoria har närmare belyst
förändringarna i den reella skattebelastningen 1947—1955. Dessa förändringar
har, framhåller revisionen, inte skett likformigt inom de olika inkomstskikten
utan har i särskilt hög grad medfört skärpt skattetryck för
de lägre inkomsttagarna. Härtill kommer, att ensamstående skattskyldiga i
vissa lägre inkomstlägen drabbades av skatteökningar vid de år 1952 genomförda
ändringarna såvitt gäller den statliga inkomstskatten. Om skattesänkningen
sker enbart genom en reducering av uttagningsprocenten, kommer
dessa ojämnheter i skattebelastningen mellan olika grupper av inkomsttagare
att kvarstå. Vidare har revisionen enligt sina direktiv att föreslå en
skattesänkning, som särskilt gynnar de smärre inkomsttagarna. Detta syfte
uppnås inte genom en sänkning av uttagningsprocenten. Revisionen säger
sig därför inte kunna förorda en sådan metod.
Revisionen har i detta sammanhang framhållit, att det nu gällande systemet
för skattens rörlighet inte alltid är ägnat att leda till ändamålsenliga
förändringar av skatteuttaget. I tider med stora förskjutningar i penningvärde
och inkomstnivå bör det enligt revisionens uppfattning bli beroende
av särskild prövning i det aktuella fallet, huruvida ett ändrat skatteuttag
skall åstadkommas genom likformiga procentuella förändringar av uttaget
i alla inkomstlägen eller genom en ny avvägning av skattebördan mellan
olika kategorier inkomsttagare.
I särskilt yttrande har ledamoten Östman för sin del uttalat, att skattesänkningen
i första hand bort gå ut på en nedsättning av uttagningsprocenten
för nu gällande skatteskalor från 110 till 100. I den mån man
därutöver funnit anledning till och utrymme för en ytterligare skattelättnad
föreligga för de lägsta inkomsttagarna, borde åtgärder härför ha fått
komplettera sänkningen av uttagningsprocenten.
Ledamoten Söderquist har anslutit sig till revisionens förslag men har i
särskilt yttrande förklarat sig anse att, därest det skulle vara möjligt att
uppnå större utrymme för skattesänkning än de i direktiven angivna siffrorna,
en lägre uttagningsprocent än 100 bör komma till användning vid
övergången till de nya skalorna.
I fråga om övriga metoder för en skattesänkning inom ramen för gällande
skattesystem anser revisionen endast två förtjäna närmare övervägande,
nämligen en jämkning av gällande skatteskalor och en höjning av
de statliga orlsavdragen, vilka metoder kan tillämpas antingen var för sig
eller i kombination med varandra.
Revisionen, som enligt sina direktiv i första hand skulle undersöka möjligheterna
att genomföra en skattesänkning e n b a r t med s k a t t c s k a
-
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1956
lornas hjälp, betonar att dessa möjligheter är synnerligen begränsade,
beroende på skatteskalornas konstruktion med tämligen breda bottenskikt
inom vilka skatt uttages efter enhetlig procentsats. En uppdelning av bottenskiktet
i flera smärre skikt skulle ha underlättat lösandet av revisionens
uppgift att framlägga tre på skilda skattebortfall grundade alternativa förslag.
Revisionen finner emellertid nuvarande system för skatteskalornas
uppbyggnad böra i detta avseende bibehållas och några möjligheter att inom
det enhetliga skiktet med anlitande av skalorna åstadkomma avvägningar
finns då inte. Härtill kommer att varje nedsättning av uttaget inom enhetliga
skiktet medför ett stort skattebortfall som konsumerar en avsevärd del
av den i direktiven angivna totala skatteminskningen. En nedsättning från
nu tillämpade 13,2 till exempelvis 11 procent orsakar sålunda ett skattebortfall
på 285 miljoner kronor. För att åstadkomma önskvärd skattelindring
för de mindre inkomsttagarna måste, framhåller revisionen, en förhållandevis
stor reducering ske av skattesatsen i enhetliga skikten, medan,
om man i stället kunde tillgripa ortsa v dragshöjning, även en måttlig
höjning skulle ge avsevärd skatteminskning i de lägre skikten. Enligt
direktiven skulle skattesänkningens tyngdpunkt vara förlagd till de smärre
inkomsttagarna. En mera påtaglig skattesänkning i de lägsta inkomstskikten
kan, uttalar revisionen, åstadkommas endast genom ortsavdragshöjningar
och det har därför fallit sig naturligt för revisionen att överväga ortsavdragsändringar.
Revisionen har emellertid ansett de skäl som talar för att nu lämna ortsavdragen
orubbade i hög grad förtjäna beaktande. Huvudskälet har varit,
att man genom en höjning av de statliga ortsavdragens belopp skulle ytterligare
förstora skillnaden mellan de kommunala och de statliga ortsavdragen,
en skillnad som man i stället borde sträva efter att utjämna.
Skillnaden mellan de statliga och de kommunala ortsavdragsbeloppen är,
såsom framgår av följande tablå, betydande.
Ortsgrupp
Statliga ortsavdrag
Kommunala ortsavdrag
Gift
Ogift med barn
Ensamstående
Gift
Ensamstående
(även ogift med
barn)
II
3 520
2 640
1 760
1 760
1 230
III
3 680
2 760
1 840
1 840
1 290
IV
3 840
2 880
1 920
1 920
1 340
V
4 000
3 000
2 000
2 000
1 400
Revisionen påvisar, att kommunalskatten utgör huvuddelen av den totala
skatten för de mindre inkomsttagarna (jfr tab. 8 å sid. 60 i betänkandet)
och beräknar antalet skattskyldiga som erlägger direkt skatt enbart i form
av kommunalskatt till 200 000. För dessa skattskyldiga kan sålunda skattelindring
åstadkommas endast genom en kommunalskattereform.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1956
Revisionen uttalar i detta sammanhang bl. a. följande.
Att åstadkomma mera avsevärda skattelättnader för inkomsttagarna i de
lägre skikten utgör enligt revisionens uppfattning en angelägen reform,
vars genomförande inte bör uppskjutas. För att uppnå detta syfte synes en
höjning av ortsavdragen — de statliga eller de kommunala — ofrånkomlig.
Därest man inför en nära förestående reformering av de kommunala ortsavdragen
finner det angeläget att lämna de statliga ortsavdragen orubbade,
torde i avvaktan på nämnda reform den statliga inkomstskatten böra sänkas
utan att de statliga ortsavdragen ändras.
Revisionen framhåller att en kommunalskattereform från statsmakternas
sida förebådats genom uttalanden i skilda sammanhang, bl. a. i direktiven
för revisionen.
Revisionen har därför stannat för att föreslå en skattesänkning, grundad
enbart på jämkningar i gällande skatteskalor, men har utöver förslaget lämnat
en redogörelse för hur en skattesänkning genom justering av skatteskalorna
i kombination med ortsavdragshöjningar skulle kunna genomföras
(betänkandet sid. 77—80).
Remissyttrandena
Bibehållande tills vidare av nu gällande skatteskalor och i stället nedsättning
av uttagningsprocenten förordas av bl. a. överståthållarämbetet,
Näringslivets skattedelegation, Kooperativa förbundet,
Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund.
Av dessa remissinstanser förordar en del — såsom framgår av
den följande framställningen — jämväl höjning av ortsavdragen, antingen
i kombination med nedsatt uttag eller såsom ett led i en skattereform på
längre sikt.
Som skäl för nedsättning av uttagningsprocenten åberopas i allmänhet,
att eftersom den statliga inkomstskatten konstruerats som en rörlig skatt
en sådan nedsättning måste anses vara den normala metoden för en skattesänkning.
Jämväl rättvisesynpunkter har ansetts tala härför, enär metoden
kommit till användning vid ökning av uttaget.
övcrståthållaråmbetet anför härutinnan bl. a.
De nuvarande, från och med år 1953 gällande skatteskalorna, hava utarbetats
med utgångspunkt från ett skatteuttag av 100 %. Dessa skalor
torde allmänt anses väl avvägda. Av statsfinansiella skäl har emellertid
ett uttag med 110 % varit nödvändigt samtliga år efter skalornas fastställande.
Någon ändring av skalorna har icke ifrågasatts med anledning
av det högre uttaget utan samma skalor hava ansetts tillräckligt elastiska
för relativt små ändringar i skatteuttaget. Enligt överståthållarämbetets
mening böra skatteskalorna icke göras beroende av en relativt obetydlig
differens i finansieringsbehovet från år till år. De böra i stället fastställas
på så lång sikt som möjligt och icke ändras förrän del framstår såsom
klart, alt de icke äro rätt avvägda.-----
En skattesänkning bör i stället enligt ämbetets mening taga sig uttryck
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1956
i en nedsättning av uttagningsprocenten. Det synes jämväl följdriktigt att,
då ett uttag efter 110 % framtvingats av det statsfinansiella läget, en nedgång
av uttagsbehovet bör medföra en sänkning av uttagsprocenten till
den vid skalornas fastställande förutsatta nivån.
Sveriges köpmannaförbund framhåller att när de nu gällande skatteskalorna
fastställdes, detta skedde under förutsättning av ett normalt uttag av
100 procent av grundbeloppet. Det principiellt riktiga förfarandet vid en
skattesänkning borde därför vara, att man nu sänkte uttaget från 110 till
100 procent. Häremot har invänts att en dylik lättnad främst skulle komma
medelstora och större inkomsttagare till godo. Man får då emellertid komma
ihåg, att dessa grupper på motsvarande sätt drabbades av höjningen från
100 till 110 procent. Hela tanken med ett grundbeloppssystem innebär att
100 procent uttag skall vara det normala. Varje höjning därutöver är en
signal, att fara är på färde och att krafttag måste till för att skatten skall
kunna sänkas. I varje fall är det, menar köpmannaförbundet, ett blygsamt
rättvisekrav, att den skärpning av beskattningen, som har sin grund i penningvärdeförsämringen,
undanröjes. Först sedan sådana av riksdagen icke
beslutade eller avsedda höjningar eliminerats, är det rimligt, att riksdagen
får taga ställning till och ansvar inför väljarna för den omfördelning av
skattebördan, som anses böra komma till stånd.
Några länsstyrelser uttalar, att de anser metoden med nedsättning av uttagningsprocenten
vara den principiellt riktiga, även om de slutligt förordar
andra vägar för skattesänkningen.
Svensk industriförening gör följande principiella uttalande rörande metoden
för en skattesänkning.
Föreningen vill i detta sammanhang särskilt trycka på att den anser att
principen om en rörlig uttagningsprocent, som kan varieras alltefter det
statsfinansiella läget växlar, numera vara sakrosant och att ett våldförande
av denna princip icke i någon form kan godkännas. Direktivens utformning
och skatterevisionens tillämpande av dessa synes innebära ett dylikt våldförande
av nyssnämnda princip, vilket föreningen sålunda vill taga avstånd
från.
Föreningen yrkar för sin del på en utredning i syfte att åstadkomma en
minskning av den nuvarande för starka progressiviteten i skatteskalorna.
I avvaktan på sådan utredning vill föreningen förorda att skattesänkningen
genomföres enligt de tekniskt sakkunnigas alt. 3 a.
Metoden avstyrkes uttryckligen av socialstyrelsen och av länsstyrelserna
i Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län.
Socialstyrelsen uttalar.
Socialstyrelsen är ense med revisionen om att frågan om skattelättnad
för fysiska personer icke kan lösas enbart genom sänkning av uttagningsprocenten.
Om så sker komma nämligen, såsom revisionen påpekat, de på
grund av penningvärdesförsämringen uppkomna ojämnheterna i skattebelastningen
mellan olika grupper att kvarstå, och dessa förändringar i
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
skattebelastningen ha i främsta rummet medfört ett skärpt skattetryck
just för de lägre inkomsttagarna.
Möjligheten att åstadkomma skattesänkning genom höjning av de
statliga ortsavdragen har vunnit förespråkare hos några av de
hörda myndigheterna och sammanslutningarna.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.
Frågan om bibehållande eller höjande av de statliga ortsavdragen har
av revisionen ingående diskuterats och även givit anledning till olika meningar
om huru skattelättnaden riktigast skall genomföras. Då det får anses
innebära ett tillgodoseende av berättigade krav på rättvisa att i första hand
motverka skatteskärpningen till följd av försämrat penningvärde, får det
anses vara riktigt att som en första åtgärd för en skattesänkning uppräkna
ortsavdragen till realvärdet. En höjning av de skattefria avdragen skulle,
såsom också i betänkandet framhållits, få en omedelbar allmänt skattesänkande
effekt; framför allt skulle dessutom härigenom gränsen för
skattefrihet till statlig skatt höjas och därmed för skattebetalare med inkomster
inom ramen för ortsavdragens höjning ge fullständig befrielse,
en effekt som icke erhålles, därest man nöjer sig enbart med en justering
av skatteskalorna, sådana de utformats i de framlagda förslagen.
Emellertid har revisionens majoritet avvisat tanken på att nu höja de
statliga ortsavdragen, främst av det skälet att klyftan mellan de kommunala
och de statliga ortsavdragen härigenom skulle vidgas. Detta skäl
anser länsstvrelsen icke böra förringas. En höjning av de kommunala ortsavdragen,
så att dessa mera närma sig de statliga, får anses vara en angelägen
uppgift, eftersom det är den kommunala beskattningen som. hårdast
drabbar skattskyldiga med små inkomster. Endast genom en höjning av
de kommunala ortsavdragen synes man också kunna fa till stand en höjning
av gränsen för existensminimum, såvida man icke går in för att höja
det särskilda avdraget å maximum 3 000 kronor vid nedsatt arbetsförmåga.
Något principiellt eller sakligt hinder för att nu justera de statliga ortsavdragen
kan emellertid sammanhanget med de kommunala ortsavdragen
knappast utgöra, därest en sådan justering i och för sig måste anses
motiverad.
Sveriges akademikers centralorganisation finner icke skälen mot en ortsavdragshöjning
tillräckliga och uttalar.
De tekniska nackdelarna, som skulle bli en följd av en vidgad klyfta mellan
avdragen, torde vara obetydliga. Det är riktigt att konstruktionen av
ortsavdragen kan sägas vara otillfredsställande så länge de icke uppgår till
det beräknade levnadskostnadsminimum; det är också riktigt att statliga
och kommunala ortsavdrag tjänar samma syfte. Intet av dessa båda skäl
talar emellertid för att ortsavdragen vid taxering för kommunal och för
statlig inkomstskatt nödvändigtvis skall vara lika stora. Tvärtom maste
man se till den samlade effekten av stats- och kommunalskatt. Det låter sig
mycket väl försvaras att fritaga en mindre grupp låga inkomsttagare från
den progressiva inkomstskatten, trots att de är nödsakade att erlägga den
proportionella kommunalskatten. Man motverkar därigenom den eljest tvära
övergången från total skattefrihet till det tämligen breda bottenskiktet,
inom vilket statsskatt uttages efter enhetlig procentsats utan att därigenom
någon av de förtjänster systemet med ett bottenskikt har, synes gå för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
lorad. En höjning av de statliga ortsavdragen skulle skjuta upp denna
relativt breda bottensektor med oförändrad marginalskatt (proportionell
skatt bil staten) till något högre inkomsttagare, vilket med hänsyn såväl
i 1 utbudet av arbetskraft som till skattebördan för normaltypen av små
inkomsttagare synes vara en angelägnare reform än en höjning av det
kommunala ortsavdraget.
Den avgörande förtjänsten, förknippad med en höjning av de statliga
ortsavdragen, är emellertid att man därigenom på ett tekniskt enkelt sätt
har genomfört en så radikal skattesänkning för de lägsta inkomstgrupperna,
att man icke behöver konstruera nya grundskalor för att helt eliminera
den reella ökningen av skatten till staten sedan 1947.
Organisationen förordar för sin del en höjning av ortsavdragen med
10 procent, kombinerad med en nedsättning av uttagningsprocenten för
gällande skalor från 110 till högst 103, varigenom enligt organisationens
beräkningar ingen realskatteökning skulle kvarstå.
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk och Kooperativa
förbundet förordar likaledes ortsavdragshöjningar. Även socialstyrelsen
vill ge företräde åt de alternativ i vilka ingår en höjning av ortsavdragen.
Styrelsen uttalar härom.
En närmare granskning av revisionens förslag ger vid handen, att icke
nagot av alternativen med oförändrade statliga ortsavdrag medför någon
skattelättnad av betydelse för inkomsttagarna inom bottenskiktet, där skatten
utgor endast en proportionell del av inkomsten. Helt annorlunda förhåller
det sig härvidlag med de alternativ, som bygga på en kombination
av jämkning av skalorna och höjning av ortsavdragen. Socialstyrelsen kan
tör sin del icke finna betänkligheterna mot dessa alternativ så stora, att
icke något av dem skulle förtjäna företräde framför de av revisionen framlagda
huvudalternativen. Ej heller bör enligt styrelsens mening den förestående
utredningen rörande de kommunala ortsavdragen utgöra hinder för
att man i detta sammanhang genomför en höjning av de statliga ortsavdragen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill för sin del ha en provisorisk
höjning av de kommunala ortsavdragen genomförd redan vid inne^
arande års riksdag samtidigt med ett antagande av det minst kostnadskrävande
av revisionens förslag till jämkade skatteskalor.
Riksräkenskapsverket uttalar sig direkt mot en ortsavdragshöjning nu
och anför.
När det gäller frågan, hur en viss allmän lättnad i fråga om den statliga
inkomstskatten nu skall genomföras med tillgodoseende framförallt av de
mindre inkomsttagarna, inställer sig givetvis tanken att höja de statliga
ortsavdragen. Därigenom skulle nämnda syfte i och för sig tillgodoses på
ett till synes enkelt och självverkande sätt. Om man genomför en sådan
höjning av storre eller mindre omfattning, försvårar man emellertid strävandena
att narma ortsavdragen vid den statliga och kommunala beskattningen
till varandra. Detta kan enligt riksräkenskapsverkets mening icke
vara lämpligt med tanke på en rationell utformning av beskattningssystemet
i dess helhet. Och det kan ej heller vara försvarligt, om man vill godtaga
den ur många synpunkter berättigade uppfattningen att skattebetal
-
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1956
ningsförmåga över huvud inträder först efter det att ett visst inkomstminimum
överskridits. Den under utredning varande frågan om en höjning
av de kommunala ortsavdragen kan tänkas medföra väsentliga inverkningar
på statsskatteskalorna. Med hänsyn härtill borde frågorna helst
ha kunnat bedömas i ett sammanhang.
Liknande synpunkter har framkommit i de yttranden som avgivits av
bl. a. statskontoret och ett antal länsstyrelser.
Flera länsstyrelser, bland dem länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads
och Kopparbergs län samt Tjånstemännens centralorganisation förordar
uttryckligen att skattesänkningen företages enbart genom
justering av skatteskalorna.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför sålunda.
En till synes enkel metod för ernående av en skattesänkning av ungefärligen
den omfattning som i direktiven ifrågasatts vore att nedsätta uttagningsprocenten
från nuvarande 110 till 100. Såsom revisionen framhållit
skulle emellertid en dylik utväg innebära, att vissa ojämnheter i skattebelastningen
mellan olika grupper av inkomsttagare komme att kvarstå,
samt motverka det i direktiven omförmälda syftet att en skattesänkning
borde gynna särskilt de mindre inkomsttagarna. Den lämpligaste metoden
för åstadkommandet av en skattesänkning torde i föreliggande läge vara
att vidtaga en skälig jämkning av skatteskalorna. Då av revisionen utarbetade
förslag till jämkade skatteskalor med oförändrade ortsavdrag
synas ägnade att kunna läggas till grund för en skattesänkning i enlighet
med de i direktiven angivna alternativen, har länsstyrelsen ansett sig böra
i princip biträda vad revisionen sålunda föreslagit.
Tjänstemännens centralorganisation uttalar att i valet att åstadkomma
skattesänkningen genom en justering av skatteskalorna eller genom en
kombination av en sådan förändring och höjning av ortsavdragen vill TCO
förorda det förra alternativet. Samtidigt understrykes att en nu vidtagen
skattesänkning endast kan betraktas som ett provisorium i avvaktan på en
utredning om skattetryckets avvägning mellan olika skatteformer.
Departementschefen
Av den nu lämnade redogörelsen framgår att i huvudsak tre olika möjligheter
står till buds för genomförandet av en sänkning av den statliga inkomstskatten
inom ramen för nuvarande skattesystem.
Den ur teknisk synpunkt enklaste metoden är givetvis att med bibehållande
av gällande skatteskalor sänka uttagningsprocenten. Flera remissinstanser,
som ansett sig böra förorda denna metod, har särskilt understrukit,
att detta så att säga är den normala och av lagstiftaren själv förutsatta
ordningen. Enligt min mening har man emellertid därvid inte tillräckligt
beaktat de särskilda skäl som i dagens läge talar mot en tillämpning av
denna metod.
Jag har redan i föregående avsnitt angivit att den nu aktuella skattesänk
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
ningen syftar till att bereda största lättnaden för dem som har mer begränsade
inkomster. Detta syfte skulle uppenbarligen inte uppnås genom en
sänkning av statsskatten med samma procentsats för alla skattskyldiga.
Vidare skulle, såsom statsskatterevisionen påvisat, en reducering av uttagningsprocenten
konservera den snedbelastning i skattetrycket till nackdel för
de lägre inkomsttagarna, som blivit en följd av penningvärdeförändringarna.
Slutligen framstår det som ett direkt rättvisekrav, att de ojämnheter i skattebördans
avvägning, som uppkom därigenom att ensamstående i vissa lägre
inkomstlägen drabbades av skatteökningar vid de år 1952 genomförda ändringarna
i den statliga inkomstbeskattningen, nu avlägsnas.
Även om jag sålunda ansett mig böra i nuvarande läge avvisa metoden
med sänkning av uttagningsprocenten, får detta givetvis inte uppfattas som
om jag därmed skulle ha tagit avstånd från själva principen med en rörlig
skatt. Jag hyser tvärtom den uppfattningen att variation av uttagningsprocenten
bör vara den normala metoden för sänkning eller höjning av den
statliga inkomstskatten. I likhet med statsskatterevisionen anser jag emellertid
att i tider med mera betydande förskjutningar i penningvärde och
inkomstnivå det bör bli beroende av särskild prövning i det aktuella fallet,
huruvida ett ändrat skatteuttag skall åstadkommas genom likformiga procentuella
förändringar av uttaget i alla inkomstlägen eller genom andra
metoder.
De båda övriga metoderna för en skattesänkning är en jämkning av gällande
skatteskalor och en höjning av de statliga ortsavdragen. Dessa metoder
kan tillämpas antingen var för sig eller i kombination med varandra.
I och för sig skulle en höjning av ortsavdragen vara en rationell åtgärd
i ett läge, där man eftersträvar en skatteminskning med tyngdpunkten på
de lägre inkomsttagarna. En höjning nu av de statliga ortsavdragen skulle
emellertid medföra, att den stora skillnad, som redan råder mellan de statliga
och de kommunala ortsavdragen, skulle ytterligare öka. Huvudsakligen
av detta skäl har statsskatterevisionen ansett sig böra framlägga förslag till
skattesänkning, grundat enbart på jämkningar av skatteskalorna. Revisionen
uttalar emellertid i detta sammanhang att om en höjning av de kommunala
ortsavdragen bedömes såsom en reform, som är möjlig att genomföra
först efter avsevärd tid, det synes naturligt att välja en metod för skattesänkningen,
där jämkningarna av skatteskalorna kombineras med höjning
av de statliga ortsavdragen.
Efter det revisionen framlagt sina förslag har särskilda sakkunniga tillkallats
med uppdrag att skyndsamt utreda frågan rörande en höjning av de
kommunala ortsavdragen. I direktiven för de sakkunniga uttalade jag bl. a.
att slutmålet för en reform av de kommunala ortsavdragen bör vara att
uppnå paritet mellan de kommunala och de statliga avdragen. Det förutsattes
att en höjning av de kommunala ortsavdragen måste förenas med bidrag
från staten till kommunerna.
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 är 1956
Under remissbehandlingen har från några håll hävdats, att en höjning
av de statliga ortsavdragen bör genomföras oavsett det samband som finns
med de kommunala ortsavdragen och utan avvaktan på resultatet av det
pågående utredningsarbetet. De som har denna uppfattning synes mena,
att olägenheterna av en vidgad klyfta mellan de statliga och de kommunala
ortsavdragen huvudsakligen är av administrativ och teknisk natur. Jag kan
inte dela denna uppfattning. Även om man enligt min mening inte får på
detta sätt underskatta betydelsen av den förenkling av beskattningsreglerna
och den ökade balans i hela skattesystemet, som enhetliga ortsavdrag
skulle medföra, är det likväl i första hand andra skäl, som talar mot en
höjning av de statliga ortsavdragen i dagens läge. Alla är ense om att mera
betydande skattelättnader för inkomsttagare i de lägre inkomstskikten bäst
åstadkommes genom en höjning av ortsavdragen. Det borde ej heller råda
delade meningar om att en höjning av de kommunala ortsavdragen då anmäler
sig som den första angelägna åtgärden. Här må endast erinras om att
ett mycket betydande antal skattskyldiga — av revisionen uppskattat till
ca 200 000 — erlägger direkt skatt endast i form av kommunalskatt. En
tillräcklig höjning av de kommunala ortsavdragen kan emellertid inte genomföras
annat än i förening med statliga bidrag till kommunerna. Sedan
omfattningen av dessa bidrag till kommunerna klarlagts, bör därför hela
frågan om storleken av den skattelindring för mindre inkomsttagare, som
kan åstadkommas genom ortsavdragshöjningar, bedömas i ett sammanhang.
Av nu anförda skäl finner jag det inte möjligt att förorda något av de
alternativ, som förutsätter höjning av de statliga ortsavdragen. I likhet med
statsskatterevisionen anser jag sålunda att skattesänkningen bör genomföras
enbart genom jämkningar av gällande skatteskalor. Jag vill understryka
att även om man väljer metoden med en justering av skatteskalorna
kan man genomföra skattesänkningen på ett sätt som ger lättnader åt alla
skattskyldiga samtidigt som inkomsttagarna i de lägre skikten kan tillförsäkras
den relativt största andelen av sänkningen.
4. Skatteskalor
Den statliga inkomstskatten för fysiska personer är i sin helhet rörlig.
Grundbeloppet bestämmes efter progressiva skiktskalor, där den högsta
skattesatsen är 65 procent och träffar den del av den beskattningsbara inkomsten
som överstiger 200 000 kronor. Skattens rörlighet begränsas dock
såtillvida, att — för det fall uttagningsprocenten bestämmes högre än till
100 procent av grundbeloppet —- skatten ej får i något skikt överstiga 65
procent av den beskattningsbara inkomsten.
Skalorna, en för gifta och med dem i ortsavdragshänseende likställda och
en för övriga (ensamstående) skattskyldiga, bestämdes år 1952 sålunda.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
Beskatt-
ningsbar
inkomst
1 000-tal
kr
Gift
Ensam-
stående
1
2
3
0—4
12
12
4—6
12
16
6—8
12
20
8—10
16
24
10—12
20
27
12—16
25
30
16—20
30
34
20—30
35
38
30—40
40
42
40—60
45
46
60—100
50
50
100—150
55
55
150—200
60
60
200—
65
65
Skattesatserna är enhetliga för ett relativt brett bottenskikt upp till beskattningsbara
inkomster av 8 000 kronor för gifta och 4 000 kronor för
ensamstående, vilket i högsta ortsgrupp motsvarar taxerade inkomster på
12 000 resp. 6 000 kronor och årsinkomster på omkring 14 000 resp. 7 000
kronor. Skalorna är vidare avpassade så att de vid beskattningsbara inkomster
intill 10 000 kronor för äkta makar och 5 000 kronor för ensamstående
medför en skatt som för ensamstående utgör hälften av vad äkta
makar har att erlägga för en dubbelt så stor inkomst (sambeskattning enligt
tudelningsprincip). Detta betyder, att i inkomstlagen med årsinkomster
upp till omkring 16 000 resp. 8 000 kronor ingåendet av äktenskap inte medtör
någon skatteskärpning. Ovanför denna gräns inträder en sådan skärpning,
vilken särskilt framträder om makarnas inkomster är av ungefär
samma storleksordning.
Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten på grundval av ett
visst års taxering är efter övergången till källskatteuppbörd beroende av
det för uttagande av motsvarande preliminära skatt gällande procenttalet.
Uttagningsprocenten har under hela den tid skalorna varit gällande (fr. o. m.
inkomståret 1953) utgjort 110. Samma uttagningsprocent har bestämts jämväl
för budgetåret 1955/56 och kommer sålunda att tillämpas även vid 1957
års taxering.
Den tekniska utredningen framlade en rad förslag till nya
skatteskalor, grupperade kring de tre i direktiven givna kostnadsalternativen.
Grupp 1 omfattade alltså skalor med ett skattebortfall för staten av
omkring 8 procent, grupp 2 omfattade skalor som medförde ett skattebortfall
av 9 å 10 procent och grupp 3 skalor, medförande ett skattebortfall av
omkring 12 procent.
Utredningen var av den meningen att de statliga ortsavdragen ej borde
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1956
höjas i detta sammanhang. Utredningens huvudförslag byggde därför helt
på jämkningar av skattesatserna i gällande skatteskalor utan ändring av
ortsavdragen och med bibehållandet av nuvarande skiktet för den enhetliga
skattesatsen i botten av skalorna.
Inom de tre grupperna framlades olika förslag till skalor, uppbyggda
efter samma princip men med olika progressiv läggning. Huvudförslaget
omfattade sålunda inom grupp 1 skalorna 1 a och 1 b, inom grupp 2 skalorna
2 a, 2 b och 2 c samt inom grupp 3 skalorna 3 a, 3 b och 3 c.
Utöver huvudförslaget framlades skalor, kombinerade med höjningar av
de statliga ortsavdragen. I första hand räknades härvid med höjningar å
200 kronor för gifta och 100 kronor för ensamstående. För andra skalor
räknades med höjning av ortsavdragen med 800 kronor för gifta och 400
kronor för ensamstående, medan ett par skalor kombinerades med ännu
kraftigare ortsavdragshöjningar, nämligen med 1 000 kronor för gifta och
500 kronor för ensamstående.
Slutligen redovisades även en skala, innefattande breddning av skikten
för enhetlig skattesats med 2 000 kronor men utan höjning av ortsavdragen,
samt fyra skalor, där breddningen av skikten i nyss nämnd omfattning
kombinerades med måttliga ortsavdragshöjningar. I bilagorna 1—3 till
statsskatterevisionens betänkande redovisas samtliga av den tekniska utredningen
föreslagna skatteskalor och deras verkningar, jfr SOU 1955:48
s. 99 ff.
Revisionens förslag
Revisionen har inte förordat något av de alternativ, som ingick i den tekniska
utredningens huvudförslag, främst med hänsyn till att dessa alternativ
enligt revisionens uppfattning inte medför skattelättnader av tillräcklig
storlek i de lägre inkomstskikten. Därjämte leder de i huvudförslaget
upptagna skalorna i fråga om skattskyldiga med höga inkomster till
skatteminskningar som enligt revisionens mening uppgår till relativt sett
alltför stora belopp.
Då fråga är om en skattesänkning inom det gällande skattesystemets ram
måste, framhåller revisionen, hänsyn tagas till de principer som påverkat
utformningen av gällande bestämmelser. Skalornas uppbyggnad med e nlietlig
procentsats i bottenskikten har ansetts betydelsefull
ur flera synpunkter. Genom att man fick en proportionell marginalskatt
ganska högt upp i inkomstskikten — taxerade inkomster i högsta ortsgrupp
å 12 000 kronor för gifta och 6 000 kronor för ensamstående -— ville
man undanröja de hinder för ökade arbetsinsatser som en från botten
genomförd progression kunde tänkas medföra. En proportionell skattesats
inom ett så brett inkomstskikt som möjligt ansågs också vara av särskild
betydelse för att eliminera progressionens verkningar vid sambeskattning
av äkta makar. En annan vid 1952 års reform genomförd åtgärd var, fram
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
håller revisionen, den tidigare beskrivna inbördes avvägningen av de båda
skalorna upp till viss inkomstgräns, d. v. s. den anordning soin benämnes
sambeskattning enligt ludelningsprincip.
Revisionen anför vidare bl. a. följande.
Skatteskalorna med enhetliga bottenskikt tillämpades första gången i
fråga om 1953 års inkomster. Skiktet omfattade då en mycket stor andel -—
över 70 procent — av det totala antal skattskyldiga, för vilka fastställts
beskattningsbar inkomst vid den statliga taxeringen. Inkomstutvecklingen
präglas emellertid av en fortgående stegring av inkomsterna och för inkomståret
1957 torde enligt företagna beräkningar nämnda siffra komma
att understiga 60 procent. En vidgning av skiktet vore därför önskvärd
redan för ett bibehållande av de verkningar, som åstadkommits genom en
tidigare genomförd reform, bortsett från att en dylik åtgärd ur allmänna
synpunkter kan synas väl värd att överväga vid en planerad sänkning av
den statliga inkomstskatten.
Revisionen har därför övervägt, huruvida ej en breddning av skiktet
kunde föreslås. Eu sådan breddning kommer emellertid att medföra ett
mycket stort skattebortfall och kan inom den givna kostnadsramen inte
anordnas så att den medför den eftersträvade avvägningen av skattelättnaderna.
Om det enhetliga skiktet vidgas med 2 000 kronor för såväl gifta
som ensamstående, uppkommer de största skattelättnaderna för de inkomsttagare
som befinner sig inom övre delen av det vidgade skiktet, dvs. för
gifta inkomsttagare med ca 16 000 kronor i årsinkomst och för ensamstående
skattskyldiga med ca 9 000 kronor i årsinkomst. Denna tendens kan
i någon mån motverkas genom att breddningen kombineras med en höjning
av ortsavdragen. Revisionen har i ett alternativ (alt. R 7) kombinerat
skalan med en höjning av det statliga ortsavdraget med 600 kronor för
gifta och 300 kronor för ensamstående, varvid vidgning av det enhetliga
skiktet skett med 2 000 kronor för gifta och 1 000 kronor för ensamstående.
Detta alternativ får så ojämna verkningar, att det inte lämpligen kan antagas.
Revisionen hänvisar här till den i bilaga 7 till betänkandet intagna tablån
över skatteminskningarna och framhåller, att de procentuella skattelättnaderna
i inkomstlägena 15—30 000 kronor för gifta och 8—20 000 kronor för
ensamstående skattskyldiga är högre än i inkomstskikten närmast därunder.
Revisionen fortsätter.
På grund av att ett mycket stort antal skattskyldiga befinner sig i de av
breddningen berörda inkomstlägena, blir en breddning alltid mycket kostnadskrävande.
De belopp, som står till förfogande för en skattesänkning,
är inte tillräckliga för att åstadkomma lättnader av eftersträvad storlek för
de lägre inkomsttagarna samtidigt med en breddning av skiktet.
De ovan nämnda ojämna verkningarna är så framträdande, att revisionen
inte kan förorda någon breddning av det enhetliga skiktet. Därest utrymme
1''örefunnes för en väsentligt större sänkning av den statliga inkomstskatten
än den nu ifrågasatta, skulle dessa ogynnsamma verkningar kunna avsevärt
mildras.
I fråga om gränsen för sambeskattning enligt tudelningsprincipen
förordar revisionen, att de nu gällande bestämmelserna jäm
-
31
Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1956
väl i fortsättningen skall tillämpas. Då revisionen inte haft att behandla
sambeskattningsfrågor, föreslås ingen ändring av denna princip för skatteskalornas
uppbyggnad.
Revisionen har i enlighet med direktiven framlagt tre alternativa förslag
till skattesänkning, betecknade R 1, R 2 och R 3. Skattebortfallen beräknas
utgöra för 1-alternativet (alt. R 1) 7,7 procent, för 2-alternativet (alt. R 2)
10,2 procent samt för 3-alternativet (alt. R 3) 13,4 procent. Minskningen
av skatten skulle i kronor räknat år 1957 utgöra respektive 254, 336 och
442 milj. kronor. De jämkade skalornas utseende i jämförelse med gällande
grundskala och nu tillämpad skala, dvs. grundskalan med ett uttag
av 110 procent, framgår av följande tablå.
Skatteskalor
Beskatt-
Gift
Ensamstående
ningsbar
Gällande
F. n. till-
Gällande
F. n. till-
inkomst
1 000-tal
kr
grund-
lämpat
Alt.
Alt.
Alt.
grund-
lämpat
Alt.
Alt.
Alt.
skala
(100 %)
uttag
(no %)
R1
R2
R3
skala
(100 %)
uttag
(no %)
R1
R2
R3
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
0-^1
12
13,2
11,5
11
10,5
12
13,2
11,5
11
10,5
4—6
12
13,2
11,5
11
10,5
16
17,6
17
17
16
6—8
12
13,2
11,5
11
10,5
20
22,0
22
22
21
8—10
16
17,6
17
17
16
24
26,4
26
25
25
10—12
20
22,0
22
21
21
27
29,7
29
28
28
12—16
25
27,5
27
27
26
30
33,0
32
32
31
16—20
30
33,0
32
31
31
34
37,4
37
36
36
20—30
35
38,5
37
37
36
38
41,8
41
41
40
30—40
40
44,0
43
43
42
42
46,2
45
45
44
40—60
45
49,5
49
48
48
46
50,6
50
49
49
60—100
50
55,0
54
54
53
50
55,0
54
54
53
100—150
55
60,5
60
59
59
55
60,5
60
59
59
150—200
60
65,0
65
65
65
60
65,0
65
65
65
200—
65
65,0
65
65
65
65
65,0
65
65
65
Beträffande de föreslagna skalorna förutsättes, att de skall tillämpas vid
en uttagningsprocent av 100. För den händelse uttagningsprocenten skulle
bestämmas högre än till 100 procent av grundbeloppet, föreslås, att — liksom
för närvarande gäller -— skatten icke i något skikt skall överstiga den
högsta skattesatsen, dvs. 65 procent. Skatteskalan för ensamstående är liksom
för närvarande avsedd att gälla jämväl för ogifta skattskyldiga med
barn.
Av en jämförelse med nu gällande grundskala framgår till en början, att
såväl i 1-alternativet som i 3-alternativet föreslagits brutet tal för skatteuttaget
i de enhetliga bottenskikten, ehuru det ur allmänna synpunkter får
anses vara ett önskemål att skattesatserna i en skala är angivna i hela tal.
Så är också fallet med nuvarande grundskala. Revisionen anför härutinnan.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
Det må emellertid erinras om att gällande system för statsskattens rörlighet
medför, att skattesatserna i realiteten i stor omfattning övergår till
brutna tal vid varje avvikelse från 100 procents uttag av grundskalans
skattesatser. Då för närvarande en uttagningsprocent av 110 tillämpas,
följer härav, att skatten i flertalet inkomstskikt beräknas på grundval av
brutna tal. Givetvis kommer en användning redan i grundskalan av brutna
tal för uttaget att ytterligare komplicera framräknandet av skattebeloppen,
därest uttaget bestämmes till annat procenttal av grundskalan än 100. Olägenheterna
aktualiseras dock huvudsakligen i samband med uppgörandet
av hjälptabeller för debiteringen och torde ej få tillmätas allt för stor vikt.
För att åstadkomma en lösning av den revisionen förelagda uppgiften har
i vart fall icke inom den angivna kostnadsramen någon annan möjlighet
stått till buds än att i vissa alternativ tillgripa brutna tal för skattesatserna
i enhetliga skikten.
Skattesatserna i 3-alternativet är i alla skikt en enhet lägre än i 1-alternativet,
dock att för beskattningsbara inkomster överstigande 150 000 kronor
genomgående föreslagits samma uttag som för närvarande eller 65
procent. Skattesatsens ökning från ett skikt till närmast högre utgör maximalt
6 enheter. Revisionen anför härom följande.
I 2-alternativet har tyvärr en ökning av skattesatsen av nu angivna omfattning
inte kunnat undvikas vid övergången från bottenskikten till däröver
liggande inkomstskikt. I 1-alternativet och i 3-alternativet är ökningen
i motsvarande läge 5,5 enheter. Av kostnadsskäl har lägre procentsats inte
kunnat föreslås för skikten närmast över bottenskikten. Ett lägre uttag i
dessa skikt skulle eljest ha erbjudit större möjligheter för en framtida
breddning av de enhetliga bottenskikten.
Avvägningen av skattebördan mellan gifta och ensamstående
har i stort sett bibehållits oförändrad, vilket bl. a. framgår
av följande tablå.
Gifta
Antal skattskyldiga, 1 000-tal...................... 1 629
Uträknad skatt, milj. kronor...................... 2 224
Skattebortfall enl. alt. R 2, milj. kronor............ 229
* » » R 2, procent ................ 10,3
Ensamstående
1 611
1 085
107
9,9
Samtliga
3 240
3 309
336
10,2
Beträffande progressionen uttalar revisionen.
Vad angår progressiviteten hos de föreslagna skalorna må följande anmärkas.
Vid förslagets utformning har revisionen eftersträvat största möjliga
skattelättnad åt inkomsttagarna i de lägre skikten. Detta har nödvändiggjort
en viss skärpning av progressionen. Den slutliga avvägningen måste
bli resultatet av en skälighetsprövning. I samtliga alternativ stiger skattelättnaden
i kronor räknad vid stigande inkomst. Eftersom tyngdpunkten
lagts på de mindre inkomsttagarna, kommer däremot skattelättnaden, beräknad
i procent av skatten, att vara störst för denna kategori skattskyldiga.
De individuella verkningarna av förslaget framgår av för
ortsgrupperna II—V upprättade tabeller över skattelättnaderna, där minsk
-
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 är 1956
ningarna angivits såväl i kronor som i procent dels för gifta och dels för
ensamstående (se bilaga 6 till betänkandet). Såsom exempel må nämnas,
att för gifta skattskyldiga i ortsgrupp III skattelättnaden vid en årsinkomst
på 10 000 kronor utgör enligt 1-alternativet 84 kronor eller 12,9 procent,
enligt 2-alternativet 109 kronor eller 16,7 procent och enligt 3-alternativet
133 kronor eller 20,4 procent. Om årsinkomsten i stället är 20 000 kronor,
uppgår skattelättnaderna till resp. 156 kronor eller 6,7 procent, 216 kronor
eller 9,3 procent och 294 kronor eller 12,6 procent. För en ensamstående
skattskyldig med 10 000 kronor i årsinkomst föreslås en skattelindring som
utgör resp. 80 kronor eller 7,5 procent, 100 kronor eller 9,4 procent och
149 kronor eller 14,0 procent.
Revisionen tillägger.
För gifta skattskyldiga med årsinkomster å 200 000 kronor och däröver
angives skattelättnaderna för 1-alternativet till 1 208, för 2-alternativet till
2 008 och för 3-alternativet till 2 708 kronor. Beträffande de allra flesta
skattskyldiga i dessa höga inkomstlägen är emellertid 80-procentspärren
tillämplig, varvid den nuvarande skatten inte uppgår till så höga belopp
som de i kol. 2 i tabellerna angivna. De lägre skattebelopp, dessa skattskyldiga
i verkligheten har att erlägga, torde inte påverkas av den föreslagna
skattesänkningen.
På motsvarande sätt förhåller det sig jämväl för ensamstående inkomsttagare.
En jämförelse mellan skattelättnaderna för gifta och för ensamstående
skattskyldiga utvisar, att ensamstående med årsinkomster upp till ca 10 000
kronor erhåller större skatteminskning i kronor räknat än gifta med motsvarande
inkomster. Den enhetliga skattesatsen sänkes lika mycket för
ensamstående som för gifta, varigenom ensamstående sålunda får samma
procentuella skattelättnad som gifta. Då de ensamstående på grund av
lägre ortsavdrag har att för viss inkomst erlägga en högre skatt än de
gifta, kommer de följaktligen att i kronor räknat erhålla en större minskning
av skatten.
Tabeller, belysande de individuella verkningarna av alt. R 2, finnes intagna
i Bihang 2 till detta statsrådsprotokoll.
De av revisionen föreslagna skatteskalorna medför sänkt marginalskatt
i de flesta inkomstlägen. Undantag gäller dock för beskattningsbara
inkomster som överstiger 150 000 kronor, där marginalskatten är oförändrad.
Gifta skattskyldiga med beskattningsbara inkomster i skiktet 10—
12 000 kronor, motsvarande årsinkomster av omkring 16—18 000 kronor,
erhåller i 1-alternativet ingen sänkt marginalskatt. Detsamma gäller såväl
i 1- som i 2-alternativet för ensamstående skattskyldiga med beskattningsbara
inkomster i skiktet 6—8 000 kronor, motsvarande årsinkomster av
omkring 9—11 000 kronor. I nu angivna inkomstlägen är marginalskatten
oförändrad.
Revisionen har även undersökt verkningarna av förslagen i fråga om
den totala skatten. I kronor räknat blir givetvis skotteminskningarna
3 —Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 88
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1956
desamma som i tabellerna för enbart den statliga skatten. De procentuella
skatteminskningarna är däremot lägre. I de flesta inkomstlägen medför
revisionens förslag i procent räknat tämligen obetydliga minskningar av
den totala skatten. De största redovisade procentuella skatteminskningarna
utgör för 1-alternativet 5,9 procent, för 2-alternativet 7,6 procent och för
3-alternativet 9,3 procent. Den procentuella skatteminskningen, vilken vid
betraktande av enbart den statliga skatten är densamma inom hela bottenskiktet,
uppvisar här successivt stigande tal inom nämnda skikt, beroende
på att den statliga skattens andel i den totala skatten växer vid stigande
inkomst.
Beträffande skattelättnadernas avvägning i de olika
alternativen anför revisionen.
Skillnaden i skattebortfall mellan de olika alternativen innebär, att man
i 2-alternativet har ett större belopp till sitt förfogande för skattelättnader
och att i 3-alternativet ytterligare medel finnes tillgängliga. Inom revisionen
har diskuterats huru långt principen om skattesänkningens tyngdpunkt
skulle drivas. Enligt en uppfattning borde, med utgångspunkt från visst
alternativ, varje ytterligare belopp som kunde stå till förfogande väsentligen
komma de lägsta inkomsttagarna till godo. Enligt en annan mening åter
borde man — sedan man i 1-alternativet lagt tyngdpunkten på de lägsta
inkomsttagarna — fördela den ytterligare skattelättnad, man kunde få
räkna med, mer eller mindre likformigt i alla inkomstskikt. Revisionens
majoritet har enat sig om att vid övergång till mera kostnadskrävande alternativ
lägga huvuddelen av den ytterligare skattelättnaden på de lägre inkomsttagarna
men låtit samtliga inkomstskikt få del av den ökade skattesänkningen.
Som ett uttryck härför har procentsatsen sänkts även i några
av de högre inkomstskikten vid övergång från lägre till högre alternativ.
Härigenom har dessa inkomstskikt erhållit en lägre marginalskatt.
Revisionen företar slutligen en jämförelse mellan den föreslagna skattelättnaden
och de skatteminskningar, som skulle uppkomma vid h ö jningar
av de kommunala o r t s a v d r a g e n, och anför därvid
följande.
Revisionen har tidigare påvisat kommunalskattens stora andel i de smärre
inkomsttagarnas totala skattebörda och framhållit, att en höjning av de
kommunala ortsavdragen utgjorde den närmast till hands liggande utvägen
att åstadkomma mera väsentliga skattelättnader för inkomsttagarna i de
lägre skikten. Sedan verkningarna av revisionens förslag här ovan belysts,
kan en jämförelse av dessa verkningar med de skattelättnader, som relativt
stora höjningar av de kommunala ortsavdragen skulle medföra, vara av
intresse. Revisionen har därför verkställt beräkningar rörande den effekt
som skulle uppnås vid höjningar av de kommunala ortsavdragen dels till
3 000 kronor för gifta och 2 000 kronor för ensamstående och dels till 4 000
kronor för gifta och 2 000 kronor för ensamstående. Beräkningarna har
skett under förutsättning att kommunerna av staten erhåller full kompensation
för skattebortfallet så att någon höjning av utdebiteringen ej blir
följden.
Jämförelse har ägt rum med revisionens alternativ R 2, som beräknats
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1956
föranleda ett skattebortfall å 336 milj. kronor. Totalkostnaden för höjning
av de kommunala ortsavdragen i högsta ortsgrupp till 3 000 kronor för
gifta och till 2 000 kronor för ensamstående utgör 287 milj. kronor. Därest
ortsavdraget för gifta i stället höjes till 4 000 kronor, hlir totalkostnaden
458 milj. kronor. Skattebortfallet för kommunerna blir i verkligheten större
än vad här angivits. Nettokostnaden för staten uppgår emellertid till de
nyss nämnda beloppen, varvid beräknade statsbidrag till kommunerna reducerats
med uppskattade ökningar av den statliga inkomstskatten på grund
av minskade avdrag för kommunala utskylder.
De skattelindrande verkningarna av ortsavdragens ökning framträder
mest i de lägre inkomstskikten och avtar successivt vid högre inkomst,
beroende på utskyldsavdragets inverkan. I fråga om gifta skattskyldiga ger
en höjning av kommunala ortsavdraget till 3 000 kronor större skattelättnad
än alt. R 2 upp till årsinkomster på ca 9 000 kronor, medan en höjning
till 4 000 kronor medför större skattelättnad än alt. R 2 upp till årsinkomster
på ca 15 000 kronor. För ensamstående skattskyldiga kommer en ortsavdragshöjning
till 2 000 kronor att ge större skattelättnad än alt. R 2 endast
upp till ca 5 000 kronors årsinkomst. Beträffande såväl gifta som ensamstående
skattskyldiga gäller, att vid högre inkomstbelopp än de nyss angivna
alt. R 2 medför större och med inkomstens storlek tilltagande skattelättnad.
Om staten ej helt ersätter kommunerna för uppkommande skattebortfall
blir följden, att kommunerna vid oförändrade utgifter måste tillämpa
en högre utdebiteringssats. Skattelättnaderna skulle vid sådant förhållande
bli lägre än de i tabellen angivna och vid stigande inkomst efter hand förbytas
i skatteökningar.
Reservation till revisionens förslag
Mot förslaget till nya skatteskalor har ledamoten Östman anfört reservation.
Reservanten vänder sig särskilt mot den progressionsskärpning som majoritetens
förslag innebär och framlägger tre egna alternativ till skatteskalor,
betecknade Öl, Ö2 och Ö 3 och medförande ungefär samma skattebortfall
som de av revisionen föreslagna. Den lägsta skattesatsen i dessa
skalor är genomgående en halv enhet högre än i revisionens förslag, medan
de för ovanliggande inkomstskikt föreslagna skattesatserna med enstaka
undantag är lägre än i de av majoriteten förordade skalorna. Skattesatsens
stegring från det enhetliga bottenskiktet till första progressionsskiktet utgör
i alt. ö 1 och ö 3 4 och i alt. Ö 2 4,5 enheter. I alt. Ö 3 föreslås en
skatteskala som helt överensstämmer med gällande grundskala utom i de
båda lägsta skikten, i vilka skattesatserna i ö 3 är en enhet lägre än i grundskolan.
Reservanten förordar ö 3 även om utrymme ej skulle finnas för så
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
stort skattebortfall som alternativet förorsakar; i sådant fall rekommenderas
skala Ö 3 med högre uttagningsprocent än 100.
Remissyttrandena
Några erinringar mot de principer för skalornas uppbyggnad som tar sig
uttryck dels i enhetliga skatteuttag i bottenskikten och
dels i den till viss inkomstgräns genomförda s. k. tudelningsprincipen
vid sambeskattning har inte framkommit; i stället har från några
håll ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet för dessa principer påyrkats.
Socialstyrelsen anser det sålunda angeläget, att man åstadkommer skattelindring
genom att bredda det fält, inom vilket proportionell beskattning
sker. Styrelsen föreslår för sin del en skattesänkning genom höjning av
ortsavdragen i kombination med breddning av bottenskikten och en i anslutning
därtill gjord justering av skalorna. Även remissmyndigheter som
eljest förordar ett genomförande av något av revisionens förslag ger uttryck
för önskemål på längre sikt om en breddning av enhetliga skikten,
t. ex. riksräkenskapsverket. En del länsstyrelser förklarar sig dela revisionens
uppfattning att någon breddning f. n. ej kan genomföras.
I fråga om sam beskattningen uttalar Kooperativa förbundet,
att denna trots genomförda lättnader alltjämt betraktas som en straffskatt
på gift kvinnas inkomster, som menligt påverkar utbudet av kvinnlig
arbetskraft. Det torde därför kunna övervägas, säger förbundet, att
vidga det skikt, inom vilket tudelningsprincipen äger tillämpning, även om
sänkningen därigenom på andra håll bleve mindre. Jämväl Sveriges köpmannaförbund
framhåller, att frågan om översyn av samtaxeringen hör till
de angelägnaste uppgifterna. Länsstyrelsen i Malmöhus län vill ha gift kvinnas
förvärvsavdrag omprövat redan i samband med den nu aktuella skattesänkningen.
Åtskilliga remissinstanser anmärker på att de föreslagna skalorna företer
vissa ojämnheter i fråga om skattesatsernas stegring.
Sålunda anser t. ex. Kooperativa förbundet och överståthållarämbetet,
att de nu gällande skalorna ur sådan synpunkt avgjort bör givas
företräde. Kooperativa förbundet tillägger också, att de brutna talen i två
av alternativen medför vissa praktiska olägenheter. Man bör därför söka
lösningar som i största möjliga mån lämnar gällande skalor utan ändringar.
Vad som framför allt föranlett erinringar från remissinstanserna är emellertid
den progressionsskärpning som de föreslagna skalorna
innebär.
Riksförbundet landsbygdens folk finner det synnerligen olyckligt, att det
framlagda förslaget realiter innebär en ytterligare skärpt progression. Förbundet
anför bl. a.
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1956
Konsekvenserna måste emellertid enligt förbundets uppfattning bedömas
som högst allvarliga. Den invändningen att förslaget trots allt medför viss
skattelättnad saknar i detta sammanhang all betydelse. Kvar står nämligen,
att om förslaget i något av dess alternativa former antages, blir följden
oavvisligen, bland annat, en ytterligare förstärkning av det genom hittillsvarande
skatteprogression uppammade och väl omvittnade psykologiska
motstånd, som den enskilde skattskyldige har att först övervinna, därest
han skulle genom arbetsvillighet och ökad produktivitet vilja uppnå ett
högre inkomstläge. En sådan utveckling finner förbundet icke vara för
samhället gagnande.
Det har särskilt framhållits, att progressionsökningen drabbar den stora
mängden inkomsttagare ovanför bottenskiktet som har att svara för huvuddelen
av skattebördan. Under hänvisning härtill förordar länsstyrelsen i
Jämtlands län en omarbetning av skatteskalorna så att progressionen
mildras.
Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att den procentuella skatteminskningen
enligt revisionens förslag avsevärt nedgår för inkomster mellan
14 000 och 25 000 kronor, varefter kurvan löper mera jämnt. Dessa
inkomsttagare, vilka ofta utgöres av barnfamiljer i de produktiva åldrarna
och som i regel inte åtnjuter sådana sociala förmåner, som tillkommer
lägre inkomsttagare, besitter inte något större mått av skatteförmåga.
Liknande synpunkter anföres av Kooperativa förbundet som framhåller,
att progressionsökningen är otillfredsställande ur den synpunkten att det
måste vara önskvärt att locka inkomsttagarna i mellanlägena, som inrymmer
huvudparten av de skattskyldiga, till ökade produktiva insatser.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför.
Att tyngdpunkten av skattesänkningen bör läggas inom de lägsta inkomstskikten
synes länsstyrelsen motiverat av de skäl, som anförts i utredningen.
Länsstyrelsen kan emellertid icke finna det riktigt, att skattelättnaden för
de lägsta inkomstskikten sträckes så långt, att progressionsskärpningen för
inkomsterna över bottenskiktet blir så stor, som enligt de av revisionen
framlagda skatteskalorna. Hur angelägen en skattelättnad för inkomsttagarna
i de lägre skikten än kan vara, får den dock, om följden därav
måste bli en progressionsskärpning för övriga skikt, icke drivas så långt,
att skärpningen påverkar marginalskatten i så hög grad, att arbetsvilja,
deklarationsmoral och sparande äventyras. Det finns skäl att antaga att
gränsen för en godtagbar progression redan överskridits. Vid bedömandet
av behovet av skattelindring för de lägre inkomsttagarna, förtjänar även
beaktande de förmåner av social natur, som i allt flera fall beretts åtskilliga
sådana inkomsttagare.
I fråga om progressivitelen hos skalorna yttrar vidare Sveriges akademikers
centralorganisation bl. a. följande.
Det finns emellertid starka skäl att inte öka progressiviteten i skattesystemet,
d. v. s. att inte på föreslaget vis förkorta avståndet i kronor räknat
från den lön, där den progressiva skatten sätter in, och den lön, där
den högsta marginalskatten uppnås. Enligt revisionens förslag kommer
denna högsta marginalskatt, då uttagningsprocenten är 100, att nås vid en
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1956
inkomst på 150 000 kronor i stället för som tidigare (med samma uttagningsprocent)
vid 200 000 kronor. Om uttagningsprocenten vid tillämpning
av revisionens nya grundskalor höjes från 100 till 110, kommer den högsta
skattesatsen att uppnås vid en inkomst av 100 000 kronor. Detta innebär
ju, att inkomsttagare, som ligger över denna gräns, endast i mindre utsträckning
kommer att drabbas av vidare skattehöjningar. För att öka
skatteintäkterna med en viss given summa i ett skattesystem med brantare
progressivitet kräves tydligen en kraftigare höjning av uttagningsprocenten
och sålunda även av marginalskatten än motsvarande intäktsökning skulle
ha framtvingat i ett mindre progressivt system. Den eftersträvade elasticiteten
i systemet går sålunda förlorad.
Organisationen understryker, att skalorna fastställts så sent som 1952
och framhåller vidare, att revisionens alternativ fått sådan utformning att
progressionen är hårdare i förslag med större skattesänkning än i förslag
med mindre sänkning.
Näringslivets skattedelegation har för att åskådliggöra progressiviteten
i nuvarande beskattning och enligt alt. R 2 företagit beräkningar rörande
statsskattens tillväxthastighet i olika inkomstlägen. Frågeställningen har
härvid varit denna. Om inkomsten ökar med 10 procent, hur många procent
stiger då skatten? Delegationen anför härutinnan bl. a. följande.
En jämförelse mellan skattens tillväxthastighet vid nuvarande beskattning
och enligt alt. R 2 visar att detta alternativ skulle innebära en progressivitetsskärpning,
som blir särskilt kraftig kring inkomstlägena 15 000
—20 000 kronor. Den nuvarande progressiviteten vid 15 000 kronor, som
kommer till uttryck i procentsatsen 20,2, skulle skärpas till 22,7. Vid 20 000
kronor skulle skärpning ske från 20,9 till 22,5.1 Redan nu är progressiviteten
i dessa inkomstlägen särskilt hård. Denna ytterligare skärpta progressivitet
skulle drabba bl. a. inkomstökningar för våra mest kvalificerade
arbetare och ett stort antal tjänstemän. Den skulle vidare drabba inkomstökningar
för praktiskt taget samtliga arbetare inom industri och handel i
de fall, då båda makarna ägna sig åt förvärvsarbete. För dessa inkomsttagare
skulle således den redan kraftigt åtdragna progressionsskruven pressas
ytterligare ett par varv. Även i övrigt är det för samtliga de av revisionens
majoritet och även för de av ledamoten östman framlagda skatteskalorna
ett utmärkande drag, att progressionen i beskattningen skulle bli
än brantare än vid tillämpning av gällande skatteskalor.
Av vad vi ovan anfört torde framgå, att en enligt dylika grunder verkställd
justering av skatteskalorna — trots att denna förbindes med sänkning
av den för närvarande tillämpade uttagningsprocenten och i följd
därav vid övergången leder till någon sänkning av marginalskatt och
skatteuttag i kronor räknat — skulle innebära ett steg i motsatt riktning
till vad som ur näringslivets och allmänekonomiska synpunkter är önskvärt.
Den stimulans de obetydligt sänkta skatteuttagen skulle medföra
komme att förringas eller helt gå förlorad genom den ökade olust för ansträngningar
att förbättra sina inkomster, som den skärpta progressionen
ofrånkomligen komme att uppamma.
1 Här angivna procenttal utgör skattestegring i procent i de olika inkomstlägena vid 10 procents
ökning av inkomsten.
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
Fem länsstyrelser och Sveriges köpmannaförbund ansluter sig till de av
ledamoten östman framlagda skalorna alt. Ö 1—Ö 3, därvid i allmänhet alt.
ö 3 förordas till antagande. I regel åberopas, att dessa skalor ur teknisk
synpunkt är att föredra, vidare att progressionen är lägre samt särskilt att
ökningen i skattesatsen mellan bottenskiktet och det däröver liggande skiktet
är lägre än i revisionens alternativ.
I fråga om de individuella verkningarna i övrigt av revisionens
förslag ifrågasätter länsstyrelsen i Västmanlands län, huruvida
det av psykologiska skäl inte skulle vara välbetänkt med någon nedsättning
även av den högsta procentsatsen i skalan.
Landsorganisationen framhåller i detta sammanhang.
Beträffande revisionens huvudalternativ, dvs. förändringarna av skatteskalorna
utan höjning av ortsavdragen, har LO observerat, att den relativa
skattelindringen i totalbeskattningen, sålunda såväl statlig som kommunal
inkomstskatt, stiger inom bottenskiktet med enhetlig skattesats och når sitt
maximum vid 12 000 kronors inkomst, beroende på att den statliga skattens
andel i totalskatten växer med stigande inkomst. Detta förhållande
utgör en olägenhet, i synnerhet som de lägre inkomsterna, såsom tidigare
anförts, drabbats hårdast av ökningen i den reella skattebelastningen. Vill
man bibehålla bredden i bottenskiktet och avvisar man en höjning av de
statliga ortsavdragen, kan denna olägenhet knappast elimineras. Allmänt
gäller, att ett fullt hänsynstagande till den av penningvärdeförsämringen
föranledda skärpningen av skattetrycket för olika inkomstgrupper hade
krävt skatteskalor med avsevärt skärpt progressivitet jämfört med de nuvarande.
LO, som är medveten om att en sådan skärpning skulle kunna
leda till ogynnsamma verkningar, påyrkar emellertid ingen jämkning av
skatteskalorna i denna riktning och lämnar de av majoriteten inom statsskatterevisionen
framlagda förslagen till nya skatteskalor ur dessa synpunkter
utan erinran.
Frågan huruvida skattesänkningen skall genomföras enligt ett billigare
eller enligt ett dyrare alternativ är, framhåller flera remissinstanser, närmast
beroende av statsfinansiella bedömanden. Några remissinstanser har
emellertid uttalat sig jämväl härutinnan.
Sålunda anför statskontoret.
Statskontoret finner kravet på en skattelättnad framträda med sådan
styrka, att ämbetsverket icke kan underlåta att förorda det alternativ, som
leder till det största skattebortfallet (alternativ 3 enligt såväl de tekniskt
sakkunniga som statsskatterevisionen). Vid valet mellan dessa båda alternativ
må framhållas, att revisionen ansett sig böra eftersträva en skattesänkning,
som gynnar de mindre inkomsttagarna i större utsträckning än
som de tekniskt sakkunniga funnit påkallat. Det kan visserligen icke bestridas,
att den av penningvärdeförsämringen orsakade skatteskärpningen
hårdast drabbat de lägre inkomsttagarna. De tekniskt sakkunniga ha emellertid
påpekat, att 1955 års lagstiftning om schablonavdrag vid taxeringen
medfört eu skattesänkning, som främst torde komma de lägsta inkomsttagarna
till godo. Likaså torde en framtida höjning av de kommunala orts
-
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1956
avdragen ur skatteminskningssynpunkt procentuellt sett komma att betyda
mest i de lägre inkomstskikten.
Statskontoret förordar den tekniska utredningens alternativ 3 a. Generaldirektören
Björck har uttalat skiljaktig mening och för sin del tillstyrkt
revisionens alt. R 3 till antagande.
Sistnämnda alternativ förordas jämväl av länsstyrelserna i Blekinge,
Hallands, Älvsborgs och Gävleborgs län.
Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker att alt. R 2 genomföres som
ett första steg på skattelättnadernas väg.
Ett par av de remissmyndigheter som förordat revisionens förslag, t. ex.
riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Stockholms län, vill se reformen
närmast som ett provisorium i avvaktan på mera genomgripande skattereformer.
Departementschefen
Såsom de tekniskt sakkunniga framhållit syftade omläggningen år 1952
av den statliga inkomstskatten för fysiska personer inte endast till en skattesänkning
utan även till att uppnå vissa resultat av betydelse för skattesystemets
allmänna funktion. Man ville sålunda få till stånd en lämpligare
avvägning av skattebördan mellan gifta och ensamstående, söka så långt
möjligt neutralisera sambeskattningens negativa verkningar samt vidare
uppnå ett system med proportionell marginalskatt tämligen högt upp i inkomstskikten.
Det synes vara av vikt att de resultat som då uppnåddes
i nämnda avseenden inte utan vägande skäl rubbas i samband med att skatteskalorna
nu blir föremål för omprövning. Sålunda får den princip för de
nu gällande skatteskalornas uppbyggnad, som kommer till uttryck i bottenskikt
med enhetlig skattesats, anses synnerligen värdefull och bör följaktligen
inte inskränkas. I stället skulle det, såsom bl. a. socialstyrelsen framhållit,
vara i hög grad önskvärt att få till stånd en breddning av de proportionella
skikten. En sådan vidgning av bottenskikten medför emellertid ett
mycket stort bortfall av skatt och kan, då tonvikten vid skattesänkningen
samtidigt skall läggas på de smärre inkomsttagarna, inte nu genomföras.
Jag ansluter mig i denna del till vad revisionen uttalat.
Ej heller finner jag möjligt att föreslå en förskjutning uppåt i inkomstlägena
av den övre gränsen för sambeskattning enligt tudelningsprincipen.
Sambeskattningsfrågorna berör alltför vidsträckta problemställningar för
att kunna behandlas i detta sammanhang. Jag har emellertid för avsikt att,
sedan den nu pågående översynen av de kommunala ortsavdragen slutförts,
till omprövning upptaga frågan om den lämpliga utformningen av
förvärvsavdraget för gift kvinna. I samband därmed får undersökas i vad
män en sådan reform aktualiserar andra skatteawägningsproblem för sambeskattade
äkta makar.
Jag anser sålunda skatteskalornas uppbyggnad och avvägning i nu be
-
41
Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1956
rörda avseenden böra ske i enlighet med de principer som utmärker revisionens
förslag alt. R 1—R 3.
De skattebortfall som nämnda tre alternativ till nya skatteskalor beräknats
medföra uppgår för alt. R 1 till 254, för alt. R 2 till 336 och för alt. R 3
till 442 milj. kronor. Påpekas må att revisionen grundat sina kalkyler
rörande skattebortfallet på vissa antaganden angående skatteutfallet år 1957.
Med ledning av nu föreliggande uppgifter rörande inkomstutvecklingen får
det emellertid förutsättas, att skattebortfallet blir något större. Jag återkommer
senare till denna fråga.
I ett föregående avsnitt har jag redogjort för de ekonomiska förutsättningarna
för en skattesänkning. Av de uppgifter jag då lämnade Iramgår,
att det enligt min mening nu föreligger utrymme för en skattesänkning
av ungefär den omfattning, som skulle föranledas av ett genomförande av
statsskatterevisionens mellanalternativ (alt. R2). Beträffande verkningarna
i olika hänseenden av detta alternativ må här anföras följande.
Vad först angår de individuella ändringarna i skatteuttaget vid ett genomförande
av detta alternativ har dessa närmare belysts av de tabeller, som
återfinnes i Bihang 2 till detta protokoll. En gift skattskyldig som tillhör
ortsgrupp III och som har en årsinkomst på 12 000 kronor erhåller exempelvis
en skattelättnad på 16,6 procent eller 147 kronor, medan en ensamstående
skattskyldig i samma ortsgrupp med 8 000 kronor i årsinkomst
erhåller en nedsättning av 13,2 procent eller 95 kronor. Det förtjänar framhållas,
att alternativet medför en mera accentuerad skattesänkning först
och främst inom bottenskikten men även i inkomstlägena närmast däröver.
För årsinkomster upp till 12 000 kronor för gift skattskyldig och 6 000
kronor för ensamstående överstiger sålunda skattesänkningen 16 procent och
för årsinkomster upp emot 20 000 kronor för gifta och 10 000 kronor för
ensamstående uppgår den till 10 procent eller mera.
Såsom tidigare framhållits ligger det i sakens natur att en skattesänkning
med tyngdpunkten förlagd till de lägre inkomstskikten medför en viss
progressionsökning och skalan R 2 uppvisar också en något brantare progressionskurva
än nu gällande skala. Vissa remissinstanser har täst stort
avseende vid detta förhållande och ansett att fördelarna med skattesänkningen
härigenom skulle mer eller mindre äventyras. Den påstådda faran
för minskad arbetsvilja och sparande, som den något ökade progressionen
skulle innebära, synes mig emellertid i hög grad överdriven. För att belysa
den progressionsökning alt. R 2 medför i förhållande till nu gällande skala
har man jämfört inom varje skatteskala för sig skatten på en viss inkomst
med den skatt som uppkommer vid en inkomstökning av viss storlek, och
mätt skatteökningen i procent av skatten före inkomstökningen. Skala R 2
medför därvid någon progressionsskärpning, beroende på att skatten vid
viss inkomst minskat relativt mera än marginalskatten, vilket i sin tur är en
följd av att förhållandevis större skattelättnader kommit de lägre in
-
42 Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1956
komstskikten till del. Progressionsskärpningen kan möjligen för den enskilde
skattebetalaren aktualiseras vid jämförelser mellan de procentuella
skattestegringar som en och samma inkomstökning kan medföra för skattskyldiga
i inbördes olika inkomstlägen. I praktiken torde emellertid generella
påståenden att progressionsökningen skulle hämma viljan till ökade
produktiva insatser knappast hålla streck. Enligt mitt förmenande synes i
stället det förhållandet att marginalskatten i så gott som samtliga progressionsskikt
sänkts, d. v. s. att en inkomstökning regelmässigt drabbas av en
i kronor räknat mindre skatteökning än hittills, medföra fördelar, som mer
än väl uppväger nackdelarna av progressionsskärpningen. Man torde kunna
utgå från att den enskilde skattskyldige främst beaktar hur stor skatteökning
i kronor som en viss inkomstökning medför och att det därför i
första hand är marginalskattens storlek som är föremål för hans intresse.
Marginalskatten blir genom alt. R 2 sänkt i praktiskt taget alla inkomstlägen,
vilket närmast bör vara ägnat att stimulera de skattskyldiga till ökade
arbetsinsatser i syfte att uppnå högre inkomster.
Några remissinstanser har anmärkt på de något ojämna stegen i skalan
R 2 och särskilt på att det första steget omfattar 6 enheter mot 4 i gällande
grundskala.
Inom departementet har företagits vissa undersökningar rörande möjligheterna
att åstadkomma en jämnare skala med en lägre stegring av skatteuttaget
vid steget mellan bottenskiktet och det närmast däröver liggande
skiktet. Det skulle därvid ligga närmast till hands att sänka uttaget dels i
skalan för gifta från 17 till 16 procent i andra skiktet samt från 27 till 26
procent i fjärde skiktet och dels i skalan för ensamstående likaledes från
17 till 16 procent i andra skiktet samt från 22 till 21 procent i tredje skiktet.
Man skulle då erhålla skalor, i vilka de fyra första stegen skulle utgöra
5 enheter vardera i skalan för gifta, medan i skalan för ensamstående de
två första stegen skulle omfatta 5 enheter och det tredje 4. En dylik justering
av skalorna kan beräknas medföra ett ytterligare skattebortfall på
omkring 32 milj. kronor. Häremot får vägas de lättnader, som ändringarna
skulle innebära för de enskilda skattebetalarna. Gifta skattskyldiga skulle
från och med 10 000 kronors beskattningsbar inkomst erhålla en skatteminskning
å 20 kronor och från och med 16 000 kronors beskattningsbar
inkomst ytterligare 40 kronor. För ensamstående skattskyldiga skulle skattelättnaderna
stiga med 20 kronor, då den beskattningsbara inkomsten
uppgår till 6 000 kronor, och med ytterligare 20 kronor från och med
8 000 kronors beskattningsbar inkomst, ökningarna av skattelättnaderna
skulle sålunda bli förhållandevis små. Då jämkningarna av skattesatserna
genomgående avser endast en enhet, skulle vidare marginalskatten,
d. v. s. den högre skatt som en inkomstökning inom de berörda skikten
medför, endast obetydligt reduceras. Med hänsyn härtill och med
beaktande av den inte obetydliga stegring av skattebortfallet, åtgärden skulle
43
Kungi. Maj. ts proposition nr 88 år 1956
medföra, har jag ansett övervägande skäl tala för att inte i detta hänseende
vidtaga några justeringar i fråga om skattesatserna i de för alt. R 2 föreslagna
skalorna.
Då jag ej heller i övrigt funnit anledning till erinran mot skalornas uppbyggnad,
vill jag för min del förorda att dessa skalor förelägges riksdagen
till antagande.
Frågan om uttagningsprocenten kommer att underställas riksdagen i
samband med att propositionen angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1956/57 framlägges. Jag vill emellertid redan här
anmäla, att jag utgår ifrån att i nämnda proposition kommer att föreslås,
att de nu förordade skatteskalorna skall tillämpas vid grundbeloppsnivå.
5. Särskilda frågor
Revisionen
Den tekniska utredningen behandlade i enlighet med utfärdade direktiv
även frågan om ändrade grunder rörande folkpensionärernas
beskattning. Närmast prövades därvid det av 1950 års skattelagssakkunniga
framställda förslaget att i förenklingssyfte slopa rätten till
avdrag för folkpensionsavgift och fritaga folkpensionerna från beskattning
(betänkandet sid. 38—49). Utredningen har på angivna skäl ansett förevarande
spörsmål inte kunna lösas i samband med den nu aktuella skattesänkningen.
Statsskatterevisionen har för sin del inte funnit anledning att
upptaga frågan till behandling.
I fråga om ikraftträdandet förordar revisionen, att de nya skalorna
första gången tillämpas vid 1958 års taxering och vid uppbörd av preliminär
skatt år 1957. Nu gällande skalor bör tillämpas vid 1957 års taxering
samt vid eftertaxering för år 1957 och tidigare år.
Revisionen har vid sina beräkningar såväl rörande det skattebortfall,
ett genomförande av revisionens förslag skulle föranleda, som beträffande
skalornas individuella verkningar tillämpat samma beräkningsgrunder
som de tekniskt sakkunniga. Redogörelse för dessa beräkningsgrunder
återfinnes i bilaga 5 till betänkandet (sid. 113). Revisionen anför
härutinnan ytterligare.
Vad angår skattebortfallet för staten synes av numera tillgänglig officiell
statistik framgå, att skatteunderlaget för inkomsåret 1957 kan antas
bli inte oväsentligt högre än de tekniskt sakkunniga räknat med. De nu
föreliggande uppgifterna rörande utfallet av 1955 års taxering utvisar en
ökning av den sammanräknade nettoinkomsten för fysiska personer med
ca 7 procent sedan föregående taxeringsår. Inkomståret 1955 kan med all
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
sannolikhet väntas medföra en ännu kraftigare inkomststegring. Det för år
1957 beräknade skatteunderlaget torde därför vara uppnått redan vid en
tidigare tidpunkt.
Då det under alla förhållanden måste bli fråga om en uppskattning, har
någon omräkning av tidigare beräkningar inte skett. Revisionen har funnit
det mest rationellt att direkt ansluta sina beräkningar till de tidigare verkställda,
varigenom jämförelser lättare kan ske. Om de förebragta kostnadsberäkningarna
får full aktualitet år 1957 eller redan dessförinnan synes
därvid ovidkommande.
Remissyttrandena
Beträffande den ifrågasatta förenklingen av folkpensionärernas beskattning
anför länsstyrelsen i Uppsala län att den delar uppfattningen att en
reform av detta slag, sammankopplad med en allmän skattesänkning, skulle
komma att förskjuta resultatet av skattesänkningen i icke önskvärd riktning.
Länsstyrelsen framhåller emellertid angelägenheten av att åtgärder
snarast vidtages för att få till stånd en godtagbar lösning av frågan om
förenkling av bestämmelserna om folkpensionärernas beskattning.
Ej heller socialstyrelsen finner det lämpligt att i förevarande sammanhang
genomföra dessa förenklingsregler.
Överståthållarämbetet anför rörande detta spörsmål.
Vad slutligen angår frågan om fritagande frän beskattning av folkpension
och i konsekvens därmed, slopande av avdragsrätten för folkpensionsavgift
erinrar överståthållarämbetet om sitt yttrande över 1950 års skattelagssakkunnigas
betänkande med förslag till förenkling av vissa beskattningsregler,
därvid ämbetet tillstyrkte nämnda sakkunnigas förslag med motivering, att
detsamma skulle medföra en avgjord förenkling beträffande taxeringsförfarandet.
Alternativt framförde ämbetet tanken, att folkpensionsförmånerna
skulle beskattas till hälften. Måhända föreligga icke särskilda skäl att från
beskattning undantaga en icke behovsprövad folkpension i fall, där sidoinkomst
av nämnvärd omfattning förekommer. Särskilt giver en jämförelse
med arbetsinkomst av motsvarande storlek anledning till betänksamhet.
Däremot synes tanken, att från beskattning fritaga inkomstprövade förmåner
värd att överväga. De av de sakkunniga framförda betänkligheterna
häremot, nämligen att svårigheter skulle uppkomma att särskilja inkomstprövade
och icke inkomstprövade pensioner, synas måhända överdrivna.
Till personer under 67 år utgående inkomstprövade pensionsbelopp avse
ottast kompensation för invalidisering, sjukdom och dylikt och sådana pensionärer
hava i allmänhet särskilda skäl för yrkande om avdrag för nedsatt
skatteförmåga.
Såsom statsskatterevisionen framhållit få de folkpensionärer, som åtnjuta
inkomstprövade förmåner, antagas åtnjuta ortsavdrag och avdrag för
nedsatt skatteförmåga med sådant belopp, att ingen del av förmånerna blir
beskattad. Ett fritagande från beskattning av sådana förmåner saknar alltså
betydelse ur statsfinansiell synpunkt. Däremot skulle eu sådan åtgärd, som
gjorde de svårtillämpliga bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga
för denna grupp skattskyldiga överflödiga, bespara beskattningsnämnderna
ett tidsödande arbete. Överståthållarämbetet anser sig därför
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 dr 1956
böra framhålla önskvärdheten av att inkomstprövade folkpensionsbelopp
fritagas från beskattning.
Departementschefen
Det av skattelagssakkunniga framförda förslaget om ändrade regler för
folkpensionärernas beskattning är att se mot bakgrunden av strävandena att
nå påtagliga förenklingar i taxeringsreglerna. När förslaget på sin tid prövades,
ansågs detsamma emellertid inte kunna genomföras med hänsyn till
den avsevärda omfördelning av skattebördan, som skulle följa därav. Men
frågan ansågs förtjänt av förnyat övervägande i samband med en sänkning
av statsskatten, varför den tekniska utredningen rörande olika skattesänkningsalternativ
fick i uppdrag att beakta spörsmålet. Nämnda utredning
fann emellertid inte möjligt att framlägga något förslag i ämnet.
Statsskatterevisionen har ej heller gjort detta. Jag delar för egen del uppfattningen
att det inte kan ifrågakomma att i förevarande sammanhang
genomföra skattelagssakkunnigas förslag. I detta sammanhang vill jag
emellertid erinra om det i propositionen nr 59 till innevarande års riksdag
upptagna förslaget om vidgade möjligheter att tillerkänna bl. a. dem, som
helt eller huvudsakligen är för sin försörjning beroende av folkpensionen,
extra avdrag vid taxeringen. Godtager riksdagen nämnda förslag, innebär
detta att de egentliga folkpensionärerna, även sedan dessa erhållit en standardförbättring,
blir skattefria eller erhåller skattelindring.
Vad angår tidpunkten för de nya skalornas ikraftträdande har jag ingen
erinran mot revisionens förslag. Jag tillstyrker sålunda att skalorna första
gången tillämpas i fråga om preliminär skatt år 1957. Jag har redan tidigare
nämnt, att jag förutsätter att statlig inkomstskatt kommer att ingå i den
preliminära skatten med 100 procent av grundbeloppet.
Skattebortfallets storlek har för alt. R 2 av revisionen uppskattats till 336
miljoner kronor, motsvarande 10,2 procent av det beräknade totala skatteuttaget
år 1957. Till grund för denna uppskattning ligger den tekniska utredningens
antagande att inkomststegringen mellan åren 1953 och 1957
skulle utgöra 20 procent. Med ledning av nu tillgängliga statistiska uppgifter
och sannolika beräkningar av senare inkomststegringar kan emellertid —
såsom revisionen också framhållit — konstateras, att ökningen blir större.
Den sammanlagda stegringen under ifrågakomna period kan numera beräknas
bli av storleksordningen 30 procent. Skatteuttaget, som antagits år
1957 komma att uppgå till ca 3,3 miljarder kronor, synes i stället böra uppskattas
till ca 3,8 miljarder kronor. Skattebortfallets relativa andel av det
totala uttaget, som angivits till 10,2 procent, kan därvid beräknas sjunka
något, eftersom högre inkomster kommer att tillgodoföras ett procentuellt
lägre bortfall av skatt vid skattesänkningen. Ett genomförande av alt. R 2
kan antagas medföra en sänkning av det nyss angivna högre skatteuttaget
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1956
år 1957 med omkring 10 procent. Med ledning av approximativa överslagsberäkningar
synes skattebortfallet år 1957 för helt år räknat komma att
uppgå till omkring 375 miljoner kronor mot tidigare beräknade 336 miljoner
kronor.
För beräkning av inkomstminskningen under budgetåret 1956/57 bör nyss
angivna årsbelopp till en början reduceras med hänsyn till att skattesänkningen
under nämnda budgetår hinner verka endast på två av årets sex uppbördsterminer.
Vidare är att märka, att i första hand den preliminära A-skatten
påverkas av sänkningen samt att, bl. a. på grund av inkomstutvecklingen,
uppbörden under uppbördsårets första del erfarenhetsmässigt är relativt
sett mindre än under återstående del av året. Minskningen synes på grund
härav för budgetåret 1956/57 kunna uppskattas till omkring 100 miljoner
kronor, eller samma belopp som angavs i finansplanen.
6. Departementschefens hemställan
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättat förslag
till förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Gustafsson
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
47
Bihang 1.
Tabeller rörande penningvärdeförsämringens inverkan på skattetrycket1
Tab. 1. Förändringar i den reella skattebelastningen 1947—1955.
Statlig inkomstskatt. Gift skattskgldig. Ortsgrupp 111
År 1947
År 1955
(vid indexstegring 40 %)
Skattebeloppen
i kol. 2 uttryckta
i 1955 års
penningvärde
kr
Procentuell
förändring sedan
1947 i den reella
skattebelast- ningen
%
Årsinkomst
kr
Statlig
inkomstskatt
kr
Årsinkomst
kr
Statlig
inkomstskatt
kr
1
2
3
4
5
6
2 000
2 800
_
_
3 000
—
4 200
—
—
—
4 000
76
5 600
141
106
+ 33,0
5 000
173
7 000
304
242
+ 25,6
6 000
277
8 400
466
388
+ 20,1
8 000
528
11 200
792
739
+ 7,2
10 000
819
14 000
1 137
1 147
— 0,9
12 000
1 143
16 800
1 610
1 600
+ 0,6
15 000
1 708
21 000
2 568
2 391
+ 7,4
18 000
2 411
25 200
3 714
3 375
+ 10,0
20 000
2 961
28 000
4 568
4 145
+ 10,2
25 000
4 548
35 000
6 940
6 367
+ 9,0
30 000
6 334
42 000
9 482
8 868
+ 6,9
40 000
10 092
56 000
15 201
14 129
+ 7,6
50 000
14 250
70 000
21 299
19 950
+ 6,8
60 000
18 750
84 000
27 951
26 250
+ 6,5
80 000
28 208
112 000
41 503
39 491
+ 5,1
100 000
38 108
140 000
56 119
53 351
+ 5,2
200 000
91 466
280 000
134 819
128 052
+ 5,3
300 000
152 182
420 000
214 899
213 055
+ 0,9
400 000
215 182
560 000
294 979
301 255
— 2,1
Exempel: En familj hade år 1947 en årsinkomst av 6 000 kronor. Den statliga
inkomstskatten därå var enligt de år 1947 antagna beskattningsgrunderna 277 kronor.
Motsvarande realinkomst år 1955 vid en indexstegring med 40 procent är
8 400 kronor. Skatten därå är 466 kronor. Skattebeloppet år 1947 277 kronor motsvarar
i 1955 års penningvärde 388 kronor. Skatten har sålunda ökat med 466—
388 = 78 kronor eller 20,1 procent av 388 kronor.
1 Den kommunala utdebiteringen per skattekrona har i tabellerna beräknats till 10 kronor
för år 1947 och till 12 kronor för år 1955. Vid skatteuträkningen har den angivna årsinkomsten
minskats — förutom med ortsavdrag och avdrag för kommunalutskylder — för år 1947 med
200 kronor för envar skattskyldig och för år 1955 med 450 kronor för gifta och 300 kronor för
ensamstående skattskyldiga.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
Tab. 2. Förändringar i den reella skattebelastningen 1947—1955.
Statlig inkomstskatt. Ensamstående skattskyldig. Orlsgrupp III
År 1947
År 1955
(vid indexstegring 40 %)
Skattebeloppen
i kol. 2 uttryckta
Procentuell
förändring sedan
1947 i den reella
skattebelast- ningen
%
Årsinkomst
kr
Statlig
inkomstskatt
kr
Årsinkomst
kr
Statlig
inkomstskatt
kr
i 1955 års
penningvärde
kr
i
2
3
4
5
6
2 000
3 000
78
2 800
4 200
67
230
109
+ 111.0
4 000
191
5 600
392
267
+
46,8
5 000
322
7 000
565
451
+
25,3
6 000
475
8 400
781
665
+
17,4
8 000
833
11 200
1 298
1 166
+
11,3
10 000
1 238
14 000
1 958
1 733
+
13,0
12 000
1 706
16 800
2 716
2 388
+
13,7
15 000
2 416
21 000
3 960
3 382
+
17,1
18 000
3 259
25 200
5 350
4 563
+
17,2
20 000
3 907
28 000
6 382
5 470
+
16,7
25 000
5 622
35 000
8 957
7 871
+
13,8
30 000
7 422
42 000
11 753
10 391
+
13,1
40 000
11 316
56 000
17 767
15 842
+
12,2
50 000
15 610
70 000
24 001
21 854
+
9,8
60 000
20 110
84 000
30 761
28 154
+
9,3
80 000
29 704
112 000
44 313
41 586
+
6,6
100 000
39 604
140 000
59 034
55 446
+
6,5
200 000
93 098
280 000
137 820
130 337
+
5,7
300 000
154 086
420 000
217 900
215 720
+
1,0
400 000
217 086
560 000
297 980
303 920
2.0
Tab. 3. Förändringar i den reella skattebelastningen 1947—1955.
Total skatt. Gift skattskyldig. Ortsgrupp III
År 1947
År 1955
(vid indexstegring 40 %)
Skattebeloppen
i kol. 2 uttryckta
i 1955 års
penningvärde
kr
Procentuell
förändring sedan
1947 i den reella
skattebelast- ningen
%
Årsinkomst
kr
Total skatt
kr
Årsinkomst
kr
Total skatt
kr
i
2
3
4
5
6
2 000
90
2 800
61
126
— 51,6
3 000
190
4 200
229
266
— 13,9
4 000
366
5 600
538
512
+ 5,1
5 000
563
7 000
869
788
+ 10,3
6 000
767
8 400
1 199
1 074
+ 11,6
8 000
1 218
11 200
1 861
1 705
+ 9,1
10 000
1 709
14 000
2 542
2 393
+ 6,2
12 000
2 233
16 800
3 351
3 126
+ 7,2
15 000
3 098
21 000
4 813
4 337
+ 11,0
18 000
4 101
25 200
6 463
5 741
+ 12,6
20 000
4 851
28 000
7 653
6 791
+ 12,7
25 000
6 938
35 000
10 865
9 713
+ 11,9
30 000
9 224
42 000
14 247
12 914
+ 10,3
40 000
13 982
56 000
21 646
19 575
+ 10,6
50 000
19 140
70 000
29 424
26 796
60 000
24 640
84 000
37 756
34 496
+ 9,5
80 000
36 098
112 000
54 668
50 537
+ 8,2
100 000
47 998
140 000
72 644
67 197
+ 8,1
200 000
in 356
280 000
168 144
155 898
+ 7,9
300 000
182 072
420 000
265 024
254 901
+ 4,0
400 000
255 072
560 000
361 904
357 101
+ 1,3
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
Tab. 4. Förändringar i den reella skattebelastningen 1947—1955.
Total skatt. Ensamstående skattskyldig. Orisgrupp 111
År 1947
År 1955
(vid indexstegring 40 %)
Skattebeloppen
i kol. 2 uttryckta
i 1955 års
penningvärde
kr
Procentuell
förändring sedan.
1947 i den reella
skattebelast- ningen
%
Årsinkomst
kr
Total skatt
kr
Årsinkomst
kr
Total skatt
kr
i
2
3
4
5
6
2 000
117
2 800
212
164
+ 29,3
3 000
295
4 200
543
413
+ 31,5
4 000
508
5 600
873
711
+ 22,8
5 000
739
7 000
1 214
1 035
+ 17,3
6 000
992
8 400
1 598
1 389
+ 15,0
8 000
1 550
11 200
2 451
2 170
+ 12,9
10 000
2 155
14 000
3 447
3 017
+ 14,3
12 000
2 823
16 800
4 541
3 952
+ 14,9
15 000
3 833
21 000
6 289
5 366
+ 17,2
18 000
4 976
25 200
8 183
6 966
+ IV,5
20 000
5 824
28 000
9 551
8 154
+ 17,1
25 000
8 039
35 000
12 966
11 255
+ 15,2
30 000
10 339
42 000
16 602
14 475
+ 14,7
40 000
15 233
56 000
24 296
21 326
+ 13,9
50 000
20 527
70 000
32 210
28 738
+ 12,1
60 000
26 027
84 000
40 650
36 438
+ 11,6
80 000
37 621
112 000
57 562
52 669
+ 9,3
100 000
49 521
140 000
75 643
69 329
+ 9,1
200 000
113 015
280 000
171 229
158 221
+ 8,2
300 000
184 003
420 000
268 109
257 604
+ 4,1
400 000
257 003
560 000
364 989
359 804
+ 1.4
4— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 88
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1956
Bihang 2.
Tabeller, belysande de individuella verkningarna av det i propositionen
förordade alternativet (alt. R 2)
Beräkningsgrunder
Den angivna årsinkomsten har vid skatteuträkningen minskats — förutom med
ortsavdrag och avdrag för kommunala utskylder — med 450 kronor för gift skattskyldig
och med 300 kronor för ensamstående. Nämnda belopp avser att schablonmässigt
täcka kostnader för intäkternas förvärvande, andra allmänna avdrag än
för kommunala utskylder samt avj amningen av beskattningsbar inkomst till helt
hundratal kronor.
Vid beräkning av det vid statlig taxering medgivna avdraget för kommunala
utskylder har den kommunala utdebiteringen antagits vara 12 kronor per skattekrona.
Beträffande gift skattskyldig har inkomsten förutsatts vara intjänad av mannen
ensam.
Tab. 5. Statlig inkomstskatt enligt nuvarande ordning och enligt alt. R2
Ortsgrupp II
Årsinkomst
Gift
Ensamstående
Nuvaran- de skatt
kr
Skatt
enligt
alt. R 2
kr
Skatte-
minskning
Nuvaran- de skatt
kr
Skatt
enligt
alt. R 2
kr
Skatte-
minskning
kr
%
kr
%
1
2
3
4
5
6
7
8
9
3 000
—
—
_
_
100
84
16
16,0
—
—
—
—
216
180
36
16,7
5 000
91
76
15
16,5
333
277
56
16,8
6 000
207
173
34
16,4
449
374
75
16,7
8 000
440
366
74
16,8
732
637
95
13,0
10 000
672
560
112
16,7
1 082
982
100
9,2
12 000
904
753
151
16,7
1 500
1 390
no
7,3
15 000
1 318
1 133
185
14,0
2 240
2 090
150
6,7
18 000
1 884
1 675
209
11.1
3 089
2 907
182
5,9
20 000
2 368
2 150
218
9,2
3 670
3 470
200
5,4
25 UUU
3 704
3 430
274
7,4
5 308
5 049
259
4,9
30 000
5 304
4 955
349
6,6
7 147
6 853
294
4,1
40 000
8 774
8 301
473
5,4
10 972
10 594
378
3,4
50 000
12 662
12 099
563
4,4
15 131
14 639
492
3,3
60 000
17 018
16 323
695
4,1
19 584
18 951
633
3,2
80 000
26 097
25 173
924
3,5
28 864
28 001
863
3,0
100 000
35 777
34 677
1 100
3,1
38 544
37 505
1 039
2,7
200 000
89 156
87 148
2 008
2,3
92 106
90 178
1 928
2,1
300 000
146 356
144 348
2 008
1,4
149 306
147 378
1 928
1,3
400 000
203 556
201 548
2 008
1,0
206 506
204 578
1 928
0,9
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
51
Tab. 6. Statlig inkomstskatt enligt nuvarande ordning och enligt alt. R2
Ortsgrupp III
Årsinkomst
Gift
Ensamstående
Nuvaran- de skatt
kr
Skatt
enligt
alt. R 2
kr
Skatte-
minskning
Nuvaran- de skatt
kr
Skatt
enligt
alt. R 2
kr
Skatte-
minskning
kr
%
kr
%
1
2
3
4
5
6
7
8
9
3 000
91
76
15
16,5
4 000
—
—
—
—
207
173
34
16,4
5 000
71
59
12
16,9
323
269
54
16,7
6 000
187
156
31
16,6
440
366
74
16,8
8 000
420
350
70
16,7
720
625
95
13,2
10 000
652
543
109
16,7
1 067
967
100
9,4
12 000
884
737
147
16,6
1 481
1 372
109
7,4
15 000
1 292
1 108
184
14,2
2 219
2 070
149
6,7
18 000
1 844
1 636
208
11,3
3 066
2 885
181
5,9
20 000
2 326
2 110
216
9,3
3 646
3 448
198
5,4
25 000
3 654
3 383
271
7,4
5 279
5 020
259
4,9
30 000
5 246
4 900
346
6,6
7 118
6 824
294
4,1
40 000
8 708
8 236
472
5,4
10 939
10 562
377
3,4
50 000
12 587
12 027
560
4,4
15 095
14 604
491
3,3
60 000
16 943
16 251
692
4,1
19 548
18 916
632
3,2
80 000
26 015
25 092
923
3,5
28 825
27 963
862
3,0
100 000
35 695
34 596
1 099
3,1
38 505
37 467
1 038
2,7
200 000
89 059
87 051
2 008
2,3
92 060
90 132
1 928
2,1
300 000
146 259
144 251
2 008
1,4
149 260
147 332
1 928
1,3
400 000
203 459
201 451
2 008
1,0
206 460
204 532
1 928
0,9
Tab. 7. Statlig inkomstskatt enligt nuvarande ordning och enligt alt. R2
Ortsgrupp IV
Årsinkomst
Gift
Ensamstående
Nuvaran- de skatt
kr
Skatt
enligt
alt. R 2
kr
Skatte-
minskning
Nuvaran- de skatt
kr
Skatt
enligt
alt. R 2
kr
Skatte-
minskning
kr
%
kr
%
1
2
3
4
5
6
7
8
9
3 000
81
67
14
17,3
4 000
—
—
—
—
197
164
33
16,8
5 000
51
43
8
15,7
313
261
52
16,6
6 000
168
140
28
16,7
429
357
72
16,8
8 000
400
333
67
16,8
706
612
94
13,3
10 000
632
527
105
16,6
1 049
949
100
9,5
12 000
865
720
145
16,8
1 460
1 352
108
7,4
15 000
1 265
1 082
183
14,5
2 195
2 048
147
6,7
18 000
1 811
1 604
207
11,4
3 039
2 859
180
5,9
20 000
2 285
2 069
216
9,5
3 620
3 422
198
5,5
25 000
3 605
3 337
268
7,4
5 247
4 989
258
4,9
30 000
5 188
4 844
344
• 6,6
7 085
6 792
293
4,1
40 000
8 642
8 172
470
5,4
10 903
10 526
377
3,5
50 000
12 514
11 956
558
4,5
15 055
14 565
490
3,3
60 000
16 869
16 179
690
4,1
19 508
18 877
631
3,2
80 000
25 932
25 011
921
3,6
28 781
27 920
861
3,0
100 000
35 612
34 515
1 097
3,1
38 461
37 424
1 037
2,7
200 000
88 961
86 953
2 008
2,3
92 008
90 080
1 928
2,1
300 000
146 161
144 153
2 008
1,4
149 208
147 280
1 928
1,3
400 000
203 361
201 353
2 008
1,0
206 408
204 480
1 928
0,9
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
Täb. 8. Statlig inkomstskatt enligt nuvarande ordning och enligt alt. R2
Ortsgrupp V
Årsinkomst
Gift
Ensamstående
Nuvaran- de skatt
kr
Skatt
enligt
alt. R 2
kr
Skatte-
minskning
Nuvaran- de skatt
kr
Skatt
enligt
alt. R 2
kr
Skatte-
minskning
kr
%
kr
%
1
2
3
4
5
6
7
8
9
3 000
71
59
12
16,9
4 000
—
—
—
—
187
156
31
16,6
5 000
32
26
6
18,8
304
253
51
16,8
6 000
148
123
25
16,9
420
350
70
16,7
8 000
380
317
63
16,6
693
600
93
13,4
10 000
612
510
102
16,7
1 034
934
100
9,7
12 000
845
704
141
16,7
1 441
1 335
106
7,4
15 000
1 239
1 057
182
14,7
2175
2 028
147
6,8
18 000
1 778
1 573
205
11,5
3 016
2 837
179
5,9
20 000
2 244
2 029
215
9,6
3 597
3 400
197
5,5
25 000
3 555
3 290
265
7,5
5 221
4 964
257
4,9
30 000
5 130
4 789
341
6,6
7 055
6 763
292
4,1
40 000
8 576
8 107
469
5,5
10 870
10 495
375
3,4
50 000
12 448
11 891
557
4,5
15 019
14 531
488
3,2
60 000
16 795
16 107
688
4,1
19 472
18 843
629
3,2
80 000
25 850
24 930
920
3,6
28 743
27 882
861
3,0
100 000
35 530
34 434
1 096
3,1
38 423
37 386
1 037
2,7
200 000
88 864
86 856
2 008
2,3
91 963
90 035
1 928
2,1
300 000
146 064
144 056
2 008
1,4
149 163
147 235
1 928
1,3
400 000
203 264
201 256
2 008
1,0
206 363
204 435
1 928
0,9
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
Tab. 9. Den totala marginalskattens storlek1 vid enbart arbetsinkomst
Ortsgrupp III
Årsinkomst
Marginalskatt i procent för
Gift
Ensamstående
enligt
nuva-
rande
ordning
enligt
alt. R 2
enligt
nuva-
rande
ordning
enligt
alt. R 2
1
2
3
4
5
3 000
12,0
12,0
23,6
21,7
4 000
12,0
12,0
23,6
21,7
5 000
23,6
21,7
23,6
21,7
6 000
23,6
21,7
23,6
21,7
8 000
23,6
21,7
27,5
27,0
10 000
23,6
21,7
31,4
31,4
12 000
23,6
21,7
35,2
34,0
15 000
27,5
27,0
38,1
36,6
18 000
31,4
30,5
41,0
40,2
20 000
36,2
35,8
41,0
40,2
25 000
41,0
39,3
48,8
48,1
30 000
45,9
44,6
48,8
48,1
40 000
50,7
49,8
52,7
51,6
50 000
55,6
54,2
56,5
55,1
60 000
55,6
54,2
56,5
55,1
80 000
60,4
59,5
60,4
59,5
100 000
60,4
59,5
60,4
59,5
200 000
69,2
69,2
69,2
69,2
300 000
69,2
69,2
69,2
69,2
400 000
69,2
69,2
69,2
69,2
1 Häri ingår — förutom statlig inkomstskatt — kommunal
inkomstskatt efter en utdebitering av 12 kronor per skattekrona.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1956
Tab. 10. Total inkomstskatt1 enligt nuvarande ordning och enligt alt. R2
Ortsgrupp III
Gift
Ensamstående
Årsinkomst
Nuvaran-
Skatt
Skatte-
Skatt
Skatte-
de skatt
enligt
minskning
de skatt
enligt
minskning
all. a
kr
kr
kr
%
kr
kr
kr
%
1
2
3
4
5
6
7
8
9
3 000
85
85
260
245
15
5,8
4 000
205
205
—
—
496
462
34
6,9
5 000
396
384
12
3,0
732
678
54
7,4
6 000
632
601
31
4,9
969
895
74
7,6
8 000
1 105
1 035
70
6,3
1 489
1 394
95
6,4
10 000
1 577
1 468
109
6,9
2 076
1 976
100
4,8
12 000
2 049
1 902
147
7,2
2 730
2 621
109
4,0
15 000
2 817
2 633
184
6,5
3 828
3 679
149
3,9
18 000
3 729
3 521
208
5,6
5 035
4 854
181
3,6
20 000
4 451
4 235
216
4,9
5 855
5 657
198
3,4
25 000
6 379
6 108
271
4,2
8 088
7 829
259
3,2
30 000
8 571
8 225
346
4,0
10 527
10 233
294
2,8
40 000
13 233
12 761
472
3,6
15 548
15 171
377
2,4
50 000
18 312
17 752
560
3,1
20 904
20 413
491
2,3
60 000
23 868
23 176
692
2,9
26 557
25 925
632
2,4
80 000
35 340
34 417
923
2,6
38 234
37 372
862
2,3
100 000
47 420
46 321
1 099
2,3
50 314
49 276
1 038
2,1
200 000
112 784
110 776
2 008
1,8
115 869
113 941
1 928
1,7
300 000
181 984
179 976
2 008
1,1
185 069
183 141
1 928
1,0
400 000
251 184
249 176
2 008
0,8
254 269
252 341
1 928
0,8
1 Häri ingår ■— förutom statlig inkomstskatt — kommunal inkomstskatt efter en utdebitering
av 12 kronor per skattekrona.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1956:40 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad Igdelse av 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 s. 1 i texten