Sök i Ratio Lex

Angående television

1956-03-02 · 60 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 56 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1956:90, Angående television

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1950

1

Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående television;

given Stockholms slott den 2 mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kominunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag rörande principerna för televisionsverksamhetens

finansiering och organisation i vårt land. Därvid förordas,

att samma principer som för rundradion skall gälla. Uthyrning av programtid

för reklamändamål skall alltså ej få äga rum utan verksamhetens finansiering

föreslås bli i princip baserad på inkomster från licensavgifter på televisionsmottagare.

Målsättningen bör därvid vara att göra verksamheten

självbärande. Programverksamheten föreslås skola upplåtas med ensamrätt

till aktiebolaget Radiotjänst, som i samband därmed bör erhålla ett

breddat intresseunderlag.

För budgetåret 1956/57 föreslås en i förhållande till innevarande budgetår

något utökad programverksamhet, i princip begränsad till stockholmsområdet.

Något beslut om påbörjande av utbyggnaden av ett riksnät för programförbindelserna

anses ej kunna fattas f. n. En licensavgift, som för

hela budgetåret skulle utgöra 75 kr., föreslås skola utgå i stockholmsområdet,

och en registreringsavgift om 10 kr. för landet i övrigt. Till bestridande

av utgifterna för verksamheten under nästa budgetår föreslås anslag

om tillhopa 5 milj. kr.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt Nr 90

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 2 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om televisionen

i Sverige samt anför.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 januari 1951 tillkallade

dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet sex sakkunniga för

att utreda frågan om televisionens införande i Sverige in. m. De sakkunniga,

som antog namnet televisionsutredningen, har varit ledamoten av riksdagens

andra kammare, andre vice talmannen A. Olsson, ordförande, kanslirådet

O. A. Berger, överingenjören hos telestyrelsen E. B. Esping, direktören

i aktiebolaget Radiotjänst E. H. Mattsson, direktören i Sveriges elektroindustriförening

H. G. Nyström och ledamoten av riksdagens andra kammare,

chefredaktören O. A. Sehlstedt.

Utredningen har i november 1954 avlämnat sitt betänkande, benämnt Televisionen

i Sverige (SOU 1954: 32).

Över betänkandet har remissutlåtanden avgivits av chefen för försvarsstaben,

socialstyrelsen, statens nämnd för samlingslokaler, telestyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

kanslern för rikets universitet, överstyrelsen för de tekniska

högskolorna, nationalmuseum, riksantikvarieämbetet och statens historiska

museum, vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, ingeniörsvetenskapsakademien,

statens hantverksinstitut, hemmens forskningsinstitut,

Kungl. dramatiska teatern, statens biografbyrå, lantbruksstyrelsen, jordbrukets

upplysningsnämnd, kommerskollegium, statens handels- och industrikommission,

medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, civilförsvarsstyrelsen,

beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, aktiebolaget

Radiotjänst, Svenska teknologföreningen, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen

i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

Svenska arbetsgivareföreningen, Kooperativa förbundet, Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges husmoderslöreningars

riksförbund, Svenska röda korset, Svenska slöjdföreningen, Samfundet

för hembygdsvård, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska turistIrafikförbundet,

Sveriges riksidrottsförbund, Svenska kyrkans diakonistyrelse,

Frikyrkliga samarbetskommittén, Samverkande bildningsförbunden,

Arbetarnas bildningsförbund, Tjänstemännens bildningsverksamhet, Sveriges

nykterhetsvänners landsförbund, Goodtemplarordens studieförbund,

Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas konstfrämjande, Musikfrämjandet,

Föreningen Svenska tonsättare, Svenska tidningsutgivareföreningen,

Publicistklubben, Svenska försäljnings- och reklamförbundet,

Svenska annonsörers förening, Auktoriserade annonsbyråers förening, Sveriges

industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund, Svenska radioinduStriföreningen,

Sveriges radioservicemäns riksförbund, Svenska radiohandlares

riksförbund, Riksteatern, Teatrarnas riksförbund, Svenska teaterfö''-- bundets fackorganisation, Folketshusföreningarnas riksorganisation samt

slutligen — gemensamt — av sistnämnda oganisation, Riksföreningen Våra

gårdar, Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening,

Sveriges biografägareförbund och Svenska film- och biografföreningen. Flera

remissinstanser har till sina utlåtanden fogat yttranden från av dem hörda

institutioner och organisationer in. in. I detta hänseende må här nämnas,

att kommerskollegium hört alla handelskamrarna samt att universitetskanslern

inhämtat yttrande från eu lång rad akademiska institutioner.

Med skrivelse den 25 januari 1956 har vissa av näringslivets organisationer

överlämnat ett förslag till en reguljär televisionsverksamhet, baserad på

ett samarbete mellan statliga och privata intressen. Ifrågavarande skrivelse

är undertecknad av Stockholms handelskammare, Svenska annonsörers förening,

Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Svenska

försäljnings- och reklamförbundet, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges

grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

industriförbund och Sveriges köpmannaförbund.

över detta förslag har remissyttranden avgivits av telestyrelsen och Radiotjänst.

Jag anhåller nu att få taga upp televisionsfrågan till behandling.

Televisionsutrodningens betänkande

Televisionens förutsättningar och uppgifter m. in.

Inledningsvis framhåller utredningen, att av de olika ändamål, som televisionen

kan tjäna, dess användning som ett med rundradion analogt medel

för masskommunikation tilldrar sig det största intresset. Det är denna form

av television, som behandlas i betänkandet. Talrika exempel kan anföras

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 00 år 1956

på televisionens användning för andra ändamål, s. k. specialtelevision. Sålunda

nämner utredningen kontroll av olika arbetsoperationer och tekniska

förlopp t. ex. vid stark hetta, vid riskmoment eller över långa avstånd; med

hjälp av television kan man inspektera byggnader och andra anläggningar

under vattenytan; television kan inom bankväsendet möjliggöra kontroll

från olika expeditioner mot kontokort i ett centralt register; den kan utnyttjas

för vetenskaplig forskning samt för undervisningsändamål så att

inan låter åskådare på avstånd följa operationer och demonstrationer, och

slutligen nämnes att television kommer till användning i många militära

sammanhang.

I ett avsnitt om televisionens tekniska principer behandlar utredningen

bl. a. frågan om färgtelevision. Olika färgsystem har utarbetats i USA. Ett

av dessa system är så beskaffat, att man med vanliga televisionsmottagare

kan ta in färgsändningarna i svartvitt. För mottagning i färg fordras däremot

speciella mottagare, vilka är betydligt dyrare än vanliga mottagare.

Kostnaderna för programmen blir säkerligen större vid färgsändningar.

Man får nog utgå från att endast en del av televisionsprogrammen kommer

att sändas i färg. Det kan enligt utredningen diskuteras, om färgen vid alla

tillfällen ger ett tillskott till programmet, som motiverar de ökade svårigheterna

och kostnaderna. Färgtelevision ställer även större krav på både

programförbindelser och sändarapparatur än den svart-vita televisionen. Eu

del ändringar av apparaturen blir ofrånkomliga när färgtelevisionen en gång

införs, men om man vid anläggningen av programförbindelserna och sändarna

gör förberedelser för kommande sändningar i färg, kan färgtelevisionen

införas utan större nyinvesteringar i distributionsnätet. En svårighet vid

dessa förberedelser ligger dock däri att man ännu inte har diskuterat en

internationell standard för färgtelevision. Denna fråga kommer att tas upp

i vederbörande internationella organ.

Som slutomdöme om färgtelevisionen anför utredningen, att tekniken ännu

inte funnit sin slutgiltiga form. För vårt lands vidkommande torde färgtelevision

ej kunna bli aktuell på många år.

Beträffande den svart-vita televisionen anser utredningen några betänkligheter

av teknisk art, som skulle kunna motivera väntan med dess införande

i Sverige, icke mera föreligga.

För närmare kännedom om vad utredningen i övrigt anför rörande televisionens

tekniska sida torde få hänvisas till betänkandet. •

I betänkandet lämnas vidare en redogörelse för televisionsfrågans utveckling

i vårt land. Härutinnan må erinras om, att provsändningar pågått sedan

är 1951 från sändare på tekniska högskolan i Stockholm. Sändningarna omfattade

till att börja med huvudsakligen provbilder och film, men sedan Radiotjänst

i juni 1954 erhållit uppdraget att anordna utbildnings- och övningsverksamhet

för programproduktion i television har även mera regelbundna

sändningar av s. k. levande program ägt rum.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•J

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

Som bakgrund till diskussionen rörande de organisatoriska och finansiella

problemen har utredningen behandlat frågan om televisionens uppgifter och

ändamål. Mera allmänt anför utredningen härutinnan.

Att bryta ner isoleringskänslor, att skapa utgångspunkter och möjligheter

för ett aktivt deltagande i samhällsarbetet på bred bas, att underlätta idéutbytet

människor emellan samt att sammanföra individer från skilda miljöer

och yrkesgrupper framstår som angelägna uppgifter. Härvidlag synes

televisionen ha än bättre möjligheter att göra en insats än t. ex. rundradion

och filmen. Utrymmet för ensidiga intresseinriktningar blir allt mindre i televisionens

tidevarv. Samhällets många problem och den ständiga debatt om

samhällets struktur och funktioner, som är demokratiens livsluft, kan genom

televisionen bäras ut till medborgarna på ett nytt och mera givande sätt.

Kultur- och upplysningsarbetet samt den religiösa eller profana uppbyggeisen

likaväl som den goda förströelsen kan ta televisionen i sin tjänst.

Ur samhällets synpunkt kan således televisionen komma att tilldelas en

råd viktiga uppgifter. Utgångspunkten för programskapandet måste härvid

vara, att televisionen ges ett stimulerande syfte för så många som möjligt

men samtidigt inriktas på kulturella och folkuppfostrande uppgifter.

Att organiskt inordna televisionen inom det nuvarande samhällets ram

samt att på ett berikande sätt utnyttja televisionens möjligheter utan att

därmed på väsentliga punkter skada en redan existerande verksamhet inom

de andliga kommunikationernas område blir en framtidsuppgift av krävande

slag. Dess rätta handhavande förutsätter att de som blir ansvariga för

svensk televisionstjänst med uppmärksamhet följer utvecklingen.

Utredningen har låtit vissa myndigheter, institutioner och organisationer

framföra sina synpunkter och önskemål rörande programmen i en svensk

televisionsverksamhet. Resultatet redovisas utförligt i betänkandet, till vilket

i dessa delar torde få hänvisas.

Ett väl utbyggt nordiskt och internationellt programsamarbete är ett önskemål,

som utredningen starkt understryker. När det gäller att skingra nationella

fördomar och skärpa uppmärksamheten inför vad olika nationer har

att erbjuda andligt och materiellt, synes televisionen ha en viktig roll att

spela.

I betänkandet har diskuterats hur televisionen kan komma att påverka

vissa företeelser i samhället, nämligen hemmen, folkrörelserna samt de televisionen

närstående massmedierna press, film och rundradio.

I förstnämnda avseende framhålles, att televisionen i Storbritannien och

USA tycks ha gett hemmen eu mera central plats i familjemedlemmarnas

vardagsliv än tidigare. Under förutsättning att televisionen formas till en

intresseväckande andlig replipunkt synes den kunna tillföra hemmen nya

och betydelsefulla värden.

I fråga om televisionens inverkan på barn och ungdom anför utredningen,

efter en redogörelse för vissa utländska undersökningar, bl. a. följande:

Man kan inte komma ifrån att det faktum att barnen tillbringar lång tid

framför televisionsmottagaren utgör ett problem. Betänkligheter har yppats

beträffande televisionens inverkan på skolarbetet. Den tid, som tillbringas

framför televisionsmottagaren, kan vidare stjäla lid från rekreation i del

fria. Av undersökningarna framgår att ungdomarna i hem med television

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

går senare till sängs än de gjorde när ingen televisionsniottagare fanns. Att

råda bot för här antydda nackdelar får bli föräldrarnas och i någon män

skolans sak. Å andra sidan står det klart att en barnprogramtjänst i televisionen

under ansvarig ledning kan komma att bli av ännu större betydelse

än den nuvarande barnprogramverksamheten i rundradio. Det är uppenbart

att endast barnens bästa bör vara riktlinje för barnprogrammen i television.

Erforderliga ekonomiska resurser måste ställas till förfogande så att

programmets kvalitet inte blir låg. Under sådana förutsättningar bör det

inte finnas några principiella betänkligheter mot barnprogram i television.

Vad gäller våra folkrörelser betonar utredningen, att eu kommande svensk

television bör utformas med tanke på att den skall leda till stimulans och

ej till förfång för desamma. Visserligen kan televisionen tänkas inverka på

den mötesverksamhet, som organisationerna bedriver på det lokala planet,

på så sätt att allt färre medlemmar besöker möten. Å andra sidan kan den

tänkas få en stimulerande och pådrivande verkan när det gäller att tillgodose

folkrörelsernas behov av närmare kontakt med medlemmarna. Beträffande

kurs- och studieverksamheten finns det säkerligen anledning förutsätta,

att televisionen kan tänkas positivt gripa in, om man finner de rätta

formerna och kan skapa program, som stimulerar folk att söka sig vidare,

program där aktivitets- och upplevelsebehovet hos människorna beaktas.

Av de kontakter utredningen haft med företrädare för folkrörelserna

framgår att televisionen bedöms så, att den i samarbete med folkrörelserna

bör kunna bli ett medel att höja de svenska medborgarnas andliga och materiella

standard.

Vad förhållandet till pressen angår anser utredningen, att även om det

framtida tidningsreportaget kan komma att ställas inför vissa problem torde

allmänheten alltjämt önska få sitt mesta nyhetsstoff genom tidningarna, och

dessas betydelse som opinionsbildande faktor och forum för kritik kommer

säkerligen icke att minska.

Några säkra prognoser rörande televisionens inverkan på besöksfrekvensen

på biograferna kan inte göras. Utredningen understryker, att vid televisionens

planering de faktorer bör främjas, som innebär samverkan i stället

för skadlig konkurrens mellan de båda massmedierna.

Engelska undersökningar har visat, att radiolyssnandet är den fritidssysselsättning,

som man mest avstår från i televisionshemmen. Någon utplåning

av rundradion torde detta dock icke leda till utan snarare till en naturlig

fördelning av programstoffet, helst som mycket av vad rundradion ger

ej lämpar sig för televisionssändning. Utredningen understryker angelägenheten

av att en intim samverkan mellan television och randradio åstadkommes

särskilt beträffande programmens planläggning, samtidigt som de båda

verksamhetsgrenarna tekniskt och programmässigt måste få utvecklas fritt

med hänsyn till envars speciella egenskaper.

Utredningens svar på den centrala frågan vilket ändamål det nya kommunikationsmedlet

skall tjäna sammanfattas sålunda: Televisionen bör liksom

rundradion ställas i samhällets, kulturens, folkbildningens och hemmens

tjänst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:Is proposition nr 90 år 1950

Principerna för finansiering och organisation

Frågan om kommersiell television

Televisionen kan tillföras inkomster genom upptagande av licensavgift på

innehav av televisionsmattagare, genom försäljning av programtid eller genom

en kombination av dessa båda finansieringssätt. Även andra inkomstkällor

är tänkbara, t. ex. statsanslag för vissa ändamål, men kan knappast

ge sådana belopp, att de är att räkna med för den allmänna verksamhetens

finansiering. Enligt utredningen råder allmän enighet om att en svensk rikstelevision

icke kan byggas på försäljning av programtid som enda inkomstkälla,

varför licensavgift under alla omständigheter måste anlitas. Fråga blir

då endast om försäljning av programtid därjämte bör utnyttjas.

Invändningar mot kommersiell television har kommit bl. a. från talesmän

för intressen, vilka kan tänkas bli ekonomiskt lidande genom att reklampengar

kanaliseras till televisionen. Utredningen finner det förklarligt att

Svenska tidningsutgivareföreningen är bekymrad inför faran att en för reklam

upplåten television skulle skärpa svårigheterna för de mindre tidningarna,

speciellt landsortspressen.

Ett ofta återkommande spörsmål vid diskussioner om reklamens betydelse

är frågan om konsumentupplysning. Utredningen framhåller, att en konsumentupplysning,

som arrangeras i det dubbla syftet att sprida upplysning

och att propagera för viss vara, kan komma att utformas med huvudvikten

lagd på försäljningsmotivet. Av större värde för konsumenten är i allmänhet

en konsumentupplysning som är helt fri från försäljningsmotiv. Att konsumentupplysningen

bör beredas plats i de blivande televisionsprogrammen

är självklart. Utredningen betonar, att garantier för dess objektivitet måste

finnas.

Efter att ha uppehållit sig vid de problem, som är förknippade med en

kontroll av själva reklamprogrammen, framhåller utredningen, att det inte

är tillräckligt med en kontroll som förhindrar kränkande eller stötande televisionsreklam.

Det går nämligen inte att göra gällande att enbart frånvaron

av sådana inslag i programmen betyder god programkvalitet.

Utredningen påpekar vidare, att kommersiell television innebär icke endast

försäljning av programtid för affärsreklam utan även försäljning till

personer, organisationer, partier m. fl., som i televisionen vill propagera för

religion, politik eller andra åskådningar och idéer. Som grundläggande förutsättning

för televisionsverksamheten måste liksom för rundradion gälla

objektiviteten och neutraliteten gentemot olika meningsriktningar. Detta i

och för sig självklara förhållande blir ett besvärande problem i och med att

rundradion eller televisionen öppnas för enskild propaganda för idéer och

åskådningar. Eu kontroll som garanterar objektivitets- och neutralitetskraven

kan över huvud taget inte åstadkommas.

Därjämte anför utredningen som ett skäl mot kommersiell television, att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Knngl. Maj:ts proposition nr HO år /,9.36''

det ur allmän rättvisesynpunkt näppeligen kan betraktas som tillfredsställande,

att endast den som har råd att köpa programtid lar möjlighet att begagna

televisionen som propagandamedel.

Utredningen sammanfattar diskussionen så, att tidningsutgivareföreningens

farhågor, kravet på en objektiv konsumentupplysning och frågan om

innebörden av en kontroll av reklamprogrammen endast är detaljer i ett

större sammanhang. Farhågorna kan vara obefogade och svårigheter av skilda

slag kan måhända undanröjas. Problemets kärnpunkt är televisionens

frihet och oberoende.

Televisionen får icke bli något självändmål. Förutsättningen för att den

skall kunna fylla sin uppgift i samhällets, kulturens, folkbildningens och

hemmens tjänst är enligt utredningen att televisionen får utveckla sig utan

varje beroende av vare sig dem som vill göra reklam för varor och tjänster

eller dem som vill propagera för speciella åskådningar eller idéer, de må nu

vara religiösa, ideologiska, politiska eller av annan art. Av denna anledning

avråder utredningen från försäljning av programtid som inkomstkälla för

televisionen.

bör att få en uppfattning om de penningmedel, som från reklamen skulle

kunna tillföras televisionen, har utredningen anlitat material från två undersökningar,

utförda av Svenska annonsörers förening respektive Företagsekonomiska

forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm.

Annonsörsföreningens undersökning, som gjordes år 1952 på utredningens

begäran och var baserad på vissa av utredningen angivna premisser,

avsåg att fastställa intresset på annonsörshåll för att begagna televisionen

som reklamform samt att utreda, hur stora inkomster televisionen skulle

kunna påräkna härav7. Den gav till resultat, att vid 40 000 licenser omkring

7 milj. kr. torde kunna påräknas från intresserade annonsörer i betalning

för sändningstid i televisionen samt 12 milj. kr. när licensantalet stigit till

400 000. Programkostnaderna beräknades till samma belopp, varför annonsörerna

skulle vara villiga att totalt avsätta 14 respektive 24 milj. kr. för telev

isionsreklam. Föreningen underströk att undersökningen inte innebar något

bindande åtagande om teckning av7 viss programtid eller investering av

visst belopp.

Forskningsinstitutets undersökning belyser bl. a. den totala värdemässiga

omsättningen i annonsbyråerna år 1949, kundstrukturen, omsättningens fördelning,

inriktningen på reklamobjekt samt verksamhetens säsongsvängningar.

På grundval av denna undersökning uppskattar utredningen totalvärdet

av den konsumentinriktade reklam, som år 1953 var av det slag att

den kunde använda televisionen som reklammedel, till 100 milj. kr.

En jämförelse mellan de båda undersökningarna anser utredningen med

ganska stor sannolikhet visa, att det vid annonsörsföreningens undersökning

framkomna beloppet av 24 milj. kr. vid ett licensantal av 400 000 är

kalkylerat i överkant.

Rörande möjligheterna till reklam inkom''ter under televisionens utbyggnadsår

anför utredningen i huvudsak följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 00 år 1950

9

Den grundläggande principen för varje form av reklam är att på billigaste

sätt nå effektiv kontakt med största möjliga antal kunder. Detta mål kan

vid en reklam i televisionen inte nås under de första åren. Naturligtvis kan

det tänkas att annonsörerna skulle vilja i större utsträckning än vad som

kan beräknas svara mot den omedelbara effekten, bidra till televisionens finansiering

under begynnelsestadiet i förhoppning om att senare — när televisionspubliken

ökat — kunna nå en större kundkrets. Någon visshet härom

har utredningen emellertid inte. Från tidningsannonseringen är det ett

känt faktum, att annonsörsintresset kan vara stort när en ny publikation

startar. Därefter försvinner det för att återkomma först när upplagesiffran

gör annonseringen attraktiv. Samma utveckling kan tänkas för televisionsreklamens

del. Begränsad spridning av televisionen ger begränsad räckvidd åt

reklamen och därmed också begränsat stöd åt televisionen, och detta under

en period, då den som allra bäst skulle behöva ett bidrag från annan källa

än den licensinkomsterna utgör.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att televisionen med hög

grad av sannolikhet inte kan påräkna något kontinuerligt ekonomiskt stöd

av betydelse från televisionsreklamen under uppbyggnadsåren. Uppgifterna

rörande reklamens bidrag till televisionens finansiering vid en mera allmänt

spridd television är alltför osäkra för att några ekonomiska kalkyler skulle

kunna byggas därpå. Det är först när televisionen fått en stor spridning och

följaktligen blivit ett billigt reklammedel som reklaminkomster kan påräknas

kontinuerligt och i rikligare mängd. Vid den tidpunkten har emellertid

en licensbetalad television nått fram till en så fast ekonomisk grund, att

reklaminkomsterna inte behövs för verksamhetens finansiering.

Några skäl av ekonomisk art, vilka motiverar ett frångående av utredningens

principiella inställning mot kommersiell television, har utredningen

således ej kunnat finna.

Programverksamhetens handhavan de

För att televisionen skall kunna fullgöra sin uppgift i samhällets, kulturens,

folkbildningens och hemmens tjänst fordras enligt utredningen, att

programverksamheten ställs under samhälleligt och kulturellt ansvarsmedveten

ledning. Endast därigenom skapas garantier för att programmen blir

utformade i en anda, som samhället som helhet kan acceptera. Inom rundradion

har programverksamheten med ensamrätt uppdragits åt Radiotjänst.

Denna ordning har visat sig innebära en garanti för ett riktigt fullgörande

av rundradions allmäntjänst. Enligt utredningens mening vore deL inte försvarligt

att för televisionens del underlåta att dra nytta av erfarenheterna

från rundradion. Då man inte kan visa att ensamrätten där kan ersättas med

-en annan och bättre ordning bör motsvarande lösning eftersträvas för televisionen.

Utredningen förordar därför, att televisionens programverksamhet

med ensamrätt uppdras åt ett företag.

Vid sidan av detta enda programföretag får inte finnas någon vare sig lokalt

eller riksomfattande bedriven programverksamhet, som riktar sig till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

allmänheten. Rikstelevisionens tekniska apparat får därför inte användas

för annan programverksamhet än den televisionsföretaget bedriver. Däremot

må den upplåtas för annan verksamhet, om denna låter sig förena med programföretagets.

De televisionsanläggningar av skilda slag, som kan komma

att koncessioneras, får inte, vare sig lokalt eller riksomfattande, utnyttjas

för en till allmänheten riktad programverksamhet.

Utredningen understryker, att ensamrätt inte är detsamma som åsiktsmonopol.

Inom rundradion — och detsamma bör gälla för televisionen — är

uppdraget att bedriva programverksamhet tidsbegränsat. Redan häri ligger

en garanti mot missbruk. Härtill kommer att det avgörande inflytande, som

inom företagets ledning tillförsäkrats det allmänna, garanterar såväl verksamhetens

objektivitet och vederhäftighet som neutraliteten gentemot olika

åskådningar och meningsriktningar.

Utredningen föreslår alltså att för televisionen skall gälla samma principer

som nu gäller i fråga om rundradion. Dessa principer anser utredningen

vara av så avgörande betydelse för den kommande utvecklingen, att det är

ofrånkomligt att statsmakterna redan före televisionens införande i vårt

land tar ställning till desamma.

Med utgångspunkt från utredningens uppfattning att programverksamheten

med ensamrätt bör upplåtas å ett företag kan två alternativ komma i

fråga. Det ena innebär att ett fristående programföretag inrättas och det

andra att televisionens och rundradions programverksamhet samordnas

inom ett och samma företag. Det sistnämnda alternativet finner utredningens

majoritet avgjort erbjuda de största fördelarna.

Som skäl framhålles, att Radiotjänst under sin trettioåriga verksamhet

genom ständigt experimenterande funnit vägar och normer för sin funktion

som offentligt organ i samhällets och hemmens tjänst. En konkret samverkan

har etablerats med samhälleliga, vetenskapliga och konstnärliga institutioner,

folkrörelser, religiösa samfund, politiska partier etc. De erfarenheter,

som därvid har vunnits, och de kontakter, som knutits, bör med fördel

kunna utnyttjas även för televisionens räkning. Därjämte erbjuder ett

sammanförande av televisionens och rundradions verksamheter icke obetydliga

ekonomiska fördelar genom den möjlighet detta ger till gemensamt utnyttjande

av administrativ, kameral och produktionsteknisk organisation.

Vidare kan gemensamma avtalsförhandlingar föras med artister och andra

medverkande i programmen, författare, tonsättare, anställd personal in. fl.

Det bör ej förbises att konkurrens mellan flera programföretag i ett land

som vårt med begränsade personalresurser måste leda till besvärande kostnadsutveckling

för både televisionen och rundradion. Slutligen kommer det

kontaktsystem, som Radiotjänst redan byggt upp med motsvarande företag

utomlands, att avsevärt underlätta inledandet av önskvärt internationellt

programutbyte för televisionen, helst som rundradion och televisionen utomlands

i allmänhet ryms inom ett och samma företag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

11

Programföretagets organisation

Det nya programföretaget bör enligt utredningen byggas upp med Radiotjänst

som grundval. Radiotjänst är organiserat i bolagsform. Aktierna ägs

av pressen och radioindustrien med ca två tredjedelar respektive en tredjedel

av aktiestocken. Aktiekapitalet är f. n 540 000 kr., vilket är det högsta

belopp som enligt bolagsordningen är tillåtet. Bolagets styrelse består av

ordförande och sex övriga ledamöter jämte sex suppleanter för de sistnämnda.

Bolagsordningen lämnar möjlighet till en utökning av antalet ledamöter

från sex till åtta. Ordföranden utses av Kungl. Maj :t. Av styrelsens övriga

ledamöter och suppleanter utser Kungl. Maj :t halva antalet och bolagsstämman

den andra hälften. Ledamöterna och suppleanterna skall enligt bolagsordningen

representera kulturella och samhälleliga intressen samt administrativ,

ekonomisk och teknisk sakkunskap.

Utredningen erinrar om, att 1935 års riksdag med anledning av ifrågasatt

statsinlösen av aktierna i bolaget uttalade sig för att den privata bolagsformen

skulle bestå (rskr. 1935: 336). Vad som därvid förekom liksom erfarenheten

av den utveckling, som därefter ägt rum, talar enligt utredningen

för att den privata bolagsformen bibehålies även efter televisionens tillkomst.

Ehuru utredningen inte betvivlar att bolaget i dess nuvarande form kan

utnyttjas även för televisionen, så anser den dock att tillkomsten av en

ny och omfattande arbetsuppgift gör en breddning av intresserepresentationen

i företaget önskvärd. Denna breddning kan lämpligen åstadkommas genom

att vissa organisationer inbjuds att teckna aktier i bolaget. Organisationer,

som därvid anses böra ifrågakomma, är Frikyrkliga samarbetskommittén,

Föreningen Sveriges filmproducenter, Landsorganisationen, Samverkande

bildningsförbunden, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund

och Sveriges nykterhetsvännners landsförbund.

Utredningen anser inte, att man vid ökningen av aktiekapitalet bör eftersträva

att tillföra företaget något större kapital, ökningen bör således begränsas

till vad som kan befinnas lämpligt för att åstadkomma en breddning

av intresserepresentationen.

Pressens majoritetsställning i bolaget behöver inte göras beroende av

breddningen av intresserepresentationen. Som skäl för en viss majoritetsställning

för pressen anföres att den i egenskap av opinionsbildande organ

är representativ för aktualitetspräglade skiftningar i folkmeningen.

Frågan om aktiekapitalets storlek och fördelningen av aktieposterna samt

de juridiska formaliteterna i samband med ändringen av bolagsbildningen

bör enligt utredningen upptas till avgörande först sedan statsmakterna tagit

ställning till förslaget om breddning av intresserepresenlationen.

Breddningen av intresseunderlaget bör kombineras med en ökning av styrelseledamöternas

antal från sju i den nuvarande styrelsen till elva i den

blivande. Av antalet styrelseledamöter bör Kungl. Maj :t utse fem jämte ordföranden

och bolagsstämman de återstående fem. Suppleanternas antal bör

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

bestämmas till åtta, av vilka Kungl. Maj :t och bolagsstämman utser hälften

var. Utredningen förutsätter, att samråd äger rum mellan Kungl. Maj:t och

bolagsstämman vid valet av styrelseledamöter och suppleanter. Därigenom

ökas möjligheterna för en allsidig intressereprensentation i ledningen för

företaget.

Programföretagets interna organisation bör lämpligen utformas så, att det

under en företagschef finnes fyra huvudavdelningar, nämligen en för rundradio,

en för television, en för administrativa och kamerala ärenden samt en

teknisk avdelning. Cheferna för dessa avdelningar bildar tillsammans med

företagschefen företagets direktion.

Liksom programverksamheten inom rundradion granskas i efterhand av

radionämnden, vilken består av 24 av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, bör

enligt utredningen televisionens programverksamhet underkastas en liknande

granskning. På grund av radionämndens allsidiga sammansättning och

den relativt begränsade arbetsuppgiften torde den med fördel även kunna

granska televisionsprogrammen.

Programdistributionens handhavande m. m.

Televisionsverksamhetens programdistribution är en till alla delar rent

teknisk uppgift. Inom rundradion handhas motsvarande verksamhet helt av

televerket. Att detta verk även bör få i uppdrag att ombesörja televisionens

programdistribution motiveras speciellt av det förhållandet, att televisionen

i betydande utsträckning och med avsevärd kostnadsbesparing kan komma

att begagna gemensamma förbindelser med såväl rundradion som telefonen.

Televisionens årskostnader blir dessutom lägre, om den organisation och erfarna

personal utnyttjas, som televerket redan har landet runt för liknande

arbetsuppgifter.

Som en särskild gren av televisionsverksamheten kan slutligen räknas inkasserandet

av licensavgifter från innehavare av televisionsmottagare. Även

denna uppgift kan lämpligen ombesörjas av televerket, som redan handhar

radions licensavgifter.

Utbyggnadsplaner och kostnader

Programproduktionen

Programmen framställs antingen i därför byggda studiolokaler eller på

tillfälliga upptagningsplatser, där reportagebilar med televisionsutrustning

upptar programmen, vilka därefter medelst mobila radiolänkar överförs

till studion för vidare distribution till sändarstationerna. För filmade televisionsprogram

krävs speciell apparatur. Program från utlandet kan erhållas

antingen genom direktöverföring via ett kabel- eller radiolänknät eller genom

film.

Programproduktionen måste på ett tidigt stadium decentraliseras i så stor

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

K ungt. Maj.ts proposition nr DO år 1956

omfattning som möjligt. Innnehållet i programmet bör hämtas från hela

landet. Att låsa fast programproduktionen t. ex. enbart till Stockholm är

sålunda ej tillfredsställande. På grund av televisionens produktionsmässiga

krav kan man emellertid inte sikta mot en lika genomgående decentralisering

av verksamheten som den som präglar den svenska rundradion. Man

får i stället i skälig omfattning slå in på den vägen att produktionscentralerna

personellt och tekniskt utrustas så, att effektiva produktionsenheter

kan dirigeras till de upptagningsplatser i landet, där de vid de aktuella tillfällena

behövs. Som lämplig lösning av decentraliseringsproblpmet föreslår

utredningen, att fasta produktionsplatser upprättas, förutom i Stockholm,

i Malmö och Göteborg samt på lämpliga platser i Norrland. Dessa bör kompletteras

genom att rörliga produktionsenheter uppsättes och samarbete

prövas med bildleverantörer utanför programföretaget, så att program kan

upptagas överallt där så erfordras. Härvid kan med fördel samordning ske

med rundradions provinsorganisation.

För televisionens programverksamhet är sändningstidens längd av stor betydelse.

Redan vid den reguljära verksamhetens start måste programmen

bjuda på sådant innehåll och vara av sådan omfattning till tiden, att de

ger åskådaren ett skäligt utbyte. Högsta möjliga programkvalitet måste eftersträvas;

förlängning av sändningstiden får inte ske på bekostnad av intresseväckande

kvalitet hos programmen.

I anslutning till dessa synpunkter och med ledning av utländska erfarenheter

har utredningen kommit till den uppfattningen, att en sändningstid

av 15 timmar per vecka är lämplig under det första stadiet av en reguljär

programtjänst. Som nästa etapp bör 25 timmar per vecka eftersträvas. Utvecklingen

från 15 till 25 timmar per vecka bör ske successivt, varvid såväl

ekonomiska och tekniska faktorer som programstoffets åtkomlighet blir

avgörande. Av vikt är också att hålla uppsikt över vilka önskemål från allmänhetens

sida som kan förverkligas inom ramen för olika sändningstider.

Det är inte möjligt att redan nu exakt ange tidsperioden för utvecklingen

från 15 till 25 timmar per vecka, men utredningen framhåller att den bör

vara så kort som möjligt. I kostnadskalkylerna har gjorts antagandet, att

denna tidsperiod blir minst två år.

Rörande en ytterligare utökning av sändningstiden anför utredningen i

huvudsak följande.

Flera synpunkter kan läggas på utvecklingen av sändningstiden till 35

timmar per vecka. Redan nu kan man förutse att programkällorna inom ett

så begränsat språkområde som det svenska blir i hög grad ansträngda i

ett sådant läge. Man kan också fråga sig om det ens på längre sikt är önskvärt

att syfta mot en sändningstid, som skulle innebära ett fem timmar - långt televisionsprogram per dag vid sidan av de parallella rundradioprogrammen.

Å andra sidan kan man betrakta frågan om sändningstiden ur ren servicesvnpunkt:

det finns vid en längre sändningstid flera möjligheter att välja

vad man vill se och höra. önskemålet om en större valfrihet kan bli bättre

tillgodosett med två samtidiga program. En sådan utveckling har utredningen

emellertid inte tagit upp till behandling.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

Även om utredningen av här nämnda skäl inte utan vidare anser en så

lång sändningstid som 35 timmar per vecka vara efterträvansvärd, har dock

i kalkylerna räknats med en sådan utveckling.

Utredningen har låtit Radiotjänst kostnadsberäkna två alternativ för

sändningstidens utveckling. Det ena — sändningsplan A — omfattar 15

timmar per vecka under första och andra året efter den reguljära televisionsverksamhetens

start och 25 timmar per vecka fr. o. in. det tredje året.

Det andra alternativet — sändningsplan B — omfattar dessutom 35 timmar

per vecka fr. o. in. sjätte året. Till jämförelse anges att den ungefärliga sändningstiden

per vecka hösten 1954 är i Danmark 8, Frankrike 40, Italien 30,

Storbritannien 40 och Västtyskland (NWDR) 24 timmar.

Kostnadsberäkningen ger vid handen att de totala investeringskostnaderna

för programproduktionen omfattande lokaler, dock icke nybyggnader, samt

apparatur vid de tre olika programetapperna avseende 15, 25 och 35 timmars

sändning i veckan kommer att uppgå litl 8,2 respektive 1,8 och 2,8

milj. kr. Angivna kostnader för första programetappen, under vilken de

fasta produktionsplatserna i Stockholm, Göteborg och Malmö upprustas,

fördelar sig på envar av dessa med 4 respektive 2 och 2,2 milj. kr.

Som normal livslängd kan anses 10 år för ifrågavarande lokalinredningar

samt 5 år för apparaturen, motsvarande eu årlig avskrivning med 10 % respektive

20 % av det investerade bruttokapitalet.

Programproduktionens årskostnader, omfattande kapital-, personal- och

produktionstekniska driftkostnader samt direkta programkostnader, har

vid de tre programetapperna beräknats till 9,9 respektive 14,7 och 20,3 milj.

kr. per år, motsvarande 12 700, respektive 11 300 och 11 200 kr. per timme.

Utredningen understryker, alt många okända och osäkra faktorer spelar

in vid kostnadsberäkningen, varför det är svårt att åstadkomma en helt

tillförlitlig kalkyl.

Programdistributionen

Medan programproduktionen måste koncentreras till ett fåtal platser, erfordras

för programmens distribution ett stort antal sändar stationer spridda

över hela landet. Dessa måste via ett nät av programförbindelser anslutas

till de olika produktionsplatserna.

Vid en europeisk konferens i Stockholm 1952 antogs eu plan för fördelning

av sändarkanaler för television på frekvensbanden I och III inom ultrakortvågsområdet

(stockholmsplanen). Planen omfattar kanaler för sammanlagt

700 televisionsstationer, av vilka Sverige tilldelats 50. Av kartan

(fig. 1) framgår stationernas placering och deras beräknade försörjningsområden.

Utredningen understryker, att stockholmsplanen måste bedömas

som ett första utkast till en frekvensplan, som kommer att bli föremål för

periodisk översyn och revision.

Drygt 90 % av Sveriges befolkning bor inom stationernas försörjningsområden.

För de områden, som icke täcks av planen, blir det nödvändigt

att bygga ett antal supplementära relästationer med lokala räckvidder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

MxrrtoiasH

tså*

i.—V- ••

- ''

vjZJT,

*B?åv

V •:

H

i?4"

’ >

Btyjgg8ft

A

. V j

SBÉÉ

L Ä

r. - i.

■RO

; -rf.

:, S

, . ''4.#.

ns

''»i

■ -i

• •

IH*»/'' *■■ “• .IA* t *■■ M

i

.. • A

Fig. 1. Telcvisionsstationer enligt stockholmsplanen

samt deras försrtijningsområden
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

Telestyrelsen har på utredningens begäran kostnadsberäknat ett distributionsnät

— programförbindelser och sändarstationer — utbyggt med de

50 i stockholmsplanen ingående televisionsstationerna. Beräkningarna avser

två utbyggnadsalternativ, det ena på nio och det andra på fjorton år. Telestyrelsen

anser, att en utbyggnadstakt i enlighet med 14-årsplanen mera

motsvarar de resurser i olika hänseenden, bl. a. i fråga om materiel och

personal, som kan ställas till förfogande för projektets genomförande.

Utredningen rekommenderar för sin del, att 9-årsplanen i princip läggs

till grund för utbyggnaden och att denna fullföljes i den takt de tekniska

och personella resurserna samt tillgången på investeringsmedel medger.

Den ordning, i vilken de olika sändarstationerna beräknas kunna färdigställas

vid de båda utbyggnadsalternativen samt det antal innevånare enligt

för årsskiftet 1950—51 gällande befolkningssiffror, som därvid varje år erhåller

möjlighet till televisionsmottagning, framgår av tabell I.

Tabell 1. Alternativa utbyggnadsplaner för televisionens distributionsnät

Utbygg- Stationer Invånare inom statio
nadsår

nernas försörjningsom
råden

(1 000-tal)

tillskott samma

under året

9-årsplanen

1 Stockholm, Uppsala................................. 1 243 l 243

2 Gävle, Linköping, Norrköping, Nässjö................. 888 2 131

3 Borås, Göteborg, Hälsingborg, Hörby, Malmö.......... 1 540 3 671

4 Bollnäs, Borlänge, Mora, Skövde, Sundsvall, Västervik,

Västerås......................................... 1 009 4 680

5 Bäckefors, Karlstad, Sveg, Vänersborg, Örebro, Östersund 667 5 347

6 Dorotea, Emmaboda, Halmstad, Motala, Sunne, Udde
valla,

Visby, Växjö............................... 703 6 050

7 Arvidsjaur, Härnösand, Lycksele, Skellefteå, Stensele,

Vännäs, Örnsköldsvik............................. 280 6 330

8 Boden, Haparanda, Luieå, Sollefteå, Varberg........... 207 6 537

9 Gällivare, Kalmar, Karlskrona, Kiruna, Pajala, Ånge____ 68 6 605

14-årsplanen

1 Stockholm, Uppsala................................. 1 243 1 243

2 Norrköping........................................ 390 1 633

3 Borås, Göteborg, Nässjö............................. 981 2 614

4 Hälsingborg, Hörby, Malmö.......................... 838 3 452

5 Gävle............................................. 223 3 675

6 Halmstad, Skövde, Sundsvall......................... 643 4 318

7 Bollnäs, Härnösand, Örnsköldsvik.................... 136 4 454

8 Emmaboda, Vännäs, Västerås, Växjö.................. 654 5 108

9 Borlänge, Skellefteå................................. 183 5 291

Boden, Bäckefors, Haparanda, Karlstad, Luleå, Sunne,

Örebro.......................................... 763 6 054

it Mora, Sollefteå, Sveg, Uddevalla, Vänersborg, Östersund 234 6 288

12 Arvidsjaur, Dorotea, Lycksele, Stensele, Visby, Västervik 239 6 527

13 Gällivare, Kiruna, Pajala............................ 58 6 585

14 Kalmar, Karlskrona, Linköping, Motala, Varberg, Ånge 20 6 605

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

Kostnaderna för sändarstationerna har beräknats från tre olika utgångspunkter.

Den ena innebär en kombination av televisionsstationerna med nuvarande

rundradionätet; den andra att televisionsstationerna byggs helt fristående

från rundradionätet; den tredje innebär en kombination av stationer

för television och ultrakortvågsrundradio. I sistnämnda fall har endast

televisionens andel i kostnaderna medtagits i beräkningarna. Kalkylerna

har baserats på att stationerna skall byggas med dubbla sändarutrustningar

och halvautomatisk drift.

För de i Stockholmsplanen upptagna 50 stationerna beräknas de totala

investeringskostnaderna till 78,4 milj. kr. vid kombination med nuvarande

rundradionät, 82,2 milj. kr. byggda fristående samt 65,3 milj. kr. vid kombination

med ultrakortvågsradio. Årskostnaderna utgör respektive 15,9, 16,2

och 15,0 milj. kr. Avskrivningstiden har därvid förutsatts till 20 år för byggnader

o. d. samt 10 år för radioutrustning, kablar och antenner.

Då frågan om utbyggnad av ultrakortvågsstationer för rundradio vid tidpunkten

för betänkandets framläggande ännu inte var avgjord av statsmakterna,

har utredningen i sina fortsatta kalkyler räknat med en utbyggnad

i kombination med nuvarande rundradionät.

För programförbindelserna kan användas antingen koaxialkablar eller radiolänkar.

Båda dessa slag av förbindelser kan byggas antingen för enbart

televison eller för television i kombination med telefon, telegraf, programöverföring

för rundradio m. m.

För televisionen enbart är radiolänk den billigaste lösningen av förbindelseproblemet.

Hur lösningen i praktiken kommer att te sig för olika förbindelsesträckor

blir beroende på särskilda utredningar i de speciella fallen

rörande trafikbehov för television och telefon etc. Därefter fördelas kostnaderna

på de olika trafikslagen i förhållande till deras utnyttjande av förbindelsen.

Televisionen får dock inte belastas med högre andel av kostnaderna

än vad en radiolänk enbart för television skulle ha kostat.

Med denna utgångspunkt har ett radiolänknät lagts till grund för kostnadsberäkningen.

Förbindelserna har förutsatts skola göras dubbelriktade

och vändbara. Omfattningen av hela programförbindelsenätet har beräknats

till 4 870 km. Investeringskostnaderna uppskattas till 16 400 kr. per km eller

totalt för hela nätet till 79,9 milj. kr. Den genomsnittliga årskostnaden för

programförbindelsenätet uppskattas till 2 200 kr. per km eller totalt för hela

nätet till 10,7 milj. kr. Därvid har vid beräkningen av anläggningskapitalets

avskrivning tillämpats samma principer, som för sändarstationerna.

Televisionsverksamhetens sammanlagda kostnader

Televisonsverksamhetens totala investerings- och årskostnader för programproduktion

och programdistribution enligt respektive kostnadsberäk
2

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 90

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

ningar har sammanställts i tabellerna 2 och 3. Bland investeringskostnaderna

har medtagits erforderliga ersättningsinvesteringar för anläggningarnas

och apparaturens förnyande. För att den totala investeringen varje år skall

kunna direkt utläsas har däremot inga avdrag gjorts för värdet av slopade

anläggningar.

Tabellerna har för enkelhetens skull begränsats till att avse programproduktion

enligt sändningsplan A.

Tabell 2. Investeringskostnader 1 milj. kr. för televisionsverksainheten

Ut-

Investering (anslag)

Avsättning till

Investerings-

bygg- nad s- år

Pro-

gram-

Pro-

gram-

Sändar- Summa

stationer under

ackumu-

värdeminskn.-

konto

bemyndigande

under ackumu-

produk-

förbin-

året

lerad

under

ackumu-

året

lerat

tion

delser

året

lerad

9-årsplanen

1

8,2

1,6

3,1

12,9

12,9

—

—

12,9

12,9

2

—

7,4

6,9

14,3

27,2

1,9

1,9

12,4

25,3

3

1,8

7,9

5,9

15,6

42,8

3,1

5,0

12,5

37,8

4

—

12,4

12,3

24,7

67,5

4,5

9,5

20,2

58,0

5

—

12,7

9,5

22,2

89,7

6,6

16,1

15,6

73,6

6

6,7

9,3

12,6

28,6

118,3

8,2

24,3

20,4

94,0

7

—

12,3

11,6

23 9

142,2

10,2

34,5

13,7

107,7

8

1,4

7,5

7,4

16,3

158,5

12,0

46,5

4,3

112,0

9

—

9,0

8,9

17,9

176,4

13,3

59,8

4,6

116,6

10

—

—

—

—

176,4

14,7

74,5 —

14,7

101,9

11

8,2

1,0

2,3

11,5

187,9

14,7

89,2 —

3,2

98,7

12

—

4,5

4,4

8,9

196,8

14,7

103,9 —

5,8

92,9

13

1,8

4,8

4,1

10,7

207,5

14,7

118,6 —

4,0

88,9

14

—

7,6

7,9

15,5

223,0

14,7

133,3

0,8

89,7

1 i-årsplanen

1

8,2

1,6

3,1

12,9

12,9

—

—

12,9

12,9

2

—

2,4

2,1

4,5

17,4

1,9

1,9

2,6

15,5

3

1,8

6,0

5,0

12,8

30,2

2,2

4,1

10,6

26,1

4

—

5,2

3,1

8,3

38,5

3,4

7,5

4,9

31,0

5

—

1,6

2,1

3,7

42,2

4,1

11,6 —

0,4

30,6

6

6,7

5,2

6,2

18,1

60,3

4,5

16,1

13,6

44,2

7

—

3,0

4,6

7,6

67,9

5,4

21,5

2,2

46,4

8

1,4

5,2

6,9

13,5

81,4

6,0

27,5

7,5

53,9

9

—

7,6

3,8

11 4

92,8

7,0

34,5

4,4

58,3

10

—

12,1

12,0

24,1

116,9

7,9

42,4

16,2

74,5

11

8,2

7,9

10,4

26,5

143,4

9,8

52,2

16,7

91,2

12

—

13,6

12,3

25,9

169,3

11,3

63,5

14,6

105,8

13

1,8

10,0

9,7

21,5

190,8

13,3

76,8

8,2

114,0

14

—

8,1

6,1

14,2

205,0

14,7

91,5 —

0,5

113,5

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

19

Tabell 8. Årskostnader 1 milj. kr. för tclevislonsyerksamheten

Utbygg-

Program-

Programdistribution

Summa

program-

distr.

Summa

årskostnader

nadsår

produktion

Program- iörbin- del ser

Sändar-

stationer

9-årsplanen

1

8,3

0,1

0,6

0,7

9,0

2

9,9

0,6

1,8

2,4

12,3

3

14,3

1,7

3,4

5,1

19,4

4

14,6

3,1

5,4

8,5

23,1

5

14,5

4,8

7,7

12,5

27,0

6

14,6

6,4

10,0

16,4

31,0

7

14,6

7,8

12,2

20,0

34,6

8

14,6

9,2

14,0

23,2

37,8

9

14,6

9,9

15,4

25,3

39,9

10

14,5

10,9

16,1

27,0

41,5

11

14 6

10 7

15,9

26,6

41,2

12

14,6

10,5

15,8

26,3

40,9

13

14,6

10,5

15,7

26,2

40,8

14

14,6

10,5

15,7

26,2

40,8

14-årsplanen

1

8,3

0,1

0,6

0,7

9,0

2

9,9

0,4

1,2

1,6

11,5

3

14,3

0,9

2,1

3,0

17,3

4

14,6

1,7

3,1

4,8

19,4

5

14,5

2,3

3,7

6,0

20,5

6

14,6

2,6

4,5

7,1

21,7

7

14,6

3,2

5,5

8,7

23,3

8

14,6

3,7

6,7

10,4

25,0

9

14,6

4,5

7,6

12,1

26,7

10

14,5

5,8

9,2

15,0

29,5

11

14,6

7,2

11,3

18,5

33,1

12

14,6

8,4

13,3

21,7

36,3

13

14,6

9,8

15,0

24,8

39,4

14

14,6

10,5

16,5

27,0

41,6

Licensintäkter och driftresultat

Såsom i ett föregående avsnitt redovisats har utredningen avrått från att

försäljning av programtid anlitas som inkomstkälla för svensk television.

Utredningen anser sig ej heller böra i finansieringskalkylerna ta med några

inkomster av statsanslag för speciella ändamål men rekommenderar statsmakterna

att, när det blir aktuellt med statsanslag för undervisningsändamål

inom rundradion, överväga samma anordning för televisionens del. Utredningens

kalkyler bygger alltså på licensavgift på televisionsmottagare som

enda inkomstkälla för televisionen.

Som underlag för beräkningen av licensutvecklingen har utredningen använt

en av Industriens utredningsinstitut på utredningens begäran gjord

undersökning om bl. a. den svenska marknadens efterfrågan på televisions
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

mottagare. Institutets licensprognos för licensutvecklingen omfattar de sju

första åren efter televisionens införande. Den bygger på följande av utredningen

angivna förutsättningar, nämligen att televisionsnätet utbyggts enligt

en viss plan på sju år, att programtiden är minst 25 timmar per vecka, att

programkvaliteten är liknande BBC’s, att priset på televisionsmottagare är

1 500 kr. plus 100 kr. för antenn, att licensavgiften är 75 kr. per år samt

att goda möjligheter erbjuds att finansiera apparatköpen genom avbetalning.

I rapporten över undersökningen framhåller institutet inledningsvis svårigheten

att göra en prognos, när denna icke kan stödjas på inhemskt erfarenhetsmaterial.

Enda användbara metod är då att överföra utländska erfarenheter

till egna landet. Institutet har härvid funnit televisionsutvecklingen

i England mest lämpad att läggas till grund för den svenska prognosen.

Medelvärdet har tagits av den årliga ökning i antalet apparatinnehavare

per 1 000 innevånare, som skedde inom London- och Midlandsstationernas

respektive försörjningsområden under de första sju åren med reguljär sändning.

Genom att applicera sålunda erhållna relativtal på den sjuåriga utbyggnadsplanen

har institutet fått fram en prognos för apparatanskaffningen

i Sverige under samma tidsperiod.

Rimligheten av prognosen har prövats på olika sätt, bl. a. genom jämförelse

med utvecklingen för andra varaktiga konsumtionsvaror såsom bilar,

radioapparater, tvättmaskiner etc.

Televisionsutredningen anser sig böra ifrågasätta, om ej de till grund för

prognosen liggande engelska medelvärdena är för höga för svenska förhållanden

men har likväl i brist på annat material stannat för att lägga institutets

prognos till grund för sina beräkningar. Utredningen påpekar även,

att avvikelserna i utredningens förslag i förhållande till förutsättningarna

för institutets undersökning — bl. a. 15 timmars sändningstid per vecka i

stället för 25 under de två första åren — kan tänkas påverka prognosen i

negativ riktning. Verkningarna är dock så svårbedömbara, att utredningen

avstått från att söka ge ett siffermässigt uttryck för dem.

Institutets serie av relativtal för licensutvecklingen har av utredningen

kompletterats till att omfatta en 15-årsperiod. Med hjälp av den utsträckta

prognosen har sedan en uppskattning gjorts av det totala licensantalet i

landet under varje sändningsår t. o. m. det fjortonde, då 925 000 apparater

väntas vara i bruk, om televisionen utbygges enligt 9-årsplanen eller 792 000

vid en utbyggnad enligt 14-årsplanen.

Med ledning av sålunda erhållna årssiffror har licensinkomsterna beräknats

för tre avgiftsalternativ, nämligen 50, 80 och 100 kr. Genom att slutligen

sammanställa därvid framkomna värden med televisionsverksamhetens

beräknade årskostnader, har utredningen fått fram de olika driftsresultat,

som kan förväntas av de tre avgiftsalternativen. Resultatet i vad

det avser sändningsplan A kan avläsas i tabell 4. Antalet licenser för de

olika åren kan i 10 000-tal direkt utläsas i kolumnen för inkomster vid en

licensavgift av 100 kr.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

21

Tabell 4. Beräknat driftresultat 1 milj. kr. av telerisionsTerksamheten under

de första 14 åren.

Verk- Inkomster vid en Ut- Underskott resp. överskott vid en licensavgift av:

sam-

hetsår

licensavgift av

50 kr. 80 kr.

100 kr.

gif-

ter

50 kr.

verk- acku-

sam- mulerat

hetsåret

9-årsplanen

80 kr.

verk- sam- hetsåret

acku-

mulerat

100 kr.

verk- sam- hetsåret

acku-

mulerat

1

0,6

1,0

1,2

9,0

— 8,4 — 8,4

— 8,0

— 8,0

— 7,8

— 7,8

2

1,9

3,0

3,7

12,3

— 10,4 — 18,8

— 9,3

— 17,3

— 8,6

— 16,4

3

4,1

6,5

8,1

19,4

— 15,3 — 34,1

— 12,9

— 30,2

— 11,3

— 27,7

4

7,1

11,4

14,2

23,1

—16,0 — 50,1

— 11,7

— 41,9

— 8,9

— 36,6

5

10,9

17,4

21,7

27,0

—16,1 — 66,2

— 9,6

— 51,5

— 5,3

— 41,9

6

15,4

24,6

30,7

31,0

— 15,6 — 81,8

— 6,4

— 57,9

— 0,3

— 42,2

7

20,5

32,8

41,0

34,6

—14,1 — 95,9

— 1,8

— 59,7

6,4

— 35,8

8

25,7

41,1

51,4

37,8

—12,1 —108,0

3,3

— 56,4

13,6

— 22,2

9

30,9

49,4

61,8

39,9

— 9,0 —117,0

9,5

— 46,9

21,9

— 0,3

10

35,3

56,5

70,6

41,5

— 6,2 —123,2

15,0

— 31,9

29,1

28,8

11

39,1

62,6

78,2

41,2

— 2,1 —125,3

21,4

— 10,5

37,0

65,8

12

42,1

67,4

84,2

40,9

1,2 —124,1

26,5

16,0

43,3

109,1

13

44,5

71,2

89,0

40,8

3,7 —120,4

30,4

46,4

48,2

157,3

14

46,3

74,0

92,5

40,8

5,5 —114,9

1 i-årsplanen

33,2

79,6

51,7

209,0

1

0,6

1,0

1,2

9,0

— 8,4 — 8,4

— 8,0

— 8,0

— 7,8

— 7,8

2

1,6

2,6

3,2

11,5

— 9,9 — 18,3

— 8,9

— 16,9

— 8,3

— 16,1

3

3,2

5,1

6,4

17,3

—14,1 — 32,4

— 12,2

— 29,1

— 10,9

— 27,0

4

5,4

8,6

10,8

19,4

—14,0 — 46,4

— 10,8

— 39,9

— 8,6

— 35,6

5

8,1

13,0

16,2

20,5

— 12,4 — 58,8

— 7,5

— 47,4

— 4,3

— 39,9

6

11,4

18,2

22,7

21,7

—10,3 — 69,1

— 3,5

— 50,9

1,0

— 38,9

7

15,0

24,0

30,0

23,3

— 8,3 — 77,4

0,7

— 50,2

6,7

— 32,2

8

18,9

30,2

37,8

25,0

— 6,1 — 83,5

5,2

— 45,0

12,8

— 19,4

9

22,8

36,4

45,5

26,7

— 3,9 — 87,4

9,7

— 35,3

18,8

— 0,6

10

26,6

42,6

53,2

29,5

— 2,9 — 90,3

13,1

— 22,2

23,7

23,1

11

30,3

48,4

60,5

33,1

— 2,8 — 93,1

15,3

— 6,9

27,4

50,5

12

33,7

53,9

67,4

36,3

— 2,6 — 95,7

17,6

10,7

31,1

81,6

13

36,9

59,0

73,7

39,4

— 2,5 — 98,2

19,6

30,3

34,3

115,9

14

39,6

63,4

79,2

41,6

— 2,0 —100,2

21,8

52,1

37,6

153,5

Utredningen anser målet för televisionsverksamheten ekonomiskt sett

böra vara att göra verksamheten självbärande. Detta bör innefatta en skyldighet

för televisionen att inom rimlig tid återbetala de belopp som erfordras

för att täcka driftunderskottet under en övergångstid. En sådan återbetalning

bör ha skett inom den period kalkylerna omfattar, d. v. s. fjorton år.

Kalkylerna visar att dessa villkor inte kan uppfyllas om licensavgiften

sätts till 50 kr. Vid en licensavgift av 80 kr. har televisionen fullgjort sina

förpliktelser under tolfte året vid sändningsplan A och under trettonde året

vid sändningsplan B, varefter rörelsen lämnar jämförelsevis stora årliga

överskott. Vid en licensavgift av 100 kr. blir motsvarande tid tionde året för

båda sändningsplanerna. Även om de beräknade inkomsterna för avgifts
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1950

alternativet 100 kr. på grund av att relativtalen är för höga har blivit större

i kalkylerna än vad som verkligen kan tänkas bli fallet, anser utredningen

att avkastningen efter återbetalningsperioden är för hög för alt

denna avgift skall kunna betraktas som skälig. Mot detta kan visserligen invändas

att intet hindrar att man till en början tar ut 100 kr. för att sedermera,

när ekonomien det tillåter, sänka avgiften. Utredningen tror emellertid

att en lägre begynnelseavgift är att föredra.

Utredningen förordar till följd härav att licensavgiften fastställes till 80

kr. för år, samt att den på grund av sin relativa storlek uppdelas på fyra

betalningsterminer.

Apparatanskaffningens samhällsekonomiska verkningar

En 17-tums televisionsmottagare betingar ett pris av 1 600—1 700 kr. i

inköp; en 21-tums mottagare kostar 2 000—2 200 kr. Årskostnaderna för

televisionsmottagarna blir i förstnämnda fallet 486 kr. och i sistnämnda

fallet 572 kr. I dessa kostnader ingår då kapitalkostnaderna med 210 respektive

260 kr., driftkostnaderna med 196 respektive 232 kr. och licensavgiften i

bägge fallen med 80 kr.

För klarläggande av de samhällsekonomiska konsekvenserna av televisionens

införande i vårt land har Industriens utredningsinstitut i sin tidigare

nämnda undersökning belyst storleken av de importbehov och investeringsanspråk,

som direkt föranleds av efterfrågan på televisionsmottagare under

en utbyggnadsperiod av ca sju år. Utredningsinstitutet framhåller att undersökningens

analyser, som på de flesta punkter givits formen av siffermässiga

räkneexempel, på grund av en rad olika osäkerhetsfaktorer uppenbarligen

inte kan uppfattas som ett exakt uttryck för de samhällsekonomiska

konsekvenserna av televisionens införande.

Av det i betänkandet utförligt redovisade resultatet av institutets undersökningar

må här relateras följande.

Med hänsyn till produktions- och avsättningssförhållandena i utlandet anser

utredningsinstitutet, att man kan vänta en exportoffensiv, när televisionen

kommer i gång i Sverige. Den svenska industrien kan emellertid tillverka

mottagare, som tekniskt sett väl kan mäta sig med andra länders.

Från kapacitetssynpunkt finns tämligen goda förutsättningar för en svensk

tillverkning, men det kan ifrågasättas, om den svenska radioindustrien kan

med framgång konkurrera med utländska tillverkare. Från industrihåll

har man starkt understrukit, att kostnadssituationen i Sverige kommer att

utgöra ett allvarligt problem för den inhemska produktionen. Institutets

kalkyler har gjorts upp enligt två alternativ: att svenskbyggda mottagare

svarar för 50 respektive 75 % av hela antalet.

Den totala importen av televisonsapparater och delar därtill jämte viss

sekundär import beräknas under den första sjuårsperioden utgöra i genomsnitt

ca 30 milj. kr. per år, vilket i stort sett motsvarar de senaste årens

import av radioapparater och delar därtill. För att belysa den samhällsekonomiska

innebörden härav kan nämnas, att den totala svenska importen

under 1953 uppgick till över 8,1 miljarder kr.

Investeringsanspråken för produktion och distribution av televionsmotta
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

eare samt för serviceorganisationer under en sjuårsperiod uppskattas till

25 å 40 milj. kr., d. v. s. 4 å 7 milj. kr. per år. I förhållande till de totala

investeringarna inom svensk industri —• som 1952 uppgick till ca 2 450 milj.

kr. — rör det sig uppenbarligen om mycket obetydliga belopp.

Det totala arbetskraftsbehovet för tillverkning och distribution av televisionsapparater

skulle kunna anges till inemot 2 000 man vid den första

sexårsperiodens slut. Under de första åren är givetvis nyrekryteringsbehovet

vida lägre. De sammanlagda anspråken på arbetskraftsresurserna måste, saledes

betecknas som ganska ringa kvantitativt sett. Uteslutet är dock inte

att det kan bli svårt att rekrytera specialiserad teknisk personal.

Televisionens start

Utredningen räknar med, att ett års förberedelsetid behövs före televisionens

reguljära start.

Under detta förberedelseår bör den av Radiotjänst påbörjade utbildningsoch

övningsverksamheten fortsättas och utvidgas. Tiden för sändning till

allmänheten bör successivt stegras för att närma sig de för startåret föreslagna

15 timmarna per vecka. Detta förutsätter anskaffning av produktionsapparatur

under förberedelseåret. Under detta år måste förberedelser

likaledes vidtas för programdistributionen.

Någon licensavgift skulle inte tas ut under förberedelseåret. Däremot kan

en mindre registreringsavgift för televisionsmottagare övervägas.

Enligt utbyggnadsplanerna skall televisionssändare först anläggas i Stockholm

och Uppsala. Utredningen föreslår att dessa sändare utförs provisoriskt

under förberedelseåret och att provisoriska sändare samtidigt anordnas

i Göteborg och Malmö. Därigenom skulle televisionsverksamheten kunna

sättas i gång samtidigt på dessa platser. Arrangemanget kommer inte att

medföra några kapitalförluster, då den sändningsapparatur, som anskaffas,

sedermera kan flyttas till andra stationer.

Då programförbindelser inte är färdiga mellan Stockholm, Göteborg och

Malmö vid den reguljära televisionsverksainhetens start, måste programverksamheten

till att börja med läggas upp efter andra linjer än som blir

fallet vid en utbyggd television. Programproduktionen måste få en mera

lokal prägel. Detta utesluter emellertid inte att programmen i de tre städerna

samordnas och att stationerna utnyttjar varandras produktion.

Medelsbehovet för den televisionsverksamhet, som sålunda föreslagits

skola påbörjas under förberedelseåret, har utredningen beräknat till 4 milj.

kr. för investeringar i programproduktionen, till 2,5 milj. kr. för investeringar

i programförbindelser och sändarstationer, till 4,8 milj. kr. i årskostnader

för programproduktionen samt till 0,3 milj. kr. i årskostnader

för programförbindelser och sändare.

Sättet för medelsanvisning

Utredningen anser det ligga närmast till hands att i vanlig ordning bestrida

televisionens investeringsutgifter genom investeringsanslag på kapi
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

talbudgeten under televerkets fond samt att på driftbudgeten ta upp anslag

för drift- och kapitalkostnader. Investeringsanslagen bör därvid avskrivas

enligt gällande regler.

En annan möjlighet är att för televisionens samtliga utgifter eller vissa

av dem inrätta en särskild lånefond. Motivet för en sådan anordning skulle

vara att televisionen efter viss tid blir självförsörjande och kan återbetala

sin skuld. Utredningen anser att denna utväg bör tas under övervägande.

Enligt utredningens uppfattning skulle det vara beklagligt, om viktiga

investeringsbehov inom televerket skulle få stå tillbaka för televisionen eller

omvänt. Utredningen anser därför, att de anslag televisionen behöver bör

läggas utanför den investeringsram, som må komma att fastställas för televerket.

Särskilt yttrande

Två ledamöter av utredningen, herrar Esping och Ngström, har avgivit ett

gemensamt särskilt yttrande.

Reservanterna framhåller, att en sändningstid under den reguljära televisionens

första stadium av 15 timmar per vecka är för kort för att motsvara

allmänhetens berättigade förväntningar. En genomsnittlig sändningstid

av 25 timmar per vecka, som snarast möjligt ökas till 35 timmar, är den

kortaste man med förhoppning om framgång för svensk television kan diskutera.

Reservanterna erinrar om att en av förutsättningarna för prognosen för

televisionsutvecklingen var, att sändningstiden redan från början skulle vara

25 timmar i veckan. En så radikal minskning som till 15 timmar måste ge

en betydligt ogynnsammare televisionsutveckling än den, som förutsatts i

kalkylerna, och borde ha motiverat en justering av kalkylerna på basis av

de ändrade förutsättningarna.

En förlängning av programtiden med 10 timmar per vecka eller med ca

500 timmar per år torde med den av utredningen angivna timkostnaden för

programproduktionen medföra en totalökning av kostnaderna för denna

med ca 5 milj. kr. per år. En sådan kostnadsökning kunde synas orimlig

om skattemedel vore den enda finansieringsmöjligheten. Så är emellertid

ingalunda förhållandet. Reservanterna erinrar om att från flera håll uttryckts

önskemål om att få hyra distributionsnätet för sändningar av allmän

och kommersiell art. De framlägger en kalkyl för att belysa vad 500

timmar kommersiella program per år skulle betyda ekonomiskt för televisionen.

Av denna framgår att utgifterna för annonsörerna betydligt understiger

de belopp, som ställts i utsikt av Svenska annonsörers förening. Reservanterna

anser att de bidrag — i form av såväl ökad sändningstid som

pengar som de kommersiella programinslagen representerar är så stora,

att de kan bli av avgörande betydelse för televisionen och därför inte kan

avvisas. I ett senare utvecklingsskede kan bidragen ge möjlighet till en

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956 25

sänkning av licensavgiften eller helt eller delvis finansiera ett dubbelprogram.

Vad de principiella synpunkterna angår delar reservanterna inte majoritetens

pessimism beträffande möjligheterna att bemästra de svårigheter, som

kan uppstå i samband med en kommersiell programverksamhet, och hänvisar

till att kommersiellt finansierade televisionsprogram accepterats i andra

länder, t. ex. Australien, Italien, Kanada och Storbritannien. Om en upplåtelse

av distributionsnätet för kommersiella programinslag göres tidsbegränsad

och om verksamheten exempelvis organiseras på liknande sätt som i

Storbritannien — d. v. s. med säkerställande av kontinuerliga sändningar och

ett mångsidigt program under anvisad sändningstid samt med rådgivande

kommittéer för program med religiöst, kulturellt och folkbildande innehåll,

för annonsering av varor och tjänster, för barnprogram etc. — så föreligger

betryggande garantier mot missbruk.

Reservanterna är av den uppfattningen, att resultatet av praktiska försök

bör avvaktas, innan frågan om kommersiella program avgörs och föreslår

att kommersiell television skall prövas under förberedelseåret och den första

tvåårsperioden.

I fråga om organisationen anser reservanterna, att televisionen bör få utvecklas

utan något som helst beroende av rundradion. De accepterar dock

majoritetens förslag att Radiotjänst skall svara för den reguljära programverksamheten

under två förutsättningar. Den ena är att ett i förhållande

till Radiotjänst helt fristående programföretag bildas, som får hyra distributionsnätet

för sändningar av huvudsakligen kommersiell natur. Den andra

förutsättningen är att breddningen av intresseunderlaget i Radiotjänst

kommer till stånd och att detta sker med lika fördelning av aktieintresset.

Slutligen framhåller reservanterna, att även deras principiella inställning

hindrar dem att instämma i förslaget att Radiotjänst tillförsäkras ensamrätt

till produktion av televisionsprogram avsedda för allmänheten. De erinrar

om att det finns riklig tillgång på sändningskanaler, långt utöver behovet

för en rikstelevision, och framhåller att det vore olyckligt och hämmande

för utvecklingen, om de naturtillgångar, som sändningskanalerna utgör,

inte finge användas.

Remissyttrandena över betänkandet

Frågan om televisionens införande. Alla remissinstanser på ett undantag

när har ställt sig positiva till televisionens införande i vårt land.

I många yttranden betonas angelägenheten av att en reguljär televisionsverksamhet

snarast möjligt kommer till stånd.

Sålunda framhåller kollegicnämndcn vid tekniska högskolan i Stockholm,

att vi redan väntat vida längre på televisionen än som motsvarar vårt lands

tekniska, ekonomiska och kulturella standard. Industriförbundet anser, att

det är i och för sig förståeligt, om statsmakterna, så ansträngda som våra

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

materiella resurser i nuvarande läge är, tvekar att redan nu anvisa medel

för ett televisionsnät. Å andra sidan måste framhållas, att ett längre dröjsmål

skulle kunna vålla allvarliga svårigheter för radioindustrien och radiohandeln.

Dessa branscher har redan under väntetiden lidit åtskilligt avbräck.

Av större betydelse är emellertid att ju längre televisionens start

fördröjs, desto svårare blir det för de svenska industriföretagen att inhämta

det försprång, i tekniskt och ekonomiskt hänseende, som utländska konkurrenter

med redan tryggad avsättning på sina hemmamarknader under

tiden kan skaffa sig. Även radioindustriföreningen framhåller det bekymmersamma

läge, som radioindustrien skulle komma i om televisionens start

uppskötes. Därutöver påpekar föreningen, att radio, radar, television och

andra apparater inom elektronikområdet för varje dag får allt större betydelse

för samhället. Det är därför på lång sikt ur landets synpunkt en livsfråga,

att man på detta alltmer viktiga område har en slagkraftig svensk

specialindustri, som kan ligga i täten i fråga om forskning och nykonstruktioner

och vara konkurrenskraftig i sin produktion. För att kunna finansiera

dessa arbeten måste som bas finnas en tillverkning av standardprodukter

i stora serier. Utan en stor produktion av televisions- och radiomottagare

kommer därför den svenska radioindustrien icke att i längden

kunna fylla den för svenskt näringsliv och för det svenska försvaret nödvändiga

uppgiften som utvecklings- och konstruktionsinstans för och leverantör

av apparater och utrustningar inom elektroteknikområdet.

Liknande synpunkter framförs av köpmannaförbundet, grossistförbundet,

Sveriges radiohandlares riksförbund, flera av liandelskamrarna, arbetsgivareföreningen

och Studieförbundet Medborgarskolan.

Chefen för försvarsstaben anför, att det från såväl det samlade som det

militära psykologiska försvarets synpunkt finns stort intresse för att televisionsverksamheten

kommer till stånd. Tillkomsten av television innebär

vidare ett tillskott i teleförbindelserna av stort värde för det totala försvaret.

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anför liknande synpunkter.

Enligt civilförsvarsstyrelsen framstår det som ett önskemål, att televisionen

inom rimlig tid når så stor spridning som möjligt.

I en del av de positiva yttrandena har uttalats betänkligheter med tanke

på att det inom andra områden av samhällslivet finns angelägna behov, som

man icke anser sig kunna tillgodose.

Sålunda erinrar kommerskollegium om att det i dagens läge icke är möjligt,

att tillgodose alla krav på investeringar. Som exempel på angelägna

frågor, som kan konkurrera med televisionen om investeringsutrymmet,

nämner kollegiet frågan om högertrafiken, vattenvårdsfrågan, undanröjande

av bostadsbristen samt tillgodoseende av allmänhetens krav på telefonförbindelser.

Ur dessa synpunkter är det naturligt att tanken på att

införa television i vårt land väcker betänkligheter; uppenbarligen finns det

andra uppgifter som borde äga företräde. Betänkligheterna skulle emellertid

i stort sett försvinna — framhåller kollegium — därest ett införande av tele
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1950

vision kunde antas medföra en minskad efterfrågan av varor och tjänster

på andra håll. Denna fråga torde vara mycket svår att besvara. Av vissa utländska

erfarenheter vill det emellertid synas som om televisionens införande

icke skulle nämnvärt påverka svenska folkets konsumtionsvanor i

övrigt. Kollegium bedömer det såsom sannolikt all den största posten bland

utgifterna, nämligen allmänhetens inköp av televisionsmottagare, icke kommer

att i nämnvärd mån begränsa annan konsumtion. Även om sålunda skäl

kan anföras mot att i dagens läge landets resurser utnyttjas för införande

av television, bör detta icke leda till att man från det allmännas sida motsätter

sig att så sker. Även Sverige bör komma i åtnjutande av de obestridliga

fördelar som televisionen kan erbjuda.

Liknande tankegångar återfinns i yttrandena från skolöverstyrelsen, som

särskilt betonar behoven på skolväsendets och den högre utbildningens område,

vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, riksantikvarieämbetet,

och statens historiska museum, vilka framhåller statsmakternas sparsamhet

i fråga om de högre kultur- och bildningsorganen, universitet, bibliotek,

museer in. in., Sveriges husmodersföreningars riksförbund, som pekar på

den husliga utbildningens behov, Kooperativa förbundet, som understryker

angelägenheten av en avvägning mot rationaliseringsfrämjande investeringar,

lantbruksförbundet, som erinrar om bl. a. vatten- och avloppsfrågan

och vägväsendets behov, samt diakonistyrelsen, handelskamrarna i Stockholm

och Karlstad och filmbranschens organisationer.

Det avstyrkande yttrandet har avgivits av statskontoret. Ämbetsverket

konstaterar, att televisionens införande skulle ställa anspråk på avsevärda

kapitalinvesteringar från statens sida. Även vissa påfrestningar av inflationsdrivande

art måste uppkomma på samhällsekonomien i övrigt med

hänsyn till det höga priset på televisionsapparater och det särskilda arbetskraftsbehovet

bl. a. för serviceändamål. Några jämförelser mellan skäligheten

av dessa ekonomiska insatser och andra angelägna ändamål i samhället

har icke verkställts av utredningen. Enligt statskontorets mening bör

televisionens införande icke få företräde famför andra viktiga ändamål,

vilka i rådande samhällsekonomiska läge icke kan tillgodoses.

Tekniska förutsättningar. Mot utredningens slutsatser om de tekniska

förutsättningarna har inte rests några invändningar.

Frågan om färgtelevisionen har berörts i några yttranden. Enligt teknologi

öreningen skulle det säkerligen vara oklokt att från början införa färgtelevision

i Sverige. De stora merkostnader denna talls vidare medför synes

icke motiverade för vår del. Utvecklingen kommer säkerligen att medföra

att tilläggskostnaderna för färg går ned. Det för dagen viktiga är att det

teoretiskt och experimentellt visats, att man kan bygga ut ett televisionssystem

som det för Sverige accepterade till färgsändning med relativt måttliga

tilläggskostnader för sändare och programöverföring, utan att befintliga

mottagare blir oanvändbara; de kan alltfort ta de svart-vita sändningar,

som säkerligen länge kommer alt dominera även efter införandet av färg
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

sändningar, men även färgsändningarna, ehuru givetvis med återgivning i

svart-vitt. Telestyrelsen framför liknande synpunkter. Ingenjörsvetenskapsakotlemien

och kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola understryker

betydelsen av att man vid utbyggnaden av överföringssystemet siktar

på färgtelevision.

Uppgifter och ändamål. Utredningens uttalande om målet för t e 1 evisionsverksamheten

— att televisionen bör ställas i samhällets,

kulturens, folkbildningens och hemmens tjänst — har i regel vunnit anslutning

bland remissinstanserna, även om socialstyrelsen inte är ensam

om sin åsikt att anledning torde saknas att närmare stanna vid denna

ganska allmänt hållna programförklaring.

Tidningsutgivareföreningen uttalar förhågor för att målsättningen leder

till en överdimensionering av programverksamhetens informativa-pedagogiska

uppgifter, varemot föreningen framhåller de rena förströelseprogrammens

stora betydelse. Liknande tankegångar uttalas av publicistklubben och

radiohandlarnas riksförbund. Lantbruksstyrelsen ifrågasätter huruvida eu

så bred målsättning går att fullfölja i en svensk televisionsverksamhet, där

programtiden måste bli tämligen begränsad. Lägges i sådant fall alltför stor

vikt vid de kulturella och folkupplysande uppgifterna, riskeras att televisionen

ej får den allmänna spridning utredningen räknat med, medan omvänt

önskan att trygga spridningen kan fresta programledningen att ge underhållningsprogrammen

alltför stort företräde.

Den kraftigaste kritiken mot utredningens målsättning framföres av de

organisationer för huvudsakligen handeln och industrin, som anser, att däri

lörbisetts det vitala intresse näringslivet har av att televisionen öppnas för

varureklam.

Beträffande televisionens inverkan på hemmen anser hemmens forskningsinstitut

och Sveriges husmodersföreningars riksförbund, att utredningen

i viss mån övervärderat televisionens betydelse för familjelivet. Även om

den onekligen åstadkommer samling i hemmen kring mottagarapparaten,

föreligger en påtaglig risk att den går negativt ut över den levande samvaron

i familjen, hotar barnens friluftsliv, läxarbete och sömn samt uppammar

en allmän tendens till passivitet. Skolöverstyrelsen, som även berör

dessa faror, framhåller, att de i görligaste mån bör motverkas bl. a. genom

att programmen utformas så att barnen icke ägnar dem alltför stor del av

sin fritid.

I frågan om televisionens återverkan på föreningslivet och folkrörelsernas

i denna form bedrivna arbete uppger Sveriges nykterhetsvänners

landsförbund och Frikyrkliga samarbetskommittén, att de helt delar

utredningens relativt optimistiska tro att televisionen härvidlag kommer

att bli en stimulerande faktor. Statens nämnd för samlingslokaler, RLF

och Folketshusföreningarnas riksorganisation hyser däremot farhågor för

att televisionens införande kommer att så menligt inverka på mötesdeltagandet,

att en ytterst allvarlig föreningskris följer. I yttrandena understry
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

29

kes också angelägenheten av att befarade ogynnsamma verkningar målmedvetet

motarbetas främst genom att televisionsprogrammen utformas så

att de ger direkt impuls till aktivt deltagande i rörelsernas arbete.

Vad angår förhållandet till pressen biträder tidningsutgivarföreningen

utredningens uppfattning, att televisionen knappast kommer att i större

mån påverka vare sig allmänhetens läsvanor eller tidningarnas arbetssätt.

Beträffande televisionens förhållande till filmen, framhåller filmbranschens

organisationer, att en regelbunden televisionsverksamhet måste

åtminstone första tiden föranleda en så kraftig nedgång i publikfrekvensen,

att en kris för såväl filmproducenter som filmdistributörer och biografägare

följer. Samverkan mellan televisionen och filmen i syfte att så vitt

möjligt begränsa dessa följder är därför synnerligen önskvärd. I vilken utsträckning

filmens produktionsapparat kan ställas till förfogande för televisionens

programverksamhet, torde främst bero på huruvida den senare

kommer att få sådana ekonomiska resurser, att den kan betala filmindustrins

mycket höga produktionskostnader. Filmbranschen är icke beredd att

•ställa sina spelfilmer till televisionens förfogande, enär den har ett vitalt

ekonomiskt intresse av att dessa ej på ett publikkonkurrerande sätt visas

utanför biograferna. Däremot kan samarbete väl tänkas ske beträffande

t. ex. journalbilder. Blir utländska filmer disponibla för sändning i teleA’ision,

bör offentliga visningar på lämpligt sätt begränsas.

Beträffande förhållandet mellan television och rundradio diskuteras

i remissyttrandena främst frågan om vilkenderas utbyggnad, som bör ges

företräde i händelse begränsad tillgång på investeringsmedel skulle nödvändiggöra

ett sådant ställningstagande. Enligt Radiotjänsts mening bör

ingendera eftersättas utan samtidig utbyggnad ske, då detta medger en rationell

samordning av uppgifterna. Telestyrelsen liksom diakonistyrelsen,

LO, tidningsutgivarföreningen och Arbetarnas bildningsförbund anser däremot

beslutad utbyggnad av rundradion för sändningar per tråd och ultrakortvåg

vara av högre angelägenhetsgrad.

Ytterligare må nämnas, att många remissinstanser från sina särskilda utgångspunkter

diskuterat televisionens program uppgifter och exemplifierat

dessa från sina respektive verksamhetsområden.

Frågan om kommersiell television. Huruvida försäljning av programtid förreklamändamål

bör tillåtas eller ej, är den fråga, som föranlett de skarpaste

meningsbrytningarna. Av de remissinstanser, som uttryckligen tagit ställning

till denna fråga, går följande på utredningens linje — alltså mot kommersiell

televion — nämligen skolöverstyrelsen, rektorsämbetena vid Stockholms

högskola och karolinska institutet, hemmens forskningsinstitut, statens

institut för folkhälsan, handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län, Radiotjänst, folkskoleinspektörernas förbund, diakonistyrelsen, Frikyrkliga

samarbetskommittén, Kooperativa förbundet, LO, Arbetarnas bildningsförbund,

Godtemplarordens studieförbund, Nationaltemplarordens studieförbund,

Sveriges nykterhetsvånners landsförbund, Folkrörelsernas konstfräm
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

jande, tidningsutgivareföreningen, Folketshusföreningarnas riksorganisation

och filmintressenternas organisationer.

I dessa yttranden åberopas väsentligen samma skäl, som de av utredningsmajoriteten

anförda.

Flera remissinstanser framhåller, att om annonsörer skall betala vissa program

de helt naturligt eftersträvar att få dessa så publiklockande som möjligt,

varigenom popularitetssynpunkter torde på ett icke önskvärt sätt bli

bestämmande för programmens utformning. Härigenom leder kommersiell

television till en lägre kvalitativ nivå. Kontroll av programmen skulle medföra

stora svårigheter och likväl inte kunna i nämnvärd grad inverka på

programmens kvalitet. I bästa fall skulle man kunna hindra direkt olämpliga

programinslag. Uttalanden av denna eller liknande innebörd har avgivits

av rektorn vid Stockholms högskola, Radiotjänst, Frikyrkliga samarbetskommittén,

sagda handelskammare — som framför allt anser angeläget, att televisionen

icke skall få användas som ett åsiktsspridande programmedel •— och

tidningsutgivaref öreningen. Sistnämnda förening tillägger, att även framförande

av fristående reklambudskap i den reguljära sändningen, i vilken

uppehåll därför med jämna mellanrum i så fall måste göras för dessa, torde

i hög grad strida mot det svenska folkets önskemål. Jämförelse med pressreklamen

kan härvid icke ske, ty i tidningarna är annonserna klart avgränsade,

så att den som ej är intresserad lätt kan undgå att läsa dessa. Statens

institut för folkhälsan, som särskilt beaktat problemets mentalhygieniska

sida, förklarar att det slag av väldirigerad men ur uppfostringssynpunkt ofta

undermåliga kommersiella underhållningsprogram, som dominerar den amerikanska

televionen, bl. a. medför fara, att allmänheten i så hög grad binds

vid sina mottagare, att hem och umgängesliv förändras samt mera intresseväckande

samvaro människor emellan försvåras.

Hemmens forskningsinstitut understryker särskilt svårigheterna för objektiv

konsumentupplysning att komma till sin rätt i en television, som jämsides

sänder kommersiell varureklam, enär åskådarna i sådant fall ofta har

svårt att rätt bedöma programmens olika karaktär i detta avseende.

Enligt några remissinstanser medför den stora kostnaden för televisionsreklam,

att endast de största annonsörerna, företrädesvis inom konsumtionsvaruindustrin,

kan utnyttja densamma medan alla småföretag är dömda att

utestängas. Detta är ur allmän rättvisesynpunkt föga tillfredsställande. Denna

synpunkt betonas av Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, som anser att

intressen rakt motsatta de ideella folkrörelsernas kan bli dominerande vid

kommersiell television, samt tidningsutgivaref öreningen.

LO och Folketshusföreningarnas riksorganisation hävdar, att det blir konsumenterna

av de reklamerade varorna, som — exempelvis genom prishöjningar

— får betala kostnaderna för den kommerseilla televisionen. Sistnämnda

organisation anser det mera rättvist, att de som använder television

ensamma får betala kostnaderna för densamma.

Godtemplarordens studieförbund menar, att reklam i televionsprogrammen

i stor utsträckning kommer att gälla varor av lyxkaraktär och att den, då

den kan väntas verka med kraftigt suggererande medel, kommer att allvarligt

motverka den fostran till ekonomisk besinning, som samhället söker

främja. .

Ytterligare framhålls i ett par yttranden, bl. a. från tidningsutgivareforningen,

att några mer slutgiltiga erfarenheter av kommersiell television icke

kan antas föreligga förrän televisionen nått ett visst utbyggnadsstadium. Den

svenska allmänhetens reaktion inför den televisionsreklam, som skulle kunna

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

tänkas förekomma under en försökstid, torde ge föga vägledning för ett bedömande

av opinionens inställning till sådan reklam av mer definitivt slag.

Först då skulle reklamköparna ha möjlighet att i full utsträckning använda

sändningstiden. Det skulle alltså knappast vara möjligt att, sedan kommersiell

television en gång försöksvis införts, fatta ett definitivt beslut i en för

de kommersiella intressena oförmånlig riktning.

I ett par yttranden understrvkes utredningens uttalande att annonsörernas

intresse för ekonomiska bidrag till televisionen under uppbyggnadsåren

är relativt vagt dokumenterat.

Kooperativa förbundet anser, att den föreslagna korta sändningstiden för

programmet kunde i sig själv ha motiverat förslag om åtminstone ett experiment

med sändarnätets uthyrning för kommersiell reklam från utredningens

sida. Förbundet är fullt medvetet om de vidsträckta möjligheter,

som föreligger särskilt för stora, med omfattande kapitaltillgångar utrustade

företag att genom i stor skala anlagda reklamkampanjer skapa en goodwill

för sina produkter, som inte motsvaras av dessas ev. kvalitetsföreträden.

Å andra sidan kan anföras, att i det fall reklam, som inte strider mot

konventionella grundregler för god reklam, på en eller annan grund avvisas

av ett publicitetsmedium, då vänder sig till ett annat och alltså i varje fall

finner vägen till den publik den önskar påverka.

Skulle en på lämpligt sätt övervakad kommersiell reklam under ett antal

är kunna bidra till uppbyggandet av ett i sin reguljära sändningsverksamhet

samhälls- och kulturintresset effektivt tjänande, finansiellt bärkraftigt

televisionsföretag, borde denna, åtminstone som ett tidsbegränsat experiment,

knappast kunna avvisas enbart på grund av principiella resonemang

berörande reklamens ekonomiska verkningar.

Det finns emellertid enligt förbundet vid sidan av de överväganden, som

föranlett utredningen att avvisa kommersiell reklam, andra skäl att bortse

från reklam i televisionen. Förbundet har då i åtanke ett intensivare utnyttjande

av nätet i form av förlängd sändningstid för reguljära programuppgifter,

som kan påräkna särskilt intresse för folkrörelsernas breda massor.

En utsträckning av sändningstiden för dessa behov skulle sannolikt åstadkomma

en sådan omedelbar attraktion på licenstagare, att finansieringen

med licensavgifter — måhända t. o. in. lägre än de av utredningen ifrågasatta

— bleve rimligt säkerställd redan under den första uppbyggnadsperioden.

Till förmån för kommersiell television — i regel för en försöksperiod enligt

reservanternas förslag — uttalar sig socialstyrelsen, telestyrelsen, statskontoret,

kollegienämnderna vid de tekniska högskolorna, lantbruksstyrelsen,

kommerskollegium, elva handelskammare, arbetsgivareföreningen, RLF,

Svenska slöjdföreningen Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Samfundet

för hembygdsvård, Studieförbundet Medborgarskolan, Svenska försäljnings-

och reklamförbundet, Svenska annonsörers förening, Auktoriserade

annonsbyråers förening, teknologföreningen, industriförbundet, köpmannaförbundet,

grossistförbundet, hantverks- och småindustriorganisationen,

radioindustriföreningen, radiohandlarnas riksförbund, teatrarnas riksförbund

och Svenska teaterförbundets fackorganisation. Av dessa hävdar

dock arbetsgivarföreningen, köpmannaförbundet och grossistförbundet, att

endast varureklam bör få förekomma och alltså ej åsiktsspridande reklamverksamhet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

I många av ifrågavarande yttranden framhålles, att kommersiell television

snarare medför en höjning än en sänkning av den allmänna programkvaliteten.

Förutom att större ekonomiska resurser kan disponeras i de reguljära

sändningarna, ligger det främst i annonsörernas eget intresse, att

deras egna program göres så bra som möjligt, för att säkerställa ett reklamvärde,

som lönar de höga sändningskostnaderna. I ett yttrande sägs, att de

kommersiella inslagen skulle utgöra en välbehövlig motvikt mot den kulturella

likriktning, som en television enligt utredningens riktlinjer skulle

medföra. I ett annat utlåtande hävdas att ett avståndstagande från kommersiell

television skulle innebära ofrihet och bundenhet till vissa former.

Kommersiell television kan ordnas i sådan form, att annonsörerna ej erhåller

något som helst inflytande över själva programskapandet. Pressen erbjuder

härvidlag ett gott exempel, där den redaktionella delen hållits helt

fri från annonsörsintressen. Även en jämförelse med annonsfilmer på biograferna

åberopas. Internationella handelskammarens grundregler för god

reklam skulle kunna tjäna till ledning för utformningen av en kontroll av

de kommersiella programmen. Tankegångar liknande de nu redovisade återfinnes

särskilt i yttrandena från annonsörsföreningarna, representanter för

handel och industri samt lantbruksstgrelsen och RLF.

I synnerhet annonsörsorganisationerna understryker även starkt den betydelse,

som televisionsreklamen kan få för det svenska näringslivet. Härvidlag

påpekas, att de reklammedel, som för närvarande står till buds i vårt

land, till följd av näringslivets kraftiga utveckling blivit så ansträngda, att

ett ytterligare sådant påtagligen behövs. Dessutom fordras för distributionsapparatens

fortgående rationalisering en ökad och förbättrad reklam. Televisionen

erbjuder här nya möjligheter, inte minst genom att varudemonstrationen

kan föras direkt in i hemmen och samtidigt nå en stor publik. Detta

gör kommersiell television till en synnerligen effektiv och ändå till följd

av den stora räckvidden billig reklamform. Såväl direkt som indirekt med

distributionsapparatens rationalisering skapar den utrymme för prissänkningar,

vilka liksom den snabbare spridningen av nya varor den befordrar

ytterst kommer konsumenterna till godo i form av höjd levnadsstandard.

Ett par remissinstanser framhåller svårigheterna, särskilt i konsumentupplysande

program, alt undvika reklambetonade moment.

I några yttranden understryker man betydelsen av att televisionens upplysningsverksamhet

genom reklaminslag öppnas för stimulerande konkurrens

och fri framställning av motstridiga synpunkter. Syftet bör vara att

lära åskådarna själva ta ställning och göra sitt val, ej att skydda dem för

annan påverkan än den som officiellt sanktioneras.

Uttalanden i denna riktning görs bl. a. av teknologföreningen, som därjämte

hävdar, att utredningens inställning till frågan om reklam i stor utsträckning

baserats på ett till synes otillräckligt erfarenhetsmaterial från

andra länder. Av de 36 länder, där televisionsverksamhet finns eller planeras,

har endast 13 accepterat en reklamfri dylik. Av dessa 13 länder får 8

betraktas som diktatoriskt styrda med från Sverige helt skilda former för

opinionsbildning.

Några remissinstanser uttalar farhågor för, att en reklamfri television

kan innebära svårigheter i det internationella programsamarbetet med länder,

som har kommersiell television.

I flera yttranden, bl. a. från kommerskollegium, framhålles, att den kommersiella

televisionens inverkan på tidningarnas ekonomi är ovidkommande

som argument i delta sammanhang. Kollegiet erinrar om att statsmakterna

under senare år genom lagstiftning och annorledes sökt skapa förut
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

33

sättningar för fri konkurrens inom näringslivet för att främja effektiviteten

inom detta. Skulle företagarna finna förenligt med sina intressen att

sprida kunskap om sina produkter genom televisionen, bör därför statsmakterna

icke hindra detta av nyss nämnd anledning. Mot kommersiell television

kan enligt kollegiet icke heller anföras, att endast den som har råd

att köpa programtid kan utnyttja televisionen och att därför något likaberättigande

icke skulle kunna föreligga. Även här måste hänsynen till den

fria konkurrensen beaktas; den avgör storleken av de reklamutgifter som

den enskilde företagaren kan hära.

En del remissinstanser betonar, att inkomster från reklam synes vara ett

nödvändigt tillskott för att få fram en högklassig television och göra den

självbärande inom rimlig tid. Argument av denna innebörd har framförts av

telestyrelsen — som anser att televisionen icke får någon verklig frihet så

länge som den för sin existens är beroende av anslag av skattemedel — statskontoret,

annonsörsföreningen, köpmannaförbundet och grossistförbundet.

Till denna grupp hör även Svenska teaterförbundets fackorganisation, som

därvid framhåller, att under den nuvarande försöksverksamheten det vid ett

flertal tillfällen förutsatts att skådespelare skolat medverka till honorar, som

legat långt under det tillbörliga. En sådan obefogad generositet hos skådespelarkåren

får icke förutsättas för framtiden. Med tanke på de svårigheter,

som statsmakterna kan ha att kämpa med då det gäller att ställa tillräckliga

medel till televisionens förfogande, förordar fackorganisationen en kommersiell

försöksverksamhet.

Utredningsmajoritetens tvivel på reklamens möjligheter att effektivt bidraga

till televisionens finansiering anser annonsörsorganisationerna som

helt obefogat. Bl. a. torde eu hel del av vad som för närvarande användes för

utställningar, film, ambulerande visningsbilar etc. komma att i stället tillföras

televisionen. I USA erhåller denna ca 8 % av de totala reklamutgifterna.

Då dessa beräknas i Sverige uppgå till 400 å 500 milj. kr., butiksreklamen

ej medtagen, skulle här vid samma procentsiffra 35 å 40 milj. kr. årligen

användas för samma ändamål. Även kommerskollegium och industriförbundet

anser, att utredningen underskattat företagens villighet att lägga ned

pengar på televisionsreklam.

Programverksamhetens handhavande. Till utredningsmajoritetens uppfattning,

att programverksamheten bör upplåtas med ensamrätt, att televisionens

och rundradions verksamhet bör samordnas inom ett och samma företag

samt att det nya programföretaget bör byggas upp med Radiotjänst som

grundval ansluter sig i allmänhet de remissinstanser, som uttalat sig mot kommersiell

television. På samma linje går även statskontoret, som tillstyrkt

kommersiella programinslag, samt medicinalstyrelsen, lantbruksförbundet

och naturskyddsföreningen, vilka icke uttalat sig i fråga om intäkter av reklam.

Några anhängare av en rent licensfinansierad television med programmonopol,

nämligen Frikyrkliga samarbetskommittén och filmbranschens organisationer

förordar, att programverksamheten upplåtes till ett från Radiotjänst

skilt, men efter samma principer organiserat företag. Som motivering

åberopas föreliggande tekniska olikheter mellan rundradio och television

samt fördelarna av konkurrens de båda medierna emellan.

3 Bihang till riksdagens protokoll 101>G. 1 samt. Nr 00

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

Mot upplåtande av programverksamhet med ensamrätt har i allmänhet de

remissinstanser uttalat sig, som förordat försäljning av programtid för reklamändamål,

samt härutöver publicistklubben och Kooperativa förbundet.

Som motivering åberopas väsentligen tankegångar liknande dem, som framföres

i industriförbundets utlåtande, vari förbundet i huvudsak anför följande.

Förbundet erinrar om att tryckfrihet och yttrandefrihet allmänt anses

självklara och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Man borde därför i

princip kräva frihet att sända såväl rundradio som television i den utsträckning

utrymmet i etern räcker till. Att denna princip icke följts vid rundradion

bör icke föranleda att även televisionen monopoliseras; tvärtom är det

vid sådant förhållande angeläget att televisionen icke underkastas monopolisering.

Industriförbundet är icke övertygat av utredningens argument att ensamrätten

icke innebär något åsiktsmonopol. Den förbiser bl. a., att den tilltänkta

garantien mot missbruk av ensamrätten alls icke gäller gentemot staten;

faran är att televisionen i ett givet läge kan komma att dirigeras och utnyttjas

av statsmakten för dess intressen. Även om en sådan utveckling icke

skulle förefalla aktuell för ögonblicket, är det av största betydelse att den

genom en lämplig organisation förhindras eller så långt möjligt försvåras.

Önskemålet att programverksamheten ställs under en samhälleligt och kulturellt

ansvarsmedveten ledning bör kunna realiseras utan monopolisering.

Även enskilda företag torde icke sällan fylla högt ställda krav på samhällelig

och kulturell ansvarskänsla. Numera, när både staten och näringslivet

kommit att starkt reagera mot överdriven konkurrensbegränsning, borde

det icke ifrågakomma att instifta nya, statligt sanktionerade monopolföretag.

Vidare synes utredningen icke ha beaktat, att en konkurrens mellan olika

företag här liksom eljest måste stimulera konkurrenterna till allt bättre och

av allmänheten allt mer uppskattade prestationer.

Av de remissinstanser, som avstyrkt ett programmonopol, ansluter sig

flertalet till utredningsreservanternas ståndpunkt, att ett överlämnande av

televisionens reguljära programverksamhet till Radiotjänst kan godtagas under

förutsättning bl. a., att ett fristående programföretag samtidigt bildas.

Härvid göres i allmänhet principiella och tekniska erinringar, som utredningsreservanterna

anfört mot lämpligheten i och för sig av en samordning

av de båda massmedierna.

Att televisionens och rundradions olika karaktär samt de fördelar en

konkurrens dem emellan erbjuder bör föranleda helt skilda organisationer,

hävdas av kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola, teknologföreningen,

arbetsgivareföreningen, Kooperativa förbundet, industriförbundet,

hantverks- och småindustriorganisationen, köpmannaförbundet, grossistförbundet,

radiohandlarnas riksförbund, publicistklubben, samfundet för liembggdsvård

och Teatrarnas riksförbund.

Programföretagets organisation. I frågan om och på vad sätt Radiotjänst

bör ombildas, därest bolaget skall handha även televisionens programproduktion,

förutsattes allmänt, att själva aktiebolagsformen i princip bör bibehållas.

Endast Arbetarnas bildningsförbund anser skäl föreligga att om
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1950 35

pröva, huruvida staten genom aktieinlösen bör göra sig till ensam ägare av

företaget.

I princip riktas ej någon erinran mot utredningens förslag att intresseunderlaget

i bolaget bör breddas. Radiotjänst framhåller emellertid, att en

sådan breddning icke får medföra att olika särintressen erhåller inflytande

över programmet eller att styrelsen skall befatta sig med programverksamheten

i detalj. Tidningsutgivareföreningen, som uttalar samma förbehåll,

erinrar härvid om att pressens majoritetsställning inom intresserepresentationen

främst tillkommit och alltjämt verkar som en garanti för att de av

tidningarna utbildade principerna för nyhetsförmedlingen även måtte tilllämpas

inom rundradions motsvarande verksamhet. Genom den betydelse

televisionen kominer att få som nyhetsförmedlare, blir upprätthållandet av

samma grundsatser än viktigare, när Radiotjänst även skall svara för detta

massmediums program. Särskilt med hänsyn härtill är det enligt föreningen

angeläget, att om intresserepresentationen utökas pressens majoritetsställning

lämnas oförändrad.

Övriga remissinstanser som behandlat frågan är emellertid ense om att

fog saknas för bibehållande av pressens majoritetsställning. Av denna mening

är lantbruksstyrelsen, Frikyrkliga samarbetskommittén, Folketshusföreningarnas

riksorganisation, industriförbundet, köpmannaförbundet och

grossistförbundet. Samma åsikt uttalas även av lantbruksförbundet, Kooperativa

förbundet, TCO, Arbetarnas bildningsförbund, Folkrörelsernas konstfrämjande

och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, vilka dessutom

hävdar att prioritetsställning i stället bör tillkomma folkrörelserna. Landsorganisationen

föreslår i stället för nyteckning av aktier, att staten inlöser

viss del av de redan utgivna samt sedan fördelar ett begränsat antal därav

lika mellan intresseorganisationer med allmänt syfte och ideella folkrörelser.

Därjämte bör de ledamöter, varmed styrelsen utökas, utses av staten

på ett sådant sätt att dess sammansättning blir allsidig.

Vad angår frågan vilka organisationer, som bör erbjudas att bli aktieägare

i bolaget, anser ett flertal remissinstanser, att utöver de av utredningen

föreslagna även andra bör beredas denna förmån. Kooperativa förbundet,

TCO och arbetsgivarföreningen framhåller, att även de bör få möjlighet att

bli intressenter bl. a. för att arbetsmarknadens parter skall bli allsidigt representerade,

vilka anspråk stödes av lantbruksförbundet, Samverkande

bildningsförbunden och Folketshusföreningarnas riksorganisation samt

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Sistnämnda två organisationer och Kooperativa förbundet delar dessutom

med köpmannaförbundet och grossistförbundet in. fl. företrädare för handeln

åsikten, att denna genom sina huvudorganisationer, främst köpmannaförbundet,

bör beredas möjlighet att som intressent från början knyta intim

kontakt med det nya programföretaget. Sveriges husmodersföreningars

riksförbund beklagar, att bland de föreslagna organisationerna ej finns någon,

som företräder hemmens intressen. Diakonistyrelsen anser det särskilt

anmärkningsvärt, att ej någon representant för kyrkan medtagits samt till
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

lägger, att den själv härvid närmast torde komma i fråga i egenskap av

dess centrala organ för befrämjande av frivillig kyrklig verksamhet. Sveriges

nykterhetsvänners landsförbund anser, att även ungdomsrörelserna bör

inbjudas att teckna aktier och om möjligt beredas representation i styrelsen.

Teatrarnas riksförbund och Riksteatern önskar, att riksförbundet upptages

bland intressenterna medan chefen för nationalmuseum framhåller att även

en företrädare för museala intressen bör beredas plats bland dessa, överstyrelsen

för yrkesutbildning föreslår, att en företrädare för yrkesutbildningen

bereds plats i styrelsen för företaget.

Stockholms handelskammare hävdar, att om styrelsen skall bli arbetsduglig

antalet ledamöter bör begränsas till sju. De intresserade organisationernas

krav på att bli representerade torde lämpligen kunna tillgodoses

genom att ett särskilt råd härför bildas. Även Frikyrkliga samarbetskommittén

anser upprättande av rådgivande kommittéer inom företagets olika

programavdelningar vara bästa komplement till det ökade folkrörelseinflylandet

i bolagsstämman.

Utbyggnad av programproduktionen. Vad angår frågan om sändningstidens

längd framhåller Radiotjänst att vägande skäl kan anföras

mot både för kort och för lång sändningstid. Man kan peka på länder där

verksamheten alltför länge bedrivits i för blygsam skala och på andra där

en för lång sändningstid framtvingats för hastigt med därav följande icke

önskvärda konsekvenser för programkvaliteten. I bägge fallen har en minskning

av lyssnarintresset blivit följden. Televisionen kommer att förbruka

så mycket programidéer och förmågor, att det gäller att hushålla för att

kunna skapa program som kan fånga och bibehålla allmänhetens intresse

lör det nya mediet. Detta måste gälla oavsett vem som har hand om programtjänsten

och oberoende av om televisionen drivs kommersiellt eller ej.

Utfyllnadsprogram, som går utanför vad man i realiteten orkar med, kan

för televisionen bli en belastning, vars följder blir svåra att övervinna. Radiotjänst

delar majoritetens mening, att sändningstiden under det första

stadiet av en reguljär televisionsverksamhet bör vara 15 timmar per vecka.

Samma åsikt uttalas av Västergötlands och norra Hallands handelskammare,

diakonistyrelsen, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund och statskontoret.

Sistnämnda myndighet anser dessutom, att någon utsträckning av

sändningstiden utöver andra programetappens 25 timmar per vecka icke

bör ske.

Utredningsreservanternas uppfattning, att sändningstiden redan vid den

reguljära programtjänstens start bör omfatta minst 25 timmar i veckan

samt därefter snarast utsträckas till 35 timmar, delas av nästan alla de remissinstanser,

som uttalat sig för kommersiell television. Mest framhålles

härvid den längre sändningstiden som nödvändig för att åstadkomma en

tillfredsställande utveckling av mottagarbeståndet och för att allmänheten

skall lå valuta för de tämligen höga kostnaderna för mottagare. Jordbrukets

upplysning snämnd, RLF och lantbruksförbundet betvivlar, att en 15

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

37

timmars veckosändning tillåter ett så varierat program, som ett skäligt tillgodoseende

av skilda åskådarintressen kräver. Samtidigt understrykes angelägenheten

av att speciella program bjudes landsbygdens befolkning, enär

denna genom sin isolering har en annan smakriktning än tätorternas innevånare.

Kooperativa förbundet anmärker för sin del, att de på folkrörelserna

särskilt inriktade programmen vid så kort total sändningstid knappast

kan bli annat än tillfälliga och därigenom tämligen betydelselösa inslag.

Däremot ger den längre sändningstiden utrymme inte endast för mera verksamt

samarbete med nämnda rörelser utan även för specialprogram avsedda

att tjäna skolnings- och yrkesutbildningsuppgifter. Skolöverstyrelsen förordar,

att i allt fall 3 till 5 timmars skolradio anordnas per vecka utöver

den reguljära sändningstiden. Vidare uttalar Riksförbundet för bildande

konst, Folkrörelsernas konstfrämjande och chefen för nationalmuseum farhågor

för att med det begränsade programutrymme, som utredningsmajoritetens

förslag innebär, de kulturellt värdefulla inslagen får stå tillbaka

för vad som tilltalar en vidsträcktare publik. Slutligen betonar telestyrelsen,

kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm och teknologföreningen

det oekonomiska i att televisionsanläggningarna drives med för låg utnyttjningsfaktor.

Beträffande kostnaderna för pr ogram produktionen framhåller

telestyrelsen, teknologföreningen, Kooperativa förbundet, LO, arbetsgivareföreningen

och Svenska annonsörers förening, att utredningen beräknat

dessa i underkant. Bl. a. har investeringskostnader för studio- och administrationslokaler

ej alls medtagits. Framställningen av kvalitets- och originalprogram

ställer sig betydligt dyrare i andra länder än genomsnittligt

12 700 kr. per timme, som utredningen räknat med. Sistnämnda två föreningar

anger en timkostnad av 20 000 kr. som niera motsvarande verkligheten,

medan LO liksom Radiotjänst påpekar, att kostnaderna troligen

kommer att öka allteftersom allmänhetens fordringar på fullgod programkvalitet

skärpes. Filmbranschens organisationer upplyser, att den svenska

filmindustrins möjligheter att framställa program för televisionens räkning

inom ramen för det av utredningen beräknade priset är synnerligen begränsade.

Betydelsen av ett nordiskt och internationellt samarbete i

fråga om programproduktionen understrykes i några yttranden.

Utbyggnad av programdistributionen. Vad angår utbyggandet av rikstelevisionens

distributionsnät anses mestadels den av utredningen framlagda

planen härför icke ge anledning till erinringar. RLF och radiohandlarnas

riksförbund framhåller dock, att den icke ger tillfredsställande mottagningsmöjligheter

inom stora delar av Norrlands inland och ej heller inom ansenliga

områden med relativt stor folktäthet i Dalarna, Södermanland och

Uppland. Förstnämnda förbund betonar samtidigt angelägenheten av att glesbygdernas

televisionsförsörjning i görligaste mån blir likvärdig med tätorternas.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser, att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

övre Norrlands allmänna isolering och begränsade möjligheter till rundradiomottagning

motiverar, att televisionsnätet snabbare utsträckes dit än utredningen

avsett, helst som detta kan bidra till att bromsa den pågående

utflyttningen därifrån. Industriförbundet föreslår däremot, att utbyggnaden

till följd av de betydande investeringar, som kräves, under ett första

skede begränsas till ett mindre antal tätorter, i vilket fall ekonomisk och teknisk

medverkan från privata intressen kan påräknas. Vitterhets-, historieoch

antikvitetsakademien förordar samma begränsning, enär härvid bättre

erfarenhet beträffande kostnader och personella resurser kan vinnas, efter

vilka den fortsatta utbyggnaden kan anpassas.

Radioindustriföreningen anser, att provinsiella och delvis provisoriska

sändare i större utsträckning bör anläggas under första utbyggnadsskedet

för att påskynda landets täckande med television samt tillråder dessutom,

att förbindelsenätet helt baseras på radiolänkar, enbart avsedda för television.

Härigenom möjliggöres nämligen ansenliga kostnads- och tidsbesparingar,

när så hög driftsäkerhet ej erfordras som i en anläggning, vilken

även skall användas för telefon. Radioindustrien är beredd att i största

möjliga utsträckning medverka vid televisionsnätets utbyggnad bl. a. genom

organisation av entreprenadföretag för stationernas anläggning. Mot en begränsning

av programförbindelsernas användbarhet till television och rundradio

framhåller emellertid telestyrelsen, chefen för försvarsstaben, civilförsvarsstyrelsen

och teknologföreningen angelägenheten av att desamma även

kan utnyttjas för andra civila och militära kommunikationsändamål, vilket

gör dem till en värdefull tillgång i synnerhet för det totala försvaret. Kollegienämnden

vid Chalmers tekniska högskola understryker, att länkförbindelserna

bör utföras så att de framdeles utan kostsam tillbyggnad kan genom

komplettering med mikrovågsutruslning anslutas till ett gemensamt

europeiskt televisionsnät, medan Kooperativa förbundet betonar, att möjligheterna

att åstadkomma ett permanent programsamarbete med våra nordiska

grannländer särskilt bör beaktas vid televisionens tekniska anordnande.

Statskontoret anser slutligen, att nedskärning av investeringsbehoven

bäst sker genom att de av utredningen föreslagna provisoriska lokalsändarna

i Malmö och Göteborg slopas.

Beträffande utbyggnadstakten uttalar sig telestyrelsen, skolöverstyrelsen,

Radiotjänst, Kooperativa förbundet, Norrbottens och Västerbottens samt

Västmanlands och Jämtlands handelskamrar för utredningens förslag, att

9-årsplanen i princip följes. Likaså framhåller jordbrukets upplysningsnämnd,

lantbruksförbundet, Röda korset, Folkrörelsernas konstfrämjande

och Riksförbundet för bildande konst, ehuru mera allmänt, att utbyggnaden

bör genomföras så snabbt som möjligt, medan Stockholms handelskammare

och Handelskammaren i Göteborg anser, att en 7-årig utbyggnad helst bör

eftersträvas. Däremot förordar statskontoret och tidningsutgivarföreningen,

att 14-årsplanen bör läggas till grund för densamma och även Vitterhets-,

historie. och antikvitetsakademien, riksantikvarieämbetet och statens histo
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr DO år 1956 39

riska museum önskar en långsammare utbyggnadstakt än den utredningen

föreslagit.

Licensintäkter och driftresultat. I remissvaren har ingen gensaga riktats

mot utredningens målsättning, att verksamheten bör bli ekonomiskt

sj älvbärande och kunna inom 14 år återbetala de första årens underskott.

Att det senare går att genomföra med licensavgift som enda inkomstkälla,

betvivlar dock åtskilliga av de remissinstanser, som anser att även

kommersiell finansiering bör anlitas. I likhet med utredningsreservanterna

påtalar dessa framför allt, att Industriens utredningsinstituts prognos för

mottagarbeståndets utveckling icke är hållbar, när den däri förutsatta sändningstiden

och utbyggnadstakten radikalt ändras, varför densamma ej heller

kan läggas till grund för en uppskattning av vilka licensintäkter, som

vid olika avgiftsalternativ kan förväntas.

Därtill framhåller bl. a. Sveriges radiohandlares riksförbund, Smålands

och Blekinge samt Stockholms handelskamrar, att den av utredningen föreslagna

licensavgiften om 80 kr. per år med hänsyn till den även i

övrigt höga inköps- och årskostnaden för televisionsmottagare kommer att

verka hämmande på försäljningen, varför möjligheten att genom kommersiella

bidrag sänka avgiften allvarligt bör övervägas. Denna åsikt delas av

köpmannaförbundet och grossistförbundet, vilka i likhet med sistnämnda

handelskammare dessutom ifrågasätter lämpligheten av att avgiftens upptagande

slås ut på fyra kvartal, då detta måste leda till onödigt tung administration

och kontroll av licenserna. Däremot biträder bl. a. telestyrelsen

utredningens förslag beträffande licensavgifternas storlek och uppdelning

på fyra betalningsterminer.

Samhällsekonomiska verkningar. De import- och investeringsanspråk

en televisionsverksamhet kan ge upphov till berörs i ett yttrande

från statens handels- och industrikommission. Kommissionen är

tveksam om ej importen av färdiga televisionsmottagare kommer att bli något

större än vad utredningen räknat med. ökningen av valutabehovet på

grund därav blir emellertid relativt obetydlig. Radioindustriens investeringsanspråk

för byggnader torde icke komma att överstiga vad utredningen beräknat.

Behovet av kvalificerad arbetskraft för televisionsverksamheten

understryks i yttranden från telestyrelsen, radiohandlarnas riksförbund,

hantverks- och småindustriorganisationen, Sveriges radioservicemäns

riksförbund och kollegicnämnden vid Chalmers tekniska högskola.

Kollegienämnden understryker i anslutning härtill behovet ur utbildningssynpunkt

av alt en omfattande televisionsförsöksverksamhet snarast kommer

till stånd.

överstyrelsen för yrkesutbildning anför, att i skolor under överstyrelsens

inseende pågår bl. a. kurser för telemontörer och reparatörer, överstyrelsen

förutser, alt undervisningen inom det teletekniska området vid nämnda och

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

liknande kurser måste ägna successivt ökad tid åt televisionsområdet. Planläggning

härför pagar pa olika hall. Statens haniverksinstitut säger sig vara

berett att sörja för utbildningen av servicepersonal för television.

Televisionsverksamhetens start. Statskontoret kan icke finna skäl för att

redan under förberedelseåret bygga provisoriska stationer i Göteborg och

Malmö, vilka städer enligt den reguljära utbyggnadsplanen skulle få television

först tre eller fyra år senare. Kostnaderna under förberedelseåret synes

därför kunna nedbringas väsentligt i förhållande till utredningens förslag.

Radiotjänst framhåller, att man när televisionen startar på allvar bör ha

en tränad och i största möjliga mån fulltalig arbetsstyrka och även i övrigt

vara beredd att lämna en god programservice. Därför bör verksamheten

fortsätta med inslag av sändningar, som successivt utökas fram till den tidpunkt

då reguljära sändningar med 15 timmar per vecka kan ta sin början.

Även tidningsutgiuareföreningen framhåller betydelsen av att tillräckliga

medel för utbildnings- och övningsverksamheten ställs till Radiotjänsts förfogande.

Sättet för medelsanvisning. Telestyrelsen understryker vad utredningen

anfört om nödvändigheten av ett klart särskiljande av televisionens investeringar

och investeringsbehoven i övrigt inom televerkets verksamhetsområde.

Då det är önskvärt att en för såväl myndigheterna som allmänheten

fullt klar och lätt tillgänglig redovisning erhålles för televisionsverksamheten,

anser styrelsen att utredningens förslag om en särskild fond för televisionen

bör förverkligas.

Sistnämnda utväg anser däremot statskontoret och riksråkenskapsverket

icke framkomlig. Riksråkenskapsverket anför därutöver i redovisningsfrågan

i huvudsak följande.

Den för programproduktionen erforderliga utrustningen bör i likhet med

motsvarande utrustning för rundradion ägas av det bolag, som skall handel

utrustningen bör anskaffas av bolaget, som bör

ta lan härför från televerket. Bolaget bör erlägga ränta på dessa medel. Televerkets

kredit till bolaget bör vid varje tidpunkt endast uppgå till ett beopp,

som motsvarar de totala anskaffningskostnaderna för utrustningen

etter avdrag av de sammanlagda avskrivningarna å denna. Omfattningen

av och takten för anskaffningarna torde böra fastställas av riksdagen i form

av villkor för användningen av de medel, som anvisas för kreditgivningen.

Da kreditens omfattning kommer att växla avsevärt, ifrågasätter riksräkenskapsverket,

om icke de medel, televerket behöver för att kunna lämna krediten,

bör anvisas som en förhöjning av verkets rörliga kredit hos riksgäldskontoret

i stället för i form av investeringsanslag.

Programbolagets kostnader för underhåll och avskrivning av utrustningen

för programproduktion samt för förräntning av i utrustningen investerat

kapital bör täckas i samma ordning som bolagets Övriga kostnader för

programverksamheten och alltså i den mån televisionen blir självförsörjande

utgå av licensmedel.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

41

Utredningens tanke att å televisionen uppkommande underskott bör balanseras

i statsräkenskaperna för att täckas, när televisionen blir självförsörjande,

finner riksräkenskapsverket värd största beaktande. Detta bör

ske genom att inkomster och utgifter redovisas på televerkets fond. Underskotten

kommer då att uppsamlas på denna fond och kvarstå där, tills de

inflytande inkomsterna blir så rikliga, att de förslår till att täcka icke blott

de löpande utgifterna för televisionen utan även de tidigare uppkomna underskotten.

Riksräkenskapsverket förutsätter härvid, att inkomsterna och utgifterna

för televisionen skall i likhet med vad som nu sker beträffande rundradion

särredovisas på televerkets fond. Televisionsverksamheten kommer alltså

icke att påverka televerkets resultatredovisning för telefon- och telegramverksamheten

utan endast medföra, att inleveransen till statsverket av överskotten

å sistnämnda verksamhet kommer att fördröjas i den omfattning

medel binds genom balansering av underskott på televisionsverksamheten.

Den föreslagna ordningen för redovisningen utesluter icke att omfattningen

av statsverkets löpande utgifter för televisionen för varje budgetår

fastställs av riksdagen.

Förslag från vissa av näringslivets organisationer

Allmänt om förslaget. Det förslag, som framlagts av näringslivets inledningsvis

nämnda organisationer, tar sikte på att — med samarbetet mellan

staten och enskilda inom luftfarten som mönster — bilda ett televisionsbolag

med lika andelar för statliga och privata intressenter i syfte att driva

en ekonomiskt självbärande televisionsverksamhet, baserad på annonsbetalda

och licensbetalda programinslag.

Förslaget avser i sin första etapp att inom en beräknad tidrymd av två

år skapa möjligheter till televisionsmottagning för i runt tal hälften av

landets befolkning. Det erforderliga kapitalbehovet beräknas till 12 milj. kr.,

varav 5 milj. kr. anskaffas genom aktieteckning och 7 milj. kr. genom krediter.

Erforderliga medel tillskjuts i lika delar av stat och näringsliv.

Enligt organisationernas mening erbjuder förslaget påtagliga fördelar i

jämförelse med de alternativa lösningar, som närmast torde kunna komma

i betraktande. Genom den ekonomiska medverkan av näringslivet kommer

anspråken på statsanslag för ändamålet att reduceras i mycket hög grad

jämfört med beräkningarna i televisionsutredningens förslag. Även de för

televisionens utbyggnad behövliga investeringarna kommer att avsevärt

minskas. Likaledes kan licensavgiften reduceras från 80 kr. till 50 kr. per

mottagare och år. Televisionsverksamheten torde redan på kort sikt kunna

bli ekonomiskt självbärande. Härtill kommer att ett snabbt införande avtelevision

i den omfattning, som förutses, kommer att ge en välbehövlig

extra stimulans åt konstruktions- och utvecklingsarbetet på elektronikområdet,

vilket på senare tid kommit att spela en allt större roll för näringslivets

insatser på inhemska och utländska marknader ävensom för försvaret.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

Organisationen. Televisionsbolaget, som skall ansvara för och driva televisionsverksamheten,

ansöker om koncession för verksamhetens bedrivande

under i första hand 15 år. Bolaget försäljer sändningstid till ett antal kompetenta

programbolag, vilka i sin tur säljer tid och program till olika annonsörer.

Intresse att medverka i sådana programbolag kan förväntas från

filmindustrien, annonsbyråvärlden samt organisationer och föreningar. Televisionsbolaget

förutsättes skola ha en egen programavdelning, hos vilken

speciella programköpare, exempelvis ideella organisationer, kan direkt hyra

tid. Denna avdelning skall även ges en reglerande funktion i fråga om programstandard

och programtider. Radiotjänst erbjudes att på samma sätt

som övriga programbolag producera egna program, vilka finansieras genom

licensmedel.

För tillsyn av programmens standard utses ett neutralt programråd med

minst fem och högst åtta medlemmar. Föredragande i programrådet skall

vara den inom bolagets ledning, som tilldelats funktioner motsvarande ansvarig

utgivares och erforderliga fullmakter för programverksamhetens inriktning

och avvägning i stort. Programrådets funktion skall vara rådgivande

— ansvar och därmed avgörande tillkommer den ansvarige utgivaren

— samt kontrollerande vad beträffar programmens standard i förhållande

till av bolaget angivna normer.

De ungefärliga administrationskostnaderna under första och andra året

har angivits till 0,35 resp. 0,55 milj. kr.

Programproduktionen. I den driftplan, som gjorts upp, har kalkylerats

med 900 programtimmar under första året, 1 250 programtimmar under

andra året samt 1 650 under tredje och närmast följande år. Ett exempel

på hur dessa programtimmar kan uppdelas mellan de olika programbolagen,

Radiotjänst och den egna programavdelningen visas i tabell 5.

Tabell 5. Fördelning’ av program t immar

Programtimmar per år

Programbolag 1 (t. ex. filmbolag).....

Programbolag 2 (t. ex. annonsbyråer) .

Programbolag 3 (t. ex. folkrörelserna) .

Egen programavd....................

Radiotjänst .........................

l:a året

......... 400

......... 200

......... 100

......... 100

......... 100

2:a året

500

300

150

100

200

3:e o. följ. år

500

450

200

100

400

Tim./vecka"under

Summa 900

1250

1650

högsäsong (sept.—maj) ..............

ca 28

ca 35

sommarsäsong (juni—aug.) ..........

ca 10,5

ca 21

Den tid, som i tabellen angivits för Radiotjänst, har beräknats på grundval

av uppskattningar om tillgång på licensmedel. Skulle Radiotjänst önska

ökad programtid, bör sådan i möjligaste mån beredas enligt Radiotjänsts

önskan.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

Med hänsyn till den förväntade ekonomiska utvecklingen såväl beträffande

annonsmedel som licensmedel kan en fortsatt successiv ökning av

antalet programtimmar komma i fråga även efter de första tre åren. Efter

ytterligare ett antal år kan då nätets sändningskanal bli så fullbelagd, att

en andra sändningskanal får utbyggas.

Varje programbolag förutsättes disponera egen studioutriustning. För

teievisionsbolagets och dess programavdelnings initialbehov förutses investeringskostnader

om 2,5 milj. kr. för utrustning i Stockholm, Göteborg och

Malmö. Årskostnaderna för denna utrustning beräknas till 1 milj. kr.

Kvalitativt högstående program av omväxlande natur eftersträvas. Härvid

skiljes mellan originalprogram och normalprogram. Med originalprogram

avses ett för visst bestämt ändamål och tillfälle särskilt beställt, komponerat

och instuderat program, som sändes direkt eller via film. Med vissa

möjliga undantag kan timkostnaden för originalprogram väntas bli lägst

ca 20 000 och högst ca 40 000 kr. med en sannolik genomsnittskostnad av

ca 25 000 kr. i timmen. Upptagning av .största möjliga mängd av originalprogram

på film rekommenderas. Visserligen har detta hittills dragit större

kostnader än direktsändning. Tack vare nya metoder väntas dock, samtidigt

som för televisionen specifika bildtekniska krav tillgodoses, kostnadsökningen

inskränkas till ca 800 kr. per timme.

Normalprogram benämnes övriga typer av program: befintliga äldre och

nyare filmer, redan tillgängliga idéer, manuskript, artistuppträdanden

samt evenemang, aklualiteter etc., som icke produceras på direkt beställning

av annonsör, samt repriser. Normalprogrammen kan bedömas draga

avsevärt lägre kostnad än originalprogrammen. Beroende på i vilken proportion

televisionsprogrammet i sin helhet sammansättes av originalprogram

och normalprogram, kan man räkna med att medelkostnaden per programtimme

kommer att bli av storleksordningen 10 000—20 000 kr.

Reklammeddelandet skall uppta högst 10 % av den förhyrda programliden.

Det bör vara annonsör obetaget att enligt vissa normer själv bestämma

om reklammeddelandets art, innehåll och form. Reklammeddelandet

bör, enligt annonsörens eget bestämmande, placeras odelat före eller

efter den reklamfria delen av programmet eller delat i tid med 50 % före

och 50 % efter nämnda programdel. Undantag från dessa regler kan,

om teievisionsbolagets programledning anser så vara befogat med hänsyn

till televisionspublikens intressen, göras för instruktions-, undervisningsoch

informationsprogram såväl som för dokumentär- och reportageprogram.

Förutom program producerade inom landet eftersträvas ett internationellt

utbyte och samarbete. Televisionsbolaget bör därför medverka till att

ett sådant internationellt samarbete snarast upprättas och utvidgas. Det

förutsättes att delta utbyte sker via Radiotjänst.

Det synes lämpligt att även ämnen av kontroversiell natur i religiösa, politiska,

samhällsekonomiska och liknande frågor avhandlas i television enligt

samma principer, som gäller för svensk rundradio.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

Programdistributionen. Utbyggnaden av distributionsnätet förutsattes antingen

ske i bolagets egen regi i intimt samarbete med telestyrelsen eller

direkt av telestyrelsen, varvid investeringsbelopp kan ställas till styrelsens

1 örfogande för senare avräkning som hyra av anläggningarna.

En första utbyggnadsetapp tar sikte på de tätbefolkade delarna av landet,

där programtjänsten snabbt kan komma igång på ekonomisk basis. Utbyggnaden

göres i denna etapp av halvpermanent karaktär och befintliga

anläggningar i form av byggnader, sändarmaster och dylikt utnyttjas.

Utbyggnad av sändarstationer föreslås ske under första året i Stockholm,

Göteborg och Malmö samt under andra året i Norrköping, Örebro och Hörby.

Under förutsättning av bl. a. högt belägna stationsplatser och 200 meter

höga master skulle härigenom i och med andra utbyggnadsåret sammanlagt

3 255 000 personer bo inom områden med fullgod mottagning. Av tidsoch

kostnadsskäl får de provisoriska sändarna annan placering, antennhöjd

och effekt än de definitiva. Täckningsområdet kan därför bli något

mindre. Om man emellertid tar hänsyn till s. k. fjärrområden, d. v. s. omlåden,

där mottagningen icke kan bygga på lika höga fältstyrkevärden, som

förutsatts för de definitiva sändarna, men enligt erfarenhet är av acceptabel

kvalitet, kan man räkna med att i runt tal hälften av landets befolkning

kommer att ha mottagningsmöjligheter.

Installations- och antennkostnaden för sändarstationerna blir approximativt

1 800 000 kr. under ettvart av de två första åren, eller tillhopa 3 600 000

kr. Genom samordningen med FM-utbyggnaden och anläggningarnas pro\isoriska

byggnader, master och kraft. Det förutsättes, att dessa faciliteter kan hyras

tiån televerket eller andra institutioner. För viss kompletteringsutrustning

bör anslås ca 400 000 kr.

Årskostnaderna består väsentligen av personalkostnader och materialavskrivning

och beräknas till 700 000 kr. under första året och 1 400 000 kr.

under andra året.

Vad angår förbindelsenätet är det önskvärt att snarast anknyta Stockholm

till övriga sändare och det internationella nätet. Detta kan i avvaktan

på en permanent förbindelse ske medelst provisoriska radiolänkförbindelser.

Liksom vid sändaranläggningarna förutsättes samarbete kunna äga

rum med telestyrelsen och andra institutioner ifråga om redan befintliga

vägar, master, kraftutrustningar o. d., varigenom kostnaderna kan hållas

nere.

Mellan 15 och 20 länkstationer torde bli erforderliga för att anknyta Stockholm

med Göteborg och Malmö. Total investering i länkutrustning blir ca

4 800 000 kr., vilket ger en årskostnad fr. o. m. det andra året av 1 120 000

kr. Det gäller här en typ av station, som måste vara bemannad under

drift.

Den fortsatta utbyggnaden, som främst blir beroende på bolagets ekonomiska

resultat, inriktas närmast på att utbyta den provisoriska materielen

mot permanenta anläggningar. De provisoriska anläggningarna överflyt
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

45

tas därvid till andra platser, varigenom täckningsområdet utvidgas. Som

första komplettering av nätet kan härvid tänkas områdena Uppsala, Gävle,

Sundsvall samt Västerås, Borlänge, Karlstad. Genom förhyrning av förbindelser

i televerkets planerade koaxialkablar mellan Stockholm, Göteborg

och Malmö, när dessa blir färdiga, skapas förutsättningar för en omdisponering

av det provisoriskt installerade radiolänknätet.

Efter hand som antalet mottagare stiger, kommer såväl intäkterna för uthyrning

av sändningstid som inflytande licensmedel att successivt stiga. Den

framtida utvecklingen synes därigenom möjliggöra en utvidgning av mottagningsmöjligheterna

till allt större delar av befolkningen. En utvecklingsform

som härvid kan bli aktuell är lokala sändare i tätorterna, drivna genom

samarbete mellan kommunala och lokala-privata intressen. Även avlägsna

delar av landet kan på detta sätt bli delaktiga av de centralt producerade

programmen genom att dessa filmas. Som komplettering kan lokalt

producerade program förekomma.

Intäkter och driftresultat. Som grund för försäljningen av programtid

föreslås ett fast pris per sändningstimme. Detta grundpris beräknas under

femte året av bolagets verksamhet att kunna ligga vid omkring 5 000 kr. per

sändningstimme. På grund av att antalet mottagare är relativt begränsat

under verksamhetens första år, har det ansetts lämpligt att reducera det

fasta priset under de fyra första uppbyggnadsåren. Under första året skulle

sålunda ett bruttotimpris av 2 000 kr. uttagas, vilket pris sedan under följande

år successivt skulle öka med 750 kr.

På grundval av dessa priser samt det antal sändningstimmar, som framgår

av det föregående, har televisionsbolagets hyresintäkter beräknats. I

tabell 6 redovisas inkomsterna, sammanställda med bolagets utgifter och

driftresultat. Härvid är att märka att bolagets inkomster är baserade på

nettopriser, motsvarande det pris, som erhålles sedan rabatter och provisioner

avdragits. Samtidigt har räknats med viss hyresinkomst från den

egna programavdelningens studieutrustning.

Tabell 0. Driftkalkyl för televisionsbolagvt.

År

Utgifter

Nettoinkomster

Vinst eller

förlust

i ....

2,56

2,00

-0,56

2 ....

3.89

3,50

-0.39

3 ....

4,37

5,20

+ 0,83

4 ....

4,62

6,20

+ 1,58

Televisionsbolagets verksamhet blir i sista hand beroende av annonsörernas

köpintresse och köpmöjligheter. Inom näringslivet finns ett tydligt uttalat

intresse att utnyttja kommersiell television. Samtidigt framhålles, att

televisionsverksamhetens startperiod icke kan vara lika attraktiv för annonsörerna

som ett senare skede. Ändamålsenliga långtidskontrakt, vari
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

genom annonsörerna redan från verksamhetens start tillförsäkras gynnsamt

placerade sändningstider, torde emellertid i detta hänseende kunna

stimulera annonsörernas investeringsvilja redan från starten. Det erinras

i detta sammanhang om den av Svenska annonsörers förening gjorda undersökning,

som visar att ett årligt belopp av ca 14 milj. kr. kan förväntas

stå till förfogande från annonsörshåll för programproduktion jämte

hyreskostnader för distributionsnätet redan vid ett licensantal av 40 000.

De erforderliga annonsmedlen ligga inom denna ram.

Licensavgiften på televisionsmottagare föreslås till 50 kr. per år. En av

Industriens utredningsinstitut gjord prognos över licensutvecklingen visar

på följande antal licenser vid slutet av ettvart av de fem första åren, nämligen

20 300, 58 300, 102 000, 149 100 och 200 200. Till dessa siffror får

läggas det antal televisionsmottagare, som kan beräknas vara i bruk vid

tidpunkten för bolagets start. Enligt uppskattningar inom branschen fanns

den 1 januari 1956 ca 8 000 mottagare. Beroende på när bolagets verksamhet

kan startas, torde man därför kunna räkna med att mellan 10 000 och

20 000 mottagare redan är i drift, när detta sker.

Räknas med en medelkostnad per programtimme av ca 20 000 kr. för de

av Radiotjänst producerade programmen, skulle därvid vid femte året de

inflytande licensmedlen komma att ungefär täcka program- och hyreskostnaderna

för sändningstiden. Under de fyra första åren torde det därför vara

erforderligt att komplettera licensmedlen med begränsade anslag av statsmedel.

Sammanfattningsvis anföres, att televisionsbolagets rörelse är ekonomiskt

självbärande redan från tredje verksamhetsåret samt att såväl överskottsmedel

från bolagets drift som överskjutande licensmedel efter hand

blir tillgängliga för en fortsatt utbyggnad av distributionsnätet.

Remissyttrandena över näringslivets förslag

Telestyrelsen framhåller till en början, att såväl de tekniska uppgifterna

som de framlagda kostnadsberäkningarna för distributionsnätet är schematiska,

varför styrelsen icke kan ingå på någon detaljerad granskning av förslaget

i dess helhet utan måste begränsa sig till utbyggnadsplanerna för

den första etappen om två år.

I fråga om sändarstationens täckningsområden påpekar styrelsen, att de

provisoriska stationerna kommer att få mindre räckvidd än de definitiva.

Enligt förslaget har man trots detta tänkt sig att mottagningen skulle bli

acceptabel även inom s. k. fjärrområden. Man synes därvid ha förbisett, att

de planerade stationerna var för sig skall dela våglängd med ett stort antal

andra stationer i Europa. Sålunda skall Stockholm dela våglängd med 30

andra stationer — däribland storsändare i Köpenhamn, Oslo och Berlin —

Göteborg med 25, Malmö med 32 och Hörby med 22 andra stationer, däribland

Örebro. Allt eftersom dessa andra stationer blir utbyggda — vissa av

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år J956

47

aeni finns redan — måste man räkna med störningar och därmed otillfredsställande

mottagning inom de svenska stationernas fjärrområden. Det

förefaller sålunda som om de i förslaget angivna täckningssiffrorna vore

för optimistiskt beräknade.

Telestyrelsen har granskat kostnadsberäkningarna för distributionsnätet.

Sändarstationerna i föreslaget provisoriskt utförande beräknar styrelsen

kosta 4 537 000 kr. mot 3 600 000 kr. i förslaget. Skillnaden hänför sig huvudsakligen

till antennkostnaderna. För programförbindelserna uppskattar

styrelsen det erforderliga antalet länkstationer till minst 20. I förslaget

har räknats med en kostnad per radiolänkstation av 300 000 kr., vilken

siffra styrelsen anser för låg bl. a. med tanke på erforderliga reservkrattanläggningar.

Om man emellertid räknar med detta belopp blir med 20 stationer

anläggningskostnaden för förbindelserna 6 milj. kr. mot förslagets

4,8 milj. kr.

Årskostnaderna för sändare och förbindelser beräknar styrelsen till samma

belopp som upptagits i förslaget i vad gäller det första året. För det

andra året slutar styrelsens beräkning på 3 055 000 kr. mot förslagets

2 520 000 kr. Avvikelsen i fråga om årskostnaderna är enligt styrelsen icke

så stor, att den kan sägas vara av avgörande betydelse för driftskalkylen i

dess helhet.

Beträffande den fortsatta utbyggnaden, som enligt förslaget skall bli beroende

på bl. a. televisionsbolagets ekonomiska resultat, påpekar styrelsen,

att förslaget till hela sin uppläggning skiljer sig från de av televisionsutredningen

presenterade planerna för televisionsnätets utbyggnad och måste

betydligt långsammare än de sistnämnda resultera i ett riksomfattande

lelevisionsnät.

Vad i förslaget anföres om en senare omdisposition av de provisoriska

länkarna föranleder styrelsen framhålla bl. a., att när den tidpunkten kommer,

då det blir aktuellt att flytta de provisoriska radiolänkarna, tekniken

på området torde ha utvecklats så, att apparaturen kan vara omodern. Man

kan därför ifrågasätta om det icke är motiverat att räkna med en kortare

avskrivningstid än den som tillämpats i kalkylerna.

Vad slutligen angår det förutsatta tidsschemat, enligt vilket länkförbindelserna

skulle tagas i bruk redan vid andra årets början, framhåller telestyrelsen,

att denna byggnadstid synes vara för knappt tillmätt för att man

skall kunna åstadkomma förbindelser, som kan möta de krav man bör

kunna ställa på dem, även om de är avsedda att vara av provisorisk karaktär.

Radiotjänst ifrågasätter, om förslaget är ägnat att befrämja en sund innehållsmässig

utveckling av televisionen. Inga antydningar göres exempelvis

i förslaget om betydelsen av att televisionen utnyttjas på lämpligast

möjliga sätt för att till allmänheten sprida objektiva informationer, underhållning

och ett konstnärligt programinnehåll. Tvärtom är — som det heter

i förslaget — televisionsbolaget i sista hand beroende av annonsörcrnas köpmöjligheter

och köpintresse. Verksamheten kommer således att innehålls
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

mässigt sett helt domineras av dessa intressen, utom i vad angår Radiotjänsts

programandel.

Rörande programkvaliteten konstaterar Radiotjänst med ledning av lämnade

uppgitler i förslaget, att högst 20 % av sändningstiden kan utgöras

av s. k. originalprogram. En mycket stor del av programtiden blir följaktligen

rena utfyllnadsprogram av tvivelaktig kvalitet. Kvalitetsnivån är direkt

sammanhängande med kostnaderna, och Radiotjänst räknar på grundval

av sina erfarenheter numera med en programproduktionskostnad av

18 300 kr. per timme. Förslagets siffror närmar sig mera de som för låga

betraktade kostnadskalkylerna i televisionsutredningen. En programsättning

i enlighet med förslaget kan knappast överensstämma med annonsörernas

krav på säljande program, licensbetalarnas intressen samt förslagsställarnas

strävan efter kvalitativt högstående program av omväxlande

natur.

Radiotjänst påpekar vidare, att samtliga programbolag kommer att konkurrera

om programmaterialet. Med hänsyn till .svårigheterna att i vårt

begränsade språkområde finna ett tillräckligt stort antal kvalificerade medverkande,

Iramför allt artiser, delar Radiotjänst de farhågor, som främst

från filmbranschens och den dramatiska verksamhetens företrädare uttalats

beträffande både konkurrensen om artisterna och förslitningen av det

mänskliga materialet.

En sammanställning av olika delar av förslaget visar, att möjligheterna

att inlägga reklam i olika program är betydligt mer omfattande än t. ex.

inom det brittiska kommersiella televisionsföretaget. Härom anför Radiotjänst.

S. k. ren reklam skall liksom i Storbritannien få förekomma under 10 %

av programtiden. Dock är att märka, att enligt det föreliggande förslaget

annonsören själv bestämmer över art, innehåll och form enligt televisionsbolagets

egna normer. Vid sidan av den rena reklamen kan dessutom enligt

beslut av bolagets programledning, som är överordnad programbolagen,

omnämnande eller visning mot betalning ske i fråga om varor, förpackningar,

varumärken, tillverkning och försäljning. Denna reklam kan

ingå i allehanda program. I förslaget nämnes särskilt instruktions-, undervisnings-

och informationsprogram samt dokumentär- och reportageprogram.

Det heter vidare, att kontroversiella ämnen — religiösa, politiska och

samhällsekonomiska — skall avhandlas enligt samma principer som gäller

för rundradio. Av förslaget framgår dock, att Radiotjänst icke nödvändigtvis

skall svara för dylika program. Programbolagen är följaktligen oförhindrade

att ta intäkter i samband med dessa och inplacera reklammeddelande,

i varje fall i början och slutet. Beträffande originalprogram av

icke angiven karaktär heter det, att dessa beställas av annonsörerna för

ett visst bestämt ändamål eller tillfälle. Här kan givetvis reklam inplaceras

på ett för annonsören lämpligt sätt. Detta innebär införandet av sponsored

programs enligt amerikanskt mönster.

Beträffande kontrollen av programmen pekar Radiotjänst på, att televisionsbolaget

tills vidare är oförhindrat att själv angiva de ansvarighetsprinciper,

efter vilka dess programverksamhet skall bedrivas. Det i förslå
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

get omnämnda programrådet har ingen möjlighet att effektivt ingripa mot

olämpliga program, då det icke får fatta avgörande beslut.

Radiotjänst framhåller vidare, att förslaget över huvud icke berör frågan

huru statens intressen i sammanhanget skulle tillvaratagas.

Såsom företaget skisserats, skulle det erhålla koncession på 15 år. Samtidigt

har dock inga utfästelser om regelbundna årliga bidrag givits. Med

tanke på att mottagarantalet beräknas uppgå till 200 000 redan efter fem

år och att sålunda de största investeringarna göres av licensbetalarna i

form av anskaffning av televisionsmottagare, kan den situationen ej förbises,

att staten kan se sig nödsakad att ikläda sig ansvaret för verksamhetens

kontinuitet för den händelse det ekonomiska resultatet skulle bli

otillfredsställande för de privata intressena.

Den erforderliga finansiella bakgrunden för programproduktionen har

enligt Radiotjänst icke tillfredsställande belysts. Ett distributionssystem,

som begränsas till vissa tätbebyggda områden, är inte särskilt kostnadskrävande

att bygga upp. Däremot är det synnerligen dyrbart att bedriva en

omfattande programverksamhet. För att igångsätta en programproduktion

av stor omfattning kräves tillgång på personal samt investeringar i lokaler

och materiel av en storleksordning, som gör dem till eu samhällsekonomisk

angelägenhet. Man måste vidare räkna med att televisionsverksainheten,

oavsett var medlen kommer ifrån, medför underskott under en följd av år,

innan den blir självbärande. Erfarenheterna är i detta avseende entydiga i

alla länder.

Den enda uppgift på investeringarnas omfattning på produktionssidan,

som anges i förslaget, rör televisionsbolagets egen programavdelning, som

endast beräknas göra två programtimmar per vecka. För denna produktion

har man beräknat 2,5 milj. kr. i investeringar. Det förefaller uteslutet att

utifrån denna siffra bilda sig någon uppfattning om det totala investeringsbehovet

för hela px-ogramproduktionen, eftersom denna förutsättes delad på

icke mindre än fem programproducerande, av varandra oberoende enheter.

Skulle siffran emellertid läggas till grund för en beräkning av de samlade

produktionskostnaderna, leder detta till den slutsatsen, att en sådan produktion

måste bli onödigt kostnadskrävande med hänsyn till att vart och

ett av de programproducerande bolagen måste göra betydande investeringar

och personalengagement för att över huvud taget kunna igångsätta en reguljär

produktion. Administrationen måste vidare flerfaldigas, varjämte

det torde bli så gott som omöjligt att för en samproduktion rationellt utnyttja

den på flera enheter fördelade materielen och personalen. Beträffande

åtminstone tre av produktionsbolagen förutsättes en så ringa produktion

att denna torde bli oekonomisk. Det synes mera rationellt att eftersträva

en centralisering av produktionsresurserna. Bristen på tekniskt specialutbildad

personal nu och i framtiden talar även härför.

Mot bakgrunden av det sålunda anförda har Radiotjänst icke kunnat finna

något sakligt motiv för förslaget all reducera licensavgiften till 50 kr. Den
4

Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 90

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

na avgift skall dock i första hand finansiera hela den reklamfria verksamheten

inklusive dennas hyreskostnader för sändningstid. Dessutom avses

licensmedel användas till verksamhetens fortsatta utbyggnad. Den föreslagna

avgiften är enligt Radiotjänsts mening icke tillräcklig för att garantera

kvalitativt godtagbara televisionsprogram.

Som en randanmärkning anföres, att det förutsatta internationella samarbetet

icke automatiskt kan äga rum på grund av att de program, som sändes

över eurovisionen, enligt gällande regler ej får ha ett direkt samarbete

med kommersiella meddelanden.

Radiotjänst understryker slutligen vikten av en snabb utbyggnad av distributionssystemet.

Det synes, som om förslagsställarna här framlagt ett

tekniskt förmånligt alternativ till televisionsutredningen. Det i förslaget

framförda distributionssättet bör endast gälla initialskedet i syfte att inom

rimlig tid uppnå självfinansiering och därmed möjlighet för vidare utbyggnad.

Ett distributionsnät, som täcker största möjliga del av landet, bör

eftersträvas snarast möjligt.

I anledning av vad telestyrelsen och Radiotjänst anfört har ett av förslagsställarna

bildat organ — näringslivets televisionskommitté — i en särskild

promemoria framfört vissa synpunkter. Härutinnan torde få hänvisas till

handlingarna.

Departementschefen

Televisionen har under senare år vunnit avsevärd utbredning i stora

delar av världen och i flertalet av de länder, som i likhet med Sverige ännu

saknar reguljär televisonsverksamhet, har dess införande förberetts eller

övervägts. Om man bortser från USA, där televisionen kan sägas vara så gott

som var mans egendom, och ser på förhållandena i Europa, så är läget i stort

sett följande.

Längst har man kommit i Storbritannien med över 5 miljoner apparatinnehavare

och dubbla program omfattande vartdera en sändningstid av

40 å 50 timmar i veckan. För den engelska allmänheten är televisionen numera

en faktor av praktiskt taget samma betydelse som rundradion. I Västtyskland

liksom i Frankrike uppgår antalet apparatinnehavare till mer än

300 000, i Italien till ca 200 000 och i Belgien till mellan 50 000 och 100 000.

Sändningstiden i dessa länder utgör mellan 24 och 40 timmar i veckan. I Nederländerna

och Schweiz har man ej kommit lika långt men sänder dock

12 resp. 14 timmar per vecka. För Danmarks del har man nyligen ökat sändningstiden

från omkring 3 1/2 till 8 å 9 timmar i veckan och beslutat utbyggnad

av en första etapp av ett distributionsnät, täckande ungefär 60 % av

befolkningen. I samband därmed har mottagarantalet hastigt stigit från

ungefär 2 000 till 12 000. Mellan bl. a. de nu nämnda europeiska länderna

äger ett visst samarbete rum i det att experiment pågår med utbyte av program

över ett sammanhängande nät av programförbindelser — den s. k.

eurovisionen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

Även om televisionen sålunda i vissa länder nått en inte obetydlig utbredning,

är den som medel för masskommunikation så pass ny, att dess betydelse

i olika avseenden ännu ej kan klart överblickas. Man torde dock våga

påstå att televisionen rätt handhavd kan vara ett utomordentligt hjälpmedel

för att förmedla kulturella impulser, upplysning och information; att

den har rika möjligheter att skänka människor stimulerande underhållning

och förströelse är ostridigt.

I den allmänna debatten om television har emellertid inte bara lovprisande

utan även kritiska röster gjort sig hörda. Det har sålunda ifrågasatts om

televisionen verkligen kan tillföra samhället och medborgarna ett ideellt

värde, som motsvarar de stora kostnaderna för verksamheten; det har

t. o. m. gjorts gällande att den kan leda till kulturnivellering och smakförsämring.

Farhågor har även uttryckts för en menlig inverkan på det uppväxande

släktet.

Att vissa nackdelar kan vara förenade med en teknisk landvinning sådan

som televisionen, som på ett avgörande sätt ingriper i människornas vanor,

bör rimligen inte leda till att man avstår från att utnyttja den tekniska nyheten.

I stället bör eftersträvas att i möjligaste mån avlägsna nackdelarna vid

den praktiska utformningen. Den primära frågeställningen blir därför inte

om television skall införas utan hur den på bästa sätt bör utnyttjas. Jag

återkommer härtill i det följande. I detta sammanhang torde det vara tillräckligt

att konstatera, att vi icke bör ställa oss vid sidan om utvecklingen

inom länder, vilka i fråga om kulturell och materiell standard kan jämföras

med Sverige.

Till diskussionen om televisionens för- och nackdelar hör även det förhållandet,

att utbyggnaden av en riksrevision har betydelse för att stimulera

televisionsteknikens tillämpning för industriellt bruk — t. ex. när det gäller

kontroll av farliga arbetsprocesser — för militära ändamål och för forskning

och undervisning m. in., alltså den s. k. specialtelevisionen. Därjämte utgör

tillverkning av televisionsmottagare i större skala en bas för utvecklingen

inom andra grenar av elektrotekniken och har därigenom betydelse för att

svensk elektroteknisk industri i konkurrensen med utländska företag skall

kunna upprätthålla sin ställning. För svenskt näringsliv i övrigt och för försvarsväsendet

torde det ha ett givet värde, att den svenska specialindustrin

på detta område ligger väl framme i tekniskt avsende. Även om dessa synpunkter

icke kan få en avgörande betydelse vid ställningstagandena till de

frågor, som rör televisionen som massmedium, bör de icke helt glömmas bort

i sammanhanget.

Då jag alltså med ja besvarar frågan om reguljär television sverksamhet

skall äga rum i vårt land, kan jag från den utgångspunkten koncentrera

spörsmålet om televisionen på frågorna, när den reguljära verksamheten

skall påbörjas, i vilken takt utbyggnaden skall genomföras samt i vilka former

verksamheten skall bedrivas.

Televisionsutredningen, som haft i uppdrag att utreda dessa spörsmål.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Knngl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

har förordat att er» rikstelevision införes, organiserad efter principiellt samma

linjer som den svenska rundradion. Sålunda tar utredningen avstånd

från kommersiell televisionsverksamhet och föreslår, att programproduktionen

med ensamrätt anförtros åt Radiotjänst, varvid företaget dock under

bibehållen aktiebolagsform bör omorganiseras i vissa avseenden. Vidare

föreslås, att programmens spridning till mottagarna genom ett riksomfattande

nät av sändarstationer uppdrages åt televerket. Kostnaderna för anläggning''

av distributionsnät och anskaffning av utrustning för programproduktion

har beräknats till ca 170 milj. kr. och den årliga driftkostnaden vid

full utbyggnad till något över 40 milj. kr. vid en sändningstid av 25 timmar

i veckan. I fråga om utbyggnaden har redovisats två alternativa planer omfattande

9 resp. 14 år, av vilka utredningen förordar den förstnämnda. För

finansieringen av driftkostnaderna har föreslagits en licensavgift av 80 kr.

Enligt utredningens beräkningar skulle rörelsen gå med underskott under

de första 6—8 åren och sedan lämna årliga överskott; de ackumulerade

underskotten skulle ha täckts efter 12—14 år från starten. Därefter skulle

tämligen stora överskott lämnas. Utredningen har föreslagit, att utbyggnaden

omedelbart skall påbörjas och att sändningstiden efter ett förberedelseår

skall de första reguljära verksamhetsåren efter starten utgöra 15 timmar

per vecka för att därefter öka till 25 timmar i veckan.

Utredningens förslag är inte enhälligt. Två reservanter, som anser att

sändningstiden till skillnad från utredningens förslag redan vid starten bör

utgöra 25 timmar i veckan, förordar att försök med försäljning av programtid

för reklamändamål göres under förberedelseåret och den första tvåårsperioden.

Därefter bör ställning definitivt tagas till frågan om kommersiell

television. Den allmänna programverksamheten kan enligt reservanterna

anförtros åt Radiotjänst under förutsättning att ett fristående programföretag

bildas, som får svara för de kommersiella sändningarna.

Vid remissbehandlingen av televisionsulredningens betänkande har från

industrihåll betonats vikten av en snar start och snabb utbyggnad, medan

från andra håll manats till försiktighet under hänvisning till förekomsten

av trängande men ännu inte tillgodosedda investeringsbehov på andra samhällsområden.

Frågan om kommersiell television liksom spörsmålet om verksamhetens

organisation har föranlett myckel delade meningar bland remissinstanserna.

Nyligen har vissa av näringslivets organisationer såsom ett alternativ till

televisionsfrågans lösning presenterat ett förslag till en reguljär televisionsverksamhet,

baserad på ett samarbete mellan statliga och privata intressen.

Ett sändar- och distributionsnät skulle på två år byggas ut till att — som

en första etapp — omfatta vissa folkrika delar i Svealand och Götaland. Det

erforderliga kapitalbehovet beräknas till 12 milj. kr., varav 5 milj. kr. skulle

anskaffas genom aktieteckning och 7 milj. kr. genom krediter. Erforderliga

medel skulle tillskjutas till lika delar av stat och näringsliv. Driftkostnaderna

skulle finansieras delvis genom försäljning av programtid och delvis

genom en licensavgift av 50 kr. Förslagsställarna räknar med att den kom
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

mersiella verksamheten skulle gå ihop redan under det tredje året. Den licensbetalda

delen av verksamheten skulle vara självbärande fr. o. in. det

femte året.

Telestyrelsen och Radiotjänst har i avgivna remissyttranden över förslaget

riktat kritik mot beräkningarna. Radiotjänst har dessutom ansett den

ideella målsättningen för den föreslagna verksamheten behäftad med bristfälligheter.

Innan jag går vidare anser jag mig böra något beröra den i debatten om

televisionen stundom väckta frågan, om inte färgtelevisionen vore så nära

förestående att man borde vänta någon tid för att sedan inrikta utbyggnaden

av det svenska televisionsnätet direkt på sändning av bilder i färg.

I USA bar reguljära färgsändningar börjat under år 1954. Utvecklingen

synes dock gå ganska långsamt. Vad som speciellt torde inverka härvidlag

är de höga priserna på mottagare för färgtelevision.

Det amerikanska systemet för färgtelevision kan av tekniska skäl inte

utan vidare tillämpas i Europa. En studiegrupp inom den Internationella

rådgivande radiokommittén, där även Sverige är representerat, har sedan

ett år tillbaka varit sysselsatt med att studera förutsättningarna för färgtelevision

i internationella sammanhang. De olika ländernas representanter

bar därvid uttalat, att färgtelevisionen med största sannolikhet inte kommer

att bli verkligt aktuell på ännu många år i Europa. Man är emellertid

på det klara med att det system, som slutligt kommer att bli gällande i Europa,

blir sådant, att befintliga televisionsmottagare kan utan särskilda

anordningar användas för mottagning av färgsändningarna, fastän de givetvis

återger bilderna i svartvitt. Vid en utbyggnad av distributionsnätet kan

vissa förberedelser för senare övergång till färgtelevison göras, utan att detta

torde kräva några större merinvesteringar.

Under alla förhållanden torde man kunna utgå från att de höga kostnaderna

såväl för den tekniska materielen — särskilt mottagarna — som för

programproduktionen kommer att bli en starkt återhållande faktor för lärgtelevisionens

genombrott.

Jag anser följaktligen, att färgtelevisionen inte med fog kan åberopas som

motiv för ett uppskov med att införa televisionen i vårt land.

För diskussionen om televisionens start, utbyggnadstakt och verksamhetsformer

är kostnadsfrågorna av avgörande betydelse.

Det må först konstateras, att utbyggnad och drift av en riksomfattande

televisionsverksamhet i vårt land med dess stora areal och relativt glesa

befolkning måste ställa sig förhållandevis mycket kostsammare än i flertalet

andra europeiska länder. För att åstadkomma eu riksrevision i den meningen,

att den förser i stort sett hela landets befolkning med program, erfordras

ej mindre än 50 sändarstationer jämte ett antal mindre supplementära

sändare. Att en utbyggnad bör sikta på en sådan rikstelevision, kan det

enligt min uppfattning inte råda någon tvekan om.

De av televisionsutredningen framlagda kostnadskalkylerna bar med hän
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1956

syn till vissa efter det betänkandet avlämnades inträffade omständigheter

överarbetats inom kommunikationsdepartementet. Vid överarbetningen har

telestyrelsen och Radiotjänst biträtt. I anslutning härtill må följande anföras.

Genom de numera föreliggande möjligheterna till utbyggnad av televisionssändare

i kombination med sändarstationer för rundradions ultrakortvågsprogram

kunde en viss reduktion av utredningens investeringsutgifter

för programdistributionen vara motiverad, men denna reduktion måste

praktiskt taget anses eliminerad på grund av det ändrade prisläget. Årskostnaderna

för programproduktionen bör däremot räknas upp med ca 50 %

med hänsyn till dels de erfarenheter, som den av Radiotjänst sedan hösten

1954 bedrivna övningsvcrksamheten givit, och dels det höjda pris-, löne- och

ränteläget. Av samma skäl bör årskostnaderna för distributionen justeras.

Totalt innebär detta en uppräkning av de årliga driftkostnaderna vid full utbyggnad

med ca 8 milj. kr. till bortåt 50 milj. kr.

Om en viss osäkerhet kan anses föreligga med avseende på utgiftskalkylerna,

så gäller detta som televisionsutredningen framhåller i än högre grad

beträffande inkomstberäkningen. Skäl kan anses tala både för högre och

lägre beräkningar än dem till vilka utredningen kommit. I brist på annat

material för frågans bedömning torde utredningens siffror tills vidare få

gälla.

Allt som allt torde den av nyss angivna omständigheter föranledda uppräkningen

av televisionsutredningens beräkning av utgifterna leda till att

vid en utbyggnad enligt utredningens planer tidpunkten för uppnådd balans

mellan inkomster och utgifter förskjutes med ett par år framåt i tiden.

Vid en jämförelse mellan utredningens beräkningar och beräkningarna

i näringslivets alternativ till utredningens förslag är först att märka skillnaden

i hela uppläggningen. Utredningens siffror avser kostnaderna i slutskedet

vid full utbyggnad av hela riksnätet, medan näringslivets förslag endast

omfattar de två första årens utbyggnad i de befolkningsrikaste delarna

av landet. Då det är de glesbebyggda områdena, som åstadkommer de

största ekonomiska problemen för television genom att kostnaderna där blir

högre och inkomsterna mindre, är det uppenbart att televisionens ekonomi

måste te sig mycket förmånligare om man begränsar kalkylerna till en utbyggnad

i de folktäta områdena.

Jämförelsen ger vidare vid handen, att man i näringslivets förslag räknat

med ett provisoriskt distributionsnät med förenklad utrustning. En sådan

anordning kan väl försvaras under ett begynnelseskede. Man måste dock

ta hänsyn till att provisorierna inte kan vara för länge utan måste kompletteras

eller utbytas mot permanenta anläggningar. På längre sikt måste man

därför liksom utredningen räkna med högre kostnader.

I näringslivets förslag synes man vidare ha tagit upp utgifterna för distributionsanläggningarna

till i och för sig för låga belopp. En av telestyrelsen

gjord beräkning av kostnaderna för den ifrågasatta provisoriska utbyggnaden

pekar på att investeringskostnaderna bör räknas upp med ca 2 milj. kr.

och årskostnaderna med 0,5 milj. kr.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

Den dominerande posten på driftsidan är kostnaden för programproduktionen.

I detta hänseende redovisar näringslivets förslag endast kostnaderna

för ett enda av de fem föreslagna programföretagen, nämligen televisionsbolagets

egen programavdelning. Denna skulle enligt förslaget fylla endast

en mindre del av programtiden. Totalkostnaden för programproduktionen

ger näringslivets förslag ingen antydan om. Det säger sig självt, att denna

kostnad vid en uppdelning av produktionen på fem olika företag i varje

fall inte kan bli lägre än enligt televisionsulredningens beräkningar. Förutom

att administrationskostnaderna måste flerfaldigas och att möjligheterna

av ett rationellt utnyttjande av materiel och personal vid en uppläggning

enligt näringslivets förslag kan ifrågasättas, skulle säkerligen konkurrensen

om artister och medverkande driva gager och andra kostnader i höjden.

Vad slutligen angår licensinkomsterna har man i näringslivets förslag såsom

telestyrelsen påpekat beräknat täckningsområdena för de provisoriska

sändarna i överkant. Det finns därför all anledning att anta, att näringslivets

licensprognoser bygger på alltför optimistiska antaganden.

Det nu anförda torde ge vid handen, att näringslivets förslag ger en ofullständig

bild av televisionsverksamhetens ekonomi. Däremot innebär det

sagda icke att jag till alla delar ställer mig avvisande till den föreslagna utbyggnadsplanen,

utan jag anser denna i vissa delar vara förtjänt av ett närmare

övervägande. Härtill återkommer jag i det följande.

Hur man än lägger upp utbyggnadsplanerna kan man konstatera, att investeringskostnaderna

för produktion och distribution av programmen under

de första åren kommer upp till icke obetydliga belopp samt att därtill

driftunderskott under en följd av år inte kan undvikas. Vid ett ställningstagande

till frågan om start och utbyggnadstakt för en reguljär televisionsverksamliet

måste man emellertid även beakta allmänhetens apparatanskaffning,

som samhällsekonomiskt sett utgör den största kostnaden för televisionen.

Apparatanskaffningen skulle, på sätt televisionsutredningen belyst,

medföra investeringar och importanspråk från tillverkare, distributörer

och serviceorgan.

För mig står det klart, att frågan om den reguljära televisionens utbyggnadsstart

i nuvarande läge måste — oberoende av hur verksamheten finansieras

-— bedömas ur synpunkten av tillgängligt samhällsekonomiskt utrymme.

Ett beslut, som innebär en snar utbredning av televisionsverksamheten

i landet, skulle — hur välmotiverat det än må vara för det ekonomiska

resultatet av denna verksamhet i och för sig -— stå i mindre god överensstämmelse

med den ekonomiska politik, som skisserats i årets finansplan.

Såsom framgår av sagda finansplan nödvändiggör det samhällsekonomiska

läget eu begränsning av såväl den offentliga som den privata investeringsverksamheten.

I och för sig angelägna investeringsbehov har härigenom

måst ställas på framtiden. Mot bakgrunden härav anser jag mig icke

nu höra lägga fram något förslag om investeringsmedel för rikstelevisions
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

nätets utbyggnad. Innan så sker torde vidare de genom näringslivets förslag

påvisade möjligheterna att genom provisoriska anordningar hålla nere

investeringskostnaderna i begynnelseskedet böra närmare undersökas.

Av den ståndpunkt, jag sålunda ansett mig böra intaga beträffande televisionens

start, följer att förutsättningar nu knappast föreligger för en närmare

diskussion av frågan om televisionens utbyggnadstakt.

Den televisionsverksamhet, som för närvarande pågår, bör få fortsätta

under nästa budgetår. Till dess omfattning liksom till erforderligt medelsbehov

återkommer jag i det följande. Dessförinnan skall jag behandla

spörsmålet om televisionsverksamhetens former och börjar då med frågan

om reklamintäkter skall anlitas eller inte.

Att vi här i landet skulle bygga upp en televisionsverksamhet, baserad

uteslutande på inkomster av reklam, har inte på allvar ifrågasatts. Frågeställningen

blir därför om man såsom televisionsutredningens majoritet förordat

skall lita helt till licensinkomster för verksamhetens finansiering eller

om man vid sidan därav skall skaffa inkomster till verksamheten genom

att hyra ut programtid för reklamändamål, antingen försöksvis såsom utredningsreservanterna

föreslagit eller också mer eller mindre definitivt såsom

förutsatts i det från näringslivet inlämnade förslaget.

Frågan måste bedömas mot bakgrunden av målsättningen för televisionsverksamheten.

Utredningsmajoriteten framhåller, att televisionen inte får

bli något självändamål. Den måste ha en ur samhällssynpunkt bestämd uppgift.

Televisionen bör liksom rundradion ställas i samhällets, kulturens,

folkbildningens och hemmens tjänst. Jag ansluter mig till denna uppfattning.

Det bör understrykas, att detta inte betyder att vare sig rundradion

eller televisionen skall huvudsakligen ha pedagogiska eller därmed jämförliga

uppgifter. God underhållning och förströelse måste alltid utgöra ett väsentligt

inslag i programverksamheten.

För rundradion har det ansetts av stor vikt, att den hålls utanför politiska,

privata eller eljest för programverksamheten såsom sådan obehöriga inflytelser.

Det har i olika sammanhang betonats som ett första rangens intresse,

att rundradioledningen är självständig, att objektivitet och neutralitet

iakttages och att vid programskapandet det radiomässigt lämpliga förblir

den främsta riktpunkten.

Det torde vidare böra erinras om att riksdagen år 1947 uttalade, att försäljning

av programtid för kommersiell reklam inte bör förekomma i rundradion

samt att statsutskottet så sent som förra året i sitt av riksdagen godkända

utlåtande över den proposition, som innehöll förslag till dubbelprogram

i rundradion, förklarade sig anse, att någon anledning inte förelåg

att uppgiva denna princip.

De skäl, som i här berörda hänseenden varit avgörande för bestående förhållanden

inom ljudradion, måste enligt min mening i samma grad gälla för

bildradion. Då föreliggande material ger anledning förmoda, att televisionsverksamheten

— som sett ur samhällsekonomisk synpunkt inte torde bli

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

billigare därför att man skaffar bidrag till verksamhetens finansiering genom

kommersiella programinslag — skall vid en finansiering med enbart

licensavgifter kunna bli självförsörjande inom en rimlig tidrymd, har jag

ansett, att man för televisionen inte bör ge upp den angivna principen, som

ansetts så viktig för rundradioverksamheten.

Liksom televisionsutredningens majoritet förordar jag alltså, att televisionsverksamheten

finansieras med licensavgifter. Verksamheten torde emellertid

inte kunna bli självbärande förrän den nått en viss utbyggnadsgrad.

Det erfordras därför under en följd av år, att driftunderskotten täcks av skattemedel.

De av staten tillskjutna bidragen får i en framtid återbetalas av televisionsrörelsens

överskott.

Jag är likaså ense med utredningsmajoriteten om att även i övrigt samma

principer, som tillämpas för rundradion, bör gälla för televisionen. Programverksamheten

bör alltså upplåtas med ensamrätt åt ett företag. Även om

vissa skäl skulle kunna åberopas för att hålla rundradion och televisionen

skilda åt i olika företag, anser jag de av utredningsmajoriteten påvisade

fördelarna med en samordning inom ett och samma företag vara avgörande.

Jag förordar därför, att televisionens programverksamhet anförtros åt Radiotjänst.

Verksamheten bör i likhet med rundradioverksamheten upplåtas

på begränsad tid.

I samband med att Radiotjänst får hand om televisionsverksamheten under

fastare former än som gäller för den nuvarande utbildnings- och försöksverksamheten,

bör — såsom utredningen förordat — en breddning av företagets

intresseunderlag äga rum. Olika organisationer, representerande folkrörelser,

kultur, näringsliv m. in., bör därvid inbjudas att teckna aktier i

bolaget. Kretsen av dessa organisationer bör enligt min mening kunna göras

ganska vid. De synpunkter, som vid remissbehandlingen av televisionsutredningens

betänkande framkommit rörande vilka som bör erbjudas aktieteckning,

synes mig böra i största möjliga utsträckning beaktas. Utredningens

uppfattning, att pressens majoritetsställning skall bibehållas vid en breddning

av intresseunderlaget kan jag däremot inte dela. Frågan om aktiekapitalets

storlek och den närmare fördelningen av aktieposterna blir i första

hand en förhandlingsfråga mellan staten och de nuvarande aktieägarna och

torde — såsom utredningen förutsatt — få upptas till avgörande först sedan

riksdagen tagit ställning till televisionsfrågan i stort.

Liksom utredningen anser jag, att en breddning av intresseunderlaget bör

kombineras med en ökning av antalet styrelseledamöter. Utredningen har

härutinnan förordat, att antalet ökas från nuvarande sju till elva, av vilka

Kungl. Maj:t skulle utse fem jämte ordförande och bolagsstämman de återstående

fem; suppleanterna skulle vara åtta, varav Kungl. Maj :t och stämman

skulle utse hälften var. Jag har inte något att erinra mot detta förslag,

men då frågan synes böra upptagas i samband med nyssnämnda förhandlingar

förutsätter jag, att det slutliga ställningstagandet härtill — liksom till

frågan om aktiefördelningen m. m. — skall få ankomma på Kungl. Maj:t.

I avbidan på att överenskommelse i bär berörda hänseenden kan träffas

5 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sonil. Nr 90

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kiingl. Maj:is proposition nr 90 år 1956

torde Radiotjänst tills vidare få bedriva verksamheten i nuvarande organisationsform.

I enlighet med utredningens förslag torde efterhandsgranskningen av televisionens

program kunna ankomma på den nuvarande radionämnden.

Distributionen av programmen bör uppdragas åt televerket.

Jag övergår så till verksamhetens omfattning under nästa budgetår och de

därmed sammanhängande anslagsspörsmålen.

Den försöksverksamhet, som Radiotjänst nu bedriver, har hittills bekostats

i huvudsak av radiolicensmedel. För ändamålet avdelades under föregående

budgetår 550 000 kr. och under innevarande budgetår 2 000 000 kr.

Viss utrustning har därjämte anskaffats med hjälp av medel, som tillförts

bolaget genom ökning av aktiekapitalet från 180 000 till 540 000 kr.

För innevarande budgetår förslår medlen till i genomsnitt fyra timmars

levande program per vecka jämte ett par timmars filmvisning i särskilda

utfyllnadsprogram, allt under sammanlagt ca sex månader. Fn viss utökning

av denna verksamhet bör enligt min mening ske under nästa budgetår, så

att sändningar av någon omfattning kan komma till stånd i stort sett varje

dag med undantag för sommarmånaderna. Därjämte bör Radiotjänst beredas

möjligheter att företaga en del trängande lokalinredningsarbeten samt att

anskaffa viss apparatur.

Vad distributionssidan angår bör den nuvarande provisoriska sändaren

på tekniska högskolan i Stockholm ersättas med en ny sändare, som bör

placeras i anslutning till den nyuppförda rundradiostalionen i Nacka. Någon

utbyggnad av distributionsnätet i övrigt torde icke böra ske under nästa

budgetår.

För bestridande av kostnaderna för televisionsverksamheten bör enligt

min mening radiolicensmedel icke vidare anlitas. Särskilda medel bör i stället

anvisas för ändamålet, varjämte inkomsterna av de licens- och registreringsavgifter,

som jag i det följande vill föreslå, bör få användas för verksamheten

enligt Kungl. Maj :ts bestämmande.

Vad då först angår årskostnaderna bör dessa i vad avser såväl produktionen

som distributionen bestridas genom ett för ändamålet under sjätte

huvudtiteln uppfört nytt anslag, benämnt Bidrag till televisionsverksamhetens

driftkostnader. För nästa budgetår föreslår jag, att för detta ändamål

anvisas 3 470 000 kr., varav 3 300 000 kr. beräknats för programproduktionen

och 170 000 kr. för distributionen.

Beträffande investeringskostnaderna för programproduktionen anser jag

i likhet med riksräkenskapsverket, att den för produktionen erforderliga

utrustningen bör anskaffas och ägas av programföretaget. Bolaget bör härför

erhålla lån av statsmedel, men i stället för att såsom riksräkenskapsverket

förordat anlita televerkets rörliga kredit för ändamålet, bör enligt

min mening de erforderliga medlen tagas upp i statsbudgeten såsom ett

anslag under fonden för låneunderstöd. Lånet bör tills vidare vara amorteringsfritt

och löpa med 4,25 % ränta. För nästa budgetår förordar jag ett

anslag av 1 200 000 kr. till Lån för inköp av televisionsutrustning. Jag vill

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1956

59

i detta sammanhang påpeka, att om programföretagets ombildning kan ske

redan under nästa budgetår en möjlighet till ytterligare investeringar kan

erbjudas genom att utnyttja den för breddningen av intresseunderlaget nödvändiga

ökningen av aktiekapitalet.

Vad slutligen angår investeringarna på distributionssidan torde ett investeringsanslag

om 330 000 kr., benämnt Televisionsanläggningar, böra

uppföras under televerkets fond. Jag förutsätter, att medelsförbrukningen

under detta anslag skall anses gå utanför den i årels statsverksproposition

förordade ramen för televerkets investeringar.

Vid den föreslagna omfattningen av programverksamheten för nästa budgetår

anser jag det ej orimligt, att innehavarna av mottagningsapparater

får i någon mån bidraga till verksamhetens finansiering genom en licensavgift.

Jag föreslår, att avgiften bestämmes till 25 kr. för andra halvåret 1956,

då verksamheten torde komma att bedrivas under ca 3 1/2 månader, och

25 kr. för ettvart av de två första kvartalen 1957. För den, som innehar mottagare

under hela säsongen, skulle avgiften alltså utgöra 75 kr.

Med den av mig föreslagna uppläggningen kommer televisionsverksamheten

att även under nästa budgetår i princip vara begränsad till Stockholm

med omgivningar. Licensavgiften bör därför uttagas endast inom det område,

som täcks av stockholmssändaren. Gränserna för detta område torde få

bestämmas av Kungl. Maj :t.

Det belopp, som genom denna licensavgift kan komma televisionsverksamheten

tillgodo, kan endast gissningsvis anges. Enligt en uppgift i det

från näringslivets representanter ingivna förslaget skulle för närvarande i

hela landet finnas ca 8 000 innehavare av televisionsmottagare. Av dessa

torde ett icke ringa antal finnas i Skåne, där man tar in programmen från

den danska sändaren vid Gladsaxe, samt i Göteborg, där en sändare satts

upp för forskningsändamål på Chalmers tekniska högskola och viss programverksamhet

bedrivits. Om man antar, att ca 4 000 licensbetalare kommer

att finnas i stockholmsområdet under hela nästa prograinsäsong och

att något tusental tillkommer under budgetårets lopp, så skulle inkomsterna

uppgå till mellan 300 000 och 400 000 kr.

Även om, med hänsyn till den relativt begränsade medelstilldelningen för

programverksamheten under nästa budgetår, en splittring av denna verksamhet

på skilda produktionsplatser icke bör ske utan resurserna koncentreras

till stockholmsområdet, synes likväl möjligheter böra lämnas öppna

för Radiotjänst att förse även Skåne och Göteborg med program. En sådan

programverksamhet bör dock tills vidare i huvudsak bygga på självfinansiering

genom särskilda licensavgifter inom respektive områden. Närmare bestämmelser

härutinnan torde — om frågan aktualiseras -—- få utfärdas av

Kungl. Maj:t.

I de delar av landet, där någon licensavgift ej tages upp, torde eu mindre

registreringsavgift för innehav av televisionsmottagare böra utgå, i huvudsakligt

syfte att ge en uppfattning om apparatbeståndets utveckling. Avgiften

torde kunna bestämmas till It) kr.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1956

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t måtte

I. bereda riksdagen tillfälle att yttra sig i anledning av

vad jag i det föregående anfört;

II. föreslå riksdagen att för budgetåret 1956/57 anvisa

följande anslag, nämligen

a) till Bidrag till televisionsverksamhetens driftkostnader

under sjätte huvudtiteln ett anslag av 3 470 000 kr.;

b) till Televisionsanläggningar under statens affärsverksfonder,

televerkets fond, ett investeringsanslag av 330 000 kr;.

c) till Lån för inköp av televisionsutrustning under fonden

för låneunderstöd ett investeringsanslag av 1 200 000 kr.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Y. Westerberg

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

56035S

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1956:288 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående television jämte i ämnet väckt motion. a1 i texten
  2. SU 1956:131 Utlåtande i anledning av Knngl. Maj. ts proposition angående television jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten