Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. in

1957-03-08 · 28 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:129, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

1

Nr 129

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr

599) om ersättning för mistad fiskerätt m. in.; given

Stockholms slott den 8 mars 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december

1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt in. m.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att kronan skall erhålla samma rätt som ersättningssökande

att fullfölja talan mot fiskevärderingsnämnds avgörande. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 129

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr 599)

om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 1 december 1950 om ersättning

för mistad fiskerätt m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

7§.

Ersättningssökande som är missnöjd

med fiskevärderingsnämnds beslut

äger draga frågan under domstols

prövning, såframt han väcker

talan mot kronan inom tre månader

från det nämndens beslut delgavs honom.

Erinran härom skall intagas i

beslutet.

Väckes ej

(Föreslagen lydelse)

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds

beslut äger draga

frågan under domstols prövning, såframt

han väcker talan inom tre månader

från det nämndens beslut delgavs

honom. Talan skall väckas vid

rätten i den ort där vattenområdet

eller, om det är beläget under flera

domstolar, dess huvuddel ligger. I

beslutet skall intagas erinran om vad

den missnöjde sålunda har att iakttaga.

Kronan vare pliktig att, i den

mån annat ej föranledes av vad i

18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, ersätta motparten hans kostnader

å målet i underrätten. Vad sålunda

stadgas skall, om kronan fullföljer

talan, äga tillämpning jämväl

å sådana kostnader i högre rätt som

asamkas motparten genom kronans

fullföljda talan.

---laga kraft.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uPP9ift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling, men äger

ej tillämpning beträffande ärende, i

vilket fiskevärderingsnämnd meddelat

beslut före ikraftträdandet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 januari 1957.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet och

statsrådet Hjalmar Nilson anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, fråga om vidgad fullföljdsrätt för kronan mot beslut av fiskevärderingsnämnd

in. m. samt anför därvid följande.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 17 januari 1955 har kammarkollegiet

hemställt, att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring av lagen om ersättning för mistad fiskerätt in. m. att kronan erhåller

vidgad fullföljdsrätt i ersättningsfrågor som i nämnda lag avses. I skrivelsen

har därjämte upptagits vissa andra, med den berörda frågan sammanhängande

spörsmål.

Över kollegiets skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av fiskeristyrelsen

med statens fiskeriförsök, samtliga fiskevärderingsnämnder, Sveriges

advokatsamfund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges fiskares

riksförbund. Yttrande har vidare inkommit från advokaten Olof Chrysander

i Uppsala.

En framställning i ämnet har jämväl gjorts av 1956 års riksdag i skrivelse

till Kungl. Maj :t den 25 maj 1956 (nr 300).

Sedan ärendet ytterligare beretts inom justitiedepartementet anhåller jag

nu att få upptaga det till behandling.

Gällande lagbestämmelser om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Bestämmelserna

i lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde

samt om rätt till fiske har i vissa fall föranlett minskning av det

enskilda vattnet och intrång i förut bestående enskild fiskerätt. Genom lagen

den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. in. har givits

möjlighet för den enskilde alt få ersättning härför av statsmedel.

I 1 § ersättningslagen stadgas alt, där vattenområde jämlikt lagen om

gräns mot allmänt vattenområde frångår ägaren, denne skall njuta ersätt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1957

ning av statsmedel för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han sålunda

förlorar, så ock för annan skada som därigenom tillskyndas honom.

Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan skada

skall enligt samma lagrum jämväl tillkomma a) jordägare, vilkens fiskerätt

inskränkes därigenom att jämlikt 6—13 §§ eller 18 § lagen om rätt till

fiske annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten må bedriva fiske,

som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren, b) den som enligt urminnes

hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund innehar

fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan till följd av att enligt lagen

om gräns mot allmänt vattenområde och lagen om rätt till fiske enskild

fiskeiätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—20 §§

sistnämnda lag samt c) den som den 1 januari 1951 på grund av servitutseller

nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går

förlorad av skäl som förut i samma paragraf sagts.

I 2 § stadgas, alt fråga om ersättning skall upptagas av en särskild nämnd

(fiskevärderingsnämnd) och att ersättningsanspråk vid talans förlust skall

framställas inom viss tid. Fristen var ursprungligen bestämd till den 1 januari

1956 men genom lag den 30 december 1955 förlängdes den till den 1 januari

1958. Enligt 3 § skall fiskevärderingsnämnd bestå av tre ledamöter,

varav en, som tillika skall vara ordförande, utses av Kungl. Maj:t. De båda

övriga ledamöterna utses pa sätt Kungl. Maj :t bestämmer. För varje ledamot

skall finnas en i enahanda ordning som denne utsedd suppleant. Angående

omröstning i nämnden skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning

i tvistemål vid rådhusrätt.

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skall enligt

4 § sökanden och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter

vid sammanträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att ha

handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar

avseende. Nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse av statsmedel för

utgifter å ärendet i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skälig Utskrift

av nämndens beslut skall tillställas sökanden.

5 och 6 §§ i ersättningslagen avser utfärdande i administrativ ordning av

bestämmelser om ersättning till nämndledamöter och om fiskevärderingsnamndernas

verksamhet. Kungörelse om fiskevärderingsnämnder och deras

verksamhet har utfärdats den 12 januari 1951.

Ersättningssökande, som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut,

ager enligt 7 § första stycket draga frågan under domstols prövning,

saframt han vacker talan mot kronan inom tre månader från det nämndens

beslut delgavs honom. Erinran härom skall intagas i beslutet. Väcker han

,ej..fS„adan talan’ ska11’ ''ad som stadgas i andra stycket av 7 § be
träffande

beslutet i tillämpliga delar gälla vad i allmänhet är stadgat om

domstols dom, vilken vunnit laga kraft. Kronans talan i ersättningsfrågorna

bevakas enligt 8 § av kammarkollegiet. 8

19—12 ^ upptages, för det fall att inteckningshavares intressen beröres

regler om nedsättning av ersättningsbelopp hos länsstyrelsen och om fördel
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kumjl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

ning av nedsatt ersättningsbelopp. I huvudsak föreskrives att vad i utsökningslagen

stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld

fast egendom skall äga motsvarande tillämpning.

Ur förarbetena till ersättningslagen må här anmärkas, att fiskerättskommittcn

i sitt den 31 juli 1947 avgivna betänkande (SOU 1947: 47) uttalade,

att såväl de väntade ärendenas antal som deras säkerligen ofta invecklade

art närmast syntes visa hän mot en anordning med för ändamålet särskilt

inrättade organ, vilkas verksamhetsområden borde vara lokalt begränsade

men i enhetlighetens intresse ej alltför små. För den avsedda organisationen

fann kommittén de lokala värderingsnämnderna enligt rekvisitionslagen

lämpligen kunna tjäna som förebilder. För prövning av frågor enligt ersättningslagen

föreslog kommittén därför inrättande av särskilda fiskevärderingsnämnder.

Dessas antal och verksamhetsområden borde bestämmas a^

Kungl. Maj :t. Med hänsyn till arten av de ärenden som skulle handläggas av

fiskevärderingsnämnd ansåg kommittén att dess ordförande borde vara en i

domarevärv erfaren jurist — helst häradshövding eller annan ordinarie innehavare

av domareämbete — samt att till ledamöter borde utses personer,

som var väl förtrogna med förhållandena inom nämndens verksamhetsområde

och hade erfarenhet i värdering av fast egendom; ägodelnings- och vattenrättsnämndemän

syntes i första hand komma i fråga för dylikt uppdiag.

Kommitténs lagförslag upptog regler härom.

I fråga om förfarandet inför fiskevärderingsnämnd upptog kommittén i

sitt lagförslag allenast vissa allmänna rättsgrundsatser, vilkas iakttagande

syntes vara av synnerlig vikt för de rättssökande. I övrigt borde, enligt kommittén,

närmare föreskrifter angående nämndernas verksamhet meddelas i

administrativ ordning.

Fullföljdsreglerna upptogs i 6 § i fiskerättskommitténs förslag till ersätlningslag.

Detta lagrum hade i förslaget följande lydelse.

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut i ärende angående

ersättning äger draga frågan under allmän domstols prövning, såframt

han instämmer sin talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillställdes

honom. I beslutet skall lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde

har att iakttaga för tvistens dragande under domstols prövning.

I fråga om detta lagrum anförde kommittén:

Även om den sammansättning, fiskevärderingsnämnderna avses skola lia,

torde göra dem väl skickade att pröva ersättningsfrågorna, har kommittén

likväl ansett rättssäkerheten kräva, att möjlighet beredes den som är missnöjd

med nämndens beslut att bringa ärendet under allmän domstols bedömande.

Det har härvid ifrågasatts att begränsa domstolens prövning till all

avse allenast innehållet och omfattningen av den rättighet, varpå ersättningsanspråket

grundar sig, medan frågan om ersättningens belopp ej ensamt

skulle få fullföljas till domstol. Fn dylik anordning bär emellertid

kommittén funnit möta alltför stora betänkligheter med hänsyn såväl till

svårigheten alt sålunda särskilja olika delar av tvistefrågan som också till

vikten av de ekonomiska värden som kunna stå på spel i hithörande ärenden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj ris proposition nr 129 år 1957

I a\ seende å kammarkollegiets befattning med dessa ärenden framhöll

kommittén, att kollegiets avsedda ställning som kronans representant icke

syntes böra vara rent partsbetonad. Då det gällde den grundläggande utredningen

rörande innehållet och omfattningen av sökandens rätt var det

enligt kommitténs mening önskvärt att kollegiet med sin speciella sakkunskap

medverkade till ett objektivt klarläggande av det för ersättningsfrågans

bedömande avgörande rättsläget.1

Vid remiss till lagrådet den 25 februari 1949 av förslag till bl. a. fiskerättslag

och ersättningslag framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Sträng, att det uppenbarligen var önskvärt att ersättningsfrågorna

kunde avgöras i enkla former, men samtidigt måste tillses

att rättssäkerheten icke äventyrades. Den av fiskerättskommittén föreslagna

anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde väl tillgodose båda

dessa önskemål. Departementschefen biträdde därför förslaget om sådana

nämnder. Däremot ansåg departementschefen icke behövligt, att några särskilda

kvalifikationsvillkor för ledamotskap angavs i lagtexten, samt förklarade

sig utgå från att Kungl. Maj:t ändock skulle tillse att önskemålet

om opartiskhet och erfarenhet i värderingsfrågor beaktades. Fullföljdsreglerna,

som i det remitterade förslaget återfanns i 7 §, hade — med undantag

för en mindre ändring av redaktionell karaktär — samma lydelse som

nu gäller. I avseende å desamma anförde departementschefen endast att i

7 § hade med någon jämkning upptagits enahanda bestämmelser som i 6 §

i kommittéförslaget om rätt att vid missnöje med beslut av fiskevärderingsnämnd

väcka talan mot kronan vid domstol. Med hänsyn bl. a. till att det

i dylika fall ej sällan torde bli fråga om att åberopa ny utredning syntes

denna utväg vara att föredraga framför att — i enlighet med vad kammarkollegiet

under remissbehandlingen av kommittéförslaget ifrågasatt — låta

talan fullföljas till hovrätt.2

Kungl. Maj :ts förordnande den 25 februari 1949 om inhämtande av lagrådets

utlåtande över förslaget till ersättningslag återkallades den 18 juni

1949 på föredragning av chefen för justitiedepartementet, i samband varmed

beslöts att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över dels ett av lagberedningen

utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde och

dels ett inom justitiedepartementet utarbetat nytt förslag till ersättningslag.

Det nya förslaget överensstämde med det tidigare remitterade förslaget till

ersättningslag utom såtillvida, att det nya förslaget jämväl avsåg ersättning

‘Öl annan förmån än rätt till fiske, vilken för fastighetsägare gick förlorad

därigenom att jämlikt förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde

\isst

vatten. I fråga om de delar av det nya förslaget vilka överensstämde med det

tidigaie remitterade förslaget gjorde chefen för justitiedepartementet icke

något uttalande.

1 Se SOU 1947: 47 sid. 321-322.

2 Se prop. nr 60/1950 sid. 138—140.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1957

Det nya förslaget lämnades av lagrådet utan erinran i de delar som här är

av intresse. Proposition i ämnet avläts den 13 januari 1950 (nr 59).

Vid ersättningslagens behandling i riksdagen uttalade tredje lagutskottet.

För att det skall stå fullt klart att fiskevärderingsnämnds beslut skall

vara likställt med domstols ej blott i fråga om möjligheterna att få exekution

utan också i fråga om möjligheten att vinna rättelse genom resning och

andra extraordinära rättsmedel — även pa talan av kannnai kollegiet • förordar

utskottet att i 7 § tillfogas ett andra stycke av innehåll att om talan

ej väckes mot nämndens beslut, skall beträffande beslutet i tillämpliga delar

gälla vad i allmänhet är stadgat om domstols dom, vilken vunnit laga

kraft. Denna hänvisning syftar framför allt på bestämmelserna i nya rättegångsbalkens

58 och 59 kap. om resning och återställande av försutten tid

samt om besvär över domvilla.1

På grund av detta uttalande tillkom andra stycket i 7 §.

Kammarkollegiets framställning. I sin förut berörda framställning den 17

januari 1955 erinrar kammarkollegiet till en början om gällande fullföljdsbestämmelser

och framhåller, att möjlighet för kronan att vinna rättelse i

fiskevärderingsnämnds beslut endast föreligger i sådana fall, då resning eller

andra extraordinära rättsmedel kan ifrågakomma. Y idare framhållei kollegiet

att ersättningslagen icke innehåller några föreskrifter om forum för det

fall, att ersättningsfrågan dragés under domstols provning. Erfarenheterna

av ersättningslagens tillämpning har enligt kollegiets mening visat, att en

ändring och komplettering av lagen i berörda hänseenden är påkallad.

Kollegiet anför, att anledningen till att man under departements- och

riksdagsbehandlingen av ersättningslagen frångick fiskerättskommitténs

förslag och begränsade kronans klagorätt till de i 7 § andra stycket åsyftade

fallen, resning och domvilla, icke närmare framgår av förarbetena till

lagstiftningen. Måhända har det ansetts rimligt att den, som till följd av

de nya fiskerättslagarna komme att lida skada, icke skulle behöva riskera

att tvingas in i en rättegång vid domstol för att få sina ersättningskrav

prövade med de konsekvenser i fråga om rättegångskostnader och tidsutdräkt

som därav kunde följa. Även om sålunda vissa skäl kan tala för att

fiskevärderingsnämnds beslut vinner laga kraft mot kronan kan enligt kollegiets

mening emellertid ifrågasättas, om icke eu utvidgning av kronans

möjligheter att fullfölja talan mot nämndens beslut angående ersättning är

påkallad.

Såsom det viktigaste skälet för en utvidgning av kronans i ullföl jdsratt

åberopar kollegiet intresset av eu riktig och enhetlig rättstillämpning. Varken

i ersättningslagen eller eljest har givits några närmare regler om giunderna

för beräknande av ersättningarnas storlek, varför olika praxis lätt kan

komma att utbildas vid de särskilda fiskevärderingsnämnderna. Kammarkollegiet

har visserligen redan nu vissa möjligheter att verka för ett enhetligt

bedömande av ersättningsfrågorna, men dessa möjligheter är på

> Sc tredje lagutskottets utlåtande nr 22/1950 sid. 25.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ls proposition nr 129 år 1951

grund av fullföljdsreglerna mycket begränsade. I detta sammanhang framhåller

kollegiet också att ersättningsyrkandena i vissa fall uppgår till belopp

varmed man näppeligen räknat vid lagens tillkomst. Kollegiet fortsätter:

Ett ytterligare motiv för utvidgning av kronans fullföljdsrätt är det förbållandet,

att vittnesbevisning i egentlig mening icke kan upptagas vid fiskevärderingsnämnderna.

Bland annat när det gäller frågor om fiskets hävd

och sättet för dess bedrivande har det understundom visat sig vara svårt

att få dessa spörsmål fullt klarlagda under nämndernas sammanträden. Man

maste nämligen därvid som regel räkna med en viss obenägenhet från ortsbors

sida att lämna för sökandena ofördelaktiga upplysningar.

Slutligen må framhållas, att den fiskelagstiftning, som ersatts av lagen

den 1 december 1950 om rätt till fiske, i många hänseenden var oklar. När

det gäller att bedöma framställda yrkanden om ersättning för mistad fiskerätt

maste man emellertid taga ställning till påstådd fiskerätt även enligt

äldre lag, och stora svårigheter kunna möta, när det gäller att pröva innehållet

och omfattningen av den rättighet, varpå ersättningsanspråken grunDet

är därför önskvärt att genom lagändring bereda även kronan

möjlighet att genom fullföljd till allmän domstol kunna erhålla preiudicerande

avgörande i hithörande frågor.

Därest betänkligheter skulle anses föreligga mot en obegränsad fullföljdsi

ätt för kronan till allmän domstol beträffande av fiskevärderingsnämnd

meddelade beslut i ersättningsärenden, torde, uttalar kollegiet, i administrativ

väg kunna föreskrivas, att kollegiet såsom företrädare för kronan icke

må begagna sig av sin klagorätt i andra fall än då frågan om den påstådda

fiskerättens art och omfattning enligt äldre rätt är osäker, då principfråga

föreligger samt då utdömd ersättning avsevärt överstiger vad som kan anses

rimligt. Även utan särskild föreskrift härom lärer kollegiet emellertid

komma att begränsa utnyttjandet av en eventuell fullföljdsrätt till att avse

allenast nu angivna eller därmed jämförliga fall.

Av hänsyn till de ersättningsberättigades intressen bör enligt kollegiets

mening ersättning för kronans rättegångskostnader icke yrkas i de fall, då

sökanden nöjer sig med nämndens beslut men kronan fullföljer till allmän

domstol, därest icke särskilda omständigheter — exempelvis oriktiga uppgifter

från sökandens sida — ger anledning därtill. Med hänvisning till 67 §

expiopriationslagen anför kollegiet vidare att det möjligen skulle kunna

ifrågasättas, om man icke bör gå ett steg längre och låta sökanden få ersättning

för egna kostnader. Visserligen har sökanden icke denna förmånliga

ställning, då han själv fullföljer talan, men det torde vara större anledning

att tillgodose sökandens intressen, då kronan fullföljer.

Kollegiet behandlar i sin framställning även forumfrågan och uttalar att

lagstiftaren — i likhet med vad i detta avseende uttryckligen föreskrivits i

1928, 1930 och 1932 års fiskeersättningslagar — synes ha tänkt sig att fastighetsforum

skulle gälla. Kollegiet anför vidare:

Emellertid har Svea hovrätt i visst mål ansett valrätt föreligga mellan

detta forum och domstolen i den ort, där kammarkollegiet såsom företrädare

tor kronan har sitt säte, d. v. s. Stockholms rådhusrätt (se Sv. J.T. 1954, rättstall

s. 25). Mål angående ersättning för mistad fiskerätt berörande samma

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

ort, till och med samma skifteslag, kunna sålunda i vissa fall komma att

avdömas av häradsrätten i orten och i andra fall av Stockholms rådhusrätt,

vilket uppenbarligen får anses vara synnerligen olämpligt. För det fall att

även kammarkollegiet erhåller rätt att föra talan mot fiskevärderingsnämnds

beslut, torde forumfrågan bliva ytterligare komplicerad. Det synes

därför påkallat att genom ett tillägg till 1950 års fiskeersättningslag få fastslaget,

vilket av förenämnda fora, som skall komma i fråga.

Med hänsyn dels till önskvärdheten av att rättegångskostnaderna — exempelvis

i fall då vittnen skall höras in. m. — i möjligaste mån hålles nere dels

ock till den omständigheten att särskilt beträffande frågor om fiskets hävd

och omfattning, sedvanor i orten i fråga om fiskets utövande och dylikt det

är av stort värde för målens bedömande att utnyttja den kännedom om de

lokala förhållandena, som finnes företrädd inom domstolarna i orten, synes

det kollegiet lämpligast att fastighetsforum blir exklusivt forum i fiskeersättningsmål.

Yttrandena. I flertalet av de yttranden som avgivits över kollegiets framställning

har förslaget om vidgad fullföljdsrätt för kronan i piincip tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

En tveksam eller avstyrkande hållning kommer emellertid till uttryck

i några remissyttranden. Fiskeristyrelsen framhåller sålunda, att enligt de

allmänna reglerna för processlagstiftnings tillämplighet i tiden en eventuell

ändrad lagstiftning torde bli tillämplig endast på sådana anspråk som anhängiggöres

efter den ändrade lagens ikraftträdande, under det att redan

anhängiggjorda eller avgjorda ersättningsärenden skall behandlas efter den

äldre lagen (jfr RP 12 §). Man hamnar då i den mycket egendomliga situationen

att en mängd ersättningsmål avgjorts eller kommer att avgöras utan

möjlighet för det allmänna (kammarkollegiet) att få domstolsprövning till

stånd, under det att ersättningsärenden som anhängiggöres efter lagens

ikraftträdande kan bli föremål för dylik prövning. Dessa konsekvenser förefaller

fiskeristyrelsen från såväl allmänt medborgerliga rättssäkerhetssynpunkter

som i lagtekniskt hänseende vara så allvarliga, att förslaget att

ändra ersättningslagen i den av kammarkollegiet önskade riktningen är ägnat

att ingiva betänkligheter. Jämväl nackdelarna av att ersättningssökanden

kan tvingas in i en långvarig och kostnadskrävande rättegång påpekas

av fiskeristyrelsen. Enligt styrelsens mening får man icke glömma, att

många ersättningssökande är människor i små ekonomiska omständigheter,

exempelvis ägare av ofullständiga jordbruk. Detta är särskilt fallet med

många av dem som begärt eller kommer att begära ersättning för förlorat

hummerfiske i norra Bohuslän. Liknande förhållanden torde även förekomma

på andra håll i landet. För dessa många människor måste det, som kammarkollegiet

själv framhåller såsom den antagliga grunden till den nuvarande

lagens avfattning på denna punkt, vara rimligt att den, som lider skada

till följd av de nya fiskerättslagarna, icke skall behöva riskera alt tvingas

in i eu rättegång vid domstol för all få sina ersättningskrav prövade med de

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj. ts proposition nr 129 år 1957

konsekvenser i fråga om rättegångskostnader och lidsutdräkt som kan följa

därav. Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala

län anlägger en synpunkt liknande den av fiskeristyrelsen sist anförda.

Olägenheterna av att ersättningen icke skulle kunna utbetalas förrän lagakraftägande

dom föreligger understrykes av fiskevärderingsnämnden för

Kalmar och Blekinge län.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Södermanlands och Östergötlands

län kan icke finna, att vad kammarkollegiet anfört utgör tillräcklig

grund för lagändring. Ordföranden i denna nämnd har i ett kompletterande

yttrande uttalat att, därest fullföljdsrätt för kronan införes, fiskevärderingsnämnderna

bör slopas och prövningen av framställda ersättningsanspråk

anförtros åt ägodelningsrätt, eventuellt expropriationsdomstol. Införande

av klagorätt kan befaras spränga sönder ramen för den nu gällande

ordningen för anspråks prövande. Även riksförbundet landsbygdens folk avstyrker

förslaget.

I anslutning till vad fiskeristyrelsen anfört angående tillämpligheten av

en ny lagstiftning om vidgad fullföljdsrätt för kronan må nämnas, att det

enligt fiskevärderingsnämnden för Mälaren och Hjälmaren icke torde föreligga

något rättsligt hinder för att ett infört stadgande om fullföljdsrätt för

kronan blir tillämpligt på alla ersättningsbeslut av fiskevärderingsnämnd,

vilka meddelas efter åsyftad lagändrings ikraftträdande. För att undvika, alt

klagorätt för kronan medför uppskjutande av ersättnings utbetalande, kan

enligt denna remissmyndighets mening föreskrivas antingen kortare tid än

tre månader för kronan att gå i författning om domstolsprövning eller ock

att kronan kan avgiva nöjdförklaring med bindande verkan, vilket skulle ske

snarast möjligt och anmälas till vederbörande fiskevärderingsnämnd, som

då har att föranstalta om verkställighet.

I åtskilliga yttranden har framhållits, alt eventuell fullföljdsrätt för kronan

bör utövas med varsamhet eller underkastas vissa begränsningar i lag.

Sålunda har fiskevärderingsnämnden för Norrbottens och Västerbottens län

anfört att den föreslagna klagorätten för kronan, om den utövas med varsamhet,

icke torde i någon högre grad öka antalet fullföljda mål. Jämväl

fiskevärderingsnämnden för Västernorrlands och Jämtlands län understryker

angelägenheten av att kronan utnyttjar fullföljdsrätten återhållsamt.

Eljest kan hela nämndförfarandet bli meningslöst. Att begränsa fullföljdsrätten

till frågor av viss beskaffenhet torde, såsom fiskerättskommittén framhållit,

möta svårighet ur lagteknisk synpunkt och vara olämpligt med hänsyn

till vikten av de ekonomiska intressen som kan stå på spel. Sveriges

fiskares riksförbund utgår från att kammarkollegiet, såsom företrädare för

kronan, icke kommer att begagna sig av en kronan tillerkänd fullföljdsrätt

i andra fall än sådana, som omnämnes i kollegiets skrivelse. Detta är enligt

förbundet en oeftergivlig förutsättning för dess tillstyrkande av förslaget.

Fiskevärderingsnämnden för salts jökusterna av Stockholms och Gotlands

län anser att kronans talerätt bör begränsas till visst motgångsvärde. Detta

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

värde synes böra bestämmas ganska högt. Att sätta det under 50 000 kronor

bör enligt nämndens mening ej komma i fråga. Fiskevärderingsnämnden

för Vänern och Vättern förordar att fullföljdsrätten begränsas till att avse

fall där den av vederbörande fiskevärderingsnämnd bestämda ersättningen

överstiger visst belopp, exempelvis 3—5 000 kronor, och fiskevärderingsnämnden

i Kalmar och Blekinge län föreslår, såvitt avser begränsning med

hänsyn till processföremålets värde, att kronans fullföljdsrätt skall avse allenast

fall, då den bestämda ersättningen uppgår till ett mera avsevärt belopp.

Jämväl i övrigt bör enligt denna nämnds mening kronans fullföljdsrätt

begränsas till att avse allenast sådana fall, då ett verkligt behov av en

förnyad prövning föreligger. På vad sätt en dylik begränsning skall komma

till uttryck i lagreglerna är eu fråga, som nämnden anser sig icke kunna

gå in på. Skulle emellertid, såsom torde vara att emotse, svårigheter yppa

sig att på förhand konstatera, när behov kan tänkas komma att föreligga,

synes man möjligen kunna reflektera på att låta fullföljdsrättens utövande

bli beroende på Kungl. Maj :ts medgivande i varje särskilt fall. Fiskevärderingsnämnden

för saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala län ifrågasätter

en begränsning till frågor om påstådd fiskerätts art och omfattning.

I fråga om rättegångskostnader i mål som fullföljes av kronan har alla

remissinstanser, som särskilt yttrat sig häröver, förordat en reglering i överensstämmelse

med 07 § expropriationslagen. Sveriges fiskares riksförbund

anser, att en dylik anordning är en oeftergivlig förutsättning för införande

av fullföljdsrätt för kronan.

Fiskevärderingsnämnden för Norrbottens och Västerbottens län uttalar

att en rättegångskostnadsregel, motsvarande 67 § expropriationslagen eller

23 § andra stycket lagen om allmänna vägar, bör införas vare sig kronan

får fullföljdsrätt eller ej.

Jämväl kammarkollegiets förslag i forumfrågan biträdes av flertalet remissinstanser.

Av dessa anför emellertid fiskevärderingsnämnden för Norrbottens

och Västerbottens län att det möjligen bör övervägas, om icke ifrågavarande

mål bör överflyttas till ägodelningsrätt. För en sådan åtgärd kan

enligt nämndens mening åberopas synpunkter liknande dem som på sin lid

föranledde vägmålens förläggning till ägodelningsrätterna.

Att Stockholms rådhusrätt göres till exklusivt forum förordas av advokaten

Chrgsander, som anser att de av kammarkollegiet anförda skälen för

att fastighetsforum skulle tillämpas — dels att rättegångskostnaderna skulle

hållas nere och dels att domstolen i orten skulle besitta speciell sakkunskap

- icke är bärkraftiga. Rättens ordförande skulle mestadels bli jävig, enär

till ordförande i de olika fiskevärderingsnämnderna regelmässigt utsetts ordinarie

domhavandena i de domsagor inom vars domvärjo huvudparten av

resp. fiskevatten är belägna. Kollegiet har starkt och med rätta tryckt på önskemålet

om att snarast nå fram till en enhetlig praxis för ersättningsfrågornas

bedömande. Det synes knappast som om denna mycket angelägna sak

skulle befordras genom att ersättningsfrågorna hänskjutes till eu mångfald

olika underrätter och ett flertal hovrätter landet över. Ersättningsfrågorna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

ligger så gott som alldeles ensartat till i vad de avser t. ex. hela Mälaren.

De kan därför antagas bli föremål för en likartad bedömning från fiskevärderingsnämndens

sida. Kollegiets förslag i forumfrågan kan emellertid medföra,

att alldeles ensartade ersättningsprocesser med i stort sett samma utredning

och vittnen samtidigt föres vid flera olika domstolar. Orimligheten

hos en lagbestämmelse, som skulle leda till dylika konsekvenser, torde ligga

i öppen dag. Och allra minst torde den leda till det resultat, som kammarkollegiet

säger sig ha åsyftat med densamma, nämligen att i möjligaste

mån hålla rättegångskostnaderna nere. Skulle Stockholms rådhusrätt

ej göras till exklusivt forum, bör några ändringar ej göras i nuvarande bestämmelse,

så att möjligheten av hänvändelse till kammarkollegiets forum

alltjämt står öppen för sådana ersättningssökande, för vilka anlitandet av

andra domstolar blir uppenbart orimligt.

Fiskevärde ringsnämnden för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands

län uttalar sig för fullföljd från nämnd till hovrätt. Denna remissmyndighet

anför, att det på förevarande liksom på övriga områden av rättslivet

självfallet föreligger intresse av en riktig och enhetlig rättstillämpning. Säkerligen

uppkommer ej sällan svåra frågor av rättslig natur, och stundom

kan saken även gälla höga belopp. Anser man kronans intressen ej bli tillräckligt

tillgodosedda med den nuvarande ordningen, kan det enligt nämndens

mening dock ej vara lämpligt att även för kronans del inrätta ett system med

tyra instanser. Detta skulle direkt strida mot den ersättningssökandes befogade

krav att inom rimlig tid få sitt ersättningsanspråk slutgiltigt avgjort.

Emellertid kan i viss mån samma invändning göras mot det nuvarande

systemet, enligt vilket ersättningssökande, som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds

beslut, först skall vid underrätt underkasta sig i stort sett

samma rättsliga procedur, som skett inför nämnden, innan han kan vinna

överrätts prövning av saken. Med hänsyn härtill måste den instansordning,

som gäller beträffande ägodelningsrätterna, avgjort vara att föredraga framför

det nuvarande systemet med fyra instanser. Såväl ersättningssökande

som kronan skulle i så fall vid missnöje med fiskevärderingsnämnds beslut

ha att fullfölja sin talan i hovrätt. Under förarbetena till "den gällande lagen

om ersättning för mistad fiskerätt avvisades visserligen tanken på en

fullföljd av talan direkt till hovrätt. Som skäl härför åberopades, att det ej

sällan kunde bli fråga om att i den högre instansen åberopa ny utredning.

Nämnden kan emellertid icke för sin del bekräfta riktigheten av en dylik

farhåga. Det får nämligen anses vara väl sörjt för att utredningen vid

nämnderna blir både grundlig och allsidig. Att någon skillnad i förevarande

hanseende skulle föreligga mellan ägodelningsrätterna och fiskevärderingsnämnderna

kan inte gärna med fog påstås. Nämnden förordar således för

fiskevärderingsnämndernas del ett fullföljdssystem i princip lika med det

som gäller för ägodelningsrätterna.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala

lan framhåller att kammarkollegiet såsom skäl för utvidgad fullföljdsrätt

1 Öl kronan bl. a. åberopar vikten av enhetlig rättstillämpning. Det synes

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1957

nämnden då föga lämpligt att allmän domstol i orten blir exklusivt forum.

Möjlighet att välja mellan fastighetsforum och Stockholms rådhusrätt bör

ej finnas. Antingen skall nämnda rådhusrätt vara exklusivt forum eller skall

ärendet fullföljas från nämnden till hovrätt.

Frågans behandling vid 1956 års riksdag. I motionen nr 46 vid 1956 års

riksdag (av herrar Levin och Skoglund i Umeå) hemställdes, att de fullföljdsregler

som gäller för sökande enligt ersättningslagen skulle göras tilllämpliga

även å kronan. Till stöd för yrkandet åberopades i huvudsak samma

skäl som dem kammarkollegiet anfört i sin skrivelse till Kungl. Maj :t.

Jämväl i de remissyttranden som avgavs över motionen — av kammarkollegiet,

fiskeristyrelsen, tre fiskevärderingsnämnder och Sveriges fiskares riksförbund

— framfördes väsentligen samma synpunkter som dessa instanser

tidigare framfört i ärendet. Från fiskevärderingsnämndernas sida lämnades

därjämte vissa uppgifter om storleken av fordrade ersättningsbelopp.

Tredje lagutskottet anför i sitt utlåtande över motionen (nr 19) att, av

remissyttrandena att döma, på åtskilliga håll den tanken kommit till uttryck,

att rätt till domstolsprövning borde införas även för kronan. Vad som

närmast synes ha aktualiserat denna tanke är den omständigheten, att 1950

års lagstiftning har kommit alt ge upphov till ersättningsanspråk i en omfattning,

som knappast torde ha förutsetts vid ersättningslagens tillkomst.

Härom anför utskottet:

Belysande i detta hänseende är exempelvis de uppgifter, som föreligger

från fiskevärderingsnämnderna för Norrbottens och Västerbottens, för Kalmar

och Blekinge och för Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Hos den

förstberörda nämnden närmar sig sålunda summan av hittills preciserade

anspråk 15 miljoner kronor, i Kalmar- och Blekingenämnden har i två ärenden,

som delvis avser samma, flera personer tillhöriga fiske, yrkats ersättning

med omkring 800 000 kronor, och i den tredje av nämnderna har anspråk

avseende Sydkoster i norra Bohuslän väckts på ett belopp av 972 522

kronor. I sistnämnda ärenden gör kronan i första hand gällande, att fiskerätterna

vid Sydkoster haft sådant innehåll, att någon ersättning över

huvud taget icke kan ifrågakomma. I anslutning till detta exempel må erinras

om att fiskevärderingsnämndernas verksamhet för bestämmande av

ersättning omfattar jämväl det rent rättsliga bedömandet av fiskerättigheternas

art och omfattning enligt den före den 1 januari 1951 gällande fiskelagstiftningen.

Utskottet erinrar vidare om fiskerättskommitténs uttalande, att kommittén

ansett rättssäkerheten kräva att möjlighet bereddes den, som var

missnöjd med nämndens beslut, all bringa ärendet under allmän domstols bedömande,

samt fortsätter:

Även åtskilliga ytterligare skäl talar för införandet av fullföljdsrätl jämväl

för kronan. Till en början kan sägas, att sådan rätt i föreliggande fall

motiveras redan av den grundläggande processrättsliga principen om ömsesidig

fullföljdsrätt. Vidare kan åberopas det allmänna intresset också på

förevarande område av en riktig och enhetlig rättstillämpning med avseende

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1957

på grunderna för beräkning av ersättningarnas storlek, något som torde vara

svårt att uppnå utan domstolsprövning med den möjlighet denna innebär

till avgöranden i högre instanser. Vid fiskevärderingsnämnderna kan vittnesbevisning

icke upptagas under samma betryggande former som vid allmän

domstol. Detta kan, särskilt när det gäller frågor om fiskets hävd och

sättet för dess bedrivande, visa sig innebära en icke oväsentlig begränsning

av fiskevärderingsnämndernas möjligheter att komma till riktiga och rättvisa

resultat. Slutligen motiveras önskemålet om fullföljdsrätt för kronan

också av behovet av prejudicerande avgöranden av högre instans i de rent

rättsliga spörsmål, som sammanhänger med tolkningen av äldre fiskelagstiftning.

Starka skäl talar således enligt utskottets mening för fullföljdsrätt för

kronan. Emellertid kan vägande skäl också åberopas mot den av motionärerna

önskade lagändringen. Härom anför utskottet:

Lagen om ersättning för mistad eller inskränkt fiskerätt har tillkommit

för att bereda fiskerättshavarna ersättning för den skada och förlust de lidit

genom ingripande i deras rätt från statsmakternas sida i form av lagstiftning.

Rättigheternas innehavare kan därför sägas ha ett berättigat anspråk

på att reglerna om ersättningens bestämmande utformas på ett sådant sätt,

att minsta möjliga olägenhet uppkommer för dem. Det må under sådana

förhållanden anses rimligt, att de ersättningsberättigade icke bör kunna

tvingas in i rättegång vid domstol med de konsekvenser detta kan medföra i

fråga om rättegångskostnader och dröjsmål med ersättningens utbekommande.

Även rent processuella skäl kan möjligen, i enlighet med vad minoriteten

inom fiskeristyrelsen påpekat, åberopas mot en lagändring i den av motionärerna

önskade riktningen. Enligt de allmänna reglerna för processlagstiftnings

tillämplighet i tiden lär nämligen eu eventuellt ändrad lagstiftning bli

tillämplig endast på sådana anspråk, som anhängiggörs efter den ändrade

lagens ikiaftträdande, under det att redan anhängiggjorda eller prövade ersättningsärenden

skall behandlas efter den äldre lagen. Situationen skulle då

bli den, att vissa ersättningsmål avgjorts eller komme att avgöras utan möjlighet

för det allmänna att få domstolsprövning till stånd, under det att ersättningsärenden,

som anhängiggöres efter lagens ikraftträdande, kan bli

föremål för dylik prövning. Denna olägenhet torde dock kunna i stort sett

und\ikas genom ett övergångsstadgande av innebörd att bestämmelsen om

fullföljdsrätt för kronan bleve tillämplig i alla ärenden, där beslut av fiskevarderingsnämnd

meddelades efter lagändringens ikraftträdande Hittills

torde nämligen beslut ha meddelats i ett litet antal ärenden.

Enligt utskottets mening bör emellertid avgörandet träffas främst med

hänsyn tagen till de ersättningsberättigades intressen. Den frågan träder då

i forgrunden, huruvida dessas ställning genom den ifrågasatta lagändringen

skulle så försämras, att denna framstår såsom obillig. Vad då först beträffar

risken för utgifter för rättegångskostnader i sådana fall, då ersättningssökanden

nöjer sig med nämndens beslut men kronan fullföljer till allmän

domstol, torde varje olägenhet härutinnan kunna undvikas genom en bestämmelse,

motsvarande 67 § expropriationslagen och innebärande bland

annat, att kronan i de fall, då den utnyttjar sin fullföljdsrätt, får, oavsett

målets utgång, svara icke blott för sina egna utan även för motpartens kostnader

å målet. Däremot torde den olägenhet icke kunna helt undvikas, som

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

består i tidsutdräkt med avseende på ersättningens utbetalande. Att således

ersättningssökandenas ställning vid en lagändring åtminstone i visst avseende

skulle försämras är otvivelaktigt. Å andra sidan har det, enligt vad utskottet

under hand inhämtat, i samband med ärendets behandling av företrädare

för vissa ersättningssökande själva uttalats den åsikten, att kronan borde

beredas möjlighet att bringa ersättningsfrågorna under domstols bedömande.

Det torde nämligen ligga i sakens natur, att fiskevärderingsnämnderna i

medvetandet om kronans avsaknad av fullföljdsrätt är benägna för en viss

försiktighet vid ersättningarnas bestämmande, vilket onekligen innefattar en

viss risk för att förlusten eller skadan icke alltid uppskattas till sitt fulla

belopp.

Utskottet anser i vart fall, att den av motionärerna förordade lagändringen

icke bör genomföras utan att samtidigt frågan om rättegångskostnader

överväges. Därest kronans fullföljdsrätt i samband därmed på ett eller annat

sätt begränsades till spörsmål av principiell natur och till sådana fall, då

det på grund av påtagliga oriktigheter föreligger klart behov av domstolsprövning,

torde skälen för en lagändring väga tyngre än de därigenom uppkomna

olägenheter för de ersättningsberättigade, vilka talar emot en sådan

ändring.

Utskottet tillägger slutligen, att enligt utskottets mening den önskvärda

enhetligheten i rättstillämpningen bäst torde vinnas med en forumregel, enligt

vilken en särskilt angiven allmän underrätt gjordes till exklusivt forum.

Utskottets hemställan, att riksdagen i anledning av motionen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet anfört, bifölls av riksdagen

(skr. nr 300).

Vissa uppgifter angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet. I samband

med beredningen av förevarande fråga inom justitiedepartementet har

till komplettering av utredningen inhämtats vissa uppgifter från ordförandena

i fiskevärderingsnämnderna angående nämndernas verksamhet. Uppgifterna

hänför sig till förhållandena vid tiden juli—augusti 1056.

Beträffande fiskevärderingsnämnden för Norrbottens och Västerbottens

lön har uppgivits, att denna nämnd avgjort 2 ärenden. Något över 100 ärenden

är anhängiga hos nämnden. Det finnes skäl att tro, att ytterligare ett

hundratal ansökningar skall komma. Man kan antaga, att nämnden den 1

juli 1957 skall ha avgjort 5—10 ärenden, således 2,5—5 % av det förväntade

totalantalet.

Till fiskevärderingsnämnden för Västernorrlands och Jämtlands län har

inkommit ansökningar berörande 74 byar, enstaka hemman och skattlagda

fisken inom Västernorrlands län men däremot ingen ansökan från

Jämtlands län. Av dessa ansökningar har samtliga med undantag av 8 inkommit

efter den 1 november 1955. Flertalet av ärendena berör en mångfald

sakägare, såväl fastighetsägare som servituts- och nyttjanderättshavare.

I de ärenden, där sökandena någorlunda preciserat sina ersättningsyrkanden,

uppgår kraven till sammanlagt omkring 8 000 000 kronor. I åren
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 12!) år 1957

den, berörande 20 byar, hemman och fisken, har emellertid sökanden ännu

icke angivit de belopp, varmed ersättning yrkas, men i åtminstone en del av

dessa fall lär ersättningsanspråken komma att avse betydande belopp. Då

sökandena i regel icke anlitat juridiskt biträde, erfordras ett omfattande

och tidsödande arbete för att få preciserade anspråkens storlek och de omständigheter,

varå dessa grundas. Till följd därav har ännu icke något

ärende kunnat företagas till slutligt avgörande. Två ärenden är emellertid

i sådant skick, att de kan upptagas till slutlig handläggning, och under tiden

intill den 1 juli 1957 kan ytterligare ett fåtal ärenden beräknas bli färdiga

för sådan handläggning.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala

län har mottagit 18 ansökningar, och beslut har icke meddelats i något ersättningsärende.

Sammanträden för handläggning av 15 ärenden har utsatts

att hållas under tiden 29 augusti—7 september 1956.

I fråga om fiskevärderingsnämnden för salts jökusterna av Stockholms

och Gotlands län upplyses, att antalet meddelade beslut är mindre än det

antal som kan väntas följa i fortsättningen. Förhållandet mellan antalet oavgjorda

ärenden och antalet avgjorda ärenden den 1 juli 1957 kan, om hänsyn

endast tages till redan inkomna ärenden, angivas till cirka 3:1.

Fiskevärderingsnämnden för salts jökusterna av Södermanlands och Östergötlands

län har endast fått in 12 anspråk. Slutligt avgörande har träffats

i endast ett fall. Ytterligare minst ett tiotal ansökningar om ersättning väntas

inkomma. Den 1 juli 1957 kan ännu ett par ärenden antagas ha blivit

avgjorda.

För fiskevärderingsnämnden för Kalmar och Blekinge län är antalet

meddelade beslut till antalet mindre än vad som kan väntas följa i fortsättningen.

Under förutsättning att en del ärenden, som beröres av den år 1956

beslutade ändringen i fiskelagstiftningen, återkallas, kan ungefär 20 % av

hittills inkomna ärenden beräknas vara avgjorda till den 1 juli 1957.

Vid fiskevärderingsnämnden för Kristianstads och Malmöhus län har

sammanlagt 5 ärenden anhängiggjorts, samtliga under tiden oktober—december

1955. Intet av ärendena har avgjorts, men 2 kan förväntas vara avgjorda

den 1 juli 1957.

Beträffande fiskevärderingsnämnden för Hallands samt Göteborgs och

Bohus lan uppgives, att 330 ansökningar inkommit, varav 77 slutligt avgjorts.

253 ärenden återstår alltså. Ytterligare ärenden är att förvänta före

den 1 januari 1958. Mera än 50 ärenden torde knappast bli avgjorda under

tiden fram till den 1 juli 1957.

Vad angår fiskevärderingsnämnden för Mälaren och Hjälmaren anföres

beträffande Hjälmaren, att åtskilliga slutliga beslut meddelats. Under utredning

ligger 11 nyinkomna ärenden, de flesta av betydande omfattning

och svårighetsgrad. Den 1 juli 1957 torde mindre än hälften av inkomna eller

vantade ersättningsärenden ha avgjorts. I fråga om Mälaren uppgives,

att nämnden den 31 juli 1956 slutligt behandlat 34 ansökningar och utdömt

ersättningsbelopp om något över 2 1/3 miljoner kronor. Den alldeles övervägande

delen av ärendena har därmed avgjorts.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 12!) år 1957

Vid fiskevärderingsnämnden för Vänern och Vättern fanns den 1 augusti

lt)56 sammanlagt 12 anhängiggjorda ärenden. 2 ärenden har tidigare avgjorts.

Ytterligare ett betydande antal ärenden väntas inkomma. Avsikten

är att åtskilliga ärenden skall avgöras under sommaren 1957.

Departementschefen. Då bestämmelser om ersättning för mistad fiskerätt

in. in. genomfördes i anslutning till den nya fiskerätts- och vattengränslagstiftningen

år 1950, tillskapades särskilda nämnder för att pröva sådana

ersättningsfrågor. Nämnderna fick lokal förankring men deras verksamhetsområden

gjordes i enhetlighetens intresse tämligen stora. Sammanlagt

har inrättats tio fiskevärderingsnämnder i landet. Beslut av fiskevärderingsnämnd

är enligt den gällande lagen bindande för kronan på samma

sätt som lagakraftvunnen dom av domstol, men den ersättningssökande

parten har möjlighet att draga ärendet under domstols prövning, om han

väcker talan mot kronan inom viss tid. Kronans talan bevakas av kammarkollegiet.

Det har uttalats i förarbetena till lagstiftningen, att kollegiets ställning

som kronans representant icke bör vara rent partsbetonad utan att

kollegiet bör med sin speciella sakkunskap medverka till ett objektivt klarläggande

av ersättningsfrågan.

För anmälan av ersättningsanspråk stadgades ursprungligen en tidsfrist

till den 1 januari 1956. Genom lagändring år 1955 har emellertid anmälningsfristen

förlängts till den 1 januari 1958. Den berörda lagändringen är

en följd av att dessa ersättningsfrågor visat sig mera vidlyftiga och komplicerade

än man från början hade anledning räkna med och att det därför

pa vissa håll varit svårt för dem, som kan vara berättigade till gottgörelse,

att tillfredsställande förbereda sin ersättningstalan före utgången av den

först stadgade fristen. Erfarenheterna från den hittillsvarande tillämpningen

av lagstiftningen har även aktualiserat spörsmålet om full föl j dsrätt för

kronan mot beslut av fiskevärderingsnämnd. Såsom framgår av den föregående

redogörelsen har kammarkollegiet i en framställning begärt lagändring

i syfte att tillskapa sådan fullfölj dsrätt och därvid främst åberopat

intresset av en riktig och enhetlig rättstillämpning vid avgörandet av ersättningsfrågorna,

vilka ofta är svårlösta och berör stora värden. Kollegiets

framställning bar vunnit starkt stöd vid remissbehandlingen. Frågan har

även med anledning av en motion varit föremål för behandling av 1956 års

riksdag, som därvid uttalat sympatier för en lagändring i den av kollegiet

önskade riktningen. Såsom skäl för införandet av fullföljdsrätt för kronan

liar riksdagen framhållit den grundläggande processrättsliga principen om

ömsesidig fullfölj dsrätt, det allmänna intresset också på förevarande område

av eu riktig och enhetlig rättstillämpning med avseende å värderingsgrunderna,

den omständigheten att vittnesbevisning icke kan upptagas vid

fiskevärderingsnämnderna under samma betryggande former som vid allmän

domstol samt slutligen behovet av prejudicerandc avgöranden av högre

instans i de rent rättsliga spörsmål som sammanhänger med tolkningen aväldre

fiskerättslagstiftning.

2 llihtmg lilt riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 129

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

Även jag anser att, i belysning av de erfarenheter som hittills vunnits vid

tillämpningen av den ifrågavarande lagstiftningen, vägande skäl talar för en

ändring av lagstiftningen på denna punkt. Mot reformen kan framför allt

anföras den invändningen, att sakägarna kan komma att i ökad utsträckning

åsamkas olägenheter i form av långa och besvärliga processer samt dröjsmål

med ersättningarnas utbetalande. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden

varom här kan vara fråga och de invecklade rättsliga spörsmål som

krä\er sin lösning för en riktig bedömning av ersättningsanspråken synes

dock dessa olägenheter få bäras, och de torde i skälig utsträckning kunna

motverkas bl. a. genom en för sakägarna gynnsam reglering av rättegångskostnadsfrågan

och genom utbetalande av förskottsersättningar. Jag vill således

tillstyrka att fullföljdsrätt för kronan mot beslut av fiskevärderinasnämnd

införes.

Såsom flera remissinstanser understrukit bör kollegiet iakttaga återhållsamhet

vid utnyttjandet av klagorätten. Även kollegiet har i sin framställning

upptagit denna fråga och som en lämplig begränsning angivit, att befogenheten

icke bör begagnas i andra fall än då frågan om den påstådda fiskerättens

art och omfattning enligt äldre rätt är osäker, då principfråga

föreligger samt då utdömd ersättning avsevärt överstiger vad som kan anses

rimligt. Enligt min mening är det ej erforderligt att intaga några föreskrifter

i detta a\ seende i själva lagtexten. Om uttryckliga bestämmelser skulle visa

sig erforderliga, torde dessa få meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ

ordning.

Enligt den gällande lagen äger, som förut nämnts, ersättningssökande som

ar missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut draga frågan under domstols

prövning, om han väcker talan mot kronan inom viss tid, tre månader

från det nämndens beslut delgavs honom. Någon bestämmelse om forum

meddelas ej i lagtexten. I praxis synes råda ovisshet, huruvida talan bör

instämmas till underrätten i den ort där vattenområdet är beläget, d. v. s.

till fastighetsforum enligt 10 kap. 10 § rättegångsbalken, eller" till Stockholms

rådhusratt, som skulle vara behörigt forum med hänsyn till regeln

i 10 kap. 2 § rättegångsbalken att kronan kan sökas där den myndighet,

som har att bevaka talan i målet, har sitt säte. Olika förslag till lösning av

frågan har framförts. Förespråkare finnes såväl för fastighetsforum _

även ägodelningsrätt har därvid nämnts — som för Stockholms rådhusrätt,

och från några håll har även framförts tanken att fullföljd skall ske direkt

till hovrätt. Det sistnämnda alternativet anser jag böra avvisas, då den vidlyftiga

utredning som ofta måste förebringas i dessa mål lämpligast i första

band upptages vid underrätt. Då det gäller valet mellan olika underdomstolar

vill jag framhålla, att flera skäl talar mot att förlägga dessa mål till

Stockholms rådhusrätt. Denna redan förut hårt belastade domstol skulle

därigenom få ännu större arbetsbörda, sakägare och vittnen skulle nödgas

gora långa resor för att deltaga i handläggningen, och domstolen saknar

den förtrogenhet med ortsförhållandena som är en stor tillgång vid handläggningen

inför en lokal underrätt. Mot valet av fastighetsforum har an
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kanyl. Maj:ts proposition nr 129 år 1957

forts, att häradshövdingen ofta skulle bli jävig på den grund att han handlagt

ärendet som ordförande i fiskevärderingsnämnden. Detta kan dock ej

anses vara något avgörande skäl mot detta forum. Ej heller anser jag att

alltför stor vikt bör tillmätas det förhållandet att närliggande domstolar i en

del fall kan komma att få upptaga ensartade frågor; detta är ofrånkomligt,

om man vill utnyttja de fördelar som handläggning vid lokala domstolar

erbjuder. Ägodelningsrätt synes ej väl lämpa sig för prövning av mål av nu

förevarande beskaffenhet. Med hänsyn till det anförda vill jag förorda, att

målen skall anhängiggöras vid allmänna underrätten i den ort där vattenområdet

eller dess huvuddel ligger.

Som jag förut nämnde bör vid införande av fullföljdsrätt för kronan tillses,

att rättegångskostnadsfrågan regleras på ett för sakägarna gynnsamt

siitt. Vid remissbehandlingen av kammarkollegiets framställning har man

genomgående uttalat sig för eu lösning av detta spörsmål i överensstämmelse

med reglerna i expropriationslagen, som efter den år 1949 vidtagna revisionen

innebär att den mot vilken ett expropriationsförfarande riktas i

princip är berättigad till ersättning för sina kostnader såväl vid expropriationsdomstolen

som vid överinstanserna. En sådan för sakägarsidan gynnsam

ordning kan emellertid innebära en viss frestelse att draga ut på processen,

och jag vill erinra om att det visat sig finnas en ganska stark opinion föi

en uppmjukning till den exproprierandes förmån av expropriationslagens

regel beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna (so tredje lagutskottets

utlåtande 1953:31). Tvister om ersättning av nu förevarande slag

kan på grund av den dubbla anordningen med såväl fiskevärderingsnämnder

som fullständig domstolsprövning föras genom fyra instanser. Jag anser

mig därför icke kunna förorda att för dessa ersättningsmåls vidkommande

en reglering, likartad med expropriationslagens, införes i vidare mån

än såvitt avser rättegången i underrätt. I fråga om rättegången i överinstanserna

i dessa mål torde i princip böra gälla att ersättningssökande, som

tappar målet, skall vara berättigad till gottgörelse för kostnader å detsamma

endast i den utsträckning kostnaderna föranletts av fullföljd talan från

kronans sida. I övrigt bör allmänna regler tillämpas beträffande iättegangskostnaderna

i högre rätt. Givetvis bör i likhet med vad fallet är i expropriationslagen

genom hänvisning till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken göras

förbehåll för rättegångsmissbruk o. d.

Olägenheterna för sakägarna av kronans fullföljdsrätt bör som jag tidigare

framhållit motverkas jämväl genom förskottsersättningar. Redan nu

föreligger, enligt kungörelsen om fiskevärderingsnämnder och deras verksamhet,

möjlighet för nämnden att vid uppskov av ärende tillerkänna sökanden

förskott å honom tillkommande ersättning med lämpligt belopp.

Sedan nämndens beslut meddelats, bör sökanden snarast möjligt utfå det

belopp som medgives från kronans sida. Härvid synes ej vara nödvändigt

att avvakta utgången av full f ö 1 j ds fr isten. Det belopp som av kronan medgivits

inför nämnden bör således kunna utbetalas omedelbart i den man sökanden

icke redan förskottsvis erhållit detta belopp, och den gottgörelse som

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1957

nämnden utöver kronans medgivande fastställt bör kunna tillställas sökanden

efter det att beslut har fattats'' om att fullföljd från kronans sida ej

skall ske. Närmare bestämmelser härom torde kunna meddelas i administrativ

ordning.

Lagändringen torde böra träda i kraft snarast möjligt. I fråga om ikraftträdande

av lagbestämmelser med processuellt innehåll torde såsom allmän

regel gälla, att ny lag blir omedelbart tillämplig beträffande alla åtgärder

som vidtages efter dess ikraftträdande men icke inverkar på redan vidtagna

processhandlingar. Det är visserligen vanligt att ny processlagstiftning

göres tillämplig endast på rättegång som inledes efter dess ikraftträdande

och att sålunda äldre lag alltjämt får gälla å redan anhängiggjord rättegång.

För att ernå detta resultat erfordras emellertid upptagande av särskild

övergångsbestämmelse, såsom skett t. ex. i 12 § lagen om införande

av nya rättegångsbalken. Beträffande nu förevarande lagändring synes böra

gälla, att nya lagen enligt den nämnda grundsatsen blir tillämplig å ärenden,

som anhängiggjorts före tidpunkten för ikraftträdandet, men om nämnden

meddelat slutligt beslut före nämnda tidpunkt, bör äldre lydelsen av lagen

gälla.

På grund av vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändrad Igdelse av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr 599)

om ersättning för mistad fiskerätt in. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

biialles av Hans Maj.''t Konungen.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

1 Denna bilaga,

uteslutits.

som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär här

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12''.9 år 1957

21

Protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 februari 1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 4 februari 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartement särenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 18 januari 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1

december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn S. Petterson.

Lagrådet yttrade:

Av vad som förekommit i lagstiftningsärendet framgår, att nu gällande

föreskrifter om sättet för bestämmande av ersättning enligt 1950 års lag

utgå från en betydande underskattning av ersättningsfrågornas ekonomiska

betydelse. Ehuru det icke är tillfredsställande att införa ändrade fullföljdsiegler

efter det ersättningar redan fastställts i viss utsträckning, anser lagrådet,

att de skäl som anförts till stöd för lagändring äro så vägande att

man icke bör bli stående vid den nuvarande ordningen. Det är ännu en

ganska ringa del av ersättningsanspråken som blivit prövade, och ändrade

regler skulle sålunda bli tillämpliga i flertalet fall. Lagrådet ifrågasätter

emellertid, om man icke måste gripa djupare än som skett genom det remitterade

förslaget för att komma fram till en rationell och för parterna å

ömse sidor tillfredsställande ordning.

Vägledande uttalanden saknas om anledningen till att kronan enligt 7 §

i 1950 års lag ej äger fullfölja talan mot fiskevärderingsnämnds beslut.

Det kan emellertid med visst fog sägas, att det expropriationsförfarande,

som inletts genom lagstiftningen och dess ingrepp i enskild rätt, blivit avslutat

i och med att fiskevärderingsnämnden fastställt den ersättning som

skall utgå. Den enskilde sakägarens möjlighet att klandra nämndens beslut

vid domstol framstår med denna utgångspunkt som ett medel att påvisa

en eventuell rättskränkning. Målet skall också handläggas helt enligt

samma regler som en skadeståndsprocess; käranden har i denna rättegång

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1957

icke förmånligare ställning därför att hans anspråk djupast härleder sig

från en expropriation.

Därest kronan får befogenhet att klandra nämndens beslut och detta

sålunda ej blir slutligt bindande i någondera riktningen, blir situationen

väsentligt förändrad och värdet av förfarandet vid nämnden i hög grad

reducerat. Tydligt är också, att kronans partsställning — i strid mot önskemålen

vid lagens tillkomst — blir än starkare understruken.

Även i övrigt kunna åtskilliga invändningar göras mot regeln att fullföljd

skall ske genom instämmande av talan till allmän underrätt. Till ordförande

i fiskevärderingsnämnderna ha genomgående utsetts ägodelningsdomare.

Bisittarna torde kunna sägas utgöra en viss motsvarighet till ägodelningsnämndemännen.

Nämndernas verksamhetsområden äro också jämförelsevis

stora, ett förhållande som medför att redan i första instans vinnes

en enhetlig bedömning av ett större antal likartade ersättningsfrågor.

Denna vinst går förlorad genom en fullföljdsordning, som innebär att nämndernas

beslut skola klandras vid de olika allmänna underrätter inom vilkas

domvärjo respektive vattenområden äro belägna. Sådan underrätt representerar

icke någon större juridisk sakkunskap än nämnden och har mycket

mindre domsområde. På många håll uppkommer ävenledes den praktiska

olägenheten att häradshövdingen i orten är jävig till följd av att han

varit ordförande i nämnden. Allmän underrätt saknar dessutom motsvarighet

till den sakkunskap och erfarenhet på området som fiskevärderingsnämndens

bisittare böra företräda. Ett önskemål är naturligen att den

domstol, dit ett mål fullföljes, skall kunna i viss utsträckning förlita sig på

underinstansens sakkunskap och ortskännedom. Som emellertid det muntliga

bevismaterial på vilket fiskevärderingsnämnd kan ha byggt sitt avgörande

icke upptagits under former jämförliga med vad som gäller i rättegång,

kan den domstol, till vilken talan instämmes, icke på dylikt sätt värdesätta

nämndens bedömning.

Systemet är också oekonomiskt ur processuell synpunkt. Man får förutsätta,

att redan nämnden så gott sig göra låter upptager fullständig bevisning

om förekommande rättigheter och deras värde, att därefter, när ärendet

går till allmän domstol, underrätten i regel får upptaga hela bevisningen

på nytt samt att vid fullföljd till hovrätt kan krävas att bevisningen, ehuru

kanske i mindre mån, upptages ännu en gång. I högsta domstolen torde

bevisningen däremot regelmässigt komma att föredragas ur handlingarna.

Enligt lagrådets mening bör instansernas antal minskas och det arbete

nämnden nedlägger på uppgiften kunna tillgodogöras bättre vid fullföljd

av talan. Detta syfte kan utan större svårighet vinnas genom att nämnden

får bli en specialdomstol, närmast jämställd med ägodelningsrätt, och att

fullföljd från nämnden får äga rum direkt till hovrätt. Lagrådet är medvetet

om de invändningar av principiell natur som kunna anföras mot att

anordna särskilda, icke permanenta domstolar för vissa uppgifter. I rådande

läge kan dock icke gärna komma i fråga att avskaffa nämnderna och hänvisa

ärendena exempelvis till ägodelningsrätt. Då fullföljd i allt fall skulle

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

få ske till hovrätt — som tillika är överdomstol i jorddelningsmål — och

därifrån under vanliga förutsättningar till högsta domstolen, torde invändningarna

här icke väga alltför tungt.

För sagda ändamål synes man böra ändra reglerna för förfarandet, så att

nämnden må höra vittnen under edsansvar och genom tvångsmedel erhåller

bättre möjlighet till processledning. I stället för ett system med bevisupptagning

i tre instanser skulle i så fall kunna vinnas den ordningen, att

bevisupptagning i vanliga domstolsformer får ske vid nämnden och därefter,

i förekommande omfattning, i hovrätt. Att förfarandet hos nämnden

därmed skulle bli mera betryggande är uppenbart. Om fullföljd får ske direkt

till hovrätt, blir också som sig bör andra instansens domsområde större

än nämndens, i stället för tvärtom, och man ger alltså ej till spillo värdet av

att nämnderna ha relativt stora distrikt. Förhållandet mellan hovrätt och

fiskevärderingsnämnd blir i övrigt analogt med vad som gäller i jorddelnings-

och expropriationsmål, där första instansen representerar särskild

sakkunskap eller ortskännedom. Möjligheten att inom rimlig tid nå fram

till vägledande prejudikat i värderings- eller rättsfrågor ökas tydligen också

i hög grad.

Det är naturligt att, då en ändring funnits påkallad, man söker avhjälpa

bristen med minsta möjliga jämkning i den ordning som redan börjat tilllämpas.

Enligt lagrådets mening äro emellertid fördelarna av att jämställa

nämnden med domstol ur anförda synpunkter så betydande att detta alternativ

bör väljas. Såvitt lagrådet kunnat inhämta möta ej heller i övrigt några

praktiska invändningar mot en sådan omläggning.

Från dessa utgångspunkter synas följande ändringar i 1950 års lag behövliga.

För att författningsmässigt säkerställa nämndernas sammansättning böra

under 3 § intagas bestämmelser, att ordföranden i nämnd och suppleant för

honom skola vara lagkunniga och erfarna i domarvärv samt att övriga

ledamöter och suppleanter för dem böra vara allmänt betrodda och väl förtrogna

med ortens förhållanden. Det lärer också vara påkallat att kunna

utöka antalet suppleanter i syfte att ge nämnden ökad förmåga att fullgöra

sin uppgift utan dröjsmål. Även en ändring i denna riktning, varav behov

framträtt redan enligt nuvarande ordning, torde därför böra vidtagas. Eftersom

de nuvarande ledamöterna och suppleanterna torde uppfylla antydda

krav kan verksamheten fortsätta utan andra nya förordnanden än sådana

som föranledas av ökat antal suppleanter. Domared måste dock avläggas

av bisittarna. Särskild föreskrift härom torde ej erfordras, därest allmänna

regler om domstol och rättegångsförfarandet bli tillämpli ga
Såsom

inledande stadgande i 4 § torde böra föreskrivas, att angående fiskevärderingsnämnd

och förfarandet vid nämnden i ersättningsmål som anhängiggjorts

enligt 2 § skall tillämpas vad som är stadgat om allmän domstol

och rättegången i tvistemål, dock med vissa avvikelser. I främsta

rummet ifrågakomma enahanda undantagsbestämmelser som gälla för ägodelningsrätt

enligt 21 kap. 31 § jorddelningslagen (jfr 29 § expropriations
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1957

lagen). Lagrådet förordar sålunda, att vid uppskjuten huvudförhandling

målet skall företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens

slut, att om de ledamöter, som vid det senare sammanträdet sitta

i nämnden, ej övervarit den tidigare handläggningen, målet dock skall upptagas

till ny huvudförhandling men att, i den mån det kan antagas vara

utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet,

det ej erfordras, att bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde,

ånyo upptages. I överensstämmelse med 21 kap. 30 § första stycket jorddelningslagen

(jfr 26 § expropriationslagen) torde böra stadgas, att parts

utevaro från nämndens sammanträde ej utgör hinder för målets handläggning

och avgörande. Vidare synes böra angivas, att nämndens avgörande

skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna

i övrigt innehålla. Om tiden för doms meddelande kan lämpligen

stadgas, att det skall ske inom en månad från det förhandlingen avslutats,

om ej synnerligt hinder möter.

Genom den antydda fastare regleringen av förfarandet får nämnden möjlighet

att ordna förberedelse på önskligt sätt och giva förelägganden. Lagrådet

förutsätter emellertid, att ordförandena med hänsyn till målens natur

alltjämt, under medverkan av kammarkollegiet, söka lägga målen till rätta

på lämpligt sätt, en åtgärd som eljest i expropriationsmål i första hand

ankommer på den exproprierande.

Nämnden kan för närvarande besluta om att förskott å ersättning skall

utgå. En bestämmelse härom synes böra upptagas i lagen och innehålla

att, om särskilda skäl äro därtill, nämnden i avvaktan att slutligt avgörande

kan meddelas äger förordna att förskott skall utgå i avräkning på ersättning

som slutligen kan komma att fastställas. Lagens regel i 9 § om nedsättning

av ersättning enligt 1 § blir tillämplig även på förskott. — I anslutning

till 67 § expropriationslagen och i huvudsaklig överensstämmelse

med 4 § andra stycket i 1950 års lag synes böra föreskrivas, att kronan

skall vara pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och

8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden hans kostnader å målet vid

nämnden. — Slutligen bör lagen om fri rättegång äga tillämpning å mål

som här avses.

Angående domförhet synes under 5 § böra upptagas stadgande, att ordföranden

äger besluta för nämnden i samma omfattning som är stadgad för

den lagfarne domaren i häradsrätt. — Yppas vid överläggning i nämnden

skiljaktiga meningar, bör gälla vad i rättegångsbalken stadgas beträffande

domstol, där allenast lagfarna ledamöter ha säte i rätten (jfr 21 kap. 37 §

jorddelningslagen). Vid omröstning bör ordföranden säga sin mening först.

Under 6 § kan upptagas stadgande, att talan mot nämndens dom eller

beslut fullföljes till hovrätt. I princip bör beträffande sättet för fullföljd i

huvudsaken gälla vad som är stadgat om vademål. För att förekomma rättsförlust

synes dock böra stadgas att särskild vadeanmälan mot fiskevärderingsnämnds

dom icke behöver göras och att part må inkomma med vadeinlaga

inom fyra veckor från den dag då han erhållit del av domen (jfr ang.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

liden 21 kap. 54 § jorddelningslagen). Stadgandet i 50 kap. 2 § rättegångsbalken

— om anslutningsvad — torde i så fall icke böra äga tillämpning. I

övrigt bör i fråga om fullföljden till hovrätt vad som i allmänhet är stadgat

om fullföljd av talan mot dom eller beslut i tvistemål äga motsvarande

tillämpning. Beträffande beslut rörande förskott synes lämpligt föreskriva,

att talan däremot skall föras särskilt samt att mot hovrättens beslut i dylik

fråga talan ej må föras (jfr 30 § expropriationslagen).

Vad angår rättegångskostnaderna kan ifrågasättas, om icke även i hovrätt

och högsta domstolen borde gälla samma regler som i expropriationsmål.

Måhända är det dock vanskligt att gå så långt i hithörande ärenden,

där värderingen måste bli mer skönsmässig än vanligt. Viss hänsyn bör

också tagas till vad som nu gäller när enskild part klandrar fiskevärderingsnämnds

beslut. De enskilda parterna synas skäligen tillgodosedda, om

det stadgas, att där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,

kronan städse skall själv vidkännas sina kostnader i hovrätten eller

högsta domstolen, så ock kostnad som åsamkas motpart genom att kronan

fullföljt talan. I övrigt kunna allmänna regler gälla.

Fiskevärderingsnämnds distrikt går enligt gällande indelning i vissa fall

in på två eller tre hovrätters domsområden. Med hänsyn härtill synes Konungen

böra äga att föreskriva, under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna

skola höra. Stadgande härom kan upptagas under 7 §, varest tillika

i anslutning till nuvarande 6 § kan införas, att Konungen meddelar de närmare

bestämmelser angående tillämpningen av lagen som i övrigt finnas erforderliga.

Den nuvarande 5 §, som handlar om ersättning till ledamot av fiskevärderingsnämnd,

kan med fördel utgå.

Därest lagändring vidtages i angiven riktning, bör den i överensstämmelse

med det remitterade förslaget träda i kraft så snart som möjligt. Det

synes ändamålsenligt att ändringen skyndsamt aviseras, så att nämnderna

kunna anpassa sitt arbete därefter. För undvikande av dubbelarbete kan det

slutligen stadgas, att vid lagens ikraftträdande anhängigt mål, vari förhandling

ägt rum enligt äldre bestämmelser, må av fiskevärderingsnämnd förelagas

till avgörande utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande

utrett.

För den händelse att den av lagrådet förordade ordningen ej genomföres

må följande framhållas beträffande rättegångskostnaderna. Enligt det remitterade

förslaget skall alltjämt gälla att kronan svarar för kostnaderna hos

nämnden. Vidare skall, oavsett vem som väcker talan vid underrätten i orten

och utgången av målet, kronan i regel svara jämväl för båda parternas kostnader

därstädes. För hovrätt och högsta domstolen skall däremot gälla eu

särskild regel för det fall att kronan fullföljer talan, nämligen att kronan

skall svara för kostnad som åsamkas motparten genom kronans fullföljda

t-dan. Lagrådet utgår med hänsyn till sammanhanget från att här åsyftas

allenast fullföljd från underrätt till hovrätt eller från hovrätt till högsta

it lfihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 129

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1957

domstolen, ehuru redan väckandet av talan vid underrätten har i remissprotokollet

betecknats som fullföljd. Om parterna fullfölja å ömse sidor,

lärer en uppdelning få ske efter vad som av kostnaderna kan anses hänföra

sig till den enes eller den andres fullföljda talan.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1957

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1957.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm. Näsgård, Kling.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet och

statsrådet Eliasson anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

lagrådets den 21 februari 1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet

den 18 januari 1957 remitterade förslaget till lag om ändrad Igdelse av

7 § lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt

m. in.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Lagrådet har föreslagit, att fiskevärderingsnämnderna skall ombildas

till specialdomstolar, närmast jämställda med ägodelningsrätterna, och att

fullföljd skall äga rum direkt från nämnd till hovrätt. I likhet med lagrådet

anser jag att vissa praktiska fördelar skulle varit förbundna med eu sådan

ordning för behandlingen av hithörande ersättningsfrågor och fulföljden i

mål därom. Jag finner det emellertid vara betänkligt att nu vidtaga en så

genomgripande omläggning av förfarandet. Såsom även lagrådet medgivit

kan invändningar av principiell natur anföras mot att anordna särskilda,

icke permanenta domstolar för vissa uppgifter, och lrågan om en reform

i denna riktning har icke före lagrådsbehandlingen blivit närmare utredd

och dryftad. Den nuvarande ordningen med ett i huvudsak formlöst nämndförfarande,

eventuellt åtföljt av domstolsprövning som i förekommande

fall kan sträcka sig genom tre instanser, synes kunna accepteras även om

jämväl kronan får befogenhet att påkalla domstolsprövning av nämndens

beslut. Nämnderna synes mig ha förutsättningar att utföra ett värdefullt

arbete, som kan ligga till grund för och underlätta eu följande domstolsbehandling

när sådan påkallas. På de anförda skälen anser jag mig böra stanna

vid att förorda eu lagändring av den begränsade omfattning som upptagits

i del remitterade förslaget.

•

Föredraganden hemställer, att lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:263 Skrivelse till Konungen i anledning av d el s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 § lageni den 1 december 1950 a1 i texten
  2. 3LU 1957:18 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 7 § lagen den 1 december 1950 s. 1 i texten