Sök i Ratio Lex

Med förslag rörande beredskapslagring av olja

1957-04-05 · 55 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 53 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:144, Med förslag rörande beredskapslagring av olja

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1957

1

Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag rörande beredskapslagring

av olja; given Stockholms slott den 5

april 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels godkänna av föredragande departementschefen enligt samma protokoll

förordade riktlinjer rörande beredskapslagring av olja;

dels ock antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om oljelagring m. m.; samt

2) förordning om oljeavgift m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges ett program för ökad lagring av mineraloljor

under femårsperioden 1958—19C2. De i programmet uppställda lagringsmålen

har bestämts under beaktande av behoven dels under viss krigsperiod,

dels vid olika avbrott i oljetillförseln i fred. De bestämmelser, som erfordras

för att få till stånd den förutsedda lagerutbyggnaden, upptages i ett i propositionen

framlagt förslag till förordning om oljelagring m. m. Enligt denna

skall lagringsskyldighet åvila förutom oljehandeln och oljeraffinaderierna,

vilka redan enligt nu gällande bestämmelser är lagringspliktiga, även dem

som importerar olja för egen förbrukning samt vissa större, huvudsakligen

industriella förbrukare. Förordningen ger möjlighet föreskriva att viss del

av lagren skall förvaras i skyddade utrymmen. Enligt förslag till förordning

om oljeavgift m. m. skall sådan avgift erläggas av den, som icke fullgör sin

lagringsskyldighet.

Finansieringen av programmet, som för hela femårsperioden beräknas

draga en kostnad av ca 600 milj. kronor, förutsättes skola ske dels genom

att de lagringsskyldiga själva i viss utsträckning tillskjuter medel, dels genom

att de erhåller visst finansiellt stöd i form av statliga ränte- och amorteringsfria

lån.

1 liihang till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 144

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957

Förslag

till

Förordning

om oljelagring m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

För att trygga tillgång inom riket på mineralolja skola säljare och förbrukare

av sådan olja här hålla lager därav enligt vad i denna förordning stadgas.

Om skyldighet för statlig myndighet att hålla lager av mineralolja skall

dock, i stället för bestämmelserna i förordningen, gälla vad Kungl. Maj :t

därom förordnar.

Enligt vad i förordningen stadgas må ock stöd lämnas inhemskt oljeraffinaderi

genom åläggande för oljeimportör att inköpa där utvunnen olja.

2 §•

Lagrings- och inköpsskyldigheten avser mineralolja som tillhör någon av

följande grupper, nämligen:

bensin, dock icke flygbensin;

fotogen, dock icke flygfotogen;

motorbrännol j a;

eldningsolja 1; samt

övriga slag av eldningsolja.

Sådana slag av olja, som inrymmas under en och samma av de i första

stycket angivna grupperna, skola vid fullgörande av lagringsskyldighet ävensom

vid tillämpningen av denna förordning i övrigt anses likvärdiga. Där så

finnes erforderligt, må Kungl. Maj :t förordna om annan gruppindelning.

Där ej annat utsäges, förstås i förordningen med olja allenast sådan mineralolja,

som angives i denna paragraf.

Vad i förordningen stadgas om lagringsskyldighet skall icke äga tillämpning

på olja som utvunnits ur inhemsk skiffer.

3 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna förordning utövas av en av Kungl. Maj :t

utsedd tillsynsmyndighet.

Lagringsskyldighet

4 §•

Kungl. Maj :t fastställer, enligt grunder som riksdagen godkänt, den

mängd olja, tillhörande var grupp, som sammanlagt skall hållas i lager.

Tillsynsmyndigheten skall före den 1 juli varje år på sätt stadgas i denna

förordning bestämma huru mycket olja, tillhörande olika grupper, envar

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1957

som enligt förordningen är lagringsskyldig skall hålla i lager under nästkommande

kalenderår.

5 §•

Säljare är lagringsskyldig, därest han under kalenderåret närmast före

lagringsskyldighetens bestämmande (basåret) till avnämare inom riket sålt

olja, som ''han infört från utrikes ort eller utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi.

Den som eljest under basåret sålt olja till avnämare inom riket är lagringsskyldig,

därest han förvärvat oljan av säljare, som avses i första stycket,

samt hans hela försäljning av olja under basåret uppgått till minst

tjugu tusen kubikmeter.

6 §•

Förbrukare är lagringsskyldig, därest han under basåret inom riket, annorledes

än vid fartygs drift i utrikes trafik, förbrukat olja, som han infört

från utrikes ort. Vad nu sagts skall dock ej gälla, om han infört oljan på

annat transportmedel än fartyg för transportmedlets drift.

Skyldig att lagra eldningsolja är ock den som under basåret vid anläggning

inom riket förbrukat sådan olja, därest vid anläggningen under basåret

och de två kalenderåren närmast dessförinnan förbrukats sammanlagt

minst femtontusen kubikmeter eldningsolja.

7 §-

1 mom. Vid lagringsskyldighetens bestämmande enligt 4 § andra stycket

skall tillsynsmyndigheten mellan de lagringsskyldiga fördela de av Kungl.

Maj :t enligt samma paragraf första stycket för påföljande kalenderår fastställda

oljemängderna med undantag av vad som under sagda år skall lagras

enligt sådan med tillsynsmyndigheten träffad överenskommelse, genom

vilken någon åtagit sig att, utöver vad som följer av denna förordning, hålla

lager av olja. Fördelningen skall, med ledning av de enligt 2 mom. beräknade

basmängderna, ske så att inom varje grupp olja för envar lagringsskyldig

förhållandet mellan lagringsmängd och basmängd är i görlig mån

detsamma.

2 mom. Basmängd inom viss grupp av olja är den mängd olja, tillhörande

gruppen, som den lagringsskyldige under de i 5 eller 6 g angivna

omständigheterna sålt eller förbrukat under basåret eller, om han sålt eller

förbrukat olja både under basåret och året eller ettvart av de två åren närmast

dessförinnan, vad han under dylika omständigheter i genomsnitt för

år sålt eller förbrukat under angivna tid.

Vid beräkning av basmängd för säljare skall dock icke medräknas

a) olja som han sålt till statlig myndighet, vilken enligt Kungl. Maj :ts

beslut hade att vid tiden för försäljningen hålla lager av olja, tillhörande

samma grupp som den försålda oljan;

b) olja som han infört från utrikes ort eller utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi

och för vidareförsäljning sålt till någon, vars försäljning av

olja under kalenderåret närmast före försäljningen uppgått till sammanlagt

minst tjugutusen kubikmeter;

c) olja som han sålt till någon, vilken enligt överenskommelse med tillsynsmyndigheten

var skyldig att under kalenderåret närmast efter försäljningen

hålla lager av olja, tillhörande samma grupp som den sålda oljan;

d) eldningsolja som han sålt för förbrukning vid anläggning inom riket,

vid vilken under de tre försäljningen närmast föregående kalenderåren förbrukats

sammanlagt minst femtonlusen kubikmeter eldningsolja; samt

e) olja som sålts för förbrukning vid fartygs drift i utrikes trafik.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1957

8 §•

Olja, som lagras enligt denna förordning, skall förvaras inom riket på sätt

som tillsynsmyndigheten finner ur kontrollsynpunkt godtagbart. I lagret

må ej inräknas olja, som är upplagd å provianteringsfrilager eller är föremål

för transitering.

Kungl. Maj.-t äger, enligt grunder som riksdagen godkänt, beträffande

olja av visst slag förordna, att bestämd del av lagret skall förvaras i bergrum

eller på annat sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom

bombanfall eller beskjutning.

9 §•

Tillsynsmyndigheten äger, när skäl äro därtill, efter ansökan medgiva

dispens helt eller delvis från lagringsskyldigheten så ock från skyldighet

varom sägs i 8 § andra stycket.

Om skyldighet att erlägga oljeavgift, då dispens medgives, gäller vad därom

stadgas i förordningen om oljeavgift in. m.

10 §.

Tillsynsmyndigheten må lämna lagringsskyldig tillstånd att fullgöra sin

lagringsskyldighet genom att till motsvarande myckenhet lagra olja tillhörande

annan grupp än som följer av vad ovan stadgas eller annan mineralolja

än som angives i 2 §. Medgivande må ock lämnas lagringsskyldig att enligt

närmare bestämmelser av tillsynsmyndigheten i stället för eldningsolja

lagra annat bränsle.

11 §•

Avbrytes eller försvåras tillförseln av olja till riket eller viss del därav

ager Kungl. Maj :t medgiva, att lagren må helt eller delvis tagas i anspråk’.

Uppgiftsskyldighet

12 §.

Lagringsskyldig skall före den 1 februari närmast efter basåret lämna tillsynsmyndigheten

uppgift om den mängd olja, tillhörande olika grupper,

han under basåret sålt eller förbrukat under omständigheter som avses i 5

eller 6 §.

Har lagringsskyldig sålt olja, som enligt 7 § 2 mom. andra stycket icke

skall medräknas vid basmängdens beräkning, skall han tillika lämna tillsynsmyndigheten

uppgift om den sålda myckenheten samt, utom beträffande

försäljning för förbrukning vid fartygs drift i utrikes fart, om köparens

namn och adress.

13 §.

Under kalenderår, då lagringsskyldig har att hålla lager av olja, skall han,

om hans lagringsskyldighet grundas på 5 §, varje månad och eljest under

januari, april, juli och oktober månader lämna tillsynsmyndigheten uppgift

om den mängd olja, tillhörande varje grupp, som han vid utgången av

närmast föregående kalendermånad hade i lager inom riket, så ock om

platsen och sättet för oljans förvaring.

Lagringsskyldig, som erhållit tillstand att i stället för olja lagra annat

bränsle, skall lämna motsvarande uppgift om vad han hade i lager därav.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1957

Efter anmaning är han ock pliktig lämna tillsynsmyndigheten uppgift om

sin förbrukning av sådant bränsle.

14 §.

Efter anmaning är envar som inom riket sålt eller förbrukat eller från

utrikes ort infört olja skyldig lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om

försäljningen, förbrukningen eller införseln, som tillsynsmyndigheten finner

erforderliga för tillämpningen av denna förordning.

15 §.

Tillsynsmyndigheten skall för inventering och besiktning äga tillträde till

lager, som avses i denna förordning. Myndigheten äger ock granska lagringseller

uppgiftsskyldigs handelsböcker och affärshandlingar för kontroll av

hans lagerhållning och av riktigheten och fullständigheten av uppgifter som

han lämnat enligt denna förordning.

Inköpsskyldighet

16 §.

På framställning av den som vid oljeraffinaderi inom riket utvinner eller

ämnar utvinna olja må Kungl. Maj :t, där raffineringen finnes önskvärd för

att trygga tillgång inom riket på olja samt anledning förekommer till antagande

att oljan eljest icke skulle vinna avsättning till skäligt pris, ålägga

lagringsskyldig, som för försäljning eller egen förbrukning inför olja från

utrikes ort, att från raffinaderiet inköpa olja till myckenhet och pris som

Kungl. Maj :t bestämmer. Kungl. Maj :t äger ock fastställa tid och plats för

leverans av oljan samt de villkor i övrigt, som kunna finnas erforderliga.

Oavsett vad därom i framställningen yrkats, må inköpsskyldigheten fördelas

mellan olika lagringsskyldiga efter vad som prövas skäligt.

17 §.

Den, som utverkat åläggande enligt 16 §, är skyldig leverera oljan till myckenhet

och pris samt på villkor i övrigt, som bestämts av Kungl. Maj :t.

Han är ock pliktig att med avseende å raffinaderiets anordnande underkasta

sig de bestämmelser, som Kungl. Maj :t finner gott meddela.

Ansvarsbestämmelser m. m.

18 §.

Försummar lagringsskyldig att hålla olja i lager i föreskriven myckenhet

och på sätt, som i denna förordning eller med stöd därav föreskrivits, förelägger

tillsynsmyndigheten honom vid vite att inom viss tid vidtaga rättelse.

Om skyldighet att i fall som avses i första stycket erlägga oljeavgift gäller

vad därom stadgas i förordningen om oljeavgift m. m.

19 §.

Försummar någon att inom föreskriven tid lämna uppgift, som sägs i

denna förordning, eller vägrar lagringsskyldig tillsynsmyndigheten tillträde

till lagret eller underlåter någon att efter anmodan hålla handelsböcker eller

affärshandlingar tillgängliga för granskning av myndigheten, straffes han

med dagsböter och äger tillsynsmyndigheten förelägga honom vite.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957

Lämnar någon vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt denna förordning

uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, oriktig uppgift,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

20 §.

Vad som inhämtats genom uppgift enligt denna förordning eller vid inventering

eller besiktning av lager eller ock vid granskning av handelsböcker

eller affärshandlingar må ej yppas i vidare mån än som erfordras för

vinnande av det med uppgiften eller åtgärden avsedda syftet. Bryter någon

uppsåtligen eller av oaktsamhet häremot, dömes, där han ej för brottet är

underkastad ansvar enligt allmän strafflag, till dagsböter eller fängelse.

21 §.

Brott, varom i 19 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan

eller medgivande av tillsynsmyndigheten.

Brott, varom i 20 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsäganden

angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,

gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.

Besvär in. m.

22 §.

över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan

föras hos Kungl. Maj :t genom besvär.

Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder

av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

23 §.

Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, tillsynsmyndigheten

äger meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna

förordning.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958 i den mån annat

ej följer av vad nedan stadgas.

2. Genom förordningen upphäves förordningen den 10 juni 1938 (nr 367)

angående handel med vissa mineraloljor tillika med de föreskrifter, som

meddelats med stöd av samma förordning.

3. Tillsynsmyndighet enligt den nya förordningen skall utses jämväl för

erforderlig tid före den 1 januari 1958. Tillsynsmyndigheten skall före den

1 oktober 1957 på sätt i 7 § stadgas bestämma huru mycket olja, tillhörande

olika grupper, envar enligt punkt 4 lagringsskyldig skall hålla i lager

under år 1958.

4. Försäljning och förbrukning av olja, som skett åren 1956 och 1957

under omständigheter, som avses i 5 och 6 §§, skall grunda lagringsskyldighet

enligt vad som stadgas i dessa paragrafer. Vid avgörande huruvida lagringsskyldighet

föreligger enligt 6 § andra stycket och vid bestämmande

av lagringsskyldigheten skall i förekommande fall hänsyn tagas till försäljning

och förbrukning, som ägt rum under åren 1954—1957.

5. Den som under år 1956 sålt eller förbrukat olja under omständigheter,

som avses i 5 eller 6 §, skall före den 1 augusti 1957 lämna tillsynsmyn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957

digheten uppgift därom enligt 12 §. Har han under sådana omständigheter

sålt eller förbrukat olja jämväl under år 1955 eller åren 1954 och 1955, skall

han lämna motsvarande uppgift för ettvart av nämnda år.

Efter anmaning är jämväl eljest den som inom riket sålt eller förbrukat

olja skyldig lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om försäljningen eller

förbrukningen, vilka myndigheten finner erforderliga för tillämpningen av

vad ovan stadgats. - BS

Beträffande uppgift, som lämnats enligt vad nu sagts, skola 20 och 21 S 9

äga tillämpning även före den 1 januari 1958.

6. Försummar någon att lämna uppgift, som föreskrives i punkt 5 eller

med stöd därav, eller lämnar han uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej ar

ringa, oriktig uppgift, skola 19 och 21 §§ äga tillämpning även före den 1

januari 1958.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1957

Förslag

till

Förordning

om oljeavgift m. m.

Härigenom förordnas som följer.

I denna förordning förstås med

lagrings skyldig: säljare eller förbrukare av mineralolja, som är lagringsskyldig

enligt förordningen om oljelagring m. m.;

olja: sådan mineralolja, som sägs i 2 § sistnämnda förordning; samt

k tillsynsmyndigheten: den enligt 3 § samma förordning utsedda myndig
2

§•

Lagringsskyldig är pliktig att till staten erlägga oljeavgift,

a) om han erhåller dispens från skyldigheten att hälla lager av olja eller

att förvara oljelager till viss del i bergrum eller på annat sätt, som innefattar

skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning;

b) om han, utan erhållen dispens, försummar skyldighet, som nyss är

Oljeavgift utgår ock i fall, varom stadgas i 6 § andra stycket.

3 §•

Oljeavgiften beräknas med tillämpning av bestämmelserna i 4 och 5 §§

efter den myckenhet olja, beträffande vilken lagringsskyldighet eller skyldighet

att förvara olja i bergrum eller på därmed jämförligt sätt icke fullgöres,

samt efter den tid, under vilken fullgörandet ej sker. Del av kalendermånad

räknas som hel månad.

Oljeavgiften utgör för kubikmeter och år

för bensin och fotogen tjuguåtta kronor,

för m°torbrännolja och eldningsolja 1 tjuguen kronor samt

för övriga slag av eldningsolja tjugusju kronor

eller, såvitt rör olja som skall lagras i bergrum eller på därmed jämförligt

sätt, nämnda belopp ökade med sex kronor.

För månad utgör oljeavgiften en tolftedel av ovan angivna belopp.

4 §•

I fall, som sägs i 2 § första stycket a), beräknas oljeavgiften efter den myckenhet

och den tid, som dispensen avser.

5 §.

I fall, som avses i 2 § första stycket b), beräknas oljeavgiften efter den

brist, som framgår av avgiven uppgift varigenom bristen först yppats, eller,

om bristen upptäckts vid undersökning, den brist, som därvid konstaterats.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr lbi år 1957

Oljeavgift skall i dylikt fall utgå för tiden från och med den kalendermånad,

under vilken uppgiften skolat avgivas eller undersökningen skedde, till

och med den kalendermånad, under vilken enligt meddelat föreläggande rättelse

senast skall hava skett. Sker rättelse innan föreläggande meddelats, beräknas

oljeavgift för en månad.

Sker ej rättelse, beräknas ny oljeavgift efter den brist, som först uppgives

eller konstateras efter det rättelsen senast skulle hava skett, och för

tiden från och med kalendermånaden närmast efter samma tidpunkt.

6 §•

Inför någon olja från utrikes ort för försäljning till avnämare inom riket

och har han ej tidigare regelmässigt importerat olja, äger tillsynsmyndigheten

förelägga honom att hos myndigheten ställa säkerhet, som myndigheten

kan godtaga, för den oljeavgift han kan bliva pliktig att erlägga.

Ställes icke säkerhet inom förelagd tid, är importören pliktig att till staten

genast erlägga oljeavgift med det belopp, vartill avgiften skolat uppgå, därest

importören under importåret eftersatt skyldighet att hålla lager svarande

mot den myckenhet olja han infört.

7 §•

Oljeavgiften debiteras och uppbäres av tillsynsmyndigheten.

8 §•

Är i fall, som avses i 2 § första stycket, med hänsyn till att den lagringsskyldige

visar sig innehava erforderligt utrymme för förvaring av oljan eller

av annan anledning uppenbart, att oljeavgiften, beräknad enligt 3—5 §§,

avsevärt överstiger den vinning den lagringsskyldige kan antagas göra genom

underlåtenheten att hålla lager till myckenhet eller på sätt som föreskrivits,

skall tillsynsmyndigheten förordna om skälig nedsättning av avgiften.

När så finnes skäligt och den lagringsskyldige icke härigenom vinner

otillbörlig förmån, må i fall som nyss sagts avgiften helt eftergivas.

Frågan om nedsättning eller eftergift skall prövas innan avgiften debiteras.

9 §•

Visas i fall, som avses i 2 § första stycket, sedan oljeavgift debiterats, att

den lagringsskyldige fullgör vad som åligger honom i fråga om hållande eller

förvaring av lager, må tillsynsmyndigheten efter vad som prövas skäligt

förordna om återbäring av oljeavgift, vilken belöper på tid då skyldighet

som nu sagts fullgjorts.

När särskilda skäl äro därtill, må tillsynsmyndigheten förordna om återbäring

av oljeavgift, som utgått enligt 6 § andra stycket.

10 §.

Oljeavgift, som icke inbetalas inom föreskriven tid, må på framställning

av tillsynsmyndigheten utmätas. Är säkerhet ställd, må avgiften av tillsynsmyndigheten

uttagas därur. Pant må av myndigheten försäljas i betryggande

ordning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1957

11 §•

Över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan

föras hos Kungl. Maj :t genom besvär.

Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder

av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

12 §.

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, tillsynsmyndigheten

äger meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna

förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; bestämmelserna om

beräkning, debitering, nedsättning och eftergift av oljeavgift samt om besvär

skola dock tillämpas även dessförinnan, där dispens medgivits från skyldighet

att efter ingången av år 1958 hålla lager av olja eller att förvara oljelager

till viss del i bergrum eller på annat sätt som innefattar skäligt skydd

mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1957

11

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

5 april 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om oljelagring samt

anför därvid följande.

Genom beslut den 12 september 1955 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för

handelsdepartementet att tillkalla åtta sakkunniga med uppgift att efter överläggningar

med oljebranschen och övriga berörda grenar av näringslivet

framlägga förslag rörande den fortsatta lagringen av oljeprodukter. Såsom

sakkunniga tillkallades numera regeringsrådet H. K. H. Holmgren, tillika

ordförande, verkställande direktören för Svenska Esso aktiebolag K. H. G:son

Bergstrand, ledamoten av riksdagens första kammare, direktören J. E. Ericsson,

kommerserådet A. Lindstedt, generaldirektören J. H. Qvistgaard, direktören

i Skånska cementaktiebolaget D. R. E. Werner, direktören i NynäsPetroleum

aktiebolag P. H. W. Ågren och byråchefen K. E. A. önnesjö.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1955 års oljelagringskommitté,

har den 21 december 1956 avgivit ett hemligstämplat betänkande med förslag

i ämnet.1 Vid betänkandet är fogade förslag till bl. a. förordning om

åtgärder för tryggande av tillgång på mineraloljor och förordning om oljeavgift

in. m. — Kommitténs förslag är icke enhälligt. Reservation har sålunda

avgivits av herr Werner.

Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling, anhåller jag nu

att få anmäla ärendet.

Gällande bestämmelser om oljelagring

Gällande lagringsbestämmelser återfinnes i förordningen den 10 juni 1938

angående handel med vissa mineraloljor (nr 367). De oljor, som avses däri,

är bensin, nativ olja (crude oil), fotogen, motorbrännolja, pannbrännolja

samt andra raffinerade brännoljor.

1 Betänkande! har med vissa jämkningar och uteslutningar även utkommit i en offentlig

tryckt upplaga (SOU 1957: 4).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957

Enligt förordningen skall den, som importerar olja för försäljning i oförändrat

skick här i landet, vara skyldig att — i den mån Kungl. Maj :t förordnar

därom — under hela året hålla lager av sådan olja. Lagret skall uppgå

till viss procentuell andel av den olja han sålt under nästföregående kalenderår.

Samma skyldighet åvilar den, som köper raffinerad olja från

svenskt oljeraffinaderi för försäljning inom landet, liksom också de inhemska

raffinaderierna för den olja de säljer direkt till förbrukare inom

landet. Vidare kan Kungl. Maj:t förordna, att inhemskt raffinaderi skall

lagra viss andel av den råolja, som under nästföregående år förbrukats vid

raffinering. Kungl. Maj:t kan också föreskriva lagringsskyldighet för den,

som i större omfattning inför olja för annat ändamål än försäljning eller

raffinering, exempelvis för egen förbrukning.

Den, som skall hålla lager, är enligt förordningen skyldig att använda

lagerplats, som Kungl. Maj :t anvisar. Han har även att regelbundet lämna

uPPgift om sin försäljning av oljor samt om storleken av sina lager.

Om det inträder någon avsevärd förändring i förhållande till närmast föregående

kalenderår i fråga om de kvantiteter olja, som en viss importör inför

till riket eller som innehavare av ett inhemskt oljeraffinaderi förbrukar, kan

Kungl. Maj:t — med avvikelse från vad som eljest gäller — meddela de

bestämmelser, som föranleds av de ändrade förhållandena. Även i andra fall

kan Kungl. Maj :t, när särskilda skäl föreligger, medge undantag från skyldigheten

att hålla lager.

Om någon, som är lagringsskyldig, icke håller tillräckliga lager av olja,

skall han föreläggas att inom viss tid fylla bristen. Gör han icke det, straffas

han med böter till belopp motsvarande 20—40 kronor för varje ton olja,

varmed han brister.

Förordningen innehåller vidare bestämmelser om skyldighet för importör

att inköpa raffinerad olja från inhemskt oljeraffinaderi. Förutsättning för

att skyldigheten skall inträda är, att raffineringen anses önskvärd för att

trygga tillgången inom landet av de oljor, som förordningen omfattar, samt

att det kan antagas, att den raffinerade oljan eljest icke skulle vinna avsättning.

Med stöd av förordningen har Kungl. Maj :t utfärdat bestämmelser angående

den lagringsprocent som skall gälla, senast genom kungörelse den 20

december 1946 (nr 792). Enligt denna skall lagringsprocenten för motorbrännolja

och pannbrännolja vara 15 procent samt för bensin och fotogen

25 procent. De bemyndiganden för Kungl. Maj :t, som förordningen i övrigt

innehåller, har utnyttjats endast i begränsad utsträckning. Sålunda förelåg

under åren 1939—1946 skyldighet för oljeraffinaderierna i landet att lagra

råolja. Däremot har möjligheten att föreskriva lagringsskyldighet för den,

som inför olja för annat ändamål än försäljning eller raffinering, icke utnyttjats.

Detta innebär, att alla s. k. direktimportörer, vilka inför olja för

egen förbrukning, undgått lagringsplikt. Icke heller har Kungl. Maj :t meddelat

åläggande att köpa olja från inhemskt raffinaderi eller föreskrivit, att

viss lagringsplats skall användas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957

13

Under eflerkrigsåren har svårigheter stundom förelegat att fullgöra den

författningsenliga lagringen. Sålunda tvingades oljebolagen under åren 1947—

1950 att minska sin lagerhållning till följd av importregleringen och ransoneringen

av flytande bränslen. Eftersom importsvårigheterna icke drabbade

alla företag i lika hög grad, medgavs dock icke någon generell nedsättning

av lagringsskyldigheten. I stället prövades företagens möjligheter att

hålla lager från fall till fall. Svårigheter uppstod också i samband med eldningsoljeregleringens

upphävande. I samband därmed uppdrog Kungl. Maj :t

den 5 oktober 1951 åt tillsynsmyndigheten — riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap — att i den mån den aktuella försörjningssituationen beträffande

flytande bränslen i särskilda fall ansågs påkalla befrielse från eller

lättnad i lagringsskyldigheten medge dispens från föreskrifterna i 1938 års

förordning. Med stöd av detta beslut har riksnämnden sedan i viss utsträckning

lämnat dispenser, som motiverats huvudsakligen av otillräckliga cisterntillgångar.

Kungl. Maj:t har vidare den 11 januari 1952 bemyndigat riksnämnden

att, om i särskilt fall på grund av bristande cisternutrymme eller

av andra skäl ansågs nödvändigt, medge undantag från bestämmelserna om

lagringsskyldighet i vad denna hänförde sig till olja, som införts av importör

för att från tankbåt levereras direkt till förbrukarens egna cisternanläggningar.

I de fall, där riksnämnden icke enligt angivna beslut haft rätt att

bevilja dispens, har frågan därom —- efter riksnämndens hörande — prövats

av Kungl. Maj :t.

Enligt 1938 års förordning föreligger icke någon skyldighet att förvara

lager i bombskyddade anläggningar. Det förutsattes emellertid vid förordningens

tillkomst, att sådana skulle utföras i statlig regi för att sedan kunna

uthyras till vederbörande företag. Betydande anslag av statsmedel har också

beviljats för att få till stånd en utbyggnad i förevarande hänseende. För att

stimulera till kommunala och enskilda initiativ utfärdades den 20 februari

1948 en kungörelse (nr 73) angående statsbidrag till uppförande av bombsäkra

cisternanläggningar för flytande bränslen. Enligt denna utgår statsbidrag

med belopp, som Kungl. Maj :t prövar skäligt med hänsyn till å ena

sidan de ökade kostnader, som betingas av att anläggningen göres bombsäker,

samt å andra sidan de fördelar av olika slag, som den ifrågavarande lagringsformen

medför för lagerhållaren. Beviljat statsbidrag utbetalas sedan riksnämnden

besikligat och godkänt anläggningen. Förskott kan dock utbetalas

i viss utsträckning. Kostnaderna för statsbidragen bestrides från ett särskilt

anslag under tionde huvudtiteln. Av de sålunda för ändamålet anvisade

medlen har hittills ca 14,4 milj. kronor utbetalats. Den totala bidragsramen

utgör enligt beslut av 1956 års riksdag 30,4 milj. kronor.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957

Riktlinjer för fortsatt oljelagring

Kommittén

Behovet av ökad lagring

Vår oljekonsumtion, som nästan helt bygger på import, har särskilt under

senare år undergått en kraftig stegring. Under perioden 1946—1955

ökade den sålunda årligen med i genomsnitt ca 20 procent, och år 1955 hade

den mer än fördubblats i jämförelse med förkrigstiden. I absoluta tal steg

konsumtionen från 1,5 milj. m3 år 1939 till 8,9 milj. in3 år 1955. Därvid har

bortsetts från konsumtionen för vissa militära behov. Särskilt stark har ökningen

varit i fråga om eldningsoljorna, vilka allt mer kommit att ersätta kol

och koks som bränsle vid industriell drift och bostadsuppvärmning. Sålunda

har eldningsoljorna — trots att konsumtionen av drivmedel visat en icke

obetydlig stegring — ökat sin andel av den totala förbrukningen av flytande

bränslen från 20 procent år 1939 till 71 procent år 1955. Vad beträffar den

fortsatta konsumtionsutvecklingen ter sig den stigande tendensen mycket

fast såväl beträffande eldningsoljor som drivmedel. Kommittén har under

sådana förhållanden räknat med att konsumtionen under de närmaste fem

åren — kommittén anger perioden 1958—1962 — skall komma att stiga från

nuvarande ca 9 milj. m3 till drygt 12 milj. in3. I sammanhanget erinras om

den framtidsbedömning, som bränsleutredningen 1951 gjort i sitt den 5 december

1956 dagtecknade betänkande »Bränsleförsörjningen i atomåldern»

(SOU 1956: 46). Bränsleutredningen har beräknat, att oljeimporten vid fortsatt

konsumtionsvänlig politik någon gång mellan 1965 och 1970 kommer

att vara dubbelt så stor som nu och omkring år 1980 tre gånger så stor. Härigenom

skulle oljeimporten, som för närvarande täcker hälften av vårt energibehov,

år 1980 komma att svara för drygt 70 procent därav.

Med det ökade importberoendet blir det i än högre grad än tidigare ett

starkt intresse för landet att genom ett ändamålsenligt lagringssystem säkerställa

oljekonsumtionen mot tillförselhinder av olika slag. Detta gäller

så mycket mer som de praktiska och ekonomiska möjligheterna att i ett

bristläge tillgripa alternativa inhemska bränslen är obetydliga. Rubbningar

i oljetillförseln — framhåller kommittén — är tänkbara icke endast vid

krigsfall. Sålunda kan isförhållandena längs våra kuster i vissa lägen medföra

avbräck i tillförseln och skapa åtminstone lokala försörjningsproblem.

Svårigheter kan också uppstå på grund av handels- och valutapolitiska föihållanden,

hamn- och transportstrejker samt rubbningar i exportländernas

oljeproduktion. Hur känslig vår oljeförsörjning är för den utrikespolitiska

händelseutvecklingen, har de senaste årens erfarenheter givit belägg för.

I sammanhanget erinras om de problem, som uppstått i samband med den

persiska oljekonflikten och Suez-krisen. Vid krigsfall utomlands kan det

- såsom fallet var för Sveriges del under andra världskriget —- bli fråga

om ett mer eller mindre fullständigt avbrott i tillförseln. Detta gäller i ännu

högre grad i ett läge, då krigshandlingar riktas direkt mot vårt land.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1957

Om sålunda en väsentlig förstärkning av vår oljeberedskap ter sig nödvändig,

torde det enligt kommittén dock icke vara ekonomiskt möjligt att

få till stånd en lagerhållning, som vid varje tillfälle säkerställer landet mot

samtliga här angivna risker. En avvägning av beredskapskraven på detta

område måste sålunda ske mot andra samhälleliga investeringsönskemål av

hög angelägenhetsgrad. Det lagringsprogram, kommittén under sådana förhållanden

ansett sig kunna framlägga för femårsperioden 1958—1962, motsvarar

därför ingalunda vad som ur beredskapssynpunkt i och för sig vore

önskvärt utan anger snarare vad som med hänsyn till investeringsutrymme

och tillgängliga resurser tett sig genomförbart. Eu sådan begränsning i målsättningen

sker emellertid under den förutsättningen, att lagringsbehoven

efter viss tid göres till föremål för nya överväganden.

De produkter, som omfattas av förslaget, är bensin, fotogen, motorbrännolja

samt eldningsolja. Flygdrivmedel har dock undantagits. Lagringen förutsättes

i detta fall ske vid sidan av programmet utan särskilda bestämmelser.

Staten tänkes därvid ombesörja den militära lagringen och oljehandeln

den kommersiella lagring, som motiveras av den civila luftfartens behov.

Oljelagringen enligt programmet omfattar dels vad som i ett läge då landet

indrages i krig kan beräknas komma att erfordras under en viss tidsperiod

— krigsreserven — dels vad som behövs med hänsyn till tänkbara

störningar i tillförseln under fredstid ■— försörjningsreserven. De behov,

som skall tillgodoses genom krigsreserven, är icke av enbart militär natur.

Den kommer sålunda i betydande utsträckning att avse, förutom civilförsvar

och kommunikationer, jordbruket samt den krigs- och försörjningsviktiga

industrien. Storleken av de i försörjningsreserven ingående lagren har

bestämts med hänsyn till vad som ansetts erforderligt för att trygga försörjningen

under vintrar med svåra isförhållanden. Medan avbrottstiden i sådana

fall kan erfarenhetsmässigt bedömas, är det icke möjligt att förutse längden

av sådana avbrott i tillförseln, som kan orsakas av utrikespolitiska händelser,

handels- och valutapolitiska förhållanden etc. Enligt kommitténs mening

torde emellertid den lagringsram, som uppgjorts med hänsyn till isavspärrningsriskerna,

tills vidare få anses innefatta beredskap även mot andra

tänkbara störningar. — I den hemliga upplagan av betänkandet har de slutliga

lagringsmålen enligt programmet angivits. Dessa har beräknats med utgångspunkt

från antagandet, att vår oljekonsumtion vid femårsperiodens

utgång uppgår till ca 12 milj. in3, därvid dock bortsetts från vissa militära

behov.

Ansvaret för genomförandet av ett lagringsprogram m. m.

Lagringen måste enligt kommitténs mening ske i anslutning till den löpande

omsättningen. Skälet är fräinst att i varje fall de lättare oljorna icke

kan lagras under någon längre tid utan att kvalitetsförsämring inträder.

Lagringsskyldighet synes under sådana förhållanden — i likhet med vad

som gäller enligt nuvarande lagringsbestämmelser — böra åvila oljehan
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1957

deln och raffinaderierna. De sistnämnda förutsättes därvid få redovisa viss

del av sina lager i råolja i stället för i färdiga produkter. Även återförsäljare

av olja med en försäljningsvolym överstigande 20 000 m3 om året liksom

de som importerar olja för egen förbrukning bör omfattas av lagringsplikten.

Med hänsyn till att en avsevärd ökning av lagerhållningen förutses i

programmet har kommittén emellertid ansett det motiverat att ytterligare

vidga kretsen av lagringsskyldiga. Även om avsikten är att kostnaderna

skall täckas genom prispålägg är de med programmets genomförande förenade

planerings-, finansierings- och byggnadsuppgifterna liksom den fortsatta

lagringen i sig själv ett så omfattande företag, att bördan så vitt möjligt

bör fördelas. Lagringsplikten föreslås därför utsträckt till vissa större

konsumenter av eldningsolja, närmare bestämt sådana med en konsumtion

överstigande 5 000 in3 om året. Förslaget berör ca 125 industriföretag och

kraftverk samt möjligen några av de största bostadskollektiven. Kommittén

påpekar i sammanhanget, att de berörda industrikonsumenterna redan

nu lagrar betydande kvantiteter och att de har lagringsanläggningar av avsevärd

storlek. Ett betydelsefullt skäl för en sådan utvidgning av lagringsplikten

är, att därigenom sannolikt en ur försvars- och transportsynpunkt bättre

spridning av lagren vinnes. Medan oljehandelns cisternutrymmen i huvudsak

koncentreras till importhamnarna, kan nämligen en lagring i storkonsumenternas

regi förväntas ske i anslutning till respektive anläggningar, vilka

i stor utsträckning är belägna i de inre delarna av landet. Någon ökad ekonomisk

belastning torde lagringsplikten på längre sikt icke medföra för vederbörande

företag, då de vid inköp av olja från oljehandeln bör kunna utverka

en prisreduktion motsvarande den besparing oljehandeln gör genom

att icke behöva hålla reservlager för ifrågavarande kvantiteter. Med hänsyn

till bl. a. de svårigheter, som under en övergångstid kan tänkas uppstå

för en del företag, föreslår kommittén, att lagringsskyldigheten för storkonsumenterna

icke grundas direkt på författningen i ämnet utan på ett

Kungl. Maj :t i författningen lämnat bemyndigande att förordna om sådan

skyldighet. Därigenom lämnas vägen öppen för frivilliga överenskommelser,

som möjliggör större hänsynstagande till omständigheterna i de särskilda

fallen. Från tillämpningen av lagringsbestämmelserna undantages statliga

myndigheter. Den statliga lagringen bör liksom hittills fullgöras i den

ordning och omfattning Kungl. Maj :t i varje särskilt fall bestämmer. Kommittén

utgar emellertid ifran att myndigheterna ålägges lagra i minst samma

omfattning, som föreslås för enskilda.

Som tidigaie nämnts har kommittén i den hemliga upplagan av betänkandet

angivit de lagringsmål, som bör uppnås under femårsperioden, i bestämda

kvantiteter. Uppställandet av ett fast lagringsprogram innebär, att

den hittills använda metoden att bestämma lagringen till viss procent av

försäljningen under nästföregående år anses böra frångås. Delta system

bär visat sig vara förenat med flera nackdelar. Under perioder då konsumtionen

är i starkt stigande — såsom fallet är för närvarande — medför det

en viss eftersläpning i lagringen. Vidare medger det icke i tillräcklig ut
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 14b år 1957

sträckning en framtidsplanering, vilket är till olägenhet för såväl lagerhållare

som vederbörande myndigheter. Enligt förslaget skall det tillkomma

Kungl. Maj :t att enligt grunder, som riksdagen godkänt, bestämma de totala

mängder olja av olika slag, som skall hållas i lager. Tillsynsmyndigheten

har därefter att fördela den för varje oljeslag fastställda lagringsmängden

på de lagringsskyldiga med hänsyn till deras försäljning respektive

förbrukning under viss basperiod. För att en mera långsiktig planering

skall bli möjlig förutsätter kommittén, att tillsynsmyndigheten under år

1957 lämnar de lagringsskyldiga preliminära besked om de kvantiteter de

förväntas böra hålla i lager vid kalenderårsskiftena under perioden. De

slutliga lagringsbeskeden skall gälla för år och utfärdas senast den 1 juli

året före det som avses. — Med hänsyn till att lagringsbehovet särskilt av

eldningsoljor uppvisar säsongmässiga variationer föreslår kommittén, att vid

bestämmandet av lagringsmängd skilda myckenheter må fastställas för

olika tider av löpande år. Beträffande eldningsoljorna anföres i sammanhanget,

att de föreskrivna lagren temporärt bör få nedbringas under senvintern

allteftersom den avspärrningsrisk som sammanhänger med isförhållandena

minskar. Graden av flexibilitet i lagerhållningen bör emellertid

i ett sådant fall vara generellt bestämd. Den regelmässiga sänkning av eldningsoljelagren,

som ansetts kunna tillåtas, har beräknats till 30 procent.

Skyddad lagring

Genomförandet av programmet kräver enligt kommittén en väsentligt

ökad tillgång på skyddade lagringsutrymmen. Särskilt den del av lagren,

som är avsedd att komma till användning i ett krigsläge, bör förvaras på

ett sådant sätt att tillfredsställande skydd erbjudes mot förstöring genom

bombanfall eller beskjutning. Även civilförsvars- och brandsäkerhetssynpunkter

gör sig här gällande. Vid bedömningen av frågan i vilken omfattning

utbyggnadsprogrammet bör inriktas på skyddade utrymmen får emellertid

bland annat beaktas, att de geografiska betingelserna för anläggningsarbeten

av detta slag varierar i olika delar av landet, att byggnadstiden

är avsevärt längre än för vanliga ovanjordsanläggningar samt att investeringskostnaderna

är betydande. Kommittén har vid sådana överväganden

sett sig nödsakad att även i denna del göra sitt program mindre omfattande

än som ur beredskapssynpunkt i och för sig vore önskvärt.

Särskilt angeläget har ansetts vara att bereda de i krigsreserven ingående

drivmedlen skyddad lagring. I den hemliga upplagan av betänkandet har de

beräkningar, som gjorts angående utbyggnadsbehovet, och därmed sammanhängande

spörsmål närmare redovisats. Beträffande frågan hur utbyggnaden

skall genomföras framhåller kommittén, att även de skyddade lagringsutrymmena

i så stor utsträckning som möjligt bör inordnas i den kommersiella

distributionen. Uttryck för en sådan uppfattning anges vara, att de

bergrumsanläggningar, som under senare år utförts i statlig regi, till betydande

del uthyrts till oljebolagen. Då någon skyldighet icke förelegat för

2 Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 samt. Nr 144

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1957

dessa att ombesörja skyddad lagring, har hyresbeloppens storlek därvid i

princip kommit att bestämmas av kostnaderna för lagring i anläggningar

ovan jord. En ordning där programmets genomförande blir en fråga om på

statligt initiativ tillkomna investeringar anses emellertid vara förenad med

betydande praktiska och kostnadsmässiga olägenheter. Kommittén förordar

därför, att bestämmelser införes, som föreskriver skyldighet för vederbörande

företag — i praktiken torde det endast bli fråga om oljebolagen —

att förvara viss del av lagren i skyddade utrymmen. Kostnaderna för den

dyrare lagringsformen får därvid bäras av priset på produkterna. Förslaget

innebär sålunda, att systemet med statsbidrag till bergrumsanläggningar

avvecklas.

I betänkandet framhålles, att skyddade anläggningar kräver en avsevärd

byggnadstid och att de knappast torde kunna utföras fortlöpande under perioden.

Kraven på skyddad lagring får därför anpassas efter de faktiska

möjligheterna att frambringa erforderliga utrymmen. Vad angår det tekniska

utförandet torde programmet icke undantagslöst behöva avse bergrumsanläggningar

av hittills sedvanlig typ. Det bör emellertid få ankomma

på tillsynsmyndigheten att från fall till fall pröva vilket skydd som kan

godtagas. Kommittén uppehåller sig också vid de problem som kan tänkas

uppstå till följd av att de enskilda lagerhållarnas kostnader för den skyddade

lagringen växlar. En kostnadstäckning via prissättningen kan därvid

försvåras. I sådana fall anses det i första hand böra överlåtas åt branschen

att genomföra den kostnadsutjämning, som kan visa sig nödvändig. Löses

icke problemen på ett tillfredsställande sätt genom branschens försorg, torde

det böra ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av tillsynsmyndigheten

meddela erforderliga bestämmelser.

Oljeavgift

Den som försummar att hålla föreskriven mängd olja i lager eller underlåter

att iakttaga vad som föreskrivits i fråga om sättet för lagringen bör av

tillsynsmyndigheten föreläggas vite att inom viss tid vidtaga rättelse. Fall

kan dock tänkas inträffa, där det av olika skäl är omöjligt att fullgöra lag''

ringsskyldigheten. Dispens bör då kunna meddelas efter särskild ansökan

därom. Det anses emellertid otillfredsställande, att vederbörande gör en ekonomisk

vinst genom att slippa de lagringskostnader, som andra lagringspliktiga

får vidkännas. Den som erhållit dispens bör därför i allmänhet få

erlägga en särskild s. k. oljeavgift. En sådan bör även uttagas av den som

åsidosätter sin lagringsskyldighet utan att begära dispens. Oljeavgiften, som

avses verka kostnadsutjämnande, har av kommittén beräknats med utgångspunkt

från kostnaderna för lagring i cisternutrymmen vid en befintlig anläggning.

För att undvika att någon avsiktligt försummar att lagra för att i stället

erlägga avgift, har denna dock ansetts något böra överstiga de faktiska

kostnaderna. En uppräkning av dessa har därför skett med ca 10 procent.

För år och kubikmeter har avgiften bestämts till 28 kronor för bensin och

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1957

fotogen, 21 kronor för motorbrännolja och tunn eldningsolja samt 27 kronor

för övriga eldningsoljor. Vid underlåtenhet att förvara lager i skyddat

utrymme förhöjes de angivna beloppen med 6 kronor. Då den lagringspliktige

endast delvis brister i sin lagringsskyldighet, bör tillsynsmyndigheten

medgiva skälig nedsättning. Så tänkes även kunna ske i andra fall, där det

är uppenbart, att avgiften överstiger den vinst, som den lagringsskyldige

gör genom sin underlåtenhet att lagra. De medel, som inflyter i oljeavgifter,

föreslås bli tagna i anspråk för att främja eu ökad lagerhållning.

Tillsynsmyndighet m. m.

Tillsynsmyndighet för lagerhållningen bör enligt kommittén alltjämt vara

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, vars arbetsuppgifter vid

ett genomförande av de framlagda förslagen kan väntas undergå en icke

obetydlig ökning. Det torde sålunda få ankomma på riksnämnden att i enlighet

med de grunder riksdagen godkänt avgiva förslag till Kungl. Maj:t

om de kvantiteter olja av olika slag, som enligt Kungl. Maj :ts bestämmande

skall hållas i lager, att inom ramen för den sålunda fastställda planen bestämma

den exakta lagringsskyldigheten för varje lagerhållare, att besluta

om dispens från lagringsskyldigheten och om oljeavgifts uttagande jämte

storleken av sådan avgift, att avgöra om skyddade anläggningar motsvarar

uppställda säkerhetskrav samt att överhuvud tillse att bestämmelserna i

hithörande författningar efterleves. Kommittén understryker vikten av att

riksnämnden vid handläggningen av ifrågavarande ärenden håller god kontakt

med berörda kretsar inom näringslivet. För samråd med dessa föreslås

inrättandet av ett oljelagringsråd. Ledamöterna i detta torde böra vara

fem av Kungl. Maj:t för en tid av tre år utsedda personer, representerande

bland annat olika kategorier inom oljehandeln, de inhemska raffinaderierna

samt lagringspliktiga oljekonsumenter. Rådet sammanträder på kallelse av

tillsynsmyndighetens chef, som bör vara ordförande i rådet, eller då någon

av ledamöterna påkallar det.

Kostnadsberäkning och finansieringsförslag

Kostnaderna för genomförandet av oljelagringsprogrammet beräknas för

hela femårsperioden uppgå till sammanlagt nära 600 milj. kronor. Därvid

liar hänsyn tagits till såväl utbyggnaden av lagringsanläggningarna som

inköpen av olja men icke till den löpande lagerhållningen, för vilken kostnaderna

avses täckta genom prissättningen på produkterna. Av kostnaderna

beräknas 500 milj. kronor falla på oljehandeln och ca 100 milj. kronor på

storkonsumenterna. De genomsnittliga årskostnaderna skulle sålunda i förra

fallet uppgå till ca 100 milj. kronor och i senare fallet till ca 20 milj.

I betänkandet framhålles, att det i nuvarande läge med stränga kreditrestriktioner

är förenat med svårigheter afl anskaffa kapital i den omfatL

ning, som krävs för programmets genomförande. Kommittén anger emeller
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr lbk år 1957

tid olika utvägar, som -— ensamma eller i förening -— kan anlitas för finansieringsfrågans

lösning.

Vad först beträffar oljehandeln erinras om att den förväntade stegringen

i oljekonsumtionen under perioden redan vid en tillämpning av gällande

lagringsbestämmelser skulle ha framkallat en ökad lagerhållning. Den mer

eller mindre automatiska kostnadsökning, som följer härav, har av kommittén

beräknats till 125 milj. kronor för hela perioden eller 25 milj. för år.

Då den bör ha förutsetts av oljehandeln och även beaktats i dess finansieringsplaner,

synes det naturligt, att den häremot svarande kapitalanskaffningen

åvilar branschen. Vid bedömningen av frågan i vilken utsträckning

denna ytterligare bör bidraga till programmets genomförande anföres, att

eftersom fullgörandet av lagringsskyldigheten är en av de förutsättningar

som ansetts böra uppställas för handeln med olja i riket, det i och för sig

kan hävdas, att oljehandeln hör svara för hela finansieringen. Representanterna

för branschen inom kommittén har dock gjort gällande, att investeringar

av här ifrågavarande storleksordning vida överstiger dennas bärkraft.

Med tvekan har de ansett sig kunna tillstyrka, att branschen utöver förutnämnda

25 milj. kronor anskaffar ytterligare 15 milj. kronor.

I övrigt har kommittén övervägt möjligheterna för oljebolagen att utnyttja

lånemarknaden. Detta har under nuvarande förhållanden ansetts

kunna ske endast i den formen, att de berörda företagen gemensamt upptager

ett årligt förlagslån på 20 milj. kronor.

I detta sammanhang understryker kommittén angelägenheten av att den

av riksdagen begärda utredningen om förlagsinteckningsinstitutet snarast

kommer till stånd och att därvid frågan om förlagsinteckning i oljebranschens

egendom uppmärksammas.

Under förutsättning att oljebranschen själv bidrager med 40 milj. kronor

av de 100 milj., som årligen fordras för programmets genomförande, och

ytterligare 20 milj. kronor erhålles genom ett för oljehandeln gemensamt

lån, återstår att täcka ett årligt kapitalbehov av omkring 40 milj. kronor.

Kommittén föreslår, att ifrågavarande medel anskaffas genom en höjning

av produktpriserna. Det kan visserligen ur principiell synpunkt sägas vara

mindre tillfredsställande, att konsumenterna under loppet av några få år

skall betala anläggningar, vilka normalt avskrives på tjugu år eller mer.

Till försvar för en sådan i ett extraordinärt läge vald finansieringsväg kan

emellertid enligt kommittén anföras, att oljelagringen under tiden efter

andra krigets slut varit otillräcklig och att konsumtionen därför i alltför

liten omfattning fått bära sina naturliga lagringskostnader. Det kan då

icke hjälpas, att konsumtionen under tiden för lageruppbyggnaden får

vidkännas en viss extrakostnad orsakad av behovet att på kort tid generera

en del av det erforderliga kapitalet. Prishöjningarna blir under alla förhållanden

av begränsad omfattning. Fördelas de jämnt på samtliga produkter

— med undantag av vad som kommer på storkonsumenterna — skulle de

uppgå till 0,5 ä 0,6 öre per liter räknat på 1955 års konsumlionssiffror.

För att markera den särskilda karaktären hos prispåläggen kunde dessa

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957

eventuellt uttagas under namn av beredskapsavgift eller beredskapstillägg.

Enligt kommittén är det önskvärt, att en ordning skapas som ger säkerhet

för att de genom prishöjningarna uttagna beloppen reserveras för avsett

ändamål. Detta torde kunna ske på så sätt att de tillföres en särskild för oljebranschen

tillskapad stiftelse, vilken sedan fördelar medlen mellan företagen

allteftersom lagerökningen genomföres. Även de tidigare nämnda oljeavgifterna

bör i den mån de härrör från oljehandeln inbetalas till stiftelsen.

För att det allmännas och konsumenternas intresse skall bli behörigen tillgodosett

bör ordföranden och en ledamot av styrelsen liksom en avrevisorerna

utses av Kungl. Maj :t, som även bör fastställa stadgarna.

I betänkandet förutsättes, att en stiftelse av här ifrågavarande slag icke blir

föremål för beskattning, då den icke bedriver på vinst inriktad verksamhet.

De medel, som stiftelsen utbetalar till de lagringsskyldiga, torde däremot

böra betraktas som intäkter för dessa. Kommittén förutsätter, att avskrivning

på gjorda investeringar''fortlöpande kan ske i samma utsträckning

som bidrag erhålles från stiftelsen.

Frågan om finansieringen av den lagring, som tänkes åvila de s. k. storkonsumenterna,

ter sig enligt kommittén ur flera synpunkter annorlunda.

Kostnaderna under femårsperioden har för denna lagring uppskattats till

ca 100 milj. kronor. Lagerutbyggnaden betyder för ifrågavarande företag

— även om de redan nu disponerar betydande cisternutrymmen — ett nytt

åliggande, som i begynnelseskedet i vissa fall kan innebära en icke oväsentlig

börda. Detta torde särskilt gälla sådana företag, vilkas oljekonsumtion

är stor både absolut sett och relativt i förhållande till deras produktionskostnader.

Härvid bör dock beaktas, att de lagringspliktiga storkonsumenterna

vid den uppläggning kommittén föreslagit icke kommer att medverka

i den kapitalanskaffning till oljehandeln, som tänkes ske via prissättningen.

Redan genom del lägre inköpspris på olja, som de därigenom kan förväntas

åtnjuta, bör ett visst finansieringsunderlag för egen lagring erhållas.

För de mest trängda företagen förordas inrättandet av en statlig lånefond.

Denna torde lämpligen förvaltas av tillsynsmyndigheten, som efter prövning

i varje särskilt fall beslutar om utlåning. Då sådan endast bör ske när

särskilda finansieringssvårigheter föreligger, synes medelsbehovet för fonden

kunna begränsas till 20 milj. kronor. Fonden bör även tillföras de oljcavgifter,

som erlägges av företag inom gruppen. — I ett särskilt läge befinner

sig de bostadsföretag, som kan komma att räknas som storkonsumenter.

De torde för närvarande icke disponera egna cisternanläggningar.

Möjligen kan de lösa sin lagringsfråga genom att hyra erforderliga cisternutrymmen

hos statliga myndigheter eller hos oljebolagen.

Kommittén erinrar om att enligt förordningen den 23 november 1956 om

investeringsavgift för år 1957 sådan avgift skall utgå för investering inom

bland annat förvärvskällan rörelse. Med hänsyn till alt lagringsbestämmelserna

är motiverade av beredskapsskäl bör emellertid, för den händelse investeringsavgift

skall uttagas även efter utgången av år 1957, sådana investeringar

som erfordras för att fullgöra föreskriven skyldighet att lagra olja

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 1''ii år 1957

icke medföra avgiftsplikt. I sammanhanget beaktas även frågan om avskrivning

av lagringsanläggningar i berg. Medan för plåtbeklädnad, pumpar, rörledningar

och dylikt årlig avskrivning får ske med 20 procent, medges i

praxis för själva lagringsutrymmet i berg endast 2 procent. Då det är angeläget,

att så stor del som möjligt av oljelagren förvaras i skyddade utrymmen

och valet mellan sådana och vanliga ovanjordsanläggningar icke i alltför hög

grad bör påverkas av skattetekniska överväganden, föreslås en uppmjukning

av bestämmelserna i berörda hänseende.

Vad beträffar frågan om byggnadstillstånd, uppskattar kommittén det

genomsnittliga årsbehovet av byggnadskvot för cisternanläggningar under

den aktuella femårsperioden till ca 40 milj. kronor. Detta är ett minimibelopp,

som icke får underskridas, om de framlagda förslagen skall kunna

förverkligas. I kvoten har inedtagits även de anläggningar, som avses bli

utförda av lagringspliktiga storkonsumenter.

Herr Werners reservation

Reservanten säger sig dela uppfattningen, att lagringskapaciteten och följaktligen

även lagren i allmänhet är helt otillräckliga med hänsyn till den

omfattning, användningen av olja och oljeprodukter fått i vårt land under

efterkrigstiden. Det måste emellertid anses principiellt oriktigt att med lagtvång

pålägga näringslivet, representerat av oljebranschen och de industriella

storkonsumenterna, ansvaret och i väsentlig grad även kostnaderna för

en lagring, som avser krigs- och allmänna beredskapsändamål. Den omständigheten

att lagringsplikt redan nu i viss utsträckning åvilar oljebranschen

ändrar icke något i denna uppfattning. Icke heller vad kommittén anfört om

nödvändigheten att anknyta lagringen till den kommersiella distributionen

utgör skäl för ett tvångsmässigt genomförande av programmet. Genom överenskommelser

med oljeföretagen och de större konsumenterna kan staten

mycket väl både få till stånd erforderliga lagringsanläggningar och lager och

få dessa omsatta och skötta. Överhuvud torde i varje fall industriens medverkan

bättre och effektivare kunna uppnås genom verkligt frivilliga avtal

än genom direkt eller indirekt lagtvång. Därigenom möj liggöres en anpassning

med hänsyn till de särskilda förutsättningar, under vilka de olika företagen

arbetar.

I fråga om finansieringen av programmet anför reservanten betänkligheter

mot att kostnaderna för den ökade lagringen delvis skall tagas ut genom

priserna. Genom prishöjningar försämras vårt penningvärde ytterligare och

därmed även vår redan förut hårt pressade konkurrenskraft i förhållande

till utlandet. Om kostnaderna för lagringen i stället föres över statsbudgeten

torde sådana konsekvenser kunna mildras. För industrien torde för övrigt

de faktiska möjligheterna att företaga prishöjningar vara mycket begränsade.

Vad vidare angår kapitalanskaffningen, är den föreslagna statliga lånefonden

på 20 milj. kronor för industrien i nuvarande beträngda kapitalförsörjningsläge

helt otillräcklig, och sättet för anskaffning av återstående 80

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1957

milj. borde ha anvisats. Reservanten berör i detta sammanhang även frågan

om beräkningen av kostnaderna för programmets genomförande. Det framhålles

att då i betänkandet det totala kapitalbehovet angives till 600 milj.

kronor därmed endast avses det kapital som erfordras för de direkt föreslagna

åtgärderna under lagringsperioden. Vid uppställandet av lagringsmålen

har emellertid kommittén medräknat den lagerutbyggnad, som väntas ske

spontant fram till periodens början. Kostnaderna härför har icke beaktats.

Programmet säges vidare vara så konstruerat, att de kommersiella lager

som oljebolagen för närvarande disponerar helt tages i anspråk för tvångslagringen,

vilket nödvändiggör kompletterande utbyggnader med hänsyn till

de kommersiella behoven. För industriföretagen förhåller det sig i viss mån

på liknande sätt. Några upplysningar om de härav föranledda kostnaderna

lämnas icke heller.

Remissyttranden

Över oljelagringskommitténs betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits

av överbefälhavaren, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, riksskattenämnden,

kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

statens handels- och industrikommission — vars yttrande avgivits av

den inom kommissionen inrättade bränslenämnden — statens pris- och

kartellnämnd, fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, Sveriges industriförbund,

Svenska petroleum institutet —< som bifogat yttranden från

Caltex oil aktiebolag och Svenska skifferoljeaktiebolaget — Svenska hamnlörbundet

och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO). Kommerskollegium

har vid sitt utlåtande fogat yttranden från Stockholms handelskammare,

Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands

och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare,

handelskammaren i Göteborg, Västergötlands och norra Hallands

handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i Gävle samt Norrbottens

och Västerbottens läns handelskammare. Vidare har i anledning av

betänkandet yttranden inkommit från Svenska vattenkraftföreningen, Koppartrans

aktiebolag och Svenska gulf oil company aktiebolag.

Vad kommittén anfört om behovet av en ökad lagerhållning

av oljor vinner allmän anslutning bland remissinstanserna. De lagringsmål,

som uppställts i det framlagda lagringsprogrammet, föranleder icke

heller någon erinran. I vissa yttranden — de av fullmäktige i riksgäldskontoret,

statskontoret och kommerskollegium — beröres de samhällsekonomiska

avvägningsproblem, programmets förverkligande kommer att medföra.

Endast kommerskollegium ställer sig dock tveksamt till möjligheten

att genomföra programmet inom den avsedda tiden.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957

Fullmäktige i riksbanken framhåller, att det mot bakgrunden av händelserna

under hösten 1956 framstår som ofrånkomligt att kraven på lagerhållningen

skärpes. Det framlagda lagringsprogrammet bör därför ges hög

prioritet vid fördelningen av våra ekonomiska resurser.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anför, att den stegring av investeringsbehovet

som programmet medför väl kommer alt innebära ökade anspråk

på samhällets reala resurser och att detta i ett läge av full sysselsättning

kan skapa vissa awägningsproblem. Med hänsyn till den höga angelägenhetsgraden

av ifrågavarande investeringar anser sig fullmäktige emellertid

i huvudsak kunna tillstyrka det framlagda förslaget.

Statskontoret understryker i sitt yttrande angelägenheten av en förstärkt

oljeberedskap. En ökad oljelagring föranleder emellertid avsevärda kapitalbehov,

och en utbyggnad måste därför ske successivt och under hänsynstagande

till andra angelägna önskemål. Kommitténs ställningstagande till förevarande

awägningsproblem synes statskontoret realistiskt. Det erinras

dock, att programmets genomförande i tiden nära kommer att sammanfalla

med återbetalningen av konjunkturutjämningsavgifterna å ca 800 milj. kronor

samt med likvideringen av aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag,

vilken föranleder utbetalningar av ungefär samma storleksordning.

Påfrestningar i investeringshänseende och på valutareserven kan under sådana

förhållanden icke undvikas. Hithörande problem torde emellertid få

beaktas vid övervägandet av den ekonomiska politiken i stort.

Kommerskollegium framhåller, att den reservlagring som nu sker uppenbarligen

icke är ägnad att fylla skäliga krav på trygghet i försörjningen och

att förslaget om vidgad oljelagring därför måste hälsas med tillfredsställelse.

Lagring av olja är emellertid förenad med betydande kostnader. Den tidsperiod,

inom vilken ett visst lagringsmål kan uppnås, blir därför beroende

av i vilken takt lagren kan ökas med hänsyn till ekonomiska och andra förhållanden.

Kommittén har beräknat investeringsbehovet under den ifrågavarande

femårsperioden till sammanlagt omkring 600 milj. kronor. Detta

belopp avser dock icke den belastning på kapitalresurserna, som programmet

i sin helhet innebär. En uppräkning bör bl. a. ske med hänsyn till den

lagerutbyggnad utanför programmet, som erfordras för rent kommersiella

behov. Det totala investeringsbehovet kommer därvid troligen att överstiga

1 000 milj. kronor. Kollegium ställer sig under sådana förhållanden tveksamt

till möjligheten att genomföra programmet inom den avsedda liden.

Då det är i hög grad angeläget, att reservlagringen bringas upp till den av

kommittén angivna omfattningen, bör detta dock icke medföra, att lagringsmålet

kvantitativt sänkes utan endast att tiden för dess uppnående utsträckes.

överbefälhavaren framhåller att även om lagringsprogrammet — icke

minst i fråga om försörjningsreserven — framstår såsom klart otillräckligt,

det synes kunna godtagas för den aktuella tidsperioden. Detta gäller dock

endast under den förutsättningen, att programmet betraktas icke som en

ekonomisk maximiram utan som en kvantitativ minimiram. Eventuella kost
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957

nadsfördyringar får sålunda icke medföra, att den kvantitativa målsättningen

sänkes. En fortsatt successiv utbyggnad av lagerhållningen bör också planeras

i god tid före den första lagringsperiodens utgång.

Även Sveriges industriförbund anser, att den kvantitativa målsättning kommittén

uppställt för den ifrågavarande femårsperioden icke motsvarar vad

som ur samhällelig synpunkt i och för sig vore önskvärt men att den torde

representera vad som med hänsyn till investeringsutrymme och ekonomiska

resurser är genomförbart.

Vad beträffar sammansättningen av lagringsprogra mm

e t har luftfartsstgrelsen och överbefälhavaren understrukit angelägenheten

av att detta även kommer att innefatta flygdrivmedel för civil luftfart.

Luftfartsstyrelsen erinrar om att i betänkandet lagring därav förutsätles

ske genom oljehandelns försorg utan särskilt lagringstvång. Det torde dock

icke kunna förväntas, att oljebolagen, jämsides med genomförandet av det

omfattande lagringsprogrammet, självmant skall ombesörja en lagerutbyggnad

i nämnda hänseende. Flygdrivmedel för civil luftfart bör därför upptagas

i programmet. Lagringsskyldigheten torde dock kunna begränsas till de

kvantiteter, som ingår i försörjningsreserven. Ansvaret för krigsreserven

bör lämpligen åvila riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Även

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap understryker nödvändigheten

av att en ökad reservlagring av flygdrivmedel för civila ändamål kommer

till stånd men anser, att ansvaret därför i sin helhet kan åvila riksnämnden.

Förslaget att genom lag ringsplikt pålägga näringslivet, d. v. s.

oljebranschen och storkonsumenterna, ansvaret för lagrings programmets

genomförande har i allmänhet godtagits eller lämnats

utan erinran av de statliga remissinstanserna. Endast kommerskollegium

har framfört en i viss mån avvikande uppfattning. Företrädarna för näringslivet

har däremot allmänt — uttryckligen eller genom sin uttalade anslutning

till reservationen — hävdat, att ansvaret och därmed även kostnaderna

i princip bör anses åvila staten. Någon erinran mot att näringslivet

skulle medverka till programmets praktiska genomförande bar dock icke

gjorts.

Kommerskollegium anför, att beredskapslagring av olika för folkhushållet

viktiga förnödenheter tidigare i allmänhet brukat ske genom samverkan

mellan stat och näringsliv samt att tillräckliga skäl icke synes föreligga att

frångå denna princip, då det gäller lagring av olja. Med hänsyn härtill torde

staten lämpligen böra påtaga sig ansvaret och kostnaderna för krigsreserven.

Härför talar bl. a. sådana skäl som alt ifrågavarande lager i stor utsträckning

skall förvaras i skyddade utrymmen och alt staten bör ha fri

dispositionsrätt över deras sammansättning och geografiska fördelning. Medel

bör sålunda ställas till förfogande för byggande av lagringsutrymmen

och engångsanskaffning av olja. EU väsentligt bidrag bör i fortsättningen

även lämnas till lagrens förvaltning, som lämpligen handhaves av företag

inom oljebranschen. Ansvaret för försörj ningsreserven bör däremot åvila

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1957

näringslivet. Lagringsplikt synes därvid nödvändig för att få till stånd den

erforderliga lagerökningen.

Svenska petroleum institutet anför — och ger härvidlag uttryck för eu

allmän inställning bland remissinstanserna inom näringslivet — att den

krigs- och beredskapslagring, som programmet avser, är ett riksintresse

och icke vare sig ett oljebranschens eller oljekonsumenternas särintresse

och att följaktligen de med programmets förverkligande förenade bördorna

hör bäras av samhället i dess helhet.

Sveriges industriförbund framhåller, att den omständigheten att ansvaret

och kostnaderna i princip får anses åvila staten icke innebär, att svenskt

näringsliv bör undandraga sig att medverka till en ökad oljelagring. Dess

medverkan bör emellertid beträffande en beredskapslagring grundas icke

på tvång utan på verkligt frivilliga avtal mellan vederbörande företag och

tillsynsmyndigheten. En förutsättning för en ökad, frivillig utbyggnad säges

dock vara, att sådana hinder som byggnads- och kreditrestriktioner, investeringsavgifter,

skärpta lagervärderings- och avskrivningsregler samt den nuvarande

höga beskattningen undanröjes. Liknande synpunkter framföres

av handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare.

Vad angår kretsen av lagringsskyldiga har remissinstanserna

i sina yttranden huvudsakligen behandlat lagringsplikten för konsumenterna.

Överbefälhavaren och bränslenämnden understryker vikten av att en

spridning av lagren kommer till stånd. Ur denna synpunkt bör kretsen av

lagringsskyldiga såvitt möjligt vidgas. Kommitténs förslag att bl. a. storkonsumenterna

skall omfattas av lagringsplikt tillstyrkes därför. Utvidgningen

ter sig emellertid ur beredskapssynpunkt otillräcklig, önskvärt vore,

att även de mindre konsumenternas lagerhållning ökades. Lagringstvång

torde dock icke kunna ifrågakomma för deras del. I stället bör åtgärder

vidtagas för att stimulera till en ökad frivillig lagring.

Kommerskollegium betonar angelägenheten av att tillsynsmyndigheten

i första hand utnyttjar möjligheterna till frivilliga uppgörelser med konsumenterna.

Därigenom kan större hänsyn tagas till de särskilda förutsättningar,

under vilka de olika företagen arbetar, samtidigt som en väsentlig

administrativ förenkling blir möjlig.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har i princip icke något

att erinra mot en utvidgning av lagringsskyldigheten. En lagringsplikt för

storkonsumenterna — vare sig den är grundad på direkt lagringstvång eller

frivilliga uppgörelser — säges dock medföra ett omfattande och invecklat

administrativt förfarande. Innan förslaget genomföres i denna del synes

därför möjligheterna böra övervägas att få till stånd den önskade lagerökningen

genom mera allmänt verkande medel, såsom befrielse från investeringsavgift,

lättnader i kredithänseende, förmånliga avskrivningsregler etc.

I sådant fall skulle det åvila tillsynsmyndigheten att övervaka, att en lagerökning

verkligen kom till stånd, som motsvarade storkonsumenternas beräknade

andel i lagringsprogrammet. -— Statskontoret har ur synpunkten av ad
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1957

ministrativ förenkling övervägt lämpligheten av en något högre gräns för lagringspliktens

inträde.

Svenska vattenkraftföreningen har i och för sig icke något att erinra mot

att storkonsumenterna inom kraftindustrien ålägges lagringsskyldighet men

anser att denna för de anläggningar, som bara levererar kraft, bör begränsas

till vad som erfordras för att få till stånd en försörjningsreserv. Kraftvärmeverken,

som svarar för leverans av såväl värme som kraft, synes däremot

i allmänhet böra åläggas lagring även för krigsreserven.

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, som i princip ansluter sig till förslaget

om vidgad lagringsplikt, anser dock icke, att denna bör innefatta

storkonsumenter av typen bostadsföretag. Det framhålles, att de företag som

kan komma ifråga är få till antalet och i huvudsak koncentrerade till städerna

Stockholm, Göteborg och Malmö, d. v. s. orter som är utsatta krigsmål.

Betydelsen av deras medverkan kan under sådana förhållanden ifrågasättas.

Därtill kommer, att det många gånger torde vara omöjligt att inrätta

lagringsutrymmen i anslutning till företagens panncentraler, som i

allmänhet är belägna i hårt exploaterade bostadsområden.

Sveriges industriförbund samt flertalet handelskammare anser — som

framgår av det föregående — att storkonsumenterna bör undantagas från

tillämpningen av bestämmelserna i lagringsförordningen varigenom förutsättningar

skapas för verkligt frivilliga uppgörelser.

Lagringsprogrammet bör enligt kommittén kompletteras av en ökad

reservlagring i statlig regi. Angelägenheten av att en sådan

kommer till stånd understrykes av överbefälhavaren, riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap och bränslenämnden.

Vad angår dispositionsrätten till bereds kap slagren

framhåller riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, Sveriges industriförbund,

handelskammaren i Gävle samt Norrbottens och Västerbottens

läns handelskammare, att den säsongmässiga flexibilitet i lagerhållningen

av eldningsoljor, som kommittén ansett sig kunna förorda, i alltför liten

utsträckning tar hänsyn till den geografiska belägenheten och andra förhållanden.

Kommerskollegium föreslår, att tillsynsmyndigheten får vidsträckt

befogenhet att anpassa en periodiskt fastställd lagringsskyldighet

efter allmänna och individuella omständigheter. Frågan om konsumenternas

dispositionsrätt till sina reservlager bör även på ett auktoritativt sätt

klarläggas. Därvid bör i den utsträckning det är möjligt de undantagslägen

angivas, då det kan ifrågakomma att taga lagren i anspråk för andra behov

än lagerhållarens.

Kravet på en tillfredsställande lokalisering av lagren kan enligt

överbefälhavaren icke förväntas bli tillgodosett vid den uppläggning,

kommittén givit programmet. I sammanhanget framhålles, att oljelagren

för närvarande i mycket stor utsträckning är koncentrerade till de större

importhamnarna och att det kan förmodas, att -—- om särskilda åtgärder

icke vidtages — även den fortsatta lagerutbyggnaden väsentligen kommer

alt ske i anslutning till dessa. För att motverka en sådan utveckling hör

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1957

Kungl. Maj :t liksom hittills äga utfärda föreskrift att viss lagringsplats

skall användas. Med hänsyn till angelägenheten av att få till stånd en lämplig

fördelning mellan olika landsändar, bör oljehandeln även kunna åläggas

att fullgöra del av lagringsplikten inom viss region.

Även järnvägsstyrelsen anser, att kommittén i alltför liten grad beaktat

nödvändigheten av att oljelagren är lämpligt belägna, och understryker

vikten av att lokaliseringsfrågan i det fortsatta planeringsarbetet ägnas tillbörlig

uppmärksamhet.

Vad angår den skyddade lagringen, anser överbefälhavaren och

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap skäl tala för ett bibehållande

av nu gällande bestämmelser angående statsbidrag till bombsäkra cisternanläggningar.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framhåller, att möjligheter

bör finnas att ingripa reglerande i fråga om lokaliseringen och det tekniska

utförandet av de skyddade utrymmena men att det synes ovisst i vad

mån detta kan ske vid den finansiella uppläggning programmet fått. Under

sådana förhållanden torde böra övervägas att bibehålla de nuvarande bidragsbeslämmelserna.

Ordningen med statsbidrag gör det nämligen möjligt

att — samtidigt som de kommersiella synpunkterna beaktas — påverka

förläggningen till ur försvarssynpunkt lämpliga platser. Den innebär också

såtillvida en fördel, som tillsynsmyndigheten med sin kännedom om oljebolagens

utbyggnadsönskemål och försvarets behov mera långsiktigt kan

planera anläggningsverksamheten i stort. Därtill kommer, att möjligheterna

torde vara större att liålla nere kostnaderna än vid en utbyggnad i de enskilda

bolagens regi.

Även överbefälhavaren motiverar bidragsbestämmelserna med nödvändigheten

att kunna reglera den skyddade lagringen. Vad i övrigt angår denna

framhålles, att behovet av förvaringsutrymmen synes för lågt beräknat med

hänsyn till den reserv som skall skyddas. Sålunda har kommittén vid fastställandet

av den nuvarande tillgången på utrymmen medräknat vissa anläggningar,

som tillhör krigsmakten och som är avsedda för den kompletterande

lagring, vilken förutsättes ske utanför programmet. Vidare har den

vid sin uppskattning av utrymmesbehovet utgått från en högre fyllnadsgrad

i cisternerna än som kan upprätthållas i fred. Då det är angeläget, att

målsättningen i fråga om den skyddade lagringen uppnås redan i fredstid,

bör behovet av förvaringsutrymmen uppräknas. Överbefälhavaren understryker

slutligen vikten av att åtgärder vidtages, som stimulerar till frivillig

skyddad lagring.

Kommitténs förslag om o 1 j e a v g i f t har allmänt godtagits eller lämnats

utan erinran. Kommerskollegium anser dock, att det måste bli svårt

att fastställa avgiften på ett sådant sätt, att den rätt fyller sin uppgift, och

förordar med hänsyn härtill en liberal tolkning av bestämmelserna. Detsamma

gör riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, som anser att

utrymme bör finnas för skälighetsavvägning. Sålunda bör det vid nedsättning

av avgiften vara möjligt att anknyta bedömningen till vederbörandes

faktiska möjlighet att uppfylla sin lagringsplikt.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr är 1957

Statskontoret understryker vikten av att tillsynsmyndigheten

vid handläggningen av oljelagringsärendena håller nära kontakt med berörda

grupper inom näringslivet. Behovet av ett permanent råd synes dock tveksamt

med tanke på den möjlighet som myndigheten har enligt sin instruktion

att utse tekniska rådgivare och sakkunniga.

Kostnaderna för programmets genomförande har enligt

vissa remissinstanser beräknats för lågt.

Sålunda framhåller kommerskollegium, att den uppgivna totalkostnaden

—- &00 milj. kronor — endast avser de direkt föreslagna åtgärderna under

lagringsperioden. Vid uppställandet av lagringsmålen har emellertid kommittén

medräknat den lagerutbyggnad, som väntas ske under tiden fram till

periodens början. Kostnaderna härför har icke beaktats. Hänsyn måste även

tagas till den lagerutbyggnad utanför programmet, som erfordras för rent

kommersiella behov.

Enligt Stockholms handelskammare har icke den omständigheten beaktats,

att oljepriserna visar en fortlöpande tendens till stegring. Även om de

härav betingade kostnadsökningarna icke låter sig fastställa i dagens läge,

är det dock klart, att den börda, som läggs på de lagringsskyldiga, är betydligt

större än vad som angivits i betänkandet.

Sveriges industriförbund och handelskammaren i Gävle påpekar, att kommittén

icke synes ha räknat med de extra kostnader, som uppkommer för

industriföretag, vilka i samband med lagerutbyggnaden även måste anlägga

särskilda ledningssystem, pumpstationer, hamnbyggnader och liknande.

Svenska hamnförbundet framhåller, att hänsyn icke tagits till de kostnader

som sannolikt förorsakas hamnarna i samband med programmets genomförande.

Den del av lagerutbyggnaden, som faller på oljehandeln, medför

sålunda att hamnarna måste ställa mark till förfogande samt anlägga

järnvägsspår, rörledningar, kajer och vägar etc. De sistnämnda investeringarna

kan uppgå till mycket betydande belopp.

I fråga om förslaget till programmets finansiering anser

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret med hänsyn till det ansträngda

läget på kreditmarknaden, att även de 100 milj. kronor, som avsetts

täckta genom ett för oljebranschen gemensamt lån, bör uttagas i form av

prishöjningar. Detsamma bör enligt fullmäktige i riksbanken ske beträffande

de 20 milj. kronor som beräknats för den statliga lånefonden för oljelagring

hos förbrukare.

Statens pris- och kartellnämnd framhåller, att oljehandelns pristillägg

—- även för det fall de inkluderar de belopp som avsetts inflyta genom

branschlån — kommer att bli förhållandevis måttliga.

Statskontoret, som i likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret icke har

något att erinra mot inrättandet av lånefonden, anser att lån ur denna bör

beviljas av Kungl. Maj :t. För lånen torde böra föreskrivas cn amorteringstid

av 15—20 år och förräntning ske efter den för statens utlåningsfonder

gällande normalräntan. De oljeavgifter, som kan komma att erläggas av konsumenterna,

bör enligt statskontoret tillföras riksstatens inkomstsida och

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1957

icke lånefonden. För det fall en förstärkning av denna är erforderlig, bör eu

sådan komma till stånd genom investeringsanslag i vanlig ordning.

Kommerskollegium bedömer finansieringsfrågan med utgångspunkt från

sin principiella inställning, att ansvaret för Iagringsprogrammets genomförande

bör delas mellan stat och näringsliv så att staten svarar för krigsreserven

och näringslivet för försörj ningsreserven. Om staten på detta sätt påtar

sig en icke oväsentlig del av kostnaderna, bör det vara möjligt för näringslivet

att -— med en välvillig inställning från kreditanstalternas sida — finansiera

försörj ningsreserven på samma sätt som vanlig kommersiell lagring.

De remissinstanser, som företräder näringslivet, har i allmänhet icke ansett,

att kommittén framlagt ett godtagbart förslag till finansieringsfrågans

lösning.

Svenska petroleum institutet framhåller sålunda, att anskaffandet av det

kapital — 40 milj. kronor per år — varmed oljebranschen själv förutsältes

bidraga kommer att erbjuda betydande svårigheter. Företagens likviditet

är i allmänhet redan nu ansträngd och utrymmet för självfinansiering av

ytterligare investeringar begränsat. Särskilda svårigheter torde finansieringen

av beredskapslagringen medföra för de svenskägda oljebolagen, som arbetar

under sämre ekonomiska betingelser än de internationella oljebolagen.

Vad angår formerna för den upplåning om 20 milj. kronor årligen, som oljebranschen

tänkes företaga, anser institutet — i likhet med Caltex oil aktiebolag

och Svenska gulf oil aktiebolag — att en sådan knappast torde kunna

ske gemensamt för branschen. Det kan nämligen icke förväntas att företagen

är villiga att solidariskt svara för konkurrenternas betalningsförpliktelser.

Staten torde därför lämpligen böra medverka till att medel ställes till förfogande

i annan ordning. I sammanhanget understrykes angelägenheten av

att förlagsinteckningsinstitutet erhåller vidgat tillämpningsområde, så att lån

kan erhållas mot inteckning i oljelager. Caltex oil aktiebolag anser, att samtliga

kostnader bör få komma till uttryck i prisbildningen under en lämpligt

avvägd tidsperiod, förslagsvis tjugu år. En sådan lösning förutsätter dock,

att staten lånar branschen de medel, som erfordras för att genomföra programmet

inom den avsedda tiden.

Sveriges industriförbund framhåller, att möjligheterna till prishöjningar

är begränsade. Sverige ligger sålunda redan nu ogynnsamt till i kostnadshänseende

jämfört med åtskilliga andra länder. Genom pristilläggen åstadkommes

en ytterligare förskjutning av de relativa kostnadsförhållandena,

vilken måste inge särskilt företag med hård utlandskonkurrens allvarliga bekymmer.

Den lånefond på 20 milj. kronor, som avsetts såsom finansieringsstöd

åt industrien, kan medföra vissa lättnader men torde icke vara på långt

när tillräcklig.

Kommerskollegium, Svenska petroleum institutet, Sveriges industriförbund

och vissa handelskammare understryker angelägenheten av att lättnader

kommer till stånd i fråga om avskrivningsreglerna för oljelagringsanordningar.

Överbefälhavaren, riksskattenämnden och fullmäktige i

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1957

riksgäldskontoret anser sådana särskilt motiverade beträffande skyddade

anläggningar. En uppmjukning säges i detta fall böra ske, så att valet mellan

skyddad och oskyddad lagring icke påverkas av skattetekniska överväganden.

Riksskattenämnden anser också skäl tala för lättnader i lagervärderingsreglerna.

En längre gående nedskrivning än som för närvarande är

möjlig synes sålunda böra övervägas i fråga om den del av lagren, som har

beredskapskaraktär. Helt allmänt vill nämnden dock framhålla, att specialbestämmelser

av här ifrågavarande slag strider mot strävandena att förenkla

taxeringsförfarandet och därför endast bör ifrågakomma, då behovet

därav ur andra synpunkter ter sig betydande.

Förslag till energiskatt

Inom finansdepartementet har den 21 mars 1957 upprättats en promemoria

om allmän energibeskattning, vilken nyligen remissbehandlats. I promemorian

har i korthet redovisats olika investeringsbehov inom energiförsörjningen,

i vilket sammanhang oljelagringskommitténs program berörts.

Det förutsättes att i runt tal 60 procent av kapitalkostnaderna för genomförandet

av detta program eller 350 milj. kronor — d. v. s. ca 70 milj. kronor

per år under den aktuella femårsperioden -— frambringas genom särskilda

pristillägg, som anses böra uttagas genom statens försorg.

Mot bakgrunden av de finansiella anspråk som de i promemorian redovisade

energibehoven ställer — främst beträffande oljelagring och utvecklingsarbete

på atomenergiområdet — och av de allmänna budgetutsikterna

anses vissa beskattningsåtgärder erforderliga. Då det ökade medelsbehovet

i hög grad sammanhänger med investeringar på energiområdet, synes det

enligt promemorian skäligt att beskattningsåtgärderna tar formen av en

allmän energibeskattning, i princip lagd på alla för energialstring lämpade

bränslen samt på elektrisk kraft. I promemorian förutsättes, att investeringsavgift

icke skall uttagas för investeringar som göres efter 1957 års utgång.

Den allmänna energiskatt, som sålunda föreslås skola införas — med

ikraftträdande den 1 juli 1957 -— anses vad beträffar oljeprodukter böra

utgå med följande belopp per m3, nämligen i fråga om bensin och motorsprit

åttio kronor, fotogen, motorbrännolja och eldningsolja 1 tjugo kronor,

eldningsolja 2 nitton kronor, eldningsolja 3 tretton kronor samt eldningsolja

4 och högre tolv kronor. Beträffande bensin och motorsprit skulle eu

sådan skatt komma att motsvara något mer än 10 procent av konsumentpriset

före Suez-krisen; för övriga oljeprodukter skulle skatten utgöra omkring

It) procent av nämnda konsumentpris. För att underlätta den avsedda

ökade lagerhållningen av flytande bränslen förutsättes att oljehandeln och

storkonsumenter skall kunna upplägga obeskattade bränslelager.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1957

Departementschefen

Frågan om vårt lands energiförsörjning har i olika sammanhang uppmärksammats

under de senaste åren, senast av bränsleutredningen 1951 och 1955

års oljelagringskommitté i ett par betänkande^ som avgavs i december 1956.

Vid alla dessa tillfällen har klart belysts hur sårbar energiförsörjningen är

i dagens svenska samhälle. Här må endast erinras om att vårt energibehov

till ungefär 75 procent täcks av importerade bränslen. Värdet av bränsleimporten

uppgick under föregående år till i runt tal 2 100 milj. kronor, och

bränsleimportens relativa andel av energimängden tenderar att öka. Ett

markant drag i bränsleimporten är den kraftigt stegrade importen av flytande

bränslen, samtidigt som importen av kolbränslen avsevärt minskat.

Konsumtionen av flytande bränslen bar sålunda stigit från 1,5 milj. m3 år

1939 till över 9 milj. in3 år 1956; denna ökning sammanhänger främst med

den vidgade användningen av eldningsoljor. En fortsatt kraftig ökning av

oljeimporten kan förutses under den närmaste tioårsperioden.

Med liänsyn till bränsleimportens roll för vår energiförsörjning är det

uppenbart, att beredskapsåtgärder — däribland lagring av bränsle — måste

vidtagas för att samhällslivet i åtminstone viss utsträckning skall kunna

hållas igång även då importen för kortare eller längre tid begränsas eller

upphör. Härvid uppstår särskilda problem i fråga om flytande bränslen,

'' lika till skillnad från kolbränslen — inte kan lagras om ej speciella

utrymmen härför iordningställts. För att trygga viss oljelagring har alltsedan

år 1938 förelegat skyldighet för oljehandeln och de inhemska oljeraffinaderierna

att lagra olja; lagringsskyldigheten omfattar nu i fråga om motorbrännolja

och pannbrännolja 15 procent samt i fråga om bensin och fotogen

25 procent av föregående års försäljning.

Vårt beroende av en jämn oljetillförsel underströks i samband med den

persiska oljekontlikten för några år sedan. Under den stränga vårvintern

1956, då isbeläggningen avsevärt hindrade sjöfarten, liksom i samband med

Suez-krisen i slutet av år 1956, har otillräckligheten i den nuvarande lagertillgången

på oljeprodukter tydligt framträtt. Redan hösten 1955 hade tillkallats

särskilda sakkunniga -—- 1955 års oljelagringskommitté — med uppgift

att efter överläggningar med oljebranschen och övriga berörda grenar av

näringslivet framlägga förslag rörande en ökad lagring av oljeprodukter.

Kommittén har — som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen - förordat att det nuvarande systemet med lagring av viss procentuell andel

av föregående års import ersättes av ett system med ett till kvantiteten

last angivet lagringsmål under den närmaste femårsperioden, 1958—1962;

det skall sedan ankomma på en särskild tillsynsmyndighet att för varje år

bestämma hur mycket olja varje lagringsskyldig skall lagra. Kommittén har

vid fastställandet av sitt lagringsprogram beaktat dels den mängd oljeprodukter,

som beräknas åtgå under viss krigsperiod, dels ock vad som kan behövs

vid olika avbrott i oljetillförseln i fred; i sistnämnda hänseende har

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1957

kommittén främst haft i åtanke isavspärrningsfallet. Närmare uppgifter om

de oljekvantiteter, som ingår i lagringsmålet, samt om fördelningen på olika

oljeslag torde få lämnas vederbörande utskott. Här bör emellertid nämnas,

att kostnaderna för att genomföra detta program — efter prisläget hösten

1956 före Suez-krisen — av kommittén beräknats till 600 milj. kronor.

Det av kommittén angivna lagringsprogrammet har icke föranlett erinran

under remissbehandlingen. Även om lagringsmålet — som Sveriges industriförbund

framhåller — icke motsvarar vad som ur samhällets synpunkt i och

för sig vore önskvärt, torde enligt min mening med hänsyn till våra begränsade

resurser det icke vara möjligt att ytterligare utvidga lagringsprogrammet.

Jag tillstyrker därför att det av kommittén framlagda programmet lägges

till grund för bestämmande av lagerhållningen under åren 1958—1962.

En sådan lagerhållning bör enligt min mening — liksom hittills — i princip

grundas på en skyldighet att lagra olja. Kommitténs förslag att angiva

lagringsskyldigheten icke i procent utan i kvantiteter synes innebära vissa

fördelar och bör godtagas. Inom ramen för lagringsmålet torde kunna göras

vissa jämkningar mellan olika år under utbyggnadsperioden. Givetvis kan

lagringsprogrammet icke betraktas fristående från samhällsekonomien i

övrigt; om förutsättningarna för dess genomförande under den avsedda

tiden skulle avsevärt försämras, torde frågan om en förlängning av tiden

för genomförandet få anmälas för riksdagen. Jag vill emellertid understryka

angelägenheten av att programmet genomföres fram till 1963, då vår förbrukning

av flytande bränslen väntas vara väsentligt större än för närvarande.

Omfattningen av den lagring, som därefter bör komma till stånd, torde

få fastställas i god tid före utgången av den nu aktuella femårsperioden.

Kommittén har utgått från att lagringsskyldigheten inte skall avse flygdrivmedel,

eftersom lagringen härav i huvudsak ansetts vara en rent militär

angelägenhet. I några yttranden förordas, att lagringsskyldigheten skall omfatta

även flygdrivmedel för civil luftfart. Jag delar emellertid kommitténs

uppfattning i denna fråga. Den lagring av flygdrivmedel, som avses för militära

behov, bör sålunda alltjämt ombesörjas av militära myndigheter, varjämte

i anslutning till den löpande omsättningen viss lagring förutsättes ske

hos oljehandeln.

I detta sammanhang bör erinras om att enligt kommitténs förslag de föreskrivna

lagren av eldningsolja skall vara fyllda vid årets ingång, då lagerbehovet

är som störst, men att lagren därefter får reduceras med 30 procent

för att sedan på nytt vara fyllda vid årsskiftet. I några yttranden framhålles,

att denna säsongmässiga flexibilitet i alltför liten utsträckning tar hänsyn

till den geografiska belägenheten och andra förhållanden. Kommitténs förslag

grundas på en statistisk beräkning av den genomsnittliga normala lagernedgången

under vårvintern. Det är enligt min mening — inte minst av

rättviseskäl — angeläget att generella regler införes. Lagringsskyldigheten

bör således vara lika för alla och exempelvis inte göras mera omfattande i

Norrland, där behovet av oljelager i och för sig i flera hänseenden är större

än i andra delar av landet. Jag vill vidare erinra om att den av kommittén

8 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 144

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1957

föreslagna nedgången av lagren förutsättes efter beslut av Kungl. Maj:t

kunna anpassas efter omständigheterna; vid en sträng vinter torde sålunda

en ytterligare reducering av lagren komma att medgivas. Jag biträder i princip

vad kommittén i denna del anfört.

Som framgår av det förut nämnda innebär nu gällande förordning om

oljelagring att lagringsansvaret åvilar oljehandeln och de inhemska raffinaderierna.

Även enligt oljelagringskommitténs förslag skall näringslivet _

oljehandeln, raffinaderierna samt härjämte vissa större förbrukare — svara

för oljelagringen. Gentemot detta har i yttranden från sammanslutningar,

representerande näringslivet, hävdats, att ansvaret för lagringen — och därmed

även kostnaderna — i princip bör åvila staten. Kommerskollegium har

för sin del uttalat, att staten bör ha ansvaret för krigsreserven. Självfallet

kan ett sådant system konstrueras, att staten ansvarar för all oljelagring i

Jandet. Det är emellertid nödvändigt att lagren omsättes, och lagerhållningen

måste darfor anknytas till den kommersiella distributionen. Om staten skall

ha ansvaret för den föreslagna omfattande oljelagringen ligger det nära till

hands alt ifrågasätta om inte staten själv i större utsträckning skall uppträda

som importör eller distributör av olja. Anledning att i dagens läge upptaga

detta principiella spörsmål till omprövning synes mig dock icke finnas. Jag

biträder därför kommitténs förslag att ansvaret för lagringen främst skall

avila näringslivet — ett förslag som i denna del vad beträffar oljehandeln

endast innebär fortsatt tillämpning av rådande system och som biträtts av

representanterna för oljehandeln inom kommittén.

Kommitténs förslag innebär en utvidgning av kretsen av lagringsskyldiga

till att omfatta även dem, som importerar olja för egen förbrukning, samt

s. k. storkonsumenter, d. v. s. sådana som i genomsnitt förbrukar mer än

5 000 m3 eldningsolja per år. Också återförsäljare av olja, som sålt mer än

20 000 m3 om året, föreslås bli lagringsskyldiga. Kommittén har emellertid

forordat, att man i första hand söker få till stånd frivilliga överenskommelser

med storkonsumenterna om oljelagringen. Under remissbehandlingen

har överbefälhavaren och bränslenämnden betonat vikten av att oljelagren

sprides och på denna grund tillstyrkt, att även storkonsumenterna blir lagnngsskyldiga.

I yttranden från företrädare för näringslivet har däremot

framhållits, att näringslivets medverkan för ökad lagring bör ske inte genom

tvång utan genom frivilliga avtal mellan företagen och vederbörande tillsynsmyndighet.

I detta sammanhang har understrukits betydelsen av att sådana

hinder som byggnads- och kreditrestriktioner, investeringsavgifter, skärpta

lagervarderings- och avskrivningsregler samt den nuvarande höga beskattningen

undanröjes.

Kommittén har beräknat antalet storkonsumenter i landet till omkring

125, tillhörande ca 80 olika företag. Vid bedömning av frågan huruvida storkonsumenterna

bör vara lagringspliktiga förtjänar det att beaktas, att dessa

förhållandevis fåtaliga anläggningar likväl svarar för icke mindre än omkring

80 procent av industriens och kraftverkens totala konsumtion av

tyngre eldningsoljor. En utvidgning av lagringsplikten till storkonsumenter

innefattar visserligen en betydande avvikelse från nu gällande system.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1957

Det är emellertid enligt min mening av beredskapsskäl ytterst angeläget alt

oljelagren blir spridda i landet; med bänsyn främst härtill anser jag mig icke

kunna undvika att förorda, att även storkonsumenterna blir skyldiga lagra

olja. Jag vill i anslutning härtill erinra om att industriens konsumtion av

eldningsoljor under de senaste tio åren kraftigt ökat och att en fortsatt ökning

av förbrukningen är att förutse. Det är därför — inte minst för utvecklingen

på längre sikt — av betydelse att nu slå fast principen om förbättring

av vår bränsleberedskap genom lagring även hos större konsumenter.

Den föreslagna gränsen för att lagringsskyldighet skall föreligga — en

årsförbrukning av minst 5 000 in3 — synes väl avvägd. Det bör här framhållas

att åtskilliga industrier redan nu av kommersiella skäl har vissa oljelager.

En ökad lagerhållning torde i många fall visa sig vara förmånlig ur

företagets egen synpunkt. Genom att företaget självt blir lagringsskyldigt

och icke oljehandeln, synes företaget — som kommittén framhållit —kunna

förvärva oljan till billigare pris, varigenom lagerhållningen i vart fall på

något längre sikt knappast torde innebära någon större ekonomisk belastning

jämfört med vad som skulle ha blivit följden om motsvarande lagerhållning

skulle ha ombesörjts av oljehandeln. Jag vill här — i anslutning

till industriförbundets yttrande — erinra om att Kungl. Maj :t föreslagit årets

riksdag, att investeringsavgift för år 1957 ej skall uttagas för oljelagringsan-- läggningar med en volym av minst 1 000 in3. I det följande kommer jag vidare

att förorda visst finansiellt stöd. Jag förutsätter också, att erforderlig

byggnadskvot kommer att ställas till förfogande. Med anledning av vad härom

anförts i några yttranden bör framhållas, att storkonsumenternas lager

givetvis i främsta rummet avses skola tillgodose det lagrande företagets

eget behov.

Såväl av kommittén som i vissa yttranden har förordats, att man i första

hand bör söka få till stånd frivilliga avtal med storkonsumenterna. Härigenom

kan man givetvis i varje särskilt fall pröva omständigheterna; å andra

sidan kan ett system med frivilliga avtal medföra svårigheter för en rättvis

bedömning och innebära ett betydande administrativt arbete. För egen del

anser jag därför såväl ur rättvisesynpunkt som av praktiska skäl att alla

storkonsumenterna bör åläggas i princip lika lagringsplikt under samma betingelser

som oljehandeln. Om i vissa fall en avvikelse från lagringsskyldigheten

framstår som önskvärd, exempelvis på grund av att företagets huvudsakliga

oljekonsumtion är förlagd till annan tid på året än vintermånaderna

— i dessa fall är lagren som regel fyllda vid annan tidpunkt än årets ingång

— torde tillsynsmyndigheten efter därom gjord framställning böra äga

möjlighet att bestämma, att lagren skall vara fyllda vid annan tidpunkt än

årsskiftet. Jag är icke beredd förorda, att sådana bostadsföretag, som till

äventyrs faller inom storkonsumentgruppen, generellt befrias från lagringsskyldighet;

med anledning av vad Sveriges allmännyttiga bostadsföretag i

denna del anfört förutsätter jag emellertid att tillsynsmyndigheten beaktar

de särskilda omständigheterna i fråga om bostadsföretagen och — om så

påkallas — meddelar dispens.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:Is proposition nr 14b år 1957

Direktiniportörer av olja bör givetvis ha samma lagringsskyldighet som

den egentliga oljehandeln. Jag har icke heller funnit anledning till erinran i

fråga om vad kommittén anfört om lagringsplikt för återförsäljare.

Såsom kommittén framhållit, bör förordningen om skyldighet att lagra

olja icke göras tillämplig å statliga myndigheter. Jag förutsätter emellertid,

att sådana myndigheter, som importerar eller förbrukar olja, i administrativ

väg ålägges ordna lagerhållning i ungefär samma omfattning som föreslås

skola gälla för de lagringspliktiga. Härtill kommer den av militära skäl

betingade kompletteringen av lagerhållningen, som måste ombesörjas av de

militära myndigheterna.

För att få till stånd lagring i skyddade utrymmen — bergrum o. dyl. —■

har hittills tillämpats ett system med statsbidrag till sådana anläggningar.

Kommittén förordar, att detta system avvecklas och att i stället en obligatorisk

skyldighet att förvara viss del av lagren i skyddade utrymmen införes.

Denna skyldighet skulle i praktiken endast åvila oljehandeln och icke storkonsumenterna.

Närmare uppgifter rörande omfattningen av denna lagringsskyldighet

torde få tillställas vederbörande utskott. I några yttranden förordas

ett bibehållande av nuvarande statsbidragssystem, bl. a. därför att

det då anses vara lättare att få till stånd skyddad lagring på sådana platser,

som ur beredskapssynpunkt framstår som lämpliga. I anledning härav

vill jag framhålla, att det under den förutsedda stegringen av oljekonsumtionen

i vårt land såväl av militära skäl som med hänsyn till brandrisken

framstår som önskvärt, att en växande del av lagren förlägges på

spridda platser samt i skyddade utrymmen. För att i fortsättningen verkligen

få till stånd en skyddad lagring av tillräcklig omfattning bör enligt min

mening — som kommittén föreslagit —- en obligatorisk skyldighet att lagra

vissa oljeprodukter i skyddade anläggningar nu införas. Det av kommittén

i denna del angivna lagringsmålet samt vad kommittén anfört om fyllnadsgraden

föranleder ej erinran från min sida. I anslutning härtill vill jag

understryka, att jag anser det vara en riktig princip att lagringen — såväl

vad beträffar ovanjordscisterner som skyddade anläggningar -— i möjlig

mån anknytes till den kommersiella distributionen; härigenom kan lagringen

väntas komma till stånd på det ur samhällsekonomisk synpunkt mest

fördelaktiga sättet. Emellertid bör givetvis även beredskapsintressena tillmätas

betydelse; vid ett val mellan olika ur kommersiell synpunkt lämpliga

platser är det sålunda angeläget, att beredskapsskälen beaktas. Jag förutsätter,

att ett nära samarbete i dessa frågor kommer till stånd mellan tillsynsmyndigheten

och de lagringsskyldiga; härigenom torde det bli möjligt

att tillgodose olika synpunkter. Vidare bör — såsom jag tidigare antytt —

en kompletterande lagring komma till stånd genom myndigheternas försorg.

Jag biträder i allt väsentligt kommitténs förslag om oljeavgift, d. v. s.

sådan avgift som i princip skall erläggas av den, vilken icke fullgör sin

lagringsskyldighet och därigenom åtnjuter viss ekonomisk vinning.

Tillsynsmyndighet torde även i fortsättningen tills vidare vara riksnämn
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.is proposition nr 744 år 1957

den för ekonomisk försvarsberedskap. Även om — som statskontoret framhåller

— riksnämnden enligt sin instruktion har möjlighet att utse tekniska

rådgivare och sakkunniga, förefaller det lämpligt att såsom kommittén föreslagit

ett särskilt oljelagringsråd inrättas för överläggningar mellan tillsynsmyndigheten

och närmast berörda grupper. I det följande kommer jag att

föreslå, att detta råd får vissa uppgifter i samband med finansieringen av

oljelagringen. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att rådet får en av

Kungl. Maj :t utsedd opartisk ordförande. Även övriga ledamöter i rådet,

företrädande oljehandeln, de inhemska raffinaderierna och lagringspliktiga

storkonsumenter, bör förordnas av Kungl. Maj:t. Närmare bestämmelser

om rådets verksamhet torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

Jag övergår härefter till kostnaderna för att genomföra programmet. Kommittén

har, såsom tidigare nämnts, beräknat kostnaderna för lagringsprogrammet

under perioden 1958—1962 till 600 milj. kronor, varvid utgångspunkten

varit prisläget hösten 1956 före Suez-krisen. Under remissbehandlingen

har gjorts gällande, att detta belopp är för lågt beräknat och att merkostnader

uppstår för lagerutbyggnad för rent kommersiella behov, för investeringar

i hamnar o. s. v. Det är givetvis svårt att förutse prisutvecklingen

och närmare beräkna kostnaderna. Det bör emellertid framhållas, att åtskilliga

investeringar för utbyggnad av oljedislributionen under de närmaste

åren föranledes av den starkt ökande konsumtionen och icke direkt sammanhänger

med den nu föreslagna lagringen. De av kommittén beräknade

byggnadskostnaderna synes vidare inkludera även vissa kostnader för rörledningar

och andra gemensamma anordningar. Den av kommittén angivna

totalkostnaden för programmet torde därför kunna godtagas.

Kommittén har beräknat, att av de sammanlagda kostnaderna 500 milj.

kronor — eller 100 milj. kronor om året — kommer att falla på oljehandeln

och resterande 100 milj. kronor på storkonsumenterna. Beträffande finansieringen

av oljehandelns del av programmet har kommittén förutsatt att

branschen själv svarar för 40 milj. kronor om året. Ett sådant bidrag synes

mig rimligt särskilt med hänsyn till att huvuddelen av beloppet eller ca 25

milj. kronor representerar ett mer eller mindre automatiskt kapitaltillskott,

vilket branschen skulle fått vidkännas redan vid en fortsatt tillämpning av

de nuvarande lagringsbestämmelserna. Det resterande kapitalbehovet om 60

milj. kronor skulle enligt förslaget täckas till 40 milj. kronor genom höjning

av oljepriserna och till 20 milj. kronor genom ett för branschen gemensamt

förlagslån. Mot en finansiering via priserna torde i nuvarande

läge några vägande invändningar icke kunna göras. I likhet med flera remissmyndigheter

ställer jag mig emellertid tveksam till möjligheterna att

anlita lånevägen. Kreditmarknaden är redan nu hårt ansträngd, och utrymmet

kan även under de närmaste åren förväntas bli utomordentligt knappt.

Svårigheter torde därjämte föreligga alt ställa erforderlig säkerhet för eu

upplåning av den angivna omfattningen, då förlagsinteckning för närvarande

endast i begränsad utsträckning kan meddelas i oljebranschens egendom.

Under sådana förhållanden torde även de kapitalkostnader, som avsetts

täckta lånevägen, böra uttagas via priserna.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr Hi år 1957

Enligt kommitténs förslag skulle de medel, som inflyter genom pristilläggen,

kunna fonderas av en särskild stiftelse, vilken sedan skulle utbetala beloppen

till de lagringsskyldiga. För egen del anser jag det vara lämpligare,

att pristilläggen tillföres statsverket genom beskattning. Förslag i

skattefrågan torde i annat sammanhang komma att föreläggas årets riksdag.

För utbyggnad av lagringsanläggningar torde årligen böra anvisas 60

milj. kronor — motsvarande vad som enligt kommittén skulle täckas via

priserna och genom förlagslån — å ett särskilt anslag under fonden för låneunderstöd.

Från anslaget bör till lagerhållarna utgå ränte- och amorteringsfria

lån, vilka successivt avskrives under en tid av tjugu år. Det synes nödvändigt

att använda låneformen för att kunna kräva återbetalning om Iagringsskyldigheten

icke fullgöres, om lagerhållaren säljer anläggningen etc.

Det torde få ankomma på tillsynsmyndigheten att efter hörande av oljelagringsrådet

besluta om utbetalning av lån. Sådana synes kunna beviljas

efter generella grunder. För skyddade anläggningar erfordras därvid självfallet

högre belopp än för ovanjordscisterner. De närmare grunderna för

långivningen torde få bestämmas av Kungl. Maj :t efter förslag från tillsynsmyndigheten

och efter hörande av berörda grupper inom näringslivet.

Enligt kommitténs förslag skulle för underlättande av storkonsumenternas

lagring — vilken som förut nämnts kostnadsberäknats till ca 100 milj.

kronor under femårsperioden — inrättas en statlig lånefond på 20 milj.

kronor. Behov av en sådan synes dock icke föreligga, om storkonsumenterna

skattevägen erhåller motsvarande finansieringsstöd som oljehandeln. Jag

har nyss förordat, att för oljehandelns del anslås 60 procent av de sammanlagda

årliga kostnaderna eller 60 milj. kronor. På samma sätt bör storkonsumenterna

tillföras 60 procent av sina årliga kapitalkostnader — 20

milj, kronor — d. v. s. 12 milj. kronor. Anslaget bör således uppföras med

sammanlagt (60 -j- 12 —) 72 milj. kronor om året. Vad beträffar långivningen

till storkonsumenterna, synes denna i likhet med vad som föreslagits

för oljehandeln böra handhavas av tillsynsmyndigheten.

De oljeavgifter, som kan komma att erläggas av företag inom oljehandeln

och inom oljekonsumentgruppen, torde böra tillföras inkomsttiteln Övriga

diverse inkomster. Härvid förutsättes, att nämnda kapitalbudgetanslag —

utöver vad enligt ovan avses anvisat — tillföres medel motsvarande vad som

sålunda inflyter i oljeavgifter.

Vad här anförts om skattefinansiering har närmast avsett att ange den

anslagsram, som bör uppställas, och de allmänna riktlinjer, som bör vara

vägledande för bidragsgivningen. Sedan riksdagens beslut i skattefrågan

föreligger synes hemställan om erforderligt anslag för finansiering av oljelagringsprogrammet

få göras hos riksdagen. Eftersom lagringsprogrammet

avses skola träda i kraft först med ingången av år 1958, torde erforderliga

medel få äskas å tilläggsstat för nästa budgetår.

Jag vill slutligen understryka angelägenheten av att åtgärder vidtages för

att underlätta genomförandet av det framlagda programmet. I detta sammanhang

kan nämnas, att en översyn av förlagsinteckningsväsendet har på
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1957

39

börjats inom justitiedepartementet. Från näringslivets sida har särskilt betonats

nödvändigheten av att sådana hinder för lagerutbyggnaden som investeringsavgiften

och de restriktiva avskrivnings- och lagervärderingsreglerna

undanröjes. Som förut nämnts har Kungl. Maj:t föreslagit årets riksdag,

att investeringsavgift för år 1957 ej skall uttagas för oljelagringsanläggningar

om minst 1 000 in3. Vad angår avskrivningsreglerna synes en uppmjukning

böra övervägas med hänsyn till den skyddade lagringen. Större

likställighet torde sålunda i avskrivningshänseende böra eftersträvas mellan

å ena sidan skyddade utrymmen och å andra sidan ovanjordsanläggningar.

Denna fråga torde få upptagas till prövning i annat sammanhang.

De föreslagna riktlinjerna för lagringsskyldigheten -—- innefattande lagringsprogrammet

och finanseringsformen — torde böra underställas riksdagen.

Författningsförslagen

Kommittén har som nämnts utarbetat förslag till förordning om åtgärder

för tryggande av tillgång på mineraloljor, vari upptages de regler som erfordras

för genomförande av det av kommittén föreslagna nya systemet för

lagerhållningen, samt till förordning om oljeavgift m. m„ innehållande bl. a.

regler om bestämmande av dylik avgift. Båda förordningarna torde vara av

den art att de, liksom den nu gällande, bör föreläggas riksdagen för antagande.

Förslagen har inom departementet underkastats vissa jämkningar,

vilka, utom i fråga om lagringsskyldigheten för storkonsumenterna där jag

på förut angivet sätt förordat avvikelse från kommitténs förslag, huvudsakligen

är av redaktionell art. För den förstnämnda förordningen föreslår jag

den kortare rubriken förordning om oljelagring m. m.

Förslaget till förordning om oljelagring m. m.

Det föreslagna systemet anknyter olika moment i lagringsskyldigheten till

tre olika kalenderår. Försäljning eller förbrukning under det första av dessa,

basåret, grundlägger lagringsskyldigheten. Under det andra bestämmes vilken

oljeinängd den lagringsskyldige har att lagra och under det tredje slutligen

fullgöres lagringsskyldigheten. Då det gäller att bestämma lagringsskyldighetens

omfattning är dessutom förhållandena under ytterligare några

år av betydelse. Lagringsmängden skall nämligen i regel bestämmas i förhållande

till den lagringsskyldiges försäljning eller förbrukning under en

treårsperiod, innefattande basåret och de två kalenderåren närmast före

detta.

Denna utspridning i tiden av de olika omständigheter, som påverkar lagringsskyldigheten,

är tydligen föga önskvärd. Den torde emellertid icke kunna

undvikas, om man vill använda det nya systemet. Detta medför i övrigt

sådana fördelar att nu nämnda olägenheter — vilka icke föranlett erinran

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1957

från oljebranschens sida och för övrigt i praktiken torde bli föga framträdande

— icke bör hindra dess genomförande. Jag tillstyrker därför att systemet

i allt väsentligt utformas på det sätt kommittén föreslagit.

1 §•

Såsom jag förut anfört torde förordningen icke böra göras tillämplig å

den statliga lagringen. Detta har i förordningen utmärkts genom en föreskrift,

att rörande skyldighet för statlig myndighet att hålla lager av mineralolja

skall, i stället för bestämmelserna i förordningen, gälla vad Kungl.

Maj :t därom förordnar.

2 §.

I denna paragraf anges de olika slag av petroleumprodukter, som enligt

förslaget skall omfattas av lagringsskyldigheten.

Kommittén har icke upptagit råolja (nativ olja, crude oil) bland de produkter,

som skall lagras. Den möjlighet att föreskriva skyldighet att lagra

råolja, som finns enligt gällande förordning, har icke tagits i bruk sedan

ingången av år 1947. Kommittén påpekar emellertid att 10 § ger möjlighet

för exempelvis ett oljeraffinaderi att få redovisa en del av sitt lager i råolja.

Av tidigare anförda skäl har jämväl flygdrivmedel uteslutits från lagringsskyldigheten.

Ej heller skall förordningen äga tillämpning på bensin för

tekniskt bruk (nafta, white spirit) eller smörjoljor.

Kommittén föreslår även att i paragrafen skall anges hur långt man vid

tillämpningen av föreskrifterna om lagrings- och uppgiftsskyldighet m. in.

har att särhålla de skilda slagen av oljeprodukter. I sådant hänseende har

det ansetts lämpligt att indela produkterna i fem grupper, nämligen bensin,

fotogen, motorbrännolja, eldningsolja 1 och övriga eldningsoljor. Om så finnes

erforderligt, bör dock Kungl. Maj :t kunna förordna om annan gruppindelning.

I sakens natur ligger, att en ändring icke bör få, till men för lagerhållarna,

inverka på den lagringsskyldighet som redan uppkommit. Även i

övrigt torde man vid eventuella ändringar i fråga om gruppindelningen i

görligaste mån böra undvika att framtvinga omdispositioner i fråga om redan

befintliga lager.

Produkter tillhörande en och samma grupp anses likvärdiga. Den, som

under ett kalenderår sålt uteslutande eldningsolja 2, äger sålunda fullgöra

den härigenom uppkomna lagringsskyldigheten genom att lagra eldningsolja

3 eller 4. Oljor, som tillhör olika grupper, t. ex. bensin och fotogen, betraktas

däremot som skilda produkter. Endast efter medgivande av tillsynsmyndigheten

får olja ur en grupp lagras i stället för olja ur annan grupp.

Vid angivandet av förordningens tillämplighetsområde och gruppindelningen

har kommittén icke funnit det möjligt att anknyta till terminologien

i gällande statistiska varuförteckning. Förteckningen är nämligen starkt föråldrad

på förevarande punkt och arbete pågår med utarbetande av ny varuförteckning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1957

Yttrandena. Förslaget att råolja icke skall upptagas bland de produkter

som omfattas av förordningen tillstyrkes av överbefälhavaren, som dock

anser att denna fråga bör omprövas då lagringen av andra produkter nått

en tillfredsställande omfattning.

Svenska petroleum institutet finner det å andra sidan angeläget att oljeraffinaderierna

i så stor utsträckning som möjligt får fullgöra sm lagnngsskyldighet

i råolja. Enligt Koppartrans aktiebolag bör hela den inneliggande

råoljekvantiteten med avdrag för raffineringsförlusterna få tillgodoräknas

såvitt avser försörjningsreserven.

Svenska skifferoljeaktiebolaget anser, att bolaget med hänsyn till att råvaran

vid dess olj ef ramställning finnes inom landet bör befrias från lagringsskyldighet.

Svenska petroleum institutet framhåller, att det för en ny lagstiftning

måste vara av värde, att dess språkbruk överensstämmer med det aktuella

språkbruket inom branschen och i nyare författningar, i vilket hänseende

institutet hänvisar till förslagen till ny tulltaxa och ny järnvägstaxa. Institutet

anser en översyn av författningstexten från denna synpunkt erfordei
lig*
Departementschefen.

Jag vill ej motsätta mig att de inhemska raffinaderiernas

lagringsplikt huvudsakligen fullgöres genom lagring av råolja. Det

är emellertid icke nödvändigt att belasta författningstexten med en regel

härom; med stöd av 10 §, till vars regler jag återkommer, kan tillsynsmyndigheten

lämna raffinaderierna medgivande att lagra råolja i stället för

annan olja.

Lagringsplikt synes icke böra föreligga i fråga om olja, som utvinnes ur

de inhemska skiffertillgångarna; här finns ju själva råvaran lagrad inom

landet. Detta bör gälla icke blott för tillverkaren utan även för återförsäljare

och förbrukare av dylik olja, eftersom priset för denna icke kan göras

beroende av om avnämaren är lagringspliktig eller ej. I förordningen bör

alltså föreskrivas, att vad däri stadgas om lagringsskyldighet icke skall äga

tillämpning å olja, som utvunnits ur inhemsk skiffer.

Vad angår språkbruket i förordningen så torde det förhålla sig så att någon

fast nomenklatur icke är mera allmänt genomförd i fråga om petroleumprodukterna.

Det går således icke att anknyta till någon sådan i författningen.

Den begagnade terminologien synes i vart fall icke strida mot den

som använts i de under fjolåret avgivna förslagen till järnvägs- och tulltaxor.

4 g.

De totala myckenheter olja, som sammanlagt skall hållas i lager, skall

enligt vad jag förut förordat fastställas av Kungl. Maj :t enligt grunder som

riksdagen godkänt. Härvid måste självfallet särskild myckenhet fastställas

för varje grupp för sig.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1957

Enligt det nya systemet skall därefter bestämmas hur stora lager varje

lagringsskyldig skall hålla under det året. Denna uppgift bör ankomma på

tillsynsmyndigheten. Lagringsskyldigheten bör bestämmas i så god tid före

årets början att den lagringsskyldige hinner inrätta sig därefter. Ä andra

sidan bör lagringsmängden grunda sig på så aktuella uppgifter om vederböiandes

försäljning eller förbrukning som är möjligt. Lagringsmängden

bör därför bestämmas under året före det då lagringsskyldigheten skall fullgöras.

För att uppgifterna om försäljningen och förbrukningen under året

närmast före lagringsskyldighetens bestämmande skall kunna tas med i

beräkningen torde det vara nödvändigt att tillsynsmyndigheten disponerar

tiden fram till den 1 juli. Regler härom har intagits i förevarande paragraf.

Förordningen bör innehålla noggranna föreskrifter om de grunder, efter

vilka lagringsskyldigheten skall bestämmas. Dylika regler upptas i följande

paragrafer.

5 §■

Denna paragraf innehåller reglerna om vilka säljare av olja som är lagringsskyldiga.

Detta skall som nämnts avgöras på grundval av förhållandena

under året före det då lagringsskyldigheten bestämmes, basåret. Lagringsskyldig

är i första hand den som under basåret sålt olja, som han importerat

eller utvunnit vid oljeraffinaderi inom landet, samt vidare säljare, som

köpt oljan från importör eller inhemskt oljeraffinaderi. I sistnämnda fall

inträder dock lagringsskyldighet blott om säljaren är ett större oljehandelsföretag,

varmed avses att företaget under basåret sålt sammanlagt minst

20 000 m3 olja. Exportförsäljning torde som för närvarande böra undantagas,

endast försäljning till avnämare inom riket bör medföra lagringsskyldighet.

6 §•

Kretsen av lagringsskyldiga konsumenter anges i denna paragraf. Att lagringsplikt

skall gälla för den som förbrukar olja, som han själv importerat,

utsäges i första stycket. Förordningen torde, liksom den nu gällande, icke

böra tillämpas å försäljning av bunkerolja för förbrukning vid fartygs drift

i utrikes trafik. Denna regel — som i förslaget återfinnes i 7 § — har ansetts

böra medföra, att användning av olja vid eget fartygs drift i utrikes fart

— vilken ju kan beröra svenska hamnar — icke skall medföra lagringsplikt.

Av praktiska skäl föreslås vidare, att lagringsskyldighet icke skall uppkomma

vid förbrukning av olja, som från utrikes ort medföres å annat transportmedel,

t. ex. bil, för dess drift.

Reglerna om uppkomsten av lagringsskyldighet för storkonsumenterna

återfinns i andra stycket. Storkonsument är som tidigare nämnts den som

förbrukar minst 5 000 in3 eldningsolja om året. För att tillfälliga variationer

i konsumtionen icke skall inverka i alltför hög grad bör lagringsplikt

uppkomma först då konsumtionen under tre kalenderår i följd uppgått till

i genomsnitt 5 000 in3. Beräkningen av genomsnittsförbrukningen bör an
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1957

knytas till anläggningen och icke till förbrukaren; överlåtelse av anläggningen

under treårsperioden kommer då icke att inverka på uppkomsten av lagringsskyldigheten.

Har förbrukningen omfattat eldningsoljor tillhörande olika

grupper, skall dessa sammanräknas. Regeln torde böra utformas så att

lagringsskyldighet skall föreligga, därest vid anläggningen under basåret

och de två kalenderåren närmast dessförinnan förbrukats sammanlagt

minst 15 000 in3 eldningsolja. Förbrukas minst 7 500 in3 per år inträder

alltså lagringsskyldighet redan efter två år. I extrema fall kan lagringsskyldighet

föreligga redan efter det första året. Nedgår sedermera förbrukningen

så att den utgör mindre än 15 000 in3 för en treårsperiod, uppkommer

enligt den sålunda föreslagna regeln icke lagringsskyldighet förrän

förbrukningen återigen stigit till sagda storlek. Den redan inträdda lagringsskyldigheten

måste dock självfallet fullgöras i vanlig ordning. Vid bedömandet

av förbrukningens storlek skall hänsyn tagas till oljeåtgången vid varje

särskild anläggning. Härmed bör, i vad gäller industriföretag, förstås varje

driftenhet (fabriksanläggning), sedd som en helhet, alltså även om det inom

anläggningen skulle finnas flera särskilda panncentraler. Har däremot ett

företag fabriker i olika orter, skall hänsyn icke tagas till företagets sammanlagda

oljeförbrukning utan endast till åtgången vid varje driftenhet för sig

i nyss angiven mening. Vad åter angår anordningar för bostadsuppvärmning

ger de yttre förhållandena anledning till en annan bedömning. Med

anläggning bör här förstås varje särskild panncentral. För den, som äger

ett flertal bostadsfastigheter inom samma ort med skilda uppvärmningsanordningar,

skall alltså icke uträknas den sammanlagda oljeförbrukningen,

utan hänsyn endast tagas till oljeåtgången vid varje panncentral för sig. I

överensstämmelse med det anförda kommer den, som levererar olja till förbrukare,

som här sägs, icke att undgå lagringsskyldighet annat än då oljan

levereras för användning vid anläggning, där förbrukningen grundar lagringsskyldighet

för köparen.

7 §•

Lagringsmängden för varje lagringsskyldig torde böra bestämmas genom

att de totala myckenheterna inom varje grupp fördelas på de lagringsskyldiga

efter deras försäljning eller förbrukning, deras basmängd. För att

variationer i den enskildes försäljning eller förbrukning de olika åren emellan

icke skall få för stor inverkan på lagerhållningen bör basmängden i princip

utgöras av den genomsnittliga försäljningen eller förbrukningen under

den treårsperiod, som slutar med basåret. Har vederbörande sålt eller förbrukat

olja blott under de två senaste åren är basmängden den genomsnittliga

årsomsättningen för dessa båda år och har försäljning eller förbrukning

ägt rum endast under basåret blir den under detta år försålda eller

förbrukade oljemängden basmängd. För undvikande av missförstånd vill

jag erinra om att frågan huruvida lagringsskyldighet över huvud föreligger

är beroende av förhållandena under basåret. Den som då icke sålt eller för
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungi. Maj. ts proposition nr 744 år 1957

brukat olja är ej lagringsskyldig; någon lagringsmängd skall följaktligen

icke bestämmas för honom.

Såsom jag förut nämnt skall iagringsmängden kunna variera under året.

Föreskrift härom torde Kungl. Maj :t meddela i sitt beslut om de totala lagringsmängderna;

stadgande i ämnet erfordras således ej i förordningen.

En eventuellt förekommande mindre felaktighet i uppgiftsmaterialet —

betingad t. ex. av att någon lagringsskyldig lämnat oriktig uppgift om sin

försäljning eller förbrukning av olja — synes icke böra föranleda till att lagringsmängden

för den skull behöver omräknas för varje enskild lagringsskyldig.

Dessutom bör självfallet lagringsmängderna kunna avrundas. Enligt

förslaget skall därför den av Kungl. Maj :t bestämda totala lagringsmängden

fördelas så att det för alla lagringsskyldiga inom varje grupp i görlig

mån blir samma förhållande mellan vederbörandes basmängd och hans

lagringsmängd.

Om, såsom jag förordat, storkonsumenterna direkt i lagen ålägges skyldighet

att lagra, torde avtal om lagringsskyldighet få mindre betydelse än enligt

kommitténs förslag. Men det kan tänkas, att ett företag, som icke är lagringsskyldigt,

exempelvis ett större bussföretag, finner det fördelaktigt att

självt svara för lagerhållningen för att därigenom komma i åtnjutande av

det lägre pris, som förutsättes utgå, när olja säljes till den som själv har att

stå för lagringen. Även sådant större oljehandelsföretag och sådana storkonsumenter,

som ligger på gränsen för lagringsskyldigheten och kanske det ena

året går över, det andra under gränsen och som sålunda ibland kan köpa olja

till det lägre priset men vissa år måste betala det högre, kan ha intresse av

att åtaga sig lagringsskyldighet även för år, då gränsen icke uppnås. Därigenom

kan nämnda ojämnhet i priset elimineras. Tillsynsmyndigheten bör

därför äga sluta avtal, varigenom någon frivilligt åtar sig att lagra olja utöver

vad som stadgas i förordningen. Den olja, som lagras enligt avtal, bör

ingå i de av Kungl. Maj :t fastställda myckenheterna. Den måste alltså avdragas,

innan tillsynsmyndigheten fördelar lagringsskyldigheten mellan dem

som är lagringsskyldiga enligt förordningen.

Några närmare bestämmelser om innehållet i dylika avtal om lagringsskyldighet

torde ej erfordras. Förordningen äger visserligen icke tillämpning

på dem men det synes självklart att lagringsskyldigheten enligt avtalen

i regel bör vara av samma omfattning som den i förordningen stadgade

skyldigheten och att avtalen även i övrigt i så stor utsträckning som möjligt

bör ansluta sig till förordningens regler.

All försäljning eller förbrukning av olja bör icke ingå i basmängden. Sålunda

bör endast försäljning eller förbrukning, som grundar lagringsskyldighet,

d. v. s. som ägt rum under omständigheter som avses i 5 eller 6 §,

tas med. Men dessutom bör en säljare ha rätt att räkna bort vad han har

sålt till någon som själv är lagringsskyldig. Lagringen för denna oljekvantitet

bör ankomma på köparen, vilket som jag förut anfört kan antagas komma

att påverka försäljningspriset för kvantiteten. Avdrag bör alltså få ske

för försäljning till en statsmyndighet, som vid tiden för försäljningen har

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr /44 år 1957

att hålla lager av olja enligt Kungl. Maj :ts beslut. Ej heller olja, som sålts

till den som genom avtal åtagit sig att lagra olja, bör medräknas. Detsamma

gäller försäljning från importföretag och oljeraffinaderi till sådant större

oljehandelsföretag, som under det föregående året haft en sammanlagd försäljning

av minst 20 000 in3 och alltså är lagringsskyldigt. Vidare bör avdrag

göras för försäljning till storkonsument, som under den senaste treårsperioden

förbrukat sammanlagt minst 15 000 in3 eldningsolja, dock endast

vid försäljning av eldningsolja. Såsom förut nämnts bör förordningen ej

äga tillämpning på bunkerolja som skall användas för fartygs drift i utrikes

fart. Även försäljning av sådan olja bör alltså räknas bort.

Basmängden bör helt naturligt fastställas för varje grupp av olja för sig

med beaktande blott av olja som hör till den gruppen. Detta innebär att förbrukning

eller försäljning av olja, tillhörande viss grupp, kommer att få

betydelse blott för skyldigheten att lagra olja av samma grupp. Detta torde

framgå av den föreslagna texten.

Det bör åligga tillsynsmyndigheten att tillhandahålla oljehandeln förteckning

över de lagringspliktiga, såväl handelsföretag vilka avses i 5 §

andra stycket som storkonsumenter och andra, till vilka leverans av olja

kan ske utan att lagringsplikt inträder för säljaren. Eftersom detta kan påverka

försäljningspriset, är det av stor vikt att tillsynsmyndigheten så snart

som möjligt uppför ett nytillkommet större oljehandelsföretag, en nytillkommen

storkonsument och den som slutit avtal om frivillig lagring på

förteckningen. Även statsmyndighet, som enligt Kungl. Maj :ts beslut har att

lagra olja, skall naturligen uppföras på förteckningen.

Observeras bör att avdrag för försäljning till en nytillkommen lagringspliktig

icke kan ske för försäljningen under hans första basår. Det blir möjligt

först under det andra året. Detta beror på att man icke förrän då kan

fastställa att han är lagringsskyldig och föra upp honom på förteckningen.

Någon olämplig verkan härav torde dock icke behöva befaras; han skall ju

icke fullgöra någon lagringsskyldighet förrän påföljande år.

8 §•

Det ligger i sakens natur, att de lager av olja, som skall hållas enligt förordningen,

måste förvaras inom riket. Förslaget beskär icke den enskilde

lagerhållarens möjlighet att själv bestämma var inom riket lagret skall förläggas.

I princip bör hinder icke möta ens mot att lagret redovisas i olja,

som är under transport till lands inom riket eller å fartyg inom svenskt

territorialvatten. Med hänsyn till de möjligheter till missbruk, som en obegränsad

frihet i sådant hänseende skulle medföra, bör dock som kommittén

föreslagit tillsynsmyndigheten äga utfärda föreskrifter om hur stor del av

lagret, som må redovisas i form av olja under transport, ävensom de ytterligare

bestämmelser, som må anses nödvändiga ur kontrollsynpunkt. Regeln

har uttryckts så, att oljan skall förvaras inom riket på sätt som tillsynsmyndigheten

finner ur kontrollsynpunkt godtagbart.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1957

Den sålunda föreslagna regeln hindrar självfallet icke att en lagringsskyldig

uppdrar åt någon annan att för hans räkning fullgöra lagringsskyldigheten.

Det är sålunda fullt möjligt att den, som säljer olja till en lagringsskyldig,

i köpeavtalet åtar sig att fullgöra köparens lagringsskyldighet.

Lagringen sker emellertid på den lagringsskyldiges ansvar och det är alltså

mot denne tillsynsmyndighetens åtgärder skall riktas.

Liksom enligt gällande förordning bör i lagret icke få inräknas olja,

som är upplagd å provianteringsfrilager eller är föremål för transitering.

Andra stycket innehåller reglerna om skyddad lagring. Det synes lämpligt

att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att i enlighet med grunder som

riksdagen godkänt förordna hur stor del av lagret som skall hållas i skyddat

förvaringsutrymme. Närmare föreskrifter om sådant förvaringsutrymme

kan utfärdas med stöd av 23 §.

Det torde utan särskild föreskrift vara uppenbart, att förordningen icke

inverkar på de särskilda regler, som gäller för skydd mot eldfara vid lagring

av olja.

9 §•

Ehuru lagringsprogrammet genom en successiv uppbyggnad av lagringsmålen

söker förebygga att lagringen blir alltför betungande, kan man dock

icke bortse från att fall kan inträffa, där lagringsskyldigheten icke kan fullgöras.

Möjlighet måste därför finnas att ge dispens därifrån. Likaså måste

dispens kunna medgivas från skyldigheten att förvara lagret till viss del

i bergrum eller på annat därmed jämförligt sätt. Såsom framhållits i annat

sammanhang, bör den som erhåller dispens i regel vara skyldig att utgiva

oljeavgift. Därom stadgas i den föreslagna förordningen om oljeavgift in. in.

En erinran om denna skyldighet har ansetts böra göras i förevarande paragraf.

10 §.

Denna paragraf öppnar möjlighet att, där olägenhet icke kan befaras uppkomma,

medge att lagringsskyldig fullgör sin skyldighet genom att lagra

olja tillhörande annan grupp än förordningen föreskriver eller sådan mineralolja,

som icke omfattas av förordningens regler. Med stöd härav kan

alltså ett oljeraffinaderi få tillstånd att lagra råolja i stället för en del

av de färdigprodukter, som företaget eljest skall lagra, önskar lagringsskyldig

hålla i lager olja av högre kvalitet än den han är skyldig att lagra, synes

tillstånd härtill i allmänhet icke böra förvägras honom. Går åter önskemålen

i motsatt riktning, torde avgörandet få bero av omständigheterna i varje

särskilt fall. Stor vikt måste vid prövningen tillmätas de allmänt försörjningspolitiska

synpunkterna. Är det fråga om ett inhemskt oljeraffinaderi

torde i regel tillräckliga skäl för meddelande av tillstånd föreligga; raffinaderiet

förfogar ju över medel att utvinna färdigprodukter ur råoljan.

Paragrafen stadgar även rätt för tillsynsmyndigheten att medge lagringsskyldig

att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle. Tillsynsmyndigheten

bör äga förknippa medgivandet med bestämmelser — utom om hur

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 44 år J957

47

stor del av lagret, som får ersättas med annat bränsle, samt vilken mängd

och vad slags bränsle, som skall lagras — för att säkerställa att lagret

i fråga icke tages i anspråk för annat ändamål. Medgivande torde i regel

böra lämnas endast förbrukare men icke oljehandelsföretag.

11 §•

Om en sådan situation inträffar, för vilken lagren är avsedda, skall de

givetvis få tas i anspråk. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att bedöma, när

en sådan situation föreligger, och i vilken utsträckning lagren bör få nedgå.

Tillstånd att ta lagren i anspråk innebär givetvis att lagringsskyldigheten

icke behöver fullgöras till den del och under den tid som avses med medgivandet.

Det torde icke vara nödvändigt att i författningen uttryckligen

utsäga, att detta innebär att de lagringsskyldiga i motsvarande mån är fria

från ansvar för underlåtenhet att hålla lager eller att oljeavgift ej skall

komma i fråga.

12—15 §§.

Dessa paragrafer innehåller reglerna om uppgiftsskyldighet.

Kommittén föreslår, att det skall åligga de lagringsskyldiga att årligen

lämna uppgift om den försäljning eller förbrukning av olja, som för dem

grundar lagringsplikt. Det föreslås också möjlighet att införskaffa uppgifter

från större konsumenter som under de närmaste åren kan väntas tillkomma

som lagringspliktiga och alltså icke blott från dem, vars årsförbrukning

redan nått upp till 5 000 in3. Möjlighet bör vidare finnas att genom anmaning

infordra uppgifter om förbrukningen från envar som inom riket använder

eldningsolja. Kommittén har därjämte för kontrollens skull föreslagit,

att i förordningen även skall intagas en föreskrift om skyldighet att lämna

uppgift om försäljning till den som själv är lagringsskyldig samt en bestämmelse

om att myndigheten kan infordra erforderliga uppgifter om försäljningen

från envar, som sålt olja inom riket.

Kontrollen över att lagringsskyldigheten fullgöres skall liksom för närvarande

ske dels genom granskning av uppgifter, som de lagringsskyldiga har

att lämna rörande sina lager, och dels genom inspektioner. Den i detta syfte

föreslagna uppgiftsplikten överensstämmer i huvudsak med vad som nu

gäller. Förslaget innebär, att lagringsskyldig säljare skall lämna uppgift

om sitt lager varje månad samt att lagringspliktig förbrukare skall i januari,

april, juli och oktober varje år lämna uppgift om sitt lager vid utgången av

närmast föregående kalendermånad. Lagringsskyldig, som utnyttjar tillstånd

att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle, bör vara skyldig att lämna

uppgift om allt vad han har i lager av sådant bränsle, alltså icke blott om

den del av lagret som är avsedd att ersätta oljan. Likaså måste möjlighet finnas

för tillsynsmyndigheten att infordra uppgift om vad han under året förbrukat

av sådant bränsle. En sådan utvidgning av uppgiftsskyldigheten anser

kommittén ofrånkomlig för att icke kontrollen skall bli illusorisk.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anser det olämpligt att,

såsom skett i förslaget, binda skyldigheten för lagringspliktiga förbrukare att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1957

lämna uppgift om sina lager till vissa i förordningen angivna månader. Det

kan befinnas lämpligare att intaga uppgifterna för andra månader än de i förslaget

angivna. Tillsynsmyndigheten bör därför kunna bestämma tidpunkten

för uppgifternas avgivande. Nämnden framhåller vidare, att nämnden saknar

möjlighet att påfordra att importör ställer säkerhet för oljeavgift enligt 6 §

förordningen om oljeavgift in. m. förrän tidigast i början av kalenderåret

närmast efter det, då importören sålt oljan. Först då får nämnden upplysning

om saken enligt de av kommittén föreslagna reglerna om uppgiftsskyldigheten.

Departementschefen. Tillsynsmyndigheten måste få tillgång till alla de uppgifter

som behövs för bestämmande av lagringsmängderna. Alla som är lagringsskyldiga,

såväl säljare som förbrukare, måste därför vara skyldiga

att lämna myndigheten uppgifter om hur mycket olja de sålt respektive förbrukat

under basåret. Uppgifterna måste vara tillsynsmyndigheten tillhanda

i så god tid som möjligt efter årets utgång för att myndigheten skall hinna

bestämma lagringsmängden för varje lagringsskyldig före den 1 juli. I förordningen

bör därför stadgas att den som är lagringsskyldig skall före den

1 februari närmast efter basåret lämna tillsynsmyndigheten uppgift om den

mängd olja han under basåret inom varje grupp sålt eller förbrukat under

omständigheter som avses i 5 eller 6 §. Uppgiftsplikten enligt förordningen

avser endast den för vilken lagringsskyldighet uppkommit på grund av förordningen;

motsvarande uppgiftsplikt kan åläggas statsmyndighet i administrativ

väg och för den som genom avtal åtager sig lagringsskyldighet får

frågan regleras i avtalet.

Vidare bör skyldighet föreligga att lämna de uppgifter, som erfordras för

att göra föreskrivna avdrag vid basmängdens beräkning.

Jämväl för kontrollen av lagringsskyldighetens fullgörande måste tillsynsmyndigheten

ha tillgång till uppgifter från de lagringsskyldiga. Lika

med kommittén anser jag lämpligt att dessa uppgifter avlämnas månadsvis

av säljare och kvartalsvis av förbrukare. Även om det som riksnämnden för

ekonomisk försvarsberedskap anfört kan vara fördelaktigt för tillsynsmyndigheten

att kunna bestämma tidpunkten för fullgörande av denna uppgiftsskyldighet,

är det å andra sidan av värde för de uppgiftsskyldiga att

deras åligganden såvitt möjligt preciseras och begränsas i författningstexten.

Motsvarande uppgifter bör lämnas av den som enligt 10 § erhållit tillstånd

att i stället för olja lagra annat bränsle, vare sig mineralolja, som

ej omfattas av författningen, eller annat. Såsom kommittén föreslagit, bör

tillsynsmyndigheten även kunna infordra uppgift om förbrukning av dylikt

bränsle.

Tillsynsmyndigheten bör slutligen för kontrollens skull äga inhämta erforderliga

uppgifter om försäljning, förbrukning och införsel av olja, exempelvis

för att kunna kontrollera huruvida någon underlåtit att lämna uppgift,

enär han icke ansett sig skyldig därtill, eller för att skaffa ytterligare uppgifter

för bestämmande av en nytillkommen lagringsskyldigs lagringsmängd.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1957

Genom en dylik regel får tillsynsmyndigheten möjlighet att tidigare än som

följer av den allmänna uppgiftsskyldigheten införskaffa uppgift från en irreguljär

importör och sålunda att avkräva honom säkerhet.

Kontroll av lagerhållningen bör även kunna ske genom inventering och

besiktning av lager samt genom granskning av handelsböcker och andra

affärshandlingar. Även för kontroll av de uppgifter, som en uppgiftspliktig

lämnat, bör dylik granskning få ske.

Erforderliga föreskrifter i syfte att förhindra att uppgifter, som enligt

förordningen inkommit till tillsynsmyndigheten, utlämnas till men för enskilt

företag torde redan finnas i kungörelsen den 8 december 1939 (nr 835).

16—17 §§.

I dessa paragrafer stadgas om skyldighet att inköpa olja från inhemskt

oljeraffinaderi. Bestämmelserna motsvarar 11—13 §§ i nu gällande förordning,

vilka överflyttats till den nya författningen med allenast vissa redaktionella

jämkningar.

18 §.

Därest lagringsskyldig försummar att hålla föreskriven myckenhet olja

i lager eller icke iakttager meddelad bestämmelse om att lagret skall förvaras

till viss del i bergrum eller på annat därmed jämförligt sätt eller eljest

åsidosätter givna föreskrifter om lagrets inrättande, ankommer det enligt

förevarande paragraf på tillsynsmyndigheten att förelägga honom vid vite

att inom viss tid vidtaga rättelse. Har dispens meddelats, är paragrafen icke

tillämplig. Stadgandet torde utan särskild föreskrift vara tillämpligt även i

det fall, att lagringsskyldig erhållit tillstånd att i stället för eldningsolja

lagra annat bränsle men håller varken olja eller annat bränsle i lager. Med

hänsyn till den ekonomiska belastning lagringsskyldigheten kan innebära är

det uppenbart att mycket höga vitesbelopp kan komma i fråga.

Då den lagringsskyldige är juridisk person, bör vitesföreläggandet kunna

riktas antingen mot den juridiska personen eller mot dess ställföreträdare

eller mot båda, allt efter vad som finnes lämpligast för alt snabbi ernå den

avsedda effekten.

Såsom förut framhållits kommer den, som inser att han icke kan fullgöra

sin lagringsskyldighet och därför lojalt begär dispens, i regel att bli pliktig

erlägga oljeavgift. Samma skyldighet bör givetvis åvila den, som åsidosätter

sin lagringsskyldighet utan att begära dispens. I den föreslagna förordningen

om oljeavgift in. in. har bestämmelser upptagits om skyldighet att erlägga

oljeavgift även i detta fall. En erinran härom har ansetts böra göras i andra

stycket av förevarande paragraf.

19 §.

Såsom påföljd för försummelse i fråga om fullgörande av föreskriven

uppgiftsskyldighet, för vägran att lämna tillträde till lager samt för underlåtenhet

att efter anmodan hålla handelsböcker tillgängliga för granskning

torde böra stadgas dagsböter. Dessutom måste emellertid tillsynsmyndig
4

Bihang till riksdagens protokoll 19j7. 1 samt. Nr 144

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kiingl. Maj. ts proposition nr 1H år 1957

heten äga förelägga vite för alt tvinga en tredskande att fullgöra ifrågavarande

åligganden. Regeln om vitesföreläggande torde — i huvudsaklig överensstämmelse

med motsvarande stadganden i allmänna förfogande- och

ransoneringslagarna samt i atomenergilagen — böra utformas så att vite

kan föreläggas först då försummelse, vägran eller underlåtenhet ägt rum.

22 §.

Såsom förordningen uppbyggts torde förekommande besvär till övervägande

del avse rena lämplighetsfrågor. Jag förutsätter därför, att besvärsprövningen

skall ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet. Skulle besvären

även avse rättsfrågor, finnes möjlighet att inhämta regeringsrättens yttrande.

Förslag till erforderliga ändringar i regeringsrättslagen anmäles denna

dag av chefen för justitiedepartementet.

Övergångsbestämmelserna

Avsikten är att det nya lagringssystemet skall tillämpas fr. o. m. den 1

januari 1958. Försäljning och förbrukning som skett dessförinnan måste,

för att ett uppehåll i lagringen icke skall uppkomma, grunda lagringsplikt.

Detta torde böra uttryckligen utsägas. Vidare måste före ikraftträdandet

vissa åtgärder vidtagas. Sålunda bör tillsynsmyndighet utses. Innan förordningen

träder i kraft måste den totala lagringsmängden bestämmas och fördelas

på de olika lagringsskyldiga. Härför fordras att uppgifter finnes tillgängliga

om omfattningen av deras försäljning eller förbrukning. Erforderliga

föreskrifter härom har upptagits bland övergångsbestämmelserna.

Förslaget till förordning om oljeavgift m. m.

2 §•

Denna paragraf upptar förutsättningarna för att oljeavgift skall utgå.

Såsom förut framhållits bör skyldighet att erlägga oljeavgift inträda vid dispens

och vid försummelse i fråga om lagringsskyldigheten.

Dispens kan avse antingen lagringsskyldigheten såsom sådan — d. v. s.

skyldigheten att hålla viss myckenhet olja i lager inom riket — eller ock

skyldigheten att förvara befintligt oljelager till viss del i bergrum eller på

annat därmed jämförligt sätt. En försummelse kan likaså yttra sig antingen

i att tillräckligt lager icke hålles eller däri att befintligt lager icke i föreskriven

omfattning förvaras i bergrum eller jämförligt utrymme.

Utan särskild föreskrift är det tydligt att oljeavgift skall utgå även i det

fall, att lagringsskyldig erhållit tillstånd att i stället för eldningsolja lagra

annat bränsle men håller varken olja eller annat bränsle i lager. Oljeavgift

bör utgå enligt vanliga regler. Håller han lager av annat bränsle men är lagret

icke tillräckligt stort, får man uträkna hur stor del av lagringsplikten i

fråga om olja som härigenom uppfyllts och uttaga oljeavgift för återstoden.

För att undvika att bestämmelserna om lagring och oljeavgift kringgås

bor tillsynsmyndigheten ha befogenhet att i undantagsfall redan i samband

med import av olja begära säkerhet för den oljeavgift, som importören

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1957

51

framdeles kan bli skyldig erlägga. Förslaget innebär, att tillsynsmyndigheten

får sådan befogenhet i fråga om den, soin importerar olja för försäljning

och tidigare icke regelmässigt importerat olja. Några bestämmelser

om säkerhet torde däremot icke erfordras beträffande den reguljära oljehandeln

eller de lagringspliktiga storkonsumenterna. Kan säkerhet icke

ställas, bör importören vara pliktig att genast erlägga oljeavgift med det

belopp, som skulle ha utgått, om lagringsskyldigheten tagits i anspråk under

importåret. Reglerna härom har intagitsi i 6 §. I förevarande paragraf erinras

om att oljeavgift kan utgå även i nämnda fall.

3 §•

Oljeavgiften bör med hänsyn till sitt syfte att förhindra vinning till följd

av underlåtenhet att lagra beräknas dels efter den myckenhet olja, beträffande

vilken lagringsskyldighet eller skyldighet att lagra i skyddat utrymme,

på grund av dispens eller försummelse, icke fullgöres, dels efter den

tid, under vilken fullgörandet icke sker. Del av månad bör härvid räknas

som hel månad.

Oljeavgiften skall, såsom förut angivits, utgå med 28 kronor för bensin

och fotogen, 21 kronor för motorbrännolja och eldningsolja 1 samt 27 kronor

för övriga eldningsoljor, allt beräknat efter kubikmeter och år. Då fråga

är om skyddad lagring, skall avgiften förhöjas med sex kronor.

Dessa grundläggande bestämmelser har upptagits i förevarande paragraf.

5 §.

Rent principiellt kan hävdas att, när oljeavgift skall utgå på grund av

försummelse med avseende å lagerhållningen, avgiften bör beräknas i förhållande

till den brist, som faktiskt förelegat. I betraktande av att det skulle

möta avsevärda svårigheter att leda i bevis när bristen uppkom samt, än

mer, av att lagermängden och därmed också bristen uppvisar ständiga fluktuationer,

skulle en sådan metod dock draga med sig oöverstigliga praktiska

svårigheter. Bristen bör därför fastställas efter en schematisk metod. Har

bristen yppats vid granskning av den lagringsskyldiges uppgift om sin lagerställning

å viss dag, skall bristen anses ha uppkommit vid ingången av

den kalendermånad, då uppgiften enligt förordningen om oljelagring m. in.

skulle ha inkommit. Upptäckes åter bristen vid inspektion av oljelager eller

vid granskning av den lagringsskyldiges handelsböcker eller affärshandlingar,

anses bristen ha inträtt med den kalendermånad då kontrollen skett. Detsamma

torde utan särskild föreskrift gälla om den lagringsskyldige, utan att

det åligger honom, anmäler att brist uppkommit. Bristen anses vidare bestå

i oförändrad omfattning från nämnda tid till dess efter meddelat föreläggande

rättelse skall hava skett. Sker rättelse, innan föreläggandet hunnit

meddelas, utgår avgiften för en månad. Om tillsynsmyndigheten finner, att

rättelse icke eller endast delvis skett inom den föreskrivna tiden, och därför

meddelar nytt föreläggande, skall ny avgift utgå, beräknad efter den brist

som befunnits föreligga vid utgången av den tidigare fristen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kiingl. Maj:ts proposition nr 1H år 1957

Med brist förstås icke blott vad som felas i den lagringsskyldiges sammanlagda

lagringsmängd utan också vad som skall hållas i skyddat lager

men icke förvaras så.

6 §•

I denna paragraf upptages det vid 2 § berörda stadgandet om skyldighet

för den, som importerar olja för försäljning till avnämare inom riket men

som icke tidigare regelmässigt utövat sådan verksamhet, att ställa säkerhet

för oljeavgift. I sakens natur ligger, att säkerhet icke bör påfordras, om det

är uppenbart att någon lagringsskyldighet icke kommer att inträda för importören,

t. ex. emedan oljan skall säljas till någon som har att själv hålla

lager därav.

Det ankommer på tillsynsmyndigheten att avgöra vad slags säkerhet,

som kan godtagas. Hinder bör icke möta för importören att om han så

önskar låta säkerheten bestå i ett penningbelopp, som nedsättes hos tillsynsmyndigheten.

Beloppet bör göras räntebärande för den säkerhetsställandes

räkning.

Oljeavgiften bör, som nämnts, i det fall, som avses i andra stycket, utgå

med det belopp, vartill avgiften skolat uppgå, om lagringsskyldigheten tagits

i anspråk redan under importåret. Avgiften skall med andra ord beräknas

som om oljan införts och försålts under andra kalenderåret före importen.

Hänsyn skall självfallet även tagas till vad som under importåret gäller i

fråga om skyddad lagring.

7 §•

Oljeavgiften torde böra debiteras i samband med att beslut meddelas om

dispens eller föreläggande utfärdas för den lagringsskyldige att vidtaga rättelse

respektive, i det fall som avses i 6 § andra stycket, så snart det visar

sig att den lagringsskyldige icke efterkommer meddelat föreläggande att

ställa säkerhet. I sist angivna fall ävensom vid försummelse torde avgiften

böra förfalla till betalning omedelbart efter debiteringen. I dispensfallen

synes det däremot mest följdriktigt att låta förfallodagen sammanfalla med

ingången av den tid som dispensen omfattar. Närmare bestämmelser härom

torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

8 §•

I denna paragraf stadgas om nedsättning och eftergift av oljeavgift.

Kommittén erinrar om att avgiften beräknats med utgångspunkt från att

den lagringsskyldige icke innehar vare sig erforderlig myckenhet olja eller

häremot svarande lagringsutrymme. Skulle det visa sig att han har tillräckligt

lagringsutrymme och att det alltså endast är oljan som fattas bör avgiften

därför kunna nedsättas. Likaså bör avgiften nedsättas, om den lagringsskyldige

innehar tillräcklig myckenhet olja, förvarad ovan jord, men erhåller

dispens från skyldigheten att förvara oljan skyddat. Avgiften synes i

sådant fall böra utgå allenast med det belopp som motsvarar merkostnaden

för skyddad lagring d. v. s. med sex kronor per kubikmeter och år. Skulle

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1957

den lagringsskyldige inneha erforderligt bergrum eller motsvarande utrymme

men tillåtas förvara sin olja ovan jord, synes oljeavgiften kunna helt

eftergivas. Av kommittén verkställda undersökningar har nämligen givit

vid handen, att den lagringsskyldige icke gör någon vinst genom att låta

bergrummet stå oanvänt. Som ytterligare exempel på fall, där nedsättning

eller eftergift kan komma i fråga, nämner kommittén den situationen, att

den lagringsskyldige visserligen har oljan förvarad i bergrum men att detta

icke fullt uppfyller de krav, som ställts på utrymme för skyddad lagring, eller

att lagringsskyldig i något hänseende åsidosätter meddelade bestämmelser

om lagrets förvaring på ett ur kontrollsynpunkt godtagbart sätt men likväl

håller lager inom riket; åsidosättande av föreskrift enligt 8 § förordningen

om oljelagring in. m. måste i princip anses innebära att vederbörande brister

i sin lagringsskyldighet. Med hänsyn till svårigheterna för de lagringsskyldiga

att alltid ha full överblick över den exakta lagerställningen torde

vid försummelse eftergift av oljeavgift vidare böra medgivas, om försummelsen

kan antagas bero på ett tillfälligt förbiseende och rättelse genast

vidtages.

Kommittén föreslår, att nedsättning skall ske, om det med hänsyn till att

den lagringsskyldige visar sig inneha erforderligt lagerutrymme eller av annan

anledning är uppenbart, att oljeavgiften eljest skulle avsevärt överstiga

den vinning, den lagringsskyldige kan antagas göra genom underlåtenheten

att hålla lager till myckenhet eller på sätt som föreskrivits. Eftergift skall

under samma förutsättningar kunna ske då så finnes skäligt och den lagringsskyldige

icke härigenom vinner otillbörlig förmån. Regeln har icke avseende

på oljeavgift som betalas av importör enligt 6 § andra stycket.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anser, att paragrafen i

den föreslagna utformningen kan ge upphov till en mångfald mycket svårbedömbara

fall. Vidlyftiga utredningar kan krävas för att konstatera det i

paragrafen angivna vinningsmomentet. Enklare och för den lagringsskyldige

lika rättvist finner nämnden vara att anknyta bedömningen i vad mån

oljeavgift skäligen bör nedsättas till hans faktiska möjlighet att uppfylla

sin lagringsplikt.

Departementschefen. Avsikten med oljeavgiften är att en lagringsskyldig

icke skall genom att försumma sin skyldighet vinna något i ekonomiskt

avseende gentemot sina konkurrenter, som lojalt fullgör sin lagringsplikt.

Det är därför nödvändigt att vid nedsättning och eftergift ta hänsyn till de

ekonomiska verkningar för den lagringsskyldige, som hans underlåtenhet

att lagra medför för honom. För övrigt synes det svårligen finnas någon annan

grund än vinningsmomentet, efter vilken kan avgöras i vilken grad nedsättning

skall ske. Jag kan därför ej tillstyrka den av riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap förordade ändringen i förslaget. Detta synes ej

heller i sin nuvarande utformning behöva vålla så stora svårigheter, som

nämnden befarar. Det ankommer ju nämligen på den lagringsskyldige, som

vill ha nedsättning i avgiften, att förebringa den härför erforderliga utredningen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1957

9 §.

Här ges regler om återbäring av oljeavgift för det fall att lagringsskyldig,

som fått dispens eller som försummar sin skyldighet, fyller bristen tidigare

än som beräknats. Då det är ur allmän synpunkt önskvärt, att bristen fylles

snarast möjligt, bör avgiftssystemet ge den lagringsskyldige ett incitament

att påskynda uppbyggandet av sitt lager. Tillsynsmyndigheten bör äga

förordna om återbäring av oljeavgift, som belöper på tid under vilken lagringsskyldigheten

fullgöres. Föreligger lagret komplett först kortare tid innan

fristen utlöper, synes dock med hänsyn till den schematisering, som

vidlåder avgiftsberäkningen, återbäring icke böra komma i fråga. Ej heller

bör tillsynsmyndigheten, då återbäring medgives, vara bunden vid en strängt

aritmetisk uppdelning av avgiften på olika tider utan bör få förfara efter vad

som med hänsyn till omständigheterna ter sig skäligt. I sakens natur ligger

att, om den lagringsskyldige alls icke utnyttjat medgiven dispens, avgiften

bör återbäras i sin helhet.

Även oljeavgift, som erlagts enligt 6 § andra stycket av importör, bör kunna

återbäras. Tänkbart är att, sedan oljeavgift erlagts, det visar sig att någon

lagringsskyldighet aldrig uppkommer för importören därför att oljan

återutföres eller säljes till någon, som själv är lagringsskyldig, eller ock att

importören fullgjort den lagringsskyldighet som ålegat honom. I sådant fall

bör avgiften självfallet återbäras i sin helhet. Även eljest kan sådana omständigheter

tänkas inträffa att det ter sig rimligt att avgiften helt eller

delvis återbäres, exempelvis i fall, som är analoga med dem där tillsynsmyndigheten

enligt 8 § bör förordna om eftergift eller nedsättning av oljeavgift.

10 §.

Såsom fallet är med andra liknande avgifter, bör oljeavgift få uttagas

utan hinder av att tillsynsmyndighetens beslut, varigenom avgiften bestämts,

icke vunnit laga kraft. Vidare föreslås, efter förebild i viss mån av

stadgandet i 160 § tredje stycket tullstadgan, att tillsynsmyndigheten skall

äga själv ombesörja realisation av ställd pant.

11 §•

Kommittén anser att med det innehåll, bestämmelserna i förordningen

föreslås skola få, besvär huvudsakligen torde komma att avse lämplighetstrågor.

Kommittén förutsätter därför, att besvärsprövningen skall ankomma

på Kungl. Maj :t i statsrådet.

Svenska petroleum institutet framhåller, att åtskilliga rättsfrågor givetvis

kan uppkomma framförallt för de fall då det gäller att pröva, huruvida

någon, som försummat att lagra olja, skall betala oljeavgift. Det framstår

för institutet som mera i överensstämmelse med hittills gällande praxis att

anförtro den slutliga prövningen av oljeavgifternas uttagande åt regeringsrätten.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1957

Departementschefen. För min del finner jag det otvivelaktigt, att lämplighetsfrågorna

kommer att överväga i besvären rörande oljeavgift. I enlighet

med hittills gängse princip för fördelningen av mål mellan Kungl. Maj :t

i statsrådet och regeringsrätten torde dylika besvär därför böra ankomma

på Kungl. Maj :t i statsrådet. Härav föranledda ändringar i regeringsrättslagen

anmäles denna dag av chefen för justitiedepartementet.

övergångsbestämmelserna

Det nya systemet för lagerhållningen skall tillämpas från och med den 1

januari 1958. Även nu förevarande förordning bör träda i kraft nämnda

dag; bestämmelserna om oljeavgift i händelse av dispens bör dock bli omedelbart

tillämpliga. Det förutsättes nämligen, att dispens från de nya reglerna

skall kunna meddelas redan före den 1 januari 1958 och oljeavgift bör

utgå även i dessa fall.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

genom proposition föreslå riksdagen att

dels godkänna de riktlinjer rörande beredskapslagring av

olja, som jag förordat i det föregående;

dels ock antaga förslag till

1) förordning om oljelagring m. m.; samt

2) förordning om oljeavgift m. in.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Rune Lindquist

670402 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:322 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande beredskapslagring av olja, i vad propositionen hänvisats till lagutskott. a1 i texten
  2. 2LU 1957:34 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag rörande beredskapslagring av olja, i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i s. 1 i texten
  3. BevU 1957:45 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande beredskapslagring av olja, såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet, jäm s. 1 i texten
  4. KU 1957:14 Konstitutionsutskottets memorial nr år 1957 s. 11 i texten