Med förslag rörande beredskapslagring av olja
1957-04-05 · 55 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 53 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1957:144, Med förslag rörande beredskapslagring av olja
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1957
1
Nr 144
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag rörande beredskapslagring
av olja; given Stockholms slott den 5
april 1957.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna av föredragande departementschefen enligt samma protokoll
förordade riktlinjer rörande beredskapslagring av olja;
dels ock antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om oljelagring m. m.; samt
2) förordning om oljeavgift m. m.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
BERTIL
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges ett program för ökad lagring av mineraloljor
under femårsperioden 1958—19C2. De i programmet uppställda lagringsmålen
har bestämts under beaktande av behoven dels under viss krigsperiod,
dels vid olika avbrott i oljetillförseln i fred. De bestämmelser, som erfordras
för att få till stånd den förutsedda lagerutbyggnaden, upptages i ett i propositionen
framlagt förslag till förordning om oljelagring m. m. Enligt denna
skall lagringsskyldighet åvila förutom oljehandeln och oljeraffinaderierna,
vilka redan enligt nu gällande bestämmelser är lagringspliktiga, även dem
som importerar olja för egen förbrukning samt vissa större, huvudsakligen
industriella förbrukare. Förordningen ger möjlighet föreskriva att viss del
av lagren skall förvaras i skyddade utrymmen. Enligt förslag till förordning
om oljeavgift m. m. skall sådan avgift erläggas av den, som icke fullgör sin
lagringsskyldighet.
Finansieringen av programmet, som för hela femårsperioden beräknas
draga en kostnad av ca 600 milj. kronor, förutsättes skola ske dels genom
att de lagringsskyldiga själva i viss utsträckning tillskjuter medel, dels genom
att de erhåller visst finansiellt stöd i form av statliga ränte- och amorteringsfria
lån.
1 liihang till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 144
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957
Förslag
till
Förordning
om oljelagring m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §•
För att trygga tillgång inom riket på mineralolja skola säljare och förbrukare
av sådan olja här hålla lager därav enligt vad i denna förordning stadgas.
Om skyldighet för statlig myndighet att hålla lager av mineralolja skall
dock, i stället för bestämmelserna i förordningen, gälla vad Kungl. Maj :t
därom förordnar.
Enligt vad i förordningen stadgas må ock stöd lämnas inhemskt oljeraffinaderi
genom åläggande för oljeimportör att inköpa där utvunnen olja.
2 §•
Lagrings- och inköpsskyldigheten avser mineralolja som tillhör någon av
följande grupper, nämligen:
bensin, dock icke flygbensin;
fotogen, dock icke flygfotogen;
motorbrännol j a;
eldningsolja 1; samt
övriga slag av eldningsolja.
Sådana slag av olja, som inrymmas under en och samma av de i första
stycket angivna grupperna, skola vid fullgörande av lagringsskyldighet ävensom
vid tillämpningen av denna förordning i övrigt anses likvärdiga. Där så
finnes erforderligt, må Kungl. Maj :t förordna om annan gruppindelning.
Där ej annat utsäges, förstås i förordningen med olja allenast sådan mineralolja,
som angives i denna paragraf.
Vad i förordningen stadgas om lagringsskyldighet skall icke äga tillämpning
på olja som utvunnits ur inhemsk skiffer.
3 §.
Tillsyn å efterlevnaden av denna förordning utövas av en av Kungl. Maj :t
utsedd tillsynsmyndighet.
Lagringsskyldighet
4 §•
Kungl. Maj :t fastställer, enligt grunder som riksdagen godkänt, den
mängd olja, tillhörande var grupp, som sammanlagt skall hållas i lager.
Tillsynsmyndigheten skall före den 1 juli varje år på sätt stadgas i denna
förordning bestämma huru mycket olja, tillhörande olika grupper, envar
3
Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1957
som enligt förordningen är lagringsskyldig skall hålla i lager under nästkommande
kalenderår.
5 §•
Säljare är lagringsskyldig, därest han under kalenderåret närmast före
lagringsskyldighetens bestämmande (basåret) till avnämare inom riket sålt
olja, som ''han infört från utrikes ort eller utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi.
Den som eljest under basåret sålt olja till avnämare inom riket är lagringsskyldig,
därest han förvärvat oljan av säljare, som avses i första stycket,
samt hans hela försäljning av olja under basåret uppgått till minst
tjugu tusen kubikmeter.
6 §•
Förbrukare är lagringsskyldig, därest han under basåret inom riket, annorledes
än vid fartygs drift i utrikes trafik, förbrukat olja, som han infört
från utrikes ort. Vad nu sagts skall dock ej gälla, om han infört oljan på
annat transportmedel än fartyg för transportmedlets drift.
Skyldig att lagra eldningsolja är ock den som under basåret vid anläggning
inom riket förbrukat sådan olja, därest vid anläggningen under basåret
och de två kalenderåren närmast dessförinnan förbrukats sammanlagt
minst femtontusen kubikmeter eldningsolja.
7 §-
1 mom. Vid lagringsskyldighetens bestämmande enligt 4 § andra stycket
skall tillsynsmyndigheten mellan de lagringsskyldiga fördela de av Kungl.
Maj :t enligt samma paragraf första stycket för påföljande kalenderår fastställda
oljemängderna med undantag av vad som under sagda år skall lagras
enligt sådan med tillsynsmyndigheten träffad överenskommelse, genom
vilken någon åtagit sig att, utöver vad som följer av denna förordning, hålla
lager av olja. Fördelningen skall, med ledning av de enligt 2 mom. beräknade
basmängderna, ske så att inom varje grupp olja för envar lagringsskyldig
förhållandet mellan lagringsmängd och basmängd är i görlig mån
detsamma.
2 mom. Basmängd inom viss grupp av olja är den mängd olja, tillhörande
gruppen, som den lagringsskyldige under de i 5 eller 6 g angivna
omständigheterna sålt eller förbrukat under basåret eller, om han sålt eller
förbrukat olja både under basåret och året eller ettvart av de två åren närmast
dessförinnan, vad han under dylika omständigheter i genomsnitt för
år sålt eller förbrukat under angivna tid.
Vid beräkning av basmängd för säljare skall dock icke medräknas
a) olja som han sålt till statlig myndighet, vilken enligt Kungl. Maj :ts
beslut hade att vid tiden för försäljningen hålla lager av olja, tillhörande
samma grupp som den försålda oljan;
b) olja som han infört från utrikes ort eller utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi
och för vidareförsäljning sålt till någon, vars försäljning av
olja under kalenderåret närmast före försäljningen uppgått till sammanlagt
minst tjugutusen kubikmeter;
c) olja som han sålt till någon, vilken enligt överenskommelse med tillsynsmyndigheten
var skyldig att under kalenderåret närmast efter försäljningen
hålla lager av olja, tillhörande samma grupp som den sålda oljan;
d) eldningsolja som han sålt för förbrukning vid anläggning inom riket,
vid vilken under de tre försäljningen närmast föregående kalenderåren förbrukats
sammanlagt minst femtonlusen kubikmeter eldningsolja; samt
e) olja som sålts för förbrukning vid fartygs drift i utrikes trafik.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1957
8 §•
Olja, som lagras enligt denna förordning, skall förvaras inom riket på sätt
som tillsynsmyndigheten finner ur kontrollsynpunkt godtagbart. I lagret
må ej inräknas olja, som är upplagd å provianteringsfrilager eller är föremål
för transitering.
Kungl. Maj.-t äger, enligt grunder som riksdagen godkänt, beträffande
olja av visst slag förordna, att bestämd del av lagret skall förvaras i bergrum
eller på annat sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom
bombanfall eller beskjutning.
9 §•
Tillsynsmyndigheten äger, när skäl äro därtill, efter ansökan medgiva
dispens helt eller delvis från lagringsskyldigheten så ock från skyldighet
varom sägs i 8 § andra stycket.
Om skyldighet att erlägga oljeavgift, då dispens medgives, gäller vad därom
stadgas i förordningen om oljeavgift in. m.
10 §.
Tillsynsmyndigheten må lämna lagringsskyldig tillstånd att fullgöra sin
lagringsskyldighet genom att till motsvarande myckenhet lagra olja tillhörande
annan grupp än som följer av vad ovan stadgas eller annan mineralolja
än som angives i 2 §. Medgivande må ock lämnas lagringsskyldig att enligt
närmare bestämmelser av tillsynsmyndigheten i stället för eldningsolja
lagra annat bränsle.
11 §•
Avbrytes eller försvåras tillförseln av olja till riket eller viss del därav
ager Kungl. Maj :t medgiva, att lagren må helt eller delvis tagas i anspråk’.
Uppgiftsskyldighet
12 §.
Lagringsskyldig skall före den 1 februari närmast efter basåret lämna tillsynsmyndigheten
uppgift om den mängd olja, tillhörande olika grupper,
han under basåret sålt eller förbrukat under omständigheter som avses i 5
eller 6 §.
Har lagringsskyldig sålt olja, som enligt 7 § 2 mom. andra stycket icke
skall medräknas vid basmängdens beräkning, skall han tillika lämna tillsynsmyndigheten
uppgift om den sålda myckenheten samt, utom beträffande
försäljning för förbrukning vid fartygs drift i utrikes fart, om köparens
namn och adress.
13 §.
Under kalenderår, då lagringsskyldig har att hålla lager av olja, skall han,
om hans lagringsskyldighet grundas på 5 §, varje månad och eljest under
januari, april, juli och oktober månader lämna tillsynsmyndigheten uppgift
om den mängd olja, tillhörande varje grupp, som han vid utgången av
närmast föregående kalendermånad hade i lager inom riket, så ock om
platsen och sättet för oljans förvaring.
Lagringsskyldig, som erhållit tillstand att i stället för olja lagra annat
bränsle, skall lämna motsvarande uppgift om vad han hade i lager därav.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1957
Efter anmaning är han ock pliktig lämna tillsynsmyndigheten uppgift om
sin förbrukning av sådant bränsle.
14 §.
Efter anmaning är envar som inom riket sålt eller förbrukat eller från
utrikes ort infört olja skyldig lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om
försäljningen, förbrukningen eller införseln, som tillsynsmyndigheten finner
erforderliga för tillämpningen av denna förordning.
15 §.
Tillsynsmyndigheten skall för inventering och besiktning äga tillträde till
lager, som avses i denna förordning. Myndigheten äger ock granska lagringseller
uppgiftsskyldigs handelsböcker och affärshandlingar för kontroll av
hans lagerhållning och av riktigheten och fullständigheten av uppgifter som
han lämnat enligt denna förordning.
Inköpsskyldighet
16 §.
På framställning av den som vid oljeraffinaderi inom riket utvinner eller
ämnar utvinna olja må Kungl. Maj :t, där raffineringen finnes önskvärd för
att trygga tillgång inom riket på olja samt anledning förekommer till antagande
att oljan eljest icke skulle vinna avsättning till skäligt pris, ålägga
lagringsskyldig, som för försäljning eller egen förbrukning inför olja från
utrikes ort, att från raffinaderiet inköpa olja till myckenhet och pris som
Kungl. Maj :t bestämmer. Kungl. Maj :t äger ock fastställa tid och plats för
leverans av oljan samt de villkor i övrigt, som kunna finnas erforderliga.
Oavsett vad därom i framställningen yrkats, må inköpsskyldigheten fördelas
mellan olika lagringsskyldiga efter vad som prövas skäligt.
17 §.
Den, som utverkat åläggande enligt 16 §, är skyldig leverera oljan till myckenhet
och pris samt på villkor i övrigt, som bestämts av Kungl. Maj :t.
Han är ock pliktig att med avseende å raffinaderiets anordnande underkasta
sig de bestämmelser, som Kungl. Maj :t finner gott meddela.
Ansvarsbestämmelser m. m.
18 §.
Försummar lagringsskyldig att hålla olja i lager i föreskriven myckenhet
och på sätt, som i denna förordning eller med stöd därav föreskrivits, förelägger
tillsynsmyndigheten honom vid vite att inom viss tid vidtaga rättelse.
Om skyldighet att i fall som avses i första stycket erlägga oljeavgift gäller
vad därom stadgas i förordningen om oljeavgift m. m.
19 §.
Försummar någon att inom föreskriven tid lämna uppgift, som sägs i
denna förordning, eller vägrar lagringsskyldig tillsynsmyndigheten tillträde
till lagret eller underlåter någon att efter anmodan hålla handelsböcker eller
affärshandlingar tillgängliga för granskning av myndigheten, straffes han
med dagsböter och äger tillsynsmyndigheten förelägga honom vite.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957
Lämnar någon vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt denna förordning
uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
20 §.
Vad som inhämtats genom uppgift enligt denna förordning eller vid inventering
eller besiktning av lager eller ock vid granskning av handelsböcker
eller affärshandlingar må ej yppas i vidare mån än som erfordras för
vinnande av det med uppgiften eller åtgärden avsedda syftet. Bryter någon
uppsåtligen eller av oaktsamhet häremot, dömes, där han ej för brottet är
underkastad ansvar enligt allmän strafflag, till dagsböter eller fängelse.
21 §.
Brott, varom i 19 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan
eller medgivande av tillsynsmyndigheten.
Brott, varom i 20 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsäganden
angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag,
gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.
Besvär in. m.
22 §.
över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan
föras hos Kungl. Maj :t genom besvär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder
av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
23 §.
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, tillsynsmyndigheten
äger meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna
förordning.
1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958 i den mån annat
ej följer av vad nedan stadgas.
2. Genom förordningen upphäves förordningen den 10 juni 1938 (nr 367)
angående handel med vissa mineraloljor tillika med de föreskrifter, som
meddelats med stöd av samma förordning.
3. Tillsynsmyndighet enligt den nya förordningen skall utses jämväl för
erforderlig tid före den 1 januari 1958. Tillsynsmyndigheten skall före den
1 oktober 1957 på sätt i 7 § stadgas bestämma huru mycket olja, tillhörande
olika grupper, envar enligt punkt 4 lagringsskyldig skall hålla i lager
under år 1958.
4. Försäljning och förbrukning av olja, som skett åren 1956 och 1957
under omständigheter, som avses i 5 och 6 §§, skall grunda lagringsskyldighet
enligt vad som stadgas i dessa paragrafer. Vid avgörande huruvida lagringsskyldighet
föreligger enligt 6 § andra stycket och vid bestämmande
av lagringsskyldigheten skall i förekommande fall hänsyn tagas till försäljning
och förbrukning, som ägt rum under åren 1954—1957.
5. Den som under år 1956 sålt eller förbrukat olja under omständigheter,
som avses i 5 eller 6 §, skall före den 1 augusti 1957 lämna tillsynsmyn
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957
digheten uppgift därom enligt 12 §. Har han under sådana omständigheter
sålt eller förbrukat olja jämväl under år 1955 eller åren 1954 och 1955, skall
han lämna motsvarande uppgift för ettvart av nämnda år.
Efter anmaning är jämväl eljest den som inom riket sålt eller förbrukat
olja skyldig lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om försäljningen eller
förbrukningen, vilka myndigheten finner erforderliga för tillämpningen av
vad ovan stadgats. - BS
Beträffande uppgift, som lämnats enligt vad nu sagts, skola 20 och 21 S 9
äga tillämpning även före den 1 januari 1958.
6. Försummar någon att lämna uppgift, som föreskrives i punkt 5 eller
med stöd därav, eller lämnar han uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej ar
ringa, oriktig uppgift, skola 19 och 21 §§ äga tillämpning även före den 1
januari 1958.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1957
Förslag
till
Förordning
om oljeavgift m. m.
Härigenom förordnas som följer.
I denna förordning förstås med
lagrings skyldig: säljare eller förbrukare av mineralolja, som är lagringsskyldig
enligt förordningen om oljelagring m. m.;
olja: sådan mineralolja, som sägs i 2 § sistnämnda förordning; samt
k tillsynsmyndigheten: den enligt 3 § samma förordning utsedda myndig
2
§•
Lagringsskyldig är pliktig att till staten erlägga oljeavgift,
a) om han erhåller dispens från skyldigheten att hälla lager av olja eller
att förvara oljelager till viss del i bergrum eller på annat sätt, som innefattar
skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning;
b) om han, utan erhållen dispens, försummar skyldighet, som nyss är
Oljeavgift utgår ock i fall, varom stadgas i 6 § andra stycket.
3 §•
Oljeavgiften beräknas med tillämpning av bestämmelserna i 4 och 5 §§
efter den myckenhet olja, beträffande vilken lagringsskyldighet eller skyldighet
att förvara olja i bergrum eller på därmed jämförligt sätt icke fullgöres,
samt efter den tid, under vilken fullgörandet ej sker. Del av kalendermånad
räknas som hel månad.
Oljeavgiften utgör för kubikmeter och år
för bensin och fotogen tjuguåtta kronor,
för m°torbrännolja och eldningsolja 1 tjuguen kronor samt
för övriga slag av eldningsolja tjugusju kronor
eller, såvitt rör olja som skall lagras i bergrum eller på därmed jämförligt
sätt, nämnda belopp ökade med sex kronor.
För månad utgör oljeavgiften en tolftedel av ovan angivna belopp.
4 §•
I fall, som sägs i 2 § första stycket a), beräknas oljeavgiften efter den myckenhet
och den tid, som dispensen avser.
5 §.
I fall, som avses i 2 § första stycket b), beräknas oljeavgiften efter den
brist, som framgår av avgiven uppgift varigenom bristen först yppats, eller,
om bristen upptäckts vid undersökning, den brist, som därvid konstaterats.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr lbi år 1957
Oljeavgift skall i dylikt fall utgå för tiden från och med den kalendermånad,
under vilken uppgiften skolat avgivas eller undersökningen skedde, till
och med den kalendermånad, under vilken enligt meddelat föreläggande rättelse
senast skall hava skett. Sker rättelse innan föreläggande meddelats, beräknas
oljeavgift för en månad.
Sker ej rättelse, beräknas ny oljeavgift efter den brist, som först uppgives
eller konstateras efter det rättelsen senast skulle hava skett, och för
tiden från och med kalendermånaden närmast efter samma tidpunkt.
6 §•
Inför någon olja från utrikes ort för försäljning till avnämare inom riket
och har han ej tidigare regelmässigt importerat olja, äger tillsynsmyndigheten
förelägga honom att hos myndigheten ställa säkerhet, som myndigheten
kan godtaga, för den oljeavgift han kan bliva pliktig att erlägga.
Ställes icke säkerhet inom förelagd tid, är importören pliktig att till staten
genast erlägga oljeavgift med det belopp, vartill avgiften skolat uppgå, därest
importören under importåret eftersatt skyldighet att hålla lager svarande
mot den myckenhet olja han infört.
7 §•
Oljeavgiften debiteras och uppbäres av tillsynsmyndigheten.
8 §•
Är i fall, som avses i 2 § första stycket, med hänsyn till att den lagringsskyldige
visar sig innehava erforderligt utrymme för förvaring av oljan eller
av annan anledning uppenbart, att oljeavgiften, beräknad enligt 3—5 §§,
avsevärt överstiger den vinning den lagringsskyldige kan antagas göra genom
underlåtenheten att hålla lager till myckenhet eller på sätt som föreskrivits,
skall tillsynsmyndigheten förordna om skälig nedsättning av avgiften.
När så finnes skäligt och den lagringsskyldige icke härigenom vinner
otillbörlig förmån, må i fall som nyss sagts avgiften helt eftergivas.
Frågan om nedsättning eller eftergift skall prövas innan avgiften debiteras.
9 §•
Visas i fall, som avses i 2 § första stycket, sedan oljeavgift debiterats, att
den lagringsskyldige fullgör vad som åligger honom i fråga om hållande eller
förvaring av lager, må tillsynsmyndigheten efter vad som prövas skäligt
förordna om återbäring av oljeavgift, vilken belöper på tid då skyldighet
som nu sagts fullgjorts.
När särskilda skäl äro därtill, må tillsynsmyndigheten förordna om återbäring
av oljeavgift, som utgått enligt 6 § andra stycket.
10 §.
Oljeavgift, som icke inbetalas inom föreskriven tid, må på framställning
av tillsynsmyndigheten utmätas. Är säkerhet ställd, må avgiften av tillsynsmyndigheten
uttagas därur. Pant må av myndigheten försäljas i betryggande
ordning.
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1957
11 §•
Över tillsynsmyndighetens beslut enligt denna förordning må klagan
föras hos Kungl. Maj :t genom besvär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder
av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
12 §.
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, tillsynsmyndigheten
äger meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna
förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; bestämmelserna om
beräkning, debitering, nedsättning och eftergift av oljeavgift samt om besvär
skola dock tillämpas även dessförinnan, där dispens medgivits från skyldighet
att efter ingången av år 1958 hålla lager av olja eller att förvara oljelager
till viss del i bergrum eller på annat sätt som innefattar skäligt skydd
mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1957
11
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 april 1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,
Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om oljelagring samt
anför därvid följande.
Genom beslut den 12 september 1955 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för
handelsdepartementet att tillkalla åtta sakkunniga med uppgift att efter överläggningar
med oljebranschen och övriga berörda grenar av näringslivet
framlägga förslag rörande den fortsatta lagringen av oljeprodukter. Såsom
sakkunniga tillkallades numera regeringsrådet H. K. H. Holmgren, tillika
ordförande, verkställande direktören för Svenska Esso aktiebolag K. H. G:son
Bergstrand, ledamoten av riksdagens första kammare, direktören J. E. Ericsson,
kommerserådet A. Lindstedt, generaldirektören J. H. Qvistgaard, direktören
i Skånska cementaktiebolaget D. R. E. Werner, direktören i NynäsPetroleum
aktiebolag P. H. W. Ågren och byråchefen K. E. A. önnesjö.
De sakkunniga, som antagit benämningen 1955 års oljelagringskommitté,
har den 21 december 1956 avgivit ett hemligstämplat betänkande med förslag
i ämnet.1 Vid betänkandet är fogade förslag till bl. a. förordning om
åtgärder för tryggande av tillgång på mineraloljor och förordning om oljeavgift
in. m. — Kommitténs förslag är icke enhälligt. Reservation har sålunda
avgivits av herr Werner.
Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling, anhåller jag nu
att få anmäla ärendet.
Gällande bestämmelser om oljelagring
Gällande lagringsbestämmelser återfinnes i förordningen den 10 juni 1938
angående handel med vissa mineraloljor (nr 367). De oljor, som avses däri,
är bensin, nativ olja (crude oil), fotogen, motorbrännolja, pannbrännolja
samt andra raffinerade brännoljor.
1 Betänkande! har med vissa jämkningar och uteslutningar även utkommit i en offentlig
tryckt upplaga (SOU 1957: 4).
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957
Enligt förordningen skall den, som importerar olja för försäljning i oförändrat
skick här i landet, vara skyldig att — i den mån Kungl. Maj :t förordnar
därom — under hela året hålla lager av sådan olja. Lagret skall uppgå
till viss procentuell andel av den olja han sålt under nästföregående kalenderår.
Samma skyldighet åvilar den, som köper raffinerad olja från
svenskt oljeraffinaderi för försäljning inom landet, liksom också de inhemska
raffinaderierna för den olja de säljer direkt till förbrukare inom
landet. Vidare kan Kungl. Maj:t förordna, att inhemskt raffinaderi skall
lagra viss andel av den råolja, som under nästföregående år förbrukats vid
raffinering. Kungl. Maj:t kan också föreskriva lagringsskyldighet för den,
som i större omfattning inför olja för annat ändamål än försäljning eller
raffinering, exempelvis för egen förbrukning.
Den, som skall hålla lager, är enligt förordningen skyldig att använda
lagerplats, som Kungl. Maj :t anvisar. Han har även att regelbundet lämna
uPPgift om sin försäljning av oljor samt om storleken av sina lager.
Om det inträder någon avsevärd förändring i förhållande till närmast föregående
kalenderår i fråga om de kvantiteter olja, som en viss importör inför
till riket eller som innehavare av ett inhemskt oljeraffinaderi förbrukar, kan
Kungl. Maj:t — med avvikelse från vad som eljest gäller — meddela de
bestämmelser, som föranleds av de ändrade förhållandena. Även i andra fall
kan Kungl. Maj :t, när särskilda skäl föreligger, medge undantag från skyldigheten
att hålla lager.
Om någon, som är lagringsskyldig, icke håller tillräckliga lager av olja,
skall han föreläggas att inom viss tid fylla bristen. Gör han icke det, straffas
han med böter till belopp motsvarande 20—40 kronor för varje ton olja,
varmed han brister.
Förordningen innehåller vidare bestämmelser om skyldighet för importör
att inköpa raffinerad olja från inhemskt oljeraffinaderi. Förutsättning för
att skyldigheten skall inträda är, att raffineringen anses önskvärd för att
trygga tillgången inom landet av de oljor, som förordningen omfattar, samt
att det kan antagas, att den raffinerade oljan eljest icke skulle vinna avsättning.
Med stöd av förordningen har Kungl. Maj :t utfärdat bestämmelser angående
den lagringsprocent som skall gälla, senast genom kungörelse den 20
december 1946 (nr 792). Enligt denna skall lagringsprocenten för motorbrännolja
och pannbrännolja vara 15 procent samt för bensin och fotogen
25 procent. De bemyndiganden för Kungl. Maj :t, som förordningen i övrigt
innehåller, har utnyttjats endast i begränsad utsträckning. Sålunda förelåg
under åren 1939—1946 skyldighet för oljeraffinaderierna i landet att lagra
råolja. Däremot har möjligheten att föreskriva lagringsskyldighet för den,
som inför olja för annat ändamål än försäljning eller raffinering, icke utnyttjats.
Detta innebär, att alla s. k. direktimportörer, vilka inför olja för
egen förbrukning, undgått lagringsplikt. Icke heller har Kungl. Maj :t meddelat
åläggande att köpa olja från inhemskt raffinaderi eller föreskrivit, att
viss lagringsplats skall användas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957
13
Under eflerkrigsåren har svårigheter stundom förelegat att fullgöra den
författningsenliga lagringen. Sålunda tvingades oljebolagen under åren 1947—
1950 att minska sin lagerhållning till följd av importregleringen och ransoneringen
av flytande bränslen. Eftersom importsvårigheterna icke drabbade
alla företag i lika hög grad, medgavs dock icke någon generell nedsättning
av lagringsskyldigheten. I stället prövades företagens möjligheter att
hålla lager från fall till fall. Svårigheter uppstod också i samband med eldningsoljeregleringens
upphävande. I samband därmed uppdrog Kungl. Maj :t
den 5 oktober 1951 åt tillsynsmyndigheten — riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap — att i den mån den aktuella försörjningssituationen beträffande
flytande bränslen i särskilda fall ansågs påkalla befrielse från eller
lättnad i lagringsskyldigheten medge dispens från föreskrifterna i 1938 års
förordning. Med stöd av detta beslut har riksnämnden sedan i viss utsträckning
lämnat dispenser, som motiverats huvudsakligen av otillräckliga cisterntillgångar.
Kungl. Maj:t har vidare den 11 januari 1952 bemyndigat riksnämnden
att, om i särskilt fall på grund av bristande cisternutrymme eller
av andra skäl ansågs nödvändigt, medge undantag från bestämmelserna om
lagringsskyldighet i vad denna hänförde sig till olja, som införts av importör
för att från tankbåt levereras direkt till förbrukarens egna cisternanläggningar.
I de fall, där riksnämnden icke enligt angivna beslut haft rätt att
bevilja dispens, har frågan därom —- efter riksnämndens hörande — prövats
av Kungl. Maj :t.
Enligt 1938 års förordning föreligger icke någon skyldighet att förvara
lager i bombskyddade anläggningar. Det förutsattes emellertid vid förordningens
tillkomst, att sådana skulle utföras i statlig regi för att sedan kunna
uthyras till vederbörande företag. Betydande anslag av statsmedel har också
beviljats för att få till stånd en utbyggnad i förevarande hänseende. För att
stimulera till kommunala och enskilda initiativ utfärdades den 20 februari
1948 en kungörelse (nr 73) angående statsbidrag till uppförande av bombsäkra
cisternanläggningar för flytande bränslen. Enligt denna utgår statsbidrag
med belopp, som Kungl. Maj :t prövar skäligt med hänsyn till å ena
sidan de ökade kostnader, som betingas av att anläggningen göres bombsäker,
samt å andra sidan de fördelar av olika slag, som den ifrågavarande lagringsformen
medför för lagerhållaren. Beviljat statsbidrag utbetalas sedan riksnämnden
besikligat och godkänt anläggningen. Förskott kan dock utbetalas
i viss utsträckning. Kostnaderna för statsbidragen bestrides från ett särskilt
anslag under tionde huvudtiteln. Av de sålunda för ändamålet anvisade
medlen har hittills ca 14,4 milj. kronor utbetalats. Den totala bidragsramen
utgör enligt beslut av 1956 års riksdag 30,4 milj. kronor.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957
Riktlinjer för fortsatt oljelagring
Kommittén
Behovet av ökad lagring
Vår oljekonsumtion, som nästan helt bygger på import, har särskilt under
senare år undergått en kraftig stegring. Under perioden 1946—1955
ökade den sålunda årligen med i genomsnitt ca 20 procent, och år 1955 hade
den mer än fördubblats i jämförelse med förkrigstiden. I absoluta tal steg
konsumtionen från 1,5 milj. m3 år 1939 till 8,9 milj. in3 år 1955. Därvid har
bortsetts från konsumtionen för vissa militära behov. Särskilt stark har ökningen
varit i fråga om eldningsoljorna, vilka allt mer kommit att ersätta kol
och koks som bränsle vid industriell drift och bostadsuppvärmning. Sålunda
har eldningsoljorna — trots att konsumtionen av drivmedel visat en icke
obetydlig stegring — ökat sin andel av den totala förbrukningen av flytande
bränslen från 20 procent år 1939 till 71 procent år 1955. Vad beträffar den
fortsatta konsumtionsutvecklingen ter sig den stigande tendensen mycket
fast såväl beträffande eldningsoljor som drivmedel. Kommittén har under
sådana förhållanden räknat med att konsumtionen under de närmaste fem
åren — kommittén anger perioden 1958—1962 — skall komma att stiga från
nuvarande ca 9 milj. m3 till drygt 12 milj. in3. I sammanhanget erinras om
den framtidsbedömning, som bränsleutredningen 1951 gjort i sitt den 5 december
1956 dagtecknade betänkande »Bränsleförsörjningen i atomåldern»
(SOU 1956: 46). Bränsleutredningen har beräknat, att oljeimporten vid fortsatt
konsumtionsvänlig politik någon gång mellan 1965 och 1970 kommer
att vara dubbelt så stor som nu och omkring år 1980 tre gånger så stor. Härigenom
skulle oljeimporten, som för närvarande täcker hälften av vårt energibehov,
år 1980 komma att svara för drygt 70 procent därav.
Med det ökade importberoendet blir det i än högre grad än tidigare ett
starkt intresse för landet att genom ett ändamålsenligt lagringssystem säkerställa
oljekonsumtionen mot tillförselhinder av olika slag. Detta gäller
så mycket mer som de praktiska och ekonomiska möjligheterna att i ett
bristläge tillgripa alternativa inhemska bränslen är obetydliga. Rubbningar
i oljetillförseln — framhåller kommittén — är tänkbara icke endast vid
krigsfall. Sålunda kan isförhållandena längs våra kuster i vissa lägen medföra
avbräck i tillförseln och skapa åtminstone lokala försörjningsproblem.
Svårigheter kan också uppstå på grund av handels- och valutapolitiska föihållanden,
hamn- och transportstrejker samt rubbningar i exportländernas
oljeproduktion. Hur känslig vår oljeförsörjning är för den utrikespolitiska
händelseutvecklingen, har de senaste årens erfarenheter givit belägg för.
I sammanhanget erinras om de problem, som uppstått i samband med den
persiska oljekonflikten och Suez-krisen. Vid krigsfall utomlands kan det
- såsom fallet var för Sveriges del under andra världskriget —- bli fråga
om ett mer eller mindre fullständigt avbrott i tillförseln. Detta gäller i ännu
högre grad i ett läge, då krigshandlingar riktas direkt mot vårt land.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1957
Om sålunda en väsentlig förstärkning av vår oljeberedskap ter sig nödvändig,
torde det enligt kommittén dock icke vara ekonomiskt möjligt att
få till stånd en lagerhållning, som vid varje tillfälle säkerställer landet mot
samtliga här angivna risker. En avvägning av beredskapskraven på detta
område måste sålunda ske mot andra samhälleliga investeringsönskemål av
hög angelägenhetsgrad. Det lagringsprogram, kommittén under sådana förhållanden
ansett sig kunna framlägga för femårsperioden 1958—1962, motsvarar
därför ingalunda vad som ur beredskapssynpunkt i och för sig vore
önskvärt utan anger snarare vad som med hänsyn till investeringsutrymme
och tillgängliga resurser tett sig genomförbart. Eu sådan begränsning i målsättningen
sker emellertid under den förutsättningen, att lagringsbehoven
efter viss tid göres till föremål för nya överväganden.
De produkter, som omfattas av förslaget, är bensin, fotogen, motorbrännolja
samt eldningsolja. Flygdrivmedel har dock undantagits. Lagringen förutsättes
i detta fall ske vid sidan av programmet utan särskilda bestämmelser.
Staten tänkes därvid ombesörja den militära lagringen och oljehandeln
den kommersiella lagring, som motiveras av den civila luftfartens behov.
Oljelagringen enligt programmet omfattar dels vad som i ett läge då landet
indrages i krig kan beräknas komma att erfordras under en viss tidsperiod
— krigsreserven — dels vad som behövs med hänsyn till tänkbara
störningar i tillförseln under fredstid ■— försörjningsreserven. De behov,
som skall tillgodoses genom krigsreserven, är icke av enbart militär natur.
Den kommer sålunda i betydande utsträckning att avse, förutom civilförsvar
och kommunikationer, jordbruket samt den krigs- och försörjningsviktiga
industrien. Storleken av de i försörjningsreserven ingående lagren har
bestämts med hänsyn till vad som ansetts erforderligt för att trygga försörjningen
under vintrar med svåra isförhållanden. Medan avbrottstiden i sådana
fall kan erfarenhetsmässigt bedömas, är det icke möjligt att förutse längden
av sådana avbrott i tillförseln, som kan orsakas av utrikespolitiska händelser,
handels- och valutapolitiska förhållanden etc. Enligt kommitténs mening
torde emellertid den lagringsram, som uppgjorts med hänsyn till isavspärrningsriskerna,
tills vidare få anses innefatta beredskap även mot andra
tänkbara störningar. — I den hemliga upplagan av betänkandet har de slutliga
lagringsmålen enligt programmet angivits. Dessa har beräknats med utgångspunkt
från antagandet, att vår oljekonsumtion vid femårsperiodens
utgång uppgår till ca 12 milj. in3, därvid dock bortsetts från vissa militära
behov.
Ansvaret för genomförandet av ett lagringsprogram m. m.
Lagringen måste enligt kommitténs mening ske i anslutning till den löpande
omsättningen. Skälet är fräinst att i varje fall de lättare oljorna icke
kan lagras under någon längre tid utan att kvalitetsförsämring inträder.
Lagringsskyldighet synes under sådana förhållanden — i likhet med vad
som gäller enligt nuvarande lagringsbestämmelser — böra åvila oljehan
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1957
deln och raffinaderierna. De sistnämnda förutsättes därvid få redovisa viss
del av sina lager i råolja i stället för i färdiga produkter. Även återförsäljare
av olja med en försäljningsvolym överstigande 20 000 m3 om året liksom
de som importerar olja för egen förbrukning bör omfattas av lagringsplikten.
Med hänsyn till att en avsevärd ökning av lagerhållningen förutses i
programmet har kommittén emellertid ansett det motiverat att ytterligare
vidga kretsen av lagringsskyldiga. Även om avsikten är att kostnaderna
skall täckas genom prispålägg är de med programmets genomförande förenade
planerings-, finansierings- och byggnadsuppgifterna liksom den fortsatta
lagringen i sig själv ett så omfattande företag, att bördan så vitt möjligt
bör fördelas. Lagringsplikten föreslås därför utsträckt till vissa större
konsumenter av eldningsolja, närmare bestämt sådana med en konsumtion
överstigande 5 000 in3 om året. Förslaget berör ca 125 industriföretag och
kraftverk samt möjligen några av de största bostadskollektiven. Kommittén
påpekar i sammanhanget, att de berörda industrikonsumenterna redan
nu lagrar betydande kvantiteter och att de har lagringsanläggningar av avsevärd
storlek. Ett betydelsefullt skäl för en sådan utvidgning av lagringsplikten
är, att därigenom sannolikt en ur försvars- och transportsynpunkt bättre
spridning av lagren vinnes. Medan oljehandelns cisternutrymmen i huvudsak
koncentreras till importhamnarna, kan nämligen en lagring i storkonsumenternas
regi förväntas ske i anslutning till respektive anläggningar, vilka
i stor utsträckning är belägna i de inre delarna av landet. Någon ökad ekonomisk
belastning torde lagringsplikten på längre sikt icke medföra för vederbörande
företag, då de vid inköp av olja från oljehandeln bör kunna utverka
en prisreduktion motsvarande den besparing oljehandeln gör genom
att icke behöva hålla reservlager för ifrågavarande kvantiteter. Med hänsyn
till bl. a. de svårigheter, som under en övergångstid kan tänkas uppstå
för en del företag, föreslår kommittén, att lagringsskyldigheten för storkonsumenterna
icke grundas direkt på författningen i ämnet utan på ett
Kungl. Maj :t i författningen lämnat bemyndigande att förordna om sådan
skyldighet. Därigenom lämnas vägen öppen för frivilliga överenskommelser,
som möjliggör större hänsynstagande till omständigheterna i de särskilda
fallen. Från tillämpningen av lagringsbestämmelserna undantages statliga
myndigheter. Den statliga lagringen bör liksom hittills fullgöras i den
ordning och omfattning Kungl. Maj :t i varje särskilt fall bestämmer. Kommittén
utgar emellertid ifran att myndigheterna ålägges lagra i minst samma
omfattning, som föreslås för enskilda.
Som tidigaie nämnts har kommittén i den hemliga upplagan av betänkandet
angivit de lagringsmål, som bör uppnås under femårsperioden, i bestämda
kvantiteter. Uppställandet av ett fast lagringsprogram innebär, att
den hittills använda metoden att bestämma lagringen till viss procent av
försäljningen under nästföregående år anses böra frångås. Delta system
bär visat sig vara förenat med flera nackdelar. Under perioder då konsumtionen
är i starkt stigande — såsom fallet är för närvarande — medför det
en viss eftersläpning i lagringen. Vidare medger det icke i tillräcklig ut
-
17
Kungl. Maj. ts proposition nr 14b år 1957
sträckning en framtidsplanering, vilket är till olägenhet för såväl lagerhållare
som vederbörande myndigheter. Enligt förslaget skall det tillkomma
Kungl. Maj :t att enligt grunder, som riksdagen godkänt, bestämma de totala
mängder olja av olika slag, som skall hållas i lager. Tillsynsmyndigheten
har därefter att fördela den för varje oljeslag fastställda lagringsmängden
på de lagringsskyldiga med hänsyn till deras försäljning respektive
förbrukning under viss basperiod. För att en mera långsiktig planering
skall bli möjlig förutsätter kommittén, att tillsynsmyndigheten under år
1957 lämnar de lagringsskyldiga preliminära besked om de kvantiteter de
förväntas böra hålla i lager vid kalenderårsskiftena under perioden. De
slutliga lagringsbeskeden skall gälla för år och utfärdas senast den 1 juli
året före det som avses. — Med hänsyn till att lagringsbehovet särskilt av
eldningsoljor uppvisar säsongmässiga variationer föreslår kommittén, att vid
bestämmandet av lagringsmängd skilda myckenheter må fastställas för
olika tider av löpande år. Beträffande eldningsoljorna anföres i sammanhanget,
att de föreskrivna lagren temporärt bör få nedbringas under senvintern
allteftersom den avspärrningsrisk som sammanhänger med isförhållandena
minskar. Graden av flexibilitet i lagerhållningen bör emellertid
i ett sådant fall vara generellt bestämd. Den regelmässiga sänkning av eldningsoljelagren,
som ansetts kunna tillåtas, har beräknats till 30 procent.
Skyddad lagring
Genomförandet av programmet kräver enligt kommittén en väsentligt
ökad tillgång på skyddade lagringsutrymmen. Särskilt den del av lagren,
som är avsedd att komma till användning i ett krigsläge, bör förvaras på
ett sådant sätt att tillfredsställande skydd erbjudes mot förstöring genom
bombanfall eller beskjutning. Även civilförsvars- och brandsäkerhetssynpunkter
gör sig här gällande. Vid bedömningen av frågan i vilken omfattning
utbyggnadsprogrammet bör inriktas på skyddade utrymmen får emellertid
bland annat beaktas, att de geografiska betingelserna för anläggningsarbeten
av detta slag varierar i olika delar av landet, att byggnadstiden
är avsevärt längre än för vanliga ovanjordsanläggningar samt att investeringskostnaderna
är betydande. Kommittén har vid sådana överväganden
sett sig nödsakad att även i denna del göra sitt program mindre omfattande
än som ur beredskapssynpunkt i och för sig vore önskvärt.
Särskilt angeläget har ansetts vara att bereda de i krigsreserven ingående
drivmedlen skyddad lagring. I den hemliga upplagan av betänkandet har de
beräkningar, som gjorts angående utbyggnadsbehovet, och därmed sammanhängande
spörsmål närmare redovisats. Beträffande frågan hur utbyggnaden
skall genomföras framhåller kommittén, att även de skyddade lagringsutrymmena
i så stor utsträckning som möjligt bör inordnas i den kommersiella
distributionen. Uttryck för en sådan uppfattning anges vara, att de
bergrumsanläggningar, som under senare år utförts i statlig regi, till betydande
del uthyrts till oljebolagen. Då någon skyldighet icke förelegat för
2 Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 samt. Nr 144
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1957
dessa att ombesörja skyddad lagring, har hyresbeloppens storlek därvid i
princip kommit att bestämmas av kostnaderna för lagring i anläggningar
ovan jord. En ordning där programmets genomförande blir en fråga om på
statligt initiativ tillkomna investeringar anses emellertid vara förenad med
betydande praktiska och kostnadsmässiga olägenheter. Kommittén förordar
därför, att bestämmelser införes, som föreskriver skyldighet för vederbörande
företag — i praktiken torde det endast bli fråga om oljebolagen —
att förvara viss del av lagren i skyddade utrymmen. Kostnaderna för den
dyrare lagringsformen får därvid bäras av priset på produkterna. Förslaget
innebär sålunda, att systemet med statsbidrag till bergrumsanläggningar
avvecklas.
I betänkandet framhålles, att skyddade anläggningar kräver en avsevärd
byggnadstid och att de knappast torde kunna utföras fortlöpande under perioden.
Kraven på skyddad lagring får därför anpassas efter de faktiska
möjligheterna att frambringa erforderliga utrymmen. Vad angår det tekniska
utförandet torde programmet icke undantagslöst behöva avse bergrumsanläggningar
av hittills sedvanlig typ. Det bör emellertid få ankomma
på tillsynsmyndigheten att från fall till fall pröva vilket skydd som kan
godtagas. Kommittén uppehåller sig också vid de problem som kan tänkas
uppstå till följd av att de enskilda lagerhållarnas kostnader för den skyddade
lagringen växlar. En kostnadstäckning via prissättningen kan därvid
försvåras. I sådana fall anses det i första hand böra överlåtas åt branschen
att genomföra den kostnadsutjämning, som kan visa sig nödvändig. Löses
icke problemen på ett tillfredsställande sätt genom branschens försorg, torde
det böra ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av tillsynsmyndigheten
meddela erforderliga bestämmelser.
Oljeavgift
Den som försummar att hålla föreskriven mängd olja i lager eller underlåter
att iakttaga vad som föreskrivits i fråga om sättet för lagringen bör av
tillsynsmyndigheten föreläggas vite att inom viss tid vidtaga rättelse. Fall
kan dock tänkas inträffa, där det av olika skäl är omöjligt att fullgöra lag''
ringsskyldigheten. Dispens bör då kunna meddelas efter särskild ansökan
därom. Det anses emellertid otillfredsställande, att vederbörande gör en ekonomisk
vinst genom att slippa de lagringskostnader, som andra lagringspliktiga
får vidkännas. Den som erhållit dispens bör därför i allmänhet få
erlägga en särskild s. k. oljeavgift. En sådan bör även uttagas av den som
åsidosätter sin lagringsskyldighet utan att begära dispens. Oljeavgiften, som
avses verka kostnadsutjämnande, har av kommittén beräknats med utgångspunkt
från kostnaderna för lagring i cisternutrymmen vid en befintlig anläggning.
För att undvika att någon avsiktligt försummar att lagra för att i stället
erlägga avgift, har denna dock ansetts något böra överstiga de faktiska
kostnaderna. En uppräkning av dessa har därför skett med ca 10 procent.
För år och kubikmeter har avgiften bestämts till 28 kronor för bensin och
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1957
fotogen, 21 kronor för motorbrännolja och tunn eldningsolja samt 27 kronor
för övriga eldningsoljor. Vid underlåtenhet att förvara lager i skyddat
utrymme förhöjes de angivna beloppen med 6 kronor. Då den lagringspliktige
endast delvis brister i sin lagringsskyldighet, bör tillsynsmyndigheten
medgiva skälig nedsättning. Så tänkes även kunna ske i andra fall, där det
är uppenbart, att avgiften överstiger den vinst, som den lagringsskyldige
gör genom sin underlåtenhet att lagra. De medel, som inflyter i oljeavgifter,
föreslås bli tagna i anspråk för att främja eu ökad lagerhållning.
Tillsynsmyndighet m. m.
Tillsynsmyndighet för lagerhållningen bör enligt kommittén alltjämt vara
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, vars arbetsuppgifter vid
ett genomförande av de framlagda förslagen kan väntas undergå en icke
obetydlig ökning. Det torde sålunda få ankomma på riksnämnden att i enlighet
med de grunder riksdagen godkänt avgiva förslag till Kungl. Maj:t
om de kvantiteter olja av olika slag, som enligt Kungl. Maj :ts bestämmande
skall hållas i lager, att inom ramen för den sålunda fastställda planen bestämma
den exakta lagringsskyldigheten för varje lagerhållare, att besluta
om dispens från lagringsskyldigheten och om oljeavgifts uttagande jämte
storleken av sådan avgift, att avgöra om skyddade anläggningar motsvarar
uppställda säkerhetskrav samt att överhuvud tillse att bestämmelserna i
hithörande författningar efterleves. Kommittén understryker vikten av att
riksnämnden vid handläggningen av ifrågavarande ärenden håller god kontakt
med berörda kretsar inom näringslivet. För samråd med dessa föreslås
inrättandet av ett oljelagringsråd. Ledamöterna i detta torde böra vara
fem av Kungl. Maj:t för en tid av tre år utsedda personer, representerande
bland annat olika kategorier inom oljehandeln, de inhemska raffinaderierna
samt lagringspliktiga oljekonsumenter. Rådet sammanträder på kallelse av
tillsynsmyndighetens chef, som bör vara ordförande i rådet, eller då någon
av ledamöterna påkallar det.
Kostnadsberäkning och finansieringsförslag
Kostnaderna för genomförandet av oljelagringsprogrammet beräknas för
hela femårsperioden uppgå till sammanlagt nära 600 milj. kronor. Därvid
liar hänsyn tagits till såväl utbyggnaden av lagringsanläggningarna som
inköpen av olja men icke till den löpande lagerhållningen, för vilken kostnaderna
avses täckta genom prissättningen på produkterna. Av kostnaderna
beräknas 500 milj. kronor falla på oljehandeln och ca 100 milj. kronor på
storkonsumenterna. De genomsnittliga årskostnaderna skulle sålunda i förra
fallet uppgå till ca 100 milj. kronor och i senare fallet till ca 20 milj.
I betänkandet framhålles, att det i nuvarande läge med stränga kreditrestriktioner
är förenat med svårigheter afl anskaffa kapital i den omfatL
ning, som krävs för programmets genomförande. Kommittén anger emeller
-
20
Kungl. Maj. ts proposition nr lbk år 1957
tid olika utvägar, som -— ensamma eller i förening -— kan anlitas för finansieringsfrågans
lösning.
Vad först beträffar oljehandeln erinras om att den förväntade stegringen
i oljekonsumtionen under perioden redan vid en tillämpning av gällande
lagringsbestämmelser skulle ha framkallat en ökad lagerhållning. Den mer
eller mindre automatiska kostnadsökning, som följer härav, har av kommittén
beräknats till 125 milj. kronor för hela perioden eller 25 milj. för år.
Då den bör ha förutsetts av oljehandeln och även beaktats i dess finansieringsplaner,
synes det naturligt, att den häremot svarande kapitalanskaffningen
åvilar branschen. Vid bedömningen av frågan i vilken utsträckning
denna ytterligare bör bidraga till programmets genomförande anföres, att
eftersom fullgörandet av lagringsskyldigheten är en av de förutsättningar
som ansetts böra uppställas för handeln med olja i riket, det i och för sig
kan hävdas, att oljehandeln hör svara för hela finansieringen. Representanterna
för branschen inom kommittén har dock gjort gällande, att investeringar
av här ifrågavarande storleksordning vida överstiger dennas bärkraft.
Med tvekan har de ansett sig kunna tillstyrka, att branschen utöver förutnämnda
25 milj. kronor anskaffar ytterligare 15 milj. kronor.
I övrigt har kommittén övervägt möjligheterna för oljebolagen att utnyttja
lånemarknaden. Detta har under nuvarande förhållanden ansetts
kunna ske endast i den formen, att de berörda företagen gemensamt upptager
ett årligt förlagslån på 20 milj. kronor.
I detta sammanhang understryker kommittén angelägenheten av att den
av riksdagen begärda utredningen om förlagsinteckningsinstitutet snarast
kommer till stånd och att därvid frågan om förlagsinteckning i oljebranschens
egendom uppmärksammas.
Under förutsättning att oljebranschen själv bidrager med 40 milj. kronor
av de 100 milj., som årligen fordras för programmets genomförande, och
ytterligare 20 milj. kronor erhålles genom ett för oljehandeln gemensamt
lån, återstår att täcka ett årligt kapitalbehov av omkring 40 milj. kronor.
Kommittén föreslår, att ifrågavarande medel anskaffas genom en höjning
av produktpriserna. Det kan visserligen ur principiell synpunkt sägas vara
mindre tillfredsställande, att konsumenterna under loppet av några få år
skall betala anläggningar, vilka normalt avskrives på tjugu år eller mer.
Till försvar för en sådan i ett extraordinärt läge vald finansieringsväg kan
emellertid enligt kommittén anföras, att oljelagringen under tiden efter
andra krigets slut varit otillräcklig och att konsumtionen därför i alltför
liten omfattning fått bära sina naturliga lagringskostnader. Det kan då
icke hjälpas, att konsumtionen under tiden för lageruppbyggnaden får
vidkännas en viss extrakostnad orsakad av behovet att på kort tid generera
en del av det erforderliga kapitalet. Prishöjningarna blir under alla förhållanden
av begränsad omfattning. Fördelas de jämnt på samtliga produkter
— med undantag av vad som kommer på storkonsumenterna — skulle de
uppgå till 0,5 ä 0,6 öre per liter räknat på 1955 års konsumlionssiffror.
För att markera den särskilda karaktären hos prispåläggen kunde dessa
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957
eventuellt uttagas under namn av beredskapsavgift eller beredskapstillägg.
Enligt kommittén är det önskvärt, att en ordning skapas som ger säkerhet
för att de genom prishöjningarna uttagna beloppen reserveras för avsett
ändamål. Detta torde kunna ske på så sätt att de tillföres en särskild för oljebranschen
tillskapad stiftelse, vilken sedan fördelar medlen mellan företagen
allteftersom lagerökningen genomföres. Även de tidigare nämnda oljeavgifterna
bör i den mån de härrör från oljehandeln inbetalas till stiftelsen.
För att det allmännas och konsumenternas intresse skall bli behörigen tillgodosett
bör ordföranden och en ledamot av styrelsen liksom en avrevisorerna
utses av Kungl. Maj :t, som även bör fastställa stadgarna.
I betänkandet förutsättes, att en stiftelse av här ifrågavarande slag icke blir
föremål för beskattning, då den icke bedriver på vinst inriktad verksamhet.
De medel, som stiftelsen utbetalar till de lagringsskyldiga, torde däremot
böra betraktas som intäkter för dessa. Kommittén förutsätter, att avskrivning
på gjorda investeringar''fortlöpande kan ske i samma utsträckning
som bidrag erhålles från stiftelsen.
Frågan om finansieringen av den lagring, som tänkes åvila de s. k. storkonsumenterna,
ter sig enligt kommittén ur flera synpunkter annorlunda.
Kostnaderna under femårsperioden har för denna lagring uppskattats till
ca 100 milj. kronor. Lagerutbyggnaden betyder för ifrågavarande företag
— även om de redan nu disponerar betydande cisternutrymmen — ett nytt
åliggande, som i begynnelseskedet i vissa fall kan innebära en icke oväsentlig
börda. Detta torde särskilt gälla sådana företag, vilkas oljekonsumtion
är stor både absolut sett och relativt i förhållande till deras produktionskostnader.
Härvid bör dock beaktas, att de lagringspliktiga storkonsumenterna
vid den uppläggning kommittén föreslagit icke kommer att medverka
i den kapitalanskaffning till oljehandeln, som tänkes ske via prissättningen.
Redan genom del lägre inköpspris på olja, som de därigenom kan förväntas
åtnjuta, bör ett visst finansieringsunderlag för egen lagring erhållas.
För de mest trängda företagen förordas inrättandet av en statlig lånefond.
Denna torde lämpligen förvaltas av tillsynsmyndigheten, som efter prövning
i varje särskilt fall beslutar om utlåning. Då sådan endast bör ske när
särskilda finansieringssvårigheter föreligger, synes medelsbehovet för fonden
kunna begränsas till 20 milj. kronor. Fonden bör även tillföras de oljcavgifter,
som erlägges av företag inom gruppen. — I ett särskilt läge befinner
sig de bostadsföretag, som kan komma att räknas som storkonsumenter.
De torde för närvarande icke disponera egna cisternanläggningar.
Möjligen kan de lösa sin lagringsfråga genom att hyra erforderliga cisternutrymmen
hos statliga myndigheter eller hos oljebolagen.
Kommittén erinrar om att enligt förordningen den 23 november 1956 om
investeringsavgift för år 1957 sådan avgift skall utgå för investering inom
bland annat förvärvskällan rörelse. Med hänsyn till alt lagringsbestämmelserna
är motiverade av beredskapsskäl bör emellertid, för den händelse investeringsavgift
skall uttagas även efter utgången av år 1957, sådana investeringar
som erfordras för att fullgöra föreskriven skyldighet att lagra olja
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 1''ii år 1957
icke medföra avgiftsplikt. I sammanhanget beaktas även frågan om avskrivning
av lagringsanläggningar i berg. Medan för plåtbeklädnad, pumpar, rörledningar
och dylikt årlig avskrivning får ske med 20 procent, medges i
praxis för själva lagringsutrymmet i berg endast 2 procent. Då det är angeläget,
att så stor del som möjligt av oljelagren förvaras i skyddade utrymmen
och valet mellan sådana och vanliga ovanjordsanläggningar icke i alltför hög
grad bör påverkas av skattetekniska överväganden, föreslås en uppmjukning
av bestämmelserna i berörda hänseende.
Vad beträffar frågan om byggnadstillstånd, uppskattar kommittén det
genomsnittliga årsbehovet av byggnadskvot för cisternanläggningar under
den aktuella femårsperioden till ca 40 milj. kronor. Detta är ett minimibelopp,
som icke får underskridas, om de framlagda förslagen skall kunna
förverkligas. I kvoten har inedtagits även de anläggningar, som avses bli
utförda av lagringspliktiga storkonsumenter.
Herr Werners reservation
Reservanten säger sig dela uppfattningen, att lagringskapaciteten och följaktligen
även lagren i allmänhet är helt otillräckliga med hänsyn till den
omfattning, användningen av olja och oljeprodukter fått i vårt land under
efterkrigstiden. Det måste emellertid anses principiellt oriktigt att med lagtvång
pålägga näringslivet, representerat av oljebranschen och de industriella
storkonsumenterna, ansvaret och i väsentlig grad även kostnaderna för
en lagring, som avser krigs- och allmänna beredskapsändamål. Den omständigheten
att lagringsplikt redan nu i viss utsträckning åvilar oljebranschen
ändrar icke något i denna uppfattning. Icke heller vad kommittén anfört om
nödvändigheten att anknyta lagringen till den kommersiella distributionen
utgör skäl för ett tvångsmässigt genomförande av programmet. Genom överenskommelser
med oljeföretagen och de större konsumenterna kan staten
mycket väl både få till stånd erforderliga lagringsanläggningar och lager och
få dessa omsatta och skötta. Överhuvud torde i varje fall industriens medverkan
bättre och effektivare kunna uppnås genom verkligt frivilliga avtal
än genom direkt eller indirekt lagtvång. Därigenom möj liggöres en anpassning
med hänsyn till de särskilda förutsättningar, under vilka de olika företagen
arbetar.
I fråga om finansieringen av programmet anför reservanten betänkligheter
mot att kostnaderna för den ökade lagringen delvis skall tagas ut genom
priserna. Genom prishöjningar försämras vårt penningvärde ytterligare och
därmed även vår redan förut hårt pressade konkurrenskraft i förhållande
till utlandet. Om kostnaderna för lagringen i stället föres över statsbudgeten
torde sådana konsekvenser kunna mildras. För industrien torde för övrigt
de faktiska möjligheterna att företaga prishöjningar vara mycket begränsade.
Vad vidare angår kapitalanskaffningen, är den föreslagna statliga lånefonden
på 20 milj. kronor för industrien i nuvarande beträngda kapitalförsörjningsläge
helt otillräcklig, och sättet för anskaffning av återstående 80
23
Kungl. Maj:ts proposition nr år 1957
milj. borde ha anvisats. Reservanten berör i detta sammanhang även frågan
om beräkningen av kostnaderna för programmets genomförande. Det framhålles
att då i betänkandet det totala kapitalbehovet angives till 600 milj.
kronor därmed endast avses det kapital som erfordras för de direkt föreslagna
åtgärderna under lagringsperioden. Vid uppställandet av lagringsmålen
har emellertid kommittén medräknat den lagerutbyggnad, som väntas ske
spontant fram till periodens början. Kostnaderna härför har icke beaktats.
Programmet säges vidare vara så konstruerat, att de kommersiella lager
som oljebolagen för närvarande disponerar helt tages i anspråk för tvångslagringen,
vilket nödvändiggör kompletterande utbyggnader med hänsyn till
de kommersiella behoven. För industriföretagen förhåller det sig i viss mån
på liknande sätt. Några upplysningar om de härav föranledda kostnaderna
lämnas icke heller.
Remissyttranden
Över oljelagringskommitténs betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits
av överbefälhavaren, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, riksskattenämnden,
kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
statens handels- och industrikommission — vars yttrande avgivits av
den inom kommissionen inrättade bränslenämnden — statens pris- och
kartellnämnd, fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, Sveriges industriförbund,
Svenska petroleum institutet —< som bifogat yttranden från
Caltex oil aktiebolag och Svenska skifferoljeaktiebolaget — Svenska hamnlörbundet
och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO). Kommerskollegium
har vid sitt utlåtande fogat yttranden från Stockholms handelskammare,
Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands
och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, Västergötlands och norra Hallands
handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i Gävle samt Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare. Vidare har i anledning av
betänkandet yttranden inkommit från Svenska vattenkraftföreningen, Koppartrans
aktiebolag och Svenska gulf oil company aktiebolag.
Vad kommittén anfört om behovet av en ökad lagerhållning
av oljor vinner allmän anslutning bland remissinstanserna. De lagringsmål,
som uppställts i det framlagda lagringsprogrammet, föranleder icke
heller någon erinran. I vissa yttranden — de av fullmäktige i riksgäldskontoret,
statskontoret och kommerskollegium — beröres de samhällsekonomiska
avvägningsproblem, programmets förverkligande kommer att medföra.
Endast kommerskollegium ställer sig dock tveksamt till möjligheten
att genomföra programmet inom den avsedda tiden.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957
Fullmäktige i riksbanken framhåller, att det mot bakgrunden av händelserna
under hösten 1956 framstår som ofrånkomligt att kraven på lagerhållningen
skärpes. Det framlagda lagringsprogrammet bör därför ges hög
prioritet vid fördelningen av våra ekonomiska resurser.
Fullmäktige i riksgäldskontoret anför, att den stegring av investeringsbehovet
som programmet medför väl kommer alt innebära ökade anspråk
på samhällets reala resurser och att detta i ett läge av full sysselsättning
kan skapa vissa awägningsproblem. Med hänsyn till den höga angelägenhetsgraden
av ifrågavarande investeringar anser sig fullmäktige emellertid
i huvudsak kunna tillstyrka det framlagda förslaget.
Statskontoret understryker i sitt yttrande angelägenheten av en förstärkt
oljeberedskap. En ökad oljelagring föranleder emellertid avsevärda kapitalbehov,
och en utbyggnad måste därför ske successivt och under hänsynstagande
till andra angelägna önskemål. Kommitténs ställningstagande till förevarande
awägningsproblem synes statskontoret realistiskt. Det erinras
dock, att programmets genomförande i tiden nära kommer att sammanfalla
med återbetalningen av konjunkturutjämningsavgifterna å ca 800 milj. kronor
samt med likvideringen av aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag,
vilken föranleder utbetalningar av ungefär samma storleksordning.
Påfrestningar i investeringshänseende och på valutareserven kan under sådana
förhållanden icke undvikas. Hithörande problem torde emellertid få
beaktas vid övervägandet av den ekonomiska politiken i stort.
Kommerskollegium framhåller, att den reservlagring som nu sker uppenbarligen
icke är ägnad att fylla skäliga krav på trygghet i försörjningen och
att förslaget om vidgad oljelagring därför måste hälsas med tillfredsställelse.
Lagring av olja är emellertid förenad med betydande kostnader. Den tidsperiod,
inom vilken ett visst lagringsmål kan uppnås, blir därför beroende
av i vilken takt lagren kan ökas med hänsyn till ekonomiska och andra förhållanden.
Kommittén har beräknat investeringsbehovet under den ifrågavarande
femårsperioden till sammanlagt omkring 600 milj. kronor. Detta
belopp avser dock icke den belastning på kapitalresurserna, som programmet
i sin helhet innebär. En uppräkning bör bl. a. ske med hänsyn till den
lagerutbyggnad utanför programmet, som erfordras för rent kommersiella
behov. Det totala investeringsbehovet kommer därvid troligen att överstiga
1 000 milj. kronor. Kollegium ställer sig under sådana förhållanden tveksamt
till möjligheten att genomföra programmet inom den avsedda liden.
Då det är i hög grad angeläget, att reservlagringen bringas upp till den av
kommittén angivna omfattningen, bör detta dock icke medföra, att lagringsmålet
kvantitativt sänkes utan endast att tiden för dess uppnående utsträckes.
överbefälhavaren framhåller att även om lagringsprogrammet — icke
minst i fråga om försörjningsreserven — framstår såsom klart otillräckligt,
det synes kunna godtagas för den aktuella tidsperioden. Detta gäller dock
endast under den förutsättningen, att programmet betraktas icke som en
ekonomisk maximiram utan som en kvantitativ minimiram. Eventuella kost
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1957
nadsfördyringar får sålunda icke medföra, att den kvantitativa målsättningen
sänkes. En fortsatt successiv utbyggnad av lagerhållningen bör också planeras
i god tid före den första lagringsperiodens utgång.
Även Sveriges industriförbund anser, att den kvantitativa målsättning kommittén
uppställt för den ifrågavarande femårsperioden icke motsvarar vad
som ur samhällelig synpunkt i och för sig vore önskvärt men att den torde
representera vad som med hänsyn till investeringsutrymme och ekonomiska
resurser är genomförbart.
Vad beträffar sammansättningen av lagringsprogra mm
e t har luftfartsstgrelsen och överbefälhavaren understrukit angelägenheten
av att detta även kommer att innefatta flygdrivmedel för civil luftfart.
Luftfartsstyrelsen erinrar om att i betänkandet lagring därav förutsätles
ske genom oljehandelns försorg utan särskilt lagringstvång. Det torde dock
icke kunna förväntas, att oljebolagen, jämsides med genomförandet av det
omfattande lagringsprogrammet, självmant skall ombesörja en lagerutbyggnad
i nämnda hänseende. Flygdrivmedel för civil luftfart bör därför upptagas
i programmet. Lagringsskyldigheten torde dock kunna begränsas till de
kvantiteter, som ingår i försörjningsreserven. Ansvaret för krigsreserven
bör lämpligen åvila riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Även
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap understryker nödvändigheten
av att en ökad reservlagring av flygdrivmedel för civila ändamål kommer
till stånd men anser, att ansvaret därför i sin helhet kan åvila riksnämnden.
Förslaget att genom lag ringsplikt pålägga näringslivet, d. v. s.
oljebranschen och storkonsumenterna, ansvaret för lagrings programmets
genomförande har i allmänhet godtagits eller lämnats
utan erinran av de statliga remissinstanserna. Endast kommerskollegium
har framfört en i viss mån avvikande uppfattning. Företrädarna för näringslivet
har däremot allmänt — uttryckligen eller genom sin uttalade anslutning
till reservationen — hävdat, att ansvaret och därmed även kostnaderna
i princip bör anses åvila staten. Någon erinran mot att näringslivet
skulle medverka till programmets praktiska genomförande bar dock icke
gjorts.
Kommerskollegium anför, att beredskapslagring av olika för folkhushållet
viktiga förnödenheter tidigare i allmänhet brukat ske genom samverkan
mellan stat och näringsliv samt att tillräckliga skäl icke synes föreligga att
frångå denna princip, då det gäller lagring av olja. Med hänsyn härtill torde
staten lämpligen böra påtaga sig ansvaret och kostnaderna för krigsreserven.
Härför talar bl. a. sådana skäl som alt ifrågavarande lager i stor utsträckning
skall förvaras i skyddade utrymmen och alt staten bör ha fri
dispositionsrätt över deras sammansättning och geografiska fördelning. Medel
bör sålunda ställas till förfogande för byggande av lagringsutrymmen
och engångsanskaffning av olja. EU väsentligt bidrag bör i fortsättningen
även lämnas till lagrens förvaltning, som lämpligen handhaves av företag
inom oljebranschen. Ansvaret för försörj ningsreserven bör däremot åvila
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1957
näringslivet. Lagringsplikt synes därvid nödvändig för att få till stånd den
erforderliga lagerökningen.
Svenska petroleum institutet anför — och ger härvidlag uttryck för eu
allmän inställning bland remissinstanserna inom näringslivet — att den
krigs- och beredskapslagring, som programmet avser, är ett riksintresse
och icke vare sig ett oljebranschens eller oljekonsumenternas särintresse
och att följaktligen de med programmets förverkligande förenade bördorna
hör bäras av samhället i dess helhet.
Sveriges industriförbund framhåller, att den omständigheten att ansvaret
och kostnaderna i princip får anses åvila staten icke innebär, att svenskt
näringsliv bör undandraga sig att medverka till en ökad oljelagring. Dess
medverkan bör emellertid beträffande en beredskapslagring grundas icke
på tvång utan på verkligt frivilliga avtal mellan vederbörande företag och
tillsynsmyndigheten. En förutsättning för en ökad, frivillig utbyggnad säges
dock vara, att sådana hinder som byggnads- och kreditrestriktioner, investeringsavgifter,
skärpta lagervärderings- och avskrivningsregler samt den nuvarande
höga beskattningen undanröjes. Liknande synpunkter framföres
av handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare.
Vad angår kretsen av lagringsskyldiga har remissinstanserna
i sina yttranden huvudsakligen behandlat lagringsplikten för konsumenterna.
Överbefälhavaren och bränslenämnden understryker vikten av att en
spridning av lagren kommer till stånd. Ur denna synpunkt bör kretsen av
lagringsskyldiga såvitt möjligt vidgas. Kommitténs förslag att bl. a. storkonsumenterna
skall omfattas av lagringsplikt tillstyrkes därför. Utvidgningen
ter sig emellertid ur beredskapssynpunkt otillräcklig, önskvärt vore,
att även de mindre konsumenternas lagerhållning ökades. Lagringstvång
torde dock icke kunna ifrågakomma för deras del. I stället bör åtgärder
vidtagas för att stimulera till en ökad frivillig lagring.
Kommerskollegium betonar angelägenheten av att tillsynsmyndigheten
i första hand utnyttjar möjligheterna till frivilliga uppgörelser med konsumenterna.
Därigenom kan större hänsyn tagas till de särskilda förutsättningar,
under vilka de olika företagen arbetar, samtidigt som en väsentlig
administrativ förenkling blir möjlig.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har i princip icke något
att erinra mot en utvidgning av lagringsskyldigheten. En lagringsplikt för
storkonsumenterna — vare sig den är grundad på direkt lagringstvång eller
frivilliga uppgörelser — säges dock medföra ett omfattande och invecklat
administrativt förfarande. Innan förslaget genomföres i denna del synes
därför möjligheterna böra övervägas att få till stånd den önskade lagerökningen
genom mera allmänt verkande medel, såsom befrielse från investeringsavgift,
lättnader i kredithänseende, förmånliga avskrivningsregler etc.
I sådant fall skulle det åvila tillsynsmyndigheten att övervaka, att en lagerökning
verkligen kom till stånd, som motsvarade storkonsumenternas beräknade
andel i lagringsprogrammet. -— Statskontoret har ur synpunkten av ad
-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1957
ministrativ förenkling övervägt lämpligheten av en något högre gräns för lagringspliktens
inträde.
Svenska vattenkraftföreningen har i och för sig icke något att erinra mot
att storkonsumenterna inom kraftindustrien ålägges lagringsskyldighet men
anser att denna för de anläggningar, som bara levererar kraft, bör begränsas
till vad som erfordras för att få till stånd en försörjningsreserv. Kraftvärmeverken,
som svarar för leverans av såväl värme som kraft, synes däremot
i allmänhet böra åläggas lagring även för krigsreserven.
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, som i princip ansluter sig till förslaget
om vidgad lagringsplikt, anser dock icke, att denna bör innefatta
storkonsumenter av typen bostadsföretag. Det framhålles, att de företag som
kan komma ifråga är få till antalet och i huvudsak koncentrerade till städerna
Stockholm, Göteborg och Malmö, d. v. s. orter som är utsatta krigsmål.
Betydelsen av deras medverkan kan under sådana förhållanden ifrågasättas.
Därtill kommer, att det många gånger torde vara omöjligt att inrätta
lagringsutrymmen i anslutning till företagens panncentraler, som i
allmänhet är belägna i hårt exploaterade bostadsområden.
Sveriges industriförbund samt flertalet handelskammare anser — som
framgår av det föregående — att storkonsumenterna bör undantagas från
tillämpningen av bestämmelserna i lagringsförordningen varigenom förutsättningar
skapas för verkligt frivilliga uppgörelser.
Lagringsprogrammet bör enligt kommittén kompletteras av en ökad
reservlagring i statlig regi. Angelägenheten av att en sådan
kommer till stånd understrykes av överbefälhavaren, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap och bränslenämnden.
Vad angår dispositionsrätten till bereds kap slagren
framhåller riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, Sveriges industriförbund,
handelskammaren i Gävle samt Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare, att den säsongmässiga flexibilitet i lagerhållningen
av eldningsoljor, som kommittén ansett sig kunna förorda, i alltför liten
utsträckning tar hänsyn till den geografiska belägenheten och andra förhållanden.
Kommerskollegium föreslår, att tillsynsmyndigheten får vidsträckt
befogenhet att anpassa en periodiskt fastställd lagringsskyldighet
efter allmänna och individuella omständigheter. Frågan om konsumenternas
dispositionsrätt till sina reservlager bör även på ett auktoritativt sätt
klarläggas. Därvid bör i den utsträckning det är möjligt de undantagslägen
angivas, då det kan ifrågakomma att taga lagren i anspråk för andra behov
än lagerhållarens.
Kravet på en tillfredsställande lokalisering av lagren kan enligt
överbefälhavaren icke förväntas bli tillgodosett vid den uppläggning,
kommittén givit programmet. I sammanhanget framhålles, att oljelagren
för närvarande i mycket stor utsträckning är koncentrerade till de större
importhamnarna och att det kan förmodas, att -—- om särskilda åtgärder
icke vidtages — även den fortsatta lagerutbyggnaden väsentligen kommer
alt ske i anslutning till dessa. För att motverka en sådan utveckling hör
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1957
Kungl. Maj :t liksom hittills äga utfärda föreskrift att viss lagringsplats
skall användas. Med hänsyn till angelägenheten av att få till stånd en lämplig
fördelning mellan olika landsändar, bör oljehandeln även kunna åläggas
att fullgöra del av lagringsplikten inom viss region.
Även järnvägsstyrelsen anser, att kommittén i alltför liten grad beaktat
nödvändigheten av att oljelagren är lämpligt belägna, och understryker
vikten av att lokaliseringsfrågan i det fortsatta planeringsarbetet ägnas tillbörlig
uppmärksamhet.
Vad angår den skyddade lagringen, anser överbefälhavaren och
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap skäl tala för ett bibehållande
av nu gällande bestämmelser angående statsbidrag till bombsäkra cisternanläggningar.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framhåller, att möjligheter
bör finnas att ingripa reglerande i fråga om lokaliseringen och det tekniska
utförandet av de skyddade utrymmena men att det synes ovisst i vad
mån detta kan ske vid den finansiella uppläggning programmet fått. Under
sådana förhållanden torde böra övervägas att bibehålla de nuvarande bidragsbeslämmelserna.
Ordningen med statsbidrag gör det nämligen möjligt
att — samtidigt som de kommersiella synpunkterna beaktas — påverka
förläggningen till ur försvarssynpunkt lämpliga platser. Den innebär också
såtillvida en fördel, som tillsynsmyndigheten med sin kännedom om oljebolagens
utbyggnadsönskemål och försvarets behov mera långsiktigt kan
planera anläggningsverksamheten i stort. Därtill kommer, att möjligheterna
torde vara större att liålla nere kostnaderna än vid en utbyggnad i de enskilda
bolagens regi.
Även överbefälhavaren motiverar bidragsbestämmelserna med nödvändigheten
att kunna reglera den skyddade lagringen. Vad i övrigt angår denna
framhålles, att behovet av förvaringsutrymmen synes för lågt beräknat med
hänsyn till den reserv som skall skyddas. Sålunda har kommittén vid fastställandet
av den nuvarande tillgången på utrymmen medräknat vissa anläggningar,
som tillhör krigsmakten och som är avsedda för den kompletterande
lagring, vilken förutsättes ske utanför programmet. Vidare har den
vid sin uppskattning av utrymmesbehovet utgått från en högre fyllnadsgrad
i cisternerna än som kan upprätthållas i fred. Då det är angeläget, att
målsättningen i fråga om den skyddade lagringen uppnås redan i fredstid,
bör behovet av förvaringsutrymmen uppräknas. Överbefälhavaren understryker
slutligen vikten av att åtgärder vidtages, som stimulerar till frivillig
skyddad lagring.
Kommitténs förslag om o 1 j e a v g i f t har allmänt godtagits eller lämnats
utan erinran. Kommerskollegium anser dock, att det måste bli svårt
att fastställa avgiften på ett sådant sätt, att den rätt fyller sin uppgift, och
förordar med hänsyn härtill en liberal tolkning av bestämmelserna. Detsamma
gör riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, som anser att
utrymme bör finnas för skälighetsavvägning. Sålunda bör det vid nedsättning
av avgiften vara möjligt att anknyta bedömningen till vederbörandes
faktiska möjlighet att uppfylla sin lagringsplikt.
29
Kungl. Maj.ts proposition nr är 1957
Statskontoret understryker vikten av att tillsynsmyndigheten
vid handläggningen av oljelagringsärendena håller nära kontakt med berörda
grupper inom näringslivet. Behovet av ett permanent råd synes dock tveksamt
med tanke på den möjlighet som myndigheten har enligt sin instruktion
att utse tekniska rådgivare och sakkunniga.
Kostnaderna för programmets genomförande har enligt
vissa remissinstanser beräknats för lågt.
Sålunda framhåller kommerskollegium, att den uppgivna totalkostnaden
—- &00 milj. kronor — endast avser de direkt föreslagna åtgärderna under
lagringsperioden. Vid uppställandet av lagringsmålen har emellertid kommittén
medräknat den lagerutbyggnad, som väntas ske under tiden fram till
periodens början. Kostnaderna härför har icke beaktats. Hänsyn måste även
tagas till den lagerutbyggnad utanför programmet, som erfordras för rent
kommersiella behov.
Enligt Stockholms handelskammare har icke den omständigheten beaktats,
att oljepriserna visar en fortlöpande tendens till stegring. Även om de
härav betingade kostnadsökningarna icke låter sig fastställa i dagens läge,
är det dock klart, att den börda, som läggs på de lagringsskyldiga, är betydligt
större än vad som angivits i betänkandet.
Sveriges industriförbund och handelskammaren i Gävle påpekar, att kommittén
icke synes ha räknat med de extra kostnader, som uppkommer för
industriföretag, vilka i samband med lagerutbyggnaden även måste anlägga
särskilda ledningssystem, pumpstationer, hamnbyggnader och liknande.
Svenska hamnförbundet framhåller, att hänsyn icke tagits till de kostnader
som sannolikt förorsakas hamnarna i samband med programmets genomförande.
Den del av lagerutbyggnaden, som faller på oljehandeln, medför
sålunda att hamnarna måste ställa mark till förfogande samt anlägga
järnvägsspår, rörledningar, kajer och vägar etc. De sistnämnda investeringarna
kan uppgå till mycket betydande belopp.
I fråga om förslaget till programmets finansiering anser
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret med hänsyn till det ansträngda
läget på kreditmarknaden, att även de 100 milj. kronor, som avsetts
täckta genom ett för oljebranschen gemensamt lån, bör uttagas i form av
prishöjningar. Detsamma bör enligt fullmäktige i riksbanken ske beträffande
de 20 milj. kronor som beräknats för den statliga lånefonden för oljelagring
hos förbrukare.
Statens pris- och kartellnämnd framhåller, att oljehandelns pristillägg
—- även för det fall de inkluderar de belopp som avsetts inflyta genom
branschlån — kommer att bli förhållandevis måttliga.
Statskontoret, som i likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret icke har
något att erinra mot inrättandet av lånefonden, anser att lån ur denna bör
beviljas av Kungl. Maj :t. För lånen torde böra föreskrivas cn amorteringstid
av 15—20 år och förräntning ske efter den för statens utlåningsfonder
gällande normalräntan. De oljeavgifter, som kan komma att erläggas av konsumenterna,
bör enligt statskontoret tillföras riksstatens inkomstsida och
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1957
icke lånefonden. För det fall en förstärkning av denna är erforderlig, bör eu
sådan komma till stånd genom investeringsanslag i vanlig ordning.
Kommerskollegium bedömer finansieringsfrågan med utgångspunkt från
sin principiella inställning, att ansvaret för Iagringsprogrammets genomförande
bör delas mellan stat och näringsliv så att staten svarar för krigsreserven
och näringslivet för försörj ningsreserven. Om staten på detta sätt påtar
sig en icke oväsentlig del av kostnaderna, bör det vara möjligt för näringslivet
att -— med en välvillig inställning från kreditanstalternas sida — finansiera
försörj ningsreserven på samma sätt som vanlig kommersiell lagring.
De remissinstanser, som företräder näringslivet, har i allmänhet icke ansett,
att kommittén framlagt ett godtagbart förslag till finansieringsfrågans
lösning.
Svenska petroleum institutet framhåller sålunda, att anskaffandet av det
kapital — 40 milj. kronor per år — varmed oljebranschen själv förutsältes
bidraga kommer att erbjuda betydande svårigheter. Företagens likviditet
är i allmänhet redan nu ansträngd och utrymmet för självfinansiering av
ytterligare investeringar begränsat. Särskilda svårigheter torde finansieringen
av beredskapslagringen medföra för de svenskägda oljebolagen, som arbetar
under sämre ekonomiska betingelser än de internationella oljebolagen.
Vad angår formerna för den upplåning om 20 milj. kronor årligen, som oljebranschen
tänkes företaga, anser institutet — i likhet med Caltex oil aktiebolag
och Svenska gulf oil aktiebolag — att en sådan knappast torde kunna
ske gemensamt för branschen. Det kan nämligen icke förväntas att företagen
är villiga att solidariskt svara för konkurrenternas betalningsförpliktelser.
Staten torde därför lämpligen böra medverka till att medel ställes till förfogande
i annan ordning. I sammanhanget understrykes angelägenheten av
att förlagsinteckningsinstitutet erhåller vidgat tillämpningsområde, så att lån
kan erhållas mot inteckning i oljelager. Caltex oil aktiebolag anser, att samtliga
kostnader bör få komma till uttryck i prisbildningen under en lämpligt
avvägd tidsperiod, förslagsvis tjugu år. En sådan lösning förutsätter dock,
att staten lånar branschen de medel, som erfordras för att genomföra programmet
inom den avsedda tiden.
Sveriges industriförbund framhåller, att möjligheterna till prishöjningar
är begränsade. Sverige ligger sålunda redan nu ogynnsamt till i kostnadshänseende
jämfört med åtskilliga andra länder. Genom pristilläggen åstadkommes
en ytterligare förskjutning av de relativa kostnadsförhållandena,
vilken måste inge särskilt företag med hård utlandskonkurrens allvarliga bekymmer.
Den lånefond på 20 milj. kronor, som avsetts såsom finansieringsstöd
åt industrien, kan medföra vissa lättnader men torde icke vara på långt
när tillräcklig.
Kommerskollegium, Svenska petroleum institutet, Sveriges industriförbund
och vissa handelskammare understryker angelägenheten av att lättnader
kommer till stånd i fråga om avskrivningsreglerna för oljelagringsanordningar.
Överbefälhavaren, riksskattenämnden och fullmäktige i
31
Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1957
riksgäldskontoret anser sådana särskilt motiverade beträffande skyddade
anläggningar. En uppmjukning säges i detta fall böra ske, så att valet mellan
skyddad och oskyddad lagring icke påverkas av skattetekniska överväganden.
Riksskattenämnden anser också skäl tala för lättnader i lagervärderingsreglerna.
En längre gående nedskrivning än som för närvarande är
möjlig synes sålunda böra övervägas i fråga om den del av lagren, som har
beredskapskaraktär. Helt allmänt vill nämnden dock framhålla, att specialbestämmelser
av här ifrågavarande slag strider mot strävandena att förenkla
taxeringsförfarandet och därför endast bör ifrågakomma, då behovet
därav ur andra synpunkter ter sig betydande.
Förslag till energiskatt
Inom finansdepartementet har den 21 mars 1957 upprättats en promemoria
om allmän energibeskattning, vilken nyligen remissbehandlats. I promemorian
har i korthet redovisats olika investeringsbehov inom energiförsörjningen,
i vilket sammanhang oljelagringskommitténs program berörts.
Det förutsättes att i runt tal 60 procent av kapitalkostnaderna för genomförandet
av detta program eller 350 milj. kronor — d. v. s. ca 70 milj. kronor
per år under den aktuella femårsperioden -— frambringas genom särskilda
pristillägg, som anses böra uttagas genom statens försorg.
Mot bakgrunden av de finansiella anspråk som de i promemorian redovisade
energibehoven ställer — främst beträffande oljelagring och utvecklingsarbete
på atomenergiområdet — och av de allmänna budgetutsikterna
anses vissa beskattningsåtgärder erforderliga. Då det ökade medelsbehovet
i hög grad sammanhänger med investeringar på energiområdet, synes det
enligt promemorian skäligt att beskattningsåtgärderna tar formen av en
allmän energibeskattning, i princip lagd på alla för energialstring lämpade
bränslen samt på elektrisk kraft. I promemorian förutsättes, att investeringsavgift
icke skall uttagas för investeringar som göres efter 1957 års utgång.
Den allmänna energiskatt, som sålunda föreslås skola införas — med
ikraftträdande den 1 juli 1957 -— anses vad beträffar oljeprodukter böra
utgå med följande belopp per m3, nämligen i fråga om bensin och motorsprit
åttio kronor, fotogen, motorbrännolja och eldningsolja 1 tjugo kronor,
eldningsolja 2 nitton kronor, eldningsolja 3 tretton kronor samt eldningsolja
4 och högre tolv kronor. Beträffande bensin och motorsprit skulle eu
sådan skatt komma att motsvara något mer än 10 procent av konsumentpriset
före Suez-krisen; för övriga oljeprodukter skulle skatten utgöra omkring
It) procent av nämnda konsumentpris. För att underlätta den avsedda
ökade lagerhållningen av flytande bränslen förutsättes att oljehandeln och
storkonsumenter skall kunna upplägga obeskattade bränslelager.
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1957
Departementschefen
Frågan om vårt lands energiförsörjning har i olika sammanhang uppmärksammats
under de senaste åren, senast av bränsleutredningen 1951 och 1955
års oljelagringskommitté i ett par betänkande^ som avgavs i december 1956.
Vid alla dessa tillfällen har klart belysts hur sårbar energiförsörjningen är
i dagens svenska samhälle. Här må endast erinras om att vårt energibehov
till ungefär 75 procent täcks av importerade bränslen. Värdet av bränsleimporten
uppgick under föregående år till i runt tal 2 100 milj. kronor, och
bränsleimportens relativa andel av energimängden tenderar att öka. Ett
markant drag i bränsleimporten är den kraftigt stegrade importen av flytande
bränslen, samtidigt som importen av kolbränslen avsevärt minskat.
Konsumtionen av flytande bränslen bar sålunda stigit från 1,5 milj. m3 år
1939 till över 9 milj. in3 år 1956; denna ökning sammanhänger främst med
den vidgade användningen av eldningsoljor. En fortsatt kraftig ökning av
oljeimporten kan förutses under den närmaste tioårsperioden.
Med liänsyn till bränsleimportens roll för vår energiförsörjning är det
uppenbart, att beredskapsåtgärder — däribland lagring av bränsle — måste
vidtagas för att samhällslivet i åtminstone viss utsträckning skall kunna
hållas igång även då importen för kortare eller längre tid begränsas eller
upphör. Härvid uppstår särskilda problem i fråga om flytande bränslen,
'' lika till skillnad från kolbränslen — inte kan lagras om ej speciella
utrymmen härför iordningställts. För att trygga viss oljelagring har alltsedan
år 1938 förelegat skyldighet för oljehandeln och de inhemska oljeraffinaderierna
att lagra olja; lagringsskyldigheten omfattar nu i fråga om motorbrännolja
och pannbrännolja 15 procent samt i fråga om bensin och fotogen
25 procent av föregående års försäljning.
Vårt beroende av en jämn oljetillförsel underströks i samband med den
persiska oljekontlikten för några år sedan. Under den stränga vårvintern
1956, då isbeläggningen avsevärt hindrade sjöfarten, liksom i samband med
Suez-krisen i slutet av år 1956, har otillräckligheten i den nuvarande lagertillgången
på oljeprodukter tydligt framträtt. Redan hösten 1955 hade tillkallats
särskilda sakkunniga -—- 1955 års oljelagringskommitté — med uppgift
att efter överläggningar med oljebranschen och övriga berörda grenar av
näringslivet framlägga förslag rörande en ökad lagring av oljeprodukter.
Kommittén har — som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen - förordat att det nuvarande systemet med lagring av viss procentuell andel
av föregående års import ersättes av ett system med ett till kvantiteten
last angivet lagringsmål under den närmaste femårsperioden, 1958—1962;
det skall sedan ankomma på en särskild tillsynsmyndighet att för varje år
bestämma hur mycket olja varje lagringsskyldig skall lagra. Kommittén har
vid fastställandet av sitt lagringsprogram beaktat dels den mängd oljeprodukter,
som beräknas åtgå under viss krigsperiod, dels ock vad som kan behövs
vid olika avbrott i oljetillförseln i fred; i sistnämnda hänseende har
opaginerad Kontrollera mot PDF
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1957
kommittén främst haft i åtanke isavspärrningsfallet. Närmare uppgifter om
de oljekvantiteter, som ingår i lagringsmålet, samt om fördelningen på olika
oljeslag torde få lämnas vederbörande utskott. Här bör emellertid nämnas,
att kostnaderna för att genomföra detta program — efter prisläget hösten
1956 före Suez-krisen — av kommittén beräknats till 600 milj. kronor.
Det av kommittén angivna lagringsprogrammet har icke föranlett erinran
under remissbehandlingen. Även om lagringsmålet — som Sveriges industriförbund
framhåller — icke motsvarar vad som ur samhällets synpunkt i och
för sig vore önskvärt, torde enligt min mening med hänsyn till våra begränsade
resurser det icke vara möjligt att ytterligare utvidga lagringsprogrammet.
Jag tillstyrker därför att det av kommittén framlagda programmet lägges
till grund för bestämmande av lagerhållningen under åren 1958—1962.
En sådan lagerhållning bör enligt min mening — liksom hittills — i princip
grundas på en skyldighet att lagra olja. Kommitténs förslag att angiva
lagringsskyldigheten icke i procent utan i kvantiteter synes innebära vissa
fördelar och bör godtagas. Inom ramen för lagringsmålet torde kunna göras
vissa jämkningar mellan olika år under utbyggnadsperioden. Givetvis kan
lagringsprogrammet icke betraktas fristående från samhällsekonomien i
övrigt; om förutsättningarna för dess genomförande under den avsedda
tiden skulle avsevärt försämras, torde frågan om en förlängning av tiden
för genomförandet få anmälas för riksdagen. Jag vill emellertid understryka
angelägenheten av att programmet genomföres fram till 1963, då vår förbrukning
av flytande bränslen väntas vara väsentligt större än för närvarande.
Omfattningen av den lagring, som därefter bör komma till stånd, torde
få fastställas i god tid före utgången av den nu aktuella femårsperioden.
Kommittén har utgått från att lagringsskyldigheten inte skall avse flygdrivmedel,
eftersom lagringen härav i huvudsak ansetts vara en rent militär
angelägenhet. I några yttranden förordas, att lagringsskyldigheten skall omfatta
även flygdrivmedel för civil luftfart. Jag delar emellertid kommitténs
uppfattning i denna fråga. Den lagring av flygdrivmedel, som avses för militära
behov, bör sålunda alltjämt ombesörjas av militära myndigheter, varjämte
i anslutning till den löpande omsättningen viss lagring förutsättes ske
hos oljehandeln.
I detta sammanhang bör erinras om att enligt kommitténs förslag de föreskrivna
lagren av eldningsolja skall vara fyllda vid årets ingång, då lagerbehovet
är som störst, men att lagren därefter får reduceras med 30 procent
för att sedan på nytt vara fyllda vid årsskiftet. I några yttranden framhålles,
att denna säsongmässiga flexibilitet i alltför liten utsträckning tar hänsyn
till den geografiska belägenheten och andra förhållanden. Kommitténs förslag
grundas på en statistisk beräkning av den genomsnittliga normala lagernedgången
under vårvintern. Det är enligt min mening — inte minst av
rättviseskäl — angeläget att generella regler införes. Lagringsskyldigheten
bör således vara lika för alla och exempelvis inte göras mera omfattande i
Norrland, där behovet av oljelager i och för sig i flera hänseenden är större
än i andra delar av landet. Jag vill vidare erinra om att den av kommittén
8 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 144
opaginerad Kontrollera mot PDF
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1957
föreslagna nedgången av lagren förutsättes efter beslut av Kungl. Maj:t
kunna anpassas efter omständigheterna; vid en sträng vinter torde sålunda
en ytterligare reducering av lagren komma att medgivas. Jag biträder i princip
vad kommittén i denna del anfört.
Som framgår av det förut nämnda innebär nu gällande förordning om
oljelagring att lagringsansvaret åvilar oljehandeln och de inhemska raffinaderierna.
Även enligt oljelagringskommitténs förslag skall näringslivet _
oljehandeln, raffinaderierna samt härjämte vissa större förbrukare — svara
för oljelagringen. Gentemot detta har i yttranden från sammanslutningar,
representerande näringslivet, hävdats, att ansvaret för lagringen — och därmed
även kostnaderna — i princip bör åvila staten. Kommerskollegium har
för sin del uttalat, att staten bör ha ansvaret för krigsreserven. Självfallet
kan ett sådant system konstrueras, att staten ansvarar för all oljelagring i
Jandet. Det är emellertid nödvändigt att lagren omsättes, och lagerhållningen
måste darfor anknytas till den kommersiella distributionen. Om staten skall
ha ansvaret för den föreslagna omfattande oljelagringen ligger det nära till
hands alt ifrågasätta om inte staten själv i större utsträckning skall uppträda
som importör eller distributör av olja. Anledning att i dagens läge upptaga
detta principiella spörsmål till omprövning synes mig dock icke finnas. Jag
biträder därför kommitténs förslag att ansvaret för lagringen främst skall
avila näringslivet — ett förslag som i denna del vad beträffar oljehandeln
endast innebär fortsatt tillämpning av rådande system och som biträtts av
representanterna för oljehandeln inom kommittén.
Kommitténs förslag innebär en utvidgning av kretsen av lagringsskyldiga
till att omfatta även dem, som importerar olja för egen förbrukning, samt
s. k. storkonsumenter, d. v. s. sådana som i genomsnitt förbrukar mer än
5 000 m3 eldningsolja per år. Också återförsäljare av olja, som sålt mer än
20 000 m3 om året, föreslås bli lagringsskyldiga. Kommittén har emellertid
forordat, att man i första hand söker få till stånd frivilliga överenskommelser
med storkonsumenterna om oljelagringen. Under remissbehandlingen
har överbefälhavaren och bränslenämnden betonat vikten av att oljelagren
sprides och på denna grund tillstyrkt, att även storkonsumenterna blir lagnngsskyldiga.
I yttranden från företrädare för näringslivet har däremot
framhållits, att näringslivets medverkan för ökad lagring bör ske inte genom
tvång utan genom frivilliga avtal mellan företagen och vederbörande tillsynsmyndighet.
I detta sammanhang har understrukits betydelsen av att sådana
hinder som byggnads- och kreditrestriktioner, investeringsavgifter, skärpta
lagervarderings- och avskrivningsregler samt den nuvarande höga beskattningen
undanröjes.
Kommittén har beräknat antalet storkonsumenter i landet till omkring
125, tillhörande ca 80 olika företag. Vid bedömning av frågan huruvida storkonsumenterna
bör vara lagringspliktiga förtjänar det att beaktas, att dessa
förhållandevis fåtaliga anläggningar likväl svarar för icke mindre än omkring
80 procent av industriens och kraftverkens totala konsumtion av
tyngre eldningsoljor. En utvidgning av lagringsplikten till storkonsumenter
innefattar visserligen en betydande avvikelse från nu gällande system.
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1957
Det är emellertid enligt min mening av beredskapsskäl ytterst angeläget alt
oljelagren blir spridda i landet; med bänsyn främst härtill anser jag mig icke
kunna undvika att förorda, att även storkonsumenterna blir skyldiga lagra
olja. Jag vill i anslutning härtill erinra om att industriens konsumtion av
eldningsoljor under de senaste tio åren kraftigt ökat och att en fortsatt ökning
av förbrukningen är att förutse. Det är därför — inte minst för utvecklingen
på längre sikt — av betydelse att nu slå fast principen om förbättring
av vår bränsleberedskap genom lagring även hos större konsumenter.
Den föreslagna gränsen för att lagringsskyldighet skall föreligga — en
årsförbrukning av minst 5 000 in3 — synes väl avvägd. Det bör här framhållas
att åtskilliga industrier redan nu av kommersiella skäl har vissa oljelager.
En ökad lagerhållning torde i många fall visa sig vara förmånlig ur
företagets egen synpunkt. Genom att företaget självt blir lagringsskyldigt
och icke oljehandeln, synes företaget — som kommittén framhållit —kunna
förvärva oljan till billigare pris, varigenom lagerhållningen i vart fall på
något längre sikt knappast torde innebära någon större ekonomisk belastning
jämfört med vad som skulle ha blivit följden om motsvarande lagerhållning
skulle ha ombesörjts av oljehandeln. Jag vill här — i anslutning
till industriförbundets yttrande — erinra om att Kungl. Maj :t föreslagit årets
riksdag, att investeringsavgift för år 1957 ej skall uttagas för oljelagringsan-- läggningar med en volym av minst 1 000 in3. I det följande kommer jag vidare
att förorda visst finansiellt stöd. Jag förutsätter också, att erforderlig
byggnadskvot kommer att ställas till förfogande. Med anledning av vad härom
anförts i några yttranden bör framhållas, att storkonsumenternas lager
givetvis i främsta rummet avses skola tillgodose det lagrande företagets
eget behov.
Såväl av kommittén som i vissa yttranden har förordats, att man i första
hand bör söka få till stånd frivilliga avtal med storkonsumenterna. Härigenom
kan man givetvis i varje särskilt fall pröva omständigheterna; å andra
sidan kan ett system med frivilliga avtal medföra svårigheter för en rättvis
bedömning och innebära ett betydande administrativt arbete. För egen del
anser jag därför såväl ur rättvisesynpunkt som av praktiska skäl att alla
storkonsumenterna bör åläggas i princip lika lagringsplikt under samma betingelser
som oljehandeln. Om i vissa fall en avvikelse från lagringsskyldigheten
framstår som önskvärd, exempelvis på grund av att företagets huvudsakliga
oljekonsumtion är förlagd till annan tid på året än vintermånaderna
— i dessa fall är lagren som regel fyllda vid annan tidpunkt än årets ingång
— torde tillsynsmyndigheten efter därom gjord framställning böra äga
möjlighet att bestämma, att lagren skall vara fyllda vid annan tidpunkt än
årsskiftet. Jag är icke beredd förorda, att sådana bostadsföretag, som till
äventyrs faller inom storkonsumentgruppen, generellt befrias från lagringsskyldighet;
med anledning av vad Sveriges allmännyttiga bostadsföretag i
denna del anfört förutsätter jag emellertid att tillsynsmyndigheten beaktar
de särskilda omständigheterna i fråga om bostadsföretagen och — om så
påkallas — meddelar dispens.
36
Kungl. Maj:Is proposition nr 14b år 1957
Direktiniportörer av olja bör givetvis ha samma lagringsskyldighet som
den egentliga oljehandeln. Jag har icke heller funnit anledning till erinran i
fråga om vad kommittén anfört om lagringsplikt för återförsäljare.
Såsom kommittén framhållit, bör förordningen om skyldighet att lagra
olja icke göras tillämplig å statliga myndigheter. Jag förutsätter emellertid,
att sådana myndigheter, som importerar eller förbrukar olja, i administrativ
väg ålägges ordna lagerhållning i ungefär samma omfattning som föreslås
skola gälla för de lagringspliktiga. Härtill kommer den av militära skäl
betingade kompletteringen av lagerhållningen, som måste ombesörjas av de
militära myndigheterna.
För att få till stånd lagring i skyddade utrymmen — bergrum o. dyl. —■
har hittills tillämpats ett system med statsbidrag till sådana anläggningar.
Kommittén förordar, att detta system avvecklas och att i stället en obligatorisk
skyldighet att förvara viss del av lagren i skyddade utrymmen införes.
Denna skyldighet skulle i praktiken endast åvila oljehandeln och icke storkonsumenterna.
Närmare uppgifter rörande omfattningen av denna lagringsskyldighet
torde få tillställas vederbörande utskott. I några yttranden förordas
ett bibehållande av nuvarande statsbidragssystem, bl. a. därför att
det då anses vara lättare att få till stånd skyddad lagring på sådana platser,
som ur beredskapssynpunkt framstår som lämpliga. I anledning härav
vill jag framhålla, att det under den förutsedda stegringen av oljekonsumtionen
i vårt land såväl av militära skäl som med hänsyn till brandrisken
framstår som önskvärt, att en växande del av lagren förlägges på
spridda platser samt i skyddade utrymmen. För att i fortsättningen verkligen
få till stånd en skyddad lagring av tillräcklig omfattning bör enligt min
mening — som kommittén föreslagit —- en obligatorisk skyldighet att lagra
vissa oljeprodukter i skyddade anläggningar nu införas. Det av kommittén
i denna del angivna lagringsmålet samt vad kommittén anfört om fyllnadsgraden
föranleder ej erinran från min sida. I anslutning härtill vill jag
understryka, att jag anser det vara en riktig princip att lagringen — såväl
vad beträffar ovanjordscisterner som skyddade anläggningar -— i möjlig
mån anknytes till den kommersiella distributionen; härigenom kan lagringen
väntas komma till stånd på det ur samhällsekonomisk synpunkt mest
fördelaktiga sättet. Emellertid bör givetvis även beredskapsintressena tillmätas
betydelse; vid ett val mellan olika ur kommersiell synpunkt lämpliga
platser är det sålunda angeläget, att beredskapsskälen beaktas. Jag förutsätter,
att ett nära samarbete i dessa frågor kommer till stånd mellan tillsynsmyndigheten
och de lagringsskyldiga; härigenom torde det bli möjligt
att tillgodose olika synpunkter. Vidare bör — såsom jag tidigare antytt —
en kompletterande lagring komma till stånd genom myndigheternas försorg.
Jag biträder i allt väsentligt kommitténs förslag om oljeavgift, d. v. s.
sådan avgift som i princip skall erläggas av den, vilken icke fullgör sin
lagringsskyldighet och därigenom åtnjuter viss ekonomisk vinning.
Tillsynsmyndighet torde även i fortsättningen tills vidare vara riksnämn
-
37
Kungl. Maj.is proposition nr 744 år 1957
den för ekonomisk försvarsberedskap. Även om — som statskontoret framhåller
— riksnämnden enligt sin instruktion har möjlighet att utse tekniska
rådgivare och sakkunniga, förefaller det lämpligt att såsom kommittén föreslagit
ett särskilt oljelagringsråd inrättas för överläggningar mellan tillsynsmyndigheten
och närmast berörda grupper. I det följande kommer jag att
föreslå, att detta råd får vissa uppgifter i samband med finansieringen av
oljelagringen. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att rådet får en av
Kungl. Maj :t utsedd opartisk ordförande. Även övriga ledamöter i rådet,
företrädande oljehandeln, de inhemska raffinaderierna och lagringspliktiga
storkonsumenter, bör förordnas av Kungl. Maj:t. Närmare bestämmelser
om rådets verksamhet torde få meddelas av Kungl. Maj :t.
Jag övergår härefter till kostnaderna för att genomföra programmet. Kommittén
har, såsom tidigare nämnts, beräknat kostnaderna för lagringsprogrammet
under perioden 1958—1962 till 600 milj. kronor, varvid utgångspunkten
varit prisläget hösten 1956 före Suez-krisen. Under remissbehandlingen
har gjorts gällande, att detta belopp är för lågt beräknat och att merkostnader
uppstår för lagerutbyggnad för rent kommersiella behov, för investeringar
i hamnar o. s. v. Det är givetvis svårt att förutse prisutvecklingen
och närmare beräkna kostnaderna. Det bör emellertid framhållas, att åtskilliga
investeringar för utbyggnad av oljedislributionen under de närmaste
åren föranledes av den starkt ökande konsumtionen och icke direkt sammanhänger
med den nu föreslagna lagringen. De av kommittén beräknade
byggnadskostnaderna synes vidare inkludera även vissa kostnader för rörledningar
och andra gemensamma anordningar. Den av kommittén angivna
totalkostnaden för programmet torde därför kunna godtagas.
Kommittén har beräknat, att av de sammanlagda kostnaderna 500 milj.
kronor — eller 100 milj. kronor om året — kommer att falla på oljehandeln
och resterande 100 milj. kronor på storkonsumenterna. Beträffande finansieringen
av oljehandelns del av programmet har kommittén förutsatt att
branschen själv svarar för 40 milj. kronor om året. Ett sådant bidrag synes
mig rimligt särskilt med hänsyn till att huvuddelen av beloppet eller ca 25
milj. kronor representerar ett mer eller mindre automatiskt kapitaltillskott,
vilket branschen skulle fått vidkännas redan vid en fortsatt tillämpning av
de nuvarande lagringsbestämmelserna. Det resterande kapitalbehovet om 60
milj. kronor skulle enligt förslaget täckas till 40 milj. kronor genom höjning
av oljepriserna och till 20 milj. kronor genom ett för branschen gemensamt
förlagslån. Mot en finansiering via priserna torde i nuvarande
läge några vägande invändningar icke kunna göras. I likhet med flera remissmyndigheter
ställer jag mig emellertid tveksam till möjligheterna att
anlita lånevägen. Kreditmarknaden är redan nu hårt ansträngd, och utrymmet
kan även under de närmaste åren förväntas bli utomordentligt knappt.
Svårigheter torde därjämte föreligga alt ställa erforderlig säkerhet för eu
upplåning av den angivna omfattningen, då förlagsinteckning för närvarande
endast i begränsad utsträckning kan meddelas i oljebranschens egendom.
Under sådana förhållanden torde även de kapitalkostnader, som avsetts
täckta lånevägen, böra uttagas via priserna.
38
Kungl. Maj. ts proposition nr Hi år 1957
Enligt kommitténs förslag skulle de medel, som inflyter genom pristilläggen,
kunna fonderas av en särskild stiftelse, vilken sedan skulle utbetala beloppen
till de lagringsskyldiga. För egen del anser jag det vara lämpligare,
att pristilläggen tillföres statsverket genom beskattning. Förslag i
skattefrågan torde i annat sammanhang komma att föreläggas årets riksdag.
För utbyggnad av lagringsanläggningar torde årligen böra anvisas 60
milj. kronor — motsvarande vad som enligt kommittén skulle täckas via
priserna och genom förlagslån — å ett särskilt anslag under fonden för låneunderstöd.
Från anslaget bör till lagerhållarna utgå ränte- och amorteringsfria
lån, vilka successivt avskrives under en tid av tjugu år. Det synes nödvändigt
att använda låneformen för att kunna kräva återbetalning om Iagringsskyldigheten
icke fullgöres, om lagerhållaren säljer anläggningen etc.
Det torde få ankomma på tillsynsmyndigheten att efter hörande av oljelagringsrådet
besluta om utbetalning av lån. Sådana synes kunna beviljas
efter generella grunder. För skyddade anläggningar erfordras därvid självfallet
högre belopp än för ovanjordscisterner. De närmare grunderna för
långivningen torde få bestämmas av Kungl. Maj :t efter förslag från tillsynsmyndigheten
och efter hörande av berörda grupper inom näringslivet.
Enligt kommitténs förslag skulle för underlättande av storkonsumenternas
lagring — vilken som förut nämnts kostnadsberäknats till ca 100 milj.
kronor under femårsperioden — inrättas en statlig lånefond på 20 milj.
kronor. Behov av en sådan synes dock icke föreligga, om storkonsumenterna
skattevägen erhåller motsvarande finansieringsstöd som oljehandeln. Jag
har nyss förordat, att för oljehandelns del anslås 60 procent av de sammanlagda
årliga kostnaderna eller 60 milj. kronor. På samma sätt bör storkonsumenterna
tillföras 60 procent av sina årliga kapitalkostnader — 20
milj, kronor — d. v. s. 12 milj. kronor. Anslaget bör således uppföras med
sammanlagt (60 -j- 12 —) 72 milj. kronor om året. Vad beträffar långivningen
till storkonsumenterna, synes denna i likhet med vad som föreslagits
för oljehandeln böra handhavas av tillsynsmyndigheten.
De oljeavgifter, som kan komma att erläggas av företag inom oljehandeln
och inom oljekonsumentgruppen, torde böra tillföras inkomsttiteln Övriga
diverse inkomster. Härvid förutsättes, att nämnda kapitalbudgetanslag —
utöver vad enligt ovan avses anvisat — tillföres medel motsvarande vad som
sålunda inflyter i oljeavgifter.
Vad här anförts om skattefinansiering har närmast avsett att ange den
anslagsram, som bör uppställas, och de allmänna riktlinjer, som bör vara
vägledande för bidragsgivningen. Sedan riksdagens beslut i skattefrågan
föreligger synes hemställan om erforderligt anslag för finansiering av oljelagringsprogrammet
få göras hos riksdagen. Eftersom lagringsprogrammet
avses skola träda i kraft först med ingången av år 1958, torde erforderliga
medel få äskas å tilläggsstat för nästa budgetår.
Jag vill slutligen understryka angelägenheten av att åtgärder vidtages för
att underlätta genomförandet av det framlagda programmet. I detta sammanhang
kan nämnas, att en översyn av förlagsinteckningsväsendet har på
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1957
39
börjats inom justitiedepartementet. Från näringslivets sida har särskilt betonats
nödvändigheten av att sådana hinder för lagerutbyggnaden som investeringsavgiften
och de restriktiva avskrivnings- och lagervärderingsreglerna
undanröjes. Som förut nämnts har Kungl. Maj:t föreslagit årets riksdag,
att investeringsavgift för år 1957 ej skall uttagas för oljelagringsanläggningar
om minst 1 000 in3. Vad angår avskrivningsreglerna synes en uppmjukning
böra övervägas med hänsyn till den skyddade lagringen. Större
likställighet torde sålunda i avskrivningshänseende böra eftersträvas mellan
å ena sidan skyddade utrymmen och å andra sidan ovanjordsanläggningar.
Denna fråga torde få upptagas till prövning i annat sammanhang.
De föreslagna riktlinjerna för lagringsskyldigheten -—- innefattande lagringsprogrammet
och finanseringsformen — torde böra underställas riksdagen.
Författningsförslagen
Kommittén har som nämnts utarbetat förslag till förordning om åtgärder
för tryggande av tillgång på mineraloljor, vari upptages de regler som erfordras
för genomförande av det av kommittén föreslagna nya systemet för
lagerhållningen, samt till förordning om oljeavgift m. m„ innehållande bl. a.
regler om bestämmande av dylik avgift. Båda förordningarna torde vara av
den art att de, liksom den nu gällande, bör föreläggas riksdagen för antagande.
Förslagen har inom departementet underkastats vissa jämkningar,
vilka, utom i fråga om lagringsskyldigheten för storkonsumenterna där jag
på förut angivet sätt förordat avvikelse från kommitténs förslag, huvudsakligen
är av redaktionell art. För den förstnämnda förordningen föreslår jag
den kortare rubriken förordning om oljelagring m. m.
Förslaget till förordning om oljelagring m. m.
Det föreslagna systemet anknyter olika moment i lagringsskyldigheten till
tre olika kalenderår. Försäljning eller förbrukning under det första av dessa,
basåret, grundlägger lagringsskyldigheten. Under det andra bestämmes vilken
oljeinängd den lagringsskyldige har att lagra och under det tredje slutligen
fullgöres lagringsskyldigheten. Då det gäller att bestämma lagringsskyldighetens
omfattning är dessutom förhållandena under ytterligare några
år av betydelse. Lagringsmängden skall nämligen i regel bestämmas i förhållande
till den lagringsskyldiges försäljning eller förbrukning under en
treårsperiod, innefattande basåret och de två kalenderåren närmast före
detta.
Denna utspridning i tiden av de olika omständigheter, som påverkar lagringsskyldigheten,
är tydligen föga önskvärd. Den torde emellertid icke kunna
undvikas, om man vill använda det nya systemet. Detta medför i övrigt
sådana fördelar att nu nämnda olägenheter — vilka icke föranlett erinran
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1957
från oljebranschens sida och för övrigt i praktiken torde bli föga framträdande
— icke bör hindra dess genomförande. Jag tillstyrker därför att systemet
i allt väsentligt utformas på det sätt kommittén föreslagit.
1 §•
Såsom jag förut anfört torde förordningen icke böra göras tillämplig å
den statliga lagringen. Detta har i förordningen utmärkts genom en föreskrift,
att rörande skyldighet för statlig myndighet att hålla lager av mineralolja
skall, i stället för bestämmelserna i förordningen, gälla vad Kungl.
Maj :t därom förordnar.
2 §.
I denna paragraf anges de olika slag av petroleumprodukter, som enligt
förslaget skall omfattas av lagringsskyldigheten.
Kommittén har icke upptagit råolja (nativ olja, crude oil) bland de produkter,
som skall lagras. Den möjlighet att föreskriva skyldighet att lagra
råolja, som finns enligt gällande förordning, har icke tagits i bruk sedan
ingången av år 1947. Kommittén påpekar emellertid att 10 § ger möjlighet
för exempelvis ett oljeraffinaderi att få redovisa en del av sitt lager i råolja.
Av tidigare anförda skäl har jämväl flygdrivmedel uteslutits från lagringsskyldigheten.
Ej heller skall förordningen äga tillämpning på bensin för
tekniskt bruk (nafta, white spirit) eller smörjoljor.
Kommittén föreslår även att i paragrafen skall anges hur långt man vid
tillämpningen av föreskrifterna om lagrings- och uppgiftsskyldighet m. in.
har att särhålla de skilda slagen av oljeprodukter. I sådant hänseende har
det ansetts lämpligt att indela produkterna i fem grupper, nämligen bensin,
fotogen, motorbrännolja, eldningsolja 1 och övriga eldningsoljor. Om så finnes
erforderligt, bör dock Kungl. Maj :t kunna förordna om annan gruppindelning.
I sakens natur ligger, att en ändring icke bör få, till men för lagerhållarna,
inverka på den lagringsskyldighet som redan uppkommit. Även i
övrigt torde man vid eventuella ändringar i fråga om gruppindelningen i
görligaste mån böra undvika att framtvinga omdispositioner i fråga om redan
befintliga lager.
Produkter tillhörande en och samma grupp anses likvärdiga. Den, som
under ett kalenderår sålt uteslutande eldningsolja 2, äger sålunda fullgöra
den härigenom uppkomna lagringsskyldigheten genom att lagra eldningsolja
3 eller 4. Oljor, som tillhör olika grupper, t. ex. bensin och fotogen, betraktas
däremot som skilda produkter. Endast efter medgivande av tillsynsmyndigheten
får olja ur en grupp lagras i stället för olja ur annan grupp.
Vid angivandet av förordningens tillämplighetsområde och gruppindelningen
har kommittén icke funnit det möjligt att anknyta till terminologien
i gällande statistiska varuförteckning. Förteckningen är nämligen starkt föråldrad
på förevarande punkt och arbete pågår med utarbetande av ny varuförteckning.
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1957
Yttrandena. Förslaget att råolja icke skall upptagas bland de produkter
som omfattas av förordningen tillstyrkes av överbefälhavaren, som dock
anser att denna fråga bör omprövas då lagringen av andra produkter nått
en tillfredsställande omfattning.
Svenska petroleum institutet finner det å andra sidan angeläget att oljeraffinaderierna
i så stor utsträckning som möjligt får fullgöra sm lagnngsskyldighet
i råolja. Enligt Koppartrans aktiebolag bör hela den inneliggande
råoljekvantiteten med avdrag för raffineringsförlusterna få tillgodoräknas
såvitt avser försörjningsreserven.
Svenska skifferoljeaktiebolaget anser, att bolaget med hänsyn till att råvaran
vid dess olj ef ramställning finnes inom landet bör befrias från lagringsskyldighet.
Svenska petroleum institutet framhåller, att det för en ny lagstiftning
måste vara av värde, att dess språkbruk överensstämmer med det aktuella
språkbruket inom branschen och i nyare författningar, i vilket hänseende
institutet hänvisar till förslagen till ny tulltaxa och ny järnvägstaxa. Institutet
anser en översyn av författningstexten från denna synpunkt erfordei
lig*
Departementschefen.
Jag vill ej motsätta mig att de inhemska raffinaderiernas
lagringsplikt huvudsakligen fullgöres genom lagring av råolja. Det
är emellertid icke nödvändigt att belasta författningstexten med en regel
härom; med stöd av 10 §, till vars regler jag återkommer, kan tillsynsmyndigheten
lämna raffinaderierna medgivande att lagra råolja i stället för
annan olja.
Lagringsplikt synes icke böra föreligga i fråga om olja, som utvinnes ur
de inhemska skiffertillgångarna; här finns ju själva råvaran lagrad inom
landet. Detta bör gälla icke blott för tillverkaren utan även för återförsäljare
och förbrukare av dylik olja, eftersom priset för denna icke kan göras
beroende av om avnämaren är lagringspliktig eller ej. I förordningen bör
alltså föreskrivas, att vad däri stadgas om lagringsskyldighet icke skall äga
tillämpning å olja, som utvunnits ur inhemsk skiffer.
Vad angår språkbruket i förordningen så torde det förhålla sig så att någon
fast nomenklatur icke är mera allmänt genomförd i fråga om petroleumprodukterna.
Det går således icke att anknyta till någon sådan i författningen.
Den begagnade terminologien synes i vart fall icke strida mot den
som använts i de under fjolåret avgivna förslagen till järnvägs- och tulltaxor.
4 g.
De totala myckenheter olja, som sammanlagt skall hållas i lager, skall
enligt vad jag förut förordat fastställas av Kungl. Maj :t enligt grunder som
riksdagen godkänt. Härvid måste självfallet särskild myckenhet fastställas
för varje grupp för sig.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1957
Enligt det nya systemet skall därefter bestämmas hur stora lager varje
lagringsskyldig skall hålla under det året. Denna uppgift bör ankomma på
tillsynsmyndigheten. Lagringsskyldigheten bör bestämmas i så god tid före
årets början att den lagringsskyldige hinner inrätta sig därefter. Ä andra
sidan bör lagringsmängden grunda sig på så aktuella uppgifter om vederböiandes
försäljning eller förbrukning som är möjligt. Lagringsmängden
bör därför bestämmas under året före det då lagringsskyldigheten skall fullgöras.
För att uppgifterna om försäljningen och förbrukningen under året
närmast före lagringsskyldighetens bestämmande skall kunna tas med i
beräkningen torde det vara nödvändigt att tillsynsmyndigheten disponerar
tiden fram till den 1 juli. Regler härom har intagits i förevarande paragraf.
Förordningen bör innehålla noggranna föreskrifter om de grunder, efter
vilka lagringsskyldigheten skall bestämmas. Dylika regler upptas i följande
paragrafer.
5 §■
Denna paragraf innehåller reglerna om vilka säljare av olja som är lagringsskyldiga.
Detta skall som nämnts avgöras på grundval av förhållandena
under året före det då lagringsskyldigheten bestämmes, basåret. Lagringsskyldig
är i första hand den som under basåret sålt olja, som han importerat
eller utvunnit vid oljeraffinaderi inom landet, samt vidare säljare, som
köpt oljan från importör eller inhemskt oljeraffinaderi. I sistnämnda fall
inträder dock lagringsskyldighet blott om säljaren är ett större oljehandelsföretag,
varmed avses att företaget under basåret sålt sammanlagt minst
20 000 m3 olja. Exportförsäljning torde som för närvarande böra undantagas,
endast försäljning till avnämare inom riket bör medföra lagringsskyldighet.
6 §•
Kretsen av lagringsskyldiga konsumenter anges i denna paragraf. Att lagringsplikt
skall gälla för den som förbrukar olja, som han själv importerat,
utsäges i första stycket. Förordningen torde, liksom den nu gällande, icke
böra tillämpas å försäljning av bunkerolja för förbrukning vid fartygs drift
i utrikes trafik. Denna regel — som i förslaget återfinnes i 7 § — har ansetts
böra medföra, att användning av olja vid eget fartygs drift i utrikes fart
— vilken ju kan beröra svenska hamnar — icke skall medföra lagringsplikt.
Av praktiska skäl föreslås vidare, att lagringsskyldighet icke skall uppkomma
vid förbrukning av olja, som från utrikes ort medföres å annat transportmedel,
t. ex. bil, för dess drift.
Reglerna om uppkomsten av lagringsskyldighet för storkonsumenterna
återfinns i andra stycket. Storkonsument är som tidigare nämnts den som
förbrukar minst 5 000 in3 eldningsolja om året. För att tillfälliga variationer
i konsumtionen icke skall inverka i alltför hög grad bör lagringsplikt
uppkomma först då konsumtionen under tre kalenderår i följd uppgått till
i genomsnitt 5 000 in3. Beräkningen av genomsnittsförbrukningen bör an
-
43
Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1957
knytas till anläggningen och icke till förbrukaren; överlåtelse av anläggningen
under treårsperioden kommer då icke att inverka på uppkomsten av lagringsskyldigheten.
Har förbrukningen omfattat eldningsoljor tillhörande olika
grupper, skall dessa sammanräknas. Regeln torde böra utformas så att
lagringsskyldighet skall föreligga, därest vid anläggningen under basåret
och de två kalenderåren närmast dessförinnan förbrukats sammanlagt
minst 15 000 in3 eldningsolja. Förbrukas minst 7 500 in3 per år inträder
alltså lagringsskyldighet redan efter två år. I extrema fall kan lagringsskyldighet
föreligga redan efter det första året. Nedgår sedermera förbrukningen
så att den utgör mindre än 15 000 in3 för en treårsperiod, uppkommer
enligt den sålunda föreslagna regeln icke lagringsskyldighet förrän
förbrukningen återigen stigit till sagda storlek. Den redan inträdda lagringsskyldigheten
måste dock självfallet fullgöras i vanlig ordning. Vid bedömandet
av förbrukningens storlek skall hänsyn tagas till oljeåtgången vid varje
särskild anläggning. Härmed bör, i vad gäller industriföretag, förstås varje
driftenhet (fabriksanläggning), sedd som en helhet, alltså även om det inom
anläggningen skulle finnas flera särskilda panncentraler. Har däremot ett
företag fabriker i olika orter, skall hänsyn icke tagas till företagets sammanlagda
oljeförbrukning utan endast till åtgången vid varje driftenhet för sig
i nyss angiven mening. Vad åter angår anordningar för bostadsuppvärmning
ger de yttre förhållandena anledning till en annan bedömning. Med
anläggning bör här förstås varje särskild panncentral. För den, som äger
ett flertal bostadsfastigheter inom samma ort med skilda uppvärmningsanordningar,
skall alltså icke uträknas den sammanlagda oljeförbrukningen,
utan hänsyn endast tagas till oljeåtgången vid varje panncentral för sig. I
överensstämmelse med det anförda kommer den, som levererar olja till förbrukare,
som här sägs, icke att undgå lagringsskyldighet annat än då oljan
levereras för användning vid anläggning, där förbrukningen grundar lagringsskyldighet
för köparen.
7 §•
Lagringsmängden för varje lagringsskyldig torde böra bestämmas genom
att de totala myckenheterna inom varje grupp fördelas på de lagringsskyldiga
efter deras försäljning eller förbrukning, deras basmängd. För att
variationer i den enskildes försäljning eller förbrukning de olika åren emellan
icke skall få för stor inverkan på lagerhållningen bör basmängden i princip
utgöras av den genomsnittliga försäljningen eller förbrukningen under
den treårsperiod, som slutar med basåret. Har vederbörande sålt eller förbrukat
olja blott under de två senaste åren är basmängden den genomsnittliga
årsomsättningen för dessa båda år och har försäljning eller förbrukning
ägt rum endast under basåret blir den under detta år försålda eller
förbrukade oljemängden basmängd. För undvikande av missförstånd vill
jag erinra om att frågan huruvida lagringsskyldighet över huvud föreligger
är beroende av förhållandena under basåret. Den som då icke sålt eller för
-
44
Kungi. Maj. ts proposition nr 744 år 1957
brukat olja är ej lagringsskyldig; någon lagringsmängd skall följaktligen
icke bestämmas för honom.
Såsom jag förut nämnt skall iagringsmängden kunna variera under året.
Föreskrift härom torde Kungl. Maj :t meddela i sitt beslut om de totala lagringsmängderna;
stadgande i ämnet erfordras således ej i förordningen.
En eventuellt förekommande mindre felaktighet i uppgiftsmaterialet —
betingad t. ex. av att någon lagringsskyldig lämnat oriktig uppgift om sin
försäljning eller förbrukning av olja — synes icke böra föranleda till att lagringsmängden
för den skull behöver omräknas för varje enskild lagringsskyldig.
Dessutom bör självfallet lagringsmängderna kunna avrundas. Enligt
förslaget skall därför den av Kungl. Maj :t bestämda totala lagringsmängden
fördelas så att det för alla lagringsskyldiga inom varje grupp i görlig
mån blir samma förhållande mellan vederbörandes basmängd och hans
lagringsmängd.
Om, såsom jag förordat, storkonsumenterna direkt i lagen ålägges skyldighet
att lagra, torde avtal om lagringsskyldighet få mindre betydelse än enligt
kommitténs förslag. Men det kan tänkas, att ett företag, som icke är lagringsskyldigt,
exempelvis ett större bussföretag, finner det fördelaktigt att
självt svara för lagerhållningen för att därigenom komma i åtnjutande av
det lägre pris, som förutsättes utgå, när olja säljes till den som själv har att
stå för lagringen. Även sådant större oljehandelsföretag och sådana storkonsumenter,
som ligger på gränsen för lagringsskyldigheten och kanske det ena
året går över, det andra under gränsen och som sålunda ibland kan köpa olja
till det lägre priset men vissa år måste betala det högre, kan ha intresse av
att åtaga sig lagringsskyldighet även för år, då gränsen icke uppnås. Därigenom
kan nämnda ojämnhet i priset elimineras. Tillsynsmyndigheten bör
därför äga sluta avtal, varigenom någon frivilligt åtar sig att lagra olja utöver
vad som stadgas i förordningen. Den olja, som lagras enligt avtal, bör
ingå i de av Kungl. Maj :t fastställda myckenheterna. Den måste alltså avdragas,
innan tillsynsmyndigheten fördelar lagringsskyldigheten mellan dem
som är lagringsskyldiga enligt förordningen.
Några närmare bestämmelser om innehållet i dylika avtal om lagringsskyldighet
torde ej erfordras. Förordningen äger visserligen icke tillämpning
på dem men det synes självklart att lagringsskyldigheten enligt avtalen
i regel bör vara av samma omfattning som den i förordningen stadgade
skyldigheten och att avtalen även i övrigt i så stor utsträckning som möjligt
bör ansluta sig till förordningens regler.
All försäljning eller förbrukning av olja bör icke ingå i basmängden. Sålunda
bör endast försäljning eller förbrukning, som grundar lagringsskyldighet,
d. v. s. som ägt rum under omständigheter som avses i 5 eller 6 §,
tas med. Men dessutom bör en säljare ha rätt att räkna bort vad han har
sålt till någon som själv är lagringsskyldig. Lagringen för denna oljekvantitet
bör ankomma på köparen, vilket som jag förut anfört kan antagas komma
att påverka försäljningspriset för kvantiteten. Avdrag bör alltså få ske
för försäljning till en statsmyndighet, som vid tiden för försäljningen har
45
Kungl. Maj.ts proposition nr /44 år 1957
att hålla lager av olja enligt Kungl. Maj :ts beslut. Ej heller olja, som sålts
till den som genom avtal åtagit sig att lagra olja, bör medräknas. Detsamma
gäller försäljning från importföretag och oljeraffinaderi till sådant större
oljehandelsföretag, som under det föregående året haft en sammanlagd försäljning
av minst 20 000 in3 och alltså är lagringsskyldigt. Vidare bör avdrag
göras för försäljning till storkonsument, som under den senaste treårsperioden
förbrukat sammanlagt minst 15 000 in3 eldningsolja, dock endast
vid försäljning av eldningsolja. Såsom förut nämnts bör förordningen ej
äga tillämpning på bunkerolja som skall användas för fartygs drift i utrikes
fart. Även försäljning av sådan olja bör alltså räknas bort.
Basmängden bör helt naturligt fastställas för varje grupp av olja för sig
med beaktande blott av olja som hör till den gruppen. Detta innebär att förbrukning
eller försäljning av olja, tillhörande viss grupp, kommer att få
betydelse blott för skyldigheten att lagra olja av samma grupp. Detta torde
framgå av den föreslagna texten.
Det bör åligga tillsynsmyndigheten att tillhandahålla oljehandeln förteckning
över de lagringspliktiga, såväl handelsföretag vilka avses i 5 §
andra stycket som storkonsumenter och andra, till vilka leverans av olja
kan ske utan att lagringsplikt inträder för säljaren. Eftersom detta kan påverka
försäljningspriset, är det av stor vikt att tillsynsmyndigheten så snart
som möjligt uppför ett nytillkommet större oljehandelsföretag, en nytillkommen
storkonsument och den som slutit avtal om frivillig lagring på
förteckningen. Även statsmyndighet, som enligt Kungl. Maj :ts beslut har att
lagra olja, skall naturligen uppföras på förteckningen.
Observeras bör att avdrag för försäljning till en nytillkommen lagringspliktig
icke kan ske för försäljningen under hans första basår. Det blir möjligt
först under det andra året. Detta beror på att man icke förrän då kan
fastställa att han är lagringsskyldig och föra upp honom på förteckningen.
Någon olämplig verkan härav torde dock icke behöva befaras; han skall ju
icke fullgöra någon lagringsskyldighet förrän påföljande år.
8 §•
Det ligger i sakens natur, att de lager av olja, som skall hållas enligt förordningen,
måste förvaras inom riket. Förslaget beskär icke den enskilde
lagerhållarens möjlighet att själv bestämma var inom riket lagret skall förläggas.
I princip bör hinder icke möta ens mot att lagret redovisas i olja,
som är under transport till lands inom riket eller å fartyg inom svenskt
territorialvatten. Med hänsyn till de möjligheter till missbruk, som en obegränsad
frihet i sådant hänseende skulle medföra, bör dock som kommittén
föreslagit tillsynsmyndigheten äga utfärda föreskrifter om hur stor del av
lagret, som må redovisas i form av olja under transport, ävensom de ytterligare
bestämmelser, som må anses nödvändiga ur kontrollsynpunkt. Regeln
har uttryckts så, att oljan skall förvaras inom riket på sätt som tillsynsmyndigheten
finner ur kontrollsynpunkt godtagbart.
46
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1957
Den sålunda föreslagna regeln hindrar självfallet icke att en lagringsskyldig
uppdrar åt någon annan att för hans räkning fullgöra lagringsskyldigheten.
Det är sålunda fullt möjligt att den, som säljer olja till en lagringsskyldig,
i köpeavtalet åtar sig att fullgöra köparens lagringsskyldighet.
Lagringen sker emellertid på den lagringsskyldiges ansvar och det är alltså
mot denne tillsynsmyndighetens åtgärder skall riktas.
Liksom enligt gällande förordning bör i lagret icke få inräknas olja,
som är upplagd å provianteringsfrilager eller är föremål för transitering.
Andra stycket innehåller reglerna om skyddad lagring. Det synes lämpligt
att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att i enlighet med grunder som
riksdagen godkänt förordna hur stor del av lagret som skall hållas i skyddat
förvaringsutrymme. Närmare föreskrifter om sådant förvaringsutrymme
kan utfärdas med stöd av 23 §.
Det torde utan särskild föreskrift vara uppenbart, att förordningen icke
inverkar på de särskilda regler, som gäller för skydd mot eldfara vid lagring
av olja.
9 §•
Ehuru lagringsprogrammet genom en successiv uppbyggnad av lagringsmålen
söker förebygga att lagringen blir alltför betungande, kan man dock
icke bortse från att fall kan inträffa, där lagringsskyldigheten icke kan fullgöras.
Möjlighet måste därför finnas att ge dispens därifrån. Likaså måste
dispens kunna medgivas från skyldigheten att förvara lagret till viss del
i bergrum eller på annat därmed jämförligt sätt. Såsom framhållits i annat
sammanhang, bör den som erhåller dispens i regel vara skyldig att utgiva
oljeavgift. Därom stadgas i den föreslagna förordningen om oljeavgift in. in.
En erinran om denna skyldighet har ansetts böra göras i förevarande paragraf.
10 §.
Denna paragraf öppnar möjlighet att, där olägenhet icke kan befaras uppkomma,
medge att lagringsskyldig fullgör sin skyldighet genom att lagra
olja tillhörande annan grupp än förordningen föreskriver eller sådan mineralolja,
som icke omfattas av förordningens regler. Med stöd härav kan
alltså ett oljeraffinaderi få tillstånd att lagra råolja i stället för en del
av de färdigprodukter, som företaget eljest skall lagra, önskar lagringsskyldig
hålla i lager olja av högre kvalitet än den han är skyldig att lagra, synes
tillstånd härtill i allmänhet icke böra förvägras honom. Går åter önskemålen
i motsatt riktning, torde avgörandet få bero av omständigheterna i varje
särskilt fall. Stor vikt måste vid prövningen tillmätas de allmänt försörjningspolitiska
synpunkterna. Är det fråga om ett inhemskt oljeraffinaderi
torde i regel tillräckliga skäl för meddelande av tillstånd föreligga; raffinaderiet
förfogar ju över medel att utvinna färdigprodukter ur råoljan.
Paragrafen stadgar även rätt för tillsynsmyndigheten att medge lagringsskyldig
att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle. Tillsynsmyndigheten
bör äga förknippa medgivandet med bestämmelser — utom om hur
Kungl. Maj. ts proposition nr 1 44 år J957
47
stor del av lagret, som får ersättas med annat bränsle, samt vilken mängd
och vad slags bränsle, som skall lagras — för att säkerställa att lagret
i fråga icke tages i anspråk för annat ändamål. Medgivande torde i regel
böra lämnas endast förbrukare men icke oljehandelsföretag.
11 §•
Om en sådan situation inträffar, för vilken lagren är avsedda, skall de
givetvis få tas i anspråk. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att bedöma, när
en sådan situation föreligger, och i vilken utsträckning lagren bör få nedgå.
Tillstånd att ta lagren i anspråk innebär givetvis att lagringsskyldigheten
icke behöver fullgöras till den del och under den tid som avses med medgivandet.
Det torde icke vara nödvändigt att i författningen uttryckligen
utsäga, att detta innebär att de lagringsskyldiga i motsvarande mån är fria
från ansvar för underlåtenhet att hålla lager eller att oljeavgift ej skall
komma i fråga.
12—15 §§.
Dessa paragrafer innehåller reglerna om uppgiftsskyldighet.
Kommittén föreslår, att det skall åligga de lagringsskyldiga att årligen
lämna uppgift om den försäljning eller förbrukning av olja, som för dem
grundar lagringsplikt. Det föreslås också möjlighet att införskaffa uppgifter
från större konsumenter som under de närmaste åren kan väntas tillkomma
som lagringspliktiga och alltså icke blott från dem, vars årsförbrukning
redan nått upp till 5 000 in3. Möjlighet bör vidare finnas att genom anmaning
infordra uppgifter om förbrukningen från envar som inom riket använder
eldningsolja. Kommittén har därjämte för kontrollens skull föreslagit,
att i förordningen även skall intagas en föreskrift om skyldighet att lämna
uppgift om försäljning till den som själv är lagringsskyldig samt en bestämmelse
om att myndigheten kan infordra erforderliga uppgifter om försäljningen
från envar, som sålt olja inom riket.
Kontrollen över att lagringsskyldigheten fullgöres skall liksom för närvarande
ske dels genom granskning av uppgifter, som de lagringsskyldiga har
att lämna rörande sina lager, och dels genom inspektioner. Den i detta syfte
föreslagna uppgiftsplikten överensstämmer i huvudsak med vad som nu
gäller. Förslaget innebär, att lagringsskyldig säljare skall lämna uppgift
om sitt lager varje månad samt att lagringspliktig förbrukare skall i januari,
april, juli och oktober varje år lämna uppgift om sitt lager vid utgången av
närmast föregående kalendermånad. Lagringsskyldig, som utnyttjar tillstånd
att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle, bör vara skyldig att lämna
uppgift om allt vad han har i lager av sådant bränsle, alltså icke blott om
den del av lagret som är avsedd att ersätta oljan. Likaså måste möjlighet finnas
för tillsynsmyndigheten att infordra uppgift om vad han under året förbrukat
av sådant bränsle. En sådan utvidgning av uppgiftsskyldigheten anser
kommittén ofrånkomlig för att icke kontrollen skall bli illusorisk.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anser det olämpligt att,
såsom skett i förslaget, binda skyldigheten för lagringspliktiga förbrukare att
48
Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1957
lämna uppgift om sina lager till vissa i förordningen angivna månader. Det
kan befinnas lämpligare att intaga uppgifterna för andra månader än de i förslaget
angivna. Tillsynsmyndigheten bör därför kunna bestämma tidpunkten
för uppgifternas avgivande. Nämnden framhåller vidare, att nämnden saknar
möjlighet att påfordra att importör ställer säkerhet för oljeavgift enligt 6 §
förordningen om oljeavgift in. m. förrän tidigast i början av kalenderåret
närmast efter det, då importören sålt oljan. Först då får nämnden upplysning
om saken enligt de av kommittén föreslagna reglerna om uppgiftsskyldigheten.
Departementschefen. Tillsynsmyndigheten måste få tillgång till alla de uppgifter
som behövs för bestämmande av lagringsmängderna. Alla som är lagringsskyldiga,
såväl säljare som förbrukare, måste därför vara skyldiga
att lämna myndigheten uppgifter om hur mycket olja de sålt respektive förbrukat
under basåret. Uppgifterna måste vara tillsynsmyndigheten tillhanda
i så god tid som möjligt efter årets utgång för att myndigheten skall hinna
bestämma lagringsmängden för varje lagringsskyldig före den 1 juli. I förordningen
bör därför stadgas att den som är lagringsskyldig skall före den
1 februari närmast efter basåret lämna tillsynsmyndigheten uppgift om den
mängd olja han under basåret inom varje grupp sålt eller förbrukat under
omständigheter som avses i 5 eller 6 §. Uppgiftsplikten enligt förordningen
avser endast den för vilken lagringsskyldighet uppkommit på grund av förordningen;
motsvarande uppgiftsplikt kan åläggas statsmyndighet i administrativ
väg och för den som genom avtal åtager sig lagringsskyldighet får
frågan regleras i avtalet.
Vidare bör skyldighet föreligga att lämna de uppgifter, som erfordras för
att göra föreskrivna avdrag vid basmängdens beräkning.
Jämväl för kontrollen av lagringsskyldighetens fullgörande måste tillsynsmyndigheten
ha tillgång till uppgifter från de lagringsskyldiga. Lika
med kommittén anser jag lämpligt att dessa uppgifter avlämnas månadsvis
av säljare och kvartalsvis av förbrukare. Även om det som riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap anfört kan vara fördelaktigt för tillsynsmyndigheten
att kunna bestämma tidpunkten för fullgörande av denna uppgiftsskyldighet,
är det å andra sidan av värde för de uppgiftsskyldiga att
deras åligganden såvitt möjligt preciseras och begränsas i författningstexten.
Motsvarande uppgifter bör lämnas av den som enligt 10 § erhållit tillstånd
att i stället för olja lagra annat bränsle, vare sig mineralolja, som
ej omfattas av författningen, eller annat. Såsom kommittén föreslagit, bör
tillsynsmyndigheten även kunna infordra uppgift om förbrukning av dylikt
bränsle.
Tillsynsmyndigheten bör slutligen för kontrollens skull äga inhämta erforderliga
uppgifter om försäljning, förbrukning och införsel av olja, exempelvis
för att kunna kontrollera huruvida någon underlåtit att lämna uppgift,
enär han icke ansett sig skyldig därtill, eller för att skaffa ytterligare uppgifter
för bestämmande av en nytillkommen lagringsskyldigs lagringsmängd.
49
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1957
Genom en dylik regel får tillsynsmyndigheten möjlighet att tidigare än som
följer av den allmänna uppgiftsskyldigheten införskaffa uppgift från en irreguljär
importör och sålunda att avkräva honom säkerhet.
Kontroll av lagerhållningen bör även kunna ske genom inventering och
besiktning av lager samt genom granskning av handelsböcker och andra
affärshandlingar. Även för kontroll av de uppgifter, som en uppgiftspliktig
lämnat, bör dylik granskning få ske.
Erforderliga föreskrifter i syfte att förhindra att uppgifter, som enligt
förordningen inkommit till tillsynsmyndigheten, utlämnas till men för enskilt
företag torde redan finnas i kungörelsen den 8 december 1939 (nr 835).
16—17 §§.
I dessa paragrafer stadgas om skyldighet att inköpa olja från inhemskt
oljeraffinaderi. Bestämmelserna motsvarar 11—13 §§ i nu gällande förordning,
vilka överflyttats till den nya författningen med allenast vissa redaktionella
jämkningar.
18 §.
Därest lagringsskyldig försummar att hålla föreskriven myckenhet olja
i lager eller icke iakttager meddelad bestämmelse om att lagret skall förvaras
till viss del i bergrum eller på annat därmed jämförligt sätt eller eljest
åsidosätter givna föreskrifter om lagrets inrättande, ankommer det enligt
förevarande paragraf på tillsynsmyndigheten att förelägga honom vid vite
att inom viss tid vidtaga rättelse. Har dispens meddelats, är paragrafen icke
tillämplig. Stadgandet torde utan särskild föreskrift vara tillämpligt även i
det fall, att lagringsskyldig erhållit tillstånd att i stället för eldningsolja
lagra annat bränsle men håller varken olja eller annat bränsle i lager. Med
hänsyn till den ekonomiska belastning lagringsskyldigheten kan innebära är
det uppenbart att mycket höga vitesbelopp kan komma i fråga.
Då den lagringsskyldige är juridisk person, bör vitesföreläggandet kunna
riktas antingen mot den juridiska personen eller mot dess ställföreträdare
eller mot båda, allt efter vad som finnes lämpligast för alt snabbi ernå den
avsedda effekten.
Såsom förut framhållits kommer den, som inser att han icke kan fullgöra
sin lagringsskyldighet och därför lojalt begär dispens, i regel att bli pliktig
erlägga oljeavgift. Samma skyldighet bör givetvis åvila den, som åsidosätter
sin lagringsskyldighet utan att begära dispens. I den föreslagna förordningen
om oljeavgift in. in. har bestämmelser upptagits om skyldighet att erlägga
oljeavgift även i detta fall. En erinran härom har ansetts böra göras i andra
stycket av förevarande paragraf.
19 §.
Såsom påföljd för försummelse i fråga om fullgörande av föreskriven
uppgiftsskyldighet, för vägran att lämna tillträde till lager samt för underlåtenhet
att efter anmodan hålla handelsböcker tillgängliga för granskning
torde böra stadgas dagsböter. Dessutom måste emellertid tillsynsmyndig
4
Bihang till riksdagens protokoll 19j7. 1 samt. Nr 144
50
Kiingl. Maj. ts proposition nr 1H år 1957
heten äga förelägga vite för alt tvinga en tredskande att fullgöra ifrågavarande
åligganden. Regeln om vitesföreläggande torde — i huvudsaklig överensstämmelse
med motsvarande stadganden i allmänna förfogande- och
ransoneringslagarna samt i atomenergilagen — böra utformas så att vite
kan föreläggas först då försummelse, vägran eller underlåtenhet ägt rum.
22 §.
Såsom förordningen uppbyggts torde förekommande besvär till övervägande
del avse rena lämplighetsfrågor. Jag förutsätter därför, att besvärsprövningen
skall ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet. Skulle besvären
även avse rättsfrågor, finnes möjlighet att inhämta regeringsrättens yttrande.
Förslag till erforderliga ändringar i regeringsrättslagen anmäles denna
dag av chefen för justitiedepartementet.
Övergångsbestämmelserna
Avsikten är att det nya lagringssystemet skall tillämpas fr. o. m. den 1
januari 1958. Försäljning och förbrukning som skett dessförinnan måste,
för att ett uppehåll i lagringen icke skall uppkomma, grunda lagringsplikt.
Detta torde böra uttryckligen utsägas. Vidare måste före ikraftträdandet
vissa åtgärder vidtagas. Sålunda bör tillsynsmyndighet utses. Innan förordningen
träder i kraft måste den totala lagringsmängden bestämmas och fördelas
på de olika lagringsskyldiga. Härför fordras att uppgifter finnes tillgängliga
om omfattningen av deras försäljning eller förbrukning. Erforderliga
föreskrifter härom har upptagits bland övergångsbestämmelserna.
Förslaget till förordning om oljeavgift m. m.
2 §•
Denna paragraf upptar förutsättningarna för att oljeavgift skall utgå.
Såsom förut framhållits bör skyldighet att erlägga oljeavgift inträda vid dispens
och vid försummelse i fråga om lagringsskyldigheten.
Dispens kan avse antingen lagringsskyldigheten såsom sådan — d. v. s.
skyldigheten att hålla viss myckenhet olja i lager inom riket — eller ock
skyldigheten att förvara befintligt oljelager till viss del i bergrum eller på
annat därmed jämförligt sätt. En försummelse kan likaså yttra sig antingen
i att tillräckligt lager icke hålles eller däri att befintligt lager icke i föreskriven
omfattning förvaras i bergrum eller jämförligt utrymme.
Utan särskild föreskrift är det tydligt att oljeavgift skall utgå även i det
fall, att lagringsskyldig erhållit tillstånd att i stället för eldningsolja lagra
annat bränsle men håller varken olja eller annat bränsle i lager. Oljeavgift
bör utgå enligt vanliga regler. Håller han lager av annat bränsle men är lagret
icke tillräckligt stort, får man uträkna hur stor del av lagringsplikten i
fråga om olja som härigenom uppfyllts och uttaga oljeavgift för återstoden.
För att undvika att bestämmelserna om lagring och oljeavgift kringgås
bor tillsynsmyndigheten ha befogenhet att i undantagsfall redan i samband
med import av olja begära säkerhet för den oljeavgift, som importören
Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1957
51
framdeles kan bli skyldig erlägga. Förslaget innebär, att tillsynsmyndigheten
får sådan befogenhet i fråga om den, soin importerar olja för försäljning
och tidigare icke regelmässigt importerat olja. Några bestämmelser
om säkerhet torde däremot icke erfordras beträffande den reguljära oljehandeln
eller de lagringspliktiga storkonsumenterna. Kan säkerhet icke
ställas, bör importören vara pliktig att genast erlägga oljeavgift med det
belopp, som skulle ha utgått, om lagringsskyldigheten tagits i anspråk under
importåret. Reglerna härom har intagitsi i 6 §. I förevarande paragraf erinras
om att oljeavgift kan utgå även i nämnda fall.
3 §•
Oljeavgiften bör med hänsyn till sitt syfte att förhindra vinning till följd
av underlåtenhet att lagra beräknas dels efter den myckenhet olja, beträffande
vilken lagringsskyldighet eller skyldighet att lagra i skyddat utrymme,
på grund av dispens eller försummelse, icke fullgöres, dels efter den
tid, under vilken fullgörandet icke sker. Del av månad bör härvid räknas
som hel månad.
Oljeavgiften skall, såsom förut angivits, utgå med 28 kronor för bensin
och fotogen, 21 kronor för motorbrännolja och eldningsolja 1 samt 27 kronor
för övriga eldningsoljor, allt beräknat efter kubikmeter och år. Då fråga
är om skyddad lagring, skall avgiften förhöjas med sex kronor.
Dessa grundläggande bestämmelser har upptagits i förevarande paragraf.
5 §.
Rent principiellt kan hävdas att, när oljeavgift skall utgå på grund av
försummelse med avseende å lagerhållningen, avgiften bör beräknas i förhållande
till den brist, som faktiskt förelegat. I betraktande av att det skulle
möta avsevärda svårigheter att leda i bevis när bristen uppkom samt, än
mer, av att lagermängden och därmed också bristen uppvisar ständiga fluktuationer,
skulle en sådan metod dock draga med sig oöverstigliga praktiska
svårigheter. Bristen bör därför fastställas efter en schematisk metod. Har
bristen yppats vid granskning av den lagringsskyldiges uppgift om sin lagerställning
å viss dag, skall bristen anses ha uppkommit vid ingången av
den kalendermånad, då uppgiften enligt förordningen om oljelagring m. in.
skulle ha inkommit. Upptäckes åter bristen vid inspektion av oljelager eller
vid granskning av den lagringsskyldiges handelsböcker eller affärshandlingar,
anses bristen ha inträtt med den kalendermånad då kontrollen skett. Detsamma
torde utan särskild föreskrift gälla om den lagringsskyldige, utan att
det åligger honom, anmäler att brist uppkommit. Bristen anses vidare bestå
i oförändrad omfattning från nämnda tid till dess efter meddelat föreläggande
rättelse skall hava skett. Sker rättelse, innan föreläggandet hunnit
meddelas, utgår avgiften för en månad. Om tillsynsmyndigheten finner, att
rättelse icke eller endast delvis skett inom den föreskrivna tiden, och därför
meddelar nytt föreläggande, skall ny avgift utgå, beräknad efter den brist
som befunnits föreligga vid utgången av den tidigare fristen.
52
Kiingl. Maj:ts proposition nr 1H år 1957
Med brist förstås icke blott vad som felas i den lagringsskyldiges sammanlagda
lagringsmängd utan också vad som skall hållas i skyddat lager
men icke förvaras så.
6 §•
I denna paragraf upptages det vid 2 § berörda stadgandet om skyldighet
för den, som importerar olja för försäljning till avnämare inom riket men
som icke tidigare regelmässigt utövat sådan verksamhet, att ställa säkerhet
för oljeavgift. I sakens natur ligger, att säkerhet icke bör påfordras, om det
är uppenbart att någon lagringsskyldighet icke kommer att inträda för importören,
t. ex. emedan oljan skall säljas till någon som har att själv hålla
lager därav.
Det ankommer på tillsynsmyndigheten att avgöra vad slags säkerhet,
som kan godtagas. Hinder bör icke möta för importören att om han så
önskar låta säkerheten bestå i ett penningbelopp, som nedsättes hos tillsynsmyndigheten.
Beloppet bör göras räntebärande för den säkerhetsställandes
räkning.
Oljeavgiften bör, som nämnts, i det fall, som avses i andra stycket, utgå
med det belopp, vartill avgiften skolat uppgå, om lagringsskyldigheten tagits
i anspråk redan under importåret. Avgiften skall med andra ord beräknas
som om oljan införts och försålts under andra kalenderåret före importen.
Hänsyn skall självfallet även tagas till vad som under importåret gäller i
fråga om skyddad lagring.
7 §•
Oljeavgiften torde böra debiteras i samband med att beslut meddelas om
dispens eller föreläggande utfärdas för den lagringsskyldige att vidtaga rättelse
respektive, i det fall som avses i 6 § andra stycket, så snart det visar
sig att den lagringsskyldige icke efterkommer meddelat föreläggande att
ställa säkerhet. I sist angivna fall ävensom vid försummelse torde avgiften
böra förfalla till betalning omedelbart efter debiteringen. I dispensfallen
synes det däremot mest följdriktigt att låta förfallodagen sammanfalla med
ingången av den tid som dispensen omfattar. Närmare bestämmelser härom
torde kunna utfärdas i administrativ ordning.
8 §•
I denna paragraf stadgas om nedsättning och eftergift av oljeavgift.
Kommittén erinrar om att avgiften beräknats med utgångspunkt från att
den lagringsskyldige icke innehar vare sig erforderlig myckenhet olja eller
häremot svarande lagringsutrymme. Skulle det visa sig att han har tillräckligt
lagringsutrymme och att det alltså endast är oljan som fattas bör avgiften
därför kunna nedsättas. Likaså bör avgiften nedsättas, om den lagringsskyldige
innehar tillräcklig myckenhet olja, förvarad ovan jord, men erhåller
dispens från skyldigheten att förvara oljan skyddat. Avgiften synes i
sådant fall böra utgå allenast med det belopp som motsvarar merkostnaden
för skyddad lagring d. v. s. med sex kronor per kubikmeter och år. Skulle
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1957
den lagringsskyldige inneha erforderligt bergrum eller motsvarande utrymme
men tillåtas förvara sin olja ovan jord, synes oljeavgiften kunna helt
eftergivas. Av kommittén verkställda undersökningar har nämligen givit
vid handen, att den lagringsskyldige icke gör någon vinst genom att låta
bergrummet stå oanvänt. Som ytterligare exempel på fall, där nedsättning
eller eftergift kan komma i fråga, nämner kommittén den situationen, att
den lagringsskyldige visserligen har oljan förvarad i bergrum men att detta
icke fullt uppfyller de krav, som ställts på utrymme för skyddad lagring, eller
att lagringsskyldig i något hänseende åsidosätter meddelade bestämmelser
om lagrets förvaring på ett ur kontrollsynpunkt godtagbart sätt men likväl
håller lager inom riket; åsidosättande av föreskrift enligt 8 § förordningen
om oljelagring in. m. måste i princip anses innebära att vederbörande brister
i sin lagringsskyldighet. Med hänsyn till svårigheterna för de lagringsskyldiga
att alltid ha full överblick över den exakta lagerställningen torde
vid försummelse eftergift av oljeavgift vidare böra medgivas, om försummelsen
kan antagas bero på ett tillfälligt förbiseende och rättelse genast
vidtages.
Kommittén föreslår, att nedsättning skall ske, om det med hänsyn till att
den lagringsskyldige visar sig inneha erforderligt lagerutrymme eller av annan
anledning är uppenbart, att oljeavgiften eljest skulle avsevärt överstiga
den vinning, den lagringsskyldige kan antagas göra genom underlåtenheten
att hålla lager till myckenhet eller på sätt som föreskrivits. Eftergift skall
under samma förutsättningar kunna ske då så finnes skäligt och den lagringsskyldige
icke härigenom vinner otillbörlig förmån. Regeln har icke avseende
på oljeavgift som betalas av importör enligt 6 § andra stycket.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anser, att paragrafen i
den föreslagna utformningen kan ge upphov till en mångfald mycket svårbedömbara
fall. Vidlyftiga utredningar kan krävas för att konstatera det i
paragrafen angivna vinningsmomentet. Enklare och för den lagringsskyldige
lika rättvist finner nämnden vara att anknyta bedömningen i vad mån
oljeavgift skäligen bör nedsättas till hans faktiska möjlighet att uppfylla
sin lagringsplikt.
Departementschefen. Avsikten med oljeavgiften är att en lagringsskyldig
icke skall genom att försumma sin skyldighet vinna något i ekonomiskt
avseende gentemot sina konkurrenter, som lojalt fullgör sin lagringsplikt.
Det är därför nödvändigt att vid nedsättning och eftergift ta hänsyn till de
ekonomiska verkningar för den lagringsskyldige, som hans underlåtenhet
att lagra medför för honom. För övrigt synes det svårligen finnas någon annan
grund än vinningsmomentet, efter vilken kan avgöras i vilken grad nedsättning
skall ske. Jag kan därför ej tillstyrka den av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap förordade ändringen i förslaget. Detta synes ej
heller i sin nuvarande utformning behöva vålla så stora svårigheter, som
nämnden befarar. Det ankommer ju nämligen på den lagringsskyldige, som
vill ha nedsättning i avgiften, att förebringa den härför erforderliga utredningen.
54
Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1957
9 §.
Här ges regler om återbäring av oljeavgift för det fall att lagringsskyldig,
som fått dispens eller som försummar sin skyldighet, fyller bristen tidigare
än som beräknats. Då det är ur allmän synpunkt önskvärt, att bristen fylles
snarast möjligt, bör avgiftssystemet ge den lagringsskyldige ett incitament
att påskynda uppbyggandet av sitt lager. Tillsynsmyndigheten bör äga
förordna om återbäring av oljeavgift, som belöper på tid under vilken lagringsskyldigheten
fullgöres. Föreligger lagret komplett först kortare tid innan
fristen utlöper, synes dock med hänsyn till den schematisering, som
vidlåder avgiftsberäkningen, återbäring icke böra komma i fråga. Ej heller
bör tillsynsmyndigheten, då återbäring medgives, vara bunden vid en strängt
aritmetisk uppdelning av avgiften på olika tider utan bör få förfara efter vad
som med hänsyn till omständigheterna ter sig skäligt. I sakens natur ligger
att, om den lagringsskyldige alls icke utnyttjat medgiven dispens, avgiften
bör återbäras i sin helhet.
Även oljeavgift, som erlagts enligt 6 § andra stycket av importör, bör kunna
återbäras. Tänkbart är att, sedan oljeavgift erlagts, det visar sig att någon
lagringsskyldighet aldrig uppkommer för importören därför att oljan
återutföres eller säljes till någon, som själv är lagringsskyldig, eller ock att
importören fullgjort den lagringsskyldighet som ålegat honom. I sådant fall
bör avgiften självfallet återbäras i sin helhet. Även eljest kan sådana omständigheter
tänkas inträffa att det ter sig rimligt att avgiften helt eller
delvis återbäres, exempelvis i fall, som är analoga med dem där tillsynsmyndigheten
enligt 8 § bör förordna om eftergift eller nedsättning av oljeavgift.
10 §.
Såsom fallet är med andra liknande avgifter, bör oljeavgift få uttagas
utan hinder av att tillsynsmyndighetens beslut, varigenom avgiften bestämts,
icke vunnit laga kraft. Vidare föreslås, efter förebild i viss mån av
stadgandet i 160 § tredje stycket tullstadgan, att tillsynsmyndigheten skall
äga själv ombesörja realisation av ställd pant.
11 §•
Kommittén anser att med det innehåll, bestämmelserna i förordningen
föreslås skola få, besvär huvudsakligen torde komma att avse lämplighetstrågor.
Kommittén förutsätter därför, att besvärsprövningen skall ankomma
på Kungl. Maj :t i statsrådet.
Svenska petroleum institutet framhåller, att åtskilliga rättsfrågor givetvis
kan uppkomma framförallt för de fall då det gäller att pröva, huruvida
någon, som försummat att lagra olja, skall betala oljeavgift. Det framstår
för institutet som mera i överensstämmelse med hittills gällande praxis att
anförtro den slutliga prövningen av oljeavgifternas uttagande åt regeringsrätten.
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1957
Departementschefen. För min del finner jag det otvivelaktigt, att lämplighetsfrågorna
kommer att överväga i besvären rörande oljeavgift. I enlighet
med hittills gängse princip för fördelningen av mål mellan Kungl. Maj :t
i statsrådet och regeringsrätten torde dylika besvär därför böra ankomma
på Kungl. Maj :t i statsrådet. Härav föranledda ändringar i regeringsrättslagen
anmäles denna dag av chefen för justitiedepartementet.
övergångsbestämmelserna
Det nya systemet för lagerhållningen skall tillämpas från och med den 1
januari 1958. Även nu förevarande förordning bör träda i kraft nämnda
dag; bestämmelserna om oljeavgift i händelse av dispens bör dock bli omedelbart
tillämpliga. Det förutsättes nämligen, att dispens från de nya reglerna
skall kunna meddelas redan före den 1 januari 1958 och oljeavgift bör
utgå även i dessa fall.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att
dels godkänna de riktlinjer rörande beredskapslagring av
olja, som jag förordat i det föregående;
dels ock antaga förslag till
1) förordning om oljelagring m. m.; samt
2) förordning om oljeavgift m. in.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Rune Lindquist
670402 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1957:322 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande beredskapslagring av olja, i vad propositionen hänvisats till lagutskott. a1 i texten
- 2LU 1957:34 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag rörande beredskapslagring av olja, i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock i s. 1 i texten
- BevU 1957:45 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande beredskapslagring av olja, såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet, jäm s. 1 i texten
- KU 1957:14 Konstitutionsutskottets memorial nr år 1957 s. 11 i texten