Sök i Ratio Lex

Angående folkhögskolans ställning och uppgifter

1957-03-22 · 76 sidor, varav 75 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 75 av 76 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:146, Angående folkhögskolans ställning och uppgifter

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

1

Nr 146

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående folkhögskolans

ställning och uppgifter; given Stockholms slott

den 22 mars 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas på grundval av 1946 års skolkommissions betänkande

»Folkhögskolans ställning och uppgifter» (SOU 1953: 24) frågor

rörande folkhögskolans arbetsformer, elever och lärare, statsbidrag till folkhögskolorna,

tillsynsmyndighetens organisation samt slutligen folkhögskolan

och de stora årskullarna.

För att ge folkhögskolan möjligheter att anpassa sin undervisning, till

både innehåll och form, efter de nya krav som samhällsutvecklingen medför,

föreslås bland annat att folkhögskolans årliga minimilästid skall förlängas

till trettio veckor, att en friare kursutformning skall bli möjlig

genom ämneskurser om minst en veckas längd, att tredje årskurs skall få

anordnas i större utsträckning än för närvarande samt att specialkurs och

speciallinje skall kunna komma till stånd inom de högre årskurserna.

Graderade betyg bör icke få förekomma vid folkhögskolorna. För elev,

som så önskar, bör dock kunna lämnas särskilt omdöme om elevens sätt

att tillgodogöra sig undervisningen i dess helhet.

Inträdesåldern för kvinnliga elever föreslås höjd i nivå med vad som nu

gäller för manliga elever, d.v.s. från 16 till 18 år. Under en övergångstid

av fem år bör dock eu 17-årsgräns för de kvinnliga eleverna få tillämpas.

För att skapa bättre betingelser för samverkan mellan folkhögskolorna

1 — Biliang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. l\''r Vid

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

och övrigt bildningsarbete föreslås bland annat, att lärare vid folkhögskola

skall kunna fullgöra viss del av sin tjänstgöringsskyldighet såsom studiecirkelledare

utanför skolan.

För att folkhögskolorna skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande

sätt är ett betydligt ökat ekonomiskt stöd från statens sida

påkallat. I detta hänseende föreslås bidrag till byggnadsarbeten vid statsunderstödda

folkhögskolor med högst 75 procent av kostnaderna. Vidare

förordas införande av ett allmänt driftbidrag, bestående av grundbidrag om

26 kronor för varje undervisningsdag och tilläggsbidrag om 1 krona 40 öre

per dag för varje elev, som deltager i undervisningen.

De nya byggnads- och driftbidragen beräknas för statsverket medföra

en utgiftsökning av drygt 5,5 miljoner kronor årligen.

Viss förstärkning föreslås av den personal, som inom skolöverstyrelsen

handlägger folkhögskoleärenden.

De stora årskullarna kommer att ställa ökade krav på folkhögskolornas

kapacitet. Förutom genom upprättande av nya skolor förutsättes utvidgningsbehovet

delvis kunna tillgodoses genom anordnande av provisoriska

lokaler vid befintliga skolor. Försök bör även kunna komma till stånd med

s. k. filialskolor och med dubblering av de längre kurserna.

De framlagda förslagen avses skola genomföras från och med arbetsåret

1958/59.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

22 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Persson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, frågor angående

folkhögskolans ställning och uppgifter och anför därvid följande.

I. Inledning

Inom 1946 års skolkommission tillsattes hösten 1946 en särskild delegation

för utredning av folkhögskolans ställning och uppgifter inom skolväsendet.

Det förslag till betänkande, som delegationen utarbetat, har behandlats

underhand i kommissionen, vilket resulterat i vissa mindre jämkningar.

Sedan skolkommissionen1 avlämnat sitt den 12 juni 1952 dagtecknade

betänkande angående »Folkhögskolans ställning och uppgifter» (SOU

1953: 24), har utlåtanden över detsamma inhämtats från statskontoret, riksräkenskapsverket,

statens lönenämnd, kanslern för rikets universitet, medicinalstyrelsen

— efter hörande av styrelserna för statens och av staten

godkända sjuksköterskeskolor — skolöverstyrelsen — efter hörande av

statens folkbildningsnämnd, styrelserna för samtliga folkhögskolor, samverkande

bildningsförbunden, folkbildningsförbundet, svenska folkhögskolans

lärarförening samt svenska seminarielärarföreningen — styrelserna för

socialinstituten i Stockholm och Göteborg, styrelsen för sydsvenska socialinstitutet,

länsstyrelsen i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus,

1 Ledamöter av delegationen var vid betänkandets avlämnande dåvarande kontoristen Birgit

Elvira Christiemin, sekreteraren Hilding Gunnar Edvin Albert Farm, statens folkhögskolinspektör,

rektorn vid Västerbergs folkhögskola Karl Viktor Hedlund, rektorn vid kvinnliga medborgarskolan

vid Fogelstad Honorine Louise Hermelin, ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren

Oskar Johan Natanael Malmborg samt rektorn vid Katrinebergs folkhögskola Thorsten Gustaf

Åberg. Delegationens ordförande var herr Färm.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1057

Södermanlands, Kalmar och Norrbottens län — efter hörande av landstingens

förvaltningsutskott.

Härjämte har yttranden över betänkandet avgivits av landsorganisationen

i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund,

riksförbundet landsbygdens folk, tjänstemännens centralorganisation —

efter hörande av svenska folkhögskolans lärarförening — svenska landstingsförbundet

och arbetarnas bildningsförbund.

I januari 1956 anmodades skolöverstyrelsen att, med beaktande av vad

i betänkandet föreslagits samt i däröver avgivna yttranden anförts, inkomma

med förnyat utlåtande. Detta utlåtande har avgivits den 31 augusti

1956.

En av skolöverstyrelsen tillsatt utredning, skolöverstyrelsens planeringskommitté

för de stora årskullarna, har den 15 oktober 1956 avgivit

betänkande angående folkhögskolan och de stora årskullarna. Överstyrelsen

har inhämtat yttranden över detta betänkande från styrelserna för ett

antal folkhögskolor samt från organisationer, vilka står som huvudmän eller

huvudintressenter för folkhögskolor.

Med överlämnande av planeringskommitténs betänkande och däröver

avgivna yttranden har skolöverstyrelsen i januari 1957 gjort framställning

om vissa åtgärder inom folkhögskolans sektor av skolväsendet för att möta

de växande ungdomskullarnas utbildningsbehov. Utlåtanden över betänkandet

och skolöverstyrelsens framställning har inhämtats från statskontoret

och arbetsmarknadsstyrelsen.

Departementschefen. Att 1946 års skolkommission i en särskild delegation

kom att utreda folkhögskolans ställning och uppgifter, föranleddes

främst av den planerade reformen av den obligatoriska skolundervisningen.

En reformering av denna undervisnings omfattning och inriktning liksom

en förlängning av skolpliktstiden måste också påverka folkhögskolans arbete.

Detta har utredningen beaktat, men i enlighet med sitt uppdrag har

den icke föreslagit någon fastare reglering av undervisningens målsättning

och uppläggning vid folkhögskolorna. Den har endast framlagt förslag i

syfte att öka skolornas möjlighet att anpassa inriktning och arbetsformer

efter de nya krav, som utvecklingen inom vårt skolväsen och hela vårt

samhälle kan ställa på folkhögskolorna. Därvid har utredningen också föreslagit

nya kurstyper och nya arbetsformer för lärarna, vilket innebär att

folkhögskolan i ännu större utsträckning än hittills skulle kunna medverka

i det frivilliga bildningsarbetet.

Skolkommissionen har också granskat de ekonomiska betingelserna för

folkhögskolornas verksamhet och särskilt uppmärksammat de skillnader i

ekonomiska villkor, som råder mellan å ena sidan bygdeskolor och å andra

sidan rörelseskolor. Denna granskning har föranlett kommissionen att före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

slå statliga bidrag till skolornas drifts- och byggnadskostnader för att på

så sätt göra skolorna bättre rustade för sina uppgifter.

Den omfattning, utredningen har ansett sig böra ge sina förslag, har jag

funnit vara helt riktig. Jag delar också utredningens uppfattning att statsmakternas

uppgift med avseende på folkhögskolorna i princip skall vara

begränsad till att genom ekonomiskt stöd bereda skolorna rimliga arbetsvillkor.

Den bundenhet till författningsbestämmelser, som skolor vilka åtnjuter

statligt stöd måste acceptera, bör i görligaste mån lämna skolornas

självbestämmanderätt orubbad.

De stora årskullarnas problem berör också folkhögskolan. Jag anser därvid

att samhället måste göra vad på det ankommer, för att de stora årskullarna

skall få samma möjligheter som dagens ungdom att genomgå

folkhögskola. Därför tar jag i detta sammanhang också upp skolöverstyrelsens

förslag i anslutning till planeringskommitténs betänkande. Dessa

problem är emellertid av övergående natur, varför de lämpligen bör behandlas

i ett särskilt avsnitt av propositionen.

De förslag, som skolkommissionen framlagt beträffande differentiering av

undervisning och kurstyper, lärarnas tjänstgöring och förstärkning av folkhögskolans

ekonomiska ställning har vid remissbehandlingen i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i vad gäller riktlinjerna och principerna.

Detsamma gäller de frågor som berörts i skolöverstyrelsens skrivelse

och planeringskommitténs betänkande angående folkhögskolan och de stora

årskullarna. Jag anser att utredningsförslagen bör läggas till grund för

proposition till riksdagen. Åtskilliga av de av utredningarna behandlade

spörsmålen är i och för sig icke av den natur, att de behöver underställas

riksdagen. För helhetsbilden är det emellertid nödvändigt att också något

beröra dylika frågor.

I det följande kommer jag efter en redogörelse för nuvarande förhållanden

att beröra folkhögskolans arbetsformer, elevfrågor, lärarfrågor, statsbidrag

till folkhögskolorna, tillsynsmyndighetens organisation och slutligen

folkhögskolan och de stora årskullarna. I samband med arbetsformerna

kommer jag att behandla vissa centrala frågor, bland annat folkhögskolans

målsättning och undervisningens objektivitet.

På grund av det statsfinansiella läget har det vid budgetavvägningen ej

visat sig möjligt att genomföra reformen under budgetåret 1957/58. Den

bör i stället träda i kraft vid början av arbetsåret 1958/59, alltså den 1

oktober 1958. Jag har emellertid ansett det lämpligt att förslag redan i år

framlägges för riksdagen, dels för att nödvändigt författningsarbete skall

hinnas med, dels också för att skolorna bättre skall kunna planera den omläggning

av verksamheten, som de kan finna önskvärd pa grund av reformen.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för ärendet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

II. Nuvarande förhållanden

1. Gällande bestämmelser m. m.

De statsunderstödda folkhögskolornas arbete regleras väsentligen genom

bestämmelserna i folkhögskolestadgan (1951:835), avlöningsreglementet

för statsunderstödda folkhögskolor m.m. (1951: 615) samt kungörelsen om

statsbidrag till avlönande av lärare vid folkhögskolor (1951: 837). I anslutning

härtill har ett antal tillämpningsföreskrifter utfärdats.

I folkhögskolestadgan fixeras syjtet med folkhögskolans undervisning

bland annat så, att ändamålet skall vara att åt vuxen ungdom meddela

allmän medborgerlig bildning. Efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t

kan undervisningen bedrivas huvudsakligen inom ett ämnesområde, t. ex.

musik eller gymnastik.

Folkhögskolornas arbetsår räknas från och med den 1 oktober till och

med den 30 september nästföljande år, såvida ej skolöverstyrelsen medgivit

jämkningar. Varje arbetsår skall anordnas en vinterkurs eller vinter- och

sommarkurs. Fortsättningskurser i anslutning till dessa kursformer får

hållas efter medgivande av skolöverstyrelsen. Vinter- och sommarkurser får

uppdelas i en första och en andra årskurs. Ett antal skolor anordnar en fristående

parallellavdelning till andra årskursen och benämner denna tredje

årskurs. Kungl. Maj:t har medgivit, att statsbidrag till lärarlöner, avseende

undervisning i tredje årskurs, må för arbetsåret 1956/57 utgå till sexton

(namngivna) folkhögskolor. Sådant bidrag får dock icke avse parallellundervisning

eller inrättande av ordinarie tjänst, knuten till tredje årskurs.

Som tredje årskurs kan också betecknas den »förberedande samhällsvetenskapliga

kurs», som för närvarande anordnas av tre skolor och vartill riksdagen

beviljat särskilt anslag.

Vid folkhögskola utan sommarkurs skall vinterkursen omfatta minst 24

veckor, medan den vid folkhögskola med sommarkurs skall omspänna

minst 22 veckor, utom då medgivande att förkorta vinterkursen till 21

veckor erhållits. Sommarkursen skall omfatta minst 13 eller i vissa fall

minst 16 veckor och statsunderstödda fortsättningskurser 4—12 veckor.

Obligatoriska ämnen är i första årskurs modersmålet och dess litteratur,

historia, samhällslära, geografi, matematik och naturkunnighet med hälsolära

samt sång. I andra årskursen skall ingå ett lämpligt urval av dessa

ämnen, för kvinnliga elever kan kursen anordnas med huvudvikten lagd på

undervisningen i hushållsgöromål. I båda kurserna kan ytterligare ämnen

tagas upp, om detta är förenligt med eller motiverat av skolans syfte. Vid

fortsättningskurs skall undervisning meddelas i historia samt minst ettdera

av ämnena geografi, litteraturhistoria och samhällslära. I övrigt skall vid

fortsättningskurs undervisningen vara samlad företrädesvis kring visst läroämne

eller kring viss grupp av läroämnen. För samtliga elever bör gymnastik

och idrottsövningar anordnas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Jt6 år 1957 7

Antalet undervisning stimmar per vecka bör i första årskurs ej understiga

30 och i andra årskurs ej 24. Undervisningsskyldigheten omfattar under

vinterkurs för rektor 18—22 veckotimmar och för ämneslärare 24—28

veckotimmar. Under sommarkurs skall rektor undervisa 195 undervisningstimmar

och ordinarie ämneslärare, vars tjänst omfattar både vinter- och

sommarkurs, 270 undervisningstimmar. Rektor och ordinarie ämneslärare

må ej åläggas att fullgöra undervisning mer än under sammanlagt 42 veckor

av arbetsåret. För övningslärare inom folkhögskolan gäller vissa föreskrifter

i stadgan för övningslärare.

Statsbidrag till folkhögskolorna utgår för närvarande i form av bidrag

till lärarlöner och till arvoden åt skolläkare, anslag för anordnande av

samhällsvetenskapliga kurser, studiebidrag och stipendier åt elever samt

understöd för utbildning av lärare.

Liksom övriga bidragsformer utgår statsbidrag till avlönande av lärare

vid folkhögskolor under förutsättning bland annat att Kungl. Maj:t skall

ha förklarat skolan vara berättigad till statsunderstöd. Skolöverstyrelsen

skall efter framställning från folkhögskola före eller i början av varje läsår

eller kurs vid skolan bestämma omfattningen av den undervisning, för

vilken statsbidrag må utgå. För denna undervisning utgår ett statsbidrag

med 90 procent av dels folkhögskolans kostnader för lärarpersonal enligt

avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter

in. m. samt avlöningsreglementet för övningslärare,

dels dess kostnader för fortlöpande avgifter till statens pensionsanstalt för

samma personal.

Ända sedan statsbidrag till folkhögskolorna första gången beviljades,

alltså sedan 1872, har den svenska folkhögskolan stått under viss tillsyn

av statsmakterna. Folkhögskoleärendena handlägges numera av skolöverstyrelsen

inom dess folkbildningsrotel. Vissa ärenden av rent kameral natur,

exempelvis den slutgiltiga granskningen av skolornas statsbidragsrekvisitioner

och inplaceringen av lärarna i vederbörlig löneklass, handlägges dock

inom överstyrelsens administrativa avdelning.

Sedan 19i2 förekommer statlig inspektion av folkhögskolorna. Denna utövas

av en särskilt förordnad inspektör. Det åligger honom enligt gällande

instruktion att under överinseende av skolöverstyrelsen ha tillsyn över de

statsunderstödda folkhögskolornas verksamhet, övervaka efterlevnaden av

för dem gällande bestämmelser samt genom upplysningar och råd stödja

skolstyrelser, rektorer och lärare i deras arbete. Vidare åligger det inspektören

"att från pedagogiska synpunkter granska folkhögskolornas ansökningar

om statsbidrag, att i övrigt biträda vid beredningen inom överstyrelsen

av ärenden rörande folkhögskolorna och om möjligt föredraga eller

närvara vid föredragningen av sådana ärenden.

I regel skall inspektören tjänstgöra inom överstyrelsen en dag i veckan,

lians sammanlagda tjänstgöring utanför hemorten skall omfatta högst tre

månader för år.

Med undantag av eu tioårsperiod har inspektören, alltsedan den förste

förordnades 1912, varit en folkhögskoleman, som samtidigt uppehållit rektorstjänst

vid folkhögskola.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

2. Folkhögskolornas antal och storlek

Folkhögskolan har hastigt utvecklats efter det andra världskriget, vilket

bland annat belyses av antalet nytillkomna skolor. Under perioden 1 januari

1946—31 december 1955 tillkom 20 nya skolor, vilket innebär en ökning

från 66 folkhögskolor till 86, eller en ökning under tioårsperioden med

cirka 30 procent. I

Tabell 1. Antal folkhögskolor 1946—1956

År

Antal

skolor

Huvudmannaskap

Totalt

Därav antal under

året tillkomna

med statsunder- stöd

Lg

L

LR

R

1946 .......

67

i

36

12

8

11

! 1947 .......

70

3

36

12

9

13

1948 .......

70

—

36

12

9

13

1949 .......

71

1

36

12

10

13

1950 .......

75

4

36

13

10

16

1951.......

75

—

36

13

10

16

1952 .......

79

4

36

15

O

17

1953 .......

83

4

38

13

14

18

1954 .......

85

2

38

13

15

19

1955 .......

86

1

39

13

15

19

1956 .......

00

ZD

3

40

13

16

20

I tabell 1 har en översiktlig uppdelning av folkhögskolorna efter olika

typ av huvudmannaskap för skolorna skett. Vid uppdelningen av skolorna

på olika huvudmän har samma indelningsgrund använts som den av skolkommissionen

tillämpade (kommissionens betänkande s. 168—174), d.v. s.

en gruppering på landsting (Lg), garantiförening med helt lokal förankring

utan anknytning till folkrörelse (L), lokal huvudmannaorganisation med

starka folkrörelseintressen (LR) samt riksorganisation (R). Påpekas bör,

att gränserna mellan olika typer av huvudmannaskap i många fall ej är

klart fixerade.

Folkhögskolornas storlek är mycket växlande. Elevantalet under vinterkursen

1955/56 varierade mellan 175 och 30 elever. Ökningen av elevantal

och antal skolor har ej nämnvärt påverkat det genomsnittliga antalet

elever per skola och vinterkurs. Detta var läsåret 1955/56 92 elever.

Tillkomsten av nya skolor har betytt en mindre förändring av proportionen

mellan antalet skolor med såväl vinter- som sommarkurs och skolor

med enbart vinterkurs. Skolorna har i vissa fall haft svårigheter att få

tillräcklig rekrytering till sommarkurserna, och antalet skolor där sommarkurs

anordnas visar också någon minskning under de senaste åren.

Läsåret för den övervägande delen av folkhögskolorna med sommarkurs

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

omfattar numera 39 veckor (30 skolor av 51). Skolor med enbart vinterkurs

arbetar i allmänhet 24—27 veckor, men antalet skolor med ett läsai

på 28—30 veckor har under senare tid ökat.

Om en stor del av folkhögskolorna ej utnyttjar sin kapacitet för bägge

kurstyperna, kan detta sägas ha kompenserats såtillvida, att vinterkurserna

och forsättningskurserna förlängts.

3. Elever

Den årliga ökningen av det absoluta antalet elever vid folkhögskolorna

har betytt även eu ökning av antalet elever i procent av motsvarande

födelseårgångar, om man räknar med en medelålder av 21 år för manliga

elever och 20 år för kvinnliga. Under perioden 1944—1955 utgjorde den

årliga ökningen i procent i medeltal för manliga elever 0,28 procent och för

kvinnliga elever 0,91 (tabell 2).

Tabell 2. Folkhögskolornas elevrekrytering

År2

A. Antal elever

B. Motsv.

[ödelseårg.1

A i %

av B

M

Kv

M

Kv

M

Kv

1944......

2 504

4132

58 573 (1923)

53 102 (1924)

4,28

7,78

45......

2 536

4 318

55 953 (1924)

51 553 (1925)

4,53

8,38

46......

2 539

4 559

51 739 (1925)

49 696 (1926)

4,64

9,17

47......

2 524

4 811

52 311 (1926)

47 664 (1927)

4,82

10,09

48......

2 680

5 207

50 330 (1927)

47 653 (1928)

5,32

10,93

49......

2 764

5 491

50 215 (1928)

45 104 (1929)

5,50

12,17

50......

2 912

5913

47 757 (1929)

46 015 (1930)

6,10

12,85

51......

2 703

6 257

48 205 (1930)

44 292 (1931)

5,61

14,13

52......

2 783

6 567

46 782 (1931.

43 755 (1932)

5,95

15,01

53......

2 997

6 993

46 024 (1932)

41 201 (1933)

6,51

16,97

51......

3 162

7 088

43 819 (1933)

41 298 (1934)

7,22

17,16

55......

3 204

7 364

43 794 (1934)

41 516 (1935)

7,32

17,74

Ökningen av antalet elever — det är fråga om en fördubbling under de

senaste 25 åren — gäller i första hand vinterkurserna. Avmattningen av

intresset för sommarkurserna torde bland annat kunna förklaras därmed,

att kvinnliga elever, som tidigare i stor utsträckning varit hänvisade till

sommarkurserna, från och med 1930-talet mera allmänt fick tillträde även

till vinterkurserna. Den totala ökningen av folkhögskolans elevantal hänför

sig också till ökningen av antalet kvinnliga elever. Antalet manliga 1

1 Bär räknas med eu medelålder »v 21 år för manliga elever och 20 år för kvinnliga elever (avser

närmast årskurs I men torde vid en grov beräkning även kunna användas för samtliga elever).

■ Kurser, som påbörjats respektive år.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 146 år 1957

elever har ej undergått större förskjutningar. Det var i första årskurs läsåret

1949/50 1 815, ett antal som icke överskridits under de följande åren.

länder de första månaderna 1947 genomförde skolkommissionen en undersökning

av folkhögskolornas elevklientel. Undersökningen, som kom att

innefatta 88 procent av vinterkursens elever, avsåg att belysa deras åldersfördelning,

frekvens av folkhögskolestudier vid skolor utanför elevernas

hemlän, yrkes- och socialgrupptillhörighet, föregående utbildning samt motiv

för folkhögskolevistelse. I sjätte kapitlet av folkhögskolebetänkandet

redovisas resultaten av utredningen (s. 86—128).

En likartad undersökning genomfördes av arbetsmarknadsstyrelsen i

mars 1955. I denna deltog 80,5 procent av vinterkursens elever. Åldersfördelningen

bland de i undersökningen ingående eleverna var 1955 följande

(1947 års siffror inom parentes): manliga elever 16—17 år 1,4 procent

(2,4), 18—19 år 30,2 procent (29,6) och 20—24 år 47,4 procent (46,5);

kvinnliga elever 16—17 år 6,6 procent (12,1), 18—19 år 42,0 procent (34,1)

och 20—24 år 40,8 procent (42,6).

Enligt skolkommissionen frekventerades skolorna år 1947 till 69,5 procent

av elever med hemort inom skollänet. 1955 var enligt arbetsmarknadsstyrelsen

denna siffra 65,8. Förhållandena varierade kraftigt från län till

län. I vissa län var andelen folkhögskolelever med hemort inom länet större

1955 än 1947, men huvudparten av länen hade 1955 lägre andel.

Frågan om folkhögskolelevernas föregående sysselsättning har granskats

vid båda undersökningarna. Vid en jämförelse framgår att elevrekryteringen

från olika arbetsområden 1955 avvek markant från läget 1947. Medan 1947

av de manliga eleverna 61.7 procent i första, 53,5 procent i andra och 27,0

procent i tredje årskurs, eller av samtliga manliga elever 58,2 procent före

sin folkhögskoletid arbetat inom jordbruk (med binäringar), var 1955 detta

förhållandet för 42,4, 39,2 och 26,1 procent av manliga elever i första respektive

andra och tredje årskurs, eller totalt 40,2 procent. Andelen manliga

elever från industri och hantverk var 1947 19,8 respektive 17,8 och 24,3

eller av samtliga 19,3 procent. 1955 kom av samtliga manliga elever 29,1

procent från dessa arbetsområden, eller fördelat på de olika årskurserna

28.0, 30,8 och 29,1 procent. Likartad tedde sig förändringen för de kvinnliga

elevernas del. Under rubriken hushåll (dit »hemmadöttrar» i regel

förts) redovisade skolkommissionen för de tre årskurserna 62,3, 48,0 och

45,1 eller 56,8 procent av samtliga kvinnliga elever. 1955 års undersökning

visade för husligt arbete inom jordbruket (huvudsakligen »hemmadöttrar»)

17,9, 15,5 och 4,9 eller totalt 16,4 procent och för husligt arbete som hembiträde

samt inom hotell- och restaurangbranschen 20,0, 15,7 och 14,4 eller

totalt 18,1 procent. Sammanslås dessa sifferuppgifter under en rubrik, fås

38.1, 31,2 och 19,3 eller totalt 34,5 procent, vilka tal skulle kunna jämföras

med dem, som skolkommissionen redovisat under rubriken hushåll. Att

skillnaderna blivit så stora, torde bero på att rekryteringsbasen minskat

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 146 år 1957

11

men också ha sin grund i att grupperingen av primärmaterialet vid de bägge

undersökningarna ej skett på exakt samma sätt.

Vid båda tillfällena undersöktes i vilken utsträckning folkhögskoleungdomen

avsåg att övergå till annan sysselsättning. Därvid framkom att de

manliga eleverna i första årskursen i större utsträckning än övriga elever

avsåg att återgå till sitt tidigare yrke. Andelen 1955 var dock låg jämfört

med 1947 (18,3 mot 32,9 procent). Ännu mindre var den för de kvinnliga

elevernas del (11,3 mot 34,5-procent). Nära hälften av samtliga folkhögskoleelever,

manliga och kvinnliga, syntes vara klart inriktade på att övergå

till annat, fixerat yrke, eller 42,2 bland de manliga och 41,3 procent

bland de kvinnliga.

Uppgifterna om folkhögskolelevernas framtida vidareutbildning och yrkesbyte

är i de bägge utredningarna dock ej direkt jämförbara, bland annat

beroende på att syftet med undersökningarna varit olika.

4. Lärare

Läsåret 1955/56 var antalet lärare inom folkhögskolan 557, varav 86

rektorer, 202 ordinarie, 180 extra ordinarie och extra ämneslärare samt

60 ordinarie och 29 extra ordinarie övningslärare. Till detta antal kommer

502 timlärare, därav 258 huvudsakligen i läroämnen och 244 huvudsakligen

i övningsämnen.

Av de 468 rektorer och ämneslärare, som tjänstgjorde läsåret 1955/56,

hade 175 filosofisk ämbets- eller högre examen, 177 filosofie kandidatexamen

in. in. samt 17 teologie kandidat- eller högre teologisk examen. Antalet

ämneslärare utan akademisk examen uppgick till 79. Till sistnämnda

grupp har då förts sådana, som erhållit särskild behörighetsförklaring för

undervisning på speciallinjer, t. ex. linjer för musikutbildning, gymnastikledarutbildning

och sjömanskap.

5. Lokaltillgång och byggnadsekonomiskt läge

I maj 1956 genomförde planeringskommittén en undersökning av folkhögskolornas

lokalkapacitet. Av denna framgår, att skolornas elevhem och

övriga förläggningsutrymmen har plats för cirka 6 350 elever. Eftersom

vinterkursen 1955/56 cirka 7 900 elever var inskrivna vid folkhögskolorna,

har det behov av förläggningsutrymmen, som ej kunnat tillgodoses inom

den egentliga skolans ram, hittills kunnat täckas genom att rum hyrts i

skolornas närhet eller genom att ett antal elever bott i sina hem. Av internatens

elever är cirka 15 procent inkvarterade utanför skolan.

Matsalarnas sammanlagda kapacitet synes motsvara 9 900 personer, vilket

antal med 25 procent överstiger normalantalet elever, 7 900. Förhållandena

växlar emellertid starkt. Medan t. ex. eu skola med cirka 60 elever har

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

en matsal med möjlighet att emottaga 140 personer, har ett flertal skolor

redan tagit matsalarnas kapacitet helt i anspråk.

Den lokalreserv, som folkhögskolorna redan börjat utnyttja, då det

gäller elevförläggning, är enligt vad undersökningen visar mycket begränsad.

Utöver nuvarande antal folkhögskolelever vid vinterkurs, cirka 7 900.

skulle med ett än effektivare utnyttjande av nu tillgängliga elevbostäder,

undervisningslokaler etc. ytterligare cirka 200 elever kunna beredas plats.

Med utnyttjande även av andra utrymmen i bygden skulle därutöver cirka

300 elever kunna antagas.

För en bedömning av folkhögskolornas byggnadsekonomiska läge fordras

kännedom om värdet av de byggnader, som skolorna äger, men därutöver

också om byggnadsbeståndets kvalitet och tillräcklighet samt om

skolornas skuldsättning och deras möjligheter att erhålla anslag för byggnadsändamål.

Kommissionen har genom sin folkhögskoledelegation vid två

tillfällen av skolorna infordrat uppgifter, avsedda att belysa dessa förhållanden.

Uppgifterna har emellertid hunnit föråldras, varför skolöverstyrelsen

infordrat nya uppgifter våren 1956. En sammanfattning av denna undersöknings

resultat återges i tabell 3.

Tabell 3. Folkhögskolornas byggnadsekonomiska läge den 1 januari 1956

Uppgiften avser

Lg

(39 skolor,

3 879 elev- platser)

L

(10 skolor,

1 193 elev- platser)

LR

(10 skolor,

784 elev- platser)

R

(20 skolor,

1 661 elev- platser)

Samtliga

(79 skolor,

7 517 elev- platser)

Byggnadsvärde, kr ...

Byggnadsvärde per

75 474 350

13 891 800

10 376150

27 635 100

127 377 400

elevplats ..........

Skulder å byggnaderna,

19 457

11 644

13 235

16 999

16 945

kr ................

Skulder i % av bygg-

916 499

1 871 900

2 050 604

5 970 032

10 809 035

nadsvärdet ........

1,2

13,5

19,8

21,6

8,5

Anm. Antalet skolor den 1 januari 1956 var 86. Fyra skolor (Birkagården, Medlefors, S:t Erik,

Vadstena) saknar egna byggnader och från tre skolor (Folkliga musikskolan, Framnäs och Malung)

har uppgift icke erhållits.

Det kapital, som är investerat i folkhögskolornas byggnader, är betydande.

Den 1 januari 1956 uppgick brandförsäkringsvärdet — här redovisat

som byggnadsvärdet — för de 79 skolor, som ingick i undersökningen, till

127,4 miljoner kronor eller ungefär 1,6 miljoner kronor per skola. Emellertid

varierade värdena inom mycket vida gränser. För sex skolor översteg

byggnadsvärdet 3 miljoner kronor, medan det för sex skolor ej nådde upp

till 0,5 miljoner kronor.

Om siffrorna för byggnadsbeståndets värde skall möjliggöra eu bedömning

av byggnadernas tillräcklighet för folkhögskoleändamål, måste de

sättas i relation till skolornas storlek, d. v. s. till antalet elevplatser vid varje

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

skola. En fördelning av det totala byggnadsvärdet på det totala antalet

elevplatser ger resultat 16 945 kronor per elevplats. Göres fördelningen

däremot inom de olika skolkategorierna, nås för Lg-skolorna 19 457 kronor,

för R-skolorna 16 999 kronor, för L-skolorna 11 644 kronor och för

LR-skolorna 13 235 kronor.

Skolkommissionen framhåller i samband med sin undersökning, att de

stora variationerna i byggnadsvärde per elevplats för olika folkhögskolor

och för olika kategorier av folkhögskolor i allra största utsträckning beror

på att vissa skolor är bättre rustade, andra sämre rustade för att fullfölja

sina uppgifter.

Siffrorna måste sägas otvetydigt ge vid handen, att en stor del av de

svenska folkhögskolorna arbetar med ett byggnadsbestånd, som ingalunda

är tillfredsställande utan tvärtom behäftat med allvarliga brister. Att bristerna

är såväl kvantitativa som kvalitativa, har folkhögskoledelegationens

ledamöter kunnat övertyga sig om, dels — i någon utsträckning — genom

självsyn, dels genom att taga del av de uppgifter, som lämnats av skolorna

själva. Generellt torde om skolorna kunna sägas, att de med hänsyn till utrymmet

i elevbostäder, lärosalar, matsalar o. s. v. är starkt överbelagda och

att behovet av ett större byggnadsbestånd är trängande. Därtill betjänar

sig många skolor av byggnader, som till större eller mindre del måste betecknas

som föråldrade" eller eljest mindre lämpliga för sitt ändamål. Praktiskt

taget alla folkhögskolor har börjat sin verksamhet med mycket knappa

kapitalresurser, och oftast har initiativtagarna inköpt något gammalt byggnadskomplex,

som endast nödtorftigt kunnat motsvara sitt ändamål. Det

är synnerligen önskvärt, att dessa äldre byggnader, som ännu ingår i flertalet

skolors byggnadsbestånd och som bland annat kräver onormalt stora

underhållskostnader, snarast kunde ersättas av tidsenliga och för skoländamål

direkt avpassade lokaler.

Vid 1951 års undersökning uppgav 56 av de i undersökningen ingående

skolorna, att de var i stort behov av medel för byggnadsarbeten under de

närmaste förestående fem åren. 46 av dessa skolor hade gjort kostnadsberäkningar

för de som erforderliga betraktade byggnadsföretagen. Dessa

beräkningar slutade på en summa av 24,1 miljoner kronor eller i avrundat

medeltal 0,5 miljoner kronor per skola. Om till dessa mera noggrant beräknade

kostnader lägges ett med hänsyn till de avsedda byggnadsföretagens

omfattning uppskattningsvis fixerat belopp för motsvarande kostnader vid

de övriga tio skolorna nås en något högre summa, 27,5 miljoner kronor.

Därjämte har två skolor, som saknar egna lokaler (Vadstena, Medlefors),

anmält trängande behov av sådana för en kostnad av tillsammans 3,0 miljoner

kronor. Totalt skulle den svenska folkhögskolans aktuella byggnadsbehov

den 1 januari 1951 sålunda böra beräknas motsvara en kostnad av

cirka 30 miljoner kronor. Det är att märka, att härvid i regel icke åsyftas

utvidgningar av skolorna i syfte att bereda utrymme för ett ökat antal

elever.

Vid skolöverstyrelsens senare undersökning, har framkommit att av de

40 icke-Iandstingsägda skolorna med egna byggnader endast två (Geijerskolan

och Tornedalen) vid 1956 års ingång var fria från skulder för byggnadsändamål.

Totalt var skuldsumman vid de 38 skolorna 9,9 miljoner

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 1.+6 år 1957

kronor eller i avrundat medeltal 260 000 kronor per skuldsatt skola. Vid

1951 års undersökning var medeltalet 156 000 kronor per skuldsatt skola.

Högsta förekommande skuldbelopp var vid 1956 års ingång 525 000 kronor

(Härnösand), lägsta 30 000 kronor (Lillsved). Sigtunastiftelsens folkhögskola

och gästhem har tillsammans en byggnadsskuld på 1 376 000 kronor,

varav ungefär hälften torde gälla folkhögskolan.

6. Driftsekonomiskt läge

Kommissionens folkhögskoledelegation gjorde vid två tillfällen också en

undersökning av folkhögskolans driftkostnader. Den senare av de två

undersökningarna gällde räkenskapsåret 1950. Siffermaterialet har alltså

nu hunnit bli inaktuellt, varför endast några få uppgifter här skall återges.

För de då statsbidragsberättigade 71 skolorna beräknades utgifter och inkomster

komma att balanseras på 7,8 miljoner kronor. Fördelat på antalet

elevplatser var statbeloppet i medeltal 1 164 kronor. Detta medeltal överskreds

respektive underskreds väsentligt av åtskilliga skolor, liksom statbeloppen

per elevplats varierade mellan de olika kategorierna av skolor.

För Lg-skolorna var medeltalet 1 342 kronor per elevplats, för L-skolorna

1 007 kronor, för LR-skolorna 1 139 kronor och för R-skolorna 851 kronor.

Differenserna mellan skolkategorierna kan i någon mån förklaras med att

man i olika utsträckning anordnar sommarkurs. Men i första hand återspeglas

faktiska olikheter i skolornas standard, d. v. s. i deras möjligheter

att erbjuda eleverna en väl differentierad undervisning i en för studier

lämpad miljö. Detta framgår också vid en granskning av sådana utgiftsposter

som lärarlönekostnader och övriga kostnader för undervisningen. Att

dessa utgifter är avsevärt mycket lägre vid de icke landstingsägda skolorna

än vid de landstingsägda, måste innebära, att de förra skolorna icke i lika

hög grad som de senare kan arbeta med mindre avdelningar, anordna specialundervisning,

anlita timlärare o. dyl. De lägre belopp, som anslagits till

inventarier och till diverse kostnader för eleverna (häri ingår exempelvis

utgifterna för studieresor och tidningsprenumeration), måste betyda, att

ramen kring elevernas arbete i vissa avseenden blir torftigare vid en del

skolor än vid de övriga. Slutligen är det anmärkningsvärt, att de icke

landstingsägda skolornas fastighetsutgifter (underhåll av fastighet, hyra av

bostäder utanför skolan, gäldräntor o. dyl.) icke är högre än de landstingsägdas,

ehuru de förra i stort sett torde ha ett sämre byggnadsbestånd än

de senare och detta konto för deras vidkommande tyngs av betydande

gäldräntor. Underhållet av de befintliga byggnaderna torde därför i viss

mån bli eftersatt vid de icke landstingsägda skolorna.

Att budgetberäkningen hållits så snäv vid de icke landstingsägda skolorna,

beror givetvis på svårigheterna att anskaffa tillräckliga inkomster.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

Statsbidraget utgår visserligen efter samma grunder för alla skolor och

landstingen lämnar bidrag även till de icke-landstingsägda skolorna. Bidragen

är emellertid avsevärt lägre till dessa skolor än till landstingens egna.

Enligt årsbok för Sveriges landsting 1956 var de år 1955 beslutade bidragen

sammanlagt 6 307 592 kronor. Därav erhöll 40 stycken Lg-skolor

4 491 830 kronor (1 131 kr/elevplats), 10 stycken L-skolor 887 014 kronor

(801 kr/elevplats), 14 stycken LR-skolor 554 701 kronor (629 kr/elevplats),

20 stycken R-skolor 374 047 kronor (225 kr/elevplats).

Landstingen i Malmöhus och Norrbottens län, vilka sakna Lg-skolor,

lämnar stora bidrag till de L-skolor och i Norrbotten även de LR-skolor,

som finnes i länen. I övrigt varierar beloppen väsentligt. Endast 4 av Rskolorna

och 8 av LR-skolorna erhåller bidrag över 20 000 kronor.

Särskild undervisningsavgift förekommer vinterkursen 1956/57 vid 6 av

Lg-skolorna med 25 å 35 kronor och vid 25 av de övriga skolorna med belopp

varierande mellan 30 och 200 kronor. Även inackorderingsavgiften är

i allmänhet högre vid de icke landstingsägda skolorna. Inackorderingsavgiften

per månad ligger för Lg-skolorna mellan 90 och 155 kronor, varav

för 8 skolor under 100 kronor och för 8 skolor över 140 kronor. För övriga

skolor varierar avgiften mellan 120 kronor (Vara) och 250 kronor (Brunnsvik).

Det stora flertalet av dessa har en avgift per månad på 140—180

kronor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

III. Folkhögskolans arbetsformer

1. Folkhögskolans uppgifter m. m.

I skolöverstyrelsens förnyade utlåtande återges i korthet kommissionens

syn på folkhögskolans uppgifter och folkhögskolans ställning efter införandet

av nioårig skolplikt. Till detta fogar överstyrelsen vissa remissinstansers

och sina egna synpunkter.

Sedan betänkandet framlades, har enligt skolöverstyrelsens mening vissa

tendenser i samhällsutvecklingen gjort sig märkbara, vilka förefaller att

ytterligare motivera den uppfattning av folkhögskolans framtida uppgifter,

som kommissionen givit uttryck åt.

Alltjämt fortgår omflyttningen av befolkningen från landsbygd till städer

och andra tätorter. Sannolikt torde denna migration komma att pågå ännu

några årtionden och därigenom ytterligare förminska den befolkningsgrupp,

som utgjort folkhögskolans traditionella rekryteringsgrund. Medan detta

äger rum, kommer emellertid folkhögskolan med all sannolikhet att i allt

högre grad efterfrågas som en möjlighet till fortbildning och förberedande

yrkesutbildning av de stora ungdomskullar, som nu gör sig beredda att

träda in i produktionen, och vilka samhället ej kunnat anvisa önskvärda

utbildningsvägar inom den obligatoriska skolans ram.

Den tekniska utvecklingen, som är på väg att helt förändra vår produktionsapparat

och att underlätta kommunikation och information av skilda

slag inom landet och mellan vårt land och den övriga världen, kommer

också efter allt att döma att ställa ökade krav på en alltmera ingående och

omfattande yrkesutbildning. Det kan därför antas, att det mera utbildningsinriktade

skolväsendet kan komma att möta växande svårigheter att

bereda tillfredsställande plats för eu undervisning och fostran med syfte att

göra individen bättre rustad att bemästra personliga problem och att förstå

och aktivt medverka till en lösning av samhällsfrågor. Samtidigt skapar den

tekniska utvecklingen ett allt större behov av ständigt fortgående information

och orientering för dem som lämnat den vanliga skolåldern bakom sig.

Folkhögskolan med sin inriktning på personlighetsutveckling och samhällsorientering

i en undervisning för vuxen ungdom bör ha särskilda möjligheter

att här göra en insats.

Överstyrelsen övergår så till frågan, på vilket sätt enhetsskolans genomförande

kommer att påverka folkhögskolorna beträffande elevtillströmning

och undervisningsprogram. Den omläggning av det allmänna skolväsendet,

som enhetsskolans genomförande kommer att innebära, måste påverka även

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^6 år 1957

folkhögskolorna. Dessa har, efter att från början i övervägande grad ha

besökts av lantbrukarungdom, särskilt under mellankrigstiden vidgat sin

rekryteringsbas, då de till en början drog till sig genom arbetslösheten friställd

arbetarungdom och senare vid sidan av realskolorna i stor omfattning

tjänat som förberedande utbildningsanstalter för inträdessökande till

vissa yrkesskolor, särskilt sjuksköterskeskolor. Denna senare utveckling har

på sina håll framkallat farhågor för att folkhögskolorna skulle tvingas uppgiva

sin traditionella karaktär av bildningsanstalter för vuxen ungdom med

tyngdpunkten lagd vid att förbereda eleverna till samhällsgagnande insatser

utanför den egentliga yrkesverksamheten och i stället anlitas som förberedande

utbildningsanstalter i ett läge, då det allmänna skolväsendet ännu

icke nått en tillfredsställande utbyggnad. I samma mån som enhetsskolan

förverkligas och förmår uppfylla huvudparten av det utbildningsbehov, som

realskolan nu tillgodoser, måste folkhögskolorna till en del kunna frigöras

från uppgiften som utbildningsanstalter och starkare kunna koncentrera sig

på insatser, som för denna skolform måste te sig klart mera väsentliga.

Den mest markanta ökningen av elevtillströmningen till folkhögskolorna

har satt in under eu period av hög sysselsättningsfrekvens, vilket delvis

kunde förklaras av att betydande samhällsskikt nått upp till »en nedre

levnadsstandardgräns för folkhögskolevistelser». Kommissionen anser det

icke finnas skäl antaga, att denna faktor i fortsättningen skulle ha spelat

ut sin roll, och förmodar vidare, att en förbättrad grundläggande skolutbildning

skall leda till att det relativa antalet av dem icke obetydligt ökar,

som några år efter skoltidens slut känner behov av vidgat allmänvetande

och av fortsatt orientering på sådana områden, där utvecklingen snabbt går

vidare. Under framhållande av att bedömningen är mycket osäker, ställer

kommissionen en »ganska gynnsam» prognos för folkhögskolans framtida

möjligheter till en tillfredsställande elevrekrytering. I kvalitativt hänseende

anser kommissionen att skolpliktstidens förlängning kommer att medföra

den fördelen för folkhögskolan, att eleverna besitter bättre elementarkunskaper

och att undervisningen därför kan läggas på ett högre plan än

nu är möjligt.

En av de skolstyrelser, som yttrat sig över betänkandet, (Östra Grevie)

anser, att enhetsskolans genomförande kommer att medföra en betydande

minskning av elevtillslutningen. Styrelsen anför bland annat att »folkhögskolans

kraftiga expansion sedan 1930-talet hänför sig huvudsakligen dels

till de kvinnliga eleverna och dels till andra årskursen» samt anför vidare:

»Sedan den nioåriga skolplikten blivit genomförd och i varje fall de nu

gällande fordringarna för inträde i exempelvis sjuksköterskeskola blir

fyllda genom den obligatoriska skolan, måste den faktor, som nu stimulerar

så många ungdomar att bevista folkhögskola, iä en avsevärt reducerad betydelse.

Även om några efter den nioåriga skolans genomförande kommer

till folkhögskolan på grund av sina yrkesutbildningsplaner, torde de i det

stora flertalet fall kunna förväntas bevista endast en årskurs.» Styrelsen

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. År /hC>

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

förmenar till slut, att en betydande minskning av elevtillströmningen är

sannolik och finner en ytterligare utbyggnad av folkhögskolorna riskabel.

Medicinalstyrelsen ansluter sig i detta sammanhang till en av sjuksköterskeskolorna

framförd uppfattning, att linjen 9 g med påbyggnad (gymnasium

eller folkhögskola) bör bli den lämpligaste grunden för sjuksköterskeutbildning

och finner vidare att folkhögskolekurs skulle kunna bli av

stort värde för komplettering av kunskaper erhållna å linje 9 a.

Vissa omständigheter torde enligt skolöverstyrelsens uppfattning tala för

en ljusare bedömning av folkhögskolans framtidsutsikter än den det nyss

citerade yttrandet innehåller. Den mycket kraftiga ökningen av elevtillströmningen

sedan 1930-talet är visserligen kanske huvudsakligen att tillskriva

den omständigheten, att folkhögskolorna i stor omfattning kommit

att anlitas av elever, som önskat vinna kompetens för tillträde till viss

yrkesutbildning. Det är emellertid anmärkningsvärt, att expansionen ägt

rum under en tid, som ej blott karakteriserats av en fortgående levnadsstandardhöjning,

utan också av att de åldersgrupper, varur folkhögskoleelevema

rekryterats, utgjort en ringa andel av befolkningen.

Folkhögskolan fullgör nu dels sin traditionella och huvudsakliga uppgift

som allmän medborgarskola men dels också uppgiften som en yrkesorienterande

och yrkesförberedande skola. Den strävar efter att meddela en

sådan medborgerlig fostran, som är till gagn både för allmänna samhällsinsatser

och för yrkesutövaren. Det finns enligt överstyrelsens uppfattning

anledning förmoda, att folkhögskolan också efter enhetsskolans genomförande

kommer att ställas inför dessa båda uppgifter även om enhetsskolans

genomförande rimligen något bör minska behovet av sådan förberedande

utbildning vid folkhögskola, som direkt syftar till att ersätta realskolans

utbildning. I samma mån som nioårig enhetsskola genomföres, höjes

den genomsnittliga kunskapsnivån, men under i övrigt lika förutsättningar

torde kravet på en utbildning utöver den, som grundskolan ger, kvarstå

eller ökas inom yrken, där konkurrens råder om platserna. Detta förhållande

torde bidraga till att enhetsskolans genomförande icke kommer att

minska behovet av folkhögskolor, under förutsättning att dessa successivt

anpassar sin undervisning till det nya läget. I samma riktning syftar en

visserligen begränsad erfarenhet, nämligen den, att klass 9 på ett helt nytt

sätt aktualiserat folkhögskolan i den obligatoriska skolans arbete, vilket

haft till följd att ett flertal elever från denna klass fortsatt studera vid

folkhögskola. Lägger man härtill de möjligheter till kontakt med nya samhällsgrupper,

som kommissionen anvisar genom att föreslå ett intensivare

samarbete med folkbildningsorganisationerna och elevrekrytering till månads-

och veckokurser, torde även en försiktig och återhållsam bedömning

leda till uppfattningen, att folkhögskolorna oavsett de onormalt stora årsgrupper,

som nu klappar på dess dörrar, för framtiden torde kunna räkna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 146 år 1957 19

med minst samma möjligheter till utveckling, som karakteriserat de senaste

årtiondena.

En annan grundläggande fråga har i betänkandet berörts under rubriken

»undervisningens objektivitet». Kommissionen har här berört de problem,

som sammanhänger med att vissa folkhögskolor upprättats av organisationer

och enskilda, vilka velat genom skolans arbete tillgodose icke bara

ett folkbildningsintresse utan också ett syfte av mera speciell art. Kommissionen

utgår ifrån att de statsunderstödda folkhögskolorna självfallet

följt föreskriften att hålla den egentliga undervisningen på ett fullt objektivt

plan men antyder, att skolledningarna i vissa fall torde anse sig oförhindrade

att på lektionsfri tid ge eleverna impulser, som avser att öka

deras förståelse för ideella strävanden av för skolan specifik art. Eftersom

emellertid skolan icke bör få utnyttjas för propaganda av politisk, religiös

eller annan innebörd, rekommenderar kommissionen, att lärare och elever

i viss utsträckning rekryteras utanför den rörelse, som står bakom skolan,

att eleverna upplyses om att de ej böra finna sig i vad de anser vara

obehörig åsikt spåverkan samt att skolans huvudman uppgives i prospekt

och annonser.

Kommissionens uttalande om önskvärdheten av att olika åsiktsriktningar

är företrädda såväl inom skolans lärarkår som inom dess elevkår har kritiserats

av en del skolstyrelser under hänvisning till de praktiska svårigheter,

som skulle möta försöken att pröva de sökandes åsikter. Förslaget att

eleverna borde upplysas om att de icke stillatigande borde finna sig i vad de

ansåge vara obehörig åsiktspåverkan har av några styrelser avvisats såsom

pedogogiskt olämpligt och i flera yttranden har ifrågasatts nödvändigheten

av att i prospekt och annonser uppgiva, vem som är skolans huvudman.

En styrelse (Hampnäs) framhåller, att liksom läraren äger rätt att giva

uttryck åt sin egen mening, då det sker med måttfullhet, grannlagenhet och

fördragsamhet mot oliktänkande, så borde också en skola få i sitt arbete

framträda med en viss andlig profil. Såsom representativt för flera yttranden

kan ur ett sådant, som avgivits av styrelsen för en rörelseskola

(Sundsgården), citeras: »Det är ett livsvillkor för rörelseskolorna att inom

folkhögskolans ram och med accepterande av dess allmänna program och

målsättning fritt få arbeta efter sina intentioner».

Enligt skolöverstyrelsens mening möter det stora svårigheter att objektivt

faststiilla gränserna för skolledningarnas handlingsfrihet på detta område.

Överstyrelsen finner det kravet böra kunna ställas på samtliga folkhögskolor,

att de icke endast accepterar utan helhjärtat ansluter sig till

folkhögskolans program och målsättning. Friheten att arbeta efter egna intentioner

får icke medföra, att en folkhögskola förlorar sin ställning som

allmän medborgerlig skola. Överstyrelsen har intet att invända mot folkhögskolornas

traditionella rätt att utforma var och en sin egenart men vill

framhålla, att denna egenart ej får bli så markerad, att den förhindrar en

allsidig elevrekrytering. Folkhögskolestadgans föreskrift, att läraren icke

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

blott med nit och omsorg skall bedriva sin undervisning utan även söka

främja elevernas utveckling till ansvarskännande och självständiga personligheter

samt att han icke skall söka påtrycka eleverna någon viss åskådning

i politiska och religiösa frågor, måste vara ett rättesnöre även för den,

vars livsåskådning inrymmer en strävan att vinna medmänniskorna för

samma åskådning. För överstyrelsen såsom tillsynsmyndighet över folkhögskolorna

är det en synnerligen ansvarsfull uppgift att tillse att skolans

frihet icke inkräktar på undervisningens objektivitet och ej heller på lärjungarnas

rätt att söka sig fram till en egen åskådning.

Otvivelaktigt innebär inslaget av rörelseskolor, att folkhögskolorna bland

annat i fråga om elevernas karaktärsdaning uppvisar en rik variation. Den

frihet, som på detta område medgivits de statsunderstödda folkhögskolorna,

framstår säkerligen för flertalet av dess huvudmän som denna skolforms

väsentliga företräde framför det i viss mån standardiserade allmänna skolväsendet.

Överstyrelsen kan icke underlåta att rikta uppmärksamheten på

de förändringar, som på detta område kan bli följden av ett starkare

offenligt inflytande på skolornas inre förhållanden. Prövning av ansökningar

om byggnadsbidrag synes nämligen på ett helt annat sätt än den

prövning, som nu föregår fastställandet av statsbidragsberättigad undervisning,

komma att ingå som ett led i en samtliga skolor omfattande planering

med hänsyn tagen till behovet av varje särskild skola. Om en skola

genom sin särart attraherar endast begränsade grupper inom den ungdom,

som normalt tillhör folkhögskolans klientel, kan skolan icke anses stå öppen

för alla och därför icke heller infogas i ett system av folkhögskolor, som

över hela landet har att tillgodose ett likartat bildningsbehov.

Skolöverstyrelsen finner sålunda sammanfattningsvis, att en fortsatt utbyggnad

av folkhögskolan i följsam anpassning till de nya behov och nya

krav, som utvecklingen kan komma att ställa på denna skolform, är av behovet

påkallad även efter enhetsskolans genomförande, samt att ett starkare

statligt stöd till folkhögskolorna icke är oförenligt med en för varje

skola bevarad frihet att inom stadgans ram utforma undervisningen efter

sin egenart.

2. Läsår. Vinterkurs m. m.

Skolkommissionen

I det följande återges först innebörden av skolkommissionens förslag och

därefter det väsentliga av dess motivering.

Förslag

Skolkommissionen föreslår att den årliga lästiden (läsåret) skall vara

lägst 30 högst 38 veckor, att vinterkursen liksom för närvarande skall omfatta

lägst 22 veckor men att den av skolorna skall kunna fritt förlängas

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 Jt6 år 1957

inom läsårets ram samt att det skall ankomma på varje skola att för varje

kurstyp avgöra, huruvida såväl manliga som kvinnliga elever eller endast

endera skall mottagas.

Motivering

Folkhögskolans fördelning av läsåret på en vinterkurs och en sommarkurs

har gammal hävd och ansluter sig nära till arbetsförhållandena inom

jordbruket. Vinterkursens längd bestämdes ursprungligen av den tidrymd,

under vilken jordbrukarson ansågs kunna vara frånvarande från föräldrarnas

gård. Denna tid beräknades i de sydligare delarna av landet omfatta

ungefär fem månader, och kursen kom därmed att få en längd av 20 veckor

eller något därutöver.

Också i fråga om de kvinnliga sommarkurserna gällde det att avpassa

längden efter jordbrukets möjligheter att avvara arbetskraft, och så kom

dessa kurser att omfatta sommarhalvårets första hälft d. v. s. en tid av

ungefär 13 veckor. Därmed hade folkhögskolan nått den uppdelning på

kurstyper och den längd för de olika kurserna, som nu kan betecknas som

den för skolan traditionella.

I och med att ungdom ur andra yrkesgrupper än jordbrukarnas började

söka sig till folkhögskolan, gjorde sig önskemål gällande, åt t vinterkurserna

skulle kunna förlängas utöver det egentliga vinterhalvåret. År 1945 beviljade

riksdagen medel till anordnande av fortsättningskurser varigenom kurstiden

knnde utsträckas för den del av eleverna, som så önskade.

Sannolikt utgör den ökade tillströmningen av kvinnliga elever till vinterkursen

en del av förklaringen till att de hittills enbart för kvinnliga elever

avsedda sommarkurserna på sina håll har kommit att stå utanför den

eljest utpräglade tendensen till stegring av folkhögskolornas elevantal. Arbetsåret

1950/51 saknades sommarkurs vid 24 av de 71 skolorna. Av dessa

hade en förlängt sin vinterkurs till 33 veckor, och ytterligare nio kom genom

fortsättningskurser upp till en årlig lästid om minst 30 veckor. Vid fyra

skolor var den egentliga folkhögskoleverksamheten begränsad till minimilästiden

för läsår d. v. s. 24 veckor.

Kommissionen betraktar det som icke tillfredsställande, att ett antal

skolor inte ens under halva året anordnar folkhögskolekurser av sådan art,

att de berättigar till statsbidrag, och finner det rimligt, att folkhögskolornas

årliga minimilästid förlänges. Kommissionen föreslår därför, att minimilästiden

hädanefter skall utgöra lägst 30 veckor samt att den övre gränsen för

läsårets längd fastställes till 38 veckor.

Sommarkurs iir för närvarande avsedd enbart för kvinnliga elever, såvida

ej skolöverstyrelsen medgivit, att även manliga elever må intagas. Kommissionen

anser, att undervisningen även sommartid skall vara tillgänglig

för både manlig och kvinnlig ungdom. I den utveckling hän mot en friare

gestaltning av sommarhalvårets kurser, som kommissionen förordar, bör

också ingå, att specialundervisning kan omfatta även andra ämnesgrupper

än sådana av huslig karaktär. Därmed faller också motiveringen

för att manliga elever skall vägras tillträde till dessa kurser. Givetvis bör

det-— bland annat med hänsyn till internatsförhållandena — ankomma pa

varje skola att själv avgöra, huruvida jämväl manliga elever skall tagas

emot vid sommarkurs. Speciellt förefaller det naturligt, att så sker vid de

föreslagna kortare kurstyperna, d. v. s. månadskurser och veckokurser.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj ds proposition nr 1J+6 år 1957

Remissyttranden

Medicinalstyrelsen har avgivit utlåtande efter hörande av styrelserna

för statens och de av staten godkända sjuksköterskeskolorna: Sjuksköterskeskolorna

har framhållit, att den, som genomgått folkhögskola, vanligen

besitter större mognad och större förmåga till självständigt tänkande än

den, som genomgått real- eller flickskola. Å andra sidan har det visat sig,

att de faktiska kunskaper, som erhållits vid folkhögskolan, i åtskilliga läroämnen

icke utgör en tillräcklig grund för utbildning i sjuksköterskeskola.

Med hänsyn härtill finner styrelsen det önskvärt, att sjuksköterskeaspiranter,

som utan annan grundutbildning än folkskolan genomgår folkhögskola,

i så stor utsträckning som möjligt får tillfälle att genomgå två teoretiska

vinterkurser samt en tredje årskurs. Medicinalstyrelsen tillstyrker därför

förslaget om utökning av den årliga lästiden, förlängning av vinterkursen,

rätten att anordna tredje årskurs samt anordnande av specialkurs.

Svenska landsting sförbundet, som ansluter sig till de av kommissionen

framförda allmänna synpunkterna på folkhögskolans uppgifter och verksamhet,

understryker, att med den brist på sjuksköterskor, som under en

lång tid rått och alltjämt råder, det varit synnerligen värdefullt att rekryteringsunderlaget

kunnat breddas samt att folkhögskolornas insats härvidlag

varit av oskattbart värde. Förbundet finner förslaget om en utökning

av den årliga lästiden lämpligt.

Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot förslagen men anser dock att

rätten för skola att anordna längre vinterkurs än 30 veckor bör göras beroende

av överstyrelsens medgivande. Överstyrelsen skulle nämligen härigenom

kunna motverka tendenser till realskolemässig undervisning samt

tillse, att en förlängning av vinterkursen utöver 30 veckor icke inkräktar på

skolans insatser i det övriga folkbildningsarbetet.

Skolöverstyrelsen anser den utveckling mot samundervisning, som ägt

rum, helt riktig och värd att stimulera. Det synes överstyrelsen angeläget,

att folkhögskolorna allmänt inför samundervisning.

3. Kortare kurser

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att under sommarhalvåret skall jämte eller

i stället för sommarkurser av nuvarande typ kunna anordnas »månadskurser»

(vari de nuvarande fortsättningskurserna uppgår) samt »veckokurser»,

de sistnämnda i skolans eller — på vissa villkor — i fristående organisationers

regi. Undervisningen vid månadskurs och veckokurs skall hänföra

sig till ett avgränsat ämnesområde.

Månadskurser skall omfatta lägst fyra veckor och anordnas antingen för

elever som just avslutat en annan kurs vid skolan — varvid de alltså

ersätter de hittillsvarande fortsättningskurserna — eller också för andra

elever.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Veckokurs skall omfatta lägst en och högst två veckor. Dylik kurs bör

även få anordnas av annan än skolan och likväl inräknas i folkhögskolans

läsår; dess syfte skall dock sammanfalla med folkhögskolans och dess undervisning

skall till lägst en fjärdedel bestridas av skolans lärare. Skolans

lärare skall för sin medverkan avlönas av kursens anordnare, varför statsbidrag

till lärarlönerna skall kunna utgå endast i de fall, då skolan själv

står som kursarrangör.

Månadskurs och veckokurs skall kunna anordnas samtidigt med annan

kurs. Härvid skall dock för den tid, då kurserna sammanfaller, lästid anses

fullgjord endast i så stor utsträckning, som om endast en kurs hade pågått.

Motivering

Kommissionen anser, att den gren av folkhögskolornas verksamhet, där

en viss omgestaltning av folkhögskolans traditionella kurstyper och kurslängder

kan vara önskvärd, är sommarkurserna. Förslag har stundom framförts

om inrättande av kortare kurstyper, vilka skulle i vanlig ordning vara

berättigade till statsbidrag. Bakom dessa förslag har ofta legat den motiveringen,

att den traditionella kursutformningen nu icke väl svarar mot

industriarbetarungdomens behov och möjligheter. Denna ungdom — kvinnlig

såväl som manlig — skulle lättare kunna vinnas för tanken att bevista

folkhögskolorna, om dessa under sommarmånaderna anordnade kortare

kurser.

De föreslagna månadskurserna kan här öppna nya möjligheter för folkhögskolan

att få kontakt med bildningsintresserad ungdom.

Veckokurserna avser främst att underlätta kontakten mellan folkhögskolan

och det allmänna bildningsarbetets organisationer. Om de skall komma

till stånd i nämnvärd utsträckning, torde det vara nödvändigt uppmjuka

kravet, att de skall anordnas i skolans regi och mera fästa avseende

vid deras syfte och allmänna karaktär. Särskilt synes det böra eftersträvas,

att de regionala bildningsförbundens s. k. studieledarkurser anordnas i

denna form. I vissa fall bör de dock kunna anordnas av skolorna själva.

Kommissionen anser, att för månadskurs och veckokurs måste utan undantag

gälla, att studierna skall hänföra sig till ett avgränsat ämnesområde.

Redan om de nuvarande 13-veckors sommarkurserna torde kunna sägas, att

det i många fall vore till fördel, om den korta undervisningstiden inte splittrades

på ett stort antal ämnen. T än högre grad måste detta gälla de föreslagna

månads- och veckokurserna, som skulle få en betänkligt ytlig prägel,

om de omfattade alla folkhögskolans vanliga undervisningsämnen. Månadskurserna

föreslås i sig också skola uppta de hittillsvarande fortsättningskurserna.

Om dessa har alltsedan dess tillkomst gällt, att undervisningen

företrädesvis skall vara samlad kring visst läroämne eller kring viss grupp

av läroämnen. Det synes fullt befogat att utsträcka denna stipulation till

att gälla samtliga kortare kurstyper inom folkhögskolan.

Remissyttranden

Statskontoret har intet att erinra mot att under sommarhalvåret får anordnas

månadskurser och veckokurser.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Förslaget om införande av vissa speciella

kurser, avpassade för nya elevkategorier är värt allt beaktande. Det är att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

hoppas, att genom den kontakt, som studieintresserade ungdomar från

skilda socialgrupper härigenom kan väntas erhålla med folkhögskolans

miljö och arbetssätt, den traditionella missuppfattningen av folkhögskolan

som en egentligen blott för lantbruksungdomen lämpad skola äntligen skall

definitivt bringas ur världen.

Samverkande bildningsförbunden, landsorganisationen och arbetarnas

bildningsförbund finner det önskvärt, att statsbidrag till de lärarlöner, som

avser tjänstgöring av skolans lärare vid veckokurser, utgår till skolan även

då annan organisation än skolan själv står som kursarrangör. Landsorganisationen

anför därvid: De föreslagna månads- och veckokurserna kan utan

tvivel stärka sambandet mellan folkhögskolorna och folkbildningsarbetet,

under förutsättning att studierna bedrives i den inom folkbildningsverksamheten

vanliga studiecirkelformen. Förslaget att kostnader för folkhögskollärares

medverkan skall betalas av folkbildningsorganisation, som står

som anordnad, är emellertid föga realistiskt och det kommer väl endast

att leda till att folkhögskolan får stå som medarrangör. Statsbidrag till

undervisningen vid dessa kortare kurser bör därför utgå oavsett vem som

är arrangör.

Även svenska folkhögskolans lärarförening anser, att folkhögskolan, icke

folkbildningsorganisationen, bör gottgöra läraren för undervisningen och att

sålunda statsbidrag bör utgå för den del av kostnaden för den kortare kursen,

som avser folkhögskollärarnas insatser. Härvid bör — eftersom tjänstgöringen

är mera krävande än vanlig undervisning — en timmes tjänstgöring

räknas lika med 2 vanliga lärartimmar.

Svenska landstingsförbundet anmäler tveksamhet inför förslaget, att

veckokurser skulle kunna anordnas av annan än skolan men likväl i viss

utsträckning inräknas i skolans lästid och finner det angeläget, att kursernas

syfte blir förenliga med folkhögskolans undervisning och målsättning.

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget med den ändringen, att kurserna

icke nödvändigtvis skall anordnas under sommarhalvåret utan även må

kunna äga rum under annan del av arbetsåret. I samband härmed synes

den i 23 § 2 mom. folkhögskolestadgan intagna föreskriften om rektors och

ordinarie lärares undervisningsskyldighet »under sommarkurs» böra ändras

att avse annan undervisning än under vinterkursen. Överstyrelsen finner

vidare, att veckokurser med högst fyra veckor i stället för högst två veckor

skall kunna inräknas i läsår, varigenom skolorna skulle få större möjlighet

att tillgodose det övriga folkbildningsarbetets önskemål. Gentemot förslaget,

att lärare vid veckokurs, som anordnas av fristående organisation,

skulle avlönas av denna, vill överstyrelsen förorda, att avlöning sker genom

skolan, vilket skulle stimulera till att denna kurstyp snart konnne till eu

vidsträckt användning. Det är överstyrelsen angeläget betona vikten av

sådan stimulans, då de erfarenheter, som hittills gjorts av dessa kurser, är

synnerligen positiva. De tillmötesgår ett behov att nå ut över de vanliga

kontakterna och bidrager till att stärka folkhögskolans karaktär av institution

för vuxenundervisning och fritt folkbildningsarbete i levande kontakt

med sin tid och dess krav.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Kommissionens förslag att undervisningen vid månadskurs och veckokurs

skall hänföra sig till ett avgränsat ämnesområde tillstyrkes av skolöverstyrelsen.

4. Tredje årskurs. Specialkurs

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att rätten att vid vinterkurs anordna tredje

årskurs författningsmässigt fastställes samt att specialkurs (speciallinje)

skall kunna anordnas även kring annan ämnesgrupp än hushållskunskap

och kvinnlig slöjd och erhålla det statsbidrag, som betingas av det speciella

behovet av lärarkrafter.

Motivering

Det torde var obestridligt, att genomgåendet av en tredje årskurs kan

leda till ett fördjupande av den bildning, till vilken folkhögskolan vill föra

fram sina elever. Visserligen anföres stundom, att en tredje arskurs i realiteten

lätt kan få karaktären av preparandkurs, helt inriktad på att förbereda

eleverna för inträde vid vissa yrkes- och utbildningsanstalter. Kommissionen

är medveten om att denna risk finns men menar, att detta icke

bör få leda till att kurstypen omöjliggöres. Kommissionen anser, att folkhögskolan

åtminstone tills vidare icke helt kan negligera elevernas önskemål

om en undervisning, som ökar deras möjligheter att vinna inträde vid

vissa utbildningsanstalter, men hävdar därtill, att endast om folkhögskolans

eget bildningsprogram icke lider intrång härav, kan man godta, att tredje

årskursen i viss utsträckning lägges upp med sikte på elevernas möjligheter

till vidareutbildning.

I betänkandet »En utvidgad folkhögskoleutbildning» (1928) föreslog

1927 års skol sakkunniga, att en tredje årskurs skulle kunna inrättas och att

undervisningen i denna skulle fördelas på tre linjer:

1) den humanistiskt-medborgerliga, avsedd bland annat att vara förberedande

för kommunala tjänster,

2) den matematiskt-naturvetenskapliga, avsedd att förbereda för lantbruksinstitut

och tekniska skolor, samt

3) husmoderslinjen.

Denna linjeinriktning kan på en punkt sägas lia förverkligats genom den

»förberedande samhällsvetenskapliga kurs», som i form av en tredje årskurs

anordnats sedan 1945/46, först vid en och senare vid tre skolor. De

övriga av skolsakkunniga föreslagna linjerna har däremot inte kommit till

stånd. Utan tvivel skulle dock åtminstone en som tredje årskurs anordnad

matematisk-naturvetenskaplig linje ha en uppgift att fylla i nuvarande

liige. Kommissionens förslag skulle därutöver göra (let möjligt att tillmötesgå

dem, som önskade en mera allmän samhällsorientering för att bättre

kunna tjäna sin bygd, som önskade förbereda sig för uppgifter inom

föreningsvärlden (ungdoms- och studieledare) eller som önskade en säkrare

orientering i livsåskådningsproblemen och en djupare insikt i kultursammanhangen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 146 år 1957

Kommissionen återkommer till elevernas önskan att få använda skoltiden

till utbildning eller till förberedelser för utbildning och understryker

att frågan om linjedifferentiering av folkhögskolans undervisning därmed

blir aktuell. En sådan anordning av undervisningen torde utan vidare

kunna godtagas i fråga om andra och än mer i fråga om tredje årskursen.

Däremot är det tveksamt, om en linjedifferentiering inom första årskursen

kan rekommenderas. Kommissionen anför, att en sådan differentiering redan

förekommer på många håll i form av en särskild husmoderslinje för

kvinnliga elever och att enstaka skolor har fått tillstånd att utforma sin

undervisning i dess helhet som en speciallinje med huvudvikt lagd på visst

ämne. Under sådana förhållanden anser kommissionen det vara oklokt att

göra gällande, att linjedifferentiering icke alls bör förekomma inom första

årskursen. Däremot betonas bestämt, att antalet undervisningsämnen skall

begränsas kraftigare på speciallinje än på allmän linje samt att eventuell

nödvändig beskarning av timantalet i de kvarstående ämnena icke får gå

ut över de medborgarfostrande ämnena.

För andra årskursens vidkommande ligger denna fråga annorlunda till.

E)et förhållandet, att folkhögskolestadgan endast i allmänna ordalag anger

vilka undervisningsämnen, som skall förekomma i andra årskurs, ger också

vid handen, att en friare linjeuppbyggnad sedan gammalt ansetts naturlig

inom andra årskursen.

Ett stort antal speciallinjer kan tänkas. Kommissionen nämner historisksamhällelig

linje, matematisk-naturvetenskaplig linje, geografisk-biologisk

linje, estetiskt inriktade linjer samt speciallinjer där livsåskådningsfrågor,

psykologi eller ungdomsledarfrågor särskilt behandlades.

Remissyttranden

Lärarrådet vid socialinstitutet i Stockholm finner, att kommissionen tänkt

sig, att det ^ id folkhögskolorna skall finnas dels en tredje årskurs av allmän

karaktär men koncentrerad till medborgaränmen, dels en specialkurs

som nära överensstämmer med nuvarande förberedande samhällsvetenskapliga

kurser och att båda dessa vägar skall beräknas leda till socialinstitut,

Institutet anser det otvivelaktigt, att den på den allmänna medborgarbildningen

inriktade tredje årskursen är att föredraga framför den

specialinriktade. Under förutsättning att tendensen att förvandla en dylik

kurs till preparandkurs motarbetas bör dock tills vidare bibehållas en specialinriktad

tredje årskurs med nuvarande ungefärliga innehåll.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg understryker, att det skulle vara

synnerligen olyckligt, om en folkhögskolekurs i realiteten finge karaktären

av en preparandkurs, helt inriktad på att förbereda eleverna för inträde vid

vissa undervisningsanstalter, och konstaterar med tillfredsställelse, att kommissionen

förordar, att kurserna främst bör kännetecknas av en fyllig

orientering inom hela den humanistiska ämnesgruppen.

Styrelsen för sydsvenska socialinstitutet framhåller, att det också för

socialinstituten är av värde att den tredje årskursen får en så vid humanistisk

och samhällsvetenskaplig ram som möjligt. Det är av stor vikt att

eleverna vid socialinstiluten har en så bred allmänbildning som möjligt och

särskilt att de genom tidigare studier fått goda kunskaper i skriftlig behandling

av svenska språket samt om möjligt också i engelska. Vidare framhåller

institutet behovet av kunskaper i elementär matematik.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Landsorganisationen hävdar, att skolornas rätt att allmänt anordna en

tredje årskurs kan bli en god sak och bidraga till att förstärka kunskaperna

hos alla dem som via folkhögskolor och självstudier vill göra sig bättre

skickade att göra insatser i föreningslivet och i samhälleliga sammanhang.

Samtidigt bör uppmärksammas, att folkhögskolornas huvudlinje bör vara

allmänbildning och icke att verka som preparandinstitut för högskolestudier.

ABF understryker värdet av att tredje årskurs kan inriktas på en utbildning

av studiecirkelledare.

Svenska folkhögskolans lärarförening anser, att tredje årskurs bör

kunna anordnas även vid sommarkurs. Föreningen finner att det i vissa fall

skulle vara lämpligt att till sommarhalvåret förlägga en tredje årskurs,

vilken kunde ges en mer speciell inriktning, utan att man åsidosatte kraven

på ett fördjupande av elevernas allmänna bildning. Vid en sådan kurs kunde

man t. ex. i rimlig utsträckning tillmötesgå de önskemål beträffande undervisningen,

som framföres från sjuksköterskeskolorna.

Till förslaget om specialkurser har samtliga remissorgan, som berört

denna fråga, ställt sig positiva.

Statskontoret kan emellertid icke tillstyrka, att gällande föreskrifter rörande

förutsättningarna för uppdelning av klassavdelningar eller beträffande

anordnande av särskild undervisning i specialkurser uppmjukas.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att folkhögskolan för industriens

vidkommande skulle kunna erbjuda en väg för rekrytering och utbildning

av t. ex. arbetsledare. För att detta skall kunna ske måste ämnesvalet och

kursplanerna utarbetas med tanke på denna användning. De ämnen man

därvid i första hand vill utvidga är exempelvis nationalekonomi, företagsekonomi,

allmänorientering om näringslivets problem, historiska perspektiv

på industriens utveckling och industrisamhällets uppväxt, psykologiska synpunkter

på samarbetet i grupp och mellan olika kategorier människor.

Landsorganisationen framhåller, att utbildningen av studieledare bör

uppmärksammas, men att folkhögskolans huvudlinje bör vara allmänbildning.

Tjänstemännens centralorganisation anför bland annat: I folkhögskoledelegationens

uppdrag har ingått att pröva folkhögskolans förhallande till

den mera yrkesbetonade undervisningen samt frågorna om folkhögskolans

utnyttjande som meddelare av s. k. preparandundervisning för inträde vid

olika andra utbildningsanstalter. Det viktigaste resultatet av skolkommissionens

prövning av dessa frågor torde vara, att viss yrkes- och preparandundervisning

väl är förenlig med folkhögskolans arbete i övrigt. Däremot

ger inte betänkandet något svar på frågan, hur denna undervisning svarat

eller kan tänkas svara mot kompetenskraven vid inträde till olika utbildningsanstalter.

Denna fråga bör givetvis prövas i samråd med respektive

utbildningsanstalter. Innan så skett torde det vara omöjligt att, fastslå

vilken omfattning denna undervisning lämpligen bör få och i vilka former

den bör bedrivas.

Skolöverstyrelsen, som biträder kommissionens förslag, anser dock, att

rätten att inrätta tredje årskurs bör göras beroende av särskilt medgivande

av överstyrelsen, som därvid har att tillse dels behovet av sådan speeialinriktad

kurs, som avses, dels också skolans tillgång på lärare med speciell

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

kompetens och för undervisningen avsedd utrustning. Överstyrelsen vill

understryka kommissionens uttalande på s. 72 i betänkandet, enligt vilket

de skolor, som anordnar specialkurser i form av tredje årskurs, icke får ge

efter inför krav på formell realexamenskompetens i alla eller vissa ämnen.

Skolöverstyrelsen tillstyrker kommissionens förslag beträffande specialkurser.

Överstyrelsen förutsätter dock, att de ämnen, som upptages till särskild

behandling i speciallinje, ligger inom ramen för den ämnesgruppsindelning,

som kommissionen angivit, samt att eleverna vid speciallinje

i erforderlig utsträckning blir delaktiga av undervisning i för folkhögskolan

centrala ämnen.

5. Departementschefen

Den debatt om folkhögskolans målsättning, som väcktes genom skolkommissionens

betänkande, har mycket klart återspeglat de skiftande krav, som

man ställer på folkhögskolan. Samtidigt har det också understrukits, att

vår nuvarande folkhögskola i allmänhet ganska väl fyller dessa olika krav.

Folkhögskolan har i utformningen av sin verksamhet varit friare än någon

annan skolform. Detta har möjliggjort, att den fortgående kunnat anpassa

sig till de nya krav, som följt av förändringarna både i samhälle och i elevrekrytering,

liksom att de skilda folkhögskolorna kunnat tillgodose olika

behov. Vi kan alltså bygga vidare utan att bryta med den hittillsvarande

utvecklingen.

I folkhögskolans målsättning har den medborgerliga bildningen alltifrån

första början intagit en central ställning, och fortfarande är detta ett av

denna skolforms främsta kännetecken. Demokratins och organisationsväsendets

framväxt har givit medborgarna större inflytande, och samtidigt

har utvecklingen gjort samhällsfrågorna alltmer komplicerade. För att den

enskilde skall ha möjlighet att få överblick över aktuella problem och i sin

män kunna påverka och medverka till lösningen av dem, fordras det i våra

dagar en betydligt vidare orientering och större kunskaper än för endast

några årtionden sedan. Enhet sskolans förverkligande kommer att ge folkhögskolan

en bättre grund att bygga på i detta avseende och kan inte förväntas

minska den vuxna ungdomens behov av fortsatt orientering i de

samhälleliga och personliga problemen. Betydelsen av folkhögskolans insats

på detta område kommer säkerligen att kvarstå oförminskad.

Den andra huvuduppgiften för folkhögskolans kunskapsmeddelelse är att

orientera eleverna inom kulturens skilda fält för att därigenom skapa ökad

förståelse hos de unga för andra värden än de rent materiella. Hur vi utnyttjar

en stigande levnadsstandard och en ökad fritid beror i mycket på

vårt eget val, men folkhögskolan kan öppna nya möjligheter för den enskilda

människan till ett rikare personligt liv.

I regel har folkhögskolorna klart fattat dessa sina uppgifter och sökt att

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

på bästa sätt fylla dem. Utan att göra avkall på sin huvudsakliga målsättning

har de samtidigt kunnat ge eleverna en viss yrkesorientering och en

god grund för deras fortsatta yrkesutbildning. De tidigare refererade elevundersökningarna

har otvetydigt visat, att en mycket stor del av de ungdomar,

som efter någon tids arbete i förvärvslivet söker sig till folkhögskolorna,

avser att senare övergå till annat yrke. För många av dem blir

folkhögskolan en hjälp i yrkesvalet och en väg till fortsatt yrkesutbildning.

Jag anser att också detta är en viktig uppgift för folkhögskolorna, som de

emellertid bäst fyller genom att hålla fast vid sin primära målsättning som

bildningsskola och icke genom att söka efterlikna realskolan och andra utbildningsskolor

i kursplaner och metodik. Vare sig det framtida yrket är

sjuksköterskans, polismannens, socialarbetarens eller den i näringslivet

verksammes, så måste den medborgerliga och personliga fostran, som folkhögskolan

syftar till, vara av det allra största värde. De färdigheter i exempelvis

modersmål och matematik eller den grundläggande orientering i naturvetenskapliga

ämnen, som vissa yrkesskolor måste kräva, har ett eget

bildningsvärde och äger redan därför sin givna plats på schemat.

Jag har hittills i huvudsak berört den egentliga undervisningen vid folkhögskolan.

Kunskapsmeddelelsen ingår emellertid endast som en viktig del

i folkhögskolans större uppgift att vara karaktärsdanande. Att hjälpa

de unga till eu personlighetsutveekling, som gör dem till mogna människor

och medborgare, är i dag kanske väsentligare än någonsin tidigare. I vår

tid har en ständigt föränderlig miljö påverkat vår livsföring och minskat

självskrivenheten i många nedärvda normer, varigenom individen i stigande

grad tvingats till egna ställningstaganden. Jämsides härmed har samhällsutvecklingen

givit ökat medbestämmande och medansvar åt den enskilde.

Sålunda krävs en allt större förmåga av var och en till kritiskt omdöme och

självständigt tänkande. Samtidigt ställer det demokratiska samhället allt

större anspråk på individens förmåga att känna solidaritet med sina medmänniskor

och att samarbeta med dem.

Folkhögskolan har här kanske bättre möjligheter än någon annan skolform

att göra en fostrande insats. Samvaron utanför lektionstid är därvid

inte minst väsentlig. Internatmiljön skänker utmärkta tillfällen att pröva

olika former av själv verksamhet och medansvar för eleverna, varigenom de

kan få ökad förståelse för samarbetets problem och möjligheter. Fostran

till vidsynthet och självständighet förutsätter emellertid bland annat strävan

till objektivitet hos lärarna. Kravet på detta understrykes också i

nuvarande folkhögskolestadga, diir det heter, att lärare icke skall söka påtrycka

eleverna någon viss åskådning i politiska och religiösa frågor. Jag

anser att denna bestämmelse måste avse både den egentliga undervisningen

och den lektionsfria tiden vid skolan.

I samband med frågan om undervisningens objektivitet har skolkommissionen

framhållit det önskvärda i att få en allsidig rekrytering av både

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

lärare och elever till skolorna. Det måste också enligt min mening vara

värdefullt om det vid en skola finns lärare med olika åsiktsinriktningar,

vare sig skolan har anknytning till viss rörelse eller ej, och en allsidig rekrytering

av eleverna måste för dem skapa berikande kontakter med nya samhälls-

och åsiktsgrupper.

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag det kravet böra kunna ställas

på samtliga folkhögskolor, att de helhjärtat ansluter sig till folkhögskolans

målsättning. Det bör emellertid framhållas, att det även för tillsynsmyndigheten

är en ansvarsfull uppgift att svara för att objektivitetens och

åsiktsfrihetens principer respekteras vid skolorna.

En skola som uppfyller dessa fordringar har säkerligen också möjlighet

att attrahera ungdomar med skilda åsikter och den kan alltså anses stå

öppen för alla såsom en allmän medborgerlig skola.

I den aktuella debatten har man på sina håll framfört tvivel om folkhögskolans

möjligheter att fortleva efter den nioåriga skolans genomförande.

Det är naturligtvis svårt att med någon bestämdhet bedöma utvecklingen

på längre sikt för en frivillig skola med en så allmän målsättning, men vissa

linjer är redan nu skönjbara. Folkhögskolans betydelse som genomgångsled

för vidare yrkesutbildning kommer säkerligen till en del att upphöra, allteftersom

enhetsskolan genomföres. Det är emellertid troligt att utvecklingen

i samhälle och näringsliv kommer att öka kravet på en utbildning

utöver den som enhetsskolan ger; i synnerhet kommer detta att gälla inom

yrken, där konkurrens råder om platserna. Symptomatiskt är väl också att

elevtillströmningen till folkhögskolorna kraftigt vuxit under de senaste två

årtiondena, samtidigt som ungdomskullarnas storlek minskat och möjligheterna

till annan högre skolgång mångdubblats.

Det förefaller också troligt, att en förbättrad grundläggande skolutbildning

kommer att hos många skapa ett ökat behov av vidgat allmänvetande

och orientering på sådana områden, där utvecklingen snabbt går vidare.

Därtill kommer den stigande levnadsstandarden att ge ökade möjligheter

till folkhögskolestudier.

Emellertid finns det anledning för folkhögskolorna att i tid söka anpassa

sin undervisning, till både innehåll och form, efter det nya läget, att pröva

andra kurstyper och söka en starkare anknytning till nya befolkningsgrupper.

Sker detta, så kommer folkhögskolorna att även i fortsättningen

ha en mycket väsentlig uppgift att fylla i det svenska samhället.

Jag övergår så till att behandla skolkommissionens överväganden och

förslag beträffande folkhögskolans arbetsformer.

Enligt nu gällande bestämmelser skall vid folkhögskola varje arbetsår

anordnas en vinterkurs eller både en vinterkurs och en sommarkurs. Fortsättningskurser

i anslutning till dessa kursformer liksom statsunderstödd

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

folkbildningskurs får anordnas efter skolöverstyrelsens medgivande. Vid

folkhögskola med enbart vinterkurs skall denna omfatta minst 24 veckor,

medan den vid folkhögskola med sommarkurs i regel skall omfatta minst

22 veckor. Sommarkurs skall omfatta minst 13 veckor. Rektor och ordinarie

iimneslärare kan åläggas att fullgöra undervisning under sammanlagt högst

42 veckor av arbetsåret. Läsåret 1955/56 saknades sommarkurs vid 35 av

de 86 folkhögskolorna. Av dessa hade 12 en lästid av minst 28 veckor. För

den övervägande delen av folkhögskolor med sommarkurs var lästiden 39

veckor (30 skolor av 51). Jag delar kommissionens uppfattning, att det är

otillfredsställande att ett antal skolor inte ens under halva året anordnar

folkhögskolekurser av sådan art, att de berättigar till statsbidrag. Jag

finner det därför lämpligt, att folkhögskolornas årliga minimilästid i enlighet

med kommissionens förslag förlänges till 30 veckor. Något behov av att

maximera skolornas lästid eller vinterkursens längd anser jag däremot inte

föreligga. Då folkhögskolorna redan nu har en stor uppgift i det övriga

folkbildningsarbetet och framdeles avses få möjligheter till än större insatser,

bör det emellertid tillses att en förlängning av vinterkursen utöver 30

veckor inte inkräktar på dessa skolornas andra uppgifter. Med hänsyn

härtill och till vad skolöverstyrelsen i övrigt anfört på denna punkt förordar

jag, att rätten att anordna längre vinterkurs än 30 veckor göres

beroende av skolöverstyrelsens medgivande.

När kommissionen har föreslagit en maximering av den årliga lästiden till

38 veckor, torde den även ha avsett den tid, varunder rektor och ordinarie

lärare är skyldiga att fullgöra undervisning. Denna tid utgör nu såsom

förut nämnts 42 veckor. Jag är emellertid inte beredd att i förevarande

sammanhang ta ställning till frågan om någon ändring på denna punkt.

Jag biträder kommissionens förslag, att det skall ankomma på varje skola

att för varje kurstyp avgöra, huruvida såväl manliga som kvinnliga elever

eller endast endera kategorien skall mottagas. Samtidigt vill jag framhålla,

att jag för egen del i likhet med skolöverstyrelsen finner det angeläget att

folkhögskolorna allmänt inför samundervisning.

Kommissionens förslag om månadskurser och veckokurser innebär en

väsentlig nyhet. Det syftar till en friare kursutformning än vad de traditionella

vinter- och sommarkurserna med eventuellt ansluten fortsättningskurs

tillåter. Härigenom kan folkhögskolorna få nya möjligheter att medverka

i det allmänna folkbildningsarbetet och därvid knyta kontakter med

bildningsintresserade, för vilka de traditionella kurstyperna icke varit så väl

lämpade. Veckokurs om lägst en och högst två veckor skulle enligt förslaget

kunna anordnas av annan än skolan och likväl inräknas i folkhögskolans

läsår. Månadskurs om lägst fyra veckor skulle av skolan anordnas antingen

för elever som just avslutat en annan kurs — varvid de alltså skulle

ersätta de hittillsvarande fortsättningskurserna — eller också för andra

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^6 år 1957

elever. Jag kan i huvudsak biträda kommissionens förslag. Det synes mig

emellertid inte motiverat att göra åtskillnad mellan vecko- och månadskurser.

Dessa kurser, som lämpligen torde benämnas ämneskurser, bör

enligt min mening omfatta lägst en vecka men ej maximeras till tiden, och

de bör kunna anordnas av skolan eller av skolan i samarbete med riksförbund

för studiecirkelverksamhet (studieförbund) eller underavdelning därav

eller med regionalt bildningsförbund. Utredningen har förordat, att dessa

kortare kurser skulle kunna anordnas samtidigt med annan kurs under

sommarhalvåret, varvid dock för den tid, då kurserna sammanfaller, lästid

skall anses fullgjord endast i så stor utsträckning som om en kurs hade

pågått. Jag kan för egen del ansluta mig till detta med det tillägget att

kurserna, i enlighet med skolöverstyrelsens förslag, bör kunna äga rum även

samtidigt med vinterkurs.

Nu gällande bestämmelser medger rektor och ordinarie ämneslärare att

fullgöra en del av sin undervisningsskyldighet vid folkbildningskurs anordnad

av regionalt bildningsförbund, varvid statsbidrag till lärarlönerna utgår

i vanlig ordning. Enligt kommissionen skulle vid sådana veckokurser, som

anordnades av annan än skolan, undervisningen till lägst en fjärdedel bestridas

av skolans lärare men statsbidrag till lärarlönerna utgå endast i de

fall, då skolan själv stode som kursarrangör. Vid remissbehandlingen har

från flera håll gjorts invändningar mot den föreslagna inskränkningen i

statsbidragsgivningen. Jag delar kommissionens uppfattning såtillvida att

jag anser, att undervisningen vid ämneskurser anordnade i samarbete med

fristående organisation, bör till minst en fjärdedel bestridas av skolans

lärare. Beträffande statsbidrag till avlöning av lärarna anser jag däremot,

att samma regler bör gälla oavsett om kursen arrangeras av skolan ensam

eller i samarbete med annan. Ämneskursens syfte bör sammanfalla med folkhögskolans

allmänna målsättning, och undervisningen bör hänföra sig till

ett avgränsat ämnesområde.

Tredje årskurs kan för närvarande anordnas endast efter särskilt medgivande

av Kungl. Maj:t. Innevarande arbetsår anordnas sådan kurs vid

nitton folkhögskolor, varav »förberedande samhällsvetenskaplig kurs» vid

tre. Skolkommissionen föreslår att skolorna skall äga författningsmässig

rätt att vid vinterkurs anordna tredje årskurs och vidare att anordna specialkurs

kring annan ämnesgrupp än hushållskunskap och kvinnlig slöjd.

Erfarenheterna från de skolor, som hittills har anordnat tredje årskurs, är

till allra största del positiva. Eleverna kan här få en ytterligare fördjupning

av sin allmänna bildning och bättre förbereda sig för insatser i samhälle

och yrkesliv. Några bärande skäl för att tredje årskurs skulle få förläggas

enbart till vinterkurs har enligt min mening icke anförts. Jag förordar, att

skolorna i författning erhåller rätt att anordna tredje årskurs vid såväl

vinter- som sommarkurs. Denna rätt bör emellertid, av de skäl som skol
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

överstyrelsen anfört, tills vidare göras beroende av medgivande från skolöverstyrelsen

i varje särskilt fall.

Redan den nuvarande folkhögskolestadgan tillåter en viss specialisering

av högre årskurs, eftersom stadgan beträffande undervisningen i andra årskurs

endast föreskriver ett lämpligt urval av de i första årskurs obligatoriska

läroämnena, jämte de ämnen i övrigt, som med hänsyn till skolans

syfte anses böra upptagas. Skolkommissionens förslag beträffande specialkurs

och speciallinje är således delvis redan tillgodosett och rätten att anordna

dylik kurs eller linje behöver endast utvidgas att gälla även för tredje

årskurs. Vad beträffar första årskurs synes, om speciella skäl föreligger,

kunna medgivas att särskild vikt lägges vid undervisningen i visst ämne

eller viss ämnesgrupp.

Jag vill framhålla angelägenheten av att eleverna vid specialkurs i erforderlig

utsträckning blir delaktiga av undervisning i för folkhögskolan

centrala ämnen. Jag vill vidare, i likhet med saväl skolkommissionen som

de flesta remissinstanser, särskilt understryka att varken tredje arskurs

eller specialkurs får syfta till att förbereda eleverna för inträde vid viss

undervisningsanstalt eller till att ge eleverna formell realexamenskompetens

i alla eller vissa ämnen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 savil. AV 1

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

IV. Elevfrågor

.. . . !• Vitsord

skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att av folkhögskolan utfärdade vitsord i allmänhet

endast skall avse elevernas flit och uppförande.

Motivering

Vad som framför allt föranlett den alltmera påtagliga tendensen hos skolorna

att övergå till utdelande av betyg, är trycket från de utbildningsanstalters

sida, vid vilka en del elever ämnar söka inträde efter genomgången

folkhögskolekurs.

Införandet av betyg har sällan mött starkare motstånd hos eleverna. De

ar från andra skolformer, främst folkskolan, vana vid att erhålla betyg

i samtliga förekommande ämnen.

Lärarna har icke nått en enig inställning till betygsfrågan. Allmänt synes

man dock mena, att det möter stora svårigheter att genomföra en rättvis

betygsattnmg mom en skolform, där kursplaner, undervisningstid och un“^.

vismngsformer starkt varierar och där elevernas förkunskaper är högst

Statsmakterna, slutligen, har icke funnit anledning att genom stadjrebestammelser

ingripa reglerande i denna fråga på annat sätt, än att riksdagen,

forsta gängen den beviljade anslag till »förberedande samhällsvetenskaplig

kurs», satte som villkor för anslaget, att graderade betyg icke

fick lorekomma vid denna kurs.

.Enligt kommissionens mening måste starka betänkligheter resas mot ett

alimant införande av betygsgivning inom folkhögskolan. Om man vill anse

denna skolas framsta uppgift vid sidan av den i folkhögskolestadgan angivna

vara att forbereda eleverna till ett aktivt deltagande i det allmänna

bildmngsarbetet, maste man hävda, att studieintressets fixeriim vid uppnaendet

av vissa betygsenheter är en icke önskvärd företeelse. Men fortsatter

kommissionen, problemet har också en annan sida. För att betyg

skall kunna tjäna sin uppgift att lämna säker upplysning om kunskapsmnehavet

hos den person, för vilken det utfärdats, fordras dels att omfattningen

av det kunskapsstoff, som betyget gäller, på något sätt anges,

dels att en alimant godtagen betygsskala tillämpas. I båda dessa avseenden

stöter betygsgivmngen vid folkhögskolan på betydande svårigheter. Kursernas

växlande längd och det likaledes växlande timantalet inom varje

undervisningsämne markerar ytterligare svårigheten att göra betygen likvärdiga.

I fråga om betygsskalan inställer sig inom folkhögskolan den speciella

svårigheten, att man där inte har möjlighet att ålägga de olika skolorna

att strikt tillämpa enhetliga betygsnormer, vilket måste leda till att

blygens värde som mätare av elevernas faktiska kunskapsinnehav blir

tvivelaktigt.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Det anförda motiverar enligt kommissionens mening det omdömet, att

betygsgivning icke är försvarlig inom en skolform, som arbetar utan fasta

kursplaner och som saknar fixerade normer för kunskapsvärdering. Därtill

kommer att förekomsten av betygsgivning försvagar folkhögskolans pedagogiska

egenart och kan leda till en glidning bort från de friare arbetsformer

och de bildningsmål, som sedan gammalt varit karakteristiska för folkhögskolan.

Då det icke heller kan göras gällande, att betygsgivningen är nödvändig

för att trygga rekryteringen av elever till folkhögskolan finner kommissionen

det befogat att föreslå, att i folkhögskolestadgan intages en uttrycklig

bestämmelse, att endast intyg om genomgången kurs må utfärdas.

Kommissionen står emellertid icke enhällig bakom detta förslag. Kommissionens

ordförande herr Diiring samt ledamöterna av kommissionen

herrar Nilsson och von Friesen önskade följande utformning av bestämmelserna:
I

första årskurs ges icke betyg, endast intyg, utvisande att eleven genomgått

kursen och därvid på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen.

Även i andra och tredje årskurs ges intyg; dock må för elev, som

begär vitsord över sina kunskaper, sådant kunna utfärdas, såvida efter

lärarrådets hörande bestämmelser, som medger detta, intagits i skolans

reglemente. I ansluten månadskurs ges intyg, respektive vitsord, enligt de

grunder, som gäller för den längre kurs, vartill månadskursen är ansluten.

I fristående månadskurs samt i veckokurs ges endast intyg.

Remissyttranden

I betygsfrågan har meningarna även hos remissinstanserna varit ganska

delade.

Medicinalstyrelsen: Enligt den överenskommelse, som träffats angående

normalkurs för skjuksköterskeaspiranter, skall intyg enligt fastställt formulär

om att vederbörande på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodogjort

sig undervisningen lämnas efter fullständigt genomgången kurs. Det är

emellertid önskvärt med graderade betyg för att lättare kunna bedöma folkhögskoleelevernas

meriter i förhållande till övriga sökande. Styrelsen anser,

att vitsord över kunskaper bör kunna givas i andra och tredje årskurs.

Sveriges lantbruksförbund har samma åsikt.

Länsstyrelsen i Mamöhus län är väl införstådd med kommissionens betänkligheter

mot att bibehålla betygsgivningen, då denna står i strid mot

folkhögskolans syfte, men ifrågasätter likväl om icke nuvarande valfrihet

i detta hänseende bör bibehållas, i varje fall till dess den nioåriga skolplikten

genomförts.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön anser att betyg i detta ords egentliga

bemärkelse cj ens i undantagsfall bör ifrågakomma. Olämpligheten av en

betygsättning framstår som uppenbar, om man bibehåller den ordningen

— vilket länsstyrelsen anser riktigt — att det alltjämt skall vara en folkhögskolas

ledning obetaget att självständigt utforma skolans kursplaner och

undervisningsmetoder. Detta utesluter möjligheten att för samtliga skolor

fixera en gemensam nämnare för betygssättningen. Det betyder i sin tur

att man aldrig — även om man så ville -— skulle kunna göra en jämförelse

mellan betyg utfärdade av olika folkhögskolor.

Riksförbundet landsbygdens folk föreslår, att möjlighet beredes de elever

i högre årskurs, som så önskar, att »tentera för betyg» i vissa ämnen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

TCO anser att det i frågan om intyg eller betyg bör lämnas utrymme

för överenskommelser mellan folkhögskolan och olika utbildningsanstalter,

då det gäller yrkes- eller preparandundervisning.

Svenska folkhögskolans lärarförening anser att förutom betyg i flit och

uppförande även må kunna lämnas ett graderat genomsnittsomdöme över

elevens kunskaper och studieförmåga avseende antingen skolans samtliga

ämnen eller de humanistiskt-samhälleliga ämnena, de matematiskt-naturvetenskapliga

ämnena samt eventuellt annan ämnesgrupp, speciell för skolan.

Svenska landstingsförbundet ansluter sig i stort sett till kommissionens

uttalanden beträffande intyg och betyg men förutsätter, att de intyg, som

enligt överenskommelse mellan lärarföreningen och svenska sjuksköterskeföreningen

lämnas blivande sjuksköterskor, alltjämt skall bli möjliga.

Arbetarnas bildningsförbund anser att folkhögskolan i vitsordsfrågan inte

bör falla undan för krav från annat håll, utan att det bör hävdas, att folkhögskolans

särart och principiella ställning skall respekteras på alla håll i

vårt samhälle.

I förevarande fråga om intyg eller betyg, vilken framkallat en livlig

debatt inom folkhögskolevärlden, torde att döma av de till skolöverstyrelsen

inkomna yttrandena majoriteten av skolstyrelsenia intaga samma

ståndpunkt som flertalet av skolkomissionens ledamöter. I stort sett samma

argument, som anförts av tidigare refererade instanser, återkommer också

i skolstyrelsernas yttranden. Några av de skolor, som instämmer i kommissionens

förslag, framhåller bland annat att det tal om frihet för folkhögskolan

att ge betyg, som representanter för betygsgivande folkhögskolor

fört fram, är alldeles ohållbart, då denna frihet i verkligheten blir en press

på de betygsfria folkhögskolorna. Folkhögskolans karaktär av bildningsanstalt

för vuxna betonas och dess samhörighet med det fria och frivilliga

bildningsarbetet markeras genom betygsfriheten.

Några skolstyrelser, som vänder sig emot kommissionens förslag, anför

bland annat att det med tanke på rekryteringen i framtiden förefaller olyckligt,

att just nu, inför de betydande förändringar av vårt skolväsen som enhetsskolans

införande innebär, slopa all betygsgivning inom folkhögskolan.

Man anser det angeläget att betygsfrågan icke fastlåses av ett generellt

förbud mot betyg, då den enskilde elevens bästa i särskilda fall kan äventyras.

Och det ifrågasättes, om man inte skulle kunna tänka sig en viss

valfrihet för de olika folkhögskolorna.

Skolöverstyrelsen framhåller, att en utgångspunkt för överstyrelsen har

varit, att graderade kunskapsbetvg icke bör förekomma i en skolform, vars

undervisning icke följer enhetliga, fixerade kursplaner. Om graderade kunskapsbetyg

ej längre får utfärdas utan skolorna får avgiva omdöme om

eleverna på annat sätt, begränsas icke deras möjligheter att lämna eleverna

den hjälp, de behöver. Värdefullare än graderade kunskapsbetyg är enligt

överstyrelsens uppfattning den hjälp, som kan lämnas eleverna vid deras

val av levnadsbana genom grundlig och individuell yrkesvägledning.

Överstyrelsen har därför efter noggrant övervägande av skolkommissionens

synpunkter och med beaktande av vad remissinstanserna och styrelserna

för skolorna anfört, funnit sig böra i princip tillstyrka kommissionens

förslag, men anser, att 21 § folkhögskolestadgan bör erhålla följande lydelse:

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^6 år 1957

»Elev äger av skolans rektor erhålla intyg om genomgången kurs. Styrelsen

äger besluta, att i de intyg, vilka salunda utfärdas, omdöme skall

lämnas om elevens sätt att tillgodogöra sig undervisningen. Sådant specialintyg

må avse antingen undervisningen i dess helhet eller inom viss ämnesgrupp

och skall jämväl innehålla uppgift om undervisningens omfattning.

Endast följande omdömen må användas: 1) mindre tillfredsställande, 2) tillfredsställande,

3) mycket tillfredsställande, 4) utmärkt tillfredsställande.

I vidare mån än nu är stadgat må ej meddelas vitsord, avseende elevs

kunskaper eller färdigheter.»

Då ett omedelbart slopande av betygen knappast kan företagas utan

risk av olägenheter för framför allt den stora grupp folkhögskolelever, som

ämnar söka inträde vid sjuksköterskeskolorna, och da det här finns en

överenskommelse, som i viss mån garanterar genomgång av i stort sett

samma kursinnehåll, anser överstyrelsen, att nu gällande bestämmelser bör

få tillämpas under en tid av fem år efter den nya stadgans ikraftträdande.

Beträffande vitsord om flit och uppförande föreslår överstyrelsen, att

folkhögskolorna i likhet med vad som skett inom övriga skolformer utbyter

vitsordet i flit mot vitsord i ordning, och är beredd att efter hörande av

skolstyrelserna senare avge förslag om vitsord i uppförande.

2. Inträdesfordringar

Skolkommissionen

Färslag

Skolkommissionen föreslår att inträdesåldern för kvinnliga elever höjes

till 17 år. Vidare föreslås att på sådan inträdessökande till högre årskurs,

som icke genomgått närmast lägre årskurs, skall ställas krav icke endast på

förkunskaper utan jämväl på mognad.

Motivering

De åldersskikt, från vilka folkhögskolan företrädesvis hämtar sina elever,

är 18—20-åringarnas. Den möjlighet, som folkhögskolestadgan ger skolorna

att, där särskilda skäl föreligger, mottaga också manlig elev, som icke uppnått

eller under kursen uppnår 18 år, utnyttjas i någon utsträckning; såväl

i första som andra årskurs kan sporadiskt förekomma rentav 10-åriga manliga

elever. Bland de kvinnliga eleverna, för vilka den lägsta inträdesåldern

för närvarande är IG år, är inslaget av IG- och 17-åringar starkare. Den del

av eleverna, som faller utanför 18—20-åringarnas grupp, utgöres främst av

elever, som uppnått myndighetsåldern.

De olika skolorna uppvisar sinsemellan betydande skillnader i fråga om

elevmaterialets ålderssammansättning. En av kommissionen företagen undersökning

ådagalade, att 38 skolor icke mottog underåriga manliga elever

i första årskurs, varjämte 9 skolor tillämpade 18-årsgränsen även för kvinnliga

elever. I vissa fall torde det ha berott på eu tillfällighet, att yngre

elever icke tagits emot, i andra fall har det däremot fastslagits i skolans

reglemente, att elever yngre än sådana, som under kursen fyller 18 ar, icke

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

skall tagas emot, eller också har en praxis av denna innebörd kommit att

utbildas vid skolan.

Att ett antal skolor genomgående tillämpar 18-årsgränsen, noterar kommissionen

med tillfredsställelse. Framför allt är det av vikt, om folkhögskolan

skall kunna behålla sin karaktär av skola för den ungdom, som”i

förvärslivet skaffat sig erfarenheter, att ett icke alltför ringa tidsintervall

upprätthålles mellan avgången från den obligatoriska skolan och inträdet

vid folkhögskolan. I och med införandet av nioårig skolplikt kommer det

att helt försvinna för de yngsta kvinnliga eleverna. Det är därför uppenbart,

att minimiåldern för inträde vid folkhögskola framdeles måste sättas tili

lägst 18 år för såväl kvinnliga som manliga elever.

Huruvida verkningarna av en omedelbar höjning av åldersgränsen skulle

bliva odelat gynnsamma, kan däremot icke utan vidare anses klart, fortsätter

kommissionen. Särskilt har man menat, att elevrekryteringen till de

hittills enbart kvinnliga sommarkurserna kunde äventyras, om åldersgränsen

sattes till 18 år även för flickorna.

För att utröna i vilken utsträckning dessa farhågor kan ha fog för sig,

utförde folkhögskoledelegationen under sommaren 1951 vissa kompletterande

undersökningar av elevernas åldersförhållanden. Denna undersökning

visade bland annat, att en höjning av åldersgränsen för de kvinnliga

eleverna skulle, om den begränsades till ett år, komma att beröra endast

en ringa del av dessa elever; av en höjning med två år skulle däremot mellan

en fjärdedel och en femtedel beröras. På vissa skolor skulle vid en höjning

t?!J ,18,ar den del av de kvinnliga eleverna, som måst avvisas, ha gått upp

till hälften eller mera.

Under dessa omständigheter kan kommissionen icke förorda en kraftigare

omedelbar hojmng av åldersgränsen för kvinnliga elever än från 16 till 17

ar. Detta sker därtill under förutsättningen, att de möjligheter till en

friare gestaltning av sommarhalvårets kursverksamhet, som kommissionen

i annat sammanhang föreslagit, skall föreligga, då höjningen vidtages, samt

att skolöverstyrelsen medges rätt att godkänna antagandet av yngre elever,

dar detta på särskilda grunder ter sig försvarligt. Slutligen betonar kommissionen,

att den tänker sig 17-årsgränsen för de kvinnliga eleverna endast

som ett provisorium, avsett att avlösas av en generell 18-årsgräns när den

moanga skolplikten har blivit mera allmänt genomförd.

Till skolornas andra årskurs — och till tredje, där sådan finnes — anmäler

sig manga sökande, om vilka det är ytterst vanskligt att avgöra huruvida

de hyser verkligt intresse för folkhögskolans bildningssträvanden eller

endast räknar med folkhögskolan som en ersättning för exempelvis realskolans

högre stadium. Erfarenhetsmässigt kan om eleverna ur denna kategon

sägas, att vissa av dem väl smälter in i folkhögskolans miljö och med

hjälp av skolans arbetsmetoder når goda studieresultat, medan andra visar

sig oförmögna till självständigt arbete och oförstående för sådana studier,

som icke syfta till betyg och examina. Skall någon form av garanti kunna

skapas^ mot att de senare i större utsträckning får tillträde''till skolornas

högre årskurser, måste denna i första hand ligga däri, att skolorna vid elevantagningen

inte bara fäster avseende vid de sökandes kunskapsinnehav

utan också vid deras mognadsgrad. Medan den nu gällande stadgan (18 §)

av den, som söker inträde i andra årskurs, endast kräver, att han skall ha

genomgått första årskurs eller erhållit motsvarande utbildning på annat

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

sätt, synes kvalifikationsgrunden framdeles böra anges så, att högre årskurs

är öppen för sökande som genomgått närmast lägre årskurs eller eljest

styrker sig äga sådana förutsättningar i fråga om kunskaper och mognad,

att han kan tillgodogöra sig undervisningen inom den högre årskursen.

Remissyttranden

Förslagen om höjd inträdesålder för kvinnliga elever tillstyrkes av bland

andra medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Södermanlands

län, riksförbundet landsbygdejis folk och svenska folkhögskolans lärarförening.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det önskvärt att minimiåldern

successivt höjes till generellt 18 år. Länsstyrelsen i Malmöhus län har erfarit,

att svårigheter ofta uppkommit vid undervisning av yngre elever på grund

av bristande skolmognad. Samtidigt har emellertid upplysts, att även elever

under 17 år väl kunnat tillgodogöra sig exempelvis folkhögskolans hushållskurser.

På grund härav bör såsom föreslås undantag från åldersvillkoret

kunna medgivas i särskilda fall.

Svenska landsbygdens studieförbund hänvisar till svårigheterna för den

ungdom, som bor långt från de orter, där läroverk finns, att direkt från

folkskolan fortsätta sina studier i syfte att meritera sig för inträde vid olika

utbildningsanstalter, och anser därför, att skolöverstyrelsen bör få rätt medgiva

inrättande vid några folkhögskolor av speciella huvudkurser, för vilka

elevernas inträdesålder bör vara lägst 16 år.

Svenska folkhögskolans lärarförening anser att avgörande bör vara den

ålder eleven uppnår under arbetsåret, icke under kursen.

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget om höjd inträdesålder för kvinnliga

elever och förordar dessutom med instämmande i den av kommissionen

förda argumenteringen, att vid beslut om höjning av inträdesåldern föreskrives,

att från och med femte året efter bestämmelsens ikraftträdande

såväl manlig som kvinnlig elev endast må vinna tillträde till folkhögskolekurs,

om han eller hon före kursens avslutande uppnår 18 års ålder.

Överstyrelsen tillstyrker också kommissionens förslag om kravet på

mognad och finner det därutöver rimligt att ej heller genomgång av lägre

kurs automatiskt skall anses innefatta bevis om att elev besitter tillräcklig

mognad för att kunna antagas i närmast högre årskurs.

3. Skydd för elevs arbetsanställning

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att frågan om lagfäst skydd för elevs arbetsanställning

göres till föremål för särskild utredning.

Motivering

Kommissionen håller det för sannolikt, att icke så få ungdomar, som

önskar genomgå en folkhögskolekurs, finner sig nödsakade att skrinlägga

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 11^6 år 1957

sina planer härpå, därför att arbetsgivaren vägrar dem erforderlig ledighet.

På så sätt utestängs ungdomar, som önskar komma till skolan icke för att

förbereda sig för fortsatt yrkesutbildning utan för att få ta del av den

medborgerliga och personlighetsutvecklande undervisning, som det är folkhögskolans

huvuduppgift att meddela. Ävenledes försvåras uppnåendet av

den mera omfattande rekrytering av elever från industriarbetarmiljö, som

kommissionen i annat sammanhang har framhållit som eftersträvansvärd.

Kommissionen har därför kommit till den uppfattningen, att frågan om

åvägabringandet av rättsligt skydd för folkhögskoleelevs arbetsanställning

bör övervägas.

Remissyttranden

Statskontoret finner inga bärande motiv föreligga för en utredning av

spörsmålet om lagfäst skydd för elevs arbetsanställning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser däremot, att frågan bör bli föremål

för särskild utredning och finner, att ett dylikt skydd komme att inverka

gynnsamt på folkhögskolornas elevrekrytering, som kan komma att möta

vissa svårigheter genom den nioåriga skolan. Även TCO anser, att frågan

bör upptagas till särskild utredning, som bör avse icke endast elever vid

folkhögskolor utan även vid andra skolor och former för vidareutbildning.

Skolöverstyrelsen har många positiva erfarenheter av arbetsgivares intresse

att understödja de anställdas fortsatta studier vid folkhögskolor och

är därför tveksam om behovet av lagstiftning på området. Överstyrelsen

finner sig icke böra nu förorda särskilda åtgärder men kommer att uppmärksamma

huruvida i fortsättningen behov kan uppkomma av att frågan

aktualiseras.

4. Departementschefen

Nu gällande folkhögskolestadga tillförsäkrar elev rätt att, om han så

önskar, erhålla intyg om genomgången kurs, vari vitsord skall lämnas över

elevens flit och uppförande. Graderade betyg har emellertid börjat utfärdas

vid alltfler folkhögskolor under de senaste årtiondena. Detta synes i första

hand bero på trycket från vissa utbildningsanstalters sida, vid vilka en del

elever senare söker inträde. I denna fråga delar jag helt kommissionens

mening, att graderade betyg icke bör få förekomma. En undervisning med

folkhögskolans allmänna syftning och avsedd för vuxna människor kan

icke vara betjänt av sådana kortsiktiga stimulansmedel i arbetet, som betygen

här kan sägas utgöra. Tvärtom måste det föreligga risk för att betygsgivningen

snedvrider målsättningen för elevernas studier och försvårar

ett spontant samarbete mellan elever och lärare liksom eleverna sinsemellan.

Av folkhögskolor avgivna betyg måste vidare ha ett ganska begränsat

värde da enhetliga betygsnormer saknas och kursplanerna varierar mycket

starkt både till timantal och innehåll vid de olika skolorna. Ingen av de

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

remissinstanser, som uttalat sig för en bibehållen rätt för skolorna till betygsgivning,

har heller velat föreslå en normalisering av skolornas undervisning

och betygsskalor.

I intyg om genomgången kurs bör enligt min mening doek, om eleven

så önskar, kunna lämnas särskilt omdöme om elevens sätt att tillgodogöra

sig undervisningen. Sådant specialintyg bör avse undervisningen i dess helhet

och jämväl innehålla uppgift om undervisningens omfattning, i vart

fall om antalet undervisningstimmar i de olika ämnena. Endast följande

omdömen synes böra få användas: 1) mindre tillfredsställande, 2) tillfredsställande.

I vidare mån än vad jag nu förordat, bör det ej vara medgivet

att utfärda vitsord över elevs kunskaper och färdigheter.

Vitsord i ordning och uppförande utfärdas numera icke i avgångsbetyg

från enhetsskolan eller i betyg över avlagd real- eller studentexamen. I

anslutning härtill synes det ej heller motiverat, att vitsord i flit och uppförande

bibehålies vid folkhögskolan.

Den nära kontakt, som tack vare internatmiljön kan skapas mellan lärare

och elev vid en folkhögskola, ger möjligheter till en personbedömning,

som rätt utvecklad kan vara av stort värde för eleven i dennes yrkesval

och samtidigt vara till hjälp för de utbildningsanstalter, till vilka folkhögskolelever

brukar söka. Vissa överläggningar har redan förekommit mellan

skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen för att söka finna lämpliga

normer och anvisningar för en dylik personbedömning. Det synes mig angeläget,

att dessa överläggningar fullföljes. Vidare har jag för avsikt att uppdraga

åt skolöverstyrelsen att söka nå överenskommelse med de olika institutioner,

vid vilka folkhögskolelever brukar mottagas för anställning eller

vidare utbildning, så att ett avskaffande av de nu på vissa håll förekommande

betygen icke medför någon försämring för folkhögskolans elever i

konkurrensen om anställnings- och utbildningsmöjligheter. Någon övergångstid,

varunder den för närvarande tillämpade graderade betygsgivningen

skulle få bibehållas, är jag icke beredd att förorda.

Om inträdesålder vid folkhögskola är för närvarande stadgat att manlig

elev skall ha fyllt 18 år och kvinnlig elev l(i år före kursens slut. Andelen

kvinnliga elever under 18 år uppgick vinterkursen 1940/47 till 12,1 procent

men hade vinterkursen 1954/55 sjunkit till 0,6 procent. Denna utveckling

måste hälsas med tillfredsställelse, med hänsyn till att folkhögskolan är

avsedd att vara en skola för vuxen ungdom med erfarenheter från arbetslivet.

Jag anser att tiden nu är mogen att överväga en höjning av den

kvinnliga inträdesåldern i nivå med nuvarande manliga, d.v.s. till 18 ar.

Jag ansluter mig i detta avseende till skolöverstyrelsens förslag och förordar

alltså en höjning till 18 år, dock att under en övergångstid av fem år en

17-årsgriins bör få tillämpas för de kvinnliga eleverna. De blivande bestämmelserna

i ämnet bör dock självfallet icke giilla beträffande Vårdingeskolan

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

(jfr 1957 års åttonde huvudtitel s. 594) och de synes därjämte böra inrymma

en rätt för skolöverstyrelsen att, om särskilda skäl föreligger, medgiva

dispens från intagningsbestämmelserna.

För att skapa enhetliga inträdeskrav vid de olika skolorna oavsett när

deras kurser slutar bör den alder vara avgörande, som elev uppnår under

det kalenderår inträde sökes. En sådan regel innebär dessutom att inträdeskraven

till sommarkurs blir något mildare än till vinterkurs, vilket synes

lämpligt.

Jag vill i likhet med kommissionen framhålla vikten av att elev i högre

arskurs äger sadan mognad, att han rätt kan tillgodogöra sig undervisningen.

Krav icke endast på förkunskaper utan jämväl på mognad bör

därför ställas pa samtliga, som söker inträde vid högre årskurs.

Den av skolkommissionen föreslagna utredningen om lagfäst skydd för

elevs arbetsanställning har jag icke funnit skäl att förorda.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

43

V. Lärarfrågor

1. Kompetenskrav och utbildning

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att som normalkompetens i fråga om lärares

studiemeritering fastställes akademisk eller likvärdig examen, att vid lärarhögskolorna

i huvudsak samma pedagogiska utbildning meddelas alla läraraspiranter,

vilkas studiemeritering utgöres av filosofisk ämbetsexamen, varvid

den praktiska utbildningen i viss mån valfritt kan fullgöras vid läroverk

eller folkhögskola, att för läraraspirant med annan studiemeritering än filosofisk

ämbetsexamen en modifierad utbildningsgång, speciellt inriktad på

folkhögskolan, möjliggöres, samt att till dess vad som om utbildningen nu

föreslagits blivit genomfört, nuvarande anordningar för folkhögskollärarnas

pedagogiska förkovran stärkes.

Motivering

För att kunna antagas till ordinarie lärare vid folkhögskola fordras att

den sökande skall genom studier vid universitet eller högskola eller på

annat sätt ha förvärvat de insikter, som prövas nödiga för tjänstens rätta

skötande. Ansökningarna prövas av skolöverstyrelsen, som bland annat

har att avgöra, huruvida den sökande med hänsyn till arten av sin utbildning

kan anses lämplig för befattningen i fråga.

I praktiken har dessa bestämmelser verkat så, att folkhögskolans ordinarie

lärartjänster till största delen kommit att beklädas av personer med

akademisk examen. Lägre akademisk examen inom filosofiska fakulteten

kan sålunda betecknas som den faktiska normalmeriteringen för folkhögskolans

lärare, men avvikelserna från denna meritering — uppåt såväl som

nedåt — är påfallande stora.

Generellt torde kunna sägas, att de hittillsvarande bestämmelserna om

folkhögskollärarnas studiemeritering har lett till en för folkhögskolan tillfredsställande

lärarrekrytering, varför anledning icke föreligger att på

någon mera väsentlig punkt just nu påyrka ändring i dessa bestämmelser.

Dock synes det lämpligt, att avlagd akademisk examen fastställes som

norm för studiemeriteringen icke endast i praxis utan också i stadgan.

Vad beträffar utbildningen av folkhögskollärare vid lärarhögskolan anför

skolkommissionen bland annat följande. Såväl kvalitativt som kvantitativt

måste en på folkhögskollärarnas pedagogiska skolning inriktad utbildningsverksamhet

göras fullt likvärdig med den, som i fortsättningen kan komma

lärarna inom övriga skolformer till del. Den största svårigheten för en lösning

av folkhögskolans lärarfråga i lärarhögskolans regi består i att folkhögskolan

med sin rätt att på schemat upptaga ämnen, som saknas vid

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

läroverken, har behov av lärare med annan studiemeritering än filosofisk

ämbetsexamen. Skolkommissionen anser dock i betänkandet om den första

lärarhögskolan, att inom ramen för ämneslärarutbildningen viss specialutbildning

bör kunna meddelas även för blivande folkhögskollärare och föreslår

i betänkandet om folkhögskolans ställning och uppgifter, att de aspiranter,

som avlagt filosofisk ämbetsexamen och sålunda skaffat sig den för

anställning vid läroverk föreskrivna studiekompetensen, hänvisas till att

genomgå den för läroverkens blivande ämneslärare avsedda utbildningen.

Härvid skall det dock stå dem fritt att fullgöra såväl den s. k. aspirantterminen

som någon av de obligatoriska undervisningsserierna vid folkhögskola

i stället för vid läroverk, om de så önskar och om detta organisatoriskt

låter sig genomföras i varje särskilt fall. De blir härmed behöriga för anställning

såväl vid läroverk som vid folkhögskola. Aspiranter, som främst avser

att söka anställning inom folkhögskolan, bör därtill genomgå en kortare

specialkurs i folkhögskolans metodik m. m.

För de övriga aspiranterna föreslår kommissionen, att de deltar i den för

läroverkens ämneslärare avsedda teoretiska undervisningen endast i den

utsträckning, som denna undervisning är av allmänpedagogisk art eller

eljest enligt högskoleledningens beprövande kan anses vara av värde också

för den, som icke kommer att tjänstgöra vid läroverk. I övrigt bör de få tillfälle

att göra sig speciellt förtrogna med den s.k. vuxenundervisningens

problem, särskilt i den utsträckning som dessa problem möter den, som

deltar i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Sina undervisningsövningar

fullgör de i princip uteslutande vid folkhögskola. Liksom övriga

ämnesläraraspiranter skall aspiranterna till lärartjänster inom folkhögskola

vara inskrivna vid lärarhögskolan under tre terminer.

Den nuvarande pedagogiska utbildningen av folkhögskolans lärare erhåller

ett statligt understöd, som regleras genom Kungl. Maj ds kungörelse den

26 september 1921 (nr 627; ändring 1938: 366). I denna förordnas, att det

belopp, som anslås av riksdagen för utbildning av lärare och lärarinnor vid

folkhögskolor, skall användas dels till anordnande av utbildningskurser,

dels till stipendier för studieresor. Beloppen uppgick år 1919, då understödet

första gången beviljades, till 4 500 kronor, medan år 1956 14 500 kronor

beviljades för ändamålet. Av detta belopp skulle 10 500 kronor disponeras

för kursändamål.

Kommissionen är av den meningen, att utbildningskurser av allmän typ

(folkhögskolans tradition och arbetssätt) i avvaktan på den pedagogiska

utbildningens överförande till lärarhögskolorna bör anordnas med endast

ettåriga intervall. Kurserna bör ta upp till behandling även metodproblem

och uppmärksamma det allmänna folkbildningsarbetets ideologiska och metodiska

frågor. Under de mellanliggande åren bör ämneskurser anordnas.

Med hänsyn till det antal ämnen, vari folkhögskolans lärare undervisar,

bör varje sådant år två kurser anordnas. Med hänsyn till att kurserna

främst avses att tjäna de unga lärarnas behov av pedagogisk utbildning,

torde meddelandet av ämneskunskap kunna begränsas; desto större uppmärksamhet

kan då ägnas de metodproblem, som läraren möter vid sin

undervisning i ämnet. Kurslängden bör inte underskrida två veckor. Liksom

hittills bör kurserna anordnas av skolöverstyrelsen i samverkan med

folkhögskolans lärarorganisation.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

45

Remissyttranden

I frågan om normalkompetensen har de flesta instanser, som berört denna

punkt, bland andra landsorganisationen, Sveriges lantbmksförbund, arbetarnas

bildningsförbund och statens folkbildningsnämnd, gått emot skolkommissionen

och förordat bibehållande av nuvarande bestämmelser.

Endast universitetskanslern har uttalat sig för en ändring av nuvarande

bestämmelser och förordar bestämt, att avlagd filosofisk ämbetsexamen

uppställes som normalkompetens för folkhögskollärarbefattning. Enär den

nya stadgan angående filosofiska examina bereder väsentligt större frihet

än tidigare i fråga om ämneskombinationer i den filosofiska ämbetsexamen

kan den, som är inställd på att utbilda sig till folkhögskollärare utan svårighet

ordna sina studier till sådan examen. Så länge lärarhögskolorna ej kommit

till stånd, bereder vidare endast sistnämnda examen garanti för att de

studerande erhåller en grundläggande teoretisk pedagogisk utbildning.

Landsorganisationen framhåller att undervisning i nutida samhälleliga,

sociala och ekonomiska problem liksom i fråga om kännedom om arbetsmarknadens

organisationer knappast förekommer vid akademisk utbildning.

Det skulle för övrigt vara fel att genom formella meritkrav utestänga

personer, som inom folkrörelserna förvärvat sig både kunskaper och vana

att meddela dem till andra, från att undervisa vid folkhögskola.

Statens folkbildningsnämnd finner det synnerligen önskvärt, att folkhögskolan

får största möjliga frihet att anpassa sig efter och tjäna det fria

och frivilliga bildningsarbetet och anser det vara av vikt, att nu gällande

kompetensregel bibehålies oförändrad.

Skolöverstyrelsen, som ansluter sig till folkbildningsnämndens uppfattning,

förordar likaledes, att 31 § 1 mom d) folkhögskolcstadgan bibehålies

med oförändrad lydelse.

Beträffande spörsmålet om lärarnas utbildning vid lärarhögskola anser

universitetskanslern det vara fördelaktigt att kräva filosofisk ämbetsexamen

som normalkompetens för folkhögskollärare, eftersom det då ej blir någon

svårighet att göra folkhögskollärarnas praktiska utbildning likvärdig med

läroverkslärarnas och ordna en avsevärd del av denna utbildning gemensam

för båda kategorierna.

Svenska folkhögskolans lärarförening ansluter sig till kommissionens förslag,

att läraraspiranter för folkhögskolan hänvisas att genomgå samma

utbildning som blivande läroverkslärare med rätt att fullgöra s. k. aspiranttermin

vid folkhögskola i stället för läroverk. Föreningen understryker därjämte

att de kurser, som hittills anordnats för folkhögskollärare bör utökas

och stå öppna icke endast för folkhögskollärare utan även för aspiranter,

som behöver utbildas i folkhögskolans metodik.

Skolöverstyrelsen delar uppfattningen, att utbildningen av folkhögskollärare

bör förläggas till lärarhögskolan enligt de riktlinjer, som kommissionen

föreslagit. Fram till den tidpunkt, då klarhet vunnits om lärarhögskolans

möjligheter att tillgodose folkhögskollärarnas utbildning och fortbildning

bör de nuvarande anordningarna för folkhögskollärares pedagogiska

förkovran stärkas genom att årligen anordnas dels en kortare kurs

rörande folkhögskolans tradition, målsättning och undervisningsmetoder

samt dels en femveckorskurs för behandling av metodproblem vid undervisningen

i visst eller vissa liiro- och övningsämnen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

2. Tjänstgöring i annat folkbildningsarbete

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att vid skolor, där full sysselsättning eljest inte

kan beredas samtliga lärare, styrelsen må kunna hänvisa lärare att fullgöra

någon del av sin tjänstgöringsskyldighet genom undervisning i studiecirkel,

som anordnas av annan än skolan, samt att mellan folkhögskola och regionalt

bildningsförbund överenskommelse skall kunna träffas, att heltidsanställd

lärare skall fullgöra hälften av sin tjänstgöringsskyldighet under vinterkurs

1 form av konsulentverksamhet inom förbundet.

De studiecirklar, till vilka folkhögskolorna skall kunna ställa lärarkrafter

till förfogande, bör endast vara sådana, som i fråga om ämnesval m. m. uppfyller

stipulationerna för statsbidrag (kungörelsen 1947: 508) och som därtill

kan bedömas äga sådan stabilitet, att de kan genomföra minst en tvåtimmars

studiesammankomst varje vecka under hela den tid, då folkhögskolans

vinterkurs pågår. Studiecirkelns verksamhetsfält skall icke nödvändigtvis

behöva vara skolorten; dock skall lärares frånvaro från skolorten för

varje sammanträde icke behöva omfatta mera än fyra timmar. Särskilt

arvode skall icke utgå till läraren, icke heller traktamentsersättning; han

skall dock vara berättigad att som tjänstgöringstid tillgodoräkna sig det

antal hela timmar, som han för varje tjänstgöringstillfälle måste vara frånvarande

från skolorten. Eventuella resekostnader för läraren bestrides av

studiecirkeln. För att få tillgodoräknas skolans lärare som folkhögskoleersättning

skall ledarskap i studiecirkel få fullgöras endast i så stor utsträckning,

att antalet veckotimmar härför vid en och samma skola högst

uppgår till skillnaden mellan heltids- och halvtidstjänstgöring för en lärare

d. v. s. till tolv eller fjorton veckotimmar. Heltidsanställd lärare skall vara

skyldig åtaga sig ledarskap för studiecirkel.

M otivering

Kommissionen finner sig böra i huvudsak godtaga gällande bestämmelser

om lärarnas tjänstgöringsskyldighet, men anser sig dock oförhindrad att

föreslå, att flera alternativa möjligheter öppnas för uttagande av den lärarna

åvilande undervisningsskyldigheten. Sådana alternativ medger den nu gällande

folkhögskolestadgan för tjänstgöring under sommarkurs, som (23 §

2 mom.) »må helt eller delvis i stället fullgöras vid statsunderstödd fortsättningskurs

eller folkbildningskurs vid skolan». De statsunderstödda folkbildningskurser,

vilka icke har folkhögskolorna utan de regionala folkbildningsförbunden

som anordnad, har här jämställts med folkhögskolans egna

kurser. Bestämmelsen har sitt största intresse som uttryck för en strävan

att ställa folkhögskolans lärarkrafter också till det allmänna folkbildningsarbetets

förfogande. Denna strävan är enligt kommissionens mening värd

all uppmuntran. Dock synes det, som om den lättare skulle leda till positivt

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 Jt6 år 1957

resultat, om den inriktades på de grenar av det allmänna folkbildningsarbetet,

där mera kontinuerliga lärarinsatser kan göras.

Den anordning, som härmed förordas, har i viss mån en förebild på lantbruksundervisningens

område, i det att några undervisningsanstalter fått

tillstånd att anställa lärarkrafter, som endast delvis utnyttjas inom skolan

och som i övrigt tjänstgör vid de »kurser med kombinerad muntlig och

skriftlig undervisning på lantbrukets område», som — oftast av hushållningssällskapen

— anordnas med stöd av särskild kungörelse (1949:451).

I fråga om dessa kurser, som till sin karaktär är besläktade med de s.k.

lärarcirklarna, utgår dock den statliga ersättningen för lärararvodet till

kursordnarna, icke till skolan. Det skulle utan tvivel innebära ett framsteg,

om för folkhögskolans del statsbidraget i stället i vanlig ordning utginge till

skolan och lärarens medverkan sålunda betraktades som ingående i hans

tjänstgöring vid skolan.

För konsulentverksamhet står för närvarande till folkbildningsförbundets

förfogande ett årligt anslag, som skall fördelas inom de regionala folkbildningsförbunden.

Anslaget är emellertid så begränsat, att det icke förslår till

heltidsanställda bildningskonsulenter inom mer än ungefär en tredjedel av

förbunden. Bakom denna begränsning ligger — förutom besparingssyfte —

den uppfattningen, att vissa av förbunden inte skulle kunna rationellt utnyttja

en heltidsanställd konsulent utan hellre borde åstadkomma en halvtidsanställning.

Denna anordning har också i något fall kommit till stånd,

varvid konsulenten samtidigt beretts viss begränsad lärartjänstgöring vid

folkhögskola. Tvivelsutan kan denna förening mellan en folkhögskollärarbefattning

och en konsulentbefattning åtminstone temporärt erbjuda fördelar

för alla parter, men för befattningshavaren är det dock en nackdel,

att han icke kan för tjänstårsberäkning m.m. tillgodogöra sig hela den tid

befattningsinnehavet omfattar och att ordinarie anställning icke kan vinnas.

Det är för att eliminera denna nackdel, som kommissionen föreslår, att

innehavaren av en dylik kombinerad tjänst skall kunna heltidsanställas som

folkhögskollärare — ordinarie eller icke — men med skyldighet att under

vinterkurs fullgöra halva sin tjänstgöring som konsulent"inom ett folkbildningsförbund.

Remissyttranden

Statskontoret kan icke tillstyrka dessa förslag. För anordnande av studiecirkel

utgår statsbidrag med i regel högst hälften av kostnaderna. Till folkbildningsförbund

utgår statsbidrag för konsulentverksamhet, vilket bidrag

skall användas för att bestrida högst hälften av kostnaderna för avlönande

av dess konsulenter. Statsbidraget till folkhögskollärares avlöning utgår

med 90 procent. Sålunda skulle förslagets genomförande innebära, att studiecirklarna

respektive folkbildningsförbundet erhölle bidrag med sistnämnda

procentsats i stället för med hälften av kostnaderna, i den män

de kunde engagera folkhögskollärare.

Statens lönenämnd gör erinran emot förslaget i den mån detta innebär,

att lärare, som fullgör viss del av sin undervisningsskyldighet genom undervisning

i studiecirkel, skall vara berättigad att såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna

sig det antal hela timmar, som han för varje tjänstgöringstillfälle

måste vara frånvarande från skolorten. Enligt nämndens uppfattning bör

restid icke tillgodoräknas såsom fullgjord undervisningsskyldighet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Länsstyrelsen i Södermanlands lön anser, att lärarkrafternas engagement

utanför skolan — i bildningsverksamhet, som bedrives av regionala bildningsförbund

eller vid studiecirklar, som eljest anordnas utanför skolan —

bör ske med försiktighet, så att icke intresset splittras till förfång för utbytet

av deras huvudsakliga arbete. Länsstyrelsen vill icke motsätta sig

de föreslagna formerna för samarbetet men förutsätter, att tillämpningen

sker med varsamhet.

Folkbildning sförbundet och samverkande bildningsförbunden ansluter sig

helt till förslagen, att lärare skall kunna fullgöra viss del av sin tjänstgöringsskyldighet

genom undervisning i studiecirkel, som anordnas av annan

än skolan, eller som bildningskonsulent. Folkbildningsförbundet framhåller

vidare att folkhögskollärare även borde kunna hänvisas att fullgöra viss

del av sin tjänstgöringsskyldighet vid folkbildningskurser inom länet.

Svenska folkhögskolans lärarförening anser, att ämneslärares medverkan

i studiecirkelarbete utom skolan bör få inräknas i hans tjänstgöring, även

om läraren skulle kunna beredas full tjänstgöring vid skolan.

Svenska landstingsförbundet har intet att erinra mot förslaget att, där

full tjänstgöring eljest ej skulle kunna beredas samtliga lärare, skolstyrelserna

skall få hänvisa lärare att fullgöra en del av sin undervisningsskyldighet

i studiecirkel, som anordnas av annan än skolan. Däremot finner förbundet

tveksamt, om lärare skulle kunna få fullgöra hälften av sin tjänstgöringsskyldighet

under vinterkurs inom regionalt bildningsförbund. Visserligen

skulle bildningsförbundens konsulentfråga därigenom kunna få en god

lösning, men folkhögskolans intresse av att ha läraren tillgänglig inte bara

för undervisning utan också för handledning i övrigt av eleverna måste

sättas i första hand.

Skolöverstyrelsen, som är väl medveten om de konsekvenser ett genomförande

av dessa förslag innebär och väl förstår de maningar till försiktighet,

som framförts i vissa remissyttranden, vill dock tillstyrka förslagen.

Överstyrelsen anser, att dessa kommissionens förslag är synnerligen väl

ägnade att främja det betydelsefulla samarbetet mellan folkhögskola och

övrigt bildningsarbete, och finner, att den angivna förutsättningen för

undervisning i studiecirkel — att full sysselsättning eljest icke kan beredas

samtliga lärare —- icke synes erforderlig samt att med konsulentverksamhet

bör jämställas tjänstgöring som kursledare. Beträffande de av statskontoret

framförda erinringarna vill överstyrelsen icke bestrida, att de har

visst berättigande men de torde få tillämpning endast i få fall. De synes

icke böra äventyra ett i övrigt synnerligen önskvärt förslags realiserande.

3. Departementschefen

Som villkor för behörighet till rektors- eller ordinarie ämneslärartjänst

vid folkhögskola gäller för närvarande bland annat »att genom studier vid

universitet eller högskola eller på annat sätt hava förvärvat de insikter,

som prövas nödiga för tjänstens rätta skötande». Någon bestämd akademisk

examen fordras alltså icke, men det stora flertalet lärare har avlagt examen

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

inom den filosofiska fakulteten. Skolkommissionen bär framhållit, att de

hittillsvarande bestämmelserna om folkhögskollärarnas studiemeritering har

lett till en för folkhögskolan tillfredsställande lärarrekrytering. Jag delar

denna uppfattning och jag kan mot bakgrunden härav icke finna tillräckliga

skäl föreligga för att den av kommissionen föreslagna skärpningen av

bestämmelserna om behörighetsvillkoren genomföres.

Vad angår lärarutbildningen har jag full förståelse för kommissionens

önskemål att folkhögskollärarnas pedagogiska skolning såväl kvalitativt

som kvantitativt göres fullt likvärdig med den som kan komma lärare inom

övriga skolformer till del. Kommissionen har till särskild behandling upptagit

frågan om utbildning av folkhögskollärare vid lärarhögskolan. Vad

kommissionen därvid anfört föranleder i och för sig ingen erinran från min

sida. Det bör emellertid beaktas att den första lärarhögskolan inte har erhållit

de dimensioner som kommissionen tänkt sig. Tills vidare finns det

endast möjlighet för aspiranter med filosofisk ämbetsexamen att genomgå

lärarhögskolan. För blivande folkhögskollärare bör den praktiska delen av

utbildningen utanför lärarhögskolan helt eller delvis kunna fullgöras vid

folkhögskola, om vederbörande så önskar och om detta organisatoriskt låter

sig genomföras i varje särskilt fall.

Att bereda plats inom lärarhögskoleorganisationen för blivande folkhögskollärare

med annan studieinriktning än filosofisk ämbetsexamen och att

i lärarhögskoleutbildningen ge utrymme för specialkurs i folkhögskolans

metodik och andra med vuxenundervisningen särskilt sammanhängande

problem torde tyvärr icke låta sig göra, förrän utbildningsorganisationen

byggts ut och den s. k. provarskön för sadana lärare, som för erhällande a^

ordinarie tjänst i läroämnen vid läroverken m. fl. skolor måste genomgå

praktisk lärarutbildning, avarbetats.

Tills vidare torde man därför i första hand få inrikta sig på en förstärkning

av de nuvarande anordningarna lör folkhögskollärarnas pedagogiska

förkovran. I årets statsverksproposition (bilagan åttonde huvudtiteln p.

261) har i detta syfte föreslagits en utökning av den hittillsvarande pedagogiska

fortbildningsverksamheten för folkhögskollärare, innebärande att

utöver den nu årligen återkommande kortare utbildningskursen skall anordnas

en pedagogisk kurs om fem veckor. Dessa kurser är i första hand

avsedda för folkhögskollärarnas fortbildning men bör stå öppna även för

läraraspiranter, som önskar utbildas i folkhögskolans metodik.

Eu av huvudtankarna i skolkommissionens förslag har varit att söka

skapa bättre betingelser för samverkan mellan folkhögskolorna och övrigt

folkbildningsarbete. I detta syfte har kommissionen bland annat lagt fram

förslag om anordningar för att ställa folkhögskolans lärarkrafter också till

det allmänna folkbildningsarbetets förfogande. Dessa förslag gar ut pa att

folkhögskollärare skall kunna fullgöra eu del av sin tjänstgöring som stu4

— Bihang till riksdagens protokoll 1067. 1 sand. AV 1\C>

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

diecirkelledare utanför skolan eller som konsulent inom bildningsförbund.

I likhet med kommissionen anser jag det synnerligen värdefullt att nära

kontakter knytes mellan folkhögskolorna och övrigt bildningsarbete i de

olika länen. Jag förordar att lärare vid folkhögskola, efter frivillig överenskommelse

mellan läraren och övriga berörda, bör få fullgöra viss del av

honom åvilande tjänstgöringsskyldighet som ledare för sådan studiecirkel,

vilken fyller de av kommissionen föreslagna kraven. Dylik tjänstgöring

synes böra få äga rum, även om full sysselsättning kan beredas samtliga

lärare vid skolan, dock endast i så stor utsträckning, att antalet veckotimmar

därför vid en och samma skola högst uppgår till skillnaden mellan

heltids- och halvtidstjänstgöring för en lärare, d. v. s. till tolv eller fjorton

veckotimmar. Kommissionens förslag, att tid för resor i samband med här

avsett studiecirkelledarskap skulle inräknas i tjänstgöringstiden, anser jag

mig däremot icke kunna biträda.

För bidrag till folkbildningsförbundens konsulentverksamhet är för närvarande

under åttonde huvudtiteln uppfört ett anslag, varur bestrides högst

hälften av kostnaderna för avlönande av minst tio konsulenter. I årets

statsverksproposition (bilagan åttonde huvudtiteln p. 314) har föreslagits,

att statsbidraget för heltidsanställd konsulent skall utgöra 6 900 kronor.

Kombinationen av folkhögskollärartjänst och konsulenttjänst har tidigare

förekommit i några fall. Erfarenheterna av en dylik anordning har varit

goda. Bildningsförbundet har fått en för tjänsten lämpad kraft och skolan

har knutit närmare kontakter med länets bildningsarbete. För lärarenkonsulenten

har anordningen emellertid inneburit vissa nackdelar. Han

har t. ex. icke kunnat inneha ordinarie lärarbefattning eller kunnat tillgodoräkna

sig tjänstår i full omfattning. Den av kommissionen föreslagna

möjligheten för folkhögskollärare att fullgöra en del av sin tjänstgöringsskyldighet

som konsulent i regionalt bildningsförbund, är enligt min mening

utan tvekan värd att prövas. Det bör emellertid, såsom framhållits i vissa

remissyttranden, icke bortses från att ett engagemang av lärare i verksamhet

utanför skolan av det slag, som här är i fråga, med hänsyn till skolans

intressen måste ske med en viss varsamhet. Jag är icke beredd att i före\

arande sammanhang ta slutlig ställning till denna fråga utan anser att

den bör ytterligare övervägas vid höstens budgetberedning i samband med

avvägningen av nyssnämnda statsbidragsanslag till folkbildningsförbundens

konsulent verksamhet.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

51

VI. Statsbidrag till folkhögskolorna

1. Byggnadsbidrag

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att statligt byggnadsbidrag, omfattande tre

fjärdedelar av kostnaderna för om- eller tillbyggnad vid folkhögskolor, skall

kunna utgå samt att Kungl. Maj:t tar under övervägande huruvida särskilda

medel kan av riksdagen äskas att såsom bidrag av engångsnatur tilldelas

de skolor, som för sanerandet av sin byggnadsekonomiska ställning

är i behov därav.

Rätt till statligt bidrag till ny- och ombyggnadsarbeten föreligger redan

för lantmannaskolor. Kommissionen föreslår att de för detta bidrag gällande

bestämmelserna i stort sett oförändrade skall tillämpas jämväl på

folkhögskolorna, och bidraget sålunda avse kostnader för olika slag av lokaler

för skolans ändamål (även internatändamål med biutrymmen, för ledningar

och fast inredning, för iordningställande av byggnadstomt, för anordnande

av brunn eller vattenledning samt för ritningar, arbetsledning

och arbetskontroll). Till storleken anser kommissionen, att bidraget bör utgöra

tre fjärdedelar av dessa kostnader. Anslaget bör enligt förslaget utgå,

så snart Kungl. Maj:t efter skolöverstyrelsens hörande finner, att skolornas

behov av de planerade byggnaderna eller anläggningarna är styrkt.

Motivering

Kommissionen presenterar i sin utrednig ett siffermaterial, som otvetydigt

ger vid handen, att en stor del av de svenska folkhögskolorna arbetar

med ett byggnadsbestånd, som ingalunda är tillfredsställande utan tvärtom

behäftat med allvarliga brister.

Huvudmännen för de berörda skolorna är givetvis medvetna om att en

genomgripande upprustning av byggnaderna är nödvändig, men möjligligheterna

att anskaffa de medel, som en skolas styrelse anser sig behöva

för byggnadsändamål, är mycket begränsade och därtill väsentligt olika för

skolor med landsting som huvudman och skolor med annan huvudman än

landsting. Trots de betydande belopp för byggnadsändamål, som landstingen

ställt till förfogande åt de förra, och de bidrag, som de senare erhållit

av allmänna medel — främst lotterimedel — har på grund av medelsbrist

angelägna byggnadsföretag antingen helt mast ställas pa framtiden eller

endast kunnat förverkligas i beskuret skick. Mest betänkligt och principiellt

otillfredsställande anser kommissionen det dock vara, att åtskilliga skolor,

som av statsmakterna tillerkänns bidrag till vissa av de med verksamheten

förbundna kostnaderna, nödgas påtaga sig en högst betungande skuldbörda

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 11+6 år 1957

för att kunna anskaffa de för verksamheten erforderliga byggnaderna. Det

synes skäligt att skolorna av det allmänna kunde få ett så stort bidrag till

sina byggnadskostnader, att upptagandet av lån kunde i hög grad begränsas.

Många skolor har för att kunna bygga måst taga på sig en avsevärd

skuldsättning. Varken lokala sammanslutningar eller riksomfattande organisationer

har i längden förmått bära den på huvudmannen vilande dubbla

bördan av investeringar och löpande utgifter, och de har därför sedan den

enskilda offervilligheten utnyttjats så långt detta varit möjligt, tvingats

att anlita lånevägen för att kunna uppbringa återstoden av det för byggnadsföretagen

erforderliga kapitalet.

Kommissionen hänvisar vidare till den undersökning av skolornas byggnadsskulder,

som redovisats tidigare.

Remissyttranden

De i ärendet hörda myndigheterna och institutionerna har i helt övervägande

grad tillstyrkt kommissionens förslag. Det enda klara avstyrkandet

kommer från statskontoret, som anför, att inom den sektor av skolväsendet,

där bidrag av statsmedel redan lämnas till nybyggnader, nämligen främst

inom folkskolans område, behovet av byggnadsbidrag endast till ringa del

har kunnat tillgodoses. Staten hade vid utgången av 1950 understött folkhögskolorna

med nära 5 miljoner kronor till olika byggnadsföretag, huvudsakligen

från lotterimedel. Statskontoret har icke något att erinra mot att

denna form för statligt stöd bibehålies.

Riksräkenskapsverket framhåller, att betänkandet visar, att det för närvarande

är svårt att överblicka, vilken omfattning elevanslutningen till

folkhögskolorna kan komma att få i framtiden, särskilt efter genomförandet

av den nioåriga bottenskolan. Riksräkenskapsverket vill ifrågasätta, om

icke närmare erfarenheter beträffande folkhögskolans framtida elevrekrytering

borde avvaktas, innan staten binder sig för nya avsevärda kostnader

för ifrågavarande skolform.

Landstingets i Malmöhus län förvaltningsutskott hävdar, att i fråga om

byggnadsbidrag kan landstingen rimligtvis icke åläggas att i större omfattning

än som hittills skett lämna bidrag till ny- och ombyggnad av folkhögskolor,

som ej ägs av landstingen själva, att garantier för ett bibehållande

av skolornas fria ställning gentemot bidragsgivaren kan skapas endast därigenom,

att samma bidragsregler gäller för alla skolor, samt att staten

därför måste inträda som bidragsgivare.

Svenska landstingsförbundet finner det framgå av kommissionens utredning,

att statligt stöd är motiverat för att få fram ändamålsenliga lokaler

till folkhögskolorna och att detta särskilt gäller om de icke landstingsägda

skolorna. Av olika skäl icke minst rättvisesynpunkt anser förbundet, att

någon gradering av statens bidrag efter huvudmannens ekonomiska förutsättningar

ej bör äga rum.

Landsorganisationen i Sverige understryker, att för folkhögskolor med

anknytning till olika folkrörelser har de ekonomiska villkoren för verksamheten

varit dåliga. I fråga om medel till uppförande av skolbyggnader och

elevbostäder samt underhåll av dessa har de i regel fått lita till frivilliga

insamlingar, lotterier och lotterimedel. Att låta folkrörelserna själva svara

för dessa utgifter är på sätt och vis en dubbelbeskattning av dess medlemmar.

Det är därför angeläget, att kommissionens förslag utan dröjsmål förverkligas.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^6 år 1957

Skolöverstyrelsen, som funnit, att kommissionen på ett övertygande sätt

visat folkhögskolornas behov av statligt byggnadsbidrag, vill bestämt tillstyrka

det av kommissionen avgivna förslaget. Det synes dock överstyrelsen

vara lämpligt, att i kungörelsen om statsbidrag till nybyggnader m. m. vid

folkhögskolor föreskrives, att statsbidrag må kunna utgå med högst tre

fjärdedelar av de kostnader, vilka Kungl. Maj:t finner sig kunna godkänna.

Genom möjligheten att låta statsbidrag utga till mindre del än tre fjärdedelar

av kostnaderna torde nämligen skälig hänsyn kunna tagas till den

bidragssökandes ekonomiska förhallanden och andra speciella omständigheter.

Vidare anser överstyrelsen skäl tala för att den bidragssökande underställer

överstyrelsen icke blott frågan rörande förläggningsplats utan även

lokalprogram. Den likställighet folkhögskolorna genom tillskottet av byggnadsbidrag

skulle uppnå i förhållande till lantmannaskolorna synes så mycket

mera berättigad, som folkhögskolorna vänder sig till alla befolkningsgrupper

både i stad och på landsbygd och särskilt har att tillgodose ett

växande behov av skolning i allmänbildande ämnen och samhällskunskap

hos ungdom, som vill göra frivilliga insatser i den lokala självstyrelsen, i

folkbildningsarbetet eller inom organisationslivet.

Med anledning av kommissionens förslag om statligt bidrag för sanerande

av skolornas byggnadsekonomi erinrar skolöverstyrelsen om den

ordning, som tillämpas i fråga om statsunderstödet till folkbiblioteksväsendet,

nämligen, att två procent av understödet innehålles vid bidragets utanordnande

(SFS 1952: 23). De sålunda innehållna medlen avsättes årligen till

en fond, benämnd fonden för centrala åtgärder till främjande av folkbiblioteksväsendet.

Fonden förvaltas av skolöverstyrelsen, som äger disponera

fondens medel för centrala åtgärder.

Överstyrelsen finner, att en fond av liknande slag skulle kunna bli till

stort gagn även för folkhögskolorna och vill därför föreslå, att ett belopp

motsvarande 11/4 procent av statsunderstödet ur anslagen till folkhögskolorna

(bidrag till avlöningar in. in., till driftkostnader samt till byggnadsarbeten

m. m.) innehålles vid bidragets utanordnande samt att successivt

de innehållna medlen tillföres en fond, som synes böra kallas Fonden för

centrala åtgärder till främjande av folkhögskolorna. Enligt överstyrelsens

mening bör medel ur fonden på längre sikt användas till för folkhögskolorna

gemensamma ändamål, såsom regional konsulentverksamhet, utbildningskurser

och pedagogisk försöksverksamhet in. in. Med hänsyn till vad kommissionen

anfört angående det starka behovet av en sanering av vissa icke

landstingsägda skolors byggnadsekonomiska ställning, finner överstyrelsen

emellertid skäligt, att under en övergångstid medel ur fonden må användas

jämväl för detta ändamål.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

2. Driftbidrag

Skolkommissionen

Förslag

Skolkommissionen föreslår att folkhögskolorna tillerkännes allmänt driftbidrag

enligt de grunder, som nu gäller för lantmannaskolorna m. fl. undervisningsanstalter,

att skolornas rätt att av eleverna upptaga undervisningsavgifter

avskaffas i samband därmed samt att särskilt bidrag för skrivhjälp

åt rektor utgår till de skolor, där utgifter för detta ändamål icke skulle påverka

storleken av det allmänna driftbidraget.

Motivering

Den driftsekonomiska situationen tenderar vid eu stor del av skolorna

att bli ohållbar, om de inte erhåller ett starkare stöd från det allmännas

sida. Kommissionen anför emellertid, att det icke rimligtvis kan komma i

fråga att ålägga landstingen att lämna dylikt stöd. I stället måste de nuvarande

statsbidragsbestämmelserna revideras eller kompletteras så, att tillräckliga

ekonomiska resurser kommer att stå även till de skolors förfogande,

som har att lita till ekonomiskt svaga huvudmän.

I den sedan den 1 oktober 1951 gällande bidragskungörelsen är bidraget

knutet till skolornas hirarlönekostnader och utgör 90 procent av dessa.

Givetvis vore det möjligt att konstruera ett bidragssystem, där anknytningen

skedde till någon annan mätare av verksamhetens omfattning vid

varje särskild skola, men kommissionen föreslår, att nuvarande bidragstyp

bibehålies men att den kompletteras med ett allmänt driftbidrag.

Det allmänna driftbidraget till lantmannaskolor och liknande undervisningsanstalter,

som utgått sedan läsåret 1942/43, består numera av dels

ett grundbidrag av 26 kronor för varje dag undervisningen pågår, dels ett

tilläggsbidrag av i regel en krona och 40 öre om dagen för varje elev, som

deltar i undervisningen. Bidragets totalbelopp är maximerat till tre fjärdedelar

av skolans av lantbruksstyrelsen godkända driftkostnader.

Kommissionen är medveten om att verksamheten icke bedrives i alldeles

samma former vid en lantmannaskola som vid en folkhögskola men föreslår

dock, att bidraget utgår till folkhögskolorna med samma belopp och på

samma villkor som dem, vilka nu gäller för lantmannaskolorna in. fl. skolor

för jordbruksundervisning. Som villkor för erhållande av allmänt driftbidrag

bör även för folkhögskolan gälla, att undervisningen skall vara kostnadsfri

för eleverna. Ävenledes föreslår kommissionen en maximering av

bidragsbeloppet till tre fjärdedelar av skolans av skolöverstyrelsen godkända

driftkostnader.

Flertalet skolor ställer redan nu skrivhjälp till rektors förfogande; åtskilliga

underlåter det dock av ekonomiska eller andra skäl. Det vore därför

önskvärt, anser kommissionen, att statsbidragets storlek på något sätt sattes

i särskild relation till skolornas skrivhjälpsutgifter, så att skolorna stimulerades

att bereda rektor rationella arbetsförhållanden. Kommissionen anser

sig därför föranlåten föreslå, att en specialbestämmelse rörande denna

angelägenhet infogas i kommande bidragskungörelse med innebörd att

skola, som når maximalt allmänt driftbidrag utan att i driftkostnaderna inräkna

utgifter för skrivhjälp, blir berättigad att erhålla särskilt skrivhjälps
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr Ut6 år 1957

bidrag. Detta bidrag borde utgöras av ett årligt grundbelopp per skola

jämte ett visst tilläggsbelopp per elev. Rimliga belopp synes vara högst 500

kronor, respektive högst 5 kronor för varje elev vid vinterkurs och högst 4

kronor för varje elev vid sommarkurs.

Remissyttranden

Av remissinstanserna är det endast statskontoret, som motsätter sig förslaget

om driftbidrag. Ämbetsverket framhåller, att folkhögskolorna åtnjuter

statsbidrag med 90 procent av lärarlöner och fortlöpande avgifter till

statens pensionsanstalt och understryker, att skolorna därigenom intar en

mycket förmånlig ställning i förhållande till de kommunala läroverken, privatläroverken,

handelsgymnasierna samt de kommunala och enskilda yrkesutbildningsanstalterna.

Ämbetsverket anser, att förutsättningar i nuvarande

läge icke föreligger för en vidgning av statsverkets ekonomiska åtaganden

på detta område. Det framgår ej av betänkandet i vad mån huvudmannen

eller bakom denne stående organisationer har svag ekonomisk ställning och

därför är i behov av förbättrat understöd.

Svenska landstingsförbundet, Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott,

statens folkbildningsnämnd m. fl. finner det synnerligen motiverat,

att folkhögskolorna tillerkännes allmänt driftbidrag efter samma grunder

som lantmannaskolorna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar vikten av att rektorernas arbetsbörda

minskas genom att kommissionens förslag om särskilt bidrag till

skrivhjälp åt rektor beaktas, medan svenska landstingsförbundet finner det

tveksamt om det vid sidan av driftbidraget är erforderligt att införa ett

särskilt skrivhjälpsbidrag, eftersom detta skulle uppgå till i genomsnitt

endast cirka 1 000 kronor per skola.

Skolöverstyrelsen, som instämmer i de av kommissionen framförda motiveringarna,

anser starka skäl föreligga att tillerkänna folkhögskolorna allmänt

driftbidrag enligt de grunder, som nu gäller för lantmannaskolorna

med flera undervisningsanstalter samt att, om sådant bidrag beviljas, skolornas

rätt att av sina elever upptaga undervisningsavgifter avskaffas. Det

kan ej vara riktigt, att nödvändigheten att anskaffa erforderliga driftsmedel

tvingar vissa skolor att fastställa så höga undervisningsavgifter, att elevers

val av skola kan komma att göras beroende av dessa avgifters storlek.

Driftbidraget innebär, att en del av kostnaderna för skolornas verksamhet

övertages av staten; det äger självfallet sin största betydelse för de ickelandstingsägda

skolorna. Även med den ökade statshjälp kommissionen

föreslagit torde det bli av behovet påkallat att landstingen tillskjuter

bidrag till folkhögskolor, vilka ägs av lokala föreningar eller är anknutna till

folkrörelser. För landstingen torde de nya statsbidragsformerna få den särskilda

betydelse, att i anslutning till folkhögskolorna bedriven verksamhet

nu kan erhålla landstingens stöd i ökad omfattning.

Skolöverstyrelsen vill starkt betona, att rektors huvuduppgift är den

pedagogiska men finner likväl icke tillräckligt starka skäl föreligga för att

utöver det allmänna driftbidraget förorda särskilt bidrag för skrivhjälp åt

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj ds proposition nr 146 år 1957

rektor. Överstyrelsen förutsätter dock, att skolornas styrelser av det allmänna

driftbidraget, som kan komma att utgå och för vilket skrivhjälpsutgifterna

förutsättes komma att bli bidragsgilla, låter erforderlig del

användas för att så långt möjligt befria rektor från rent manuella göromål

i samband med det administrativa arbetet.

3. Departementschefen

Såsom jag redan inledningsvis framhållit bör statsmakternas väsentligaste

uppgift med avseende på folkhögskolorna vara att genom ekonomiskt

stöd bereda skolorna rimliga arbetsvillkor. I likhet med skolkommissionen

anser jag också att ett betydligt ökat ekonomiskt stöd från statens sida är

påkallat i nuvarande läge för att folkhögskolorna skall kunna genomföra

sitt arbetsprogram på ett för samhället gagneligt sätt.

Av den förut lämnade redogörelsen för folkhögskolornas byggnadsekonomiska

läge framgår, att en stor del av skolorna har att arbeta med ett

mycket bristfälligt byggnadsbestånd. Många skolor får åtnöja sig med

byggnader, som är otillräckliga, föråldrade eller eljest mindre lämpade för

sitt ändamål. Huvudmännen är naturligtvis medvetna om byggnadsbeho\en,

men möjligheterna att anskaffa erforderliga medel är ofta begränsade.

Kommissionen konstaterade vid sin undersökning 1951, att i synnerhet

skolor med annan huvudman än landsting hade ett otillfredsställande byggnadsbestånd.

Xagon förändring till de icke-landstingsägda skolornas favör

kan knappast sägas ha ägt rum sedan dess. Den upprustning som skett

har i huvudsak kommit de landstingsägda folkhögskolorna till del. Under

åren 1951 55 har i ny- och ombyggnader investerats sammanlagt drygt

26 miljoner kronor, varav 17,7 miljoner kronor gått till Lg-skolor. I

genomsnitt har per elevplats investerats 4 555 kronor vid Lg-skolorna,

1 185 kronor vid L-skolorna, 3 620 kronor vid LR-skolorna och 2 518 kronor

vid R-skolorna. Under samma tid har skuldsättningen för de icke-landstingsägda

skolorna ökat från 5,1 till 9,9 miljoner kronor och utgör i genomsnitt

260 000 kronor per skuldsatt skola.

Otillräckligheten och bristerna i många folkhögskolors byggnadsbestånd

måste vara till allvarligt men för deras verksamhet. Det är därför motiverat

att staten även på detta område av skolväsendet kommer huvudmännen

till hjälp vid bestridandet av anläggningskostnaderna. Vad skolkommissionen

föreslagit beträffande byggnadsbidrag till folkhögskolorna

anser jag mig mot bakgrunden härav kunna i huvudsak tillstyrka.

I enlighet med kommissionens förslag bör rätten till statsbidrag gälla

för byggnadsarbeten vid sådan folkhögskola, som redan vid ansökningstillfället

är statsunderstödd. Bidraget bör avse kostnader för ny-, till- eller

ombyggnad av erforderliga lokaler för folkhögskola, däri inbegripet bostä
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 11+6 år 1957

der åt elever och lärare, samt kostnader för förvärv av dylika lokaler. Vad

gäller beräkningen av bidragsunderlaget för ny- och tillbyggnad av skollokaler

anser jag mig böra förorda en tillämpning i huvudsak av den enhetsprismetod,

som jag i propositionen 1957: 122 (s. 102 ff.) förordat beträffande

byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet. Bidragsunderlaget

för övriga lokaler bör utgöras av de godkända verkliga kostnaderna. Jag

vill i detta sammanhang dock framhålla, att den utredning angående bidragsunderlaget

för elevhemsbyggnader, som jag i samma proposition (s.

106) förordat, bör omfatta även elevbostäder vid folkhögskolorna. Vad

gäller statsbidragsprocentens storlek anser jag i likhet med skolöverstyrelsen,

att med hänsyn främst till huvudmännens skiftande ekonomiska

förutsättningar procentsatsen lämpligen bör kunna varieras och därför bör

fastställas till högst 75 procent.

Till frågan om statsbidrag till provisoriska skollokaler vid folkhögskolorna

återkommer jag i ett följande avsnitt. Medelsanvisningen för byggnadsbidrag

till folkhögskolorna torde böra upptagas under ett särskilt

reservationsanslag. Jag räknar med att detta anslag för budgetåret 1958/59

bör uppföras med ett belopp av 2 500 000 kronor.

Kommissionen har i förevarande sammanhang ifrågasatt, huruvida icke

särskilda medel borde ställas till förfogande för sanerande av skolornas

byggnadsekonomiska ställning. Skolöverstyrelsen har i sitt förnyade utlåtande

angivit en möjlig lösning av denna fråga. Överstyrelsen har sålunda

föreslagit, att ett belopp motsvarande 1 1/t procent av statsbidragen till

folkhögskolorna skulle innehållas vid bidragets utanordnande samt att de

innehållna medlen skulle tillföras en fond för centrala åtgärder till främjande

av folkhögskolorna. På längre sikt skulle medel ur fonden användas

för folkhögskolornas gemensamma ändamål, såsom regional kursverksamhet,

utbildningskurser och pedagogisk försöksverksamhet in. in. Under en

övergångstid skulle medel ur fonden jämväl kunna användas för att hjälpa

de skuldtyngda skolorna.

För egen del anser jag mig — med hänvisning till vad som i propositionen

1957: 112 (s. 100) anförts i fråga om bildande av en dylik fond för det

allmänna undervisningsväsendet — icke kunna tillstyrka bifall till det av

skolöverstyrelsen framlagda förslaget.

Även det driftsekonomiska läget varierar avsevärt mellan folkhögskolor

med olika typer av huvudmän. Landstingen bidrar visserligen i någon mån

till driften vid samtliga skolor, men helt naturligt är det i första hand Lgskolorna

som därvid blir tillgodosedda. Under fjolåret utgick sålunda driftbidrag

från landstingen med i genomsnitt 1 131 kr/elevplats till Lg-skolorna,

801 kr/elevplats till L-skolorna, 629 kr/elevplats till LR-skolorna

och 225 kr/elevplats till It-skolorna. För att upprätthålla verksamheten

måste de icke-landstingsägda skolorna söka komplettera bidragen med

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 J/j år 1957

anslag från stödföreningar eller närstående riksorganisationer och genom

gåvor, insamlingar och lotterier. Därutöver tvingas de ofta att ta ut särskilda

undervisningsavgifter och högre inackorderingsavgifter än Lg-skolorna.

De har i allmänhet icke heller samma möjlighet som Lg-skolorna att

arbeta med mindre avdelningar, anordna specialundervisning, anlita timlärare

o. dyl. De far ofta även åtnöja sig med lägre belopp till inventarier,

studiemateriel, tidningar, tidskrifter och böcker för biblioteken. Detta

innebär att ramen kring elevernas arbete till en del blir torftigare och att

undervisningen i viss mån försvåras.

För att folkhögskolorna skall erhålla tillfredsställande ekonomiska resurser

finner jag i likhet med skolkommissionen motiverat att staten utöver

nuvarande bidrag till lärarlönerna även lämnar folkhögskolorna ett allmänt

drift bidrag. Jag delar kommissionens uppfattning att detta bidrag bör utgå

efter samma grunder, som nu gäller för bland annat lantmannaskolorna.

Driftbidraget bör således utgå med dels ett grundbidrag av 26 kronor för

varje dag, då undervisning vid skolan pågår, dels ock ett tilläggsbidrag av

1 krona 40 öre om dagen för varje elev, som deltager i undervisningen.

Driftbidraget bör dock icke få utgå med högre sammanlagt belopp än som

motsvarar tre fjärdedelar av skolans av skolöverstyrelsen godkända driftkostnader,

sedan avdrag gjorts för influtna hyror av skolan tillhörande

lokaler. I samband med införande av detta driftbidrag bör rätten att av

eleverna upptaga särskilda undervisningsavgifter avskaffas. Det sålunda

föreslagna driftbidraget kan för de 89 nu statsunderstödda folkhögskolorna

och de ytterligare två skolor, som enligt årets statsverksproposition föreslagits

skola bli statsbidragsberättigade, beräknas medföra en årlig utgiftsökning

för statsverket av 3 025 000 kronor. Driftbidraget kommer givetvis

att få sin största betydelse för de icke-landstingsägda skolorna. Det nya

bidraget torde emellertid för dessa skolor icke ensamt kunna täcka det

behov av förbättrade ekonomiska resurser, som föreligger. Då någon differentiering

av driftbidraget alltefter huvudmännens ekonomiska förmåga ej

bör komma i fråga, är det min förhoppning att landstingen, som för sina

egna skolor erhåller en viss avlastning i utgifterna, även i fortsättningen

skall ekonomiskt stödja de icke-landstingsägda skolorna.

Medelsanvisningen för det föreslagna allmänna driftbidraget bör — jämte

erforderliga medel för avlöningsbidraget — från och med budgetåret

1958/59 upptagas under ett på två anslagsposter fördelat förslagsanslag till

bidrag till driften av folkhögskolor.

Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att vid sidan av det nya

driftbidraget införa ett särskilt bidrag till skrivhjälp för rektorerna i enlighet

med kommissionens förslag. Jag vill emellertid understryka att en

rektors väsentligaste uppgift är den pedagogiska, varför det administrativa

arbetet inte bör få ta en alltför stor del av hans tid i anspråk. För att

befria rektor från mycket av de rent rutinmässiga göromålen i samband

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J/.6 år 1957

med administrationen har vid flertalet skolor skrivhjälp ställts till rektors

förfogande. Åtskilliga skolor har emellertid av ekonomiska eller andra skäl

underlåtit detta. Jag förväntar, att tillkomsten av driftbidraget skall utgöra

en tillräcklig förutsättning för en förbättring härvidlag.

Jag vill i detta sammanhang slutligen beröra en fråga om tillämpning

beträffande musiklinjen vid Framnäs folkhögskola av de särskilda bestämmelser,

som enligt folkhögskolestadgan och avlöningsreglementet gäller för

folkliga musikskolan i Arvika. Skolan i Arvika har till uppgift att verka

till det folkliga musiklivets gagn genom att bereda musikintresserad ungdom

god, fackmässig undervisning i instrumentalmusik och sång jämte

därav betingade teoretiska ämnen samt att utbilda studieledare för de folkliga

musiksammanslutningarnas behov. Syftet med den sedan några år

anordnade musiklinjen vid Framnäs folkhögskola är i huvudsak detsamma.

Denna linje är organiserad inom skolans första och andra årskurser vid

vinterkurs samt i en fyra veckors sommarkurs. Styrelsen vid sistnämnda

skola har nu hemställt, att de särskilda bestämmelserna för Arvikaskolan

måtte få tillämpas beträffande musiklinjen. För att denna på ett tillfredsställande

sätt skall kunna fylla sin uppgift är en dylik anordning enligt

min uppfattning lämplig. Därest riksdagen icke framställer någon erinran

däremot, torde därför Kungl. Maj:t böra äga besluta, att nämnda särskilda

bestämmelser skall få i tillämpliga delar gälla även för musiklinjen vid

Framnäs folkhögskola från och med vinterkursen 1957/58.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 146 år 1957

VII. Tillsynsmyndighet

1 Förslag

Skolkommissionen — som erinrar om tidigare väckta förslag om inrättande

av en särskild folkhögskolerotel inom skolöverstyrelsen — föreslår

att, om en dylik rotel icke kan upprättas, vissa förstärkningar införes i folkhögskolinspektörsbefattningens

hittillsvarande anordning.

Skolöverstyrelsen framhåller, att överstyrelsen har i sina anslagsäskanden

för budgetåret 1957/58 framlagt förslag om att folkbildningsroteln omorganiseras

till en avdelning med tre rotlar: en för allmän folkbildning jämte

ungdomsverksamhet samt nykterhetsundervisning och nykterhetsupplysning,

en för folkhögskolorna med den nuvarande folkhögskolinspektörstjänsten

omvandlad till en undervisningsrådsbefattning samt en för biblioteken

med ett biblioteksråd som chef. Därjämte avser förslaget vissa förstärkningar

av den administrativa personalen på denna avdelning inom

överstyrelsen.

2. Departementschefen

En särskild förordnad inspektör har under överinseende av skolöverstyrelsen

tillsyn över de statsunderstödda folkhögskolornas verksamhet. Folkhögskoleärendena

liandlägges av skolöverstyrelsen inom dess folkbildningsrotel,

varvid inspektören biträder vid beredningen och om möjligt föredrager

eller är närvarande vid föredragningen av sådana ärenden. Inspektören

skall i regel tjänstgöra en dag i veckan inom överstyrelsen; hans sammanlagda

tjänstgöring utanför hemorten får omfatta högst tre månader för år.

Som inspektör tjänstgör för närvarande en folkhögskolerektor, vilket

också varit nästan genomgående regel tidigare. För sin tjänstgöring uppbär

inspektören ett årsarvode av 3 600 kronor samt i förekommande fall ersättning

för mistade avlöningsförmåner vid tjänstledighet för fullgörande av

inspektörsuppdraget.

Folkhögskolinspektörens arbetsbörda har vuxit avsevärt under senare

år. Dels har antalet ärenden, som han haft att handlägga inom överstyrelsen,

ökat och dels har de många nystartade folkhögskolor, som sökt statsbidrag,

krävt en mer omfattande inspektion. Detta har medfört att den

tid, som inspektören kunnat avsätta för personliga besök vid de redan

statsunderstödda folkhögskolorna, blivit mycket knapp. Samtidigt har

utvecklingen gjort den rådgivning och det stöd, som inspektören kan

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

lämna vid sina besök, allt angelägnare. En delvis förändrad elevrekrytering

och ökat elevantal har ställt skolorna inför nya problem, och de många

nytillkomna, till största delen rörelseanknutna folkhögskolorna har saknat

det stöd, som tradition och erfarenhet kan ge vid utformande av skolans

målsättning och arbetsförhållanden.

Med hänsyn även till den ökning i omfattningen av inspektörens göromål,

som de föreslagna nya formerna för bidragsgivning måste innebära,

anser jag en förstärkning av inspektörsbefattningen nödvändig.

Det av kommissionen förordade förslaget om en särskild folkhögskolerotel

har på nytt framförts av skolöverstyrelsen senast i dess anslagsäskanden

för budgetåret 1957/58. Enligt överstyrelsen bör folkbildningsroteln

omorganiseras till en avdelning med tre rotlar, varav en för folkhögskolorna

med den nuvarande folkhögskolinspektörstjänsten omvandlad till en undervisningsrådsbef

att ning. Jag anser mig icke böra biträda det av skolöverstyrelsen

sålunda framlagda förslaget till omorganisation. Av nyss anförda

skäl anser jag det emellertid motiverat, att inspektörsbefattningen omvandlas

till en heltidsbefattning.

En ingående kännedom om folkhögskolorna och deras arbetsförhållanden

är nödvändig, för att inspektören skall kunna fylla sin väsentligaste uppgift,

nämligen den att vara stödjande och rådgivande. Befattningens innehavare

bör besitta omfattande pedagogisk och administrativ erfarenhet

från folkhögskola, varvid den pedagogiska erfarenheten bör tillmätas särskilt

stor vikt. Till befattningen bör därför om möjligt förordnas rektor

eller ordinarie ämneslärare med erfarenhet från rektorstjänstgöring.

Inspektörens avlöningsförmåner torde böra fastställas av Kungl. Maj:t,

varvid i huvudsak samma normer synes böra tillämpas som för ersättning

åt ämneskonsulent inom skolöverstyrelsen. Omorganisationen av inspektörsbefattningen

torde böra genomföras från och med budgetåret 1958/59.

Den föreslagna folkhögskolereformen torde också komma att medföra en

ökning av de administrativa göromålen inom folkbildningsroteln, varför

en viss förstärkning av biträdespersonalen blir ofrånkomlig. Jag räknar

på grund härav med att en ny extra ordinarie kanslibiträdestjänst bör

inrättas från och med budgetåret 1958/59.

Närmare förslag med anledning av vad jag här förordat torde få föreläggas

1958 års riksdag i samband med äskandena om anslag till skolöverstyrelsens

verksamhet.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 11^6 år 1957

VIII. Folkhögskolan och de stora årskullarna

1. Prognos

Planeringskommittén

Till ledning för bedömandet av den framtida utvecklingen inom folkhögskolan

har planeringskommittén verkställt en beräkning av elevantalet

under åren fram till 1970. Två alternativ, byggande på olika förutsättningar,

har därvid utarbetats.

Alternativ I bygger på förutsättningen, att den relativa tillströmningen

antages förbli oförändrad under hela perioden 1956—1970 och vara av

samma omfattning som år 1955. Folkhögskolans totala elevomslutning

skulle under sådana förhållanden stiga från 10 907 elever år 1956 till 16 672

elever år 1965, då den skulle nå sitt maximum. Ännu 1970 skulle antalet

folkhögskolelever vara så stort som 14 429. Ökningen från 1956 till 1965

skulle vara cirka 53 procent.

I alternativ II redovisas beräkningar, som utgår från förutsättningen,

att den relativa tillströmningen av elever antages under perioden fortsätta

att stiga i ungefär samma takt som under åren 1944—1945. Till utgångspunkt

har valts antagandet, att den årliga ökningen av procenttalet blir

0,25 för manliga och 0,90 för kvinnliga elever. I så fall skulle folkhögskolans

elevantal kulminera år 1968, då ett elevantal av 25 123 skulle uppnås. En

utveckling av detta slag skulle ställa synnerligen stora anspråk på läraroch

lokaltillgång.

För att ytterligare belysa frågan om det framtida lärar- och lokalbehovet

inom folkhögskolan har planeringskommittén med utgångspunkt från de

antagna alternativen gjort vissa beräkningar. För dessa beräkningar gäller,

att sommarkurserna antagits behålla genomsnittligt oförändrad andel av

det totala elevantalet jämfört med perioden 1951—1955, d.v. s. 24,7 procent.

Utifrån detta antagande har de beräkningar gjorts över antalet elever

vid vinterkurs, vilka redovisas i tabell 4. Där har också framräknats det

behov av lokalutrymmen, som skulle föreligga utöver de år 1956 tillgängliga

resurserna.

Vad de i det föregående beräknade förändringarna i folkhögskolans elevantal

betyder för skolornas personal- och lokalbehov framgår av tabell 5.

Där redovisas, hur stort behovet av matsalsplatser utöver 1956 tillgängliga

resurser kan beräknas vara, omräknat i antal matsalar för 60 personer.

Vidare redovisas elevrumsbehovet utifrån antagandet, att normalt 2 elever

bor tillsammans. För beräkningen av antalet lärosalar utöver år 1956 tillgängliga

har 30 elever per lärosal tagits som norm. Lärarbehovet slutligen

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Tabell 4• Schematisk beräkning över antalet folkhög skolelever vid vinterkurs

åren 1957—1970 samt behov av matsals- och elevrumsplatser utöver

tillgången 1956.

Elevantal enligt alt. I

Elevantal enligt alt. II

År

Antal elever

vid vinter- kurs

Antal mat- salsplatser

utöver

antalet

1956

Antal elev- rumsplatser

utöver

antalet

1956

Antal elever

vid vinter- kurs

Antal mat- salsplatser

utöver

antalet

1956

Antal elev- rumsplatser

utöver

antalet

1956

1957

8 351

_

451

9117

_

1217

1958

8 649

—

749

9 840

—

1940

1959

8 972

—

1072

10 621

721

2 721

1960

8 951

—

1 051

10 999

1 099

3 099

1961

9180

—

1280

11711

1811

3 811

1962

10 190

290

2 290

13 489

3 589

5 589

1963

11360

1460

3 460

15 552

5 652

7 652

1964

12 235

2 335

4 335

17 306

7 406

9 406

1965

12 554

2 654

4 654

18 301

8 401

10 401

1966

12 424

2 524

4 524

18 671

8 771

10 771

1967

12 087

2187

4 187

18 715

8 815

10 815

1968

11 862

1962

3 962

18 918

9 018

11018

1969

11410

1510

3 510

18 702

8 802

10 802

1970

10 865

965

2 965

18 298

8 398

10 398

Tabell 5. Schematisk framställning av lokal- och lärarbehov inom folkhögskolan

åren 1957—1970 utöver år 1956 tillgäiigliga resurser.

Alternativ I

Alternativ II

År

Antal

Antal

Antal

matsalar

elevrum

Antal

Antal

matsalar

Antal

Antal

Antal

för 60

elever

för 2

elever

lärosalar

lärare

för 60

elever

elevrum

lärosalar

lärare

1957

_

226

15

27

_

609

41

72

1958

—

375

25

44

—

970

65

114

1959

—

536

36

63

12

1 361

91

160

1960

—

526

35

62

18

1 550

103

182

1961

—

640

43

75

30

1906

127

224

1962

5

1 145

76

135

60

2 795

186

329

1963

24

1 730

115

204

94

3 826

255

450

1964

39

2 168

145

255

123

4 703

314

553

1965

44

2 327

155

274

140

5 201

347

612

1966

42

2 262

151

266

146

5 386

359

634

1967

36

2 094

140

246

147

5 408

361

636

1968

33

1 981

132

233

150

5 509

367

648

1969

25

1755

117

206

147

5 401

360

635

1970

16

1483

99

174

140

5199

347

612

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1957

har beräknats med utgångspunkt från antagandet, att antalet elever per

lärare skall vara konstant eller samma som 1955/56, d. v. s. 17 elever per

lärare (rektorer, ämneslärare, ordinarie, extra ordinarie och extra) samt

även i övrigt oförändrade förhållanden.

En utveckling enligt alternativ I skulle innebära, att folkhögskolorna 1958

skulle ställas inför behovet att skaffa nya resurser utöver de reserver i fråga

om lokalutrymmen för elevförläggning och undervisning, som nu finns tillgängliga.

Behovet skulle efter 1961 snabbt öka och nå sin kulmen 1965,

då det skulle föreligga ett behov av omkring 2 300 elevrum utöver 1956 tillgängliga,

ytterligare 155 lärosalar och 274 lärare. Ännu vid utgången av

1970 skulle behovet av elevrum överstiga nuvarande resurser med nära

1 500 rum.

Följer utvecklingen alternativ II, skulle redan 1957 en betydande brist

på elevrum och lärosalar vara för handen, och lärarkåren skulle behöva

utökas 15 procent. 1962 skulle den enligt alternativ I uppnådda toppbelastningen

ha överskridits och först 1968 skulle enligt alternativ II kulmen nås

med ett behov av omkring 5 500 elevrum, 370 lärosalar och 650 lärare mer

än för närvarande.

I sina resonemang om den sannolika elevtillströmningen framhåller kommittén

att en rad olika faktorer är bestämmande för folkhögskolans utveckling.

Omständigheter av stor betydelse är takten i den tekniska utvecklingen,

växlingar i det allmänna konjunkturläget samt mera djupgående

förändringar i arbetstidslagstiftningen. Den tendens till senareläggande av

tidpunkten för inträde i arbetslivet, som påpekats av arbetskraftsutredningen,

kommer här att spela en roll. Fn synnerligen viktig faktor för tillslutningen

till folkhögskolorna är ungdomens möjligheter att inom det

allmänna skolväsendets ram få den grundläggande utbildning, som krävs

för tillträde till fackutbildningsanstalter av olika slag.

Endast i begränsad utsträckning kommer de stora årskullarna att få sin

grundutbildning inom enhetsskolans ram. För de studiebegåvade, som ej

kunnat få sin grundutbildning i enhetsskolan och som av det ena eller

andra skälet ej kunnat få realskoleutbildning, men som senare skapar sig

möjligheter till en fortsatt utbildning, kommer folkhögskolan i många fall

att te sig som en utväg.

Samtidigt som den allmänna kunskapsnivån med skolans utbyggnad stiger,

ökar också kraven på en kompletterande allmänbildning. Antalet personer

med examen från realskola (motsv.) får anses komma att bli så stort, att

behov uppstår av en komplettering av den allmänna utbildningen före inträde

vid fackutbildningsanstalt. Detta kompletteringsbehov torde komma

att bli särskilt påfallande för sådana, som genomgått y-linje, där de teoretiska

studierna beskurits.

Till de i det föregående berörda omständigheterna av betydelse vid bedömningen

av elevtillströmningen till folkhögskolan bör ytterligare anföras,

att man sannolikt redan nu har att räkna med ett uppdämt behov. Hur

stort detta behov är kan svårligen bedömas, så länge undersökningar över

antalet avvisade tillträdesberättigade sökande ej föreligger.

Kommittén framhåller, att utvecklingen inom det allmänna skolväsendet

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

ej komme att betyda en minskning av elevrekryteringen till folkhögskolan.

Även med den av kommittén förutsatta utbyggnaden av skolväsendet kan

ej alla behov tillgodoses. Det måste anses rimligt, att folkhögskolan tar

sin andel i ansvällningen av utbildningsbehovet. Framförallt torde detta

utbildningsbehov komma att finnas hos dem, som ej fått sin obligatoriska

utbildning inom enhetsskolan.

Remissyttranden

De tidigare nämnda två alternativen har behandlats i åtskilliga remissyttranden

och flertalet synes närmast ha funnit en utveckling enligt beräkningarna

i alternativ I antaglig. Dock finnes även skolor, som anser, att

man icke helt bör utesluta ett tredje alternativ, vilket innebär en relativ

minskning av elevantalet. Sveriges lantbruksförbund betraktar detta närmast

sannolikt, enär antalet påverkas av förlängd skolplikt, ökad tillströmning

till läroverken, förbättrade yrkesutbildningsmöjligheter m. in.

Relationen till enhetsskolans utbyggande, som utförligt diskuteras i betänkandet,

har behandlats av bland andra kooperativa förbundet»Den

takt i vilken enhetsskolan utbygges gör det ej möjligt för de stora årskullarna

att i större utsträckning få genomgå densamma, varför folkhögskolor

för dessa unga fortfarande är behövliga. Den snabba tekniska utvecklingen

gör behovet av väl skolat folk större, och detta gäller ej endast den tekniska

utbildningen utan även allmänbildningen. Det kommer att finnas behov

av att fackutbildningen kompletteras med medborgerlig bildning, inte minst

för rekrytering av de många förtroendeposterna i kommuner och folkrörelser.

Intresset för en sådan mer allmän studieinriktning hos elever, som avgår

ur enhetsskolan, har redan varit märkbart.»

Med utgångspunkt i erfarenheter från sin arbetsledarutbildning uttalar

svenska arbetsgivareföreningen, att en uppgift för folkhögskolan kan vara

att förstärka allmänbildningsunderlaget före arbetsledarutbildningen. Föreningen

anser en ändring av folkhögskolans studieinriktning önskvärd och

förordar en omdaning i riktning mot mera industriellt betonade ämnesområden,

som skulle ge en bättre anslutning till näringslivet i dagens svenska

samhälle.

I åtskilliga folkhögskolors yttranden vitsordas, att allt flera ungdomar

från tätorterna söker sig till folkhögskolan.

Skolöverstyrelsen anser det i hög grad nödvändigt, att särskilda åtgärder

vidtages för att möta det behov av utbildning på folkhögskolans åldersstadium,

som de närmaste åren stiger och under mitten av 1060-talet når

sin högsta höjd. Vad beträffar de av planeringskommittén verkställda framtidsberäkningarna

rörande antalet av de ungdomar, som under dessa år

kommer att söka sig till folkhögskolorna, anser sig överstyrelsen icke kunna

göra något bestämt uttalande. Överstyrelsen bedömer det dock, med beaktande

av folkhögskolans hittillsvarande utveckling, som mest realistiskt att

räkna med det första alternativet.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr Vfi

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts ''proposition nr l/f6 år 1957

2. Provisoriska byggnader

Planeringskommittén

Förslag

Planeringskommittén föreslår att statsbidrag skall få utgå för uppförande

av folkhögskolebyggnader av provisorisk karaktär, s. k. paviljonger, inrymmande

lärosalar och elevrum, varvid för budgetåret 1957/58 erfordras ett

anslagsbelopp av 500 000 kronor.

Motivering

Planeringskommittén finner det angeläget framhålla, att folkhögskolorna

även vid en av de stora årskullarna orsakad, mera tillfällig elevanhopning

inte får växa sig så stora, att för skolformen karakteristiska egenskaper

går förlorade. Å andra sidan kan det i en krissituation, i vilken det gäller att

åt så många som möjligt ge tillfälle till fortsatta studier, visa sig nödvändigt

att ge avkall på den i och för sig riktiga ståndpunkten, att en folkhögskola

inte bör växa utöver en viss gräns. Beträffande den principiellt betydelsefulla

frågan, i vad mån folkhögskolans undervisningskapacitet bör ökas

genom att intresset att grunda nya folkhögskolor uppmuntras från det allmännas

sida, förutsätter kommittén, att antalet folkhögskolor kommer att

tillväxa i ungefär samma takt som skett under tioårsperioden 1946—1956.

Kommitténs beräkningar visar emellertid, att folkhögskolorna för att

kunna möta den ökning av elevtillströmningen, som de stora årskullarna

kan ge upphov till, kommer att ställas inför nödvändigheten att i betydande

utsträckning provisoriskt öka sitt lokalbestånd. Vid sina undersökningar av

folkhögskolornas lokalkapacitet har planeringskommittén funnit, att någon

del av skolornas lokaliteter ofta är underdimensionerad i förhållande till

andra delar. Genom att folkhögskoleanläggningarna i sådana delar, främst

elevbostäderna, kompletterades med tillbyggnader av företrädesvis provisorisk

art skulle enligt kommitténs beräkning skolornas kapacitet ökas därhän,

att omkring 2 100 elever utöver elevantalet 1955/56 kunde beredas

plats utan att skolornas elevantal utökades i en omfattning som kan anses

direkt olämplig. För folkskolornas och realskolornas del har bristen på lokaler

i viss utsträckning täckts genom uppförandet av skolpaviljonger och

kommittén finner paviljongsystemet lämpligt även för folkhögskolornas

del, såväl då det gäller att öka antalet undervisninglokaler som antalet elevbostäder.

Planeringskommittén beräknar, att statens kostnader för elevrumspaviljonger

enligt samma bidragsprinciper, som gäller för andra skolformers provisoriska

klassrumspaviljonger, kommer att uppgå till omkring 5 000 kronor

per eleyrum (2 elever) och föreslår, att för budgetåret 1957/58 500 000

kronor i form av reservationsanslag ställes till förfogande för kompletterande

om- och tillbyggnad av provisorisk karaktär vid folkhögskolor. Kommittén

förutsätter därvid, att sådant anslag ej inverkar på storleken av det

av skolkommissionen föreslagna anslaget till byggnadsbidrag vid folkhögskolor,

vilket endast kan anses gälla behovet av upprustning av nu befintliga

folkhögskolors permanenta lokalbestånd.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

67

Remissyttranden

Svenska folkhögskolans lärarförening understryker, att ett ökat antal

elever även medför krav på större fritidsutrymmen och kanske även ytterligare

lärar- och ekonomipersonal, för vilken skolorna i de flesta fall blir nödsakade

att skaffa bostäder. Förening;en betonar därför, att varje utbyggnad,

som åsyftar en mera väsentlig ökning av elevantalet, kommer att beröra

samtliga typer av byggnader.

Flertalet folkhögskolor har ansett sig kunna tillstyrka paviljongsystemet.

Svenska landstingsförbundet anser det angeläget, att behovet av elevplatser

i görligaste män tillgodoses, främst genom provisoriska anordningar.

Arbetsgivareföreningen finner kommitténs förslag acceptabla, och landsorganisationen

instämmer i kommitténs förslag om en utökning av underdimensionerade

delar av byggbeståndet men ifrågasätter om denna komplettering

bör ske genom provisoriska byggnader.

Även övriga huvudmannaorganisationer ställer sig i stort sett positiva

till förslaget. Flera framhåller dock att nystartande av folkhögskolor är att

föredraga framför provisoriska anordningar.

Enligt skolöverstyrelsens uppfattning bör man för att möta det ökade

utbildningsbehovet vid folkhögskolorna i första hand bereda möjligheter

för nystartande av skolor i något större omfattning än vad hittills varit

fallet. Det torde knappast vara anledning förutsätta, att för detta ändamål

uppförda lokaler och anställd lärarkraft icke kommer att fylla ett behov,

även då vågen av ungdomar passerat folkhögskoleåldern.

Överstyrelsen finner sig kunna förorda, att provisoriska lokaler anskaffas

i de fall, då elevantalet vid vederbörande folkhögskola därigenom kan ökas.

Överstyrelsen anser sig böra rekommendera denna metod särskilt för de

skolor, som nu har mindre än 80 elever. Detaljerna i kommitténs förslag finner

sig överstyrelsen kunna förorda; dock torde statsbidrag för ändamålet

knappast kunna utverkas förrän från och med budgetåret 1958/59.

Statskontoret erinrar om att ämbetsverket i tidigare sammanhang avstyrkt

att statsbidrag till byggnader för folkhögskolor införes. Skulle emellertid

sådana bidrag komma att utgå, synes det knappast finnas anledning

att från statligt stöd undantaga skolpaviljonger.

3. Filialskolor m. m.

Planeringskommittén

Förslag

Planeringskommittén föreslår att upprättande av tillfälliga s. k. filialskolor

i internatets eller externatets form underlättas genom att statsbidrag

får utgå till särskild ersättning åt rektor och filialskoleföreståndare och att

nedsättning av undervisningsskyldigheten för dessa befattningshavare medgives.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 11+6 år 1957

Planeringskommittén förordar därvid att endast ordinarie ämneslärare

vid folkhögskola utses till filialskoleföreståndare, att föreståndararvode

skall utgå med 1 000 kronor per år och att föreståndare vid filialskola får

åtnjuta samma nedsättning i undervisningsskyldigheten som för närvarande

beviljas rektor vid folkhögskolor. För huvudskolans rektor föreslås

ökningen i arbetsbördan kompenseras på så sätt att denne erhåller ett tillläggsarvode

av 1 000 kronor per år samt medges nedsättning i sin undervisningsskvldighet

till vad som kan medges för rektor vid realskola, d. v. s.

lägst 12 veckotimmar.

Planeringskommittén har vidare såsom en av utvägarna att möta ökat

behov av elevplatser diskuterat införandet av två halvårskurser per år, men

avvisat denna möjlighet såsom utgörande en ren nödfallslösning.

Motivering

Filialskolor skulle i administrativt och pedagogiskt hänseende vara direkt

knutna till de permanent verksamma folkhögskolorna men i övrigt fungera

som helt självständiga folkhögskolor. En av den permanenta skolans mera

erfarna lärare skulle anförtros uppgiften att som biträdande rektor organisera

och leda filialskolans arbete. Undervisningen torde i övrigt till största

delen komma att ske med tillfällig arbetskraft. Byggnader, som tillfälligt

kan tänkas användas både för undervisning och förläggning, är t. ex. pensionat,

samlingslokaler eller skolbyggnader, som genom skolorganisatoriska

åtgärder icke längre användes för skoländamål. Filialskolor kan, hävdar

kommittén, upprättas som externat i tätorter, där eleverna på egen hand

kan lösa sin bostadsfråga. En utveckling enligt alternativ II skulle innebära,

att år 1965 borde, om folkhögskolornas antal vuxit till 110, var och en av

dem upprätta två filialskolor om genomsnittligt 32 elever.

Remissyttranden

Svenska folkhög skolans lärarförening framhåller att utformningen av förslaget

om s. k. filialskolor förebygger vissa avvecklingsproblem, som annars

skulle inställa sig vid expansionstidens slut. Samtidigt innebär det, att de

erfarna lärarna sprides ut till de olika skolföretagen och placeras i ställningar,

där de verkligen kan göra sig gällande. Från dessa synpunkter är

förslaget värt allt erkännande. Tveksamhet måste däremot råda om möjligheterna

att i mera betydande utsträckning förverkliga förslaget. Lärarföreningen

efterlyser en närmare precisering av förhållandet mellan moderskolan

och filialskolan och framhåller, att sökandet efter anläggningar, som med

endast obetydliga ombyggnader skulle lämpa sig som lokaler för nya folkhögskolor,

måste försvåras av kravet, att dessa anläggningar skall vara belägna

i en hittillsvarande skolas omedelbara närhet. Resultatet måste bli ett

annat, om sökandet fick vara geografiskt obundet och man kunnat acceptera

tanken på fristående provisoriska folkhögskolor.

Övervägande antalet folkhögskolor ställer sig tvekande inför förslaget om

filialskolor. Bland annat befaras, att huvudskolorna skulle mista sina

bästa lärarkrafter och att filialskolorna vid sidan av ledarna skulle kunna

påräkna endast tillfällig arbetskraft. Fara skulle föreligga för en kvalitetsförsämring

till förmån för kvantiteten.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts ;proposition nr l.f6 år 1957

Landsorganisationen anser planeringskommitténs förslag att skapa separata

skolenheter i form av filialskolor förtjäna prövas i större utsträckning

än vad som hittills skett. På längre sikt måste ändock möjligheterna att

bygga nya folkhögskolor vara den grund, på vilken folkhögskolans expansion

kan ske. Enligt kooperativa förbundet är vägen med filialskolor ej den

lyckligaste, men troligen är den vägen oundviklig. N ationaltemplarorden

hyser uppfattningen att flertalet rörelseskolors huvudmän ej utan särskilda

statsstöd kan upprätta filialskolor. Frikyrkliga studieförbundet befarar att

det kommer att menligt inverka på rekryteringen till moderskolan att

elev vid anmälan ej vet var han kommer att placeras. Likartade farhågor

uttalar Sveriges lantbruksförbund.

Det diskuterade uppslaget att införa två halvårskurser per år torde enligt

svenska folkhögskolans lärarförenings mening möta motstånd inom folkhögskolan.

Flera remissinstanser har emellertid upptagit spörsmålet och är i viss mån

positiva till förslaget. Sålunda anför Värmlands folkhögskola i Molkom att

vinter- och sommarkurser där ordnats så, att kvinnliga elever kan gå första

årskursen på vintern och andra årskursen på sommaren eller första årskursens

teoretiska linje på sommaren och andra årskursen på vintern. Endast

goda erfarenheter har gjorts härav. En anpassning skulle kunna ske efter

landsbygds- och tätortsungdomars möjlighet att disponera tid under olika

årstider. Sommarkurserna "borde få bättre stöd. Sommar- och vinterkurserna

kunde göras lika långa, exempelvis 21 veckor vardera. Landsorganisationen

finner kommittén ej ha anfört bärande skäl för att avvisa tanken

på två folkhögskolekurser inom ramen av ett år vid skolor, som ej har fortsättningskurs.

Godtemplarorden instämmer däremot med kommittén närmast av det

skälet att anordningen med dubbla kurser skulle medföra svårigheter för

folkrörelserna att ordna kortare kurser på folkhögskolorna. Denna kontakt

mellan folkhögskolan och organisationsvärlden bör bibehållas och helst

byggas ut.

Beträffande förslaget om filialskolor ställer sig skolöverstyrelsen tveksam.

Om detta arrangemang skall innebära en väsentlig fördel, måste

huvudskola och filialskola i relativt stor omfattning ha lärare m. m. gemensamt.

Detta kommer — särskilt om skolorna ej, såsom lärarföreningen utgått

från, skulle ligga i varandras omedelbara närhet — att betyda avsevärda

samordningsproblem. Om skolorna har egen utrustning och egna

lärare, finns å andra sidan ingen anledning att inte ge även filialskolorna

självständig ställning.

Överstyrelsen understryker de påpekanden, som gjorts i några yttranden,

om möjligheten att upprätta filialskolor i städer i folkhögskolors närhet,

liksom möjligheten att utnyttja redan förefintliga skollokaler och förläggningsrum

(exempelvis lantmannaskolor). Pa denna väg kan beredas lokaler

utan särskilda investeringar.

Överstyrelsen utgår från att uppkommande frågor om upprättande av

filialer till folkhögskolor får prövas från fall till fall och att de erfarenheter,

som därvid vinnes, får ligga till grund för eu omprövning av frågan i sinom

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

tid. Av riksdagen synes böra utverkas bemyndigande för Kungl. Maj:t att

meddela beslut i sådant avseende och att fastställa löner och undervisningsskyldighet.

Beträffande förslaget om två huvudkurser årligen framhåller överstyrelsen,

att folkhögskolorna bör stimuleras till försök i sådan riktning.

Statskontoret anser att frågor om inrättande av filialskolor bör prövas

från fall till fall och därvid underställas riksdagen.

Arbetsmarknadsstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget om filialskolor

och anser att sådana skolor endast bör upprättas som mera tillfälliga nödfallsåtgärder

och att man i stället bör stödja tillkomsten av dels nya folkhögskolor,

dels speciella preparandkurser. Preparandkurserna skulle förbereda

eleverna för inträde i utbildningsanstalter där realexamenskunskaper formellt

eller reellt är en fordran. En utbyggnad av systemet med dylika kurser

bör enligt styrelsens mening komma till stånd på större tätorter, där undervisningen

kunde ordnas helt eller delvis på kvällstid. Genom att konkurrensen

om platserna vid folkhögskolorna på så sätt skulle minska, torde

landsbygdsungdomarna få större möjligheter att skaffa sig kompletterande

skolunderbyggnad vid folkhögskolorna, vilka genom sina internat är särskilt

lämpade för ungdomar, som under studietiden ej kan bo hemma.

Vad angår förslaget om dubbla huvudkurser säger sig arbetsmarknadsstyrelsen

vara medveten om att vissa organisatoriska svårigheter kan komma

att uppstå, men håller dock före att möjligheterna för en dubblering av

vinterkurserna bör närmare undersökas, innan man genomför investeringar

i mer eller mindre tillfälliga filialskolor och paviljongbyggen.

4. Prognosverksamhet

Planeringskommittén

Förslag

Planeringskommittén föreslår att som ett led i en allmän prognosverksamhet

undersökningar över det dokumenterade behovet av elevplatser vid

folkhögskolorna genomföres med lämpliga tidsintervaller samt att i den av

kommittén i annat sammanhang föreslagna prognosverksamheten över det

framtida lärarbehovet särskilda beräkningar göres över folkhögskolans

lärarbehov.

Motivering

Kommittén har som nämnts sökt verkställa schematiska beräkningar

rörande folkhögskoleväsendets framtida utveckling för att få hållpunkter

för en diskussion om hithörande problem. Emellertid torde endast en kontinuerligt

bedriven prognosverksamhet kunna ge tillräcklig säkerhet för

bedömandet av den fortsatta planeringen av folkhögskolans verksamhet

med hänsyn till elevunderlaget. Vid utformningen av en allmän prognosverksamhet

bör sålunda tagas i betraktande det prognosbehov som före
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

ligger för folkhögskolans del, inte minst med hänsyn till behovet att studera

dess möjligheter att anpassa sig efter samhällsförändringarna.

En svårighet beträffande bedömandet av elevutvecklingen är, att kännedom

ej stått att få om det uppdämda behovets omfattning. Skolorna borde

därför uppmanas anteckna personliga data om ej antagna sökande, även

sådana som ej gjort formell inträdesansökan. Många av dessa har måhända

sökt till flera folkhögskolor. Att dessutom få en uppgift om antalet av dem,

som på grund av kännedom om att antalet platser redan är fyllt eller dylikt

avstår från planer på att söka till folkhögskola, låter sig ej göra. De förstnämnda

beräkningarna torde emellertid vara tillräckliga, och kommittén

föreslår att skolöverstyrelsen utverkar uppdrag att med intervaller på två

eller tre år undersöka det dokumenterade antalet elevplatser vid folkhögskolorna.

Remissyttranden

Av remissinstanserna har så gott som samtliga lämnat kommitténs förslag

rörande prognosverksamhet utan erinran. En folkhögskola, Önnestad,

anser denna verksamhet utomordentligt viktig: en sund anpassning av skolformerna

till mera bestående förändringar i samhällsbilden fordrar god kartläggning

och förtidsplanering.

Skolöverstyrelsen understryker behovet av utbyggd prognosverksamhet

för folkhögskolorna vad beträffar både elevutveckling och lärarbehov.

Denna verksamhet bör bedrivas av överstyrelsen på sätt kommittén föreslagit.

Statskontoret liksom arbetsmarknadsstyrelsen avstyrker den föreslagna

prognosverksamheten.

5. Departementschefen

Den uppskattning av elevantalet vid folkhögskolorna under åren fram

till 1970, för vilken tidigare redogjorts, är av planeringskommittén endast

avsedd som exempel på möjliga alternativ i utvecklingen. Det lägre alternativet

utgår ifrån en relativt sett oförändrad tillströmning under hela

perioden, vilket skulle innebära 7,3 procent och 17,7 procent av antalet

manliga födda 21 år respektive kvinnliga födda 20 år tidigare. Det högre

alternativet utgår ifrån att den relativa tillströmningen fortsätter att stiga

under perioden i ungefär samma takt som under åren 1944—1955, d. v. s.

med en årlig ökning av de i det lägre alternativet nämnda procenttalen för

manliga och kvinnliga elever med 0,25 respektive 0,90.

I det närmaste lika svårt som att bedöma elevtillströmningen till folkhögskolan

sedan enhetsskolan allmänt genomförts är det att med någon

större säkerhet bedöma utvecklingen under de närmaste femton åren. Folkhögskolan

har alltmer vidgat sin rekryteringsbas och ökat sin elevtillströmning,

samtidigt som det allmänna skolväsendet byggts ut. Under senare år

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

har antalet sökande, som avvisats på grund av platsbrist, också vuxit.

Men av detta kan man knappast dra den slutsatsen att det även i fortsättningen

skall bli den ökning i det relativa antalet elever, som det högre

alternativet anger. Det är så mycket mindre troligt som de ungdomskategorier,

från vilka folkhögskolan i första hand rekryteras, icke kommer att

öka i så stor omfattning som årskullarna i genomsnitt. Man torde nämligen

få utgå ifrån att folkhögskoleleverna även under det närmaste årtiondet i

stor utsträckning kommer från landsbygden och mindre tätorter. Arbetsmarknadsstyrelsen

har i sitt remissvar påpekat, att antalet ungdomar i

åldrarna 15—20 år kommer att öka under åren 1950—65 i hela riket med

48 procent, i städerna med 73 procent och på landsbygden med 31 procent.

Jag anser för egen del i likhet med flertalet remissinstanser, att av de

framräknade alternativen det lägre är mest sannolikt, och det bör därför

tas som utgångspunkt för den fortsatta planeringen.

De förslag till åtgärder, som i det följande behandlas, syftar endast till

att skapa förutsättningar för folkhögskolorna att kunna ta emot de stora

årskullarna. Någon skyldighet att anpassa sin kapacitet efter de stigande

behoven kan självfallet inte åläggas skolorna. Jag är emellertid övertygad

om att de är villiga att göra sin insats för att 1960-talets ungdom skall få

samma möjlighet som tidigare årskullar till vidare skolning. På längre sikt

torde det också vara i folkhögskolans eget intresse att kunna ta emot samma

relativa antal elever som nu, då en nedgång i den relativa tillströmningen

under 1960-talet troligen skulle bli mycket svår att hämta igen

längre fram, när enhetsskolan blivit helt genomförd.

I det föregående har redogjorts för planeringskommitténs undersökning

av folkhögskolornas nuvarande lokaltillgångar och dess beräkning av deras

framtida behov. Enligt det av kommittén framräknade lägre alternativet

skulle elevtillströmningen snabbt öka efter 1961 och nå sin kulmen 1965,

då det skulle föreligga ett behov av omkring 2 300 elevrum utöver de 1956

tillgängliga och ytterligare 155 lärosalar, detta under förutsättning av oförändrade

relationer mellan vinter- och sommarkursernas elevantal.

Jag räknar med att det för statsmakternas del skall kunna vara möjligt

att, om efterfrågan så motiverar och det från allmänna synpunkter befinnes

lämpligt, medgiva statsunderstöd åt nya folkhögskolor i ungefär

samma takt som under närmast föregående tioårsperiod, d. v. s. med två

ä tre skolor per år. Ett dylikt tillskott fyller dock endast en del av det beräknade

utvidgningsbehovet. Huvudparten av ökningen måste de redan

befintliga skolorna söka tillgodose. Till en del bör detta kunna ske genom

att skolorna kompletterar sitt byggnadsbestånd med provisoriska lokaler.

Det tillskott av lokaler, som härigenom skapas, kan med säkerhet komma

till god användning också efter toppbelastningen, bland annat för kortare

kurser och konferenser, som anordnas samtidigt med pågående vinterkurs.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1957

Då folkhögskolorna för att rätt kunna fylla sin uppgift inte bör växa sig

alltför stora, anser jag emellertid, i likhet med skolöverstyrelsen, att denna

utväg i första hand bör komma i fråga för skolor, som nu har mindre än SO

elever. Jag biträder kommitténs förslag att statsbidrag skall kunna utgå

för anordnande av provisoriska lokaler vid folkhögskolorna. Bidraget torde

böra erhålla i huvudsak samma utformning, som jag i propositionen 1957:

122 (s. 105 och 106) förordat beträffande statsbidraget till provisoriska skollokaler

inom det allmänna skolväsendet, och alltså utgå med 325 kronor per

kvadratmeter nettogolvyta. Bidraget torde böra bestridas ur det av mig

i det föregående förordade reservationsanslaget till bidrag till byggnadsarbeten

vid folkhögskolor.

Mot kommitténs förslag om tillfälliga filialskolor, som i administrativt

och pedagogiskt hänseende skulle vara direkt knutna till de permanent

verksamma folkhögskolorna, har åtskilliga remissinstanser riktat kritik.

Enligt min mening är denna kritik i stort sett befogad. Men å andra sidan

måste det från både skolornas och samhällets synpunkter vara fördelaktigare

att göra mindre kostnadskrävande kortsiktiga investeringar i dylika

filialskolor än att bygga ut permanenta folkhögskolor utöver en kapacitet,

som kan anses erforderlig även på längre sikt. Jag förordar därför, att uppkommande

frågor om anordnande av filialskolor tills vidare får prövas av

Kungl. Maj:t från fall till fall och att de erfarenheter, som därvid vinnes,

får ligga till grund för en senare omprövning av spörsmålet.

Planeringskommittén har vidare diskuterat möjligheterna av att fylla

det ökade behovet av elevplatser genom att införa två halvårskurser per

år eller tre halvårskurser under loppet av två år. Kommittén anser emellertid,

att sådana lösningar bör tillgripas endast om övriga åtgärder för att

öka folkhögskolans elevkapacitet visar sig otillräckliga. Flera remissinstanser

delar denna kritiska inställning till förslaget bland annat med hänvisning

till att skolornas övriga folkbildningsverksamhet skulle bli lidande.

Självfallet skulle en dylik dubblering skapa problem för skolorna. Under

rådande förhållanden är det emellertid i högsta grad önskvärt att skolornas

kapacitet utnyttjas på ett bättre sätt än vad som på sina håll hittills gällt

under sommarhalvåret. Jag anser därför i likhet med skolöverstyrelsen, att

folkhögskolorna bör stimuleras till försök att anordna två halvårskurser

per arbetsår. Vidare bör erforderlig dispens från gällande stadga kunna

medgivas för skola, som önskar anordna tre halvårskurser under loppet av

två år. En dylik dubblering av kurserna bör dock icke få leda till att

eleverna i alltför stor utsträckning börjar i högre årskurs omedelbart efter

genomgång av den lägre kursen. Jag delar därutinnan kommitténs uppfattning,

att cn så uppdriven studietakt skulle inverka menligt på studieresultatet.

Genom bland annat koncentrationsläsning bör det vidare tillses,

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 11^6

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 år 1957

att lärare vid skola, som anordnar mer än en längre kurs per läsår, icke

kommer i ett sämre läge än lärare vid övriga skolor.

Det har tidigare påpekats hur osäker varje bedömning av folkhögskolans

framtida elevutveckling är. Till en del beror detta på att kännedom saknas

om storleken av det uppdämda behov, som nu föreligger. Planeringskommittén

har därför föreslagit, att undersökningar med jämna tidsintervall

utföres rörande storleken av det antal sökande, som formellt är inträdesberättigade

men som på grund av platsbrist ej kunnat anvisas elevplats

vid folkhögskola. Jag vill i anledning härav framhålla, att det bör ankomma

på skolöverstyrelsen att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och

inom ramen för tillgängliga resurser göra de undersökningar, som överstyrelsen

finner erforderliga för att underbygga sina blivande äskanden och

övriga framställningar beträffande folkhögskolornas verksamhet.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 1957

75

IX. Hemställan

Bortsett från vad jag förordat beträffande vissa särskilda bestämmelser

för musiklinjen vid Framnäs folkhögskola (kap. VI) och beträffande personalorganisationen

på skolöverstyrelsens folkbildningsrotel (kap. VII) bör

de förslag, som jag här framlagt, träda i kraft från och med arbetsåret

1958/59. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av skolöverstyrelsen

utfärda de närmare bestämmelser, som påkallas av vad jag i

olika hänseenden förordat. I samband med utarbetandet av erforderliga

detalj föreskrifter torde lämpligen böra göras en allmän översyn av de olika

bestämmelser, som gäller för folkhögskolornas verksamhet. Skulle härvid

uppkomma ytterligare frågor av beskaffenhet att böra underställas riksdagens

prövning, torde tillfälle därtill finnas i samband med anslagsäskandena

till 1958 års riksdag.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig i det föregående förordade riktlinjer

för folkhögskolans ställning och uppgifter, att tillämpas tills

vidare från och med arbetsåret 1958/59;

b) godkänna av mig förordade grunder för statsbidrag till

byggnadsarbeten m. m. vid folkhögskolor, att tillämpas tills

vidare från och med arbetsåret 1958/59;

c) godkänna av mig förordade grunder för allmänt driftbidrag

till folkhögskolor, att tillämpas tills vidare från och

med arbetsåret 1958/59;

d) godkänna av mig förordade riktlinjer för behandlingen

av frågor rörande folkhögskolan och de stora årskullarna.

Vad departementschefen sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt, bifaller Hans Maj:t

Konungen samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Cederlund

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 146 1957

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning ..................................................... 3

Departementschefen ........................................... 4

II. Nuvarande förhållanden ....................................... 6

1. Gällande bestämmelser m. m................................. 6

2. Folkhögskolornas antal och storlek .......................... 8

3. Elever .................................................... 9

4. Lärare .................................................... 11

5. Lokaltillgång och byggnadsekonomiskt läge .................. 11

6. Driftsekonomiskt läge ...................................... 14

III. Folkhögskolans arbetsformer ................................... 16

1. Folkhögskolansuppgifterm.m............................... 16

2. Läsår. Vinterkurs m. m..................................... 20

3. Kortare kurser............................................. 22

4. Tredje årskurs. Specialkurs ................................. 25

5. Departementschefen ........................................ 28

IV. Elevfrågor .................................................... 34

1. Vitsord.................................................... 34

2. Inträdesfordringar.......................................... 37

3. Skydd för elevs arbetsanställning............................ 39

4. Departementschefen ........................................ 40

V. Lärarfrågor ................................................... 43

1. Kompetenskrav och utbildning.............................. 43

2. Tjänstgöring i annat folkbildningsarbete...................... 46

3. Departementschefen ........................................ 48

VI. Statsbidrag till folkhögskolorna ................................. 51

1. Byggnadsbidrag ............................................ 51

2. Driftbidrag ................................................ 54

3. Departementschefen ........................................ 56

VII. Tillsynsmyndighet ............................................ 60

1. Förslag.................................................... 60

2. Departementschefen ........................................ 60

VIII. Folkhögskolan och de stora årskullarna.......................... 62

1. Prognos ................................................... 62

2. Provisoriska byggnader ..................................... 66

3. Filialskolor m. m........................................... 67

4. Prognosverksamhet......................................... 70

5. Departementschefen ........................................ 71

IX. Hemställan ................................................... 75

Ivar Hffiggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1957

670467

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:387 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 27 mars 1954 a1 i texten
  2. SU 1957:173 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående folkhögskolans ställning och uppgifter jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. Rskr. 1957:307 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för budgetåret 1957/58 till naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. s. 1 i texten
  4. SU 1957:126 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts framställning rörande musiklinjen vid Framnäs folkhögskola. s. 14 i texten