Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fiskearrenden, m. m

1957-03-29 · 124 sidor, varav 120 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 120 av 124 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:151, Med förslag till lag om fiskearrenden, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

1

Kr 151

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fiskearrenden, m. m.; given Stockholms slott den 29

mars 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag om fiskearrenden,

lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, samt

förordning om ändrad lydelse av 46 § förordningen den 22 juni 1934 (nr

320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

GUSTAF ADOLF

Lars Eliasson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att genom en lag om fiskearrenden ökad trygghet

skall beredas fiskearrendatorer i sådana fall, då fiskerättsupplåtelsens ändamål

är yrkesfiske eller annat fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns

försörjning.

I detta syfte förordas bl. a., att vissa av de regler som gäller för s. k. sociala

jordbruksarrenden skall tillämpas även för här avsedda fiskearrenden.

Av största betydelse är härvid bestämmelserna om minimitid och optionsrätt.

Upplåtelsen skall ske antingen för viss tid av minst 5 år eller för

arrendatorns livstid. Vid utgången av arrende som gäller för viss tid skall

arrendatorn äga rätt till nytt arrende för fem år. Sådan optionsrätt tillkommer

arrendatorn ånyo vid utgången av vart femte år. Rätten till nytt

arrende kan dock såsom vid sociala jordbruksarrenden i vissa fall förfalla,

bl. a. då jordägaren avser att han själv eller en nära anhörig skall utöva

fisket.

Även i fråga om bl. a. avtalets form, arrendets bestånd mot ny ägare av

fastigheten, ändring av arrendevillkoren, förverkandeanledningar och möjlighet

att hos arrendenämnd begära dispens från tvingande föreskrifter i

lagen föreslås bestämmelser liknande dem som gäller för sociala jordbruks
1

llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

arrenden. Lagen blir ej tillämplig om fiskerätt, i samband med jordbruksarrende

eller eljest, upplåtits genom avtal, som huvudsakligen har annat

ändamål än fiske. Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 oktober 1957. I

likhet med vad som stadgades för motsvarande fall vid den sociala jordbruksarrendelagstiftningens

tillkomst skall lagen i viss utsträckning kunna

tillämpas på avtal, vilka träffats före lagens ikraftträdande, om fiskearrendatorn

eller denne och före honom någon av hans föräldrar vid upplåtelsetidens

utgång innehaft fiskerätten under sammanlagt minst tio år.

Vidare innefattar förslaget följdändringar i nyttjanderättslagen och förordningen

angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

3

Förslag

till

Lag

om fiskearrenden

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om avtal, varigenom någon mot vederlag upplåter fiskerätt åt annan,

skall, utöver vad som följer av 1 kap. lagen om nyttjanderätt till fast

egendom (nyttjanderättslagen), gälla vad nedan i denna lag sägs,, därest

upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller ock annat fiske av väsentlig betydelse

för arrendatorns försörjning.

Har rätt till fiske, i samband med jordbruksarrende eller eljest, upplåtits

genom avtal som huvudsakligen har annat ändamål än i första stycket sägs,

äger denna lag ej tillämpning.

2 §•

Avtalet skall upprättas skriftligen. I avhandlingen skola samtliga villkor

upptagas. Ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan.

Har fiske tillträtts utan att skriftligt avtal upprättats, äger utövaren, därest

det ej berott på honom att giltigt avtal sedermera icke kommit till stånd,

rätt till ersättning för den skada som därigenom tillskyndas honom.

Talan om skadestånd enligt andra stycket skall väckas inom ett år från

det fisket avträddes.

3 §.

Upplåtelse av fiske skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller

för arrendatorns livstid. Upplåtelse av gemensamhetsfiske må dock ske för

återstoden av den tid, för vilken fisket bildats. Därest upplåtelsen angår huvudgård

till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren

icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må upplåtelsen ske för

sådan tid. Är tiden icke så bestämd som nu sagts, skall avtalet anses ingånget

för en tid av fem år.

I fråga om fideikommissfastighet, som ej är att anse såsom huvudgård,

skall vad i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen sägs äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Vid utgången av arrende som gäller för viss tid äger arrendatorn, om ej

annat följer av andra eller tredje stycket, rätt till nytt arrende för en tid

av fem år. Sådan optionsrätt tillkommer ånyo arrendatorn vid utgången av

vart femte år.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, skall han giva fastighetens

ägare det tillkänna senast ett år före arrendetidens utgång på sätt i 2 kap.

38 § nyttjanderättslagen stadgas om uppsägning av jordbruksarrende. Sker

ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses

hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Bestämmelserna i 2 kap. 53, 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen om brytande

av optionsrätt och vad därmed har samband skola äga motsvarande tillämpning

med avseende å fiskearrende.

5 §•

Vad i 2 kap. 54—56 §§ nyttjanderättslagen är stadgat om ändrade arrendevillkor

eller fortsatt tillämpning av äldre villkor skall äga motsvarande tilllämpning

med avseende å fiskearrende.

6 §■

Den som upplåter fiskearrende må ej i andra fall än lagen stadgar förbehålla

sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda arrendet före

arrendetidens slut.

7 §.

Fardag för tillträde och avträde av arrenderat fiske är den fjortonde dagen

i mars månad. Infaller fardag å söndag, skall tillträde eller avträde ske

följande dag.

8 §.

Arrendeavgiften skall vara till storleken bestämd och må ej utsättas annorledes

än i penningar. Där avgiften likväl bestämts i annat än penningar,

skall den beräknas till belopp som med hänsyn till förhållandena vid tiden

för avtalets slutande får anses utgöra skäligt arrende. År ej tid utsatt för

erläggande av avgiften, skall den erläggas sist tre månader före varje arrendeårs

utgång.

Vad i 2 kap. 25 och 26 §§, 27 § första stycket och 45—48 §§ nyttjanderättslagen

är stadgat om nedsättning av arrendeavgift, skadestånd, rätt till uppsägning

och arbetsavtal skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fiskearrende.

Arrendatorn äger ock rätt till skälig nedsättning av arrendeavgiften,

om fisket, utan hans vållande, på grund av fiskpest, vattenförorening

eller annan sådan händelse i hög grad försämrats.

Har arrendatorn före förfallodagen påkallat nedsättning av arrendeavgiften

i fall då det kan komma i fråga, skall han anses hava guldit den i rätt

tid, därest han inom en månad efter det avgiften blivit slutligen bestämd

erlägger vad som brister.

9 §•

Utan medgivande av fastighetens ägare må ej arrendatorn åt annan överlåta

eller upplåta fisket eller del därav.

10 §.

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, är dödsboet berättigat att i

sitt ställe sätta annan, med vilken ägaren skäligen kan nöjas, eller att inom

sex månader uppsäga avtalet.

Vid livstidsarrende äger arrendatorns hustru, om äktenskapet var ingånget

innan avtalet slöts, efter mannens död tillgodonjula arrendet så länge hon

förbliver änka. Går hon i nytt gifte, må fastighetens ägare uppsäga avtalet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

5

11 §•

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt fisket, gäller

arrendeavtalet utan särskilt förbehåll mot nye ägaren.

De bestämmelser som för övrigt i 2 kap. 29—32 §§ samt 33 § första och

tredje styckena nyttjanderättslagen meddelats med avseende å överlåtelse

av arrenderad fastighet, utmätning, konkurs och återköp skola äga motsvarande

tillämpning vid fiskearrende.

12 §.

Arrenderätten skall vara förverkad och fastighetens ägare förty berättigad

att uppsäga avtalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande av arrendeavgift utöver en

månad från förfallodagen;

2. om han gör sig skyldig till vanvård av fisket;

3. om han olovligen överlåter eller upplåter fisket eller del därav;

4. om han å fastigheten för eller tillåter andra att föra ett sådant leverne

som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

5. om han eljest i väsentlig omfattning åsidosätter vad som åligger honom

enligt avtalet.

Finnes vad arrendatorn låtit komma sig till last vara av ringa betydenhet,

må han ej skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet, vare fastighetens ägare berättigad till skadestånd.

13 §.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande som i 12 § 1,

2 eller 4 sägs men sker rättelse innan fastighetens ägare gjort bruk av sin

rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall varom i 12 § 3 eller 5 sägs ägaren

icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande

som där avses, må ägaren ej senare åberopa förhållandet såsom

grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

14 §.

Vad om sättet för uppsägning, tiden för avträde och verkställighet av

avhysning, tid för väckande av talan, rätt att kvarhålla arrendatorn tillhörig

egendom och skiljedom är stadgat i 2 kap. 38—43 §§ nyttjanderättslagen

skall äga motsvarande tillämpning vid fiskearrende.

15 §.

Förbehåll, som strider mot 2 § andra stycket, 3—5 §§, 8 §, 10 § första

stycket eller 11 § första stycket, må ej åberopas av fastighetens ägare.

Arrendenämnden äger dock i samband med avtalets ingående medgiva

undantag, såframt avtalet innehåller att sådant medgivande må sökas och

särskilda skäl äro till undantaget. Avslås ansökan om undantag i fall då dylikt

förbehåll gjorts, är upplåtelsen förfallen, där ej avtalet stadgar annat.

16 §•

Om arrendenämndens sammansättning, granskning av arrendeavtal och

besvär över nämndens beslut skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ nyttjanderättslagen

är stadgat.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 § muntligen eller skriftligen gjorts

för viss tid, som vid lagens ikraftträdande ännu icke utgått, skola å upplåtelsen

bestämmelserna i 4 och 5 §§ denna lag tillämpas, därest vid upplåtelsetidens

utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn och före honom

någon av hans föräldrar, innehaft fiskerätten i dess helhet eller till väsentlig

del under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, upplåtelsetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, är fiskearrendatorn berättigad

till ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava

kommit till stånd, om han icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft

på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avstå från

ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äger vardera parten på

sätt stadgas i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen påkalla ändring av upplåtelsevillkoren

senast åtta månader före den ettåriga upplåtelsetidens utgång.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 KAP.

7 §•

Vad här-----------fem år.

Vid överlåtelse av fastigheten skall ock, såvitt angår fiskearrende, iakttagas

vad därom särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

7

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 46 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)

angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom

Härigenom förordnas, att 46 § förordningen den 22 juni 1934 angående

grunder för förvaltningen av viss kronoegendom1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

46 §.

Utarrendering av lägenhet för annat ändamål än jordbruk må, med iakttagande

av stadgandet i 2 kap. 70 § femte stycket lagen om nyttjanderätt

till fast egendom, ske i den ordning och under de villkor, som för varje

fall prövas lämpliga. Å vissa upplåtelser av fiskerätt gälla dock bestämmelserna

i lagen om fiskearrenden.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1957.

1 Senaste lydelse av 46 §, se SFS 1944: 69.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet

å Stockholms slott den 15 februari 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sträng, Ericsson, Andersson,

Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lindholm, Näsgård, Kling,

Eliasson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

anmäler statsrådet Eliasson fråga angående lag om vissa upplåtelser

av fiskerätt m. m. samt anför därvid följande.

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60

till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske företaga en översyn

av bl. a. de i fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiskelag

(SOU 1947:47) upptagna bestämmelserna om upplåtelse av fiskerätt ävensom

att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill nämnda översyn

kunde föranleda. Tillika bemyndigade Kungl. Maj :t samma dag chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga att i den utsträckning

departementschefen föreskrev biträda vid ifrågavarande översyn.

Med stöd av förenämnda bemyndigande samt bemvndiganden den

8 juni och 6 juli 1951 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet sistnämnda

dag sex sakkunniga att vid utredningen av bl. a. upplåtelse av

fiskerätt biträda styrelsen. De sakkunniga var fiskaren A. Aronsson, Ryssebo,

Kristinehamn, ledamoten av riksdagens första kammare, förste assistenten

F. I. Boo, Borås, förste byråsekreteraren i domänstyrelsen E. G. B.

Dyberg, Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren

S. G. E. Ericsson, Näs, Vimmerby, hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet

K. W. Modigh, Göteborg, samt hovrättsrådet G. G. Thulin, Lidingö.

Styrelsen avgav den 1 december 1953 ett betänkande (stencilerat) med

förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. jämte därmed sammanhängande

författningar.

över betänkandet inhämtades yttranden från ett flertal myndigheter och

organisationer.

I anledning av bl. a. anmärkningar som framställts under remissbehandlingen

har en överarbetning av förslaget skett inom jordbruksdepartementet.

Hovrättsfiskalen Erling Green, som härvid biträtt, har den 11 augusti

1956 avgivit en promemoria (stencilerad) med nytt förslag till lag om vissa

upplåtelser av fiskerätt m. m.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

9

över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av

hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, lagberedningen,

kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen med

statens fiskeriförsök, samtliga länsstyrelser, samtliga hushållningssällskaps

förvaltningsutskott —• utom förvaltningsutskotten inom Göteborgs och Bohus

läns, Älvsborgs läns södra och Jämtlands läns hushållningssällskap, vilka

dock beretts tillfälle yttra sig — samtliga fiskeriintendenter, arrendenämnderna

i Kalmar läns norra, Blekinge läns, Västmanlands läns, Västerbottens

läns och Norrbottens läns hushållningssällskaps områden, fiskerinämnden

för Vänern, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas

centralförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska

insjöfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet, Sveriges

amatörfiskares riksförbund, Södra Sveriges fiskeriförening, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,

Sveriges lantbruksförbund och Biksförbundet

Landsbygdens folk. Vid myndigheternas utlåtanden har i åtskilliga fall fogats

yttranden från olika organisationer. Tillfälle att avgiva yttrande har

vidare beretts hushållningssällskapens förbund, Svenska sydkustfiskarnas

centralförbund, Skånes fiskareförbund samt Sveriges sportfiskares riksförbund,

vilka emellertid icke avgivit yttranden. Den 3 januari 1957 har en

skrivelse i ärendet inkommit från Piteå fiskelägenhetsförening, m. b. p. a.

Jag anhåller att nu få anmäla denna fråga. I.

I. Gällande bestämmelser i huvuddrag

Upplåtelse av fiskerätt brukar, då upplåtelsen icke avser i fastighetsregistret

upptagen fiskefastighet, betecknas som en s. k. partiell nyttjanderätt.

Enligt 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen skall vad förut i kapitlet eller

eljest i lag finnes i allmänhet stadgat angående nyttjanderätt till fast egendom

tillämpas å sådan fiskerätt. Enligt de angivna lagrummen samt vissa

bestämmelser i inteckningsförordningen gäller följande. Avtal om fiskerätt

är icke bindande utöver femtio år från det avtalet slöts, dock att livstidsupplåtelse

är giltig även om nämnda tid därigenom skulle överskridas. I stad

och inom sådan ort å landet, där den för städerna gällande ordningen för

bebyggande skall iakttagas, är maximitiden tjugufem år i de fall, då avtalet

hänför sig till fastighet inom område för vilket plan för bebyggande är

gällande eller fråga är om därutanför belägen jord som hör till tomt. Till

säkerhet för beståndet av den upplåtna fiskerätten äger fiskerättshavaren,

om upplåtelsen skett i skriftlig handling, erhålla inteckning under de villkor

som angives i inteckningsförordningen. Genom bestämmelse i avtalet

kan denna rätt dock betagas honom. Upplåten fiskerätt gäller icke mot ny

ägare av fastigheten med mindre vid överlåtelsen gjorts förbehåll därom

eller fiskerätten på grund av inteckning fortfarande skall gälla. Det senare

blir enligt 4(i § inteckningsförordningen fallet om fiskerättshavaren söker

inteckning för fiskerätten å tidigare inskrivningsdag än fastighetsköparen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

söker lagfart. Har vid överlåtelsen förbehåll gjorts om fiskerättens bestånd,

blir fiskerätten emellertid gällande mot den nye fastighetsägaren även om

denne söker lagfart innan fiskerättshavaren söker inteckning för fiskerätten.

Ehuru alltså i sådant fall fastighetsägaren skall respektera fiskerätten

fastän den icke intecknats, vinner fiskerättshavaren först genom inteckningen

sakrättsligt skydd för sin rätt. Skulle, då fastighetsägaren varit förpliktad

att vid överlåtelse göra förbehåll om fiskerättens bestånd, fiskerätten ha

gått förlorad till följd av att förbehåll ej gjorts, äger fiskerättshavaren i

allmänhet rätt till skadestånd. Avtal kan slutas även på obestämd tid och i

sådant fall när som helst uppsägas. Optionsrätt till ny upplåtelse finns ej,

liksom ej heller regler om minimitid.

Förutom reglerna i 1 kap. 1—6 §§ nyttjanderättslagen skall enligt 7 § samma

kap. beträffande bl. a. rätt att fiska å viss fastighet gälla vad eljest

finnes i lag i allmänhet stadgat angående nyttjanderätt till fast egendom.

Sådana stadganden är bl. a. 9 kap. 2 § äldre giftermålsbalken, 17 kap. 6 §

handelsbalken, 10 kap. 10 § rättegångsbalken samt åtskilliga bestämmelser

i utsökningslagen, inteckningsförordningen och expropriationslagen.

Genom de här avhandlade bestämmelserna regleras emellertid rättsförhållandet

mellan upplåtaren och fiskerättshavaren endast ofullständigt. Särskilt

gäller detta det materiella rättsförhållandet. I den mån denna brist

icke utfylles genom regler i avtalet är man hänvisad till allmänna rättsgrundsatser.

Dessa får sålunda tillgripas bl. a. beträffande frågan huruvida

fiskerättshavaren äger utan samtycke av upplåtaren överlåta nyttjanderätten

å annan och beträffande frågan vilka nyttjanderättshavarens åtgärder

som skall kunna medföra att avtalet förklaras förverkat.

Upplåtelse av »i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden

ej är förenad» eller av annan fiskefastighet anses utgöra lägenhetsarrende

(arrende för annat ändamål än jordbruk). För sådant arrende finns

bestämmelser i 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen, varjämte å detsamma bestämmelserna

i 1 kap. är tillämpliga om icke annor,ledes stadgats. En sammanställning

av vad som gäller enligt innehållet i nämnda 70 § visar i huvudsak

följande beträffande upplåtelse av fiske som utgör särskild fastighet.

Fiskerättsavtalet skall i princip slutas skriftligen för att vara gällande.

Muntligt avtal gäller emellertid om parterna åsämjas därom. Utan fastighetsägarens

medgivande må ej arrendatorn i sin tur till annan upplåta fiskerätten

eller del därav. Arrendatorn får i regel icke heller utan upplåtarens

samtycke sätta annan i sitt ställe. Om arrendatorn dör före arrendetidens utgång

skall, där ej avtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande

vara gällande, dock att delägarna i boet kan befria sig från arrendet genom

att erbjuda upplåtaren att återtaga fisket. Arrenderätten förverkas om arrendatorn

gör sig skyldig till vissa uppräknade handlingar eller underlåtenheter.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma,

gäller utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren om

det upprättats skriftligen. Har avtalet ej upprättats skriftligt och vill ej nye

ägaren låta arrendatorn kvarsitta, måste han uppsäga avtalet inom tre må
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

nader efter det överlåtelsen skedde. Göres ej detta, blir avtalet gällande mot

honom. Genom förbehåll i avtalet får ej stadgas inskränkning i arrendatorns

rätt att vid överlåtelse sitta kvar å fastigheten, ej heller annan förverkandegrund

än som angivits gälla enligt lagen. Icke heller beträffande nu avsett

slag av fiskerätt gäller regler om minimitid och optionsrätt.

Av vad som nu anförts framgår, att en upplåtelse av fiskerätt i de undantagsfall

då den avser en särskild fiskefastighet utgör lägenhetsarrende samt

i övriga fall ger upphov till en s. k. partiell nyttjanderätt, som i regel icke

hänföres under det juridiskt-tekniska arrendebegreppet. Av praktiska skäl

och i viss anslutning till terminologien i lagen om gemensamhetsfiske användes

emellertid i det följande beteckningarna fiskearrende (arrende) och

fiskearrendator (arrendator) såsom motsvarigheter till fiskerättsupplåtelse

respektive nyttjare av upplåten fiskerätt. Genom införande av dessa beteckningar

framhålles även, att vissa allmänna bestämmelser om arrende i

andra författningar än nyttjanderättslagen utan särskilt stadgande kan bli

tillämpliga på fiskearrenden. Till denna fråga torde jag senare få återkomma.

II. Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen

1. Allmän översikt

Fiskeristyr elsen

Fiskeristyrelsen föreslog i sitt betänkande, att bestämmelser om ökat

skydd för fiskearrendatorer skulle införas genom en särskild lag, samt utarbetade

i enlighet härmed förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt

in. m. Lagförslaget omfattade dels de fall, då nyttjanderätten uteslutande

avsåg fiskerätt och upplåtelsen skett för yrkesmässigt fiske, dels de fall

då upplåtelsen innefattade förutom fiskerätt även annan nyttjanderätt och

idkandet av yrkesmässigt fiske var det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen.

Lagen föreslogs dock icke bli tillämplig å sådan kombinerad upplåtelse,

som helt eller delvis utgjorde s. k. socialt jordbruksarrende eller arrende,

som avsågs i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss

kommunal jord. Fiskearrendalorn skulle enligt förslaget få rätt att till annan

upplåta arrendet, om han på grund av sjukdom eller annan dylik orsak

blivit ur stånd att själv driva fisket. Dylik upplåtelse skulle dock icke omfattas

av lagens bestämmelser. I övrigt undantogs från lagens tillämpning

upplåtelse från fastighet, som tillhörde kronan eller var av ecklesiastik

art, samt upplåtelse av gemensamhetsfiske. Enligt förslaget skulle muntliga

avtal i och för sig vara giltiga men endast skriftliga avtal åtnjuta lagens

skydd. Arrendatorn skulle dock vara berättigad till ersättning om, sedan han

efter muntligt avtal börjat utöva nyltjanderätten, det ej berott på honom

att skriftligt avtal sedermera ej upprättats. Ersättningen skulle avse gottgörelse

för den skada arrendatorn tillskyndats genom att lagens bestämmelser

icke blivit tillämpliga på upplåtelsen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr i51 år 1957

I likhet med vad som gäller för sociala jordbruksarrenden föreslogs upplåtelse

skola ske för viss tid, minst fem år, eller för nyttjanderättshavarens

livstid. Då tiden för upplåtelse för viss tid gått till ända, skulle arrendatorn

äga rätt till ny upplåtelse för en tid av fem år. Sådan optionsrätt skulle tillkomma

honom ånyo vid utgången av varje arrendeperiod.

Nyttjanderätten föreslogs skola kunna förverkas på grund av i huvudsak

samma anledningar som gäller beträffande jordbruksarrenden. Upplåtaren

skulle vidare i likhet med vad som gäller för sociala jordbruksarrenden

äga återtaga nyttjandet, om fiskearrendatorn påtagligen eftersatt sina

förpliktelser enligt avtalet eller om upplåtaren avsåg att han själv eller vissa

honom närstående skulle utöva nyttjanderätten.

I fråga om nyttjanderättens bestånd vid överlåtelse av fastigheten föreslogs,

att nyttjanderätten skulle utan särskilt förbehåll gälla mot nye ägaren.

Detta innebär en utvidgning till arrendatorns förmån i förhållande till

vad som gäller beträffande jordbruksarrenden, i det att sådant arrende äger

bestånd mot ny ägare utan särskilt förbehåll endast om arrendatorn tillträtt

fastigheten innan överlåtelsen skedde.

I likhet med vad som gäller beträffande sociala jordbruksarrenden skulle

tvister angående ändring av avtalsvillkoren för ny upplåtelse avgöras av

skiljemän. Arrendenämnden skulle vara skiljenämnd om ej mellan parterna

träffats skiljeavtal. Arrendenämnderna tillädes ock i övrigt befogenheter

av samma art som enligt sociala arrendelagen. Sålunda skulle avtalspart

kunna påkalla arrendenämndens granskning av avtalet. Vidare skulle, då rätt

till nytt arrende förfallit på grund av att jordägaren avsett att han själv

eller vissa honom närstående skulle utöva den upplåtna fiskerätten, jordägaren

vara skyldig att inhämta arrendenämndens tillstånd, därest han inom

fem år från upplåtelsetidens utgång ville helt eller delvis ånyo upplåta fiskerätten.

Brott mot denna föreskrift skulle straffas med dagsböter. Arrendenämnd

skulle vidare äga medgiva att avtal undantogs från bl. a. bestämmelserna

om minimitid och optionsrätt.

Fiskeristyrelsens betänkande innehöll vidare förslag till vissa följdändringar

i nyttjanderättslagen, inteckningsförordningen, utsökningslagen och

lagen om regeringsrätt.

Fiskeristyrelsens förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in.

torde som bilaga 1 få fogas till detta protokoll.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

I remissyttrandena över fiskeristyrelsens betänkande vitsordades nästan

undantagslöst behovet av lagstiftning till skydd för 1''iskearrendator. Några

invändningar gjordes emellertid mot ett införande av regler sådana som de

föreslagna. Skälet för dessa invändningar var i regel förmodanden, att reglerna

kunde väntas minska fastighetsägarnas villighet att upplåta fiskevatten

till yrkesfiskare. I fråga om utformningen tillstyrktes i allmänhet huvuddragen

i förslaget. De avvikande meningar som uttalades hänförde sig

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

13

främst till frågan om vilka upplåtelser lagen borde omfatta samt frågorna

om optionsrätt och minimitid. Behovet av optionsrätt och minimitid underströks

dock i allmänhet. Ett stort antal remissinstanser förordade, att

upplåtelser från kronan och kyrkan skulle omfattas av lagen. Mot den föreslagna

regeln att vid överlåtelse nyttjanderätten skulle utan särskilt förbehåll

äga bestånd mot ny ägare riktade några remissinstanser invändningar.

Av allmänna synpunkter som framförts i yttrandena torde här få återgivas

följande.

Hovrätten för Västra Sverige framhöll, att vid utformningen av lagförslag

med sådant syfte som det förevarande svårigheter mötte att skapa ett effektivt

skydd för arrendatorerna och samtidigt icke så beskära jordägarnas

rätt, att de blev mindre benägna att upplåta fiskevatten till yrkesfiskare.

Vidare var med hänsyn till föremålet för upplåtelsen möjligheterna att skapa

ett effektivt skydd vid fiskearrenden icke lika goda som vid jordbruksarrenden.

Hovrätten för Övre Norrland anförde, att enligt dess mening förslaget utvisade

vissa icke helt tillfredsställande avvikelser från vad som gällde för

arrenden och att det ändamålsenligaste var att förslaget blev föremål för

förnyad översyn, därvid jämväl en utredning beträffande övriga partiella

nyttjanderätter borde äga rum.

Kammarkollegiet anmärkte att, då statistiskt material som belyste förekomsten

av yrkesmässiga fiskearrenden saknades, man ej hade så säkra

hållpunkter för bedömandet av lagstiftningens praktiska betydelse som i

och för sig varit önskvärt. Sannolikt hade dock antalet personer, som försörjde

sig huvudsakligen genom fiske och som uteslutande eller till någon

del fiskade på arrenderade vatten, efter hand minskat. Antalet binäringsfiskare

kunde däremot förmodas växla mera konjunkturmässigt. Beträffande

båda grupperna måste gälla, att åtskilliga fiskare genom tillkomsten

av 1950 års fiskerättslag blivit mindre beroende av eller helt oberoende av

möjligheten att arrendera fiskevatten. Å andra sidan kunde man icke betvivla,

att åtskilliga yrkesfiskare redan blivit och framdeles kom att bli

trängda genom ökat upplåtande av enskilda fiskevatten till sportfiskare

och andra amatörfiskare.

Domänstyrelsen anförde, att syftet med den ifrågasatta lagen syntes vara

dels att skapa en tryggare ställning för de fiskare, som för sin utkomst i

väsentlig grad var beroende av fiske i arrenderade vatten, dels att genom

en arrendetid av minst fem år stimulera arrendatorns intresse för fiskevård

och undvika den för kraftiga exploatering av fiskbeståndet, som ett

korttidsarrende kunde inbjuda till. Båda dessa synpunkter var betydelsefulla

för fiskets utveckling och därför värda beaktande.

Sveriges lantbruks förbund yttrade, att det syntes förbundet rimligt att

fiskearrendatorer bereddes samma skydd som det vissa jordbruksarrendatorer

erhöll genom arrendelagens bestämmelser för de s. k. sociala arrendena.

Riksförbundet Landsbygdens folk ansåg, att icke minst konkurrensen

från sportfiskeklubbar och jämställda intressen om vissa fiskevatten gjor
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

de det erforderligt, att största möjliga trygghet bereddes den yrkesfiskande

befolkningen.

Ur allmän lagteknisk synpunkt gjordes några uttalanden.

I de flesta av dessa förordades att de föreslagna bestämmelserna upptogs i

en särskild lag. Sålunda förordade lagberedningen, att regleringen skedde i

en lag av speciallags karaktär och icke inom ramen för den allmänna lagen,

d. v. s. nyttjanderättslagen eller den nya jordabalk, till vilken beredningen

hade att framlägga förslag. I nyttjanderättslagen, lämpligen i dess

1 kap. 8 §, borde intagas en hänvisning till den föreslagna lagen, i vilken

uttömmande borde angivas i vilken utsträckning och med vilka modifikationer

bestämmelserna i nyttjanderättslagen skulle äga tillämpning i fråga om

upplåtelser, för vilka den särskilda lagen skulle gälla. Länsstyrelsen i Stockholms

län uttalade däremot, att det borde övervägas att inarbeta de föreslagna

nya bestämmelserna i nyttjanderättslagen i samband med en översyn

av denna lag.

Departementspromemorian

Efter en redogörelse för huvuddragen i fiskeristyrelsens förslag samt remissinstansernas

allmänna inställning till detta förslag anföres i departementspromemorian

i huvudsak följande.

Såsom förut anförts är de bestämmelser som gäller för fiskerättsupplåtelser

relativt få och lämnar, i vad gäller sådan fiskerätt som följer reglerna

om partiell nyttjanderätt, i stort sett det materiella rättsförhållandet mellan

parterna oreglerat. Men icke heller reglerna om lägenhetsarrenden utvisar

samma ingående reglering av rättsförhållandena som bestämmelserna i

nyttjanderättslagen för jordbruksarrenden. För nyttjanderättsupplåtelser av

fiskerätt gäller sålunda, oavsett om de följer reglerna för partiella nyttjanderätter

eller lägenhetsarrenden, att avtalet kan ingås på obestämd tid och

att arrendatorn i sådant fall när som helst kan uppsägas. I fråga om sådana

upplåtelser som följer reglerna för partiella nyttjanderätter gäller vidare,

att arrendatorn icke kan göra anspråk på att få sitta kvar till fardag. Ytterligare

saknas beträffande båda slagen av upplåtelser rätt till minimitid

samt optionsrätt. Även i andra hänseenden saknar fiskearrendatorerna det

skydd som i allmänhet tillkommer jordbruksarrendatorer. Fiskearrendatorerna

har sålunda, såsom ock fiskeristyrelsen och flera remissinstanser

framhållit, en otrygg ställning. Arrendatorn kan av upplåtaren försättas i

situationer, som i vissa fall kan bli ödesdigra för arrendatorns och lians familjs

ekonomi och äventyra arrendatorns möjligheter att bedriva fiske.

Dessa förhållanden blir naturligtvis mest kännbara för dem som är yrkesfiskare

eller eljest beroende av fisket för sin försörjning. Beträffande just

dessa kategorier av fiskare är det emellertid ur samhällsekonomisk synpunkt

av särskild vikt, att de bedriver en rationell och långsiktig fiskevård.

Intresset härför motverkas av att arrendeavtalen ofta gäller för endast ett

eller några få år och att arrendatorn icke kan med någon större säkerhet

räkna med att erhålla nytt arrende. Det måste därför vara ur samhällsekonomisk

och social synpunkt angeläget att förbättra nyss angivna fiskearrendatorers

ställning. Denna ståndpunkt har ock intagits av nästan samtliga

remissinstanser. De regler som fiskeristyrelsen föreslagit och som i huvudsak

ansluter till vad som inom jordbruket gäller för de sociala arrendena,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

15

torde i stort sett vara val ägnade att medföra den påkallade förbättringen

av ifrågavarande fiskearrendalorers ställning. Såsom uttalats av fiskeristyrelsen

och flera remissinstanser torde de föreslagna reglerna icke heller behöva

befaras leda till att fastighetsägarna i större omfattning underlåter att

utarrendera fiskevatten till angivna kategorier av fiskearrendatorer. Här

må även erinras om att 30—32 §§ lagen om rätt till fiske ger möjlighet att

komma till rätta med bl. a. sådant uppenbart vanskötande av fiske som består

i underlåtenhet att utnyttja detsamma. På grund av dessa bestämmelser

torde en fastighetsägare merendels icke kunna övertaga ett givande fiske

och sedan låta det vara outnyttjat.

Av de föreslagna reglerna torde de om minimitid och optionsrätt komma

att få den största betydelsen för tryggandet av fiskearrendatorernas

ställning. Remissinstanserna har också i stort sett varit eniga om att sådana

regler bör införas. Från några håll har emellertid rests invändningar.

I vissa fall grundar sig dessa på principiella betänkligheter mot alt inskränka

ägarens frihet att disponera över sin egendom. Andra remissinstanser

grundar invändningarna på farhågor för att reglerna skall leda till minskat

antal upplåtelser av ifrågavarande slag. Vad beträffar det förstnämnda skälet

må erinras om den principdiskussion som föregick antagandet av 1943

års regler om sociala arrenden. Den principiella inställning till frågan om

besittningsskydd för arrendatorer, som statsmakterna med antagandet av

nämnda regler givit uttryck åt, torde böra tillämpas även å nu ifrågavarande

slag av upplåtelser. Detta synes även majoriteten av remissinstanserna

ha förutsatt. Den föreslagna minimitidens längd torde icke av jordägaren

uppfattas såsom något skäl att vägra upplåtelse. Vad beträffar optionsrätten

kan väl icke heller denna annat än i undantagsfall utgöra anledning

att icke företaga upplåtelsen. Jordägaren lär i de flesta fall sakna nödig

yrkesskicklighet och utrustning för att själv kunna driva fisket. Därtill

kommer att det övervägande antalet upplåtare torde inse det berättigade

i att arrendatorn tillerkännes den trygghet i näringsutövningen som optionsrätten

avser att skapa. Vad beträffar konkurrens från sportfiskeklubbar synes

utträngande av yrkesfiskare hittills ha förekommit endast i enstaka undantagsfall.

Fiskelagens regler mot vanskötsel av fiskevatten utgör också

ett visst skydd mot dylika uttränganden. Det torde nämligen i dessa fall, då

en yrkesfiskares vatten övertages, ofta vara svårt för sportfiskeklubbarna

att så sköta fisket att de undgår att komma i konflikt med nämnda regler.

Skulle det emellertid framdeles visa sig, att yrkesfisken på nu antydd väg

i väsentlig grad undandrages folkförsörjningen, torde detta böra utgöra en

anledning till att frågan om skärpta regler mot vanskötsel av fiskevatten

tages under övervägande.

Det av fiskeristyrelsen avgivna förslaget torde därför i slort sett vara väl

ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Vissa av de föreslagna reglerna

torde dock böra modifieras. I lagtekniskt hänseende synes dessutom

vad lagberedningen framhållit böra beaktas. Såsom fiskeristyrelsen föreslagit

torde reglerna böra upptagas i eu särskild lag. — Ur skilda synpunkter

skulle del ha varit till fördel att nu ifrågasatta lagstiftning hade beretts i

ett större sammanhang, exempelvis i samband med eu översyn av vissa

delar av nyttjanderättslagen. Då det emellertid ur social synpunkt synes angeläget

att ifrågavarande kategorier av fiskare snarast erhåller den trygghet

i yrkesutövningen, som framförallt bestämmelserna om minimitid och optionsrätt

avser att skapa, synes övervägande skäl tala för all frågan om införande

av de föreslagna bestämmelserna icke sammankopplas med andra

frågor rörande nyttjanderättsupplåtelser från fastighet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

Departementspromemorians förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt

m. in. reglerar i stort sett det ifrågavarande rättsområdet enligt samma

grunder som fiskeristyrelsens motsvarande förslag. Vissa avvikelser, delvis

av tämligen betydande räckvidd, föreligger dock. Sålunda innebär promemorians

förslag en icke oväsentlig utvidgning av tillämpningsområdet för

lagen, främst genom att förslaget med vissa begränsningar avser även upplåtelser

från kronojord och ecklesiastik jord. Vidare innefattas upplåtelse

av gemensamhetsfiske, som i fiskeristyrelsens förslag helt undantagits, under

förutsättning att upplåtelsen sker till annan än delägare i fisket. Å

andra sidan föreslås en motsvarande regel skola gälla även vissa samfällda

fisken, som enligt fiskeristyrelsens lagförslag utan inskränkning skulle omfattas

av regleringen.

I fråga om avtalets form har departementspromemorian frångått fiskeristyrelsens

förslag samt förordar en lösning i överensstämmelse med vad som

gäller beträffande jordbruksarrende. Detta innebär, att endast skriftliga

avtal äger giltighet, ehuru ett muntligt avtal under vissa förutsättningar

kan medföra skadeståndsskyldighet för upplåtaren. Beträffande reglerna

om minimitid och optionsrätt upptages fiskeristyrelsens förslag med viss

jämkning i fråga om upplåtelse av gemensamhetsfiske.

Bestämmelsen i fiskeristyrelsens förslag, att vid överlåtelse av fastigheten

nyttjanderätten utan särskilt förbehåll skall gälla mot nye ägaren, begränsas

i promemorians förslag att avse de fall, där markområde eller byggnad

ingår i upplåtelsen och före överlåtelsen tillträtts av fiskearrendatorn.

I lagtekniskt hänseende är skillnaden mellan fiskeristyrelsens och departementspromemorians

förslag betydande. I det förra ges relativt utförliga bestämmelser

om rättsförhållandet mellan upplåtare och arrendator, varjämte

i motiven rekommenderas att i fall som ej omfattas av dessa bestämmelser

i viss utsträckning analogisera från nyttjanderättslagens reglering av de

sociala jordbruksarrendena. I lagtexten undvikes emellertid i stort sett hänvisningar

till nyttjanderättslagen. Departementspromemorians förslag däremot

lämnar direkta regler i lagtexten endast i tämligen få hänseenden men

gör därutöver genom hänvisning till ett stort antal stadganden i 1 och 2 kap.

nyttjanderättslagen dessa stadganden gällande i tillämpliga delar även i

fråga om fiskearrenden, som omfattas av den föreslagna lagen.

Departementspromemorians förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt

in. in. torde som bilaga 2 få fogas till detta protokoll.

Remissyttranden över departementspromemorian

Den föreslagna lagstiftningens syfte att bereda ökat rättsskydd åt fiskearrendatorerna

biträdes i princip eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Visserligen uttalar några av dem tvekan rörande behovet av

lagstiftning, men dessa uttalanden är genomgående begränsade till att avse

vissa landsdelar. I regel tillägges också, att behov torde föreligga i andra delar

av landet.

Ett par remissinstanser ställer sig emellertid av andra skäl tveksamma

till lagförslaget.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 ur 1U57

Lantbruksstyrelsen säger sig sålunda vara tveksam, om eu lagstiltning

av den art som föreslagits verkligen kommer att i det länga loppet bli till

gagn för de yrkesgrupper, som den är avsedd att stödja. Styrelsens tveksamhet

grundar sig på farhågor alt lagstiftningen kommer att minska jordägarnas

benägenhet att upplåta fiskerätt på arrende till sådana brukare som

skulle omfattas av de föreslagna bestämmelserna. Styrelsen åberopar erfarenheterna

av lagstiftningen rörande de sociala jordbruksarrendena samt

yttrar härom bl. a. följande.

Det torde stå utom allt tvivel att införandet av de sociala arrendebestämmelserna

på jordbrukets område och de belastningar, som därigenom lades

på jordägarna, varit en mycket kraftigt bidragande orsak till den tendens

till avveckling av jordbruksarrenden, som därefter gjort sig gällande. Även

om vissa av de bördor för jordägarna, som infördes genom nyssnämnda bestämmelser,

exempelvis byggnadsskyldighet, ej har någon motsvarighet beträffande

fisket, torde man dock böra räkna med att sådana inskränkningar

som exempelvis optionsrätten och möjligheten för arrendator att vid ifrågasatt

höjning av arrendet få arrendesummans skälighet prövad av en särskild

arrendenämnd, kommer att av jordägarna uppfattas såsom nackdelar och

som inskränkningar av deras dispositionsrätt och att de i betydande utsträckning

kommer alt söka undgå dessa olägenheter genom att taga iisket

under eget bruk eller upplåta det till brukare, å vilken de föreslagna bestämmelserna

ej äger tillämpning. Det kan i detta sammanhang påpekas,

att de praktiska möjligheterna för en jordägare att återtaga den utarrenderade

nyttjanderätten under eget bruk uppenbarligen är mycket större då det

gäller fiske än då det gäller jordbruk. För många, i synnerhet mindre fisken,

kommer det överhuvud ej att erfordras något mera omfattande fiskande.

Medan beträffande jordbruk en försummelse i brukandet ganska snart leder

till en lätt iakttagbar vanliävd, torde det vidare beträffande fisket vara

betydligt vanskligare att säga, när man nått det stadium, som är att karakterisera

som vanhävd, och att konstatera detta. Det torde i detta sammanhang

ej heller böra bortglömmas att de upplåtelser det här är fråga om i rätt

stor utsträckning torde ske till belopp, som är av relativt ringa betydelse för

upplåtarens ekonomi, och att det med hänsyn därtill också ofta kan te sig

förmånligare för jordägaren att avstå från arrendebeloppet och samtidigt

undgå de inskränkningar i förfoganderätten över fastigheten, som en utarrendering

till eu yrkesfiskare skulle medföra.

Av de skäl, som nu i korthet antytts, anser sig lantbruksstyrelsen böra

framhålla att det enligt styrelsens uppfattning föreligger en allvarlig risk

för atl eu lagstiftning av den art, som nu ifrågasatts, i många fall kommer

att leda till helt andra resultat än som avsetts och att den föreslagna lagstiftningen,

även om den i vissa fall kommer att ge ökad trygghet åt fiskearrendatorer,

samtidigt kan komma att leda till en väsentlig nedgång i antalet

upplåtelser av fiskerätt till fiskare inom de kategorier, för vilka lagstiftningen

är avsedd. Styrelsen saknar möjlighet att bedöma huruvida behovet

av lagstiftning är så trängande att denna risk trots allt bör tagas.

Därest så skulle anses vara fallet vill styrelsen, vilken såsom förut nämnts

helt ansluter sig till själva syflet med lagstiftningen, i princip tillstyrka det

nu föreliggande förslaget.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som i princip tillstyrker lagförslaget, förklarar

sig dock liksom vid remissbehandlingen av fiskcrislyrelsens betänkande

hysa tvivel om atl fiskevaltensägarna blir benägna all med eu dylik

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr lljl

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kurigl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

lagstiftning framdeles upplåta fiskevatten till sådana kategorier av fiskare,

varom här är fråga.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar farhågor i samma riktning samt förmenar,

att vid den i departementspromemorian redovisade överarbetningen

av fiskeristyrelsens förslag åtskilliga bestämmelser av betydande räckvidd

fogats till förslaget utan närmare utredning eller motivering. Hovrätten anför

härom bl. a. följande.

Vid utformningen av det förslag till lagregler i nu avsedda ämne, som

fiskerättskommittén avgav 1947, liksom i fiskeristyrelsens betänkande av

år 1953 har ingen mer ingående reglering föreslagits än som synts nödigt

med hänsyn till önskemålen att öka skyddet för de fiskare som för sin näring

är beroende av att arrendera fiskevatten. Farhågor har flerstädes yppats

för att en långtgående lagstittning skulle minska jordägarnas benägenhet

att upplåta arrenden av här ifrågavarande slag. När chefen för jordbruksdepartementet

år 1950 — i samband med behandlingen av fiskerättskommitténs

betänkande — förordade förnyad utredning beträffande fiskearrenden,

betonade han, att det måste särskilt förebyggas att de blivande

bestämmelserna fick den icke avsedda verkan att minska antalet arrendeupplåtelser.

Fiskeristyrelsen följde också dessa riktlinjer och har i sitt betänkande

uttalat att, om man vid lagstiftningens utformning följde principen

att jordägaren icke underkastades andra inskränkningar i sin förfoganderätt

än dem som var nödvändiga för vinnande av syftet med reglerna

om minimitid och optionsrätt, farhågorna för att lagstiftningen skulle

minska benägenheten att upplåta fiskevatten på arrende kunde anses såsom

förhållandevis små. Oaktat vad sålunda förekommit vid lagstiftningsärendets

tidigare behandling har vid den nu verkställda överarbetningen av

fiskeristyrelsens förslag utan närmare utredning eller motivering åtskilliga

bestämmelser av betydande räckvidd fogats till sistnämnda förslag. Det synes

hovrätten under inga omständigheter böra ifrågakomma att viktiga

bestämmelser på detta sätt införes utan att ett mera allsidigt utredningsarbete

föregått. Möjligheter saknas att på det föreliggande materialet bedöma

räckvidden och konsekvenserna av de regler som tillkommit vid överarbetningen.

ä andra sidan uttalar ett stort antal remissinstanser uttryckligen sin tillfredsställelse

över departementspromemorians förslag, jämväl sett i jämförelse

med fiskeristyrelsens förslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län gör invändningar mot uttalandet i departementspromemorian

att lagstiftningen var av så brådskande karaktär, att

en särlagstiftning var motiverad. Länsstyrelsen, som förklarar sig rent principiellt

icke ha något att erinra mot lagförslaget men förordar att de föreslagna

bestämmelserna inarbetas i nyttjanderättslagen i samband med en

allmän översyn av denna lag, anför att tillkomsten av 1950 års fiskerältslag

gjort åtskilliga yrkesfiskare mindre beroende eller helt oberoende av möjligheten

att arrendera fiskevatten. Behovet av skyndsamma åtgärder var

därför enligt länsstyrelsens förmenande nu mindre trängande än före tillkomsten

av 1950 års fiskerättslag.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

19

Föredraganden

Som framgått av redogörelsen för de rättsregler som gäller vid upplåtelse

av fiskerätt är fiskearrendatorns rättsställning tämligen otrygg. Syftet med

den föreslagna lagstiftningen är att, i huvudsak efter förebild av de bestämmelser

som gäller för de s. k. sociala jordbruksarrendena, förbättra fiskearrendatorernas

rättsskydd. Om detta syfte synes råda enighet bland remissinstanserna,

vilka också allmänt vitsordat behovet av lagstiftning. Några

remissinstanser har dock uttryckt farhågor för att lagstiftningens utformning

kommer att minska jordägarnas benägenhet att upplåta fiskerätt till

sådana brukare, som skulle omfattas av lagstiftningen. Lantbruksstyrelsen,

som bland remissinstanserna starkast framhållit dessa farhågor, uttalar

emellertid att styrelsen saknar möjlighet att bedöma huruvida behovet av

lagstiftning är så trängande att den nämnda risken trots allt bör tagas.

Otvivelaktigt måste det anses föreligga en viss risk för att fastighetsägarna

i ökad utsträckning antingen upplåter fiskerätt åt brukare, som ej

skyddas av de föreslagna reglerna, t. ex. sport- eller andra fritidsfiskare

eller sammanslutningar av dylika, eller också själva handhar fisket. Med

den utformning lagförslaget erhållit torde denna risk emellertid kunna bedömas

som förhållandevis ringa. Särskilt är därvid att beakta, att fastighetsägaren

får en ovillkorlig rätt att vägra fortsatt arrende, om han önskar

själv utöva fisket eller låta någon nära anhörig göra detta. Under sådana

förhållanden synes reglerna om minimitid och rätt för arrendatorn att,

då jordägaren vill fortsätta alt upplåta fisket, i reigel få bibehålla arrendet

knappast behöva uppfattas som någon alltför kännbar inskränkning i fastighetsägarens

förfogandemöjligheter. Man torde vidare kunna förvänta,

att de allra flesta fastighetsägare har förståelse för strävandet att på det

föreslagna sättet bereda fiskearrendatorerna ett visst skydd i deras yrkesutövning.

Önskemålet att förbättra fiskearrendatorernas rättsställning är enligt min

mening högst angeläget. För detsamma talar icke blott intresset att främja

en rationell fiskevård i förening med ett effektivt utnyttjande av vårt lands

fisketillgångar utan också sociala skäl. Ett rationellt drivet fiske erfordrar

i regel betydande investeringar i fråga om redskap in. in. I synnerhet fasta

fiskredskap måste ofta anpassas efter förhållandena på fångstplatserna

och kan stundom bli i stort sett värdelösa för fiskearrendatorn, om han ej

erhåller förnyat arrende. Detta kan leda till högst betydande ekonomiska

förluster och svårigheter för fiskearrendatorn.

I departementspromemorian framhålles, att det ur skilda synpunkter

skulle ha varit till fördel, alt den nu föreslagna lagstiftningen beretts i ett

större sammanhang, exempelvis i samband med eu översyn av vissa delar av

nyttjanderättslagen, men att det ur social synpunkt synes angeläget, att fiskearrendatorerna

snarast erhåller ökad trygghet i sin yrkesutövning. Även

jag anser att denna fråga, till vars lösning redan 1947 års fiskerättskommittc

framlade förslag, nu hör upptagas till slutlig behandling, övervägande

skäl talar därför enligt min mening för att frågan icke sammankopplas med

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

andra frågor rörande nyttjanderättsupplåtelser från fastighet. Av dessa skäl

framlägger jag nu förslag till särlagstiftning rörande vissa upplåtelser av

fiskerätt in. in. Förslaget torde som bilaga 3 få fogas till detta protokoll.

2. Avgränsning med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen

Fiskerätt skommittén

Fiskerättskommittén föreslog i sitt betänkande, att vissa angivna stadganden

i nyttjanderättslagen skulle äga tillämpning å avtal, varigenom

utan samband med jordbruk fiskerätt uppläts till den som utövade fiske

yrkesmässigt. Kommittén föreslog icke något lagstadgande upptagande definition

å begreppet yrkesmässigt fiske. I motiven framhölls dock, att bestämmelserna

ansetts böra begränsas till att gälla arrendator som utövade

fiske yrkesmässigt. Härunder inbegrep kommittén ej blott den som hade

tisket till huvudnäring utan även sådan binäringsfiskare, för vilken fisket

var av väsentlig betydelse för hans utkomst (SOU 1947: 47 s. 309).

Fiskeristyrelsen

I fiskeristyrelsens betänkande föreslogs, att lagen skulle omfatta upplåtelse

av nyttjanderätt till fast egendom därest

1. nyttjanderätten uteslutande avsåg fiskerätt och upplåtelsen skett för

yrkesmässigt fiske; eller

2. upplåtelsen innefattade förutom fiskerätt även annan nyttjanderätt och

idkandet av yrkesmässigt fiske var det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen.

I båda punkterna förutsattes alltså, att nyttjanderättshavaren skulle bedriva

yrkesmässigt fiske. I 1 § sista stycket av den föreslagna lagen definierade

styrelsen detta begrepp på följande sätt: »Med yrkesmässigt fiske förstås

i denna paragraf fiske, som bedrives av person för vilkens utkomst

fiske är av väsentlig betydelse.» Definitionen hade upptagits från fiskerättskommitténs

uttalanden. Till ledning för avgränsningen av begreppet återgav

fiskeristyrelsen vidare vissa uttalanden styrelsen gjort i samband med

utredning rörande förbrukningen av bensin vid yrkesmässigt fiske. Av uttalandena

framgick, att styrelsen ansåg, att med »verkliga yrkesfiskare» förstods

personer, vilka helt eller huvudsakligen livnärde sig av fiske, samt att

med begreppet yrkesmässigt fiske förstods ej blott det fiske, som bedrevs

av verkliga yrkesfiskare, utan även fiske, vilket utövades i sådan utsträckning

att idkaren därav hade en icke alltför oväsentlig inkomst, så att fisket

kunde sägas i viss grad utgöra förutsättning för hans livsuppehälle. Med

tillämpning härav skulle kunna hävdas, anförde styrelsen i nämnda uttalanden,

att fisket fick anses vara yrkesmässigt bedrivet, om utövaren därav

hämtade minst omkring 20 procent av sin inkomst. Av uttalandena framgick

vidare, att styrelsen ansåg, att en heltidsanställd löntagare, som då och

då fiskade på sin fritid, i regel icke kunde anses bedriva yrkesmässigt fiske,

även om fisket utövades i sådan utsträckning att en del av fångsten såldes.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

I de flesta remissvaren berördes icke definitionen av begreppet yrkesmässigt

fiske. Några remissinstanser gick dock in på frågan. Lagberedningen,

som ej hade någon principiell erinran i detta hänseende, uttalade att vad

särskilt angick avgränsningen mellan de nyttjanderätter, som reglerades i

den föreslagna lagen, och de ny ttj anderätter, som alltjämt skulle kvarstå

under nyttjanderättslagen, ofrånkomligt torde i rättstillämpningen yppas

vissa svårigheter. Hovrätten för Västra Sverige anförde, att det borde övervägas,

huruvida icke det i 1 § sista stycket föreslagna stadgandet, vilket

icke lade något objektivt förhållande till grund för bestämmandet av vad

som skulle anses såsom yrkesmässigt binäringsfiske, kunde undvaras. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län uttalade, att begreppet yrkesmässigt fiske syntes

böra erhålla en klarare avgränsning. Den föreslagna avgränsningen kunde

förmodas komma att giva anledning till åtskilliga tolkningstvister mellan

ägare och arrendatorer. Även Gotlands läns hushållningssällskap ansag, att

risk fanns för olika tolkningar. Sällskapet befarade att detta kunde medföra,

att även fiske av relativt liten betydelse gavs karaktär av yrkesmässigt

fiske. Härigenom skulle ett verkligt, mera betydelsefullt fiske ej komma in

på vattnet i fråga på grund av att optionsrätten utnyttjades av det förstnämnda

fisket. Sällskapet tilläde dock, att i den mån samma grunder rörande

definitionen av begreppet yrkesmässigt fiske tillämpades som vid beräkningen

av från fiske erlagd bensinskatt, några risker knappast torde

föreligga.

Å andra sidan framhöll fiskeriintendenten i nedre norra distriktet, att

den föreslagna formuleringen gav möjlighet till en ganska fri bedömning i

varje särskilt fall och att detta säkerligen var lyckligt men att diskussioner

skulle komma att uppstå i alla de fall, där husbehovsfisket var av vital betydelse.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet anförde, att begreppet

yrkesmässigt fiske givits en så vid innebörd, att ett betydande antal fiskare

lä ven husbehovsfiskare) skulle kunna hänföras till den åsyftade kategorien,

samt att mot syftet och utformningen av lagen några väsentliga erinringar

icke syntes kunna göras.

Departementspromemorian

I promemorian behandlas först den språkliga innebörden av olika beteckningar

på skilda kategorier fiskare. Härvid anföres till en början rörande

begreppet yrkesfiskare följande.

Innebörden av begreppet yrkesfiskare har av fiskeristyrelsen angivits vara

person som helt eller huvudsakligen livnär sig av fiske. Eu liknande definition

av begreppet återfinnes i gällande instruktion för insamlare av fiskeristatistiska

primäruppgifter, fastställd av statistiska centralbyrån i samråd

med la n Ibruk sstyrelsen den 5 oktober 1944. I denna instruktion uttalas

nämligen, att »som yrkesfiskare anses person, som har sin huvudsakliga inkomst

av fisket». Fiskcvattensutredningen har i sitt betänkande (SOU 1939:

28 s. (18) givit följande definition av begreppet: »Med yrkesfiskare förstås sadana

personer, som helt eller huvudsakligen försörja sig på fiske.» Fiske
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

råttskommittén torde med yrkesfiskare ha avsett de fiskare, som har fisket

till huvudnäring (SOU 1947: 47 s. 309). De nu anförda definitionerna på yrkesfiskare

synes i stort sett medföra samma avgränsning av begreppet. Insjöfiskesakkunniga

har i sitt betänkande (SOU 1937: 10) uttalat att »såsom

egentliga yrkesfiskare torde kunna betecknas de personer, som regelbundet

idka fiske för avsalu och för vilka fisket är en i varje fall viktig del av deras

inkomst». Då emellertid begreppet försörjning i allmänhet icke fattas

snävt och detta ord redan vunnit burskap i liknande sammanhang (jämför

definitionen av begreppet stödjordbruk i 4 § KK ang. statligt stöd till jordbrukets

yttre och inre rationalisering in. in. den 11 juni 1948, nr 342) torde

man, såsom fiskevattensutredningen gjort, med yrkesfiskare böra avse de

personer som helt eller huvudsakligen försörjer sig på fiske.

Beträffande indelningen av övriga fiskare framhålles, att

terminologien är mera osäker och att olika meningar yppats särskilt angående

de fiskarekategorier, som bedriver fiske för att skaffa sig en biinkomst

eller för att erhålla husbehovsfisk. Vidare anföres följande.

Insjöfiske sakkunniga ansåg (SOU 1937: 10 s. 43) att såsom egentliga binäringsfiskare

borde betecknas de mindre hemmans- och lägenhetsägare,

som under hela eller en del av året — då jordbruket ger dem mindre att göra

— skaffar sig en biinkomst genom fiske. Såsom husbehovsfiskare betecknades

de jordbrukare, som huvudsakligen inskränkte sig till att förse hushållet

med fisk. Någon skarp gräns kunde enligt de sakkunnigas mening icke dragas

mellan denna grupp och binäringsfiskare. De personer som fiskade huvudsakligen

för nöjes skull benämndes av de sakkunniga amatörfiskare.

Denna grupp utgjordes enligt de sakkunnigas mening i allmänhet av i städer

och industrisamhällen bosatta personer. Fiskevattensutredningen (SOU

1939: 28 s. 70) hade indelningen husbehovsfiskare och sportfiskare och räknade

såsom husbehovsfiskare dels de jordbrukare som fiskade huvudsaklig1.

^ för att förse det egna hushållet med fisk, dels de olika kategorier av

tastighetsinnehavare som fanns pa kronans marker och som där medgavs

fiskerätt, t. ex. innehavare av kolonat eller kronotorp. Kronovattensutredningen,

som hade till uppdrag att verkställa utredning rörande vissa fiskerättsliga

spörsmål i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, räknade

med yrkesfiske, husbehovsfiske och sportfiske. I RF den 8 juni 1951 angående

förvaltningen av kronans fisken talas också om upplåtelser till yrkestiskare,

husbehovsfiskare samt sport- och fritidsfiskare. Fiskerättskommittén

torde ha räknat med en indelning i binäringsfiskare och amatörfiskare (jfr

SOU 1947: 47 s. 252), varvid under beteckningen amatörfiskare innefattades

alla de kategorier av fiskande, som i olika sammanhang plägade »kallas

amatör-, sport-, nöjes- eller tillfällighetsfiskare». Slutligen bör nämnas att

i ovannämnda instruktion för insamlare av fiskeristatistiska primäruppgifter

uttalas, att »person, som idkar förvärvsmässigt fiske vid sidan av annan

näring, av vilken han har sin huvudsakliga inkomst, eller mera regelbundet

driver fiske till husbehov, skall anses hava fisket såsom binäring».

Härefter utvecklas skälen för den avgränsning som promemorians lagförslag

innehåller. Till en början behandlas därvid frågan om lagstiftningen

böi få tillämpning på även andra upplåtelser än sådana som

avser yrkesfiske. Därvid anföres följande.

Såsom förut framgått har lagstiftningen i första hand avsetts skola skydda

de yrkesfiskare som arrenderar fiskevatten. Att utsträcka skyddet även till

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1057

andra fiskearrendatorer kan icke i samma mån grundas på inresset för en

rationell fiskevård. Ett sådant utsträckande torde också komma att medföra

svårare avgränsningsproblem än de som uppstår vid en begränsning

till enbart yrkesfiskare. Även i flera andra hänseenden skapas problem genom

inrymmandet av andra grupper fiskare än yrkesfiskare under lagen.

Med den avfattning fiskeristyrelsen givit definitionen av begreppet yrkesmässigt

fiske uppställes icke några krav på sättet för fiskets bedrivande.

Den föreslagna definitionen inbegriper sålunda i och för sig även sådana

grupper av fiskande vilkas utrustning och fiskemetoder icke kan betecknas

såsom i vanlig mening yrkesmässiga. Det nu anförda talar i viss mån för att

begränsa skyddet till blott yrkesfiskare. Å andra sidan talar onekligen starka

sociala skäl för att de fiskande, för vilkas försörjning fisket är av större betydelse,

erhåller den trygghet i innehavet av fiskerätten som lagen avser att

ge. Det måste anses vara ur social synpunkt mycket otillfredsställande, att

en fiskare som för sin försörjning är beroende av fisket, skall, exempelvis

för rätten till nytt arrende, enbart ha att lita till upplåtarens villighet. En

jämförelse med sociala arrendelagen på jordbrukets område visar, att även

stödjordbruken omfattas av skyddet utom då arrendatorn arbetar hos upplåtaren.

På grund av nu anförda skäl torde det vara befogat, att lagen ges

tillämpning även på andra kategorier av fiskare än yrkesfiskare. Remissinstanserna

har heller icke liaft något att invända mot en sådan ordning.

Vissa remissinstanser har framhållit, att den av styrelsen föreslagna definitionen

å yrkesmässigt fiske skulle medföra att även husbehovsfiskare kom

att i vissa fall inbegripas under lagen. Denna uppfattning synes vara riktig.

För många av dem som arrenderar husbehovsfisken kan nämligen fisket

troligen anses vara av väsentlig betydelse för deras utkomst. Detta torde

bl. a. gälla arrendatorer av kronolägenheter i övre Norrland, vilka såsom ett

komplement till arrendet får rätt till husbehovsfiske å visst vatten. Detsamma

torde gälla skogsarbetare vilka såsom ett komplement till sin försörjning

erhåller rätt att bedriva husbehovsfiske. Nu nämnda upplåtelser

torde vara ganska talrika. Enligt vad som upplysts skulle antalet arrendeupplåtelser

från av domänstyrelsen förvaltade kronofiskevatten vara ca

1 470, alla upplåtna genom femårskontrakt. I antalet ingår ca 40 upplåtelser

till yrkesfiske. De flesta arrendeupplåtelserna till husbehovsfiske torde förekomma

i Norrland. I Götaland och Svealand bedrives husbehovsfisket i

regel icke på arrenderade vatten. Totala antalet husbehovsfiskare som bedriver

fisket på vatten som arrenderats utan samband med jordbruk torde

därför vara förhållandevis ringa. Det synes av skäl som nu anförts vara

motiverat alt lagen göres tillämplig, förutom å upplåtelser till yrkesfiskare,

även å upplåtelser till sådana binärings- eller husbehovsfiskare, vilka bedriver

fisket såsom ett led i sin försörjningsverksamhet. Dessa fiskare utgör

en i stort sett homogen grupp, som i regel har det gemensamt att fisket

tillgodoser ett varaktigt och väsentligt behov i fiskarens försörjning, antingen

detta sker genom att fisket ger biinkomst eller fisk för det egna

hushållet.

I promemorian framhålles därefter, att det med hänsyn till den brist på

enhetlig terminologi som framgått av det förut anförda torde vara av särskild

vikt att söka bestämma den avgräns ning av gruppen b in

ä rings- o c h h u sbeliovsfis k a r e som bör ifrågakomma vid tilllämpningen

av lagen. Härefter anföres:

Rent språkligt sett torde uttrycket binäringsfiskare kunna åsyfta alla

dem som jämte sin huvudnäring bedriver fiske såsom ett led i sin försörj
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

ningsverksanihet. Så definierat innefattar begreppet även de husbehovsfiskare,

som mera regelbundet bedriver fiske till husbehov. Denna gränsdragning

ligger, såsom förut anförts, även till grund för den officiella statistiken

på fiskets område. De personer som icke omfattas av definitionen

torde icke kunna anses bedriva tisket såsom ett led i sin försörjningsverksamhet.

Den nyss givna definitionen synes därför kunna läggas till grund

vid tillämpningen av lagen. Emellertid torde den innebörd som här gives

begreppet binäringsfiskare böra något närmare beröras. Begreppet kan sägas

innefatta dels egentliga binäringsfiskare, dels de husbehovsfiskare som

mera regelbundet bedriver fiske till husbehov. Till gruppen egentliga binäringsfiskare

bör räknas sådana personer, som fiskar huvudsakligen för avsalu

och -vilkas huvudsakliga näringsverksamhet icke ger dem full sysselsättning

året om, exempelvis mindre hemmans- och lägenhetsägare, säsongarbetare

och personer, som innehar deltidsanställning. Såsom husbehovsfiskare i lagens

mening bör anses endast de personer, som bedriver fisket huvudsakligen

för husbehov och som brukar jordbruksfastighet eller är sysselsatta

inom skogsbruket. Beträffande sistnämnda kategori märkes, att skogsarbetare

stundom av arbetsgivaren erhåller rätt att bedriva fiske till husbehov.

Såvida upplåtelsen i dylika fall sker i samband med arbetsavtalet, bör lagen

icke bli tillämplig å upplåtelsen. Detsamma bör naturligtvis gälla kronans

av ålder förekommande upplåtelser av fiskerätt till vissa ämbets- och

tjänstemän.

De nu angivna gruppernas försörj ningsverksanihet har som synes i regel

en lokal anknytning till fiskevattnen och ett på traditionella näringsförhållanden

grundat varaktigt behov av fisket såsom komplement i fråga om försörjningen.

Fisket kan i samtliga fall anses ha en väsentlig betydelse för

liskearrendatorns försörjning. Å andra sidan bör endast fiske av sådan betydelse

skyddas. Lagtexten torde därför böra innehålla att, förutom yrkesfiske,

endast fiske av väsentlig betydelse för liskearrendatorns försörjning

skyddas. Med denna bestämning avses, trots den formella likheten med

fiskeristyrelsens definition a yrkesmässigt fiske, icke att avgränsningen

skall ske efter den inkomstprocent styrelsen angivit; även ett fiske som

inbringar arrendatorn mindre än 20 procent av iians inkomst, bör kunna

anses vara av väsentlig betydelse för hans försörjning. Med hänsyn till att

avkastning av fisket under vissa tidsperioder helt kan utebli på grund av

förhållanden (fisksjukdomar, vattenförorening etc.), över vilka fiskaren

icke kan råda, eller på grund av exempelvis fiskevårdande åtgärder, torde i

tveksamma fall hänsyn böra tagas även till andra omständigheter än den

avkastning fisket för tillfället ger.

Skulle det förekomma att en yrkesfiskare eller en binäringsfiskare, som

innehar av lagen skyddad fiskerätt, arrenderar ett fiskevatten för att bedriva

annat än av lagen skyddat fiske (exempelvis sportfiske) blir lagen naturligtvis

icke tillämplig å upplåtelsen. Helt tillfälliga upplåtelser bör heller icke

omfattas av lagen. Detta torde beträffande binäringsfiske följa redan av

kravet på att fisket skall ha väsentlig betydelse för liskearrendatorns försörjning,

men bör gälla även upplåtelse av yrkesfiske. I

I promemorian föreslås, att vid avgränsningen begreppet yrkesmässigt

fiske ej skall användas. Förutom de anförda sakliga skälen härför

tramhålles, att det även ur lagteknisk synpunkt skulle vara olämpligt att

i lagen använda nämnda begrepp med den betydelse fiskeristyrelsen angivit.

Härom anföres:

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Begreppet förekommer exempelvis i 16 § 1. och 27 § andra stycket 1950 års

fiskerättslag, i 11 § 1950 års reglemente för statsunderstödd utbildningsverksamhet

på fiskerinäringens område och i 5 § förordningen om särskild skatt

å bensin och motorsprit. Det torde dock oftast avse endast det fiske som

bedrives av yrkesfiskare. Denna betydelse lär begreppet i varje fall ha i 1950

års fiskerättslag (jfr prop. 1950: 60 s. 85 och 120).

Beträffande frågan, huruvida svårigheter kan befaras

uppkomma vid bedömning om lagen skall anses tilllämplig,

anföres i promemorian:

Den avgränsning av lagens tillämplighetsområde som avses torde i regel

icke medföra några svårigheter i tillämpningen. För parterna torde det i

det alldeles övervägande antalet fall vara lätt att förutse, huruvida upplåtelsen

faller under lagen eller icke. Detta gäller naturligtvis i synnerhet upplåtelser

till yrkesfiske. Men även upplåtelser till binäringsfiske torde endast

i sällsynta fall erbjuda svårigheter. De flesta fiskearrendatorer, som

bedriver fisket som binäring, torde vid sidan av fisket bruka en mindre jordbruksfastighet.

I sådana fall torde i regel fisket utgöra en sådan del av deras

försörjningsverksamhet, att det får anses ha väsentlig betydelse för deras

försörjning. I fall som nu nämnts lär tvekan i regel icke behöva uppstå i

frågan, huruvida lagen är tillämplig. Det kunde dock övervägas att införa

en möjlighet för parterna att före eller i samband med slutandet av avtalet

begära ett uttalande av myndighet i frågan, huruvida upplåtelsen kom att

omfattas av lagen. Mot en sådan anordning kan emellertid anföras, åt! den

knappast skulle motsvaras av något större praktiskt behov och att det icke

torde vara möjligt att ge ett förhandsuttalande, av exempelvis arrendenämnd,

bindande verkan gentemot domstolarna. Dylik förhandsprövning förekommer

icke heller i övrig arrendelagstiftning. Det må ytterligare påpekas, att

sedan avtalet slutits, part i regel torde kunna få genom fastställelsetalan av

domstol avgjort, huruvida t. ex. optionsrätt förefinnes och upplåtelsen omfattas

av lagen. På grund av det anförda torde övervägande skäl tala för att

icke i lagen stadga"någon möjlighet till förhandsprövning. Skulle parterna

avse, att upplåtelsen icke skali vara förbunden med t. ex. rätt till minimitid

eller optionsrätt, torde denna fråga i nu avsedda gränsfall komma alt lösas

så, att de upprättar skriftligt avtal med rätt till dispensansökan samt hos

arrendenämnden begär dispens från tillämpligheten av de avsedda reglerna.

Sådan möjlighet, vartill motsvarighet finnes i 2:68 nyttjanderättslagen,

föreslås i 9 §.

Remissyttranden över departementspromemorian

De flesta remissinstanserna lämnar promemorians förslag på denna punkt

utan erinran.

Av dem som uttryckligen behandlar frågan framhåller några, att promemorians

förslag innefattar en förbättring i jämförelse med liskeristyrelsens

lösning.

Fiskeriintendenterna i övre norra och nedre norra distrikten anser sålunda,

att promemorians formulering innebär ett förtydligande och därför är

att föredraga. I samma riktning uttalar sig Jönköpings läns hushållningssällskap.

Västernorrlands läns och Norrbottens läns hushållningssällskap anser

promemorians förslag innefatta en utvidgning av tillämpningsområdet samt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

hälsar detta med tillfredsställelse. Utvidgningen anges av det förstnämnda

sällskapet bestå i att icke blott yrkes- och binäringsfiskare (med mer än 20

procent av sin inkomst från fisket) utan även husbehovsfiskare, för vilkas

försörjning fisket bar en väsentlig betydelse, omfattas av lagen. Det sistnämnda

sällskapet har emellertid tolkat fiskeristyrelsens förslag såsom avseende

endast yrkesfiskare samt funnit utvidgningen i promemorian bestå i

att inom lagens tillämpningsområde förts även sådana binäringsfiskare,

för vilka fisket är av väsentlig betydelse.

Några remissinstanser ställer sig emellertid kritiska mot promemorians

förslag.

Lantbruksstyrelsen förordar sålunda en begränsning av lagens tillämpningsområde

till att avse endast sådant fiske, som är utövarens

huvudsakliga förvärvskälla. Styrelsen anför härom närmare

:

Mot den föreslagna utformningen av bestämmelserna kan till en början

anmärkas att det maste komma att erbjuda synnerligen stora svårigheter att

i det enskilda fallet avgöra huruvida lagen är tillämplig å upplåtelse av

fiske till person, som bedriver fisket helt eller huvudsakligen för husbehov.

Redan i remissyttrandena över fiskeristyrelsens förslag anfördes från åtskilliga

håll farhågor för att avgränsningen mellan den nyttjanderätt, som

skulle regleras i den särskilda lagen, och den nyttjanderätt, som alltjämt

skulle kvarstå under nyttjanderättslagen, skulle komma att erbjuda svårigheter.

Det är vidare att märka, att fiskeristyrelsens förslag på denna punkt

innehöll en regel som skulle varit väsentligt enklare att tillämpa än den i

promemorian föreslagna. De betänkligheter, som yppades vid remissbehandlingen

av fiskeristyrelsens förslag, torde följaktligen jämväl i än högre

grad gälla det nu föreliggande förslaget.

Härtill kommer att det, såvitt lantbruksstyrelsen kan finna, starkt kan

ifrågasättas huruvida det föreligger något verkligt behov av ett så vidsträckt

tillämplighetsområde som det i promemorian föreslagna.

Vad husbehovsfisket angår nämnes i promemorian att de flesta arrendeupplåtelserna

till husbehovsfiske torde förekomma i Norrland. Det har emellertid

icke gjorts gällande att det vare sig där eller annorstädes skulle ha

förekommit missförhållanden, vilka skulle göra det angeläget att skydda

rätten till husbehovsfiske. Vad gäller de i promemorian särskilt nämnda

upplåtelserna av fiskerätt till arrendalorer av kronolägenheter i övre Norrland

torde det väl för övrigt få förutsättas, att frågan" om skäligt hänsynstagande

till arrendatorernas intressen, därest behov därav skulle uppkomma,

kan lösas i annan ordning.

Med hänsyn till vad nu nämnts finner sig lantbruksstyrelsen för sin del

böra avstyrka att upplåtelse av fiskerätt, som avser husbehovsfiske, skall

inbegripas under lagstiftningen. Icke heller finns det enligt styrelsens åsikt

skäl att låta lagstiftningen omfatta sådana upplåtelser av fiskerätt, som avser

binäringsfiske, där hinäringsfisket endast svarar för en mindre del av

arrendatorernas försörjning. Styrelsen vill sålunda förorda alt tillämpningsområdet

för de nya bestämmelserna begränsas till att avse allenast

upplåtelser för sådant fiske, som är utövarens huvudsakliga förvärvskälla.

Fiskeristyrelsen, som icke finner någon skillnad i sak föreligga mellan

styrelsens och departementspromemorians definitioner av tillämpningsområdet,

förklarar sig icke ha blivit övertygad om att den sistnämndas for
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

mulering är lämpligare än styrelsens. Styrelsen tillägger, att enligt dess

erfarenhet begreppet yrkesmässigt fiske har vunnit en viss stadga, varför

det måste vara till fördel att i förevarande lag kunna anknyta till detta

begrepp. _ Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser fiskeristyrelsens for
mulering

vara att föredraga.

Domänstyrelsen anser i motsats till fiskeristyrelsen, att promemorian utvidgat

lagens tillämpningsområde, samt förordar, att lagskyddet begränsas

i enlighet med fiskeristyrelsens förslag. Som motivering härför anför domänstyrelsen

följande.

Enligt fiskeristyrelsens förslag skall lagen gälla endast för det fall att

fiskerättsupplåtelsen skett för yrkesmässigt fiske, medan lagens tillämpningsområde

i departementsförslaget utvidgats att avse yrkesfiske eller ock

binäringsfiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning.

Domänstyrelsen är för sin del icke övertygad om att den föreslagna utvidgningen

av lagens tillämpningsområde att avse även binäringsfiskare är

lämplig eller tillrådlig. De fiskeupplåtelser, som numera sker i kronans vatten

genom domänverket, avser antingen yrkes-, husbehovs- eller sportfiske.

Av dessa är särskilt i Norrland upplåtelserna för husbehovsfiske talrika.

Husbehovsfiskets betydelse för ortsbefolkningens försörjning kan dock under

senare år sägas ha minskat med hänsyn till de relativt goda inkomster,

som stått till buds icke minst inom skogsbruket, varemot det nöjes- och rekreationsmoment,

som väl alltid ingår i en upplåtelse av fiskerätt, i stället

har ökat. För att icke skapa onödig konkurrens med yrkesfiskarna har i regel

den bestämmelsen tillämpats att vid husbehovsfiske och sportfiske gjord

fångst icke får försäljas. Husbehovsfisket (och naturligtvis i ännu mindre

grad sportfisket) är alltså numera i allmänhet icke av större betydelse för

arrendatorns försörjning, fiskfångsten utgör endast ett välkommet tillskott

som dock i de allra flesta fall saknar egentlig ekonomisk betydelse.

Binäringsfiske i departementsförslagets mening förekommer endast i mycket

ringa utsträckning i kronans vatten under domänstyrelsens förvaltning.

Det bedrives av ett fåtal arrendatorer inom skärgårdsområdena eller vid de

större insjöarna.

Med hänsyn till bl. a. de svårigheter och fastigheter, som med säkerhet

kommer att uppstå vid den avgränsning av den mycket stora gruppen binärings-

och husbehovsfiskare på de enskilda vattnen, som bör ifrågakomma

vid tillämpningen av lagen enligt departementsförslaget, får domänstyrelsen

för sin de''l förorda att lagskyddet begränsas att avse det yrkesmässiga fisket

i enlighet med fiskeristyrelsens förslag.

Domänstyrelsen uttalar vidare, att lagen ej alltid bör vara tillämplig på

upplåtelse för yrkesfiske och anför härom:

Med den utformning 1 § departementsförslaget fått kommer lagen att tilllämpas

även i sådana fall, då en yrkesfiskare, som hämtar sin huvudsakliga

försörjning genom fiske i fritt vatten eller inom ett större arrenderat

vattenområde, dessutom arrenderar ett mindre fiskevatten, som kanske ej

ens bereder honom en inkomst som uppgår till 10 % av vad det fria vattnet

eller det stora arrendevattnet ger honom. Det kan t. ex. vara fråga om ett

vattenområde om endast något 10-tal hektar, som av yrkesfiskaren nyttjas

endast någon vecka under våren för gädd- eller braxenfångst. Om dylika

mindre vattenområden även skall inrymmas inom lagens tillämpningsområde,

är det enligt styrelsens uppfattning osannolikt alt fastighetsägarna

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

medföra dylika verkningar, kan knappast vara lämplig med hänsyn till lagförslagets

ändamål.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida icke departementspromemorians

bestämning av uttrycket »väsentlig betydelse för fiskearrendatorns

försörjning» är i vidaste laget, samt yttrar härom:

Även ett fiske, som inbringar arrendatorn mindre än 20 procent av hans

inkomst, bör — enligt promemorian — kunna anses vara av »väsentlig» betydelse

för hans försörjning. Länsstyrelsen ifrågasätter, om man genom att

ställa så låga och jämväl obestämda krav å uttrycket »väsentlig» icke löper

risken, att exempelvis en person, som av en granne arrenderar ett fiskevatten

och tillgodogör sig fångsten i hushållet och genom avsalu, kan

komma att åtnjuta lagens speciella skydd även om sport- och hobbyintresset

i själva verket är det dominerande. Länsstyrelsen finner angeläget, att

denna gräns hålles klar och anser därför, att gränsdragningen bör tagas under

omprövning, varvid bör övervägas, huruvida ej en restriktivare tolkning

av ordet »väsentlig» är påkallad.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund anser, att lagens tillämpning bör

vara beroende även av den omständigheten, huruvida fiskets utövande kan

vara till nytta för bygdens försörjande med fisk i större eller mindre utsträckning.

Främst från lagtekniska synpunkter anmärker lagberedningen på lagtextens

uttryck »binäringsfiske». Beredningen ifrågasätter, huruvida detta uttryck

äger den precision i det allmänna språkbruket att det bör användas

som lagterm utan att dess närmare innebörd angives. Beredningen fortsätter:

Även efter en genomgång av motiven framstår avgränsningen som tämligen

oklar särskilt i fråga om binäringsfiskets förhållande till husbehovsfisket.

Beredningen ifrågasätter huruvida icke »binäringsfiske» skulle kunna

utgå som kännetecken; den ifrågavarande bestämmelsen skulle alltså avse

»annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning». Med

denna lydelse kommer förslaget att omfatta upplåtelse av husbehovsfiske

även till andra än jordbrukare och skogsarbetare, under förutsättning att

sådant fiske är av väsentlig betydelse för vederbörandes försörjning. Några

motiv för att, i den mån upplåtelser av denna art förekommer, utesluta dem

från lagens tillämpning har icke anförts i promemorian och en sådan uteslutning

torde ej heller överensstämma med lagstiftningens allmänna syfte.

Även Sveriges lantbruksförbund kritiserar uttrycket »binäringsfiske».

Förbundet anför, att med binäring vanligen avses en förvärvsverksamhet,

d. v. s. en verksamhet till avsalu, samt att, om lagen skall omfatta även

husbehovsfiske, detta bör komma till uttryck i lagtexten. — Förbundet påyrkar

vidare en förändring av lagens tillämpningsområde i sådan riktning,

att tillämpningen blir beroende såväl av fiskets försörjningsbetydelse som

av att fiskarens utnyttjande av fisket motsvarar den rationella fiskevårdens

krav. Som motivering härför anför förbundet.

Som »undre gräns» för lagens tillämpning gäller att fisket skall vara »av

väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning». Gränsdragningen blir

synnerligen relativ och beroende av arrendatorns förhållanden i stället för

fiskets avkastningsförmåga. Ett och samma fiske kan vara av helt olika be
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

tydelse för två skilda arrendatorers försörjning beroende på deras förvärvsverksamhet

i övrigt. Förslaget synes således tillåla att en yrkesfiskare,

som med anledning av nytillkomna försörjningsmöjligheter övergår från

yrkes- till husbehovsfiske, får behålla optionsrätten även om husbehovsfisket

ej skulle motsvara den rationella fiskevårdens krav på utnyttjande av

hans vatten.

Promemorians ställningstagande i fråga om möjlighet för parterna

i en ifrågasatt upplåtelse att erhålla förhandsprövning

av myndighet, huruvida upplåtelsen är av beskaffenhet att

omfattas av fiskearrendelagen, har föranlett uttalanden från arrendenämnderna

i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område och i Blekinge län.

Den förstnämnda av dessa tillstyrker, att en sådan möjlighet stadgas i lagen,

samt yttrar som motivering härför följande:

Det må väl vara riktigt, att det icke torde vara möjligt att ge ett sådant

förhandsuttalande bindande verkan gentemot domstolarna, men det oaktat

synes det kunna vara av ett visst värde för parterna att utan domstolsprövning

få ett auktoritativt uttalande i denna liksom andra frågor rörande arrendeförhållandet.

Arrendenämnden får i detta sammanhang framhålla, att

icke heller den i 2 kap. 66 § nyttjanderättslagen stadgade granskningen av arrendekontrakt

har annan karaktär än råd och upplysning för parterna, som

icke är att likställa med lagakraftägande dom. Arrendenämnden får vidare

erinra om innehållet i kungörelsen den 18 maj 1934 om bestridande i vissa

fall med allmänna medel av kostnader för biträde i frågor rörande arrendeförhållanden.

Arrendenämnden får ytterligare anföra, att en icke oväsentlig

del av arrendenämndernas verksamhet är just av rådgivande eller upplysande

karaktär utan samband med den förut nämnda avtalsgranskningen. Arrendenämnden

föreslår därför ett allmänt stadgande av innebörd att parterna

skall kunna hos arrendenämnd erhålla råd och upplysningar i frågor

rörande ej endast fiskearrenden utan även de så kallade sociala arrendena.

Stadgandet synes lämpligen kunna intagas i 2 kap. 49 a § nyttjanderättslagen

eller i reglementet för arrendenämndernas verksamhet.

Även arrendenämnden i Blekinge län delar den i promemorian framförda

uppfattningen, att ett förhandsuttalande icke bör ha bindande verkan mot

domstolarna. Nämnden önskar få behandla fiskearrendeavtalet efter samma

mönster som jordbruksarrendeavtal samt anför härom:

Enligt 2 kap. 66 § nyttjanderättslagen — som enligt förslaget skall gälla

även för fiskearrende — kan endera kontrahenten påkalla arrendenämndens

granskning av avtalet. Då sådan granskning givetvis förutsätter ett ställningstagande

till spörsmålet om arrendets rättsliga klassificering, föreligger

härmed en möjlighet att ernå ett förhandsbesked utan att behöva anlita någon

domstolsprocedur. Denna möjlighet har i praktiken flitigt utnyttjats, och

erfarenheten giver tydligt vid handen, att kontrahenterna i allmänhet anser

sig kunna avstå från rättskraftiga avgöranden. Vad angår de fall, då tveksamhet

uppstår redan innan kontrakt slutits, är arrendenämnderna icke

ålagda någon förhandsprövning. Åtminstone vid arrendenämnderna i Sydsverige

har dock praxis utvecklat sig därhän, att nämnderna lämnar besked,

när så lämpligen låter sig göra. Mot bakgrunden av vad nu anförts förefaller

vissa uttalanden i förevarande del av promemorian vara mindre tillfredsställande.

Särskilt gäller detta om den lämnade rekommendationen att

föra fastställclsetalan vid domstol.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Mnj:ts proposition nr 151 år 1957

Föredraganden

I departementspromemorian framhålles, att syftet med den föreslagna

lagstiftningen i första hand är att skydda de yrkesfiskare som arrenderar

fiskevatten samt att ett utsträckande av skyddet även till andra kategorier

fiskare icke i samma mån kan grundas på intresset för en rationell fiskevård.

Det påpekas vidare, att ett sådant utsträckande också torde komma

att medföra svårare avgränsningsproblem än de som uppstår vid en begränsning

till enbart yrkesfiskare. Då i promemorian likväl föreslås, att lagen

skall omfatta även binäringsfiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns

försörjning, motiveras detta i huvudsak med att starka sociala skäl

talar för att sådana fiskande, för vilkas försörjning fisket är av större betydelse,

erhåller den trygghet i innehavet som lagen avser att ge. Det måste

anses vara ur social synpunkt mycket otillfredsställande, uttalas det i promemorian,

att en fiskare som för sin försörjning är beroende av fisket skall,

exempelvis för rätten till nytt arrende, enbart ha att lita till upplåtarens

villighet.

Remissinstanserna har i allmänhet icke haft något att erinra mot promemorians

gränsdragning. Lantbruksstyrelsen föreslår dock, som tidigare anförts,

en begränsning av lagens tillämpningsområde att avse endast yrkesfiske.

Även domänstyrelsen uttalar sig för en begränsning i förhållande till

promemorians förslag. De skäl som dessa båda remissinstanser anfört innefattar

emellertid enligt min mening en underskattning av behovet av ökat

rättsskydd även för de fiskare, som icke kan betecknas som yrkesfiskare

men för vilka fisket ger ett tillskott av avsevärd betydelse för deras försörjning.

Även om några säkra statistiska uppgifter icke finns tillgängliga, är

det nämligen tydligt att antalet fiskearrendatorer, för vilka fisket icke är huvudyrket

men likväl av väsentlig betydelse för deras försörjning, är avsevärt

större än antalet fiskearrendatorer, som kan betecknas som yrkesfiskare.

En lagstiftning endast beträffande den sistnämnda gruppen skulle därför få

ett starkt begränsat tillämpningsområde och komma att avse endast en

mindre del av det antal fiskare, beträffande vilka de nyss anförda sociala

skälen äger giltighet. Med hänsyn härtill ansluter jag mig i princip till promemorians

ståndpunkt.

I fråga om den närmare bestämningen av gränserna för

lagstiftningens tillämpningsområde synes det angeläget att

skapa största möjliga klarhet, särskilt som det måste vara av vikt för de avtalsslutande

parterna att på förhand kunna bedöma, om en ifrågasatt upplåtelse

faller under lagen eller ej. Några större svårigheter att tolka uttrycket

yrkesfiske synes åtminstone i regel ej vara att befara. Att kravet på att

fisket skall vara av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning formellt

icke anknutits även till yrkesfisket beror på att detta krav torde innefattas

redan i begreppet yrkesfiske. Utan särskilt stadgande synes det vara

klart, att vid denna bedömning hänsyn icke skall tagas exempelvis till eventuell

inkomst av kapital. — Domänstyrelsen har förordat en viss begränsning

av skyddet för yrkesfiske och därvid anfört det fall, att en yrkesfiskare, som

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

31

hämtar sin huvudsakliga försörjning genom fiske i fritt vatten eller inom

ett större arrenderat område, dessutom arrenderar ett mindre fiskevatten

med tämligen obetydlig fångst. I den mån avsikten med upplåtelsen av

detta sistnämnda fiske är, att det skall ingå i yrkesfisket och icke t. ex. avse

en självständig upplåtelse för rekreationsändamål, torde det emellertid

vara naturligast att lagen blir tillämplig. Jag förordar alltså att lagen utan

undantag skall bli tillämplig, då ändamålet är yrkesfiske.

Beträffande lagens tillämpning utanför området för yrkesfiske föreligger

onekligen vissa svårigheter att erhålla en klar gräns. Vad först angår det av

fiskeristyrelsen föreslagna uttrycket »yrkesmässigt fiske» synes detta uttryck

av skäl som anförts i promemorian böra undvikas i lagtexten. Särskilt

är därvid att beakta den olägenhet som skulle uppkomma genom att uttrycket

tydligen har en annan innebörd i 1950 års lag om rätt till fiske än

som åsyftas i fiskeristyrelsens förslag. Mot promemorians formulering »binäringsfiske

av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning» har

lagberedningen och Sveriges lantbruksförbund riktat anmärkning i fråga

om den språkliga innebörden av ordet »binäring». Såtillvida kan jag instämma

med dessa båda remissinstanser, att det förefaller mig något tveksamt

om uttrycket »binäringsfiske», såsom i promemorian göres gällande,

bör anses kunna inbegripa även fiske för husbehov. För undanröjande avall

tvekan på denna punkt förordar jag, att i stället det av lagberedningen

föreslagna uttrycket »annat fiske» användes.

Huruvida ett fiskes betydelse för fiskearrendatorns försörjning bör anses

vara väsentlig eller ej kan otvivelaktigt i en del fall bli föremål för skilda

meningar. I anledning av vad länsstyrelsen i Örebro län anfört härom vill jag

framhålla angelägenheten av att betydelsen av ordet »väsentlig» icke uttunnas

i tillämpningen. Av den i lagtexten föreslagna sammanställningen yrkesfiske

och annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning torde

framgå att, även då ändamålet ej direkt kan betecknas som yrkesfiske, starka

krav bör ställas på fiskets betydelse för fiskearrendatorn. Med denna utgångspunkt

skall givetvis från tillämpningsområdet uteslutas det av nyssnämnda

länsstyrelse angivna fallet, då sport- och hobbyintresset i själva

verket är det dominerande. Såsom framhållits i departementspromemorian

bör den i fiskeristyrelsens betänkande antydda gränsdragningen, grundad

på den andel av fiskearrendatorns hela inkomst som fisket ger, icke vara

normgivande. Uttalandet i promemorian, att även ett fiske som inbringar

arrendatorn mindre än 20 procent av hans inkomst kan vara av väsentlig

betydelse för hans försörjning, bör kompletteras med ett påpekande, att det

å andra sidan mycket väl kan tänkas fall då procentsiffran är högre utan

att lagen dock kan anses tillämplig. Som exempel må nämnas, att en rörelseidkare,

vilken arrenderar ett mindre fiske, redovisar liten eller ingen vinst

på rörelsen, så alt även en ganska obetydlig försäljning av fisk eller värdet

av husbehovsfångst uppgår till eller överstiger rörelseinkomsten. Avgörande

bör alltså icke vara förhållandet mellan arrendatorns hela inkomst och hans

inkomst av fisket utan i stället huruvida fisket faktiskt är av väsentlig betydelse

för lians försörjning eller icke.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

De önskemål, som framförts av Svenska insjöfiskarenas centralförbund,

att lagens tillämpning bör göras beroende även av fiskets betydelse för bygdens

fiskförsörjning, samt av Sveriges lantbruksförbund, att tillämpningen

bör vara beroende såväl av fiskets försörjningsbetydelse som av att fiskets

utnyttjande motsvarar den rationella fiskevårdens krav, synes väl icke kunna

frånkännas ett visst berättigande. Emellertid skulle regler härom i lagen medföra

tolkningssvårigheter och i vissa fall kunna föranleda att lagens rättsskydd

undandrages en fiskearrendator, ehuru fisket är av väsentlig betydelse

för dennes försörjning. Då enligt min mening de sociala synpunkter som

tidigare utvecklats bör vara avgörande för lagens avgränsning, anser jag icke

de nämnda önskemålen böra föranleda ändring av tillämpningsområdet. I

regel torde väl för övrigt önskemålen tillgodoses även med den gränsdragning

som förordas av mig.

Den gränsdragning som här föreslagits synes i regel icke behöva medföra

svårigheter vid tillämpningen. Man kan dock icke bortse från att fall kan

uppkomma, där det för parterna i en ifrågasatt fiskerättsupplåtelse framstår

som tveksamt, huruvida upplåtelsen är av den beskaffenhet, att den omfattas

av fiskearrendelagen. I en dylik situation skulle det uppenbarligen vara av

intresse för parterna att kunna erhålla ett förhandsbesked härom. Såsom

framhålles i promemorian torde det dock icke vara möjligt att ge ett sådant

förhandsuttalande, som väl närmast borde ankomma på vederbörande arrendenämnd,

bindande verkan mot domstolarna. Enligt vad som vid remissbehandlingen

av departementspromemorian upplysts har emellertid åtminstone

vid en del arrendenämnder praxis, när det gäller de sociala arrendebestämmelserna

för jordbruk, utvecklat sig därhän att nämnderna, när så

lämpligen låter sig göra, lämnar icke bindande besked. I fråga om de sociala

jordbruksarrendena föreligger därjämte möjlighet för den som innehar eller

ämnar tillträda sådant arrende att få råd, upplysningar och annat biträde

av vissa inom varje län för detta ändamål särskilt utsedda personer. Sökande

som prövas vara i behov därav kan få kostnaderna härför ersatta av

allmänna medel. Detta gäller även utredningar för att klarlägga, huruvida

de sociala bestämmelserna är tillämpliga på arrendet. Föreskrifterna om

den här avsedda rådgivningen finns intagna i kungörelsen den 18 maj 1934

(nr 150) om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för

biträde i frågor rörande arrendeförhållanden. Enligt min mening bör denna

kungörelse göras tillämplig jämväl på upplåtelser enligt den nu föreslagna

lagen. Därest denna min ståndpunkt vinner gillande, torde det få ankomma

på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderlig författningsändring. Kostnaderna

torde liksom i fråga om den nuvarande sociala arrenderådgivningen få bestridas

ur det under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Arrenderådgivning

åt vissa arrendatorer. Utöver de möjligheter att erhålla råd

och biträde, för vilka jag nu redogjort, förefinnes den i promemorian anvisade

utvägen att parterna, om de t. ex. avser att upplåtelsen icke skall vara

förbunden med optionsrätt men är tveksamma om upplåtelsen faller utanför

lagens tillämpningsområde, upprättar skriftligt avtal, vari intages bestäm
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

melse om rätt till dispensansökan, samt därefter i enlighet med It § i lagförslaget

begär dispens från regeln om optionsrätt. Medges ej dispens, skall

i sådant fall avtalet om upplåtelsen i regel vara förfallet.

3. Kombinerade upplåtelser

Med kombinerade upplåtelser avses bär sådana upplåtelser, som innefattar

både fiskerätt och annan nyttjanderätt till fast egendom. Uttryckliga

regler om upplåtelser av detta slag förekom ej i fiskerättskommitténs förslag

utan upptogs först av fiskeristyrelsen.

Fiskeristijrelsen

I betänkandet föreslog fiskeristyrelsen, att lagen skulle tillämpas, förutom

å upplåtelser av uteslutande fiskerätt, även å upplåtelser som innefattade

både fiskerätt och annan nyttjanderätt i de fall då idkandet av yrkesmässigt

fiske var det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen. Sådan

kombinerad upplåtelse skulle icke falla under lagen då den helt eller delvis

utgjorde arrende, som avsågs i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast

egendom eller i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal

jord.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

Styrelsens förslag om inrymmande under lagen av de kombinerade upplåtelserna

mötte i allmänhet icke gensaga från remissinstanserna. Några

invändningar gjordes dock. Hovrätten för Västra Sverige förordade sålunda,

att frågan om de kombinerade upplåtelsernas ställning skulle överlåtas åt

rättstillämpningen. Lagberedningen uttalade, att det i och för sig var välmotiverat

att de kombinerade upplåtelserna indrogs under lagen, men befarade

tvister, huruvida fråga var om kombinerad upplåtelse eller om inbördes

självständiga upplåtelser, av vilka allenast den som avsåg rätt att fiska

föll under den föreslagna lagen. Beredningen tilläde:

Tydligt är å ena sidan att en kombinerad upplåtelse icke uteslutes därigenom

att skilda handlingar upprättas, samtidigt eller med tidsmellanrum,

samt å andra sidan att inbördes självständiga upplåtelser kan ske i samma

handling. Möjligen i viss motsättning till styrelsen (se betänkandet s. 29

angående de s. k. fisketorpen) anser beredningen, att ej heller den omständigheten,

att rättigheterna bar skilda fastigheter till föremål, utesluter kombinerad

upplåtelse. I detta sammanhang bar i motiven behandlats det fall

att upplåtelse skett dels av ett socialt arrende och dels av fiskerätt. Är bär

fråga om en kombinerad upplåtelse skall den särskilda lagen enligt nämnda

lagrum ej vara tillämplig å någon del av upplåtelsen. Finnes åter bär vara

fråga om inbördes självständiga upplåtelser bör tydligen med hänsyn till

varje särskild upplåtelse avgöras, vilken lag som skall äga tillämpning.

Departementspromemorian

I promemorian anföres följande rörande de kombinerade upplåtelserna.

De kombinerade upplåtelserna kan, såsom fiskeristyrelsen framhållit,

förekomma i flera olika former. Här kommer huvudsakligen i fråga sådana

it Iiihang titt riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

upplåtelser som förutom fiskerätten innefattar rätt att nyttja markområde

eller byggnad eller bådadera eller som inbegriper liyresupplåtelse. Även andra

kombinationer, t. ex. av fiskerätt med jakträtt, kan emellertid tänkas.

Då upplåtelse sker av jord för jordbruk har brukaren enligt 25 § fiskerättslagen

rätt att nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas.

Fiskerätten ingår sålunda i regel bland arrendatorns rättigheter. Om arrendet

utgör socialt arrende följer sålunda fiskerätten de sociala arrendereglerna.

För sådant arrende gäller vidare enligt 2 kap. 63 § nyttjanderättslagen

att arrendatorn ej må förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör

till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår kräftfångst eller

visst fiskevatten, där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets

förbättrande. Då fisket följer de sociala arrendebestämmelserna bör nu ifrågavarande

lag icke tillämpas. Skulle emellertid jordbruksarrendet icke lyda

under de sociala arrendebestämmelserna kan annan lösning knappast komma

i fråga än att låta de för jordbruksarrendet gällande bestämmelserna

gälla även fiskerätten. Emellertid kan det ibland tänkas förekomma att

fiskerätten utgör det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen. Då så är

fallet bör naturligen de för fiskerätten i allmänhet gällande reglerna tilllämpas

å fiskerättsdelen. Det skulle dock i ett sådant fall kunna medföra

avsevärda olägenheter att icke låta samma regler gälla för hela upplåtelsen.

Nämnda olägenheter skulle även starkt framträda då upplåtelse skedde av

dels fiskerätt, dels av ett markområde för annat ändamål än jordbruk,

samt å markområdet fanns eller var avsett att uppföras fiskebod, båthus eller

annan byggnad. Vad nu sagts torde även gälla kombinationen fiskerätthyresrätt.

Styrelsens förslag alt, då idkandet av fisket utgör det huvudsakliga

ändamålet med den kombinerade upplåtelsen, nu ifrågavarande lag hör

tillämpas på hela upplåtelsen synes därför böra genomföras. Att, såsom''hovrätten

för Västra Sverige förordat, åt rättstillämpningen överlämna frågan

om de kombinerade upplåtelsernas ställning, förefaller väl ur vissa synpunkter

vara en möjlig utväg, men med hänsyn bl. a. till de tvister och den

osäkerhet en dylik metod säkerligen skulle föranleda, torde den icke böra

införas. Såsom nämnda hovrätt vidare framhållit kan det, och detta även

med den omfattning av lagens tillämplighetsområde som nu föreslagits, inträffa

att ett fiske som, om det självständigt upplåtits, skulle ha omfattats

av lagen, kommer att vara undantaget från lagens tillämplighetsområde på

grund därav, att det ingår i en kombinerad upplåtelse men icke utgör denna

upplåtelses huvudsakliga ändamal. Detta kan synas stötande men eu

dylik motsättning lär icke kunna undvikas, såvida man över huvud taget

vill låta lagen gälla för annat än fiskerättsdelen. Det är här fråga om en

gränsdragning. Det kan nämligen knappast ifrågakomma att låta alla kombinerade

upplåtelser omfattas av lagen då i upplåtelserna ingår en fiskerätt

som, självständigt upplåten, skulle ha inrymts under lagen. Én sådan metod

kunde leda till en, i behörigt sammanhang icke övervägd, utvidgning av de

sociala reglerna på markarrendenas område. Styrelsens avgränsning synes

darfor vara lämpligast. Det må emellertid framhållas, att vid bedömandet

av huruvida idkandet av fisket utgör upplåtelsens huvudsakliga ändamål,

stor vikt synes böra tillmätas frågan, vilken del av upplåtelsen som ur försörjningssynpunkt

är viktigast. Skulle exempelvis värdet av en i samband

med fisket upplåten nyttjanderätt, t. ex. hyresrätt, enligt taxeringsmässiga

normer vara högre än den nettoinkomst som influtit av fisket, ‘bör detta

forhållande icke alltid få avgöra frågan, huruvida lagen skall tillämpas å

upplåtelsen. I flera fall kan det exempelvis förhålla sig så, att en bostad

eller ett markområde med eller utan fiskebod eller annan byggnad brukar

»folja med» fisket och alltså närmast är att anse som eu för ''fiskets bedri
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

35

vande nödvändig del av upplåtelsen. I andra fall åter kan fisket lia utgjort

arrendatorns hela eller huvudsakliga försörjningsverksamhet, trots att del

icke inbringat en nettoinkomst som taxeringsmässigt uppväger värdet av en

eventuell hyresrätt.

Såsom lagberedningen yttrat bör den omständigheten att rättigheterna

har skilda fastigheter till föremål icke utesluta kombinerad upplåtelse. Finnes

det vara fråga om inbördes självständiga upplåtelser, skall däremot med

hänsyn till varje särskild upplåtelse avgöras, vilken lag som skall äga tilllämpning

å upplåtelsen.

Remissyttranden över departementspromemorian

De allra flesta remissinstanserna lämnar denna punkt i förslaget utan erinran.

Två instanser, nämligen hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen

i Malmöhus län, anmäler emellertid avvikande meningar. Hovrätten vidhåller

sin vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens förslag intagna ståndpunkt,

att frågan om de kombinerade upplåtelsernas ställning bör överlåtas

åt rättstillämpningen. Länsstyrelsen förordar den i fiskeristyrelsens betänkande

föreslagna formuleringen och finner icke departementspromemorians

förslag innebära någon förbättring.

Som motivering för sin ståndpunkt yttrar hovrätten:

Förslagets reglering synes bygga på principer beträffande kombinerade

avtal, som är erkända i rättstillämpningen. Tvister kan emellertid befaras

uppkomma huvudsakligen i anslutning till frågan huruvida sakligt sett ett

enhetligt eller två särskilda avtal föreligger. För dylika fall ger den ingående

regleringen av de kombinerade upplåtelserna ringa ledning. Riskerna för ett

schematiskt bedömande av de kombinerade avtalen kan icke uteslutas, därest

detaljerade lagregler införes.

Föredraganden

I fråga om de kombinerade upplåtelserna kan jag i stort sett ansluta mig

till vad som anföres i promemorian. Tillräckliga skäl för det däri föreslagna

undantaget för upplåtelse av fiskerätt i samband med vattenfallsrätt synes

emellertid enligt min mening ej finnas. Att i lagtexten närmare angiva,

när i tveksamma fall en kombinerad upplåtelse eller två eller flera självständiga

upplåtelser skall anses föreligga, torde knappast vara möjligt. Frågor

härom bör i de förmodligen tämligen fåtaliga fall, då tvekan uppkommer,

kunna överlåtas åt rättstillämpningen att avgöra.

4. Avgränsning med hänsyn till upplåtaren

Fiskerätt skommittén

Fiskerättskommittén föreslog ingen begränsning med hänsyn till kretsen

av upplåtare. Bestämmelserna om fiskearrenden skulle som en följd därav

ha blivit tillämpliga på alla upplåtelser som avses i 1 kap. nytljanderättslagen,

sålunda även på upplåtelser exempelvis från kronan och från ecklesiastik

jord.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Fiskeris ty relsen

Styrelsen föreslog betydande begränsningar av tillämpningsområdet. Visserligen

framhölls i betänkandet, att den ifrågasatta lagstiftningens tillämpningsområde

icke syntes böra begränsas till fiskearrenden, vilka upplåtits

av de kategorier jordägare som den sociala arrendelagstiftningen avsåg,

samt anfördes såsom skäl för denna ståndpunkt att de fiskearrenden, som

var i särskilt behov av skydd, i stor utsträckning torde ha upplåtits av andra

än nämnda jordägare. Styrelsen föreslog dock, att lagen icke skulle äga

tillämpning å upplåtelse från fastigheter tillhörande kronan eller å upplåtelser

från ecklesiastik jord. Som motiv för dessa undantag anförde styrelsen,

att styrelsen ansåg sig kunna förutsätta att kronans fiskearrendatorer icke

erhöll en sämre ställning än de skulle ha haft om upplåtelser från kronans

fastigheter ej undantagits från den föreslagna lagstiftningen. Med upplåtelse

från kronofastighet syntes enligt styrelsens mening böra likställas upplåtelser

från ecklesiastik jord. Däremot ansåg styrelsen icke tillräckliga skäl

föreligga att från den föreslagna lagstiftningen undantaga upplåtelser från

kommuner. Även upplåtelse av gemensamhetsfiske på arrende föreslogs av

styrelsen skola undantagas. Till motivering härför framhöll styrelsen:

Gemensamhetsfiske skall inrättas för visst antal år, minst tio och högst

tjugufem. Beslut om att gemensamhetsfiske skall vara utarrenderat kan

fattas även sedan gemensamhetsfisket under en del av sin giltighetstid har

drivits under annan förvaltningsform. Likaså kan ett beslut om att fisket

skall drivas under annan förvaltningsform fattas även efter det fisket en tid

varit utarrenderat (se 20 och 25 §§ i lagen). Med dessa regler och grunderna

i övrigt för gemensamhetsfiske torde bestämmelser om minimitid och optionsrätt

vara mindre väl förenliga.---Till förebyggande av missför
stånd

vill fiskeristyrelsen tillägga alt vad nu sagts icke bär avseende å fiskerätt

som upplåtits av någon enskild delägare i ett gemensamhetsfiske. Å sådan

upplåtelse bör naturligtvis den nya lagen kunna vara tillämplig.

Fiskeristyrelsen föreslog ytterligare, att fiskearrendator skulle äga upplåta

fiskerätten då han av sjukdom eller annan dylik orsak var ur stånd att

själv driva fisket och att sådan upplåtelse icke skulle falla under lagen. Lagen

skulle ej heller tillämpas på sådan kombinerad upplåtelse som utgjorde,

helt eller delvis, socialt arrende eller arrende som avsågs i lagen med särskilda

bestämmelser om arrende av viss kommunal jord.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

Flera remissinstanser uttalade, att upplåtelser från kronans och kyrkans

jord icke borde undantagas. Hovrätten för Övre Norrland yttrade, att vad

fiskeristyrelsen anfört för sin ståndpunkt att undantaga upplåtelser från

kronans fastigheter och från ecklesiastik jord icke syntes hovrätten övertygande.

Kammarkollegiet anförde, att lika väl som i fråga om jordbruksai

renden toide beträffande fiskearrenden böra gälla att de principer av

social art, som lagfästs för upplåtelser från privata fastigheter, skulle, där

så kunde ske, tillämpas på upplåtelser från fastigheter i publik ägo. Kollegiet

anförde vidare, alt såvitt fråga var om förhållandet mellan upplåtare

och arrendator något hinder icke torde möta mot att de skilda specialregle
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

ringarna för olika publika fastighetskategorier anpassades efter innehållet

i den nu föreslagna lagstiftningen, men att saken låg annorlunda till i den

mån den nya lagstiftningen reglerade avtalsgiltigliet mot ny ägare av fastighet

eller med andra ord tredje mans rätt. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalade,

att det från skilda håll framförts önskemål att upplåtelser från kronans

fastigheter icke horde undantagas och att dessa önskemål torde äga

berättigande. Mot undantagen vände sig också länsstyrelserna i Jönköpings,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands och Västmanlands

län. Mot eller ifrågasättande nu ifrågavarande undantag eller något

av dem uttalade sig också Hushållningssällskapens förbund, tolv hushållningssällskap,

sex fisker iintendenter, Svenska insjöfiskarenas centralförbund,

Sveriges lantbruksförbund samt arrendenämnden i Blekinge län. Sistnämnda

remissinstans anförde angående undantagandet av upplåtelser från

kronofastigheter och fastigheter av ecklesiastik natur:

Till stöd för detta undantagande kan givetvis åberopas, att ej heller nyttjanderättslagens

specialreglering gjorts direkt tillämplig på kronans eller

ecklesiastik myndighets upplåtelser. Emellertid torde denna ägarekategoris

fritagande från 1943 års sociala arrendelagstiftning väsentligen ha berott på

vissa med byggnadsskyldigheten sammanhängande svårigheter och jämväl

på andra omständigheter, som icke eller endast i mindre mån kan antagas

ha motsvarighet vid fiskerättsupplåtelser. Då berörda inskränkning av

den sociala arrendelagstiftningen ej sällan bedömts såsom opåkallad och

mindre rättvis och det" måste medgivas att den från principiell synpunkt ter

sig föga tilltalande, vill arrendenämnden ifrågasätta lämpligheten av att den

tages till förebild i den nu tillämnade regleringen av fiskerättsupplåtelserna.

Denna synes med fördel kunna inbegripa alla jordägarekategorier.

Av remissinstanserna tillstyrkte endast ett par undantagen. Domänstyrelsen

förklarade sig sålunda intet ha att erinra mot undantaget beträffande

kronans fastigheter. Länsstyrelsen i Stockholms län sade sig icke vilja göra

någon invändning mot undantagen men förutsatte, att i samband med den

nya lagstiftningen de föreskrifter som fanns om upplåtelser från kronans

fastigheter och ecklesiastik jord blev föremål för översyn för att i görligaste

mån enhetlighet skulle åstadkommas.

Övriga remissinstanser har icke berört nu avhandlade undantag.

Beträffande upplåtelser från k o m in u n e r ansåg kammarkollegiet det

tveksamt, huruvida tillräckliga skäl fanns att låta en social fiskearrendelagstiftning,

som icke skulle vara omedelbart tillämplig å alla publika fastigheter,

gälla för fastigheter till vilka kommun hade äganderätt eller ständig

besittningsrätt.

Det föreslagna undantaget för upplåtelse av g e in e n s a in h e t sfiske

lämnades i allmänhet ulan erinran. Vissa remissinstanser gjorde

dock invändningar. Sålunda ifrågasatte länsstyrelsen i Kopparbergs län om

icke sådan upplåtelse borde undantagas allenast om den skedde till delägare

i fisket. Då upplåtelse skedde till annan än delägare inträdde däremot samma

behov av skydd som vid annat arrende av fiskerätt. Länsstyrelsen i Kalmar

län samt länets södra hushållningssällskap ansåg att arrendator av

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

gemensamhetsfiske borde erhålla samma skydd som övriga fiskearrendatorer.

Sällskapet överlämnade ett yttrande från dess fiskerinämnd i vilket

denna som sin mening uttalade, att det syntes mindre välbetänkt att undantaga

gemensamhetsfisken. Ur yttrandet må anföras:

Inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps verksamhetsområde finns

ett 25-tal sådana arrendefisken, vilka vanligen fastställts att gälla 25 år. I

länsstyrelsens resolution angående gemensamhetsfiskets fastställelse in. m.

tinns alltid angivet att ändamålet är upplåtelse av fiskerätt. En ändring härav

kan sedan icke ske med mindre än att länsstyrelsen upphäver det tidigare

beslutet och i förekommande fall fastställer den nya formen för fiskets nyttjande.

Vanligen utarrenderas fiskena, som uteslutande är ålfisken, genom

auktions- eller anbudsförfarande. Då ålbottengarnen, som det här är fråga

om, måste avpassas efter utsältningsplatsen och varje redskap betingar ett

nyanskaffningsvärde på 3 000—7 000 kronor, måste förlusten i redskapsvärden

bli betydande vid eu avflyttning efter något eller några få år. Därtill

kommer att för bottengarnen ofta måste utläggas stenkistor och föranklingsstenar

eller, när bottnen består av berg, nedborras förankringsjärn, vilket

alltsammans går förlorat för arrendatorn vid arrendets frånträdande.

Flera exempel på att fiskearrendatorer vid gemensamhetsfisken tvingats

avflytta till förmån för annan finnes.

Även Kristianstads läns hushållningssällskap framhöll såsom önskvärt

alt gemensamhetsfiske medtogs i lagstiftningens tillämpningsområde.

I några remissyttranden behandlades frågan, huruvida upplåtelser

Irån häradsallmänningar, allmänningsskogar, byalag och universitetens

donationsjordar borde omfattas av lagen. Lagberedningen erinrade

om att enligt fiskeristyrelsens förslag från lagens tillämpning icke uteslöts

upplåtelser från häradsallmänningar, från allmänningsskogarna i Norrland

och Dalarna eller från universitetens donationsfastigheter. Kammarkollegiet

framhöll, att det icke av betänkandet framgick, huruvida fiskeristyrelsen

utgått från alt universitetsjorden föll inom begreppet fastigheter

som tillhörde kronan. Kollegiet anförde, att äganderättsfrågan syntes

oklar, i varje fall beträffande en stor del av Uppsala universitets egendom,

och att det även beträffande andra fastigheter stundom var ovisst, huruvida

de tillhörde kronan eller utgjorde exempelvis stiftelseförmögenhet. Länsstyrelsen

i Norrbottens län framhöll att praktiskt taget allt fiskevatten var

oskiftat inom länet. Lagen om gemensamhetsfiske hade dock icke vunnit

tillämpning. I de fall, då fisket ej förslog att låta samtliga hemmansägare på

eu gång fiska, hade olika metoder tillämpats för att uppdela fisket. I en del

fall skedde en lottdragning mellan samtliga delägare i fastigheterna om

tiskeplatserna. Flera år kunde således törllyta, innan en fiskeägare återkom

till turen att nyttja en fiskeplats. I andra fall skedde en lottdragning eller

eu auktion mellan fastighetsägarna om fiskeplatserna. De som därvid blev

utan fiskeplats, tillerkändes ersättning i pengar. I ytterligare andra fall var

det vid auktionen tillåtet för vem som helst, oberoende av om han hade del

i byalaget, att inropa fiskeplats. Enligt länsstyrelsens uppfattning borde den

föreslagna lagen icke äga tillämpning i de båda första fallen. Skulle emel
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

lertid vid det tredje fallet en person, som ej var delägare i hyn, erhålla rätt

till fiske, torde en sådan upplåtelse föreligga, att lagen hörde kunna tillämpas

om förutsättningarna i övrigt därför förelåg.

Även fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhöll, att lagen torde

böra tillämpas då bydelägarna utarrenderade fiske genom arrendekontrakt

med sådana fiskare som icke ägde del i byns samfällighet.

Beträffande upplåtelser från enskilda personer gjordes

i allmänhet icke erinringar mot fiskeristyrelsens mening, att lagen icke borde

begränsas till att gälla endast de fiskearrenden, vilka uppläts av de kategorier

jordägare som den sociala arrendelagstiftningen omfattade. Malmöhus

läns hushållningssällskap ansåg emellertid, att från lagstiftningen borde

undantagas upplåtelser från ägare, för vilka inkomst av fiske var av väsentlig

betydelse. Sällskapet framhöll att dylika ägare syntes vara att jämställa

med jordägare, som besatt fastighet för att bereda sig sin huvudsakliga inkomst

av jordbruket, och att dessa jordägare ej var underkastade den sociala

arrendelagstiftningen. Samma ståndpunkt intog Sveriges lantbruksförbund.

Förslaget alt arren dator skulle äga upplåta arrendet

till annan, då han av sjukdom eller annan dylik orsak var ur stånd att

själv driva fisket, avstyrktes av några remissinstanser. Arrendenämnden i

Blekinge län anförde sålunda:

Detta stadgande, som saknar motsvarighet i lagstiftningen om jordbruksarrende,

utgör ett undantag från det förbud mot sublokation, som hittills

ansetts gälla. Man kan fråga sig, om en sådan särbestämmelse motsvarar

något starkare behov och om den representerar en med hänsyn till avtalstypen

skälig intresseavvägning. Om en fiskerättshavare genom oförutsedd

sjukdom hindras från att själv fiska och ej heller kan anställa någon ersättare,

torde en jordägare mycket sällan vilja vägra sitt samtycke till ett

rimligt arrangemang, detta så mycket mindre som ett chikanöst upptiädande

i en sådan angelägenhet vanligen skulle skada hans egna intressen. Såsom

ett skäl mot den föreslagna undantagsbestämmelsen må andragas, alt

densamma under vissa konjunkturbetingelser lätt nog skulle kunna missbrukas

till spekulativa affärstransaktioner. Det vore föga tilltalande, om en

fiskerättshavare, som exempelvis genom arrendenämndens medverkan fått

sin lega bestämd under beaktande av sociala synpunkter, sedan skulle kunna,

under förebärande av vissa krämpor, sublokera sin fiskerätt mot ett sådant

överpris, som kan förekomma i den fria marknaden.

Departementspromemorian

I jämförelse med fiskeristyrelsens förslag innehåller promemorians förslag

ett nytt undantag från lagens tillämpningsområde, nämligen beträffande

fisk erättsupplåtclse som sker i samband med arbetsavtal.

Härom anföres i promemorian:

Såsom grund för undantaget för fiskerätt som upplåtes i samband med

arbetsavtal har främst legat domänstyrelsens praxis att i vissa fall till sina

skogsarbetare och till statliga ämbets- eller tjänstemän upplåta fiskevatten.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kangl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Avsikten är i dylika fall i regel att fisket skall få utnyttjas under vederbörandes

anställningstid eller en del därav. Sedan anställningen upphört

bör naturligtvis vederbörande icke kunna resa anspråk på att få bedriva fisket.

Detta kunde möjligen anses vara klart även utan nu ifrågavarande undantag.

Till förekommande av tvistigheter har emellertid undantaget upptagits.

Med den utformning stadgandet har, beröres icke endast kronans upplåtelser

av fiskerätt i samband med arbetsavtal utan alla dylika upplåtelser.

Beträffande det i fiskeristyrelsens betänkande föreslagna undantaget för

upplåtelser från fastighet, som tillhör kronan eller

är av ecklesiastik natur, erinras i promemorian till att börja

med om vad som i motsvarande hänseende förekommit inom arrendelagstiftningen

på jordbrukets område. Bl. a. påpekas, att 1907 års lag om nyttjanderätt

till fast egendom från sin tillkomst i princip omfattar även upplåtelser

från kronofastigheter och från fastigheter av ecklesiastik natur. I

samband härmed anföres följande uttalande av lagberedningen i motiven

till 8 § nämnda lag:

Att kronan, när den till enskilda träder i rättsförhållande av privaträttslig

natur, också är underkastad de för sådana förhållanden gällande normer

och att sålunda icke heller kronan vid upplåtelse av nyttjanderätt till

kronojord är fritagen från att efterkomma de tvingande föreskrifter, vilka

för dylika upplåtelser är meddelade, ligger i sakens natur och står icke i

någon strid med vad 77 § regeringsformen bestämmer.

^ idare anföres vissa uttalanden av departementschefen i den proposition,

vari 1943 års sociala arrendelagstiftning förelädes riksdagen (se prop. nr 340

vid 1943 års riksdag, s. 41 f). Departementschefen uttalade där bl. a., att

det visserligen ur flera synpunkter var lämpligt, att arrendelagstiftningen

liksom dittills uppdelades i en allmän och en speciell avdelning, men att

därvidlag borde beaktas skillnaden mellan sådana brukningsdelar, vilka allenast

av tillfälliga orsaker blev föremål för utarrendering, och de fastigheter

där jordens brukande genom arrendatorer var det normala. Att behovet

av avtalsfrihet gjorde sig starkare gällande vid de tillfälliga än vid de permanenta

arrendena torde, yttrade departementschefen, ligga i öppen dag.

I promemorian framhålles härefter att, ehuru sålunda gränsdragningen

ansetts böra ske med hänsyn till huruvida upplåtelsen var av tillfällig eller

peimanent karaktär, kronoarrendena och de ecklesiastika arrendena icke

omfattades av 1943 års lagstiftning. Promemorian fortsätter:

De principer som kom till synes i nämnda lagstiftning, lades emellertid

under de närmaste åren efter dennas tillkomst till grund "för författningsbestämmelser,

som reglerade arrenden av publik jord". Sålunda skedde år 1944

ändringar i förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom och tillämpningskungörelsen till samma förordning.

År 1945 tillkom dels ny ecklesiastik arrendestadga, dels stadga angående

utarrendering av universitetsjord. År 1946 tillkom den kommunala

arrendelagen och år 1949 utfärdade Kungl. Maj :t cirkulär angående provisoriska

bestämmelser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne,

Halland och Blekinge. Slutligen företogs år 1950 ändringar i ecklesiastika

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

boställsordningen, vars regler i tillämpliga delar därigenom i slort sett anpassades

till reglerna i 1943 års lagstiftning.

Förvaltningen av kronans fisken regleras, såsom förut anmärkts, numera

av Kungl. Maj :ts kungörelse den 8 juni 1951 samt cirkulär samma dag

rörande tillämpningen av kungörelsen. Upplåtelser av fiskearrenden från

ecklesiastik jord regleras av bestämmelser i ecklesiastika arrendestadgan,

varjämte vissa bestämmelser i ecklesiastika boställsordningen möjligen kan

komma att tillämpas beträffande upplåtelser från där avsedd fastighet.

Under hänvisning till lagberedningens tidigare återgivna uttalande vid

nvltjanderättslagens tillkomst ger promemorian uttryck åt uppfattningen,

att det ur principiell synpunkt är angeläget att upplåtelser från kronofastigheter

och ecklesiastika fastigheter regleras av samma lag som fiskerättsupplåtelser

i övrigt. Som ytterligare motivering tillägges:

Härtill kommer, att de av kronan upplåtna fiskearrendena är förhållandevis

talrika. Detta gäller särskilt i Norrland, där i vissa län antalet av kronan

utarrenderade fisken torde överstiga antalet av enskilda utarrenderade.

Det synes också ur synpunkten av förtroendet för statens verksamhet över

huvud taget framstå såsom betydelsefullt att misstanke icke kan uppstå

att staten skulle gentemot sina arrendatorer vilja förbehålla sig större rättigheter

än de som får förekomma vid arrenden från enskilda. Ett mycket

stort antal remissinstanser har även uttalat sig för att nu ifrågavarande

upplåtelser inbegripes under lagen, medan endast ett par uttryckligen förordat

att upplåtelserna i fråga undantages. För ett inbegripande under lagen

talar också dessa upplåtelsers permanenta karaktär. Det kan visserligen

häremot invändas att 1943 års sociala arrendelagstiftning icke gjordes tilllämplig

på upplåtelser från kronan och från ecklesiastika myndigheter.

Förhållandena är emellertid, såsom ock arrendenämnden i Blekinge län

framhållit, annorlunda vid nu ifrågavarande slag av upplåtelser. Några väsentliga

praktiska problem torde knappast uppstå, om upplåtelserna föres

in under lagen, enär det statliga s. k. »kortfisket» torde bli oberört av bestämmelserna

och de statliga upplåtelserna till yrkes- eller husbehovsfiske

regelmässigt torde ske genom kontrakt. Lagen torde därför böra gälla även

upplåtelser från kronofastigheter och fastigheter av ecklesiastik natur. Undantag

torde dock böra göras i fråga om upplåtelser i samband med jordbruksarrende.

I promemorian uttalas vidare, att upplåtelser från universitetens

donationsjordar torde böra omfattas av lagen av samma skäl som

upplåtelser från kronan och från ecklesiastika fastigheter samt att, såsom

fiskeristyrelsen föreslagit, lagstiftningen bör gälla även upplåtelser från

k o in in u n c r.

Det i fiskeristyrelsens betänkande föreslagna undanlaget för upplåtelse,

som en fiskear rendator företar b e t r ä f 1 a nde det

av honom arrenderade fisket, sammanhänger tydligen med frågan,

huruvida en sådan upplåtelse bör få äga rum utan samtycke av den

ursprunglige upplåtaren (fastighetsägaren). Som tidigare nämnts skulle

fiskearrcndator enligt fiskeristyrelsens lagförslag äga sådan rätt, om han i

följd av sjukdom eller annan dylik orsak blivit ur stånd att själv driva fisket.

Häremot anföres i promemorian — under åberopande jämväl av vad

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

arrendenämnden i Blekinge län framhållit i sitt remissyttrande — att det

praktiska behovet av en sådan rätt för fiskearrendatorn icke torde vara så

stort, att det motiverar ett avsteg i detta hänseende från vad som gäller

i fråga om jordbruksarrende. Med denna ståndpunkt bortfaller, fortsätter

promemorian, också problemet huruvida lagen borde vara tillämplig på

sådan upplåtelse.

Det av några remissinstanser yrkade undantaget för upplåtelse från

ägare, för vilken fisket är av väsentlig betydelse,

upptages icke i departementspromemorians förslag. I promemorian anföres

härom:

Vad dessa remissinstanser anfört i frågan grundar sig på en analogi från

de sociala arrendereglerna på jordbrukets område. Emellertid torde "förhållandena

vid fiskerättsupplåtelser i regel vara sådana, att en dylik analogi

icke bör göras. Då, exempelvis, en å fastigheten mantalsskriven jordbrukare

upplåter ett till fastigheten hörande fiske, torde lians behov av att kunna

före minimitidens utgång återtaga fisket för eget eller anhörigas räkning

icke kunna uppväga fiskearrendatorns krav på minimitid. Helt allmänt torde

kunna sägas att vid fiskerättsupplåtelser av nu ifrågavarande slag förhållandena

i regel är sådana, att arrendatorns trygghet i besittningen icke

bör få vara beroende av vilken jordägarekategori upplåtaren tillhör.

Vad beträffar förslaget om undanlag för upplåtelse av gemensa

in hetsfiske erinras i promemorian till en början, att sådant fiske enligt

stadgande i 2 § 1913 års lag om gemensamhetsfiske kan upplåtas på

arrende. Härefter fortsätter promemorian:

Såsom fiskeristyrelsen uttalar låter sig emellertid vissa regler i nämnda

lag icke väl förena med reglerna om minimitid och optionsrätt i det nu aktuella

lagförslaget. Dessa hinder torde emellertid lätt kunna undanröjas därigenom,

att i bestämmelserna om minimitid och optionsrätt sådant undantag

göres att arrendet icke på grund av nämnda bestämmelser skall löpa utöver

den tid för vilken fisket inrättats. Ifrågavarande hinder torde alltså icke behöva

tillmätas avgörande betydelse. I själva sakfrågan torde, såsom flera remissinstanser

yttrat, övervägande skäl tala för att arrendator av gemensamhetsfiske

erhåller samma skydd som övriga fiskearrendatorer; detta så mycket

hellre som man kan utgå ifrån att, om fisket utarrenderats, delägarna

icke själva har något större behov av själva fiskerätten. Då fisket upplåtes

till delägare i fisket torde dock upplåtelsen icke böra omfattas av lagen,

enär sådana upplåtelser, åtminstone om de sker efter lottning mellan delägarna

eller efter viss bestämd ordning, närmast torde vara att anse såsom

en form för delägarnas nyttjande av fisket och i vart fall arrendatorn har

sin andel i fisket kvar efter arrendetidens utgång och kan öva inflytande

på den fortsatta dispositionen av fisket.

I promemorian föreslås på grund av det nu anförda, att upplåtelse av

gemensamhetsfiske skall undantagas från lagens tillämpningsområde endast

då upplåtelsen sker till delägare i fisket. Vidare uttalas, att upplåtelser

från häradsallmänningar, allmänningsskogar och byalag synes

böra behandlas på samma sätt som upplåtelse av gemensamhetsfiske och

att lagen alltså bör göras tillämplig på upplåtelse från de nämnda samfälligheterna,

då upplåtelsen icke sker till delägare i fisket (samfälligheten).

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

43

Remissyttranden över departementspromemorian

Vad först angår det i promemorian föreslagna undantaget för fisker

ätts upplåtelse i samband med arbetsavtal har endast en

remissinstans, nämligen arrendenämnden i Blekinge lön, uttalat sig härom.

Nämnden avstyrker undantagsstadgandet samt anför:

Av motiveringen till detta undantagsstadgande framgår, att man härvid

tänkt på sådana fall då en viss arbetsanställning, exempelvis en heltidstjänst,

kan betraktas såsom förutsättning för fiskerättsupplåtelsen och dess bestånd.

Emellertid synes med den valda formuleringen räckvidden av undantagsstadgandet

bli vida större än sålunda angivits. Då i 7 § av förslaget saknas

hänvisning till reglerna i 2 kap. 45—48 §§ nyttjanderättslagen, torde

den slutsatsen få dragas, att fiskearrendelagen ej skall vara tillämplig, så

snart fiskearrendatorn i upplåtelseavtalet eller annat avtal åtagit sig skyldighet

alt arbeta åt jordägaren. Detta spelar givetvis ej någon roll, när upplåtelsen

förutom fiskerätt innefattar arrende, som lyder under de sociala

arrendelagbestämmelserna eller avser fastighet under kronan och därmed

likställd jordägare; i dessa fall skall enligt förslaget tillämpas arrendelagbestämmelser

och därmed också nyssnämnda reglering i 2 kap. 45—48 §§

nyttjanderättslagen. Men om den i upplåtelsen innefattade rätten till jord

eller hus är av annan art än nyss nämnts — t. ex. allmänt jordbruksarrende,

lägenhetsarrende eller hyra — blir situationen annorlunda. Om i ett dylikt

fall idkandet av fisket är upplåtelsens huvudsakliga ändamål, synes det

föga tillfredsställande, att nyttjanderättshavaren skall gå miste om en fiskearrendators

sociala skydd enbart därför, att han är skyldig att utgöra arbete

åt jordägaren. Vad angår det fall, att upplåtelsen icke innefattar någon rätt

till jord eller hus, vore det väl ej heller riktigt, om en jordägare skulle

kunna sätta fiskearrendelagen ur funktion genom att träffa förbehåll om

arbetsskyldighet. Arrendenämnden anser sålunda stadgandet böra ändras,

så att dess räckvidd ej blir större än som avsetts. Det kan härutöver ifrågasättas,

om något verkligt behov av detta stadgande förefinnes. Det för lagens

tillämplighet uppställda villkoret, att upplåtelsen skall avse yrkesfiske eller

hinäringsfiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning, borde

i allmänhet utesluta de fall, då heltidsanställning är kombinerad med

fiskerätt.

Promemorians förslag att upplåtelse från fastighet, som tillhör

kronan eller är av ecklesiastik natur, i princip skall

omfattas av lagen har mött gillande från ett stort antal remissinstanser, särskilt

bland länsstyrelserna, fiskeriintendenterna och hushållningssällskapen.

Även fiskeristyrelsen finner sig i sitt remissyttrande kunna biträda promemorians

förslag på denna punkt. Styrelsen innefattar därvid i sitt uttalande

även upplåtelse från jord, som förvaltas av universitet eller annan

inrättning.

Några remissinstanser uttalar dock betänkligheter.

Hovrätten för Västra Sverige medger sålunda visserligen, att goda skäl för

den ståndpunkt promemorian intagit anförts vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens

förslag, men till ägger:

Emellertid torde, även om nu berörda kategorier av arrendatorer icke

medtages, erforderligt skydd kunna beredas dem. Frågan om lagens tillämpning

å dessa arrenden bär jämväl andra aspekter och konsekvenser än som

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungi. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

påvisats vid överarbetningen. Det kan därför enligt hovrättens mening ifrågasättas,

om den föreslagna ändringen nu bör vidtagas.

Kammarkollegiet framhåller, att kronan — liksom en kommun — endast

i sällsynta undantagsfall kan såsom en enskild upplåtare av fiskerätt vägra

förnyad upplåtelse för att själv utnyttja fisket. Det synes kollegiet mycket

ovisst, om icke den föreslagna lagstiftningen kommer att hindra eller starkt

försvåra för kronan att tillgodose det sociala intresset av att lämpliga fiskevatten

tillhandahålles för fritidsfiske.

Domänstyrelsen avstyrker bestämt, att lagen göres tillämplig på upplåtelser

från kronan, samt framhåller, att en sådan tillämpning enligt styrelsens

mening skulle komma att stå i strid med intentionerna i gällande föreskrifter

angående utnyttjande av kronans fisken. Styrelsen åberopar särskilt,

att dess strävanden att ordna kortfiske för allmänheten i enlighet med

bestämmelserna i kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen

av kronans fisken skulle försvåras i icke oväsentlig grad, samt anför

härom närmare:

På många kronoegendomar, i synnerhet i närheten av tätorter där behovet

av möjligheter till fritidsfiske varit stort (Bogesund, Lovö, Eldgarn in. fl.),

har styrelsen under senare år utfärdat dispositionsbeslut, som avser utnyttjande

av vattnen genom yrkesfiske i kombination med sportfiske för allmänheten.

Yrkesfiskarna, som tidigare disponerat vattnen med ensamrätt,

bär därvid erhållit sänkta arrenden med hänsyn till det intrång, som sportfisket

på samma vattenområde utgjort. Då erfarenheterna av detta kombinationsfiske

varit goda, skulle det enligt styrelsens mening vara beklagligt,

om hinder genom optionsrättens införande skulle resas mot den omläggning

till rationellare utnyttjande av kronans fiskevatten, som systemet innebär.

Styrelsen framhåller vidare, att dess möjlighet att till sina skogsarbetare

upplåta fiske som rekreation och avkoppling varit av icke ringa betydelse

för anskaffningen av arbetskraft men att sådana upplåtelser skulle kunna

förhindras av en optionsberättigad fiskearrendator. Styrelsen, som måste

slå vakt också om sina egna anställdas och allmänhetens intressen, skulle

komma att se sig nödsakad att avstå från att upplåta ytterligare kronans

vatten för yrkesfiske med ensamrätt.

Styrelsen tillägger:

I detta sammanhang må påpekas, att styrelsen, som sedan lång tid tillbaka

upplåtit yrkesfiske mot i allmänhet 5-åriga, skriftliga avtal, icke känner

till något fall, där en yrkesfiskare fråntagits fiskerätten i kronans vatten

vid arrendeavtalets utgång. Däremot har den förnyade upplåtelsens art och

villkor i många fall ändrats, dels för att tillgodose uppkomna krav och önskemål

från kronans egna arrendatorer och skogsarbetare, dels för att i enlighet

med bestämmelserna i 9 § av förenämnda kungörelse bereda allmänheten

möjlighet till fritidsfiske.

Lanlbruksstyrelsen anser att, om lagen skall tillämpas även på upplåtelser

från fastighet som tillhör kronan eller är av ecklesiastik natur, innebörden

av vissa bestämmelser blir synnerligen svår att överblicka, samt anför

härom:

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

I den allmänna motiveringen för förslaget att lagen borde omfatta även

vissa upplåtelser för husbehovsfiske har i promemorian framhållits, att särskilt

arrendatorerna av kronolägenheter i Norrland skulle ha behov av en

dylik anordning. En del av dessa upplåtelser förefaller emellertid att vara

kombinerade, d. v. s. avse både jordbruk och fiske. Enligt de i nu förevarande

ordning föreslagna bestämmelserna torde dylika kombinerade upplåtelser

komma att bli undantagna från lagens tillämpning.

Styrelsen ifrågasätter vidare, huruvida — därest lagen på sätt styrelsen

förordat begränsas till att avse yrkesfiske — något egentligt behov föreligger

av att låta den gälla även vid upplåtelser från kronan.

Vad angår upplåtelse, som en fiskearrendator företar

beträffande det av honom arrenderade fisket, förklarar

fiskeristyrelsen, att den icke vill motsätta sig promemorians förslag

att utesluta bestämmelserna härom. Styrelsen framhåller dock, att den anser

de av en remissinstans uttalade farhågorna mot en sådan sublokationsrätt

för arrendatorn vara åtskilligt överdrivna.

Departementspromemorians ståndpunkt, att något undantag från lagens

tillämpning icke bör göras för upplåtelse från ägare, för vilken

fisket är av väsentlig betydelse, har föranlett uttalande

endast från Sveriges lantbruksförbund, som vidhåller sin vid remissbehandlingen

av fiskeristyrelsens betänkande framförda motsatta mening.

Gentemot promemorians motivering anför förbundet:

Då det i promemorian uttalas, att ägarens behov av att före minimitidens

utgång kunna återta fisket icke skulle uppväga fiskearrendatorns krav på

en skyddad minimitid av 5 år, är detta ett oberättigat eftersättande av ägarens

intresse. Det torde vara tillräckligt att anföra det fallet, att en jordbrukare

av åldersskäl upplåter till fastigheten hörande fiske och behåller jordbruket

men före minimitidens utgång konstaterar, att han icke heller orkar

med det. Om han då önskar upplåta eller överlåta jordbruket jämte fiske,

är fisket bundet för återstoden av minimitiden och — till följd av optionsrätten

— den därefter följande femårsperioden. En sådan bundenhet minskar

på ett betydande sätt jordägarens möjlighet att för sin försörjning förfoga

över hela sin fastighet. Hans intresse av att kunna förfoga över fastighet

jämte fiske är lika berättigat som arrendatorns behov av skyddad minimitid.

I fråga om lagens tillämplighet på upplåtelse av gemensamhetsfiske

eller eljest av fiske, som är samfällt för två eller

flera fastigheter, har ett tämligen stort antal remissinstanser uttalat sig.

Fiskeristyrelsen förklarar att den, under förutsättning att stadgandena i

3 § andra stycket och 4 § andra stycket i departementspromemorians förslag

godtages vid den definitiva utformningen av lagen, numera ej har något

att erinra mot att även upplåtelse av gemensamhetsfiske faller inom lagens

giltighetsområde. Styrelsen förordar emellertid, att lagen göres tilllämplig

även vid upplåtelse till delägare i fisket, och anför härom:

Styrelsen är medveten om att under vissa förhållanden svårigheter kan

uppstå, om lagen skulle göras tillämplig även i dylika fall. Rent principiellt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:Is proposition nr 151 år 1957

kan man dock fråga, varför en yrkesfiskare, som är delägare i ett byalag,

skulle vara sämre ställd än en utomstående yrkesfiskare. Regeln torde vara,

att den som ägnar sig åt yrkesmässigt fiske i allmänhet har liten andel i den

fastighet, vars fiske utarrenderas, och därför också har relativt liten möjlighet

att påverka arrendevillkor och val av arrendator. Enligt styrelsens

synes med hänsyn till de möjligheter till meddelande av dispens

från vissa av lagens bestämmelser som inrymts i departementsförslagets 9 §

det vara föga risk att låta lagen omfatta även här ifrågavarande upplåtelser.

På grund härav vill styrelsen föreslå att punkt c) i tredje stycket av 1 §

i departementsförslaget skall utgå.

Önskemål att även upplåtelser till delägare skall omfattas av lagen framföres

vidare av länsstyrelsen i Kristianstads län, som bl. a. åberopar att ålfiskai

eföreningen i länet vid uppvaktning hos länsstyrelsen givit uttryck åt

samma åsikt, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, arrendenämnden i

blekinge län, som bl. a. framhåller att den i promemorian föreslagna regeln

sv nes sta i strid med vad som tillämpats beträffande jordbruksarrende i

analoga fall, Kristianstads läns hushållningssällskap, som åberopar ett Yttrande

från fiskerinämnden i länet, Sveriges fiskares riksförbund och Svenska

ostkustfiskarenas centralförbund.

En del remissinstanser intar en mellanställning och anser, att upplåtelse

till delagare bör omfattas av lagen i sådana fall, där möjlighet att lämna

anbud på arrendet stått öppen även för andra än delägarna. I denna riktning

uttalar sig länsstyrelserna och hushållningssällskapen i Västerbottens

och Norrbottens län, av vilka länsstyrelsen i Norrbottens län bifogar yttranden

av i huvudsak samma innehåll från överlantmätaren i länet och Norrbottens

läns kustfiskareförbund, fiskeriintendenten i övre norra distriktet

och arrendenämnden i Norbottens län.

Malmöhus läns hushållningssällskap anser, att undantagandet av upplåtelse

till delägare skulle medföra avsevärda olägenheter inte minst inom

områden, där oskiftat fiske förekommer i betydande utsträckning, samt förordar,

att lagen utformas på sådant sätt att från dess tillämpningsområde

ej uteslutes varje delägare i oskiftat eller samfällt fiske, men anger ej närmare

huru gränsen bör dragas.

Lagberedningen påtalar viss oklarhet i departementspromemorians uttalanden

rörande fiske tillhörigt häradsallmänning eller allmänning som avses

i lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt tillägger:

Enligt beredningens mening tillhör fisket inom häradsallmänning eller

darmed likställd allmänning icke de fastigheter som äger del i allmänningen

utan a hnannmgen såsom ett särskilt rättssubjekt. Det kan alltså icke hänföras

till oskiftat fiske eller annat fiske som är samfällt för två eller flera

fastigheter. Det nu ifrågavarande fisket omfattas alltså av lagen sådan denna

ar avfattad. Vad angår sockenallmänning torde såsom framgår av 45 8

lagen om haradsallmanmngar sockenallmänning i vissa särskilda fall vara

att jamstalla med häradsallmänning.

Arrendenämnden i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område förordar,

att undantaget i 1 § tredje stycket c) göres tillämpligt även å sådant

allmanningsfiske, som avses i 23 § lagen om rätt till fiske (d. v. s. fiske till
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

hörigt sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmänningar eller

lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna), och å upplåtelser

från sockenallmänning. Därest sådana fisken skall erhålla en undantagsställning,

fortsätter nämnden, synes detta uttryckligen böra framgå av lagtexten.

Föredraganden

Som tidigare nämnts har i departementspromemorian föreslagits ett i

fiskeristyrelsens betänkande icke upptaget undantag från lagens tillämpningsområde,

nämligen beträffande fiskerätt som upplåtes i

samband med arbetsavtal. Som grund för undantaget anföres

främst domänstyrelsens praxis att i vissa fall till sina skogsarbetare och

tjänstemän upplåta fiskevatten, varvid avsikten i regel är att fisket skall

få utnyttjas under vederbörandes anställningstid eller en del därav. Undantaget

motiveras med att genom detsamma klargöres, att vederbörande sedan

anställningen upphört icke bör kunna göra anspråk på att få fortsätta att bedriva

fisket.

Emellertid kan, såsom arrendenämnden i Blekinge län framhållit, det föreslagna

undantaget öppna möjlighet för jordägaren att sätta fiskearrendelagen

ur funktion genom att träffa avtal om arbetsskyldighet. Vidare synes

det befogat att i likhet med nämnden ifrågasätta, om något verkligt behov

av stadgandet förefinnes. Domänstyrelsen har i annat sammanhang i sitt

remissyttrande över promemorian uttalat, att vid upplåtelse av fiskerätt till

styrelsens skogsarbetare det väsentliga varit rekreationsmomentet i fisket

och att fiskets betydelse ur försörjningssynpunkt för arbetaren i regel är

mycket ringa. Motsvarande torde gälla även upplåtelser från enskilda i fall,

då det är fråga om upplåtelse i samband med en verklig arbetsanställning.

Även om undantagsstadgandet utgår faller dylika upplåtelser utanför fiskearrendelagens

tillämpningsområde. Om fisket däremot någon gång är av

väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning och förhållandena är

sådana att det bör upphöra i samband med arbetsavtal, som träffats mellan

upplåtaren och arrendatorn, finns utvägen att i arrendeavtalet införa förbehåll

om dispensmöjlighet på sätt angives i It § av lagförslaget. Jag förordar

därför, att i enlighet med fiskeristyrelsens förslag något uttryckligt

undantag för fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal ej göres i

lagtexten.

Vad härefter angår upplåtelser från fastighet, som tillhör

kronan eller är av ecklesiastik natur, ansluter jag

mig till promemorians uttalande om de principiella skälen för att fiskearrendelagen

bör bli tillämplig. De flesta remissinstanserna, däribland fiskeristyrelsen

som tidigare föreslagit undantag för dylika upplåtelser, synes nu

vara ense om att lagen bör omfatta dessa. Kammarkollegiets och domänstyrelsens

betänkligheter med hänsyn till de befarade svårigheterna att, om

något undantag ej göres, tillgodose det sociala intresset av att allmänheten

får möjligheter till fritidsfiske synes mig ej avgörande. Något hinder mot

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

att vid ny arrendeupplåtelse, varå denna lag blir tillämplig, stadga den inskränkningen

att fiskearrendatorn får finna sig i att rätt till sportfiske i

begränsad omfattning upplåtes å det utarrenderade fiskevattnet föreligger

ej. I fråga om äldre upplåtelser kan vid behov möjligheterna till ändring av

arrendevillkoren vid förnyat arrende användas.

Eftersom kronan icke är underkastad lagstiftningen om sociala jordbruksarrenden

bör emellertid fiskearrendelagens tillämpningsområde begränsas såtillvida,

att lagen ej blir tillämplig på fiskerätt, som upplåtes i samband med

jordbruksarrende av kronojord.

I fiskeristyrelsens förslag gjordes undantag jämväl för upplåtelse,

som en fiskearrendator i vissa fall företar beträffande

det av honom arrenderade fisket. Detta sammanhängde

med att enligt det nämnda förslaget en fiskearrendator, som i följd

av sjukdom eller annan dylik orsak blivit ur stånd att själv driva fisket,

skulle äga rätt att även utan samtycke av jordägaren helt eller delvis upplåta

nyttjanderätten till annan person, dock högst för den tid varunder hindret

kunde beräknas vara. Något stadgande om en sådan rätt, vilken icke föreligger

för jordbruksarrendator, har icke medtagits i departementspromemorians

lagförslag. Med denna ståndpunkt bortfaller enligt promemorian också

problemet, huruvida fiskearrendelagen bör vara tillämplig på en upplåtelse

av ifrågavarande slag. Häremot har ingen erinran gjorts under remissbehandlingen.

Enligt min mening föreligger ej tillräckliga skäl att med avvikelse från

regleringen beträffande de sociala jordbruksarrendena medge fiskearrendatorn

rätt att oberoende av samtycke från fastighetsägaren upplåta fiskerätten

eller en del därav till annan. Med fastighetsägarens samtycke kan emellertid

givetvis en dylik upplåtelse äga rum. I dylika fall torde problemet om

fiskearrendelagens tillämplighet kvarstå. Vanligen torde det därvid vara

fråga om mera tillfälliga upplåtelser, t. ex. vid sjukdom hos fiskearrendatorn,

varvid fiskerättsupplåtelsen knappast kan bli av väsentlig betydelse

för den tillfällige fiskerättshavarens försörjning. Även om upplåtelsen skulle

bli av längre varaktighet, torde det av lagens grund få anses följa, att den

ursprunglige fiskearrendatorn skall äga rätt att återinträda i arrendet utan

alt behöva mötas av invändningen att den, till vilken han för en begränsad

period upplåtit arrendet, skyddas av fiskearrendelagen. I tveksamma fall

kan även här vid avtalets ingående utvägen med dispens från arrendenämnden

ifrågakomma. Med hänsyn till det anförda anser jag något särskilt undantagsstadgar.

de

I departementspromemorian behandlas vidare ett av några remissinstanser

framfört förslag om undantag för upplåtelse från ägare, för

vilken fisket är av väsentlig betydelse. Något undantag

föreslås emellertid ej. Som skäl anföres att förhållandena i regel är sådana,

att arrendatorns trygghet i besittningen icke bör få vara beroende av vilken

jordägarekategori upplåtaren tillhör. Mot detta har Sveriges lantbruksförbund

anmärkt, att fastighetsägarens intresse att kunna förfoga över sin fastighet

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. 4Ictjits proposition nr 151 år 1957

jämte fiske kan vara lika berättigat som arrendatorns behov av skyddad

minimitid. Vid denna intresseavvägning torde det emellertid enligt min mening,

om lagstiftningens sociala syfte skall kunna tillgodoses, vara nödvändigt

att åtminstone i regel ge företräde åt fiskearrendatorn. I situationer av

den art, som förbundet anför till belysning av sitt uttalande, kan måhända i

vissa fall fastighetsägaren tillgodoses genom dispensbeslut av arrendenämnden.

I övrigt torde han vara hänvisad att försälja eller eljest förfoga över

fastigheten med förbehåll för fiskerättens bestånd. Att märka är emellertid,

att en ny ägare, som själv önskar utöva fisket, har en ovillkorlig rätt

härtill vid den löpande arrendeperiodens utgång. Förekomsten av en genom

fiskearrendelagen skyddad fiskerätt torde därför ej i någon högre grad

påverka det pris fastighetsägaren kan erhålla vid fastighetens försäljning.

.lag biträder därför promemorians ståndpunkt.

I fråga om upplåtelse av ge nr ensam hetsfiske eller eljest av

fiske, som är samfällt för två eller flera fastigheter, har skilda förslag

framkommit. Enighet synes emellertid i stort sett råda om att sådana upplåtelser

till annan än delägare bör omfattas av lagen. Beträffande upplåtelse till delägare

är meningarna mera delade. Å ena sidan framhålles, att t. ex. eu yrkesfiskare

med en obetydlig andel i ett samfällt fiske kan vara i lika stort behov

av fiskearrendelagens skydd soin en helt utomstående arrendator. I synnerhet

framträder detta behov i sådana fall, där arrendet nu årligen eller med några

få års mellanrum utbjudes på auktion. Å andra sidan påpekas de fall, där

fisket fördelas mellan delägarna i viss turordning. I dessa fall bör givetvis

lagen inte bli tillämplig och förhindra en kontinuerlig växling mellan delägarna.

På grundval av vad som anförts i fiskeristyrelsens betänkande, i

departementspromemorian samt i remissyttrandena har jag kommit till den

ståndpunkten, att något särskilt undantagsstadgande på denna punkt icke

är erforderligt. I de fall, där en verklig utarrendering sker, synes behov av

fiskearrendelagens skydd böra tillkomma även delägare. Om det däremot är

fråga om en fördelning av fisket mellan delägarna efter lottning, enligt viss

turordning eller på annat liknande sätt, torde knappast lagtextens krav på

att en upplåtelse mot vederlag skall föreligga vara uppfyllt. Fiskearrendelagen

blir då, såsom synes vara naturligt, ej tillämplig. Med denna lösning

föreligger tydligen ej heller någon anledning att stadga undantag för upplåtelser

från sådan allmänning, som avses i lagen om häradsallmänningar

eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Sådan allmänning

torde för övrigt, såsom lagberedningen påpekat, utgöra särskilt rättssubjekt

och omfattas därför icke av det undantagsstadgande som upptagits i promemorians

lagtext.

Vad här ovan förordats innebär i jämförelse med departementspromemorians

förslag ett slopande av undantagen för dels fiskerätt som upplåtcs

i samband med arbetsavtal dels upplåtelse i vissa fall av gemensamhetsfiske,

oskiftat fiske eller annat samfällt fiske. Undantaget för upplåtelse

av i fiskeområde ingående fiske bortfaller vidare redan av den anledningen,

att eu ifrågasatt lagstiftning om fiskeområde ännu icke kommit till stånd.

4 Mhang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

De kvarvarande undantagen avser dels fiskerätt som upplåtits i samband

med upplåtelse på arrende av kronojord, ecklesiastik jord, universitetsjord

in. in. dels kombinerad upplåtelse, vilken helt eller delvis utgöres av socialt

jordbruksarrende eller arrende som avses i lagen med särskilda bestämmelser

om arrende av viss kommunal jord. I förenklande syfte har dessa

undantag, i stort sett utan saklig förändring, beskrivits på annat sätt än i

promemorians lagförslag. Härom hänvisas till den speciella motiveringen

beträffande 1 § tredje stycket.

5. Avtalets form

Såsom förut anförts följer upplåtelser av fiskerätt antingen reglerna för

upplåtelse av partiell nyttjanderätt eller reglerna för upplåtelse av helnyttjanderätt.

I förra fallet, som avses i 1 kap. 7 g nyttjanderättslagen, finns

inga bestämmelser om avtalets form; i senare fallet däremot, då man har

att göra med lägenhetsarrende, skall enligt 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen

avtalet upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendalorn annorlunda

åsämjas. Dylikt åsämjande kan vara uttryckligt eller ock framgå av omständigheterna,

t. ex. därav att arrendatorn fått börja utöva fiskerätten eller

att upplåtaren dessförinnan mottagit arrendeavgift. Beträffande jordbruksarrenden

gäller enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen, att avtalet skall upprättas

skriftligen och att muntliga avtal icke gäller såsom arrendeavtal. Ändring

eller tillägg som ej avfattats skriftligen är utan verkan. Har fastigheten

ö\ei lagils till biukande utan att skriftligt avtal upprättats, äger brukaren,

där det ej berott på honom att giltigt arrendeavtal sedermera icke kommit

till stånd, rätt till ersättning för den skada som därigenom tillskyndas honom.

Bestämmelsen är tvingande och gäller för både allmänna och sociala

arrenden.

Fiskerättskommittén

Fiskerättskommittén föreslog samma regel som gäller beträffande lägenhetsarrenden,

d. v. s. att avtalet skall upprättas skriftligen, där ej parterna

annorlunda åsämjas.

Fiskeris tijr elsen

Enligt fiskeristyrelsens förslag skulle endast skriftligen upprättade avtal

omfattas av lagens bestämmelser. Muntliga upplåtelser skulle dock i och för

sig vara gallande. Då upplåtelsen ej skett skriftligen och nyttjanderättshavaren

börjat utöva nyttjanderätten, skulle han, där det ej berott på honom

att skriftligt avtal sedermera ej upprättats, ha rätt till ersättning för den

skada som tillskyndats honom genom att bestämmelserna i lagen ej blivit

tillämpliga å upplåtelsen.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

I allmänhet gjordes från remissinstansernas sida inga erinringar mot fisKenstyrelsens

förslag i denna del. Vissa betänkligheter yppades emellertid.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Lagberedningen, som icke hade någon principiell erinran, uttalade att det

dock inställde sig vissa problem då en del av upplåtelsen var skriftlig och en

annan del skett muntligen, t. ex. då till eu skriftlig upplåtelse gjordes ett

muntligt tillägg som utvidgade upplåtelsen till ett annat slag av fiske eller

till ett markområde. Det var enligt förslaget oklart, huruvida skadeståndsskyldighet

i sådant fall förelåg och, om frågan besvarades jakande, vad

skadeståndsskyldigheten skulle omfatta. Enligt beredningens mening borde

förslagets ståndpunkt närmare klarläggas.

Kammarkollegiet ställde sig frågande inför det sätt, varpå fiskeristyrelsen

sökt lösa problemet om ett begränsat formkrav, samt anförde härom:

Förslaget innebär att de sociala reglerna blott skall gälla, därest skriftligt

avtal föreligger, men att vid muntligt avtal arrendatorn under vissa betingelser

skall äga rätt till ersättning för den skada han lider genom att sagda

regler icke blir tillämpliga. Oaktat sin formella likhet med skadeståndsregeln

i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen torde den föreslagna regeln få karakteriseras

som en i svensk lagstiftning hittills oprövad och till sin effektivitet

mycket oviss metod att främja iakttagande av skriftlig form. Såsom styrelsen

framhåller kan det vidare ofta bli svårt att uppskatta storleken av

liden skada.

Kollegiet framhöll i fortsättningen, att det var värt att överväga, huruvida

icke 1927 års arrendelagstiftning anvisade en lämpligare utväg för lösandet

av frågan om formkrav. De sociala reglerna skulle då bli tillämpliga

dels när skriftligt avtal upprättats och dels då efter muntligt avtal fiskerätten

börjat utövas. I sistnämnda situation skulle vardera parten äga påfordra

att skriftligt avtal upprättades. Någon skadeståndsregel skulle ej behövas.

Domänstgrelsen uttalade, att enligt dess mening starka skäl talade för att

även yrkesfiskare vilka grundade sin fiskerätt å muntligt avtal borde, i

de fall upplåtelsen varit gällande någon längre tid, exempelvis minst fem år,

beredas möjlighet att komma i åtnjutande av de förmåner, som lagförslaget

avsåg att tillförsäkra nyttjanderättshavaren. Styrelsen ville därför ifrågasätta,

huruvida icke rätt borde medgivas innehavare av sådana avtal att få

sina muntligen bestämda arrendevillkor fastslagna i skriftlig form. Västerbottens

läns hushållningssällskap framhöll, att det var allmänt bekant att

fiskearrendeupplåtelser hittills oftast skett muntligt och att det syntes föreligga

risk att yrkesfiskaren skulle komma att få eu ofta tvivelaktig rätt till

skadestånd i stället för den garanti för minimitid och option beträffande

arrendet, som framförallt borde eftersträvas och som fiskearrendatorerna

var i behov av. Det borde enligt sällskapets mening övervägas, om ej möjlighet

kunde skapas att på begäran av endera parten få ett muntligt arrendeavtal

prövat och godkänt av arrendenämnden för inordning under lagens

tillämpning. I huvudsak samma synpunkter har i förevarande fråga anförts

av Svenska ostkustfiskarenas centralförbund.

Departementspromemorian

I promemorian göres till en början ett allmänt uttalande i frågan om avtalets

form:

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

De betänkligheter som framförts av förutnämnda remissinstanser till förmån

för att muntliga upplåtelser skulle kunna omfattas av lagen synes i

och för sig värda beaktande. Såsom i några av yttrandena anmärkts lär

flertalet fiskearrenden upplåtas muntligen. Åtminstone i de södra delarna av

landet torde emellertid upplåtelserna till yrkesfiske i regel ske skriftligen.

Nuvarande praxis torde emellertid i varje fall icke utgöra något starkare skäl

mot skriftlig form, enär det kan förväntas att kännedomen om ett formkrav

numera hastigt sprides till de därav berörda. Härvid torde olika intresseorganisationer

komma att spela en viktig roll. Vidare torde det på grund av

nuvarande formkrav i fråga om jordbruksarrenden framstå såsom i hög grad

naturligt att »sociala» arrendeupplåtelser iklädes skriftlig form.

Härefter avvisas både betänkandets lösning och kammarkollegiets under

remissbehandlingen framförda alternativ samt förordas en regel av samma

innehåll som nu enligt nyttjanderättslagens 2 kap. 1 § gäller för jordbruksarrenden.

Därvid förklaras först, att svårigheterna med fiskeristyrelsens lösning

mera torde ligga på det principiella än på det praktiska planet, samt

anföres vidare, att det ur principiell synpunkt är synnerligen tveksamt huruvida

det kan anses förenligt med allmänna principer om skadestånd i

här ifrågavarande förhållanden att ålägga upplåtaren skadeståndsskyldighet

för den skada, som drabbat arrendatorn genom att skriftligt avtal ej kommit

till stånd, utan att samtidigt föreskriva att den skriftliga formen skall iakttagas.

Någon föreskrift av sistnämnda slag hade emellertid styrelsen icke föreslagit.

Det hade i stället avsetts att lämna kontrahenterna frihet att med giltig

verkan muntligen ingå avtal om fiskearrende av beskaffenhet att omfattas

av lagen. På grund av nu antörda synpunkter torde icke fiskeristyrelsens

konstruktion böra komma i tillämpning. I promemorian anföres vidare:

^ id ståndpunktstagandet till spörsmålet om avtalets form torde, såsom

förut antytts, en ledande synpunkt böra vara att avtal om arrenden som

omfattas av sociala arrendebestämmelser av här ifrågavarande art bör avfattas

skriftligen (jämför arrendeutredningen, SOU 1938: 38 s. 227 f och

prop. 1943: 346 s. 206 f). I regel torde ock den skriftliga formen behövas för

undvikande av tvister om avtalets innehåll. Såsom ett ytterligare skäl för

krav på skriftlig form kan beträffande nu förevarande arrenden anföras,

att på grund av dessa avtals i regel enkla natur formkravet blir föga betungande.

Ur nu anförda synpunkter framstår det av kammarkollegiet förordade

alternativet såsom mindre lämpligt och knappast påkallat av något verkligt

behov. Mot detsamma kan ock åtskilliga andra skäl framföras (jfr NJA II

1928 art. 1.1 s. 13 f). Un annan ledande synpunkt bör därför vara att den

skriftliga formen göres obligatorisk beträffande avtal av sådant slag som lagen

avser alt skydda och att muntliga avtal av sådant slag blir utan verkan.

Skulle kontrahenterna fritt få välja mellan att lagen blev tillämplig eller icke

torde ofta jordägaren vilja slula avtalet muntligen. Detta skulle säkerligen

få till följd att avtalen i många fall slöts muntligen. Såsom förut utvecklats,

är det knappast möjligt att i sådant fall ålägga upplåtaren skadestånd

for att lagen icke blivit tillämplig. Arrendatorn skulle sålunda kunna ställas

utan ersättning för de förmåner lagen avselt att tillförsäkra honom. Ur

nu anförda synpunkt ter sig ock en formregel sådan som den som gäller

vid lägenhetsarrenden otillfredsställande.

Av det anförda toide ha framgatt att i princip någon annan lösning av

formfrågan än den som enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen gäller vid jordbruksarrenden

knappast kan komma i fråga.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

Det anförda avser självfallet upplåtelser efler lagens ikraftträdande. Vid

utformandet av övergångsbestämmelserna torde emellertid såväl skriftliga

som muntliga avtal, vilka bestått viss längre tid, kräva särskilt beaktande.

Remissyttranden över departementspromemorian

De flesta remissinstanserna lämnar förslaget på denna punkt utan erinran.

Uttrycklig ståndpunkt till förmån för förslaget intages av två remissinstanser,

nämligen fiskeriintendenten i mellersta distriktet, som anser

skriftliga avtal trots vissa övergångssvårigheter vara att föredraga framför

muntliga avtal, eftersom ett väsentligt bättre rättsskydd för fiskearrendatorn

synes bli följden av den föreslagna skriftliga avtalsformen, och Kristianstads

läns hushållningssällskap, vilket åberopar ett bifogat yttrande från

länets fiskerinämnd, vari promemorians förslag livligt tillstyrkes.

Lagberedningen framhåller, tydligen såsom en fördel, att reglerna i formfrågan

utformats i direkt överensstämmelse med motsvarande reglering beträffande

jordbruksarrende.

En del remissyttranden går emellertid i avstyrkande riktning. Hovrätten

för Västra Sverige anser sålunda, att i fiskeristyrelsens betänkande förebragts

övertygande skäl för att avsaknad av skriftlig form icke bör föranleda

upplåtelsens totala ogiltighet. En lösning av formkravet efter den av kammarkollegiet

vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens betänkande förordade

linjen torde emellertid, fortsätter hovrätten, äga ett bestämt företräde.

Fiskeristyrelsen vidhåller sitt i betänkandet framlagda förslag samt

anför:

De invändningar, som i promemorian göres mot förslaget, är enligt styrelsens

mening "föga bärande, och vid desammas utformande synes ej tillbörlig

hänsyn ha tagits till de speciella förhållandena beträffande fiskearrendena.

Med hänsyn till att bestämmelserna om formkrav lätt kan leda till

rättsförluster bör enligt styrelsens mening sådana bestämmelser över huvud

icke införas utan tvingande skäl. Särskilt gäller detta i fråga om en lagstiftning

som denna, vilken avser att skapa ökat skydd åt den svagare parten

i ett avtalsförhållande. Det bör observeras att uppställandet av skriftlig

form vid jordbruksarrende var mycket omtvistat vid 1943 års ändringar i

arrendelagstiftningen (se NJA 1944 avd. II s. 167). Flertalet av de där anförda

skälen för mildrande av formkravet äger större bärkraft vid fiskearrende

än vid jordbruksarrende.

För likställighet mellan muntliga och skriftliga avtal uttalar sig länsstyrelsen

i Malmöhus län, som åberopar att flertalet fiskearrenden upplåtes

muntligt, och Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, som gör en bestämd

erinran mot kravet på skriftlig form.

Länsstyrelsen i Västerbottens län samt hushållningssällskapet i länet anser,

att den i departementspromemorian föreslagna regleringen innebär större

ingripanden än behovet påkallar, samt förordar, att lagstiftningen begränsas

till skriftliga avtal enligt fiskeristyrelsens förslag men med möjlighet

för part alt även få muntliga avtal prövade och inordnade under lagen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Föredraganden

Fiskeristyrelsens förslag innebar, att såväl skriftliga som muntliga upplåtelser

av fiskerätt skulle äga giltighet men att endast de förstnämnda

skulle omfattas av lagens skyddsregler för fiskearrendatorerna. Muntliga avtal

skulle dock, där det ej berott på fiskearrendatorn att skriftligt avtal sedermera

ej upprättats, medföra skadeståndsskyldighet för upplåtaren gentemot

fiskearrendatorn. I promemorian avvisades förslaget, främst av principiella

skäl. Det betecknades såsom synnerligen tveksamt, huruvida det var

föienligt med allmänna principer om skadestånd i här ifrågavarande förhållanden

att ålägga upplåtaren skadeståndsskyldighet för den skada, som

drabbat arrendatorn genom att skriftligt avtal ej kommit till stånd, utan

att samtidigt föreskriva att den skriftliga formen skall iakttagas. I stället

töieslogs en regel av samma innehåll som enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen

gäller för jordbruksarrenden. Regeln innebär, att endast skriftliga avtal

äger giltighet i enlighet med sitt innehåll men att muntliga avtal kan föranleda

skadeståndsskyldighet enligt samma grunder som enligt fiskeristyrelsens

förslag. Promemorians förslag har i allmänhet lämnats utan erinran

av remissinstanserna. Invändningar har dock framställts från några håll,

bl. a. från fiskeristyrelsen, som har gjort gällande att fara för rättsförluster

kan uppstå genom kravet på skriftlig form.

2 kap. 1 § nyttjanderättslagen erhöll sin nuvarande utformning i samband

med tillkomsten av den sociala arrendelagstiftningen på jordbrukets

område år 1943. Därvid förekom åtskillig diskussion om lämpligheten att

kräva skriftlig form vid jordbruksarrende. Erfarenheterna av formkravet

synes emellertid ha varit gynnsamma. Även om förhållandena vid jordbruksarrende

och fiskearrende icke är helt jämförbara, talar de nämnda

erfarenheterna till förman för promemorians ståndpunkt. På grund av reglerna

om minimitid och optionsrätt kan fiskearrendena i regel beräknas bli

långvariga, vilket ökar behovet både för upplåtaren och fiskearrendatorn

att skriftligen fixera arrendevillkoren för att därigenom undvika tvist om

innehållet i dessa. För inteckning av arrenderätten fordras skriftligt avtal

liksom för möjligheten att i vissa fall genom tillträde erhålla skydd för arrenderätten

vid överlåtelse av fastigheten. Med de väl uppbyggda intresseorganisationer,

som förefinns, torde man kunna förvänta att formkravet

kommer att snabbt bli känt för de befolkningsgrupper, som beröres av den

föreslagna lagen.

Av skäl som nu anförts ansluter jag mig till promemorians förslag på

denna punkt. Till frågan om giltigheten av muntliga avtal, som träffats innan

den föreslagna lagen trätt i kraft, återkommer jag i samband med spörsmålet

om övergångsbestämmelser.

6. Minimitid och optionsrätt

k iskerättskommittén föreslog, att beträffande minimitid och optionsrätt

2 kap. 50—54 §§ och 55 § första stycket nyttjanderättslagen skulle i tilllämpliga

delar äga motsvarande giltighet å upplåtelsen. Förslaget innebar

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr i51 år 1957

bl. a. att avtal i princip skulle giilla för en tid av minst fem år med rätt för

arrendatorn till nytt arrende vid utgången av vart femte år.

Fiskeristyrelsen föreslog, att avtalet skulle ingås för viss tid, minst fem

år, eller ock för nyttjanderättshavarens livstid; dock att, där upplåtelsen

angick huvudgård till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver

upplåtaren icke ägde förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen

jämväl skulle kunna ske för sådan tid. Var icke upplåtelsetiden så bestämd

som nu sagts, skulle avtalet likväl gälla för eu tid av fem år. Gällde upplåtelsen

för viss tid, skulle arrendatorn ha rätt till nytt arrende på fem år

åt gången.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

Mot förslaget att avtal, varå lagen ägde tillämpning, skulle ingås på viss

lid gjordes icke någon egentlig erinran. Beträffande längden av den föreslagna

minimitiden samt utformningen av optionsrätten restes dock vissa

invändningar.

I fråga om minimitidens längd ansåg sålunda länsstyrelsen i

Kronobergs län, att arrendeavtal borde kunna ingås på kortare tid än fem

år utan att dispens skulle behöva sökas hos arrendenämnden. Liknande åsikt

framfördes av hushållningssällskapet i länet. Stockholms läns och stads

hushållningssällskap samt fiskeriintendenten i mellersta distriktet uttalade

däremot, att minimitiden borde vara tio år. Fiskeriintendenten i nedre södra

distriktet ansåg, att man i regel måste räkna med att en fiskare, som genom

fiskodling, byggande av fiskvägar eller upprensning av vattendrag sörjt fölen

förbättrad fisktillgång, måste disponera vattnet i omkring tio år för att

han skulle få ett rimligt utbyte av sina ansträngningar. Intendenten anförde

vidare, att ur denna synpunkt kunde kanske fem år vara för kort tid för

avtalets giltighet, men då fiskaren erhöll optionsrätt till förnyat arrende,

syntes några erinringar ej vara behövliga.

Fiskeristyrelsens förslag i fråga om optionsrätt hälsades i allmänhet

med tillfredsställelse av remissinstanserna. Några remissinstanser uttalade

dock tvivel om den föreslagna optionsrättens effektivitet.

Hovrätten för Västra Sverige anförde, att enligt hovrättens mening det

åsyftade skyddet skulle kunna göras effektivare, utan alt jordägarens berättigade

intressen likväl eftersattes, om nyttjanderättshavaren erhöll rätt

att, då jordägaren ville bryta optionsrätten, få genom skiljemannaförfarande

eller i annan ordning prövat, huruvida det med hänsyn till omständigheterna

skulle vara uppenbart obilligt att optionsrätten bröts. Lagberedningen

hänvisade till fiskeristyrelsens uttalande, att jordägaren uppenbarligen hade

avsevärt lättare när det gällde fiskearrenden än i fråga om jordbruksarrenden

att sätta optionsrätten ur kraft genom en förklaring att han själv ville

övertaga nyttjandet, samt anförde därefter:

Från denna utgångspunkt inställer sig naturligen frågan om icke möjligheterna

att bryta optionsrätten skulle kunna något begränsas och därigenom

syftet med optionsrätten bättre tillgodoses.----Beredningen an
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

sluter sig i denna fråga till den mening fiskeristyrelsen uttalat. — — —

Även om den föreslagna optionsrätten ur effektivitetssynpunkt kan göras

till föremål för vissa erinringar får man ej förbise det skydd som den lika

visst i många och törhända de flesta fall skulle komma att bereda fiskearrendatorerna.

Kammarkollegiet uttalade, att fastighetsägaren då han återtog arrendet

ofta torde åsyfta ett fiskande av mindre yrkesmässig karaktär än det arrendatorn

bedrev. Det var uppenbarligen ej med optionsrättens syfte förenligt

att fastighetsägaren för att driva ett rent sport- eller amatörfiske kunde

återtaga stora fiskevatten, varå kunde bedrivas ett lönande yrkesfiske. Kollegiet

anförde vidare:

Å mindre vatten torde en yrkesfiskare däremot i vissa fall böra få vika

även om ägaren blott avser att bedriva amatörfiske, t. ex. om en ny ägare

bosatt sig å fastigheten och till denna ej hör annat fiskevatten än det utarrenderade.

Vid tvist torde fall av sistnämnda slag, för vilkas lösande några

riktlinjer knappast torde böra givas i lagtexten, få bedömas under särskilt

beaktande av sittande arrendators villighet att vid förlängt arrende inrymma

åt ägaren rätt att bedriva sport- och husbehovsfiske.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund ansåg, att optionsrätten borde

upphöra sedan arrendatorn icke längre, på grund av framskriden ålder eller

minskad avkastning av fisket, kunde effektivt utöva yrkesfiske samt att, om

arrendatorn begått svårare brott mot gällande fiskelagar, han på grund därav

borde mista optionsrätt. Även Sveriges lantbruksförbund underströk, att

optionsrätten borde göras beroende av att yrkesmässigt utnyttjande verkligen

skedde. Riksförbundet Landsbygdens folk anförde, att om jordägaren förklarade,

att han själv ville nyttja fisket för egen räkning eller återtaga det

av annan anledning än att utarrendera det till annan person, detta måste

anses tillräckligt för att optionsrätten skulle förfalla, i varje fall då det gällde

sådana jordägarkategorier, som var bosatta på fastigheten. Arrendenämnden

i Blekinge lön gjorde ej någon principiell erinran mot utformningen av

reglerna om optionsrätt men fortsatte:

Det faller i ögonen, att den effektivitet, på vilken man hoppas, måste bli

beroende av delvis andra faktorer än dem som vid jordbruksarrendena utHÖr

ett stöd, särskilt när det gäller att motverka den med tvångsreglering av

frivilliga nyttjanderättsupplåtelser oundvikliga tendensen till minskning av

upplåtelsernas antal. Vill en jordägare undgå lagstiftningens verkningar,

torde detta i allmänhet kunna genomföras vida lättare beträffande en fiskerättsupplåtelse

än i fråga om ett jordbruksarrende. Möjligheten att bryta

optionsrätten genom att taga fisket under eget bruk torde sällan möta några

avgörande svårigheter av ekonomisk eller teknisk art. Nu antydda omständigheter

till trots synes det icke oberättigat att till den avsedda reformen

knyta vissa förhoppningar om en verklig förbättring av de s. k. fiskearrendatorernas

ställning. Detta sammanhänger därmed, att innehållet i de

föreslagna lagreglerna i själva verket icke behöver utgöra någon påfrestning

på jordägarnas villighet att anpassa sig efter den nya ordningen. Denna pålägger

icke jordägarna några mera betydande offer, och då önskemålet om

storre trygghet för de näringsutövare som här avses torde delas av de flesta,

får det antagas, att stödet av den allmänna rättsuppfattningen blir tillräckligt

starkt för att garantera effektivitet i lagens verkningar.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

57

D e par te men ts pr om em orian

I promemorian anföres först beträffande den föreslagna m i n i m i t id

e n:

Den föreslagna regeln om fem års minimitid överensstämmer med vad

som gäller för sociala jordbruksarrenden. Beträffande minimitiden för fiskearrenden

gör sig ock i stort sett samma synpunkter gällande som beträffande

jordbruksarrenden. Möjligen är dock en fiskearrendator, som eftei

minimitidens slut icke kommer i åtnjutande av nytt arrende, i vissa fall i

ett svårare läge än en jordbruksarrendator, i det att tillgången på fisken av

det slag fiskearrendatorn skaffat sig utrustning för, kan vara mycket begränsad.

Skulle fiskearrendatorn icke få tillgång till lämpligt fiske, kan

naturligtvis ett sådant förhållande få ödesdigra verkningar på hans ekonomi;

detta särskilt i det fall att han ännu häftar i skuld för fiskredskapen.

Ur samhällsekonomisk synpunkt är det även ett intresse, att minimitiden

blir så lång att arrendatorn stimuleras till ett rationellt fiske och en god

fiskevård. Vad vissa remissinstanser anfört i denna fråga till stöd för en

längre minimitid än fem år synes alltså värt att uppmärksamma. Emellertid

kan det förväntas att en längre minimitid än den som gäller för jordbruksarrenden

skulle kunna avsevärt minska jordägarnas villighet att arrendera

ut fiskevatten. Styrelsens förslag synes därför lämpligast. Såsom

förut antytts bör dock för arrende av gemensamhetsfiske stadgas, att bestämmelsen

om minimitid icke föranleder att arrendet skall gälla för längre

tid än den för vilken fisket bildats.

I fråga om optionsrätten uttalas i promemorian:

Såsom tidigare anförts har styrelsens förslag i fråga om optionsrätten i

allmänhet hälsats med tillfredsställelse av remissinstanserna. Det synes ock

vara tydligt att erforderlig trygghet i besittningen i allmänhet icke kan uppnås,

såvida icke arrendatorn kan påräkna att efter arrendeperiodens slut få

tillgodonjuta ny upplåtelse. Att arrendatorn erhåller optionsrätt synes alltså

ur social synpunkt vara synnerligen välmotiverat. Men även ur samhällsekonomiska

synpunkter är det angeläget att arrendatorns besittningstid icke

blir så kort, att intresset för ett rationellt fiske och en god fiskevård undergräves.

Ur denna synpunkt kunde det även vara av vikt att, med hänsyn

till de vid fiskearrenden särskilda förhållandena, begränsa jordägarens möjligheter

att återtaga fisket. En regel av sådant slag ifrågasättes även i vissa

remissuttalanden. Emellertid torde det beträffande optionsrätten vara av

särskild vikt att ansluta till vad som gäller beträffande sociala jordbruksarrenden.

Därigenom torde förståelsen för den nya ordningen väsentligt underlättas.

En regel av antytt slag skulle vidare ha krävt principiella överväganden

av annan natur än som nu förekommit. Fiskeristyrelsens förslag

torde därför böra genomföras, varvid dock förut antytt undantag bör göras

beträffande gemensamhetsfisken. Med en sådan utformning torde det kunna

förväntas, att arrendatorernas utsikter till ökad trygghet i yrkesutövningen

kommer att mötas med förståelse från jordägarnas sida. Någon större

minskning av antalet fortsatta upplåtelser till de fiskare som avses i lagen

torde därför knappast behöva befaras.

Remissyttranden över departementspromemorian

Det stora flertalet remissinstanser lämnar promemorians förslag i de ifrågavarande

delarna utan erinran. Liksom vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens

motsvarande förslag förordas emellertid en förkortning av mini
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

miliden, förslagsvis till tre år, av länsstyrelsen i Kronobergs lån. Å andra

sidan uttalar länsstyrelsen i Kopparbergs län samt hushållningssällskapet i

länet önskemål om en minimitid av tio år. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet

samt Stockholms läns och stads hushållningssällskap föreslår, att

minimitiden för den första arrendeperioden sättes till tio år med optionsrätt

avseende fem år varje gång.

I fråga om optionsrätten anmäles tveksamhet av Värmlands läns hushållningssällskap,

som redan vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens förslag

anförde betänkligheter mot lagstiftningen i dess helhet med hänsyn till

konsekvenserna särskilt av optionsrätten. Sällskapet framhåller, att jordägarna

kan komma att i första hand utarrendera fiskena till fritidsfiskeorganisationer,

framförallt som de därvid kan påräkna betydligt högre arrendesummor

än vid utarrendering till yrkesfiskare.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter en ändrad utformning av optionsrätten

samt erinrar — dock utan att nu framställa något direkt yrkande

— om sitt förslag vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens betänkande

att låta brytande av optionsrätten vara beroende av en av skiljemän gjord

billighet sprövning.

En särskild fråga upptages till behandling av arrendenämnden i Västmanlands

län, som ifrågasätter om icke institutet livstidsupplåtelse av fiskerätt

borde kunna utgå. Nämnden framhåller, att sådana upplåtelser numera torde

vara mycket sällsynt förekommande men att institutet föranleder ganska

invecklade bestämmelser.

Föredraganden

De föreslagna reglerna om minimitid och optionsrätt är av central betydelse

för den förbättring av fiskearrendatorernas rättsställning som åsyftas

med det framlagda lagförslaget. Såväl i fiskeristyrelsens betänkande som i

promemorian föreslås minimitiden till fem år i likhet med vad som gäller

vid socialt jordbruksarrende. Även i övrigt är reglerna i huvudsak utformade

på samma sätt som motsvarande stadganden i den sociala jordbruksarrendelagstiftningen.

Från remissinstanserna har i allmänhet ingen erinran

gjorts. Förslag har dock framställts såväl om längre som om kortare minimitid.

Vidare har ifrågasatts begränsning av fastighetsägarens möjlighet

att bryta optionsrätten genom en förklaring att han själv eller någon honom

närstående skall utöva fisket. Från ett håll har föreslagits att bestämmelserna

om livstidsarrende såsom saknande större praktisk betvdelse måtte

utgå.

Enligt min mening är det önskvärt att de nu ifrågavarande reglerna så

nära som möjligt anslutes till motsvarande stadganden i fråga om jordbruksarrende

i nyttjanderättslagen. Visserligen är, såsom påpekats under remissbehandlingen,

förhållandena såtillvida annorlunda vid fiskearrende, att det

för en fastighetsägare som önskar bryta sin arrendators optionsrätt i allmänhet

är lättare att själv överta ett fiske än ett jordbruk. Lagstiftningen

rörande sociala jordbruksarrenden har emellertid vunnit en viss hävd,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. I\I(ij:ts proposition nr 151 år 1957

och dess stadganden om minimitid och optionsrätt torde allmänt ha godtagits

som berättigade. Tillräcklig anledning att i denna del föreslå andra

regler beträffande fiskearrenden synes ej föreligga. Ej heller kan jag biträda

det av en remissinstans framförda förslaget att, med avvikelse från vad som

gäller såväl vid allmänt som vid socialt jordbruksarrende, utesluta möjligheten

till livstidsupplåtelse. Jag ansluter mig därför till fiskeristyrelsens och

promemorians ståndpunkt.

7. Upplåtelsens bestånd mot ny ägare av fastigheten

Fiskerättskommittén

Kommittén föreslog ingen särskild regel till skydd för upplåtelsens bestånd

mot ny ägare. Kommitténs förslag innebar därför, att bestämmelserna

i 1 kap. 3 § nyttjanderättslagen skulle vara att tillämpa i denna del, d. v. s.

upplåtelsen skulle, om ej särskilt förbehåll gjorts, gälla mot ny ägare endast

om avtalet intecknats.

Fiske ris tyr elsen

I fiskeristyrelsens betänkande föreslogs, att nyttjanderätten utan särskilt

förbehåll skulle gälla mot ny ägare av fastigheten. Till stöd härför åberopades,

att sociala skäl motiverade avsteg från den princip som gällde i fråga

om nyttjanderätt i allmänhet, samt att lagberedningen i sitt förslag till jordabalk,

del 1, förordat viss ändring av denna princip.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

Fiskeristyrelsens förslag på denna punkt lämnades i allmänhet utan erinran.

Endast tre remissinstanser anmälde avvikande mening.

Lagberedningen hemställde, att förslaget måtte omarbetas till överensstämmelse

med principerna i nyttjanderättslagen, samt anförde härom bland

annat följande.

Det föreslagna stadgandet torde endast ha en direkt motsvarighet i gällande

rätt. I 15 § lagen den 22 juni 1920 om registrering av elektriska anläggningar

samt om rätt till elektrisk kraft in. in. är sålunda föreskrivet,

att om överlåtelse sker av fastighet, varifrån rätt till elektrisk kraft genom

skriftligen upprättat avtal upplåtits, avtalet utan särskilt förbehåll gäller

mot nye ägaren.---Den nyssnämnda regeln i fråga om rätt till elek
trisk

kraft är betingad av alldeles speciella förhållanden (se NJA II 1920

s. 602 f). Dessa förhållanden saknar uppenbarligen motsvarighet vid upplåtelser

av fiskearrenden. — De skäl styrelsen anfört till stöd för stadgandet

är enligt beredningens uppfattning icke bärande. De sociala skäl som styrelsen

framhållit kan med lika stort fog åberopas i fråga om åtskilliga andra

kategorier innehavare av särskilda rättigheter till fast egendom. Väl är det

riktigt att, såsom styrelsen nämnt, beredningen ämnar till skydd för innehavare

av särskilda rättigheter föreslå en regel, enligt vilken en nyttjanderätt,

varom nye ägaren ägt eller bort äga kännedom, kommer att bestå även

utan uttryckligt förbehåll. I detta sammanhang bör emellertid framhållas,

alt den gällande rättens krav på förbehåll väsentligt uppmjukats i rätts
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

tillämpningen.---Med hänsyn till vad nu sagts och då den skadestånds
skyldighet,

som är förenad med underlåtenhet att göra förbehåll, för jordägaren

måste anses utgöra ett viktigt motiv att fullgöra sin skyldighet härutinnan,

synes man enligt beredningens mening vara berättigad att utgå

från att också vid en regel, som bygger på principerna i gällande rätt, allenast

ett fåtal rättigheter, i allmänhet av mindre värde, skulle komma att gå

förlorade. Rätten till skadestånd kan här anses göra till fyllest.

Beredningen anförde vidare i yttrandet (daterat den 15 september 1954),

att dess arbete på en ny jordabalk då fortskridit så långt att ett förslag torde

komma att framläggas inom de närmaste åren. Därvid skulle bli tillfälle att

i ett sammanhang taga ställning till alla frågor rörande skyddet vid överlåtelse

av fastighet för innehavare av rättigheter däri. Enligt beredningens mening

utgjorde detta förhållande ytterligare ett starkt skäl mot att i förevarande

lag inom dess begränsade tillämpningsområde införa en regel som i

hög grad avvek från grunderna för gällande rätt.

Kammarkollegiet anförde, att fiskeristyrelsens förslag innebar att en ny

typ av osynliga belastningar å fastigheter skulle tillkomma. Visserligen skulle

de fall då en fastighetsköpare på grund härav gjorde en kännbar rättsförlust

sannolikt bli sällsynta. Kollegiet vågade dock för sin del icke antaga annat

än att åtskilliga fastigheter fanns, i vilkas försäljningsvärde ingick som

en beaktansvärd del värdet av fiskerätt, exempelvis rätt till lax- eller ålfiske.

I motsats till fiskeristyrelsen ansåg kollegiet, att det förhållandet att lagstiftningen

om nyttjanderätt f. n. var föremål för revision snarast talade

emot^ den föreslagna regeln. Kollegiet förordade, att frågan om fiskerättsupplåtelsernas

giltighet mot ny ägare av fastigheten reglerades i närmast

möjliga överensstämmelse med bestämmelserna härutinnan om jordbruksarrende.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansåg det vara lämpligast att man icke,

innan revisionen av nyttjanderättslagen kommit till stånd, införde andra

eller strängaie bestämmelser än som följde av en analogisk tillämpning av

nyttjanderättslagens nuvarande föreskrifter.

Departementspromemorian

I promemorian föreslås, att den för jordbruksarrenden stadgade regeln

i 2 kap. 28 § nyttjanderättslagen att nyttj anderätten gäller mot nv ägare av

fastigheten under förutsättning att arrendatorn tillträtt denna före överlåtelsen,

skall tillämpas på fiskearrendena i den mån ett verkligt tillträde kan

äga rum. Härom anföres närmare:

Vid såväl de allmänna som de sociala jordbruksarrendena gäller, att om

överlåtelse av fastigheten sker efter det arrendatorn tillträtt densamma, arrendeavtalet

gäller mot nye ägaren utan särskilt förbehåll därom. Vid utformandet

av sociala arrenderegler för fiskearrenden framstår det därför

såsom naturligt att om möjligt följa utformningen av reglerna för jordbruksarrenden.

Emellertid har vid dessa arrenden arrendatorns tillträde av

fastigheten tillagts en avgörande betydelse. Med sådant tillträde avses enligt

lagberedningens motiv till 2 kap. 28 § nyttjanderättslagen (jfr NJA II 1908

art. n:r 5: 1 s. 87) arrendatorns faktiska besittningstagande av den arrenderade

fastigheten. Med upplåtelse av partiell nyttjanderätt anses emellcr
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 är 1957

6

tid icke följa besittningsrätt. Vid arrenden av särskild fiskefastighet synes

en besittning motsvarande den vid markarrenden endast i undantagsfall

kunna tagas och utövas. Inskränkningen i säljarens rätt lorde vid sådana

rena fiskearrenden kunna konstateras endast då arrendatorn fiskar eller för

fisket vidtagits särskilda iakttagbara anordningar. Då i upplåtelsen även

ingår nyttjanderätt till markområde eller byggnad kan däremot ett faktiskt

besittningstagande av markområdet eller byggnaden ske och konstateras

liksom vid rena jordbruksarrenden och hyra, ehuru lättheten att konstatera

inskränkningen i säljarens rätt är mindre än vid dessa.

Anledningen till att tillträdet fått bli avgörande för huruvida arrendeavtalet

skall äga bestånd eller icke är att det antagits vara efter tillträdet lätt

iakttagbart för en köpare, alt fastigheten besittes av annan än säljaren.

Köparen skulle sålunda icke behöva lida rättsförluster. Om den närmare

omfattningen av arrendatorns rätt gav ju sedan det skriftliga avtalet besked.

I enlighet med denna tankegång bär beträffande lägenhetsarrende!!

stadgats, att regeln skall gälla endast om avtalet var skriftligen upprättat.

Fiskeristyrelsen har föreslagit, att upplåtelsen alltid skall utan särskilt

förbehåll gälla mot ny ägare. Såsom förut anförts har blott ett fåtal remissinstanser

framställt erinringar i anledning av den föreslagna regeln. Såsom

framgår av de förut återgivna remissuttalandena måste emellertid regeln

anses innebära en nyhet i vad gäller nyttjanderätt till fastighet. Det torde

heller icke kunna förnekas, att en regel av sådan principiell vikt icke bör införas

i lagstiftningen genom en lag av så begränsad räckvidd som den nu

aktuella, då regeln icke framkommit såsom ett resultat av eu allmän översyn

av rättsreglerna angående nyttjanderätts bestånd mot ny ägare. Den

föreslagna regeln skulle möjligen även kunna få en hämmande effekt på

fastighetsomsättningen, därigenom att en köpare skulle löpa risken att bli

tvungen att respektera upplåtelser, vilkas existens han icke känt till (eller

bort känna till). Nämnda synpunkt torde emellertid icke böra tillmätas särskilt

stor betydelse. Redan nu redogöres ofta i köpeavtalen för huruvida

till fastigheten hör fiske samt intages i regel en försäkran om att fastigheten

icke besväras av andra än de i köpeavtalet angivna belastningarna. Man

torde också kunna utgå ifrån att säljare av fastighet icke underlåter att

upplysa köpare om eventuella fiskerättsupplåtelser. I flertalet fall torde det

också vara väl bekant i orten huruvida fisket är utarrenderat eller icke, och

en köpare torde därför i regel icke ha några svårigheter att av de i orten

boende få besked huruvida fisket är utarrenderat. Med hänsyn till det

sagda torde man kunna antaga, att de fall då köparen skulle lida rättsförlust

på grund av en regel av det innehåll fiskeristyrelsen föreslagit skulle

bli mycket få.

I promemorian behandlas därefter de fall då man kan anse

att tillträde av fiskearrende skett på ett sätt som kan jämställas

med tillträde av jordbruksarrende. Härom anföres:

Beträffande de fall då i upplåtelsen ingår, förutom fiskerätt, även nyttjanderätt

till markområde eller byggnad, kan, liksom vid jordbruks- och Iägenhetsarrenden,

ett tillträde i den mening uttrycket har i nyttjanderättslagen

ske av markområdet eller byggnaden. I dessa fall skyddas f. n. nyttjanderätten

till marken eller byggnaden mot ny ägare enligt tillämplig regel i

nyttjanderättslagen (2: 28, 2: 70, 3: 28). Eu inskränkning i delta skydd bör

rimligen icke komma i fråga på den grund att markområdet eller byggnaden

ingår i eu kombinerad upplåtelse, som kommer alt följa reglerna i den nu

aktuella lagen. Det synes heller icke utgöra något avsteg från de hänsyn,

opaginerad Kontrollera mot PDF

G2

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

som ligger till grund för nyssnämnda lagbud, att låta även fiskerätten omfattas

av skyddet. Ofta användes ett dylikt markområde såsom båtplats eller

såsom upplagsplats för fiskeutrustning. Förekommande byggnad torde ofta

vara ett båthus eller en fiskebod. I sådana fall har en köpare naturligt nog

anledning att fråga sig om icke även till fastigheten hörande fiske är utarrenderat.

Närmare kännedom om upplåtelsen kan han ju ock erhålla genom

att ta del av avtalet mellan parterna. Sedan tillträde skett av i upplåtelsen

ingående markområde eller byggnad, torde därför hela upplåtelsen böra erhålla

det skydd mot ny ägare, som nu tillkommer upplåtelsen av markområdet

eller byggnaden. Nämnda kombinerade upplåtelser torde vara ganska

talrika. Det kan antagas, att en stor del av fiskearrendatorerna kommer att

iå skydd genom en sådan regel. En regel av sådant innehåll bör därför med

hänsyn till förut anförda principiella skäl ersätta den av fiskeristyrelsen

förordade. Frågan huruvida under begreppet byggnad kan föras även vissa

större permanenta fiskebyggnader, särskilt sådana vid lax- eller ålfisken i

älvar, torde kunna överlämnas åt rättstillämpningen.

I promemorian anföres slutligen i denna del, att, med hänsyn särskilt till

sådana upplåtelser vid vilka tillträde i lagens mening icke kan ske, inteckningsskydd

alltid bör stå till buds. Därför borde stadgas, att fiskearrendatorn

icke, såsom för närvarande är fallet, skulle kunna betagas rätten att

genom inteckning av avtalet trygga sig mot ny ägare.

Remissyttranden över departementspromemorian

De flesta remissinstanserna lämnar förslaget på denna punkt utan erinran.

Några av dem framhåller uttryckligen dess fördelar. Lantbruksstyrelsen

uttalar sålunda, att bestämmelserna överensstämmer, så långt sådant

synes möjligt, med vad som gäller jordbruksarrenden och följaktligen avgjort

synes vara att föredraga framför fiskeristyrelsens förslag. Kammarkollegiet

anser promemorians regel vara i princip godtagbar men säger

sig dock icke vilja fördölja, att densamma kan komma att orsaka en fastighetsägare

överraskningar, i vart fall om fråga är exempelvis om endast en

mindre bod vari några nät hängts in och det av upplåtelsen omfattade fiske■\attnet

alharligaste anmärkning vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens betänkande

föranleddes av ställningstagandet rörande upplåtelsens bestånd mot

ny fastighetsägare samt att beredningen därvid hävdade, att man icke gärna

kunde gå längre än vad promemorian nu gjort.

Ett par remissinstanser förordar i viss utsträckning eu ändrad utformning

av promemorians förslag. Hovrätten för Övre Norrland anser sålunda,

att som förutsättning för upplåtelsens bestånd bör, i analogi med det föreslagna

stadgandet i 2 § andra stycket i promemorians lagförslag, gälla att

arrendatorn börjat utöva rättighet som ingår i upplåtelsen. Hovrätten tilllägger,

att tillträde av markområde vid fiskearrende svnes svårbevisligt.

Kalmar läns norra hushållningssällskap önskar, att upplåtelsen skall äga

bestånd, om arrendatorn påbörjat fisket och anskaffat utrustning härför.

Fiskeristyrelsen vidhåller sitt förslag samt anför:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 11)57

03

Styrelsen var vid utarbetandet av sitt förslag fullt medveten om alt vissa

strängt juridiskt principiella synpunkter måhända skulle kunna anföras mot

detsamma. Den föreslagna bestämmelsen är emellertid av så vital betydelse

för hela lagens syfte, att man i detta fall måste låta rent praktiska synpunkter

dominera, delta så mycket mera som styrelsen hyser samma åsikt som

den, vilken kommit till uttryck i departementspromemorian, alltså att faran

för rättsförlust genom den föreslagna bestämmelsen är mycket liten.

Till fiskeristyrelsens förslag ansluter sig Malmöhus läns hushållningssällskap,

som anser att departementspromemorians förslag ej tillförsäkrar fiskear

re ndatorn skälig trygghet i yrkesutövningen, samt fiskeriintendenten i

Västerhavets distrikt, som i andra hand ifrågasätter, om icke arrendet kunde

gälla mot ny ägare så snart arrendatorn börjat utnyttja fisket.

En annan lösning, nämligen att fiskearrende utan särskilt förbehåll skall

gälla mot ny ägare av fastigheten om den nye ägaren vid överlåtelsen ägt

eller bort äga kännedom om upplåtelsen, förordas av arrendenämnden i Västmanlands

län. Regeln bygger på ett uttalande av lagberedningen i dess år

1947 avgivna betänkande med förslag till ny jordabalk (SOU 1947: 38 s. 153).

Arrendenämnden i Norrbottens län finner det icke nödvändigt att i avbidan

på en ny jordabalk införa en särregel på denna punkt för fiskearrenden.

Vissa invändningar, dock utan ändringsförslag, anföres av Västmanlands

läns hushållningssällskap, som anser att det föreslagna stadgandet kommer

att ge anledning till viss irritation vid överlåtelser av fastigheter med utarrenderade

fiskerätter, samt Svenska fiskevårdsförbundet, som påpekar att

svårigheter kan uppstå för fiskearrendatorn vid fastighetens försäljning,

därest ej hus eller markområde ingår i upplåtelsen.

Promemorians förslag, att fiskearrendatorn icke skall kunna betagas rätten

att genom inteckning skydda nyttjanderättens bestånd, har föranlett uttalanden

från några remissinstanser. Lagberedningen, som upplyser att förslaget

överensstämmer med vad beredningen i sitt förslag till ny jordabalk

ämnar föreslå beträffande nyttjanderätt och därmed likställda rättigheter,

framställer ingen saklig anmärkning men tillägger:

Det i promemorian åberopade skälet att tillträdet ej kommer att bli av

rättslig betydelse i fråga om beståndet av vissa fiskearrenden kan emellertid

göras gällande även vad angår alla andra nyttjanderättsupplåtelser med

undantag av arrende och hyra, t. ex. jakträtt, ävensom beträffande rätt till

servitut. Lämpligheten av att allenast för nu åsyftade fall genomföra en avvikelse

från en rättsgrundsats, som i övrigt skulle beslå oförändrad, kan

uppenbarligen ifrågasättas. Frågan om giltigheten av ett dylikt förbehåll

beror dessutom ur mera allmänna synpunkter ej enbart av de i promemorian

anförda omständigheterna. I detta sammanhang måste sålunda också

uppmärksammas spörsmålet om inskrivningens betydelse för rättighetens

bestånd vid exekutiv auktion, något som också gäller i fråga om arrende och

hyra.

Kammarkollegiet ställer sig mera kritiskt samt påpekar bl. a. att vissa

svårigheter kan uppstå, då inteckning sökes. Härom anför kollegiet:

Enligt förslaget skall ett förbehåll i avtalet, att fiskearrendatorn icke skall

äga rätt till inteckning av den upplåtna rättigheten, vara utan verkan. Emcl
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1951

lertid är ett dylikt förbehåll giltigt, såframt upplåtelsen, ehuru skriftlig, icke

har ett i 1 § första och andra styckena nu ifrågavarande lag angivet ändamål.

Det kan icke antagas att av upplåtelsehandlingen alltid otvetydigt

framgår, huruvida denna lag är tillämplig. Inskrivningsdomaren kan därför,

då inteckning sökes på grund av ett avtal som innehåller förbud mot inteckning,

nödgas ingå på en för meddelandet av nyttjanderättsinleckningar eljest

tämligen främmande materiell prövning av upplåtelsen.

Kollegiet uttalar vidare, att starka skäl kan anföras för att från den föreslagna

regeln undantaga fastigheter i publik ägo, samt yttrar till motivering

härför:

Dessa fastigheter är icke föremål för omsättning i samma utsträckning

som enskildas fastigheter. De myndigheter som verkställer upplåtelse av fiskerätt

får antagas sörja för att arrendatorns rätt icke utsläckes vid en försäljning

eller i följd av dubbelupplåtelse. Slutligen är vissa kronofastigheter

av den storleken, att de vid ett mera allmänt utnyttjande av befogenhet att

söka inteckning skulle bli belastade med ett stort antal nyttjanderättsinteckningar,

som fick partiellt dödas vid varje frånsäljande av ett markområde.

I anslutning till det sist sagda må såsom en allmän olägenhet av den

ovillkorliga rätten till inteckning av fiskearrenderätt erinras att dödandet

av dylik inteckning måste — då på grund av optionsrätten ofta ej kan av

upplåtelsehandlingen utläsas, huruvida nyttjanderätten upphört — kräva en

för fastighetsägaren mången gång tämligen betungande utredningsplikt.

Örebro läns hushållningssällskap föreslår, att den ovillkorliga rätten för

fiskearrendatorn att söka inteckning utgår. Sällskapet framhåller att, i den

mån fiskearrendatorn ej genom tillträde i lagens mening kan erhålla skydd

mot ny fastighetsägare, skadeståndsrätt mot npplåtaren dock tillkommer

honom, samt fortsätter:

Att härutöver kräva rätt för fiskearrendatorn till inteckning av varje rättighet,

som omfattas av här berörda lag, går längre än vad som i andra sammanhang,

exempelvis i den allmänna nyttjanderättslagen, ansetts vara erforderligt

för att trygga arrendatorns rätt vid överlåtelse. En dylik bestämmelse

kommer dessutom säkerligen att medföra en betydande ovillighet

hos ägare av fiskevatten att utarrendera dessa med hänsyn till de konsekvenser

ett dylikt inteckningsförfarande kan få för dem. En regel sådan

som den i § 8 kommer därigenom i sista hand att verka till nackdel för den

yrkeskår, den avser att skydda.

Föredraganden

Vid överlåtelse av en fastighet behåller en nyttjanderätt med avseende på

fastigheten givetvis giltighet, om säljaren gör förbehåll härom vid försäljningen.

Vidare kan nyttj anderätten vara skyddad genom inteckning. Om intet

av dessa båda fall föreligger, är den svenska rättens huvudregel, att

nyttjanderätlen ej kan göras gällande mot fastighetens nye ägare men att

nyttj anderätt shavaren i stället i princip kan kräva skadestånd av den tidigare

fastighetsägaren. För de vanligaste nyttj anderätterna, arrende och hyra,

har skyddet för nyttjanderätten emellertid på olika sätt förstärkts. Om arrendatorn

tillträtt arrendet blir sålunda vid jordbruksarrende detta skyd
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

dat mot ny ägare av fastigheten, även om förbehåll vid försäljningen ej

gjorts och nyttjanderätten ej heller blivit intecknad. Såsom framhålles i promemorian

kan emellertid något tillträde i nyttjanderättslagens mening i regel

icke äga rum vid fiskearrende. Endast om i detta ingår nyttjanderätt till

markområde eller hus eller, möjligen, större fiskebyggnad kan lagens fordringar

på tillträde anses uppfyllda. Förhållandena vid fiskearrende är därför

i detta avseende i rätt hög grad annorlunda än vid jordbruksarrende.

Mot bakgrunden av vad nu anförts får man se fiskeristyrelsens förslag att

upplåtelse av fiskearrende alltid skall vara skyddat mot ny fastighetsägare.

Detta innebär — bortsett från ett av speciella förhållanden betingat stadgande

som avser elektriska anläggningar — en nyhet för svensk rätt. Förslaget

lämnades dock i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. Från några

håll, bl. a. från lagberedningen och kammarkollegiet, restes emellertid invändningar

mot den av fiskeristyrelsen föreslagna lösningen. I stället förordades

eu reglering i så nära överensstämmelse som möjligt med motsvarande

stadganden rörande jordbruksarrende. Dessa önskemål tillmötesgicks i

departementspromemorian. Därvid avvisades fiskeristyrelsens förslag främst

av den anledningen, att det innefattade en regel av sådan principiell vikt

att den icke borde införas i lagstiftningen genom en lag av så begränsad

räckvidd som den nu aktuella. I promemorian framhölls också, att kombinerade

upplåtelser av sådant slag att ett tillträde kunde äga rum torde vara

ganska talrika, varför det kunde antagas, att en stor del av fiskearrendatorerna

skulle få skydd genom den i promemorian föreslagna regeln.

Vid remissbehandlingen av promemorian har dess förslag på denna punkt

lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Fiskeristyrelsens förslag

har dock förordats av några instanser, bl. a. av styrelsen, som framhållit att

bestämmelsen var av så vital betydelse för hela lagens syfte att de rent praktiska

synpunkterna borde få vara avgörande. Från andra håll, bl. a. hovrätten

för Övre Norrland, har föreslagits att som förutsättning för upplåtelsens

bestånd skulle gälla att arrendatorn börjat utöva fisket eller annan rättighet

som ingick i upplåtelsen. Ytterligare en lösning har anvisats, nämligen av

arrendenämnden i Västmanlands län, som uttalat att förutsättningen för

upplåtelsens bestånd borde vara att den nye fastighetsägaren vid överlåtelsen

ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen.

Vid valet mellan de olika förslagen är att beakta syftet med kravet på tillträde

vid jordbruksarrende, nämligen att en för en fastighetsspekulant lätt

uppmärksammad omständighet skall tyda på att nyttjanderätt upplåtits.

Detta krav har uppgivits i fiskeristyrelsens förslag. .lag ansluter mig till den

i promemorian uttalade meningen, att eu ur principiell synpunkt så betydelsefull

nyhet i lagstiftningen icke bör införas utan övervägande i ett större

sammanhang än det nu förevarande. Samma invändning kan riktas mot

de övriga förslagen till ändring av den i promemorian förordade regeln. Det

sist nämnda av dem, nämligen alt förutsättningen för nyttjanderätlens bestånd

skall vara alt den nye ägaren ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen,

bygger visserligen på ett uttalande av lagberedningen i dess betän
5

llilumg till riksdagens protokoll 11)57. 1 samt. Nr 151

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

kände med förslag till ny jordabalk. Lagberedningens slutliga förslag i denna

del och statsmakternas ståndpunktstagande till detta bör emellertid icke

föregripas. Skulle en regel av antytt innehåll komma att införas beträffande

jordbruksarrenden, torde frågan om vidtagande av motsvarande ändring

i fiskearrendelagen få övervägas. Även förslaget om ovillkorlig rätt för fiskearrendator

att låta inteckna nyttjanderätten, vilket framlagts i promemorian,

innebär en avvikelse från vad som gäller vid jordbruksarrenden.

Som lagberedningen framhållit torde lämpligheten av att i detta sammanhang

införa en sådan regel kunna ifrågasättas. Även de praktiska olägenheter,

som kammarkollegiet påpekat, talar mot att frånkänna ett mellan

upplåtare och fiskearrendator i avtal träffat förbehåll om förbud mot inteckning

laga verkan. Vidare kan de av Örebro läns hushållningssällskap

anförda betänkligheterna mot promemorieförslaget icke frånkännas visst

berättigande. Vid bedömandet av skälen för och emot en ovillkorlig rätt till

inteckningsskydd bör särskilt beaktas, att upplåtarens skadeståndsskyldighet

mot fiskearrendatorn i händelse av en försäljning av fastigheten utan

förbehåll om fiskearrendets bestånd utgör ett väsentligt skydd för arrendatorn.

I regel torde denna skyldighet leda till att upplåtaren gör förbehåll

om arrenderätten vid en försäljning av fastigheten. Efter övervägande av

samtliga dessa synpunkter har jag kommit till den uppfattningen, att ej

heller i denna del avsteg nu bör göras från de regler som i samma hänseende

gäller för jordbruksarrenden. I enlighet med det anförda förordar jag,

att promemorians förslag i fråga om förutsättningarna för upplåtelsens bestånd

mot ny ägare genomföres med den jämkningen, att laga verkan icke

frånkännes en avtalsbestämmelse om att nyttj anderätten icke må intecknas.

8. Den lagtekniska utformningen av lagstiftningen

Fiskerätts kommitténs förslag innebar, att i 2 kap. nyttjanderättslagen

skulle införas en ny paragraf, betecknad 71 §, vari dels lämnades en regel om

formen för upplåtelse av vissa fiskerätter, dels föreskrevs, att å dessa

''issa stadganden i samma kapitel i tillämpliga delar skulle äga motsvarande

giltighet.

kiskeristyrelsen däremot föreslog en särskild lag om vissa upplåtelser av

fiskerätt m. in., vari rättsförhållandena vid de ifrågavarande upplåtelserna

relativt utförligt behandlades. Styrelsen framhöll emellertid, att lagstiftningen

icke innebar någon fullständig reglering av rättsförhållandet mellan

jordägaren och fiskearrendatorn utan att endast de bestämmelser medlagits

som funnits nödvändiga för att syftet med lagstiftningen skulle vinnas. En

analogisk tillämpning av bestämmelserna i 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen

kunde, tilläde styrelsen, ofta vara på sin plats i frågor, som icke reglerades

i den föreslagna lagen. Styrelsen föreslog vidare bl. a. ett flertal följdändringar

i nyttjanderättslagen.

Vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens förslag uttalade sig några av

remissinstanserna rörande de lagtekniska problemen. De flesta av dem, bl. a.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 ar 1957

67

lagberedningen, förordade en speciallag framför en reglering inom ramen för

den allmänna lagen, d. v. s. nyttjanderättslagen eller den nya jordabalk, till

vilken beredningen hade atl framlägga förslag. Länsstyrelsen i Stockholms

län uttalade dock, att det borde övervägas att inarbela de föreslagna nya bestämmelserna

i nyttjanderättslagen i samband med cn översyn av denna

lag. Beträffande den närmare utformningen förordade lagberedningen, att

i nyttjanderättslagen, lämpligen i dess 1 kap. 8 §, intogs en bestämmelse

innehållande en hänvisning till den föreslagna lagen samt att i sistnämnda

lag uttömmande angavs i vilken utsträckning och med vilka modifikationer

bestämmelserna i nyttjanderättslagen skulle äga tillämpning i fråga om

upplåtelser, för vilka den särskilda lagen skulle gälla.

I departementspromemorian förordas, att särskild lag utfärdas, samt anföres

vidare:

I lagtekniskt hänseende synes vad lagberedningen framhållit böra beaktas.

Ur skilda synpunkter skulle det ha varit till fördel att lagstiftningen beretts

i ett större sammanhang, exempelvis i samband med en översyn av

vissa delar av nyttjanderättslagen. Då det emellertid ur social synpunkt torde

vara angeläget att ifrågavarande kategorier av fiskare snarast erhåller

den trygghet i yrkesutövningen, som framförallt bestämmelserna om minimitid

och optionsrätt avser att skapa, synes övervägande skäl tala för alt

frågan om införande av de föreslagna bestämmelserna icke sammankopplas

med andra frågor rörande nyttjanderättsupplåtelser från fastighet.

Beträffande den närmare utformningen innebär departementspromemorians

lagtekniska metod, att endast de bestämmelser, vilka för parterna i arrendeförhållandet

i allmänhet är av särskilt stort intresse, direkt intagits

i den föreslagna lagen samt alt därutöver genom hänvisningar till ett stort

antal stadganden i 1 och 2 kap. nyttjanderättslagen dessa stadganden i tilllämpliga

delar blir gällande även vid de fiskearrenden, som omfattas av den

särskilda lagen.

Metoden med hänvisningar till nyttjanderättslagen har lämnats utan erinran

av flertalet remissinstanser. Mot densamma har emellertid i ett tämligen

stort antal remissyttranden gjorts uttalanden, vilka är mer eller mindre

avvisande. I klart tillstyrkande riktning uttalar sig endast två remissinstanser,

nämligen lagberedningen, som konstaterar att i departementspromemorians

lagförslag anlitats den hänvisningsmetod som beredningen rekommenderat

vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens betänkande, samt

Uppsala läns hushållningssällskap, som anser att promemorians förslag genom

bl. a. anslutning till annan lagstiftning erbjuder en god lösning.

Övriga remissinstanser, som uttalat sig, framhåller i allmänhet alt hänvisningarna

gör laginnehållet svårtillgängligt. Honrätten för Västra Sverige

antyder, att hänvisningarna kan föranleda betydande osäkerhet vid tillämpningen.

Även hovrätten för övre Norrland befarar tolkningssvårigheter. Hovrätten

förordar därför fiskeristyrelsens metod, möjligen med hänvisningsmetoden

använd i fråga om kombinerade upplåtelser. Fiskeristyrelsen hävdar,

alt dess utformning av lagtexten — utan eu mängd hänvisningar till eu

författning, som ej alls avser fiskeförhållanden är bättre ägnad att väg
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl år 7.9.57

leda gemene man. Även länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Göteborgs

och Bohus, V ästernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, fiskeriintendenterna

i övre norra distriktet och Västerhavets distrikt, arrendenämnden

i Norrbottens län, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Västmanlands, Västernorrlands

och Västerbottens läns hushållningssällskap, Sveriges fiskares

riksförbund, Svenska fiskevårdsförbundet och Södra Sveriges fiskeriförening

tar i mer eller mindre bestämda ordalag avstånd från hänvisningsmetoden.

För den händelse denna likväl skulle komma till användning vid lagens slutliga

utformning hemställer flera av dessa remissinstanser, att en broschyr

rörande lagens innehåll utges genom statens försorg.

För ett inarbetande i nyttjanderättslagen av de föreslagna bestämmelserna

uttalar sig några remissinstanser. Arrendenämnden i Västmanlands län ifrågasätter

sålunda, om det icke skulle vara mera praktiskt och överskådligt

alt låta bestämmelserna ingå som ett särskilt kapitel i nyttjanderättslagen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hävdar att behovet av skyndsamma åtgärder

för att stärka fiskearrendatorernas rättsskydd, vilket behov åberopas till

förmån för en särlagstiftning, nu är mindre trängande än före tillkomsten

av 1950 års fiskerättslag. Länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge län

begränsar sina yrkanden att avse en framtida inarbetning.

Föredraganden

Förekomsten i lagtexten av hänvisningar till skilda stadganden i nyttjanderättslagen

minskar otvivelaktigt den föreslagna fiskearrendelagens överskådlighet.

Å andra sidan skulle en direkt utformning av samtliga bestämmelser

— alltså utan hänvisningar — kräva ett omfattande arbete med anpassning

av de ifrågavarande stadgandena i nyttjanderättslagen till förhållandena

vid fiskearrenden. De flesta stadgandena kan nämligen ej oförändrade

införas i fiskearrendelagen. Fiskeristyrelsen har i sitt förslag i viss

utsträckning genomfört en sådan anpassning samt i övrigt i motiven hänvisat

till att en analogisk tillämpning av bestämmelserna i 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen

ofta kunde vara på sin plats i frågor, som icke reglerades i

den föreslagna lagen. Enligt min mening bör emellertid i fiskearrendelagen

till ledning för rättstillämpningen uttömmande anges de bestämmelser i nyttjanderättslagen

vilka skall tillämpas vid fiskearrenden. Därest detta skall ske

utan hänvisning till nyttjanderättslagen måste fiskearrendelagen bli mycket

omfattande samt dess färdigställande bli försenat. Härtill kommer att lagberedningen

inom ett eller annat år väntas framlägga förslag till bl. a. en

reviderad arrendelagstiftning. De nyheter som därvid är att emotse torde i

sin tur komma att föranleda jämkningar även i fiskearrendelagen.

Vid nu angivna förhållanden har jag icke ansett mig kunna tillmötesgå

önskemålen att hänvisningarna helt skall slopas. I viss utsträckning har jag

emellertid begränsat dem i förhållande till promemorians förslag lill lagtext.

Ledmotivet har därvid varit, att de bestämmelser som i regel är av

praktisk betydelse för de avtalsslutande parterna intagits direkt i lagtexten,

medan hänvisningarna avser sådana stadganden som blott i särskilda

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957 69

fall behöver tillämpas. Det är min förhoppning, att på detta sätt lagtexten

icke skall visa sig svårhanterlig i sin användning i det praktiska rättslivet.

Jag förmodar, att de önskemål vissa remissinstanser uttalat om en broschyr

rörande den nya lagen kommer att tillgodoses därigenom att, på sätt vanligen

brukar ske i samband med tillkomsten av ny lagstiftning, på enskilt

initiativ utges kommentarer till lagen. Härjämte får jag erinra om möjligheterna

för parterna i arrendeförhållandet att i viss utsträckning erhålla

upplysningar av arrendenämnden och att, om mitt tidigare omnämnda förslag

härom genomföres, erhålla biträde av särskilda för rådgivning i arrendefrågor

utsedda personer.

III. Specialmotivering

1. Förslaget till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m

1 §•

I denna paragraf anges lagens tillämpningsområde. Avgränsningen bärav

har i sak utförligt behandlats i den allmänna motiveringen. Vissa frågor

av mera formell eller teknisk art torde emellertid kräva ett närmare klarläggande.

Första stycket behandlar avgränsningen med hänsyn till ändamålet med

fiskeupplåtelsen. I stort sett överensstämmer stadgandet med vad som föreslagits

i fiskeristyrelsens betänkande och i departementspromemorian. Utbytet

av uttrycket »binäringsfiske» i promemorians lagtext mot »annat fiske»

kan betecknas som en redaktionell ändring. Härom hänvisas till den

allmänna motiveringen.

Andra stycket avser s. k. kombinerade upplåtelser, d. v. s. upplåtelser som

innefattar såväl fiskerätt som annan nyttjanderätt. Lagtexten överensstämmer

i sak med fiskeristyrelsens förslag samt innebär i förhållande till promemorian

endast den förändringen, att undantaget för vattenfallsrätt slopats.

I tredje stycket anges avgränsningen av lagens tillämpningsområde i fråga

om kretsen av upplåtare. Området har utvidgats i förhållande till såväl

fiskeristyrelsens som departementspromemorians förslag. Det av fiskeristyrelsen

föreslagna undantaget för upplåtelse från fastighet, som tillhör kronan

eller är av ecklesiastik natur, har sålunda begränsats till att gälla upplåtelser

i samband med arrende av jordbruk, varjämte undantagen för upplåtelse

av gemensamhetsfiske samt för viss upplåtelse från fiskearrendator

borttagits. 1 promemorian föreslogs bl. a. undantag för upplåtelse av fiskerätt

i samband med arbetsavtal ävensom för upplåtelse i vissa fall av gemensamhetsfiske,

i fiskeområde ingående fiske samt oskiftat fiske eller annat

samfällt fiske. Bortsett från att dessa undantag slopats överensstämmer

stycket i sak praktiskt taget med promemorians förslag, ehuru det i redaktionellt

hänseende helt omarbetats.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Departementspromemorian

Första stycket

I promemorian behandlas till en början vissa särskilda frågor

rörande avgränsningen av lagens tillämpningsområde.

Härom anföres bl. a. följande.

Liksom i fiskeristyrelscns förslag omfattar lagen endast skriftliga avtal,

jämför 2 §. Upplåtelsen skall, för att omfattas av lagen, ha skett mot nederlag.

Lagen är alltså tillämplig endast å till privaträtten hörande förmögenhetsrättslig

fiskerätt och, i förekommande fall, annan nyttjanderätt upplåten

genom skriftligt avtal mot vederlag. Utesluten från lagens tillämpningsområde

är således dels fainiljerättslig nyttjanderätt (jämför bestämmelserna

i 4 kap. 2—9 §§ testamentslagen), dels rent benefik upplåtelse. Vad sistnämnda

slag av upplåtelser angår, är det dock uppenbart att fall kan tänkas,

då en till formen vederlagsfri upplåtelse måste anses falla under lagen.

Att så blir fallet om själva upplåtandet skett i en handling och bestämmandet

av vederlaget i en annan, är tydligt. Vidare torde i fråga om kombinerad

upplåtelse en bestämmelse, att vederlag icke skall utgå för fiskerätten men

utgå för annan i upplåtelsen ingående rättighet, icke föranleda att fiskerätten

anses ha upplåtits utan vederlag. Motsvarande torde böra gälla, om vederlaget

knutits till fiskerätten och den andra rättigheten formellt erhålles

utan vederlag. Det sagda följer av att upplåtelsen måste betraktas som eu

enhet även i vad gäller vederlagsbestämmelserna. Förhållandet blir självfallet

ett annat om det befinnes vara fråga om två självständiga upplåtelser.

Detta torde dock höra till undantagen, om det endast är fråga om en upplåtare.

Avgörande för huruvida eu till formen vederlagsfri upplåtelse i

själva verket måste anses ha skett mot vederlag, bör vidare vara upplåtelsens

verkliga karaktär; parternas konstruktion av avtalet bör alltså icke

vara utslagsgivande.

Såsom förut antytts omfattar lagen icke upplåtelser, som grundas på ett

offentlig-rättsligt förhållande.

Frågan om vad som innefattas i ordet »fiskerätt» torde i allmänhet icke

komma att vålla några svårigheter vid tillämpningen. I vissa fall kan dock

tvekan tänkas uppkomma. Till ledning för avgränsningen bör i första hand

läggas vad i fiskerättslagen åsyftas med begreppet samt innehållet i 1 §

första stycket fiskeristadgan. — Den fastighet som är föremål för fiskerätten

kan vara av olika natur; upplåtelse kan ske av fiske å »fiskeri, varmed

äganderätten till grunden ej är förenad» (jämför 5 § 1895 års lag angående

vad till fast egendom är att hänföra) eller av fiske å andra fiskefastigheter

(sådana förekommer undantagsvis) eller, slutligen, av fiske å vattenområde

till fastighet av annat slag, exempelvis jordbruksfastighet. Beträffande upplåtelser

av såväl fiskerätt som annan nyttjanderätt hänvisas till andra stycket.

Såsom fiskeristyrelsen anfört (betänkandet s. 26) måste bedömandet av

för vilket ändamål upplåtelsen ägt rum ske med hänsyn till omständigheterna

vid avtalets tillkomst. Härvid må hänvisas till vad som gäller vid sociala

jordbruksarrenden. Avgörande bör alltså ytterst bli de objektiva omständigheter

som kännetecknar upplåtelsen. Självklart är att bland dessa

omständigheter svaret på frågan, huruvida fiskevattnets avkastning är tillräcklig

för att upplåtelsen skall kunna omfattas av lagen, måste tillmätas

stor betydelse.

I detta sammanhang må anmärkas, att med det tillämpningsområde som

lagen föreslås skola erhålla några särskilda bestämmelser icke torde erford
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

ras för de fall då tillämpningen av lagen beror av att arrendatorn redan innehar

fiskerätt. Sådana fall torde nämligen bli mycket sällsynta, och lösandet

av de problem som därvid kan uppstå torde kunna överlämnas åt rättstillämpningen.

Det kunde visserligen ifrågasättas att icke låta lagen av sådan

orsak bli tillämplig, men detta skulle i vissa, ehuru dock säkerligen

mycket sällsynta fall kunna motverka en rationell fiskevård. Sådan verkan

kan tänkas, ''då en husbehovsfiskare övergår till yrkesfiske genom att vart

efter annat arrendera olika fiskevatten med liten avkastning. Även andra

skäl kan anföras för bibehållandet av denna möjlighet att få fisket inordnat

under de sociala reglerna.

Med uttrycket »åt annan» åsyftas viss person. Lagen avses alltså icke bli

tillämplig å fiskeservitut, vilka ju gäller till förmån för viss fastighet. Det

må i detta sammanhang anmärkas, att lagen i princip omfattar upplåtelser

från alla kategorier av upplåtare. I tredje stycket angives emellertid vissa

fall, då lagen icke avses äga tillämpning.

I annat sammanhang behandlas i promemorian den i ett par remissyttranden

över fiskeristvrelsens betänkande upptagna frågan om upplåtelser

till sammanslutningar av fiskare. Härom anföres i promemorian

:

Vad beträffar upplåtelser till sammanslutningar av fiskare torde böra gälla

samma regler som i fråga om den sociala arrendelagstiftningen på jordbrukets

område. Ehuru denna lagstiftning, såsom framgår av ett flertal av

dess bestämmelser, utformats med tanke på att arrendatorn skulle vara en

fysisk person, torde dock bestämmelserna vara tillämpliga även då arrendatorn

är en juridisk person (jfr beträffande sambruksföreningar SOU

1946: 70, s. 100). Hinder torde därför icke föreligga mot att en sammanslutning

av yrkesfiskare erhåller lagens skydd beträffande ett av föreningen

drivet och arrenderat yrkesfiske.

Andra''stycket

Rörande detta stycke anföres i promemorian till en början följande.

Såsom framgår av bestämmelsen måste sådan kombinerad upplåtelse, varå

lagen skall få tillämpning, alltid innehålla upplåtelse av ett sådant fiske

som sägs i första stycket, övrig rätt som ingår i upplåtelsen måste, förutom

att vara upplåten mot vederlag, vara av sådan art att 1 kap. nyttjanderättslagen

därå äger tillämpning. Härunder faller exempelvis icke blott nyttjanderätt

till fast egendom utan även upplåtelse av nyttjanderätt till hus, som

är beläget å annans grund, samt av jakträtt. För att lagen skall bli tillämplig

å upplåtelsen kräves emellertid ytterligare att densammas huvudsakliga ändamål

är idkande av fisket. Såsom förut i den allmänna motiveringen anförts

bör i fråga om inbördes självständiga upplåtelser för varje upplåtelse

för sig avgöras, vilken lag som skall äga tillämpning å upplåtelsen.

I detta sammanhang behandlas även upplåtelser av s. k. f i s k c t o r p.

Upplåtelsen omfattar i dessa fall dels ett torp eller eu annan mindre fastighet,

dels fiskevatten som hör till annan eller andra fastigheter, mestadels

det gods varunder torpet lyder. Meningen med eu sådan upplåtelse är att

nyttjanderättshavaren huvudsakligen skall livnära sig av fisket. Om upplåtelser

av delta slag anföres i promemorian:

Fiskeristyrelsen har i motiven (betänkandet s. 110) funnit att fisketorpen

borde lämnas utanför lagstiftningen. Motsvarande undantag har emellertid

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr t Öl ur 1957

icke influtit i lagtexten. Det torde ock rent lagtekniskt stöta på svårigheter

att utforma ett sådant undantag. Emellertid synes frågan ha ganska ringa

praktisk betydelse. Såsom fiskeristyrelsen framhållit torde omständigheterna

ofta vara sådana att samma regler tillämpas för fiskerätten som om

densamma ingått i jordbruksarrendet. Härvid kommer, såvida ej fisket är

det huvudsakliga i upplåtelsen, oftast de sociala arrendereglerna alt gälla

för såväl jordbruket som fisket. Skulle åter fiskerättsupplåtelsen befinnas

utgöra en helt fristående upplåtelse torde inga bärande skäl kunna åberopas

mot att lagen tillämpas å densamma, om förutsättningarna i övrigt föreligger.

I de fall åter då upplåtelsen av jordbruket och fisket måste anses utgöra

en enda kombinerad upplåtelse och dennas huvudsakliga ändamål är

idkande av fisket torde lagen böra erhålla tillämpning å upplåtelsen i likhet

med vad som gäller beträffande andra blandade upplåtelser, vilkas huvudsakliga

ändamål är sådant som nyss nämnts.

Tredje stycket

Beträffande de i promemorian föreslagna undantagen från lagens tilllämpningsområde,

som fått sin motsvarighet i det nu framlagda lagförslagets

1 § tredje stycket, behandlas vissa avgränsningsfrågor i promemorian,

varvid till en början anföres följande.

Undantaget för fiskerätt som upplåtes i samband med arrende för jordbruksändamål

från fastighet som tillhör kronan eller utgör ecklesiastik fastighet

eller universitets jord m. in. motsvaras beträffande enskildas och kommuners

upplåtelser av stadgandet under b) om undantag för upplåtelse som

helt eller delvis utgöres av socialt eller kommunalt arrende. Av tekniska

skäl är dock undantaget under a) något mera vittgående, i det att det avser

alla fiskerättsupplåtelser i samband .med arrende av jordbruksegendom.

(Angående detta uttryck jämför förordningen ang. grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom samt stadgan ang. utarrendering av universitetsjord.

) Undantaget omfattar sålunda även fiskerättsupplåtelser i samband

med sådana upplåtelser av jordbruksegendom som beträffande enskildas

upplåtelser regleras i 49 § näst sista stycket nyttjanderättslagen (huggaretorp

eller annat därmed jämförligt arbetarboställe). Å upplåtelse som avses

under a) blir alltså lagen, om förutsättningarna i övrigt är för handen, tilllämplig

då exempelvis endast fiskerätt upplåtes, eller sådan rätt upplåtes i

samband med arrende för annat ändamål än jordbruk eller i samband med

hyra eller sådan partiell nyttjanderätt, varå i kap. 1 § nyttjanderättslagen

äger tillämpning. Ett villkor för tillämpning i fråga om blandad upplåtelse

är självfallet alltid att upplåtelsens huvudsakliga ändamål är idkande av

fisket. — Med »fastighet av ecklesiastik natur» avses sådan fastighet varå

1 § lagen den 4 jan. 1927 ang. tillstånd till försäljning av kyrklig jord in. in.

äger tillämpning. Med uttrycket »förvaltas av universitet eller annan inrättning,

som icke avses i 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom» har

åsyftats att, beträffande fiskerättsupplåtelser i samband med jordbruksarrende,

göra undantag för samma kategorier av upplåtare, frånsett kronan,

kyrkan och kommunerna, vilka icke omfattas av de sociala arrendebestämmelserna

på jordbrukets område. Härigenom undantagna är således, åtminstone

i regel, upplåtelser från stiftelser, vars styrelse utgöres av statsmyndighet

eller tilisättes av sådan myndighet, eller vars räkenskaper är föremål

för granskning i riksräkenskapsverket eller som förvaltas av riddarhusdirektionen

eller av akademi eller annan inrättning, för vilken Konungen fastställt

stadgar.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Knngl. Maj.ts proposition nr i51 år 1957

I fråga om det i promemorians förslag under b) upptagna undantaget för

kombinerad upplåtelse, vilken helt eller delvis utgöres av arrende som avses

i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen eller i lagen med särskilda bestämmelser

om arrende av viss kommunal jord, hänvisas i promemorian fiämst till

den allmänna motiveringen. Beträffande den närmare avgränsningen av lagens

tillämpningsområde anmärkes, att på grund av undantaget för upplåtelse

som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen även sådan upplåtelse som

åsyftas i näst sista stycket av nämnda paragraf (huggaretorp och annat därmed

jämförligt arbetarboställe) undantages från lagens tillämpningsområde,

ehuru endast vissa av specialregleringens bestämmelser äger tillämpning å

dessa upplåtelser.

Remissijttranden över departementspromemorian

Promemorians uttalande rörande upplåtelser till sammanslutningar

av fiskare har väckt betänkligheter hos en remissinstans,

nämligen länsstyrelsen i Örebro län, som anfört:

Kan ej den möjlighet, promemorian öppnar å denna punkt, bli svår att

praktisera, särskilt om medlemmarnas antal är stort och nya medlemmar

efter hand tillkommer? Föreligger verkligen tillräckliga materiella skäl till

att i detta sammanhang skydda andra än fysiska personer ? Icke annat än

länsstyrelsen kan förstå måste risk föreligga, att i en dylik förening — kanske

mot stadgarna — insmyger sig medlemmar, som snarare är amatör- än

yrkesfiskare.

Den föreslagna lagtextens uttryck »inrättning, som icke avses

i 2 kap. 4 9 § lagen o in nyttjanderätt till fast e g e n d o in»

har väckt kritik från länsstyrelsen i Stockholms län, som framhåller, att ordet

»inrättning» icke återfinnes i det angivna lagrummet, samt anser det

önskvärt med en närmare precisering i själva lagtexten av vad som i detta

sammanhang åsyftas.

Lagberedningen, som icke gör någon invändning mot lagtextens formulering

på denna punkt, ifrågasätter emellertid om icke motivens bestämning

av vilka stiftelseupplåtelser som är att anse som undantagna har erhållit en

alltför kategorisk och preciserad prägel.

Med anledning av en anmärkning i departementspromemorian därom, att

den 1 a p p a r n a enligt särskilda författningsstadganden tillkom m a nde

fiskerätten självfallet icke beröres av att i promemorians lagförslag

icke upptagits något undantag för upplåtelser från kronan och från

ecklesiastika myndigheter, har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört:

Länsstyrelsen anser, att lagen under inga förhållanden bör tillämpas å

upplåtelse av rätt till fiske inom de områden, som blivit anvisade till lapparnas

uteslutande begagnande, d. v. s. inom Jämtlands län de vid awittringen

för lapparna avsatta renbetesfjällen och de till utvidgning av dessa fjäll

sedermera upplåtna områdena (2 § lagen den 18 juli 1928 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige). Jämlikt 55 § nämnda lag är, vad angår

detta län, fjällapp berättigad att å utmark till angivna fjäll och områden

bl. a. fiska. 56 § samma lag föreskriver — jämte annat — att, om inom om
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

råde, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisat, upplåtelse

av fiske kan ske utan fara för tillgången på fisk och utan besvärande intrång

för lapparna, länsstyrelsen äger tillåta annan att mot avgift därstädes

jämte lapparna utöva fiske. Den optionsrätt, som enligt 4 § berörda lagförslag

tillerkännes fiskearrendator, skulle betaga länsstyrelsen möjligheten

att bedöma, huruvida en fortsatt upplåtelse vore förenlig med lapparnas

fiskerätt och övriga intressen. Detta utgör, enligt länsstyrelsens mening, ett

vägande skäl för att från lagens tillämpningsområde undantaga upplåtelse

av rätt till fiske inom ifrågakomna områden. Anmärkningen å s. 80 i promemorian,

att den lapparna enligt särskilda författningsstadganden tillkommande

fiskerätten självfallet icke berördes av lagen, torde endast gälla

själva fiskerätten och icke nu angivna förhållanden.

Föredraganden

Första stycket

Beträffande första stycket ansluter jag mig till de nyss anförda uttalandena

i promemorian. En remissinstans har ifrågasatt, huruvida skäl verkligen

finns att i detta sammanhang skydda andra än fysiska personer. Naturligtvis

kan det understundom vara vanskligt att avgöra, huruvida ett

fiske som upplåtits till en sammanslutning bör betecknas som yrkesfiske

eller eljest kan anses vara av väsentlig betydelse för medlemmarnas försörjning.

Svårigheten torde emellertid ej vara så stor, att den bör föranleda

att upplåtelser till sammanslutning undantages från fiskearrendelagens

skydd. Även om sådana upplåtelser f. n. ej torde vara vanliga, kan det i vissa

fall, t. ex. där större belopp erfordras för inköp av redskap in. in., måhända

visa sig praktiskt för en grupp fiskare att bilda en sammanslutning, som

arrenderar ett fiske. — Då begreppet fiskearrende bör avse jämväl de kombinerade

upplåtelser, varå lagen är tillämplig, har begreppet fått utgå ur

1 § första stycket och flyttats till 2 §.

Andra stycket

Även beträffande detta stycke instämmer jag i vad som anförts i promemorian.

Tredje stycket

Som förut anförts har tredje stycket i promemorians lagförslag helt omarbetats.

I sak innebär omarbetningen i stort sett följande. Det under a)

upptagna undantaget för fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal

ävensom undantaget under c) för upplåtelse av gemensamhetsfiske, oskiftat

fiske eller annat samfällt fiske till delägare i fisket har helt slopats. Kvar

står därefter av de i promemorian föreslagna undantagen dels undantaget

under a) för fiskerätt som upplåtes i samband med upplåtelse på arrende

av sådan jordbruksegendom, som tillhör kronan, utgör fastighet av ecklesiastik

natur eller förvaltas av universitet eller annan inrättning, som icke

avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom, dels sådan kombinerad

upplåtelse, vilken helt eller delvis utgör socialt jordbruksarrende

eller arrende som avses i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

viss kommunal jord. I syfte att vinna en förenkling av lagtexten har denna

omarbetats, varvid i stället för en beskrivning av de fall där lagen icke äger

tillämpning använts metoden att positivt ange lagens tillämpningsområde.

Därvid bar gränsen dragits något annorlunda än i promemorians förslag.

Vad först angår upplåtelser från enskild person är gränsdragningen

densamma som i promemorians förslag. Om det i upplåtelsen ingående

jordbruksarrendet är ett socialt arrende, d. v. s. är av den beskaffenhet som

avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, blir fiskearrendelagen ej tillämplig.

I annat fall blir sistnämnda lag emellertid att tillämpa, givetvis undei de allmänna

förutsättningar som finns upptagna i första och andra styckena i

paragrafen. Till upplåtelse av enskild person får räknas även det i 2 kap.

49 § särskilt nämnda fallet, där jordbruksarrendet omfattar mark, som förvärvats

av delägare i häradsallmänning in. in. men ej blivit införlivad med

allmänningen. Dödsbo torde, liksom vid tillämpningen av 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen,

vara att jämställa med enskild person.

En viss ändring i promemorians gränsdragning har däremot företagits beträffande

upplåtelser från andra i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen avsedda

rättssubjekt än enskilda personer. Dessa rättssubjekt utgöres av dels bolag,

föreningar och stiftelser, dels fideikommiss, dels häradsallmänningar jämte

vissa andra allmänningar. I fråga om bolag, förening, stiftelse

och allmänning av ifrågavarande slag avser 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen

endast jordbruksarrende, som omfattar högst 50 hektar odlad jord.

Vid större jordbruksarrenden gäller den sociala lagstiftningen däremot ej. I

fall av kombination mellan fiskerätt och ett sådant större jordbruksarrende

skulle fiskearrendelagen, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, därför

bli tillämplig enligt promemorians förslag men ej enligt det nu framlagda

förslaget. Vid en kombinerad upplåtelse, som omfattar fiskerätt i förening

med arrende av jordbruk om mer än 50 hektar odlad jord, torde förhållandena

emellertid knappast i något fall vara sådana, att fisket kan anses

vara det väsentliga ändamålet med upplåtelsen. Enligt min mening kan

det därför ej möta några betänkligheter att bortse från sådan kombination.

Beträffande upplåtelser från fideikommiss gäller det nyss sagda,

därest jordbruksarrendet avser gård, torp eller annan jordbrukslägenhet,

som lyder under huvudgården. Avser upplåtelsen däremot huvudgården eller

en del av denna omfattas den aldrig av 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen. Enligt

promemorians förslag men ej enligt det nu framlagda förslaget kan vid

en sådan upplåtelse, om fiskerätt ingår, fiskearrendelagen vara att tillämpa.

Upplåtelser av dylikt slag torde emellertid vara sällsynta. Vidare är att märka,

alt upplåtelse som berör huvudgården enligt gällande bestämmelser rörande

fideikommis, frånsett speciella undantagsfall, ej blir bindande för ny

innehavare av fideikommisset. 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen, som innehåller

föreskrifter om bundenhet i viss utsträckning för ny innehavare, avser nämligen

ej huvudgård. Under dessa omständigheter torde ej heller i fråga om

huvudgård till fideikommiss den ändrade gränsdragningen i förhållande till

promemorians förslag vara av egentlig praktisk betydelse.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

I fråga om upplåtelser från kommun gäller lagen den 12 april 1946- med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord. Lagen avser

upplåtelse av jord, som i sin helhet ligger utom fastställd stadsplan eller

byggnadsplan och har en areal av högst 50 hektar odlad jord. Om arealen

odlad jord överstiger 50 hektar, torde en i upplåtelsen ingående fiskerätt

knappast kunna vara det väsentliga. I övriga fall av upplåtelser som innefattar

saväl jordbruksarrende som fiskerätt, på vilka den kommunala arrendelagen

ej blir tillämplig, synes knappast någon anledning föreligga att tilllämpa

fiskearrendelagen.

Kronojord och ecklesiastik jord in. in. omfattas ej av den

sociala arrendelagstiftningen i nyttjanderättslagen. I detta fall har endast

den ändringen gjorts i promemorians gränsdragning, att uttrycket »i samband

med» ersatts av formuleringen att jordbruksarrende »ingår i» upplåtelsen.

I sak torde detta ej innebära någon ändring. »I samband med» synes

nämligen i detta fall böra tolkas som ett krav på att kombinerad upplåtelse

enligt andra stycket skall föreligga.

Jag vill understryka, att vad jag nu anfört rörande tredje stycket endast

avser kombination mellan upplåtelse av fiskerätt och jordbruksarrende. Avser

upplåtelsen blott fiskerätt eller fiskerätt i kombination med annan nyttjanderätt

än jordbruksarrende, gäller givetvis reglerna i första och andra

styckena även för upplåtelser från andra rättssubjekt än enskilda personer
Vad

angår fiskearrendelagens verkningar på den lapparna enligt

särskilda författningsstadganden tillkommande fiskerätten kan,

såsom länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit, vissa svårigheter uppkomma.

Om exempelvis en upplåtelse av fiskerätt inom område, som blivit anvisat

till lapparnas uteslutande begagnande, ansetts kunna företagas utan

fara för tillgången på fisk och utan besvärande intrång för lapparna och

alltså stått i överensstämmelse med lagen den 18 juli 1928 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige, kan förhållandena ha ändrats i dessa

hänseenden vid arrendeperiodens utgång. Skulle fiskearrendatorn i ett sådant

fall under åberopande av sin optionsrätt få arrendet förlängt, kunde

detta sägas stå i mindre god överensstämmelse med grunderna för nyssnämnda

lag. Jag förutsätter emellertid, att dessa svårigheter kan bemästras,

i erforderligt fall med anlitande av möjligheterna till dispens från bestämmelsen

om optionsrätt.

2 §.

I 2 § bar med stadgandet i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen som förebild

upptagits regler om avtalets form. Beträffande motiven torde jag i första

band få hänvisa till den allmänna motiveringen samt till sistnämnda lagrums

förarbeten. Paragrafen överensstämmer i sak med såväl bestämmelsen

i nyttjanderättslagen som promemorieförslaget. Vissa redaktionella

jämkningar har emellertid företagits.

Vid remissbehandlingen av promemorian gjorde kammarkollegiet några

erinringar i fråga om den redaktionella utformningen av denna paragraf.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Kollegiet ansåg det önskvärt, att i lagtexten tydligare utsädes att någon nyttjanderätt

ej kunde göras gällande med stöd av ett muntligt avtal, samt anförde

härom att redan transponeringen av de i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen

använda orden »har fastigheten övertagits till brukande mot lega» till

uttrycket i 2 § andra stycket av lagförslaget »har fiskearrendator börjat utöva

rättighet, som ingår i upplåtelsen», ur denna synpunkt ingav betänklighet.

Orden i tredje stycket »rättigheten upphörde» syntes enligt kollegiet

i ganska hög grad fördunkla innebörden av ifrågavarande formkrav.

Även om vad kammarkollegiet sålunda anfört icke kan frånkännas ett

visst berättigande, torde det dock enligt min mening med erforderlig tydlighet

framgå av sammanhanget, att med ordet »rättighet» här åsyftas en

befogenhet enligt ett muntligt avtal, som icke rättsligen kan göras gällande

i enlighet med sitt innehåll men dock, om avtalsbestämmelserna icke efterieves,

under vissa förutsättningar kan föranleda skadeståndsskyldighet för

upplåtaren gentemot fiskearrendatorn. Då lagtexten synes bli alltför komplicerad,

om detta uttryckligen skall angivas, har någon omformulering i

den av kammarkollegiet förordade riktningen icke företagits.

Rörande den närmare innebörden av bestämmelserna i förevarande paragraf

må i övrigt anföras följande.

Första stycket

Genom detta stadgande görcs skriftlig form obligatorisk för upplåtelser

av fiskearrenden som är av beskaffenhet att falla under lagen. Muntliga

avtal om dylika arrenden saknar verkan som upplåtelseavtal. Enligt andra

stycket skall dock sådant avtal, om rättighet däri börjat utövas, få viss verkan.

Upplåtelseavtalet skall innehålla samtliga villkor som betingas. Ändringar

eller tillägg till det skriftliga avtalet blir utan verkan, om de ej avfattas

skriftligen. Härutinnan, liksom i fråga om tolkningen i övrigt av paragrafen,

må hänvisas till förarbetena till nyttjanderättslagens motsvarande

regel. Såsom av nämnda förarbeten framgår avses emellertid endast sådana

ändringar eller tillägg som har karaktären av egentliga kontraktsbestämmelser.

Andra tilläggsöverenskommelser erhåller, även om de härleder

sig från arrendeförhållandet, giltighet mellan parterna.

Såsom ovan antytts gäller bestämmelsen i första stycket endast upplåtelser

av sådana fisken som är av den natur att de kan erhålla lagens skydd.

Upplåtelse, vars ändamål icke är yrkesfiske eller fiske av väsentlig betydelse

för fiskearrendatorns försörjning, d. v. s. i första hand alla upplåtelser

till amatörfiske, beröres icke. Sådan upplåtelse kan alltså utan hinder av

förevarande bestämmelse med giltig verkan företagas muntligen.

Andra stycket

Ansvaret för att skriftlig form iakttages har lagts på upplåtaren. Har

arrendalorn börjat utöva rättighet som ingår i upplåtelsen kan han, om

skriftligt avtal ej kommer till stånd, tillerkännas skadestånd för den skada

som därigenom tillskyndas honom. Med regeln avses att fiskearrendatorn

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

skall erhålla ersättning både för direkta förluster, exempelvis arbete som

han nedlagt på fiskevårdande åtgärder, och den vinst som uteblivit till följd

av att giltigt arrendeavtal ej kommit till stånd. En förutsättning för arrendatorns

skadeståndsrätt är dock att det ej berott på honom att skriftligt avtal

ej upprättats. En vägran från arrendatorns sida att underteckna skriftlig

handling medför alltså att han går förlustig rätten till skadestånd. Därutöver

kan naturligen upplåtaren i sådant fall kräva att arrendatorn skall upphöra

med fisket. Någon skadeståndsskyldighet ådrager sig däremot icke denne

genom en vägran att underteckna skriftligt kontrakt.

Tredje stycket

Motsvarande regel beträffande jordbruksarrenden återfinnes i 2 kap. 1 §

tredje stycket nyttjanderättslagen. Såsom tidpunkt för rättighetens upphörande

torde böra betraktas den dag arrendatorn enligt myndighets beslut

eller rättsförhållandet mellan parterna är lagligen skyldig att upphöra med

utövandet av rättigheten.

3 och 4 §§.

Dessa paragrafer innehåller reglerna om minimitid och optionsrätt samt

motsvarar i huvudsak 2 kap. 2 § första stycket och 50 -52 §§ nyltjanderättslagen.

Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen. I

törhållande till departementspromemorians förslag har den ändringen gjorts,

att en motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 52 § nyttjanderättslagen rörande

tillkännagivande från arrendator att han ej vill begagna sig av sin optionsrätt

införts i 4 §. Enligt promemorieförslaget blev samma stadgande i stället

tillämpligt genom en hänvisning i 7 §. Härjämte har andra stycket av 4 § i

promemorieförslaget inarbetats i en särskild paragraf (5 §). På förslag av

lagberedningen har vidare avfattningen av 3 § bringats i närmare överensstämmelse

med motsvarande stadgande i 2 kap. 2 § nyttjanderättslagen genom

att i första stycket andra punkten det i promemorian föreslagna ordet

»gälla» utbytts mot »anses ingånget» samt ordet »likväl» fått utgå. Även i

övrigt har vissa redaktionella jämkningar företagits.

5 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 4 § andra stycket i promemorieförslaget

men har, i anslutning till stadgandet i 3 § första stycket i förevarande

förslag, utvidgats till att avse icke blott gemensamhetsfiske utan även

huvudgård till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren

icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid. Stadgandet, som ej har

någon direkt motsvarighet i nyttjanderättslagen, innehåller en erinran om

vad som även utan uttrycklig bestämmelse torde gälla. Som en dylik erinran

torde detsamma dock kunna vara av visst värde för det praktiska

rättslivet.

6 §.

Paragrafen överensstämmer, frånsett eu redaktionell jämkning, med 5 §

i promemorieförslaget samt har sin närmaste motsvarighet i nvttjanderätls
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

lagen i dennas 2 kap. 28 §. Den behandlar arrendets bestånd mot ny ägare,

då i upplåtelsen ingår nyttjanderätt till markområde eller byggnad eller

hyresrätt till del av hus. Skulle i något fall markområde eller byggnad, som

avses i paragrafen, vid överlåtelsen icke ingå i den nye ägarens förväiv,

torde skydd icke kunna komma i fråga på grund av bestämmelserna i förevarande

paragraf. Självfallet kan emellertid även i sådant fall fiskerättens

bestånd mot nye ägaren tryggas genom inteckning, därest i avtalet ej annat

stadgats, eller vara skyddat genom förbehåll. Skulle emellertid fiskerätten

av förut antydd orsak upphöra att gälla, synes rättsförhållandet beträffande

återstoden av upplåtelsen böra bedömas enligt reglerna i nyttjanderättslagen.

I fråga om lagtextens uttryck »hus eller annan byggnad eller del av hus»

framhölls i departementspromemorian, att orsaken till att begreppet byggnad

nämnts särskilt var att begreppet hus möjligen icke täckte varje slags

byggnad, av vilken tillträde enligt förevarande paragraf kunde ske. Kammarkollegiet

har emellertid gjort invändning mot användningen av begreppet

»byggnad» samt anfört:

Genom att med »hus» sidoställes »annan byggnad» åsyftas att undvika

risken av en snäv tolkning av begreppet hus. Om detta över huvud har någon

praktisk betydelse innebär det en anvisning att nyltjanderättsobjektet kan

vara något annat än som avses med hus i 3 kap. 1 § nyttjanderättslagen.

Lämpligheten av att här införa begreppet byggnad är dock diskutabel i betraktande

av att till grund för tolkningen ej kan läggas den innebörd som

i byggnadslagstiftningen och därtill anknuten rättspraxis givits åt termen

byggnad.

Kammarkollegiets erinring har icke föranlett ändring av lagtextens utformning.

Användningen av uttrycket byggnad i detta sammanhang synes

motiverad bl. a. med hänsyn till att t. ex. större fiskebyggnader, som ej kan

betecknas som hus, i vissa fall torde kunna vara föremål för tillträde i lagens

mening.

7 §•

Första stycket i 7 § överensstämmer i sak med 6 § i departementspromemorians

förslag och har i fiskeristyrelsens förslag sin motsvarighet i 13 §

tredje stycket. Motsvarande stadgande rörande jordbruksarrende, som återfinnes

i nyttjanderättslagen 2 kap. 9 § första stycket, har delvis annan innebörd.

Sålunda är dödsbo, som önskar överlåta arrendet, enligt sistnämnda

lagrum skyldigt att i första hand hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Såsom framgår av paragrafens lydelse medför ej arrendatorns död att

arrendeförhållandet upphör. Skulle emellertid dödsbodelägarna icke vilja

vidbliva arrendet, kan de antingen uppsäga avtalet, i vilket fall arrendet

upphör å lid som sägs i 2 kap. 39 § nyttjanderättslagen, eller ock i sitt ställe

sätta annan med vilken upplåtaren skäligen kan nöjas. I det senare fallet

har dödsbodelägarna möjlighet att betinga sig ersättning för arrenderättens

värde.

Andra stycket har i sak samma innehåll som 13 § fjärde stycket i fiskeri
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

styrelsens förslag samt 2 kap. 9 § andra stycket nyttjanderättslagen. Promemorieförslagets

6 § innehöll ej något andra stycke. I stället hänvisades

i dess 7 § till den del av det nyssnämnda lagrummet i nyttjanderättslagen,

som motsvarar första punkten i det nu behandlade stycket.

Vid remissbehandlingen av fisker istvrelsens betänkande

föreslog tre remissinstanser, nämligen lagberedningen, arrendenämnden

i Blekinge lön samt länsstyrelsen i Uppsala län, att dödsbo, som

önskade sätta annan fiskearrendator i sitt ställe, skulle vara skyldigt att

liksom vid jordbruks- och lägenhetsarrende i första hand hembjuda nyltjanderätten

till upplåtaren. Lagberedningen förordade därvid, att hembudsskyldigheten

utformades i enlighet med vad som gäller vid lägenhetsarrende.

Mot de tre remissinstansernas förslag om hembudsskyldighet anfördes i

departements p romemorian:

\ id fiskearrenden torde upplåtaren i flertalet fall vara mindre beroende

av arrendatorns person än som är fallet vid jordbruksarrenden. Stadgande

om hembudsskyldighet torde därför kunna undvaras. Därtill kommer alt en

bestämmelse om hembudsskyldighet nödvändigt måste föra med sig bestämmelser

angående förfarandet i sådana fall, då upplåtaren visserligen är

villig att återtaga arrendet men vägrar att erlägga den av dödsboet begärda

lösensumman. Sådana bestämmelser skulle åtskilligt komplicera lagtexten

och säkerligen ge upphov till flera tvister vid tillämpningen än den av fiskeristyrelsen

föreslagna regeln.

Som motivering för att i promemorians 7 § hänvisning skett endast till

första delen av 2 kap. 9 § andra stycket nyttjanderättslagen anfördes i promemorian

följande.

Går änkan i nytt gifte torde det, oftare än vid markarrenden, kunna inträffa

att mannen icke bedriver fisket. Då i sådana fall upplåtaren icke kan

åberopa, att annan person än förut bedriver fisket, torde skälet till att upplåtaren

skall kunna uppsäga arrendet ha bortfallit. På grund av nu anförda

skäl torde änkan böra medges rätt att fortsätta med arrendet, även

om hon ingår nytt äktenskap. Även med hänsyn till att makarna i ett äktenskap

numera ofta har var sin förvärvskälla samt att de enligt giftermålsbalkens

regler bedömes såsom två självständiga rättssubjekt, framstår en

sådan ordning som naturlig.

Vid remissbehandlingen av p r o m e in o r i a n har vissa invändningar

riktats mot dennas förslag i de båda nämnda hänseendena. Beträffande

frågan om hembudsskyldighet framhåller lantbruksstyrelsen, att

sådan skyldighet föreligger både vid jordbruksarrende och lägenhetsarrenden.

Promemorians regler borde jämkas till överensstämmelse med vad som

gällde vid lägenhetsarrende. Det torde enligt styrelsens mening ligga i sakens

natur, alt jordägaren även vid upplåtelse av fiskerätt måste fästa ett

icke obetydligt avseende vid arrendatorns person. Arrendenämnden i Norrboitens

län uttalar, att rimlig hänsyn till upplåtaren svnes böra föranleda

att hembud går före överlåtelse av arrendet.

Promemorians förslag i fråga om rätt för livstidsarrendators änka att

behålla arrendet vid nytt gifte har från några remissinstanser föranlett kritik,

delvis ur redaktionella synpunkter. Hovrätten för Övre Norrland utta
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

lar sålunda, att den begränsade hänvisningen till andra stycket av 9 § i 2

kap. nyttjanderättslagen, varigenom styckets senare del undantogs, tvärtemot

vad som enligt motiven åsyftades torde medföra den verkan att änka

vid omgifte ovillkorligt skulle frånträda fiskearrendet. I stort sett samma

synpunkt anföres av arrendenämnden i Norrbottens län. Lagberedningen

ifrågasätter huruvida — oavsett den lösning som ur saklig synpunkt i detta

fall borde tilläggas företräde — en sådan avvikelse från nyttjanderättslagens

regler som föreslagits i promemorian bör vidtagas i detta sammanhang.

Arrendenämnden i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område förordar,

att 2 kap. 9 § i sin helhet göres tillämplig på fiskearrenden i enlighet

med vad fiskeristyrelsen föreslagit.

Föredraganden. Vad först angår frågan om hembudsskyldighet torde upplåtaren,

såsom framhålles i departementspromemorian, vid fiskearrenden

vara mindre beroende av arrendatorns person än vid jordbruksarrenden.

1 sistnämnda fall kan tvistigheter lättare uppkomma, t. ex. i fråga om den

jordägaren åliggande byggnadsskyldigheten. Härjämte bör beaktas, att hembudsskyldigheten

med nödvändighet leder till ett tämligen komplicerat förfarande.

Även om arrendatorns person givetvis icke helt saknar betydelse

för upplåtare av fiskerätt, har jag med hänsyn till de angivna omständigheterna

funnit övervägande skäl tala mot hembudsskyldigheten.

I fråga om rätt för livstidsarrendators änka att behålla nyttjanderätten

vid omgifte finner jag vad som anförts i promemorian icke utgöra tillräckligt

skäl att avvika från nyttjanderättslagens reglering. Jag förordar

alltså ett stadgande i full överensstämmelse med 2 kap. 9 § andra stycket

ny ttj anderättslagen.

8 §•

Denna paragraf motsvaras i departementspromemorians förslag av hänvisningar

i förslagets 7 § till 2 kap. 7 § och 8 § första stycket nyttjanderättslagen.

I sak har någon förändring icke företagits i promemorieförslaget

i denna del.

Någon motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 8 § andra stycket nyttjanderättslagen

om rätt för arrendator att, då arrendeavtalet avser viss tid som

ej understiger tio år, frånträda arrendet eller sätta annan i sitt ställe har

icke upptagits i förevarande förslag. I promemorian anfördes i detta hänseende

:

Det kunde övervägas att stadga rätt för arrendatorn att under löpande

arrendetid, ev. med rätt till lösen, frånträda avtalet då viss tid gått eller då

arrendeavtalet slutits för viss längre tid (jfr 2 kaj). 8 § andra stycket nyttjanderättslagen).

Men då det i vissa fall skulle kunna bli svårt för upplåtaren

att få arrendet utarrenderat ånyo på lika förmånliga villkor som förut,

synes det bäst att i detta hänseende avvakta erfarenheterna från lagens tilllämpning.

Det kan nämligen antagas, att en sådan uppsägningsrätt skulle

kunna minska jordägarnas villighet att upplåta fiskearrenden.

Föredraganden. De i 8 § föreslagna stadgandena är enligt min mening av

den praktiska betydelse för parterna, att de lämpligen bör fullständigt in
(!

Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

tagas i fiskearrendelagen i stället för att göras tillämpliga genom hänvisning

till lagrum i nyttjanderättslagen. På de skäl som angivits i promemorian

föreslår jag ingen motsvarighet i fiskearrendelagen till stadgandet i

2 kap. 8 § andra stycket nyttjanderättslagen. Frågan synes för övrigt, då

det gäller fiskearrenden, i regel sakna praktisk betydelse. Arrendeperioderna

torde mera sällan avse så lång tid som tio år och när så är fallet torde

det sällan finnas skäl för upplåtaren att motsätta sig en överlåtelse av arrenderätten.

9 §•

Genom denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 7 § i promemorians

lagförslag, göres vissa bestämmelser i nyttjanderättslagen tillämpliga på sådana

upplåtelser, som omfattas av fiskearrendelagen. På grund av fiskearrendenas

natur kan de för markarrendena gällande reglerna icke alltid

tillämpas i full utsträckning; giltigheten anges därför beträffande reglerna

i 2 kap. nyttjanderättslagen skola inträda i tillämpliga delar. I fiskeristyrelsens

förslag undveks i stort sett hänvisningar till nyttjanderättslagen.

Skälen för att metoden med sådana hänvisningar likväl valts i det nu framlagda

förslaget har behandlats i den allmänna motiveringens avsnitt rörande

den lagtekniska utformningen av fiskearrendelagen.

Bestämmelserna i 1 kap. nyttjanderättslagen skall i den mån icke annat

följer av stadgandena i 1—8 §§ i fiskearrendelagen tillämpas även på fiskearrenden.

Avtal om fiskearrende på viss tid blir alltså enligt 1 kap. 1 § nyttjanderättslagen

i regel icke bindande mer än femtio år beträffande fastigheter

på landet och tjugufem år beträffande fastigheter i stad. För upplåtelse

från kronan gäller dock, enligt 8 § i kapitlet, icke någon tidsbegränsning.

Skriftligt avtal kan enligt 2 § och vissa bestämmelser i inteckningsförordningen

intecknas.

De ändringar som företagits i promemorians 7 § föranledes i några fall av

att direkt i lagtexten intagits vissa bestämmelser utöver dem som återfinnes

i pi omemorieförslaget. Salunda bär som tidigare anförts hänvisningarna

till nyttjanderättslagen 2 kap. 7 §, 8 § första stycket och 52 § utan ändring

i sak ersatts med direkta stadganden i respektive 8 § andra och första

styckena samt 4 § i förevarande lagförslag. Hänvisningen till 2 kap. 9 §

andra stycket första delen har med viss ändring i sak utbytts mot ett andra

stycke i 7 §. Undantaget för elektrisk anläggning har utgått vid hänvisningen

till nyttjanderättslagen 2 kap. 18 §. I övrigt har en uppdelning skett av

hänvisningarna på två grupper, varvid den ena gruppen lagrum gjorts tilllämplig

endast å kombinerade upplåtelser, i vilka ingår jordbruksarrende.

I samband därmed har hänvisningarna utvidgats till att avse även bestämmelserna

om underhållsskyldighet och syn i 10—13 §§ i 2 kap. nyttjanderättslagen,

varvad hänvisningen till 61 § utgått. Slutligen har hänvisning

införts till 24, 35 och 45—48 §§ samt vissa redaktionella jämkningar företagits.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr t51 år 1957

Departementspromemorian

Beträffande innebörden av de regler i 2 kap. nyttjanderättslagen, som

enligt hänvisningarna i förevarande paragraf skall gälla vid fiskearrende,

hänvisas i promemorian i första hand till den av Skarstedt Ekberg Anderberg

utgivna kommentaren till 1943 års arrendelagstiftning. Härjämte

anföres bl. a. följande.

Det i 2 kap. 3 § stadgade ovillkorliga förbudet för upplåtaren att förbehålla

sig (eller efterföljande ägare) rätt att frånträda avtalet före arrendetidens

slut lider enligt lagrummet i fråga av vissa undantag. Några av dessa

undantag torde icke böra förekomma vid fiskearrenden. Sålunda torde den

i 27 § andra stycket jordägaren tillerkända rätten att frånträda avtalet icke

böra erhålla tillämpning vid fiskearrenden, enär sådant fall som där avhandlas

praktiskt taget aldrig torde förekomma vid sådana arrenden. Såsom

även fiskeristyrelsen föreslagit torde ej jordägaren böra äga rätt att frånträda

avtalet av den anledningen, att arrendatorn försatts i konkurs (33 §

andra stycket). Ej heller torde sådant fall som omnämnes i 35 § (övergivande

av fastigheten) böra medföra rätt för upplåtaren att återtaga arrendet.

Fiskerättslagens regler mot vanskötsel jämte bestämmelserna i 36 §

torde här kunna anses tillfyllestgörande. Att upplåtaren i ovannämnda fall

har rätt till ersättning för skada som han kan ha lidit torde framgå av allmänna

rättsregler.

Vidare uttalas i promemorian, att ej heller hänvisningen i 2 kap. 3 §

nyttjanderättslagen till 9 § i samma kapitel bör gälla vid fiskearrenden. Harom

lar jag hänvisa till vad som anförts i motiven till 7 § förevarande lag.

I promemorian anföres därefter:

])e j 14—16 §§ upptagna reglerna torde böra erhålla tillämpning å upplåtelser

som omfattas av lagen. Det är att märka att, ehuru tillträdessyn och

avträdessyn ej stadgats för nu ifrågavarande upplåtelser, syn (särskild sådan)

likväl kan komma att företagas på grund av bestämmelserna i nu

nämnda paragrafer. I sådant fall skall beträffande synen reglerna i 11—13

§§ tillämpas. Skulle parterna, då i upplåtelsen ingår jordbruksarrende, frivilligt

föranstalta om tillträdes- eller avträdessyn, torde dessutom reglerna

i ll_13 §§ för sådant fall böra analogiskt tillämpas. Då sådan syn ej hål
lits,

torde vid tvist om storleken av ersättning som arrendatorn kan vara

berättigad till denna få bestämmas i rättegång vid domstol.

Reglerna i 17 § torde i vad de angå för jordbruket nyttig anläggning och

jordförbättring vid tillämpningen även böra anses gälla exempelvis fiskebyggnad

samt dessutom särskilda åtgärder till förbättrande av fiskets avkastning

eller höjande av dess värde. Att en sådan ersättningsrätt stadgas

för fiskearrendatorn är, förutom av rättvisehänsyn, motiverat av det samhällsekonomiska

intresset att åtgärder vidtages i syfte att rationalisera driften

och höja avkastningens värde. För godkännande som sägs i andra stycket

torde i stället för där angivna tjänstemän böra anlitas fiskeriintendent eller

hushållningssällskaps fiskeriassistent.

Beträffande 18, 19, 20, 22 och 23 §§ torde inga svårigheter vid tillämpningen

behöva befaras.

Beträffande 25, 26 och 27 §§ må anmärkas, att den i 26 § första stycket

arrendatorn tillagda ersättningsrätten torde kunna analogiskt tillampas å

fiskevatten, exempelvis för det fall att en bestående försämring av fisket

inträtt genom kraftverksbygge, sjöreglering, vattenförorening cl. dyl.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Beträffande 29—32 §§ kan helt hänvisas till den förut omnämnda kommentaren

till arrendelagstiftningen. Beträffande 33 § första och tredje styckena

och 34 § hänvisas till vad fiskeristyrelsen anfört (betänkandet s. 54).

36 § föreslås i sin helhet bli tillämplig. Vissa av de angivna fallen kommer

väl endast sällan i tillämpning. Med hänsyn till att fiskearrendelagen

kan komma alt omfatta sådana arrenden som, ehuru de huvudsakligen avser

utövande av fiske, dock innefattar ett mindre jordbruk — exempelvis

i det fall att arrendet icke omfattas av sociala arrendelagen på den grund att

ägaren bor på fastigheten — synes samtliga i paragrafen upptagna förverkandeanledningar

böra medtagas. Begreppet vanvård av fastigheten får anses

inbegripa vanskötsel av fisket. Såsom fiskeristyrelsen (betänkandet s.

57) framhållit bör för avgörandet av huruvida vanskötsel av fisket förekommit,

stadgandet i 30 § fiskerättslagen läggas till grund.

Beträffande 37—43 §§ må anmärkas, att genom bestämmelsen i 41 § en

preskriptionstid av två år från avtalets upphörande stadgas beträffande

fordringsanspråk på grund av arrendeavtalet samt att jordägaren enligt

42 § tillerkänts retentionsrätt.

Arrendenämnderna föreslås liksom enligt fiskeristyrelsens förslag erhålla

samma befogenheter som vid jordbruksarrenden. 49 a § bör därför äga giltighet

även å upplåtelser enligt denna lag. Däremot föreslås icke någon

ändring i arrendenämndens sammansättning vid behandling av ärenden rörande

fiskearrenden. Skulle nämnden i särskilt fall behöva anlita fiskeriteknisk

sakkunskap, lär såsom fiskerättskommittén framhållit (s. 309), hänvändelse

kunna göras till statens fiskeritjänsteman (fiskeriintendenten).

Även hushållningssällskapets fiskeriassistent torde i nu avsedda ärenden

kunna lillhandagå med upplysningar och yttranden.

52—56 §§. Genom bestämmelsen i 53 § erhåller upplåtaren bl. a. samma

rätt som vid sociala jordbruksarrenden att återtaga arrendet, då arrendatorn

påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller upplåtaren

avser att han själv eller viss anhörig skall bruka arrendet.

Med i 58 § andra stycket avsedd allmän svårare missväxt torde kunna jämställas

exempelvis fiskpest, i de fall den nedsätter fiskets avkastning i en

grad som motsvarar skördeminskningen på grund av sådan missväxt.

61 § synes böra erhålla tillämpning även å fiskearrenden enligt denna lag.

Enligt 66 § har parterna möjlighet att påkalla arrendenämndens granskning

av avtalet. Vad i paragrafen sägs angående uppgift om arealen av odlad

jord torde beträffande fisket böra gälla uppgifter till ledning för beräkning

av fiskets avkastning samt uppgifter angående arrendatorns övriga förvärvsverksamhet

i de fall sådan förekommer. Att införa särskilt stadgande

därom i denna lag torde dock icke vara behövligt. Stadgandet i 67 § att,'' i fall

arrendatorns rätt till nytt arrende förfallit på den grund att jordägaren avsett

att han själv eller anhörig skulle bruka arrendet, upplåtaren ej skall

äga utan arrendenämndens tillstånd försälja fastigheten innan två år förflutit

eller utarrendera den ånyo inom fem år, synes böra i sin helhet äga

tillämpning på nu ifrågavarande upplåtelser. Förbudet mot försäljning av

fastigheten innan två år gått torde äga särskilt berättigande då fiskerättsupplåtelsen

omfattar fiske som utgör särskild fastighet. Men även då så

icke är fallet synes samma bestämmelser böra gälla som vid jordbruksarrenden.

Förseelse mot vad i 67 § stadgas kan åtalas efter angivelse av arrendenämnd

enligt reglerna i 69 §.

Remissyttranden över departementspromemorian

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har framförts önskemål

såväl om begränsning som om utvidgning av den omfattning, i vilken

2 kap. nyttjanderättslagen gjorts tillämplig på fiskearrende.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

Begränsning av tillämpligheten av 2 kap. nyttjanderättslagen

har föreslagits beträffande fyra stadganden. Arrendenämnden

i Västmanlands län uttalar sålunda, att hänvisningarna till 19 §,

som behandlar arrendatorns rätt att från den arrenderade fastigheten bortföra

gödsel och stråfoder, samt 20 §, som ger regler för nyodling och betesbruk,

bör kunna utgå, eftersom det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen

är idkande av fiske. Hovrätten för Övre Norrland framställer intet yrkande

i denna del men framhåller, att hänvisning till 19 § kan vara erforderlig

för kombinerade upplåtelser.

En annan begränsning har föreslagits av Sveriges lantbruksförbund, som

ifrågasätter det lämpliga i att låta den för de sociala jordbruksarrendena

gällande underhållsregeln i 61 § bli tillämplig på fiskearrenden. Förbundet

anför härom:

Det torde numera råda enighet om att bestämmelsens avvägning av parternas

underhållsskyldighet är felaktig till jordägarens nackdel. Den minskning

som skett i antalet sociala jordbruksarrenden anses till övervägande

delen bero av att jordägarens underhållsskyldighet i regel icke gör det lönsamt

att arrendera ut jord under specialregleringen. Förbundet åberopar här

lantbruksstyrelsens framställning av den 25 november 1953 ang. ändring i

2 kap. 53 § nyttjanderättslagen (s. 14).

Vidare har hovrätten för Västra Sverige, lantbrnksstgrelsen och arrendenämnden

i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område förordat en begränsning

av giltigheten av 67 §. I detta lagrum stadgas förbud för fastighetsägare,

som begagnat sin rätt enligt 53 § att bryta arrendatorns optionsrätt

för att själv bruka fastigheten eller låta någon honom närstående göra

detta, att utan tillstånd av vederbörande arrendenämnd inom viss tid sälja

eller ånyo utarrendera fastigheten. Såväl hovrätten som lantbruksstyrelsen

förordar att, i enlighet med 21 § i fiskeristyrelsens förslag, förbudet skall

tillämpas endast vid förnyad nyttjanderättsupplåtelse och således icke vid

försäljning av fastigheten. Arrendenämnden förordar den begränsningen,

att förbudet mot försäljning endast skall avse särskilda fiskefastigheter.

En närmare motivering lämnas av lantbruksstyrelsen som anför:

Förbudet att, innan två år gått, utan arrendenämndens tillstånd försälja

fastighet, beträffande vilken arrendet förfallit genom att ägaren avsett att

han själv eller någon nära anhörig skulle bruka densamma, må ha sitt berättigande

i de sällsynta fall då det gäller fiske, som utgör särskild fastighet.

Normalt torde emellertid fisket representera endast en mindre del av

värdet av den fastighet, till vilken detsamma hör. En bestämmelse, som innebär

att jordägaren, därest han återtagit fisket under eget bruk, senare under

en ganska lång tid skulle vara vid straffansvar förhindrad att sälja fastigheten

kan därför leda till orimliga resultat. Styrelsen kan som exempel härpå

peka på det fallet att till en medelstor eller större jordbruksfastighet hör ett

förhållandevis obetydligt fiske, vilket för ett ringa belopp varit upplåtet till

en yrkesfiskare. Om lagen skulle utformas så att jordägaren, därest han

skulle återtaga fisket under eget bruk, under två år efter återtagandet icke

skulle äga rätt att överlåta fastigheten utan tillstånd av arrendenämnden,

kan det starkt befaras att jordägaren, för att ha fria händer vid eu eventuell

försäljning, skulle söka bringa arrendet att upphöra så snart delta låter sig

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

göra. Möjligheten att söka dispens hos arrendenämnden torde nämligen icke

av jordägaren komma att uppfattas som tillräcklig garanti för att han ej på

ett enligt hans mening otillbörligt sätt skall bli hindrad i sina dispositioner

beträffande fastigheten.

Utvidgning av tillämpligheten av 2 kap. nyttjanderättslagen

har föreslagits i flera avseenden. Hovrätten för Övre Norrland

ifrågasätter sålunda tillämpning, i vart fall på de kombinerade upplåtelserna,

av 10 §, som behandlar arrendatorns underhållskyldighet samt tillträdes-

och avträdessyn. Sveriges lantbrnksförbund framhåller, att underhållsregeln

i den enligt promemorieförslaget tillämpliga 61 § torde vara omöjlig

att tillämpa utan syn. Lagberedningen behandlar frågorna om syn samt,

i samband därmed, ersättningsreglerna i 2 kap. 16 § samt 17 § andra och

tredje styckena. Beredningen anser sig icke kunna utan ytterligare utredning

ta ståndpunkt till de berörda spörsmålen men anför följande.

I promemorieförslaget har icke upptagits någon hänvisning till de i 2 kap.

10—13 §§ meddelade bestämmelserna om till- och avträdessyn. En följd

härav är att bevisning om den upplåtna fastighetens skick vid tillträdet och

vid avträdet kan föras med vilka bevismedel som helst samt att frågan om

bevisningens verkan är att bedöma enligt de allmänna reglerna om fri bevisprövning.

I promemorian antydes möjligheten att kontrahenterna frivilligt

föranstaltar om till- och avträdessyn samt att för sådant fall reglerna om

förfarandet och klandertalan mot synen analogiskt skall tillämpas. Huruvida

en dylik överenskommelse kan omfatta även föreskrift om synens bevisverkan

samt om tid och sätt för klandertalan, vilka frågor helt är av

processuell natur, sypes dock ovisst. Uppenbart möter icke något hinder för

att kontrahenterna hänskjuter frågan om fastighetens skick till skiljedom.

En sådan dom förutsättes enligt 2 kap. 10 g nyttjanderättslagen kunna, liksom

överenskommelse, ersätta syn. Särskild uppmärksamhet påkallar i detta

sammanhang sambandet mellan synereglerna och de ersättningsbestämmelser

som är meddelade i 2 kap. 16 g samt 17 § andra och tredje styckena nyttjanderättslagen.

I promemorieförslaget har icke upptagits någon hänvisning

till det i 2 kap. 12 § fjärde stycket inrymda stadgandet angående sambandet

med ersättningsbestämmelserna i 17 §, men väl till 16 g, som även bygger

på ett dylikt samband. Promemorian lämnar icke någon ledning för bedömande

av spörsmålet hur förslaget i nu anmärkta hänseenden" skall uppfattas.

En utväg vore att låta de frågor som härvid uppkommer, om ej överenskommelse

kan träffas, avgöras i rättegång. Vid en sådan lösning torde

emellertid i allmänhet stora svårigheter inställa sig i fråga om bevisningen,

särskilt vad angår fastighetens skick vid tillträdet. Det nu sagda hänför sig

även till de fall att arrendet omfattar allenast fiskevatten. Förslagets 7 g

likställer med åtgärder enligt 2 kap. 17 § andra och tredje styckena nyttjanderättslagen

för fisket nyttig anläggning och fiskevårdande åtgärder. Av intresse

är i detta sammanhang en jämförelse med lägenhetsarrendet; i fråga

om sådant arrende är från tillämpning uteslutna såväl reglerna om till- och

avträdessyn som ock stadgandena i 16 och 17 §§. Denna ståndpunkt skulle,

vad angår fiskearrende, leda till att arrendatorns rätt till ersättning för fiskeanläggning

och fiskevårdande åtgärder skulle bero av därom träffad överenskommelse.

I varje fall kan ifrågasättas huruvida den tvingande karaktären

av de nu anmärkta lagrummen bör bibehållas (jfr 8 § andra stycket i förslaget).

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Beträffande hänvisningen till 18 § »utom i vad angår elektrisk anläggning»

uttalar arrendenämnden i Västmanlands län, att även hus eller annan i fiskearrende

ingående byggnad numera torde vara elektrifierad.

Någon hänvisning till 24 §, som behandlar det fall att fastighetsägaren

lämnat arrendatorn kreatur eller redskap till fastighetens bruk, upptogs

icke i promemorian. Hovrätten för Övre Norrland ställer sig fragande till

grunden härför och uttalar, att lagrummet torde vara fullt tillämpligt icke

blott vid kombinerade upplåtelser utan jämväl på enbart fiskearrende (nät,

skötar, fiskebåtar).

Begränsningen av hänvisningen till 33 §, som reglerar frågan om arrendets

bestånd då arrendatorn försatts i konkurs, kritiseras av lantbruksstyrelsen

och arrendenämnden i Västmanlands län. Styrelsen, som ifrågasätter

om icke andra stycket borde bli tillämpligt i samma omfattning som vid lägenhetsarrende,

påpekar att uteslutningen av detta stycke innebär, att vid

fiskearrendators konkurs rätt att frånträda avtalet skulle inträda för konkursboet

men ej för jordägaren. Styrelsen uttalar, att i promemorian någon

egentlig motivering härför ej lämnats, samt fortsätter:

I fiskeristyrelsens betänkande hänvisades emellertid i detta avseende till

att enligt 2 kap. 70 § andra stycket nyttjanderättslagen 33 § samma kap.

endast i begränsad omfattning skall tillämpas i vad gäller lägenhetsarrende.

Jordägarens rätt att i händelse av arrendatorns konkurs uppsäga avtalet

skall nämligen i detta fall ej gälla, om arrendatorn redan tillträtt fastigheten,

och ej heller innan dylikt tillträde skett, såvida arrendatorn på anfordran

inom utgången av nästa dag ställt godtagbar säkerhet för avtalets fullgörande.

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om icke jordägarens berättigade

intressen bör föranleda att reglerna i förevarande avseende icke göres mera

oförmånliga för denne än vad som gäller vid lägenhetsarrende.

Arrendenämnden anför i anledning av vad fiskeristyrelsen salunda uttalat,

att fall kan förekomma, där det föreligger en väsentlig skillnad mellan

ett lägenhetsarrende och ett fiskearrende.

Slutligen har hovrätten för Övre Norrland, lantbruksstyrelsen och arrendenämnden

i Västmanlands län föreslagit, att hänvisning i fiskearrendelagen

göres jämväl till 35 § i 2 kap. nyttjanderättslagen. Detta lagrum ger fastighetsägaren

rätt att återtaga fastigheten samt afl erhålla skadestånd, om

arrendatorn övergiver fastigheten och lämnar den obrukad eller utan vård.

Hovrätten framhåller, att stadgandet understundom torde böra bli tillämpligt

vid kombinerade upplåtelser. Lantbruksstyrelsen anför till motivering

av sin ståndpunkt:

Enligt det nu förevarande lagrummet skall 2 kap. 35 § nyltjanderättslagen

ej tillämpas på upplåtelser av förevarande slag. Jordägaren skall sålunda

icke äga att genast återtaga fisket, om detta övergives och lämnas utan

vård av arrendatorn. I motiveringen härför har hänvisats till de i fiskerättslagen

30 § intagna föreskrifterna om vanskötsel av fiske. Styrelsen har

svårt att inse hur sistnämnda bestämmelse, som synbarligen riktar sig mot

fastighetsägaren, skulle kunna utgöra något botemedel mot att arrendatorn

lämnar fisket utan vård. Mera motiverat synes — som också skett i motiven

_ vara att i förevarande hänseende hänvisa till att förverkandeanledning
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

arna i 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen avses skola gälla också nu ifrågavarande

upplåtelser. Jordägaren skall följaktligen vara berättigad att uppsäga

avtalet, om arrendatorn gjort sig skyldig till vanvård av fisket. Lantbrukss

tyr elsen anser emellertid icke detta tillfyllest i sammanhanget och föreslår

följaktligen, att i 7 § intages en hänvisning också till 2 kap. 35 § nyttjanderättslagen.

Arrendenämnden uttalar, att bestämmelsen i 2 kap. 35 § nyttjanderättslagen

är enkel och klar, samt förklarar, att den ej kan inse fördelen av förslaget

att man i stället skall söka sig till de i promemorian åberopade bestämmelserna

i fiskerättslagen om vanskötsel.

Vissa av remissinstanserna har på några punkter gjort uttalanden

utan att dock göra något bestämt yrkande. I anledning av promemorians

tidigare återgivna uttalande rörande möjligheten att analogiskt

tillämpa ersättningsregeln i 2 kap. 26 § första stycket nyttjanderättslagen

yttrar sålunda arrendenämnden i Norrbottens län, att det redan av språkliga

skäl förefaller äventyrligt att jämställa kraftverksbygge och sjöreglering

med »vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse». Beträffande hänvisningen

till 27 § i kapitlet framhåller lagberedningen och arrendenämnden i

Västmanlands län, att enligt promemorians motiv hänvisningen borde avse

endast första stycket i paragrafen. I fråga om hänvisningen till kapitlets

36 § förklarar lagberedningen, att den utgår från att punkt 3 i denna paragraf

medger uppsägningsrätt för fastighetsägaren vid underlåtenhet från

arrendatorns sida att iakttaga sådana fiskevårdande åtgärder, t. ex. utplantering

av yngel, varom överenskommelse kan ha träffats i arrendeavtalet.

Arrendenämnderna i Västmanlands och Norrbottens län påpekar svårigheten

att avgöra, vilka förhallanden vid fiske som kan jämställas med

»missväxt» i 58 §. Den sistnämnda remissinstansen ifrågasätter sålunda, om

med »missväxt» kan jämställas icke blott fiskpest utan också då och då återkommande

nedgång i laxfångsten, som sammanhänger med laxbeståndets

fluktuationer.

Den i promemorian intagna ståndpunkten rörande arrendenämnds

sammansättning vid behandling av frågor enligt fiskearrendelagen

har i allmänhet icke föranlett erinran. I denna del innebär förslaget, att

nämnden skall ha den sammansättning som stadgas i 2 kap. 49 a § nyttjanderättslagen,

d. v. s. förutom ordföranden två ledamöter, varav en ägare av

jordbruksfastighet och en arrendator av sådan fastighet. Några remissinstanser,

nämligen fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län

samt i Västerbottens län, fiskeriintendenterna i övre norra distriktet och

Västerhavets distrikt, arrendenämnderna i Kalmar läns norra hushållningssällskaps

område och i Norrbottens län, hushållningssällskapen i Kristianstads

och Västerbottens län samt Svenska ostkustfiskarenas centralförbund,

förordar emellertid det i fiskeristyrelsens betänkande framförda förslaget,

att jordbruksarrendatorn, därest han icke jämte jordbruket utövar yrkesmässigt

fiske på arrende, vid behandling av fiskearrendeärenden skall er
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

sättas av en fiskearrendator. I sitt remissyttrande över promemorian har

fiskeristyrelsen alternativt föreslagit skyldighet för arrendenämnd att i nu

avsedda frågor påkalla biträde av fiskeritjänsteman. I yttrandet anför styrelsen

i denna del:

Frågor rörande fiskearrenden är ofta så artskilda från de spörsmål arrendenämnderna

hittills i regel haft att ta ställning till, att det enligt styrelsens

mening är oavvisligen nödvändigt, att nämnden tillföres särskild sakkunskap

vid behandling av ärenden enligt ifrågavarande lagstiftning. Styrelsen

får därför vidhålla sitt förslag i denna punkt. Skulle detta icke anses böra

bifallas vill styrelsen alternativt föreslå införande av en bestämmelse om

att nämnden för behandling av frågor enligt denna lag skall vara skyldig

påkalla biträde av statens eller hushållningssällskapens fiskeritjänstemän.

Arrendenämnden i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område, förklarar

sig bestämt förorda förslaget i fiskeristyrelsens betänkande samt fortsätter:
Det

synes nämligen vara värdefullt, att inom nämnden finnes tillgång på

sakkunskap och ortskännedom, som en utövare av yrkesmässigt fiske måste

antagas äga. Det blir ju dock i ej ringa utsträckning frågor om förhållanden

längs våra kuster, som kommer under arrendenämndernas bedömande. För

de kategorier fiskare, som här avses, torde det också vara av värde att inom

nämnden ha en representant från sina egna led. Det förtjänar slutligen framhållas,

att enligt 2 kap. 55 § nyttjanderätlslagen arrendenämnd under där

angivna förutsättningar skall vara skiljenämnd vid tvist om ändring av arrendevillkor.

Det torde vara uppenbart, att vid behandlingen av dylika tvister

den av fiskeristyrelsen förordade sammansättningen av arrendenämnderna

är att föredraga framför den i promemorian föreslagna.

Svenska oslkustfiskarenas centralförbund anser det med hänsyn till fiskearrendenas

speciella karaktär ofrånkomligt, att arrendenämnd vid behandling

av frågor därom äger tillgång till särskild sakkunskap.

Några remissinstanser har framfört önskemål av delvis annan innebörd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar sålunda, att den i fiskeristyrelsens

betänkande föreslagna sammansättningen eventuellt bör förstärkas med en

fiskeritjänsteman. Svenska fiskares riksförbund förordar, att jordbruksarrendatorn

i nämnden vid behandling av frågor rörande fiskearrenden ersättes

av en fiskearrendator samt att dessutom skyldighet stadgas för nämnden

att antingen tillkalla statens eller hushållningssällskapets fiskeritjänsteman

eller lämna sådan tjänsteman tillfälle att i förväg avgiva yttrande. Kalmar

läns södra hushållningssällskap anser, att nämnden bör utökas med en sakkunnig

ledamot i fiskearrendefrågor eller möjligen med en representant för

fiskevattensägarna och en representant för fiskearrendatorerna. Norrbottens

läns hushållningssällskap förordar en utökning med två, inom fiskeområdet

kunniga personer, varav förslagsvis en aktiv fiskare och dessutom fiskeriassistenten

för kustfisket.

Föredraganden

De under remissbehandlingen av departementspromemorian från några

håll framförda önskemålen om slopande av vissa hänvisningar

till 2 kap. nyttjanderätlslagen har jag tillmötesgått i fråga

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

om hänvisningen till kapitlets 61 §, som behandlar arrendatorns skyldigheter

vid sociala jordbruksarrenden att hävda jorden och underhålla byggnader

m. m. Om i upplåtelsen ingår ett jordbruksarrende, som icke är av social

natur, synes nämligen den omständigheten att upplåtelsen omfattar även

fiskerätt knappast böra medföra att de sociala arrendereglerna på jordbrukets

område blir tillämpliga beträffande byggnads- och underhållsskyldighet.

Då någon hänvisning till de sociala reglerna i 59 och 60 §§ om jordägarens

skyldigheter i dessa avseenden därför ej upptagits, bör även hänvisningen

till 61 § utgå. I stället har motsvarande stadgande i 2 kap. 10 § första stycket

rörande de allmänna jordbruksarrendena genom hänvisning gjorts tilllämpligt

på fiskearrende i de fall, där även jordbruksarrende ingår.

Däremot har jag icke ansett mig kunna biträda yrkandena, att hänvisningarna

till 19 och 20 §§ skall slopas samt att giltigheten vid fiskearrenden

av 67 § skall begränsas. Stadgandena i de båda förstnämnda lagrummen, av

vilka 19 § behandlar arrendatorns rätt att från den arrenderade fastigheten

bortföra gödsel och stråfoder samt 20 § ger regler för nyodling och betesbruk,

kan tydligen vara av praktisk betydelse i sådana fall, där upplåtelsen

omfattar såväl fiskerätt som jordbruk. De båda lagrummen har därför gjorts

tillämpliga vid sådana kombinerade upplåtelser, vari ingår jordbruksarrende.

Hänvisningen till 67 §, vari stadgas förbud för fastighetsägare, som begagnat

sin rätt enligt 53 § att bryta arrendatorns optionsrätt för afl själv bruka

fastigheten eller låta någon honom närstående göra detta, att utan tillstånd

av vederbörande arrendenämnd inom viss tid sälja eller ånyo utarrendera

fastigheten, torde vara påkallad för att hindra missbruk av möjligheten att

bryta fiskearrendatorns optionsrätt. En tillämpning av lagrummet endast såvitt

det avser förnyad arrendeupplåtelse skulle knappast utgöra tillräcklig

garanti mot missbruk av den nämnda möjligheten. Anledning att i detta hänseende

avvika från den regel som gäller enligt nyttjanderättslagen föreligger

därför enligt min mening icke.

De yrkanden som framförts om utvidgning av tillämpligheten

av 2 kap. nyttjanderättslagen på fiskearrenden har i

flera fall synts mig befogade. Nyss har nämnts, att 10 § första stycket gjorts

tillämpligt vid kombinerade upplåtelser, i vilka ingår jordbruksarrende.

Samma giltighet bör enligt min mening ges även reglerna om syn i lagrummets

andra stycke samt 11—13 §§. Som en remissinstans påpekat bör vidare

hänvisningen till 18 § omfatta även elektrisk anläggning, eftersom i upplåtelsen

ingående byggnad ofta torde vara elektrifierad. Stadgandet i 24 § rörande

det fall att fastighetsägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap

till fastighetens bruk torde, som en remissinstans anfört, vara fullt tillämpligt

icke blott vid kombinerade upplåtelser utan jämväl på enbart fiskearrende.

I det sistnämnda avseendet kan det vara fråga om t. ex. nät, skötar eller

fiskebåtar. Slutligen vill jag biträda yrkandet, att hänvisning göres även till

35 §, vilket lagrum dels stadgar rätt för fastighetsägaren att genast återtaga

den utarrenderade fastigheten, om arrendatorn övergiver den och lämnar den

obrukad eller utan vård, dels ger fastighetsägaren skadeståndsrätt i detta

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

fall. I första hand är väl detla stadgande av betydelse, om i upplåtelsen

ingår jordbruksarrende. Det synes emellertid understundom kunna tillämpas

även då upplåtelsen enbart avser fiskerätt. I sådana fall torde det dock

vara tydligt, att stadgandet bör användas med försiktighet. Ett uteblivet

fiskande kan icke utan vidare ge upplåtaren rätt att återtaga fisket. Stadgandet

torde nämligen förutsätta, att skada eller olägenhet uppkommer genom

arrendatorns handlingssätt.

Enligt departementspromemorians förslag till lydelse av 1 § tredje stycket

fiskearrendelagen skulle upplåtelse av fiskerätt i samband med arbetsavtal

vara undantaget från lagens tillämpning. Detta undantag bör, som jag

tidigare anfört, enligt min mening utgå. Vid bifall härtill synes emellertid

reglerna i 2 kap. 45—48 §§ nyttjanderättslagen om arbetsavtal i samband

med jordbruksarrende erhålla motsvarande giltighet vid fiskearrende. Hänvisning

till dessa lagrum bör alltså införas i förevarande paragraf i fiskearrendelagen.

Någon anledning att begränsa giltigheten till upplåtelser, vari

ingår jordbruksarrende, torde ej föreligga.

I en del avseenden har remissinstanserna gjort uttalanden utan att

dock framställa något bestämt yrkande. En remissinstans har sålunda

i fråga om tillämpligheten av ersättningsregeln i 2 kap. 26 § första

stycket nyttjanderättslagen anmärkt, att det redan av språkliga skäl förefaller

äventyrligt att, såsom gjorts i departementspromemorians motivering

till förevarande paragraf, jämställa kraftverksbygge och sjöreglering med

»vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse». Denna tolkningsfråga, som

åtminstone i första hand avser innebörden av nyssnämnda uttryck i nyttjanderättslagen

och alltså föreligger oberoende av hänvisningen i förevarande

paragraf i fiskearrendelagen, synes vara tveksam. Den torde emellertid ej ha

större praktisk betydelse, eftersom ersättningsreglerna i vattenlagen ger nyttjanderättshavaren

rätt till ersättning för intrång i nyttjanderätten genom

byggande i vatten.

Beträffande hänvisningen till 27 § har några remissinstanser påpekat, att

promemorians motiv ger vid handen att hänvisningen borde avse endast

första stycket i paragrafen. I promemorian uttalas nämligen, såsom jag tidigare

nämnt, att den i 27 § andra stycket jordägaren för vissa fall tillerkända

rätten att frånträda avtalet icke torde böra erhålla tillämpning vid fiskearrenden,

enär sådant fall som där behandlas praktiskt taget aldrig torde

förekomma vid dylika arrenden. I den mån fiskerättsupplåtelsen är kombinerad

med jordbruksarrende torde dock enligt min mening andra stycket

kunna bli tillämpligt. För detta fall synes hänvisningen därför böra kvarstå.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt, om icke 33 § andra stycket åtminstone

i viss omfattning borde göras tillämpligt vid fiskearrende. Tillräcklig

anledning till eu sådan bestämmelse, vilken skulle innebära en avvikelse

från såväl fiskeristyrelsens som departementspromemorians förslag i denna

del, föreligger emellertid enligt min mening icke. — Vad lagberedningen

uttalat angående tillämpningen av 36 § punkt 3 kan jag ansluta mig till.

I fråga om hänvisningen till 58 § har några remissinstanser påpekat svå
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Mcij:ts proposition nr 151 år 1957

righeten atl avgöra, vilka förhållanden vid fiske som kan jämställas med

»missväxt» enligt det nämnda lagrummets andra stycke. Enbart den omständigheten,

att fisket ett eller annat år »slår fel» på grund av normala

variationer i fiskemöjligheterna, kan givetvis icke vara att jämställa med

»allmän svårare missväxt i orten». För att stadgandet skall bli tillämpligt

synes det böra fordras, att någon mera onormal företeelse, t. ex. fiskpest, i

avsevärd grad försämrar fångstmöjligheterna.

Som tidigare nämnts har vid hänvisningarna i förevarande paragraf till

skilda lagrum i nyttjanderättslagen vissa av dessa gjorts tillämpliga vid

fiskearrende endast i sådana fall, där jordbruksarrende

ingår i upplåtelsen. De lagrum som på detta sätt erhållit begränsad giltighet

är 2 kap. 10—16 §§, 17 § första och tredje styckena, 19 och 20 §§ samt

27 § andra stycket. Beträffande stadgandena i 10 § första stycket, 19 och

20 §§ samt 27 § andra stycket synes som förut antytts tillämpning ifrågakomma

endast vid upplåtelse, vari ingår jordbruksarrende. Likaså torde bestämmelserna

i 14—16 §§ om rätt i vissa fall för arrendatorn att erhålla ersättning

av fastighetsägaren för uppförande av byggnader m. m. utan olägenhet

kunna begränsas på angivet sätt. Anmärkas må, att sistnämnda tre

lagrum enligt 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen icke äger tillämpning vid

lägenhetsarrende.

Vad angår 17 § torde dess första stycke, vilket lämnar föreskrifter rörande

ersättning för täckdikning som arrendatorn utfört eller gödselstad som

denne anlagt, endast böra tillämpas på upplåtelse, vari ingår jordbruksarrende.

Andra stycket, som avser det fall att arrendatorn anlagt markväg eller

utfört annan varaktig, för jordbruket nyttig anläggning än åbyggnad eller

elektrisk anläggning, synes däremot kunna erhålla tillämpning även på anläggning

till nytta för fisket och bör alltså äga giltighet vid alla slag av fiskearrenden.

Därest arrendatorn utfört sådan anläggning, torde emellertid den

jämkningen vara erforderlig, att godkännande, som avses i lagrummet och

som ersätter samtycke av fastighetsägaren, bör lämnas — förutom av två

synemän — av fiskeriintendent eller hos hushållningssällskap anställd

fiskeriassistent i stället för av lantbruksingenjör eller konsulent.

Tredje stycket i 17 § berättigar arrendatorn till viss ersättning för jordförbättring,

bl. a. nyodling. I och för sig skulle väl detta lagrum kunna tilllämpas

även på fiskearrende utan samband med jordbruk. Med nyodling

torde därvid kunna likställas utplantering av fisk. Emellertid får sådan utplantering

på grund av stadgande i 13 § fiskeristadgan icke äga rum utan

tillstånd av fiskeristyrelsen, vederbörande fiskeriintendent eller hos hushållningssällskap

anställd fiskeriassistent. Innan sådant tillstånd lämnas inhämtas

väl i regel yttrande från fastighetens ägare, om denne ej redan lämnat

samtycke till utplanteringen. Vidare torde regelmässigt mellan fastighetsägare

och arrendator överenskommelse träffas om hur kostnaderna för utplanteringen

skall bestridas. Någon analogisk tillämpning av 17 § tredje

stycket torde alltså ej erfordras. Utan olägenhet bör tillämpligheten av stadgandet

i tredje stycket därför kunna inskränkas till sådana upplåtelser, vari

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

93

ingår jordbruksarrende. Tilläggas må, att 17 § icke till någon del äger tilllämpning

på lägenhetsarrende.

Föreskrifterna om syn i 2 kap. 10 § andra stycket samt 11—13 §§ bör med

hänsyn till det nära sambandet mellan dessa regler och de i samma kapitel

meddelade ersättningsbestämmelserna enligt min mening gälla vid upplåtelser,

vari ingår jordbruksarrende. Eftersom 17 § andra stycket gjorts tilllämpligt

vid alla upplåtelser enligt fiskearrendelagen, kunde ifrågasättas

att låta stadgandena om syn få lika vidsträckt tillämpning. De åtgärder som

enligt 17 § andra stycket kan berättiga arrendatorn till ersättning av fastighetens

ägare, skall emellertid företagas antingen med fastighetsägarens

samtycke eller efter särskilt anordnad prövning. Något praktiskt behov av

syn enligt 10 § andra stycket och 11—13 §§ för att fastställa ersättning för

åtgärder som avses i 17 § andra stycket torde därför knappast föreligga.

Vad härefter angår arrendenämnds sammansättning vid behandling

av ärenden enligt fiskearrendelagen har en del remissinstanser påkallat

ändring i promemorians förslag om samma sammansättning som vid

ärenden enligt nyttjanderättslagen, d. v. s. en ordförande jämte två ledamöter,

av vilka den ene skall vara ägare av jordbruksfastighet och den andre

arrendator av sådan fastighet. Några av dessa instanser har därvid förordat

förslaget i fiskeristyrelsens betänkande, att jordbruksarrendatorn, därest

han icke jämte jordbruket utövar yrkesmässigt fiske på arrende, vid behandling

av fiskearrendeärenden skall ersättas av en fiskearrendator. Som motivering

härför har fiskeristyrelsen, i huvudsaklig överensstämmelse med

några andra remissinstanser, vid remissbehandlingen av promemorieförslaget

framhållit, att frågor rörande fiskearrenden ofta är så artskilda från de

spörsmål arrendenämnderna hittills i regel haft att ta ställning till, att det

är oavvisligen nödvändigt att tillföra nämnden särskild sakkunskap vid behandling

av fiskearrendeärenden.

I huvudsak kan jag ansluta mig till vad fiskeristyrelsen sålunda framhållit

om behovet av sakkunskap. Dock vill jag understryka, att i ett icke obetydligt

antal av de ärenden rörande fiskearrenden, varmed arrendenämnderna

kan beräknas få taga befattning, tillräcklig sakkunskap torde föreligga redan

inom nuvarande nämnder. I de fall, där ytterligare sakkunskap erfordras,

är det emellertid icke klart att denna bör tillföras genom ändrad sammansättning

av arrendenämnden. En annan möjlighet är, såsom också fiskeristyrelsen

i sitt remissyttrande antyder genom sitt alternativa förslag att

nämnden i fiskearrendefrågor skall vara skyldig påkalla biträde av statens

eller hushållningssällskapens fiskeritjänstemän, att sakkunnig person kallas

att biträda nämnden. Enligt gällande reglemente för arrendenämnderna äger

nämndens ordförande, om nämnden är i behov av biträde, hos länsstyrelsen

göra framställning om förordnande av sådant biträde. Denna bestämmelse

synes tillräcklig för att tillgodose nämndernas behov av sakkunnigt biträde

i vissa fall. Jag anser därför icke påkallat att föreskriva särskild sammansättning

av arrendenämnd vid behandling av fiskearrendefrågor.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

10 §.

Paragrafen motsvarar 8 § andra stycket i departementspromemorians förslag

samt har i nyttjanderättslagen sin motsvarighet i 2 kap. 65 § andra stycket.

I förhållande till promemorieförslaget innefattar paragrafen en utvidgning

av hänvisningarna till nyttjanderättslagen att avse även 58 § samt en

begränsning såtillvida att av 17 § endast andra stycket medtagits. Ändringarna

i övrigt är av redaktionell natur och beror i huvudsak på de omflyttningar

i fiskearrendelagens bestämmelser, för vilka tidigare redogjorts.

Genom bestämmelserna i 10 § blir av 1—8 §§ i förevarande lagförslag reglerna

i 3, 4 och 6 §§ samt 7 § första stycket tvingande till fiskearrendatorns

förmån. Den tvingande karaktären av stadgandena i 1 och 2 §§ framgår direkt

av deras ordalydelse. 5 § innehåller som tidigare nämnts endast en erinran om

vad som torde gälla oberoende av fiskearrendelagen. Stadgandet i 7 § andra

stycket har ej ansetts vara av sådan betydelse, att det bort göras tvingande,

ehuru förbehåll i strid med motsvarande bestämmelse i 2 kap. 9 § andra

stycket nyttjanderättslagen enligt samma kapitels 65 § är utan verkan då

socialt arrende föreligger. Vid livstidsarrende enligt fiskearrendelagen kan

således i avtalet stadgas, att arrendatorns hustru icke skall äga rätt att fortsätta

arrendet efter arrendatorns död. Av bestämmelserna i 8 § innefattar

endast andra delen av andra stycket ett stadgande till arrendatorns förmån.

Detta stadgande har sin motsvarighet i 2 kap. 7 § nyttjanderättslagen, vilket

lagrum ej gjorts tvingande genom de sociala arrendebestämmelserna. Någon

anledning att låta föreskriften i 10 § i förevarande lag bli tillämplig på

8 § föreligger därför ej.

Av de lagrum i 2 kap. nyttjanderättslagen, som enligt hänvisning i 9 §

förevarande lag skall gälla vid fiskearrende och är tvingande vid de sociala

jordbruksarrendena, skall enligt mitt förslag 12 § sista stycket, 17 § första

och tredje styckena samt 20 § första stycket bli tillämpliga blott vid upplåtelser,

vilka omfattar såväl jordbruksarrende som fiskerätt. Då härvid avses

endast jordbruksarrende, på vilket de sociala bestämmelserna icke är tilllämpliga,

skulle, därest upplåtelsen omfattade allenast jordbruk, föreskrifterna

ej vara tvingande. Tillämpligheten av nyssnämnda lagrum motiveras

helt av att i upplåtelsen ingår jordbruksarrende. Det synes därför ej finnas

skäl att ge bestämmelserna tvingande karaktär allenast av den anledningen

att jämväl fiskerätt ingår i upplåtelsen. Stadgandena i 2 kap. 58 § nyttjanderättslagen

föreslås bli tillämpliga på fiskearrende även då jordbruksarrende

icke ingår i upplåtelsen. Någon anledning att, såsom i promemorian föreslagits,

med avsteg från vad som gäller vid sociala arrenden icke göra bestämmelserna

i 58 § tvingande torde ej föreligga. På grund av det anförda

föreslår jag, att av de lagrum i 2 kap. nyttjanderättslagen till vilka 9 § hänvisar

blott 17 § andra stycket, 18 § tredje och fjärde styckena utom vad angår

elektrisk anläggning samt 53—56 §§ och 58 § göres tvingande.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

95

11 §■

Denna paragraf överensstämmer i stort sett med 9 § i promemorieförslaget.

Då enligt mitt förslag även 2 kap. 58 § nyttjanderättslagen enligt

stadgande i 10 § förevarande lag erhåller tvingande natur, torde dispens enligt

11 § böra kunna medgivas jämväl från bestämmelserna i 58 §. I anledning

härav har i förhållande till promemorieförslaget ändring skett. Vidare

har vissa redaktionella jämkningar däri företagits. I enlighet med fiskeristyrelsens

och promemorians förslag innehåller lagtexten, i motsats till 2

kap. 68 § nyttjanderättslagen, icke någon exemplifiering av vad som skall

anses vara särskilda omständigheter. Såsom stadgas i sistnämnda lagrum

i nyttjanderättslagen och i promemorieförslaget men i olikhet med fiskeristyrelsens

förslag föreslås, att dispensansökan ej skall få göras utan att avtalet

innehåller medgivande därtill, samt att avtalet, därest dispensansökningen

avslås, skall vara förfallet. Någon avvikelse i dessa hänseenden från

vad som gäller vid de sociala jordbruksarrendena synes icke vara motiverad.

Övergångsbestämmelserna

Enligt departementspromemorians förslag skulle lagen träda i kraft redan

den 1 juli 1957. Med hänsyn till angelägenheten av att lagen hinner utfärdas

icke alltför kort tid före ikraftträdandet har emellertid dagen härför

föreslagits bli den 1 oktober 1957.

Andra stycket överensstämmer i stort sett med motsvarande stadgande i

promemorieförslaget. Den tid under vilken fiskerätten skall ha innehafts för

att fiskearrendelagen skall bli tillämplig har emellertid, i likhet med vad

som stadgades för motsvarande fall vid den sociala jordbruksarrendelagstiftningens

tillkomst, föreslagits till tio år mot fem år enligt promemorieförslaget.

Vidare har i förtydligande syfte uttryckligen föreskrivits, att både skriftliga

och muntliga avtal omfattas av övergångsbestämmelserna. Även några

andra redaktionella jämkningar har företagits. I förhållande till övergångsbestämmelserna

vid tillkomsten av reglerna om sociala jordbruksarrenden

kan den skillnaden påpekas, att även stadgandet i 2 kap. 55 § första stycket

nyttjanderättslagen om val av skiljemän av praktiska skäl medtagits bland

de lagrum som föreslås skola gälla å nu ifrågavarande upplåtelser.

De i tredje stycket upptagna bestämmelserna avser det fall, att arrendeperioden

utgår under första året efter lagens ikraftträdande. Då i sådant fall

utrymme skulle ha saknats för de i 4 § förevarande lag samt 2 kap. 53 och

54 §§ nyttjanderättslagen stadgade tidsfristerna har, liksom i övergångsbestämmelserna

till 1943 års sociala arrendelagstiftning, genom bestämmelserna

i detla stycke övergången till de nya reglerna möjliggjorts.

Beträffande de principiella synpunkterna på fiskearrendelagens tillämplighet

i fråga om avtal som ingåtts innan lagen trätt i kraft torde få hänvisas

till motsvarande överväganden vid tillkomsten av den sociala arrende
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

lagstiftningen på jordbrukets område. De betänkligheter av principiell art,

som onekligen föreligger vid tillämpning av en nytillkommen lag på redan

ingångna avtal, talar mot en sänkning av det nyss nämnda kravet på minst

tio års innehav av fiskerätt, som upplåtits innan lagen trätt i kraft.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har erinran ej

gjorts mot att lagen i viss utsträckning blir tillämplig på äldre avtal. Kammarkollegiet

har emellertid framhållit olägenheten av att muntliga avtal -—

vilka som nämnts kan bli giltiga med stöd av övergångsbestämmelserna —

med tillämpning av reglerna om optionsrätt kan bestå obegränsad tid. Kollegiet

förordar, att ytterligare förlängning av ett en gång sålunda förlängt avtal

göres beroende av att avtalet avfattats skriftligen. Någon bestämmelse härom

har emellertid icke upptagits i förevarande lagförslag. Det torde nämligen

ligga i båda parternas intresse att ett fiskearrende icke under alltför

lång tid grundas enbart på ett muntligt avtal, varför en övergång till skriftliga

avtal i regel synes kunna förväntas även utan särskild föreskrift härom.

Tillräcklig anledning att för möjligen återstående fall lagstiftningsvägen

framtvinga skriftliga avtal föreligger enligt min mening ej.

2. Övriga författningsförslag

I nyttjanderättslagen föreslås endast den ändringen, att i 1 kap. 8 § införes

en hänvisning till fiskearrendelagen. Förslag till sådan ändring torde

få fogas till detta protokoll som bilaga 4. Utformningen av hänvisningen

överensstämmer med departementspromemorians förslag utom såtillvida,

att dagen för ikraftträdandet föreslås jämkad på samma sätt som beträffande

fiskearrendelagen, d. v. s. från den 1 juli till den 1 oktober 1957.

I enlighet med promemorieförslaget bör hänvisning till fiskearrendelagen

införas i de författningar, som i första hand reglerar upplåtelser från publika

fastigheter. Enär fiskearrendelagens bestämmelser ej är avsedda att tilllämpas

då i upplåtelsen ingår jordbruksarrende, som upplåtits av annan

än enskild person, erfordras emellertid ej hänvisning i sådana fall då författningen

blott avser arrende för jordbruk. Av denna anledning bör ingen

hänvisning ske i stadgan den 15 november 1945 (nr 751) angående utarrendering

av universitetsjord. Däremot synes särskild hänvisning böra införas

i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom. I promemorian har föreslagits, att hänvisningen

intages i 2 §. Stadgandet bör emellertid av anledning som jag nyss angivit

lämpligen intagas i 46 §, som avser utarrendering för annat ändamål än

jordbruk. Mitt förslag till sådan författningsändring torde som bilaga 51 få

fogas till detta protokoll.

\ idare bör i kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen

av kronans fisken samt ecklesiastika arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr

1 Denna bilaga, som frånsett en redaktionell jämkning är likalydande med det vid propositionen

fogade förslaget, har här utelämnats.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 dr 1957

588) införas bestämmelse om att författningarna såvitt angår vissa upplåtelser

endast gäller i den mån de icke strider mot vad i fiskearrendelagen

stadgats. De ändringar som vid bifall till mitt förslag erfordras i sistnämnda

två författningar torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att senare vidtaga.

I ett flertal andra författningar än nyttjanderättslagen finns allmänna

bestämmelser som avser arrende. Som exempel härpå må nämnas stadgandet

i 133 § utsökningslagen angående vissa rättsverkningar av exekutiv

auktion, 192 § samma lag om vräkning av arrendator, 48 § inteckningsförordningen

angående lagfartsansökans inverkan på beståndet av nyttjanderätt

i vissa fall samt 17 kap. 5 § handelsbalken angående förmånsrätt till

betalning av bl. a. ogulden arrendeavgift. I promemorian har i denna del föreslagits,

att genom tillägg till 192 § andra stycket utsökningslagen uttryckligen

skall föreskrivas, att vad i första stycket nämnda lagrum stadgas om

arrendator i tillämpliga delar skall gälla även »om innehavare av sådan nyttjanderätt,

varå lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt in. m. är tillämplig

och som är förenad med besittning till mark eller hus eller annan byggnad

eller del av hus.» Då i den föreslagna lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt

in. m. begreppet fiskearrende användes som beteckning på upplåtelser som

avses i lagen, bör enligt min mening sådana allmänna bestämmelser, varpå

nu nämnts exempel, utan särskilt stadgande i tillämpliga delar gälla även

på nyttjanderättsupplåtelser som avses i fiskearrendelagen. Åt rättstillämpningen

torde få överlämnas att avgöra huruvida en allmän bestämmelse,

som blott avser sådana fall där ett besittningsförhållande föreligger, bör

bli tillämplig i fråga om en viss upplåtelse som faller under fiskearrendelagens

bestämmelser. I enlighet med det nu anförda har jag icke funnit anledning

att biträda det i promemorian framlagda förslaget till viss ändring i

utsökningslagen.

Jag ansluter mig till det i promemorian framlagda förslaget till ändring

av lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Ändringsförslaget

torde emellertid lämpligen böra, på föredragning av chefen

för justitiedepartementet, framläggas i särskild proposition i samband med

förslag till andra ändringar i samma lag.

I enlighet med vad nu anförts föreligger förslag till

1) lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

2) lag angående ändrad Igdelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 1) om ngttjanderätt till fast egendom och

3) förordning om ändrad Igdelse av 46 § förordningen den 22 juni 1934

(nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över de under

1) och 2) upptagna lagförslagen, av den lydelse bilagorna 3 och 4 till detta

7 Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Ulla B. Silén

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

99

Bilaga 1

(Fiskeristyrelsens

förslag)

Fiskeristyrelsens förslag

till

Lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. m.

1 §•

Har genom skriftligen upprättat avtal mot lega upplåtits nyttjanderätt

till fast egendom, skall å upplåtelsen tillämpas vad i 3—24 §§ denna lag

stadgas, därest

1. nyttjanderätten uteslutande avser fiskerätt och upplåtelsen skett för

yrkesmässigt fiske; eller

2. upplåtelsen innefattar förutom fiskerätt även annan nyttjanderätt och

idkandet av yrkesmässigt fiske är det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen.

Lagen äge icke tillämpning å

a) upplåtelse från fastighet, som tillhör kronan eller är av ecklesiastik

art •

b) upplåtelse, som nedan i 13 § första stycket första punkten sägs;

c) upplåtelse av gemensamhetsfiske; och

d) sådan ovan under 2. omförmäld upplåtelse, som helt eller delvis utgör

arrende som avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

eller i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal

jord.

Med yrkesmässigt fiske förstås i denna paragraf fiske, som bedrives av

person för vilkens utkomst fiske är av väsentlig betydelse.

2 §•

Har genom avtal, som ej upprättats skriftligen, skett sådan upplåtelse

som avses i 1 § och har nyttjanderättshavaren börjat utöva nyttjanderätten,

njute han, där det ej berott på honom att skriftligt avtal sedermera ej

upprättats, ersättning för den skada som tillskyndas honom genom att på

grund härav bestämmelserna i 3—24 §§ icke bliva tillämpliga.

Den som vill framställa anspråk på skadestånd enligt första stycket skall

väcka talan inom ett år från det nyttj anderätten upphörde eller vare sin

skadeståndsrätt förlustig.

3 §•

Upplåtelse skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller ock för

nyttjanderättshavarens livstid; dock att, där upplåtelsen angår huvudgård

till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke

äger förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna

ske för sådan tid. Är icke upplåtelsetiden så bestämd som nu sagts, skall

avtalet likväl gälla för en tid av fem år.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl år 1957

4 §•

Den som till annan upplåter nyttjanderätt, som i denna lag avses, må

ej i vidare mån än som överensstämmer med vad nedan i 13 och 15—18 §§

stadgas förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda

avtalet före upplåtelsetidens slut.

5 §•

Är upplåtelsetiden så bestämd, att den i 1 kap. 1 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom stadgade längsta tid för nyttjanderätts bestånd överskrides,

och vill jordägaren eller nyttjanderättshavaren förty frånträda avtalet

när sagda tid är ute, skall uppsägning ske i den ordning 18 § bestämmer.

6 §•

Gäller upplåtelse för viss tid, äge nyttjanderättshavaren vid utgången av

upplåtelsetiden, där ej annat följer av vad i 8 § stadgas, rätt till ny upplåtelse

för en tid av fem år; och tillkomme sådan rätt honom ånyo vid utgången

av vart femte år (optionsrätt).

7 §•

Vill ej nyttjanderättshavaren tillgodonjuta ny upplåtelse enligt 6 §, give

han det jordägaren till känna senast ett år före upplåtelsetidens utgång på

sätt om uppsägning är stadgat. Sker ej sådant tillkännagivande inom föreskriven

tid, skall nyttjanderättshavaren anses vara bunden av nyttjanderätten

för en tid av ytterligare fem år.

8 §.

Har nyttjanderättshavaren påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt

avtalet eller avser jordägaren, att han själv, hans make eller avkomling eller

ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall utöva den upplåtna

nyttjanderätten eller måste det på grund av särskilda förhållanden anses

för jordägaren medföra påtagligt men att upplåtelsen förnyas, skall rätten

till ny upplåtelse förfalla, såframt upplåtaren senast ett år före upplåtelsetidens

utgång på sätt om uppsägning är stadgat lämnar nyttjanderättshavaren

meddelande därom med uppgift tillika att denne, därest han icke åtnöjes

med att nyttjanderätten upphör, har att inom en månad väcka talan

om bibehållande av rätten till ny upplåtelse. Där nyttjanderättshavaren ej

inom nämnda tid väckt sådan talan, skall så anses, som om han medgivit

skyldighet att avstå från fortsatt nyttjanderätt.

9 §■

Där jordägaren eller nyttjanderättshavaren med avseende å ny upplåtelse,

som i 6 § sägs, vill påkalla ändring av upplåtelsevillkoren, give det den

andre till känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före

upplåtelsetidens utgång med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har

sådant tillkännagivande skett men kan ej överenskommelse ernås, skall

frågan avgöras av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist lagen om

skiljemän i tillämpliga delar gälla, dock med iakttagande av vad i 10 § finnes

särskilt föreskrivet.

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej

frågan senast sju månader före upplåtelsetidens utgång hänskjuten till

skiljemän, skola villkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

101

10 §.

Vid skiljedomsförfarande enligt 9 § skall, där ej mellan parterna träffats

skiljeavtal, den arrendenämnd, inom vars verksamhetsområde fastigheten

är belägen, vara skiljenämnd; och skall i sådant fall part anses hava hänskjutit

tvisten till avgörande, när han hos nämndens ordförande skriftligen

framställt begäran om skiljedom.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den part som skiljemännen pröva

därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet i vidare män än beträffande

halva ersättningen till skiljemännen kunna åläggas nyttjanderättshavaren

utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

11 §■

Är vid upplåtelsetidens utgång tvist om rätt till ny upplåtelse eller ändring

av villkoren ännu icke avgjord, skola, intill dess så skett eller, i följd

därav att rätt till ny upplåtelse funnits ej tillkomma nyttjanderättshavaren,

för honom inträtt skyldighet att upphöra med nyttjanderättens utövande,

de förut gällande villkoren tillämpas, såframt ej annat är avtalat.

Prövar rätten att nyttjanderättshavaren ej äger åtnjuta ny upplåtelse,

vare denne pliktig att upphöra med nyttjanderättens utövande å den fardag

som infaller näst efter det domen meddelades; och njute i sådant fall

jordägaren, där han ej åtnöjes med det vederlag för nyttjanderätten vartill

han enligt''första stycket är berättigad, den ytterligare ersättning som finnes

skälig.

12 §.

Är ej tid utsatt för erläggande av lega för nyttjanderätten, skall den erläggas

sist tre månader före utgången av varje upplåtelseår.

13 §.

Blir nyttjanderättshavaren i följd av sjukdom eller annan dylik orsak ur

stånd att själv driva fisket, må han till annan lämplig person helt eller delvis

upplåta nyttjanderätten, dock högst för den tid varunder hindret kan

beräknas vara. I övrigt må upplåtelse av nyttjanderätten helt eller till viss

del ske endast med jordägarens samtycke.

Ej heller må nyttjanderättshavaren utan jordägarens samtycke sätta annan

i sitt ställe.

Dör nyttjanderättshavaren före upplåtelsetidens utgång, skall avtalet alltjämt

vara gällande. Dödsboet vare dock berättigat att uppsäga avtalet eller

att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Vid upplåtelse för nyttjanderättshavarens livstid njute dennes hustru,

där äktenskapet var ingånget innan avtalet slöts, efter mannens död nyttjanderätten

till godo så länge hon förbliver änka; går hon i nytt gifte, må

jordägaren uppsäga avtalet.

14 §.

Sker överlåtelse av fastigheten, gälle nyttjanderätten utan särskilt förbehåll

mot nye ägaren.

15 §.

Är för avtalets fullgörande ställd pant eller borgen och försämras sedan

säkerheten, vare nyttjanderättshavaren pliktig att på anfordran ställa ny

säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom

tre månader, vare jordägaren berättigad att uppsäga avtalet.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

16 §.

Nyttjanderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att uppsäga

avtalet:

1. om nyttjanderättshavaren dröjer med er läggande av lega utöver en

månad efter förfallodagen eller undandrager sig att utgöra honom enligt

avtalet åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande

visar tredska;

2. om han mot bestämmelserna i 13 § första och andra styckena helt eller

delvis åt annan upplåter nyttjanderätten eller överlåter densamma eller i

fall, som i 13 § tredje stycket avses, i sitt ställe sätter någon med vilken

jordägaren skäligen icke kan nöjas;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förutsattes

eller om han vansköter det till honom upplåtna fisket eller fastigheten

i övrigt;

4. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar

åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

5. om han, där någon som är i hans tjänst så förbryter sig som under 4

är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan skilja

den brottslige från tjänsten;

6. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett sådant leverne,

som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

7. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande

måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna paragraf avser, vad nyttjanderättshavaren låtit

komma sig till last vara av ringa betydenhet, må han ej skiljas från nyttjanderätten.

17 §.

Har nyttjanderättshavaren låtit komma sig till last sådant förhållande,

som i 16 § 1, 3, 5 eller 6 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk

av sin rätt att uppsäga avtalet, äge jordägaren ej sedan åberopa förhållandet

såsom grund för nyttjanderättens upphörande. Samma lag vare, om

jordägaren icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap

om förhållande som i 16 § 2, 4 eller 7 sägs.

18 §.

Angående uppsägning enligt denna lag gälle vad i 2 kap. 38 § lagen om

nyttjanderätt till fast egendom finnes föreskrivet.

Sker uppsägning i fall som 16 § omförmäler, äge nyttjanderättshavaren

fortsätta med utövandet av nyttj anderätten till nästa fardag, där ej rätten

eller överexekutor prövar skäligt fastställa en tidigare dag. Uppsäges avtalet

eljest enligt denna lag, skall nyttj anderätten upphöra å den fardag, som inträffar

näst efter sex månader från det uppsägningen skedde. Hade nyttjanderättshavaren

ej börjat utöva nyttj anderätten, när uppsägningen skedde,

skall avtalet genast upphöra att gälla.

Upphör nyttjanderätt, som gäller för nyttjanderättshavarens livstid, till

följd av dennes eller hans hustrus död, må nyttj anderätten fortfarande utövas

till och med den fardag som inträffar näst efter sex månader från dödsfallet.

Fardag är den fjortonde dagen i mars månad, eller om denna dag är en

söndag, påföljande dag.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

103

19 §.

Förbehåll i nyttj anderättsavtal vare utan verkan mot nyttj anderättshavaren,

om det strider mot vad som stadgats i 2—4 §§, 6—11 §§ eller 13 §.

20 §.

När nyttjanderättsavtal slutits, må jordägaren eller nyttjanderättshavaren

påkalla arrendenämndens granskning av avtalet. Vid ansökan härom skall

fogas bestyrkt avskrift av avtalet.

Finner nämnden att avtalet innehåller bestämmelse, som enligt denna lag

är utan verkan, skall nämnden så snart ske kan i rekommenderat brev lämna

jordägaren och nyttjanderättshavaren besked därom.

21 §.

Har rätt till ny upplåtelse jämlikt 8 § förfallit på den grund att jordägaren

avsett att själv utöva den upplåtna nyttjanderätten, vare jordägaren skyldig

att inhämta arrendenämndens tillstånd, därest han inom fem år från

upplåtelsetidens utgång vill ånyo upplåta nyttj anderätten helt eller delvis.

Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning, när annan än jordägaren

efter vad i 8 § sägs skall utöva nyttjanderätten.

Bryter jordägaren mot vad nu föreskrivits vare straffet dagsböter.

22 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att avtal undantages

från tillämpning av något av stadgandena i 3 §, 6—11 §§ eller 19 §,

ankomme på arrendenämnden att medgiva sådant undantag.

Över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts må besvär anföras

hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av

beslutet. Den, som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut, äge föra klagan däröver

i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

23 §.

Vid arrendenämndens behandling av ärenden, som avses i denna lag, skall

i stället för den ledamot av nämnden, som enligt 2 kap. 49 a § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom skall vara jordbruksarrendator, tjänstgöra en

särskild ledamot, som skall innehava nyttjanderätt till fiske och bedriva

fiske yrkesmässigt. Denne särskilde ledamot utses jämte suppleant för honom

av länsstyrelsen. Angående den lid för vilken ledamot och suppleant

skola utses samt beträffande jäv gälle vad som sägs i nämnda lagrum.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla, där den ledamot av nämnden,

som skall vara jordbruksarrendator, och dennes suppleant innehava

nyttjanderätt till fiske och bedriva fiske yrkesmässigt.

24 §.

Förseelse varom stadgas i 21 § åtalas efter angivelse av arrendenämnden

av allmän åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten är belägen.

Böter, som ådöinas enligt denna lag, må i händelse av bristande tillgång

till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19...

Har sådant avtal som i 1 § sägs slutits för viss tid, som vid lagens ikraftträdande

ännu icke utgått, skola bestämmelserna i 6—9 §§, 10 § andra stycket

och 11 § tillämpas å avtalet, därest vid avtalstidens utgång nyttjanderättshavaren

eller ock nyttjanderättshavaren samt före honom någon av

hans föräldrar, innehaft nyttjanderätten i dess helhet eller till väsentlig del

under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, avtalstiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare nyttj anderättshavaren berättigad

till ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava

kommit till stånd, om nyttj anderättshavaren icke inom en månad efter det

lagen trätt i kraft på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin ansökan

att avstå från ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äge

vardera parten påkalla ändring av upplåtelsevillkoren med iakttagande därav,

att de i 9 § angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den ettåriga

upplåtelsetiden.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

105

Bilaga 2

(Promemorie
förslaget)
-

Departementspromemorians förslag

till

Lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

1 §•

Upplåter någon åt annan genom avtal fiskerätt mot vederlag (fiskearrende)

skall denna lag tillämpas å upplåtelsen, därest upplåtelsens ändamål

är yrkesfiske eller ock binäringsfiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns

försörjning.

Innefattar upplåtelsen förutom dylik fiskerätt även annan mot vederlag

upplåten rätt, som avses i 1 kap. 1 eller 7 §§ lagen 0111 nyf.tjan.^ef^tt

fast egendom, dock ej vattenfallsrätt, skall lagen tillämpas jämväl å sådan

upplåtelse, därest upplåtelsens huvudsakliga ändamål är idkande av fisket.

Lagen skall dock icke äga tillämpning å

a) fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal eller i samband med

upplåtelse på arrende av sådan jordbruksegendom, som tillhör kronan, utgör

fastighet av ecklesiastik natur eller förvaltas av universitet eller annan inrättning,

som icke avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egen
b)

sådan i andra stycket omförmäld upplåtelse, vilken helt eller delvis

utgöres av arrende, som avses i 2 kap. 49 § ovannämnda lag eller i lagen

med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord; eller

c) upplåtelse av gemensamhetsfiske, i fiskeområde ingående fiske, oskiftat

fiske eller annat fiske, som är samfällt för två eller flera fastigheter, då

upplåtelsen sker till delägare i fisket.

2 §•

Avtal om sådan upplåtelse som i 1 § sägs, skall upprättas ^skriftligen. I

avhandlingen skola upptagas samtliga villkor som betingas. Ändring eller

tillägg, som ej avfattas skriftligen, vare utan verkan.

Har fiskearrendatorn börjat utöva rättighet, som ingår i upplåtelsen, utan

att skriftligt avtal blivit upprättat, njule han, där det ej berott på honom

att giltigt avtal sedermera ej kommit till stånd, ersättning för den skada,

som därigenom tillskyndas honom. Förbehåll, som strider mot vad sålunda

stadgats, vare utan verkan.

Den som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket,

skall väcka talan inom ett år från det rättigheten upphörde eller vare sin

skadeståndsrätt förlustig.

3 §.

Upplåtelse skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller ock för fiskearrendatorns

livstid; dock att, där upplåtelsen angår huvudgård till fideikommiss,

boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger för
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

foga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för

sådan tid. Är icke upplåtelsetiden så bestämd som nu sagts, skall avtalet

likväl gälla för en tid av fem år.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock upplåtelse av gemensamhetsfiske

eller fiske inom fiskeområde ske för återstoden av den tid för vilken gemensamhetsfisket

eller fiskeområdet bildats.

4 §•

o Gäller upplåtelsen för viss tid, äge fiskearrendatorn vid utgången av upplatelsetiden,

där ej annat följer av vad i 7 § stadgas, rätt till ny upplåtelse

för en tid av fem år; och tillkomme honom sådan rätt ånyo vid utgången

av vart femte år (optionsrätt).

Vid upplåtelse av gemensamhetsfiske eller fiske inom fiskeområde skall

dock icke på grund av vad ovan sagts, upplåtelsen gälla utöver den tid för

vilken gemensamhetsfisket eller fiskeområdet bildats.

5 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det fiskearrendatorn tillträtt i upplåtelsen

ingående markområde eller hus eller annan byggnad eller del av

hus, gälle utan särskilt förbehåll upplåtelsen mot nve ägaren.

6 §•

Dör fiskearrendatorn före upplåtelsetidens utgång, skall avtalet alltjämt

vara gällande. Dödsboet må dock inom sex månader efter dödsfallet uppsäga

avtalet eller i sitt ställe sätta annan, med vilken upplåtaren skäligen

kan nöjas. Har i sistnämnda fall upplåtaren icke godkänt överlåtelsen och

finnes han ej heller skäligen kunna nöjas med den vilken dödsboet satt i

sitt ställe, vare arrenderätten förverkad och upplåtaren förty berättigad att

uppsäga avtalet.

7 §.

4 uPpIåteIse varå denna lag äger tillämpning, skola, i den mån icke annat

följer på grund av vad ovan stadgats, bestämmelserna i 1 kap. lagen om

nyttjanderätt till fast egendom tillämpas samt stadgandena i samma lag

2^kap. 3—7 §§, 8 § första stycket, 9 § andra stycket första delen, 14—

17 §§, 18 § utom i vad angår elektrisk anläggning, 19, 20, 22 och 23 SS.

25—27 §§, 29—32 §§, 33 § första och tredje styckena, 34 §, 36—43 §§,

49 a §, 52 56 §§, 58 §, 61 § samt 66, 67 och 69 §§ i tillämpliga delar äga

motsvarande giltighet; dock att hänvisningarna i 3 och 36 §§ endast skola

gälla lagrum, vilka enligt vad nu sagts skola äga tillämpning å upplåtelsen

samt att beträffande i upplåtelsen ingående fiske stadgandena i 17 § andra

®ph tredje styckena skola äga motsvarande giltighet å för fisket nyttig anläggning

och fiskevardande åtgärder samt godkännande som i andra stycket

sägs skall lämnas av fiskeriintendent eller hos hushållningssällskap anställd

fiskeriassistent samt av två andra personer, vilka äro behöriga att vara

synemän.

8 §.

Ej må i avtalet intagas förbehåll att fiskearrendatorn icke skall äga rätt

till inteckning av rättighet, som omfattas av denna lag. Har sådant förbehåll

skett, vare det utan verkan.

Mot fiskearrendatorn vare förbehåll ock utan verkan, om det strider mot

vad som följer av bestämmelserna i 3—6 §§ denna lag eller motsvarande

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

tillämpning av 2 kap. 17 §, 18 § tredje och fjärde styckena, i den mån de

enligt 7 § ovan skola äga giltighet, samt 52—56 §§ lagen om nyttjanderätt

till fast egendom.

9 §•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att avtal varå denna

lag äger giltighet undantages från tillämpning av vad som skall gälla enligt

3, 4 eller 8 §§ denna lag eller 2 kap. 52—56 §§ lagen om nyttjanderätt till

fast egendom och innehåller avtalet förbehåll att medgivande därtill må sökas,

ankomme på arrendenämnden att medgiva sådant undantag.

Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund ansökningen, skall

upplåtelseavtalet, därest delta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts ma besvär anföras

hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av

beslutet. Den som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut, äge föra klagan däröver

i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 §, gjorts för viss tid, som vid lagens

ikraftträdande ännu icke utgått, skola å upplåtelsen bestämmelserna i 4 §

denna lag tillämpas samt stadgandena i 2 kap. 52—56 §§ lagen om nyttjanderätt

till fast egendom äga motsvarande tillämpning, därest vid upplåtelsetidens

utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn samt före lionom någon

av lians föräldrar, innehaft fiskerätten i dess helhet eller till väsentlig

del under sammanlagt minst fem år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, upplåtelsetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare fiskearrendatorn berättigad till

ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava

kommit till stånd, om han icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft

på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avstå från

ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äge vardera parten på

satt stadgas i 2 kap. 54 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom påkalla

ändring av upplåtelsevillkoren senast åtta månader före den ettåriga upplåtelsetidens

utgång.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Bilaga 3

Förslag

till

Lag

om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Upplåter någon åt annan genom avtal fiskerätt mot vederlag, skall denna

lag tillämpas å upplåtelsen, därest upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller

ock annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning.

Innefattar upplåtelsen förutom dylik fiskerätt även annan mot vederlag

upplåten rätt, som avses i 1 kap. 1 eller 7 § lagen om nyttjanderätt till fast

egendom, skall förevarande lag tillämpas jämväl å sådan upplåtelse, därest

upplåtelsens huvudsakliga ändamål är idkande av fisket.

Ingår i upplåtelsen jordbruksarrende, gäller vad i andra stycket sägs

dock endast om fastigheten tillhör enskild person och arrendet icke är sådant

som avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

2 §•

Avtal om upplåtelse, varå denna lag är tillämplig (fiskearrende),

skall upprättas skriftligen. I avhandlingen skola upptagas samtliga villkor

som betingas. Ändring eller tillägg, som ej avfattas skriftligen, är utan verkan.

Har fiskearrendatorn börjat utöva rättighet som ingår i upplåtelsen utan

att skriftligt avtal blivit upprättat, äger han, därest det ej berott på honom

att giltigt avtal sedermera ej kommit till stånd, rätt till ersättning för den

skada som därigenom tillskyndas honom. Förbehåll som strider mot vad

sålunda stadgats är utan verkan.

Den som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket skall

väcka talan inom ett år från det rättigheten upphörde vid äventyr att han

eljest förlorar sin skadeståndsrätt.

3 §•

Upplåtelse skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller ock för

fiskearrendatorns livstid; dock att, där upplåtelsen angår huvudgård till

fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger

förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske

för sådan tid. Är icke upplåtelsetiden så bestämd som nu sagts, skall avtalet

anses ingånget för en tid av fem år.

Utan hinder av vad i första stycket sagts må upplåtelse av gemensamhetsfiske

ske för återstoden av den tid för vilken gemensamhetsfisket bildats.

4 §•

Gäller fiskearrendet för viss tid, äger fiskearrendatorn, där ej annat följer

av vad i 9 § stadgas, vid utgången av upplåtelsetiden rätt till nytt arrende

för en tid av fem år; och tillkommer honom sådan rätt ånyo vid utgången

av vart femte år (optionsrätt). Vill ej fiskearrendatorn tiilgodonjuta nytt

arrende, skall han giva det upplåtaren tillkänna senast ett år före arrendetidens

utgång på sätt i 2 kap. 38 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

stadgas om uppsägning av jordbruksarrende. Sker ej sådant tillkännagivande

inom föreskriven tid, skall fiskearrendatorn anses hava åtagit sig nytt

arrende för en tid av fem år.

5 §•

Fiskearrende, som angår huvudgård till fideikommiss, boställe eller annan

fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid,

eller gemensamhetsfiske, skall icke på grund av stadgandena i 3 eller

4 § gälla utöver besittningstiden eller, i fråga om gemensamhetsfiske, den

tid för vilken detta bildats.

6 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det fiskearrendatorn tillträtt i upplåtelsen

ingående markområde eller hus eller annan byggnad eller del av

hus, skall fiskearrendet utan särskilt förbehåll gälla mot nye ägaren.

7 §.

Dör fiskearrendatorn före arx-endetidens utgång, skall avtalet alltjämt

vara gällande. Dödsboet må dock inom sex månader efter dödsfallet uppsäga

avtalet eller i sitt ställe sätta annan, med vilken upplåtaren skäligen kan

nöjas. Har i sistnämnda fall upplåtaren icke godkänt överlåtelsen och finnes

han ej heller skäligen kunna nöjas med den vilken dödsboet salt i sitt

ställe, skall arrenderätten vara förverkad och upplåtaren berättigad att

uppsäga avtalet.

Vid livstidsarrende äger fiskearrendatorns hustru, där äktenskapet var

ingånget innan avtalet slöts, efter mannens död tillgodonjuta fiskearrendet

så" länge hon förbliver änka. Går hon i nytt gifte, må upplåtaren uppsäga

avtalet.

8 §■

Utan upplåtarens samtycke må fiskearrendatorn icke i vidare mån än som

framgår av 7 § första stycket överlåta arrenderätten.

Ej heller må fiskearrendatorn utan sådant samtycke åt annan helt eller

delvis upplåta nyttjanderätten; dock må fiskearrendatorn, där det kan ske

utan men för fastighetsägaren, uthyra rum till bostad eller upplåta område

av ouppodlad mark till upplagsplats eller liknande ändamål.

9 §.

å fiskearrende skola, i den mån icke annat följer av vad ovan stadgats,

bestämmelserna i 1 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom tillämpas

samt stadgandena i samma lag 2 kap. 3—6 §§, 17 § andra stycket, 18 §,

22—26 §§,27 § första stycket, 29—32 §§, 33 § första och tredje styckena,

34—43 §§, 45—48 §§, 49 a §, 53—56 §§ samt 58, 66, 67 och 69 §§ i tillämpliga

delar äga motsvarande giltighet. Ingår i upplåtelsen jordbruksarrende,

skola därjämte tillämpas stadgandena i 2 kap. 10- 16 §§, 17 § första och

tredje styckena, 19 och 20 §§ samt 27 § andra stycket. Därest fiskearrendatorn

utfört anläggning til! nytta för fisket, skola vid tillämpning av bestämmelserna

i 2 kap. 17 § andra stycket dessa såtillvida jämkas, att godkännande

som i lagrummet avses skall lämnas av fiskeriintendent eller hos

hushållningssällskap anställd fiskeriassistent samt av två andra personer,

vilka äro behöriga att vara syneinän.

Hänvisningarna i 2 kap. 3 och 36 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom

skola endast gälla lagrum, som enligt vad i första stycket sägs äga lilllämpning

på fiskearrendet eller ersatts av bestämmelser i denna lag. Härvid

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

skall så anses som om stadgande i 2 kap. 7 §, 8 § första stycket och 9 §

förstnämnda lag ersatts med motsvarande bestämmelse i 7 eller 8 § denna

lag.

10 §.

Mot fiskearrendatorn är förbehåll utan verkan, om det strider mot bestämmelserna

i 3, 4 eller 6 § eller 7 § första stycket denna lag eller i 2 kap. 17 §

andra stycket, 18 § tredje eller fjärde stycket utom vad angår elektrisk anläggning

eller i 53—56 §§ eller 58 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom,

såvitt de enligt denna lag äga tillämpning å fiskearrendet.

11 §•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda att avtal varå denna lag

äger giltighet undantages från tillämpning av vad som skall gälla enligt 3,

4 eller 10 § denna lag eller 2 kap. 53—56 §§ eller 58 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom och innehåller avtalet förbehåll att medgivande därtill

må sökas, ankommer på arrendenämnd att medgiva sådant undantag.

Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund ansökningen, skall

upplåtelseavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts må besvär anföras

hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden fick del av

beslutet. Den som ej åtnöjes med länsstyrelsens beslut äger hos Konungen

söka ändring genom besvär, vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 § muntligen eller skriftligen gjorts

för viss tid, som vid lagens ikraftträdande ännu icke utgått, skola å" upplåtelsen

bestämmelserna i 4 § denna lag tillämpas samt stadgandena i 2 kap.

53—56 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom äga motsvarande tilllämpning,

därest vid upplåtelsetidens utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn

samt före honom någon av hans föräldrar, innehaft fiskerätten

i dess helhet eller till väsentlig del under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, upplåtelsetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, är fiskearrendatorn berättigad

till ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava

kommit till stånd, om han icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft

på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avstå från

ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äger vardera parten på

sätt stadgas i 2 kap. 54 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom påkalla

ändring av upplåtelsevillkoren senast åtta månader före den ettåriga upplåtelsetidens

utgång.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

111

Bilaga 4

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 kap.

8 §•

Vad i — —■ — från kronan.

Ej heller —--allmän begravningsplats.

Om upplåtelse---allmänna vägar.

Om vissa upplåtelser av fiskerätt eller av fiskerätt jämte annan nyttjanderätt

är stadgat i lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

1 Senaste lydelse av 8 §, se SFS 1943: 433.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 mars

1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 21 mars 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland i statsrådet den 15 februari 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.; och

2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning A. F. Ribbing.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. in.

Av remissprotokollet framgår ej närmare omfattningen av de intressen

som föranlett framläggandet av förevarande lagförslag. Det synes likväl motiverat,

att fiskearrendatorernas ställning tryggas genom lagstiftning efter

mönster av den reglering som ägt rum beträffande arrende av jord. Den ingående

reglering som eftersträvats med det remitterade förslaget har dock

medfört vissa påtagliga olägenheter.

En huvudorsak till förslagets komplicerade utformning har varit, att

man sökt finna ett system som med samma utförlighet som för s. k. sociala

arrenden reglerar bland annat sådana fiskearrenden, med vilka förenats viss

nyttjanderätt till jord. Att söka i lagstiftningen besvara de vanskliga spörsmål

som dylika blandade avtal kunna föranleda är förenat med synnerliga

svårigheter. Även andra kombinationer äro här att räkna med, såsom hyresavtal

och fiskearrende eller arbetsavtal och fiskearrende eller arbetsavtal

jämte såväl hyra som fiskearrende. I andra sammanhang har ansetts, att

blandade avtal äro att i första hand bedöma efter det huvudsakliga ändamålet

(jfr kungl. prop. nr 166 till 1939 års riksdag s. 50). Om exempelvis

arbetsutfästelsen är det huvudsakliga när arbetsavtal är förenat med rätt

till bostadslägenhet, skola reglerna om arbetsavtal tillämpas, ehuru en del

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

bestämmelser om hyra kunna bli analogiskt tillämpliga med avseende på

nyttjanderättsmomentet.

I vissa fall har lagstiftaren från den angivna utgångspunkten sökt precisera

till vilken kategori ett avtal är att hänföra (jfr 2 kap. 49 § andra stycket

och 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen). I regel saknas emellertid sådan precisering.

Det remitterade förslaget upptager i 1 § andra stycket ett stadgande

som i enlighet med allmänna grunder reglerar förslagets tillämplighet vid

kombination av flera nyttjanderättsbefogenheter. I fall som där avses skall

sålunda upplåtelsens huvudsakliga ändamål vara avgörande. Samma princip

måste, oavsett att stadgande därom ej upptagits, hli tillämplig vid kombination

av arbetsavtal och upplåtelse av fiskerätt.

Tredje stycket i 1 § av förslaget har emellertid för ett antal fall gjort

undantag från den nämnda principen i andra stycket. Detta stadgande i

förening med 9 § i förslaget har såväl formellt som materiellt lett till svårigheter

som icke kunna bemästras på nöjaktigt sätt. Det är enligt lagrådets

mening påkallat, att förslaget omarbetas så att de blandade avtalen utan

undantag behandlas i enlighet med allmänna grundsatser. Detta torde också

låta sig göra utan att syftet med förslaget eftersättes. Bestämmelserna kunna

i så fall erhålla en naturligare gruppering, samtidigt som det blir möjligt

att utelämna hänvisning till en del stadganden i nyttjanderättslagen vilka

sakna praktisk betydelse i förevarande sammanhang.

Rubriken till lagen.

Lagrådet förordar, att rubriken till lagen får lyda »lag om fiskearrenden».

1 §•

Enligt lagrådets mening bör lagstiftningen, i enlighet med vad som nu

gäller om fiskerättsupplåtelser, utgå från att 1 kap. nyttjanderättslagen är

tillämpligt. Detta kapitel kompletteras i förevarande fall av den föreslagna

lagen, på samma sätt som kapitlets bestämmelser i fråga om arrende- och

liyresupplåtelser kompletteras av 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen. Förslaget

utgår i stället från att fiskearrendena först undantagas från 1 kap. nyttjanderättslagen

genom ändring i sistnämnda lag; sagda kap. göres därefter

åter tillämpligt genom 9 § i det remitterade förslaget, därvid emellertid

exempelvis 3 och 7 §§ i samma kap. måste jämföras med 6 § i förslaget.

Lagrådet förordar av dessa skäl, att första stycket i 1 § får innehålla, att

i fråga om avtal, varigenom någon mot vederlag upplåter fiskerätt åt annan,

skall utöver vad som följer av 1 kap. nyttjanderättslagen gälla vad i den

föreslagna lagen sägs, därest upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller annat

fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning.

Andra stycket i paragrafen torde höra erhålla en mera allmän innebörd

än i det remitterade förslaget och utsträckas att gälla alla blandade avtal.

Den föreslagna lagen synes sålunda ej böra äga tillämpning, om rätt till

fiske, i samband med jordbruksarrende eller eljest, upplåtits genom avtal

som huvudsakligen har annat ändamål än i första stycket sägs.

S flilwng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Tredje stycket i det remitterade förslaget torde kunna utan olägenhet helt

uteslutas. Härav blir följden, att kombination av jordbruksarrende och fiskearrende

blir att principiellt bedöma på samma sätt som kombination av

hyra och fiskearrende skall bedömas enligt förslaget. Huruvida det blandade

avtalet är att hänföra till det ena eller andra av nu nämnda kombinationsfall,

blir att besvara jämlikt 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen. Har ett kombinerat

avtal väsentligen sådant syfte som avses i 2 kap. 49 § andra stycket

nyttjanderättslagen, blir det där angivna regler för sociala jordbruksarrenden

som i första hand bestämma avtalets innehåll. Något undantag för fall, då kronan

eller annat särskilt rättssubjekt upplåter fiskearrende i kombination med

viss upplåtelse av jord, torde ej vara påkallat.

När fiskearrendet är det huvudsakliga, blir den föreslagna lagen tillämplig.

I fråga om det moment av ett kombinerat avtal som innefattar viss

upplåtelse av jord jämte eventuell åbyggnad skola enligt förut åberopade

allmänna grunder de materiella bestämmelser som gälla för arrende lända

till efterrättelse i tillämpliga delar. Detta lärer innebära, att fastighetens

ägare icke kan ålägga fiskearrendatorn längre gående förpliktelser i fråga

om jord och byggnader än om jorden och byggnaderna upplåtits för sig.

Tydligt är, att sådana regler som röra tiden för arrendets bestånd måste

tillämpas beträffande avtalet i dess helhet. Detta gäller även brytandet av

optionsrätt, omprövning av arrendevillkoren vid förnyat arrende o. d. Tilllämpningen

av de grundsatser som nu nämnts har veterligen icke i andra

sammanhang föranlett några större svårigheter och förhållandena torde vid

fiskearrenden, där fisket är det huvudsakliga, vara så relativt enkla att man

icke har anledning att bär frångå principen.

2 §.

Bestämmelsen i andra stycket andra punkten torde lämpligen kunna

ingå i en senare paragraf (15 §), som uppräknar de tvingande bestämmelserna

i förslaget.

3 §.

Det i andra stycket upptagna stadgandet synes böra flyttas till första stycket.

Vidare torde såsom andra stycke böra införas stadgande, att i fråga om

fideikommissfastighet, som ej är att anse som huvudgård, vad i 1 kap. 9 §

nyttjanderättslagen sägs skall äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Andra och tredje punkterna synas böra upptagas som ett andra stycke.

Vidare torde den till 9 § gjorda hänvisningen — vars innebörd ej kan uppfattas

utan genomgång av alla hänvisningar i sistnämnda paragraf — böra

ersättas av ett tredje stycke i 4 §, enligt vilket bestämmelserna i 2 kap.

53, 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen om brytande av optionsrätt och vad

därmed har samband skola äga motsvarande tillämpning med avseende å

fiskearrende.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

5 §•

Det här föreslagna stadgandet följer av allmänna regler och torde kunna

utgå. Under 5 § kan i stället — som anslutning till 4 § — från 9 § i det

remitterade förslaget upptagas stadgande av innebörd, att vad i 2 kap. 54—

56 §§ nyttjandcrättslagen är stadgat om ändrade arrendevillkor eller fortsatt

tillämpning av äldre villkor skall äga motsvarande tillämpning med

avseende å fiskearrende.

6—9 §§.

Lagrådet återkommer nedan till 6 § i det remitterade förslaget.

I 9 § av förslaget hänvisas bland annat till 2 kap. 3—6 och 58 §§ nyttjanderättslagen.

Lagrådet anser det erforderligt, att för överskådlighetens skull

bestämmelser i där reglerade ämnen, i den mån de äro behövliga, direkt

inskrivas i lagförslaget.

Hänvisningen i 9 § till 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen torde sålunda böra

under 6 § ersättas med föreskrift, att den som upplåter fiskearrende ej må

i andra fall än lagen stadgar förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten

rätt att frånträda arrendet före arrendetidens slut. —- Någon hänvisning till

4 § i 2 kap. nyttjanderättslagen torde icke vara praktiskt påkallad. — I

stället för hänvisningen till 5 § samma kap. kan som 7 § upptagas stadgande,

att fardag för tillträde och avträde av arrenderat fiske är den fjortonde

dagen i mars månad och alt, om fardag infaller å söndag, tillträde

eller avträde skall ske följande dag.

Under 8 § kunna såsom första stycke upptagas bestämmelser, motsvarande

2 kap. 6 § första och andra punkterna samt andra stycket i samma

paragraf ävensom 58 § första stycket nyttjanderättslagen. Stadgandet synes

sålunda höra innehålla, alt arrendeavgiften skall vara till storleken bestämd

och ej må utsättas annorledes än i penningar, att om avgiften likväl bestämts

i annat än penningar, den skall beräknas till belopp som med hänsyn

till förhållandena vid tiden för avtalets slutande får anses utgöra skäligt

arrende samt att, om tid ej är utsatt för erläggande av arrendeavgift, den

skall erläggas sist tre månader före varje arrendeårs utgång.

I 9 § av det remitterade förslaget upptages även hänvisning till 2 kap. 17 §

— i olika sammanhang och med olika innebörd — samt till 18 §, 22—26 §§,

27 § första stycket och 45—48 §§ i nämnda kap. nyttjanderättslagen. Med

den förenkling av förslaget som lagrådet förordat torde det bli överflödigt att

hänvisa till andra av nu uppräknade lagrum än 25 och 26 §§, 27 § första

stycket och 45—48 §§. Hänvisningen kan med fördel upptagas i ett andra

stycke av 8 § och innehålla, alt vad i nämnda lagrum är stadgat om nedsättning

av arrendeavgift, skadestånd, rätt till uppsägning och arbetsavtal

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fiskearrende. I samma stycke

torde i anslutning till 58 § andra stycket i 2 kap. nyttjanderättslagen höra

införas bestämmelse, att arrendatorn även äger rätt till skälig nedsättning

av arrendeavgiften, om fisket, utan hans vållande, på grund av fiskpest,

vattenförorening eller annan sådan händelse i hög grad försämrats.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

Den bestämmelse som innehålles i andra stycket andra meningen i 2 kap.

58 § nyttjanderättslagen torde med avseende å fiskearrende böra utvidgas

till alla fall, då arrendatorn enligt förslaget är berättigad till nedsättning av

arrendet, och införas såsom tredje stycke i 8 §. Stadgandet kan lämpligen

innehålla, att om arrendatorn före förfallodagen påkallat nedsättning av

arrendeavgiften i fall, då det kan komma i fråga, han skall anses hava guldi t

den i rätt tid, därest han inom en månad efter det avgiften blivit slutligt

bestämd erlägger vad som brister.

Det remitterade förslaget upptager under 7 och 8 §§ bestämmelser med

avseende å fiskearrendatorns död samt om förbud mot överlåtelse av arrendatorns

rätt och om upplåtelser av mera begränsad innebörd. Det ämne som

avses i 8 § torde, i överensstämmelse med vad som skett i 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen,

böra regleras först. I stället för vad som föreslagits under 8 §

synes emellertid, i enlighet med den förenkling som lagrådet i övrigt förordat,

vara tillfyllest att stadga, att arrendatorn ej må utan medgivande av

fastighetens ägare till annan överlåta eller upplåta fisket eller del därav.

Stadgandet kan upptagas såsom första stycke under 9 §. Lagrådet anser

emellertid övervägande skäl tala för att i paragrafen även upptages en motsvarighet

till 8 § andra stycket i 2 kap. nyttjanderättslagen. Fiskearrendatorn

kan eljest komma i en svår situation, t. ex. om han är oförmögen att utöva

fisket men likväl måste svara för arrendeavgiften och vården av fisket. Bestämmelsen

torde kunna innehålla, att om arrendeavtalet är slutet för viss

tid ej understigande tio år och arrendatorn vill frånträda arrendet, han må

bjuda fastighetens ägare att återtaga fisket mot skyldighet att gälda arrendatorn

skälig ersättning för arrendets värde. Vill ej ägaren lösa mot ersättning

som nu sagts, bör arrendatorn vara berättigad att i sitt ställe sätta annan,

med vilken ägaren kan skäligen nöjas.

Med avseende å fiskearrendatorns död stadgas i 7 § av det remitterade

förslaget bland annat, att dödsboet, om det vill sätta annan i sitt ställe, skall

göra det inom sex månader från dödsfallet. Någon sådan tidsbegränsning finns

ej för motsvarande fall vid hyra. Med hänsyn till att dödsboet kan ha svårigheter

att anskaffa arrendator under nämnda tid förordar lagrådet, att tidsbegränsningen

för utövandet av sagda befogenhet får utgå. Tredje punkten

i första stycket, som upptager förverkandepåföljd, är avsedd att komplettera

hänvisning till 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen (jfr 9 § första och andra

styckena i det remitterade förslaget). Om såsom lagrådet vill förorda fullständiga

förverkanderegler införas i förslaget under 12 §, kan nu nämnda

bestämmelse i 7 § utgå. Övriga bestämmelser med avseende å arrendatorns

död kunna lämpligen upptagas såsom 10 §.

Den förut nämnda 6 § i det remitterade förslaget innehåller, att om överlåtelse

sker av fastigheten efter det fiskearrendatorn tillträtt i upplåtelsen

ingående markområde eller hus eller annan byggnad eller del av hus, fiskearrendet

skall utan särskilt förbehåll gälla mot nye ägaren. Detta stadgande

lider av den bristen att avgörande betydelse tillagts omständigheter som

icke framstå som det väsentliga vid utövning av fiskerätten. Stadgandet sy
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr i51 år 1957

nes också alltför snävt mot fiskearrendalorn. Enligt lagrådets mening kan

utan obehörigt intrång i omsättningens intresse stadgas, att därest överlåtelse

av fastigheten sker efter det arrendatorn tillträtt fisket (jfr 2 kap. 28 §

nyttjanderättslagen), arrendeavtalet skall utan särskilt förbehåll gälla

mot nye ägaren. Såsom exempel på att fisket tillträtts kan nämnas, att arrendatorn

flyttat till upplåten bostad, påbörjat uppförandet av fiskebyggnad eller

eljest på tydligt sätt börjat utöva den upplåtna rättigheten. Om en köpare

likväl blir missledd, har han att hålla sig till sin fångesman. Stadgandet

torde böra upptagas under 11 § såsom första stycke.

I 9 § av det remitterade förslaget hänvisas till 29—32 §§ och 33 § första

och tredje styckena i 2 kap. nyttjanderättslagen. Denna hänvisning torde,

med lämplig antydan om innehållet i paragraferna, för sammanhangets

skull böra upptagas såsom andra stycke i 11 §.

Vidare hänvisas i 9 § av det remitterade förslaget till 34 § i 2 kap. nyttjanderättslagen.

Detta stadgande synes dock föga rimligt ur fiskearrendatorns

synpunkt, varför lagrådet förordar att hänvisningen ej upptages

(jfr 3 kap. 31 § nyttjanderättslagen som betr. hyra ej upptager skadeståndspåföljden).

Fastighetens ägare synes tillräckligt tillgodosedd genom sin

rätt att uppsäga avtalet, om arrendatorn brister åt sina skyldigheter i fråga

om erläggande av arrende in. in. Även hänvisningen till 2 kap. 35 § nyttjanderättslagen

kan utan olägenhet undvaras (jfr förverkandebestämmelserna).

I 9 § första stycket av det remitterade förslaget hänvisas jämväl till 36—

43 §§ i 2 kap. nyttjanderättslagen. Innebörden av hänvisningen till 36 §,

som kompletteras av 9 § andra stycket i det remitterade förslaget, är synnerligen

svårtillgänglig. Lagrådet anser det nödvändigt, att en fullständig paragraf

med angivande av förverkandegrunderna upptages och att motsvarighet

till 2 kap. 37 § nyttjanderättslagen jämväl inskrives i förslaget.

Förverkandereglerna kunna i så fall betydligt förenklas. I enlighet härmed

förordar lagrådet, att såsom första stycke under 12 § upptages stadgande,

alt arrenderätten skall vara förverkad och fastighetens ägare förty berättigad

att uppsäga avtalet: 1) om arrendatorn dröjer med erläggande av

arrendeavgift utöver en månad från förfallodagen; 2) om han gör sig skyldig

till vanvård av fisket; 3) om han olovligen överlåter eller upplåter fisket

eller del därav; 4) om han å fastigheten för eller tillåter andra att föra ett

sådant leverne som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen;

och 5) om han eljest i väsentlig omfattning åsidosätter vad som

åligger honom enligt avtalet. Såsom andra och tredje stycken i 12 § bör

upptagas motsvarighet till 2 kap. 36 § andra och tredje styckena nyltjanderättslagen.

I anslutning till den sålunda förordade 12 § kan såsom 15 § upptagas

stadgande motsvarande 37 § i 2 kap. nyttjanderättslagen och innehållande,

att om arrendatorn låtit komma sig till last sådant törhållande som i 12 §

1, 2 eller 4 sägs men rättelse sker innan fastighetens ägare gjort bruk av

sin rätt alt uppsäga avtalet, eller om i fall som avses i 12 § 3 eller 5 ägaren

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande

som där avses, ägaren ej må senare åberopa förhållandet såsom

grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

Vad angår hänvisningen i 9 § av det remitterade förslaget till 2 kap.

43 §§ nyttjanderättslagen torde den, med lämplig erinran om innehållet

av paragraferna, böra upptagas såsom U § i den föreslagna lagen.

Av övriga hänvisningar i 9 § torde, efter av lagrådet förordad förenkling,

endast de som avse 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ behöva upptagas. Lagrådet

återkommer till dem under 11 § i det remitterade förslaget.

10 och 11 §§.

Den i 10 § intagna uppräkningen av tvingande bestämmelser torde böra

upptagas såsom första stycke i 15 § och, jämkad efter lagrådets förslag,

innehålla, att förbehåll, som strider mot 2 § andra stycket, 3—5 §§, 8 §,

9 § andra stycket, 10 § första stycket eller 11 § första stycket, ej må åberopas

av fastighetens ägare.

Under 11 § i det remitterade förslaget ha upptagits bestämmelser motsvarande

2 kap. 68 § nyttjanderättslagen. Hänvisningen i första stycket

till 10 § i det remitterade förslaget lärer bero på förbiseende och skall —

från förslagets utgångspunkter i förevarande hänseende — utgå. Lagrådet

anser emellertid, att för vinnande av en enklare reglering arrendenämnden

bör tillerkännas befogenhet att ge dispens från förenämnda tvingande bestämmelser

över lag. Lagrummet kan även i övrigt förenklas avsevärt och

lämpligen såsom andra stycke under 15 § innehålla, att arrendenämnden

äger i samband med avtalets ingående medgiva undantag från vad som

följer av första stycket, såframt avtalet innehåller att sådant medgivande

må sökas och särskilda skäl äro till undantaget, och att därest ansökan

om undantag avslås i fall då dylikt förbehåll gjorts, upplåtelsen är förfallen,

om ej avtalet stadgar annat.

Slutligen synes som 16 § böra upptagas stadgande, att om arrendenämndens

sammansättning, granskning av arrendeavtal och besvär över nämndens

beslut skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ nyttjanderättslagen

är stadgat.

Slutstadgandet.

Beaktas vad lagrådet i det föregående förordat bör hänvisningen i andra

stycket av slutstadgandet till 2 kap. 53—56 §§ nyttjanderättslagen i stället

gälla 5 § i den nya lagen.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 ur 1957

119

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Den föreslagna lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in. förutsätter,

att 1 kap. nyttjanderättslagen blir tillämpligt på fiskearrende. Sådant arrende

faller under 7 § i nämnda kap., vilken paragraf i sin tur hänvisar till

vad som tidigare stadgats i kapitlet, sålunda bland annat till 3 § som handlar

om verkan av att fastigheten överlåtes. Enligt 6 § i förstnämnda lagförslag

skall emellertid härutinnan gälla en särskild regel, ungefär motsvarande

vad som enligt 2 kap. 28 § och 3 kap. 28 § gäller för vanligt

arrende och hyra. En erinran om detta förhållande bör införas i 1 kap. 7 §.

Om så sker, torde någon ändring av 8 § samma kap. icke erfordras.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

29 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

anmäler statsrådet Eliasson lagrådets den 25 mars 1957 avgivna

utlåtande över de den 15 februari 1957 till lagrådet remitterade förslagen till

lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. samt

lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den U juni 1907 (nr

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

Lagrådet, som uttalat sin anslutning till att en lagstiftning med i huvudsak

det innehåll som det remitterade lagförslagets kommer till stånd, har

förordat att de problem, vilka uppkommer då ett avtal om upplåtelse av

fiskerätt jämväl har annat ändamål än rätt till fiske, löses efter en princip

som delvis avviker från den som tillämpats i det remitterade förslaget.

I fråga om blandade avtal är huvudregeln i det remitterade förslaget, att

fiskearrendelagen skall tillämpas om kombinationen är fiskerätt och annan

nyttjanderättsupplåtelse samt idkande av fisket är det huvudsakliga ändamålet

med upplåtelsen. Vid kombination mellan fiskerätt och jordbruksarrende

skall emellertid denna regel blott gälla då upplåtaren är enskild

person och jordbruksarrendet ej faller under de sociala arrendebestämmelserna

i nyttjanderättslagen. Det remitterade förslaget innebär alltså att avtal,

som avser t. ex. kombination av fiskerätt och socialt jordbruksarrende,

ej omfattas av bestämmelserna i den föreslagna lagen. Detsamma gäller vidare

bl. a. då arrende av jord i publik ägo upplåtes i kombination med fiskerätt.

Tanken har härvid varit, att de regler som i dessa fall gäller för jordbruksarrendedelen

alltid skall tillämpas på hela avtalet. Lagrådets förslag

innebär, att fiskearrendelagen skall bli tillämplig på alla blandade avtal,

vari ingår upplåtelse av fiskerätt, dock ej om avtalets huvudsakliga ändamål

är annat än fisket. Lagrådet utgår härvid från att vid sidan av fiske
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

121

arrendelagen på jordbruksarrendedelen analogivis skall kunna tillämpas

vissa av de materiella bestämmelser, som gäller för det slag av jordbruksarrende

som upplåtelsen innefattar. Motsvarande princip förutsattes skola

gälla om avtalet, förutom fiskerätt, avser t. ex. hyra eller arbetsavtal. Fördelen

med lagrådets förslag är främst att anslutning helt sker till de allmänna

regler efter vilka blandade avtal brukar bedömas. I sak innebär lagrådets

förslag i stort sett endast den ändringen, att, om det huvudsakliga ändamålet

med ett blandat avtal är upplåtelse av yrkesfiske eller annat fiske

av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning, fiskearrendelagen

blir tillämplig även i sådana fall då det mindre väsentliga momentet i avtalet

är jordbruksarrende, varå de särskilda bestämmelserna om sociala och

publika arrenden är tillämpliga. Även enligt min mening är det med hänsyn

till lagstiftningens syfte i och för sig önskvärt, att fiskearrendelagen blir

tillämplig på alla avtal, som huvudsakligen avser upplåtelse av yrkesfiske

eller annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning.

Den av lagrådet förordade metoden att på den del av ett blandat avtal, som

ej avser fiskerätt, analogiskt tillämpa vissa bestämmelser utöver de i fiskearrendelagen

upptagna, möjliggör vidare att lagtexten kan utformas enklare

och mera överskådligt. Ett genomförande av densamma torde icke komma

att medföra svårigheter vid tillämpningen. Med hänsyn till de fördelar, som

lagrådets förslag i denna del erbjuder, anser jag att det bör godtagas. Vid

förslagets lagtekniska utformning bör såsom lagrådet förordat de i 9 § av det

remitterade förslaget sammanförda hänvisningarna till vissa bestämmelser

i nyttjanderättslagen fördelas på olika paragrafer och infogas i lämpligt

samband med direkta bestämmelser i lagen. Härigenom vinnes större överskådlighet.

Även i övrigt kan i sådant syfte redaktionella jämkningar vidtagas.

I några avseenden innebär lagrådets förslag vissa sakliga ändringar i det

remitterade förslaget utöver dem som direkt föranledes av den jämkning av

regleringen i fråga om de kombinerade avtalen som jag förordar. Dessa ändringsförslag

torde jag nu få behandla i anslutning till eu översikt av stadgandena

i det slutliga lagförslag som jag framlägger.

Vid avfatlningen av rubriken till lagen samt 1—7 §§ har beaktats vad

lagrådet anfört. I det remitterade förslaget motsvaras 1 § av 1 § och den i

9 § införda hänvisningen till 1 kap. nyttjanderättslagen, 2 § av 2 §, 3 § av

3 § och den i 9 § införda hänvisningen till 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen,

i § av 4 § samt de i 9 § införda hänvisningarna till 2 kap. 53, 67 och 69 §§

nyttjanderättslagen, 5 § av hänvisningarna i 9 § till 2 kaj). 54—56 §§ nyttjanderättslagen,

6 § av hänvisningen i 9 § till 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen

samt 7 § av hänvisningen i 9 § till 2 kap. 5 § nyttjanderättslagen.

Första stgcket i 8 § har trätt i stället för hänvisningarna i 9 § til! 2 kap.

6 § och 58 § första stycket nyttjanderättslagen.

Andra stgcket i 8 § ersätter hänvisningarna i 9 § till 2 kap. 25 och 26 §§,

27 § första stycket och 45—48 §§ nyttjanderättslagen samt innehåller vidare

eu bestämmelse som med eu formulering, som anpassats till förhållandena

It Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. AJr 151

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

vid fiske, i huvudsak motsvarar hänvisningen i 9 § till 2 kap. 58 § andra

stycket fiskerättslagen.

Tredje stycket i S § motsvaras av stadgande i 2 kap. 58 § andra stycket

nyttjanderättslagen men har utvidgats till att i enlighet med lagrådets förslag

gälla samtliga fall då arrendatorn påkallat nedsättning av arrendeavgift.

9 § ersätter 8 § i det remitterade förslaget. Lagrådet har föreslagit, att

som ett andra stycke i 9 § skall införas motsvarande stadgande som i 2 kap.

8 § andra stycket nyttjanderättslagen. Vad lagrådet till stöd härför anfört

har emellertid icke föranlett mig att ändra den ståndpunkt, som jag enligt

remissprotokollet i denna del intagit. Stadgandet bör därför icke medtagas.

10 § motsvarar, med av lagrådet föreslagna jämkningar, 7 § i det remitterade

förslaget.

11 § första stycket ersätter 6 § i det remitterade förslaget och bygger på i

stort sett samma princip som detta. I det remitterade förslaget angavs direkt

i lagtexten vissa besittningstaganden, som skulle förläna arrendatorn skydd

mot ny ägare utan att förbehåll vid överlåtelsen skett-eller inteckning förelåg.

Lagrådet har emellertid förordat, att man bör åt rättstillämpningen

överlåta att avgöra när tillträde kan anses ha skett på sådant sätt att det

bör skydda arrendatorn. Av lagrådets uttalande torde framgå, att enligt

dess mening härvid även andra åtgärder än de i den remitterade lagtexten

angivna skall kunna få betydelse under förutsättning att de på ett tydligt

sätt utvisar att arrendatorn börjat utöva den upplåtna rättigheten. Jag har

intet att erinra mot vad lagrådet i denna del anfört och har utformat stadgandet

i enlighet med dess förslag.

11 § andra stycket ersätter de i 9 § av det remitterade förslaget intagna

hänvisningarna till 2 kap. 29—32 §§ samt 33 § första och tredje styckena

nyttjanderättslagen.

I 12 och 13 §§ har, efter anpassning till förhållandena vid fiske, intagits

bestämmelser motsvarande 2 kap. 36 och 37 §§ nyttjanderättslagen, till vilka

hänvisats i 9 § av det remitterade förslaget.

Föreskrifterna i 74 § ersätter hänvisningarna i 9 § av det remitterade förslaget

till 2 kap. 38—43 §§ nyttjanderättslagen.

Första stycket i 15 § ersätter 10 § i det remitterade förslaget. Därvid har

jämkning gjorts, föranledd av att hänvisningarna i 9 § av det remitterade

förslaget till 2 kap. 17 och 18 §§ nyttjanderättslagen saknar motsvarighet

i det förslag, som jag nu framlägger.

Andra stycket i 15 § ersätter 11 § första och andra styckena i det remitterade

förslaget. På sätt lagrådet förordat har möjligheterna till dispens utvidgats

till att avse samtliga de bestämmelser, vilka enligt första stycket har

tvingande karaktär. Då förutsättningen för att en dispensansökan skall kunna

prövas är att avtalet innehåller medgivande därtill, anser jag att några

betänkligheter mot en sådan utvidgning ej föreligger.

Bestämmelserna i 16 § ersätter 11 § tredje stycket i det remitterade förslaget

och de i 9 § införda hänvisningarna till 2 kap. 49 a och 66 §§ nyttjanderättslagen.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

123

I slutstadgandet har i förhållande till det remitterade förslaget gjorts redaktionell

jämkning på sätt lagrådet föreslagit.

Den här lämnade översikten visar att av de stadganden eller hänvisningar,

som intagits i det remitterade förslaget, det av mig nu framlagda saknar

motsvarighet till 5 § förstnämnda förslag och hänvisningarna i 9 § till 2 kap.

4 §, 10—20 §§, 22—24 §§, 27 § andra stycket samt 34 och 35 §§. Av de lagrum

till vilka hänvisning skett skulle enligt det remitterade förslaget 10—

16 §§, 17 § första och tredje styckena, 19 och 20 §§ samt 27 § andra stycket

bli tillämpliga endast om i upplåtelsen ingick jordbruksarrende. Stadgandena

bör därför — som en följd av den princip rörande regleringen av de

kombinerade avtalen efter vilken mitt slutliga förslag utformats — utgå.

Såsom lagrådet förordat torde 5 § i det remitterade förslaget utan att därigenom

saklig ändring sker kunna undvaras. Då med den utformning som

det slutliga förslaget i övrigt fått det ej torde komma att medföra någon

praktisk olägenhet att utesluta jämväl hänvisningarna till 2 kap. 4 §, 17 §

andra stycket, 18 §, 22—24 §§ samt 34 och 35 §§ har jag även biträtt lagrådets

förslag härom. I fråga om 17 § andra stycket må framhållas att, om

arrendatorn ämnar utföra någon för fisket nyttig anläggning av varaktig beskaffenhet,

överenskommelse i kostnadsfrågan regelmässigt torde träffas

med fastighetens ägare. De fall då fastighetens ägare tillhandahåller arrendatorn

fiskredskap torde vara så sällsynta, att det ej finns anledning att

endast för dem bibehålla hänvisningen till 24 §.

Utöver vad här angivits har vissa redaktionella jämkningar företagits i

det remitterade förslaget.

Vad lagrådet anfört beträffande förslaget till ändring i ngttjanderättslagen

kan jag biträda.

Föredraganden hemställer härefter att efter vidtagna ändringar ifrågavarande

båda lagförslag — jämlikt § 87 regeringsformen — ävensom det i

statsrådsprotokollet för den 15 februari 1957 omförmälda förslaget till förordning

om ändrad lydelse av 46 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)

angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Vid protokollet:

Ulla It. Silén.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Innehållsförteckning

Propositionen ........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 1

Författningsförslag.................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 februari 1957........................ 8

Inledning............................................................ 8

l. Gällande bestämmelser i huvuddrag.................................. 9

II. Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen.......................... 11

1. Allmän översikt .............................................. 11

2. Avgränsning med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen.......... 20

3. Kombinerade upplåtelser ...................................... 33

4. Avgränsning med hänsyn till upplåtaren ........................ 35

5. Avtalets form ................................................ 50

6. Minimitid och optionsrätt ...................................... 54

7. Upplåtelsens bestånd mot ny ägare av fastigheten................ 59

8. Den lagtekniska utformningen av lagstiftningen .................. 66

III. Specialmotivering ................................................ 69

Hemställan .......................................................... 97

Fiskeristyrelsens förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. (Bilaga

1)............................................................ 99

Departementspromemorians förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt

m. m. (Bilaga 2) .................................................. 105

Förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. (Bilaga 3) ........ 108

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom (Bilaga 4) ........ 111

Utdrag av lagrådets protokoll den 25 mars 1957 .......................... 112

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 mars 1957 .......................... 120

570136 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:365 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 175, såvitt densamma avser förslag till förordning om allmän energiskatt, m. in., jämte i äm s. 14 i texten
  2. 3LU 1957:24 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fiskearrenden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. 3LU 1957:21 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fiskearrenden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten