Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

1957-03-29 · 79 sidor, varav 79 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 79 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:161, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

1

Nr 161

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen

den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar; given Stockholms

slott den 29 mars 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3

och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget avser främst att underlätta

rationalisering beträffande distributionen av elektrisk kraft på landsbygden.

I syfte att ge staten ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten

föreslås skärpning av kravet på koncession å elektriska ledningar.

Vidare förordas att s. k. områdeskoncession skall kunna meddelas

i större utsträckning än f. n. Särskilda bestämmelser föreslås om skyldighet

för innehavare av koncession för yrkesmässig distribution att leverera

eller överföra ström åt avnämare. Om koncessionshavaren i väsentlig mån

åsidosätter sin distributionsplikt, skall enligt förslaget koncessionen kunna

helt eller delvis återkallas. Den reglering, som f. n. kan äga rum beträffande

priset på elektrisk ström, föreslås skola omfatta även övriga villkor

för leverans eller överföring av strömmen.

1—402 6T Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 161

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

FÖRSLAG

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71),

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar1

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2

1 mom. Vill någon utföra elektrisk

starkströmsledning med spänning

överstigande tvåhundrafemtio

volt mellan två ledare eller, om jordledning

användes, mellan en ledare

och jord, söke tillstånd av Konungen

eller den Konungen bemyndigar.

Dock vare, med undantag varom i

3 mom. sägs, tillstånd icke erforderligt>
a)

om ledningen till hela sin

sträckning förlägges inom byggnad

eller inhägnad gård;

b) om ledningen till hela sin

sträckning förlägges under jordytan;
c)

om ledningen utföres på egen

mark samt antingen avståndet från

ledningen, när densamma skall

framdragas ovan jordytan, till boningshus

eller annan vid gård uppförd

byggnad eller tomtplats eller

trädgård överstiger tjugu meter eller

ägaren medgivit, att ledningen må

framdragas på mindre avstånd än

nu är sagt;

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. För framdragande eller

begagnande av elektrisk starkströmsledning

erfordras tillstånd av Konungen

eller den Konungen bemyndigar.

Tillstånd må avse ledning med

en i huvudsak bestämd sträckning

(linjekoncession) eller ledningsnät

inom visst område (områdeskoncession).

Konungen äger medgiva, att vissa

slag av ledningar eller ledningar

inom vissa områden skola vara undantagna

från vad i första stycket

sågs,

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§, se SFS 1938:458, 1941:958 och 1946:219.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

d) om ledningen under iakttagande

av vad i c) sägs rörande avstånd

till boningshus m. m. utföres

på frivilligt upplåten mark såsom

avgreningsledning till ledning, för

vilken tillstånd enligt denna paragraf

meddelats, samt den nya ledningen

icke är avsedd för fast industriell

anläggning eller för distribution

av ström till fastigheter med

olika ägare.

Skall inom område, för vilket ej

finnes stadsplan eller byggnadsplan,

ledning framdragas ovan jordytan

på mindre avstånd än tjugu meter

från byggnad, som ovan nämnts,

eller tomtplats eller trädgård, må,

där ej anläggningen skall utföras

inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd

till anläggningen icke mot bestridande

av byggnadens, tomtplatsens

eller trädgårdens ägare meddelas,

utan så är, att annan sträckning,

som utan synnerlig olägenhet för anläggaren

kan användas, prövas medföra

minst lika stort men som den

föreslagna.

2 mom. Vill någon i anslutning

till viss generator- eller transformatorstation

eller inom visst område

utföra elektrisk starkströmsledning

med lägre spänning än i 1 mom.

sägs och avser ledningen distribution

av ström till fastigheter med

olika ägare, söke tillstånd av Konungen

eller den Konungen bemyndigar.

3 mom. Elektrisk starkströmsledning,

för vars utförande tillstånd ej

erfordras enligt 1 eller 2 mom., må

likväl icke utan tillstånd av Konungen

eller den Konungen bemyn
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse)

digar framdragas inom område för

allmän väg, vattentrafikled eller

järnväg eller, när fråga är om luftledning,

på mindre avstånd än 2 500

meter från den i vederbörlig ordning

bestämda mittpunkten av staten tillhörigt

eller till allmänt bruk godkänt

flygfält med en största utsträckning

av 2 500 meter eller så

att ledningens höjd över fältets nivå

vid gränsen överstiger en femtiondel

av avståndet i nämnda plan mellan

ledningen och omkretsen av en

cirkel med fältets mittpunkt såsom

medelpunkt och med 1 500 meters

radie. Har flygfältet större utsträckning

än nyss sagts, må ledningen

icke utan tillstånd av Konungen eller

den Konungen bemyndigar framdragas

på mindre avstånd än 4 000

meter från fältets mittpunkt eller

så att ledningens höjd över fältets

nivå vid gränsen överstiger en femtiondel

av avståndet i nämnda plan

mellan ledningen och omkretsen av

en cirkel med fältets mittpunkt såsom

medelpunkt och med 3 000 meters

radie.

4 mom. Tillstånd, varom i 1—3

mom. sägs, meddelas för viss tid, ej

överstigande fyrtio eller, om särskilda

skäl därtill föranleda, sextio

år. Vid prövning av ansökan om sådant

tillstånd bör hänsyn jämväl

tagas till huruvida behov av anläggningen

förefinnes samt huruvida

denna kan anses förenlig med en

planmässig elektrifiering. Meddelas

det sökta tillståndet, skall tillika

föreskrivas, under förbehåll av enskild

rätt, på vilket sätt och under

vilka villkor anläggningen må utföras

och nyttjas.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Koncession må ej meddelas,

med mindre anläggningen är

behövlig och förenlig med en planmässig

elektrifiering och, då fråga

är om områdeskoncession för yrkesmässig

distribution, området utgör

en lämplig enhet.

Koncession för yrkesmässig distribution

må meddelas endast den

som finnes lämplig att utöva sådan

verksamhet.

Koncession må ej överlåtas utan

tillstånd av Konungen eller den Konungen

bemyndigar.

3 mom. Koncession meddelas för

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Knngl. Maj:ts proposition nr 161 är 1957

(Gällande lydelse)

Därest icke för särskilt fall annat

medgives, vare tillstånd, som i 1

mom. avses, förfallet, om anläggningen

icke tages i bruk inom tre

år från den dag tillståndet meddelades.

ö mom. Föreligga särskilda skäl

att elektrisk starkströmsledning utföres

redan innan erforderligt tillstånd

meddelats, äger Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigar

förklara hinder i sådant hänse
-

(Föreslagen lydelse)

viss tid, ej överstigande fyrtio eller,

om särskilda skäl därtill föranleda,

sextio år.

Vid meddelande av koncession

skola, under förbehåll av allmän

och enskild rätt, föreskrivas de villkor

för anläggningens utförande och

nyttjande som av säkerhetsskäl eller

eljest ur allmän synpunkt finnas påkallade.

i mom. Den som innehar områdeskoncession

för yrkesmässig distribution

är pliktig att, om ej särskilda

skäl äro till undantag, tillhandahålla

ström åt envar som inom

området har behov därav för normalt

förbrukningsändamål.

Innehavare av linjekoncession är

pliktig att, om det är förenligt med

koncessionens ändamål, leverera eller

överföra ström åt innehavare av

umrådeskoncession, i den mån så

erfordras för att denne skall kunna

fullgöra sina förpliktelser enligt

första stycket, så ock eljest åt förbrukare,

vars verksamhet är av

större betydelse för det allmänna.

Frågor om förpliktelser, som avses

i detta inom., prövas av den Konungen

bemyndigar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse)

ende ej möta, och må därefter, när

anläggningen är färdig att tagas i

bruk, i avvaktan på att ingiven ansökan

om tillstånd till anläggningen

varder slutligt prövad, tillstånd till

dess nyttjande tillsvidare meddelas

i den ordning Konungen föreskriver.

6 mom. Innehavare av elektrisk

starkströmsanläggning, till vilken

tillstånd meddelats av Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigat,

skall vara skyldig att, på

framställning av den som nyttjar

elektrisk ström från anläggningen

eller önskar komma i åtnjutande

därav, för åstadkommande av skälig

prissättning underkasta sig reglering

av priset för strömmens tillhandahållande.

Från dylik reglering

äro undantagna statens taxor ävensom

pris, som av kommunal myndighet

fastställts för tillhandahållande

av elektrisk ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en

särskild nämnd, bestående av fem

(Föreslagen lydelse)

5 mom. Gränserna för områdeskoncession

må ändras av den Konungen

bemyndigar, om det erfordras

för ändamålsenlig distribution

och kan ske utan synnerlig olägenhet

för koncessionshavaren.

6 mom. Åsidosätter koncessionshavaren

i väsentlig mån föreskrift,

som givits vid meddelande av koncession,

eller förpliktelser, som avses

i A mom., eller har han under

tre år i följd ej haft ledningen eller

ledningsnätet i bruk, må koncessionen

helt eller delvis återkallas.

Fråga om återkallelse prövas av

den Konungen bemyndigar.

7 mom. Koncessionshavaren är

skyldig att, på framställning av den

som nyttjar elektrisk ström från

anläggningen eller önskar komma i

åtnjutande därav, för åstadkommande

av skälig prissättning underkasta

sig reglering av pris och övriga

villkor för leverans eller överföring

av strömmen. Från dylik reglering

äro undantagna pris och övriga villkor,

som tillämpas av statlig myndighet

eller av kommunal myndighet.

såvitt angår leverans av elektrisk

ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en

särskild nämnd, bestående av fem

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse)

av Konungen för viss tid förordnade

ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter

skall tillses, att såväl leverantörintressena

som förbrukarintressena

bliva representerade.

Framställning om prisreglering

skall ingivas till kommerskollegium,

som, därest framställningen ej finnes

uppenbart ogrundad, har att

överlämna den till nämndens prövning.

Framställning om ändring i

eller upphävande av beslutad prisreglering

prövas i enahanda ordning;

sådan framställning må göras

jämväl av anläggningens innehavare.

Över kommerskollegii eller nämndens

beslut må klagan icke föras.

Avtal, stridande mot nämndens beslut,

vare utan verkan.

Kostnaderna för nämndens verksamhet

bestridas av allmänna medel.

Närmare föreskrifter angående

nämndens verksamhet meddelas av

Konungen. 7

7 mom. Var, som utan vederbörligt

tillstånd eller i strid mot de vid

meddelande av tillstånd givna föreskrifter

nyttjar anläggning, som i

(Föreslagen lydelse)

av Konungen för viss tid förordnade

ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter

skall tillses, att såväl leverantörintressena

som förbrukarintressena

bliva representerade.

Framställning om prisreglering

skall ingivas till kommerskollegium,

som, därest framställningen ej finnes

uppenbart ogrundad, har att

överlämna den till nämndens prövning.

Framställning om ändring i

eller upphävande av beslutad prisreglering

prövas i enahanda ordning;

sådan framställning må göras

jämväl av anläggningens innehavare.

över kommerskollegii eller nämndens

beslut må klagan icke föras.

Avtal, stridande mot nämndens beslut,

vare utan verkan.

Kostnaderna för nämndens verksamhet

bestridas av allmänna medel.

Närmare föreskrifter angående

nämndens verksamhet meddelas av

Konungen.

8 mom. Föreligga särskilda skäl

att elektrisk starkströmsledning

framdrages redan innan erforderlig

koncession meddelats, äger Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigar

förklara hinder i sådant

hänseende ej möta; och må därefter,

när anläggningen är färdig att tagas

i bruk, i avvaktan på att ingiven ansökan

om koncession varder slutligt

prövad, tillstånd till dess nyttjande

tillsvidare under tre år meddelas i

den ordning Konungen föreskriver.

9 mom. Den som olovligen nyttjar

elektrisk starkströmsledning eller

bryter mot föreskrift som givits

vid meddelande av koncession, straf
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse)

denna paragraf avses, straffes med

dagsböter, där ej förseelsen är belagd

med straff enligt allmän strafflag.

(Föreslagen lydelse)

fes med dagsböter, där ej förseelsen

är särskilt belagd med straff enligt

allmän strafflag.

1 mom. Ansökan om rätt att för

elektrisk starkströmsanläggning påfordra

avstående eller upplåtande av

fastighet eller om sådant tillstånd

att utföra elektrisk ledning, som i

2 § 1 mom. avses, skall vara åtföljd

av fullständig beskrivning över det

tillämnade företaget med kostnadsförslag,

avfattning på karta av föreslagen

lednings sträckning och av

den jord, som för anläggningen erfordras,

bestyrkta förteckningar på

dels ägare och innehavare av de fastigheter,

över vilka ledningen skall

framdragas eller i vilkas mark den

skall nedläggas eller som eljest äro

för anläggningen behövliga, dels ock,

såvitt ledningen skall framgå ovan

jordytan, ägare och innehavare av

de fastigheter, som, utan att ledningen

skall över dem framdragas,

äro belägna på mindre avstånd än

tjugu meter från densamma, uppgift

på de överenskommelser, som blivit

träffade, eller de hinder, vilka däremot

mött, med flera handlingar,

som sökanden vill åberopa; dock att

där fråga är om ledning, som skall

framdragas inom område, för vilket

finnes stadsplan eller byggnadsplan,

förteckning, som nyss sagts, erfordras

allenast såvitt angår fastigheter,

över vilka ledningen skall framgå

eller i vilkas mark den skall nedläggas.

Finnes ej ansökan genast böra

§•

1 mom. Ansökan om rätt att för

elektrisk starkströmsanläggning påfordra

avstående eller upplåtande av

fastighet eller om linjekoncession

skall vara åtföljd av fullständig beskrivning

över det tillämnade företaget

med kostnadsförslag, avfattning

på karta av föreslagen lednings

sträckning och av den jord, som för

anläggningen erfordras, bestyrkta

förteckningar på ägare och innehavare

av de fastigheter, över vilka

ledningen skall framdragas eller i

vilkas mark den skall nedläggas eller

som eljest äro för anläggningen

behövliga, samt uppgift på de överenskommelser,

som blivit träffade,

eller de hinder, vilka däremot mött.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse)

avslås, lämnas åt de kommuner eller

municipalsamhällen, inom vilkas

områden ledning skall framdragas

eller anläggning eljest utföras, så

ock åt de ägare och innehavare av

fastigheter, som, enligt vad ovan

nämnts, skola uppgivas, tillfälle att

yttra sig över ansökningen och infordras

i övrigt de ytterligare upplysningar,

som för ärendets bedömande

må erfordras.

Vad ovan stadgats om skyldighet

att förete karta över jord, som för

elektrisk anläggning erfordras, samt

vissa förteckningar och uppgifter,

så ock därom att tillfälle att yttra

sig över gjord ansökan skall lämnas

vissa menigheter samt ägare och innehavare

av fastigheter, gälle ej beträffande

ansökan om tillstånd att

utföra anläggning inom inhägnat

järnvägsområde.

Avser ansökan allenast tillstånd

att i befintlig sträckning bibehålla

och nyttja starkströmsledning, vilken

utförts med stöd av tidigare i

vederbörlig ordning meddelat tillstånd,

äge vad ovan stadgats om

skyldighet att förete vissa förteckningar

ej tillämpning.

2 mom. Ansökan om tillstånd,

varom i 2 § 2 eller 3 mom. sägs,

skall vara åtföljd av

a) karta, varå angivits antingen

läget av den eller de generator- eller

transformatorstationer, varifrån

elektrisk ström skall tillföras ledningarna,

eller visst område, inom

vilket dessa avses skola framdragas,

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Ansökan om områdeskoncession

skall vara åtföljd av

a) karta över området med angivande

av sökanden tillhöriga ledningar,

med spänning överstigande

tvåhundrafemtio volt mellan en ledare

och jord eller vid icke direkt

jordat system mellan två ledare,

jämte matande ledningar och stationer

inom området samt huvudsaklig

sträckning av ledningar med

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse)

b) uppgift om spänning och

strömart,

c) uppgift om allmän väg, vattentrafikled

eller järnväg, som kommer

att beröras av ledningarna, samt om

det sätt, varpå ledningarna äro avsedda

att där utföras.

Avser ansökningen framdragande

av viss till sträckningen bestämd

ledning inom område för dylik trafikled,

skall å den ingivna kartan

utmärkas det eller de ställen, dår

ledningen kommer att beröra trafikleden.

3

3 mom. Ansökan om förklarande,

varom sägs i 2 § 5 mom., skall vara

åtföljd av karta, varå anläggningen

angivits, ävensom av de uppgifter i

övrigt rörande anläggningen och dess

ändamål, som må erfordras för prövning

av sådan ansökan.

(Föreslagen lydelse)

samma spänning, vilka erfordras enligt

den under b) angivna planen;

b) plan över områdets framtida

försörjning med elektrisk ström; och

c) uppgift om spänning och

strömart.

3 mom. Finnes ej ansökan böra

omedelbart avslås, skall tillfälle att

yttra sig beredas vederbörande länsstyrelse,

kommuner och municipalsamhällen,

som beröras av anläggningen,

ägare och innehavare av fastigheter,

som angivas i 1 mom., så

ock annan, som kan lida men av

företaget.

f mom. Vad i 1 mom. stadgats

om skyldighet att förete karta samt

vissa förteckningar och uppgifter så

ock vad i 3 mom. föreskrivits om inhämtande

av yttranden gälle ej beträffande

ansökan om koncession å

ledning inom järnvägsområde.

5 mom. Ansökan om förklaring,

varom i 2 § 8 mom. sägs, skall vara

åtföljd av karta, varå anläggningen

angivits, ävensom av de uppgifter i

övrigt rörande anläggningen och dess

ändamål, som må erfordras för prövning

av sådan ansökan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

För skada, orsakad-----— förstnämnda anläggning.

Har skadan-------avvända densamma.

Är elektrisk anläggning till hela

sin sträckning förlagd inom byggnad

eller inhägnad gård eller under jordytan

och överstiger ej största effektiva

spänningen två hundra femtio

volt, räknat på det i 2 § angivna

sätt, skall, ändå att anläggningen

innefattar egen generator eller transformator,

vad i denna paragraf är

stadgat icke medföra skyldighet att

ersätta skada.

Med generator------

Är elektrisk anläggning till hela

sin sträckning förlagd inom byggnad

eller inhägnad gård eller under

jordytan och överstiger ej största effektiva

spänningen tvåhundrafemtio

volt, räknat på det i 3 § 2 mom. a)

angivna sätt, skall, ändå att anläggningen

innefattar egen generator eller

transformator, vad i denna paragraf

är stadgat icke medföra skyldighet

att ersätta skada,

dylik anläggning.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1958.

Nya lagen gäller ej, där tillstånd

meddelats eller anläggning eljest i

laga ordning utförts före lagens

ikraftträdande. Stadgandena i 2 §

6, 7 och 9 mom. skola dock i tilllämpliga

delar gälla jämväl i fall

som nu sagts.

Vad i 2 § i mom. är stadgat skall

jämväl äga tillämpning med avseende

å tillstånd som meddelats enligt

äldre lag, i den mån sådant tillstånd

innehåller skyldighet för innehavaren

att underkasta sig förpliktelse

som i nämnda mom. sägs.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler, efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga om ändrad

lagstiftning angående elektriska anläggningar samt anför härvid följande.

Jämlikt bemyndigande den 18 december 1942 uppdrog dåvarande chefen

för handelsdepartementet åt åtta sakkunniga1 att utreda och framlägga

förslag rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera

planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens

försörjning med elektrisk kraft. De sakkunniga, vilka antog benämningen

elkraftutredningen av år 1943, avlämnade den 21 april 1954 betänkande

angående elkraftförsörjningen (SOU 1954: 12) innefattande bl. a.

förslag till ändrade lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar. Utredningens

förslag är emellertid icke enhälligt i alla delar. Såsom senare

skall närmare redovisas har en ledamot- reserverat sig på vissa punkter.

Över utredningens förslag har efter remiss yttranden avgivits av chefen

för flygvapnet, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

luftfartsstyrelsen, statskontoret, bank- och fondinspektionen,

kontrollstyrelsen, statens organisationsnämnd, överstyrelsen för

yrkesutbildning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,

lotsstvrelsen, statens priskontrollnämnd, statens lönenämnd, samtliga länsstyrelser,

statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, statens maskinoch

redskapsprovningsanstalter (statens maskinprovningar), statens forsk- 1 2

1 De sakkunniga var f. d. landshövdingen S. A. E. Hagströmer, tillika ordförande

(avliden i maj 1943), agronomen G. G. Brandin (avliden i november 1945), f. d. kommerserådet

N. P. Malm (t. o. m. den 31 maj 1952), chefen för Örebro stads elverk, direktören

P. H. Y. Persson, lantbrukaren J. F. D. Svensson, f. d. överdirektören och souschefen

i vattenfallsstyrelsen N. E. Sylwan, generaldirektören E. G. J. Upmark samt

vattenrättsingenjören vid rikets samtliga vattendomstolar S. O. G. Ziekerman. Efter

Hagströmer tillkallades den 8 juli 1943 f. d. landshövdingen E. F. L. Lindeberg att deltaga

i och såsom ordförande leda utredningsarbetet.

2 Direktören P. H. Y. Persson.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 År 1957

13

ningsanstalt för lantmannabyggnader, jordbrukslekniska institutet, statens

hantverksinstitut, elektrifieringsberedningen, riksförbundet för elektrifieringen

på landsbygden, riksförbundet landsbygdens folk (RLF), riksföreningen

för elstudier, svenska bankföreningen, svenska elektroingenjörers

riksförbund, svenska elverksföreningen, svenska konsulterande ingenjörers

förening, svenska landskommuners förbund, svenska stadsförbundet,

svenska vattenkraftföreningen, svenska ångpanneföreningarnas

centralorganisation, Sveriges elektriska entreprenörsförening, Sveriges

elektroindustriförening, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Sveriges lantbruksförbund, tjänstemännens centralorganisation samt tolvav

landet elektriska länsföreningar. Genom vissa remissinstansers försorg

har därjämte yttranden inhämtats från åtskilliga distributionsföretag,

handelskammare, hushållningssällskap, kommunal- och stadsfullmäktige,

kraftbolag, lantbruksnämnder, länsbostadsnämnder, riksorganisationers

läns- och lokalavdelningar, överinspektörerna i statens elektriska inspektion

in. fl.

Sedan ärendet, såvitt det avser ändrade lagbestämmelser om elektriska

anläggningar, varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet,

anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.

1. översikt av gällande lagbestämmelser om elektriska

anläggningar

De grundläggande föreskrifterna angående elektriska anläggningar för

belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål återfinnes i lagen den 27

juni 1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

— i det följande benämnd 1902 års lag. Sådana anläggningar

kallas starkströmsanläggningar till skillnad från telegraf-, telefon- och

andra svagströmsanläggningar. Med starkströmsanläggning förstås i stadgan

den 5 maj 1939, nr 200, om elektriska starkströmsanläggningar sådan

anläggning i vilken alstras, omformas, överföres eller nyttjas elektrisk

kraft med sådan spänning eller strömstyrka att fara för person eller egendom

därav kan förorsakas. Spänningen benämnes lågspänning, när densamma

uppgår till högst 250 volt, samt eljest högspänning.

Enligt 1902 års lag erfordras i allmänhet tillstånd (koncession) för att

utföra starkströmsledning. Medan 1 § innehåller regler om expropriation

för starkströmsanläggning, är bestämmelserna om koncession jämte reglering

av strömpris upptagna i 2 §. Dessutom finnes i 3 § föreskrifter

om vilka handlingar som skall åtfölja expropriations- och koncessionsansökningar

samt om den förberedande behandlingen av sådana ansökningar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Berörda paragrafer har omarbetats vid flera tillfällen. Sålunda har 1 §

ändrats genom lagar den 31 augusti 1907 (nr 69), den 12 maj 1917 (nr

192), den 22 juni 1920 (nr 478), den 29 maj 1931 (nr 148) och den 19

december 1941 (nr 958). Med 2 § har vidtagits ändringar genom nämnda

lagar av år 1907, 1931 och 1941 samt genom lagar den 16 maj 1918 (nr

280''), den 30 juni 1938 (nr 458), den 1 juni 1945 (nr 215) och den 17

maj 1946 (nr 219). 3 § har ändrats genom samma lagar av år 1907, 1920,

1931, 1938 och 1946.

I övrigt innehåller 1902 års lag i 4 —14 §§ vissa för stark- och svagströmsanläggningar

gemensamma bestämmelser rörande skada genom inverkan

av elektrisk ström samt i 15 § ett allmänt bemyndigande för

Konungen att meddela de närmare föreskrifter vilka må erfordras med

avseende å elektriska ledningars utförande och skötsel.

I fråga om de expropriationsrättsliga stadgandena skall här blott nämnas

den begränsning i rätten till expropriation, som följer av

stadgandet i 1 § andra stycket. Enligt detta är menighet icke pliktig att

utan synnerliga skäl inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan,

eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg,

allmän plåts eller vattendrag för elektrisk starkströmsanläggning. Kommun

har sålunda en viss vetorätt mot elektrifiering inom sitt område

genom utomstående företag.

Koncessionsskyldighetens omfattning framgår av 2 § 1—3

mom. Koncessionspliktiga är till en början starkströmsledningar inom

område för allmän trafikled samt luftledningar för starkström i närheten

av vissa flygfält. Koncessionsskyldigheten omfattar även i andra fall högspänningsledningar,

dock med viktiga begränsningar i fråga om ledningar

som till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård

eller under jordytan eller som utföres på egen eller frivilligt upplåten

mark. För lågspänningsledningar, som ej berör allmän trafikled eller

flygplats, tordras koncession endast i fall då ledningarna skall användas

för att i anslutning till viss generator- eller transformatorstation eller inom

visst område distribuera ström till fastigheter med olika ägare.

Koncessionsskyldigheten gäller själva ledningarna men icke andra anläggningar.

Koncession meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

I enlighet härmed har Kung], Maj :t i brev den 8 december 1950,

nr 627, uppdragit åt kommerskollegium att med vissa begränsningar bevilja

koncession.

I 2 § 4 mom. ges bestämmelser om bl. a. prövningen av koncession

san sök an. Enligt stadgandet bör hänsyn tagas till huruvida behov

av den elektriska anläggningen finnes samt om denna kan anses

förenlig med en planmässig elektrifiering. Bestämmelsen om behovsprövning

har emellertid erhållit en sadan avfattning att den icke hindrar

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

15

vederbörande myndighet att vid ärendets avgörande beakta även andra

omständigheter i de särskilda fallen. Koncession meddelas för viss tid

ej överstigande 40 eller, om särskilda skäl därtill föranleder, 60 år. Bestämmelsen

om koncessionstid tillämpas i praxis så att koncession

å nya huvudledningar beviljas på 40 år, medan koncession å ledningar,

som ansluter till en sökanden tillhörig redan befintlig anläggning, meddelas

för återstående del av »huvudkoncessionens» giltighetstid.

I beslut om meddelande av koncession skall även angivas på vilket sätt

och under vilka villkor den av ansökningen omfattade anläggningen skall

utföras och nyttjas.

I fråga om sådana högspänningsledningar, som — av annan anledning

än att de berör allmän trafikled eller framgår i närheten av flygfält —

är koncessionspliktiga, innehåller slutligen 4 mom. en bestämmelse om

att koncessionen förfaller om anläggningen icke tages i bruk inom tre år

från den dag koncessionen meddelades. Undantag kan dock medges i särskilda

fall.

I undantagsfall kan en koncessionspliktig ledning få byggas redan innan

koncession beviljats. Härför erfordras s. k. förhandstillstånd. Blir

ledningen färdig, innan koncessionen hunnit beviljas, kan — om koncessionsansökningen

ingivits — ges tillstånd att tillsvidare nyttja ledningen.

Hithörande bestämmelser återfinnes i 2 § 5 mom.

Såsom förut nämnts innehåller 1902 års lag även bestämmelser om

reglering av strömpriset. Bestämmelserna, vilka återfinnes i 2 § 6

inom., infördes i lagen genom 1938 års hithörande lagstiftning. Enligt

gällande föreskrifter måste innehavare av koncessionerad anläggning för

åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig reglering av priset

för strömmens tillhandahållande, om detta begäres av någon som mottager

eller önskar erhålla ström från anläggningen. Undantagna från prisreglering

är statens taxor och pris, som fastställts av kommunal myndighet.

Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd. Regler ges om nämndens

sammansättning, förfarandet i prisregleringsärende och verkan av

beslut i sådant ärende.

I 3 § av 1902 års lag ges regler angående ansökningar om expropriation,

koncession och förhandstillstånd samt om dessas formella behandling.

I fråga om vilka handlingar som skall åtfölja ansökningarna

lämnas olika detaljerade föreskrifter med avseende å dels koncession å

lågspänningsledningar och ledningar inom allmän trafikled eller i närheten

av flygfält och dels koncession å högspänningsledningar i andra fall

samt expropriation.

Om ansökningen ej bör genast avslås, skall berörda kommuner och

municipalsamhällen ävensom ägare eller innehavare av fast egendom beredas

tillfälle att yttra sig över ansökningen och i övrigt behövliga upplysningar

infordras.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

2. Allmänna synpunkter

Elkraftutredningen. Som bakgrund till sina förslag och rekommendationer

lämnar utredningen eu redogörelse för det nuvarande läget i fråga

om elkraftförsörjningen. För närmare kännedom härom må hänvisas till

betänkandet kap. 6—11. Här må blott anföras att enligt utredningen inga

väsentliga anmärkningar kan riktas mot den nuvarande ordningen för

kraftkällornas tillvaratagande, kraftens produktion eller storkraftöverföringen

på stamlinje- och fördelningsnäten och ej heller mot storindustrins,

kommunikationernas samt städernas och de andra större tätorternas

kraftförsörjning. Utredningen anser emellertid att vissa svagheter

och brister finnes inom landsbygdens elkraftförsörjning, vilka huvudsakligen

sammanhänger med distributionen av elektrisk kraft på landsbygden

men även berör andra delar av kraftförsörjningen.

Utredningen finner att bristerna inom landsbygdens elkraftförsörjning

väsentligen har sin grund i två faktorer, nämligen rådande organisatoriska

förhållanden hos detaljdistributionsföretagen och svagheter hos den

tekniska distributionsapparaten.

Utredningen framhåller att den organisatoriska utvecklingen uppvisar

en viss oenhetlighet och planlöshet, vilket bl. a. haft till följd en betydande

splittring av detalj distributionen på många, alltför små eller icke tillräckligt

bärkraftiga enheter. Nära en tredjedel av konsumenterna på

landsbygden fick år 1950 sin elkraft från distributionsföretag med mindre

än 500 förbrukare per företag och ungefär hälften från företag med

mindre än 1 000 förbrukare. Enligt utredningen är detaljdistributionen i

regel välordnad, då de större distributionsföretagen, exempelvis de stora

råkraftförsäljande företagen, har hand om distributionen. Småföretagen

saknar däremot i hög grad möjligheter att på egen hand reda upp alla

de problem, som numera sammanhänger med en tillfredsställande detaljdistribution.

Lokala försök att skapa mer bärkraftiga distributionsenheter

har visserligen förekommit men hittills haft ringa framgång. Sammanslagningar

sinsemellan av angränsande småföretag har sålunda icke skett

i någon större omfattning. De råkraftförsäljande storföretagen har emellertid

i icke obetydlig omfattning övertagit små återförsäljande företag,

när bristerna inom dessa småföretags distributionsverksamhet framtvingat

en förändring. Enligt utredningens mening kan dock ifrågasättas om en

oreglerad och eventuellt intensifierad utveckling av detta slag är önskvärd.

I fråga om den tekniska distributionsapparaten anföres i betänkandet

att landsbygdsföretagens anläggningar ofta icke är i tillfredsställande skick

sett från drifts- och säkerhetssynpunkt och att nätens överföringsförmåga

måste anses i stor utsträckning otillräcklig. Sålunda har detaljdistribu
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Alaj:ts proposition nr 161 år 1957

tionsnäten år 1950 bedömts som dåliga till ca 50 % ur drifts- och säkerhetssynpunkt

och till ca 60 % med hänsyn till överföringsförmågan. Näten

är enligt utredningen till stora delar sådana att de, om icke betydande

förbättringar snart åstadkommes, icke på ett nöjaktigt sätt kan tillgodose

de ökade behov som kan förväntas under den närmaste tiden. Särskilt

näten, tillhörande små distributionsföretag, anses otillräckliga.

En grundläggande förutsättning för att detaljdistributionen av elkraft

på landsbygden skall bli välordnad är — framhåller utredningen att

de lokala distributionsföretagen har en lämplig storlek. Irrationella småföretag

anses därför böra ersättas med större enheter, som var och en

försörjer ett anvisat område med elektrisk kraft av fullgod kvalitet, i erforderlig

mängd och på skäliga, inom området utjämnade villkor. Denna

omorganisation, som anges komma att beröra flertalet a% landsbygdens

distributionsföretag och i viss utsträckning även tätorternas, bör enligt

utredningens mening syfta till att skapa företag av lämplig typ och med

en minimistorlek av i runt tal 15 000 normaltariftenheter, mots''\ arande

ca 2 000 förbrukare eller ett geografiskt område med omkring 7 000 personer.

Hänsynen till lokala förhållanden kan — uttalas i betänkandet

emellertid föranleda att man i olika fall bör räkna med högst betydande

avvikelser från de angivna riktvärdena.

Flera alternativa principlösningar uppställes av utredningen för en omorganisation

genom samordning av distributionsföretagen. Sålunda kan

företag, som befinnes icke bärkraftiga, inlösas och deras distribution övertagas

antingen av de ledande storföretagen, vart inom sitt försörjningsområde,

eller av vederbörande kommuner eller kommunala samorganisationer

eller slutligen av annat lämpligt förefintligt eller för ändamålet bildat företag

av lokal karaktär. Det sistnämnda alternativet, som närmast åsyftar att

sammanföra flera småföretag inbördes till lokala, tillräckligt stoia enheter,

synes utredningen vara det mest naturliga med hänsyn till önskvärdheten

av lokal medverkan, ansvarstagande och självbestämmanderätt

ävensom med hänsyn till att man icke onödigtvis bör göra ingripanden i

de bestående förhållandena. För att åstadkomma en ändamålsenlig omorganisation

förordar utredningen att planer upprättas för avgränsade

landsdelar med angivande av de företag som skall handha distributionen.

Omorganisationen bör enligt utredningen i princip ske frivilligt men

under statlig ledning. Att helt lita till frivilligheten torde dock icke vara

tillfyllest utan man nödgas genom lagstiftningsåtgärder åstadkomma de

medel som ofta kan erfordras för att vinna eu ur allmän synpunkt önskvärd

rationalisering av detaljdistributionen av elkraft på landsbygden. I

sådant syfle föreslås i betänkandet vissa ändringar i 1902 års lag vilka

i korthet går ut på att inskränka kommuns distributionsmonopol inom dess

planlagda område, att utvidga koncessionsplikten för starkströmsledningar,

att ålägga företagen att distribuera elektrisk ström, att pröva distribu2—402

67 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 161

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

tionsföretags allmänna lämplighet såväl i samband med beviljande som vid

överlåtelse av koncession, att införa möjligheter att häva koncession samt

att utvidga prisregleringen. Därjämte förordar utredningen att vissa bestämmelser

i 1902 års lag om vissa minimiavstånd mellan elektrisk ledning

och boningshus, trädgård m. m. samt flygfält överföres till stadgan den

5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar.

För upprustning av den tekniska distributionsapparaten ävensom för

fortsatt elektrifiering på landsbygden föreslår utredningen vissa ekonomiska

stödåtgärder från statens sida, vilka här icke skall närmare behandlas.

Remissyttrandena. I huvudsak samtliga remissinstanser delar utredningens

uppfattning att vårt lands elkraftförsörjning, såvitt avser kraftproduktion,

storkraftöverföring samt storindustrins, kommunikationernas

samt städernas och de övriga större tätorternas kraftförsörjning är nöjaktigt

ordnad. Att en förbättring av elkraftförsörjningen på landsbygden

snarast bör åstadkommas framhålles i nästan samtliga yttranden.

Förslaget att sammanföra flera småföretag till lokala, tillräckligt stora

enheter tillstyrkes i princip i det övervägande antalet yttranden. I utlåtanden

av länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings och Kopparbergs

län, riksföreningen för elstudier samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

betonas dock att omorganisationen bör genomföras helt

frivilligt. I detta sammanhang må nämnas att riksförbundet för elektrifieringen

på landsbygden, RLF och Sveriges lantbruksförbund —• vilka

förutsätter att även råkraftleverantörerna skall vara skyldiga avstå från

sådana delar av dem tillhöriga detalj nät vilka är behövliga för att få till

stånd lämpliga större företag —- betonar att dessa kraftleverantörers fortlöpande

inköp av mindre distributionsföretag bör snarast bringas att

upphöra.

Beträffande företagens i betänkandet angivna storlek anföres i flera

yttranden att utredningens riktvärden är för höga. Bedömningen av den

för en bygd lämpligaste storleken av ett distributionsföretag är nämligen

beroende på så många lokala faktorer att största försiktighet vid omdaning

av företagen bör iakttas. Man bör därför icke på förhand binda

sig för några fixa gränser. Sådana synpunkter framföres av bl. a. kommerskollegium,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro,

Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, elektrifieringsberedningen

och RLF.

Vissa remissorgan uttalar tveksamhet huruvida förslaget att sammanslå

småföretag till större enheter är det lämpligaste. Sålunda finner bl. a.

kommerskollegium att distributionens övertagande genom de ledande storkraf

tf öretagen erbjuder den lättast framkomliga vägen men att likväl förslaget

att sammanföra företag till lokala större enheter bör kunna till
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

lämpas där det medför fördelar. Länsstyrelsen i Örebro län förordar i

första hand att distributionsföretag övertages av vederbörande kommun

därest kommunen är av sådan storlek att den kan utgöra eget försörjningsområde

och det befintliga distributionsnätet endast berör kommunen.

I andra hand förordar länsstyrelsen att företagen sammanföres till lokala

enheter. I yttranden av länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län samt av RLF framhålles

åter att man vid en omorganisation icke bör binda sig för något

av de föreslagna alternativen utan i stället begagna sig av det för varje fall

lämpligaste.

I ett betydande antal yttranden avstyrkes utredningens förslag och förordas

att avvecklingen av småföretag får ske utan statligt ingripande och

statlig planering. I dessa yttranden framhålles att hittills en betydande

rationaliseringsprocess skett, i vilken råkraftföretagen tagit en mycket

aktiv del. Denna process, som fortgått utan kostnad för det allmänna, är

en följd av, å ena sidan, konsumenternas på åtskilliga håll ådagalagda

önskan att slippa handhavandet av någon del av eldistributionen och, å

andra sidan, storkraftföretagens beredvillighet att omhändertaga även detaljdistributionen

fram till förbrukningsplatserna. Den direkta ledningen

och ansvaret för att snarast skapa tillfredsställande distributionsförhållanden

bör därför anförtros åt de ca 50 större kraftföretagen i landet —

statliga, kommunala och enskilda — vilka samtliga är villiga att påtaga

sig detta ansvar. Under sådana förhållanden bortfaller i stort sett behovet

av de föreslagna åtgärderna för omorganisationen som med säkerhet

skulle bli betydligt kostsammare och mer arbetskrävande än utredningen

förmenar. Sådana synpunkter återfinnes i utlåtanden av bl. a. vattenfallsstyrelsen,

länsstyrelserna i Hallands och Norrbottens län, handelskammaren

i Karlstad, svenska elverksföreningen, svenska vattenkraftföreningen, Sveriges

elektriska entreprenörers förening och Sveriges konsulterande ingenjörers

förening.

Departementschefen. Den omfattande elektrifiering av vårt land, som

hitlills genomförts, har i allmänhet skett på ett efter omständigheterna

tillfredsställande sätt. Utredningen och remissinstanserna vitsordar också

att några väsentliga anmärkningar ej kan riktas mot den ordning som

gäller för tillvaratagande av kraftkällorna, för elkraftproduktionen och

storkraftöverföringen ävensom i fråga om storindustrins, kommunikationernas

samt städernas och de större tätorternas kraftförsörjning. Däremot

anses allmänt att eldistributionen på landsbygden är behäftad med vissa

brister och svagheter. Härvid har pekats på att — enligt en uppgift som

hänför sig till år 1950 — ungefär hälften av ledningsnäten är otillräckligt

dimensionerade redan för aktuella behov och även är undermåliga ur

säkerhetssynpunkt. Berörda svagheter och brister kan enligt utredningen

återföras på förhållanden hos många av detaljdistributionsföretagen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

En stor del av landsbygdsdistributionen kan dock redan nu anses fylla

högt ställda anspråk. Detta gäller särskilt den direktdistribution, som bedrives

av de större råkraftföretagen, men också i fråga om sådana detaljdistributionsföretag

vilka genom en förnuftig planering och organisation

lyckats åstadkomma goda distributionsförhållanden.

Även inom den del av landsbygdsdistributionen, där brister i olika avseenden

alltjämt förekommer, har under en följd av år likväl pågått och

sker fortfarande ett beaktansvärt rationaliserings- och utvecklingsarbete.

Sålunda kan anföras att —- enligt en inom svenska elverksföreningens

och svenska vattenkraftföreningens landsbygdskommitté i november 1956

slutförd undersökning —■ numera blott drygt 15 % av detaljdistributionens

ledningar behöver upprustas. Detta skulle dock betyda att ca 130 000

abonnenter på landsbygden beröres av upprustningen. Elektrifieringsgraden

— dvs. antalet bostadshushåll med tillgång till elektricitet för åtminstone

belysning jämfört med hela antalet sådana hushåll — har ökat

från 93 % år 1950 och 96 % år 1953 till nära 99 % år 1956. Sistnämnda

procenttal anges i landsbygdskommitténs undersökning innebära att ca

12 000 elektrifieringsbara bostäder ännu saknar tillgång till elkraft.

En väsentlig anledning till bristerna inom landsbygdens kraftförsörjning

är, framhåller utredningen, att detaljdistributionen splittrats på

många, alltför små eller av annan anledning icke tillräckligt bärkraftiga

enheter. Även i organisatoriskt hänseende sker emellertid en fortgående

rationaliseringsprocess. Medan i betänkandet anges att av de år 1950

existerande ca 2 750 landsbygdsföretagen ungefär 2 330 eller 84 % hade

ett förbrukarantal understigande 500 per företag, är — enligt vad som inhämtats

från svenska elverksföreningen — antalet sådana mindre företag

numera grovt räknat ca 2 000.

Det hittills utförda elektrifieringsarbetet skulle icke ha kunnat helt

ske utan statligt stöd i form av lån och bidrag. Jag vill här endast nämna

att betydande belopp utlämnats från kraftledningslånefonden och anslaget

till befrämjande av landsbygdens elektrifiering samt att dessa båda stödformer

numera är tillgängliga icke blott för nyelektrifiering utan även för

upprustning av distributionsnäten. I detta sammanhang må ock erinras

om den upprustning av hithörande statliga organ, som påbörjades fr. o. m.

budgeiåret 1956/57 (jfr prop. 103/1956 samt statsverkspropositionen 1956

VI ht. p. 55) och som föreslås fortsätta under det därpå följande (se statsverkspropositionen

1957 VI ht. p. 57).

Även om sålunda under de senaste åren mycket gjorts åt elektrifieringen

på landsbygden, återstår dock ännu åtskilligt arbete med att

förbättra landsbygdens elkraftförsörjning. Det fortsatta elektrifieringsarbetet

— vilket torde beröra även andra områden än landsbygden — och

särskilt den förstärkning av distributionsnäten, som erfordras icke blott

för att förse enbart belysningselektrifierade fastigheter med kraft för andra

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

behov utan även för att möta efterfrågan på elkraft för nya ändamål,

kommer även framgent att kräva betydande kostnader som åtminstone de

mindre företagen icke kan bära själva. Ekonomiskt stöd från det allmännas

sida blir också i fortsättningen erforderligt.

För att underlätta en erforderlig rationalisering av landsbygdsdistributionen

bör vissa lagstiftningsåtgärder vidtagas. Syftet med en sådan rationalisering

bör vara att åstadkomma bärkraftiga distributionsföretag vilka

i rimlig utsträckning kan själva svara för den behövliga upprustningen.

Mot företag som tillfredsställande fullgör sina uppgifter finns givetvis

ingen anledning att vidtaga åtgärder. I fråga om de företag åter,

saknar förmåga att i godtagbar omfattning förse sina avnämare med

elektrisk kraft, bör möjligheter skapas att åstadkomma en omorganisation.

Vid omorganisationens genomförande synes i och för sig icke iara

av väsentlig betydelse vilket av utredningens alternativ som väljes; de icke

bärkraftiga företagen bör kunna inlösas antingen av annat lämpligt existerande

eller för ändamålet bildat företag av lokal karaktär eller a% vederbörande

kommuner eller kommunala samorganisationer eller slutligen av

de ledande storföretagen vart inom sitt försörjningsområde. Att generellt

eftersträva en viss företagsform kan enligt min mening leda till en stel

och onödigt arbetskrävande organisationsplan utan att man likväl åstadkommer

en god eldistribution. Lika med kommerskollegium, ett antal

länsstyrelser samt RLF anser jag därför att man icke bör binda sig för

en viss företagsform utan välja den i varje särskilt fall lämpligaste. 3

3. Kommuns distributionsmonopol inom dess planlagda område

Elkraftutredningen. Enligt 1 § andra stycket i 1902 års lag är menighet

icke pliktig att utan synnerliga skäl inom område, för vilket finnes

stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller

upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag för elektrisk anläggning.

Utredningen framhåller alt stadgandet, i vars ursprungliga lydelse

orden »ulan synnerliga skäl» saknades, huvudsakligen tillkommit för att

bereda kommun möjlighet att hindra utomstående företag att framdraga

elektriska ledningar, därest detta med hänsyn till användningen av kommunens

gatusystem för trafiken samt för anordningar för belysning,

vattenledning och markens torrläggning in. in. skulle visa sig mindre

lämpligt. Då upplåtelse av gatumark är en nödvändig förutsättning för

samhällselektrifiering, innebar — enligt utredningen — nämnda lagregel

i dess äldre lydelse att vederbörande kommuner med stöd av vetorätten

hade ett faktiskt distributionsmonopol inom det planlagda området. Utredningen

erinrar vidare om att stadgandet genom lag den 19 december

1941 erhöll sin nuvarande lydelse, enligt vilken Konungen må medgiva

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

undantag från vetorätten, om synnerliga skäl föreligger. Lagändringen tillkom

med anledning av att vetorätten utsatts för kritik, därvid anfördes

att kommuner, då deras intressen som kraftleverantörer kunde skadas, i

stor utsträckning begagnat vetorätten även i fråga om ledningar som på

intet vis kunde anses vara till hinders ur de synpunkter som föranlett vetostadgandet.

Utredningen finner det emellertid uppenbart att vetostadgandet trots

lagändringen i praktiken alltjämt tillmätes stor betydelse och kan medföra

åtskilliga olägenheter. Härom anföres i betänkandet bl. a.

Enskilda företag, som har distributionsrätt inom kommun med planlagt

område, har i allmänhet måst förbinda sig att till kommunen erlägga

en årlig avgift som säges utgöra en ersättning för de olägenheter, som

kommunen orsakas genom distributionsföretaget till följd av att ledningar

framdrages inom kommunen m. in., men som fastställes helt skönsmässigt

med hänsyn till hur mycket en distributör möjligen kan vilja betala

för att få behålla distributionsrätten inom samhället. Med stöd av det

kommunala vetot kan nämligen kommunen fråntaga honom distributionsrätten

inom det planlagda området.

Plansamhällenas vetorätt innebär risk för skadliga återverkningar även

i ett annat avseende. En naturlig strävan att åt den egna kommunen förbehålla

intäkterna från den inom dess område bedrivna distributionsverksamheten

kan leda till, att ett stort antal kommuner med planlagda områden

i samband med omprövning av utlöpande koncessioner söker utnyttja

den möjlighet till utbrytning av tätortsdistributionen från ett större

distributionsområde som finnes genom vetostadgandet. Ur dessa synpunkter

kan vetostadgandet komma att bli till hinder för en allmän rationalisering

av landsbygdsdistributionen.

Koncessionsmyndigheten har enligt 2 § 4 mom. i 1902 års lag att pröva

om anläggningen är behövlig och förenlig med planmässig elektrifiering.

Om anläggning helt eller delvis berör ett samhälles gatumark, synes denna

prövningsrätt bli beskuren genom samhällets vetorätt.

Å andra sidan är — framhåller utredningen —- samhällenas anspråk

på att själva få utöva detaljdistributionen av elkraft att betrakta som ett

allmänt kommunintresse. I den mån en nybildning av kommunala företag

kan förenas med en rationalisering av eldistributionen genom att flera

inom samma kommun verksamma distributionsföretag sammanslås finner

sig utredningen ej kunna resa invändningar mot att kommunen utövar

detalj distribution. För landsbygdens del ifrågasätter dock utredningen om

kommunen slutligen alltid kan anses vara en tillräckligt stor enhet som

underlag för en rationell drift. Då det är angeläget att vägen hålles öppen

för en mera fullständig rationalisering bör enligt utredningens uppfattning

den kommunala vetorätten ej kunna utnyttjas för att utbryta en

tätort ur ett större distributionsområde eller för att eljest hindra en planmässig

elektrifiering. Den kommun enligt gällande kommunallagar tillkommande

behörigheten att bedriva detalj distribution får nämligen icke

betraktas som en rättighet, vilken kommunen kan påfordra att ovillkor
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 1957

ligen få utöva. Ändamålsenligheten ur det helas synvinkel måste enligt

utredningen vara avgörande för i vilken omfattning denna rättighet får

utövas. I överensstämmelse härmed finner utredningen, att i princip kommunala

företag i städer och på landsbygd även mot kommunens bestridande

bör kunna inlemmas i större enheter av enskild eller allmän karaktär.

Utredningen betonar likväl att ett dylikt inlemmande endast kan

tänkas äga rum i sådana fall, då en uppenbar fördel står att

män kraftförsörjningssynpunkt. Utredningen föreslår nu att regeln i 1 §

andra stycket får det innehåll att expropriationstillstand skall kunna meddelas

mot ett plansamhälles bestridande, om detta erfordras för elkraftförsörjningens

ändamålsenliga ordnande eller eljest synnerliga skäl föreligger.

Såsom inledningsvis nämnts är utredningen icke i alla avseenden enhällig.

En ledamot har reserverat sig mot utredningens förevarande förslag

och anför att en olämplig utbrytning av ett plansamhälle ur ett större

distributionsområde bör kunna förhindras redan med stöd av nuvarande

stadgande i 1 § andra stycket i 1902 års lag.

Reservanten framhåller också att »elkraftförsörjningens ändamålsenliga

ordnande» är ett mycket tänjbart begrepp. Formuleringen medger nämligen

att t. ex. en kraftproducent eller en abonnent kan få expropriationsrätt

för ledningar till andra av honom ägda fastigheter inom det planlagda

området under förutsättning att hans totala kraftförsörjning kan

visas därigenom bli mer ändamålsenligt ordnad. Reservanten anför vidare

att statens vattenfallsverk ofta i samband med avtal om leverans av råkraft

till stadselverk söker erhålla rätt till direktleveranser till vissa

abonnenter inom stadsområdet. Då det gäller leverans till en abonnent

med mycket stora kraftbehov, finner reservanten att statens vattenfallsverk

redan nu har möjlighet att genombryta vetorätten, eftersom »synnerliga

skäl» för expropriationsrätt kan anses föreligga. Den av utredningen

föreslagna ändringen av lagtexten skulle däremot — framhåller reservanten

— ge de stora kraftleverantörerna ett mycket gott stöd för att

kunna tilltvinga sig direktleverans även till abonnent med ett relativt måttligt

kraftbehov. Detta skulle, enligt reservantens åsikt, så småningom leda

till att en stads eller annat samhälles gator i allt större utsträckning tas

i anspråk för andra än kommunen tillhöriga ledningar, något som måste

medföra synnerligen stora olägenheter med hänsyn till att den redan nu

mycket starka trängseln i marken under gatorna för varje år blir allt

svårare.

Remissyttrandena. Utredningens förslag tillstyrkes eller lämnas utan

erinran av bostadsstyrelsen, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar,

länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,

Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Västernorrlands och Norr
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

bottens lön, lantbruksnämnden i Västmanlands län, Västernorrlands och

Jämtlands läns handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,

RLF, Sveriges lantbruksförbund samt Forsaströms kraftaktiebolag.

RLF understryker att det är nödvändigt vidtaga åtgärder, som

förhindrar att tätorterna bryter sig ut ur landsbvgdsföretagen och bildar

egna företag, varigenom den återstående delen av det ursprungliga företaget

kommer i väsentligt sämre läge. Bolaget framhåller att det berättigade

i förslaget styrkes av de mer eller mindre godtyckliga inkorporeringar

som sker.

Vattenfallsstgrelsen har i princip intet att erinra mot den föreslagna

uppluckringen av vetorätten, eftersom denna — vilken ger kommunerna

ett affärsmonopol i fråga om elkraftförsörjningen -— ursprungligen icke

hade sådant ändamål utan var betingat av rent tekniska förhållanden. Utredningens

förslag framstår därjämte som naturligt och kanske t. o. m.

nödvändigt vid en tillämpning av det av utredningen förordade alternativet

för distributionsföretagens organisation. Därest åter rationaliseringen,

enligt styrelsens förslag, sker genom att icke bärkraftiga distributionsföretag

inlöses av de ledande storkraftföretagen, blir den ökade möjligheten

att genombryta kommunernas monopol inom planlagda områden av liten

betydelse.

Kommerskollegium anser visserligen att bestämmelsen om den kommunala

vetorätten kan utgå ur lagen men framställer inget yrkande härom,

därest bestämmelsen får i huvudsak den utformning den har i utredningens

förslag.

Även om man säkerligen icke kan räkna med någon allmän kominunalisering

av eldistributionen på landsbygden bör — framhåller landskommunernas

förbund — övervägas att utvidga landskommunernas vetorätt.

Med den modifikation, som utredningen föreslagit, bör vetorätten

kunna utsträckas till att avse jämväl områden med utomplansbestämmelser.

Till reservantens uppfattning ansluter sig länsstyrelserna i Stockholms

och Värmlands län, länsbostadsnämnden i Kronobergs län, drätselkammaren

i Malmö, Östergötlands och Sörmlands handelskammare, Gotlands

handelskammare, handelskammaren i Göteborg, svenska stadsförbundet,

aktiebolaget Linköpings elverk, svenska elverksföreningen, svenska vattenkraf

tf öreningen och Sveriges elektriska entreprenörsförening. Länsstyrelsen

i Stockholms län finner icke de betänkligheter, som utredningen anför

emot gällande föreskrifter, såvitt avser den kommunala vetorätten,

vara övertygande. Enligt stadsförbundet är den av utredningen föreslagna

formuleringen av vetorätten mycket tänjbar och torde kunna leda till att

samhällenas strävan att åstadkomma en lämplig distributionsform försvåras.

Det kan icke med fog göras gällande att den kommunala vetorätten

hittills begagnats på ett sätt som varit ägnat att försvåra en ända
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

målsenlig eldistribution inom kommunen. För de rena undantagsfall, i

vilka en kommun skulle kunna tänkas obehörigen motsätta sig en lämplig

utformning av distributionsnätet torde den nuvarande avfattningen av bestämmelsen

i 1 § andra stycket ge tillfredsställande möjlighet till ingripande.

Departementschefen. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1 § andra

stycket 1902 års lag kunde menighet vägra att, inom område med gällande

stadsplan eller byggnadsplan eller inom fastställt hamnområde, för

elektrisk ledning avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Denna vetorätt tillkom för att fritaga kommun från skyldighet att

tvångsvis avstå eller upplåta dylika områden för elektriska anläggningar,

om sådant skulle visa sig mindre lämpligt med hänsyn till användningen

av kommunens gatusystem för trafiken samt för anordningar för belysning,

vattenledning, markens torrläggning, m. m. Genom lag den 19 december

1941 jämkades stadgandet om denna kommun tillkommande vetorätt

så, att Kungl. Maj :t må medgiva undantag därifrån om synnerliga

skäl föreligger.

Jag vill här erinra om att det vid tillkomsten av berörda lagändring

framhölls att kommuner i stor utsträckning begagnat sig av vetorätten

även i sådana fall då framdragandet av ledningar blott kunde skada kommunernas

intressen som kraftleverantörer. Samtidigt påpekades att

eftersom det numera ankom på Kungl. Maj :t att tillse att koncessionsansökningar

för elektriska starkströmsledningar icke bifalles med mindre

ledningen i fråga fyller ett verkligt behov och därjämte kan anses ingå

som ett led i en rationell elektrifiering — frågan om rätten att framdraga

ledningar inom stads- eller byggnadsplanelagt område borde avgöras icke

av vederbörande kommun utan av Kungl. Maj :t.

Utredningen har mot vetostadgandets nuvarande utformning väsentligen

anmärkt att stadgandet alltjämt medger möjlighet till olämplig utbrytning

av tätortsdistribution från ett större distributionsområde. I det

helt övervägande antalet städer och i ett flertal andra större tätorter av

stadskaraktär ombesörjes emellertid eldistributionen redan av kommunalt

ägda elverk, vilka därjämte ofta distribuerar elkraft till närliggande landsbygd.

I sådana fall åter — då ett icke-kommunalt företag levererar kraft

inom ett område med landsbygd och tätortsbebyggelse och företagets rätt

att ha ledningar framdragna inom tätorten icke tillkommit genom expropriation

— torde kunna befaras att tätorten i samband med koncessionstidens

utgång begagnar den kommunala bestämmanderätten över gatumark

in. in. för att bryta sig ut ur distributionsföretaget. Företaget kan sålunda

komma att reduceras till en icke bärkraftig och därför ej önskvärd distributionsenhet.

Enligt min mening föreligger emellertid i dylika fall sådana

synnerliga skäl för undantag från den kommunala bestämmanderätten över

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 dr 1957

publik mark, som stadgandet i 1 § andra stycket i 1902 års lag — enligt

vad nyss anförts — åsyftar. Jag delar således den av utredningsreservanten

och flera remissinstanser uttalade åsikten att en olämplig utbrytning

av ett plansamhälle ur ett distributionsområde kan förhindras redan

med stöd av nu gällande bestämmelser. På grund härav finner jag att den

föreslagna ändringen i 1 § icke är erforderlig.

4. Koncessionsväsendet

Elkraftutredningen. Inledningsvis framhåller utredningen att de åtgärder,

som erfordras för en omorganisation av landsbygdsdistributionen, icke

alltid kan begränsas till att avse enbart irrationella småföretag utan måste

utsträckas till att gälla rationaliseringshindrande företag överhuvudtaget.

Därvid är emellertid att märka — säger utredningen — att nuvarande

bestämmelser endast i begränsad omfattning medger att reglerande åtgärder

vidtages mot företag under koncessionstiden. För en omorganisation

av detaljdistributionen måste man sålunda avvakta koncessionstidens utgång.

Då det befinnes angeläget att omorganisationen kan genomföras utan

alltför stor tidsutdräkt, anser utredningen erforderligt att de rättsliga

hindren härvidlag undanröjes.

Som ett led i rationaliseringssträvandena nödgas man — hävdar utredningen

-— vidare ställa väsentligt ökade anspråk såväl i praktiskt som i

formellt avseende på de företag, som i framtiden skall handha kraftförsörjningen.

Detta gäller huvudsakligen på den lokala distributionens område.

De ökade krav, som kan ställas på företag för produktion och överföring

av kraft till större förbrukare såsom industrier eller till lokala

distributionsföretag, ger enligt utredningen icke i samma grad anledning

till omedelbara åtgärder av allmänt reglerande karaktär.

Utredningen framlägger härefter förslag till ändrade bestämmelser i

1902 års lag beträffande koncessionsväsendet.

Utredningen anför att koncessionsskyldigheten f. n. betingas av

dels de elektriska anläggningarnas farlighet, dels statens intresse att äga

inflytande på elkraftförsörjningen.

Vad gäller den förstnämnda grunden påpekas i betänkandet att starkströmsledningar

i allmänhet är koncessionspliktiga. Från denna regel har

dock — framhåller utredningen — gjorts undantag i sådana fall då säkerhetssynpunkten

ansetts kunna träda tillbaka eller bevakas på annat sätt,

exempelvis för sådana ledningar som förlägges inom byggnad eller inhägnad

gård eller under jordytan. Koncessionsfrihet motiveras emellertid i vissa

fall även av att markupplåtelse för ledningarna kunnat ske utan expropriation.

En av denna orsak koncessionsfri ledning är enligt utredningen

givetvis icke mindre farlig än en koncessionspliktig. Utredningen konsta
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957 27

terar att något konsekvent hänsynstagande till säkerheten således icke

sker.

Statens anspråk att kunna öva inflytande på elkraftförsörjningen kom

— framhåller utredningen — ursprungligen till uttryck i 1902 års lag

genom bestämmelsen om begränsad koncessionstid, vars införande berodde

på att man var oviss hur kraftdistributionen i fortsättningen skulle komma

att utveckla sig och att man ansåg en tidsbegränsning erforderlig med hänsyn

framför allt till möjligheten att staten framdeles eventuellt kunde vilja

inlösa anläggningar eller föreskriva ändrade villkor för rätten att nyttja

dessa. Utredningen anför vidare att det statliga intresset att tillgodose allmänna

elektrifieringssynpunkter blev ytterligare beaktat genom den år

1938 införda bestämmelsen i 2 § 4 mom. 1902 års lag att vid prövning av

koncessionsansökan hänsyn bör tagas till ledningarnas behövlighet och

planmässighet. Behovsprövningen avser emellertid främst att förhindra

uppkomsten av dubbla ledningsnät. Prövningen av anläggningarnas planmässighet

har enligt utredningen däremot skett i mycket begränsad omfattning,

vilket främst anges bero på att denna prövning förutsätter bl. a.

kännedom om bygdens elkraftbehov och andra lokala förhållanden, som

icke framgår av koncessionshandlingarna. Därtill kommer att vissa ledningar,

som kan ha stor allmän betydelse, är koncessionsfria — t. ex. högspända

jordkablar i den mån de ej berör allmän trafikled — och sålunda

undandragna all behovs- och planmässighetsprövning.

Sammanfattningsvis anför utredningen att koncessionsskyldigheten hittills

endast i ringa omfattning använts för att tillgodose det allmännas

intresse av en utbredd och god elkraftförsörjning. För att kunna medverka

till en rationalisering av distributionen och därmed till en allmän förbättring

av kraftleveranserna till förbrukarna bör staten emellertid erhålla

ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten. I sådant syfte bör

koncessionstvånget utvidgas till att omfatta i princip alla starkströmsledningar.

Emellertid torde undantag böra göras för ledningar som till hela

sin sträckning faller inom byggnad eller inhägnad gård, enär koncessionsprövning

av dylika ledningar anses icke erforderlig vare sig ur behovs- och

planmässighetssynpunkt eller för att tillgodose säkerhetskrav.

Enligt utredningen anses vidare icke nödvändigt att alla i nuvarande

2 § l—3 inom. i 1902 års lag intagna speciella bestämmelser till skydd

för enskild rätt — angående lednings avstånd till boningshus m. in.

eller för allmänna intressen, dvs. i fråga om lednings framdragande inom

trafikled i närheten av flygfält, upptages i lagen. Dessa bestämmelser

föreslår utredningen skola överföras till den med stöd av lagen utfärdade

stadgan den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar, vilken

innehåller särskilda regler om sådana ledningars utförande och skötsel.

Utredningen föreslår att de nya bestämmelserna angående koncessionsskyldighet

skall tillämpas även beträffande äldre ledningar. Härigenom

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 1957

blir åtskilliga ledningar, för vilka koncession tidigare icke erfordrats,

principiellt underkastade koncessionsplikt.

Redan enligt gällande lag kan — framhåller utredningen — tillstånd att

framdraga ledningar avse viss till hela sträckningen bestämd ledning eller

generellt ledningar i anslutning till generator- eller transformatorstation

eller inom visst område, dvs. tillstånd ges som linjekoncession och

områdeskoncession. Utredningen anför vidare bl. a.

Möjligheten att erhålla områdeskoncession gäller dock endast lågspänningsledningar

för »distribution av ström till fastigheter med olika ägare».

Områdets gränser kan vara antingen geografiskt eller tekniskt bestämda.

Det sistnämnda gäller då koncessionen ges för ledning i anslutning till viss

generator- eller transformatorstation. Begränsningen bestämmes då av att

det är tekniskt omöjligt att från en matande station draga lågspänningsledningar

utöver en begränsad längd. Områdeskoncession innefattar jämväl

tillstånd att inom området korsa allmän trafikled. I en del fall kan dock

en koncession å högspänningsledningar få karaktär av områdeskoncession.

För högspända jordkablar, vilka är koncessionspliktiga i den mån de berör

allmän trafikled, beviljas nämligen ofta allmänna tillstånd att korsa trafikleder

inom helt stads- eller samhällsområde.

I detta sammanhang må hänvisas till en i betänkandet lämnad översiktlig

framställning av det elektriska överföringssystemets uppbyggnad, som

beskrives på följande sätt.

Från en mellansvensk kraftstation fördelas kraften inom vederbörande

kraftverksområde genom landslinjer med en spänning av 50—130 kilovolt

(kV). Landslinjerna slutar i s. k. landslinjestationer, där spänningen nedtransforineras

till 6—40 kV. Från Iandslinjestationerna sprides kraften ut

över bygden genom bygdeledningar med normalt 20—40 kV spänning, anslutna

till bygdestationer på 10 km avstånd från varandra. Vid bygdestationerna

hämtar detaljdistributionsföretagen sin råkraft och vanligen

äges det därifrån matade ledningssystemet av nämnda företag. I bygdestationerna

transformeras kraften till 3—20 kV ortsspänning (undantagsvis

1,5 kV) och överföres via ortsledningar till ortsstationer. Efter transformering

i dessa till lågspänning ledes kraften via lågspänningsledningar

med normal räckvidd av 500—800 in till förbrukarna!

Enligt utredningen kan åtskilliga fördelar vinnas med ökade möjligheter

till områdeskoncession. Utredningen föreslår därför att dylik koncession,

som anses böra avse endast ett geografiskt område, får gälla icke

blott lågspänningsledningar utan även sådana högspänningsledningar som

finnes böra ingå i det s. k. närdistributionsnätet. Systemet innebär enligt

betänkandet i en del avseenden ökad frihet för distributionsföretagen. Koncessionsförfarandet

anses kunna bli avsevärt förenklat, varigenom koncessionsmyndigheten

kan ägna mer tid åt arbetet med de större ledningarna.

Till närmare utveckling av förslaget anför utredningen till en början

att varje distributionsföretag bör få sin verksamhet lokaliserad till ett

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

29

lämpligt geografiskt område. Givet är att svårigheter stundom kan möta

att på förhand avgränsa distributionsområden, eftersom ledningsnätens

utsträckning kan hli beroende av bebyggelsens framtida utveckling. I

det långt framskridna stadium landsbygdselektrifieringen numera befinner

sig kan enligt utredningen å andra sidan sägas, att en sådan avgränsning

i stora delar av vårt land redan praktiskt utbildats eller är lätt att

verkställa. Utredningen finner därför lämpligt, att gränserna för distributionsområdet

i huvudsak fastställes i koncessionen, dock med möjligheter

till framdeles erforderliga justeringar. I alla de fall, där koncession

redan utfärdats, bör distributionen avse det område, som rimligen bör försörjas

med elkraft från koncessionshavarens anläggning. Tolkningen av

en sådan regel bör i varje särskilt fall ankomma på koncessionsmyndigheten.

Enligt utredningens uppfattning bör företaget få tillstånd att inom området

utan särskild prövning framdraga erforderliga ledningar. Rätten att

framdraga ledningar anges böra avse icke blott lågspänningsledningar

utan även ortsledningar vanligen å 3—20 kV. Med ortsledningar -— vilken

beteckning användes för ledningar på landsbygden — bör enligt utredningen

i förevarande hänseende jämställas i stad eller annan tätort befintliga

ledningar för motsvarande spänning. I större städer förekommer

emellertid detalj distributionsnät för än högre spänning. Även dylika ledningar

anses böra jämställas med ortsnäten i förevarande hänseende. Som

gemensam benämning på ortsledningar och likställda högspänningsledningar

samt från dessa matade lågspänningsledningar användes i betänkandet

närdistributionsnät.

Genom att områdeskoncession begränsas till närdistributiosnät faller

ledningar av »högre ordning» utanför den principiellt fria utbyggnadsrätten.

För större kraftföretag, som levererar kraft inom vidsträckta områden,

fordras således enligt utredningen dels linjekoncession för bygdeledningar

och ledningar av »högre ordning», dels områdeskoncession för

närdistributionsnät. Om åter en ortsledning utsträckes utanför det fastställda

distributionsområdet utan att dess gräns ändras, erfordras linjekoncession

för den del av ledningen som faller utanför området.

Utredningen anser att beträffande de elkraftanläggningar, som omfattas

av en områdeskoncession, det allmänna i huvudsak kan avstå från

nu föreliggande möjlighet att i varje särskilt fall pröva behovet av de planerade

anläggningarna och deras förenlighet med planmässig elektrifiering,

vilket dock anges icke behöva innebära någon försämring ur allmän

synpunkt. Härom framhåller utredningen följande.

Innan ett företag får områdeskoncession skall nämligen enligt utredningens

förslag hela anläggningssystemet underkastas noggrann prövning

ur kraftförsörjningssynpunkt. Koncessionsmyndigheten har även att

pröva innehavarens allmänna lämplighet som distributör med hänsyn till

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

ekonomiska, tekniska ocli organisatoriska förutsättningar. De ledningar,

som företaget framdeles utan särskilt tillstånd får utföra inom området,

kommer huvudsakligen att bli kompletteringsledningar till det befintliga

nätet. Vid framdragning av dylika ledningar är emellertid anläggningsinnebavaren

icke befriad från skyldigheten att söka expropriation, där

uppgörelse icke kan träffas med markägaren, eller att taga hänsyn till

andra motstående intressen, som kan lida skada eller olägenhet genom

ledningsdragningen.

Enligt utredningens uppfattning medför en på angivet sätt utvidgad

områdeskoncessionering den avsevärda fördelen att koncessionsmyndighetens

arbetsbörda lättas. Härutinnan anför utredningen.

Större delen av de koncessionsärenden, som behandlas av kommerskollegium,

avser nämligen tillstånd att utföra avgreningsledningar på ortsnät

eller lågspänningsnät från ny transformatorstation. Statens möjligheter

att granska anläggningarna ur farosynpunkt avses icke försvinna genom

att koncessionsinnehavaren ges rätt att utan tillstånd i varje särskilt fall

framdraga ledningar inom området. Den statliga tillsynsverksamheten

kommer nämligen att liksom hittills innefatta säkerhetskontroll. Behovet

av dylik kontroll torde emellertid minska i och med att företagen kan anskaffa

egen sakkunnig personal.

Om systemet med områdeskoncession sålunda skulle onödiggöra prövning

av närdistributionsnäten så är det — framhåller utredningen — däremot

angeläget att behövligheten och planmässigheten beträffande de anläggningar,

för vilka fordras linjekoncession (främst bygde-, lands- och stamlinjer),

verkligen kan bli föremål för prövning. Genom att många enklare

ärenden försvinner till följd av områdeskoncessioneringen kan mer tid

ägnas åt arbetet med huvudledningarna. Klart är att vid en behovsprövning

beträffande nämnda anläggningar även näringspolitiska synpunkter

bör beaktas och att speciell sakkunskap erfordras för en dylik prövning.

Koncession skall enligt utredningen lämnas under förbehåll av allmän

och enskild rätt. Koncessionssökanden bör kunna på egen hand söka

överenskommelse med rättsägare, vilkas rätt beröres av ledningens framdragande.

Till koncessionsmyndigheten skall -— anför utredningen —- uppgift

endast behöva lämnas på de fall, där hinder föreligger för frivillig

överenskommelse och där sålunda expropriation kan bli aktuell. Om

hindret angår mindre väsentliga delar av ledningen och är av den art, att

ledningen oberoende därav kan väntas bli utförd i huvudsaklig överensstämmelse

med förslaget, bör koncession, med nyssnämnda förbehåll och

på de villkor i övrigt som koncessionsmyndigheten finner erforderliga,

kunna erhållas.

De nya bestämmelserna angående områdeskoncession föreslås bli i princip

tillämpliga i och med lagens ikraftträdande. Emellertid förordar utredningen

att innehavare av f. n. koncessionsfria ledningar tillhörande

det lokala nätet, vilka skall ingå i ett distributionsområde, får efter anmälan

till koncessionsmyndigheten begagna ledningarna utan tillstånd i

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

31

avbidan på att områdeskoncession beviljas. Intill dess sådan koncession

meddelas skall vidare för nya lokala ledningar beviljas interimistiskt tillstånd

i den för linjekoncession stadgade ordning, vilket innebär att äldre

tillståndssystem i princip bibehålies tills vidare.

Utredningen, som upplyser att den längre koncessions ti den å 60

år hittills icke kommit till användning, anför att koncessionens begränsning

till viss tid utgör resultatet av en avvägning mellan å ena sidan koncessionsinnehavarens

anspråk att under tillräckligt lång tid ostört få driva

sin rörelse och å andra sidan statens intresse att kunna taga koncessionen

under omprövning på grund av att utvecklingen på kraftförsörjningsområdet

icke kan förutses.

Utredningen berör i detta sammanhang frågan om att ersätta gällande

bestämmelser om tidsbegränsad koncession med en regel att koncessionen

skall beviljas tillsvidare med rätt för staten att efter viss tid med skäligt

varsel helt eller delvis inlösa rörelsen med tillhörande anläggningar. Ehuru

vissa fördelar anges vara förknippade med en dylik regel — bl. a. skulle

genomförandet av behövlig omorganisation av detaljdistributionsföretagen

härigenom betydligt underlättas — är dock en så genomgripande ändring

av bestämmelserna enligt utredningens mening icke erforderlig ur rationaliseringssynpunkt,

därest utredningens förslag om rätt till hävande av koncession

med hänsyn till elkraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande

genomföres.

Utredningen erinrar om att f. n. lagregler saknas angående åläggande

för innehavare av koncessionerad anläggning att leverera ström till sina

avnämare. Ingripanden från myndighets sida kan därför icke ske mot en

distributör, som vägrar att draga fram elektrisk ledning till en fastighet

eller försummar att underhålla sina ledningar så att driftstörningar uppstår

eller som underlåter att förbättra elnätets belastningsbarhet, med påföljd

att användningen av elkraft icke kan öka i normal omfattning — allt

givetvis under förutsättning att distributören icke åsidosätter gällande

säkerhetsföreskrifter eller avtalsenliga förpliktelser. Däremot kan enligt

2 § 6 mom. i 1902 års lag inskridande ske för att reglera kraftpriset. Eftersom

koncession i praktiken innebär att innehavaren får företrädes- eller

ensamrätt antingen till detaljdistribution inom det område, som ledningarna

omspänner, eller till engrosdistribution till underdistributörer eller andra

storförbrukare anser utredningen att denna rätt bör motsvaras av en förpliktelse

för honom att på skäliga villkor tillgodose förefintliga och kommande

rimliga kraftbehov, dvs. distributionsskyldighet.

Angående distributionsskyldighetens innebörd för innehavare av områdeskoncession

anför utredningen bl. a. följande.

Principen om distributionsskyldighet kan sägas innebära en fullföljd

av grundtanken bakom nu tillämpliga bestämmelser om prövning av nätets

planmässighet och om prisreglering. Även om själva principen om distribu
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

tionsskyldighet sålunda i viss män är godtagen i gällande lag har den icke

kommit till direkt uttryck däri. Svårigheter möter att vid principens lagfästande

klart definiera de praktiskt nödvändiga begränsningarna vid dess

tillämpning. I sista hand blir dessa beroende på myndigheternas bedömning

i varje särskilt fall.

Distributionsskyldigheten innefattar en allmän förpliktelse att upprätthålla

en tillfredsställande såväl extensiv som intensiv elektrifiering.

Att den extensiva elektrifieringen skall vara tillfredsställande innebär

att distributören skall vara skyldig att på skäliga villkor utsträcka ledningsnätet

till varje normal förbrukningsplats inom det område för vilket lian

fått områdeskoncession. Hur långt detta krav bör sträckas är ett svårlöst

problem, särskilt som det måste förutsättas att nätets utsträckande till

förut oelektrifierade delar av området skall ske på rimliga villkor. Självkostnaderna

för elektrifiering av avskilt belägna fastigheter kan stundom

vara mycket höga. Bidrag till anläggningskostnaderna brukar på landsbygden

utgå i form av engångsavgifter från de abonnenter, som ansiutes.

För de avskilt liggande fastigheter, som ännu ej elektrifierats, skulle anslutningsavgifterna

kunna bli relativt höga. Utredningen förutsätter därför

att ekonomiskt stöd från det allmänna skall i viss utsträckning även

framgent kunna utgå till elektrifieringskostnaderna. De ännu oelektrifierade

fastigheterna ligger ofta i gränstrakterna mellan småföretags distributionsområden.

Där en samordning av dylika företag, under medverkan

och eventuellt med ekonomiskt stöd från det allmänna, kan åstadkommas,

torde distributionsanläggningarna kunna anläggas och utvidgas mer ändamålsenligt

och därmed mindre kostsamt än eljest. Distributörens skyldighet

att elektrifiera hela det honom tilldelade området bör under sådana

omständigheter icke bli alltför betungande. Det är emellertid självklart att

nätets utsträckande till fastigheter eller andra elektrifieringsobjekt ej skall

kunna framtvingas i de fall, där företagets kostnader, även om möjligheterna

till understöd utnyttjas, blir orimligt höga eller där den ifrågasatta

elektrifieringen avser bebyggelse, vars fortbestånd är osäkert.

1 kravet på en tillräckligt intensiv elektrifiering bör i första band inläggas,

att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarbet är i skälig

mån säkerställda. Man bör med andra ord kunna fordra av koncessionshavaren

att han skall tillgodose rimliga anspråk från förbrukarna på att

inga onödiga avbrott eller störningar i elkrafttillförseln sker och att alla

normala anslutningsobjckt — vartill i nuvarande utvecklingsskede bör räknas

exempelvis motorer för rationell jordbruksdrift, hantverk och småindustri

samt vanliga hushållsmaskiner — skall kunna användas utan inskränkning.

Vidare bör koncessionshavaren ha rätt men ej plikt att

leverera till en kraftskapande storindustri inom området. Skyldigheten att

sörja för att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarbet medger

normalt utnyttjande av elkraften innebär också att företag med undermåliga

nät skall upprusta dessa till godtagbar standard. Skyldigheten

måste emellertid i praktiken vara begränsad till vad företagets tekniska

möjligheter och rörelsens ekonomiska bärkraft medger. Stöd i form av

lån och bidrag till upprustningskostnaderna kan sålunda även i fortsättningen

vara påkallat. Det slutliga syftet med statens medverkan bör

emellertid vara att skapa bärkraftiga distributionsenheter. Sedan en omorganisation

av kraftförsörjningen med avveckling av de irrationella företagen

genomförts skulle distributionsskyldighetens fullgörande principiellt

kunna krävas utan statens medverkan.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Utredningen föreslår sålunda en bestämmelse att innehavare av områdeskoncession

skall, om icke särskilda skäl till undantag prövas föreligga, vara

skyldig att inom det fastställda området på skäliga villkor tillhandahålla

elektrisk kraft för normala förbrukningsändamål åt envar, som erhållit anslutning

till hans ledningar eller därom gör skriftlig framställning.

I detta sammanhang behandlar utredningen frågan om detalj distribution

genom kommunala företag och konstaterar att en kommuns anspråk

på att leverera kraft inom det egna området har stöd i den allmänna

kompetensbestämmelsen i 3 § kommunallagen. Vad angår ett kommunalt

elverks skyldighet att leverera elkraft utanför den egna kommunens gränser

framhålles i betänkandet bl. a. följande.

Eftersom distributionsverksamhet är förenad med affärsrörelse, kan det

från rent principiell synpunkt ifrågasättas om det ingår i en kommuns

kompetens alt utsträcka distributionen utanför kommunen. Om t. ex. ett

stadselverk bedriver landsbygdsdistribution, som går med förlust, kan

verksamheten anses strida mot stadens ekonomiska intressen. Om åter

landsbygdsdistributionen ger så stor vinst att det skulle ligga i vederbörande

landskommuns intresse att själv övertaga verksamheten, borde

detta intresse ha företrädesrätt och staden alltså avstå från landsbygdsdistributionen.

Utredningen anser emellertid att vägande praktiska skäl av samhällsekonomisk

räckvidd kan anföras mot de nyss redovisade synpunkterna.

De naturliga gränserna för ett distributionsområde, som lämpligen bör försörjas

med kraft från ett och samma företag, sammanfaller mera sällan

med kommungränserna. Erfarenheten säges också visa att mycket små

företag av olika skäl — tekniska, ekonomiska eller organisatoriska — är

olämpliga som självständiga förvaltningsenheter. Då det enligt utredningen

bör vara ett samhällsintresse att förutsättningarna för distributionsföretagens

verksamhet är så gynnsamma som möjligt, anses kommunintresset

böra få stå tillbaka i den mån det är oförenligt med det samhällsekonomiska.

Enligt utredningen innebär denna ståndpunkt att bestämmelsen i

3 § kommunallagen om kommunens kompetensområde icke bör utgöra

hinder för ett kommunalt elverk att bedriva distribution även i andra

kommuner, om särskilda skäl föreligger.

Utredningen övergår därefter till frågan om den distributionsskyldighet,

som finnes böra åligga innehavare av linjekoncession. Därvid anför

utredningen bl. a.

För att innehavare av områdeskoncession skall kunna fullgöra sin

skyldighet att leverera elektrisk kraft fordras att han har tillgång till

råkraft. Skulle det bli omöjligt för honom alt genom avtal skaffa erforderlig

kraft, kan efter särskild prövning innehavare av linjekoncession åläggas

alt leverera råkraft eller — om han själv ej har tillräcklig tillgång härtill

— att upplåta sin anläggning för transitering av sådan kraft till den

förre. Härutöver bör linjekoncessionshavaren kunna efter prövning i varje

särskilt fall åläggas alt leverera kraft till sådana industrier eller andra

3 -402 57 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 saml. Nr 161

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

förbrukare, vilkas verksamhet finnes vara av större betydelse för det allmänna.

Skyldigheten bör i första hand åläggas innehavare av linjekoncession,

som avser ledning för allmän distribution, däremot icke sådan innehavare

vars ledning kan utnyttjas blott för en industris eget behov.

Även vid linjekoncession är en förutsättning för distributionsskyldighetens

fullgörande att anläggningen hålles i gott stånd. Varje företag, som

har distributionsskyldighet, bör därför enligt utredningens mening genom

bestämmelse i 1902 års lag förpliktas att hålla anläggningen i sådant skick

att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet.

I enlighet härmed förordar utredningen en regel av innehåll att den,

som erhållit linjekoncession, må efter särskild prövning åläggas skyldighet

att tillhandahålla elektrisk kraft eller upplåta sin anläggning för kraftöverföring

till annan i den mån detta finnes erforderligt för fullgörande

av områdeskoncessionshavares distributionsskyldighet eller för leverans till

sådan industri eller annan förbrukare, vars verksamhet finnes vara av

större betydelse för det allmänna.

Utredningen föreslår att bestämmelserna om distributionsskyldighet

skall tillämpas även å äldre anläggning. Intill dess områdeskoncession i

den av utredningen föreslagna formen hunnit meddelas skall distributionsskyldigheten

gälla för det område som lämpligen bör försörjas med

elkraft från företagets ledningar.

För att kunna fullgöra sin distributionsskyldighet måste — framhåller

utredningen — ett företag uppfylla vissa förutsättningar ur tekniska,

ekonomiska och organisatoriska synpunkter. Huruvida dessa förutsättningar

föreligger anser utredningen böra prövas vid behandlingen av koncessionsansökningen.

I fråga om innebörden av denna prövning av

företagens lämplighet anför utredningen bl. a.

För att en god kraftförsörjning på längre sikt skall tryggas måste även

vissa krav ställas på det företag, som utövar distributionsverksamheten,

särskilt att företaget äger tillräckliga tekniska, ekonomiska och organisatoriska

förutsättningar för att genomföra och upprätthålla en rationell

kraftförsörjning med tillämpning av rimliga priser och villkor i övrigt.

Detta innebär att en koncessionssökandes lämplighet att bedriva distribution

inom fastställt område bör prövas. En dylik prövning skulle i första

hand ha till syfte att förhindra, att ny eller förlängd koncession beviljas

sådana distributionsföretag, som måste anses sakna förutsättningar för en

ändamålsenlig verksamhet. Lämplighetsprövningen skulle sålunda kunna

bli ett viktigt medel för att genomföra den erforderliga omorganisationen

av landsbygdsdistributionen. Även då ansökan avser linjekoncession bör

sökandens lämplighet ur angivna synpunkter prövas, dock endast om ledningen

skall användas för allmän distribution. Med denna begränsning

undantages således från prövningen t. ex. en ledning, som äges av och

uteslutande betjänar ett industriföretag. Det måste i sista hand"ankomma

på vederbörande koncessionsmyndighet att tillämpa koncessionsprövningen

med hänsynstagande till vad som i varje särskilt fall kräves för att nå den

avsedda standarden på kraftförsörjningen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

35

Av principen att koncessionssökandens lämplighet skall prövas följer

enligt utredningen, att endast den i koncessionen angivna innehavaren av

det koncessionerade ledningsnätet äger rätt att driva den därmed förenade

distributionsverksamheten. Koncessionen skall således framdeles utfärdas

för bestämd person eller bestämt företag såsom anläggningens innehavare

och ej — såsom sker — för viss företagare eller hans rättsinnehavare. Om

anläggningen överlåtes eller upplåtes med nyttjanderätt till annan bör därför

tillstånd av koncessionsmyndigheten krävas. Detta krav är — framhåller

utredningen — motiverat även av det förhållandet, att fria överlåtelser

skulle kunna hindra en planmässig omorganisation av detaljdistributionsföretagen.

Att alla berörda företag skulle helt foga sig efter

den omorganisationsplan, som koncessionsmyndigheten kan ha uppgjort

för detalj distributionen, anser utredningen ej vara att vänta. Ingenting

motsäger att exempelvis storföretagen även i fortsättningen kommer att

övertaga småföretag, även där detta skulle strida mot planen. Det anses

ej uteslutet att småföretag, som enligt rationaliseringsplanen skall avvecklas,

köpes innan planen hunnit genomföras och kommer att ingå i andra

enheter än dem det statliga rationaliseringsorganet avsett. Den grundläggande

tankegången för omorganisationen kan då komma att spolieras.

Genom tillståndstvånget kan alltså — anför utredningen — rationaliseringshindrande

överlåtelser stävjas eller förbindas med villkor, som underlättar

en framtida reglering. Det blir därvid även möjligt att från fall

till fall få prövat, om genom en överlåtelse bygdens intresse av att äga

inflytande på den lokala elkraftförsörjningen blir i skälig grad beaktat.

Utredningen övergår härefter till att diskutera behovet av regler om

hävande av koncession.

Enligt gällande lag kan — uttalas i betänkandet — under löpande koncessionslid

statliga reglerande åtgärder endast i begränsad omfattning vidtagas

mot elektrisk anläggning. Härom anför utredningen.

Med stöd av 1902 års lag har i 9 § kungörelsen den 19 maj 1916 med

vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande

i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. in. — numera

ersatt av 25 § i 1939 års elektricitetsstadga — föreskrivits att innehavare

av koncessionerad anläggning är skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser

i fråga om leverans av elektrisk kraft från sådan anläggning, vilka

kan bli i laga ordning meddelade. Berörda föreskrift hade redan tidigare

— sedan slutet av 1907 — regelbundet intagits i beviljade koncessioner

såsom särskilt villkor. Under hänvisning till nämnda bestämmelse förklarades

de år 1938 i 1902 års lag införda reglerna om prisreglering skola

äga omedelbar giltighet för efter år 1907 koncessionerade företag. Men

för övrigt lär statliga åtgärder med stöd av berörda bestämmelse i stadgan

icke kunna bli av större betydelse. I princip kan därför enligt utredningens

uppfattning åtgärder för samordning tvångsvis av alltför små distributionsenheter

inbördes eller med större enheter tillgripas endast i samband

med att koncessionstiden utlöper. Ny koncession kan sålunda vägras ett

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

rationaliseringshindrande företag och i stället meddelas annat företag. Om

samordningsåtgärder lämpligen icke bör eller kan ske beträffande ett företag

vid tiden för koncessionstidens slut, kan koncessionen förlängas under

speciella villkor, som gör det möjligt att framdeles — under koncessionstiden

eller i varje fall vid utgången av viss kortare koncessionsperiod •—- inordna företaget eller, beträffande större företag, del därav i en rationell

enhet. Enligt gällande lagbestämmelser måste man alltså vid en omorganisation

avvakta koncessionstidens utgång, därest man icke kan nå resultat

genom skärpning av koncessionsbestämmelserna med stöd av 25 §

i 1939 års stadga eller genom frivilliga förhandlingar.

Utredningen anser det ur såväl allmän som enskild synpunkt önskvärt,

att omorganisationen av distributionsföretag i första hand genomföres frivilligt.

Statens medverkan skulle då kunna begränsas till att på olika sätt

befordra frivilliga saneringsåtgärder. Utredningen finner emellertid att

omorganisationen under sådana förhållanden skulle ta lång tid och icke

alltid kunna genomföras på ett rationellt sätt område för område. Det anses

därför nödvändigt att bestämmelser införes, som medger hävande av

koncession när detta erfordras ur rationaliseringssynpunkt. En koncessionsinnehavare

bör visserligen i princip kunna räkna med att koncessionsrätten

icke genom ny lagstiftning skall omintetgöras eller väsentligen

inskränkas under den tid koncessionen gäller. Undantag måste emellertid,

framhålles i betänkandet, kunna göras då så påkallas av ett starkt grundat

samhälleligt intresse. Det stora allmänna intresset av att den på många håll

bristfälliga kraftförsörjningen inom rimlig tid rationaliseras motiverar en

lagstiftning, som gör det möjligt att vid behov tvångsvis häva gällande

koncessioner. En förutsättning härför anges dock vara, att synnerlig

anledning till hävande föreligger med hänsyn till elkraftförsörjningens

ändamålsenliga ordnande. För dessa fall kan det framdeles bli nödvändigt

att införa särskilda bestämmelser om inlösen av anläggningarna. Utredningen

räknar emellertid med att hithörande ersättningsfrågor skall kunna

lösas genom förhandlingar mellan berörda parter.

Utredningen har vidare funnit erforderligt att bestämmelser införes om

hävande av koncession — helt eller delvis — därest innehavaren begår

svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i 1902 års lag eller

med stöd av densamma givna föreskrifter eller om han underlåter att begagna

meddelad koncession.

Bestämmelserna om hävande av koncession förutsättes i utredningens

förslag skola kunna tillämpas även å koncession som meddelats med stöd

av nu gällande eller äldre lag.

Den skiljaktige ledamoten av utredningen anför i fråga om distributionsskyldigheten

för kommunala elverk, att utredningens förslag om att

ett sådant företag skall kunna påtvingas distribution utanför den egna kommunen

måste betraktas som ett otillbörligt ingrepp i kommunens självbestämmanderätt

och stå i strid med gällande kommunallag. Distribution

s. 37 Kontrollera mot PDF

Ktingl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

37

utanför det egna kommunområdet kan nämligen ej anses tillhöra kommunens

kompetensområde, i varje fall ej om den i sig själv är förlustbringande.

Det anförda hindrar givetvis icke att ett kommunalt företag

frivilligt kan åtaga sig distribution utanför kommunen. Ett kommunalt

företag bör således enligt reservanten ej mot sitt bestridande kunna påtvingas

distributionsskyldighet utanför kommunens eget område.

Remissyttrandena. Mot utredningens uttalande att alla starkströmsledningar

i princip skall vara underkastade koncessionsskyldighet har

med endast ett undantag icke framställts erinran i de avgivna yttrandena.

Vissa modifikationer i koncessionsskyldighetens föreslagna utformning

förordas dock av telestyrelsen och byggnadsstyrelsen samt kommerskollegiunu
Telestyrelsen

anser sålunda att vissa teleledningar, t. ex. televerkets

koaxialkablar — som definitionsmässigt utgör högspänningsförande ledningar

men som icke är avsedda för kraftdistribution i vanlig mening

utan användes för telefon-, telegraf- och signaltransmission och i viss utsträckning

kommer att begagnas även för televisionsöverföring — bör vara

fria från koncessionsplikt. Då det föreslagna allmänna koncessionstvånget

i huvudsak torde motiveras av statens intresse att äga inflytande på elkraftförsörjningen,

finner telestyrelsen koncessionsplikten icke behövlig

i förevarande fall.

Enligt byggnadsstyrelsen skulle en utvidgning av koncessionsskyldigheten

till att omfatta även jordkablar och ledningar över egen eller annan

tillhörig, för ändamålet upplåten mark komma att innebära betydande

olägenheter i styrelsens byggande verksamhet. Vid utbyggnad av områden

för institutionsbyggnader förekommer givetvis i betydande utsträckning

ledningar såväl ovan som i jord. Dessa områden är, även om de skulle

kunna betecknas som gård, icke alltid inhägnade och under byggnadstiden

är de i allt fall mer eller mindre öppna. Några olägenheter av att styrelsen

utan koncession kunnat utföra sina elarbeten inom av styrelsen disponerade

områden har hittills icke försports. Styrelsen anser sig därför icke

kunna tillstyrka att förslaget genomföres i oförändrad form.

Kommerskollegium anför följande.

Koncessionerna bar hittills meddelats för sökanden »eller dennes rättsinnehavare».

Ledningar mellan byggnader tillhörande samma jordbruksfastighet

— s. k. inomgårdsledningar — har härvid ansetts innefattade i

distributörens koncession, i den mån de varit koncessionspliktiga, t. ex.

korsat allmän väg. Fastighetsägaren har med andra ord i kraft av leveransavtalet

betraktats som rättsinnehavare till distributörens koncession i vad

avser sådana ledningar. Då koncession enligt utredningens förslag skall

kunna utnyttjas endast av den, åt vilken koncessionen meddelats, skulle

följden bli all alla inomgårdsledningar utanför byggnad eller inhägnad

gård måste koncessioneras var för sig. Detta synes vara varken lämpligt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

eller behövligt och kollegium föreslår därför att inomgårdsledningarna

helt undantagas från koncessionsplikten.

Skaraborgs läns elektriska förening ställer sig avvisande till den föreföreslagna

utvidgningen av koncessionsplikten. Föreningen anser nämligen

att det skulle medföra en avsevärd och onödig belastning för koncessionsmyndigheten,

om koncessionstvång skulle införas för det stora antalet för

enskild persons behov avsedda och honom tillhöriga ledningar, som från

ledningsägarens egen kraftkälla dragits över annans frivilligt upplåtna

mark.

Utredningens förslag angående innebörden av linjekoncession och

områdes koncession tillstyrkes i princip av telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Södermanlands,

Örebro, Västerbottens och Norrbottens län, överinspektören i

statens elektriska inspektions östra distrikt, aktiebolaget Gotlands kraftverk,

aktiebolaget Linköpings elverk, Bergslagsblocket, de elektriska länsföreningarna

i Kronobergs, Blekinge, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands

och Jämtlands län, Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren

i Karlstad, RBF, Skellefteå stads kraftverk, svenska elverksföreningen,

svenska vattenkraftföreningen, Sveriges elektriska entreprenörsförening,

Uddeholms aktiebolag och Yngeredsfors kraftaktiebolag.

Järnvägsstyrelsen berör frågan om innebörden av områdeskoncession i

ett speciellt fall och anför härvid bl. a.

Sedan gammalt har koncession för dylika ledningar meddelats som

områdeskoncession, nämligen såtillvida som tillstånd meddelats att under

vissa förutsättningar framdraga och bibehålla ledningar för elektrisk järnvägsdrift

»inom järnvägens område». Trots att områdeskoncession sålunda

beviljats, har detta icke utgjort hinder för att kraft distribuerats till

anläggningar inom järnvägens område — för verkstadsdrift, belysning i

stationer och andra järnvägslokaler etc. — från distributionsnät, som icke

tillhört järnvägen och som till sin huvuddel varit lokaliserat till område

utanför järnvägens mark. Denna ordning har icke inneburit någon olägenhet.

Tveksamt synes emellertid vara, om förslaget utan vidare tillåter, att

den sålunda tillämpade ordningen bibehålies.

Av förslaget synes nämligen kunna dragas den slutsatsen att de områden,

för vilka områdeskoncession meddelas, måste avgränsas geografiskt

samt dessutom att områdena icke skall täcka varandra ens delvis. Enklast

synes vara att skilja mellan järnvägs områdeskoncession och områdeskoncessioner,

vilka meddelas för tillgodoseende av det allmänna elkraftbehovet,

nämligen på så sätt att det klart utsäges att de båda slagen av områdeskoncessioner

kan meddelas helt oberoende av varandra i vad avser

respektive områdens geografiska gränser.

Enligt RLF innebär förslaget angående områdeskoncession att hela landet

uppdelas i distributionsområden, vilka tilldelas innehavare av sådan

koncession med distributionsskyldighet. På så sätt skall en fastighetsägare

kunna få anvisning på vilket företag som har skyldighet att utsträcka sitt

ledningsnät till varje normal förbrukningsplals inom området.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

39

Kristianstads läns elektriska förening finner att linjekoncession synes

vara att föredraga för landsbygdens del med hänsyn till att markrätt för

ledningarna ofta måste avgöras genom expropriation. En utökad rätt till

områdeskoncession torde dock vara önskvärd särskilt i det fall att med

innehav av koncession följer leveransskyldighet inom visst område samt

för samhällen med jämväl landsbygdsdistribution.

Överinspektören i statens elektriska inspektions södra distrikt ställer

sig tveksam till den förelagna områdeskoncessioneringen, då denna kommer

att medföra ett ofantligt utredningsarbete med risk för att utvecklingen

går snabbare än utredningsarbetet.

Frågan om koncessionstidens längd har berörts endast av länsstyrelsen

i Stockholms län, som uttalat den åsikten att koncessionstiden

icke i något fall bör överstiga 40 år.

Utredningens förslag om företagens distributionsskyldighet

tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna

i Östergötlands, Kalmar, Örebro och Västmanlands län, statens forskningsanstalt

för lantmannabyggnader, lantbruksnämnden i Kronobergs län,

aktiebolaget Gotlands kraftverk, Bergslagsblocket, jordbrukstekniska institutet,

handelskammaren i Karlstad, sjutton hushållningssällskap, de elektriska

länsföreningarna i Kristianstads, Hallands, Örebro och Västmanlands

län, RLF, svenska elverksföreningen, svenska vattenkraftföreningen,

Sveriges elektriska entreprenörsförening och Uddeholms aktiebolag. Länsstyrelsen

i Kalmar län betonar att med distributionsskyldigheten synes en

god grund vara skapad för gynnsam utveckling av den eftersatta landsbygdsdistributionen.

Den skyldighet, som sålunda kan påläggas distributionsföretagen

att vart inom sitt angivna försörjningsområde svara för fullgod

elkrafttillgång för alla normala behov och att därvid tillämpa skäliga

villkor, förutsätter enligt länsstyrelsen icke blott tillkomsten av bärkraftiga

företag utan även en socialt betonad inriktning av företagen. Aktiebolaget

Gotlands kraftverk tar fasta på utredningens uttalande att distributionsskyldigheten

ej bör göras absolut och således ej omfatta abonnenter som

bor synnerligen avlägset eller för vilkas försörjning med elström kostnaderna

blir extremt höga.

I följande yttranden tillstyrkes förslaget i princip, varvid dock framföres

särskilda synpunkter. Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län och

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation förutsätter att distributionsskyldigheten

kan genomföras utan att densamma leder till elektrifieringar

som är ekonomiskt orimliga. Länsstyrelsen och hushållningssällskapet

i Västerbottens län framhåller att vederbörande kommun och lantbruksnämnd

bör vara inkopplade vid bedömningen av vad som kan vara

skälig elektrifiering. Statens hantverksinstitut finner att del lokala näringslivets

representanter bör beredas tillfälle alt yttra sig i frågor sammanhängande

med distributionsskyldigheten.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

I några utlåtanden bemötes reservantens uttalande att ett kommunalt

distributionsföretag icke skall mot sitt bestridande kunna påtvingas

distributionsskyldighet utanför det egna koinmunområdet. Enligt svenska

elverksföreningen och svenska vattenkraftföreningen bör kommun likaväl

som annan distributör svara för den kraftförsörjning, som koncessionsmyndigheten

med fog finner ändamålsenligt och lämpligt att överantvarda

åt kommunen. Liknande åsikt framföres av Bergslagsblocket,

som anför att, om det skall vara någon mening med distributionsskyldigheten,

sådan bör kunna åläggas envar kraftdistributör.

En modifiering av reservantens förslag förordas av svenska stadsförbundet.

Förbundet uttalar, att om distributionstvång föreskrives även för kommunalt

företag därmed torde vara klart att verksamheten icke står i strid

med gällande kommunallag. Bestämmelsen om distributionsskyldighet bör

emellertid utformas så att den kan tillgripas i rena undantagsfall där

synnerligen allvarliga konsekvenser skulle följa av en begränsning av kommunens

distribution till det egna kommunområdet. Skulle bestämmelsen

tillgripas i andra fall, måste detta enligt förbundet betraktas som ett otillbörligt

ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Förbundet vill

därför förorda att distributionsskyldigheten för ett kommunalt företag

begränsas så, att detta icke utan synnerliga skäl skall kunna påtvingas

distribution av elkraft utanför det egna kommunområdet.

Utredningens förslag avstyrkes helt av vattenfallsstyrelsen, som därvid

anför bl.a.

Nyttan med distributionsskyldigheten är mycket beroende av om en

sådan förpliktelse kan omedelbart åläggas alla företag utan hänsyn till att

den icke finns med bland villkoren för de ännu under längre eller kortare

tid gällande koncessionerna — och även oberoende av om dessa är av linjeeller

områdestyp — eller om den kan införas blott successivt, allteftersom

nuvarande koncessioner går ut och förnyas samt därvid ersättes med områdeskoncession.

I förra fallet kan distributionsskyldigheten utnyttjas

som pådrivningsmedel vid den förestående nödvändiga standardhöjningen

inom landsbygdsdistributionen. Utredningen har icke uttalat sig i denna

fråga men dock hänvisat till det generella koncessionsvillkor, enligt vilket

anläggningens innehavare är skyldig att iakttaga de allmänna bestämmelser

i fråga om leverans av elektrisk kraft, vilka framdeles kan bli i laga ordning

fastställda. Styrelsen anser det emellertid vara ytterst tveksamt, huruvida

med stöd därav distributionsskyldighet med den av utredningen angivna

innebörden kan införas under löpande koncessionstid. På sin höjd

finner styrelsen ett till vissa delar begränsat partiellt införande vara möjligt,

då den fulla distributionsskyldigheten kan medföra sådan belastning

på ett företags ekonomi, att företaget rimligen borde haft kännedom därom

före koncessionstidens början.

Därjämte framstår distributionsskyldigheten som obehövlig vid det av

vattenfallsstyrelsen förordade organisationsalternativet, nämligen att icke

bärkraftiga företag skall övertagas av de ledande storkraftföretagen inklusive

vattenfallsstyrelsen. Landets kraftförsörjning har hittills rett sig utan

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

dylika regler med undantag för prisregleringstvånget, som finns redan

enligt nuvarande bestämmelser och skall kvarstå. Om utgångspunkterna

för nämda alternativ är riktiga, bör storföretagens intresse för alt åstadkomma

och vidmakthålla en för förbrukarna gynnsam distribution på

landsbygden uträtta ungefär detsamma som utredningen åsyftar med

distributionsskyldigheten. Det bör i varje fall vara värt att pröva, huruvida

icke den förra drivkraften räcker, i fall den eljest erhåller statens stöd

i förutsatta hänseenden.

I några yttranden framhålles att begreppet normala förbrukningsändamål

bör klarläggas.

Enligt kommerskollegium är detta spörsmål av väsentlig betydelse med

avseende på tillgodoseende av kraftbehov för olika ändamål. Att detaljdistributionen

skall omfatta strömleverans för belysning och motordrift

samt för vanliga småapparater i hushåll, lantbruk, hantverk etc. finner

kollegium vara utan vidare klart. Kollegium framhåller att en stor del av

de nuvarande svårigheterna med överföringsförmågan på landsbygdsnäten

orsakas av starkt stegrade anspråk på elektrisk ström för värmeändamål.

Till de behov, som bör tillgodoses på detta område, finner kollegium böra

räknas elektrisk matlagning samt varmvattenberedning o. d. för hushållsändamål,

varjämte viss tillsatsvärme för rumsuppvärmning synes böra inräknas

i sådana behov. Däremot anser kollegium att återhållsamhet torde

få iakttagas i fråga om rumsuppvärmning, grundad helt på elektrisk kraft,

bl. a. med hänsyn till våra begränsade vattenkrafttillgångar.

Hithörande fråga behandlas även i utlåtanden av arbetsmarknadsstyrelsen,

statens maskinprovningar, jordbrukstekniska institutet och Älvsborgs

läns norra hushållningssälskap. Av hushållningssällskapet anföres att

jordbrukets krav på elkraft kommer att ytterligare öka i mycket hög grad

genom övergång till elspisar, anläggningar för uppvärmning och kylning,

spannmålstorkar in. in.

Kommerskollegium har framhållit att det koncessionsvillkor — som numera

återfinnes i 25 § stadgan den 5 maj 1939 om elektiiska starkströmsanläggningar

och vilket föreskriver att innehavaren är skyldig iakttaga de bestämmelser

om leverans av elektrisk kraft som kan bli i laga ordning

meddelade — gör möjligt att tillämpa bestämmelserna om distributionsskyldighet

även på redan koncessionerade anläggningar.

Utredningens förslag om koncessionsmyndighetens prövning av företagens

lämplighet ur tekniska, ekonomiska och organisatoriska synpunkter

tillstyrkes av vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna

i Kronobergs, Västmanlands och Vasternorrlands län samt hushållningssällskapet

i Västmanlands län.

Sydsvenska kraftaktiebolaget och Yngeredsfors kraftaktiebolag avstyrker

denna prövning vid beviljande av områdeskoncession. Förstnämnda bolag

framhåller bl. a. att, om det skulle visa sig att en anläggningsinnehavare

bedriver verksamheten på ett olämpligt sätt, möjligheter finns alt åstadkomma

rättelse eller att i svåra fall häva koncessionen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Den av utredningen iakttagna ståndpunkten att koncession skall meddelas

endast för viss person eller visst företag samt att koncessionsmyndighetens

tillstånd erfordras till överlåtelse av koncessionen omfattas även av

kommerskollegium samt länsstyrelserna i Östergötlands, Västmanlands och

Västernorrlands län.

Däremot avstyrker vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands

län samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare förslaget att

till överlåtelse av koncession skall krävas tillstånd av koncessionsmyndigheten.

Vattenfallsstyrelsen motiverar sin ståndpunkt med att vid tillämpning

av styrelsens omorganisationsalternativ överlåtelseförbudet icke har

någon funktion att fylla. Det synes styrelsen som om huvudsyftet med förbudet

• vilket verkar vara att förhindra att företag och deras anläggningar

förvärvas av storkraftföretagen och andra företag — icke stämmer med den

tilltänkta omorganisationen ens enligt utredningens huvudlinje. Uppenbart

är att, även om koncessionsmyndigheten icke kommer att vägra godkänna

överlåtelser utan föredrager att ställa villkor, föreskriften kommer att

hindra eller uppskjuta åtskilliga nätförbättringar, som skulle ha varit möjliga

på ett tidigare stadium, därmed avsevärt förlängande den tid, under

vilken åtskilliga förbrukare får finna sig i dåliga kraftförhållanden. Vidare

framhåller styrelsen att förbudet näppeligen kan bli verksamt mot överlåtelser

av aktiemajoriteter, när distributionsföretagen är aktiebolag. Östergötlands

och Södermanlands handelskammare anser att överlåtelser av

elnät i allmänhet torde företagas i syfte att åstadkomma en rationalisering

av distributionen och att övriga fall, där överlåtelse skulle medföra försämrad

ordning, torde vara så fåtaliga, att särskilda bestämmelser till undvikande

härav icke är nödvändiga.

Vad utredningen föreslagit i fråga om hävande av koncession tillstyrkes

helt av länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Västmanlands och

Norrbottens län, de elektriska länsföreningarna i Kronobergs och Hallands

län samt RBF.

Vattenfallsstyrelsen tillstyrker i princip förslaget men förutsätter att

hävande av koncession, när synnerlig anledning därtill förekommer med

hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande, skall kunna användas

omedelbart pa nu gällande koncessioner, oberoende av hur lång den

återstående giltighetstiden är. Styrelsen förutsätter också att hävandet

skall kombineras med skyldighet för den nye koncessionshavaren att övertaga

den förre innehavarens nät. Enligt styrelsens mening bör förtidshävande

bli föremål för beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall, sedan det

framlagts bevis för att ingen annan utväg står till buds att komma till

rätta med missförhållandena. Styrelsen anser vidare lämpligt att hävande

av koncession förenas med åläggande att överlåta ledningsnätet mot ersättning

enligt i beslutet angivna normer.

Kommerskollegium, som likaledes tillstyrker förslaget i dess helhet, för
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

utsätter att befogenheten att häva koncession, då så behövs för kraftförsörjningens

ändamålsenliga ordnande, kominer att utövas med största varsamhet.

I detta sammanhang berör kollegium en närliggande fråga, som gäller

reglering av gränserna för områdeskoncession. Kollegium framhåller

sålunda att koncessionsmyndigheten bör utrustas med befogenhet

att ändra gränserna för områdeskoncession när så erfordras för en ändamålsenlig

kraftförsörjning och det kan ske ulan synnerligt men för koncessionshavaren.

Denna befogenhet — i förening med distributionsskyldigheten

— skulle nämligen enligt kollegium innebära att viss begränsad

»övertagandeskyldighet» skulle kunna åläggas innehavare av ny koncession

avseende område, som gränsar intill området för den honom beviljade

områdeskoncessionen. En sådan åtgärd anser kollegium böra närmast

betraktas som en naturlig skyldighet att utsträcka den rörelse, som vederbörande

bedriver med stöd av statligt tillstånd, till område, som ur rationell

elektrifieringssynpunkt bör tillhöra företagets distributionsområde. Möjlighet

till gränsreglering är f. ö. enligt kollegium nödvändig redan med hänsyn

därtill, att väsentligt ändrade förhållanden kan uppstå under löpande

koncessionstid. I gränsområdet för ett företag A kan t. ex. genom nybebyggelse

eller nytillkommande industrier stora kraftbehov uppstå, som icke

rimligen kan tillgodoses av detta företag men väl av grannföretaget B. Det

bör då, framhåller kollegium, finnas en möjlighet att genom gränsjustering

överföra koncession och distributionsskyldighet inom motsvarande del av

A-området på B-företaget.

I åtskilliga utlåtanden riktas allvarlig kritik mot förslaget att häva

koncession, då så erfordras ur rationaliseringssynpunkt. I dessa framhålles

bl. a. att förslaget är ägnat att inge allvarliga betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.

Möjligheten att häva koncession utan att innehavaren

misskött sin verksamhet skulle också medföra en osäkerhetskänsla hos

denne med påföljd att han skulle anse sig sakna anledning att vidtaga

kostnadskrävande förstärkningsåtgärder med avseende å sin anläggning.

Koncession bör således — uttalas det — icke kunna hävas i andra fall än

då direkt misskötsel föreligger. Risken för tvångsåtgärd i sådant fall i

förening med överförande av koncessionen på annan företagare bör vara

ett tillräckligt starkt påtryckningsmedel för att vinna ett ur det allmännas

synpunkt tillfredsställande resultat. Vidare bör beaktas att råkraftleverantörerna

vid sin försäljning av kraft till detaljdistributionsföretagen redan

nu tillämpar bestämmelser, som möjliggör påtryckning på dessa. Tankegångar

sådana som de nu angivna återfinnes i yttranden av länsstyrelserna

i Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads och Älvsborgs län, överinspektören

i statens elektriska inspektions östra distrikt, aktiebolaget

Linköpings elverk, Bergslagsblocket, de elektriska länsföreningarna i Blekring

och Örebro lön, Norrköpings kommunala affärsverk, svenska elverksföreningen,

svenska vattenkraftföreningen, Sveriges elektriska entreprenörsförening

och Sydsvenska kraftaktiebolaget.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Departementschefen. Det bör konstateras att de nuvarande bestämmelserna

i 1902 års lag endast i begränsad omfattning ger utrymme för att

tillgodose det allmännas intresse av en god elkraftförsörjning. För att

kunna medverka till en rationalisering av distributionen bör staten emellertid

erhålla ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten. Det

torde därför vara motiverat att — såsom utredningen anfört — de i lagen

intagna bestämmelserna om koncessionsväsendet omprövas.

Innan utredningens förslag upptages till granskning vill jag redan nu

beröra ett lagtekniskt spörsmål. I 1—3 §§ av 1902 års lag förekommer på

åtskilliga ställen uttrycken starkströmsledning och starkströmsanläggning

utan att därvid innebörden av begreppet starkström klarlägges. Däremot

lämnas i den med stöd av lagens 15 § utfärdade stadgan den 5 maj 1939

den definitionen att med starkströmsanläggningar förstås sådana anläggningar

och däri ingående särskilda föremål i vilka alstras, omformas,

överföres eller nyttjas elektrisk kraft med sådan spänning eller strömstyrka

att fara för person eller egendom därav kan förorsakas. Det måste anses

uppenbart att begreppet starkström har samma betydelse i lagen. Ur principiell

synpunkt kan naturligen ifrågasättas om icke en definition av uttrycken

starkströmsledning och starkströmsanläggning borde intagas i

lagen. En sådan borde då lämpligen ha sin plats i 1 §. Då detta lagrum

avses skola f. n. lämnas oförändrat, anser jag emellertid att med intagande

i lagen av en dylik definition bör kunna t. v. anstå. Härför talar också

det förhållandet att vissa av lagens regler om skada av elektrisk ström

föreslås ändrade i ett av induktionsstörningssakkunniga den 22 november

1956 avgivet betänkande, vilket f. n. är under remissbehandling, samt att

här berörda fråga synes lämpligen kunna prövas under den fortsatta behandlingen

av de sakkunnigas förslag.

Vad härefter angår utredningens förslag delar jag den av utredningen

och remissinstanserna omfattade ståndpunkten att koncessionsskyld

i gliet en bör utsträckas till att omfatta i princip alla starkströmsledningar.

Jag förordar i enlighet härmed en bestämmelse om att koncession

av Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar kräves för framdragande

eller nyttjande av elektrisk starkströmsledning.

Emellertid talar praktiska skäl för en viss begränsning av skyldigheten

att i särskilda fall söka koncession. En sådan begränsning vinnes genom

att Kungl. Maj :t med stöd av bestämmelsen i administrativ ordning lämnar

vissa generella ledningstillstånd. Dylika tillstånd bör dock icke ifrågakomma

i andra fall än då det gäller ledningar, beträffande vilka koncessionsprövning

icke synes erforderlig vare sig ur behovs- och planmässighetssynpunkt

eller för att tillgodose säkerhetskrav. Jag syftar härvid i

främsta rummet på ledningar som till hela sin sträckning faller inom

byggnad eller inhägnad gård och för vilka tillstånd f. n. ej erfordras. Generellt

tillstånd bör vidare kunna meddelas för de av kommerskollegium

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

nämnda s. k. inoingårdsledningarna — dvs. främst sådana ledningar mellan

byggnader tillhörande samma jordbruksenhet vilka användes för

elektrifiering av ladugårdar, för tröskning in. in. Med inomgårdsledningar

torde i förevarande avseende kunna jämställas vissa andra ledningar, t. ex.

sådana inom icke inhägnade områden vilka disponeras för större sjukhus

eller andra institutioner. Även televerkets koaxialkablar — i vilka

överföres högspänd ström för telefon-, telegraf- och signaltransmission —

bör kunna omfattas av tillståndsgivningen. Berörda tillstånd synes lämpligen

böra upptagas i den med stöd av lagen utfärdade stadgan om elektriska

starkströmsanläggningar. Vid utformningen av föreskrifterna i

stadgan synes det nu anförda böra vara vägledande.

Jag delar också utredningens uppfattning att de nu i 2 § 1 och 3 mom.

1902 års lag förekommande speciella bestämmelserna om lednings avstånd

till boningshus, trädgård m. in. samt till flygfält icke bör upptagas bland

lagens allmänna regler. Då bestämmelserna om avstånd torde få anses

betingade huvudsakligen av säkerhetsskäl, synes de böra överföras till

stadgan om elektriska starkströmsanläggningar.

Den föreslagna regeln om koncessionsskyldighet torde icke böra vinna

tillämpning å ledning som tillkommit i överensstämmelse med nu gällande

eller äldre författning. Ledning, vid vars tillkomst icke erfordrades

tillstånd, bör således fortfarande vara koncessionsfri. Krav på tillstånd att

utföra lågspänningsledning för yrkesmässig distribution infördes genom

lagändring fr. o. m. den 1 juli 1939. I övergångsbestämmelserna föreskrevs

att tillstånd ej heller i fortsättningen skulle behövas för ledning, som anslutes

till en före nämnda dag utförd lågspänningsanläggning. Denna ordning

bör enligt min mening bestå även framdeles. Dylika begränsningar i

skyldigheten att söka koncession, vilka synes erforderliga bl. a. av det

skälet att eljest koncessionsprövningen skulle bli alltför omfattande, torde

böra föreskrivas såsom en övergångsbestämmelse.

Utredningens förslag angående områdes koncession och linjekoncession

har tillstyrkts av de remissinstanser som yttrat sig härom.

Den områdeskoncessionering, varom bestämmelser f. n. finnes i 2 §

2 mom. 1902 års lag, avser endast lågspänningsledningar för allmän

distribution inom visst område eller i anslutning till viss generator- eller

transformatorstation. Med lågspänningsledning — vilket uttryck icke förekommer

i lagtexten — åsyftas en ledning i vilken överföres elektrisk ström

med en spänning å högst 250 volt.

Utredningens förslag innebär till en början att områdeskoncession skall

meddelas icke blott å lågspänningsledningar utan även å andra närdistributionsledningar

— dvs. ortsledningar på landsbygden eller motsvarande

lokala ledningar inom städer och andra tätorter ■— medan å bygdelcdningar

samt Iandslinjer och stamlinjer skall liksom hittills beviljas linjekoncession.

Denna gränsdragning är enligt min mening i allmänhet

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

lämplig. I vissa fall kan emellertid finnas anledning att inom området

meddela linjekoncession å ortsledning eller motsvarande lokal ledning,

som exempelvis tillhör en kraftslukande storindustri. Skulle koncessionshavaren

av någon anledning vilja utsträcka enstaka närdistributionsledning

utanför området utan att dess gräns samtidigt ändras, erfordras

naturligen linjekoncession å ledningen. Inom ett distributionsområde

synes understundom böra tillåtas en mindre områdeskoncession för t. ex.

ett industriföretag, vars ledningar icke helt faller inom inhägnat område.

Det anförda synes ge vid handen att koncessionsmyndigheten — dvs.

Kungl. Maj :t eller kommerskollegium — bör få en viss frihet att välja

koncessionsform.

Jag gillar även utredningens förslag att områdeskoncession skall avse

endast ett visst geografiskt område. Dess gränser bör av koncessionsmyndigheten

i huvudsak anges i koncessionshandlingen. Vid prövning av områdets

storlek har koncessionsmyndigheten att beakta både sökandens

önskemål och kravet på att området skall kunna försörjas med kraft från

sökandens anläggning. Jag vill här förutskicka att i fortsättningen kommer

att föreslås en regel om att den som yrkesmässigt distribuerar

elektrisk kraft också skall ha skyldighet att tillhandahålla kraft till dem

som bor inom distributionsområdet. Tillämpningen av en sådan bestämmelse

kan emellertid bli betungande för företaget. Koncessionsmyndigheten

bör därför, om det finnes angeläget att företaget påtar sig att tillhandahålla

kraft utanför det i koncessionsansökningen angivna området,

eftersträva att nå överenskommelse härom med sökanden. Kan uppgörelse

icke träffas, kan följden bli att den sökta koncessionen icke bifalles.

Vid bestämmande av distributionsområde för ett kommunalt företag

bör enligt min mening följande synpunkter vara vägledande. Utövas

distributionen av kommun genom ett kommunägt aktiebolag eller annat

i förhållande till kommunen självständigt företag torde gälla vad nyss

anförts. Om kommunen själv skall handha distributionen och koncessionsansökningen

avser endast det egna kommunområdet, torde inga invändningar

kunna resas mot att kommunen ålägges distributionsskyldighet.

Däremot synes, på grund av regeln i 3 § kommunallagen om kommuns

beslutanderätt, vara tveksamt om kommun äger utan vidare påtaga sig att

leverera kraft inom närbelägen del av angränsande kommun. I sådant

fall torde koncession med därav följande distributionsskyldighet icke böra

meddelas å område tillhörande grannkommun. Om åter berörda kommuner

överenskommit om att den ena kommunen skall elektrifiera även den

andras område synes icke böra möta hinder mot att den förra kommunen

erhåller koncession med åtföljande distributionsskyldighet även å område

av grannkommunen.

Ehuru områdeskoncession i princip innebär ensamrätt till distribution

inom området, bör likväl hinder icke möta för att t. ex. ett kraftslukande

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

47

industriföretag erhåller koncession å ledning genom området därest företagets

kraftbehov icke lämpligen kan tillgodoses från områdeskoncessionshavarens

ledningar.

1 enlighet med det anförda förordar jag en regel av innehåll att koncession

må avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession)

eller ledningar inom visst område (områdeskoncession).

Jag delar även utredningens uppfattning att den, som erhållit områdeskoncession,

skall äga att utan prövning i varje särskilt fall framdraga erforderliga

närdistributionsledningar inom området. En sådan ordning, för

vilken någon uttrycklig lagregel icke synes behövlig, förekommer redan

nu beträffande lågspänningsledningar och lärer ur principiell synpunkt

vara berättigad även i vad gäller ortsledningar och därmed jämställda ledningar

i tätort. Den som begär områdeskoncession skall nämligen enligt

bestämmelser, som föreslås i 3 §, förebringa en plan över områdets framtida

försörjning med elektrisk kraft, varjämte han skall å karta ange den

huvudsakliga sträckningen av tillämnade högspänningsledningar. Innan

koncession beviljas kommer därför anläggningen i sin helhet att underkastas

en noggrann granskning. Ej heller bör betänkligheter möta ur

säkerhetssynpunkt, då avsikten är att i stadgan om elektriska starkströmsanläggningar

införa en bestämmelse om skyldighet att anmäla högspänningsledning,

som framdrages med stöd av områdeskoncession. En liknande

bestämmelse, gällande icke koncessionspliktiga högspänningsledningar,

finnes redan nu i stadgans 2 §.

En ordning sådan som den föreslagna skulle vidare befria koncessionsmyndigheten

från en stor del av dess nuvarande arbetsbörda. Härigenom

kan större omsorg än f. n. är möjligt ägnas åt ansökningar om linjekoncession,

som främst bör avse bygde-, lands- och stamlinjer. Såsom utredningen

anfört torde vara angeläget att behovet och planmässigheten av

dessa ledningar prövas, därvid bl. a. näringspolitiska synpunkter kan böra

beaktas och prövning ske av anläggningarnas standard.

Redan enligt gällande rätt skall koncession meddelas under förbehåll

av enskild rätt. Utredningen har emellertid föreslagit att förbehåll i koncessionen

skall göras även för allmän rätt. Sistnämnda villkor torde med

hänsyn till den principiellt fria utbyggnadsrätten vid områdeskoncession

men även vid linjekoncession vara motiverat för att skydda allmänna intressen

vid lednings dragande över kronojord eller ecklesiastik mark,

inom trafikled eller i närheten av flygfält.

2 § 4 mom. i dess gällande lydelse innehåller bl. a. ett stadgande därom

att i koncession skall anges på vilket sätt och under vilka villkor anläggningen

må utföras och nyttjas. I koncessionsbesluten brukar erinras om

gällande säkerhetsbestämmelser och även ges särskilda säkerhetsföreskrifter.

Koncessioner meddelade av Kungl. Maj:t upptager hl. a. som

villkor att frågor om åtgärder till förekommande av induktionsstörningar

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

i svagströms- och lågspänningsledningar under vissa omständigheter skall

underställas Kungl. Maj:ts prövning. Även andra villkor än sådana, som

är betingade av säkerhetshänsvn, kan emellertid vara påkallade ur allmän

synpunkt. Härvid synes särskilt vara värt att uppmärksamma behovet av

naturskydd vid framdragande av stora högspänningsförande kraftanläggningar.

Då angivna förhållanden bör komma till uttryck i lagtexten, föreslår

jag att hithörande bestämmelser får det innehållet, att i koncession

skall föreskrivas de villkor som av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän

synpunkt finnes påkallade.

Redan meddelade tillstånd att utföra elektrisk starkströmsledning torde

böra bestå under sin återstående giltighetstid. I princip bör sådant tillstånd

ersättas med koncession enligt förslaget först efter utgången av

nämnda tid. Däremot torde koncessionsmyndigheten på ansökan av ledningens

innehavare böra meddela koncession enligt de nya bestämmelserna.

Vidare bör framhållas att om detalj distributör, som innehar tillstånd

att inom visst område utföra lågspänningsledningar, önskar inom området

draga fram en ortsledning, koncessionsmyndigheten lämpligen bör meddela

linjekoncession å ledningen att gälla tills tiden för tillståndet utgår.

I fråga om koncessionstidens längd finner jag varken på grund

av rationaliseringssynpunkter eller eljest erforderligt att föreslå någon

ändring av gällande bestämmelse.

Enligt utredningen innebär dess förslag till bestämmelser om distributionsskyldighet

ett fullföljande av principen om prövning av

distributionsnätets planmässighet och om prisreglering. Jag kan i stort

sett instämma med vad utredningen anfört till stöd för ändring av lagen

i detta hänseende. Distributionspliktens innebörd torde dock böra något

beröras.

Sådan skyldighet torde böra i regel följa med områdeskoncession.

Distributionsplikt bör emellertid åligga endast den som yrkesmässigt tillhandahåller

elektrisk kraft.

Innehavare av områdeskoncession, som yrkesmässigt distribuerar elkraft,

bör i princip förse med elektricitet alla abonnenter inom området

ävensom sådana där boende vilka skriftligen begär att få bli abonnenter.

Distributionsskyldighetens omfattning får emellertid bestämmas med beaktande

av att kostnaderna för en ifrågasatt elektrifiering håller sig inom

ekonomiskt rimliga gränser. Om kostnaderna blir onormalt höga, kan

skyldigheten att elektrifiera en avlägset belägen fastighet i sista hand bli

beroende av om företaget får ekonomiskt stöd från det allmänna. Distributionsskyldigheten

innebär vidare att koncessionshavaren skall tillhandahålla

kraft för alla normala förbrukningsändamål — såsom för belysning

och varmvattenberedning för hushållsändamål samt för drift av elspisar

och hushållsmaskiner samt av mindre motorer för jordbruksdrift, hantverk

och småindustri. Däremot torde återhållsamhet få iakttagas i fråga

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 1957

49

om elektrisk rumsuppvärmning med hänsyn till våra begränsade vattenkrafttillgångar.

Innebörden av begreppet normala förbrukningsändamål

torde få bedömas olika för skilda förbrukarkategorier. I sista hand torde

tillgången på producerad elkraft få bli avgörande för frågan om distributionsskyldighet.

Del synes därför lämpligt att frågor om fullgörande av

distributionsskyldighet överlåtes till koncessionsmyndighetens prövning.

Beträffande frågan om ett kommunalt elverk kan åläggas att leverera

kraft utanför kommunens område har yppats delade meningar såväl inom

utredningen som i remissyttrandena. För egen del vill jag hänvisa till

vad jag nyss anfört vid behandlingen av områdeskoncession för kommunala

företag samt framhålla att kommun icke torde kunna påtvingas skyldighet

att leverera kraft utanför kommunens område. Emellertid torde

frågor om kommunala elverks skyldighet att distribuera elektrisk kraft

inom område av angränsande kommun kunna förväntas bli lösta genom

överenskommelser mellan berörda kommuner. Där överenskommelse icke

kan träffas, torde distributionsskyldigheten böra begränsas till kommunens

eget område.

I enlighet med vad jag sålunda anfört förordar jag att innehavare av

områdeskoncession som yrkesmässigt distribuerar elektrisk ström skall,

om icke koncessionsmyndigheten finner särskilda skäl till undantag, inom

området tillhandahålla ström åt envar abonnent.

För innehavare av linjekoncession skall distributionsskyldigheten inträda

först efter beslut av koucessionsmyndigheten. Beslutet kan avse

åläggande antingen att leverera eller att transitera kraft till detaljdistributör

eller annan förbrukare vars verksamhet är av större betydelse för

det allmänna. Enär anmärkningar icke framkommit mot engrosdistributionen

av elkraft, torde kunna förutsättas att beslut om sådan skyldighet

behöver tillgripas endast i sällsynta undantagsfall.

Enligt vad jag under hand låtit inhämta från kommerskollegium är

numera alla tillstånd förbundna med villkor att innehavaren skall vara

skyldig att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk

kraft som kan bli i laga ordning meddelade. Nämnda villkor, som

även återfinnes i 25 § i stadgan den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar,

torde på sätt kollegium funnit få anses innefatta åliggande

för vederbörande att ställa sig till efterrättelse en bestämmelse om distributionsskyldighet.

Jag föreslår därför att bestämmelsen om distributionsskyldighet

får tillämpas även å innehavare av nu gällande tillstånd att

utföra elektrisk starkströmsledning.

.lag kan helt ansluta mig till vad utredningen anfört därom att — innan

koncessionsansökan bifalles — prövning skall ur tekniska, ekonomiska och

organisatoriska synpunkter ske av sökandens lämplighet att utöva

distributionsverksamhet. En sådan prövning är att betrakta som eu konsekvens

av bestämmelserna om distributionsskyldighet och bör därför

4 —402 57 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 161

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

ifrågakomma endast beträffande den som yrkesmässigt ägnar sig åt dylik

verksamhet.

Av principen att koncessionssökandens lämplighet skall prövas följer

— såsom utredningen anmärkt — att koncessionen bör meddelas endast

för viss person eller visst företag och icke såsom f. n. sker för sökanden

eller hans rättsinnehavare. Om koncessionerad ledning överlåtes eller

upplåtes med nyttjanderätt, får således den nye innehavaren icke utan

tillstånd av koneessionsmyndigheten bruka ledningen.

Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att den som

ålagts distributionsplikt skall vara skyldig att hålla sin anläggning i sådant

skick att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet.

Då det får anses vara en naturlig förutsättning för distributionspliktens

fullgörande att anläggningen hålles i gott stånd, har jag icke ansett

erforderligt att i förslaget upptaga en uttrycklig föreskrift härom.

Den i betänkandet föreslagna bestämmelsen om hävande av koncession

helt eller delvis när synnerlig anledning därtill förekommer med

hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande har i flertalet

remissyttranden, som behandlat denna fråga, utsatts för stark kritik. Därvid

har anförts att förslaget är ägnat att inge starka betänkligheter ur

rättssäkerhetssynpunkt. Enligt min mening är en sådan bestämmelse icke

nödvändig för att vinna ett ur det allmännas synpunkt tillfredsställande

resultat. För att skapa garantier för en god eldistribution torde i

förevarande avseende vara tillräckligt med en bestämmelse om hävande

av koncession, när innehavaren i något avseende påtagligt misskött sig.

Jag anser mig således icke kunna förorda utredningens förslag i denna

del. Däremot vill jag i likhet med utredningen föreslå en bestämmelse om

hävande av koncession, därest innehavaren i avsevärd mån åsidosätter i

koncessionen föreskrivna villkor eller bestämmelse om distributionsskyldighet

eller om han underlåter att begagna koncessionen. Hävandepåföljd

i sistnämnda fall torde icke böra inträda med mindre underlåtenheten

varat viss, icke alltför kort tid. Har koncessionerad ledning icke varit i

bruk under sammanlagt tre år, torde dock föreligga tillräckliga skäl att

häva koncessionen.

Bestämmelserna om hävande av koncession torde böra tillämpas även

å den som erhållit tillstånd att utföra ledning enligt nu gällande eller

äldre lag.

Med anledning av vad utredningen och kommerskollegium anfört vill

jag tillstyrka att koneessionsmyndigheten får befogenhet att ändra gränserna

för distributionsområde, när så erfordras för en ändamålsenlig

kraftförsörjning och det kan ske utan synnerligt men för koncessionshavaren.

En sådan föreskrift, vilken torde vara nödvändig bl. a. med

hänsyn till att väsentligt ändrade förhållanden kan uppkomma under

koncessionstiden, synes kunna betraktas som ett allmänt koncessionsvill
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

51

kor. Även utan uttrycklig bestämmelse härom torde vara uppenbart att

en dylik åtgärd icke bör ske med mindre berörda distributionsföretag erhållit

tillfälle att yttra sig i frågan.

5. Prisregleringen

Elkraftutredningen. Utredningen anför till en början att föreskriften

om reglering av priset för strömmens tillhandahållande — vilken infördes

i 2 § 1902 års lag genom en lagändring år 1938 — tillkom huvudsakligen

för att hindra distributionsföretagen att missbruka sin monopolställning.

Denna befarades nämligen bli starkare än förut till följd av

den samtidigt med prisregleringen införda bestämmelsen att vid prövning

av koncessionsansökan borde undersökas om den elektriska anläggningen

är behövlig. Man ansåg emellertid att regleringen skulle inskränkas

till rena prisfrågor och ej beröra övriga villkor för strömmens tillhandahållande.

Vid bedömandet av en taxas skälighet skall emellertid — framhåller

utredningen —• tagas hänsyn till de förhållanden under vilka strömmen

i det särskilda fallet levereras.

Utredningen erinrar om att den tidigare framlagt förslag till standardtariffer

för detaljdistributionen. För det övervägande antalet abonnenter

består en sådan tariff av dels fortlöpande avgifter, s. k. strömavgifter, och

dels engångsavgifter i samband med nyanslutning till distributionsnätet

eller förstärkning av detta.

Strömavgifterna, vilka uppenbarligen omfattas av prisregleringen, anser

utredningen framdeles behöva regleras i allt mindre omfattning i och

med att standardtarifferna vinner tillämpning. Enligt utredningen bör

också de s. k. engångsavgifterna i den mån de ej redan erlagts vara föremål

för prisreglering. Ehuru i betänkandet anges att prisregleringsnämnden

upptagit och avgjort ett ärende, som uteslutande gällde sådan avgift,

anmäler dock utredningen viss tvekan om engångsavgifterna skulle kunna

bli föremål för prisreglering.

De inom detaljdistributionen förekommande avtalen om leverans av

elektrisk kraft innehåller — enligt utredningen — vanligen många villkor

som icke direkt gäller kraftpriset men som ändå är av den art att de verkar

som taxepålägg. Som exempel på sådana villkor anger utredningen

att leverantören förbehållit sig alt uttaga särskilda till beloppet icke på

förhand bestämda avgifter i samband med att abonnenten ökar sin energiuttagning

även i takt med eu fullt normal kontinuerlig belastningsutveckling.

Ett annat villkor anges vara att leverantören icke skall behöva

lämna ersättning för att han drager fram ledningar över abonnentens

mark. Stundom har — framhåller utredningen — krav på att abonnenten

skall ställa säkerhet, som godtages av leverantören, utnyttjats så att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

underskritt krävs jämväl av vederbörande fastighetsägare när en hyresgäst

tecknat abonnemang. Att draga en klar gräns mellan pris och övriga

villkor anser utredningen vara praktiskt omöjligt. Helt naturligt måste

priset emellertid ofta vara beroende av övriga villkor, liksom dessa stundom

kan behöva rättas efter normerat pris. Utredningen föreslår nu att

prisregleringen utsträckes till att avse alla avgifter och villkor som sammanhänger

med leveransen och som är av betydelse för att tillgodose förbrukarens

elkraftbehov.

Utredningen behandlar i detta sammanhang det speciella spörsmålet om

prisregleringsnämnden skall avgöra även frågor angående inlösen av elektriska

ledningar eller andra anläggningsdelar. Utredningen framhåller

emellertid att sådana frågor bör liksom hittills avgöras icke av nämnden

utan genom fria överläggningar mellan berörda distributionsföretag men

att de likväl kan komma under nämndens bedömande i samband med

reglering av kraftprisen, eftersom nämnden har att taga hänsyn till leverantörens

självkostnader.

Utredningen framhåller vidare att prisregleringen i fortsättningen får

uppfattas som endast eu del av den allmänna kontroll rörande distributionsskyldighetens

fullgörande och efterlevnaden av koncessionsvillkoren,

som koncessionsmyndigheten — dvs. Kungl. Maj :t eller efter Kungl.

Maj :ts bemyndigande den av utredningen föreslagna statens elnämnd —

enligt förslaget skall handha. Eftersom distributionsplikten innefattar skyldighet

att tillhandahalla elkraft på skäliga villkor och att hålla anläggningarna

i fullgott skick, måste — anför utredningen — en skälighetsprövning

av piis och övriga leveransvillkor kunna företagas av koncessionsmyndigheten

som ett led i dess rationaliseringsarbete. Prisregleringsnämndens

uppgifter föreslås därför skola överföras på koncessionsmyndigheten.

Enligt utredningen föranleder vidare eu bestämmelse om distributionsskyldighet

att alla distributionsföretags taxor och övriga leveransvillkor i

princip bör vara underkastade föreskrifter om prisreglering. Detta innebäi

således att i motsats till vad f. n. gäller — regleringen skall omfatta

även taxor och villkor som fastställts av statens vattenfallsverk eller

av kommunal myndighet för leverans av ström inom kommunen. Det

synes utredningen naturligt att prisregleringsfrågor rörande statliga kraftlevei

anser upptages av Kungl. Maj:t i egenskap av koncessionsmyndighet,

hos vilken redan nu hithörande taxor granskas ur både formella och saksynpunkter.

I övrigt skola taxor och andra villkor enligt utredningens

ståndpunkt överprövas av elnämnden.

Till stöd för förslaget angående reglering av kommunala taxor anför

utredningen bl. a. följande.

Sådana taxor kan t. n. överprövas endast efter besvär i administrativ

ordning. Någon prövning sker därvid ej av del överklagade beslutets lämplighet

och ändamålsenlighet. Prövningen kan endast avse om beslutet är

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

53

felaktigt (olagligt) på någon av de i lagen angivna besvärsgrunderna —

dvs. att beslutet antingen icke har tillkommit i laga ordning, står i strid

mot allmänna lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet,

som fattat beslutet, eller också kränker klagandens enskilda

rätt eller eljest vilar på orättvis grund. I de fall då kommunens prissättning

har karaktären av indirekt beskattning kan följaktligen teoretiskt

sett ett taxebeslut undanröjas efter besvär. Samma är förhållandet om

taxorna t. ex. har bestämts så att de missgynnar speciella förbrukare såsom

affärsföretag eller industrier eller abonnenter bosatta inom visst område.

En kommunmedlem-abonnent har däremot i allmänhet ingen möjlighet

att få taxan prövad med hänsyn till kommunen-leverantörens ekonomiska

beräkningar. För det fall att abonnenten kan göra gällande att

leverantörens taxor ger omotiverat stora överskott, blir visserligen taxesättningen

att betrakta som indirekt beskattning. Men de fall, då detta

på ett tidigt stadium kan påvisas, torde vara sällsynta. I sådana fall,

som nu normalt blir föremål för prövning av prisregleringsnämnden, finns

i allmänhet ingen möjlighet att besvärsvägen få ett kommunalt beslut

undanröjt. Abonnenter hos en kommunal leverantör har därför en sämre

ställning än andra abonnenter. Att undantaga kommunala taxor från

prisreglering med hänsyn till risken för kompetenskonflikter synes icke

heller vara befogat. Någon lämplighetsprövning sker nämligen icke hos

besvärsmyndigheten och någon laglighetsprövning icke hos nämnden. För

det fall att bestämmelser införes om prisreglering av kommunala taxor

i här berörda fall skulle den administrativa besvärsmyndigheten ha möjlighet

att infordra yttrande av nämnden eller avvakta dess beslut innan

besvärsmyndigheten avgör ett överklagat taxebeslut.

Den skiljaktige ledamoten finner sig icke kunna biträda utredningens

förslag alt prisregleringsärendena skall överföras från den särskilda nämnden

till koncessionsmyndigheten och att kommunala taxor vid strömleveranser

inom kommunen skall underkastas prisreglering.

I förstnämnda avseende anför reservanten att det är olämpligt att låta

ett utredande och samordnande administrativt organ samtidigt fungera som

dömande myndighet. Då det hittills tillämpade systemet för prisregleringen

fungerat tillfredsställande, bör enligt reservantens uppfattning prisregleringsnämnden

bibehållas.

Vad angår de kommunala taxorna finner reservanten att dessa bör i

nuvarande omfattning vara undantagna från prisregleringen. Härutinnan

anför reservanten följande.

Införandet av distribulionsskyldighet torde ej kunna anses som ett tillräckligt

skäl att beröva kommunerna deras självbestämmanderätt i taxefrågor.

Även om distributionsskyldighet införes för de kommunala företagen

torde koncessionsmyndigheten med största förtroende kunna överlåta

åt kommunen att själv fastställa strömpris inom sitt område. Några

bärande skäl för att utsträcka prisregleringen till kommunala taxor i hithörande

fall har icke anförts. Dessa taxor bör därför också i fortsättningen

vara undantagna från prisreglering.

Även i andra avseenden kan anföras starka betänkligheter mot ett så

allvarligt intrång i kommunernas självbestämmanderätt som utredningens

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

förslag innebär. De kommunala taxorna fastställes ju i regel i samband

med budgetbehandlingen och inverkar sålunda även på utdebiteringen av

kommunalskatt. Om en grupp abonnenter skulle hos prisregleringsorganet

överklaga en fastställd taxa, är det ej uteslutet och i varje fall teoretiskt

möjligt, att detta statliga organ genom sitt beslut skulle kunna rycka undan

grunden för kommunens hela budgetberäkning. En utsträckning av prisregleringen

att gälla även kommunala taxor skulle vidare helt säkert medföra

en avsevärd utökning av antalet prisregleringsärenden.

Remissyttrandena. Vad utredningen anfört om engångsavgifterna

har föranlett yttrande endast av statens prisregleringsnämnd för elektrisk

ström. Nämnden anför att den på grund av gällande avfattning av bestämmelsen

i 2 § 6 mom. 1902 års lag ansett sig oförhindrad och pliktig att till

prövning upptaga dylika rätt ofta återkommande frågor, vilka synts nämnden

uppenbarligen vara att hänföra till priset för tillhandahållande av elektrisk

ström.

Utredningens förslag att prisregleringen skall omfatta — förutom priset

— jämväl övriga villkor för strömmens tillhandahållande har

icke mött någon gensaga utan tvärtom tillstyrkts i ett stort antal yttranden.

I yttrande av statens priskontrollnämnd framhålles att ärenden

angående avgifter för elkraft såsom underkastade bestämmelser om allmänt

prisstopp handlades av priskontrollnämnden under tiden den 31

oktober 1942—den 17 november 1952, då dessa avgifter undantogs från

prisstoppet. I yttrandet anföres vidare.

Berörda ärenden omfattade bl. a. framställningar från abonnenter i prisregleringsärenden.

Sådana ärenden kunde ofta, såsom varande gränsfall, behandlas

antingen av priskontrollnämnden eller av prisregleringsnämnden.

Flertalet av dessa ärenden var av sådan art, att de bedömdes icke kunna

bli föremål för prövning av prisregleringsnämnden. Som exempel kan

nämnas önskemål från abonnent att erhålla annan beräkningsgrund vid

avgiftsdebiteringen, att för visst ändamål komma i åtnjutande av annan

tariff än leverantören eljest tillhandahöll, att på grund av särskilda skäl

erhålla nedsättning av utgående avgifter, att — i samband med taxerationalisering

— få behålla förut tillämpad tariff in. m. Utredningens förslag

att prisregleringsnämndens behörighet skall utsträckas att omfatta alla avgifter

och villkor, som sammanhänger med leveransen, torde — om förslaget

antages — täcka den brist i fråga om möjligheter till prövning, som

uppstått med elkraftens undantagande från prisstopp.

RLF tillägger att anledning saknas att från prisreglering utesluta frågor

angående inlösen av ledningar eller andra anläggningsdelar.

I fråga om prisregleringsärendenas framtida handläggning

råder starkt delade meningar.

Utredningens förslag att handläggningen skall ske hos koncessionsmyndigheten

— dvs. Kungl. Maj :t eller elnämnden —• tillstyrkes av tänsstgrelserna

i Örebro och Kopparbergs län, hushållningssällskapet i Västmanlands

län, Gotlands handelskammare, Västernorrlands och Jämtlands

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1957

läns handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,

drätselkammaren i Gävle, de elektriska länsföreningarna i Skaraborgs,

Örebro, Västmanlands, Jämtlands och Västernorrlands län, RLF,

Skellefteå stads kraftverk och svenska ångpanneföreningarnas centralorganisation.

Till reservantens uppfattning att prisregleringsärendena bör avgöras i

nuvarande ordning ansluter sig vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium,

statens priskontrollnämnd, statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström,

svenska elverksf öreningen och svenska vattenkraf tf öreningen. Prisregleringsnämnden

uttalar som stöd för sin ståndpunkt att det — med hänsyn

till de åtgärder och bestämmelser som en central övervakande myndighet

kan finna sig böra föreskriva — understundom torde kunna inträffa att

leverantörer av elkraft liksom abonnenter anser sig stå i mer eller mindre

starkt motsatsförhållande till en sådan myndighet.

Frågan om reglering av statliga taxor har berörts endast av kommerskollegium.

Kollegium yttrar att enligt dess mening synes statens taxor

liksom nu böra undantas från prisregleringen, eftersom de kan prövas i

annan ordning.

Utredningens förslag att av kommunal myndighet fastställda

taxor för leverans av ström inom kommunen skall omfattas av

prisregleringen har föranlett yttranden av åtskilliga remissorgan.

Tillstyrkande yttranden har avgivits av statens priskontrollnämnd, länsstyrelserna

i Örebro och Kopparbergs län, hushållningssällskapet i Västmanlands

län, Gotlands handelskammare, Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,

drätselkammaren i Gävle, de elektriska länsf öreningarna i Skaraborgs, Örebro,

Västmanlands, Jämtlands och Västernorrlands län, RLF, Skellefteå

stads kraftverk och svenska ångpanneföreningarnas centralorganisation.

Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström ställer sig tveksam till

förslaget. Enligt nämnden kan det ifrågasättas om icke de kommunala

taxorna för strömleverans inom kommun bör vara undantagna från prisregleringen,

såvitt ej är fråga om avgifter utöver eller i stället för de i

kommunen allmänt gällande debiteringsgrunderna. Nämnden uttalar dock

att en gränsdragning i dessa hänseenden understundom måhända skulle

bli svår.

Vattenfallsstyrelsen, svenska elverksf öreningen och svenska vattenkraftföreningen

framför den meningen att kommunala elverks generella tariffer

skall vara undantagna från prisregleringen. Däremot anser de att av kommunen

för specialfall använda tariffer bör kunna prisregleras.

I helt avstyrkande riktning uttalar sig kommerskollegium, länsstyrelsen

i Värmlands län, drätselkammaren i Malmö och svenska stadsförbundet.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 1957

Kommerskollegium anför.

Vad angår de kommunala taxorna finns enligt kommunallagen möjlighet

att få skäligheten prövad i den ordning, som gäller för besvär över

kommunal myndighets beslut i allmänhet, såväl då prissättningen generellt

anses så hög att den innebär en indirekt beskattning som ock då taxorna

anses missgynna enskild förbrukare eller viss kategori av förbrukare (jfr

RÅ 1941: 436). Kollegium anser att tillräckliga skäl icke föreligger att

tillskapa ytterligare en besvärsväg för prövning av kommunalt företags

taxor inom den egna kommunen.

Länsstyrelsen framhåller att förslaget om distributionsskyldighet knappast

kan anses som tillräckligt skäl att beröva kommunerna deras självbestämmanderätt

i taxefrågor.

Stadsförbundet yttrar.

Starka betänkligheter måste resas mot det intrång på den kommunala

självbestämmanderätten, som ett genomförande av utredningens hithörande

förslag skulle innebära. Detta intrång kan motiveras varken med några

påtalade olägenheter av det nuvarande systemet eller något påstående att

detta system för den enskilda förbrukaren medfört ogynnsamma resultat.

Skulle så undantagsvis vara fallet, ger hittillsvarande praxis ingen anledning

förmoda att icke den allmänna besvärsrätt, som står en kommunmedlem

till buds, erbjuder tillfredsställande möjligheter till rättelse.

Kommerskollegium tar slutligen upp till behandling en speciell fråga.

Kollegium erinrar sålunda om att enligt utredningens förslag prisregleringen

endast utgör en integrerande del i den allmänna distributionsskyldigheten

samt att, om sådan skyldighet ej åligger ett visst företag, detta ej heller

är pliktigt att låta sina taxor regleras. Enligt kollegii uppfattning bör

emellertid bestämmelsen om prisreglering vara tillämplig oberoende av

distributionsskyldigheten. Därigenom undvikes nämligen att formellt beslut

om sådan skyldighet skall behöva meddelas i fall då kraftleverantören

redan genom avtal är bunden men abonnenten är missnöjd med prissättningen.

Departementschefen. Såsom framgår av vad jag anfört under 2. om

allmänna synpunkter syftar de av mig föreslagna ändringarna i 1902 års

lag främst till att underlätta en rationalisering av eldistributionen på

landsbygden och därmed att förbättra kraftförsörjningen för den där bosatta

befolkningen. Emellertid torde bl. a. med den prövning av distributionsföretags

allmänna lämplighet att bedriva sin verksamhet, som vid bifall

till vad jag tidigare föreslagit framdeles kommer att äga rum, sådana

företags redan nu starka monopolställning bli än mer framträdande. Vid

sådant förhållande är naturligt att komplettera lagstiftningen med bestämmelser

som stärker kraftförbrukarnas ställning gentemot företagen.

I sådant syfte har tidigare föreslagits regler om skyldighet för distributörerna

att leverera elektrisk kraft icke blott till anslutna abonnenter utan

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

även till dem som önskar erhålla kraft. Ett ytterligare komplement till

koncessionsbestämmelserna utgör prisregleringen, vilken utövas av statens

prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

Enligt gällande bestämmelser i 2 § 6 mom. 1902 års lag är regleringen

begränsad till frågor om priset fÖl'' strömmens tillhandahållande. I priset

ingår främst de s. k. strömavgifterna, vilka vanligen består av eu årlig abonnentavgift

per mätpunkt, en årlig grundavgift per tariffenhet och eu energiavgift

per kilowattimme. Vid sidan av dessa avgifter erlägger abonnenten

s. k. engångsavgifter, till vilka hör anslutningsavgifter, kostnader för distributions-

och servisledningar o. d. Den tveksamhet, som utredningen låtit

komma till synes huruvida engångsavgifterna är inbegripna i priset för

strömmens tillhandahållande och sålunda kan bli föremål för reglering

genom nämnden, kan jag icke dela. Såsom prisregleringsnämnden i sitt

remissyttrande anför synes dylika avgifter uppenbarligen vara att hänföra

till priset för den elektriska strömmen. Enligt min mening bör nämligen

med priset för strömmens tillhandahållande förstås alla till beloppet bestämda

avgifter, som leverantören betingar sig av kraftmottagaren.

Enligt den för prisregleringsnämnden gällande instruktionen skall

nämnden vid bedömande av skäligheten av priset å viss strömleverans

taga hänsyn till de förhållanden under vilka strömmen i det särskilda

fallet levereras. Föreskriften torde få anses innebära att nämnden skall

bedöma prissättningen mot bakgrunden av de övriga villkor, som gäller

för strömleveransen. I den mån sådana villkor kan i ett eller annat avseende

verka betungande för abonnenten — en detaljförbrukare i förhållande

till detaljdistributionsföretaget eller ett sådant företag i förhållande

till eu kraftgrossist — kan alltså priset tänkas bli nedsatt med hänsyn till

villkoren. Däremot torde prisregleringsnämnden f. n. sakna möjlighet att

jämka villkoren. Att draga eu klar gräns mellan pris och övriga villkor

är — såsom utredningen framhållit — praktiskt omöjligt. Lika med utredningen

och remissinstanserna anser jag att prisregleringen bör omfatta

även villkor, som i det särskilda fallet kan verka oskäligt betungande

för abonnenten. Jag föreslår därför att bestämmelsen om prisreglering

utformas så att koncessionshavaren skall vara skyldig att för åstadkommande

av skälig prissättning underkasta sig reglering av pris och övriga

villkor för strömmens tillhandahållande. Enär verkningarna av den föreslagna

utvidgningen av prisregleringsnämndens verksamhet icke f. n. kan

helt överblickas, synes angeläget framhålla att — vid bifall till förslaget —

den nya bestämmelsen bör tillämpas med försiktighet.

Jag delar även utredningens uppfattning att frågor angående inlösen

av elektriska ledningar eller andra anläggningsdelar

icke skall omfattas av prisregleringen utan liksom hittills avgöras vid överläggningar

mellan berörda intressenter.

Vad angår utredningens förslag att handläggningen av prisreglerings
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

frågor skall överföras till koncessionsmyndigheten och att för samtliga

arbetsuppgifter skulle inrättas ett nytt ämbetsverk, statens elnämnd, vill

jag här endast erinra om att chefen för kommunikationsdepartementet i

årets statsverksproposition (VI ht. p. 57) uttalat att ett nytt fristående

organ icke bör tillskapas och att de centrala arbetsuppgifterna rörande

elektriska frågor tills vidare kan handhavas av de bestående organen. Vid

sådant förhållande bör prisregleringsfrågor även i fortsättningen handhas

av prisregleringsnämnden.

Statliga taxor och villkor bör liksom hittills vara undantagna från

prisregleringsnämndens prövning.

Utredningens förslag att av kommunal myndighet beslutade

taxor och villkor för leverans av ström inom kommunen skall

omfattas av prisregleringen bär föranlett delade meningar hos remissinstanserna.

För egen del finner jag huvudsakligen i anslutning till vad kommerskollegium

anfört att övervägande skäl talar för att bibehålla den nuvarande

ordningen, enligt vilken taxor och villkor i hithörande fall är

undandragna prisregleringsnämndens prövning. Jag anser mig alltså icke

kunna biträda utredningens förslag i denna del.

Såsom kommerskollegium anfört bör föreskrifterna om prisreglering

vara tillämpliga oberoende av om distributionsskyldighet åligger ett distributionsföretag.

Med anledning härav har prisregleringsbestämmelserna i

förslaget, liksom f. n. är fallet, upptagits i ett särskilt moment av 2 §.

Liksom bestämmelserna om distributionsskyldighet bör den nya föreskriften

om reglering av pris och övriga villkor kunna tillämpas även å

den som med stöd av äldre tillstånd utövar verksamhet för distribution

av ström. 6

6. Lagtextens detaljutformning

Det av utredningen framlagda utkastet till lag om ändring i lagen den

27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

har överarbetats inom justitiedepartementet med beaktande av

de synpunkter jag förut anfört. Då jag nu övergår att lämna en redogörelse

för de särskilda ändringar i lagen, vilka föranledes av mitt ställningstagande

till huvudfrågorna, torde framställningen lämpligen böra anknyta

till det inom departementet utarbetade förslaget.

I förslaget har 2 § uppdelats på nio moment mot nuvarande sju och

3 § fördelats på fem moment jämfört med f. n. tre. Ökningen av antalet

moment har varit nödvändig för att icke rubba paragraf följ den i lagen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

59

2 §•

1 mom.

Bestämmelserna har erhållit en avfattning vilken — på sätt framgår

av vad jag anfört under 4. om koncessionsskyldigheten — i huvudsak

överensstämmer med utredningens förslag. Sålunda kräves i princip

koncession å alla starkströmsledningar. Detta innebär att i fortsättningen

koncession erfordras för vanliga jordkablar, även då dessa icke berör allmän

trafikled, samt i regel för ledningar över egen eller annans frivilligt

upplåtna mark. Av praktiska skäl har emellertid ansetts erforderligt med

en viss begränsning i skyldigheten att söka koncession. Bestämmelsen i

första stycket har därför utformats så att Kungl. Maj :t kan ge generella

tillstånd att framdraga eller nyttja ledningar. Därvid har förutsatts att

sådana tillstånd skall kunna ges även beträffande vissa andra ledningar

än dem som enligt utredningens förslag undantagits från koncessionsplikten.

Avsikten är att närmare bestämmelser angående omfattningen av

generella tillstånd skall meddelas i stadgan om elektriska starkströmsanläggningar.

Enligt 2 § i dess nuvarande lydelse erfordras tillstånd för att utföra

elektrisk starkströmsledning. Ordet utföra bör visserligen anses innefatta

såväl att ledningen bygges som att den nyttjas, dvs. sättes under spänning,

men för dock tanken närmast på byggandet eller framdragandet av ledningen.

För att erhålla en språkligt klarare formulering har i förslaget

valts uttrycket framdraga eller nyttja.

Å andra ledningar än dem, för vilka generella tillstånd kommer att meddelas,

utfärdas efter ansökan koncession i form av antingen linjekoncession

eller områdeskoncession. En bestämmelse härom har intagits i andra

stycket.

Vid linjekoncession, som främst bör ifrågakomma för stam- och landslinjer

samt bygdeledningar, synes ledningens sträckning icke böra bestämmas

slutgiltigt, eftersom justeringar kan visa sig behövliga under byggnadsarbetet.

Det bar därför ansetts tillräckligt att i koncessionshandlingen

anges ledningens huvudsakliga sträckning.

Huruvida linjekoncession eller områdeskoncession bör i det särskilda

fallet meddelas för lågspänningsledningar och ortsledningar på landsbygden

eller motsvarande lokala ledningar i stad eller annan tätort bör avgöras

av koncessionsmyndigheten — dvs. Kungl. Maj:t eller den Kungl.

Maj :t bemyndigar. I enlighet härmed har i lagtexten endast angivits att

områdeskoncession avser ledningar inom visst område. Av texten torde

— även utan uttrycklig föreskrift härom — få anses framgå att innehavaren

har rätt att utan prövning i varje särskilt fall inom området framdraga

och nyttja ledningar av det slag koncessionen gäller.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

2 mom.

Reglerna om behovs- och planmässighetsprövning överensstämmer i sak

med utredningens förslag och gällande rätt.

Enligt utredningens förslag skulle vid prövning av ansökan om områdeskoncession

hänsyn tagas till områdets lämplighet såsom enhet för

verksamhet avseende direkt distribution av elektrisk kraft till allmänheten.

Då sådan koncession — såsom jag framhållit under 4. om linjekoncession

och områdeskoncession — synes böra kunna meddelas även för annan än

den som yrkesmässigt distribuerar kraft samt även i sådana fall prövning

av områdets lämpliga gränser bör ske, har utredningens förslag undergått

härav föranledd jämkning.

I andra stycket, som i sak motsvarar utredningens hithörande förslag,

har använts uttrycket yrkesmässig distribution i stället för utredningens

allmän distribution, vilket ansetts alltför obestämt.

3 mom.

Gällande bestämmelse om koncessionstid har i förslaget undergått allenast

en redaktionell ändring i det att ordet tillstånd utbytts mot koncession.

Beträffande föreskriften i andra stycket hänvisar jag till vad jag anfört

under 4. om linjekoncession och områdeskoncession.

4 mom.

Detta moment innehåller eu väsentlig nyhet i förhållande till gällande

rätt, nämligen distributionsskyldighet. Enligt förslaget skall bestämmelserna

härom tillämpas av koncessionsmyndigheten, dvs. Kungl. Maj:t eller

den Kungl. Maj:t bemyndigar. Enligt brev den 8 december 1950 har Kungl.

Maj :t bemyndigat kommerskollegium att meddela vissa tillstånd beträffande

elektriska starkströmsledningar. Det förutsättes att även framdeles

en motsvarande uppdelning av ärendena skall ske.

På sätt framgår av vad jag anfört under 5. om prisregleringen har utredningen

funnit att prisregleringsfrågor i fortsättningen borde handläggas

av koncessionsmyndigheten och i anslutning härtill låtit inarbeta bestämmelserna

om prisreglering i föreskriften om distributionsskyldighet. Jag

har därvid hänvisat till den ståndpunkt beträffande den statliga handläggningen

av elektriska frågor, som chefen för kommunikationsdepartementet

med anledning av utredningens betänkande redovisat i årets statsverksproposition

(VI ht. p. 57). Däri föreslås att prisregleringsfrågor även i fortsättningen

skall handläggas av statens prisregleringsnämnd för elektrisk

ström. Med anledning härav har i lagen prisregleringsbestämmelserna upptagits

såsom hittills i ett särskilt moment.

Utredningen har vidare förordat en särskild föreskrift därom att koncessionshavare,

som har distributionsskyldighet, skall vara pliktig hålla

s. 61 Kontrollera mot PDF

Ktingl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

61

sin anläggning i sådant skick att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet

och belaslningsbarhet. Då det måste anses utgöra en självklar förutsättning

för uppfyllande av distributionsplikten att anläggningen hålles i gott

stånd, har icke ansetts erforderligt med en särskild föreskrift härom.

5 mom.

Bestämmelserna i 5 inom., vilka icke återfinnes i utredningens förslag,

har upptagits på föranledande av kommerskollegium. Jag hänvisar härutinnan

till vad jag anfört i det föregående om hävande av koncession.

6 mom.

I enlighet med vad jag anfört under 4. om hävande av koncession har

utredningens förslag bibehållits i sak utom vad angår sådant hävande

när synnerlig anledning förekommer med hänsyn till kraftförsörjningens

ändamålsenliga ordnande. Hävandet anses lämpligen böra ske i form av

beslut om återkallelse helt eller delvis av den av myndigheten meddelade

koncessionen. Även utan uttrycklig föreskrift härom torde klart framgå

att beslut om återkallelse skall meddelas av den myndighet — Kungl.

Maj:t eller kommerskollegium — som beviljat koncessionen.

7 mom.

Bestämmelserna om prisreglering bär, såsom framhållits vid 4 inom.,

fortfarande upptagits i ett särskilt moment.

Bestämmelserna överensstämmer med utredningens förslag så tillvida

som icke blott pris utan även övriga leveransvillkor ansetts böra kunna

regleras. Däremot har — på sätt framgår av vad jag förut yttrat under

5. om prisregleringen — icke ansetts böra upptagas utredningens förslag

att även statlig strömleverans och kommunalt elverks försäljning av ström

inom kommunen skall omfattas av regleringen.

I övrigt har gällande bestämmelser endast undergått en mindre jämkning

i anslutning till föreskriften i 4 mom. första stycket att den som

önskar bli abonnent skall göra skriftlig framställning därom. 8

8 mom.

8 mom. motsvarar nuvarande 2 § 5 mom.

Utredningen har icke upptagit denna bestämmelse i sitt förslag.

I sitt yttrande har kommerskollegium påpekat att omläggningen av

närdislributionsnät till områdeskoncessioner kommer att under en lång

övergångstid påverka koncessionsmyndighetens arbete. Kollegium har

vidare framhållit att det under en relativt lång tid blir nödvändigt att

meddela linjekoncessioner för delar av dylika nät. Enär hittillsvarande

erfarenhet visat alt det ofta brådskar med utförandet av sådana anläggningsdelar,

har kollegium ansett att den nuvarande befogenheten att meddela

s. k. förhandstillstånd bör bibehållas.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Vad kollegium sålunda anfört är enligt min mening av sådan vikt att nuvarande

bestämmelse torde böra kvarstå. Det har dock befunnits påkallat

att förhandstillstånd i fortsättningen icke skall kunna meddelas

för längre tid än tre år. Ändringen har tillkommit sedan kollegium upplyst

att innehavare av förhandstillstånd ej sällan begagnar sådant tillstånd

under en lång följd av år och därvid underlåter att medverka till

att slutligt tillstånd meddelas.

9 mom.

Bestämmelsen motsvarar i sak utredningens förslag och gällande föreskrift

i 2 § 7 mom.

3 §.

Bestämmelserna överensstämmer i väsentliga delar med utredningens

förslag.

Utredningen har i sin specialmotivering till de föreslagna bestämmelserna

uttalat att frågor om expropriation och linjekoncession icke, såsom

f. n. sker, bör i fortsättningen handläggas gemensamt. I likhet med vad

kommerskollegium i sitt yttrande anfört finner jag detta utredningens

förslag mindre lämpligt med hänsyn till önskvärdheten av en snabb handläggning

av dessa frågor. Jag förordar därför att hittillsvarande praxis

bibehålies.

I 1 mom. har upptagits bestämmelser, som är gemensamma för ansökan

om expropriation och linjekoncession. I bestämmelserna saknas den föreskrift,

som nu återfinnes i 3 § 1 mom. angående förteckning å ägare och

innehavare av sådan fastighet utom planlagt område, som — utan att ledningen

skall framgå över fastigheten — är belägen på mindre avstånd än

20 meter från ledningen. Härvid torde emellertid böra beaktas dels att

nuvarande föreskrifter i 2 § 1 mom. till skydd för berörda rättsägare avses

skola upptagas i stadgan om elektriska starkströmsanläggningar dels

att vederbörande rättsägares intressen tillgodoses med stöd av bestämmelsen

i förslagets 3 § 3 mom. om inhämtande av yttranden över ansökningen.

Med hänsyn härtill har nämnda föreskrift i nuvarande 3 § 1 mom. ansetts

icke behövlig.

Bestämmelserna i 2—4 mom. överensstämmer i sak med utredningens

förslag. Såsom utredningen framhållit synes bli erforderligt att ansökan

om områdeskoncession kan beviljas utan att alla rättsägare hörts och

oavsett att frågor om expropriation icke prövats, eftersom sådan ansökan

avser även framtida, icke projekterade utbyggnader av närdistributionsnätet.

Att vederbörandes rätt icke trädes för när kan vid behov prövas

i efterhand. Enligt 2 mom. skall den som önskar erhålla områdeskoncession

vid sin ansökan foga karta över området, plan över områdets framtida

försörjning med elektrisk ström samt uppgift om spänning och ström
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 161 år 1957

63

art. Å kartan skall utmärkas sökandens egna högspänningsledningar samt

de andra högspänningsledningar ävensom transformatorer från vilka strömmen

tillföres sökandens anläggning. Kartan skall även ange huvudsaklig

sträckning av högspänningsledningar som erfordras enligt planen. — 13

mom. har tillagts att jämväl länsstyrelse skall få tillfälle att yttra sig över

koncessionsansökan. En sådan ordning motsvarar gällande praxis, då

redan nu ansökningar om expropriation och koncession regelbundet remitteras

till vederbörande länsstyrelse, som också avger yttrande. — Bestämmelserna

i 4 mom. motsvarar i sak nuvarande 3 § 1 mom. tredje

stycket.

Bestämmelsen i 5 mom. motsvarar nuvarande 3 § 3 mom. och föranledes

av stadgandet i förslagets 2 § 8 mom.

Övergångsbestämmelserna

De nya reglerna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1958. Tidpunkten

för ikraftträdandet har valts med beaktande av att förslaget förutsätter

att väsentliga ändringar vidtages i stadgan den 5 maj 1939 om

elektriska starkströmsanläggningar.

Beträffande de särskilda bestämmelserna hänvisas till vad jag anfört

under 4. om koncessionsväsendet.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902

(nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslaget,

vilket är fogat som bilaga till detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. May.ts proposition nr 161 är 1957

Bilaga

FÖRSLAG

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71),

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar1

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla ändrad ly
-

delse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2

1 mom. Vill någon utföra elektrisk

starkströmsledning med spänning

överstigande tvåhundrafemtio

volt mellan två ledare eller, om jordledning

användes, mellan en ledare

och jord, söke tillstånd av Konungen

eller den Konungen bemyndigar.

Dock vare, med undantag varom i

3 mom. sägs, tillstånd icke erforder
Hfft,

a) om ledningen till hela sin

sträckning förlägges inom byggnad

eller inhägnad gård;

b) om ledningen till hela sin

sträckning förlägges under jordytan;
c)

om ledningen utföres på egen

mark samt antingen avståndet från

ledningen, när densamma skall

framdragas ovan jordytan, till boningshus

eller annan vid gård uppförd

byggnad eller tomtplats eller

trädgård överstiger tjugu meter eller

ägaren medgivit, att ledningen må

framdragas på mindre avstånd än

nu är sagt;

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Ej må någon utan tillstånd

av Konungen eller den Konungen

bemyndigar framdraga eller

nyttja elektrisk starkströmsledning.

Tillstånd må avse ledning med

en i huvudsak bestämd sträckning

(linjekoncession) eller ledningar inom

visst område (områdeskoncession).

1 Senaste lydelse av 2 och .1 §§, se SFS 1938:458, 1941: 958 och 1946:219.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

d) om ledningen under iakttagande

av vad i c) sägs rörande avstånd

till boningshus m. m. utföres

på frivilligt upplåten mark såsom

avgreningsledning till ledning, för

vilken tillstånd enligt denna paragraf

meddelats, samt den nya ledningen

icke är avsedd för fast industriell

anläggning eller för distribution

av ström till fastigheter med

olika ägare.

Skall inom område, för vilket ej

finnes stadsplan eller byggnadsplan,

ledning framdragas ovan jordytan

på mindre avstånd än tjugu meter

från byggnad, som ovan nämnts,

eller tomtplats eller trädgård, må,

där ej anläggningen skall utföras

inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd

till anläggningen icke mot bestridande

av byggnadens, tomtplatsens

eller trädgårdens ägare meddelas,

utan så är, att annan sträckning,

som utan synnerlig olägenhet för

anlåggaren kan användas, prövas

medföra minst lika stort men som

den föreslagna.

2 mom. Vill någon i anslutning

till viss generator- eller transformatorstation

eller inom visst område

utföra elektrisk starkströmsledning

med lägre spänning än i t mom.

sägs och avser ledningen distribution

av ström till fastigheter med

olika ägare, söke tillstånd av Konungen

eller den Konungen bemyndigar.

3 mom. Elektrisk starkströmsledning,

för vars utförande tillstånd ej

erfordras enligt 1 eller 2 mom., må

likväl icke utan tillstånd av Konungen

eller den Konungen bemyn
6—402

87 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 161

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse)

digar framdragas inom område för

allmän väg, vattentrafikled eller

järnväg eller, när fråga är om luftledning,

på mindre avstånd än 2 500

meter från den i vederbörlig ordning

bestämda mittpunkten av staten tillhörigt

eller till allmänt bruk godkänt

flygfält med en största utsträckning

av 2 500 meter eller så

att ledningens höjd över fältets nivå

vid gränsen överstiger en femtiondel

av avståndet i nämnda plan mellan

ledningen och omkretsen av en cirkel

med fältets mittpunkt såsom medelpunkt

och med 1 500 meters radie.

Har flygfältet större utsträckning

än nyss sagts, må ledningen

icke utan tillstånd av Konungen

eller den Konungen bemyndigar

framdragas på mindre avstånd än

4 000 meter från fältets mittpunkt

eller så att ledningens höjd över fältets

nivå vid gränsen överstiger en

femtiondel av avståndet i nämnda

plan mellan ledningen och omkretsen

av en cirkel med fältets mittpunkt

såsom medelpunkt och med

3 000 meters radie.

4 mom. Tillstånd, varom i 1—3

mom. sägs, meddelas för viss tid, ej

överstigande fyrtio eller, om särskilda

skäl därtill föranleda, sextio

år. Vid prövning av ansökan om sådant

tillstånd bör hänsyn jämväl tagas

till huruvida behov av anläggningen

förefinnes samt huruvida

denna kan anses förenlig med en

planmässig elektrifiering. Meddelas

det sökta tillståndet, skall tillika

föreskrivas, under förbehåll av enskild

rätt, på vilket sått och under

vilka villkor anläggningen må utföras

och nyttjas.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Koncession må ej meddelas

med mindre anläggningen är

behövlig och förenlig med en planmässig

elektrifiering och, då fråga

år om områdeskoncession för yrkesmässig

distribution, området utgör

en lämplig enhet för distribution av

elektrisk ström.

Koncession å ledning för yrkesmässig

distribution må meddelas endast

den som befinnes lämplig att

utöva sådan verksamhet.

3 mom. Koncession meddelas för

viss tid, ej överstigande fyrtio eller,

om särskilda skäl därtill föranleda,

sextio år.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ls proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse)

Därest icke för särskilt fall annat

medgives, vare tillstånd, som i 1

mom. avses, förfallet, om anläggningen

icke tages i bruk inom tre år

från den dag tillståndet meddelades.

5 mom. Föreligga särskilda skäl

att elektrisk starkströmsledning utföres

redan innan erforderligt tillstånd

meddelats, äger Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigar

förklara hinder i sådant hänseende

ej möta, och må därefter,

när anläggningen är färdig att tagas

i bruk, i avvaktan på att ingiven an
-

(Föreslagen lydelse)

Vid meddelande av koncession

skall, under förbehåll av allmän och

enskild rätt, föreskrivas de villkor

för ledningens framdragande eller

nyttjande som av säkerhetsskäl eller

eljest ur allmän synpunkt finnas påkallade.

4 mom. Innehavare av områdeskoncession

som yrkesmässigt distribuerar

elektrisk ström skall, om icke

koncessionsmyndigheten finner särskilda

skäl till undantag, inom det

fastställda området tillhandahålla

ström för normala förbrukningsändamål

åt envar som erhållit anslutning

till hans ledningsnät eller

därom gör skriftlig framställning.

Innehavare av linjekoncession må

av koncessionsmyndigheten förpliktas

att leverera elektrisk ström eller

att upplåta sin anläggning för överföring

av ström i sådan omfattning

att innehavare av områdeskoncession

kan fullgöra sin i detta moment

angivna skyldighet eller att förbrukare,

vars verksamhet är av större

betydelse för det allmänna, får

ström i tillräcklig mängd.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse)

sökan om tillstånd till anläggningen

varder slutligt prövad, tillstånd till

dess nyttjande tillsvidare meddelas

i den ordning Konungen föreskriver.

6 mom. Innehavare av elektrisk

starkströmsanläggning, till vilken

tillstånd meddelats av Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigat,

skall vara skyldig att, på framställning

av den som nyttjar elektrisk

ström från anläggningen eller

önskar komma i åtnjutande därav,

för åstadkommande av skälig prissättning

underkasta sig reglering av

priset för strömmens tillhandahållande.

Från dylik reglering äro undantagna

statens taxor ävensom pris.

som av kommunal myndighet fastställts

för tillhandahållande av elektrisk

ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en

särskild nämnd, bestående av fem

av Konungen för viss tid förordnade

ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter

skall tillses, att såväl leverantörintressena

som förbrukarintressena

bliva representerade.

Framställning om prisreglering

skall ingivas till kommerskollegium.

t Föreslagen lydelse)

5 mom. Gräns för område, som

fastställts i områdeskoncession, må

ändras om det erfordras för en

ändamålsenlig kraftförsörjning och

kan ske utan synnerligt men för

koncessionsinnehavaren.

6 mom. Koncession må helt eller

delvis återkallas om innehavaren i

avsevärd mån åsidosätter föreskrift

enligt 3 mom. eller bestämmelse i

4 mom. eller om han underlåter att

under tre år i följd hava ledningen

i bruk.

7 mom. Innehavare av elektrisk

starkströmsledning, å vilken koncession

meddelats, skall vara skyldig

att, på framställning av den som

nyttjar elektrisk ström från anläggningen

eller skriftligen begärt att

komma i åtnjutande därav, för

åstadkommande av skälig prissättning

underkasta sig reglering av

pris och övriga villkor för strömmens

tillhandahållande. Från dylik

reglering äro undantagna pris och

övriga villkor, som fastställts av

vattenfallsstyrelsen eller av kommunal

myndighet för tillhandahållande

av elektrisk ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en

särskild nämnd, bestående av fem

av Konungen för viss tid förordnade

ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter

skall tillses, att såväl leverantörintressena

som förbrukarintressena

bliva representerade.

Framställning om prisreglering

skall ingivas till kommerskollegium.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

69

(Gällande lydelse)

som, därest framställningen ej finnes

uppenbart ogrundad, har att

överlämna den till nämndens prövning.

Framställning om ändring i

eller upphävande av beslutad prisreglering

prövas i enahanda ordning;

sådan framställning må göras

jämväl av anläggningens innehavare.

Över kommerskollegii eller nämndens

beslut må klagan icke föras.

Avtal, stridande mot nämndens beslut,

vare utan verkan.

Kostnaderna för nämndens verksamhet

bestridas av allmänna medel.

Närmare föreskrifter angående

nämndens verksamhet meddelas av

Konungen.

7 mom. Var, som utan vederbörligt

tillstånd eller i strid mot de vid

meddelande av tillstånd givna föreskrifter

nyttjar anläggning, som i

denna paragraf avses, straffes med

dagsböter, där ej förseelsen är belagd

med straff enligt allmän strafflag.

(Föreslagen lydelse)

som, därest framställningen ej finnes

uppenbart ogrundad, har att

överlämna den till nämndens prövning.

Framställning om ändring i

eller upphävande av beslutad prisreglering

prövas i enahanda ordning;

sådan framställning må göras

jämväl av anläggningens innehavare.

över kommerskollegii eller nämndens

beslut må klagan icke föras.

Avtal, stridande mot nämndens beslut,

vare utan verkan.

Kostnaderna för nämndens verksamhet

bestridas av allmänna medel.

Närmare föreskrifter angående

nämndens verksamhet meddelas av

Konungen.

8 mom. Föreligga särskilda skäl

att elektrisk starkströmsledning

framdrages redan innan erforderlig

koncession meddelats, äger Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigar

förklara hinder i sådant

hänseende ej möta, och må därefter,

när anläggningen är färdig att

tagas i bruk, i avvaktan på att ingiven

ansökan om koncession varder

slutligt prövad, tillstånd till dess

nyttjande tillsvidare under tre år

meddelas i den ordning Konungen

föreskriver.

9 mom. Var som utan erforderlig

koncession eller sådant tillstånd

som avses i 8 mom. eller i strid mot

de vid meddelande av koncession

givna föreskrifter nyttjar elektrisk

starkströmsledning straffes med

dagsböter, där ej förseelsen är belagd

med straff enligt allmän strafflag.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

(Gällande lydelse)

3

1 mom. Ansökan om rätt att för

elektrisk starkströmsanläggning påfordra

avstående eller upplåtande av

fastighet eller om sådant tillstånd

att utföra elektrisk ledning, som i

2 § 1 mom, avses, skall vara åtföljd

av fullständig beskrivning över det

tillämnade företaget med kostnadsförslag,

avfattning på karta av föreslagen

lednings sträckning och av

den jord, som för anläggningen erfordras,

bestyrkta förteckningar på

dels ägare och innehavare av de fastigheter,

över vilka ledningen skall

framdragas eller i vilkas mark den

skall nedläggas eller som eljest äro

för anläggningen behövliga, dels ock,

såvitt ledningen skall framgå ovan

jordytan, ägare och innehavare av

de fastigheter, som, utan att ledningen

skall över dem framdragas,

äro belägna på mindre avstånd ån

tjugu meter från densamma, uppgift

på de överenskommelser, som

blivit träffade, eller de hinder, vilka

däremot mött, med flera handlingar,

som sökanden vill åberopa; dock att

där fråga är om ledning, som skall

framdragas inom område, för vilket

finnes stadsplan eller byggnadsplan,

förteckning, som nyss sagts, erfordras

allenast såvitt angår fastigheter,

över vilka ledningen skall framgå

eller i vilkas mark den skall nedläggas.

Finnes ej ansökan genast böra

avslås, lämnas åt de kommuner eller

municipalsamhällen, inom vilkas

områden ledning skall framdragas

eller anläggning eljest utföras, så

ock åt de ägare och innehavare av

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Ansökan om rätt att för

elektrisk starkströmsanläggning påfordra

avstående eller upplåtande av

fastighet eller om linjekoncession

skall vara åtföljd av fullständig beskrivning

över det tillämnade företaget

med kostnadsförslag, avfattning

på karta av föreslagen lednings

sträckning och av den jord, som för

anläggningen erfordras, bestyrkta

förteckningar på ägare och innehavare

av de fastigheter, över vilka

ledningen skall framdragas eller i

vilkas mark den skall nedläggas eller

som eljest äro för anläggningen behövliga,

samt uppgift på de överenskommelser,

som blivit träffade, eller

de hinder, vilka däremot mött, med

flera handlingar som sökanden vill

åberopa.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

71

(Gällande lydelse)

fastigheter, som, enligt vad ovan

nämnts, skola uppgivas, tillfälle att

yttra sig över ansökningen och infordras

i övrigt de ytterligare upplysningar,

som för ärendets bedömande

må erfordras.

Vad ovan stadgats om skyldighet

att förete karta över jord, som för

elektrisk anläggning erfordras, samt

vissa förteckningar och uppgifter, så

ock därom att tillfälle att yttra sig

över gjord ansökan skall lämnas

vissa menigheter samt ägare och innehavare

av fastigheter, gälle ej beträffande

ansökan om tillstånd att

utföra anläggning inom inhägnat

järnvägsområde.

Avser ansökan allenast tillstånd

att i befintlig sträckning bibehålla

och nyttja starkströmsledning, vilken

utförts med stöd av tidigare i

vederbörlig ordning meddelat tillstånd,

äge vad ovan stadgats om

skyldighet att förete vissa förteckningar

ej tillämpning.

2 mom. Ansökan om tillstånd,

varom i 2 § 2 eller 3 mom. sågs,

skall vara åtföljd av

a) karta, varå angivits antingen

läget av den eller de generator- eller

transformatorstationer, varifrån

elektrisk ström skall tillföras ledningarna,

eller visst område, inom

vilket dessa avses skola framdragas,

b) uppgift om spänning och

strömart,

c) uppgift om allmän väg, vattentrafikled

eller järnväg, som kom
-

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Ansökan om områdeskoncession

skall vara åtföljd av:

a) karta över området med angivande

av sökanden tillhöriga ledningar

med spänning överstigande

250 volt jämte matande ledningar

och stationer inom området samt

huvudsaklig sträckning av ledningar

med samma spänning, vilka erfordras

enligt den under b) angivna planen;
b)

plan för områdets framtida

försörjning med elektrisk ström;

och

c) uppgift om spänning och

strömart.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungi. Maj:ts proposition nr 161 dr 1957

(Gällande lydelse)

mer att beröras av ledningarna, samt

om det sätt, varpå ledningarna åro

avsedda att där utföras.

Avser ansökningen framdragande

av viss till sträckningen bestämd

ledning inom område för dylik trafikled,

skall å den ingivna kartan

utmärkas det eller de ställen, där

ledningen kommer att beröra trafikleden.

3 mom. Ansökan om förklarande,

varom sägs i 2 § 5 mom., skall vara

åtföljd av karta, varå anläggningen

angivits, ävensom av de uppgifter i

övrigt rörande anläggningen och

dess ändamål, som må erfordras för

prövning av sådan ansökan.

(Föreslagen lydelse)

3 mom. Finnes ej ansökan genast

böra avslås, lämnas åt vederbörande

länsstyrelse samt de kommuner eller

municipalsamhällen, inom vilkas

områden ledning skall framdragas

eller anläggning eljest utföras, så

ock åt ägare och innehavare av i

1 mom. angivna fastigheter samt åt

annan som kan av den sökta åtgärden

lida men tillfälle att yttra sig

över ansökningen och infordras i

övrigt de ytterligare upplysningar,

som för ärendets bedömande må erfordras.

4 mom. Vad i 1 mom. stadgats

om skyldighet att förete karta samt

vissa förteckningar och uppgifter sd

ock vad i 3 mom. föreskrivits om

inhämtande av yttrande gälle ej beträffande

ansökan om koncession å

ledning inom järnvägsområde.

5 mom. Ansökan om förklarande,

varom sägs i 2 § 8 mom., skall vara

åtföljd av karta, varå anläggningen

angivits, ävensom av de uppgifter i

övrigt rörande anläggningen och dess

ändamål, som må erfordras för prövning

av sådan ansökan.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1958.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

73

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Äldre bestämmelser skola gälla i

fråga om starkströmsledning, som

tillkommit före den nya lagens

ikraftträdande och för vilken enligt

då gällande bestämmelser icke fordrats

tillstånd, så ock beträffande avgreningsledning

till en enligt äldre

författning utförd anläggning med

spänning å högst 250 volt.

Bestämmelserna i 2 § i, 6 och 7

mom. i deras nya lydelse skola i tilllämpliga

delar gälla för den som

före den 1 januari 1958 erhållit tillstånd

att utföra elektrisk starkströmsledning.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 dr 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den

28 mars 1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 22 mars 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 15 mars 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och

3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn B. Olsén.

Lagrådet yttrade:

Det remitterade lagförslaget innehåller bl. a. den nyheten att meddelad

koncession under vissa förutsättningar skall kunna återkallas av den myndighet

som meddelat koncessionen. Då ledningen eller ledningsnätet i

fråga kan representera ett stort ekonomiskt värde, kan tydligen en återkallelse

medföra svår förlust för innehavaren. Koncessionshavarens skyldigheter

äro icke heller klart bestämda i förslaget, varför han kan komma

att vid risk av nämnda påföljd åläggas större förpliktelser än han räknat

med. Den ekonomiska verkan av återkallelsen drabbar även dem som

lämnat säkerhet mot inteckning i den elektriska anläggning varom fråga

är. Lagrådet vill vidare framhålla, att reglerna om återkallelse, vilken

enligt förslaget har karaktären av ett slags förverkande, synas förutsätta

en domstolsmässig prövning av vad vederbörande låtit komma sig till last.

Med hänsyn till det anförda anser lagrådet ur rättssäkerhetssynpunkt

påkallat, att möjlighet gives till en överprövning av återkallelsebeslut.

En sådan ordning kan vinnas genom att prövningen i första instans får

äga rum hos myndighet som Konungen bestämmer, förslagsvis kommerskollegium.

Som det gäller att på grundval av förd bevisning och annan

utredning fastställa, huruvida vissa i lagen angivna förutsättningar för

återkallelse föreligga, bör enligt lagrådets mening besvär över första instansens

beslut prövas av regeringsrätten. Under förutsättning att prövningsförfarandet

ordnas i enlighet med vad nu sagts anser sig lagrådet

icke böra framställa erinran mot det föreslagna återkallelseinstitutet.

I övrigt vill lagrådet framhålla följande.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

75

2 §•

1 mom. Enligt vad som framgår av remissprotokollet är avsett, att

Konungen skall göra vissa generella undantag från tillståndskravet. Detta

torde böra uttryckligen framgå av lagtexten. I detta sammanhang vill

lagrådet erinra, att den föreslagna lydelsen av 1 mom. påkallar eu redaktionell

följdändring av 4 §.

2 mom. Enligt rådande praxis lärer koncession givas sökanden i ärendet

eller hans rättsinnehavare. Förslaget synes däremot utgå från att

koncession överhuvud ej skall kunna övergå till ny innehavare. Om en

anläggning skall överlåtas, måste fördenskull ny koncession sökas och

därför stadgat förfarande iakttagas. Enligt lagrådets mening skulle man

i detta hänseende vinna en mera ändamålsenlig ordning genom att i stället

stadga förbud mot överlåtelse utan tillstånd av Konungen eller den

Konungen bemyndigar. Om tillstånd ges, skulle i så fall den gamla koncessionen

bestå. En ändring i denna riktning ger också koncessionshavaren

och hans kreditgivare större trygghet, enär prövningen av fråga

om tillstånd till överlåtelse ej skulle avse mer än den nye innehavarens

lämplighet.

4 mom. Enligt det remitterade förslaget skall områdeskoncession medföra

distributionsskyldighet inom området, om icke koncessionsmyndigheten

finner särskilda skäl till undantag, medan beträffande linjekoncession

stadgas allenast att skyldighet att leverera eller överföra ström skall

åligga koncessionshavaren i den mån myndigheten förpliktar honom därtill.

Lagrådet anser det böra angivas, att skyldighet för innehavare av

linjekoncession att leverera eller överföra ström skall — i enlighet med

vad som lärer vara avsett -— föreligga allenast om den är förenlig med

det ändamål för vilket linjekoncessionen meddelats. Enligt vad elkraftutredningen

framhållit bör skyldighet att leverera eller överföra ström icke

åläggas exempelvis sådan koncessionshavare vars ledning kan utnyttjas

blott för en industris eget behov.

Även frågor som avses i detta moment synas vara av den beskaffenhet

att en överprövning av meddelat beslut bör kunna äga rum. Lagrådet förordar

därför, att en bestämmelse intages enligt vilken sådana frågor prövas

av den Konungen bemyndigar.

5 mom. I detta moment har upptagits stadgande, som åt koncessionsinyndigheten

inrymmer befogenhet att ändra gränserna för områdeskoncession,

när det erfordras för en ändamålsenlig kraftförsörjning och kan

ske utan synnerligt men för koncessionsinnehavaren. Uttrycket synnerligt

men har i annan lagstiftning använts för att utmärka ett mycket

långtgående ingrepp. Den föreslagna lydelsen torde därför böra jämkas.

Lagrådet förordar, att förevarande stadgande får innehålla att gränserna

för områdeskoncession må genom beslut av den Konungen bemyndigar

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

ändras, om det erfordras för ändamålsenlig distribution och kan ske utan

synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.

6 mom. Lagrådet erinrar om vad som inledningsvis uttalats om prövningen

av frågor om återkallelse och hemställer tillika, att stadgandet om

återkallelse på grund av koncessionshavarens försummelse jämkas så att

därar tydligare framgår att det skal! vara fråga om väsentlig försummelse.

Slutstadgandet

Enligt andra stycket av slutstadgandet skall nya lagen ej gälla vissa

anläggningar som tillkommit före lagens ikraftträdande och för vilka tillstånd

då icke fordrats. Någon motsvarande bestämmelse har ej givits för

det fall att en anläggning tillkommit efter tillstånd som givits enligt äldre

lag. Likväl synes förslaget utgå från den regeln att nya lagen i princip

ej är tillämplig beträffande den som före lagens ikraftträdande erhållit

sådant tillstånd. Från denna princip göras emellertid ur koncessionshavarens

synpunkt betydelsefulla undantag. Sålunda skola enligt tredje

stycket i slutstadgandet de nya reglerna om distributions-, leverans- och

överföringsskvldighet samt om återkallelse gälla jämväl i fråga om äldre

tillstånd.

Betänkligheter kunna naturligen anföras mot att koncessionsmyndighet

efteråt på väsentliga punkter ändrar koncessionsvillkoren till koncessionshavarens

nackdel. Vid 1938 års ändring av lagen stadgades också, att då

införda bestämmelser i 2 § 6 mom. icke skulle äga tillämpning å anläggning,

till vilken tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande, med mindre

Konungen vid tillståndets meddelande föreskrivit skyldighet för anläggningens

innehavare att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om

leverans av elektrisk kraft, vilka framdeles kunde bli i laga ordning fastställda.

Enligt lagrådets mening bör denna princip iakttagas jämväl i förevarande

sammanhang. Det har uppgivits, att i gällande koncessioner intagits

förbehåll som ge tillräckligt stöd för att ålägga vederbörande sådan distributions-,

leverans- och överföringsskyldighet som förut nämnts. Det låter

sig icke nu avgöra, hur långt förpliktelserna enligt dessa förbehåll sträcka

sig, men inom ramen för dem torde de nya bestämmelserna i 2 § 4 mom.

böra gälla. I fråga om återkallelse må erinras om vad lagrådet förut uttalat

angående prövningen av sådana frågor.

Slutstadgandet torde från angivna utgångspunkter böra upptaga, såsom

andra stycke, att nya lagen ej gäller, där tillstånd meddelats eller anläggning

eljest i laga ordning utförts före lagens ikraftträdande, men att 2 §

6, 7 och 9 mom. nya lagen dock skola i tillämpliga delar gälla jämväl i

fall som nu sagts, och såsom tredje stycke, att vad i 2 § 4 mom. är stadgat

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

77

skall äga tillämpning jämväl med avseende å tillstånd som meddelats enligt

äldre lag, i den mån dylikt tillstånd innehåller skyldighet för innehavaren

att underkasta sig sådan förpliktelse som i detta moment sägs.

Den i slutstadgandet upptagna speciella bestämmelsen om nya avgreningsledningar

kan med fördel meddelas i administrativ ordning i form av

undantag från koncessionstvånget.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å

Stockholms slott den 29 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler, efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets den 28

mars 1957 avgivna yttrande över det till lagrådet den 15 mars 1957 remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den

27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Lagrådet har framhållit, att reglerna om återkallelse av meddelad koncession

synes förutsätta en domstolsmässig prövning av vad vederbörande

låtit komma sig till last och att möjlighet bör ges till en överprövning

av återkallelsebeslut. I enlighet härmed har lagrådet förordat, att prövningen

i första instans får äga rum hos myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer,

förslagsvis kommerskollegium, samt att besvär över myndighetens

beslut prövas av regeringsrätten. Även frågor om distributionsskyldighet,

varom stadgas i förslagets 2 § 4 mom., är enligt lagrådets mening

av sådan beskaffenhet att en överprövning bör äga rum.

Lagrådets förslag att hithörande frågor skall kunna prövas i två instanser

torde böra beaktas. I första hand bör prövningen ske hos myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer, dvs. f. n. hos kommerskollegium.

Jag vill även ansluta mig till lagrådets uttalande att besvär över första

instansens beslut om återkallelse av koncession bör prövas av regeringsrätten,

eftersom det här gäller att på grundval av förd bevisning och annan

utredning fastställa, huruvida vissa i lagen angivna förutsättningar för

återkallelse föreligger. Vad angår frågor om distributionsskyldighet, vilka

ofta innefattar ett ekonomiskt bedömande, främst ur rationaliseringssynpunkt,

talar övervägande skäl för att dessa i sista hand får prövas av

Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förslag till sådan ändring i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt, som påkallas för att överprövningen av återkallelsebeslut

skall kunna förläggas till regeringsrätten, torde få anmälas senare.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1957

79

Vad lagrådet under 2 § i övrigt anfört torde böra beaktas.

Beträffande slutstadgandet har lagrådet förordat, att det tredje stycket

formuleras så, att vad i 2 § 4 mom. är stadgat skall äga tillämpning jämväl

med avseende å tillstånd som meddelats enligt äldre lag, i den mån

dylikt tillstånd innehåller skyldighet för innehavaren att underkasta sig

sådan förpliktelse som i nämnda moment sägs. Såsom jag anfört i remissprotokollet

är alla ledningstillstånd förbundna med villkor att innehavaren

skall vara skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga

om leverans av elektrisk kraft, som kan bli i laga ordning meddelade.

Jag har även framhållit att nämnda villkor, som återfinns i 25 § stadgan

den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsanläggningar, torde få anses

innefatta åliggande för vederbörande att ställa sig till efterrättelse en bestämmelse

om distributionsskyldighet. Eftersom den av lagrådet förordade

formuleringen, som i praktiken torde leda till samma resultat som

motsvarande stadgande i det remitterade förslaget, synes innebära en förbättring,

anser jag mig böra biträda vad lagrådet förordat. Jämväl i övrigt

torde slutstadgandet böra omredigeras i enlighet med lagrådets förslag.

Utöver nu angivna ändringar torde böra vidtagas vissa jämkningar av

redaktionell natur.

Föredraganden hemställer, att det sålunda omarbetade lagförslaget

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

för antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:330 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 a1 i texten
  2. ABU 1957:26 Nr 26—27 Allmänna beredskapsutskottets memorial nr 26 år 1957 s. 1 i texten
  3. 3LU 1957:22 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902 s. 1 i texten