Sök i Ratio Lex

Angående nya riktlinjer för tillämpningen av kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 4-75) om eftergift i vissa fall av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet

1957-03-29 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:165, Angående nya riktlinjer för tillämpningen av kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 4-75) om eftergift i vissa fall av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1957

1

Nr 165

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående nya riktlinjer

för tillämpningen av kungörelsen den 5 juni 1953 (nr

4-75) om eftergift i vissa fall av belopp, vilka lämnats

såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet; given

Stockholms slott den 29 mars 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

östen Undén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en komplettering av de för närvarande gällande

riktlinjerna för eftergivande av belopp, vilka utgivits såsom ekonomiskt bistånd

av utlandsmyndighet.

1 Uihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 105

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och handelsdepartementen

anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om nya riktlinjer

för eftergivande av belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd av

utlandsmyndighet, samt anför därvid följande.

Enligt kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 475) om eftergift i vissa fall av

belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet, må

utrikesdepartementets understödsnämnd på framställning av chefen för departementets

arvs- och ersättningsbyrå besluta att belopp, vilket jämlikt

förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat

lämnats till någon såsom ekonomiskt bistånd, skall helt eller delvis

eftergivas i den mån nämnden med hänsyn till gäldenärens ekonomiska

förhållanden och övriga omständigheter finner skäl därtill. Därest kostnaderna

för indrivning av statsverkets fordran uppenbarligen icke skulle stå

i rimligt förhållande till fordringens storlek, äger chefen för arvs- och ersättningsbyrån

besluta om eftergift.

Denna kungörelse (i det följande benämnd eftergiftskungörelsen) grundar

sig på beslut av riksdagen 1952, varigenom Kungl. Maj :t bemyndigades

att eftergiva fordran på återbetalning av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt

bistånd av utlandsmyndighet, i huvudsaklig överensstämmelse med

vad ministern för utrikes ärendena anfört enligt proposition i ämnet

(1952:209). För tillämpningen av eftergiftskungörelsen gäller följaktligen

de riktlinjer, som sålunda angivits i den nämnda propositionen.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 mars 1957 har utrikesdepartementets

understödsnämnd framlagt förslag om ändring av dessa riktlinjer med anledning

av att lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvård avlösts av lagen

den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp, vilken trätt i kraft den 1 januari

1957. Vid utarbetandet av förslaget har nämnden jämväl sökt beakta behov

av förändringar sammanhängande med annan ny lagstiftning eller betingade

av vunna erfarenheter.

över framställningen har efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverket, sjöfartsstyrelsen, Sveriges fartygsbefälsförening,

Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjöfolksförbundet.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga detta ärende.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1957

3

Gällande bestämmelser om ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet

Stadgandena om ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet återfinnes

i 53—56 §§ förordningen den 3 februari 1928 angående beskickningar och

konsulat (FBK).

I vissa fall lämnas ekonomiskt bistånd utan återbetalningsskyldighet.

Därest kostnaden för sjömans sjukvård, underhåll eller fortskaffning enligt

lag eller på grund av överenskommelse med främmande stat skall bestridas

med statsmedel, åligger det konsul jämlikt FBK 53 § 1 mom. första stycket

att med iakttagande av tillbörlig sparsamhet lämna sjömannen det bistånd,

vartill denne sålunda är berättigad. De förmåner varom här är fråga är sådana

som svensk sjöman äger åtnjuta på statens bekostnad jämlikt sjömanslagen

och som till följd av särskilt förordnande av Konungen, utfärdat

med anledning av ömsesidighetsöverenskommelse med främmande stat,

jämväl må tillkomma utländsk sjöman. Dessa förmåner består dels av sjukhusvård,

läkarbehandling och läkemedel för sjöman, som lider av könssjukdom

i smittsamt skede och som från svenskt fartyg kvarlämnas i utlandet,

dels av resa med underhåll till hemorten för sjöman, vars anställning

upphört i utlandet till följd av att svenskt fartyg genom sjöolycka gått

förlorat eller efter sådan olycka förklarats icke vara iståndsättligt, dels

slutligen av bidrag med femtio procent av kostnaderna för resa med underhåll

till sjöman, vilken återvänder till hemorten efter minst två års tjänstgöring

å visst fartyg eller hos viss redare.

Ekonomiskt bistånd utan återbetalningsskyldighet lämnas vidare sedan

den 1 januari 1956 — jämlikt FBK 53 § 1 mom. andra stycket — till svensk

sjöman, som är försäkrad enligt lagen om allmän sjukförsäkring och som

till följd av sjukdom är i behov av sjukvård och underhåll, utan att sådana

omständigheter är för handen, som avses i momentets första stycke eller

53 § 2 mom. I sådant fall åligger det konsul att förskottera kostnaden för

vård och underhåll med det belopp, som med iakttagande av tillbörlig sparsamhet

kan anses erforderligt. Utgiften täckes sedermera av sjömannens

sjukförsäkringsförmåner, så långt dessa förslå därtill, medan eventuellt

återstående belopp stannar på statsverket.

Enligt FBK 53 § 2 inom. skall konsul, därest kostnaden för sjömans sjukvård,

underhåll eller fortskaffning enligt lag eller särskild författning skall

bestridas av svensk redare men sjömannen icke av redaren undfått vad sålunda

tillkommer honom, försträcka sjömannen erforderligt belopp. Om redarens

skyldigheter i dessa hänseenden stadgas i sjömanslagen. Av konsul

förskotterat belopp skall regelmässigt täckas av vederbörande rederi; endast

för det fall att rederiet ej är ansvarigt, riktas återkrav mot sjömannen.

Huvudstadgandet rörande ekonomiskt bistånd, förbundet med återbetalningsskyldighet,

återfinnes i FBK 53 § 3 inom., vari stadgas: »Har svensk

sjöman råkat i nöd utan att sådana omständigheter äro för handen, som

avses i mom. 1 eller 2, och utan att bistånd från utländsk konsul eller ortens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957

myndigheter med stöd av överenskommelse med främmande stat eller eljest

kunnat utverkas för hans räkning, må konsul, om skälig anledning förefinnes

för bispringande av sjömannen, lämna honom försträckning för avhjälpande

av de mest trängande behoven.» Den hjälp, som vid akut nödsituation

sålunda kan givas svensk sjöman, må även lämnas utländsk sjöman

som utan eget förvållande skilts från svenskt fartyg utom riket (53 § 4 inom.),

svensk befälhavare eller sådan ombord å fartyg anställd person som icke

tillhör den egentliga besättningen (55 §) samt annan svensk medborgare

(56 §). Ekonomiskt bistånd kan i vissa fall även utgå för att täcka begravningskostnader

(54 §).

Gällande riktlinjer för eftergivande av biståndsbelopp

Den enligt det förut sagda till grund för eftergiftskungörelsen liggande

propositionen 1952: 209 hade föregåtts av en utredning av 1946 års sjömanskommitté,

som till Kungl. Maj:t den 7 februari 1952 överlämnade en promemoria

i ärendet. Kommittén fann det oförenligt med grunderna för modern

svensk sociallagstiftning att ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet återkrävdes

i de fall, då biståndstagarens ekonomiska förhållanden var sådana,

att återbetalning i ett motsvarande fattigvårdsfall icke skulle krävas, samt

föreslog att fordran för belopp, vilket lämnats såsom ekonomiskt bistånd av

utlandsmyndighet, skulle kunna eftergivas enligt i huvudsak samma grunder,

som om beloppet utgivits såsom fattigvård. Ministern för utrikes ärendena

anslöt sig till denna uppfattning i sitt anförande till statsrådsprotokollet

vid propositionens avlåtande samt anförde vidare.

Den hittillsvarande ordningen, enligt vilken fordran för belopp som lämnats

av utlandsmyndighet såsom bistånd åt nödställda ej kunnat eftergivas,

har icke varit tillfredsställande. I åtskilliga fall bar sådant bistånd samma

sociala funktion som fattigvårdshjälp. Det synes därför med hänsyn till biståndstagaren

icke vara rimligt att beloppet återkräves i sådana fall, då

krav på återbetalning av fattigvård under i övrigt lika förhållanden icke

skulle framställas. Även administrativa skäl talar för att eftergift av fordran

för ekonomiskt bistånd i nu ifrågavarande fall skall kunna beviljas

under i stort sett samma förutsättningar som i detta hänseende gälla beträffande

fattigvårdsfordringar. Jag tillstyrker därför att regler som möjliggör

sådan eftergift införas i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén

förordat.

Ministern för utrikes ärendena godtog vidare sjömanskommitténs förslag

att beslut om eftergift i här berörda fall skulle meddelas av utrikesdepartementets

understödsnämnd samt förklarade sig förutsätta, att nämnden härvid

noggrant skulle iakttaga den praxis som utbildats beträffande prövningen

av fattigvårdsärenden, och att eftergift icke skulle medgivas i större utsträckning

än som förekomme i fråga om sistnämnda ärenden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1957

5

Understödsnämnden

Efter att ha redogjort för bestämmelserna om ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet

och för gällande riktlinjer för eftergivande av biståndsbelopp

har understödsnämnden anfört.

Biståndsverksamhetens omfattning

Storleken av utrikesdepartementets utgifter för ekonomiskt bistånd, återbetalda

biståndsbelopp samt den av ifrågavarande biståndsverksamhet föranledda

nettobelastningen av det under tredje huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska

medborgare under budgetåren 1951/52—1955/56 framgår av följande sammanställning.

Utgifter för ekonomiskt bistånd, ersatta av utrikesdepartementet, under bndgetåren

1951/52—1955,56

Budgetår

Utg. för

sjömän;

själva be- talnings- skyldiga

Återbet.

av sjömän

Belastning

å anslaget

Utg. för

andra

svenska

medbor- gare

Återbet. av

andra sven- ska med- borgare

Belastning

å anslaget

1951/52 ......

1952/53 ......

1953, 54 ......

1954/55 ......

1955/56 ......

166 596: 64

117 272: 43

100 078: 58

74 672: 38

99 532:18

118 904:14

92 862: 33

82 805: 63

95 777: 48

104 608: 50

47 692: 50

24 410: 10

17 272:95

+ 21 105:10

+ 5 076:32

128 166: 95

193 239: 88

178 323: 63

166 954: 80

169 882: 82

96 322:45

106112:48

133 432: 96

138 856: 50

122 736: 86

31 844: 50

87 127: 40

44 890: 67

28098-30

47 145: 96

558 152: 21

494 958: 08

63 194:13

836 568:08

597 461: 25

239 106: 83

Under kalenderåren 1954 och 1955 lämnades ekonomiskt bistånd i 698

fall till sjömän, vilka blevo skyldiga att själva återbetala beloppen. Sammanlagda

beloppet av dessa bistånd uppgick till 103 965 kronor. I 551 fall hava

intill den 1 februari 1957 återbetalningar med 69 557 kronor verkställts av

biståndstagarna. Till nödställda svenska medborgare, som icke voro sjömän,

gavs under samma tid ekonomiskt bistånd i 975 fall med 284 888 kronor.

I 797 av dessa fall hava 230 428 kronor hittills återbetalats av biståndstagarna.

Sedan eftergiftskungörelsens tillkomst år 1953 hava 272 ärenden om eftergift

av belopp, lämnat såsom ekonomiskt bistånd, prövats av utrikesdepartementets

understödsnämnd. I 236 fall, avseende sammanlagt 237 249 kronor,

beslöt nämnden eftergiva fordringen. I 26 fall, vari fordringarnas sammanlagda

belopp uppgick till 95 418 kronor, beslöt nämnden bestämma återkravet

till ett sammanlagt belopp av 19 460 kronor och nedsatte sålunda

fordringarna med tillhopa 75 958 kronor. I 10 fall, avseende sammanlagt

34 168 kronor, meddelades ej eftergift. Det bör framhållas, att de avgjorda

ärendena i huvudsak avse biståndsfall, uppkomna under ett stort antal år

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957

före år 1953. Eftergiftsbeslutens normala omfattning får sålunda icke bedömas

med utgångspunkt från här angivna siffror.

Inverkan av socialhjälpslagens ikraftträdande

Genom införandet av lagen om socialhjälp utmönstrades den dittillsvarande

samhälleliga hjälpformen fattigvård ur lagstiftningen och ersattes

av en ny generell hjälpform betecknad socialhjälp. I övergångsbestämmelserna

till socialhjälpslagen stadgas att, därest i lag eller författning förekommer

hänvisning till eller däri eljest avses föreskrift, soni ersatts genom

bestämmelse i socialhjälpslagen, den bestämmelsen i stället skall tillämpas.

Av detta stadgande torde följa, att riktlinjerna för eftergiftskungörelsens

tillämpning bör bringas i överensstämmelse med socialhjälpslagens regler

om hjälptagares återbetalningsskyldighet och om eftergift för erhållen

socialhjälp. Härför talar även den numera i svensk sociallagstiftning vedertagna

principen att särskilt sjömän men även andra medborgare under vistelse

i utlandet skall om möjligt beredas samma sociala förmåner, som tillkommer

dem i Sverige.

Den i princip oinskränkta återbetalningsskyldighet, som enligt fattigvårdslagen

ålåg hjälp tagaren, har starkt inskränkts i socialhjälpslagen. För

obligatorisk socialhjälp och för frivillig socialhjälp gälla olika regler. Såsom

obligatorisk socialhjälp betecknas hjälp, lämnad enligt lagens 12 §, vari

föreskrives att minderårig (varmed förstås den som icke fyllt 16 år) ävensom

den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande

kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom arbete eller som av

hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, äger, i den mån han

själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses på annat sätt, erhålla

socialhjälp till sitt livsuppehälle och till den vård, som finnes erforderlig.

Med frivillig socialhjälp förstås hjälp, vilken enligt lagens 13 § av vederbörande

kommunala organ, socialnämnden, må meddelas i andra fall än

som avses i 12 §. För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt

13 § utgivits innan hjälptagaren fyllt 16'' år, föreligger som regel icke återbetalningsskyldighet.

Undantagen från regeln utgöras av de fall, då hjälptagaren

a) där socialhjälpen utgjort förskott å förmån, vartill han eljest

är berättigad, efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande

uppgift rörande behovet av socialhjälp eller c) varit berättigad att för

den tid socialhjälpen utgått uppbära särskild social förmån, som emellertid

indragits eller minskats av den anledningen, att han lämnat oriktig uppgift

eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet som villkor för dylik förmån.

För socialhjälp, som enligt 13 § lämnats åt någon efter det han fyllt

16 år, är hjälptagaren däremot ersättningsskyldig.

Från den sålunda stadgade återbetalningsskyldigheten äger jämlikt 37 §

socialnämnd meddela eftergift. Preskriptionstiden för kommuns anspråk

mot enskild är tre år (39 §). Preskriptionen avbrytes endast genom att talan

väckes hos vederbörande länsstyrelse (39 §). I likhet med vad som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957

7

gällde enligt fattigvårdslagen må jämlikt 39 § sista stycket sådan talan om

ersättning icke bifallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala

kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna erforderliga

medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot

bifall till ersättningsanspråket.

Då det nu gäller att på hjälpformen ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet

tillämpa socialhjälpslagens ifrågavarande principer, uppkomma åtskilliga

praktiska problem. Till en början torde böra övervägas spörsmålet,

huruvida ekonomiskt bistånd skall lämnas utan generell återbetalningsskyldighet

i sådana fall, då biståndstagaren vid motsvarande hjälpbehov under

vistelse i Sverige ägt erhålla socialhjälp utan generell återbetalningsskyldighet.

Enligt nämndens mening kan så icke lämpligen ske. En dylik ordning

skulle nämligen förutsätta, att utlandsmyndighetens utbetalningsbeslut föreginges

av en verklig socialundersökning, ägnad att klarlägga den hjälpsökandes

situation överhuvud, icke blott det nödläge på den utländska vistelseorten,

som föranlett hans ansökan om ekonomiskt bistånd. I det stora

flertalet fall äro de hjälpsökandes uppehåll på den utländska orten tillfälliga.

Uppgifter om den hjälpsökande måste då inhämtas genom myndigheter

i hemorten. Först sedan dessa uppgifter erhållits, skulle ett definitivt

beslut kunna fattas. Detta skulle medföra en onödig omgång vid biståndsärendenas

handläggning. Härtill kommer, att slopandet av den generella

återbetalningsskyldigheten i nu ifrågavarande fall skulle innebära, att hjälpformen

ekonomiskt bistånd ändrade karaktär och kom att utgöra en verklig

socialhjälp i utlandet. En så genomgripande och vittutseende förändring

synes icke påkallad. Nämnden förordar därför att ändring icke vidtages i

nuvarande regler om generell återbetalningsskyldighet för ekonomiskt bistånd.

Socialhjälpslagens principer om återbetalningsfri socialhjälp bör i

stället vad beträffar hjälpformen ekonomiskt bistånd genomföras genom en

anvisning till nämnden att eftergift skall beslutas i fall då biståndstagaren

i motsvarande situation under vistelse i Sverige skulle varit berättigad till

socialhjälp, för vilken han enligt socialhjälpslagen icke blivit ersättningsskyldig.

Innebörden av den sålunda föreslagna anvisningen bör i ett avseende preciseras.

Anvisningen bör enligt nämndens mening förstås på så sätt, att

hänsyn skall tagas till biståndstagarens normala inkomstförhållanden och

till hans tillgångar på annan ort än den utländska vistelseorten, då det gäller

att bedöma, huruvida biståndstagaren i motsvarande situation under vistelse

i Sverige skulle varit berättigad till socialhjälp utan ersättningsskyldighet.

Såsom skäl för denna mening får nämnden anföra följande.

Under det utredningsarbete, som föregick socialhjälpslagens tillkomst,

framfördes vissa förslag om återbetalningsskyldighet för erhållen socialhjälp,

vilka vid statsmakternas beslut om lagen avvisades. I socialvårdskommitténs

betänkande nr XVII med utredning och förslag angående lag

om socialhjälp m. m. (SOU 1950:11) förordades sålunda att återbetalningsskyldighet

skulle föreligga, då den hjälpbehövande har tillgångar, vilka

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mcij.ts proposition nr 165 år 1957

icke för det närvarande kunna disponeras för uppehället (vården), t. ex.

fastighet. Härmed jämställdes, att tillgångarna visserligen snabbt kunna göras

likvida men icke utan ekonomisk förlust eller personliga olägenheter av

allvarlig art. Vidare föreslogs återbetalningsskyldighet för det fall, att ett tillfälligt

hjälpbehov uppstått genom ofta oförutsebara händelser och man har

anledning räkna med att den behövande inom en nära framtid återfår en god

ekonomisk ställning. Förslagen avstyrktes av departementschefen i den

proposition (nr 177: 1955), vari förslaget till lag om socialhjälp framlades.

Statsrådet anförde (sid. 223 ff):

Kommittén har föreslagit återbetalningsskyldighet jämväl för det fall att

»hjälptagaren är i besittning av tillgångar, ehuru dessa f. n. icke kunna

disponeras för uppehälle och vård». Av motiveringen till förslaget synes

framgå, att kommittén åsyftat dels sådan egendom som överhuvud taget

icke bör realiseras för att täcka hjälpbehovet och dels sådana tillgångar, som

icke utan ekonomisk förlust eller personliga olägenheter av allvarlig art

snabbt kunna göras likvida. Nu förhåller det sig väl så, att de flesta hjälptagarna

ha tillgångar av något slag, låt vara att tillgångarna merendels är

av ringa värde. Det är vidare uppenbart, att kommittén icke tänkt sig, att

vilken obetydlig tillgång som helst skulle konstituera återbetalningsskyldighet.

Var gränsen skulle dragas framgår emellertid icke av betänkandet, och

mig synes det svårt att fastställa några allmängiltiga normer i detta avseende.

Det är icke heller lätt att på ett tillfredsställande sätt fixera övriga

förutsättningar för att återbetalningsskyldighet skulle inträda. Då härtill

kominer, att det torde vara ganska sällsynt att obligatorisk socialhjälp behöver

tilldelas någon som har egna tillgångar av mera betydande värde, anser

jag, att man bör avstå från att i den nya lagstiftningen införa en regel

av den innebörd som kommittén föreslagit.

Enligt kommitténs förslag skall återbetalningsskyldighet vidare föreligga

för hjälptagare, som »äro i tillfälligt nödläge och kan antagas inom kort

åter komma i god ekonomisk ställning». En bestämmelse av detta innehåll

måste enligt min mening medföra betydande tillämpningssvårigheter. Att

bedöma huruvida ett nödläge är tillfälligt eller ej torde ofta vara svårt, och

ännu vanskligare måste det vara att göra några antaganden om den nödställdes

framtida ekonomiska ställning. Det av kommittén använda uttrycket

»god ekonomisk ställning» är därjämte så obestämt, att det alltför lätt kan

giva upphov till meningsskiljaktigheter.

Den av departementschefen intagna ståndpunkten godtogs av riksdagen.

Inom utlandsmyndigheternas biståndsverksamhet inträffar icke sällan,

att en person på turist- eller affärsresa till följd av sjukdom, skada vid

automobilolycka eller liknande måste försträckas medel till sjukvård, uppehälle

och hemresa, sedan hans på den utländska vistelseorten tillgängliga

medel förbrukats. Dessa personer hava ofta tillgångar på annan ort, som

emellertid ej kunna disponeras bland annat av valutatekniska skäl. Deras

nödläge är tillfälligt. De kunna icke blott »antagas inom kort åter komma i

god ekonomisk ställning» utan måste rentav — totalt sett — anses hava

god ekonomisk ställning oaktat den tillfälliga penningförlägenheten på utländsk

ort. I fall av denna typ förfar utrikesförvaltningen nu på så sätt,

att den hjälpbehövande får lämna anvisning på person eller företag, varifrån

erforderliga medel eller garanti för dessa kunna erhållas. Härigenom

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 165 år 1957

söker utrikesförvaltningen att i första hand lösa den uppkomna hjälpfrågan

genom att förmedla en penningförsändelse eller att åtminstone erhålla godtagbar

säkerhet för biståndet, ehuruväl åtgärden att lämna biståndet självfallet

icke kan göras beroende av att försöken att från annat håll få medel

eller garanti lyckas.

Vistas dessa personer här i landet, uppkommer i regel icke någon situation,

vid vilken de kunna äga rätt till obligatorisk socialhjälp. Därest de mot

förmodan vid tillfällig brist på likvida medel hänvända sig till en socialnämnd,

skulle det säkerligen konstateras, att socialhjälp icke skulle utgå

med hänsyn till deras tillgångar och inkomstförhållanden. Den omständigheten

att de råkat i svårighet i utlandet av skäl, som föranleder obligatorisk

socialhjälp till medellösa, exempelvis sjukdom, och att de därvid

måste lämnas bistånd av utrikesförvaltningen, bör uppenbarligen icke medföra

att de befrias från skyldigheten att återbetala belopp, erhållet såsom

ekonomiskt bistånd. En dylik förändring i förhållande till vad nu gäller har

säkerligen icke varit åsyftad av statsmakterna, då socialhjälpslagen — med

dess följdverkningar för eftergiftskungörelsens tillämpning — infördes.

I den förut nämnda propositionen om socialhjälpslagen framhöll departementschefen

(sid. 122) — vid behandlingen av frågan om vad som bör rymmas

inom den obligatoriska hjälpen — att däri bör inbegripas sådan reshjälp,

som erfordras för att bereda vederbörande vad som är att hänföra till livsuppehället

eller för att möjliggöra för honom att komma i åtnjutande av

erforderlig vård. Till detta statsrådets uttalande anslöt sig riksdagen. Uttalandet

blir av särskild betydelse för eftergiftskungörelsens tillämpning. En

avsevärd del av biståndstagarnas skulder avse nämligen utgifter för resor i

samband med sjukdomsfall. Syftet med resorna har stundom varit att möjliggöra

den för sjukdomens hävande lämpligaste och billigaste vården men

ofta att sätta biståndstagaren i tillfälle att, sedan det akuta sjukdomstillståndet

hävts, återvända till sin hemort, för att genomgå behövlig rekonvalescens

eller på nytt påbörja förvärvsarbete.

Vid behandlingen av frågan om de framtida riktlinjerna för eftergiftskungörelsens

tillämpning torde vidare särskild uppmärksamhet böra ägnas

åt spörsmålet om preskriptionstid.

I fattigvårdslagen fanns ej stadgande om särskild preskriptionstid för

skuld för åtnjuten fattigvård. Kommunernas möjligheter att uttaga ersättning

av enskild begränsades i tiden endast av ett stadgande, att fattigvårdsstyrelses

talan om ersättning för fattigvårdskostnad skulle anhängiggöras

hos KB i länet innan tiden för den enligt allmänna lagen gällande tioårspreskriptionen

utlöpt.

Vad beträffar fordringarna för ekonomiskt bistånd har inträdande av preskription

hittills noga förhindrats genom att förnyade krav från tid till annan

framställts mot alla histåndstagare, som varit möjliga alt anträffa. Vid

eftergiftskungörelsens tillkomst gjordes intet, uttalande rörande den betydelse,

som borde tillmätas skuldens ålder. Understödsnämnden har likväl

vid eftergiftsärendenas behandling ansett sig böra fästa avseende vid den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1957

omständigheten, att lång tid förflutit efter biståndets lämnande, samt i de

fall, då skulden varit äldre än femton år, låta nämnda omständighet få avgörande

vikt för beslut om eftergift.

I socialhjälpslagen har stadgats en preskriptionstid av tre år för kommunernas

krav på ersättning för lämnad socialhjälp. Preskriptionen löper från

den tidpunkt, då ifrågavarande hjälp lämnats eller — för det fall att hjälpen

meddelats i form av vård -—- från tidpunkten för kommunens utgift.

Uppenbarligen bör socialhjälpslagens stadgande om treårig preskriptionstid

föranleda att jämväl tiden för återkrav av belopp, lämnat såsom ekonomiskt

bistånd, avsevärt förkortas. Emellertid bör uppmärksammas att åtskillig

tid i en del fall förflyter från det att en utlandsmyndighet, ofta en

honorärkonsul, lämnat ett bistånd till dess att biståndstagaren anträffats

av utrikesdepartementet med ett rutinmässigt krav. Tidsutdräkten beror icke

blott på den ofrånkomligt långsamma redovisningen mellan utrikesförvaltningens

olika instanser utan även på det förhållandet, att det stora flertalet

biståndstagare — till skillnad från socialhjälpsklientelet inom Sverige —

lämnar den ort, där biståndet erhållits, och stundom först efter långvarigt

sökande anträffas på helt annan adress än den, som de kunnat uppge vid

tillfället för biståndet. Vad nu sagts gäller icke blott ifråga om biståndstagare,

som äro sjömän, utan i viss utsträckning även de övriga. Först sedan

biståndstagarna anträffats med krav utan att betalning erhållits eller avbetalning

påbörjats, torde — i de fall då biståndet ej utgör motsvarighet till

obligatorisk socialhjälp — föreligga skäl att upptaga till prövning frågan

huruvida eftergift bör medgivas. Det får nämligen observeras att en betydande

mängd av smärre biståndsbelopp lämnas till personer, vilkas nödläge

är tillfälligt och klart självförvållat, såsom efterseglade sjömän och turister

med otillräcklig reskassa. Inom denna grupp av biståndsfallen är biståndstagarens

förhållanden oftast sådana, att han — därest han erhållit socialhjälp

i stället för ekonomiskt bistånd — otvivelaktigt skulle fått ersätta

hjälpen. Det torde därför icke kunna komma ifråga att de svåranträffbara

inom nu åsyftade grupp av biståndstagare i praktiken befrias från sitt betalningsansvar

genom att preskriptionstiden tillmätes allt för knappt. Såvitt

understödsnämnden nu kan bedöma bör därför stadgandet om preskriptionstid

för socialhjälp i fråga om belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd,

motsvaras av en anvisning till nämnden att eftergift i regel bör beslutas, därest

antingen sex ar förflutit efter tidpunkten för biståndets lämnande eller

tre år förflutit efter det biståndstagaren anträffats med krav.

Nämnden övergår härefter till vissa frågor rörande ekonomiska bistånd,

lämnade före den 1 januari 1957. I motiveringen till socialhjälpslagens övergångsbestämmelser

anförde departementschefen (sid. 312), mot vars uttalande

riksdagen ej framställde erinran, att fattigvårdslagen bör upphöra att

gälla vid socialhjälpslagens ikraftträdande, dock att fattigvårdslagen fortfarande

bör tillämpas i fråga om ersättning för fattigvård, som lämnats under

tiden fram till den 1 januari 1957. Härav får anses följa, att socialhjälpslagens

tillkomst icke skall medföra någon förändring i gällande grunder för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957

eftergiftskungörelsens tillämpning i fråga om ekonomiska bistånd, lämnade

före den 1 januari 1957, vilka grunder följaktligen alltjämt skola utformas

efter praxis för fattigvårdsärenden.

Nämnden vill dock i detta sammanhang erinra om att departementschefen

(sid. 228) vid sitt förslag om införande av en treårig preskriptionstid

hänvisat till att enligt verkställd utredning om fattigvårdspraxis återkrav

senare än tre år efter understödets utgivande äro sällsynta. Enligt nämndens

mening bör den av departemenstclielen konstaterade utvecklingen av

praxis i detta hänseende föranleda att vad nämnden i det föregående förordat

med anledning av den treåriga preskriptionstidens införande vinner

tillämpning även i fråga om ekonomiska bistånd, lämnade före den 1 januari

1957.

Eftergift av belopp lämnade för vissa sjukvårdsutgifter

Vid sin handläggning av eftergiftsärendena har nämnden iakttagit att en

betydande del av biståndstagarnas skulder för tiden före den 1 januari 1956

avser sjukvårdsutgifter. Vad gäller denna kategori av skulder synes avseende

böra fästas vid de bestämmelser om ersättning för sjukvård utom riket,

som tillkommit med giltighet från och med den 1 januari 1956. Bestämmelserna

återfinnas i kungörelsen den 3 juni 1955 (nr 404) angående

sjukhjälp utom riket enligt lagen om allmän sjukförsäkring och innebäia i

huvudsak, att den som är försäkrad enligt nämnda lag vid sjukdom under

vistelse i utlandet äger erhålla dels ersättning för utgifter för läkarvård med

tre fjärdedelar av läkar arvodet — vilket dock högst må beräknas till 25 kronor

för varje besök — dels ersättning för utgifter för sjukhusvård till ett belopp

av högst 35 kronor för vårddag. Därjämte har sjöfolket tillförsäkrats

kostnadsfri sjukvård genom utlandsmyndigheternas försorg för det fall,

att rätt härtill icke föreligger till följd av sjömanslagens stadganden om

redares förpliktelser. Om sjöfolkets rätt till kostnadsfri sjukvård stadgas i

förordningen den 3 juni 1955 (nr 405) om ändrad lydelse av § 53 mom. 1

förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat.

Såsom framgår av departementschefens uttalande å sid. 56 i propositionen

nr 118: 1955 har införandet av den förutnämnda ersättningen för

utgifter för sjukhusvård motiverats av den s. k. medförda subventionens

princip. Denna princip innebär, att samhällets åtgärder för sjukvårdens

förbilligande kommer en i Sverige hemmahörande person till del, även då

sjukvården meddelas i utlandet. Principen har särskild betydelse i fråga om

utgifter för sjukhusvård, vilken i Sverige väsentligen bekostas av skattemedel,

men den kan även i viss utsträckning åberopas beträffande utgifter

för öppen vård. Motiven för principens godtagande hava i allt väsentligt

förelegat under lång tid före tillkomsten av de numera gällande bestämmelserna

om sjukvårdsförmåner i utlandet. Med hänsyn härtill och till

den särskilt ömmande karaktären hos biståndsbehovet vid ett sjukdomsfall

förordar nämnden, alt nämnden i fråga om belopp, lämnade såsom ekonomiskt

bistånd till sjukvårdsutgifter före år 1956, skall äga besluta om

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957

eftergift eller nedsättning efter de grunder, enligt vilka dylika utgifter numera

ersättas.

Eftergift av biståndsbelopp lämnade i anledning av isolering genom

ingripande av främmande myndigheter

Bland biståndstagarna finnes en grupp, där skulden uppkommit genom

att vederbörande utan eget förvållande, vanligen i samband med krig eller

politiska orostillstånd, genom ingripande av främmande länders myndigheter

isolerats och därigenom hindrats att själva försörja sig. Särskilt under

andra världskriget uppkommo en rad sådana fall, i vilka isoleringen

stundom kunde hävas genom utrikesdepartementets inskridande men ofta

kom att vara till dess krigshandlingarna upphört. Svåra lidanden samt fysiska

och psykiska skadeverkningar hava ofta vållats av förhållandena under

isoleringen. Har i dylikt fall vistelsen i det främmande landet stått i

samband med tidigare anställning på svenskt fartyg eller annan till svenska

intressen anknuten verksamhet, kommer återkrav av belopp, varigenom bistånd

lämnats, att framsta sasom obilligt. Med hänsyn härtill förordar

nämnden, att jämväl isolering genom ingripande av främmande myndigheter

skall utgöra grund för eftergift.

Grupp av biståndstagare som undantages från förslaget

De förslag, som nämnden i denna skrivelse framlagt, avse icke belopp,

lämnade såsom bistånd till emigranter. Härmed förstås personer, vilka avflyttat

från riket utan samband med en till svenska intressen anknuten verksamhet.

Understundom måste sådana personer bispringas av utlandsmyndigheterna,

därför att ett uppkommet hjälpbehov icke täckes av vistelselandets

myndigheter. Enligt nämndens mening bör vad gäller denna kategori

någon uppmjukning av nu gällande riktlinjer för eftergiftskungörelsens

tillämpning icke vidtagas. Skäl torde icke föreligga att exeäupelvis —

efter grunderna för obligatorisk hjälp enligt socialhjälpslagen — regelmässigt

bevilja emigranit eftergift för ett belopp, varmed han erhållit bistånd

under en tillfällig sjukdom, utan frågan om eftergift bör i dylika fall även

framdeles avgöras med hänsyn till vederbörandes möjligheter att gälda beloppet.

Förslag

Nämnden förordar, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att godtaga

de i skrivelsen föreslagna grunderna vid tillämpningen av riksdagens år

1952 givna bemyndigande för Kungl. Maj :t att eftergiva belopp, som utgivits

såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.

Yttranden över understödsnämndeng förslag

Understödsnämndens förslag har, till den del detsamma föranletts av att

fattigvårdslagen numera ersatts av socialhjälpslagen, tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i samtliga remissyttranden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957

13

I fråga om den av nämnden föreslagna anvisningen att beslut i eftergiftsfrågan

bör meddelas efter utgången av vissa av nämnden föreslagna, alternativt

bestämda tidsperioder, har socialstyrelsen i vad avser längden av dessa

givit uttryck åt tveksamhet beträffande ändamålsenligheten av förslaget.

Socialstyrelsen har härom vidare anfört följande.

I motiveringen till socialhjälpslagen framhölls beträffande de nya reglerna

om preskriptionstidens längd att ersättning för utgivet understöd i praktiken

endast sällan kunnat indrivas senare än tre år efter det hjälpen börjat

utgå och att det därför icke vore erforderligt med en längre preskriptionstid

än tre år. Med hänsyn till de nya reglerna i socialhjälpslagen för ersättning

kommunerna emellan för utgiven obligatorisk socialhjälp, synes det

uppenbart att treårsregeln även för kommunerna blir ogynnsam i sådana

fall, då avsevärd tid förflutit från det hjälp börjat utgå tills att mantalsskrivningskommun

genom utslag av respektive länsstyrelse eller kammarrätten

slutligt förpliktigats att utgiva ersättning. Någon skärpning ifråga

om treårsregeln ansågs dock icke erforderlig ens ifråga om kravärenden av

denna typ. Det synes därför styrelsen önskvärt att reglerna för eftergift av

ekonomiskt bistånd enligt biståndskungörelsen som regel följer socialhjälpslagens

bestämmelser i fråga om preskription.

De i framställningen lämnade uppgifterna om resultatet av utrikesdepartementets

kravverksamhet på ifrågavarande område åren 1954 och 1955 ger

klart vid handen, att förutsättningar t. o. m. finns för att på kortare tid än

tre år indriva mycket stor del av det utgivna biståndet. För sjömän har 70 %

och för andra nödställda 80 % av utgivet bistånd nämligen återbetalts före

1 februari 1957.

Därest utrikesförvaltningen befrias från skyldigheten att återkräva belopp,

som utgivits för längre tid tillbaka än tre år, synes en ytterligare effektivisering

av kravverksamheten vara möjlig. I praktiken torde nämligen enligt

socialstyrelsens mening det nuvarande mycket goda indrivningsresultatet

kunna förbättras om tidskrävande och meningslösa utredningar och åtgärder

för indrivning av äldre fordringar icke påkallas. Därest emellertid av

särskilda skäl en preskriptionstid av sex år anses böra tillämpas vill socialstyrelsen

framhålla angelägenheten av att krav senare än tre år efter det

hjälpen börjat utgå endast i särskilda undantagsfall må förekomma.

Statskontoret har beträffande spörsmålet om preskriptionstid anfört att

det synes naturligt att preskriptionstiden icke gärna kunde i fråga om

den genom utlandsmyndigheterna bedrivna ekonomiska biståndsverksamheten

förkortas i den utsträckning, som skulle följa av en tillämpning av

socialhjälpslagens bestämmelser, eller från tio till tre år. Med hänsyn till

att det i förslaget icke hade lämnats närmare uppgifter rörande den tid,

som hitintills förflutit från det bistånd utlämnats till dess biståndstagare

anträffats med krav, undandroge sig emellertid lämpligheten av den av

nämnden föreslagna preskriptionstiden om sex år statskontorets säkra bedömande.

Statskontoret har även framhållit att en jämkning av preskriptionstiden

torde böra avse samtliga fordringar, oavsett tidpunkten för deras

uppkomst.

I vad gäller nämndens förslag i övrigt, har samtliga remissinstanser utom

statskontoret tillstyrkt detta eller lämnat detsamma utan erinran. Statskontoret

har ej ansett sig kunna biträda förslaget all fordringar, vilka hänföra

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957

sig till utgifter för sjukvård utomlands före den 1 januari 1956, skulle kunna

eftergivas eller nedsättas i enlighet med de grunder, efter vilka dylika

utgifter från och med sagda tidpunkt ersattes genom den allmänna sjukförsäkringen.

Enligt statskontorets mening skulle en dylik anordning i själva

verket innebära en retroaktiv tillämpning för en speciell grupp av de särskilda

bestämmelser, vilka meddelats rörande bestridandet av sjukvårdsutgifter,

och borde icke ifrågakomma.

Ej heller har statskontoret kunnat finna att bärande skäl förebragts för

förslaget att isolering genom ingripande av främmande myndigheter skulle

i och för sig utgöra grund för eftergift. Fordringar, vilka uppkommit på

grund av isoleringsåtgärder av angiven art, borde således eftergivas enligt

de allmänna riktlinjerna. Därest i särskilda fall en liberalare tillämpning

skulle anses påkallad, torde frågan härom få i första hand av understödsnämnden

underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Departementschefen

Genom eftergiftskungörelsen öppnades en tidigare icke föreliggande möjlighet

att utifrån sociala synpunkter medgiva eftergift av belopp, vilka utgivits

som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.

Enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen 1952: 209 skall

prövningen av huruvida eftergift bör meddelas ske med ledning av den

praxis, som utbildats i fattigvårdsärenden.

Sedan 1918 års fattigvårdslag numera ersatts av 1956 års socialhjälpslag,

finner jag i likhet med utrikesdepartementets understödsnämnd och samtliga

remissinstanser angeläget att riktlinjerna för tillämpningen av eftergiftskungörelsen

bringas i överensstämmelse med socialhjälpslagens principer.

Ett genomförande av dessa principer på det område, varom nu är

fråga, innebär tydligen att frågan om eftergift av lämnat biståndsbelopp skall

avgöras efter samma grunder som, därest mottagaren vid tiden för hjälpbehovet

befunnit sig i Sverige, skulle ha gällt för prövningen av huruvida

återbetalningsskyldighet för lämnad socialhjälp skulle ha förelegat. Vissa

förtydliganden och modifikationer torde emellertid här bliva erforderliga.

Det må till en början erinras om att enligt 12 § socialhjälpslagen de grundläggande

förutsättningarna för socialhjälp utan återbetalningsskyldighet är,

å ena sidan att den hjälpsökande är minderårig, d. v. s. under 16 år, eller

på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller

själskrafter icke kan försörja sig genom arbete eller av hälsoskäl bör helt

eller delvis avhålla sig från arbete, samt å andra sidan att han saknar medel

och att hans behov icke tillgodoses på annat sätt. Vad angår frånvaron av

egna medel kan, såsom understödsnämnden framhållit, en svensk medborgare,

som befinner sig i utlandet, ofta sakna medel på vistelseorten men

besitta sådana i Sverige eller på annan utländsk ort. Vid prövningen av

huruvida eftergift skall medges av biståndsbelopp, som under sådana för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957

15

hållanden lämnats av svensk utlandsmyndighet, bör uppenbarligen, i överensstämmelse

med vad understödsnämnden anfört, tagas i beaktande vederbörandes

inkomstförhållanden och tillgångar på annan ort än den utländska

vistelseorten.

I fråga om minderårig föreligger enligt 13 och 33 §§ socialhjälpslagen

i princip frihet från ersättningsskyldighet även beträffande socialhjälp, som

den minderårige uppburit utan att förutsättningarna i 12 § varit för handen.

Någon anledning att införa en motsvarande ordning även inom området för

eftergiftskungörelsen synes mig icke föreligga. En minderårig, som har egna

medel, bör sålunda icke befrias från skyldigheten att återbetala biståndsbelopp,

som lämnats honom av utlandsmyndighet. Såsom praktiskt betydelsefullare

bör emellertid i detta sammanhang framhållas att enligt socialhjälpslagen

återbetalningsskyldighet för socialhjälp, som lämnats minderårig enligt

12 §, åligger dennes föräldrar enligt 36 § och att lagens tillkomst följaktligen

icke kan föranleda någon rubbning av hittillsvarande praxis, som innebär

att en motsvarande återbetalningsskyldighet göres gällande gentemot

minderårigs föräldrar beträffande honom av utlandsmyndighet lämnade biståndsbelopp.

Beträffande hjälpformerna föreskriver 12 § socialhjälpslagen att den nödställde

skall erhålla socialhjälp till livsuppehälle och till den vård, som

finnes erforderlig. I likhet med understödsnämnden finner jag anledning

understryka att vid tillämpningen av eftergiftskungörelsen ekonomiskt bistånd

för resa till hemorten blir att jämställa med hjälp till livsuppehälle eller

sjukvård.

Alt märka är vidare att enligt 33 § socialhjälpslagen den som uppburit

socialhjälp enligt 12 § blir ersättningsskyldig under vissa förutsättningar

hänförliga till hans personliga uppförande. Ersättningsskyldighet inträder

sålunda bl. a. för den som varit berättigad att för den tid socialhjälpen

utgått uppbära särskild social förmån, vilken emellertid indragits eller

minskats av den anledningen att han lämnat oriktig uppgift eller eljest

brutit mot vad som är föreskrivet som villkor för dylik förmån. I anslutning

till den tankegång, som här kommit till uttryck, finner jag att eftergift

av biståndsbelopp, som lämnats av svensk utlandsmyndighet, icke bör ifrågakomina,

när det förhållandet att mottagaren befann sig i en nödsituation

utomlands framstår såsom väsentligen självförvållat. Den som utan att besitta

tillräckliga medel för sitt uppehälle beger sig till en utländsk ort,

där han icke kan räkna med att kunna försörja sig, bör sålunda icke kunna

påräkna att utan återbetalningsskyldighet bliva understödd och eventuellt

återsänd till hemlandet av svensk utlandsmyndighet, även om hans belägenhet

på den utländska orten skulle svara mot beskrivningen i 12 § socialhjälpslagen.

I de fall då ekonomiskt bistånd lämnats nödställda emigranter, kan det

ofta antagas, att de ej heller ha några tillgångar i Sverige. Sådant bistånd

skulle därför, därest förutom medellöshet övriga förutsättningar för socialhjälp

enligt 12 § socialhjälpslagen förelåge, kunna sägas motsvara sådan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957

socialhjälp. Det skulle följaktligen kunna ifrågasättas huruvida icke även

biståndsbelopp av detta slag borde automatiskt eftergivas. Emigranterna

får likväl i allmänhet icke anses ha samma anknytning till Sverige som

andra svenska medborgare och bör därför icke obetingat kunna göra anspråk

på de sociala förmåner, som tillkommer dessa. Frågan om beviljande

av eftergift av biståndsbelopp, som lämnats emigrant, bör sålunda kunna

bedömas med hänsynstagande jämväl till eventuell senare förbättring i dennes

ekonomiska villkor. Jag anser därför, att de nu föreslagna nya riktlinjerna

vid kungörelsens tillämpande ej bör gälla emigranter.

I likhet med understödsnämnden finner jag att de nya riktlinjerna för

tillämpningen av eftergiftskungörelsen bör gälla biståndsbelopp lämnade

från och med den 1 januari 1957. I vad gäller före sagda tidpunkt lämnat

bistånd, bör hittillsvarande praxis följas.

Även beträffande biståndsbelopp, som lämnas av utlandsmyndighet efter

den 1 januari 1957 utan att den hjälpbehövandes belägenhet motsvarar vad

som anges i 12 § socialhjälpslagen, bör tydligen såsom hittills finnas möjlighet

till eftergift. Det är här att märka att 37 § socialhjälpslagen tillerkänner

socialnämnd befogenhet att meddela eftergift från ersättningsskyldighet

för sådan socialhjälp, beträffande vilken i princip består ersättningsskyldighet.

Motsvarande befogenhet finner jag alltjämt böra tillkomma understödsnämnden

beträffande biståndsbelopp varom nyss sagts. Vid prövningen

av frågor av detta slag bör nämnden tydligen eftersträva överensstämmelse

med praxis beträffande handläggningen av motsvarande ärenden

enligt socialhjälpslagen, på samma sätt som enligt de nuvarande riktlinjerna

för nämndens verksamhet hittills skett i förhållande till fattigvårdsärendena.

Beträffande därefter den tid inom vilken krav på återbetalning av biståndsbelopp

skall göras gällande, må till en början framhållas att den

ersättningsskyldighet det här gäller icke är underkastad någon annan preskription

än den allmänna tioårspreskriptionen. Att i form av riktlinjer

för understödsnämndens verksamhet införa en kortare preskriptionstid för

det slag av fordringar varom nu är fråga synes icke låta sig göra. I den

män fordringarna icke gått att indriva, erfordras följaktligen särskilda beslut

om ettergiit för att bringa dem ur världen före tioårsperiodens utgång.

Av understödsnämndens förslag framgår att av de bistånd som lämnades

under åren 1954 och 1955 70 å 80 procent återbetalades före den 1 januari

1957. Härav framgår att större delen av biståndsbeloppen har kunnat indrivas

på kortare tid än tre år. För att undvika tidsödande och arbetskrävande

försök att indriva de ej återbetalda fordringarna bör nämnden beträffande

dessa utan närmare undersökning ha möjlighet att meddela beslut

om eftergift. Sådant beslut synes mig i allmänhet böra meddelas, därest ej

inom tre år från det gäldenären nåtts av krav på återbetalning fordran

kunnat indrivas helt eller delvis. Denna befogenhet för nämnden torde enligt

sakens natur böra utsträckas att omfatta även biståndsbelopp lämnade

före den 1 januari 1957.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1957 17

Understödsnämnden har föreslagit att eftergift av biståndsbelopp lämnade

för sjukvårdsutgifter utomlands före år 1956 skulle kunna medgivas efter

de grunder, enligt vilka sådana utgifter numera ersättes jämlikt kungörelsen

den 3 juni 1955 angående sjukhjälp utom riket enligt lagen om allmän

sjukförsäkring. Statskontoret har, med hänsyn till att detta skulle innebära

en retroaktiv tillämpning endast för en begränsad grupp av medborgare

av sjukförsäkringsbestämmelserna, avstyrkt förslaget. Jag finner

i likhet med statskontoret att det skulle vara betänkligt att införa en sådan

ordning. Nämndens förslag i denna del anser jag mig därför icke kunna

tillstyrka.

Statskontoret har vidare icke kunnat finna bärande skäl hava förebragts

för understödsnämndens förslag att isolering genom främmande myndigheter

skulle utgöra grund för eftergift av biståndsbelopp. Även om jag anser

statskontorets synpunkter beaktansvärda, finner jag likväl de av nämnden

anförda humanitära skälen för förslaget böra tillerkännas större tyngd

och förordar följaktligen att nämnden bör äga jämväl besluta om eftergift

av biståndsbelopp, lämnade till svenska medborgare med verksamhet anknuten

till hemlandet vilka blivit isolerade genom ingripande av främmande

myndigheter.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen

att godtaga de av mig nu förordade nya riktlinjerna för

tillämpningen av riksdagens år 1952 givna bemyndigande

för Kungl. Maj :t att eftergiva belopp, som utgivits såsom

ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Edelstam

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 165

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:371 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående godkännande av avtal mellan Sverige och Ceylon för undvikande av dubbelbeskattning o a1 i texten
  2. SU 1957:142 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nga riktlinjer för tillämpningen av kungörelsen den 5 juni 1953 s. 1 i texten