Sök i Ratio Lex

Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1956 vid dess trettionionde sammanträde fattade beslut

34 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:18, Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1956 vid dess trettionionde sammanträde fattade beslut

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1957

1

Nr 18

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens

yttrande angående vissa av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1956 vid

dess trettionionde sammanträde fattade beslut; given

Stockholms slott den 21 december 1956.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande

angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1956 vid dess trettionionde

sammanträde fattade beslut.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande över två av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1956 antagna rekommendationer,

nämligen rekommendationen (nr 101) angående yrkesutbildning

inom jordbruket och rekommendationen (nr 102) angående välfärdsanordningar

för arbetstagare. Beträffande rekommendationen nr 101 föreslås, att

däri framlagda riktlinjer skall beaktas vid den fortsatta utbyggnaden av

yrkesutbildningsverksamheten inom jordbruket. I fråga om rekommendationen

nr 102 förordas, att densamma överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen

för prövning av frågan om och i vad mån rekommendationens principer

bör komma till uttryck i lagstiftning eller särskilda av styrelsen utfärdade

anvisningar.

1 Dihang titt riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 december

1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för jordbruksdepartementet anmäler chefen för socialdepartementet,

statsrådet Ericsson, vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna

konferens år 1956 vid dess trettionionde sammanträde fattade beslut samt

anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen

—- som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel

19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess

dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet

lesultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras

av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation,

avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men utan

den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest

beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex.

då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en resolution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av

ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och rekommendationer

vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande

av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare

skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om

de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndighet,

samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss

konvention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirektör

avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende

å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens

bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lag
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1957

3

stiftning, administrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med angivande

tillika av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ralificeringen

av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer

med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar

i rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande

eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner

och rekommendationer, som beslules av Internationella arbetsorganisationen,

har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån

(artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två

officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen

konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas

generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas

Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen

i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens trettionionde sammanträde hölls i Geneve

under tiden den 6—28 juni 1956. I sammanträdet deltog representanter

för 73 medlemsstater, av vilka det stora flertalet sänt fullständiga delegationer,

d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar-

och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig

delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar

och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie

»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen:
I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning

av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Yrkesutbildning inom jordbruket (andra behandling).

1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 4 maj 1956 hade att deltaga 1 konferensen från svensk

sida utsetts

såsom regeringsombud: dåvarande generaldirektören och chefen för statskontoret Wilhelm

Björck och dåvarande statssekreteraren i socialdepartementet, numera landshövdingen

Per Eckerberg samt såsom experter kanslirådet i samma departement Bertil Olsson,

tillika ersättare för regeringsombuden, byråchefen i arbetarskyddsstyrelsen Filip

Rune och förste kanslisekreteraren i socialdepartementet Sten-Eric Heinrici;

såsom arbetsgivarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Bergenström

samt såsom experter direktören i Svenska lantarbetsgivareföreningen Gideon Saeraund,

vice verkställande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Curt-Steffan Giesecke,

direktören i samma förening Lennart Cronqvist samt verkställande direktören i

Handelns arbetsgivareorganisation Gunnar Nordholm;

såsom arbetarombud: Landsorganisationens jurist, advokaten Arnold Sölvén samt såsom

experter ombudsmannen i samma organisation Edvard Vilhelmsson, ombudsmannen i Svenska

lantarbetareförbundet Axel Blom, förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation

Otto Nordenskiöld samt ordföranden i Svenska handelsarbetareförbundet Algot

Jönsson.

Därjämte hade sekreteraren i Landsorganisationen Thorbjörn Carlsson utsetts att i

egenskap av tolk biträda delegationen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

V. Välfärdsanordningar för arbetstagare (andra behandling).

VI. Tvångsarbete (första behandling).

VII. Veckovila för affärs- och kontorsanställda (första behandling).

VIII. Levnads- och arbetsförhållanden för den infödda befolkningen i

självstyrande länder (första behandling).

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella

arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1957; budgeten fastställdes

till 7 617 708 U. S. dollar.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna IV

och V på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med artikel 19 av

Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,

nämligen

1) Rekommendation (nr 101) angående yrkesutbildning inom jordbruket

och

2) Rekommendation (nr 102) angående välfärdsanordningar för arbetstagare.

Texterna till rekommendationerna torde i översättning få såsom bilagor

(Bilagor A—B) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga (Bilaga C) lämnas en förteckning över samtliga vid konferensen

antagna resolutioner.

Rekommendation (nr 101) angående yrkesutbildning

inom jordbruket

Sedan förevarande fråga varit föremål för en första behandling vid arbetskonferensens

38 :e sammanträde (1955), varvid till grund för diskussionen

lades de synpunkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater

— bland dem Sverige •— å ett av arbetsbyrån utarbetat frågeformulär, hade

ärendet uppförts på dagordningen för 1956 års konferenssammanträde för

slutligt avgörande.

Inför det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet framlades

ett av arbetsbyrån efter konsultation av medlemsstaterna utarbetat

förslag till rekommendation angående yrkesutbildning inom jordbruket. Detta

förslag togs till utgångspunkt för utskottets förhandlingar.

Den slutligt utarbetade rekommendationen antogs enhälligt av konferensen

med 220 röster. Rörande rekommendationens innehåll må följande anföras.

Rekommendationen angiver utförligt yrkesutbildningens principer och mål

samt betonar vikten av en effektiv, systematisk och samordnad utbildning.

Det framhålles bl. a. att utbildningen bör organiseras på sådant sätt, att

landsbygdens befolkning såvitt möjligt kan erhålla en undervisning och utbildning,

vars innehåll i det hela är likvärdigt med den som kommer stadsbefolkningen

till del. Rekommendationen upptager vidare en rad anvisningar,

som tillgodoser de särskilda behoven i underutvecklade länder.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

De i rekommendationen föreslagna utbildningsmetoderna omfattar allmänt

grundläggande undervisning, jordbruksundervisning på mellanskolestadiet,

yrkesskolor för jordbruk, kortare kurser, säsongkurser, kvällskurser

och ambulerande kurser för särskilt angivna syften, praktikantutbildning,

rådgivningsverksamhet, lärlingsutbildning, utbildning av lärarpersonal

samt vissa anvisningar rörande undervisningsmateriel. Det betonas att jordbrukar-

och andra intresserade organisationer, t. ex. kooperativa sammanslutningar,

bör tilldelas en viktig uppgift inom all jordbruksutbildning.

En särskild avdelning av rekommendationen innehåller anvisningar rörande

nationella åtgärder i syfte att utveckla och genomföra program för utbildning

inom jordbruket. Slutligen förordas internationellt utbyte av jordbrukare

och jordbruksarbetare, jordbrukarungdom, lantbrukslärare, forskare

och experter samt upprättandet av internationella centra för forskning,

rådgivning och yrkesutbildning ävensom internationella sammankomster

med utövare av vetenskaplig forskning inom jordbruket m. fl.

Beträffande det närmare innehållet i rekommendationen hänvisas till bilaga

A.

Över rekommendationen har yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning, Sveriges lantbruksförbund,

Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetareförbundet,

Hushållningssällskapens förbund, Tjänstemännens centralorganisation och

delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet.

Skolöverstyrelsen framhåller, att jordbruk i skogrika länder som Sverige

i mycket stor utsträckning bedrives i kombination med skogsbruk, och att

åtgärder för utbildning på bägge områdena därför i stor utsträckning måste

kombineras. Även om det icke hade befunnits ändamålsenligt att medtaga

ett sådant påpekande i den internationella rekommendationen, borde själva

sakförhållandet i någon form beröras, när rekommendationen offentliggjordes

i Sverige, så att missförstånd undvekes. Den omständigheten, att rekommendationen

uteslutande sysslade med jordbrukets och jordbruksbefolkningens

problem, borde inte få tolkas som ett avståndstagande från den

kombinerade grundläggande utbildningen i jordbruk och skogsbruk.

Lantbrukssiyrelsen har i stort sett intet att erinra mot de i rekommendationen

föreslagna åtgärderna för åstadkommande av en förbättrad yrkesutbildning

på jordbrukets område. I vårt land bade, yttrar styrelsen, jordbruksutbildningen

sedan rätt lång tid tillbaka — i mån av tillgång på anslagsmedel

och arbetskraft — till väsentlig del ordnats efter de i rekommendationen

angivna riktlinjerna. Trots detta förelåge dock fortfarande ett

starkt behov av en utvidgad och effektiv undervisnings-, upplysnings- och

rådgivningsverksamhet på jordbrukets område.

Styrelsen framhåller vidare bl. a. att frågan om lärlingsutbildningen i vårt

land sannolikt ej bör lösas lagstiftningsvägen utan genom överenskommelse

mellan arbetsmarknadens parter.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anmärker, alt under överstyrelsens inseende

bedriven yrkesutbildning i huvudsak endast beröres under punkt t>

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

i rekommendationen. Enligt denna punkt borde yrkesutbildningen för den

jordbrukande befolkningen, i den mån så vore möjligt och lämpligt, omfatta

kompletterande färdigheter, särskilt avseende tillverkning och reparation av

jordbruksredskap, underhåll och enklare reparationer av jordbruksmaskiner

in. m. I områden där undersysselsättning rådde eller kunde förväntas

uppkomma, borde övervägas att anordna kurser i såväl »landsbygdens som

annat hantverk» för att därigenom bereda möjligheter till kompletterande

eller alternativ sysselsättning, överstyrelsen hade redan beaktat de problem,

som berördes i förevarandc avsnitt i rekommendationen, och komme alt

liksom hittills uppmärksamma den jordbrukande befolkningens behov ar

utbildning i nyss angivna hänseenden och ta all hänsyn till vad i denna del

anfördes i rekommendationen.

Sveriges lantbriiksförbund erinrar, att förbundet i ett tidigare yttrande

över förslaget till den nu antagna rekommendationen anfört att lärlingsutbildningen

(praktikantverksamheten) enligt svensk erfarenhet skulle bli

smidigast och minst skråmässig, om den helt utformades av jordbrukets

egna organisationer eller av dem närstående organ i nära samverkan med

representanter för lantarbetsgivare och lantarbetare. Den nu antagna rekommendationen

gåve också utrymme för en sådan tillämpning. Förbundet

uttalar vidare, att rekommendationen i de delar den är tillämplig på förhållandena

i Sverige, genom de uppslag och riktlinjer den innehåller kan stimulera

yrkesutbildningen inom jordbruket och att Sverige med hänsyn härtill

synes böra biträda rekommendationen.

Svenska lantarbetsgivareföreningen finner rekommendationen i stort sett

ej ge anledning till mera genomgripande åtgärder, då yrkesutbildningen

inom jordbruket hos oss är så genomförd och ordnad att den i många avseenden

väl svarar mot vad rekommendationen syftar till. Föreningen hade

emellertid funnit, att rekommendationen i några delar upptoge anvisningar,

som även för vårt lands vidkommande förtjänade beaktande. Sålunda ville

föreningen i fråga om avsnittet »Utbildningens principer och mål» understryka

vad däri framhölles, nämligen att känslan för den sociala betydelsen

av jordbruksarbetet utvecklades ävensom att inför den allmänna opinionen

vikten av jordbruket som yrke hävdades. Föreningen förmenade

nämligen, att den uppfattningen fortfarande vore ganska utbredd, att lantarbetet

och jordbruksyrket över huvud taget inte hade ett anseende likvärdigt

med andra yrken, ett förhållande som uppenbarligen medverkade till

att jordbruksyrket ej omfattades med berättigat intresse. En omvärdering i

förevarande avseende skulle otvivelaktigt bidraga till att yrket bleve mera

attraktivt för såväl den yrkesväljande ungdomen som den, som redan trätt

ut i arbetslivet.

Ett i rekommendationen upptaget spörsmål, som enligt föreningens uppfattning

förtjänar särskild uppmärksamhet, är avsnittet om lärlingskap i

kapitlet »Utbildningsmetoder». På jordbrukets område hade utbildningen av

ungdomar hitintills i stort sett följt det systemet att den unge arbetaren fått

följa de äldre i arbetet och sålunda successivt på erfarenhetens väg fått

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

förvärva sig färdighet och insikter om yrket. Det vore uppenbart, att med

den utveckling som skett inom jordbruket, innebärande bl. a. en stark mekanisering,

sådan utbildning ej längre kunde anses vara tillfyllest. Det moderna

jordbruket fordrade av sin utövare oavsett om han vore företagare

eller arbetstagare icke endast allmänna grundkunskaper utan också därutöver

specialkunskaper. En lärlingsutbildning skulle säkerligen befrämja

jordbrukets intresse att få kvalificerad personal. De anvisningar som rekommendationen

lämnade om lärlingskap syntes föreningen i stort sett

kunna läggas till grund för lärlingsutbildningen inom jordbruket. Anvisningarna

innebure dock i och för sig inga nyheter, då ju inom ett flertal

näringsområden — däribland trädgårdsnäringen — ett dylikt system redan

vunnit tillämpning. Det vore föreningens uppfattning att arbetsmarknadens

partsorganisationer borde givas visst inflytande vid uppläggning och genomförande

av lärlingsutbildning inom jordbruket.

Föreningen uttalar slutligen sin tillfredsställelse över att förevarande

spörsmål givits formen av en rekommendation, då med hänsyn till våra förhållanden

den mera bindande konventionsformen icke synes vara erforderlig
Svenska

lanlarbetareförbnndet anför följande.

De i rekommendationens kapitel I Utbildningens principer och ändamål

angivna bestämmelserna synes oss i tillämpliga delar väl stämma överens

även med vad som erfordras för svenska förhållanden. En lämpligt anordnad

och på bredden genomförd grundläggande yrkesutbildning inom jordbruket

bör kunna bidraga till en lösning av flera av de i kapitlet uppställda

målen. Förbundet vill därvid särskilt fästa uppmärksamheten på vad som

framhålles under i) att »på lämpligt sätt främja, att minderåriga i erforderligt

antal ägna sig åt jordbrukets olika grenar» och j) att »lösa med säsongsarbetslöshet

och undersysselsättning inom jordbruket förenade problem».

Rekryteringen av ungdomlig arbetskraft till jordbruket och trädgårdsskötseln

är långt ifrån tillfredsställande. Särskilt inom jordbruket ökar

medelåldern bland arbetarna mycket snabbt. Alltför många unga arbetare,

som efter skoltidens slut ägna sig åt jordbruksarbetet, lämna näringen efter

några år, ofta i samband med avslutandet av värnpliktstjänsten, för alt övergå

till sysselsättning inom andra områden. En gedigen yrkesutbildning under

dessa år skulle skapa förutsättningar för bättre anställningsvillkor än

vad som nu är fallet, öka intresset för jordbruks- och trädgårdsarbetet och

därmed bidraga till att hålla erforderligt antal ungdomar kvar inom jordbruket

och trädgårdsnäringen.

Den alltmera omfattande säsongsarbetslösheten inom jordbruket har till

icke oväsentlig del visat sig bero på, att de permitterade arbetarna saknat

ordentlig maskinutbildning. Ett tillrättaläggande av detta förhållande genom

eu god och konsekvent ordnad yrkesutbildning torde kunna medföra förbättringar

i detta hänseende.

Vad som angives i rekommendationens kapitel III Utbildningsmetoder är i

vissa avseenden redan genomfört i vårt land och kommer i och med enhetsskolans

fullständiga genomförande att vara än bättre. Även vårt system för

skilda slag av yrkesskolor, lantmannaskolor, jordbruksskolor, lantbruksskolor

och trädgårdsskolor, som med jämna mellanrum är föremål för översyn

från statsmakternas sida, torde kunna sägas fylla sin uppgift tillsam
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

mans med andra åtgärder på yrkesutbildningens område. Vad som saknas

är ordnandet av den praktiska utbildningen på arbetsplatsen och insättandet

av undervisningen vid skolorna såsom ett led i denna utbildning. Ett avslutande

prov efter en kombinerad praktisk-teoretisk grundutbildning torde

genast övervägas.

Huruvida denna grundläggande utbildning skall lösas av arbetsmarknadens

parter själva eller av statsmakterna och arbetsmarknadsparterna i

förening är svårt att med bestämdhet uttala sig om. Mycket talar för det

sistnämnda sättet, alldenstund det övervägande antalet inom jordbruket

sysselsatta är familjearbetskraft, som icke skulle nås med åtgärder vidtagna

av och därmed begränsade till arbetsmarknadsparterna själva. Eu grundlig

prövning av detta spörsmål under statens ledning torde emellertid snarast

böra ske och utan avvaktan på vad den 30 juni i955 tillsatta lantbruksundervisningskommittén

kan komma att föreslå beträffande lantbruksundervisningen

i sin helhet.

Med hänvisning till att rekommendationen i åtskilliga fall ger anvisningar

om åtgärder till en förbättring av yrkesutbildningen inom jordbruket och

trädgårdsskötseln hemställes, att densamma lägges till grund för vidtagande

av erforderliga åtgärder.

Vid behandlingen av denna fråga vid såväl den 38 :e som den 30 :e internationella

arbetskonferensen har önskemål framkommit, att i sinom tid den

nuvarande rekommendationen skall kunna erhålla formen av eu konvention.

Det synes förbundet också vara riktigt att så sker, sedan under de närmaste

åren ansträngningarna inriktats på en lösning av yrkesutbildningsfrågan.

För att underlätta en framtida förändring av det internationella instrumentets

form och en svensk ratifikation av detta, finner förbundet det

därför vara angeläget att det även ur den synpunkten i vårt land snarast

vidtages åtgärder för att möjliggöra detta.

Hushållningssällskapens förbund uttalar, att rekommendationen visserligen

av naturliga skäl är mycket allmänt hållen, men alt den likväl ger en

god och omfattande översikt över de vägar och medel, som bör följas för

åstadkommande av den förbättring av jordbrukets yrkesutbildning, som på

många håll är särskilt angelägen och som där torde utgöra en av de viktigaste

förutsättningarna för en mera påtaglig höjning av levnadsstandarden.

För vårt lands vidkommande kan emellertid, yttrar förbundet vidare,

rekommendationen knappast sägas innehålla eller ge anvisning på något

egentligt nytt utan det torde i stället vara så, att våra strävanden sedan åtskillig

tid tillbaka i stort sett ligger i linje med uttalandena i rekommendationen.

Klart vore emellertid, att i vissa avseenden hade våra åtgärder ännu

icke på långt när den omfattning och storleksordning, som det föreliggande

behovet motiverade. För vår del torde rekommendationen således främst

utgöra en allvarlig maning till att öka insatserna på förevarande område sä

att yrkesutbildningen och allt vad därmed sammanhörde finge sådana resurser

att såväl effektiviteten som anslutningen kunde förbättras. Härvid borde

särskilt beaktas, att vårt jordbruks starka uppdelning på många och små

produktionsställen krävde för näringens del speciella åtgärder och anordningar.

I anslutning till uttalandena om lärlingsskap i rekommendationen framhåller

förbundet, att enligt vunna erfarenheter särskilda system härför knap
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1957

past torde få någon större anslutning eller betydelse i vårt land. Att lagstiftningsvägen

införa sådana inom jordbrukets yrkesutbildning hos oss borde

under inga omständigheter ske utan förekomsten av sådana borde liksom

hittills baseras på överenskommelser och avtal.

Slutligen framhåller förbundet, att alla mera väsentliga spörsmål inom

vårt lands lantbruksundervisning samt jordbrukets rådgivnings- och upplysningsverksamhet

för närvarande prövas och utredes inom särskilda, statliga

utredningar. Det syntes därför närmast ankomma på dessa att överväga

och föreslå de åtgärder, som rekommendationen kunde föranleda för vårt

vidkommande. Förbundet förordar därför, att rekommendationen underställes

dessa utredningar.

Tjänstemännens centralorganisation har för närvarande intet att anföra

med anledning av ifrågavarande rekommendation.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet finner av

de refererade yttrandena framgå, att de i rekommendationen förordade åtgärderna,

i den mån de äger tillämpning på svenska förhållanden, i stort sett

redan förverkligats eller är under genomförande. Åtskilliga av de i rekommendationen

berörda frågorna syntes äga nära anknytning till det utredningsarbete,

som för närvarande bedreves av 1955 års lantbruksundervisningskommitté

samt den nyligen tillsatta utredningen rörande upplysningsoch

rådgivningsverksamhet på jordbrukets område. Det torde närmast böra

ankomma på dessa att överväga och föreslå de åtgärder, vartill rekommendationen

för vårt lands del kunde befinnas föranleda. Delegationen förordar

därför, att rekommendationen överlämnas till utredningarna samt att jämväl

i övrigt de i rekommendationen framlagda riktlinjerna tages i beaktande

vid den fortsatta utbyggnaden av yrkesutbildningen på jordbrukets och

skogsbrukets områden.

Rekommendation (nr 102) angående välfärdsanordningar

för arbetstagare

Jämväl frågan om välfärdsanordningar för arbetstagare var föremål för

en första behandling vid 1955 års sammanträde med arbetskonferensen. På

grundval av de diskussioner, som fördes i frågan vid nämnda sammanträde,

utarbetade arbetsbyrån ett förslag till rekommendationstext, vilket tillställdes

medlemsstaternas regeringar för yttrande. Denna text jämte de från olika

regeringar framförda erinringarna förelädes 1956 års konferens samt hänvisades

av denna till ett särskilt utskott.

Vad beträffar innehållet i rekommendationen må följande anföras.

Rekommendationen är tillämplig på såväl arbetare som övriga arbetstagare,

anställda i offentliga eller privata företag, med undantag för arbetstagare

i jordbruk och sjöfart. I rekommendationen angivna anordningar

må kunna åvägabringas genom lagstiftning eller på annat, av vederböran
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

de myndighet efter samråd med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer

godkänt sätt eller genom kollektivavtal eller andra mellan berörda arbetsgivare

och arbetstagare träffade avtal.

Relativt detaljerade anvisningar lämnas med avseende å utspisningsanordningar.

Sålunda ges regler för inrättande och drift av marketenterier,

byfféer, ambulerande servering och mässar in. m. samt anvisningar rörande

måltidsanordningar för skiftarbetare och arbetare på platser, där möjligheterna

för inköp av måltider och drycker är otillräckliga. Det framhålles

uttryckligen, att arbetstagarna under inga omständigheter bör åläggas att

anlita utspisningsanordningarna, såvida inte den nationella lagstiftningen

kräver att så sker av hälsoskäl.

Rekommendationen angiver vidare vissa normer beträffande anordningar

för vila, nämligen sittplatser under arbetet och vilrum för tillfällig vila under

arbetstiden. Vad angår sittplatser betonas, att särskild hänsyn bör tagas

till kvinnor och minderåriga arbetstagare. I fråga om vilrum framhålles, att

tillgång till sådana särskilt bör beredas kvinnliga arbetstagare, arbetstagare

med särskilt tungt arbete eller specialarbete, som under arbetet kräver tillfällig

vila, samt skiftarbetare med särskilda pauser.

\ idare förordas fritidsanordningar inom eller i närheten av företaget,

i sådana fall då lämpliga sådana anordningar icke ställts till förfogande av

särskilda institutioner eller av samhället samt då ett verkligt behov därav

föreligger. Ej heller dylika anordningar skall arbetstagarna vara skyldiga

att utnyttja.

I rekommendationen medgives, att såväl administration som finansiering

av utspisnings- och fritidsanordningar kan skifta från ett land till ett annat,

men rekommendationen innehåller likväl vissa regler härom, avsedda

att beaktas av myndigheter samt arbetsgivare och arbetstagare. Det framhålles,

att vederbörande myndighet i varje land bör föranstalta om samråd

med arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisationer beträffande sättet för

administration och kontroll av de välfärdsanordningar, som inrättas genom

den nationella lagstiftningen. Vidare uttalas bl. a., att måltider och annan

proviant, som tillhandahålles omedelbart av arbetsgivaren eller ställes till

förfogande genom marketenteri eller entreprenör, bör åsättas priser, som

är rimliga och icke medför vinst för arbetsgivaren samt att arbetstagare inte

bör åläggas att bidraga till kostnaderna för sådana välfärdsanordningar som

han inte personligen önskar utnyttja.

Slutligen innehaller rekommendationen en avdelning, vilken främst avser

att tillförsäkra arbetstagarna tillräckliga och tjänliga anordningar för transport

till och från arbetet samt att undanröja de svårigheter, som eventuellt

kan uppstå i detta hänseende.

Beträffande det närmare innehållet i rekommendationen hänvisas till bilaga

B.

\ id rekommendationens behandling i arbetskonferensens plenarsammanträde

förklarade arbetsgivarnas talesman, att de icke kunde godtaga samtliga

i rekommendationen angivna anvisningar. Arbetsgivarna ansåg, att en

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1957

rekommendation i ämnet borde begränsas till ett uttalande rörande vissa

grundläggande principer men att man icke skulle söka få till stånd en detaljerad

reglering. Regerings- och arbetargrupperna stödde däremot rekommendationsförslaget,

som antogs med 185 röster mot 37.

Över rekommendationen har yttranden avgivits av arbetarskyddsstyrelsen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Tjänstemännens

centralorganisation och delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet.

Arbetarskyddsstyrelsen, som begränsat sitt yttrande till att omfatta en redogörelse

för svensk arbetarskyddslagstiftning på förevarande område, anför

härom följande.

I. Tillämpningsområde

1. Arbetarskyddslagen äger icke tillämpning på

a) arbete, som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under sådana

förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt

arbetet är förlagt till arbetsgivarens hem;

c) statlig och kommunal förvaltningstjänst.

I övrigt täckes rekommendationens tillämpningsområde av arbetarskyddslagens.

II. Tillämpnings metoder

3. Bestämmelsen synes överensstämma med vad som redan tillämpas i

vårt land.

III. Utspisningsanordningar

A. Marketenterier

4—7. Marketenterier äro icke föreskrivna i den svenska arbetarskyddslagstiftningen.

8—9. Arbetarskyddsstyrelsen bar enligt sin instruktion bl. a. att tillhandagå

med råd och upplysningar i arbetarskyddsangelägenheter samt bedriva

erforderlig upplysnings- och undervisningsverksamhet på arbetarskyddets

område, varjämte enligt instruktionen för yrkesinspektionen till synsorgan

skall tillhandagå med upplysningar, råd och anvisningar i frågor, som

röra arbetets sundhet och säkerhet (se även SFS 1949: 18 rörande skogsyrkesinspektionens

åligganden i detta avseende). Tillsynsorganen ägna med

stöd härav uppmärksamhet åt förhållanden i samband med inrättande och

drivande av marketenterier.

Enligt (5 § arbetarskyddskungörelsen äger arbetsgivare, som ämnar företaga

ny-, om- eller tillbyggnad av bl. a. personalrum, tillställa yrkesinspektören

förslag däröver, åtföljt av sådana ritningar och uppgifter som kunna

erfordras för förslagets granskning. Över sådant förslag skall yrkesinspektören

utan kostnad för arbetsgivaren snarast möjligt skriftligen yttra sig.

Yrkesinspektionens förutvarande chefsmyndighet riksförsäkringsanstalten

har behandlat vissa frågor om matrum i sina personalrumsanvisningar.

Inom arbetarskyddsstyrelsen pågår f. n. utarbetande av restauranganvisningar,

som bl. a. avses skola behandla frågor om inredning av ekonomilokaler

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Knngl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

samt utlämning av mat vid självservering. Dessutom har styrelsen utgivit en

handledning för anordnande och handhavande av gemensamma skogsarbetarhushåll,

som bl. a. behandlar näringslära samt räkenskaper och redovisning.

B. Bgfféer och ambulerande servering

10. På denna punkt saknas föreskrifter i svensk arbetarskyddslagstiftning.

C. Mässar och andra lämpliga lokaler

11. I 9 § arbetarskyddslagen föreskrives, att arbetstagarna i erforderlig

utsträckning, på sätt som kan anses tillfredsställande med hänsyn till deras

antal och fördelning på kön samt arbetets natur och varaktighet, å eller invid

arbetsstället skola äga tillgång till bl. a. dricksvatten och lämplig plats

för intagande av måltid. Detta utrymme skall enligt 14 § arbetarskyddskungörelsen

vara lämpligt förlagt, för ändamålet avsett och inrett samt, där ej

genom arbetsgivarens försorg eller eljest lagad mat tillhandahålles, försett

med erforderliga anordningar att förvara och uppvärma medförd mat och

dryck. Vidare finnas särskilda bestämmelser om matrum och kök vid skogsoch

flottningsarbete (9 § skogsförläggningslagen, SFS 1951:305). Dricksvattnet

skall enligt 12 § arbetarskyddskungörelsen vara av lämplig beskaffenhet,

lätt tillgängligt och tillhandahållas på hygieniskt tillfredsställande

sätt. Enligt 11 § skogsförläggningslagen skall dricksvatten av lämplig beskaffenhet

tillhandahållas inom skäligt avstånd från bostad och stall.

D. Ambulerande marketenterier och E. Övriga anordningar

12—14. På dessa punkter saknas föreskrifter i svensk arbetarskyddslagstiftning.

F. Anordningarnas utnyttjande

15. Någon skyldighet för arbetstagarna att anlita utspisningsanordningarna

föreligger icke enligt svensk arbetarskyddslagstiftning.

IV. Anordningar för vila

A. Sittplatser

16—17. Enligt 10 § arbetarskyddslagen skall arbete anordnas så att det

kan utföras på sätt, som icke är onödigt tröttande. Enligt 27 § arbetarskyddskungörelsen

skall arbete så anordnas och planeras, att eu onödigt tröttande

arbetsställning undvikes. Där arbetet regelmässigt kan utföras i sittande

ställning utan förfång för arbetet, skola finnas lämpligt anordnade sittplatser.

Om arbetsförhållandena eljest medgiva att arbetstagarna tillfälligt

intaga sittande ställning, skola de i skälig utsträckning äga tillgång till sittplatser.

18. Jämför svaret på fråga 8—9. Arbetarskyddsstyrelsen har i detta avseende

utfärdat särskilda anvisningar angående arbetsstolar.

B. Vilrum

19—20. Enligt 9 § arbetarskyddslagen skall, där så kan anses nödigt

med hänsyn till de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, lämplig plats

för vila eller utrymme, som erbjuder tillfredsställande skydd mot köld och

nederbörd, stå till arbetstagares förfogande.

Härjämte finnas föreskrifter om vilrum i 16—18 §§ arbetarskyddskungö
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

13

relsen som lyda: 16 §: Där i viss verksamhet enskilda arbetstagare på grund

av arbetets natur ofta måste nattetid uppehålla sig på ort, där de ej äro bosatta,

bör lämplig lokal med erforderligt antal sovplatser (överliggningsrum)

ställas till förfogande. 17 §: Där arbete är av sådan natur att väntetid mer

eller mindre regelbundet förekommer, böra arbetstagarna under väntetiden

äga tillgång till lämpligt förlagd och anordnad lokal (väntrum). 18 §: Vid

byggnads-, anläggnings- och liknande arbeten må, där med hänsyn till arbetets

omfattning och varaktighet personalrum eller andra anordningar varom

ovan sägs icke skäligen kunna påfordras, i stället tillhandahållas för

ändamålet lämpliga personalbodar, personalvagnar eller andra anordningar.

Beträffande skogs- och flottningsarbete gäller enligt 3 § skogsförläggningslagen,

att därest arbetet bedrives på sådant avstånd från bostaden, atl

arbetstagarna icke lämpligen kunna där intaga middagsmålet, samt det kan

anses påkallat jämväl med hänsyn till omständigheterna i övrigt, åligger det

arbetsgivaren att tillhandahålla raststuga å eller invid plats där arbetet bedrives.

Enligt 47 § arbetarskyddskungörelsen skall vid större arbetsställe, om förhållandena

föranleda därtill, finnas förbands- eller sjukrum, där den första

hjälpen vid olycksfall eller sjukdomsfall kan lämnas. Sådant rum skall vara

lämpligt förlagt och inrättat samt försett med erforderlig utrustning. Detta

rum användes i en de! företag som kombinerat sjuk- och vilrum.

V. Fritidsanordningar

Dessa anordningar beröras icke i svensk arbetarskyddslagstiftning med

undantag för att det enligt instruktionen för yrkesinspektionen särskilt ingår

i socialinspektörs åligganden att tillhandagå med råd och upplysningar i

frågor rörande fritidssysselsättningar.

VI. Utspisnings- och fritidsanordningar s administration

samt

VII. Finansiering av utspisnings- och fritidsanordningar
Dessa

frågor beröras icke i svensk arbetarskyddslagstiftning.

VIII. Transportanordningar

29. Enligt 40 § b) arbetarskyddskungörelsen skola, där förhållandena det

medgiva, cykelställ med skyddstak eller andra lämpliga anordningar finnas

tillgängliga vid arbetsstället.

30—34. På dessa punkter saknas föreskrifter i svensk arbetarskyddslagstiftning.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att rekommendationen i viss

mån berör frågor, som reglerats i arbetarskyddslagstiftningen. Anvisningarna

om utspisningsanordningar och anordningar för vila överensstämde

sålunda, i den mån de vore tillämpliga för Sveriges del, i stor utsträckning

med bestämmelser i arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen. Rekommendationens

anvisningar vore emellertid mer detaljerade än arbetarskyddslagstif

In ingens. En väsentlig skillnad vore även, att arbetsgivare enligt

rekommendationen under vissa förutsättningar borde driva marketenteri,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

byffé eller ambulerande servering för tillhandahållande av mat och dryck;

någon motsvarande bestämmelse funnes icke i de nämnda författningarna.

Den nu gällande skyldigheten för arbetsgivare att i viss utsträckning inrätta

matrum, där de anställda själva kunde intaga medförd mat och dryck,

torde enligt föreningens mening helt tillgodose de krav på lagregler om utspisningsanordningar,

som kunde ställas ur arbetarskyddssynpunkt. Även

när det gällde anordningar för vila hade enligt föreningens uppfattning genom

arbetarskyddslagstiftningen skälig hänsyn tagits till arbetstagarnas behov

av tillgång till sådana anordningar och tillägg till de redan gällande lagreglerna

syntes därför icke påkallade.

Enligt punkterna 8 och 9 i rekommendationen borde, fortsätter föreningen,

myndighet eller annat lämpligt organ lämna råd och anvisningar rörande

inrättande och drivande av marketenterier. Föreningen hade intet att erinra

mot att t. ex. socialinspektören lämnade sådana råd och anvisningar,

men denna verksamhet torde kunna inskränkas till att få en mycket begränsad

omfattning. I allmänhet torde det räcka att hänvisa till de utförliga anvisningar

rörande bl. a. drivande av marketenterier, som intagits i »Personalrum,

Handbok utarbetad inom Arbetarskyddsnämnden».

Rekommendationens anvisningar om fritids- och transportanordningar finner

föreningen vara av sådant slag, att de uppenbarligen inte borde bringas

i tillämpning genom lagstiftning eller andra åtgäx-der från samhällets sida.

Frågor, som rörde anordningar av detta slag, borde inte heller regleras i kollektivavtal

utan det borde ankomma på företagen att själva besluta i sådana

frågor.

Landsorganisationen anser sig i nu förevarande sammanhang icke ha att

laga ställning till rekommendationens innehåll utan endast till spörsmålet,

i vad mån rekommendationsbestämmelserna eventuellt bör föranleda las
o
stiftningsåtgärder

för vårt lands vidkommande. Organisationen hade sålunda

bl. a. icke anledning att nu återkomma till den i ett tidigare avgivet yttrande

kritiserade avgränsningen av rekommendationens tillämpningsområde,

innebärande att från detta undantagits ej blott ombordanställda utan

även arbetare i jordbruk. Sistnämnda enligt landsorganisationens mening

oegentliga och omotiverade undantag, som tillkommit vid 1955 års konferens,

hade upptagits även i den slutligen antagna rekommendationen. Frågan om

välfärdsanordningar för jordbrukets arbetare torde emellertid inom kort

komma att underkastas särskild reglering, sedan den nu hänskjutits till permanenta

jordbrukskommittén för förberedande behandling.

Vad anginge frågan om eventuella svenska lagstiftningsåtgärder i anledning

av rekommendationen torde det, yttrar organisationen vidare, vara utsiktslöst

att beträffande tillämpningsområdet få till stånd en sådan utvidgning

av den svenska arbetarskyddslagen att denna komme att ges samma vida

tillämplighet som rekommendationen, d. v. s. att ur den svenska lagen utmönstra

undantagen för hemarbete och annat av arbetsgivaren icke kontrollerat

arbete, till arbetsgivarens hem förlagt arbete som utfördes av någon

hans familjemedlem samt statlig och kommunal förvaltningstjänst. Vad sär
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

skilt anginge det sistnämnda undantaget ansåge landsorganisationen visserligen

en omprövning av detsamma vara påkallad, men eu dylik omprövning

syntes inte aktualiseras av den nu ifrågavarande rekommendationen utan

böra verkställas i ett vidare sammanhang.

Landsorganisationen erinrar om att organisationen i fråga om metoderna

för rekommendationens tillämpning tidigare framhållit, att flertalet materiella

frågor vore sådana, att de för åtminstone vårt lands vidkommande bäst

torde ägna sig för reglering genom kollektivavtal. Det vore i enlighet härmed

nödvändigt, att denna form för en reglering uppställdes som alternativ till

lagstiftning. Så hade också skett i rekommendationen. I den mån regleringen

ansåges böra ske genom kollektivavtal aktualiserades uppenbarligen icke

frågan om statliga åtgärder. Det tedde sig — för svenskt vidkommande —

ganska svårt att draga någon gräns mellan å ena sidan välfärdsanordningar,

som på nämnda sätt borde överlämnas åt arbetsmarknadsparternas egen

reglering, och å andra sidan anordningar, som ändamålsenligast borde regleras

genom lagstiftning. En särskild svårighet vore att oklarhet syntes råda

rörande å ena sidan välfärdsanordningar, vilka förutsatte lagreglering, och

å andra sidan anordningar som utan sådan reglering kunde föreskrivas medelst

av arbetarskyddsstyrelsen utfärdade anvisningar.

Med hänsyn till det anförda anser landsorganisationen för sin del det riktigaste

vara att rekommendationen överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen

med uppdrag att, i den mån den svenska lagstiftningen icke upptar mot

rekommendationen svarande föreskrifter, utreda frågan om eventuell komplettering

av ifrågakommande författningar och därefter till Kungl. Maj:t

inkomma med de förslag utredningen anses föranleda.

Tjänstemännens centralorganisation har för närvarande intet att anföra

med anledning av rekommendationen.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet finner av

arbetarskyddsstyrelsens yttrande framgå, att arbetarskyddslagen, arbetarskyddskungörelsen

och skogsförläggningslagen i stor utsträckning redan

upptar bestämmelser, som i sak motsvarar rekommendationens regler, och

att detsamma i viss mån också gäller instruktionerna för arbetarskyddsstyrelsen

och yrkesinspektionen ävensom av styrelsen utfärdade eller planerade

anvisningar. Beträffande vissa i rekommendationen upptagna välfärdsanordningai,

särskilt eu del bespisnings-, transport- och fritidsanordningar, saknades

emellertid motsvarighet i den svenska lagstiftningen. Det vore icke

möjligt föi delegationen att på grundval av remissyttrandena framlägga

några konkreta förslag till lagstiftningsåtgärder. För övrigt syntes de i rekommendationen

angivna riktlinjerna vara av sådan beskaffenhet, att de

endast i mycket begränsad omfattning borde genomföras i lagstiftning. Flertalet

av de i rekommendationen behandlade frågorna syntes för vårt lands

vidkommande företrädesvis böra regleras genom kollektivavtal eller överenskommelser

å de enskilda arbetsplatserna.

Med hänsyn härtill finner delegationen det vara mest ändamålsenligt, all

rekommendationen överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen för alt styrelsen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

må sältas i tillfälle att undersöka om och i vad mån ett genomförande av

de i rekommendationen uttryckta principerna i lagstiftning eller i anvisningar,

som utfärdas av styrelsen, bör komma under övervägande.

Departementschefen

Av de yttranden, som avgivits över rekommendationen (nr 101) angående

yrkesutbildning inom jordbruket, framgår, att de i rekommendationen angivna

riktlinjerna, i den män de äger tillämpning på svenska förhållanden,

i stort sett väl överensstämmer med vad som på detta område eftersträvas

i Sverige. Även om de i rekommendationen uttryckta principerna i flera hänseenden

redan förverkligats i vårt land, synes mig rekommendationen likväl

innehålla vissa uttalanden, som förtjänar att uppmärksammas främst i

samband med det utredningsarbete, som för närvarande bedrives på hithörande

område av 1955 års lantbruksundervisningskommitté samt av den

nyligen tillsatta utredningen rörande upplysnings- och rådgivningsverksamhet

inom jordbruket. I likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet anser jag därför, att rekommendationen bör överlämnas

till nämnda utredningar för beaktande i det fortsatta utredningsarbetet

samt att jämväl i övrigt vederbörlig hänsyn bör tagas till rekommendationens

anvisningar i samband med utbyggnaden av yrkesutbildningen

på jordbrukets område.

Vad härefter beträffar rekommendationen (nr 102) angående välfärdsanordningar

för arbetstagare vill jag erinra därom, att gällande svenska bestämmelser

i ämnet återfinnes främst i arbetarskyddslagen, arbetarskyddskungörelsen

och skogsförläggningslagen samt vissa i anslutning till dessa

författningar utfärdade föreskrifter. Ifrågavarande bestämmelser tillkom så

sent som år 1949 — i fråga om skogsförläggningslagen år 1951 — och torde

i stor utsträckning bereda arbetstagarna samma skydd som rekommendationen

avser att ge. Beträffande vissa i rekommendationen förordade välfärdsanordningar

— särskilt en del bespisnings-, transport- och fritidsanordningar

— saknas dock motsvarighet i svensk lagstiftning. Såsom delegationen för

det internationella socialpolitiska samarbetet anfört synes emellertid flertalet

av de i rekommendationen behandlade frågorna för vårt lands vidkommande

företrädesvis böra regleras på annat sätt än genom lagstiftning.

Detta hindrar givetvis inte, att lagstiftningen i ett eller annat avseende kan

behöva kompletteras till följd av rekommendationen. Frågan huruvida så

bör ske synes i första hand böra prövas av arbetarskyddsstyrelsen, som

jämväl bör överväga, i vad mån rekommendationens principer bör komma till

uttryck i styrelsens anvisningar. Jag förordar därför, att rekommendationen

för angivna ändamål överlämnas till styrelsen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte till riksdagen avlåta proposition med anhållan om riksdagens yttrande

över ifrågavarande, av Internationella arbetsorganisationens konferens

år 1956 vid dess trettionionde sammanträde antagna rekommendationer.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1957

17

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, afl till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

.4. Börje Carlsson

Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr IS

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1957

Bilaga A

Rekommendation (nr 101) angående yrkesutbildning inom jordbruket

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 6 juni 1956 till sitt trettionionde sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående yrkesutbildning inom jordbruket,

vilken fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiosex

följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående

yrkesutbildning inom jordbruket, 1956» fVocational Training (Agriculture)

Recommendation, 1956].

Med hänsyn till att Internationella arbetskonferensen vid sitt tredje sammanträde

antog rekommendationen angående yrkesundervisningen inom

jordbruket, 1921, i vilken rekommendation hemställes, att varje medlem av

Internationella arbetsorganisationen måtte bemöda sig att utveckla yrkesundervisningen

inom jordbruket och särskilt att sätta lönearbetarna inom jordbruket

i tillfälle att begagna sig därav på samma villkor som varje annan

inom jordbruket sysselsatt person,

med hänsyn till att Internationella arbetskonferensen ägnat frågan om den

allmänna yrkesutbildningen en noggrann prövning och därvid särskilt antagit

rekommendationen angående yrkesutbildning, 1939, och rekommendationen

angående yrkesutbildning (för vuxna), 1950,

med hänsyn till att Internationella arbetsorganisationens ständiga jordbrukskommission

ur speciella synpunkter övervägt yrkesutbildningen inom

jordbruket och avgivit förslag i denna fråga,

med hänsyn till att medlemsstaterna böra införa eller utveckla lämpliga

anordningar för yrkesutbildningen inom jordbruket;

förordar konferensen, att varje medlemsstat, så snart förhållandena i varje

enskilt land det medgiva, tillämpar följande anvisningar samt till Internationella

arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma,

insänder redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för att

genomföra desamma.

I. Utbildningens principer och mål

1. I varje land böra offentliga myndigheter och övriga lämpliga organ var

för sig eller samfällt tillse, att yrkesutbildningen inom jordbruket tillhandahålles

och anordnas enligt ett effektivt, rationellt, systematiskt och samordnat

program.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

19

2. 1) Syftet med yrkesutbildning inom jordbruket bör klart angivas i varje

land, varvid särskilt bör beaktas behovet av att

a) bibringa såväl manliga som kvinnliga jordbrukare av olika kategorier

(grovarbetare, specialarbetare, arbetsledare, förvaltare, lantbrukare samt

lantbrukarhustrur) för yrkesutövningen erforderliga kunskaper och färdigheter,

därvid tillika känslan för den sociala betydelsen av deras arbete

bör utvecklas, ävensom att inför den allmänna opinionen hävda vikten

av jordbruket som yrke;

b) effektivare utnyttja jord och övriga naturtillgångar, arbetskraft och kapital

inom jordbruket;

c) skydda jord och andra för jordbruket väsentliga naturtillgångar;

d) höja arbetseffektivitet, produktion och avkastning inom jordbruket, förbättra

produkternas kvalitet och beredning samt deras ändamålsenliga

framställning inom företagen för att underlätta försäljning och särskilt

för att höja näringsstandarden;

e) förbättra inkomster, levnadsstandard, sysselsättningsmöjligheter, arbetsförhållanden

samt utsikter till befordran inom jordbruket och såmedelst

bidraga till att i dessa hänseenden utjämna skillnaden mellan jordbruket

och andra yrken;

f) främja mekanisering, där så är lämpligt, samt säkerhetsåtgärder inom

jordbruksarbetet ävensom i övrigt underlätta arbetet inom jordbruket särskilt

för kvinnor och minderåriga;

g) åstadkomma behörig jämvikt i sysselsättningshänseende mellan jordbruk

och andra näringsgrenar;

h) tillhandahålla lämplig yrkesvägledning för landsbygdens ungdom;

i) på lämpligt sätt främja att minderåriga i erforderligt antal ägna sig åt

jordbrukets olika grenar;

j) lösa med säsongarbetslöshet och undersysselsättning inom jordbruket

förenade problem;

k) överbrygga klyftan mellan nya tekniska landvinningar, vilka påverka

jordbruksproduktionen, samt deras praktiska utnyttjande;

l) öka trivseln på landsbygden i allmänhet och åt jordbruksarbetets utövare

skänka större tillfredsställelse.

2) I nämnda syfte bör utbildningen avse undervisning rörande ändamålsenlig

arbetsteknik och -metoder, utveckling av omdömesförmågan ävensom

i lämplig omfattning undervisning i planläggning av jordbrukets skötsel

samt grunder för dess förvaltning; utbildningen bör successivt anpassas

till den jordbrukande befolkningens förmåga att tillgodogöra sig undervisning,

med beaktande av bl. a. den sociala och ekonomiska utvecklingens

nivå, och hör organiseras på sådant sätt att landsbygdens befolkning såvitt

möjligt kan erhålla en undervisning och utbildning, vars innehåll i det hela

är likvärdigt med den som kommer stadsbefolkningen till del.

II. Utbildningens omfattning

3. 1) Programmet för yrkesutbildning inom jordbruket bör omfatta hela

den jordbrukande befolkningen utan åtskillnad med hänsyn till ras, religion,

nationalitet eller kön och utan avseende å vederbörandes rättsliga förhållande

till jorden, t. ex. blivande och nuvarande jordbrukare och jordbruksarbetare,

däri inbegripna säsongarbetare, den kvinnliga arbetskraften inom jordbruket

samt arbetare i verksamhetsgrenar, som äga nära samband med jordbruket.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

2) I det inledande skedet och i underutvecklade länder må programmet,

där så är erforderligt, begränsas till de personer, som mest effektivt

kunna nås och undervisas av tillgänglig personal, samt till områden och persongrupper,

beträffande vilka utbildningsbehovet är mest framträdande och

i fråga om vilka resultatet av undervisningen kan förutses bli särskilt gynnsamt.

3) I underutvecklade områden, där utbildningsmöjligheter saknas, bör

•eu av de första åtgärderna vara att tillhandahålla utbildade lärare och instruktörer

med förtrogenhet med och förståelse för jordbrukets miljö och

vilka såvitt möjligt själva besitta personlig erfarenhet av den jordbrukande

befolkningens livsföring och arbete.

4) Då tillgång på sålunda utbildade lärare och instruktörer saknas, bör

stöd ändock lämnas för utveckling av utbildningsanordningar på gårdar eller

lantegendomar, där ledaren av företaget besitter tillräckliga förutsättningar

för att utöva praktisk handledning.

4. 1) I underutvecklade länder böra åtgärder till främjande av läs- och

skrivkunnighet inlaga en framskjuten plats. Yrkesutbidningen bör i regel

föregås av eller bedrivas jämsides med en allmän undervisning avseende elementära

ämnen i enlighet med gängse standard i vederbörande land. När yrkesutbildning

meddelas inom skolans ram, bör den icke blott föregås av

utan även bedrivas jämsides med den allmänna undervisningen.

2) Där så är möjligt böra planer för yrkesutbildning inom jordbruket

omfatta teoretisk fackundervisning ävensom närliggande ämnen av allmän

natur, såsom de sociala förhållandena på landsbygden.

5. Utbildningskursen bör utformas med särskild hänsyn till

a) de personer som skola utbildas samt den färdighetsnivå som eftersträvas;

b) jordbrukets struktur och det inom jordbruket uppnådda utvecklingsstadiet

samt jordbruksproduktionens art;

c) tendenserna på jordbrukets arbetsmarknad samt graden eller behovet av

rörlighet hos arbetskraften;

d) det sociala livet, seder, bruk och åskådningar inom den samfällighet som

jordbruket utgör; samt

e) en allmän orientering rörande den nationella politiken i tillämpliga delar.

6. 1) I den mån så är möjligt och lämpligt bör yrkesutbildningen för

den jordbrukande befolkningen omfatta kompletterande färdigheter särskilt

avseende tillverkning och reparation av jordbruksredskap, underhåll

och enkla reparationer av jordbruksmaskiner, jordbruksprodukternas behandling

samt uppförande och underhåll av jordbruksbyggnader.

2) I områden, där undersysselsättning råder eller kan förväntas uppkomma,

bör övervägas att för personer av båda könen anordna kurser i såväl

landsbygdens som annat hantverk för att därigenom bereda dem möjligheter

till kompletterande eller alternativ sysselsättning.

III. Utbildningsmetoder

Allmänt grundläggande undervisning

7. Lämpliga åtgärder böra vidtagas för att ernå en likvärdig undervisningsstandard

i städer och på landet ävensom en gemensam grundval för undervisningen.

Undervisningsmetoder och, där så är lämpligt, läroplaner i landsbygdens

folkskolor böra anpassas efter landsbygdens särskilda behov och

den miljö, vari lärjungarna leva.

8. I syfte att uppnå en grundlig och brett lagd allmän undervisning och

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

lära eleverna uppskatta naturen samt skärpa deras iakttagelseförmåga oeh

öka deras manuella färdighet bör såvitt möjligt folkskolans teoretiska undervisning

kompletteras med praktiska kurser i skolträdgårdsskötsel och

slöjd. Sådan praktisk undervisning bör icke få ogynnsamt påverka kurser

och planer inom den allmänna undervisningen.

9. Grundläggande praktisk undervisning bör anlitas på landsbygden i

underutvecklade områden för att inom ramen för ett samordnat program

meddela kunskap om förbättrad jordbruksteknik ävensom rörande sådana

ämnen som landsbygdens näringsliv, hygieniska förhållanden, hälsovård

och kostvanor, barnavård, konservering, bostäder, byorganisation samt kommunikationer.

Synnerlig omsorg bör ägnas meddelandet av lämplig utbildning

åt eftersatta grupper av underutvecklade länders jordbruksbefolkning,

vilka använda primitiva jordbruksmetoder och vilkas levnadsstandard är

särskilt låg. Befolkning, som lever i stammar, bör i detta sammanhang särskilt

beaktas.

Jordbruksundervisning på mellanskolestadiet

10. 1) Där så befinnes lämpligt och undervisning av väsentligen yrkesutbildande

art icke meddelats på mellanskolestadiet, bör jordbruksundervisningen

vara av allmän natur. På landsbygden bör denna undervisning anpassas

till nationella och lokala förhållanden. Där jordbruksundervisning

icke meddelas, böra åtgärder vidtagas för ett successivt införande av sådan

undervisning i skolor på landsbygden. Denna undervisning bör icke få

ogynnsamt påverka kurser och planer inom den allmänna undervisningen.

2) Där så är möjligt bör denna undervisning förbindas med praktiskt

arbete i skoljordbruk, på försöksjordbruk eller andra jordbruk. Sådant arbete

bör begränsas till undervisningens behov.

Yrkesskolor för jordbruk

11. Åtgärder böra vidtagas för inrättandet av yrkesskolor för jordbruk,

vilka under tillräcklig tid meddela utbildning i jordbrukskunskap, framställning

och avsättning av jordbruksprodukter, jordbrukets drift och förvaltning

samt andra lämpliga ämnen.

12. För yrkesutbildningens högre stadier böra finnas

a) skolor eller särskilda skolavdelningar, tillgängliga för personer av båda

könen och avsedda att meddela utbildning i speciella grenar av jordbruket;
b)

skolor eller särskilda skolavdelningar, tillgängliga för personer av båda

könen och avsedda att meddela utbildning för en speciell kategori eller

speciella kategorier av jordbruksarbetare eller särskilda för jordbruket

erforderliga kunskaper;

c) skolor eller särskilda skolavdelningar, vilka meddela utbildning i lanthushåll.

13. Där så är möjligt och lämpligt, böra jordbruk anslutas till jordbrukets

yrkesskolor för att omedelbart anknyta undervisningen till jordbruksarbete

ocli bereda tillfälle till erforderlig praktisk övning. Där delta icke låter

sig göra, eller i de fall då det är önskvärt att komplettera dylik utbildning,

böra åtgärder vidtagas för att erforderlig praktisk övning må kunna förvärvas

på lämpliga jordbruk och försöksstationer, varvid dock sådan övning

bör begränsas till det för elevernas utbildning strängt nödvändiga.

14. Vid upprättande av yrkesskolor för jordbruksutbildning, böra beaktas

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

a) de fördelar vilka äro förenade med olika former av internatsystem särskilt

i länder med stora jordbruk och ringa befolkningstäthet;

b) i samhällen med tillräckligt utvecklad läs- och skrivkunnighet, anordnandet

av korrespondenskurser samt utnyttjandet av radions möjligheter

för avlägset boende jordbruksarbetare, där så är möjligt i samband

med kompletterande kurser vid skolor av internatkaraktär;

c) utnyttjandet av audio-visuella hjälpmedel.

Kortare kurser

15. 1) Kortare kurser, säsongkurser och kvällskurser eller ambulerande

kurser, böra anses särskilt lämpliga

a) för att uppmuntra söner och döttrar till småbrukare och jordbruksarbetare

att förkovra yrkeskunskap och allmänbildning;

b) för att bibringa specialister eller jordbrukare och jordbruksarbetare kännedom

om tekniska förbättringar och framsteg;

c) för att meddela särskilda kategorier av arbetare undervisning i speciella

färdigheter och metoder, såsom odling av vissa särskilda växtslag, djurens

skötsel och utfodring, underhåll och användning av redskap eller

maskiner, allmänt underhållsarbete på gården samt bekämpande av

sjukdomar och insekter, som äro skadliga för jordbruket.

2) Sådana kurser böra till tiden anpassas efter lokala behov och böra

icke ersätta längre kurser, där sådana äro möjliga och önskvärda.

Praktikantutbildning

16. 1) Där så befinnes erforderligt och ändamålsenligt böra offentliga

myndigheter och andra lämpliga organ, var för sig eller samfällt, anordna

praktikantutbildning på vissa utvalda jordbruksenheter, främst i syfte att

avsluta utbildningen av blivande jordbrukare och särskilt i områden, där

jordbruket i tekniskt avseende befinner sig på en relativt hög ståndpunkt;

sådan utbildning bör i allmänhet föregås av en tillräcklig allmän skolning

och bör avse den för ett område karakteristiska brukningsenheten, antingen

denna utgöres av by, gods eller plantage, kooperativt jordbruksföretag,

gruppkoloni eller liten eller medelstor gård.

2) Den jordbruksenhet, till vilken utbildningen förlägges, bör vara

representativ och utväljas med omsorg, varvid i förekommande fall bör

beaktas möjligheten av att jämväl utnyttja andra jordbruksföretag än del

egna jordbruket. Utbildning inom jordbruksföretag bör om möjligt kompletteras

med teoretisk undervisning.

Rådgivningsverksamhet

17. 1) Rådgivningsverksamhet bör anordnas eller utvidgas i den omfattning,

som möjliggöres av varje lands utvecklingsnivå, i syfte att på ett

praktiskt sätt delgiva jordbrukarna resultaten av vetenskaplig forskning

samt i syfte att fästa vederbörande organs uppmärksamhet på tekniska problem

som kräva beaktande.

2) Jordbrukare och jordbrukarorganisationer, däri inbegripna arbetsgivar-

och arbetarorganisationer, böra stimuleras att utveckla egna rådgivningsprogram

och böra i varje fall medverka vid genomförandet av officiella

program och liknande upplysningsverksamhet.

18. Med hänsyn till att det i underutvecklade länder är lämpligt med

enkla och praktiska yrkesutbildningsprogram, vilka kunna utvecklas både

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

innehållsmässigt och i geografiskt hänseende, bör uppmärksammas, att rådgivningsverksamhet

har en särskilt viktig uppgift att fylla inom ramen för

sådana program och vid genomförandet av planer för jordbrukets höjande.

19. Rådgivningsorganen böra i förekommande fall gemensamt med andra

intresserade organ bidraga till utvecklingen av ungdomsprogram, organisering

av jordbruksklubbar för ungdom samt program för utveckling av hemoch

samhällsliv.

Lärlingsutbildning

20. 1) Införandet av ett system för lärlingsutbildning bör övervägas, i

den mån jordbruket är lämpligt organiserat härför och lärlingsutbildning

överensstämmer med rådande praxis.

2) Ett dylikt program bör utformas med särskilt beaktande av behoven

inom speciella jordbruksgrenar, områden eller grupper av arbetare; för

ändamålet böra disponeras antingen jordbruksinstitutioner eller särskilda

jordbruk, vilka med hänsyn till innehavarens eller instruktörens förutsättningar

vederbörligen godkänts.

3) Anordningar för undervisning i den jordbruksgren, åt vilken lär
lingen

önskar ägna sig, uppgifternas begränsning till sådana som äro av

värde för utbildningen, tillhandahållandet av utrustning samt förekommande

skyldighet att besöka utbildningsanstalt, vari meddelas allmän undervisning

och yrkesundervisning, böra godkännas av vederbörande myndighet.

o

4) För reglering av i föregående punkter angivna åtgärder bora anlitas

lagstiftning, beslut av offentliga organ, vilka handha övervakningen av

lärlingsutbildning, kollektivavtal, nu nämnda metoder i förening eller annan

lämplig ordning.

21. bär representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer finnas, bora

dessa på grundval av fullständig likställighet medverka vid utarbetandet,

den praktiska tillämpningen samt övervakningen av system för lärlingsutbildning.

22. 1) Lärlingsutbildning bör stå öppen för därtill kvalificerade aspiranter,

vilka ådagalagt en klart manifesterad önskan att arbeta inom jordbruket

och som fullgjort eller komma att ha fullgjort stadgad skolplikt.

2) Antagande av lärlingar samt program för lärlingsutbildningen böra

övervakas av det i lagstiftning eller annorledes angivna organ inom arbetskrafts-,

jordbruks- eller undervisningsområdet, som alltefter vederbörande

lands förhållanden må anses lämpligast.

3) Vid bestämmande av antalet lärlingar bör i såväl deras som de

vuxna arbetarnas intresse beaktas antalet vuxna arbetare inom vederbörande

jordbruksföretag.

4) Efter fullgjord utbildning bör lärling anses såsom kvalificerad arbetare

samt erhålla ett av vederbörande myndighet utfärdat intyg härom.

23. 1) Lärlings anställningsvillkor böra, vare sig de äro bestämda i ett

mellan parterna träffat avtal, i kollektivavtal, lagstiftning eller annorledes,

tydligt angiva jordbrukarens respektive lärlingens skyldigheter, lärlingstidens

längd, den kunskaps- och färdighetsnivå, som lärlingen bör uppnå för

att tillfredsställande kunna fullgöra arbete inom jordbruket, ävensom förekommande

skyldighet att besöka utbildningsanstalt, vari meddelas allmän

undervisning och yrkesundervisning. Likaledes hör angivas att de arbetsuppgifter,

som åläggas lärlingen, skola begränsas till de för hans utbildning

erforderliga, samt att eventuella tvister skola hänskjutas till och avgöras

av vederbörande myndighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

2) Minimilön, löneförhöjning, arbetstid, semester, naturaförmåner,

försäkring samt förmåner vid sjukdom och olycksfall i arbete avseende lärling

böra regleras genom lagstiftning, föreskrifter av vederbörande myndighet,

skiljedom eller kollektivavtal eller ock genom beslut av särskilda för

denna uppgift inrättade organ.

3) Där representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer finnas,

böra dessa på lika villkor medverka vid fastställande, tillämpning och övervakning

av lärlingarnas anställningsvillkor.

24. 1) På lärlingsutbildningens tidigare stadier böra gjorda framsteg vitsordas,

under angivande av utfört arbete, lärlingstidens längd samt den

kunskapsnivå som uppnåtts, såväl allmänt taget som i avseende å särskilda

slag av arbeten; sådan värdering bör, där så är lämpligt, kompletteras med

praktiska prov.

2) På lärlingsutbildningens högre stadier eller i de fall, då lärlingsprogrammet

är mera utvecklat, bör vederbörande organ förvissa sig om att

utbildningen tillfredsställande fullgjorts. Härvid bör hänsyn tagas till en

kombination av praktiska och teoretiska prov avseende såväl jordbruket i

allmänhet som den speciella jordbruksgren, åt vilken lärlingen avser att

ägna sig.

Utbildning av lärarpersonal och ledare för undervisning på landsbygden

25. 1) Varje program för jordbruksutbildning bör med hög prioritet innefatta

utbildning av lärarpersonal och tjänstemän för arbetsuppgifter, vilka

sammanhänga med jordbruket och dess biyrken. Dylika lärare och tjänstemän

böra såvitt möjligt äga personlig erfarenhet av jordbrukets liv och

arbete.

2) Denna utbildning bör, där så är erforderligt, påskyndas genom

bl. a. följande metoder:

a) inrättandet av utbildningsanstalter av lämplig typ;

b) inrättandet av centra för bygdeutveckling, demonstrationer och utbildning;
c)

anordnandet av speciella korta fortbildningskurser för personer, som

förvärvat högre lantbruk^ tbildning; sådana kurser böra, där så är erforderligt,

avse frågor rörande instruktion och administration ävensom

tekniska spörsmål i anslutning till arbetet, i syfte att göra dem väl rustade

att meddela yrkesundervisning i enlighet med jordbrukets krav och

med beaktande av modern teknik.

26- I högre utbildningsanstalter böra lärare och instruktörer

a) företrädesvis besitta högskoleutbildning eller ha förvärvat motsvarande

kunskaper;

b) sättas i tillfälle och uppmuntras att underhålla sina kunskaper bl. a.

genom fortbildningskurser och särskild ledighet för sådant ändamål.

Undervisningsmateriel

27. Undervisningsmateriel, som användes i yrkesutbildningsverksamheten,

bör utformas med ledning av vunna forskningsresultat samt andra vetenskapliga

rön; en systematisk och metodiskt ordnad vetenskaplig dokumentation

av för ändamålet avpassat kunskapsmaterial bör ställas till lärarnas

och de studerandes förfogande.

28. 1) Enär undervisningen i jordbruksäinnen bör särskilt beakta regionala

och lokala förhållanden och problem, bör undervisningsmaterielen ut
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1957

25

väljas med hänsyn till den ekonomiska strukturen inom de områden, där

eleverna skola arbeta.

2) När dylik materiel hämtas från andra länder och områden, bör

den på lämpligt sätt anpassas till de lokala behoven.

29. Länder med gemensamma särdrag och problem böra, särskilt på utbildningens

lägre stadier, gruppvis överväga framställning av standardiserad

undervisningsmateriel genom inbördes samråd. I varje fall bör ett fritt

utbyte av undervisningsmateriel främjas.

30. Audio-visuella hjälpmedel böra, ehuru de icke böra få ersätta andra

undervisningsmedel, givas en framträdande plats i utbildningsprogrammen,

särskilt i samhällen, där förmågan att läsa och skriva är föga utbredd. De

speciella fördelar, som bildband och monterade bilder erbjuda, böra härvidlag

beaktas.

IV. Jordbrukar- och andra intresserade organisationer

31. Organisationer för jordbrukare, jordbruksarbetare (fackföreningar

däri inbegripna), jordbrukarkvinnor och jordbrukarungdom ävensom andra

intresserade organisationer, t. ex. kooperativa sammanslutningar, böra tilldelas

en viktig uppgift inom all jordbruksutbildning. De böra på allt sätt

uppmuntras att aktivt deltaga i förbättrandet av sådan utbildning.

V. Nationella åtgärder

32. 1) Ansvaret för utbildningsverksamheten bör överlämnas åt den eller

de myndigheter, som äro bäst skickade för uppgiften; i de fall då ansvaret

åvilar flera myndigheter gemensamt, böra samordnade åtgärder vidtagas.

Lokala myndigheter böra samarbeta vid utbildningsprogrammens genomförande.

Nära samverkan bör upprätthållas med arbetsgivarnas och arbetarnas

organisationer ävensom i förekommande fall med andra intresserade

organisationer.

2) En viss samordning mellan enskilda och av det allmänna anordnade

kurser bör eftersträvas, så att

a) eleverna göra regelbundna framsteg från ett stadium till ett annat;

b) behoven inom olika områden eller grenar inom yrket tillgodoses, dock

med bevarande i lämplig utsträckning av enhetligheten inom utbildningsprogrammet;
c)

ett nära samarbete åvägabringas mellan forskningsinstitutioner inom

jordbruket, rådgivningsorgan och olika utbildningsanslalter.

33. 1) Vederbörande myndigheter böra fortlöpande utarbeta allmänna

normer, vilka, där så erfordras, må växla från ett område till ett annat, beträffande

bl. a. inträdesfordringar vid utbildning inom olika jordbruksgrenar,

utbildningens och kursernas längd, undervisningsmateriel och läroböcker,

lärarpersonalens kvalifikationer samt deras avlönings- och anställningsförhållanden,

undervisningsavdelningarnas storlek, undervisningsplaner,

examensfordringar samt villkoren i övrigt för att utbildningen må kunna

anses avslutad. Vid utarbetandet av dylika normer böra lämpliga åtgärder

vidtagas för samråd med representativa organisationer av jordbrukare och

jordbruksarbetare ävensom, i förekommande fall, med andra intresserade

organisationer.

2) På alla stadier böra enskilda initiativ stödjas, då det gäller att

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1957

igångsätta och organisera utbildningskurser, och tillämpningen av normerna

bör överlämnas till erkända utbildningsanstalter, vilka, om så befinnes

erforderligt, övervakas av lämpliga organ.

34. Ehuru lokala bidrag till utbildningsverksamhetens finansiering i

många fall äro påkallade, böra likväl de offentliga myndigheterna, i den omfattning

som anses lämplig och erforderlig, även främja allmän och enskild

utbildningsverksamhet genom att bl. a. lämna ekonomiskt understöd, tillhandahålla

jord, byggnader, transportmedel, utrustning och undervisningsmateriel,

medelst stipendier eller annorledes bidraga till täckande av elevernas

levnadsomkostnader eller avlöning under utbildningen samt bereda kvalificerade

elever, särskilt sådana som icke själva kunna bestrida kostnaderna,

avgiftsfritt tillträde till internatskolor för jordbruksutbildning.

35. 1) Vederbörande myndigheter eller andra lämpliga organ böra, var

för sig eller samfällt, tillse, att utbildningsprogrammen samordnas med annan

offentlig verksamhet inom jordbruksområdet. Särskilt bör tillses, att

utbildningsverksamheten organiseras med beaktande av arbetstillfällena på

lång sikt samt möjligheterna för blivande jordbruksarbetare att starta eget

jordbruk, med hänsyn till bl. a. tillgången på jord, kreditmöjligheter och avsättningstillfällen

för jordbruksprodukter.

2) De offentliga myndigheterna eller andra lämpliga organ böra, var

för sig eller samfällt, vidtaga alla erforderliga praktiska åtgärder för att

underlätta arbetsplacering av personer, som avslutat sin utbildning, samt

bistå dem att finna lämpliga jordbruksföretag eller anställning i sådana,

vilka motsvara deras utbildning och färdigheter.

36. De offentliga myndigheterna eller andra lämpliga organ böra, var för

sig eller samfällt, utarbeta metoder för värdering av utbildningsverksamhetens

effektivitet, t. ex. med avseende å en höjning av levnadsstandard och

produktionsnivå inom jordbruket samt för uppnående av de i punkt 2 angivna

målen; myndigheterna böra likaledes tid efter annan kontrollera uppnådda

framsteg.

VI. Internationella åtgärder

37. 1) Där så är möjligt, särskilt vad angår länder med likartade jordbruksförhållanden,

bör internationellt utbyte av jordbrukare och jordbruksarbetare,

jordbrukarungdom, lantbrukslärare, forskare och experter ävensom

av vetenskaplig litteratur på området stödjas.

2) Där så är lämpligt böra internationella centra för forskning, rådgivning

och yrkesutbildning inom jordbruket ävensom internationella sammankomster

med utövare av vetenskaplig forskning inom jordbruket, rådgivningspersonal

samt lärare i jordbruksskolor främjas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1957

27

Bilaga B

Rekommendation (nr 102) angående välfärdsanordningar

för arbetstagare

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 6 juni 1956 till sitt trettionionde sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående välfärdsanordningar för

arbetstagare, vilken fråga utgör den femte punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiosex

följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående

välfärdsanordningar för arbetstagare, 1956» (Welfare Facilities for Workers

Recommendation, 1956):

Enär det är önskvärt, att vissa principer angivas och vissa normer fastställas

angående följande välfärdsanordningar för arbetstagare, nämligen

a) utspisningsanordningar inom eller i närheten av företaget;

b) anordningar för vila inom eller i närheten av företaget och fritidsanordningar

med undantag för semesteranordningar; samt

c) transportanordningar till och från arbetsplatsen, då den allmänna transportapparaten

är otillräcklig eller svårutnyttjad;

förordar konferensen, att följande anvisningar skola bringas i tillämpning

så fullständigt och snabbt som förhållandena i varje land medgiva, genom

på enskilt initiativ, av offentlig myndighet eller annorledes vidtagna åtgärder,

samt att varje medlemsstat till Internationella arbetsbyrån i enlighet

med vad styrelsen därom må komma att bestämma skall insända redogörelse

angående de åtgärder, som vidtagits för genomförande av anvisningarna.

I. Tillämpningsområde

1. Denna rekommendation bör äga tillämpning på såväl arbetare som övriga

arbetstagare, anställda i offentliga eller privata företag, med undantag

lör arbetstagare i jordbruk och sjöfart (transport till sjöss).

2. I fall, då tvekan kan råda, huruvida förevarande rekommendation äger

tillämpning på visst företag, bör frågan härom avgöras antingen av vederbörande

myndighet efter samråd med berörda arbetsgivar- och arbelstagarorganisationer

eller i enlighet med lagstiftning och praxis i ifrågavarande

land.

II. Tiliämpningsmetoder

3. Med hänsyn till mångfalden av välfärdsanordningar och därmed sammanhängande

skiftande praxis i olika länder må i denna rekommendation

angivna anordningar åvägabringas medelst av offentlig myndighet eller på

enskilt initiativ vidtagna åtgärder

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

a) genom lagstiftning eller

b) på annat av vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivar- eller

arbetstagarorganisationer godkänt sätt eller

c) genom kollektivavtal eller andra mellan berörda arbetsgivare och arbetstagare

träffade avtal.

III. Utspisningsanordningar

A. Marketenterier

4. Marketenterier för tillhandahållande av lämpliga måltider böra inrättas

och drivas inom eller i närheten av företagen, om så befinnes önskvärt

med hänsyn till antalet av företaget anställda arbetstagare, kravet på och

det förväntade utnyttjandet av anordningarna, avsaknaden av andra lämpliga

måltidsanordningar samt övriga särskilda förhållanden.

5. Om föreskrifter rörande marketenterier lämnas i den nationella lagstiftningen,

bör vederbörande myndighet äga påfordra, att marketenterier

inrättas och drivas inom eller i närheten av företag, där antalet arbetstagare

överstiger ett visst angivet minimiantal eller där så befinnes önskvärt av

andra, av vederbörande myndighet fastställda grunder.

6. Om inrättandet av marketenterier ingår i de uppgifter, som åligga på

grund av lagstiftning tillsatta samarbetsorgan, bör sådant åliggande ilrågakomma

inom företag, där det är önskvärt, att dylika marketenterier inrättas

och drivas.

7. Om marketenterier inrättas på grund av kollektivavtal eller på annat

än i punkterna 5 och 6 angivet sätt, böra sålunda överenskomna anordningar

vidtagas i företag, där så är önskvärt av skäl, som angivas i ett mellan

vederbörande arbetsgivare och arbetstagare träffat avtal.

8. Vederbörande myndighet eller annat lämpligt organ bör vidtaga erforderliga

åtgärder för att lämna företagen upplysningar, råd och anvisningar

rörande tekniska frågor i samband med inrättande och drivande av marketenterier.

9. 1) Därest tillfredsställande upplysningsmaterial icke redan föreligger,

bör vederbörande myndighet eller annat lämpligt organ sammanställa och

utgiva detaljerade, efter de särskilda förhållandena i vederbörande land anpassade

upplysningar, förslag och anvisningar rörande inrättande och drivande

av marketenterier.

2) Sådana anvisningar böra avse

a) marketenteriets belägenhet i förhållande till vederbörande företags olika

byggnader och avdelningar;

b) inrättande av marketenterier, som äro gemensamma för flera företag, i

den mån så är lämpligt;

c) marketenteriernas allmänna anordning: normer för utrymme, belysning,

uppvärmning, temperatur och ventilation;

d) disposition av marketenteriernas lokaler: matsal eller matsalar, serveringsutrymme,

kök, utrymme för diskning och förråd, kontor samt klädskåp

och tvättrum för marketenteriets personal;

e) marketenteriernas utrustning, möblering och utsmyckning: utrustning

för beredning och tillagning av mat, kylanordningar, förvaring och tvätt,

värmekällor för matlagning, typer av bord och stolar i matsalen eller

matsalarna, en allmän plan för målning och utsmyckning;

f) olika typer av måltider: standardmatsedel, standardmatsedel med vissa

valfria rätter, å la carte, dietmatsedlar enligt läkares föreskrift, särskil
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1957

29

da matsedlar för arbetare sysselsatta i hälsofarligt arbete, frukost, middagsmål,

eller andra mål för skiftarbetare;

g) näringsstandard: kostens näringsvärde, i förväg planerad mathållning

med allsidigt avvägd kost;

h) serveringssätt i marketenteriet: självservering genom lucka eller vid

disk, barservering samt servering vid bord, behovet av personal för vart

och ett av dessa serveringssätt;

i) hygienisk standard i kök och matsalar;

j) kostnadsfrågor: för byggande, utrustning och möblering erforderligt

startkapital, fasta kostnader och löpande utgifter för underhåll, livsmedel

och personal, bokföring, måltidspriser.

B. Byfféer och ambulerande servering

10. 1) Inom företag, där det icke är möjligt att inrätta marketenterier för

servering av lämpliga måltider, samt inom andra företag, där dylika marketenterier

redan finnas, böra om erforderligt och möjligt byfféer eller ambulerande

servering anordnas för försäljning till arbetstagarna av paketerade

måltider eller mellanmål samt te, kaffe, mjölk och andra drycker. Ambulerande

servering bör dock icke anordnas å arbetsplats, där det på grund av

farliga eller hälsovådliga arbetsprocesser är mindre önskvärt, att mat och

dryck intagas.

2) Vissa av dessa anordningar böra hållas tillgängliga icke endast under

uppehållet mitt på dagen eller mellan två skift utan även under andra

medgivna vilopauser eller avbrott i arbetet.

C. Mässar och andra lämpliga lokaler

11. 1) Inom företag, där det icke är möjligt att inrätta marketenterier för

servering av lämpliga måltider, samt vid behov inom andra företag, där dylika

marketenterier redan finnas, böra om erforderligt och möjligt mässanordningar

stå till arbetstagarnas förfogande, där de kunna tillreda eller

uppvärma och intaga av dem själva medförda måltider.

2) Dylika anordningar böra omfatta åtminstone

a) en efter de klimatiska förhållandena anpassad lokal ägnad att bereda tillfälle

till återhämtning vid arbete i kyla eller onormal värme;

b) tillfredsställande ventilation och belysning;

c) lämpliga bord och sittplatser i tillräckligt antal;

d) lämpliga hjälpmedel för uppvärmning av mat och dryck;

e) tillgång till fullgott dricksvatten i tillfredsställande mängd.

I). Ambulerande marketenterier

12. Inom företag, där arbetstagarna äro sysselsatta å arbetsplatser, spridda

över vida områden, är det önskvärt att, där så är möjligt och erforderligt

och där andra tillfredsställande anordningar icke stå till buds, ambulerande

marketenterier tillhandahållas för försäljning av lämpliga måltider.

E. Övriga anordningar

13. Särskilda åtgärder böra vidtagas i syfte att åt skiftarbetare erbjuda

anordningar, som bereda dem möjlighet att vid lämpliga lider erhålla tillfredsställande

måltider och drycker.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

14. På platser, där möjligheterna för inköp av lämpliga livsmedel, drycker

och måltider äro otillräckliga, böra åtgärder vidtagas för att tillhandahålla

arbetstagarna sådana anordningar.

F. Anordningarnas utnyttjande

15. Arbetstagarna böra under inga omständigheter åläggas att anlita utspisningsanordningarna,

såvida icke den nationella lagstiftningen kräver att

så sker av hälsoskäl.

IV. Anordningar för vila

A. Sittplatser

16. 1) Inom företag, där arbetstagare, särskilt kvinnor och minderåriga

arbetstagare, ha möjlighet att under arbetet utan förfång för detsamma intaga

sittande ställning, böra sittplatser stå till deras förfogande samt hållas i

gott skick.

2) Sådana sittplatser böra tillhandahållas i tillräckligt antal samt placeras

i närheten av vederbörandes arbetsplats.

17. 1) Inom företag, där en väsentlig del av arbetet utan olägenhet kan

utföras sittande, böra sittplatser alltid tillhandahållas vederbörande arbetstagare.

2) Sittplats bör till form, konstruktion och storlek vara både bekväm

för arbetstagaren och lämplig för arbetet; vid behov böra även fotstöd anordnas.

18. Oavsett huruvida i den nationella lagstiftningen meddelas föreskrift

om tillhandahållande och underhåll av sittplatser eller icke, bör vederbörande

myndighet i varje land åt lämpliga statliga befattningshavare uppdraga

att lämna upplysningar, råd och anvisningar rörande tekniska frågor

i samband med anordnande och underhåll av lämpliga sittplatser för arbetstagare,

särskilt då sittplatser tillhandahållas arbetstagare sysselsatta i arbete,

som till väsentlig del utan olägenhet kan utföras i sittande ställning.

B. Vilrum

19. 1) Inom företag, där andra anordningar icke stå till förfogande för

arbetstagare, som under arbetstiden äro i behov av tillfällig vila, bör ett vilrum

tillhandahållas, där så är önskvärt med hänsyn till arbetets natur och

övriga därmed sammanhängande omständigheter. Särskilt bör tillgång till

vilrum beredas för att tillgodose behovet hos kvinnliga arbetstagare, arbetstagare

sysselsatta i särskilt tungt arbete eller specialarbete, som under arbetstiden

kräver tillfällig vila, samt skiftarbetare med särskilda pauser.

2) Den nationella lagstiftningen bör, där så är lämpligt, uppdraga åt

vederbörande myndighet att påfordra, att vilrum tillhandahållas inom särskilda

företag eller kategorier av företag, där detta av myndigheten med

hänsyn till arbetsförhållandena bedömes önskvärt.

20. Sålunda tillhandahållna anordningar böra innefatta åtminstone

a) en efter de klimatiska förhållandena anpassad lokal ägnad att bereda

tillfälle till återhämtning vid arbete i kyla eller onormal värme;

b) tillfredsställande ventilation och belysning;

c) lämpliga sittplatser i tillräckligt antal.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1957

31

V. Fritidsanordningar

21. 1) Lämpliga åtgärder böra vidtagas för att främja tillhandahållande

av fritidsanordningar för arbetstagarna inom eller i närheten av det företag,

där de äro anställda, i sådana fall då sådana anordningar icke redan

ställts till förfogande av särskilda institutioner eller av samhället samt representanter

för vederbörande arbetstagare göra gällande, att ett verkligt

behov av sådana anordningar föreligger.

2) Dylika åtgärder böra, då de visa sig erforderliga, vidtagas av företagsnämnder

eller andra på grund av lagstiftning tillsatta organ, därest sådan

uppgift åvilar dessa nämnder eller organ, eller på initiativ av vederbörande

arbetsgivare eller arbetstagare efter samråd dem emellan. Åtgärderna

i fråga böra företrädesvis inriktas på att sporra och stödja samhälleliga

initiativ ägnade att tillgodose kraven på fritidsanordningar.

22. Vilka metoder som än må anlitas för att tillhandahålla fritidsanordningar,

böra arbetstagarna icke under några omständigheter hava skyldighet

att utnyttja desamma.

VI. Utspisnings- och fritidsanordningars administration

23. Även om administrationen av utspisnings- och fritidsanordningar kan

växla efter vederbörande lands eller orts sedvänja eller ordnas genom speciella

organ för samtliga välfärdsanordningar, böra vederbörande myndigheter,

arbetsgivare och arbetstagare likväl beakta bl. a. följande administrationsf

ormer:

a) med avseende å utspisningsanodningar:

i) i länder, där tillhandahållande av utspisningsanordningar ingår i de

uppgifter som åvila på grund av lagstiftning tillsatta samarbetsorgan,

böra anordningarna administreras av sådana organ eller av utskott, som

tillsatts av organen;

ii) i andra länder böra anordningarna administreras av företagsledningen

eller av entreprenörer, som utsetts av densamma, varvid åtgärder

böra vidtagas för samråd med företagets arbetstagare, t. ex. genom ett

»matråd», bestående av representanter för arbetstagarna inom företaget;

b) med avseende å fritidsanordningar:

i) i länder, där tillhandahållande av fritidsanordningar ingår i de uppgifter,

som åvila på grund av lagstiftning tillsatta samarbetsorgan, böra

anordningarna administreras av sådana organ eller av utskott, som tillsatts

av organen;

ii) i andra länder böra anordningarna administreras av en central, av

företagets arbetstagare vald fritidskommitté med eller utan representant

eller representanter för företagsledningen, eller av ett antal olika klubbar,

vilka bildats på frivillig väg av sådana grupper av företagets arbetstagare

som äro intresserade av särskilda former av fritidsverksamhet.

24. Vederhörande myndighet i varje land bör föranstalta om samråd med

arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisationer beträffande sättet för administration

och kontroll av de välfärdsanordningar, som inrättats genom

den nationella lagstiftningen.

VII. Finansiering av utspisnings- och fritidsanordningar

25. Även om finansieringen av utspisnings- och fritidsanordningar kan

växla efter vederbörande lands eller orts sedvänja eller ordnas genom spe
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

ciella organ för samtliga välfärdsanordningar, böra vederbörande myndigheter,

arbetsgivare och arbetstagare likväl beakta bl. a. följande finansieringsformer:
a)

med avseende å utspisningsanordningar:

i) arbetsgivaren bestrider kostnaderna för uppförande, förhyrning eller

tillhandahållande i annan ordning av lokaler samt erforderlig utrustning

och inredning av desamma, ävensom löpande utgifter, innefattande

uppvärmning, belysning och städning, avgifter och skatter, försäkringar

och underhåll av lokaler, utrustning och inredning;

ii) de arbetstagare, som utnyttja anordningarna, betala för måltider

och annan tillhandahållen kost;

iii) kostnader avseende serveringspersonalens löner och försäkringsavgifter

täckas antingen av arbetsgivaren eller av arbetstagarna genom

erläggande av betalning för måltider och annan tillhandahållen kost;

b) med avseende å fritidsanordningar:

1) arbetsgivaren bestrider dels kostnaderna för uppförande, förhyrning

eller tillhandahållande i annan ordning av lokaler för anordningar

inomhus samt mark och installationer för anordningar utomhus ävensom

erforderlig varaktig utrustning och inredning, dels löpande utgifter,

avseende uppvärmning, belysning och städning, avgifter och skatter, försäkringar

samt underhåll av lokaler, mark, installationer, utrustning och

inredning;

ii) löpande utgifter, särskilt sådana, som avse inköp av material och

annan icke varaktig utrustning, bestridas genom medlems- och spelavgifter

från de arbetstagare, som utnyttja anordningarna, samt genom

intäkter härflytande från inträdesavgifter till tävlingar eller på annat

sätt.

26. I ekonomiskt underutvecklade länder, där lagstadgade skyldigheter

rörande välfärdsanordningar saknas, må dylika anordningar finansieras genom

»välfärdsfonder», som vidmakthållas genom av vederbörande myndighet

fastställda bidrag och förvaltas av kommittéer med representanter för

arbetsgivare och arbetstagare till lika antal.

27. 1) Måltider och annan proviant, som tillhandahållas arbetstagarna

omedelbart av arbetsgivaren, böra åsättas priser, som äro rimliga och icke

medföra vinst för arbetsgivaren; eventuellt uppkommande överskott bör

avsättas till en fond eller bokföras å särskilt konto samt bör, alltefter omständigheterna,

användas för täckande av förluster eller förbättring av de

anordningar, vilka stå till arbetstagarnas förfogande.

2) Måltider och annan proviant, som tillhandahållas arbetstagarna

av entreprenör, böra åsättas priser, som äro rimliga och icke medföra "vinst

för arbetsgivaren.

3) Därest måltider och annan proviant tillhandahållas på grund av kollektivavtal

eller inom företaget särskilt träffat avtal, bör den i första stycket

angivna fonden förvaltas antingen av ett för parterna gemensamt organ

eller av arbetstagarna.

28. 1) Under inga omständigheter bör en arbetstagare åläggas att bidraga

till kostnaderna för sådana välfärdsanordningar som han icke personligen

önskar utnyttja.

2) I sådana fall då arbetstagarna ha att taga del i kostnaderna för

välfärdsanordningarna, bör avbetalning eller uppskov med betalning icke

medgivas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1957

33

VIII. Transportanordningar

29. Då arbetstagarna i enlighet med nationell eller lokal sedvänja begagna

egna transportmedel till och från arbetet, böra, där så är erforderligt

och möjligt, tjänliga parkerings- eller förvaringsutrymmen tillhandahållas.

30. Då särskilda svårigheter föreligga för en avsevärd del av arbetstagarna

att färdas till och från arbetet, på grund av att den allmänna transportapparaten

är otillräcklig eller turlistorna olämpliga, böra de företag,

där arbetstagarna äro anställda, söka att hos vederbörande lokala transportorgan

utverka erforderliga ändringar eller förbättringar i kommunikationerna.

31. Då arbetstagarnas transportsvårigheter väsentligen äro att hänföra

till »toppar» i trafikbelastningen och trafikstockningar vid vissa tider och

sådana svårigheter icke annorledes kunna övervinnas, bör det företag, där

arbetstagarna äro anställda, i samråd med vederbörande arbetstagare samt

med de offentliga transport- och trafikmyndigheterna ävensom, där så lämpligen

kan ske, med andra företag på samma ort, söka genomföra en ändring

eller spridning av arbetets begynnelse- och sluttider i hela företaget eller i

några av dess avdelningar.

32. Då tillfredsställande och lämpliga transportmöjligheter för arbetstagarna

äro erforderliga och icke på annat sätt kunna ordnas, böra de företag,

där arbetstagarna äro anställda, själva tillhandahålla transportmedel.

33. I vissa länder, områden eller industrier, där den allmänna transportapparaten

är otillräcklig eller svår att utnyttja, bör företaget, då det icke

tillhandahåller transportmedel, efter avtal mellan arbetsgivaren och vederbörande

arbetstagare utgiva bidrag till täckande av arbetstagarnas resekostnader.

34. Då så är erforderligt böra företagen tillse, att tillräckliga transportmedel

finnas tillgängliga, antingen genom anlitande av den allmänna transportapparaten

eller på annat sätt, för att tillgodose skiftarbetares behov vid

de tider av dygnet, då vanliga, allmänna transportmedel äro otillräckliga,

svåra att utnyttja eller icke äro i trafik.

IX. Allmänt

35. Det i denna rekommendation förekommande uttrycket »nationell lagstiftning»

avser, då fråga är om förbundsstat, såväl den federala lagstiftningen

som lagstiftningen i delstater, provinser eller kantoner, allt i enlighet

med varje medlemsstats konstitutionella ordning.

SJ Dihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 18

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1957

Bilaga C

Resolutioner

I. Resolution angående automationen.

II. Resolution angående förkortning av arbetstiden.

III. Resolution angående avskaffande av diskriminerande åtgärder i fråga

om lön grundade på arbetstagarens kön.

IV. Resolution angående reglering och begränsning av rustningarna.

V. Resolution angående beviljande av medlemskap för Konungariket Tunisien

i Internationella arbetsorganisationen.

VI. Resolution angående beviljande av medlemskap för Republiken Sudan

i Internationella arbetsorganisationen.

VII. Resolution angående beviljande av medlemskap för Marocko i Internationella

arbetsorganisationen.

VIII. Resolution angående revision av konventionen rörande tvångsarbete

eller obligatoriskt arbete, 1930.

IX. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om tvångsarbete.

X. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om veckovila för affärs- och kontorsanställda.

XI. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om skydd för och integration av den

infödda befolkningen samt andra befolkningsgrupper, som leva i stammar

eller under stamliknande förhållanden, i självstyrande länder.

XII. Resolution angående antagande av budget för 39 :e budgetåret (1957)

och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika medlemsstater.

XIII. Resolution angående antagande av ett av schweiziska regeringen lämnat

erbjudande om ett räntefritt lån för finansiering av vissa arbeten

å Internationella arbetsbyråns byggnad i Geneve.

XIV. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till

arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1957.

XV. Resolution angående förordnande av ledamöter av Internationella arbetsorganisationens

administrativa domstol.

XVI. Resolution angående utseende av ledamöter av Internationella arbetsbyråns

tjänstepensionskassas styrelse och av byråns tjänstepensionskommitté

(Förenta Nationernas gemensamma pensionsfond).

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5617SS

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:82 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens all a1 i texten
  2. Rskr. 1957:86 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till lag om ändring av övergångsbestämmelserna till lagen den 18 april 1935 s. 2 i texten
  3. 2LU 1957:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferen s. 1 i texten
  4. JoU 1957:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferen s. 1 i texten