Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m

1957-11-15 · 38 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 38 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:191, Med förslag till lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

1

Nr 191

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.; given Stockholms

slott den 15 november 1957.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 1 december 1950

(nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att fiskevärderingsnämnderna skall ombildas till

specialdomstolar och fullföljd av talan från fiskevärderingsnämnd äga rum

direkt till hovrätt. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 191

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas, att 2—7 §§ lagen den 1 december 1950 om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §.

Fråga om -—• -—----Konungen bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid på- Anspråk på ersättning skall vid påföljd

av talans förlust framställas hos följd av talans förlust framställas genämnden

före den 1 januari 1958. nom ansökan hos nämnden före den

1 januari 1958.

Fiskevärderingsnämnd skall bestå

av tre ledamöter. En av ledamöterna,

vilken tillika skall vara ordförande,

utses av Konungen. De båda övriga

ledamöterna utses på sätt Konungen

bestämmer. För varje ledamot skall

finnas en i enahanda ordning som

denne utsedd suppleant. Angående

omröstning i nämnden skall gälla vad

i lag finnes stadgat rörande omröstning

i tvistemål vid rådhusrätt. 1

Fiskevärderingsnämnd består av

tre ledamöter, av vilka en skall vara

ordförande.

För varje nämnds område utses,

förutom ordföranden, minst två och

högst sex ledamöter. Ordföranden

utses av Konungen. Övriga ledamöter

utses på sätt Konungen bestämmer.

För varje ledamot skall finnas

en eller flera i enahanda ordning

som denne utsedda suppleanter.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § 1955: 711 och beträffande 7 § 1957: 316.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ordföranden och suppleant för honom

skola vara lagkunniga och erfarna

i domarevärv. Övriga ledamöter

och suppleanter för dem böra vara

allmänt betrodda och väl förtrogna

med förhållandena i bygden.

1 nämnden skola tjänstgöra de två

ledamöter eller suppleanter som av

ordföranden för varje gång kallas

därtill. Företrädesvis böra de kallas

som bo närmast sammanträdesorten.

4

Innan fiskevärdering snämnd avgör

ärende angående ersättning, skola sökanden

och kronan erhålla tillfälle

att framlägga sina synpunkter vid

sammanträde inför nämnden. Framställning

må dock avslås utan att hava

handlagts vid sådant sammanträde,

om den uppenbarligen icke förtjänar

avseende.

Nämnden må tillerkänna sökanden

gottgörelse av statsmedel för utgifter

å ärendet i den mån sådan gottgörelse

begärts och finnes skälig.

Utskrift av nämndens beslut skall

tillställas sökanden.

§•

Angående fiskevärderingsnämnd

och förfarandet hos nämnden i ersättningsmål

som anhängiggjorts enligt

2 § skall tillämpas vad som är stadgat

i fråga om allmän domstol och rättegången

i tvistemål, dock med följande

avvikelser:

1. Vid uppskjuten huvudförhandling

skall målet företagas i det skick,

vari det förelåg vid den tidigare handläggningens

slut. Hava de ledamöter,

som vid det senare sammanträdet sitta

i nämnden, ej övervarit den tidigare

handläggningen, skall dock målet

upptagas till ny huvudförhandling; i

den mån det kan antagas vara utan

betydelse eller skulle medföra oskälig

kostnad eller synnerlig olägenhet, erfordras

ej att bevis, som upptagits vid

tidigare sammanträde, ånyo upptages.

Parts utevaro från nämndens sammanträde

utgör ej hinder för målets

handläggning och avgörande.

2. Nämndens avgörande skall grundas

på vad vid syn eller annan förhandling

förekommit och handlingarna

i övrigt innehålla. Dom skall

meddelas inom två månader från det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kangl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5

Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd

skall utgå enligt grunder

som Konungen fastställer och gäldas

av statsmedel.

6

Närmare bestämmelser angående

fiskevärderingsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

förhandlingen avslutats, om ej synnerligt

hinder möter.

3. Om skäl äro därtill äger nämnden,

utan huvudförhandling, i avvaktan

på målets avgörande förordna,

att förskott skall utgå i avräkning

på ersättning som slutligen kan komma

att fastställas.

4. Kronan skall, i den mån ej annat

föranledes av vad i 18 kap. 6 och

8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta

sökanden hans kostnader å målet

vid nämnden.

Lagen om fri rättegång skall äga

tillämpning i mål vid nämnden.

§•

Ordföranden äger besluta för nämnden

i samma omfattning som är stadgad

för den lagfarne domaren i häradsrätt.

Yppas vid överläggning i nämnden

skiljaktiga meningar, vare lag som i

rättegångsbalken stadgas beträffande

domstol, där allenast lagfarna ledamöter

hava säte i rätten. Vid omröstning

skall ordföranden säga sin mening

först.

.§•

Talan mot nämndens dom eller beslut

fullföljes till hovrätt. Beträffande

rättegången i hovrätten skall gälla

vad som är stadgat om tvistemål,

dock med följande avvikelser:

1. Särskild vadeanmälan mot nämndens

dom vare ej erforderlig. Part

äger inkomma med vadeinlaga inom

fyra veckor från den dag då domen

gavs. Mot nämndens beslut rörande

förskott skall talan föras särskilt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

5

(Gällande lydelse)

7

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds

beslut äger draga frågan

under domstols prövning, såframt

han väcker talan inom tre månader

från det nämndens beslut delgavs

honom. Talan skall väckas vid

rätten i den ort där vattenområdet eller,

om det är beläget under flera

domstolar, dess huvuddel ligger. I beslutet

skall intagas erinran om vad

den missnöjde sålunda har att iakttaga.

Kronan vare pliktig att, i den mån

annat ej föranledes av vad i 18 kap.

6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas,

ersätta motparten hans kostnader å

målet i underrätten. Vad sålunda

stadgas skall, om kronan fullföljer

talan, äga tillämpning jämväl å sådana

kostnader i högre rätt som åsamkas

motparten genom kronans fullföljda

talan.

Väckes ej, på sått i första stycket

sägs, talan mot nämndens beslut,

skall beträffande beslutet i tillämpli
-

(Föreslagen lydelse)

2. Vad ovan i 5 § under 1—3 är

stadgat skall, utom såvitt angår parts

utevaro, äga motsvarande tillämpning.

3. Där ej annat föranledes av 18

kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,

skall kronan städse själv vidkännas

sina kostnader i hovrätten, så ock

kostnad som åsamkas motpart genom

att kronan fullföljt talan.

Vad i denna paragraf är stadgat

skall, med undantag av vad under 1

sägs, i tillämpliga delar gälla rättegången

i högsta domstolen. Mot hovrättens

beslut rörande förskott må

talan ej föras.

§•

Konungen föreskriver, under vilka

hovrätter fiskevärderingsnämnderna

skola höra.

Konungen meddelar tillika de närmare

bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag som i övrigt finnas

erforderliga.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ga delar gälla vad i allmänhet är stadgat

om domstols dom, vilken vunnit

laga kraft.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket

i Svensk författningssamling.

Lagen äger ej tillämpning beträffande

mål, som fiskevärderingsnämnd

avgjort före ikraftträdandet.

Mål, som vid lagens ikraftträdande

är anhängigt vid fiskevärderingsnämnd

och vari förhandling ägt rum

enligt äldre bestämmelser, må av

nämnden företagas till avgörande

utan ny förhandling, där målet ändock

finnes tillfredsställande utrett.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 november 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om ändrad

ordning för handläggningen av mål om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

samt anför därvid följande.

I propositionen nr 129 till 1957 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag

till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr 599) om

ersättning för mistad fiskerätt m. m. Förslaget innebar i huvudsak, att kronan

skulle äga att, sedan fiskevärderingsnämnd meddelat beslut i fråga om

ersättning för mistad fiskerätt, draga frågan under domstols prövning. Sådan

klagorätt hade tidigare, frånsett extraordinära rättsmedel, varit förbehållen

ersättningssökanden. På hemställan av tredje lagutskottet i utlåtande

nr 18 biföll riksdagen propositionen (skr. nr 263). Lag i ämnet har utfärdats

den 6 juni 1957 (nr 316) och trätt i kraft den 25 juni 1957.

I det yttrande som lagrådet avgav innan propositionen avläts till riksdagen

ifrågasatte lagrådet, om man icke måste gripa djupare för att komma

fram till en rationell och för parterna å ömse sidor tillfredsställande ordning.

Lagrådet förordade, att fiskevärderingsnämnderna skulle ombildas till

specialdomstolar, närmast jämställda med ägodelningsrätterna, och att fullföljd

skulle äga rum direkt från nämnd till hovrätt. Dåvarande departementschefen,

statsrådet Zetterberg, ansåg sig dock ej kunna förorda en så

genomgripande reform, som ej före lagrådsbehandlingen blivit närmare utredd

och dryftad. Tredje lagutskottet anförde i sitt nyssberörda utlåtande,

att vägande skäl talade för den av lagrådet föreslagna ordningen och att

lagrådets förslag därför borde bli föremål för ny departemental prövning

med inhämtande av remissyttranden däröver, eventuellt dock först sedan

det genomgått någon överarbetning i Kungl. Maj:ts kansli. För den händelse

remissbehandlingen skulle visa allmän uppslutning kring huvudlinjerna

i lagrådets förslag, syntes detta böra läggas till grund för en ny proposition

i ämnet. Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

Med anledning av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet

utarbetats en den 25 juni 1957 dagtecknad promemoria, innefattande

överarbetning av lagrådets förslag. Vid promemorian fogat förslag till lag om

ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt

m. m. torde få fogas som bilaga till detta protokoll (bilaga B). Promemorian

innehåller jämväl utkast till tillämpningskungörelse.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för

Nedre Norrland, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, samtliga fiskevärdei

ingsnämnder, 1951 års rättegångskommitté, Sveriges advokatsamfund,

riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges fiskares riksförbund.

Sedan ärendet ytterligare beretts inom justitiedepartementet, anhåller jag

nu att få upptaga det till prövning.

Förslagets huvudgrunder

Gällande rätt m. m. Bestämmelserna i lagarna den 1 december 1950 om

gräns mot allmänt vattenområde samt om rätt till fiske har i vissa fall föranlett

minskning av det enskilda vattnet och intrång i förut bestående enskild

fiskerätt. Genom lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad

fiskerätt m. m. har givits möjlighet för den enskilde att få ersättning härför

av statsmedel.

I 1 § ersättningslagen stadgas att, där vattenområde jämlikt lagen om

gräns mot allmänt vattenområde frångår ägaren, denne skall njuta ersättning

av statsmedel för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han sålunda

förlorar, så ock för annan skada som därigenom tillskyndas honom.

Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan skada

skall enligt samma lagrum jämväl tillkomma a) jordägare, vilkens fiskerätt

inskränkes därigenom att jämlikt 6—13 §§ eller 18 § lagen om rätt

till fiske annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten må bedriva fiske,

som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren, b) den som enligt urminnes

hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund innehar

fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan till följd av att enligt

lagen om gräns mot allmänt vattenområde och lagen om rätt till fiske enskild

fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—

20 §§ sistnämnda lag samt c) den som den 1 januari 1951 på grund av servituts-

eller nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis

går förlorad av skäl som förut i samma paragraf sagts.

I 2 § stadgas, att fråga om ersättning skall upplagas av en särskild nämnd

(fiskevärderingsnämnd) och att ersättningsanspråk vid talans förlust skall

framställas inom viss tid. Fristen var ursprungligen bestämd till den 1 januari

1956 men genom lag den 30 december 1955 förlängdes den till den 1

januari 1958 (se prop. 1955: 216). Enligt 3 § skall fiskevärderingsnämnd

bestå av tre ledamöter, varav en, som tillika skall vara ordförande, utses av

Kungl. Maj :t. De båda övriga ledamöterna utses på sätt Kungl. Maj :t be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

9

stämmer. För varje ledamot skall finnas en i enahanda ordning som denne

utsedd suppleant. Angående omröstning i nämnden skall gälla vad i lag finnes

stadgat rörande omröstning i tvistemål vid rådhusrätt.

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skall enligt

4 § sökanden och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter

vid sammanträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att

ha handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar

avseende. Nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse av statsmedel för

utgifter å ärendet i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skälig.

Utskrift av nämndens beslut skall tillställas sökanden.

5 och 6 §§ i ersättningslagen avser utfärdande i administrativ ordning

av bestämmelser om ersättning till nämndledamöter och om fiskevärderingsnämndernas

verksamhet.

Enligt 7 § första stycket — i paragrafens lydelse enligt lag den 6 juni

1957 — äger den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut att

draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan inom tre

månader från det nämndens beslut delgavs honom. Talan skall väckas vid

rätten i den ort där vattenområdet eller, om det är beläget under flera domstolar,

dess huvuddel ligger. I beslutet skall intagas erinran om vad den

missnöjde sålunda har att iakttaga. Väckes ej sådan talan, skall, enligt vad

som stadgas i tredje stycket av 7 §, beträffande beslutet i tillämpliga delar

gälla vad i allmänhet är stadgat om domstols dom, vilken vunnit laga kraft.

Dessutom föreskrives i andra stycket av samma paragraf, att kronan är

pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, ersätta motparten hans kostnader å målet vid underrätten.

Vad sålunda stadgas skall, om kronan fullföljer talan, äga tillämpning

jämväl å sådana kostnader i högre rätt som åsamkas motparten genom

kronans fullföljda talan.

Kronans talan i ersättningsfrågorna bevakas enligt 8 § av kammarkollegiet.

I 9—12 §§ upptages, för det fall att inteckningshavares intressen beröres,

regler om nedsättning av ersättningsbelopp hos länsstyrelsen och om fördelningen

av nedsatt ersättningsbelopp. I huvudsak föreskrives att vad i utsökningslagen

stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld

fast egendom skall äga motsvarande tillämpning.

De i 5 och 6 §§ ersättningslagen förutsatta administrativa föreskrifterna

har utfärdats genom kungörelsen den 12 januari 1951 (nr 9) om fiskevärderingsnämnder

och deras verksamhet. Enligt denna kungörelse skall fiskevärderingsnämnd

finnas för ettvart av följande områden, nämligen Norrbottens

och Västerbottens län, Västernorrlands och Jämtlands län, saltsjökusterna

av Gävleborgs och Uppsala län, saltsjökusterna av Stockholms och

Gotlands län, saltsjökusterna av Södermanlands och Östergötlands län, Kalmar

och Blekinge län, Kristianstads och Malmöhus län, Hallands samt Göteborgs

och Bohus län, Mälaren och Hjälmaren samt Vänern och Vättern.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

Kungörelsen innehåller i övrigt bestämmelser om beredningen av ärendena

vid nämnden, förfarandet vid nämndens sammanträden, förskottsersättning

in. in.

Ur förarbetena till ersättningslagen må här anmärkas, att fiskerättskommittén

i sitt den 31 juli 1947 avgivna betänkande (SOU 1947: 47) uttalade,

att såväl de väntade ärendenas antal som deras säkerligen ofta invecklade

art närmast syntes visa hän mot en anordning med för ändamålet särskilt

inrättade organ, vilkas verksamhetsområden borde vara lokalt begränsade

men i enhetlighetens intresse ej alltför små. För den avsedda organisationen

fann kommittén de lokala värderingsnämnderna enligt rekvisitionslagen

lämpligen kunna tjäna som förebilder. För prövning av frågor enligt ersättningslagen

föreslog kommittén därför inrättande av särskilda fiskevärderingsnämnder.

Dessas antal och verksamhetsområden borde bestämmas av

Kungl. Maj :t. Med hänsyn till arten av de ärenden som skulle handläggas

av fiskevärderingsnämnd ansåg kommittén att dess ordförande borde vara

en i domarevärv erfaren jurist — helst häradshövding eller annan ordinarie

innehavare av domareämbete — samt att till ledamöter borde utses personer,

som var väl förtrogna med förhållandena inom nämndens verksamhetsområde

och hade erfarenhet i värdering av fast egendom; ägodelningsoch

vattenrättsnämndemän syntes i första hand komma i fråga för dylikt

uppdrag. Kommitténs lagförslag upptog regler härom.

I fråga om förfarandet inför fiskevärderingsnämnd upptog kommittén i

sitt lagförslag allenast vissa allmänna rättsgrundsatser, vilkas iakttagande

syntes vara av synnerlig vikt för de rättssökande. I övrigt borde, enligt kommittén,

närmare föreskrifter angående nämndernas verksamhet meddelas

i administrativ ordning.

Fullföljdsreglerna upptogs i 6 § i fiskerättskommitténs förslag till ersättningslag.

Detta lagrum hade i förslaget följande lydelse.

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut i ärende angående

ersättning äger draga frågan under allmän domstols prövning, såframt

han instämmer sin talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillställdes

honom. I beslutet skall lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde

har att iakttaga för tvistens dragande under domstols prövning.

I fråga om detta lagrum anförde kommittén:

Även om den sammansättning, fiskevärderingsnämnderna avses skola

ha, torde göra dem väl skickade att pröva ersättningsfrågorna, har kommittén

likväl ansett rättssäkerheten kräva, att möjlighet beredes den som

är missnöjd med nämndens beslut att bringa ärendet under allmän domstols

bedömande. Det har härvid ifrågasatts att begränsa domstolens prövning

till att avse allenast innehållet och omfattningen av den rättighet, varpå

ersättningsanspråket grundar sig, medan frågan om ersättningens belopp

ej ensamt skulle få fullföljas till domstol. En dylik anordning har

emellertid kommittén funnit möta alltför stora betänkligheter med hänsyn

såväl till svårigheten att sålunda särskilja olika delar av tvistefrågan som

också till vikten av de ekonomiska värden som kunna stå på spel i hithörande

ärenden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

1 avseende å kammarkollegiets befattning med dessa ärenden framhöll

kommittén, att kollegiets avsedda ställning som kronans representant icke

syntes böra vara rent partsbetonad. Då det gällde den grundläggande utredningen

rörande innehållet och omfattningen av sökandens rätt var det

enligt kommitténs mening önskvärt att kollegiet med sin speciella sakkunskap

medverkade till ett objektivt klarläggande av det för ersättningsfrågans

bedömande avgörande rättsläget.1

Vid remiss till lagrådet den 25 februari 1949 av förslag till bl. a. fiskerättslag

och ersättningslag framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Sträng, att det uppenbarligen var önskvärt att ersättningsfrågorna

kunde avgöras i enkla former, men samtidigt måste tillses

att rättssäkerheten icke äventyrades. Den av fiskerättskommittén föreslagna

anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde väl tillgodose

båda dessa önskemål. Departementschefen biträdde därför förslaget om

sådana nämnder. Däremot ansåg departementschefen icke behövligt, att

några särskilda kvalifikationsvillkor för ledamotskap angavs i lagtexten,

utan förklarade sig utgå från att Kungl. Maj :t ändock skulle tillse att önskemålet

om opartiskhet och erfarenhet i värderingsfrågor beaktades. I fråga

om fullföljd upptogs enahanda bestämmelser som i 6 § i kommittéförslaget

om rätt att vid missnöje med beslut av fiskevärderingsnämnd väcka

talan vid domstol, dock att endast ersättningssökanden tillerkändes fullföljdsrätt.

Med hänsyn bl. a. till att det i dylika fall ej sällan torde bli fråga

om att åberopa ny utredning syntes enligt departementschefen denna utväg

vara att föredraga framför att — i enlighet med vad kammarkollegiet under

remissbehandlingen av kommittéförslaget ifrågasatt — låta talan fullföljas

till hovrätt.2

Lagrådets uttalanden. 1 sitt förut omförmälda yttrande över förslag till

vidgad fullföljdsrätt för kronan anför lagrådet att, därest kronan får befogenhet

att klandra fiskevärderingsnämnds beslut och detta sålunda ej

blir slutligt bindande i någondera riktningen, situationen blir väsentligt förändrad

och värdet av förfarandet vid nämnden i hög grad reducerat. Tydligt

är också att kronans partsställning — i strid mot önskemålen vid lagens

tillkomst — blir än starkare understruken. Även i övrigt kan åtskilliga invändningar

göras mot regeln att fullföljd skall ske genom instämmande av

talan till allmän underrätt. Lagrådet yttrar härom:

Till ordförande i fiskevärderingsnämnderna ha genomgående utsetts ägodelningsdomare.

Bisittarna torde kunna sägas utgöra en viss motsvarighet

till ägodelningsnämndemännen. Nämndernas verksamhetsområden äro också

jämförelsevis stora, ett förhållande som medför att redan i första instans

vinnes eu enhetlig bedömning av ett större antal likartade ersättningsfrågor.

Denna vinst går förlorad genom eu fullföljdsordning, som innebär

att nämndernas beslut skola klandras vid de olika allmänna underrätter

inom vilkas domvärjo respektive vattenområden äro belägna. Sådan underrätt

representerar icke någon större juridisk sakkunskap än nämnden och

■ Se SOU 1947: 47 sid. 321—322.

2 Se prop. 1950:00 sid. 138—140.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

har mycket mindre domsområde. På många håll uppkommer ävenledes den

praktiska olägenheten att häradshövdingen i orten är jävig till följd av att

han varit ordförande i nämnden. Allmän underrätt saknar dessutom motsvarighet

till den sakkunskap och erfarenhet på området som fiskevärderingsnämndens

bisittare böra företräda. Ett önskemål är naturligen att den

domstol, dit ett mål fullföljes, skall kunna i viss utsträckning förlita sig på

underinstansens sakkunskap och ortskännedom. Som emellertid det muntliga

bevismaterial på vilket fiskevärderingsnämnd kan ha byggt sitt avgörande

icke upptagits under former jämförliga med vad som gäller i rättegång,

kan den domstol, till vilken talan instämmes, icke på dylikt sätt värdesätta

nämndens bedömning.

Systemet är också oekonomiskt ur processuell synpunkt. Man får förutsätta,

att redan nämnden så gott sig göra låter upptager fullständig bevisning

om förekommande rättigheter och deras värde, att därefter, när ärendet

går till allmän domstol, underrätten i regel får upptaga hela bevisningen

på nytt samt att vid fullföljd till hovrätt kan krävas att bevisningen,

ehuru kanske i mindre mån, upptages ännu en gång. I högsta domstolen

torde bevisningen däremot regelmässigt komma att föredragas ur handlingarna.

Enligt lagrådets mening bör instansernas antal minskas och det arbete

nämnden nedlägger på uppgiften kunna tillgodogöras bättre vid fullföljd

av talan. Detta syfte kan utan större svårighet vinnas genom att nämnden

får bli en specialdomstol, närmast jämställd med ägodelningsrätt, och alt

fullföljd från nämnden får äga rum direkt till hovrätt. Lagrådet förklarar

sig vara medvetet om de invändningar av principiell natur som kan anföras

mot att anordna särskilda, icke permanenta domstolar för vissa uppgifter.

I rådande läge kan dock icke gärna komma i fråga att avskaffa nämnderna

och hänvisa ärendena exempelvis till ägodelningsrätt. Då fullföljd i

allt fall skulle få ske till hovrätt — som tillika är överdomstol i jorddelningsmål

— och därifrån under vanliga förutsättningar till högsta domstolen,

torde invändningarna här icke väga alltför tungt. Lagrådet fortsätter:

För sagda ändamål synes man böra ändra reglerna för förfarandet, så att

nämnden må höra vittnen under edsansvar och genom tvångsmedel erhåller

bättre möjlighet till processledning. I stället för ett system med bevisupptagning

i tre instanser skulle i så fall kunna vinnas den ordningen, att bevisupptagning

i vanliga domstolsformer får ske vid nämnden och därefter,

i förekommande omfattning, i hovrätt. Att förfarandet hos nämnden därmed

skulle bli mera betryggande är uppenbart. Om fullföljd får ske direkt

till hovrätt, blir också som sig bör andra instansens domsområde större än

nämndens, i stället för tvärtom, och man ger alltså ej till spillo värdet av

att nämnderna ha relativt stora distrikt. Förhållandet mellan hovrätt och

fiskevärderingsnämnd blir i övrigt analogt med vad som gäller i jorddelnings-

och expropriationsmål, där första instansen representerar särskild

sakkunskap eller ortskännedom. Möjligheten att inom rimlig tid nå fram

till vägledande prejudikat i värderings- eller rättsfrågor ökas tydligen också

i hög grad.

Det är, framhåller lagrådet, naturligt att, då en ändring funnits påkallad,

man söker avhjälpa bristen med minsta möjliga jämkning i den ordning

som redan börjat tillämpas. Enligt lagrådets mening är emellertid fördelar
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

13

na av att jämställa fiskevärderingsnämnd med domstol ur anförda synpunkter

så betydande att detta alternativ bör väljas. Såvitt lagrådet kunnat

inhämta möter ej heller i övrigt några praktiska invändningar mot en sådan

omläggning.

Tredje lagutskottet. I anslutning till lagrådets uttalanden understryker

tredje lagutskottet i sitt utlåtande 1957: 18, att införandet av fullföljdsrätt

för kronan i huvudsak motiveras av det allmänna intresset av en riktig och

enhetlig rättstillämpning och att det därför framstår som särskilt viktigt,

att förfarandet ej blir så omständligt att prejudicerande domar icke hinner

meddelas, innan ett alltför stort antal avgöranden träffats av fiskevärderingsnämnderna.

Proceduren vid underrätten torde som regel bli tidsödande

och dyrbar utan att säkerheten i avgörandet hos denna instans normalt kan

antagas vara större än nämndens. Även om lokalkännedomen bland nämndemännen

vid häradsrätterna med deras avsevärt mindre domsområden i

allmänhet är större än bland ledamöterna i fiskevärderingsnämnderna, torde

dessa kunskaper om ortsförhållandena med samma fördel kunna tillföras

bedömningsmaterialet genom hörande av ortsbor. Utöver vad lagrådet

anfört tillfogar utskottet, att de regler som för närvarande gäller för handläggning

i tvistemål vari förlikning är tillåten (dispositiva tvistemål), icke

synes väl lämpade för mål av förevarande slag. De för handläggning av jorddelningsmål

eller expropriationsmål gällande rättegångsreglerna torde i detta

avseende vara betydligt bättre ägnade att åstadkomma ett praktiskt, smidigt

och billigt förfarande vid underrätten. Utskottet finner för sin del lagrådets

förslag till rättslig behandling av förevarande spörsmål äga fördelar

framför det fyrinstanssystem, som propositionen i praktiken innebär och

vars olägenheter lagrådet påtalat.

Promemorians förslag. Det i promemorian framlagda förslaget till lag om

ändring i ersättningslagen överensstämmer i princip med vad lagrådet och

tredje lagutskottet förordat. I promemorian föreslås sålunda, att fiskevärderingsnämnderna

skall ombildas till specialdomstolar samt att fullföljd av

talan mot nämndens beslut skall ske direkt från nämnden till hovrätt.

Yttrandena. I de över promemorian avgivna remissyttrandena har förslaget

genomgående i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Hovrätten för Nedre Norrland anför, att åtskilliga invändningar kan göras

mot den nuvarande regeln att fullföljd skall ske genom instämmande

av talan till allmän underrätt. En sådan fullföljdsordning kan icke anses

ändamålsenlig, utan fullföljd bör ske direkt från fiskevärderingsnämnd till

hovrätt. Det synes hovrätten ävenledes följdriktigt att, såsom föreslagits i

promemorian, man i samband med ändring av instansordningen ändrar reglerna

för förfarandet inför nämnden så, att detta gestaltas som ett rättegångsförfarande

och nämnderna kommer att fungera som domstolar. Att så

sker torde vara en nödvändig förutsättning för att vid fullföljd av talan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

nämndernas arbete skall kunna bättre tillgodogöras i högre instans. Kammarkollegiet

erinrar om att kollegiet i sitt yttrande över fiskerättskommitténs

betänkande av år 1947 med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande

författningar uttalat, att fiskevärderingsnämndens verksamhet

borde regleras i nära anslutning till vad som gällde för allmän domstol

samt att det syntes böra övervägas, om ej talan mot sådan nämnds beslut

kunde få fullföljas till hovrätt i stället för till underrätt. Erfarenheterna

från hittillsvarande tillämpning av ersättningslagen har enligt kollegiets mening

bestyrkt, att en sådan anordning av instansordningen i fiskeersättningsmål

hade varit mera ändamålsenlig än den nuvarande. Kollegiet kan

också i allt väsentligt ansluta sig till den av lagrådet framförda argumenteringen

för en omläggning av förfarandet i första instans i dessa mål och av

fullföljdssystemet. Fiskevärderingsnåmnden för Norrbottens och Västerbottens

län uttalar, att de nackdelar som är förbundna med det nuvarande systemet

och de fördelar som står att vinna genom den ifrågasatta reformen

synes riktigt och fullständigt redovisade i lagrådets och tredje lagutskottets

yttranden. Fiskevärderingsnämnden för Våsternorrlands och Jämtlands län

framhåller, att ett domstolsförfarande vid fiskevärderingsnämnderna väl

torde komma att i vissa avseenden öka deras arbetsbörda men att ett dylikt

förfarande synes vara en nära nog ofrånkomlig konsekvens av att kronan

tillagts fullföljdsrätt och medföra avsevärda fördelar i fråga om handläggningen

av ersättningsmålen, bl. a. på så sätt att det möjliggör en effektiv

processledning på förberedelsestadiet och ökar utsikten att få målen avgjorda

inom rimlig tid. Fiskevärderingsnämnden för Kristianstads och Malmöhus

län uttalar, att nämnden i skilda sammanhang kunnat konstatera,

att vissa av de lagstadganden vilka reglerar förfarandet vid behandlingen

av ersättningsfrågor icke är fullt ändamålsenliga. Detta gäller särskilt de

stadganden som hänför sig till måls förberedelse. Redan av nu angivna orsak

framstår en omarbetning av reglerna för förfarandet såsom påkallad.

Sedan genom lagändring under innevarande år jämväl kronan erhållit befogenhet

att klandra fiskevärderingsnämnds beslut, har — såsom vid förarbetena

till lagändringen framhållits — värdet av nämndförfarandet blivit

i hög grad reducerat. I realiteten har genom lagändringen ett fyrinstanssystein

tillskapats; och detta system är så tillvida märkligt som den första instansen

— nämnden — saknar åtskilliga av de möjligheter, vilka står de

övriga instanserna till buds, då det i ett mål gäller att uppnå ett ur materiell

synpunkt riktigt avgörande. En procedur med ett så stort antal instanser

som fyra förefaller oformlig och torde, även om målen i många fall rör

svårbedömda anspråk på avsevärda ersättningsbelopp, icke kunna anses

nödig. En inskränkning av antalet instanser synes därför önskvärd. Fiskevärderingsnämnden

för Kalmar och Blekinge lån anför, att förslaget synes

förenat med påtagliga fördelar för det allmänna, för nämndens arbete och

för de ersättningsberättigade.

Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande över promemorian upptagit

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

spörsmålet om fristen för anmälan av ersättningsanspråk, vilken frist enligt

vad förut anförts utgår med innevarande års slut. Samfundet framhåller,

att ett mycket stort antal ansökningsärenden ännu icke torde ha anhängiggjorts;

anledningen härtill lär bl. a. vara den, att de blivande sökandena ansett

sig böra avvakta lösandet av en mängd tvistefrågor, som i redan anhängiggjorda

ärenden uppstått rörande principerna för ersättningarnas beräknande

samt att det ansetts meningslöst att insända och bearbeta det omfattande,

svårtillgängliga och komplicerade grundmaterialet, innan det blivit

klarlagt, vilka faktorer som skall tagas med i beräkningarna. Det torde

i mycket stor utsträckning vara ogörligt för vederbörande att före den nu

stadgade preklusionstidens utgång uträkna och precisera sina anspråk, varför

de har för avsikt att före innevarande års utgång, på sätt lagen för närvarande

medger, ingiva ansökningar utan närmare preciserade anspråk. Utredandet

och preciserandet av anspråken beräknas därefter taga minst ett

par år. Av promemorians förslag följer emellertid, att reglerna i 42 kap. 2—■

4 §§ rättegångsbalken blir tillämpliga. Nämnden, d. v. s. dess ordförande,

skall alltså förelägga sökanden att avhjälpa en sådan brist i ansökningen som

att anspråken ej preciserats, vid äventyr att ansökningen eljest avvisas. Det

skulle enligt samfundets mening säkerligen kunna leda till orättmätiga

rättsförluster, om några enligt hittillsvarande ordning anhängiggjorda mål

efter lagändringen skulle kunna avvisas blott därför att sökanden icke inom

kort tid efter ett föreläggande preciserar sina yrkanden. Då lagens materiella

innebörd så väsentligt ändras, att hela bevisbördan övervältras på sökanden,

måste det vara ett rimligt krav att denne erhåller erforderlig tidsfrist

för att utreda och precisera sina anspråk. Då lagändringen givetvis icke får

leda till att en mängd i och för sig berättigade anspråk på formella grunder

avvisas, skulle följden bli att de nyssnämnda, mot sökanden stränga

reglerna i rättegångsbalken icke skulle kunna i praktiken tillämpas. Samfundet

anser att i lagen bör införas uttryckligt stadgande om sådana avvikelser

från nämnda regler som erfordras för tillgodoseende av sökandens intresse

av erforderlig tidsfrist för anspråkens utredande och preciserande.

Ett motivuttalande om att varsamhet är påkallad kan icke anses tillfyllest.

Ett bättre alternativ vore emellertid enligt samfundets mening att låta reglerna

i 42 kap. 2—4 §§ rättegångsbalken gälla även i nu avsedda fall men

i stället utsträcka preklusionstiden, förslagsvis till den 1 januari 1961. Då

ifrågavarande ärenden ändock icke torde hinna utredas och upptagas till behandling

av nämnderna inom kortare tidrymd, skulle någon ytterligare tidsutdräkt

säkerligen icke uppstå om preklusionstiden sålunda förlängdes. Vidare

skulle omgången med »inblancoansökningar» före detta års utgång

kunna undvikas och anspråken kunna preciseras redan i ansökningarna,

vilket vore en avsevärd fördel för alla parter. Ett utsträckande av ansökningstiden

från 7 till 10 år från lagens ikraftträdande torde även få anses

rimligt med hänsyn till att de ersättningssökande anmodats dröja med anspråkens

framställande, vilket i stor utsträckning skett, och alt kammarkol
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

legiet i allmänhet kräver 1 O-årsstatistik rörande fiskeutfallet för anspråkens

bedömande. Vidare kan hänvisas till att vid vattendomstolarna fiskeskador

ofta slutligen prövas först efter en tioårsperiod från skadans uppkomst

in. in. Under åberopande av det anförda hemställer samfundet i första hand

att den i 2 § stadgade preklusionstiden måtte utsträckas till den 1 januari

1961. Skulle en dylik förlängning av preklusionstiden icke anses böra ifrågakomma,

hemställer styrelsen i andra hand att i lagen införes ett stadgande

om sådan avvikelse från bestämmelserna i 42 kap. 2—4 §§ rättegångsbalken,

att sökanden tillförsäkras nödigt rådrum att utreda och precisera sina

anspråk.

Departementschefen. Såsom framgår av den föregående redogörelsen har

den vid årets riksdag beslutade utvidgningen av kronans klagorätt i ärenden

om ersättning för mistad fiskerätt aktualiserat frågan om en mera genomgripande

reform av den ordning som tillämpas för handläggningen av

dessa ärenden. Frågan väcktes redan i yttranden över den framställning av

kammarkollegiet som låg till grund för propositionen, och tanken utvecklades

närmare i det av lagrådet avgivna yttrandet. Enligt lagrådets rekommendation

skulle fiskevärderingsnämnderna ombildas till specialdomstolar,

närmast jämställda med ägodelningsrätterna, och fullföljd äga rum direkt

från nämnd till hovrätt. Dåvarande departementschefen ansåg sig ej kunna

följa lagrådets förslag. Han framhöll att, såsom även lagrådet medgivit, invändningar

av principiell natur kunde anföras mot att anordna särskilda,

icke permanenta domstolar för vissa uppgifter och att frågan om en reform

i denna riktning icke före lagrådsbehandlingen blivit närmare utredd och

dryftad. Tredje lagutskottet anslöt sig emellertid till uppfattningen att en

reform efter de antydda riktlinjerna borde genomföras. Med anledning av

riksdagens ståndpunktstagande har frågan nu tagits upp i en departementspromemoria,

som varit utsänd på remiss till ett antal myndigheter och organisationer.

Fiskevärderingsnämnderna är icke avsedda att vara permanenta organ,

utan deras uppgift är att reglera anspråk på gottgörelse för sådan enskild

fiskerätt som gått förlorad eller lidit inskränkning genom 1950 års fiskerättslagstiftning.

Även jag är medveten om att vissa invändningar från

principiella synpunkter kan resas mot att inrätta särskilda organ av domstols

karaktär för en sådan tillfällig arbetsuppgift. Ursprungligen var det icke

heller meningen att förfarandet vid nämnden skulle gestaltas som ett rättegångsförfarande,

vilket bl. a. kom till uttryck i den icke partsbetonade ställning

som kammarkollegiet såsom kronans representant ansågs böra intaga.

Utvecklingen har emellertid i praktiken gått i en annan riktning, och efter

det kronan numera beretts möjlighet att föra talan mot nämndens beslut

torde ersättningssökanden och kollegiet få anses stå emot varandra på väsentligen

samma sätt som två enskilda parter i en skadeståndsprocess. Det

kan därför te sig naturligt att beträffande handläggningen och instansordningen

i ersättningsmålen införa regler, som närmare än vad nu är fallet

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

17

överensstämmer med vad i sådant hänseende gäller i vanliga skadeståndsmål.

Betydande praktiska fördelar i form av besparing av tid, arbete och

kostnader kan, såsom genomgående vitsordats i remissyttrandena över departementspromemorian,

väntas vara förbundna med en sådan reform. Jag

vill därför förorda, att beträffande fiskevärderingsnämnderna meddelas regler

av innebörd att handläggningen därstädes i huvudsak får karaktär av

vanligt rättegångsförfarande. I samband härmed bör även instansordningen

ändras så, att fullföljd sker från nämnden till hovrätt.

Advokatsamfundet har i detta sammanhang även föreslagit att fristen

för anmälan av ersättningsanspråk skall förlängas, förslagsvis till den 1 januari

1961. Denna tidsfrist har redan tidigare en gång förlängts, i det den

ursprungligen bestämda fristen för anmälans ingivande, den 1 januari 1956,

genom beslut vid 1955 års riksdag utsträcktes till den 1 januari 1958. Såsom

uttryckligen förutsattes av riksdagen vid detta beslut bör icke någon ytterligare

förlängning ske utan att särskilda omständigheter tillkommit. Vad

advokatsamfundet anfört synes icke visa att några speciella förhållanden

inträtt som motiverar en sådan åtgärd. För att icke regleringen av ersättningsfrågorna

skall draga orimligt ut på tiden är det angeläget att föreliggande

anspråk utan ytterligare utsträckning av tidsfristen anmäles till

nämnderna. Den olägenheten att ersättningskraven icke alltid i full utsträckning

kan preciseras i samband med anmälningen torde få bäras. Jag

anser mig därför ej kunna tillstyrka förslaget om förlängning av anmälningsfristen.

Till frågan om möjligheterna att i efterhand komplettera ingivna

ansökningar återkommer jag i det följande.

I lagtekniskt hänseende torde reformen, såsom lagrådet i sitt yttrande förordat,

lämpligen kunna genomföras så att i lagen om ersättning för mistad

fiskerätt införes hänvisning till vad som är stadgat i fråga om allmän domstol

och rättegången i tvistemål med vissa närmare angivna avvikelser. Omläggningen

av förfarandet påkallar även en väsentlig omarbetning av kungörelsen

om fiskevärderingsnämnderna och deras verksamhet.

Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med vad förut anförts föreligger förslag till lag om ändring i

lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerättt m. m.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget får jag, utöver vad

som framgår av den föregående framställningen, anföra följande.

2 §.

I denna paragraf har i överensstämmelse med promemorians förslag, till

förtydligande av att mål om ersättning för mistad fiskerätt skall anhängiggöras

genom ansökan och ej genom stämning, inskjutits orden »genom ansökan».

Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 191

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

3 §.

I denna paragraf föreskrives i den gällande lydelsen, att fiskevärderingsnämnd

skall bestå av tre ledamöter, att en av ledamöterna, vilken tillika

skall vara ordförande, utses av Konungen, att de båda övriga ledamöterna

utses på sätt Konungen bestämmer, att för varje ledamot skall finnas en i

enahanda ordning som denne utsedd suppleant samt att angående omröstning

i nämnden skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning i

tvistemål vid rådhusrätt.

Lagrådet. Lagrådet har anfört, att för att författningsmässigt säkerställa

nämndernas sammansättning bör under 3 § intagas bestämmelser, att ordföranden

i nämnd och suppleant för honom skall vara lagkunniga och erfarna

i domarvärv samt att övriga ledamöter och suppleanter för dem bör

vara allmänt betrodda och väl förtrogna med ortens förhållanden. Det lärer

också vara påkallat att kunna utöka antalet suppleanter i syfte att giva

nämnden ökad förmåga att fullgöra sin uppgift utan dröjsmål. Även en ändring

i denna riktning, varav behov framträtt redan enligt nuvarande ordning,

torde därför enligt lagrådet böra vidtagas. Eftersom de nuvarande ledamöterna

och suppleanterna torde uppfylla antydda krav kan verksamheten

fortsätta utan andra nya förordnanden än sådana som föranledes av

ökat antal suppleanter. Domared måste dock avläggas av bisittarna. Särskild

föreskrift härom torde ej erfordras, därest allmänna regler om domstol och

rättegångsförfarandet blir tillämpliga.

Promemorian. Det i promemorian framlagda förslaget upptar i paragrafens

första stycke de i 3 § i dess nuvarande lydelse upptagna reglerna om

fiskevärderingsnämnds sammansättning med den ändringen, att möjlighet

öppnats att utse mer än en suppleant för varje ledamot. Den i nuvarande 3 §

sista punkten upptagna omröstningsregeln har utgått ur paragrafen. En dylik

regel har i stället intagits i 5 § andra stycket.

Andra och tredje styckena innehåller bestämmelser till säkerställande av

att nämnderna erhåller en kvalificerad sammansättning. I andra stycket

stadgas sålunda, att ordföranden och suppleant för honom skall vara lagkunniga

och erfarna i domarevärv, och i tredje stycket föreskrives att övriga

ledamöter och suppleanter för dem bör vara allmänt betrodda och väl

förtrogna med förhållandena i bygden. Det framhålles i promemorian, att

liknande regler återfinnes i 11 kap. 2 § vattenlagen och 21 kap. 2 § jorddelningslagen.

Yttrandena. Fiskevärderingsnämnden för Västernorrtands och Jämtlands

län anför, att det med hänsyn till arbetsbelastningen vid fiskevärderingsnämnderna

otvivelaktigt är nödvändigt att utöka antalet suppleanter. Därvid

bör emellertid tillses, att suppleanter tillsättes icke blott i tillräckligt antal

utan även så att de representerar olika delar av fiskevärderingsnämndens

verksamhetsområde.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

19

Fråga om utökning jämväl av antalet ledamöter upptages av fiskevärderingsnämnden

för Hallands samt Göteborgs och Bohus län! som erinrar om

att nämnden enligt nu gällande lag och enligt promemorians förslag skall

bestå av tre ledamöter, av vilka en är ordförande. För varje ledamot skall

enligt gällande lag finnas en suppleant och enligt förslaget en eller flera

suppleanter. Suppleanterna är alltså personliga. Nämndernas verksamhetsområden

är vidsträckta. Fiskevärderingsnämnden för Hallands samt Göteborgs

och Bohus län omfattar kuststräckan från norska gränsen i norr till

gränsen mellan Halland och Skåne i söder. Av de två ledamöterna (utom

ordföranden) — liksom suppleanterna för dem — är den ene från Bohuslän

och den andre från Halland. Nämndens sammanträden äger som regel rum

å ort i närheten av de platser där sökandena är bosatta. Huvuddelen av

ärendena från Bohuslän kommer från den norra delen av landskapet. De

flesta av sammanträdena för behandling av bohuslänsärendena har hittills

hållits i Grebbestad och Strömstad. Resan för ledamoten från Halland till

Strömstad och Grebbestad är lång och tidsödande. Som regel får denne ledamot

på grund av mindre goda tågförbindelser övernatta i Göteborg på uppresan

och stundom även på nedresan. Vad nu sagts gäller för ledamoten

från Bohuslän vid sammanträden i Halland. Besparing skulle uppnås och

uppdraget skulle för ledamöterna vålla mindre tidsspillan, om två ledamöter

vore bosatta i Bohuslän och kunde deltaga vid behandlingen av bohuslänsärendena

samt två ledamöter i Halland för hallandsärendena. Nämnden föreställer

sig att enahanda förhållanden är rådande åtminstone vid vissa av

de övriga fiskevärderingsnämnderna. Antalet ledamöter bör därför ökas.

För varje nämnds verksamhetsområde bör — utöver ordföranden och suppleanten

för denne — utses förslagsvis fyra ledamöter jämte suppleanter för

dem, varjämte bör införas ett stadgande liknande föreskriften i 21 kap. 6 §

jorddelningslagen av innehåll att nämndens ordförande till tjänstgöring

kallar de två ledamöter som är boende närmast sammanträdesorten. Även

fiskevärderingsnämnden för Västernorrlands och Jämtlands län ifrågasätter

huruvida icke — förutom ordföranden — ett större antal ledamöter bör utses.

Departementschefen. Det i promemorian på grundval av lagrådets yttrande

upptagna förslaget innebär, att antalet ledamöter inom varje nämnds område

oförändrat skall vara tre, ordföranden inberäknad, men att för varje

ledamot skall utses en eller flera suppleanter i stället för, såsom nu är fallet,

endast en. Under remissbehandlingen av promemorian har framkommit

önskemål om alt jämväl det antal ledamöter som skall utses måtte ökas.

Då ett praktiskt behov av att ha tillgång till flera ledamöter synes föreligga

åtminstone på ett par håll, torde detla önskemål böra efterkommas. Det antal

ledamöter, utöver ordföranden, som skall utses inom varje nämndområde

torde kunna sättas till minst två och högst sex. Möjlighet bör dock finnas

all för varje ledamot tillsätta mer än en suppleant. Efter mönster av 21 kap.

0 § jorddelningslagen hör föreskrivas, att av dem som förutom ordföranden

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

utsetts till ledamöter skall i nämnden tjänstgöra de två, som av ordföranden

för varje gång kallas därtill, samt att de ledamöter som bor närmast

sannnanträdesplatsen företrädesvis bör kallas. I övrigt torde paragrafen

böra upptagas i överensstämmelse med promemorians förslag med erforderliga

redaktionella jämkningar.

4 §•

Denna paragraf stadgar i sin gällande lydelse, i första stycket att sökanden

och kronan, innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning,

skall erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde

inför nämnden men att framställning må avslås utan att ha handlagts

vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar avseende,

i andra stycket att nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse av statsmedel

för utgifter å ärendet, i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes

skälig, samt i tredje stycket att utskrift av nämndens beslut skall tillställas

sökanden.

Lagrådet. I lagrådets yttrande har förordats, att såsom inledande stadgande

i 4 § föreskrives, att angående fiskevärderingsnämnd och förfarandet

vid nämnden i ersättningsmål som anhängiggjorts enligt 2 § skall tillämpas

vad som är stadgat om allmän domstol och rättegången i tvistemål, dock

med vissa avvikelser. Angående de avvikelser som är påkallade har lagrådet

anfört:

I främsta rummet ifrågakomma enahanda undantagsbestämmelser som

gälla för ägodelningsrätt enligt 21 kap. 31 § jorddelningslagen (jfr 29 § expropriationslagen).

Lagrådet förordar sålunda, att vid uppskjuten huvudförhandling

målet skall företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare

handläggningens slut, att om de ledamöter, som vid det senare sammanträdet

sitta i nämnden, ej övervarit den tidigare handläggningen, målet

dock skall upptagas till ny huvudförhandling men att, i den mån det kan

antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig

olägenhet, det ej erfordras, att bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde,

ånyo upptages. I överensstämmelse med 21 kap. 30 § första stycket

jorddelningslagen (jfr 26 § expropriationslagen) torde böra stadgas, att

parts utevaro från nämndens sammanträde ej utgör hinder för målets handläggning

och avgörande. Vidare synes böra angivas, att nämndens avgörande

skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och

handlingarna i övrigt innehålla. Om tiden för doms meddelande kan lämpligen

stadgas, att det skall ske inom en månad från det förhandlingen avslutats,

om ej synnerligt hinder möter.

Genom den antydda fastare regleringen av förfarandet får enligt lagrådet

nämnden möjlighet att ordna förberedelse på önskligt sätt och giva förelägganden.

Lagrådet förutsätter emellertid, att ordförandena med hänsyn

till målens natur alltjämt, under medverkan av kammarkollegiet, söker lägga

målen till rätta på lämpligt sätt, en åtgärd som eljest i expropriationsmål

i första hand ankommer på den exproprierande. Lagrådet har vidare

uttalat:

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

Nämnden kan för närvarande besluta om att förskott å ersättning skall

utgå. En bestämmelse härom synes böra upptagas i lagen och innehålla att,

om särskilda skäl äro därtill, nämnden i avvaktan att slutligt avgörande

kan meddelas äger förordna att förskott skall utgå i avräkning på ersättning

som slutligen kan komma att fastställas. Lagens regel i 9 § om nedsättning

av ersättning enligt 1 § blir tillämplig även på förskott. — I anslutning

till 67 § expropriationslagen och i huvudsaklig överensstämmelse

med 4 § andra stycket i 1950 års lag synes böra föreskrivas, att kronan skall

vara pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§

rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden hans kostnader å målet vid

nämnden.

Slutligen hör enligt lagrådets mening lagen om fri rättegång äga tillämpning

å mål som här avses.

Tredje lagutskottet. I sitt utlåtande har tredje lagutskottet uttalat tvekan

om lämpligheten av att upptaga regler, vilka i likhet med vad som gäller

vid ägodelningsrätt medger högre grad av skriftlighet i förfarandet vid

nämnden än i expropriationsmål (jfr med 21 kap. 31 § jorddelningslagen

och 29 § expropriationslagen lagrådets uttalande, att nämndens avgörande

skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna

i målet innehålla), när det tydligen förutsättes att i högre rätt

samma processregler skall tillämpas som i expropriationsrättsliga mål. Det

synes utskottet som om det kunde vara lämpligare att genom alla instanser

hålla sig till ett och samma förfarande, som genomgående ansluter till ordningen

antingen i jorddelningsmål eller i expropriationsmål.

Promemorian. I promemorian upptages i ett första stycke av paragrafen

inledningsvis den grundläggande bestämmelsen, att angående fiskevärderingsnämnd

och förfarandet hos nämnden i ersättningsinål som anhängiggjorts

enligt 2 § skall tillämpas vad som är stadgat i fråga om allmän domstol

och rättegången i tvistemål. Med tvistemål avses här, framhålles i promemorian,

uppenbarligen tvistemål vari förlikning är tillåten.

Fortsättningen av första stycket upptager i fyra punkter vissa avvikelser

från sagda huvudregel.

Enligt punkt 1 skall vid uppskjuten huvudförhandling målet företagas i

det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Därest de

ledamöter, som vid det senare sammanträdet sitter i nämnden, ej har övervarit

den tidigare handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling;

i den mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle

medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, erfordras därvid ej att

bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde, ånyo upptages. Det understrykes

i promemorian, att enligt dessa bestämmelser får — därest nämndens

sammansättning är oförändrad -—- fortsatt huvudförhandling hållas,

oaktat uppskovet med förhandlingen varat längre än fjorton dagar och målet

ej är av den omfattning som i 43 kap. It § andra stycket rättegångsbalken

avses. Är ny huvudförhandling nödvändig, får under angivna förutsättningar

bevisning, som tidigare upptagits, förebringas på annat sätt än ge
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

nom ny upptagning. Motsvarande bestämmelser innefattas i It kap. 57 §

sista stycket vattenlagen, 21 kap. 31 § tredje stycket jorddelningslagen och

29 § andra stycket expropriationslagen. Vidare har i förevarande punkt

stadgats, att parts utevaro från nämndens sammanträde ej skall utgöra hinder

för målets handläggning och avgörande. Härav följer, enligt vad som

framhålles i promemorian, att tredskodom ej får meddelas samt att parts

utevaro ej heller kan föranleda att målet avskrives. Motsvarande bestämmelser

återfinnes i 11 kap. 55 § andra stycket vattenlagen, 21 kap. 30 § första

stycket jorddelningslagen och 26 § tredje stycket expropriationslagen.

I punkt 2 har föreskrivits att nämndens avgörande skall grundas på vad

vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna i övrigt innehåller.

Liknande regler finnes i 11 kap. 58 § första stycket vattenlagen

och 21 kap. 31 § sista stycket jorddelningslagen, varemot expropriationslagen

saknar ett motsvarande stadgande (jfr NJA avd. II 1950 s. 267). Vidare

har stadgats, att dom skall meddelas inom en månad från det förhandlingen

avslutats, om ej synnerligt hinder möter (jfr 11 kap. 57 § första stycket

vattenlagen), och att domen skall genom nämndens försorg delgivas sökanden

på sätt om delgivning av stämning är stadgat. Härvidlag avses givetvis,

uttalas i promemorian, stämning i tvistemål.

I punkt 3 stadgas att, där det prövas skäligt, nämnden äger utan huvudförhandling,

i avvaktan på målets avgörande, förordna att förskott skall utgå

i avräkning på ersättning som slutligen kan komma att fastställas. I anslutning

härtill anföres i promemorian, att bestämmelser om förskott för

närvarande saknas i ersättningslagen men finnes upptagna i kungörelsen

om fiskevärderingsnämnder och deras verksamhet. I 11 § i sagda kungörelse

stadgas sålunda att, därest uppskov finnes nödvändigt, nämnden må,

om det prövas skäligt och kan ske utan förnärmande av inteckningshavares

lätt, tilleikänna sökanden förskott a honom tillkommande ersättning med

lämpligt belopp. Föreskrift om avräkning på den slutliga ersättningen meddelas

i 12 § andra stycket i kungörelsen. De i förevarande punkt upptagna

reglerna innebär således ingen ändring i sak. Såsom lagrådet påpekat blir

lagens regel i 9 § om nedsättning av ersättning tillämplig även på förskott.

Av 5 § första stycket i förslaget jämfört med 1 kap. 4 § rättegångsbalken

följer att beslut om förskott kan å nämndens vägnar meddelas av ordföranden

ensam.

Punkt 4 upptager en regel om rättegångskostnader, vilken i huvudsak

överensstämmer med vad som nu gäller enligt 4 § andra stycket (jfr även

7 § andra stycket i dess lydelse enligt lag den 6 juni 1957).

I sista st3rclcet av paragrafen upptages stadgande, att lagen om fri rättegång

skall äga tillämpning å mål vid nämnden.

I promemorian framhålles, att om en före den nya lagstiftningens ikraftträdande

inkommen ansökan är ofullständig och åtgärder för dess fullständigande

ej hunnit vidtagas enligt äldre bestämmelser (5 § i kungörelsen),

skall — på grund av den allmänna hänvisningen i 4 § första stycket i lagförslaget

— nämnden, d. v. s. dess ordförande, enligt 42 kap. 3 § rättegångs
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

balken förelägga sökanden att avhjälpa bristen, och reglerna i 42 kap. 4 §

om avvisning blir tilllämpliga. Enligt nu gällande ordning åligger det emellertid

ordföranden att innan föreläggande meddelas söka erhålla kompletterande

uppgifter genom förfrågan hos sökanden. Den nya ordningen blir alltså

strängare mot sökanden. Varsamhet är tydligen påkallad i dylika övergångssituationer.

Yttrandena. I fråga om den föreslagna regeln, att nämndens avgörande

skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna

i övrigt innehåller, erinrar kammarkollegiet om att tredje lagutskottet

ansett det tveksamt huruvida samma utrymme bör beredas åt skriftlighet

i processen vid fiskevärderingsnämnd som vid ägodelningsrätt. Kollegiet

vill uttryckligen tillstyrka promemorians förslag på denna punkt. Den

föreslagna lösningen lärer icke rymma någon risk för att förfarandet kommer

att domineras av skriftlighet. Däremot skulle en konsekvent genomförd

muntlighetsprincip kunna ställa kammarkollegiet såsom ensam företrädare

för kronan vid tio samtidigt verksamma fiskevärderingsnämnder inför stora

praktiska svårigheter. Då med högre grad av muntlighet lätt följer behov

av större personalresurser — vilka måhända bleve svåra för kollegiet att

tillgodose —■ skulle en ändring i den av utskottet antydda riktningen kunna

medföra en fördröjning av målens handläggning och därmed en för de

ersättningsberättigade ogynnsam tidsutdräkt. Jämväl fiskevärderingsnämnden

för Mälaren och Hjälmaren håller före att reglerna i detta avseende för

ägodelningsrätt bör gälla för fiskevärderingsnämnderna. Dessa har icke

blott att — såsom vid expropriation —- värdera visst intrång å fast egendom

utan även att, åtminstone i viss utsträckning, fastslå i vad mån sökande haft

enskild fiskerätt som lidit intrång, varvid studium och tolkning av lantmäterihandlingar

in. m. kommer i fråga. Vidare föreligger stundom omfattande

statistiska utredningar och annat processmaterial, vilket ej ägnar

sig för helt muntlig behandling.

Vad angår den tid, inom vilken fiskevärdcringsnämnds dom skall meddelas,

framhåller fiskevärderingsnåmnden för saltsjökusterna av Gävleborgs

och Uppsala län att ersättningsansökningarna i regel rör fiske som

varit samfällt för skifteslag. Antalet ersättningstagare är då stort och kan

uppgå till bortåt 100. Att fördela den ersättning, som nämnden funnit böra

utgå till skifteslaget, på de särskilda delägarna samt bestämma om nedsättning

skall ske eller ej är synnerligen besvärligt och tidsödande. Den i

förslaget stadgade tiden av en månad kommer därför endast i undantagsfall

att kunna hållas. Tiden bör sättas till lägst två månader. Jämväl fiskevärderingsnämnden

för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands län påpekar,

att domsskrivningen merendels blir mycket omfattande, samt uttalar

vidare alt ordförandena, med hänsyn till den rådande bristen å kompetenta

vikarier för häradshövdingarna, för sysslandet med ifrågavarande mål huvudsakligen

blir hänvisade till kvällstimmar och söndagar. Vidare står skrivbiträden

blott till huds under samma tider. Detta gör att begreppet »synner
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

ligt hinder» i lagförslaget måste givas en vidsträcktare innebörd än som i

allmänhet är vanlig.

Sveriges advokatsamfund har som förut nämnts föreslagit — såsom ett

alternativ till förlängning av tidsfristen för ingivande av anmälan om ersättningsanspråk

— att i förevarande paragraf införes ett stadgande om sådan

avvikelse från bestämmelserna i 42 kap. 2—4 §§, att sökanden tillförsäkras

nödigt rådrum att utreda och precisera sina anspråk. Kammarkollegiet har

jämväl upptagit denna fråga och anmärker, att vid lagstiftningens ikraftträdande

hos nämnderna torde vara anhängiga ett stort antal ofullständiga

och icke kompletterade ansökningar om ersättning. Den i promemorian

omnämnda »varsamma tillämpningen» av de berörda stadgandena i rättegångsbalken

skulle innebära en så praktiskt betydelsefull avvikelse från

vad som gäller om förfarandet i tvistemål vid allmän domstol, att kollegiet

anser att en särbestämmelse i ämnet bör upptagas hland övriga i 4 § av lagförslaget

angivna avvikelser. En dylik komplettering synes lika påkallad,

därest man skulle söka lösa spörsmålet om behandlingen av ofullständiga

ansökningar genom att uppskjuta den nya lagstiftningens ikraftträdande

till den 1 januari 1958. Någon anledning att av detta skäl fördröja lagstiftningens

ikraftträdande föreligger därför enligt kollegiets mening icke.

Hovrätten för Nedre Norrland erinrar om att i 4 § första stycket för närvarande

finnes en bestämmelse om att framställning om ersättning som uppenbarligen

icke förtjänar avseende må avslås utan att ha handlagts vid

sammanträde för förhandling. I förslaget har denna bestämmelse borttagits

ur lagen. Beträffande ifrågavarande bestämmelse, som tillkom på förslag av

fiskerättskommittén (se SOU 1947:47 s. 322), uttalade kommittén att "den

var avsedd att komma till användning endast i sådana fall då framställningen

uppenbarligen ej kunde lagligen bifallas, t. ex. därför att anspråket

hänförde sig till någon i lagen icke angiven grund el. dyl. Det synes hovrätten

som om en föreskrift av angiven innebörd skulle kunna ur praktisk

synpunkt ha sitt värde, och hovrätten förordar därför att den bibehålies.

Hovrätten erinrar om att i jorddelningsmål ägodelningsdomaren äger avvisa

inkommet mål, som han finner uppenbarligen icke kunna av ägodelningsrätten

upptagas till prövning (21 kap. 29 § första stycket jorddelningslagen).

— Hovrätten har jämväl i sitt yttrande upptagit vissa spörsmål angående

delgivning, förande av dagbok in. in. Det synes enligt hovrätten

önskvärt att fiskevärderingsnämnd och ordförande i sådan nämnd skall

kunna på vanligt sätt anlita postverket för delgivning. Hovrätten förutsätter

att, på grundval av den allmänna hänvisningen i förslagets 4 §, delgivningskungörelsens

bestämmelser avses skola gälla även delgivning varom

fiskevärderingsnämnd eller dess ordförande förordnar. Helt otvetydigt är

detta likväl kanske ej, särskilt i belysning av vad förslaget innehåller i vissa

andra hänseenden. Av den allmänna hänvisningen i 4 § borde nämligen

följa, att jämväl vad i rättegångsbalken är stadgat om protokoll, dagbok och

aktbildning i mål vid allmän domstol skall äga motsvarande tillämpning i

mål vid fiskevärderingsnämnd. Emellertid återfinnes i det förslag till till
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

25

lämpningskungörelse som fogats vid promemorian en särskild föreskrift

om dagbok hos sådan nämnd. Detta kan tyda på att avsikten är att rättegångsbalkens

regler i angivna hänseenden icke skall gälla och givetvis då ej

heller bestämmelserna i kungörelsen den 26 september 1947 med närmare

föreskrifter för de allmänna domstolarna om protokollföring, dagbok, aktbildning

m. in. (protokollskungörelsen). Är avsikten denna, torde det böra

klart angivas, förslagsvis bland de avvikelser från huvudregeln som finnes

upptagna i 4 §. I varje fall lärer det icke vara möjligt att i eu av Kungl. Maj :t

utfärdad författning utan stöd av bemyndigande i lag föreskriva avvikelse

från vad i lagen är stadgat. Hovrätten tillägger att det enligt hovrättens mening

knappast finns anledning att för fiskevärderingsnämnds vidkommande

uppställa så detaljerade och omfattande krav på dagbok och delgivningsförteckning

som gäller för de allmänna domstolarna. Med hänsyn till art

och omfattning av de uppgifter som ankommer på sådan nämnd torde det

vara tillfyllest med diarieföring av något enklare beskaffenhet. Även under

en annan paragraf i den föreslagna tillämpningskungörelsen har föreslagits

en föreskrift, som innebär avvikelse från den grundläggande regeln i 4 §.

Hovrätten syftar på stadgandet i kungörelseförslagets 5 §, enligt vilket kostnaderna

för syn skall gäldas av statsverket. Eljest gäller enligt 39 kap. 4 §

första stycket rättegångsbalken att kostnaden för syn skall, om saken är sådan

att förlikning därom är tillåten, utgivas av parterna en för båda och båda

för en eller, om synens hållande påkallats blott av ena parten, av den parten

ensam. Det kan också här ifrågasättas om icke det föreslagna stadgandet

borde upptagas i lagförslagets 4 §.

Departementschefen. Såsom föreslagits i promemorian torde denna paragraf

böra inledas med en hänvisning till vad som är stadgat i fråga om allmän

domstol och rättegången i tvistemål samt erforderliga avvikelser därefter

upptagas i skilda punkter.

Tredje lagutskottet har uttalat viss tvekan om lämpligheten av att — såsom

lagrådet föreslagit — upptaga regler, vilka i likhet med vad som gäller

vid ägodelningsrätt medger högre grad av skriftlighet i förfarandet vid

nämnden än i expropriationsmål. Lagrådets uppfattning om avvägningen

mellan skriftlighet och muntlighet vid processen inför fiskevärderingsnämnd

har emellertid vunnit stöd vid remissbehandlingen, och även jag anser mig

kunna biträda densamma. Det må framhållas att 6 § enligt förslaget får eu

sådan utformning, att det tydligt framgår att i detta hänseende samma regler

skall gälla jämväl vid behandlingen i högre rätt.

De skäl, som framförts för en förlängning av den lid inom vilken fiskevärderingsnämnds

dom skall meddelas, synes mig bärande. Tiden torde böra

bestämmas till två månader.

Regeln i 4 § första stycket 2. tredje punkten i promemorians förslag, enligt

vilken domen skall genom nämndens försorg delgivas parterna på sätt

om delgivning av stämning är stadgat, betingas av den i 6 § första stycket 1.

andra punkten i samma förslag upptagna bestämmelsen, att part äger in
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

komma med vadeinlaga inom fyra veckor från den dag då han erhållit del

av domen. Av skäl som angives vid 6 § torde dock tiden för överklagande av

fiskevärderingsnämnds dom böra räknas från dagen för domens meddelande.

Föreskriften om delgivning av dom kan därför utgå.

Hänvisningen till de allmänna rättegångsreglerna innebär att de i 42 kap.

2—4 §§ rättegångsbalken upptagna bestämmelserna om stämningsansökans

innehåll, om föreläggande att komplettera bristfällig stämningsansökan

och om avvisande av sådan ansökan blir tillämpliga å ansökningar som ingives

till fiskevärderingsnämnd. Dessa bestämmelser är av väsentlig betydelse

för nämndernas möjlighet att utöva en effektiv processledning på förberedelsestadiet,

och avvikelse från desamma synes därför icke böra ske.

Om en ansökan icke innehåller preciserade yrkanden, skall alltså nämnden

eller dess ordförande förelägga sökanden att avhjälpa bristen, och om föreläggandet

ej efterkommes, skall ansökan avvisas. Då föreläggande sker skall

emellertid sökanden, jämlikt 32 kap. 1 § rättegångsbalken, erhålla skäligt

rådrum. Det är självfallet att vid tillämpningen härav erforderlig hänsyn

skall tagas till sökandens möjligheter att verkställa behövliga utredningar

och till att sökanden för att bevaka sin rätt varit nödsakad ingiva sin ansökan

före utgången av viss tidsfrist. Mot beslut om avvisning kan talan

fullföljas till högre rätt jämlikt 49 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken.

Hovrätten för Nedre Norrland har föreslagit bibehållande av den i gällande

lag upptagna regeln om att framställning som uppenbarligen icke

förtjänar avseende må avslås utan att ha handlagts vid sammanträde för förhandling.

Något behov av en dylik möjlighet att efter summarisk handläggning

avvisa uppenbart ogrundade krav torde dock knappast föreligga, och

regeln synes i enlighet med lagrådets och promemorians förslag kunna utgå

ur lagen.

Beträffande delgivningsförfarandet, aktbildning o. dyl. bör i enlighet med

hänvisningen till det allmänna rättegångsförfarandet vanliga regler gälla.

De smärre avvikelser som kan vara erforderliga torde ej behöva angivas i

lagen, utan föreskrifter härom torde få givas av Kungl. Maj:t på grundval

av det bemyndigande som enligt förslaget skall upptagas i 7 § i lagen. Kostnaderna

för syn torde — med avvikelse från vad i 39 kap. 4 § rättegångsbalken

stadgas -— alltid böra gäldas av statsverket. Även härom kan föreskrift

lämpligen meddelas i administrativ ordning.

5 §■

Paragrafen innehåller för närvarande bestämmelse, att ersättning till ledamot

i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder som Konungen fastställer

och gäldas av statsmedel.

Lagrådet. Enligt lagrådets förslag skall den nuvarande bestämmelsen i 5 §

utgå och i stället upplagas stadgande, att ordföranden äger besluta för

nämnden i samma omfattning som är stadgad för den lagfarne domaren i

häradsrätt, att då vid överläggning i nämnden yppas skiljaktiga meningar

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungi. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

skall gälla vad i rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast

lagfarna ledamöter har säte i rätten (jfr 21 kap. 37 § jorddelningslagen),

samt att vid omröstning ordföranden skall säga sin mening först.

Promemorian. I promemorians förslag stadgas i första stycket av paragrafen,

att ordföranden äger besluta för nämnden i samma omfattning som är

stadgad för den lagfarne domaren i häradsrätt. I anslutning härtill framhålles

i promemorian, att genom det ifrågavarande stadgandet och genom

hänvisningen i 4 § till allmänna regler om rättegången i tvistemål möjligheter

till effektiv processledning på förberedelsestadiet torde ha skapats. I

andra stycket upptages i promemorians förslag regler om omröstning, jämväl

dessa i överensstämmelse med lagrådets förslag. I promemorian uttalas,

att dessa bestämmelser, som har motsvarighet i 21 kap. 37 § jorddelningslagen

(jfr även 11 kap. 12 § vattenlagen och 18 § expropriationslagen), icke

innebär någon ändring i sak i förhållande till vad som nu gäller enligt 3 §

sista punkten.

Departementschefen. Denna paragraf, som icke föranlett erinringar vid

remissbehandlingen, torde få upptagas i överensstämmelse med lagrådets

och promemorians förslag.

6 §.

Denna paragraf innehåller i sin nuvarande lydelse en bestämmelse om

att närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

Lagrådet. Enligt lagrådets förslag skall under 6 § upptagas stadgande, att

talan mot nämndens dom eller beslut fullföljes till hovrätt. I princip bör

beträffande sättet för fullföljd i huvudsaken gälla vad som är stadgat om

vademål. För att förekomma rättsförlust synes dock enligt lagrådet böra

stadgas att särskild vadeanmälan mot fiskevärderingsnämnds dom icke behöver

göras och att part må inkomma med vadeinlaga inom fyra veckor

från den dag då han erhållit del av domen (jfr ang. tiden 21 kap. 54 § jorddelningslagen).

Stadgandet i 50 kap. 2 § rättegångsbalken •—- om anslutningsvad

— torde i så fall icke böra äga tillämpning. I övrigt bör i fråga om

fullföljden till hovrätt vad som i allmänhet är stadgat om fullföljd av talan

mot dom eller beslut i tvistemål äga motsvarande tillämpning. Beträffande

beslut rörande förskott synes lämpligt föreskriva, att talan däremot skall

föras särskilt samt att mot hovrättens beslut i dylik fråga talan ej må föras

(jfr 39 § expropriationslagen). Vad angår rättegångskostnaderna kan enligt

lagrådets mening ifrågasättas, om icke även i bovrätt och högsta domstolen

borde gälla samma regler som i expropriationsmål. Måhända är det dock

vanskligt alt gå så långt i hithörande ärenden, där värderingen måste bli

mer skönsmässig än vanligt. De enskilda parterna synes skäligen tillgodosedda,

om det stadgas, all där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

rättegångsbalken kronan städse skall själv vidkännas sina kostnader i hovrätten

eller högsta domstolen, så ock kostnad som åsamkas motpart genom

att kronan fullföljt talan. I övrigt kan allmänna regler gälla.

Tredje lagutskottet. I tredje lagutskottets utlåtande har uttalats viss tvekan,

om på sätt lagrådet föreslagit den processuella nyheten bör införas, att

tid inom vilken part senast skall inkomma med vadeinlaga räknas från dagen

för domens delgivning och ej från dess meddelande.

Promemorian. I promemorian har den nuvarande bestämmelsen i 6 § uteslutits;

ett motsvarande stadgande återfinnes dock i 7 § andra stycket. I

stället har i 6 § upptagits föreskrifter om rättegången i hovrätten och högsta

domstolen.

Första stycket inledes med en bestämmelse, att talan mot fiskevärderingsnämnds

dom eller beslut skall fullföljas till hovrätt. Vidare stadgas, att beträffande

rättegången i hovrätten skall — med vissa avvikelser — gälla vad

om tvistemål är stadgat. Självfallet avses här, uttalas i promemorian, liksom

i fråga om förfarandet i nämnden, tvistemål vari förlikning är tillåten.

Avvikelserna från nyssnämnda huvudregel upptages i förslaget i tre

punkter. Den första punkten har avseende å fullföljd av talan mot nämndens

dom eller beslut. Där stadgas, att särskild vadeanmälan mot nämndens

dom ej är erforderlig och att part äger inkomma med vadeinlaga inom fyra

veckor från den dag då han erhållit del av domen. Vidare föreskrives, att

reglerna i 50 kap. 2 § rättegångsbalken om anslutningsvad ej skall äga tilllämpning

samt att talan mot nämndens beslut rörande försko It skall föras

särskilt. Andra punkten innehåller ett stadgande, som gör de beträffande

nämnden i 4 § upptagna avvikelserna från tvistemålsförfarandet — med

undantag av reglerna om delgivning av dom och om rättegångskostnader —

tillämpliga jämväl å hovrättsprocessen. I promemorian framhålles, att föreskriften

i 4 § första stycket 2. om tiden för meddelande av dom tydligen erhåller

tillämpning å rättegången i hovrätt endast då huvudförhandling hållits.

Frågan, i vilken utsträckning sådan förhandling erfordras, avgöres av

bestämmelserna i 50 kap. 21 § rättegångsbalken. I tredje punkten meddelas

en särskild regel om rättegångskostnader. Att lagen om fri rättegång blir

tillämplig följer enligt promemorian av 10 § sagda lag, jfrd med 4 § sista

stycket i förslaget.

Andra stycket av paragrafen i promemorians förslag innehåller bestämmelser

om rättegången i högsta domstolen. Enligt dessa bestämmelser skall

vad i första stycket 2. och 3. stadgas i tillämpliga delar gälla. Dessutom föreskrives,

att talan mot hovrättens beslut rörande förskott ej må föras. Att i

övrigt reglerna om rättegången i tvistemål skall tillämpas torde, sägs det i

promemorian, ej behöva uttryckligen stadgas.

Yttrandena. I fråga om tiden för fullföljd av talan mot fiskevärderingsnämnds

dom yttrar kammarkollegiet, att det från de ersältningsberättigades

synpunkt ej torde finnas något behov eller intresse av en längre full
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

följdstid än fyra veckor. För den dömande nämnden, som kan ha ett stort

antal likartade mål, torde det kunna vara av värde att relativt snabbt få

klarhet, huruvida parterna i ett avdömt mål åtnöjes med domen. För utförandet

av kronans talan torde det sakna betydelse om fullföljdstiden fixeras

till fyra veckor eller till längre tidrymd. Även fiskevärderingsnämnden

för Mälaren och Hjälmaren yttrar att fullföljdstiden torde kunna begränsas

till fyra veckor. Med en fullföljdstid av tre månader kunde sökanden få

vänta onödigt länge på honom tilldömd ersättning.

En skiljaktig ledamot av fiskevärderingsnämnden för Hallands samt Göteborgs

och Bohus län anser att tiden för fullföljd av talan bör bestämmas

till tre månader. Enligt denne ledamots mening kan det för vederbörande

av olika anledningar behövas längre tid än fyra veckor för ett slutligt ståndpunktstagande

i fullföljdsfrågan.

Mot det föreslagna stadgandet om att tiden för överklagande av fiskevärderingsnämnds

dom skall — i överensstämmelse med vad som nu gäller

— räknas från den dag, då part erhållit del av domen, har invändningar

rests från flera håll. Sålunda uttalar hovrätten för Nedre Norrland, att det

synes kunna ifrågasättas om det finns anledning att bibehålla denna ordning

efter det rättegångsbalkens regler gjorts tillämpliga på förfarandet hos

nämnden. De föreskrifter som är givna i 17 kap. 9 och 12 §§ rättegångsbalken

om meddelande av dom och beslut samt i 50 kap. 1 § samma balk

rörande fullföljdstidens beräkning torde, även då fråga är om fiskevärderingsnämnds

avgörande, innefatta betryggande garantier mot rättsförlust.

Även praktiska skäl kan anföras mot att fullföljdstiden skulle räknas från

dagen för delgivningen. I ärende som anhängiggöres hos fiskevärderingsnämnd

torde samialligheter med ett flertal sakägare ofta nog uppträda som

ersättningssökande. Det kan befaras att i dylika fall den föreslagna ordningen

kan komma att ur arbetssynpunkt bli betungande. Då man icke kan

förutsätta att alla sakägare blir delgivna samma dag, kommer vidare fullföljdstiden

icke att bli densamma för de skilda sakägarna, och det kan därför

komma att draga ut på tiden innan målet blir färdigt att företagas till

avgörande i hovrätten. Fullföljes icke talan, kommer på motsvarande sätt

fördröjning att inträda av den tid då domen eller beslutet tager åt sig laga

kraft. Den föreslagna bestämmelsen kan sålunda i sin mån komma att motverka

önskemålet att fiskerättshavare som lidit skada eller intrång genom

lagstiftningen om rätten till fiske skall få sina ersättningsanspråk prövade

och avgjorda inom rimlig lid. Slutligen synes det hovrätten saknas skäl

för att — såsom följer av (i § i promemorians förslag — i fråga om utgångspunkten

för fullföljdstiden uppställa olika regler för nämnd och hovrätt.

Fiskevärderingsnämnden för Västernorrlands och Jämtlands län framhåller,

att de för de allmänna domstolarna gällande reglerna om kallelse och om

delgivning blir tillämpliga vid fiskevärderingsnämnd. Därav lärer följa, att

huvudförhandling i ett ersättningsmål icke kan hållas eller i allt fall icke

kan avslutas ulan alt samtliga parter blivit i vederbörlig ordning delgivna

kallelse till förhandlingen. Det synes icke finnas något bärande skäl för att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

en part, som inställt sig vid huvudförhandlingen och därvid blivit underrättad

om tiden för domens meddelande, likväl skall komma i åtnjutande

av en fullföljdstid, räknad från delgivningen av domen. Enligt 4 § 1. i lagförslaget

skall väl parts utevaro ej utgöra hinder för målets handläggning

och avgörande. En utebliven part har emellertid genom kallelsen till huvudförhandling

erhållit kännedom om denna och det förhållandet, att han ej

inställer sig vid förhandlingen, synes icke utgöra tillräcklig anledning att

frångå den för rättegångar i allmänhet gällande huvudregeln, att det -—

frånsett tredskodom — ankommer på den uteblivna parten att själv förskaffa

sig kännedom om vad som förekommit vid förhandlingen. I jorddelningsmål

räknas klagotiden från utslagets dag, oaktat sakägarna ofta

blivit underrättade om målets förekomst allenast genom lösbrev. Fiskevärderingsnämnden

för Norrbottens och Västerbottens län anför att — när fisket

är samfällt inom byarna och ansökningarna göres byalagsvis — man

ibiand kan tänka sig delgivning enligt reglerna i 33 kap. 16 § första stycket

rättegångsbalken. Detta delgivningssätt synes icke i högre grad ägnat att

förekomma rättsförluster. Jämväl fiskevärderingsnämnden för Mälaren och

Hjälmaren uttalar sig i avstyrkande riktning men framhåller att, om fiske
värderingsnämnd

utan förhandling meddelar beslut som får överklagas -_

exempelvis om förskott — beslutet givetvis skall delgivas och klagotiden räknas

från delgivandet.

I fråga om anslutningsvad anför kammarkollegiet, att kollegiet icke kan

finna, alt detta institut skulle vara olämpligt eller onyttigt i fiskeersättningsinålen.

Vad först beträffar kronans talan är det visserligen så, att fullfölj

dsrätt mot fiskevärderingsnämnds avgörande tillerkänts kronan under

den bestämda förutsättningen, att klagorälten utnyttjas sparsamt, samt att

utrymmet för anslutningsvad av kronan i följd härav måste bliva rätt litet.

I vissa situationer har dock kronan ett beaktansvärt intresse av att få fullfölja

talan i denna ordning. Detta gäller exempelvis det helt praktiska fallet

att ett ersättningsbelopp i sin helhet synes godtagbart ur kronans synpunkt,

enär däri ingående mycket högt beräknat värde å visst slag av fiske upp■\äges

av att ett annat slag åsatts lågt värde, och den ersättningsberättigade

fullföljer talan med yrkande om förhöjning av sistnämnda värde. Riktigheten

av att utifrån nyssberörda förutsättning beträffande utnyttjandet av

kronans fullföljdsrätt frånkänna den enskilda parten rätt till anslutningsvad

synes kollegiet kunna än mer sättas i fråga.

1951 års rätte gång skommitté upptager frågan om verkan av parts utevaro

i högre rätt och anför, att skäl torde saknas att beträffande överrättsprocessen

införa från rättegångsbalken avvikande bestämmelser om verkan av

parts utevaro. Uteblir vade- eller revisionskärande från rättegångstillfälle

för huvudförhandling, bör således den fullföljda talan förfalla, och uteblir

vade- eller revisionssvarande, kan målet enligt vanliga regler avgöras utan

hinder av partens utevaro (50 kap. 19 § och 55 kap. 15 § rättegångsbalken).

Som jämförelse må hänvisas till att i processen i vattenmål, vilken i viss

man utgjort förebild för den i promemorian föreslagna lagstiftningen, all
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

31

männa regler gäller i fråga om verkan av parts utevaro i högre rätt (jfr

processlagberedningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken

m. m. II s. 241). Ej heller i expropriationsmål gäller i detta avseende

några särskilda regler för rättegången i högre rätt.

Beträffande ersättningssökandens rätt till gottgörelse för rättegångskostnader

anser Sveriges advokatsamfund, att förslaget innebär en begränsning

av kronans ersättningsskyldighet. För närvarande bär sökanden nämligen

rätt till kostnadsersättning även i första klagoinstansen, d. v. s. underrätten.

Samfundet anser att kronans skyldighet att ersätta sökandens kostnader

bör regleras på samma sätt som enligt 67 § expropriationslagen. Då instanserna

enligt förslaget minskas från fyra till tre, saknas anledning att tilllämpa

andra regler. I vart fall synes det innebära en anomali att, samtidigt

med att antalet instanser minskas, borttaga den nuvarande rätten till ersättning

i första klagoinstansen. Styrelsen hemställer alltså i första hand, att

sökanden tillerkännes enahanda rätt till ersättning som enligt 67 § expropriationslagen

och i andra hand att sökanden i varje fall tillförsäkras samma

rätt till ersättning för kostnaderna i hovrätten som nu gäller beträffande

den första klagoinstansen. Även riksförbundet landsbygdens folk anser

att frågan om ersättning för rättegångskostnaderna i hovrätt och högsta

domstolen bör lösas i enlighet med 67 § expropriationslagen. Förbundet anser

för sin del att analogien med expropriationsmål är fullständig. Den värdering

som sker enligt fiskeersättningslagen är enligt förbundets mening ej

mer skönsmässig än vad som i många fall förekommer i expropriationsmål.

Departementschefen. Med anledning av de synpunkter som framkommit

vid remissbehandlingen av promemorian torde de i promemorian upptagna

reglerna om överrättsprocessen böra jämkas i vissa avseenden. Tiden

för överklagande av nämndens dom torde sålunda böra räknas från den

dag då domen gavs, och möjligheten till anslutningsvad bör ej uteslutas.

Den särskilda bestämmelsen i 4 § om parts utevaro bör ej gälla i överrätt.

I fråga om beslut, som meddelas utan samband med förhandling, skall klagotid

räknas från den dag då klaganden erhöll del av beslutet (jfr 52 kap.

1 § och 56 kap. 1 § rättegångsbalken).

Vad angår rättegångskostnaderna i överrätterna innebär promemorians

förslag, att kronan i princip skall vidkännas sina egna kostnader liksom

sådan kostnad som åsamkas motpart genom att kronan fullföljt talan; ersättningssökande

som själv klagar och tappar får bära sin egen kostnad.

Detta är eu modifiering till den ersättningssökandes förmån av de allmänna

regler som gäller för kostnader i överrätt men går icke så långt som till den

i expropriationsmål tillämpade ordningen, vilken innebär att sakägaren

i princip alltid är tillförsäkrad gottgörelse för sina kostnader ej blott i underrätten

utan även i överrätlerna. Förslaget överensstämmer i huvudsak med

den regel för kostnaderna i överrätterna som antogs i samband med att fullföl

jdsrätt för kronan i fiskeersätlningsmål infördes. Dåvarande departementschefen

anförde i samband med denna reform, alt den för sakägarsidan

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

gynnsamma ordning som gäller i expropriationsmål kan innebära en viss

frestelse att draga ut på processen och att det visat sig finnas en ganska

stark opinion för en uppmjukning till den exproprierandes förmån av expropriationslagens

regel beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna

(prop. 1957: 129 s. 19). Den omständigheten att nämnden och underrätten

nu sammanslås till en instans av domstolskaraktär, så att alltså hovrätten

blir första klagoinstans, synes ej utgöra tillräcklig anledning att frångå

denna ståndpunkt. Jag anser mig därför ej kunna tillmötesgå det av

advokatsamfundet och riksförbundet landsbygdens folk framförda yrkandet

om ytterligare modifiering av rättegångskostnadsregeln till förmån för

den ersättningssökande, utan tillstyrker promemorians förslag som även

överensstämmer med vad lagrådet förordat.

7 §•

Denna paragraf innehåller i sin nuvarande lydelse — enligt lag den 6 juni

1957 — regler om att fiskevärderingsnämnds beslut må klandras vid allmän

underrätt ävensom bestämmelser om rättegångskostnaderna i underrätt

och överrätt.

Lagrådet. I lagrådets yttrande har påpekats, att fiskevärderingsnämnds

distrikt enligt gällande indelning i vissa fall går in på två eller tre hovrätters

domsområden. Med hänsyn härtill bör Konungen äga att föreskriva,

under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna skall höra. Stadgande härom

kan upptagas under 7 §, varest tillika i anslutning till nuvarande 6 §

kan införas, att Konungen meddelar de närmare bestämmelser angående

tillämpningen av lagen som i övrigt finnes erforderliga.

Tredje lagutskottet. Utskottet har framhållit, att det redan nu förekommer

att samma fiskevärderingsnämnds olika beslut efter underrätts prövning

kan bli överprövade av skilda hovrätter, beroende på belägenheten av

de vattenområden avgörandena gäller. Ungefär hälften av fiskevärderingsnämnderna

har nämligen domsområden inom mera än en hovrätt. Någon

större olägenhet kan väl detta förhållande för närvarande ej förorsaka. Vid

en eventuell lagändring i enlighet med lagrådets förslag kan det dock antagas,

att det uppstår vissa svårigheter med på detta sätt ordnade domkretsar

i första instans. Det kan därför finnas skäl att överväga, om i sådant

fall fiskevärderingsnämndernas områden bör omregleras eller om en fullföljdsregel

bör införas av innehåll att fullföljd skall ske till den hovrätt där

vattenområdets huvuddel är belägen.

Promemorian. I promemorian upptager denna paragraf i ett första stycke

bestämmelse om att Konungen föreskriver, under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna

skall lyda. I andra stycket återfinnes en motsvarighet

till stadgandet i nuvarande 6 §, att närmare bestämmelser om fiskevärderingsnämndernas

verksamhet meddelas av Konungen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

Yttrandena. Denna paragraf liar föranlett yttrande endast av kammarkollegiet,

som uttalat, att kollegiet för sin del icke anser att en omreglering

av fiskevärderingsnämndernas områden är erforderlig.

Departementschefen. Enligt den ordning som nu gäller omfattar tre av

de tio fiskevärderingsnämnderna områden från två hovrätter, och en nämnd

— nämnden för Vänern och Vättern — berör tre hovrätters domsområden.

Det lämpligaste sättet att komma till rätta med de härmed sammanhängande

problemen torde vara att hänföra varje nämndområde i dess helhet under

en viss hovrätt. Såsom föreslagits av lagrådet och i promemorian höidet

ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga bestämmelser i detta

avseende.

Det torde även såsom hittills få tillkomma Kungl. Maj :t att i övrigt meddela

tillämpningsföreskrifter till lagen. De föreslagna lagändringarna medför

att de nu gällande tillämpningsbestämmelserna måste väsentligt omarbetas.

Slutlig ståndpunkt härtill torde få tagas sedan riksdagen behandlat

lagförslaget. Ett preliminärt utkast finnes intaget i den remitterade promemorian.

övergångsbestämmelserna

Lagrådet. Beträffande övergångsförhållandena har lagrådet anfört, att

lagstiftningen bör träda i kraft så snart som möjligt. Det synes ändamålsenligt

att ändringen skyndsamt aviseras, så att nämnderna kan anpassa

sitt arbete därefter. För undvikande av dubbelarbete kan det stadgas, att

vid lagens ikraftträdande anhängigt mål, vari förhandling ägt rum enligt

äldre bestämmelser, må av fiskevärderingsnämnd företagas till avgörande

utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande utrett.

Promemorian. Enligt promemorians förslag skall den nya lagen träda i

kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit

från trycket i svensk författningssamling. Lagen avses ej äga tillämpning

beträffande mål, som fiskevärderingsnämnd avgjort före ikraftträdandet.

Därjämte föreskrives enligt lagrådets rekommendation att mål, som vid lagens

ikraftträdande är anhängigt vid fiskevärderingsnämnd och vari förhandling

ägt rum enligt äldre bestämmelser, må av nämnden företagas till

avgörande utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande

utrett.

Yttrandena. Kammarkollegiet anser det vara angeläget att lagen träder i

kraft omedelbart efter att den utkommit från trycket. För nämnderna bör

det vara värdefullt att redan under år 1957 kunna meddela dom i vissa mål

med full följdshänvisning till hovrätt. Även fiskevårderingsnämnden för

saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala län framhåller vikten av att de

;( liihantj Ull riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 191

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

avsedda ändringarna med det snaraste träder i kraft. Det bör nämligen i

görligaste mån undvikas att beslut meddelas, å vilka nu gällande fullföljdsordning

blir tillämplig. Fiskevärderingsnämnden för Vänern och Vättern

understryker att lagändringen bör träda i kraft så snart som möjligt, så att

nämnderna kan anpassa sitt arbete därefter.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands

län anför, att det är påkallat att nämnderna — till underlättande av planläggningen

av verksamheten under senare delen av år 1957 — i så god tid

som möjligt får kännedom om dagen för lagändringarnas ikraftträdande

och att flera skäl synes tala för att dagen för ikraftträdandet bestämmes till

den 1 januari 1958.

Departementschefen. Den nya lagstiftningen bör, såsom i promemorian

föreslagits, ej äga tillämpning beträffande mål, som fiskevärderingsnämnd

avgjort före ikraftträdandet. Vidare bör stadgas, att mål, som vid lagens

ikraftträdande är anhängigt vid fiskevärderingsnämnd och vari förhandling

ägt rum enligt äldre bestämmelser, må av nämnden företagas till avgörande

utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande utrett.

Då det är angeläget att lagstiftningen träder i kraft med det snaraste, föreslås

i överensstämmelse med promemorian, att ikraftträdandet sättes till

dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket

i svensk författningssamling.

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till lag om

ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt

m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A),1 måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifalles av Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Clas Amilon

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar överensstämmer med det vid

propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

35

Bilaga B

Vid den remitterade promemorian fogat förslag till

Lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas, att 2—7 §§ lagen den 1 december 1950 om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

2 §.

Fråga om----------Konungen bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust framställas genom

ansökan hos nämnden före den 1 januari 1958.

3 §•

Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,

vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga ledamöterna

utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall

finnas en eller flera i enahanda ordning som denne utsedda suppleanter.

Ordföranden och suppleant för honom skola vara lagkunniga och erfarna

i domarevärv.

Övriga ledamöter och suppleanter för dem böra vara allmänt betrodda

och väl förtrogna med förhållandena i bygden. 4

4 §•

Angående fiskevärderingsnämnd och förfarandet hos nämnden i ersättningsmål

som anhängiggjorts enligt 2 § skall tillämpas vad som är stadgat

i fråga om allmän domstol och rättegången i tvistemål, dock med följande

avvikelser:

1. Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick,

vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Hava de ledamöter,

som vid det senare sammanträdet sitta i nämnden, ej övervarit den tidigare

handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling; i den

mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad

eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upptagits vid tidigare

sammanträde, ånyo upptages.

Parts utevaro från nämndens sammanträde utgör ej hinder för målets

handläggning och avgörande.

2. Nämndens avgörande skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling

förekommit och handlingarna i övrigt innehålla. Dom skall meddelas

inom en månad från det förhandlingen avslutats, om ej synnerligt

hinder möter. Domen skall genom nämndens försorg delgivas parterna på

sätt om delgivning av stämning är stadgat.

3. Där det prövas skäligt äger nämnden, utan huvudförhandling, i avvaktan

på målets avgörande förordna, att förskott skall utgå i avräkning

på ersättning som slutligen kan komma att fastställas.

1 Senaste lydelse av 2 jj, so SFS 1955: 711.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

4. Kronan skall, i den män ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§

rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden hans kostnader å målet vid

nämnden.

Lagen om fri rättegång skall äga tillämpning i mål vid nämnden.

5 §.

Ordföranden äger besluta för nämnden i samma omfattning som är stadgad

för den lagfarne domaren i häradsrätt.

Yppas vid överläggning i nämnden skiljaktiga meningar, vare lag som i

rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast lagfarna ledamöter

hava säte i rätten. Vid omröstning skall ordföranden säga sin mening

först.

6 §•

Talan mot nämndens dom eller beslut fullföljes till hovrätt. Beträffande

rättegången i hovrätten skall gälla vad om tvistemål är stadgat, dock med

följande avvikelser:

1. Särskild vadeanmälan mot nämndens dom vare ej erforderlig. Part

äger inkomma med vadeinlaga inom fyra veckor från den dag då han erhållit

del av domen. 50 kap. 2 § rättegångsbalken skall ej äga tillämpning.

Mot nämndens beslut rörande förskott skall talan föras särskilt.

2. Vad ovan i 4 § första stycket 1.—3. är stadgat skall, utom såvitt angår

delgivning av dom, äga motsvarande tillämpning.

3. Där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, skall

kronan städse själv vidkännas sina kostnader i hovrätten, så ock kostnad

som åsamkas motpart genom att kronan fullföljt talan.

Vad i första stycket 2. och 3. stadgas skall i tillämpliga delar gälla rättegången

i högsta domstolen. Mot hovrättens beslut rörande förskott må talan

ej föras.

7 §•

Konungen föreskriver, under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna

skola höra.

Konungen meddelar tillika de närmare bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag som i övrigt finnas erforderliga.

Denna lag tx-äder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från tiycket i Svensk författningssamling.

Lagen äger ej tillämpning beträffande mål, som fiskevärderingsnämnd

avgjort före ikraftträdandet.

Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid fiskevärderingsnämnd

och vari förhandling ägt rum enligt äldre bestämmelser, må av nämnden

föx-etagas till avgörande utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande

utrett.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 191 år 1957

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 november

1957.

N ä r varande:

juslitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 8 november 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 1 november 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 1 december

1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. in.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn S. Petterson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 15 november

1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 11

november 1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 november 1957

remitterade förslaget till lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr

599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden, att förslaget — efter vissa redaktionella jämkningar — måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

571550

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:396 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om upphävand s. 8 i texten
  2. 3LU 1957:26 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 1 december 1950 s. 1 i texten