Sök i Ratio Lex

Angående anslag för budgetåret 1957/58 till bidrag till vägoch flottledsbgggnader m. m. å skogar i enskild ägo

39 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 38 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:40, Angående anslag för budgetåret 1957/58 till bidrag till vägoch flottledsbgggnader m. m. å skogar i enskild ägo

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1957

1

Nr 40

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret

1957/58 till bidrag till väg- och flottledsbgggnader

m. m. å skogar i enskild ägo; given Stockholms

slott den 21 december 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas den närmare motiveringen för förslag, som avses

framläggas i statsverkspropositionen, att det å riksstaten för innevarande

budgetår uppförda reservationsanslaget å 2 500 000 kronor till väg- och flottledsbyggnader

å skogar i enskild ägo skall för nästa budgetar höjas med

5 000 000 kronor till 7 500 000 kronor och avräknas mot autoinobilskattemedlen

samt uteslutande användas till vägbyggnader. Vidare lämnas motivering

för förslag att å riksstaten för nästa budgetår uppföra ett särskilt

reservationsanslag å 20 000 kronor till flottledsbyggnader å skogar i enskild

ägo. I samband därmed föreslås en del ändringar i grunderna för statsbidrag

till vissa väg- och flottledsbyggnader in. in. och för lån från skogsväglånefonden.

1 liitillng till riksdagens protokoll 19!>7. 1 samt. Nr 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1957

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

21 december 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och kommunikationsdepartementen

samt med statsrådet Hjalmar Nilson anmäler chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Norup, fråga om anslag för budgetåret 1957/

58 till bidrag till byggande av skogsvägar och flottleder in. in. samt anför

därvid följande.

I. Inledning

Skogsstyrelsen har i sina anslagsäskanden den 27 augusti 1956 för budgetåret

1957/58 hemställt bl. a., att anslaget till Skogsvård in. in.: Väg- och

flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo skall höjas med 3 500 000 kronor

till 6 000 000 kronor.

Med skrivelse den 18 oktober 1956 har 1955 års skogsvårdsutredning den

9 november 1956 överlämnat ett inom utredningen utarbetat betänkande angående

skogsbrukets vägfrågor.

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,

domänstyrelsen, skogsstyrelsen efter hörande av skogsvårdsstyrelserna, kommerskollegium

efter hörande av handelskamrarna i Sundsvall, Gävle, Karlstad,

Jönköping och Luleå, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, överbefälhavaren,

lantmäteristyrelsen, kammarkollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Kronobergs, Kalmar, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, 1953 års trafikutredning, Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges

lantbruksförbund, Skogsindustrins samarbetsutskott, Skogsbrukets motortransportkommitté,

Svenska vägföreningen, Kungl. Automobilklubben, Motormännens

riksförbund, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt

Motorförarnas helnykterhetsförbund.

I betänkandet behandlar utredningen efter ett inledande kapitel först skä
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr it) är 1957

len för ett väl utbyggt vägnät inom skogsbruket och ger därefter en översikt

över utvecklingen av skogsvägnätet och dess nuvarande omfattning samt

gör en uppskattning av vilket ytterligare behov av skogsvägar, som föreligger

(kap. 2, 3 o. 4). Härefter behandlar utredningen frågan om skogstransporterna

och det allmänna vägnätet (kap. 5) samt möjligheterna att för väghållningen

bilda större administrativa enheter än befintliga vägsamfälligheter

och vägföreningar enligt lagen om enskilda vägar (kap. 6). Problemen

om last- och upplagsplatser för skogsprodukter vid väg samt angående avdragsrätt

vid beskattning av kostnaderna för skogsvägbyggnader behandlas

i särskilda avsnitt (kap. 7 o. 8). Vidare diskuteras och lämnas förslag till

utformning av det statliga stödet till skogsbilvägarna samt till finansieringen

och administrationen av detsamma (kap. 9, 10 o. 12). I ett särskilt kapitel

(kap. 11) behandlas frågan om utnyttjandet av jordbrukets traktorer för

transporter inom skogsbruket.

Innan jag ingår på en redogörelse för utredningens betänkande och de däröver

avgivna remissyttrandena, vill jag framhålla, att jag har för avsikt att

nu endast upptaga till behandling frågorna om det statliga stödet till skogsvägnätets

utbyggnad samt finansieringen och administrationen av detsamma,

således i huvudsak kapitlen 2—4 samt 9, 10 och 12 i utredningens betänkande.

Detta innebär att frågorna om det allmänna vägnätet och skogstransporterna,

bildandet av större administrativa enheter för väghållningen,

ordnandet av last- och upplagsplatser, tillskapandet av avdragsrätt för skogsvägkostnader

vid beskattningen samt utnyttjandet av jordbrukets traktorer

vid skogstransporterna (kap. 5—8 o. 11) i huvudsak lämnas åsido för att

upptagas till prövning i andra sammanhang. Berörda spörsmål är nämligen

beroende såväl av pågående utredningar som av överväganden, sammanhörande

med den allmänna trafiksäkerheten och den översiktliga planläggningen

av det allmänna vägnätet.

II. Hittillsvarande stödåtgärder

Historik. Det i driftbudgeten för innevarande budgetår upptagna reservationsanslaget

å 2 500 000 kronor till Skogsvård in. m.: Väg- och flottledsbyggnader

å skogar i enskild ägo leder sitt ursprung från ett anslag, som under

1930-talets kris på arbetsmarknaden tillkom i arbetslöshetslindrande syfte.

Under budgetåren 1933/34 och 1934/35 anvisades sammanlagt 1 000 000 kronor.

År 1938/39 återupptogs anslagsbeviljandet, sedan det legat nere under

tre år. I samband med återupptagandet bestämdes att ett skogsvägföretags

arbetslöshetslindrande natur ej som tidigare skulle vara absolut villkor för

erhållande av statsbidrag. Under följande två budgetår anvisades på ordinarie

stat 350 000 resp. 100 000 kronor och på tilläggsstat för budgetåret 1940/

41 ell belopp av 1 000 000 kronor. Efter framställning av 1936 års skogsulredning

ökades fr. o. in. budgetåret 1941/42 anslaget kraftigt, huvudsakligen

för att underlätta vedtransporlerna och för att möjliggöra att vedhuggning
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 40 ar 1957

arna i skogsvårdens intresse förlädes till av ekonomiska skäl tidigare oåtkomliga

områden.

År 1943 avgav 1936 års skogsutredning sitt betänkande Utredning rörande

skogsnäringens ekonomiska läge med förslag till åtgärder för höjande av näringens

bärkraft. III. Skogsbrukets transportfrågor: Vägar och järnvägar

(SOU 1943: 4). Däri framlades bl. a. vissa beräkningar, utvisande ett anslagsbehov

av 4 500 000 kronor för år under en 10-årsperiod för byggnad av de

mest angelägna skogsvägarna. Även förslag till ändrade bestämmelser angående

statsbidrag till skogsvägar hade utarbetats. De viktigaste nyheterna var,

att förekomsten av arbetslöshet borttogs som villkor för bidrag och att begreppet

stamväg, till vilken vägtyp kunde erhållas bidrag med högre procentsats,

infördes samt att förslag om viss underhållsskyldighet för statsunderstödda

skogsvägar framlades. I huvudsaklig överensstämmelse med skogsutredningens

förslag utfärdades efter frågans behandling vid 1943 års riksdag

den ännu i sina huvuddrag gällande kungörelsen (SFS 1943: 530). Av senare

vidtagna ändringar torde den fr. o. m. den 1 juli 1952 genomförda decentraliseringen

av beslutanderätten till skogsstyrelsen vara viktigast.

Under budgetåren 1933/34—1956/57 har under anslaget anvisats sammanlagt

33 650 000 kronor. Enligt skogsvårdsstyrelsernas statistik har under tiden

t. o. m. utgången av budgetåret 1954/55 slutavsynats vägföretag med en

sammanlagd väglängd av 8 230 km till vilka företag ca 21 800 000 kronor

utbetalats i bidrag. Skillnaden mellan det anvisade beloppet och det utbetalade

beror bl. a. på den förskjutning i tiden som sker mellan bidragsbevilj

ande t och utbetalningen samt på avskrivning av vissa företag som av olika

skäl ej fullföljts.

År 1941 inrättades även en särskild lånefond, skogsväglånefonden, för att

underlätta kreditmöjligheterna för byggande av skogsvägar. Fonden tillfördes

redan första budgetåret ett kapital av 1 200 000 kronor men då densamma

utnyttjades i mycket liten utsträckning besparades budgetåret 1946/47

1 068 000 kronor, vilket reglerades över titeln lånemedel. Vid ingången av

budgetåret 1956/57 fanns ca 114 000 kronor tillgängliga i fonden. Endast två

företag har haft lån ur fonden med tillhopa 31 400 kronor. Vid sistnämnda

budgetårs ingång utestod ett lån om 16 296 kronor.

Gällande bestämmelser. Bestämmelser om bidrag ur skogsväganslaget återfinnes

i kungörelsen den 30 juni 1943 angående statsbidrag till vissa vägoch

flottledsbyggnader m. in. (SFS 1943: 530) jämte däri senare gjorda ändringar

samt i av skogsstyrelsen utfärdade tillämpningsföreskrifter.

Av innehållet i dessa bestämmelser torde här få återgivas följande.

Från anslaget äger skogsstyrelsen till skogsvårdsstyrelse anvisa medel att

utdelas som bidrag till utförande av väg- eller flottledsbyggnad å skog, som

står under skogsvårdsstyrelsens uppsikt, samt för uppförande av skogshärbärge

eller annan liknande förläggning å skog tillhörig enskild person (byggnadsbidrag).

Med skogsväg förstås sådan med motorfordon farbar enskild väg, som är

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 ur 1957

av väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter. Stamväg är sådan

året runt med motorfordon farbar skogsväg, som utgör huvudled för utforsling

av skogsprodukter från större områden.

Bvggnudsbidrag utgår endast för nybyggnad av skogsväg eller sådan omläggning

eller förbättring av befintlig skogsväg eller annan enskild väg, att

denna först genom åtgärden kommer i det skick, att utforsling av skogsprodukter

kan äga rum ä vägen. Som förutsättning för bidrag gäller vidare,

att nyttan av företaget beräknas minst motsvara kostnaderna därför och att

med hänsyn till allmän eller enskild rätt binder mot företagets utförande ej

är för handen. I denna nytta skall enligt tillämpningsföreskrifterna inräknas

även sådan av icke skoglig karaktär, t. ex. nyttan av vägen som utfartsväg

eller som förbindelseväg för allmän trafik. Som ytterligare inskränkning i

bidragsrätten stadgas, att bidrag ej skall utgå till företag, som på grund av

särskilt högt båtnadsvärde eller ringa omfattning kan förväntas även utan

bidrag komma till utförande inom den närmaste tiden.

Skogsstyrelsen har tillämpat denna regel så att företag, som beräknas

kunna genom minskade transportkostnader bli amorterade inom två år efter

det vägen väsentligen tagits i bruk, ej anses berättigade till bidrag samt att

för vägföretag med en beräknad byggnadskostnad understigande 1 000 kronor

frågan om statsbidrag upptages till prövning endast undantagsvis och

efter särskild motivering.

Vid beviljande av bidrag till vägbyggnader skall företräde givas åt företag,

där delägarna är många eller där behovet av bidrag med hänsyn till delägarnas

ekonomiska ställning är särskilt stort.

I fråga om bidragets storlek gäller, att det för stamväg utgör 50 procent

och för annan skogsväg högst 40 procent av den av skogsvårdsstyrelsen godkända

kostnaden för företaget. Då synnerliga skäl därtill är kan emellertid

efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall bidrag utgå med 75 procent.

I den godkända kostnaden får ej inräknas marklösen eller ersättning för skada

eller intrång, som orsakas de av företaget berörda fastigheterna av

företagets utförande.

För gradering av bidragsprocenten till annan skogsväg än stamväg har

skogsstyrelsen föreskrivit en kategoriuppdelning av markägarna och en gradering

av bidragsbehovet med hänsyn till båtnaden. T. o. in. budgetåret 1954/

55 tillämpades en indelning i två kategorier. Till kategori A, vilken borde

erhålla 40 procents bidrag, fördes skogsägare, som för sin eller sin familjs

bärgning var beroende av arbetsinkomst från skogen, samt annan skogsägare,

som själv brukade sin fastighet, under förutsättning att skogsinnehavet

var mindre att anse som kapitaltillgång än som möjlighet att bereda arbete

för gårdens folk (stöd för jordbruket). I gränsfall företogs en prövning för

utrönande om sociala eller ekonomiska skäl kunde åberopas för det högre

bidraget. Övriga skogsägare fördes till kategori B, som normalt endast kunde

få 25 procents bidrag. Om företaget beräknades kunna amorteras på kortare

tid än fem år sänktes bidragsprocenten till 25 resp. 15. På grund av

bristen på medel skulle bidrag i första hand utgå till stamvägar och företag

berörande fastigheter tillhörande kategori A.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ls proposition nr 40 är 1957

Fr. o. m. budgetåret 1955/56 har markägarna indelats i tre kategorier.

Enskilda personer hänföres till endera av kategorierna A eller B, varvid

till A hänföres den, som äger fastighet eller fastigheter med ett sammanlagt

taxeringsvärde av högst omkring 75 000 kronor, och till B övriga. Om denna

fördelning i det särskilda fallet ej lämpligen bör godtas med hänsyn till

vad som är känt om ägarens ekonomiska förhållanden, hänföres denne till

annan kategori. Sådan korrigering kan ifrågakomma i båda riktningarna.

Vid hänförande till kategori bör särskilt uppmärksammas, om ägaren har

väsentliga inkomster, som ej härflyter från hans fastighetsinnehav, t. ex. av

särskilt yrke.

Juridiska personer såsom kommuner, bolag, allmänningar in. fl. hänföres

till kategori C.

Bidrag utgår normalt med 50 procent till alla kategorier, när det gäller

stamväg, samt i övrigt med 40 procent till kategori A och 25 procent till

kategori B och C. F. n. anses emellertid med hänsyn till medelsbristen bidrag

kunna tilldelas den som tillhör kategori C huvudsakligen endast om

han ingär som delägare i företag, vilket med hänsyn till övriga delägares

insats bör stödjas.

Ansökan om bidrag skall göras hos skogsvårdsstyrelse, som, såvitt ansökningen

ej anses höra omedelbart avslås, upprättar plan för företaget. I vissa

fall skall därvid förberedande utredning ske i samråd med vägförvaltning

och lantbruksnämnd i syfte att utröna vilken myndighet, som bör handlägga

ärendet, och för att säkerställa skäligt hänsynstagande till andra än

skogliga synpunkter vid planläggningen. Anslutning till allmän väg skall

godkännas av vägdirektören. Klagoräti över skogsvårdsstyrelses beslut att

avslå bidragsframställning föreligger ej.

Om företaget berör flera fastigheter, utgår ej bidrag med mindre angående

vägens byggande och underhåll antingen laga kraftvunnen förrättning

enligt lagen om enskilda vägar ägt rum eller laga kraftvunnen dom eller

träffad överenskommelse i sådan form, som av skogsstyrelsen godkännes,

föreligger.

Skogsstyrelsen har föreskrivit, att där fråga är om stamväg och delägarna

är fler än fem samt i övriga fall, där så anses lämpligt, hör skogsvårdsstyrelse

påkalla förrättning enligt lagen om enskilda vägar.

I det skriftliga kontrakt, som skogsvårdsstyrelse enligt bidragsförfattningen

har att träffa med bidragstagaren, skal! denne bl. a. förbinda sig att

därest underhållsskyldighet beträffande företaget ej eljest föreligger, undethålla

företaget i den omfattning och under den lid, högst tjugu år, som av

.skogsvårdsstyrelsen bestämmes.

Skogsvårdsstyrelse kan begära att bidragstagaren ställer säkerhet för sina

förpliktelser enligt kontraktet.

Skogsvårdsstyrelse kontrollerar och avsynar vägföretaget.

Skogssällskapet har samma rätt som skogsvårdsstyrelse att förmedla statsbidrag

men endast för skogar vilkas vård och förvaltning utövas under medverkan

och tillsyn av sällskapet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr bO år 1957

Bestämmelserna om skogsväglånefonden återfinnes i kungörelsen den 6

juni 1941 angående lån från skogsväglånefonden (SFS 1941:492) jämte senare

ändringar. Enligt dessa bestämmelser är de allmänna kvalifikationerna

för erhållande av lån i huvudsak desamma som för erhållande av statsbidrag.

Dock må lån utgå även till väg, som betalar sig inom kort tid. Sammanlagt

må lån och bidrag ej överstiga 80 procent av den av skogsvårdsstyrelse

godkända kostnaden för företaget. Lån utlämnas ej till lägre belopp

än 500 kronor.

Låneärenden avgöres av Kungl. Maj:t, vilken även fastställer den form

av överenskommelse, som kan godkännas för företag berörande flera än en

delägare. Ansökan ingives tilll skogsvårdsstyrelse, som efter upprättande av

plan med eget yttrande översänder ansökan till skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen

vidarebefordrar efter hörande av arbetsmarknadsstyrelsen framställningen

med eget yttrande till Kungl. Maj :t

För lån skall ställas säkerhet, som kan av Kungl. Maj:t godkännas. Såsom

säkerhet kan godkännas fastighetsinteckningar inom 75 procent av taxeringsvärdet

av fast egendom samt obligationer och personlig borgen.

Lån är amorteringsfritt under två år från första lyftningsdagen och skall

därefter amorteras med årliga inbetalningar inom sådan tid, högst tjugu år

från första lyftningsdagen, som med hänsyn till företagets bärighet bestämmes

vid lånets beviljande. Det är dock låntagaren obetaget att verkställa

slutamortering tidigare.

Lån förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot (normalränta).

Denna fastställes av Kungl. Maj :t för varje budgetår och utgör f. n.

fyra procent.

Skogsvårdsstyrelsen tecknar kontrakt med låntagaren enligt samma regler,

som angivits för statsbidrag. Bestämmelser finnes även för kontroll av

företagen och för reglering av sådana fall, då lån på grund av låntagares

försummelser o. dyl. kan förklaras vara förfallet till omedelbar betalning.

IIL Skogsvårdsutredningens förslag

Skälen för ett utbyggt skogsvägnät. Utredningen framhåller, att skogsbruket

vid jämförelse med andra näringar utvisar en extremt utspridd produktion.

Skogsproduktionen äger rum inom 23 miljoner hektar eller närmare

två tredjedelar av rikets landareal, där allt efter markens godhetsgrad och

de klimatiska betingelserna produceras från någon kubikmeter till över

10 kubikmeter eller i medeltal för hela landet omkring tre kubikmeter per

år och hektar. Inom detta område skall produktionen fortlöpande hållas

igång, förbättras och skyddas mot skador genom återväxtarbeten och genom

beståndsvårdande, markförbättrande och skogsskyddande åtgärder. Det producerade

virket skall tillvaratagas genom huggningar och det upphuggna

virket från avverkningstrakter, som årligen omfattar ett par miljoner hektar,

spridda över hela skogsarealen, skall sammanföras och fraktas till huvudtransportleder

och förädlingsindustrier.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr iO år 1957

Det är uppenbart, att en dylik näring i högsta grad är beroende av goda

trafikleder. Behovet därav blir särskilt framträdande under tider av intensifierad

skogsvård och minskad tillgång till mänsklig arbetskraft och hästar,

vilken utveckling sedan ett par decennier utmärker svenskt skogsbruk.

Skogsarbetena bedrevs tidigare till huvudsaklig del under vinterhalvåret.

Man kunde då med utnyttjande av vinterföret och den goda tillgången på

arbetskraft och hästar utföra avverkningarna även med ett glest vägnät.

Skogsvårdsarbetena, som väsentligen utföres under barmarkstid, var relativt

blygsamma. I dessa avseenden har emellertid förhållandena helt förändrats.

Utredningen framhåller, att det finns många bärande skäl för att en intensifierad

och planmässig utbyggnad av skogsbilvägnätet nu är en av de

angelägnaste uppgifterna i svenskt skogsbruk och nämner i det sammanhanget

transportekonomien, transporttekniken, skogsvården och slcogsskyddet

samt sociala och andra med arbetskraften sammanhängande skäl. Utredningen

anför att alla dessa skäl är inflätade i varandra men gör ett försök

till en analys av dem. Därav torde följande få återgivas.

Vad först angår transportekonomien så är i svenskt skogsbruk ännu

den awerkningsmetod helt dominerande, som bygger på att träden upparbetas

till olika sortiment på fällningsplatsen. Transport av hela trädlängder

eller andra långlängder ur bestånden för uppkapning på annan plats,

en metod som ej är ovanlig i andra länder, förekommer här i mycket liten

omfattning. En första sammanföring av de i beståndet eller på hygget utspridda

virkesstyckena sker i regel manuellt av huggaren. Brännved i meterslängder

lägges upp i kastar, kolved, brännved i långlängder och boardved

lägges upp i res, massaved i res, trianglar eller kistor, beroende på hur

länge den skall kvarligga i skogen o. s. v. I större delen av Norrland utför

huggaren eller en särskild s. k. brossiare en längre gående sammanföring

av både timmer och massaved fram till stickvägar (huggarbrossling). En

dylik hopdragning av virket kan också utföras med häst (körarbrossling).

I södra Sverige förekommer, att man i ungbestånd bär fram gallringsvirket

till tätt liggande släpvägar för att skydda träden mot körningsskador.

Efterföljande transporter avser virkets framförande antingen direkt till

de vanliga leveransplatserna, d. v. s. bilväg eller flottled, eller till lastbänk

vid basväg eller traktorväg för vidaretransport med hästdoning eller traktor.

Denna transport, beroende på förhållandena kallad skotning, lunning eller

kortvägskörning, utföres till övervägande del med häst. Försök med traktorlunning

och lunning med vinsch pågår dock, ofta i förening med central

upparbetning av virket. Skogliga transporttekniker synes emellertid vara

eniga om, att hästen under överskådlig tid måste räknas som det viktigaste

hjälpmedlet för detta första transportled, både av ekonomiska skäl och med

hänsyn till kravet ur skogsvårdssynpunkt på minsta möjliga skadegörelse

på den kvarstående skogen.

På något längre sträckor är emellertid hästkörningen dyrbar i förhållande

till andra transportsätt. Utredningen lämnar en översikt över gjorda jäm
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1957

förande kostnadsundersökningar och anför att de alternativ till hästkörning

(kortvägskörning eller lunning -j- basvägskörning) som främst intresserar

är lastbilskörning och hjultraktortransport. Av en jämförelse framgår,

att de direkta transportkostnaderna är betydligt lägre för lastbilen och

märkbart lägre för traktorn. Kostnaderna är i grova drag omvänt proportionella

mot transportmedlets lastförmåga och färdhastighet.

Emellertid bör de direkta transportkostnaderna ökas med indirekta kostnader,

främst utgifter för anläggning och underhåll av väg. Därvid visar

sig, att de transportmedel, som bar låga direkta transportkostnader, för med

sig förhållandevis höga indirekta utgifter och tvärtom. Vid studier av det

komplicerade sammanhang, som uppkommer vid bedömningen av gränsdragningen

mellan häst- och lastbilstransporter, har befunnits, att de faktorer,

som särskilt inverkar på valet av transportmetod, är avverkningskvantiteten

för hektar och år, undervägskostnaden för kortvägskörning till bilväg

och vägkostnaderna (ränta och amortering av anläggningskostnaden

jämte årligt underhåll) för bilvägen.

På kalkyler av liknande slag, mer eller mindre detaljerat utförda, grundas

de överväganden, som leder till utbyggnaden av det skogliga bilvägnätet.

Emellertid tillkommer många andra faktorer •sid det slutliga ställningstagandet

till ett skogsvägbyggnadsföretag. Sålunda tenderar hästtransportkostnaderna

att bli allt högre medan transporter med motordrivna hjälpmedel

torde bli billigare eller i vart fall ej stiga lika mycket. Orsaken härtill

är bl. a. den kraftiga minskningen i hästantalet. Höjning av hästtransportkostnaderna

beror emellertid ej blott på större konkurrens om tillgängliga

hästar. Allteftersom jordbruken övergår till traktordrift finnes allt mindre

anledning att hålla häst för jordbruksdriften. De fasta kostnaderna för hästen,

vilka tidigare i stort sett torde ha burits av jordbruket, måste då alltmer

övertagas av skogsbruket. Enligt en av Föreningen Skogsarbeten företagen

utredning skulle kostnaderna per dag för en skogshäst vid vissa antagna

förutsättningar bli 8,53 kronor om 40 % av årskostnaderna faller på

skogen, men 13,98 kronor om skogen belastas med hela årskostnaden. En

väntad fördyring av hästkörning i förhållande till motortransport leder enligt

det anförda till ett tätare bilvägnät. Därest hästbeståndet fortsätter att

minska kan också bristen som sådan framtvinga en utbyggnad av bilvägnätet.

En utbyggnad av speciella traktorvägar kan också ersätta hästtransporterna.

Eu uppdelning av transporten på tre olika led verkar emellertid fördyrande

genom de omlastningar den medför. Traktorvägarna torde därför som

regel få betydelse främst i de fall då traktorer kan utan omlastning till lastbil

föra virket direkt till förbrukningsorten, till järnväg, flottled, central

upplagsplats eller liknande. Det är även möjligt att ett traktorvägsystem i

vissa lägen kan utbyggas så tätt, att virket kan vinschas fram till traktorn

direkt från avverkningsplatsen.

Bland motiven för ett tätare skogsvägnät tillkommer i landets mellersta

och sydliga delar de osäkra tjäl- och snöförhållandena. Egentlig basvägskör
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1957

ning kan bär ej påräknas, även om detta transportsätt de vintrar det kan

praktiseras kunde vara ekonomiskt fördelaktigare.

Det hittills förda resonemanget har närmast gällt trakter, där allt virke

skall forslas vidare med bil eller järnväg. Inom trakter, där flottlederna har

stor betydelse, blir problemen av delvis annan karaktär. Många biflottleder

och mindre kustälvar har numera blivit så dyrbara att utnyttja, att man

särskilt inför nödvändiga ombyggnader av flottledsanläggningarna upphör

med flottningen och övergår till biltransport. En sådan omläggning är emellertid

rätt komplicerad bl. a. därför att flottlederna är allmänna transportleder,

som i princip står öppna att utnyttjas av envar. Ett på enskilt initiativ

tillkommet organ, Skogsbrukets Transportutredning med en rad lokalkommittéer,

arbetar sedan någon tid med detta problem. Att en avsevärd

utbyggnad av skogsbilvägnätet kommer att inom en snar framtid behövas

som ersättning för de mindre bärkraftiga flottlederna, står emellertid utom

allt tvivel.

Beträffande de transporttekniska skälen framhåller utredningen, att tidigare

gick en icke ringa del av skogsbrukets produkter till husbehov på jordbruksfastigheter

och till annan lokal förbrukning. Lokalförbrukarna fick

helt naturligt i stor utsträckning sitt virke genom direkt hästtransport. Numera

levereras en allt större del av virket till större förbrukare på längre avstånd,

vilket nödvändiggör biltransporter. Det förhållandet att den fortsatta

transporten i så dominerande utsträckning förutsättes ske med bil för med

sig en allmän strävan att genom bilvägbyggen flytta leveransplatsen närmare

produktionsplatsen.

Inom betydande delar av landet är det av stor betydelse, att skogsindustriens

råvarubas breddas genom utnyttjande av hittills ej tillvarataget lövvirke

och klenare barrvirke. Särskilt inom områden, där gagnvirket normalt

flottas, ökas därigenom kraven på utbyggnad av skogsbilvägnätet. Problemet

om lövvirkets och klenvirkets flottning har nämligen ej kunnat tillfredsställande

lösas. I viss män kan samma sak sägas gälla om svårigheterna att

med rimliga sjunkningsförluster flotta det alltmer frodvuxna barrvirket.

Slutligen torde man få räkna med ökade transporttekniska svårigheter i

samband med den allt fullständigare regleringen av vattendragen. Ju längre

ut i bivattendragen, som vattenkraftsintressena sträcker sig, desto svårare

blir det att samtidigt utnyttja vattentillgångarna för både flottning och vattenkraftsändamål.

Detta förhållande torde bli en bidragande orsak till att

vissa flottleder avvecklas och transporterna lägges över på bil.

Beträffande skogsvårdens och skogsskgddets krav på skogsvägnätet framhåller

utredningen inledningsvis, att de skogsvårdsarbeten som överallt i

landet och kanske särskilt i landets norra delar väntar på att bli genomförda

kan grupperas i a) restaurering av äldre kalmarker, skräpskogar och andra

arealer med uppenbart otillfredsställande skogstillstånd, bj löpande återväxtarbeten

i det normala skogsbruket, c) plantskogsvård, d) beståndsvårdande

gallringar och e) skogsdikning.

Utredningen framhåller, att möjligheterna att genomföra dessa arbeten

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr iO år 1957

11

på olika sätt röner inflytande av skogsvägnätets täthet. Ett väl utbyggt vägsystem

minskar genom förkortade gångvägar, billigare materialtransport

in. in. direkt kostnaderna för skogsvårdsarbetena. Vikten därav är så mycket

större som dessa arbeten har investeringskaraktär och för ögonblicket endast

ger kostnader och inga inkomster. Exempel på sådana arbeten utgör hyggesröj

ning, markberedning, hyggesbränning, sådd och plantering samt kemisk

eller biologisk bekämpning av ej önskvärd vegetation ävensom tidiga plantröjningar

och skogsdikning. Utredningen anför vidare bl. a. följande.

Alla dessa åtgärder måste utföras under barmarkstid och många av dem

under den mycket begränsade tid, som uppfyller de specifika krav arbetet

ställer. Detta gäller t. ex. hyggesbränning, sådd, plantering och bekämpningsåtgärder.

För att kunna effektivt utnyttja arbetskraften under den lämpliga

tiden är det nödvändigt att kunna snabbt förflytta densamma. Under skogskullursäsongen

måste också särskilt anställd arbetskraft, t. ex. kvinnor och

skolklasser ofta anlitas, vilket ställer krav på goda kommunikationer.

Vid skogsvårdsarbetet kommer vidare i ökande omfattning maskinella

hjälpmedel till användning, vilkas transport på längre sträckor i väglös terräng

är tidsödande och dyrbar, ibland omöjlig. Markberedningsaggregat, röjningsmotorsågar,

hyggesbränningsattiralj, besprutningsaggregat, dikesdynamit,

dikningsmaskiner och annan teknisk utrustning, som underlättar skogsvårdsarbetets

rationalisering, kräver för att komma till sin rätt goda transportmöjligheter.

Vid sådana skogsvårdsuppgifter som restaurering av rest- och skräpskogar

utfaller alltid vissa mängder virke, ofta små kvantiteter per arealenhet

och av klena dimensioner och dålig kvalitet. Om transportvägen är lång, blir

ej sällan rotnettot på detta virke mycket lågt eller obefintligt. Det lönar sig

stundom ej ens att upparbeta virket. Genom förbättrade kommunikationer

kan rotvärdet stiga, så att avverkningen ger visst bidrag till den efterföljande

skogskulturen eller kanske till och med utöver kostnaden för denna ett

mindre rotnetto. Detta betvder mycket som stimulans till restaureringsarbctet.

I viss mån samma synpunkter kan läggas på den del av skogsvården, som

gallringarna i de yngre bestånden utgör. Kostnaderna för de tidigaste gallringsingreppen

(ofta kallade röjningsgallringar) kan nedbringas genom att

eu del av de fällda träden kan upparbetas och säljas. Ungskogsgallringarna

får en bättre ekonomi. Samtliga gallringar kan göras biologiskt riktigare och

för beståndets framtida utveckling mera ändamålsenliga, om även klenare

stammar kan avverkas med visst netto eller utan direkt kostnad. För skogsbeståndens

fortsatta utveckling är gallringarna, särskilt de första ingreppen,

synnerligen betydelsefulla. Genom dessa regleras bl. a. trädslagsblandningen,

olämpliga trädtyper avlägsnas och träden ges ett lämpligt utrymme för att

kunna snabbt utväxa till gagnvirke. Särskilt riskabelt för beståndets framtid

är om lövinblandningen är onormalt stor och ingreppet kommer för sent.

Vad nya skogsvägar betyder för skogsvården ses tydligt i varje skogstrakt,

som blir mera åtkomlig genom vägbygge. Detta beror ej blott på skogsvägarnas

påtagliga inverkan på kostnadslaktorer o. dyl. utan vägarnas tillkomst

synes också ha en psykologisk inverkan. De tidigare avlägsna och svåråtkomliga

skogarna kommer närmare skogsägarens intressesfär, och många

skogsvårdsarbeten, även sådana som betyder stora direkta utgifter, kommer

lättare till utförande.

Utredningen framhåller vidare att skogsvägarna har eu avgörande betydelse

i ett förbättrat skogsbrandförsvar. 1 sådana sammanhang är det mim
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1957

ligen av utomordentlig betydelse att ett vägnät finnes, som medger snabba

transporter av manskap till brandplatsen och underlättar framförandet av

tekniska hjälpmedel, såsom sprutor o. dyl. Vägnätets täthet och klass blir

då av helt avgörande betydelse. Dessutom utgör vägarna i sig själva goda

brandhinder.

Även skyddet mot insektsskador, i den mån det bedrives genom besprutningar

och liknande åtgärder, drar fördel av ett gott vägnät.

Slutligen erinrar kommittén i detta sammanhang om att ett väl utvecklat

skogsvägnät stärker det svenska skogsbrukets konkurrenskraft gentemot

andra länder. En del länder på kontinenten har börjat uppträda som konkurrenter

i världshandeln med skogsprodukter och dessa länder har i regel ett

transportsystem, som är avsevärt mera utvecklat än vårt, varför det är viktigt

att Sverige ej blir efter på skogstransportteknikens område.

Vad slutligen angår de sociala och övriga med arbetskraftsfrågan sammanhängande

synpunkterna på en utbyggnad av skogsvägnätet, framhåller utredningen,

att den måhända starkast pådrivande kraften i dagens skogsvägbyggande

just utgöres av arbetskraftsförhållandena. En fullkomlig revolution

håller nämligen på att ske i skogsbygdens levnads- och arbetsförhållanden.

Det gamla systemet med skogsarbetare, skogstorpare, körararrendatorer

och skogsarbetande småbrukare, boende på spridda platser i skogarna

och i de stora ödebygderna, kompletterat med tillfälliga koj förläggningar

för både bygdens folk och lösarbetare, är enligt utredningen ställt på

avskrivning. De flesta skogsarbetare och deras familjer kräver att få bo så att

de kan leva i kontakt med en bygd och kunna utnyttja den service på det

materiella och det kulturella planet, som det moderna samhället kan ge. Arbetare

med familj vill icke under långa delar av sitt liv ligga i kojor långt

hemifrån. Bristen på arbetskraft vid jordbruket och kvinnornas önskan att

slippa det tyngre arbetet i ladugården medför, att körarna i större utsträckning

än förr vill bo hemma för att sköta gårdssysslorna. Stora transportproblem

följer med denna omläggning. Vare sig arbetskraften transporteras

i skogsföretagens personalbussar eller förflyttar sig med egna motorfordon,

kräves ett gott vägnät, som kan trafikeras både sommar och vinter.

Uppskattning av skogsvägbehovet. Utredningen erinrar inledningsvis om

att bedömningar avseende behovet av skogsvägar tidigare gjorts i olika

sammanhang. Sålunda gav en av 1936 års skogsutredning år 1941 verkställd

förfrågan hos skogsvårdsstyrelserna till resultat, att en förstahandsutbyggnad

av ett vägnät för skogstransporter borde avse en våglängd av 22 390

km till en kostnad av något över 95 miljoner kronor. Skogsvårdsstyrelserna

betonade i regel, att deras uppgifter avsåg det närmaste behovet för de mest

angelägna vägarna. Kommittén för produktionsfrcimjande åtgärder beräknade

kostnaden för det år 1953 föreliggande behovet av skogsvägbyggnader

till 586 miljoner kronor. Omräknat i våglängd skulle denna kostnad motsvaras

av omkring 35 090 km, varav över 60 procent skulle falla på det

nordsvenska området.

Skogsvårdsutredningen erinrar om den starka utveckling och omdaning

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1957

13

som f. n. pågår inom skogsbrukets transportväsende och understryker svårigheten

att med större säkerhet bedöma huru ett av transportleden, skogsbilvägarna,

kan komma att utveckla sig. Utredningen har emellertid ansett att

ett försök till uppskattning borde göras. Genom skogsstyrelsens medverkan

och efter kontakt med domänstyrelsen och Sveriges skogsägareförbund har

sålunda skogsvårdsstyrelserna i samråd med bl. a. domänverkets tjänstemän,

skogsbolag och andra större skogsägare, skogsägareföreningar, virkesmätningsföreningar

och flottningsföreningar utfört en kartmässig inventering

av det skogsvägbyggnadsbehov, som redan nu föreligger eller bedömes

uppstå under den närmaste tiden med hänsyn till förväntade ändringar i

transportförhållandena. De siffermässiga resultaten av undersökningen,

som närmare framgår av i utredningen återgivna tabeller, visar ett ytterligare

behov av skogsbilvägar till en längd av 40 000 km och en kostnad av

900 miljoner kronor. Denna uppskattning har av utredningen lagts som

grundval för övervägandena om behovet av medel och om formerna för finansieringen.

Beträffande undersökningen anför utredningen bl. a. följande.

Skogsvårdsstyrelsernas kommentarer till uppskattningarna är mycket kortfattade.

Några uttalar, att det redovisade behovet får anses som ett minimibehov.

I ett fall meddelas, att det insända vägförslaget kan betraktas som en

generalplan för skogsbilvägnätets utbyggnad inom länet i fråga för de kommande

10—15 åren.

Enligt anvisningarna för undersökningen skulle denna inriktas på ett

nät av stambilvägar inom skogsbruket och att döma av stickprovsvisa kontroller

i de vid undersökningen upprättade vägkartorna, synes skogsvårdsstyrelserna

inom transportgeografiskt likartade områden ha tillämpat rätt

lika principer. Utredningen anser sig dock finna en viss tendens till försiktig

bedömning inom det nordsvenska området, där vägnätets maskor även

efter den föreslagna utbyggnaden skulle vara vida. I denna del av landet

synes något större vikt ha lagts vid att endast medtaga utpräglade stamvägar.

Utfyllnaden i vägnätet har antagligen i större omfattning beräknats

ske med sekundära vägar. Inom begränsade delar av södra Sverige har å

andra sidan nya vägar föreslagits i sådan omfattning, att det får anses tveksamt

om alla verkligen har stamvägskaraktär.

Två skogsvårdsstyrelser har utfört en bedömning av längden på det behövliga

sekundära skogsbilvägnätet. Dessa län, Kronobergs och Värmlands

län, representerar i någon mån de nyssnämnda landsändarna, och resultatet

av deras bedömning ger en viss förklaring till den iakttagna olikheten i bedömningen

av stamvägbehovet. Inom Kronobergs län har längden behövliga

sekundärvägar beräknats vara knappt 50 procent av den behövliga

längden stamvägar, medan samma behov i Värmland uppskattats till ca

120 procent.

Även om vissa ojämnheter i materialet kan påvisas, så ger undersökningens

slutsiffror ett fullt acceptabelt mått på det närmast aktuella byggnadsbehovet

av skogsvägar med betydelse för större skogsområden eller områden

med ett flertal skogsägare. Att undersökningen begränsats till dylika

vägar, beror dels på oklarheten om transportarbetets lämpliga fördelning

mellan olika transportorgan i det första transportledet och dels därpå alt

det allmännas insatser för att främja skogsvägnätets utbyggnad enligt utredningens

mening i första hand bör koncentreras på utvecklingen av ett

stamvägnät, som på ett lämpligt sätt styr utbyggnaden av de sekundära vä
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1957

garna så att de sammanlagda väg- och trafikkostnaderna blir mest gynnsamma.

Utredningen framhåller vidare att en granskning av undersökningens

material utförts av utredningens expert rektor Birger Arvidson och denna

granskning ger vid handen att det av styrelserna praktiskt bedömda vågbehovet

rätt väl överensstämmer med resultatet av mera teoretiska beräkningar

med huvudvikten lagd vid vägarnas betydelse för arbetskraftens förflyttning

till och från arbetet.

Beträffande den tidrymd under vilken utbyggnaden bör äga rum säger

sig utredningen ha anledning tro, att med hänsyn enbart till angelägenheten

av vägarnas tillkomst, så borde programmet verkställas inom ca tio år. Med

hänsyn till projektering, tillgång på maskiner och arbetskraft, finansiering

in. m. anser utredningen det dock tveksamt om en så snabb utbyggnad är

praktiskt genomförbar särskilt som utbyggnaden av det sekundära skogsvägnätet

måste ske samtidigt. En utbyggnadstid om 15 år anser utredningen

som ett praktiskt antagande och framhåller, att en utbyggnad i den takten

under alla förhållanden är nödvändig för skogsnäringens driftsrationalisering.

Dess genomförande får alltså icke betraktas som en beredskapsuppgift.

Enligt vad som visas i Arvidsons undersökning är skogsvägbyggnaderna

numera ej heller särskilt lämpliga som reservarbeten för friställd arbetskraft.

De har nämligen blivit alltmer mekaniserade och kräver huvudsakligen

insats av maskiner och utbildade specialarbetare.

Det statliga stödet till skogsvägarna. Vid övervägandet av skälen för ett

statligt stöd till skogsvägarna framhåller utredningen inledningsvis, att vad

den anfört om de ekonomiska fördelarna av ett väl utbyggt skogsvägnät kunde

förmodas medföra, att markägarna skulle vara beredda att utan statligt

stöd genomföra detta. Utredningen framhåller emellertid, att de ständigt

ökande kraven på vägarnas standard gör ett skogsvägföretag mycket kostsamt

och lång tid kan förflyta innan företaget är amorterat genom sänkta

transportkostnader. Redan detta talar enligt utredningen för att det allmänna

lämnar stöd till företag av denna art. Särskilt bör emellertid detta gälla

de stamvägföretag, som regelmässigt berör ett stort antal skogsägare. I fråga

om dylika vägar är det nämligen särskilt viktigt, att de förlägges på det

mest ändamålsenliga sättet ur hela det berörda skogsområdets synpunkt

och utan allt för stor hänsyn till de skilda ägarnas lokalbelonade och kortsiktiga

önskemål. Utredningen anför härom vidare.

Företaget måste också genomföras på relativt kort tid, om det skall få

avsedd betydelse. Att välja en tid, som för alla eller flertalet delägare är ur

finansierings- och avverkningssynpunkt lämplig, är oftast svårt. Många

skogsägare måste bli med i företaget fastän avverkningsmöjligheterna på deras

skiften vid det aktuella tillfället är små eller trots att de har svårt att

bestrida sin andel i vägkostnaden. För genomförandet av viktigare stamvägföretag,

särskilt sådana med många delägare, är det därför nödvändigt

att ha tillgång till den särskilda stimulans som ett statligt stöd utgör. Ett

sådant stöd ökar nämligen möjligheterna att åstadkomma en allmän uppslutning

kring företaget utan tillgripande av enskilda väglagens tvångsregler.

Genom bristen på stöd från det allmännas sida förhindras eller fördröjes

avsevärt många angelägna stamvägföretag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1957

Då det ur allmän synpunkt är viktigast, att det skogliga stamvägnätet blir

utbyggt så snabbt och planmässigt som möjligt för att hela det skogliga

transportnätet skall få den mest rationella utformningen, har det synts utredningen

uppenbart, att staten bör öka medelstilldelningen till dessa stamvägar.

Som ytterligare skäl för ett ökat statligt stöd framhåller utredningen, att

ett vägnät på vilket stadsnäringarna och jordbruket med endast förhållandevis

obetydliga kompletteringar kan grunda sina transporter har utbyggts genom

det allmännas försorg (allmänna vägar) eller med verksamt stöd från

staten (enskilda utfartsvägar). Skogsbruket har självfallet stor nytla även

av dessa vägar, men tätheten på det allmänna och enskilda vägnätet är lägst

i skogrika trakter. Statsbidragen till utförande av de speciella skogsvägar,

som skall utfylla detta glesa vägnät, har hittills varit mycket obetydliga i

förhållande till de allmänna medel som lagts ner på övriga vägar och för

underhållet, som kostar åtskilliga miljoner kronor om året, utgår endast i

enstaka undantagsfall statsbidrag.

Utredningen erinrar också om de tidigare beskrivna djupgående förändringar

av skogsarbetskraftens bostads- och arbetsförhållanden, som pågår.

Utredningen anför härom följande.

Från ensamliggande lägenheter och småbruk flyttar skogsarbetarna ner

till bygden. De och deras familjer får därigenom del av gemensamhetsanordningar

av social och kulturell art. Genom skogsvägarna kan arbetarna ändock

med egna eller skogsföretagens motorfordon nå skogarna. Arbetarna

slipper att ligga långa tider i skogskojor och andra tillfälliga bostäder. De

kan i stort sett bo hemma. För det allmänna synes det vara en lika betydelsefull

uppgift att genom stöd till skogsvägarna hjälpa skogsarbetarna,

som sköter det f. n. kanske tyngsta kroppsarbetet, till drägligare"levnadsvillkor

som att ytterligare förbättra trafiklederna i de tätare" bebyggda trakterna

med sitt relativt sett redan goda vägnät. I detla sammanhang erinras om

att många skogsvägar tjänar som utfartsleder för enstaka och grupper av

jordbruksgårdar. En inom skogsstyrelsen verkställd undersökning av de

statsunderstödda skogsvägföretagen under åren 1951—1954 visar, att omkring

en tredjedel av vägarna var utfartsvägar. Domänverket har gjort liknande

undersökningar, som visar alt över hälften av verkets skogsvägar tjänar

utfartsändamål. I de egentliga skogsbygderna är många skogsvägar av

samma natur som de allmänna vägar, vilka benämnes ödebygdsvägar. T. o. m

busslinjer framgår ibland på skogsvägar. Många skogsvägar är ''förbindelseleder

mellan allmänna vägar, vilket kan vara av betvdelsc t. ex. för militära

andamål.

Utredningen framhåller vidare, all flottningen i många biflotlleder och

smärre flottleder, särskilt i vattendrag, som erfordras för vattenreglering

Idl kraftverken, blivit alltför besvärlig och dyrbar. Det är nationalekonomiskt

riktigare alt utnyttja vattenlederna för kraftalstring. I sådana fall bör

vägbyggena forceras.

Utredningen anför också den stimulerande effekt, som tillkomsten av

skogsvägar har på skogsvårdsintresset som ett skäl för statligt stöd till dem

samt erinrar om att erfarenheterna under senaste världskrig visat betydelsen

av ett gott vägnät, nar det gäller anskaffning av bränsle, som ersättning

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1957

för importbränslen. Ur ekonomisk beredskapssynpunkt bör däiför det allmänna

understödja skogsvägarna.

Vidare framhåller utredningen, att skogsbrandbekämpningen underlättas

och förbilligas genom bilfarbara vägar, enär de möjliggör en snabb förflyttning

av släckningsmanskap, sprutor och andra hjälpmedel. En snabb släckning

medför minskade skogsbrandskador och därmed en nationalekonomisk

vinst. Det ligger också direkt i statens intresse att släckningskostnaderna

begränsas, enär de väsentligen betalas av statsmedel.

Utredningen framhåller slulligen den användning skogsvägarna har som

trafikleder ut till bär- och jaktmarker samt fiskevatten, samt att orienterare,

turister och militärer utnyttjar vägarna.

Beträffande storleken av det statliga stödet framhåller utredningen, att av

vad den anfört torde framgå, att tungt vägande skäl finnes för ett starkt

statligt stöd till utbyggnaden av skogsvägnätet och då främst stommen i detsamma,

nämligen stamvägarna. Utredningen anser, att stödel måste bli av en

annan storleksordning än den nuvarande. Av den tidigare redovisade undersökningen

framgår, att omkring 4 000 mil stamvägar behöver byggas

inom den närmaste tiden och att kostnaden härför uppgår till ca 900 miljoner

kronor. Utredningen gör antagandet, att med en 15-årig utbyggnadsperiod

och ett 50-procentigt statsbidrag till alla vägar, skulle årligen erfordras

bidragsmedel till ett belopp av 30 miljoner kronor. Utredningen anser emellertid,

att utbyggnaden även vid kraftigt ökad medelsanvisning kommer att

till viss del ske utan statsbidrag eller med endast lägre procentuellt bidrag.

Med hänsyn därtill föreslår utredningen en årlig medelsanvisning av 15 miljoner

kronor. Utredningen anför härom bl. a. följande.

Denna medelsanvisning kan jämföras med beloppet av de vid ingången av

budgetåret 1956/57 bos skogsvårdsstyrelserna inneliggande ansökningarna

om statsbidrag, vilket uppgick till 28 miljoner kronor. Därvid bör ihågkornmas

att medelstillgången på anslaget alltid varit mindre än behovet, varför

många företag, för vilka intresse föreligger, ej anmäles till skogsvårdsstyrelserna,

eftersom utsikterna att erhålla statsbidrag bedömes såsom synnerligen

små. Några behov från stats- eller kyrkoskogarnas sida ingår ej

heller i den nämnda siffran. Ett anslag av den föreslagna storleken betyder,

att skogsvägarna skulle komma i åtnjutande av ungefär samma stöd som

det vilket nu utgår såsom byggnadsbidrag till byvägar.

Utredningen anser, att ett skogsvägbyggnadsprogram av den skisserade

storleksordningen torde komma att ställa ökade krav även på skogsväglånefonden,

vilken kompletterar den direkta bidragsgivningen. Utredningen föreslår

därför att fonden, som vid ingången av budgetåret 1956/57 hade en kapitalbehållning

på något över 100 000 kronor, tillföres ett belopp av 1 000 000

kronor. Härom anföres vidare följande.

Intresset för statliga skogsväglån har hittills icke varit stort, men med rådande

åtstramning på kreditmarknaden lärer lånefonden få ökad betydelse.

Utredningen anser också att det finnes anledning för det allmänna att tillmötesgå

eu väntad efterfrågan genom en ökning av fonden. För mången

mindre skogsägare kan andelen i ett skogsvägbygge vara svår att finansiera

även om statsbidrag utgår. Särskilt gäller detta om inga nämnvärda avverkningar

kan äga rum på hans skog under de närmaste åren.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1957

I detta sammanhang torde få redovisas utredningens ställningstagande

till vissa till densamma hänvisade motioner, avseende olika stödformer för

skogsvägarna.

I motionerna II: 622 och I: 385 till 1956 års riksdag har bl. a. anförts, att

det vore väl motiverat, att statlig garanti lämnades för lån till byggande av

skogsvägar. Utredningen framhåller härom att den främsta fördelen med

garantilånesystemet i jämförelse med lån ur en statlig lånefond torde vara,

att det administrativa arbetet minskar för de organ, som handhar långivningen

och låneövervakningen. För eu omfattande långivning ofla i relativt

små poster, sådan som garantilånen för jordbrukets rationalisering, blir

denna fördel av stor betydelse. Utredningen anser emellertid, att i jämförelse

därmed skogsväglånen torde komma att bli fåtaliga och utgå med relativt

stora belopp per lån. Den har därför bedömt fördelarna ur det allmännas synpunkt

av en övergång till ett garantilånesystem som ganska obetydliga och

anser att det i vart fall f. n. ej finnes anledning att ändra låneformen.

1 motionen 1: 147 till 1956 års riksdag uttalas, att liknande principer som

gäller för flottleder borde göras tillämpliga på skogsvägföretag. Efter förrättning

enligt lagen om enskilda vägar skulle sålunda förlagsmedel för

vägbyggnad kunna tillskjutas såväl genom vägintressenterna själva som genom

organisationer, vilka företräder skogliga transportintressen (bl. a.

flottningsföreningar), varefter vägsamfällighet skulle äga rätt att för täckande

av vägkostnader under vägens amorteringstid belasta varje i samfälligheten

ingående fastighet med vägavgift i proportion till å vägen framtransporterat

virke intill dess att för resp. fastighet dess kostnadstal fyllts.

I likhet med vad som gäller beträffande flottledsbyggnad skulle framtransporterat

virke utgöra säkerhet för vägavgifterna. Om på viss fastighet virke

ej avverkades under vägens amorteringstid, skulle ändock fastigheten svara

för kostnadsandelen i vägen.

Efter en redogörelse för de bestämmelser i lagen om enskilda vägar, vilka

berör nu ifrågavarande spörsmål (§§ 59, 60, 66, 94—99), framhåller utredningen,

att det i motionen efterlysta vägavgiftssystemet redan finnes genomfört

och att det i motionen återstående spörsmålet om möjliggörande av

lån från t. ex. flottningsförening knappast skulle medföra några förbättrade

möjligheter alt finansiera vägföretagen. Utredningen anför härom följande.

Det enda motivet för en sådan omgång som att lånefrågan ordnas genom

att lån upptages av flottningsföreningen, som i sin tur tillhandahåller vägsamfälligheten

pengarna och uppbär återbetalning från samfälligheten synes

utredningen vara, att flottningsförening skulle ha bättre möjligheter än

vägsamfällighet att låna pengar eller att föreningen kunde erhålla förmånligare

villkor. Det är emellertid svårt alt förstå, att en bank skall bedöma

eu sådan lånefråga olika beroende på om vägsamfällighelen eller flottningsföreningen

begär lånet, i synnerhet om det föreligger viss identitet mellan

intressenterna i de båda fallen, vilket väl måst vara eu förutsättning för alt

man över huvud taget skall kunna reflektera på al! flottningsföreningen

skall engagera sig som låntagare—långivare. Visserligen kan räknas med

att flottningsföreningen är ett mycket större företag än vägsamfällighelen,

2 Ililmng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 40

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1957

men den säkerhet vägsamfälligheten erbjuder är den bästa tänkbara genom

att fastigheterna som sådana, oberoende av ägarbyten, svarar för lånet.

Utredningen har sig bekant att i vissa fall förlagsinedel för en skogsväg

tillskjutes av sådana delägare i vägen, som har större ekonomiska resurser,

t. ex. bolag. En förstärkning av skogsväglånefonden innebär också förbättrade

möjligheter att finansiera vägföretag av den art som avses i motionen.

Det synes därför utredningen som om finansiering av skogsvägbyggen

genom här angivna, redan tillgängliga metoder, vore lika effektiv som med

den av motionärerna föreslagna metoden, vilken dessutom har den nackdelen,

att den förutsätter ett djupgående ingrepp i flottningslagens och enskilda

väglagens grundbestämmelser.

Finansieringen av statsstödet. Utredningen framhåller inledningsvis, att

bl. a. i samband med frågor om ökning av statens stöd till skogsvägbyggandet

under senare år även dryftats en omläggning av bidragsanslagets finansiering,

innebärande att hela eller en del av anslaget skulle avräknas mot

bilskattemedel. Sålunda berörde 1951 års utredning rörande beskattningen

av motorfordonstrafiken i sitt betänkande (SOU 1953:34 kap. 6) vissa

trafikpolitiska synpunkter på beskattningen av motorfordonstrafiken och

anförde därvid bl. a.

I fråga om kostnadstäckningen för vägar, som huvudsakligen tjänar andra

samhällsintressen än den allmänna samfärdseln, vill utredningen erinra

därom, att det i motioner (I: 419 och II: 639) till 1945 års höstriksdag väckta

i samband med proposition (nr 352) om ändring av automobilskatteförordningen,

ifrågasatts huruvida de vägkostnader, som förorsakades av kultur-

och militärvägar, skulle betalas av motorfordonstrafiken. I anslutning

till bl. a. dessa motioner hemställde riksdagen, i enlighet med bevillningsutskottets

betänkande nr 62, hos Kungl. Maj:t om en utredning rörande bl. a.

vägkostnadsfördelningen mellan motorfordonstrafiken och övriga trafikantgrupper.

Under hänvisning härtill uttalar 1944 års trafikutredning i sitt betänkande

(SOU 1947: 85 s. 146), att utgifterna för statsbidrag till enskilda

vägar och för ödebygdsvägar, skärgårdsvägar och andra »kulturvägar» samt

militärvägar vore av social och försvarspolitisk natur och att de därför, om

man tillämpade det principiella betraktelsesätt, som riksdagen anlagt

bl. a. vid behandlingen av bilskattepropositionen 1945, borde betalas med

allmänna budgetmedel.

Ehuru utredningen för sin del icke kan finna, att något riksdagens uttalande

kan läggas till grund för en så vidsträckt slutsats, som 1944 års trafikutredning

i förevarande hänseende dragit, är det också utredningens uppfattning,

att sådana vägkostnader, som huvudsakligen är betingade av andra

samhällsintressen än den allmänna samfärdseln, icke bör betalas av vägtrafiken.

---Vad beträffar ödebygdsvägar (med vilka enligt 1 § väg
stadgan

förstås vägar, som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom

skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru de icke prövats

nödvändiga för den allmänna samfärdseln, likväl är till synnerligt gagn för det

allmänna såsom ägnade att främja landets uppodlande och bebyggande)

bekostas deras anläggande f. n. helt med automobilskattemedel. Även

om dylika vägar icke är nödvändiga för den allmänna samfärdseln, bedrives

trafiken å desamma till följd av deras längd nästan uteslutande med motorfordon,

om ock i tämligen ringa utsträckning. Utredningen har efter

övervägande funnit, att en reparation av anläggningskostnaderna mellan.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts proposition nr AO år 1957 19

det allmänna och vägtrafiken ter sig mest rättvis, därvid vägtrafikens andel

icke bör sättas högre än den högsta förekommande statliga bidragsandelen

vid byggandet av enskilda vägar nämligen 75 %.----

------»Statsbidragen till enskilda vägar avräknas för närvarande helt

mot automobilskattemedlen. Enligt utredningens uppfattning synes detta

motorfordonstrafikens kostnadsbidrag till den enskilda väghållningen skäligt

med hänsyn till de kostnader, som kunna antagas föranledda av motorfordonstrafiken

på de bidragsunderstödda enskilda vägarna, och utredningen

finner därför det nuvarande bidragssystemet lämpligt med avseende å såväl

bidragens relativa storlek som budgetmässiga anordning.»---

---»Till byggande av skogsbilvägar utgår, såsom tidigare nämnts,

statsbidrag vilka icke avräknas mot automobilskattemedlen. Skogsbilvägarna

har till huvudsakligt ändamål att främja utforsling av skogsprodukter

(se SOU 1943: 530). De är enskilda vägar men fyller i regel icke fordringarna

för erhållande av sådana statsbidrag till enskilda vägar, som avräknas

mot automobilskattemedlen. Utsikterna att en skogsbilväg skall införlivas

med det allmänna vägnätet är därför betydligt mindre än i fråga

om andra statsbidragsberättigade enskilda vägar. Dessa omständigheter talar

för att de till byggande av skogsbilvägar utgående statsbidragen bör lämnas

av allmänna budgetmedel. Å andra sidan utnyttjas skogsbilvägarna nästan

uteslutande för tunga virkestransporter med lastbilar (och traktortåg)

och måste byggas i en härför lämpad bärighetsstandard. De statliga kostnaderna

för skogsbilvägarna kan därför närmast vara föranledda av den

tyngre vägtrafiken och skulle möjligen enligt det principiella betraktelsesätt,

som utredningen anlagt, bestridas av denna trafik. Med hänsyn till den

ovan påpekade skillnad, som föreligger mellan skogsbilvägar och andra statsbidragsberättigade

enskilda vägar, har bilskatteutredningen dock funnit, att

statsbidragen till byggande av skogsbilvägar bör såsom hittills utgå av allmänna

budgetmedel.»

I proposition till 1954 års riksdag om automobilskatt in. in. (prop. 1954:

112), vilken byggde på nämnda betänkande angående beskattningen av motorfordonstrafiken,

anförde departementschefen beträffande frågan om på

motorfordonstrafiken belöpande andel av de statliga utgifterna för vägväsendet

bl. a., att motorfordonstrafikens totala andel i vägkostnaderna tills

vidare i huvudsak borde bestämmas på samma sätt som dittills och bestridas

med automobilskattemedel. Han underströk emellertid att motorfordonstrafikens

växande dominans på våra vägar otvivelaktigt skulle komma

att medföra att denna fråga upptogs till ny prövning.

Till 1954 års riksdag framlades i motionerna I: 255 och II: 348 förslag

om att till skogsväganslaget skulle anvisas 5 miljoner kronor, varav 3,3

miljoner kronor borde avräknas mot bilskattemedlen. Jordbruksutskottet

framhöll vid behandlingen av motionerna bl. a., att del enligt dess mening

förelåg beaktansvärda skäl för att förslaget om viss avräkning mot automobilskattemedlen

för ifrågavarande ändamål skulle tagas under övervägande

snarast möjligt.

Redan vid 1955 års riksdag togs frågan åler upp. I statsverkspropositionen

uttalade sålunda departementschefen, sedan han av statsfinansielk*

skäl avvisat en uppräkning av anslaget, alt eu ytterligare uppräkning borde

föranleda, att frågan om avräkning av eu del utav anslaget mot bilskatte
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 ur 1957

medel upptoges till prövning (IX ht 1955 s. 344). I motionerna I: 198 och

11:221 samt 1:199 och 11:222 föreslogs, att anslaget skulle upptagas till

5 miljoner kronor, varav hälften borde avräknas mot bilskattemedel. Vid

behandlingen av motionerna anslöt sig jordbruksutskottet till departementschefens

uttalande.

I motionerna 1:148 och 11:192 till 1956 års riksdag begärdes, att riksdagen

för budgetåret 1956/57 för ökad utbyggnad av skogsbilvägar måtte

överföra en procent av under budgetåret inflytande bilskattemedel till nionde

huvudtiteln för att under anslaget Väg- och flottledsbyggnader å skogar

i enskild ägo utnyttjas att utgå såsom bidrag till vägsamfälligheter för utförande

av skogsbilvägar av stamvägskaraktär. Under hänvisning till att

skogsvägfrågan var under behandling av 1955 års skogsvårdsutredning avstyrkte

jordbruksutskottet motionerna men framhöll beträffande finansieringsmetoden

att starka skäl talade för att bilskattemedel borde utnyttjas

för bestridande av kostnaderna för den fortsatta utbyggnaden av skogsbilvägarna

(JoU 1956:26).

Skogsvårdsutredningen framhåller efter den nu lämnade översikten, att

ett anslag av den storleksordning, som utredningen föreslagit av många

skäl ej lämpligen torde böra utgå av allmänna budgetmedel utan att det

bör övervägas att avräkna ett ökat anslag mot bilskattemedlen.

Utredningen framhåller härom bl. a. följande.

De olika uttalanden som gjorts av 1944 års trafikutredning och 1951 års

utredning tyder på att någon klar gräns icke föreligger mellan vägar, som

principiellt bör bekostas — helt eller delvis — av bilskattemedel, och andra

vägar. Från huvudprincipen att sådana medel skall användas för vägar, som

är av betydelse för den allmänna samfärdseln, har redan undantag gjorts i

och med att ödebygdsvägarna liksom vissa s. k. skärgårdsvägar helt bestrides

av bilskattemedel och genom att statsbidragen till byvägar avräknas mot

nämnda medel, ödebygdsvägarnas allmännytta beror enligt vägstadgan på alt

de främjar landets uppodlande och bebyggande. Det synes skogsvårdsutredningen

som om skogsvägarna, åtminstone de viktigare av dem, vilka möjliggör

ett rationellt utnyttjande av landets kanske viktigaste naturtillgång

och en socialt sett ändamålsenlig anordning av bebyggelsen i våra vidsträckta

skogstrakter, skulle i lika mån som ödebygdsvägarna och byvägarna kunna

anses som allmännyttiga.

Anledningen till att man på vissa håll ställt sig tveksam till det berättigade

i att understödja skogsvägbyggandet med bilskattemedel är troligen, att

skogsvägarna betraktas som rena driftsvägar, jämförbara med jordbrukets

ägovägar, industriens interna vägar och dess anslutningsvägar till allmänna

eller statsunderstödda enskilda vägar. Skogsbrukets huvudvägar, till vilka

statsunderstödet nästan uteslutande går, är dock av en helt annan längd än

andra slag av driftsvägar. Medan dessa normalt rör sig om högst någon kilometer,

är stamvägarna i skogen ofta milslånga. Jordbrukets driftsvägar befaras

nästan aldrig med annat än traktor och häst. I motsats därtill är motorfordonstrafiken

den helt dominerande på skogsvägarna. Härtill kommer

att skogsvägen nu är den trafikled på vilken arbetare, arbetsledare, skogstjänstemän

in. fl. reser till sina arbetsplatser. Den är nödvändig för att dessa

stora grupper medborgare skall med full effekt kunna utföra sitt arbete

i samhället. Även om den trafik, som enligt vedertagna grunder kallas ali
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1957

21

män, ej är så intensiv på skogsvägarna som på andra enskilda vägar, så torde

körsträckorna per resa vara desto längre.

Utredningen framhåller vidare, att med huvudprincipen om bilskattemedlens

insats på vägar av betydelse för den allmänna samfärdseln korsar sig

en annan princip, nämligen den att vägkostnader, som orsakas av motorfordonstrafiken,

skall bekostas av denna. Utredningen fortsätter med följande.

Uttalanden av 1951 års utredning både i vad avser ödebygdsvägar, statsunderstödda

enskilda vägar och i viss mån skogsvägar är starkt färgade av

denna tanke. Efter redovisning av bidragsgrunderna för enskilda vägar uttalas

sålunda att »statsbidragen till enskilda vägar för närvarande helt avräknas

mot automobilskattemedlen. Enligt 1951 års utrednings uppfattning synes

detta motorfordonstrafikens kostnadsbidrag till den enskilda väghållningen

skäligt med hänsyn till de kostnader, som kan antagas föranledda an

motorfordonstrafiken på de bidragsunderstödda enskilda vägarna» (kurs.

av skogsvårdsutredningen). Liknande uttalanden lägges till grund för 1951

års utrednings förslag, att 75 % av kostnaderna för ödebygdsvägar bör avräknas

mot bilskattemedel, och i fråga om skogsvägarna nämnes även det

förhållandet, att vägarnas standard helt beror på motorfordonstrafikens

krav. I detta viktiga avseende finnes alltså ingen egentlig skillnad mellan

skogsvägar och övriga enskilda vägar.

För enskilda vägar och ödebygdsvägar finnes veterligen ingen undersökning

över huru stora bilskatter, som trafiken på dem inbetalar, och hur förhållandet

är mellan dessa skatter och statens kostnader för väghållningen

på dessa vägtyper. Avvägningen av statsbidraget till enskild väghållning f. n.

14 milj. kronor till byggande och 12,5 milj. kronor till underhåll sker helt

efter det behov, som redovisas genom bidragsansökningar hos vägförvaltningarna.

För skogsvägarnas del har vissa försök gjorts att beräkna motsvarande

skattebelopp. Ehuru beräkningarna av naturliga skäl måste bli osäkra, så

pekar resultaten på att högst avsevärda och ständigt ökande belopp betalas

i fordons- och drivmedelsskatter för biltrafik på skogsbrukets egna vägar.

Det rör sig om flerdubbell större belopp än de statsbidrag, som hittills utgått

till skogsvägar.

Skogsvårdsutredningen framhåller slutligen, att vad som anförts enligt

utredningens åsikt utgör fullgoda skäl för att avräkna skogsväganslagets huvuddel

mot automobilskattemedel. Eftersom bland skälen för statsunderstödet

även finnes sådana av allmänt näringspolitisk art anser emellertid utredningen,

att eu del av anslaget även fortsättningsvis bör belasta den allmänna

budgeten. Avvägningen måste i stort sett grunda sig på en skönsmässig bedömning.

Utredningen föreslår, att 2 500 000 kronor, alltså ett belopp motsvarande

det nuvarande statsanslaget, avräknas mot allmänna budgeten och

12 500 000 kronor mot automobilskattemedlen.

Bidrags- och lånebestämmelserna. Utredningen framhåller inledningsvis,

att den anser bestämmelserna i kungörelsen angående statsbidrag till vissa

väg- och flottledsbyggnader m. m. (SFS 1943: 530) i väsentliga stycken vara

ändamålsenligt utformade.

Utredningen förmenar emellertid, att den utökade medelsanvisningen bör

göra det möjligt att vid beviljande av bidrag i högre grad än hittills låta väg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

■22

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 195i

företagens allmänt skogliga angelägenhetsgrad avgöra i vilken ordning de

olika företagen bör tillgodoses med bidrag. F. n. har man på grund av me■delsbristen

tillmätt stort delägarantal och delägarnas ekonomiska ställning

ett helt avgörande inflytande på denna fråga, vilket särskilt framgår av 2 §

3 mom. sista stycket i kungörelsen. Utredningen föreslår, att vid beviljande

av bidrag till vägbyggnader företräde skall givas åt företag, som ur allmänt

skoglig synpunkt framstår såsom särskilt angeläget. Hänsyn bör därvid även

tagas till sådana förhållanden som att delägarna i ett företag är många eller

att behovei av bidrag med hänsyn till delägarnas ekonomiska ställning är

särskilt stort.

Bidragsprocenten för stamvägar är nu bestämd till 50. Utredningen ifrågasätter

emellertid om bidraget ej i vissa fall skulle kunna sättas lägre. Så

kan bl. a. vara motiverat om företaget för alla eller flertalet delägare blir

lönande på relativt kort sikt. Utredningen har liksom skogsstyrelsen i sina

anslagsäskanden för budgetåret 1957/58 framhållit, att styrelsen därför bör

givas möjlighet att reducera bidraget ungefär efter de principer, som nu tilllämpas

för andra skogsvägar än stamvägar. Bidragsförfattningen bör i anslutning

härtill ändras genom att bidragsprocenten anges till högst 50. Såsom

närmare motiveras vid behandlingen av lånekungörelsen bör lån och

bidrag kunna sammanlagt uppgå till den godkända kostnaden. Sista stycket

i 3 § 1 mom. bör därför utgå.

Ett speciellt spörsmål uppstår, framhåller utredningen, om skogsväganslaget

till större delen kommer att avräknas mot bilskattemedel. Därigenom

får nämligen statsbidraget en viss karaktär av kollektiv restitution till

skogsbruket av bilskattemedel. En sådan restitution borde åtminstone i huvudsak

fördelas på olika skogsägargrupper i proportion t ill de hilskattemedel,

som belöper på vederbörande grupp. Enligt nu gällande bestämmelser

för skogsväganslaget är emellertid statens och de ecklesiastika skogarna ej

bidragsberättigade. Eftersträvas den nämnda likheten mellan skogsägargrupperna,

borde därför antingen vidgad bidragsrätt införas i författningen eller

viss del av de restituerade bilskattemedlen direkt ställas till krono- och kyrkoskogarnas

disposition.

I fråga om de ecklesiastika skogarna under stiftsnämndernas tillsyn framhåller

utredningen, att skäl synes tala för att dessa tillerkännes bidragsrätt

på samma sätt, som gäller för andra av menigheter ägda skogar, såsom härads-

och sockenallmänningar samt landstings, städers, kommuners och vissa

allmänna inrättningars skogar.

Statens egna skogar, i vart fall de skogar, som står under domänverkets

förvaltning eller tillsyn, anser utredningen mindre naturligt att i bidragshänseende

behandla på samma sätt som övriga skogar. För dessa stora arealer,

förvaltade under enhetlig ledning av en statlig myndighet, synes någon

form av direkt återbäring av en viss del av de till disposition ställda bilskattemedlen

vara en lämpligare lösning. Utredningen föreslår därför, att Kungl.

Maj:t gives fullmakt att budgetårsvis efter hörande av domänstyrelsen och

skogsstyrelsen tilldela domänverket en viss del av de anslagsmedel som en
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 ur 1957

23

ligt utredningens förslag skulle avräknas mot automobilskattemedlen. Ifrågavarande

andel bör enligt utredningen avvägas under hänsynstagande till

den föreslagna regeln om prövning av skogsvägföretagens skogliga angelägenhetsgrad.

Den tidigare redovisade undersökningen av det ytterligare skogsvägbehovet

skulle därvid kunna tjäna till viss ledning. Undersökningen behöver

dock säkerligen efter viss tid justeras och kompletteras. Det förutsättes

därvid, att skogar under domänstyrelsens förvaltning och tillsyn utan

krav på annat stöd kommer att deltaga i skogsvägföretag, som är gemensamma

för dessa skogar och skogar tillhöriga statsbidragsberättigade skogsägare

av andra kategorier.

De statsägda skogar, som förvaltas av lantbruksnämnderna, vattenfallsstyrelsen,

lotsstyrelsen och militära organ, omfattar sammanlagt endast

90 000 ha och är ofta splittrade på många små enheter. Av praktiska skäl

anser utredningen det omöjligt att för dessa tillämpa något kvoteringsförfarande,

varför de bör tillerkännas bidragsrätt på samma sätt som kyrkoskogarna.

Genom den föreslagna anordningen skulle skogar under domänverkets förvaltning

i viss mån erhålla en garanterad andel av de bilskattemedel, som

ställes till förfogande för skogvägbyggnadsverksamheten. För övriga skogsägargrupper

skulle ingen direkt kvotering förekomma. För de två stora

huvudgrupperna, bolagsskogar och privatskogar, torde dock den bidragsbeviljande

myndigheten böra eftersträva, att i genomsnitt för en följd av år

deras andel i bilskattemedlen i stora drag följer deras andel i det redovisade

utbyggnadsbehovet i den mån så kan ske med hänsyn till angelägenhetsgraden

hos olika skogsvägförelag.

I anslutning härtill bör 1 § bidragskungörelsen ändras på så sätt, att bidrag

må anvisas för utförande av väg- och floltledsbyggnadsföretag å annan

skog än sådan, som står under domänstyrelsens förvaltning eller tillsyn, i

stället för som nu endast å skog, som står under skogsvårdsstyrelses tillsyn.

Som tidigare redovisats har utredningen förmenat, att skogsvägföretag

numera föga lämpar sig som beredskapsföretag för att motverka arbetslöshet

och att den ej heller anser det lämpligt, att skogsvägnätets utbyggnad

utnyttjas såsom hjälpmedel vid arbetsmarknadens reglering. Med hänsyn

härtill bör ur bidragsförfattningen avlägsnas föreskriften i 4 § 2 inom., att

skogsstyrelsen skall höra arbetsmarknadsstyrelsen, innan bidragsärende avgöres.

Erforderligt samråd mellan de båda myndigheterna bör, anser utredningen,

kunna ordnas på enklare sätt såsom f. n. sker.

I fråga om kungörelsen den 6 juni 19 i 1 angående län från skogsväglånefonden

(SFS 1941:492) föreslår utredningen, att beslutanderätten i låneärende

delegeras till skogsstyrelsen bl. a. för att bidrags- och låneärendena

skall kunna avgöras samtidigt i sådana fall, då såväl bidrag som lån erfordras

för ett företag.

Utredningen anser det vidare lämpligt, att i anslutning till de regler, som

gäller för lån från statens skogslånefond, friare bestämmelser för bedömningen

av godtagbara säkerheter införes. Regeln att faslighetsinteckningar

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr AO år 1957

godtages endast i den män de faller inom 75 procent av taxeringsvärdet bör

sålunda utgå, varjämte villkoret om begränsning av lånebeloppet till 80

procent av godkänd kostnad bör utgå och lån sålunda i förekommande fall

jämte erhållet statsbidrag kunna beviljas till hela kostnaden.

Det synes vidare ändamålsenligt, att stadgandet i lånekungörelsen alt lån

är amorteringsfritt i två år får sådan lydelse, att amorteringsfrihet i högst

två år kan medgivas vid lånets beviljande. Härigenom kan hänsyn tagas till

den för varje vägföretag lämpligaste amorteringsplanen.

Utredningen framhåller vidare, att en viss bristande överensstämmelse synes

föreligga mellan 3 § andra stycket lånekungörelsen och 60 § lagen om

enskilda vägar. Enligt sistnämnda paragraf må vägstämma med majoritetsbeslut

bestämma, att lån skall upptagas, varefter vägsamfällighetens styrelse

vid lånets upptagande på vanligt sätt företräder samtliga delägare. Enligt lånekungörelsen

måste samtliga delägare önska lån för att styrelsen skall äga

företräda dem vid upptagande av lån ur skogsväglånefonden. Denna regel

kan vara befogad, när vägförelaget ej genom laga förrättning bildat en vägsamfällighet.

Men om så har skett, bör enligt utredningen enskilda väglagens

regler vara tillräckliga. Andra stycket av 3 § bör alltså endast givas giltighet

för företag, som ej utgör vägsamfällighet enligt enskilda väglagen.

Lånekungörelsens 4 § andra stycket, vilken behandlar låneansökans formella

handläggning med avseende på samordningen med övriga statsunderstödda

enskilda vägar, bör omredigeras till överensstämmelse med nuvarande

lydelse av 4 § 1 mom. andra och tredje styckena av bidragskungörelsen.

Reglerna rörande sökandens skyldighet att gälda skogsvårdsstyrelsen dess

planläggningskostnader, därest sökanden vägrar att efter det lån beviljats

teckna kontrakt om företagets utförande, bör också givas samma utformning

i lånekungörelsen som i bidragskungörelsen.

Slutligen framhåller utredningen att i samband med de föreslagna ändringarna

torde en formell översyn av lånekungörelsen böra göras.

Administrationen av statsstödet. Beträffande administrationen av det statliga

stödet till skogsvägarna framhåller utredningen inledningsvis, att skogsvårdsstyrelserna

svarat för den statsunderstödda skogsvägbyggnadsverksamheten,

varvid de stöder sig på bidrags- och låneförfattningarnas föreskrifter

samt på skogsvårdsstyrelseförordningens mera allmänna stadganden. Den

därvid bedrivna verksamheten omfattar upplysning och rådgivning, planläggning

i stort för upprättande av vägnätsplaner, planläggning av enskilda

vägföretag, ofta i samband med laga förrättning, kontroll av pågående vägarbeten

samt avsyning, bidragsgivning och kontroll av vägunderhåll på statsbidragsvägar.

Styrelserna planlägger även andra skogsvägar än sådana som

erhåller statsbidrag. Utredningen anför vidare följande.

På grund av vägverksamhetens växlande omfattning har personalfrågorna

lösts på olika sätt i skilda län. I län med mera omfattande verksamhet svarar

i allmänhet närmast under länsjägmästaren den skogstekniske ledaren

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr iO är 1957

för verksamheten medan i andra län motsvarande uppgifter handhaves av

förste assistenten eller annan jägmästare. För det direkta planläggningsarbetet

å marken har de större länen särskilda vågmästare eller vägtekniskt

utbildade skogvaktare eller skogsmästare anställda. Stundom sysslar dessa

även med skogsdikning och andra skogstekniska ärenden. I de mindre länen

är detta regel.

Utredningen anser, att några skäl att ändra principerna för administrationen

av skogsväganslaget och skogsväglånefonden ej tillkommer på den

grund att en avsevärd del av anslaget skulle bestridas av bilskattemedel.

Skogsstyrelsen och skogs vårdsstyrelserna har även lång erfarenhet av verksamheten.

Samarbetet med vägförvaltningarna och lantbruksnämnderna i

vad avser gränsdragningen mellan de olika kategorier av vägföretag, vilka

enligt gällande författningar handlägges av de tre organen, förlöper också

utan friktioner.

En så väsentlig utvidgning av verksamheten, som föreslagits, kan emeliertid

icke, anser utredningen, genomföras utan att styrelsernas personella

resurser ökas. För ett bedömande av den erforderliga personalförstärkningen

har följande beräkning gjorts.

Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med vägbyggnad omfattar, som tidigare

nämnts, upplysning och rådgivning, planläggning och kontroll av pågående

vägarbete, avsyning, bidragsgivning m. in. För avsyningsarbetet finnes

statistikuppgifter tillgängliga och enär omfattningen av skogsvårdsstyrelsernas

övriga befattning med vägbyggandet antages stå i ett någorlunda

konstant förhållande till den avsynade våglängden, har den avsynade våglängden

lagts till grund för en av utredningen gjord bedömning av personalbehovet

vid utökad vägverksamhet.

Under åren 1952—1954 avsynade skogsvårdsstyrelserna tillhopa 1 352 km

vägar eller i medeltal 450 km för år. För skogsvårdsstyrelsernas vägverksamhet

användes under samma tid 7 066 förrättningsdagar eller i medeltal

2 355 för år. Mot varje förrätlningsdag beräknas svara en dags innearbete.

Skogsvårdsstyrelsernas för vägverksamhet använda totala antal arbetsdagar

skulle därför uppgå till omkring 4 700 per år.

Behovet av större skogsvägar beräknas utgöra 10 591 km på bolagsskogar

och 20 615 km på privata skogar eller tillhopa 31 206 km. Det föreslagna

bidragsbeloppet, 15 milj. kronor, skulle vid en genomsnittlig vägbyggnadskostnad

av 22 kronor för meter och genomsnittlig bidragsprocent av 45 motsvara

ca 1 500 km vägar per år, d. v. s. en sträcka drygt tre gånger så lång

som den nämnda årligen avsynade våglängden. Vägar på allmänna skogar

och bolagsskogar kräver emellertid i regel mindre arbetsinsats från skogsvårdsstyrelsernas

sida än sådana på privata skogar. Med hänsyn till att förstnämnda

grupper av vägar kommer att ingå med större andel än f. n. antar

utredningen, att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet ej skulle behöva utvidgas

fullt i samma mån som vägbyggandet skulle öka.

Utredningen har beräknat, alt ett tillgodoseende av det bedömda vägbeliovet

skulle medföra eu ökning av skogsvårdsstyrelsernas årliga vägdagantal

från 4 700 till It 700 eller med 7 000 dagar.

Del sålunda av utredningen beräknade dagantalet omfattar enbart verkliga

arbetsdagar och ej semesterdagar, sjukdagar, söndagar in. m. Under

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr iO år 1957

förutsättning av 270 arbetsdagar per man och år skulle utökningen av verksamheten

således kräva 26 man utöver nuvarande personal.

En så kraftigt utökad vägverksamhet kan emellertid enligt utredningen

knappast utövas enbart med personal, som anställes hos skogsvårdsstyrelserna

eller skogsstyrelsen. Det blir antagligen nödvändigt att i förhållandevis

större omfattning än som nu sker anlita privata förrättningsmän för

planläggning och eventuellt även löpande besiktning av pågående vägarbeten

m. m. En dylik organisationsform kräver emellertid särskild kontroll

från skogsvårdsstyrelsernas sida. Med hänsyn härtill och till det ökande behovet

av kvalificerad personal för laga förrättningar och för framsynt vägnätsplanering

bör, anser utredningen, en relativt stor del av den erforderliga

personalen ha jägmästarexamen. Den behövliga personalförstärkningen

hos skogsvårdsstyrelserna har därför beräknats till 16 man, därav sex jägmästare

och 10 personer med vägmästar- eller skogsskolekompetens. Återstående

behov av planeringspersonal torde få tillgodoses genom privata förrättningsmän.

Utredningen anser, att den angivna personalen bör anställas hos de särskilda

skogsvårdsstyrelserna i den mån dessa har behov av helårsanställd

vägpersonal och i övrigt hos skogsstyrelsen, som då vid behov har att ställa

förrättningsmän eller biträden till de olika skogsvårdsstyrelsernas förfogande.

Beträffande lönegradsplaceringen för ifrågavarande tjänster föreslår utredningen,

att i överensstämmelse med vad som gäller för den jägmästarpersonal,

som sVarar för vägärendena, åt de föreslagna jägmästarna beräknas

lön motsvarande lönegrad 27. Utredningen framhåller vidare, att ehuru

den är medveten om att de vägmästare och vägutbildade skogsmän, som i

styrelserna sköter fältarbetet är lägre placerade än vägmästarna i vägförvaltningarna,

man i avvaktan på en lönerevision för styrelsernas tjänstemän

torde få räkna med lönegrad 17 som normal för denna grupp. Två tjänster

bör dock kunna placeras i högst lönegrad 20. Dessa tjänster avses i första

hand för mera kvalificerade arbetsuppgifter på skogsstyrelsens vägsektion.

Kostnaderna för personalförstärkningen beräknar utredningen sålunda

6 jägmästare i lönegrad 27 (ortsgrupp 4) 6

2 vägmästare i lönegrad 20 ( » 5) 2

8 » eller länsskogsvaktare i lönegrad

17 (ortsgrupp 4)................ 8

Rese- och traktamentskostnader

jägmästare 6 x 135 X 40 ............

vägmästare och länsskogsvakt. 8 x 135 X 30

Summa kronor ca

x 19 836 = 119 016

x 13 956 = 27 912

X 11 784 = 94 272

ca 32 000

_ca 32 000

305 000

Utredningen föreslår sålunda att i avvaktan på den förändring av skogsvårdsstyrelsernas

organisation, som kan förmodas följa på utredningens förslag

i huvudfrågorna, ett belopp av 305 000 kronor ställes till skogsstyrelsens

förfogande för anställning av tillfällig personal enligt de angivna normerna.

Medlen bör övergångsvis avräknas mot skogsväganslaget.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr iO år 1957

27

V. Skogsstyrelsens anslagsäskande

Som redan i inledningen angivits har skogsstyrelsen i sina anslagsäskanden

för budgetåret 1957/58 hemställt, att anslaget till väg- och flottledsbyggnader

å skogar i enskild ägo skall höjas med 3 500 000 kronor till

6 000 000 kronor. Vidare har styrelsen hemställt, att av beloppet skall liksom

tidigare år högst 5 000 kronor få disponeras för kurser i skogsvägbyggnad.

Till motivering för sina äskanden har skogsstyrelsen anfört skäl som

överensstämmer med dem vilka skogsvårdsutredningen enligt det föregående

framhållit som motiv för en snabbare utbyggnad av skogsvägnätet och

ett ökat statligt stöd till verksamheten.

Skogsstyrelsen påpekar att den spärrning av vissa delar av anslagsmedlen,

som under senare år företagits av Kungl. Maj:t, medfört olägenheter för

skogsvårdsstyrelserna vid bedömningen av planläggningsarbetets omfattning,

och skogsstyrelsen uttalar därför förhoppningen, att det skall visa sig

möjligt att utan sådan inskränkning ställa anslagsmedlen till förfogande.

VI. Yttrandena

Sammanfattningsvis kan anföras, att nära nog samtliga remissinstanser

i huvudsak tillstyrker utredningens förslag i de delar varom här är fråga.

I olika yttranden har sålunda vitsordats betydelsen av skogsbilvägnätets

snabba utbyggnad ur såväl skoglig som social synpunkt. Särskilt från länsstyrelsehåll

har emellertid understrukits vikten av att även sekundärvägarna

upprustas, och det har i vissa fall ifrågasatts om icke de medel, som finnes

tillgängliga för vägbyggnader, i första hand bör förbehållas dessa vägar.

Från militärt håll har erinrats, att inom vissa gräns- och kusttrakter vägnätet

bör utbyggas restriktivt med hänsyn till riksförsvarets intressen.

Även om remissinstanserna i huvudsak tillstyrkt de framlagda förslagen,

har i en del yttranden reservationer och påpekanden gjorts i såväl principsom

detaljfrågor. I det följande skall, med tidigare nämnd begränsning,

återges vad därvid i huvudsak framkommit.

Behovet av skogsbilvägar. Mot de av utredningen gjorda uttalandena i denna

fråga har i huvudsak inga erinringar gjorts. I vissa yttranden har emellertid

understrukits, att de gjorda uppskattningarna av vägbehovet är i

underkant och endast avser sådana vägar på vilka det allmännas insatser i

första hand bör koncentreras. Sålunda framhåller skogsstyrelsen att utöver

det vägbehov som utredningen lagt till grund för beräkning av erforderligt

statligt stöd, kommer det att behövas en betydande skogsvägbyggnad, beträffande

vilken de enskilda skogsägarna blir hänvisade till egna resurser.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr kO år 1957

Det statliga stödet till skogsvägarna. Utredningens förslag rörande utformningen

in. in. av det statliga stödet till skogsbilvägarna har i en del fall föranlett

remissinstanserna att göra vissa påpekanden eller erinringar. I fråga

om medelsbehovet för bidrag till förevarande vägbyggnader anför statskontoret,

att det i första hand är en budgetär avvägningsfråga, till vilken

ämbetsverket svårligen kan taga ställning. Det måste dock beaktas anser

ämbetsverket, att skogsbilvägarna endast utgör en del av det vägnät, som

påkallas för transport av skogsprodukter, och att jämsides med en upprustning

av de enskilda skogsvägarna förbättringar är erforderliga i det allmänna

vägnätet. Kommers kollegium har i och för sig icke något att invända

men ifrågasätter om det statsfinansiella läget verkligen tillåter en så pass

kraftig höjning som från 2,5 till 15 miljoner kronor för år. Kollegium erinrar

om att åtskilliga statliga bidrags- och lånefonder finnes, där en förstärkning

är lika påkallad som i detta fall. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

finner, att de begränsade resurser, som f. n. finnes tillgängliga för investering

i det svenska vägväsendet, i första hand bör användas för det allmänna

vägnätet, då de därigenom kommer hela näringslivet till godo. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län m. fl. remissinstanser finner det lämpligt att

frågan om ökade statliga bidrag till skogsvägbyggnader prövas jämsides

med frågan om avdragsrätt för byggnadskostnaderna vid beskattningen.

Sveriges skogsägareförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott har

i gemensamt yttrande till vilket ledamoten av skogsstyrelsen H. Swahn anslutit

sig hemställt, att förslag måtte föreläggas 1957 års riksdag om sådan

ändring i kommunalskattelagen att kostnader för skogsbrukets vägar blir

avdragsgilla. Under den förutsättningen har nämnda remissinstanser förklarat

det enskilda storskogsbruket berett att avstå från sin andel i bilskattemedlen

och i det allmänna skogsväganslaget, vilket föreslås skola höjas

och förbehållas bondeskogsbruket. Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet

anför, att därest frågan om avdragsrätten komme att lösas så att

avdrag för vägbyggnadskostnaderna får göras i samband med inkomstdeklarationen,

frågan om bidrag från staten till vägbyggnader bör omprövas,

då behovet av bidrag under sådana förhållanden i stor utsträckning torde

komma att bortfalla. Lantmäteristyrelsen framhåller, att vad utredningen

anfört till stöd för avdragsrätt vid beskattning synes med samma fog kunna

sägas om byggnadskostnader för andra enskilda vägar.

Förslaget rörande utökning av skogsväglånefonden har lämnats utan

erinran med undantag för statskontoret, som med hänsyn till att fonden

hittills endast utnyttjats i mycket ringa utsträckning ställt sig tveksam till

en förstärkning av densamma i av utredningen föreslagen omfattning.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anser däremot att fonden bör tillföras

ett belopp om 2 miljoner kronor.

Finansieringen av statsstödet. Utredningens förslag att huvuddelen av

skogsväganslaget skall avräknas mot automobilskatteinedel har i huvudsak

lämnats utan erinran. Domänstyrelsen anser emellertid, att de bilskalteme
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1957

29

del, som rätteligen bör tillföras skogsbruket för anläggning av nya skogsvägar,

för det samlade skogsbruket vida överstiger det av utredningen för bidrag

föreslagna beloppet å 15 miljoner kronor. Styrelsen föreslår därför atl

hela det belopp, som kommer att anslås för bidrag, skall avräknas mot bilskattemedel.

Statskontoret ifrågasätter om icke denna avräkning bör anstå

till dess 1953 års trafikutredning slutfört sitt arbete. Denna utredning har

nämligen att behandla frågan om vägväsendets finansiering på längre sikt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att frågan om avräkningen mot bilskattemedel

icke bör avgöras fristående utan i samband med den allmänna

avvägningen av bilskatlemedlens användning för vägändamål, som kan föranledas

av 1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordons trafiken.

Styrelsen förutsätter att skogsväganslagets avräkning mot bilskattemedel

icke skall innebära någon ytterligare begränsning av de allmänna

väginvesteringarna. 1953 års trafikutredning framhåller, utan att därmed

taga slutlig ställning till frågan, att utredningen i princip anser det riktigt,

att en viss del av ifrågavarande statsbidrag till byggande av skogsbilvägar

bestrides med automobilskattemedel. Kungl. Automobilklubben, Motorförarnas

helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Svenska lasttrafikbilägareförbundei

och Svenska vägföreningen har i sitt gemensamma yttrande

ansett, att stödåtgärderna till skogsvägarna främst borde utgöras av avdragsrätt

vid beskattningen, men i avvaktan på 1950 års skattelagsakkunnigas

förslag motsätter sig organisationerna icke den föreslagna avräkningen

mot bilskattemedel. De förutsätter att en omprövning av beloppet skall ske

så snart frågan om avdragsrätt för väginvesteringar utretts.

Bidrags- och lånebestämmelserna. I fråga om av utredningen föreslagna

ändringar i kungörelsen angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader

in. in. samt kungörelsen angående lån från skogsväglånefonden

har i flertalet fall inga erinringar rests. Beträffande jämkningarna i sistnämnda

kungörelse har dock statskontoret ifrågasatt om icke gällande bestämmelse,

att fastighetsinteckning som godtages som säkerhet skall ligga

inom 75 procent av taxeringsvärdet, bör bibehållas. Skogsvårdsstyrelsen i

Kopparbergs län anför, att bestämmelserna om säkerhets ställande bör förenklas.

Inteckningsförfarande är nämligen för dalaförhållanden nästan

otänkbart, dels för att vägföretagen ofta berör ett stort antal markägare,

dels för att äganderätts- och lagfartsförhållandena ej sällan utgör direkta

hinder för inteckningsförfarande.

Med anledning av utredningens förslag att lån, i förekommande fall inklusive

erhållet statsbidrag, bör kunna beviljas till hela vägbyggnadskostnaden,

erinrar statskontoret, alt gränsen för summa lån och bidrag genom

beslut av 1943 års riksdag höjdes från 70 till 80 procent av den av vederbörande

skogsvårdsstyrelse godkända kostnaden. I anslutning till förevarande

förslag uttalar statskontoret, atl det förefaller rimligt, att viss del av

kostnaderna för vägbyggnadsföretag regelmässigt direkt bäres av intressenterna

i företaget. Beträffande utredningens förslag, att bidragsandelcn

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungi. Maj.ts proposition nr A0 år 1957

till stamvägar bör anges till högst 50 procent framhåller Norrbottens och

Västerbottens läns handelskammare, att förhållandena i Norrbotten och Västerbotten

synes motivera att i speciella fall möjlighet bör förefinnas till ett

högre bidrag. Handelskammaren vill särskilt framhålla, att i många fall

en skogsväg icke för alla delägare behöver innebära inkomster genom ökat

skogsuttag utan tvärtom endast medför utgifter för skogsvård. För dessa

skogsägare blir vägen en långtidsinvestering, som först efter lång tid bär

frukt. Handelskammaren hemställer därför, att en högre bidragsprocent i

varje fall möjliggöres för övre Norrland. Skogsvårdssfijrelsen i Norrbottens

län är av i huvudsak samma uppfattning och anför att skogarnas tillstånd

i Norrbottens län f. n. inom stora områden är sådant, att den fulla nyttan

av en ny väg oftast icke kommer de nuvarande ägarna av skogen till godo.

Vid sådant förhållande måste förutsättas att beträffande skogsvägföretag

inom detta län en lägre bidragsprocent än 50 måste tillhöra undantagen.

Gävleborgs läns skogsvårdsstyrelse förordar, att det f. n. utgående bidraget

för planläggning av skogsvägföretag, 80 procent av skogsvårdsstyrelsens

självkostnad, borttages. För sökandens del har nämligen planläggningskostnaden

föga betydelse i jämförelse med de byggnadsbidrag som erhålles.

I varje fall bör sådant bidrag ej utgå med högre procent än statsbidraget till

byggnationen. Skogsvårdsstgrelsen i Jönköpings län förordar, att bidrag

även skall kunna utgå för omläggning eller förbättring av sådan enskild

väg, som utgör utfart för projekterad skogsbilväg.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att samma villkor bör gälla

för mottagande av statsbidrag till byggande av skogsväg som nu gäller för

annan enskild väg. Sålunda bör — förutom redan nu gällande underhållsskyldighet

— såsom villkor för bidrag fastslås, att vägen skall hållas öppen

jämväl för annan trafik och att den ej må avstängas för trafik, såvida icke

länsstyrelsen i visst hänseende eller för viss tid funnit skäl medgiva detta.

Styrelsen förutsätter, att väghållarna själva skall bekosta underhållet.

I anslutning till utredningens uttalande angående utvidgningen av bidragskungörelsens

tillämpningsområde till att omfatta jämväl statsägda och

ecklesiastika skogar erinrar statskontoret, att frågan tidigare övervägts av

1936 års skogsutredning. Förslag i sådan riktning ansågs dock icke böra

framläggas. Därest anslag för bidrag till vägbyggnader å skogar i enskild

ägo i mera avsevärd utsträckning skulle komma att avräknas mot autoinobilskattemedel,

kan statskontoret icke finna annat än att förevarande spörsmål

kommer i annat läge. Ämbetsverket anför vidare bl. a. följande.

Det synes nämligen skäligt, att även ägarna till sådana skogar, å vilka

skogsvårdslagen icke är tillämplig, kommer i åtnjutande av finansiellt stöd

från automobilskattefonden för upprustning av skogsvägnätet. Förslaget

att statliga myndigheter, frånsett domänverket, skulle i bidragshänseende

likställas med övriga bidragsberättigade byggnadsföretag synes dock icke

vara den lämpligaste lösningen. Det utgående statsbidraget skulle endast

komma att täcka en del av kostnaderna för vägbyggnadsföretagets utförande.

I övrigt lär utgifterna i regel få bestridas av''t''il''l förfogande ställda anslagsmedel.

Vid sådant förhållande vill statskontoret i stället förorda, all

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1957

31

föreskrift meddelas av den innebörd, att av det för vägbyggnadsföretaget erforderliga

totala medelsbeloppet viss del direkt må avräknas mot automobilskattemedlen.

Skulle redan anvisade medel anses kunna disponeras för

ett byggnadsföretag, synes lämpligt, att viss del av kostnaderna omföringsvis

tillgodoföres riksstatens inkomstsida (övriga diverse inkomster) av automobilskattemedel.

Det för domänverkets del föreslagna finansieringssättet ansluter

sig i viss mån till vad ovan förordats. Avräkningen bör dock ske direkt

med automobilskattemedlen över ett för ändamålet upplagt anslag å

riksstaten till ersättning till statens domäners fond. Vad angår det procenttal,

med vilket avräkning bör medgivas, synes kunna övervägas att bestämma

detta till samma procenttal, som må komma att beslutas för skogsväganslagets

avräkning mot automobilskattemedlen. Vad sålunda föreslagits

beträffande de statsägda skogarna kan emellertid icke vinna tillämpning i

de under stiftsnämndernas tillsyn stående ecklesiastika skogarna, enär kostnaderna

för skogsvägars anläggande å dessa skogar bestrides i annan ordning.

Med hänsyn härtill biträder statskontoret utredningens förslag, att

statsbidrag beträffande dessa skogar må utgå enligt de allmänna statsbidragsbestämmelserna.

Domänstyrelsen har ej något att erinra mot att domänverket tills vidare

i avvaktan på ytterligare utredningar om de bilskattemedel, som belöper på

transporter på skogsbrukets egna vägar, erhåller viss andel av skogsväganslaget

på sätt utredningen föreslagit. Styrelsen kan dock ej biträda utredningens

uttalande i det hänseendet, att denna andel synes böra avvägas under

hänsynstagande till den föreslagna regeln om prövning av skogsvägföretagens

skogliga angelägenhetsgrad. Enligt styrelsens mening torde det

vara ogörligt att göra en rättvis avvägning av angelägenlietsgraden mellan

olika skogsägarkategorier och landsdelar. I stället synes andelen böra avvägas

med hänsyn till det ytterligare skogsvägbehovet sådant detta framkommer

på grundval av översiktlig vägnätsplanering eller uppgjorda flerårsplaner,

vilken tankegång även utredningen synes vara inne på. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen kan ej dela utredningens uppfattning, att domänverket

skall tilldelas en årlig klumpsumma. I enlighet med de principer, som

gäller för övriga enskilda vägar, bör även domänverket ansöka om bidrag.

Härför talar, enligt styrelsen, även praktiska samordningsåtgärder vid skogsbilvägnätets

successiva utbyggnad. Kammarkollegium erinrar om att under

domänstyrelsens förvaltning står vissa skogar som ej tillhör domänfonden.

Därest icke dylika skogar i likhet med de ecklesiastika göres bidragsberättigade,

förutsätter kollegium, att Kungl. Maj:t vid den årliga tilldelningen

till domänverket bestämmer, bur mycket av det tilldelade beloppet som

efter angelägenhetsgrad skall tillgodoföras skogar av angivna slag.

Administrationen av statsstödet. Beträffande utredningens förslag till personalutökning

för skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna synes remissinstanserna

i huvudsak icke haft något att erinra. Statskontoret har anmält,

att storleken av denna personalutökning undandrager sig ämbetsverkets bedömande.

Vad avser lönesättningen för de föreslagna vägmästartjänsterna

anser statskontoret, att samtliga föreslagna vägmästartjänster bör placeras

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr it) år 1957

i lönegrad 17. Ej heller kammarkollegium går in på storleken av den föreslagna

personalutökningen men förutsätter att någon förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas

personella resurser icke vidtages annat än i den män det

visar sig att skogsvägverksamheten ställer ökade krav på styrelsernas medverkan.

Lantmäteristgrelsen framhåller, att den intensifiering av vägbyggandet

som utredningen åsyftar, uppenbarligen kan väntas medföra en betydande

ökning av lantmäteriets arbete med vägförrättningar. Programmet synes, enligt

styrelsen, med hänsyn därtill icke genomförbart med mindre än att

lantmäteriorganisationens resurser, främst i fråga om förrättningsmän, 1''örstärkes.

Om dessa förhållanden har även skogsvårdsstgrelsen i Kopparbergs

län erinrat.

I fråga om handläggningen av skogsvägfrågor erinrar arbetsmarknadsstyrelsen

afl administrationen på löneplanet av enskild väghållning med statligt

stöd handhas av länsstyrelsen med väglörvaltning samt skogsvårdsstyrelse

och lantbruksnämnd. Vid en väsentlig utökning av skogsvägbyggandet synes

det styrelsen angeläget, att frågan om administrationens samordning ägnas

uppmärksamhet icke minst i syfte att på rationellt sätt utnyttja den tekniska

arbetskraften. Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om att beslutanderätten

i fråga om allmänna vägar och de enskilda vägar, som bygges med

statsbidrag, f. n. åvilar länsstyrelserna medan skogsvägbyggandet ankommer

på skogsvårdsstyrelserna. För samordning finner länsstyrelsen lämpligt,

att för skogsvägbyggandet erforderliga översiktsplaner underställes länsstyrelsen

för godkännande. Skogsvårdsstyrclsen i Östergötlands län ifrågasätter

om icke frågor rörande enskilda vägar och skogsbilvägar bör handhas

av en och samma myndighet, vägförvaltningen. Överbefälhavaren framhåller,

att med hänsyn till riksförsvarets intressen utbyggnadsplaner bör, i vad

avser vissa områden, uppgöras och fastställas i samråd med försvarets målsmän.

Vidare bör arbetsplan ej få fastställas och arbetsritning ej få godkännas,

med mindre utförandet av ur försvarssynpunkt erforderliga anordningar

säkerställts. Kostnader för dylika försvarsanordningar bör helt bestridas

av statsmedel. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen bör, med hänsyn till

betydelsen av säsongutjämning på arbetsmarknaden, bestämmelsen i den

nuvarande bidragskungörelsen angående visst samråd med styrelsen alltjämt

kvarstå. Styrelsen framhåller vidare, att med ett rationellt tillvaratagande

av antydda möjligheter till säsongutjämning några svårigheter att tillgodose

arbetskraftsbehovet icke torde vara att emotse.

VII. Departementschefen

Skogsvårdsutredningen har vid sina överväganden funnit, att en intensifierad

och planmässig utbyggnad av skogsvägnätet f. n. utgör en av de angelägnaste

uppgifterna inom svenskt skogsbruk och har som stöd för denna

slutsats framhållit såväl transportekonomiska som transporttekniska skäl,

skogsvårdens och skogsskyddets krav samt icke minst sociala och andra

med arbetskraftens trivsel och rationella utnyttjande sammanhängande mo
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år W57

tiv. Det föreliggande behovet av nybyggnader och genomgripande ombyggnader

av viktigare skogsbilvägar, s. k. stamvägar, bar utredningen uppskattat

till sammanlagt något över 40 000 km i våglängd och till omkring 900 miljoner

kronor i anläggningskostnad. Utbyggnaden borde med hänsyn till angelägenhetsgraden

vara verkställd inom tio år. Ett beaktande av föreliggande

projekterings- och finansieringsmöjligheter samt tillgång på maskiner och

arbetskraft bar emellertid lett till att utredningen stannat för att anse en

ul^yoMnadstid av 15 år som ett mer realistiskt antagande. En dylik utbyggnadstakt

angives såsom under alla förhållanden nödvändig för skogsbrukets

rationalisering, varför utbyggnadsprogrammet enligt utredningen icke bör få

betraktas som en beredskapsuppgift. Enär skogsvägbyggandet numera huvudsakligen

sker med anlitande av speciella maskiner och särskilt utbildade

tekniker, kan det icke heller längre anses lämpligt som sysselsättningsreserv.

Under åberopande särskilt av skogsvägnätels betydelse för eu god skogsvård

och ett förbättrat skogsskydd samt de sociala skäl, som sammanhänger

med arbetskraftens trivsel och ändamålsenliga utnyttjande, föreslår utredningen,

att det statliga stödet till skogsvägbyggnaderna avsevärt förstärkes.

En årlig medelsanvisning av 15 miljoner kronor eller ungefär samma belopp,

som nu utgår såsom bidrag till övriga enskilda vägar, angives som lämplig.

En dylik medelsanvisning skulle innebära, att ungefär en fjärdedel av den

totala kostnaden för skogsbilvägnätets utbyggnad skulle ersättas av statsmedel.

Enär biltrafiken på skogsvägarna belastas med avsevärda belopp

i form av bilskatter, anser utredningen, att huvuddelen av statens stöd eller

12,5 miljoner kronor av den föreslagna årliga medelsanvisningen lämpligen

bör avräknas mot automobilskattemedlen. Som ett led i det statliga stödets

intensifiering framhåller utredningen vidare, att skogsväglånefonden bör

förstärkas med i törsta hand en miljon kronor. Någon omläggning av statens

kreditstöd till skogsvägbyggandet genom alt för ändamålet införa garantilåneformen

betraktar utredningen däremot icke som aktuell f. n.

Som följd av att skogsväganslaget i huvudsak skulle komma att avräknas

mot automobilskattemedlen, föreslår utredningen, att ecklesiastika skogar

och sådana statliga skogar, som förvaltas av annan myndighet än domänstyrelsen,

tillerkännes bidragsrätt ur anslaget och i bidragshänseende jämställes

med bolag och andra juridiska personer. Skogar under domänverkets

förvaltning eller tillsyn föreslås i samband därmed årligen genom ett Kungl.

Maj .ts beslut böra tillerkännas viss del av det anslagsbelopp som avräknas

mot bilskattemedlen.

Förutom de ändringar i kungörelsen 1943: 530 angående statsbidrag till

vissa väg- och flottledsbyggnader m. in., vilka betingas av den nu nämnda

utvidgningen av de bidragsberättigade skogsägargrupperna, föreslår utredningen

vissa ytterligare omläggningar i bidragsgivningen. Sålunda bör bidragsprocenten

till stamvägar angivas till högst 50 i stället för som nu till 50.

Utredningen anser vidare, att det med den föreslagna ökade medelsanvisningen

bör bliva möjligt att i högre grad än hittills låta vägföretagens allmänt

skogliga angelägenhetsgrad avgöra i vilken ordning de bör tillerkännas

11 liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 40

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1957

bidrag och att detta förhållande bör komma till uttryck i bidragsbestämmelserna.

Jämväl i kungörelsen 1941: 492 om lån ur skogsväglånefonden ansei utredningen

vissa ändringar böra företagas. Salunda föreslås, att beslutanderätten

i låneärendena skall överflyttas från Kungl. Maj :t till skogsstyrelsen,

att reglerna om säkerheter för lånen gives en smidigare utformning i likhet

med vad som gäller för lån ur skogslånefonden och att lån jämte bidrag må

kunna uppgå till hela kostnaden för vägföretaget i stället för som f. n. endast

till 80 procent av densamma.

Till utredningen har hänskjutits den vid 1956 års riksdag väckta motionen

I: 147 innehållande förslag om att liknande finansieringsprinciper, som gäller

för flottleder, bör göras tillämpliga på skogsvägföretag. Med anledning därav

har utredningen framhållit, att redan tillgängliga metoder lör linansieringen

av vägbyggena synes vara lika ellektiva, som det av motionärerna

föreslagna förfaringssättet, vilket dessutom skulle tordra att djupa ingrepp

i flottningslagens och enskilda väglagens grundbestämmelser måste företagas.

För att det föreslagna byggnadsprogrammet skall kunna genomföras

föreslår utredningen även viss förstärkning av skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas

personella resurer. Löne- och resekostnader samt traktamenten

i samband därmed beräknas uppgå till sammanlagt 305 000 kronor

och föreslås utgå under skogsväganslaget.

Nu sammanfattningsvis redovisade delar av utredningens förslag har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av nära nog samtliga remissinstanser, ''till

de invändningar och påpekanden som vissa av dem gjort återkommer jag

i det följande.

Utredningen har även behandlat frågor om skogsvägarnas förhållande till

det allmänna vägnätet, behovet av och kostnaderna för en förstäikning a^

det allmänna vägnätets sekundärvägar, frågor om tillåtna axel- och boggietryck

å de allmänna vägarna, tillståndsgivningen avseende legokörning med

hjultraktorer, bildandet av större administrativa enheter för väghållningens

rationalisering och samordning, åstadkommande av bättre last- och upplagsplatser

vid såväl allmänna som enskilda vägar samt avdragsrätten vid inkomstdeklaration

för skogsvägbyggande. Som redan i inledningen angivits

lämnas dessa frågor här å sido för att — i den mån de för sin lösning är

beroende av statsmakternas ställningstaganden — upptagas till prövning i

andra sammanhang.

Det svenska skogsbrukets betydelsefulla ställning såväl i vår egen nationella

ekonomi som i vissa andra länders hushållning med trävaror torde av

ålder ha till avgörande del berott på våra skogars gynnsamma läge i avseende

på förefintliga trafikleder och användbara transportsätt. Tillgången på

relativt snabba flottningsleder liksom förekomsten av ett vinterklimat, som

underlättat transporterna av virke med häst fram till flottlederna, har i

många avseenden gett vår skogshantering betydande föisteg tramtör andra

länders.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 40 år 1957

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har emellertid förändringarna

i transportförhållandena, skogsarbetskraftens krav på verklig likställdhet

med övriga arbetargrupper i avseende på levnadsförhållanden samt skogshanteringens

alltmer markerade övergång från nära nog uteslutande skogsavverkning

till en samordnad skogsvård och skogsavverkning inneburit, att

helt nya krav på trafikmedel och transportleder inom vårt skogsbruk uppkommit.

Förändringarna innebär, åtminstone såvitt nu synes kunna bedömas,

att hilen erhållit en avgörande betydelse såsom transportmedel även

inom skogsbruket och att i följd därav ett intensifierat skogsvägbyggande

måste komma till stånd. I fråga om den genomgripande betydelsen för vårt

skogsbruk av dessa förändringar delar jag utredningens, av remissinstanserna

stödda uppfattning.

Beträffande omfattningen av det skogsvägbyggande som sålunda erfordras,

har utredningens antaganden i och för sig icke motsagts av någon av

remissinstanserna. En del av dem bar närmast betonat, att den förutsatta

utbyggnadsplanen borde betraktas som ett minimiprogram. De remissorgan

som intagit en mer återhållsam inställning, har pekat på den höga angelägenhetsgraden

av andra samhällsnyttiga investeringar. För min egen del

finner jag — liksom utredningen — lämpligt understryka den stora osäkerhet

som vidlåder beräkningar och antaganden av den art utredningen

gjort. Trots denna osäkerhet synes emellertid nödvändigt att som en hållpunkt

för statens insatser på ifrågavarande område söka komma fram till

en viss uppfattning om vägbehovet. Jag har därvid icke kunnat finna någon

säkrare grund för bedömandet därav än den utredningen använt sig av. Den

av skogslorskningsinstitutet tillkännagivna avsikten att i samband med

riksskogslaxeringen även införskaffa material angående omfattningen av

skogsvägnätet kan möjligen förmodas i sinom tid ge en mera hållbar grund

även för bedömandet av den önskvärda utvecklingen av detta nät. I avvaktan

härpå och på andra kompletterande beräkningar och undersökningar anser

jag, att skogsvårdsutredningens uppskattningar av det erforderliga

skogsvägbyggandet bör få godtagas som arbetshypotes.

Vad härefter angår den principiella frågan om staten överhuvudtaget hör

lämna stöd till ifrågavarande vägbyggnader, så torde redan skogsbrukets

betydelse för vår samhällsekonomi i och för sig motivera eu statlig medverkan

vid utvecklingen av eu för detsamma så grundläggande förutsättning

som clt tillfredsställande vägnät utgör. Utredningen har också påpekat, alt

skogsvägarna har för skogsbruket eu betydelse likvärdig med den som det av

allmänna medel bekostade vägnätet bar för näringsgrenar, som kan förläggas

lill städer och andra orter, belägna i närheten av trafiklederna. Ingen

av remissinstanserna bär heller ifrågasatt lämpligheten av statens medverkan

vid utbyggandet. Del principiellt rikliga i eu dylik medverkan torde

också kunna sägas vara godkänt genom den bidragsverksamhet som under

de senaste decennierna skett på området. Någon anledning till ändrat ställningstagande

härutinnnn linnes icke. Gränsdragningen mellan å ena sidan

stödet lill skogsvägar och å andra sidan stödet lill vissa andra kommunikationsleder,

avsedda för transporter inom eller från eller lill olika företag i

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Knngl. Maj. ts proposition nr W år 1957

andra näringar, kan i vissa fall vara svår att principiellt motivera. Givetvis

ökar denna svårighet i den mån också en skogsväg betjänar enbart en eller

ett fåtal skogsägare.

Ifrågavarande spörsmål kommer emellertid i ett annat läge — såsom ett

par remissinstanser påpekat — i den mån bidragen till skogsbilvägarna betraktas

som en kollektiv återbäring av bilskattemedel. Den avräkning av

bidragen mot automobilskattemedlen, som utredningen föreslår och vartill

jag längre fram återkommer, stöder i och för sig ett sådant betraktelsesätt.

Emellertid synes några hållbara beräkningar av restitntionsbeloppen icke

f. n. kunna åstadkommas. Utredningen bar sålunda helt avstått från någon

redovisning av sina överväganden i det avseendet. I vart fall till dess säkrare

uppskattningar föreligger om vilka restitutionsbelopp, som kan betraktas

som berättigade, synes därför kravet på viss bensinskatterestitution jämväl

för den trafik som är tillfinnandes på skogsvägarna, få utgöra enbart cit

skäl, ehuru ett kraftigt sådant, för ett statligt stöd till ifrågavarande vägväsende.

Vad härefter angår storleken av det statliga stödet så skulle enligt utredningens

förslag och beräkningar detsamma komma att i genomsnitt nppgå

till 25 procent av byggnadskostnaden för ifrågavarande vägar. Som vissa remissinstanser

påpekat föreligger emellertid f. n. ett flertal andra investeringsbehov

av mycket hög angelägenhetsgrad. En omedelbar förstärkning av

anslagsmedlen till av utredningen föreslagen storlek synes enligt mitt förmenande

även kunna komma att ställa alltför stora krav på förrättningsoch

projekteringspersonal liksom på vägmaskiner, tekniker och annan arbetskraft.

Ehuru jag med hänsyn till önskvärdheten av att kunna påveika

och stimulera vägbyggnadsverksamheten är beredd förorda en betydande ökning

av det statliga stödet åt denna verksamhet, kan jag likväl av nyssnämnda

skäl icke tillstyrka en fullt så stor medelsanvisning som utredningen

föreslagit.

Innan ställning tages till storleken av anslaget, synes emellertid frågorna

om dess avräkning mot bilskattemedlen samt avgränsningen av de skogsägargrupper,

som bör vara bidragsberättigade, fordra närmare behandling.

Utredningen bar upptagit de tankegångar om avräkning av förevarande

anslag helt eller delvis mot bilskattemedel som under senare år i olika sammanhang

framkommit vid statsmakternas prövning av medelsanvisningarna

till skogsvägbyggandet. Utredningen bar därvid på skäl som angivits i det

föregående föreslagit, att av ett anslag på 15 miljoner kronor skulle huvuddelen

eller 12,5 miljoner kronor avräknas mot automobilskattemedel. Samtidigt

skulle bidragsverksamheten utsträckas till vägbyggnader även å andra

skogar än dem som står under skogsstyrelsens uppsikt. Mot användningen

av bilskattemedel till förevarande ändamål bar inga remissinstanser vänt

sig i princip. Statskontoret ifrågasätter dock om icke med avräkningen

borde anstå till dess 1953 års trafikutredning slutfört sitt arbete. Även länsstyrelsen

i Jämtlands län anser, att frågan icke bör avgöras i detta sammanhang.

Domänstyrelsen däremot anser, att anslaget i sin helhet bör avräknas

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1957

37

mot bilskattemedlen. I samband härmed torde jag även få erinra om att

statskontoret i sitt yttrande inledningsvis ifrågasatt lämpligheten av att utsträcka

bidragsgivningen till nya skogsägargrupper men alt ämbetsverket

stannat vid att anse utvidgningen böra komma till stånd med hänsyn till

bilskattemedlens användning för ändamålet. I olikhet med utredningen förmenar

statskontoret, att budgetmedel till vägbyggnader å statens skogar bör

direkt avräknas mot bilskattemedlen och att alltså ingen särskild del av

skogsväganslaget skall användas till detta ändamål.

På de skäl utredningen anfört och som flertalet remissinstanser godtagit,

kan jag tillstyrka, att bilskattemedel tages i anspråk för statlig bidragsgivning

till skogsbilvägarnas utbyggnad. Jag delar likaså den uppfattningen

att statens samtliga utgifter för skogsvägväsendet dock icke bör bekostas av

dylika medel. En viss del av dessa utgifter bör även i fortsättningen belasta

den allmänna budgeten respektive vederbörande driftsstater. Som jag redan

framhållit föreligger emellertid icke några användbara beräkningar av hur

stora belopp som bör belasta automobilskattemedlens specialbudget. Därtill

kommer, att utredningens förslag att använda en del av skogsväganslaget

till de statliga och ecklesiastika skogarna onekligen kan leda till synnerligen

känsliga och grannlaga avgöranden såväl för Kungl. Maj:t som skogsstyrelsen.

Med hänsyn till dessa förhållanden har jag efter ingående överväganden

kommit till den uppfattningen att i vart fall tills vidare någon

utökning av de bidragsberättigade kategorierna icke bör ske. I följd därav

bör skogsväganslaget även i fortsättningen enbart avse vägbyggnader ä skogar

i enskild ägo.

Utgifterna för skogsvägar å statens skogar liksom å de ecklesiastika skogarna

skulle sålunda i fortsättningen få täckas på samma sätt som hittills.

De kostnader som i enlighet härmed alltjämt kommer att belasta den allmänna

budgeten och vederbörande driftsstater men enligt utredningens förslag

bort täckas in under skogsväganslaget motsvarar minst den del av anslaget,

som utredningen ansett icke böra avräknas mot bilskattemedlen. Med hänsyn

härtill har jag funnit mig böra förorda, att den övriga medelsanvisningen

till skogsvägbyggandet, d. v. s. den som går över skogsväganslaget, helt

skall täckas av bilskaltemedel.

Nuvarande skogsväganslag användes även för bidragsverksamhet till flottIedsbyggnader,

skogshärbärgen och liknande. Då kostnaderna för en dylik

bidragsverksamhet icke rimligen kan täckas av bilskattemcdel, synes ett

särskilt anslag böra uppföras för ändamålet. Jag föreslår därför, att å riksstaten

upptages ett reservationsanslag, betecknat Skogsvård in. in.: Flottledsbyggnader

in. in. å skogar i enskild ägo. Med beaktande av såväl de relativt

obetydliga belopp, som under senare år tagits i anspråk för bidragsgivningen

till flottledsbyggnadcr och skogshärbärgen, som behovet av eu ej

alltför ringa tillgång till medel för bidrag till dylika anordningar anser jag,

att detta anslag för nästa budgetår bör uppföras med ett belopp av 20 000

kronor. Det för bidragsgivningen till skogsvägarna avsedda anslaget bör benämnas

Skogsvård in. in.: Vägbyggnader å skogar i enskild ägo.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 40 år 1951

Av vad som nu anförts torde följa att medelsanvisningen under skogsväganslaget

bör avsevärt begränsas i förhållande till utredningens förslag.

Jag har funnit mig böra förorda att anslaget för nästa budgetår skall uppföras

med ett belopp av 7 500 000 kronor. I enlighet med vad skogsstyrelsen

hemställt bör av anslaget ett belopp av högst 5 000 kronor få disponeras

för kurser i skogsvägbyggnad.

Liksom utredningen och remissinstanserna anser jag, att möjligheten till

statslån genom skogsväglånefonden utgör en lämplig komplettering till bidragsgivningen.

De hittills vunna erfarenheterna visar emellertid, att denna

stödform utnyttjats i mycket begränsad utsträckning. En intensifierad byggnadsverksamhet

skulle väl i nuvarande läge på kreditmarknaden komma

att öka efterfrågan på lån ur fonden. Utredningens förslag att förstärka

fonden synes ur dessa synpunkter förståeligt. Med hänsyn till den allmänna

återhållsamhet i fråga om kreditgivning, som f. n. måste iakttagas, är jag

emellertid icke beredd att förorda, att några ytterligare medel nu skall tillföras

fonden.

Vad härefter angår de av utredningen föreslagna författningsändringarna

så bör med hänsyn till vad jag redan anfört några ändringar i fråga om

den bidrags- eller låneberättigade kretsen icke ske vare sig i bidrags- eller

lånekungörelsen.

Beträffande förslaget att låta vägarnas allmänt skogliga angelägenhetsgrad

bli avgörande för turordningen vid bidragsgivningen, så synes i och

för sig den föreslagna ökningen av medelsanvisningen möjliggöra ett större

hänsynstagande till en dylik princip. Av utredningen framgår emellertid

icke klart hur en sådan regel skall samordnas med den nu i författningen

intagna, alt vid beviljande av bidrag företräde skall givas företag, där delägarna

är många eller där behovet av bidrag med hänsyn till delägarnas

ekonomiska ställning är särskilt stort. De nu i författningen uttalade principerna

ger en direkt ledning för bidragsbeviljandet. De ansluter nära till

det resonemang om statsstödets stimulerande och planläggande inverkan,

vilket anförts som skäl för förbättringar i stödverksamheten. Någon ändring

i bidragsbeviljandet utöver vad som följer av den rikligare medelstillgången

synes knappast böra ske. De i författningen uttalade principerna

utesluter icke heller möjligheten att taga hänsyn till vägföretagens skogliga

angelägenhetsgrad. Tvärtom synes enligt min uppfattning ett dylikt hänsynstagande

icke kunna undgås. .lag anser därför någon ändring av bidragsförfattningen

i detta avseende icke vara påkallad. Ej heller anser jag det nu

lämpligt att frångå begränsningen av bidrags- och lånebeloppen för ett och

samma vägföretag till 80 procent av kostnaden. Däremot har jag intet att

invända mot förslaget att bidragsprocenten för stamvägar skall bestämmas

till högst 50.

Jag anser mig böra förorda att bidragsförfattningen också i fortsättningen

skall innehålla föreskrift om att samråd med arbetsmarknadsstyrelsen

skall äga rum vid bidragsbeviljandet. Den nu intagna bestämmelsen härom

torde emellertid kunna förenklas. Det torde sålunda kunna överläm
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 är 1957

nas åt de ansvariga myndigheterna att närmare bestämma formerna för

samrådet. I allmänhet torde sådant icke behöva avse de enskilda bidragseller

lånebesluten.

Beträffande låneförfattningen vill jag förorda, att rätten att bevilja lån

överflyttas till skogsstyrelsen. Vidare hör amorteringsfrihetens längd kunna

vid lånebeviljandet begränsas till kortare tid än två år. Den föreslagna

överensstämmelsen mellan 3 § i lånekungörelsen och 00 § i lagen om enskilda

vägar synes böra åstadkommas. Likaså bör, som utredningen föreslagit,

vissa regler i lånekungörelsen bringas till överensstämmelse med motsvarande

regler i bidragskungörelsen. Däremot anser jag mig icke kunna förorda

några uppmjukningar i de föreskrivna kraven på säkerheter.

I samband med ändringarna torde vissa formella jämkningar få företagas

såväl i bidrags- som lånekungörelserna. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att vid bifall till vad jag nu föreslagit vidtaga erforderliga författningsändringar.

Vad slutligen angår de av utredningen föreslagna, av flertalet remissinstanser

tillstyrkta personalförstärkningarna vid skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna

kan jag av principiella skäl icke tillstyrka, att särskilda

tjänster inrättas vid dessa myndigheter med anlitande av medel under förevarande

anslag. Däremot har jag intet att erinra mot att under nästa budgetår

ett belopp av högst 200 000 kronor av anslaget får tagas i anspråk för

bestridande av kostnader för sådan skoglig eller teknisk expertis och tillfällig

arbetskraft, som kommer att erfordras vid nämnda organ på grund av

den intensifierade utbyggnaden av skogsvägnätet. Frågan om inrättande av

särskilda tjänster för ändamålet bör anstå till dess ställning tages till skogsvårdsutredningens

kommande förslag rörande skogsvårdsstyrelsernas organisation

och personalbehov.

Vid bifall till vad jag nu förordat bör alltså för budgetåret 1957/58 till

vägbyggnader å skogar i enskild ägo upptagas ett reservationsanslag av

7 500 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen. Till flottledshyggnader

in. in. å skogar i enskild ägo bör upptagas ett reservationsanslag

av 20 000 kronor. Frågan om anvisande av dessa anslag torde få upptagas

i 1957 års statsverksproposition vid anmälan av nionde huvudtiteln.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå 1957 års riksdag att

godkänna de förslag angående skogsvägbyggnader in. in.,

som framlagts i det föregående.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. IAizelt

f>619114 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:172 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1957/58 till Bidrag till vägock flottledsbyggnader m. m. å skoga a1 i texten
  2. JoU 1957:9 Betänkande angående skogsbrukets vägfrågor. s. 1 i texten