Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 11 juni 19b3 (nr 3i6) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m

1957-01-18 · 126 sidor, varav 125 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 125 av 126 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:50, Med förslag till lag om ändring i lagen den 11 juni 19b3 (nr 3i6) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

1

Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen den 11 juni 19b3 (nr 3i6) angående

statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror,

m. mgiven Stockholms slott den 18 januari

1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol

å tillverkning och import av tobaksvaror;

2) lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 698);

3) förordning om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare; och

4) förordning om skattefrihet för vissa engångsersättningar till tobakshandlare;
dels

ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionens förslag innebär att de nuvarande begränsningarna i den

fria konkurrensen inom detaljhandeln med tobaksvaror undanröjes. Sålunda

föreslås att den av Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet i samråd

med statens tobaksnämnd upprätthållna nyetableringskontrollen skall avskaffas.

Beträffande handeln utom vanlig affärstid innebär den föreslagna

reformen, att tobaksvaror upptages bland de s. k. kioskvarorna samt att

restriktionerna med avseende på försäljning från tobaksautomat upphäves.

Vidare föreslås att näringsställen får möjlighet att sälja tobaksvaror även

till andra än serverade gäster.

Systemet med fasta priser skall enligt förslaget upphöra. I dess ställe

förordas en ordning innebärande att monopolbolaget åsätter varuförpack1

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 50

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ningarna riktpriser, vilka utan bindande verkan skall tjäna till ledning vid

försäljning till allmänheten. Riktpriserna skall ligga till grund för beräkningen

av tobaksskatt.

För att möjliggöra för den s. k. specialtobakshandeln att under relativt

lugna förhållanden anpassa sig inför det nya konkurrensläget föreslås, att

den nuvarande detalj handelsregleringen tillämpas även under år 1958 och

att den föreslagna ordningen följaktligen skall tillämpas först från och med

den 1 januari 1959.

I förslaget tages hänsyn till att en övergång till fria konkurrensförhållanden

för vissa detaljister, vilka har oproportionerligt stora omkostnader eller

eljest mindre goda förutsättningar att hävda sig i konkurrens med andra,

kan innebära sådant ekonomiskt avbräck att de ser sig nödgade att nedlägga

sin rörelse. Genom en särskild förordning beredes möjlighet för tobakshandlare,

som i följd av reformen tvingas upphöra med sin rörelse, att

i särskilda fall erhålla visst ekonomiskt bistånd. Härav föranledda kostnader

avses skola bestridas av monopolbolagets medel.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

3

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol

å tillverkning och import av tobaksvaror

Härigenom förordnas, att 4, 15, 16, 17 a, 19—21, 28, 29 och 41 §§ lagen den

11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4 §.

Monopolets utövare tillhandahåller

på lämpligt sätt åt enskilda återförsäljare

såväl inom riket tillverkade

som ock importerade tobaksvaror.

Därvid skall monopolets utövare i

samråd med den nämnd, varom förmäles

i 5 kap., söka anpassa försäljningsställenas

antal med hänsyn till

möjligheten för de återförsäljare, vilkas

rörelse företrädesvis omfattar

försäljning av tobaksvaror, att uppnå

skälig omsättning, i den mån så

kan ske utan åsidosättande av allmänhetens

och monopolets utövares

intressen.

15 §.

Det pris, som tobaksvara skall betinga

vid försäljning till allmänheten

(priskurantpriset), äger monopolets

utövare bestämma i enlighet med vad

i denna lag stadgas jämte av Konungen

godkända grunder.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

Monopolets utövare tillhandahåller

på lämpligt sätt åt enskilda återförsäljare

såväl inom riket tillverkade

som ock importerade tobaksvaror.

Därvid skall monopolets utövare i

frågor av principiell natur eller eljest

av större betydelse rådgöra med den

nämnd, varom förmäles i 5 kap.

15 §.

Monopolets utövare skall, i enlighet

med vad i denna lag stadgas och

av Konungen godkända grunder, för

tobaksvara bestämma visst pris att

utan bindande verkan gälla till ledning

vid försäljning av varan till allmänheten

(riktpris).

16 §.

I varje tobaksvaras priskurantpris

skall skatt ingå dels med ett belopp,

vilket motsvarar nedanstående procent

av priskurantpriset, dels ock

med nedan angivna, i förhållande till

varans myckenhet bestämda belopp,

nämligen:2

16 §.

I varje tobaksvaras riktpris skall

skatt ingå dels med ett belopp, vilket

motsvarar nedanstående procent av

riktpriset, dels ock med nedan angivna,

i förhållande till varans myckenhet

bestämda belopp, nämligen:2

1 Senaste lydelse av 16, 17 a och 29 §§ se 1954: 76, av 28 § se 1948: 230.

2 Den följande tabellen har lydelse enligt propositionens förslag. Vidtagen ändring inskränker

sig till att ordet priskurantpris i förekommande fall ersatts med riktpris.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Varuslag

Vikt för

1 st.

gram

För inom

tillverkad

riket

vara

För till riket införd

vara

Procent

av rikt- priset

Belopp för

Procent

av rikt- p riset

Belopp för

1 st.

öre

1 kg

kr.

1 st.

öre

1 kg

kr.

Cigarrer ........

... grupp

I

t. o. m. 5,0

35

4,3

35

12,4

> ........

11

över 5,0

35

5,6

—

35

15,6

—

Cigarrcigarretter..

I

t. o. m. 1,7

35

4,0

—

35

6,6

—

T>

II

över 1,7

35

6,0

—

35

9,5

—

Cigarretter ......

I

t. o. m. 0,75

40

2,5

—

40

3,5

—

> ......

II

över 0,75

40

4,3

—

40

5,65

—

Röktobak ........

—

40

24:60

40

_

31: —

Tufietohak........

40

3- 70

40

7;

Snus ........................

—

40

—

3:80

40

—

b: —

(Gällande lydelse)

I skattehänseende — — — 3,3

gram.

17 a §.

Har försåld tobaksvara av monopolets

utövare återtagits för förstöring

eller nedsättning av fastställt

priskurantpris eller har varan genom

olyckshändelse gått förlorad under

transport till eller förvaring hos

återförsäljare, må den å varan belöpande

skatten återbäras.

19 §.

Tobaksvaras priskurantpris skall

utsättas å varje förpackning.

20 §.

Tobaksvara må — — — fastställd

kontrollstämpel.

Ur sådan---varje cigarrett.

Därest å restaurant, hotell eller liknande

lokal försäljning av tobaksvara

till gäst förmedlas genom servitör eller

annan å lokalen anställd person,

må försäljningen, därest den avser

mindre myckenhet än hel förpackning,

ske endast så, att varan av gästen

själv eller i dennes åsyn upptages

ur originalförpackningen.

21 §.

Tobaksvara må icke vare sig i hel

förpackning eller såsom del av innehållet

i förpackning till allmänheten

(Föreslagen lydelse)

I skattehänseende — — — 3,3

gram.

17 a §.

Har försåld tobaksvara av monopolets

utövare återtagits för förstöring

eller nedsättning av fastställt

riktpris eller har varan genom olyckshändelse

gått förlorad under transport

till eller förvaring hos återförsäljare,

må den å varan belöpande skatten

återbäras.

19 §.

Tobaksvaras riktpris skall utsättas

å varje förpackning.

20 §.

Tobaksvara må---fastställd

kontrollstämpel.

Ur sådan — — — varje cigarrett.

21 §.

Därest å restaurant, hotell eller liknande

lokal försäljning av tobaksvara

till gäst förmedlas genom servitör

eller annan å lokalen anställd person,

må försäljningen, därest den avser

mindre myckenhet än hel förpackning,

ske endast så, att varan av

gästen själv eller i dennes åsyn upptages

ur originalförpackningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

(Gällande lydelse)

försäljas efter annat pris än det å

förpackningen utsatta priskurantpriset.

28 §.

Prov å färdiga tobaksvaror, som

medföras av vederbörligen legitimerad

handelsresande, må till riket införas

i vanlig ordning mot erläggande

av stadgad tull.

29 §.

1. Den, som av monopolets utövare

antagits till återförsäljare, må till riket

införa färdig tobaksvara för försäljning,

såvitt icke å varan eller å

förpackning för densamma finnes anbragt

varumärke, som är för monopolets

utövare registrerat eller erbjuder

så stor likhet med dylikt varumärke,

att, oaktat skiljaktigheter i vissa delar,

märkena i sin helhet lätt kunna

förväxlas.

Priskurantpriset å vara, som enligt

denna paragraf införes till riket, fastställes

av monopolets utövare efter

framställning av importören i den

ordning, Konungen bestämmer, och

skall utgöra summan av varans inköpspris,

kostnaden för dess införande

till riket, den å varan belöpande

skatten samt ett belopp motsvarande

den återförsäljarrabatt, som skolat

utgå därest varan tillhandahållits av

monopolets utövare. Priskurantpriset

beräknas efter de grunder, som gälla

den dag framställning om dess

fastställande göres.

Till ledning vid priskurantprisets

fastställande har importören att för

monopolets utövare förete sin inköpsfaktura

och de övriga handlingar rörande

införseln, som monopolets utövare

finner erforderliga.

2. Tobaksvara, som enligt denna

paragraf införes till riket, skall vara

förpackad. Innan förpackningen på

importörens bekostnad försetts med

kontrollstämpel och åsatts priskurant

pris samt importören erlagt den

på varan belöpande skatten, må importören

icke förfoga över varan;

dock må importör, i avvaktan på varans

förbrukning inom riket eller ut
-

(Föreslagen lydelse)

28 §.

Prov å färdiga tobaksvaror, som

medföras av handelsresande, må till

riket införas i vanlig ordning mot erläggande

av stadgad tull.

29 §.

1. Återförsäljare av tobaksvaror må

till riket införa färdig tobaksvara för

försäljning, såvitt icke å varan eller

å förpackning för densamma finnes

anbragt varumärke, som är för monopolets

utövare registrerat eller erbjuder

så stor likhet med dylikt varumärke,

att, oaktat skiljaktigheter

i vissa delar, märkena i sin helhet lätt

kunna förväxlas.

Riktpriset å vara, som enligt denna

paragraf införes till riket, fastställes

av monopolets utövare efter

framställning av importören i den

ordning Konungen bestämmer. Riktpriset

skall bestämmas enligt samma

grunder som för vara, vilken införes

av monopolets utövare.

Till ledning vid riktprisets fastställande

har importören att för monopolets

utövare förete sin inköpsfaktura

och de övriga handlingar rörande införseln,

som monopolets utövare finner

erforderliga.

2. Tobaksvara, som enligt denna

paragraf införes till riket, skall vara

förpackad. Innan förpackningen på

importörens bekostnad försetts med

kontrollstämpel och åsatts riktpris

samt importören erlagt den på varan

belöpande skatten, må importören

icke förfoga över varan; dock må importör,

i avvaktan på varans förbrukning

inom riket eller utförsel till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

(Gällande lydelse)

försel till svensk frihamn eller utrikes

ort, utan erläggande av å varan

belöpande skatt upplägga densamma

under importörens och monopolets

utövares lås å särskilt lager (tobaksskattelager)

samt därstädes förfoga

över varan.

3. På framställning av importör

må monopolets utövare, när skäl därtill

äro, medgiva nedsättning av fastställt

priskurantpris å importerad vara

och därvid bevilja återbäring av

skatt med skillnaden mellan den för

varan erlagda skatten och den skatt,

som skall utgå å det nedsatta priskurantpriset.

Importör må---för förstö
ring.

Därest å tobaksskattelager upplagd

vara genom olyckshändelse går förlorad,

må befrielse åtnjutas från den

å varan belöpande skatten. Går varan

annorledes förlorad, skall ägaren ändock

vidkännas skatt för varan efter

det priskurantpris, som enligt föreliggande

handlingar eller eljest skäligen

kan antagas, att varan skolat åsättas.

För vara, vilken såsom obrukbar uttages

från tobaksskattelager, må befrielse

från skatt åtnjutas, därest varan

omedelbart i betryggande ordning

förstöres.

41 §.

Saluhåller någon tobaksvara, som

icke är försedd med behörig kontrollstämpel,

eller ändrar någon det å tobaksvara

anbragta priskurantpriset,

straffes med dagsböter eller fängelse,

varförutom varan skall dömas förbruten.

(Föreslagen lydelse)

svensk frihamn eller utrikes ort, utan

erläggande av å varan belöpande

skatt upplägga densamma under importörens

och monopolets utövares

läs å särskilt lager (tobaksskattelager)

samt därstädes förfoga över varan.

3. På framställning av importör

må monopolets utövare, när skäl därtill

äro, medgiva nedsättning av fastställt

riktpris å importerad vara och

därvid bevilja återbäring av skatt med

skillnaden mellan den för varan erlagda

skatten och den skatt, som skall

utgå å det nedsatta riktpriset.

Importör må —--för förstö
ring.

Därest å tobaksskattelager upplagd

vara genom olyckshändelse går förlorad,

må befrielse åtnjutas från den å

varan belöpande skatten. Går varan

annorledes förlorad, skall ägaren ändock

vidkännas skatt för varan efter

det riktpris, som enligt föreliggande

handlingar eller eljest skäligen kan

antagas, att varan skolat åsättas. För

vara, vilken såsom obrukbar uttages

från tobaksskattelager, må befrielse

från skatt åtnjutas, därest varan omedelbart

i betryggande ordning förstöres.

41 §.

Saluhåller någon tobaksvara, som

icke är försedd med behörig kontrollstämpel,

eller ändrar någon det å tobaksvara

anbragta riktpriset, straffes

med dagsböter eller fängelse, varförutom

varan skall dömas förbruten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1959. Priskurantpris, som enligt

äldre bestämmelser är åsatt tobaksvara,

skall därefter anses såsom

riktpris. Beträffande brott, vilket

före lagens ikraftträdande begåtts

mot föreskrift som genom de nya

bestämmelserna upphört att gälla,

skall dock vad tidigare varit stadgat

äga tillämpning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

7

Förslag

till

lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608)

Härigenom förordnas, att 2 §, 11 § 1 och 3 mom. samt 18 § butikstängningslagen

den 21 juli 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §. 2 §.

Denna lag äger icke tillämpning å:

1) försäljning, som bedrives under

utövning av eller i samband med ordnad

restaurang-, kafé- eller konditorirörelse,

såframt därvid till avhämtning

eller försändning icke försäljas

andra varor än lagad mat, bageri- och

konditorivaror, alkoholfria drycker

eller tryckta skrifter; 2 * * * * 7

2) försäljning å---andra nö
jeslokaler;
6)

försäljning från automatapparat

som bedrives

a) i anslutning till egen butik, där

samma slag av varor saluföras,

b) i järnvägs väntsal eller inom annan

huvudsakligen för de resande avsedd

del av järnvägs stationsområde,

eller

c) å annan plats än under a) och

b) sägs och ej sker i anslutning till

annan tillhörig butik, där samma

slag av varor saluföras,

allt under förutsättning tillika att

automatapparaten är av typ som godkänts

av den myndighet Konungen

därtill förordnar samt, såvitt fråga är

om försäljning av tobaksvaror, att

tillstånd därtill lämnats av den i lagen

den 11 juni 1943 angående statsmonopol

å tillverkning och import av

tobaksvaror omförmälda monopolutövaren;
7)

julgransförsäljning ävensom —

--dessa konstverk.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1956: 320.

Denna lag äger icke tillämpning a:

1) försäljning, som bedrives under

utövning av eller i samband med ordnad

restaurang-, kafé- eller konditorirörelse,

såframt därvid till avhämtning

eller försändning icke försäljas

andra varor än lagad mat, bageri-

och konditorivaror, alkoholfria

drycker, tobaksvaror eller tryckta

skrifter;

2) försäljning å----andra nö
jeslokaler;
6)

försäljning från automatapparat

som bedrives

a) i anslutning till egen butik, där

samma slag av varor saluföras,

b) i järnvägs väntsal eller inom annan

huvudsakligen för de resande^ avsedd

del av järnvägs stationsområde,

eller

c) å annan plats än under a) och

b) sägs och ej sker i anslutning till

annan tillhörig butik, där samma

slag av varor saluföras,

allt under förutsättning tillika att

automatapparaten är av typ som godkänts

av den myndighet Konungen

därtill förordnar;

7) julgransförsäljning ävensom —

— — dessa konstverk.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

(Gällande lydelse)

11 §•

1 mom. Under de förutsättningar

som angivas i denna paragraf må tillstånd

meddelas näringsidkare att hålla

butik öppen för allmänheten eller

att annorstädes idka försäljning till

allmänheten å tid, då sådant eljest

icke är förenligt med bestämmelserna

i denna lag. Tillstånd till försäljning

som avses i 3 mom. k) meddelas

i Stockholm av överståthållarämbetet,

i annan stad av magistraten eller

kommunalborgmästaren samt å

landet av polismyndigheten. I övriga

fall meddelas tillstånd av länsstvrelsen.

Ansökning om — — — äga rum.

Tillfälle att---sådant ytt
rande.

Avser ansökning försäljning av tobaksvaror

i stad eller stadsliknande

samhälle, skall länsstyrelsen före

ärendets avgörande inhämta utlåtande

över ansökningen från statens tobaksnämnd.

3 mom. Föreligger ej---till

framställningen:

1) försäljning av konfektyrer, kex,

alkoholfria drycker, frukt, produkter

av frukt, honung, levande blommor,

tryckta skrifter, vykort, fotografisk

film och tändstickor, vilken bedrives

från särskilt försäljningsställe, där

under den vanliga affärstiden endast

dessa varor saluhållas, må medgivas,

såframt icke särskilda skäl till annat

föranleda, i allmänhet dock icke någon

veckodag längre än till klockan

22; sådant medgivande må ock lämnas

för försäljning av dessa varor annorledes

än från särskilt försäljningsställe,

om försäljningen icke är förbunden

med handel med andra varor

och i övrigt skäl därtill anses föreligga;
-

(Föreslagen lydelse)

11 §•

1 mom. Under de förutsättningar

som angivas i denna paragraf må tillstånd

meddelas näringsidkare att hålla

butik öppen för allmänheten eller

att annorstädes idka försäljning till

allmänheten å tid, då sådant eljest

icke är förenligt med bestämmelserna

i denna lag. Tillstånd till försäljning

som avses i 3 mom. 3) meddelas

i Stockholm av överståthållarämbetet,

i annan stad av magistraten

eller kommunalborgmästaren samt å

landet av polismyndigheten. I övriga

fall meddelas tillstånd av länsstyrelsen.

Ansökning om ----äga rum.

Tillfälle att —- — — sådant yttrande.

3 mom. Föreligger ej —--till

framställningen:

1) försäljning av konfektyrer, kex,

alkoholfria drycker, frukt, produkter

av frukt, honung, levande blommor,

tryckta skrifter, vykort, fotografisk

film, tändstickor, tobaksvaror, tobaksutensilier,

tvålar, kammar, tandborstar,

tandkräm, rakblad, resesouvenirer,

papper sartiklar, pennor och

bläck, vilken bedrives från särskilt

försäljningsställe, där under den vanliga

affärstiden endast dessa varor saluhållas,

må medgivas, såframt icke

särskilda skäl till annat föranleda, i

allmänhet dock icke någon veckodag

längre än till klockan 22 eller, vid

försäljning i anslutning till trafikinrättning,

den senare tidpunkt som år

påkallad av de resandes behov; sådant

medgivande må ock lämnas för

försäljning av dessa varor annorledes

än från särskilt försäljningsställe,

om försäljningen icke är förbunden

med handel med andra varor

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

(Gällande lydelse)

2) försäljning i samband med nöjestillställning,

idrottstävling, friluftsbad

eller dylikt må medgivas under

den utsträckta tid, som med hänsyn

till förhållandena anses erforderlig;

dock må tillståndet i regel avse

försäljning endast av de under 1)

nämnda varuslagen samt lagad mat

och tobaksvaror;

3) försäljning i direkt anslutning

till station för järnvägs- eller lufttrafik

eller för mer betydande sjö-, spårvägs-

eller busstrafik må medgivas

under den utsträckta tid, som kan anses

betingad av de resandes behov;

dock må tillståndet i regel avse försäljning

endast av de under 1) nämnda

varuslagen samt tobaksvaror, piprensare,

mindre papper sartiklar, pennor

och bläck;

4) försäljning utomhus av varm

korv, varm fisk eller varm buljong

samt bröd, potatis och senap, som

tillhandahållas i samband därmed,

må medgivas i den utsträckning, som

anses lämplig, dock endast från fastställd

plats;

5) öppethållande eller försäljning

i andra fall må medgivas, då synnerliga

skäl därtill äro.

18 §.

Klagan över---ämbetsverks

beslut.

Över beslut av länsstyrelse enligt

denna lag må klagan föras hos Konungen

i vederbörande statsdepartement

inom tid som i första stycket

sägs. Talan må dock icke föras mot

beslut, som i ärende om tillstånd enligt

11 § 3 mom. 4) meddelas av överståthållarämbetet

eller, efter besvär,

av länsstyrelse.

Innefattar beslut tillstånd jämlikt

11 § till försäljning av tobaksvaror i

stad eller stadsliknande samhälle,

äger tobaksnämnden föra talan mot

beslutet.

(Föreslagen lydelse)

och i övrigt skäl därtill anses föreligga;
2)

försäljning i samband med nöjestillställning,

idrottstävling, friluftsbad

eller dylikt må medgivas under

den utsträckta tid, som med hänsyn

till förhållandena anses erforderlig;

dock må tillståndet i regel avse

försäljning endast av de under 1)

nämnda varuslagen samt lagad mat;

3) försäljning utomhus av varm

korv, varm fisk eller varm buljong

samt bröd, potatis och senap, som tillhandahållas

i samband därmed, må

medgivas i den utsträckning, som anses

lämplig, dock endast från fastställd

plats;

4) öppethållande eller försäljning

i andra fall må medgivas, då synnerliga

skäl därtill äro.

18 §.

Klagan över —--ämbetsverks

beslut.

Över beslut av länsstyrelse enligt

denna lag må klagan föras hos Konungen

i vederbörande statsdepartement

inom tid som i första stycket

sägs. Talan må dock icke föras mot

beslut, som i ärende om tillstånd enligt

11 § 3 mom. 3) meddelas av överståthållarämbetet

eller, efter besvär,

av länsstyrelse.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

(Gällande lydelse)

Beslut, varigenom — — — vara

förordnat.

Över arbetarskyddsstyrelsens —

--- icke föras.

(Föreslagen lydelse)

Beslut, varigenom — — — vara

förordnat.

över arbetarskyddsstyrelsens —

--icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1959.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1957

11

Förslag

till

förordning om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med anledning av de bestämmelser angående detaljhandeln med tobaksvaror,

som föreskrivits i lagen den om ändring av lagen

den 11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror,

må ersättning i enlighet med nedan angivna grunder beviljas tobakshandlare,

som till följd av de ändrade villkoren för detaljhandeln med tobaksvaror

icke kan fortsätta sin rörelse. Ersättning må endast utgå till den,

som efter nedläggandet av rörelsen på grund av ålder, sjukdom, lyte eller eljest

bristande kropps- eller själskrafter saknar möjlighet att försörja sig

genom annat arbete och tillika är i behov av kontant understöd för sin försörjning.

2 §''

Med tobakshandlare förstås i denna förordning återförsäljare av tobaksvaror,

vilken hos monopolets utövare är inregistrerad som specialtobakshandlare.

3 §.

Tobakshandlare, som under minst 15 år drivit specialtobakshandel, må

beviljas ersättning i form av årlig livränta.

Livräntans belopp skall bestämmas så att det motsvarar högst 60 procent

av den genomsnittliga nettointäkten av rörelsen för beskattningsåren 1956,

1957 och 1958; dock att livräntan icke må överstiga 3 000 kronor. Där särskilda

skäl icke föranleda till annat, skall vid beviljandet av livränta föreskrivas,

att livräntan från och med den månad, under vilken livräntetagaren

fyller sextiosju år, skall utgå med nedsatt belopp eller ock att rätten till livränta

då skall upphöra. Jämväl eljest må, då förhållandena därtill föranleda,

föreskrivas att livräntan skall utgå allenast under viss tid så ock att livräntan

till beloppet skall vara rörlig i förhållande till livräntetagarens ålder.

4 §•

Tobakshandlare, som ej beviljas livränta, må tilldelas ersättning med ett

belopp för en gång, uppgående till högst 10 000 kronor.

5 §•

Frågor om ersättning enligt denna förordning skola avgöras av en av

Kungl. Maj :t utsedd kommission.

Kommissionen skall bestå av tre ledamöter jämte suppleanter för dem.

Ordföranden och dennes suppleant skola vara lagkunniga och i domarvärv

erfarna. Övriga ledamöter utses den ene efter förslag av monopolets utövare

och den andre efter förslag av Tobakshandlarnas riksförbund. Suppleanter

för dessa båda ledamöter utses i enahanda ordning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Kommissionen bör, när skäl därtill äro, bereda den, som ansöker om ersättning,

tillfälle att själv eller genom ombud inställa sig inför kommissionen.

Det åligger kommissionen att föra protokoll över behandlingen av ersättningsfrågor

samt däri upptaga sitt beslut jämte motivering för detsamma.

Mot kommissionens beslut må klagan icke föras.

6 §-

Ansökan om ersättning skall, vid äventyr att den icke upptages till prövning,

ingivas till kommissionen senast före utgången av år 1961.

7 §•

Angående utbetalning av fastställda ersättningsbelopp förordnar Kungl.

Maj :t. 8

8 §•

Kostnaden för kommissionens arbete bestrides i den ordning Kungl. Maj :t

bestämmer.

De närmare föreskrifter angående kommissionens verksamhet, som må

finnas erforderliga, utfärdas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

13

Förslag

till

förordning om skattefrihet för vissa engångsersättningar

till tobakshandlare

Härigenom förordnas, att belopp, som tilldelats någon enligt 4 § förordningen

den om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare,

ej skall vid taxering enligt kommunal skattelagen och förordningen om statlig

inkomstskatt utgöra skattepliktig inkomst.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 december

1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om detaljhandeln

med tobaksvaror samt anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 oktober 1952 tillkallade

dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, numera häradshövdingen

Erik Alexanderson för att såsom särskild utredningsman

verkställa en utredning om detaljhandeln med tobaksvaror. Tillika uppdrog

departementschefen åt följande särskilt tillkallade sakkunniga att stå till

utredningsmannens förfogande för samråd, nämligen ledamoten av riksdagens

andra kammare, ombudsmannen i Tobakshandlarnas riksförbund Erik

Brandt, planeringschefen i Aktiebolaget Svenska pressbyrån, kaptenen Elof

Dahlgren, direktören i Kooperativa förbundet Hugo Edstam, ombudsmannen

i Sveriges kioskidkares riksförbund, ingenjören Agi Frisk, f. d. vice

verkställande direktören i Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, civilingenjören

P.-O. Holsti, ordföranden i statens tobaksnämnd, numera hovrättsrådet

Åke Lundgren samt direktören i Sveriges köpmannaförbund Gunnar

Sandberg. Den 20 mars 1953 tillkallades såsom sakkunnig jämväl ordföranden

i Svenska kioskhandlareförbundet Eric Anderson. Sedan Anderson avlidit,

uppdrogs den 6 juni 1955 åt vice ordföranden i nämnda förbund Sigfrid

Meijer att i Andersons ställe sasom sakkunnig biträda vid utredningen.

Utredningen antog benämningen 1952 års tobakshandelsutredning.

Utredningsmannen har med skrivelse den 7 november 1955 avgivit betänkande

»Tobakshandelsregleringen» (SOU 1955: 38). I betänkandet fram•ägges

två olika alternativ till det framtida anordnandet av detaljhandeln

med tobaksvaror, det ena i huvudsak innebärande ett avskaffande av den

offentliga regleringen av denna handel och det andra innefattande en mera

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

begränsad liberalisering därav. Utredningsmannen har för sin del förordat

genomförande av sistnämnda alternativ.

Till utredningsmannens förslag har fogats särskilda yttranden, nämligen

av var och en av herrar Brandt, Lundgren och Sandberg samt ett gemensamt

yttrande av herrar Dahlgren, Edstam, Frisk, Holsti och Meijer.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden inkommit från statskontoret,

kommerskollegium, arbetarskyddsstyrelsen, näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbetet

för näringsfrihetsfrågor, statens tobaksnämnd, statens

priskontrollnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms län,

Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län,

Kalmar län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län, Värmlands

län, Örebro län, Västmanlands län, Kopparbergs län, Gävleborgs län,

Västernorrlands län, Jämtlands län, Västerbottens län och Norrbottens län,

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Landsorganisationen i Sverige,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges

grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Tobakshandlarnas riksförbund,

Aktiebolaget Svenska pressbyrån, Sveriges kioskidkares riksförbund,

Svenska kioskhandlareförbundet, Sveriges hotell- och restaurantförbund

samt Kooperativa förbundet.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från rikets samtliga handelskammare,

Landsorganisationen i Sverige har bifogat och i vissa delar åberopat

ett yttrande av Svenska handelsarbetareförbundet. Härutöver har i

ett par fall de hörda myndigheterna bifogat till dem inkomna utlåtanden i

ämnet.

Sedan remissbehandlingen avslutats, har inom finansdepartementet frågor

om ekonomiskt bistånd åt tobakshandlare i samband med ett upphävande av

detaljhandelsregleringen varit föremål för särskild bearbetning.

II. Tobakshandelsregleringen enligt gällande lagstiftning

De bestämmelser, som reglerar detaljhandeln med tobaksvaror, återfinns

i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopot å tillverkning och

import av tobaksvaror och i Kungl. Maj.ts instruktion samma dag, nr 350,

för statens tobaksnämnd samt vidare i butikstängningslaqen den 21 juli

1948 (nr 608).

I 4 § monopollagen meddelas den grundläggande bestämmelsen, att monopolbolaget

i samråd med statens tobaksnämnd skall söka anpassa försäljningsställenas

antal med hänsyn till möjligheten för de återförsäljare, vilkas

rörelse företrädesvis omfattar försäljning av tobaksvaror, att uppnå skälig

omsättning, i den mån så kan ske utan åsidosättande av allmänhetens och

monopolbolagets intressen. I instruktionen för tobaksnäinnden har i anslutning

härtill de närmare riktlinjerna för den avsedda rationaliseringen av

lobakshandeln uppdragits. Att märka är att den genomförda regleringen

endast avser detaljhandeln med tobaksvaror i städer och stadsliknande

samhällen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 dr 1957

Enligt sin instruktion har tobaksnämnden att verka för en sund utveckling

av handeln med tobaksvaror samt att vid behandling av frågor rörande

importen av utländska tobaksvaror beakta allmänhetens och återförsäljarnas

skäliga anspråk på urval av olika varuslag och märken av god beskaffenhet

(1 o. 2 §§). För nämndens verksamhet meddelas härefter i 3 § bestämmelser

av följande innebörd: Nämnden skall verka för att all varsamhet,

som är förenlig med allmänhetens berättigade anspråk på bekväm tillgång

till tobaksvaror och monopolbolagets intressen, iakttages vid beviljande

av inköpsrätt samt att dylik rätt företrädesvis beviljas personer med

kännedom om tobakshandel eller med annan affärskunskap. Då det gäller

fråga om inrättande av ny specialtobakshandel å nybebyggt område i stad

eller stadsliknande samhälle uppdrages åt tobaksnämnden att undersöka,

huruvida icke i första hand innehavare av en gammal rörelse inom annan

del av samhället bör beredas tillfälle att överflytta sin rörelse till det nya

området. I fråga om överlåtelse av redan befintlig specialtobaksaffär till ny

innehavare uppdrages åt nämnden att undersöka, huruvida med hänsyn

till den överlåtna affärslokalens belägenhet och andra omständigheter nöjaktiga

förutsättningar för rörelsens bedrivande kan anses vara för handen.

Nämnden har formellt endast ställning såsom rådgivande organ till

monopolbolaget, och slutliga beslut om antagande av återförsäljare fattas

av monopolbolaget. Nämnden består av sju ledamöter. Ordföranden, vice

ordföranden och ytterligare en ledamot utses av Kungl. Maj:t, två ledamöter

utses av kommerskollegium bland personer, vilka företräder de enskilda

återförsäljarna, samt två av monopolbolaget. De av kommerskollegium utsedda

ledamöterna representerar för närvarande tobakshandlarna respektive

specerihandeln. Såsom suppleanter för de sistnämnda har utsetts en företrädare

för Sveriges kioskidkares riksförbund och en för Kooperativa förbundet.

Den rationalisering av tobaksdetaljhandeln, som 1943 års lagstiftning

åsyftar, söker statens tobaksnämnd i samråd med monopolbolaget förverkliga

på i huvudsak tre sätt. I enlighet med de i nämndens instruktion angivna

direktiven utövas kontroll över etableringen av nya försäljningsställen

för tobaksvaror inom städer och stadsliknande samhällen i syfte att

förhindra tillkomsten av sådana försäljningsställen, som är överflödiga ur

distributionssynpunkt. Då ett påtagligt behov av nya tobaksaffärer uppkommer

genom tätorternas tillväxt, strävar nämnden i första hand att få

till stånd utflyttning av olämpligt belägna tobaksaffärer i ortens centrala

delar i syfte att åstadkomma en förbättring av förhållandena såväl för den

affär som flyttas som för de kvarvarande. I enlighet med av Kungl. Maj:t

och riksdagen i samband med tillkomsten av 1943 års lagstiftning uttalade

önskemål erbjudes vidare sådana tobakshandlare, vilka innehar såsom icke

bärkraftiga bedömda affärer, att nedlägga rörelsen mot erhållande av livränta

eller engångsersättning från monopolbolaget. Då det gäller överlåtelse

av befintlig specialtobakshandel prövar tobaksnämnden, huruvida den

ifrågavarande butiken har en sådan omsättning att densamma bör få bestå.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1957

I fråga om affärer med alltför liten omsättning medgives ej överlåtelse, utan

i stället erbjudes vederbörande inlösen, såvida han ej själv önskar fortsätta

rörelsen. Anses rörelsen ha en sådan omfattning att densamma bör bestå,

prövas skäligheten av den goodwillersättning, som betingas för överlåtelsen.

Härvid söker man hindra, att säljaren betingar sig för hög ersättning. 1

detta syfte begär nämnden att få del av det mellan säljare och köpare upprättade

köpekontraktet och avfordras tillika parterna en skriftlig försäkran

på heder och samvete, att ej andra villkor för överlåtelsen avtalats än de

i kontraktet angivna. Parterna erinras därvid om att lämnande av vilseledande

uppgifter medför risk för indragning av inköpsrätten. — Nämnden

torde numera vid prövning av ansökan om inköpsrätt endast i undantagsfall

taga hänsyn till huruvida sökanden är en person med kännedom om tobaksbranschen

eller med annan affärskunskap.

De huvudregler, som antagits för inlösningsförfarandet, innebär att affärer

med en årsomsättning om högst cirka 80 000 kronor kan inlösas. Livränta

kan beviljas den, som uppnått 60 års ålder och har minst 15 års

verksamhet i branschen, med högst 1 000 kronor om året, vilket belopp dock

nedsättes till 550 kronor då den berättigade fyller 67 år. Å livräntebeloppen

utgår rörligt tillägg med för närvarande 69 procent. Den som icke fyller villkoren

för att erhålla livränta kan beviljas en engångsersättning om 1 000—

8 000 kronor.

Ända sedan monopolets införande år 1914 har all priskonkurrens i detaljhandeln

med tobaksvaror varil utesluten. I 1943 års monopollag stadgas, att

monopolbolaget äger bestämma det pris som tobaksvara skall betinga vid

försäljning till allmänheten i enlighet med de närmare bestämmelserna i

lagen jämte av Kungl. Maj :t godkända grunder (15 §). Enligt lagen må tobaksvara

icke säljas till allmänheten efter annat pris än det å förpackningen

utsatta priskurantpriset (21 §). Överträdelse av bestämmelsen är straffbelagd.

Rätten att till riket införa tobaksvaror tillkommer enligt 1 § monopollagen

uteslutande staten, d. v. s. monopolbolaget. Enligt 29 § samma lag

må dock av monopolbolaget antagen återförsäljare på vissa villkor till riket

införa färdig tobaksvara för försäljning. Priskurantpriset å sådan vara

fastställes av monopolbolaget och skall utgöra summan av varans inköpspris,

kostnaden för dess införande till riket, den å varan belöpande skatten

samt ett belopp motsvarande den återförsäljarrabatt, som skolat utgå om

varan tillhandahållits av monopolbolaget. Importerade varor må i avvaktan

på förbrukning inom riket eller utförsel skattefritt uppläggas å särskilt

lager, tobaksskattelager.

Det särskilda hänsynstagandet till specialtobakshandeln, som 1943 års

monopollag föreskriver, har även kommit till uttryck i butikstängningslagens

bestämmelser om handeln med tobaksvaror utom den vanliga butikstiden.

Butikstängningslagens reglering i dessa hänseenden kan i det väsentligaste

helt ledas tillbaka till de bestämmelser, som på sin tid upptogs i

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 50

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

1939 års butikstängningslag. Då fråga är om sådan handel i stad eller stadsliknande

samhälle åligger det den tillståndsgivande myndigheten, länsstyrelsen,

att före ärendets avgörande inhämta utlåtande från statens tobaksnämnd,

som även äger rätt att i sådana ärenden hos Kungl. Maj:t anföra

besvär över länsstyrelsens beslut. Tobakshandeln under och utom vanlig

affärstid regleras sålunda på olika sätt. Då fråga är om försäljning av

tobaksvaror från butik, som hålles öppen allenast under vanlig affärstid,

är det monopolbolaget som efter samråd med tobaksnämnden bestämmer,

vem som skall antagas till återförsäljare av tobaksvaror. Vid tobaksförsäljning,

som med stöd av It § butikstängningslagen medgives utöver den vanliga

affärstiden, är det däremot länsstyrelserna och i sista hand Kungl.

Maj .t, som har bestämmanderätten. Monopolbolaget anser sig icke böra

vägra inköpsrätt åt den, som genom lagakraftvunnet beslut jämlikt nämnda

paragraf erhållit tillstånd till försäljning av tobaksvaror.

Beträffande rätten att under utsträckt affärstid försälja tobaksvaror från

butik må först nämnas att enligt butikstängningslagen de varor som kan

komma i fråga för sådan försäljning är klassificerade i olika grupper. Gemensamt

för alla ifrågakommande varor är bl. a. att tillstånd till försäljning

är beroende av en prövning, därvid hänsyn skall tagas å ena sidan

till det gagn för allmänheten och å andra sidan till de olägenheter för annan

handel, som skulle uppkomma därest tillstånd meddelades. I 11 § 3

mom. 1) har uppräknats de varor som — därest hinder icke föreligger på

grund av det nyss anförda — får säljas efter vanlig affärstid såframt icke

särskilda skäl föranleder till annat. Det är här fråga om konfektyrer, kex,

alkoholfria drycker, frukt, produkter av frukt, honung, levande blommor’

tryckta skrifter, vykort, fotografisk film och tändstickor. I varusortimentet

— vanligen benämnt kiosksortimentet — upptages således icke tobaksvaror.

For tillstånd till försäljning av tobaksvaror fordras att särskilda förhållanden

föreligger, nämligen antingen att försäljningen skall äga rum i samband

med nojestillställning, idrottstävling, friluftsbad och dylikt fil § 3 inom.

2)] eller i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik eller

för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik i den mån försäljningen

kan anses betingad av de resandes behov [It § 3 inom. 3)]. Även i andra

an de nu angivna fallen kan dock tillstånd, varom här är fråga, meddelas

om synnerliga skäl därtill föreligger [It § 3 inom. 5)].

Enligt 2 § 1) butikstängningslagen står det fritt att under utsträckt tid

i samband med ordnad restaurant-, kafé- eller konditorirörelse sälja tobak

ti serverade gaster. Däremot kan försäljning från serveringslokal av

tobaksvaror till avhämtning eller försändning icke ske utan särskilt tillstand.

I Visst avseende ingriper butikstängningslagen reglerande även beträffande

automathandeln med tobaksvaror. För att automatförsäljningen skall

'' fia undantagen från butikstängningslagens tillämpningsområde fordras,

alt monopolbolaget lämnat tillstånd till sådan försäljning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

19

III. Tidigare behandling av frågor rörande detaljhandeln

med tobaksvaror

Siatsmonopol å tobakstillverkningen i riket infördes genom en förordning

i ämnet den 15 december 1914, nr 436. Syftet med tobaksmonopolets

införande var att uppnå ett effektivare utnyttjande av tobakskonsumtionen

som skattekälla. I överensstämmelse härmed var en allmän utgångspunkt

för de resonemang, som fördes under förarbetena till förordningen,

att andra eller längre gående åtgärder icke borde tillgripas än de, som kunde

anses erforderliga för vinnande av ett effektivare skatteresultat. Man

uppställde därför den frågan, huruvida en monopolisering av tobakshandeln

kunde anses erforderlig för vinnande av tillbörlig avkastning å en

monopoliserad fabrikation. Denna fråga besvarades nekande. Handeln med

tobaksvaror befanns vara så spridd, att ett motsvarande antal försäljare

kunde antagas bereda även monopolets varor all önskvärd spridning. Å

andra sidan syntes vid en koncessionering av tobakshandeln antalet försäljare

— frånsett behovet av en reglering av antalet olika orter emellan

— icke kunna beräknas bli mindre än det före monopolet existerande antalet.

En monopolisering av handeln skulle alltså endast medföra, att de

dittillsvarande tobaksförsäljarna i den förändrade egenskapen av koncessionerade

försäljare komine att fortsätta sin tobakshandel. Önskemålet att

för nedbringande av försäljningskostnaderna förena minuthandeln med tobak

med försäljning av andra artiklar vore redan förverkligat och ej heller

ur kontrollsynpunkt vore en koncessionering erforderlig. Härtill komme

att en reglering av antalet försäljare å särskilda orter skulle nödvändiggöra

ett kostsamt ersättningsförfarande, som kunde undvikas, om monopolet

icke utsträcktes till handeln.

I den proposition, varigenom förslaget till monopolförfattningen förelädes

19H års riksdag, åberopades dessa synpunkter. Föredragande departementschefen,

statsrådet Vennersten, uttalade sålunda, att handeln med

tobaksvaror allenast borde bindas genom sådana ordnings- och kontrollföreskrifter,

som finge anses vara för tillverkningsmonopolets behöriga utövning

oundgängligen nödvändiga. Av dessa föreskrifter må här nämnas

bestämmelserna rörande prissättningen på tobaksvaror. Härutinnan föreslogs

bl. a. att tobaksvaror icke finge försäljas till annat pris än det av

monopolutövaren å varan utsatta priskurantpriset. Dessa bruttoprisbestämmelser

inflöt också i 1914 års monopolförordning.

Ehuru riksdagen godkände de i propositionen förordade principerna för

tobaksdetaljhandelns ordnande, uttalade riksdagen vissa önskemål angående

de direktiv, som de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna i monopolbolagets

styrelse borde erhålla. Därvid framhölls bl. a. vikten av alt sådana försäljningsförmåner

lämnades bolagets återförsäljare, att dessa i vad på bolaget

berodde och med hänsyn till rådande förhållanden inom tobakshan
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

deln måtte äga möjlighet att förvärva skälig inkomst av densamma. Föreskrifter

i överensstämmelse med riksdagens önskemål intogs även i instruktionen

för de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna i bolagets styrelse.

Vid monopolets ikraftträdande gjordes rabattfrågan till föremål för ingående

utredningar inom monopolbolaget. Därvid uppdelades detaljisterna i

två grupper, tobaksspecialister och övriga handlande. Till den förra gruppen

hänfördes sådana, vilkas omsättning av tobaksvaror utgjorde minst

75 procent av affärens totala omsättning. Övriga handlande hänfördes till

den andra gruppen. Den allmänna rabatten bestämdes till 16 procent men

tobaksspecialisterna — vilkas verksamhet uteslutande eller till huvudsaklig

del utgjordes av försäljning av tobaksvaror och vilkas kostnader sålunda

i motsvarande utsträckning måste bestridas av inkomsterna från tobaksförsäljningen

— erhöll en tilläggsrabatt av 8 procent. Denna tilläggsrabatt

var av rent personlig natur samt bunden till den lokal, vari vederbörandes

affär var inrymd.

Systemet med tilläggsrabatt visade sig snart medföra åtskilliga olägenheter.

Sålunda yppade sig svårigheter att fastställa, vilka återförsäljare som

borde räknas till tobaksspecialister. Växlingar i omsättningen nödvändiggjorde

överflyttningar från den ena till den andra kategorien. Då monopolbolaget

till följd av förutsättningarnas bortfallande måste draga in tilläggsrabatten,

uppstod missnöje och slitningar.

Genom överenskommelse mellan medlemmarna i Tobakshandlarnas riksförbund

och monopolbolaget löstes år 1918 rabattfrågan på det sätt, att

bolaget till varje tobaksspecialist utbetalade en i förhållande till omsättningen

av monopolvaror under år 1917 bestämd summa en gång för alla,

lägst 1 500 kronor, avsedd att utgöra en avlösning av tilläggsrabatten, och

varje sådan handlande undertecknade i detta sammanhang en förklaring,

att han erhållit slutlig ersättning för de förmåner, han som tobaksspecialist

åtnjutit. Den summa monopolbolaget utbetalade i avlösningar översteg 5

milj. kronor.

I samband med avlösningen av tilläggsrabatten till tobaksspecialisterna

företogs en sänkning av den allmänna rabatten till 15 procent. I april 1922

företogs en ytterligare sänkning till 13 procent utom beträffande cigarrer.

Under åren 1922—1939 var rabatten oförändrad men justerades senare

nedåt i samband med höjningar av tobaksskatten.

I propositionen nr 192 till 1924 års riksdag med bl. a. förslag rörande

tobaksbeskattningen lämnades även en redogörelse för den år 1918 genomförda

avlösningen av tobaksspecialisternas tilläggsrabatt. Därvid diskuterades

också detaljhandelns problem. Föredragande departementschefen, statsrådet

Beskow, uttalade bl. a. rörande avvägningen av försäljningsrabatten,

att han hade anledning förvänta, att monopolbolaget icke ville underlåta

tillse, att försäljningsrabatten såväl till tobaksspecialisterna som till andra

återförsäljare så avvägdes, att den i genomsnitt täckte försäljningskostnaderna,

där dessa i förhållande till omsättningen och jämväl i övrigt vore

rimliga, samt därutöver lämnade skälig försäljningsvinst. Styrelsen torde

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

sålunda vid förskjutningar i de förhållanden, som är normerande för försälj

ningsrabattens bestämmande, ägna rabattfrågan vederbörligt beaktande

samt därvid, så långt som vore förenligt med en rationell skötsel av bolagets

rörelse och nöjaktig hänsyn till allmänheten, tillgodose återförsäljarnas berättigade

intressen.

I anslutning härtill yttrade bevillningsutskottet vid 1924 års riksdag, att

utskottet å ena sidan till fullo insåge vikten av att monopolbolagets försäljningsorganisation

ordnades efter ekonomiska och affärsmässiga principei

till nedbringande av försäljningskostnaden men å andra sidan hyste den

uppfattningen, att även inom den ungefärliga ramen för de dåvarande

försäljningskostnaderna hänsyn i något större utsträckning än dittills

skulle kunna tagas till de olika handlaregruppernas behov genom lämplig

differentiering av rabattsatserna. Därvid syntes uppenbarligen i främsta

rummet hänsyn böra tagas till sådana detaljhandlare, som utövade tobaksvaruför

sälj ning såsom huvudsaklig förvärvskälla. Riksdagen godkände utskottets

uttalande.

Monopolbolagets styrelse övervägde därefter olika åtgärder till föibättring

av förhållandena inom detaljhandeln men fann därvid, att en differentiering

av rabattsatsen till förmån för vissa handlande skulle vara

förenad med synnerliga svårigheter och ge anledning till ständiga meningsskiijaktigheter

mellan bolaget och dess återförsäljare. En god lösning borde

framför allt taga sikte på att tobaksmonopolets försäljning ordnades efter

fullt affärsmässiga linjer. Ett sådant ordnande av försäljningen lät sig enligt

styrelsens mening icke förena med särskild förmånsställning för en

viss grupp av återförsäljare. I stället framlade bolagets styrelse ett i nio

punkter sammanfattat förslag om en avlösning genom kontant ersättning

av de särskilda hänsyn mot tobakshandlarna, vara 1914 och 1924 ars riksdagar

gjort häntydan. Kostnaderna för denna avlösning skulle bäras av

bolagek Styrelsen förutsatte, att därest en överenskommelse enligt det framlagda

förslaget bleve godkänd och genomförd, bolaget för framtiden skulle

vara oförhindrat att i avseende å försäljning av sina produkter allenast

tillämpa sådana affärsmässiga grundsatser, som bolaget funne vara riktiga.

Det framlagda avtalsförslaget innebar i huvudsak en engångsgottgörelse

till de tobakshandlare, vilka år 1918 varit i monopolbolagets böcker upptagna

såsom tobaksspecialister och i denna egenskap under nämnda år

erhållit ersättning av bolaget.

Berörda förslag underställdes 1926 års riksdag (proposition nr 36). I sitt

betänkande i ämnet erinrade bevillningsutskottet om den av 1924 års bevillningsutskott

uttalade uppfattningen, att inom den ungefärliga ramen

för de dåvarande försäljningskostnaderna hänsyn i något större utsträckning

än dittills skulle kunna tagas till de olika handlaregruppernas behov

genom lämplig differentiering av rabattsatserna. Mot en sådan åtgärds

lämplighet ur merkantil synpunkt hade starka betänkligheter rests från

monopolbolagets sida. Då det i propositionen återgivna förslaget till ordnande

av mellanhavandet mellan bolaget och vissa återförsäljare syntes

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

tillgodose alla de berättigade anspråk på gottgörelse, som kunde resas från

deras sida, utan att därigenom åtgärder tillgrepes, som ur synpunkten av

rörelsens affärsmässiga drivande befunnes vara mindre tilltalande, ansåge

utskottet det kunna försvaras, att en uppgörelse träffades i huvudsaklig

överensstämmelse med berörda förslag. Därest en dylik överenskommelse

komme till stånd, ansåge utskottet, att bolaget helt fullgjort de särskilda

förpliktelser mot tobakshandlarna, varå riksdagen år 1924 liksom år 1914

häntytt. Riksdagen godkände utskottets ståndpunkt.

Avtal mellan monopolbolaget och Sveriges tobakshandlares riksförbund

av det innehåll riksdagen godkänt träffades den 30 april 1926. De enligt

detsamma utbetalade ersättningsbeloppen utgjorde tillsammans över 2 milj.

kronor. Därjämte avsattes i enlighet med avtalet en fond å 600 000 kronor,

som skulle förräntas efter 5 procent och av vilken avkastningen skulle

användas till understöd åt f. d. tobaksspecialister, som vore i särskilt

behov därav.

I anledning av en framställning från Sveriges tobakshandlares riksförbund

uppdrog chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, år 1933

åt särskilt tillkallade kommitterade att verkställa en undersökning rörande

förhållandena inom detaljhandeln med tobaksvaror. De kommitterade framlade

resultatet av sin undersökning i en år 1937 till departementschefen

avlämnad utredning om detaljhandeln med tobaksvaror. I det framlagda betänkandet

berördes även frågan om en framtida reform av tobakshandeln

och de kommitterade uttalade sig för en förhållandevis ingående reglering

a\ denna handel. Huvudtanken var att åstadkomma en begränsning av

antalet återförsäljare genom att låta rätten att sälja tobaksvaror bero av

särskilt tillstånd.

Resultatet av 1937 års utredning föranledde Tobakshandlarnas riksförbund

att i en skrivelse den 28 oktober 1937 till chefen för finansdepartementet

framföra önskemål om att departementschefen ville låta undersöka möjligheterna

till eu reformering av handeln med tobaksvaror.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 april 1938 tillkallade

chefen för finansdepartementet sakkunniga, vilka antog namnet 1938 års

tobakshandelsu t redning. Denna utredning framlade i december 1940 ett

betänkande rörande reglering av import- och detaljhandeln med tobaksvaror

(SOU 1940: 34).

I fråga om importhandeln med tobaksvaror förklarade sig

utredningen ha kommit till den uppfattningen, att en koncentration och rationalisering

av importverksamheten borde ske under statsmakternas medverkan,

nämligen genom att monopolbolaget övertoge jämväl importen. Efter

en sådan reglering skulle det även vara lättare att vinna en lösning av

problemet om en reform av detaljhandeln med tobaksvaror. Vidare skulle

i och med importens monopolisering en enhetlig beskattning av alla tobaksvaror

kunna införas.

Vad härefter angår detaljhandeln med tobaksvaror erin
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

rades i betänkandet till en början om att statsmakterna år 1914 avsett att

lämna denna handel i stort sett oberörd av monopollagstiftningen. Utredningen

funne det emellertid uppenbart, att detaljhandeln i och med tillverkningsmonopolets

tillkomst på ett genomgripande sätt förändrats och detta

i alldeles övervägande grad i en för handeln gynnsam riktning. Det vore

otvivelaktigt, att en avsevärd sanering av detaljhandeln kommit till stånd.

Det hade nu gjorts gällande, att de genom tillverkningsmonopolets införande

uppkomna förutsättningarna för en sund tobakshandel äventyrats genom

att detaljhandeln splittrats på för många händer. Utredningen konstaterade

också, att specialtobakshandlarnas antal under en senare period företett

ständig stegring.

De sakkunniga avvisade tanken på en fullständig koncessionering av tobaksdetaljhandeln

och anknöt i stället till en vid tidigare behandling av

ärendet av kommerskollegium uppställd fråga, huruvida icke genom lämplig

samverkan mellan monopolbolaget och tobakshandlarna en viss begränsning

i nyetableringen skulle kunna genomföras.

De sakkunnigas förslag innebar till en början att tobaksimporten monopoliserades.

Därmed skulle förutsättningar vinnas för en begränsning av

nyetableringen. De sakkunniga anförde bl. a.

Självfallet utgå vi från, att monopolbolaget efter importens monopolisering

skulle bevilja samma rabatt för inhemska och importerade tobaksfabrikat.

Den minskning av risker och ovisshetsmoment för detaljhandeln, som

tillverkningsmonopolet allmänt vitsordats ha medfört för de inhemska

fabrikatens del, skulle efter importens monopolisering komma att utsträckas

till samtliga fabrikat. Man finge ett enhetligt rabattsystem, kreditaffärerna

mellan importgrossister och detaljister komme att försvinna och det stora

antalet till pris och kvalitet likvärdiga importmärken komme att nedbringas.

Vidare synes lockelsen till nyetablering på grundval av andrahandsinköp

väsentligt minskad, då stödet av den oavkortade rabatten å importvaror

bortfaller. Konkurrenshänsyn komme heller icke att föranleda monopolbolaget

till eftergifter i fråga om förnyade framställningar om inköpsrätt

för affärer, vilka etablerats trots avslag på sådan framställning vid starten.

Vetskapen härom torde komma att verka i hög grad återhållande i fråga om

nyetablering på grundval av andrahandsinköp. Ehuru tanken på ett förbud

mot andrahandsförsäljning tydligen förfaller i och med att en koncessionering

av detaljhandeln avvisas, synes sålunda den ur tobakshandlarekårens

synpunkt betydelsefulla förändringen, att nyetablering av specialaffärer på

grundval av andrahandsinköp i huvudsak upphör, sannolikt i allt fall komma

att inträda.

Vi finna alliså, att man efter importens monopolisering utan att skada monopolbolagets

intressen skulle kunna anbefalla de av Kungl. Maj:t utsedda

ledamöterna i bolagets styrelse att verka för att inköpsrätt mot rabatt hos

bolaget allenast beviljas med varsamhet.

Ny inköpsrätt skulle enligt de sakkunnigas mening företrädesvis givas

personer med sakkunskap inom tobakshandelsbranschen eller annan affärskunskap,

varmed i första hand åsyftades förutvarande biträden i tobaksaffärer.

Den av de sakkunniga förordade detaljhandelsregleringen innefattade i

övrigt huvudsakligen följande. Vid ny bebyggelse i städer och stadsliknande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Mcij:ts proposition nr 50 år 1957

samhällen skulle man, i stället för att bereda tillträde för personer utom branschen,

förmedla en utflyttning av ogynnsamt belägna affärer i andra delar av

samhället. Genom en form av officiell kontroll sökte man motverka en osund

tendens inom specialtobakshandeln, nämligen de täta överlåtelser av icke

bärkraftiga tobaksaffärer, som syntes förekomma särskilt i storstäderna.

Kontrollen innebar, att man, då överflyttning av inköpsrätten till ny affärsinnehavare

begärdes, efter undersökning skulle kunna giva den gamle innehavaren

det beskedet, att då affären uppenbarligen saknade bärkraft borde

den nedläggas, såvida icke den gamle innehavaren själv önskade fortsätta

verksamheten. Komme affären då att upphöra, borde tobakshandlarnas

riksförbund ha intresse av att träda emellan för avveckling av de värden,

som ligger i lager och inventarier. Något lojalt krav på goodwillersättning

skulle med ett sådant förfarande icke trädas för nära. I syfte att

skapa ett friktionsfritt förhållande mellan monopolbolaget och återförsäljarna,

föreslog de sakkunniga, att ett särskilt rådgivande organ tillskapades,

innefattande representanter för monopolbolaget och detaljhandlarna med

tobaksvaror samt med en utomstående, ojävig ordförande. Vid behandlingen

av de i det föregående åsyftade frågorna rörande nyetablering, utflyttning till

nybebyggda kvarter eller stadsdelar, överlåtelser av inköpsrätt m. m., skulle

detta organ konsulteras, verkställa erforderliga undersökningar, avgiva yttrande

rörande vilka personer, som borde givas företräde till inköpsrätt,

o. s. v. Till detta organ skulle affärsinnehavare, som önskade överlåta,

flytta eller nedlägga sin affär, kunna anmäla detta förhållande för reglering

vid uppkommande möjlighet därtill.

1938 års tobakshandelsutredning gjorde vidare vissa uttalanden rörande

rabattsättningen och andrahandsför sälj ning samt yttrade sig även beträffande

kioskhandeln och automathandeln med tobaksvaror. I dessa delar får

jag hänvisa till den redogörelse härför, som lämnats i det nu föreliggande

betänkandet (s. 20 och 21).

Det av 1938 års tobakshandelsutredning framlagda betänkandet lades till

grund för den proposition nr 200 till 1943 års riksdag, varigenom förslaget

till nu gällande monopollagstiftning framlades för riksdagen. Propositionen

innehöll icke några förslag rörande »fritidshandeln» med tobaksvaror. Beträffande

det i propositionen framlagda förslaget till reglering må hänvisas

till den i ett följande avsnitt lämnade redogörelsen för nu gällande ordning.

Här skall av propositionen endast i korthet återgivas några av de mera

principiella uttalanden, varmed föredragande departementschef en, statsrådet

Wigforss, motiverade förslagets huvudlinjer.

Rörande tobaksim porten anförde departementschefen, att han

kommit till den uppfattningen, att en utvidgning av tobaksmonopolet att

omfatta även importen utgör frågans mest rationella lösning. Departementschefen

anslöt sig till ett av monopolbolaget tidigare skisserat system för

handhavande av importen, vilket innebar rätt för detaljhandeln att mot

samma återförsäljarrabatt som å bolagets egna varor hos bolaget rekvirera

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

utländska tobaksfabrikat utan annan begränsning än den, som ett av riksdagen

fastställt högre skattetryck å importvarorna utgjorde. Detaljistimporten

skulle få fortbestå, ehuru med begränsade vinstmöjligheter. Skulle

en detaljistimport med större vinstmöjligheter än försäljningen av inhemska

varor tillåtas fortbestå, kunde enligt departementschefen häri befaras ligga

fröet till en ny engroshandel, vilken i en framtid kunde leda till en situation

liknande den, som det nu framlagda reformförslaget åsyftar att avveckla.

I fråga om detaljhandeln med t o b a k s v a r o r erinrade departementschefen

om att syftet med 1938 års utredning i denna del främst varit

att få klarlagt, på vad sätt betingelserna för specialtobakshandeln — vilken

så gott som uteslutande återfunnes i städer och stadsliknande samhällen

skulle kunna förbättras genom en begränsning av antalet tobaksaffärer.

Departementschefen tog i likhet med de sakkunniga avstand från tanken

på en fullständig koncessionering av tobakshandeln. I samband därmed

diskuterades de väsentligaste invändningarna mot de sakkunnigas linje,

bl. a. kritik mot att rätten till andrahandsförsälj ning bibehölls, vilket förmenades

skola äventyra resultatet av de föreslagna saneringsåtgärderna.

Departementschefen anförde.

Utredningsmännen ha ansett risken för en icke önskvärd nyetablering,

grundad på andrahandsinköp, väsentligt minskad i och med importens

monopolisering, men monopolbolagets styrelse har dragit riktigheten av denna

uppfattning i tvivelsmål. Det kan synas tveksamt vilkendera av dessa

uppfattningar, som äger störst fog. För egen del finner jag emellertid icke

monopolbolagets invändning tillräckligt vägande, för att jag med hänsyn

till denna skulle vara benägen att förkasta det förslag, utredningsmännen

framlagt. I likhet med utredningsmännen finner jag tvärtom skäl för antagandet,

att, sedan importen i huvudsak monopoliserats, konkurrenshänsyn

icke — såsom under åren närmast före kriget synes ha varit fallet — skulle

behöva föranleda monopolbolaget till eftergifter vid förnyade framställningar

om inköpsrätt för affärer, vilka etablerats trots avslag på sådan framställning

vid starten. Återhållsamhet vid beviljande av inköpsrätt mot rabatt

hos bolaget skulle då icke behöva skada bolagets intressen.

Departementschefen sammanfattade sina synpunkter rörande reformen

sålunda.

Huvudinnebörden av del förslag, jag på grundval av betänkandet vill förorda,

är sålunda, att nya direktiv godkännas med avseende å monopolbolagets

handhavande av distributionsfrågan. Stadgandet i monopolförordningen

om tobak shandelns frihet — vilket i sin kategoriska utformning onekligen

redan nu står i en tämligen markant motsättning till de verkliga förhållandena

— synes mig då böra utbytas mot en bestämmelse, vari positivt

gives uttryck åt, att monopolbolaget skall anordna sin varudistribution på

sådant sätt, att försäljningsställenas antal anpassas med hänsyn till möjligheten

för tobakshandlarna alt uppnå en rimlig omsättning, i den mån så

kan ske utan tillbakasättande av konsumenternas och monopolbolagets

intressen. En dylik bestämmelse skulle främst laga sikte på den fortsatta

utvecklingen. Dess förverkligande skulle emellertid otvivelaktigt underlättas

och påskyndas, om monopolbolaget ansloge medel till en omedelbar inlösen

på frivillighetens väg av de sämst ställda småaffärerna, en åtgärd som jag

för egen del — såsom redan antytts — skulle finna önskvärd.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

I detta sammanhang förtjänar påpekas, att för den händelse en tendens

till nyetablering av tobaksaffärer på grundval av andrahandsinköp i motsats

till vad utredningsmännen antagit i fortsättningen skulle framträda trots

engrosimportens bortfallande, möjlighet att stävja en sådan utveckling till

vinnande av syftet med den nyss angivna bestämmelsen icke torde saknas.

Monopolbolagets återförsäljare tillerkännas redan nu allenast rätt tills vidare

att mot rabatt försälja bolagets varor. Skulle nu en tobakshandel etableras,

oaktat monopolbolaget funnit affärens tillkomst olämplig och fördenskull

vägrat affärens innehavare inköpsrätt mot rabatt, torde den återförsäljare,

som befinnes genom andrahandsförsäljning förse den nya affären

med tobaksvaror, lämpligen böra tillhållas att upphöra därmed vid äventyr

att eljest icke få kvarstå som återförsäljare åt bolaget. Blotta vetskapen

om en sådan risk torde verka återhållande för den, som till äventyrs

skulle överväga att på angivet sätt sabotera strävandena efter sunda förhållanden

inom tobakshandeln. Att det här angivna förfarandet allenast undantagsvis

skulle behöva tillgripas, lärer emellertid framgå därav, att antalet

tobaksaffärer, vilkas rörelse grundas på inköp från engrosimportörer

och på andrahandsinköp, för närvarande är mycket ringa. Att antalet skulle

öka efter engrosimportens inlösning förefaller icke sannolikt.

Departementschefen tiilade, att han icke kunde finna annat än att ett

inrättande av eu statens tobaksnämnd borde kunna innefatta en

värdefull möjlighet till ett allsidigt bedömande av de olika intressenternas krav

och en avlastning av statsmakternas befattning med återförsäljarpartens

önskemål. Han förordade därför inrättande av en dylik nämnd.

I propositionen diskuterades vidare möjligheten att differentiera

i abattsatserna för olika aterförsäljargrupper, eftersom återförsäljarrabattens

storlek skulle kunna bli av en helt annan betydelse för tobakshandelns

lönsamhet, därest förhoppningarna om en verksam kontroll över

nyetableringen genom de i propositionen förordade åtgärderna infriades. Enligt

departementschefens åsikt kunde skäl anföras till stöd för en sådan

åtgärd.

Departementschefen yttrade härom vidare.

Svårigheten att genomföra en rabattdifferentiering ligger främst i den

oklarhet, som vidlåder begreppet specialtobakshandlare. Såsom monopolbolagets

styrelse i sin utredning påpekat, har någon skarpt markerad gräns

mellan tobaksaffärer, å ena, samt pappers-, herrekiperings- och diverseaffärer,

å andra sidan, aldrig funnits. Mest renodlad framträder otvivelaktigt

typen specialtobaksaffärer i de största städerna. En tendens bland tobakshandlarna

att utvidga sitt varuurval har emellertid ansetts göra sig märkbar

på senare år. Kooperativa förbundet har rent av i en fortsatt utveckling

på denna linje velat se lösningen av tobakshandelns svårigheter, medan

monopolbolaget vid uppdragandet av riktlinjer för en koncessionerad tobakshandel

ansett specialtobakshandelns återförande till ett mera begränsat

varuurval eftersträvansvärt. I förevarande sammanhang torde _ såsom

monopolbolagets styrelse framhållit och även de sakkunniga synas ha utgått

ifrån — berörda oklarhet hos begreppet specialtobakshandlare få anses

sakna betydelse, enär de kategorier av återförsäljare, vilkas förhållanden den

nu avsedda reformen främst skulle syfta till att förbättra, i huvudsak torde

sammanfalla med den återförsäljargrupp, som i monopolbolagets statistik

redovisas under rubriken specialtobakshandlare. Om åter en rabattdifferentiering

bleve aktuell, skulle frågan om en gränsdragning mellan olika kate
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

gorier av återförsäljare på ett helt annat sätt ställas på sin spets. Skulle

monopolbolaget och tobakshandlarnas riksorganisation i sitt samarbete

med statens tobaksnämnd finna önskvärt och möjligt att påverka utvecklingen

i sådan riktning, att en klarare avgränsning av typen specialtobaksaffär

uppkomme, är det å andra sidan tydligt, att spörsmålet om en rabattdifferentiering

k om me i ett förändrat läge.

Sammansatta bcvillnings- och första lagutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande

nr 2 de av departementschefen framlagda nyss redovisade förslagen såväl

i fråga om reglering av importen av tobaksvaror som beträffande tobaksdetaljhandelns

ordnande. I sistnämnda hänseende fann utskottet i likhet

med departementschefen uppenbart, att statsmakterna pa ett helt annat

sätt än beträffande andra branscher inom detaljhandeln hade anledning att

taga befattning med de svårigheter, som uppstode inom detaljhandeln med

en vara, vars tillverkning — och därefter i stort sett även införsel monopoliserats.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Vad beträffar fritidshandeln med tobaksvaror infördes

såsom i det föregående antytts i huvudsak den nuvarande regleringen redan

genom 1939 års butikstängningslagstiftning. Regleringen innebar en i förhållande

till tidigare lagstiftning avsevärd inskränkning i allmänhetens möjligheter

att tillhandla sig tobaksvaror efter den vanliga butikstiden.

Den år 1939 antagna lagen efterföljdes av 1942 års butikstängningslag,

vilken dock icke innefattade någon ändring beträffande fritidshandeln med

tobaksvaror.

1945 års butikstängningslag, som byggde på en av arbetsrådet verkställd

utredning, avlöste 1942 års lag och överensstämde i huvudsak med denna.

Tillkomsten av 1943 års monopollagstiftning på tobakshandelns område

föranledde inga andra nyheter i 1945 års lag än att föreskrift intogs för

länsstyrelsen att i ärende rörande tobak i stad eller stadsliknande samhälle

före avgörandet inhämta utlåtande från statens tobaksnämnd. Tobaksnämnden

tillerkändes rätt att föra talan mot beslut av länsstyrelse innefattande

tillstånd till sådan försäljning av tobaksvaror.

Den nu gällande bulikstängningslagen av år 1948, vid vars utarbetande

ett av 1947 års butikstängningssakkunniga avgivet betänkande (SOU 1948: 3)

låg till grund, föregicks av eu utförlig behandling av frågan om försäljning

av tobaksvaror under utsträckt affärstid. Av de därvid anförda synpunkterna

må följande i korthet anföras.

I den proposition nr 248, varigenom förslaget till nämnda lag underställdes

1948 års riksdag, tog föredragande departementschefen, statsrådet

Mossberg, upp frågan om en utvidgning inom det gällande systemets ram

av möjligheterna till tobakshandel efter vanlig affärstid. Departementschefen

ansåg sig icke kunna tillstyrka förslag att tobaksvaror skulle införas i

del ordinära kiosksortimentet, vilket skulle innebära att dessa varor utan

särskilt tillstånd finge säljas på utsträckt affärstid i alla kiosker och övriga

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

butiker, som utom tobak endast saluförde de i 11 § 3 mom. under 1) upptagna

varorna. Samtidigt framhölls, att tobak otvivelaktigt vore att anse

såsom en »impulsvara» som allmänheten borde kunna köpa även efter vanlig

affärstid, å andra sidan syntes en allmän kioskförsäljning av tobak innebära

att de grundsatser, på vilka 1943 års monopollagstiftning vilade, svårligen

skulle kunna upprätthållas. Departementschefen hänvisade även till

den då bebådade utredningen rörande tobakshandeln.

Även frågan om rätt att sälja tobaksvaror till avhämtning eller försändning

från serveringslokal omprövades vid tillkomsten av 1948 års lag. Varken

de sakkunniga eller föredragande departementschefen fann sig kunna

föreslå någon ändring i den rådande ordningen. Departementschefen anförde

i propositionen nr 248, att tobak uppenbarligen vore att anse som en

typisk s. k. impulsvära och att allmänheten hade ett berättigat intresse av

att på ett bekvämt sätt kunna tillgodose sitt behov därav. Han anförde vidare.

I och för sig synes det därför naturligt och med allmänhetens intresse

mest förenligt att serveringslokaler, som hålla öppet på kvällar och söndagar

och som ha tillgång till tobaksvaror, skulle fritt få saluföra dessa. Mot detta

allmänhetens intresse står emellertid den strävan att rationalisera tobakshandeln,

som kommit till uttryck i den av statsmakterna år 1943 beslutade

tobakslagstiftningen — till denna återkommer jag närmare i fortsättningen

— och som innebär att man söker undvika att tobaksförsäljningen splittras

upp på alltför många händer. Med en sådan uppdelning följer mindre

omsättning för de enskilda tobakshandlarna med därav följande inkomstminskning

icke blott för butikshandlarna själva utan även, därest återförsäljarrabatten

skulle behöva höjas, för statsverket.

Därest de olika serveringsställena skulle, på sätt yrkats, fritt få sälja

tobak, skulle antalet tobaksförsäljningsställen öka i mycket stor omfattning.

Och dessa nya försäljningsställen skulle äga sälja tobak till allmänheten

icke blott under den vanliga affärstiden utan även när de egentliga

tobaksaffärerna måste vara stängda. Det inses lätt att dessa senare affärer

därigenom skulle bli tillbakasatta ur konkurrenssynpunkt och att ett dylikt

arrangemang näppeligen skulle vara förenligt med 1943 års tobakslagstiftning.

Jag finner därför skäl ej föreligga att nu föreslå ändring i gällande

bestämmelser i detta hänseende.

Beträffande rätten till automatförsäljning föreslog de sakkunniga att de

då gällande begränsningarna till vissa varuslag skulle upphävas. Vad gällde

frågan vilka handlande som skulle få försälja tobaksvaror från automat ansåg

de sakkunniga, att det på grund av den särskilda tobaksmonopollagstiftningen

borde ankomma på monopolutövaren att avgöra, huruvida näringsidkare,

som erhållit återförsäljarrättighet beträffande tobaksvaror, skulle

få sälja dylika varor även från automat. Delta kunde ske genom att uppställa

villkor för rätten till återförsälj arrabatt. Att i butikstängningslagen

stadga straff för den, som från automat av godkänd typ sålde tobaksvaror

å utsträckt tid utan tillstånd av monopolutövaren, syntes sålunda icke vara

påkallat. Risken för tobaksförsäljningsrättens indragande vore enligt de

sakkunniga tillräcklig sanktion.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

1 propositionen med förslaget till 1948 års butikstängningslag förklarade

sig departementschefen i princip vilja godtaga de sakkunnigas förslag till

förmån för en utvidgad automathandel. I fråga om tobaksförsäljning fiån

automat ansåg departementschefen dock, att det så länge 1943 års monopollag

ägde giltighet knappast syntes vara möjligt att upprätthålla samma frihet

som beträffande den övriga automathandeln. Det voie icke förenligt med

nämnda lags syfte att låta varje försäljningsställe, där tobak saluföres,

fritt få tillhandahålla allmänheten tobak från automat utom den vanliga

affärstiden. Departementschefen förordade därför, att endast sådan automatförsäljning

av tobak som sanktionerats av tobaksmonopolets utövare,

d. v. s. svenska tobaksmonopolet, ställdes utanför butikstängningslagens

reglering av försäljningstiden. På annan automatförsäljning av tobak syntes

lagen höra äga tillämpning, vilket bl. a. innebure att den som utan vederbörligt

tillstånd bedreve automatförsäljning utom den vanliga affärstiden

gjorde sig förfallen till ansvar.

Rörande den prövning, som sålunda skulle ankomma på monopolbolaget,

anförde departementschefen, att det med hänsyn till allmänhetens intresse

av att kunna inköpa tobak efter den vanliga affärstidens slut vore av vikt

att prövningen icke bleve restriktiv. Departementschefen fortsatte.

Tillstånd att sätta upp tobaksautomat bör sålunda beviljas varje s. k. specialtobakshandlare.

På orter där specialtobakshandel ej^ förekommer synes

envar som antagits till återförsäljare av tobak böra erhålla dylikt tillstånd.

Finnes på en ort såväl specialtobakshandel som diverseaffärer och andra

butiker, som bland övriga varor saluföra tobak, bör frågan om rätt för dessa

butiker att sätta upp tobaksautomat prövas med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet. Tillstånd bör därvid kunna meddelas, t. ex. om

specialtobakshandel icke finnes i stadsdelen i fråga eller om specialtobakshandlarna

ej begagna sig av möjligheten att skaffa sig tobaksautomater

eller ej sköta dessa på ett för allmänheten tillfredsställande sätt. Med hänsyn

till att de under 2 § 1) upptagna serveringsrörelserna icke ansetts böra

ha rätt att sälja tobak till avhämtning, synes det naturligt att de ej heller

skola äga sälja tobak från automat.

Har tobaksmonopolet avslagit begäran om tillstånd till automatförsäljning

av tobak bör sökanden — såsom i fråga om annan handel på utsträckt

lid — ha möjlighet alt få frågan därom prövad i den ordning som gäller

för handel på utsträckt tid överhuvud.

IV. Tobakshandelns utveckling under gällande reglering

I tobakshandelsulredningens betänkande redovisas ett utförligt statistiskt

material till belysning av tobakshandelns utveckling. Uppgifterna i detta

material är främst hämtade dels från monopolbolagets årsredogörelser dels

ur det siffermaterial, som sedan 1944 årligen insamlats av statens tobaksnämnd.

Beträffande specialtobakshandelns ekonomiska utveckling mellan

åren 1943 och 1953 hänvisas i betänkandet till eu av professorn Sten

Wahlund sammanställd, i januari 1955 till tobaksnämnden avgiven redogörelse

i ämnet.

Av det i betänkandet sålunda redovisade materialet må följande återgivas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Konsumtionen av tobaksvaror

I nedanstående uppställning lämnas en översikt av värdet (försäljningspriset

i detaljhandeln) av hela tobaksförbrukningen i Sverige vissa år sedan

1916 och dess procentuella fördelning på olika varugrupper.

Beträffande fördelningen på olika varuslag är främst att märka den

sedan lång tid fortgående ökningen av cigarretternas procentuella andel av

det totala försäljningsvärdet. I fråga om värdeökningen bör anmärkas, att

denna icke motsvaras av en lika kraftig ökning av försålda kvantiteter utan

i mycket hög grad beror på prisstegringar.

År

Hela förbruk- ningen, milj.

kr

Därav i procent

Cigarrer

Cigarr-

cigarretter

Cigar-

retter

Rök-

tobak

Tugg-

tobak

Snus

1916

66,9

19,7

7,8

32,1

8,7

4,5

27,2

1925

130,1

9,5

13,6

40,3

18,9

5

18,7

1938

178,3

3,5

10,5

59,9

15,9

0,7

9,ö

1943

332,3

3,3

8,3

5*,8

2o,7

0,o

8,4

1950

583,4

1,7

5,5

7'',3

15,0

0,2

6.0

1951

669,1

1,7

4,8

73,3

13,9

0,3

5,8

1952

77*,3

1,3

4,7

75,3

12,9

0,3

• 5,3

1953

833,3

1,3

4,^

75,7

12,8

0,3

5,2

1954

866,7

1,3

4,4

76,3

12,7

0,2

5,0

Utvecklingen av cigarrettförsäljningen innebär en ökning från 2 262,3

milj. st. med en beräknad vikt av 1 725 ton år 1943 till 5 289,3 milj. st.

med en beräknad vikt av 5 528 ton år 1954. Under samma tid har den försålda

kvantiteten av samtliga övriga varuslag minskat.

Beträffande konsumtionens inriktning på olika varuslag anför utredningsmannen,

att det helt allmänt kan sägas, att en sedan lång tid fortgående

övergång till den ur distributionssynpunkt enklaste varan, förpackade

cigarretter, ytterligare accentuerats under perioden 1943—1953. Den alldeles

övervägande delen av monopolbolagets försäljning utgöres av ett fåtal cigarrettmärken

— märket Bill representerar omkring 60 procent av den totala

cigarrettkonsumtionen inom riket och drygt 40 procent av värdet av

hela tobaksförsälj ningen.

Distributionen av monopolbolagets varor

Distributionen till allmänheten av monopolbolagets varor sker dels genom

omkring 21 300 återförsäljare med direkt inköpsrätt hos bolaget, dels genom

återförsäljare som köper sina varor i andra hand från sådana med

direkt inköpsrätt. Andrahandsåterförsäljarna uppskattas av monopolbolaget

till omkring 6 000 för år 1954. Antalet återförsäljare med direkt inköpsrätt

hos monopolbolaget och deras fördelning på olika försäljarkategorier framgår

av följande tabell.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1957

31

År

Antal återförsäljare

Special-

tobaks-

handlare''

Diversehand- lare och

kooperativa

fören. m. fl.

Närings-

ställen

Kiosker

Sumnta

1938..................

2 944

11605

4 200

1461

20 210

1939..................

3 008

11 468

4218

1489

20 183

1913..................

3 034

10 502

5 784

1330

20 650

1948..................

2 893

11736

4 450

1 197

20 276

1949..................

2 894

11863

4 494

1388

20 639

1950..................

2 891

11 720

4 483

1479

20 573

1951..................

2 894

11 712

4 433

1550

20 589

1952..................

2 880

11694

4 465

1704

20 743

1953..................

2 813

11 784

4 538

1863

210.18

1954..................

2 865

11862

4 561

2 049

21337

Att märka är att en återförsäljare ofta tillhandahåller tobaksvarorna från

flera försäljningsställen. Sålunda representerades de kooperativa föreningarna

år 1954 av 722 kunder med direkt inköpsrätt, medan deras försäljningsställen

beräknades till omkring 4 100. Antalet försäljningsställen,

vilkas innehavare köper direkt från monopolbolaget, har av bolaget i årsberättelsen

för år 1954 uppskattats enligt följande.

Specialtobaksaffärer ....................................... ca 2 900

Enskilda speceri- och diverseaffärer m. fl................... » 11 400

Kooperativa affärer ........................................ » 4 100

Restauranger ............................................. » 1 100

Kaféer och liknande serveringsställen ....................... » 3 200

Marketenterier och mässar .... ............................ » 900

Kiosker ................................................. » 3 100

Summa ca 26 700

De olika återförsäljarkategoriernas procentuella andel i monopolbolagets

totala försäljning framgår av nedanstående uppställning.

År

Försäljning

procent av det totala försäljningsvärdet

Special-

tobaks-

handlare

Diversehand- lare och

kooperativa

fören. m. fl.

Närings-

ställen

Kiosker

Summa

1938..................

36,9

42,5

11,8

8,8

100

193i..................

36,6

40,6

13,4

9,4

100

1943..................

40,4

37,1

11,8

10,7

100

1948..................

4'',2

33,4

8,9

16,5

100

1949..................

41,1

32,7

8,8

17,1

100

1950..................

40,7

32,3

8,7

19,3

100

1951..................

39,8

31,3

9,2

19,7

100

1952..................

39,1

30,8

8,1

20,7

100

1953..................

38,4

30,8

8,9

21,9

KO

1954..................

37,5

30,3

9,0

100

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Förhållandena inom specialtobakshandeln

Monopolbolagets försäljning av tobaksvaror till specialtobakshandlarna

uppgick 1953 till i medeltal 111 100 kronor. År 1943 var motsvarande medeltal

43 700 kronor. Mellan 1943 och 1953 ökade sålunda denna medelförsäljning

per specialtobakshandlare med 154 %. ökningen var 86 % mellan

1943 och 1948 och 36 % mellan 1948 och 1953.

Äterförsäljarrabatten på tobaksvaror var 1953 i genomsnitt 8,5 % av priskurantpriset

mot 10,6 % 1943. Rabattsatsen har sänkts vid flera tillfällen

mellan 1943 och 1953 men höjdes mellan 1951 och 1952 från i genomsnitt

8,3 till 8,5 %.

Den sammanlagda omsättningen av alla varuslag i landets cirka 2 900 tobaksaffärer

uppgick 1953 till i runt tal 435 milj. kronor. År 1943 omsatte de

då drygt 3 000 tobaksaffärerna omkring 185 milj. kronor. Branschens totalomsättning

ökade alltså mellan dessa bägge år med ca 135 %.

Som jämförelse kan nämnas att bruttonationalinkomsten i Sverige samtidigt

ökade med ca 125 %. Omsättningen inom tobakshandeln har alltså

värdemässigt ökat ungefär lika mycket som bruttonationalinkomsten eller

möjligen något mera.

Medelomsättningen per tobaksaffär var 1953 cirka 149 500 kronor och 1943

cirka 60 600 kronor. Medelomsättningen ökade alltså mellan 1943 och 1953

med 145 å 150 %. År 1948 var medelomsättningen cirka 108 300 kronor. Den

ökade alltså med nära 80 % under första hälften av den här observerade

10-årsperioden, medan omsättningsökningen under den senare hälften av

perioden stannade vid 35 å 40 %.

Omsättningsökningen mellan 1943 och 1953 har varit påtagligt större för

små affärer än för stora affärer.

Totalomsättningens genomsnittliga fördelning på olika huvudgrupper av

varor framgår av följande uppställning.

Varugrupp

1943

1948

1949

1950

1951

1952

1953

Tobaksvaror........

44 000

79 200

77 600

78 900

89 000

101 700

106 700

Tidn. o. tidskr.......

8 100

12 700

14 400

14 900

17 100

19 400

20 300

Övriga varor........

7 700

11 700

15 600

16 300

18 100

18 800

19 400

Prov. ä tips m. in. ..

800

1700

1 800

1900

2 200

2 500

3 100

Totalomsältning

60 600

108 300

109 400

112 C00

126 400

142 300

149 500

Tobaksvarornas andel av tobaksaffärernas omsättning har varit ganska

konstant under den här aktuella 10-årsperioden. År 1943 var denna andel

cirka 72,5 procent och 1953 cirka 71,5 procent.

Av tobaksvaruomsättningen försåldes 1953, utslaget på samtliga tobaksaffärer,

i medeltal för ca 12 900 kronor i tobaksautomater. Medelförsäljningen

per tobaksautomat var nära 18 000 kronor.

Beträffande omsättningen av tidningar och tidskrifter kan konstateras att

ökningen mellan 1943 och 1953 var drygt 150 % eller något större än tobaksvaruomsättningens

ökning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1957

Omsättningen av övriga varor ökade med 150 ä 155 % mellan 1943 och

1953 eller ungefär lika mycket som tidningsomsättningen.

Den mest anmärkningsvärda förändringen under den här aktuella tidsperioden

är den mycket stora ökningen av provisionen på tips. Mellan 1943

och 1954 ökade denna från cirka 550 till cirka 2 500 kronor eller med omkring

350 %■ .

De sammanlagda provisionerna på tips, lotter, annonser m. m. okade inte

fullt lika mycket som tipsprovisionen enbart, ökningen stannade här vid

omkring 290 %.

Bruttoinkomsten på tobaksaffärernas försäljning, som i föreliggande undersökning

beräknats med utgångspunkt från vissa antaganden om återför

sälj ar marginaler på olika varugrupper, uppgick 1953 till cirka 20-00

kronor i medeltal per tobaksaffär. År 1943 var motsvarande bruttoinkomst

cirka 8 500 kronor och bruttoinkomsten ökade alltså mellan 1943 och 1953

med nära 140 procent.

Medelbruttoinkomsten per tobaksaffär åren 1943 samt 1948 1953 redo
visas

i följande uppställning, av vilken även framgår de olika varugruppernas

bidrag till bruttoinkomstbildningen.

Varugrupp

1913

1948

1949

1950

1951

1952

1953

4 350

6 900

6 750

6 850

7100

3 200

8 350

3 700

4 350

2 500

8 800

3 850

4 450

3100

1600

2 500

2 850

3 000

1750

3 300

3 550

3 700

4100

800

1700

1800

1900

2 200

8 500

14 400

14 950

15 450

16 6C0

18 900

20 200

Bruttoinkomst på tobak i procent

51

48

45

44

43

44

44

Tobaksaffärernas omkostnader utgjorde 1953 i medeltal per affar 4,8 %

av totalomsättningen och cirka 36 % av bruttoinkomsten. År 1943 var motsvarande

andelar 6,3 % resp. 45 %. Omkostnaderna har följaktligen icke

ökat lika mycket som vare sig omsättning eller bruttoinkomst. Medan omsättningen

mellan 1943 och 1953 ökade med 145 ä 150 % och bruttoinkomsten

med nära 140 %, stannade omkostnadsökningen vid drygt 90 %. Emellertid

hänför sig denna utvecklingstendens helt till perioden 1943 1948, då

omsättningen ökade med nära 80 % och bruttoinkomsten med nära 70 %

medan omkostnadsökningen var 25 å 30 %. Mellan 1948 och 1953 ökade omsättningen

med 35 ä 40 % och bruttoinkomsten med 40 %, medan omkostnaderna

ökade med nära 50 %.

Nettoinkomsten, sådan den definieras i den av Wahlund verkställda undersökningen,

innefattar ersättning dels till butiksinnehavaren själv för

det arbete han nedlagt i rörelsen och för insatt kapital, dels också ei sättning

till oavlönade familjemedlemmar.

Den sålunda definierade nettoinkomsten uppgick 1953 till cirka 12 950

kronor i medeltal per tobaksaffär. År 1943 var nettoinkomsten cirka 4 700

3 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sam t. Nr 50

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

kronor och den har alltså ökat med cirka 175 % mellan 1943 och 1953 eller

betydligt mer än bruttoinkomst och omsättning. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex

(exld. skatter och sociala förmåner) steg mellan 1943 och

1953 med 39 % och den här konstaterade nettoinkomstökningen på nominellt

175 % kan alltså sägas innebära en reell inkomststegring på inemot

100 %. Nettoinkomsten har alltså realiter ungefär fördubblats mellan 1943

och 1953.

I följande tabell redovisas sammanfattningsvis utvecklingen av bruttoinkomst,

omkostnader och nettoinkomst, varjämte nettoinkomstens såväl

nominella som reella värden indexerats.

År

Brutto-

inkomst

Omkost-

nader

Netto-

inkomst

Index för nettoinkomst

nominellt

reellt1

1943..................

8 500

3 800

4 700

100

100

1948......................

14 400

4 850

9 550

203

190

1949......................

14 950

5100

9 850

209

192

1950......................

15 450

5 450

10 000

213

193

1951......................

16 600

6 200

10400

221

173

1952......................

18 900

6 900

12 000

255

185

1953......................

20 200

7 250

12 950

275

196

Utredningsmannen

V. Nyetableringskontrollen

Vad beträffar nyetableringskontrollen inom tobakshandeln innebär de av

utredningsmannen framlagda båda alternativen i huvudsak följande.

Såsom tidigare nämnts innefattar alternativ 1 ett slopande av den offentliga

nyetableringskontrollen. Detta behöver, framhåller utredningsmannen,

icke innebära, att vem som helst får möjlighet att etablera sig som tobakshandlare

med rätt att hos monopolbolaget inköpa tobaksvaror mot fastställd

åter för sälj arrabatt eller eventuellt till fastställda nettopriser. Stadgandet i

1914 års monopolförordning att »handeln med tobaksvaror är fri» har ju

icke ansetts innefatta någon förpliktelse för monopolbolaget att utan restriktioner

bifalla alla ansökningar från personer, som önskat bli antagna

till återförsäljare. Bolaget bör även efter upphävandet av gällande regleringsbestämmelser

ha rätt att begränsa sin direktförsäljning i den utsträckning,

som enligt ekonomiska och affärsmässiga grundsatser må krävas till

nedbringande av försäljningskostnaderna eller som eljest får anses förenlig

med en sund utveckling av tobakshandeln. Härvid bör dock noga beaktas

allmänhetens intresse av bekväm tillgång till tobaksvaror.

En konsekvens av den offentliga kontrollens avskaffande torde bli, att

inlösen eller utflyttning av icke bärkraftiga tobaksaffärer icke längre’ bör

1 De nominella värdena omräknade med tillhjälp

exkl. skatter och sociala förmåner.

av socialstyrelsens levnadskostnadsindex

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

förekomma. Kontrollen över sådan etablering som grundar sig på andrahandsförsäljning

upphör.

Ett upphävande av den offentliga nyetableringskontrollen beträffande

detaljhandeln med tobaksvaror i allmänhet medför, att frågan om tillstånd

till handel med tobaksvaror å icke affärstid kommer i ett nytt läge. Till en

början är det tydligt, att regleringens avskaffande medför ökade möjligheter

till tobaksförsäljning i sådana fall, där gällande butikstängningslag icke

är tillämplig, d. v. s. i restaurant-, kafé- och konditorirörelse till serverade

gäster [2 § 1) butikstängningslagen] och från automat i anslutning till

butik, där tobak saluföres [2 § 6) samma lag]. Eftersom någon särskild

reglering av enbart automathandeln med tobaksvaror icke gärna kan vara

påkallad, slopas kravet på att tillstånd till försäljningen skall ha lämnats av

monopolets utövare.

I det s. k. ordinära kiosksortimentet i 11 § 3 mom. 1) butikstängningslagen

upptages även tobaksvaror. Utredningsmannen har därutöver föreslagit

en ytterligare utvidgning av kiosksortimentet till vissa andra varuslag,

som vanligen saluföres i specialtobaksaffärerna, nämligen tobaksutensilier,

mindre pappersartiklar, pennor och bläck, samt möjligen ännu någon typisk

»tobaksaffärsvara» såsom rakblad, tandkräm e. dyl. Genom den föreslagna

utökningen av varuslagen i 11 § 3 mom. 1) butikstängningslagen

skulle vidgade möjligheter skapas för special tobakshandlarna att erhålla

tillstånd till öppethållande även efter vanlig butikstängningstid och således

att konkurrera med den egentliga kioskhandeln. Å andra sidan får naturligtvis

icke förbises, att det här föreslagna arrangemanget medför ökad

konkurrens för bl. a. tobakshandlarna från kioskernas sida i fråga om de

nytillkomna varuslagen såväl under som utom vanlig affärstid.

Därest kioskerna regelmässigt kommer att få sälja tobaksvaror å icke

affärstid, anser utredningsmannen anledning ej föreligga att i fortsättningen

vägra serveringsställena rätt att sälja dylika varor till avhämtning eller

försändning. Enligt alternativ I införes därför tobaksvaror bland varuslagen

i 2 § 1) butikstängningslagen.

Vad gäller principerna för antagande av återförsäljare bör för kioskerna

och annan fritidshandel tillämpas vad som ovan sagts rörande handel å vanlig

affärstid.

Vad slutligen angår tiden för ikraftträdandet av en lagstiftning i enlighet

med de i detta alternativ uppdragna riktlinjerna finner utredningsmannen

det rimligt, att specialtobakshandlarna under en tämligen lång övergångstid

lämnas tillfälle att — t. cx. genom att utöka sortimentet av andra varor

än tobaksvaror — förbereda sig för den hårdare konkurrens, som säkerligen

kommer till stånd i fråga om tobaksförsäljningen, särskilt från fritidshandelns

sida. Den offentliga nyetableringskontrollens slopande innebär, att ett

genom lagstiftning infört skydd för en viss grupp näringsidkares ekonomiska

intressen borttages. Tiden mellan den nya lagstiftningens antagande

och dess slutliga ikraftträdande bör därför vara ordentligt tilltagen (minst

ett år).

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Enligt alternativ II bibehålies såsom förut nämnts nyetableringskontrollen,

ehuru i modifierat skick. Uppmjukningen av regleringen kommer främst

Sill uttryck i den omformulering av de i 4 § monopollagen givna direktiven

för monopolbolagets försäljningspolitik, som utredningsmannen föreslagit.

I nämnda lagrum skulle i fortsättningen endast föreskrivas att försäljningsställenas

antal och beskaffenhet skall anpassas med hänsyn till att distributionen

anordnas, å ena sidan efter rationella och affärsmässiga principer

och till låga kostnader, samt å andra sidan på ett för konsumenterna bekvämt

och i övrigt tillfredsställande sätt.

Rörande innebörden av de föreslagna direktiven anför utredningsmannen,

att det synes vara mera förenligt med nutida betraktelsesätt att — i

motsats till nuvarande avfattning av 4 § monopollagen — skjuta i förgrunden

monopolbolagets intresse av största möjliga avsättning och konsumenternas

intresse av god tillgång till tobaksvaror och betrakta upprätthållandet

av en specialtobakshandel av god standard som ett medel att främja

avsättningen och distributionsekonomin samt konsumenternas intresse av

bekväm tillgång till tobaksvaror i god sortering och god kondition. Med hänsyftning

på de föreslagna riktlinjerna och där uttalade syften anför utredningsmannen

vidare.

Det skulle emellertid förutsättas, att såsom ett viktigt medel att uppnå

dessa syften skulle ingå upprätthållandet av en väl kvalificerad kår av specialtobakshandlare.

Inom ramen för dessa riktlinjer kan även i viss utsträckning

rymmas ett fortsättande av de hittillsvarande åtgärderna för

att, där så är påkallat, utglesa det befintliga beståndet av specialtobakshandlare

genom utflyttning till nybebyggda områden eller eventuellt genom

inlösen. Det måste nämligen på längre sikt vara till fördel för distributionen

att de existerande försäljningsställen, vilka i och för sig fyller de anspråk

som bör ställas, beredes tillfredsställande villkor ur ekonomisk synpunkt

och en viss trygghet. Utflyttningen bör emellertid icke i allo ske

etter de linjer, som hittills tillämpats, utan bör mera fritt anknyta sig till

de allmänna riktlinjer för nyetableringskontrollen, som ovan uppdragits.

En nyetableringskontroll efter angivna riktlinjer torde i övrigt icke i

någon högre grad avvika från den, som för närvarande tillämpas i praktiken.

Den skulle emellertid innefatta större möjligheter att pröva nya distributionsformer

och tillvarataga, vad som däri kan vara av värde. Särskilt

i helt nya stadsdelar eller bostadsområden och vid genomgripande omdaningar

av centrala stadsdelar bör förutsättningslöst prövas, vilka distributionsformer

som kan anses bäst tillgodose de här ovan angivna syftemålen.

Såsom i den tidigare redogörelsen för den gällande regleringen anmärkts,

bör tobaksnämnden enligt sin instruktion vid prövning av ansökan om inköpsrätt

hos monopolbolaget taga hänsyn till huruvida sökanden är en

person med kännedom om tobakshandeln eller med annan affärskunskap.

Under hänvisning till de allmänna erinringar, som under förarbetena till

1953 års lagstiftning mot konkurrensbegränsning riktats mot en sådan

provning av den personliga kompetensen, föreslår utredningsmannen att

bestämmelsen härom utgår.

Vidare innebär denna alternativa utformning av tobakshandelsreglering
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1057 37

en att övervakningen av goodwillersättningarna vid affärsöverlåtelser upphör.

Med undantag för automatförsäljningen föreslår utredningsmannen icke

någon förändring i den gällande regleringen av fritidshandeln med tobaksvaror.

Utredningsmannen motiverar sin ståndpunkt i denna del med bl. a.

följande synpunkter rörande frågan om vidgade möjligheter till tobaksförsäljning.

Genom den föreslagna omformuleringen av 4 § monopollagen avses som

nämnts att för de reglerande organen öppna större möjligheter att pröva

värdet av andra distributionsformer vid sidan av speciallobakshandeln. Det

får således från fall till fall avgöras, om inom ett visst område av stad eller

stadsliknande samhälle en specialtobakshandel, en diverseaffär, en kiosk,

ett serveringsställe etc. kan antagas komma att bli det lämpligaste försäljningsstället

från de i 4 § monopollagen angivna utgångspunkterna. Däremot

finner jag det icke vara förenligt med de antagna syftemålen för en fortsatt

nyetableringskontroll att, såsom det från berörda återförsäljargrupper

föreslagits, ställa någon särskild kategori av återförsäljare utanför regleringen.

Ett frisläppande av t. ex. serveringsställenas tobaksförsäljning skulle

innebära tillskapandet av så pass många nya försäljningsställen, att syftet

med den fortsatta regleringen skulle äventyras. Detsamma gäller naturligtvis

i ännu högre grad, om tobaksvaror infördes i det ordinära kiosksortimentet.

Det enda tänkbara alternativet till ett upphävande av den offentliga

regleringen av tobaksdetaljhandeln är således enligt min mening en reglering,

som omfattar samtliga återförsäljargrupper.

Vad särskilt angår ett från Kooperativa förbundets och den enskilda

diversehandelns sida framfört önskemål om vidgade möjligheter för speceributiker

att få sälja tobaksvaror i städers och samhällens nybebyggda ytterområden

förutsätter jag, att även om det inom ett dylikt område skulle ur

distributionssynpunkt på längre sikt finnas lämpligast, att eu specialtobaksaffär

etablerades, temporär inköpsrätt beviljas t. ex. speceributikerna i

avvaktan på etableringen av tobaksaffären. Det kan ju f. ö. sedermera

komma att visa sig, att behov föreligger av flera försäljningsställen av olika

karaktär inom samma ytterområde.

Beträffande automatförsäljningen innebär alternativ II en ändring av

direktiven för monopolbolagets tillståndsgivning därhän att — om icke undantagsvis

särskilda skäl föranleder till annat — varje av monopolbolaget

för försäljning till avhämtning anlagen återförsäljare, oavsett vilken kategori

han tillhör, skall få rätt att själv avgöra, om han vill sälja tobaksvarorna

genom en i anslutning till försäljningsstället uppsatt automat. Utredningsmannen

framhåller, att det varken med hänsyn till specialtobakshandelns

nuvarande ekonomiska läge eller enligt de bär föreslagna linjerna

för den fortsatta nyetableringskontrollen kan anses motiverat att behålla

specialtobakshandelns privilegium i fråga om automathandeln. Utredningsmannen

anför vidare.

Ett upphävande av specialtobakshandelns privilegierade ställning i fråga

om automathandeln, vilket således ter sig tilltalande ur rättvisesynpunkt,

kommer sannolikt samtidigt alt medföra, atl allmänheten beredes bekvämare

tillgång till tobaksvaror efter den vanliga affärstiden. Tidigare kundfrekvensundersökningar

bar visal, och det torde f. ö. vara allmänt känt, all

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

efterfrågan på tobak är stark just under icke affärstid. Allmänhetens behov

av att kunna tillhandla sig tobaksvaror på kvällar och söndagar tillgodoses

onekligen bättre, om automatapparater finnes utspridda på flera ställen

inom samhällena än enbart utanför specialtobaksbutikerna. — Ett sådant

konstaterande innebär naturligtvis icke, att icke allmänheten i detta speciella

hänseende skulle vara ännu mer betjänt av att kioskhandeln med

tobaksvaror släpptes fri. Från kioskhandlarhåll har med fog framhållits,

att i en automatapparat kan saluföras blott ett mycket begränsat varusortiment

och endast hela förpackningar, att det kan vara besvärligt att anskaffa

växelmynt samt att apparaterna ställer sig relativt dyra i inköp och att

därför ett stort antal återförsäljare förmodligen icke kommer att kunna

eller vilja sätta upp automat. Men då som nämnts ett frisläppande av

kioskhandeln med tobaksvaror icke kan anses förenligt med ett bibehållande

av den offentliga regleringen i övrigt och därför enligt min mening icke kan

komma i fråga enligt alternativ II, synes man icke böra underlåta att pröva

den möjlighet till underlättande av allmänhetens fritidshandel, som en utvidgning

av automathandeln likväl innebär.

Beträffande ikraftträdandet av en lagstiftning enligt alternativ II innebär

utredningsmannens förslag att tiden härför bestämmes till årsskiftet

efter det att författningsändringarna antagits av riksdagen.

Vid övervägande av de skilda alternativen till lösning av tobakshandelsproblemet

erinrar utredningsmannen inledningsvis om några av huvuddragen

i tobaks handelns utveckling under den tid 1943 års

monopollagstiftning varit i kraft. Efter att ha berört tobakskonsumtionens

nuvarande inriktning på förpackade cigarretter och ett fåtal cigarrettmärken

anför utredningsmannen, att det ligger nära till hands att härav draga

den slutsatsen, att tobaken ur den behandlade synpunkten i allt högre

grad kommit att bli en vara, som lämpar sig för kiosk- och automathandel,

eftersom tydligen det övervägande antalet konsumenter skulle vara

tillfreds med det mindre sortiment, som dessa distributionsformer vanligen

kan tillhandahålla.

Vad beträffar tobaksförsäljningens fördelning på olika återförsäljargrupper

karakteriseras utvecklingen, anför utredningsmannen, av en kraftig

stegring av kioskernas andel i omsättningen. Antalet kiosker med direkt

inköpsrätt var 1 330 med en andel i monopolbolagets totala försäljning av

10,7 procent år 1943. Motsvarande siffror för är 1954 var 2 049 och 23,2 procent.

De såsom specialtobakshandlare registrerade återförsäljarnas antal

har under samma tid minskat från 3 034 till 2 865 och deras relativa andel

i monopolbolagets försäljning från 40,4 till 37,5 procent. Grupperna enskilda

och kooperativa diverseaffärer samt s. k. övriga återförsäljare (bokoch

papper shandlare, kortvaruaffärer m. fl.) ökade sitt antal sammanlagt

lrån 10 502 till 11 862, medan deras andel i totalförsäljningen sjönk från

37,1 till 30,3 procent. Utredningsmannen erinrar om att för samtliga grupper

utom specialtobakshandlarna antalet försäljningsställen för tobaksvaror

är betydligt större än vad siffrorna för antalet återförsäljare utvisar.

Vad särskilt angår specialtobakshandlarna har siffermässigt en nedgång

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

av antalet dylika ägt rum med 169. Då emellertid under denna tid omkring

200 affärer nedlagts efter inlösen och ett något större antal omregistrerats

till gruppen övriga återförsäljare, har i själva verket en nyetablering skett

av 250—300 specialtobaksaffärer. Samtidigt bör beaktas, att under de senare

åren ett stort antal nyöppnade tobaksaffärer med ett mera blandat varusortiment

till följd av en strängare bedömning från tobaksnämndens och

monopolbolagets sida registrerats bland övriga återförsäljare, ehuru de till

sin karaktär icke avvikit från åtskilliga tidigare såsom specialtobakshandlare

registrerade.

Utredningsmannen tar upp de bl. a. från representanter för fritidshandeln

framförda anmärkningarna att många av de hos tobaksmonopolet som

specialtobakshandlare registrerade återförsäljarna icke gör skäl för denna

benämning, då de saluhåller varor, som icke har något naturligt samband

med tobaksbranschen, t. ex. textilvaror eller leksaker, och ibland t. o. m. till

det yttre kan te sig såsom specialaffärer i någon dylik bransch. Att så i viss

utsträckning är fallet synes enligt utredningsmannen otvivelaktigt, men det

är icke heller ovanligt, att en affär, som ser ut t. ex. som en herrekiperingsaffär,

likväl säljer tobaksvaror till ett värde, motsvarande minst hälften

av omsättningen. Vilka kriterier, som skall vara utslagsgivande för gränsdragningen

mellan specialtobakshandlare och övriga återförsäljare, har

varit föremål för åtskilliga diskussioner. Att vissa som specialtobakshandlare

registrerade återförsäljare rätteligen icke borde tillhöra denna kategori

medgives av monopolbolaget. Förhållandet har givit anledning till att en

särskild, genom tobaksnämnden bedriven undersökning igångsatts rörande

samtliga i bolagets register såsom specialtobaksaffärer upptagna butiker i

syfte att få fram deras egentliga karaktär. Avsikten är, att sedan denna genomgång

avslutats man skall söka fastställa nya riktlinjer för klassificeringen.

Resultatet kommer, anför utredningsmannen, sannolikt att bli, att

ytterligare ett antal av de nuvarande specialtobakshandlarna överföres

till gruppen övriga återförsäljare, övervägande delen av de återförsäljare,

som nu finnes registrerade som specialtobakshandlare, torde dock göra skäl

för detta namn. Av de tidigare redovisade statistiska uppgifterna framgår,

att genomsnittligt sett omsättningen hos specialtobakshandlarna består till

drygt 70 procent av tobaksvaror, till cirka 13 procent av tidningar och tidskrifter

och till endast cirka 15 procent av övriga varor. I denna sista grupp

ingår då sådana typiska branschvaror som tobaksutensilier samt tips och

penninglotter, och även vissa andra varor, såsom pappersartiklar, tekniska

varor och konfektyrer, förekommer i många tobaksaffärer utan att de kan

anses bryta mot karaktären av specialtobakshandel.

Efter att ha erinrat om den ekonomiska utvecklingen inom specialtobakshandeln

under tiden 1943—1953 tar utredningsmannen upp frågan om de

faktorer, som bidragit till inkomstförbättringen för

tobakshandlarna. Här bortser utredningsmannen till eu början från

den inverkan, som den offentliga regleringen kan ha haft.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

På inkomstsidan måste enligt utredningsmannen hänsyn givetvis tagas

till att den utpräglade högkonjunktur, som rått under större delen av den

period, varom här är fråga, icke kan ha undgått att gynnsamt påverka omsättningens

volym i denna liksom i övriga detaljhandelsbranscher. Att värdet

av tobaksvaruomsättningen stigit har som nämnts till största delen berott

på prishöjningar, beroende dels på penningvärdesförsämring och dels

på skattehöjning. De sänkningar av återförsäljarrabatten från i genomsnitt

10,6 till 8,5 procent, som samtidigt företagits, har emellertid icke helt utjämnat

skattehöjningarna. Realvärdet av återförsäljarnas ersättning (rabatten)

per försåld enhet torde därför ha ökat något under perioden trots

sänkningen av procentsatsen. Vidare har bruttoinkomsten av andra varor

och tjänster än tobaksvaror, särskilt tipsprovisionen, kraftigt ökat. På utgiftssidan

åter är att anteckna den till följd av hyresregleringen inträffade

sänkningen av hyreskostnaderna i förhållande till omsättningen med ungefär

hälften — från 2,3 till 1,1 procent av totalomsättningen.

Att mot bakgrunden av den sålunda redovisade utvecklingen under perioden

söka bedöma, vilka verkningar som är att tillskriva själva regleringen

av tobakshandeln, finner utredningsmannen i viss mån vanskligt. Härför

skulle främst fordras kännedom om i vilken utsträckning etableringen av

tobaksförsäljningsställen faktiskt hindrats genom den offentliga kontrollen.

Någon möjlighet att med ens tillnärmelsevis grad av exakthet mäta styrkan

av den etableringslust, som undertryckts genom regleringen, eller att uppskatta,

i vad mån sådana önskemål verkligen kunnat vid en friare handel

omsättas i praktiken, föreligger emellertid enligt utredningsmannens mening

icke. En utredning om antalet avslagna ansökningar om inköpsrätt

hos monopolbolaget respektive av tobaksnämnden avstyrkta framställningar

om tillstånd att sälja tobak å utsträckt tid skulle icke ge erforderlig ledning

i detta hänseende. Där flera ungefär samtidigt gjorda ansökningar rört

nyetablering inom samma område av stad eller annan tätort, något som

varit vanligt särskilt i fråga om nybebyggda ytterområden, torde sålunda

t. ex. även vid fri etableringsrätt endast en eller ett par nyetableringar slutligen

ha kommit till stånd. Knappheten på lämpliga butikslokaler och andra

med regleringen icke sammanhängande faktorer skulle säkerligen ha verkat

i begränsande riktning. I andra fall kanske monopolbolaget hade vägrat

inköpsrätt i eget intresse, såsom om sökanden avsett att sälja tobak tillsammans

med ett olämpligt varusortiment i övrigt, om lagringsmöjligheterna

varit dåliga etc. Å andra sidan måste beaktas, att antalet avslagna eller

avstyrkta ansökningar är missvisande även av den anledningen, att vetskapen

om den offentliga kontrollens existens säkerligen avhållit åtskilliga från

att över huvud göra någon framställning om att få s. k. tobaksrättigheler

och att det dessutom i många fall aldrig kommit längre än till en ej registrerad

muntlig förfrågan. Man får således i denna del nöja sig med tämligen

löst underbyggda antaganden. Det torde emellertid med fog kunna påstås

helt allmänt, att om den offentliga regleringen icke funnits det totala antalet

försäljningsställen för tobaksvaror skulle ha varit icke oväsentligt större

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

•in för närvarande. I vad mån regleringen därigenom inverkat begränsande

också på t. ex. den totala tobakskonsumtionen är väl mera ovisst men icke

helt otänkbart.

Vad först beträffar specialtobakshandlarna är det tydligt, att syftet med

regleringen att minska tätheten av dylika försäljningsställen i viss omfattning

uppnåtts. Ett stort antal ansökningar om öppnande av nya specialtobaksaffärer

har efter tobaksnämndens hörande avslagits av monopolbolaget

och många dylika spekulanter torde som nyss nämnts ha avstått

från att söka på grund av de små utsikterna till bifall. Det totala antalet

specialtobaksaffärer har nedgått något, medan å andra sidan bebyggelsen i

städer och andra tätorter under denna tid kraftigt utvecklats. Genom att

specialtobakshandelns andel i den totala tobaksförsälj ningen även minskat

ungefär lika mycket som antalet specialtobakshandlare, är resultatet i stort

sett, att tobaksomsättningen per specialtobakshandlare har ökat i ungefär

samma takt som den totala tobaksförsäljningen i riket. Denna ökning är

visserligen till stor del betingad av prishöjningar, men då volymökningen

kan beräknas till minst 40 procent, har härigenom en väsentlig förbättring

av specialtobakshandelns ekonomiska förutsättningar åstadkommits. Därvid

är särskilt att märka, att nedläggandet av tobaksaffärer, genom inlösen

och utflyttning, huvudsakligen avsett affärer med låg omsättning. På grund

härav och genom att omsättningsökningen varit starkast i de mindre affärerna

har spridningen av omsättningssiffrorna omkring genomsnittet blivit

mindre.

I fråga om speceri- och diversehandlarna har deras antal ökat, medan

deras andel i försäljningen nedgått tämligen krafligt. Huruvida detta är en

verkan av regleringen eller beror av andra orsaker är svårt att bedöma.

Möjligheten att sälja tobak i livsmedelsaffärer är emellertid även beroende

av lokala föreskrifter av hälsovårdsnatur. Så t. ex. är det i Stockholm och

en del andra större städer i princip icke tillåtet att saluföra tobak i dylika

affärer. Där sådana bestämmelser icke verkat hindrande, är det emellertid

troligt, att flertalet speceri- och diverseaffärer nu skulle föra tobaksvaror.

Utvecklingen beträffande de kooperativa affärerna är i stort sett densamma

som för övriga livsmedelsaffärer. På grund av konsumentkooperationens

utveckling är emellertid tillbakagången av dess andel i försäljningen icke

så markerad.

Kioskerna är den enda grupp av återförsäljare, som påtagligt ökat både

till antalet och i fråga om andelen i den totala försäljningen. Särskilt efter

1948 års butikstängningslag, vars förarbeten innehöll direktiv om ett större

hänsynstagande till behovet av inköpsställen utom den ordinarie affärstiden,

har kioskernas frammarsch varit mycket markant. Samtidigt möjliggjordes

visserligen också automathandeln med tobaksvaror, vilket tillfört

särskilt specialtobakshandeln en viss del av frilidshandeln, och återverkningar

härav kan även spåras i statistiken. Men i konkurrensen om fritidshandeln

har det efter band alltmer ökade antalet kiosker dock betytt mera

och kommit kioskhandelns andel i försäljningen att visa kontinuerligt stigande

siffror.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Den starka ökningen av kioskhandeln med tobak kan naturligtvis icke i

och för sig anses vara ett resultat av tobakshandelsregleringen. Enligt utredningsmannens

mening kan dock möjligen sägas, att den restriktivitet i fråga

om öppnande av nya försäljningsställen, som är innebörden av regleringen,

\erkat

återförsäljargrupperna. Detta å sin sida sammanhänger med att tillstånd

till handel på icke affärstid har lämnats enligt andra bestämmelser och av

andra organ än dem, som handhar tobakshandelsregleringen i övrigt. En viktig

orsak till kioskhandelns snabba expansion över huvud är emellertid den

utveckling, som i andra avseenden ägt rum i samhället. Denna har gått mot

höjd levnadsstandard för de breda lagren, reglerad arbetstid för allt flera

grupper av människor samt även i övrigt kortare arbetstid och längre fritid.

Allt detta medför, att för varje år allt större summor omsättes under

de tider, då folk i allmänhet har ledigt, d. v. s. på kvällar, lördagseftermiddagar

och söndagar. Härigenom skapas gynnsamma förutsättningar för en

lönsam kioskhandel. Denna är till sin natur ett slags privilegium, så till vida

som den är baserad på en dispens att hålla öppet å tider, då andra affärer

enligt butikstängningslagen måste hållas stängda. Den kan därför icke såsom

näring betraktad göra anspråk på några favörer utan skall i princip

endast släppas fram, då så är påkallat av hänsyn till allmänhetens behov.

Skälig hänsyn skall därvid tagas till de olägenheter, som vållas handeln på

ordinarie affärstid. Huruvida så verkligen skett i den praktiska tillämpningen

ar svårt att bedöma, men säkerligen bär kioskhandeln inneburit en svår

konkurrens för övriga återförsäljare av tobaksvaror.

Utredningsmannen anför vidare, att kioskhandeln många gånger även på

annat satt kan sägas åtnjuta speciella privilegier, nämligen i fråga om sin

lokalisering. En kiosk, som är placerad på en plats, där trafikströmmen

särskilt av gående är stark, har en utomordentlig position. Även under s. k.

vanlig affärstid kan en sådan kiosk genom sitt fria läge mitt i trafikströmmen

ha ett betydande försteg framför en butik, belägen i ett vanligt hus i

närheten. Ett dylikt affärsläge brukar i allmänhet avspegla sig i tomtpriser

respektive hyror, men beträffande kioskerna är detta av olika skäl många

gånger icke möjligt.

Tillstånd till kioskhandel med tobaksvaror har ofta lämnats till personer,

som har svårigheter att försörja sig på annat sätt, s. k. partiellt arbetsföra.

Delta sociala motiv har stöd i butikstängningslagens förarbeten och i tidigare

praxis. Tillstånd har även ibland lämnats till företag, med eller utan

kommunal anknytning, som har till uppgift att bereda sysselsättning åt

dylika personer genom att skaffa dem anställning i kioskrörelse. I och för

sig synes det vara en tilltalande tanke att använda det privilegium, motiverat

av allmänhetens behov, som ett kioskhandelstillstånd utgör, till att

hjälpa personer, som eljest kanske hade måst anlita socialvården. I praktiken

har det emellertid, anför utredningsmannen, slagit ganska ojämnt ut.

I en del fall torde de partiellt arbetsföra ha fått tjänstgöra som bulvaner

för rent affärsmässiga spekulationer. I andra fall har den sysselsättnings
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

möjlighet, man velat bereda vederbörande, efter en kort tid genom överlåtelse

realiserats och förvandlats till ett kontantbelopp. I andra fall slutligen

bar kiosker kommit till stånd, som icke varit så belägna att de kunnat försörja

sin innehavare.

Kioskhandeln innefattar sålunda en mångfald problem på olika områden,

och dess förhållande till den övriga tobakshandeln är blott en sida av dessa.

För kioskernas del kan emellertid sägas, att eftersom tobak enligt all erfarenhet

är en synnerligen begärlig kioskvara, de allra flesta existerande

kiosker i dag skulle sälja tobak, om den offentliga regleringen icke funnits,

och att kioskhandelns andel av den totala tobaksförsäljningen skulle ha

varit ännu större än nu. Såsom tidigare utvecklats skulle nämligen tobaksvaror

under sådana förhållanden sannolikt ha för länge sedan upptagits i

det ordinära kiosksortimentet i 11 § 3 mom. 1) butikstängningslagen.

Sammanfattningsvis anför utredningsmannen följande beträffande verkningarna

för specialtobakshandeln av 1943 års monopollagstiftning. Om

denna lagstiftning icke genomförts, skulle säkerligen flertalet av de nu inlösta

eller utflyttade mindre bärkraftiga tobaksaffärerna icke ha rensats bort

utan de skulle ha levat kvar under besvärliga ekonomiska förhållanden.

Nyetablering av specialtobaksaffärer skulle antagligen icke ha kommit till

stånd i särskilt stor utsträckning till följd av förhållandena på byggnadsmarknaden.

Däremot skulle ett mycket stort antal innehavare av försäljningsställen

för andra varor (diverseaffärer, bok- och pappersaffärer, kortvaruaffärer,

frukt- och konfektyraffärer, kaféer och konditorier, kiosker

m. m.) ha utökat sitt varusortiment med tobaksvaror — såsom ett bidrag

till sin försörjning eller ur ren servicesynpunkt — och konkurrensen för

specialtobakshandeln skulle med visshet ha varit betydligt hårdare än nu.

Härav framgår, att den offentliga nyetableringskontrollen varit en kraftigt

bidragande orsak — vid sidan av de tidigare i detta kapitel omnämnda —

till den inträdda förbättringen i specialtobalcshandelns ekonomiska läge. I

detta avseende kan således 1943 års lagstiftning sägas ha verkat på det sätt

som statsmakterna avsåg.

Vid sin bedömning av skälen för och emot fortsatt nyetableringskontroll

fastslår utredningsmannen såsom självklart att, då all tillverkning och import

av tobaksvaror med absolut monopol överlåtits till ett i realiteten rent

statligt företag, detta företag måste anses ha ansvaret för att distributionen

av tobaksvaror sker på ett för konsumenterna

tillfredsställande sätt. Häri ligger, anför utredningsmannen,

först och främst att konsumenterna bör i rimlig utsträckning ha möjlighet att

köpa tobak inom nära räckhåll, att god sortering av olika slags varor erbjudes

samt att varorna lagras och tillhandahålles på sådant sätt, att deras kvalitet

vid försäljningstillfället är fullgod. Konsumenterna har emellertid även

intresse av att distributionskostnaderna hålles låga, då härigenom möjliggöres

eif lägre pris. Dessa önskemål, som delvis är motstridiga och får tillgodoses

efler en avvägning mellan de olika synpunkterna, sammanfaller i

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:is proposition nr 50 år 1957

stort sett med monopolbolagets intresse av största möjliga avsättning. Önskemålen

bör i första hand tillgodoses inom ramen för den normala butikshandeln

på s. k. vanlig affärstid. Men därjämte bör det, när det gäller en sådan

vara som tobak, tillses att den i skälig utsträckning och inom ramen för de

allmänna villkoren i butikstängningslagen finnes till salu inom den s. k.

fritidshandeln, som har möjlighet att hålla den tillgänglig på tider då övriga

butiker är stängda.

Utredningsmannen erinrar om att enligt nuvarande ordning monopolbolaget

dels har rätt att efter hörande av tobaksnämnden bestämma om antagning

av återförsäljare inom den normala butikshandeln och dels, genom

sina representanter i tobaksnämnden, utövar ett visst inflytande på tillstånd

till handel på utsträckt affärstid. Vid ett slopande av nyetableringskontrollen

skulle monopolet för detta ändamål endast förfoga över mera generella

metoder. Det har såsom ett argument mot kontrollens avskaffande ifrågasatts,

om åtgärder av dylik karaktär är tillräckliga för att säkerställa distributionsapparatens

utformning på ett ur de här angivna synpunkterna lämpligt

sätt. Spörsmålet belyses av utredningsmannen närmare i samband med

bedömandet av frågan, vilka verkningar ett upphävande av nyetableringskontrollen

kan tänkas få i praktiken. Därest man skulle ha anledning att

befara, att monopolbolaget efter ett slopande av den nuvarande regleringen

icke skulle ha möjlighet att i erforderlig grad inverka på distributionsapparatens

utformning, skulle vad här sagts om monopolbolagets ansvar i förhållande

till konsumenterna enligt utredningsmannen utgöra ett starkt stöd

för regleringens bibehållande.

Utredningsmannen behandlar 1 95 3 års lagstiftning mot konkurrensbegränsning,

och anför att efter genomförandet av denna

lagstiftning ett av de viktigaste argumenten för ett upphävande av nyetableringskontrollen

inom tobakshandeln blivit, att statsmakterna i fråga om

existerande offentliga regleringar rimligtvis måste ta konsekvenserna av

sitt ståndpunktstagande mot konkurrensbegränsande åtgärder inom den

enskilda handeln. Det borde sålunda vara synnerligen angeläget för staten

att utforma och tillämpa sina egna regleringar så, att de icke gåve stöd och

uppmuntran åt privata regleringar inom andra näringsgrenar. Man har

också fi amhallit, att ett bibehållande av den statliga nyetableringskontrollen

inom tobakshandeln kommer att göra det svårare för näringsfrihetsrådet

att uppnå resultat, när det gäller att genom förhandlingar undanröja

såsom skadliga bedömda verkningar av konkurrensbegränsning inom enskild

handel.

Det kan enligt utredningsmannens mening ifrågasättas om de skäl, som

motiverat lagstiftningen mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning, med

samma styrka talar mot en nyetableringskontroll på tobakshandelns område

som i fråga om flertalet andra näringsgrenar. Till att börja med framhåller

utredningsmannen, att enligt nämnda lagstiftning kräves för ett ingripande

mot nyetableringskontroll, att denna befinnes ha skadliga verkningar. Det

medgives även i förarbetena till lagstiftningen, att nyetableringskontroll kan

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ha verkningar, vilka är ur samhällelig synpunkt önskvärda. Man frågar

sig därför, i vilka avseenden den här ifrågavarande nyetahleringskontrollen

kan tänkas ha skadliga verkningar. Detta synes kunna ifrågasättas i två

avseenden, nämligen dels att den skulle begränsa antalet inköpsställen så

att konsumenternas berättigade intresse eftersättes och dels så att den motverkar

möjligheterna till priskonkurrens och därigenom kan tänkas leda till

för höga hande Ismarginaler och motverka eljest möjliga rationaliseringar

inom handelsledet.

Enligt utredningsmannens mening synes någon fara för otillbörligt eftersättande

av konsumenternas intresse av tillräckligt antal

försäljningsställen knappast föreligga, då regleringen handhas

av offentliga myndigheter och därmed jämställda organ. Det torde icke heller

kunna göras gällande, att det i nuvarande läge finnes alltför få butiker,

som saluför tobaksvaror på vanlig affärstid. I vissa fall har dock förhållandena

på byggnadsmarknaden förorsakat, att lämpliga lokaler icke stått till

buds vid den tidpunkt, som varit önskvärd. I sådana fall har tillgången på

inköpsställen under en övergångstid kunnat bli knapp, då man icke velat

släppa fram en återförsäljare av icke önskat slag, vilket senare skulle försvåra

en på längre sikt lämpligare lösning. Dessa svårigheter bör dock enligt

utredningsmannens mening snarare räknas som en följd av förhållandena

på byggnadsmarknaden än som en verkan av tobaksregleringen. Beträffande

tillgången till inköpsmöjligheter på utsträckt affärstid förekommer då och

då klagomål, men härvidlag hör ihågkommas att det i främsta rummet är

de allmänna reglerna om handel på dylik tid, innefattande bl. a. att hänsyn

skall tagas till inverkan på »annan handel», som lagt hinder i vägen. Det

ligger ju för övrigt i sakens natur, att då man av sociala skäl till skydd för

butikspersonalens fritid begränsat tiden för butikernas öppethållande, dispenser

från dessa bestämmelser bör lämnas med stor försiktighet. Mot bakgrunden

av dessa stadganden i bulikstängningslagen och dess motiv anser

utredningsmannen att tillstånd till tobaksförsäljning i kiosker och liknande

försäljningsställen i praktiken lämnats ganska generöst.

Utredningsmannen tar även upp frågan om nyetableringskontrollens

inverkan p å priskonkurrensen vid en fri prisbildning

och framhåller att utrymmet för en sådan konkurrens är ganska ringa

med hänsyn till att detaljhandelsmarginalen utgör eu rätt låg procent av

försäljningspriset. Även om man skulle bedöma tobakshandelns ekonomi

så, att någon ytterligare minskning av marginalen skulle vara möjlig, vore

det icke alls givet att eu sådan minskning skulle komma till stånd genom

nyetableringskontrollens avskaffande. Det vore nämligen också möjligt, att

ett slopande av kontrollen skulle på sådant sätt påverka tobakshandelns

omsättningssiffror, att ett krav på ökning av rabatten skulle framkomma,

vilket vore svårt att tillbakavisa. I varje fall fastställes enligt nuvarande

system rabattsatserna av monopolbolaget efter samråd med tobaksnämnden,

och detta får anses utgöra en viss garanti för att de hålles på en skälig nivå

och atl alla möjligheter atl i detta avseende hålla distributionskostnaderna

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

nere tillvaratages. För egen del vill utredningsmannen förorda en större

differentiering i fråga om rabattpolitiken, så att icke samma fasta procentsats

skall gälla under alla förhållanden och till alla återförsäljare. En differentiering

t. ex. efter olika varuslag, efter storleken av varje expedition

eller efter sammanlagda inköpssumman under året skulle säkerligen bidraga

till distributionssystemets rationalisering och därigenom till nedbringande

av distributionskostnaderna. Utredningsmannen påpekar svårigheterna att

bedöma vilken verkan på tobakshandelns marginaler ett fullständigt frisläppande

av handeln skulle få, men framför såsom en personlig uppfattning,

att ett slopande av såväl brutto- som riktpriser samt av all nvetableringskontroll

i längden skulle leda till ökade detaljhandelsmarginaler.

Såsom en sammanfattning rörande nyetableringskontrollens inverkan på

distributionskostnaderna för tobakshandeln anföres, att denna kontroll är

inriktad på och även av allt att döma i praktiken verkat för ett nedbringande

av dessa kostnader. I den mån prissättningen på tobaksvarorna är oförändrad

innebär detta, att kontrollen också verkar till förmån för en förbättring

av driftsresultatet av monopolbolagets rörelse. Emellertid är bolaget

enligt avtalet med staten om monopolets utövande skyldigt att tillämpa

sådana prissättningsgrunder, att bolaget icke beredes större inkomst av rörelsen

än som erfordras för avskrivning och avsättning till fonder samt för

vederbörlig utdelning på aktiekapitalet. Dylik utdelning har, åtminstone

under senare år, icke förekommit till högre belopp än en oförändrad procentsats,

5 1/2 procent, å det sedan lång tid tillbaka oförändrade aktiekapitalet

30 miljoner kronor. På grund härav kommer en minskning av distributionskostnaderna

i princip att komma konsumenterna till godo i form av

lägre priser. Endast genom en eventuell skattehöjning och i den mån dennas

ekonomiska resultat är beroende av att efterfrågan på tobaksvaror icke alltför

starkt påverkas av prishöjningen, kan en sänkning av distributionskostnaderna

sägas ha inverkan på statens inkomster av tobaksförsäljningen.

Även i detta fall är det ju dock ett allmänt intresse, som främjas genom

regleringsåtgärderna.

Vid sitt övervägande av de olika alternativen till en ny ordning för detaljhandeln

med tobaksvaror söker utredningsmannen även bedöma de a ntagliga

verkningarna av ett frisläppande av handeln

enligt alternativ I. Utredningsmannen framhåller svårigheterna att bilda sig

en säker uppfattning härom och påpekar, att de synpunkter, som i det följande

läggs på denna fråga — liksom då det gällde att söka bedöma de hittillsvarande

verkningarna av 1943 års lagstiftning — i viss mån får karaktär

av tämligen lösa antaganden.

\ ad då törst angår handeln på vanlig butikstid anför utredningsmannen,

att förhållandena nu icke är helt jämförliga med dem, som rådde vid regleringens

tillkomst eller åtminstone då utredningsförslaget därom på sin

tid lades tram. bramför allt föreligger för närvarande synnerligen stora

s\årigheter att skaffa affärslokaler. Inom den äldre bebyggelsen i städerna

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

47

är detta praktiskt taget omöjligt och i nybebyggelsen sker en sträng ransonering

och reglering av lokaler för olika ändamål genom byggnadsmyndigheterna.

Under nuvarande förhållanden föreligger sålunda knappast risk

för uppkomsten av något större antal nya specialtobakshandlare. Men dagens

förhållanden på hyresmarknaden kan ju icke betecknas som normala

och de kan givetvis snabbt undergå förändringar. Man kan därför icke

gärna bygga på dessa förhållanden ulan måste räkna med möjligheten av

att nya lokaler kan anskaffas. Under denna förutsättning finner utredningsmannen

det sannolikt, att en icke obetydlig tendens till startande av

nya affärer med tobaksförsäljning skulle förmärkas såsom en följd av regleringens

slopande. Även om den fulla sysselsättningen gör, att det är tämligen

lätt för nästan vem som helst att skaffa sig hyggliga inkomster på

annat sätt, är å andra sidan de nuvarande inkomstförhållandena inom tobakshandeln

så tillfredsställande, att det säkerligen skulle te sig lockande

för ett avsevärt antal personer att starta en dylik rörelse. Härvid bortses

från den ändring av tobakshandelns struktur, som i övrigt på sätt utredningsmannen

i det följande kan antagas bli en följd av omläggningen. Erfarenheten

från 1930-talet synes enligt utredningsmannen även bestyrka,

att en stark dylik lockelse föreligger, även om en efter sunda affärsprinciper

uppgjord kalkyl icke skulle visa på särskilt goda utsikter till förtjänst.

Men även under nu rådande förhållanden på hyresmarknaden finnes,

påpekar utredningsmannen, stora möjligheter till ökning av antalet tobaksåterförsäljare.

Det förefaller nämligen sannolikt, anför utredningsmannen

vidare, att åtskilliga affärsidkare inom andra branscher gärna skulle utöka

sitt sortiment med tobak, om detta bleve möjligt. Branscher som framför

allt skulle komma i fråga är speceri- och livsmedelshandlare, konfektyr- och

fruktaffärer, herrekiperings- och kortvaruaffärer samt bok- och pappershandlare,

eventuellt även frisörer. För många av dessa affärsidkare skulle

det te sig lockande att utöka sitt sortiment med tobaksvaror, även om de

icke kunde räkna med att uppnå någon större omsättning härav och med

hänsyn till den relativt låga marginalen knappast skulle anse försäljningen

i och för sig lönsam. Den skulle dock kunna anses vara värdefull såsom

reklam och för att locka kunder till affärens huvudsortiment. Vilken omfattning

en dylik sortimentsökning skulle få vore svårt att säga, och det bleve

väl också mycket olika på olika orter. Redan nu är en liknande sortimentsblandning

vanlig i vissa orter och landsdelar. Om affärer i andra

branscher utökade sitt sortiment med tobaksvaror, skulle detta enligt utredningsmannens

mening sannolikt i viss utsträckning få till följd, att

tobakshandlarna å sin sida såge sig nödsakade att på ett eller annat sätt

utöka sitt sortiment.

Vad härefter beträffar handeln på utsträckt affärstid erinrar utredningsmannen

om att enligt alternativ I tobak skall ingå i det allmänna kiosksortimentet

enligt It § 3 mom. 1), d. v. s. tillstånd skall kunna beviljas

efter en avvägning mellan det gagn för allmänheten och den olägenhet för

annan handel, som ett bifall till ansökningen skulle medföra. Enligt utred
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1957

ningsmannens mening torde man emellertid av hittillsvarande praxis vid

tillämpningen av butikstängningslagen kunna draga den slutsatsen, att tillstånd

enligt punkt 1) skulle beviljas tämligen genomgående, om blott kraven

ur hälsovårds-, ordnings- och säkerhetssynpunkt är uppfyllda. Man

skulle sålunda kunna räkna med att de allra flesta befintliga kiosker med

tillstånd enligt punkt 1) skulle erhålla tillstånd att sälja jämväl tobak, om

de ansökte härom. Dessutom skulle säkerligen även nya kiosker med tobaksförsäljning

uppstå, om blott lämpliga platser, som av vederbörande

kommunala myndigheter kan godkännas ur ordnings- och trafiksynpunkt,

kunde uppdrivas.

Enligt alternativ I skulle slutligen restauranter och andra serveringsställen

få rätt att sälja tobak även till avhämtning. Utredningsmannen anför, att

även om så sker redan nu i icke obetydlig omfattning i strid mot lagens bestämmelser,

torde man ha anledning att räkna med att denna försäljning

kommer att öka ganska avsevärt.

Sammanfattningsvis anför utredningsmannen, att med all sannolikhet specialtobakshandlarnas

andel av detalj försälj ningen av tobaksvaror skulle

komma att minska betydligt vid ett frisläppande av tobakshandeln enligt alternativ

I. Att söka uppskatta någon procentsiffra för denna minskning torde

vara ogörligt, men otänkbart vore icke att deras andel i den totala försäljningen

skulle komma att nedgå från närmare 40 procent till 25 eller 30 procent.

Genom tillkomsten av ett avsevärt ökat antal försäljningsställen skulle

vidare omsättningen av tobaksvaror per affär troligen minska kraftigt. En

viss kompensation för denna omsättningsminskning skulle emellertid specialtobakshandlarna

kunna erhålla, om distributionen anordnades på sådant

sätt, att de mindre återförsäljarna hänvisas att köpa tobaksvaror i andra

hand. Därvid skulle specialtobakshandlarna ha den största möjligheten

att draga till sig denna andrahandsförsäljning. Detta skulle särskilt gälla näringsställen,

mindre kiosker, mässar och marketenterier samt tillfälliga nöjestillställningar

in. in. Denna partihandel kunde dock icke beräknas ge inkomster,

motsvarande vad som går förlorat genom den minskade detaljhandeln.

Om grossistmarginalen beräknades till cirka 2 procent, skulle andrahandsförsäljningen

behöva uppgå till omkring fyra gånger så mycket som

den förlorade detaljhandeln för att resultatet skulle utjämnas.

Utredningsmannen utvecklar närmare sina synpunkter rörande följderna

av ett försämrat ekonomiskt utbyte av tobakshandeln

och framhåller i huvudsak, att ett sämre ekonomiskt resultat av handeln

medför en sänkning av affärsstandarden och höjning av distributionskostnaderna.

Utredningsmannen anför.

I princip brukar man räkna med att vid fri konkurrens de minst bärkraftiga

rörelserna skall nedläggas, men på detta speciella område synes man

av hittillsvarande erfarenhet att döma ha anledning förmoda, att många

affärsinnehavare trots dålig omsättning och otillfredsställande nettoförtjänst

kommer att vilja hålla rörelsen i gång i det längsta. Detta sammanhänger

med att de omkostnader, som måste betalas kontant, är låga, medan en stor

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

del av bruttoinkomsten kan anses utgöra ersättning för affärsinnehavarens

(och eventuellt lians familjemedlemmars) eget arbete i rörelsen. Nettoförtjänsten,

vilken till största delen kan anses utgöra dylik ersättning, uppgår

nämligen enligt statistiken till närmare två tredjedelar av bruttoinkomsten.

En minskad omsättning och därmed reducerad bruttovinst går därför i första

band ut över affärsinnehavaren själv, men endast i extrema fall medför den

att nettoförtjänsten förbytes i förlust. Många affärsinnehavare torde, själva

eller genom familjemedlemmar, ha vissa andra inkomstkällor att falla tillbaka

på och anse, att även ett blygsamt tillskott från affären motiverar ett

fortsättande av rörelsen. Att dylika synpunkter kommer att bli karakteristiska

för utvecklingen bestyrkes av förhållandena före regleringens genomförande,

och även under nuvarande förhållanden visar det sig att många

affärer drivs, trots att de icke uppnå tillfredsställande omsättning. Enligt

statistiken finnes ett hundratal specialtobakshandlare, som icke uppnår en

årsomsättning om 50 000 kronor, och icke mindre än nära 30 procent av dem

har en omsättning, understigande 100 000 kronor.

För närvarande existerar endast ett begränsat antal specialtobaksaffärer

av högre klass. Dessa lär icke röna någon större inverkan av en omläggning.

Även en del andra butiker med goda affärslägen och stor omsättning

torde kunna fortsätta sin rörelse tämligen oberörda. Det stora antalet

mindre kombinerade tobaks- och tidningsaffärer med huvudsakligen lokal

kundkrets synes däremot, i den mån de icke nedlägges, vilket kan förväntas

blott i mindre omfattning, få antingen övergå till mera blandat sortiment

eller också nöja sig med ett sämre ekonomiskt resultat än för närvarande

Härav följer vissa olägenheter för allmänheten, vilka måste vägas mot fördelen

av ett större antal inköpsställen. Först och främst får en specialtobaksaffär

anses vara bäst lämpad att tillhandahålla kunderna en god sortering

och att förvara och behandla varorna så, att deras kvalitet icke försämras.

Deras möjligheter härutinnan är emellertid även beroende av att rörelsen

lämnar ett hyggligt netto. Med försämrat ekonomiskt resultat följer också

en sänkt standard på affären. Vidare bör påpekas, att tobaksvaror lätt

lager åt sig lukt eller smak, varför de icke bör förvaras i nära anslutning till

varor med stark lukt, t. ex. tvål och andra tekniska varor, vissa livsmedel.

Slutligen medför en splittring på många försäljningsställen med låg omsättning

risk för att varorna blir liggande hos återförsäljaren alltför länge och

därigenom försämras. Vad kostnaderna beträffar medför ökningen av antalet

återförsäljare självfallet höjda kostnader för distributionen från monopolet

till återförsäljarna. Den förutsedda försämringen av specialtobakshandlarnas

rörelseresultat kan vidare väntas medföra krav på höjd rabatt eller

större svårighet att genomföra en rabattsänkning, som eljest kanske skulle

varit möjlig.

Som ovan framhållits, kan ett frisläppande av tobakshandeln antagas

verka i riktning mot en sortimentsökning i åtskilliga affärer. I viss mån står

en sådan utveckling i linje med aktuella strömningar inom varudistrihutionen.

Att konsumenterna i största möjliga omfattning kan i samma altär

erhålla alla de varor, som de i ett sammanhang önskar inköpa, är rationellt

både med hänsyn till tidsbesparingen för konsumenterna och med hänsyn

till ett effektivt utnyttjande av själva distributionsapparaten. Dessa synpunkter

har legat till grund för tillskapandet av de stora moderna snabbköpsbutikerna,

och del skulle säkerligen vara rationellt att i dylika affärer

tillhandahålla även tobaksvaror, i den mån delta är möjligt med hänsyn

till hl. a. stöldrisken. Däremot är det icke lika klart, alt det ur distributionssynpunkt

är rationellt att inom ramen av eu mindre affärslokal koppla ihop

tobaksförsäljningcn med försäljning av t. ex. leksaker eller textilvaror.

4 Itihany till riksdagens protokoll 1957. 1 snml. Nr SO

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Något naturligt samband mellan dylika branscher finnes knappast, och i

många fall är själva lokalutrymmena så begränsade, att ingendera branschen

blir tillfredsställande tillgodosedd. Slutligen må påpekas, att en tobakskund

säkerligen kan påräkna snabbare expediering i en tobaksaffär än

i en livsmedelsaffär.

Utredningsmannen sammanfattar sina slutsatser och framhåller, att det

icke kunnat påvisas, att den nuvarande nyetableringskontrollen förorsakat

några olägenheter av större betydelse för tobaksdistributionen. Utredningsmannen

tillägger bl. a. att tobaksmonopolets förhållande till sina återförsäljare

under tiden efter 1943 varit i stort sett lugnt och mindre utsatt för

friktioner än under tidigare perioder. Härtill har bl. a. inrättandet av statens

tobaksnämnd bidragit. Inom nämnden har representanter för monopolbolaget

och olika återförsäljargrupper kunnat komma till tals i närvaro av

lepresentanter för statsintresset och under ledning av en opartisk ordförande.

Tvistiga frågor har härigenom många gånger kunnat lösas i samförstånd.

Under sådana förhållanden bör det enligt utredningsmannens mening krävas

starka argument för ett beslut om upphävande av nyetableringskontrollen.

Utredningsmannen anför, att det viktigaste argument, som talar i denna

riktning, är det som hänger samman med 1953 års lagstiftning mot samhällsskadlig

konkurrensbegränsning. Emellertid har, anför utredningsmannen,

motiven för 1953 års lagstiftning icke någon större relevans på ett sådant

område som tobakshandelns. Här åsyftas närmast det modifierade system

för nyetableringskontroll som innefattas i alternativ II. Utredningsmannen

anför bl. a.

Det kan icke förnekas, att förekomsten av en nyetableringskontroll i

statlig regi inom ett visst område, tobakshandeln, kan utgöra en allvarlig

stötesten för strävandena att genomföra den nämnda lagstiftningens syften.

Djlikä synpunkter har också med skärpa framförts av representanter för

näringsfrihetsrådet. Vid en närmare granskning av förhållandena inom denna

näringsgren framgår det emellertid, att de motiv som ligger till grund för

lagstiftningen mot konkurrensbegränsning icke har någon större relevans

på ett sådant område, som det här är fråga om. Framför allt måste påpekas,

alt regleringen tillämpas av offentliga myndigheter eller därmed jämställda

organ, under medverkan av representanter för olika intressen och i offentlighetens

ljus. De intressen som tillvaratages genom kontrollen är även av

allmännyttig natur, nämligen å ena sidan nedbringande av distributionskostnaderna

och å andra sidan tillgodoseende av konsumenternas intresse

av bekväm tillgång till varorna. Några skadliga verkningar av nämnvärd

betydelse inom det ifrågavarande området har icke heller kunnat påvisas.

Påståendet att statens nyetableringskontroll inom tobakshandeln skulle

utgöra ett bärande^ argument för bibehållande av enskild dylik kontroll inom

andra näringsområden kan därför icke anses sakligt grundat. Det kan naturligtvis

tiots detta ha ett visst propagandavärde och redan därigenom förorsaka

vissa svårigheter för näringsfrihetsrådet vid dess tillämpning av lagstiftningen

mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Men så länge något

sakligt underlag av nämnvärd vikt för detta argument icke kan påvisas,

synes de här berörda synpunkterna icke kunna tillmätas avgörande betydelse

vid bedömande av den här förevarande frågan. Det må för övrigt påpekas,

att en liknande nyetableringskontroll i statlig regi förekommer även

inom andra områden, t. ex. transportväsendet och apoteken.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

51

Utredningsmannen har vid sitt slutliga ståndpunktstagande i frågan om

nyetableringskontroll ansett sig med viss tvekan böra förorda ett bibehållande

av den nuvarande kontrollen efter de i viss mån ändrade riktlinjer,

som ett genomförande av alternativ II skulle innebära.

Särskilda yttranden

Herr Brandt tar i sitt till betänkandet fogade särskilda yttrande bestämt

avstånd från tanken på att avskaffa nyetableringskontrollen enligt alternativ

I och ansluter sig i denna del till utredningsmannens förslag enligt alternativ

II. Herr Brandt anför.

Det finns nämligen enligt min mening icke någon anledning att vidtaga

sådana åtgärder, som ofelbart skulle leda till en ökning av distributionskostnaderna

och till en minskad omsättning inom specialtobakshandeln och försämrad

standard för densamma till skada för allmänheten och monopolbolaget.

Någon närmare utredning rörande konsekvenserna av en omläggning enligt

alternativ I föreligger icke. I utredningen har således icke några beräkningar

gjorts av exempelvis det antal nyetableringar som skulle bli följden

av ett frisläppande av tobakshandeln och ej heller har den blivande distributionen

med avseende på partiförsäljning, administration och organisation

tillräckligt penetrerats.

Ett ytterligare skäl för bibehållande av nuvarande ordning utgör allmänhetens

och monopolbolagets intresse av en specialtobakshandel. Denna torde

nämligen bäst kunna tillfredsställa allmänhetens berättigade krav på ett

rikligt sortiment av välkonditionerade varor. En höjning av standarden

inom specialtobakshandeln har under senare år ägt rum, icke minst beroende

på det intresse som visats från monopolbolagets sida att i samråd med

Tobakshandlarnas riksförbund bibringa tobakshandlarna insikter i varukännedom,

lagervård etc.

Slutligen bör framhållas, att den monopolisering av tobakstillverkning

och import som gäller för vårt land som en logisk konsekvens synes böra

leda till en reglering också av detaljhandeln. Det torde icke heller i något

annat land med monopol finnas en fri handel med tobaksvaror.

Herr Brandt vänder sig även mot förslaget enligt alternativ II att frisläppa

automathandeln med tobaksvaror. Enligt hans uppfattning bör den nu rådande

ordningen, enligt vilken automathandeln i första hand förbehålles

specialtobakshandeln, bibehållas. Då kioskhandeln åtnjuter förmåner med

avseende på affärstiden, synes det enligt hans mening fullt motiverat att specialtobakshandeln

kompenseras genom en fortsatt privilegierad automathandel.

I

I yttrandet av herr Dahlgren m. fl. göres reservation mot den av utredningsmannen

förordade ordningen med ett bibehållande av nyetableringskontrollen.

Reservanterna erinrar om den sociala motiveringen för 1943 års

lagstiftning och framhåller att behovet av de statliga saneringsåtgärderna numera

praktiskt laget upphört. Den utgift, som inlösen av icke bärkraftiga

affärer dragit, vore icke att anse som bortkastad, om nyetableringskontrol
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

len avskaffades, eftersom ifrågavarande affärer under alla förhållanden varit

dömda att upphöra och gottgörelse till deras innehavare i viss mån hade karaktären

av socialvård. Någon fara för att nya lika svaga affärer ånyo skulle

uppstå, om tobakshandeln bleve fri, torde icke föreligga. Just den fria konkurrensen

konnne att avskräcka dem, som icke vore i stånd att skaffa sig

modernt inrättade och välbelägna affärer, från att försöka sig på denna

bransch.

I yttrandet understrykes allmänhetens behov av bekväm tillgång till tobaksvaror

såväl under som efter ordinarie affärstid. Även framhäves betydelsen

av att statsmakterna icke inom tobakshandeln upprätthåller en reglering

i strid mot grunderna för 1953 års lagstiftning mot konkurrensbegränsning.

Beträffande nyetableringskontrollens negativa sidor framhålles särskilt

följande.

En nyetableringskontroll måste alltid bli mer eller mindre godtycklig, då

det inte går att finna några objektiva normer för begränsningen av antalet

återförsäljare. De reglerande organen kan aldrig med visshet mäta allmänhetens

behov av ett nytt försäljningsställe på en ny plats. Om ett sådant

behov föreligger kommer att visa sig först sedan etablering tillåtits.

Erfarenheterna av nyetableringskontrollen inom tobakshandeln kan lämna

många bevis på dess olägenheter och skadeverkningar. Nya företagares

näringsutövning hindras eller försvåras, vilket strider mot det allmänna

intresset, att rätten till fri näringsutövning upprätthålles. Ansökningarna

om tillstånd att få sälja tobaksvaror på utsträckt tid i kiosker föranleder i

många fall processliknande förfaranden med tidsödande utredningar, remisser

och syner. Ärenden kan draga ut många månader och vid besvär till

Kungl. Maj :t t. o. in. flera år, varunder tillståndssökanden i ovissheten om

utgången förhindras att genomföra sina planer. En konsumbutik förvägras

ofta att fortsätta med en mångårig förmedling av tobaksvaror i de fält då

föreningen lägger ned en äldre omodern butik och överflyttar verksamheten

till närbelägna moderna lokaler. I nybyggda bostadsområden i städernas

utkanter vägras likaså nyetablerade snabbköpsbutiker att sälja tobaksvaror,

därest avsikten är att till samma område utflytta en specialtobaksaffär från

stadens innerområden. Eller en trafikkiosk vid en stor trafikstation vägras

tillstånd att sälja tobak, därför att det finns en eller ett par specialtobakshandlare

på 100 å 200 in avstånd från stationen, varvid den resande allmänhetens

intresse att slippa gå längre väg kanske med bagage och ofta i tidsnöd

eftersättes. Även vanliga kiosker med gott läge ur affärssynpunkt har inånga

gånger nekats försäljningsrätt av hänsyn till ur allmänhetens synpunkt

sämre belägna tobaksaffärer.

Herr Lundgren ansluter sig till utredningsmannens förslag till bibehållen

nyetableringskontroll och anför bl. a.

Ett frisläppande av tobakshandeln skulle enligt min tioåriga erfarenhet

från statens tobaksnämnd medföra tillkomsten av ett mycket stort antal försäljningsställen

för tobaksvaror. Det synes nämligen vara en allmänt rådande

uppfattning att drivande av en tobaksaffär eller en kiosk är en mycket

bekväm, riskfri och vinstgivande sysselsättning, som icke kräver några fackkunskaper

eller någon affärserfarenhet och endast obetydligt kapital. Statens

tobaksnämnd har behandlat ett mycket stort antal ansökningar om nyetablering

av tobaksaffärer och kiosker, som objektivt sett icke haft den

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Knngl. Maj.ts proposition nr 50 år

1957

minsta utsikt att bli ekonomiskt lönande. Även om antalet nya tobaksaffärer

på erund av nu rådande svårigheter att erhålla lokal inom närmaste tiden

skulle begränsas, torde dock frisläppande av tobakshandeln medföra, att ett

mycket stort antal befintliga affärer skulle utöka sitt varusortiment med tobak.

Frågan gäller då om detta ur olika synpunkter är önskvärt och lanipli<>t.

Enligt min mening har allmänheten för närvarande i stort sett bekväm

tillgång till tobaksvaror på de flesta platser såväl under vanlig affärstid som

på utsträckt tid. Ur allmänhetens synpunkt torde knappast behovas liera

försäljningsställen än nu befintliga och de som med nuvarande principer

för nyetablering inrättas. Hur restriktiv en tillståndsgivning bor vara, ar en

ren omdömesfråga. Det bör i detta sammanhang framhållas, att statens lobaksnämnd

under senare år varit betydligt mindre restriktiv an tidigare vid

sin bedömning av nyetableringsärendeii. Uppdelning av försäljningen pa tor

många försäljningsställen medför, att många försäljningsställen pa grund

av för låg omsättning ej kan hålla tillräckligt varusortiment och ej heller

tillhandahålla väl konditionerade varor. Särskilt det sistnämnda skulle med

all säkerhet föranleda klagomål från allmänheten, vilket till sist skulle drabba

tobaksmonopolet som oberättigad kritik över dåliga varor. \ idare skulle

med all säkerhet tobakshandlarnas ställning betydligt försämras och risk

föreligga för att tobakshandlarna skulle komma i samma daliga lage som

under tiden före ikraftträdandet av 1943 års monopollagstiftning Av tobaksmonopolet

utgivna belopp för inlösen med mera skulle vara bortkastade,

och krav skulle med all säkerhet väckas om erhållande av ersättning tor

ekonomiska förluster genom handelns frisläppande. Då de personer, som

inrättat nya tobaksaffärer eller övertagit tobaksaffarer efter den 1 juli 1J43,

gjort detta med vetskap om och förlitande på det ekonomiska skydd som

1943 års monopollagstiftning bereder dem, torde sådana krav icke utan

vidare kunna avvisas. . . . ,

Vad härefter angår handeln på utsträckt affärstid anser jag mig boia

framhålla, att ett mycket stort antal partiellt arbetsföra personer med eller

utan hjälp av statliga och kommunala myndigheter inrättat kioskrorelser

för sin''och sina familjers försörjning och därigenom erhållit möjlighet afl

klara sig utan hjälp från socialvårdsmyndigheterna, vilket säväl för dem

själva som för det allmänna varit av mycket stor ekonomisk och social betydelse

1 detta sammanhang kan nämnas, att flera städer numera systematiskt

använder kioskhandeln för försörjning av personer, som icke kan erhalla

arbete i öppna arbetsmarknaden, samt på sådana åtgärder nedlagt betydande

belopp. Om handeln med tobaksvaror skulle släppas fri, skulle detta med all

säkerhet medföra, att många kioskidkare av nu angivna kategori på grund

av tillkomsten av nya försäljningsställen icke skulle kunna försörja sig utan

ånyo bli olyckliga socialvårdsfall. För dessa personer skulle det vara särskilt

deprimerande att efter längre eller kortare tid som egna företagare med ett

lämpligt och ekonomiskt lönande arbete åter vara tvungna att vända sig till

socialvårdsmyndigheterna. Dessutom föreligger stor risk för att vid fri tobakshandel

kapitalstarka personer och företag skulle lägga beslag på de ur

affärssynpunkt bästa platserna och därmed förhindra behövande partiellt

arbetsföra personer att lösa sina försörjningsproblem. Detta sker visserligen

redan nu i viss omfattning men möjligheterna härtill är dock i viss mån

begränsade av butikslängningslagens restriktiva tillståndsbestämmelser. .lag

anser, all de möjligheter som finnes att utnyttja de partiellt arbetsföras

arbetskapacitet och försörjningsförmåga, bör i görligaste man tillvaratagas.

I detta hänseende bjuder kioskhandeln stora möjligheter. Det är dock viktigt

afl tillstånd till kioskhandel endast anförtros personer, som anses ha

förulsällningar alt bedriva aflärsverksamhet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Herr Sandberg förklarar sig acceptera en fortsatt reglering enligt alternativ

II och understryker samtidigt önskemål om bättre försäljningsmöjligheter

inom nya bostadsområden.

Remissyttrandena

nledningsvis må ur yttrandena återgivas några mer generella synpunkter

vilka anförts i anledning av utredningsmannens allmänna bedömningar

av den hittills bedrivna nyetablerings kontrollen

och dess verkningar.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet lämnar med ledning av bl. a bolagets

egna erfarenheter en översikt över tobakshandelsregleringens verkningar

under den tid den tillämpats. Bolaget konstaterar inledningsvis, att rådande

konkurrensbegränsningar inom tobakshandeln, såväl bruttoprisbindningen

som nyetableringskontrollen, härstammar från monopolets tillkomst. Genom

1943 ars lagstiftning förändrades förhållandena såtillvida, att å ena sidan

nyetableringskontrollen skulle utövas efter samråd med ett offentligt organ,

där återförsäljarna är representerade, å andra sidan bolaget erhållit anvisning

om att använda avstängningshot vid leverans av tobaksvaror till någon,

som tått avslag på ansökning om direkt inköpsrätt. Bolaget erinrar om

att nämnda lagstiftning tillkom mot bolagets avstyrkande. Bolaget framhöll

i ett den 17 februari 1941 dagtecknat yttrande, att bolaget genom tidigare ersattningsförfaranden

— åren 1918 och 1926 — uttryckligen befriats från att

taga hänsyn till special tobakshandlarna, och att de nya försälj ningsdirektiven

komme att föranleda nya krav från denna återförsäljargrupp på ökat

hänsynstagande.

Bolaget anför vidare.

De farhågor som av styrelsen framfördes år 1941, att de nya försäljnings.

UHkKV.eni sk H Je stmiulera till ytterligare krav på hänsynstagande från specialtobakshandlarna,

ha icke besannats. Bolagets intressen ha i stort sett blivit

it godosedda. Vid sin tidigare behovsprövning av ansökningar om rabatt

kom bolaget ofta i konflikt med återförsäljarna. Klagomål framfördes å ena

sidan från dem, som forvagrats inköpsrätt, å andra sidan från tobakshandlarnas

organisation over att för många försäljningsställen släpptes fram. Rölande

bolagets åtgärder i dessa frågor och över bolagets rabattpolitik fördes

klagomålen ofta vidare till statsmakterna. Sedan det faktiska ansvaret för

nyetableringskontrollen överflyttats till statens tobaksnämnd, och nämnden

aven blivit ett diskussionsforum för rabattfrågorna, har bolagets förhållande

hH aterforsidjarna märkbart förbättrats, samtidigt som statsmakterna

befriats från att taga ställning till dylika frågor. Härtill har även det förbättrade

ekonomiska läget för tobakshandlarna bidragit.

Tobaks varorna ha icke blivit mera svåråtkomliga. Allmänhetens inköpsmöjligheter

ha tvärtom förbättrats. Visserligen har antalet tobaksaffärer

nagot minskat, men antalet Övriga försäljningsställen har ökat såväl på van!g

butikstid som på kvällar och söndagar. Genom kioskhandelns expansion

(K !./VCI\rik l-ga förekomsten av tobaksautomater har framför allt en avseVa(

-A01^attrlIlg, aV inköPsmöjligheterna efter den ordinarie stängningstiden

mtratt. Exempel kunna å andra sidan anföras på att kiosker vägrats tobaks
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

försäljning, trots att de kunnat vara till gagn för allmänheten, ävensom att

speceriaffärer, såväl enskilda som kooperativa, till förfång för kunderna,

som handla i dessa butiker, förvägras att föra tobaksvaror.

Det återstår att undersöka, vilken verkan bruttoprisbindningen och nyetableringskontrollen

haft på det pris, som konsumenterna fått betala för

tobaksvarorna. Av detta pris är för närvarande 91,5 % genom själva monopolformen,

som förutsättes skola bestå, undandraget konkurrensinverkan.

Återstoden, 8,5 %, som utgör ersättningen till detaljisten, bestämmes även

av monopolbolaget genom styrelsebeslut. Under tiden närmast före 1943 års

lagstiftning motverkades emellertid styrelsens strävanden att sänka rabatten

till en nivå, som enligt styrelsens mening var skälig, genom upprepade interventioner

från statsmakterna, föranledda av klagomål från tobakshandlarna.

Efter tobaksnämndens tillkomst har rabatten bestämts efter förhandlingar

med återförsäljarrepresentanterna inom nämnden. Den procentuella

rabatten har från 1944 till 1954 sänkts i förhållande till priskurantpriset

från 10,6 till 8,5 %, samt i förhållande till priskurantpriset minus tobaksskatt

från 40,1 till 31,8 %. Utredningsmannens förmodan (s. 133), att

realvärdet av återförsäljarnas ersättning (rabatten) per försåld enhet skulle

ha ökat något under perioden trots sänkningen av procentsatsen, är icke

riktig. Tvärtom har realvärdet av rabatten per försåld enhet ifråga om det

dominerande varuslaget cigarretter, som utgör 3/4 av omsättningen, sänkts

med 20 %, och beträffande övriga varuslag företett mindre variationer, vilket

framgår av följande uppställning:

Återförsäljarrabatt i kronor per 1 000 st resp. kg på egen tillverkning åren

1943 och 1954 i 1954 års penningvärde

Cigarrer (1 000 st.) .....

Cigarrcigarretter (1 000 st.)

Cigarretter (1 000 st.).....

Röktobak (1 kg).........

Tuggtobak (1 kg) .......

Snus (1 kg) ...........

1943 (index 1935)

1954

. ... 49:43

43: 54

. ... 24:52

25: 18

. ... 12:93

10: 28

____ 5:65

6: 15

, ... 4:67

4: 22

1:20

1: 26

En sänkning av den procentuella återförsäljarrabatten med 2,1 enheter

innebär vid tobaksbeskattningens nuvarande konstruktion, att detaljhandelspriset

på varan under förutsättning av oförändrade produktionskostnader

skulle kunna sänkas med 4,2 procent. En rabattsänkning får alltså en

fördubblad prissänkande effekt, som genom det fasta priset kommer alla

konsumenter till godo.

Det är ett anmärkningsvärt förhållande, att priserna på Tobaksmonopolets

cigarretter i dag icke äro högre än år 1943 trots en 40-procentig penningvärdeförsämring

och trots frånvaron av priskonkurrens i såväl produktionssom

distributionsledet. Huvudorsaken är genomgripande rationaliseringsåtgärder,

men även sänkningen av återförsäljarrabatten har bidragit till resultatet.

Alt rabattprocenten kunnat sänkas beror huvudsakligen på att sänkningarna

genomförts i samband med prishöjningar, föranledda av ökning av tobaksskatten,

men det är föga sannolikt, att en rabattsänkning av den storleksordning,

som faktiskt uppnåtts, kunnat genomföras, om icke tobaksnämnden

och den offentliga nyetableringskontrollen kommit till.

Tobakshandlarnas riksförbund anför att det nuvarande antalet försäljningsställen

för tobaksvaror, omkring 26 700, måste anses betydande. Till

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

denna siffra komme andrahandsförsäljarna, vilka uppskattats till omkring

6 000. Om någon nyetableringskontroll icke funnits, skulle enligt förbundets

mening antalet försäljningsställen otvivelaktigt ytterligare ha ökat utan att

konsumenternas intresse av bekväm tillgång till tobaksvaror av god kvalitet

och sortering skulle bättre ha kunnat tillgodoses.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån anför, att utredningen till fullo visar, att

de ekonomiska svårigheter, som i viss utsträckning karakteriserade tobaksliandeln

vid tillkomsten av 1943 års lagstiftning, sedan dess til] största delen

övervunnits. Delvis genom tobaksprisernas flerfaldiga höjning och en allt

större utökning av varusortimentet, delvis genom konkurrensskyddet hade

tobakshandlarnas inkomster trots inflationen så stigit, att kåren kommit i

åtnjutande av en genomsnittligt god levnadsstandard. Ett påtagligt bevis för

detta förhållande lämnade storleken av de goodwillersättningar, som enligt

vad allmänt är bekant lämnas vid överlåtelse av tobaksaffärer, i strid med

monopolets förbud. I annonser i dagspressen förekomme ofta erbjudanden

att betala 75 000—100 000 kronor för förvärv av en tobaksaffär, varvid givetvis

rättigheten att sälja tobak spelar en betydande roll. I fråga om de till

omsättningen sämsta tobaksaffärerna konstaterar pressbyrån, att ett avsevärt

antal av dessa mot ersättning blivit nedlagda och att andra flyttats till

mer givande försäljningsdistrikt. Den sanering, som sålunda ägt rum, vore

enligt pressbyrån icke bortkastad, ty den hade medfört ett definitivt utskiljande

av icke bärkraftiga affärer.

Liknande synpunkter som de av Aktiebolaget Svenska pressbyrån framförda

anlägges av Sveriges kioskidkares riksförbund.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför att den nuvarande nyetableringskontrollen

inom tobakshandeln kommit att utveckla sig till ett »kineseri»,

vars motiv måste framstå som svårförståeliga och knappast acceptabla

för allmänheten. I tobakshandlarnas intresse förvägras ofta kiosker

tobaksrättigheter, ehuru sådana eljest kunde anses vara motiverade med

hänsyn till förhållandena på platsen och ur allmänhetens synpunkt. På

landsbygden uppfyller rätt få kiosker butikstängningslagens krav för erhållande

av tillstånd att försälja tobak. Allmänhetens behov av bekväm tillgång

till tobak torde därför på landsbygden icke överallt vara särskilt väl tillgodosett.

Det är även ägnat att sprida otrevnad att på flera orter en enda kioskinnehavare

— tack vare gällande lagstiftning — gentemot övriga kioskägare

får en monopolställning vid försäljning av tobak från kiosk.

Från kioskhandelns företrädare riktas kritik mot det sätt varpå utredningsmannen

redovisat kiosk handelns roll vid distributionen av

tobaksvaror. Svenska kioskhandlareförbundet framhåller gentemot utredningsmannens

framställning att kioskerna på intet sätt åtnjuter någon privilegierad

ställning. Beträffande dispensgivningen vad gäller tiden för öppethållande

åsyftar gällande bestämmelser enbart att tillgodose behovet av tillgång

till vissa varor även efter vanlig butikstid. Förbundet framhåller även,

att det försteg framför en närbelägen butik som en kiosk kan anses ha genom

ett fritt läge mitt i trafikströmmen regelmässigt häves genom kioskens be
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

57

gränsning inte bara beträffande varusortiment utan också till varuförpackningar,

som är anpassade till av ögonblickets ingivelse betingade inköp.

I huvudfrågan uttalar sig det stora flertalet remissinstanser för att den

offentliga nyetableringskontrollen slopas och förordar en ordning överensstämmande

med alternativ I. Av de hörda myndigheterna har en motsatt

ståndpunkt intagits endast av statskontoret, statens tobaksnämnd (en skiljaktig

ledamot förordar alternativ I) samt länsstyrelserna i Östergötlands,

Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län. Till förmån för ett bibehållande

av nyetableringskontrollen har även uttalat sig reservanter inom arbetarskyddsstyrelsen

och näringsfrihetsrådet. Härutöver har av remissinstanserna

blott Tobakshandlarnas riksförbund och Sveriges köpmannaförbund jämte

fyra av handelskamrarna motsatt sig ett avskaffande av nyetableringskontrollen.

Sveriges industriförbund har icke redovisat någon definitiv ställning

till frågan om kontrollens bibehållande. — Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet

har vid sitt ställningstagande till förmån för ett slopande av

nyetableringskontrollen förordat att man under en övergångstid av högst

fem år bibehåller en modifierad kontroll i enlighet med alternativ II. — Enligt

statskontorets mening bör spörsmålet om en fullständig avveckling av

den offentliga nyetableringskontrollen sedermera, efter det närmare erfarenheter

vunnits av eu begränsad liberalisering av kontrollen, upptagas till

prövning. Närbesläktade synpunkter framföres av länsstyrelsen i Gävleborgs

län.

De remissinstanser som förordat ett frisläppande av tobakshandeln har

i allmänhet hänvisat till utvecklingen inom tobakshandeln

efter tillkomsten av 1943 års monopollagstiftning och

därvid hävdat att det huvudskäl som då åberopades för regleringen av handeln

numera förlorat i styrka.

Kommerskollegium framhåller sålunda att konjunkturförhållandena i dag

är helt annorlunda än vid tiden för regleringens införande. Kollegium anför

att full sysselsättning och knapphet på arbetskraft råder. Dessutom är

tillgången på lämpliga butikslokaler begränsad, och någon omfattande

nyetablering av tobaksaffärer är därför näppeligen att vänta. — Liknande

synpunkter anlägges av bl. a. arbetarskgddsstgrelsen, näringsfrihetsrådet,

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands

län.

Handelskammaren i Göteborg understryker även inledningsvis att de

sociala motiv, som föranledde 1943 års lagstiftning icke längre är för handen.

Man kan naturligtvis, fortsätter handelskammaren, liksom special(obakshandelns

och statens tobaksnämnds representanter i utredningen förfäkta

den åsikten, att ökningen av specialtobakshandlarnas realinkomster

till stor del har sin grund i förekomsten inom branschen av eu nyetableringskontroll

och att en återgång till friare förhållanden skulle medföra eu

kraftig försämring av inkomstläget. För egen del anser handelskamma
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ren att nyetableringskontrollen varit en faktor av endast underordnad betydelse

för tobakshandlarnas inkomstförbättring, samt att ett slopande av

kontrollen följaktligen icke komme att medföra någon nämnvärd ändring

av inkomsterna. Det i utredningen framlagda siffermaterialet pekar enligt

handelskammarens åsikt snarare härpå än på motsatsen. Handelskammaren

fortsätter.

Vid en bedömning av verkningarna av den nuvarande nyetableringskontrollen

kan man sålunda till att börja med icke undgå att frapperas av att

specialtobakshandelns procentuella andel av den totala tobaksförsäljningen

under åren 1943—1954 minskat från 40,4 till 37,5, vilket onekligen i och

för sig är ett märkligt förhållande med tanke på syftet med 1943 års lagstiftning.

Reflexionen, att denna minskning möjligen kan ha samband med

en kraftig utgallring av icke bärkraftiga företag inom specialtobakshandeln,

visar sig vid ett studium av siffrorna oriktig. Enligt de vid lagens antagande

av riksdagen uttalade önskemålen om inlösen av icke bärkraftig specialtobakshandel

har visserligen under regleringstiden utgallrats ungefär 200

iöretag till en kostnad för statsverket av ca 1 milj. kronor, men samtidigt

har antalet nyetableringar varit mellan 250 och 300 (s. 131 i betänkandet).

Den rationalisering av tobaksdistributionen, som skulle ske genom ett nedbringande

av antalet företag, har sålunda icke ägt rum. En eventuell invändning,

att en rationalisering genom utgallring av icke bärkraftiga företag

icke längre skulle vara aktuell, håller icke streck. Enbart i Göteborg

tanns det sålunda under 1954 alltjämt mer än 100 specialtobakshandlare,

d. v. s. ca 1/3 av hela antalet, med en totalomsättning mellan 50 000 och

100 000 kronor per företag. Vid en genomsnittlig totalomsättning i dessa

företag å 7 o 000 kronor blir bruttoinkomsten å de försålda tobaksvarorna

ungefär 4 300 kronor (70 % av 75 000 kronor X 8,5 %) och å Övriga saluförda

artiklar ungefär lika mycket eller sammanlagt 8 500 å 9 000 kronor.

En sådan bruttoinkomst är givetvis alldeles otillräcklig för att företaget

skall kunna betecknas såsom bärkraftigt. Konsumentintresset av en bekväm

tillgång till tobaksvaror kan icke åberopas i detta sammanhang, då

liera av dessa företag äro belägna något hundratal meter från varandra.

Vad ovan sagts torde tämligen klart visa, att tobaksregleringen misslyckats

med uppgiften att »sanera» och rationalisera specialhandeln med tobaksvaror.

En rationalisering är emellertid alllfort av behovet påkallad;

mindre med hänsyn till utövarna av specialtobakshandeln än med hänsvn

till samhällsintresset. Behovet av produktiv arbetskraft är i dagens samhälle

så stort, att en fördelning av en konstant arbetsuppgift på flera händer än

vad som är nödvändigt, inger starka betänkligheter. Denna rationalisering

kan, att döma av hittillsvarande erfarenheter, icke komma till stånd genom

den offentliga nyetableringskontrollen.

Betraktas frågan om nyetableringskontrollen ur den mera snäva synvinkel,

som utgöres av specialtobakshandlarnas ekonomiska förhållanden, har

utredningen icke framlagt några siffermässiga bevis för att dessa förhållanden

skulle ha varit avsevärt sämre, om kontrollen icke funnits. De helt

utslagsgivande orsakerna till den genomsnittligt fördubblade realinkomsten

aro dels den med 167 % värdemässigt ökade tobakskonsumtionen under regleringstiden,

dels den likaledes kraftiga konsumtionsökningen av övriga

av specialtobakshandeln saluförda artiklar, och dels den ungefär fyrdubb,

ade provisionsintäkten från AB Tipstjänst. De nämnda faktorerna ha inte

nagot som helst samband med tobaksregleringen. »Utan regleringen», framhåller

utredningsmannnen (s. 137 i betänkandet) »skulle säkerligen fler
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

59

lalet av de nu inlösta eller utflyttade mindre bärkraftiga tobaksaffärerna

icke ha rensats bort utan de skulle ha levat kvar under besvärliga ekonomiska

förhållanden.» Härtill må anmärkas, att om de 200 utgallrade affärerna

alltjämt funnits kvar, skulle den genomsnittliga omsättningen av tobaksvaror

per företag inom specialtobakshandeln under 1954 ha varit

103 000 kronor i stället för 110 000 kronor (320 milj. kronor fördelade på

3 100 i stället för 2 900 företag). Vid denna beräkning har kammaren utgått

ifrån, att de 200 utgallrade företagens omsättning helt överförts till de

övriga företagen inom specialtobakshandeln. Så har givetvis icke skett; specialtobakshandeln

svarar för endast ca 1/3 av den totala tobaksförsäljningen,

varför differensen — mellan den nuvarande omsättningen per företag och

den beräknade med 200 företag mera — icke skulle ha varit 7 000 kronor

utan kanske 3 000 kronor eller ett par tre procent av omsättningen. Med en

sådan differens vare sig står eller faller specialtobakshandeln.

Såsom ett av de viktigaste skälen för att slopa nyetableringskontrollen

anföres att statsmakterna genom 1953 års lagstiftning mot konkurrensbegränsning

strävar att åstadkomma en fri och obunden

konkurrens inom näringslivet och att konsekvensen bjöde att dessa strävanden

icke motverkades genom konkurrensbegränsningar, som statsmakterna

själva upprätthölle.

Kommerskollegium anför att 1953 års lagstiftning visserligen möjliggjorde

ingripanden endast i sådant fall, där en konkurrensbegränsning vore ur

allmän synpunkt otillbörlig, men dess yttersta mål vore uppenbarligen att

bana väg för en fri konkurrens överhuvud taget samt att öka förståelsen

för konkurrensens betydelse som drivfjäder till prissänkningar och rationaliseringar

inom näringslivet, något som vore till fördel för hela samhället.

Kollegium framhåller att det av psykologiska skäl är angeläget att sådana

näringsutövare, som efter tillkomsten av 1953 års lag upphävt eller finner

sig böra upphäva av dem genomförda — och ur deras synpunkt naturliga

— konkurrensbegränsningar, icke kan peka på att statsmakterna vidmakthåller

sådana begränsningar, ehuru skälen för att slopa dem är lika vägande

som i deras eget fall.

Näringsfrihetsrådet framhåller i likhet med kommerskollegium att de av

statsmakterna under senare år beslutade åtgärderna mot konkurrensbegränsningar

inom näringslivet har betydelse icke blott såsom ett medel att

åstadkomma rättelse i de särskilda fall, där skadlig verkan av konkurrensbegränsning

konstateras, utan även såsom ett led i strävandena att väcka

ökad förståelse för och insikt om konkurrensens betydelse för prisbildningen

och för samhällsekonomien på lång sikt. Med en ökad sådan förståelse

och insikt bleve det lättare att åvägabringa eu mera livaktig konkurrens

inom det enskilda näringslivet. Rådet understryker med skärpa att

det sätt, varpå frågan om nyetableringskontroll inom tobakshandeln löses

av statsmakterna, måste få återverkningar även med avseende å den enskilda

nyetableringskontrollen inom andra branscher. Rådet anför vidare.

Visserligen måste frågan om sådan kontroll bedömas särskilt för varje

bransch. Det är emellertid uppenbart, att man inom många, kanske flertalet

branscher kan åberopa minst lika vägande skäl till stöd för en nyetablc
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ringskontroll som inom tobakshandeln. Att nyetableringskontrollen inom

denna till skillnad från andra branscher handhaves av organ för det allmänna

kan icke tillmätas någon nämnvärd betydelse, eftersom kritiken

mot detta slag av konkurrensbegränsningar icke riktar sig mot det sätt, varpå

den handhaves, utan mot kontrollens verkningar för den fria konkurrensen

och därmed samhällsekonomien på lång sikt. Ett godtagande av utredningsmannens

förord för alternativ II måste därför bli prejudicerande för

bedömande av frågor om nyetableringskontroll inom många andra branscher.

Det skulle även bli svårt för näringsfrihetsrådet, om rådet skulle finna

nyetableringskontroll inom någon bransch medföra skadlig verkan, att

kunna övertyga branschen om det önskvärda i att frivilligt avveckla en

konkurrensbegränsning som godkänts av statsmakterna inom tobakshandeln.

Eftersom nyetableringskontrollen ofta är en förutsättning för andra

konkurrensbegränsningar, skulle ett genomförande av utredningens förslag

medföra mycket allvarliga konsekvenser för strävandena att åstadkomma

en effektivare konkurrens inom näringslivet.

Ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor anför — efter att ha erinrat

om vissa uttalanden under förarbetena till 1953 års lagstiftning —

att det synes böra krävas att en ensamföretagare i princip skall sälja till

alla som önskar köpa av honom. Avsteg från denna allmänna regel borde

endast ske för den händelse företagsekonomiskt betingade skäl nödvändiggjorde

detta. När dylika skäl åberopas av en ensamföretagare, vars monopolställning

är grundad på lag eller statlig reglering, synes enligt ämbetets

mening böra krävas att skälen för avvikelse från den allmänna regeln är

av särskild vikt med hänsyn till den prejudicerande betydelse, som ett av

statsmakterna sanktionerat monopolföretags handlingssätt får antagas ha

för det enskilda näringslivet.

Svenska handelsarbetareförbundet — vars yttrande biträdes av Landsorganisationen

i Sverige — anser det principiellt oriktigt att reglera en enda

av detaljhandelns branscher på det sätt som skett när näringsfriheten i övrigt

allmänt erkännes. Ännu orimligare ter sig enligt förbundet regleringen

sedan 1953 års lag genomförts.

Sveriges industriförbund framhåller att de omständigheter, som förebragts

i den föreliggande utredningen, icke berättigar till någon särbehandling

av tobaksregleringen i jämförelse med nyetableringskontrollen inom

detaljhandeln i allmänhet och att konsekvensen med nödvändighet synes

kräva att dessa båda regleringar ur allmän synpunkt bedömes på ett och

samma sätt. En granskning av de skäl, som anförts för ett bibehållande av

den nuvarande ordningen, ger enligt förbundet vid handen att dessa utan

undantag kan och även brukar anföras till stöd för nyetableringskontroll

inom handeln i övrigt. Förbundet drar ut jämförelsen mellan tobakshandelsregleringen

och den enskilda nyetableringskontrollen till att avse även kontrollens

verkningar för de presumtiva näringsidkare, som till följd därav

utestänges från möjlighet att bedriva detaljhandelsrörelse. Förbundet anför.

En jämförelse mellan tobaksregleringen och nyetableringsavlal av den

vanliga typen ur denna synpunkt ger vid handen, att ett beslut att nyetable
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 ur 1957

ring icke må komina till stånd är betydligt mera effektivt, när det grundas

på tobaksregleringen — det finns endast en leverantör — än när det stödjes

på nyetableringsavtal. Det bör vidare framhållas, att tobaksregleringen i

högre grad än nyetableringsavtalen förutsätter en behovsprövning, vilket

också gör att tobaksregleringen ur den blivande företagarens synpunkt

framstår som mera rigorös. Man torde på nu anförda skäl kunna påstå, att tobaksregleringen

visserligen haft en större rationaliseringseffekt än den »mildare»

enskilda nyetableringskontrollen men att den å andra sidan på ett

mera markant sätt än nyetableringskontrollen — såsom det heter i 1953 års

lag — »hindrar annans näringsutövning».

Utredningsmannen har till stöd för sin uppfattning framhållit, att ett bibehållande

av tobaksregleringen väl kan försvaras, oaktat den enskilda nyetableringskontrollen

kan underkastas prövning enligt 1953 års kartellag.

Motivet för denna ståndpunkt har i huvudsak angivits vara, att tobaksregleringen

tillämpas av offentliga myndigheter eller därmed jämställda organ

under medverkan av representanter för olika intressen och i offentlighetens

ljus. Denna motivering kan Industriförbundet icke finna hållbar. Tillämpningen

av den enskilda nyetableringskontrollen handhaves visserligen icke

av myndigheter men av organ, som äro allsidigt och representativt sammansatta.

Dessa organ domineras så gott som undantagslöst av representanter

för leverantörerna, vilka av naturliga skäl icke äro inställda på en allt för

restriktiv prövning av föreliggande ansökningar. I de viktigaste av hithörande

branscher kan beslut om avstyrkande av nyetablering överklagas hos

eu särskild nämnd; i denna har sedan lång tid tillbaka en ämbetsman i

framskjuten ställning fungerat som ordförande. Det är också väl sörjt för

att själva förfarandet i nyetableringsärenden fyller rimliga anspråk på tillförlitlighet

och objektivitet. Och det kan tilläggas att även den enskilda

nyetableringskontrollen i vart fall efter tillkomsten av 1946 års lag om

övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet är föremål för

viss offentlig insyn. Industriförbundet anser på nu anförda skäl, att någon

nämnvärd skillnad i fråga om handhavandet av tobaksregleringen resp. den

enskilda nyetableringskontrollen i dess typiska form knappast kan anses

föreligga; skillnaden är i huvudsak av formell natur.

Sveriges grossistförbund understryker att 1953 års lagstiftning i princip

bör tillämpas ensartat vare sig fråga är om en statlig eller enskild nyetableringskontroll.

Förbundet anser att det skulle varit önskvärt om man hade

kunnat låta anstå med bedömandet av frågan om bibehållandet av nyetableringskontrollen

till dess näringsfrihetsrådet mera ingående hunnit pröva

nyetableringsfrågan och de nyetableringsavtal, som förekommer inom den

enskilda handeln.

Överståthållarämbetet jämte flertalet länsstyrelser anför även 1953 års

lagstiftning som ett vägande skäl för att liberalisera tobakshandeln. De

principiella synpunkterna åberopas även av flera handelskammare.

Aktiebolaget Svenska lobaksmonopolet anför att dess målsättning vid bedömandet

av frågan om nyetableringskontrollen är att, under hänsynstagande

till 1953 års lag söka finna så fria och affärsmässiga former för handeln

med tobaksvaror, som på lång sikt är möjliga alt förena med tillverknings-

och importmonopolet. Även om bärande skäl saknas för alt beteckna

regleringen såsom skadlig i lagens mening, föreligger dock enligt bolagets

mening risk för alt den kan komma att menligt inverka på näringsfrihets
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

rådets strävanden, att med stöd av nämnda lagstiftning åstadkomma friare

konkurrensförhållanden inom näringslivet. Bolaget erinrar även om uttalandet

i motiven till 1953 års lag av dåvarande chefen för handelsdepartementet,

att det vore högeligen angeläget, att statsmakterna — bl. a. vid

översynen av offentliga regleringar — sökte befrämja betingelserna för fri

konkurrens och utforma sådana regleringar, som befunnes nödvändiga »på

ett sådant sätt, att konkurrensen ej hämmas i större utsträckning än nödvändigt».

Bolaget förklarar sig tillfullo dela denna principiella inställning

och anser, att den offentliga nyetableringslcontrollen inom tobakshandeln

bör upphävas, därest icke tungt vägande skäl kan anföras för dess bibehållande.

De remissinstanser, vilka förordat att nyetableringskontroll allt fortfarande

skall förekomma inom tobakshandeln, har i stort sett anslutit sig till

utredningens synpunkter att de motiv, som ligger till grund för lagstiftningen

mot konkurrensbegränsning, icke har någon större relevans på ett

sådant område som det här är fråga om.

Statens tobaksnämnd förklarar sig dela utredningsmannens synpunkter

rörande betydelsen av 1953 års lagstiftning och tillägger att näringsfrihetsrådets

farhågor för att dess åtgärder för förhindrande och motverkande av

skadlig konkurrensbegränsning skulle försvåras genom den förefintliga stathga

nyetableringskontrollen torde vara överdrivna. Nämnden utvecklar sina

synpunkter enligt följande.

Handeln med tobaksvaror skiljer sig från annan handel bland annat därigenom

att tillverkningen och importen handhas av ett statligt monopol och

att eventuella återförsäljare till följd härav är hänvisade till en enda leveräntor,

tobaksmonopolet, som i princip, då det icke finns någon konkurrens,

ar möjlighet att diktera försäljningsvillkoren. Denna möjlighet kan dock

icke utövas oinskränkt, då staten genom sina representanter i tobaksmonopolets

styreUse och genom tobaksnämnden bevakar såväl tobaksmonopolets

aferf°rsaf)arnas och allmänhetens berättigade intressen. Härigenom er,

„s §aranti för att detaljhandelsmarginalen icke blir för hög, vilket

skulle innebära antingen skattebortfall eller fördyrade tobaksvaror. Gäliande

detaljhandelsmarginal ger, som framgår av det föregående, knappast

möjlighet till nagon verklig priskonkurrens. Det kan icke vara ett allmänt

mtresse ätt lata tobäksvaror bli tillgängliga i en mängd mer eller mindre

obehövliga försäljningsställen, vilka varken kan hålla tillräckligt stort varusortiment

eller har lampliga förvaringsmöjligheter. Tobaksmonopolet har

10.™ ,som tillverkare och importör ett verkligt intresse av att ha ett

i Irackhgt antal försäljningsställen, vilka är välsorterade och välskötta

sam o kan vlsa V1.lka varor som tobaksmonopolet kan erbjuda allmänheten

7 *aViY gamla inarbetade märken som alla nyheter. Dessa affärer skall

utgöra bolagets fönster mot allmänheten och vara en verklig reklam för

tobäksmonopoM Det torde emellertid bli svårt att erhålla lönande sådana

,om antalet övriga återförsäljare, vilka huvudsakligen ägnar sig åt

försäljning av enstaka lattsålda cigarrettmärken, blir alltför stort. En friare

conkurrens^ pa tobakshandelns område torde möjligen giva allmänheten

lattare tillgång till de mest efterfrågade varorna men denna förmån torde

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

63

sannolikt komma att få betalas med ett högre pris samt medföra försämrade

inköpsmöjligheter för övriga varor.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Östergötlands och

Jämtlands län.

Tjänstemännens centralorganisation uttrycker en viss skepsis inför den

typ av motiveringar för en fortsatt nyetableringskontroll, som synes vara

baserad på branschens »särpräglade» förhållanden och ett fortsatt hänsynstagande

om än i något förändrad form till den s. k. specialtobakshandeln,

ett begrepp som fortfarande enligt TCO:s mening saknar klar definition.

I den mån dessa särskilda hänsyn bör tagas, kan de enligt TCO:s uppfattning

beaktas även vid ett slopande av nyetableringskontrollen genom rabattsättningspolitiken

och ett årsbonussystem, vilka föreslås enligt båda

alternativen.

I flera yttranden framhålles konsumenternas intresse av

bekväm tillgång på tobaksvaror som ett skäl att slopa den

nuvarande nyetableringskontrollen. överståthållarämbetct anser det icke

kunna förnekas att det skydd som genom tobakshandelsregleringen tillförsäkrats

tobakshandelns utövare i åtskilliga fall medfört en sådan försämring

av allmänhetens inköpsmöjligheter att förklarligt missnöje hos denna

uppstått. —■ Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att inskränkningarna i

rätten att driva tobakshandel vållat irritation och besvär för andra handelslöretagare

och för allmänheten. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att det

icke med fog kan göras gällande, att nyetableringskontrollen i vad avser

handeln på vanlig affärstid underlättat för konsumenterna att tillhandla sig

tobaksvaror. Visserligen har förhållandena på byggnadsmarknaden kunnat

förorsaka, att lämpliga lokaler vid önskvärd tidpunkt icke stått till buds

för etablering av specialaffärer inom nybyggda områden och att inköpsmöjligheterna

därigenom försvårats. Dylika svårigheter torde emellertid

enligt länsstyrelsens mening ha kunnat undvikas, om icke på grund av

regleringen redan etablerade näringsutövare inom områdena hindrats att

sälja tobak i snabbköpsbutiker eller andra för sådan försäljning lämpliga

affärslokaler. Fördelen för allmänheten att kunna köpa tobaksvaror i samband

med köp av andra varor hade sålunda icke kunnat beaktas.

Från Landsorganisationen i Sverige och Svenska handelsarbetareförbundet

framhålles även att allmänheten haft svårt att förstå, att en vara av den

karaktär som tobaken har skall behöva göras så svårtillgänglig som är

fallet.

Kooperativa förbundet anför att den nuvarande regleringen i avsevärd

grad verkat till nackdel för en bekväm tillgång på tobaksvaror för konsumenterna.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolct anser det icke med skäl kunna göms

gällande att den nuvarande tobaksregleringen på ett ur allmän synpunkt

otillbörligt sätt vaie sig påverkat prisbildningen eller hämmat verknings
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

förmågan inom näringslivet. Prisbildningen torde ur konsumenternas synpunkt

tvärtom fördelaktigt ha påverkats genom att handelsmarginalerna

delvis med stöd av regleringen kunnat hållas så låga att mycket litet utrymme

föreligger för en priskonkurrens av betydelse inom detaljistledet.

Bolaget erinrar om att handelsmarginalen för ett 20-paket cigarretter i

medelprisläge, 2: 40 kr., utgör ca 20 öre. Om en återförsäljare skulle sänka

priset till 2:30 kr., måste han följaktligen avstå från hälften av sin förtjänst.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner icke heller att allmänhetens intresse

av bekväm tillgång till tobaksvaror eftersatts genom regleringen. Genom

tobaksautomaternas ökade utbredning under senare år har konsumenterna

erhållit förbättrade möjligheter till inköp av tobaksvaror även efter

ordinarie affärstid. Man torde enligt länsstyrelsens mening inte heller med

tog kunna göra gällande att allmänheten för närvarande skulle behöva flera

försäljningsställen än de som nu finns. — Länsstyrelsen i Jämtlands län anför

liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att ett bibehållande av en nyetableringskontroll

enligt alternativ II och en successiv ytterligare liberalisering

icke behöver hindra att konsumenternas intresse av god tillgång på tobaksvaror

mera skjutes i förgrunden än som skett hittills. En kontroll efter

dessa nya riktlinjer skulle lättare möjliggöra prövning av nya distributionsformer.

Länsstyrelsen understryker att ett viktigt medel att uppnå syftena

med rationaliseringen och konsumenternas bekvämlighet är upprätthållandet

av en väl kvalificerad kår av specialtobakshandlare.

Tobakshandlarnas riksförbund uttalar att det endast med en nyetableringskontroll

av det slag som nu finns är möjligt att upprätthålla en kår

av kunniga och intresserade specialtobakshandlare — en förutsättning för

att en fullgod service skall kunna erbjudas allmänheten.

Sveriges köpmannaförbund delar uppfattningen att allmänheten för närvarande

har bekväm tillgång på tobaksvaror och framhåller bl. a. att från

allmänheten icke framförts några klagomål över den nu gällande ordningen.

Handelskammaren i Karlstad befarar att ett undanröjande av förutsättningarna

för en fortsatt specialtobakshandel skulle åvägabringa oreda på

denna marknad till förfång för den köpande allmänheten. Försäljningsställena

skulle visserligen bli flera, men kundservicen i övrigt avgjort sämre

däi igenom att konsumenterna icke skulle kunna fortsättningsvis påräkna

den rikliga sortimentering och den goda lagervård, som den nuvarande specialtobakshandeln

erbjuder.

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor anför att nyetableringskontrollen

alldeles uppenbart får den verkan att branschens bestående

struktur konserveras. Ämbetet anför.

Av det i inredningen framlagda statistiska materialet framgår, att den

sedan lång tid tillbaka iakttagna ökningen av cigarrettkonsumtionen på bekostnad

av konsumtionen av övriga slag av tobaksvaror efter år 1943 blivit

allt mera markerad. Under tiden från år 1943 till år 1954 har sålunda ci
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

garretlför sälj ningen ökat från 2 262 milj. st. till 5 289 milj. st., medan däremot

den försålda kvantiteten av samtliga övriga slag av tobaksvaror under

samma tid minskat. Konsumtionsvanorna i fråga om tobaksvaror har med

andra ord undergått en betydande förändring. Till väsentlig del är cigarrettförsäljningen

koncentrerad till ett fåtal standardmärken. En på dylikt sätt

inriktad försäljning ställer av naturliga skäl helt andra krav på distributionen

än försäljningen av ett mera varierat sortiment av olika slag av tobaksvaror.

Ämbetet finner det vara en ur allmän synpunkt väsentlig olägenhet att

kontrollen sålunda medverkar till att förhindra eller i allt fall försvåra en av

de ändrade konsumtionsvanorna betingad förändring av branschens struktur.

Nyetableringskontrollens ofördelaktiga inverkan på tobakshandelns struktur

beröres även av kommerskollegium, statens priskontrollnämnd, länsstyrelsen

i Västernorrlands län och Landsorganisationen i Sverige. Länsstyrelsen

framhåller att begreppet specialtobakshandlare undan för undan fått en

annan karaktär därigenom att i dessa affärer i allt större utsträckning även

säljes andra varor såsom tidningar och tidskrifter, dragningslistor till lotterier,

pappersvaror och skrivmateriel, toalettartiklar, film, frimärken

in. m. Från allmänhetens sida förelåge allt starkare önskemål att i en och

samma affär kunna inköpa olika slag av konsumentvaror. Följden av dessa

önskemål har enligt länsstyrelsen blivit en allmän tendens till ökad sortimentblandning,

icke minst i affärer av typ självbetjäningsbutiker. Ur allmänhetens

synpunkt skulle det vara till fördel om inköp av tobak kunde

göras i samband med inköp av andra varor i sådana affärer. Ett fortsatt

bibehållande av nyetableringskontrollen skulle emellertid kunna försvåra

en dylik utveckling inom handeln. — Priskontrollnämnden anför liknande

synpunkter.

Sveriges grossistförbund anser det kunna ifrågasättas huruvida icke regleringen

förhindrat eller i varje fall fördröjt en ur allmänhetens synpunkt

önskvärd detaljhandelsdistribution i nybyggda bostadsområden. I * * * 5

I några yttranden anföres att slopandet av nyetableringskontrollen är av

stor vikt för en anpassning till friare prisbildning. Statens

priskontrollnämnd framhåller att ett borttagande av bruttoprissystemet,

såsom föreslagits av utredningsmannen, icke skulle få någon betydelse

ur priskonkurrenssynpunkt om nyetableringskontrollen bibehölles. Detta

skulle nämligen även i fortsättningen innebära en väsentlig begränsning av

möjligheterna för olika distributionsformer att på detta varuområde konkurrera

om konsumenterna. — Kommerskollegium och näringsfrilietsrådet

ger uttryck för samma uppfattning.

Kooperativa förbundet synar frågan från en delvis annan utgångspunkt

och diskuterar möjligheterna att bibehålla nyetableringskontrollen vid en fri

prissättning. Förbundet framhåller svårigheterna att utöva kontroll över

försäljningen till icke legaliserad återförsäljare vid tillämpning av nämnda

alternativ. Förbundet anför.

5 II i ha ny till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 50

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:Is proposition nr 50 år 1957

Såväl alternativ I som alternativ II förutsätter fri prissättning vid försäljning

av tobaksvaror. I alternativ I ingår att i anslutning till den fria prissättningen

även handeln blir fri. Enligt alternativ II skall handeln vara reglerad

men priset fritt. Detta innebär, att en köpare hos eu legaliserad tobakshandlare

kan inköpa tobaksvaror och sedan avyttra dessa till en av

tobaksnämnden icke legaliserad handlare. Mot detta invändes, att även vid

gällande ordning med av tobaksnämnden legaliserade återförsäljare inköp

kan göras av icke legaliserade återförsäljare. Detta är sant, men den efter

nuvarande ordning legaliserade tobakshandlaren äger inte rätt att på varan

sätta annat pris än det av monopolet på varje förpackning angivna priset.

Till detta pris saknar varje icke legaliserad återförsäljare intresse av att

köpa. Blir priset frilt, följer därav att en legaliserad tobakshandlare får intresse

av att lämna större köpare rabatt på det åsatta konsumentpriset,

detta för att själv vid inköpen från monopolet komma i åtnjutande av hög

lcvantitetsrabatt. Förbundet förutsätter här, att monopolet kommer, som synes

vara avsikten såväl enligt alternativ I som II, att ge de större köparna

del av den kostnadsbesparing monopolet gör vid leverans av stora enhetspartier.

När i enlighet med bägge alternativen vem som helst kan gå in i en

tobakshandel och köpa tobaksvaror i parti och på detta erhålla rabatt, kan

det emellertid inte finnas någon praktisk realiserbar möjlighet att, som i alternativ

II avses, behålla nyetableringskontrollen inom tobakshandeln. Det

enda effektiva medlet för att kunna behålla nyetableringskontrollen vore i

så fall att kriminalisera icke legaliserad tobakshandel. Polisväsendet skulle

då erhålla en ökad arbetsbörda samtidigt som respekten för lagen skulle

avtrubbas.

Såsom en bakgrund för bedömningen av en framtida fri prisbildning behandlas

i flera yttranden nyetablerings kontrollens inverkan

på distributionskostnaderna.

Enligt kommerskollegium kan förutses att distributionskostnaderna totalt

sett kommer att sjunka därest nyetableringskontrollen borttages. Kollegium

utvecklar sin ståndpunkt sålunda.

En nyetableringskontroll, genom vilken antalet återförsäljare begränsas

så långt är möjligt med hänsyn till konsumenternas krav på bekväm tillgång

tobaksvaror, kan visserligen minska distributionskostnaderna, men detta

tår sin huvudsakliga betydelse under sådana förhållanden som råder för

narvarande, dvs. när alla återförsäljare ha samma marginal och priskonkuiiens

är utesluten.^ Därvid måste särskilt beaktas att marginalen av naturliga

skäl städse måste sättas så högt att de specialtobakshandlare som ha

de största kostnaderna få en åtminstone nödtorftig bärgning. Är konkurrensen

fri, torde läget bli ett annat. Ett borttagande av nyetableringskontrollen

kommer säkerligen att öka antalet återförsäljare, men därav följer ej nödvändigtvis

att distributionen fördyras. Snarare kan förutses att kostnaderna

komma att sjunka, totalt sett. Sålunda torde mången detaljhandlare, som

företräder annan bransch och för närvarande är förhindrad att sälja tobaksvaror,

komma att börja försäljning av sådana varor. Eftersom han på

grund av dessa varors beskaffenhet kan upptaga försäljningen utan att först

vidtaga särskilt kostnadskrävande åtgärder såsom anskaffande av dyrbar

inredning eller anställande av ytterligare personal, kan försäljningen bedrivas

utan nämnvärd ökning av de fasta kostnaderna. Härigenom blir det

också möjligt för honom att konkurrera med andra återförsäljare genom att

sanka priserna å tobaksvaror. Å andra sidan blir det svårare för den vars

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

kostnader äro höga i förhållande till oinsättningen att hävda sig i konkurrensen.

Detta innebär sannolikt att en del mindre specialbutiker i tobak

tvingas upphöra eller övergå huvudsakligen till andra varor. I motsvarande

män bli de större specialaffärerna i tillfälle att låta sina lägre kostnader —

relativt sett — yttra sig i form av sänkta priser. Att en sådan utveckling är

önskvärd både ur konsument- och samhällsekonomisk synpunkt ligger i

öppen dag. Med denna utveckling följer också att, även om åtskilliga specialtobakshandlare

få sitt rörelseresultat försämrat, dessa knappast med

framgång skulle kunna kräva höjd rabatt, eftersom övervägande antalet

andra återförsäljare skulle nöja sig med nuvarande eller måhända lägre

marginal. Utredningsmannens farhågor i detta hänseende synas därför

överdrivna. I detta sammanhang bör betonas vikten av att den nuvarande

ordningen med fast återförsäljarmarginal försvinner. I stället bör den allmänt

vedertagna principen om »pris efter prestation» tillämpas vid inköpen

från monopolbolaget; framförallt systemet med kvantitetsrabatter är här

av betydelse. Först härigenom kan priskonkurrensen bli verkligt effektiv.

Vidare är det ej uteslutet att grosshandeln kan finna förenligt med sina intressen

att åter medverka i distributionen av tobaksvaror och därmed bidraga

till rationaliseringen och förbilligandet av denna.

För fullständighetens skull tillägger kommerskollegium att ett ökat antal

försäljningsställen för tobaksvaror kan leda till att monopolbolagets

egna kostnader stiger. Dessa kunde emellertid täckas medelst väl avvägda

kvantitetsrabatter eller expeditionsavgifter.

I samma riktning som kommerskollegium uttalar sig näringsfrihetsrådet,

som sammanfattningsvis uttalar att bibehållandet av nyetableringskontrollen

icke kan motiveras av en önskan att begränsa distributionskostnaderna.

Samma uppfattning har kommit till uttryck särskilt i yttranden från länsstyrelsen

i Kalmar län, Kooperativa förbundet, Tjänstemännens centralorganisation,

Aktiebolaget Svenska pressbyrån och Sveriges kioskidkares riksförbund.

Länsstyrelsen i Jämtlands län hävdar en motsatt uppfattning och framhåller

att skyddet för tobakshandlarnas omsättning skall vara ett medel att

åstadkomma ur olika synpunkter lämpliga distributionsformer. Om antalet

försäljningsställen bleve större än vad som kunde anses lämpligt med hänsyn

till att konsumenterna borde beredas bekväm tillgång till tobaksvaror

och att omsättningen av dessa varor bleve så stor som möjligt, skulle detta

medföra en stegring av distributionskostnaderna, tv dels ökade monopolföretagets

egna distributionskostnader, om antalet återförsäljare ökades,

och dels medförde en mindre omsättning och därmed minskad vinst hos

tobakshandlarna krav på ökade rabatter och andra förmåner. — Liknande

synpunkter återkommer i Tobakshandlarnas riksförbunds yttrande. — Även

statskontoret stöder sitt ställningstagande till frågan om nyelableringskontrollen

pa uppfattningen att kontrollen är ägnad att i viss utsträckning nedbringa

distributionskostnaderna.

Statens tobaksnämnd erinrar om att distributionskostnaderna sedan år

1943 nedbringats betydligt. Det är enligt nämndens mening föga troligt att

den rabattsänkning som skett, från 10,6 procent till 8,5 procent, skulle

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

kunnat vidtagas om många återförsäljare under åberopande av sina rörelsers

bristande lönsamhet och därav föranledda ekonomiska svårigheter,

såsom tidigare skett, påkallat statsmakternas bistånd för erhållande av bättre

försäljningsvillkor, d. v. s. högre rabatt. Bleve tobakshandeln fri skulle

antalet nya försäljningsställen med all sannolikhet bli så stort att det bleve

nödvändigt för tobaksmonopolet alt begränsa antalet direktkunder. En sådan

begränsning kunde väl delvis åstadkommas genom att försäljningsvillkoren

gjordes sådana att vissa återförsäljare med lägre omsättning icke hade

möjlighet att köpa tobaksvaror annat än i andra hand eller att sådana

inköp ställde sig fördelaktigare än inköp direkt från tobaksmonopolet. Emellertid

vore det knappast troligt att den begränsning av antalet direktkunder,

som härigenom kunde uppnås, vore tillräcklig för att tobaksmonopolet

efter affärsmässiga grunder skulle kunna ordna sin distribution så rationellt

och billigt som möjligt. Om distributionskostnaderna genom för stort

antal direktkunder icke kunde hållas tillräckligt låga, bleve detta till nackdel

såväl för tobaksmonopolet som för allmänheten. En begränsning av möjligheterna

att inköpa tobaksvaror direkt från tobaksmonopolet skulle dock,

på vilket sätt den än genomfördes, med all sannolikhet komma att medföra

tvistigheter och meningsskiljaktigheter mellan tobaksmonopolet och återförsäljarna.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet anför att upphörandet av nyetableringskontrollen

otvivelaktigt skulle medföra en kraftig ökning av antalet

återförsäljare av tobaksvaror. Härigenom skulle tobaksmonopolets distributionskostnader

komma att öka därest bolaget icke hade möjlighet att vidtaga

sådana åtgärder, att antalet expeditioner nedbringades. För att ge ett

begrepp om storleksordningen av de ekonomiska konsekvenser, som ett ökat

antal återförsäljare skulle kunna medföra, lämnar bolaget följande uppgifter.

Därest antalet tobaksförsäljningsställen i Sverige bleve proportionsvis lika

stort som i t. ex. Danmark och England, som ha en fri tobakshandel, skulle

det innebära närmare en fördubbling av antalet. En därav föranledd utökning

av antalet expeditioner med t. ex. 50 % skulle vid i övrigt oförändrade

förhållanden enligt vidtagen approximativ beräkning kunna komma att

innebära en årlig merkostnad för bolaget av cirka 1,3 milj. kronor. Skulle

expeditionernas antal öka i proportion till ökningen av antalet försäljningsställen,

bleve den årliga merkostnaden cirka 2,4 milj. kronor. Därest merkostnaden

skulle behöva täckas genom prishöjningar, skulle vid oförändrad

försäljning omkring det dubbla beloppet behöva tagas ut av konsumenterna.

Bolaget anför emellertid såsom klart att bolaget kommer att anpassa sig

efter de förändrade förhållanden, som en fri handel kommer att medföra,

och påpekar olika åtgärder som kan användas för att motverka den befarade

ökningen av distributionskostnaderna. Bolaget framhåller att bolaget

icke bör bindas av några direktiv utan ges fria händer att förutsättningslöst

pröva de lämpligaste metoderna härvidlag.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år i957

Tobaksmonopolets möjligheter att begränsa direktförsäljningen

diskuteras i några av de avgivna yttrandena.

Enligt ombudsmannaämbete för näringsfrihetsfrågor är det uppenbart

att det ur företagsekonomisk synpunkt icke skulle vara försvarbart, att bolaget

ålades sälja till envar, som ville göra inköp hos bolaget. Ur allmän

synpunkt kan icke heller betänkligheter inställa sig mot att bolaget av hänsyn

till egna företagsekonomiska intressen begränsar sin försäljning i viss

utsträckning om detta sker på ett konsekvent genomfört sätt och så att

godtycklig diskrimination av enstaka företagare eller grupper av företagare

ej sker. Ett ur företagsekonomiska synpunkter godtagbart resultat i angivna

hänseende kunde enligt ämbetets mening vinnas om bolaget såsom

villkor för direklköp uppställde fordran på att köparen betalar bolagets

med varje särskild leverans förenade kostnader. Detta kunde ske i den formen

att bolaget beläde varje leverans med en expeditionsavgift, genom ett

lämpligt anordnat kvantitetsrabattsystem eller på liknande sätt. — Liknande

uttalande göres av näringsfrihetsrådet.

Kooperativa förbandet uttalar att den lika rätten för köpare icke skulle

rubbas om tobaksmonopolet ställde vissa minimikrav på varje orders storlek.

Den allmänna strävan att rationalisera distributionen hade tagit sikte

på att låta vax-je transaktion i görlig mån belastas med de direkta kostnaderna.

En sådan riktigt beräknad kostnad komme enligt förbundets mening

att, praktiskt tillämpad på ett effektivt sätt, begränsa återförsäljarnas antal.

Stockholms handelskammare förutser att monopolbolaget vid ett slopande

av nyetableringskontrollen kommer att ställas inför mycket svåra avvägningsproblem,

då det gäller att behandla nya ansökningar om s. k. tobaksrättigheter.

Med de principer som ligger till grund för lagstiftningen mot

konkurrensbegränsning lär monopolbolaget näppeligen kunna vägra försäljning

till olika kategorier av distributörer, vilka köper tillräckliga kvantiteter

och betalar varan enligt gängse villkor. Att tillämpa en selektiv försäljning

av en monopolvara synes knappast kunna motiveras av de skäl som

i andra fall med fog kan åberopas för en sådan försäljningsmetod. Å andra

sidan anser handelskammaren det angeläget, att en kvalitetsmässigt högtstående

specialtobakshandel bibehålies. Riktlinjerna för tobaksmonopolets

nya försäljningspolitik synes lämpligen kunna utformas i nära samråd med

tobaksnämnden.

Förespråkarna för att nyetableringskontrollen borttages förbinder allmänt

detta med de ändringar i b uti k stängningslagen, som utredningsmannen

förutsatt enligt alternativ I. I allmänhet uttalas tillfredsställelse

med de framlagda förslagen och biträdes de synpunkter till förmån

för dessa, vilka framförts av utredningsmannen. Endast överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län jämte handelskammaren

i Gefle anmäler vissa erinringar mot en sådan ordning.

Länsstgrelsen i Skaraborgs lön förordar att automathandeln med tobaks
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

varor, såsom en motvikt mot den ökade konkurrensen, även i fortsättningen

förbehålles specialtobakshandlarna. — Länsstyrelsen i Västmanlands län

menar att även om den offentliga nyetableringskontrollen slopas är därmed

icke givet, att var och en som enligt butikstängningslagen erhåller tillstånd

till kioskhandel å utsträckt tid jämväl bör erhålla rätt till tobaksförsäljning.

Eftersom ingen av de i It § 3 mom. 1) butikstängningslagen uppräknade

varorna torde säljas i specialaffärer i tillnärmelsevis samma utsträckning

som tobaksvaror, borde vid den avvägning mellan nyttan för allmänheten

och olägenheterna för annan handel, som skall verkställas enligt samma

stadgande, särskilt stor hänsyn tagas till tobakshandeln. Tobaksvarorna

borde därför enligt länsstyrelsens mening icke bli helt likställda med de

s. k. ordinära kioskvarorna. — Överståthållarämbetet uttalar sig i samma

riktning som sistnämnda länsstyrelse.

Handelskammaren i Gefle anser att den av utredningsmannen enligt alternativ

II föreslagna ordningen beträffande rätt att sälja från tobaksautomät

bör gälla vid ett frisläppande av tobakshandeln. Handelskammaren uttalar

härjämte sin tveksamhet om lämpligheten av att ett frisläppande av tobakshandeln

även bör gälla kioskhandeln över lag men finner dock övervägande

skäl tala för en sådan ordning. Man finge emellertid enligt handelskammaren

icke blunda för att kioskerna därmed erhåller ytterligare gynnsamma

förutsättningar i konkurrensen, särskilt de som befinner sig i närheten av

starkt trafikerade stråk m. in. Risk förelåge att vid fri tobakshandel kapitalstarka

personer och företag lade beslag på de ur affärssynpunkt bästa platserna.

Handelskammaren ville i detta sammanhang endast hänvisa till det

faktiska monopol, som Aktiebolaget Svenska pressbyrån tillvunnit sig.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller i anledning av de föreslagna ändringarna

i butikstängningslagen önskvärdheten av att bestämmelserna om

handel å utsträckt tid göres till föremål för översyn och länsstyrelsen förordar

i detta sammanhang en decentralisering av den nuvarande tillståndsgivningen.

Kommerskollegium och flera av de länsstyrelser, som förordar alternativ

I, uttalar sin anslutning till förslaget att utvidga kiosksortimentet till vissa

andra varuslag, som allmänt saluföres i specialtobaksaffärerna, nämligen

tobaksutensilier, mindre pappersartiklar, pennor, bläck och eventuellt ännu

några varuslag. Kommerskollegium framhåller att en sådan uppmjukning

ligger i linje med den av kollegium i annat sammanhang anförda synpunkten

att de butiker, som skötes av innehavaren eller av denne med hjälp av

någon familjemedlem och vilkas konkurrensförmåga därför växer med längre

öppethållande, ej bör hindras att utnyttja detta vapen i konkurrensen.

Länsstyrelsen i Örebro län, som tillstyrker de ändringar i butikstängningslagen

som föreslås enligt alternativ I, ifrågasätter viss ytterligare jämkning

i butikstängningslagens regler om tillstånd till försäljning. Länsstyrelsen

anför.

Alldenslund försäljning av tobaksvaror enligt det av länsstyrelsen förordade

alternativet utan tillstånd får äga rum i samband med ordnad serve
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ringsrörelse, är enligt länsstyrelsens förmenande steget icke långt till en

väsentlig jämkning av kravet på tillstånd till försäljning av varor enligt

It § 3 mom. 1) butikstängningslagen. Tillstånd enligt butikstängningslagen

kräves ej för närvarande för handel å vanlig affärstid, då lagstiftaren ansett

erforderliga föreskrifter för hygien, ordning och säkerhet beträffande sådan

handel böra givas i hälsovårdsstadga, ordningsstadga och liknande bestämmelser.

Skäl tala för att man även beträffande handel å annan än vanlig

affärstid som regel kan åtnöjas med dylika föreskrifter. Under dessa förhållanden

synes hinder ej möta för att inskränka kravet på tillstånd enligt

butikstängningslagen beträffande s. k. kioskvaror genom att på så sätt

ändra 4 sagda lag, att försäljning av sådana varor tillätes alla veckodagar

— sålunda även sön- och helgdagar — mellan klockan 8.00 och 22.00. Eventuellt

kunna myndigheterna lämnas möjlighet förbjuda dylik försäljning

till exempel under gudstjänsttid. Med hänsyn till den mängd ärenden angående

tillstånd av detta slag, som olika myndigheter nu årligen hava att

handlägga, skulle en sådan lagändring medföra en betydande arbetsbesparing.

Antalet avslag på ansökningar om tillstånd till försäljning av varor

enligt It § 3 mom. 1) gällande butikstängningslag torde procentuellt vara

försvinnande litet.

Svenska handelsarbetareförbundet, till vars yttrande Landsorganisationen

i Sverige i denna del särskilt hänvisar, anför att konsekvensen av ett

medgivande för kioskerna att sälja tobak måste bli att specialtobakshandlarna

ges möjlighet att om de så önskar begagna samma öppethållningstider

som kioskhandeln. Om tobakshandlarna med hänsyn till arbetstidens längd

och allmänna omkostnader kommer att utnyttja en sådan möjlighet vore

svårt att förutsäga. Möjligt vore, anför förbundet, att de försökte hävda sig

i konkurrensen genom automathandeln. Även om förbundet hyste den meningen,

att ett utökat kvällsöppethållande av butikerna borde undvikas,

kunde man med hänsyn till rättvisesynpunkten och allmänhetens intresse

på detta speciella varuområde inte motsätta sig, att specialtobakshandeln

gåves tillfälle att hålla öppet på kvällarna.

För det fall att nyetableringskontrollen bibehålies i enlighet med alternativ

II ifrågasätter länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus och Norrbottens

län huruvida icke ett frisläppande av tobak sförsäljningen

från servcringsställen bör ske. De synpunkter länsstyrelserna

anför kan sammanfattas sålunda. Förbudet mot försäljning av

tobaksvaror till avhämtning från serveringsställen skapar irritation hos allmänheten

och i icke ringa utsträckning förekommer sådan försäljning i

strid mot lagens bestämmelser. Det är av vikt alt i möjligaste mån undvika

lagbestämmelser, vilkas efterlevnad icke går att kontrollera. Det kan för övrigt

antagas att försäljning från serveringsställen numera skulle vara mindre

kännbar för tobakshandlarna sedan automatförsäljning blivit tillåten.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet framhåller helt allmänt att så

länge en reglering bibehålies föreligger mycket begränsade möjligheter till

en liberalisering av tobakshandeln på utsträckt tid. Ilolaget anför att det

hade varit önskvärt alt få bort förbudet för näringsställena alt sälja tobak

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

till avhämtning. Skulle man lämna denna del av handeln på utsträckt tid

helt fri, vore det enligt bolagets mening svårt att bibehålla regleringen i

fråga om kioskerna.

Beträffande automathandeln vid en reglering enligt alternativ II

goatages förslaget att frisläppa denna distributionsform av samtliga remissinstanser

utom Tobakshandlarnas riksförbund, som bestämt avstyrker en

sådan reform, och en handelskammare, som förordar att den nu bedrivna

regleringen i stort sett bibehålies. Förbundet anför att det vore i högsta grad

olyckligt om den ringa kompensation som lämnats specialhandeln i utbyte

mot andra försäljningsställens möjligheter till öppethållande under utsträckt

affärstid skulle elimineras.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån understryker å sin sida vikten av att

automathandeln lämnas fri för envar som har rätt att sälja tobaksvaror.

Såsom ett av de viktigaste skälen för att bibehålla nyetableringskontrollen

upptages i flera yttranden de befarade följderna för specialtobakshandlarna

av kontrollens borttagande.

Tobakshandlarnas riksförbund anför, att en ökning av antalet försäljningsställen

måste leda till att bärkraften hos varje försäljningsställe minskas

och därmed standarden.

Statens tobaksnämnd menar att ett sönderbrytande av det nuvarande systemet

kan medföra att man ånyo råkar in i sådana otillfredsställande förhållanden,

som obestridligt gällde före år 1943. — Sveriges köpmannaförbund

anser att mycket starka skäl måste anföras om man skall kasta det nu

rådande systemet över bord och därmed spoliera frukterna av ett mer än

tioårigt saneringsarbete.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför som sin mening att en stark ökning

av antalet försäljningsställen säkerligen skulle inträda vid ett slopande av

nyetableringskontrollen. Ekonomiska svårigheter kunde till följd härav betaras

uppstå för tobakshandlare, vilka uppbyggt sin existens på de hittillsvarande

bestämmelsernas grund. Det syntes därför länsstyrelsen att — om

dessa tobakshandlare icke bereddes ersättning i någon form, vilket icke förutsatts

av utredningsmannen — det vore motiverat att tills vidare endast

tillgripa den mindre omvälvande lösning som alternativ II innebure. Även

om ett slopande av nyetableringskontrollen icke skulle komma att innebära

att vem som helst finge efter önskan etablera sig som tobakshandlare,

borde enligt länsstyrelsen det skydd för tobakshandlarekåren, som kontrollen

innebure, likväl bestå i sina huvuddrag till dess erfarenheter vunnits

om hur alternativ II och successiv ytterligare liberalisering komme att

verka.

Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att under den tid regleringen bestått

stora kostnader nedlagts på dess genomförande. Sålunda hade i ersättningar

för inlösta mindre bärkraftiga tobaksaffärer utbetalats eller utfästs

över en miljon kronor. Dessa pengar finge betraktas som bortkastade, om

regleringen upphörde. Härtill komme, att krav med all säkerhet skulle

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Iiungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

väckas om erhållande av ersättning för ekonomiska förluster genom handelns

frisläppande. Länsstyrelsen anför, att ett mycket stort antal partiellt

arbetsföra med eller utan hjälp av statliga och kommunala myndigheter

inrättat kioskrörelser för sin och sina familjers försörjning och därigenom

erhållit möjlighet att klara sig utan hjälp från socialvårdsmyndigheterna.

Om handeln med tobaksvaror skulle frisläppas, vore att befara, att många

kioskidkare av denna kategori på grund av tillkomsten av nya försäljningsställen

icke skulle kunna försörja sig utan ånyo bli socialfall.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet framhåller att ett samtidigt slopande

av de fasta priserna och av nyetableringskontrollen för tobakshandlarna

skulle innebära risker för en sådan försämring av läget framför allt

genom minskad försäljning av de stora standardmärkena — att deras möjlighet

att hålla ett brett sortiment av tobaksvaror skulle försvåras. Konkurrensläget

för dem skulle försämras, även i jämförelse med tiden före 1943

års lagstiftning, då tobakshandlarna dock hade stödet av de fasta priserna

och kioskhandeln icke tillnärmelsevis vunnit den utbredning, som den för

närvarande har. Den allvarligaste konkurrensen skulle komma från de återförsäljargrupper,

som åtnjuter privilegiet att få sälja även på tid, då butikshandeln

måste hållas stängd.

Bolaget understryker i detta sammanhang vikten av att vid en liberalisering

av tobakshandeln framgå med en viss varsamhet och förordar att

man under en övergångstid bibehåller en reglering i huvudsaklig överensstämmelse

med det modifierade system, som innefattas i alternativ II. Bolaget

utvecklar sin syn i denna fråga på följande sätt.

Om tobakshandlarnas servicefunktion bleve försämrad, skulle detta innebära

påtagliga nackdelar från såväl konsumenternas som bolagets synpunkt.

Det ligger nämligen i bådas intresse, att det även i framtiden kommer

att finnas affärer, som inte endast sälja de mest gångbara märkena

utan kunna hålla en sortering av olika varor i god kondition. De egentliga

tobakshandlarna jämte ett antal större trafikkiosker fylla för närvarande

denna funktion. Utländska jämförelser ge vid handen, att specialtobaksaffärerna,

tagna i den vidsträckta betydelsen av affärer, som huvudsakligen

sälja tobaksvaror, äro de mest betydelsefulla förmedlarna av sådana varor.

De utländska fabrikanterna hysa genomgående den uppfattningen, vilken

även delas av Tobaksmonopolet, att specialtobakshandlarna fylla en

mycket viktig funktion, framför allt vid introducering av nya märken och

för den personliga kontakten med kunderna. Det bör vidare framhållas, att

det främst är genom tobakshandlarnas förmedling, som de importerade

tobaksfabrikaten kunna åstadkomma en stimulerande effekt på den inhemska

fabrikationen. Även efter ett slopande av regleringen skulle Tobaksmonopolet

visserligen ha möjligheter att stödja de tobakshandlare, som i

förut angivna avseenden vore värdefulla lör bolaget, men det toide icke

kunna åstadkommas utan avsevärda kostnader.

Flera av de remissinstanser, vilka stöder en ordning enligt alternativ I,

finner farhågorna för specialtobakshandlarna därest nyetableringskontrollen

borttoges överdrivna.

Enligt statens priskontrollnämnd torde vid etl upphävande av nyetable
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ringskontrollen olägenheterna för specialtobakshandeln av fria etableringsförhållanden

komma att vara mindre framträdande nu än på 1930-talet,

ettersom denna distributionsform numera har ett helt annat och större

varusortiment av icke tobaksvaror. Vidare borde den föreslagna rabattdifferentieringen

ge de större affärerna inom specialtobakshandeln tillfredsställande

konkurrensvillkor. Nämnden framhåller, att en riktig tillämpning

a\ rabattdifferentieringen torde komma att förhindra en mera omfattande

etablering av alltför små försäljningsställen.

O mbuds mannaämbetet för näringsfrihetsfrågor framhåller att farhågorna

för att specialtobakshandeln genom nyetableringskontrollens borttagande

skulle försättas i ett ekonomiskt bekymmersamt läge icke bör överdrivas.

Ämbetet erinrar om att specialtobakshandlarna redan nu i sitt varusortiment

upptagit andra lämpliga varor än tobaksvaror och fortsätter.

Den utveckling mot en mindre sträng branschuppdelning, som allmänt

gjort sig gällande inom handeln under senare år, torde väsentligt underlätta

en ökad sådan övergång till försäljning av sådana artiklar. Därest tobaksmonopolet

för att undvika oekonomiska kunder inför expeditionsavgift

för varje leverans eller ett på annat sätt utformat kvantitetsrabattsystem,

torde specialtobakshandlarna vidare i viss utsträckning kunna tjäna som försälj

ningscentr aler för leveranser till andra mindre återförsäljare, såsom

näringsställen, mindre kiosker etc. Det må i detta sammanhang framhållas,

att en statlig reglering knappast i längden kan förhindra en av ändrade

konsumtionsvanor och den allmänna utvecklingen inom distributionen betingad

strukturförändring. Det torde knappast ens ur specialtobakshandelns

egen synpunkt kunna vara lämpligt att branschen genom ett bibehållande

av den statliga nyetableringskontrollen ställes i viss mån utanför den allmänna

utveckling, som för närvarande utan tvivel äger rum på distributionsområdet

mot friare konkurrensförhållanden.

Synpunkter i samma riktning, vari priskontrollnämnden och näringsfrihetsombudsmannen

uttalat sig, har framförts främst av överståthållarämbetet,

länsstgrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs

och Norrbottens län samt Landsorganisationen i Sverige. Även från

kioskhandelns sida framföres liknande synpunkter. — Överståthållarämbetet,

som framhåller det önskvärda i att säkrare än nu är möjligt kunna bilda

sig en uppfattning om konsekvenserna för specialtobakshandeln av en reform

enligt alternativ I, pekar dessutom på att redan lokalbristen i Stockholm

motverkar uppkomsten av nya specialtobaksaffärer. Enligt ämbetets

mening lärer även den minskade lönsamheten inom tobakshandelsbranschen

komma att verka i samma riktning. — Länsstgrelsen i Värmlands län

erinrar om tobaksmonopolets möjlighet enligt alternativ I att begränsa direktförsäljningen

och menar att monopolbolaget vid en övergång till friare

handel under övergångstiden skulle kunna taga en viss hänsyn till speciallobakshandelns

tidigare skyddade ställning. — Tjänstemännens centralorganisation

synes räkna med samma möjlighet att skydda specialtobakshandlarna.

Enligt TCO:s uppfattning skulle — i den mån särskilda hänsyn

till specialtobakshandlarna bör tagas — hänsynstagande även kunna ske

genom rabattsättningspolitiken och ett årsbonussystem. — Liknande uttalande

göres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Handelskammaren i Göteborg hävdar att ett avskaffande av den offentliga

regleringen icke kommer att få några större verkningar. Handelskammaren

fortsätter.

De farhågor, som uttalats från olika håll, att ett stort antal innehavare

av försäljningsställen för specerier, böcker och pappersvaror, kortvaror,

frukt och konfektyrer, kiosker in. fl., skulle efter regleringens upphörande

upptaga försäljning även av tobaksvaror, anser Handelskammaren obefogade.

Tobaksmonopolet kommer att själv få bestämma sin kundkrets efter

rent affärsmässiga principer — detta har f. ö. uttryckligen fastslagits av

utredningsmannen — och det övervägande flertalet av de uppräknade försäljningsställena

torde med hänsyn till omsättning och orderstorlek in. in.

icke bliva hänförbara till kategorien önskvärda kunder. Tobaksvarorna

kräva vidare med gällande priser ett icke obetydligt kapital för lagerhållning,

ett kapital, som icke kommer att förränta sig i en affär med låg omsättning.

Därtill kommer, att den föreslagna differentieringen av rabattsatserna

kommer att gynna de större köparna, bl. a. den bättre klassen av

specialtobakshandlare. De nämnda faktorerna komma att medverka till ett

upprätthållande i stort sett av den nuvarande strukturen inom tobaksdistributionen.

Handelskammaren i Gefle finner det under alla förhållanden antagligt att

vid ett slopande av nyetableringskontrollen en icke oväsentlig ökning av antalet

försäljningsställen kommer till stånd, vilket icke kan undgå att ogynnsamt

påverka specialtobakshandelns ställning. Detta förhållande bör emellertid

stå tillbaka för de fördelar, vilka kommer den tobaksförbrukande

allmänheten till del genom att den får ökade möjligheter att på ett bekvämare

och mindre tidsödande sätt verkställa sina inköp. Det är ju, anför

handelskammaren, i själva verket handelns främsta och egentliga uppgift

att på ett bästa sätt tillgodose allmänhetens behovstäckning även om ett

monopolföretags eller en viss köpmansgrupps intresse skulle lida förfång

därav. Handelskammaren finner att det av utredningsmannen angivna huvudändamålet

med en reglering enligt alternativ II bäst tillgodoses utan reglering

och genom ett frisläppande av tobakshandeln enligt alternativ I.

Kooperativa förbundet utvecklar sin syn på specialtobakshandeln vid

tillämpning av alternativ I på följande sätt.

Kommer alternativ I alt tillämpas, torde följden bli att i vårt land, liksom

fallet är i andra länder med fri tobakshandel, vid sidan av försäljningen

av vissa standardtobaksvaror i nära nog alla slags detalj försäljningsställen

verkliga specialtobaksaffärer kommer att växa fram. Dessa specialtobaksaffärer

kan man räkna med kommer att betjäna förutom direkta konsumenter,

som inte vill nöja sig med de vanliga i handeln eljest förekommande sorterna

utan kräver val inom en större sortering, även sådana återförsäljare

såsom kaféer, restauranger och diversebutiker, som anser det fördelaktigt

för sin ekonomi att anpassa inköpen av tobaksvaror efter sin egen begränsade

försäljning och därför hellre godtar en lägre rabatt av specialtobakshandlaren

än den rabatt de kunde erhålla vid direkta inköp från tobaksmonopolet.

Under den förutsättning, som anges i alternativ I, skulle varje

återförsäljare äga inköpsrätt från tobaksmonopolet. Häri ligger en garanti

för småköparna att de till specialtobakshandlarna inte behövde erlägga

högre pris, eller som man också kan uttrycka det, de skulle tillerkännas

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majrts proposition nr 50 år 1957

lägre rabatt på av tobaksmonopolet angivet konsumentpris än de anser

med sina intressen förenliga. Tobaksmonopolets försäljning på lika villkor

till alla återförsäljare kommer vid fri prissättning upp till det på emballaget

angivna konsumentpriset att utgöra en effektiv priskontroll även vid partiförsäljning

mellan tobaksförsäljare.

Kommerskollegium och näringsfrihetsrådet vänder sig mot uppfattningen

att ett slopande av nyetableringskontrollcn skulle leda till att försäljningen

av tobaksvaror bedreves otillfredsställande ur hygienisk synpunkt eller

så att kvaliteten försämrades. Remissinstanserna påpekar att flertalet av

dessa varor numera är så förpackade att de icke tager åt sig lukt eller smak

och att det för övrigt icke torde vara särskilt svårt att ordna försäljningen

så att denna risk bortfaller. Icke heller finner kollegium och näringsfrihetsrådet

att tobakshandelns spridning till ett större antal försäljningsställen

behöver medföra någon större risk för långvarig eller eljest olämplig lagring

av tobaksvaror. Den fria konkurrensens krafter skulle snart sörja för

att endast välsmakande varor kunde avsättas.

Frågan om en övergångstid i avvaktan på genomförandet av en

helt fri tobakshandel utvecklas närmare av Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet,

som anför att det utöver de redan i det tidigare redovisade motiven

finns ytterligare tre skäl, som kan anföras för en sådan övergångstid.

För det första beredes tobaksmonopolet tillfälle att under de förändrade

förhållanden, som en liberalare tillståndsgivning medför, utan risk för

allvarliga störningar i distributionen samla erfarenheter angående olika

möjligheter att genom generellt verkande medel motverka de kostnadshöjningar,

som en utökning av antalet direktkunder i och för sig medför. För

det andra föreligger skäl avvakta, hur näringsfrihetsrådets praxis i olika

hänseenden kommer att utformas, särskilt efter den effektivisering av dess

verksamhet, som torde komma att genomföras inom en nära framtid. Bolaget

får härigenom bättre vägledning om de handlingsmöjligheter, som stå

till buds vid lösandet av de distributionsproblem, som uppkommer genom

ett slopande av nyetableringskontrollen. För det tredje tillgodoses _ så
som

utredningsmannen också framhåller — de redan befintliga återförsäljarnas

berättigade anspråk på viss trygghet mot hastiga omkastningar.

Även Sveriges grossistförbund ställer sig positivt till tanken på en övergångstid.

Specialtobakshandeln måste, anför förbundet, under en rimligt

avvägd och alltså ej för lång övergångstid ges tillfälle att anpassa sig efter

de nya förhållandena. De riktlinjer, sgiu angivits under direktiven i alternativ

II, synes i och för sig väl lämpade som vägledning för försäljningspolitiken

under denna övergångstid. Enligt dessa direktiv bör distributionsapparaten

utformas på ett rationellt sätt, varvid distributionskostnaderna

och konsumenternas bekväma tillgång till varorna framstår som riktpunkter.

Vid tillämpning av direktiven förutsättes, att monopolbolaget å

ena sidan verkar för upprätthållande av en kår av specialtobakshandlare av

god standard, men å andra sidan också att man, särskilt i nya bebyggelse
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

områden, prövar de nya distributionsformer, som kan anses uppfylla de

nämnda principiella önskemålen.

Handelskammaren i Gefle föreslår en etappvis övergång till en ordning

enligt alternativ I. Under den förutsättningen att förslaget kunnat underställas

1956 års riksdag och då godkännas skulle såsom en första etapp

pris- och rabattfrågorna regleras med verkan från den 1 januari 1957. Som

andra etapp skulle handeln med tobaksvaror under vanlig affärstid frisläppas

tidigast från och med den 1 januari 1958 och slutligen skulle

kioskerna och annan fritidshandel den 1 januari 1959 beviljas inköpsrätt

enligt samma principer som gäller för övrig handel. Att handelskammaren

föreslår att sistnämnda etapp på reformprogrammet senarelägges, beror

därpå att kioskhandelns motsedda ökning säkerligen kommer att vålla specialtobakshandeln

det största avbräcket. För att denna icke skall vållas

alltför stora svårigheter, vilket skulle bli fallet vid ett tidigare frisläppande,

synes den böra beredas skälig tidsfrist, vilken kan utnyttjas för stärkande

av dess ställning genom strukturförändringar och utökning av varusortimentet.

Frågan om en övergångstid diskuteras också av kommerskollegium som

räknar med ett betydande avbräck för åtskilliga specialtobakshandlare om

detaljhandeln med tobaksvaror blir helt fri. Kollegium vill dock icke för

sin del tillstyrka att i den blivande lagstiftningen stadgas en övergångstid

— närmast diskuteras en femårstid — eftersom det enligt kollegii mening är

angeläget att tobakshandeln frisläppes snarast möjligt. I stället föredrar

kollegium den vägen att staten lämnar skälig gottgörelse till dem som särskilt

ifrågakommer för sådan ersättning. Ämbetsverkets ståndpunkt i denna

fråga redovisas i ett följande avsnitt, där ersättningsfrågan behandlas.

Enligt näringsfrihetsrådets mening talar de svårigheter som för vissa specialtobakshandlare

kan uppkomma vid den föreslagna liberaliseringen av

tobakshandeln för en förhållandevis lång övergångstid. Med tanke på att

förefintligheten av offentliga konkurrensbegränsningar inom tobakshandeln

motverkar strävandena att främja en fri konkurrens inom näringslivet

vore det emellertid önskvärt att de förordade reformerna genomföres

skyndsammast möjligt. Vid ett vägande av nu nämnda synpunkter anser sig

rådet icke böra motsätta sig att övergångstiden göres så lång som utredningsmannen

förordat. — Även överståthållarämbetet uttalar sig för utredningsmannens

förslag om en övergångstid.

Departementschefen

Den reglering av handeln med tobaksvaror som infördes genom 1943 års

monopol lagstiftning tillkom av i huvudsak rent sociala skäl. Statsmakternas

ingripanden till förmån för tobakshandlarna skall ses mot bakgrunden av den

utveckling, som tobakshandelsbranschen uppvisade under 1930-talet och

början av 1940-talet, och vilken kännetecknades av ett växande antal tobaksaffärer

med i stor utsträckning synnerligen låg varuomsättning. De

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

bekymmersamma förhållanden, under vilka många tobakshandlare då utövade

sin näring, ansågs nödvändiggöra en sanering av detaljhandeln, varigenom

i första hand tillväxten av nya försäljningsställen begränsades. Detta

fann man böra ske främst genom en nyetableringskontroll utövad av monopolbolaget

i samråd med ett särskilt organ, statens tobaksnämnd. Monopolbolaget

ålades genom en uttrycklig bestämmelse i monopollagen att anordna

sin varudistribution på sådant sätt, att försäljningsställenas antal anpassades

med hänsyn till möjligheten för tobakshandlarna att uppnå en rimlig

omsättning, i den mån detta kunde ske utan åsidosättande av konsumenternas

och monopolbolagets intressen. För att syftet med 1943 års regleringslagstiftning

icke skulle äventyras medgavs monopolbolaget även rätt

att öva kontroll över den etablering, som oberoende av inköpsrätt hos bolaget

grundades på inköp av varor i andra hand från sådana återförsäljare,

som antagits av bolaget och följaktligen ägde att därifrån köpa tobaksvaror

mot rabatt. För den händelse en tobakshandel etablerades oaktat monopolbolaget

vägrat affärens innehavare inköpsrätt, borde lämpligen den återförsäljare,

som befunnes genom andrahandsförsäljning förse den nya affären

med varor, tillhållas att upphöra därmed vid äventyr att eljest icke få kvarstå

som återförsäljare åt bolaget. Man räknade med att blotta vetskapen om

en sådan risk skulle verka återhållande för den, som kunde tänkas överväga

att på angivet sätt motverka de då aktuella strävandena inom tobakshandeln.

Tobakens särställning i butikstängningslagen uppbäres av i det väsentligaste

samma motiv som regleringen i övrigt av detaljhandeln med tobaksvaror.

Den tid, som förflutit sedan regleringen infördes, har såsom framgår av

den nu föreliggande utredningen avsevärt ändrat de förutsättningar, under

vdka regleringen av detaljhandeln med tobaksvaror en gång tillkom. Under

denna tid har även insikten om betydelsen av fri konkurrens för näringslivets

sunda utveckling kommit att på ett annat sätt prägla statsmakternas

syn på det ekonomiska livet. Jag tänker här främst på 1953 års lagstiftning

mot konkurrensbegränsning inom näringslivet. Det är enligt min

mening ofrånkomligt, att man i del förändrade läge, som inträtt sedan tobakshandelsregleringen

infördes, från grunden omprövar skälen för ett bibehållande

av regleringen i nuvarande eller eventuellt förändrad utformning.

En sådan omprövning är även betingad av den kritik, som också på

andra grunder kommit att riktas mot regleringen.

Genom det föreliggande betänkandet har två alternativ till lösningar framlagts.

Det ena, alternativ I, innebär att den offentliga nyetableringskontrollen

slopas. Enligt den andra lösningen, alternativ II, skulle nyetableringskontrollen

kvarstå i visst modifierat skick. Utredningsmannen har för egen

del ansett sig med viss tvekan böra förorda det senare alternativet.

Av de tdl utredningen knutna experterna har emellertid flertalet uttalat

sig för den friare ordningen medan företrädaren för tobakshandlarna, köp
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Mnj:ts proposition nr 50 år 1957

mannaförbundets representant och ordföranden i tobaksnämnden förordat

en bibehållen nyetableringskontroll i huvudsak enligt alternativ II.

Vid remissbehandlingen har såsom framgår av vad jag tidigare anfört det

övervägande antalet remissinstanser uttalat sig för att den offentliga nyelableringskontrollen

slopas.

Liksom flertalet av de hörda myndigheterna anser jag, att såsom en utgångspunkt

vid bedömningen av frågan om regleringens fortbestånd bör

tjäna den principiella ställning, som statsmakterna intagit genom 1953 års

lagstiftning mot konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet. Denna

lagstiftning, vilken i vissa avseenden skärpts genom beslut av 1956 års

vårriksdag, bär visserligen icke sin tillämpning å sådana konkurrensbegränsningar

som upprätthålles genom offentlig reglering. Det är å andra sidan

självfallet, att staten icke bör medverka till att inom en näringsgren

upprätthålla en konkurrensbegränsning, som ej från samhällelig synpunkt

framstår såsom nödvändig. Så långt det är möjligt bör staten på alla områden

verka för en fri konkurrens inom näringslivet och därmed bana väg

för nyttiga rationaliseringar. En sådan offentlig konkurrensbegränsning som

nyetableringskontrollen inom tobakshandeln bör därför bibehållas endast

om vägande skäl därför kan anföras.

Av det tidigare sagda framgår, att betingelserna för tobakshandeln numera

är helt annorlunda än vid tiden för nyetableringskontrollens införande.

Här skall endast erinras om några huvuddrag i utvecklingen. Tobakskonsumtionen

har såväl värde- som viktmässigt ökat betydligt. Samtidigt har

antalet specialtobakshandlare icke undergått några större förändringar utan

uppgår fortfarande till i runt tal 3 000. Specialtobakshandlarnas andel i monopolbolagets

försäljning har sedan 1943 minskat något och utgjorde 1954

drygt 37 procent. Däremot har kioskernas andel i omsättningen ökat kraftigt

under nämnda period och dessa svarade sistnämnda år för nära en fjärdedel

av monopolbolagets hela försäljning. — För lönsamheten inom tobakshandeln

har åren efter 1943 inneburit en högst avsevärd förändring till det bättre.

Den totala omsättningen per tobaksaffär har ökat från i genomsnitt

60 600 kronor år 1943 till i medeltal 149 500 kronor år 1953. De kraftigt

höjda omsättningssiffrorna avspeglar sig i en betydande inkomstförbättring

för tobakshandlarna. Under den nyssnämnda tioårsperioden har nettoinkomsten

per tobaksaffär — varmed här förstås ersättning till butiksinnehavaren

själv för eget arbete och insatt kapital jämte ersättning till oavlönade

familjemedlemmar — i-ealilcr fördubblats. Tages ej hänsyn till den

under tiden inträffade stegringen av levnadskostnaderna har nettoinkomsten

ökat med 175 procent, d. v. s. från en medelinkomst per affär om ungefär

4 700 kronor år 1943 till eu nettoinkomst år 1953 om genomsnittligt 12 950

kronor. Det är att märka att åter försälj arrabatten under dessa tio år sänkts

från i genomsnitt 10,6 procent till 8,5 procent. Ä andra sidan har inkomsten

av annat än tobaksvaror, särskilt tipsprovisionen, ökat kraftigt.

Grunden till tobakshandelns allmänt förbättrade läge kan i första rummet

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år i957

föras tillbaka på konjunkturförändringarna, som skett efter kriget. Den

ökade konsumtionen, inte bara av tobaksvaror utan även vad gäller annat

som lämpligen kan tillhandahållas i tobaksaffärerna, har möjliggjort avsevärt

ökad omsättning. Samtidigt har — vid sidan om den offentliga regleringen

— högkonjunkturen med dess fulla sysselsättning och knapphet på

arbetskraft varit ägnad att verka återhållande på etableringen av nya tobaksaffärer.

I samma riktning har den rådande bristen på lämpliga butikslokaler

verkat. Den konjunkturmässigt betingade begränsningen i nyetableringen

skulle med nu rådande förhållanden komma att bestå även om den offentliga

kontrollen avskaffades. Trots det allmänt förbättrade inkomstläget för tobakshandlarna

finns för visso fortfarande exempel på affärer, som saknar

verklig ekonomisk bärkraft. I nuvarande konjunkturläge med dess stora

efterfrågan på arbetskraft har dock skälen för att genom en särskild reglering

av detaljhandeln slå vakt om de mindre lönande tobaksaffärerna minskat

i hög grad. Det behov från tobakshandlarnas sida av skydd mot konkurrens,

som en gång motiverade införandet av den offentliga nyetableringskontrollen,

kan på grund av del förut anförda enligt min mening i nuvarande

läge inte åberopas såsom tillräckligt skäl för att upprätthålla regleringen.

En anledning att bibehålla nyetableringskontrollen skulle vara om man

kunde göra sannolikt att regleringen innebar påtagbara fördelar för konsumenterna.

Här syftar jag närmast på den diskussion, som förts angående

kontrollens inverkan på kostnaderna för distributionen av tobaksvaror och

kontrollens betydelse för prissättningen av dessa varor. Under den tid nyetableringskontrollen

tillämpats har, såsom framhållits från flera håll, distributionskostnaderna

nedbringats betydligt. Ett upphörande av kontrollen

kommer även med all sannolikhet att medföra att antalet försäljningsställen,

där tobaksvaror tillhandahålles, utökas betydligt. Emellertid behöver detta

ingalunda medföra att distributionen fördyras. Såsom bl. a. kommerskollegium

anfört kan antagas, att åtskilliga detaljhandlare som efter ett upphävande

av nyetableringsspärren vill upptaga tobaksförsäljning som ett kompletterande

inslag i sin rörelse, kan göra detta utan någon nämnvärd ökning

av de fasta kostnaderna i rörelsen. För monopolbolagets del kan en ansvällning

av kundkretsen tendera till en ökning av distributionskostnaderna. En

sådan utveckling kan dock förhindras genom skilda åtgärder i syfte att

efter rationella principer begränsa bolagets direktförsäljning. Sådana begränsningsåtgärder

får givetvis icke taga formen av diskriminering av viss

eller vissa kategorier köpare. Det är emellertid rimligt, att monopolbolaget

kräver att varje kund betalar de kostnader av exempelvis expeditionell natur,

som är förenade med den önskade leveransen av varor. Detta kan tänkas ske

genom ett system med särskilda expeditionsavgifter, genom kvantitetsrabatter

eller på liknande sätt.

På grund av det anförda vill jag ansluta mig till den av kommerskollegium

och näringsfrihetsrådet in. fl. uttalade uppfattningen, att ett bibehållande

av nyetableringskontrollen icke låter sig motiveras av en önskan att begränsa

distributionskostnaderna.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Såsom framgår av utredningsmannens betänkande och även belyses i flera

av remissyttrandena har nyetableringskontrollen medfört en viss fastlåsning

i en gång givna distributionsformer. Under de senaste åren har tobakskonsumtionen

alltmer inriktats på den ur distributionssynpunkt enklaste varan,

förpackade cigarretter. Samtidigt har distributionsutvecklingen på andra

områden frambringat nya butikstyper, affärer med självbetjäning. Från konsumentsynpunkt

vore det naturligt att dessa självbetjäningsbutiker även tillhandahölle

cigarretter av standardmärken, men hittills har nyetableringskontrollen

ofta lagt hinder i vägen för en sådan utveckling. Särskilt i nybyggda

områden har dessa verkningar av nyetableringskontrollen kunnat

inkräkta på allmänhetens intresse av bekväm tillgång på tobaksvaror.

Från tobakshandlarehåll har understrukits nyetableringskontrollens betydelse

för att kunna upprätthålla en kår av kunniga och intresserade specialtobakshandlare.

För såväl monopolbolaget som allmänheten är det viktigt

att distributionen av tobaksvaror även sker genom detaljister, vilkas försäljning

är särskilt inriktad på tobaksvaror i rikhaltigt sortiment. Det är naturligt

att en sådan återförsäljargrupp med viktiga funktioner i distributionen

särskilt stimuleras. Härför är emellertid nyetableringskontrollen ingalunda

oundgänglig. Uppmuntran och stöd åt denna yrkeskår kan lämnas

inom ramen för en framtida rationell försäljningspolitik från monopolbolagets

sida. Det kan erinras om att specialaffärer redan nu stimuleras genom

en alltmer utvidgad konsulentverksamhet och annan mera direkt kundservice.

Av vad jag här anfört följer att jag finner tiden mogen för att avveckla

den nuvarande nyetableringskontrollen. En sådan avveckling kan tänkas

ske på olika sätt. Én möjlighet är att i principiell överensstämmelse med det

av utredningsmannen förordade förslaget modifiera nyetableringsspärren

och ge kontrollen en mindre skråbetonad inriktning. Fn sådan förändring

av regleringen skulle kunna på längre sikt ses såsom en övergångsform till

en friare ordning. Det är dock tydligt, att en sådan anordning icke avlägsnar

de betänkligheter av principiell och praktisk natur som nu kan riktas

mot den bestående nyetableringskontrollen. En reform på området bär därför

enligt min mening i stället taga sikte på att helt avskaffa denna kontroll.

Detta innebär, att den nuvarande inlösningen och utflyttningen av

icke bärkraftiga tobaksaffärer icke längre skall förekomma. Likaså bortfaller

givetvis kontrollen över andrahandsförsälj ningen liksom även övervakningen

av de ekonomiska villkoren vid överlåtelser av tobaksatfärer. I

konsekvens härmed bör i bulikstängningslagen undanröjas de hinder i den

fria tobakshandeln som kan betraktas såsom ett led i den nuvarande offentliga

konkurrensbegränsningen.

Tobakshandelns särställning i butikstängningslagen kan, såsom jag förut

redogjort för, sägas ta sig uttryck i tre skilda hänseenden. Tobaksvarorna har

sålunda lämnats utanför den grupp varor, som brukar sammanfattas under

benämningen kiosksortimentet och vilka i allmänhet får säljas utom

vanlig affärstid. För tillstånd att sälja tobaksvaror under utsträckt tid

(5 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 50

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

fordras speciella skäl, nämligen att försäljningen skall äga rum från en

trafikkiosk eller i samband med nöjestillställning, idrottstävling m. in. Vidare

innebär butikstängningslagens bestämmelser, att försäljning av tobak

på näringsställen under utsträckt tid kan utan vidare ske till serverade

gäster medan försäljning av sådana varor icke utan tillstånd får äga rum

till avhämtning eller försändning. Slutligen innefattar butikstängningslagen

den särbestämmelsen beträffande automathandeln att försäljning av tobaks■\aror

\ad först beträffar frågan huruvida tobaksvaror bör inräknas bland de

varuslag som skall ingå i det s. k. kiosksortimentet, torde tobakens nuvarande

undantagsställning vara helt betingad av de särskilda konkurrenshänsyn,

vilka uppbär nyetableringskontrollen i stort. Det kan därför enligt

min mening icke gärna ifrågakomma att bibehålla restriktiviteten på denna

punkt därest nyetableringskontrollen eljest upphäves. Härtill kommer,

att just begränsningen i rätten att sälja tobaksvaror under utsträckt tid för

konsumenterna torde ha framstått såsom särskilt obekväm. För länsstyrelserna

har ärendena om tillstånd till tobaksförsäljning efter vanlig affärstid

varit arbetskrävande och besvärliga. Butikstängningslagen har i detta avseende

även visat sig kunna medföra mindre tilltalande konsekvenser när

det gäller detaljhandelns struktur, såsom att bland flera kiosker i ett samhälle

trafikkiosken utan sakligt vägande skäl får monopol på försäljning

av tobaksvaror. Utvidgas kiosksortimentet att i enlighet med det anförda

omfatta även tobaksvaror, bör emellertid tillses att tobakshandeln gives

möjligheter att konkurrera med kioskhandeln även under utsträckt tid. Detta

förutsätter, att kiosksortimentet upptager också de varuslag, som vid sidan

om tobak allmänt saluföres i de typiska tobaksaffärerna.

Reformeringen av butikstängningslagens bestämmelser rörande tobakshandeln

bör även medföra att det nuvarande förbudet mot tobaksförsäljning

från serveiingsställen till avhämtning upphäves. Även från remisshåll, där

man eljest förordat ett bibehållande av nyetableringskontrollen, har framhållits

hur förbudet skapar irritation hos allmänheten och att överträdelser

i icke ringa utsträckning förekommer. Möjliggöres i större utsträckning än

nu kioskförsäljning av tobaksvaror och släppes automathandeln fri, såsom

jag i det följande ämnar förorda, skulle ett fortsatt försäljningsförbud för

näringsställen te sig helt meningslöst.

Ett friare system för tobakshandeln utan nyetableringskontroll bör innebära

full frihet för var och en, som handlar med tobaksvaror, att bedriva

sadan försäljning från automat. Något fortsatt gynnande i detta hänseende

av en viss grupp detaljister bör alltså icke komma i fråga. För automatförsaljning

av tobaksvaror bör därför icke heller såsom nu är fallet krävas tillstånd

av monopolbolaget.

På grund av det anförda vill jag förorda, att den offentliga nyetableringskontrollen

inom tobakshandeln i sin helhet upphäves och att i överensstämmelse

härmed butikstängningslagens reglering av tobaksförsäljning jämkas

sasom jag tidigare nämnt. Distributionen av tobaksvaror bör i fortsättning
Ö
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

83

en ske efter rationella och affärsmässiga principer och vara grundad på

fria konkurrensförhållanden i detaljhandelsledet. Därmed skapas en viktig

förutsättning för att konsumenternas intresse av en bekväm och tillfredsställande

tillgång på tobaksvaror skall på bästa sätt tillgodoses.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört finns enligt min mening icke

någon anledning att räkna med att ett borttagande av nyetableringskontrollen

skall medföra något återgående till de svåra förhållanden, som en gång

föranledde regleringens införande. Den nuvarande s. k. specialtobakshandeln

erbjuder ett rikt specialiserat sortiment av tobaksvaror, som ej kan beräknas

komma att saluföras i kiosker och övriga butiker. Därutöver tillhandahålles

i specialtobaksaffärerna även andra varor än tobaksvaror och utvecklingen

mot mindre sträng marknadsuppdelning skapar goda förutsättningar

för handeln att utvecklas vidare trots ett mera utsatt konkurrensläge

vad gäller tobaksvaror. Detta får emellertid icke undanskymma de svårigheter,

som ett plötsligt upphävande av det nuvarande konkurrensskyddet skulle

kunna komma att medföra för vissa tobakshandlare. I möjligaste mån bör

specialtobakshandeln givas tid att anpassa sig efter de nya förhållandena,

exempelvis genom utvidgning av varusortimentet. Monopolbolaget har i sitt

remissyttrande föreslagit en övergångstid av högst fem år, under vilken en

modifierad reglering av detaljhandeln enligt utredningsmannens alternativ II

skulle tillämpas. Det synes mig emellertid tveksamt huruvida några reella

fördelar står att vinna genom att under en begränsad övergångstid tillämpa

nya principer för detaljhandelsregleringen, om vilkas faktiska verkningar

man saknar erfarenhet. Med en övergångsvis tillämpad särskild reglering

följer givetvis ökat administrativt arbete. I detta sammanhang är att märka

att den ifrågasatta ordningen förutsätter, att monopolbolaget under en ganska

lång övergångstid skulle liksom nu övervaka att partiförsäljning av tobaksvaror

i andra hand icke sker till affärsinnehavare som saknar inköpsrätt

hos bolaget. Enligt min mening är det emellertid knappast sannolikt, att

någon respekt i längden kan vinnas för förbudet mot andrahandsförsäljningen

i ett läge där det står klart att tobakshandeln kommer att helt frisläppas.

I stället synes vara att föredraga, att tobakshandlarna medan det

nuvarande konkurrensskyddet ännu helt består får en väl tillmätt förberedelsetid

och att därefter regleringen av tobakshandeln till alla delar upphäves.

Specialtobakshandelns intresse av att under relativt lugna förhållanden

få planera inför del ändrade konkurrensläget torde tillgodoses därest

detaljhandelsregleringen tillämpas även under år 1958 och att handeln

följaktligen frisläppes först från och med den 1 januari 1959.

Den rationalisering av distributionen, vartill man ytterst syftar vid ett

upphävande av tobakshandelsregleringen, innebär givetvis ekonomiska påfrestningar

för de näringsidkare, vilka dragés med oproportionerligt stora

omkostnader eller eljest har mindre goda förutsättningar att hävda sig i

konkurrens med andra. Även om det generellt beträffande tobakshandelns

lönsamhet kan sägas, att denna icke längre är avhängig av det konkur
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

rensskydd, som nyetableringskontrollen erbjuder, måste tas i betraktande

att i undantagsfall en tobaksaffär kunnat existera endast på grund av att

konkurrerande försäljning till följd av nyetableringskontrollen saknats. För

innehavaren av en sådan ekonomiskt svag rörelse skulle en övergång till fria

konkurrensförhållanden kunna innebära sådant avbräck att han tvingades

nedlägga rörelsen. Såsom jag i ett följande avsnitt avser att närmare utveckla,

finner jag det ganska rimligt, att man vid en avveckling av nyetableringskontrollen

beaktar dess ursprungliga karaktär av social skyddsåtgärd

och öppnar en möjlighet för tobakshandlare, vilkas rörelse under de nya förhållandena

icke kan drivas lönande, att i särskilt ömmande fall erhålla ekonomiskt

bistånd. Jag vill därför förorda, att man med sikte på dessa övergångssvårigheter

inom tobakshandelsbranschen skapar ett ersättningsförfarande,

som tillgodoser nyssnämnda synpunkter. Till den närmare utformningen

av en sådan hjälp åt tobakshandlare ämnar jag återkomma i det

följande.

VI. Prisbindningen

Utredningsmannen

Enligt utredningsmannens förslag slopas det nuvarande fasta bruttopriset

å tobaksvaror såväl vid genomförande av en ordning överensstämmande

med alternativ I som vid ett bibehållande av nyetableringskontrollen enligt

alternativ II. Förslaget innebär beträffande prissättningen, att ett av monopolbolaget

fastställt priskurantpris fortfarande skall finnas utsatt på varuförpackningarna

men att detta pris skall vara ett maximipris, som det står

återförsäljarna fritt att underskrida. Det föreslås vidare, att ett högre priskuranlpris

skall kunna fastställas för styckeförsäljning av cigarrer, cigarrcigarretter

och cigarretter än för försäljning i hel förpackning.

I sin motivering för förslaget erinrar utredningsmannen om att föreskrift

om det av monopolutövaren bestämda utförsäljningspriset icke får vare sig

överskridas eller underskridas funnits i monopollagstiftningen ända sedan

dess tillkomst år 1914. Motiveringen till denna bestämmelse har varit dubbel.

I fråga om förbudet att överskrida priskurantpriset har åberopats, att

detta skulle vara en nödvändig följd av skattesystemet, som innebär att

skatten åtminstone delvis skall utgå med viss procent av utförsäljningspriset.

Departementschefen i 1914 års proposition anförde sålunda, att med

hänsyn härtill ett överskridande av det fastställda priskurantpriset skulle

innebära, att staten undandroges en del av den skatt, som borde utgå för

varan. Beträffande förbudet mot underskridande av priset motiverades detta

med tobakshandlarnas önskan att genom bestämmande av minimipris begränsa

den osunda konkurrens, som på detta område gjort sig gällande.

Utredningsmannen finner de ursprungliga skälen för förbudet att underskrida

priskurantpriset icke längre bärande och anför.

Det argument för bruttoprissystem, som baserar sig på skatteberäkningen,

torde enligt nutida uppfattning knappast kunna tillmätas någon större bety
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 är 1057

delse. Det är icke nödvändigt, att skatteprocenten beräknas just på det verkliga

utförsäljningspriset, utan den kan likaväl beräknas i förhållande till

ett på annat sätt definierat och fastställt värde. I andra fall uttages skatt,

beräknad t. ex. på fabrikantens fakturapris (varuskatten). Även om skatten

i princip beräknas på detalj handelspriset, synes det för övrigt icke vara

någon anledning att reagera mot att det faktiska utförsäljningspriset t

enstaka fall något över- eller understiger det pris, som legat till grund för

skatteberäkningen.

Vad därefter beträffar det år 1914 åberopade argumentet för minimipriser

måste till att börja med framhållas, att situationen inom detaljhandeln vid

denna tidpunkt var en helt annan än nu. Över huvud taget tillämpades inom

handeln icke såsom för närvarande i princip fasta priser, utan individuell

prissättning genom prutning o. dyl. var en mycket vanlig företeelse. Förutom

i och för sig väl motiverade kvantitetsrabatter, t. ex. specialpriser vid köp

av hela cigarrlådor, förekom det i stor utsträckning, att affärsmän i andra

branscher använde tobak som »lockvara», d. v. s. antingen tillämpade mycket

låga, kanske förlustbringande priser på tobaksvaror i syfte att locka till

sig kunder till sin övriga försäljning eller också i samband med inköp av

andra varor t. o. in. lämnade tobaksvaror »på köpet». Mot bakgrunden av

dessa företeelser kan en sådan motivering, som 1914 åberopades till stöd

för minimipriser, te sig förklarlig, men i nuvarande läge kan dessa synpunkter

icke anses bärande. Tvärtom måste de anses stå i direkt strid mot

de tankegångar, som ligger bakom 1953 års lagstiftning mot samliällsskadlig

konkurrensbegränsning. Denna lagstiftning utgår från att priskonkurrensen

är en av de viktigaste drivkrafterna för distributionsapparatens

rationalisering och distributionskostnadernas nedbringande. Om priskonkurrens

skall vara möjlig fordras givetvis, att icke minimipriser är föreskrivna

eller på annat sätt upprättbålles.

I fråga om möjligheterna till priskonkurrens på tobakshandelns område

bör det emellertid observeras, att i nuvarande läge utrymmet härför är

ganska begränsat med hänsyn till att detaljhandelsrabatten endast uppgår

till 8,5 procent. Möjligheterna för återförsäljarna att lämna extra rabatter

till kunderna av sådan storlek, att de kan ha någon betydelse ur konkurrenssynpunkt,

är därför mycket små. Såsom exempel må nämnas, att etl paket

cigarretter av det mest gångbara märket för närvarande kostar 2:40. Rabatten

uppgår sålunda till cirka 20 öre. Om försäljaren i konkurrenssyfte skulle

sänka priset med 10 öre, vilket knappast skulle ha någon större effekt för

att locka kunder, så åtgår härtill halva bruttovinsten. Och en återbäring av

3 procent, som tillämpas inom konsumentkooperationen och delvis inom

annan livsmedelshandel, torde icke ha någon större betydelse ur konkurrenssynpunkt

i fråga om en sådan vara som tobak, men den tar i anspråk

så stor del av handelsmarginalen, att det kan ifrågasättas om försäljningen

under sådana förhållanden är lönande. Ett upphävande av förbudet mot

priskurantprisets underskridande kan därför knappast antagas medföra

någon större effekt i form av differentiering av priserna. Det är sannolikt,

alt de kooperativa butikerna och eventuellt andra, som tillämpar återbäringssystem,

kommer att lämna återbäring även på tobaksvaror, vilket de

för närvarande är förhindrade att göra. Från kooperationens sida har del

anmälts som ett särskilt önskemål, att detta skulle bli möjligt. Men delta

önskemål torde vara motiverat icke så mycket ur konkurrenssyfte som snarare

för att förebygga de stora svårigheter ur kontrollsynpunkt, som föreligger

under nuvarande förhållanden, då tobaksförsäljningen mäsle gå ulanför

kassaregisterkontrollen. I övrigt är de! tänkbart, åt! någon kiosk med

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

låga kostnader samt möjligen enhetsprisaffärer och varuhus skulle söka

draga till sig kunder genom att avstå från någon del av rabatten, men i stort

sett torde priskurantpriserna komma att hållas.

Mera tvekan kan enligt utredningsmannens mening råda beträffande frågan,

huruvida ett av monopolbolaget fastställt maximipris bör gälla eller, i

annat fall, om bolaget bör fastställa ett riktpris att tjäna till ledning vid försäljningen

till allmänheten men utan tvingande innebörd. Utredningsmannen

anlör det argumentet för stadgande av maximipriser att staten och inonopolutövaren

genom monopoliseringen måste anses ha ett visst ansvar för

att tobaksvarorna tillhandahålles allmänheten till det pris, som med hänsyn

till tillverknings- respektive importkostnaden samt skattebestämmelserna

kan anses skäligt. Del vore visserligen möjligt att i stort sett tillgodose detta

syfte utan lagstadgade maximipriser, men om man ansåge det önskvärt att

de »skäliga» priserna tillämpas så undantagslöst som möjligt vore det motiverat

att i lagen stadga ett förbud mot det fastställda prisets överskridande.

Utredningsmannen utvecklar sin ståndpunkt till frågan huruvida maximipriser

eller riktpriser bör tillämpas på följande sätt.

Om varken maximi- eller riktpriser skulle angivas vid monopolbolagets

försäljning skulle detta innebära, att tobaksvarorna såldes till nettopriser

och att återförsäljarna hade full frihet att bestämma sina marginaler och

därmed priset vid försäljningen till allmänheten. Detta skulle nödvändiggöra

en viss omläggning av skattesystemet, eftersom värdeskatten då måste

beräknas antingen på monopolbolagets nettopris eller också på visst på

annat sätt definierat och bestämt beskattningsvärde. Här må anmärkas, att

t. ex. i förordningen om försäljningsskatt förekommer, att skatt beräknas

på det värde, som en viss vara kan antagas komma att betinga vid försäljning

till konsument. En omläggning av skattesystemet är sålunda — såsom

också i föregående kapitel framhållits — möjlig att genomföra men synes

föranleda vissa komplikationer.

Även om monopolbolaget icke skulle angiva några riktpriser för tobaksvarorna

synes det dock kunna ifrågasättas, om bolaget icke ändock i praktiken

kommer att finna det nödvändigt att vid sin prissättning taga hänsyn

till det väntade detaljhandelspriset. Då detta för t. ex. ett paket cigarretter

i praktiken måste sättas till ett jämnt 5-tal och helst till ett jämnt 10-tal

öre samt marginalen för ett dylikt paket för närvarande uppgår till omkring

20 öre så är det uppenbart, att om nettopriset icke anpassas på lämpligt sätt

kommer detaljhandelns procentuella påslag att variera inom ganska vida

gränser. Vid ett nettopris å t. ex. 2: 20 skulle detaljhandlaren ha att välja

mellan utförsäljningspriser å 2: 40 (motsvarande 8,3 procent rabatt), 2: 45

(motsvarande 10,2 procent rabatt) och 2:50 (motsvarande 12 procent

rabatt). Om monopolbolaget skall kunna ha något inflytande på detaljhandelsmarginalens

storlek, synes det därför nödvändigt, att nettopriserna

beräknas så, att de tillsammans med en skälig handelsmarginal slutar på ett

lämpligt avrundat försäljningspris. Men i så fall synes det naturligare, att

försäljningspriset även direkt angives av monopolbolaget. Dess nettopriser

torde då av rent praktiska skäl böra på hittills vanligt sätt beräknas som

försäljningspriset med avdrag av viss rabattsats. Sannolikt är ett dylikt

system även mest praktiskt för genomförande av den differentiering av återförsäljarnas

ersättning, som i fortsättningen kommer att förordas.

Därest monopolbolaget icke längre skulle fastställa ens riktpriser, skulle

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

87

härav givetvis följa, att de nuvarande på monopolets banderoller utsatta

priserna skulle försvinna. Man kan fråga sig, huru allmänheten skulle reagera

inför en sådan ändring. Sedan lång tid tillhaka har man nu vant sig

vid fasta, av monopolbolaget fixerade priser på alla tobaksvaror, och detta

har säkerligen uppfattats som en garanti för att det åsatta priset varit skäligt

med hänsyn till gällande tillverknings- respektive importkostnader samt

skattebestämmelser. Det torde ha känts som eu fördel, att man icke genom

jämförelse mellan olika inköpsställen eller på annat sätt behövt förvissa

sig om att man icke betalat överpris. Det synes därför sannolikt, att allmänheten

ur dessa synpunkter skulle betrakta det som en nackdel, om de på

förpackningarna tryckta priserna skulle slopas. Man skulle troligen anse

sig ha rätt att kräva, att de priser konsumenterna skall betala för varor, som

tillhandahålles genom ett statligt monopol, på ett tydligt och lättillgängligt

sätt tillkännagives för konsumenterna genom monopolbolagets försorg.

Det skulle säkerligen vara möjligt att åstadkomma, att ett av monopolbolaget

bestämt riktpris i huvudsak skulle följas i detaljhandeln, utan att

man förbinder det med straffsanktion, d. v. s. ger det karaktär av maximipris.

Ett överskridande av priset skulle sannolikt komma att ske endast i

speciella fall, t. ex. vid försäljning på restauranter eller i vissa mera lyxbetonade

butiker samt vid styckeförsäljning i den mån icke högre handelsmarginal

för dylik försäljning sanktioneras. I och för sig vore kanske icke

så mycket att erinra mot vissa överpriser i dylika fall, då de kan anses

motiverade av högre kostnader, men för ett bibehållande av förbudet mot

priskurantprisets överskridande talar den ovan anförda synpunkten, att

staten och monopolbolaget får anses ha ett visst ansvar för att tobaksvarorna

tillhandahålles till skäliga priser. Någon egentlig fördel synes icke

heller vara att vinna genom ett slopande av förbudet i denna del. Möjligen

skulle en teoretisk frihet att överskrida marginalen kunna betraktas som ett

slags säkerhetsventil vid förhandlingar om rabattsatsens höjd, men detta

betraktelsesätt torde vara huvudsakligen formellt.

Ytterligare en synpunkt talar för att åtminstone riktpriser, angivna på

varje förpackning, skall bibehållas, nämligen förhållandena vid den privata

tobaksimporten genom detaljhandlarnas försorg. Såsom i föregående kapitel

närmare angivits innebär de nuvarande bestämmelserna på detta område,

att importören får tillgodoräkna sig samma rabatt som på monopolets varor

jämte ersättning för kostnader för importen. Meningen är att kontrollera,

att någon extra vinst icke uttages på dessa varor och att de sålunda icke

göres mera lockande än de av monopolbolaget tillhandahållna. Då det här

rör sig om specialmärken, vilkas priser icke kan vara allmänt kända av konsumenterna,

skulle det vara omöjligt att hålla på denna princip, om icke

åtminstone av monopolet bestämda riktpriser åsattes dessa varor. Verkligt

effektivt kan systemet icke fungera utan förbud mot uttagande av högre

pris än det av monopolet åsatta. Visserligen förekommer enskild tobaksimport

för närvarande i mycket blygsam omfattning, men detta torde vara

eu direkt följd av den nämnda principen. Om importörerna skulle erhålla

full frihet att ta ut det pris de önskade för dessa varor, skulle förhållandena

kunna bli annorlunda.

På grund av det anförda finner jag övervägande skäl tala för att monopolbolaget

även i fortsättningen skall åsätta tobaksvarorna detaljhandelspriser

och att det skall vara förbjudet att uttaga högre priser iin de sålunda bestämda.

Däremot skall det stå återförsäljarna fritt att genom återbäring

eller på annat sätt underskrida de fastställda priserna. Det må emellertid

framhållas, alt den föreslagna utformningen av bestämmelserna icke ute
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

sluter möjligheten för monopolbolaget att tillämpa nettopriser vid sin försäljning

till detaljhandlarna.

Utredningsmannen tar i detta sammanhang till diskussion upp frågan om

distributionens rationalisering i övrigt och särskilt rabattsättningens inverkan

härpå. Enligt utredningsmannen är önskvärt, att monopolbolagets rabatter

i möjligaste mån differentieras efter den prestation, som återförsäljaren

utför. Den bör således vara större för den, som gör sina inköp i stora

partier, än för den, som köper mindre poster. Detta gäller vid genomförande

av såväl alternativ I som alternativ II. Utredningsmannen anför bl. a.

En sådan differentiering kan åstadkommas på olika sätt, t. ex. genom en

extra rabatt (bonus) för större inköp på en gång, för sammanlagda inköp

under ett år av viss storlek eller genom uttagandet av en särskild expeditionsavgift

för varje expedition. Frågan om fraktkostnadernas bestridande

har även betydelse i detta sammanhang. Man kan vidare tänka sig att bestämma

en minsta kvantitet, beräknad för år, månad eller gång, för inköp

direkt från monopolbolaget. Övriga återförsäljare skulle då hänvisas till

andrahandsinköp.

En annan form för differentiering av rabatten efter prestation är att

tillämpa olika rabattsatser för olika slag av varor. Härvid borde lägre rabattsatser

tillämpas för de stora standardmärkena och högre för finare märken,

som kräver större sortering, större besvär med lagerhållning och omsorg

om varornas kondition och även mera arbete vid själva försäljningen.

Här må framhållas, att någon differentiering av rabatterna direkt efter

olika kategorier av återförsäljare icke synes böra förekomma. Tidigare erfarenheter

torde ge vid handen, att en sådan differentiering leder till stora

svårigheter i fråga om avgränsningen mellan de olika grupperna och därför

är ohållbar. Det kan även ifrågasättas, om en sådan differentiering kan

anses vila på en rättvis och rationell grund. En avvägning av rabatterna efter

återförsäljarnas prestationer enligt här ovan skisserade riktlinjer kan emellertid

i någon mån verka så, att den gynnar vissa typer av återförsäljare.

Uteslutet är väl icke heller, att monopolbolaget kan finna det med sin fördel

förenligt att till vissa återförsäljare lämna bidrag t. ex. till skyltning eller

till anskaffande av vissa för tillfredsställande lagring av tobaksvarorna

önskvärda anordningar.

Särskilda yttranden

Herr Brandt vänder sig mot att bruttoprisbindningen upphäves vare sig

det sker i samband med ett slopande eller ett bibehållande av nyetableringskontrollen.

Återförsäljarmarginalerna vore alltför ringa för att ett upphävande

av bruttopriserna skulle kunna leda till en ökad konkurrens. Ett utbyte

av maximipriserna mot bruttopriser skulle endast kunna stimulera

intresset för en lockvaruförsäljning. Om nämligen marginalerna genom

slopande av de fasta priserna pressades, skulle detta medföra, att den obestridliga

fördel som specialtobakshandeln innebär för allmänheten och tobaksmonopolet

äventyrades. Ett avskaffande av de fasta bruttopriserna rimmar

därför enligt herr Brandts mening illa med syftet att upprätthålla en

kår av specialtobakshandlare.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Herr Sandberg förordar att man vid ett slopande av bruttoprissättningen

övergår till helt fri prissättning ulan någon sådan bindning med högstpris,

som föreslås enligt de båda alternativen. Herr Sandberg anser det vara principiellt

felaktigt med en sådan ensidig prisbindning och att även praktiska

skäl talar för en helt fri prissättning.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag att det fasta brutto pr iset slopas

tillstyrkes av flertalet remissinstanser oavsett om dessa ansluter sig till en

ordning enligt alternativ I eller II. Endast länsstgrelserna i Skaraborgs och

Västerbottens län, en ledamot i statens tobaksnämnd samt Tobakshandlarnas

riksförbund uttalar sig för att det fasta utförsäljningspriset bibehålies.

— Handelskammaren i Jönköping, som önskar i det väsentliga bibehålla

nuvarande reglering, synes intaga samma ståndpunkt.

Kommerskollegium erinrar om att 1953 års lag mot konkurrensbegränsning

inom näringslivet i princip förbjuder tillämpningen av ett bruttoprissystem

och att överträdelse av förbudet t. o. in. är straffbelagt. Enligt kollegii

mening kräves synnerligen starka skäl för att i fråga om tobakshandeln

ändock behålla bruttoprissystemet. Såvitt kollegium kan bedöma saknas

sådana skäl. Icke ens den omständigheten att tobaksvarorna är skattebelagda

torde kunna åberopas. Lämplig skattesats kan utan svårighet beräknas

och uttagas, även om varan saknar fast utförsäljningspris, t. ex. å

ett av monopolbolaget bestämt nettopris.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att en rätt att underskrida det

pris som åsatts varan måste anses på ett betänkligt sätt gynna de affärer,

där tobaksför sälj ningen utgör en oväsentlig del av försäljningen i övrigt.

Ett sådant gynnande skulle ske på bekostnad av den egentliga tobakshandeln.

Tobakshandlarnas riksförbund utvecklar sin ståndpunkt sålunda.

Med de snäva detaljhandelsmarginaler som förekomma, 8,5 %, kan förbundet

icke inse att något vore vunnet ur konkurrenssynpunkt genom ett

införande av fri prisbildning. På andra områden har förbud mot bruttopriser

ansetts framtvinga en nödvändig och sund konkurrens beträffande marginalernas

storlek, men i fråga om tobaksvaror gäller att det statliga monopolbolaget

efter de erfarenheter som vunnits stannat för en bestämd procentsats.

Allmänheten har likväl ansetts få en garanti för en skälig prissättning

på tobaksvarorna samtidigt som gällande skatlebestämmelser iakttagits och

återförsäljarnas marginal ej blivit för hög. En fri prisbildning skulle således

innebära ett klart underkännande av det statliga monopolbolagcts

förmåga att bedöma hur stor marginalen bör vara för att täcka återförsäljarnas

kostnader och samtidigt ge staten eu optimal inkomst av verksamheten.

Marginalen har givetvis också fastställts med tanke på att konsumenterna

skall erlägga ett skäligt pris för varan. Enligt Riksförbundets erfarenheter

värdesätter konsumenterna att utförsäljningspriserna finnas angivna

på förpackningarna. Genom att marginalen fastställes av monopolbolaget

torde också förutsättningar föreligga för alt olika former för distributionens

anordnande på ett smidigt sätt kunna prövas så att städse de billigaste

distributionsvägarna kunna väljas.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj: ts proposition nr 50 år 1957

Statens iobaksncimnd framhåller, att systemet med fasta bruttopriser

uppenbarligen haft och även fortfarande har stora fördelar. Allmänheten

vet vad den skall betala för sina tobaksvaror och har en fullgod garanti

för att priset på de tillhandahållna varorna är skäligt och beräknat enligt

gällande skattebestämmelser samt att återförsäljarens vinst ej är för hög.

Bruttoprissystemet ger också enligt nämndens mening handeln med tobaksvaror

stabilitet och förhindrar lockvaruförsäljning och dylikt. Med nuvalande

handelsmarginal — utgörande 8,5 procent av försäljningspriset och

innebärande endast omkring 20 öre per förpackning för de vanligast förekommande

cigarrettförpackningarna — torde frånvaron av priskonkurrens

icke ha någon nämnvärd betydelse för allmänheten. Eftersom emellertid

bruttoprissystemet principiellt stode i strid mot 1953 års lagstiftning och ett

slopande av systemet knappast skulle få någon större ekonomisk betydelse

för ''sare sig återförsäljarna eller allmänheten, talade dock enligt nämndens

mening övervägande skäl för att man även för tobaksvarorna borde frångå

bruttoprissystemet.

Utredningsmannens förslag att ett av monopolbolaget fastställt maximi

P r i s skall vara åsatt varuförpackningarna tillstyrkes eller lämnas

utan erinran av statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Värmlands,

Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands

län, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges kioskidkares riksförbund,

Svenska kioskhandlareförbundet samt tre handelskammare. Övriga remissinstanser

utom länsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens län jämte en

handelskammare, vilka såsom nämnts förordar ett bibehållet bruttoprissystem,

uttalar sig för en helt fri prissättning antingen med eller utan angivande

av riktpriser. Tobakshandlarnas riksförbund förklarar att för den

händelse att bruttoprissystemet mot förbundets önskan slopas, förbundet

icke finner något skäl föreligga att införa maximipriser.

I några yttranden framhålles den principiella vikten av att prissättningen

blir helt fri liksom även konkurrensens betydelse för en skälig prisutveckling.

Kommerskollegium förklarar sålunda, att det ur principiell synpunkt är

viktigt att den nuvarande prisbindningen helt slopas och att utförsäljningspriserna

sålunda blir fria icke bara nedåt utan även uppåt. Utredningsmannen

synes anför kollegium — till stöd för sin ståndpunkt ej ha åberopat

annat än att monopolbolaget finge anses ha ett visst ansvar för att tobaksvaror

tillhandahölles mot skäliga priser och att maximipris erfordrades för beräknande

av den vinst som borde tillkomma enskild importör av tobaksvaror.

Dessa skäl har icke övertygat kollegium om nödvändigheten att införa

maximipriser. Säkerligen komme de fria konkurrensförhållandena att borga

för att konsumenterna kan köpa tobaksvaror till skäliga priser. Också i

fråga om återförsäljningen borde gälla, att priset får bestämmas efter prestation,

dvs. växla alltefter den service som lämnas kunden eller de kostnader

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

91

som återförsäljaren har; en dylik fri prisbildning vore naturlig. EU maximipris

måste — liksom ett bruttopris — i stort sett fastställas så att även återförsäljare

med höga kostnader får dessa täckta, och det kunde då enligt kollegii

mening befaras att också övriga återförsäljare följde maximipriset. Beträffande

frågan om betydelsen av maximipris då det gäller importförhållanden

synes det kollegium som om monopolbolaget skulle kunna tillvarataga

statens intressen i detta hänseende, även om varken sådana priser eller riktpriser

åsättes de importerade varorna. De allmänna normerna för beräknandet

av priset på dessa varor vore en angelägenhet mellan monopolbolaget och

importören, och det finge ankomma på bolaget att utarbeta normerna. Enligt

kollegii mening vore några nämnvärda olägenheter icke förknippade med

en sådan ordning.

Näringsfrihetsrådet, vars synpunkter väsentligen överensstämmer med de

av kommerskollegium framförda, påpekar bl. a. att en fri prissättning kommer

att möjliggöra olika kombinationer av pris, kvantitetsrabattering, sortiment

och kundservice. Det borde sålunda icke anses oskäligt att gäster på

en finare restaurang betalade något mera än kunder i affärer med liten service

och små omkostnader i övrigt. Med maximipris riskerade man att detta

sattes för högt under hänsynstagande till återförsäljare med höga kostnader.

Det funnes vidare enligt rådets mening knappast någon anledning att i förevarande

hänseende göra någon skillnad mellan tobaksvaror och andra varor

med liten handelsmarginal.

Kooperativa förbundet anför.

Vad som i främsta rummet kan anses motivera en maximiprissättning

sådan som den föreslagna är givetvis den stora andel av försäljningspriset

till konsumenterna, som beskattningen utgör och det statsfinansiella intresset

av att inte vid en helt fri prissättning på tobaksvaror försäljningsvolymen

och därmed statens inkomster av tobaksbeskattningen skulle komma att

minskas genom en stegring av priset utöver det, på vilket skatten beräknats.

Enligt styrelsens mening torde dock även vid ett å förpackningen utsatt priskurantpris

med karaktär av riktpris, som finge såväl över- som underskridas,

prissättningen i stort sett vid fri konkurrens mellan skilda kategorier

av försäljare variera kring det åsatta priskurantpriset. Ett mera avsevärt

högre pris skulle möjligen uttagas av en del lyxrestauranger och andra särskilda

försäljningsställen, där man räknar med alt köparna inte kommer att

resa invändningar mot ett överpris. Styrelsen ifrågasätter därför om inte

en prissättning i form av riktpris vore en bättre lösning än en maximiprissättning.

Tillämpades riktpriset bringades prissättningen å tobaksvaror i

överensstämmelse med bestämmelserna om bruttoprisförbud och riktpriser

i 1953 års lag om konkurrensbegränsningar i näringslivet.

Sveriges grossistförbund understryker likaledes vikten av att man när det

gäller prissättningen i detaljhandeln med tobaksvaror icke frångår vad som

i princip accepterats för handeln i övrigt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att nettopriser är att föredraga

framför de av utredningsmannen föreslagna maximipriserna. Men eftersom

den 1943 genomförda monopoliseringen av importen skall bestå och eu fri

prissättning å de av monopolet tillhandahållna varorna förutsätter att även

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1057

priset å de varor, som importeras av de enskilda, frisläppes, torde enligt länsstyrelsens

mening en övergång till nettopriser under nuvarande förhållanden

icke kunna genomföras. Länsstyrelsen stannar därför vid ett system med

riktpriser.

Såsom av det föregående framgått råder hland förespråkarna för en helt

fri prissättning delade meningar i frågan huruvida monopolbolaget vid sin

försäljning skall äga tillämpa riktpriser. Flertalet förordar dock att

riktpriser kommer till användning. En motsatt ståndpunkt intages endast

av Sveriges hotell- och restaurantförbund, men även ombudsmannaämbetet

för näringsfrihetsfrågor uttalar sig i viss mån för en fri prisbildning utan

stöd av riktpriser. Näringsfrihetsrådet redovisar icke någon ståndpunkt utan

uttalar att frågan huruvida vissa priser skall åsättas varorna, exempelvis

i form av riktpriser, eller om återförsäljarna utan några sådana anvisningar

skall vara hänvisade att kalkylera sina utförsäljningspriser, bör avgöras av

monopolbolaget på sätt detta kan finna lämpligt med hänsyn till rent affärsmässiga

överväganden.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet förklarar sig i detta sammanhang

icke ha något att invända mot utredningsmannens motivering för fastställda

maximipriser med dess framhävande av statens och monopolbolagets ansvar

för att priset på de högt skattebelastade tobaksvarorna icke blir högre än

monopolbolagets kostnader jämte skatt och medgivna handelsmarginaler föranleder.

Enligt bolagets mening skulle emellertid i allt väsentligt samma resultat

uppnås genom ett å förpackningarna utsatt riktpris, som av vissa skäl

torde vara att föredraga. Bolaget anför vidare.

Såsom en av de sakkunniga, herr Sandberg, framhållit, måste det anses

principiellt felaktigt med en ensidig prisbindning. I praktiken komme dock

enligt styrelsens mening riktpriset säkerligen att få ett avgörande inflytande

på prisbildningen. Vid företagna internationella jämförelser har konstaterats,

att tobakspriserna i Europa i regel äro bundna, men även i ett land

som Norge, där maximipriser gälla och inget hinder föreligger för underskridande

av desamma, förekommer med undantag för återbäringsformen praktiskt

taget icke någon priskonkurrens, enligt uppgift på grund av de låga

marginalerna, som dock äro högre än de svenska. Ett överskridande av priset

skulle sannolikt endast vara möjligt i speciella fall såsom ersättning fölen

extra service, t. ex. vid försäljning på restauranter och vid styckeförsäljning.

Utredningsmannen har med rätta velat ge möjlighet till uttagande av

ett något högre pris vid styckeförsäljning och föreslagit, att detta skulle

ske genom att monopolbolaget fastställde särskilda maximipriser för styckeförsäljningen.

Denna metod skulle emellertid medföra prissättningsavgöranden,

som skulle kunna åstadkomma missnöje hos återförsäljarna, och

dessutom verka stimulerande på styckeförsäljningen. Riktprislinjen löser

automatiskt styckeförsäljningsproblemet genom att överlåta åt handlandena

att uttaga det eventuella överpris, som de finna lämpligt. Ur statsfinansiell

synpunkt torde icke finnas anledning att göra några invändningar mot att

tobaksbeskattningen anknytes till ett riktpris.

Statens tobaksneimnd anför att utbytande av bruttopriserna mot riktpriser

angivna å förpackningarna huvudsakligen endast komme att medföra att en

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

del återförsäljare kommer att giva återbäring å försålda tobaksvaror, vilka

de nu är lagligen förhindrade att göra. Över- eller underskridande av riktpriset

komme helt säkert att bli förhållandevis sällsynt. Under vanliga förhållanden

dvs. då någon bristsituation ej råder torde de fall då riktpriset

komme att överskridas enligt nämndens mening sannolikt att bli enstaka undantag.

Allmänheten komme säkerligen att kraftigt reagera mot att helala

högre pris än det som vore angivet på förpackningen.

Sveriges hotell- och restaurantförbund anför till utveckling av sin ståndpunkt.

Genom införande av fri prissättning kunna de företag, som på grund av

hög omsättning och rationalisering av sin verksamhet lyckas nedbringa sina

kostnader per försåld enhet, obundna av sådana prisstyrande faktorer som

maximi- eller riktpriser fritt överväga en lämplig sänkning av sina priser.

Givetvis lämnar en fri prissättning utrymme även för prishöjningar, vilka

kunna stå i strid med monopolbolagets intresse av skäliga detaljpriser. Enligt

utredningsmannen skulle emellertid vid angivande av riktpriser ett överskridande

av dessa sannolikt komma att ske endast i speciella fall, t. ex. vid

försäljning på restauranter eller i vissa mer lyxbetonade butiker. Det anförda

torde äga giltighet även vid fri prissättning utan riktpriser. De begränsade

överpriser, som i nämnda fall kunna ifrågakomma, kunna emellertid

icke anses kollidera med kravet på skäliga priser, emedan ifrågavarande företags

högre kostnader motivera högre priser. Som grund för denna uppfattning

må nämnas att enligt en av förbundet utförd lönsamhetsutredning tobak

i genomsnitt utgör 3,4 procent av försäljningen på en spritrestaurant

men endast 0,6 procent av bruttovinsten. Detta gäller trots att i den totala

försäljningssiffran spritdrycker och starkviner ingå med en stor andel, medan

de däremot representera en relativt liten andel av den totala bruttovinsten.

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor förordar att den legala

regleringen av utförsäljningspriserna på tobaksvaror — såväl de av tobaksmonopolet

tillverkade som de importerade — helt upphäves och att beskattningsreglerna

i enlighet därmed får en sålunda ändrad utformning att skatten

beräknas på monopolbolagets nettopris. Det synes enligt ämbetet böra

förutsättas att tobaksmonopolet endast i den utsträckning, som oundgängligen

betingas av förhållandena, till ledning för återförsäljarnas prissättning

meddelar riktpriser. Ämbetet anser en fri prisbildning inom handeln utan

stöd av riktpriser uppenbarligen förutsätta medverkan av konsumenterna i

så måtto, att dessa måste ägna ökad uppmärksamhet åt de priser som betalas.

Genomförandet av den friare prissättningen krävde därför under ett

övergångsskede en ökad konsumentupplysning. I

I allmänhet föreslås att riktpriset å s ä 11 e s varuförpackningen.

Kommcrskollegium och länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar

sig emellertid mot ett sådant angivande av riktpriset. Kommerskollegium

finner att mot en sådan ordning talar i viss mån samma skäl som kan anföras

gentemot ett maximiprissystem. I stället kunde monopolbolaget lämpligen

tillämpa nettopriser, på vilka kvantitetsrabatter och eventuella expo
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

ditionsavgifter beräknades. Detta hindrade enligt kollegii mening självfallet

icke att bolaget till underlättande av återförsäljarnas kalkyleringsarbete angåve

riktpriser. — Länsstyrelsen i Östergötlands län tänker sig att riktpriserna

skulle framgå av särskilda prislistor, som skulle finnas tillgängliga hos

varje återförsäljare.

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor synes icke heller räkna

med att riktpriser vid ett fritt prissättningssystem skulle kunna åsättas förpackningarna.

Arbetar sky ddsstyrelsén framhåller det lämpliga i att tobaksförpackningarna

även i fortsättningen förses med prisuppgifter, som skulle ha karaktären

av riktpris. Därmed skulle enligt styrelsens mening vissa av de av utredningen

angivna olägenheterna för allmänheten av en fri prissättning utan

angivande av riktpris försvinna.

Utredningsmannens förslag att vid ett maximiprissystem medgiva att i detaljhandeln

uttages ett något högre pris vid styckeförsäljning än

vid försäljning i hel förpackning röner ingen gensaga från de remissinstanser

som accepterat maximiprissättningen. Bland förespråkarna för ett riktprissystem

synes det allmänt anses naturligt att priset sättes något högre

vid försäljning styckevis än eljest.

Statens iobaksnämnd och Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet är starkt

kritiskt inställda mot styckeförsäljningen av cigarretter och föreslår att förbud

mot sådan försäljning införes i monopolförfattningen. — Bolaget erinrar

om att enligt den i betänkandet redovisade undersökningen styckeförsäljningen

utgör inemot 7 procent av hela cigarrettförsäljningen och antalet

expeditioner av lösa cigarretter icke mindre än cirka 22 procent av totala

antalet cigarrettexpeditioner i de studerade tobaksaffärerna. Expeditionstiden

vid försäljningen av lösa cigarretter vore vidare betydligt högre än vid

försäljning av iörpackad vara. Av skilda anledningar hade önskemål framställts

om alt styckeförsäljningen av cigarretter skulle förbjudas. Förutnämnda

undersökning utvisade, att denna försäljning innebure ett betydande

extra besvär för återförsäljarna. Risk förelåge även för att varan skadades

vid styckeförsäljningen. Ur hygienisk synpunkt vore denna försäljning

icke heller önskvärd. Krav på förbud mot styckeförsäljning hade även

framförts med syfte att försvåra för minderåriga att anskaffa cigarretter.

Utomlands vore styckeförsäljning av cigarretter i allmänhet förbjuden till

följd av att tobaksskatten uttages i form av en banderollbeskattning.

Handelskammaren i Göteborg förfäktar att prisbildningen vid styckeförsäljning

bör lämnas helt fri. Icke ens ett normerande riktpris bör sålunda

angivas för styckeförsålda varor. En sådan total frihet vid prissättningen

bör verksamt kunna bidraga till en minskning av denna ur många synpunkter

icke önskvärda försäljningsform.

Det av utredningsmannen uttryckta önskemålet om differentiering

av rabatterna efter den prestation, som återförsäljaren utför,

betonas särskilt i yttranden av kommerskollegium, näringsfrihetsrå
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

95

det, statens priskontrollnämnd, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Gävleborgs och Värmlands län, Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet

och Aktiebolaget Svenska pressbyrån.

Statens priskontrollnämnd framhåller att en enhetlig rabattsats inom en

så heterogen distribution som handeln med tobaksvaror icke kan anses

stå i rimligt förhållande till olikheterna företagen emellan. Nämnden anför

vidare.

En sådan enhetsrabatt begränsar i hög grad en priskonkurrens baserad

på skiljaktigheter i effektivitet mellan olika företag och företagsformer.

Nämnden delar därför utredningsmannens uppfattning, att de av monopolbolaget

tillämpade rabatterna i fortsättningen i möjligaste mån bör differentieras

efter den prestation, som återförsäljaren utför. Endast härigenom

kan återförsäljaren stimuleras till att tillämpa en ur kostnadssynpunkt rationell

inköpspolitik. Nämnden vill i detta sammanhang starkt framhålla, att

rabattdifferentieringen helt bör baseras på återförsäljarens prestation och

icke på återförsäljarens kategori. En rabattdifferentiering kan tillämpas på

olika sätt, exempelvis genom orderrabatter, årsinköpsrabatler, expeditionsavgifter,

olika rabatter på olika varuslag etc. I fråga om tobakshandeln

anser nämnden orderrabatter, dvs. rabatt efter inköpet per gång, kombinerad

med expeditionsavgifter, vara det rabattsystem, som bör ge de största

fördelarna ur rationaliseringssynpunkt. Tillämpningen av årsinköpsrabatter

innebär enligt nämndens mening icke någon garanti för en rationell inköpspolitik.

Detta rabattsystem torde tillämpas av industri och grosshandel

lör att skapa köptrohet hos kunderna. Denna synpunkt torde emellertid vara

betydelselös för monopolbolaget.

Kommerskollegium understryker betydelsen av ett system med kvantitetsrabatter.

Först genom ett sådant system kan enligt kollegium priskonkurrensen

bli verkligt effektiv. Det vore ej uteslutet att grosshandeln kunde

finna förenligt med sina intressen att åter medverka i distributionen av tobaksvaror

och därmed bidraga till rationaliseringen och förbilligandet av

denna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att det av länsstyrelsen förordade

maximiprissystemet förenat med en differentiering av monopolbolagets rabatter

till återförsäljarna efter deras prestation skulle komma att fördelaktigt

påverka det ekonomiska utbytet för monopolbolaget och i övrigt befrämja

de affärsmässiga principer, som uppställts såsom ett av målen för

tobakshandelsregleringen.

Sveriges hotell- och restaurantförbund ansluter sig även till tanken på en

differentiering av rabattsatserna. Dessa bör emellertid enligt förbundets

mening sättas olika för olika varuslag i lämplig proportion till de kostnader

och den omsorg, som nedlägges vid förvaringen och försäljningen av dessa.

Däremot vore någon differentiering alltefter inköpens storlek icke att tillråda.

Gränsdragningsproblemen skulle vid tillämpningen av cn dylik diflerentieringsgrund

bli mycket stora och komme sannolikt att ge anledning

(ill åtskilligt missnöje. Metoden hade dessutom den nackdelen att den missgynnade

de redan förut sämre ställda foretagen.

Skånes handelskammare understryker att ett ökat antal försäljningsställ

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

len bör föranleda, att grosshandelns tjänster i ökad omfattning tages i anspråk

för tobaksvarornas distribution till detaljhandeln samt att grosshandeln

för sitt arbete bör komma i åtnjutande av särskild grossistrabatt.

Varken styrelsen för Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet eller Statens

tobaksnämnd har velat taga ställning till utredningsmannens förslag till

rabattdifferentiering. Såväl styrelsen som nämnden understryker att frågan

härom är komplicerad och svårlöst. — Statens tobaksnämnd framhåller att

även andra lösningar än de av utredningsmannen angivna är tänkbara och

att frågan liksom övriga rabattfrågor bör upptagas vid överläggningar inom

nämnden och därvid avhandlas förutsättningslöst utan några på förhand

givna direktiv. — Även Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet understryker

vikten av att bolaget fritt får avgöra rabattfrågorna efter överläggningar

inom tobaksnämnden. Beträffande lämpligheten av att genomföra kvantitetsrabatter

anför bolaget att frågan härom vore omstridd med hänsyn

bl. a. till risken, att varorna genom för lång lagringstid blir försämrade till

kvaliteten. Vidare vore utrymmet för att lämna kvantitetsrabatter, som ur

företagsekonomisk synpunkt är motiverade, icke stort med hänsyn till att

distributionskostnaderna för tobaksvaror i förhållande till övriga för priset

bestämmande kostnadselement är låga.

Departementschefen

Alltsedan tillverkningen av tobaksvaror inom landet monopoliserades

har priserna på dessa varor i detaljhandeln varit bundna. Enligt nu gällande

monopollagstiftning åligger det sålunda monopolbolaget att fastställa det

pris, som tobaksvara skall betinga vid försäljning till allmänheten. Detta

tobaksvarans priskurantpris skall utsättas på varje förpackning, och det

är belagt med straff att försälja varan till annat pris. Det fasta bruttopriset

på tobaksvaror har motiverats dels med hänvisning till skattesystemet

— ett överskridande av priskurantpriset skulle innebära, att staten fick

för litet skatt i förhållande till utförsäljningspriset — och dels med hänsyn

till tobakshandlarna, som genom ett fastställt minimipris skulle förskonas

från osund priskonkurrens.

I likhet med utredningsmannen kan jag icke finna de skäl, som en gäng

föranledde bestämmelserna om fasta bruttopriser, bärande i nuvarande läge.

Vad först gäller den rent skattetekniska sidan av saken föreligger intet hinder

mot att beräkna skatten efter annan norm än den gällande, exempelvis

i förhållande till ett av monopolbolaget bestämt nettopris eller ett riktpris.

Synpunkten att bruttoprissystemet skulle innebära ett skydd för tobakshandlarna

mot osund konkurrens har sin förklaring i de särpräglade förhållanden

som rådde vid monopolets införande men kan i dag icke tillmätas

nämnvärd betydelse. Tvärtom står systemet med fasta priser, som ej får

underskridas, i direkt strid mot de tankegångar, som ligger bakom 1953 års

lagstiftning mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Det kan självfallet

icke heller förenas med strävandena att skapa fria konkurrensförhållan
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

den inom detaljhandeln med tobaksvaror. Jag kan alltså helt ansluta mig

till de synpunkter som utredningsmannen anfört till stöd för sin mening

att monopolbolaget icke bör äga fastställa minimipriser på tobaksvarorna.

Utredningsmannen har emellertid icke velat helt släppa den nuvarande prisbindningen

utan föreslagit, att monopolbolaget i fortsättningen skall åsätta

varorna detaljhandelspriser, vilka skall tjäna såsom maximipriser och alltså

ej får överskridas. Såsom huvudsakligt skäl för denna ståndpunkt anlör

utredningsmannen, att staten och monopolbolaget genom inonopoliseringen

har ansvar för att tobaksvarorna tillhandahålles allmänheten till det pris,

som med hänsyn till tillverknings- respektive importkostnaden samt skattebestämmelserna

kan anses skäligt. Vid remissbehandlingen har meningarna

varit mycket delade om lämpligheten av ett system med maximipriser. Såväl

kommerskollegium jämte handelskamrarna som priskontrollnämnden

och de myndigheter som speciellt har att tillvarataga näringsfrihetsintressen

har samtliga bestämt förordat en helt fri prissättning. I samma riktning

har monopolbolaget, åtskilliga länsstyrelser samt enskilda organisationer

och företag uttalat sig. För egen del finner jag principiellt starka skäl tala

för att prissättningen icke ensidigt bindes. Detalj handelspriset bör få bero

av säljarens prestation, d. v. s. växla alltefter de kostnader säljaren har eller

den kundservice han lämnar. Detta innebär icke att staten eller monopolbolaget

frånsäger sig ansvar för att detaljhandelspriserna på tobaksvaror

blir skäliga. Såsom bl. a. kommerskollegium yttrat, kommer de fria konkurrensförhållandena

inom tobakshandeln säkerligen att borga för att konsumenterna

kan köpa tobaksvaror till skäliga priser. Det kan emellertid i detta

sammanhang icke bortses från att allmänheten i vårt land sedan lång tid

tillbaka har vant sig vid att kunna lita till fasta priser på tobaksvaror. Ett

slopande av varje form av central prissättning skulle med hänsyn till lobaksdistributionens

struktur kunna leda till att allmänhetens kunskap om

prisförhållandena bleve lidande. Enligt min uppfattning motiverar därför de

särskilda förhållanden, som är betingade av monopolsituationen, att monopolbolaget

framdeles åsätter här i landet saluförda tobaksvaror riktpiiser

att tjäna till ledning vid försäljning till allmänheten. Skattetekniska synpunkter

talar även för riktprissättning. Det är att antaga, att dessa riktpriser

kommer att överskridas endast i undantagsfall när så är motiverat av

särskilda distributionskostnader såsom vid försäljning på vissa restauranger

otc

Från statens tobaksnämnd och monopolbolaget har under remissbehandlingen

väckts förslag om att i monopollagstiftningen införa forhud mot

stvckeför sälj ning av cigarretter. Remissinstanserna har härvid åberopat hygieniska

synpunkter och det extrahesvär för återförsäljarna, som ar torcnat

med styckeförsäljningen. Förbud mot sådan försäljning skulle aven vara

ägnat att försvåra för minderåriga att anskaffa cigarretter, hor cgcn i c

kan jag icke finna tillräckliga skäl för ett sådant försäljningsförbud. Savitt

mig är bekant har några mer betydande olägenheter av styckeforsalj ningen

från hygienisk synpunkt icke försports. Del vore för övrigt knappast

7 liihang till riksdagens protokoll 19!>7. I samt. hr HO

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

riktigt att från denna synpunkt förbjuda styckeförsäljning av cigarretter

men tillåta sådan försäljning av andra rökverk. I den män försäljningen av

cigarretter styckevis orsakar betydande merarbete för återförsäljarna står

det dessa fritt att uttaga ett däremot svarande högre pris vid försäljning per

styck. Den fria prissättningen bör följaktligen här kunna medföra en naturlig

minskning av styckeförsäljningen. Det är även att räkna med att

åtskilliga återförsäljare icke alls kommer att befatta sig med stycke försäljning.

Den fria handeln med tobaksvaror kan sålunda antagas innebära att

möjligheterna för minderåriga att köpa enstaka cigarretter minskas något

eller i vart fall icke längre blir lika lockande. Att söka stävja tobaksmissbruk

i unga år genom ett generellt förbud mot styckeförsäljning torde dock

knappast kunna väntas ge nämnvärt resultat eftersom cigarretter även i

småpaket måste bedömas vara en mycket lättåtkomlig vara. Även om

vissa fördelar kan vara att vinna med det föreslagna förbudet är jag sålunda

för närvarande icke beredd att förorda en sådan åtgärd som att

särskilt kriminalisera cigarrettförsäljning styckevis. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att en förutsättning för att cigarretter skall få säljas

styckevis är att å varje cigarrett finnes anbragt kontrollstämpel. Sådan

kontrollstämpling kan betraktas såsom en serviceåtgärd från monopolbolagets

sida i syfte att möjliggöra köp av enstaka cigarretter. Skulle bolaget

exempelvis finna att styckeförsäljningen hindrar en från allmän synpunkt

önskvärd rationalisering av distributionen synes något hinder icke föreligga

mot att efter hand inskränka kontrollstämplingen till hela förpackningar.

VII. Tobaksvaruimporten

Utredningsmannen

Den enskilda detaljistimporten behandlas av utredningsmannen mot bakgrunden

av de olika tänkbara alternativen till prissättningssystem i detaljhandelsledet.

Utredningsmannen påvisar, att en nettoprisförsäljning med fri prisbildning

i detaljhandelsledet i fråga om de av monopolbolaget tillhandahållna

tobaksvarorna, tillverkade inom landet eller importerade, nödvändiggör en

ändring i prissättningssystemet också för den enskilda detaljistimporten.

Utredningsmannen anför.

Det synes svårt att motivera, varför detaljistimportörerna i så fall icke

skulle kunna få fritt kalkylera utförsäljningspriset till allmänheten på sina

varor. Den privata importen är för närvarande ytterst obetydlig; den uppgick

under år 1954 endast till någon tiondels procent av hela omsättningen av

tobaksvaror i landet. Även om monopolbolaget torde ha försäkrat sig om

ensamrätten till flertalet ledande utländska märken, är det väl sannolikt,

att vid en fri vinstkalkylering den enskilda importen kommer att öka och

att partiförsäljning av privatimporterade tobaksvaror åter kommer att äga

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ds proposition nr 50 år 1957

99

rum i viss utsträckning. Men den konsekvensen får ju tagas av att tobakshandeln

i övrigt göres friare. Och ur statsfinansiell synpunkt kan det knappast

spela någon roll att den privata importens andel i totalomsättningen

stiger. Skatt erlägges ju även för de privatimporterade tobaksvarorna, och

några andra medel än skattemedel tillföres icke statskassan från monopolbolaget,

vars rörelse icke avses skola lämna större vinst än att den förslår

till skälig utdelning å det tämligen låga aktiekapitalet samt till nödvändiga

fondbildningar.

Väljer man däremot det av utredningsmannen förordade maximiprissystemet,

synes enligt utredningsmannens mening några nya principiella skäl

för ett frisläppande av priset på de enskilt importerade varorna icke kunna

anföras. Genom ett sådant förfarande riskerade man i alltför hög grad att

motverka syftemålen med den år 1943 genomförda monopoliseringen av importen,

vilkens bestånd ju icke beröres av förevarande utredning. Å andra

sidan kan det, anför utredningsmannen, knappast förnekas, att detaljistimportens

betydelse som konkurrensfaktor närmast blivit illusorisk till

följd av den restriktiva prissättningen och att det torde vara ofrånkomligt

att importvillkoren förbättras, därest denna import över huvud skall ha

något värde som regulativ på monopolbolagets verksamhet — något som

ju var en av anledningarna till att detaljisternas rätt till import behölls.

Importörerna borde ha rätt att tillgodogöra sig ungefär samma avans på

de enskilt importerade som på de från monopolbolaget inköpta tobaksvarorna.

Bland de kostnader, som får inräknas i det av monopolbolaget åsatta

priskurantpriset, upptages därför i utredningsmannens förslag även lagrings-

och transportkostnader inom riket. Utredningsmannen framhåller att

härmed givetvis icke avses sådana kostnader, som normalt skall täckas av

återförsäljarrabatten, och påpekar möjligheten att de kostnader, som skall

inräknas i priset, beräknas i viss mån schablonmässigt.

Remissyttrandena

De av utredningsmannen utifrån skilda utgångspunkter gjorda uttalandena

rörande detaljistimporten har i allmänhet icke föranlett några kommentarer

i yttrandena. Dock har i ett par fall anmärkningar framställts.

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, som utgår ifrån att prisbildningen

i återförsäljarledet blir helt fri och att monopolbolaget i princip

har att sälja till alla köpare, anför att detta synes nödvändiggöra ett

upphävande av bestämmelsen om att allenast den som av monopolets utövare

antagits till återförsäljare får importera färdig tobaksvara. Härigenom

skulle också vinnas den fördelen att tobaksmonopolet i sin verksamhet mer

än hittills tvingas tävla med utländska tillverkare.

Skånes handelskammare anför att utredningsmannens förslag till förbättring

av importvillkoren vid tillämpning av ett maximiprissystem knappast

är tillräckligt för att skapa möjligheter för import. Ett mindre tillägg

till återförsäljarrabatten borde därför i ifrågavarande fall medgivas.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Departementschefen

Den allmänna liberalisering av detaljhandeln med tobaksvaror, som jag i

det föregående förordat, påverkar i princip icke det genom 1943 års lagstiftning

införda importmonopolet. Emellertid beröres tobaksimporten av de

förändringar rörande prissättningen i detaljhandelsledet som jag förut redogjort

för. Den fria prisbildningen bör omfatta såväl de varor som monopolbolaget

tillhandahåller som dem, vilka införes till landet genom enskilda

importörer. Icke heller bör någon skillnad göras mellan dessa olika kategorier

varor när det gäller riktprissättningen. Monopolbolaget bör sålunda

åläggas att bestämma riktpriser även å varor, som importeras enskilt av

återförsäljare. Sådant riktpris skall beräknas efter samma grunder som

monopolbolaget själv tillämpar vid bestämmande av riktpriser för den egna

importen. Detta kommer att i det väsentliga innebära att riktpriset fastställes

efter samma normer, som nu gäller priskurantpriset. Riktpriset kommer

alltså i stort sett att utgöra summan av varans inköpspris, kostnaden

för dess införande till riket, den å varan belöpande skatten samt ett belopp

motsvarande normal vinstmarginal vid återförsäljning av liknande vara av

monopolbolagets egen import eller tillverkning. I riktpriset bör, i överensstämmelse

med utredningsmannens förslag, i förekommande fall även inräknas

sådana lagrings- och transportkostnader som normalt icke skall täckas

av vad som motsvarar den vanliga vinstmarginalen vid försäljning av

monopolets egna varor. Den nu föreslagna ordningen innebär, att de enskilt

importerade tobaksvarorna även i beskattningshänseende behandlas lika

med de av monopolbolaget tillverkade eller importerade, d. v. s. att skatten

beräknas i förhållande till bl. a. riktpriset.

VIII. Statens tobaksnämnd

Utredningsmannen

Enligt båda de i betänkandet framlagda alternativen rörande den framlida

detaljhandeln med tobaksvaror skall statens tobaksnämnd kvarstå.

Dess uppgifter vid en friare ordning enligt alternativ I skiljer sig emellertid

väsentligt från den verksamhet nämnden tänkes få vid ett genomförande av

alternativ II. För båda fallen föreslås en utökning av antalet ledamöter

i tobaksnämnden till tio. Såsom av det tidigare anförda framgått består de

av kommerskollegium utsedda ledamöterna, vilka skall företräda de enskilda

återförsäljarna, för närvarande av en representant för tobakshandeln

och en för specerihandeln. Samtliga de i utredningen deltagande sakkunniga

är eniga om att därest nämnden skall fortsätta sin verksamhet i

en eller annan form, plats inom nämnden bör beredas jämväl för en ordinarie

representant från vardera kioskhandeln och konsumentkooperationen.

Till undvikande av att återförsäljargrupperna blir alltför dominerande föreslås

att antalet statsvalda ledamöter utökas från tre till fyra. En av dessa

bör utses bland personer, som kan anses företräda de speciella konsumentintressena.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Vid ett slopande av nyetableringskontrollen enligt alternativ I anser

utredningsmannen det lämpligt, att tobaksnämnden kvarstar som ett

rådgivande organ till bolaget och ett diskussionsforum i vad gäller principerna

för antagande av återförsäljare, prispolitiken o. d. Dessutom har,

erinrar utredningsmannen, tobaksnämnden vissa åligganden i fråga om

tobaksimporten, vilka icke direkt beröres av förevarande utredning.

Enligt detta förslag utmönstras ur tobaksnämndens instruktion de särskilda

skyddsbestämmelserna till förmån för specialtobakshandeln. I stället

föreslås ett stadgande av innebörd, att nämnden i fråga om detaljhandeln

med tobaksvaror skall verka för, å ena sidan, att distributionen av dylika

varor anordnas efter rationella och affärsmässiga principer och till låga

kostnader, samt å andra sidan, att konsumenterna beredes bekväm och i

andra avseenden tillfredsställande tillgång till tobaksvaror.

För det fall att nyetableringskontroll bibehålies enligt alternativ

11, innebär utredningsmannens förslag beträffande tobaksnämnden i huvudsak

den förändringen i förhallande till vad nu gäller att nämnden från

länsstyrelserna övertager beslutanderätten i frågor om tillstand till tobakshandel

utom vanlig affärstid. Enligt utredningsmannens mening är det föga

rimligt, att den offentliga nyetableringskontrollen inom en och samma

bransch skall handhas av olika myndigheter allt eftersom det rör fråga om

handel på vanlig butikstid eller ej. Utredningsmannen erinrar om den

kritik mot den nuvarande ordningen som i tidigare sammanhang förekommit

och anför att tidpunkten nu synes vara inne att överflytta ansvaret för

monopollagstiftningens tillämpning å fritidshandeln med tobaksvaror från

länsstyrelserna till det organ, som har det faktiska ansvaret för nyetableringskontrollen

i fråga om detaljhandeln med tobaksvaror i övrigt, nämligen

statens tobaksnämnd. Nämnden måste numera efter tolv års verksamhet,

varunder den övervägande delen av arbetsuppgifterna bestått i att verkställa

utredningar och avge yttranden i butikstängningsärenden, antagas

besitta den bästa sakkunskapen på området.

Efter att ha övervägt flera möjligheter att överflytta den faktiska bestämmanderätten

i ifrågavarande butikstängningsärenden finner utredningsmannen

övervägande skäl tala för att tillståndsgivningen enligt butikstängningslagen

i dessa ärenden överflyttas direkt å tobaksnämnden. Utredningsmannen

anför om den föreslagna ordningen närmare följande.

Vill man lämna nämnden helt fria händer vid tillståndsgivningen, kan i

så fall tobaksvaror uteslutas ur It § 3 mom. 2) och 3). Det torde dock vara

lämpligare att behålla nämnda punkter oförändrade och därigenom markera,

att även tobaksnämnden i fortsättningen bör bevilja tobaksrättigheter

huvudsakligen i där angivna fall samt eljest vid »synnerliga skäl». Bestämmelserna

om remiss till och klagorätt för nämnden bör upphävas. Nämnden

bör införas bland tillståndsmyndigheterna i It § 1 mom. Det synes vidare

lämpligt alt i 18 § andra stycket erinra om att besvärsrätt finnes emot nämndens

avgöranden, även om detta följer av allmänna grundsatser. Om med

nuvarande bestämmelser om fördelningen av ärenden mellan statsdepartementen

besvär över länsstyrelses respektive tobaksnämndens beslut enligt

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

butikstängningslagen skulle komma att upptagas i skilda departement och

detta skulle anses olämpligt, kan ju jämkning lätt ske av nämnda bestämmelser.

Ä\en enligt delta alternativ torde det böra förbehållas länsstyrelse att

bedöma, om de allmänna förutsättningarna för tillstånd till handel å utsträckt

tid föreligger. Vid sådant förhållande och under förutsättning att

tobaksvaror bibehålies i 3 mom. 2) och 3), skulle förevarande alternativ

kunna lagtekniskt utformas på så sätt, att i It § 1 mom. första stycket

gjordes ett tillägg av innebörd, att tillstånd till försäljning av tobaksvaror

meddelas av statens tobaksnämnd, att dylikt tillstånd må meddelas endast

under förutsättning att tillstånd till försäljning av annan i 3 mom. 1)_3)

avsedd vara meddelats för samma tid, samt att om ansökningen avser såväl

tobaksvaror som annan i 3 mom. 1)—3) omförmäld vara länsstyrelsen,

sedan ansökningen där slutbehandlats, skall översända handlingarna~i ärendet

till tobaksnämnden.

Utredningsmannen anmärker härtill, att föreskriften om att länsstyrelse

skall ha lämnat tillstånd till försäljning av annan vara å utsträckt tid, innan

tillstånd till tobaksförsäljning under samma tid får meddelas, innebär en

viss skärpning i förhallande till gällande rätt. För närvarande kan ett

försäljningstillstånd för utsträckt tid omfatta enbart tobaksvaror, och ansökningar

om sådant tillstånd har också förekommit, t. ex. avseende provisoriska

kiosker inom utställnings- eller festplatsområden. Länsstyrelsens

provning av de allmänna förutsättningarna för handel å utsträckt tid å den

med ansökningen avsedda platsen — ur hälsovårds-, ordnings- och säkerhetssynpunkt

osv. - synes emellertid enligt utredningsmannens mening

vara av så stor vikt, att den föreslagna principen ändock bör godtagas I ansökningen

finge väl för formens skull medtagas något hithörande varuslag

såsom tändstickor, vykort e. d.

Utredningsmannen anser det icke lämpligt att göra en uppdelning av tobaksärendena

på så sätt, att endast sådana rörande försäljningsställen i

städer och stadsliknande samhällen överflyttas till tobaksnämnden, medan

landsbygdsärendena fortfarande får avgöras av länsstyrelse. Förslaget innebär

därför att även landsbygdsärendena lägges under tobaksnämnden.

Särskilda yttranden

Herr Brandt förklarar sig helt ansluta sig till utredningsmannens förslag

enligt alternativ II att tobaksnämnden skall vara beslutande myndighet i

lrågor rörande tillstånd till försäljning av tobaksvaror å annan affärstid än

den vanliga. I

I yttrandet av herr Dahlgren m. fl. framhålles att, för den händelse en

ordning enligt alternativ II skulle antagas, det i varje fall icke bör ifrågakomma

att överflytta tillståndsgivningen i fråga om försäljning av tobak

å utsträckt affärstid från länsstyrelserna till tobaksnämnden. Icke heller

bör komma i fråga att utsträcka nyetableringskontrollen utöver dess nuvarande

gränser, dvs. städer och stadsliknande samhällen. I detta samman
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

hang erinras om att förslag om att i realiteten överflytta tillståndsgivningen

från länsstyrelserna till tobaksnämnden framställts i samband med revision

av butikstängningslagen såväl år 1945 som år 1948 men avvisats av statsmakterna.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag att vid ett frisläppande av detaljhandeln med

tobaksvaror enligt alternativ I bibehålla statens tobaksnämnd såsom

ett i första hand rådgivande organ har i flertalet yttranden icke mött någon

erinran. Från åtskilliga håll göres emellertid uttalanden om att nämnden

bör avskaffas. I denna riktning uttalar sig sålunda kommerskollegium, statens

priskontrollnämnd, näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,

Kooperativa förbundet och två handelskammare.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet förklarar sig bestämt förorda att

tobaksnämnden skall kvarstå som ett rådgivande organ till bolaget och ett

diskussionsforum i vad gäller principerna för antagande av återförsäljare,

rabattpolitiken och andra frågor av större betydelse.

Om utgångspunkten är att monopolbolaget kommer att sörja för att tobakshandeln

verkligen blir fri, saknas enligt kommerskollegii mening anledning

att låta tobaksnämnden kvarstå som ett rådgivande organ till monopolbolaget

och ett diskussionsforum. Frånsett att nämndens kvarstående

innebure en onödig administrativ belastning, kunde befaras att nämnden

mer eller mindre ensidigt skulle söka tillvarataga återförsäljarnas intressen

och därmed motverka en ur allmän synpunkt ändamålsenlig distribution.

Såvitt kollegium kunde finna, erfordrades ej heller nämndens medverkan i

ärenden rörande import av tobaksvaror.

Näringsfrihetsrådet anför i det väsentliga samma skäl som kommerskollegium

för ett avskaffande av nämnden och anlägger därutöver följande

synpunkt.

Det kan naturligtvis hävdas att en nämnd med företrädare för olika företagsformer

och för de speciella konsumentintressena kan utgöra ett korrektiv

mot missbruk av monopolställningen. Det finns emellertid icke någon

anledning att betvivla bolagets vilja och förmåga att rätt känna sitt ansvar

som ensamföretagare. Behovet av korrektiv mot missbruk torde likväl

vara tillfullo tillgodosett genom de möjligheter till åtgärder mot otillbörliga

konkurrensbegränsningar som skapats genom 1953 års lag om motverkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Statens priskontrollnämnd förklarar sig ha svårt att förstå att ett diskussionsorgan

skall behövas för de ifrågavarande uppgifterna och anför att

dessa mycket väl synes kunna handläggas inom monopolbolaget. Ett avskaffande

av nämnden bör emellertid enligt nämnden icke innebära något hinder

för monopolbolaget att taga de kontakter eller upptaga de förhandlingar med

berörda parter, som kan erfordras i de principiella frågor det här gäller.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Landsorganisationen i Sverige betonar de enligt organisationen betydande

risker, som kan följa med alt tobaksnämnden skall ge råd i frågor beträffande

principerna för antagande av återförsäljare, prissättningen etc. Det skulle,

anför Landsorganisationen, bli ofrånkomligt att även andra synpunkter än

de rent affärsmässiga, framför allt önskemålen om ett fortsatt skydd för de

redan etablerade tobakshandlarna, bleve vägledande för tobaksnämnden i

dess bedömanden. Antagandet av kunder och utformningen av prispolitiken

vore i själva verket en uppgift som borde ankomma på monopolets styrelse

och verkställande ledning, så snart det vore fråga om tillämpningen av

rent affärsmässiga principer.

Tobaksnämndens bibehållande vid en fortsatt reglering av tobakshandeln

enligt alternativ II sättes icke i fråga från något remisshåll.

Däremot möter utredningsmannens förslag att nämnden skall övertaga

beslutanderätten i frågor om tillstånd till tobakshandel

utom vanlig affärstid kritik i flertalet av de avgivna yttrandena.

Sålunda har den föreslagna överflyttningen av handläggningen av

dessa ärenden avstyrkts av överståthållarämbetet och det stora flertalet

länsstyrelser. Förslaget har godtagits av länsstyrelserna i Östergötlands,

Malmöhus och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Jämtlands län motsätter sig

en överflyttning i andra fall än då det gäller försäljningsställen i städer och

stadsliknande samhällen. De övriga myndigheter, vilka tagit ståndpunkt i

trågan, nämligen statskontoret, arbetarskyddsstyrelsen och statens tobaksnärnnd,

har utan undantag uttalat sig mot utredningsmannens förslag och

för ett bibehållande av den nuvarande ordningen. (En ledamot i tobaksnämnden

har reserverat sig för motsatt uppfattning.) Av de återstående

remissinstanser, vilka berört förslaget i denna del, tillstyrker Tobakshandlarnas

riksförbund och Sveriges köpmannaförbund den föreslagna reformen

under det att densamma avstyrkes i yttrandena från Aktiebolaget Svenska

tobaksmonopolet och företrädarna för kioskhandeln.

I flera av de yttranden vilka går i avstyrkande riktning framhålles att

utredningsmannens förslag till omläggning av handläggningen av ärendena

enligt butikstängningslagen innefattar en skärpning av regleringen.

Enligt Kooperativa förbundet bestode skärpningen i dels att regleringen

skulle utsträckas utöver sitt nuvarande tillämpningsområde — städer och

stadsliknande samhällen — dels att tillståndsgivningen för försäljning av

tobak å utsträckt affärstid skulle helt flyttas över från länsstyrelserna till

det statliga regleringsorganet, tobaksnämnden. I detta sammanhang erinrar

förbundet även om att utredningsmannen föreslagit att man skulle slopa

kravet pa särskild kännedom om tobakshandeln eller annan affärskunskap

hos den som sökte inköpsrätt hos monopolbolaget och påpekar att utredningsmannen

därjämte vid förordandet av alternativ II förutsatt att det

som ett viktigt medel att uppnå rationell försäljning skall ingå upprätthållandet

av en väl kvalificerad kår av specialtobakshandlare. Förbundet säger

sig icke kunna finna hur det överhuvud taget inom ramen av de föreslagna

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1057

ändrade bestämmelserna skall vara möjligt att särskilja den grupp av väl

kvalificerade affärer med försäljning av tobak, som skall beredas särskilt

skydd.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län erinrar om att tanken på en sådan överflyttning

av tillståndsgivningen som nu föreslagits avvisats i samband med

tidigare revision av butikstängningslagen enär man befarade att en centralisering

av tillståndsgivningen skulle medföra ökad skriftväxling och ökad

byråkratisering. Länsstyrelsen instämmer i dessa synpunkter. Enligt länsstyrelsens

mening funnes icke någon anledning att överflytta tillståndsgivningen

till tobaksnämnden. Man kunde i detta sammanhang icke bortse från

betydelsen av att länsstyrelserna besitter en avsevärt större kännedom om

de lokala och personella förhållandena än vad som kunde bli möjligt för

en för hela riket central myndighet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför bl. a. att den av utredningsmannen

föreslagna ordningen skulle medföra att bestämmelserna rörande kioskhandeln

ytterligare tillkrånglades. Eftersom länsstyrelserna fortfarande

skulle komma att få pröva, om de allmänna förutsättningarna för tillstånd

till handel å utsträckt tid föreligger, vore det föga rationellt, att två myndigheter

skulle besluta i ett och samma ärende eller att tobaksnämnden

skulle meddela delbeslut i ärende om tillfälligt tillstånd till försäljning vid

festtillställningar e. d., oavsett om försäljning skall ske på landsbygden

eller i stad eller stadsliknande samhälle.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför.

Länsstyrelsen lärer dock vara den myndighet, som bäst kan avgöra, huruvida

behov föreligger för en ort inom länet att hava tillgång till tobaksvaror

även på icke affärstid och huruvida hinder kan anses föreligga ur hälsovårds-,

ordnings- eller liknande synpunkter eller om särskilda olägenheter

för annan handel kunna uppkomma vid ett bifall till framställningen.

Ifråga om andra handelsvaror torde denna synpunkt ligga till grund för

stadgandet i 11 § butikstängningslagen och avgörande skäl att i nu ifrågavarande

avseenden frångå denna synpunkt synes näppeligen kunna åberopas.

Vad utredningsmannen i sitt betänkande anfört angående de tidskrävande

remissyttrandena från tobaksnämnden, som skulle bortfalla, därest nämnden

bleve beslutande myndighet, saknar ur denna synpunkt varje betydelse.

Nämnden lärer väl icke fatta sitt beslut utan att yttrande först inhämtas från

vederbörande länsstyrelse, som i sin tur låter verkställa utredning genom

den lokala polismyndigheten. Det tidsödande avfattandet av och utskrivandet

av remissyttranden skulle då i stället komma att överflyttas från nämnden

till länsstyrelserna. Ej heller önskemålet att åstadkomma enhetlighet

i tillståndsgivningen kan anses vara utslagsgivande, enär de lokala förhållandena

äro alltför olikartade för att full enhetlighet i tillståndsgivningen skall

kunna -åvägabringas.

överståthållarämbetet framhåller att skäl icke torde föreligga att — i vart

fall för Stockholms vidkommande — överflytta tillståndsgivningen lör lobaksvaror

i kiosker till tobaksnämnden. Tillståndsgivningen vore i Stockholm

samlad bos överståthållarämbetet när det gäller såväl dispenser enligt

butikstängningslagen som tillstånd att för kiosk disponera allmän mark. Eu

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

enhetlig bedömning ur olika synpunkter kunde nu ske och sökanden erhölle

i en handling erforderliga tillstånd. En uppdelning av tillståndsgivningen

måste därför enligt ämbetets mening betraktas som opåkallad.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i princip icke något att erinra mot den

föreslagna överflyttningen av tillståndsgivningen men finner icke utredningsmannens

skäl för att handläggningen av landsbygdsärenden skall överflyttas

till tobaksnämnden ha tillräcklig styrka. Tveksamheten om gränsdragningen

mellan dessa ärenden och ärenden rörande försäljningsställen i

städer och sladsliknande samhällen kunde nämligen undanröjas genom en

klarare definition av begreppet stadsliknande samhälle. Det skulle ju för övrigt,

anför länsstyrelsen, ankomma på länsstyrelserna att i första hand verkställa

berörda gränsdragning.

De länsstyrelser som godtager den föreslagna förändringen med avseende

på tillståndsgivningen i berörda ärenden ansluter sig i huvudsak till de

synpunkter utredningsmannen anfört till stöd för sitt förslag.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län erinrar emellertid mot

den föreslagna obligatoriska föreskriften att länsstyrelsen skall ha lämnat

tillstånd till försäljning av annan vara å utsträckt tid innan tillstånd till tobaksförsäljning

får meddelas. Det synes länsstyrelserna mindre tillfredsställande

att en person som endast åsyftar att få tillstånd till försäljning av tobak

skall för formens skull behöva söka tillstånd även för andra varor blott

för att länsstyrelsen skall kunna pröva ansökningen ur de synpunkter, länsstyrelsen

har att anlägga på fritidshandeln.

Statens tobaksnämnd anför följande till utveckling av sin ståndpunkt.

Till grund för tillståndsärendenas bedömande ligger dels yttranden från

kommunal myndighet och polischefen i orten, vilka yttranden som regel innehåller

ett icke motiverat tillstyrkande och endast mera sällan ett motiverat

av- eller tillstyrkande, samt dels yttranden från tobaksnämnden, vilka

yttranden alltid beträffande avstyrkta och ofta beträffande tillstyrkta ärenden

är motiverade. Det är därför i regel innehållet i nämndens efter undersökning

på platsen avgivna yttranden, som ligger till grund för länsstyrelsernas

beslut. På grund härav måste det anses innebära en tidsödande och arbetskrävande

omgång, att nämnden först skall avgiva utförliga yttranden

med redovisning av resultatet av verkställda undersökningar och länsstyrelsen

därefter fatta beslut, vilka med få undantag överensstämmer med nämndens

förslag. Det skulle därför innebära både tidsvinst och arbetsbesparing

med nämnden som beslutande myndighet. Emellertid talar å andra sidan

vissa skäl för bibehållande av den nuvarande ordningen med länsstyrelserna

som beslutande myndighet. Länsstyrelserna handhar tillståndsprövningen

beträffande annan handel å utsträckt affärstid och det kan för allmänheten

förefalla tillkrånglat med två beslutande myndigheter i ärenden angående

en och samma affärsrörelse. Vidare skulle ett överflyttande av beslutanderätten

till nämnden innebära, att beträffande en viss grupp ärenden — ansökningar

angående tillstånd enligt butikstängningslagen — men ej i fråga om

övriga ärenden, däribland ärenden enligt monopollagen, nämnden skulle

övergå från att vara rådgivande till att bli beslutande myndighet. Mot lämpligheten

av en sådan anordning med olika funktion för nämnden i fråga om

ärenden av ganska likartad beskaffenhet torde befogade erinringar kunna

göras. På grund av vad sålunda blivit anfört har nämnden kommit till den

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

107

uppfattningen, att tillräckliga skäl för överflyttande till nämnden av beslutanderätten

i ärenden enligt butikstängningslagen icke kan anses föreligga.

Nämnden förutsätter härvid, att länsstyrelserna liksom hittills i regel följer

nämndens förslag, vilket innebär, att nämnden i de flesta fall får bestämmande

inflytande på ärendenas avgörande.

Därest beslutanderätten i ärenden enligt butikstängningslagen skulle överflyttas

till nämnden, torde det dock i vart fall vara lämpligt att liksom hittills

låta länsstyrelserna avgöra ärenden från andra platser än städer och stadsliknande

samhällen, beträffande vilka ärenden länsstyrelserna icke är skyldiga

att inhämta nämndens yttrande. Åt länsstyrelserna torde därvid böra

överlämnas att bestämma, vilka ärenden, som skall avgöras av nämnden.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet anför att det visserligen i och för

sig vore riktigt, att ett överflyttande av beslutanderätten till nämnden skulle

innebära en önskvärd samordning av regleringen av detaljhandeln med tobaksvaror

under och utom vanlig affärstid. Det förefölle emellertid bolaget

onödigt och även med hänsyn till nämndens lugna arbetsförhållanden olämpligt

att införa denna centralisering av ärendenas behandling. Den nuvarande

formen med rådgivande funktion vore enligt bolagets mening fullt tillräcklig

för att tillförsäkra nämnden ett i de flesta fall bestämmande inflytande på

ärendenas avgörande. Den av utredningsmannen åsyftade förenklingen av

ärendenas behandling uppnåddes bäst genom att i 11 § 1 mom. fjärde stycket

butikstängningslagen infördes en bestämmelse om att länsstyrelsen icke

skall behöva inhämta utlåtande från tobaksnämnden, då fråga är om öppethållande

eller försäljning under allenast kort tid.

För det fall att ett överflyttande av beslutanderätten till nämnden kommer

till stånd påyrkar bolaget bestämt den modifikationen av utredningsmannens

förslag, att tobaksnämnden skall meddela tillstånd endast då det

gäller städer och stadsliknande samhällen. Regleringen borde enligt bolagets

uppfattning icke utsträckas till att omfatta hela landet. Därjämte borde lagtexten

ges den utformningen, att tillstånd kunde givas även till försäljning

av endast tobaksvaror.

Tobakshandlarnas riksförbund anser det riktigt att bedömningen av ansökningar

om tillstånd till försäljning av tobaksvaror under utsträckt tid i

möjligaste mån blir enhetlig. Eftersom tobaksnämnden enligt förbundets

mening besitter den största erfarenheten på området, bör denna anförtros

beslutanderätten i dylika frågor. Härigenom skulle dessutom en rationalisering

vinnas, då ärenden rörande försäljning av tobaksvaror ändå måste hänskjutas

till nämnden. Länsstyrelsens erfarenhet kunde icke mäta sig med

tobaksnämndens och det inträffade därför, att ett beslut av en länsstyrelse

kunde komma att avvika från den praxis som allmänt tillämpades.

Enligt Sveriges köpmannaförbund skulle genom en överflyttning av tillståndsgivningen

till tobaksnämnden skapas större garantier för enhetlighet

vid avgörandet av ifrågavarande ärenden varjämte förfarandet bleve förenklat.

Aktiebolaget Svenska pressbyrån kritiserar skarpt den nuvarande handläggningen

hos tobaksnämnden av tillståndsärenden och betecknar förfaran
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

det som »ett av de värsta exemplen på vad som brukar kallas krångel i detta

land». Till stor del berodde de fel och brister, som karakteriserade förfarandet

hos nämnden på den i lag stadgade reglering, som gett upphov till en omständlig,

mängder av remissyttranden och andra skriverier krävande procedur.

Förfarandet hade emellertid enligt bolagets uppfattning blivit mer

otillfredsställande än som varit ofrånkomligt på grund av tobaksnämndens

ytterligt restriktiva inställning till beviljande av nya rättigheter, i synnerhet

beträffande handeln å icke affärstid. Bolagets egen erfarenhet vore att det i

ett flertal ansökningsärenden om kioskrättigheter med rätt att sälja även

tobaksvaror varit nödvändigt att under många månader och ej sällan åratal

föra en mödosam och för alla parter kostnadskrävande strid för att få sina

och allmänhetens skäliga intressen beaktade. Icke sällan har det varit nödvändigt

att föra sådana ärenden ända till Kungl. Maj:t, varvid i en anmärkningsvärd

utsträckning avvikelser gjorts från tobaksnämndens yttranden. —

Av länsstyrelsernas handläggning av kioskärenden hade bolaget en betydligt

bättre erfarenhet, men naturligen hade av skäl som nyss anförts även dessa

myndigheters handläggning präglats av omständlighet och långsamhet till

följd av det vidlyftiga remissförfarande, som föreskrivits.

Enligt bolagets mening vore utredningsmannens förslag om överflyttning

av tillståndsgivningen till tobaksnämnden icke blott ägnat att ytterligare försvåra

kioskhandelns möjligheter att få sina rättvisa intressen beaktade utan

ledde även till en onödig formell komplicering av ifrågavarande ärenden.

Gentemot utredningsmannens uttalande att det vore föga rimligt, att den

offentliga nyetableringskontrollen inom en och samma bransch skulle handhavas

av olika myndigheter allteftersom det rörde fråga om handel på vanlig

butikstid eller ej kunde enligt bolaget erinras, att det viktigaste dock måste

vara, att ett ärende handlades av en myndighet och icke av två. Enligt utredningsmannens

förslag skulle nämligen i fråga om handeln å icke affärstid

först länsstyrelse pröva, huruvida kiosktillstånd, oavsett fråga om lobaksförsäljning,

skall medgivas, och därefter särskilt tillstånd att sälja tobaksvaror

sökas hos tobaksnämnden. Härav följde praktiskt taget en dubblering

av det redan nu oformliga förfarandet med remissyttranden i båda

ärendena, möjligheter till dubbla överklaganden och, vid fullföljd till Kungl.

Maj :t, handläggning av samma ärende inom två departement.

Uttalanden i väsentligen samma riktning göres av Sveriges kioskidkares

riksförbund och Svenska kioskhandlareförbundet.

Utredningsmannens förslag till utökning av antalet ledamöter

i tobaksnämnden har i allmänhet icke mött kritik. Endast statskontoret

och en handelskammare motsätter sig en vidgad representation i nämnden.

Ämbetsverket utgår därvid från att den nuvarande ordningen för avgörande

av ärenden om tillstånd till försäljning av tobaksvaror på utsträckt

affärstid bibeliålles och menar att i sådant fall någon anledning att utöka

antalet ledamöter i nämnden icke föreligger. — Sveriges hotell- och restaurantförbund

föreslår att man vid en utökning av antalet nämndledamöter

bereder möjlighet även för restaurang- och kafénäringen att låta sig repre
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

senteras i nämnden. Restauranger och kaféer utgjorde enligt förbundet en

kategori återförsäljare av en speciell egenart. De hade en icke ringa andel i

den totala försäljningen av tobaksvaror och under friare betingelser kunde

deras andel i försäljningen väntas stiga i icke obetydlig grad.

Departementschefen

Med den ståndpunkt som jag i det föregående intagit i frågan om nyetableringskontrollen,

nämligen att kontrollen bör borttagas i överensstämmelse

med alternativ I, saknar jag anledning att ingå på det förslag rörande tobaksnämnden,

som utredningsmannen framlagt enligt alternativ II. Utredningsmannens

förslag enligt alternativ I innebär att tobaksnämnden kvarstår

med förändrade uppgifter. Nämnden skall enligt förslaget vara ett rådgivande

organ till bolaget och ett diskussionsforum i vad gäller principerna

för antagande av återförsäljare, prispolitiken in. in.

Ett upphävande av nyetableringskontrollen och den särskilda regleringen

av tobaksförsäljningen enligt butikstängningslagen innebär att tobaksnämndens

huvudsakliga arbetsuppgifter försvinner. Åtskilliga remissinstanser,

bl. a. kommerskollegium och näringsfrihetsrådet, finner också utrymmet för

fortsatt verksamhet från nämndens sida förhållandevis litet och önskar att

nämnden avskaffas i samband med reformen. Den kritiska synpunkten

framföres även, att ett bibehållande av tobaksnämnden skulle kunna medföra

svårigheter för monopolbolaget att fritt lämpa sin distribution efter vad

bolaget finner företagsekonomiskt riktigt och därmed mest gagneligt för den

stora gruppen konsumenter. Gentemot dessa synpunkter har monopolbolaget

i sitt remissyttrande förklarat sig bestämt förorda, att tobaksnämnden

kvarstår i enlighet med utredningsmannens förslag.

De föreslagna förändringarna beträffande tobaksvarudistributionen medför,

att tobaksnämndens framtida ställning får prövas från helt nya utgångspunkter.

Tillräckliga förutsättningar för att allsidigt bedöma behovet

av att vid sidan om monopolbolaget ha ett offentligt organ med huvudsakligen

konsultativa uppgifter torde icke föreligga förrän man haft någon tids

erfarenhet av de friare förhållandena. Enligt min mening bör det dock icke

råda något tvivel om att nämnden under övergångsskedet till en fri tobakshandel

kan komina att utgöra ett behövligt kontaktorgan mellan monopolbolaget

och dess kunder. Nämndens stora erfarenhet av tobakshandelns speciella

förhållanden bör kunna bidraga till att göra övergången så friktionsfri

som möjligt. Med hänsyn härtill har jag funnit mig böra föreslå att tobaksnämnden

bibehålies tills vidare. Det synes lämpligt att någon tid efter reformens

genomförande ånyo pröva frågan huruvida ett särskilt administrativt

organ behövs för de uppgifter som kvarstår för tobaksnämnden eller om

icke syftet med nämnden likaväl kan uppnås utan lagstiftning men genom

förhandlingar i vanlig ordning mellan monopolbolaget och berörda intressenter.

.lag vill dock redan i detta sammanhang ha sagt, att åtskilligt bilar

för alt ifrågavarande uppgifter bör vara knutna till eu relativt fast institu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

tion. Med hänsyn till den oklarhet, som sålunda råder rörande tobaksnämndens

funktioner i fortsättningen, är jag icke beredd att i detta sammanhang

taga ställning till frågan om nämndens sammansättning. Även på denna

punkt synes man böra avvakta erfarenheterna av den nya ordningen.

IX. Frågan om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare

Utredningsmannen

Betänkandet innehåller icke något definitivt förslag om ekonomiskt stöd

åt tobakshandlare, som till följd av att detalj handelsregleringen borttages

icke kan fortsätta sin verksamhet. I anslutning till sin redogörelse för utformningen

av alternativ I framför utredningsmannen emellertid vissa synpunkter

på ersättningsfrågan. Utredningsmannen framhåller, att borttagandet

av konkurrensskyddet inom tobakshandeln medför risk för att en del av

de mindre bärkraftiga affärerna kommer att få svårt att reda sig i fortsättningen,

och fortsätter.

Av de lämnade statistiska uppgifterna framgår, att år 1952 av tobaksaffärerna

3,2 procent icke uppnått 50 000 kronors omsättning och att för 29,2

procent av affärerna omsättningen understigit 100 000 kronor. Då en del av

dessa affärer kanske icke kan drivas under de nya villkoren, kan man ifrågasätta,

om icke den hittillsvarande inlösningsverksamheten bör fortsättas under

någon ytterligare övergångstid. Visserligen skulle det vara i och för sig

omotiverat att inlösa vissa affärer för minskning av antalet återförsäljare

samtidigt som rätten att öppna nya affärer frisläppes, men å andra sidan

kan man icke bortse ifråni att dessa affärsinnehavare bedrivit sin rörelse under

ett författningsenligt skydd, som nu borttages, och kanske erlagt avsevärda

summor för övertagande av affären. Det synes dock erforderligt att

utarbeta andra grunder för dessa ersättningar än de, som gäller för det hittillsvarande

inlösningsförfarandet.

Särskilt yttrande

Här skall erinras om det allmänna uttalande av herr Lundgren om krav

på ersättning för ekonomiska förluster i anledning av tobakshandelns frisläppande,

vilket yttrande redovisats i det föregående (sid. 40). Härutöver

har frågan om ekonomisk hjälp åt tobakshandlare icke tagits upp i något av

de vid betänkandet fogade särskilda yttrandena.

Remissyttrandena

Endast några av remissinstanserna har diskuterat frågan om ersättning

till tobakshandlare ifall tobakshandelsregleringen upphäves. De som tagit

upp frågan har i de flesta fall ställt sig positiva till tanken att tobakshandlare,

som i följd av ett upphävande av detaljhandelsregleringen råkar i ekonomiskt

nödläge, skall få ersättning i någon form. Näringsfrihetsrådet lik
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957 111

som även Aktiebolaget Svenska pressbyrån intar emellertid en negativ hållning.

Såsom redan framgått av vad jag tidigare anfört har kommerskollegium

uttalat sig för att specialtobakshandlare som i samband med övergången till

en fri detaljhandel tillfogas ekonomiskt avbräck beredes möjlighet att i särskilda

fall få skälig gottgörelse. Kollegium framhåller att säkerligen en del

av specialtobakshandlarna — även om försäljningen finge bedrivas på utsträckt

affärstid — ej förmår hävda sig i dem hårdnande konkurrensen utan

kommer att föra en tynande tillvaro eller rentav tvingas nedlägga sin rörelse

med ekonomisk ruin som följd. Enligt kollegiets mening är vanligen icke så

mycket att invända mot en dylik utveckling; den är en följd av att fri konkurrens

råder. I detta sammanhang måste emellertid enligt kommerskollegium

beaktas att det viktigaste skyddet för specialtobakshandlarna, nämligen

nyetableringskontrollen, genomförts av statsmakterna lagstiftningsvägen

och att syftet huvudsakligen varit just att stödja dessa i ekonomiskt avseende.

Särskilt de som i förlitande på att lagstiftningen skulle bestå och

med tobaksnämndens godkännande förvärvat sin rörelse för en större penningsumma,

som skulle gå helt eller delvis förlorad, måste med rätta anse

sig vara illa och godtyckligt behandlade. Härvid tänker kollegium främst på

de tobakshandlare som varit innehavare av en förvärvad rörelse så kort tid

att de icke hunnit förränta och amortera det för goodwillvärdet nedlagda kapitalet,

innan de ändrade förhållandena tvingar dem att upphöra med rörelsen.

Kommerskollegium föreslår att tobaksnämnden bibehålies under en

övergångstid och får i uppdrag att utarbeta riktlinjer för beviljande av ersättning

till specialtobakshandlare samt pröva inkomna ansökningar härom.

Handelskammaren i Gefle intar en liknande ståndpunkt som kommerskollegium.

Enligt handelskammarens mening bör övervägas huruvida inte i vissa

fall, efter prövning av tobaksnämnden, direkta kontantersättningar under

en femårsperiod bör lämnas de tobakshandlare, vilka efter tobakshandelns

liberalisering får vidkännas en vinstnedgång på grund av minskning i omsättningen.

Handelskammaren anför bl. a.

Som utgångspunkt vid bestämmandet av ersättningens storlek skulle kunna

tagas medeltalet av vinsten på tobaksvaror under åren 1952—1956 för

varje särskild kompensationsberättigad tobaksaffär ställt i relation till vinsten

under kompensationsåret. Av den vinstminskning, som kan framgå av

jämförelsen, böra vederbörande tobaksspecialister vara berättigade till en

täckning av förslagsvis 75 % att utgå från monopolbolaget. Kompensation

utbetalas första gången för andra övergångsårets vinstminskning.

Enligt handelskammarens uppfattning är det närmast monopolbolaget,

d. v. s. staten, som bör ikläda sig kostnaderna, enär förlusterna föranledas

av ändrade lagbestämmelser. Skulle emellertid andra skäl tala för att näringen

själv bör bidraga till täckande av kostnaderna, vågar handelskammaren

framlägga ett förslag, avsett att avlasta bördan från monopolbolaget

och statsverket. Förslagets innebörd är att tobaksautoinaterna beläggas med

eu viss årlig avgift under samma tidrymd, som kompensationen utgår, d. v. s.

åren 1957—1961. Som en motivering för tobaksautomaternas avgiftsbeläggning

kan bl. a. anföras, att automaterna i allmänhet uppsättas vid gata eller

allmän plats och därmed utnyttja samhälleliga trafikstråk och anordningar.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Stockholms handelskammare framhåller att varje affärsman visserligen

har att i sin verksamhet räkna med av konjunkturer och konkurrensbetingelser

ändrade förhållanden i sin rörelse. Detta ingår som ett naturligt

led i verksamheten och kan av den framsynte affärsmannen i viss mån

förutses och mötas. Däremot kan det enligt handelskammaren icke förväntas,

att affärsmannen skall kunna förutse, att statsmakterna relativt kort

tid efter en skyddsreglerings införande genom en ny politik helt ändrar betingelserna

för hans verksamhet. Genom sådana åtgärder ikläder sig staten

ett ansvar för de näringsidkare som lider avbräck i sin rörelse. Handelskammaren

anser sig därför med fog kunna utgå från att statsmakterna håller

de special tobakshandlare skadeslösa som får nedlägga sin rörelse eller får

sin omsättning påtagligt minskad vid ett genomförande av den nya ordningen.

Handelskammaren förklarar sig icke beredd att angiva efter vilka

riktlinjer ersättningen bör utgå.

överståthållarämbetet uttalar sig för att man beträffande specialtobaksaffärer,

som på grund av den friare konkurrensen icke blir bärkraftiga, tilllämpar

ett inlösningsförfarande. Ämbetet åsyftar härvid närmast dem, som

under tobaksnämndens förmedling utflyttat sin rörelse. Ett liknande uttalande

göres av Sveriges grossistförbund, vilket även tänker sig att under

övergångstiden utflyttning av icke bärkraftiga tobaksaffärer i viss utsträckning

skall kunna förekomma.

Tobakshandlarnas riksförbund understryker utredningsmannens uttalande

att man icke får bortse från att tobakshandlarna hittills bedrivit sin

rörelse under ett författningsenligt skydd och kanske investerat avsevärda

belopp i sina rörelser. Förbundet framhåller att om skyddet borttages uppkommer

frågan hur tobakshandlarna bör ersättas för förluster som åsamkas

därigenom. Förbundet berör emellertid icke spörsmålet om utformningen

av eventuella ersättningsregler.

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet framhåller att enligt bolagets mening

det icke föreligger någon juridisk skyldighet för staten att utbetala ersättningar

till affärsinnehavare, därför att ett författningsenligt konkurrensskydd,

som de under ett antal år åtnjutit, upphäves. Bolaget anser sig icke

böra ta ställning till huruvida det av lämplighets- eller billighetsskäl skulle

finnas anledning för staten att besluta ett inlösningsförfarande i den riktning,

som utredningsmannen antytt.

Näringsfrihetsrådet uttalar sig såsom i det tidigare nämnts för att svårigheterna

för specialtobakshandlarna i samband med övergången skall mötas

med en övergångstid i överensstämmelse med utredningsmannens förslag.

Sina synpunkter mot att ekonomisk ersättning tillerkännes tobakshandlare i

anledning av konkurrensskyddets bortfallande utvecklar rådet enligt följande.

Det har framhållits att många näringsidkare, som efter den 1 juli 1943

inrättat tobaksaffärer eller övertagit sådana, gjort detta med vetskap om

och förlitande på det ekonomiska skydd som 1943 års lagstiftning bereder

dem. Det har med hänsyn härtill ifrågasatts huruvida icke ersättning i

någon form borde utgå till sådan näringsidkare, i den mån han lider för
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

lust till följd av skyddets bortfallande. Det torde icke kunna förnekas att

inånga tobakshandlare kunna komma att bli ekonomiskt lidande, om nyetableringskontrollen

bortfaller och handeln med tobak blir fri. På samma

sätt kunna även näringsidkare inom andra branscher lida förlust, om visst

befintligt konkurrensskydd bortfaller eller minskar, det må vara i form

av tull, importreglering eller andra statliga skyddsåtgärder. En enskild näringsutövare

kan icke anses ha fog för att antaga att dylikt konkurrensskydd

skall bestå för all framtid. Av principiella skäl bör rätt till ersättning

därför icke tillerkännas sådan näringsutövare, om konkurrensskyddet

bortfaller eller minskar. För övrigt synes det i många fall vara möjligt och

lämpligt, att affärsinnehavare som efter nyetableringskontrollens slopande

ej kan få sin bärgning enbart på försäljning av tobak utökar sitt sortiment.

Det är vidare att märka att specialtobakshandlarna i viss mån kompenseras

genom vidgade möjligheter enligt alternativ I att erhålla tillstånd till öppethållande

även efter vanlig butikstängningstid och således att konkurrera

med den egentliga kioskhandeln.

Till näringsfrihetsrådets yttrande i denna del har en ledamot anmält reservation

och uttalat sig för att ersättning i någon form skall utgå till

sådana näringsidkare som lider förlust till följd av konkurrensskyddets

bortfallande. Rörande riktlinjerna för utbetalning av sådan ersättning skisserar

reservanten en väg som enligt hans mening är framkomlig. Enligt reservantens

tanke skulle den, som t. ex. efter utgången av år 1950 förvärvat

en tobaksaffär, få inom viss tid efter det regleringen slopats — förslagsvis

två år — hos tobaksnämnden anmäla, att han nedlagt sin rörelse och samtidigt

begära ersättning härför. Förmådde han därvid göra sannolikt att

rörelsens nedläggande sammanhänger med regleringens slopande, bör han

få skälig gottgörelse, motsvarande exempelvis viss del av den för rörelsen

nedlagda köpeskillingen.

Enligt Aktiebolaget Svenska pressbyrån framstår det såsom orimligt, att

en skyddslagstiftning, som tillkommit för att i ett svårt läge sanera en näring,

skall kunna grunda krav på ersättning av staten, om skyddet upphäves.

Denna situation kan enligt bolagets mening påtagligen icke jämföras

med det fall, då ny lagstiftning förhindrar eller så avsevärt försvårar vissa

företags verksamhet, att staten finner sig böra inlösa dem eller ersätta deras

förluster.

Departementschefen

Såsom bl. a. näringsfrihctsrådet framhållit, kan på juridiska grunder

några ekonomiska anspråk icke riktas mot staten enbart av den anledningen

att näringsidkare vållas förlust till följd av att staten avlägsnar ett konkurrensskydd

— detta må ha bestått i en tull, importreglering eller, såsom

nu är aktuellt, en offentlig nyetableringskontroll. Jag har emellertid redan

i det tidigare anförda givit uttryck åt den meningen, alt den sociala karaktären

hos 1943 års monopollagstiftning motiverar, alt de tobakshandlare,

vilka efter övergången till en fri handel icke finner sig kunna fortsätta

sin näringsutövning på grund av den hårdare konkurrensen, i vissa fall

8 Mining till riksdagens protokoll 1957. I samt. Nr 50

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

skall kunna få ekonomiskt bistånd. Den ekonomiska hjälp, som sålunda

må komma att utgå, kan därför betraktas såsom en avslutande fas i det

sociala skydd som 1943 års lagstiftning avsåg att ge tobakshandlarna.

Vid bedömningen av de former, i vilka hjälp i vissa fall skall kunna lämnas

tobakshandlarna, uppställer sig i huvudsak två alternativ. Man kan sålunda

överväga att, såsom ifrågasatts av utredningsmannen och förordats

av några remissinstanser, under en övergångstid efter omläggningen till en

fri handel fortsätta med den hittillsvarande inlösningsverksamheten. Det

andra alternativet är att i särskild ordning lämna ekonomisk gottgörelse i

fall, där tobakshandlare i följd av de ändrade konkurrensförhållandena

vållas svårt avbräck i sin affärsrörelse. I praktisk tillämpning skulle de

båda alternativen kanske icke skilja sig så mycket från varandra. Syftet

med den ifrågasatta hjälpen åt tobakshandlarna skiljer sig emellertid från

vad som avses med den nuvarande inlösningsverksamheten, vilken närmast

tar sikte på detaljhandelns rationalisering. Såsom utredningsmannen också

antytt skulle reglerna för det nuvarande inlösningsförfarandet icke utan

grundlig omarbetning kunna tjäna till ledning vid sådana åtgärder till

tobakshandlarnas bistånd som nu ifrågasättes. Jag finner därför ändamålsenligt,

att frågan om ersättning till tobakshandlarna regleras i särskild ordning.

Såsom en förebild härvid kan i viss utsträckning tjäna den ordning,

i vilken vissa i tobaksbranschen verksamma tillerkändes ersättningar vid

införandet år 1943 av statsmonopol å importen av tobaksvaror.

Den ifrågasatta ekonomiska ersättningen till tobakshandlarna bör som

jag redan anfört i viss mån ses såsom en avslutning av 1943 års lagstiftning.

Därav följer, att ersättning icke skall ifrågakomma till andra detaljister

än dem, som nämnda lagstiftning särskilt avsåg att värna om, nämligen

de s. k. specialtobakshandlarna. Ersättning bör dessutom utgå endast där

de ändrade konkurrensförhållandena medfört ett påtagligt behov av ekonomisk

hjälp. Ersättningen bör förbehållas de affärsidkare, vilkas rörelse

är så svag, att den icke kan beräknas bära sig under de nya förhållandena.

En förutsättning för att gottgörelse skall ifrågakomma bör därför vara att

tobakshandlaren till följd av det ändrade konkurrensläget ser sig nödsakad

att upphöra med sin rörelse samt att han på grund av ålder, sjukdom, lyte

eller eljest bristande kropps- eller själskrafter icke har möjlighet alt försörja

sig på annat sätt. I sådana fall, där försörjningsmöjligheter vid sidan om

tobaksrörelsen icke helt saknas men framstår såsom i avsevärd män begränsade,

bör ei sättning kunna givas såsom utfyllnad av inkomst, som kan komma

att förvärvas.

Vid bedömningen av de ekonomiska förutsättningarna för erhållande av

ersättning skall självfallet avseende icke fästas vid behovsprövade sociala

förmåner, som tobakshandlaren kan komma i åtnjutande av. Avgörande för

rätten till ersättning bör vara förhållandena vid den tidpunkt då ersättningsfrågan

upptages till avgörande. Detta innebär, att man i ärendet har

möjlighet att beakta förändringar, exempelvis inträffad sjukdom, som skett

under den tid, som hunnit förflyta mellan rörelsens nedläggande och prov
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

ningen av ansökan om ersättning. För prövning av uppkommen fråga om

ersättning bör dock icke krävas att vederbörande sökande redan nedlagt sin

rörelse. Det bör sålunda icke föreligga något hinder mot att sökanden innan

tobaksrörelsen upphört får ett preliminärt besked om ersättning. Innan definitivt

beslut meddelas bör dock konstateras att tobakshandeln verkligen

nedlägges såsom förutsatts. En överlåtelse av affärsrörelsen på annan, som

fortsätter densamma, kan som regel icke anses innefatta ett sådant nedläggande

av rörelsen som utgör ett villkor för ersättning.

Formen för ersättning bör vara livränta eller engångsersättning.

För att livränta skall tilldelas någon bör i likhet med vad som nu tilliämpas

vid inlösningsförfarandet fordras att han varit under minst 15 år

verksam i branschen. Vad beträffar livräntans storlek finner jag denna skäligen

böra avvägas så att den uppgår till högst 60 procent av den genomsnittliga

nettointäkten av rörelsen för beskattningsåren 1956, 1957 och 1958.

I intet fall bör dock det årliga beloppet av livräntan överstiga 3 000 kronor.

Såsom regel bör vid bestämmande av livränta hänsyn tagas till den allmänna

ålderspensionen och livräntebeloppet följaktligen förklaras utgå med

ett nedsatt belopp under tid, då livräntetagaren uppbär sådan pension. I

vissa fall torde förhållandena medföra att rätten till livränta bör helt upphöra

i och med att livräntetagaren uppnår folkpensionsålder. Svårigheterna

att på förhand bedöma de ersättningsfall, som kan komma att aktualiseras,

medför att den beslutande myndigheten icke bör bindas med mera ingående

regler för beräkningen av livränta. Det bör stå myndigheten fritt att i

särskilda fall när hjälpbehovet kan bedömas vara av mera övergående natur

bestämma att livränta skall utgå allenast under viss lid. Icke heller bör

hinder föreligga mot att livräntebeloppet — där så prövas lämpligt — gives

viss rörlighet. Tänkbart är sålunda att livräntan bestämmes så att dess belopp

efter hand sjunker för att till slut helt upphöra att utgå. Någon rätt att

få livränta utbetalad i form av kapitalbelopp bör icke föreligga.

I de fall, där livränta icke finnes böra utgå, bör — givetvis under förutsättning

att de allmänna villkoren för att få ersättning är uppfyllda —

ekonomisk hjälp kunna lämnas i form av ett engångsbelopp. Sådan ersättning

bör dock icke kunna bestämmas till högre belopp än 10 000 kronor.

De ersättningsfrågor, som kan bli aktuella efter övergången till en fri

handel, synes kunna avgöras utan att någon vidlyftig administrativ apparat

behöver tas i anspråk. Det kan tyckas ligga nära till hands att överlåta dessa

ärenden på den redan existerande tobaksnämnden. Denna är emellertid

tillkommen för helt andra uppgifter och torde med sin representation av intressen,

som är helt ovidkommande för bedömningen av ersättningsfrågorna,

vara mindre lämpad såsom organ för prövning av dylika frågor. Mest ändamålsenligt

torde därför vara att i likhet med vad som skedde i anslutning

lill 1943 års monopolisering av tobaksimporten skapa eu särskild kommission

med uppdrag alt handlägga ifrågavarande ärenden. Det synes tillfyllest att

monopolbolaget och tobakshandlarna är representerade i kommissionen genom

var sin ledamot. Såsom tredje ledamot och ordförande i kommissionen

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

bör utses någon som är lagkunnig och erfaren i domarvärv. Kommissionens

ledamöter bör förordnas av Kungl. Maj :t, beträffande partsrepresentanterna

efter förslag från monopolbolaget respektive Tobakshandlarnas riksförbund.

Över kommissionens beslut bör i överensstämmelse med vad som tidigare

gällt i sådana sammanhang talan icke kunna föras.

Ersättningsreglerna bör upptagas i en särskild förordning, som träder

i kraft den 1 januari 1959. I förordningen bör anges viss tid efter ikraftträdandet,

inom vilken ansökningar om ersättning skall vara ingivna till kommissionen.

Ansökningstiden bör utmätas så att tobakshandlarna får tillfälle

att någorlunda tillförlitligt bedöma sina utsikter att fortsätta affärsverksamheten

under de nya förhållandena. Den tobakshandlare, som överväger att

nedlägga sin rörelse och begära ersättning, skall regelmässigt kunna bedöma

frågan härom med tillgång till bokslutet för ett räkenskapsår utan detaljhandelsreglering.

Dessa synpunkter tillgodoses om tiden för ingivande av

ansökningar om ersättning utlöper först i och med utgången av år 1961.

Beloppet av de ersättningar, som sammanlagt kan komma att utbetalas

i enlighet med det förfarande som jag här förordat, låter sig icke med någon

grad av tillförlitlighet beräknas. Såväl antalet ersättningsfall som ifrågakommande

ersättningsbelopp i de enskilda fallen beror av förhållanden

som för närvarande icke kan bedömas. Ett försök till grov uppskattning kan

visserligen göras på grundval av antalet affärer med särskilt låg omsättning

jämte ett antagande av att vissa genomsnittsbelopp kommer att utbetalas

men för en bedömning av den verkliga utvecklingen torde en sådan

beräkning sakna egentligt värde. Det kan dock ha sitt intresse att nämna,

att därest antalet livräntefall kommer att uppgå till 250 och den genomsnittliga

livräntan belöper sig till 2 000 kronor, de totala kostnaderna för livräntefallen

— vid en kapitalisering efter en räntefot av 5 procent och med

en genomsnittlig levnadsålder hos livräntelagaren av 65 år — utgör cirka

4,4 miljoner kronor. Antages vidare att 250 engångsersättningar om genomsnittligt

5 000 kronor kommer att utbetalas stiger summan med en och en

kvarts miljon till i runt tal 5,6 miljoner kronor.

Vid de tidigare utbetalningar av ersättningar i anledning av monopolbolagets

verksamhet, som vid skilda tillfällen förekommit, har bolaget burit

kostnaden härför. Jämväl nu ifrågavarande ersättningar och uppkommande

administrationskostnader synes böra utgå av bolagets medel. Kungl. Maj:t

torde böra utverka bemyndigande av riksdagen att träffa avtal härom med

bolaget.

De ersättningar, som utgår i form av engångsbelopp, bör såsom varit

fallet med liknande ersättningar tidigare, undantagas från skattepliktig inkomst.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i lagen den 11 juni 1953 (nr 356) angående statsmonopol

å tillverkning och import av tobaksvaror;

2) lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1958 (nr 608);

3) förordning om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare; samt

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957 117

4) förordning om skattefrihet för vissa engångsersättningar till tobakshandlare.

Förslagen torde såsom bilagor (Bilaga 1—A) fogas till statsrådsprotokollet.

Jag övergår härefter till att behandla vissa detalj spörsmål i anslutning

till de båda under 1) och 2) här ovan upptagna lagförslagen.

X. Detaljutformningen av lagförslagen

Lagen om ändring i monopollagen

4 §■

I andra punkten av denna paragraf meddelas för närvarande den grundläggande

bestämmelsen om den nyetableringskontroll, som utövas av monopolbolaget

i samråd med statens tobaksnämnd. Upphäves nyetableringskontrollen

enligt de riktlinjer som jag i det tidigare förordat bör bestämmelsen

helt utgå ur lagtexten. I dess ställe har i förslaget till ny lydelse av

paragrafen, med sikte på tobaksnämndens framtida funktion, upptagits ett

stadgande om att monopolbolaget i frågor rörande återförsäljningen, vilka

är av principiell natur eller eljest av större betydelse, skall samråda med

nämnden.

15 §.

I enlighet med den ståndpunkt jag intagit i frågan om den hittillsvarande

prisbindningen har den nuvarande bestämmelsen om bruttopris ersatts

av ett stadgande, som ålägger monopolbolaget att bestämma riktpriser å de

tobaksvaror som skall saluföras. Dessa priser skall utan bindande verkan

tjäna till ledning vid försäljning till allmänheten och detaljisten har följaktligen

frihet att under- eller överskrida priset. Med hänsyn till att riktpriset

skall ligga till grund för skatteberäkningen är uppenbart att riktpriset för

varje vara måste vara enhetligt och att sålunda exempelvis skilda riktpris

för styckeförsäljning och försäljning i hel förpackning icke kan förekomma.

16 §.

I paragrafen har vidtagits den ändring, som betingas av att värdeskatten

föreslås skola beräknas på det fastställda riktpriset i stället för såsom nu

priskurantpriset.

17 a och 19—21 §§.

De i paragraferna vidtagna ändringarna är påkallade av förslaget att slopa

bruttoprisbindningen och införa ett riktprissystem. Förbudet i den nuvarande

21 § mot att avvika från priskurantpriset slopas sålunda. För att

icke rubba numreringen i följande paragrafer har i förslaget sista stycket

i 20 § utskilts och upptagits såsom eu särskild paragraf.

28 §.

Utredningsmannen föreslår den ändringen i nuvarande lydelse av lagrummet

att orden »vederbörligen legitimerad» i fråga om handelsresande

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

uteslutes och anför, att någon sådan särskild legitimation icke längre kräves.

Utredningsmannen hänvisar även till den omformulering av ett motsvarande

stadgande som skett i 12 § 4 mom. b) av den nya rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954. I departementsförslaget har paragrafen

avfattats i enlighet med vad utredningsmannen sålunda förordat.

29 §.

Upphävandet av nyetableringskontrollen medför, att rätten till import icke

längre kan sägas vara förbehållen den, som av monopolbolaget antagits såsom

återförsäljare. Paragrafen bör i stället utformas så att det klart framgår,

att varje återförsäljare har rätt att där han så önskar direkt importera

tobaksvaror. I princip innebär detta ingen annan förändring än att kretsen

personer med rätt att importera tobaksvaror vidgas i och med att antalet

återförsäljare stiger. Liksom fallet är nu kommer importmonopolet även

framdeles att vila främst på bestämmelserna om tobaksvarornas prissättning.

41 §.

Paragrafen upptar i sin nuvarande lydelse bl. a. bestämmelse om straff

för den som ändrar det å tobaksvara anbragta priskurantpriset. Med hänsyn

till den betydelse från konsumentsynpunkt, som det nya riktpriset kommer

att få, bör denna prisangivelse på liknande sätt skyddas mot obehöriga

åtgärder.

Övergångsbestämmelsen

Vid ikraftträdande av den nya lagen har man att räkna med att i handeln

finnes avsevärda lager av bruttoprissatta varor. Det skulle uppenbart vara

ändamålslöst att beträffande dessa upprätthålla den tidigare prisbindningen.

Därför har föreskrivits att redan åsatta priskurantpriser vid försäljning

skall anses såsom riktpriser.

Lagen om ändring i butikstängningslagen

2 §•

I paragrafen meddelas bestämmelser om undantag från tillämpning av

butikstängningslagen. Beträffande näringsställenas möjligheter att sälja tobaksvaror

innebär gällande lydelse av punkten 1) i praktisk tillämpning

att tobaksvaror väl får säljas till serverade gäster men att försäljning av

tobak till andra personer är förbjuden. Såsom ett generellt villkor för att

restaurangernas, kaféernas och konditoriernas försäljning till gäster och

kunder skall vara undantagen från lagens tillämpning uppställes nämligen

det kravet att till avhämtning eller försändning icke försäljes andra varor

än lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker eller tryckta

skrifter. Jag har i det tidigare förordat, att ifrågavarande hinder mot tobaksförsäljning

undanröjes. Enklast sker detta genom att till de nyss uppräk
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957 119

nade varuslagen lägges tobaksvaror. Paragrafen har kompletterats i enlighet

härmed.

1 punkten 6) har i departementsförslaget den nuvarande särbestämmelsen

för tobaksförsäljning från automat uteslutits. För automatförsäljning

av tobaksvaror föreslås följaktligen samma normer skola gälla som för sådan

försäljning av andra varuslag.

11 §•

Med hänsyn till att någon nyetableringskontroll icke avses skola framdeles

tillämpas saknas skäl för att i ärenden om tillstånd till försäljning

av tobaksvaror infordra utlåtande från statens tobaksnämnd. Den nuvarande

bestämmelsen härom har därför utmönstrats ur paragrafen.

I 3 mom. 1) meddelas bestämmelser om varusortimentets sammansättning

för de kiosker och vanliga butiker, som i allmänhet kan få tillstånd

till handel på kvällar och söndagar. I enlighet med vad jag förut anfört rörande

tobakshandeln utom vanlig affärstid bör detta s. k. kiosksortiment utökas

med i första hand tobaksvaror. För att icke utestänga de typiska tobaksaffärerna

från möjlighet att ta upp konkurrens med kioskerna även efter

vanlig affärstid bör såsom jag redan anfört bland varuslagen därjämte

upptagas vissa andra varor, som vanligen saluförs av tobakshandlarna. I

enlighet härmed har i sortimentet upptagits, förutom hitintills ingående

artiklar, tobaksvaror, tobaksutensilier, tvålar, kammar, tandborstar, tandkräm,

rakblad, resesouvenirer, pappersartiklar, pennor och bläck. Det skulle

givetvis kunna övervägas att låta uppräkningen omfatta även ytterligare

varuslag som återfinnes i en del tobaksaffärer. Den föreslagna utvidgningen

torde dock vara tillfyllest för att syftet med densamma skall kunna förväntas

bliva uppfyllt.

Utökningen av varusortimentet i enlighet med vad jag nn föreslagit medför,

att det icke längre finns behov av att såsom en särbestämmelse upptaga

stadgandet i punkt 3) för s. k. trafikkiosker. Intresset av förlängt öppethållande

— efter klockan 22 — när fråga är om försäljning i anslutning till

järnvägsstation m. m. har i förslaget tillgodosetts genom ett tillägg i punkten

1). Försäljning, som här avses, skall sålunda kunna äga rum till den

senare tidpunkt, som vid försäljning i anslutning till trafikinrättning är

påkallad av de resandes behov. Genom en sådan avfatlning av bestämmelsen

— vilken överensstämmer med vad 1947 års butikstängningssakkunniga på

sin tid föreslog — upprätthålles icke längre den nuvarande skillnaden mellan

trafikkiosker och andra försäljningsställen. Behovet av ett försäljningsställe

med handel på kvällar och söndagar skall icke bedömas efter särskilda

grunder när det gäller försäljning i anslutning till en trafikinrättning.

Hänsyn skall i ett sådant fall följaktligen tagas såväl till den bofasta

befolkningens som till de resandes intressen. Den enda skillnad, som göres

mellan utsträckt handel vid exempelvis en järnvägsstation och annan handel

utom vanlig affärstid, avser tiden för öppethållandet. Affärstiden kan sålunda

i det förstnämnda fallet förlängas med hänsyn till trafiktiderna.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

18 §.

Enär tobaksnämndens befattning med tillståndsärenden föreslås skola

upphöra har det nuvarande tredje stycket i paragrafen uteslutits i departementsförslaget.

XI. Departementschefens hemställan

över det såsom Bilaga 1 till detta protokoll fogade förslaget till lag om

ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning

och import av tobaksvaror bör lagrådets utlåtande inhämtas såvitt

förslaget berör monopolrättigheten. Jämväl det såsom Bilaga 2 fogade förslaget

till lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608)

är av den natur att lagrådet bör höras däröver. Jag hemställer därför, att

lagrådets utlåtande över nu berörda lagförslag1 måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ingrid Qvarnström

1 Författningsförslagen har här uteslutits. De överensstämmer, frånsett vissa redaktionella

skiljaktigheter, med de vid propositionen fogade utom däri att över gångsstadgandet till lagen

om ändring i monopollagen kompletterats efter lagrådets anvisning.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

121

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 17 januari

1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 12 januari 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 7

december 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol

å tillverkning och import av tobaksvaror, såvitt förslaget berör monopolrättigheten;

samt

2) lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Göran Borggård.

Lagförslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Lagrådet anser sig icke ha anledning att gå närmare in på frågan om ändamålsenligheten

av den föreslagna nya ordningen men vill framhålla, att

betydelsen av att tobakshandeln ordnas på ena eller andra sättet icke blivit

belyst ur hälsovårdssynpunkt. Om ett ingripande mot tobaksmissbruk bland

ungdom eller mot försäljning av olämpliga varuslag skulle finnas önskvärt,

synes den nuvarande organisationen kunna erbjuda ett gynnsammare utgångsläge.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Nu verksamma specialtobakshandlare kunna vid övertagandet av rörelsen

ha, med tobaksnämndens goda minne, erlagt avsevärd ersättning för affärsvärde

eller själva upparbetat sådant värde. Någon anledning för dem att räkna

med en snar omkastning i statsmakternas uppfattning om vad som vore

sunt inom tobakshandeln (jfr 32 § andra stycket lagen angående statsmonopol

å tillverkning och import av tobaksvaror) synes icke ha förelegat. Det

är ovisst, i vad mån den nya ordningen, som skall träda i kraft redan den

1 januari 1959, kan komma att åsamka tobakshandlarna förluster som det

uppenbart vore obilligt att de skulle få slutligen vidkännas. Vid statsråds
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

protokollet fogat förslag till ersättningsförordning har icke blivit föremål för

remissbehandling. Det synes oss påkallat att ersättningsfrågan blir ytterligare

belyst med utgångspunkt från den nyreglering som slutligen genomföres

och den övergångstid som stadgas.

Regeringsrådet Klackenberg:

Verkningarna av den nya ordningen för specialtobakshandlarna torde icke

med någon större grad av säkerhet kunna nu bedömas. Det är tänkbart att

förluster stundom kunna uppkomma, som ej täckas enligt de föreslagna

ersättningsgrunderna men likväl äro av natur att det skulle vara obilligt att

tobakshandlarna skulle slutligen vidkännas dem. Som exempel må nämnas

sådana omständigheter som berörts av kommerskollegium i dess remissyttrande.

Till undvikande av stötande fall synes möjlighet fördenskull böra

hållas öppen att — eventuellt efter prövning av Kungl. Maj :t — undantagsvis

bereda specialtobakshandlare ersättning för förlust, även där denne vid

rörelsens nedläggande icke är till följd av bristande kropps- eller själskrafter

ur stånd att försörja sig.

Förslaget till lag om ändring i lagen angående statsmonopol å tillverkning

och import av tobaksvaror

Regeringsrådet Klackenberg:

Enligt det remitterade förslaget skall statens tobaksnämnd, ehuru dess

huvudsakliga arbetsuppgifter enligt lagen försvinna, tills vidare bibehållas

och under övergångsskedet till friare tobakshandel tjänstgöra såsom ett organ

med konsultativa uppgifter. I sak synes mig icke vara någon erinran

att göra mot att nämnden tills vidare kvarstår, men det kan ifrågasättas, om

bestämmelserna om statens tobaksnämnd i 5 kap. därvid böra lämnas helt

oförändrade. Syftet med nämndens verksamhet skulle sålunda, trots den

principiella omläggningen av tobakshandeln, i 32 § andra stycket omförmälas

i enahanda ordalag som hittills. Nämnden har enligt detta stadgande till

uPP§ift att i samarbete med monopolets utövare ävensom befintliga sammanslutningar

av enskilda återförsäljare »verka för en sund utveckling av

handeln med tobaksvaror». Denna målsättning angavs i 1943 års lag i anslutning

till de riktlinjer för den fortsatta utvecklingen av tobakshandeln,

som då förordades av föredragande departementschefen (prop. 200/1943 s.

60). Tyngdpunkten låg i kravet, att monopolbolaget skulle anordna sin varudistribution

på sådant sätt att försäljningsställenas antal anpassades med

hänsyn till möjligheterna för tobakshandlarna att uppnå en rimlig omsättning,

i den mån så kunde ske utan tillbakasättande av konsumenternas och

monopolbolagets intressen (jämför 4 § lagen). Då förevarande lagförslag

principiellt avser att bryta nämnda riktlinjer och sätter den fria konkurrensen

framför omsorgen om specialtobakshandlarnas skäliga försörjning,

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

synes det — oavsett vilkendera försäljningspolitiken som har mest fog för

anspråket att vara »sund» — något oegentligt att bibehålla ett oförändrat

uttryckssätt. För min del vill jag ifrågasätta om icke denna och övriga lagbestämmelser

om tobaksnämnden kunna utgå ur lagen. Bestämmelserna om

nämndens hittillsvarande legala funktioner ha ju utmönstrats i lagförslaget

och ersatts endast av föreskriften i 4 § att monopolets utövare i frågor av

principiell natur eller eljest av större betydelse skall rådgöra med nämnden.

För denna funktion torde det vara tillräckligt med en nämnd, reglerad i administrativ

ordning. Även med föredragande departementschefens uttalande,

att nämnden endast skall bibehållas tills vidare under övergångsskedet, torde

det ligga bäst i linje att låta bestämmelserna om nämnden (4 § andra punkten

och 32—34 §§) helt utgå. Anledning att lagstiftningsvägen reglera

frågan om tiden för nämndens upphörande lär sålunda ej föreligga.

Lagrådet:

Förslaget innebär upphävande av några för den nu gällande ordningen

grundläggande regler samt av kriminaliseringen av brott däremot. Beträffande

överträdelser som begåtts före nya lagens ikraftträdande synes dock

äldre lag böra tillämpas och lagrådet hemställer, att en bestämmelse härom

upptages i slutstadgandet till förslaget.

Förslaget till lag om ändring i butikstängningslagen

Lagrådet:

Enligt förslaget skall den nu i It § 3 mom. punkt 3) givna föreskriften

om s. k. trafikkiosker utgå och ersättas av ett tillägg under punkt 1) av

innehåll, att försäljning i anslutning till trafikinrättning får medgivas för tid

efter klockan 22 intill den senare tidpunkt som är påkallad av de resandes

behov. För närvarande är möjligheten att ge tillstånd till längre öppethållande

begränsad till försäljning i direkt anslutning till station för järnvägseller

lufttrafik eller för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik. Denna

begränsning har utan närmare motivering borttagits. Lagrådet utgår från

att det icke är avsett, att i tillämpningen skall krävas mindre än nu för öppethållande

efter klockan 22.

Ur protokollet:

Torsten Johanson

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

18 januari 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 17 januari

1957 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 7 december 1956 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol

å tillverkning och import av tobaksvaror; samt

2) lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har såsom en generell anmärkning — utan att gå närmare in

på frågan om ändamålsenligheten av den föreslagna nya ordningen — framhållit,

att betydelsen av att tobakshandeln ordnas på ena eller andra sättet

icke blivit belyst ur liälsovårdssynpunkt. Härvid har ifrågasatts att den nuvarande

organisationen skulle erbjuda ett gynnsammare utgångsläge om

ett ingripande mot tobaksmissbruk bland ungdom eller mot försäljning av

olämpliga varuslag skulle finnas önskvärd.

I anledning av lagrådets yttrande på denna punkt vill jag understryka, att

detaljhandelsregleringen beträffande tobaksvaror helt förestavats av de ekonomiska

hänsynen till specialtobakshandlarna och att den nuvarande lagstiftningen

på detta område enligt min mening icke kan utnyttjas för sådana

ingripanden som lagrådet synes åsyfta. Icke heller kan den gällande ordningen

sägas inrymma speciella förutsättningar för att begränsa tobaksbruket

bland ungdom. Detta belyses kanske bäst av att distributionen av tobaksvaror

redan nu sker genom cirka 33 000 försäljningsställen. Härtill

kommer ett växande antal tobaksautomater. De problem som berörts i lagrådets

utlåtande bör därför bedömas för sig och icke sammankopplas med

den nu aktuella frågan huruvida de gällande konkurrensbindningarna inom

tobakshandeln skall bestå eller icke.

Beträffande de synpunkter, som från tre av lagrådets ledamöter anförts

rörande ersättningsfrågans behandling i det remitterade förslaget, må påpekas

att tobakshandelsutredningen i sitt förslag till nyetableringskontrollens

avskaffande även tog upp frågan om ersättning till specialtobakshandlare,

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1957

vilkas affärer icke kunde drivas under de friare konkurrensförhållandena.

Utredningsmannen tänkte sig närmast en fortsättning av den nuvarande inlösningsverksamheten

d. v. s. att såsom hittills icke bärkraftiga tobaksaffärer

skulle kunna inlösas mot ersättning i form av livränta eller engångsbelopp.

Vid remissbehandlingen diskuterades ersättningsfrågan och från

ett par håll ifrågasattes alternativa lösningar. Vid mitt ståndpunktstagande

till denna fråga fann jag mig böra, i huvudsaklig anknytning till de av utredningsmannen

antydda riktlinjerna, förorda en ordning enligt vilken tobakshandlare,

vars rörelse icke längre bär sig, på vissa sociala indikationer

skall kunna få antingen livränta eller ett kapitalbelopp. Det kan i detta

sammanhang påpekas att de föreslagna bestämmelserna medger att gottgörelse

lämnas med högre ersättningsbelopp än som ifrågakommer vid den

nu bedrivna inlösningsverksamheten. Av det anförda torde framgå, att

den av mig föreslagna lösningen av ersättningsfrågan i det väsentliga grundar

sig på de synpunkter utredningsmannen anfört och att därför en ytterligare

remissbehandling i denna fråga knappast kan förväntas skänka

någonting utöver de synpunkter som redan framkommit.

Lagrådets förslag om komplettering av slutstadgandet till förslaget till lag

om ändring i monopollagen finner jag böra beaktas. Jag vill även ansluta

mig till lagrådets uttalande om tolkningen av det föreslagna tillägget i It §

3 mom. under punkt 1) i butikstängningslagen.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag

till

1) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående

statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror;
2)

lag om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948

(nr 608);

3) förordning om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare;

och

4) förordning om skattefrihet för vissa engångsersättningar

till tobakshandlare;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att med Aktiebolaget

Svenska tobaksmonopolet träffa avtal därom, att av bolagets

medel skall ulgå de ersättningar, som jämlikt den föreslagna

ersättningsförordningen kan komma att tilldelas

tobakshandlare, ävensom bestridas i samband med ersättningsförfarandet

uppkommande administrationskostnader.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1957

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Valfrid Paulsson

561364 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:161 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning in. in. s. 9 i texten
  2. 2LU 1957:11 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1957 s. 1 i texten