Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt

1957-01-25 · 128 sidor, varav 122 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 122 av 128 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:66, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

1

Jir 66

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändring i förordningen den 21 december

1945 (nr 823) om nöjesskatt; given Stockholms

slott den 25 januari 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen

den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av 1954 års nöjesskatteutrednings betänkande föreslås vissa

lättnader i nöjesbeskattningen.

Teater, musikunderhållning, litterär underhållning och uppvisning i konstnärlig

dans skall enligt förslaget undantas från beskattning. I fråga om sceniska

och musikaliska framträdanden kvarstår skatteplikt endast för revyer,

kabareter och varietéer.

En utvidgning föreslås i möjligheterna till skattelindring för idrottsorganisationer

och andra ideella organisationer. Det skattebelopp för vilket befrielse

kan erhållas — f. n. 150 kronor per tillställning — föreslås fördubblat.

Vidare skall sådan befrielse, i motsats till vad nu är fallet, åtnjutas för

danstillställningar och tillställningar med marknads- och tivolinöjen, som

anordnas av ideella organisationer. Förslaget innebär, att de mindre idrottsföreningarnas

tävlingar i regel blir helt skattefria samt att de ideella organisationerna

överlag får bättre möjligheter att skaffa medel till sin verksamhet

genom att anordna nöjestillställningar.

Biografnöjesskatten föreslås omlagd, så att en proportionell skattesats om

38 procent införes i stället för den nuvarande progressiva skatteskalan. Förslaget

kommer att medföra en mindre skattesänkning, som överslagsvis kan

1 Hihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 66

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

beräknas till ca 1,8 milj. kronor för år. Samtidigt föreslås en särskild skattelindring

för mindre biografer med högst 60 kronor i veckan.

Skattefrihet föreslås för goda barnfilmer, som visas på barnmatinéer eller

av barnfilmklubbar.

Utredningens förslag till omläggning av stödet åt svensk filmproduktion

förutsättes bli upptaget till prövning vid utgången av den period, för vilken

det nuvarande stödet beslutats.

Den särskilda beskattningen av sådana danstillställningar på restaurang,

till vilka inträdesavgift inte kräves, föreslås avskaffad.

De ändrade bestämmelserna, som beräknas medföra ett sammanlagt skattebortfall

av 11,8 milj. kronor för år — 6,97 milj. kronor för staten och 4,83

milj. kronor för kommunerna — föreslås träda i kraft den 1 juli 1957.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

3

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945

(nr 823) om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 5 och 8 §§ förordningen den 21 december 1945

om nöjesskatt skola upphöra att gälla samt att 1—3, 7, 13—16, 18, 19, 21,

23 och 27—30 §§ samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

1 §•

För nöjestillställning, till vilken allmänheten

har tillträde mot avgift,

ävensom för annan nöjestillställning,

som i 5 § avses, skall erläggas en

särskild avgift benämnd nöjesskatt.

2 §•

Nöjesskatten fördelas med hälften

till staten och med hälften till den

kommun, inom vars område nöjestillställningen

äger rum. För nöjestillställning

som avses i 3 § c) skall

dock nöjesskatten i stället fördelas

med tre fjärdedelar till staten och en

fjärdedel till kommunen.

3 §.

Med nöjestillställning avses i denna

förordning:

a) teaterföreställning, musikunderhållning,

litterär underhållning samt

uppvisning i konstnärlig dans;

b) revy-, kabaret- och varietéföreställning;
c)

biograf föreställning;

d) uppvisning eller tävling i sport,

idrott eller gymnastik så ock eljest i

skicklighet av visst slag;

e) danstillställning;

För nöjestillställning, till vilken

allmänheten har tillträde mot avgift,

skall erläggas nöjesskatt enligt bestämmelserna

i denna förordning.

2 §.

Nöjesskatten fördelas med hälften

till staten och med hälften till den

kommun, inom vars område nöjestillställningen

äger rum. För biografföreställning

skall dock nöjesskatten

i stället fördelas med tre fjärdedelar

till staten och en fjärdedel till kommunen.

3 §.

Nöjesskatt utgår för följande slag

av nöjestillställningar, nämligen

a) revy-, kabaret- och varietéföreställning;
b)

biograf föreställning;

c) uppvisning eller tävling i sport,

idrott eller gymnastik, så ock eljest

i skicklighet av visst slag;

d) danstillställning;

e) cirkusföreställning;

1 Senaste lydelse av 2 och 7 §§ se 1948: 24, av 14 § se 1952: 278, av 15 § se 1954: 222, av

21 och 23 §§ se 1950: 250 samt av 30 § se 1954: 365.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

(Nuvarande lydelse)

f) cirkusföreställning;

g) förevisning av människor, djur

eller föremål;

h) marknads- och tivolinöien;

samt

i) annan tillställning, som till sin

art och sitt syfte är jämförlig med

tillställning som avses under a)—h).

Till nöjes tillställning hånföres icke

uppvisning eller tävling i skicklighet,

som främst syftar till förkovran i

visst yrke, ej heller schacktävlan, visning

av museum eller annan liknande

inrättning, utställning av djur eller

utställning av konst eller andra

föremål.

■5 §.

Anordnas danstillställning, till vilken

allmänheten äger tillträde, i lokal

eller å plats, där utskänkning av

spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller

alkoholfria drycker samtidigt må äga

rum, eller i annan lokal, som står i

obehindrad inre förbindelse med lokal

som ovan sägs, skall, ändock att

särskild avgift för tillträde till danstillställningen

icke uppbäres, nöjesskatt

utgå för densamma.

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent

å bruttopriset för varje biljett, inberäknat

skatten; dock att för biografföreställning

nöjesskatten utgår med

30 procent, om biljettpriset icke överstiger

en krona, och eljest med 30

procent av en krona och 45 procent

av återstoden av biljettpriset.

8 §•

För danstillställning som avses i

5 § skall, där avgift för tillträde till

danstillställningen icke uppbäres eller

uppbäres med lägre belopp än nedan

sägs, skatten beräknas som om

avgift för varje person, vilken äger

rätt att deltaga i dansen, erlagts med

a) fem kronor, där utskänkning

av spritdrycker må äga rum;

(Föreslagen lydelse)

f) förevisning av människor, djur

eller föremål;

g) marknads- och tivolinöjen;

samt

h) annan tillställning, som till sin

art och sitt syfte är jämförlig med

tillställning som avses under a)—g).

Nöjesskatt utgår icke för uppvisning

eller tävling i skicklighet, som

främst syftar till förkovran i visst yrke,

ej heller för schacktävlan, bridgetävlan,

visning av museum eller annan

liknande inrättning, utställning

av djur eller utställning av konstverk

eller andra föremål.

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent

å bruttopriset för varje biljett,

inberäknat skatten; dock att för biografföreställning

nöjesskatten utgår

med 38 procent å nämnda pris.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

5

(Nuvarande lydelse)

b) tre kronor, där utskänkning av

vin men ej av spritdrycker må äga

rum; samt

c) en krona 50 öre, där utskänkning

av endast pilsnerdricka eller alkoholfria

drycker må äga rum.

Uttages vid sådan danstillställning

avgift för varje dans, skall nöjesskatt

utgå som om avgiften för varje dansande

par utgjorde minst 50, 30 eller

15 öre för de under a)—c) angivna

olika slagen av utskänkningsställen.

13 §.

Nöjestillställning, som anordnas av

kungl. teatern eller kungl. dramatiska

teatern i Stockholm å lokal, som

för teaterns verksamhet i huvudstaden

stadigvarande begagnas, är undantagen

från tillämpningen av denna

förordning.

14 §.

För annan nöjestillställning än biografföreställning

skall nöjesskatt icke

utgå, därest tillställningen med

hänsyn till sitt innehåll är ägnad att

tjäna vetenskapligt ändamål eller

upplysnings-, undervisnings- eller

uppfostringssyfte.

Ej heller skall nöjesskatt utgå för

hiografföreställning med film, vars

visning enligt särskilt, före föreställningens

hållande lagakraftvunnet förhandsbesked

förklarats vara ägnad

att tjäna sådant ändamål eller syfte

som avses i nästföregående stycke.

Det ankommer på statens biografbyrå

att efter framställning meddela förhandsbesked

som nyss sagts.

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Vid erläggande av nöjesskatt för

biografföreställningar må, om högst

tre föreställningar, barnmatinéer

oräknade, ägt rum under veckan å

samma visningsställe, befrielse åtnjutas

från skatten i vad den avser

sådant visningsställe till den del densamma

för den veckan icke överstiger

60 kronor.

14 §.

För annan i 3 § första stycket avsedd

nöjestillställning än biograf föreställning

skall nöjesskatt icke utgå,

därest tillställningen med hänsyn till

sitt innehåll är ägnad att tjäna vetenskapligt

ändamål eller upplysnings-,

undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Nöjesskatt skall ej utgå för biografföreställning

med film, vars visning

enligt särskilt, före föreställningens

hållande lagakraftvunnet förhandsbesked

förklarats vara ägnad att tjäna

sådant ändamål eller syfte som avses

i nästföregående stycke. Det ankommer

på statens biografbyrå att

efter framställning meddela förhandsbesked

som nyss sagts.

Ej heller skall nöjesskatt erläggas

för visning av film å barnmatiné eller

för filmförevisning, som anordnas

av organisation med uteslutande syfte

att tillgodose, behovet av filmförevisningar,

lämpade för barn. Vad nu

sagts skall dock endast gälla, om

filmen före föreställningens hållande

godkänts av organ som Kungl. Maj.t

därtill utser.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

(Nuvarande lydelse)

15 §.

Där organisation, som har till huvudsakligt

syfte att främja religiösa,

välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,

idrottsliga eller andra därmed

jämförliga kulturella eller eljest

allmännyttiga ändamål och som under

de senast förflutna fem åren icke

lämnat utdelning åt sina medlemmar,

anordnar nöjestillställning, åtnjutes

befrielse från nöjesskatt till den del

skatten för varje tillställning icke

överstiger 150 kronor. Vad nu sagts

skall dock icke gälla med avseende å

tillställning, i vilken till huvudsaklig

del ingår dans eller marknads- och

tivolinöjen eller biografföreställning

med undantag för sådan filmförevisning,

som genom sitt ämnesval är ägnad

att direkt främja organisationens

syfte.

Folketshusförening eller — — —

stycke sägs.

16 §.

Skall behållning av nöjestillställning

användas uteslutande för välgörande

eller allmännyttigt ändamål,

såsom för beredande av hjälp åt behövande

eller sjuka, för främjande

av barns eller ungdoms vård, fostran

eller utbildning eller för stödjande av

rikets försvar, må länsstyrelsen, efter

börande av vederbörande kommun,

medgiva befrielse från nöjesskatten,

dock att mot kommunens avstyrkande

befrielse icke må medgivas från

den kommunen tillkommande andelen

av skatten. Där behållningen endast

till viss del skall användas för

välgörande eller allmännyttigt ändamål

må, enligt nyss angivna grunder,

befrielse medgivas från motsvarande

del av nöjesskatten.

Befrielse från nöjesskatt må jämväl,

enligt i första stycket angivna

grunder, medgivas då skolungdom

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Där organisation, som har till huvudsakligt

syfte att främja religiösa,

välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,

idrottsliga eller andra därmed

jämförliga kulturella eller eljest

allmännyttiga ändamål och som under

de senast förflutna fem åren

icke lämnat utdelning åt sina medlemmar,

anordnar i 3 § första stycket

avsedd nöjestillställning, åtnjutes

befrielse från nöjesskatt till den de!

skatten för varje tillställning icke

överstiger 300 kronor. Vad nu sagts

skall dock icke gälla med avseende å

tillställning, i vilken till huvudsaklig

del ingår biografföreställning med undantag

för sådan filmförevisning,

som genom sitt ämnesval är ägnad

att direkt främja organisationens

syfte.

Folketshusförening eller — — —

stycke sägs.

16 §.

Skall behållning av nöjestillställning,

som avses i 3 § första stycket,

användas för välgörande eller allmännyttigt

ändamål, såsom för beredande

av hjälp åt behövande eller sjuka,

för främjande av barns eller ungdoms

vård, fostran eller utbildning eller för

stödjande av rikets försvar, må länsstyrelsen,

efter hörande av vederbörande

kommun, medgiva befrielse

från nöjesskatt med belopp som finnes

skäligt med hänsyn till storleken

av behållning, som skall tillfalla sådant

ändamål, och övriga förekommande

omständigheter, dock, i den

mån nöjesskatten förslår därtill, med

lägst 30 procent eller, om kommunen

avstyrkt befrielse, 15 procent av

nämnda behållning, beräknad utan

avdrag för nöjesskatt. Mot kommunens

avstyrkande må befrielse icke

medgivas från den kommunen tillkommande

andelen av skatten.

Befrielse från nöjesskatt må jämväl,

enligt i första stycket angivna

grunder, medgivas då skolungdom

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

utan medverkan av utomstående anordnar

nöjestillställning, i vilken till

huvudsaklig del ingå andra nöjen än

dans och vars behållning, ntan att vara

avsedd för välgörande eller allmännyttigt

ändamål, avses skola användas

till främjande av skolans bästa

eller eljest till att främja elevers

gemensamma intresse.

18 §.

Preliminärt beslut — — — över

densamma.

Befrielse från nöjesskatt enligt 16

eller 17 § må icke meddelas i anledning

av ansökan som inkommit senare

än tre månader efter det tillställningen

ägt rum.

19 §.

Är tillställning sammansatt av skilda

delar, av vilka någon är att anse

såsom nöjestillställning, skall frågan

huruvida nöjesskatt skall utgå bedömas

med hänsyn till tillställningens

huvudsakliga innehåll och syfte.

yad i---olika grunder.

21 §.

Nöjesskatten skall---anord
nar

nöjestillställningen.

Har någon abonnerat en tillställning

helt eller delvis samt för tillträde

till densamma uttagit avgifter av

deltagarna med högre belopp än han

erlagt till anordnaren av tillställningen,

skall abonnenten erlägga nöjesskatt

med skillnaden mellan å ena sidan

den skatt, som anordnaren skulle

hava erlagt därest skatten beräknats

å de av deltagarna till abonnenten

erlagda avgifterna, och å andra

sidan skatten å de till anordnaren inbetalda

avgifterna.

anordnar nöjestillställning, vars behållning,

utan att vara avsedd för

välgörande eller allmännyttigt ändamål,

avses skola användas till främjande

av skolans bästa eller eljest

till att främja elevers gemensamma

intresse.

18 §.

Preliminärt beslut — — — över

densamma.

Befrielse från nöjesskatt enligt 16

eller 17 § må icke meddelas i anledning

av ansökan, som inkommit till

länsstyrelsen eller vederbörande kommunala

myndighet senare än sex månader

efter det tillställningen ägt

rum.

19 §.

Är tillställning sammansatt av skilda

delar, av vilka någon är att anse

såsom nöjestillställning som i 3 §

första stycket avses, skall frågan huruvida

nöjesskatt skall utgå bedömas

med hänsyn till tillställningens huvudsakliga

innehåll och syfte.

yad i---olika grunder.

21 §.

Nöjesskatten skall---anord
nar

nöjestillställningen.

Har någon abonnerat en tillställning

helt eller delvis samt för tillträde

till densamma uttagit avgifter

av deltagarna med högre belopp än

han erlagt till anordnaren av tillställningen,

skall abonnenten erlägga nöjesskatt

med skillnaden mellan å ena

sidan den skatt, som anordnaren

skulle hava erlagt därest skatten beräknats

å de av deltagarna till abonnenten

erlagda avgifterna, och å andra

sidan skatten å de till anordnaren

inbetalda avgifterna. Överstiger sistnämnda

avgifter de avgifter som uttagits

av deltagarna, äger abonnenten

efter ansökan återfå den skatt som

belöper å mellanskillnaden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

(Nuvarande lydelse)

23 §.

Där ej Kungl. Maj :t annorlunda

förordnar är anordnare av nöjestillställning

skyldig att till uppbördsmyndigheten

överlämna på heder och

samvete avgiven deklaration rörande

vid tillställningen influtna avgifter.

Motsvarande skyldighet---

andra stycket.

(Föreslagen lydelse)

23 §.

Där ej Kungl. Maj :t annorlunda

förordnar är anordnare av nöjestillställning

som i 3 § första stycket sägs

skyldig att till uppbördsmyndigheten

överlämna på heder och samvete

avgiven deklaration rörande vid tillställningen

influtna avgifter.

Motsvarande skyldighet — — _

andra stycket.

27 §.

I fråga om nöjestillställning, som

hålles inom municipalsamhälle eller

inom köping vilken ej utgör egen

kommun, skall vad i denna förordning

sägs angående kommun äga

motsvarande tillämpning beträffande

municipalsamhället eller köpingen.

28 §.

Om ansvar---i skattestraff
lagen.

29 §.

Underlåter någon att inom behörig

tid avgiva föreskriven deklaration eller,

då deklaration befunnits ofullständig,

att på anmodan av uppbördsmyndigheten

inom förelagd tid fullständiga

densamma, vare förlustig

rätten att överklaga uppbördsmyndighetens

beslut rörande det skattebelopp,

för vars fastställande deklarationen

skolat ligga till grund.

27 §.

I fråga om nöjestillställning, som

hålles inom municipalsamhälle, skall

vad i denna förordning sägs angående

kommun äga motsvarande tillämpning

beträffande municipalsamhäl
-

28 §.

Om ansvar----i skattestraff
lagen.

Har någon, ehuru enligt 23 § skyldig

att avgiva deklaration, icke behörigen

avlämnat sådan deklaration

inom föreskriven tid eller avlämnat

deklaration med så bristfälligt innehåll

att den uppenbarligen icke år

ägnad att ligga till grund för skattens

fastställande, straffes med böter,

högst 300 kronor. Finnes sådan

försummelse ursäktlig eller eljest

ringa, må från straff frias.

29 §.

Underlåter någon, ehuru enligt

23 § skyldig avgiva deklaration, att

inom föreskriven tid avlämna sådan

deklaration eller befinnes avlämnad

deklaration ofullständig, må den deklarationsskyldige

anmanas att avlämna

deklaration eller att lämna felande

uppgift. Anmaning skall innehålla

föreläggande för den anmanade

att avlämna deklaration eller annan

uppgift till den, som utfärdat anmaningen,

inom viss efter omständigheterna

lämpad tid, minst fem dagar

efter delfåendet. Härutöver skall anmaningen

innehålla uppgift om post
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

(Nuvarande lydelse)

30 §.

Den som icke åtnöjes med uppbördsmyndighetens

beslut rörande

nöjesskatt och som ej till följd av

stadgandet i 29 § förlorat sin rätt till

talan, äger i beslutet söka rättelse

hos länsstyrelsen genom besvär, vilka

skola ingivas till länsstyrelsen.

I länsstyrelsens — ---till finans
departementet.

över beslut--— särskilt stad
gas.

(Föreslagen lydelse)

adress för den, som utfärdat anmaningen.

Anmaning må utfärdas av

länsstyrelse eller uppbördsmyndighet.

I anmaning må vite föreläggas. Om

uttagande av vite förordnar länsstyrelsen,

i förekommande fall efter anmälan

av uppbördsmyndighet.

Över beslut, varigenom vite förelagts,

må klagan ej föras.

Talan mot länsstyrelses beslut i

fråga om utdömande av vite må av

den som förpliktats utgiva vitet föras

genom besvär i den ordning 30 §

andra stycket stadgar. Vid prövning

av besvär över utdömande av vite må

jämväl fråga, huruvida och med vilket

belopp vitet bort föreläggas, komma

under bedömande.

30 §.

Den som icke åtnöjes med uppbördsmyndighetens

beslut rörande

nöjesskatt äger i beslutet söka rättelse

hos länsstyrelsen genom besvär,

vilka skola ingivas till länsstyrelsen.

I länsstyrelsens — --till finans
departementet.

Över beslut---särskilt stad
gas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1957, dock att, utom såvitt angår

18 §, äldre bestämmelser alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning,

som dessförinnan tagit sin början.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 januari

1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändringar i nöjesbeskattningen

samt anför följande.

I. Inledning

I skrivelse den 19 mars 1952, nr 96, anhöll riksdagen, med hänvisning till

bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande nr 18, om utredning

beträffande ett flertal spörsmål rörande nöjesbeskattningen. Enligt utskottsbetänkandet

borde översynen främst avse bestämmelserna i 15 § nöjesskatteförordningen

om skattelindring för nöjestillställningar, som anordnas

av ideella organisationer. Vid utredningen borde dessutom uppmärksammas

bl. a. frågan om förutsättningarna för skattebefrielse enligt 16 §

för nöjestillställning, vars behållning användes till välgörande eller allmännyttigt

ändamål, ävensom vissa problem i samband med beskattningen av

restaurangdans.

Genom beslut den 4 juni 1954 bemyndigades chefen för finansdepartementet

i anledning härav att tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag

att verkställa en översyn av nöjesskatteförordningen. Med stöd härav

tillkallades fyra utredningsmän att verkställa ifrågavarande översyn, nämligen

ledamöterna av riksdagens andra kammare, ombudsmannen E. H.

Kärr länder, ordförande, och köpmannen C. Christenson, ledamoten av riksdagens

första kammare, lantbrukaren M. A. Andersson samt revisionskommissarien

N. R. Detlofsson. Sedan Detlofsson den 7 september 1955 avlidit,

utsågs i hans ställe byråchefen E. B. A. Ehnbom till ledamot av utredningen.

Enligt direktiven för utredningen, vilken antog benämningen 1954 års

nöjesskatteutredning, skulle — förutom ovan berörda nöjesskattefrågor

även undersökas, hur en beskattning av varietéunderhallning och därmed

jämförlig föreställning på restaurang lämpligen borde utformas. Genom beslut

den 15 april 1955 utvidgades direktiven till att omfatta vissa andra

nöjesskattefrågor, nämligen frågan om biografnöjesskattens tekniska ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

formning, frågan om nöjesskattelindring för de mindre biografföretagen,

speciellt på landsbygden, samt frågan om talan mot länsstyrelses beslut i

nöjesskatteärenden. I anslutning härtill utsågs kanslirådet H. E. F. Sterner

att vara ledamot av utredningen vid behandlingen av frågor om fullföljd av

talan i nöjesskatteärenden.

Nöjesskatteutredningens betänkande (SOU 1956: 23), som avlämnades den

30 juli 1956, innehåller förslag till vissa ändringar i nöjesbeskattningen

in. m. På grund av sitt uppdrag med avseende på frågan om biografnöjesskattens

tekniska utformning har utredningen även behandlat det statliga

stödet åt den svenska filmproduktionen. Utredningen framlägger förslag

till en omläggning av ifrågavarande stöd.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen, statens priskontrollnämnd,

statens biografbyrå, besvärssakkunniga, utredningen om fullföljdsrätt

i taxeringsmål, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,

Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, 1955 års idrotts- och friluftsutredning, 1955 års provinsteaterutredning,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,

Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska stadsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund, Bygdegårdarnas riksförbund, Folkets husföreningarnas

riksorganisation, Aktiebolaget Folkets hus i Stockholm, Folkets

parkers centralorganisation, Sveriges folkbiografer aktiebolag, Våra gårdar,

Sveriges riksidrottsförbund, Sveriges motorfederation, Sveriges nykterhetsvänners

landsförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund,

Högerns kvinnoförbund, Högerns ungdomsförbund, Svenska

landsbygdens kvinnoförbund, Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund,

Barnens dags förening i Stockholm, Andelsföreningen Skådebanan u. p. a.,

Folkrörelsernas programaktiebolag, Konsertföreningen i Stockholm, Musikfräinjandet,

Riksteaterns centralstyrelse, Svenska musikerförbundet, Svenska

teaterförbundets fackorganisation, Föreningen svenska tonsättares internationella

musikbyrå (Stim) u. p. a., Teaterrådet, Teatrarnas riksförbund,

Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, Svenska

film- och biografföreningen, Sveriges biografägareförbund, Svenska landsbygdens

småbiografägares förbund, Barnfilmkommittén, Arbetarnas bildningsförbund,

Svenska turisthotellens riksförbund, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,

Sveriges hotell- och restaurantförbund, Sverges hotell- och

restaurangpersonals förbund och Audiovisuella sällskapet.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län bär jämväl

överlämnat yttranden från ett antal kommunala myndigheter.

Jag övergår härefter till alt närmare behandla de genom betänkandet aktualiserade

frågorna och skall därvid till eu början lämna eu redogörelse för

huvudinnehållet i gällande förordning om nöjesskatt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

II. Gällande bestämmelser

Enligt 1 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt

skall sådan skatt erläggas för nöjestillställning, till vilken allmänheten äger

tillträde mot avgift. Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett eller

annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning, och utgår

med 15 procent å bruttopriset för varje biljett, skatten inberäknad; vid biografföreställning

utgår skatten dock med 30 procent, om biljettpriset inte

överstiger en krona, och eljest med 30 procent av en krona och 45 procent

av återstoden av biljettpriset. Nöjesskatten fördelas med hälften till staten

och hälften till den kommun, inom vars område nöjestillställning äger rum.

Av nöjesskatten för biografföreställningar tillfaller dock tre fjärdedelar staten

och en fjärdedel vederbörande kommun.

Med nöjestillställning avses enligt 3 § bl. a. teaterföreställning, musikunderhållning,

litterär underhållning, uppvisning i konstnärlig dans, revy-, kabaret-

och varietéföreställning, biografföreställning, danstillställning och

uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik så ock eljest i skicklighet

av visst slag. Följande slag av tillställningar anges uttryckligen

inte vara att anse som nöjestillställningar i förordningens mening, nämligen

uppvisning eller tävling i skicklighet, som främst syftar till förkovran i visst

yrke, schacktävlan, visning av museum eller annan liknande inrättning samt

utställning av djur eller utställning av konst eller andra föremål.

Från skattskyldighet, sådan den blivit avgränsad i förordningen, har vissa

undantag medgivits. Bestämmelserna härom återfinnes i 13 och 14 §§

och avser nöjestillställningar, som

a) anordnas av Kungl. teatern eller Kungl. dramatiska teatern i Stockholm

å lokal, som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande

begagnas (13 §);

b) med hänsyn till sitt innehåll tjänar vetenskapligt ändamål (14 §);

eller

c) anordnas i upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte (14 §).

Fråga om skattefrihet enligt b) och c) för visning av film ankommer

det på statens biografbyrå att avgöra.

Xöjesskatteförordningen innehåller härutöver bestämmelser, som gör det

möjligt för anordnare av nöjestillställningar att under vissa förutsättningar

erhålla skattelindring respektive befrielse från skyldighet att utgöra nöjesskatt.

Enligt 15 § åtnjuter organisation, som har till huvudsakligt syfte

att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga

eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål,

befrielse från nöjesskatt till den del skatten för varje tillställning inte överstiger

150 kronor. Såsom sådan organisation anses också folketshusförening

eller folkparksförening, så ock annan liknande organisation med uppgitt

att tillhandahålla samlingslokal, ändå att dess huvudsakliga syfte inte

är att främja ovan angivna ändamål. För erhållande av skattelindring ford
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

13

ras, att organisationen under de senast förflutna fem åren inte lämnat utdelning

åt sina medlemmar och att det ej är fråga om tillställning, i vilken

till huvudsaklig del ingår dans eller marknads- och tivolinöjen eller

biografföreställning med undantag för sådan filmförevisning, som genom

sitt ämnesval är ägnad att direkt främja organisationens syfte.

Skall behållning av nöjestillställning användas uteslutande för välgörande

eller allmännyttigt ändamål, såsom för beredande av hjälp åt behövande

eller sjuka, för främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning

eller för stödjande av rikets försvar, äger länsstyrelsen enligt 16 §

att på därom gjord framställning, efter hörande av vederbörande kommun,

medge befrielse helt eller delvis från nöjesskatten. Mot kommunens avstyrkande

kan befrielse dock ej medges från kommunen tillkommande andel av

nöjesskatten. Lämnar länsstyrelsen ej medgivande om befrielse eller är

fråga om nöjestillställning av annat slag än nyss sagts, äger kommunen enligt

17 § medge befrielse från den kommunala delen av nöjesskatten.

För nöjestillställning, som anordnas av skolungdom, kan under vissa

förutsättningar befrielse från nöjesskatt medges, även om behållningen inte

är avsedd för välgörande eller allmännyttigt ändamål (16 § andra stycket).

III. Allmänna synpunkter på en reform av nöjesbeskattningen

Översikt av utredningens förslag

Som inledningsvis framhållits har den nu verkställda utredningen närmast

tagit sikte på vissa partiella reformer i nöjesbeskattningen.

Det har till cn början gällt att tillgodose önskemål om ökade möjligheter

till nöjesskattebefrielse. Utredningen har härvidlag sökt sig fram på olika

vägar och funnit sig böra föreslå, att följande slag av nöjestillställningar

skall undantagas från beskattning, nämligen teaterföreställning, musikunderhållning,

litterär underhållning, uppvisning i konstnärlig dans samt uppvisning

eller tävling i icke professionell sport, idrott eller gymnastik. Vad

gäller sport, idrott och gymnastik har åtskillnad, som synes, ansetts böra

göras mellan professionella och amatörmässiga uppvisningar eller tävlingar.

Gränsdragningen dem emellan föreslås skola ske efter samma grunder, som

numera tillämpas i fråga om bevillningsavgift enligt 1908 års förordning

angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Nöjesskatt skall enligt förslaget inte heller utgå för tillställning, som

anordnas i kyrka eller annan gudstjänstlokal.

Det stöd i form av skattelättnad, som tillerkänts ideella organisationer

av olika slag, har vidare ansetts böra ökas. Gällande begränsningar med avseende

på tillställningens art har nämligen medfört, att stödet åt berörda

organisationer inte blivit så stort som önskvärt vore. Utredningen föreslår

därför för sin del, att nöjcsskaltelindring skall få åtnjutas även för tillställningar,

i vilka till huvudsaklig del ingår dans eller marknads- och tivoli
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

nöjen. Biografföreställningar anses däremot, liksom hittills, inte böra berättiga

till skattelindring.

Det förekommer i betydande utsträckning, att tivoliägare och andra nöjesidkare

mot ersättning medverkar vid tillställningar, som anordnas i välgörande

syfte. Bestämmelserna om fullständig skattebefrielse i dylika fall

bar i praxis bedömts olika, allteftersom ersättningen bestämts före tillställningen

eller gjorts beroende av intäkternas storlek. Utredningen föreslår nu

ett uttryckligt stadgande om att skattebefrielse skall medges, även om anordnaren

av tillställningen mot bestämd ersättning eller andel i inflytande

intäkter e. d. anlitat annan person, som tillhandahållit anordningarna eller

vissa av dem.

Slutligen föreslås skattebefrielse för s. k. skoldanser, i den mån skolans

elever själva svarar för dansmusiken.

Resiaurangdansbeskattningen har, konstaterar utredningen, med sin nuvarande

utformning varit en källa till ständig irritation för restaurangägare,

personal och gäster. I avsaknad av en för alla parter godtagbar lösning

föreslår utredningen, att de speciella reglerna om skatt på restaurangdans

skall upphöra att gälla.

Utredningen bar även haft att undersöka, hur en beskattning av varietéunderhållning

eller därmed jämförlig föreställning på restaurang lämpligen

bör utformas. De restaurangvarietéer, som numera anordnas, beskattas enligt

vanliga regler i den mån särskild avgift uttages för tillträde till desamma.

Utredningen föreslår en komplettering av beskattningsreglerna liknande

den som varit erforderlig för restaurangdansbeskattningen. Anordnas

varietéunderhållning eller därmed jämförlig underhållning på restaurang,

föreslås således nöjesskatt skola uttagas, även om särskild avgift för tillträde

till nöjestillställningen inte uppbäres. Skatt skall i sådana fall utgå

med 50 öre för varje person, vilken äger bevista tillställningen. Även i övrigt

skall 50 öre utgöra det lägsta belopp, varmed skatten skall utgå.

Utredningen har övervägt olika möjligheter att genom en teknisk omläggning

av biograf nöjesskatten nå därhän, att en höjning av biografbiljettpriserna

i högre grad än nu skulle komma filmproducenterna till godo. Frågan

om skattens omläggning har ett visst samband med stödet åt den svenska

filmproduktionen. En sådan omläggning är emellertid inte ägnad att i nämnvärd

grad kompensera ett borttagande av producentstödet. Den andel av en

eventuell prishöjning, som tillfaller den svenska filmproduktionen, blir under

alla förhållanden relativt obetydlig.

Med hänsyn härtill och till den svenska filmproduktionens behov av fortsatt

stöd föreslår utredningen, att det nuvarande temporära producentstödet

skall ersättas med ett varaktigt sådant av något annorlunda utformning.

Meningen är sålunda, att biografägarna skall uttaga och till ett centralt

organ redovisa tio öre för varje försåld biljett. Förslagets genomförande

kräver, att en överenskommelse träffas mellan filmproducenter, filmuthyrare

och biografägare.

Det nya stödet har beräknats tillföra den svenska filmproduktionen ca

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

5,6 milj. kronor årligen. Huvuddelen eller tre fjärdedelar härav föreslås skola

fördelas efter i stort sett samma grunder som det nuvarande statliga

producentstödet, d. v. s. i förhållande till filmernas spelintäkter under året.

Återstående medel avses till största delen skola användas för premiering av

konstnärligt högtstående svenska filmer. Även barnfilmproduktionen och

produktionen av svenska kortfilmer föreslås skola stimuleras.

Uppgiften att årligen utdela premierna till förtjänta producenter av svenska

långfilmer respektive kortfilmer skall enligt förslaget anförtros åt en

särskild jury, bestående av fem opartiska och för uppgiften väl lampade

personer. Juryns ledamöter föreslås skola utses av Kungl. Maj :t för en tid

av högst tre år.

Utredningen föreslår vidare, att den progressiva skatteskalan skall slopas

och att biograf nöj esskatten skall utgå efter en skattesats av 35 procent. Eftersom

den genomsnittliga skattesatsen vid nuvarande beskattning enligt

utredningen uppgår till 36,3 procent, innebär förslaget i denna del en betydande

skattesänkning. En förutsättning för skattesänkningen är emellertid,

att det föreslagna producentandelssystemet kommer till genomförande.

Behovet av skattelättnad för mindre biografföretag, speciellt på landsbygden,

föreslås skola tillgodoses på det sättet, att skattefrihet medges för ett

intäktsbelopp av högst 200 kronor för varje vecka, varunder högst tre föreställningar

— barnmatinéer oräknade — ägt rum.

Skattefrihet föreslås slutligen för filmförevisningar, som anordnas av

barnfilmklubbar och filmstudios och till vilka endast medlemmar i respektive

organisationer äger tillträde.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har i det stora hela fått ett gynnsamt mottagande.

En närmare redogörelse för remissuttalandena kommer att lämnas vid behandlingen

av de olika frågor, utredningen haft att taga ställning till. Jag

skall här blott lämna en kort orientering om resultatet av remissbehandlingen.

Förslaget att från beskattning undantaga vissa slag av nöjestillställningar

hälsas med tillfredsställelse. Vissa remissinstanser anser emellertid, att inte

bara teater- utan även revyföreställningar bör befrias från nöjesskatt.

Några remissinstanser har dock reagerat mot att skattefriheten för icke

professionell sport, idrott och gymnastik skulle omfatta även seriefotboll,

boxningsuppvisningar o. d.

Den skattelättnad, som ideella organisationer åtnjuter, anses allmänt böra

utvidgas. Däremot är meningarna delade om det sätt, på vilket önskemålen

om ökade lättnader bör tillgodoses. Ä ena sidan har det ansetts beklagligt

från kulturell synpunkt att medge skattelindring för tillställningar, vari

dans eller marknads- och tivolinöjen till huvudsaklig del ingår. Som ett alternativ

härtill förordas en höjning av det skattefria beloppet. Å andra sidan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

föreslås från något håll, att skattelindring skall få åtnjutas även i fråga om

biograf föreställningar.

Flertalet remissinstanser ansluter sig emellertid till utredningens förslag.

Vissa av dem anser dock, att den föreslagna skattelättnaden inte är tillfyllest

utan förordar en höjning av det skattefria beloppet. Från några

håll yrkas fullständig skattebefrielse för nöjestillställningar, som anordnas

av berörda organisationer.

Övriga av utredningen föreslagna ändringar i bestämmelserna om nöjesskattebefrielse

har ej föranlett några mera väsentliga erinringar.

Lämpligheten att avskaffa den särskilda beskattningen av restaurangdans

har ifrågasatts endast i ett fåtal remissyttranden. Med åberopande av samma

skäl, som ligger till grund härför, avstyrker emellertid ett stort antal remissinstanser

den föreslagna beskattningen av restaurangvarietéer.

De olika förslagen rörande biografbeskattningen tillstyrkes av det övervägande

flertalet remissinstanser. Så är även fallet med förslaget att ersätta

det nuvarande statliga stödet åt den svenska filmproduktionen med det s. k.

producentandelssystemet. Sistnämnda förslag har dock väckt betänkligheter

på vissa håll.

Departementschefen

Nu gällande nöjesskatteförordning har varit föremål för upprepade detaljjusteringar.

En mera allmän översyn av författningen verkställdes i slutet

av 1940-talet och ledde till vissa partiella reformer, som genomfördes våren

1950.

Ganska snart därefter framfördes emellertid såväl motionsvägen i riksdagen

som i särskilda framställningar till Kungl. Maj :t önskemål om ytterligare

ändringar i nöjesbeskattningen. Dessa önskemål tog, som jag inledningsvis

framhållit, sikte på att bereda ideella och samlingslokalägande

organisationer ökade skattelättnader och att taga restaurangdansbeskattmngen

under omprövning. Efter hand aktualiserades även andra frågor. Här

ma namnas utformningen av en eventuell särbeskattning av vane^nderhallning

pa restaurang samt vissa frågor rörande biografbeskattningen.

Vid den förnyade översyn av förordningen som verkställts av nöjesskatteutredningen

har tyngdpunkten legat på de här antydda frågorna. Utredningens

förslag har genomgående fått ett gynnsamt mottagande från remissinstansernas

sida. De ar även enligt min uppfattning väl ägnade att ligga till

grund för en ändrad lagstiftning.

Flertalet av de frågor, som utredningen haft att taga ställning till, har

vant av den natur att eventuella ändringsförslag kunde beräknas påverka

det framtida skatteutfallet. Med hänsyn till nöjesskattens betydelse för såval

sta ens som kommunernas inkomster ligger det i sakens natur att viss

återhållsamhet mast iakttagas. Utredningens överväganden har fördenskull

i stor utsträckning fatt innefatta en avvägning mellan å ena sidan önskvärdheten

av en ifragasatt ändring och å andra sidan storleken av det därmed

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

förenade skattebortfallet. Den av utredningen verkställda avvägningen synes

i det stora hela innefatta en lycklig lösning.

Till utredningens olika förslag skall jag återkomma i det följande. Redan

i detta sammanhang vill jag emellertid ingå på vad utredningen förordat

i fråga om stöd åt svensk filmproduktion.

Anledningen till att utredningen upptagit detta spörsmål — som inte omnämnes

i direktiven —- är att biograf nöj esskatten med sin nuvarande konstruktion

blir särskilt kännbar vid en höjning av biograf biljettpriserna. Av

en prishöjning tar det allmänna sålunda 45 procent. Vad därefter återstår

skall fördelas mellan biografägare, filmuthyrare och filmproducenter. Möjligheterna

att genom biljettprishöjningar skaffa producenterna täckning

för ökade kostnader begränsas självfallet härigenom.

Detta problem hade uppmärksammats bl. a. i samband med en hösten

1954 verkställd utredning om fortsatt stöd åt den svenska filmproduktionen.

I anslutning härtill uppdrog dåvarande chefen för finansdepartementet åt

nöjesskatteutredningen att undersöka möjligheterna till en sådan omläggning

av nöjesskatten, att en höjning av biograf biljettpriserna i högre grad

än nu skulle kunna komma filmproducenterna till godo.

Utredningens överväganden och förslag rörande biografnöjesskattens

konstruktion kommer närmare att redovisas i det följande. Här skall blott

konstateras, att utredningen prövat olika alternativ, som emellertid ej befunnits

praktiskt genomförbara. Utredningen har emellertid föreslagit den

ändringen, att den progressiva skatteskalan skall ersättas med en enhetlig

skattesats.

I detta läge har utredningen, närmast på initiativ från Föreningen Sveriges

filmproducenter, tagit upp frågan om stödet åt den svenska filmproduktionen.

Utredningen föreslår, att det nuvarande temporära stödet, som har

formen av skatteåterbäring, skall ersättas med ett mera varaktigt sådant.

Meningen är, att biografägarna av den biobesökande allmänheten skall uttaga

och till filmproducenterna redovisa tio öre för varje försåld biobiljett.

Ett system med sådana biljettpristillägg (producentandelar) förutsätter, att

dessa inte belastas med vare sig nöjesskatt eller filmhyra samt att biografägarna

inte gör anspråk på någon del därav. Systemets genomförande kräver

vidare en överenskommelse mellan berörda intressentgrupper (filmproducenter,

filmuthyrare och hiografägare). Förslaget förutsätter därutöver

en direkt sänkning av den nuvarande biografskatten om ca 5,5 milj. kronor

per år. Häri har inte inräknats det skattebortfall som kan uppkomma i den

mån biografägarna uttager producentandelen ur förut tillämpade biljettpriser

och alltså inte höjer priserna med belopp motsvarande producentandelen.

Det bygger alltså på samma princip som det nuvarande filmstödet, d. v. s.

alt det allmänna avstår från skattemedel.

Det föreslagna producentandelssystemet har beräknats tillföra den svenska

filmproduktionen ca 5,6 milj. kronor årligen. Av dessa medel avses huvuddelen

eller tre fjärdedelar skola fördelas efter i huvudsak samma grunder

som det nuvarande statliga producentstödet, d. v. s. i förhållande till fil
i!

Iiihang till iiksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 60

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

mernas spelintäkter under året. Återstående medel skall användas för att

premiera kvalitetsfilmer in. in. Förslaget innebär eii inte oväsentlig höjning

av det nuvarande temporära stödet, som av utredningen upptagits till ca

3 milj. kronor för år.

Utredningens förslag är intresseväckande och synes, såsom framhållits i

flera yttranden, innebära beaktansvärda fördelar. Betänkligheter anmäler

sig emellertid också. Dessa sammanhänger i främsta rummet med att förslaget

medför en permanentning och höjning av filmstödet samt att detta

skall ske mitt under den period för vilken de nuvarande stödåtgärderna beslutats.

Jag får erinra om att det nu utgående stödet tillkom år 1951 i en för

filmproduktionen kritisk situation och var avsett som en tillfällig hjälp till

självhjälp. När det förlängdes år 1955, gavs, icke minst från riksdagens sida,

uttryck för åtskillig tvekan. Stödets karaktär av eu tidsbegränsad åtgärd

blev starkt understruken. Nagra nya omständigheter, som kan föranleda ett

frångående av den då intagna ståndpunkten, synes icke föreligga.

I detta sammanhang må framhållas, att utredningen huvudsakligen stöder

sin uppfattning om behovet av ett mera permanent stöd åt den svenska

fdmproduktionen på den lönsamhetsundersökning som verkställdes hösten

1954. I vilken utsträckning de därvid framkomna siffrorna alltjämt är aktuella

låter sig inte med säkerhet bedöma.

Har skall vidare erinras om den prishöjning på biografbiljetter som inträtt,

sedan utredningen avslutade sitt arbete. Den 1 juli 1956 genomfördes

sålunda en höjning av biljettpriserna med i genomsnitt 10 procent. Enligt

vad filmproducentföreningen framhållit torde denna prishöjning inte komma

att påverka besöksfrekvensen. Under sådana förhållanden kan biografernas

intäkter beräknas komma att öka med ca 17 milj. kronor per år. Av

detta belopp kan ungefär 1,2 milj. kronor beräknas tillfalla de svenska filmproducenterna.

Dessa erhåller vidare automatiskt en ökad skatteåterhäring

enligt de nuvarande bestämmelserna om producentstöd. — Höjningen av

biljettpriserna medför vidare, att det skattebortfall som skulle följa av den

föreslagna omläggningen blir större.

Till de här anförda principiella betänkligheterna kommer att förslaget,

trots de därmed förenade fördelarna, ej är invändningsfritt från tekniska

synpunkter. I flera yttranden har framhållits att systemet är invecklat och

svåradministrerat. Dessa invändningar kan enligt min mening inte frånkännas

visst fog.

Det föreslagna stödsystemet förutsätter vidare, såsom nyss framhållits,

att en överenskommelse träffas mellan de enskilda intressen^som beröres av

forslaget. Från utredningens sida har bedrivits ett omfattande förhandlingsarbete

utan att likväl enighet kunnat uppnås.

En fråga som därvid visat sig särskilt kontroversiell är hur stor del av

filmstödet som skall gå till premiering av kvalitetsfilmer och till andra från

allmän synpunkt behjärtansvärda ändamål inom förevarande område. Utredningens

ställningstagande i fråga om producentstödet synes i avsevärd

man sammanhänga med att man i det föreslagna systemet sett en möjlighet

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

att tillgodose sådana ändamål; i flera yttranden kräves att en ännu större

andel skulle reserveras härför. Från filmproducenthåll har däremot hävdats,

att producentandelsmedlen i princip hör fördelas bland de svenska filmproducenterna

i förhållande till de bruttointäkter, som deras filmer inspelar

under året. Filmproducentföreningen understryker i sitt yttrande mycket

starkt, att utredningen gått för långt, när den föreslagit att en fjärdedel av

medlen skall användas för nyss nämnda syften.

Det är inte heller fullt klarlagt i vilken mån biografägarnas medverkan

kan påräknas. Sveriges biografägareförbund framhåller i sitt remissyttrande,

att förbundet är en ideell förening och såsom sådan saknar befogenhet

att påtvinga sina medlemmar en utdebitering av ifrågasatt slag till förmån

för filmproducenterna. Det skulle således bli nödvändigt att avfordra

varje biografägare en skriftlig förbindelse härom.

På grund av det anförda finner jag mig inte kunna förorda, att utredningens

förslag om producentstöd nu lägges till grund för beslut av statsmakterna.

Detta innebär, att det hittillsvarande stödet bör utgå efter oförändrade

principer under återstoden av nu pågående fyraårsperiod. Om

riksdagen inte har någon erinran däremot, avser jag att i god tid före periodens

utgång uppta frågan på nytt. Skulle härvid fortsatta stödåtgärder befinnas

erforderliga, synes utredningens förslag kunna erbjuda en tänkbar

utgångspunkt. Jag vill emellertid i detta sammanhang nämna, att jag på ett

begränsat område ansett mig kunna redan nu förorda åtgärder för särskilt

stöd åt kvalitetsfilm, nämligen i fråga om filmer som är lämpliga för barn.

Vad jag i det följande förordar innebär i denna del, att skattefrihet skall åtnjutas

för goda barnfilmer, såväl om de visas av barnfilmklubbar som om

de förekommer på de vanliga biografernas matinéprogram.

IV. Nöjesskattebefrielse

Frågans tidigare behandling

Vid olika tillfällen har framhållits, att möjligheten till skattelättnad enligt

15 § nöjesskatteförordningen med hänsyn till gällande begränsningar i

fråga om tillställningens art inte har fått åsyftad verkan. Sålunda yrkades

i de likalydande motionerna I: 292 och 11:377 vid 1952 års riksdag att folketshusföreningar,

folkparksföreningar och liknande organisationer med

uppgift att tillhandahålla samlingslokaler skulle medges skattebefrielse enligt

15 § oavsett tillställningens art. Till stöd för yrkandet åberopade motionärerna

bl. a., att landsbygdens i de flesta fall små organisationer inte

kunde anordna sådana tillställningar, som kvalificerade för nedsättning i

nöjesskatten.

Bevillningsutskottet vitsordade i sitt betänkande nr 18, att de berörda organisationerna

utövade eu ur allmänna synpunkter gagnande verksamhet,

och utskottet fann det därför vara av betydelse all organisationerna inte

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

på grund av en alltför hög nöjesbeskattning hindrades i sin verksamhet.

Möjligheterna särskilt utanför tätorterna att anordna befrielsekvalificerade

tillställningar var enligt utskottets mening begränsade. De i 15 § stadgade

villkoren för åtnjutande av skattelindring syntes därför ha medfört, att det

ekonomiska stöd som man genom ifrågavarande skattelindring velat ge verksamhet

av samhällsnyttig art i många fall uteblivit. Utskottet uttalade vidare

bl. a. följande.

Den frågan kan alltså ställas huruvida med avseende å skattebefrielse enligt

15 § nöjesskatteförordningen en olika behandling av skilda slag av nöjestillställningar

med hänsyn till deras innehåll är tillfredsställande. Utskottet

anser sig icke kunna utan tillgång till rikhaltigare utredningsmaterial

taga ställning till denna fråga. Enligt utskottets mening skulle det vara av

värde att genom särskild utredning få hela frågan om skattebefrielsens anknytning

till bestämda slag av tillställningar allsidigt belyst och utskottet

vill för sin del förorda att en sådan utredning verkställes. Utskottet får fördenskull

inskränka sig till att uttala, att utgångspunkten bör vara att en

lika behandling i skattehänseende av samtliga de i 15 § avsedda organisationerna

fortfarande bör upprätthållas.

I detta sammanhang vill utskottet vidare erinra om att 1949 års riksdag

begärt utredning av frågan om sänkning av skatten för biografföreställningar,

som anordnades av ägare till samlingslokaler. Därvid erinrades om de

olägenheter i konkurrenshänseende, som vid en dylik nedsättning i nöjesbeskattningen

skulle uppkomma, varför måhända andra vägar till finansiering

av stöd åt föreningar som ägde samlingslokaler borde sökas. Utskottet

förutsätter att jämväl nämnda synpunkter komma att övervägas.

Såsom inledningsvis omnämnts anhöll riksdagen, på utskottets hemställan,

om en utredning i ämnet.

Vid 1953 års riksdag framställdes ytterligare krav på skattebefrielse. I de

likalydande motionerna I: 164 och II: 204 hemställdes sålunda om sådan ändring

av nöjesskatteförordningen, att tävlingar och uppvisningar i idrott eller

gymnastik, som anordnas av förening, vars ändamål är att främja icke professionell

idrott eller gymnastik, fritages från nöjesskatt. I fråga om rena

nöjestillställningar borde enligt motionärerna däremot endast skattelindring

enligt gällande grunder medges. I motionen I: 294 begärdes en allmän översyn

av nöjesskatteförordningen. Bl. a. ifrågasattes, om inte nöjesskatten borde

helt avskaffas för tillställningar avseende teater, musik eller liknande underhållning,

konstnärlig dans samt idrott och gymnastik.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 19 fann bevillningsutskottet

det knappast vara möjligt att inom ramen för nöjesskattens nuvarande konstruktion

tillgodose önskemålen om undantag från nöjesbeskattningen för

tillställningar, avseende icke professionell idrott eller gymnastik, teater, musik

och liknande underhållning samt konstnärlig dans. Utskottet anförde vidare

härom.

Ett undantagande av dessa tillställningar från nöjcsskatteförordningens

tillämpning komme bl. a. att medföra åtskilliga svårigheter med avseende å

gränsdragningen mellan skattepliktiga och icke skattepliktiga tillställningar.

Utskottet finner det vidare uteslutet att i anledning av de förevarande mo
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

tionerna förorda en så genomgripande översyn av grunderna för nöjesskatten

som skulle föranledas därav, att samtliga ovannämnda tillställningar

bleve skattefria. Med anledning av vad som anförts i de likalydande motionerna

I: 164 och II: 204 vill utskottet tillika uttala, att utskottet icke funnit

det sakligt motiverat att ställa i motionerna avsedda tävlingar och uppvisningar

i ett särskilt gynnsamt läge med avseende å nöjesskatten.

Vid 195i urs riksdag framfördes motionsvägen yrkanden om ytterligare

lättnader för de i 15 § avsedda organisationerna. Dessförinnan hade Sveriges

riksidrottsförbund och Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund i framställningar

till Kungl. Maj:t yrkat fullständig skattebefrielse eller alternativt

höjning av det enligt 15 § skattefria beloppet för sina organisationer. Som

skäl för en höjning av det skattefria beloppet åberopades den penningvärdesförsämring,

som ägt rum sedan 1945. Vad gäller idrotten ansågs därjämte

särskilda skäl föreligga för en höjning av beloppet. I motionerna framhölls

härvidlag den särställning idrotten i vissa sammanhang intar och storleken

av de kostnader, utan vilka tävlingsverksamheten normalt inte kan

bedrivas.

Bevillningsutskottet anförde i sitt betänkande nr 44 bl. a. följande.

Vad till en början angår yrkandet i de likalydande motionerna I: 338 och

II: 433 att de i 15 § nöjesskatteförordningen avsedda organisationerna skall

helt befrias från nöjesskatt, vill utskottet erinra om att en väsentlig del av

de tillställningar som är föremål för nöjesbeskattning torde anordnas av

dessa organisationer. Ett bifall till nämnda motionsyrkande skulle fördenskull

komma att innebära en sådan förändring av nöjesbeskattningen som

komme att framstå som ett partiellt upphävande av densamma. En skattebefrielse

av så vidsträckt innebörd kan utskottet icke tillstyrka. Utskottet

finner emellertid vad som i berörda motioner ävensom i de likalydande motionerna

I: 339 och II: 272 anförts till stöd för en höjning av det enligt 15 §

nöjesskatteförordningen skattefria beloppet vara förtjänt av visst beaktande.

Redanden omständigheten att penningvärdet undergått en väsentlig förändring

sedan år 1945, "då den i lagrummet angivna skattelindringen i sak avvägdes,

talar för en förhöjning av avdragsbeloppet. Härtill kommer att omkostnaderna

för de ideella organisationerna i allmänhet torde ha stigit mer

än som kunnat uppvägas av ökningar på inkomstsidan. Vid övervägande av

dessa synpunkter har utskottet funnit sig böra tillstyrka en höjning av det

enligt 15 § nöjesskatteförordningen skattefria beloppet från 75 till 150 kronor,

vilket senare belopp i stort sett motsvarar den skatt som belöper på en

bruttointäkt av 1 000 kronor. Enligt utskottets mening bör denna skattelindring

fortfarande tillkomma samtliga de organisationer som avses med förenämnda

stadgande, och genomföras från och med den 1 juli 1954. Med erinran

om att 1952 års riksdag begärt en översyn av nöjesskatteförordningen,

bl. a. beträffande reglerna i 15 §, vill utskottet framhålla, att därest den

ändring av nämnda paragraf som utskottet nu förordat godtages, detta vid

eu blivande översyn av förordningen icke bör utgöra hinder för en omprövning

av frågan om nöjesbeskattningen av de ideella organisationerna och

att därvid även de i förevarande motioner framförda synpunkterna kommer

att övervägas.

Utskottets förslag om eu höjning av det skattefria beloppet bifölls av

riksdagen. Förordning i ämnet utfärdades den 14 maj 1954 och trädde i

kraft den 1 juli samma år.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1i)57

Utredningen

Allmänna synpunkter

Utredningen har såsom utgångspunkt för sina överväganden i frågan om

nöjesskattebefrielse haft bevillningsutskottets nyss återgivna uttalanden.

Därjämte har utredningen haft att beakta olika framställningar, som under

utredningsarbetets gång gjorts av bl. a. Sveriges riksidrottsförbund, Godlemplarorden,

Teatrarnas riksförbund, Musikfrämjandet och Konsertföreningen

i Stockholm.

Utredningen erinrar om att de ideella organisationerna för

sin verksamhet i stor utsträckning måste lita till frivillig arbetskraft. Intresset

för sådant frivilligt arbete synes emellertid bli allt mindre av den

anledningen, att staten genom nöjesbeskattningen lägger beslag på en stor

del av föreningarnas inkomster. Det kan enligt utredningens mening befaras,

att det frivilliga arbetet kan komma att helt förkvävas.

För att få medel för sin verksamhet brukar organisationerna anordna nöjestillställningar.

De har därvid, framhåller utredningen, inte lyckats att

hålla sig inom den ram, som anvisats i 15 §. På många orter lönar det sig

nämligen ej att hålla andra nöjestillställningar än sådana i vilka dans ingår.

I många fall lönar det sig inte ens att anordna biografföreställningar.

För att kunna hålla en samlingslokal är det enligt utredningen nödvändigt

att den lokalägande organisationen vid sidan av lokalhyrorna erhåller

inkomster genom att anordna nöjestillställningar. För en nykterhetsförening

är det emellertid ej bara fråga om att hålla en samlingslokal. Dess främsta

uppgift är att göra en ideell insats för nykterhetsarbetet. Som det nu är,

framhåller utredningen, har lokalfrågan ofta tagit alltför stor del av föreningens

krafter i anspråk.

Vad idrottsrörelsen beträffar betonar utredningen, att organisationerna i

främsta rummet är intresserade av skattefrihet för rena idrottsarrangemang.

Utvecklingen har emellertid lett därhän, att man i allt större utsträckning

fått anordna tillställningar med dans och andra nöjesinslag, vilka inte är

förenade med skattelindring enligt 15 §.

Utredningen anlägger följande principiella synpunkter på frågan om nöjesskattebefrielse

för ideella organisationer av här ifrågavarande slag.

Det synes inkonsekvent, att stat och kommun lämna de ideella organisationerna

anslag för deras verksamhet och samtidigt genom nöjesskatten

lägga beslag på en del av de medel, som eljest skolat användas för samma

ändamål. Allmänt anses, att nöjesskattebefrielse är att föredraga framför

direkta understöd. Organisationerna få då själva tillfälle att skaffa sig inkomster.

Man kan icke heller bortse från att det har en viss uppfostrande

betydelse för medlemmarna i en förening att förvalta medel, som föreningen

själv intjänat.

Svårigheterna för de mindre föreningarna bero ofta på att nöjesskatten

beräknas på bruttoinkomsten av en tillställning. Följden blir ofta den, att

1 öreningen får sitta emellan sedan alla andra fått sitt. Att skatten utgår

på bruttoinkomsten anses dessutom medföra en ojämnhet i beskattningen,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

23

eftersom omkostnaderna variera högst avsevärt tillställningarna emellan.

En nettobeskattning är emellertid svår att genomföra och skulle dessutom

vara principiellt felaktig ur den synpunkten, att det är publiken och icke

arrangören som skall drabbas av nöjesskatten.

I vad angår frågan om skattelättnader för teater- och musiklivet

återger utredningen vissa uppgifter ur de förut nämnda framställningarna

från Teatrarnas riksförbund, Konsertföreningen i Stockholm och Musikfrämjandet.

Teatrarnas riksförbund hade framhållit, att teaterverksamheten för närvarande

befinner sig i ett sådant ekonomiskt läge — orsakat av den allmänna

ekonomiska utvecklingen — att det inte ter sig rimligt eller praktiskt

att denna konstform utnyttjas som skattekälla.

De ekonomiska förutsättningarna för teaterverksamheten i dag framgår

enligt förbundet tydligast av läget för de statsunderstödda teatrarna, d. v. s.

främst Kungl. teatern, Kungl. dramatiska teatern, stadsteatrarna i Göteborg,

Hälsingborg, Malmö, Norrköping och Uppsala, Göteborgs lyriska teater samt

Folkrörelsernas programaktiebolag, Folkets parkers centralorganisation och

Riksteatern. Förbundet lämnar följande uppgifter härom, avseende spelåret

1954/55.

Ur lolterimedelsfonden utgick följande anslag.

De kungliga teatrarna .............................. 4 490 000 kronor

Stadsteatrarna och Göteborgs lyriska teater .......... 2 629 000 *

Turnéteatrarna (sommarsäsongen 1954) .............. 2 512 000 »

Av Teaterrådet understödd verksamhet................ 297 000 »

Summa 9 928 000 kronor

Härutöver bidrog vederbörande kommuner med anslag till följande be
-

lopp.

De kungliga teatrarna .............................. 400 000 kronor

Stadsteatrarna och Göteborgs lyriska teater............ 708 000 »

Summa 1 108 000 kronor

Dessa anslag bar emellertid för vissa teatrar inte räckt för att täcka

underskotten, varför framställningar gjorts om tilläggsanslag med tillsammans

714 000 kronor, fördelade på följande sätt.

Kungl. teatern .................................... 100 000 kronor

Göteborgs lyriska teater............

Malmö stadsteater ............ ...

Stadsteatern Norrköping—Linköping

Uppsala stadsteater ..............

Programbolaget .................................... 65 000 »

1 549 000 i

Summa 714 000 kronor

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

De kungliga teatrarna, Göteborgs stadsteater, Göteborgs lyriska teater och

Malmö stadsteater åtnjuter ekonomiskt stöd även i den formen att de disponerar

respektive teaterbyggnader hyresfritt. Detsamma gäller stadsteatern

Norrköping—Linköping i vad avser teaterbyggnaden i Norrköping.

För de privata teatrarna är läget enligt förbundet i stort sett detsamma.

Samma faktorer som drivit anslagsbehoven i höjden för de statsunderstödda

scenerna har gjort basen allt smalare för de privata teatrarnas existens.

Att driva teater utan ekonomiskt stöd från stat eller kommun är ett

ekonomiskt vågspel. Det kan, framhåller förbundet vidare, inte vara ett allmänt

intresse att teater endast skall kunna spelas, i den mån stat eller

kommun finansierar verksamheten eller denna lägges upp med sikte på

ständiga succéer.

Av Konsertföreningen i Stockholm hade framhållits, att samtliga orkesterföreningar

arbetar under tryckande ekonomiska förhållanden. Musikfrämjandet

hade understrukit i sin framställning, att de enskilda tonkonstnärernas

ekonomiska läge är ogynnsamt.

Utredningen stöder sin uppfattning om behovet av skattelättnad för teater-

och musiklivet på det material, som sålunda redovisats. Det förhållandet,

att teater- och musiklivet åtnjuter betydande stöd från det allmänna,

ger anledning till följande uttalande av utredningen.

Liksom eljest, när det allmänna stöder anordnare av nöjesskattepliktig

verksamhet, medför nöjesskatten, att en större eller mindre del av de lämnade

anslagen måste lämnas tillbaka. Anslagen äro emellertid genomgående

betydligt större än den redovisade nöjesskatten^ varför det aldrig kan bli

fråga om att i stället för anslag lämna berörda teatrar och konsertföreningar

ytterligare befrielse från nöjesskatt. Däremot skulle det givetvis

medföra en minskning av anslagsbehoven, om man undantog dem från nöjesskatteplikt.

Olika alternativ och deras inverkan på skatteutfallet

Enligt utredningen synes den enda möjligheten att komma till rätta med

frågan om skattebefrielse vara att genom en kompromiss söka i största möjliga

omfattning tillgodose föreliggande yrkanden inom en kostnadsram, som

inte i alltför hög grad inverkar på det framtida skatteutfallet. För att kunna

bedöma olika tänkbara alternativ har utredningen ansett det nödvändigt

att äga tillgång till ett mera detaljerat statistiskt underlag än vad den officiella

statistiken kan erbjuda. En tillförlitlig uppfattning om nöjesskattens

fördelning på olika slag av nöjestillställningar och anordnare av dylika har

erhållits genom en statistisk bearbetning av de nöjesskattedeklarationer,

som finnes bifogade länsstyrelsernas till riksräkenskapsverket avgivna uppbördsredogörelser

för budgetåret 1953/54.

Innan utredningen ingår på olika tänkbara alternativ, erinrar den om att

enligt gällande författningsbestämmelser befrielse helt eller delvis från skyldighet

att utgöra nöjesskatt kan komma i fråga för dels vissa slag av nöjestillställningar

(3 § andra stycket), dels vissa kategorier av anordnare (13

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957 25

och 15 §§) och dels nöjestillställningar, som anordnas för vissa ändamål

(14 och 16 §§).

För alt tillgodose föreliggande yrkanden om utvidgade möjligheter att erhålla

nöjesskattebefrielse har utredningen till en början övervägt att från

beskattning undantaga teaterföreställningar, musikunderhållning samt gymnastik-

och idrottstillställningar.

Ett borttagande av teaterföreställningar och musikunderhållning ur 3 §

a) — eventuellt ett slopande av hela 3 § a) — skulle, framhåller utredningen,

givetvis komma att medföra vissa gränsdragningssvårigheter gentemot

revy-, kabaret- och varietéföreställningar, som avses i 3 § b). Det måste då

i många fall bli fråga om en bedömning av repertoaren. En viss ledning fölen

sådan bedömning anser utredningen emellertid kunna hämtas ur den

praxis, som på sin tid utvecklade sig i fråga om taxesättningen vid nöjesbeskattningen

av dylika föreställningar.

Vad gäller sport, idrott och gymnastik anses åtskillnad böra göras mellan

professionella och amatörmässiga uppvisningar eller tävlingar. Endast de

senare bör enligt utredningen erhålla skattebefrielse, antingen den blir total

eller partiell. Gränsdragningen anses kunna ske efter samma linjer, som

rätt nyligen fastställts i fråga om bevillningsavgift enligt 1908 års förordning

angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Enligt 4 § 10 mom. b) nämnda förordning åtnjutes numera frihet från erläggande

av bevillningsavgift för »deltagare i idrottstävling, anordnad av

organisation, som är ansluten till Sveriges riksidrottsförbund eller representerad

inom Sveriges olympiska kommitté, eller av annan sammanslutning,

som enligt medgivande av Kungl. Maj:t må vara likställd med sådan

organisation i nu förevarande hänseende».

Enligt vad den statistiska undersökningen givit vid handen uppgick nöjesskatten

under budgetåret 1953/54 för teater in. in. till 2 903 553 kronor

och för idrott till 3 812 774 kronor eller för dessa tillsammans till 6 716 327

kronor.

I detta sammanhang har utredningen även tagit upp frågan om skattefrihet

för tillställningar, som anordnas i kyrka eller annan gudstjänstlokal.

Ett uttryckligt undantag i fråga om sådana tillställningar bör enligt utredningen

stadgas i 3 § sista stycket.

Genom att på liknande sätt stadga ytterligare undantag från skatteplikt,

skulle man enligt utredningen tekniskt sett kunna nå därhän, alt 15 § i dess

nuvarande form kunde utgå. Alla yrkanden skulle emellertid inte tillgodoses

genom delta alternativ. Vidare torde skattelättnaden då inte alltid bli så

stor som önskvärt vore. På grund härav och för att inte de ideella organisationerna

skulle komma i ett sämre läge än tidigare, skulle en utvidgning

av tillämpningsområdet för 16 § samtidigt behöva övervägas.

I detta sammanhang erinrar utredningen om bestämmelsen i 15 § andra

stycket, som medger skattelindring för vissa organisationer med uppgift att

tillhandahålla samlingslokal. Förslag hade framförts om att flytta över detta

stycke till 16 §, så att organisation med dylik uppgift skulle kunna få

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

fullständig skattebefrielse. Utredningen påpekar emellertid, att skattebefrielse

enligt 16 § numera normalt torde kunna påräknas för nöjestillställningar,

vilkas behållning skall användas för byggande av allmän samlingslokal.

Den ytterligare skattebefrielse, som kan bli erforderlig, bör enligt utredningen

anknytas till 15 eller 16 §. Flera alternativ är därvid tänkbara.

Till en början kan man tänka sig att helt eller delvis slopa de nu gällande

begränsningarna i 15 §. Detta skulle emellertid föra med sig betydande

ekonomiska konsekvenser. Ett borttagande av begränsningarna med

avseende på såväl nöjestillställningens art som bruttointäktens storlek skulle

medföra total nöjesskattebefrielse för alla nöjestillställningar, som anordnas

av organisationer med huvudsaklig uppgift att främja religiösa, välgörande,

sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga

kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål ävensom folketshusföreningar,

folkparksföreningar och andra samlingslokalägande organisationer.

Det därav föranledda skattebortfallet kan enligt föreliggande statistikmaterial

beräknas uppgå till ett sammanlagt belopp av i runt tal 16 milj.

kronor, fördelat sålunda.

Milj. kr

Samlingslokalägande organisationer .......... 8,3

Idrottsföreningar .......................... 5,1

Politiska föreningar ........................ 0,5

Nykterhetsföreningar ...................... 0,7

Andra ideella organisationer ................ 1,4

16,0

Efter avdrag för nuvarande skattelindring enligt 15 §, som kan beräknas

uppgå till ca 2,7 milj. kronor, blir nettominskningen av skatteintäkten 13,3

milj. kronor.

Alternativt skulle man enligt utredningen måhända kunna nöja sig med

att höja det skattefria beloppet enligt 15 §, vilket för närvarande uppgår

till 1 000 kronor per tillställning. Begränsningarna skulle då kvarstå men

med hänsyn till »takets» höjd skulle ett större antal av de organisationer,

som avses i 15 §, komma att få praktiskt taget full skattefrihet för sina tillställningar

med de undantag som stadgas i paragrafen.

En annan tänkbar lösning skulle enligt utredningen vara att utvidga 16 §

till att omfatta samtliga i 15 § angivna ändamål. Skattebortfallet skulle då

— om man enbart räknar med sådana anordnare, som avses i 15 § — bli

detsamma som enligt det första alternativet eller ca 16 milj. kronor, minskat

med nuvarande skattelindring.

Vid en sammanslagning av 15 och 16 §§ bör emellertid enligt utredningen

av kostnadsskäl övervägas, om inte en så omfattande skattebefrielse borde

begränsas till att avse nöjestillställningar utom bio och eventuellt dans. Vad

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

en sådan begränsning skulle komma att innebära i minskat stöd åt de välgörande

ändamål, som nu tillgodoses genom 16 §, anser utredningen knappast

möjligt att räkna ut. För de organisationer, som åtnjuter skattelindring

enligt 15 §, skulle stödet däremot på sätt framgår av nedanstående

sammanställning bli ca 8,5 milj. kroi

7,5 milj. kronor.

Samlingslokalägande organisationer...... 8,3

Idrottsföreningar ...................... 5,1

Politiska föreningar.................... 0,5

Nykterhetsföreningar .................. 0,7

Andra ideella organisationer............ M

lägre än

eljest

eller (16,0 -

-8,5 = )

Skatte- Bio

bortfall

utan

begränsning

Dans

Återstå-

ende

skatte-

bortfall

8,3

4,8

1,6

1,9

5,1

0,03

1,0

4,1

0,5

0,0

0,2

0,3

0,7

0,5

0,1

0,1

1,4

0,1

0,2

1,1

16,0

5,4

3,1

7,5

Utredningens förslag

Under hänvisning till nyss återgivna överväganden föreslår utredningen

skattefrihet för följande slag av nöjestillställningar, nämligen

a) teaterföreställning, musikunderhållning, litterär underhållning och

uppvisning i konstnärlig dans;

t>) uppvisning eller tävling i icke professionell sport, idrott eller gymnastik;

samt

c) underhållning, som anordnas i kyrka eller annan gudstjänstlokal.

I den mån organisationer, som avses i 15 §, anordnar tillställningar av

dessa slag, blir, framhåller utredningen, även de delaktiga av den föreslagna

skattelättnaden. För deras vidkommande skulle den dock ej bli av någon

större betydelse. En viss uppmjukning av 15 § har därför ansetts erforderlig.

Enligt utredningens mening bör det vara en god hjälp för berörda organisationer,

om man något uppmjukar de gällande begränsningarna med avseende

på tillställningens art. Utredningen föreslår därför, att nuvarande begränsningar

med avseende på dans samt marknads- och tivolinöjen utgar ur 15 §.

Däremot saknas enligt utredningens mening skäl för att biografföreställningar

skulle omfattas av skattebefrielsen.

Utredningen har även övervägt en höjning av det skattefria beloppet och

anför härom följande.

Skattebortfallet vid partiell skattebefrielse enligt 15 § för alla nöjestillställningar

utom biografföreställningar kan emellertid redan med nuvarande

»tak» beräknas komma att öka med 2,3 milj. kronor. En höjning av taket

till 1 500 kronor skulle medföra en ytterligare kostnadsökning av (3,2 —

2,3 =) 0,9 milj. kronor. Och med ett tak på 2 000 kronor kan skattebortfallet

beräknas bli 3,8 milj. kronor utöver nuvarande skattelindring, som innebär

ett beräknat skattebortfall av 2,7 milj. kronor. Enligt vår uppfattning bör

en skattelindring för bruttointäkter upp till och med nu gällande gränsbelopp

av 1 000 kronor vara tillfyllest.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

En viss uppmjukning bör enligt utredningen även ske av 16 § andra stycket

till förmån för de s. k. skoldanserna. En förutsättning för den skattebefrielse,

som nu kan komma i fråga för skolungdom, är att andra nöjen än

dans till huvudsaklig del ingått i nöjestillställningen. Med denna begränsning

torde enligt utredningen ett stort antal av de tillställningar, som anordnas av

skolungdom, vara uteslutna från möjligheten till nöjesskattebefrielse. Enligt

vad utredningen erfarit har myndigheterna emellertid på sina håll ansett det

berättigat med en mera generös tillämpning av detta stadgande. Utredningen

finner skäl tala för att de skoldanser, där skolans elever själva svarar för

dansmusiken, bör omfattas av skattebefrielsen och föreslår, att nämnda begränsning

utgår.

En utvidgning av nöjesskattebefrielsen på ovan angivet sätt har av utredningen

beräknats medföra ett skattebortfall för det allmänna av i runt tal

9 milj. kronor, varav för teater m. m. 2,9 milj. kronor, för idrott 3,8 milj.

kronor och för tillställningar, som avses i 15 § nöjesskatteförordningen, 2,3

milj. kronor. Enligt fördelningsreglerna i 2 § nämnda förordning faller hälften

av skattebortfallet eller 4,5 milj. kronor på staten. Skattebortfallet för

idrott blir, framhåller utredningen, i själva verket något lägre än det belopp,

som nyss angivits, eftersom detta inkluderar nöjesskatten å professionella

idrottsevenemang, vilka även för framtiden avses skola beskattas.

I en reservation har ledamoten Christenson på vissa punkter anmält avvikande

mening. Då det gällt att tillgodose önskemålen om skattelättnader

har utredningen gjort en enligt reservantens mening svårbedömlig gränsdragning

mellan teater och revy. Han anför.

Den sistnämnda teaterformen skulle enligt utredningens uppfattning inte

kunna betraktas som teaterföreställning. Enligt min mening är revyn en

konstart, som har sitt speciella värde. De konstnärliga inslagen i en revy är

i regel av hög klass, och revyerna har visat sig utgöra en god skolning" för

blivande teaterartister. Ungdomens intresse för teater väckes ofta genom

revyerna. Ur statsmakternas synpunkt är detta ett intresse värt att odla och

befrämja genom att söka höja revykonsten till ett högre plan. De revyer

som har högklassig sång, god balett och andra konstnärliga inslag, bör enligt

min mening ställas i samma klass som teaterföreställningar.

Ett viktigt personalkrav är, framhåller reservanten vidare, att de engagerade

får del av lättnaderna i form av mera socialt betryggande anställningsförhållanden.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Behovet av skattelättnader ifrågasältes inte från något håll. Ett flertal remissinstanser

anser emellertid, att utredningens förslag i vissa hänseenden

inte är tillfyllest. Utredningens förslag angående avgränsningen av det skattepliktiga

området och kretsen av befrielseberättigade har också utsatts för

kritik. Avvikande uppfattning föreligger vidare i något fall rörande det sätt,

på vilket lättnaderna bör genomföras.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Statskontoret framhåller, att spörsmålet om skattelättnader på nöjesbeskattningens

område i sista hand måste bli beroende av i vilken utsträckning

det allmänna i rådande läge anser sig kunna avstå från inkomster från

den indirekta beskattningen. Det är här fråga om en konsumtionsskatt, vilken

är att hänföra till en grupp av tjänster, som ämbetsverket anser vara

mera umbärliga. Enär utredningen angående den indirekta beskattningen

kan förväntas slutföra sitt arbete inom en nära framtid, ifrågasätter ämbetsverket

lämpligheten av att nu till separat prövning upptaga frågan om

lättnader i en typ av sådana skatter.

Särskilt med tanke på idrotten ifrågasätter riksräkenskapsverket, om inte

huvudsyftet med den föreslagna skattebefrielsen, d. v. s. stöd åt olika kulturella

och ideella ändamål, måhända effektivare skulle kunna tillgodoses genom

en höjning av den gräns för skattelindring som gäller enligt 15 § nöjesskatteförordningen.

Om statsmakterna med hänsyn till en genomförd

skattebefrielse skulle minska stödet åt idrotten anslagsvägen, skulle idrottsorganisationerna

enligt riksräkenskapsverkets uppfattning i stort komma i

sämre läge än förut, medan vissa av dem, som redan nu har mycket god

ekonomisk ställning, ytterligare skulle förbättra denna till förfång för de

verkligt behövande.

Utredningens förslag att begränsa det skattepliktiga området föranleder

överståthållarämbetet att ingå på en principdiskussion angående nöjesskattens

konstruktion. Skatten är, enligt vad ämbetet framhåller, att anse som en

konsumtionsskatt, och som följd härav är anordnaren endast att betrakta

som mellanhand mellan den nöjesbesökande allmänheten och skattemyndigheterna.

Emellertid har, framhåller ämbetet, nöjesskattens utgörande i successivt

ökad omfattning intimt sammankopplats med anordnarnas ekonomiska

och andra förhållanden, vilket medfört vittgående fiskaliska eftergifter i

form av möjligheter till befrielse från eller lindring i skatten enligt ganska

invecklade bestämmelser. Utredningens förslag innebär enligt ämbetet, att

det skattepliktiga området inte längre kommer att bedömas från synpunkten

av tillställningarnas egen beskaffenhet att skänka nöje eller förströelse. Ämbetet

anför vidare.

Nu liksom enligt förslaget avgränsas det skattepliktiga området lagtekniskt

så, att man angivit vissa huvudtyper av skattepliktiga tillställningar

och tillika utsagt att skatteplikten skall omfatta även med de angivna likartade

tillställningar. Tillika har man särskilt såsom icke skattepliktiga angivit

vissa tillställningar, vilka i det allmänna föreställningssättet icke ansetts

kunna beskattas som nöjestillställningar. Det har med andra ord icke

varit möjligt att i författningen uttömmande reglera skatteplikten, utan det

har överlåtits åt praxis att med ledning av exemplifieringen utforma det

skattepliktiga området i dess detaljer. Det väsentliga i den bedömning, som

i det enskilda fallet måste företagas, har varit huruvida den aktuella tillställningen

varit förenad med nöjes- eller förströelsemoment som kunnat

motivera eu beskattning. Det säger sig självt att eu sådan bedömning ofta

varit förenad med vanskligheter. Med den reträttrörelse som utredningen

löreslår när det gäller omfattningen av skatteplikten måste dessa svårigheter

avsevärt öka.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

överståthållarämbetet berör även möjligheterna att i administrativ väg

meddela tillämpningsföreskrifter och förhandsbesked i hithörande skattefrågor

och anför härom bl. a. följande.

Dessa möjligheter äro ju ytterst begränsade; bindande förhandsbesked

kunna över huvud taget icke lämnas. Erfarenheterna av restaurangdansbeskattningen

visa otvetydigt hur små möjligheterna äro att genom administrativa

tillämpningsföreskrifter lösa praktiska avgränsningsspörsmål. Enligt

överståthållarämbetets mening kan det vara förenat med mycket stora vanskliglieter

att — hur önskvärt det ur flera synpunkter än kan te sig — vidtaga

väsentliga justeringar av gränserna mellan skattepliktiga och icke skattepliktiga

tillställningar, om administrationen samtidigt icke tillförsäkras smidiga

former för handhavandet av hithörande frågor.

Om den praktiska tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna uttalar

ämbetet vidare.

Utredningen har när det gäller teaterområdet, som uppenbarligen berett

vissa bekymmer, tänkt sig att uppkommande gränsdragningsfrågor skola lösas

av praxis. Erfarenheterna från det närmast kaotiska tillståndet på filmområdet

innan skattefrihetsfrågorna inordnades under en central bedömning

synas dock ge vid handen att en ordning med besvärsinstitutet som enda

tillgång när det gäller att i praktiken lösa uppkommande gränsdragningsspörsmål

icke är tillfredsställande. Överståthållarämbetet hyser den bestämda

meningen att det praktiska alternativet, för den händelse man vill genomföra

en uppspaltning av skattepliktsområdet när det gäller teater och liknande,

måste sökas i utfärdandet av rätt ingående detalj föreskrifter. I viss

mån annorlunda ställer sig frågan vad angår idrottstillställningarna, beträffande

vilka man med relativ lätthet kan övervinna gränsdragningsfrågorna.

1 vad mån dessa sistnämnda tillställningar skola hänföras till skatteplikten

kan därför i huvudsak bedömas oberoende av de synpunkter som här berörts.

Överståthållarämbetet ställer därefter frågan, om det är sannolikt att man

på längre sikt kan undvika kritik av nöjesskatten genom att medge ytterligare

skatteeftergifter på bekostnad av den ledande principen för ifrågavarande

beskattning. Kan man inte upprätthålla ett någotsånär likformigt beskattningsområde

kommer detta enligt ämbetet att utgöra en sådan belastning

att kritiken inte kommer att försvagas. Ämbetet erinrar i detta sammanhang

bl. a. om den gränsdragning som i betänkandet gjorts mellan operettföreställningar

och cirkusföreställningar.

I anslutning till ett yttrande från stadskollegiet i Stockholm ifrågasätter

överståthållarämbetet, om inte nöjesbeskattningen borde omprövas i dess

helhet. I samband därmed anses lämpligen böra övervägas, om inte den administrativa

apparaten för nöjesskattens handhavande kunde utnyttjas bättre

för andra uppgifter om man överginge till en förenklad beskattningsform

med eu mera centraliserad organisation. Ämbetet anser vidare, att biografnöjesskatten

på så många punkter skiljer sig från den övriga nöjesbeskattningen

att det kan finnas skäl att utbryta beskattningen av biografbesöken

till reglering i en särskild författning.

I avvaktan härpå torde emellertid enligt ämbetet erfordras kompletterande

lösningar av provisorisk karaktär. Härom anföres bl. a. följande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

31

Med sin förut angivna inställning anser överståthållaräinbetet att justeringarna

i nöjesskattebestämmelserna icke, som utredningen föreslagit, böra

beröra grunderna för skatteplikten utan ta sikte på en utvidgning av befrielsemöjligheterna.

Detta alternativ synes bör väljas även om detsamma —

vilket icke behöver bli fallet — kan visa sig något dyrare ur rent statsfinansiell

synpunkt. Därvid bör väl fästas visst avseende vid den tydligen allmänt

omfattade uppfattningen att ökat stöd behövs för de ideella organisationerna

för deras allmännyttiga verksamhet. Man synes från denna synpunkt

kunna göra avkall på de fiskaliska anspråken, eftersom det väl får

förutsättas att de medel som här lösgöras komma till användning för ändamål,

som ytterst befrämja de allmänna intressena.

Överståthållaräinbetet uttalar sig för att statsmakterna nu inte vidtar

andra åtgärder på förevarande område än att höja det s. k. taket i 15 §.

Ämbetet yttrar i anslutning härtill.

Gränsen torde här böra sättas med sikte på att nå i stort sett samma

skattebortfall som utredningens förslag innebär, såvitt gäller det avsnitt varom

här är fråga. Av utredningen framgår att en höjning av »taket» till

2 000 kronor skulle medföra ett ökat skattebortfall av ca 7,3 miljoner kronor,

vartill kommer 2,3 miljoner kronor om man slopar diskvalifikationen

av dansen och tivolinöjena. Mot dessa 9,6 miljoner kronor står ett skattebortfall

av ca 9 miljoner kronor enligt kommitténs förslag. Med hänsyn till

den obetydliga skillnad i skattebortfall varom här är fråga synes taket kunna

höjas till angivna 2 000 kronor. Anses en mera restriktiv hållning motiverad

kan man stanna vid en höjning till 1 500 kronors bruttoinkomst.

I tjänsteutlåtande till stadskollegiet över utredningens förslag avråder

Stockholms stods kammarkontor från att genomföra en begränsning av beskattningens

räckvidd. Kammarkontoret framhåller i detta sammanhang, att

en skattelagstiftning skall reglera en beskattningsfråga och inte en bidragsgivning

med kommunala medel för särskilda ändamål.

Länsstyrelsen i Malmöhus län gör följande principuttalande.

Genom att utredningen föreslår undantagande från skatteplikt av ett flertal

slag av tillställningar, som kunna betecknas såsom typiska nöjestillställningar,

kan det enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas, om här avsedd beskattning

i fortsättningen bör utformas såsom en nöjesskatt. Det synes sålunda

länsstyrelsen ha varit mera i enlighet med resultatet av utredningen,

att helt slopa gällande nöjesskatteförordning och i stället införa bestämmelser

om punktskatt för vissa slag av tillställningar. Därest en dylik genomgripande

omläggning av beskattningen icke skulle anses böra komma ifråga,

vill länsstyrelsen, som i det väsentliga ej har något att erinra mot det sakliga

resultatet av utredningsarbetet, icke motsätta sig att förslaget genomföres.

De uppmjukningar i nöjesskatten, som utredningen föreslagit, finner

länsstyrelsen i Östergötlands län vara högst betydande. Länsstyrelsen konstaterar,

att framförda yrkanden om skattebefrielse blivit viil tillgodosedda,

och anför vidare.

För sina ställningstaganden ha de sakkunniga kunnat redovisa goda

skäl. Spörsmålet om i vilken utsträckning lättnad i nöjesskatten kan medgivas

blir till sist eu avvägningsfråga. Å ena sidan måste intresset av skattelättnad

för den skattskyldige noga prövas. Å andra sidan måste med nöd
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

vändighet beaktas, att det allmännas intresse av att erhålla skatteintäkter

icke trädes för nära. De sakkunniga synas härutinnan ha funnit en lämplig

avvägning. Att skatt icke bör uttagas för sådan verksamhet, som ekonomiskt

stödjes av staten genom anslag och som även är beroende av detta stöd, torde

vara en riktig grundsats. Uttryck härför är den föreslagna skattefriheten

för teaterföreställning, tävling i icke professionell sport in. in.

Enligt länsstyrelsen i Kalmar län torde utredningens förslag rörande ändring

av 3 § nöjesskatteförordningen komma att medföra en önskvärd förstärkning

av vederbörande arrangörers ekonomi. Länsstyrelsen anser ej heller

uteslutet, att slopandet av nöjesskatten i denna del kan komma att medföra

sänkta biljettpriser och därigenom måhända större publiktillströmning.

Vid ett genomförande av utredningens förslag torde enligt länsstyrelsen i

Gotlands län vinnas inte blott en önskvärd och behövlig skattelindring utan

även en avsevärd minskning av deklarationsskyldigheten för ideella organisationer.

Därtill kommer lättnader vid tillämpningen av bestämmelserna för

de myndigheter, som har att taga befattning därmed.

Statens priskontrollnämnd har sett som sin uppgift att bedöma utredningens

förslag med avseende på den inverkan, de kan tänkas få på prisläget.

Om de lättnader i nöjesbeskattningen, varom här är fråga, gör nämnden följande

uttalande.

Även om det synes föga realistiskt att antaga, att denna skattejustering kan

få någon direkt prissänkande inverkan, torde man dock kunna räkna med

att nöjesskattens borttagande eller reducering kan få en återhållande inverkan

på prissättningen och bryta den uppåtgående pristrend, som nämnden

kunnat förmärka på olika nöjesbeskattade områden. Nämnden har med hänsyn

härtill intet att erinra gentemot förslagets genomförande i dessa delar.

Av utredningen föreslagna lättnader i nöjesbeskattningen synes enligt

Svenska stadsförbundet innebära för kommunernas vidkommande godtagbara

lösningar.

Om förslaget rörande skattefrihet för vissa slag av nöjestillställningar genomföres

i oförändrat skick, torde uppbördsmyndigheterna enligt Svenska

landskommunernas förbund komma att ställas inför stora svårigheter, då det

gäller att bedöma om en tillställning är nöjesskattepliktig eller tillhör de

skattefria kategorierna. Förbundet anför vidare.

Utredningens förslag till gränsdragning måste bli ytterst svår att praktiskt

tillämpa. Till ledning för uppbördsmyndigheterna måste klart kunna preciseras

vad som skiljer t. ex. teaterföreställning från revy, vad som menas

med musikunderhållning o. s. v. Om det inte är möjligt att lämna klara och

entydiga definitioner på de enligt det föreliggande förslaget skattefria tillställningarna,

synes en överarbetning böra göras i syfte att så långt möjligt

få gränsen mellan skattskyldighet och skattefrihet objektivt fastställbar.

Riksförbundet landsbygdens folk finner utredningens förslag ägnade att

gagna all sådan verksamhet, som för närvarande betungas av nöjesskatt men

som av olika skäl borde befrias från sådan beskattning. Det är enligt förbundet

särskilt värdefullt att utredningen med sina förslag sökt speciellt

främja verksamhet av ideell karaktär.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Som förut antytts har vissa remissorgan inte ansett utredningens förslag

om skattelättnader tillfyllest. En närmare redogörelse för de yrkanden, som

i anslutning därtill framförts, lämnas i det följande. Här skall blott nämnas,

att vissa organisationer — Svenska musikerförbundet och Folkpartiets ungdomsförbund

— även yrkat, att nöjesskatten helt avskaffas.

Som skäl för detta yrkande anför Folkpartiets ungdomförbund, att skatten

varken ur rättvisesynpunkt eller rent lagtekniskt synes kunna utformas

på ett acceptabelt sätt och ej heller kan sägas ha någon väsentlig samhällsekonomisk

betydelse. I fråga om biografbeskattningen anser förbundet dock

en successiv avveckling nödvändig främst av statsfinansiella skäl.

Teater m. m.

Emot utredningens förslag att från beskattning undantaga bl. a. teaterföreställningar

och musikunderhållning har flertalet remissinstanser inte

haft något att invända. De intresseorganisationer, som yttrat sig i denna fråga,

hälsar förslaget med stor tillfredsställelse.

Folkets busföreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer aktiebolag,

Aktiebolaget Folkets hus i Stockholm samt Folkrörelsernas programaktiebolag

anför i ett gemensamt yttrande följande.

Vi finna det ytterst värdefullt och välbetänkt att utredningen föreslår

nöjesskattens borttagande för teater. Såvitt nu kan bedömas skapas därigenom

också samstämmighet mellan de nordiska ländernas förhållande inom

detta avsnitt. Omkring 550 Folkets hus har f. n. spelbara teaterscener. Det

stora flertalet av dessa driver sporadiskt teater i egen regi, dels genom Programbolaget,

dels genom detta bolags samarbete med Riksteatern. Från bolaget

förmedlades sistlidna säsong 1 318 teaterföreställningar genom turnéverksamhet

ute i landet. Sedan bolaget 1944 började med denna serviceverksamhet

har verksamheten oupphörligt ökat och för att fylla ett önskat

behov skulle teaterverksamheten behöva ökas till 2 å 3 ggr nuvarande omfattning.

Programbolaget åtnjöt statsbidrag för senaste säsong med 350 000

kr., vilket dock icke gällde stöd åt lustspel utan endast dramatiska föreställningar

och operetter. Någon revyturné ges icke f. n., men skulle varit

utesluten från statligt bidrag. Under de senaste två åren har en uppenbar

stagnation skett i verksamheten, trots att behovet sålunda icke på långa

vägar är fyllt. Siffrorna för dessa år är nämligen praktiskt taget lika. Dessvärre

är det i huvudsak de smärre orterna, som synes ha fått vidkännas eu

minskning. Från Dalarnas distrikt rapporteras sålunda att antalet föreställningar

från 1954—1955 och till 1955—1956 minskat med 20 % på de

smärre och medelstora orterna. Orsaken anges vara de försämrade ekonomiska

möjligheterna. Skattens borttagande ökar möjligheten att ge teater

och kan upphäva den tendens till stagnation, som f. n. förefinnes.

Folkets parkers centralorganisation anför, att den föreslagna skattebefrielsen

för teaterverksamhet för organisationer och företagare, vilka har

till uppgift att bjuda allmänheten denna form av underhållning, innebär en

värdefull och betydande hjälp i deras riskfyllda och uppoffrande arbete.

''Teatrarnas riksförbund anför.

Skälen för nöjesskattens slopande för teatrar och orkesterföreningar få

för varje år ytterligare ökad tyngd. Framför allt gäller detta den snabbt

it Itihany till l iksdagens protokoll /.9.''57. i samt. Nr 66

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1657

fortgående lyftningen av den allmänna lönenivån, där teatrar och orkesterföreningar

få allt svårare att följa med. En ny faktor tillkommer för framför

allt teatrarnas del, i och med att svensk television nu på allvar står inför

sin begynnelse. Riksförbundet hyser visserligen den övertygelsen, att

televisionen icke kan ersätta den levande teatern och i längden icke bör

väntas leda till någon nedgång i teatrarnas besöksfrekvens. Det är emellertid

sannolikt, att en icke obetydlig nedgång inträder under en övergångstid,

vilket i så fall kommer att ytterligare öka teatrarnas ekonomiska svårigheter.

Svenska musikerförbundet uttalar, att landets stats- och kommunalunderstödda

teatrar och orkesterföreningar har haft mycket stora ekonomiska

svårigheter att brottas med. Detta har enligt förbundet tydligt framgått bl. a.

av de senaste uppmärksammade avtalsförhandlingarna för teateranställda

och musiker vid landets orkesterföreningar. Då anslagen till teatrar och

orkesterföreningar väsentligt överstiger vad som inflyter från dem i nöjesskatt,

är det enligt förbundets mening även med hänsyn härtill välbetänkt

att slopa skatten på dylik underhållning.

Liknande synpunkter framföres även av Tjänstemännens centralorganisation.

Svenska teaterförbundets fackorganisation uttalar om nöjesskatten på

teaterverksamheten bl. a. följande.

Denna utgör 1. n. ett ytterst kännbart tryck på inte minst den privata

teaterverksamheten, som arbetar med mycket begränsade ekonomiska resurser.

Detta leder till alt teatrarna vid programvalet måste hålla sig till

den minsta gemensamma nämnaren för publiksmaken och utesluter konstnärlig

risktagning, till skada för teaterlivet.

Vidare bidrar skattetrycket till svårigheten att uppnå en rimlig ekonomisk

trygghet för de engagerade. Bortsett från ett antal toppartister är löneförhållandena

ytterst otillfredsställande. Minimilönen vid Stockholms privata

teatrar ligger f. n. under 700 kr per månad och majoriteten av de engagerade

torde under engagemangstiden icke uppnå eu lön av 1 000 kr per

månad. Dessa siffror bör ses i relation till engagemangsförhållandena vid

dessa teatrar; helårsengagemang förekommer inte, en mindre del av artisterna

har s. k. säsongengagemang (7 månader per år), medan huvuddelen

engageras endast för pjäs och med en garanterad minimitid av 30 dagar.

Frågan om teaterföreställningar som nöjesskatteobjekt bedömes av 1955

års provinsteaterutredning med utgångspunkt från dels teaterns värde ur

kulturell synpunkt, dels det förhållandet att huvudparten av de offentliga

teaterföreställningar, som ges i vårt land, till betydande del subventioneras

genom statsbidrag och ej sällan genom bidrag från vederbörande kommun

med belopp, överstigande dess nöjesskatt för teaterföreställningar. Enligt

provinsteaterutredningen bör all teater med hänsyn till dess betydelse för

kulturlivet åtnjuta skattefrihet. Utredningen anför.

Att den konstnärliga teatern utgör en värdefull kulturell faktor, som del

i samhällets intresse att främja, torde det inte råda några delade meningar

om. Däremot brukar det i övervägandena om frihet från nöjesskatt

ifrågasättas, i vad mån skattefrihet kan anses motiverad ur kulturell synpunkt

jämväl för teaterverksamhet av ren underhållningskaraktär — här
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr (it) ur 1957

35

vid bortses från revy, kabaret och varieté. I detta avseende vill utredningen

framhålla, att underhållningsteater ofta kan väcka teaterbesökarens intresse

för mera högklassig teater och således indirekt befordra utvecklingen på

området. För införande av nöjesskattefrihet för alla arter av teater, vilket

skulle utgöra ett led i samhällets främjande av teaterverksamheten, talar

vidare det förhållandet att vid beviljande av statsbidrag till sådan verksamhet

någon åtskillnad ej göres beträffande konstnärlig och ren underhållningsteater.

Därjämte är det olämpligt att begränsa nöjesskattefriheten till

konstnärlig teater med hänsyn till de svårbemästrade gränsdragningsfrågor,

som skulle uppkomma vid en sådan begränsning.

1 fråga om teaterföreställningar, som subventioneras genom stats- och

kommunalbidrag, föreligger enligt provinsteaterutredningen därjämte alldeles

speciella skäl för skattefrihet. Utredningen anför.

Nöjesskattebestämmelserna medför att eu del av stats- och kommunalbidragen

— utom då del gäller Kungl. Teaterns och Kungl. Dramatiska teaterns

föreställningar på de fasta scenerna i Stockholm — återgår till stat

och kommun. Även om nöjesskatten formellt är en konsumtionsskatt, är

det dock i realiteten teaterföretaget som får bära skattebördan. Frånsett

den direkta utgift som nöjesskatten innebär medför den administrativa besvär

och kostnader både för dem som levererar och för dem som tar emot

skatten. Då teatern subventioneras kan en dylik administrativ omgång ej

anses vara motiverad.

Provinsteaterutredningen understryker i anslutning härtill, att skattelättnaden

inte, såsom nöjesskatteutredningen synes ha förutsatt, bör föranleda

en automatisk sänkning av nu utgående bidrag från stat och kommun. Det

bör i varje särskilt fall prövas, om och i vad mån bidragen bör minskas till

följd av skattefriheten.

Utredningens ståndpunkt att den föreslagna skattefriheten inte skall avse

revy-, kabaret- och varietéföreställningar har väckt gensagor från åtskilliga

remissinstanser. I flera yttranden finner man det följdriktigt, att även revyföreställningar

befrias från nöjesskatt. Från några håll påpekas också de

gränsdragningssvårigheter, som skulle bli följden om utredningens förslag i

denna del genomfördes.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner sålunda gränsdragningen mellan

berörda slag av nöjestillställningar tämligen godtycklig och ifrågasätter, om

man inte borde undantaga även revy-, kabaret- och varietéföreställningar

från skatteplikt. Därigenom skulle man också enligt länsstyrelsen undvika

de tolkningssvårigheter, som otvivelaktigt kan väntas uppkomma genom den

av utredningen föreslagna uppdelningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i princip intet att erinra mot

utredningens förslag i denna del men framhåller, att gränsdragningen understundom

kan bli tveksam, särskilt som det saknas eu klar definition på

vad som innefattas i revy-, kabaret- och varietéföreställningar. Länsstyrelsen

anför vidare.

Fn revy med »röd tråd» kan säkerligen skrivas så, att den blir svår ali

skilja från eu fars, och alt avgöra, om ett enstaka artistuppträdandc på eu

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

restaurang bör hänföras till skattefri musikunderhållning eller konstnärlig

dans eller till skattepliktig varietéföreställning, torde också bereda svårigheter.

Påpekas kan även att de ofta förekommande uppträdandena av en eller

flera medlemmar i en restaurangorkester till sin art äro mycket närbesläktade

med vissa kabaretnummer. En sådan flytande gräns kan komma att

skapa besvärligheter i tillämpningen hos uppbördsmyndigheterna.

Med hänsyn till att i dessa gränsfall subjektiva bedömanden bliva avgörande

i kanske högre grad än annars, torde det vara risk för att författningstilläinpningen

på olika platser kan bliva mycket varierande. Det får väl även

förutses, att avgörandet av sådana mål i högre instans blir besvärligt för

den, som icke bevistat föreställningarna ifråga.

En närmare bedömning av program eller repertoar konnner enligt länsstyrelsen

i Kopparbergs län att bli nödvändig för att avgöra hur en nöjestillställning

av ifrågavarande slag skall behandlas i nöjesskattehänseende. Länsstyrelsen

anför vidare.

Härvid komma säkerligen att uppstå svårigheter av liknande art som i

många fall yppade sig, när det under taxesystemets tid gällde att bestämma

om en tillställning skulle beskattas enligt taxa I eller taxa III. Med största

sannolikhet kommer brist på likformighet att bli det utmärkande för olika

uppbördsmyndigheters bedömande av hithörande frågor, i det att uppfattningen

om vad som är teaterföreställning och musikunderhållning eller revy,

kabaret eller varieté kan växla hos skilda myndigheter. Ofta kanske det verkliga

avgörandet ligger hos en nöjesskattekontrollant. Liksom fallet var under

taxesystemets tid torde man på grund av skillnaden i nöjesskattehänseende

mellan å ena sidan teaterföreställning och musikunderhållning och å andra

sidan revy, kabaret och varieté få räkna med en stark tendens hos åtskilliga

nöjesanordnare att till den förra gruppen hänföra tillställningar som rätteligen

tillhöra den senare. Delta kommer sannolikt att leda till talrika tvister

mellan uppbördsmyndigheter och nöjesanordnare om huru en tillställning

av hithörande slag rätteligen skall rubriceras och därmed också om skyldigheten

att avgiva deklaration och redovisa nöjesskatt.

Utredningen har beträffande gränsdragningsfrågornas lösande hänvisat

till att en viss ledning kunde hämtas ur den praxis som på sin tid utvecklade

sig ifråga om taxesättningen vid nöjesbeskattningen av sådana tillställningar

som i detta sammanhang avses. Länsstyrelsen hyser emellertid den uppfattningen,

att det icke är tillräckligt med en dylik hänvisning till äldre praxis,

utan anser i stället att tydliga anvisningar böra på något sätt meddelas i anslutning

till författningen. I författningstexten kunna kanske några uttömmande

definitioner och utförligare föreskrifter icke inrymmas, men det vore

väl inte uteslutet, att förklarande anvisningar till författningstexten kunde

meddelas på samma sätt som i fråga om vissa andra författningar. Genom

dylika anvisningar kan man visserligen inte undanröja alla svårigheter, men

möjligheterna till likformig tillämpning av bestämmelserna skulle otvivelaktigt

förbättras och många onödiga tvister, som eljest kanske komme att föras

ända upp i högsta instans, skulle kunna undvikas.

En omarbetning av förslaget om skattefrihet för teaterföreställningar finner

länsstyrelsen i Västernorrlands län om ej ofrånkomlig så dock i högsta

grad önskvärd.

Som en praktisk lösning av gränsdragningsfrågan föreslår länsstyrelsen

i Jämtlands län, att »annan teaterföreställning, musikunderhållning, litterär

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:is proposition nr 66 år 1957

underhållning och uppvisning i konstnärlig dans än den, som anordnas av

sådan organisation för teater- eller musikunderhållning, som är statsunderstödd

eller av Kungl. Maj:t förklarats likställd med dylik organisation i nu

förevarande hänseende» skall vara att anse som skattepliktig nöjestillställning

enligt 3 § nöjesskatteförordningen.

Enligt vissa länsstyrelser bör i varje fall revyföreställningar likställas med

teaterföreställningar och befrias från nöjesskatt.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar sålunda.

Vid bedömande av revyn som konstart är länsstyrelsen närmast böjd att

ansluta sig till reservantens Carl Christenson uppfattning i denna del, att

revyer är en konstart, visserligen med sitt eget speciella värde, men ofta av

hög konstnärlig halt, vilket ingalunda alltid torde vara fallet med vissa

teaterföreställningar, vilka ändock föreslås erhålla befrielse från nöjesskatt.

Det torde icke kunna förnekas, att revyn har ett visst samhällsintresse, därigenom

att den ofta speglar tidens ansikte, enkannerligen dess lyten, och

genom sitt ofta karikerande sätt att återge och belysa dagens händelser kan

ge publiken en tankeställare och sätta problem under debatt. I den allmänna

meningen torde revyn jämställas med teatern och betraktas såsom teaterverksamhet.

Gränsdragningssvårigheter åberopas också som skäl för att undantaga

révyföreställningar från skatteplikt. Länsstyrelsen i Kristianstads län anför.

Det kan tänkas, att en revy just med tanke på undgående av nöjesskatt

utformas så, att det svårligen kan avgöras huruvida den skall bedömas som

teaterföreställning eller icke. Även om författningen kompletteras med anvisningar

för uppbördsmyndigheterna till ledning vid bedömningen av frågan

om revy eller teater, torde svårlösta tolkningsproblem uppstå.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Revyn är en mönstring av aktuella händelser och personer ofta med satirisk

udd. I detta avseende kan revyn jämföras med en teaterföreställning,,

där eu samhällssatirisk pjäs står på programmet. I revyn ingår ofta sång

och dans. Detta är också fallet med bl. a. operetten. Man kan icke ulan vidare

hävda, att teaterföreställningen har större kulturellt och konstnärligt

värde än revyn. Av det sagda kan enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas,

om icke även den art av underhållning, som revyn utgör, hör befrias från

nöjesskatt på samma grunder som teaterföreställningar. Gränsdragningssvårigheterna

skulle härigenom minskas.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Hallands, 1 ärmlands:

och Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om anledning föreligger att,

med de långtgående befrielser på olika områden som utredningen föreslår,

bibehålla beskattningen av revyer. Länsstyrelsen nämner som exempel förslaget

att slopa restaurangdansbeskattningen.

Tanken att i nöjesskattehänseende likställa revyer med teaterföreställningar

omfattas även av flertalet hörda intresseorganisationer.

Enligt Folkets husföreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer

aktiebolag, Aktiebolaget Folkets hus i Stockholm och Folkrörelsernas pro
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 är 1957

gramaktiebolag utfaller en jämförelse mellan en teaterföreställning av det

lättare slaget och en stark revyföreställning ofta till den senares favör. I

varje fall anses inte förhållandena vara sådana att direkta värdeomdömen,

giltiga för alla fall, kan fattas.

Liknande synpunkter framföres av Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation, Andelsföreningen Skädebanan u. p. a. samt

Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund.

Folkets parkers centralorganisation och Teatrarnas riksförbund erinrar

om de skäl, som på sin tid låg till grund för slopandet av den differentierade

nöjesbeskattningen för andra nöjestillställningar än biografföreställningar.

Stim anför.

STIM som under en följd av år haft anledning förhandla med landets

revyteatrar om utnyttjande av STIMs repertoar och av den anledningen kontinuerligt

följt revyverksamheten vill framhålla, att de konstnärliga inslagen

i de svenska revyerna ofta är av mycket hög klass. Revyn kan enligt

STIMs uppfattning i många fall jämställas med god teater. Ofta står en

revy t. o. in. på ett högre konstnärligt plan än eu teaterföreställning. Skattebefrielse

för teaterföreställningar men beskattning av revyföreställningar

skapar givetvis svårigheter vid gränsdragningen mellan de två kategorierna.

Av dessa skäl vill STIM förorda, att även revyföreställningar befrias från

nöjesskatt.

Det har också i pressdiskussionen om dessa frågor antytts, att svårighet

kunde föreligga, då det gäller att draga en gräns mellan konsert och revy,

varvid man som exempel framhållit Evert Taubes visaftnar och Karl Gei’- hards enmansrevyer. Genom skattebefrielse även för revyer skulle ovan antydda

olägenheter kunna undanröjas. Skattebortfallet torde vara mycket

litet.

Det vore enligt Sveriges hotell- och restaurantförbund önskvärt att draga

gränsen mellan skattefri och skattebelagd underhållning så, att till den

förra även räknades vissa högklassiga revyföreställningar. Förbundet anför

vidare.

Oberoende av huruvida sa sker eller icke torde — med den utvidgade

skattefrihet utredningen föreslagit — från fall till fall kunna sättas i fråga

huruvida icke på grund av § 19 st. 1 i nöjesskatteförordningen en revy i

vissa fall skall kunna anses utgöra skattefri underhållning. Önskvärt vore,

att detta problem från början klarlades till ledning för skattemyndigheterna

vid deras framtida utformning av praxis på ifrågavarande punkt.

Den föreslagna skattefriheten för musikunderhållning väntas inte komma

att medföra några tillämpningssvårigheter. Betänkligheter har emellertid

i ett yttrande uttalats mot att jazzkonserter och annan lättare musikunderhållning

skall åtnjuta skattefrihet. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens

län bör sålunda skattefriheten begränsas att endast omfatta konserter

av seriös karaktär, anordnade av orkester- eller musikföreningar som har

till ändamål att främja musiklivet.

Ett speciellt problem, som upptagits av hl. a. länsstyrelsen i Västmanlands

län, erbjuder de s. k. automatgrammofonerna. Länsstvrelsen anför

härom följande.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 ur 1957

Länsstyrelsen har funnit att inom länet finnas å kaféer utplacerade ett

icke ringa antal autoinatgrainmofoner till allmänhetens begagnande. Den

nöjesskatt, som inflyter från nyttjandet av dessa, är uppenbarligen alldeles

för ringa för att motsvara bruttointäkterna från grammofonerna. Möjligheterna

till kontroll av intäkterna från uppbördsmyndighets sida försvåras

avsevärt därigenom, att kassaapparaterna i grammofoner tömmas vid oregelbundet

återkommande tillfällen genom att ägarna till grammofonerna i

så gott som samtliga fall äro bosatta på annan ort än placeringsorten. Från

ett företag för uthyrning av sådana grammofoner har länsstyrelsen inhämtat,

att dylika vanligen betinga ett pris av 6 000—7 000 kronor samt att man

plägar beräkna en årlig avskrivning av omkring 20 procent på anskaffningsvärdet.

Därest det inte föreskrives, att automatgrammofons kassaapparat bör

vara plomberad och endast öppnas i närvaro av nöjesskattekontrollanl, vill

länsstyrelsen föreslå, att nöjesskatten ersättes med en fast avgift. Detsamma

bör enligt länsstyrelsen även gälla s. k. automatiska spelapparater, som

nyttjas av allmänheten under liknande förhållanden som grammofonerna.

En annan lösning skulle enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län vara

att begränsa skatteplikten till anläggningar med flera automater. I de ofta

förekommande fall, där på ett kafé eller konditori eller liknande endast en

enstaka automatgrammofon är uppställd, skulle då inte behöva uttagas någon

nöjesskatt. Begränsningen skulle gälla inte bara automatgrammofoner

utan även andra avgiftsbelagda spelapparater, som brukar finnas på dylika

näringsställen.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs

län ifrågasätter, om inte spelning på automatgrammofon måste betraktas

som en form av musikunderhållning och på den grund omfattas av den föreslagna

skattefriheten för sådan underhållning.

Överståthållarämbetet anför härom följande.

Spelning mot avgift på s. k. automatgrammofoner har enligt praxis ansetts

såsom skattepliktigt nöje. Härvid lärer vissa paralleller ha dragits med

de s. k. spelautomaterna. Föreliggande prejudikat synas dock icke utesluta

möjligheten alt även den omständigheten kan ha bidragit till utgången alt

musikunderhållning är underkastad skatteplikt. Om som utredningen nu

föreslår en lagstiftning genomföres av innebörd att musikunderhållning

icke skall hänföras under skatteplikten synes man icke utan vidare kunna

utgå från att de hittills fällda avgörandena i fråga om automatgrammofonerna

skola anses gälla även efter lagändringen. Under angiven förutsättning

synes det överståthållarämbetet angeläget att förevarande fråga, som

har stor räckvidd, klarlägges i nu förevarande sammanhang.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag finner den underhållning, som erhålles

vid spelning på automatgrammofoner, till alldeles övervägande del

vara atl anse som musikunderhållning och därför höra bedömas enligt utredningens

huvudregel om skattefrihet för dylik underhållning.

Underhållning i kyrka eller annan gudstjänstlokal

Förslaget afl underhållning, som anordnas i kyrka eller annan gudstjänstlokal,

skall vara skattefri har i allmänhet lämnats utan erinringar.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Länsstyrelsen i Hallands län påpekar emellertid, att sådan underhållning

endast torde anordnas i form av konserter, uppförande av oratorier och

dylika tillställningar, som även eljest avses skola undantagas från beskattning.

Kommunalnämnden i Huddinge framhåller, att den föreslagna bestämmelsen

kan skapa viss oklarhet. På många platser, särskilt mindre orter,

kombineras nämligen ofta gudstjänstlokal med allmän samlingslokal, i vilken

bl. a. biografföreställningar förekommer.

Sport, idrott och gymnastik

Förslaget att från beskattning undantaga uppvisningar och tävlingar i

icke professionell sport, idrott och gymnastik har i allmänhet tillstyrkts.

Statskontoret finner emellertid, att de skäl, som talar för skattefrihet för

teaterföreställningar in. in. samt för tillställningar i gudstjänstlokaler, knappast

gör sig gällande med samma styrka beträffande sportevenemang, i vart

fall inte för en del av dessa.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår vissa begränsningar i skattefriheten

med avseende pa fotbollstävlingar och boxning. I fråga om tävlingar

inom seriefotbollen och landskamper i fotboll, som anses vara utan jämförelse

mest publikdragande, anför länsstyrelsen.

Det är uppenbarligen i huvudsak nöjesmomentet, som samlar den stora

publiken. Härigenom skiljer sig dessa evenemang icke mycket från andra

nöj estil Iställningar. Å andra sidan ger fotbollen oHa en god lektion i framåtanda

och väcker otvivelaktigt särskilt bland den yngre delen av publiken

intiesse för aktiv utövning av fotbollssport. Fotbollen torde även i viss mån

få subventionera mindre inkomstgivande idrottsgrenar. På grund härav vill

länsstyrelsen i princip tillstyrka skattebefrielse även för fotbollstävlingar

men ifrågasätter, om icke ett »tak» för denna befrielse bör tagas under övervägande

av fiskaliska skäl. För andra slag av sport- eller idrottsevenemang

synes ett dyl. »tak» knappast erforderligt för detta läns vidkommande.

Länsstyrelsen, som finner starka sakliga och principiella skäl föreligga

för att undantaga boxningen från skattefrihet, anför härom följande.

Boxningen skiljer sig från andra sport- eller idrottsgrenar därigenom,

att den i vissa lägen går ut på att tillfoga annan människa skada. Dess

utövande kan medföra bestående men för utövaren och är uppenbart ägnat

att verka förråande på publiken. Särskilt ungdomen är lättpåverkad avupplevelser

vid idrottstävlingar och dess idealbildning och verksamhetslust

kan få en skev inriktning genom boxningen. Härigenom framstår boxningen

såsom en mindre önskvärd idrottsgren. I och med detta bortfaller grunden

för en välvillig behandling ur nöjesskattesynpunkt.

För fotbollssportens del torde det enligt länsstyrelsen i Södermanlands

län vara tillfyllest med en sådan ändring av gällande bestämmelser, som är

ägnad att verksamt hjälpa mindre välsituerade föreningar och medföra

skattelindring för de övriga. Länsstyrelsen anser medlet härför vara en

lämpligt avvägd höjning av den nuvarande partiella skattebefrielsen enligt

15 § nöjesskatteförordningen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

41

Även länsstyrelsen i Hallands län finner det tveksamt, om alla former av

sport i förevarande hänseende skall likställas med idrotten. Länsstyrelsen

anför härom.

Så bör enligt länsstyrelsens uppfattning vara fallet med t. ex. simning,

rodd, fotboll, handboll, tennis och övriga sådana grenar, som med hänsyn

till deras förmånliga inverkan på kroppens allsidiga utveckling kunna anses

jämförliga med gymnastik och allmän idrott. Däremot har hittills exempelvis

cykel-, motor- och segelsport eller andra liknande grenar, där de använda

redskapen äro jämförelsevis dyrbara och ha stor betydelse för prestationsförmågan,

icke ansetts hänförliga till sådana »idrottsliga eller därmed

jämförliga allmännyttiga ändamål», för vilka partiell skattebefrielse enligt

15 § nöjesskatteförordningen kan erhållas. Då någon skarp avgränsning

mellan begreppen sport och idrott icke torde kunna åstadkommas, vore det

givetvis från rättstillämpningens synpunkt fördelaktigast att icke göra någon

åtskillnad mellan dem i nöjesskattehänseende, men frågan synes böra

närmare omprövas under beaktande av de skäl, som vid de nuvarande bestämmelsernas

tillämpning föranlett, att vissa sportgrenar icke ansetts böra

behandlas lika förmånligt som idrotten i allmänhet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lån anser skattefriheten för idrottsrörelsens

amatörmässiga tävlingar och uppvisningar motiverad, även om kritik kan

riktas mot förslaget att premiera visst slag av nöjestillställningar.

Som tidigare nämnts har riksräkenskapsverket och överståthållarämbetet

uttalat sig för att de föreslagna reglerna om skattebefrielse ersättes med en

höjning av »taket» i 15 §.

Den av utredningen föreslagna gränsdragningen mellan professionell och

icke professionell sport, idrott och gymnastik kan inte godtagas av statskontoret,

som härom anför följande.

I betraktande av det beslut, som fattats av 1955 års riksdag rörande frihet

från erläggande av bevillningsavgift vid idrottstävlingar, vill statskontoret

icke motsätta sig, att från nöjesskatt undantages uppvisning (tävling),

som anordnas av organisation, ansluten till Sveriges riksidrottsförbund

eller representerad inom Sveriges olympiska kommitté. I anslutning till

statsmakternas beslut rörande bevillningsavgiften har utredningen jämväl

ansett, att frihet från nöjesskatt borde åtnjutas av annan sammanslutning,

som enligt medgivande av Kungl. Maj:t i förevarande hänseende vore att

likställa med ovan omförmäld organisation. Med hänsyn till angelägenheten

av att nöjesskatteförordningen i görligaste mån erhåller en sådan utformning,

att av densamma direkt framgår, vid vilka tillställningar nöjesskatt

skall uttagas, är ämbetsverket icke berett understödja förslaget i denna

del.

Samma fråga har upptagits i ett till stadskoliegiet i Stockholm avgivet

tjänsteutlåtande, vari följande jämförelse göres med förordningen angående

bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Där utgör detta stadgande huvudstadgandet i fråga om sådan befrielse,

medan det i 3 § nöjesskatteförordningen blir ett slags förklaring till punkten

c) i katalogen. Skall denna förklaring läsas så, att — liksom i förordningen

om bevillningsavgifter — det uteslutande är uppvisning eller tävling

med i stadgandet angiven anordnare som befrias från nöjesskatt eller

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kitngl. Moj. ts proposition nr 66 är 1951

kan även annan amatörtävlan komma i åtnjutande av denna förmån? Svaret

kan, såvitt jag kunnat finna, icke utläsas ur betänkandet. Frågan kan

också formuleras så: måste en idrottsförening vara ansluten till organisation

eller sammanslutning som i stadgandet sägs för att vinna befrielse från

nöjesskatt? Om detta avsetts, är stadgandet icke rätt avfattat, avses det icke,

måste det ifrågasättas, om stadgandet alls skall ingå i 3 §. Möjligen bör det

intagas i tillämpningsföreskrifterna och för övrigt även då givas en annan

form än det har i förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar i anslutning till den föreslagna regeln,

att denna innebär att Kungl. Maj:t skall kunna utvidga kretsen av

organisationer. I den mån det allmänna saknar möjlighet påverka villkoren

för anslutning till riksidrottsförbundet eller representantskap i olympiska

kommittén, synes enligt länsstyrelsen Kungl. Maj :t även böra förbehållas

möjlighet att begränsa kretsen.

Avsikten torde enligt länsstyrelsen i Hallands län vara, att nöjesskatt inte

skall utgå för tävling mellan svenska amatörer och utländska professionella

idrottsmän. För undvikande av missförstånd anses författningstexten emellertid

böra förtydligas i detta hänseende.

På grund av att den föreslagna skattefriheten inte skall omfatta uppvisning

eller tävling i skicklighet av visst slag ifrågasätter överståthållarämbetet,

om inte den negativa katalogen i 3 § andra stycket kunde kompletteras

så att uppvisningar och tävlingar av typen modellsport kunde undantagas

från skatteplikten. Alternativt förordas ett uttalande av innebörd, att

hobbyföreningar för bedrivande av modellbygge och modellsport må komma

i fråga för skattelindring enligt 15 §.

I nyssnämnda till stadskollegiet i Stockholm avgivna tjänsteutlåtande föreslås

att inte endast schacktävlan utan även bridgetävlan befrias från nöjesskatt.

Så har, uppges det, i praktiken redan skett i Stockholm utan direkt

stöd i förordningen. Även »annan därmed jämförlig tävlan» bör enligt

tjänsteutlåtandet undantagas från skatteplikt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i samma fråga.

De klassiska exemplen på tävlingar, som här avses, äro frågesport och

tävlingsbridge. Det synes länsstyrelsen billigt och rättvist, alt icke professionella

tävlingar av också detta slag omfattas av skattefrihet. Det är möjligt

att eu sådan utvidgning av skattefriheten skulle komma jämväl vissa

andra grupper av tillställningar till del, exempelvis uppvisningar anordnade

av hobbyföreningar och dyl. Denna utvidgning, som torde sakna betydelse

ur fiskalisk synpunkt, synes emellertid önskvärd såtillvida, att man därigenom

kommer från de gränsdragningssvårigheter mellan sport och eljest

»skicklighet av visst slag» som kunna befaras uppstå vid ett genomförande

av förslaget. Exempel på dyl. tillställningar är modellflygtävlingar och s. k.

Iådbilstävlingar.

Den s. k. modellsporten har även uppmärksammats av länsstyrelsen i

Hallands län, som anser den ha en viss uppfostrande betydelse i samband

med ungdomens fritidsverksamhet.

Motorsportens ställning i nöjesskattehänseende tas upp till behandling av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

43

Sveriges motorfederation, som anser att federationen bör jämställas med

riksidrottsförbundet och Sveriges olympiska kommitté. En framställning

från federationens sida om likställighet med nämnda organisationer vid

tillämpningen av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda

förmåner och rättigheter har emellertid, anmärker federationen, avslagits

av Kungl. Maj :t. Till följd härav skulle federationen och dess klubbar inte

heller bli delaktiga av den nöjesskattebefrielse, som nu föreslagits. Federationen

vidhåller emellertid sin uppfattning, att den bör jämställas med nyssnämnda

organisationer, och anför härom följande.

Även om i vissa tävlingar penningpriser utgår till motorförare och vid

dessa tävlingar startersättningar betalas, torde med professionell idrott få

avses sådan idrott, där utövaren gör viss ekonomisk vinning av sitt deltagande.

Det må framhållas, att i fråga om behållen inkomst av sitt täviingsutövande

ligger motorförarna långt under den nivå, som är normal för

utövarna av fri-idrott, fotboll, tennis etc., vars organisationer enligt det föreliggande

förslaget utan vidare erhåller befrielse från skyldighet att erlägga

nöjesskatt. Av de ca 4 000 tävlingsutövande motorcyklisterna och ca

5 000 tävlingsutövande bilisterna i Sverige torde ett försvinnande fåtal överhuvudtaget

ha någon nettobehållning av sitt tävlingsutövande. Övriga får

på grund av sportgrenens art säkerligen tillskjuta avsevärda belopp för att

kunna utöva sin sport. Även om vissa motorförare utövar sporten i förhoppning

om att få inkomster av densamma, blir detta, som nämnts, endast i

rena undantagsfall möjligt.

Federationen anlägger också sociala aspekter på motorklubbarnas verksamhet

och anför härom följande.

På grund av motorismens utveckling har de över landet utspridda klubbarna

fått en mer och mer socialt inriktad verksamhet genom att det fallit

på klubbarnas lott att i viss utsträckning taga hand om motorungdomen.

Då motorsporten till skillnad från många andra idrotter hittills icke haft

något som helst stöd från staten och i mycket ringa utsträckning från kommunerna,

har denna motorklubbarnas sociala verksamhet fått bedrivas med

medel som influtit från publiktävlingarna. Det synes oss därför vara ett

mycket rimligt krav från vår sida, att staten och kommunen åtminstone bidrager

till denna sida av motorklubbarnas verksamhet med de belopp, som

annars skulle ha erlagts i nöjesskatt.

1955 års idrotts- och friluftsutredning konstaterar bl. a., att de små föreningarnas

inkomster av idrottstillställningar är av jämförelsevis mindre

betydelse. I yttrandet anföres vidare.

De små föreningarna torde redan tidigare i stor utsträckning ha åtnjutit

hel skattebefrielse för sina idrottstillställningar genom bestämmelserna om

taket i 15 § nöjesskatteförordningen. Den föreslagna skattebefrielsen för

idrottstillställningar får sålunda betydelse närmast för de större —och därmed

i regel ekonomiskt bärkraftigare föreningarna i tätorterna. I detta

sammanhang kan förtjäna påpekas, att ett borttagande av nöjesskatten antagligen

icke skulle föranleda en motsvarande nedsättning av entréavgifter

utan närmast komma de arrangerande föreningarna till godo som ökade

inkomster.

I fråga om nöjeslillställningar, anordnade av idrottsföreningar, konstateras

däremot i yttrandet från idrotts- och friluftsutredningen, alt skattefrå
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

gan är av relativt större betydelse för de mellanstora och små föreningarna.

Härom anföres bl. a. följande.

Om den i 15 § stadgade begränsningen i fråga om skattskyldighet för

nöjestillställningar utsträckes till att gälla även för danstillställningar, torde

detta kunna bli till fördel för ett mycket stort antal föreningar, låt vara att

det icke i genomsnitt torde gälla stora belopp.

Idrotts- och friluftsutredningen uttalar även, att varken en skattebefrielse

för idrottstillställningar eller en eventuell höjning av det s. k. taket enligt

15 § nöjesskatteförordningen skulle i högre grad inverka på behoven av ekonomiskt

stöd åt idrotten från det allmännas sida. Ett genomförande av de

föreslagna lättnaderna i beskattningen bör därför inte få tagas till intäkt

för återhållsamhet i fråga om statsanslag till idrotten.

Uppmjukning av 15 §

Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län torde det vara ett samhällsintresse,

att det arbete, som utföres av de ideella organisationerna, inte försvåras

genom hög beskattning. Staten stöder dem, framhåller länsstyrelsen,,

i betydande utsträckning anslagsvägen.

Länsstyrelsen i Kalmar lån uttalar, att förslaget kommer att medföra en

välbehövlig lättnad för berörda organisationer. I länsstyrelsens yttrande understrykes,

att organisationerna nästan undantagslöst har ekonomiska svårigheter

att kämpa med.

Den föreslagna ändringen av 15 § är enligt länsstyrelsen i Kristianstads

län att föredraga framför andra tänkbara lösningar.

Riksförbundet landsbygdens folk hälsar den föreslagna skattelättnaden

med tillfredsställelse. Ifrågavarande organisationer fyller enligt förbundet en

så stor uppgift för trivseln på landsbygden, att de bör stödjas på allt sätt och

i varje fall inte drabbas av en sådan pålaga, som nöjesskatten i vissa fall utgjort.

Uttalanden av samma innebörd föreligger från Bygdegårdarnas riksförbund,

Folkets parkers centralorganisation och Sveriges nykterhetsvänners

landsförbund.

Vissa länsstyrelser har framfört erinringar mot förslaget att taga bort den

nuvarande begränsningen med avseende på dans samt marknads- och tivolinöjen.

Sålunda finner länsstyrelsen i Hallands län, att även om den föreslagna

lösningen innebär en viss ekonomisk fördel för ideell verksamhet av allmännyttig

art, densamma är beklaglig från kulturell synpunkt.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att skattelättnaden bör ges i form

av en höjning av det nuvarande skattefria beloppet och inte genom premiering

av lågklassiga tillställningar. Länsstyrelsen anför vidare.

Vad särskilt danstillställningar beträffar kan väl icke göras gällande, att

dessa tillställningar äga något kulturellt värde. Det förhåller sig snarare

tvärtom. Slutsatsen måste bliva den, att om vi över huvud taget skola hava

kvar nöjesbeskattningen i vårt land, så skola danstillställningar beskattas.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Skulle emellertid undantaget för danstillställningar komma att upphävas,

synes detta icke med nödvändighet behöva draga med sig ett slopande även

av undantaget för marknads- och tivolinöjen, som måste anses vara ännu

lägre tillställningar. En ideell organisation, som anordnar marknads- och

tivolinöjen, bör icke erhålla skattelättnad.

Även om en utveckling i antydd riktning är att beklaga, anser emellertid

länsstyrelserna i Kalmar och Älvsborgs län, att de ideella föreningarnas

verksamhet är alltför betydelsefull för att man skall undandraga dem det

ekonomiska stöd, vartill utredningens förslag lämnar möjlighet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför.

Erfarenheten har visat, att de kapitalsvaga organisationerna, särskilt

på landsbygden, oftast har stora svårigheter att anordna publikdragande

nöjestillställningar, därest dans ej ingår. Följden har ju blivit att dessa organisationer

icke kunnat utnyttja det ekonomiska stöd staten velat giva dem

i form av skattelindring. Under sådana förhållanden finner länsstyrelsen

de sakkunnigas förslag att utsträcka den partiella skattefriheten jämväl till

dans och tivolinöjen kunna godtagas.

Vissa remissinstanser har inte ansett den av utredningen föreslagna skattelättnaden

tillräcklig utan har föreslagit ytterligare lättnader.

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län bör sålunda skattelindring även

medges för nöjestillställningar, däri biografföreställning till huvudsaklig del

ingår. Undantag anses emellertid böra göras för verksamhet av yrkesmässig

karaktär.

Länsstyrelsen i Hallands län anser däremot begränsningen med avseende

på biografföreställning nödvändig för att hindra ett kringgående av föreskrifterna

om biografbeskattningen.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund uttalar, att skattelindring även

bör medges för biografföreställningar, som anordnas av lokalägande föreningar.

Såsom tidigare anmärkts har flera remissinstanser, som ett alternativ till

utredningens förslag att från nöjesskatt helt fritaga icke professionell sport

och idrott, förordat en höjning av 150-kronorsgränsen i 15 §. En höjning av

detta tak föreslås även från andra håll.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det sålunda önskvärt, att det skattefria

beloppet höjes, men är med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna

inte beredd föreslå en sådan åtgärd.

Av de hörda organisationerna anser Sveriges nykterhetsvänners landsförbund,

alt »taket» bör sättas vid lägst 2 000 kronor.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund tillstyrker likaledes skattefrihet för

en intäkt av denna storlek.

lhggdcgårdarnas riksförbund förordar, under hänvisning till bl. a. penningvärdets

fall, att det skattebelopp som vederbörande organisation får

behålla höjes till minst 200 kronor.

Vära gärdar finner de föreslagna lättnaderna vara i blygsammaste laget,

åtminstone vad gäller de lokalägande föreningarna. Föreningen anför.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1657

Föreningar, som icke har en samlingslokal att förvalta, kan anpassa sin

verksamhet och därmed sina utgifter efter de inkomster, som står till buds.

För en lokalförvaltande förening är utgifterna i stort sett givna och kan icke

skäras ner, om inkomsterna minska. Dessa föreningar är därför i större utsträckning

hänvisade att genom nöjesarrangemang söka täcka utgifterna

för fastigheten. Många av samlingslokalerna, i synnerhet på landsbygden,

är för sin finansiering nästan helt beroende av biograf- eller nöjestuTsfällningar.

Många kommuner har generellt beslutat återbetala den kommunala

delen av nöjesskatten för alla skattebelagda arrangemang, som anordnas

av lokalägande föreningar inom kommunen. Med hänsyn till den samhällsgagnande

funktion, som samlingslokalerna fyller, synes det fullt logiskt att

motsvarande befrielse finge gälla även den statliga delen. Idrottsrörelsen,

som redan förut intager en av samhället gynnad ställning, föreslås av

utredningen erhålla full befrielse från nöjesskatt å idrottsarrangemang.

Såvitt av betänkandet kan utläsas torde motsvarande privilegium avses att

gälla även hästsport, häri inbegripet travtävlingar med eller utan totalisator.

Vi har svårt att inse, att dessa arrangemang kan hänföras till en speciellt

högklassig form av förströelse eller att de arrangerande organisationernas

verksamhet skulle representera en högre grad av samhällsnytta än

den, som utövas genom tillhandahållande av samlingslokal.

För att lokalägande föreningar med ett fåtal danstillställningar inte skall

komma i sämre läge än sådana med ett större antal tillställningar men med

samma bruttoinkomst, är det enligt föreningen önskvärt med en höjning

av »takel» till åtminstone 1 500 kronor.

Den mest konsekventa lösningen hade enligt Folkpartiets ungdomsförbund

varit att från beskattning helt fritaga ideella organisationer, utom

möjligen i fråga om biografföreställningar.

För fullständig nöjesskattebefrielse uttalar sig även Högerns ungdomsförbund

och Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Som ett tredje alternativ föreslås från vissa remissinstansers sida eu utvidgning

av tillämpningsområdet för 16 §, som medger fullständig nöjesskattebefrielse

i fall där behållningen skall användas uteslutande för välgörande

eller allmännyttigt ändamål.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför följande.

Med den senare tidens skrämmande utveckling beträffande alkoholmissbruket

för ögonen, torde det stå alltmera klart för varje medborgare, att

det är av vitalt intresse för hela vårt folk, att åtgärder vidtagas för att åstadkomma

en minskning i alkoholkonsumtionen och hindra missbruk av spriten.

Varje nykterhetsfrämjande verksamhet måste därför enligt länsstyrelsens

förmenande betraktas som i högsta grad allmännyttig och till gagn för

hela vårt folk. Länsstyrelsen vill därför föreslå, att nykterhetsorganisationerna

måtte beredas möjlighet även till den mera omfattande nöjesskattebefrielsen

enligt 16 § genom att exemplifieringen av befrielseändamålen i

denna paragraf utökas med »nykterhetsfrämjande verksamhet.»

Liknande uttalanden göres av länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands

och Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Knngl. Mnj.ts proposition nr (it! är 1957

47

Vad som skall anses som ett välgörande eller allmännyttigt ändamål är

ofta svårt att avgöra och bestämmelserna i nämnda paragraf torde ha föranlett

en oenhetlig tillämpning hos länsstyrelserna, önskvärt vore om

ifrågavarande begrepp genom ytterligare exemplifiering eller genom utfärdande

av särskilda anvisningar kunde närmare definieras.

Enligt praxis utgör byggande av allmän samlingslokal och anläggande av

idrottsplats o. dyl. befrielsegillt ändamål. Däremot synes enligt praxis skattebefrielse

icke kunna medgivas, då behållningen skall användas för underhåll

eller driftskostnader av en redan befintlig allmän samlingslokal eller

idrottsanläggning. Länsstyrelsen anser att befrielse borde kunna beviljas

även i sådana fall. Särskilt torde bygdegårdsföreningarna på landsbygden,

vilka ha stor betydelse för trivseln på landsbygden och därför i viss mån

motverka avflyttningen därifrån, ha svårt att klara ekonomien för sina samlingslokaler.

1955 års provinsteaterutredning anför.

Det torde få erinras om att kulturfondsutredningen i sitt betänkande den

15 juni 1955 framhållit, att lösningen av frågorna om landsbygdens lokaler för

kulturell verksamhet m. m. genom tillkomsten av allt fler bvgdegårdar och

liknande samlingslokaler utgör en grundförutsättning för bl. a. provinsteaterverksamhetens

fortsatta utveckling, men att denna förändring till det bättre

endast kan ske etappvis under en lång tidsperiod. Detta uttalande accentuerar,

hur angeläget det med hänsyn till bl. a. provinsteatern är att på olika

sätt söka främja beståndet av nuvarande samlingslokaler. Ur provinsteaterns

synpunkt är det vidare viktigt att skapa ökade förutsättningar för förbättring

a\ bl. a. lokalernas sceniska anordningar.

Ehuru en mera vittgående uppmjukning av begränsningarna i 15 § skulle

vara önskvärd, har provinsteaterutredningen med hänsyn till skattebortfallets

omfattning dock ej ansett sig böra förorda större uppmjukning än den

föreslagna.

Slutligen må nämnas ett förslag från länsstyrelsen i Västernorrlands län

att utvidga kretsen av dem, som åtnjuter skattelindring enligt 15 §, till att

även omfatta de s. k. samhällsföreningarna. Länsstyrelsen anför.

Inom länet finnas dylika föreningar i relativt stort antal. Dessa föreningar

ha till syfte att samla medel till olika för samhället, byn eller bygden gemensamma

samhällsnyttiga ändamål, såsom ytterbelysning, bastu, tvättstuga

med maskinell utrustning, parkanläggning o. d. Enär angivna ändamål i

rättspraxis icke ansetts vara av allmännyttig art, ha dylika föreningar ej

kunnat erhålla det önskvärda stöd för sin verksamhet, som en lindring i eller

befrielse från nöjesskatt skulle utgöra. Då dessa föreningar emellertid

arbeta för gemensamma samhällsgagnande ändamål och med avsevärda ekonomiska

uppoffringar från medlemmarnas sida, synes det länsstyrelsen angeläget

att möjlighet till lindring i nöjesskatten skapas också för föreningar

av denna art.

Skoldans

Lämpligheten av en sådan ändring av 16 § nöjesskatteförordningen, att

skolungdomen däri tillerkänd skattebefrielse jämväl skall avse de s. k. skoldanserna,

har inte ifrågasatts från något håll.

Högerns ungdomsförbund anser emellertid, att skattebefrielsen bör utsträckas

till att även gälla skoldanser, vid vilka skolans elever ej själva svarar

för dansmusiken.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Departementschefen

Enligt förordningen om nöjesskatt utgår sådan skatt i princip för alla

nöjesbetonade tillställningar i den mån allmänheten äger tillträde mot avgift.

Nöjesskatteförordningen medger emellertid i begränsad omfattning befrielse

helt eller delvis från skyldighet att erlägga nöjesskatt. Vissa slag av

tillställningar är sålunda undantagna från beskattning. Vidare åtnjuter bl. a.

ideella och sandingslokalägande organisationer skattebefrielse i större eller

mindre utsträckning för av dem anordnade nöjestillställningar. Skattebefrielse

kan slutligen medges, när behållningen av en nöjestillställning skall gå

till välgörande eller liknande ändamål.

En av utredningens huvuduppgifter har varit att taga ställning till de

olika krav på ytterligare lättnader i nöjesbeskattningen, som tid efter annan

framförts. Utredningen har föreslagit skattefrihet för vissa slag av nöjen,

som nu är beskattade, och en liberalisering av hittills gällande bestämmelser

om skattelindring för ideella och sandingslokalägande organisationer.

Utredningens förslag i denna del är ganska genomgripande och innebär

ett betydande skattebortfall, inemot 9 milj. kronor om året; det omfattar

huvudparten av de i betänkandet förordade skattelättnaderna. Förslaget

har i vad angår dess ekonomiska konsekvenser rönt endast ett fåtal invändningar.

För egen del finner jag att den nuvarande ordningen på här

aktuella områden är så otillfredsställande att betänkligheter, som eljest i

dagens ekonomiska läge kan hysas mot lättnader i konsumtionsbeskattningen,

bör få stå tillbaka. Som jag redan framhållit beträffande utredningens

förslag i stort, har utredningen enligt min uppfattning gjort en lämplig avvägning

mellan de olika intressen som anmäler sig i sammanhanget.

Från överståthållarämbetets sida har från principiella utgångspunkter

anförts kritik mot förslaget, i vad det innebär att tillställningar av olika

slag, bl. a. teaterföreställningar, skall undantas från skatteplikt. Att medge

så långtgående undantag skulle enligt ämbetets uppfattning innebära

att nöjesskatten, som nu är en konsumtionsskatt avsedd att betalas av allmänheten,

ändrar karaktär. Ämbetet förordar, att intressena av skattelättnader

i stället tillgodoses genom vidgade möjligheter till skattebefrielse.

I anledning av vad ämbetet anfört får jag erinra om att redan de nu gällande

bestämmelserna i viss utsträckning innebär att tillställningar av vissa

slag är undantagna från skatteplikt. Vad utredningen föreslagit innebär endast

att man går vidare på denna väg. Det torde inte råda delade meningar

om att bestämmelserna om nöjesskatt bör medge tämligen vidsträckta undantag.

I den mån grunden för en undantagsbestämmelse är den att tillställningen

till sin art bedömes såsom kulturellt värdefull eller eljest önskvärd

från allmänna synpunkter, synes det riktigt att föreställningen som

sådan undantas från skatteplikt; det är genom föreställningens art som en

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

49

skiljelinje kan uppdras mot den utpräglat kommersiella nöjesverksainhet

som i första hand bör drabbas av nöjesskatt. Att härvid schabloner måste

användas ligger i öppen dag.

Jag övergår härefter till att behandla de särskilda förslagen.

Utredningens förslag beträffande sceniska och musikaliska

framträdanden o. likn. innebär att teaterföreställning, musikunderhållning,

litterär underhållning och uppvisning i konstnärlig dans skall undantagas

från beskattning. Skatteplikten på förevarande område är i förslaget

inskränkt till revy-, kabaret- och varietéföreställningar.

Enligt min mening talar starka skäl för att teaterföreställningar, konserter,

konstnärlig dans och litterär underhållning inte skall nöjesbeskattas.

Det rör sig här om en verksamhet, vars kulturella värde sedan länge varit

allmänt erkänt. Ett uttryck för detta är de betydande anslag som stat och

kommuner ger till sådan verksamhet. Men det skulle innebära en påtaglig

orättvisa att begränsa skattefriheten till företag som åtnjuter understöd.

Någon egentlig kritik mot utredningens ståndpunkt i denna del kan inte

sägas ha framkommit vid remissbehandlingen.

De invändningar som rests mot förslaget avser i huvudsak gränsdragningen

mot det område där skatt alltjämt avses skola utgå. önskemål har

därvid framförts om att utvidga det skattefria området till revyer. Några

remissinstanser vill helt slopa beskattningen av sceniska och musikaliska

framträdanden; även kabareter och varietéer skulle sålunda fritas från nöjesskatt.

Vid ett bedömande av den föreliggande frågan bör man enligt min uppfattning

fasthålla vid vad som är grunden för den föreslagna skattefriheten,

nämligen det kulturella värde som i allmänhet ligger i teater- och konsertverksamhet.

Även om revyer, kabareter och varietéer kanske till betydande

del innehåller uppträdanden, som är jämförbara med teater och musikunderhållning,

är den allmänna inriktningen klart nöjesbetonad och mera

kommersiell. Detta utesluter inte att de ifrågavarande tillställningarna kan

bjuda på konstnärliga inslag av god halt och att enstaka revyer t. o. in. kan

bjuda på större kulturella värden än enklare lustspel och operetter. Generellt

sett träder emellertid de konstnärligt värdefulla inslagen mera i bakgrunden.

Man torde utan överdrift kunna fastslå att det här rör sig om

typiska nöjestil Iställningar. Belysande är, att medan den seriösa teater- och

konsertverksamheten vanligen bedrives under brydsamma ekonomiska förhallanden,

motsvarande, såvitt är känt, inte torde gälla revver, varietéer

och kabareter.

I debatten kring kommitténs förslag på förevarande punkt har gränsdragningssvaiigheter

pa sina hall tillmätts avgörande vikt. Jag är medveten om

att sådana svårigheter kan föreligga, och jag skall strax återkomma till dem.

Inle minst med tanke på dessa svårigheter synes det motiverat att, såsom

utredningen föreslagit, uppställa schablonmässiga regler. Vill man följa

utredningens intentioner, blir det därför ofrånkomligt att en från kulturell

4 liihany till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 66

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

synpunkt tämligen likgiltig operett fritas från nöjesskatt, medan en högtstående

revy drabbas därav.

Det skulle emellertid föra för långt, om gränsdragningssvårigheterna fick

föranleda mera betydande avsteg från vad som från principiell synpunkt

framstår som motiverat. Jag vill i detta sammanhang framhålla att gränsdragningssvårigheterna

knappast skulle bli mindre, om även revyer undantogs

från skatteplikt. Sådana svårigheter skulle även kvarstå, om skattefriheten

fick omfatta kabareter och varietéer, nämligen i förhållande till

cirkusföreställningar.

På grund av det anförda finner jag mig böra förorda utredningens förslag

att begränsa det skattepliktiga området till revyer, kabareter och varietéer.

I de vanligen förekommande fallen torde det inte erbjuda några svårigheter

att avgöra om en tillställning utgör revy, kabaret eller varieté eller

till sin art och sitt syfte är jämförlig med sådan tillställning (nuvarande

3 § första stycket i). För anordnaren är det ofta av intresse från reklamsynpunkt

att öppet redovisa sin tillställning som revy, kabaret eller varieté.

Från skattefri teater- och konsertverksamhet skiljer sig de ifrågavarande

tillställningarna närmast därigenom att de är sammansatta av ett flertal

var för sig i huvudsak självständiga nummer med blandat innehåll av merendels

lättare art. I detta sammanhang torde få erinras om stadgandet i

19 § nöjesskatteförordningen, att s. k. sammansatta tillställningar skall bedömas

med hänsyn till deras huvudsakliga innehåll och syfle. Den omständigheten

att exempelvis en kabaret huvudsakligen består av musikaliska

inslag bör givetvis inte föranleda till att tillställningen blir skattefri, om

nämligen tillställningens syfte och allmänna uppläggning är sådana att den

enligt vanligt språkbruk är att beteckna som kabaret.

Åtskilliga gränsfall kan emellertid förekomma, kanske i synnerhet i

gränsområdet mellan skattefri musikunderhållning — t. ex. jazzkonserter

eller annan lättare musikunderhållning — samt kabaret eller varieté men

även mellan vissa teaterföreställningar och revyer. Utredningen har hänvisat

till den praxis, som på sin tid utvecklade sig i fråga om taxesättningen

vid nöjesbeskattningen. Konsert, operaföreställning och annan musikalisk

föreställning, dramatisk och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig

dans beskattades då efter en lägre taxa än lättare underhållning, såsom

cirkus-, kabaret- och varietéföreställningar. En viss ledning kan måhända

hämtas från de fall, som då kom upp till bedömning. I övrigt torde

man med ledning av vad som är typiskt för de olika slagen av tillställningar

få pröva från fall till fall om skatteplikt föreligger. Vad angår de nyss

antydda fallen av lättare musikunderhållning synes för skattefrihet böra

fordras, att showinslag el. likn. ej förekommer och att åhörarna — möjligen

utöver en presentation av programmet —- inte bjudes på annat än instrumentalmusik

och sång. I fråga om gränsdragningen mellan teater — däri

inbegripet operett- och balettföreställningar — samt revyer, kabareter och

varietéer synes det, i enlighet med vad förut antytts, kunna få betydelse,

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

51

om programmet upptar en sammanhängande pjäs — ev. några enaktare —

eller det består av ett flertal sinsemellan tämligen självständiga nummer av

blandat, företrädesvis lättare innehåll.

Av den här intagna ståndpunkten att musikunderhållning skall fritas

från nöjesskatt torde följa att s. k. automatgrammofoner ej skall föranleda

uttag av sådan skatt. Däremot kvarstår skatteplikten i fråga om t. ex. spelautomater

och filmautomater.

Vad jag här förordat påkallar ändringar i 1—3 §§ förordningen om

nöjesskatt, varjämte bestämmelsen i nuvarande 13 § bör upphävas.

Ideella organisationer kan enligt 15 § nöjesskatteförordningen

i viss utsträckning erhålla befrielse från nöjesskatt. Möjligheterna härtill

är emellertid begränsade. Befrielse kan endast erhållas för skattebelopp

t. o. in. 150 kronor för varje föreställning, motsvarande 1 000 kronor i biljettintäkter.

Vidare gäller, att dans, marknads- och tivolinöjen samt biografföreställningar

är undantagna. För sådana tillställningar skall organisationerna

inbetala skatt i vanlig ordning. Idrottstävlingar intar ej

någon särställning; befrielse kan erhållas med högst 150 kronor för varje

tävling.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har långt gående yrkanden

framförts om vidgade möjligheter till skattebefrielse, bl. a. till förmån

för idrottsrörelsen. Utredningen har, närmast med tanke på skattebortfallets

storlek, inte ansett det möjligt att tillmötesgå alla dessa yrkanden.

Utredningens förslag innebär att uppvisningar och tävlingar i icke professionell

sport, idrott och gymnastik helt fritas från nöjesskatt samt att befrielse

enligt reglerna i 15 § skall kunna avse även dans samt marknadsoch

tivolinöjen. Däremot skulle den i nämnda paragraf stadgade gränsen

vid 150 kronor kvarstå.

För egen del finner jag i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser,

att det föreligger ett starkt behov av lättnader för de ideella organisationerna

i fråga om nöjesskatten. Detta gäller inte minst idrottsrörelsen.

Såsom utredningen framhållit måste emellertid begränsningar iakttagas.

1 detta sammanhang får hänsyn bl. a. tagas till de berörda kommunerna.

Utredningens förslag har i stort sett fått ett gynnsamt mottagande vid

remissbehandlingen. Kritik har emellertid inte saknats. Man har i flera ytti

anden vänt sig emot att seriefotboll och boxningsmatcher skall vara fria

lian nöjesskatt samt att skattelindring skall kunna erhållas för tivoli- och

marknadsnöjen. Det har även framhållits att utredningens förslag i främsta

rummet skulle tillgodose de större sport- och idrottsorganisationer, som kan

anordna publikdragande tävlingar, medan de mindre idrottsföreningarna

och övriga ideella organisationer inte skulle erhålla tillräckligt stöd.

Fnligt min uppfattning är den sistnämnda synpunkten värd att särskilt

uppmärksammas. Del är visserligen ett beaklansvärt önskemål att idrottstävlingar

så långt möjligt blir fria från nöjesskatt, och jag kan ej dela de

betänkligheter som anförts mot att fritaga t. ex. seriefotbollen. Emellertid

föreligger det för de mindre idrottsföreningarnas och övriga ideella orga
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

nisationers vidkommande elt starkt behov av lättnader. Dessa organisationer

synes arbeta under brydsamma ekonomiska förhållanden. För de nu nämnda

organisationerna skulle det vara av större värde, om de genom höjning

av 150-kronorsgränsen i 15 § kunde tillgodogöra sig mera av intäkterna

från nöjestillställningar som de anordnar till stöd för sin verksamhet. Den

frågan kan då ställas, om tyngdpunkten i den skattelättnad som nu kan

medges skall läggas på att tillgodose de nu nämnda organisationernas behov

eller om en betydande del av det skattebelopp, från vilket det allmänna avstår

— inemot hälften — skall reserveras för att göra de mest publikdragande

sport- och idrottsevenemangen helt skattefria.

Såsom framgår av det nu anförda måste ett val träffas mellan de båda här

antydda alternativen. Man synes med andra ord ha alt välja mellan å ena

sidan utredningens förslag om fullständig skattefrihet för icke professionella

sport- och idrottstävlingar samt å andra sidan att höja 150-kronorsgränsen.

För det sistnämnda alternativet kan ytterligare skäl anföras. Det synes

kunna skapa större rättvisa de olika föreningarna emellan och innebär ändå

en betydande lättnad i fråga om idrottstävlingar o. dyl. Större enkelhet torde

också vinnas i tillämpningen. Bl. a. torde behovet av en gränsdragning mellan

professionell och icke professionell idrott bortfalla. Slutligen undgås

den nackdel med utredningens förslag som ligger däri att enskilda kommuner

skulle kunna drabbas förhållandevis hårt.

Vid övervägande av de skäl som talar för de båda bär nämnda alternativen

har jag funnit att företräde bör ges åt det sistnämnda, d. v. s. att höja

150-kronorsgränsen. Jag förordar att denna gräns bestämmes till 300 kronor,

vilket innebär att biljettintäkter t. o. in. 2 000 kronor för varje tillställning

blir skattefria.

Vad angår utredningens förslag att tillåta sådan skattebefrielse för danstillställningar

samt marknads- och tivolinöjen kan jag inte dela de betänkligheter

som framförts vid remissbehandlingen. För de mindre organisationerna

torde intäkterna av sådana tillställningar ha särskild betydelse. Vill

man, i enlighet med vad jag här förordat, ge dessa organisationer ett effektivt

stöd genom lättnader i nöjesbeskattningen, torde den av utredningen

anvisade vägen vara ofrånkomlig. Jag biträder därför utredningens förslag

i denna del.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att jag inte funnit mig böra nu framlägga

något förslag till ändring i fråga om den krets av organisationer, som

kan få åtnjuta skattelindring. Denna fråga har inte prövats av utredningen.

Utredningens förslag att införa möjlighet till skattebefrielse enligt 16 §

för s kol dan ser finner jag mig kunna biträda. Jag anser dock ej erforderligt

att såsom villkor för skattebefrielse föreskriva att skolans elever

själva skall svara för dansmusiken.

Beträffande utredningens förslag att underhållning i kyrka

skall vara fri från nöjesskatt har i ett yttrande ifrågasatts om en särskild

undantagsbestämmelse är erforderlig. Därvid har påpekats att den under
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

hållning som kan ifrågakomma även utan särskilt stadgande skulle vara

fri från nöjesskatt. Det har vidare framhållits att den föreslagna bestämmelsen

skulle kunna skapa oklarhet i de fall då gudstjänstlokal samtidigt

utgör allmän samlingslokal. Jag delar den uppfattning som kommit till uttryck

i nämnda yttranden och föreslår därför inte någon särskild bestämmelse

på området.

Däremot vill jag i anslutning till vad som föreslås av några remissinstanser

förorda, att bridgetävlingar likställes med schacktävlingar

och således fritas från skatteplikt.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har olika meningar uttalats

i frågan om de nu aktuella skattelättnaderna bör påverka de statliga

understöden åt teatrar, orkesterföreningar och ideella organisationer. Jag

finner ej erforderligt att pröva denna fråga nu. Uppenbart är emellertid

att de avsedda skattelättnaderna kan komma att bli en av de faktorer, med

vilka man kan få räkna vid bedömningen av det framtida understödsbehovet.

V. Medverkan av företagare i nöjesbranschen

Frågans tidigare behandling

Vid tillämpning av 16 § förordningen om nöjesskatt har, i fråga om nöjestillställningar

som anordnas under medverkan av företagare i nöjesbranschen,

den mellan parterna träffade uppgörelsen tillmätts avgörande betydelse

för frågan om nöjesskattebefrielse. Där behållningen endast till viss

del skall användas för välgörande eller allmännyttigt ändamål, må befrielse

nämligen medges från motsvarande del av nöjesskatten. Åtskillnad har därvid

ansetts böra göras mellan å ena sidan det fall, då nöjesföretagare medverkar

mot andel i intäkterna, och å andra sidan det fall, då företagaren

för sin medverkan erhåller till beloppet bestämd ersättning.

I de likalydande motionerna I: 213 och II: 283 vid 1951 års riksdag framställdes

bl. a. yrkande om sådan ändring av 16 § första stycket, att befrielse

från nöjesskatt enligt detta författningsrum skulle kunna medges även då

företagare i nöjesbranschen medverkar mot andel i intäkterna.

Med anledning härav uttalade bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 12 bl. a. följande.

Som skäl för yrkandet om ändring i gällande bestämmelser har i motionerna

framhållits, att det vore otillfredsställande med en olika behandling

i fråga om befrielse från nöjesskatt av, å ena sidan, det fall då en företagare

medverkade mot andel i intäkterna och, å andra sidan, det fall då förelagaren

för sin medverkan erhölle till beloppet bestämd ersättning. För anordnaren

av nöjestillställningen vore det nämligen, enligt motionärerna, en

fördel med en uppgörelse av det förra slaget, enär han på så sätt kunde avbörda

sig risken för ekonomiskt bakslag.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kimgl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Med anledning härav vill utskottet framhålla, att anordnandet av nöjestillställning

i flertalet fall givetvis är förbundet med en viss risk. Det får

då antagas, att om en vid nöjestillställning medverkande tivoliägare eller

liknande rörelseidkare åtar sig denna risk, han också betingar sig ofta nog

betydande favörer vid avtalsuppgörelsen, ett förhållande som uppenbarligen

går ut över de intressen, som nöjestillställningen är avsedd att befrämja.

Då nöjesskatteförordningen medger efterskänkande av nöjesskatten i vissa

fall, är motivet härtill givetvis, att statsmakterna på detta sätt velat stödja

ur samhällets synpunkt behjärtansvärda ändamål, vilkas tillgodoseende på

enskilt initiativ i viss utsträckning måste ske med medel, som hopbragts genom

nöjesanordningar av olika slag. Den förmånsställning, som sålunda beretts

nöjestillställningar av denna kategori, måste, såsom framgår av förarbetena

vid bestämmelsernas tillkomst, motsvaras av ett krav från det allmännas

sida, att vid nöjestillställningarna inflytande medel i tillbörlig oinfattning

tillgodoföras ändamål, till vars förmån tillställningarna anordnats.

Någon allmängiltig norm för vad som i detta hänseende skall anses skäligt

lärer icke kunna uppställas. Det torde ej heller böra ifrågakomma att

med anledning av vad i motionerna anförts på ifrågavarande område tillskapa

författningsbestämmelser, som taga sikte på ett visst slags ekonomiska

uppgörelser mellan, å ena sidan, anordnare av nöjestillställningar och, å

andra sidan, medverkande härvid. I stället bör det ankomma på myndigheterna

att i det enskilda fallet träffa avgörande i frågor om befrielse från

nöjesskatt med beaktande av de ekonomiska uppgörelser och övriga omständigheter,

som förekommit i samband med anordnandet av en nöjestillställning.

Frågan om skattebefrielse för nöjestillställningar, vid vilka iöretagare i

nöjesbranschen medverkat, togs åter upp vid 1952 års riksdag. I motionen

I: 155 hemställdes sålunda om utredning angående ändring av 16 § i syfte

att uppnå en enhetlig rättstillämpning. En allmängiltig norm ansågs kunna

uppställas på så sätt att en ekonomisk uppgörelse mellan anordnare av

nöjestillställning och företagare i nöjesbranschen på basis av viss andel i

bruttointäkten eller ock en viss engångsersättning för utfört arbete bedömdes

lika och att nöjesarrangören hade att påräkna fullständig befrielse

från nöjesskatt, därest tillställningen anordnats till förmån för de i 16 §

angivna syftemålen.

Under åberopande av vad 1951 års bevillningsutskott anfört och då det

visat sig, att de i motionen angivna fallen föranlett olika tolkningar, förklarade

bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 18, att utskottet inte ville

motsätta sig, att de berörda förhållandena övervägdes i samband med den

översyn av reglerna om nöjesskatten som utskottet förordat. Hela frågan

om företagarsidans förhållande till de befrielseberättigade anordnarna av

nöjestillställningar borde enligt utskottet därvid allsidigt belysas.

Utredningen

Gällande praxis med avseende på skattebefrielse för nöjestillställningar

under medverkan av nöjesföretagare har enligt utredningen menliga verkningar

för barnensdagsföreningarna. Dessa brukar varje år anordna marknader,

kombinerade med nöjen. Eftersom barnensdagsföreningarna ej alltid

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år i957

har råd att skaffa egna tivolin, brukar de samverka med tivoli- och karusellägare,

och därmed upphör i många fall möjligheten till en eljest självklar

skattebefrielse.

Nuvarande ordning drabbar enligt utredningen helt och hållet anordnaren,

som får taga ansvaret för hela tillställningen och samtidigt utlova i förväg

på ena eller andra sättet bestämd ersättning för nöjesidkarens medverkan.

Det kan, säger utredningen, vara en dålig uppgörelse om ersättningen skall

utgå med andel i biljettintäkterna, men den anordnande organisationen

undviker riskerna för alltför stora förluster. Man kan ej heller pa förhand

avgöra, hur stor publiktillströmningen blir. Det är då en fördel, om den

eller de medverkande nöjer sig med en procentuell andel av intäkterna.

Som regel ger, framhåller utredningen, ett dåligt arrangemang ett sämre

netto. Av denna anledning får det anses vara en fördel, om anordnaren kan

anlita ett större tivoli som dragplåster. Erfarenheterna torde emellertid,

när det gäller barnensdagsfestligheter, ha visat att även tivoliägarna har ett

icke ringa intresse för ett sådant samarbete. Allteftersom barnensdagsrörelsen

får en fastare form, blir givetvis möjligheterna att hävda dess intressen

vid uppgörelser med tivoliägare större.

Enligt utredningen är det från anordnarens sida ett önskemål, att en ändring

genomföres, så att frågan om nöjesskattebefrielse blir oberoende av om

medverkan av nöjesföretagare sker på ena eller andra sättet. I många fall

känner vederbörande anordnare inte till att befrielse från nöjesskatt under

vissa omständigheter ej medges vid medverkan av detta slag. Det blir då

en mindre angenäm överraskning för honom, när han får länsstyrelsens

meddelande härom. För dem, som känner till praxis på detta område, kan

å andra sidan förhållandet tänkas inbjuda till transaktioner i syfte att erhålla

en skattebefrielse, som egentligen inte skolat medges.

Det anförda ger enligt utredningen vid handen, att en ändring är påkallad.

Utredningen föreslår därför, att befrielse enligt 16 § första stycket för viss

tillställning skall avse inträdes- eller därmed likställda avgifter från samtliga

vid tillställningen förekommande anordningar, oavsett om anordnaren

av tillställningen mot bestämd ersättning eller andel i inflytande intäkter

e. d. anlitat annan person, som tillhandahållit anordningarna eller vissa av

dem.

Utredningen erinrar om att de allmänna förutsättningarna för skattebefrielse

enligt första stycket givetvis skall äga tillämpning även för de fall,

varom här är fråga. Skattebefrielse skall självfallet inte medges, oavsett hur

stor del av behållningen som tillfaller välgörande ändamål. Att i författningsväg

bestämma i hur hög grad dylika ändamål skall tillgodoses, för att skattebefrielse

över huvud taget skall kunna medges, har utredningen emellertid

inte ansett lämpligt. Det torde enligt utredningen få ankomma på vederbörande

myndigheter att från fall till fall bedöma detta.

Helt allmänt uttalar utredningen, att nöjestillställningen uppenbarligen

bör ha anordnats främst i syfte att tillgodose de ändamål, som åberopas för

erhållande av skattebefrielse. Den uppkomna behållningens fördelning mel
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kurigl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

lan anordnaren och nöjesidkaren bör därför tillmätas betydelse i detta sammanhang;

som norm torde härvidlag få uppställas, att en inte alltför obetydlig

del av behållningen skall tillfalla anordnaren och avsättas för välgörande

ändamål.

Någon mera ingående kontroll av behållningens användning vid skattebefrielse

enligt 16 § har, enligt vad utredningen framhåller, hittills inte

utövats från länsstyrelsernas sida. Vid ett genomförande av utredningens

ändringsförslag torde det emellertid bli av större betydelse än tidigare, att

viss kontroll utövas över att behållningen i avsedd utsträckning verkligen

användes för ändamål, som berättigar till nöjesskattebefrielse. Att i författningen

uttryckligen stadga en skyldighet för vederbörande myndigheter

att i efterhand kontrollera behållningens användning finner utredningen

emellertid inte erforderligt. Det ligger dock enligt utredningen i det allmännas

intresse, att en efterföljande kontroll verkligen kommer till stånd, i varje

fall när det gäller större arrangemang. Vederbörande anordnad bör därför

i förekommande fall avkrävas kompletterande redovisning, innefattande

bl. a. uppgifter om medlens placering och användning. Ett samarbete synes

enligt utredningen härvid lämpligen böra ske mellan länsstyrelserna och vederbörande

kommunala myndigheter, vilka sistnämnda också torde ha intresse

av att kontrollera medlens användning.

Den kontroll, varom här är fråga, avser närmast att fastställa huruvida

medlen i sista hand fått en sådan användning, att förutsättningar för nöjesskattebefrielse

alltjämt är för handen. En mera allmän kontroll av den verksamhet,

som bedrives i välgörande syfte här i landet, har utredningen inte

haft anledning att närmare överväga. I detta sammanhang erinrar utredningen

dock om att justitieombudsmannen (ämbetsberättelsen 1956, s. 258

ff.) funnit anledning beröra en närbesläktad fråga, nämligen om myndigheternas

åtgärder för åstadkommande av erforderlig kontroll över lotterier.

Remissyttrandena

Anledningen till att nöjesskattebefrielse inte medgivits för tillställningar,

där tivoliägare medverkat mot ersättning i form av andel i intäkterna, finner

överståthållarämbetet vara att en sådan uppgörelse ansetts utgöra en

presumtion för att tillställningen inte uteslutande tjänat ett allmännyttigt

syfte utan därjämte ett privatekonomiskt. Har däremot ett fast arvode betingats

för tivoliägarens medverkan har presumtionen varit den motsatta.

Vad utredningen föreslagit i fråga om medverkan av företagare i nöjesbranschen

är enligt länsstyrelsen i Kalmar län ägnat att skapa reda och klarhet

i en tidigare svårbemästrad fråga, varför länsstyrelsen med hänsyn härtill

vill tillstyrka vad utredningen föreslagit i detta hänseende, ehuru länsstyrelsen

fortfarande anser det principiellt mindre tillfredsställande att professionella

nöjesföretag undgår nöjesskatt.

Lansstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs och

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

57

Norrbottens lön finner förslaget välmotiverat och ägnat att undanröja orättvisor

vid bestämmelsernas tillämpning. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.

Den praxis, som utvecklats vid tillämpningen av 16 § i de fall, då företag

inom nöjesbranschen medverkat vid nöjestillställning, har förutom att den

medfört, att de ekonomiskt svagare organisationerna nödgats erlägga nöjesskatt

medan de bättre ställda undsluppit sådan, även inneburit en stark frestelse

för anordnarna att söka undgå skatt därigenom, att, sedan nöjesföretaget

enligt överenskommelse tillgodoräknats procentuell andel av intäkterna,

utskriva det slutliga avtalet såsom om uppgörelsen avsett i förväg till

beloppet bestämd ersättning. Länsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse alt

nämnda olägenheter genom det tillägg som föreslagits till 16 § komma att

försvinna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anlägger följande synpunkter på föreliggande

problem.

I nöjesskatteförordningen finnas ej regler givna för det fall att anordnare

av nöjestillställning samarbetat med annan, varvid denne förbehållit sig viss

andel i intäkten. I själva verket torde båda regelmässigt vara att anse såsom

»anordnare» i förordningens mening. Skyldighet att avlämna nöjesskattedeklaration

skulle under sådana förhållanden åligga båda. Var och en skulle

deklarera de å honom belöpande intäkterna. Skattebefrielse skulle följaktligen

kunna ifrågakomma endast för den som använde sin behållning för

befrielsegillt ändamål. Med hänsyn till utsikten att erhålla nöjesskattebefrielse,

plägar dock ideell förening vid samarbete med en tivoliägare regelmässigt

ensam ställa sig såsom anordnare till tillställningen. Det dubbla anordnarskapet,

som i realiteten förelegat, och från vilket det varit svårt att bortse,

torde ha varit den främsta orsaken till att bedömningen av dessa ärenden

i beskattningshänseende icke blivit enhetlig.

Innebörden i de nu föreslagna bestämmelserna är enligt länsstyrelsen, att

ett samgående mellan en förening och en tivoliägare i beskattningshänseende

skall medföra, att fallet skall bedömas som om det var fråga om en enda

tillställning. Däremot skapas ej klarhet i den viktiga frågan om förutsättningarna

för skattebefrielse och dennas omfattning i nu avsedda fall. Länsstyrelsen

anför vidare.

Den gjorda hänvisningen till paragrafens första stycke lämnar stöd för att

även s. k. delbefrielse alltjämt skall få ifrågakomma. Då emellertid grunderna

för befrielsens omfattning ej närmare preciserats, kommer svårigheten

att bedöma dessa fall att kvarstå. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör skattebefrielse

vid dessa »dubbla» nöjestillställningar begränsas till att avse den

del av den skattepliktiga bruttointäkten, som svarar mot vad som slutligen

kommit det befrielsegilla ändamålet till godo. Detta torde stå i överensstämmelse

med den princip som uttalats i första stycket av 16 § och bör för förebyggande

av skilda tolkningar komma till klart uttryck i lagtexten. Alt utsträcka

skattefriheten därutöver synes innebära ett oberättigat gynnande av

en nöjesidkares privata intresse.

I anledning av utredningens uttalande om att eu inte alltför obetydlig del

av behållningen skall tillfalla anordnaren och avsättas för välgörande ändamål

anför länsstyrelsen följande.

Detta uttalande torde knappast överensstämma med vad departementschefen

i delta avseende anförde i propositionen nr 344 vid 1945 års höstriks
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

dag: »Befrielse från nöjesskatt torde böra ifrågakomma endast om en väsentlig

del av behållningen skall användas för sådant ändamål, varom nu är

fråga, och där anledning icke föreligger till antagande, att ett privatekonomiskt

vinstintresse ligger bakom anordnandet av tillställningen.» Med hänsyn

till behovet av mera klarläggande riktlinjer på detta område vore det

önskvärt att denna fråga bleve föremål för ytterligare överväganden.

Frågan vad som skall anses utgöra »en icke alltför obetydlig del» beröres

även av länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län. Den senare finner

ett klarläggande uttalande på denna punkt erforderligt.

Länsstyrelsen i Hallands län efterlyser synpunkter, som kan vara vägledande

för tillämpningen av bestämmelserna om skattebefrielse, och anför.

Från anordnarens synpunkt ter det sig naturligt att betrakta vad som enligt

överenskommelse tillfaller nöjesföretaget, vare sig fråga är om engångsersättning

eller viss andel i bruttointäkterna, såsom en omkostnad, som

skall frånräknas bruttoinkomsten, innan den »behållning» framkommer,

som jämte eventuellt återburen nöjesskatt är avsedd att tillgodoföras det

välgörande eller allmännyttiga ändamålet. Enligt denna uppfattning tillfaller

ju då hela »behållningen» ifrågavarande ändamål. Skattebefrielse anses

dock kunna vägras, därför att omkostnaderna varit för höga och tillställningen

gynnat privatekonomiska vinstintressen. Detta är en fråga, som bör

bedömas i större sammanhang, eftersom samma problem uppkommer, så

snart omkostnaderna för en välgörenhetstillställning icke kunna anses skäliga.

För undanröjande av nuvarande osäkerhet och åstadkommande av en

någorlunda enhetlig rättstillämpning bör det undersökas, om icke denna fråga

på något sätt kan regleras lagstiftningsvägen. Man skulle ju förslagsvis

kunna tänka sig ett stadgande av innehåll, att befrielse från nöjesskatt, om

ej särskilda omständigheter till annat föranleda, icke bör medgivas för tillställning,

då omkostnaderna varit större än behållningen (inberäknat den

del därav, som eventuellt skall användas för annat än välgörande eller allmännyttigt

ändamål, jämför 16 § första stycket andra punkten nöjesskatteförordningen).

Anordnarna av välgörenhetstillställningar skulle härigenom

lättare kunna bedöma hur omfattande arrangemang de kunna vidtaga med

hänsyn till risken för ekonomiskt bakslag. Blotta tillvaron av ett sådant

stadgande skulle också för arrangörerna innebära en maning till viss försiktighet,

så att de söka åstadkomma förmånliga uppgörelser med de medverkande

och se till, att dessas privatekonomiska intressen icke gynnas otillbörligt.

I händelse av uppenbart missbruk i sistnämnda hänseende bör givetvis

befrielse vägras, även om behållningen överstigit omkostnaderna. A andra

sidan hör i vissa fall befrielse kunna medgivas, även om behållningen

blivit mindre än omkostnaderna, nämligen om dessa i och för sig varit skäliga,

men bruttointäkterna genom ringa publikanslutning på grund av otjänlig

väderlek eller dylikt blivit avsevärt mindre än som beräknats. Villkoret

för skattebefrielse kan också skärpas eller formuleras på annat sätt, t. ex.

så, att omkostnaderna icke få överstiga 1/3 av bruttointäkterna eller dylikt.

Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län bör nöjesskattebefrielsen avse den

nöjesskatt, som belöper på anordnarens intäkter oavsett om dessa uppbäres

direkt av anordnaren eller tillföres denne i form av viss andel av det medverkande

tivolits intäkter. Det kan enligt länsstyrelsens mening inte gärna

antagas, att den del av anordnarens behållning som härrör från ett tivoli

inte kommer att användas till välgörande eller allmännyttigt ändamål. I an
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr titt år 1957

59

slutning till regeringsrättens praxis på förevarande område har länsstyrelsen

emellertid på senare tid inte medgivit nöjesskattebefrielse i fråga om

den del av behållningen, som härrör från ett medverkande tivoliföretag''. Omsvängningen

medför att anordnad, som tidigare fått nöjesskattebefrielse

även på sin andel i tivoliintäkter, numera får finna sig i att dylika intäkter

frånräknas.

Länsstyrelsen går därefter in på utredningens förslag och anför följande.

Det föreslagna andra stycket i 1(5 § kommer emellertid att ge ökad möjlighet

till befrielse i nu berörda fall. Den föreslagna bestämmelsen innebär

att befrielse skall — bortsett från de biljettintäkter anordnaren själv direkt

uppbär — kunna medges ej endast för nöjesskatt som belöper på anordnarens

andel i biljettintäkter från tivoli utan även på den del av biljettintäkterna

tivolit behåller. Enligt det betraktelsesätt som kommit till ultryck här

ovan skulle det sistnämnda innebära en speciell utvidgning av nu befintliga

befrielsemöjligheter medan stadgandet i övrigt snarast utgör ett förtydligande

till eller anvisning angående tillämpning av den i 16 § meddelade

allmänna regeln om befrielse för välgörande eller allmännyttigt ändamål.

Då nöjesskattebefrielse i nu åsyftade fall enligt förslaget kan komma att

avse hela nöjesskatten även om nöjesskatten delvis belöper på inträdesavgifter

in. in., som tillfalla medverkande tivoliföretag, men av utredningens uttalanden

framgår, att skattebefrielse icke skall medges, oavsett huru stor

del av behållningen som tillfaller välgörande ändamål, uppkommer spörsmålet

i vad mån man i sådana fall skall ingå i prövning av vad som är det

huvudsakliga i en sålunda sammansatt tillställning och huruvida man, i analogi

med vad i 19 § föreskrivits för där åsyftade fall, skall följa någon huvudsaklighetsregel.

Utredningens uttalanden i detta hänseende äro obestämda

och för bestämmelsernas praktiska tillämpning knappast tillräckligt vägledande.

Det vore därför önskvärt att till ledning för de myndigheter, som

ha att under redogöraransvar pröva befrielseansökningar beträffande här

åsyftade fall förutsättningarna för befrielse närmare bestämdes. När det gäller

större organisationer med möjlighet att hävda sig vid uppgörelser med

av dem anlitade nöjesföretagare, behöver kanske något problem i detta hänseende

ej uppkomma. Men det kan måhända ej anses uteslutet, att i andra

fall nöjesföretagaren för sin medverkan ställer sådana villkor, att hans intressen

bli de mest framträdande.

Länsstyrelserna i Kristianstads samt Göteborgs och Bohus län framhäver

risken för missbruk. Den föreslagna ändringen i 16 § kan sålunda tänkas

inbjuda till transaktioner av sådant slag, att professionella nöjesföretag undgår

nöjesskatt i icke avsedd omfattning. Den senare länsstyrelsen antar dock

att de organisationer, som idkar välgörenhet, inte skall låna sig till ett illegalt

utnyttjande av bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län är tveksam, huruvida över huvud taget befrielse

från nöjesskatt för intäkter, som härrör från marknads- och tivolianordningar,

bör medges.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner en delbefrielse, exempelvis i proportion

till hur stor del av bruttointäkterna som kvarstår sedan nöjesförelaget

erhållit sin andel, vara mera rättvisande. En proportionering anses

böra ske även då uppgörelse träffats om procentuell delning av bruttointäkterna

från de olika nöjesanordningarna.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Utredningens uttalande, att behållningens användning i viss utsträckning

bör kontrolleras i efterhand, har upptagits till bedömning av länsstyrelsen

i Kristianstads län, som härom anför följande.

Vad beträffar den efterföljande kontrollen av användningen av behållningen

av tillställningar, för vilka nöjesskattebefrielse beviljats, kommer

denna givetvis att erbjuda svårigheter, icke minst med hänsyn till länsstyrelsens

begränsade personalresurser. Denna kontroll torde enligt länsstyrelsens

mening få inskränkas till de fall, då befrielsen avsett mera betydande

nöjesskattebelopp, något som nöjesskatteutredningen också antyder.

Av värde vore emellertid om anvisningar rörande sättet för efterkontrollens

verkställande utfärdades centralt, t. ex. av riksräkenskapsverket.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör denna kontroll ankomma på uppbördsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Älusborgs län anser, att anspråken på kontroll i varje

särskilt fall bör kunna eftergivas, när det gäller tillställningar som anordnats

av vissa organisationer, såsom barnensdagsföreningar, Röda korset och

lottakårer. Endast där särskilda omständigheter ger anledning därtill, anser

länsstyrelsen, att redovisning bör infordras över hur nöjesskatteinedlen

använts.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det, inte minst med hänsyn till

de skattskyldiga, vara motiverat, att ett klart stadgande om myndigheternas

befogenhet i detta avseende intages i författningen. Länsstyrelsen anför vidare.

Utredningen intager en avvisande inställning till det i nyare praxis tilllämpade

förfaringssättet att i beslut om befrielse enligt 16 § nöjesskatteförordningen

föreskrives, att för visst ändamål avsedda medel skola insättas

å spärrat konto. Länsstyrelsen anser sig för sin del böra uttala en motsatt

uppfattning i frågan, eftersom det i tillämpliga fall rört sig om ganska

stora belopp nöjesskatt, som skola användas för ur samhällets synpunkt angelägna

ändamål, vilkas tillgodoseende icke bör äventyras genom bristfällig

kontroll från det allmännas sida. Därest av någon anledning medlen

böra placeras på annat för sökanden mera vinstgivande sätt, bör självfallet

länsstyrelsen på framställning med ändring av sitt tidigare beslut kunna

medgiva ändrade grunder för beloppens förvaltning.

Folkets husföreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer aktiebolag,

Aktiebolaget Folkets hus i Stockholm och Folkrörelsernas programaktiebolag

ansluter sig helt till utredningens uppfattning i denna fråga och

anför härom i sitt gemensamma yttrande följande.

Ett klarläggande av denna punkt i den riktning nöjesskatteutredningen

tänkt sig är välkommet, eftersom länsstyrelserna nu handlar efter vitt skilda

principer. I ena fallet kräver man att hela behållningen av den nöjesskattebefriade

tillställningen skall tillföras spärrkontot, i andra fallet endast

att de restituerade nöjesskattemedlen skall föras dit. Tillställningen anordnas

ju i syfte att även finansiera organisationens löpande verksamhet och

ett beslut att hela behållningen skall tillföras spärrkontot kommer att verka

på så sätt att därigenom föreningen för sin dagliga verksamhet undandrages

en inkomst, som hittills varit nödvändig för den normala driftens

upprätthållande. Det kan utvecklas dithän, att föreningen blir tvungen att

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

låna upp pengar för att kunna fortsätta verksamheten i oförändrad omfattning

på grund av att nettoinkomsten av tillställningen måste överföras

till spärrkonto.

Enligt Barnens dags förening i Stockholm bör man välja den ur administrativ

synpunkt enklaste vägen. Detta kan ske genom att generellt medge

skattefrihet för barnensdagsföreningar och deras tillställningar.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om ansökningsförfarande

verkligen erfordras i fråga om dylika organisationer och om det inte är

tillfyllest med en anteckning om förhållandet på deklarationens baksida.

Länsstyrelsen i Kristianstads län finner däremot i likhet med utredningen,

att ansökningsförfarandet är nödvändigt för kontrollen beträffande användningen

av de medel som det allmänna genom skattebefrielsen avhänder sig.

Vissa länsstyrelser ifrågasätter, om inte ytterligare ändringar och förtydliganden

borde ske för ernående av en enhetlig tillämpning av 16 §. Vad

som skall anses utgöra välgörande eller allmännyttigt ändamål bör enligt

länsstyrelsen i Skaraborgs län bestämmas genom ytterligare exemplifiering

eller utfärdande av särskilda anvisningar.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län bör exempelvis tillställningar, som

anordnas till förmån för de gamlas resor, genom uttryckligt stadgande tillerkännas

nöjesskattebefrielse.

I samband härmed upptager länsstyrelsen i Kopparbergs län följande

spörsmål.

Författningstextens avfattning tyder närmast på att länsstyrelsen här har

att efter skälighetsprövning avgöra, huruvida ändamålet enligt länsstyrelsens

uppfattning är i 16 §:ns mening välgörande eller allmännyttigt. I verkligheten

kan länsstyrelsen icke företaga någon självständig bedömning i detta

hänseende utan är bunden av den tolkning av bestämmelserna som kommit

till uttryck vid den högsta instansens prövning av liknande frågor eller

som kan tänkas komma till uttryck vid eventuell omprövning av det aktuella

fallet.

Länsstyrelsen berör vidare ett av regeringsrätten den 2 december 1954

meddelat utslag i anmärkningsmål och anför i anslutning därtill följande.

Av regeringsrättens utslag framgår, alt regeringsrätten funnit redogöraransvar

icke föreligga för de i länsstyrelsens beslut deltagande, enär detta beslut

meddelats av länsstyrelsen i dess egenskap av besvärsmyndighet. Av

motiveringen till beslutet måste man emellertid draga den slutsatsen, att redogöraransvar

föreligger när länsstyrelse prövar en ansökan och sålunda

icke meddelar beslut i egenskap av besvärsmyndighet. Länsstyrelses bifall

till en ansökan om befrielse från nöjesskatt enligt 16 § Nf medför alltså redogöraransvar

för de i beslutet deltagande befattningshavarna.

Vad som är välgörande eller allmännyttigt har i författningstexten ej närmare

bestämts. Endast genom en uppräkning av några exempel, som ej är

uttömmande, har givits en viss anvisning om arten av befrielsegilla ändamål.

Såsom bestämmelserna äro utformade är således eu skälighetsbedömning

ofrånkomlig. De befattningshavare i länsstyrelsen som företaga sådan

prövning komina därvid kanske till den bestämda övertygelsen att i det ak
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

tuella fallet det uppgivna ändamålet fyller förutsättningarna för befrielse,

d. v. s. är välgörande eller allmännyttigt i 16 §:ns mening. Då emellertid ett

beslut i enlighet med denna övertygelse kan ådraga dem betalningsskyldighet

för den nöjesskatt, för vilken sökts befrielse, är det inte säkert att de i

länsstyrelsens beslut deltagande våga medgiva befrielse. För länsstyrelsen

förefaller det med hänsyn till arten av den prövning varom här är fråga

orimligt att redogöraransvar skall kunna utkrävas.

Skall den verkliga prövningen av ansökningar om skattebefrielse enligt

16 § fortfarande ankomma på länsstyrelse, anser länsstyrelsen, att bestämmelserna

bör utformas så, att av dessa klart framgår vad" som är att hänföra

till välgörande eller allmännyttigt ändamål. Om så ej kan ske, förordar länsstyrelsen

att avgörandet i befrielsefrågor överflyttas till en myndighet, som

inte är underkastad redogöraransvaret.

Departementschefen

Enligt 16 § nöjesskatteförordningen kan länsstyrelsen medgiva befrielse

från nöjesskatt, om behållningen av en tillställning uteslutande skall användas

för välgörande eller allmännyttigt ändamål. Skall behållningen endast

delvis användas för sådant ändamål, kan befrielse medges från motsvarande

del av nöjesskatten.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har viss tvekan förelegat

om hur dessa bestämmelser skall tillämpas, när tivoliägare eller andra

företagare i nöjesbranschen medverkat vid tillställningen i fråga. Som regel

har befrielse medgivits, då medverkan skett mot bestämd ersättning men

däremot inte då företagaren erhållit andel av intäkterna.

Förhållandet har väckt kritik, och utredningen har i anledning härav

föreslagit en kompletterande bestämmelse av innebörd att nöjesskattebefrielse

i nu avsedda fall skall avse inträdes- eller därmed likställda avgifter

från samtliga vid tillställningen förekommande anordningar, även om annan

person mot bestämd ersättning eller andel i inflytande intäkter el. dyl.

tillhandahållit anordningarna eller vissa av dem. I anslutning till förslaget

uttalar utredningen att man bör kräva att en inte alltför obetydlig del av

behållningen skall tillfalla anordnaren och avsättas för välgörande ändamål.

Enligt utredningen följer detta av det allmänna kravet på att tillställningen

i fråga bör ha anordnats främst i syfte att tillgodose de ändamål, som åberopas

för att erhålla skattebefrielse.

I likhet med utredningen finner jag det mindre lämpligt att frågan om

nöjesskattebefrielse, såsom torde följa av den nuvarande bestämmelsen,

blir beroende av i vilken form ersättning utgår till den medverkande företagaren.

Såsom framhållits kan det allmännyttiga ändamål, för vilket tillställningen

anordnas, under vissa förutsättningar antas bli bättre tillgodosett,

om företagaren erhåller andel i bruttointäkterna än om han får fast

ersättning. Å andra sidan torde, när fast ersättning utgår, även denna i

regel innefatta en viss vinst för den medverkande företagaren.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1057

Syltet med ifrågavarande bestämmelser är, att den nettointäkt som skall

tillfalla det välgörande eller allmännyttiga ändamålet inte skall minskas

genom att anordnaren bär att erlägga nöjesskatt. Svårigheterna att nå delta

syfte torde i främsta rummet sammanhänga med att befrielsen sålunda tager

sikte på en nettointäkt, medan nöjesskatten och därmed indirekt befrielsebeslutet

avser bruttointäkter. Genom utredningens förslag har, såsom

flera länsstyrelser påpekat, dessa svårigheter inte helt övervunnits. Det

torde över huvud taget vara ogörligt att uppställa automatiskt verkande regler,

varigenom befrielse erhålies för ett nöjesskattebelopp som någorlunda

exakt motsvarar den för det välgörande eller allmännyttiga ändamålet avsedda

ncttobehållningen.

För att uppnå ett sådant resultat synes det erforderligt att länsstyrelserna

får befogenhet att mera fritt pröva frågan med vilket belopp befrielse bör

medges. Detta kan ske sålunda, att länsstyrelsen, med utgångspunkt från den

behållning som — utan avdrag för nöjesskatt — är avsedd att tillfalla det

allmännyttiga eller välgörande ändamålet, beräknar en häremot svarande

skälig bruttointäkt och därpå belöpande nöjesskatt. Vid en sådan beräkning

synes böra beaktas förhållandet mellan de intäkter, som tillfaller anordnaren

och den medverkande företagaren, respektive ev. fast ersättning

som erlagts till den senare, publiktillströmningen och andra omständigheter

som påverkat förhållandet mellan nettointäkten och bruttointäkten.

En sådan bestämmelse gör det möjligt att ge skälig nöjesskattebefrielse

även om endast en mindre del av behållningen skall gå till välgörande eller

allmännyttigt ändamål. Å andra sidan kan det i huvudsak förhindras, att

befrielse erhålies för den del av bruttointäkterna som motsvaras av vinst

för den medverkande företagaren. Bestämmelsen bör utformas så att befrielse

kan erhållas även om tillställningen gått med underskott. För den händelse

tillfredsställande utredning icke kan vinnas i nu angivna hänseenden

synes en schablonmässig minimiregel önskvärd. Denna synes kunna utformas

så att nöjesskattebefrielse, om förutsättningar för sådan i övrigt föreligger,

skall medges med minst 30 procent av den nettointäkt som skall tillfalla

det uppgivna ändamålet. Nettointäkten skall härvid upptagas utan

avdrag för erlagd nöjesskatt.

Den bär ifrågasatta schablonregeln skulle innebära, att om 10 000 kronor

återstår till det välgörande eller allmännyttiga ändamålet, sedan kostnaderna

fråndragits, befrielse erhålies för ett skattebelopp av 3 000 kronor. Delta

belopp motsvarar en biljettintäkt av 20 000 kronor.

Har bruttointäkten i själva verket varit högre, ankommer det på anordnaren

att förebringa utredning om att omkostnaderna, eller åtminstone viss

del därav, varit skäliga och sålunda icke innefattat nämnvärd vinst för den

medverkande företagaren. För full skattebefrielse bör sålunda fordras, att

det göres troligt att företagaren i huvudsak avstått från vinst.

I enlighet med det anförda föreslår jag, alt 16 § erhåller ändrad lydelse

av innebörd, att om behållning av nöjestillställning skall användas för välgörande

eller allmännyttigt ändamål, må länsstyrelsen efter hörande av

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år J957

vederbörande kommun medgiva befrielse från nöjesskatt med belopp som

finnes skäligt med hänsyn till storleken av behållning, som skall tillfalla sådant

ändamål, och övriga förekommande omständigheter, dock med minst

30 procent av nämnda behållning, beräknad utan avdrag för nöjesskatt. Liksom

hittills bör gälla, att befrielse från den kommunen tillkommande andelen

av skatten ej får medgivas mot kommunens avstyrkande.

Den här förordade bestämmelsen bör i tillämpliga delar även gälla i fråga

om det tidigare berörda spörsmålet om skattebefrielse för skoldanser.

I några yttranden har föreslagits, att exemplifieringen i 16 § av välgörande

och allmännyttiga ändamål måtte kompletteras i vissa hänseenden. Jag

är inte beredd att nu lägga fram något förslag i denna fråga, som ej närmare

berörts av utredningen. Tillfogas kan, att det i denna del föreligger

åtskilliga avgöranden i högsta instans, vilka synes kunna ge myndigheterna

erforderlig vägledning.

Av skäl som utredningen anfört finner jag ej erforderligt att införa särskilda

bestämmelser angående kontroll över att behållningen av nu avsedda

tillställningar kommer de uppgivna ändamålen till godo. I anslutning

till vad som anförts vid remissbehandlingen vill jag emellertid anmärka,

att det inte synes vara något att erinra mot nuvarande praxis att

i vissa fall kräva att behållningen eller del därav insättes på spärrat konto.

En länsstyrelse har i sitt yttrande ingått på frågan om redogöraransvaret

för befattningshavare hos länsstyrelsen vid prövning av vissa ärenden om

nöjesskattebefrielse. Jag skall senare i samband med bestämmelserna om

besvär i nöjesskattemål återkomma till denna fråga.

VI. Restaurangdansbeskattningen

Gällande bestämmelser m. m.

Nöjesskatten är i princip utformad såsom en skatt på den avgift besökaren

av en nöjestillställning har att erlägga. Härifrån är dock i 5 §

nöjesskatteförordningen undantag stadgat i fråga om danstillställningar,

som anordnas i lokal eller a plats, där utskänkning av spritdrycker, vin,

pilsnerdricka eller alkoholfria drycker samtidigt må äga rum, eller i annan

lokal, som står i obehindrad inre förbindelse med sådan lokal. För danstillställning

av detta slag skall nöjesskatt utgå, »ändock att särskild avgift

för tillträde till danstillställningen icke uppbäres». Syftet härmed har varit

att inrymma även den s. k. restaurangdansen under beskattningen.

För danstillställning utgår nöjesskatten efter samma grunder som för

flertalet övriga nöjestillställningar, alltså med 15 procent å bruttopriset för

varje biljett, inberäknat skatten. Restaurangdansbeskattningen har emellertid

nödvändiggjort särskilda bestämmelser för de fall, då avgift för tillträde

till danstillställningen inte uppbäres eller uppbäres med alltför lågt belopp.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Enligt 8 § skall skatten i fråga om restaurangdansen beräknas som om

avgift för varje person, vilken äger rätt att deltaga i dansen, erlagts med

a) fem kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum;

b) tre kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga

rum; samt

c) en krona 50 öre, där utskänkning av endast pilsnerdncka eller alkoholfria

drycker må äga rum.

Uttages vid sådan danstillställning avgift för varje dans, skall nöjesskatt

utgå som om avgiften för varje dansande par utgjorde minst 50, 30

eller 15 öre för de ovan angivna olika slagen av utskänkningsställen.

I motionen II: 138 vid 1952 års riksdag föreslogs en sådan ändring av

nöjesskatteförordningen, att skatt inte vidare skulle utgå på restaurangdans,

såvitt anginge sprit- och vinrestauranger. Motionärerna anförde bl. a.

följ ande.

Det synes vara en orättvisa att de, som på grund av sitt yrke eller tjänst

äro tvingade att frekventera näringsställen, skola behöva betungas med

ovidkommande skatteutgifter. Särskilt hårt drabbas handelsresande, som

äro hänvisade till att intaga sina måltider på de hotell, dar de taga in.

Någon valfrihet mellan olika restauranger står dem ofta inte till buds utom

i de större städerna.

Denna dansskatt har dessutom vållat restaurangnäringen, semesterresande,

turister och handelsresande mycken irritation, krångel och besvär.

Bevillningsutskottet, som tog upp denna fråga i sitt förutnämnda betänkande

nr 18, var inte berett att förorda beskattningens avskaffande för spntoch

vinrestaurangernas del. Däremot ansag utskottet särskild uppmärksamhet

böra ägnas frågan om uttagande av nöjesskatt av sådana gäster,

som uppenbarligen besöker restaurang i annat syfte än för att dansa. En undersökning

om vad som kunde åtgöras för att förhindra detta ansags lämpligen

böra ske i samband med den av utskottet förordade översynen av

nöjesskatteförordningen.

Utredningen

Restaurangdansbeskattningen har enligt utredningen med sin nuvarande

utformning varit en källa till ständig irritation för restaurangägare, personal

och gäster. Det vill synas, som om denna irritation speciellt föranletts

av de svårigheter som uppkommit, när det gällt att i praktiken tillämpa regeln

att det är själva deltagandet i dansen, som skall beskattas. Därtill kommer,

att bestämmelserna i denna del tillämpas högst olika.

Att anordna ifrågavarande beskattning så, att anledningarna till irritation

från restauranggästernas sida undanröjes, är, enligt vad utredningen

framhåller, i och för sig svårt. Gäller det därutöver att överväga, vad som

kan göras för att undvika att nöjesskatt uttages av sådana gäster, som besöker

restaurang i annat syfte än för att dansa, finner uliedningen det

ännu svårare att nå en praktiskt genomförbar lösning. Den av bevillningsut
5

Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 66

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

skottet förordade undersökningen har emellertid i direktiven utvidgats till

att avse bestämmelsernas materiella innehåll och över huvud taget gällande

principer för beskattningen av restaurangdans.

Utredningen erinrar om att skattens införande på sin tid motiverades med

att restaurangerna undgick nöjesskatt för sina danstillställningar genom

att under danskvällar höja sina supépriser i stället för att uttaga särskild

inträdesavgift. Eftersom skatten är avsedd att i sista hand bäras av publiken,

torde det inte enbart ha varit rättvisesynpunkter mellan restauranger

och andra anordnare av dans utan även hänsynen till publiken som därvid

varit utslagsgivande. Någon större betydelse ur fiskalisk synpunkt kunde

en beskattning av restaurangdansen däremot knappast beräknas få.

I den utredning, som föregick restaurangdansbeskattningens införande

1943, beräknades denna skatt komma att inbringa drygt 1,5 milj. kronor per

år. En sedermera inom riksräkenskapsverket verkställd bearbetning av de

vid uppbördsredogörelserna för kalenderåret 1948 fogade nöjesskattedeklarationerna

gav emellertid vid handen, att den under nämnda år debiterade

nöjesskatten, vad gäller restaurangdans, för hela riket uppgick till 748 597

kronor 82 öre.

Inkomstutfallet för år 1948 uppgick således, konstaterar utredningen, inte

till stort mer än hälften av vad som beräknats årligen inflyta i nöjesskatteintäkter

för restaurangdansen. Emellertid har nöjesskatteintäkten å restaurangdans

ånyo ökat. För budgetåret 1953/54 skall den enligt utredningen ha

uPPSått till inemot 1,3 milj. kronor.

Utredningen påpekar emellertid, att de här återgivna uppgifterna inte är

fullt jämförbara. Det ursprungligen beräknade inkomstutfallet grundar sig

sålunda på uppgifter om antalet danstillställningar i samband med utskänknmg

år 1941. Uppgifterna för år 1948 och budgetåret 1953/54 grundar sig

båda på riksräkenskapsverkets deklarationsunderlag, men är ändå inte sinsemellan

jämförbara, beroende på att olika statistiska metoder kommit till

användning vid bearbetningen av deklarationsmaterialet.

För att få fram jämförbara siffror har utredningen från överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser inhämtat uppgifter för åren 1948, 1953

och 1954 om antalet offentliga danstillställningar på restaurang i samband

med utskänkning av spritdrycker och vin samt antalet anordnare av dylika

tillställningar.

Utredningen har på grundval av dessa uppgifter upprättat följande sammanställning

över antalet danstillställningar. Sammanställningen utvisar att

frekvensen i fråga om nöjestillställningar av ifrågavarande slag beskrivit

en utvecklingskurva liknande den, som kunnat konstateras med ledning av

uppgifterna rörande inkomstutfallet.

Spritrestauranger

Vinrestauranger

1941

1948 195:1 1954

13 691 18 040 18 787

1 044 1 356 1 371

14 735 19 396 20 158

18 149

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Vid den ursprungliga beräkningen av skatteutfallet antogs, att antalet

dansande vid dylika tillställningar i medeltal uppgår till 100 personer. Med

motsvarande beräkning kan restaurangdansen under åren 1948, 1953 och

1954 antagas ha inbringat nedan angivna belopp.

1948 .............................. 1,075 milj. kronor

1953 .............................. 1,414 » »

1954 .............................. 1,471 » »

Uppgifterna om antalet anordnad av restaurangdans i samband med utskänkning

av spritdrycker och vin visar också på en ökning sedan 1948. För

hela riket har antalet anordnare av dylika tillställningar uppgått till:

1948

1953

1954

Spritrestauranger ........

........ 339

372

387

Vinrestauranger...........

........ 28

35

35

367

407

422

Svårigheterna att öva kontroll över och ernå en likformig tillämpning av

restaurangdansbeskattningen finner utredningen tala för att den ej bör bibehållas

i sin nuvarande form. Med utgångspunkt härifrån har utredningen

prövat olika möjligheter att lösa sin uppgift.

Därvid har det legat närmast till hands att överväga en ändring av bestämmelsernas

tillämpning och i framtiden uttaga skatt av alla restaurangbesökare

danskvällar. Helt andra kontrollmöjligheter skulle härigenom vinnas.

I stället för att sälja dansbiljetter skulle man genomgående kunna taga

upp skatten på notan. Om restaurang önskar uttaga skatten genom att i stället

höja supépriset i motsvarande mån eller själv svara för dansskatten,

föreligger ändå möjlighet att kontrollera skatten genom att paragonnotor,

bongar etc. sparas. Utredningen konstaterar emellertid, att en sådan utvidgning

av restaurangdansbeskattningen skulle komma att rubba själva grunden

för densamma, eftersom skatten härigenom skulle komma att avse

restaurangbesöket som sådant.

Vid olika tillfällen har förslag framförts om att uttaga restaurangdansskatt

enligt någon schablonmetod. Utredningen har tagit tanken på en schablonbeskattning

under närmare övervägande, eftersom man genom en schablonmässig

beräkning av skatten kunde beräknas inte blott undgå de nuvarande

olägenheterna utan även uppnå större enkelhet i beskattningen. Resultatet

av dessa överväganden redovisas sålunda.

Enklaste formen för en schablonbeskattning skulle väl vara att belägga

varje danstillställning med en till beloppet på förhand fastställd skatt, oberoende

av restaurangernas storlek etc. En sådan lösning är av praktiska skäl

att föredraga men skulle -— det inses genast — komma att drabba restaurangerna

ganska orättvist. Eftersom en enhetsschablon torde böra motsvara

ett genomsnitt av nuvarande skattebelastning och av denna anledning komma

att ligga relativt högt, skulle beskattningen i denna form även komma

att medföra en icke obetydlig skatteskärpning för de mindre dansrestaurangerna.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Rättviseskäl tala således för en differentiering av schablonbeskattningen.

Eitersoin det i princip är restauranggästerna, som skatten i sista hand avses

skola träffa, bar det därvid förefallit mest naturligt att grunda en schablonmässig

beräkning av skatten på vederbörande dansrestaurangers kapacitet,

d. v. s. förmåga att taga emot gäster. En sådan beräkningsgrund torde

dessutom vara mera stabil än övriga tänkbara sådana, exempelvis restaurangernas

omsättning.

Utgår man från att skattebelastningen vid en schablonbeskattning av restaurangdansen

så nära som möjligt skall ansluta sig till nuvarande beskattning’

bör differentiering ske icke blott efter restaurangernas kapacitet utan

aven allteftersom fråga är om sprit-, vin- eller andra dansrestauranger. Skatteskalan

bör vidare beräknas på basis av gällande skattesatser.

Genom en allt längre gående differentiering av skatten skulle man i viss

utsträckning kunna undgå de nackdelar, som äro förknippade med en enhetlig

skatt av schablontyp. En schablonbeskattning på grundval av restaurangernas

kapacitet skulle emellertid i vissa fall ändå medföra, att vederbörande

restauratör finge erlägga skatt med belopp, som överstiger vad han

enligt nuvarande bestämmelser maximalt kunnat komma upp till. Den skulle

vidare komma att medföra en klassificering av restaurangerna även efter

deras kapacitet. För att få avsedd effekt skulle differentieringen slutligen

behöva göras så omfattande, att de praktiska fördelarna av en sådan lösning

törsvinna.

Utredningen har slutligen prövat det i riksdagsmotioner och eljest framförda

alternativet att avskaffa restaurangdansbeskattningen. Som skäl härlör

hade bl. a. åberopats skattens ringa statsfinansiella betydelse. Det hade

gjorts gällande, att många restauranger skulle ha gått ifrån att anordna

dans. I stället hade man i allt större utsträckning övergått till att anordna

dans i förhyrda festvåningar.

Utredningen anser emellertid, att dess undersökning rörande skatteutfallet

inte ger belägg för dessa uppgifter. Dessutom får man enligt utredningen

vakna med att redovisade skatteintäkter, med hänsyn till den bristfälliga

kontrollen, knappast kan beräknas ge en tillförlitlig bild av skattens ekonomiska

räckvidd. Utredningen stöder denna sin uppfattning på en frekvensundersökning,

som redovisas sålunda.

För att få en uppfattning om i vilken utsträckning nöjesskatt redovisas

av restaurangerna ha vi genom vederbörande uppbördsmyndigheter införskaffat

vissa uppgifter angående restaurangerna i fem städer och lika många

landskommuner. Uppgifterna avse restaurangernas kapacitet, antalet under

ar 1954 anordnade danstillställningar och i anslutning därtill redovisad nöjesskatt.

Kapaciteten har i varje särskilt fall bedömts efter restaurangens

serveiingsyta, antal bord och platser. Uppgifterna härom avse själva dansrestaurangens

och därmed »i obehindrad inre förbindelse» stående serveringslokalers

maximala kapacitet under danskvällar.

Föreliggande uppgiftsmaterial omfattar 60 restauranger. Dessa hade under

år 1954 anordnat sammanlagt 4 325 danstillställningar.

Det av dessa restauranger redovisade antalet dansande i genomsnitt per

danstillställning varierar högst avsevärt. Variationerna röra sig mellan 15,5

och 113,0 % a\ deras kapacitet. I tre fall förekommer en genomsnittsfrekvens,

som ligger över 100 %. 27 restauranger ha redovisat dansande gäster

med minst 50 % av hela sin kapacitet. Av dessa uppvisa 13 restauranger

en genomsnittsfrekvens av 75 % och däröver. Flertalet, nämligen 33 restauranger,

ha redovisat mindre än 50 % dansande gäster.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

69

En jämförelse har också gjorts mellan den nöjesskatt, som maximalt

skulle ha erlagts av respektive restauranger vid fullsatt hus, och redovisad

sådan skatt. Slutsummorna och differensen dem emellan uppgå till

beräknad nöjesskatt...................... 619178

redovisad nöjesskatt...................... 258 786

differens 360 392

I genomsnitt ha restaurangerna redovisat 41,8 % av den på grundval av

deras kapacitet beräknade totala nöjesskatten.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att några fiskaliska skäl

knappast kan åberopas för vare sig ett bibehållande eller avskaffande av

restaurangdansbeskattningen. För en fortsatt beskattning av restaurangdansen

skulle närmast tala rättvisesynpunkter. Att finna någon tekniskt hållbar

och för såväl restaurangägare som -gäster tillfredsställande form för densamma

har emellertid, enligt vad utredningen framhåller, visat sig vara förenat

med betydande svårigheter.

Av skäl som förut angivits har utredningen avvisat såväl möjligheten att

beskatta samtliga gäster som alternativet att införa schablonbeskattning.

Enär utredningen inte funnit några ytterligare alternativ, värda att tagas

under övervägande, och då den inte vill förorda en fortsatt beskattning efter

nuvarande linjer, föreslår utredningen att skatten på restaurangdans skall

upphöra.

Denna skatt uppgick, enligt vad som framgår av föreliggande statistiska

material, budgetåret 1953/54 till drygt 1,2 milj. kronor. Anledning saknas

enligt utredningen att räkna med att någon större förändring av skatteutfallet

sedan dess ägt rum. Ett genomförande av utredningens förslag kunde

således beräknas medföra ett skattebortfall av i runt tal 1,2 milj. kronor.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning, att bestämmelserna

om beskattning av restaurangdans bör upphöra.

Statskontoret, riksräkenskapsverket och statens priskontrollnämnd har

sålunda intet att erinra mot att denna beskattning upphör.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Vad beskattningen av restaurangdans beträffar torde visserligen denna ha

förekommit så länge att anordnarna av sådan dans med all sannolikhet hunnit

utbilda ett system för, hur den skall ordnas utan att uttagandet av nöjesskatt

vållar irritation. Några tekniska olägenheter torde alltså icke behöva

möta mot dess bibehållande. Då emellertid skattens borttagande skulle i

olika avseenden medföra lättnad för restaurangerna samt en sådan lättnad

får i nuvarande läge för branschen anses önskvärd, vill länsstyrelsen icke

motsätta sig utredningens förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som livligt tillstyrker utredningens förslag,

anför bl. a.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Att skatt stundom måste avfordras den, som besöker restaurang för att

där intaga måltid men ej för att dansa, är icke tillfredsställande. Av naturliga

skäl är det vidare svårt för uppbördsmyndigheterna att övervaka bestämmelsernas

efterlevnad. Osäkerheten om deras rätta tolkning torde ha

föranlett en viss eftergivenhet vid deras tillämpning. I varje fall har denna

ej blivit enhetlig. Härtill kommer att någon enhetlig praxis ej heller utbildats

i fråga om sättet för skattens uttagande från den restaurangbesökande

allmänheten.

I tillstyrkande riktning uttalar sig vidare länsstyrelserna i Kalmar, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Kopparbergs län.

Överståthållarämbetet anser, att det kan bli en konsekvens av förslagets

genomförande att dans på de s. k. danssalongerna skulle kunna bli skattefri.

Ämbetet anför.

Anses restaurangdansbeskattningen böra slopas är en begränsning av skattefriheten

till att avse dans å de egentliga restaurangerna därför nödvändig.

Även med en sådan begränsning kvarstå dock åtskilliga mindre tillfredsställande

sidor av förslaget. Den vidlyftiga diskussionen kring dessa spörsmål

skall dock här icke återupprepas. Det må här blott framhållas att skälen

för restaurangdansskattens avskaffande för Stockholms del icke gälla med

samma styrka som på vissa andra håll i landet. De lokala förhållandenas inverkan

leder tankarna på någon anordning, varigenom det skulle överlåtas

åt vederbörande kommuner att avgöra om ifrågavarande beskattning skulle

upprätthållas inom kommunen eller ej. Ämbetet har dock ej kunnat finna en

lösning efter en sådan linje möjlig.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar risken för att andra företagare

inom nöjesbranschen än de, som för närvarande anordnar danstillställning

utan att taga särskild avgift för tillträde till densamma, kan komma

att uttaga avgiften genom pålägg på förtäringen. Som exempel nämner

länsstyrelsen dansetablissement med möjlighet till servering.

Länsstyrelserna i Värmlands och Västerbottens län anser, att restaurangdansbeskattningen

bör bibehållas.

Svenska stadsförbundet är av samma uppfattning och uttalar, att utredningen

ej anfört bärande skäl för sitt förslag beträffande restaurangdansen.

Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk, Folkpartiets

ungdomsförbund, Svenska musikerförbundet och Stim biträder däremot

utredningens förslag.

Så är även fallet med branschens egna organisationer.

Sveriges hotell- och restaurantförbund finner det ådagalagt, att restaurangdansskatten

varit förbunden med avsevärda tillämpningssvårigheter, att några

enhetliga principer och former för dess upptagande inte gått att tillskapa,

att den utgjort en källa till besvär och irritation såväl för företagen som för

gäster samt att den varit av ytterligt ringa finansiell betydelse, särskilt sett

i förhållande till de olägenheter och kostnader den dragit med sig.

Svenska turisthotellens riksförbund anlägger följande synpunkter på restaurangdansskatten.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

När dans anordnats för uteslutande inom anläggningen boende gäster har

enligt gällande bestämmelser ingen dansskatt ultagits. Härigenom har ett

antal mera avsides belägna företag, som knappast besökas tillfälligt, ej behövt

besvära sina gäster med att av dem uttaga dansskatt. De företag däremot,

som tillika besökts av icke boende gäster, även om dessa skulle vara

ett litet fåtal, har tvingats att uttaga skatt icke allenast av de tillfälliga gästerna

utan jämväl av samtliga boende gäster, enär dansen då ansetts gälla

som offentlig danstillställning. Det är lätt förklarligt, att de boende gästerna

vid sådana tillfällen har svårt att förstå, att vederbörande hotellägare endast

följer myndigheternas anvisningar. De är snarare benägna att uppfatta dansskatteplikten

som trakasseri och egennytta från ägarens sida. Vad gäller

badortsföretagen på kusterna, där publiken till betydligt större antal består

av icke boende gäster, har alltid dansskatt uttagits av alla gäster, boende

och icke boende. Även där har gästerna irriterats av skatten, speciellt som

samtliga gäster i allmänhet är hänvisade till företagets matsal, vilken ofta

även tjänstgör som sällskapsrum. Ett annat irritationsmoment tillkommer

också, nämligen att vid försäljning av dansbiljetterna försöka skilja på dansande

och icke dansande gäster, en bedömning som givetvis aldrig kan bli

tillförlitlig. En semesterfirare, svensk eller utländsk, anser i varje fall, alt

dans måste vara en självskriven underhållning på en semesteranläggning, och

helt allmänt kan sägas, att han ännu inte, trots att dansskatten uttagits under

så många år, kunnat acceptera densamma. Härtill bidrar de ovan redovisade

avvikelserna vid tillämpningen inom företag av olika karaktär. Men

inte endast inom olika företag blir tillämpningen avvikande, utan de olika

kommunerna visar också skiftande intresse för skattens uttagande.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag hälsar i likhet med branschorganisationerna

utredningens förslag i denna del med tillfredsställelse.

Departementschefen

Nöjesskatt utgår i allmänhet endast för tillställningar, till vilka inträdesavgift

upptages, och skatten beräknas på grundval av de influtna avgifterna.

I fråga om danstillställningar på restaurang föreskrives emellertid skyldighet

att erlägga nöjesskatt, även om inträdesavgift ej begäres; skatten uträknas

på fiktiva sådana avgifter. Reglerna härom har främst ansetts motiverade

av intresset att åstadkomma rättvisa mellan besökare av olika slags

danstillställningar. Även önskemål att tillföra det allmänna skatteintäkter

torde emellertid ha inverkat.

Av betänkandet framgår, att svårigheter mött vid bestämmelsernas tilllämpning.

Det har inte kunnat undgås, att skatt uttagits i fall då detta i och

för sig inte varit motiverat .av bestämmelsernas syfte; dansskatt har sålunda

fått erläggas även av andra restauranggäster än dem som deltagit i dansen.

Praxis torde av tillgängliga uppgifter att döma ha varit växlande. Vidare kan

framhållas, att intäkterna av restaurangdansbeskattningen blivit avsevärt

lägre än man räknat med vid bestämmelsernas införande.

Utredningen har prövat ett flertal olika alternativ till ändrad utformning

av restaurangdansbeskattningen, varigenom de nyss antydda olägenheterna

skulle kunna undvikas. Emellertid har utredningen inte ansett sig kunna

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

förorda något av dem. De skäl som därvid anförts finner jag bärande. Vid

remissbehandlingen har icke heller gjorts något uttalande till förmån för

dessa alternativ.

Under sådana förhållanden synes valet höra stå mellan att bibehålla de

nuvarande bestämmelserna oförändrade och att i enlighet med utredningens

förslag slopa den särskilda restaurangdansbeskattningen.

Från fiskalisk synpunkt har denna beskattning ringa betydelse. Det viktigaste

skälet att bibehålla densamma skulle vara att försöka åstadkomma

likformighet mellan besökare av dansrestauranger och deltagare i andra

danstillställningar. I detta hänseende torde restaurangdansbeskattningen

utan tvivel ha haft viss betydelse. Det kan också med visst fog sägas, att

danstillställningar på restaurang är typiska nöjestillställningar.

Dessa skäl förlorar emellertid åtskilligt av sin tyngd, när erfarenheten visar

att beskattningen kommit att drabba andra gäster än som besökt vederbörande

restaurang i syfte att dansa. Den avsedda likställigheten mellan

deltagare i olika slags danstillställningar har med andra ord medfört en

orättvisa i annat hänseende. Härtill kommer att dansen på en restaurang

åtminstone för en del gäster — även sådana som deltar i dansen — icke utgör

det huvudsakliga motivet för restaurangbesöket utan mera har karaktär

av en extra attraktion. Såsom framgår av det förut sagda har olägenheter

även framkommit i form av bristande enhetlighet i tillämpningen.

I några yttranden har befarats att ett avskaffande av restaurangdansbeskattningen

skulle kunna föranleda andra anordnare av danstillställningar

än restauratörer att kringgå bestämmelserna om nöjesskatt genom att ersätta

inträdesavgiften med skyldighet att intaga förtäring till högt pris.

Dessa betänkligheter kan jag inte dela. Det torde nämligen sammanhänga

med företagets karaktär av restaurang eller icke, om det kan anordna servering

i sådan omfattning att intäkterna därav förslår till att täcka omkostnaderna

för tillställningen. I konsekvens härmed skall självfallet restaurang,

som avfordrar gästerna särskild inträdesavgift, kuvertavgift el. dyl.

under dansaftnar, i vanlig ordning erlägga nöjesskatt.

Av de här redovisade skälen har jag funnit mig böra biträda utredningens

förslag att upphäva de särskilda bestämmelserna i 5 och 8 §§ nöjesskatteförordningen

om beskattning av danstillställningar på restauranger.

VII. Beskattningen av varieté- och annan underhållning

på restaurang

Utredningen

Genom rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521), vilken

trätt i kraft den 1 oktober 1955, har en viss uppmjukning skett av förbudet

att utan särskilt medgivande utskänka rusdrycker i samband med

föreställning, till vilken allmänheten äger tillträde, det s. k. varietéförbudet.

Det tidigare generella undantaget för konsert har således utsträckts till att

avse sång, konsert, uppläsning och annan därmed jämförlig underhållning

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

på restaurang. För utskänkning av rusdrycker vid föreställning eller underhållning

av annat slag fordras däremot alltjämt särskilt medgivande,

som lämnas av länsstyrelsen.

Nöjesskatt utgår enligt gällande bestämmelser för varieténnderhållning

och därmed jämförlig föreställning på restaurang, i den mån särskild avgift

uttages för tillträde till densamma. Utredningen har haft att överväga en sådan

ändring av nöjesskatteförordningen, att skatt skall kunna uttagas även

i det fall att särskild avgift inte avlordras restauranggästerna. Denna fråga

hade i direktiven sammankopplats med planerna på en ändring av restaurangdansbeskattningen.

Det ansågs sålunda i och för sig tänkbart, att

man på grund av frågornas samband skulle kunna välja samma lösning i

fråga om varietébeskattningen, som kunde komma att förordas beträffande

restaurangdansen. Som framgår av det föregående har utredningen emellertid

ansett sig höra föreslå, att de speciella bestämmelserna rörande beskattning

av restaurangdans skall upphöra.

Utredningen anser det knappast troligt, att utvecklingen kommer att ga

därhän, att restaurangerna över lag övergår från att uttaga särskild avgift

för varietéunderhållningen till att i stället höja supépriserna i motsvarande

män. Möjligheterna härtill torde enligt utredningen för varje restaurang bli

beroende av å ena sidan det aktuella supépriset och å andra sidan storleken

av den avgift, restaurangägaren anser sig böra uttaga för varietéinslaget.

Utan kompletterande särbestämmelser är nöjesskatten således ägnad att

skapa orättvisa inte blott för restaurangbesökarna utan även restaurangägarna

emellan. Härtill kommer den orättvisa, som gör sig gällande gentemot

revy- och varietéteatrar, därest restaurangägarna skulle ha denna möjlighet

att undgå nöjesskatt för varietéunderhållning, som anordnas av dem

i samband med restaurangrörelsen. Utredningen finner således rättvisesynpunkterna

framträda i ännu högre grad i fråga om beskattningen av varietéunderhållning

på restaurang än vad som kan sägas vara fallet med restaurangdansbeskattningen.

För att få en uppfattning om förekomsten av restaurangvarietéer har utredningen

från uppbördsmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö

inhämtat uppgifter om i vilken utsträckning där befintliga restauranger

efter den 1 oktober 1955 begagnat sig av möjligheten att anordna varietéunderhållning

i samband med utskänkning av rusdrycker. Undersökningen

har givit följande resultat.

Vid utgången av mars månad 1956 hade, enligt erhållna uppgifter, inalles

åtta restauranger i dessa städer börjat anordna sådan underhållning.

Särskild avgift för tillträde till föreställningen har genomgående uttagits i

såväl Stockholm soon Göteborg. Avgiften har varierat mellan 2 och 5 kronor.

Under en tidsperiod har en av restaurangerna uttagit avgift med 10 kronor.

Restaurangerna i Malmö ha däremot — enligt vad som upplysts — icke

uttagit någon avgift alls och följaktligen icke heller redovisat någon nöjesskatt.

Restaurangerna i Stockholm och Göteborg ha under här ifrågavarande

tid redovisat nöjesskatt för varietéunderhållning med sammanlagt c:a

104 300 kronor.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 6G år 1957

Besöksfrekvensen utvisar, naturligt nog, en stigande kurva. För oktober

månad 1955 redovisades således drygt 20 000 restaurangbesökare. Sedermera

ha allt flera restauranger börjat anordna varietéunderhållning och

under mars månad 1956 uppgick det redovisade antalet besökare i Stockholm,

Göteborg och Malmö till över 40 000.

Det har legat nära till hands för utredningen att även i fråga om varietéunderhållningen

söka finna en form för schablonbeskattning. En differentiering

efter restaurangernas klass och kapacitet skulle emellertid enligt

utredningen även här vara ytterst svårgenomförbar. Till skillnad från restaurangdansen

företer varietéunderhållningen också avsevärda olikheter

restaurangerna emellan med avseende på föreställningens längd och innehåll.

En ytterligare differentiering på grund härav finner utredningen stöta

på stora, för att inte säga oöverstigliga praktiska svårigheter.

Utredningen konstaterar, att en differentiering av skatten i olika skatteskalor

är ägnad att i hög grad komplicera inte blott bestämmelserna på området

utan även — och framför allt — deras tillämpning. Detta anses också

gälla en varietébeskattning, som grundar sig på en taxesättning av föreställningarna.

Utredningen har fördenskull funnit den enklaste lösningen vara

att bibehålla beskattningen av restaurangvarietéer i dess nuvarande form.

Eftersom denna är beroende av om och i vad mån särskild avgift uttages

för tillträde till restaurangen, har emellertid en komplettering av beskattningsreglerna

föreslagits liknande den, som varit erforderlig för restaurangdansbeskattningen.

De nya reglerna, som föreslagits skola placeras i 5 och 8 §§ förordningen

om nöjesskatt, har ansetts böra utformas i direkt anslutning till den s. k.

varietéparagrafen i rusdrycksförsäljningsförordningen. Bestämmelserna avses

således skola gälla underhållning i samband med utskänkning av rusdrycker,

vartill medgivande lämnats jämlikt 52 § 2 mom. nämnda förordning.

Anordnas sådan underhållning, skall — även om särskild avgift för

tillträde till nöjestillställningen inte uppbäres — nöjesskatt utgå för densamma.

Det har vidare ansetts erforderligt att fastställa ett lägsta belopp, varmed

skatten skall utgå. Utredningen föreslår ett minimibelopp av 50 öre för varje

person, vilken äger bevista tillställningen. Beloppet anses ganska väl

överensstämma med vad restaurangägarna i förekommande fall hittills fått

erlägga i nöjesskatt. En skatt av denna storlek finner utredningen också

stå i rimlig proportion till den nöjesskatt, som revy- och varietéteatrarna

har att redovisa för biljetter i lägre prislägen. Praktiska skäl talar för att

minimiskatten faslställes till ett så jämnt belopp som möjligt.

Utredningen beräknar skatteintäkten av en på angivet sätt utformad beskattning

av restaurangvarietéer till omkring 0,5 milj. kronor per år.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 7.957

75

Remissyttrandena

Statskontoret tillstyrker den föreslagna kompletteringen av beskattningsreglerna

för restaurangvarietéer.

Samma ståndpunkt intar statens priskontrollnämnd, som ur rättvisesynpunkt

intet har att erinra mot en sådan utvidgning av beskattningen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför.

Att uttaga nöjesskatt vid så kallad varietéunderhållning å restaurang i

de fall då särskild avgift härför icke uppbäres finner länsstyrelsen i princip

befogat. Det synes naturligt att anknyta skatteplikten till bevistandet av

tillställningen. En sådan grund för skatten torde bland annat medföra att

skattskyldighet icke föreligger för restauranggäst, som intagit sin plats i annan

lokal än den där underhållningen försiggår. Om lokalerna äro direkt

anslutna till varandra kan tveksamhet om skattskyldighetens omfattning

tänkas uppkomma. Gränsfall av denna typ böra uppmärksammas och närmare

regleras i förordningen. Avgörande för skatteplikten bör vara det faktiska

bevistandet av underhållningen och ej endast möjligheten att bevista

den.

Det föreslagna minimibeloppet finner länsstyrelsen vara för lågt. Länsstyrelsen

tillägger.

Till förebyggande av att restaurangerna i syfte att ernå skattelättnad mera

allmänt övergå från uttagande av särskild avgift, varvid skatt till fullo måste

uttagas, till en mot avgiften svarande höjning av supépriset ifrågasättes,

om inte minimiskatten bör fastställas till högre belopp än nu föreslagits i

de fall, då särskild avgift ej uttages för underhållningen.

Om inte samma svårigheter skall uppkomma som i fråga om restaurangdansbeskaltningen,

bör varietéskatten enligt länsstyrelsen i Kalmar län uttagas

av samtliga gäster och bestämmelserna härom vara klara och entydiga.

Vad utredningen föreslagit finner länsstyrelsen vara en enkel och

praktisk lösning av denna fråga.

Förslaget tillstyrkes vidare av fem länsstyrelser ävensom av Riksförbundet

landsbygdens folk, Svenska stadsförbundet och Folkpartiets ungdomsförbund.

Ett par av länsstyrelserna anser dock, att bestämmelsernas ti IIlänipning

är underkastad i stort sett samma tillämpningssvårigheter som

reslaurangdansbeskattningen.

Överståthållarämbetet avstyrker emellertid förslaget. Ämbetet anser det

mindre tillfredsställande, att dans och varieté på en restaurang behandlas

skattemässigt olika. Ämbetet anför vidare.

Från viss synpunkt kan frågan om en varietébeskattning sägas vara mera

komplicerad än frågan om dansskatten. För varieténs del har man nämligen

att beakta svårigheterna att avgöra om skatteplikt i det särskilda fallet

uppkomimit eller ej, eftersom det torde få förutsättas att utrymme mången

gång kan tänkas föreligga för invändning mot ett skatteanspråk på den

grund att vederbörligt tillstånd icke utnyttjats på avsett sätt. Det synes vidare

böra framhållas, att skattefrihet för restaurangdans torde innebära att

varieté, som anordnas med särskilt tillstånd, regelmässigt lärer bli skattefri

enligt huvudsaklighetsregeln i 19 § om tillika anordnas dans. Man synes

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

med andra ord kunna undgå varietéskatten genom att samtidigt anordna

dans.

Om restaurangdansbeskattningen i enlighet med utredningens förslag

bringas alt upphöra, anser överståthållarämbetet övervägande skäl tala för

att de föreslagna särskilda bestämmelserna om beskattning av varietéunderhållning

på restaurang inte införes.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som är tillfredsställd med förslaget

att slopa restaurangdansbeskattningen, konstaterar med beklagande

att utredningen i stället föreslagit en beskattning av varietc- och annan underhållning

på restaurang efter exakt samma linjer, som nu gäller för restaurangdans.

Länsstyrelsen anför följande.

Frågan om vem som skall anses äga bevista en tillställning, får väl avgöras

med ledning av de anvisningar, som skisserades för tillämpningen av reglerna

om restaurangdansbeskattningen, men det kan ifrågasättas om icke denna

tillämpning här kommer att ställa sig ännu svårare. I varje fall är det

lättare att avgöra, om en person verkligen deltager i dansen på en restaurang

än om han »bevistar» en varietéföreställning där, såvida man icke vill skapa

den stränga regeln, att alla gäster i etablissemangets samtliga lokaler skola

anses äga bevista föreställningen. Det må framhållas, att de lokala förhållandena

kunna vara sådana, att en gäst måste lämna sin bordsplats för att se

ett varieténummer men att han mycket väl kan avlyssna det från samma

plats. Han kan alltså sägas från sin plats »bevista» ett sångnummer men ej

ett dansnummer.

Här må erinras om att restauranger, som anordna varietéföreställningar,

ibland ha ett särskilt rum inrättat till bar. Då några supéer icke serveras där,

kan restauranginnehavaren icke där »baka in» någon nöjesskatt i supépriset.

Vissa bargäster sitta kanske kvar under ett varieténummer och sakna varje

möjlighet att därifrån se eller avlyssna numret, men de äga säkerligen rätt

att bevista det. Å ena sidan är det väl föga troligt, att de skulle vägras tillträde

men det synes å andra sidan olämpligt, att nöjesskatt skall påföras

dem. Vad här anförts om gäster i en barlokal gäller även om gäster i andra,

angränsande lokaler.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands

län, vilka också avstyrker förslaget.

Även intresseorganisationerna intar en avvisande hållning till förslaget.

Därvid åberopas inte bara befarade tillämpningssvårigheter utan även den

obetydliga skatteintäkten som skulle vara att påräkna.

Svenska teaterförbundets fackorganisation yttrar följande.

Det kan givetvis hävdas, att restaurangägarna, för vilka den artistiska underhållningen

i första hand är ett medel att öka omsättningen inom restaurantnäringen,

har större ekonomiska möjligheter att bära nöjesskatten än

teatrar av olika slag.

Den beräknade intäkten av varietéskatten uppgår emellertid endast till

0,5 milj. kronor, ett belopp som knappast torde uppväga de administrativa

och andra nackdelar, som är förknippade med ett bibehållande av denna

skatt.

Varietéföreställningen är en nyhet för Sverige. Detta medför, att svenska

artister finns att tillgå endast i begränsad utsträckning; de svenska artisterna

saknar i stor utsträckning rutin och repertoar på detta område. Den extra

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1951

77

belastning, som nöjesskatten utgör, kan antas stärka tendensen att varietéarrangörerna

för att vara på den säkra sidan engagerar välkända, enkannerligen

utländska varietéartister. Därigenom försvåras och försenas ytterligare

tillväxten av en svensk kader av varietéartister.

Stim anför bl. a.

Det är ingalunda givet, att alla restauranggäster också blir åskådare till

varietéunderhållningen. Vidare förefaller det också vara svårt att draga en

klar gräns mellan artistuppträdanden och varietéföreställningar på restaurang.

Denna gränsdragning har STIM alldeles särskilt haft anledning diskutera

med representanter för restaurangnäringen, då det gällt att fastställa

STIMs ersättningar vid varietéuppträdanden. En restaurang kan rubricera

ett artistuppträdande av en vissångare eller instrumentalist som varieté. En

annan restaurang kan underlåta att såsom varieté annonsera vissa varietébetonade

artistuppträdanden som exempelvis interfolierar dans- eller konsertmusiken.

Då utredningen beträffande nöjesskatten på teater, konserter,

sportevenemang, tävlingar, vissa föreställningar i samlingslokaler etc. icke

reagerat för ett skattebortfall av 9 milj. kronor och beträffande restaurangdansbeskattningen

för ett skattebortfall av över 1 milj. kronor, förefaller det

som om det ur alla synpunkter vore logiskt och riktigt med hänsyn till olika

praktiska svårigheter att avskaffa skatten på restaurangvarieté, som endast

beräknas ge en intäkt på 1/2 milj. kronor.

Sveriges hotell- och restaurantförbnnd pekar på svårigheten att avgöra för

vilken underhållning skatt skall utgå. Förbundet anför härom följande.

Liksom tidigare gäller enligt § 1 som förutsättning för skatteplikt, dels att

fråga skall vara om »nöjestillställning» och dels att allmänheten har tillträde

till tillställningen mot avgift. Den första förutsättningen, begreppet »nöjestillställning»,

bestämmes närmare i § 3 genom uppräkning av olika typer av

tillställningar. Begreppet har i förslaget icke på något sätt utvidgats utan i

stället inskränkts genom att vissa typer av tillställningar borttagits. Den nvinförda

§ 5 innehåller icke någon utvidgning av själva begreppet. Denna paragraf

gäller uteslutande den andra förutsättningen, och beträffande denna

har den utvidgningen gjorts, att skatt, då dispens enligt RFF lämnats för utskänkning

i samband med varieté o. dyl., skall utgå »ändock att särskild avgift

för tillträde till nöjestillställningen icke uppbäres». Paragrafen innebär

sålunda endast en komplettering till förutsättningen om »tillträde mot avgift»,

men man kan, särskilt genom användningen av ordet »underhållning»

i mera allmän betydelse, lätt få den uppfattningen, att paragrafen innefattar

en utvidgning på så sätt, att skatt alltid skall utgå för underhållning å restaurant,

som har dispens enligt RFF. Frågan har betydelse, enär gränsdragningen

mellan dispenskrävande och dispensfri föreställning enligt RFF icke

är densamma som mellan skattebelagd och skattefri föreställning enligt förslaget

till nöjesskatteförordning. Belysande är det fall, att en restaurant

exempelvis anordnar teaterföreställning och uppvisning i konstnärlig dans.

Härför kräves dispens enligt RFF, men underhållningen är icke nöjesskattebelagd.

Givetvis skall, trots förefintligheten av dispens enligt RFF, någon

nöjesskatt icke utgå. Vidare böra särskilt de fall uppmärksammas, då ett företag

erhållit dispens utan alt regelbundet anordna dispenskrävande program.

Den omständigheten alt dispens utverkats — ofta endast som säkerhet

mot lagöverträdelse, för den händelse underhållningen vid något tillfälle

skulle erfordra dispens — kan rimligen icke medföra utökning av skattskyldigheten.

De nu berörda svårigheterna att rätt förslå innebörden av den föreslagna

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj. ts proposition nr 66 dr 1957

konstruktionen torde möjligen genom omredigering kunna elimineras, men

de praktiska tillämpningssvårigheterna äro därmed icke undanröjda. Kvar

står det största problemet, nämligen att avgöra vad som menas med »kabaret-

och varietéföreställning». Häremot kanske invändes, att förslaget i detta

avseende ju icke innebär någon ändring i vad som nu gäller. Invändningen

är visserligen riktig, men den saknar betydelse, då frågan hittills varit föga

aktuell för restauranternas del och det icke finnes någon praxis att falla tillbaka

på. I de flesta fall då tveksamhet kunnat råda har någon avgift icke

upptagits, och frågan om skatteplikt har därför ej kommit upp. Om den i § 5

angivna utvidgningen genomföres, blir förhållandet ett annat. Då blir det

nödvändigt att i alla de fall, där någon underhållning utöver — praktiskt taget

— musikalisk sådan förekommer avgöra om den kan rubriceras som kabaret-

eller varietéföreställning. De svårigheter som härvid uppstå ligga i öppen

dag. Uppbördsorganen ställas inför synnerligen intrikata bedömanden,

ej blott i fråga om en underhållnings kvalitativa karaktär utan även då det

gäller att avgöra om ett underhållningsmoment skall anses som »nöjestillställning».

Subjektiva värderingar bli avgörande, och företagen få arbeta

under ett osäkerhetstillstånd, som icke kan godtagas.

Bestämmelsernas anknytning till rusdrycksförsäijningsförordningen kommer

enligt förbundet att föra med sig uppenbara orättvisor. Förbundet anför.

Om ett företag anordnar varieté utan något samband med utskänkning av

rusdrycker — det kan gälla både företag med och företag utan utskänkningsrättigheter

— och icke tar någon inträdesavgift utan i stället har ett

relativt högt pris på en måltid, exempelvis en s. k. kaffe- eller tecomplet, föreligger

icke någon skattskyldighet. Då avsikten varit att med skatt komma

åt en maskerad inträdesavgift och icke rusdrycksförtäringen — som ju är

högt beskattad ändå — är konstruktionen enligt vår uppfattning felaktig.

Systemet med en minimiavgift torde enligt förbundet komma att föra

med sig, att de flesta företag utnyttjar möjligheten att inbaka avgiften i

måltidspriset. Förbundet tillägger.

I varje fall kan man nog räkna med att företagen ej komma att uttaga

högre avgift än den å vilken 15 % motsvarar minimiavgiften och att överskjutande

varietékostnader inbakas i priset. De företag, som av vissa skäl

— exempelvis att man icke vill ha olika måltidspriser i lokal med och lokal

utan varieté — önska uttaga avgiften synligt, böra icke härigenom komma

i sämre ställning. Vi anse därför att skatten, därest den trots alla invändningar

mot densamma godtages, bör utformas som en fast avgift.

Det kommer också — framhåller reslaurantförbundet — att möta stora

svårigheter, när det gäller att avgöra av vilka gäster skatt skall uppbäras.

Förbundet anför vidare härom.

Dessa svårigheter komma att accentueras, då restauranter med varieté ej

längre kunna räkna med fullsatta lokaler utan åter i viss utsträckning få

bygga sin försäljning även varietékvällar på utan föregående beställning

inkommande gäster. Detta är det normalförhållande, vilket man, i synnerhet

på landsortsföretagen, efter den första övergångstiden har att räkna med.

Detta innebär, att restauranternas möjligheter att klassificera sina gäster

som varietébesökare respektive icke-varietébesökare avsevärt reduceras. En

gäst kan helt ofrivilligt komma att övervara varietéprogrammet. Han t. ex.

skall just gå eller han anländer mitt under pågående program eller vid slu
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

79

tet därav. Skall skatt upptagas? Vilka möjligheter har restaurantpersonalen,

vars primära uppgifter dock är av annan art, att kontrollera och avgöra

gästens egenskap av skattskyldig eller icke? Det må vidare erinras om att en

restaurant dock huvudsakligen är till för att bjuda sina gäster förtäring

och att ingalunda alla gäster, som i denna del tar restaurantens tjänster i

anspråk, äro intresserade av varieté eller den varieté, som det i förekommande

fall är fråga om. Gästen får betala skatt för något han ej vill se.

De rättvisesynpunkter, som utredningen ansett utgöra skäl för en beskattning

av här ifrågavarande slag, har enligt förbundet varken teoretiskt

eller praktiskt någon bärkraft och anses ej kunna tillmätas någon betydelse

i detta sammanhang.

Svenska turisthotellens riksförbund och Sverges hotell- och restaurangpersonals

förbund instämmer i de synpunkter, som framförts av restaurantförbundet.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag illustrerar tillämpningssvårigheterna

med följande exempel.

På en restaurang med rusdrycksutskänkning i Stockholm förekom nyligen

ett underhållningsprogram med följande inslag:

a) en fransk vissångerska,

b) ett spanskt danspar,

c) en illusionist.

Programpunkterna a och b ägde ett högt konstnärligt värde, punkten c i

varje fall ett betydande underhållningsvärde. För programpunkten a (musikunderhållning)

erfordras intet medgivande enligt rusdrycksförsäljningsförordningen

och föreligger enligt utredningens förslag ingen nöjesskatteplikt.

För punkten b (uppvisning i konstnärlig dans) erfordras medgivande enligt

förstnämnda förordning men föreligger enligt förslaget icke nöjesskatteplikt.

Programinslaget c slutligen är såväl tillstånds- som skattepliktigt. Enbart

detta inslag medför alltså, att nöjesskatt skall utgå för tillställningen och

skatt beräknas på en avgift — friliggande eller dold i måltidspriset — avpassad

efter kostnaderna för programmets genomförande i dess helhet. Utbytes

programpunkten c exempelvis mot en recitation av ett parti ur ett

främmande lands dramatiska diktning — ett högklassigt sådant inslag förekom

för ungefär ett år sedan på en annan restaurang — bortfaller skatteplikten

helt, medan kravet på särskilt medgivande kvarstår på grund av programpunkten

b. Utbytes även denna, exempelvis mot ett harpsolo — ett

uppskattat inslag bland restaurangvarieténumren sistlidna höst — blir programmet

i dess helhet befriat både från krav på särskilt medgivande och

från skatteplikt.

Även om skatteplikten utvidgades till att omfatta inte endast nöjestillställningar

i nöjesskatteförordningens mening utan alla föreställningar, vid

vilka medgivande enligt 52 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

kräves, skulle beskattningen enligt bolaget komma att medföra minst lika

oantagbara konsekvenser.

Restaurangbolaget berör vidare bl. a. de gränsdragningssvårigheter, som

även på detta område följer av utredningens förslag om skattefrihet för teaterföreställning,

musikunderhållning, litterär underhållning och uppvisning

i konstnärlig dans. Om en varietébeskattning av föreslagen typ ändock införes,

bör minimiavgiften enligt bolaget inte sättas högre än ,‘5() öre per

person.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Departementschefen

Genom 1954 års rusdrycksförsäljningsförordning har vidgade möjligheter

införts för restauranger med rusdrycksrättigheter att anordna underhållning

för sina gäster. För annan underhållning än sång, konsert, uppläsning

och vad därmed är jämförligt kräves dock särskilt tillstånd. Det

ligger i sakens natur, att den tillståndsbundna underhållningen kan vara

av varierande art. Tillstånd kräves sålunda inte bara för egentliga varietéföreställningar

utan också för exempelvis enstaka dansuppträdanden. Ett

tiotal restauranger synes hittills ha anordnat underhållning som kan betecknas

såsom varieté.

Enligt nuvarande regler utgår nöjesskatt för underhållning på restaurang

i den mån inträdesavgift uppbäres. Med inträdesavgift är i detta sammanhang

att likställa kuvertavgift, bordsavgift o. dyl. Utgår inte sådan avgift,

föreligger inte heller skyldighet för restauratören att betala nöjesskatt.

Utredningens förslag innebär att nöjesskatt skall uttas även i sistnämnda

fall, varvid de nuvarande bestämmelserna om restaurangdansbeskattning

tjänat som förebild. Det synes vara avsett att nöjesskatt skall utgå, så snart

särskilt tillstånd utverkats till underhållningen och således också i fall då densamma,

t. ex. ett dansuppträdande, enligt utredningens förslag inte skulle

varit skattepliktig, om den anordnats i annan lokal.

Till förmån för utredningens förslag kan åberopas, att restaurangvarietéer

i egentlig mening är typiska nöjestillställningar samt att de föreslagna

reglerna tillgodoser intresset av att erhålla likformighet i beskattningen mellan

varietérestauranger med och utan inträdesavgift. Även i förhållande till

varietéteatrar skulle större rättvisa uppnås. På sådana grunder har utredningens

förslag också tillstyrkts av några remissinstanser.

Mot förslaget talar emellertid i stort sett samma skäl som mot den särskilda

restaurangdansbeskattningen. Såsom framgår av flera yttranden,

skulle svårigheter möta att avgöra om skatt skall beräknas för gäster som

inte sitter så placerade att de från sina bord omedelbart kan avnjuta uppträdandena.

Det torde ej heller kunna undvikas, att skatt utkräves för gäster,

som besöker restaurangen i annat syfte än att se och höra varietéuppträdandena.

Utredningens förslag har vidare mött den invändningen att nöjesskatt

inte rimligen bör utkrävas för annan underhållning än som eljest skulle

vara skattepliktig. Förslaget synes emellertid, som jag tidigare framhållit,

gå betydligt längre. Skatteplikten har anknutits till det förhållandet att särskilt

tillstånd till underhållningen utverkats enligt rusdrycksförsäljningsförordningen.

Att nöjesskatt med 50 öre per gäst utkräves exempelvis för

ett enstaka uppträdande torde knappast vara motiverat. Om man vill genomföra

utredningens förslag att skattlägga sådana restaurangvarietéer, för

vilka inträdesavgift inte uppbäres, synes därför skatteplikten böra begränsas

till vad som gäller andra sceniska eller musikaliska uppträdanden än

på restaurang, d. v. s. till vad som är att beteckna som revy, kabaret, va
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

81

rieté eller därmed till art och syfte jämförlig underhållning. Härvid uppkommer

emellertid en särskild svårighet. På restauranger, som inte uppbär

entré av gästerna, torde underhållningsprogrammen merendels vara tämligen

kortvariga och endast uppta ett fåtal nummer. Gränsdragningen mot sådan

underhållning som är skattefri blir under dylika förhållanden vanskligare

än eljest.

Vad de åberopade rättvisesynpunkterna angår kan anmärkas att dessa

inte fått stöd i yttranden från organisationer som närmast skulle kunna

förväntas ställa sig bakom desamma.

Slutligen kan nämnas, att de beräknade intäkterna från den föreslagna

beskattningen är obetydliga, omkring 500 000 kronor, en summa som torde

nedgå om de förut antydda begränsningarna i skatteplikten företas.

Med hänsyn till vad här anförts finner jag mig böra inta samma ståndpunkt

som i fråga om restaurangdansbeskattningen, vilket innebär att jag

inte kan tillstyrka utredningens förslag i förevarande del. Nöjesskatt bör

alltså liksom hittills utgå endast under förutsättning att inträdesavgift,

kuvertavgift, bordsavgift el. likn. uppbäres.

VIII. Omläggning av biografbeskattningen

Frågans tidigare behandling

I en av framlidne revisionskommissarien N. R. Detlofsson på offentligt

uppdrag hösten 1954 utarbetad promemoria angående fortsatt stöd åt den

svenska filmproduktionen diskuterades frågan, om inte denna produktion

kunde göras mindre förlustbringande genom en höjning av biljettpriserna.

I promemorian anfördes härom följande.

Vid en diskussion om en höjning av biografbiljettpriserna som medel att

öka den svenska filmproduktionens intäkter måste det emellertid beaktas, att

— vid oförändrade filmhyror — bara en obetydlig del av det som publiken

får betala mer kommer denna produktion till godo. Av en prishöjning med

10 öre per biljett får, med hänsyn tagen till nu utgående statsbidrag, det allmänna

i form av nöjesskatt över 4 öre, biografägarna bortåt 3,5 öre, de utländska

producenterna 1,5 öre och de svenska producenterna mindre än 1

öre. Det kan väl tänkas, att man genom justeringar av filmhyrorna skulle

kunna något reducera biografägarnas och de utländska producenternas andelar

av höjningen till förmån för de svenska producenterna; genom sådana

justeringar skulle å andra sidan den svenska filmens konkurrenskraft i någon

mån minska. Under sådana förhållanden vill det synas, som om i dagens

läge övervägande skäl skulle tala mot att enbart hänvisa den svenska filmproduktionen

att via en höjning av biografbiljettpriserna skaffa sig den intäktsförbättring,

som kan vara motiverad.

Det sagda innebär, att biografnöjesskattens konstruktion och storlek medför

att en höjning av biljettpriserna måste bli avsevärt större än den kostnadsstegring

som avses skola täckas, detta även bortsett från prishöjningens

(! Bihany till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 06

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

inverkan på publikfrekvensen. Då frågan om fortsatt stöd åt den svenska

filmproduktionen anmäldes i propositionen nr 85 till 1955 års riksdag, framhöll

dåvarande chefen för finansdepartementet, att han ämnade föreslå en

närmare undersökning om möjligheterna till en sådan omläggning av nöjesskatten,

att en höjning av biografbiljettpriserna i högre grad än nu skulle

kunna komma filmproducenterna till godo.

Enligt utredningens direktiv skulle riktpunkten vara att automatiken i

biografnöjesskattens anpassning efter inträffande prisförändringar skulle

begränsas så långt detta låter sig göra med bibehållande av en rimlig avvägning

av skattebelastningen. Som en tänkbar lösning angavs i direktiven, att

en viss del av den nuvarande procentuella skatten omvandlas till en fast skatt

per biljett, oberoende av priset. En förutsättning skulle vara, att de förslag

som kunde framkomma utformades så att det allmännas nöjesskatteinkomster

i nuvarande läge lämnades i det väsentliga orubbade.

Utredningen

För att få praktisk betydelse måste den omläggning, varom här är fråga,

enligt utredningen innebära en väsentlig sänkning av marginalskattesatsen.

Utredningen anför vidare härom följande.

Om biljettpriset med nuvarande skattebestämmelser höjes från 2: 25 —

enligt föreliggande statistik för budgetåret 1953/54 det ojämförligt vanligaste

biljettpriset — till 2: 50, tar det allmänna 45 % av 25-öringen eller 11 öre

i skatt, medan de enskilda intressenterna, främst biografägare och filmproducenter,

få dela återstående 14 öre. En omläggning bör för att förtjäna

praktiskt diskuteras ge till resultat, att de enskilda intressenternas andel av

25-öringen ökas till åtminstone c:a 20 öre.

Med utgångspunkt härifrån diskuterar utredningen olika möjligheter att

nå det åsyftade resultatet, nämligen att beskattningen av biljettpriser på nuvarande

nivå ej ändras, under det att höjningar beskattas efter en lämpligt

avvägd lägre skattesats eller eventuellt till någon del lämnas obeskattade.

Det skulle med andra ord möjligen kunna stadgas, att vid höjning av biografbiljettpriserna

utöver nivån t. ex. den 1 juli 1957 nöjesskatten för höjningen

begränsas till 10 eller 20 %. En sådan lösning är emellertid föga tilltalande

tekniskt sett och direktiven taga uppenbarligen sikte på en mera definitiv

omläggning. Under sådana förhållanden torde avgörande skäl tala

mot den antydda lösningen. Det är sålunda knappast tillfredsställande, att

skatten för biljetter till ett visst pris skulle komma att uppgå till skilda belopp,

allteftersom priset höjts före eller efter den tidpunkt till vilken man

valt att anknyta. Vidare skulle särskilda problem uppkomma i fråga om biografer,

soin tillkommit efter den bestämda tidpunkten, liksom över huvud

när det gäller att fastställa, om ett visst biljettpris skall betraktas som en

höjning av ett tidigare lägre pris för samma plats eller ej.

En annan metod, genom vilken man i viss utsträckning skulle kunna skapa

utrymme för skattefria prishöjningar, är att låta skatten stiga trappstegsvis

med biljettpriset i stället för som nu kontinuerligt. Skatten skulle exempelvis

— med anknytning i stort sett till nuvarande skattesatser — kunna

bestämmas till 25 öre för biljettpriser t. o. m. 1: —, 40 öre för biljettpriser

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

1:01—1:50, 65 öre för biljettpriser 1:51—2:—, 85 öre för biljettpriser

2: Öl—2: 50 etc. Med denna metod skulle emellertid endast vissa biljettpriser,

de som ej ligga vid eller i närheten av den övre gränsen för de bestämda

biljettprisskikten, mera nämnvärt kunna höjas utan skattekonsekvenser. Biljettpriserna

skulle med andra ord förmodligen efter hand tendera att stiga

upp mot de övre gränserna för respektive skikt, varefter ytterligare höjning

knappast skulle kunna komma i fråga, då ju vid en sådan det allmänna först

skulle ha mera skatt — med 50-öresskikt som i exemplet skulle »skattetrappsteget»

bli 20 ä 25 öre — innan de enskilda intressenterna kunde draga någon

fördel av prishöjningen. Saken kan också uttryckas så, att biljettpriserna

i den nedre hälften av varje skikt över huvud taget icke skulle komma

att tillämpas, eftersom ju t. ex. ett biljettpris på 2: 15 skulle ge mindre i netto

åt biografägaren än ett biljettpris på 2: —. Det sagda får anses vara tillräckligt

för att klarlägga, att denna metod icke erbjuder någon acceptabel

lösning.

Enligt det i direktiven angivna alternativet skulle en fast skatt per biljett

kombineras med en sänkt skatt av nuvarande typ. Utredningen konstaterar

emellertid, att en sådan omläggning skulle föra med sig en rätt väsentlig

skattehöjning i låga biljettprislägen och en motsvarande sänkning i höga.

Att bestämma den rörliga delen av skatten till exempelvis 10 procent av den

del av biljettpriset som ligger under 1: —,20 procent av den del som ligger

mellan 1: — och 2: 50 och 30 procent av återstoden ger väsentligen inte annat

resultat än om den bestämdes till 15 procent av hela biljettpriset.

Även om sistnämnda alternativ från rent teknisk synpunkt inte är utsatt

för samma invändningar som de föregående, ifrågasätter utredningen ändå

dess lämplighet. Utredningen anför följande.

Det torde sålunda få anses tämligen sannolikt, att en förskjutning av skattebelastningen

från dyrare till billigare biljetter måste återverka på biljettpriserna

på motsvarande sätt eller med andra ord så, att de lägre biljettpriserna

höjas och de högre sänkas. Eftersom det i stor utsträckning torde vara

de små och medelstora biograferna med dålig lönsamhet, som tillämpa de

lägre biljettpriserna, skulle en dylik skatteomläggning av allt att döma verka

ogynnsamt i konkurrenshänseende. Ett särskilt stöd åt småbiograferna skulle

förmodligen icke helt och hållet kunna neutralisera dessa konsekvenser.

En skatteomläggning av denna typ skulle uppenbarligen också innebära, att

de skäl, som föranlett den nuvarande progressiviteten i biografbeskattningen,

lämnas helt utan beaktande. I och för sig äro måhända skälen att för biografernas

del göra avsteg från den eljest tillämpade proportionella nöjesskatten

icke särskilt bärkraftiga. Om man på en gång skall gå över från progressiv

beskattning till dess raka motsats torde det ändå fordras, att vinsterna härav

äro påtagliga.

Fördelarna av omläggningen skulle — som ovan sagts — vara att biografägare

och filmproducenter i högre grad än nu skulle kunna skörda frukterna

av en kostnadsmässigt motiverad biljettprishöjning. Det är emellertid tvivelaktigt,

om dessa fördelar kunna anses tillräckliga för att tillfredsställande

motivera omläggningen. Det bör sålunda framhållas, att omläggningen i

princip icke kommer att ge utslag vid en prishöjning, som har sin grund i

penningvärdeförsämring; i en sådan situation måste uppenbarligen den fasta

bottenskatten höjas, om det allmänna vill undvika eu reell sänkning av nöjesskatteinkomsterna.

Förmodligen skulle vinsterna komma att slås ut på

alla intressentkategorier — biografägare, utländska filmproducenter, svens
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

ka filmproducenter — oavsett för vilken kategori behov av ökade inkomster

kan föreligga; vad de utländska filmproducenterna beträffar torde det knappast

finnas anledning räkna med något behov av ökade inkomster, som bör

tillgodoses på detta sätt. Slutligen torde denna omläggning av nöjesskatten

knappast göra sådant stöd i andra former överflödigt, som för närvarande

utgår till de svenska filmproducenterna, liksom knappast heller det särskilda

stöd, som aktualiserats för småbiografernas del.

Några siffror må illustrera detta. Om skatten utgick med 50 öre per biljett

plus 15 % av biljettpriset, skulle en höjning med 25 öre av alla biljettpriser

totalt ge de enskilda intressenterna c:a 5 milj. kronor mer än vid nuvarande

skattesatser, allt under förutsättning av oförändrad publikfrekvens.

Av detta belopp skulle biografägarna få drygt 3, de utländska filmproducenterna

inemot 1,5 och de svenska filmproducenterna endast omkring 0,5 milj.

kronor. Till jämförelse må erinras om att det nuvarande stödet till den

svenska filmproduktionen beräknas uppgå till 2,5 å 3 milj. kronor per år.

Vid en lösning enligt detta alternativ skulle det bli nödvändigt att särskilt

reglera beskattningen av de billigaste biljetterna, närmast barnbiljetterna vid

matinéföreställningar. Vidare skulle enligt utredningen speciell uppmärksamhet

behöva ägnas åt beskattningen av abonnemangs- och liknande biljetter,

för att icke avsedda möjligheter till skattelindring skulle förebyggas.

Utredningen finner det knappast möjligt att, med bibehållande av en rimlig

avvägning av skattebelastningen, i nämnvärd grad begränsa automatiken

i biografnöjesskattens anpassning efter inträffande prisförändringar. Möjligheterna

att genom en teknisk omläggning av nöjesskatten åstadkomma, att

en höjning av biografbiljettpriserna i högre grad än nu skulle kunna komma

filmproducenterna till godo, bedömer utredningen således som mycket

små.

I detta läge har utredningen övervägt, om inte syftet med omläggningen

i någon mån skulle kunna uppnås genom att man ersätter nuvarande skattesatser

med en enda skattesats och därigenom avskaffar skattens progressivitet.

Den genomsnittliga skattebelastningen på biografbiljetterna håller sig

enligt utredningen omkring 38,3 procent. Om det allmännas nöjesskatteinkomster

skall lämnas i det väsentliga orubbade bör skattesatsen inte alltför

mycket understiga denna genomsnittsprocent. Eu sänkning till 38 procent

skulle medföra en minskning av biografnöjesskatten med 0,3 procent av

biljettintäkterna eller — enligt vad som kan beräknas med stöd av föreliggande

statistikmaterial — i runt tal 490 000 kronor. Vid eu höjning av biljettpriserna

skulle vidare det allmännas andel av höjningen komma att

minska med 7 procent.

Utredningen har emellertid, mot bakgrund av det föreslagna s. k. producentandelssystemet,

ansett sig böra överväga en kraftigare sänkning av den

effektiva skattesatsen i samband med slopandet av den progressiva skatteskalan.

Det har nämligen inte ansetts möjligt att i dagens läge genomföra

producentandelssystemet utan att biografägarna beredes kompensation för

producentandelen i form av skattelättnad. Utredningen anför.

Biografbeskattningen torde i nuvarande läge få anses vara av en sådan

storleksordning, att dess prisfördyrande effekt — även om skattens pro
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

gressivitet slopas — med all sannolikhet kommer att vara högst kännbar för

branschen som helhet. Om den ekonomiska utvecklingen fortgår som hittills,

torde ytterligare löne- och prishöjningar bli oundvikliga. Den snabba utvecklingen

på det tekniska området kan vidare komma att kräva kapitalinvesteringar

av betydande mått, vilka torde bli särskilt kännbara för den

mindre bärkraftiga delen av branschen. Den begynnande konkurrensen från

televisionen är även en faktor att räkna med.

Utredningen betonar dock, att utgångspunkten för en mera betydande

skattesänkning bör vara att producentandelssystemet kommer till genomförande.

Om så icke blir fallet, finner utredningen, att skäl för en effektiv

skattesänkning icke längre torde föreligga.

För att en sänkning av skattesatsen skall få någon betydelse för filmoch

biografbranschen bör den enligt utredningen uppgå till tre eller fyra

procent. Med hänsyn jämväl till önskvärdheten av att få en skattesats, som

är lätt att räkna med, föreslår utredningen, att nöjesskatten för biografföreställningar

fastställes att utgå med 35 procent å bruttopriset för varje biljett,

skatten däri inräknad.

Förslaget innebär, att den effektiva skattesatsen sänkes med (38,3 —

35,0 = ) 3,3 procent. Räknat på den för budgetåret 1953/54 redovisade totala

bruttointäkten — 163,7 milj. kronor — har skattesänkningen under i

övrigt oförändrade förhållanden beräknats medföra ett skattebortfall av

inemot 5,5 milj. kronor.

Ledamoten Christenson framhåller i sin reservation, att biografnöjesskatten

i England och Frankrike varit föremål för upprepade skattesänkningar

och att skattesatsen nu utgör i England 31,3 och i Frankrike 32 procent. Med

utgångspunkt härifrån finner reservanten en ytterligare sänkning av skatten

på biografföreställningar böra övervägas.

Med hänsyn till de betydande inkomster det allmänna har av biografföreställningar

ifrågasätter reservanten vidare, om inte en del av biografnöjesskatten

— förslagsvis 3—4 procent — borde tillföras en särskild fondbildning

för branschens folk. Medlen från denna fond skulle främst användas

till lån eller tillfällig hjälp åt småföretagarna inom branschen. Bidrag från

fonden skulle även kunna lämnas till uppförande av nya biograflokaler, modernisering

och försköning av gamla inredningar samt förbättring av den

tekniska biografutrustningen.

Remissyttrandena

Statskontoret har intet att erinra mot att den progressiva skatteskalan slopas

men finner däremot att tillräcklig anledning inte föreligger att i samband

därmed sänka den effektiva skattesatsen. Denna bör således enligt ämbetsverket

bestämmas till det procenttal — efter lämplig avrundning — som

svarar mot genomsnittsprocenten för skatteuttaget vid tidpunkten för statsmakternas

beslut om avskaffandet av skattens progressivilet.

Den av utredningen föreslagna omläggningen av biografbeskattningen till

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

en för alla prislägen enhetlig skattesats är enligt riksräkenskapsverket —

oavsett om den baseras på den nuvarande genomsnittliga skattesatsen eller

en lägre sådan — ägnad att reducera marginalskattens verkningar. Med hänsyn

härtill förordar ämbetsverket en omläggning av biografbeskattningen

från nu tillämpade differentierade skattesatser till en enhetlig skattesats.

Statens priskontrotlnämnd tillstyrker förslaget att övergå till en proportionell

skattesats samt anför härvid följande.

Den nuvarande nöjesbeskattningen av biograftillslällningar har den ur

nämndens synpunkt otillfredsställande verkan att man för en i och för sig

berättigad prishöjning måste inkalkylera eu marginalnöjesskatt av 45 %.

Med en sådan beskattning synes det i likhet med vad utredningen framhåller

helt saknas förutsättningar att prisvägen åstadkomma en tillräcklig resultatförbättring.

Den av utredningen föreslagna omläggningen av biografbeskattningen

till en för alla prislägen enhetlig skattesats är därför oavsett

om den baseras på nuvarande genomsnittliga eller en lägre skattesats ägnad

att undanröja marginalskattens ogynnsamma verkningar. En enhetlig skattesats

enligt utredningens alternativa förslag får visserligen den konsekvensen

att skatten per biljett ökar i prislägen upp till kronor 1:50 respektive

2: 25 och därför kan föranleda en höjning av sådana biljetter. Skillnaden i

skatt enligt nuvarande regler och utredningens alternativa förslag med 35

eller 38,3 % :s skattesatser utgör emellertid i behållning efter skatt högst 5

å 8 öre per biljett räknat. Dessutom kan den föreslagna särskilda skattebefrielsen

för småbiograferna få viss inverkan på prissättningen i dessa lägre

prislägen.

Nämnden förklarar vidare, att den i princip intet har att erinra emot en

justering av skattesatsen i enlighet med förslaget, men erinrar dock om att

biograferna efter utredningens ställningstagande genomfört en generell prishöjning

med ca 25 öre per biljett. Nämnden anför.

Vid oförändrad publik- och föreställningsfrekvens kan denna prishöjning

totalt genomförd beräknas medföra en ökad nettointäkt för film- och biografbranscherna

enligt 1953/1954 års försäljningssiffra (ca 75 milj. biljetter)

å 10,3 milj. kronor enligt nuvarande marginalbeskattning. Efter en omläggning

av skatten till 35 % skulle nettointäkten öka till 12,2 milj. kronor, medan

en skattesats å 38,3 % skulle ge en nettointäktsökning å ca 11,5 milj.

kronor. Även om prishöjningen icke skulle ha genomförts över lag och höjningen

i vissa fall icke skulle utgöra 25 öre, torde densamma likväl kunna

beräknas medföra en intäktsökning med belopp, som överstiger vad den föreslagna

justeringen av den effektiva skatten beräknas inbringa. Prishöjningen

och skattejusteringen synes under i övrigt oförändrade förhållanden kunna

beräknas medföra en nettointäktsökning för film- och biografbranschen med

minst 15 milj. kronor.

Även om man med hänsyn till det genom prishöjningen ändrade läget kan

ifrågasätta, huruvida en justering av skattesatsen är motiverad, vill nämnden

dock inte motsätta sig en sådan av följande skäl.

För biografer i klasserna III t. o. m. VI medför skattejusteringen ingen

egentlig förbättring för biografägarna, eftersom den effektiva skatten nu endast

obetydligt överstiger 35 % hos dessa biografer. Den vidtagna 25 öreshöjningen

påverkar icke detta förhållande i någon större grad. Av denna

anledning är dessa biografer även vid en skattejustering för en lönsam drift

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

87

helt beroende av den föreslagna särskilda skattelindringen. För storbiograferna

kan som redan framhållits skäl knappast åberopas för en skattejustering,

men då differentiering av skattesatsen synes mindre lämplig, bör enligt

nämndens mening de ekonomiska villkoren för det stora flertalet biografer

ges den avgörande betydelsen.

Nämnden påpekar slutligen, att den föreslagna justeringen av skattesatsen

får ses i samband med utredningens förslag till omläggning av producentstödet.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig över utredningens förslag i förevarande

del, har intet att erinra mot en sänkning av skattesatsen. Ett flertal

av dem uttalar sig för en större sänkning än den av utredningen föreslagna.

I allmänhet förordas därvid en skattesats av 30 procent.

Länsstyrelsen i Stockholms län och Folkpartiets ungdomsförbund föreslår

en sänkning till 25 procent.

Som skäl för yrkandena om ytterligare skattesänkning åberopas huvudsakligen,

att biografbranschen är jämförelsevis hårt beskattad i förhållande

till andra nöjesformer.

Statens biografbyrå anser sålunda, att den hårda beskattningen av filmoch

biografbranschen inte är rättvis, och anför härom bl. a. följande.

Fortfarande kvarstår disproportionen i beskattningen av å ena sidan marknads-

och dylika i intet avseende kulturella nöjen och å den andra filmen.

Även om filmen genomsnittligt sett inte höjer sig till kulturella sfärer torde

den dock i detta sammanhang böra betraktas ur synpunkten av det bästa

den åstadkommit. Ej heller teatern här i landet förmedlar övervägande stor

dikt utan i stor utsträckning lågkomik och enklare dramatik. Trots detta

skall enligt de sakkunnigas förslag teaterföreställningar generellt, med undantag

för revyföreställningar, befrias från nöjesskatt. Den med teatern närmast

jämförliga filmen borde dock vara förtjänt av ett åtminstone i någon

män jämförbart handtag. Om man bortser från fiskaliska skäl ligger det

mycket sakligt berättigande i filmbranschens ofta framförda önskemål, att

denna återföres till sin skattebelastning före 1948 års skatteskärpning eller,

alternativt, att biografnöjesskatten fixeras till enhetligt 30 procent, motsvarande

den högsta före 1948 förekommande skattesatsen för biografföreställningar.

Paradoxalt i de sakkunnigas förslag beträffande biografbeskattningen

är dock, att man i dag då filmen i det allmänna medvetandet framstår

såsom en med teatern principiellt jämställd konstart skall få se spännvidden

mellan biografer och teatrar i skattehänseende öka i stället för

minska.

Liknande synpunkter framföres av Föreningen Sveriges filmproducenter,

Sveriges filmuthy rareförening samt Svenska film- och biograf föreningen.

Filmproducentföreningen framhåller vidare, att producenterna av konkurrenshänsyn

är nödsakade att börja inspela filmer i färg, vilket innebär väsentligt

ökade kostnader, medan biografägarna blivit tvungna att anskaffa

teknisk utrustning, lämpad efter det nya bildformatet.

Folkets husföreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer aktiebolag,

Aktiebolaget Folkets hus i Stockholm och Folkrörelsernas programaktiebolag

utvecklar i sitt gemensamma yttrande sin syn på televisionens roll i

detta sammanhang och anför härom följande.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Televisionens framgång är enligt utländska erfarenheter vunnen i mycket

hög grad på bekostnad av biograffrekvensen. Enligt senaste rapporter från

England ligger frekvenssänkningen där f. n. vid 15—20 %. I Amerika har

motsvarande siffror överstigit 25. Även om man på grund av olika omständigheter

här icke behöver räkna med en så stor frekvenssänkning, är eu

sänkning på blott 10 % att betrakta som förödande för de många smärre

biografer, som Folkets husrörelsen företräder, sammanlagt cirka 550. Utan

vidare samband med utredningens uppdrag i och för sig vore det ytterst

önskvärt att skatten redan nu inför televisionens relativt snabba utbyggnad

kunde sänkas till åtminstone 30 %. Det är vår uppfattning, att en ännu

kraftigare sänkning tarvas, då televisionen når full utbyggnad, men till detta

torde det bli tillfälle att framdeles återkomma. Därför finns ett allmänt intresse

av att filmen som konstart i allt högre grad kommer att till såväl kvalitet

som i fråga om allmän bedömning jämställas med teaterkonsten. Detta

främjas icke av att filmkonsten i längden i så hög grad bedömes som etl

skatteobjekt. Icke heller trämjas en sådan utveckling av nuvarande starka

skillnad i behandlingen av teater och film, en skillnad som under senare år

ständigt förstorats till filmens nackdel. För närvarande är skillnaden i beskattning

teoretiskt 23,3 %. Om nöjesskatteutredningens förslag fullföljes

blir skillnaden 35 %. Då det ur samhälleliga synpunkter är möjligt bör icke

minst ur denna synpunkt eu omvärdering betraktas som angelägen.

Även Föreningen Sveriges filmproducenter anlägger principiella synpunkter

på biografbeskattningen.

Problemet om nöjesskatten och biograferna har också andra aspekter än

den rent ekonomiska, även om denna är allvarlig nog. Biograferna fyller en

social uppgift både i städerna och på landsbygden. Detta är många gånger

omvittnat, icke minst av dem som svarar för ungdomsvården.

Den medvetna eller omedvetna nedvärdering av biografernas betydelse i

samhället, vilken måste ligga bakom deras placering i särklass, spelar en

icke oväsentlig roll för de krafter inom film- och biograffacket, som hävdar,

att god film väl försvarar sin plats i det moderna kulturlivet, och som strävar

att göra dess konstnärliga värden uppskattade av en allt bredare publik.

Statens biografbyrå reagerar mot att frågan om skattesänkning sammankopplats

med det av utredningen föreslagna stödet åt den svenska filmproduktionen,

det s. k. producentandelssystemet. Byrån anför.

Från de sakkunnigas sida är emellertid inte ens den relativt blygsamma

biografskattesänkning på några procent som föreslås helt villkorslös. Sänkningen

bindes hårt vid förutsättningen, att det skall lyckas filmbranschens

organisationer att genomföra en överenskommelse, genom vilken branschen

själv — ev. i förening med ett slags omsättningsskatt på publiken-konsumenterna

— skulle klara såväl finansieringen av motsvarigheten till det tidigare

produktionsbidraget som det ekonomiska befrämjandet av de allmänna

filmkulturella ändamål vilka enligt tidigare uttalanden från statsmakternas

sida har ansetts ligga i det allmännas kulturpolitik att främja genom insats

av allmänna medel.

Att förslaget om skattesänkning förknippats med en ändrad utformning

av stödet åt svensk filmproduktion finner Tjänstemännens centralorganisation

däremot fullt motiverat. Organisationen instämmer i utredningens uttalande,

att skäl för en effektiv skattesänkning endast kan anses föreligga, om

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

producentandelssystemet kommer till stånd. De erforderliga överenskommelserna

mellan filmproducenter, filmuthyrare och biografägare bör således ha

träffats, innan beslut fattas om skattesänkning.

Landsorganisationen i Sverige konstaterar, att nöjesskatteutredningen i

enlighet med sina direktiv behandlat biografbeskattningen huvudsakligen ur

tekniska synpunkter, och tillägger.

Med hänsyn härtill synes det lämpligt att storleken av nöjesbeskattningen

i allmänhet och biografbeskattningen i synnerhet las upp till prövning i samband

med övrig indirekt beskattning, sedan nu pågående utredningsarbete

på detta område har avslutats. Möjligheten till en lindring av biograf beskattningen

utöver den jämkning nedåt, som utredningen nu kunnat föreslå, synes

då böra prövas. LO förutsätter således att remissinstanserna i sammanhang

därmed beredes tillfälle att framföra synpunkter även på nöjesbeskattningens

storlek.

Branschorganisationerna anser över lag skattesänkningen för låg och hänvisar

i detta sammanhang till en i betänkandet redovisad utredning om biografbranschens

lönsamhet.

Sveriges biografägareförbund anför.

Förbundet finner sig dessvärre icke kunna vitsorda, att den i betänkandet

redovisade siffermässiga utredningen om branschens lönsamhet är helt rättvisande.

Förbundet förmenar, att vissa felkällor i materialet orsakat, att eu

ljusare bild av branschens läge kommit att framträda, än den kalla verkligheten

uppvisar. Detta oaktat har utredningen funnit, att branschens klagomål

i väsentliga delar varit befogade.

Även branschorganisationerna ingår på den senaste höjningen av biografbiljettpriserna.

Sveriges biografägareförbund uttalar, att prisförhöjningen, som inte medfört

någon nedgång i publikfrekvensen, medför en sådan ökning av nöjesskatten,

att en skattesats av 31 procent skulle komma att ge det allmänna

ungefärligen samma skatteintäkt, som utredningen räknat med i sitt förslag.

Förbundet föreslår därför en skattesats av 31 eller 30 procent.

Föreningen Sveriges filmproducenter finner det angeläget påvisa, att eu

sänkning av biografskatten till 30 procent inte bara är ur många synpunkter

nödvändig utan dessutom möjlig att genomföra. Föreningen anför bl. a.

följande.

Utredningen bygger sina kalkyler på officiella uppgifter om nöjesskatteinkomsterna

budgetåret 1953—54. Med ledning av tillgängliga informationer

anser sig emellertid föreningen kunna ge en någorlunda tillförlitlig föreställning

om dessa skatteinkomster även under budgetåren 1954—55, 1955

—50 och 1956—57. Skattebeloppen för de två förstnämnda åren torde röra

sig kring resp. 64,3 och 65,1 milj. kronor. Från och med den 1 juli 1956 höjdes

biljettpriserna på biograferna med genomsnittligt 10 %. Då publikfrekvensen

hittills icke visat något tecken till avmattning, vågar man, om

ingenting särskilt inträffar, som rubbar denna tendens, räkna med alt den

totala biljettinkomsten från biograferna under budgetåret 1956- 57 kommer

att ökas med omkring 17 milj. kronor. Så som skatten nu är konstruerad,

ökar därigenom nöjesskatteinkomsterna automatiskt med icke mindre än

c:a 7,6 milj. kronor.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Denna genom en biljettprishöjning och icke tack vare ökad publikfrekvens

framkallade automatiska ökning av nöjesskatteinkomsterna illustrerar

de säregna konsekvenserna av det nuvarande skattesystemet.

Filmproducentföreningen beräknar, att biografnöjesskatten efter en enhetlig

skattesats av 30 procent skulle tillföra det allmänna ea 56,1 milj. kronor

per år vid oförändrad publikfrekvens.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges filmuthgrareförening.

Svenska film- och biograf föreningen berör kostnadsstegringarna inom

branschen och anför härom följande.

De största omkostnadsposterna vid biografdrift — bortsett från filmhyror

— äro löne- och lokalkostnader, vilka tillsammans torde uppgå till 35 å 40 %

av biljettinkomsten med avdrag av nöjesskatten. Föreningen kan verifiera,

att ökningen av lönekontot sedan 1950 uppgått till ca 50 %. Beträffande lokalhyran

torde densamma numera helt allmänt ha ökat med det generella

hyrestillägget i äldre fastigheter. För nybyggda lokaler är hyreskostnaden

betydligt större.

En så hög skattesats som 35 procent förutsätter enligt Svenska landsbggdens

småbiografägares förbund, att en verklig skattelindring i form av skatteåterbäring

genomföres för de små och medelstora biografföretagen.

Svenska stadsförbundet kräver, att den minskning av skatteintäkterna

som följer med de sakkunnigas förslag helt skall bäras av staten. I förbundets

yttrande anföres.

Styrelsen vill icke bestrida vare sig att någon lindring av denna beskattning

kan vara befogad eller att ekonomiskt stöd bör beredas den svenska

filmproduktionen i andra lormer än hittills. Men då utredningen i dessa

hänseenden föreslår åtgärder, som skulle betyda minskade nöjesskatteintäkter

för kommunerna, har den uppenbarligen alldeles bortsett från hur den

nuvarande situationen i fråga om biografbeskattningen uppstått. De upplysningar

härom, som lämnats i betänkandet, borde ha givit utredningen anledning

att åtminstone försöka motivera en sådan konsekvens för kommunerna

och icke såsom skett — låta denna framstå såsom något självfallet.

Bortsett från detaljförändringar kan ju nöjesbeskattningens nuvarande

nivå beträffande biografföreställningar sägas vara resultatet av en utveckling,

som innebär att en ursprungligen till kommunerna utgående nöjesskatt

1 två omgångar — fr. o. in. 1940 resp. 2 februari 1948 — ökats genom sådan

skatt till staten. Det bör också beaktas, att ökningen vid bägge dessa tillfällen

motiverats ur statsfinansiella synpunkter och på ett sätt, som snarast

givit vid handen, att ökningen vore behövlig på grund av statsfinansiella förhallanden,

vilka bedömdes vara av övergående natur. Mot bakgrunden härav

kan det enligt styrelsens mening a priori ej rimligtvis ifrågasattas annat än

att tillgodose ett behov av lättnader i denna beskattning genom minskning

av den statliga skatteandelen. Utan att några skäl anförts för en åtgärd av

annan innebörd kan styrelsen givetvis icke tillstyrka en sådan åtgärd.

I och för sig torde del ej heller vara praktiskt uteslutet att för frågans lösning

anknyta till utredningens förslag ehuru med överförande av hela det

darav föranledda skattebortfallet på den statliga skatteandelen. Tillvägagangssättet

vid skattehöjningen år 1948, då fördelningsnormen mellan stat

och kommun ändrades för att tillföra staten hela inkomstökningen, synes ge

anvisning om en framkomlig väg i sådant syfte. Om kommunerna på så vis

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

garderas mot inkomstminskning, har styrelsen intet att erinra mot genomförande

i övrigt av utredningens förslag i nu ifrågavarande delar.

Samma krav framställes av Svenska landskommunernas förbund.

Även ett flertal av de kommunala myndigheter, från vilka yttranden föreligger,

ifrågasätter om inte kommunerna borde kompenseras för skattebortfallet.

Stockholms stads kammarkontor föreslår sålunda i sitt tjänsteutlåtande

till stadskollegiet i Stockholm, att en hälftendelning av skatteintäkterna från

biografföreställningar skall återinföras.

Departementschefen

I samband med tidigare överväganden om stöd åt svensk filmproduktion

har frågan om en ändring av biograf nöjesskattens tekniska konstruktion

aktualiserats. Skatten utgår f. n. efter en progressiv skala med två skikt.

I det övre skiktet — avseende den del av biljettpriset som överstiger en

krona — utgår skatten med 45 procent. Filmbranschens och i synnerhet de

svenska filmproducenternas möjligheter att erhålla ökade intäkter genom

biljettprishöjningar blir härigenom begränsade. En omläggning av skattens

tekniska konstruktion har av denna anledning ansetts påkallad.

Utredningens förslag innebär, att den progressiva skalan ersättes med

en proportionell skattesats. Mera genomgripande utvägar i syfte att motverka

den nyss antydda konsekvensen av beskattningens konstruktion har

prövats av utredningen men har befunnits möta så allvarliga hinder att de

inte kunnat förordas.

Förslaget synes innebära en rimlig avvägning mellan intresset att minska

verkningarna av den nuvarande marginalskatten och de skäl — bl. a. hänsyn

till de mindre biografföretagen — som talar för att skatten på lägre

biljettpriser inte nämnvärt höjes. Vad de mindre biografföretagen angår bör

förslaget ses i samband med de särskilda lättnader som utredningen förordat

beträffande dessa företag. Jag vill emellertid i detta sammanhang anmärka,

att biljettpriserna numera i regel ligger så högt även på de mindre

biograferna att övergången till en proportionell skattesats endast i undantagsfall

leder till någon nämnvärd skatteskärpning. I fråga om barnmatinéer

avser jag att i det följande föreslå full skattefrihet, i den mån föreställningen

omfattar filmer som godkänts av den s. k. barnfilmjuryn. För barnmatinéer

med goda barnfilmer på programmet kommer således övergången till

en proportionell skattesats inte att få någon betydelse.

Jag kan därför i likhet med remissinstanserna ansluta mig till förslaget

att göra biografnöjesskatten proportionell.

Utredningen har även föreslagit en sänkning av biografnöjesskatten. Enligt

förslaget skall skattesatsen bestämmas till 35 procent, medan en omräkning

till proportionell skatt med oförändrat skatteuttag skulle resultera

i cn skattesats av 38 procent. Avsikten med den föreslagna skattesänkningen

bar varit att skapa förutsättningar för genomförande av utredningens

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

förslag om ett mera permanent stöd åt den svenska filmindustrin genom

det s. k. producentandelssystemet. Om sistnämnda förslag inte förverkligas,

saknas däremot enligt utredningens mening anledning att sänka skatten.

I detta sammanhang må erinras om att biografnöjesskatten efter biljettprishöjningar,

som verkställts efter avslutandet av utredningens arbete, numera

motsvarar en proportionell skattesats av drygt 39 procent.

Av skäl som anförts i det föregående har jag inte ansett mig böra tillstyrka

att beslut nu fattas om ett mera permanent stöd åt svensk filmindustri.

Härav bör, i enlighet med vad utredningen förutsatt, följa alt den

proportionella skattesatsen bestämmes på grundval av det nuvarande skatteuttaget.

Jag finner mig emellertid såtillvida kunna tillmötesgå yrkandena

om skattesänkning, att jag förordar att skattesatsen bestämmes utan hänsynstagande

till den ökning av skatteuttaget som blivit en följd av den nyligen

företagna biljettprishöjningen.

Skattesatsen bör i enlighet med det anförda bestämmas till 38 procent, vilket

torde motsvara ett skattebortfall av ca 1,8 milj. kronor för år.

IX. Skattelindring för mindre biografföretag

Frågans tidigare behandling

Vid 1955 års riksdag framfördes i de likalydande motionerna I: 16 och

11:21 yrkande om lättnad i nöjesbeskattningen för mindre biografföretag,

speciellt på landsbygden. En sådan kunde enligt motionärerna genomföras

på det sättet, att ett visst antal av de försålda biljetterna vid varje föreställning

— förslagsvis 100 — undantoges från beskattning. Motionärernas begäran

om en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj :t fann bevillningsutskottet

emellertid i sitt betänkande nr 13 ej anledning tillstyrka, eftersom frågan

om generell skattelindring för biografföreställningar redan aktualiserats hos

Kungl. Maj :t genom framställningar från intresseorganisationer i branschen.

Utskottet förutsatte emellertid att vid ett ställningstagande till dessa framställningar

även de synpunkter, som framkommit i de föreliggande motionerna,

skulle komma att uppmärksammas.

Det uppdrogs åt utredningen att ta upp även denna fråga till behandling.

1 direktiven förutsattes, att de justeringar av skatteuttaget, som kunde

komma under övervägande, begränsades så, att de inte mera avsevärt skulle

inverka på det allmännas sammanlagda nöjesskatteinkomster. Det vore vidare

angeläget, att eventuella ändringar finge en sådan form, att nöjesskatteuppbörden

och vad därmed sammanhänger inte onödigtvis kompliceras.

Utredningen

I betänkandet uttalas, att det av allt att döma närmast var farhågor för

att föreningsbiograferna genom en eventuell ändring av 15 § nöjesskatteförordningen

skulle komma i ett bättre läge i nöjesskattehänseende än övriga

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

biografer, som dikterade organisationernas framställningar om nöjesskattelindring

för mindre biografföretag, speciellt på landsbygden. Det har emellertid

från början stått klart, framhåller utredningen, att en uppmjukning

av 15 § med avseende på biografföreställningar skulle få icke avsedda konsekvenser

i konkurrenshänseende. Utredningen har därför sett som sin uppgift

att undersöka på vilka andra vägar ett effektivare stöd åt samlingslokalägande

organisationer skulle kunna åstadkommas.

Utredningen framlägger i detta sammanhang vissa uppgifter om biografbranschens

lönsamhet.

Inom biografbranschen indelar man biograferna efter antalet föreställningar

per tidsenhet i sex klasser. Indelningen framgår av följande sammanställning,

vari även lämnas uppgifter om antalet biografer inom respektive

klasser den 1 januari 1955.

Klass

Antal

föreställningar

An''al

biografer

I..........

vecka

420

II..........

....... 8—13 »

»

181

III..........

....... 4—7 »

»

365

IV..........

....... 1—3 »

»

1 446

V..........

...... 1—2 »

månad

79

VI..........

...... enstaka tillfällen

11

2 502

Med ledning av matrikeln »Sveriges biografer» har statens priskontrollnämnd

gjort ett urval av biograferna i klasserna I—V och i augusti 1955

tillställt deras ägare särskilda för ändamålet utarbetade formulär med begäran

om uppgifter rörande biografernas intäkter och kostnader in. in. under

åren 1953 och 1954. Utredningen gör följande sammanfattning av undersökningens

resultat.

Klass

Resultat före avdrag för chefslön, direkta skatter och

indirekta kostnader

1953

1954

kronor

% .

kronor

%

Enskilda biografer:

I ............................

22 549

G,7

26 807

7,7

II ............................

2 535

2,1

1 899

1,5

III ............................

7- 925

2,0

7. 758

1,7

IV ..........................

7. 590

4,7

7- 989

7,7

V ............................

809

22,7

1 122

26,3

Föreningsbiografer:

I ............................

2 903

1,4

1 890

0,8

II ............................

7- 1 196

1,4

7. 720

0,8

III ............................

7. 2 031

5,1

7 • 1791

4,4

IV ............................

7- 447

3,3

7- 607

4,4

V ............................

7. 1049

47,7

7- 619

30,4

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Uppgifterna om biografernas intäkter och kostnader m. in. äro i redogörelsen

presenterade i fem specifikationer, en för varje klass, utvisande

genomsnittsresultat för enskilda biografer och föreningsbiografer inom

respektive klasser åren 1953 och 1954. Av förestående tablå, som utgör

ett sammandrag av de fem specifikationerna, kan utläsas resultatsförhållandena

för berörda biografer i såväl absoluta tal som procent av totalintäkterna.

I tablån angivna resultat utgöra för varje kategori skillnaden mellan

totalintäkt och direkta kostnader inklusive schablonmässigt beräknade avskrivningar

men exklusive chefslön, direkta skatter och indirekta kostnader.

I anslutning till den företagsstatistiska undersökningen av biografernas

intäkts- och kostnadsförhållanden har en särskild undersökning verkställts

av biografföretagens lönsamhet. Med hänsyn till att föreningsbiograferna

i stor utsträckning bedrivas i förening med annan verksamhet (dans, teater

m. m.) och svårigheter fördenskull kunna beräknas föreligga att särredovisa

biografrörelsen, framför allt på kostnadssidan, har denna undersökning

begränsats till de enskilda biografföretagen. Dessa ha därvid indelats

efter storleksordning i fyra grupper. Gruppindelningen och antalet

företag, som beröras av undersökningen, framgår av följande tablå.

Grupp

Företags-

Antal

storlek

företag

A

1 biograf

35

B

2—- 3 biografer

13

C

4—10 »

11

D

flera »

9

Lönsamhetsutvecklingen inom respektive grupper belyses av nedanstående

sammanställning med uppgifter om sammanlagda vinsten (i 1 000- tal kronor) för berörda företag efter beräknade avskrivningar för standardutrustning

men utan avdrag för chefslön och direkta skatter.

Grupp

Resultat

1953

1954

kronor

%

kronor

%

A

81

3,5

57

2,4

B

180

6,8

171

6,5

C

334

4,3

311

3,9

D

649

2,3

909

3,0

Procenttalen ange vinstens storlek i förhållande till summa intäkter.

Specifikationer har även upprättats över biografernas intäkter och kostnader

med fördelning efter intäkternas storlek. Följande gruppindelning har

därvid använts.

Grupp

Biljettintäkt 1954

Antal biografer

enskilda förenings-

1

högst 15 000

25

38

2

15 001— 30 000

10

21

3

30 001— 50 000

21

29

4

50 001—100 000

23

24

5

100 001—200 000

38

13

6

över 200 000

30

5

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

95

Det genomsnittliga vinstresultatet för biograferna inom dessa grupper

framgår av följande tablå. Resultatet har beräknats enligt samma grunder

som i det föregående nämnts.

Grupp

Resultat före avdrag för chefslön, direkta skatter och

indirekta kostnader

1953

1954

kronor

%

kronor

%

Enskilda biografer:

1 ..............................

•/. 783

14,8

7- 804

15,9

2 ..............................

•/. 2118

9,0

7 . 2 841

12,6

3 ..............................

•/. 2 328

5,7

•/. 3 065

7,7

4 ..............................

•/. 2 792

3,8

7- 1732

2,3

5 ..............................

5 838

4,2

5 362

3,7

6 ..............................

32 516

7,4

38 378

8,5

Föreningsbiografer:

1 ..............................

•/. 830

11,8

7. 898

11,8

2 ..............................

•/. 1561

7,1

7. 1655

7,9

3 ..............................

■/. 2497

6,0

7- 2 455

5,8

4 ..............................

7. 1873

2,5

7. 1184

1,6

5 ..............................

2 708

2,1

1668

1,3

6 ..............................

6 332

2,6

7 875

2,8

Med all reservation för tillförlitligheten av eu stickprovsundersökning

som denna anser utredningen sig därav kunna draga vissa allmänna slutsatser.

Undersökningen anses ge belägg för att lönsamheten inom branschen

som helhet inte är så stor, som man kunnat vänta, ävensom att genomsnittsresultaten

företer rätt avsevärda variationer mellan biograferna alltefter

föreställningsfrekvensen (klasserna I—V). Situationen för biografer, tillhörande

klass I, finner utredningen förmånligare än för övriga biografer. Av

enskilda företag, representerande en eller flera biografer, synes läget för de

medelstora biografföretagen gynnsammast relativt sett.

Läget för föreningsbiograferna finner utredningen över lag något sämre

Klass

Anta]

Besöks-

frekvens

%

Biljett-

priser

Biljettintäkter

biografer

platser

föreställ-

ningar/år

företag

föreställ-

ning

Enskilda biografer:

I ................

31

480

677

42,7

2: 48

343 864:—

507: 92

II ................

26

327

416

36,2

2 20

108 727: 53

261: 36

III ................

21

244

234

37,7

2:04

43 919: 65

187: 69

IV ................

18

177

88

38,6

1:94

11 644: 98

132 33

Föreningsbiografer:

I ................

7

530

608

27,3

2: 22

196 283: 80

322: 84

II ................

25

360

355

27,7

2: 15

76 988; 19

216: 87

III ................

24

262

196

35,6

2: —

36 640: —

186:94

IV ................

31

190

76

37,3

1:94

11073: —

145: 70

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

än för de enskilda biograferna. Härvid åberopas också vissa uppgifter om

biografernas genomsnittliga kapacitet, besöksfrekvens, priser och intäkter

år 1954 inom klasserna I—IV, som sammanställts i förestående tablå.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att undersökningarna givit

en klar bild av biografnäringens och särskilt de mindre biografernas ringa

lönsamhet.

När utredningen — efter att ha redovisat vissa förslag som den erhållit

från organisationer inom branschen — tager ställning till den föreliggande

frågan, påpekas till en början, att införandet av en enhetlig skattesats om

35 procent kommer att påverka de ekonomiska betingelserna även för de

mindre biograferna. Härvidlag räknar utredningen med att biljettpriserna

på dessa biografer i genomsnitt håller sig omkring kronor 2: 25 eller i varje

fall inte understiger 2 kronor.

Behovet av ytterligare skattelättnad för berörda biografer finner utredningen

emellertid uppenbart, och lämpligaste formen härför anser utredningen

vara att medge skattefrihet för spelintäkter intill ett visst belopp. En

sådan lösning tillgodoser enligt utredningen också de i direktiven uttalade

önskemålen om att nöjesskatteuppbörden och vad därmed sammanhänger

inte onödigtvis kompliceras.

Att bestämma omfattningen av denna skattefrihet är, framhåller utredningen,

närmast en avvägningsfråga. Härom anföres följande.

Stödet torde närmast böra komma i fråga för biografer, tillhörande klasserna

IV—VI. Emellertid ha vi icke ansett det vara lämpligt att direkt anknyta

detsamma till en för tillfället rådande klassindelning, vilken när som

helst kan bli föremål för ändringar eller upphöra att gälla. Eftersom klassindelningen

grundar sig på antalet biografföreställningar per vecka, ha vi

i stället valt att anknyta direkt härtill. Hänförliga till klass IV äro biografer

med högst tre föreställningar per vecka. Antalet föreställningar för biografer,

tillhörande klasserna V och VI, är lägre.

Det belopp, för vilket fullständig skattefrihet skall åtnjutas, torde icke

böra understiga 800 kronor per månad. Nöjesskatten härå, uträknad efter

35 %, uppgår till 280 kronor. Endast biografer med spelintäkter om 800

kronor eller däröver per månad skulle emellertid kunna tillgodogöra sig hela

denna skattelindring. Ett flertal av berörda biografer torde icke komma upp

till en bruttointäkt av 800 kronor per månad.

Utredningen har övervägt, om möjligheten till skattelindring inte borde

begränsas till att endast gälla månad, varunder biograferna inspelar ett

högsta belopp av exempelvis 2 000 kronor. En sådan begränsning skulle

emellertid enligt utredningen föra med sig vissa tröskelproblem. Vad man

skulle vinna genom en gränsdragning av detta slag är, framhåller utredningen,

egentligen endast, att innehavare av biografer i klass III med fyra

föreställningar i veckan inte skall finna det fördelaktigt att minska antalet

löreställningar. Risken härför bedömer utredningen såsom ganska liten.

Ett speciellt problem erbjuder de s. k. matinéföreställningarna. Utredningen

anför härom.

Begränsningen med avseende på antalet föreställningar torde få icke önskvärda

konsekvenser, om matinéföreställningar skola medräknas. För att icke

gå miste om rätten till nöjesskattelindring skulle biograferna i många fall

opaginerad Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

nödgas upphöra med barnmatinéerna. Det torde utan olägenhet kunna stadgas,

att föreställningar av detta slag icke skola diskvalificera för erhållande

av skattelindring.

Vid avfattningen av sitt förslag till bestämmelser om skattelättnad för

härav berörda biografer har utredningen av praktiska skäl anknutit till

veckoredovisningen. Utredningen föreslår således, alt anordnad av biografföreställningar

för vecka, varunder högst tre föreställningar ägt rum, må åtnjuta

skattefrihet för ett intäktsbelopp av högst 200 kronor. I antalet föreställningar

skall därvid inte barnmatinéer medräknas.

Det skattebortfall, som kan bli följden av en sådan skattelindring, har endast

överslagsvis kunnat beräknas. Omkring 1 500 biografer beröres av förslaget.

Räknar man med att dessa har en speltid av nio månader per år och

att spelintäkterna genomgående uppgår till minst 800 kronor per månad,

medför förslaget ett skattebortfall av inemot 3,5 milj. kronor per år. Enligt

utredningen torde det emellertid inte komma att överstiga 2 milj. kronor

per år.

Remissyttrandena

Av det 20-tal remissinstanser, som yttrat sig över förslaget angående skattelindring

för mindre biografföretag, har endast statskontoret uttalat sig

emot en sådan skattelindring. Som skäl härför åberopar ämbetsverket, att

ifrågavarande biografer sannolikt inte komme att beröras av det förordade

producentandelssystemet, varigenom de skulle befrias från tvånget att höja

biljettpriserna.

Enligt statens priskontrollnänind kommer den generella skattesänkningen,

som beräknas tillföra biografbranschen 5,5 milj. kronor, att medföra en inte

oväsentlig förbättring av läget. Huvudparten av beloppet kommer dock att

tillfalla de större biograferna, som redan har en relativt god lönsamhet, medan

småbiografernas andel blir förhållandevis ringa. Skattejämkningen får

därför föga betydelse för denna kategori.

Om lönsamhetsundersökningen yttrar nämnden följande.

Den av nämnden bl. a. för utredningens behov gjorda undersökningen av

biografbranschens intäkts- och kostnadsförhållanden in. m. åren 1953 och

1954 utvisar otvetydigt, att branschens lönsamhet totalt sett är otillfredsställande.

För biografer med upp till 4 å 7 ordinarie föreställningar per

vecka — d. v. s. biografer inom klasserna III t. o. in. V — utvisar utredningen

rena förlustsiffror, trots att vid framräkningen av resultaten hänsyn

icke tagits till vare sig chefslön eller indirekta kostnader. (För enskilda biografer

i klass V redovisas överskott, men det ringa antalet bearbetningsbara

uppgifter inom denna grupp torde vara för ringa för att vara representativt).

Biografer med högre föreställningsfrekvens än 7 ordinarie föreställningar

per vecka har enligt den tillämpade beräkningsmetoden gått med

vinst, men om hänsyn jämväl tages till indirekta kostnader och skälig chefslön

synes endast biografer hänförliga till klass I d. v. s. biografer med minst

14 ordinarie föreställningar per vecka ha en någorlunda tillfredsställande

lönsamhet. Detta förklaras icke enbart av den högre förcställningsfrekvensen

utan tillika av att biograferna i denna klass är belägna i städer och större

7 Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr G6

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

samhällen och därför tillhör de större biograferna, som med hänsyn till sin

högre standard in. in. även tillämpar högre biljettpriser. Dessa biografer har

vidare kunnat följa med i utvecklingen och därigenom icke bara kunnat

hålla publikintresset uppe utan även dragit publik från den omliggande

landsbygden, ett förhållande som tillsammans med landsbygdens avfolkningbidragit

till landsbygdsbiografernas försämrade ekonomiska situation. Biograferna

i klasserna III t. o. in. VI, vari så gott som samtliga landsortsbiografer

torde ingå, utgör icke mindre än ca 75 % av landets totala antal visningsställen.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Jämtlands län anser, att skattelättnaden

inte bör hänföra sig till viss del av biljettintäkten utan bestämmas till

sitt belopp. Den förra länsstyrelsen anför härom följande.

Med anledning av den föreslagna skattefriheten för ett intäktsbelopp av

högst 200 kronor för vecka torde från biografägarnas sida framställning

komma att göras, att befrielsen i stället skall omfatta ett skattebelopp å

högst 70 kronor per vecka. Det har sagts, att biografägare och filmuthyrare

då icke skulle kunna göra anspråk på någon del av det skattebelopp befrielsen

omfattar. Fortsatt utredning bör klarlägga detta förhållande.

Sveriges biograf ägareförbund hemställer till undvikande av komplikationer

beträffande filmhyra, lokalhyra, Stim-avgifter in. in., att skattebefrielsen

i stället får formen av en befrielse för biografägaren att erlägga nöjesskatt,

därest skattebeloppet inte överstiger visst antal kronor, och att det i

författningen tydligt anges, att denna förmån helt skall komma biografföretagaren

till del. Förbundet ifrågasätter vidare, om inte gränsen för skattebefrielsen

kunde läggas vid en intäkt av 300 kronor eller, enligt förbundets

förslag, ett skattebelopp av 90 kronor.

Folkets hus föreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer aktiebolag,

AL tiebolaget Folkets hus i Stockholm och Folkrörelsernas programaktiebolag

föreslår i sitt gemensamma yttrande en höjning av det skattefria

beloppet till 300 kronor som kompensation för filmhyran. Organisationerna

anför.

I fråga om det skattefria beloppets storlek uppstår en situation, som torde

kräva uppmärksamhet vid författningstextens avfattande. De internationellt

vedertagna regler efter vilka filmhyra uttages föreskriver nämligen, att sådan

skall utgå procentuellt på bruttoinkomsten minus nöjesskatten. Det innebar

sannolikt, att filmägarna kontraktsenligt kommer att räkna filmhyra

pa dessa 76: 60 resp. 70 kronor. Detta innebär i sin tur att av det tänkta stödet

biograferna får avstå från 25—40 %, d. v. s. oftast 20—30 kronor per

vecka vid maximiinspelning. Därmed uppnås självfallet icke den verkan i

detta avseende, som 1954 års nöjesskatteutredning har förutsatt Skall motsyarande

verkan uppnås, måste det skattefria beloppet per vecka höjas till

oUO kr. J

Med hänsyn till de mindre landsortsbiografernas ekonomiska svårigheter

ar det enligt Svenska landskommunernas förbund motiverat att det skatteiria

intäktsbeloppet sättes nagot högre än vad utredningen föreslagit. Liknande

uttalanden föreligger från Våra gårdar, Svenska film- och biografforenmgen

samt Sveriges filmuthyrareförening. Den senare anför.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

99

Med den kännedom föreningen äger om de ekonomiska förhållandena

inom här berörda grupp av biografer, måste den varmt tillstyrka förslaget.

Det har varit nödvändigt för filmuthyrningsföretagen att under en följd av

år, av hänsyn till dessa biografers dåliga bärkraft, uttaga så låga filmhyresbelopp,

att filmhyran ibland icke ens täcker direkta kostnader för försändelsen

eller kan utgöra ersättning för filmkopians förslitning; något rimligt

kommersiellt utbyte av verksamheten bar i regel icke kunnat påräknas. Med

hänsyn till dessa erfarenheter anser föreningen, att det av utredningen föreslagna

skattefria beloppet, 200 kronor, är för lågt tilltaget. Ty även om filmuthyrarna

i fortsättningen skulle tillämpa samma humana priser som nu,

är det att befara, att ett stort antal småbiografer blir nödsakade att förr eller

senare upphöra med sin rörelse. För att uppnå utredningens syfte med skattelindringen

— att säkra dessa biografers bestånd — anser föreningen nödvändigt,

att det skattefria beloppet för den grupp av biografer det här gäller,

bör fastställas till åtminstone 300 kronor.

Med hänsyn till de många landsortsbiograferna med endast en föreställning

per vecka och ofta mycket ojämna inspelningsresultat föreslår Våra

gårdar, att skattebefrielsen anknytes till längre tidsintervaller än veckoperioder.

En anknytning till antalet föreställningar och inspelningsresultat

per månad bör enligt föreningen ge ett mera rättvist utslag. Då nöjesskatteredovisning

på landsbygden oftast sker månadsvis, anses en dylik anordning

ej vålla komplikationer ur uppbördssynpunkt.

Bijgdegårdarnas riksförbund anför i samma fråga.

Nackdelarna med veckoredovisning är att biografägare under veckor med

små inkomster inte kan utnyttja liela skattelättnaden, medan under veckor

med högre inkomst en stor del av inkomstsumman blir beskattad. Vi vill

därför föreslå att redovisningstiden utsträckes till en månad och att det

skattefria inkomstbeloppet fastställes till 1000:— kronor för kalendermånad.

Svenska landsbggdens småbiografägares förbund föreslår, att skattelindringen

utformas så att biografer, vilkas nöjesskatt per månad uppgår till

högst 1 500 kronor, får behålla nöjesskatten intill ett belopp av högst 600

kronor per månad.

Enligt Folkets husföreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer

aktiebolag. Aktiebolaget bolkets hus i Stockholm och Folkrörelsernas programaktiebolag

bör begränsningen med avseende på antalet föreställningar

lättas något. Även biografer med fyra föreställningar per vecka anses ha

för dålig lönsamhet.

Den föreslagna begränsningen kan enligt Sveriges filmuthijrareförening

föranleda åtskilliga biografägare att minska antalet föreställningar, vilket

knappast kan ha varit utredningens avsikt. Föreningen föreslår därför, att

även biografer, som ger fyra föreställningar i veckan, skall komma i åtnjutande

av skattelindringen.

Enahanda förslag framföres av Sveriges biografägareförbund, som anför.

På mindre orter — där biografen ofta utgör den enda fritidsunderhållniugen

— förekommer ofta en föreställning på onsdag och lördag samt två

på söndag. Med den av utredningen förordade regeln skulle tydligen onsdagsföreställningen,

som i regel upptar annat program än övriga föreställningar,

komma i farozonen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Svenska musikerförbundet påpekar, att en minskning av antalet föreställningar

per vecka i sin tur kommer att inverka menligt för den personal

som är anställd genom att arbetslönen minskas i motsvarande grad.

Frågan om de föreslagna bestämmelsernas tillämpning på s. k. biografkedjor

beröres av Våra gårdar, som härom anför.

Bland Våra Gårdars föreningsbiografer förekommer i några fall s. k. biografkedjor.

Dessa har bildats genom samverkan mellan flera lokalägande

föreningar för att underlätta och förbilliga biografdrift på resp. föreningars

samlingslokaler. Samgåendet kan därvid ha organiserats antingen genom

bildandet av en ekonomisk förening, genom enkelt bolag eller genom att en av

föreningarna åtagit sig att svara för biografrörelsen på angränsande lokaler.

Då dessa kedjor oftast anordna 5 eller 6 föreställningar per vecka, ehuru

på skilda lokaler, torde de som författningstexten är utformad (§ 13) vara

utestängda från skattelindring. Då en sådan tolkning icke kan anses rimlig

bör ett förtydligande på denna punkt göras.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har också uppmärksammat detta problem.

Länsstyrelsen anför.

För dem, som äga flera biografer, kan skattelättnaden bli större än utredningsmännen

möjligen förutsett, då deras förslag torde innebära, att

skattelättnaden skall beräknas för varje biograf för sig. Som exempel på

konsekvenserna härav må nämnas, alt det här i länet finns en biografägare,

som äger femton biografer, av vilka tolv äro inrangerade under klasserna

IV—VI. Liknande fall torde förekomma inom andra län.

Dessa och liknande förhållanden påpekas även av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, som anför.

Länsstyrelsen vill i princip icke göra erinran emot vad utredningen föreslagit

angående biografbeskattning och vad därmed sammanhänger. Skattefriheten

enligt paragraf 13 synes dock böra erhålla annan omfattning. Den

har i förslaget anknutits till anordnaren, oberoende av var han ger föreställningarna.

Länsstyrelsen vill här erinra om att det förekommer — frekvensen

kan länsstyrelsen icke uttala sig om — att anordnare resa från kommun

till kommun och i förhyrda lokaler giva biografföreställningar med medförda

projektionsapparater. Det kan också hända att en och samme anordnare

har egna lokaler i olika kommuner, där han parallellt eller i följd ger

föreställningar under samma vecka. Det ställer sig här svårt för såväl uppbördsmyndigheten

som den kontrollerande — länsstyrelsen — att avgöra,

om anordnaren givit mera än tre föreställningar per vecka, särskilt om föreställningarna

givas inom olika län. Vidare måste, med paragrafens föreslagna

utformning, uppbördsmyndigheten för beräknande av den skattefrihet, som

kan komma ifråga, ha kännedom om i vilken utsträckning anordnaren under

veckan medgivits skattefrihet av annan uppbördsmyndighet. Om i angivna

fall samme anordnare givit mera än tre föreställningar i veckan, kan

han icke komma i åtnjutande av skattefrihet enligt paragraf 13. Då man

med den föreslagna skattefriheten väl velat motarbeta »tråkigheten på landsbygden»

genom att tillgodose även glest befolkade trakters krav på biografföreställningar,

synes en sådan konsekvens mindre lyckad.

Länsstyrelsen föreslår för sin del, att skattelindring skall medges, om en

anordnare inom samma kommun inte givit mera än tre föreställningar under

en och samma vecka.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr GG år J957

101

Departementschefen

Av den i betänkandet redovisade undersökningen framgår, att lönsamheten

för de mindre biografföretagen är ringa. I åtskilliga fall har förlustsiffror

konstaterats. De biografföretag varom här är fråga är i allmänhet

belägna på landsbygden och fyller där en inte oviktig uppgift som trivselskapande

faktor. Med hänsyn härtill finner jag motiverat att en särskild

skattelindring genomföres för de mindre biografföretagen.

Utredningens förslag innebär, att skattefrihet skall fa åtnjutas för ett intäktsbelopp

av högst 200 kronor per vecka. Begränsningen till de mindre

biograf företagen har i förslaget åstadkommits genom en föreskrift att

skattefrihet endast erhålles i den mån högst tre föreställningar givits under

veckan, barnmatinéer oräknade.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts vid remissbehandlingen. Vissa invändningar

har emellertid framförts mot den tekniska utformningen. Det

har sålunda bl. a. påpekats, att skattelindringen på grund av bestämmelser i

de vanligen använda filmuthyrningskontrakten delvis inte skulle komma

biografföretagen utan filmuthyrarna till godo.

Enligt min uppfattning bör den föreliggande frågan i huvudsak lösas efter

de av utredningen angivna riktlinjerna. Bestämmelsen i ämnet bör emellertid

med hänsyn till det nyss återgivna påpekandet utformas så, att skattelindringen

såvitt möjligt helt kommer biografföretagen till godo. Skattelindringen

bör därför ges i den formen att biografägaren vid inbetalning av

nöjesskatten — vilken beräknas i vanlig ordning — äger avdraga ett bestämt

belopp. Detta synes skäligen kunna fastställas till högst 60 kronor per

vecka. Jag förutsätter härvid att parterna respekterar den nyss uttalade avsikten

med skattelindringen. Skulle så icke bli fallet, kan det vara anledning

att pröva frågan på nytt.

Från något håll har föreslagits, att det belopp, med vilket skattefrihet

åtnjutes, skall beräknas per månad i stället för per vecka. En sådan ordning

synes emellertid inte praktiskt lämplig. Nämnda belopp bör i stället, såsom

utredningen förordat, beräknas i samband med veckoredovisningen.

I anslutning till vad som påpekats i några yttranden bör frågan om skattelindring

prövas beträffande varje visningsställe för sig. Skattelindring bör

alltså även kunna åtnjutas för en biograf, som tillhör en biografkedja.

I enlighet med det nu anförda förordar jag, att i nöjesskatteförordningen

införes en bestämmelse av innebörd att anordnare av biografföreställningar

vid redovisning av nöjesskatt må göra avdrag för ett skattebelopp av högst

60 kronor för vecka, varunder högst tre sådana föreställningar, barnmatinéer

oräknade, ägt rum å ett och samma visningsställe. Bestämmelsen synes

lämpligen kunna införas i 13 § nämnda förordning.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 är 1957

X. Av barnfilmkluhbar och. filmstudios anordnade filmförevisningar

Yrkanden om nöjesskattebefrielse

En verksamhet som på senare år fått allt större omfattning är anordnandet

av s. k. barnfilmklubbar. Ideella organisationer, såsom folketshusföreningar

och studieförbund, har ägnat denna verksamhet stort intresse, och

under deras medverkan har barnfilmklubbar bildats över hela landet med

uppgift att anordna visningar av sådan film, som godkänts av den s. k. barnfilmjuryn.

Frågan om skyldigheten för barnfilmklubbar — liksom även för s. k. filmstudios

— att erlägga nöjesskatt för av dem anordnade filmförevisningar synes

inte ha ställts på sin spets, förrän länsstyrelsen i Gävleborgs län våren

1955 vände sig till riksräkenskapsverket med en förfrågan i ämnet. Riksräkenskapsverket

fann för sin del, att nöjesskatt författningsenligt borde utgå,

och ämbetsverkets uttalande blev sedan bestämmande för länsstyrelsens

ställningstagande i denna fråga.

De båda myndigheternas uppfattning, att barnfilmklubbar och filmstudios

skall nöjesbeskattas, föranledde inlagor till länsstyrelsen i syfte att få eu

ändring till stånd. Med åberopande av Gävle-fallet hemställde sålunda Arbetarnas

bildningsförbund och Barnfilmkommittén var för sig om förslag från

nöjesskatteutredningen angående nöjesskattebefrielse för filmförevisningar

av här ifrågavarande slag. Genom en framställning från Folkets husföreningarnas

riksorganisation drogs frågan härom också inför Kungl. Maj:t. Sistnämnda

framställning har överlämnats till nöjesskatteutredningen.

Vad angår barnfilm klubbarna lämnade Arbetarnas bildningsförbund

bl. a. följande uppgifter.

För ABF :s del har verksamheten omfattat bl. a. ordnandet av kurser med

en längd av 2 12 dagar för utbildning av ledare för barnfilmverksamheten,

utgivning av olika slags vägledande material, överläggningar med filmbranschen,

utsändandet av artiklar till pressen samt framför allt bildandet

av barnfilmklubbar. Dessa barnfilmklubbar avser att bjuda framför allt de

mindre barnen (7—11 år) ett alternativ till de program som står till förfogande

på biograferna. Klubbarna har visningar 2—4 gånger i månaden och

visar då vanligen ett program sammansatt av några kortfilmer av varierande

slag. Som regel visas endast av barnfilmjuryn granskade och godkända filmer.

Ofta kompletteras filmvisningen med sagoläsning, kåserier, lekar o. s. v.

Antalet klubbar uppskattades av förbundet till omkring 200. Detta visar

enligt förbundet, att det funnits ett faktiskt behov av ett komplement till

biografernas filmföreställningar för barn och att föräldrar satt värde på denna

för de mindre barnen bättre anpassade och ideellt drivna filmverksamhet.

Värdet av klubbarnas arbete ligger enligt Barnfilmkommittén framför allt

däri, att utgångspunkten för verksamheten inte är kommersiell utan främst

avser att skapa en mentalhygieniskt riktigare underhållningsform än den

som de ordinarie biografmatinéerna vanligen kan sägas utgöra, i varje fall

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

103

för mindre barn. En verksamhet av denna art kräver givetvis avsevärt större

personal än en biografvisning, men eftersom verksamheten så gott som uteslutande

skötes av frivilliga och oavlönade krafter, har den på de flesta håll

kunnat bli ekonomiskt självbärande.

Arbetarnas bildningsförbund upptog också frågan om f i 1 in studieverksamheten

och uttalade härom bl. a. följande.

Studiet av filmen som konstart, teknik, samhällsfaktor o. s. v. har aldrig

varit något stort studieämne inom ABF och övriga studieförbund. En av huvudorsakerna

till delta förhållande är, att studiecirklarna har haft ytterst

små möjligheter att förhyra film lämplig för studieändamål. På senare tid

har emellertid gällande restriktioner något mildrats och det är nu möjligt

att på vissa villkor förhyra ett begränsat antal kvalitativt högtstående äldre

och nyare filmer ur svensk och utländsk produktion för visning i studiesammanhang.

För att filmerna skall få lånas, kräves att de visas endast för eu

sluten krets. För detta ändamål har på ett antal platser i landet bildats särskilda

filmstudios med ett begränsat antal medlemmar. Medlemsavgiften är

så stor att den täcker utgifterna för hyra av filmer och visningslokal etc.

Uppgiften att organisera och leda denna verksamhet skötes som regel av frivilliga

oavlönade krafter.

Verksamheten i en filmstudio drives på en strängt studiemässig basis. I

anslutning till själva filmvisningarna ordnas föredrag, frågestunder och

diskussion. Många studios har dessutom bildat studiecirklar för fördjupat

studium av filmfrågor. Studieresor till filmmuseer o. s. v. ingår i många fall

i programmet. Kortare föreläsningskurser ordnas också. Vissa filmstudios

har sänt sina ledare och andra medlemmar på längre och kortare kurser i

Sverige och utlandet. Värdefull upplysande filmlitteratur försäljes till medlemmarna

genom dessa studios.

Det centrala syftet med dessa filmstudios’ arbete är enligt förbundet att

fördjupa insikten och skärpa omdömet hos medlemmarna, att skapa känsla

för kvalitetsfilm och möjlighet för deltagarna alt välja sina biograffilmer

med kritik. I likhet med studiecirklar i andra ämnen, såsom litleratur, konst

och musik, bör enligt förbundets uppfattning studiegrupper, som valt att

ägna filmen sitt intresse, ges möjlighet att utan nöjesbeskattning få se ett urval

verk inom den konstart, det gäller.

Folkets busföreningarnas riksorganisation ifrågasatte slutligen, om inte

den verksamhet, som bedrives av barnfilmklubbar och filmstudios, enligt

gällande författningsbestämmelser är att betrakta som bildningsverksamhet,

för vilken befrielse från skyldighet att erlägga nöjesskatt kan medges. Alternativt

hemställdes, att nöjesskatteutredningen måtte erhålla i uppdrag att

skyndsamt utreda frågan om nöjesskattebefrielse för nöjestillställningar,

som anordnas av dylika.

Utredningen

Frågan om barn och film har, framhåller utredningen, under flera år stått

i brännpunkten för offentlig debatt. Besöksfrekvensen av barn på de kommersiella

biograferna är jämförelsevis hög. Eftersom filmen har en speciell

förmåga att påverka åskådaren, är det av betydelse, att de filmprogram, som

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

erbjudes barnen, är av god kvalitet. De filmer, som visas på biografmatinéer,

motsvarar ej alltid kravet på god barnfilm.

Om barnfilmklubbarnas betydelse i detta sammanhang gör utredningen

följande uttalande.

Barnfilmklubbarna sovra den film, som visas av dem. Det är huvudsakligen

fråga om kortare filmer, oftast valda ur barnfilmjuryns filmlistor. Det

har också, enligt vad som upplysts oss, visat sig psykologiskt riktigt, att barnen

få en egen sammanslutning för sina förströelser. Medlemskapet i klubben,

där barnen varje gång möter samma kamrater och vuxna, ger således

trygghet och större ansvar och underlättar ordningen. Endast medlemmar

äga tillträde till klubbens föreställningar och då mot uppvisande av obligatoriskt

medlemskort.

Om barnfilmklubbarna ålägges betala nöjesskatt för sina filmförevisningar,

föreligger risk, att de måste upphöra med sin verksamhet.

Enahanda synpunkter anser utredningen kunna anläggas på filmstudieverksamheten.

Enligt vad som uppgivits är endast studiesynpunkter bestämmande

för filmvalet. Vidare torde undantagslöst endast medlemmar äga tillträde

till de filmförevisningar, som anordnas.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att såväl barnfilmklubbar

som filmstudios bör tillerkännas nöjesskattebefrielse för filmförevisningar,

som anordnas av dem och till vilka endast medlemmar i respektive organisationer

äger tillträde. Uttryckliga bestämmelser härom föreslås införda i

14 § nöjesskatteförordningen.

Med barnfilmklubb avses enligt förslaget organisation, som har till uteslutande

syfte att tillgodose behovet av för barn lämpade filmförevisningar. En

förutsättning för skattefrihet skall vara att filmen godkänts av barnfilmjuryn

eller annat organ, varom Kungl. Maj:t i framtiden må bestämma. Vad

gäller filmstudios skall filmförevisningen ha anordnats uteslutande för medlemmar

och i undervisningssyfle.

Eftersom nöjesskatt hittills inte torde ha avkrävts vare sig barnfilmklubbar

eller filmstudios, skulle ett genomförande av utredningens förslag i denna

del kunna ske utan ett omedelbart skattebortfall.

Remissyttrandena

Förslaget att barnfilmklubbarna skall erhålla befrielse från nöjesskatt för

filmförevisningar anser sig statskontoret kunna godtaga. Däremot kan ämbetsverket

inte finna, att den av s. k. filmstudios bedrivna verksamheten är

av den art, att nöjesskattebefrielse bör ifrågakomma för dessa sammanslutningar.

Länsstyrelsen i Hallands län ställer sig något tveksam till förslaget att

utan restriktioner medge s. k. filmstudios skattefrihet vid filmförevisningar

för medlemmar och i undervisningssyfte. För att hindra att denna möjlighet

till skattefrihet utnyttjas till försök att kringgå den vanliga biografbeskattningen

anser länsstyrelsen att man åtminstone bör uppställa det kra
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1657

vet att endast vissa filmer, som av kompetent bedömare ansetts ha ett särskilt

högt konstnärligt värde, därvid får förevisas.

I övrigt är det endast ett antal organisationer, som yttrat sig i denna fråga.

Folkets husföreningarnas riksorganisation, Sveriges folkbiografer aktiebolag,

Aktiebolaget Folkets hus i Stockholm och Folkrörelsernas programaktiebolag

betraktar det som synnerligen önskvärt, att det blir klarlagt alt barnfilmklubbar

och filmstudios skall vara fria från nöjesskatt. Det påpekas, att

dessa institutioner i praktiken åtnjutit skattebefrielse, även om detta synes

ha saknat stöd i nöjesskalteförordningen.

Enligt Arbetarnas bildningsförbund är det helt otänkbart, att det varit

lagstiftarens mening att verksamheten inom barnfilmklubbar och filmstudios

skulle vara nöjesbeskattad. Alt undantag från nöjesskatteplikt för

ifrågavarande klubbverksamhet inte tidigare införts har enligt förbundet sin

grund däri, att barnfilmklubbarna tillkommit och filmstudios fått spridning

först på senare tid. Förbundet tillstyrker den begränsning med avseende på

filmvalet, som föreslås för barnfilmklubbarnas de!. Efter att ha erinrat om

den filmcensur, som bedrives av statens biografbyrå, anför förbundet emellertid

följande.

Om barnfilmklubbarna skall kunna fylla sin uppgift behövs en mer ingående

central bedömning än den biografbyrån kan åstadkomma. Vi har

för vår del ingenting att erinra emot att denna granskning anförtros åt

barnfilmjuryn. Men om juryn skall kunna fullgöra denna starkt vidgade arbetsuppgift

synes det oss ofrånkomligt att juryn beredes ökade ekonomiska

och personella resurser. Såvitt vi kan se kan inte en sådan ökning av juryns

kapacitet ske på annat sätt än genom statsbidrag.

Är statsmakterna ej beredda att ge juryn ökade resurser, förordar förbundet,

att barnfilmklubbarna får fritt filmval och ändå skattebefrielse i

likhet med vad som föreslagits för filmstudios.

Barnfilmkommittén frågar sig, om man inte borde ta steget fullt ut och

främja den goda barnfilmen som sådan, vare sig den visas på barnlilmklubbar

eller på de kommersiella biografernas barnfilmmatinéer. Kommittén

föreslår därför, att film, som godkännes av det organ som utredningen

föreslår, då den visas på de kommersiella biografernas matinéer blir nöjesskattebefriad

eller att medlen återbäres enligt vissa i kommitténs yttrande

angivna riktlinjer.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund finner det självklart, att de av

barnfilmjuryn godkända barnfilmerna skall vara skattefria även när de visas

på för barnen avsedda matinéer. Härigenom vinner man enligt förbundet

också, att biografägarna får upp ögonen för den goda barnfilmen.

Uppfattningen alt skattebefrielse för godkända barnfilmer bör utsträckas

alt gälla även biografernas matinéföreställningar delas av Sveriges biografägareförbund,

Föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges filmulhyrareförening.

Filmproducentföreningen går i sitt yttrande in på beskattningen

av de filmförevisningar, som anordnas av stiftelsen Filmhistoriska

samlingarna, och anför härom bl. a. följande.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Enligt den lydelse nöjesskatteförordningens 14 § hade innan 1952 års

ändring därav, skulle nöjesskatt icke utgå för biografföreställning, som anordnades

i undervisnings- eller uppfostringssyfte och som med hänsyn till

sitt ändamål jämväl var ägnad att tjäna sådant syfte. Stiftelsen Filmhistoriska

Samlingarnas biografföreställningar var att hänföra till denna kategori.

Sedan ändringen av 14 § genomförts, debiterade Stockholms stads

Uppbördsverk år 1955 nöjesskatt å stiftelsen för dess filmförevisningar i

Stockholm under tiden september—december 1954. Överståthållarämbetet

lämnade stiftelsens besvär över debiteringen utan bifall. I besvär till Regeringsrätten

har stiftelsen anfört bl. a., att stiftelsens föreställningar icke

är att betrakta såsom nöjestillställningar enligt 1 § nöjesskatteförordningen,

och att stiftelsens föreställningar är att hänföra till eller i vart fall att

jämställa med vad som avses med »visning av museum eller annan liknande

inrättning», vilket enligt 3 § nöjesskatteförordningen icke är att hänföra

till nöjestillställning.

Det vore emellertid önskvärt, att stiftelsens filmföreställningar genom ett

tillägg till 3 §, andra stycket nöjesskatteförordningen förklarades icke skola

hänföras till nöjestillställningar.

Departementschefen

Filmförevisningar, som anordnas av barnfilmklubbar och s. k. filmstudios,

torde i allmänhet vara underkastade nöjesbeskattning enligt nu gällande

bestämmelser. Emellertid synes frågan om skatteplikt för den verksamhet

som bedrives av dylika organisationer ha uppmärksammats först på

senare tid.

Utredningen har ansett sig böra föreslå skattefrihet för såväl barnfilmklubbar

som filmstudios.

Bland remissinstanserna synes enighet råda om att barnfilmklubbarna bör

tillerkännas skattefrihet för sina filmförevisningar. En viss tvekan har

däremot kommit till uttryck inför förslaget att från beskattning jämväl undantaga

filmstudieverksamheten.

För egen del anser jag motiverat att medge barnfilmklubbarna befrielse

från nöjesskatt. Visningsverksamheten har ideell karaktär, och tillfredsställande

garantier synes kunna erhållas mot att skattefrihet åtnjutes i ej

avsedda fall.

I anslutning till kommitténs förslag om skattefrihet för barnfilmklubbar

har ett flertal remissinstanser, däribland barnfilmkommittén, väckt tanken

att utsträcka den ifrågasatta skattefriheten även till goda barnfilmer, som

visas på vanliga barnmatinéer. Jag vill i detta sammanhang erinra om att

Nordiska rådet i sin rekommendation 2/1955 rekommenderat de nordiska

ländernas regeringar att vidtaga erforderliga åtgärder för att möjliggöra befrielse

från nöjesskatt i fråga om barnfilm. Enligt min mening talar goda

skäl för ståndpunkten att visning av god barnfilm över huvud taget inte bör

drabbas av nöjesskatt. Syftet med den av utredningen föreslagna skattefriheten

för barnfilmklubbar torde i främsta rummet vara att främja produktion

och visning av god barnfilm. Men detta syfte tillgodoses även genom att

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

107

medge skattefrihet för sådana filmer, när de visas på vanliga biografers matinéföreställningar.

Framhållas kan, att filmförevisningar genom barnfilmklubbar,

åtminstone t. v., inte kan förväntas komma till stånd annat än

på ett begränsat antal orter. En särskild fördel med att utsträcka skattefriheten

på antytt sätt är, att man redan nu på ett viktigt fält kan åstadkomma

det stöd åt produktion av kvalitetsfilm, vartill utredningen syftat med

sitt förslag till omläggning av det nuvarande producentstödet.

Det bör ankomma på den av barnfilmkommittén tillsatta barnfilmjuryn

eller annat av Kungl. Maj:t utsett organ att sovra filmerna. Skattefrihet bör

åtnjutas endast i den mån den film som visas bar godkänts av juryn.

Jag biträder sålunda utredningens förslag om skattefrihet för barnfilmklubbar

men föreslår tillika, att skattefrihet under motsvarande villkor skall

åtnjutas för filmer som visas på barnmatinéer.

Vid remissbehandlingen har påpekats, att barnfilmjuryn nu i stor utsträckning

måste lita till frivilliga insatser och knappast förfogar över tillräckliga

resurser för att tillfredsställande kunna fullgöra det uppdrag, varom

här är fråga. Därvid har uttalats, att anslaget till barnfilmkommittén

borde höjas. Den sålunda väckta frågan synes ej böra prövas i detta sammanhang.

Jag får emellertid erinra om att anslaget till barnfilmkommittén

höjts upprepade gånger under de senaste åren och att en höjning föreslagits

även med avseende på budgetåret 1957/58 (VIII ht s. 726).

Det bör påpekas, att den här förordade bestämmelsen inte fritar barnfilmklubbar

och andra anordnare från skyldighet att i vanlig ordning avge

nöjesskaltedeklaration och även i övrigt tillhandagå myndigheterna med erforderliga

upplysningar. Det ankommer nämligen på myndigheterna att

pröva, huruvida förutsättningar för skattebefrielse i det enskilda fallet föreligger.

För utredningens förslag att tillerkänna även filmstudieverksamheten

skattebefrielse talar utan tvivel vissa skäl. Jag delar emellertid de betänkligheter

mot utredningens förslag på denna punkt som uttalats bl. a. av statskontoret.

Det torde sålunda inte vara möjligt att, utan synnerligen komplicerade

regler och därmed följande svårigheter vid administrationen, tillse

att en skattefrihet på detta område inte utnyttjas till att kringgå den vanliga

biografbeskattningen. Jag kan därför inte tillstyrka utredningens förslag

i denna del.

Jag kan inte heller biträda ett vid remissbehandlingen framkommet förslag

att genom särskild bestämmelse införa skattefrihet för filmförevisningar,

som anordnas av stiftelsen Filmhistoriska samlingarna.

XI. Besvär m. in.

Gällande bestämmelser

Om besvär i mål angående nöjesskatt stadgas i 30 § nöjesskatleförordningen.

Däri sägs, att den som inte åtnöjes med uppbördsmyndighetens

beslut rörande nöjesskatt och som ej till följd av stadgandet i 29 § för
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

lorat sin rätt till talan, äger i beslutet söka rättelse hos länsstyrelsen genom

besvär, som skall inges till länsstyrelsen. I länsstyrelsens utslag i anledning

av besvär som nyss sagts eller i annat ärende rörande nöjesskatt må

ändring sökas hos Kungl. Maj:t genom besvär, som skall inges till finansdepartementet.

De mål, som sålunda överklagas hos Kungl. Maj:t, handlägges jämlikt

2 § 5 :o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt av regeringsrätten

såsom avseende »debitering eller indrivning av utskylder eller

andra avgifter». Regeringsrätten utgör i dessa mål antingen tredje instans

eller andra instans.

Som uppbördsmyndighet —- alltid ett kommunalt organ — fungerar i

Stockholm uppbördsverket, i annan stad drätselkammaren och på landet

kommunalnämnden, där ej vederbörande kommun annorlunda bestämt.

Om nu besvär beträffande tillämpning av någon bestämmelse i nöjesskatteförordningen

eller kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till denna anföres

över uppbördsmyndighetens beslut, går dessa besvär till länsstyrelsen,

som alltså blir andra instans, varefter, om besvär i sin tur anföres över

länsstyrelsens beslut i målet, dessa senare besvär går till Kungl. Maj:t lör

handläggning i regeringsrätten, som blir tredje instans.

Ärenden angående befrielse från nöjesskatt jämlikt 16 § nöjesskatteförordningen,

d. v. s. när behållningen av nöjestillställning är avsedd för välgörande

eller allmännyttigt ändamål, handlägges emellertid ej av uppbördsmyndigheten.

Sådan befrielse lämnas endast efter särskild ansökan, och

denna skall inges direkt till länsstyrelsen, som beslutar i anledning av

densamma som första instans. Besvär över länsstyrelsens beslut i sådant

ärende går också till Kungl. Maj :t för handläggning i regeringsrätten, som

i dylika mål alltså dömer i andra instans.

Regeringsrätten kan emellertid också komma att avgöra andra nöjesskattemål

i andra instans. Om länsstyrelsen vid granskning av uppbördsmyndiglietens

redovisning jämlikt 13 § tillämpningsföreskrifterna till nöjesskatteförordningen

finner att myndigheten underlåtit alt utkräva nöjesskatt

eller att skatt uttagits med för lågt belopp, skall länsstyrelsen direkt

upptaga frågan om åtgärder i anledning härav till behandling och

ålägga anordnaren av vederbörande nöjestillställning att inbetala felande

belopp till länsstyrelsen. Även besvär över länsstyrelsens beslut i ett sådant

ärende överklagas hos Kungl. Maj :t för handläggning i regeringsrätten.

Nöjesskattemål kan även komma upp till regeringsrätten en annan väg.

Om revisionen hos riksräkenskapsverket framställer anmärkning mot beslut

angående påföring av eller befrielse från statsverket tillkommande

nöjesskatt, har riksräkenskapsverket att besluta i anledning av revisionens

talan. Besvär över riksräkenskapsverkets beslut i sådant mål skall jämlikt

1 § instruktionen för kammarrätten den 18 december 1942 (nr 978) upptagas

hos kammarrätten, varefter besvär mot kammarrättens utslag i målet

jämlikt 56 § samma instruktion anföres hos Kungl. Maj:t för handläggning

i regeringsrätten. I dessa mål blir alltså regeringsrätten tredje instans.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

I 30 § nöjesskatteförordningen talas därjämte om ett speciellt slag av mål,

som får överklagas hos Kungl. Maj :t men som ej handlägges av regeringsrätten.

Enligt 14 § andra stycket nöjesskatteförordningen i dess från och

med den 1 juli 1952 gällande lydelse skall nöjesskatt inte utgå för biografföreställning

med film, vars visning enligt särskilt, före föreställningens hållande

lagakraftvunnet förhandsbesked förklarats vara ägnad att tjäna \etenskapligt

ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Sådant förhandsbesked lämnas av statens biografbyrå och dess beslut

överklagas enligt § 18 instruktionen den 4 oktober 1929 (nr 306) tör byrån

genom besvär, som skall inges till ecklesiastikdepartementet. Eftersom dylika

beslut inte anses avse »debitering eller indrivning av utskylder eller andra

avgifter», handlägges de inte av regeringsrätten utan av Kungl. Maj :t i

statsrådet.

Utredningen

I nöjesskatteutredningens uppdrag har ingått att undersöka möjligheterna

att befria regeringsrätten från den del av dess arbetsbörda, som nöjesskattemålen

utgör.

I betänkandet hänvisas till en början till en inom finansdepartementets

regeringsrättsbyrå verkställd beräkning av det antal föredragningsdagar,

som kan antagas ha varit erforderliga för avverkning under ettvart av de

senaste sex åren av under året inkomna nöjesskattemål. Beräkningen visar

_ som framgår av följande sammanställning — att avverkningen av inkomna

nöjesskattemål för regeringsrätten tar ca 3 ä 4 dagar om året.

Inkomna..................

Avgjorda..................

Till föredragn. använd tid

(timmar)................

Antal föredragna mål per

timme ..................

Åtgång av dagar för föredragning

av inkomna mål (efter

5 % avdrag för återkallade

etc.), om föredragningen

per mål tagit lika lång tid

som föredragn. av de avgjorda

..................

Nöjesskattemål år

1950 1951

1952

1953

1954

1955

142

94

96

101

86

76

147

126

72

49

165

33

23,5

22,5

16

6

25

5,5

6,3

5,6

4,5

8,2

6,6

6,0

5,4

3,9

5,0

2,9

3,1

3,0

Medeltal för 1950—1955

3,9

Eftersom regeringsrätten med sin dåvarande sammansättning arbetat ca

300 dagar om året, motsvarar alltså handläggningen av nöjesskattemålen

1 å 1,5 procent av regeringsrättens arbete.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Iiungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

En undersökning av ändringsfrekvensen hos regeringsrätten i nöjesskattemål

har också verkställts. Därvid har konstaterats, att de under åren 1950

1955 avgjorda nöjesskattemål, däri regeringsrätten gjort ändring i underinstansens

beslut, motsvarar följande procentuella andel av samtliga avgjorda

nöjesskattemål respektive år.

1950 1951 1952 1953 1954 1955

Ändringsprocent ................ 20 42 24 4 15 23

Utredningen finner, att en avlastning av nöjesskattemålen från regeringsrätten

inte kan ske pa det sätt att den nu medgivna fullföljdsrätten avskäres.

Under regeringsrätten förekommer nämligen ofta inte mer än en instans.

Om fullföljdsrätten borttages, måste regeringsrätten därför ersättas av

något annat organ. Utredningen anför härom följande.

I direktiven för vårt arbete nämnes såsom sådan ersättare kammarrätten,

och att kammarrätten härvidlag får träda i regeringsrättens ställe förefaller

naturligt med hänsyn till att i anmärkningsväg uppkomna nöjesskattemål,

som ju oftast röra frågor av samma art som de övriga, redan handläggas

av kammarrätten. För övrigt är det över huvud taget svårt att tänka

s!.g..någ?n annan domstol eller myndighet, som utan större organisatoriska

förändringar lämpligen skulle kunna övertaga regeringsrättens roll som

sista instans i nöjesskattemålen.

Det kan, framhåller utredningen, knappast göras gällande, att nöjesskattemålen

inte skulle bli föremål för en tillfredsställande handläggning och bedömning

av kammarrätten, som ju redan utgör sista instans i betydande

giupper av mål, exempelvis avlönings-, fattigvårds- och mantalsskrivningsmål.

Utredningen anför.

Erfarenheten har visat, att nöjesskattemålen till stor del utgöras av mål

av enkel beskaffenhet och röra jämförelsevis små belopp. Ått ändrin^sfrekvensen

hos regeringsrätten i dessa mål hittills varit ganska hög torde

bero på att behandlingen hos de 25 särskilda länsstyrelserna, därav nå«ra

givetvis endast haft ett fåtal mål om året att handlägga, brustit i enhetlVhet.

Den utjämnande faktor, som målens samlande hos en för hela riket

gemensam överinstans utgjort, kommer ju emellertid att kvarstå, även om

målen överflyttas till kammarrätten. Vi förutsätta, att nöjesskattemålen där

koncentreras till viss division och att föredragningen anförtros endast åt

viss eller vissa föredragande.

Utredningen uttalar emellertid vissa betänkligheter mot en sådan lösning.

Emot en överflyttning av målen från regeringsrätten talar, att de ha så

relativt ringa betydelse för dess arbete, och att det därför kan anses opåkallat

att bryta den i allmänhet för beskattningsmål, som kunna röra

annat än värderings- eller uppskattningsfrågor, hittills gällande principen,

att den skattskyldige skall kunna draga målet under Kungl. Maj:ts prövning.

Som av det förut sagda framgår innebär nöjesskattemålens avlyftmng

från regeringsrätten endast att dess arbetsbörda minskas med någon

procent. Härtill kommer att om vara förslag i övriga delar, innefattande

befrielse från nöjesskatt för teaterföreställningar, musikunderhållning, amatöridrott,

restaurangdans in. in., genomföras — besvärsfrekvensen kan beräknas

ytterligare nedgå.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

111

En annan omständighet, som gjort oss tveksamma om ändamålsenligheten

i en överflyttning av nöjesskattemålen till kammarrätten, är att kammarrätten

också för tillfället har en icke obetydlig arbetsbelastning. Om

man bortser från smärre »till kammarrättssekreterarens föredragning hörande

ärenden», har antalet inkomna respektive avgjorda och balanserade

mål under de senaste 6 åren i kammarrättens arbetsredogörelser upptagits

enligt följande.

1950 1951 1952 1953 1954 1955

Inkomna...... 9 757 9 996 14 815 15 179 12 827

Avgjorda...... 10 840 11 389 11 422 12 266 13 286

Balans........ 11 839 10 756 9 363 12 756 15 669 15 208

Kammarrättens balans av mål motsvarar sålunda för tillfället icke oväsentligt

mera än ett års avverkning. Den invändningen kan onekligen göras,

att man under sådana förhållanden icke bör utan en samtidig organisatorisk

förstärkning överföra ytterligare mål till kammarrätten.

Då emellertid regeringsrättens arbetsbalans i fråga om skattemål för tillfället

är så stor, att det synes mycket angeläget att regeringsrätten befrias

från alla mål, som lämpligen kan överföras till annan myndighet, har utredningen,

trots de anförda betänkligheterna, ansett sig böra föreslå en sådan

ändring av 30 § andra stycket nöjesskatteförordningen och 56 § kammarrättens

instruktion, att nöjesskattemålen i fortsättningen skall handläggas

av kammarrätten som sista instans.

I anslutning till förslaget gör utredningen följande uttalande.

Det må dock framhållas, att frågan huruvida en avlastning av nöjesskattemålen

från regeringsrätten på det nu föreslagna sättet bör ske, kan

komma i ett annat läge om man i princip beslutar sig för att begränsa

fullföljdsrätten till regeringsrätten genom allmänt verkande bestämmelser.

Enligt vad vi erfarit överväger den i maj 1955 tillsatta utredningen om

fullföljdsrätt i skattemål att föreslå fullföljdsbegränsning genom införande

av tillståndsprövning, summa revisibilis e. d. Huruvida det i samband med

genomförande av dylika regler kan visa sig lämpligare att åstadkomma en

önskvärd begränsning av tillströmningen av nöjesskattemål till regeringsrätten

genom liknande åtgärder kunna vi givetvis icke nu taga hänsyn till.

Vi förutskicka att frågan kan behöva omprövas, sedan utredningen om

fullföljdsbegränsning slutförts.

Ledamoten Christenson föreslår i sin reservation, att nuvarande besvärsregler

skall bibehållas oförändrade.

Remissyttrandena

Emot utredningens förslag bar kammarrätten intet att erinra.

Förslaget avstyrkes däremot av statskontoret under hänvisning till bl. a.

utredningen om fullföljdsrätten i taxeringsmål.

Även riksräkenskapsverket anser, alt frågan om besvärsärendenas överflyttande

från regeringsrätten till kammarrätten bör anstå i avvaktan på

resultatet av nämnda utredning.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

Av samma skäl avstyrkes förslaget av överståthållarämbetet och det övervägande

flertalet av de länsstyrelser, som yttrat sig över detsamma.

Endast länsstyrelsen i Hallands län synes acceptera utredningens förslag.

Den förda diskussionen om en begränsning av fullföljdsrätten föranleder

länsstyrelsen till följande uttalande.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang endast understryka det för en

enhetlig rättstillämpning inom hela riket stora behovet av vägledande prejudikat

i frågor om befrielse från nöjesskatt. Det kan befaras, att detta behov

icke kommer att tillgodoses i tillräcklig omfattning vid en begränsning

av fullföljdsrätten till regeringsrätten. Från denna synpunkt vore det fördelaktigast,

att nöjesskattemålen utan sådan inskränkning i stället finge

fullföljas i kammarrätten.

Riksförbundet landsbygdens folk anför.

Ehuru skälen för att överflytta besvärsärendena i nöjesskattemål från

regeringsrätten till kammarrätten synes relativt svaga och frågan dessutom

kan antas komma att behandlas av den tillsatta utredningen om fullföljdsrätt

i skattemål, har förbundet intet att invända mot utredningens förslag

på denna punkt.

Bland organisationerna är det i övrigt endast Folkpartiets ungdomsförbund,

Teatrarnas riksförbund och Sveriges hotell- och restaurantförbund,

som uttalat sig i besvärsfrågan. Samtliga avvisar tanken på en överflyttning

av nöjesskattemålen till kammarrätten.

Utredningen om fullföljdsrätt i taxeringsmål anser sig visserligen sakna

anledning att avstyrka nöjesskatteutredningens förslag, om situationen verkligen

är sådan, att denna nödfallsutväg måste tillgripas för att komma tillrätta

med arbetsanhopningen i regeringsrätten. Situationen för dagen synes

emellertid enligt fullföljdsutredningen vara en annan än vid den tidpunkt då

direktiven för nöjesskatteutredningens behandling av denna fråga meddelades.

Läget belyses av fullföljdsutredningen på följande sätt.

Efter beslut av 1956 års riksdag har antalet ledamöter i regeringsrätten i

början av oktober ökats med tre. Regeringsrätten arbetar numera på tre avdelningar,

och det kan förväntas att den därigenom ökade arbetseffekten i

regeringsrätten skall göra det möjligt att avarbeta arbetsbalansen till Utgången

av 1960. Även på annat sätt synes bot kunna rådas mot den under

senare tid inträffade ökningen av arbetsbördan för regeringsrätten. Utredningen

syftar på det utredningsuppdrag som lämnats utredningen. Vårt utredningsarbete

är numera i det närmaste slutfört, och vi räkna med att i god

tid före nästa årsskifte kunna avlämna ett betänkande med förslag till bestämmelser

om fullföljdsbegränsning i mål om taxering till skatt på inkomst

och förmögenhet. Detta förslag går ut på att besvär över kammarrättens utslag

i mål om sådan taxering må komma under regeringsrättens prövning endast

efter prövningstillstånd i nära anslutning till motsvarande regler för

fullföljd av talan hos högsta domstolen. Därest detta förslag leder till lagstiftning

och antalet i regeringsrätten arbetande regeringsråd för framtiden hålles

så stort, att regeringsrätten kan arbeta på minst två avdelningar, torde

behovet av lindring i arbetsbördan genom nöjesskattemålens överflyttning

till kammarrätten bortfalla.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 år 1957

113

Med hänsyn till det anförda och då det redan nu förhållandevis ringa antalet

nöjesskattemål i regeringsrätten vid ett genomförande av vissa andra

nöjesskatteutredningens förslag kan beräknas ytterligare minska, är det enligt

fullföljdsutredningen inte längre aktuellt att göra kammarrätten till sista

instans i nöjesskattemål.

Fullföljdsutredningen har såsom ett tänkbart alternativ till förslaget att

överföra nöjesskattemålen till kammarrätten övervägt möjligheten att göra

kammarrätten till mellaninstans över länsstyrelserna men under regeringsrätten.

Härigenom skulle förefintliga ojämnheter i länsstyrelsernas rättstilllämpning

bli avhjälpta på kammarrättsstadiet och regeringsrättens prövning

skulle påfordras endast i mera betydelsefulla mål eller om eljest särskilda

skäl för fullföljd till regeringsrätten kunde påvisas. Eventuellt skulle prövningstillstånd

erfordras såsom villkor för regeringsrättens prövning. Fullföljdsutredningen

har emellertid avstått från att utarbeta ett förslag till instansordning

enligt detta alternativ. Utredningen anför.

En sådan omläggning av instansordningen synes emellertid icke böra komma

till stånd utan starka skäl. Sådana synas icke föreligga. Såsom redan anförts

äro nöjesskattemålen för närvarande tämligen få och antalet sådana mål

kan i framtiden väntas bliva än färre. Någon nämnvärd belastning för regeringsrätten

kunna nöjesskattemålen icke gärna medföra, om målen gå direkt

dit från länsstyrelserna. Mot alternativet talar också angelägenheten att icke

öka kammarrättens redan nu stora arbetsbörda. Dessutom skulle tillståndsprövning

i nöjesskattemål, som icke gärna kan ordnas enligt summa-revisibilismetoden,

antagligen draga hart när lika lång tid som målets prövning

i sak.

Besvärssakkunniga förordar, att inga åtgärder vidtages för att begränsa

fullföljden av nöjesskattemål till regeringsrätten, förrän klarhet vunnits i

huvudfrågan om hur fullföljden i taxeringsmål skall ordnas. Om kammarrätten

göres till en central instans i skattemål, där flertalet mål slutar på

grund av fullföljdsbegränsningar av något slag, är det emellertid enligt de

sakkunniga naturligt att även nöjesskatten inordnas i detta system. De sakkunniga

anför.

I så fall skulle kammarrätten inskjutas som instans mellan länsstyrelsen

och regeringsrätten samt möjligheten till fortsatt talan från kammarrätten

till regeringsrätten inskränkas efter samma eller liknande grunder som

komma att gälla för andra skattemål. En sådan ordning skulle besvärssakkunniga,

såvitt de nu kunna bedöma, finna godtagbar. Invändningar skulle

visserligen kunna resas, då ordningen för de mål, som börja redan hos den

kommunala uppböirdsmyndigheten, skulle medföra att antalet instanser

komnie att uppgå till fyra. Med hänsyn till att fullföljden till den fjärde och

sista instansen bleve begränsad inger en sådan ordning dock icke allvarligare

betänkligheter. Fördelarna torde ock flerfaldigt uppväga angivna nackdel,

(lenom att kammarrätten införes som mellaninstans mellan länsstyrelse och

regeringsrätten realiseras önskemålet om eu mera genomförd samordning

mellan nöjesskattemålen och anmärkningsmålen rörande debitering av nöjesskatt

i de båda högsta instanserna. Vidare vinnes att likformighet kan

nås beträffande länsstyrelsernas praxis i nöjesskattefrågor utan att målen

i sådant syfte behöva föras ända upp till regeringsrätten.

8 Itihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr GG

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

Utredningens förslag om kammarrätten som besvärsinstans i förhållande

till länsstyrelserna och om förbud mot talan hos regeringsrätten i nöjesskattemål

anser besvärssakkunniga böra övervägas som ett andra alternativ,

om det skulle visa sig att nöjesskattemålen inte låter sig inordna i ett system,

som kan komma att gälla för övriga skattemål. Besvärssakkunniga anför vidare.

Härom är att säga att nöjesskattemålen visserligen för närvarande torde

vara av tämligen enkel beskaffenhet men att också i dessa någon gång sådana

spörsmål kunna uppstå, som lämpligen böra avgöras av den högsta instansen

i skattemål. I skilda sammanhang ha besvärssakkunniga framhållit,

att det i princip bör vara möjligt att fullfölja ett mål ända upp till Konungen

och att sålunda begränsningar i besluts överklagbarhet till den högsta instansen

icke böra stadgas utan starka skäl. Inte minst i fråga om skattemål,

i vilka ofta vittgående ekonomiska skyldigheter för den enskilde gentemot

det allmänna skola fastställas, inger det betänkligheter att generellt avskära

möjligheten alt fullfölja talan till den mest kvalificerade instansen. Även i

den situation varom nu är fråga synes därför en lösning för nöjesskattemålens

del böra övervägas, innebärande att regeringsrätten bibehålies som högsta

instans och kammarrätten inskjutes som mellaninstans. Härigenom skulle

säkerligen den önskade lättnaden i regeringsrättens arbetsbörda kunna vinnas.

Införes kammarrätten som mellaninstans, kan nämligen antalet ända till

regeringsrätten fullföljda mål väntas bliva så obetydligt, att de komma att

sakna egentlig betydelse för regeringsrättens arbetsbelastning.

Besvärssakkunniga berör även den särordning, som gäller i fråga om förhandsbesked

angående skattefrihet för biografföreställning i vissa fall. Slutinstans

i sådana ärenden är Kungl. Maj :t i statsrådet, medan frågor rörande

skattefrihet för andra nöjestillställningar handlägges av regeringsrätten som

sista instans. Även då det gäller förhandsbesked rörande biografföreställning

bör enligt de sakkunniga regeringsrätten vara slutinstans.

Besvärssakkunniga pekar slutligen på vissa av utredningen ej berörda

brister i förfarandet vid avgörande av fråga om nöjesskatt. De sakkunniga

anför.

Enligt gällande ordning kunna nya krav på nöjesskatt framställas mot

skattskyldig anmärkningsvägen avsevärd tid efter det den ursprungliga debiteringen

verkställts — närmare bestämt inom fyra år efter utgången av

det år, då debiteringen skedde (16 § Kungl. kungörelsen den 21 december

1945 med tillämpningsföreskrifter till nöjesskatteförordningen, jämförd med

70 g uppbördsförordningen). För arrangör av nöjesskattepliktig tillställning

innebär det eu avsevärd otrygghet att kunna bliva föremål för nya skattekia\

sa langt etter det tillställningen anordnades. Vad angår nöjesskattemålen

har å andra sidan vid flera tillfällen den omständigheten påtalats, att

länsstyrelsens beslut i besvärsmål icke kan överklagas från det allmännas

sida; sådant beslut torde för övrigt icke heller kunna göras till föremål för

anmärkning (RÅ 1954 ref. 53). En lösning i den riktningen att aninärkningsförfarandet

ersättes med en talerätt för det allmänna kunde förtjäna

overvagas. Besvärssakkunniga ha haft att taga ställning till liknande frågor

pa tullens och konsumtionsskatternas område och avse''alt för dessa skatter

inom kort framlägga förslag om att en talerätt införes för det allmänna och

att anmarkmngsförfarandet i sin nuvarande utformning avskaffas på dessa

områden. I realiteten innebär det sagda att besvärsförfarandet och anmärk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 66 år 1957 H5

ningsförfarandet sammanslås till en gemensam process med tvåsidigt partsförhållande.

I samband med en reform av detta slag synes en allmän översyn

av förfarandet i nöjesskattemål lämpligen böra företagas. Det kan erinras

om att anmärkningsprocessen för närvarande är föremål för särskild

utredning.

Departementschefen

Från statsmakternas sida har under de senaste åren vidtagits flera åtgärder

i syfte att nedbringa arbetsbalansen i regeringsrätten. Sålunda har antalet

regeringsråd utökats. Vidare har i dagarna avlämnats ett betänkande med

förslag till inskränkningar i rätten att fullfölja talan till regeringsrätten i

mål om taxering för inkomst och förmögenhet. Såsom ett led i dessa strävanden

har det uppdragits åt nöjesskatteutredningen att överväga om den

slutliga prövningen av mål om nöjesskatt lämpligen kan överflyttas till

kammarrätten. Utredningen har också framlagt ett förslag med sådan innebörd.

Därvid framhålles emellertid tillika, att vissa betänkligheter kan

anföras mot förslaget. Sålunda har det visat sig att nöjesskattemålen upptar

en förhållandevis ringa del av regeringsrättens arbetstid. Å andra sidan finnes

även hos kammarrätten en avsevärd arbelsbalans.

Dessa betänkligheter har från flera håll understrukits vid remissbehandlingen.

Vidare har framhållits, att spörsmålet om fullföljdsrätten i nöjesskattemål

inte borde prövas, förrän ställning tagits i den större frågan om

inskränkningar i rätten alt fullfölja talan i mål om taxering för inkomst

och förmögenhet. I samband härmed har bl. a. från besvärssakkunnigas sida

framförts tanken att göra kammarrätten till mellaninstans i nöjesskattemål

över länsstyrelserna men under regeringsrätten; för fullföljden till

regeringsrätten kunde därvid stadgas inskränkningar motsvarande dem

som kunde föreskrivas beträffande mål om inkomsttaxering.

De skäl som sålunda anförts mot att nu ändra instansordningen i nöjesskattemål

finner jag bärande. Jag är därför inte beredd att framlägga något

förslag i ämnet.

I detta sammanhang vill jag med ett par ord beröra en närliggande fråga

som upptagits i några yttranden, nämligen om anmärkningsrätten för riksräkenskapsverkets

revisorer i vissa frågor rörande nöjesskatt och det redogöraransvar

som på grund därav skulle kunna föreligga för länsstyrelsernas

befattningshavare. Frågan om redogöraransvaret är för närvarande

föremål för utredning. Med tanke härpå synes man inte nu utan tvingande

skäl böra företaga någon ändring i rättsläget på förevarande område. Sådana

skäl synes knappast föreligga. Vad särskilt angår den av länsstyrelsen

i Kopparbergs län upptagna frågan om redogöraransvar för beslut om skattebefrielse

enligt l(i § nöjesskatteförordningen för tillställning med välgörande

eller allmännyttigt syfte får jag framhålla, att någon anmärkningsprocess

mot statlig befattningshavare på grund av sådant beslut enligt vad

jag inhämtat hittills inte väckts. Detta kan tyda på att man i praxis inte

ansett redogöraransvar föreligga i dylika fall. Mot eu sådan uppfattning

har jag självfallet intet att erinra.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

XII. Speciella frågor

Påföljder vid deklarationsförsummelse

Gällande bestämmelser

Där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, är anordnare av nöjestillställning

enligt 23 § nöjesskatteförordningen skyldig att till uppbördsmyndigheten

överlämna på heder och samvete avgiven deklaration rörande vid tillställningen

influtna avgifter. Vid abonnemangsföreställning åligger motsvarande

skyldighet abonnenten. Angående tiden för deklarations avgivande

stadgas i tillämpningskungörelsen till nämnda förordning.

Den som underlåter att inom behörig tid avge föreskriven deklaration eller,

då deklaration befunnits ofullständig, att på anmodan av uppbördsmyndigheten

inom förelagd tid fullständiga densamma, går enligt 29 § samma

förordning förlustig rätten att överklaga uppbördsmyndighetens beslut rörande

det skattebelopp, för vars fastställande deklarationen skolat ligga till

grund. I enlighet härmed äger endast den, som ej på grund av deklarationsförsummelse

förlorat sin rätt till talan, enligt 30 § besvära sig i nöjesskattemål.

Utredningen

Nöjesskatteförordningens bestämmelse om påföljd vid deklarationsförsummelse

är, framhåller utredningen, uppenbarligen hämtad från motsvarande

stadgande i 39 § nu gällande taxeringsförordning angående förlust av

talan i inkomsttaxeringsmål hos kammarrätten och Kungl. Maj :t vid försummelse

i fråga om avgivande av självdeklaration. I propositionen 1956:

150 hade emellertid föreslagits, att ifrågavarande påföljd skulle avskaffas

och att i stället anmaning att inkomma med självdeklaration skulle kunna

kombineras med vitesföreläggande av den som utfärdar anmaningen. Vidare

skulle deklarationsförsummelse beläggas med bötesstraff. Utredningen föreslår,

att liknande ändringar genomföres beträffande nöjesskatten.

I överensstämmelse med 52 och 53 §§ i den nya taxeringsförordningen

föreslås bestämmelsen i 29 § nöjesskatteförordningen skola ersättas med

bestämmelser om anmaning att avlämna deklaration eller — i förekommande

fall — kompletterande uppgifter till en redan avgiven deklaration. I anmaning

som utfärdas av länsstyrelse eller uppbördsmyndighet skall enligt

förslaget vite kunna föreläggas.

Utredningen föreslår vidare, att en bestämmelse om bötespåföljd för förseelse

av här ifrågavarande slag skall införas motsvarande den, som intagits

i 120 § i den nya taxeringsförordningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

m

Remissyttrandena

över förslaget i denna del har endast ett fåtal remissinstanser yttrat sig.

Kammarrätten anför bl. a.

Självklart måste syftet att åvägabringa överensstämmelse mellan nöjesskatteförordningens

och den föreslagna nya taxeringsförordningens bestäm-r

melser anses vara riktigt. I utredningens utkast till författningsändring ha

emellertid, enligt kammarrättens mening, de av utredningen föreslagna bestämmelserna

angående anmaning, vite och böter erhållit en alltför knapp*

händig och ofullständig utformning. Såsom exempel härpå kan anföras, att

i ändringsförslaget saknas motsvarighet till den föreslagna nya taxeringstörordningens

bestämmelser om delgivning av anmaning (54 och 55 §§), om

törbud mot föreläggande av vite i vissa fall (123 §) och mot klagan över

beslut, varigenom vite förelagts (125 §), om förbud mot utdömande av vite,

då ändamålet med vitet förfallit (124 §), om talans förande i fråga om utdömande

av vite (125 §) samt om friande från straff, då försummelse varit

ursäktlig eller eljest ringa (120 §).

Någon annan erinran har inte framställts mot föreliggande förslag, vilket

tillstyrkes av utredningen om fullföljdsrätt i taxeringsmål, besvärssakkunniga

samt länsstyrelserna i Östergötlands och Värmlands län.

Departementschefen

Enligt 1928 års taxeringsförordning förloras rätten att fullfölja talan

hos kammarrätten och regeringsrätten, om den skattskyldige underlåter att

avge deklaration inom föreskriven tid. På motsvarande sätt gäller enligt

29 § förordningen om nöjesskatt att den som inte behörigen avger nöjesskattedeklaration

går förlustig rätten att överklaga uppbördsmyndighetens

beslut rörande det skattebelopp, för vars fastställande deklarationen skolat

ligga till grund.

Den av riksdagen år 1956 antagna nya taxeringsförordningen innebär

bl. a., att försummelse beträffande avgivande av inkomstskattedeklaration

inte längre skall leda till förlust av besvärsrätt. I stället tillgodoses intresset

av att deklarationerna avges i tid genom effektiviserade bötes- och vitesbestämmelser.

Utredningens förslag innebär, att samma ordning skall tilllämpas

inom nöjesskatleförordningens område.

Förslaget bar inte mött några invändningar och kan av mig tillstyrkas,

varvid dock, delvis i anslutning till vad kammarrätten anfört, vissa jämkningar

svnes böra företagas.

Filmförevisningar i undervisningssyfte m. m.

V Iredningen

Enligt 14 § nöjesskatteförordningen i dess ursprungliga lydelse skulle

nöjesskatt inte utgå för nöjestillställning, som tjänar vetenskapligt ändamål,

liksom inte heller för tillställning som anordnas i undervisnings- eller

uppfostringssyfte och som med hänsyn till sitl innehåll jämväl är ägnad

att tjäna sådant syfte.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Mcij.ts proposition nr 66 dr 1957

För att bespara myndigheter och enskilda arbete och kostnader genomfördes

efter förslag av 1949 års filmkommitté genom förordningen den 15

maj 1952, nr 278, den ändringen att det skall ankomma på statens biografbyrå

att efter framställning meddela förhandsbesked, huruvida en film är

av beskaffenhet att kunna erhålla skattebefrielse enligt 14 §. Samtidigt utvidgades

paragrafens tillämpningsområde, så att även »upplysningssyfte»

numera kvalificerar för skattebefrielse. Vidare är det enligt paragrafens nuvarande

lydelse utan betydelse i detta sammanhang, om visningen av filmen

sker i vinningssyfte eller ej. En konsekvens av omredigeringen av 14 §

har även blivit, att skattebefrielsen knutits till den film, som visas, i stället

för som tidigare till biografföreställningen som sådan.

Vissa myndigheter har för utredningen påtalat den alltmer ökade förekomsten

av filmer, som biografbyrån ansett böra befrias från nöjesskatt enligt

14 §.

Utvecklingen på detta område har vidare föranlett chefen för statens biografbyrå

att taga kontakt med utredningen för överläggningar om möjligheterna

att genom en ändring av 14 § ge stöd för en mera restriktiv tillämpning

av paragrafen. I en till utredningen överlämnad promemoria har denne

framhållit, att biografbyrån vid prövning av fråga om visningen av en film

kan anses ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings-

eller uppfostringssyfte har att iakttaga en restriktiv tillämpning

av bestämmelsen. Enligt vad som vidare framhålles i promemorian, avses

endast sådan upplysning, undervisning eller uppfostran som är av »allmänt

värde för samhället» skola berättiga till skattebefrielse. Det råder emellertid

tveksamhet om innebörden av detta uttryck. I promemorian betonas nödvändigheten

av en klarare och mera preciserad formulering av 14 §, om man

skall kunna förebygga risken för en »inflation» på föreliggande område.

Utredningen gör för egen del följande uttalande i frågan.

Att med bibehållande av den målsättning, som legat till grund för paragrafens

utformning, genomföra en ändring av stadgandet i angivet syfte

synes oss knappast möjligt. Vi ha övervägt olika möjligheter att genom

omredigering av paragrafens andra stycke lämna rum för en skärpning av

biografbyråns praxis. Ett stadgande av innehåll, att filmens visning skall

vara ägnad att uteslutande tjäna berörda ändamål, torde komma att i alltför

hög grad begränsa paragrafens tillämpningsområde. Effekten torde bli

densamma, om man förutsätter, att endast pedagogiskt värdefulla filmer

skola berättiga till skattebefrielse.

Den möjligheten föreligger givetvis afl i anslutning till 14 § andra stycket

meddela förtydligande anvisningar angående dess tillämpning. Att i särskild

ordning lämna detaljerade föreskrifter för biografbyråns bedömande i dessa

frågor torde emellertid icke vara att tillråda. Icke heller ha vi ansett oss

böra genom några uttalanden binda biografbyrån i dess fortsatta verksamhet

på delta område. Vi finna det emellertid angeläget att framhålla önskvärdheten

av en fortsatt restriktiv tillämpning av nämnda författningsrum.

Tillämpningen av 14 § i dess nu gällande lydelse har också i ett annat

avseende berett vissa svårigheter. Skattefrihet föreligger enligt paragrafen

för biografföreställning med film, vars visning enligt särskilt, före föreställ
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 66 är 1957

ningens hållande lagakraftvunnet förhandsbesked förklarats vara ägnad att

tjäna ändamål eller syfte som i 14 § avses. Delta innebär att föreställningar

som anordnas, innan biografbyråns beslut i befrielseärende vunnit laga

kraft, inte omfattas av skattebefrielsen. Enligt vad utredningen erfarit har

denna passus ibland förbisetts av de befrielsesökande, som därigenom kommit

att åsamkas större eller mindre ekonomiskt avbräck. Därtill kommer,

att bestämmelsen på denna punkt inte tolkas enhetligt av beskattningsmyndigheterna.

Utredningen yttrar.

Möjligen skulle en uppmjukning av bestämmelsen kunna ske på så sätt,

att om den skattskyldige förevisar filmen, innan biografbyråns beslut vunnit

laga kraft, skall han icke blott avge deklaration i vanlig ordning utan även

erlägga enligt deklarationen upplupen nöjesskatt men med rätt för honom

att — sedan beslutet vunnit laga kraft eller fastställts i högre instans — få

skatten restituerad. Några väsentliga olägenheter av en sådan ordning torde

knappast komma att uppstå. Vi ha emellertid icke velat gå längre än att antyda

denna möjlighet att komma till rätta med föreliggande problem.

Remissyttrandena

Frågan om tillämpningen av 14 § andra stycket nöjesskatteförordningen

beröres endast av statens biografbyrå, som med beklagande konstaterar att

utredningen inte ansett sig kunna framlägga något förslag i ämnet. Biografbyrån

anser emellertid frågan vara av sådan vikt, att den bör göras till

föremål för förnyade överväganden. Byrån anför vidare.

Därvid torde bl. a. böra övervägas, huruvida icke tillämpningsområdet för

här avsedda förhandsbesked skulle kunna begränsas till sådana filmer som

på grund av sitt egenvärde, dvs genom sin verkan i syntesen av bild och

ljud (talkommentar till filmbilderna samt ev. musik- och ljudeffekter) må

anses ägnade att tjäna sådant ändamål eller syfte som med författningsrummet

avses. För närmare belysande av detta önskemål vill biografbyrån

rikta uppmärksamheten på de problem som uppstår i samband med granskning

av stumfilm som varken försetts med inkopierade texter på filmremsan

eller med särskilda s. k. stumfilmtexter mellan de olika filmscenerna. Som

allmänt omdöme lär väl kunna sägas, att en film för att kunna tjäna ett pedagogiskt

ändamål av »allmänt värde för samhället» måste ha stödet av

filmbilderna beledsagande förklaringar eller kommentarer. Biografbyrån

har i ett stort antal fall meddelat förhandsbesked även till förmån för renodlade

stumfilmer (regelmässigt i smalfilmformatet). Därvid har dock från

biografbyråns sida uppställts krav, att anmälningshandlingarna i filmärendet

skall innefatta kopia av det föredrag, med vilket filmen avses visad, eller

med åtminstone eu någorlunda utförlig beskrivning av innehållet och det

pedagogiska temat i filmen.

Biografbyrån föreslår, att stumfilm undantas från byråns befattning i

hithörande ärenden och alt detta slags film i annan ordning ges möjlighet

till nöjesskattebefrielse.

Departementschefen

Möjligheten enligt 14 § nöjesskatteförordningen att erhålla skattebefrielse

vid visning av film, som med hänsyn till sill innehåll är ägnad all tjäna

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte,

fyller en viktig funktion, inte minst på det sättet att produktionen av

sådana filmer främjas. Tydligt är, att bedömningen av frågan om skattefrihet

i här avsedda fall stundom kan vara förenad med svårigheter. Det nu

föreskrivna förfarandet, som innebär att förhandsbesked i sådana frågor

skall sökas hos statens biografbyrå, är att se mot bakgrunden härav.

Från biografbyråns sida har framhållits behovet av en ändring i bestämmelserna

— närmast i skärpande riktning — i syfte att underlätta byråns

handläggning av ärenden angående förhandsbesked. Utredningen har övervägt

olika möjligheter att tillgodose biografbyråns önskemål men har inte

ansett sig böra framlägga något förslag i ämnet.

För egen del kan jag inte finna, att de av biografbyrån påtalade förhållandena

är sådana, att de bör föranleda en ändring av nu gällande bestämmelser.

Jag kan inte heller biträda det förslag att från förfarandet med förhandsbesked

undanta stumfilmer som framförts av byrån i dess remissyttrande.

Utredningen har även övervägt en ändring i syfte att skattebefrielse, i

motsats till vad nu är fallet, skulle kunna åtnjutas för visningar, som äger

rum efter det byrån meddelat förhandsbesked men innan detta vunnit laga

kraft. Mot en sådan ändring talar emellertid, att den skulle vara ägnad att

komplicera uppbördsförfarandet. Jag finner därför inte anledning att framlägga

något förslag på denna punkt.

Tidsfrist för ansökan om nöjesskattebefrielse

Utredningen

Enligt 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen kan befrielse från nöjesskatt

enligt 16 eller 17 § inte meddelas i anledning av ansökan, som inkommit

till länsstyrelsen senare än tre månader efter det tillställningen ägt

rum.

Konsekvenserna av detta stadgande belyses av utredningen med följande

fall.

I en till länsstyrelsen i Kristianstads län ställd, den 8 juli 1954 dagtecknad

skrift anhöllo Tomelilla lottakår, Tomelilla hemvärnsförening och Tomelilla

befälsutbildningsförening om befrielse från nöjesskatt för nöjestillställningar,

som föreningarna gemensamt anordnat i Tomelilla den 12 och den

13 juni 1954.

Ansökan ingavs till kommunalfullmäktige i Tomelilla köping och behandlades

av kommunalfullmäktige vid sammanträde den 30 augusti 1954. Justeringen

av protokollet från sammanträdet hlev emellertid på grund av mellankommande

hinder fördröjd med påföljd att ansökan inkom till länsstyrelsen

först den 14 september 1954. Enär ansökan således icke inkommit till

länsstyrelsen inom den i 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen föreskrivna

tiden, fann länsstyrelsen i resolution samma dag sig förhindrad upptaga

densamma till prövning.

I en till finansdepartementet ställd, den 8 oktober 1954 dagtecknad skrift

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

anhöllo berörda organisationer, att det av dem inbetalade nöjesskattebeloppet

måtte restitueras, oaktat ansökan om skattebefrielse inkommit till länsstyrelsen

en dag för sent. Sedan länsstyrelsen i utlåtande den 20 december

1954, under åberopande av rättsfallet i RÅ 1948 not. Fi 511, avstyrkt bifall

till framställningen, fann Kungl. Maj :t genom beslut den 21 januari 1955

ansökningen icke kunna av Kungl. Maj :t bifallas.

Kungl. Maj :t förordnade samtidigt, att handlingarna i ärendet skulle

överlämnas till utredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av

utredningsuppdraget.

Utredningen konstaterar, att det bland länsstyrelserna är en ganska utbredd

uppfattning att den i 18 § andra stycket angivna tidsfristen visat sig

vara alltför kort. För egen del anför utredningen följande.

I många fall torde det ställa sig mycket svårt att inom en så relativt kort

tidrymd som tre månader efter det nöjestillställningen ägt rum få fram

resultatet av nöjestillställningen. Särskilt otillfredsställande verkar det, när

en nöjesanordnare -— måhända i avsikt att påskynda ärendets handläggning

— insänder ansökan i god tid till den kommunala myndigheten, som sedan

av någon anledning dröjer med sitt yttrande över densamma och därigenom

orsakar att anordnaren går förlustig möjligheten till skattebefrielse.

Under hänvisning till det anförda föreslår utredningen, att den i 18 § andra

stycket angivna tidsfristen skall utsträckas till sex månader. För att möjliggöra

en rationell handläggning av ansökningsärendena föreslår utredningen

vidare, att ansökan skall kunna inges antingen till länsstyrelsen eller till

vederbörande kommunala myndighet.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har inte föranlett någon erinran från remissinstansernas

sida.

Enligt vissa länsstyrelser bör, om tidsfristen utsträckes på föreslaget sätt,

sökanden vid ansökningen kunna foga för ärendets handläggning erforderlig

redovisning över tillställningen.

Länsstyrelsen i Hallands län anför härom.

Då vid ärendets bedömande och även vid dess behandling av vederbörande

kommunala myndighet en redovisning över tillställningen bör linnas tillgänglig

och det med hänsyn till den utsträckta ansökningstiden i allmänhet

icke bör möta någon svårighet för sökanden att åstadkomma denna, torde

lämpligen böra föreskrivas, att ansökningen —- såvida den icke avser preliminärt

beslut enligt 18 § nöjesskatteförordningen — skall vara åtföljd av

sådan redovisning. I de flesta fall måste nu redovisning infordras av länsstyrelsen

i efterhand, vilket vållar onödigt dröjsmål med ärendets avgörande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår en sådan ändring av 18 § andra

stycket, att sökanden i första hand hänvisas alt vända sig till vederbörande

kommunala myndighet. Den kommunala myndigheten bör därjämte enligt

länsstyrelsen åläggas att med eget yttrande och — då nöjesskattedeklaration

avgivits — med avskrift av denna snarast möjligt till länsstyrelsen översända

inkommen ansökan om befrielse enligt 16 § nöjesskatteförordningen.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Mnj:ts proposition nr 66 år 1957

Departementschefen

I 18 § andra stycket nöjesskatteförordningen föreskrives, att ansökan

om nöjesskattebefrielse enligt 16 eller 17 § skall ha inkommit till länsstyrelsen

inom tre månader efter det tillställningen ägt rum. På sätt utredningen

föreslagit bör tremånadersfristen utsträckas till sex månader. Vidare bör

gälla att ansökningen rätteligen gjorts, därest den inom sålunda föreskriven

tid inkommit till länsstyrelsen eller vederbörande kommunala myndighet.

Jag finner ej påkallat att meddela särskild föreskrift om skyldighet att

bifoga redovisning över tillställningen. Icke heller synes tillräckliga skäl

föreligga att ge bestämmelsen sådan utformning att sökanden i första hand

hänvisas att vända sig till den kommunala myndigheten. Jag kan sålunda i

lörevarande del helt ansluta mig till utredningens förslag.

Abonnemangsföreställningar

Utredningen

Enligt 21 § nöjesskatteförordningen skall nöjesskatten erläggas av den,

som anordnar nöjestillställningen. Har någon abonnerat en tillställning

helt eller delvis samt för tillträde till densamma uttagit avgifter av deltagarna

med högre belopp än han erlagt till anordnaren av tillställningen,

är abonnenten skyldig erlägga nöjesskatt med skillnaden mellan å ena

sidan den skatt, som anordnaren skulle ha erlagt därest skatten beräknats

på de av deltagarna till abonnenten erlagda avgifterna, och å andra sidan

skatten på de till anordnaren inbetalda avgifterna.

Vid beräkning av den nöjesskatt som anordnaren har att erlägga medtages

hela det gage som han erhåller från abonnenten, således även ev.

ersättning för nöjesskatten. Frågan om skäligheten härav har upptagits

av utredningen närmast med anledning av en framställning från Andelsföreningen

Skådebanan u. p. a.

Att när det gäller abonnemangsföreställningar vid skatteberäkningen inräkna

nöjesskatten i gaget är enligt utredningen i princip riktigt och inverkar

ej på skattens storlek, om abonnentens intäkter minst uppgår till eller överstiger

vad han erlagt till anordnaren. Annorlunda ställer det sig, om abonnenten

gör en förlust på osålda biljetter och ändå har att erlägga skatt på

hela gaget. Detta innebär — konstaterar utredningen — ett avsteg från principen,

att nöjesskatten i sista hand skall erläggas av besökaren. Utredningen

föreslår med hänsyn härtill ett tillägg till 21 § andra stycket av innehåll att

abonnent, som gör förlust på en nöjestillställning, skall äga rätt att efter

ansökan återfå vad han kan ha erlagt för mycket i skatt.

Remissyttrandena

Endast ett fåtal remissinstanser har berört föreliggande förslag, vilket därvid

lämnats utan erinran. Teatrarnas riksförbund förklarar sig tillstyrka

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

ändringsförslaget för den händelse förbundets huvudyrkande om befrielse

från nöjesskatt även i fråga om revy-, kabaret- och varietéföreställning utan

samband med servering inte skulle vinna beaktande.

Departementschefen

Jag biträder utredningens förslag, vilket dock, med hänsyn till den av mig

i annat sammanhang förordade skattefriheten för teaterföreställningar, konserter

m. m., endast torde få begränsad betydelse.

4

XIII. Beräkningar rörande skattebortfallet

Utredningen

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för utredningens olika

förslag kan deras genomförande i flertalet fall beräknas medföra ett större

eller mindre skattebortfall. I ett par fall räknar utredningen dock med en

ökning av skatteintäkterna. Genom den föreslagna omläggningen av producentstödet

skulle statens andel av nöjesskatten sålunda öka med inemot 3

milj. kronor per år. Vidare beräknas beskattningen av varietéunderhållning

och därmed jämförlig underhållning på restaurang öka skatteintäkterna med

minst 0,5 milj. kronor per år.

Med ledning av det statistiska material, som stått till förfogande, har utredningen

beräknat det totala skattebortfallet till 14,2 milj. kronor, varav

statens andel uppgår till 7,45 milj. kronor och kommunernas andel till 6,75

milj. kronor. Följande sammanställning visar skattebortfallets fördelning

på utredningens olika förslag.

Milj. kr

Stat

Kommun

Skattebefrielse:

teater in. in.........

. . 2,9

1,45

1,45

idrott ..............

. . 3,8

1,9

1,9

15 § ................

. . 2,3

1,15

1,15

Biografbeskattning:

teknisk omläggning . .

.. . 5,5

4,1

1,4

skattelindring ......

, . . 2,0

1,5

0,5

Restaurangdans........

. .. 1,2

0,6

0,6

17,7

10,7

7,0

Avgår:

producentstöd ......

.. . 3,0

3,0

—

varietébeskattning

. . . 0,5

0,25

0,25

6,75

14,2

7,45

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Remissyttrandena

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, om inte den minskning i det allmännas,

nöjesskatteinkomster, som kan bli resultatet av ett genomförande av utredningens

ändringsförslag, i nuvarande läge bör kompenseras genom eventuell

justering uppåt av skattesatserna.

Som tidigare nämnts anser Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund, att kommunerna bör kompenseras för det skattebortfall,

som åsamkas dem om utredningens förslag genomföres. Även vissa av de

kommunala organ, som avgivit yttrande, uttalar sig i samma riktning. Eventuella

lättnader i biografbéskattningen bör sålunda enligt stadskollegiel i

Stockholm ske genom att den statliga skatteandelen minskas.

Enligt drätselkammaren i Göteborg bör kommunerna i varje fall inte få

vidkännas mer än en fjärdedel av skattebortfallet efter avdrag för den skatteåterbäring,

som nu tillfaller de svenska filmproducenterna.

I detta sammanhang beröres även det stöd, kommunerna ger åt bl. a.

idrottsrörelsen. Drätselkammaren i Solna anser, att kommunernas beskattningsrätt

med hänsyn härtill bör bibehållas oförändrad. Som skäl härför

åberopas även de kostnader, kommunerna har för ordningens upprätthållande

vid vissa större tävlingsarrangemang o. d.

Departementschefen

Utredningen har med ledning av tillgänglig statistik beräknat, att ett genomförande

av dess förslag skulle medföra ett skattebortfall om tillhopa

14,2 milj. kronor för år. I brist på närmare specifikation inom statistiken

har utredningen på vissa områden — som enligt förslaget i huvudsak skall

bli skattefria — upptagit hela den nuvarande skatten utan avdrag för

redan utgående skattelindring och utan särskilt hänsynstagande till att

skatteplikt på området även enligt utredningens förslag i vissa hänseenden

kommer att kvarstå. Det verkliga skattebortfallet synes därför på vissa områden

kunna antagas bli något lägre än utredningen beräknat. I den post

om 2,9 milj. kronor, som upptagits för teater in. m., ingår sålunda även intäkter

av revy, kabaret och varieté, vilka föreställningar enligt utredningens

av mig tillstyrkta förslag alltjämt skall vara skattepliktiga. Icke heller har

avdrag gjorts för den skattelindring, som kan erhållas för teaterföreställningar,

anordnade av ideella organisationer. Det verkliga skattebortfallet

torde med tanke härpå inte böra upptagas högre än 2 milj. kronor. Vidare

synes det belopp om 3,8 milj. kronor som utredningen upptagit för idrott

böra reduceras. Sålunda inbegriper nämnda belopp skatteintäkter från vissa

professionella tävlingar, som enligt utredningens förslag alltjämt skall beskattas.

Avdrag har inte heller skett för den skattelindring som idrottsföreningarna

kan erhålla inom ramen för det nuvarande s. k. taket i 15 §,

d. v. s. högst 150 kronor per tävling. Med hänsyn härtill skulle utredning
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

125

■ens förslag att helt fritaga icke professionella idrottstävlingar från nöjesskatt

i och för sig inte behöva medföra större skattebortfall än ca 2,9 milj.

kronor. — Å andra sidan synes det belopp av 5,5 milj. kronor, som utredningen

upptagit för den med föreslagen omläggning av filmproducentstödet

sammanhängande sänkningen och omläggningen av biografbeskattningen,

böra höjas. Utredningen har nämligen inte kunnat ta hänsyn till den

höjning av priserna på biografbiljetter som skett under senare delen av

1956. Man synes inte heller kunna bortse från möjligheten att de föreslagna

skattefria producentandelarna delvis skulle komma att uttagas ur nu tilllämpade

biljettpriser och att skatteunderlaget härigenom skulle nedgå.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört har jag icke i alla delar ansett

mig kunna följa utredningens förslag. Jag har sålunda förordat, att ställning

inte nu tas till den föreslagna permanentningen och höjningen av stödet

åt svensk filmproduktion och den därav betingade sänkningen av biografnöjesskatten.

Jag har inte heller ansett mig kunna biträda utredningens

förslag att helt fritaga icke professionella idrottstävlingar från nöjesskatt

utan har förordat att en lättnad ges åt idrottsorganisationer och andra

ideella organisationer i den formen att det skattefria beloppet enligt 15 §

fördubblas. Jag har vidare förordat ett av utredningen framlagt förslag att

uppmjuka nämnda paragraf genom att medge skattelindring för dans och

livolinöjen som anordnas av ideella organisationer. Det härmed förenade

skattebortfallet kan beräknas till ca 4,3 milj. kronor för år, varav ca 2 milj.

kronor hänför sig till höjningen av taket i 15 §. Sistnämnda belopp, 2 milj.

kronor, är att jämföra med det nyss nämnda belopp om 2,9 milj. kronor,

varmed skatteintäkterna skulle minska vid ett genomförande av utredningens

förslag att helt fritaga icke-professionella idrottstävlingar. — För barnfilm

torde få beräknas ett skattebortfall av ca 500 000 kronor. Ä andra sidan

kommer det av utredningen beräknade tillskottet av skatteintäkter från

restaurangvarietéer att bortfalla.

Med beaktande av det anförda synes skattebortfallet kunna beräknas till

11,8 milj. kronor per år — 6,97 milj. kronor för staten och 4,83 milj. kronor

för kommunerna — enligt följande uppställning.

Skattebefrielse

Milj. kr

Stat

Kommun

teater m. m...............................

2,0

1,0

1,0

15 § (idrottsorganisationer och andra ideella or-

ganisationer) ............................

4,3

2,15

2,15

Restaurangdans..............................

1,2

0,6

0,6

Biografbeskattning

teknisk omläggning ........................

1,8

1,35

0,45

skattelindring för mindre företag ............

2,0

1,5

0,5

barnfilmer ..........................

0,5

0,37

0,13

11,8

6,97

4,83

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 66 år 1957

Skattebortfallet är inte av den storleksordning att det, såsom antytts i

något yttrande, bör föranleda en höjning av den 15-procentiga nöjesskatt

som utgår för andra nöjen än biografer. Inte heller synes det påkallat att i

detta sammanhang överväga någon omfördelning av skatteintäkterna mellan

staten och kommunerna.

XIV. Departementschefens hemställan

I enlighet med det förut anförda har inom finansdepartementet upprättats

förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december

19k5 (nr 823) om nöjesskatt. Enligt detta förslag skall de nya bestämmelserna

träda i kraft den 1 juli 1957. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte

genom proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda författningsförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Brodén

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. .Xlaj. ts proposition nr 66 år 1957 127

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll................................... 1

Författningsförslag.................................................... 3

I. Inledning...................................................... 10

II. Gällande bestämmelser.......................................... 12

III. Allmänna synpunkter på en reform av nöjesbeskattningen......... 13

Översikt av utredningens förslag.......... 13

Remissyttrandena............................................. 15

Departementschefen........................................... 16

IV. Nöjesskattebefrielse............................................. 10

Frågans tidigare behandling................................... 10

Utredningen :................................................. 22

Allmänna synpunkter....................................... 22

Olika alternativ och deras inverkan på skatteutfallet.......... 24

Utredningens förslag........................................ 27

Remissyttrandena............................................. 28

Allmänna synpunkter....................................... 28

Teater m. m............................................... 33

Underhållning i kyrka eller annan gudstjänstlokal............. 30

Sport, idrott och gymnastik................................. 40

Uppmjukning av 15 §...................................... 44

Skoldans................................................... 47

Departementschefen........................................... 48

V. Medverkan av företagare i nöjesbranschen........................ 53

Frågans tidigare behandling................................... 53

Utredningen................................................. 54

Remissyttrandena............................................. 56

Departementschefen........................................... 62

VI. Restaurangdansbeskattningen.................................... 64

Gällande bestämmelser m. m.................................. 64

Utredningen.................................................. 65

Remissyttrandena............................................. 60

Departementschefen........................................... 71

VII. Beskattningen av varieté- och annan underhållning på restaurang... 72

Utredningen.................................................. 72

Remissyttrandena............................................. 75

Departementschefen........................................... 80

VIII. Omläggning av biografbeskattningen.............................. 81

Frågans tidigare behandling................................... 81

Utredningen.................................................. 82

Remissyttrandena............................................. 85

Departementschefen........................................... 01

IX. Skattelindring för mindre biografföretag.......................... 02

Frågans tidigare behandling................................... 02

Utredningen.................................................. 02

Remissyttrandena............................................. 07

Departementschefen........................................... 101

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj. ts proposition nr 66 år 1957

X. Av barnfilmklubbar och filmstudios anordnade filmförevisningar..... 102

Yrkanden om nöjesskattebefrielse.............................. 102

Utredningen................................................. 103

Remissyttrandena............................................. 104

Departementschefen........................................... 106

XI. Besvär m. m................................................... 107

Gällande bestämmelser........................................ 107

Utredningen.................................................. 109

Remissyttrandena............................................. 111

Departementschefen................................... 115

XII. Speciella frågor................................................. 116

Påföljder vid deklarationsförsummelse.......................... 116

Gällande bestämmelser...................................... 116

Utredningen................................................ 116

Remissyttrandena............................. 117

Departementschefen......................................... 117

Filmförevisningar i undervisningssyfte m. m..................... 117

Utredningen................................................ 117

Remissyttrandena........................................... 119

Departementschefen......................................... 119

Tidsfrist för ansökan om nöjesskattebefrielse.................... 120

Utredningen................................................ 120

Remissyttrandena........................................... 121

Departementschefen......................................... 122

Abonnemangsföreställningar.................................... 122

Utredningen.............. 122

Remissyttrandena........................................... 122

Departementschefen................ 123

XIII. Beräkningar rörande skattebortfallet.............................. 123

Utredningen.................................................. 123

Remissyttrandena............................................. 124

Departementschefen........................................... 124

XIV. Departementschefens hemställan................................. 126

Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

561960

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1957:34 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 s. 1 i texten