Angående lån till Gotlands läns landsting för utbyggande av lasarettet i Visby
1957-02-08 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1957:68, Angående lån till Gotlands läns landsting för utbyggande av lasarettet i Visby
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1957
1
Nr 68
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående lån till Gotlands
läns landsting för utbyggande av lasarettet i
Visby; given Stockholms slott den 8 februari 1957.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Hedlund
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ett statligt stöd till Gotlands läns landsting för
utbyggande av lasarettet i Visby. I detta syfte föreslås, att landstinget beviljas
ett lån av statsmedel med högst 65 procent av de till 6 150 000 kronor
beräknade byggnadskostnaderna. Lånet torde tills vidare under fem
år böra vara ränte- och amorteringsfritt. För budgetåret 1957/58 föreslås,
att 300 000 kronor anvisas för ändamålet under fonden för låneunderstöd.
1 —llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 68
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1957
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 februari
1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell, Lindström,
Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga
om statligt stöd till Gotlands läns landsting för utbyggande och drift av
lasarettet i Visby m. in. samt anför.
Inledning
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade jag den 29 juni 1956
byråchefen i inrikesdepartementet S. E. Holmqvist att såsom sakkunnig
verkställa en förutsättningslös utredning av såväl frågan om ett statligt stöd
till utbyggnad och drift av lasarettet i Visby samt formerna för ett eventuellt
sådant stöd som det i propositionen nr 106/1956 berörda spörsmålet i
vilken omfattning Gotlands läns landsting borde bidraga till uppförande och
drift av den beslutade nya paviljongen för vissa kategorier psykiskt sjuka
vid S:t Olofs sjukhus i Visby.
Den sakkunnige, som antagit benämningen utredningen rörande vissa
sjukvårdsfrågor på Gotland, har med skrivelse den 25 oktober 1956 överlämnat
en promemoria med förslag i ämnet.
Över promemorian har yttranden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,
försvarets sjukvårdsstyrelse, länsstyrelsen i Gotlands län, efter
hörande av förste provinsialläkaren i länet och överläkaren vid S:t Olofs
sjukhus, statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande, 1954 års
ö-utredning, Gotlands läns landstings förvaltningsutskott och styrelsen för
svenska landstingsförbundet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 är 1957
3
Tidigare skrivelser och förslag
1. Skrivelse av Gotlands läns landstings förvaltningsutskott
den 16 september 1955 m. m.
Lasarettet i Visby uppfördes åren 1900—1902 och förblev i stort sett oförändrat
till år 1934. Under tiden därefter utfördes vissa om- och tillbyggnader
för en sammanlagd kostnad av cirka 6 miljoner kronor. Lasarettet
hade f. n. 240 vårdplatser, fördelade på kirurgisk avdelning, barnbördsavdelning,
medicinsk avdelning, öron-, näs- och halsavdelning, ögonavdelning,
barnavdelning och efterbehandlingsavdelning.
Lokalerna för den alltmer stegrade verksamheten var i hög grad otillräckliga.
Ett förslag till utbyggnad av lasarettet hade efter överarbetning i
enlighet med av medicinalstyrelsen givna riktlinjer godkänts av 1953 års
landsting och därefter ytterligare överarbetats beträffande detaljerna. Kostnaderna
för utbyggnaden, varigenom det sammanlagda vårdplatsantalet vid
lasarettet skulle ökas från 240 till 295, hade preliminärt beräknats till
6 150 000 kronor.
Utdebiteringen för landstingsskatt under år 1955 utgjorde 4 kronor 60
öre per skattekrona. Landstingets årliga driftkostnad för hälso- och sjukvården
uppgick till i runt tal 4,7 miljoner kronor, motsvarande en utdebitering
av 3 kronor 44 öre per skattekrona.
Om landstinget ensamt skulle bestrida kostnaden för den planerade utbyggnaden
av lasarettet, komme de årliga ränte- och amorteringsutgifterna
att öka med 490 000 kronor, beräknat efter en annuitet av 8 procent. Ökningen
av antalet vårddagar skulle föranleda en årlig utgiftsstegring för
lasarettets drift med 800 000 kronor, räknat efter 40 kronor för vårddag.
Enbart utbyggnaden av lasarettet skulle sålunda vid ett oförändrat skatteunderlag
medföra en höjning av utdebiteringen med cirka 1 krona. Därtill
kom föreliggande behov även på andra områden av landstingets verksamhet,
exempelvis utbyggnad av undervisningen och vården av psykiskt efterblivna
samt yrkesundervisningen. För år 1956 hade föreslagits en höjning av utdebiteringssatsen
till 4 kronor 90 öre, varigenom landstingets särställning i
fråga om landstingsskatt ännu mer markerades. Landstinget saknade ekonomiska
möjligheter att självt bära kostnaderna för utbyggnaden av lasarettet.
Det måste dock anses rättvist, att även den gotländska befolkningen bereddes
en efter nutida anspråk fullgod sjukvård.
Förvaltningsutskottet hemställde, att statsbidrag beviljades till anläggningskostnaden
med 85 procent och till lasarettets driftkostnad i sådan utsträckning,
att landstingets kostnad nedbringades till genomsnittet i landet
per skattekrona.
Av framställningen bilagda handlingar inhämtades, att utbyggnadsprogrammet
avsåge dels ombyggnad av gamla lasarettskroppen jämte en min
-
4
Kungl. Maj. ts proposition nr (18 år 1957
dre tillbyggnad, varvid i denna byggnad skulle i huvudsak inrymmas mottagnings-
och arbetsavdelningar, dels uppförande av en nybyggnad, omfattande
ett sängblock med 150 vårdplatser, därav 30 platser på en epidemiavdelning,
samt ett till den gamla byggnaden anslutet mellanparti med ny
entré, laboratorium och expeditionsavdelning. Av den beräknade byggnadskostnaden,
6 150 000 kronor, belöpte 4 150 000 kronor på nybyggnaden och
2 000 000 kronor på ombyggnad av gamla lasarettskroppen.
Yttranden över förvaltningsutskottets framställning avgavs av medicinalstyrelsen,
statskontoret, länsstyrelsen i Gotlands län och styrelsen för
svenska landstingsförbundet.
Medicinalstyrelsen anförde i huvudsak följande.
Styrelsen vitsordar, att verksamheten vid Visby lasarett bedrives i otillfredsställande
och delvis provisoriska lokaler. Genom ifrågavarande byggnadsarbeten
skulle lasarettet i dess helhet försättas i önskvärt skick. Då
man måste räkna med att vissa vårdplatser vid lasarettet skall stå till förfogande
även i krig eller under andra utomordentliga förhållanden, är denna
förbättring av vårdmöjligheterna inom landstingsområdet med dess isolerade
läge och begränsade evakueringsmöjligheter av största betydelse även
ur beredskapssynpunkt.
Samtliga de specialiteter in. in., som redan är eller nu avses bli representerade
vid lasarettet efter utbyggnaden, är av sådan art, att de såväl med
hänsyn till den allmänna hälsovårdens och den förebyggande vårdens behov
som till öbefolkningens krav på att ha tillgång till ifrågavarande sjukvård
inom det egna landstingsområdet måste anses berättigade. Ifrågavarande
specialavdelningar kan därför icke avvisas under hänvisning till
möjligheterna att söka specialistvård vid bl. a. sjukhusen i Stockholm.
Styrelsen vill fastmer hålla frågan öppen, huruvida behov kan komma att
föreligga av att inrätta någon ytterligare specialavdelning. I fråga om mera
exklusiva specialiteter däremot, vilka givetvis icke avses bliva representerade
inom ett landstingsområde av så ringa omfattning som Gotlands län,
måste man liksom hittills och allt efter specialiseringens fortskridande i
ökad utsträckning bygga på ett samarbete med främst Stockholmssjukhusen.
Epidemivården är f. n. ej tillfredsställande tillgodosedd genom det nuvarande
epidemisjukhuset, vilket ej utan stora kostnader kan försättas i önskvärt
skick för sitt ändamål. Den nu föreslagna lösningen att förlägga en
epidemivårdavdelning till lasarettet finner styrelsen ur rationell synpunkt
vara att föredraga.
En så stor ökning av sjukvårdskostnaderna som den, om vilken nu är
fråga, inom eif område med så ringa folkmängd som Gotlands län och med
dess svaga skatteunderlag måste bliva alltför betungande. Gotlands läns
landsting bör därför beredas företräde framför det stora flertalet landsting
i lråga om statligt stöd till sin sjukvård utöver gällande allmänna normer.
Styrelsen föreslår, att Gotlands läns landsting beviljas ett lån av statsmedel
för bestridande av de anläggningskostnader, som icke kan täckas av bidrag
enligt gällande bestämmelser. Lånet bör under viss, ej alltför kort tid vara
riinte- och amorteringsfritt. Framdeles bör med beaktande av landstingets
då föreliggande ekonomiska förhållanden definitiv ställning tagas till omfattningen
av de statliga stödåtgärderna. Därvid bör bl. a. avgöras, i vad
män lånet bör givas karaktären av direkt statsbidrag till länets sjukvårdande
Kungl. Maj:Is proposition nr 68 år 1057 5
verksamhet samt fastställas storleken av ränta och amortering å återstående
del av lånet.
Till frågan om särskilt statsbidrag till driften av lasarettet är styrelsen
icke beredd att f. n. taga ställning. Detta spörsmål bör göras till föremål
för särskild utredning.
Statskontoret yttrade bl. a.
Även om Gotlands läns landsting vad gäller skattekraften intager en särställning
i förhållande till övriga landsting är skillnaden dock ej så betydande,
att särskilda statliga hjälpåtgärder till förmån för landstinget kan
väntas bliva utan prejudicerande verkan. Statskontoret finner de principiella
betänkligheterna mot ett understöd från statens sida i förevarande
fall så allvarliga, att ämbetsverket ej kan tillstyrka, att landstingets hemställan
vinner tillmötesgående.
För den händelse emellertid avgörande skäl skulle anses förefinnas för att
staten lämnar sin medverkan till realiserandet av landstingets utbyggnadsplaner
genom särskilt understöd vid sidan av gällande statsbidragsbestämmelser
bör förutsättning härför vara, att byggnadsåtgärderna ej göres mera
omfattande och kostnadskrävande än att landstinget ensamt kan svara för
driftkostnaderna. Det föreliggande byggnadsprogrammet synes ej fylla
denna förutsättning. Om hänsyn enbart tages till nytillskottet av vårdplatser,
ter sig kostnaderna för utbyggnaden mycket höga. Därest understöd från
statens sida anses böra ifrågakommä, bör därför en översyn av det föreliggande
byggnadsprojektet i syfte att nedbringa kostnaderna äga rum.
För att begränsa de prejudicerande verkningarna av en statlig'' stödåtgärd
bör statens medverkan till utbyggnaden lämnas i form av ett räntepliktigt
amorteringslån med en räntesats av 4,6 procent.
Länsstyrelsen i Gotlands län betonade i likhet med landstinget nödvändigheten
av att Gotlands befolkning bereddes en efter nutida anspråk
fullgod sjukvård. Härför erfordrades en utbyggnad av sådana mått, att
länet icke självt kunde bära kostnaderna för densamma och för den fortsatta
driften. Länsstyrelsen tillstyrkte därför bifall till förvaltningsutskottets
framställning.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet framförde följande synpunkter.
Fn modern, rikt differentierad och specialiserad sjukvård kräver ett omfattande
befolkningsunderlag och skatteunderlag. I regel är våra landstingsområden
av den storleksordning, att de väl förmår bära upp en dylik sjukvårdsorganisation,
om man bortser från vissa specialiteter av mera centralt
betonad karaktär, såsom neurokirurgi, thoraxkirurgi, radiologi, neurologi
m. fl. Emellertid är framförallt ett landstingsområde, Gotlands läns, alltför
litet för att ensamt kunna tillgodose den sjukvård, som nu anses böra ombesörjas
länsvis. Till folkmängden är Gotlands län med sina 57 500 invånare
icke ens fjärdedelen så stort som landstingsområdena i genomsnitt.
Därtill kommer, att folkmängden under senare år oavbrutet minskats. Skattekraften
är också svag. Antalet skattekronor per invånare som under en
följd av år legat under riksmedeltalet för samtliga landsting, tenderar att
ytterligare sacka efter. Medan antalet skattekronor per invånare år 1940
i Gotlands län låg cirka 2 kronor under riksmedeltalet, ligger siffran för år
1955 omkring 6 kronor 50 öre under detta medeltal. Debiteringssatsen för
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1957
landstingsskatt har alltsedan år 1951 varit den högsta i riket. Gotlands läns
landsting har år 1955 sett sig nödsakat att höja skatten till 4 kronor 90 öre
per skattekrona. Medeltalet för landstingen utgör nu 3 kronor 65 öre per
skattekrona.
Den aktuella om- och utbyggnaden av lasarettet i Visby finner styrelsen
behövlig, om sjukhuset skall kunna fylla sin uppgift såsom öns centrallasarett.
Platsantalet synes icke tilltaget i överkant utan snarare i underkant.
Om man utgår från att varje vårdplats kostar cirka 15 000 kronor om året
i drift, kan landstingets årliga driftkostnader, sedan den beslutade ombyggnaden
genomförts, beräknas öka med 825 000 kronor. Lägges härtill ränta
och amortering å byggnadskostnaden, blir eu ökning av uttaxeringen med
cirka 1 krona per skattekrona nödvändig.
Den enda utvägen för lösande av landstingets ekonomiska svårigheter —
om man bortser från alternativet att Gotlands läns landsting inleder samarbete
med annat landsting, vilket enligt styrelsens mening är svårframkomligt
— är, att staten träder hjälpande till. Styrelsen vill därjämte särskilt
peka på betydelsen ur beredskapssynpunkt att på Gotland finnes en
väl utbyggd fredssjukvård, på vilken den krigsmässiga sjukvårdsorganisationen
kan repliera.
I avsaknad av en mera ingående utredning anser sig styrelsen ej kunna
taga ställning till frågan om formen och omfattningen av ett statligt bidrag
till byggnadskostnaderna och åtnöjer sig därför med att kraftigt understryka
behovet av största möjliga hjälp från staten. När det gäller driftkostnaderna
kan självfallet olika metoder komma i betraktande vid kostnadernas fördelning.
Denna fråga bör därför närmare utredas.
2. Propositionen nr 106/1956
I propositionen nr 106/1956 framlades förslag om uppförande vid S:t
Olofs sjukhus i Visby av en vårdpaviljong med 48 vårdplatser. Förslaget
grundade sig på en framställning av statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande, som härutinnan anförde bl. a.
S:t Olofs sjukhus inrymmer 216 fastställda vårdplatser. Medelbeläggningen
har under de senaste tio åren varit omkring 300 patienter beroende på att
sjukhuset måst tagas i anspråk för vård av förutom i egentlig mening sinnessjuka
även ett icke obetydligt antal lättskötla sinnessjuka och psykiskt
efterblivna samt fall av alkoholister.
Länsnykterhetsnämnden i länet har anmält önskemål om ett 20-tal vårdplatser
vid sjukhuset för alkoholskadade. Vidare har landstinget med åberopande
av dess svåra ekonomiska förhållanden förklarat, att landstinget icke
mäktar bära nya verksamhetsgrenar i den omfattning, som vården av lättskötta
sinnessjuka och alkoholskadade synes kräva. För sådana fall erfordrades
enligt en av förste provinsialläkaren i länet företagen utredning en
vårdanstalt med omkring 70 vårdplatser.
Kommittén har i sitt betänkande den 18 december 1954 angående bl. a.
reviderad generalplan för sinnessjukvården föreslagit oförändrat antal
platser vid sjukhuset eller 216 platser, dock med ett tillskott av 10 reservplatser.
Landstingets förvaltningsutskott har i yttrande häröver framhållit,
att det med hänsyn till väntade utgiftsökningar på andra vårdområden och
risken för en minskning av skatteunderlaget med nuvarande befolknings
-
Kungl. Maj:ts proposition nr (>8 är 1957
7
tendens icke är möjligt för landstinget att deltaga i ordnandet av sinnessjukvården
genom att inrätta en psykiatrisk lasarettsavdelning i Visby eller
att anordna vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Behovet av dessa vårdformer
får därför tillgodoses genom erforderlig utbyggnad av sjukhuset genom
statens försorg. Det i planen föreslagna platsantalet torde därför böra ökas
väsentligt.
Kommittén anser sig emellertid icke enbart på grund av landstingets begränsade
ekonomiska möjligheter kunna tillstyrka, att på statens bekostnad
uppföres anläggningar för vård av sådant klientel, för vilket landstinget
självt har att svara. Emellertid synes andra skäl tala för ett tillmötesgående
av landstingets önskemål. Länet har ett ringa invånarantal. Med hänsyn
härtill är det erforderliga antalet vårdplatser för det klientel, varom är fråga,
så ringa, att det icke kan anses ekonomiskt försvarligt att för ändamålet
uppföra och driva särskilda anläggningar. Det torde icke heller vara möjligt
att inom dylika små vårdenheter åstadkomma en efter rationella riktlinjer
anordnad vård. Enligt kommitténs mening är nu åberopade synpunkter av
avgörande betydelse. Praktiska skäl talar sålunda för att det behövliga
antalet vårdplatser inrättas inom en redan befintlig sjukvårdsanstalt. Lämpligast
bör detta ske genom en utbyggnad av S:t Olofs sjukhus.
Vid bedömningen av de föreliggande vårdbehoven inom länet har kommittén
funnit mest angeläget, att större möjligheter skapas för vård av akut
sjuka och lättskötta vårdfall, i stort sett motsvarande klientelet vid en psykiatrisk
lasarettsavdelning. En härför lämpad vårdavdelning, där platser
skulle kunna beredas även för alkoholskadade, bör således utformas såsom
en psykiatrisk klinik vid sjukhuset. I anslutning till vårdavdelningarna
bör anordnas en särskild behandlingsavdelning, vilken samtidigt kan utnyttjas
som medicinskt centrum vid sjukhuset.
Kommittén föreslår alltså, att den begärda utbyggnaden av sjukhuset tills
vidare begränsas till uppförande för angivna ändamål av en paviljong i två
våningar, vardera inrymmande en vårdavdelning om 24 platser.
Beträffande frågan, om och i vad mån landstinget bör lämna bidrag till
kostnaderna för den förordade vårdavdelningen vid sjukhuset, förutsätter
kommittén, atl denna prövas av Kungl. Maj :t i annat sammanhang.
Kostnaderna för den föreslagna paviljongen beräknade kommittén till
1 475 000 kronor.
I yttrande över kommitténs förslag erinrade statskontoret om att kommitténs
förslag avsåge att bereda ökade möjligheter för omhändertagande
huvudsakligen av sådant klientel, för vilket den kommunala sjukvårdshuvudmannen
hade att svara. Ämbetsverket delade kommitténs mening,
att det ej kunde anses ekonomiskt försvarligt att uppföra och driva särskilda
anläggningar för ett förhållandevis ringa anlal vårdplatser. Med hänsyn
till de av ekonomiska skäl betingade svårigheterna för landstinget atl påtaga
sig större kostnader för deltagande i sinnessjukvårdens ordnande på Gotland
och angelägenheten av att ökade vårdmöjligheter för mentalsjukvården
tillskapades motsatte sig icke statskontoret kommitténs förslag. Då olika
utredningar i skilda frågor berörande mentalsjukvården påginge eller vore
förutskickade, vore det angeläget att i möjligaste mån undvika åtgärder,
som kunde föregripa utredningsarbetet. Den föreslagna utbyggnaden av S:l
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1957
Olofs sjukhus syntes emellertid ej behöva få generellt prejudicerande betydelse.
En förutsättning för inrättandet av den förordade vårdavdelningen
vid sjukhuset borde dock vara, att landstinget påtoge sig skälig andel av
anläggnings- och driftkostnaderna.
För egen del ansåg jag mig med hänsyn till i förevarande fall föreliggande
speciella omständigheter böra biträda kommitténs förslag om inrättande
vid S:t Olofs sjukhus av en paviljong med två vårdavdelningar om
sammanlagt 48 platser. Till frågan i vilken omfattning landstinget borde
bidraga till kostnaderna för avdelningens uppförande och drift förklarade
jag mig för det dåvarande icke beredd att taga ställning. Denna fråga borde
lämpligen prövas i samband med den utredning rörande med lasarettet i
Visby sammanhängande spörsmål, som jag ämnade låta verkställa. Vad
sålunda föreslogs föranledde ingen erinran från riksdagens sida (riksd.
skr. nr 285).
Utredningens förslag
1. Behovet av en utbyggnad av lasarettet i Visby m. m.
I Gotlands län finns beträffande inrättningar för kroppssjukvård förutom
lasarettet i Visby med 241 vårdplatser, sanatoriet i Follingbo med 109 vårdplatser
och epidemisjukhuset i Visby med 64 vårdplatser. Härtill kommer
155 vårdplatser för kronikervård vid fyra olika anstalter. För sinnessjukvård
disponeras vid S:t Olofs sjukhus i Visby 216 vårdplatser.
Av de specialiteter, som förekommer inom flertalet landstingsområden
— medicin, kirurgi, barnsjukdomar, ögonsjukdomar, öron-, näs- och halssjukdomar,
röntgen, obstetrik, gynekologi, lungtuberkulos, kronikervård
samt epidemivård — saknas f. n gynekologi och obstetrik. I övrigt är den
gotländska sjukvården i specialitetshänseende lika långt utbyggd som i flertalet
andra landstingsområden. I fråga om antalet vårdplatser för kroppssjukvård
i förhållande till folkmängden har Gotlands län med 101,1 vårdplatser
per 10 000 invånare numera en betydligt högre siffra än medeltalet
för landstingsområdena, som är 72,6 vårdplatser per 10 000 invånare. Skillnaden
är särskilt stor beträffande kronikervård och epidemivård. Om man
bortser från de två sistnämnda vårdgrenarna har Gotlands län 62,7 vårdplatser
per 10 000 invånare, medan medeltalet för samtliga landstingsområden
är 53,9 vårdplatser per 10 000 invånare.
Den aktuella utbyggnadsplanen för lasarettet i Visby innebär, att två nya
vårdavdelningar med 27 resp. 30 platser skulle tillkomma, nämligen för
gynekologiska och för epidemifall. Samtidigt skulle det nuvarande epidemisjukhuset
i Visby med 64 vårdplatser tagas i anspråk för annat vårdändamål.
På befintliga vårdavdelningar skulle platsantalet ökas med sammanlagt
25 för medicinfall, barnsbörd och barnsjukdomar (inklusive 4 för am
-
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1957
mande mödrar) samt minskas med 28 på kirurgiska avdelningen. Nettotillskottet
av vårdplatser på lasarettet skulle alltså uppgå till (27 + 80 + 25
— 28) 54; det totala platsantalet skulle härmed stiga från 241 till 295.
Vid bedömande av frågan i vad mån kroppssjukvården på Gotland bör
utökas med nya specialiteter är att märka, att landstingsområdet har en
mindre folkmängd än något annat landsting. Detta medför, att på vissa
specialområden antalet vårdfall eller åtminstone mer komplicerade fall
skulle bli så obetydligt, att för specialiteterna anställda läkare icke skulle
få tillräcklig praktisk erfarenhet för att upprätthålla och utvidga sina
kunskaper och tidigare vunna erfarenheter. I sådana fall är en specialavdelning
icke motiverad ur medicinsk synpunkt. Utöver redan befintliga
specialiteter synes för Gotlands län endast sådana för gynekologi, obstetrik
och psykiatri kunna övervägas; röntgenavdelning finns vid lasarettet i
Visby, ehuru den icke förfogar över egna vårdplatser.
Några omständigheter av organisatorisk art, vilka skulle kunna utgöra ett
hinder mot utbyggande av specialistvården vid Gotlands läns sjukvårdsinrättningar,
torde icke föreligga.
Den föreslagna nya avdelningen för gynekologi skulle förses med 27 vårdplatser.
Behovet av detta platsantal har vitsordats av medicinalstyrelsen och
centrala sjukvårdsberedningen. Platsantalet faller inom den storleksram,
som enligt gängse bedömande erfordras för skapande av en rationell vårdenhet.
Utredningen anser det därför i och för sig motiverat, att den gynekologiska
avdelningen kommer till stånd.
Förslaget att anordna en epidemivårdavdelning vid lasarettet har motiverats
med att det nuvarande epidemisjukhuset är i behov av omfattande
reparationer, samt att det skulle innebära en rationalisering, om epidemivården
förlädes till lasarettet. Det bör beaktas, att epidemisjukhuset balett
platsantal, vilket är större än medelbeläggningen av epidemifall. Med
hänsyn till den planläggning och det byggnadssätt, som numera tillämpas
för epidemiavdelningar, har man för den föreslagna epidemiavdelningen
kunnat begränsa platsantalet till 30. Epidemifallens omhändertagande på
lasarettet medför, att lasarettets olika resurser blir lätt tillgängliga för epidemivården
och att erforderligt samarbete med läkare på andra avdelningar
underlättas, varigenom behandlingen av de sjuka kan lörbättras. Den nya
avdelningen skall även kunna mottaga infektions!all från andra lasarettsavdelningar.
Epidemisjukhuset är avsett att efter epidemiavdelningens färdigställande
användas för vård av kroniker. Beträffande detta klientel kan
man förvänta en relativt jämn beläggning och därmed möjlighet att fullt
utnyttja det förefintliga platsantalet. För den gotländska sjukvårdsorganisationen
i dess helhet är alltså den föreslagna anordningen att betrakta som
eu vinst. Även i denna del kan landstingets förslag tillstyrkas såsom i och
för sig motiverat.
Utredningen har icke något alt erinra mot att vårdplatsantalct ökas för
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1957
vissa befintliga avdelningar medan samtidigt den kirurgiska avdelningens
vårdplatsantal reduceras något.
I fråga om behovet av ökat utrymme för lasarettets vård-, mottagningsoch
arbets av delning ar anför utredningen.
De medicinska vårdavdelningarna om sammanlagt 54 platser har två stora
patientsalar ursprungligen avsedda för 13, numera innehållande 17 sängar
vardera. Avdelningarna saknar undersöknings- och behandlingsrum. Två
isoleringsrum finns. Korridoren tjänstgör som expedition för sköterskan,
uppställningsplats för rullvagn, förbandsvagn och apoteksskåp samt dagrum
för patienterna. Skölj rum, tvättrum, förråd och patienttoaletter omfattar
sammanlagt en golvyta av 32 kvadratmeter. De kirurgiska vårdavdelningarna
om 90 platser har fyra 17-patientrum. Endast eif isoleringsrum
finnes. Barnbördsavdelningen om 19 platser har ett isoleringsrum för mödrarna
men intet isoleringsrum för barnen. Barnavdelningen om 20 vårdplatser
har ett isoleringsrum. Den medicinska mottagningen har en golvyta
av 45 kvadratmeter, varå inrymts överläkarens mottagnings- och expeditionsrum,
expeditions- och provtagningsrum för mottagningssköterskan,
undersökningsrum och vilrum för patienterna. Såsom mottagningens väntrum
användes en del av en innerkorridor, vilken samtidigt utgör röntgenavdelningens
väntrum, transportled till röntgenavdelningen samt uppställningsplats
för sängar in. in. under röntgenavdelningens morgonarbete med
inneliggande patienter. Avdelningen saknar behandlingsrum för de undersökningar
och punktioner in. in., som behöver utföras på såväl inneliggande
som ambulenta patienter. Ögonmottagningen är inrymd i souterrängvåningen
i ett personalbostadshus, där man tagit i anspråk personalens klubbrum
och tekök samt en avskärmad del av samlingssal och garderob jämte
entré. För barnmottagningen utnyttjas en del av den medicinska avdelningens
s. k. isoleringsavsnitt, sammanlagt 67 kvadratmeter. Operationsavdelningen
med två operationssalar om 25 resp. 22 kvadratmeters golvyta, är
samtidigt blodgivarcentral och förbandscentral men utan särskilda utrymmen
för dessa funktioner. Avdelningen saknar bl. a. förberedelserum, apparatrum,
expeditionsrum för sköterskorna och omklädnadsrum för personalen.
Den egentliga röntgenavdelningen upptager en golvyta av 150
kvadratmeter. EU badrum i källaren är apparatrum för avdelningen. I källarvåningen
är vidare ett badrum ekg-rum samt ett badrum undersökningsrum
för ämnesomsättningssjukdomar och diatermibehandlingsrum med eu
liten väntplats i badkorridoren. Laboratoriet är inrymt i rum, vilka tidigare
tjänat som bostad, och har en golvyta av 43 kvadratmeter.
Den nuvarande utrymmesstandarden är således mycket otillfredsställande.
Åtgärder för att skapa bättre förhållanden får därför anses vara påkallade.
De betydande kostnaderna för de föreslagna byggnadsåtgärderna beror
till stor de! på att ökade utrymmen är avsedda att ställas till förfogande för
befintliga vård-, mottagnings- och arbetsavdelningar. De väsentliga brister,
som måste avhjälpas, för att lasarettet skall kunna sättas i ett tillfredsställande
skick motsvarar ett sedan flera år ackumulerat utbyggnadsbehov.
Lasarettet var intill år 1942 ett s. k. enmanslasarett. Uppdelningen på olika
specialiteter har helt ägt ram under tiden därefter. Lasarettet har under
denna tid försetts med bl. a. ny panncentral, moderna kökslokaler och personalbostäder.
Utvidgningen av vårdlokaler in. in. har emellertid icke skett
i samma takt som den rent organisatoriska tillväxten.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1957
Beträffande frågan, om det är möjligt och rimligt att i viss utsträckning
tillgodose vårdbehovet på annat sätt än genom utbyggande av lasarettet,
framhåller utredningen bl. a.
Samarbete med andra huvudmän för civil sjukvård äger nu rum väsentligen
med tillämpning av utomlänsavtalet samt författningsbestämmelserna
rörande karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Landstingsbidrag utgår
vidare till riksföreningen mot reumatism vid vård av patienter från Gotland
å Spenshults reumatiker sjukhus och till svenska röda korset vid vård
å konvalescenthemmet för astma- och sockersjuka barn i Västervik. De
flesta specialvårdsfallen remitteras till karolinska sjukhuset med radiumhemmet,
serafimerlasarettet, Sabbatsbergs sjukhus, S:t Görans sjukhus,
Södersjukhuset, Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, epidemisjukhuset
och Norrbackainstitutet. Remissanstalter är vidare bl. a. kustsanatorierna
och pensionsstyrelsens kuranstalter. Landstingets kostnader för här avsedd
utomlänsvård under åren 1953, 1954 och 1955 har uppgått till i runda
tal resp. 125 000, 190 000 och 220 000 kronor. Antalet vårddagar på de främmande
sjukhusen har utgjort cirka 3 200, 5 200 resp. 6 200. Omräknat i
vårdplatser ger den sista siffran, efter hundraprocentig beläggning, 17 vårdplatser.
För ytterligare avlastning av den gotländska sjukvårdsorganisationen står
teoretiskt två utvägar till huds. Den ena är, att man nedlägger inrättade
specialiteter samt avstår från nya; aktuell i sistnämnda hänseende är endast
gynekologien. Den andra är, att vård utom länet i större eller mindre
utsträckning anordnas för patienter, för vilkas Omhändertagande den gotländska
sjukvårdsorganisationen har kvalitativt tillräckliga resurser.
Ett nedläggande av en specialavdelning medför icke, att det totala platsbehovet
vid sjukvårdsanstalten minskas med antalet platser på den nedlagda
avdelningen. De enklare och därmed de vanligaste fallen skulle alltjämt
behandlas vid anstalten och där komma att närmast belasta allmänkirurgiska
och allmänmedicinska avdelningar. På samma sätt betyder inrättandet
av en ny specialavdelning icke en motsvarande utökning av det
totala platsantalet. Vid inrättande av en gynekologisk avdelning skulle den
kirurgiska vårdavdelningens platsantal reduceras med ungefär samma antal
platser som det för gynekologien avsedda. Det extra utrymmet för en specialavdelning
begränsar sig alltså väsentligen till erforderlig nettoökning i
fråga om mottagnings- och arbetsavdelningar, bilokaler in. in. Panncentral
och köksavdelning är dimensionerade för en utvidgad vårdorganisation. Då
vårdplatsantalet vid eu specialavdelning sålunda under alla omständigheter
endast i mindre grad påverkar det totala platsantalet, begränsar sig även
skillnaden i vårddagsantal på ett motsvarande sätt. Förekomsten av en specialavdelning
innebär vidare i så måtto en besparing av driftutgifterna, att
remisserna till främmande sjukhus för specialistvård minskas. Nedläggande
eller inrättande av någon enstaka specialitet torde sålunda icke kostnadsmässigt
vara av någon större betydelse för landstinget.
Vad åter angår möjligheterna alt på annat sätt än genom nedläggande av
specialavdelningar överflytta en del av den gotländska sjukvården till främmande
sjukvårdsinrättningar må framhållas, att eu minskning av platsantalet
i eu sådan utsträckning, att den utrymmesmässigt bleve av större
betydelse, kan för vissa specialavdelningar — i varje fall ögon- och öronavdelningarna
— befaras medföra, alt läkarna icke får vare sig full sysselsättning
eller för specialistutövningen erforderlig erfarenhet. Landstinget
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1957
skulle därjämte vara nödsakat att sluta avtal om vårdplatser med annan
sjukvårdshuvudman. Ersätlningen för elt bestämt platsantal, som permanent
skulle stå till landstingets förfogande, torde knappast bestämmas till
lägre belopp än som motsvarade upplåtarens självkostnad, innefattande
även kapitalkostnad. Den genomsnittliga driftkostnaden för samtliga lasarett
under år 1955 uppgick till 47 kronor 18 öre. För stockholmssjukhusen
var driftkostnaden lägst 50 kronor 21 öre och högst 70 kronor 98 öre. Vid
vård på utomlänssj ukhus skulle vidare uppkomma utgifter för resor, vilka
kostnader på det ena eller andra sättet finge ersättas av det allmänna. Denna
utväg skulle därtör sannolikt icke leda till någon kostnadsbesparing för
landstinget.
Utredningen påpekar, att även andra än kostnadssynpunkter bör uppmärksammas
och anför härutinnan bl. a. följande.
Med hänsyn till kommunikationerna torde ett samarbete med sjukvårdshuvudmän
på fastlandet i stort sett endast kunna sökas norrut. Om särskilda
vårdplatser för Gotlands län skulle anskaffas, torde väsentligen endast
inrättningar i Stockholms stad och län kunna komma i fråga. I betraktande
av den rådande bristen på sjukhusplatser i både staden och länet
torde man knappast kunna förvänta sig, alt särskilda platser skulle kunna
ställas till förfogande för Gotlands läns räkning.
Under en följd av år har en fortgående utflyttning från Gotland ägt rum,
vilken resulterat i ett minskande invånarantal. Denna minskning har,
räknat i pro mille, under åren 1952, 1953, 1954 och 1955 utgjort resp. 5,9,
6,5, 10,4 och 10,5. En reducering av befolkningsmängden har skett även i
några andra län ehuru i betydligt mindre omfattning än på Gotland. I samband
härmed står, att inom den gotländska befolkningen antalet personer
i de högre åldrarna relativt sett ökats, vilket för sjukvården innebär en ökad
belastning genom den större sjukligheten inom de högre åldrarna. En del
äldre personer vill vid sjukdom icke gärna förflyttas från hemorten. I regel
torde äldre sjuklingar i högre grad än yngre behöva vårdhjälp vid sjukresor.
Oavsett vilken ålderskategori det gäller måste en överflyttning av sjukvården
till fastlandet försvåra besök av anförvanter. För äldre sjuklingar,
vilka ofta behöver mera långvarig sjukhusvistelse, skulle isoleringen från
hemorten bliva särskilt kännbar.
I den mån eftervård påkallas kan vid sjukvårdsplatsernas förläggning
utanför Gotland ytterligare resor i vissa fall bliva nödvändiga.
En annan synpunkt, från vilken icke bör bortses, är, att ordnandet av
en tillfredsställande sjukvård på Gotland skulle jämte andra åtgärder från
det allmännas sida kunna tänkas medverka till att hålla kvar invånarna
på ön.
I diskussionen har slutligen också understrukits, att det är ett militärt
intresse, att den civila sjukvården på ön är väl utbyggd.
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen dels att genom ökad utomlänsvård
för gotlandspatienterna landstingets totala sjukvårdskostnader
icke torde kunna nedbringas, i varje fall icke mera väsentligt, dels att
vårdplatser utanför specialistvårdens ram svårligen kan anskaffas, dels
ock att — oberoende av möjligheterna att i ökad omfattning hänvisa öns
invånare till fastlandssjukvård — olika skäl talar emot att åtgärder i sådant
syfte vidtages. Enligt utredningens mening bör därför den got
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1957 13
ländska befolkningens sjukvårdsbehov i angiven omfattning tillgodoses
inom länet.
Vad angår utnyttjande av militära sjukvårdsinrättningar på Gotland för
den civila sjukvården framhåller utredningen, att avtal tidigare funnits
om sådant utnyttjande. Sedan 1951 har dock något samarbete icke förekommit
bl. a. emedan kostnaden för vården ansetts väl hög. Enighet om
grunderna för ett avtal om vård av civila patienter, främst kroniskt sjuka,
på förbandssjukhuset vid KA 3 i Fårösund föreligger emellertid. Den militära
sjukvården i Visby är avsedd att fr. o. m. den 1 april 1957 centraliseras
till förbandssjukhuset vid Gotlands artillerikår, varvid antalet ordinarie
platser kommer att begränsas. Landstinget avser att upptaga förhandlingar
om utnyttjande i mindre omfattning av detta förbandssjukhus för civil
sjukvård.
Förbandssjukhus är i allmänhet av naturliga skäl icke utrustade med
lasarettsresurser, och beläggningen med militärpatienter är under viss del
av året av sådan storlek, att vårdplatsantalet utnyttjas maximalt. Förbandssjukhus
är därför närmast ägnade att från den civila sjukvården
övertaga enklare vårdfall och kan periodvis icke alls eller endast i begränsad
utsträckning mottaga civila patienter. Användningen för civil sjukvård
torde därför knappast innebära någon avlastningsmöjlighet i fråga
om den kvalificerade lasarettsvården.
Utredningen har vid överläggning med representanter för landstinget
samt för medicinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen upptagit
frågan om möjligheterna att begränsa omfattningen av de föreslagna byggnadsåtgärderna.
Från de statliga fackmyndigheternas sida har därvid bl. a. framhållits,
att en besparing av anläggningskostnaderna av någon betydenhet skulle
kunna erhållas endast om man flyttade bort en eller två vårdavdelningar
från föreslagen nybyggnad. I sistnämnda fall skulle en hel våning kunna
slopas. Enbart en inplacering i gamla byggnaden av 30 vårdplatser skulle
emellertid föranleda, att vissa mottagnings- och arbetslokalsenlieter icke
kunde inrymmas i gamla lasarettskroppen, i den mån man icke skulle
behålla nuvarande otillräckliga arealer för mottagnings- och arbetslokaler.
Den nu föreliggande utbyggnadsplanen hade utarbetats i nära samförstånd
med medicinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen och innebure
en väsentlig begränsning av tidigare förslag. Ett helt nybygge för 265
vårdplatser med nödiga mottagnings- och arbetsavdelningar men utan
panncentral och andra'' gemensamma ekonomilokaler skulle draga en kostnad
av 10—11 miljoner kronor. En förnyad översyn av det framlagda
utbyggnadsprojektet kunde icke förväntas ge något resultat av värde.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig utredningen icke böra
förorda någon ny allmän överarbetning av landstingets utbyggnadsplan
för lasarettet. Däremot förväntar utredningen, att i samband med utarbe
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år W57
tande av slutgiltiga ritningar tillses, att kostnadssparande justeringar vidtages
i den mån detta finnes möjligt.
2. Statsbidragsfrågan
Vid en om- och tillbyggnad av lasarettet i Visby i föreslagen omfattning
skulle landstinget ställas inför betydande utgifter. Det har vidare förutsatts,
att landstinget skulle bidraga till kostnaderna för den nya vårdpaviljongen
vid S:t Olofs sjukhus. Härutöver har landstinget enligt lämnade
uppgifter andra snart förestående utgiftsbehov för investeringar.
Landstinget har sålunda beslutat uppförande av en särskola för psykiskt
efterblivna. Kostnaden har beräknats till 1,4 miljoner kronor, varav dock
omkring hälften torde komma att täckas av statsbidrag. Vidare skall utredning
företagas om inrättande av en vårdanstalt för psykiskt efterblivna.
Frågor om inrättande av ett elevhem vid länets folkhögskola och uppförande
av ett kronikerhem, innebärande kostnader om sammanlagt omkring
1,1 miljon kronor, torde komma att prövas av landstinget under
år 1957. Utvidgningen av sjuk vårdsanläggningarna föranleder även ökade
driftkostnader.
För att belysa det ekonomiska läget för Gotlands läns landsting i jämförelse
med övriga landsting har utredningen sammanställt vissa uppgifter
angående skatteunderlag, utdebitering och fondtillgångar inom de olika
landstingen. Av sammanställningen inhämtas bl. a. följande.
Antalet skattekronor enligt 1955 års taxeringar var i Gotlands läns
landsting lägst i hela riket med totalt 1 473 310 skattekronor och per invånare
25,61 skattekronor. Närmast i förstnämnda avseende kom Kalmar
läns norra landsting, som hade totalt 2 571 827 skattekronor och per invånare
27,78 skattekronor. För Kronobergs och Blekinge läns landsting var motsvarande
siffror 4 388 434 och 27,58 resp. 4 070 746 och 27,88 samt för
Kalmar läns södra och Jämtlands läns landsting 4 176 775 och 28,83 resp.
4 292 603 och 29,63. Utdebiteringen av landstingsmedel enligt beslut år 1955
var i Gotlands län den högsta i riket med 4 kronor 90 öre per skattekrona.
1956 föreslogs samma belopp. Motsvarande siffror för Västerbottens län var
4 kronor 30 öre resp. 3 kronor 90 öre och för Blekinge län 4 kronor 10 öre. I
investeringsfonder hade Gotlands läns landsting 469 000 kronor och i samtliga
fonder utom donationsfonder 1 869 000 kronor. Närmast högre låg
Kalmar läns norra landsting med 5 034 000 kronor i samtliga fonder utom
donationsfonder.
Beträffande den kommunala utdebiteringen hade Visby stad enligt 1955
års beslut en utdebitering av 14 kronor 90 öre per skattekrona; medeltalet
för rikets städer var 12 kronor 23 öre. Enligt 1955 års taxeringar var den
sammanlagda kommunala utdebiteringen för landsbygden i Gotlands län
14 kronor 68 öre per skattekrona och för landsbygden i Västerbottens och
Norrbottens län 14 kronor 75 öre resp. 15 kronor 72 öre. Sistnämnda utdebitering
var den högsta i hela riket. Medelinkomsten per invånare på
landsbygden var lägst i Blekinge län med 2 736 kronor. Kalmar, Västerbottens,
Hallands och Gotlands län hade resp. 2 852, 2 865, 2 875 och 2 882
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 68 är 1957
kronor per invånare. Lägsta medelinkomsten per inkomsttagare på landsbygden
hade Gotlands län med 5 809 kronor. Därnäst kom Hallands län
med 5 834 kronor och Blekinge län med 5 995 kronor.
Enligt utredningen visar de redovisade siffrorna, att av samtliga landsting
Gotlands läns landsting har den i olika hänseenden svagaste ekonomiska
ställningen med det lägsta skatteunderlaget, både absolut och räknat
per invånare, den högsta utdebiteringen och de minsta fondtillgångarna.
Vid fastställande av utdebiteringen 1956 för Gotlands läns landsting har
icke räknats med någon kostnad för lasarettets utbyggande. Förräntning
och amortering av hela utbyggnadskostnaden för lasarettet, 6 150 000 kronor,
skulle — efter en annuitet av 8 procent — kräva en ytterligare utdebitering
av omkring 33 öre per skattekrona, räknat på skatteunderlaget
enligt 1955 års taxeringar. Den årliga driftkostnadsstegringen, 800 000
kronor, skulle öka utdebiteringsbehovet med ytterligare 54 öre per skattekrona,
räknat på nyssnämnda skatteunderlag. Hur skatteunderlaget kommer
att förändras intill den tidpunkt, då kostnaderna i sin helhet slår
igenom, kan icke nu förutses. Om landstinget skulle svara för viss andel
av kostnaderna för den psykiatriska kliniken vid S:t Olofs sjukhus,
komme utdebiteringsbehovet att ytterligare stiga.
Kommunerna på landsbygden i Gotlands län har f. n. en sammanlagd
kommunal utdebitering, som till storleken understiger utdebiteringen endast
i Västerbottens och Norrbottens län. Ett uttryck för den låga skattekraften
på Gotland är även, att den gotländska landsbygden har den
lägsta medelinkomsten per inkomsttagare inom alla länen. I fråga om
medelinkomst per invånare finns fyra län, som uppvisar något lägre siffror
än Gotland. Detta torde emellertid sammanhänga med befolkningssammansättningen
inom länet.
Utredningen anför vidare.
Genom beslut av 1942 års riksdag tilldelades Gotlands läns landsting —
med hänsyn till föreliggande omständigheter — statsbidrag för vissa sjukvårdsändamål
efter gynnsammare principer än statsbidragsförfattningarna
förutsatte. 1 anledning av motion vid 1950 års riksdag uttalade statsutskottet,
att Gotlands läns landsting med hänsyn bl. a. till sitt läge och
förhållandevis ringa befolkningsunderlag erbjöde en de! särskilda problem
ur sjukvårdssynpunkt. Den i jämförelse med andra landstingsområden
låga skattekraften försvårade eu utbyggnad av sjukvården i samma takt
som i landet i övrigt, förutsatt att icke staten lämnade stöd i särskild
ordning. De ekonomiska synpunkterna trädde här starkare i förgrunden
än på andra håll. Innan staten påtoge sig särskilda bidragsförpliktelser
förefölle det emellertid naturligt, att en allsidig prövning skedde av olika
tänkbara lösningar, därvid borde undersökas möjligheterna til! ökat samarbete
med den civila sjukvården på fastlandet och den militära sjukvården
på Gotland. 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
ansåg trängande behov för landstinget av särskilda stödåtgärder
föreligga. 1 svar på en interpellation vid 1948 års riksdag anförde dåvarande
chefen för inrikesdepartementet, att det icke syntes honom orim
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1957
ligt, att staten i någon form trädde emellan för att bistå Gotlands läns
landsting vid hälso- och sjukvårdens ordnande. Departementschefen sade
sig emellertid icke vara beredd att utan närmare undersökning uttala sig
om på vad sätt detta skulle ske.
Enligt utredningen kan huvudsynpunkterna vid den tidigare diskussionen
i spörsmålet om statligt stöd åt Gotlands läns landsting för lösande
av sjuk vårdsproblemen sägas ha varit, att den gotländska befolkningen
borde komma i åtnjutande av en sjukvård av samma kvalitet som invånarna
i andra sjukvårdsområden, samt att Gotlands läns landsting i
vissa hänseenden saknade resurser att på egen hand ordna en sådan
sjukvård.
Utredningen understryker, att det rimligtvis icke bör ifrågakomma, att
befolkningen på Gotland sättes i ett sämre läge med avseende å sjukvårdsmöjligheter
än invånarna i andra mindre landstingsområden. Den isolerade
belägenheten, den utpräglade utflyttningstendensen samt förskjutningen
inom befolkningssammansättningen mot högre åldrar gör det särskilt
motiverat, att sjukvården på Gotland hålles i nivå med vad som på
andra håll kan erbjudas. Det synes utredningen naturligt, att staten, i
den män så erfordras, här träder hjälpande emellan. Landstinget har
knappast någon möjlighet att genomföra det framlagda utbyggnadsprogrammet,
av utredningen ansett såsom i och för sig motiverat, utan att
en väsentlig höjning vidtages av utdebiteringen, vilken redan nu är den
högsta i landet. Ett statligt stöd för programmets realiserande torde därför
vara påkallat.
Utredningen framhåller vidare, att under krig — då Gotland kan bli
helt avspärrat från fastlandsförbindelse — stora krav måste ställas på
den gotländska sjukvårdens kapacitet. Denna bör därför redan i fredstid
vara så utbyggd, att den snabbt kan bli omställd för krigets behov. Ur
militär synpunkt torde det bedömas såsom värdefullt, både att specialavdelningar
finnes i så stor utsträckning som möjligt och att goda laboratorie-
samt operationsresurser in. in. står till buds.
Enligt utredningens mening skulle ett tillmötesgående av landstingets
hemställan icke bli av prejudicerande betydelse. Gotlands sjukvårdsområde
intager redan på grund av sitt insulära läge en särställning bland sjukvårdsområdena.
Likaledes skiljer sig Gotland från övriga sjukvårdsområden
genom sitt obetydliga befolkningsunderlag. Ekonomiskt är landstinget
ogynnsammare ställt än något annat sjukvårdsområde. Härtill kommer,
att de föreslagna åtgärderna icke skulle ge landstingets sjukvård mera än
den minimistandard, som redan är genomförd inom praktiskt taget alla
sjukvårdsområden.
Utredningen har kommit till slutsatsen, att staten bör lämna ekonomiskt
stöd för utbyggande av lasarettsvården på Gotland. Härvid bör
emellertid beaktas, att frågan om hur statsbidragsgivningen till lands
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1957
iingens verksamhet i framtiden skall utformas alltjämt icke är löst.
Sedan allmänna statsbidragsutredningen avslutat sitt arbete på en rationalisering
av systemet för bidrag till primärkommunerna, kan en utredning
för revision av systemet för statsbidrag till landstingen förväntas
komma till stånd. Staten torde därför icke nu böra binda sig för att till
lasarettet i Visby utgiva ett löpande driftbidrag utöver vad gällande författningar
medgiver. I dagens läge torde man icke kunna gå längre än
att bevilja ett stöd av engångskaraktär, anknutet till kostnaderna för
lasarettets utbyggande. Det torde få anses sannolikt, att ett byggnadsbidrag
enligt — reviderade — allmänna regler icke kan komma att bli
av den storlek, att det täcker det behov av medelstillskott, som föreligger
för Gotlands vidkommande. En särreglering för Gotland synes därför
under alla omständigheter påkallad. För att erforderlig utbyggnad av
lasarettet icke skall ytterligare uppskjutas, är det emellertid angeläget,
att den statliga hjälpen lämnas redan nu. Storleken och utformningen
av denna hjälp bör dock icke nu fastställas slutgiltigt utan bestämmas,
när ställning tagits till frågan om ett nytt statsbidragssystem och byggnadsarbetena
fullbordats, med beaktande av då föreliggande ekonomiska
förhållanden.
Utredningen föreslår sålunda, att ett statligt stöd nu beviljas Gotlands
läns landsting för utbyggande av lasarettet i Visby och att detta stöd får
formen av ett lån. För tillbakahållande av behovet av utdebiteringshöjning
bör lånet tills vidare vara ränte- och amorteringsfritt. Vid den tidpunkt,
som förut angivits, bör beslutas i vad mån lånet skall övergå till
verkligt bidrag samt hur lånet i övrigt skall amorteras och förräntas.
Landstinget har hemställt om bidrag till utbyggnaden med 85 procent
av kostnaden. Även med beaktande av att enligt utredningens förslag
det statliga stödet tills vidare skall utgå endast såsom lån och att behovet
av direkt bidragsstöd skall prövas senare, finner dock utredningen, att
statens andel i utbyggnadskostnaden icke bör vara så stor som enligt
landstingets begäran. För att bli av verklig betydelse för landstinget bör
lånet å andra sidan icke tillmätas för snävt. Utredningen förordar, att
lånet med tillägg av de bidrag, som kan utgå enligt gällande författningar,
bestämmes till 65 procent av verkliga kostnaden, dock högst
65 procent av det belopp å 6 150 000 kronor, vartill kostnaden enligt nu
gjorda kalkyler skulle uppgå, eller alltså till högst 3 997 500 kronor.
Landstinget enligt gällande författningar tillkommande statsbidrag för
anordnande av vissa vårdplatser kan preliminärt uppskattas till 100 000
kronor. Från återstående 3 897 500 kronor bör avdragas vad landstinget
finnes böra utgiva i bidrag till den av riksdagen beslutade vårdpaviljongen
vid S:t Olofs sjukhus.
Enligt propositionen nr 106/1956 är nämnda paviljong avsedd väsentligen
för samma klientel som psykiatriska lasarettsavdclningar. Om eu psy2—
Bihnng till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 68
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1957
kiatrisk avdelning skulle ha inrättats vid lasarettet i Visby och dimensionerats
enligt för andra lasarett tillämpade normer — medeltalet vårdplatser
i psykiatri per 10 000 invånare är för samtliga sjukvårdsområden
0,4 och för samtliga landstingsområden 0,1 — skulle den ha utrustats med
ett ganska obetydligt platsantal. Paviljongen vid S:t Olofs sjukhus är
emellertid även avsedd att mottaga lättskötta sinnessjuka. Huruvida den
kommer att kunna bereda ett så stort platsantal, som kan anses svara mot
Gotlands behov av vårdplatser för detta klientel — cirka 40 platser — kan
med hänsyn till överbeläggningen å sjukhuset synas tveksamt. Man torde
i allt fall, såsom även i propositionen synes vara förutsatt, icke böra räkna
med att paviljongens hela platsantal står till förfogande för klientel, vars
omhändertagande bör ankomma på landstinget. Med hänsyn jämväl till att
paviljongen skall inrymma, förutom de två klinikavdelningarna, även ett
medicinskt behandlingscentrum, avsett för sjukhuset i dess helhet, har
utredningen funnit skäligt, att landstingets bidrag räknas på ett bidragsunderlag
av 1 miljon kronor. Landstingets andel i denna kostnad torde definitivt
böra bestämmas till 35 procent eller alltså till 350 000 kronor.
Enligt uppgift kan lasarettets utbyggande beräknas taga en tid av fyra
år, räknat från den 1 januari 1957. Byggnadsmedel för dessa år har ansetts
erforderliga med resp. 500 000, 2 500 000, 2 000 000 och 1 150 000 kronor.
Fördelat på budgetår med 1957/58 såsom första utbetalningsår kan behovet
av byggnadsmedel skäligen beräknas till 1 100 000, 2 400 000, 2 000 000 resp.
650 000 kronor. Med uppdelning av landstingets bidrag till kostnaden för
uppförande av paviljongen vid S:t Olofs sjukhus på hela utbyggnadsperioden
för lasarettet samt med avräknande av de författningsenliga statsbidragen på
det sista budgetåret i perioden erhålles följande behov av statliga anslagsmedel.
Bidrag Nettoutbe
Budgetår
Statligt lån från talning av
landstinget statsmedel
1957/58 .................. 715 000 75 000 640 000
1958/59 .................. 1 560 000 100 000 1 460 000
1959/60 .................. 1300 000 100 000 1200 000
1960/61 .................. 322 500 75 000 247 500
3 897 500 350 000 3 547 500
I den mån de författningsenligt utgående statsbidragen till vårdplatsernas
anordnande skulle komma att överstiga eller understiga 100 000 kronor, bör
lånesumman 3 897 500 kronor reduceras resp. uppräknas med motsvarande
belopp. Om den faktiska kostnaden skulle komma att understiga 6 150 000
kronor, bör det statliga lånet minskas med 65 procent av kostnadsbesparingen.
För utfående av lånemedel fr. o. m. budgetåret 1958/59 torde landstinget
böra varje år före den 1 september — alltså första gången före den 1 septem
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1957 19
ber 1957 — ingiva anslagsframställning med angivande av det beräknade
medelsbehovet.
Medel till lånet torde böra anvisas under fonden för låneunderstöd. Då
landstinget förutsatts skola erhålla ett nettobelopp, skulle någon överföring
av medel till sinnessjukhusens byggnadsanslag icke ske. För budgetåret
1957/58 bör alltså under fonden för låneunderstöd anvisas ett anslag av
640 000 kronor.
Yttranden
Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget
om ett statligt lån till Gotlands läns landsting för utbyggande av lasarettet i
Visby.
Medicinalstgrelsen, som åberopar sitt över förvaltningsutskottets framställning
avgivna yttrande, understryker icke minst ur beredskapssynpunkt
vikten av att byggnadsföretaget snarast kommer till utförande. Beträffande
storleken och utformningen av ett statligt lån förutsätter styrelsen, att vid
en medverkan från statens sida i föreslagen utsträckning ekonomiska
svårigheter för landstinget icke skall lägga hinder i vägen för företagets
genomförande.
Försvarets sjukvårdsstyrelse anser avvägningen mellan olika slag av
specialiteter och erforderligt antal vårdplatser väl motiverad. Ämbetsverket
finner det angeläget, att landstinget får erforderliga resurser att genomföra
de framlagda planerna för upprustning av sjukvården på Gotland.
Länsstyrelsen i Gotlands län understryker särskilt innebörden av länets
låga befolkningstal. Även en i och för sig ringa ytterligare folkminskning
kan på grund härav få en kritisk innebörd. Därest Gotlands län i fortsättningen
skall kunna bevaras som en med riket i övrigt likvärdig del därav,
lär det vara ofrånkomligt, att länet av statsmakterna erhåller ett kraftigt
och snabbt stöd. Länsstyrelsen är emellertid icke övertygad om att de av utredningen
föreslagna åtgärderna är tillräckliga i rådande läge. För den i
förhållande till landstingets förslag förordade krympningen av bidraget från
85 till 65 procent av byggnadskostnaderna bar icke åberopats något skäl.
Den omständigheten, att den framtida utformningen av statsbidrag till
landstingen avses bli föremål för utredning, bör enligt länsstyrelsens mening
icke utgöra hinder för att frågan om driftbidrag särbehandlas för Gotlands
del. Landstingets förslag bygger på en kalkyl, enligt vilken utbyggnaden icke
skulle medföra någon höjning av landstingsskatten. Därest ett genomförande
av utredningens förslag skulle nödvändiggöra en höjning av denna
skatt, skulle delta kunna förta stödåtgärderna eu väsentlig del av deras
eljest möjliga gynnsamma inverkan på tillförsikten inom länet.
Gotlands läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att betydande
arbete nedlagts för alt åstadkomma eu så ekonomisk och ändamålsenlig
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1957
lösning som möjligt av lasarettets ombyggnad. Dessa synpunkter kommer
att vara vägledande även vid det fortsatta arbetet. Förvaltningsutskottet
hoppas, alt nya regler angående statsbidrag skall tillkomma i sådan tid, att
landstinget kan erhålla bidrag till driften av det utbyggda lasarettet. Om
driftbidrag skulle komma att utgå i enlighet med landstingets framställning,
torde verkan av den föreslagna reduceringen av det begärda statliga
stödet till byggnadskostnaderna ej bli så kännbar för landstinget. Gentemot
den föreslagna uppdelningen av totalbeloppet på de olika budgetåren har
förvaltningsutskottet intet att erinra.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller angelägenheten
av att resultatet av den planerade utredningen angående statsbidrag till
landstingen föreligger, när byggnadsarbetena blir färdiga. Styrelsen har
ingen erinran mot att det statliga lånet begränsas till att täcka i huvudsak
65 procent av kostnaderna.
Statskontoret anför.
Utredningens uppfattning, att Gotlands sjukvårdsområde på grund av
sitt insulära läge intager en särställning bland sjukvårdsområdena i landet
är otvivelaktigt värd allt beaktande. Det får icke förbises, vad ett eventuellt
krigstillstånd kan medföra för Gotlands sjukvård. Fn redan i fredstid otillräckligt
utbyggd organisation skulle då lätt kunna leda till en katastrofal
situation. Särskilda åtgärder från statsmakternas sida får därför icke anses
omotiverade. Ämbetsverket bär också tidigare förklarat sig anse, att statligt
stöd borde lämnas i form av lån. Ehuru det förefaller statskontoret
mest naturligt, att hela finansieringsfrågan upptages i ett sammanhang, vill
ämbetsverket icke motsätta sig att landstinget nu erhåller ett lån å 640 000
kronor. Statskontoret anser sig böra vidhålla, att lånet i varje fall tills vidare
ges formen av ett räntepliktigt amorteringslån. Amorteringsfrihet torde dock
böra medgivas under förslagsvis högst 5 år och därefter bör amortering
ske under 30 år. Räntan kan måhända begränsas til! den för statens utlåningsfonder
gällande normalräntan, f. n. 4 procent.
1954 års Ö-utredning yttrar bl. a.
På grund av sysselsättningssvårigheterna på Gotland pågår en utflyttning
från ön av framförallt personer i arbetsför ålder, vilket ogynnsamt påverkar
ålderssammansättningen. De arbetsföra åldrarna har blivit underrepresenlerade,
medan barn och åldringar förekommer i ett relativt större antal än
genomsnittligen i landet. Om man skall kunna motverka denna utveckling,
bör positivt stimulerande åtgärder vidtagas. Resultaten av dessa åtgärder
torde emellertid knappast innebära tillräcklig förbättring i vad avser länets
totala befolknings- och skattesituation. Även för framtiden måste man
räkna med att det gotländska landstinget kommer att vara hänvisat till ett
i förhållande till övriga landsting litet skatteunderlag. Staten bör därför
ingripa med ett ekonomiskt stöd i enlighet med föreliggande förslag. Därest
landstinget hänvisas till enbart egna resurser, föreligger risk för att den
gotländska sjukvården ej kan hållas på en med övriga landsändar likställd
nivå. Detta skulle i sin tur kunna motverka strävandena att främja närings
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1957
liv och sysselsättning på Gotland. De säregna förhållandena — länets litenhet
och ökaraktär — gör, att ett beslut om statligt stöd icke torde verka
prejudicerande för framtiden. Utredningen tillstyrker, att största möjliga
statliga stöd — i form av ett ränte- och amorteringsfritt lån — lämnas
Gotlands läns landsting för utbyggande av lasarettet i Visby.
Beträffande frågan om bidrag av landstinget till kostnaderna för uppförande
av den beslutade vårdpaviljongen vid S:t Olofs sjukhus har medicinalstyrelsen
intet att erinra mot att samma grundprincip för fördelningen
av kostnaderna mellan staten och landstinget får gälla beträffande paviljongen,
som föreslagits beträffande anläggningskostnaderna vid lasarettet.
Styrelsen ifrågasätter dock, om icke frågan om eventuellt bidrag till driften
från landstingets sida för vård av det klientel, för vilket landstinget har att
svara, bör klarläggas, innan definitiv ställning tages till kostnadsfördelningen
för paviljongens uppförande.
Förvaltningsutskottet och styrelsen för svenska landstingsförbundet vill
icke motsätta sig den föreslagna fördelningen av kostnaderna för vårdpaviljongen.
Statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande har ur skälighetssynpunkt
intet att erinra mot förslaget, att 35 procent skall utgöra fördelningsgrund
vid beräkningen av landstingets andel i vårdpaviljongens
byggnadskostnader. I fråga om beräkningen av bidragsunderlagets storlek
har kommittén emellertid en gentemot utredningen avvikande mening.
Det synes kommittén icke vara berättigat att helt jämställa kostnaderna för
den nya vårdpaviljongen med kostnaderna för en utbyggnad av lasarettet.
Vid framläggandet av förslaget om vårdpaviljongens uppförande uttalade
kommittén bl. a., att kommittén vid bedömningen av de föreliggande vårdbehoven
inom länet funnit mest angeläget, att större möjligheter skapades
för vård av akut sjuka och lättskötta vårdfall, i stort sett motsvarande
klientelet vid en psykiatrisk lasarettsavdelning. En härför lämpad vårdavdelning,
där platser skulle beredas även alkoholskadade, borde således
utformas som en psykiatrisk klinik vid sjukhuset. Med hänsyn till det
ändamål, paviljongen sålunda är avsedd att i huvudsak tjäna, synes landstingets
bidrag till uppförandet rätteligen böra avse byggnadskostnaderna
för endast så stor del av paviljongen, som i huvudsak motsvarar storleken
av en för landstingsområdet erforderlig psykiatrisk lasarettsavdelning. Behovet
av vårdplatser vid en sådan avdelning torde inom Gotlands län
kunna anses motsvara cirka 3,5 promille av befolkningen och således för
närvarande utgöra (0,35 X 57) omkring 20 platser. Vårdpaviljongen avses
komma att inrymma 48 vårdplatser. Den byggnadskostnad, till vilken lands
-
tinget skulle bidraga, uppgår sålunda
eller avrundat nedåt 400 000 kronor.
till x 1 000 000^ 410 666 kronor
Bidragsbeloppet skulle alltså komma
all utgöra X 400 000J 140 000 kronor. Med hänsyn
till
landstingets
22
Knngl. Maj:ts proposition nr 68 år 1957
begränsade ekonomiska möjligheter och övriga föreliggande speciella omständigheter
har kommittén funnit här förordade beräkningsgrunder skäliga.
Beaktas bör även, att Visby stad, som representerar en väsentlig del
av landstingets ekonomiska bärkraft, efter förhandlingar beslutat, att till
kronan utan ersättning överlåta ett invid sjukhuset beläget markområde,
värderat till 42 000 kronor.
Departementschefen
Gotlands län intager en särställning bland landets sjukvårdsområden genom
sitt isolerade läge, sitt förhållandevis låga befolkningstal och sin svaga
ekonomiska bärkraft. Till följd av dessa förhållanden har länets landsting
haft stora svårigheter att på ett tillfredsställande sätt lösa hälso- och sjukvårdsfrågorna
på ön. Dessa svårigheter har redan tidigare uppmärksammats
av statsmakterna. Sålunda beslöt 1942 års riksdag i enlighet med
ett i propositionen nr 226/1942 framlagt förslag, att ett särskilt statsbidrag
skulle beviljas landstinget för bl. a. ombyggnad av tuberkulossjukstugan
i Follingbo till sanatorium.
Frågan angående särskilda bestämmelser om statsbidrag till Gotlands
läns landsting berördes ånyo i en till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställd interpellation vid 1948 års riksdag. I sitt interpellationssvar
uttalade departementschefen, att förhållandena på hälso- och sjukvårdens
område på Gotland icke var tillfredsställande. Anledningen härtill var
främst att söka i länets mycket svaga skatteunderlag, som hindrade landstinget
att bygga ut verksamheten till samma omfattning som inom andra
landstingsområden. Det vore därför icke orimligt, om staten i någon form
trädde emellan för att i särskild ordning bistå landstinget vid lösandet av
öns sjukvårdsproblem. Detta syntes emellertid icke kunna ske utan närmare
utredning.
Liknande synpunkter framhölls sedermera av statsutskottet i utlåtande
till 1950 års riksdag över en motion om utredning angående specialsjukvård
på sjukhusen i Stockholm för invånarna på Gotland. Innan staten kunde
påtaga sig särskilda bidragsförpliktelser för den gotländska sjukvården,
borde emellertid enligt utskottet en allsidig prövning av olika tänkbara lösningar
ske, varvid möjligheterna till ökat samarbete ej endast med den
civila sjukvården på fastlandet utan även med den militära sjukvården på
Gotland borde undersökas.
Av den föreliggande utredningen framgår, att Gotlands län numera har
vårdplatser till ett antal, som överstiger genomsnittet av platsantalet i landets
sjukvårdsområden. Av de olika specialiteter, som förekommer inom
flertalet områden, saknas i Gotlands län endast obstetrik och gynekologi.
Ökningen av antalet vårdplatser och vårdavdelningar har emellertid icke
åtföljts av en motsvarande förstärkning av lasarettets resurser i övrigt, vil
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1957
ket — såsom utredningen påvisat — lett till synnerligen otillfredsställande
vårdförhållanden. De alltför stora vårdsalarna, det alltför ringa antalet isoleringsrum
samt de otillräckliga arbets- och mottagningslokalerna motsvarar
ej utvecklingens krav. Det synes uppenbart, att den vid lasaiettet bedrivna
sjukvården icke i längden kan ombesörjas ens i nuvaiande omfattning,
utan att en betydande upprustning i nämnda avseenden sker. De föreslagna
byggnadsåtgärderna, vars lämplighet vitsordats av fackmyndigheterna,
har icke givit mig anledning till erinran. Genom utbyggnaden skulle
lasarettets sammanlagda platsantal öka från 241 till 295 platser samt tre nya
vårdgrenar tillkomma, nämligen obstetrik, gynekologi samt epidemivård.
Samtidigt avses det nuvarande epidemisjukhuset i Visby om 64 platser
tagas i anspråk för kronikervård.
Möjligheterna att lösa sjukvårdsfrågan för Gotland på annat sätt än
genom en utbyggnad av lasarettet i Visby har diskuterats av utredningen.
Ett ianspråktagande av de militära sjukvårdsinrättningarna synes — såsom
utredningen framhållit — möjligt endast i ganska liten utsträckning och
endast beträffande enklare vårdfall. Denna utväg torde därför icke innebära
någon lösning av problemet rörande den kvalificerade sjukvården. Vad
angår ett utvidgat samarbete med sjukvårdshuvudmän på fastlandet förefaller
det ytterst osannolikt, att vårdplatser kan ställas till landstingets förfogande
utöver den specialistvård, som redan förekommer vid bl. a. sjukhusen
i Stockholm. Ur kostnadssynpunkt torde icke heller en sådan utväg
innebära någon väsentlig besparing för landstinget. Bortsett härifrån synes
andra skäl tala för att länets sjukvårdsbehov tillgodoses genom anordnande
av vårdplatser inom länet. Gotlands speciella kommunikationsförhållanden
medför sålunda särskilda problem vid meddelande av sjukvård på fastlandet.
Jag vill i detta sammanhang även understryka vikten ur försvarssynpunkt
av att sjukvården på Gotland har tillräckliga resurser. Skulle
under ett krig förbindelserna mellan Gotland och fastlandet försvåras eller
omöjliggöras, är det än mera betydelsefullt, att den gotländska sjukvården är
väl utbyggd redan i fred.
Med hänsyn till det nu sagda ansluter jag mig till uppfattningen, att en
utbyggnad av lasarettet i huvudsaklig överensstämmelse med av utredningen
föreslagna riktlinjer bör komma till stånd.
Det planerade byggnadsföretaget för emellertid med sig betydande kostnader,
vilka preliminärt beräknats till 6 150 000 kronor. Med all säkerhet
skulle ränta och amortering å detla belopp medföra, att eu väsentlig höjning
av landstingsskatten på Gotland måste företagas. Utdebiteringen av
landstingsskatt är redan nu den högsta i landet med 4 kronor 90 öre per
skattekrona. Gotland har det svagaste skatteunderlaget hland länen, både
absolut och räknat per invånare. Den alltmer tilltagande utflyttningen av
personer i de arbetsföra åldrarna gör, att skattekraften knappast kan förväntas
öka de närmaste åren. Ett genomförande av byggnadsåtgärderna
24
Kungl. Maj:Is proposition nr 68 år 1957
skulle säkerligen innebära en så stark ekonomisk påfrestning för landstinget,
att stor risk finns för att desamma icke skulle konnna till stånd,
därest ej staten på något sätt lämnar landstinget ekonomiskt stöd.
Utredningen har föreslagit, att erforderligt statligt stöd för ändamålet
lämnas landstinget i form av lån. Förslaget har i princip lämnats
utan erinran av samtliga remissinstanser. För egen del anser jag mig med
hänsyn till föreliggande speciella omständigheter böra tillstyrka, att landstinget
erhåller det av utredningen föreslagna lånet för genomförande av
den åsyftade utbyggnaden av lasarettet. Den beräknade kostnaden om
o 15(1 000 kronor synes böra godtagas tills vidare såsom underlag för ett
bestämmande av lånets storlek. Jag förutsätter härvid, att alla de möjligheter
till kostnadsbesparingar tillvaratages, som går att genomföra utan att
syftet med byggnadsföretaget förfelas. I enlighet med vad utredningen
föreslagit finner jag det skäligt, att lånet får utgå med belopp motsvarande
högst 65 procent av 6 150 000 kronor med avdrag för vad landstinget kan
komma att uppbära i statsbidrag för ändamålet — uppskattningsvis 100 000
kronor samt det bidrag landstinget enligt vad jag i det följande förordar
bor lamna till anläggningskostnaderna för den enligt förslag i propositionen
nr 106/1956 beslutade vårdpaviljongen vid S:t Olofs sjukhus i Visby. Enligt
utredningens förslag skulle landstingets andel i kostnaderna för paviljongen
beräknas enligt samma princip som beträffande lasarettet. Landstinget skulle
således bidraga med 35 procent eller 350 000 kronor av det till en miljon
kronor beräknade bidragsunderlaget. Detta förslag, gentemot vilket landstinget
icke haft någon erinran, anser jag mig böra godtaga. I enlighet med
ifrågavarande beräkningsgrunder skulle landstinget som lån erhålla ett
nettobelopp av (3 997 500 — 100 000 — 350 000) 3 547 500 kronor. Om byggnadskostnaderna
blir mindre än 6 150 000 kronor, synes det böra övervägas,
om ej viss reduktion av lånebeloppet bör ske. Om det författningsenliga statsbidraget
blir större eller mindre än beräknat, bör vidare lånebeloppet jämkas
i motsvarande grad. Lånet bör fördelas på den till omkring fyra år uppskattade
byggnadstiden. Då byggnadsarbetena icke torde kunna påbörjas
förrän under år 1958, torde det vara tillfyllest att för budgetåret 1957/58 ett
belopp av 300 000 kronor anvisas.
Till frågan om ränta och amortering å lånet anser jag mig icke nu kunna
taga slutlig ståndpunkt. Detta synes lämpligen böra ske först när byggnadsföretaget
slutförts och den verkliga byggnadskostnaden kan överblickas.
Jag föreslår därför, att lånet får vara ränte- och amorteringsfritt tills vidare
under fem år. Efter denna lid bör — med utgångspunkt från landstingets
då föreliggande ekonomiska förhållanden — frågan om återbetalning av
lånet och ränta å detsamma upptagas till förnyad prövning. I samband härmed
bör även ställning tagas till av landstinget ifrågasatt statligt bidrag till
driften av lasarettet i Visby samt till frågan om bidrag av landstinget till driften
av den beslutade vårdpaviljongen vid S:t Olofs sjukhus.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1957
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen att
a) besluta att statligt stöd må utgå till Gotlands läns
landsting för utbyggande av lasarettet i Visby i enlighet
med ovan angivna grunder;
b) till Lån till Gotlands läns landsting för utbyggande av
lasarettet i Visby för budgetåret 1957/58 under fonden för
låneunderstöd, inrikesdepartementet, anvisa ett investeringsanslag
av 300 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven-Erik Husberg
3 — Bilmng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 68
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1957:138 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till Gotlands läns landsting för utbyggande av lasarettet i Visby. a1 i texten
- SU 1957:46 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till Gotlands läns landsting för utbgggande av lasarettet i Visbg. s. 1 i texten