Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1957-02-08 · 75 sidor, varav 75 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 75 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:71, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

1

Nr 71

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 8

februari 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)

om kvarlåtenskapsskatt; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås fortsatt successiv avveckling av fastighetsbeskattningen

samt vissa åtgärder för att i beskattningshänseende neutralisera verkningarna

av den höjning av taxeringsvärdena som kan förutses vid 1957 års

allmänna fastighetstaxering.

Sålunda föreslås att det s. k. repartitionstalet för fastighetsbeskattningen

sänkes från nuvarande 4 till 2,5.

I propositionen föreslås vidare att intäkt av en- och tvåfamilj sfastighet,

som f. n. beräknas efter 3 procent av taxeringsvärdet, skall beräknas efter

2,5 procent av det nya taxeringsvärdet. Därjämte skall för fastighet av

nämnt slag, vilken av ägaren nyttjas såsom hostad, medgivas ett extra avdrag

å 200 kronor.

1 Ilihamj till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. AV 71

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

Skattepliktsgränsen för byggnad på annans mark, som enligt stadgandet

i 5 § 4 mom. kommunalskattelagen utgör 500 kronor, föreslås höjd till

3 000 kronor.

I syfte att gynna sparandet föreslås att det extra avdrag om 100 kronor

för ensamstående och 200 kronor för äkta makar gemensamt som f. n.

medges vid beräkning av inkomst av kapital höjes till 300 kronor för ensamstående

och till 600 kronor för äkta makar gemensamt.

Slutligen föreslås att beloppet för skattefri förmögenhet och för skattefri

kvarlåtenskap höjes från 50 000 kronor till 80 000 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

3

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 5 § 4 mom., 24 § 2 mom., 25 § 3 mom., 39 § 3

mom. och 47 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 samt anvisningarna

till 47 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an
-

gives.

(Nuvarande lydelse)

5 §•

4 in o m. Därest värdet av byggnad

eller med varandra sammanhängande

byggnader, som äro uppförda

å mark, för vilken garantibelopp

icke skall upptagas såsom

skattepliktig inkomst för byggnadsägaren,

understiger 500 kronor, föreligger

icke skatteplikt för byggnaden

eller byggnaderna.

(Föreslagen lydelse)

5 §•

4 m o m. Därest värdet av byggnad

eller med varandra sammanhängande

byggnader, som äro uppförda

å mark, för vilken garantibelopp

icke skall upptagas såsom skattepliktig

inkomst för byggnadsägaren,

understiger 3 000 kronor, föreligger

icke skatteplikt för byggnaden eller

byggnaderna.

24 §.

2 mom. Är annan fastighet inrättad

till bostad åt en familj jämte

personliga tjänare (enfamiljsfastighet)

eller två familjer jämte personliga

tjänare (tvåfamiljsfastighet) och

föreligger ej fall, som avses nedan i

sista stycket, skall såsom intäkt av

fastigheten upptagas ett belopp motsvarande

för helt år räknat tre procent

av fastighetens taxeringsvärde

året näst före taxeringsåret. Finnes

ej taxeringsvärde åsatt för året näst

före taxeringsåret, beräknas intäkten

på grundval av fastighetens värde,

uppskattat enligt de grunder, som

gällt för åsättande av taxeringsvärde

för året näst före taxeringsåret.

ringsåret.

Vad i------använda fastighetsdelen.

Har fastighet, ---- —---icke ske.

Vad i----------publikt boställe.

24 §.

2 m o m. Är annan fastighet inrättad

till bostad åt en familj jämte

personliga tjänare (enfamiljsfastighet)

eller två familjer jämte personliga

tjänare (tvåfamiljsfastighet) och

föreligger ej fall, som avses nedan i

sista stycket, skall såsom intäkt av

fastigheten upptagas ett belopp motsvarande

för helt år räknat två och

en halv procent av fastighetens taxeringsvärde

året näst före taxeringsåret.

Finnes ej taxeringsvärde åsatt

för året näst före taxeringsåret, beräknas

intäkten på grundval av fastighetens

värde, uppskattat enligt de

grunder, som gällt för åsättande av

taxeringsvärde för året näst före taxe
-

25 §.

3 in o in. I fråga ■

25 §.

--liknande avgäld.

Utöver avdrag som i föregående

stycke sägs må dock fysisk person,

som blivit för året näst före taxe
Senaste

lydelse av 5 § 4 mom. och anvisningarna till 47 § se 1953:400, av 24 § 2 mom.

se 1954: 43, av 25 § 3 mom. se 1954: 51, av 39 § 3 mom. se 1955: 122 samt av 47 § se 1954: 44.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ringsåret eller för taxeringsåret mantalsskriven

å honom tillhörig fastighet,

som avses i 24 § 2 mom., i fråga

om nämnda fastighet åtnjuta ett extra

avdrag med, för helt år räknat,

200 kronor dock högst med det belopp,

som jämlikt sistnämnda lagrum

skall upptagas såsom intäkt av fastigheten.

Äger skattskyldig endast del

av fastigheten, skall avdraget i motsvarande

mån nedsättas. Vad i detta

stycke stadgas skall gälla jämväl beträffande

oskift dödsbo under förutsättning

att någon delägare i boet

blivit mantalsskriven å fastigheten.

Har fastighet,-------använda fastighetsdelen.

39 §.

3 inom. Fysisk person, som haft

intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,

äger, där bruttointäkten överstiger

sammanlagda beloppet av de i 1

mom. avsedda kostnaderna, utöver

avdrag för dessa kostnader åtnjuta

extra avdrag med 100 kronor. Har

den skattskyldige under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans

med andra maken, må nu avsett

avdrag för dem båda gemensamt

åtnjutas med 200 kronor. I intet

fall må dock skattskyldig åtnjuta

extra avdrag med högre belopp än

som svarar mot skillnaden mellan

bruttointäkten och summan av de i 1

mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

39 §.

3 in o in. Fysisk person, som liaft

intäkt varom i 38 § 1 inom. förmäles,

äger, där bruttointäkten överstiger

sammanlagda beloppet av de i 1 inom.

avsedda kostnaderna, utöver avdrag

för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag

med 300 kronor. Har den skattskyldige

under beskattningsåret varit

gift och levt tillsammans med andra

maken, må nu avsett avdrag för dem

båda gemensamt åtnjutas med 600

kronor. I intet fall må dock skattskyldig

åtnjuta extra avdrag med

högre belopp än som svarar mot skillnaden

mellan bruttointäkten och

summan av de i 1 inom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

47 §.

För fastighet, som året näst före

taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas

garantibelopp till fyra procent

av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda

år. Garantibeloppet upptages

inom den kommun, där fastigheten

är belägen, såsom skattepliktig inkomst

för fastighetens ägare. Såsom

ägare anses jämväl den, vilken innehar

fastighet med fideikommissrätt

eller eljest utan vederlag besitter fastighet

på grund av testamentariskt

förordnande.

Vad som

47 §.

För fastighet, som året näst före

taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas

garantibelopp till två och en

halv procent av fastighetens taxeringsvärde

förstnämnda år. Garantibeloppet

upptages inom den kommun,

där fastigheten är belägen, såsom

skattepliktig inkomst för fastighetens

ägare. Såsom ägare anses jämväl den,

vilken innehar fastighet med fideikommissrätt

eller eljest utan vederlag

besitter fastighet på grund av testamentariskt

förordnande.

anslagen jord.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

5

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Såsom innehavare----------såsom innehavare.

Skall avkastning------fastighetens skogsvärde.

Där beträffande-----— ingående skogsvärdet.

Garantibelopp beräknas------hänsyn härtill.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 47 §. till 47 §.

Till ledning-------följande exempel.

1. Har rörelseidkare, som använ- 1. Har rörelseidkare, som använ
-

der av honom ägd fastighet i rörelsen,

gjort sådan omläggning av räkenskapsår

att beskattningsåret kommit

att omfatta 9 månader, beräknas

garantibeloppet till 9/12 av det belopp,

som motsvarar fyra procent av

fastighetens taxeringsvärde. Har beskattningsåret

kommit att omfatta 15

månader, beräknas garantibeloppet

till 15/12 av nyss angivet belopp.

2. Har i fall, då beskattningsår

sammanfaller med kalenderår, fastighet

bytt ägare den 1 september beskattningsåret,

beräknas garantibeloppet

för den tidigare ägaren till

8/12 och för den nye ägaren till 4/12

av det belopp, som motsvarar fyra

procent av fastighetens taxeringsvärde.

3. Har en rörelseidkare gjort sådan

omläggning av räkenskapsår att det

beskattningsår, som ligger till grund

för 1958 års taxering, omfattar tiden

1/7 1956—31/12 1957 samt har han

för sin rörelse förvärvat en fastighet

den 1 september 1956 och en annan

fastighet den 1 april 1957, beräknas

garantibeloppet vid nyssnämnda taxering

för förstnämnda fastighet till

16/12 och för sistnämnda fastighet

till 9/12 av vad som motsvarar fyra

procent av respektive fastigheters

taxeringsvärden.

der av honom ägd fastighet i rörelsen,

gjort sådan omläggning av räkenskapsår

att beskattningsåret kommit

att omfatta 9 månader, beräknas

garantibeloppet till 9/12 av det belopp,

som motsvarar två och en halv procent

av fastighetens taxeringsvärde.

Har beskattningsåret kommit att omfatta

15 månader, beräknas garantibeloppet

till 15/12 av nyss angivet

belopp.

2. Har i fall, då beskattningsår

sammanfaller med kalenderår, fastighet

bytt ägare den 1 september beskattningsåret,

beräknas garantibeloppet

för den tidigare ägaren till

8/12 och för den nye ägaren till 4/12

av det belopp, som motsvarar två och

en halv procent av fastighetens taxeringsvärde.

3. Har en rörelseidkare gjort sådan

omläggning av räkenskapsår att det

beskattningsår, som ligger till grund

för 1958 års taxering, omfattar tiden

1/7 1956—31/12 1957 samt har han

för sin rörelse förvärvat en fastighet

den 1 september 1956 och en annan

fastighet den 1 april 1957, beräknas

garantibeloppet vid nyssnämnda taxering

för förstnämnda fastighet till

16/12 och för sistnämnda fastighet

till 9/12 av vad som motsvarar två

och en halv procent av respektive fastigheters

taxeringsvärden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall, såvitt

avser 5 § 4 inom., första gången tillämpas vid 1957 års allmänna fastighetstaxering.

I övrigt skola äldre bestämmelser fortfarande gälla i fråga om

1957 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1957 eller tidigare år.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli

1947 om statlig förmögenhetsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

10 §.

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra

statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten

icke överstiger 80 000 kronor.

Ej heller -— — -— 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,

utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt

omförmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

80 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.

100 kr. för 100 000 kr. och 8 °/00 av återstoden;

150 000

»

» 200 000 »

500

»

»

150 000 »

»

10»/oo »

»

200 000

»

» 400 000 »

1 000

»

»

200 000 »

»

13°/oo »

»

400 000

»

» 1 000 000 »

3 600

»

»

400 000 »

»

16 »/00 )>

»

1 000 000

kr.

13 200

»

»

1 000 000 »

»

18 »/oo »

»

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;

dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1957 års

taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1957 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse se 1952: 407.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

7

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)

om kvarlåtenskapsskatt

Härigenom förordnas, att 9, 17, 18, 20, 21 och 28 §§ förordningen den 26

juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

9 §.

Kvarlåtenskap är fri från skatt enligt denna förordning, därest värdet av

kvarlåtenskapen icke överstiger 80 000 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Kvarlåtenskapsskatten utgör:

när kvarlåtenskapen icke överstiger 100 000 kronor: 10 procent av det

belopp varmed kvarlåtenskapen överstiger 80 000 kronor; samt

när kvarlåtenskapen överstiger

100 000 men icke 200 000 kr.

200 000 »

300000 »

500000 »

1000 000 »

2 000 000 »

5 000 000 kr.

» 300 000 »

» 500 000 »

» 1000 000 »

» 2 000 000 »

» 5 000 000 »

2 000 kr. för 100 000 kr,

17 000 » » 200 000 »

37 000 » » 300 000 »

87 000 » » 500 000 »

237 000 » » 1 000 000 »

587000 » » 2 000 000 »

1787000 » » 5 000 000 »

och 15 % av återstoden

» 20 % » »

» 25 % » »

» 30 % » »

» 35 % » »

» 40 % » »

» 50 % » »

Vid tillämpning-----hundratal kronor.

17 §.

Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke överstiger

80 000 kronor. För annan gåva beräknas skatten på sätt nedan sägs.

För gåva till den, som vid tiden för gåvan är närmast till arv efter givaren,

så ock för gåva till avkomling efter arvinge som nyss sagts, skall kvarlåtenskapsskatten

beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen och med hänsyn

tagen till givarens förmögenhet, gåvans värde däri inräknat, vid tiden

för gåvan. Skatten skall beräknas allenast å det belopp, varmed gåvans

värde överstiger 80 000 kronor, och utgå efter den eller de procentsatser

som skolat tillämpas, därest skatt skolat uttagas för hela förmögenheten

och nyssnämnda belopp utgjort den högst beskattade delen därav. Därest

givaren var gift, skall vad i detta stycke sägs om givarens förmögenhet i stället

avse den del av makarnas förmögenhet, som enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen

beräknas vid bodelning eller boskifte tillfalla givaren, dock

att givarens förmögenhet icke må beräknas till lägre belopp än gåvan.

För annan---efter givaren.

18 §.

Vid beräknande huruvida gåva, som avses i 17 § andra stycket, uppgår

till skattepliktigt belopp skall sammanläggning ske av den ifrågavarande

gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bort
1

Senaste lydelse se 1952: 412.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

givna, förut icke beskattade gåvor av det slag som i nyssnämnda författningsrum

avses; och skall därvid, om under nämnda tid förekommit gåva

eller gåvor som förut beskattats, gåvan eller gåvorna till ett belopp av

80 000 kronor anses såsom en icke beskattad gåva. Skatten för gåvornas

sammanlagda belopp bestämmes såsom om fråga vore om en gåva och beräknas

med hänsyn till givarens på sätt i 17 g andra stycket sägs beräknade

förmögenhet eller hans andel i makarnas förmögenhet vid tiden för

den senaste gåvan.

Vid beräknande----är fråga.

Vid sammanläggning---skall utgå.

20 §.

Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad att premiebetalningen

skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för

vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än eu femtedel

av sammanlagda beloppet av de premier, som skola erläggas därest premiebetalningen

lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäkringens

ägare svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, inträder

under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för

gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren,

dock endast om för försäkringen erlagts premier till ett sammanlagt belopp

överstigande 80 000 kronor.

I nu----motsvarande tillämpning.

21 §.

Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var bosatt

här i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har icke enligt

20 § för försäkringen erlagts kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva, inträder,

om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts

inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till

sammanlagt belopp överstigande 80 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att

för försäkringen erlägga skatt såsom för kvarlåtenskap.

Efterlämnar den-----erlagda premierna.

Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda premierna,

i den mån detsamma överstiger 80 000 kronor, läggas till den i 7 §

angivna kvarlåtenskapen samt skatten beräknas enligt den i 9 § intagna

tariffen å sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen och nämnda premiebelopp;

skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen sålunda

ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit förmånstagaren.

Skall jämlikt 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal viss del av

försäkringsbeloppet tillfalla efterlevande make och understiger den återstående

delen av försäkringsbeloppet summan av de erlagda premierna, föreligger

icke skattskyldighet för större del av premiebeloppet än som motsvarar

den återstående delen av försäkringsbeloppet minskad med 80 000

kronor.

Är efterlevande---boets behållning.

28 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom

förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen

vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets

inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskattningsmyndighet

och därvid enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av

Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungt. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

stämmande; dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där summan av

de för försäkringen eller, där fråga är om flera försäkringar, för desamma

erlagda premierna ej överstiger 80 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.

Äldre bestämmelser skola dock fortfarande gälla beträffande kvarlåtenskap

efter den, som avlidit före den 1 januari 1958, samt beträffande gåva,

därest före nämnda dag gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande

giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. Likaledes

skola äldre bestämmelser gälla beträffande livförsäkring, på grund av

vilken utbetalning till förmånstagaren skett före nämnda dag, eller beträffande

livförsäkring efter den som avlidit före samma dag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. taxeringsförordningen den 23 november

1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §. 22 §.

1 m o in. Nedannämnda skattskyldiga

---(självdekla
ration),

nämligen:

1) aktiebolag och---ekono
miska

intressen,

2) annan juridisk--— 100 kro
nor,

3) fysisk person,---100 kro
nor,

4) fysisk eller juridisk person, vilkens

tillgångar av den art, som angives

i 3 § 1 mom. förordningen om

statlig förmögenhetsskatt, vid beskattningsårets

utgång haft ett värde

överstigande 50 000 kronor eller, såvitt

angår sådan juridisk person som

avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning,

5 000 kronor, samt

5) fysisk eller---skatteplik
tig

inkomst.

Vid bedömandet — — — statlig

förmögenhetsskatt.

Hava makar,---och förmö
genhet.

Skall skattskyldig---deklara
tionsskyldighetens

bedömande.

Vid tillämpning---riket bo
satta.

I fråga---den avlidne.

1 m o m. Nedannämnda skattskyldiga---(självdekla
ration),

nämligen:

1) aktiebolag och---ekono
miska

intressen,

2) annan juridisk---100 kro
nor,

3) fysisk person,---100 kro
nor,

4) fysisk eller juridisk person, vilkens

tillgångar av den art, som angives

i 3 § 1 mom. förordningen om

statlig förmögenhetsskatt, vid beskattningsårets

utgång haft ett värde

överstigande 80 000 kronor eller, såvitt

angår sådan juridisk person som

avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning,

5 000 kronor, samt

5) fysisk eller---skatteplik
tig

inkomst.

Vid bedömandet — — — statlig

förmögenhetsskatt.

Hava makar,---och förmö
genhet.

Skall skattskyldig---dekla
rationsskyldighetens

bedömande.

Vid tillämpning---riket bo
satta.

I fråga---den avlidne.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 februari 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt successiv

avveckling av fastighetsbeskattningen samt andra med inkomstberäkningen

av vissa fastigheter sammanhängande frågor, m. m. och anför därvid

följande. I.

I. Inledning

Vid 1953 års riksdag antogs en proposition (nr 186) om omläggning och

lindring av den kommunala fastighetsbeskattningen. I samband därmed

förklarades att lindringen fick anses såsom ett första steg mot denna beskattningsforms

upphävande.

På grundval av föreliggande statistiska uppgifter rörande saluvärdena sedan

föregående allmänna fastighetstaxering gjordes vid det möte med rikets

landskamrerare och taxeringsintendenter m. fl. som hölls i maj 1956 i

Stockholm vissa uttalanden om den nivå för taxeringsvärdena som kunde

förväntas som ett resultat av 1957 års allmänna fastighetstaxering. Av uttalandena

framgick att en betydande uppgång av taxeringsvärdena var att

förutse för de flesta fastigheter. En sådan höjning måste leda dels till en

allmän skärpning av den kommunala fastighetsbeskattningen och dels till

en ökning av inkomstbeskattningen av ägare av villafastigheter in. fl.

På grund härav tillkallade jag den 18 juni 1956 kammarrättsassessorn

E. A. P. Reuterswärd att inom departementets rättsavdelning biträda med

utredning rörande en fortsatt successiv avveckling av fastighetsbeskattningen

samt andra med inkomstberäkningen för vissa fastigheter sammanhängande

frågor, m. m. Utredningsmannen har den 1 november 1956

avlämnat en promemoria i ämnet jämte författningsförslag. Sistnämnda

förslag torde såsom Bihang få fogas vid detta protokoll.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,

kammarrätten, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, riksskattenämnden,

överståthållarämbetet (med överlämnande av yttrande från stadskollegiet

i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar,

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,

Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a., Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens

folk, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska vattenkraftföreningen,

Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges villaägareförbund,

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Tjänstemännens

centralorganisation.

Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund åberopar ett av

delegerade för dessa organisationer och vissa andra institutioner upprättat

gemensamt yttrande. Detta yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet

av näringslivets skattedelegation.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs och

Norrbottens län har bifogat av dem infordrade utlåtanden av kommuner

in. fl.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 april 1956 tillkallades

såsom sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande reformer

med avseende å dödsbobeskattningen generaldirektören Rolf Dahlgren, tilllika

ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare Nils Hansson i

Skegrie, Sture Henriksson och Eric Nilsson i Svalöv, sekreteraren Cyril Olsson,

ledamoten av riksdagens första kammare Edgar Sjödahl samt byråchefen

i finansdepartementet Sten Walberg.

I enlighet med sina direktiv skall de sakkunniga, som antagit benämningen

arvsskattesakkunniga, bl. a. överväga en höjning av de skattefria

bottenbeloppen både vid arvsskatten och kvarlåtenskapsskatten.

Enligt under hand meddelade direktiv har de sakkunniga till omedelbar

behandling upptagit frågan om ändring av skatteskalorna vid förmögenhetsskatten

och kvarlåtenskapsskatten i syfte att beträffande dessa skatter i

skälig omfattning motverka följderna av den värdeböjning för fastigheter,

som kunde förväntas inträda vid 1957 års allmänna fastighetstaxering. Arvsskattesakkunniga

har den 15 december 1956 i enlighet härmed avgivit en

promemoria med förslag till provisorisk ändring av skatteskalorna vid förmögenhetsskatten

och kvarlåtenskapsskatten, m. m.

Över arvsskattesakkunnigas promemoria har efter remiss yttranden avgivits

av Göta hovrätt, statskontoret, kammarrätten samt länsstyrelserna i

Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands

län.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

13

II. 1957 års allmänna fastighetstaxering

Arbetet med 1957 års allmänna fastighetstaxering pågår för närvarande.

Den 25 mars (i Stockholm den 15 juni) skall fastighetstaxeringsnämnderna

ha avslutat sitt arbete. Resultatet av fastighetstaxeringen kan därför inte

överblickas ännu och några exakta jämförelser mellan 1957 års taxeringsvärden

och tidigare gällande taxeringsvärden är inte möjliga.

Emellertid kan man dock redan nu bilda sig en viss uppfattning om de

förändringar i taxeringsvärdenas allmänna nivå, som kommer att ske vid

den pågående fastighetstaxeringen. Fastighets taxeringsvärde skall nämligen

i princip motsvara fastighetens allmänna saluvärde. Ledning för bedömande

av detta saluvärde hämtas bl. a. från tillgängliga uppgifter om faktiskt betalda

köpeskillingar för fastigheter. Till 1957 års allmänna fastighetstaxering

framlade därför statistiska centralbyrån under år 1956 viss statistik

för köpeskillingar och taxeringsvärden för fastigheter beträffande vilka lagfart

sökts under åren 1952—1955.

Såsom redan nämnts gjordes vid Stockholmsmötet i maj 1956 på grundval

av det statistiska materialet vissa uttalanden om de allmänna riktlinjerna

för 1957 års allmänna fastighetstaxering. Dessa uttalanden torde därefter

i regel ha beaktats av fastighetsprövningsnämnderna vid fastställandet

enligt 59 § 3 mom. taxeringsförordningen av anvisningar till ledning för

fastighetstaxeringen.

I den tidigare berörda promemorian har utredningsmannen framhållit

att följande tendenser kan skönjas för 1957 års allmänna fastighetstaxering.

a) Jordbruksegendomar

Statistiken visar att köpeskillingarna under åren 1952—1955 för jordbruksegendomar

avsevärt överstigit fastigheternas taxeringsvärden. Det genomsnittliga

överpriset för hela riket utgjorde 64,6 procent av taxeringsvärdena.

Länen emellan förelåg inte obetydliga variationer.

Stockholmsmötet enade sig om alt prisstegringen borde slå igenom i länsanvisningarnas

värden för ytenhet mark av olika ägoslag in. in. vid fastighetstaxeringen.

Emellertid borde genomsnittliga överprisprocenten för varje

län härvid minskas med 15 enheter.

b) Skogsegendomar

Från regeln alt taxeringsvärde skall motsvara fastighetens allmänna saluvärde

göres undantag beträffande skogsmark och växande skog. Sådan del

av fastighet skall nämligen upptagas till det värde, som området kan anses

äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. För värderingen av

skogsegendomar är därför statistiken rörande köpeskillingarna för fastigheter

av mindre betydelse. Emellertid tillämpas vid 1957 års allmänna fastighetstaxering

en ny metod för beräkning av värdet å skogsmark och väx
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

ande skog. Den nya beräkningsmetoden och de förhöjda virkespriserna väntas

allmänt komma att resultera i inte obetydliga stegringar av skogsvärdena.

Det torde kunna antagas att stegringarna kommer att — i procent räknat

— bli betydligt större än för jordbruksfastighet i övrigt.

c) En- och tvåfamiljsfastigheter

Även beträffande en- och tvåfamiljsfastigheter utvisade det framlagda

statistiska materialet en avsevärd överprisprocent. Stockholmsmötet rekommenderade

med hänsyn till den fortgående allmänna värdestegringen på enfamiljs-

och tvåfamiljsfastigheter en nivålyftning av värdena å dylika fastigheter

i överensstämmelse med den för respektive län framräknade överprisprocenten

under 1952—1955, reducerad med 20 enheter. Såsom riktmärke

för en nivålyftning för riket i dess helhet borde man räkna med en

höjning av taxeringsvärdena med en tredjedel, såvitt angår fastigheter med

taxeringsvärden mellan 20 000—200 000 kronor, dock något lägre på den

egentliga landsbygden.

d) Hyresfastigheter

Statistiken för andra bostadsfastigheter än en- och tvåfamiljsfastigheter

in. in. för åren 1952—1955 utvisade att överpriset i städer, köpingar och municipalsamhällen

uppgick till, då fastigheternas taxeringsvärde låg mellan

30 000 och 200 000 kronor, cirka 30 procent och, då fastigheternas taxeringsvärde

översteg 200 000 kronor, 9 procent. För den egentliga landsbygden

visade statistiken en något högre överprisprocent, nämligen 39 för fastighet

med taxeringsvärde mellan 30 000 och 200 000 kronor samt 15 för större

fastigheter. Mot bakgrunden härav enades man vid Stockholmsmötet om ett

uttalande av innehåll bl. a. att för hyreshus med taxeringsvärden under

200 000 kronor borde eftersträvas en nivålyftning, motsvarande den genomsnittliga

överprisprocenten (för varje län räknat) reducerad med 15 enheter.

För hyreshus med taxeringsvärde över 200 000 kronor fanns däremot ej

anledning till någon generell nivålyftning.

e) Industrifastigheter

Beträffande industrifastigheter finnes inte någon statistik över köpeskillingar.

Vid Stockholmsmötet inskränkte man sig därför till att uttala, att

taxeringen i regel borde ske med utgångspunkt från den faktiska eller beräkneliga

anläggningskostnaden. Bland industrifastigheterna må särskilt

nämnas vattenkraftverken, vilka i hänseenden som närmare berörs i ett annat

avsnitt av denna proposition är särskilt betydelsefulla.

Vid beräkning av taxeringsvärdet av kraftverk och regleringsdammar utgår

man från antingen anläggningskostnadsmetoden eller från den förenklade

avkastningsmetoden.

Anläggningsmetoden innebär att den faktiska anskaffningskostnaden med

hjälp av indextabeller o. d. omräknas till en beräknad anskaffningskostnad

per 1956 års utgång och att sistnämnda beräknade anskaffningskostnad

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

15

minskas med erforderliga avskrivningar med hänsyn till byggnadernas och

utrustningens ålder. Enligt avkastningsmetoden beräknas kraftverkets värde

med utgångspunkt från den påräkneliga avkastningen från anläggningen.

För anläggningskostnadsmetoden blir i fråga om värdenivån det avgörande

å ena sidan prisindex för anläggningar av ifrågavarande slag och å andra

sidan storleken av avskrivningarna. Dessa senare är beroende av byggnadernas

och utrustningens ålder och sammansättning, något som varierar från

fall till fall. Viss ledning vid bedömande av vilka förändringar i taxeringsnivån

som kan väntas inträffa vid 1957 års allmänna fastighetstaxering kan

dock erhållas i det faktum att prisindex vid utgången av år 1956 låg 45 procent

över motsvarande indextal vid 1952 års allmänna fastighetstaxering.

Vid avkastningsmetodens tillämpning kommer förändringarna i kraftprisnivån

att bli avgörande. Denna nivå beräknas ha stigit med 30 procent

i södra Sverige och med 22 procent i Norrland sedan tiden för 1952 års allmänna

fastighetstaxering. — Det bör måhända framhållas att avkastningsmetoden

närmast är avsedd för mindre och medelstora kraftverk, medan den

metoden anses mindre lämplig för de stora norrländska kraftverken.

Tendensen för 1957 års allmänna fastighetstaxering kan följaktligen

sägas vara den att en allmän uppgång av taxeringsvärdena är att emotse

utom beträffande större hyresfastigheter och liknande flerfamiljsfastigheter.

En sådan höjning kommer att medföra ökad skattebelastning för fastighetsägarna

dels vid den kommunala inkomsttaxeringen genom fastighetsbeskattningen,

dels vid den statliga inkomsttaxeringen därigenom att

för vissa fastigheter bruttoinkomsten beräknas till viss procent av taxeringsvärdet,

och dels vid den statliga förmögenhelstaxeringen, eftersom

fastighet vid förmögenhetsberäkningen skall upptagas till sitt taxeringsvärde.

En höjning av taxeringsvärdena kommer därjämte att få vissa andra

verkningar. Vid inkomsttaxeringen bestämmes sålunda vissa avdrag såsom

avdrag för värdeminskning av byggnader ofta med ledning av taxeringsvärdet.

Detta värde kan också ligga till grund för fördelning av inkomst mellan

kommuner i sådana fall, då en förvärvskälla är att hänföra till flera

kommuner. Vidare har fastighets taxeringsvärde direkt betydelse vid beräkning

av vissa andra skatter och avgifter såsom t. ex. arvsskatt, kvarlåtenskapsskatt

och skogsvårdsavgift. III.

III. Den kommunala fastighetsbeskattningen

1. 1953 års riksdagsbeslut ang. fastighetsbeskattningen, m. m.

Den kommunala fastighetsskatten brukar karakteriseras som eu garantiskatt,

d. v. s. eu skatt som åt kommunen garanterar ett visst skatteunderlag.

Bestämmelserna om garantibeskattningen tillkom år 1920 och undergick

cn i huvudsak teknisk omarbetning senast år 1953. Rörande fastighetsbe
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

skattningens tidigare utformning hänvisas till proposition nr 186 till 1953

års riksdag. Av innehållet i nämnda proposition må här återgivas följande.

Fastighetsskattens bibehållande var för åtskilliga kommuner alltjämt av

inte ringa betydelse. Dess avskaffande skulle i sådana fall kunna medföra

kommunfinansiella olägenheter, som måste anses betänkliga. Det kunde

visserligen konstateras, alt ett avskaffande av fastighetsskatten var ägnat att

undanröja den orättvisa fastighetsägarna emellan, som följde av att fastighetsskattens

belastande inverkan i de särskilda fallen var beroende av om

fastigheten under varje särskilt år lämnat avkastning av viss storleksordning.

Man måste dock samtidigt fastslå att ett avskaffande av fastighetsbeskattningen

innebar i förhållande till gällande rätt en övervältring av

skattebördan från en kategori skattebetalare till en annan. Med hänsyn till

det totala skattetrycket måste en sådan övervältring inge betänkligheter. —

Den inträdda avsevärda förskjutningen i kommunernas inkomster från fastighetsskatt

till inkomstskatt hade visserligen skapat ett nytt läge vid bedömandet

av behovet av en fortsatt fastighetsbeskattning men vid prövning

av frågan om fastighetsskattens avveckling måste dock hänsyn tagas till

kommunernas förmåga att tåla en nedgång i skatteunderlaget. Det dåvarande

läget inbjöd till stor försiktighet. Departementschefen ansåg sig därför

inte kunna förorda att förslag om fastighetsskattens fullständiga avskaffande

då förelädes riksdagen. I stället begränsades de i propositionen föreslagna

åtgärderna till att avse dels en inarbetning av fastighetsskatten i inkomstskatten

och dels en sänkning av repartitionstalet från 5 till 4. Genom

den förstnämnda åtgärden skulle fastighetsägare med låg inkomst beredas

bättre möjligheter att utnyttja ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Vissa med fastighetsbeskattningen förenade orättvisor skulle sålunda

undanröjas. Sänkningen av repartitionstalet skulle självfallet även innebära

eu ytterligare och inte oväsentlig uppmjukning av de ur vissa synpunkter

mindre önskvärda verkningarna av garantiskattesystemet. Dessa båda

åtgärder skulle kunna betraktas såsom ett led i en successiv avveckling av

garantiskattesystemet. Departementschefen ansåg att man någon tid senare,

sedan verkningarna av de nyssnämnda reformerna kunde konstateras, borde

verkställa en förnyad utredning rörande fastighetsbeskattningen. En

sådan utredning skulle då avse att utröna, vilka konsekvenser avskaffandet

av denna beskattning skulle medföra i form av bortfall av kommunalt skatteunderlag

och därav betingade utdebiteringshöjningar. Det var även möjligt

att bättre förutsättningar för garantiskattesystemets fullständiga avveckling

kunde visa sig dåmera vara för handen.

I samband med riksdagsbehandlingen av nämnda proposition väcktes ett

flertal motioner med yrkanden om längre gående avvecklingsåtgärder i fråga

om fastighetsskatten. Sålunda yrkades att fastighetsbeskattningen måtte

omedelbart helt avskaffas, att taxeringsnämnderna skulle erhålla möjlighet

att befria folkpensionärer från erläggande av fastighetsskatt, att fastighetsbeskattningen

skulle avskaffas såvitt avsåg fastighet i fastighetsägarens

hemortskommun men bibehållas i övrigt, att repartitionstalet skulle sänkas

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

17

till 3 samt att garantibelopp för fastighet skulle beräknas allenast för den

del av taxeringsvärdet som översteg ett belopp av 20 000 kronor. Riksdagen

godkände emellertid utan ändring propositionsförslaget.

Vid 1954, 1955 och 1956 års riksdagar avslogs motioner med liknande

yrkanden som de nyssnämnda. Därutöver har i motioner till 1956 års riksdag

begärts en förnyad undersökning av den effektiva fastighetsskattens

storlek och betydelse samt en plan för dess avveckling. I sitt betänkande nr

35 anförde 1956 års bevillningsutskott i anledning av dessa motioner, att en

undersökning av den art motionärerna yrkat var av föga värde om den

grundades på de vid 1952 års fastighetstaxering fastställda värdena. Ny allmän

fastighetstaxering skulle nämligen äga rum år 1957. Sedan resultatet

av den nya fastighetstaxeringen blivit känt, borde däremot även enligt utskottets

mening en undersökning företas för att utröna garantibeskattningens

betydelse för de olika kommunerna. I samband med att spörsmål om en

sänkning av repartitionstalet eller om en avveckling av garantibeskattningen

därvid ånyo övervägdes kunde, om så befanns lämpligt, den av motionärerna

önskade planen upprättas.

2. Promemorian

Utredningsmannens redogörelse för fastighetsbeskattningens effektivitet och

verkningar

Utredningsmannen erinrar om att storleken av den skatt, som fastighetsägaren

har att erlägga utöver vanlig skatt på verklig inkomst, varierar. Merskatt

som eventuellt uppkommer brukar benämnas effektiv fastighetsskatt.

Effektiv fastighetsskatt uppkommer inte i den mån garantibeloppet motsvaras

av verklig inkomst, som eljest skulle ha beskattats men som nu bortfaller

på grund av regeln, att vid den egentliga inkomstberäkningen blott

sådan inkomst medräknas, som överstiger garantibeloppet.

I vilken utsträckning effektiv fastighetsskatt förekommer är beroende av,

inte bara den verkliga inkomsten av den förvärvskälla vari fastighet ingår,

utan också av storleken av fastighetsägarens övriga inkomster och av hans

allmänna avdrag liksom även av hans ortsavdrag och eventuella avdrag för

nedsatt skatteförmåga. Fastighetsbeskattningens effektivitet kommer därför

att variera inte bara fastighetsägarna emellan utan också för en och samma

fastighetsägare mellan olika år. Det enda sättet att exakt utröna denna effektivitet

är att göra en undersökning i det individuella fallet.

Emellertid har — fortsätter utredningsmannen — tidigare gjorda undersökningar

på detta område visat att man bland fastighetsägarna kan urskilja

vissa grupper, inom vilka fastighetsbeskattningen bar likartade verkningar.

I sin ar 1953 framlagda utredning om fastighetsbeskattningen har

1950 års ska t telagssak kunniga (SOU 1953:8) gjort följande översikt över

ohka grupper fastighetsägare och fastighetsbeskattningens effektivitet för

grupperna.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 71

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1907

A. Jordbruksfastighet

1. Mindre och medelstora fastigheter, varå jordbruk eller jordbruk med

skogsbruk bedrives av å fastigheterna bosatta ägare.

Det stora flertalet av dessa skattskyldiga erlägga för närvarande icke

någon effektiv fastighetsskatt. Inkomstförhållandena inom jordbruksnäringen

äro sådana, att de skattskyldiga kunna utnyttja såväl procentavdrag

som allmänna avdrag och ortsavdrag. Detta utnyttjande kan ske med god

marginal, varför normala variationer i inkomsterna eller de år 1952 höjda

taxeringsvärdena icke medföra risk för effektiv fastighetsskatt. Givetvis

kan inkomsten för en skattskyldig av denna kategori något enstaka år till

följd av mera omfattande reparationer å byggnader eller inventarieanskaffning

nedgå, så att effektiv fastighetsskatt uppkommer.

Inkomsten av de minsta jordbruksfastigheterna medger väl icke alltid i och

för sig utnyttjande av både procentavdrag och ortsavdrag — procentavdraget

kan dock i regel utnyttjas — men ägarna av dessa fastigheter ha vanligen,

då fastigheterna äro för små för att ägarna skola kunna försörja sig å

dem, andra inkomster, som medge utnyttjande av ortsavdraget.

2. Mindre och medelstora för jordbruk eller jordbruk med skogsbruk nyttjade

fastigheter, vilkas ägare icke äro bosatta å fastigheterna eller i huvudsak

ägna sig åt annat än jordbruksdriften.

Inom denna grupp är det icke ovanligt, att effektiv fastighetsskatt uppkommer.

Stundom förekommer, att för sådan fastighet år efter år redovisas

underskott.

3. De största jordbruksegendomarna.

Effektiv fastighetsskatt uppkommer jämförelsevis ofta.

4. Skogsfastigheter utan jordbruk.

Huruvida effektiv fastighetsskatt uppkommer är beroende av den ordning,

vari skog eller skogsprodukter avyttras. Om en skogsägare uttager

skog årligen motsvarande tillväxten, kan procentavdraget i allmänhet utnyttjas

och effektiv fastighetsskatt drabbar icke ägaren. Om skogsuttagen däremot

koncentreras till vissa år, har ägaren att för mellanliggande år erlägga

effektiv fastighetsskatt. Sättet för skogsuttagen varierar avsevärt. Ägare till

mindre skogsarealer måste i allmänhet göra sina skogsuttag med vissa års

mellanrum, medan uttagen från större fastigheter eller fastighetskomplex

kan ske mera kontinuerligt. För skogsägare med skogsmark i olika kommuner

ha möjligheterna att utnyttja procentavdraget hittills varit beroende av

att skogsuttag skedde i varje kommun, där fastighet var belägen, enär beträffande

jordbruksfastighet fastigheter i olika kommuner alltid skolat betraktas

såsom skilda förvärvskällor och beräkning av till kommunal inkomstskatt

skattepliktig inkomst sker särskilt för varje förvärvskälla. I samband

med införandet av bestämmelser om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet

enligt bokföringsmässiga grunder har emellertid föreskriften

att jordbruksfastighet anses såsom särskild förvärvskälla inom var kommun

för sig slopats med verkan från och med 1954 års taxering. Om en ägares

skogsfastigheter i olika kommuner bilda en förvaltningsenhet — och så är

i regel fallet — får alltså i framtiden procentavdraget för samtliga fastigheter

ske från den samlade nettointäkten. Ändringen torde bli av särskild

betydelse för s. k. skogsbolag.

B. Annan fastighet

1. Hyreshus, ägda av enskilda personer, fastighetsbolag och fastighetsföreningar.

Nettointäkt uppkommer i allmänhet men i regel till belopp, som väsent
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

ligt understiger procentavdraget, varför fastighetsskatten delvis blir effektiv.

Gjorda undersökningar ha givit vid handen, att procentavdraget genomsnittligt

kan utnyttjas till omkring 35 %, varför fastighetsskatten kan anses vara

effektiv till 65 %.

2. Hyreshus ägda av vissa försäkringsanstalter.

Såsom nettointäkt av livförsäkringsrörelse, som drives av inländsk försäkringsanstalt,

skall anses bland annat nettointäkt av fastighetsförvaltning,

som belöper på kapitalförsäkringar. Fastigheterna ingå därmed i rörelsen

och procentavdrag får göras från nettointäkten av rörelse. Då denna alltid

kan beräknas överstiga procentavdraget, utgår ingen effektiv fastighetsskatt

för dessa fastigheter.

3. Enfamiljshus (egna hem).

Nettointäkten understiger i allmänhet procentavdraget. Ej sällan uppkommer

vid inkomstberäkningen underskott. Fastighetsskatten blir som regel

helt eller till stor del effektiv.

4. Sommarvillor, sportstugor o. d.

Nettointäkten är i allmänhet obetydlig. Ofta uppkommer underskott. Fastighetsskatten

i dess helhet blir i huvudsak effektiv.

5. Fastigheter, som användas i rörelse.

Under de senare årens goda konjunkturer ha rörelseinkomsterna i allmänhet

varit sådana, att procentavdragen kunnat utnyttjas. Det är därför

för närvarande endast i speciella, jämförelsevis fåtaliga fall, som fastighetsskatten

blir effektiv och då i växlande omfattning.

Utredningsmannen framhåller, att vad skattelagssakkunniga sålunda anfört

i huvudsak torde gälla allt fortfarande. Vid tiden för de sakkunnigas

undersökning gällde emellertid i vissa hänseenden andra bestämmelser än

nu. Så t. ex. kunde vid den tidpunkten underlaget för fastighetsbeskattningen

inte reduceras genom ortsavdrag eller genom avdrag för nedsatt skatteförmåga,

något som numera — såsom ett av resultaten av 1953 års lagstiftning

— är möjligt. Vidare tillämpas numera för vissa fastigheter en ny metod för

inkomstberäkningen, en metod som i vissa hänseenden ändrar effektivitetsberäkningen.

De fastigheter för vilka den nya metoden tillämpas är en- och

tvåfamilj sfastigheter, sommarvillor och sportstugor samt flerfamilj sfastigheter,

ägda av bostadsföreningar, bostadsaktiebolag och vissa allmännyttiga

bostadsföretag. Beträffande fastighetsbeskattningens effektivitet medför

denna metod att för närvarande åtminstone en fjärdedel av garantibeloppet

alltid kommer att motsvaras av effektiv fastighetsskatt samt att fastighetsskattens

effektivitet i övrigt är direkt beroende av storleken av de på fastigheten

belöpande utgiftsräntorna. För en högbelånad fastighet av nämnda

slag motsvaras garantibeloppet i sin helhet av effektiv fastighetsskatt. För

en obelånad fastighet åter är i regel fastighetsskatten effektiv till allenast

25 procent.

Utredningsmannen erinrar om att fastighetsbeskattningens verkningar för

kommunerna är avsedda att vara tvåfaldiga. Å ena sidan utgör den på effektiva

garantibelopp belöpande skatten cn större eller mindre de! av kommunernas

årliga inkomster. Å andra sidan har fastighetsbeskattningen till syfte

att åt kommunerna garantera ett visst skatteunderlag, som är tämligen

oberoende av växlingarna i konjunkturerna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

När garantiskattesystemet infördes år 1920 var, framhåller utredningsmannen,

förhållandena för kommunerna i viktiga hänseenden annorlunda än

för närvarande. Landskommunerna har därefter i stor utsträckning sammanslagits

till större enheter; inkomstutvecklingen har medfört en stegring

av befolkningens inkomster och därmed även av underlaget för den

kommunala inkomstbeskattningen. 1950 års skattelagssakkunniga anförde

därom bl. a.

Den allmänna ekonomiska utvecklingen har givit till resultat, att fastighetsskatteunderlaget

numera är en betydligt mindre del av det totala skatteunderlaget

än tidigare. Medan det ännu år 1933, såsom koinmunalskatteberedningens

undersökningar visa, icke var ovanligt att i landskommuner

skatteunderlaget till 35 å 50 procent utgjordes av effektiv fastighetsskatt, utgjorde

det totala fastighetsskatteunderlaget — det effektiva fastighetsskatteunderlaget

är ju alltid väsentligt mindre — vid 1952 års taxeringar i 750 av

rikets 904 landskommuner mindre än 20 % av hela skatteunderlaget. Endast

i 6 kommuner uppgick det totala fastighetsskatteunderlaget till 35 ä 45 c/c

av hela skatteunderlaget. För städernas vidkommande är fastighetsskatteunderlaget

procentuellt av mindre betydelse än på landsbygden.

Utredningsmannen har funnit att den av 1950 års skattelagssakkunniga

konstaterade utvecklingen fortsatt. Vid 1955 års taxeringar utgjorde sålunda

de totala garantibeloppen i 883 av landskommunerna högst 20 procent

av hela skatteunderlaget och i 829 landskommuner högst 15 procent därav.

Endast i tre kommuner översteg procenttalet 30. En viss nedgång av förhållandetalet

mellan fastighetsskatteunderlaget och det totala skatteunderlaget

är beroende därav att fastighetsskatteunderlaget år 1952 utgjorde 5 procent

av fastigheternas taxeringsvärden medan garantibeloppen år 1955 beräknades

efter 4 procent. Men å andra sidan medförde 1952 års allmänna fastighetstaxering

— som inte påverkat ovannämnda siffror för 1952 års inkomsttaxering

— en inte obetydlig uppgång av taxeringsvärdena. Även om verkningarna

av repartitionstalets sänkning elimineras, utvisar fastighetsskatteunderlagets

relativa andel i det totala skatteunderlaget genomsnittligt likväl

en minskning.

De anförda siffrorna för underlaget för garantibeskattningen avser, påpekar

utredningsmannen, det totala underlaget. Det effektiva underlaget är

emellertid mindre, ehuru det inte låter sig annat än uppskattningsvis beräknas.

Utredningsmannen anser sig dock kunna konstatera, att garantibeskattningens

omedelbara betydelse för kommunerna i allmänhet är jämförelsevis

ringa och befinner sig i sjunkande.

Även garantibeskattningens ändamål att åt kommunerna garantera ett stabilt

av konjunkturerna tämligen oberoende skatteunderlag, synes utredningsmannen

numera vara av väsentligt mindre betydelse än vid tiden för garantiskattesystemets

tillkomst år 1920.

Utredningsmannen åberopar härutinnan ett uttalande av 1950 års skattelagssakkunniga

i denna fråga. De sakkunniga hade framhållit bl. a. följande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

21

Sålunda råder numera i stort sett enighet om angelägenheten av att samhällets

produktiva resurser helt utnyttjas samt att såväl staten som kommunerna

när så erfordras aktivt kunna och böra verka i detta syfte, bland annat

genom åtgärder för beredande av om möjligt full sysselsättning åt tillgänglig

arbetskraft. De olika grupperna i samhället äro vidare starkt organiserade

med syfte att tillförsäkra sina medlemmar skälig inkomst och sådana

syften ha på olika sätt lämnats stöd från det allmännas sida. Såsom

exempel på sådant stöd kan nämnas olika åtgärder inom jordbrukspolitikens

område. Av anförda skäl torde man kunna räkna med att under nu rådande

förhållanden icke skall förekomma sådan nedgång i inkomsterna i

vissa kommuner, som tidigare förekom och som kunde göra det behövligt att

äga tillgång till ett garanterat skatteunderlag.

Ett ekonomiskt läge, där fastighetsskatteunderlaget finge verklig betydelse

i förevarande hänseende, kommer emellertid utan tvivel att medföra

sådana problem, att beskattningen och därmed sammanhängande problem

över huvud taget måste omprövas med hänsyn till då rådande förhållanden,

särskilt som det icke kan förutses, om och i vilken utsträckning fastigheterna

i ett sådant läge över huvud taget kunna svara för sin skattskyldighet.

Utvecklingen under tiden efter det de sakkunniga gjorde detta uttalande

torde enligt utredningsmannen inte kunna föranleda en annan syn på förevarande

fråga.

Frågan om fortsatt avveckling av fastighetsbeskattningen

Utredningsmannen erinrar om att fastighetsskatteunderlaget genom den

fortgående ökningen av inkomstskatteunderlaget förlorar i relativ betydelse.

Emellertid kommer, påpekar utredningsmannen, därest vid allmän fastighetstaxering

taxeringsvärdena allmänt stiger, även fastighetsskatteunderlagels

andel av hela skatteunderlaget att stiga, om inte särskilda åtgärder vidtages.

En sådan stegring torde komma att försvåra den framtida avvecklingen

av fastighetsbeskattningen och det bör därför vara angeläget att söka motverka

stegringen. Om det därvid tillses att fastighetsskatteunderlaget i kronor

räknat inte undergår några större förändringar, kommer kommunerna

inte att få sin ställning försämrad. Ett sätt att motverka följderna av taxeringsvärdenas

höjning är enligt utredningsmannen, att fortsätta på den år

1953 inslagna vägen och sänka repartitionstalet. Hur stor sänkning som erfordras

för det angivna syftet att hålla garantiheloppen på sin hittillsvarande

nivå, är givetvis beroende på storleken av den beräknade höjningen av taxeringsnivån.

Emellertid är det tänkbart, framhåller utredningsmannen, att den nyssnämnda

fortsatta minskningen av fastighetsbeskattningens betydelse för

kommunerna nu fortskridit så långt, att fastighetsbeskattningen kan helt

avskaffas. Utredningsmannen har därför företagit vissa undersökningar för

att utröna fastighetsbeskattningens nuvarande betydelse för kommunerna.

Dessa undersökningar har anslutit sig till motsvarande undersökningar, som

utfördes av 1950 års skattelagssakkunniga och som avsåg förhållandena vid

1952 års taxering.

1950 års skattelagssakkunniga hade därvid funnit, att fastighetsbeskatt
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

ningens slopande för de flesta kommuner skulle föranleda relativt obetydliga

utdebiteringshöjningar. Blott i kommuner av mera säregen struktur

måste man, enligt vad 1950 års skattelagssakkunniga visat, räkna med mera

betydande utdebiteringshöjningar. Av de kommuner som undersökts av de

sakkunniga visade Norrtälje stad, Bara kommun i Malmöhus län och Djurö

kommun i Stockholms län det största beroendet av de på effekliv fastighetsskatt

belöpande skattekronorna. Dessa skattekronor motsvarade nämligen

vid 1952 års taxering i dessa kommuner utdebiteringar av 95 öre, 112—130

öre resp. 272—345 öre, därvid de angivna latituderna anger gränstalen för

de i Bara resp. Djurö kommuner ingående församlingarna. Bara kommun

karakteriseras därav att mer än hälften av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet

belöper på fastigheter med ett taxeringsvärde som överstiger en miljon

kronor. I Djurö kommun utgöres den övervägande delen av fastigheterna

av sommarvillor.

Förutom de nämnda kommunerna omfattade 1950 års skattelagssakkunnigas

undersökningar bl. a. några kommuner inom vilka större vattenkraftverk

är belägna, nämligen Ådals-Lidens kommun i Västernorrlands län samt

Ragunda och Högdals kommuner i Jämtlands län. Beträffande dessa kommuner

konstaterade de sakkunniga, att fastighetsskatten var av stor betydelse

för kommunernas ekonomi. Om likväl ett borttagande av fastighetsbeskattningen

åtföljdes av sådan ändring i reglerna om fördelning av inkomst

av kraftverksrörelse, att den del av kraftverkens rörelseinkomst som

skulle beskattas i de kommuner där kraftverken är belägna ökades, kunde

de av ett slopande av fastighetsbeskattningen föranledda utdebileringshöjningarna

i regel reduceras till förhållandevis små belopp.

I promemorian redovisas en undersökning rörande den inverkan ett bortfall

av de på effektiva garantibelopp belöpande skattekronorna vid 1956 års

taxering skulle ha haft i Bara och Norrtälje. Undersökningen visar att ett

sådant bortfall motsvarar en höjning av utdebiteringen med 57—66 öre i

Bara kommuns församlingar och med 60 öre i Norrtälje. Härvid har hänsyn

inte tagits till utdebiteringen av landstings- och tingshusmedel.

Utredningsmannen redovisar även en beräkning av verkningarna i ÅdalsLidens,

Ragunda och Högdals kommuner om de på vattenkraftverk o. dyl.

belöpande effektiva skattekronorna vid 1956 års taxering skulle bortfalla.

Ett sådant bortfall beräknas av utredningsmannen motsvara en utdebiteringshöjning

i nämnda kommuner av 3 kronor 46 öre, en krona 64 öre resp.

47 öre, med nuvarande regler för fördelning av inkomst av kraftverksrörelse.

En ändring av bestämmelserna om denna fördelning skulle kunna ge

kommuner av ifrågavarande slag kompensation för bortfallet, under förutsättning

att rörelsen lämnat överskott. Så var vid 1956 års taxering fallet

i Ragunda och Högdals kommuner, som på så sätt skulle ha kunnat erhålla

full kompensation för de på effektiva garantibelopp för kraftverksfastigheterna

belöpande skattekronorna. I Ådals-Lidens kommun däremot utvisade

kraftverksrörelsen, som bedrivits av staten, underskott. En ändring av

reglerna om fördelning av inkomst av kraftverksrörelse hade därför inte

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

för Ådals-Lidens kommun kunnat reducera verkningarna av fastighetsbeskattningens

slopande.

Beträffande Högdals kommun påpekar utredningsmannen dels att ägaren

av det i kommunen belägna kraftverket (ett i annan kommun hemmabörande

aktiebolag) vid 1956 års taxering redovisat en nettointäkt av kraftverksrörelsen,

som var exakt lika stor som avdraget för garantibeloppet, dels

ock att i fastighetslängden för kommunen vid sidan av kraftverksanläggningen,

som har ett taxeringsvärde av ungefär 22 milj. kronor, finns uppförda

taxeringsvärden å sammanlagt cirka 9 milj. kronor, avseende rätt till

ersättningskraft enligt vattenlagen; ersättningskraften levereras iran krattverket

och disponeras av två industriföretag i deras i andra kommuner bedrivna

rörelse. Ett avskaffande av garantibeskattningen utan förändring av

fördelningsreglerna skulle därför för Högdals kommun bl. a. medföra ett

totalt bortfall av den skatt, som för närvarande erlägges till kommunen av

de båda industribolagen. Härefter anför utredningsmannen följande.

Emellertid låter det sig tänkas, att den av kraftverket redovisade nettointäkten,

vilken såsom ovan framhållits till beloppet motsvarar avdraget

för garantibeloppen, kommer att väsentligt nedgå eller — åtminstone vissa

år — helt försvinna om fastighetsbeskattningen bortfölle. Det torde nämligen

ofta förhålla sig så, att kraftbolag för närvarande inte tillfullo utnyttjar

medgiven rätt till avskrivning å maskiner och andra inventarier

eller andra till buds stående möjligheter till vinstreglerande dispositioner.

Anledningarna härtill kan vara många, bl. a. den att det i allmänhet torde

vara förmånligt för en skattskyldig att framvisa så stor nettointäkt att avdraget

för garantibeloppet utnyttjas. Skulle kraftbolagets nettointäkt försvinna

samtidigt som avdraget för garantibelopp, kommer — tillämpat på

1956 års taxering — skattebortfallet i Högdal att motsvara en utdebiteringshöjning

av en krona 40 öre respektive, om reglerna om fördelning av rörelseinkomst

mellan kommuner tillika ändras, av 96 öre.

Beträffande Djurö kommun har utredningsmannen inte kunnat redovisa

några mera detaljerade undersökningar. Anledning härtill anges i promemorian

vara den, att det tillgängliga deklarationsmaterialet i de flesta

fall särskilda självdeklarationer enligt formulär nr 2 b — inte lämnar erforderligt

material för en beräkning av fastighetsbeskattningens effektivitet

i fråga om sommarnöj esf astigheterna, vilka — såsom ovan nämnts utgör

den i nu ifrågavarande hänseende väsentligaste delen av kommunens

fastighetsbestånd.

Effektiviteten av fastighetsbeskattningen har beträffande sommarnöjesfastigheter

i Djurö kommun vid 1952 års taxering av 1950 års skattelagssakkunniga

beräknats till 80 procent. Utredningsmannen anser, att skäl

finnes för antagande att effektiviteten numera är betydligt lägre. Inkomst

av sådana fastigheter beräknas nämligen numera i allmänhet efter en

schablonmetod, som innebär att bruttoinkomsten av fastigheten i regel

upptages till 3 procent av fastighetens taxeringsvärde; avdrag medges blott

för utgifter för räntor, tomträttsavgäld eller liknande avgäld. De tidigare

för detta slag av fastigheter ofta förekommande underskotten torde i inte

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

ringa män ha berott på yrkade avdrag för reparationskostnader o. d., vilka

avdrag alltså inte tillätes numera. Sommarnöjesfastigheterna torde därför

för närvarande visa överskott i helt annan utsträckning än vid tiden för

tidigare utredningar. Dessa överskott skulle, framhåller utredningsmannen,

vid ett slopande av den särskilda fastighetsbeskattningen komma att kvarstå

som skatteunderlag för ifrågavarande kommuner. En beräkning av storleken

av detta kvarstående skatteunderlag har inte kunnat göras på grundval

av deldarationsmaterialet. De självdeklarationer som beträffande dessa

fastigheter lämnas i den kommun där fastigheten är belägen innehåller

nämligen i regel inte sådana uppgifter, att fastighetsbeskattningens effektivitet

kan beräknas. Likväl har vid den av utredningsmannen företagna

genomgången av de i Norrtälje stad år 1956 avlämnade självdeklarationerna

uppgifter erhållits om en- och tvåfamiljsfastigheter (dit sommarnöj

esf astigheter i regel räknas), belägna utom Norrtälje stad men tillhöriga

personer som är bosatta i Norrtälje. Dessa uppgifter har sammanställts

och jämförts med motsvarande uppgifter rörande inom Norrtälje

stad belägna egnahemsfastigheter. Undersökningen utvisar, att för de inom

staden belägna fastigheterna (d. v. s. främst egnahemsfastigheterna) ränteutgifterna

uppgår till 56,2 procent av fastigheternas garantibelopp medan

motsvarande procenttal för de utom staden belägna fastigheterna (d. v. s. i

första hand sommarnöjesfastigheterna) uppgår till 32,7 procent. Inte

mindre än 66,3 procent av de sistnämnda fastigheterna visade sig vara helt

obelånade. Utredningsmannen anser att man därav torde kunnadraga den

slutsatsen att ränteutgifterna för sommarnöjesfastigheterna i regel är lägre

än för motsvarande egnahemsfastigheter och att vid ett slopande av fastighetsbeskattningen

de ifrågavarande kommunerna kommer att få behålla

ett inte obetydligt skatteunderlag, härrörande från sommarnöjesfastigheterna.

Härefter anför utredningsmannen följande.

De gjorda undersökningarna har visat, att verkningarna av ett borttafoso/T

fa,st118hetsbeskattningen i allmänhet avsevärt reducerats sedan år

iy52. Likväl kommer i vissa kommuner inte oväsentliga utdebiteringshöiningar

att bil erforderliga, om kommunerna helt blir berövade garantiskatteunderlaget.

Tiden synes därför inte ännu mogen för ett sådant steg utan

att vissa särskilt utsatta kommuner erhåller kompensation i en eller annan

torm. Vid overvagande av sådan kompensation och formerna för densamma

torde emellertid mera omfattande undersökningar och provtaxeringar

bora ske, an som kunnat företas inom ramen för denna utredning.

Särskilt forhallandena i kommuner med större kraftverksanläggningar

frJaidtna; a« ?t0r fo^lkti8het måste iakttagas vid ett avskaffande av fastighetsbeskattningen.

Enbart en ändring av kommunalskattelagens bestämmelser

om fördelning av inkomst av rörelse kommer inte att gottgöra kraftverkskommunerna

för ett bortfall av den på garantibeloppen belöpande

f'' Fra§fn enLsadan ändring är för övrigt överlämnad till 1950 års

skattelagssakkunniga för utredning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1957

25

Utredningsmannen föreslår härefter en fortsatt successiv avveckling av

fastighetsbeskattningen och anför.

Om alltså ett omedelbart avskaffande av fastighetsbeskattningen inte torde

böra ifrågakomma i dagens läge, synes å andra sidan angeläget att repartitionstalet

sänks. De flesta fastigheter utom större hyreshus torde vid 1957

års allmänna fastighetstaxering komma att bli åsatta högre taxeringsvärden.

Vid oförändrat repartitionstal kommer då även garantibeloppet att

öka. Eftersom ökningen av garantibeloppet i regel inte torde motsvaras av

en lika stor ökning av inkomst av fastigheten, blir följden den att även

den effektiva fastighetsskatten kommer att öka, både absolut och relativt.

En sådan ökning torde komma att öka svårigheterna för fastighetsbeskattningens

framtida avveckling.

Även ur fastighetsägarnas synpunkt är en justering av repartitionstälet

befogad. När statsmakterna väl intagit den principiella ståndpunkten att

fastighetsbeskattningen är en beskattningsform, som bör avvecklas i den

takt kommunernas finanser tillåter, synes det olämpligt att under avvecklingstiden

öka denna särskilda skattebörda, som åvilar fastighetsägarna.

För att undgå en ökad fastighetsbeskattning kan repartitionstälet jämkas

nedåt åtminstone så mycket, att verkan av den väntade höjningen av taxeringsvärdena

förtas. Om man utgår från att taxeringsvärdena inom en kommun

i genomsnitt höjes med en tredjedel, kan repartitionstälet sänkas från

4 till 3 utan att garantibeloppen undergår några beloppsmässiga förändringar.

För att garantibelopp skall uppgå till oförändrade belopp vid én

sänkning av repartitionstälet till 2,5 och 2 erfordras höjningar av taxeringsvärdena

med 60 respektive 100 procent.

En avveckling av fastighetsbeskattningen genom en sänkning av repartitionstalet

innebär ett fortsättande på den år 1953 beträdda vägen. Utredningsmannen

framhåller emellertid, att en avveckling av fastighetsbeskattningen

kan ske även på andra sätt. I utredningspromemorian framhålles

därom följande.

I motioner till riksdagen har sålunda framförts förslag om att visst belopp

av fastighetens taxeringsvärde skall undantagas från fastighetsbeskattning.

Därigenom skulle man vinna att denna beskattning helt skulle upphöra för

de minsta fastigheterna och avsevärt minska framför allt för egnahemsfastigheter.

En sådan bestämmelse kommer emellertid att medföra att de s. k.

sommarnöjeskommunerna kommer att bli berövade större delen av sitt fastighetsskatteunderlag.

Eftersom — såsom ovan visats — hänsynen till bl. a.

just dessa kommuner måste bestämma takten för fastighetsbeskattningens

avveckling, torde denna metod för avvecklingen vara mindre lämplig.

Motionsvis har även framförts det förslaget att fastighetsbeskattningen

skulle bibehållas blott för fastigheter, som är belägna i annan kommun än

fastighetsägarens hemortskommun.

Ett sådant partiellt upphävande av fastighetsbeskattningen kommer att

medföra att fastighetsbeskattningen, utom i kommuner med större sommarstugebebyggelse

eller med större kraftverk, praktiskt taget försvinner.

Antalet fastigheter som äges av personer bosatta utom kommunen torde

nämligen i regel inte vara så stort, att den på dessa fastigheter belöpande

skatten för effektiva garantibelopp utgör någon nämnvärd del av

kommunens hela skatteunderlag. Man torde därför vid bedömande av förslagets

verkningar för kommunerna kunna utgå från att verkningarna —

utom i fråga om de nyss angivna kommuntyperna — blir desamma som av

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

ett totalt avskaffande av den särskilda fastighetsbeskattningen. Såsom av

den tidigare framställningen framgår medför ett borttagande av fastighetsbeskattningen

i Bara kommun av Malmöhus län ett skattebortfall som motsvarar

en utdebitering av — landstingsskatt inberäknad — 70 å 80 öre. Motsvarande

utdebiteringshöjning för landskommuner i gemen torde ligga lägre,

uppskattningsvis vid omkring 40 öre.

Även för städerna skulle skattebortfallet vid ett slopande av fastighetsbeskattningen

för fastigheter som är belägna i fastighetsägarnas hemortskommun

i det närmaste motsvara hela det på fastighetsbeskattningen belöpande

skatteunderlaget. Detta underlag motsvarar vid 1956 års taxering för

Norrtälje stad cirka 69 öre. För andra städer torde dock siffran i allmänhet

vara lägre.

Eventuellt kunde tänkas att, för att minska skattebortfallet framför allt

i städerna, förslaget ändrades därhän att befrielse från fastighetsskatt

bara skulle gälla fastighet, som äges av fysisk person, oskift dödsbo eller

familjestiftelse och som är belägen i fastighetsägarens hemortskommun. Härigenom

skulle vinnas, att de effektiva garantibelopp som belöper på bostadsrättsföreningars

o. d. fastigheter skulle bibehållas, något som i många städer

skulle vara av viss betydelse. Såsom av tabell 5 bL framgår motsvarar i Norrtälje

stad den effektiva fastighetsskatten för nämnda slags fastigheter cirka

45 procent av den totala effektiva fastighetsskatten, vilket korresponderar

med en utdebitering (1956 års taxering) av — landstingsskatten inberäknad

— 26 öre.

Det synes emellertid av andra skäl mindre lämpligt att skapa en ny olikformighet

i beskattningen av fysiska och juridiska personer. Därest fastighetsbeskattningen

skulle avvecklas genom att beskattningen upphäves för

fastigheter i fastighetsägarens hemortskommun, torde därför någon åtskillnad

inte böra göras mellan fastigheter tillhöriga fysiska och juridiska personer.

Nackdelen med förslaget om ett upphävande av fastighetsbeskattningen

för fastigheter, som är belägna i fastighetsägarens hemortskommun, synes

främst vara den att de utdebiteringshöjningar, som blir följden av ett sådant

upphävande, blir förhållandevis stora.

I promemorian föreslås fördenskull att den fortsatta avvecklingen av fastighetsbeskattningen

sker genom en sänkning av repartitionstalet.

Valet av repartitionstal blir, erinrar utredningsmannen, i hög grad beroende

av storleken av de nya taxeringsvärdena. Såsom av den tidigare framställningen

framgår har man — då det gäller att uppskatta den höjning av

taxeringsvärdena som 1957 års allmänna fastighetstaxering kan medföra —

en viss ledning i uttalandena vid Stockholmsmötet. Den väntade ökningen

är emellertid inte likformig, vare sig för olika slag av fastigheter eller i

landets olika delar. Medan således större hyreshus i regel inte alls torde få

förhöjda taxeringsvärden, kan det antas att villafastigheternas taxeringsvärden

kommer att öka med en tredjedel, värdena å jordbruk med 50 procent

och å skogsfastigheter sannolikt än mera. Man torde därför enligt utredningsmannen

vara hänvisad till att söka finna ett repartitionstal som å ena

sidan inte medför förhöjda garantibelopp för det övervägande flertalet fas
-

1 Här utesluten.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1951

tighetsägare men å andra sidan inte medför större rubbningar i kommunernas

skatteunderlag.

Utredningsmannen framhåller att, om repartitionstalet sättes till 3, detta

torde komma att medföra en minskning av den effektiva fastighetsskatten

för större hyreshus, oförändrad fastighetsskatt för en- och tvåfamilj sfastigheter

och en ökning av fastighetsskatten för jordbruksfastigheter. Därest

repartitionstalet i stället sättes till 2,5 skulle för alla slag av fastigheter i

regel en minskning av garantibeloppet inträda. Blott för vissa skogsfastigheter

torde man, anser utredningsmannen, behöva räkna med en mindre

ökning, därvid dock bör beaktas, att fastighetsbeskattningen vid ett lationellt

skött skogsbruk blott i mycket liten utsträckning är effektiv. Ett repartitionstal

av 2 åter skulle sannolikt komma att sänka garantibeloppen för fastigheterna

utom i rena undantagsfall.

I utredningspromemorian konstateras därför att ur fastighetsägarnas synpunkt

repartitionstalet 3 inte ger full kompensation för höjningen av taxeringsvärdena,

medan repartitionstalet 2,5 eller ett lägre repartitionstal kommer

att medföra inte bara att eu höjning av fastighetsbeskattningen undvikes

utan även att en lindring av fastighetsbeskattningen i allmänhet inträder.

Av den tidigare framställningen framgår, att ett totalt avskaffande av den

särskilda fastighetsbeskattningen blott i undantagsfall skulle få annat än

tämligen små konsekvenser för kommunernas skatteunderlag. Utredningsmannen

erinrar om att allenast en sänkning av repartitionstalet givetvis kommer

att få än mindre sådana konsekvenser, särskilt om den vidtages samtidigt

som taxeringsvärdena höjes. Bland landskommunerna torde blott enstaka

kommuner vara så känsliga för rubbningar i skatteunderlaget, att avvägningen

av repartitionstalet blir betydelsefull in* kommunernas synpunkt,

nämligen kommuner, inom vilka finnes mycket stora jordbruksegendomar,

utpräglad bebyggelse av sommarvillor, sportstugor o. d. eller större kraftverksanläggningar.

Med hänsyn till att beträffande hyreshus och liknande

flerfamiljshus å ena sidan fastighetsbeskattningen i stor utsträckning äi

effektiv och å andra sidan taxeringsvärdena i regel inte kommer att höjas

vid 1957 års allmänna fastighetstaxering, får man enligt promemorian räkna

med att en sänkning av repartitionstalet kommer att för städerna medföra

ett förhållandevis stort skattebortfall. I promemorian redovisas vissa undersökningar

av sådant skattebortfall i Norrtälje stad samt i landskommunerna

Djurö, Bara, Ådals-Liden, Ragunda och Högdal. Härom anföres.

Undersökningen beträffande Bara kommun utvisar att en sänkning av

repartitionstalet till 3 inte hindrar att kommunens skatteunderlag ökar något.

Ökningen hänför sig huvudsakligen till jordbruksfastigheterna. Om repartitionstalet

däremot sättes till 2,5, kommer skatteunderlaget att minska för

hela kommunen med 1 336 skattekronor. Av kommunens totala skatteunderlag,

varav vid 1956 års taxering 7,2 procent belöpte på effektiv fastighetsskatt,

skulle efter omräkningen och vid tillämpning av repartitionstalet 2,5 allenast

5,4 procent belöpa på fastighetsskatt.

Den ökning av skatteunderlaget som skulle uppkomma med repartitions
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

talet 3 är så obetydlig att den skulle kunna påverka utdebiteringen allenast

med ett par öre. Den minskning av skatteunderlaget som en sänkning av

repartitionstalet till 2,5 skulle medföra motsvarar däremot en utdebiteringshöjning

av, för den borgerliga kommunen cirka 10 öre, för den kyrkliga

kommunen 2—4 öre i de olika församlingarna och för landstingsskatten 6 öre.

En sammanlagd utdebiteringshöjning av cirka 20 öre (inberäknat landstingsskatt)

skulle alltså enligt provtaxeringen erfordras i Bara kommun för att

kompensera bortfallet av effektiv fastighetsskatt vid en i samband med 1957

års fastighetstaxering vidtagen sänkning av repartitionstalet till 2,5.

I Norrtälje har omräkningen medfört en minskning av skatteunderlaget,

om repartitionstalet sättes till 3 med 2 723 skattekronor och om repartitionstalet

sättes till 2,5 med 5 552 skattekronor. Den effektiva fastighetsskattens

andel av hela skatteunderlaget sjunker vid omräkningen från 5,9 procent,

om repartitionstalet sättes till 3, till 4,6 procent och, om repartitionstalet

sättes till 2,5, till 3,7 procent. Nedgången av skatteunderlaget motsvaras

av en total utdebiteringshöjning (inberäknat landstingsskatt) av 12 respektive

24 öre.

Beträffande Djurö kommun medger, som tidigare nämnts, tillgängligt deklarationsmalerial

inte en exakt beräkning av fastighetsbeskattningens effektivitet.

Utredningsmannen har likväl funnit vissa beräkningar möjliga och

anför härom.

En sänkning av repartitionstalet till 3 synes kunna vidtagas utan några

påföljder för sommarnöjeskommunerna. Därvid förutsättes att taxeringsvärdena

i dessa kommuner stiger genomsnittligt med en tredjedel. Om repartitionstalet

sänkes till 2,5, torde viss minskning av skatteunderlaget komma

att uppstå. Denna minskning är emellertid förhållandevis obetydlig. I

samband med en uppgång av taxeringarna med en tredjedel skulle sålunda

denna minskning av repartitionstalet betyda att garantibeloppen skulle nedgå

med en sjättedel. Även om hela denna nedgång skulle avse effektiv fastighetsskatt

skulle, tillämpat på 1955 års inkomsttaxering, den av sänkningen

av repartitionstalet föranledda utdebiteringshöj ningen stanna vid 55 öre

i Möja församling, 57 öre i Djurö församling och 66 öre i Nämdö församling.

Med hänsyn till att garantibeloppen inte är hundraprocentigt effektiva

kommer dessa siffror i verkligheten avsevärt att reduceras, uppskattningsvis

minst med 50 procent till cirka 30 öre.

Vad därefter angår kommuner med större vattenkraftverk har undersökningar

om skattebortfall vid en sänkning av repartitionstalet utförts i fråga

om Ådals-Lidens, Ragunda och Högdals kommuner. Undersökningarna har

begränsats till en beräkning för dessa kommuner av verkningarna av att

kraftverkens taxeringsvärden höjes med en tredjedel samtidigt som repartitionstalet

sänkes till 3 och 2,5. Hänsyn har alltså inte tagits till de förändringar

som 1957 års allmänna fastighetstaxering kan väntas medföra för

kommunernas övriga fastigheter.

Utredningsmannen anser sig kunna konstatera att med en sådan höjning

av taxeringsvärdena för kraftverksfastiglieterna kommer en sänkning av

repartitionstalet från 4 till 3 inte att medföra några egentliga förändringar.

Om repartitionstalet däremot sänkes till 2,5 motiverar skattebortfallet en utdebiteringshöjning

av 45 öre i Ådals-Lidens kommun och 24 öre i Ragunda

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

och Högdals kommuner. Utdebiteringarna avser i samtliga fall kommunal

inkomstskatt men inte landstingsskatt.

Beträffande de kommuner som domineras av skogsfastigheter anmärkes

i promemorian, att en sänkning av repartitionstalet till 3 eller 2,5 inte kommer

att innebära annat än obetydliga minskningar i skatteunderlaget.

På grundval av den nu redovisade utredningen förordar utredningsmannen

en sänkning av repartitionstalet från 4 till 2,5. Denna sänkning skulle

innebära, inte blott att verkningarna av de väntade höjningarna av taxeringsvärdena

vid 1957 års fastighetstaxering eliminerades utan även i de

allra flesta fall en verklig minskning av den effektiva fastighetsbeskattningen.

Vissa utdebiteringshöjningar torde, enligt utredningsmannen, sannolikt

bli nödvändiga för kommunerna vid den föreslagna sänkningen av repartitionstalet.

Av promemorian framgår dock att höjningarna kan antas bli

små och i regel kommer att understiga 25 öre per skattekrona. I vissa undantagsfall

och främst då i de s. k. sommarnöjeskommunerna och kraftverkskommunerna

kan dock utdebiteringen antagas stiga med högst 45 öre.

Utredningsmannen anser sig däremot inte kunna rekommendera en sänkning

av repartitionstalet till 2 med hänsyn till storleken av de utdebiteringshöjningar

en sådan sänkning skulle medföra framför allt för nyss

angivna slag av kommuner. I

I fråga om det skattebortfall, som för kommunerna skulle bli följden av

den föreslagna fortsatta successiva avvecklingen av fastighetsbeskattningen

anför utredningsmannen följande.

Det må här erinras om att det enligt lag den 9 april 1954 (SFS 1954: 154)

åligger stad, köping, landskommun och landstingskommun att verkställa

avsättning till särskild skatteregleringsfond i anledning av den år 1953 beslutade

omläggningen av fastighetsbeskattningen. Avsättning skall ske med

sådant belopp att den särskilda skatteregleringsfonden vid utgången av år

1957 uppgår till ett belopp ej understigande vad staden, köpingen, landskommunen

eller landstingskommunen av statsverket uppburit under år

1955 på grundval av 1954 års fastighetstaxering.

Bestämmelserna om avsättning till dessa särskilda skatteregleringsfonder

har föranletts av följande förhållanden. Kommunala skatter uppbäres genom

de statliga uppbördsmyndigheterna. Staten redovisar kommunalutskylderna

till kommunerna enligt vissa i kommunallagarna fastställda regler om

förskott å och slutavräkning av utskylderna. 1953 års omläggning av fastighetsbeskattningen

— som hade till följd att fastighetsskatten upphörde att

debiteras för sig och kom att ingå i den kommunala inkomstskatt, landstingsskatt

och de tingshusmedel som debiteras på grund av inkomsttaxeringen

— medförde emellertid att, på grund av reglerna om statens förskott å och

slutavräkning av kommunala utskylder, fastighetsskatt under år 1957 kommer

att inflyta till kommunerna dubbelt. De särskilda skatteregleringsfonderna

har tillkommit för att hindra kommunerna att utnyttja den extra

skatteinkomsten under år 1957 för annat ändamål.

Rörande det framtida ianspråktagandet av de särskilda skatteregleringsfonderna

har bestämts att vad som finnes stadgat om inskränkning i kommuns

rätt att ta medel ur fond i anspråk inte gäller de särskilda skatte
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

regleringsfonderna såvitt avser tid efter utgången av år 1957. Departementschefen

anförde i propositionen med förslag till lagen om de särskilda

skatteregleringsfonderna (prop. 1954:93 s. 19) följande.

»Jag förordar alltså icke någon föreskrift att det fonderade beloppet därefter

skall kvarstå fonderat till dess fastighetsskatten avvecklats. Det får

ankomma på kommunerna att själva bestämma härutinnan. Därvid bör

kommunerna vara införstådda med att när framdeles ett beslut kan komma

att fattas om fastighetsbeskattningens slopande, statsmakterna liar anledning

räkna med att dessa medel då finnes tillgängliga för det ändamål,

som föranlett deras fondering''. Skulle fråga uppkomma om bidrag från statens

sida för att lindra övergångssvårigheterna, bör denna fråga bedömas

med beaktande jämväl av den extra inkomst som kommunerna uppbär under

1957.»

Utredningsmannen uttalar, att kommun torde vara oförhindrad att i samband

med repartitionstalets sänkning eller annan åtgärd för fastighetsbeskattningens

fortsatta successiva avveckling delvis taga särskild skatteregleringsfond

i anspråk.

3. Remissyttrandena

Det övervägande flertalet av de myndigheter och organisationer, som

yttrat sig över förslaget, tillstyrker eller lämnar utan erinran att åtgärder

vidtages för att förhindra att fastighetsbeskattningen ökar som en följd av

höjningen av fastigheternas taxeringsvärden. Även längre gående åtgärder,

som syftar till en fortsättning på den år 1953 påbörjade successiva avvecklingen

av fastighetsbeskattningen, tillstyrkes i regel.

Direkta avstyrkanden av alla åtgärder förekommer dock i de yttranden

som avgivits av länsstyrelsen i Södermanlands län och Tjänstemännens

centralorganisation ävensom i några av de yttranden, som på vederbörande

länsstyrelses föranstaltande avgivits av kommuner. Tjänstemännens

centralorganisation erinrar om att organisationen i sitt yttrande över 1950

års skattelagssakkunnigas betänkande om fastighetsbeskattningen förklarat

sig anse fastighetsbeskattningen böra bibehållas samt anför därutöver.

1. Vid en bedömning av denna fråga bör enligt TCO:s mening bl. a. beaktas

det förhållandet, att taxeringsvärdena varit oförändrade under tiden

1952 1957. Samtidigt har en successiv ökning av inkomstskatteunderlaget

ägt rum. Härigenom har således fastighetsskatteunderlaget förlorat i relativ

betydelse; en process som annorlunda uttryckt kan sägas ha inneburit

en automatisk omfördelning av beskattningen mellan realkapital och inkomster.

Ett bibehållande av oförändrat repartitionstal vid en höjning av

taxeringsvärdena kan därför i och för sig icke sägas innebära en skärpning

av fastighetsbeskattningen i annan mån, än att denna höjning blir större

än inkomstökningen under femårsperioden. I den händelse man är beredd

att acceptera den relativa sänkning av fastighetsskatten, som automatiskt

ägt rum, skulle detta att döma av utredningsmaterialet genomsnittligt sett

uppnås vid en sänkning av repartitionstalet från 4 till 3. Utredningsmannens

förslag syftar således längre, vilket sannolikt kommer att få den konsekvensen,

att kommunerna blir nödsakade att företa vissa utdebiteringshöjningar

för att kompensera den föreslagna sänkningen av repartitionstalet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

2. I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att 1950 års skattelagssakkunniga,

som diskuterat de olika skäl, som hade anförts för ett

slopande av fastighetsbeskattningen, hade funnit, att dessa icke kunde tillmätas

avgörande betydelse. Enligt TCO:s mening har några nya skäl icke

förebragts, som skulle motivera ett ändrat ställningstagande till frågan

från TCO:s sida. Under alla förhållanden bör enligt organisationens uppfattning,

repartitionstalet icke sänkas mer än vad som motsvarar den relativa

sänkning av fastighetsskatten, som automatiskt ägt rum under den

senaste femårsperioden.

Kammarrätten och Svenska landskommunernas förbund framhåller att

föreliggande utredning synes otillräcklig för ett ställningstagande.

Kammarrätten anser att ett flertal olika förhållanden måste utredas, innan

man kan få en klar överblick huruvida eller i vad mån eu nedsättning

av repartitionstalet kan vara tillrådlig. Kammarrätten finner det fördenskull

vanskligt att för närvarande bilda sig en uppfattning om den framtida

utvecklingen av kommunernas finansiella situation. Denna omständighet

synes kammarrätten böra mana till försiktighet vid bedömande av frågan,

huruvida det kan anses tillrådligt att genom nedsättning av repartitionstalet

för närvarande beröva kommunerna någon del av deras skatteunderlag.

Svenska landskommunernas förbund finner sig inte kunna, utan närmare

kännedom om verkningarna av garantiskattesystemets slopande, tillstyrka

det framlagda förslaget. Likväl tillstyrker förbundet en sådan sänkning

av repartitionstalet som erfordras för att de nya taxeringsvärdena inte

skall leda till en skärpning av fastighetsbeskattningen.

Å andra sidan anser vissa av de hörda myndigheterna och organisationerna,

att fastig hjetsbeskattningen bör omedelbart avskaffas.

Denna uppfattning framföres av länsstyrelsen i Västmanlands

län, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges villaägareförbund, vilka

därjämte förordar att, för den händelse fastighetsbeskattningen finnes inte

nu kunna avskaffas, en ytterligare sänkning av repartitionstalet kommer till

stånd.

Sveriges fastighetsägareförbund anför bl. a.

I sitt yttrande den 7 mars 1953 över 1950 års skattelagssakkunnigas utredning

har förbundet utförligt motiverat sin ståndpunkt. Bland annat har

framhållits att eu särskild skattebelastning av fastigheterna icke rättvisligen

kan motiveras med kommunernas behov av ett stabilt skatteunderlag,

att behovet av ett sådant underlag markant minskats på grund av dels den

sammanläggning av kommuner som ägt rum, dels den alltmera tilltagande

kommunala fondbildningen, att fastighetsägarna genom bestämmelser i

byggnadslagstiftningen in. fl. författningar bidraga till kommunernas utgifter

för kommunikationsleder, vatten- och avloppsanläggningar in. in.,

varför den uppfattningen att fastighetsskatten skulle utgöra ersättning för

den del av kommunens utgifter, som mera påtagligt hänför sig till fastigheternas

behov, måste anses helt oriktig, att den allmänna principen för

utmätande av direkt skatt i vårt land, att skatten skall utgå efter skatte
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

förmåga, åsidosatts när det gäller fastighetsbeskattningen samt att fastighetsskatten

icke fyller kravet på likformighet och rättvisa. De skäl, som

förbundet därvid anfört, äga alltjämt sin giltighet.

I anslutning härtill får förbundet framhålla, att enbart en sänkning av

repartitionstalet enligt utredningsmannens förslag visserligen torde komma

att förebygga en höjning av fastighetsskatten, om man bedömer förhållandena

genomsnittligt för hela riket, men uppenbarligen måste stor ojämnhet

framträda, om man bedömer varje fastighet för sig, beroende på den

varierande höjning av taxeringsvärdena som kan komma att äga rum beträffande

olika slag av fastigheter och inom skilda delar av landet. Därtill

kommer, att en höjning av taxeringsvärdena inverkar icke blott på fastighetsbeskattningen,

utan en höjning kommer även att medföra ytterligare

helastning av fastighetsägare beträffande förmögenhetsskatt samt gåvo-,

arvs- och kvarlåtenskapsskatt. På grund av'' vad sålunda anförts yrkar förbundet

i första hand, att fastighetsskatten nu måtte såsom tidigare planerats

helt avskaffas.

Sveriges villaägareförbund anför liknande synpunkter.

Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran en fortsatt

successiv avveckling av fastighetsbeskattningen. I flera yttranden åberopas

därvid de uttalanden som gjordes år 1953 i samband med behandlingen av

frågan om fastighetsbeskattningens omläggning och avveckling ävensom

bevillningsutskottets uttalanden under åren 1954—1956 i anledning av väckta

motioner om en sänkning av repartitionstalet. Därutöver framhåller

länsstgrelsen i Jönköpings län att fastighetsbeskattningen i sin nuvarande

form är tekniskt ohanterlig och utgör ett osäkerhetsmoment i taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen anser vidare att fastighetsbeskattningen i sin nuvarande

form är tyngande för taxeringsarbetet och obegriplig för allmänheten.

Därest en särskild fastighetsbeskattning anses böra bibehållas, bör

den erhålla karaktär av en lågprocentig objektskatt. Även länsstgrelsen i

Västmanlands län framhåller den betydande förenkling av taxeringsarbetet,

som ett avskaffande av fastighetsbeskattningen skulle föra med sig.

Beträffande formerna för en fortsatt avveckling av fastighetsbeskattningen

råder i stort sett enighet därom, att avvecklingen bör ske genom

en ytterligare sänkning av repartitionstalet. Tre av de kommuner, vilka

till vederbörande länsstyrelse avgivit yttrande över promemorian, förordar

däremot att avvecklingen sker genom den i promemorian omnämnda metoden

att helt avskaffa fastighetsbeskattningen i fråga om fastighet i fastighetsägarens

hemortskommun men att bibehålla den i övrigt.

Det av utredningsmannen föreslagna repartitionstalet 2,5, tillstyrkes

av vattenfallsstyrelsen, statskontoret, riksskattenämnden, länsstyrelserna

i Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län, Hyresgästernas sparkasse- och

byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Landsorganisationen i Sverige,

Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landstingsförbundet, Svenska

sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska vattenkraftföreningen

och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

I andra remissyttranden föreslås lägre repartitionstal. Sålunda förordas

repartitionstalet 2 av länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens

län och näringslivets skattedelegation samt — såsom ett alternativt

förslag, därest fastighetsbeskattningen inte helt avskaffas — av Sveriges

fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund. Repartitionstalet 1,5 föreslås av domänstyrelsen

(såvitt avser skogsmark och växande skog) samt — därest

fastighetsbeskattningen inte nu blir helt avskaffad — av Sveriges villaägareförbund.

Däremot förordar flera av remissinstanserna en mera begränsad sänkning

och föreslår repartitionstalet 3. Denna uppfattning framförs

av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län ävensom av Svenska

landskommunernas förbund. Även två reservanter inom Svenska landstingsförbundet

är av denna uppfattning.

Domänstyrelsen, som granskat utredningsmannens förslag med utgångspunkt

från skogsbrukets intressen, framhåller, att höjningarna av taxeringsvärdena

för skog kommer att bli väsentligt större än som kunnat utläsas

ur promemorian. Därefter anföres.

Styrelsen anser att sannolika skäl talar för att fastighetstaxeringsvärdena

på skogsmark och växande skog — som genomsnitt för landet — kommer

att mer än fördubblas. Därest av utredningsmannen föreslaget repartitionstal

blir fastställt, lär följden för skogsbrukets del bli den, att fastighetsskatteunderlaget

i regel väsentligt ökar och att fastighetsskatten blir effektiv

i större utsträckning än vad som nu är fallet, ett resultat som utredningsmannen

i promemorian icke har räknat med. En sådan utveckling kan enligt

styrelsens åsikt icke vara tillfredsställande och framför allt gäller detta vissa

områden i Norrland, där den nedre gränsen för bedrivande av ett ekonomiskt

lönsamt skogsbruk redan nu i många fall är uppnådd eller icke långt

borta. Därest den föreliggande skattefrågan skulle lösas på sådant sätt, att

fastighetsskattens effektivitet i dessa områden ökas — styrelsen tänker då

närmast på mindre enskilda fastigheter — kan detta få till följd, att ägarnas

vilja och förmåga att inom dessa områden vidtaga erforderliga skogliga

underhållsåtgärder starkt förminskas. För sådana fastigheter borde —

för undvikande av effektiv fastighetsskatt — repartitionstalet ligga i närheten

av 0.

Då det emellertid torde erbjuda praktiska svårigheter att tillämpa olika

repartitionstal för samma slag av fastigheter inom skilda landsdelar anser

styrelsen skälighetshänsyn tala för att repartitionstalet för skogsmark och

växande skog fastställes till 1,5. Detta skulle endast medföra att likställighet

mellan de olika slagen av fastighetstaxeringsobjekt så långt möjligt

åstadkommes. Ett bifall till detta styrelsens förslag skulle visserligen få till

följd att olika repartitionstal skulle komma att gälla de olika fastighetstaxeringsobjekten

emellan men, då så varit fallet eu gång tidigare, synes något

hinder häremot icke i och för sig höra föreligga. Kommer repartitionstalet

all sättas till 2,5 för samtliga slag av fastighetstaxeringsobjekt lär detta

komma all medföra, att av det sammanlagda effektiva faslighetsskaltebeloppet

skogsfastigheterna framdeles komma att få svara för eu procentuellt

sett större andel än för närvarande.

tf IWwtig till riksdagen:; protokoll 1957. i samt. Nr 71

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

Även länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att en avsevärd stegring av

värdena för skogsmark och växande skog väntas. Det torde därför, framhåller

länsstyrelsen, böra övervägas om inte repartitionstalet för skogsvärde

borde sänkas till 2.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att repartitionstalet för alla

slag av fastigheter sänkes till 2 för att säkerställa att den effektiva fastighetsskatten

inte stiger. Det kan nämligen, enligt länsstyrelsen, väntas att på

vissa håll inom länet taxeringsvärdena genomsnittligt stiger med mer än 60

procent, därvid anledningen främst synes vara de väntade höjningarna av

värdet å skogsmark och växande skog.

Även näringslivets skattedelegation uppehåller sig vid de väntade höjningarna

av värdena å skogsmark och växande skog. Dessa höjningar motiverar

repartitionstalet 2 för skogsvärdet. Emellertid talar goda skäl för

att inte stanna vid att söka bibehålla garantibeskattningen vid dess nuvarande

nivå utan även taga ett nytt steg mot dess avveckling. På grund härav

förordar delegationen att repartitionstalet för alla slag av fastigheter sättes

till 2.

Svenska landstingsförbundet framhåller att den föreslagna sänkningen av

repartitionstalet till 2,5 torde i nuvarande läge utgöra den yttersta gräns, dit

man utan olägenheter kan gå. Även en sådan sänkning medför emellertid

för vissa slag av kommuner inte oväsentliga skattehöjningar.

För att i fastighetsbeskattningshänseende eliminera verkningarna av den

väntade höjningen av taxeringsnivån erfordras, påpekar riksskattenämnden,

genomsnittligt för hela riket inte större sänkning av repartitionstalet

än till ungefär 3. Följderna av en ytterligare sänkning av repartitionstalet

torde bli mycket olika för skilda kommuner; likväl kan förmodas att en

nedgång av den effektiva fastighetsskatten skulle uppkomma. Särskilt känsliga

för en ytterligare sänkning av repartitionstalet torde, enligt nämnden,

städerna med sin hyreshus- och egnahemsbebyggelse vara. Nämnden håller

för sannolikt att de finansiella följderna skulle bli allvarligare för städerna

vid en sänkning av repartitionstalet till 2,5 än vad utredningsmannen antagit.

Å andra sidan framhåller nämnden följande.

För att icke på senare tid vidtagna avvecklingsåtgärder skola motverkas

genom den höjning av taxeringsvärdena, som väntas ske vid 1957 års allmänna

fastighetstaxering, bör sasom utredningsmannen föreslagit en motsvarande

sänkning av repartitionstalet genomföras. Därutöver bör den vtterligare

sänkning av repartitionstalet ske, som må kunna genomföras ‘ utan

att alltför allvarliga rubbningar äga rum i det kommunala skatteunderlaget

I princip ansluter sig riksskattenämnden således till utredningsmannens förslag

om en sänkning av repartitionstalet såsom ett led i en fortsatt successiv

avveckling av fastighetsbeskattningen. Riksskattenämnden vill i detta

sammanhang även framhålla, att sänkningen nu bör _ om möjligt _

vara så pass stor att fastighetsbeskattningen i nästa lagstiftnin«setapp kan

helt avskaffas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

Länsstyrelsen i Kristianstads lön, som allenast tillstyrkt en nedsättning av

repartitionstalet till 3, framhåller bl. a. följande.

Eniigt utredningsmannen skulle emellertid en sänkning av repartitionstalet

till 2,5 komma att medföra vissa utdebiteringshöjningar, beräknade genomsnittligt

till 25 öre per skattekrona, i vissa fall bl. a. i sommarnöjeskommunerna

ända upp till 45 öre per skattekrona. Åtstramningen av kreditgivningen

torde för ett flertal kommuner innebära att redan beslutade

eller planerade nödvändiga anläggnings- och liknande arbeten (vatten och

avlopp, ålderdomshem etc.) icke kunna på från början beräknat sätt finansieras

lånevägen. I många fall torde i dylikt läge icke återstå annan utväg

än höjning av utdebiteringen. Ett genomförande av de föreslagna nya kommunala

ortsavdragen torde även på längre sikt kunna komma att medföra

vissa utdebiteringshöjningar. Även om det givetvis ur fastighetsägarnas synpunkt

måste förefalla önskvärt med en verklig minskning av fastighetsskatten

kan det emellertid råda tvekan om man i nuvarande läge bör vidtaga

en åtgärd, som för de flesta kommuner kommer att medföra utdebiteringshöjningar.

Liknande synpunkter anföres av kammarrätten och överståthållarämbeiet.

Att repartitionstalets sänkning är beroende av storleken av höjningen

av taxeringsnivån, understrykes på flera håll i remisssvaren.

I vissa från länsstyrelser inkomna yttranden lämnas uppgifter om

den pågående fastighetstaxeringen och dess väntade resultat.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bedömer att taxeringsvärdena

kommer att stiga med ungefär 40 procent i länets landsbygd och med 15 ä

20 procent i städerna. Höjningen av värdena å en- och tvåfamilj sfastigheter

torde, enligt länsstyrelsen, i regel stanna vid omkring 30 procent. Länsstyrelsen

tillägger.

Den kommande höjningen för hela fastighetsbeståndet i länet kan måhända

beräknas ligga vid 20, högst 25 procent, och kommer således icke att

uppgå till 33 procent. Fastighetsägarna i gemen komma på grund härav, för

delta läns vidkommande, icke att få någon höjd kommunalskatt, om repartitionstalet

skulle sänkas till 3.

Helt allmänt kan sägas, att om värdehöjningen för någon viss fastighet

eller någon viss ort blir större än ett skäligt genomsnitt, detta är ett förhållande,

som snarast tyder på en undertaxering vid 1952 års fastighetstaxering.

En sådan speciell undertaxering kan icke utgöra grund för särskild

lättnad i beskattningen vid 1957 års fastighetstaxering. Man har med

andra ord anledning alt endast beakta en normal nivålyftning vid bedömning

av hur mycket repartitionstalet bör sänkas för att en skatteskärpning

icke skall inträda vid den nya fastighetstaxeringen.

Länsstyrelsen i Värmlands län meddelar att enligt rapporter från beredningsnämnderna

i länet höjningarna av taxeringsvärdena på länets landsbygd.

inberäknat köpingarna, uppgår till 72 procent. Lägsta höjningen, 21

procent, utvisar Sunne köping, vilket bland annat får sin förklaring av alt

köpingen har mycket liten areal skogsmark. Största höjningen förekommer

i Södra Finnskoga socken av Finnskoga-Dalby kommun, 132 procent. Vi
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

(lare framgår att mera utpräglade jordbrukskommuner eller de i södra delarna

av länet och särskilt de kring Vänern liggande — uppvisar lägre taxeringshöjning

än övriga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län bedömer, att taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter

kommer att höjas med omkring 60 procent, å villafastigheter

med 50 procent ehuru med stora variationer inom olika distrikt, å hyresfastigheter

med något 10-tal procent och å industri- eller vattenfallsfastigheter

med ungefär 25 procent.

De till länsstyrelsen i Jämtlands län inkomna rapporterna från beredningsnämnderna

visar att nivålyftningen i länet varierar mellan 40 och 80

procent.

Länsstyrelsen i Norrbottens län slutligen beräknar höjningen beträffande

jordbruksfastigheter till 60 procent och för annan fastighet till 40 procent.

I regel anses i remissyttrandena, att den tillstyrkta sänkningen av repartitionstalet

inte kommer att medföra större skattebortfall för kommunerna

än att dessa skulle kunna bära förlusten. Såsom förut nämnts har

emellertid kammarrätten med hänsyn till mångfalden av osäkra faktorer i de

gjorda beräkningarna av skattebortfallet manat till försiktighet vid sänkningen

av repartitionstalet. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att

försiktigheten bör bjuda att fastigheternas andel i det kommunala skatteunderlaget

inte minskas alltför mycket och länsstyrelsen framhåller särskilt

att den förestående höjningen av de kommunala

ortsavdragen förutsätter en noggrann hushållning inte endast med de

statliga utan även med de kommunala skattekällorna.

Även i andra remissyttranden framhålles att samband finnes mellan fastighetsbeskattningens

avveckling och den kommunala ortsavdragsreformen.

Av denna uppfattning är kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län samt näringslivets

skattedelegation.

Riksskattenämnden framhåller följande.

I detta sammanhang vill riksskattenämnden även hänvisa till att 1956 års

kommunalskatterevision i sitt betänkande (SOU 1956:41) föreslagit en betydande

höjning av de kommunala ortsavdragen, därvid dock förutsatts att

kommunerna under en övergångstid skola erhålla kompensation av statsmedel.

I den mån full kompensation emellertid icke skulle komma att lämnas

från staten för den minskning av skatteunderlaget, som blir en följd av ökade

kommunala ortsavdrag, kommer en övervältning av skattebördan att ske

på den effektiva delen av fastighetsskatteunderlaget. Då detta underlag icke

är bestämt med hänsyn till den verkliga skatteförmågan är det — liksom

ur avvecklingssynpunkt — angeläget att sådan övervältning undvikes. Det

sagda utvisar vikten av att frågan om höjning av ortsavdragen och om

sänkning av repartitionstalet prövas samtidigt och med tanke såväl på de

ekonomiska följderna för kommunerna som på avvägningen av skattetrycket

mellan olika grupper av skattskyldiga.

Liknande synpunkter framlägges av överståthållarämbetet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957 37

Näringslivets skaltedelegation, som föreslagit att repartitionstalet sänkes

till 2, tillägger.

En förutsättning härför är dock att en eventuell höjning av de kommunala

ortsavdragen får allenast begränsad omfattning. Skulle förslaget att

höja dessa avdrag i nivå med de statliga ortsavdragen genomföras, nödgas vi

avråda från varje sänkning av repartitionstalet. Vi vill emellertid framhålla,

att enligt vår mening reformeringen av garantiskatten bör givas prioritet

och en mera betydande höjning av ortsavdragen anstå.

Frågan huruvida kommunerna hör erhålla gottgörelse av statsmedel

för det skattebortfall, som uppkommer vid en sänkning av repartitionstalet

berörs i några av de inkomna yttrandena. Statskontoret förutsätter

vid sitt tillstyrkande av den föreslagna nedsättningen av repartitionstalet

att sådan gottgörelse inte skall komma att utgå. Övriga remissinstanser, som

yttrar sig i denna fråga, synes vara av den uppfattningen att gottgörelse bör

utgå eller ock att frågan bör närmare utredas.

Svenska landstingsförbundet anser sålunda, att det torde bli nödvändigt

att närmare undersöka i vilken utsträckning och på vad sätt kompensation

av statsmedel kan givas de kommuner, för vilka sänkningen av repartitionstalet

medför mera betydande utdebiteringshöjningar. Länsstyrelsen i Stockholms

län anför liknande synpunkter.

Svenska stadsförbundet anför, efter att hava förklarat sig inte framställa

någon erinran mot den i promemorian föreslagna sänkningen av repartilionstalet,

följande.

Det bör emellertid beaktas, att denna förändring ifrågasättes i ett sammanhang,

då man å andra sidan har att räkna med att staten skall tillföras

ansenligt ökad skatteinkomst genom förhöjda taxeringsvärden å fastigheter.

Vid sådant förhållande förutsätter styrelsen att all möjlig hänsyn skall tagas

till ifrågavarande kommunala skatteförluster vid den i annat sammanhang

föreslagna regleringen av mellanhavandet mellan staten och kommunerna

inom statsbidragsgivningen.

Sveriges fastighetsägareförbund, som förklarat sig anse att fastighetsbeskattningen

bör omedelbart avskaffas och — alternativt — att repartitionstalet

bör sänkas till 2, tillägger att, därest det sedermera skulle visa sig, att för

vissa kommuner och främst då de s. k. sommarnöjeskommunerna och kraftverkskommunerna

utdebiteringshöjningarna skulle komma att bli alltför

kännbara, kompensation torde kunna beredas dessa kommuner. Sveriges

lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller

angelägenheten av att kommuner med större vattenkraftverk ävensom

kommuner, vilka domineras av skogsfastigheter, kompenseras för skattebortfall

genom den effektiva fastighetsskattens sänkning eller dess borttagande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.

I de fall, då det finansiella läget påtagligt försämras för kommunerna,

bör åtgärder vidtagas i utjämnande syfte. Ej minst är detta angeläget för

sådana kommuner i Norrbottens län, där de kommunala utdebiteringarna

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

redan nu äre anmärkningsvärt höga. Det gäller här att finna en lämplig och

ur kommunernas synpunkt godtagbar norm för täckning av genom repartitionstalets

sänkning uteblivna skattekronor. Måhända kan hänsyn härtill

lagas vid tilldelningen av skatteutjämningsmedel till skattetyngda kommuner.

De medel, som komma att stå till buds genom den av utredningsmannen

omförmälda skatteregleringsfonden, kunna på längre sikt icke bereda

tillräckliga lättnader.

Såsom av det ovan anförda framgår finner länsstyrelsen övervägande

skäl tala för den i förslaget förordade åtgärden att repartitionstalet sänkes

till 2,5. En sådan åtgärd kan emellertid, särskilt vid en mera påtaglig nedgång

i inkomstskatteunderlaget, komma att ställa flera av länets kommuner

i ett försämrat ekonomiskt läge. Det gäller därför att redan i samband med

nedsättningen av repartitionstalet skapa en absolut garanti för en tillräcklig

kompensation åt berörda kommuner. För detta läns vidkommande åsyftas

i första hand Jokkmokk som — vilket redan framhållits — är en utpräglad

kraftverkskommun samt sådana kommuner som t. ex. Arvidsjaur, Arjeplog,

Gällivare, överkalix och Piteå landskommun, där stora skogsblock äro samlade

i en ägares hand.

Det torde erbjuda vissa svårigheter att finna en lämplig teknisk anordning

för beräkningen av den gottgörelse, som skall lämnas åt kommunerna

såsom kompensation för bortfallna fastighetsskattekronor. Metoden bör givetvis

giva största möjliga materiella rättvisa samtidigt som den ej bör vara

för svårhanterlig i tillämpningen. Ha statsmakterna en gång bestämt sig

för att successivt avskaffa fastighetsskatten kan givetvis — åtminstone sedan

en viss övergångstid förflutit — kompensation komma i fråga endast

i mera extrema fall. En tänkbar metod vore att sedan taxering för visst år

skett, uträkna beloppet av effektiva skattekronor beträffande av sanuna

person ägda fastigheter av visst minimitaxeringsvärde (förslagsvis 1 000 000

kronor) inom kommunen. För dessa fastigheter uträknas antalet effektiva

skattekronor enligt det gamla respektive det nya repartitionstalet (4 resp.

2,5). Man kan därefter lätt fastställa det bortfall av effektiva skattekronor,

som är föranlett av sänkning i repartitionstalet. Den här ifrågasatta uträkningen

av effektiva skattekronor torde lämpligen böra ske redan i samband

med taxeringen i första instans.

Även flera av de kommuner, som av vederbörande länsstyrelse berells

tillfälle att avgiva yttrande över utredningspromemorian, har förklarat sig

anse att gottgörelse för det genom sänkningen av repartitionstalet uppkommande

skattebortfallet bör utgå. Därvid har i ett par fall understrukits att

kompensationen bör vara beständig.

De för kommuner med större vattenkraftverk o. dyl. speciella

förhållandena berörs i vissa yttranden. Svenska vattenkraftföreningen

instämmer i och understryker vad i promemorian framhållits beträffande

den betydande känslighet för rubbningar i det skatteunderlag som garantibeloppen

för kraftverkens fastigheter representerar för kommuner med

större vattenkraftverk. Vid en fortsatt avveckling av fastighetsbeskattningen

bör, anser föreningen, detta förhållande beaktas.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

39

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.

Länsstyrelsen har full förståelse för de svårigheter, som framför allt för

kraftverkskommunerna skulle uppstå vid en sådan reform, även om icke i

detta län något sådant fall föreligger. Det bör emellertid undersökas om

man icke på något sätt kunde behålla kraftverksfastigheterna vid sitt nuvarande

ansvar för kommunalskatten genom provisoriska bestämmelser i

avvaktan på skattelagssakkunnigas väntade förslag om ändrad fördelning

mellan kommuner av kommunalskatten för kraftverken. Det kunde exempelvis

stadgas atl den till kommunalskatt skattepliktiga inkomsten av kraftverksanläggningar

skulle beräknas lägst till viss procent — 3 eller 4 — av

anläggningens taxeringsvärde. Möjligen bör detta kompletteras med bestämmelser

till förhindrande av alt den så framräknade inkomsten reduceras

med underskott från andra förvärvskällor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län lämnar en redogörelse för förhållandena i

Jokkmokks kommun. Taxeringsvärdet på vattenfallsstyrelsens fastigheter i

kommunen uppgick vid 1956 års inkomsttaxering till cirka 219 000 000 kronor,

och en försiktig beräkning visar, att detta värde vid 1957 års allmänna

fastighetstaxering kommer att höjas med cirka 90 000 000 kronor. Härtill

kommer att vattenfallen inom kommunen enligt nu tillgängliga uppgifter

är avsedda att utbyggas i mycket snabb takt, varför vattenfallsstyrelsens procentuella

del i fastighetsbeståndet i kommunen kan antas komma att öka

mycket kraftigt under de närmaste årtiondena. Härefter anför länsstyrelsen.

Då det torde vara realistiskt att räkna med att Kungl. Vattenfallsstyrelsen

även i framtiden kan komma att redovisa låga nettointäkter eller t. o. in.

underskott, komma garantibeloppen på dessa fastigheter att utgöra en mycket

väsentlig del av kommunens skatteunderlag. Om garantiskatten avskaffas

eller repartitionstalet sänkes mera avsevärt, kommer detta att innebära,

att utdebiteringen i kommunen, redan tidigare en av de högsta i landet

(17 kronor), troligen måste höjas med icke oväsentliga belopp. Till

detta kommer att den del av kommunens skatteunderlag, som härrör från

anläggningsarbetarna vid kraftverksbyggena, kommer att försvinna, när arbetena

avslutats. Vidare torde den planerade utbyggnaden av vattenfallen

medföra, att stora delar av kommunens sjösystem kommer att regleras genom

dammbyggnader (uppdämningar). Detta innebär, att ett flertal byar

och gårdar, som äro belägna vid stränderna eller på låglänt mark nära berörda

vattendrag, genom vattenskador bli obeboeliga. Befolkningen i berörda

områden måste därför avflytta och en del skattskyldiga kommer i så

fall att lämna kommunen. Det förefaller därför troligt att detta kommer

att föranleda ytterligare bortfall av skattekronor för kommunen. På grund

härav framstår det ännu klarare vilken betydelse garantibeloppen på vattenfallsfastiglieterna

har för kommunen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför liknande synpunkter och tillägger,

efter att hava förordat atl repartitionstalet bestämmes till 2, följande.

När länsstyrelsen intager denna ståndpunkt får detta icke tolkas så, att

länsstyrelsen därmed ansett, att de kommuner inom länet, där vattcnfallsfastigheter

äro belägna eller under uppförande, sakna fog för sina anspråk

att få del av den vinst, som ett kraftföretag erhåller genom exploateringen

av vattendragen i kommunen. Tvärtom vill länsstyrelsen understryka, att

det måste framstå såsom obilligt och orättvist alt länets naturtillgångar,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

såsom nu vattenkraften, till stor del utnyttjas av företag i södra landsdelen,

vilka därvid tillgodoföra sig vinsterna utan att länet och dess kommuner erhålla

någon nämnvärd del därav. I promemorian har uppgivits, att enbart

en ändring av kommunalskattelagens bestämmelser om fördelning av inkomst

av kraftverksrörelse — vilka bestämmelser allt sedan deras tillkomst

år 1928, då kraftledningsnätet i riket icke tillnärmelsevis var så utbyggt som

det numera är, innebära, att av inkomsten 10 % tages till beskattning i

kommun, där huvudkontoret är beläget, 25 % i kommun, där kraftverket

är beläget och 65 % i kommun, där förbrukning ägt rum — icke kommer

att gottgöra kraftverkskommunerna för ett bortfall av den på garantibeloppen

belöpande skatten och att frågan om en sådan ändring för övrigt

överlämnats till 1950 års skattelagssakkunniga för utredning. Länsstyrelsen

är för sin del övertygad om att denna fråga icke kan lösas inom kommunalskattelagens

ram, enär, i den mån kraftverken i länet ägas av söderut

belägna företag med kraftdistributionsintressen, dessa kunna bestämma avgifterna

för kraft, såväl den som de själva tillgodogöra sig som den de sälja,

till sådana belopp, att inkomsterna av kraftverken icke täcka mer än omkostnaderna,

i följd varav någon beskattningsbar vinst icke uppstår. För

att komma till rätta med dessa ur länets synpunkt så orättvisa förhållanden,

synes det enligt länsstyrelsens mening vara i hög grad påkallat att genom

lagstiftning utfärdas sådana bestämmelser, att viss avgift för den vid kraftverken

inom länet producerade kraften finge uttagas hos kraftverkens ägare

för att tillgodoföras länet och dess kommuner.

Däremot framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län, att man inte

kan bortse från att de s. k. kraftverkskommunerna även efter reparlitionstalets

sänkning kommer att intaga en gynnad ställning i förhållande till

landskommuner utan kraftverk.

Slutligen må särskilt nämnas, att Landsorganisationen i Sverige och

Tjänstemännens centralorganisation erinrar om att den föreslagna sänkningen

av repartitionstalet för ägare av större hyreshus, för vilka höjning

av taxeringsvärdena i regel inte är att vänta, kommer att medföra väsentliga

skattelättnader. Organisationerna förutsätter att dessa lättnader kommer

hyresgästerna till godo i form av sänkta hyror.

4. Departementschefen

Den särskilda kommunala garantibeskattning som drabbar fastighetsägarna

har sedan länge kritiserats från rättvisesynpunkt. Vid 1953 års riksdag

togs ett första steg mot avveckling av denna skalteform i det att reparlitionstalet

sänktes från 5 till 4. Beslutet innebar även, att avvecklingen skulle

fullföljas så snart detta lämpligen kunde ske.

Den nu förebragta utredningen visar, att fastighetsbeskattningens betydelse

minskat ytterligare från tidpunkten för de undersökningar som låg

till grund för 1953 års riksdagsbeslut. Det framgår emellertid också, att

denna beskattning alltjämt är av vikt för en del kommuner, främst sådana

av mera särpräglad karaktär, såsom vattenfallskommuner samt i någon

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

mån kommuner med ett relativt stort bestånd av flerfamiljshus eller sommarstugor.

För dessa kommuner skulle ett omedelbart avskaffande av fastighetsbeskattningen

medföra större utdebiteringshöjningar och därmed en

betydligt ökad skattebelastning bl. a. för löntagare och jordbrukare. Av denna

anledning finner jag icke möjligt att nu föreslå en fullständig avveckling

av fastighetsbeskattningen. Däremot föreligger uppenbarligen förutsättningar

för en partiell avveckling genom att ytterligare sänka repartitionstalet.

En särskild anledning att nu taga upp denna fråga är de höjningar av fastigheternas

taxeringsvärden som väntas bli en följd av den pågående allmänna

fastighetstaxeringen. Genom dessa höjningar ökas helt naturligt utrymmet

för sänkning av repartitionstalet. Å andra sidan skulle, om inte en

sådan åtgärd nu vidtogs, fastighetsbeskattningen komma att få ökad betydelse,

något som skulle stå i strid med syftena att avveckla denna beskattningsform.

Såsom en riktpunkt för den nu aktuella sänkningen av repartitionstalet

bör enligt min mening uppställas, att detta tal bör bestämmas till den lägsta

nivå som är förenlig med ett skäligt hänsynstagande till de kommuner för

vilka fastighetsbeskattningen alltjämt har mera avsevärd betydelse. Av promemorian

framgår, att en sänkning av repartitionstalet till 2,5 i flertalet

av dessa kommuner inte skulle behöva föranleda större höjningar av utdebiteringen

än med 30 öre. I ett fall skulle utdebiteringshöjningen bli något

högre; den skulle dock stanna vid 45 öre. Däremot skulle en längre gående

sänkning av repartitionstalet leda till utdebiteringshöjningar av sådan storlek

att de inte bör godtagas. Jag vill i detta sammanhang anmärka, att utredningsmannens

undersökningar inriktats på de kommuner som enligt den

tidigare utredningen i ämnet visat sig vara särskilt beroende av fastighetsbeskattningen.

Vad i vissa yttranden anförts om att de nu verkställda undersökningarna

skulle vara otillräckliga för ett ställningstagande synes med

hänsyn härtill knappast bärande.

Såsom framgår av utredningen kan höjningarna av taxeringsvärdena väntas

bli olika för skilda slag av fastigheter. I regel torde en sänkning av repartitionstalet

till 2,5 mer än väl motsvara höjningarna av taxeringsvärdena.

För särskilda grupper av fastigheter, framför allt skogsfastigheter

synes detta dock inte bli fallet; man räknar beträffande dem med höjningar

om 100 procent eller däröver. Med hänsyn härtill bar i några yttranden

föreslagits att repartitionstalet skulle göras lägre för skog än för övriga

fastigheter.

Denna mening kan jag inte biträda. Det bör framhållas, alt fastighetsbeskattningen

i allmänhet inte är effektiv beträffande skog. De årligen redovisade

nettointäkterna av skogsfastighet är med andra ord vanligen högre än

det för fastighetsbeskattningen fastställda garantibeloppet. Härtill bidrager

i fråga om de större skogskomplexen, att gemensam inkomstberäkning numera

kan ske för skogsområden i skilda kommuner. Vad de mindre skogsägarna

angår har dessa i allmänhet intresse av att med hjälp av lagstift
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

ningen om skogskonto redovisa så jämna skogsinkomster som möjligt. Jag

vill även framhålla, att det synes ogörligt att skapa större rättvisa genom

finjusteringar av nu nämnd art. Vad som främst föranlett kraven på fastighetsbeskattningens

slopande är de erinringar som från rättvisesynpunkt kan

riktas mot denna beskattningsform. En differentiering i antydd riktning

synes knappast vara ägnad att generellt sett åstadkomma ett rättvisare beskattningsresultat.

Det må tilläggas, att den pågående fastighetstaxeringen

bl. a. syftar till att uppnå en riktigare avvägning av taxeringsvärdena de

olika fastigheterna emellan. Den omständigheten att höjningarna blir större

för vissa fastigheter eller grupper av sådana behöver därför inte betyda annat

än att dessa representerar en förhållandevis större skattekraft.

Under åberopande av det anförda tillstyrker jag utredningsmannens förslag

att generellt sänka repartitionstalet för fastighetsbeskattningen till 2,5.

I vissa yttranden har ifrågasatts att ge kommunerna ersättning av statsmedel

för härav föranledda minskningar i skatteunderlaget. Det har även

uttalats, att den föreliggande frågan borde lösas i samband med den kommande

ortsavdragsreformen.

I anledning häraV får jag erinra om att den begränsade reform som nu

föreslås på fastighetsbeskattningens område blivit avvägd under hänsynstagande

till kommunernas bärkraft. Enligt min mening bör därför den föreslagna

sänkningen av repartitionstalet inte ge anledning till befogade krav

på statsbidrag från kommunernas sida. Vad den kommunala ortsavdragsreformen

angår kan framhållas att denna, enligt vad redan förutskickats, torde

komma att förbindas med ett statsbidragssystem som under en övergångstid

ger kommunerna ersättning för den av reformen föranledda minskningen

i skatteunderlaget. Det synes under sådana omständigheter inte finnas

anledning att sammankoppla de båda reformerna.

Slutligen vill jag med några ord beröra frågan om den slutliga avvecklingen

av fastighetsbeskattningen. Utvecklingen synes gå i den riktningen

att en sådan reform bör bli möjlig inom en tämligen nära framtid. I fråga

om de särpräglade kommuner, som i högre grad är beroende av fastighetsbeskattningen,

torde man emellertid även vid här avsedd tidpunkt få räkna

med att en fullständig avveckling skulle föranleda allvarliga problem. Eu

kompensation i någon form till dessa kommuner synes därför böra övervägas,

och en särskild utredning i ämnet bör verkställas. Jag vill i detta

sammanhang nämna att en hithörande fråga redan är föremål för prövning

inom skattelagssakkunniga, nämligen om fördelningen av inkomster av vattenlallsfastighet.

I samband med den nyss förutskickade utredningen synes

även böra prövas vissa spörsmål av taxeringsteknisk art som uppdragits i

några yttranden. Jag syftar särskilt på det förhållandet, att deklaration av

sommarstugor o. likn. i annan kommun än hemortskommunen numera är

mycket enkel. Detta beror på att det garantibelopp som ligger till grund för

fastighetsbeskattningen alltid är högre än det inkomstbelopp som framkommer

vid taxering enligt den s. k. villaschablonen. Avskaffas fastighetsbe
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Knngl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

skattningen eller sättes repartitionstalet för denna beskattning lägre än procenttalet

för villaschablonen, kan en särskild inkomstberäkning för här avsedda

fastigheter åter bli nödvändig. Vid den nu aktuella reformen uppkommer

emellertid inte detta problem. Såsom framgår av det följande föreslår

jag nämligen, att även procenttalet för villaschablonen bestämmes till 2,5.

IV. Beskattningen för inkomst av en- ock tvåfamiljsfastigheter

1. Promemorian

Metoden för inkomstberäkningen m. m.

Utredningsmannen erinrar om att vid inkomsttaxeringen beträffande

vissa fastigheter en schablonmetod tillämpas, enligt vilken fastighetens taxeringsvärde

ligger till grund för inkomstberäkningen. För en- och tvåfamilj sfastighetc.

r liksom även för fastighet tillhörande bostadsförening och bostadsaktiebolag

beräknas sålunda bruttointäkten efter visst procenttal, för

närvarande 3, av taxeringsvärdet. För vissa allmännyttiga bostadsföretag

finnes en liknande schablonmetod. En höjning av taxeringsvärdet skulle

därför enligt utredningsmannen för dessa fastigheter komma att medföra

— förutom såsom för andra fastigheter förhöjda garantibelopp - även att

inkomsten av fastigheten vid taxeringen till statlig inkomstskatt skulle beräknas

till högre belopp. Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt däremot

skulle — så länge intäktsbeloppet vid den schablonmässiga inkomstberäkningen

inte beräknas efter ett högre procenttal än repartitionstalet för

fastighetsbeskattningen — inte kunna uppkomma någon skattepliktig inkomst

(litöver garantibeloppet), ökningen av den statliga inkomstskatten

kommer på grund av progressiviteten hos denna skatt att bero på storleken

av fastighetsägarens övriga inkomster.

Bestämmelserna om schablonmässig inkomstberäkning för vissa fastigheter

tillkom år 1953 i fråga om en- och tvåfamiljsfastigheter och år 1954

beträffande fastighet tillhörande bostadsförening, bostadsaktiebolag eller

vissa allmännyttiga bostadsföretag. Metoden föreslogs av 1950 års skattelagssakkunniga

år 1951. De sakkunniga framhöll bl. a. följande.

Enfamilj sfastigheter innehades av sina ägare inte för att förvärva inkomst

utan för att tillfredsställa behovet av bostad. Härutinnan avvek enfamiljsfastigheterna

från förvärvskällor i allmänhet; ägaren av enfamiljsfastighel

kunde i viss mån likställas med den som förhyrde bostad, men medan hyresgästen

fick anses med sin hyra erlägga ränta på fastighetsägarens i hyreshuset

nedlagda kapital, så behövde egnahemsägaren inte betala ränta

på det av honom i fastigheten nedlagda kapitalet. Med utgångspunkt från

att värdet av fastighets nyttjande på lång sikt motsvarades av kostnaderna

för innehavet, däri inberäknat skälig ränta på det egna kapitalet, borde

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

man — för att åvägabringa likställighet mellan hyresgästen och egnahemsägaren

— i någon form beskatta den avkastning av det i egnahemsfastigheten

nedlagda egna kapitalet, som egnahemsägarna kunde anses åtnjuta genom

nyttjandet av fastigheterna. En sådan räntebeskattning borde, på lång

sikt sett, ge samma resultat som en beskattning av egnahemsfastighetens

hyresvärde. — De sakkunniga föreslog, att sådan beskattning skulle ske

därigenom att såsom bruttointäkt av fastigheten skulle upptagas beräknad

ränta på fastighetens värde, vilket värde skulle presumeras motsvaras av

dess taxeringsvärde; avdrag från denna ränteinkomst skulle medges blott

för utbetald ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital och för tomträttsavgäld

eller liknande avgäld, som till sin natur står utgiftsräntan nära.

Procenttalet för beräkning av bruttointäkten borde enligt de sakkunniga —

även om procenttalet inte borde bli föremål för täta växlingar — likväl

göras rörligt och fastställas av Kungl. Maj:t. De sakkunniga ansåg att procenttalet

med hänsyn till då rådande förhållanden borde beräknas till 3,5.

Sistnämnda procenttal utgjorde emellertid, påpekar utredningsmannen,

även skillnadsbeloppet mellan å ena sidan fastighetens hyresvärde beräknat

till 6 procent av taxeringsvärdet och å andra sidan summan av andra omkostnader

för fastigheter än ränteutgifter, allt uttryckt i procent av taxeringsvärdet.

Omkostnaderna beräknades därvid till för värdeminskning 1

procent, för vattenförbrukning, renhållning o. d. 0,5 procent och för reparationskostnader

0,9 procent.

Vid 1953 års riksdag genomfördes därefter förslaget om schablonmässig

inkomstberäkning för en- och tvåfamiljsfastigheter. Utredningsmannen

framhåller att de lagbestämmelser som antogs av riksdagen i några hänseenden

skiljer sig från de sakkunnigas förslag, bl. a. därutinnan att bestämmelserna

skall tillämpas såväl för enfamilj sfastigheter som för tvåfamiljsfastigheter

och att procenttalet för beräkning av bruttointäkten intogs

i lagtexten och fastställdes till 3. Vid procenttalets fastställande togs

hänsyn till viss utredning om fastighetsomkostnaderna och 1952 års höjning

av taxeringsvärdena. I propositionen rörande denna lagstiftning uttalade

departementschefen bl. a. (prop. 1953: 187 s. 25), att ett sådant

procenttal borde väljas att den framräknade inkomsten i genomsnitt inte

blev högre än den inkomst som framkom vid beräkning enligt dåvarande

regler och metoder.

Härefter föreslog, fortsätter utredningsmannen, 1950 års skattelagssakkunniga

under hösten 1953, att schablonberäkning av fastighetsinkomst borde

införas även i fråga om fastighet som tillhörde bostadsförening eller

bostadsaktiebolag eller som ägdes av vissa allmännyttiga bostadsföretag.

Vid 1954 års riksdag antogs sådana bestämmelser. Beträffande inkomst av

fastighet, tillhörig bostadsförening eller bostadsaktiebolag, ansluter de sig

helt till den för en- och tvåfamiljsfastigheter gällande beräkningsmetoden.

Bestämmelserna rörande allmännyttiga bostadsföretags fastigheter har inskränkts

till att avse sådana företag, som bildats efter den 30 juni 1945, och

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

bär fått en tekniskt sett något olika utformning. — Det förtjänar enligt

utredningsmannen framhållas att i propositionen rörande schablonberäkning

av fastighetsinkomst för bostadsförening och bostadsaktiebolag (prop.

1954:37 s. 35) visades att schablonberäkning vid jämförelse med inkomstberäkning

enligt då gällande bestämmelser innebar en lindrigare form av

beskattning av berörda skattskyldiga.

Härefter redogöres i promemorian för de ändringsförslag till de nu berörda

bestämmelserna som framförts vid 1953—1956 års riksdagar. I delta

hänseende må ur promemorian återgivas följande.

Det av 1950 års skattelagssakkunniga år 1954 framlagda förslaget till förenkling

av vissa beskattningsregler (SOU 1954: 18) innehöll bl. a. förslag

om att vid beräkning av skattskyldigs taxerade inkomst skulle medräknas

inkomst av annan fastighet än jordbruksfastighet blott i vad inkomsten

översteg 200 kronor; för inkomst av kapital föreslogs en likartad bestämmelse.

Förslaget beträffande inkomst av fastighet utgick från det förhållandet

att åtskilliga löntagare vid sidan av löneinkomsten har att deklarera

smärre inkomster av egnahemsfastigheter, sommarstugor etc. För att uppnå

bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt och vidare

för att uppnå en viss förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet

syntes — enligt de sakkunniga — det föreslagna bottenavdraget av 200 kronor

vara av värde. I den på de sakkunnigas nämnda betänkande grundade

propositionen till 1955 års riksdag framlades emellertid inget förslag om

bottenavdrag vid beräkning av inkomst av annan fastighet. Departementschefen

anförde i propositionen att vid bedömande av de sakkunnigas förslag

borde understrykas att man, så länge den särskilda beskattningen av fastighet

i kommunalt hänseende bestode, inte nådde någon större effekt med

förslaget. Även om i åtskilliga fall den statliga beskattningen av fastighefsinkomsten

skulle bortfalla, skulle alltjämt beskattningen av garantibeloppet

för fastighet kvarstå. Med hänsyn härtill och då förslagets verkningar i

förenklingshänseende skulle bli relativt begränsade, ansåg departementschefen

förslaget inte böra då genomföras. Departementschefen framhöll emellertid

att i samband med en eventuell framtida avveckling av den särskilda

fastighetsbeskattningen borde förslaget tagas upp till ny prövning i belysning

av de förhållanden som då kommer att föreligga. — Däremot anslöt

departementschefen sig till de sakkunnigas förslag om ett bottenavdrag från

inkomsten av kapital. Emellertid begränsades beloppet av detta bottenavdrag

av kostnadsskäl till för ogifta 100 kronor och för äkta makar till sammanlagt

200 kronor; avdraget skulle tillkomma endast fysiska personer. 1955

års riksdag följde propositionen i dessa hänseenden.

Vid tillkomsten år 1953 av bestämmelserna om schablonmässig inkomstberäkning

för egnahemsfastigheter in. fl. avslog riksdagen motionsvis framförda

förslag om att procenttalet för beräkning av intäkterna skulle fastställas

— i stället för till 3 — till 2,5 eller alternativt till 2 (1953 års motioner

1: 473 och II: 595). Även vid 1954 och 1955 års riksdagar framfördes liknande

förslag (1954 års motioner I: 323, 328 och 329 samt II: 425, 435 och

436 ävensom 1955 års motioner I: 146 och II: 158) utan alt de vann riksdagens

bifall. 1953 års bevillningsutskott anförde i detta hänseende (betänkande

nr 50, s. 12) följande, som åberopades även av 1954 och 1955 års bevillningsutskott.

»Det procenttal, som skall ligga till grund för beräkning av bruttointäkten,

bör uppenbarligen icke ligga alltför mycket under det, som motsvarar ränte
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

utgifterna, då eljest underskott regelbundet skulle uppkomma även å fastigheter,

som är belånade i blott normal omfattning. Såsom i propositionen anförts,

innebär fastställande av ett procenttal av 3, såvitt de gjorda undersökningarna

ger vid handen, att nettointäkten genomsnittligt kommer att motsvara

blott 2,4 procent av det egna kapitalet. En sänkning av procenttalet till

2,5 skulle medföra, att nettointäkten skulle motsvara blott 1,23 procent av

det egna kapitalet. Därest procenttalet sänktes till 2, skulle nettointäkten

uppgå till allenast 0,05 procent av det egna kapitalet. Utskottet finner med

hänsyn härtill och på de i propositionen anförda skälen, att det föreslagna

procenttalet med hänsyn till rådande förhållanden är väl avvägt, varför utskottet

avstyrker de ifrågavarande motionerna 1:473 och 11:595. I propositionen

förutsättes, att frågan om procenttalet skall upptagas till nytt övervägande,

om mera väsentligt ändrade förhållanden därtill föranleder.»

Vid 1955 års riksdag framfördes i samband med behandlingen av propositionen

rörande ovannämnda bottenavdrag vid inkomst av kapital åtskilliga

motioner med yrkande om att det av 1950 års skattelagssakkunniga framförda

förslaget om bottenavdrag vid beräkning av inkomst av annan fastighet

måtte godkännas (motionerna I: 396, 399 och 400 samt II: 492, 493 och

496). Motionerna vann emellertid inte riksdagens bifall. Vid 1956 års riksdag

har i motionerna I: 290 och 293 samt II: 224 och 238 föreslagits att i sparstimulerande

syfte skulle medges ett avdrag vid beräkning av inkomst av enoch

tvåfamilj sfastighet å 200 kronor.

Sistnämnda motioner har avslagits av 1956 års riksdag under dess höstsession.

Utredningsmannens förslag

Utredningsmannen framhåller, att man kan gå olika vägar för att förhindra,

att en höjning av taxeringsvärdena medför en höjd nettointäkt. Det

procenttal efter vilket fastighetens bruttointäkt beräknas kan nedsättas. Vidare

kan taxeringsvärdet reduceras vid inkomstberäkningen. Slutligen kan

ändring ske i avdragsbestämmelserna.

Utredningsmannen avvisar emellertid tanken på att reducera procenttalet

för inkomstberäkningen och anför härutinnan.

Såsom motiv för att införa bestämmelser om schablontaxering av ifrågavarande

fastigheter har anförts att man borde beskatta ränta på egnahemsägares

egna i fastigheten nedlagda kapital. Vid en beskattning av beräknad

ränta å det egna kapitalet bör räntefoten ansluta sig till det allmänna ränteläget.

När 1953 och 1954 års riksdagar fastställde intäkten av schablontaxerad

fastighet till 3 procent av taxeringsvärdet, skedde detta också under

hänsynstagande till dåvarande ränteläge. Vid nämnda tidpunkt var emellertid

ränteläget lägre än det nuvarande. Det torde böra beaktas att (för schablontaxerad

fastighet liksom för annan fastighet) avdrag alltid medges för totala

beloppet av utgiftsräntorna, även om dessa på grund av ränteläget stigit.

Den effektiva förräntningen av det egna kapitalet, vilken vid tidpunkten för

schablonbestämmelsernas tillkomst av bevillningsutskottet beräknades till 2,4

procent, torde därför på grund av höjningen av utgiftsräntorna ha sjunkit

inte obetydligt.

Det nuvarande ränteläget pekar snarast mot en höjning av procenttalet för

beräkning av bruttointäkterna av schablontaxerad fastighet. Statsmakterna

har emellertid vid upprepade tillfällen givit uttryck åt sin avsikt att snarast

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

47

möjligt söka återföra ränteläget till sin tidigare, lägre nivå. Härtill kommer

att det vid tillkomsten av bestämmelserna om schablonmässig beräkning av

inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter uttalades (1953: 187 s. 49) att

alltför täta ändringar av procenttalet borde undvikas; först då en höjning

eller sänkning av den vanliga räntenivån kunde bedömas bli mera varaktig,

borde ifrågakomma att ompröva procenttalet för beskattningen av en- och

tvåfamiljsfastigheter.

Med hänsyn till dessa förhållanden synes någon höjning av procenttalet

inte för närvarande böra ske.

Ovan har refererats ett uttalande vid 1953 års lagstiftning av föredragande

departementschefen om att ett sådant procenttal borde väljas att den framräknade

inkomsten i genomsnitt inte blev högre än den inkomst som framkom

vid beräkning enligt dåvarande regler och metoder. Uttalandet synes

inte ha avsett att för all framtid binda inkomstbeskattningen av egnahemsfastigheter

m. in. vid 1952 års nivå. Med uttalandet torde allenast ha utsagts

att procenttalet borde sättas så att den schablonmässiga inkomstberäkningen

genomsnittligt sett inte medförde större inkomstskatt för egnaheinsägarna

in. fl. än om taxeringen verkställts enligt äldre metod med hänsyn tagen till

vid taxeringstillfället rådande hyrespris in. in.

Ej heller alternativet att reducera taxeringsvärdet vid inkomstberäkningen

förordas av utredningsmannen. Han framhåller därvid bl. a. att, när vid

schablonmässig inkomstberäkning för en- och tvåfamiljsfastigheter in. fl.

det egna i fastigheten nedlagda kapitalet beskattas, sker detta genom att beräknad

ränta på fastighetens hela värde minskas med utgiftsräntorna. Kvar

står då beräknad ränta å egnahemsägarens egna i fastigheten nedlagda kapital.

Därvid förutsättes att fastighetens värde är lika med dess taxeringsvärde;

någon motbevisning är inte tillåten och skulle — framhåller utredningsmannen

— för övrigt motverka schablonmetodens strävan till förenklingar

genom schablonisering.

I promemorian åberopas följande departementschefsuttalande i förenämnda

proposition 1953: 187.

Beträffande taxeringsvärdenas lämplighet såsom grund för beräkning av

fastighetsägarens kapital i fastigheterna kan vidare framhållas, att taxeringsvärdena

regelmässigt åsättes med viss försiktighet. Sålunda håller sig nivån

för de år 1952 åsatta taxeringsvärdena icke oväsentligt under de köpeskillingar,

som under senare år betalats och alltjämt betalas för fastigheterna.

Någon risk för att ränta kommer att beräknas å ett kapital, som är högre än

det verkliga värdet därav, torde därför knappast föreligga. Allmän fastighetstaxering

och därmed omprövning av taxeringsvärdena sker vart femte år. I

samband därmed anpassas sålunda dessa värden efter inträffade förändringar

i prisnivån. Skulle en allmännare nedgång av fastighetspriserna inträffa

under en taxeringsperiod, så att saluvärdena tenderar att understiga

taxeringsvärdena, kan finnas anledning taga under övervägande att föranstalta

om allmän fastighetstaxering redan före utgången av den normala

taxeringsperioden.

Utredningsmannen föreslår för sin del att ett särskilt avdrag medges vid

beskattningen av inkomst av egnahemsfastighet (en- eller tvåfamiljsfastighet).

Rörande avdragets storlek anföres i promemorian bl. a. följande.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

En enfamilj sfastighet av genomsnittlig storlek och standard torde för närvarande

ha ett taxeringsvärde ej överstigande 40 000 kronor. Den genomsnittliga

höjningen av taxeringsvärdena för egnahemsfastigheter kan — såsom

framgår av ett tidigare avsnitt av framställningen — beräknas till 1/8 av nuvarande

taxeringsvärde. För att nettointäkten av en egnahemstastighet med

ett taxeringsvärde av 40 000 kronor inte skall stiga i samband med höjningen

av taxeringsvärdet erfordras ett avdrag av 400 kronor. Det synes därför

lämpligt att vid beräkning av inkomst av egnahem ett extra avdrag å 400 kronor

medges.

Med det föreslagna avdraget skulle den som äger en enfamilj sfastighet, som

f. n. har högre taxeringsvärde än 40 000 kronor, inte erhålla full kompensation.

I promemorian framhålles emellertid bl. a. följande.

Kompensationens karaktär av avdrag vid inkomsttaxeringen kommer i

viss utsträckning att vara gynnsam för ägare av större egnahemsfastigheter.

Avdraget underlättar amorteringar på i fastigheten intecknade skulder.

Amorteringsförmågan kommer emellertid att öka, inte efter avdragets storlek,

utan efter storleken av den på avdraget belöpande statliga inkomstskatten.

Storleken av denna skatt beror, förutom på avdragets storlek, även på

storleken av den skattskyldiges övriga inkomster. På grund av den statliga

inkomstskattens progressivitet kommer ett visst avdrag att ge större skattelättnad

i kronor räknat desto större de sammanlagda inkomsterna är. Eftersom

ett visst samband finnes mellan bostads- och inkomststandard, torde

det kunna förmodas att ägare av egnahem med taxeringsvärde som är högre

än genomsnittet i regel genom ett visst avdrag får större skattelättnad än

den som äger egnahem av nomal storlek och standard.

Beträffande tvåfamilj sfastigheter framhålles i promemorian, att man eventuellt

kunde ifrågasätta om inte avdraget för tvåfainilj sfastigheter bör göras

större än för enfamiljsfastigheter. Vissa skäl talar emellertid däremot. Schablonmetoden

för beräkningen av inkomsten av en- och tvåfamiljsfastigheter

får nämligen, enligt utredningsmannen, anses som synnerligen gynnsam

för tvåfamilj sfastigheterna, eftersom ena bostadslägenheten i en tvåfamiljsfastighet

brukar vara uthyrd. I regel torde ägaren av en tvåfamilj sfastighet

själv bebo blott den ena lägenheten. Avdrag syntes behöva medges blott för

den av fastighetsägaren själv bebodda lägenheten. Någon särregel för tvåfamiljsfastigheter

är därför, enligt utredningsmannen, inte påkallad.

Utredningsmannen anser att avdrag blott skall ifrågakomma beträffande

fastighet, som verkligen utnyttjas av fastighetsägaren som helårsbostad.

Undantagna från avdragsbestämmelserna bör enligt utredningsmannen i

princip vara såväl sommarvillor, sportstugor och jaktstugor som uthyrda

egnahemsfastigheter. Emellertid framhålles det, att bestämmelserna bör vara

sådana att deklarations- och kontrollförfarandet inte onödigtvis kompliceras.

Fördenskull har utredningsmannen föreslagit att avdragsbestämmelsen

utformas så, att avdrag skall medges blott i fråga om en fastighet samt

att den skall vara belägen i den skattskyldiges hemortskommun och inte får

vara helt eller till väsentligaste delen uthyrd. Utredningsmannen föreslår att

sistnämnda krav skall anses uppfyllt så snart fastighetsägaren i fastigheten

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

49

har sitt egentliga hem, även om den av honom disponerade delen av fastigheten

värdemässigt understiger fastighetens övriga delar.

Med sådana bestämmelser kommer, påpekar utredningsmannen, det föreslagna

avdraget i vissa fall att medges för fastigheter av sommarnöjeskaraktär.

Detta avsteg från principerna motiverar utredningsmannen med att bestämmelserna

bör vara så enkla och lättillämpade som möjligt.

Härefter beröres i promemorian vissa speciella frågor rörande avdragets

konstruktion.

Utredningsmannen föreslår, att samtaxerade äkta makar tillsammans inte

får åtnjuta mer än ett avdrag. I vissa fall kan givetvis förekomma att två

makar har var sin egnahemsfastighet. I regel torde dock i dessa fall omständigheterna

vara sådana att samtaxering av makarna inte bör ske. Om samtaxering

likväl sker bör avdraget, framhålles i promemorian, fördelas mellan

makarna med hälften av avdraget på vardera maken. Fördelningsregeln synes

utredningsmannen ganska självklar och behöver inte inrymmas i författningstexten.

Om fastighet inte innehafts 12 månader eller om beskattningsåret omfattar

längre eller kortare tid än helår, bör, framhåller utredningsmannen, avdraget

jämkas med hänsyn härtill.

Om egnahemsfastighet har flera ägare bör enligt utredningsmannen sparavdraget

fördelas mellan ägarna i förhållande till vars och ens andel i fastigheten

och för varje delägare får därefter med hänsynstagande till hans förhållanden

prövas huruvida delägaren är berättigad åtnjuta avdrag för den del

av de 400 kronorna, som belöper på hans andel i fastigheten.

Vidare framhålles i promemorian, att det föreslagna avdraget i fråga om

egnahemsfastighet, som delvis användes i fastighetsägarens egen rörelse,

skall medges med fullt belopp utan hinder därav att schablonmetoden för

inkomstberäkningen inte tillämpas beträffande hela fastigheten utan blott

i fråga om den del, som inte användes i rörelsen.

Utredningsmannen anser vidare, att avdraget skall komma i fråga blott

beträffande fysiska personer. Uteslutna från avdrag skulle då bli handelsbolag

och kommanditbolag liksom även dödsbon (i fråga om senare beskattningsår

än det då dödsfallet inträffade) och andra svenska eller utländska

juridiska personer. I promemorian framhålles emellertid, att någon tvekan

måhända kan hysas beträffande lämpligheten att från rätten till avdrag utesluta

oskifta dödsbon; avgörande synes emellertid vara att i detta hänseende

uppnå full överensstämmelse med vad som stadgas om avdrag vid beräkning

av inkomst av kapital.

EU särskilt problem möter i fråga om det föreslagna avdraget skall tilllåtas

överstiga den nettointäkt av fastigheten, som eljest skulle framkomma.

I promemorian framhålles härom.

Det vid beräkning av inkomst av kapital medgivna sparavdraget får

enligt bestämmelsen i 39 § 3 mom. kommunalskattelagen inte överstiga

ett belopp som svarar mot skillnaden mellan å ena sidan bruttointäkten av

4 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 71

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

kapital och å andra sidan på sådan inkomst belöpande förvaltningskostnader,

ränteavdrag in. in. Bestämmelsen har den innebörden att sparavdraget inte

tillätes skapa underskott eller öka ett redan förut existerande underskott i

förvärvskällan, vilket underskott skulle få avräknas från den skattskyldiges

övriga inkomster.

Fråga uppkommer då om en motsvarande begränsning bör finnas beträffande

avdraget för egnahemsägare. Emellertid föreligger beträffande egnahemsfastigheter

i viss mån olikartade förhållanden. Underskott å egnahemsfastigheter

är mycket vanliga, särskilt såvitt gäller mera nyförvärvade fastigheter.

Vid 1956 års taxering förekom i Norrtälje stad 656 deklarationsbilagor

avseende schablontaxerad en- eller tvåfamilj sfastighet i staden. Av

dessa bilagor utvisar 178 eller 27 procent underskott. Om taxeringsvärdena

å fastigheterna varit en tredjedel högre skulle antalet underskott visserligen

ha nedgått men likväl skulle 88 deklarationsbilagor eller 13 procent av totalantalet

ha utvisat underskott. Det torde nämligen få anses som fullt normalt

att en egnahemsfastighet förvärvas med anlitande av till största delen

lånade medel, vilka sedan undan för undan amorteras, till en början i relativt

snabb takt. För egnahemsägaren kommer således i allmänhet, särskilt

de första åren, dels ränteutgifterna vara så höga att de överstiger ett belopp

motsvarande 3 procent av fastighetens taxeringsvärde, dels ock amorteringsskyldigheten

att vara betungande.

Én begränsning av avdraget till sådana fastigheter som inte utvisar underskott

skulle därför komma att innebära att avdraget förmenas de egnahemsägare,

som har det största behovet av en skattelättnad. Det föreslagna avdragets

syfte att den höjda taxeringsnivån inte skall bereda egnahemsägaren

ökade svårigheter synes komma att på en väsentlig punkt förfelas om

bestämmelserna utformas så att relativt nybyggda och nyförvärvade egnahem

ställdes utan möjlighet att utnyttja avdraget.

På grund härav föreslås att avdraget skall medges oberoende av om fastigheten

lämnar över- eller underskott.

Emellertid föreslås en viss begränsning i avdragsrätten. Bruttointäkten av

egnahemsfastighet beräknas till 3 procent av taxeringsvärdet. Detta innebär

att för fastigheter, vilkas taxeringsvärde understiger 13 400 kronor, kommer

bruttointäkten att understiga 400 kronor. Utredningsmannen förordar, att

avdraget inte bör få överstiga bruttointäkten av förvärvskällan.

De ifrågasatta bestämmelserna om avdrag från inkomst av egnahemsfastighet

föreslås skola tillämpas första gången vid 1958 års taxering, då de nya

taxeringsvärdena kommer att ligga till grund för beräkningen av inkomst

av egnahemsfastigheter.

2. Remissyttrandena

Det övervägande flertalet av de myndigheter och organisationer som yttrat

sig över utredningsmannens förslag anser att åtgärder bör vidtagas i syfte

att förhindra att en allmän höjning av taxeringsvärdena vid 1957 års allmänna

fastighetstaxering medför ökad statlig inkomstskatt för egnahemsägarna.

Endast två länsstyrelser och överståthållarämbetet har ifrågasatt

lämpligheten av de föreslagna åtgärderna.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

51

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser sig sålunda inte kunna tillstyrka

utredningsmannens förslag om ett extra avdrag för egnahemsägare. Länsstyrelsen

framhåller, att den som ämnar uppföra en- eller tvåfamilj shus eller

önskar förbättra sådan byggnad erhåller fördelaktiga lånevillkor genom kungörelsen

den 30 juni 1948 (nr 546) om egnahemslån och förbättringslån.

Vidare framhålles att den skattehöjning, varom fråga är, torde kunna betraktas

som så måttlig, att den bör kunna bäras av vederbörande fastighetsägare

utan särskild kompensation. Skattehöjningen beräknas av länsstyrelsen

till 100 å 200 kronor om repartitionstalet för fastighetsbeskattningen fastställes

till 2,5. Enligt länsstyrelsens uppfattning är hyreskostnaderna för

egnahemsägare relativt låga. Egnahemsägaren synes därför — även med

hänsyn tagen till den väntade skattehöjningen — såsom en i jämförelse med

den som förhyr hostad gynnad person. Även egnahemsfastigheternas värdestegring

bör enligt länsstyrelsen beaktas. Eventuell kompensation åt egnahemsägaren

för en på grund av taxeringsvärdets höjning inträdd stegring

av bostadskostnaden bör därför regleras i annan ordning än beskattningsvägen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför liknande synpunkter men

finner sig dock kunna tillstyrka det föreslagna avdraget som en engångsföreteelse

vid 1958 års taxering. Länsstyrelsen anför därom.

Måhända kan det synas försvarligt, att under ett eller annat år tillåta ett

avdrag av föreslagen typ för att på detta sätt mildra övergången till ett högre

— låt vara i och för sig rättvist skatteläge.

Godtages avdraget såsom en övergångsanordning, torde emellertid statsmakterna

böra inställa sig på att detta vid första lämpliga tillfälle bör avskaffas.

Länsstyrelsen vill allvarligt ifrågasätta, om icke avdraget bör kunna

avvecklas redan i samband med att de kommunala ortsavdragen höjas.

Skall villaägareavdraget motiveras såsom ett förtida, förhöjt ortsavdrag,

hade det måhända rätteligen bort konstrueras icke såsom ett statligt utan

såsom ett kommunalt avdrag. Ehuru skäl skulle kunna anföras för detta

alternativ anser länsstyrelsen dock, att utredningsmannens förslag är att

föredraga, då detta nu icke medför några problem om kompensation åt kommunerna

för minskat skatteunderlag.

Överståthållarämbetet hävdar att anledning i och för sig icke finnes vidtaga

åtgärder av föreslagen art. I

I övriga remissyttranden, i den mån de berör även frågan om villaägarnas

beskattning, lillstyrkes eller lämnas utan erinran att åtgärder vidtages i

syfte att lämna kompensation för den höjda inkomstbeskattning, som eljest

skulle inträda som en följd av en uppgång av taxeringsvärdena vid 1957 års

allmänna fastighetstaxering. Flertalet remissinstanser ansluter sig till förslaget

att kompensationen skall erhålla formen av ett avdrag vid inkomstberäkningen.

Denna uppfattning har sålunda statskontoret, länsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Väslernorrlands

och Jämtlands län, Landsorganisationen i Sverige, näringslivets

skattedelegation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska landskom
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

munernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sparbanksföreningen,

Svenska stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges villaägareförbund

och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Även ett

flertal av de genom vederbörande länsstyrelses försorg hörda kommunerna

tillstyrker utredningsmannens förslag i huvudsak. Därjämte godtages detta

förslag av länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar och Malmöhus län, ehuru

med viss tvekan.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att avdragets syfte närmast är skattelindrande

och har sin grund däri att inkomstskatten är för hög. Eftersom

avdraget därjämte, enligt länsstyrelsens uppfattning, skulle komplicera taxeringsarbetet

och försvåra likformigheten i beskattningen, ifrågasätter länsstyrelsen

om inte i första hand en mera allmän sänkning av inkomstskatten

bör ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför.

Det kan emellertid ifrågasättas om inte floran av schablonavdrag vid taxeringen

på detta sätt kommer att växa ut till ett alltför stort och invecklat

system. De olika avdragen — för vilka delvis olika regler skola gälla — torde

inte bli lätta för allmänheten att hålla reda på. Man har ännu inte sett

hur de år 1955 beslutade, med förenklingssynpunkter motiverade schablonavdragen

utfalla vid deklaration och taxering, men det synes inte uteslutet

att avdragen, om de nu utökas med ännu ett, få en sådan omfattning att det

med tiden kan bli nödvändigt att — just ur förenklingssynpunkt — avskaffa

dem.

Möjligen kan det också invändas att väl stora förmåner på detta sätt skulle

beredas exempelvis en gift person som har både inkomst av kapital och

äger en villafastighet. En sådan person skulle få dubbla schablonavdrag,

vartdera å 400 kronor, vilket kan synas högt vid jämförelse med beskattningen

av andra förvärvskällor och föranleda anspråk på liknande avdrag

där. Det torde också få medges att inkomsten av en villafastighet, sådan

den beräknas enligt den nuvarande schablonmetoden, rätteligen borde föras

under förvärvskällan inkomst av kapital — och sålunda medföra endast enkelt

schablonavdrag — såsom också skett med inkomsten av uthyrd lägenhet

i bostadsföreningshus. Emellertid skulle då icke det verkliga syftet med

det nu föreslagna avdraget uppnås, varför en sådan omläggning inte lär

vara i detta sammanhang aktuell.

Länsstyrelsen i Malmöhus län tvekar mellan det av utredningsmannen

föreslagna avdraget och en sänkning av det procenttal efter vilket bruttointäkten

av en- och tvåfamilj sfastigheter beräknas. Länsstyrelsen anför.

Av utredningsmannen anförda principiella betänkligheter mot en sänkning

av procenttalet för inkomstberäkningen synes icke böra tillmätas avgörande

betydelse eftersom fastighetskapitalet faktiskt kräver direkta utgifter,

reparationer etc., som saknar motsvarighet beträffande andra kapitaltillgångar.

För att motverka den väntade höjningen av taxeringsvärdena är en

justering på inkomstsidan onekligen den mest effektiva. Om man emellertid

lägger huvudvikten på det sparfrämjande syftet synes ett schablonavdrag

vara att föredraga. Länsstyrelsen vill med sistnämnda motivering icke motsätta

sig ett schablonavdrag med föreslaget belopp.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

53

Möjligheten att uppnå önskad kompensation åt egnahemsägaren genom

att sänka procenttalet för beräkningen av inkomsten

av fastigheten förordas av kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län

samt Tjänstemännens centralorganisation.

Överståthållarämbetet framhåller, att det föreslagna avdraget enligt ämbetets

uppfattning inte är förenligt med grundsatsen om likformighet och

rättvisa vid taxeringen olika skattskyldiga emellan. Mot förslaget talar dessutom

det förhållandet att det strider mot principen att avdrag vid beräkning

av inkomst av förvärvskälla inte får ske för kapitalkostnad. Om avsteg

från denna princip skulle göras allenast beträffande visst slag av inkomst

måste åtgärden vara föranledd av mycket starka skäl av taxeringsteknisk

eller annan art. Några sådana skäl har, enligt ämbetet, inte förebragts. Ämbetet

framhåller att avdragets sparfrämjande verkan inte kan förutses och

att avdraget torde komma att medföra betydande taxeringstekniska svårigheter.

Efter att ha påpekat vissa andra brister i förslaget anför ämbetet följande.

På anförda skäl avstyrker överståthållarämbetet bestämt det föreslagna

sparavdraget vid annan fastighet. Om bostadssparandet anses böra stödjas

torde detta böra ske genom andra och mera effektiva åtgärder än skattefria

avdrag vid taxeringen, vilka äro i princip främmande för vårt skattesystem.

Om syftet med det föreslagna sparavdraget i själva verket är att förhindra

att egnahemsägarna genom den väntade höjningen av taxeringsnivån få

en ökad skattebelastning, synes det vara att föredraga att procenttalet vid

inkomstberäkningen i stället nedsättes. Ehuru en sådan åtgärd, som utredningsmannen

också påpekat, i och för sig icke torde vara sakligt motiverad

med hänsyn till bl. a. den höjning av den allmänna hyresnivån, som

skett sedan schablontaxeringen infördes, är den likväl att föredraga från

deklarations- och taxeringssynpunkt.

Kammarrätten anser att hinder inte bör möta mot att ompröva procenttalet

vid inkomstberäkningen. Kammarrätten anför härom följande efter att

ha redogjort för utredningsmannens skäl mot en sänkning av procenttalet.

Detta resonemang kunde möjligen anses riktigt, i och för sig, om den

räntenivå, som är bestämmande för taxeringsvärdena å dessa fastigheter,

vore identisk med den allmänna räntenivån. Så synes emellertid icke vara

fallet. Detta framgår redan därav att, ehuru den allmänna räntenivån stigit,

man likväl torde ha att räkna med, såsom i promemorian förutsättes, en

höjning av taxeringsnivån för dessa fastigheter. Förklaringen härtill torde

till i varje fall icke oväsentlig del ligga däri, att taxeringsvärdet skall motsvara

allmänna saluvärdet och att köpare av sådana fastigheter, oavsett den

stigande räntenivån, av skilda anledningar varit beredda att betala högre

priser för fastigheterna, vilket, omvänt, betyder att de nöjt sig med en lägre

förräntning av sitt i fastighet av sådant slag investerade kapital.

Enbart det allmänna ränteläget torde icke kunna tillmätas avgörande betydelse

för hur procenttalet för schablonberäkningen rätteligen bör bestämmas.

Vid tillkomsten av bestämmelserna om schablonberäkning av inkomst

av en- och tvåfamilj sfastigheter förutsattes, att denna beräkningsmetod icke

skulle leda till annat resultat av inkomstberäkningen, på lång sikt sett, än

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

för övriga slag av annan fastighet, varav inkomsten fortfarande skulle beräknas

efter dittills gällande beräkningsmetod. Det synes också i hög grad

angeläget, att till begränsning av de olägenheter, som alltid måste bliva en

följd av två parallellt tillämpade, olika metoder för beräkning av samma

slag av inkomst, schablonmetoden, så långt möjligt, så anpassas efter inkomstberäkningen

för övrig annan fastighet, att icke, på längre sikt sett, två

helt skilda inkomstnivåer uppstå. Den naturliga och vid schablonberäkningens

införande avsedda metoden för en sådan anpassning lärer vara justering,

i erforderlig utsträckning, av procenttalet för schablonberäkningen.

Vid en sådan justering lärer böra beaktas icke endast verkan av en förväntad

höjning av den allmänna taxeringsnivån för eu- och tvåfamiljsfastigheter,

utan även å ena sidan den höjning av hyresnivån, som på senare tid

inträffat på grund av genomförda generella hyreshöjningar, samt de höjningar

av hyresnivån, vilka kunna tänkas bliva en följd av en eventuell liberalisering

av hyresmarknaden, som för närvarande är under övervägande,

och å anda sidan den ökning av fastighetsomkostnaderna, som på senare tid

ägt rum. Sedan genom en sådan anpassning av procenttalet för schablontaxeringen

likställighet nåtts, så långt möjligt, i fråga om inkomstberäkningen

på längre sikt sett mellan de olika slagen av fastigheter på basis av

1957 års taxeringsnivå, lärer anledning saknas att enbart på grund av utfallet

av den nu pågående fastighetstaxeringen för det ena eller andra slaget

av fastighet göra något avsteg från denna likställighet.

Av skäl, som tidigare utvecklats, skulle kammarrätten vilja förorda en

omprövning av det procenttal, efter vilket schablontaxeringen av inkomsten

av dessa fastigheter nu sker, under hänsynstagande till de efter fastställande

av detta procenttal inträffade ändringar i förhållanden, som kunna

inverka på procenttalets höjd. I detta sammanhang vill kammarrätten icke

underlåta att framhålla, att det procenttal, efter vilket omkostnad i form av

värdeminskning därvid beräknats, möjligen numera kan befinnas lågt bland

annat med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen på bostadsbyggandets

område och den i viss mån kvalitetsförsämrande rationalisering, som

därvid lärer ha förekommit i synnerhet beträffande en- och tvåfamilj sfastigheter.

I vart fall vill kammarrätten ifrågasätta, huruvida icke även vid eu

av en måttlig förhöjning av värdeminskningsavdraget betingad förkortning

av den beräknade livslängden det procenttal, efter vilket reparationskostnaderna

beräknats vid fastställande av procenttalet för schablonberäkning,

är lågt vid nu rådande höga kostnadsläge för reparationer. Båda dessa omkostnadsposter

lära, enligt sakens natur, genomsnittligt ställa sig i relation

till byggnadskubiken högre för en- och tvåfamiljsfastigheter än för större

hyreshus. Det synes därför kammarrätten icke osannolikt, att en omprövning

av procenttalet för schablonberäkning av intäkten av en- och tvåfamiljsfastigheter

skulle giva anledning till nedsättning av detsamma.

Riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Västmanlands, Gävleborgs och

Norrbottens län föreslår att procenttalet för inkomstberäkningen fastställes

till 2,5. Riksskattenämnden anför.

I den mån syftet med de föreslagna åtgärderna är att förhindra, att den

väntade höjningen av taxeringsnivån skall komma att få ogynnsamma ekonomiska

konsekvenser för flertalet fastighetsägare, bör detta syfte enligt

riksskattenämndens mening hellre tillgodoses genom att procenttalet vid

inkomstberäkningen sänkes till 2,5 eller till samma belopp som repartitionstalet.

Ur taxerings- och deklarationssynpunkt blir resultatet av en dylik

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957 55

åtgärd utan tvekan mer tillfredsställande än den av utredningsmannen föreslagna.

Om procenttalet vid inkomstberäkningen av en- och tvåfamiljsfastighetei

sänkes till 2,5 kan detta medföra, att verkningarna av den höjda taxeringsnivån

icke helt undanröjes utan att en viss mindre höjning sker av bruttointäkterna

för de fastigheter, varom här är fråga. Den ökning av skatteutgifterna

för egnahemsägarna, som en dylik åtgärd skulle kunna medföra,

synes emellertid bliva obetydlig. Det bör även beaktas att, sedan schablontaxeringen

för en- och tvåfamilj sfastigheter införts, en höjning av den allmänna

hyresnivån tillkommit, som icke påverkat inkomstberäkningen av de

schablontaxerade fastigheterna. Detta kan i och för sig tala för att en dylik

mindre skattehöjning är berättigad. I detta sammanhang vill riksskattenämnden

även fästa uppmärksamheten på att det vid taxeringen beräknade

värdet av t. ex. jordbruksarbetares bostadsförmån höjts i anledning av förändringarna

i den allmänna hyresnivån.

En sänkning av procenttalet vid inkomstberäkningen skulle visserligen,

såsom utredningsmannen understrukit, innebära att man avlägsnar sig från

principen att räntefoten på egnahemsägarens i fastigheten nedlagda kapital

bör ansluta sig till det allmänna ränteläget. Emellertid är det just detta

som på ett eller annat sätt måste ske — och så är i realiteten fallet även om

man konstruerar lagstiftningen såsom ett »sparavdrag» — om man xill

motverka den höjning av den statliga inkomstskatten, som i fråga om schablontaxerade

fastigheter blir följden av högre taxeringsvärden. Man kan ej

heller helt bortse från att procenttalet för dessa fastigheter ej torde liava

bestämts uteslutande med hänsyn till det allmänna ränteläget utan också

med visst beaktande av andra faktorer.

Tjänstemannens centralorganisation anser att, innan definitiv ställning

till procenttalets höjd tages, det bör klarläggas hur fastighetsomkostnaderna

och den allmänna hyresnivån utvecklats efter det att schablontaxeringen

beslutades. Vidare framhålles av organisationen vissa skäl för att det föreslagna

avdraget bestämmes, icke till ett belopp i kronor, utan i procent på

taxeringsvärdet. Det procenttal som därvid borde ifrågakomma utgör 0,75.

Enklast är då att den schablonberäknade bruttointäkten av en- och tvåfamilj

sfastigheter bestämmes till 2,25 procent.

De principiella anmärkninga r mot förslaget som framförts

— även av vissa remissinstanser som ansett sig på grund av omständigheterna

inte böra motsätta sig det föreslagna avdraget — går i regel ut på

att ett avdrag med den föreslagna konstruktionen icke verkar likformigt

och strider mot de förenklingssträvanden i fråga om deklarations- och taxeringsförfarandet

som framkommit under senare år.

Så t. ex. framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att, medan

avvecklingen av fastighetsbeskattningen innebär alt den direkta beskattningen

bättre anpassas efter skatteförmågeprincipen, så innebär det föreslagna

avdraget för egnahemsägare, att man i annat hänseende avlägsnar sig

från denna grundsats. Riksskattenämnden framhåller bl. a. att taxeringsarbetet

genom det föreslagna avdraget kompliceras och anför.

Genom införandet av schablonavdrag vid förvärvskällan kapital samt schablontaxering

vid förvärvskällan annan fastighet ha betydande förenklingar

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

åstadkommits i såväl taxerings- som deklarationsförfarandet. De åtgärder

utredningsmannen föreslagit synas få en helt motsatt effekt. De deklarationsformulär

(nr 6 b resp. 2 b) som användas för en- och tvåfamilj sfastigheter

samt för sommarstugor, belägna i annan kommun än hemortskommun,

äro ytterst förenklade. Därest garantibeloppet på sätt utredningsmannen

föreslagit kommer att understiga procenttalet för inkomstberäkningen,

måste såväl nettointäkt som procentavdrag (= garantibelopp) redovisas

å blanketterna. Såsom reglerna för sparavdraget utformats i förslaget,

torde även en relativt vidlyftig förklarande text erfordras å de deklarationsblanketter,

där inkomst av ifrågavarande slag av fastigheter redovisas, inte

minst med hänsyn till att åtskilliga fastigheter, för vilka schablontaxeringen

är tillämplig, avses skola vara undantagna från sparavdraget. Reglerna om

förlust av sparavdraget vid flyttning till annan kommun och om uppdelning

av avdraget på flera ägare respektive reduktion av detsamma, när fastighet

innehafts mindre än ett helt kalenderår eller då avdraget överstiger

den schablonmässigt beräknade intäkten av fastigheten, äro också ägnade

att komplicera blanketterna. Riksskattenämnden finner sålunda att de av

utredningsmannen föreslagna åtgärderna komma att få till följd, att redan

\unna

viss del bortfalla.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands

län anför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att, därest repartitionstalet

sänkes till 2,5, d. v. s. till ett tal som är lägre än den schablonberäknade

bruttointäkt, ägare av sådana en- och tvåfamilj sfastigheter som är belägna

i annan kommun än ägarens hemortskommun kan bli beskattade i förstnämnda

kommun inte bara för garantibelopp för fastigheten utan därutöver

även för inkomst av fastigheten. Därav framtvingas ett omständligt

arbete genom att det för fastigheten yrkade avdraget för räntor och dylikt

måste kontrolleras inte blott såsom hittills av taxeringsnämnden i fastighetsägarens

hemortskommun utan även av taxeringsnämnden i den kommun

där fastigheten är belägen. Länsstyrelsen påpekar att enbart inom

Värmdö fögderi vid 1956 års taxering för 22 000 sommarstugor och dylikt

taxering åsattes allenast för garantibelopp.

Det av utredningsmannen föreslagna avdragsbeloppet, 400 kronor,

har i allmänhet accepterats av de remissinstanser, som tillstyrkt eller lämnat

utan erinran förslaget att genom ett extra avdrag vid inkomsttaxeringen bereda

egnahemsägarna kompensation för de höjda taxeringsvärdena. I några

yttranden framförs dock andra förslag.

Landsorganisationen i Sverige anser att man inte bör bestämma avdraget

till visst belopp i kronor, enär detta skulle medföra orättvisor, i det att ett

nytt och svåröverskådligt progressivitetselement infördes i skattesvstemet.

Landsorganisationen föreslår i stället att avdraget bestämmes till 0,75 procent

av taxeringsvärdet. Ett sålunda beräknat avdrag skulle ge full kompensation

vid en genomsnittlig höjning av taxeringsvärdet med en tredjedel.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar sig för ett procentuellt avdrag

men med viss maximering och föreslår att avdraget skall beräknas till

en procent av taxeringsvärdet, dock högst till 400 kronor.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

57

Sveriges villaägare förbund föreslår en kombination av avdrag, nämligen

dels ett avdrag å en procent av taxeringsvärdet för att kompensera egnahemsägarna

för förhöjningen av taxeringsvärdet och dels ett avdrag å 400 kronor

för ägare av mindre egnahem (taxeringsvärde å högst 60 000 kronor) såsom

en uppmuntran av egnahemssparandet. För den händelse detta förslag inte

skulle vinna beaktande tillstyrker förbundet det i utredningspromemorian

framlagda förslaget med den jämkningen att avdragsbeloppet, för att bättre

tillgodose egnahemsägarna inom samtliga storleksgrupper, höjes till 600 kronor.

Förbundet anför bl. a. följande.

Villaägareförbundet får därför föreslå ett lämpligt procentavdrag i 3 Vschablonen

beträffande en- och tvåfamilj sfastigheterna. Storleken av delta

procentavdrag bör beräknas med hänsyn till att någon genomsnittlig skatteökning

på grund av taxeringsvärdenas höjning icke bör komma till stånd.

Om taxeringsvärdena höjas med i genomsnitt 35 % bör avdraget sättas till

0,8 procentenheter av taxeringsvärdena, vilket hör kunna avrundas till 1 c/c.

Denna avrundning torde bl. a. kunna motiveras med att fastigheter under

20 000 kronors taxeringsvärde enligt direktiven för fastighetstaxeringsarbetet

kommer att höjas med i genomsnitt 50 %.

Härigenom vinnes även, att man låter kompensationen för taxeringsvärdenas

höjning, åsyftande oförändrad genomsnittlig skatt, verka just på den

faktor där skattehöjningen slår igenom, nämligen schablonen för inkomstskattens

beräknande. Metoden har härigenom en bestämd fördel framför det

av utredningsmannen i utredningens avsnitt III föreslagna sparavdraget,

vilket icke har något direkt sammanhang med skattehöjningen på grund av

taxeringshöjningen. Till sin verkan blir sparavdraget mera svårt att beräkna.

Invändningar har framförts mot vissa av förslagets detaljbestämmelser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att avdrag bör medges för alla fastigheter,

som vid inkomsttaxeringen omfattas av den för en- och tvåfamilj sfastigheter

avsedda schablonmetoden för inkomstberäkningen, och anför.

Länsstyrelsen anser det däremot vara nödvändigt att bevara enhetligheten

i beskattningsreglerna så att, därest en ändring vidtages, denna skall gälla

samtliga de fastigheter, vilka för närvarande omfattas av schablonregeln. Ett

sönderbrytande av schablonen skulle medföra åtskilliga taxeringstekniska

olägenheter och i väsentlig grad innebära ett steg tillbaka i förenklingssträvandena

inom beskattningen. Länsstyrelsen kan icke heller i sak finna utredningsmannens

motivering för ett undantagande av vissa fastigheter företrädesvis

de s. k. sommarvillorna från den avsedda skattelättnaden vara befogad.

I yttrande år 1952 över det då föreliggande förslaget till schablonregelns

införande framhöll länsstyrelsen att räntebeskattning av investeringar i enfamiljshus

men ej av investeringar i lyxbilar eller lustjakter är resultatet av

en ren skälighetsbedömning som reellt sett innebär cn misskreditering i skattehänseende

av vissa levnadskostnader. Det nu föreliggande förslaget skärper

betydelsen av denna principiella invändning dels i och för sig genom höjningen

av taxeringsvärdena och dels genom den ifrågasatta regeln att sommarvillor

vid statlig beskattning skall behandlas strängare än egnahemmen.

Just jämförelsen med förvärvskällan kapital — där sparavdraget skall höjas

— hade bort föranleda utredningsmannen att göra en annan avvägning. Enligt

länsstyrelsens förmenande leder nämligen 1952 års ränteresonemang som

grund för schablonregeln närmast fram till att all fastighetsbeskattning i den

nya schablonregelns form är eu form av kapitalbeskattning.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

Länsstyrelsen vidhåller sin mening att schablonregeln måste uppfattas som

en rent praktisk angelägenhet och kan därför icke godta utredningsmannens

ståndpunkt beträffande sommarvillornas behandling vid statlig taxering.

Även kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet samt länsstgrelserna

i Kalmar och Västernorrtands län anser, att de nu berörda begränsningarna

i den föreslagna avdragsrätten kan utgå.

Kammarrätten framhåller i sitt yttrande att svårigheter kan befaras uppstå

vid tillämpningen av förslagets avdragsbestämmelser. Bl. a. befarar kammarrätten

att kravet på att egnahemsfastigheten inte får vara helt eller till

väsentligaste delen uthyrd kommer att leda till tolkningssvårigheter. Även

länsstyrelsen i Jönköpings län vänder sig mot detta krav.

Däremot vill länsstyrelsen ifrågasätta om inte undantaget för fastighet,

som varit helt eller till väsentligaste delen uthyrd, borde kunna utgå. Det

skulle nämligen ur taxeringssynpunkt vara en påtaglig fördel om avdraget

alltid kunde anknytas till sådana fastigheter, för vilka inkomsten beräknas

enligt schablonmetoden. Genom undantaget vinnes inte sådan överensstämmelse,

varjämte tvistigheter kunna uppkomma, exempelvis när i en tvåfamilj

svilla den av ägaren bebodda lägenheten är mycket liten i förhållande

till den uthyrda lägenheten. Ur den synpunkt, varmed schablonavdraget motiveras

i promemorian — sparandesynpunkten — är det för övrigt svårt att

finna någon grund för undantaget. Det sparande, som äger rum genom amorteringar

på en uthyrd villafastighet, synes vara lika förtjänt av uppmuntran

genom sparavdrag som sparandet i en av ägaren bebodd fastighet. Det blir

ju dessutom inte fråga om mer än en, i hemortskommunen belägen fastighet,

varför undantaget mycket sällan torde få betydelse.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför liknande synpunkter.

Enligt förslaget skulle i vissa fall det för egnahemsägare avsedda avdraget

komma att medges för sommarvilla o. dyl. som är belägen inom fastighetsägarens

hemortskommun. Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Kristianstads och Norrbottens län anser att detta förhållande icke är tillfredsställande

och att bestämmelserna bör utformas så, att avdrag icke skall

kunna medges för sommarvillor och andra dylika fastigheter, som inte är att

anse som egnahemsfastigheter i inskränkt mening.

Den föreslagna bestämmelsen att avdrag skall få åtnjutas endast av fysisk

person har mött vissa gensagor. Kammarrätten och Svenska sparbanksföreningen

anser att avdragsrätten bör utsträckas till oskift dödsbo. Kammarrätten

befarar därjämte alt begränsningen även i övrigt kan komma att medföra

vissa komplikationer, genom att locka till diverse transaktioner mellan

å ena sidan aktiebolag och handelsbolag in. fl. juridiska personer och å

andra sidan delägare i bolaget för att komma i åtnjutande av avdrag.

I utredningspromemorian förutsättes att det för egnahemsägare avsedda

avdraget skall medgivas även om avdraget skulle medföra eller öka ett underskott

å fastigheten. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför härom följande.

Länsstyrelsen anser för sin del, att avdrag bör medgivas, om garantibeloppet

beräknas till tre procent av taxeringsvärdet. En sänkning av pro
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

centsatsen till två och en halv procent skulle i och för sig innebära en

skattelindring av sådan omfattning, att det finns anledning taga under

övervägande, om avdrag för underskott då bör ifrågakomma.

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

är av den uppfattningen, att det föreslagna avdraget för egnahemsägare

bör medgivas även vid beräkning av jordbruksfastighet. Lantbruksförbundet

anför därom.

I den allmänna diskussionen har framförts önskemål om neutralisering

av de höjda taxeringsvärdena även ifråga om inkomst- och förmögenhetsskatt

liksom kvar låtenskaps- och arvsskatt och stämpelavgifter. Fastän enligt

förbundets uppfattning den medförda sänkningen av repartitionstalet

synes missgynna jordbrukarna mer än ägare av en- och tvåfamilj sfastigheter,

har utredningsmannen i sitt förslag föreslagit neutralisering av denna

höjning till allenast annan fastighet i form av en- och tvåfamilj sfastigheter.

Det vill dock förefalla som om jordbruksfastighet, redovisad enligt kontantprincipen,

är lika missgynnad, då några möjligheter till vinstreglerande dispositioner

icke finnas. För övriga jordbruk är de starkt begränsade. Det är

visserligen sant, att egnahemsfastighetens bruttointäkt är direkt avhängig

av det högre taxeringsvärdet men även jordbruksfastighetens hyresvärde påverkas

av den värdestegring, som träffar jordbruksfastigheter. Det utvisar den

successiva ökningen av schablonvärdena för värdering av bostadsförmån på

jordbruksfastighet. För de mindre jordbruksfastigheterna särskilt torde gälla,

att skillnaden i karaktär är obetydlig mellan dem och egnahemsfastigheter

av den typ, utredningsmannen avser. Lantbruksförbundet hemställer

därför, att sparavdraget tillerkännes även jordbruksfastighet.

Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter — under åberopande av

organisationens år 1952 avgivna yttrande över det av 1950 års skattelagssakkunniga

framlagda förslaget om beskattning av en- och tvåfamilj sfastigheter

enligt en förenklad schablonmetod — om icke de för en- och tvåfamilj

sfastigheter gällande grunderna för inkomstberäkningen borde tillämpas

även beträffande jordbruksfastigheter.

3. Departementschefen

1957 års fastighetstaxering väntas medföra en höjning av taxeringsvärdena

för en- och tvåfamilj sfastigheter med genomsnittligt en tredjedel. I

den föreliggande promemorian framlägges förslag till åtgärder i syfte att i

skälig mån förhindra att de höjda taxeringsvärdena leder till en ökad statlig

inkomstskatt för de berörda fastighetsägarna.

Anledningen till att en väntad lyftning av taxeringsvärdena även får effekt

i fråga om beräkningen av den statliga inkomstskatten för egnahemsägare

är ju att bruttointäkten av sådan fastighet numera skall beräknas till

3 procent av taxeringsvärdet. En höjning av detta värde resulterar sålunda

i eu ökning även av bruttointäkten av fastigheten. Såsom av den tidigare

redogörelsen framgår har utredningsmannen övervägt olika tänkbara tekniska

metoder för all åstadkomma den önskade reduceringen av statsskat
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

K ungt. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

ten. För egen del har utredningsmannen förordat att ett särskilt avdrag å

400 kronor skall medges vid beskattningen av egnahemsfastighet. I fråga

om beloppets storlek framhåller utredningsmannen att detsamma är så avvägt,

att nettointäkten av en egnahemsfastighet med ett nuvarande taxeringsvärde

å 40 000 kronor icke skall sliga vid en höjning av taxeringsvärdet

med en tredjedel. Då avdraget avvägts i förhållande till vad som är erforderligt

för att åstadkomma full kompensation i fråga om egnahem av genomsnittlig

storlek och standard kommer givetvis ägare av mindre egnahem

att bli något överkompenserade. Å andra sidan kommer enfamilj sfastigheler,

som bär högre taxeringsvärde än 40 000 kronor, att få vidkännas en viss

höjning av intäkten.

I och för sig kan goda skäl anföras för att använda den av utredningsmannen

anvisade metoden med ett särskilt egnahemsavdrag. Emellertid

kommer detta, såsom framgår av det anförda, att verka ojämnt även inom

området för vad som är att beteckna som egnahem, villor och tvåfamilj sfastigheter

av normal typ. Vidare kompliceras frågan rent taxeringstekniskt om

man, såsom jag föreslagit i ett föregående avsnitt, genomför en sänkning av

repartitionstalet från 4 procent till 2,5 procent. Utredningsmannens förslag

förutsätter att det nuvarande procenttalet 3 skall bibehållas för den schablonmässiga

beräkningen av bruttointäken. Såsom jag redan i annat sammanhang

nämnt skulle den situationen då uppkomma att garantibeloppet

blir lägre än intäkten enligt villaschablonen. Riksskattenämnden har i sitt

remissyttrande påpekat att detta förhållande skulle medföra en komplicering

av deklarations- och taxeringsförfarandet. Jag delar denna uppfattning

och vill för egen del tillägga att ett genomförande av utredningsmannens förslag

säkerligen skulle medföra att inkomstberäkningen för de schablontaxerade

fastigheterna, i synnerhet för de som ligger i annan kommun än hemortskommunen,

skulle förefalla de skattskyldiga onödigt invecklad.

Vid övervägande av frågan har jag funnit att man, trots de betänkligheter

av principiell natur som man kan hysa mot en sådan åtgärd, nu bör nedsätta

procenttalet för villaschablonen från 3 till 2,5. Härigenom skulle samma

procenttal komma att gälla såväl vid bestämmandet av fastighetens garantibelopp

som vid uträknandet av fastighetens bruttointäkt.

Den föreslagna nedsättningen av procenttalet för beräkningen av bruttoinkomsten

skulle emellertid inte hindra att vid en höjning av taxeringsvärdena

med omkring 35 procent bruttointäkten av en egnahemsfastighet likväl

ökar något. Denna konsekvens kan för det stora flertalet fastigheter

undvikas om sänkningen av procenttalet kombineras med ett avdrag av den

typ som utredningsmannen föreslagit. Jag förordar därför i sådant syfte

ett extra avdrag å 200 kronor. Detta avdrag synes dock böra begränsas till

sådana en- och tvåfamilj sfastigheter, som användes som bostad för ägaren.

Hur nettointäkten av villafastigheter påverkas av de föreslagna åtgärderna

— alltså en sänkning av procenttalet för villaschabloncn från 3 till 2,5

och införandet av ett extra avdrag å 200 kronor — framgår av följande

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

61

uppställning, i vilken till jämförelse jämväl medtagits uppgifter rörande

den verkan utredningsmannens förslag skulle haft.

Nuvarande ökning (+) eller minskning (—) av fastig
taxeringsvärde

hetsinkomsten vid en höjning av taxe
ringsvärdet

med 35 procent:

Enligt utrednings- Enligt proposi
mannens

förslag tionsförslaget

15 000........................ —244 — 145

20 000........................ - 190 — 125

30 000........................ - 85 — 88

40 000........................ + 20 — 50

50 000........................ + 125 — 13

55 000........................ + 176 +5

75 000........................ + 386 + 80

100 000........................ + 650 + 175

130 000........................ + 965 + 287

Siffrorna i tabellen utvisar endast ändringarna i den nettointäkt som ligger

till grund för beräkningen av statlig inkomstskatt. För ett överslag rörande

den totala skatten måste hänsyn jämväl tagas till den sänkning av

repartitionstalet, varom jag tidigare framlagt förslag. Då den föreslagna

sänkningen av repartitionstalet kompenserar för en 60-procentig höjning

men taxeringsvärdena å villafastigheter i genomsnitt kommer att höjas med

endast cirka 35 procent, kommer uppenbarligen en sänkning av den kommunala

inkomstskatten för dessa fastigheter att äga rum.

Den höjning av nettointäkten tabellen utvisar för fastigheter med högre

taxeringsvärden torde sålunda i stor utsträckning komma att neutraliseras.

Det extra avdraget har i promemorian avsetts skola ifrågakomma blott

beträffande fastighet som användes av ägaren såsom stadigvarande bostad.

En konsekvens härav blir att avdrag endast kommer att medgivas för fastighet

i fastighetsägarens hemortskommun men däremot icke för fastighet

i annan kommun. I vissa fall skulle dock avdraget komma att medges

även för t. ex. sommarnöjesfastighet nämligen när denna är belägen

i vederbörandes hemortskommun och han där icke har annan villafastighet.

För avdragsrätt skulle även gälla det villkoret att fastigheten icke

får vara helt eller till väsentligaste delen uthyrd, något som skulle kräva

viss kontroll av taxeringsmyndigheterna. Med den av utredningsmannen föreslagna

uppläggningen av avdragsbestämmelserna skulle vidare rätten till

avdrag i samband med förvärv av och flyttning till fastighet i annan kommun

komma att uppskjutas intill dess den nya kommunen blir vederbörandes

hemortskommun, d. v. s. i vissa fall mer än ett år.

De nämnda olägenheterna synes i huvudsak kunna undvikas om såsom

förutsättning för avdragsrätt i stället anges, att fastighetsägaren skall vara

mantalsskriven på fastigheten antingen för året näst före taxeringsåret eller

ock för taxeringsåret. Detta innebär, för att taga ett exempel, alt avdragsrätt

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

vid 1958 års taxering regelmässigt kommer att föreligga för sådan ägare av

en- och tvåfamiljsfaslighet som varit bosatt å fastigheten antingen den 1

november 1956 eller samma datum 1957. Särskilt undantag för uthyrda fastigheter

synes då överflödigt. Ej heller torde någon särregel för äkta makar

behövas.

I de fall bruttointäkten jämkas på grund därav att fastigheten förvärvats

eller avyttrats under beskattningsåret eller på grund därav att beskattningsåret

omfattar annan tid än 12 månader, torde motsvarande jämkning av

avdragsbeloppet böra ske.

Har fastighet flera ägare, bör avdragsbeloppet fördelas mellan ägarna i

förhållande till varje delägares andel i fastigheten. Huruvida delägare är berättigad

åtnjuta avdrag för den del av avdragsbeloppet, som belöper på honom,

får därefter prövas med hänsyn till hans mantalsskrivningsförhållanden.

Utredningsmannen har — under hänvisning till de bestämmelser som gäller

beträffande det extra avdrag som medges vid beräkning av inkomst av

kapital — föreslagit att från avdragsrätt skulle uteslutas alla juridiska personer

således även oskifta dödsbon. I likhet med vissa remissinstanser finner

jag tillräckliga skäl icke föreligga att göra undantag för oskifta dödsbon.

Jag förordar sålunda att avdragsrätten utsträckes till att omfatta jämväl

dessa, därvid såsom förutsättning för avdrag skall gälla att någon av delägarna

mantalsskrivits å fastigheten.

De nu förordade åtgärderna har, på sätt utredningsmannen föreslagit, begränsats

till de fastigheter som avses i 24 § 2 mom. kommunalskattelagen,

d. v. s. en- och tvåfamilj sfastigheter. Någon anledning att nu ändra motsvarande

bestämmelser för fastigheter, som tillhör bostadsföreningar m. fl.

(24 § 3 och 4 inom.), anser jag inte föreligga. Beträffande värdet av bostadsförmån

å jordbruksfastighet vill jag påpeka att detta värde skall beräknas

med ledning av i orten gällande hyrespris och sålunda inte står i direkt förhållande

till taxeringsvärdet å fastigheten. V.

V. Avdrag från inkomst av kapital

1. Promemorian

I promemorian påpekas, att det föreslagna avdraget för villafastigheter

kommer att överstiga avdraget vid beräkning av inkomst av kapital. Sistnämnda

avdrag uppgår till för makar gemensamt 200 kronor och för annan

skattskyldig 100 kronor. Eftersom avdraget för egnahemsägare merendels

torde tillkomma skattskyldig som är gift, kan sägas att sistnämnda avdrag

är dubbelt så stort som avdraget vid beräkning av inkomst av kapital. Det

kunde måhända i detta sammanhang övervägas huruvida inte det från inkomst

av kapital medgivna avdraget borde fördubblas så att det kom att

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957 63

uppgå för makar gemensamt till 400 kronor och för annan skattskyldig till

200 kronor.

Avgörande för en sådan höjning synes enligt promemorian bli storleken

av det skattebortfall för stat och kommun, som kan beräknas bli följden.

I samband med 1955 års lagstiftning om bl. a. sistnämnda avdrag beräknades

detta (prop. 1955:59 s. 118) medföra ett skattebortfall av 16 milj.

kronor för staten och 12 milj. kronor för kommunerna. Med ledning av

1950 års skattelagssakkunnigas beräkningar rörande skattebortfallet för

bottenavdrag vid inkomst av kapital (samma prop. s. 61) beräknar utredningsmannen

att en fördubbling av avdraget medför ett skattebortfall av

ytterligare högst 12 milj. kronor för staten och 1<0 milj. kronor för kommunerna.

Utredningsmannen erinrar emellertid om att det föreslagna avdraget

för egnahemsägare inte skulle ifrågakomma för sommarvillor, sportstugor

och andra en- eller tvåfamilj sfastigheter, som är belägna i annan

kommun än fastighetsägarens hemortskommun. En höjning av taxeringsvärdena

skulle emellertid även för dessa fastigheter komma att medföra

högre nettointäkter och därmed högre skatteintäkter för det allmänna; skattebortfallet

vid en fördubbling av det från inkomst av kapital medgivna

bottenavdraget torde i viss mån kompenseras härav.

Utredningsmannen föreslår att det extra avdraget från inkomst av kapital

fördubblas från och med 1958 års taxering.

2. Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av statskontoret, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,

Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,

Västernorrlands och Jämtlands län, Landsorganisationen i Sverige, näringslivets

skattedelegation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska landstingsförbundet,

Sveriges fastighetsägareförbund och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund.

Svenska sparbanksföreningen anser, under åberopande av bl. a. gällande

maximigränser i fråga om avdrag för premier för kapitalförsäkringar o. dyl.,

det befogat att bottenavdraget vid beräkning av inkomst av kapital höjes

till 600 kronor för makar och till 300 kronor för annan skattskyldig.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att bankspararna lidit förluster

genom penningvärdets fall och att dessa förluster överstigit det på

bank insalta kapitalets förräntning. Länsstyrelsen anser att det därför måste

framstå såsom obilligl och orättvist för den enskilde spararen, alt han ändock

blir beskattad för räntan. En total skattefrihet för ränteinkomster finner

länsstyrelsen dock sannolikt komma att medföra ett för stat och kommun

alltför stort skattebortfall. Länsstyrelsen föreslår i stället en bestämmelse

av innehåll, att fysisk person tills vidare, så länge penningvärdet

undergår fortsatt försämring, erhåller ett sparavdrag från inkomst av ränta

å bankmedel med belopp motsvarande räntan, dock högst 800 kronor.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

Sveriges luntbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

har intet att erinra mot den i promemorian föreslagna höjningen av

ifrågavarande avdrag men uttalar att avdraget bör konstrueras så, att det

verkligen medför ett ökat sparande och inte tillfälle till ökad konsumtion.

Avstyrkanden av utredningsmannens förslag föreligger i några yttranden.

Kammarrätten anser det föreslagna avdraget för egnahemsägare och

bottenavdraget från inkomst av kapital inte äga så nära inbördes sammanhang

att de beloppsmässigt är avliängiga av varandra. Kammarrätten tilllägger.

Såsom en önskvärd bieffekt av det extra avdraget vid beräkning av inkomst

av kapital har andragits, att avdraget skulle kunna vara ägnat att

verka sparfrämjande. Om någon sådan effekt därav kan förväntas, har

ännu icke kunnat utrönas. Det förefaller dock, som om andra faktorer,

bland annat penningvärdets utveckling, åtminstone för närvarande skulle

vara av dominerande inflytande på sparandet. Om likväl det skulle anses

önskvärt att på beskattningens område vidtaga åtgärder för främjande av

det sparande i mindre omfattning, som närmast beröres av förslaget, synas

dessa bättre ägnade att tjäna det avsedda syftet, om de; direkt inriktas på

uppmuntrande av så kallat nysparande.

Under åberopande av bristande sammanhang mellan det för egnahemsägare

föreslagna avdraget och avdraget från inkomst av kapital avstyrker

även överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Kristianstads län, Svenska landskommunernas

förbund och Svenska stadsförbundet förslaget i denna del.

Sistnämnda förbund tillägger att det skattebortfall, som på grund av den

föreslagna förhöjningen av avdraget skulle uppkomma för kommunerna

inte är av så ringa omfattning att man helt kan bortse därifrån.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län samt Tjänstemännens

centralorganisation, som avstyrkt det av utredningsmannen föreslagna avdraget

för egnahemsägare, avstyrker jämväl utredningsmannens förslag i nu

ifrågavarande del. I

I några yttranden föreslås viss ändring i avdragets konstruktion. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län anför härom.

Länsstyrelsen vill emellertid påpeka en inadvertens i avdragets nuvarande

konstruktion vid jämförelse med vad utredningsmannen föreslagit

skola gälla för sparavdraget på villafastigheter. Det senare avdraget föreslås

skola atnjutas från pa visst sätt beräknad bruttointäkt, i följd varav underskott

å förvärvskällan kan uppstå eller öka till följd av avdraget. Vid beräkning

av inkomst av kapital gäller däremot, att sparavdraget icke får

medföra att underskott uppstår. Det synes rimligt att även i senare fallet

sparavdraget får utnyttjas i den mån bruttointäkten därtill förslår.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför liknande synpunkter.

Landsorganisationen i Sverige, som tillstyrkt utredningsmannens förslag

i nu förevarande hänseende, berör även frågan om avdrag för försäkringspremier

m. m. Organisationen erinrar om att den tidigare uttalat sig för en

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1957

höjning av schablon- och maximiavdragen för sådana premier. Höjningen

av sjukförsäkringsavgifterna utgör enligt organisationen ytterligare ett motiv

för sådan höjning. Organisationen föreslår därför att avdragen höjes

med en tredjedel.

3. Departementschefen

Enligt beslut av 1955 års riksdag har under åren 1955 och 1956 prövats ett

särskilt system för premiering av det frivilliga sparandet. Avsikten med

denna sparform har varit att genom en kontant premie stimulera till ökat

banksparande. Ehuru premiesparandet i och för sig fått stor anslutning torde

det numera stå ganska klart att det extra nysparande, som härigenom

framkommit, icke är av den storleksordning att statsmakterna bör binda sig

för en fortsatt premiering i denna form.

I stället synes det naturligt att det fortsatta stödet åt sparandet ges genom

eu höjning av de schablonavdrag som från och med beskattningsåret 1956

tillämpas vid beskattning av inkomst av kapital. Dessa avdrag uppgår för

närvarande till 100 kronor för ensamstående skattskyldiga och till 200

kronor för gifta skattskyldiga. Utredningsmannen har från sina utgångspunkter

föreslagit en fördubbling av avdraget.

Flertalet av de i ärendet hörda remissinstanserna har i princip tillstyrkt

att en höjning av avdraget nu genomföres. Vid bestämmandet av avdragets

storlek bör enligt min mening hänsyn tagas till att den kontanta premiering

av sparandet som ägt rum under de båda senaste åren bortfaller. För

att inom ramen för detta avdrag kunna uppmuntra nysparandet bland de

mindre inkomsttagarna är det uppenbarligen angeläget att avdraget tages

till så pass stort att skälig marginal finns för att från beskattning fritaga

även ränteinkomsten på nysparandet. En ökning med 200 kronor för gifta

och 100 kronor för ogifta, som utredningsmannen föreslagit, torde icke vara

tillräcklig för att tillgodose detta syfte. Många mindre sparare skulle vid en

sådan avvägning av avdragsbeloppet icke kunna påräkna någon nämnvärd

skattelindring för de ränteinkomster som belöper på det nya sparande, som

han kan prestera utöver redan gjort bottensparande. Jag vill i detta sammanhang

nämna att en familj som helt utnyttjat premiesparandets möjligheter

nu har ett banktillgodohavande å 4 000 kronor. För ensamstående

uppgår motsvarande belopp till 2 000 kronor. Med nuvarande ränteläge

skulle ett avdrag med 600 kronor för gifta och med 300 kronor för ensamstående

innebära att avkastningen på ett kapital av ca 14 000 kronor för

gifta och 7 000 kronor för ogifta skulle bli skattefri. Sättes gränsen vid dessa

kapitalbelopp synes rimlig hänsyn ha tagits till behovet att kunna premiera

nysparandet bland den stora massan av småsparare. Med hänvisning till det

nu sagda vill jag tillstyrka att det skattefria bottenbeloppet för kapitalinkomst

bestämmes till 600 kronor för gifta och 300 kronor för ogifta. Med

utgångspunkt från de av utredningsmannen verkställda beräkningarna kan

skattebortfallet vid ett genomförande av detta förslag uppskattas till 22

milj. kronor för staten och 17 milj. kronor för kommunerna.

5 Ilihang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. yr 71

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

VI. Förslag om ändring av 5 § 4 mom. kommunalskattelagen

I 5 § 4 mom. kommunalskattelagen stadgas, att skattefrihet i vissa fall

föreligger för byggnad (resp. med varandra sammanhängande byggnader),

vars värde understiger 500 kronor. Bestämmelsen avser sådan byggnad som

är belägen å mark tillhörig annan än byggnadens ägare. Av 6 § 2 mom. kommunalskattelagen

framgår vidare att taxering inte skall ske av sådan byggnad.

Den bestämmelse, som nu finnes intagen i 5 § 4 mom. kommunalskattelagen,

tillkom genom beslut av 1920 års riksdag. Frågan hade aktualiserats

av kammarrätten i dess yttrande över de år 1917 framlagda kommunalskatteförslagen.

I nämnda yttrande (prop. 1920: 191 s. 433) påpekade kammari

ätten, att ett rent praktiskt intresse bjöd, att anteckningar om mindre

värdefulla byggnader å annans mark och deras värden inte belastade

längderna. Kammarrätten framhöll att fastighetsskatten för sådana fastigheter

mte skulle uppgå till nämnvärda belopp och föreslog införandet av en

undantagsbestämmelse, motsvarande den som nu återfinnes i 5 § 4 mom.

kommunalskattelagen. Såsom exempel på byggnader som skulle omfattas

av bestämmelsen angav kammarrätten lusthus, lekstugor och byggnader i

koloniträdgårdar.

Beloppsgränsen 500 kronor kvarstår oförändrad sedan bestämmelsens

tillkomst. Anmärkas bör måhända att värdegränsen 500 kronor såsom uttryck

för en obetydlig fastighet synes ha inkommit i skattelagstiftningen

forsta gången i 1897 års bevillningsförordning, som innehöll stadgande om

befrielse under viss förutsättning från fastighetsbevillning för innehavare

av lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens huvudsakliga värde

utgjordes av åbyggnaden och ej översteg 500 kronor.

I sitt yttrande över förslaget till sänkning av repartitionstalet för fastighetsbeskattningen

aktualiserar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län de°n

i o § 4 mom. kommunalskattelagen givna undantagsbestämmelsen samt anför.

På grund av 500-kronorsregeln har man vid tidigare allmänna fastighetstaxeringar

i allmänhet kunnat underlåta att taxera s. k. kolonistugor. Dessa

byggnader torde emellertid numera regelmässigt hava så högt saluvärde,

att de icke längre kunna uteslutas från taxering. Emellertid skulle åsät,

, e. av ett taxeringsvärde på exempelvis 1 000 eller 1 500 kronor för en

kolonistuga endast medföra ett helt obetydligt skatteuttag. Däremot skulle

en sadan taxering komma att orsaka betydande besvär dels för ägaren vid

deklarationens avgivande dels för skattemyndigheterna vid kontroll av dekiarationen

och vid taxeringens påförande. Länsstyrelsen tillåter sig på

grund harav föreslå, att den ifrågavarande värdegränsen i 5 § kommunalskattelagen

hojes, förslagsvis till 2 000 kronor. Det synes önskvärt, att denna

ändring må kunna tillämpas redan vid 1957 års allmänna fastighetstaxenn8*
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij. ts proposition nr 71 år 1957

Departementschefen

67

I likhet med länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner jag det påkallat

med en höjning av ifrågavarande värdegräns. För att tillgodose det ursprungliga

syftet med bestämmelsen — d. v. s. att från beskattning undantaga

mindre byggnader å annans mark t. ex. kolonistugor o. dyl. — torde det

1 och för sig vara tillräckligt att höja gränsen till det av länsstyrelsen föreslagna

beloppet 2 000 kronor. Godtages den tidigare förordade sänkningen av

repartitionstalet från 4 procent till 2,5 procent skulle emellertid ett värde

av 2 000 kronor endast motsvara ett garantibelopp av 50 kronor (2,5 % av

2 000 kr.). Med hänsyn till de regler om avjämning till jämna hundratal

kronor, som numera skall tillämpas vid framräknandet av den beskattningsbara

inkomsten, torde en höjning av beloppet till åtminstone 3 000 kronor

icke föranleda nämnvärt skattebortfall. Jag tillstyrker sålunda att den ändringen

vidtages i 5 § 4 mom. kommunalskattelagen att den däri angivna

befrielsen från skatteplikt skall gälla byggnad, vars värde understiger 3 000

kronor. Den höjda gränsen bör, på sätt länsstyrelsen föreslagit, tillämpas

redan vid 1957 års allmänna fastighetstaxering.

VII. Höjning av beloppen för skattefri förmögenhet och kvarlåtenskap

1. Gällande rätt

Statlig förmögenhetsskatt och kvarlåtenskapsskatt utgår f. n. efter följande

skiktskalor.

Statlig förmögenhetsskatt

Kvarlåtenskapsskatt

Beskattningsbar

Skatt i

Kvarlåtenskap

Skatt

förmögenhet kr.

%

kr.

0/

/o

— 50 000

—-

— 50 000

—

50 100— 100 000

0,5

50 100— 70 000

5

100100— 150 000

0,8

70100— 100 000

10

150100— 200 000

1,0

100 100— 200 000

15

200100— 400 000

1,3

200100— 300 000

20

400 100—1 000 000

1,6

300 100— 500 000

25

t 000 100—

1,8

500 100—1 000 000

30

1 000 100—2 000 000

35

2 000 100—5 000 000

40

5 000 100—

50

Dessa skiktskalor bestämdes av 1953 års riksdag (prop. nr 213; BevU 50).

Dessförinnan gällde de skatteskalor som fastställdes i samband med antagandet

år 1947 av förordningarna om statlig förmögenhetsskatt och om

kvarlåtenskapsskatt. Dessa ursprungliga skatteskalor hade som gräns för

skattepliktens inträde 30 000 kronor. I samband med höjningen av denna

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1957

gräns till 50 000 kronor företogs även i övrigt en justering nedåt av skatteskalorna,

utom beträffande de högsta skikten.

Vid beräkning av skattepliktig förmögenhet skall fastighet upptagas till

det taxeringsvärde, som gäller för fastigheten vid beskattningsårets utgång.

Även i skattepliktig kvarlåtenskap ingående fast egendom skall i regel upptagas

till sitt taxeringsvärde.

2. Arvsskattesakkunnigas förslag

För att bedöma den förmögenhetsökning som kan väntas till följd av en

efter 1957 års fastighetstaxering höjd taxeringsnivå för fastigheter, torde

— framhåller de sakkunniga — de vid Stockholmsmötet gjorda uttalandena

vara en god utgångspunkt. I den mån höjning av fastighets värde blir större

än det rekommenderade procenttalet, torde detta främst äga samband med

att taxeringen för fastigheten varit väl låg enligt nuvarande taxeringsnivå.

Innehavare av en sådan fastighet har under en följd av år er lagt lägre skatt

än han rätteligen skolat göra, om fastigheten varit riktigt taxerad. En höjning

utöver procenttalen innebär således i allmänhet att rättelse skedde av

ett tidigare missförhållande.

Vid mötet har, fortsätter de sakkunniga, rekommenderats olika höjningar

för jordbruksfastighet och annan fastighet och olika höjningar för olika

grupper av annan fastighet. Höjningen av annan fastighet är genomgående

betydligt lägre än höjningen av jordbruksfastighet. Då man överväger möjligheten

att i vissa hänseenden undanröja återverkningarna vid förmögenhetsskatten

av den höjda fastighetstaxeringsnivån, ligger det närmast till

hands att utgå från ägare av jordbruksfastighet, som ju drabbas av den

största höjningen. De sakkunniga har därför i första hand undersökt förinögenhetsställningen

för ägarna av familjejordbruk och de förmögenhetsökningar,

som kan väntas inträda genom den förestående höjningen av

jordbruksfastigheternas taxeringsvärden. Om skatteskalan vid förmögenhetsskatten

bestämmes så, att dessa jordbrukare efter fastighetstaxeringen

inte utsättes för skärpt beskattning, följer därav automatiskt att ägare av

egna hem och liknande fastigheter i allmänhet inte heller drabbas av skärpt

beskattning. Tvärtom kommer dessa skattskyldiga att erhålla en något

större skattelättnad än som är motiverad enbart av hänsyn till den höjda

taxeringsnivån för dessa fastigheter. Förslaget medför självfallet även en

skattelättnad för ägare av hyreshus och liknande fastigheter. En annan

oundviklig följd, framhåller de sakkunniga, skulle bliva att förmögenhetsägare,

som har sina tillgångar placerade annorledes än i fastighet, erhåller

en skattelindring som inte heller är motiverad ur de synpunkter, varom nu

är fråga.

De sakkunniga har för att erhålla material för en bedömning av storleken

av den justering av skatteskalorna som erfordras gjort vissa beräkningar

om genomsnittlig storlek av nettoförmögenheten hos innehavare av jordbruk

av olika storlek. Material till dessa beräkningar har de sakkunniga

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

69

hämtat från jordbruksräkningen år 1951, den år 1955 tryckta utredningen

angående »Jordbrukarnas tillgångar och skulder den 31 december 1952»,

den årliga statistiken »Skattetaxeringarna samt fördelningen av inkomst

och förmögenhet» m. m. Vidare har undersökts hur dessa genomsnittliga

förmögenheter kan beräknas komma att genomsnittligt påverkas av 1957

års fastighetstaxering. Resultatet av dessa undersökningar åskådliggöres

av följande tabell.

Brukningsenheternas storlek

efter åkerareal

Före 1957 års fastighets- taxering

Efter 1957 års fastighets- taxering

Genomsnitt- ligt taxerings- värde, kr

Genomsnittlig

nettoför- mögenhet, kr

Genomsnitt- ligt taxerings- värde, kr

Genomsnittlig

nettoför- mögenhet, kr

2— 5 hektar..................

15 300

21 000

24 900

30 600

5—10 » ..................

25 900

34 000

39 100

47 200

10— 20 * ..................

41000

50 300

59 800

69 100

20 »> ..................

55 600

65 300

79 500

89 200

20— 30 » ..................

65 500

75 600

93 000

103 100

30 » ..................

80 600

90 300

114 500

124 200

30— 50 » ..................

99 900

109 000

141 000

151 000

50 * ..................

133 800

135 200

198 600

200 000

50—100 »> ..................

180 800

171 500

277 000

267 700

De sakkunniga framhåller att, såsom tidigare angivits, skalan vid förmögenhetsskatten

bör utformas på så sätt att i första hand ägare av jordbruk

med 10—20 hektar åker och en för trakten normal skogsareal, s. k. basjordbruk,

inte drabbas av skattehöjning till följd av den höjda taxeringsnivån

för jordbruksfastighet. Då den genomsnittliga nettoförmögenheten för

ägarna av basjordbruken till följd av den nya fastighetstaxeringen ökas från

50 300 kronor till 69 100 kronor (jfr tablån), betyder detta att det skattefria

beloppet måste höjas från 50 000 kronor till i vart fall 70 000 kronor.

Vid bedömande av behovet av längre gående åtgärder har de sakkunniga

tagit hänsyn till förändringen av den genomsnittliga uträknade förmögenhetsskatten

för självägande jordbrukare till följd av fastighetstaxeringen.

Dessa förändringar, beräknade dels med oförändrad skattepliktsgräns och

dels med denna gräns bestämd till 70 000 kronor, 75 000 kronor resp. 80 000

kronor, framgår av denna uppställning.

Brukningsenheternas

storlek efter åkerareal

Genomsnittlig Skatteökning f+) eller skatteminskning (—

förmögenhets- efter 1957 års fastighetstaxering

)

skatt före 1957

års fastighets
-

Skattepliktsgräns kronor

taxering, kr

50 000

70 000

75 000

80 000

10— 20 hektar

20 *

20— 30 »

30 *

30— 50 »

50 »

50—100 *

1

76

128

201

322

532

865

+ 94

1

+ 120

+ 20

+ 147

+ 47

+ 243

+ 143

+ 338

+ 238

+ 618

+ 518

+ 1 165

+ 1065

- 1

- 1

5

- 30

+ 22

- 3

+ 118

+ 93

+ 213

+ 188

+ 493

+ 468

+ 1040

+ 1015

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

De sakkunniga framhåller, att ett skattefritt belopp å 70 000 kronor medför

en obetydlig skattehöjning för sådana ägare av basjordbruk, som före den

nya fastighetstaxeringen redovisade en nettoförmögenhet överstigande 50 000

kronor. Vidare medför detta alternativ en höjning för ägaren av ett genomsnittligt

jordbruk med en åkerareal av 20—30 hektar, s. k. normjordbruk. De

sakkunniga anför vidare följande.

Ett skattefritt belopp å 75 000 kronor skulle enligt tabellen medföra en mindre

skattesänkning även för ägare av ett genomsnittligt 20 hektars jordbruk,

d. v. s. vid övre gränsen för bas jordbruken, och alltså även för dem vilkas

nettoförmögenhet före den nya fastighetstaxeringen översteg 50 000 kronor.

Vidare skulle detta alternativ medföra att skattehöjningen för ett genomsnittligt

normjordbruk begränsades till ett obetydligt belopp.

Vad slutligen angår det tredje alternativet, d. v. s. ett skattefritt belopp

å 80 000 kronor, skulle detta medföra ej blott en viss skattelättnad för alla

ägare av basjordbruk utan även en obetydlig skattelättnad för ägare av genomsnittliga

norm jordbruk. För ägare av större normj ordbruk skulle detta

alternativ medföra att förmögenhetsskatten skulle öka endast obetydligt. Således

skulle för ägare av ett jordbruk om 30 hektar — normjordbrukens övre

gräns — om skattepliktsgränsen bibehölls oförändrad, den nya fastighetstaxeringen

medföra en skatteskärpning av 243 kronor, medan skärpningen

icke uppgår till mer än 93 kronor, därest gränsen för skattskyldighet bestämmes

till 80 000 kronor.

Beträffande egna hem och liknande fastigheter har man, såsom tidigare

angivits, att vid den pågående fastighetstaxeringen räkna med en genomsnittlig

höjning av gällande taxeringsvärden med en tredjedel. Om det skattefria

beloppet bestämmes till 80 000 kronor, erhålla ägare av egna hem och

liknande fastigheter därigenom som regel en större skattelättnad än som

är motiverad enbart av hänsyn till den antagna höjningen av taxeringsnivån

för dessa fastigheter. Endast om fastigheten i fråga om storlek och standard

går utöver det för sådana fastigheter normala, eller om fastigheten ingår i en

större förmögenhet torde skattehöjningar kunna inträffa.

Vad slutligen angår hyresfastigheter har man för fastigheter med taxeringsvärden

mellan 30 000 kronor och 200 000 kronor att utgå från en höjning

om cirka 15 procent av gällande taxeringsvärden. Med skattepliktsgränsen

bestämd till 80 000 kronor torde för ägare av hyresfastighet skatteskärpning

icke inträda, om fastigheten ingår i en förmögenhet av måttlig storlek.

I annat fall synes anledning icke förefinnas att eliminera fastighetstaxeringens

verkningar.

De sakkunniga har, med hänsyn till förslagets provisoriska natur, enats

om att några ändringar i skatteskalan inte nu borde föreslås utöver höjning

av bottenbeloppet. Från denna utgångspunkt har, framhålles det i

promemorian, inom de sakkunniga hävdats å ena sidan att det skattefria

bottenbeloppet borde sättas högre än 80 000 kronor i syfte att därigenom

i större utsträckning undanröja verkningarna av de höjda taxeringsvärdena

jämväl för fastighetsägare med större förmögenhet än som motsvarar det

genomsnittliga normj ordbruket och å andra sidan att man i nuvarande läge

inte hade anledning sätta det skattefria beloppet så högt som 80 000 kronor,

då även med ett lägre tal basjordbruken torde helt frias från skattehöjning.

De sakkunniga har emellertid enats om att föreslå, att det skattefria botten
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

beloppet vid förmögenhetsskatten för närvarande bör bestämmas till 80 000

kronor. Härvid har bl. a. beaktats, att fråga nu är allenast om ett provisorium,

varför de sakkunniga velat i görligaste mån undvika att ingå på frågor

av mer principiell betydelse för att icke härigenom föregripa sitt slutliga

ställningstagande. Vid sådant förhållande — understryker de sakkunniga

— är det tydligt, att de i sitt slutliga förslag kan komma att föreslå en

annan skattepliktsgräns än den nu angivna.

Den föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen innebär från och med

1958 års taxering befrielse från skatt för förmögenheter under 80 000 kronor

och en skatteminskning om 150 kronor för förmögenheter över 80 000

kronor.

Skattebortfallet för staten genom den av de sakkunniga föreslagna höjningen

av det skattefria beloppet har i promemorian beräknats till 20 miljoner

kronor. Höjningen av taxeringsvärdena vid 1957 års fastighetstaxering

beräknas emellertid i och för sig medföra en ökning av förmögenhetsskatten

å ungefär samma belopp.

De sakkunniga föreslår vidare, att med hänsyn till det sammanhang, som

föreligger mellan förmögenhetsskatten och kvarlåtenskapsskatten, den föreslagna

höjningen av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsskatten — på sätt

tidigare skett — åtföljes av en motsvarande höjning av gränsen för beräkning

av kvarlåtenskapsskatt.

De sakkunniga beräknar att denna ändring kommer att medföra en årlig

minskning i kvarlåtenskapsskattens avkastning med omkring två miljoner

kronor. Därvid har emellertid inte hänsyn tagits till verkningarna av de

höjda taxeringsvärdena.

Slutligen föreslås i promemorian att den föreslagna ändringen av skattepliktsgränsen

åtföljes av en motsvarande ändring av deklarationspliktsgränsen

enligt 22 § 1 mom. punkt 4 taxeringsförordningen den 23 november

1956 (nr 623).

3. Remissyttrandena

Arvsskattesakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av Göta hovrätt, statskontoret samt länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,

Skaraborgs, Värmlands och Västernorrlands län, därvid i regel ändringens

provisoriska karaktär understrukits.

Kammarrätten ställer sig tveksam till om lagstiftningsåtgärder bör vidtagas

redan innan man kan överblicka resultatet av 1957 års allmänna fastighetstaxering.

Då förslaget emellertid på grund av sina relativt ringa verkningar

inte allvarligt föregriper frågans slutliga lösning, vill kammarrätten

dock inte avstyrka, att detsamma som ett provisorium antages i avvaktan

på en mera allsidig prövning av förmögenhetsskattens utformning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser sig inte kunna tillstyrka att skat
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

telättnaden åvägabringas på det sätt de sakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen

förordar i stället en metod med ett särskilt schablonavdrag å 30 000 kronor

från fastighets taxeringsvärde vid förmögenhetsberäkningen.

4. Departementschefen

Det av arvsskattesakkunniga framlagda förslaget innebär en höjning av

de skattefria bottenbeloppen för förmögenhet och kvarlåtenskap från 50 000

kronor till 80 000 kronor. Den föreslagna ändringen är, såsom också de sakkunniga

framhållit, ett provisorium för tiden intill dess de sakkunniga

framlagt sitt slutliga betänkande och statsmakterna på grundval därav

tagit ställning till frågan om reformer på ifrågavarande beskattningsområden.

Med hänsyn till att slutgiltigt förslag bör kunna framläggas redan till

1958 års riksdag och det alltså är fråga om en kortvarig anordning, torde

de sakkunnigas provisoriska förslag — oaktat det i vissa avseenden inte kan

betraktas som helt tillfredsställande — dock kunna godtagas. Jag tillstyrker

sålunda att skattepliktsgränsen höjes till 80 000 kronor.

VIII. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)

om kvarlåtenskapsskatt; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. taxeringsförordningen

den 23 november 1956 (nr 623).

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Skoglund

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1957

73

Bihang

Utredningsmannens förslag

Utkast

till

lag om ändring i kommunalakattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas att 25 § 3 mom., 39 § 3 mom. och 47 § kommunalskattelagen

samt anvisningarna till 47 § samma lag1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

25 §.

3 mom. I fråga om fastighet, för

vilken intäkten skall beräknas enligt

24 § 2 eller 3 mom., må avdrag icke

göras för andra omkostnader än för

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt

kapital samt tomträttsavgäld eller

liknande avgäld.

Har fastighet

(Föreslagen lydelse)

25 §.

3 mom. I fråga om fastighet, för

vilken intäkten skall beräknas enligt

24 § 2 eller 3 mom., må avdrag utöver

vad som stadgas i nästfoljande

stycke icke göras för andra omkostnader

än för ränta å lånat, i fastigheten

nedlagt kapital samt tomträttsavgäld

eller liknande avgäld.

För fastighet, som avses i 2i § 2

mom. må, i fråga om tid då fastigheten

icke varit helt eller till väsentligaste

delen uthyrd, beräknas ett extra

avdrag med, för helt år räknat,

400 kronor, dock högst med belopp

som jämlikt nyssnämnda lagrum

skall upptagas såsom intäkt av fastigheten.

Avdrag som nu sagts må

åtnjutas blott av fysisk person samt

för en och samma skattskyldig allenast

beträffande en, i den skattskyldiges

hemortskommun belägen fastighet.

Avdraget beräknas i fall som

avses i 52 § 1 mom. för äkta makar

gemensamt.

— använda fastighetsdelen.

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft

intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,

äger, där bruttointäkten överstiger

sammanlagda beloppet av de i 1 mom.

avsedda kostnaderna, utöver avdrag

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft

intäkt varom i 38 § 1 mom förmäles,

äger, där bruttointäkten överstiger

sammanlagda beloppet av de i 1 mom.

avsedda kostnaderna, utöver avdrag

1 Senaste lydelse av 25 § 3 mom. se 1954: 51, av 39 § 3 mom. se 1955:122, av 47 § se

1954: 44 och av anvisningarna till 47 § se 1953: 400.

0 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV 71

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

(Nuvarande lydelse)

för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag

med 100 kronor. Har den skattskyldige

under beskattningsåret varit

gift och levt tillsammans med andra

maken, må nu avsett avdrag för dem

båda gemensamt åtnjutas med 200

kronor. I intet fall må dock skattskyldig

åtnjuta extra avdrag med

högre belopp än som svarar mot skillnaden

mellan bruttointäkten och

summan av de i 1 mom avsedda kostnaderna.

(Föreslagen lydelse)

för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag

med 200 kronor. Har den skattskyldige

under beskattningsåret varit

gift och levt tillsammans med

andra maken, må nu avsett avdrag

för dem båda gemensamt åtnjutas

med WO kronor. I intet fall må dock

skattskyldig åtnjuta extra avdrag

med högre belopp än som svarar mot

skillnaden mellan bruttointäkten och

summan av de i 1 mom. avsedda

kostnaderna.

47 §. 47 §.

För fastighet, som året näst före För fastighet, som året näst före

taxeringsåret varit skattepliktig, be- taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas

garantibelopp till fyra pro- räknas garantibelopp till två och en

cent av fastighetens taxeringsvärde halv procent av fastighetens taxeförstnämnda

år. Garantibeloppet upp- ringsvärde förstnämnda år. Garantitages

inom den kommun, där fastig- beloppet upptages inom den komheten

är belägen, såsom skatteplik- mun, där fastigheten är belägen, såtig

inkomst för fastighetens ägare, som skattepliktig inkomst för fastigSåsom

ägare anses jämväl den, vilken betens ägare. Såsom ägare anses jäminnehar

fastighet med fideikommiss- väl den, vilken innehar fastighet med

rätt eller eljest utan vederlag besitter fideikommissrätt eller eljest utan vefastighet

på grund av testamenta- derlag besitter fastighet på grund av

• riskt förordnande. testamentariskt förordnande.

Vad som----------anslagen jord.

Såsom innehavare--------såsom innehavare.

Skall avkastning---------— fastighetens skogsvärde.

Där beträffande--------ingående skogsvärdet.

Garantibelopp beräknas---------hänsyn härtill.

Anvisningar

till 47 §.

Till ledning--------

1. Har rörelseidkare, som använder

av honom ägd fastighet i rörelsen,

gjort sådan omläggning av räkenskapsår

att beskattningsåret kommit

att omfatta 9 månader, beräknas garantibeloppet

till 9/12 av det belopp,

som motsvarar fyra procent av fastighetens

taxeringsvärde. Har beskattningsåret

kommit att omfatta 15

månader, beräknas garantibeloppet

till 15/12 av nyss angivet belopp.

2. Har i fall, då beskattningsår

sammanfaller med kalenderår, "fas
-

till 47 §.

följande exempel.

1. Har rörelseidkare, som använder

av honom ägd fastighet i rörelsen,

gjort sådan omläggning av räkenskapsår

att beskattningsåret kommit

att omfatta 9 månader, beräknas

garantibeloppet till 9/12 av det belopp,

som motsvarar två och en halv

procent av fastighetens taxeringsvärde.

Har beskattningsåret kommit att

omfatta 15 månader, beräknas garantibeloppet

till 15/12 av nyss angivet

belopp.

2. Har i fall, då beskattningsår

sammanfaller med kalenderår, fas
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1957

75

(Nuvarande lydelse)

tighet bytt ägare den 1 september beskattningsåret,

beräknas garantibeloppet

för den tidigare ägaren till

8/12 och för den nye ägaren till 4/12

av det belopp, som motsvarar fyra

procent av fastighetens taxeringsvärde.

3. Har en rörelseidkare gjort sådan

omläggning av räkenskapsår att

det beskattningsår, som ligger till

grund för 1958 års taxering, omfattar

tiden 1/7 1956—31/12 1957 samt

har han för sin rörelse förvärvat en

fastighet den 1 september 1956 och

en annan fastighet den 1 april 1957,

beräknas garantibeloppet vid nyssnämnda

taxering för förstnämnda

fastighet till 16/12 och för sistnämnda

fastighet till 9/12 av vad som

motsvarar fyra procent av respektive

fastigheters taxeringsvärden.

(Föreslagen lydelse)

tighet bytt ägare den 1 september beskattningsåret,

beräknas garantibeloppet

för den tidigare ägaren till

8/12 och för den nye ägaren till 4/12

av det belopp, som motsvarar två och

en halv procent av fastighetens taxeringsvärde.

3. Har en rörelseidkare gjort sådan

omläggning av räkenskapsår att

det beskattningsår, som ligger till

grund för 1958 års taxering, omfattar

tiden 1/7 1956—31/12 1957 samt har

han för sin rörelse förvärvat en fastighet

den 1 september 1956 och en

annan fastighet den 1 april 1957, beräknas

garantibeloppet vid nyssnämnda

taxering för förstnämnda

fastighet till 16/12 och för sistnämnda

fastighet till 9/12 av vad som

motsvarar två och en halv procent

av respektive fastigheters taxeringsvärden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk Författningssamling; dock att äldre

bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1957 års taxering samt i

fråga om eftertaxering för år 1957 eller tidigare år.

57009H Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1957:32 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten