Sök i Ratio Lex

Angående vissa anslag till epileptikervården för budgetåret 1957158 m. m

1957-02-15 · 80 sidor, varav 80 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 80 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:84, Angående vissa anslag till epileptikervården för budgetåret 1957158 m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

1

Nr 84

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående vissa anslag till

epileptikervården för budgetåret 1957158 m. m.; given

Stockholms slott den 15 februari 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag rörande organisationen av epileptikervården.

Anstaltsorganisationen föreslås alltjämt skola bygga på dels statsanstalten

Vilhelmsro dels tills vidare en landstingsägd anstalt dels ock i övrigt

enskilda anstalter. Slutlig ställning till huvudmannaskapet avses skola

tagas först i samband med prövningen av motsvarande fråga för mentalsjukvården.

Vården av epileptiker under 21 år föreslås bli kostnadsfri. Statsbidraget

höjes räknat fr. o. m. den 1 januari 1957 från 1 500 till 2 000 kronor per år

och vårdplats, vilket innebär, att vårdkostnaden i huvudsak fördelas lika

mellan staten och landstingen. Landstingen avses skola betala den del av

vårdkostnaden, som överstiger statsbidrag och eventuell patientavgift, dock

högst intill ett belopp av 35 kronor per vårddag.

För utbyggnad och upprustning av anstalterna äskas å kapitalbudgeten

sammanlagt 1 180 000 kronor. Av nämnda belopp avses 825 000 kronor för

fortsatta arbeten å andra byggnadsetappen vid Vilhelmsro, 220 000 kronor

påbörjande av om- och tillbyggnadsarbeten vid Ervallahemmet samt 85 000

kronor för upprustning in. in. av Nyhem och Norrbyvälle. För bidrag till utrustning

av Ervallahemmet äskas ett reservationsanslag av 62 700 kronor.

1-—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 84

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 8b år 1957

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 15 februari 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sträng, Ericsson, Andersson,

Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lindholm, Näsgård,

Kling, Eliasson.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anför chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund.

I årets statsverksproposition, elfte huvudtiteln, punkten 49, har Kungl.

Maj :t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, preliminärt beräkna ett belopp av 1 800 000 kronor till

Bidrag till epileptikeranstalter.

I samband härmed framhöll jag, att beredningen av frågan om anslag för

budgetåret 1957/58 till förevarande ändamål, vilken fråga sammanhängde

med ställningstagande till av medicinalstyrelsen i december 1955 avlämnat

betänkande med förslag rörande organisationen och finansieringen av epileptikervården

in. m. (SOU 1955: 52), ännu icke var avslutad.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.

I. Inledning

19b6 års sinnesslövårdsutredning, som den 22 december 1948 avgav betänkande

om sinnesslövården (SOU 1949: 11), ansåg, att frågan om sinnesslövårdens

organisation icke lämpligen borde upptagas till behandling utan

ett samtidigt uppmärksammande av epileptikervården. Utredningen framlade

därför i ett särskilt avsnitt (del II) av betänkandet förslag till organisation

och statsbidragsbestämmelser för denna vårdgren. Enligt utredningen

skulle staten vara huvudman för epileptikervården. De kliniska

undersökningsavdelningarna vid Vilhelmsro och Stora Sköndal borde upprustas

för alt kunna genomföra en fullständig klinisk genomgång av fallen.

Två anstalter, den ena avsedd för barn och vuxna kvinnor, den andra för

vuxna män, skulle fungera som centralanstalter för hela landet och till dem

skulle alla anmälningar om intagning inom epileptikervården ske. Centralanstalterna

borde, i förekommande fall efter klinisk utredning, fördela

patienterna mellan egna avdelningar — d. v. s. förskola, skolhem, arbetshem

och sluten avdelning — samt fristående enskilda epileptikeranstalter,

vilka beräknades tillsvidare fortsätta sin verksamhet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1957

Vården vid epileptikeranstalterna skulle bli kostnadsfri för den enskilde.

Den del av vårdavgifterna vid kommunala och enskilda anstalter, som inte

kunde täckas av folkpensioner och barnbidrag, borde gottgöras av staten.

Lönebidraget till föreståndare och lärare vid skolhem och därmed samorganiserade

arbetshem föreslogs skola täcka hela lönekostnaden. Statsbidrag

till anläggningskostnader borde i varje särskilt fall underställas riksdagens

prövning.

Över 1946 års sinnesslövårdsutrednings förslag avgavs yttrande av följande

myndigheter och sammanslutningar, nämligen justitiekanslersämbetet,

socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen —

som tillika överlämnade yttranden från fem av statens folkskolinspektörer

— överstyrelsen för yrkesutbildning, medicinalstyrelsen, socialvårdskommittén,

sakkunniga för fria sjukhusvården, 1941 års lärarlönesakkunniga,

1948 års sinnesslövårdssakkunniga, samtliga läns landstings förvaltningsutskott

utom Kalmar och Gotlands läns, stadsfullmäktige i samtliga städer

utanför landsting, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska socialvårdsförbundet, svenska läkaresällskapet, svenska provinsialläkarföreningen,

svenska psykiatriska föreningen, allmänna svenska föreningen

för vården av sinnesslöa och fallandesjuka, föreningen för sinnesslöa

barns vård (numera föreningen Sävstaholmsskolorna), de enskilda

sinnesslöanstalternas förening, svenska särskolornas lärarförening av svenska

facklärarförbundet, svenska diakonsällskapet samt sinnesslöskolornas

löreståndarförening av svenska facklärarförbundet.

De flesta remissinstanserna gick inte in på förslagen rörande epileptikervården.

Skolöverstyrelsen fann den föreslagna organisationen av epileptikervården

ändamålsenlig och tillstyrkte utredningens förslag. Medicinalstyrelsen

anförde bl. a. följande:

Styrelsen har övervägt lämpligheten av att uppföra en epiteptikerklinik

på Karolinska sjukhusets område i nära anslutning till de neurologiska,

neurokirurgiska och psykiatriska avdelningarna därstädes. Statens anstalt

för fallandesjuka skulle kunna bli en specialanstalt för epileptiska barn och

ungdomar med huvuduppgift att genom skolundervisning och yrkesutbildning

under fullgod medicinsk behandling skapa bättre möjligheter för en

anpassning av dessa sjuka till normalt samhällsliv. Under förutsättning

att en sådan barn- och ungdomsanstalt jämte en central epileptikerklinik

kunde bilda kärnan i landets epileptikervård, synes det kunna ifrågasättas,

huruvida man bör eftersträva ett helt förstatligande av nu befintliga privata

epileptikeranstalter och huruvida man inte med fördel kunde stanna vid

att sörja för eu bättre medicinsk vård under ökat statligt inflytande på alltjämt

privatägda anstalter, till vilka då skulle hänvisas uteslutande kroniskt

klientel i vuxen ålder. Styrelsen kan därför i nuvarande läge icke ansluta

sig till utredningens förslag rörande epileptikervårdens 1 ramlida organisation

utan hemställer, att denna fråga göres till föremål för särskild utredning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 8k år 1957

Sedermera framlade byggnadsstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen

i skrivelse den 20 oktober 1952 förslag rörande ombyggnad av statens anstalt

för fallandesjuka.

Genom beslut den 30 juni 1954 fann Kungl. Maj:t, att såväl betänkandet

i berörda del som byggnadsstyrelsens förslag borde överarbetas. I beslutet

anfördes vidare bl. a. följande.

Med hänsyn till att ny organisation av sinnesslövården och nya statsbidragsgrunder

för denna vårdgren beslutats, bör en översyn av statsbidragsbestämmelserna

rörande epileptikervården komma till stånd inom sådan

tid, att förslag härutinnan kan underställas 1955 års riksdag. Vidare bör

frågan om huvudmannaskapet för epileptikervården omprövas. Därvid bör

övervägas en lämplig uppdelning av ansvaret mellan staten och landstingen.

En tänkbar sådan uppdelning är att statens ansvar för epileptikervården —

i förhållande till utredningens förslag — begränsas till att avse avdelningar

för undervisning och yrkesutbildning samt för sluten vård eventuellt även

anordnande och drift av kliniska undersökningsavdelningar medan landstingen

svarar för vården i övrigt. Då den nuvarande tillgången på vårdplatser

för epileptiker synes i stort sett motsvara behovet, torde någon utökning

av platsantalet ej erfordras. Det bör därför undersökas, huruvida

icke denna vårdorganisation bör kunna uppbyggas på de nuvarande, till

största delen enskilda anstalterna. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt

behovet av en bättre differentiering av patienterna samt åt de spörsmål, som

äger samband med öppen vård av olika slag.

Förslaget till ombyggnad av statens anstalt för fallandesjuka bör överarbetas

så att anstaltens utformning kommer att svara mot de uppgifter

den skall fylla i den blivande vårdorganisationen.

Kungl. Maj:t uppdrog åt medicinalstyrelsen att verkställa den ifrågavarande

utredningen om epileptikervården och därmed sammanhängande

spörsmål.

Med anledning härav uppdrog medicinalstyrelsen åt byråchefen E. Anneli,

inspektören för epileptikervården T. Arnéus och professorn N. Antoni att

utreda i beslutet angivna frågor. Såsom experter åt utredningen tillkallades

av chefen för inrikesdepartementet överläkaren vid statens anstalt för fallandesjuka

R. Almqvist, förbundsdirektören hos svenska landstingsförbundet

I. Dahlgren och direktorn vid svenska diakonanstalten å Stora Sköndal

Th. Levenstam, vilka givits ställning som ledamöter.

Utredningen, som antog benämningen medicinalstyrelsens delegation för

epileptikervården, avgav den 12 december 1955 till medicinalstyrelsen betänkande

om epileptikervården (SOU 1955: 52).

Betänkandet överlämnades av medicinalstyrelsen med skrivelse den 13

december 1955 till Kungl. Maj :t.

över betänkandet och skrivelsen har yttranden avgivits av socialstyrelsen,

pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, statskontoret, medicinska fakulteten

i Lund, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, statens

pensionsanstalt, länsstyrelsen i Kalmar län, sjukhuslagstiftningskommittén,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 8b år 1957

kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket, efter hörande av

delegationen för utredning av mentalsjukvården m. m., kommittén för sinnessjukvårdens

utbyggande, byggnadsstyrelsen, direktionen för karolinska

sjukhuset, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala, svenska landstingsförbundet,

Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet, landstingens

förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus samt Västerbottens län, Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige

i Göteborg, svenska diakonsällskapet, svenska diakonissällskapet, Lunds

stifts prästers nykterhets- och diakoniförbund, föreningen Margarethahemmet,

föreningen Röingegården, de enskilda anstalternas förbund, svenska

facklärarförbundet, riksföreningen för svensk epileptikervård, statens sjukhuspersonals

förbund, civilförvaltningens personalförbund, föreningen för

utvecklingsstörda barn samt styrelsen för stiftelsen Vårsta diakonissanstalt.

I det följande lämnas först en redogörelse för utredningens i betänkandet

framlagda förslag och därefter för medicinalstyrelsens förenämnda skrivelse

den 13 december 1955. Sist redovisas vissa anslagsäskanden beträffande

epileptikervården för budgetåret 1957/58.

II. Huvudragen i nuvarande ordning

1. Vissa författningsbestämmelser m. m.

Utredningen framhåller, att enligt 1 § lagen den 20 december 1940 (nr

1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus vad i lagen finns

stadgat endast i vissa, numera betydelselösa avseenden skall gälla anstaltsvård

för fallandesjuka. Enär statens anstalt för fallandesjuka enligt gällande

stadga (SFS 460/1939) skall mottaga endast fallandesjuka, som inte

lämpligen kan annorlunda omhändertagas, visar alltså en sammanställning

av de båda författningarna, att legalt huvudmannaskap för vården av epileptiker

inte finns eller att i varje fall bestämmelserna är föga preciserade.

Enligt 4 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av

vissa psykiskt efterblivna föreligger skyldighet för landsting att ansvara för

undervisning och vård enligt lagen inte i fråga om bl. a. psykiskt efterblivna,

som är epileptiska. Beträffande innebörden av detta stadgande bar i propositionen

nr 94 till 1955 års riksdag framhållits, att gränsen mellan det klientel,

för vars omvårdnad landstingen enligt nämnda lag har att svara, och

det, som enligt 4 § samma lag är undantaget från landstingens huvudmannaskap,

givetvis i första band bör bedömas ur vårdsynpunkt. Det finns psykiskt

efterblivna med så lätta eller så sällan återkommande yttringar av

epileptisk sjukdom, att de inte eller endast i mindre omfattning behöver

någon mera kvalificerad vård för dessa sjukdomsyttringar. Landstingens

vårdnadsskyldighet enligt denna lag bör därför omfatta även psykiskt efter
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj. ts proposition nr 8''i år 1957

blivna med epilepsi som en lätt eller ej alltför framträdande komplikation.

Först när den vård, som regelmässigt ägnas de psykiskt efterblivna, måste

i väsentlig mån ändra karaktär eller kompletteras med åtgärder, riktade

mot de epileptiska sjukdomsyttringarna, bör den psykiskt efterblivne överflyttas

till en särskild epileptikeranstalt. Omhändertagande inom en speciell

vårdorganisation för epileptikervården bör sålunda icke ske, förrän

yttringarna av epileptisk sjukdom är så framträdande, att vården i första

hand kommer att karakteriseras av åtgärder, som ur medicinsk synpunkt

är att hänföra till epileptikervård.

Enligt kungörelsen den 30 juni 1952 (nr 552) med bestämmelser om den

centrala tillsynen över vissa anstalter skall för varje statlig eller statsunderstödd

anstalt för fallandesjuka finnas en huvudtillsynsmyndighet. Denna

myndighet har, i den mån ej annat är stadgat, tillsyn över anstalten i dess

helhet och vården i allmänhet där.

I kungörelsen stadgas att medicinalstyrelsen skall vara huvudtillsynsmyndighet

för nämnda anstalter (epileptikeranstalter). Skolavdelningar samt

■— därest chefen för inrikesdepartementet därom förordnat —- arbetshemsavdelningar

skall i pedagogiskt hänseende stå under skolöverstyrelsens tillsyn.

Sådant förordnande har dock inte meddelats av inrikesministern.

Närmast under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över epileptikeranstalterna

av överinspektören för vården av psykiskt efterblivna.

Enligt 1 § instruktionen för skolöverstyrelsen den 3 oktober 1952 (nr 661;

jfr 565/1953) står under överstyrelsens inseende, i vad avser undervisning

och fostran, bl. a. skolhem för fallandesjuka.

Enligt 2 § instruktionen för inspektören för sinnesslöundervisningen den

22 december 1944 (nr 823; jfr 554/1952) är inspektörens åligganden beträffande

anstalter, för vilka skolöverstyrelsen skall vara huvudtillsynsmyndighet,

begränsade till anstalter för psykiskt efterblivna. I denna paragraf

synes man alltså ha förutsatt, att skolöverstyrelsen inte skall vara huvudtillsynsmyndighet

för epileptikeranstalter. Det åligger inspektören att i

pedagogiskt hänseende inspektera de anstalter, som allenast i dylikt hänseende

skall stå under skolöverstyrelsens tillsyn.

Bland bestämmelser rörande det allmänna undervisningsväsendet må

nämnas föreskrifterna i förnyade stadgan den 26 september 1921 (nr 604)

angående folkundervisningen i riket om skolplikt och vissa undantag därifrån.

Lärjunge, som saknar erforderlig fattningsgåva för att förvärva det

fulla kunskapsmått, som enligt gällande kursplan bör inhämtas i skolan,

eller som av sjukdom eller lyte hindras att begagna undervisningen, må

enligt § 48 kunna av skolrådet erhålla tillstånd att avgå från skolan, dock

inte före utgången av det läsår, som utlöper under det kalenderår, varunder

lärjungen fyller fjorton år.

För lärjungar, som utan att vara sinnesslöa på grund av psykisk efterblivenhet

inte kan tillgodogöra sig skolans vanliga undervisning bör enligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1957

§ 1 inom. 6 särskild, för dem lämpad undervisning anordnas i hjälpklass

eller på annat sätt. I mom. 7 av samma paragraf hänvisas i fråga om undervisning

av barn, som på grund av psykiskt efterblivenhet inte kan följa skolans

vanliga undervisning eller hjälpundervisning men som kan tillgodogöra

sig för dem särskilt avpassad undervisning, till lagen om undervisning och

vård av vissa psykiskt efterblivna. Enligt av skolöverstyrelsen fastställda

allmänna riktlinjer för uttagning av barn Lill hjälpklass bör till sådan klass

inte uttas normalbegåvade barn, som är behäftade med bl. a. utpräglad

epilepsi.

Enligt § 63 omtryckningskungörelsen den 19 november 1954 (nr 650) av

förnyade stadgan den 17 mars 1933 (nr 109) för rikets allmänna läroverk,

skall lärjunge, som befinnes lida av sjukdom eller lyte, som gör honom

olämplig för skolarbetet eller kan menligt inverka på medlärj ungar, om kollegiet

efter av skolläkaren avgivet skriftligt utlåtande så beslutar, vara skyldig

att avgå från läroverket.

Föreskrifter av i huvudsak samma innehåll finns i stadgorna för högre

folkskolor, kommunala flickskolor och realskolor, tekniska fackskolor och

gymnasier samt folkskole- och småskoleseminarier.

Vägledande för tillämpningen av dessa stadganden torde vara en av skolöverstyrelsen

utgiven handledning »Skolhygien». Däri uttalas, att varje

barn med krampanfall kräver noggrann läkarundersökning, för att sjukdomens

natur och lämpliga behandling må kunna fastställas. Vid epilepsi

behövs sålunda vid sidan av den medicinska behandlingen en god fysisk och

psykisk vård i hem och skola. Barnet bör så långt som möjligt behandlas

som friskt och gå i skolan, om anfallen inte är alltför täta. En så god anpassning

till miljön som möjligt bör eftersträvas, och den sjuke bör uppmuntras

och styrkas i sitt självförtroende, övervakning är dock nödvändig

för undvikande av olyckshändelser, t. ex. anfall under bad o. dyl. Endast om

skolgång inte är möjlig, bör privat undervisning komma i fråga. Vid betydlig

psykisk efterblivenhet, liksom också då trots medicinsk behandling täta

anfall förekommer, måste anstaltsvård tillgripas.

2. Vårdorganisationen m. m.

Anstalterna

För vården av epileptiker finns tolv anstalter, av vilka en (Vilhelmsro)

ägs av staten, en (Sönnarlövsgården) av Kristianstads läns landsting och de

tio övriga av enskilda. Anstalternas namn, typ och fastställda platsantal

framgår av följande tabell, vari deras fördelning på sjukvårdsområden utmärkts

genom länsbokstav. Platssiffra med vanlig stil anger att platserna

är avsedda för kvinnligt klientel eller barn och med kursiverad stil att platserna

är avsedda för manligt klientel.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 8b år 1957

Anstalt

Läns-

bokstav

Upptag-

nings-

hem

Skolhem

Arbets-

hem

Vårdhem

Summa

platser

Statens anstalt för fallandesjuka,

Vilhelmsro ..............

F

7

126

*89

222

Sönnarslövsgården, ö. Sönnarslöv.

L

_

_

32

32

Stora Sköndal (A), Enskede, med

annexet Skäve (D), Järna.....

A + D

2 22i

224

Erstagården, Nacka ............

B

_

_

29

29

Margarethahemmet, Knivsta.....

B

24

45

17

24

110

Röingegården, Hässleholm.......

L

—

_

65

65

Fogdarödshemmet, Höör........

M

_

_

67

67

Sätoftahemmet, Höör ..........

M

—

_

63

28

91

Ervalla....................

T

_

_

52

52

Skogsudden, Korsnäs ...........

W

_

_

32

_

32

Staberg, Korsnäs •..............

W

—

_

29

_

29

Granudden, Härnösand..........

Y

—

—

19

—

19

Tillhopa

—

31

171

718

52

972

1 För såväl kvinnligt som manligt klientel.

2 I talet 224 för Stora Sköndal ingår 14 platser på en klinisk undersökningsavdelning för män,

varav 4 platser provisoriskt disponeras för undersökning av barn.

Av det totala antalet platser, 972, är alltså 206 avsedda för barn under

16 år, 331 för kvinnor över denna ålder och 435 för män över samma ålder.

Av tabellen framgår vidare att anstalterna är ojämnt fördelade på södra

och norra Sverige. I Götaland finns sålunda fem anstalter med sammanlagt

477 platser, i Svealand sex anstalter med sammanlagt 476 platser och i Norrland

endast en anstalt med 19 platser.

Vissa enskilda anstalter ägs av huvudmän, som driver epileptikervård

jämsides med annan verksamhet, nämligen Stora Sköndal av Svenska diakonsällskapet,

Erstagården av Svenska diakonissällskapet, Fogdaröds- och

Sätoftahennnen av Lunds stifts prästers nykterhets- och diakoniförbund

samt Granudden av stiftelsen Vårsta diakonissanstalt. Dessa kan förutsättas

ha ekonomisk bakgrund för att i fortsättningen driva epileptikervård utan

ovillkorligt beroende av statsbidragens och vårdavgifternas storlek. Föreningen

Margarethahemmet har visserligen avsevärda donationsfonder men

då avkastningen av dem jämte övriga inkomster på senare tid inte räckt till

har föreningen erhållit särskilda statsanslag för sanering av hemmets ekonomi.

Röingegården ägs nominellt av en ekonomisk förening, Föreningen

Röingegården u. p. a., vars enda tillgång utöver anstalten är ett andelskapital

på 7 534 kronor. Hemmet är alltså för sin fortsatta drift helt beroende av

vårdavgifter och statsbidrag. Detsamma gäller de tre anstalter, som ägs av

privatpersoner, nämligen Ervalla, Skogsudden och Staberg. Även en relativt

liten ökning av kostnaderna för vården kan, om inte statsbidraget eller

vårdavgiften höjs i direkt proportion, tvinga ägarna att lägga ned verksamheten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957

Statens anstalt för fallandesjuka å Vilhelmsro liar

enligt gällande stadga till ändamål att meddela undervisning, vård och behandling

av fallandesjuka, som inte lämpligen kan annorlunda tas om hand

samt att i övrigt verkställa erforderlig läkarundersökning av fallandesjuka

eller för fallandesjukdom misstänkta.

Vårdavgift utgår f. n. med tre kronor om dagen och erläggs kvartalsvis i

efterskott.

Vilhelmsro består i huvudsak av tre skolhem (Framtiden, Hoppet och Sörgården)

med tillhörande skolbyggnad för sammanlagt 133 barn, ett arbetshem

(Solbacken) för 32 pojkar, ett arbetshem (Sjöboda) för 25 flickor

(1 km norrut från anstalten) och ett arbetshem (Fristaden) för 32 äldre

något dementa kvinnor (omkring 4 km från anstalten).

I sin förut omnämnda skrivelse den 20 oktober 1952 har byggnadsstyrelsen

anfört i huvudsak följande.

Anstalten hindras i sin verksamhet bl. a. av de betydande avstånden mellan

byggnaderna samt av det mindre goda skick, vari dessa befinner sig. Då

vidare för huvudanstaltens byggnader gemensam värmecentral m. m. saknas,

är anstalten svårskött och oekonomisk.

En ny administrationsbyggnad med laboratorier och undersökningslokaler

samt kontor utgör ett oavvisligt behov. I direkt anslutning härtill föreslås

en observationsavdelning för 16 kvinnor och 9 män, vilken är nödvändig

för att ställa diagnos och utvälja lämplig terapi. Samlingslokaler med möjlighet

till filmförevisningar och samkväm av annat slag saknas, varför en

samlingssal med 224 platser bör uppföras. Vidare föreslås en sluten avdelning

om 22 platser för fall av grava epilepsier med omtöckningstillstånd.

Sådana fall måste f. n. omhändertagas på statens sinnessjukhus. Behov föreligger

även av en avdelning för omkring 25 barn under förskoleåldern samt

av ett skolhem för pojkar och flickor om 52 platser.

Sjöboda och Fristaden befinner sig i mindre gott skick och bör nedläggas.

Som ersättning föreslås för Fristaden ett arbetshem om 54 platser för äldre

kvinnor och för Sjöboda ett arbetshem om 27 platser för högtstående flickor.

Till Sjöboda skulle även kunna förläggas ett särskilt mindre hem för hjärnskadade

barn.

Framtiden föreslås ombyggt till centralförråd, syrum, vävsalar och skolkök.

Som ersättning för Framtiden bör anordnas ett arbetshem för 31 vuxna

kvinnliga patienter. Härjämte erfordras ytterligare ett arbetshem på 25

platser för exspektanterna. Hoppet erfordrar viss ombyggnad men bibehålls

som skolhem för 36 pojkar. Sörgården behålls oförändrat med 36 platser.

Ekonomibyggnaden (kök, matsalar och tvättinrättning) är i mycket dåligt

skick och bör ur såväl tekniska som ekonomiska synpunkter ersättas

med en ny. Den befintliga bör omändras till förrådsulrymmen i källarvåningen

och personalrum för ogift personal i de två övervåningarna. Då vittvätten

framdeles bör ombesörjas av den planerade centraltvätten vid Ryhovs

sjukhus, erfordras i nybyggnaden endast en mindre tvättavdelning för

framförallt barnens kläder.

Vidare erfordras ny panncentral jämte verkstäder och transformatorstation.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 är 1957

Den nuvarande administrationsbyggnaden föreslås ombyggd till bostäder

för bl. a. föreståndarinnan och kassören. Härutöver erfordras bostäder för

anstaltschefen, intendenten, en läkare samt maskinförmän.

Kostnaderna för om- och utbyggnadsprogrannnet enligt prisläget sommaren

1952 beräknas till sammanlagt 8 250 000 kronor.

1953—55 års riksdagar har anvisat tillhopa 1 660 000 kronor för dels uppförande

av panncentral jämte verkstäder och transformatorstation samt

administrationsbyggnad utom observationsavdelningen, dels anordnande

av värmeledningskulvert från panncentralen till administrationsbyggnaden

och andra utvändiga ledningar för dessa byggnader, dels planering av områden

kring byggnaderna, dels ock ombyggnad av den gamla administrationsbyggnaden

till personalbostäder. (Betr. medelsanvisningen vid 1956

års riksdag, se s. 71.)

Övriga epileptikeranstalter skall enligt kungörelsen den 17

juni 1955 (nr 489) om statsbidrag till driftkostnader vid epileptikeranstalter

in. m. godkännas av medicinalstyrelsen. Godkännande må inte lämnas med

mindre anstalten med hänsyn till belägenhet, utrymme och utrustning samt

övriga förhållanden befinns vara så ordnad, att där intagna kan erhålla tillfredsställande

vård och i förekommande fall undervisning. Styrelsen skall

även fastställa det antal internatplatser, för vilket anstalten ansetts kunna

godkännas. I fråga om enskild anstalt skall styrelsen tillika fastställa vårdavgiften.

För den enda landstingsanstalten bestäms avgiften av landstinget.

Beläggningen vid anstalterna har på senare tid varit nästan hundraprocentig.

För åren 1952—1954 var den resp. 96, 97 och 98 procent. (Medelbeläggningen

vid lasaretten under samma tid var 86 procent, vid landstingens

och de fria städernas vårdhem för lättskötta sinnessjuka 94 å 95 procent och

vid samma huvudmäns anstalter för psykiskt efterblivna omkring 90 procent.

) Underbeläggningen hänför sig dels till rutinvakanser genom att plats

vid utskrivning inte omedelbart åter kan beläggas, och dels till att vissa avdelningar

på grund av reparation eller ombyggnad inte kunnat helt utnyttjas.

Platsbristen har nödgat medicinalstyrelsen att i vissa fall medge varaktig

överbeläggning.

Omsättningen vid epileptikeranstalterna är låg. Trots att man i stor utsträckning

nödgas acceptera detta som en följd av klientelets sjukdom — en

avsevärd del av patienterna är kroniska fall — torde en väsentligt högre omsättning

kunna vinnas genom en mera aktiv terapi.

Personaltätheten är väsentligt lägre än det som ett mål för personaltätheten

inom sinnessjukvården uppställda, tre platser på varje befattningshavare,

tillhörande den egentliga vårdavdelningspersonalen (läkare, lärare,

kontorspersonal och ekonomipersonal undantas). Platsantalet varierar sålunda

från för Margarethahemmet och Vilhelmsro 3,9 resp. 4,3 per befattningshavare

till för Skogsudden 10,7.

De enskilda epileptikeranstalterna fyller i stort sett inte de krav i avseende

å byggnadsstandard, som upprätthålls vid anstalter för kroppssjuk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 8i år 1957

vård. På senaste tiden har emellertid en upprustning genomförts, och ytterligare

åtgärder planeras.

Anstalternas ekonomiska förhållanden

Anstalternas ekonomiska förhållanden belyses av följande översikt:

Anstalt

Dagkostnad år

Vinst +

Förlust—

1954

Den 1 RO

1955

gällande

vård- avgifter

Av samman- lagda netto- utgiften belöper

följande % på

1952

1953

1954

av-

löningar

omkost-

nader

Skolanstalter

Vilhelmsro.................

18: 19

19:59

*17: 63

—

3/dag

79,9

20,1

Margarethahemmet..........

19: 08

18: 82

19: 74

—124 273

3 500/år

56,9

43,1

Vårdanstalter

Stora Sköndal..............

11:43

11:84

14:23

— 58 413

4 000/år2

50,7

49,3

Erstagården................

11:36

13:02

13:45

+ 7 741

3 500/år

63,6

36,4

Röingegården...............

10:49

10: 63

10: 85

+ 8 855

3 500/år

49,1

50,9

Sönnarslövsgården..........

10: 68

10: 69

110: 91

—

3

71,0

29,0

Fogdarödshemmet...........

11:41

11: 72

12:59

— 8 408

3 300/år

52,8

47,2

Sätoftahemmet.............

10: 51

10: 46

12: 08

— 18 972

3 300/år

52,6

47,4

Ervalla....................

7: 71

7: 94

10:02

— 9 667

3 000/år

49,0

51,0

Skogsudden................

9: 67

9:46

10:22

+ 222

2 600/år

35,5

64,5

Staberg ....................

7: 68

8: 11

8:84

+ 8 488

2 800/år

50,1

49,9

Granudden...................

8: 53

8:55

9: 01

+ 852

3 100/år

67,0

33,0

Medeltal per vårddag ........

13: 20

13: 65

14:31

—

—

—

—

1 Här ej inräknat räntor och avskrivningar samt pensioneringskostnader.

2 Vid undersökningsavdelningen 24/dag.

3 Enligt landstingets beslut.

Skolanstalterna är väsentligt dyrare i drift än vårdanstalterna. Mycket

som en följd härav har driftkostnaden per vårddag under de senaste åren

i genomsnitt legat något högre än motsvarande kostnad vid de statliga sinnessjukhusen.

Frånräknar man skolanstalterna hlir den genomsnittliga

vårddagkostnaden vid epileptikeranstalterna år 1954 kronor 12: 23.

Med hänsyn till den medikamentösa behandlingen och många epileptikers

långsamhet i fråga om vissa reaktioner samt deras irritabilitet och behov av

snart sagt oavlåtlig uppmärksamhet från vårdpersonalens sida borde epileptikeranstalterna

vara väsentligt driftdyrare än anstalter för sinnessjukoch

sinnesslövård. Om den genomsnittliga vårddagkostnaden vid sistnämnda

anstalter år 1954 uppskattas till 4 380 kronor, skulle genomsnittskostnaden

år 1954 ha varit praktisk taget densamma vid de kommunala anstalterna

för psykiskt efterblivna som vid vårdanstalterna inom epileptikervårdorganisationen.

Sparsamhet och omtanke synes i allt väsentligt ha präglat epileptikeranstalternas

handhavande av sin ekonomi. Frågan, huruvida elt förstatligande

skulle vara ägnat att nedbringa kostnaderna, kan enligt utredningen

i stort sclt besvaras nekande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 8>r år 1957

Vårdavgifterna kan som regel inte betalas av patienterna själva. 1951 års

sinnesslövårdsutredning har beträffande de psykiskt efterblivna angivit

siffran 11 procent självbetalande. Efter samråd med anstaltsledningarna

torde denna siffra, avrundad till 10 procent, kunna godtagas som mått på

antalet epileptiker, vilka själva betalar sin anstaltsvård.

För övriga patienter svarade intill den 1 januari 1957 primärt fattigvårdssamhället,

som dock enligt 40 § fattigvårdslagen ägde få gottgörelse

av landstinget. Landstinget svarade enligt lagen om lindring i de mindre

bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka

för gottgörelse till fattigvårdssamhällena även för utgifter för vård

av mindre bemedlade fallandesjuka. Enligt den nya lagen om socialhjälp,

som trädde i kraft nyssnämnda dag, har emellertid landstingets ersättningsskyldighet

enligt nämnda lagar upphört. Tillsvidare ersätter centralstyrelserna

för undervisning och vård av psykiskt efterblivna i enlighet

med vad departementschefen uttalat i propositionen nr 94/1955 vården av

epileptiker, vilka är inskrivna vid särskola eller vårdanstalt för psykiskt

efterblivna.

Under hösten 1955 har riksförsäkringsanstalten efter samråd med medicinalstyrelsen

förklarat, att vård å epileptikeranstalt skall anses som sjukhusvård

i sjukförsäkringslagens bemärkelse. Sjukkassorna kommer alltså att i

vanlig ordning ersätta inte blott vården vid epileptikeranstalterna utan även

bl. a. resor till och från anstalterna. Enligt förordningen angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel samt kungörelsen med förteckning

över kostnadsfria läkemedel erhåller epileptiker vissa läkemedel gratis.

Till praktiskt taget alla anstaltsvårdade epileptiker under 16 år utgår

barnbidrag. Hur det förhåller sig med folkpensioner är inte känt för anstalterna,

emedan dessa som regel motta vårdkostnaden genom socialvårdsorganen.

Det kan emellertid antas, att alla epileptiker, som åtnjutit anstaltsvård

mer än 730 dagar och alltjämt behöver sådan vård, i princip är berättigade

till folkpension. Det sammanlagda beståndet av invalidpensioner och

sjukbidrag med invaliditetsorsaken epilepsi var i januari 1952 1 496 män

och 1 734 kvinnor. De anförda siffrorna visar, att antalet epileptiker med

folkpension väsentligt överstiger antalet på epileptikeranstalt vårdade i

åldern 16—66 år.

Statsbidraget till driftkostnaderna, som fr. o. m. år 1955 höjdes från 1 000

till 1 300 (fr. o. in. år 1956 1 500) kronor för år och vårdplats, utgjorde 1954

omkring 23,6 procent av anstalternas totala inkomster medan vårdavgifternas

andel uppgick till 68,6 procent.

Den öppna vården

Statsbidrag utgår med 300 kronor för kalenderår räknat för varje epileptiker,

som den 1 oktober under bidragsåret var utackorderad i kontrollerad

familjevård, ansluten till anstalten. Kontrollerad familjevård i sinnessjuk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957

vårdsstadgans bemärkelse förekommer endast vid Stora Sköndal, där per

den 15 september 1955 12 patienter var inskrivna i sådan vård. Antalet är

mindre än medeltalet under senare år, vilket sammanhänger med konjunkturerna

och den pågående minskningen av landsbygdens befolkning. Anstalten

betalar 130 kronor i månaden som inackorderingsavgift och håller

patienten med arbetskläder. Statsbidraget, som också skall täcka kostnaderna

för tillsynsresor, är otillräckligt. Värdfolket lämnar patienterna fickpengar

på mellan 50 och 75 kronor i månaden.

Av betydligt större omfattning är det system med ferieresor till föräldrahemmet,

som praktiseras av de båda skolanstalterna Vilhelmsro och Margarethahemmet.

Samtliga elever i skolhemmen — frånsett barn, vilkas aktuella

sjukdomstillstånd gör anstaltsvistelse nödvändig eller vilka saknar

hem hos anhöriga —- samt de elever i upptagningshem, arbetshem och vårdhem,

vilkas hälsotillstånd medger vård i hemmet, får under skolferierna

vistas hos anhöriga. Vid Vilhelmsro vårdades under 1954 på detta sätt

patienter i hemmet under sammanlagt 10 448 dagar. För Margarethahemmets

del var antalet patienter, som detta år beviljades hemresa, omkring 50.

Erfarenheterna av denna form av öppen vård är de allra bästa.

Under ferievistelsen utgår vanlig vårdavgift för att täcka vissa utgifter

utöver resekostnaderna, t. ex. för nya kläder och erforderlig medicin.

Öppen vård i övrigt har i nämnvärd utsträckning förekommit endast i

enstaka fall. Läkarmottagning för öppen vård förekommer vid Vilhelmsro

och stora Sköndal. Under år 1954 har å utredningsavdelningen vid Stora

Sköndal sammanlagt 367 patienter inskrivits vid polikliniken. Tillhopa har

förekommit 773 poliklinikbesök, varav 380 nybesök.

I ett par fall har arbetshemselever under vistelse vid Margarethahemmet

kunnat beredas lärlingsutbildning i Uppsala.

Vid Stora Sköndal har man sedan nya arbetsterapilokaler tagits i bruk

gjort försök med externatelever. Den 15 september 1955 fanns fem elever.

Slutligen bör nämnas att 5 å 10 patienter vid Röingegården brukat beredas

tillfällig arbetsanställning hos lantbrukare i trakten som hjälp under skördearbetet.

Vården utanför epileptikeranstalterna

Endast en mindre del av epileptikerna är omhändertagna för anstaltsvård.

Ungefär 95 procent av hela antalet kan få sin vård utan varaktig intagning

å anstalt.

Enligt svaren på en enkät hösten 1954 till samtliga tjänsteläkare i öppen

vård stod den 1 januari 1954 i runt tal 3 500 epileptiker under dessa läkares

kontroll. Av nämnda fall ansågs omkring 500 vara i behov av anstaltsvistelse

i någon form.

EU avsevärt antal epileptiker vårdas av privatpraktiserande läkare och

vid lasarettens öppna mottagningar. Några siffror om storleken av detta

klientel föreligger dock inte. Inte heller finns uppgifter sammanställda om

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

antalet på invärtesmedicinska, psykiatriska eller pediatriska lasarettsavdelningar

intagna epileptiker.

Vid de neurologiska klinikerna på serafimerlasarettet samt Sahlgrenska

sjukhuset och Lunds lasarett omhändertas ett betydande antal epileptiker

för utredning i såväl sluten som öppen vård. I sluten vård har vid serafimerlasarettet

under 1954 vårdats 163 epileptiker samt vid Sahlgrenska sjukhuset

och vid Lunds lasarett vardera omkring 130. Polikliniskt har under

1954 vid serafimerlasarettet och Sahlgrenska sjukhuset, där en särskild epilepsipoliklinik

inrättats, utretts omkring 43 resp. 200 nya fall. Vid Lunds

lasarett undersöktes första halvåret 1955 175 patienter med epilepsi.

På sinnessjukvårdsanstalter vårdades den 31 december 1953 391 manliga

och 339 kvinnliga patienter för epileptisk sinnessjukdom. Statens kommitté

för sinnessjukvårdens utbyggande har funnit, att sommaren 1954 tillhopa

347 vårdbehövande psykiskt efterblivna samtidigt led av epilepsi.

III. Utredningens förslag

1. Epileptikerklientelets avgränsning m. m.

Utredningens förslag grundas enligt uttalande i sammanfattningen på

den framställning om epilepsien förr och nu, som i betänkandets kap. 4

lämnats av professor Antoni. I fråga om denna framställning torde få hänvisas

till betänkandet (s. 48—84). Här skall endast lämnas några grundläggande

fakta.

Den inrotade och särskilt av tyska rashygieniker utbyggda läran om epilepsien

som i alldeles övervägande grad en självständig sjukdom, »genuin»

eller »idiopatisk», i hög grad ärftlig, med särskilda kliniska karaktärer, varibland

särskilt en stor risk för mental nivåsänkning av säregen art innefattande

bl. a. svåra våldstendenser, ter sig i den nutida forskningens ljus alltmera

tvivelaktig. Epilepsien är sannolikt en i övervägande grad förvärvad

åkomma, ärftligheten ringa och sannolikt koncentrerad till vissa särskilda

sjukdomsformer. Flertalet patienter bevarar psyke, social nivå och arbetsförmåga

i huvudsak intakta, tendensen till kriminalitet och våldsamhet

överstiger endast i en minoritetsgrupp, och även där endast i obetydlig grad,

det allmänna genomsnittet. Utsikterna till självläkning är avsevärda.

I ett följande kapitel om intelligensundersökning på anstaltsepileptiker

anför utredningen bl. a. följande.

Epileptikervården har i vårt land sedan gammalt i skilda hänseenden skurits

över en kam med vården av de psykiskt efterblivna. En epileptiker kan

mellan anfallen vara precis som en vanlig människa, och är det oftast. Rätt

vanlig är däremot den förvärvade epileptiska demensen som kan förekomma

i alla gradationer. För att få en närmare belysning av dessa frågor har en

intelligensundersökning av klientelet på epileptikeranstalterna verkställts.

Undersökningen, som utfördes under tiden november 1954—augusti 1955,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj:ts proposition nr 8b år 1957

avsåg endast att ge en uppfattning om den genomsnittliga intelligensnivån

och den ungefärliga fördelningen på intelligensgrader bland de anstaltvårdade

epileptikerna.

Följande gruppindelning har använts i diagrammen, av vilka här endast

två återges (se i övrigt bet. s. 85—92):

Ungefär motsvarande kategori IQ-gränser1

A. över genomsnittet ...................................... över 110

B. Normalbegåvade ........................................ 90—110

C. Hjälpklassmässiga + gränsområde ........................ 74— 89

D. Särskola resp. arbetshem ................................ 45— 73

E. Vårdhem .............................................. 25— 44

F. » , idioter....................................... under 25

Siffror i tablåerna anger antal patienter, siffror bredvid staplarna

procenttal.

Män (samtligal Kvinnor (samtliga!

Barn i teoretisk undervisning

Margaretha hemmet

E 2n S, j

E I 4''

70 BO tf

60 70 y.

WHHBå

www

».♦Vo.Wa

mm

mm

J:*y*v**éV**»vA

Undersökningen visar, att del inte är befogat att jämställa epileptikervården

med vården av de psykiskt efterblivna, därtill är antalet hjälpklassmässiga

och högre stående alltför stort. Epileptikervården bör i stället och

med hänsyn till den stora spridningen av intelligensnivåerna uppfattas som

eu vårdform för sig.

1 Intelligenskvot, se härom prop. nr 26/1954 s. 18.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

Skäl kan anföras för att införa bestämmelser, som medgåve att epileptiker

under vissa förutsättningar mot sin egen eller förmyndares vilja skulle

få intagas och kvarhållas på anstalt. En sådan retentionsrätt gäller bl. a.

enligt sinnessjuklagen samt lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt

efterblivna. Någon motsvarande retentionsrätt bör dock enligt utredningen

inte införas då det gäller epileptiker. Patienter, som bör omhändertas

på anstalt, inser i regel detta själva. Där de inte gör det, bör de förmås

därtill på övertygelsens väg. Kravet på kontroll av att en intagen inte kvarhålls

av slentrian eller bekvämlighetsskäl bör kunna tillgodoses genom

ökad medverkan av läkare i vårdarbetet samt genom att den centrala ledningen

och tillsynen ges större slagkraft.

Skolplikten synes böra inskrivas i en stadga för statens epilepsisjukhus

och statsbidragskungörelsen för epileptikeranstalterna på i princip samma

sätt som skett i stadgan för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

En förutsättning för att retentionsrätt ej skall behöva införas är, att

epileptikerklientelets avgränsning sker enligt i huvudsak de regler, som

redan tillämpas. Som förut nämnts omhändertas sinnessjuka epileptiker

inom sinnessjukvårdens ram och gränsen mellan psykiskt efterblivna och

epileptiker dras ur vårdsynpunkt. Några ändringsförslag i detta avseende

finnes inte anledning att framlägga.

2. Vårdbehovet

1946 års sinnesslövårdsutredning uttalade, att det ställer sig mycket svårt

att erhålla tillförlitliga uppgifter om totala antalet fallandesjuka i landet.

På basis av material från värnpliktsmönstringarna hade utredningen uppskattat

antalet till omkring 12 000. Detta antal ansågs emellertid ytterligt

osäkert, då det rör sig om en sjukdom, som kan uppträda under synnerligen

skiftande symtombild och ej sällan i så lätta former, att omgivningen

ej har anledning misstänka epilepsi.

1954 års utredning framhåller, att antalet till en del beror på hur

man avgränsar begreppet epilepsi. I det följande räknas, då det gäller

att bestämma totalantalet, även fall med tillfälliga epileptiska attacker i

samband med ett akut insjuknande i meningo-encefalit, isolerade attacker

i samband med en skallskada, en intoxikation eller dylikt. Även dessa fall

är i behov av en diagnostisk undersökning på högsta plan. Då det gäller

att bestämma platsbehovet inom epileptikervårdorganisationen, räknas däremot

endast fall med ett under längre tid, kanske hela livet, utdraget sjukdomstillstånd,

som karakteriseras av då och då återkommande attacker.

Utredning har bl. a. verkställts beträffande epilepsifrekvensen hos värnpliktiga,

födda åren 1925—32. Medelfrekvensen av redovisade fall är 0,293

procent, växlande mellan olika inslcrivningsområden från 0,125 till 0,394.

Hänsyn bör vid begagnandet av dessa siffror tas till dels att sjukdomen är

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

ungefär lika frekvent hos män och kvinnor, dels behovet att uppräkna

siffrorna med en femtedel för att de skall ge ett riktigt uttryck för sjukdomsförekomsten

hos genomsnittsbefolkningen, dels ock till att endast

säkert konstaterad epilepsi medräknats, medan tveksamma eller lätta fall

utelämnats.

Vidare har en intensivundersökning på förekomsten av epilepsi utförts

inom ett begränsat område (en industristad med 13 000 invånare). Undersökningen

gällde sjuka, som var bosatta i staden den 1 januari 1955. Antalet

redovisade fall (60) motsvarar en frekvens av 0,46 procent av totalbefolkningen.

På grundval av detta materiel, den förut omnämnda enkäten till tjänsteläkare

i öppen vård samt en sammanställning av rapporter från skolläkarna

beträffande sjukdomens förekomst i de högre skolorna, allt sammanställt

med resultaten av andra (bl. a. amerikanska) undersökningar, kan frekvensen

av epilepsi uppskattas till cirka 5 promille.

Då det gäller att bestämma omfattningen av den diagnostiska topporganisationen,

måste som en särskilt viktig uppgift differentialdiagnostiken hållas

i minnet. De första yttringarna av epilepsi torde vid en frekvensundersökning

i regel klassificeras som tillfällighetsattacker o. dyl. Det finns även

medvetanderubbningar och kramper av annat slag, som genom undersökning

och observation måste avgränsas mot epilepsi. Med hänsyn till dessa

påfrestningar på de differentialdiagnostiska resurserna räknas i fortsättningen

med ett något högre totalantal än cirka 5 promille eller med mellan

35 000 och 40 000 fall i behov av undersökning.

Vad angår frågan om antalet vårdplatser inom epileptikervårdorganisationen

anförde 1946 års sinnesslövårdsutredning, att flertalet fallandesjuka

endast är i behov av kortvarig observation och vård på sjukhus. I övrigt

kan de, ofta med hjälp av viss medicinering, leva ett normalt liv. Endast

en mindre del, sannolikt mindre än 10 procent av hela antalet, kräver vård

under längre tid på sjukhus eller särskilda anstalter. Någon väsentlig ökning

av antalet vårdplatser inom epileptikervården ansåg utredningen ej

vara behövlig utöver anordnandet av speciella undersökningsavdelningar

och öppna avdelningar.

Statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande redovisar i sitt den

18 december 1954 avgivna betänkande angående reviderad generalplan för

sinnessjukvården och plan för upprustning m. m. av sjukhusen för psykiskt

efterblivna sammanlagt 347 psykiskt efterblivna, som tillika är epilepliska.

Kommittén framhöll bl. a. följande.

Epilepsi är ofta förenad med efterblivenhet och det är därför många

gånger svårt att avgöra, huruvida epilepsien eller efterblivenheten är det

dominerande draget hos den sjuke. Endast i de fall då epilepsien är mest

framträdande torde vård höra ifrågakomma på särskild anstalt för epileptiker.

Övriga, mera grava fall torde höra beredas plats på statligt sjukhus

för psykiskt efterblivna. De lättskötta fallen kan beräknas bli omhändertagna

på landstingens anstalter för psykiskt efterblivna.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 8i

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1957

Enär frågan om epileptikervårdens ordnande var under utredning, bortsåg

kommittén vid sina beräkningar av platsbehovet för psykiskt efterblivna

från epileptikerna. Kommittén förutskickade emellertid, att ytterligare

behov av vårdplatser kunde uppkomma, därest en uppdelning av klientelet

enligt kommitténs riktlinjer skulle komma till stånd.

Utredningen ansluter sig helt till kommitténs riktlinjer. En granskning

av till kommittén lämnade uppgifter har visat, att ett antal grava fall bör

omhändertas på statligt sjukhus för psykiskt efterblivna och ett antal lättskötta

fall på landstingens anstalter för psykiskt efterblivna. Det obetydliga

antal kvarstående fall, som kan befinnas höra hemma på epileptikeranstalter,

torde konsumeras av de undersökningar, som redovisas i det

följande.

En förfrågan hos centralstyrelserna för undervisning och vård av psykiskt

efterblivna gav till resultat, att 108 män och 107 kvinnor borde, med

ledning av riktlinjer som angivits i propositionen nr 94/1955, överföras

från landstingens (städernas utanför landsting) anstalter för psykiskt efterblivna

till en särskild epileplikervårdorganisation. För de enskilda anstalterna

var motsvarande siffror 21 resp. 61.

En inventering av väntelistorna vid epileptikeranstalterna per den 15

september 1955 har givit till resultat sammanlagt 144 exspektanter. Härav

var 3 pojkar i förskoleåldern, d. v. s. 0—6 år. I den egentliga folkskoleåldern,

7—15 år, väntade 17 pojkar och 12 flickor på intagning. Antalet anmälda

i åldern 16—20 år var 7 pojkar och 9 flickor. Slutligen fanns som exspeklanter

42 män och 50 kvinnor i vuxen ålder (21 år och äldre). Då endast

patienter, som godkänts för intagning å vederbörande anstalt, medtagits,

torde siffrorna få anses som minimisiffror.

Nu redovisade undersökningar talar för att en viss utbyggnad är ofrånkomlig

för alla ålderskategorier. Att exakt fastställa omfattningen av denna

är emellertid vanskligt. Det är nämligen förenat med stora svårigheter att

i detalj utreda i vad mån nu redovisade uppgifter täcker varandra. Vidare

pågår en stark upprustning av den statliga sinnessjukvården, som även för

framtiden bör omhänderta en del av epileptikerklientelet, och jämsides därmed

en inte mindre kraftfull utbyggnad av landstingens vårdorganisation

för psykiskt efterblivna, som bör omhänderta en annan del. Utbyggnaden

bör därför endast tillgodose de säkerställda, aktuella behoven, och anstaltsorganisationen

medge successiv utbyggnad, i den mån framtida erfarenheter

gör detta påkallat.

Det omedelbara utbyggnadsbehovet torde enligt utredningen med utgångspunkt

från enkätsvaren från epileptikeranstalterna och med beaktande

av svaren från centralstyrelserna kunna anges till omkring 160 platser,

därav 10 på småbarnshem (åldern 0—6 år), 30 på skolhem (7—15 år),

20 på yrkeshem (16—20 år) samt 100 på arbets- och vårdhem för vuxna,

varav 50 för män och 50 för kvinnor. Härtill bör läggas 30 platser för vuxna

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

kvinnor som ersättning för Sönnarlövsgården, vilken landstinget avser att

nedlägga. Sammanlagt skulle alltså nu erfordras omkring 190 nya platser.

Platsantalet inom en sålunda utbyggd epileptikervårdorganisation skulle

utgöra omkring 1 130.

3. Huvudmannaskapet m. m.

I huvudsaklig överensstämmelse med förut redovisade direktiv för utredningen

bör huvudmannaskapet delas mellan staten samt landstingen

och städerna utanför landsting. De neuro-psykiatriska centra och övriga

anordningar, som bör finnas för läkarvård åt inte anstaltsvårdade epileptiker,

ingår redan och bör i fortsättningen ingå i den ordinarie sjukvårdsorganisationen.

Att under sådana omständigheter förlägga huvudmannaskapet

för denna del till annan än landstingen (vartill hänföres även städerna

utanför landsting) skulle vara konstlat och ägnat att skapa komplikationer

i skilda hänseenden. Sjukhuslagen bör därför ändras, så att huvudmannaskapet

för epileptikervården inom den allmänna sjukvårdsorganisationen

blir klarlagt. Förslaget understryker ytterligare angelägenheten av

en snabb utbyggnad av den av medicinalstyrelsen föreslagna regionsjukvården.

Annorlunda ligger det till med den för sluten epileptikervård speciellt

inrättade anstaltsorganisationen. Den skulle efter nyss angivna utbyggnad

komma att omfatta endast omkring 1 130 platser. Då dessa platser för att

anstalterna skall kunna ges erforderliga vårdresurser inte i större utsträckning

får fördelas på små vårdenheter, räcker befolkningsunderlaget —

även om man sammanför patienterna inom större räjonger — i landstingsområdena

inte till. Ett huvudmannaskap för landstingen skulle därför göra

samarbetsavtal nödvändiga, med därav erfarenhetsmässigt följande svårigheter.

Av dessa samt andra praktiska och organisatoriska skäl bör staten

vara huvudman för den speciella epileptikervårdorganisationen. Härvid

har förutsatts, att de befintliga enskilda epileptikeranstalterna skall utnyttjas

av staten så länge det ur ekonomiska och vårdsynpunkter befinns fördelaktigt.

Om det legala huvudmannaskapet för vården å kroppssjukhusen anförtros

landstingen, kommer detta enligt 1 § sjukhuslagen att gälla i den mån

icke annan drager försorg om sådan vård.

Sinnessjuka epileptiker och epileptiker med psykisk efterblivenhet som

ur vårdsynpunkt mest framträdande symtom bör liksom hittills omhändertas

enligt bestämmelserna i sinnessjuklagen samt lagen om undervisning

och vård av vissa psykiskt efterblivna. Självfallet gäller detta också det s. k.

vipeholmsklientelet, d. v. s. de som omhändertas på staten tillhörig anstalt

för psykiskt efterblivna. Av del återstående epileptikerklientelet bör flertalet

efter utredning och vård på de neurologiska arbetscentra kunna återbördas

till ett liv utanför anstalt. Ett lilet antal, mellan 1 (KM) och 1 500,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 8b år 1957

måste dock varaktigt omhändertas för anstaltsvård. Att i medicinska termer

fånga de tillstånd som bör föranleda dylikt omhändertagande är knappast

möjligt. Allmänt skulle kunna sägas, att personer, vilka under synnerligen

växlande symtombild och med stora olikheter i fråga om sjukdomsyttringarnas

intensitet på grund av epilepsi inte i annan form kan beredas

tillfredsställande vård, bör omhändertas på epileptikeranstalter. Detta

undantag synes böra intagas i en stadga för statens epilepsisjukhus.

Landstingen kommer sålunda att få svara för den anstaltsorganisation

i sjukhuslagens mening, som krävs för erforderlig vård å kroppssjukhus

åt epileptikerna, samt för därmed förbundna kostnader. I sak torde landstingen

utan i lag inskriven skyldighet i stor utsträckning redan ha påtagit

sig dessa uppgifter. Vid Södersjukhuset i Stockholm, Lunds lasarett och

Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har inrättats samt vid akademiska sjukhuset

i Uppsala beslutats neurologiska kliniker, vid vilka klientelet till avsevärd

del utgörs av epileptiker. Det synes vara regel att landstingen ersätter

vården av de epileptiskt sjuka enligt gällande utomlänsavtal eller eljest

gällande föreskrifter, oavsett att sjukhusvård av epileptiker inte enligt lagen

ankommer på dem.

Ändringen i sjukhuslagen kräver en formell ändring av förordningen den

30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej

deltager i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall

å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. Enligt denna förordning

(bidragsförordningen) åligger det landsting att — då en inom dess område

boende person intas vid ifrågavarande sjukhus för vård, som avses i 1 §

sjukhuslagen — till statsverket erlägga s. k. vårdbidrag. Som förutsättning

för bidragsskyldighet stadgas bl. a., att den intagne erhållit hänvisning

till sjukhuset för vård, som ej kan beredas å landstingets sjukvårdsinrättningar

( remissfall). Sådan hänvisning får meddelas endast av vissa läkare.

Enligt beslut vid 1955 års riksdag skall dock såvitt angår radiumhemmet

vid karolinska sjukhuset vårdbidrag utgå oberoende av remissförfarandet.

En motsvarande uppmjukning bör såvitt angår den neurologiska kliniken

vid serafimerlasarettet ske beträffande patienter, lidande av eller misstänkta

för att lida av epilepsi. Behovet av specialistundersökning är klart

nog för varje läkare. De neurologiska klinikerna bör inta ställningen av

enda centralanstalt, var och en inom sin räjong, för den första specialistundersökningen

in. in. Sjukdomens natur kräver för sitt diagnostiserande

medverkan från specialister, vilka endast finns samlade vid undervisningssjukhusen

eller i framtiden också neurologisk avdelning vid regionssjukhus.

Med hänsyn härtill bör vårdbidrag utgå för patient, som intagits

å serafimerlasarettets neurologiska klinik för utredning rörande epilepsi,

efter remiss av varje i landet verksam, behörig läkare.1

Några föreskrifter från statlig sida torde inte komma att erfordras för

de fyra övriga neurologiska klinikerna och inte heller för de blivande neu
1

Mot detta förslag har ledamoten Dahlgren anfört reservation och därvid avstyrkt, att

bidragsförordningen ändras.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957

rologiska avdelningarna vid regionsjukhusen. För deras del torde huvudmännens

centrala organisationer förorda de jämkningar i gällande utomlänsavtal,

som kan komma att behövas.

4. Vårdorganisationen

Den diagnostiska organisationen

Den första princip som bör uppställas för en fullgod epileptikervård är

att varje fall i erforderlig utsträckning utreds. Först efter noggrann och

omfattande läkarundersökning kan det fastställas, vilka åtgärder, som i

varje särskilt fall är verksamma och riktiga. Uppgiften är så omfattande

och svårlöst, att därför krävs en diagnostisk organisation på högsta plan,

vilken bör anknytas till de neurologiska klinikerna.

Dessa kliniker bör fungera som arbetscentra, emedan de ensamma äger

samtidig tillgång till högsta sakkunskap inom neurologi, neurokirurgi,

neuro-radiologi, klinisk neuro-fysiologi, psykiatri, barnpsykiatri, pediatrik

och ortopedi. Vid diagnosticerande av epilepsi kan nämligen erfordras medverkan

från specialister inom samtliga dessa grenar. Med hänsyn till den

synnerliga vikten av att varje nytt eller första gången misstänkt fall av

epilepsi erbjuds all den hjälp, som läkarvetenskapen förmår lämna, bör

de neurologiska klinikerna handha den första specialundersökningen samt

alla nödiga operativa ingrepp. Alla läkare bör därför vid fall av epilepsi

eller misstänkt epilepsi, som inte veterligen tidigare undersökts å neurologisk

klinik remittera dem till sådan klinik för utredning.

Som förut nämnts kan förekomsten av epilepsi anges till cirka 5 promille

eller 35 000—40 000 personer. Under antagande, att varje epileptiker behöver

undersökas vid neurologisk klinik en gång under ett 60-årigt liv,

skulle antalet personer i behov av sådan undersökning årligen uppgå till

närmare 700.

Mot bakgrunden av förut redovisade siffror rörande antalet intagna och

undersökta personer på de neurologiska klinikerna och med beaktande av

att även Södersjukhuset i Stockholm har resurser som neurologiskt arbetscentrum,

skulle ett införande av den föreslagna remisskyldigheten inte i och

för sig innebära en alltför stor påfrestning. Tas hänsyn även till ofrånkomliga

kontroller och efterundersökningar, blir slutsatsen att de neurologiska

klinikerna visserligen under någon tid bör ha möjligheter att utreda alla

remissfall, men att uppgiften kommer att belasta dem till bristningsgränsen.

Det är därför utomordentligt angeläget, att medicinalstyrelsens förslag

till regionsjukvård skyndsammast möjligt genomföres såvitt angår den neurologiska

vården. Därför talar också önskemålet att förkorta patienternas

resor.

I fråga om den medicinska verksamheten vid de neurologiska klinikerna

må framhållas, att den särskilda epileptikerpolikliniken vid Sahlgrenska

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kangl. Maj.ts proposition nr 8t år 1957

sjukhuset synes ha en fullgod organisation, som borde prövas även vid övriga

kliniker.

Samarbete bör ske såväl med andra allmänna sjukvårdsanstalter och praktiserande

läkare som med epileptikeranstalter. Exempel på sådant samarbete

har redan givits mellan Sahlgrenska sjukhusets neurologiska klinik

och Vilhelmsro samt mellan Serafimerlasarettets neurologiska klinik och

Stora Sköndal. Vid ett godtagande av i det följande redovisat förslag om inrättande

av fyra epileptikersjukhus skulle samarbetet kunna fördelas sålunda:

stockholmsklinikerna — Stora Sköndal, uppsalakliniken -— Margaretahemmet,

lundakliniken — Fogdarödshemmet samt göteborgskliniken

— Vilhelmsro.

Vederbörande klinikchefer torde böra ange de krav ifråga om lokaler,

utrustning och personal som förslagen kan föranleda. Däremot föreslås anställande

vid var och en av klinikerna av en kurator för biträde åt överläkaren

vid kontakter med epileptikeranstalterna samt för att tillgodose de

sociala krav, som ofta är fölbundna med epileptikervård. Vid de icke statliga

klinikerna bör statsbidrag utgå till deras avlönande enligt samma regler

som för personal, avsedd för undervisningen.

Inrättandet av en diagnostisk topporganisation skulle slutligen medföra

ett bättre statistiskt underlag för att bedöma epilepsien ur skilda synpunkter.

Anstalt sorganisationen

I anslutning till den diagnostiska topporganisationen inom den allmänna

kroppssjukvårdens ram, som tar emot utredningsfallen från sjukvårdsanstalterna

och de praktiserande läkarna samt ombesörjer att varje epilepsisjuk

överlämnas till lämplig vårdform, måste finnas en för epileptikervård

särskilt uppbyggd organisation.

Epileptikeranstalterna bör uppdelas på dels epilepsisjukhus med en medicinsk

utrustning jämförlig med kroppssjlikhusens och med en heltidsanställd

läkare, dels ock epileptikerhem med deltidsanställd läkare. Epilepsisjukhusen

kan vara antingen statliga eller enskilda, epileptikerhemmen

tillsvidare enskilda (jämte under en övergångstid ett landstingsägt hem).

Regler rörande verksamheten vid statens epilepsisjukhus bör ges i en

stadga och vid de enskilda epileptikeranstalterna i statsbidragskungörelsen.

För undervisningen bör normer utfärdas genom reglementen in. m.

Efter klientelets art bör anstalterna — i nära anslutning till terminologin

i 1954 års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna — uppdelas

på följande sätt (frånsett medicinska undersökningsavdelningar, observationsavdelningar):

1

1) Småbarnshem för barn under skolåldern,

2) Skolhem för barn i åldern 7—15 år,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1957

3) Yrkeshem för ungdomar i åldern 16—25 år,

4) Arbetshem för arbetsföra vuxna samt

5) Vårdhem för barn, vilka inte lämpligen bör vårdas i tidigare angivna

anstalter, samt för vuxna, vilka på grund av ålder eller annan orsak inte är

arbetsföra.

På småbarnshem bör dock få kvarhållas barn, som på grund av försenad

kroppslig eller andlig utveckling inte överskridit den normala mognaden hos

sjuåringar. Undantagsvis bör snabbt utvecklade barn få intagas i skolhem

redan som sexåringar. Slutligen bör på grund av epilepsiens oregelbundna

förlopp en elev, som överförts exempelvis från yrkeshem till vårdhem, sedan

sjukdomen inträtt i en gynnsammare fas kunna återföras till yrkeshemmet.

Fullt utbyggd skulle anstaltsorganisationen få följande utseende:

Anstalt

Användning

Platsantal

Epilepsisj ukhus

Statens

Vilhelmsro

a) Observationsavdelning på 25 platser

b) Småbarnshem, skolhem, yrkeshem och vård-

hem för barn och ungdomar, arbetshem och

vårdhem för kvinnor......................

289

Förslagsvis

Margarethahemmet

a) Observationsavdelning

b) Småbarnshem, skolhem och vårdhem för barn,

yrkeshem för flickor, arbetshem och vårdhem

för kvinnor..............................

no

Enskilda

Stora Sköndal

a) Observationsavdelning på 14 platser

b) Yrkeshem för pojkar, arbetshem och vårdhem

för män..................................

300

Förslagsvis

Fogdarödshemmet med

a) Observationsavdelning

epileptikerhemmet Sätof-

b) Arbetshem och vårdhem för män..........

b/l 158

tahemmet

» * » » kvinnor.......

91J

Epileptikerhem

Erstagården

Arbetshem för kvinnor....................

60

Röingegården

» » män.......................

65

Ervallahemmet

» » » .......................

59

Skogsuddcn

» » kvinnor....................

32

Staberg

» » » ....................

29

Granudden

» » » ....................

30

Tillhopa

1 132

Det synes inte vara ändamålsenligt att fördela det relativt fåtaliga antalet

barn på mer än två anstalter. Den nödvändiga differentieringen av anstalternas

utbildnings- och vårdmöjligheter skulle då inte kunna genomföras

helt. I valet mellan differentierade anstalter och anstalter med tillfredsställande

geografisk spridning måste differentieringssynpunkten ur humanitär

och vårdsynpunkt ges obetingat företräde.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 8i år 1957

Genom att anförtro differentieringen åt överläkarna vid de neurologiska

klinikerna torde garantier skapas för en riktig anstaltsplacering. Självfallet

bör överläkarna vara oförhindrade att delegera denna uppgift på överläkarna

vid epilepsisjukhusen.

Av ekonomiska skäl har förslag till omläggning av verksamheten vid Vilhelmsro

och Margarethahemmet till att avse endast barn och ungdom icke

ansetts kunna framläggas. Medicinalstyrelsen bör uppmärksamma möjligheterna

att successivt genomföra ett sådant program i den mån åskådningarna

på detta område motsvarar en sådan linje.

Den medicinska verksamheten vid epilepsisjukhusen bör främst avse långtidsobservation

och -behandling. Observationsavdelningarna bör alltså i

första hand användas för observation av på sjukhuset varaktigt intagna

patienter.

På dessa avdelningar i direkt anslutning till sjukhusets medicinska centrum

kan patienten följas under sammanhängande tider med serieundersökningar

av medicinskt-kemisk art för att utröna de moment, som betingar

anfallsbenägenhetens växlingar och de oklara förhållanden, som betecknas

som »periodicitet». Motsvarande gäller elektroencefalografiska undersökningar

i samma syfte.

Erfarenheterna av modern behandling av epilepsi på lång sikt har givit

skäl för en väsentligt mer optimistisk inställning än tidigare. Inte ens för

svårartade sjukdomstillstånd, som under mycket lång tid visat sig resistenta

mot behandling, kan situationen anses hopplös. Eftermognaden och

den sociala prognosen för epilepsisjuka barn och ungdomar är genomgående

bättre än man vågat hoppas på.

Även om långtidsobservation och -behandling blir det centrala i den medicinska

verksamheten, bör hinder inte möta för en begränsad öppen mottagning.

I fråga om personalen vid epilepsisjukhusen bör som ett framtidsmål uppställas

1 läkare på 75 vårdplatser. Läkarna bör i avlöningshänseende vara

likställda med läkarna vid statens sinnessjukhus. Nuvarande behörighetskrav

bör behållas, men självfallet är det önskvärt att läkarna vid epilepsisjukhusen

för barn i vart fall har randutbildning i pediatrik och barnpsykiatri.

En förstärkning av läkarkrafterna är av sådan vikt, att principbeslut

redan nu bör fattas om anställande av en heltidsanställd läkare vid Margarethahemmet

och Fogdarödsheinmet, vilka därefter och sedan de utrustats

för ändamålet bör förvandlas till epilepsisjukhus. Läkaren vid Fogdarödshemmet

bör omhänderha vården även å Sätoftahemmet.

Vid varje epilepsisjukhus bör finnas en heltidsanställd sjukgymnast och

en heltidsanställd kurator. Vid de mindre epilepsisjukhusen — Margarethahemmet

och Fogdarödsheinmet — bör dessa befattningshavare räcka till

även för närbelägna epileptikerhem. Personaltätheten bör ökas minst till

det mål, som uppställts för de statliga sinnessjukhusen. Sannolikt bör personalen

i en framtid vara något talrikare.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957

Den erfarenhet, som vinnes genom långtidsobservation, genom nämnda

serieundersökningarna m. in., bör tillgodogöras för vetenskaplig forskning.

Det gäller såväl det rent medicinska som det medicinskt-psykologiska. En

viktig uppgift är även utprovning av nya läkemedel. Då vården av epileptiker

i första hand är en medicinsk angelägenhet, bör de medel, som ställs

till statens medicinska forskningsråds förfogande, successivt ökas. Även en

ökad medelsanvisning till samhällsvetenskaplig forskning är ägnad att befrämja

en bättre epileptikervård.

Den öppna vården m. m.

Efter undersökningen bör epileptikerna i största möjliga utsträckning beredas

tillfälle att stanna kvar i sin vanliga miljö. Flertalet epileptiker bevarar

psyke, social nivå och arbetsförmåga i huvudsak intakta och utsikterna

till självläkning är avsevärda. För att underlätta en sådan självläkning eller

i vart fall att epileptikern bevarar fullvärdiga medborgaregenskaper krävs

mera energiska insatser.

1951 års sinnesslövårdsutredning har i sitt den 21 april 1955 avgivna betänkande

III med utredning och förslag rörande den öppna vården av psykiskt

efterblivna samt utbildning av viss vårdpersonal ingående analyserat

möjligheterna till och formerna för öppen vård av psykiskt efterblivna.

Vad sinnesslövårdsutredningen anfört är — trots att vårdbehovet bottnar

i medicinskt sett skilda sjukdomstillstånd — i vissa avseenden tilllämpligt

även på epileptiker, varför här endast anges vilka av utredningens förslag

som bör användas inom epileptikervården.

Utackordering i familjevård, som innebär att den utackorderade alltjämt

betraktas som intagen på anstalten och som i princip inte bör ske till det

egna hemmet, bör få en väsentligt vidgad tillämpning.

Försöksutskrivning — som kan användas dels när epileptiker, som anmälts

till inskrivning och befunnits vara i behov av anstaltsvård, ej kunnat

beredas plats, dels ock som förberedelse till slutlig utskrivning — bör

införas som en ny form.

Epileptikerna är för fåtaliga för att särskilda daghem och sysselsättningsavdelningar

eller inackorderingshem lämpligen skall kunna inrättas. Anstalterna

bör dock verka för att genom inackordering enligt individuella avtal

placera därför lämpliga elever antingen på hem och avdelningar för fullsinnadc

eller på hem och avdelningar för psykiskt efterblivna.

I detta sammanhang bör framhållas, att bestämmelserna rörande det allmänna

undervisningsväsendet synes göra det möjligt för normalbegåvade

epileptiska barn att i större utsträckning än f. n. stanna kvar inom det

vanliga skolväsendet. Barnet kan antingen bo kvar på anstaltens skolhem

och därifrån resa till närmaste skola eller utackorderas i familjevård eller

försöksutskrivas och under anstaltens kontroll beredas möjlighet att från

det enskilda hemmet delta i skolarbetet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 8k år 1957

Vad sinnesslövårdsutredningen föreslagit i fråga om arbetsvärd och arbetsanskaffning

för psykiskt efterblivna bör i princip genomföras även för

epileptiker. Vid samtliga fyra epilepsisjukhus bör så småningom anordnas

särskild arbetsträning, varjämte yrkesutbildning bör förekomma åtminstone

vid ett sjukhus för manligt och ett för kvinnligt klientel. Därutöver bör

kontakt sökas med landstingens träningsverkstäder. Vidare torde patienterna

genom individuella avtal kunna placeras i skyddad eller halvskyddad

verksamhet.

Medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen bör

överväga möjligheterna att genom intensifierad upplysning reducera allmänhetens

fördomsfulla inställning mot epilepsi. Den individuella påverkan

får i första hand skötas av kuratorerna. En fortsatt medverkan av riksföreningen

för svensk epileptikervård, som utgivit en folkskrift i ämnet, är

även önskvärd.

5. Utbyggnad och upprustning

Utbyggnadsbehovet för epileptikervården kan som förut nämnts uppskattas

till 160 platser, vartill kommer 30 platser som ersättning för Sönnarslövsgården.

Av de nuvarande epileptikeranstalterna (frånsett Sönnarslövsgården) är

Erstagården och Fogdarödshemmet i sådant skick, att de inte kräver någon

ytterligare upprustning. Beträffande Sätoftahemmet och Ervalla har

under utredningsarbetets gång hemställts om anvisande av 645 000 resp.

395 000 kronor för iståndsättningsarbeten. Vid bifall härtill kommer även

dessa bägge anstalter att ur byggnadssynpunkt fylla moderna krav. Skogsudden

och Staberg kräver endast smärre kompletteringsarbeten för att bli

fullgoda. Kostnaderna för dessa iståndsättningsarbeten uppskattas till

25 000 kronor för båda anstalterna tillsammans. Övriga epileptikeranstalter

(Vilhelmsro, Margarethahemmet, Stora Sköndal, Röingegården och Granudden)

behöver alla rustas upp. För samtliga epileptikeranstalter är tillgången

på personalbostäder knapp, varför medel kan komma att erfordras

för uppförande av sådana.

Vad först angår Vilhelmsro anför utredningen bl. a. följande.

Skolhemmet Framtiden bör byggas om till centralförråd samt lokaler för

yrkesutbildning av kvinnliga elever (syrum, vävsalar och skolkök). Genom

omdispositionen förloras 7 platser på småbarnshem, 45 på skolhem

och yrkeshem för flickor samt 22 på skolhem för pojkar.

Som ersättning för småbarnsplatserna bör uppföras den av byggnadsstyrelsen

föreslagna småbarnsavdelningen, vilken dock bör begränsas till 2

avdelningar å 11 platser. Om från dessa dras nyssnämnda 7 platser samt

4 barnplatser på undersökningsavdelningen vid Stora Sköndal återstår som

nettotillskott 11 platser. Detta motsvarar på en plats när platsbehovet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

Som ersättning för de 45 skolhemsplatserna för flickor bör i sin helhet

disponeras det skolhem, som i byggnadsstyrelsens förslag avsetts för pojkar

och flickor. Vinst 7 platser.

Av de 22 skolhemsplatserna för pojkar kan 12 återvinnas genom den av

byggnadsstyrelsen förordade ombyggnaden av Hoppet. Arbetshemmet

Solbacken med 32 platser för pojkar bör kallas skol- och yrkeshem. 15 platser

bör evakueras och de äldsta patienterna flyttas till Stora Sköndals yrkeshem.

Av dessa platser avses 10 för pojkar i skolhemsåldern, varigenom behovet

av sådana platser är täckt. Återstående 5 platser avses för pojkar i gränsområdet

mellan skol- och yrkeshemsklientel.

Vidare bör uppföras ett av byggnadsstyrelsen med C 1 betecknat kombinerat

yrkes- och skolhem för flickor om 27 platser. Av dessa bör 8 disponeras

för flickor i gränsområdet mellan skol- och yrkeshemsklientel samt

redovisas som skolhemsplatser, varigenom behovet av sådana platser (15)

är täckt. Om vidare 10 platser avses för flickor med behov av yrkeshemsutbildning,

är även detta krav tillgodosett. Återstående 9 platser bör rubriceras

som arbetshemsplatser för vuxna kvinnor.

Byggnadsstyrelsens förslag om uppförande av eu observationsavdelning

om (16 + 9) 25 platser tillstyrkes. Dessa bör med hänsyn till sin speciella

karaktär inte medräknas som vårdplatser.

Arbetshemmet Fristaden bör på längre sikt läggas ned. Arbetshemmet

Sjöboda är emellertid numera efter utförd renovering i gott skick. Frågan

om dess omdisposition för vård av hjärnskadade barn torde därför inte nu

böra upptagas till prövning.

Som ersättning för Fristaden bör uppföras ett av byggnadsstyrelsen som

C 3 betecknat hem om 31 platser jämte en avdelning om 22 platser med goda

isoleringsmöjligheter. I tidigare förslag har upptagits en sluten avdelning

för 22 patienter med svåra psykiska orostillstånd. De ständigt oroliga och

störande skall emellertid vårdas på sinnessjukhus. Hemmet C 3 bör kunna

disponeras som arbetshem eller yrkeshem. Platstillskottet uppgår till (31 +

22 — 32) 21. Genom att låta försäljningen av Fristaden anstå, tills behovet

av vårdplatser för äldre kvinnor bättre kan överblickas, vinnes önskad elasticitet.

Genom uppförande av bägge ifrågavarande ersättningsbyggnader och anstånd

med nedläggande av Fristaden ävensom anordnande vid Erstagården

av 30 och vid Granudden av 10 arbetshemsplatser för vuxna kvinnor synes

platsbehovet för dessa ha tillgodosetts.

Behovet av intendentsbostad har numera upphört, sedan intendenten lyckats

erhålla bostad i Jönköping. Å andra sidan har svårigheterna för personalen

att erhålla bostäder ökat, varför kravet på ytterligare personalbostäder

i sinom tid torde bli oavvisligt. Vidare torde ytterligare lokaler för arbetsterapi

och yrkesträning erfordras.

Övriga av byggnadsstyrelsen föreslagna åtgärder tillstyrkes.

De eller hittills gjorda medelsanvisningar återstående kostnaderna enligt

prisläget sommaren 1952 uppgår enligt byggnadsstyrelsens beräkningar till

6 590 000 kronor. Detta belopp torde med hänsyn till byggnadskostnadernas

utveckling böra uppräknas med 10 procent till 7 249 000 kronor. Summan

bör minskas med 110 000 kronor för intendentsbostad, 423 500 kronor för

sluten avdelning och 704 000 kronor för hemmet C 4 eller med tillhopa

1 237 500 kronor. Å andra sidan bör beloppet ökas med 327 500 kronor för

den föreslagna avdelningen med goda isoleringsmöjligheter och med 661 000

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957

kronor för tjänstebostäder, för ej påräknade iståndsättningsarbeten vid

ombyggnad av de gamla anstaltsbyggnaderna, för förbättringar av kyrka

och reningsverk samt för ytterligare anordningar för yrkesundervisningen.

Sammanlagt skulle alltså för återstående utbyggnad och upprustning av Vilhelmsro

krävas 7 000 000 kronor.

Margarethahemmet äger omkring 20 har mark intill Knivsta stationssamhälle

17 km från Uppsala och har plats för utbyggnad. Läget är förmånligt,

särskilt i förhållande till den beslutade neurologiska kliniken vid akademiska

sjukhuset i Uppsala. I förhållande till det andra epilepsisjukhuset

för barn och ungdom, Vilhelmsro, ligger anstalten också fördelaktigt till för

patienter från norra Sverige.

De båda huvudbyggnaderna är omkring 40 år gamla men gediget utförda

och underhållet knappast eftersatt. Anstalten har vidare ett — visserligen

inte fullt tillräckligt — antal tjänstebostäder i nyligen uppförda fristående

byggnader och i nyrenoverade utrymmen i ena anstaltsbyggnaden.

Trots ej obetydliga fonder har inkomsterna på senare tid ej räckt till för

att täcka driftkostnaderna, varför medel måst tillskjutas av staten i särskild

ordning. Driftkostnaderna har varit förhållandevis höga.

Med beaktande av nu anförda omständigheter talar visserligen övervägande

skäl för att Margarethahemmet behålles som epilepsisjukhus, men

däremot är det tveksamt om det skall behållas i enskild ägo. Även den omständigheten,

att staten synes böra driva en ej alltför obetydlig del av det

sammanlagda platsantalet, talar i viss mån för ett förstatligande av hemmet.

Dessa frågor kan emellertid inte definitivt besvaras utan utredning beträffande

dels kostnaderna å ena sidan för att sätta hemmet i fullt tidsenligt

skick och å den andra för att anordna ett helt nytt hem genom inköp eller

nybyggnad, dels ock frågan, huruvida drift i statlig eller enskild regi bör

anses förmånligast. Åt medicinalstyrelsen bör uppdragas att förutsättningslöst

utreda angivna frågor.

För köp av Margarethahemmet och dess upprustning respektive för anordnande

av annan anstalt i dess ställe, torde komma att krävas uppskattningsvis

3 000 000 kronor.

Huvudanstalten vid Stora Sköndal består av tre hem, varav ett byggt år

1953. Vidare finnes en klinisk undersökningsavdelning för män om 14

platser, varav dock fyra provisoriskt disponeras för barn, samt utrymmen

för differentierad arbetsterapi med verkstäder för snickeri, målning, skrädderi,

väveri, tryckeri, bokbinderi, skomakeri, keramik, pil- och korgarbeten,

pyntarbeten och finmekanik.

Vissa aktuella byggnadsarbeten framgår av följande redogörelse.

En observationsavdelning för barn planeras med plats för bl. a. mödrar.

Kostnaderna beräknas till omkring 700 000 kronor. För det mest svårskötta

klientelet, som nu inryms i Normansgården, planeras en nybyggnad för 50

patienter för en beräknad kostnad av 750 000 kronor. Normansgården bör

byggas om till ett hem för äldre epileptiker, varigenom platsantalet skulle

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

sjunka från 35 till 30. Kostnaderna uppskattas till 150 000 kronor. Slutligen

anses terapiavdelningen böra byggas ut med en yrkesskola för pojkar, kostnadsberäknad

till omkring 300 000 kronor. Tomtmark för planerade nybyggnader

finns på den omkring 250 tunnland stora egendomen och befintliga

serviceavdelningar (centralkök, värmecentral) har tillräcklig kapacitet.

Vid annexet Skäve är huvudbyggnaden i tillfredsställande skick. I hemmet

Nyhem behöver dagrums- och matsalsutrymmena vidgas. Kostnaderna

hörför samt för en förbättring av den sanitära anläggningen beräknas till

omkring 25 000 kronor. I hemmet Norrbyvälle är inrymd en husfadersbostad,

som bör flyttas till en särskild byggnad. Därigenom skulle platsantalet

kunna ökas med 1 till 28. Hemmet behöver vidare renoveras och snyggas

upp. Kostnaderna uppskattas till sammanlagt 160 000 kronor. För hela

annexet planeras vidare en verkstadsbyggnad och en samlingssal för en

beräknad kostnad av 300 000 kronor.

Sammanlagt skulle för angivna arbeten jämte yttre anläggningar, belysning,

vägar in. in. krävas 2 585 000 kronor. För uppförande av barnavdelningen

disponerar diakonsällskapet donationsmedel.

Observationsavdelningar vid epilepsisjukhusen är avsedda för särskilt

kvalificerad observation och vård av sjukhusens patienter. Då någon barnavdelning

inte bör finnas vid Stora Sköndal, avstyrker utredningen sällskapets

förslag om en observationsavdelning för barn.1 Däremot bör de fyra

befintliga barnplatserna på undersökningsavdelningen övergångsvis behållas

i avbidan på resultatet av förenämnda utredning rörande Margarethahemmet.

Förslaget om uppförande av ett yrkeshem med 30 platser för pojkar tillstyrkes.

Yrkeshemmet bör även kunna motta externatelever från Storstockholm.

Genom tillkomsten av dessa 30 platser och samtidig minskning av

antalet sådana platser på Vilhelmsro med 15 skulle behovet av platser på

yrkeshem för manligt klientel bli täckt.

Övriga av diakonsällskapet redovisade byggnadsprojekt tillstyrkes. Genom

ombyggnaden av Normansgården och nybyggnad på 50 platser för det mest

svårskötta klientelet skulle vinnas (50 — 5) 45 platser för manligt klientel.

Därigenom och genom ombyggnaden av Ervallahemmet, som medför 7 nya

platser, skulle platsbehovet på arbets- och vårdhem för vuxet manligt klientel

vara tillgodosett.

Kostnaderna för att göra Stora Sköndal till ett modernt epilepsisjukhus

skulle sålunda uppgå till (300 000 + 150 000 + 750 000 + 25 000 + 160 000

+ 300 000) 1 685 000 kronor jämte 100 000 kronor för yttre anläggningar,

planteringar, belysning, vägar m. in., tillhopa 1 785 000 kronor.

Vid Röingegården pågår sedan ett par år med stöd av statsmedel en grundlig

upprustning. Nuvarande bostadsbestånd har emellertid visat sig otillräckligt.

För att föreståndaren och övriga vid anstalten boende befattningshavare

skall kunna erhålla rimlig nattvila föreslås, att för uppförande av

byggnad för tre gifta befattningshavare beräknas 150 000 kronor.

Antalet vårdplatser i Norrland är alltför lågt. Med hänsyn till den obetyd
-

1 Ledamoten Lewenstam har reserverat sig till förmån för en barnavdelning vid Stora Sköndal.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957

liga förekomsten av epilepsi har utredningen inte ansett sig kunna framlägga

förslag om inrättande av en ny epileptikeranstalt för denna landsdel. I viss

mån bör platsbehovet där dock kunna tillgodoses genom att Granudden i

Härnösand byggs ut till omkring 30 platser, varigenom en ur driftsynpunkt

lämplig storlek vinns. För ändamålet bör beräknas 250 000 kronor.

Som tidigare sagts bör 25 000 kronor avses för smärre iståndsättningsarbeten

vid Skogsudden och Staberg.

Svenska Diakonissällskapet har förklarat sig villigt att vid Erstagården

uppföra ytterligare ett arbetshem med omkring 30 platser, under förutsättning

att sällskapet erhåller ett räntefritt, stående lån till uppförandekostnaden.

För detta ändamål bör beräknas 750 000 kronor.

Slutligen bör som en allmän reserv för tjänstebostäder, lokaler för yrkesutbildning

och oförutsedda ändamål beräknas ett belopp av 1 000 000 kronor.

Nu gjorda kostnadsberäkningar har i stor utsträckning karaktären av

överslagsberäkningar. Slutsumman för upprustningen torde dock kunna

uppskattas till (645 000 + 395 000 + 7 000 000 + 3 000 000 + 1 785 000 +

150 000 + 250 000 + 25 000 + 750 000 + 1 000 000) 15 000 000 kronor. Det

hade varit önskvärt, att upprustningen kunnat genomföras på tre år. I rådande

investeringsläge har utredningen dock funnit sig nödsakad förorda

att uppbyggnadstiden bestäms till fem år enligt följande fördelning.

Första året bör medel anvisas för etapp II vid Vilhehnsro med 1 825 000

kronor samt med 645 000 kronor till Sätoftahemmet, 395 000 kronor till Ervallahemmet

och 25 000 kronor till iståndsättning av Nyhem vid Skäve under

Stora Sköndal.

Andra året bör 1 000 000 kronor anvisas för etapp III vid Vilhelmsro samt

2 000 000 kronor för förvärv av och upprustning av Margarethahemmet eller

ersättningsanstalt därför. Vidare bör anvisas 375 000 kronor för påbörjande

av det nya arbetshemmet vid Erstagården samt 60 000 kronor till uppförande

av ny föreståndarbostad till Norrbyvälle vid Skäve.

Tredje året bör anvisas 1 500 000 kronor till etapp IV vid Vilhelmsro,

500 000 kronor till fortsatt upprustning av Margarethahemmet, 375 000

kronor till slutförande av arbetshemmet vid Erstagården, 250 000 kronor till

utbyggnaden vid Granudden och 100 000 kronor till iståndsättning av

Norrbyvälle.

Fjärde året bör anvisas 1 500 000 kronor till etapp V vid Vilhelmsro och

500 000 kronor till slulförande av upprustningen av Margarethahemmet. Till

yrkeshemmet för pojkar vid Stora Sköndal avses 300 000 kronor och till

påbörjande av det nya arbetshemmet för svårskötta män 700 000 kronor.

Femte året slutligen bör anvisas 1 175 000 kronor för slutförande av upprustningen

av Vilhelmsro samt 1 625 000 kronor för slutförande av upprustningen

vid Stora Sköndal och för upprustningen av Skogsudden och Staberg

ävensom de ej närmare angivna ändamål, för vilka beräknats en reserv av

1 000 000 kronor.

Bidrag till investeringskostnader vid de enskilda anstalterna bör lämnas i

form av lån från fonden för låneunderstöd, förknippade med villkor om

återbetalningsskyldighet för den händelse anstalten skulle nedläggas eller

inte längre användas för epileptikervård.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

31

6. Ekonomi

För de statliga epilepsisjukhusens del erbjuder finansieringen endast ett

problem av principiell natur, nämligen om patienterna skall erlägga vårdavgift

eller ej. Huvudlinjen inom svensk sjukvård är, att patienterna för

sluten vård erlägger en avgift om tre kronor för dag. Denna regel gäller även

statens sinnessjukhus och Vilhelmsro.

Utredningen framhåller, att också epileptikervård är att anse som sjukvård.

Den omständigheten, att patienterna under anstaltsvistelsen även erhåller

undervisning — både teoretisk och på praktisk yrkesutövning inriktad

— rubbar inte vårdens i första hand medicinska karaktär. Förhållandet

bör i stället uppfattas så, att de rehabiliteringskrav, som nu anmäler sig

inom ett stigande antal vårdgrenar, gör sig gällande med särskild styrka

inom epileptikervården. Riksförsäkringsanstalten har också efter samråd

med medicinalstyrelsen bestämt, att vård å epileptikeranstalt skall ersättas

som sjukhusvård i sjukförsäkringslagens mening.

Om alltså epileptikervård bör anses som sjukvård, blir enligt utredningen

nästa fråga den, vilka särskilda skäl som kan anföras för att beträffande

denna vårdform frångå den eljest tillämpade huvudprincipen. För

de psykiskt efterblivna, vilka enligt 1954 års lagstiftning åtnjuter kostnadsfri

undervisning och vård till 21 års ålder, har man främst åberopat att omhändertagandet

mera syftar till fostran och vård än till sjukvård i vanlig

bemärkelse, samt att man inte bör öka de anhörigas börda med en betungande

betalningsskyldighet.

Det förra skälet äger inte tillämpning på epileptikervård. Det gör däremot

det senare, så länge vårdavgifterna är så höga som nu vid de enskilda

anstalterna. Om däremot vårdavgiften sättes till tre kronor om dagen, kan

den antas i princip motsvara vad det skulle ha kostat föräldrarna att behålla

barnet i sitt hem. En på detta sätt bestämd vårdavgift kan också ha

den psykologiska effekten, att den ökar samhörighetskänslan mellan de

hemmavarande och barnet.

Avgörande skäl synes alltså tala för en nedsättning av vårdavgiften till

vad som eljest är brukligt inom svensk sjukvård medan skälen för ett fullständigt

slopande av vårdavgifterna inte är bärande.

Trekronorsregeln torde då böra kompletteras med regeln att anstalterna

i förekommande fall skall äga uppbära den intagne tillkommande folkpension

eller barnbidrag, varvid dock avdrag bör ske för fickpengar eller deras

ekvivalenter. Man skulle därigenom undgå att överskott uppstår hos den

vårdade eller utanför anstalten.

Försöksutskrivna och familjevårdspatienter bör i mån av förmåga bidra

till sitt uppehälle. Ytterligare bestämmelser om vårdavgifter torde inte erfordras

såvitt angår de statliga anstalterna. Däremot är det nödvändigt att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

överväga på vad sätt de enskilda anstalterna skall få sina återstående kostnader

täckta.

Med den föreslagna uppdelningen av huvudmannaansvaret saknas anledning

att betunga landstingen med utgifter för den särskilda vårdorganisationen

för epileptiker. Primärkommunerna torde i överensstämmelse med

eljest tillämpade principer böra i sista hand svara för vårdavgiften. I första

hand bör den gäldas av sjukkassa, ur särskilt eller allmänt barnbidrag eller

folkpension samt, där dessa förmåner inte står till buds eller förslår, av den

vårdade själv eller för honom försörjningspliktig. För resterande kostnader

bör staten svara.

Ur sjukkassornas synpunkt skulle det innebära en förenkling, om vårdavgiften

i fortsättningen anknytes till dag i stället för till år. Motsvarande

bör gälla i fråga om statsbidraget.

Vårddagkostnaden vid de enskilda epileptikeranstalterna låg under år

1954 mellan kronor 8: 84 (Staberg) och 19: 74 (Margarethahemmet) samt i

oktober 1955 mellan kronor 10:68 (Skogsudden) och 14:52 (Stora Sköndal).

Fr. o. in. den 1 januari 1957 torde dagkostnaden komma att uppgå till

lägst 12 och högst 20 kronor.

Det fasta statsbidraget bör i princip svara mot skillnaden mellan den faktiska

vårdkostnaden vid epileptikeranstalten med de lägsta nettokostnaderna

och vad den enskilde — med stöd av sjukkassa, folkpension etc. —

har att erlägga.

Vårdavgiften bör som nyss sagts utgöra tre kronor. Härtill kommer överskott

på folkpensioner, kalkylmässigt i medeltal en krona för vårddag. Det

fasta statsbidraget bör då bestämmas till (12—-3 — 1) 8 kronor för dag.

För täckning av merkostnaden vid enskilda anstalter med högre nettovårdkostnad

än den driftbilligaste bör samma system tillämpas som vid vanföreanstalterna

och Eugeniahemmet, där staten i sista hand svarar för anstalternas

drift enligt av Kungl. Maj :t godkända inkomst- och utgiftsstater (fyllnadsbidrag).

För epileptikeranstalternas del bör dock inkomst- och utgiftsstater

fastställas av medicinalstyrelsen.

Statsbidrag till rektors- och lärarlöner vid enskilda epilepsisjukhus eller

epileptikerhem bör utgå enligt nuvarande ordning, som i princip innebär

95 procents gottgörelse.

Nu utgående statsbidrag till kontrollerad familjevård, 300 kronor för

kalenderår för varje den 1 oktober utackorderad patient, är uppenbart otillräckligt.

För framtiden torde anstalterna med användande av folkpensionens

nettobelopp kunna få täckning för sina kostnader för patienter i öppen

vård, som åtnjuter sådan pension. För dessa bör alltså inte utgå statsbidrag.

Däremot bör statsbidraget till försöksutskrivna samt patienter i kontrollerad

familjevård, vilka inte uppbär folkpension, bestämmas till samma belopp

som enligt 3 § kungörelsen den 12 maj 1955 (nr 426) om statsbidrag

till driftkostnader vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. gäller

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj ds proposition nr 84 år 1957

för familjevård av alkoholmissbrukare, nämligen tre kronor för dag. Förslaget

innebär en avsevärd höjning men är, i den mån det kan stimulera till

ökad öppen vård, ägnat att nedbringa statens sammanlagda kostnader för

epileptikervården.

Fick- eller flitpengar utgår f. n. med högst 36 öre för dag. Skall syftet med

flitpengar kunna nås, måste en väsentlig höjning ofördröj ligen komma till

stånd.

Till följd av brist på medel kan åtskilliga elever vid Vilhelmsro inte tillerkännas

flitpengar. Som minimibelopp för skolelever bör fastställas följande

månadsbelopp, nämligen under första utbildningsåret 10 kronor,

under andra utbildningsåret 15 kronor, under tredje utbildningsåret 20

kronor samt under fjärde och följande utbildningsår 30 kronor. För andra

än skolelever bör fastställas en minimiflitpenning av 50 öre om dagen, varjämte

maximum bör höjas från 80 öre till minst 1 krona om dagen. Vid

ackordsarbete eller när särskilda skäl därtill föranleder, bör detta belopp få

överskridas.

Det är vanskligt att ange den ökning av de årliga driftkostnaderna som

utredningens förslag kan föranleda. Epileptikervård kommer dock alltjämt

att vara en i jämförelse med lasarettsvård billig vårdform. Standardhöjningarna

kommer att bli föga kostnadskrävande. Ökningen av de för driften

av epileptikeranstalterna på den statliga budgeten anvisade anslagen

torde vid en fullt genomförd omläggning komma att bli i runt tal 2 200 000

kronor.

7. Vårdpersonalens utbildning m. m.

Vårdpersonalen vid epileptikeranstalterna är alltför fåtalig för en särskild

kursmässig utbildning. Personalen bör därför beredas tillträde till samtliga

de utbildningsmöjligheter, som föreslagits av 1951 års sinnesslövårdsutredning

i dess betänkande III. Ytterligare några timmars orientering om

epilepsien på de av sinnesslövårdsutredningen utarbetade kursplanerna

skulle vara av värde även för den personal, som i första hand avses med

förslagen.

Den särskilda kännedom om epilepsien, som för epileptikeranstalternas

vårdpersonal bör komplettera nyss angivna allmänna utbildning, bör det

åligga överläkarna vid epilepsisjukhusen att meddela enligt närmare anvisningar

av medicinalstyrelsen.

I rådande arbetsmarknadsläge har de enskilda anstalterna svårigheter att

behålla utbildad och lämplig personal, emedan den — med vissa undantag

— inte är berättigad att erhålla tjänste- och familjepension. Personalen

söker sig till statens eller landstingens närbesläktade verksamhetsgrenar.

Utredningen föreslår därför, att Kungl. Maj :t uppdrager åt statens pensionsanstalt

att utreda frågan om anslutning till anstaltens reglemente av de be
3

— Bilning till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 84

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

fattningar vid epileptikeranstalterna som inte redan är underkastade reglementet.

IV. Medicinalstyrelsens skrivelse

Medicinalstyrelsen ansluter sig helt till uttalandet att epileptikervården

bör utformas såsom en vårdform för sig och icke — i enlighet med den

traditionsbundna svenska uppfattningen — som en specialiserad form av

vård av psykiskt efterblivna.

Utredningens synpunkter beträffande uppdelningen av huvudmannaskapet

mellan landstingen (städerna utanför landsting) och staten delas

av styrelsen, som även anser riktlinjerna för organisationen av epileptikervården

fullt godtagbara.

Styrelsen tillstyrker vidare, att de neurologiska klinikerna skall utgöra

den diagnostiska topporganisationen. Enär dessa kliniker härigenom kommer

att belastas till bristningsgränsen, understryker styrelsen vikten av att

neurologiska regioncentra kommer till stånd så snart ske kan. Härigenom

ernås förutom ökad kapacitet — även en decentralisering, vilken såväl

ur kostnadssynpunkt som av humanitära skäl är eftersträvansvärd.

Beträffande remissförfarandet framhåller styrelsen, att även vid en del

centrallasarett av icke regionsjukhuskaraktär fullgoda förutsättningar för

hithörande diagnostik kan komma att föreligga. I den mån så sker, bör

lämpliga fall kunna remitteras dit av läkare inom sjukvårdsområdet på

vanligt sätt. Med hänsyn till övriga fall synes en uppmjukning av reglerna

om landstingens ersättningsskyldighet motiverad. Hänvisning av patienter

till Serafimerlasarettet kan ske genom ändring av den s. k. bidragsförordningen

på i huvudsak det sätt 1955 års riksdag beslutat såvitt angår radiumhemmet

vid Karolinska sjukhuset. Vårdbidrag utgår där från hemortslandsting

oberoende av remissförfarandet vid patientens intagning. Beträffande

övriga neurologiska kliniker understryker styrelsen angelägenheten av att

huvudmännens centrala organisationer vidtager erforderliga åtgärder för

sådan jämkning i gällande utomlänsavtal, att remisser av epilepsifall underlättas.

Medicinalstyrelsen finner i princip ingen anledning till erinran mot den

föreslagna, för vård av epileptiker särskilt inrättade anstaltsorganisationen.

Den föreslagna differentieringen av klientelet (småbarnshem, skolhem, yrkeshem,

arbetshem och vårdhem) tillstyrkes livligt. Barn bör lämpligen

icke vårdas tillsammans med vuxna manliga, ej heller bör vuxna av olika kön

vårdas på samma anstalt.

Behovet av läkare vid epilepsisjukhusen synes utredningen ha beräknat

väl högt. Tillgången på läkare torde i varje fall icke de närmaste 8—10 åren

medgiva en sådan läkartäthet. Däremot tillstyrker styrelsen att principbe
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 84 år 1957 35

slut fattas om anställande av en heltidsanställd läkare vid vartdera av Margarethahemmet

och Fogdarödshemmet (med Sätoftahemmet), som därefter

och sedan de utrustats bör förvandlas till epilepsisjukhus.

Överläkartjänsterna vid epilepsisjukhusen bör tillsättas av Kungl. Maj :t

på förslag av medicinalstyrelsen och efter förord av vederbörande anstaltsstyrelse

eller direktion, medan läkarna vid epileptikerhemmen såsom hittills

bör förordnas av medicinalstyrelsen.

Styrelsen är ej övertygad om behovet av heltidsanställd sjukgymnast

annat än vid de båda sjukhusen för barn, Vilhelmsro och Margarethahemmet.

Vid de båda andra sjukhusen borde det vara tillfyllest med deltidsanställd

sjukgymnast. Däremot tillstyrker styrelsen inrättande av en kuratorstjänst

vid varje epilepsisjukhus liksom vid de blivande neurologiska centra.

Förslagen beträffande den öppna vården tillstyrkes. Nu gällande föreskrift

om att placering i familjevård skall ske efter samråd med inspektören

för epileptikervården eller anstaltsläkaren synes dock kunna utgå vad

gäller inspektören. Endast då oenighet om placeringen uppkommit mellan

anstaltsföreståndaren och läkaren torde frågan böra hänskjutas till inspektören

för avgörande.

Beträffande frågan om Margarethahemmets bibehållande i nuvarande regi

eller förstatligande framhåller styrelsen, att det varit värdefullt om denna

fråga närmare belysts, innan betänkandet avgivits. Då så ej skett och en

utredning är av betydelse för att genomföra utbyggnadsplanen hemställer

styrelsen om bemyndigande att verkställa densamma. I övrigt finner styrelsen

den uppgjorda planen i stort sett kunna läggas till grund för vårdens

utbyggande.

I fråga om anstalternas ekonomi delar styrelsen utredningens mening,

att vårdavgiften i princip bör fastställas till samma belopp, som tillämpas

för sluten sjukvård i allmänhet. Tvekan kan däremot råda, huruvida högre

vårdavgift bör uttagas av folkpensionärer än för andra patienter. Inom den

statliga sinnessjuk- och sinnesslövården tillämpas liksom vid Vilhelmsro

en vårdavgift av tre kronor, medan inom den kommunala sinnessjukvården

i regel ävensom vid vissa vårdhem för kroniskt sjuka uttages en vårdavgift,

motsvarande folkpensionens nettobelopp. Då staten förutsättes skola

i sista hand svara för vårdkostnaderna, ligger nära till hands att i förevarande

hänseende tillämpa samma regler som inom den statliga sinnessjukocli

sinnesslövården. Vissa skäl talar emellertid även för det kommunala

avgiftssystemet, varför styrelsen icke vill motsätta sig förslaget på denna

punkt.

Det föreslagna statsbidragssystemet för att täcka återstående kostnader

för vården vid de enskilda anstalterna synes vara förenat med vissa fördelar

under förutsättning att penningvärdet blir någorlunda fast. Man skulle då

kunna undgå att för varje år fastställa staler för anstalterna eller åtminstone

vissa av dem.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

I och med att de i allmänhet i förskott utgående vårdavgifterna, som hittills

motsvarat medelsbehovet utöver statsbidraget, ersättes av vårdavgift

om tre kronor jämte eventuell folkpensions nettobelopp samt tillskott av

staten, allt utgående i efterskott, därav statens sedan halva året gått till

ända, får emellertid epileptikeranstalterna likviditetssvårigheter. Den härigenom

uppstående rörelsemedelsbristen kan uppskattas till cirka 800 000

kronor.

En lösning av likviditetsproblemet synes kunna vinnas, om statens bidrag

i princip regleras i överensstämmelse med de bestämmelser, som meddelats

i kungörelsen den 12 maj 1955 om statsbidrag till driftkostnader vid vårdanstalter

för alkoholmissbrukare m. in., d. v. s. med ett garantibelopp för

dag och vårdplats, som utbetalas i förskott, och ett beläggningsbidrag, som

utbetalas i efterskott. Dessa bidrag fastställs årsvis på grundval av uppgifter

bl. a. om de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten.

Såsom ett alternativ kan jämväl övervägas att låta statens tillskott till

täckandet av driftkostnaderna i princip regleras genom fastställda inkomstoch

utgiftsstaler. Dessa stater bör i så fall fastställas av medicinalstyrelsen

inom en för samtliga enskilda epilepsisjukhus och epileptikeranstalter given

ram.

Beträffande förslaget om en höjning av flitpengarna till skolelever erinrar

styrelsen om att 1951 års sinnesslövårdsutredning i sitt förslag rörande

tillämpningsföreskrifter till 1954 års lag om undervisning och vård av vissa

psykiskt efterblivna m. in. framlagt vissa grunder för fickpengar till elever

vid särskolor för psykiskt efterblivna (50 öre per vecka till elever i klasserna

1—3, en krona i klasserna 4—6 samt en krona 50 öre i klasserna 7—8

intill de fyllt 16 år). Utöver fickpengar skulle flitpengar kunna utdelas till

särskilt förtjänta elever. Enligt styrelsens uppfattning bör fick- och flitpengar

till epileptikerna utgå med belopp, som närmare anknyter till nu

angivna system.

Slutligen tillstyrker styrelsen såväl den föreslagna utbildningen av vårdpersonalen

som att frågan om anslutning till statens pensionsanstalts reglemente

av vissa befattningshavare vid epileptikeranstalterna blir föremål

för utredning.

V. Yttranden

1. Epileptikerklientelets avgränsning m. m.

Behovet av en skyndsam reformering och upprustning av

epileptikervården har understrukits av ett flertal remissinstanser.

I uttalandet att epileptikervården bör ses som en vårdform för

s i g och icke som en specialiserad form av vård för psykiskt efterblivna, instämmer

bl. a. socialstyrelsen, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården

i riket, Sveriges läkarförbund, Lunds stifts prästers nykterhets- och

diakoniförbund och statens sjukhuspersonals förbund.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kangl. AIaj:ts proposition nr 8i år 1957

Förslaget att retentionsrätt icke bör införas då det gäller epileptiker,

tillstyrkes av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, kommittén för översyn

av hälso- och sjukvården i riket m. fl.

Föreningen Margarethahemmet anser dock, att retentionsrätt bör finnas

beträffande exspektanter till sinnessjukhus med hänsyn till svårigheten att

där omedelbart bereda plats åt vårdbehövande.

Skolöverstyrelsen ställer sig frågande inför, hur de barn i skolpliktig ålder,

som på grund av krampsjukdom eller av denna betingade personlighetsförändringar,

orostillstånd eller aggressivitet måste avvisas från vanlig

skola eller särskola, skall fullgöra sin skolplikt, i de fall då vårdnadshavaren

motsätter sig intagning på anstalt. Det borde ha klargjorts hur skolplikten

skall fullgöras och hur länge denna skall vara.

2. Vårdbehovet

Utredningens beräkningar av epilepsiens frekvens och därmed av det totala

vårdbehovet har rönt invändningar från några håll.

Sveriges läkarförbund framhåller, att antalet fall av misstänkt epilepsi,

som kräver samma organisation för diagnostisk utredning som de säkra

fallen, beräknats alltför lågt. Sammanlagt torde säkra och misstänkta fall

ha en frekvens på nära 10 promille. Det totala antalet fall uppgår således

sannolikt till omkring 70 000. Om den genomsnittliga livslängden uppskattas

till 60 år skulle således omkring 1 200 nya fall av misstänkt eller

säker epilepsi inträffa årligen. Endast en ringa del (mindre än 5 procent)

är dock i behov av anstaltsvård.

Med hänsyn till denna sannolika frekvens av epilepsi finner läkarförbundet

den föreslagna ökningen av platsantalet från 940 till 1 130 vara ett minimikrav.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, svenska diakonsällskapet

och de enskilda anstalternas förbund anser, att antalet fall och

behovet av vårdutrymme något underskattats.

Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och Uppsala läns landstings

förvaltningsutskott understryker den i betänkandet framförda principiella

uppfattningen, att platsbehovet för sluten vård i nuvarande läge

endast bör tillgodoses i den mån detsamma klart säkerställts. När det gäller

beräkningar av vårdbehovet är emellertid materialet knapphändigt och

svårt att bedöma bl. a. därför att klientelets uppdelning på olika vårdformer

och anstaltstyper icke närmare analyserats. Frågan hur stor del som

bör vårdas å epileptikeranstalt resp. å statens och landstingens anstalter

för psykiskt efterblivna, borde ha utretts. Då så icke blivit fallet finns risk

att man inom den hårt trängda sinnesslövården icke bereder tillräckliga

vårdmöjligheter för psykiskt efterblivna epileptiker och att som konsekvens

härav dessa i olämplig omfattning kommer att vårdas å epileptiker
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1957

anstalter. Enligt utredningen är cirka 16 procent av epileptikerna så efterblivna

att de av denna orsak är rena vårdfall. Detta förefaller olämpligt

gentemot de välbegåvade epileptikerna och innebär även risk för deklassering

av anstalterna. Denna del av klientelet borde i stället överföras till

anstalter för psykiskt efterblivna.

Svenska landstingsförbundet och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott

framhåller däremot vikten av att platstillgången inom epileptikervården

blir så stor, att landstingens anstalter för psykiskt efterblivna utan

större tidsutdräkt kan befrias från där vårdade epileptiker.

Socialstyrelsen anför bl. a. följande.

Styrelsen finner det anmärkningsvärt, att barnen icke ägnats någon samlad

uppmärksamhet i utredningen. Utländska undersökningar har givit vid

handen att 1/3 av debuterna i sjukdomen inträffar under de 10 första levnadsåren

med en anhopning under de tre första levnadsåren och en ny topp

omkring 7-årsåldern samt att nära hälften av debuterna inträffar under

andra decenniet. Av uppenbart intresse är kännedom om de sjuka barnens

och ungdomarnas vistelseplatser och vårdförhållanden: i föräldrahem, fosterhem,

enskilt vårdhem, lasarettsavdelning, pediatrisk och barnpsykiatrisk

klinik, epileptikeranstalt, sinnesslöanstalt etc. En dylik redovisning skulle

vara klarläggande i frågan om dimensionering och förläggning av utredningscentra

för barn samt av småbarnshem, skolhem, vårdhem för barn och

yrkeshem. Att den saknas måste betecknas som en brist.

3. Huvudmannaskapet in. m.

Utredningens förslag om huvudmannaskapet har tillstyrkts av

bl. a. socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Kalmar län, svenska

landstingsförbundet, förvaltningsutskotten i Stockholms och Västerbottens

läns landsting, Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse samt

de enskilda anstalternas förbund.

Å andra sidan anser statskontoret de skäl, som tala för en utvidgning av

landstingens och de landstingsfria städernas huvudmannaskap till att jämväl

omfatta den slutna epileptikervården väga tyngre. Ämbetsverket framhåller,

att landstingen och de landstingsfria städerna hittills i icke oväsentlig

utsträckning de facto haft att svara för vårdavgifterna på anstalterna

genom bestämmelserna i 40 § fattigvårdslagen och i lagen den 2 maj 1919

om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,

sinnesslöa och fallandesjuka. Det synes därför naturligt, att huvudmannaskapet

för epileptikervården i dess helhet överföres till landstingen och de

landstingsfria städerna. Skulle en sådan överflyttning prövas icke kunna

ske nu, synes någon förändring i fråga om huvudmannaskapet tills vidare

icke böra vidtagas. Ställningstagandet i fråga om huvudmannaskapet för

mentalsjukvården bör i så fall avvaktas.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket ifrågasätter om

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1957

inte de av utredningen befarade svårigheterna med samarbetsavtal mellan

landstingen uppväges av fördelarna med ett för hela vårdområdet enhetligt

huvudmannaskap under landstingen (respektive de landstingsfria städerna).

Med hänsyn till det intensiva och kontinuerliga samarbete som förutsättes

mellan de neurologiska centra och de olika anstalterna synes det naturligt,

att båda dessa delar av vårdområdet erhåller samma huvudman. Sedan direktiven

för epileptikerutredningen gavs har även tanken att i princip

ställa hela sjukvården under landstingskommunalt huvudmannaskap vunnit

allt större burskap. Frågan om huvudmannaskapet för epileptikervården

bör lämpligen aktualiseras först i sammanhang med den mer omfattande

frågan rörande mentalsjukvården.

Även kommittén för sinnessjukvårdens utbyggande anser, att ett slutligt

ställningstagande tills vidare bör lämnas öppet, men tillstyrker förslaget

såsom en tills vidare ändamålsenlig och lämplig lösning av huvudmannaskapsfrågan.

Sjukhuslagstiftningskommittén framhåller, att förslaget i sak inte innebär

någon egentlig ändring i nu gällande ordning, och tillstyrker att sjukhuslagens

undantagsbestämmelse beträffande fallandesjuka utgår.

Stadsfullmäktige i Stockholm åberopar ett yttrande av borgarrådsberedningen,

vilken motsätter sig den föreslagna lagändringen. I yttrandet anföres

bl. a.

Enligt beredningens mening bör en uppdelning av huvudmannaskapet

icke ske på det sätt utredningen föreslagit. Därest en uppdelning anses böra

genomföras, synes densamma i lagtexten böra preciseras till att avse ett

ansvar för de kommunala huvudmännen i den del epileptikervården kan inrymmas

inom akutsjukvårdens ram, d. v. s. de förberedande, diagnostiserande

och utredande åtgärderna. Därvid skulle såsom hittills den sekundära

anstaltsvården kvarstå under statligt huvudmannaskap. Härav torde icke

följa något hinder för klientelet att erhålla akutvård vid statlig eller kommunal

sjukvårdsanstalt. De kommunala huvudmännen hör erhålla ersättning

i form av statsbidrag för de merkostnader, kommunerna kunna åsamkas

vid ett genomförande av förslaget. Att därvid begränsa statsbidraget

till att avse endast viss kurativ verksamhet vid anlitade neurologkliniker

synes icke vara tillfyllest.

Den friare remissrätten till se rafi in erlasarettet tillstyrkes

av direktionen för karolinska sjukhuset, Sveriges läkarförbund och

svenska läkaresällskapet. Däremot anser svenska landstingsförbundet och

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott att nuvarande bidragskungörelse

bör tillämpas vid sådana remisser.

Även direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala och Uppsala läns

landstings förvaltningsutskott anser det omotiverat, att läkare i hela landet

skulle ha rätt att remittera till serafimerlasarettet, då klinikens patientbehov

synes tillgodosett genom den av medicinalstyrelsen föreslagna regionindelningen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 8b år 1957

4. Vårdorganisationen

Den diagnostiska organisationen

Principen, att varje fall erforderligt utredes, understrykes av ett flertal

remissinstanser. Även förslaget, att de neurologiska klinikerna

skall handha den första specialundersökningen och över huvud den diagnostiska

verksamheten på högsta plan, har rönt instämmande från bl. a. pensionsstyrelsen.

Ett flertal remissinstanser anför emellertid delvis avvikande

meningar.

Således anför direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala med instämmande

av Uppsala läns landstings förvaltningsutskott följande.

Icke för någon annan sjukdomskategori av denna omfattning har hittills

ifrågasatts diagnostisk centralisering av liknande art. Att genomföra densamma

torde stöta på svårigheter beroende både på epilepsiens skiftande

symtomatologi och behovet av samarbete mellan olika specialister. Det synes

uppenbart att man måste noga överväga i vilken mån vissa patienter möjligen

skulle kunna få en tillfredsställande utredning vid centralsjukhus i

hemlänet. En centraliserad diagnostik kommer vidare att leda till en avsevärd

merbelastning icke endast för den neurologiska kliniken utan även

för en rad andra kliniker t. ex. den pediatriska, invärtes medicinska, psykiatriska,

otologiska och oftalmiatriska samt för den röntgendiagnostiska avdelningen.

Även svenska landstingsförbundet och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott,

vilka emellertid i princip ansluter sig till utredningens

förslag, framhåller, att den bristande tillgången på vårdplatser vid de neurologiska

klinikerna under en relativt lång följd av år gör det nödvändigt att

anlita även de resurser, som finns vid vissa centrallasarett.

Föreningen Röingegården anser att förslaget om den diagnostiska verksamheten

innebär ett onödigt utnyttjande av eftersökta och dyrbara vårdplatser.

Många fall av epilepsi kan utredas på ett epileptikersjukhus eller

rent av polikliniskt utan att utnyttja en specialkliniks alla resurser.

Svenska diakonissällskapet påpekar också, att remiss till specialklinik

synes opåkallad i fall, som utan svårighet kan utredas av den undersökande

läkaren eller närmaste sjukhus.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket framhåller, att

det inte bör vara uteslutet att epilepsisjukhusens överläkare i vissa fall beslutar

om intagning av patient som ej undersökts å neurologisk klinik. Särskilt

bör så kunna ske vid remiss från sådana invärtesspecialister, specialister

vid pediatriska kliniker och privatspecialister, som har utbildning i

neurologi och tillgång till erforderlig diagnostisk utrustning.

Förslaget att alla läkare skall till neurologisk klinik remittera inte bara

nyupptäckta fall utan även fall av misstänkt epilepsi anser Sveriges läkarförbund

vara alltför kategoriskt. Det bör åligga den först behandlande läkaren

att avgöra i vilken utsträckning fall skall remitteras vidare för neu
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

rologisk utredning i enlighet med den princip som gäller behandlingen av

andra sjukdomar. Däremot synes en informativ cirkulärskrivelse om de

utredningsmöjligheter, som kommer att stå till förfogande, vara av värde.

Även svenska landstingsförbundet och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott

vänder sig mot att varje läkare skulle tillerkännas remissrätt.

Med den tidigare omnämnda bristen på platser vid de neurologiska klinikerna

bör till dessa remitteras endast verkligt befogade fall.

Mot förslaget att diagnostiken av epilepsifallen även bland barn skall ske

vid de neurologiska avdelningarna har ett flertal instanser gjort invändningar.

Svenska läkaresällskapet anför bl. a.

Betänkandet kan icke tjäna som underlag för förslag till åtgärder beträffande

vården av epilepsi i barnaåldern, då denna fråga icke utretts.

I varje landsting finns en eller flera barnavdelningar, ledda av väl utbildade

specialister i pediatrik. Dessa kliniker är f. n. den första utredningsinstansen

beträffande krampsjukdomar. Topporganisationen och remissinstansen

utgöres av fem universitetskliniker. Under det sista decenniet har

etablerats ett allt intimare samarbete mellan pediatrici och barnpsykiatrici.

Det är numera självklart att sjuka barn skola vårdas på barnavdelningar.

Endast i undantagsfall vårdas barn på avdelningar avsedda för vuxna.

Hos sjuka barn förekommer ofta sympton från centrala nervsystemet,

bl. a. i form av krampanfall. Dessa kan vara förorsakade av akuta infektionssjukdomar,

hjärnskador, heredodegenerativa sjukdomar i centrala nervsystemet,

rubbningar i kalkomsättningen, endokrina sjukdomar, hjärntumörer,

skalltrauma in. in. Härtill kommer den stora grupp av barn med

typiska epileptiska anfall av olika karaktär, till vilka någon känd orsak

ej kan påvisas. Förutom dessa typiska epileptiska anfall iakttages under

barna- och ungdomsåren ofta en mångfald olikartade, om epilepsi påminnande

somatiska och psykiska anfallsvis uppträdande sjukdomstillstånd.

För att kunna bedöma dylika tillstånd hos barn, fordras en pediatrikers

erfarenhet och speciellt när det gäller de oklara formerna av anfall ett

intimt samarbete med inte minst barnpsykiatrisk expertis. Det är vidare av

ytterst stor betydelse att barnen undersöks och bedöms i en sjukhusmiljö,

som är anpasad efter deras skiftande krav och behov.

Genom samarbetet med barnpsykiatrici vid barnklinikerna torde man ha

uppnått en god lösning av vårdformen för barn. Då utvecklingen sålunda i

detta avseende gått i gynnsam riktning, är alla försök att utbryta eu grupp

av barn ett steg tillbaka. Alldeles speciellt olämpligt är det att bryta ut den

grupp, där psykiska symptom är så intimt förbundna med de somatiska som

vid krampsjukdomar. Hela pediatriken och barnpsykiatrien inriktar sig på

att dessa barn ej skall isoleras och få eu särställning gentemot andra barn.

För att få eu bakgrund till förekomsten av krampsjukdomar resp. epilepsi

hos barn kan följande siffror anges. Enligt litteraturen har 5—7 % av alla

barn haft kramper före 5 års ålder medan frekvensen av epilepsi i den vuxna

befolkningen anges till mellan 0,5 och 1 %, eller blott till Vin—''i- så hög.

Beträffande epilepsiens debutålder anges att 60 % av barn, som bar epilepsi

vid 15 års ålder, fått sill första anfall före 4 års ålder. Bestående epilepsi

debuterar i ca 40 % före 15 års ålder och i 80 % före 20-årsåldern. Epilepsi

är sålunda ett symtom som i flertalet fall uppträder redan under barna- och

ungdomsåren.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 8k år 1957

Vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus har under åren 1950—1955 i

genomsnitt per ar utretts 60 nya fall av epilepsi och under samma tid ca

90 fält årligen med diagnosen convulsiones. F. n. kontrolleras vid specialpolikliniken

för krampsjukdomar ca 225 barn, som har kontinuerlig

behandling med antiepileptika. Under de sista 3 åren har polikliniken

besökts av ca 450 barn om året med krampsjukdomar av olika slag. Vid

nämnda poliklinik göres årligen ca 900 besök. Av de 59 barn i förskolåldern

och 75 barn i skolåldern, som vårdades å medicinska kliniken under

diagnosen epilepsi åren 1954 och 1955, är ca 10 % att anse såsom blivande

anstaltsfall. Hälften av dessa kommer eventuellt att kräva vård på epileptikeranstalt,

den andra hälften på grund av samtidig grav intelligensdefekt

och/eller centralmotorisk rubbning annan anstaltsvård. Ca 20% av de

intagna har blivit föremål för barnpsykiatrisk utredning.

Vid karolinska sjukhusets barnklinik vårdades åren 1953—1955 i medeltal

65 patienter per år under diagnosen epilepsi och under samma tid ca 45

fall årligen med diagnosen convulsiones. F. n. kontrolleras vid specialpolikliniken

för krampsjukdomar ca 150 barn som har kontinuerlig behandling

med antiepileptika samt vid den medicinska pediatriska polikliniken ett

stort antal barn med anfall av olika slag.

Det är svart att förstå hur utredningen tänkt sig kunna bedöma påfrestningarna

på de neurologiska centra utan någon som helst utredning om

eller kunskap beträffande situationen på barnfronten. Då epilepsien i

regel debuterar i barna- och ungdomsåren, skulle flertalet undersökningar

ske just då, om patienterna skulle undersökas en gång under ett 60-årigt liv.

När det gäller barnaåldern måste och kan man räkna med barnklinikerna

vid centrallasarettet som första utredningsinstans och de pediatriska universitetsklinikerna

som en naturlig topporganisation med tillgång till specialister

av olika slag, bl. a. också neurologer.

Med hänsyn till frekvensen av epilepsi och krampsjukdomar vid avdelningar

för barn är det nödvändigt att omarbeta planerna för topporganisationen.

Att den första utredningen och behandlingen av barnklientelet bör förläggas

till barnkliniker framhålles också av bl. a. skolöverstyrelsen, direktionen

för akademiska sjukhuset i Uppsala, Uppsala läns landstings förvaltningsutskott,

stadsfullmäktige i Stockholm och Sveriges läkarförbund.

Skolöverstyrelsen framhåller, att utredningen icke i önskvärd grad tagit

ställning till frågor, som berör barn och ungdom, och anser därför, att förslaget

i denna del ej kan läggas till grund för organisationen av detta vårdområde.

Fn ny utredning härutinnan bör verkställas.

Föreningen Margarethahemmet och riksföreningen för svensk epileptikcrvård

anser att barnklientelet bör vårdas på pediatrisk klinik eller vid särskilda

neurologiska barnavdelningar.

Kommittén för sinnessjukvårdens utbyggande påpekar, alt de neurologiska

klinikerna icke äger den kapacitet som erfordras för att omhändertaga

alla remissfall, och anser det vidare ur psykologisk synpunkt tveksamt, om

dessa kliniker i sin nuvarande utformning och utan tillgång till särskilt utbildad

personal är lämpade att mottaga det pediatriska klientelet.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1957

43

Vikten av att den planerade regionsjukvården för neurologi snarast

genomföres understrykes av bl. a. kommittén för översyn av hälso- och

s jukvården i riket, Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet, som

framhåller att den föreslagna epileptikervården knappast kan tänkas nå

önskad effektivitet innan detta kommit till stånd. Ett flertal remissinstanser

framhåller nödvändigheten av att Norrland blir tillgodosett med en neurologisk

klinik.

Stadsfullmäktige i Göteborg åberopar en av t. f. sjukhusdirektören avgiven

promemoria, vari framhålles, att den neurologiska kliniken vid Sahlgrenska

sjukhuset icke kan tänkas betjäna större områden än Göteborgs

stad, Göteborgs och Bohus län samt Hallands län med en folkmängd av

cirka 750 000.

Malmöhus län landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse framhåller, att

den nuvarande neurologiska kliniken icke är tillfyllest för att tillgodose

utredningens principiella undersökningsönskemål. Icke heller kliniken i

det nya centralblocket torde vara tillfyllest annat än för Malmöhus läns

landstingsområde (invånarantal omkring 318 000) i vad gäller en successiv

genomgång av ännu icke undersökta epileptiker samt övriga nerologifall.

Möjligheterna att i väsentlig grad utvidga undersökningen av epileptiker

till sådana sjuka från andra sjukvårdsområden är mycket små.

Utomlänspatienter å kliniken torde komma att väsentligen bestå av svårare

och akutare sjukdomsfall än epilepsi.

Problemet om vårdplatser för undersöknings- och vårdbehovet för epileptiskt

sjuka bör lösas genom centralplanering av den neurologiska vården

över hela riket och för denna vård erforderliga hjälpdiscipliner.

Vad angår den medicinska verksamheten vid de neurologiska

klinikerna understrykes från flera håll att nu befintliga

resurser är helt otillräckliga, varför en kraftig upprustning måste ske.

Svenska läkaresällskapet framhåller, att vid om- eller nybyggnad av neurologiska

kliniker nödig hänsyn måste tagas till det stora behovet av vårdplatser

för epileptiker, och att den polikliniska verksamheten bör inbyggas

i den övriga neurologiska poliklinikverksamheten.

Sveriges läkarförbund anser det böra ankomma på vederbörande klinikchef

att närmare angiva de krav på de neurologiska klinikerna ifråga om

lokaler, utrustning och personal, som ett genomförande av den föreslagna

utbyggnaden skulle medföra. Förbundet framlägger emellertid förslag till

basorganisation, vilket sedan kan modifieras efter respektive kliniks behov.

Också i remissvaren från de med neurologiska kliniker utrustade sjukhusen

har angivits den organisation, som anses nödvändig för utbyggnaden

av epileptikervården. Förslagen innebär krav på en betydande personell

och materiell upprustning. I dessa hänseenden torde få hänvisas till

handlingarna i ärendet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957

Att icke blott en somatisk utan även en psykiatrisk utredning är nödvändig

för en stor del av klientelet och att det därför måste finnas möjlighet

att anlita psykiatrisk sakkunskap vid klinikerna understrykes av bl. a.

Sveriges läkarförbund, Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse

och föreningen Margarethahemmet. Sålunda anför läkarförbundet

bl. a., att icke så få epileptiker har hjärnskador med psykiska symptom.

Även då detta icke är förhållandet är emotionella störningar vanliga, bl. a.

på grund av epileptikernas undantagsställning i samhället. Det är därför

nödvändigt, att de neurologiska klinikernas behov av psykiatrisk expertis

blir väl tillgodosett. Det torde icke vara tillfyllest enbart med den konsultationsverksamhet,

som kan erbjudas av de vid de psykiatriska lasarettsavdelningarna

anställda läkarna, utan denna psykiatriska verksamhet kräver

sannolikt särskilda tjänster, fast knutna till de neurologiska klinikerna.

Även svenska läkaresällskapet anser, att tillräcklig hänsyn icke tagits till

behovet av psykiatrisk utredning och anför härom följande.

Det talas visserligen på några ställen om »neuropsykiatriska centra» men

den närmare innebörden av detta begrepp klargöres icke. Det förefaller som

om man tänkt sig, att en del psykiatriska arbetsuppgifter skulle kunna

handhas av de vid klinikerna anställda kuratorerna. Dessa kan visserligen

handlägga en del rent sociala problem, men gränsen till de socialpsykiatriska

frågor, som bör handläggas av psykiater, är flytande.

En undersökningscentral för epileptiker är funktionsduglig endast i samarbete

med psykiatrisk expertis. Det förekommer att en patient når höga

resultat vid intelligensprövning, men trots detta på grund av speciella defekter,

t. ex. läs- och skrivsvårigheter, är svårt handikappad i socialt hänseende,

framför allt i arbetslivet. Vid utredning av hjärnskadade fordras

därför ofta en mycket omfattande kartläggning av de psykiska funktionerna.

Samarbetet mellan neurolog och psykiater kan ske genom samarbete mellan

neurologisk och psykiatrisk klinik eller genom att en psykiatrisk konsult

knytes till den neurologiska kliniken, såsom planerats vid Sahlgrenska

sjukhuset i Göteborg.

Behovet av en särskild kurator vid varje neurologisk klinik understrykes

av de flesta remissinstanser.

Enligt svenska landstingsförbundets mening bör dock frågan huruvida

särskilda kuratorer för epileptikerklientelet skall anställas vid dessa kliniker

bli beroende av sjukhusets utrustning i övrigt med kuratorsutbildad

arbetskraft.

Även statskontoret — som i princip icke har något att erinra mot anställandet

av kuratorer för angivna ändamål — framhåller, alt man innan

definitiv ställning tages i frågan, bör undersöka i vad mån redan befintlig

kuratorsorganisation vid sjukhusen kan utnyttjas. Till avlönande av kuratorer

bör statsbidrag endast utgå i enlighet med de allmänna reglerna om

statsbidrag till avlöningar till sjukvårdspersonal, i de fall avtal mellan

staten och vederbörande sjukhus om sådana bidrag föreligger.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr år 1957

45

Anstalt sorganisationen

Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om den speciella

epileptikervårdsorganisationen och dennas uppdelning på epilepsisjukhus

och epileptikerhem.

Vad däremot gäller differentieringen av anstalternas vårduppgifter har

flera remissinstanser erinringar.

Den föreslagna differentieringen av epilepsisjukhusen

motsätter sig bl. a. Sveriges läkarförbund, som anför.

Genom att reservera vissa sjukhus för män, andra för kvinnor, kan avståndet

till hemorten bli onödigt långt. Bärkraftiga skäl har ej framlagts

för en sådan differentiering efter kön. På såväl sinnessjukhus som sinnesslöanstalter

vårdas män och kvinnor jämsides. Vad som här sagts om

klientelets differentiering gäller också epileptikerhemmen.

Inom internationell epileptikervård har man strävat efter att få fram

fullständiga epileptikeranstalter, avsedda för undersökning och vård av

krampsjuka i alla åldrar och av alla kategorier. Man har bl. a. ansett det

förmånligt, att samma institution kan få följa sina patienter genom barndom

och ungdom, genom skolor och yrkesskolor upp i vuxen ålder. Några

olägenheter av att sammanföra krampsjuka i olika åldrar inom en och

samma institution av detta slag har man icke funnit, naturligtvis under

förutsättning att tillräckligt antal differentierade avdelningar inom tillräckligt

stort sjukhusområde finnes att tillgå.

Inom den moderna pediatriken har vidare, särskilt under senare år, allt

mera understrukits betydelsen av att bibehålla kontakten mellan barn och

föräldrar vid barnens intagning på sjukhus och anstalter. Långa resvägar

försvårar i hög grad detta men också kuratorernas arbete och elevernas

inpassning i arbetslivet.

Samtliga fyra epilepsisjukhus bör därför utrustas med möjligheter att

mottaga barn. Mot den observationsavdelning för barn, som svenska diakonsällskapet

önskar förlägga till Stora Sköndal, synes några erinringar

icke vara att göra.

Kommittén för översgn av hälso- och sjukvården i riket anser också att

hinder ej bör möta att vårda barn och vuxna på samma anstalt under förutsättning

av att avdelningarna hålles åtskilda, övervägande — icke minst

anstaltspsykologiska — skäl talar för att en könsdifferentiering ej bör

göras. Inom sinnessjukvården har man i utlandet med goda erfarenheter

prövat blandade avdelningar och samma möjlighet bör föreligga även inom

epileptikervården.

Liknande synpunkter framföres av svenska läkaresällskapet och svenska

diakonsällskapet. Dessa anser liksom de enskilda anstalternas förbund

och riksföreningen för svensk epileptikervård, att samtliga epilepsisjukhus

bör utrustas med observationsavdelningar för såväl vuxna som barn.

Direktionen för karolinska sjukhuset understryker värdet av att en

obervationsavdelning även för kvinnor och barn anordnas i Stockholms

närhet. I annat fall skulle kvinnor och barn från Stora Sköndals upptag
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957

ningsområde (d. v. s. i första hand Stor-Stockholm), behöva resa till Vilhelmsro

eller Margarethahemmet.

Kommittén för sinnessjukvårdens utbyggande säger sig förstå de synpunkter

som legat till grund för en önskad centralisering av skolväsendet

till endast två anstalter för barn, men ifrågasätter om icke möjligheter föreligger

för en ytterligare uppdelning av barnklientelet. Vid Vilhelmsroanstalten

torde både klientelets art och skolavdelningens storleksordning

(133 platser) göra det praktiskt möjligt att med bibehållande av differentierade

utbildnings- och vårdmöjligheter dela skolavdelningen i två avdelningar.

En avdelning skulle därvid kunna förläggas till Stora Sköndal.

Skolöverstyrelsen anför bl. a.

Vuxna män bör icke sammanföras med vare sig småbarn, skolelever eller

kvinnliga yrkeselever. Ej heller bör förskole-, skol- och yrkeshem förläggas

till samma anstalt som vårdhem för sjuka i vuxen ålder. Platser för barn

har beräknats endast vid Vilhelmsro och Margarethahemmet. En splittring

av barnen på flera anstalter vore sannolikt opraktiskt. Frågan om en omläggning

av verksamheten vid Vilhelmsro och Margarethahemmet till att

avse endast barn och ungdom bör ej skjutas på framtiden. Planeringen av

ombyggnad och nybyggnad vid Vilhelmsro är på längre sikt i högsta grad

avhängigt av för vilket klientel de olika hemmen skall beräknas. Det måste

även inge betänkligheter att Margarethahemmet, som alltmera fått karaktären

av ren läroanstalt, skall spalta upp sina 110 platser på 6 olika kategorier.

Medicinska fakulteten i Lund ifrågasätter lämpligheten av att inrätta

särskilda epilepsisjukhus och anför därom.

Det är önskvärt, att avdelningar för långtidsobservation och långtidsbehandling

anordnas. Däremot är det tveksamt, om epileptikersjukhusen

bör förläggas till Stora Sköndal, Vilhelmsro, Fogdarödsheminet och Margarethahemmet.

Redan på grund av sin storlek kommer dessa säkerligen

alltid att till stor del behålla sin karaktär av vårdhem för kroniska fall.

Det skulle för de för långtidsbehandling ägnade fallen kunna verka psykologiskt

ogynnsamt att sammanföras med sådana fall. Det vore bättre, om

smärre epileptikerkliniker kunde ordnas i anslutning till de neurologiska

universitetsklinikerna. Det torde åtminstone f. n. möta oöverstigliga svårigheter

att finna en eller två kvalificerade neurologer, villiga att låta sig

heltidsanställas vid Fogdarödshemmet. Även av detta skäl förefaller det

lämpligast att låta projektet om en epileptikerklinik därstädes vila tillsvidare.

Det skulle dock vara värdefullt att anställa en neurologisk konsult

vid Fogdarödshemmet (med Sätoftahemmet) samt försöksvis ordna en

liten avdelning för långtidsbehandling av därför lämpade fall. På grund av

de markanta psykiska symptomen hos många kroniska vårdfall bör liksom

hittills en psykiatrisk konsult finnas att tillgå.

Fakultetens synpunkter beträffande Fogdarödshemmet delas i huvudsak

av Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, som även ifrågasätter

om icke en skolavdelning borde ordnas vid Fogdaröds- och Sätoftahemnien,

vilket för Sydsveriges och särskilt Skånes del skulle vara ytterst

värdefullt.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957 47

Lunds stifts prästers nykterhets- och diakoniförbund anför beträffande

Fogdarödshemmets omvandling till epilepsisjukhus.

Tanken på fasta läkartjänster synes värdefull, då anstalterna härigenom

tillförsäkras tillgång till kompetent specialist samt kontinuitet i vården.

Tveksamt är dock, huruvida detta kan uppnås med läkares placering i Höör.

Det kan diskuteras, om ej med nuvarande kommunikationer överläkaretjänsten

vid epilepsisjukhuset i Höör lämpligen bör placeras vid neurologiska

kliniken på lasarettet i Lund och där inrättas den observationsavdelning,

som skulle höra till epilepsisjukhuset. En underläkare- och utbildningstjänst

kunde i gengäld placeras i Höör. Båda tjänsterna borde då besättas

med neurologer, om ock erfarenheten visar, att anstalterna även har

behov av psykiatrisk konsult.

Margarethahemmets styrelse framhåller, att det föreslagna platsantalet,

110 stycken, är för lågt ur differentieringssynpunkt.

Det torde vara ogörligt att inom denna ram pressa in såväl observationsavdelning

som småbarnshem, skolhem, vårdhem för barn, yrkeshem för

flickor samt arbetshem och vårdhem för kvinnor. Den redan mindre tillfredställande

differentieringen av klientelet skulle då ytterligare försämras.

En utbyggnad av hemmet till 150 platser skulle därför vara värdefull. Dessutom

skulle vinnas, att sjukhuset bleve anpassat för 2 heltidsanställda läkare,

vilket torde vara nödvändigt, om vården skall kunna kontinuerligt

uppehållas på önskad hög nivå. Tillräckligt underlag skulle också vinnas

för en heltidsanställd sjukgymnast.

Behovet av en bättre regional fördelning understrykes av ett

flertal instanser, vilka även framhåller, att efter den föreslagna utbyggnaden

Norrland kommer att vara starkt eftersatt i förhållande till övriga

landsdelar. Bland dessa remissinstanser återfinnas socialstyrelsen, kommittén

för översyn av hälso- och sjukvården i riket, Västerbottens läns

landstings förvaltningsutskott, Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet,

svenska diakonsällskapet, svenska diakonissällskapet, föreningen

Röingegården, de enskilda anstalternas förbund, riksföreningen för svensk

epileptikervård, föreningen för utvecklingsstörda barn.

Sveriges läkarförbund och svenska diakonsällskapet ifrågasätter lämpligheten

av att placera två av epilepsisjukhusen så nära varandra som

Stora Sköndal och Margarethahemmet. I stället bör ett sjukhus anordnas

i anslutning till eller i samarbete med ett i Norrland beläget neurologiskt

centrum. Även riksföreningen för svensk epileptikervård — som påpekar,

att tre neurologiska och tre pediatriska kliniker finns inom Stockholm—

Uppsala-området — anser, att det fjärde epilepsisjukhuset bör förläggas

till Norrland.

Sveriges läkarförbund, de enskilda anstalternas förbund och föreningen

för utvecklingsstörda barn framhåller, att en upprustning av Margarethahemmet

skulle medföra stora kapitalinvesteringar. Ekonomiska hinder hör

därför ej föreligga för projektering av ett nytt sjukhus i Norrland.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 8k år 1957

Socialstyrelsen finner önskvärt, att utreda behov och möjligheter att

förlägga en epilepsisjukhusavdelning för barn och ungdom i närheten av

Umeå stad, där ett utredningscentrum torde komma att förläggas.

När det gäller yrkesutbildningen för epileptiker framhåller

Sveriges läkarförbund, att dessa lika väl som andra grupper av handikappade,

efter noggrann utredning, om möjligt bör placeras i vanliga yrkesskolor.

Endast där så av speciella skäl icke kan ske, t. ex. vid anfall som icke kan

hållas tillbaka genom terapi, bör speciell yrkesskolning komma i fråga.

Utbildningen bör koncentreras till några få skolor, då därigenom större

elevantal och större differentiering av utbildningen kan erhållas. Läkarförbundet

ifrågasätter om det icke till en början vore tillräckligt med en yrkesskola

för kvinnliga elever å Vilhelmsro och en för manliga å Stora Sköndal.

Även överstyrelsen för yrkesutbildning, svenska facklärarförbundet och

föreningen för utvecklingsstörda barn framhåller önskvärdheten av att utbildningen

i möjligaste mån förlägges till de vanliga yrkesskolorna.

Beträffande placeringen av de epileptiker, som bör bered

as anstaltsvård, framhåller kommittén för översyn av hälsooch

sjukvården i riket, att ett stort antal fall kräver icke bara neurologisk

utan även psykiatrisk bedömning.

Med hänsyn härtill bör ansvaret för intagning såväl på epilepsisjukhus

som på epileptikerhem åvila i första hand epilepsisjukhusens egna överläkare,

varvid förutsättes att dessa jämväl bör ha viss utbildning eller erfarenhet

i neurologi.

Även Sveriges läkarförbund finner utredningens förslag olämpligt och

helt stridande mot praxis inom svensk sjukvård. Hänvisning av patienter

bör ske på vanligt sätt genom remiss, icke bara genom överläkare vid neurologisk

klinik utan även genom andra läkare. Det bör vara den mottagande

läkarens uppgift att bedöma den turordning i vilken patienterna skall inlagas

och om de av olika skäl är lämpade eller icke för den vård som kan

beredas vid ifrågavarande sjukhus eller anstalt.

I fråga om läkarnas kompetens ifrågasätter sistnämnda kommitté

om icke en av läkarna vid epilepsisjukhusen för barn bör ha specialistutbildning

i pediatrik eller barnpsykiatri. Läkarna vid samtliga epilepsisjukhus

bör ha viss utbildning eller erfarenhet i neurologi.

Styrelsen för Margarethahemmet anser, att dessa läkare måste ha specialistkompetens

i såväl neurologi som psykiatri, medan svenska diakonsällskapet

finner det nödvändigt, att åtminstone en läkare på varje epilepsisjukhus

för barn äger en fullständig utbildning i pediatrik.

Förslagen om en heltidsanställd sjukgymnast och en heltidsanställd

kurator vid varje epilepsisjukhus tillstyrkes av skolöverstyrelsen, Sveriges

läkarförbund, svenska diakonsällskapet, riksföreningen för svensk

epileptikervård, svenska facklärarförbundet m. fl. Kommittén för översyn

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj ds proposition nr 8b år 1957

av hälso- och sjukvården i riket ifrågasätter om det inte föreligger behov

av t. o. in. två kuratorer vid varje epilepsisjukhus, en för de intagna och

en för familjevården.

Statskontoret anser dock, att det åtminstone tills vidare bör vara tillfyllest

med timanställda sjukgymnaster. Mot anställandet vid sjukhusen av

kuratorer på heltid har statskontoret icke något att erinra.

Behovet av ökade anslag till forskningen beträffande epilepsi

understrykes av bl. a. socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och kommittén för

översyn av hälso- och sjukvården i riket.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anser en tillfredsställande

statlig insyn i anstalternas verksamhet förutsätta att det

icke bara, som nu, vid vissa utan vid alla anstalter finnes en styrelse, i

vilken staten har en eller flera representanter.

Den öppna vården m. m.

Värdet av en organiserad familjevård och externatverksamhet

understrykes av flera remissinstanser. Svenska läkaresällskapet

framhåller emellertid den växande svårigheten att finna lämpliga familjevårdshem.

Många remissinstanser vänder sig mot termen försöksutskrivn

i n g eftersom retentionsrätt icke skall förekomma för epileptiker. Inom

sinnessjukvården innebär försöksutskrivning, att en patient kan på nytt

intagas med retentionsrätt, utan att nya intagningshandlingar behöver utfärdas.

I förslagen om arbetsvärd och arbetsanskaffning instämmer

bl. a. pensionsstyrelsen och riksföreningen för svensk epileptikervård.

Pensionsstyrelsen framhåller.

Styrelsen ansluter sig till uppfattningen att behov föreligger av ökade

möjligheter att åt epileptikerna bereda arbetsvärd i olika former. Även om

det kan anses för flertalet fall vara möjligt och även lämpligast med omskolning

eller yrkesutbildning i vanliga yrkesskolor, torde det dock för svårare

fall på grund av sjukdomens natur eller av andra omständigheter

föreligga behov av kvalificerad arbetsvärd i form av arbetsprövning, arbetsträning

in. in. vid särskilda anstalter med speciella resurser för handhavandet

av dessa mera krävande fall.

Riksföreningen understryker nödvändigheten av att också arbetsförhållandena

för epileptikerna ordnas på ett tillfredsställande sätt. Upplysning,

kuratorsverksamhet, yrkesvägledning och arbetsförmedling för dessa patienter

behöver samverka för alt hjälpa dem att erhålla lämplig anställning.

Det hade varit önskvärt att frågan om s. k. skyddad arbetsplats för epileptiker

närmare utretts och förslag framlagts. Ett avsevärt behov av sådana

arbetsplatser torde föreligga.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr Sb

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1957

Pensionsstyrelsen understryker behovet av information bland

allmänheten, särskilt arbetsgivare, förmän och arbetare, om epileptikernas

möjligheter att i förekommande fall med smärre förändringar i

utrustning eller arbetsförhållanden i övrigt på ett fullt tillfredsställande

sätt sköta en lämplig anställning eller syssla.

Liknande synpunkter framföres även av socialstyrelsen.

5. Utbyggnad och upprustning

Denna del av utredningen har kommenterats endast av några direkt

berörda remissinstanser och av statskontoret. Statskontoret anser det icke

möjligt att ingå på en närmare granskning av uppbyggnadsförslagen på

föreliggande, alltför knapphändiga material. Förverkligandet av upprustningsprogrammet

bör icke låsas fast till en femårsperiod utan göras beroende

av den allmänna finansiella utvecklingen med den sovring och gallring

av utgifterna som därvid kan bli nödvändig.

Svenska diakonsällskapet anför beträffande den föreslagna utbyggnaden

och upprustningen av sällskapets egen epileptikervård.

För den nu befintliga observationsavdelningen för barn vid Stora Sköndal

vid sällskapet uppföra en särskild byggnad. Avdelningen kommer att uppföras

utan statsbidrag med hjälp av donationsmedel.

Med avseende på tidsordningen för upprustningens genomförande vill

diakonsällskapet framhålla, att uppförandet av en byggnad för det mest

svårskötta klientelet bör komma i första hand. Den s. k. Normansgården

är i stort behov av ombyggnad och renovering. Avdelningen är dessutom

tätbelagd och svårigheterna beträffande detta svårskötta klientel betydande.

Då vidare en avdelning av denna typ har en tämligen stationär beläggning,

och väntelistan därför kontinuerligt tillväxer bör avdelningen komma till

utförande snarast möjligt. Till nästa etapp bör hänföras renoveringen av

Normansgården, Norrbyvälle och Nyhem. Därnäst bör den planerade yrkesskolan

och yrkeshemmet samt övriga upprustningsåtgärder vidtagas.

Uppförandet av barnavdelningen torde kunna planeras utanför den av

utredningen angivna tidsjdanen.

Föreningen Röingegården framhåller, att det föreslagna statslånet på

150 000 kronor för uppförande av tre personalbostäder bör anvisas för budgetåret

1956/57. I tidplanen för upprustningen synes anslaget till Röingegården

icke ha medtagits.

Svenska diakonissällskapet föreslår, att tillbyggnaden av Erstagården

skall omfatta omkring 40 platser, varigenom antalet vårdplatser i den nuvarande

huvudbyggnaden kan begränsas till omkring 20. Till följd av byggnadskostnadernas

stegring och den omständigheten, att till nybyggnaden

måste förläggas köksutrymmen för hela anstalten ävensom vissa bilokaler,

avsedda jämväl för patienterna i huvudbyggnaden, torde kostnaden böra

beräknas till ett högre belopp än det av utredningen angivna.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957 51

6. Ekonomi

I fråga om vårdavgifter och statsbidrag framhåller svenska

diakonsällskapet följande.

Anstalterna måste erhålla full täckning för sina kostnader för vården.

Det är för dem omöjligt att i längden uppehålla driften utan tillräcklig

ersättning. Varje underskott, som anstalten själv måste bära, betyder en

sänkning av kvaliteten och möjligheterna i vårdarbetet. Det är vidare nödvändigt

att statsbidragsbestämmerserna icke görs alltför rigorösa och omständliga.

Statsbidraget synes kunna konstrueras efter de principer, som

gäller för vårdanstalterna för alkoholmissbrukare, med ett grundbelopp

(garantibidrag), som i nuvarande läge bör fastställas till lägst 8 kronor per

dag och patient, samt ett beläggningsbidrag som varieras från anstalt till

anstalt och bör grundas på de beräkningar, som kan göras i förväg. Det synes

också nödvändigt alt under året inträdda ekonomiska förändringar, t. ex.

lönestegringar, täckes automatiskt genom ökade statsbidrag.

Garantibidraget bör utbetalas kvartalsvis i förskott och beläggningsbidraget

kvartalsvis i efterskott.

Förslaget om en vårdavgift på tre kronor per dag och om rätt för anstalterna

att i förekommande fall uppbära den intagne tillkommande folkpension

eller barnbidrag tillstyrkes av bl. a. pensionsstyrelsen.

Svenska landstingsförbundets styrelse ansluter sig i fråga om avgifter och

statsbidrag till medicinalstyrelsens förslag. Beträffande speciellt frågan, om

utöver avgiften om tre kronor per dag folkpensionärerna skall erlägga viss

del av folkpensionen, har styrelsen den principiella uppfattningen, att dessa

i avgiftshänseende bör likställas med övriga patienter.

Skolöverstyrelsen, riksföreningen för epileptikervård och svenska facklärarförbundet

anser att avgift icke bör utgå för elever vid internatskola. Sålunda

framhåller skolöverstyrelsen, att för andra kategorier av handikappade

barn, som är intagna på skolinternat, undervisningen och vården är kostnadsfri.

Detta gäller även epileptiker, som vistas på exempelvis döv- eller

blindskola, på skola för barn med komplicerad utvecklingshämning eller på

särskola. Undervisning och vård bör vara kostnadsfri och samma förmåner

ingå däri, som stadgeenligt gäller eller har föreslagits gälla för särskoleinternaten.

Däremot anser statskontoret att, därest av ämbetsverket förordad ändring

av huvudmannaskapet för epileptikervården ej nu kommer till stånd, nuvarande

system fortsättningsvis bör tillämpas. Vårdavgifterna vid de enskilda

anstalterna bör då icke statsbidragsvägen sänkas.

Riksförsäkringsanstalten anför bl. a. följande.

Det föreslagna systemet är mindre tillfredsställande från administrativ

synpunkt. Olägenheterna blir särskilt framträdande i de fall, då förmån

utgår såväl från sjukförsäkring som folkpensionering, liksom i fråga om

inskrivna, vilka exempelvis under ferier eller under anställning på försök

vistas utanför anstalten. Systemet kan vidare få icke önskvärda konsekvenser

bl. a. till följd av alt vård å sjukvårdsanstalt föranleder, alt läkarvårds
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957

ersättning ej utgår, att försäkringplikt kan upphöra samt att förordningen

angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel icke blir tillämplig. Ett

genomförande av förslaget i denna del skulle också innebära, att ett nytt

system för lösning av ersättningsproblemet vid anstaltsvård med långa

vårdtider införes vid sidan av redan tillämpade.

Bäst vore att frågan om de anstaltsvårdades rätt till folkpension ävensom

det därmed sammanhängande problemet om sjukhusvårdsersättning från

allmän sjukkassa vid långvarig anstaltsvård upptoges till allsidig och slutlig

prövning. Om så ej anses böra ske, synes det vara lämpligast, att vid vård

å epileptikeranstalt tillsvidare provisoriskt tillämpa samma system med

aygiftsfrihet men med rätt för anstalten att uppbära folkpension och barnbidrag,

som regelmässigt gäller vid undervisning och vård av psykiskt efterblivna,

som ej fyllt 21 år. I 4 § sjukförsäkringslagen bör då föreskrivas, att

vid tillämpning av lagen vård å epileptikeranstalt icke är att anse som

sjukhusvård.

Ersättningen för patienter i kontrollerad familjevård anser

socialstyrelsen och svenska diakonsällskapet otillräcklig.

Socialstyrelsen framhåller, att jämförelsen med tre-kronorsbidraget till

familjevård av alkoholmissbrukare är haltande, därför att beredvilligheten

att mottaga en sådan person i familjevård väsentligen stimuleras av behovet

av arbetskraft. Motsvarande stimulans torde man icke kunna räkna med i

fråga om epileptiker, vilkas placering i god familjevård ofta synes möta stora

svårigheter. Med hänsyn härtill och då styrelsen lägger den största vikt på

uppmuntran av öppen vård, bör familjevårdsbidraget få en storlek som ger

verklig stimulans åt denna vårdform.

Svenska diakonsällskapet framhåller, att kostnaderna för dess familjevård

uPP§år till omkring 3 000 kronor per år och patient. Familjevården är ur

patientens synpunkter en synnerligen värdefull vårdform, som icke bör

eftersättas, och blir för det allmänna billigare än anstaltsvård.

Fickpenningsystemet beröres av bl. a. föreningen Margarethahemmet,

som anser att detta bör utformas som fickpenningar eller veckopenningar.

Belöningar i form av flitpenningar är vanskliga, då flera barn kanske vill

hjälpa till eller prestera ett annat arbetsresultat men inte får eller kan på

grund av sjukdom och då känner sig olyckliga och sämre än en del kamrater.

Vid Margarethahemmet utgår för tillfället veckopengar enligt anvisningar

för skolorna för psykiskt efterblivna. De som fyllt 16 år har i de

flesta fall sin andel av folkpensionen, cirka 30 kronor per månad. De ungdomar,

som inte har denna förmån, bör få veckopengar i motsvarande grad.

7. Vårdpersonalens utbildning m. m.

Behovet av en förbättrad personalutbildning understrykes

från många håll och delegationens förslag härutinnan har tillstyrkts av

bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, statens sjukhuspersonals förbund

och civilförvaltningens personalförbund.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 8i år 1957

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket anser det synnerligen

önskvärt att personalen erhåller en kompletterande utbildning i mentalsjukvård.

Lunds stifts prästers nykterhets- och diakoniförbund framhåller,

att vårdpersonalen om möjligt bör ha sinnessjukvårdsutbildning och

icke sinnesslövårdsutbildning.

De enskilda anstalternas förbund understryker önskvärdheten av att

erforderliga utbildningsmöjligheter beredes såväl den kvinnliga som den

manliga personalen.

De ekonomiska villkoren för sådan utbildning bör göras så tillfredsställande

som möjligt.

Föreningen Margarethahemmet anser, att examinerade barnsköterskor är

bäst kvalificerade för den personliga omvårdnaden av barnen och att en

examinerad barnhemsföreståndarinna bör förestå varje avdelning.

De enskilda anstalternas förbund och svenska diakonsällskapet understryker

önskvärdheten av att pensionsfrågan blir ordnad för all personal

så som utredningen föreslagit. Diakonsällskapet framhåller, att det

synes rimligt, att icke blott som nu föreståndare, husfäder, rektorer, lärare,

sjuksköterskor och husmödrar utan även läkare samt förvaltnings- och vårdpersonal

erhåller anslutning till statens pensionsanstalt.

Statens pensionsanstalt anför.

Därest utredningens förslag rörande epileptikervårdens framtida ställning

i statsbidragshänseende in. in. genomföres synes de allmänna kriterier

komma att föreligga, vilka 1951 års pensionsutredning i sitt betänkande

den 15 december 1952 — i avbidan på utredningens slutliga förslag —

uppställde för nyanslutning till SPA-pensioneringen och vilka statsmakterna

i princip biträdde genom den anslutning av nya befattningshavarkategorier

till denna pensionering, som medgavs fr. o. m. den 1 juli 1953.

Den ifrågasatta SPA-anslutningen av personal vid epileptikeranstalterna,

som icke redan är underkastad reglementet, är emellertid ett spörsmål,

vilket måste anses ligga inom ramen för det uppdrag, som givits 1951 års

pensionsutredning, och torde således böra övervägas inom nämnda utredning.

VI. Departementschefen

Ända sedan slutet av 1800-talet har i vårt land funnits särskilda anstalter

för omhändertagande och vård av personer, som har epileptiska anfall och

till följd därav anses lida av epilepsi eller — som sjukdomen tidigare här

benämndes — fallandesot (fallandesjuka). Anledningen härtill torde ha

varit dels det starka behov av anstaltsvård, som föreligger för epileptiker

med svåra och täta anfall, dels det förhållandet att epileptiker tämligen

ofta är psykiskt efterblivna eller debila och på grund härav under skolåldern

behöver undervisning i särskola eller hjälpklass. Epileptikervården har

därför i vissa hänseenden sammankopplats med sinnesslövården. Båda

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 8b år 1957

vårdgrenarna behandlades också av 1946 års sinnesslövårdsutredning i dess

1949 avlämnade betänkande.

Den nu genom en särskild delegation av medicinalstyrelsen verkställda

utredningen har däremot endast avsett epileptikervården. Utredningen har

också bestämt framhållit, att epileptikervården med hänsyn till den stora

spridningen av intelligensnivån bör uppfattas som en vårdform för sig och

att den icke bör jämställas med vården av de psykiskt efterblivna. Jag kan

ansluta mig till detta uttalande, som icke mött någon gensaga vid remissbehandlingen.

Jag vill vidare särskilt peka på ett uttalande i utredningens

betänkande, att epilepsien icke är en »sjukdom» i trängre mening utan ett

symptom. Symptomen, sjukdomsyttringarna, är emellertid — såsom nyss

antytts — av sådan art att de påkallar särskild behandling och vård.

Orsaksförhållandena vid epilepsi synes vidare vara komplicerade och

skiftande, vilket ofta medför att sjukdomen måste utredas vid specialklinik.

Psykiska komplikationer kan föranleda behov av vård på vårdhem och

barn, som lider av epilepsi, kan stundom på grund av intelligensbrister eller

andra orsaker icke undervisas i den vanliga folkskolan. Det måste dock

understrykas att det alldeles övervägande flertalet epileptiker — 90 ä 95

procent — kan få sin vård utan varaktig intagning på anstalt.

Vården och särundervisningen av epileptiker sker f. n. dels på en statlig

anstalt — statens anstalt för fallandesjuka å Vilhemsro vid Jönköping med

222 platser, varav 126 vid skolhem — dels på en landstingsägd och 10

enskilda anstalter med sammanlagt 750 platser. Av de sistnämnda har Stora

Sköndal i Stockholm med annex samt Margarethahemmet i Knivsta mer

än 100 platser eller 224 resp. 110 platser. Vid Stora Sköndal finns en klinisk

undersökningsavdelning men inga skolplatser medan däremot Margarethahemmet

har 45 platser vid skolhem, de enda för epileptiska barn vid sidan

av \ ilhelmsro. Finansieringen av de enskilda anstalterna sker genom vårdavgifter,

vilka i regel i sista hand betalas av landstingen och städerna utanför

landsting eller andra primärkommuner, samt genom statliga bidrag.

Någon rätt att kvarhålla elev eller patient vid någon av dessa anstalter

finns ej f. n. och i likhet med utredningen kan jag ej förorda, att en dylik

retentionsrätt införes. Ifråga om barn torde i vissa fall ett omhändertagande

mot vårdnadshavare^ vilja kunna grundas på barnavårdslagens bestämmelser.

Vad härefter angår frågan om vårdbehovet på förevarande område

synes det totala antalet fallandesjuka i behov av undersökning inom den

föreslagna diagnostiska organisationen kunna uppskattas till i runt tal

40 000 fall. För det övervägande flertalet av dessa är en kortvarig observation

och behandling på sjukhus tillräcklig. Endast en ringa del av klientelet

är emellertid i behov av mera långvarig sluten vård. Den nuvarande

för epileptikervård särskilt anordnade anstaltsorganisationen omfattar endast

omkring 970 platser. På grundval av vissa undersökningar har emellertid

utredningen funnit, att detta platsantal bör utökas med 160 till

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1957

omkring 1 130. Härtill kommer 32 platser som ersättning för en landstingsägd

anstalt, vilken torde komma att nedläggas. Då bl. a. antalet

exspektanter — varvid endast räknats patienter, som godkänts för intagning

på vederbörande anstalt — den 15 september 1955 uppgick till

144, torde sistnämnda platsantal kunna godtagas som en riktlinje för att

bedöma utbyggnadsbehovet inom vårdgrenen under den närmaste framtiden.

Jag vill dock understryka utredningens uttalande, att vårdbehovet

bör tillgodoses endast i den mån detsamma klart säkerställts. Medicinalstyrelsen

bör därför fortlöpande följa vårdbehovet. Det synes därvid

angeläget att erhålla en närmare undersökning av klientelets uppdelning

på olika vårdformer och anstaltstyper. Undersökningen synes lämpligen

böra vidtagas i anslutning till den utredning rörande Margarethahemmets

framtida ställning, som jag i det följande kommer att förorda.

Huvudmannaskapet för epileptikervården är icke reglerat i lag

och frågan om vem som bör bära ansvaret för vårdgrenen har länge varit

under diskussion. Sjukhuslagen, där landstingens och städernas utanför

landsting ansvar för kroppssjukvården fastslås, gäller icke epileptikervården.

Även enligt 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt

efterblivna är från landstingens huvudmannaskap enligt denna lag undantagna

psykiskt efterblivna epileptiker utan att dock dessa efterblivna därför

i och för sig faller utanför lagens tillämpningsområde. Statens anstalt för

fallandesjuka å Vilhelmsro har enligt gällande stadga till uppgift att meddela

undervisning, vård och behandling endast av fallandesjuka, som icke

lämpligen kan annorlunda omhändertagas.

1946 års sinnesslövårdsutredning har i sitt betänkande om sinnesslövården

(SOU 1949: 11) framlagt förslag bl. a. rörande organisationen av epileptikervården.

Utredningen har därvid utgått från att staten skulle övertaga

ansvaret för epileptikervården i dess helhet. Delta förslag föranledde

ingen annan åtgärd än att Kungl. Maj :t genom beslut den 30 juni 1954 uppdrog

åt medicinalstyrelsen att i berörda del verkställa en överarbetning av

betänkandet. Därvid borde bl. a. frågan om huvudmannaskapet för epileptikervården

omprövas.

Denna omprövning har, såsom framgår av det föregående, givit till resultat

ett förslag enligt vilket nämnda undantag i sjukhuslagen beträffande

landstingens huvudmannaskap skulle utgå. Detta skulle då innebära, att

landstingen får ansvaret även för denna vårdgren i den mån ej annan drar

försorg om vården. Enär staten samtidigt föreslås skola svara för den speciella

epileptikervårdorganisationen, skulle landstingens ansvar visserligen

omfatta det övervägande flertalet epileptiker men begränsas till dem som

omhändertas inom den vanliga sjukvårdsorganisationen.

Förslaget innebär sålunda en uppdelning av det faktiska huvudmannaskapet

för epileptikervården mellan staten och landstingen. I förhållande

lill det nuvarande läget får det anses medföra ett överflyttande av det reella

eller slutligt ekonomiska ansvaret för vårdkostnaderna vid de egentliga

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 8k år 1957

epileptikeranstalterna från landstingen och primärkommunerna till staten.

Detta har mött gensaga från några remissinstanser. Bl. a. har kommittén

för översyn av hälso- och sjukvården i riket erinrat om att tanken

att i princip ställa hela sjukvården under landstingskommunalt huvudmannaskap

vunnit allt större burskap, och framhållit, att frågan om huvudmannaskapet

för epileptikervården borde aktualiseras först i sammanhang

med frågan om mentalsjukvården. Även statskontoret och kommittén

för sinnessjukvårdens utbyggande anser, att frågan tills vidare bör

lämnas öppen, statskontoret dock under förutsättning alt en överflyttning

av huvudmannaskapet för epileptikervården i dess helhet till landstingen

icke anses böra ske nu. Från Stockholms stads sida har en helt motsatt

åsikt deklarerats.

För egen del vill jag framhålla, att den av utredningen föreslagna organisationen

av epileptikervården förutsätter ett intensivt och kontinuerligt

samarbete mellan de neurologiska klinikerna såsom diagnostisk topporganisation

och de olika epileptikeranstalterna. Med den utformning av den

diagnostiska organisationen, som jag i det följande förordar och som innebär

en decentralisering i viss utsträckning till sjukhus i hemorten, främst

vederbörande centrallasarett, kommer behovet av samarbete mellan kroppssjukvården

och den speciella epileptikervården att än mer markeras.

Överhuvudtaget är frågan om en förbättrad samordning av sjukvårdens

olika grenar genom att i största möjliga utsträckning sammanföra dem under

ett enhetligt huvudmannaskap f. n. aktuell. Jag vill i denna del här endast

erinra om, att jag i propositionen nr 106 till 1956 års riksdag såsom min

principiella uppfattning rörande huvudmannaskapet för mentalsjukvården

angivit, att den fullständiga samordningen av denna vård och kroppssjukvården

icke torde komma till stånd förrän all sjukvård åtminstone i princip

sammanförts under ett enhetligt huvudmannaskap och att en dylik samordning

otvivelaktigt är betydelsefull för att få en effektiv och god sjukvård.

Från denna utgångspunkt och med hänsyn till det speciella samordningsbehov,

som enligt vad nyss sagts föreligger mellan kroppssjukvården

i allmänhet och epileptikervården synes det icke böra komma ifråga att nu

definitivt binda sig för en ordning med ett uppdelat huvudmannaskap för

sistnämnda vårdgren. Å andra sidan torde det — i avbidan på resultatet

av de utredningar som pågår eller bebådats om huvudmannaskapet för mentalsjukvården

— saknas anledning att såsom statskontoret i första hand

ifrågasatt redan nu stanna för att lägga hela ansvaret för epileptikervården

på landstingen och städerna utanför landsting.

Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att landstingen i betydande

utsträckning i sista hand svarat för vårdkostnaderna på epileptikeranstalterna

i enlighet med bestämmelserna i dels fattigvårds- och barnavårdslagarna

samt lagen om lindring i mindre bemedlades kostnader för

vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, vilka bestämmelser

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 8b är 1957

dock upphört att gälla den 1 januari 1957 — d. v. s. vid socialhjälpslagens

ikraftträdande — dels ock lagen om undervisning och vård av vissa

psykiskt efterblivna. Starka skäl synes därför enligt min mening tala för

en ändring av sjukhuslagens 1 § i enlighet med utredningens förslag, en

ändring som dock icke på sätt utredningen föreslagit bör kompletteras

med föreskrifter om att staten skall ansvara för en viss del av detta vårdområde.

Jag torde senare denna dag få återkomma till frågan om ändring

av sjukhuslagen. I sak innebär detta förslag, att den intill nyssnämnda dagtillämpade

ordningen i huvudsak bibehålies, därvid dock staten på skäl som

närmare skall redovisas i det följande torde böra öka sitt bidrag till vårdkostnaderna

vid de enskilda anstalterna.

Till frågan om fördelningen mellan staten och landstingen av den del

av dessa kostnader, som icke erlägges av patienterna, återkommer jag i det

följande.

I detta sammanhang blir frågan om en gränsdragning mellan vissa

kategorier epileptiker aktuell. Jag vill därvid framhålla, att sinnessjuka

epileptiker och epileptiker med psykisk efterblivenhet som mest framträdande

symptom liksom hittills bör omhändertagas enligt bestämmelserna i

sinnessjuklagen — detta gäller även sådana höggradigt efterblivna som bör

intas på statligt sjukhus för psykiskt efterblivna — samt lagen om undervisning

och vård av vissa psykiskt efterblivna. I sistnämnda hänseende vill

jag erinra om vad som anfördes i propositionen nr 94 till 1955 års riksdag.

Däri framhölls bl. a., att gränsen mellan det klientel, för vars omvårdnad

landstingen enligt 1954 års lag har att svara, och det, som enligt 4 § samma

lag är undantaget från landstingens huvudmannaskap, givetvis i första hand

hör bedömas ur vårdsynpunkt. Det finns psykiskt efterblivna med så lätta

eller så sällan återkommande yttringar av epileptisk sjukdom, att de icke

eller endast i mindre omfattning behöver någon särskild vård för dessa

sjukdomsyttringar. Landstingens vårdnadsskyldighet enligt nämnda lag

hör därför omfatta även psykiskt efterblivna med epilepsi som en lätt eller

ej alltför framträdande komplikation. Först när den vård, som regelmässigt

ägnas de psykiskt efterblivna, måste i väsentlig mån ändra karaktär

eller kompletteras med åtgärder, riktade mot de epileptiska sjukdomsyttringarna,

bör den psykiskt efterblivne överflyttas till en särskild epileplikeranstalt.

Omhändertagande inom en speciell vårdorganisation för epileptikervården

hör sålunda icke ske, förrän yttringarna av epileptisk sjukdom

är så framträdande, att vården i första hand kommer att karaktäriseras

av åtgärder, som ur medicinsk synpunkt är att hänföra till epileptikervård.

Såsom utgångspunkt för sin bedömning av omfattningen av den föreslagna

vårdorganisationen för epileptikerklientelet har utredningen

angivit, alt varje fall av epilepsi i erforderlig utsträckning hör

utredas. Mot denna principiella inställning, som också understrukits av

ett flertal remissinstanser, har jag givetvis intet att erinra. Däremot kan

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

jag icke dela utredningens uppfattning beträffande den för ändamålet

erforderliga diagnostiska organisationen. Enligt förslaget skulle de neurologiska

klinikerna därvid handha den första specialundersökningen och

över huvud taget den diagnostiska verksamheten på högsta plan ävensom

alla nödiga operativa ingrepp beträffande epileptikerna. Samtliga läkare

skulle därför åläggas att vid fall av epilepsi eller misstänkt epilepsi, som

icke tidigare undersökts å neurologisk klinik, remittera vederbörande till

sådan klinik för utredning. Denna uppgift kan visserligen ofta vara både

omfattande och svårlöst. Icke för någon annan sjukdomskategori av denna

omfattning torde emellertid hittills ha ifrågasatts en diagnostisk centralisering

av denna art. Det kan vidare starkt ifrågasättas, om kapaciteten hos

de neurologiska klinikerna är tillräcklig för att ta hand om alla dessa

remissfall. Enligt utredningen skulle antalet patienter uppgå till omkring

700 årligen, en siffra som läkarförbundet dock anser böra uppräknas till

icke mindre än cirka 1 200. Platsantalet vid dessa kliniker kan visserligen

komma att utökas genom en utbyggnad av regionsjukvården. Jag vill

härvid erinra om att jag med stöd av Kungl. Maj :ts den 19 oktober 1956

givna bemyndigande tillkallat en utredningsman för att utarbeta en plan

för den specialiserade kroppssjukvårdens utbyggnad räjongvis m. m. Även

om platsantalet härigenom i en framtid utökas, måste det enligt min

mening bli nödvändigt att i varje fall under en lång övergångstid anlita

även andra vårdmöjligheter. Då härtill kommer att — såsom bl. a. medicinalstyrelsen

framhållit — även vid en del centrallasarett fullgoda förutsättningar

för hithörande diagnostik kan komma att föreligga, är jag icke

beredd att tillstyrka utredningens förslag beträffande den diagnostiska

topporganisationen. Jag förordar i stället, att det får åligga den först behandlande

läkaren att — i enlighet med de principer, som gäller för utredning

och behandling av andra sjukdomar — avgöra i vilken utsträckning

fall skall remitteras vidare för närmare utredning. Denna kan eventuellt

ske på närmaste sjukhus och i varje fall bör, som nämnts, centrallasaretten

i hemorten i många fall ha möjligheter att fullfölja utredningen.

Först vid behov av ytterligare undersökning bör remiss därifrån ske till

neurologisk klinik eller eventuellt direkt till epilepsisjukhus.

Det nu sagda gäller närmast vuxenklientelet. Beträffande undersökningen

av barn och ungdom har från många remissinstanser påtalats, att

den föreslagna organisationen ej tagit tillbörlig hänsyn till detta klientel.

Då icke mindre än cirka en tredjedel av sjukdomsfallen första gången visar

sig redan före 10 års ålder, är det av största betydelse att denna fråga erhåller

en tillfredsställande lösning. Såsom framgår av remissyttrandena

undersökes och behandlas redan nu ett stort antal barn och ungdomar med

epilepsi och likartade sjukdomar vid pediatriska kliniker. Någon anledning

att beträffande epileptikerna frångå en ordning som genomgående tillämpas

för andra patienter i dessa åldrar torde icke föreligga. Den naturliga

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kangl. Maj:ts proposition nr 8b år 1957

gången synes därför vara att patienten undersökes vid centrallasarettens

barnkliniker som eu första utredningsinstans. Erfordras ytterligare utredning

torde remiss i regel böra ske till de pediatriska universitetsklinikerna,

som alltså skulle utgöra den diagnostiska topporganisationen, eller eventuellt

direkt till epilepsisjukhus med barnavdelning.

Beträffande den medicinska verksamheten vid de neurologiska klinikerna

vill jag endast understryka angelägenheten av att icke blott neurologisk

utan även psykiatrisk sakkunskap i erforderlig utsträckning kan

anlitas vid utredningen av epilepsifallen. Detta bör givetvis gälla även

övriga utredningsinstanser. Varken härutinnan eller beträffande anställande

av särskilda kuratorer torde det dock vara erforderligt med närmare

riktlinjer för huvudmännens handlande. Att såsom utredningen föreslagit

införa ett särskilt statsbidrag till anställande av kuratorer vid de

icke-statliga neurologiska klinikerna anser jag mig icke kunna tillstyrka.

Vad härefter angår den för epileptikervård speciellt inrättade anstaltsorganisationen

synes det lämpligt att, såsom utredningen föreslagit, fördela

anstalterna på två huvudgrupper, epilepsisjukhus och epileptikerhem.

Därvid bör beaktas, att epilepsisjukhusen skall ha minst en heltidsanställd

läkare såsom ansvarig för vården samt en medicinsk utrustning, som är

jämförbar med kroppssjukhusens. Utredningens förslag, att placeringen av

de epileptiker, som bör beredas anstaltsvård, skulle anförtros överläkarna

vid de neurologiska klinikerna, kan jag icke förorda. Hänvisning av

patienter bör på vanligt sätt ske genom remiss. Enligt vad jag förut

anfört skall sådan remiss kunna ske icke bara genom överläkarna vid

nämnda kliniker utan även genom andra läkare. Det synes därför naturligt

och lämpligt, att den mottagande läkaren, d. v. s. överläkaren vid

epilepsisjukhusen, bör åläggas ansvaret för patienternas intagning. Även

intagningen vid epileptikerhemmen bör, i samråd med hemmens föreståndare

eller läkare, regelmässigt åvila sistnämnda överläkare. Det är givetvis

angeläget, att dessa har viss utbildning i neurologi liksom att överläkarna

vid epilepsisjukhus med barnplatser har åtminstone randutbildning i pediatrik

och barnpsykiatri.

I fråga om anstalternas differentiering delar jag utredningens mening,

att dessa — i den mån patienter av ifrågakommande slag skall vårdas

där och bortsett från de särskilda observationsavdelningarna vid epilepsisjukhusen

— bör uppdelas på småbarnshem, skolhem, yrkcshem, arbetshem

och vårdhem. Skolutbildningen synes därvid åtminstone tills vidare

kunna begränsas till de båda nuvarande skolanstalterna, Vilhelinsro och

Margarethahemmet. Frågan om Margarethahemmets bevarande för sitt nuvarande

ändamål har emellertid av utredningen lämnats öppen. Jag har

därför för avsikt att uppdraga åt medicinalstyrelsen att närmare utreda

denna fråga. Om det därvid av kostnadsskäl eller andra orsaker skulle

visa sig mindre lämpligt att bevara hemmet i nuvarande skick eller på

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 84 ur 1957

nuvarande plats, bör vid utredningen med hänsyn bl. a. till den synnerligen

otillfredsställande regionala fördelningen av epileptikeranstalterna —

i Norrland finnes endast en anstalt med 19 platser — undersökas möjligheterna

att förlägga en anstalt till Norrland, vilken dock icke torde

böra drivas i statlig regi. Även om Margarethahemmet skall bibehållas,

synes emellertid så starka skäl tala för en Norrlands-anstalt, att frågan

härom bör närmare utredas. Jag vill i detta sammanhang framhålla önskvärdheten

av att de enskilda anstalterna för framtiden om möjligt drives

av förening eller stiftelse och icke — som nu i några fall är förhållandet —

av enskilda personer.

Beträffande differentieringen i övrigt av epileptikerklientelet vill jag endast

framhålla, att man, särskilt på mindre anstalter, bör åtminstone på

längre sikt eftersträva en viss renodling av klientelet. Att t. ex. uppdela Margarethahemmets

110 platser på, enligt utredningens förslag, icke mindre än

sex patientkategorier, synes icke vare sig rationellt eller lämpligt och torde

försvåra en önskvärd differentiering inom de olika grupperna, framför

allt kanske på skolstadiet. Särskilt i fråga om yrkesutbildningen måste

det anses angeläget, att eleverna koncentreras till ett fåtal skolor för att

på så sätt kunna erhålla en bättre och mera differentierad utbildning.

Det sagda bör dock icke utesluta att åtminstone de största epilepsisjukhusen

avses för undersökning och vård av alla patientkategorier, givetvis

under förutsättning att tillräckligt antal väl differentierade avdelningar

kan anordnas. Bl. a. synes det angeläget, att eu observationsavdelning för

kvinnor och barn kommer till stånd även i stockholmstrakten, en fråga,

som knappast torde kunna lösas utan anslutning till endera av Stora

Sköndal eller Margarethahemmet, om detta skall bibehållas.

Den av utredningen föreslagna läkartätheten vid epilepsisjukhusen — 1

läkare på 75 vårdplatser — synes mig i nuvarande läge väl hög. Jag vill

därvid erinra om att läkartätheten vid statens sinnessjukhus efter de förstärkningar,

som medgivits för innevarande budgetår, numera uppgår för

primärsjukhusen till 1 på 124,4 patienter. Statens sjukhusutredning av år

1943 har i ett betänkande av år 1948 (SOU 1948: 37) räknat med 1 läkare på

100 å 125 patienter vid sinnessjukhusens vårdavdelningar. Denna läkartäthet

synes åtminstone tills vidare böra vara normgivande även för epilepsisjukhusens

del. Även personaltätheten i övrigt torde så småningom

böra anpassas efter för sinnessjukhusen tillämpade normer.

Mot utredningens förslag rörande organisationen av den öppna vården

har jag i huvudsak icke funnit någon anledning till erinran. Jag vill här

endast understryka angelägenheten av att möjligheterna att utnyttja dessa

vårdformer tillräckligt beaktas av såväl anstalterna som tillsynsmyndigheterna.

Det synes i detta sammanhang angeläget att — såsom utredningen

föreslagit och flera remissinstanser understrukit — såväl patienterna som

allmänheten och särskilt arbetsmarknadens parter erhåller tillräcklig in
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 8''i år 1957

formation om epilepsi och om epileptikernas möjligheter att, eventuellt

efter arbetsprövning och arbetsträning in. in., inordnas i arbetslivet eller i

s. k. skyddad verksamhet in. in.

Utredningens förslag ifråga om utbyggnad och upprustning

av epileptikervården innebär, som förut nämnts, en utökning med 192 platser.

Av dessa platser hänför sig 67 till Vilhelmsro, 76 till Stora Sköndal,

31 till Erstagården, 7 till Ervallahemmet och 11 till Granudden. Å andra

sidan har utredningen räknat med att den landstingsägda Sönnarslövsgården

med 32 platser skall nedläggas.

Kostnaderna för den föreslagna utbyggnaden och upprustningen har av

utredningen uppskattats till sammanlagt 15 000 000 kronor. Utredningen

har ansett önskvärt, att detta program genomföres på tre år men har i

rådande investeringsläge funnit sig nödsakad förorda en uppbyggnadstid

av fem år.

För egen del vill jag framhålla, att det givetvis är önskvärt att inom

epileptikervården, vars organisation och utformning i flera år varit föremål

för utredning, nu påbörjas en angelägen upprustning. Såsom jag förut

anfört bör emellertid det ytterligare vårdbehovet tillgodoses endast i den

mån detsamma klart ådagalagts. Utredningens beräkningar i detta hänseende

torde visserligen kunna tjäna som en riktlinje för att bedöma det

totala utbyggnadsbehovet inom de närmaste åren. Då emellertid medicinalstyrelsen

dels skall fortlöpande följa vårdbehovet på området dels närmare

undersöka klientelets uppdelning på olika vårdformer och anstaltstyper är

jag icke beredd att vare sig nu binda utbyggnadstakten till en viss tidsperiod

eller att taga ställning till samtliga föreslagna byggnadsprojekt.

Dessa torde i stället böra bedömas allteftersom de bl. a. på grundval av

nämnda material kan komma att aktualiseras. Jag begränsar därför mitt

ställningstagande till de nu närmast aktuella byggnadsföretagen. För nästa

budgetår bör sålunda medel anvisas dels för fortsättning av andra etappen

av utbyggnaden och upprustningen av Vilhelmsro med 825 000 kronor,

dels ock för de av utredningen i första rummet upptagna arbetena —

medel för upprustning av Sätoftahemmet har redan anvisats av 1956 års

riksdag — nämligen för om- och tillbyggnad av Ervallahemmet med 220 000

kronor av en beräknad totalkostnad av 440 000 kronor samt för uppförande

av eu husfadersbostad vid Norrbyvälle med 60 000 kronor och för upprustning

av Nyhem med 25 000 kronor. Samtidigt bör för utrustning av

Ervallahemmet anvisas 62 700 kronor. Medel för täckande av återstående

del av byggnadskostnaderna vid Ervallahemmet bör anvisas budgetåret

1958/59. Däremot är jag icke beredd att tillstyrka en av svenska diakonsällskapet

gjord framställning om lån med 950 000 kronor för uppförande

å Stora Sköndal av ett vårdhem för svårskötta epileplikcr. Byggnadsföretaget

i fråga har av utredningen ansetts böra komma till stånd först i en

senare etapp.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 85 år 1957

I fråga om de enskilda epileptikeranstalternas ekonomi vill jag ånyo

erinra om att landstingen före ikraftträdandet den 1 januari 1957 av den

nya socialhjälpslagen i betydande utsträckning själva i sista hand svarat

för erläggandet av vårdavgifterna vid epileptikeranstalterna i enlighet med

bestämmelserna i fattigvårds- och barnavårdslagarna samt lagen om lindring

i mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa

och fallandesjuka. Jämlikt lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt

efterblivna svarar vidare landstingen för vård av enligt lagen inskrivna

efterblivna i varje fall under 21 år, som placerats på epileptikeranstalt.

Endast omkring 10 procent av patienterna har, enligt var utredningen framhållit,

själva i sista hand svarat för vårdkostnaderna.

Såsom framgår av utredningen uppgick vårdavgiften den 1 oktober 1955

till i genomsnitt omkring 3 000 kronor per år och patient. Då statsbidraget

för samma år utgick med 1 300 kronor för år (fr. o. m. år 1956 1 500 kronor)

kan statens andel beräknas ha uppgått till icke fullt en tredjedel av

totalkostnaderna.

Den tidigare omnämnda ändringen av sjukhuslagen innebär, att landstingen

kommer att svara för vården av epileptikerna, i den mån ej annan

drager försorg därom. Landstingen får alltså i praktiken ett ansvar även för

de enskilda epileptikeranstalterna, nämligen såtillvida att vårdmöjligheter

eljest måste på annat sätt tillhandahållas. Med hänsyn härtill och mot

bakgrunden av vad nyss anförts rörande den hittillsvarande relationen

mellan statens och landstingens andel i kostnaderna anser jag mig icke

kunna tillstyrka utredningens förslag, att driftkostnaderna skulle täckas

dels genom en patientavgift på tre kronor per dag dels till resterande

belopp av statsmedel. Det synes å andra sidan icke heller skäligt att —

i avbidan på den slutliga regleringen av huvudmannaskapet, som bör ske

i anslutning till ställningstagandet härutinnan beträffande mentalsjukvården

— belasta landstingen med hela vårdkostnaden. Jag förordar därför

en lösning i enlighet med följande riktlinjer.

Dagkostnaden vid epileptikeranstalterna har av medicinalstyrelsen i

anslagsäskandena för budgetåret 1957/58 beräknats till i genomsnitt för

samtliga anstalter 16 kronor per vårddag, d. v. s. omkring 5 800 kronor

per år. Patientavgiften för epileptiker över 21 år bör enligt min mening

bestämmas på samma sätt som gäller för de psykiskt efterblivna, vilka icke

har rätt till kostnadsfri vård, nämligen till belopp, motsvarande oavkortad

folkpension för ogift, bortsett från kommunalt bostadstillägg och med

frånräknande av fickpenningsbeloppet, eller f. n. i runt tal (2 150 — 360)

1 800 kronor för år. Återstående belopp, 4 000 kronor, bör delas lika mellan

staten och landstingen, vilket innebär att statens bidrag bör höjas från

1 500 till 2 000 kronor per vårdplats. Landstingen kommer sålunda att

för dessa patienter få erlägga den del av vårdkostnaden, som överstiger

(1 800 + 2 000) 3 800 kronor per plats och år. Beträffande epileptiker under

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957

21 år har från flera remissinstanser framhållits, att vården av andra kategorier

handikappade, som intages på skol- eller vårdinternat, är kostnadstri

för den enskilde. Detta gäller sålunda blind- och dövskolorna, landstingens

särskolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna m. fl. Enär

det här i stor utsträckning kommer att vårdas ett i varje fall med på

sistnämnda skolor och anstalter intagna likartat klientel, torde även undervisningen

och vården vid epileptikeranstalt böra göras kostnadsfri för den

enskilde till 21 års ålder. Som ersättning härför bör i så fall vederbörande

landsting eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, den som driver anstalten,

äga uppbära den intagne tillkommande folkpension eller barnbidrag. Landstingens

vårdersättning kommer i dessa fall att, om endast barnbidrag utgår,

bli högre än för övriga epileptiker. Då emellertid av f. n. intagna omkring

200 barn under 16 år icke mindre än cirka 130 vårdas på statsanstalten

Vilhelmsro, torde även här en utjämning komma att ske mellan

statens och landstingens kostnader.

Särskilda avtal mellan landstingen (städerna utanför landsting) och anstalterna

synes om möjligt böra undvikas. Enklast torde vara att medicinalstyrelsen

efter vederbörlig prövning av inkomst- och utgiftsstaten för vederbörande

anstalt i huvudsak på samma sätt som nu fastställer den vårdersältning,

som utöver statsbidrag samt ifrågakommande patientavgifter och

övriga inkomster kan erfordras för att täcka anstaltens driftkostnader.

Landstingens ersättningar synes böra begränsas till ett från början maximerat

belopp, lämpligen 35 kronor per vårddag. Beloppet motsvarar avgiften

å allmän sal för icke specialistvård enligt utomlänsavtalet. Eventuellt

erforderligt fyllnadsbidrag bör utgå av statsmedel.

Höjningen av statsbidraget bör tillämpas fr. o. in. den 1 januari 1957.

Bidraget bör i princip liksom f. n. utbetalas kalenderårsvis i efterskott. För

att undvika likviditetssvårigheter för anstalterna bör dock medicinalstyrelsen

äga rätt att i juli månad varje år utbetala förskott med 50 procent av

det för löpande kalenderår fastställda statsbidraget. Enär den slutliga regleringen

av statsbidraget efter kalenderårets utgång äger rum under samma

budgetår, erfordras ingen särskild medelsanvisning för detta ändamål. Liksom

medicinalstyrelsen förutsätter jag, att något extra statsbidrag till den

kliniska undersökningsavdelningen vid Stora Sköndal icke vidare skall

behöva utgå. Avdelningens inkomster och utgifter synes lämpligen böra

inordnas i staten för anstalten i dess helhet.

Däremot bör det till skolanstalterna nu utgående särskilda statsbidraget

till avlöning av rektorer och lärare bibehållas i oförändrat skick.

Statsbidraget till den öppna vården torde på av medicinalstyrelsen anförda

skäl liksom f. n. böra begränsas till i familjevård utackorderade. I

avbidan på närmare erfarenheter av denna verksamhet, som f. n. har mycket

liten omfattning, är jag icke beredd förorda en höjning av statsbidraget.

Detta bör alltså bestämmas till 300 kronor per vårdad och år.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1957

Fick- och flitpenningsystemet bör beträffande skoleleverna lämpligen — i

enlighet med vad som gäller för Vilhelmsroanstalten — anpassas efter de

principer, som gäller för landstingens särskolor för psykiskt efterblivna.

För övriga patienter bör flitpengar utgå med högst det belopp, som angives

i 18 § folkpensionslagen, f. n. 360 kronor om året.

Den nya ordningen bör lämpligen — bortsett från den föreslagna höjningen

av statsbidraget — genomföras fr. o. in. den 1 januari 1958. Jag vill

emellertid i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att landstingen

under övergångsåret 1957, liksom dittills i stor utsträckning varit fallet,

svarar för vårdavgifterna på ifrågavarande anstalter för att därmed undvika

ett tillfälligt överförande på primärkommunerna av dessa utgifter. Då

vård å epileptikeranstalt numera betraktas som sjukhusvård i sjukförsäkringslagens

mening, betalas vårdavgiften liksom vid annan sjukhusvård

av sjukkassa. Denna ordning torde böra bibehållas. Jag förutsätter emellertid

därvid, att eventuella kostnader för akutvård, som måste meddelas

utanför anstalten, liksom vid bl. a. Vilhelmsro kan täckas av vederbörande

anstalt.

Statens merkostnader för höjningen av statsbidraget från 1 500 till 2 000

kronor per vårdplats och år torde för budgetåret 1957/58 kunna uppskattas

till omkring (500 X 765) 383 000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att meddela de närmare bestämmelser rörande grunderna för statsbidragens

utgående m. in., som kan komma att erfordras.

Beträffande vårdpersonalens utbildning vill jag liksom

flera remissinstanser understryka önskvärdheten av att denna förbättras.

En framkomlig väg synes härvid vara att, såsom utredningen föreslagit,

anknyta utbildningen till den kursverksamhet, som föreslagits av 1951 års

sinnesslövårdsutredning, i dess år 1955 avgivna betänkande III. Även personal

med sinnessjukvårdsutbildning eller, beträffande barnavdelningarna,

barnsköterskeutbildning torde emellertid vara väl lämpad också för detta

vårdområde.

Vad slutligen angår den av utredningen berörda frågan om inordnande

av viss personal under pensioneringen enligt statens pensionsanstalts

reglemente kommer denna fråga i ett annat läge vid den av mig

förordade organisationen och finansieringen i fråga om epileptikeranstalterna

än vid ett genomförande av utredningens förslag. Jag vill emellertid

erinra om att pensioneringsproblem av samma slag föreligger även inom

sjukvården i övrigt, varför här ifrågavarande spörsmål synes böra bedömas

i samband med behandlingen av dessa frågor.

Under åberopande av .det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen

att godkänna de förslag till riktlinjer för organisationen

av och ändrade statsbidragsgrunder för epileptikervården,

som angivits i det föregående.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8i år 1957

65

VII. Anslagsäskanden för budgetåret 1957/58

l:o) Bidrag till epileptikeranstalter

1954/55 ...................

1955/56 ...................

1956/57 (statsliggaren s. 1028)

1957/58 (förslag) ...........

870 000

1 114 000

1 340 000

1 740 000

Anslag

Nettoutgift

759 063

1 152 000

Yrkanden

I. Medicinalstyrelsen ■— som tillika överlämnat en framställning från

direktionen för svenska diakonsällskapet om höjning av nu utgående extra

statsbidrag för kalenderåret 1957 till sällskapets vid epileptikeranstalten å

Stora Sköndal anordnade kliniska undersökningsavdelning från 99 000 till

146 118 kronor — har i skrivelse den 31 augusti 1956 hemställt, dels att omorganisation

av epileptikervården genomföres fr. o. m. den 1 januari 1958,

dels att till driften av enskilda epileptikeranstalter anvisas ett belopp av

2 834 000 kronor, dels att till Svenska diakonsällskapet må som bidrag till

driften under år 1957 av en vid epileptikeranstalten å Stora Sköndal anordnad

klinisk undersökningsavdelning för män utgå ett extra statsbidrag

med högst 99 000 kronor, dels ock att medicinalstyrelsens andel av förevarande

anslag uppräknas med 1 678 000 kronor till 2 933 000 kronor.

II. Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1956 uppskattat medelsbehovet

för statsbidrag till lärarlöner vid Margarethahemmet till 101 000

kronor, innebärande en ökning med 16 000 kronor.

I. Medicinalstyrelsens framställning.

Medicinalstyrelsen erinrar om att styrelsen med skrivelse den 13 december

1955 överlämnat ett av särskilda delegerade utarbetat betänkande med förslag

rörande organisationen och finansieringen av epileptikervården in. in.

Någon anledning att frångå styrelsens i nämnda skrivelse intagna ståndpunkt

beträffande förslaget om vårdavgift och rätt för anstalterna att uppbära

folkpension synes f. n. icke föreligga.

I fråga om statens bidrag till anstalternas driftkostnader framlade medicinalstyrelsen

i samma skrivelse två alternativ. Det ena innebar, att bidraget

i princip reglerades i överensstämmelse med de bestämmelser, som meddelats

i kungörelsen den 12 maj 1955 om statsbidrag till driftkostnader vid

anstalter för alkoholmissbrukare m. in., d. v. s. med ett garantibelopp för

dag och vårdplats, som skulle utbetalas i förskott, och ett beläggningsbidrag,

som skulle utbetalas i efterskott. Det andra alternativet avsåg att låta sta5

— Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 84

Motiv

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957

tens tillskott till täckandet av driftkostnaderna i princip regleras genom

fastställda inkomst- och utgiftsstater.

Vid närmare övervägande har styrelsen stannat för att med nedan angivna

modifikationer förorda det senare alternativet, som nära ansluter sig

till den lösning, som numera godtagits för finansiering av i enskild ägo befintliga

anstalter för sådana psykiskt efterblivna, för vilkas vård staten bör

svara (Sävstaholms och Söderhaga skolhem). Till grund för driften av de

särskilda epilepsisjukhusen bör sålunda avtal upprättas mellan Kungl. Maj :t

och Kronan och vederbörande sjukhus ägare. Statsbidragsbeloppet bör dock

icke fixeras i avtalet utan bestämmas per år på grundval av en för resp.

sjukhus av Kungl. Maj :t fastställd stat. I fråga om epileptikerhemmen, avsedda

att inrymma högst ett 60-tal arbetshemsplatser, torde det vara tillfyllest

att på grundval av uppgifter rörande beräknade inkomster och utgifter

för verksamhetsåret fastställa ett fixt bidragsbelopp per dag och plats.

Beloppet torde böra fastställas av Kungl. Maj :t på förslag av medicinalstyrelsen.

Sannolikt kommer bidraget att för år 1957 röra sig om 10 kronor

per plats.

Skulle under löpande räkenskapsår särskilda förhållanden uppstå, t. ex.

avtalsenlig höjning av löner till befattningshavarna eller prisstegringar å

törnödenheter, vilka icke kunnat förutses vid bidragens fastställande, bör

Kungl. Maj :t äga möjlighet att bevilja sjukhusen och anstalterna häremot

svarande höjning av statens tillskott.

Därest förslaget om epileptikervårdens organisation nu genomföres, bör

bidraget till anstalternas kostnader under kalenderåret 1957 utgå med oförändrat

1 500 kronor för vårdplats. Då ingen nämnvärd förändring av platsantalet

(f. n. 765) väntas, kan medelsbehovet för budgetåret 1957/58 uppskattas

till enahanda belopp, som anvisats för innevarande budgetår eller

1 150 000 kronor. Jämväl bidraget för de i kontrollerad familjevård utackorderade

epileptikerna föreslås utgå med oförändrat belopp eller 300

kronor för år och utackorderad. I runt tal 6 000 kronor bör således beräknas

för ändamålet.

Under en följd av budgetår bär ett extra statsbidrag utgått för en av

svenska diakonsällskapet vid epileptikeranstalten å Stora Sköndal anordnad

klinisk undersökningsavdelning för fallandesjuka män. För verksamheten

under år 1956 har anvisats 99 000 kronor. I särskild skrivelse har

svenska diakonsällskapets direktion anhållit om höjning av driftbidraget för

kalenderåret 1957 till 146 118 kronor.

Direktionen har i skrivelsen upprepat en för år 1956 gjord framställning,

att medel skall beräknas för bidrag till anställande av en socialkurator. Medicinalstyrelsen,

som ifrågasätter om icke eventuellt förekommande kuratorsgöromål

kan fullgöras av den vid avdelningen anställde husfadern, har

ansett sig böra avräkna i framställningen beräknat lönebelopp för dylik befattningshavare,

12 744 kronor. Kosthållet har i skrivelsen beräknats efter

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kangl. Maj.ts proposition nr 8b är 1957

4 600 underhåll sdagar till 16 100 kronor. Medicinalstyrelsen förutsätter, att

verksamheten vid kliniken, sedan den numera varit i verksamhet ett par år,

blivit mera känd, varför underhållsdagarna torde kunna beräknas uppgå

till samma antal som beräknades för innevarande år eller 4 880. Utgifterna

skulle härigenom öka med 980 kronor. Genom beslut den 19 juni 1956 har

medicinalstyrelsen på framställning av direktionen höjt vårdavgiften vid

undersökningsavdelningen till 33 kronor per vårddag. Utgående från sistnämnda

vårddagsantal skulle således inkomsterna i form av dagavgifter

kunna beräknas till i runt tal 160 000 kronor, innebärande en ökning mot

budgetförslaget med 35 800 kronor. Det extra statsbidraget skulle således

kunna beräknas till (146 118 + 980 — 12 744 — 35 800) 98 554 kronor. Medicinalstyrelsen

föreslår, att bidraget uppföres med oförändrat belopp,

99 000 kronor.

För bidrag till epileptikervården under kalenderåret 1957 skulle således

enligt hittills tillämpade grunder erfordras (1 150 000 + 6 000 + 99 000)

1 255 000 kronor i vad avser medicinalstyrelsens del av anslaget.

Sedan principbeslut om vårdens omorganisation fattats, bör förslag till

avtal med epilepsisjukhusen kunna färdigställas i så god tid att avtalen kan

godkännas före den 1 januari 1958. Avtalen bör innehålla föreskrift om att

epilepsisjukhusen vid början av varje kvartal kan rekvirera en fjärdedel

av statens tillskott för året. Sådan rekvisitionsrätt bör även gälla epileptikerhemmen.

Utgående från nettovårdkostnaderna för kalenderåret 1955, enligt vilka

medelkostnaden för vårddag vid de 10 enskilda anstalterna uppgick till i

runt tal 15 kronor, beräknar styrelsen, under hänsynstagande till under

år 1956 inträffade samt framgent eventuellt inträffande löne- och prisstegringar,

den genomsnittliga dagkostnaden till 16 kronor. Sedan anstalternas

inkomster i form av vårdavgifter och uppburna folkpensioner och barnbidrag

avdragits, torde statens tillskott i medeltal för samtliga anstalter

således kunna uppskattas till 12 kronor för vårddag. Statens utgifter för

ett år skulle då uppgå till (365 X 765 X 12) 3 350 700 kronor. För första

halvåret 1958 bör för ändamålet anvisas hälften härav eller 1 675 000 kronor.

Styrelsen förutsätter vidare, att något extra driftbidrag till den av

svenska diakonsällskapet anordnade undersökningsavdelningen för män

vid Stora Sköndal icke skall utgå, utan att avdelningens inkomster och utgifter

inordnas i staten för Stora Sköndals epilepsisjukhus.

Beträffande patienter i öppen vård som uppbär folkpension, framhålles i

betänkandet, att anstalterna med användande av folkpensionens nettobelopp

torde kunna bereda sig kostnadstäckning. Däremot föreslås, att statsbidrag

till försöksutskrivna samt patienter i kontrollerad familjevård, vilka

icke uppbär folkpension, bestämmes till tre kronor för dag. Styrelsen är

tveksam, huruvida statsbidrag av denna art skall utgå till försöksutskriven.

Anser läkare vid anstalten att eu patient bör överföras till öppen vård, synes

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1957

han böra försöksutskrivas, om han kan reda sig själv och erhålla ett avlönat

arbete. I annat fall bör kontrollerad familjevård komma i fråga. Statsbidraget

bör då kunna inskränkas till att liksom hittills avse kontrollerad

familjevård. Huruvida ökat medelsbehov för ändamålet erfordras, utöver

för 1957 beräknat, är nu ej möjligt att bedöma.

Statsbidrag till kostnaderna för utackordering i kontrollerad familjevård

bör sålunda utgå med tre kronor per patient och för ändamålet bör beräknas

för första halvåret 1958 ett belopp av 3 000 kronor.

Medicinalstyrelsens andel av anslaget bör således för budgetåret 1957/58

uppföras med tillhopa (1 150 000 + 6 000 + 99 000 + 1 675 000 + 3 000)

2 933 000 kronor.

II. Skolöverstyrelsens framställning.

Då statsbidraget till lärarlöner utbetalas i efterskott, skall bidraget till

Margarethahemmet beräknas på under läsåret 1956/57 vid hemmet inrättade

tjänster. Hemmet kommer under nämnda läsår att förutom rektorstjänsten

ha fyra ordinarie samt en icke-ordinarie lärartjänst i kunskapsämne,

en ordinarie lärartjänst i kvinnlig slöjd samt en icke-ordinarie förskollärartjänst,

varför det för budgetåret 1957/58 utgående statsbidraget till

avlöning av rektor och vissa lärare vid Margarethahemmet kan uppskattas

till 101 164 eller avrundat 101 000 kronor.

Yttrande

Statskontoret — som erinrar om sitt i utlåtande över betänkandet framförda

förslag, att huvudmannaskapet för epileptikeranstalterna borde anförtros

landstingen och de landstingsfria städerna, varvid dessa även i princip

skulle svara för vårdkostnaderna — anser, att intill dess frågan om

epileptikervårdens framtida utformning prövats av riksdagen anslaget bör

uppföras med oförändrat belopp.

Departementschefen

I enlighet med vad jag tidigare förordat bör statsbidraget till anstalternas

driftkostnader räknat fr. o. in. den 1 januari 1957 höjas från 1 500 till 2 000

kronor per år och godkänd skol- eller vårdplats på internat. Vid bifall härtill

kan det för nu ifrågavarande ändamål erforderliga medelsbehovet för

nästa budgetår uppskattas till (2 000 x 765) 1 530 000 kronor.

Statsbidraget för de i kontrollerad familjevård utackorderade epileptikerna

bör, som förut nämnts, utgå med ett oförändrat fast belopp av 300

kronor per utackorderad och år. Kostnaderna för ändamålet torde kunna

uppskattas till i runt tal 6 000 kronor.

Vid sidan av det ordinarie driftbidraget har till svenska diakonsällskapet

under en följd av budgetår utgått ett extra statsbidrag för en vid sällskapets

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957

epileptikeranstalt å Stora Sköndal anordnad klinisk undersökningsavdelning

för fallandesjuka män. Såsom villkor för bidragets åtnjutande gäller

bl. a. att vid avdelningen skall mottagas patienter även från andra epileptikeranstalter

enligt anvisningar, som överinspektören för epileptikervården

må meddela. Bidraget under budgetåret 1956/57 avser att täcka beräknat

underskott under kalenderåret 1956 och utgår med högst 99 000 kronor.

Underskottet å kliniken för år 1957, som av diakonsällskapet upptagits till

146 118 kronor, har av medicinalstyrelsen ansetts kunna reduceras till 99 000

kronor. Medicinalstyrelsens beräkning av statsbidraget har i och för sig

icke givit mig anledning till erinran. Jag vill dock framhålla, att den nu förordade

höjningen av driftbidraget i allmänhet till epileptikeranstalterna

givetvis bör föranleda en motsvarande minskning av den nu förhållandevis

synnerligen höga vårdavgiften om 33 kronor per dag vid klinikens 14 platser.

Vidare vill jag erinra om vad som tidigare anförts beträffande inordnandet

av klinikens inkomster och utgifter i staten för epileptikeranstalten

i dess helhet. Särskilt statsbidrag för detta ändamål synes alltså icke böra

utgå för tiden fr. o. m. år 1958.

Vad slutligen angår statsbidraget till kostnaderna för avlöning av lärare

vid Margarethahemmet har skolöverstyrelsens beräkning av medelsbehovet

för ändamålet icke föranlett någon erinran från min sida. Förslaget innebär

en ökning av medelsanvisningen med 16 000 till 101 000 kronor.

Vid bifall till vad nu förordats kan det sammanlagda medelsbehovet

under anslaget för budgetåret 1957/58 uppskattas till (1 530 000 +6 000 +

99 000 + 101 000) 1 736 000 eller i runt tal 1 740 000 kronor. Förslaget innebär

en ökning av medelsanvisningen med 400 000 kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

a) medgiva, att till svenska diakonsällskapet må — utan

hinder av gällande bestämmelser om statsbidrag till epileptikeranstalter

— under budgetåret 1957/58 utgå extra statsbidrag

med högst 99 000 kronor för en vid sällskapets epileptikeranstalt

å Stora Sköndal anordnad klinisk undersökningsavdelning

för män, på villkor bl. a., att vid densamma

mottages patienter även från andra epileptikeranstalter enligt

anvisningar, som överinspektören för epileptikervården

må meddela;

b) till Bidrag till epileptikeranstalter för budgetåret

1957/58 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

1 740 000 kronor.

2:o) Bidrag till Ervallahemmet för utrustning

Anslag för ifrågavarande ändamål finnes icke uppfört i riksstaten för

budgetåret 1956/57.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

Yrkande

Med skrivelser den 21 december 1955 och den 31 augusti 1956 har medicinalstgrelsen

överlämnat två den 4 oktober 1955 och den 4 juli 1956 dagtecknade

framställningar från ägaren till Ervalla epileptikerhem om bidrag

med bl. a. 98 079 kronor till utrustning av hemmet i samband med planerad

om- och tillbyggnad.

Motiv

Medicinalstyrelsen hänvisar i sin skrivelse den 21 december 1955 till en

av styrelsens delegation för epileptikervården gjord utredning i ärendet,

varav framgår bl. a. följande.

Framställningen föranleder i huvudsak intet annat yttrande än en erinran,

att en epileptikeranstalt med hänsyn till både sjukdomens yttringar

och vårdens i stor utsträckning kroniska karaktär kräver en något stabilare

inventariestandard och något större anordningar för patienternas trivsel

på sjukrum och i gemensamhetslokalcr än vanliga sjukhus. Sålunda bör

bl. a. 80 stapelbara stolar till samlingsrummet utbytas mot sådana stolar

av landstingens inköpscentrals modell. Denna är visserligen ungefär dubbelt

så dyr, men stolarna är i gengäld väsentligt hållbarare. Med hänsyn

härtill och till vissa andra smärre jämkningar torde ett belopp om i runt tal

95 000 kronor böra anvisas för ändamålet.

För egen del tillstyrker medicinalstyrelsen delegationens förslag. I styrelsens

skrivelse av den 31 augusti 1956 har emellertid anslagsäskandet —

under hänvisning till centrala sjukvårdsberedningens i det följande återgivna

yttrande — begränsats till 62 700 kronor.

Yttranden

Centrala sjukvårdsberedningen (yttrande den 24 januari 1956) framhåller

bl. a., att ett belopp om 25 405 kronor till kyl- och luftkonditioneringsanläggningar

borde avgå, då kostnaderna för dessa rätteligen borde bestridas

av byggnadsanslag. Härjämte torde en utgiftsminskning om 9 974 kronor

genom vissa ändringar i förslaget kunna genomföras. Ett belopp av

(98 079 — 25 405 — 9 974) 62 700 kronor borde således bli tillräckligt för

ändamålet.

Statskontoret har — då ifrågavarande arbeten av epileptikerutredningen

angivits såsom mest angelägna — intet att erinra mot medicinalstyrelsens i

skrivelsen den 31 augusti 1956 framlagda förslag.

Departementschefen

Vid behandlingen av frågan om utbyggnad och upprustning av epileptikervården

har jag tidigare förordat, att för vissa om- och tillbyggnadsarbeten

vid Ervalla epileptikerhem för nästa budgetår anvisas hälften av

den för ändamålet beräknade kostnaden eller 220 000 kronor. De planerade

tillbyggnadsarbetena beräknas kunna avslutas redan under samma

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 8t år 1957

budgetår. Med hänsyn härtill bör medel för anskaffande av utrustning i god

tid dessförinnan stå till förfogande. Medelsbehovet torde emellertid på av

centrala sjukvårdsberedningen anförda skäl kunna begränsas från 98 079

till 62 700 kronor. Jag förordar, att ägaren av hemmet av statsmedel erhåller

hjälp till anskaffningen, lämpligen i form av ett bidrag om sist angivna

belopp, 62 700 kronor. Beloppet torde böra anvisas såsom ett särskilt reservationsanslag.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

att till Bidrag till Ervallahemmet för utrustning för budgetåret

1957/58 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av 62 700 kronor.

3:o) Om- och utbyggnadsarbeten vid statens anstalt för fallandesjuka

Yrkanden

1) Byggnadsstgrelsen hemställer i skrivelse den 31 augusti 1956, att för

slutförande av återstående del av andra etappen av om- och utbyggnadsarbetena

vid statens anstalt för fallandesjuka anvisas 1 200 000 kronor.

2) Medicinalstyrelsen hemställer i skrivelse den 31 augusti 1956, att för

utförande av nämnda arbeten anvisas 1 100 000 kronor.

Motiv

1) Av 1953—1955 års riksdagar har till om- och utbyggnadsarbeten vid

statens anstalt för fallandesjuka vid Vilhelmsro anvisats sammanlagt

(1 000 000 + 600 000 + 60 000) 1 660 000 kronor. Arbetena omfattar panncentral

med verkstäder och transformatorstation, administrationsbyggnad,

ombyggnad av den nuvarande administrationsbyggnaden till personalbostäder

jämte vissa yttre arbeten och är med undanlag för sistnämnda ombyggnad

nu avslutade.

I skrivelse den 31 augusti 1955 hemställde byggnadsstyrelsen, efter samråd

med medicinalstyrelsen, om medel till en andra etapp av anstaltens utbyggnad,

omfattande nytt skolhem för pojkar och flickor, observationsavdelning,

bostadshus för intendent och andre läkare, telefonväxel, utbyggnad

av reningsverk samt de yttre arbeten som sammanhänger med ovanstående

byggnadsobjekt.

I propositionen nr 96/1956 framhöll departementschefen, att medicinalstyrelsen

föreslagit vissa ändringar i byggnadsprogrammet, vilka ändringar

i visst hänseende av byggnadsstyrelsen ansetts böra närmare utredas före

ett slutligt ställningstagande. Det syntes lämpligen böra ankomma på Kungl.

Maj:t alt inom en kostnadsram av omkring 1 825 000 kronor fastställa vilka

av de ifrågasatta byggnadsföretagen, som lämpligen borde ingå i denna

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1957

etapp, och i vilken ordning dessa borde utföras. 1956 års riksdag anvisade

1 000 000 kronor för påbörjande av arbetena i fråga.

På uppdrag av Kungl. Maj:t har byggnadsstyrelsen, efter samråd med

medicinalstyrelsen, i skrivelse den 18 juni 1956 inkommit med förslag till

de byggnadsobjekt, som med beaktande av vad departementschefen anfört i

nämnda proposition ansetts böra ingå i den andra etappen. Kostnaderna

enligt prisläget den 1 juli 1955 beräknades därvid till 2 100 000 kronor enligt

följande sammanställning.

Skolhem .................................................. 515 000

Observationsbyggnad ...................................... 445 000

Chefsbostad .............................................. 140 000

Läkarbostad ............................................. 100 000

Utbyggnad av reningsverk .................................. 230 000

Yttre ledningar in. m....................................... 175 000

Värmekulvertar (fortsatt utbyggnad) ........................ 140 000

Panncentral och kulvertar inom Nydalaområdet................ 45 000

Elkablar och elspisar inom d:o .............................. 25 000

Ritningar, kontroll, administration och oförutsedda utgifter . 285 000

Enligt prisläget den 1 juli 1956 uppgår emellertid kostnaderna till

2 200 000 kronor. Avsikten är att byggnadsarbetena skall igångsättas i början

av år 1957 och avslutas under budgetåret 1957/58. Vid dylikt förhållande

erfordras för sistnämnda budgetår ett belopp om 1 200 000 kronor.

2) Medicinalstyrelsen biträder byggnadsstyrelsens i skrivelsen den 18 juni

1956 framlagda förslag.

Departementschefen

För påbörjande av andra etappen av den planerade utbyggnaden och

upprustningen av statens anstalt för fallandesjuka vid Vilhelmsro har av

1956 års riksdag anvisats ett belopp av 1 000 000 kronor av en efter prisläget

den 1 juli 1955 beräknad sammanlagd kostnad av 1 825 000 kronor. I denna

etapp skulle enligt förslagen bl. a. ingå ett skolhem, en observationsavdelning,

vissa bostäder, utbyggnad av reningsverk samt en del yttre ledningsarbeten

in. in. Förslagen beträffande nya vårdplatser åsyftade endast att

ersätta sådana platser, som ej fyllde nutida krav på en tillfredsställande

vårdstandard.

I det av byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen nu framlagda förslaget

har kostnaderna vid oförändrat prisläge beräknats till 2 100 000 kronor och

efter prisläget den 1 juli 1956 till 2 200 000 kronor. Därvid har i enlighet

med vad som förutsattes föregående år vidtagits vissa ändringar i byggnadsprogrammet.

Sålunda har bl. a. tillkommit en chefsbostad medan å andra

sidan en intendentsbostad utgått. Vidare har flera byggnader medelst värmekulvertar

anslutits till den nya panncentralen, varjämte för byggnaderna på

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1957

det s. k. Nydalaområdet föreslagits en separat mindre värmecentral för erhållande

av bättre driftsekonomi. Slutligen har en viss omläggning av det

elektriska distributionsnätet befunnits erforderlig.

Den ändrade omfattning av andra byggnadsetappen vid anstalten som sålunda

föreslagits, har jag ansett mig kunna i huvudsak godtaga. Det synes

dock böra undersökas om icke bostad för underläkaren kan ordnas utan

nybyggnad inom anstalten. Jag vill också ånyo understryka angelägenheten

av att kostnaderna för de föreslagna bostäderna bringas i närmare överensstämmelse

med de belåningsvärden, som Kungl. Maj :t genom beslut den

16 december 1955 fastställt för egnahemslån till en- och tvåfamilj shus.

Vidare vill jag framhålla att även alla möjligheter i övrigt till besparingar

bör tillvaratagas för att därigenom söka hålla kostnaderna inom den ursprungligen

angivna kostnadsramen, 1 825 000 kronor. Innan dessa möjligheter

kan närmare bedömas, är jag icke beredd att tillstyrka en större medelsanvisning

än 825 000 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att till Statens anstalt för fallandesjuka: Om- och utbyggnadsarbeten

för budgetåret 1957/58 under statens allmänna

fastighetsfond, inrikesdepartementet, anvisa ett investeringsanslag

av 825 000 kronor.

4:o) Lån till Ervallahemmet för ombyggnadsarbeten

Anslag för ifrågavarande ändamål finnes icke uppfört i riksstaten för

budgetåret 1956/57.

Yrkande

Med skrivelser den 21 december 1955 och den 31 augusti 1956 har medicinalstyrelsen

överlämnat två den 4 oktober 1955 och den 4 juli 1956 dagtecknade

framställningar från ägaren till Ervalla epileptikerhem om bidrag

med bl. a. ett ränte- och amorteringsfritt lån för om- och tillbyggnad av hemmet

med 395 000 kronor, vilket belopp i sistnämnda skrivelse höjts till

420 405 kronor jämte tillägg för inträffad byggnadskostnadsstegring.

Motiv

Medicinalstyrelsen hänvisar i sin skrivelse den 21 december 1955 till en

av styrelsens delegation för epileptikervården gjord utredning i ärendet,

varav framgår bl. a. följande.

Ervallahemmet är solitt byggt och lämpar sig därför väl för en ombyggnad.

Behovet härav är stort, emedan byggnaderna är nerslitna och patienterna

i viss utsträckning ligger i större enheter än som är önskvärt. Ägarens

ekonomi tillåter honom inte att själv bekosta om- och tillbyggnaden.

Delegationen tillstyrker därför i princip bifall till framställningen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1957

För egen del tillstyrker medicinalstyrelsen delegationens förslag. I styrelsens

skrivelse den 31 augusti 1956 framhålles emellertid, att lånebeloppet

med hänsyn till vad centrala sjukvårdsberedningen anfört rörande utrustningsanslaget

(jfr föregående punkt) bör höjas med det belopp, som upptagits

för kyl- och luftkonditioneringsanläggningar. Vidare bör tilläggas ett

belopp motsvarande höjningen av byggnadskostnadsindex sedan år 1955.

Denna höjning uppgår per den 1 april 1956 till 4,65 procent. Lånebeloppet

bör således uppgå till (395 000 + 25 405 + 4,65 % X 420 405) 439 954 eller i

runt tal 440 000 kronor.

Centrala sjukvårdsberedningen har i ett till medicinalstyrelsen avgivet

yttrande anfört följande.

Beredningen har icke något att erinra mot rumsstorlekarna med hänsyn

till föreslagen möblering med sängarna utmed väggarna. Det föreslagna

platsantalet i stora anstaltsbyggnaden anser beredningen alltså godtagbart

med avdrag för de två platser som bortgå, sedan nu i föreliggande förslag

ett 2-patientrum i våningen 1 trappa slopats. Beredningen har observerat,

att i matsal, diskrum och kök den ovanför belägna ytterväggen icke synes

vara konstruktivt avlastad. I övrigt saknar beredningen anledning till

erinran. &

Yttranden

Byggnadsstyrelsen (yttrande den 31 januari 1956) understryker vad centrala

sjukvårdsberedningen anfört rörande huvudbyggnadens utformning

ur konstruktiv synpunkt. Den föreslagna lösningen av souterrängvåningen

och den därav betingade terrassen finner byggnadsstyrelsen direkt olämplig.

Medelsbehovet har angivits till 395 000 kronor, vilket med utgångspunkt

från nu föreliggande ritningsmaterial synes lågt räknat.

Statskontoret har — då ifrågavarande arbeten av epileptikerutredningen

angivits såsom mest angelägna — intet att erinra mot medicinalstyrelsens

i skrivelsen den 31 augusti 1956 framlagda förslag.

Departementschefen

I enlighet med vad jag tidigare förordat i samband med behandlingen av

frågan om utbyggnad och upprustning av epileptikervården bör till vissa

om- och tillbyggnadsarbeten vid Ervallahemmet för vardera av budgetåren

1957/58 och 1958/59 anvisas ett belopp av 220 000 kronor, motsvarande

hälften av de för ändamålet beräknade kostnaderna. Jag förordar, att ägaren

av hemmet erhåller understöd till utförandet av nämnda arbeten i form

av ett räntefritt stående lån å tillhopa 440 000 kronor, uppdelat på nyss angivet

sätt. Jag förutsätter därvid, att vid arbetenas utförande iakttages av

myndigheterna i ärendet framförda synpunkter, ävensom att arbetena så

planeras och genomföres, att den förut angivna kostnadsramen blir tillräcklig.

Såsom villkor för erhållande av lånet torde böra föreskrivas bl. a.,

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1957

att ägaren ställer säkerhet, som av Kungl. Maj :t godkännes, samt att lånet

skall återbetalas, om verksamheten nedlägges eller icke upprätthålles på

tillfredsställande sätt. Medel för lånet torde böra anvisas under fonden för

låneunderstöd.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

att till Lån till Ervallahemmet för ombyggnadsarbeten för

budgetåret 1957/58 under fonden för låneunderstöd, inrikesdepartementet,

anvisa ett investeringsanslag av 220 000

kronor.

5:o) Lån till svenska diakonsällskapet för vissa byggnadsarbeten

Anslag för ifrågavarande ändamål finnes icke uppfört i gällande riksstat.

Yrkande

Med skrivelser den 21 december 1955 och den 31 augusti 1956 har medicinalstyrelsen

överlämnat en den 3 oktober 1955 dagtecknad framställning

från svenska diakonsällskapets styrelse om statsbidrag eller statslån med

sammanlagt 185 000 kronor för vissa byggnadsarbeten vid sällskapets epileptikerhem.

Motiv

I diakonsällskapets skrivelse framhålles bl. a. följande.

Av diakonsällskapets epileptikerhem är bl. a. Nyhem och Norrbyvälle i

behov av ombyggnad och renovering.

Å Nyhem behöver framför allt dagrums- och matsalsutrymmena vidgas.

Detta kan ske genom en minskning av platsantalet med 2 platser, varvid ett

rum lägges till dagrummet. En sådan förändring jämte en förbättring av den

sanitära anläggningen skulle draga en kostnad av ca 25 000 kronor.

Å Norrbyvälle bör verkställas dels en omdisponering av befintliga rum

och dels en allmän upprustning. Nuvarande husfader sbostad, som är belägen

inom byggnaden, bör ersättas med en särskild bostad i närheten. Därigenom

skulle antalet platser öka med 6 till 33. Kostnaden beräknas till omkring

60 000 kronor.

Ombyggnaden skulle omfatta förbättring av de sanitära förhållandena,

bättre skyddsanordningar, ominålning, omtapetsering, förbättring av golven,

delvis nya möbler, klädskåp in. in. Kostnaderna för dessa ombyggnads- och

förbättringsarbeten beräknas uppgå till ca 100 000 kronor.

Enligt medicinalstyrelsens mening bör medel för nästa budgetår lämpligen

anvisas för såväl uppförande av husfadersbostaden i Norrbyvälle som renoveringsarbetena

vid Nyhem med ett sammanlagt belopp av (60 000 + 25 000)

85 000 kronor.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1957

Yttranden

Byggnadsstyrelsen framhåller, att kostnadsberäkningen för husfadersbostaden

vid Norrbyvälle endast torde hålla, om grundförhållandena är gynnsamma

samt om yttre arbeten och ledningsdragningar blir av ringa omfattning.

Statskontoret vill — då ifrågavarande arbeten tillhör dem som av utledningen

angivits såsom mest angelägna, icke framställa annan erinran

mot förslagen än att medel för uppförandet av en husfadersbostad vid Norrbyvälle

in. in. icke torde böra anvisas, förrän detaljerade kostadsberäkningar

föreligger.

Departementschefen

I överensstämmelse med vad jag tidigare förordat vid behandlingen av

frågan om upprustning och utbyggnad av epileptikervården bör för uppförande

av en husfadersbostad vid Norrbyvälle samt för vissa ombyggnadsarbeten

vid Nyhem anvisas tillhopa (60 000 + 25 000) 85 000 kronor. Däremot

kan jag i likhet med medicinalstyrelsen icke tillstyrka, att medel nu

anvisas för ombyggnadsarbetena vid Norrbyvälle. Jag förordar sålunda,

att diakonsällskapet för utförande av först angivna arbeten erhåller understöd

av statsmedel i form av ett räntefritt stående lån på 85 000 kronor.

Med hänsyn till vad byggnadsstyrelsen anfört förutsätter jag därvid, att arbetena

så utföres att ytterligare bidrag av statsmedel icke kommer att erfordras.

Sasom villkor för lånet torde böra gälla bl. a., att svenska diakonsällskapet

i egenskap av ägare till hemmen ställer säkerhet, som av Kungl.

Maj :t godkännes, samt att lånet skall återbetalas om verksamheten nedlägges

eller icke upprätthålles på tillfredsställande sätt. Medel för lånet

torde böra anvisas under fonden för låneunderstöd.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att till Lån till svenska diakonsällskapet för vissa byggnadsarbeten

för budgetåret 1957/58 under fonden för låneunderstöd,

inrikesdepartementet, anvisa ett investeringsanslag

av 85 000 kronor.

6:o) Ytterligare lån till föreningen Röingegården u. p. a.

för vissa byggnadsarbeten m. m.

För budgetåret 1955/56 anvisades under fonden för låneunderstöd ett

ränte- och amorteringsfritt statslån å 110 000 kronor för vissa byggnadsarbeten

in. m. vid Röingegårdens epileptikerhem.

Yrkande

I en den 30 november 1956 dagtecknad skrift har styrelsen för föreningen

Röingegården u.p.a. hemställt om ett ränte- och amorteringsfritt

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1957

statslån å 50 000 kronor för täckande av vissa merkostnader för de byggnadsarbeten,

som avsetts med 1955 års förenämnda lån.

Motiv

Kostnaderna för ombyggnads- och upprustningsarbetena har av flera

anledningar blivit större än beräknat. Samtidigt har ett beräknat överskott

för 1956, varmed vissa kostnader avsetts kunna täckas, uteblivit. Dessa

omständigheter har lett till att ett belopp om 50 000 kronor icke kunnat

täckas.

Vid planeringen av ombyggnad för panncentral och tvättstuga åren 1953

—1954 hade beräknats en betydligt enklare och mindre byggnad. Vid

utformandet av detaljerna beslöts i samråd med vederbörande myndighet

att med tanke på en framtida affärsdriven tvättinrättning planera utrymmena

så att plats för nödvändiga maskiner reserverades. Merkostnaderna

för ombyggnaden hade delvis beräknats kunna täckas med de medel, som

av driftsinkomster avsetts till underhåll av byggnader, cirka 10 000 kronor.

På grund av opåräknade större underhållsarbeten har dock uppkommit

underskott. Under eftervintern 1956 sprang sågspånsaggregatet i pannrummet

sönder, varvid pannan måste iordningställas för kokseldning. Även

värmepannan gick sönder och en ny måste i hast anskaffas och under

övertid inmonteras. Kostnaderna för dessa arbeten beräknas till cirka

4 000 kronor. Vid grävning av kulvert påträffades alldeles utanför huvudbyggnadens

vägg en septictank så bristfällig att lukt ur denna spred sig

till patienternas dagrum. Nytt reningsverk måste därför anläggas för en

kostnad av 13 150 kronor. Vid rivning av befintliga värmeelement i huvudbyggnaden

befanns åtskilliga så bristfälliga att de måste kasseras. På

samma sätt förhöll det sig med den elektriska anläggningen i huvudbyggnaden.

Dessutom har byggnadskostnaderna stigit betydligt under de

senaste åren. Kostnadsberäkningen utarbetades på grundval av 1954 års

priser.

För att få värmeanläggningen klar inom rimlig tid har arbetet måst

fortgå trots merkostnaderna. Föreningen är skyldig installationsfirmorna

för de senaste månadernas arbeten och för övrigt har föreningen varit

nödsakad att lämna accepter. Utan det begärda lånet av statsmedel får

föreningen stora likvida svårigheter.

Fastigheten Röingegården är intecknad för 384 000 kronor. Av inteckningarna

innehar Västra Göinge härads Sparbank de första å 90 000 kronor

medan återstående å 294 000 kronor innehas av statskontoret. Fastigheten

är brandförsäkrad för 643 000 kronor.

Yttranden

Statskontoret framhåller, att ett eventuellt statslån för täckande av

kostnadsökningen, 50 000 kronor, bör anvisas under fonden för låneun
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1957

derstöd, statskontorets delfond. För lånet lärer vidare i stort sett böra gälla

samma villkor, som för föreningens nu innehavda statslån. Som säkerhet

bör ställas inteckningar å lånebeloppet i anstaltsfastigheten med förmånsrätt

närmast efter de för tidigare lån pantsatta inteckningarna.

Byggnadsstyrelsen påpekar, att det kostnadsberäknade byggnadsprogrammet

frångåtts i det att utrymmen iordningställts för en framtida

affärsdriven tvättinrättning. Vidare har vissa icke förutsedda åtgärder av

underhållskaraktär genomförts i samband med övriga byggnadsarbeten.

Styrelsen saknar underlag för en bedömning av behovet av de vidtagna

åtgärderna.

Av den uppkomna kostnadsfördyringen på 50 000 kronor är cirka 9 000

kronor att hänföra till allmän kostnadsstegring. Utan besiktning av anläggningen

kan en fullständig redovisning icke lämnas av kostnaderna för

arbeten inom och utom det ursprungliga programmet. I huvudsak synes

dock den angivna kostnaden för de utförda arbetena skälig.

Medicinalstyrelsen framhåller, att föreningen torde sakna medel för att

gälda den uppkomna kostnadsökningen. Då detta enligt styrelsens mening

ej bör föranleda en höjning av vårdavgiften vid hemmet, tillstyrker styrelsen,

som i ärendet inhämtat yttrande från sin biträdande byggnadsinspektör,

att föreningen av statsmedel måtte beviljas ett ränte- och amorteringsfritt

tilläggslån med begärt belopp.

Departementschefen

Genom beslut vid 1955 års riksdag beviljades föreningen Röingegården

u. p. a. ett ränte- och amorteringsfritt statslån om 110 000 kronor för fortsatt

upprustning av föreningens epileptikerhem. Byggnadsarbetena skulle

i huvudsak avse panncentral och tvättinrättning samt ombyggnad av övervåningen

i huvudbyggnaden. Under ombyggnadsarbetenas gång har det

emellertid visat sig nödvändigt att utföra vissa opåräknade större underhållsarbeten,

avseende huvudsakligen värme- och avloppsanläggningarna

samt de elektriska installationerna. Merkostnaden härför samt för inträffad

allmän byggnadskostnadsstegring — den senare av byggnadsstyrelsen uppskattad

till omkring 9 000 kronor — har enligt vad jag inhämtat uppgått

till drygt 60 000 kronor. Föreningen saknar möjlighet att själv täcka annat

än en mindre del, omkring 10 000 kronor, av dessa kostnader. På återstående

belopp har föreningen nödgats lämna accepter. Med hänsyn härtill och

då arbetena till största delen varit av sådan karaktär att de ur driftsynpunkt

måst genomföras utan dröjsmål, anser jag mig böra tillstyrka, att föreningen

erhåller ytterligare ekonomiskt stöd i form av ett ränte- och amorteringsfritt

statslån å 50 000 kronor. Liksom för tidigare lån torde såsom

villkor för nu ifrågavarande lån böra bestämmas bl. a., att föreningen ställer

säkerhet, som av Kungl. Maj :t godkännes, samt att lånet skall återbetalas

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8k år 1957 79

om verksamheten nedlägges eller icke upprätthålles på ett tillfredsställande

sätt.

Medel för lånet torde böra anvisas under kapitalbudgeten, fonden för

låneunderstöd.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen

att till Ytterligare lån till föreningen Röingegården u. p. a.

för vissa byggnadsarbeten m. m. för budgetåret 1957/58 under

fonden för låneunderstöd, inrikesdepartementet, anvisa

ett investeringsanslag av 50 000 kronor.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans Kungl.

Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Ingvar Andersson

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning........................................................ 2

II. Huvuddragen i nuvarande ordning................................. 5

1. Vissa författningsbestämmelser m. m.............................. 5

2. Vårdorganisationen m. m........................................ 7

III. Utredningens förslag.............................................. 14

1. Epileptikerklientelets avgränsning m. m........................... 14

2. Vårdbehovet................................................... 16

3. Huvudmannaskapet m. m....................................... 19

4. Vårdorganisationen............................................. 21

5. Utbyggnad och upprustning..................................... 26

6. Ekonomi...................................................... 31

7. Vårdpersonalens utbildning m. m................................. 33

IV. Medicinalstyrelsens skrivelse....................................... 34

V. Yttranden....................................................... 36

1. Epileptikerklientelets avgränsning m. m........................... 36

2. Vårdbehovet................................................... 37

3. Huvudmannaskapet m. m....................................... 38

4. Vårdorganisationen............................................. 40

5. Utbyggnad och upprustning..................................... 50

6. Ekonomi...................................................... 51

7. Vårdpersonalens utbildning m. m................................. 52

VI. Departementschefen............................................... 53

VII. Anslagsäskanden för budgetåret 1957/58............................ 64

l:o) Bidrag till epileptikeranstalter................................. 64

2:o) Bidrag till Ervallahemmet för utrustning....................... 69

3:o) Om- och utbyggnadsarbeten vid statens anstalt för fallandesjuka.. 71

4:o) Lån till Ervallahemmet för ombyggnadsarbeten.................. 73

5:o) Lån till svenska diakonsällskapet för vissa byggnadsarbeten....... 75

6:o) Ytterligare lån till föreningen Röingegården u.p.a. för vissa byggnadsarbeten

m. m................................................. 76

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLN 57

702224

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:211 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till epileptikervården för budgetåret 1957/58 m. m. a1 i texten
  2. SU 1957:73 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa anslag till epileptikervården för budgetåret 1957158 m. m. jämte i ämnet väckt motion. s. 16 i texten