Angående ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen, m. m
1957-03-01 · 143 sidor, varav 142 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 142 av 143 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1957:94, Angående ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 9b år 1957
1
Kr 94
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ekonomiska
villkor för rusdrycksutskänkningen, m. m.; given
Stockholms slott den 1 mars 1957.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna av föredragande departementschefen enligt samma protokoll
förordade grunder för de ekonomiska villkoren för utskänkning av rusdrycker;
dels
antaga härvid fogade förslag till
1) förordning angående skatt å spritdrycker och vin;
2) förordning om ändring i förordningen den 15 december 1939 (nr 887)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;
3) förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 22 december
1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker;
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av 1953 års utskänkningsvinstkommittés betänkande framlägges
i propositionen förslag angående de ekonomiska villkoren för utskänkning
av sprit, vin och starköl.
Förslaget innebär, att den nuvarande s. k. utskänkningsvinsten på sprit,
varav staten tar huvuddelen, skall slopas. Hela prisskillnaden mellan utminuterade
och utskänkta spritdrycker skall i stället utgöra utskänkningsskatt.
Denna skall utgå med 1/3 av utminuteringspriset. Härigenom kommer
priserna på utskänkta spritdrycker att återföras till ungefär samma
nivå som före den på hösten 1956 verkställda höjningen av spritskatterna.
I stället för den utskänkningsvinst resp. de utskänkningsersättningar,
som nu tillkommer restauratörerna och som i genomsnitt inte motsvarar
1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 94
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1957
de direkta omkostnaderna för spritutskänkningen, föreslås restauratörerna
skola få en enhetligt bestämd ersättning för spritserveringen med 15 procent
av det nya utskänkningspriset. Den föreslagna ersättningen har avvägts
med ledning av en undersökning rörande de med spritutskänkningen förenade
särkostnaderna.
En särskild spärregel föreslås av innebörd att ersättning inte erhålles
för den spritutskänkning som överstiger 35 procent av den sammanlagda
omsättningen av sprit, mat, vanligt Öl och alkoholfria drycker.
Ersättningsbeloppen avses skola kunna jämkas vid mera väsentliga ändringar
i priser och omkostnader.
Utskänkningsskatten på starka viner föreslås slopad. Likaså framlägges
förslag om att nu gällande bestämmelser om vinstandelar och indragen utskänkningsvinst
skall upphöra att gälla. Restauratörerna skall liksom hittills
själva äga bestämma priserna på utskänkta viner. Det förutsättes dock,
att här angivna åtgärder skall föranleda sänkningar i utskänkningspriserna
på viner.
I servisavgiftsfrågan redogöres för en mellan arbetsmarknadens parter
träffad överenskommelse att servisavgiften skall sättas på notan och att
garantilöneperioden skall minskas från två månader till en månad. Vidare
åtgärder i denna fråga föreslås ej.
Förslagen innebär ett inkomstbortfall för staten och systembolaget om
tillhopa drygt 30 miljoner kronor för år, varav ca 23 miljoner kronor belöper
på utskänkningsskatten på spritdrycker. Dessa belopp bör jämföras
med de mångdubbelt större intäktsökningar som uppkommit genom stegrad
utminutering av sprit och den under hösten 1956 genomförda skattehöjningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 9k år 1957
3
Förslag
till
förordning angående skatt å spritdrycker och vin
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För spritdrycker och vin, som försäljas här i riket, skall omsättningsskatt
erläggas till staten i den utsträckning och i den ordning nedan sägs. För
spritdrycker skall tillika erläggas utskänkningsskatt i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning.
Omsättningsskatt
2 §•
1 mom. Omsättningsskatt upptages vid detaljhandelsbolagets inköp av
spritdrycker och vin och utgår, där ej annat i 2 mom. stadgas,
a) för spritdrycker dels med en grundavgift av 10 kronor för liter, om
dryckens alkoholhalt överstiger 40 volymprocent, 9 kronor för liter, om
alkoholhalten är lägst 35 volymprocent och högst 40 volymprocent, samt 7
kronor 50 öre för liter, om alkoholhalten understiger 35 volymprocent, och
dels med en procentavgift motsvarande 50 procent av utminuteringspriset;
samt
b) för vin, vars alkoholhalt överstiger 14 volymprocent (starkvin), dels
med en grundavgift av 2 kronor för liter och dels med en procentavgift
motsvarande 25 procent av utminuteringspriset samt för annat vin (lättvin)
med en procentavgift motsvarande 33 procent av utminuteringspriset.
Utminuteringspriset utgöres av det belopp, som, skatten inberäknad, betingas
vid varornas utminutering.
2 mom. För här i riket tillverkat vin skall omsättningsskatt därjämte
utgå med en särskild tillverkningsavgift av 50 öre för liter, om vinets alkoholhalt
överstiger 14 volymprocent eller vinet är mousserande eller därmed
jämförligt, men eljest av 20 öre för liter. Vid beräkning av procentavgiften
för vin, varom nu är fråga, skall i utminuteringspriset inräknas
jämväl tillverkningsavgiften.
3 mom. För spritdrycker, som inköpas hos partihandelsbolaget eller införas
till riket jämlikt bestämmelser, meddelade av Kungl. Maj :t med stöd
av 6 § 3 mom. eller 12 § 5 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, skall
omsättningsskatt utgå med eu grundavgift av 2 kronor 70 öre för liter. Sådan
skatt skall dock icke utgå för spritdrycker, som skola användas för
tillverkning av varor, vilka enligt apoteksvarustadgan äro att hänföra till
apoteksvaror, eller för spritdrycker, som av apotek skola utlämnas mot
vederbörligt recept.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr ,94 år 1957
3 §■
1 mom. Sker inköp av spritdrycker och vin hos partihandelsbolaget, skall
vid dryckernas betalning omsättningsskatt för desamma erläggas till detta
bolag; och åligger det bolaget att i den ordning, Kungl. Maj :t bestämmer, till
statsverket inleverera omsättningsskatten.
2 mom. Vid inköp av spritdrycker och vin annorledes än hos partihandelsbolaget
åligger det detalj handelsbolaget att senast den femtonde dagen
i månaden näst efter den, under vilken inköpet ägt rum, antingen å kontrollstyrelsens
postgirokonto eller å statsverkets checkräkning i riksbanken
för kontrollstyrelsens räkning insätta å dryckerna belöpande omsättningsskatt.
Till grund för procentavgiften skall läggas varans beräknade utminuteringspris.
Detaljhandelsbolaget skall senast den tjugonde dagen i månaden
näst efter den, under vilken inköpet ägt rum, till kontrollstyrelsen
avlämna en till riktigheten bestyrkt uppgift rörande köpeskillingens storlek,
däri inberäknad tull- och fraktkostnad.
3 mom. Den, som enligt kontrollstyrelsens i föreskriven ordning meddelade
tillstånd till riket inför spritdrycker för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutisk!,
tekniskt, industriellt eller likartat ändamål, skall genom insättning
antingen å kontrollstyrelsens postgirokonto eller å statsverkets checkräkning
i riksbanken för kontrollstyrelsens räkning erlägga å dryckerna
belöpande omsättningsskatt. Importören har att, om så påfordras, i samband
med ansökning om införseltillstånd hos kontrollstyrelsen ställa av
styrelsen godkänd säkerhet för å spritdryckerna belöpande omsättningsskatt.
Det åligger kontrollstyrelsen att vid beviljandet av tillstånd till införseln
meddela de föreskrifter, som erfordras för erhållande av en betryggande
kontroll å utgörandet av omsättningsskatten, ävensom att övervaka,
att skatten vederbörligen inbetalas till statsverket.
4 §.
Näringsidkare, som vill ur riket utföra i Sverige framställda tillverkningar,
hänförliga under förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga
preparat m. m., må i den omfattning och under de villkor Kungl.
Maj :t bestämmer kunna erhålla rätt att vid utförsel av sålunda framställd
vara återbekomma sådan omsättningsskatt, som i 2 § 3 mom. avses och som
erlagts för den i exportvaran ingående spriten.
Utskänkningsskatt
5 §•
Den å vilken rätt till utskänkning av spritdrycker överlåtits (utskänkningsinnehavare)
skall för utskänkta spritdrycker erlägga utskänkningsskatt
med belopp, motsvarande 25 procent av utskänkningsvärdet.
6 §.
Utskänkningsinnehavare må icke i sin rörelse utskänka andra spritdrycker
än som inköpts i den ordning detaljhandelsbolaget bestämmer för förvärv
av sådana drycker till utskänkningsändamål.
7 §•
Kontrollen av utskänkningsskattens behöriga utgörande utövas av kontrollstyrelsen.
För skattekontrollen äger kontrollstyrelsen anlita biträde av särskilda
kontroll tjänstemän.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 9b år 1957
Kontrolltjänsteman äger att på anfordran när som helst erhålla tillträde
till lokaler och utrymmen, som användas för utskänkningsrörelsen, däri
inbegripna lokaler och utrymmen för lagerhållning av rusdrycker eller
andra varor, avsedda att tillhandahållas i rörelsen.
8 §•
Utskänkningsinnehavare är pliktig att ordna sin bokföring och kassaredovisning
på sådant sätt, att de enligt kontrollstyrelsens beprövande möjliggöra
kontroll över utskänkningsskatten, samt att vid anfordran tillhandahålla
kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman sina handelsböcker jämte
kassaredovisning och övriga tillhörande handlingar.
Det åligger vidare utskänkningsinnehavare att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som kontrollstyrelsen meddelar för att erhålla en
betryggande kontroll över utskänkningsskattens behöriga utgörande, ävensom
de anvisningar som kontrolltjänsteman i enlighet med kontrollstyrelsens
föreskrifter kan komma att lämna.
Utskänkningsinnehavare skall utan ersättning ställa för kontrollen nödiga
hjälpmedel till förfogande och lämna behövlig handräckning.
9 §•
Detalj handelsbolaget åligger att vid anfordran till kontrollstyrelsen lämna
till riktigheten bestyrkta uppgifter rörande försäljningen av spritdrycker
för utskänkningsändamål.
10 §.
Utskänkningsinnehavare skall senast å femtonde dagen i varje kalendermånad
till kontrollstyrelsen avlämna en på tro och heder upprättad deklaration
angående de spritdrycker som av honom utskänkts under nästföregående
månad. När fråga är om utskänkning enligt 33 § rusdrycksförsäljningsförordningen
skall dock deklaration senast å tredje dagen efter det
utskänkningen ägt rum för kontrollstyrelsens räkning avlämnas till intendenten
för utskänkningsärenden i länet.
Deklaration skall upprättas å blankett enligt formulär som fastställes av
kontrollstyrelsen.
11 §.
I deklaration äger utskänkningsinnehavare från den utskänkningsskatt,
som belöper å deklarerat utskänkningsvärde, göra avdrag för den ersättning
för kostnader i samband med utskänkningen, som tillkommer honom
enligt vad därom är stadgat.
12 §.
Underlåter utskänkningsinnehavare att avlämna deklaration eller finnes
inkommen deklaration oriktig, äger kontrollstyrelsen fastställa den utskänkningsskatt
som rätteligen skall utgå. I fall av underlåtenhet att avgiva deklaration
må kontrollstyrelsen jämväl, om särskilda skäl därtill äro, meddela
utskänkningsinnehavaren förbud tills vidare, till dess deklaration avgivits,
att utskänka spritdrycker.
13 §.
Utskänkningsinnehavare skall, när deklaration avlämnas, tillika erlägga
enligt deklarationen upplupen skatt genom insättning å kontrollstyrelsens
postgirokonto.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
I fall som avses i 12 § ankommer det på kontrollstyrelsen att bestämma
tid inom vilken skatten skall erläggas.
När särskilda skäl därtill äro, må kontrollstyrelsen medgiva anstånd med
skattens erläggande.
14 §.
Erlägges ej utskänkningsskatt i vederbörlig tid, må kontrollstyrelsen, när
särskilda skäl därtill äro, meddela utskänkningsinnehavaren förbud tills
vidare, till dess skatten guldits, att utskänka spritdrycker.
15 §.
Utskänkningsinnehavare är skyldig att, då kontrollstyrelsen det påfordrar,
hos styrelsen ställa säkerhet för skattens behöriga erläggande till belopp
som styrelsen finner erforderligt.
Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 14 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.
16 §.
Försummar någon att inbetala utskänkningsskatt, må denna på framställning
av kontrollstyrelsen omedelbart utmätas.
17 §.
Finnes vid granskning av deklaration att utskänkningsskatt erlagts med
högre belopp än som rätteligen bort utgå, skall det överskjutande beloppet
så fort ske kan återbetalas till utskänkningsinnehavaren, dock att, om så
finnes lämpligare, kontrollstyrelsen må föreskriva, att beloppet skall avdragas
vid nästkommande skatteinbetalning.
18 §.
När synnerliga skäl därtill äro, må Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, kontrollstyrelsen medgiva befrielse från eller återbäring av
utskänkningsskatt.
19 §.
Den som utskänker spritdrycker i strid med förbud, som meddelats med
stöd av 12 eller 14 § eller 15 § andra stycket, straffes med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.
Försummar utskänkningsinnehavare att fullgöra vad honom åligger enligt
denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter,
straffes med böter högst trehundra kronor. Vad nu sagts gäller dock icke
åliggande att inbetala skatt.
Till straff som i andra stycket sägs skall dömas, om spritdrycker utskänkas
i strid med bestämmelsen i 6 §.
20 §.
Husbonde ansvarar för brott som avses i 19 § och som begås av hans
husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet begånget
av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt, att brottet
skett utan hans vetskap och vilja.
21 §•
Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga utskänkningsinnehavare att fullgöra
vad som åligger honom enligt denna förordning eller med stöd av
densamma meddelade föreskrifter, dock att föreläggandet icke må avse inbetalande
av skatt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1951
7
22 §.
Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.
23 §.
Vad som inhämtats vid kontroll enligt denna förordning av utskänkningsskatt
må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med
kontrollen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med
straff i strafflagen.
Brott som nu sagts må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare
åtalas allenast efter angivelse av målsägande.
24 §.
Förseelse, som avses i 19 § andra och tredje styckena, må av åklagare
åtalas allenast efter anmälan av kontrollstyrelsen.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1957, då förordningen den
26 februari 1954 (nr 72) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker och vin skall upphöra att gälla; dock att sistnämnda förordning
alltjämt skall äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra
sig till tiden dessförinnan.
I samband med ikraftträdandet skall följande iakttagas.
1. Detaljhandelsbolaget må åtnjuta anstånd intill den 15 januari 1958
med inbetalande av utskänkningsskatt som belöper på spritdrycker och
starkvin, vilka från bolaget under tiden 1 juli—30 september 1957 försålts
för utskänkningsändamål.
2. Detaljhandelsbolaget skall till innehavare av tillstånd till annan utskänkning
av rusdrycker än som avses i 33 § rusdrycksförsäljningsförordningen
återbetala belopp, motsvarande den skillnad som kan uppkomma
mellan å ena sidan anskaffningsvärdet av spritdrycker och vin, som finnas i
lager hos tillståndsinnehavaren vid utskänkningens upphörande den 30 september
1957, och å andra sidan det belopp vartill inköpspriset för samma
varor skulle hava uppgått den 1 oktober 1957 vid tillståndsinnehavarens
inköp från detaljhandelsbolaget.
3. Detaljhandelsbolaget äger vid inbetalandet till kontrollstyrelsen av utskänkningsskatt
för spritdrycker och starkvin som från bolaget under tiden
1 juli—30 september 1957 försålts för utskänkningsändamål avdraga belopp
som enligt vad nyss sagts återbetalats till innehavare av tillstånd till utskänkning
av rusdrycker.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 9i år 1957
Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 15 december 1939 (nr 887)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
Härigenom förordnas, att 3, 13, 15, 27, 29, 32 och 33 §§ förordningen den
15 december 1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §• 3 §.
Maltdrycker indelas i tre klasser. Maltdrycker indelas i följande
klasser och grupper.
Första klassen —-----— viktprocent (lättöl).
Andra klassen---—---viktprocent (Öl).
Tredje klassen-------viktprocent (starköl).
Starköl, vars alkoholhalt icke överstiger
tre och sex tiondels viktprocent,
hänföres till grupp A.
Starköl, vars alkoholhalt överstiger
tre och sex tiondels viktprocent,
hänföres till grupp B.
13 §. 13 §.
Skatten utgår med fyrtiotvå öre Skatten utgår med fyrtiotvå öre
för liter Öl och en krona trettiofem för liter Öl, åttiofyra öre för liter
öre för liter starköl. starköl, hänfärligt till grupp A, samt
en krona trettiofem öre för liter
starköl, hänförligt till grupp B.
Vid varje-------eller starkölsbryggeri.
Kontrollstyrelsen må-------bryggeri igångsatts.
15 §.
Öl och starköl må icke utföras
från bryggeri annorledes än på flaskor
av den storlek, som kontrollstyrelsen
bestämmer, eller på andra
slutna kärl eller behållare, vilka med
avseende å rymden blivit märkta på
sätt i 14 § lagen om mått och vikt
sägs.
15 §.
Öl och starköl må icke utlämnas
från bryggeri annorledes än på slutna
kärl, vilka av kontroljstyrelsen
godkänts eller ock med avseende å
rymden blivit märkta på sätt i 14 §
lagen om mått och vikt sägs.
> Senaste lydelse av 3, 27, 29, 32 och 33 §§ se 1954: 524, av 13 och 15 §§ se 1954: 525.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 9k är 1957
(Nuvarande lydelse)
27 §.
Maltdrycker må från bryggeri utlämnas
endast på kärl, som äro
stämplade och försedda med etikett.
Beträffande flaska må stämplingen
ske å kork, propp eller annan forskning.
Såväl stämpel som etikett
skola innehålla uppgift om namnet
å det bryggeri, där tillverkningen
skett, samt sifferbeteckning (I, II eller
III) för den klass, till vilken maltdrycken
är hänförlig. I stället för
bryggeriets namn må användas en
såsom ursprungsbeteckning lämplig,
av kontrollstyrelsen godkänd förkortning
av namnet eller bryggeriets inregistrerade
varumärke.
Siff erbeteckning erfordras icke för
starköl, som utlämnas för utförsel ur
riket eller till svensk frihamn. I
stämpel å flaska eller propp till flaska,
varå utlämnas färskt lättöl, erfordras
icke uppgift om bryggeriets
namn.
Etikett må icke innehålla benämning,
som är ägnad att giva maltdrycken
sken av att vara av annan
klass än den, till vilken densamma
är hänförlig.
Överstiger stamvörtstyrkan —--
Kontrollstyrelsen äger----—
Vad i--------öppet kärl.
Angående märkning--------
(Föreslagen lydelse)
27 §.
Maltdrycker må från bryggeri utlämnas
endast på kärl, som äro
stämplade och försedda med etikett.
Beträffande flaska må stämplingen
ske å kork, propp eller annan förslutning.
Såväl stämpel som etikett
skola innehålla uppgift om namnet
å det bryggeri, där tillverkningen
skett, samt beteckning (I, II, III A
eller III B) för den klass och i förekommande
fall grupp, till vilken
maltdrycken är hänförlig. I stället
för bryggeriets namn må användas
en såsom ursprungsbeteckning lämplig,
av kontrollstyrelsen godkänd förkortning
av namnet eller bryggeriets
inregistrerade varumärke.
Beteckning för klass och grupp erfordras
icke för starköl, som utlämnas
för utförsel ur riket eller till
svensk frihamn. I stämpel å flaska
eller propp till flaska, varå utlämnas
färskt lättöl, erfordras icke uppgift
om bryggeriets namn.
Etikett må icke innehålla benämning,
som är ägnad att giva maltdrycken
sken av att vara av annan klass
eller grupp än den, till vilken den är
hänförlig.
—------uppgift därom.
--å etikett.
----i livsmedelsstadgan.
29 §. 29 §.
Den. som — —-----med dagsböter.
Bedrives tillverkningen —----
Den, som fälles till ansvar jämlikt
andra stycket, skall ock dömas skyldig
att för den tillverkade myckenheten
gälda skatt, vilken skall beräknas
efter den i 13 § för starköl bestämda
skattesatsen, såvitt icke visas,
att de tillverkade maltdryckerna
varit att hänföra till Öl, då skatten
skall beräknas efter skattesatsen för
denna vara. I intet fall må dock skatten
utgå med mindre belopp än tvåhundrafemtio
kronor.
--sex månader.
Den, som fälles till ansvar jämlikt
andra stycket, skall ock dömas
skyldig att för den tillverkade myckenheten
gälda skatt, vilken skall
beräknas efter den i 13 § för starköl,
hänförligt till grupp B, bestämda
skattesatsen, såvitt icke visas, att de
tillverkade maltdryckerna utgjorts av
starköl, hänförligt till grupp A, eller
Öl, då skatten skall beräknas efter
den för sålunda ifrågakommande varuslag
i 13 § bestämda skattesatsen.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
(Nuvarande lydelse)
Vad i
(Föreslagen lydelse)
I intet fall må dock skatten utgå
med mindre belopp än tvåhundrafemtio
kronor.
--i 3 kap.
32 §.
1. Befinnes alkoholhalten —
2. Befinnes alkoholhalten i maltdryck,
som tillverkats i Öl- eller
starkölsbryggeri och som utlämnats
därifrån på kärl, stämplat med beteckning
för maltdryck av andra
klassen, överstiga två och åtta tiondels
viktprocent, straffes bryggeriföreståndaren
som i 1 mom. sägs.
3. Befinnes alkoholhalten i maltdryck,
som tillverkats i lättölsbryggeri
eller som tillverkats i Öl- eller
starkölsbryggeri och därifrån utlämnats
antingen på kärl, stämplat med
beteckning för maltdryck av första
klassen, eller på öppet kärl, överstiga
två viktprocent,
eller befinnes alkoholhalten i dylik
maltdryck överstiga en och åtta
tiondels men icke två viktprocent och
äro omständigheterna sådana, att det
måste antagas, att åtgärd avsiktligt
vidtagits för att alkoholhalten skulle
bliva högre än en och åtta tiondels
viktprocent,
straffes bryggeriföreståndaren med
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.
överstiger alkoholhalten — ---- -
4. Bryggeriföreståndare i lättölsbryggeri,
som fälles till ansvar enligt
denna paragraf, skall ock förpliktas
att gälda skatt enligt vad i 29 § sägs.
32 §.
---med dagsböter.
2. Befinnes alkoholhalten i maltdryck,
som tillverkats i starkölsbryggeri
och som utlämnats därifrån på
kärl, stämplat med beteckning för
maltdryck av tredje klassen grupp A,
överstiga tre och sex tiondels viktprocent,
straffes bryggeriföreståndaren
som i 1 mom. sägs.
3. Befinnes alkoholhalten i maltdryck,
som tillverkats i Öl- eller
starkölsbryggeri och som utlämnats
därifrån på kärl, stämplat med beteckning
för maltdryck av andra
klassen, överstiga två och åtta tiondels
viktprocent, straffes bryggeriföreståndaren
som i 1 mom. sägs.
4. Befinnes alkoholhalten i maltdryck,
som tillverkats i lättölsbryggeri
eller som tillverkats i Öl- eller
starkölsbryggeri och därifrån utlämnats
antingen på kärl, stämplat med
beteckning för maltdryck av första
klassen, eller på öppet kärl, överstiga
två viktprocent,
eller befinnes alkoholhalten i dylik
maltdryck överstiga en och åtta
tiondels men icke två viktprocent
och äro omständigheterna sådana,
att det måste antagas, att åtgärd avsiktligt
vidtagits för att alkoholhallen
skulle bliva högre än en och åtta
tiondels viktprocent,
straffes bryggeriföreståndaren med
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.
---- med dagsböter.
5. Bryggeriföreståndare i lättölsbryggeri,
som fälles till ansvar enligt
denna paragraf, skall ock förpliktas
att gälda skatt enligt vad i 29 § sägs.
33 §. 33 §.
Fullgöres icke-------med dagsböter.
Användes vid tillverkningen av7 Öl Användes vid tillverkningen av Öl
eller starköl råämne, vars användan- eller starköl råämne, vars användande
icke är tillåtet, de icke är tillåtet,
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1957
(Nuvarande lydelse)
eller fullgöres icke ordentligen
skyldigheten att föra den i 24 § 1
mom. föreskrivna journalen eller den
bok, som avses i 24 § 2 mom.,
eller iakttagas icke föreskrifterna
i 25 eller 27 § och är förseelsen ej
straffbar enligt 32 §,
straffes bryggeriföreståndaren såsom
i första stycket sägs; dock må
straff för angivande av oriktig sifferbeteckning
i stämpel eller å etikett
eller annan oriktig uppgift å etikett
icke ådömas, med mindre förseelsen
varit uppsåtlig.
(Föreslagen lydelse)
eller fullgöres icke ordentligen
skyldigheten att föra den i 24 § 1
mom. föreskrivna journalen eller den
bok, som avses i 24 § 2 inom.,
eller iakttagas icke föreskrifterna
i 25 eller 27 § och är förseelsen ej
straffbar enligt 32 §,
straffes bryggeriföreståndaren såsom
i första stycket sägs; dock må
straff för angivande av oriktig beteckning
i stämpel eller å etikett eller
annan oriktig uppgift å etikett icke
ådömas, med mindre förseelsen varit
uppsåtlig.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1957; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola äga tillämpning med avseende å förhållanden, som äro
hänförliga till tiden dessförinnan.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 22 december 1939
(nr 919) om skatt å läskedrycker
Härigenom förordnas, att 9 § förordningen den 22 december 1939 om
skatt å läskedrycker skall erhålla följande ändrade lydelse.
(Nuvarande lydelse)
9 §•
Läskedrycker må icke utlämnas
från tillverkningsställe annorledes än
på flaskor av den storlek, som kontrollstyrelsen
bestämmer, eller på
andra slutna kärl och behållare, vilka
med avseende å rymden blivit
märkta på sätt i 14 § lagen om mått
och vikt sägs.
(Föreslagen lydelse)
9 §•
Läskedrycker må icke utlämnas
från tillverkningsställe annorledes
än på slutna kärl, vilka av kontrollstyrelsen
godkänts eller ock med avseende
å rymden blivit märkta på
sätt i 14 § lagen om mått och vikt
sägs.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1957.
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
13
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.l
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars
1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindström,
Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om de ekonomiska
villkoren för rusdrgcksutskänkningen, m. m. samt anför därvid följande.
I. Inledning
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 juni 1953 tillkallade dåvarande
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, såsom utredningsmän
med uppdrag att verkställa utredning rörande verkningarna på restaurangnäringen
av utskänkningsvinstens avveckling in. m. dåvarande överdirektören
och chefen för kontrollstyrelsen, numera verkställande direktören
i Nya systemaktiebolaget H. Älmeby, tillika ordförande, verkställande direktören
i Aktiebolaget Stockholmssystemet, f. d. överdirektören S. G. Almgren,
ordföranden i Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund A. Axelsson,
ledamoten av riksdagens andra kammare, målarmästaren J. G. V. Engkvist,
studierektorn hos Landsorganisationen T. O. Karlbom, ordföranden i Sveriges
hotell- och restaurantförbund direktören, friherre O. J. C:son Rudbeck
och verkställande direktören i Sveriges centrala restaurangaktiebolag A. V.
Wadell. Sedan Almgren avlidit, uppdrog departementschefen genom beslut
den 22 oktober 1954 åt dåvarande t. f. verkställande direktören i Aktiebolaget
Stockholmssystemet, numera direktören i Nya systemaktiebolaget S. Hafström
att i Almgrens ställe vara utredningsman. Departementschefen uppdrog
vidare genom beslut den 29 februari 1956 åt byråchefen i kontrollstyrelsen
A. D. H. Wistrand alt såsom expert biträda utredningsmännen.
Genom Kungl. Maj :ts beslut den 13 januari 1956 erhöll utredningsmännen
i uppdrag att jämväl verkställa utredning rörande utskänkningsskatten.
Utredningen har antagit benämningen 1953 års utskänkningsvinstkommitté.
Med skrivelse den 19 december 1956 bar kommittén överlämnat betänkande
rörande ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen. Till kom
-
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 9i år 1957
mitténs förslag har fogats två reservationer, dels en gemensam av herrar
Axelsson, Rudbeck och Wadell, dels en av herr Wadell.
Över betänkandet har, efter remiss, yttranden inkommit från kontrollstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, mynt- och jusleringsverket,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Jämtlands
län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län, Svenska nykterhetsvårdsförbundet, Sveriges nvkterhetsvänners
landsförbund, Sveriges storloge av IOGT, Nationallemplarorden,
De kristna samfundens nykterhetsrörelse, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Aktiebolaget Trafikrestauranger, Nya systemaktiebolaget, Sveriges
hotell- och restaurantförbund, Sverges hotell- och restaurangpersonals
förbund, Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, Svenska turisthotellens
riksförbund, Svenska turisttrafikförbundet, Landsorganisationen
i Sverige, Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa förbundet och
Bygdegårdarnas riksförbund.
Överståthållarämbetet har överlämnat yttrande från polismästaren i Stockholm,
länsstyrelserna i Östergötlands och Kristianstads län yttranden från
länsnykterhetsnämnden i vederbörande län. Länsstyrelsen i Malmöhus län
har inhämtat yttranden från nykterhetsnämnden, poliskammaren och drätselkammaren
i Malmö, poliskammaren och stadskollegiet i Hälsingborg,
di ätselkammaren i Trelleborg, Södra Sveriges hotell- och restaurangförening,
Skånska landsortens restauratörförenjng, Skånes handelskammare, Föreningen
Malmöhus läns landsfiskaler samt kommunalfullmäktige i Brunnby
kommun. Länsstyrelserna i Västmanlands och Jämtlands län har bifogat
yttranden från intendenterna för utskänkningsärenden i respektive län.
Yttrande har vidare inkommit från Stockholms handelskammare.
Slutligen har i särskilda skrifter utskänkningsvinstkommitténs majoritet
och Sveriges centrala restaurangaktiebolag anfört vissa synpunkter i anslutning
till remissbehandlingen av kommitténs förslag.
I samband med de olika förslag, som framlagts av utskänkningsvinstkommittén
avser jag att i det följande jämväl upptaga till behandling en den 5
december 1956 dagtecknad skrivelse från Sveriges centrala restaurangaktiebolag
angående retroaktiv ändring i den till bolaget utgående utskänkningsersättningen.
Över centralbolagets framställning har yttranden avgivits av
kontrollstyrelsen, Nya systemaktiebolaget och Sveriges hotell- och restaurantförbund.
Centralbolaget har härefter inkommit med ytterligare en skrivelse
i ärendet.
Innan jag övergår till de sålunda aktualiserade frågorna vill jag nämna,
ja§ denna dag vid anmälan av 1956 års rusdrycksförsäljningsutrednings
betänkande upptager några närstående frågor samt att vissa av de förslag
som jag i det följande framlägger är föranledda av mitt ställningstagande
till nämnda betänkande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1957
15
II. Prissättning, skatt och vinster på spritdrycker och vin
Gällande ordning
Rättighetssystemet
Rätten att bedriva utskänkning av rusdrycker förutsätter alltid särskilt
tillstånd såvitt fråga icke är om utskänkning vid enstaka tillfällen till slutet
sällskap. Tillståndsgivande myndighet är vederbörande länsstyrelse, utom
beträffande s. k. turistutskänkning, vartill medgivande lämnas av Kungl.
Maj :t.
Utskänkningstillstånd kan meddelas endast till Nya systemaktiebolaget.
Detta kan emellertid icke bedriva någon egen utskänkningsrörelse utan
måste överlåta erhållet tillstånd på annan. Restauranginnehavare som önskar
rätt till utskänkning har att före tillståndsprövningen anmäla sig hos
intendenten för utskänkningsärenden i länet, vilken också är systembolagets
distriktschef. Rätten att söka tillstånd tillkommer i princip endast systembolaget.
Tillstånd kan avse vanlig utskänkning, turistutskänkning eller trafikutskänkning.
Vanlig utskänkning bedrives antingen såsom årsutskänkning eller såsom
tillfällig utskänkning. Med årsutskänkning förstås utskänkning som bedrives
året runt eller årligen under viss tidsperiod. Tillfällig utskänkning äger
rum vid enstaka tillfällen eller under enstaka tidsperiod. Årsutskänkningen
är i princip bunden vid fyraåriga fasta oktroj perioder med början den 1
oktober. Övex-gångsvis omfattar den nu löpande perioden två år från den
1 oktober 1955 till utgången av september 1957. Tillstånd till årsutskänkning
är underkastat kommunal vetorätt. Till utskänkning, som avstyrkts av
kommunens fullmäktige, må länsstyrelsen sålunda icke meddela tillstånd.
Länsstyrelsen kan icke heller, om fullmäktige föreslagit visst högsta antal
utskänkningsställen eller förbud mot utskänkningsställes förläggning till
viss del av kommunen, meddela tillstånd i strid mot fullmäktiges beslut.
Tillfällig utskänkning följer i huvudsak samma regler som årsutskänkning.
Förfarandet är dock på vissa punkter modifierat och förenklat. Några
tidsbestämmelser gäller självfallet icke. En särställning intar, såsom nyss
antytts, tillfällig utskänkning till slutet sällskap. Systembolaget har här direkt
erhållit rätt till sådan utskänkning, och tillstånd från länsstyrelsen erfordras
sålunda ej, utan överlåtelse till vederbörande restauratör kan ske
omedelbart efter prövning av distriktschcfen.
Med institutet turistutskänkning har man avsett att bereda turistföretag
möjlighet att erhålla utskänkningsrättighet även om de kommunala myndigheterna
avstyrker att tillstånd meddelas. Ingen turistutskänkningsrättighet
föreligger för närvarande.
Med trafikutskänkning avses utskänkning på passagerarfartyg, i restau
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
rangvagn på tåg eller på luftfartyg som i linjefart befordrar passagerare.
Tillstånd till trafikutskänkning kan avse antingen årsutskänkning — och
meddelas då liksom vanliga tillstånd för fasta oktroj perioder — eller tillfällig
utskänkning. Någon kommunal vetorätt föreligger icke beträffande
trafikutskänkning. Tillstånd meddelas av länsstyrelsen i det län där trafikföretaget
har sitt säte.
Som regel skall utskänkningstillstånd, som icke avser trafikutskänkning,
avse antingen alla slag av rusdrycker — sprit, vin och starköl — eller enbart
vin. Då fråga är om välskötta vinrestauranger, som i fråga om ordning,
trevnad och allmän standard är jämförbara med spritrestauranger, kan
dock tillstånd ges att förutom vin utskänka även starköl. Påpekas må i detta
sammanhang, att kommunens fullmäktige — i den mån kommunal vetorätt
föreligger — må begränsa en rättighet till att avse utskänkning av endast
vin och starköl eller endast vin. Trafikutskänkning i inrikes trafik får
icke omfatta spritdrycker.
De allmänna drag i det sedan den 1 oktober 1955 gällande rättighetssysteinet
för vilket nu redogjorts överensstämmer i stort sett med de principer
som gällde enligt 1937 års rusdrycksförsäljningsförordning.
Utskänkningen av rusdrycker bedrives nu liksom tidigare till större delen
av enskilda företag. En icke obetydlig del ombesörjes emellertid genom allmänna
företag. De allmänna företagens utskänkning har tillkommit bl. a.
som ett led i strävandena att begränsa det enskilda vinstintressets inflvtande
och i syfte att bedriva utskänkning på ett sätt, som tillgodoser sociala
synpunkter. Efter att från början ha ombesörjts av systembolagen bedrivs
den ifrågavarande utskänkningen numera genom ett år 1945 bildat statligt
riksbolag, Sveriges centrala restaurangaktiebolag, med fem, i olika delar avlandet
verksamma dotterbolag.
Före 1937 förekom ingen författningsmässig reglering av utskänkningens
uppdelning mellan systembolag och enskilda. Som regel bedrev emellertid
bolagen utskänkningen på billigare, för de breda lagren avsedda ställen,
s. k. folkrestauranger eller tredjeklassrestauranger. I 1937 års rusdrycksförsäljningsförordning
stadgades att utskänkningen av spritdrycker skulle
förbehållas de allmänna restaurangföretagen på restaurang eller restaurangavdelning,
som med hänsyn till sin allmänna beskaffenhet och varupris
eller kundkrets var att anse som folkrestaurang. Utskänkningen skulle också
bedrivas av allmänna restaurangföretag i sådana fall där det till främjande
av nykterhet eller ordning eljest skulle finnas påkallat att utskänkningen
handhades av sådant företag. Motsvarande bestämmelser återfinns
i 1954 års försäljningsförordning.
Lnder de tre första kvartalen 1955 — alltså före den nya ordningens ikraftträdande
— utgjorde totala antalet begagnade tillstånd 1 197. Härav representerade
de fullständiga rättigheterna 65 procent och vinrättigheterna 35
procent. Av de fullständiga rättigheterna utgjorde helårsrättigheterna med
utskänkning till allmänheten 68 procent. Dessa sistnämnda fördelade sis
ö
Kungl. Maj.ts proposition nr 9i år 1957 17
med 28 procent på allmänna restaurangbolag och 72 procent på enskilda
företag.
Efter den nya oklrojperiodens ingång den 1 oktober 1955 ökade antalet
enskilda helårsrättigheter med fullständig utskänkning till allmänheten med
11 till 389. De allmänna företagens helårsrättigheter uppgick oförändrat till
150. Samtliga dessa tillstånd innefattade nu rätt att också utskänka starköl.
Av de 393 vinrättigheter som meddelats efter den 1 oktober 1955 innebär
151 rätt att också utskänka starköl.
De fullständiga rättigheterna visar en koncentration till fyra områden —
Stockholms stad, Malmöhus, Kristianstads samt Göteborgs och Bohus län —
vilka tillsammans under de tre första kvartalen 1955 representerade 49 procent
av hela antalet. Större delen av tillstånden avser utskänkning i städerna.
Ett utskänkningstillstånd kan av tillståndsinnehavaren utnyttjas för drivande
av restauranger med flera avdelningar i olika prisklasser. Flertalet
av de allmänna företagens utskänkningstillstånd utnyttjas också på detta
sätt. Enskilda restauranger med flera avdelningar förekommer däremot endast
undantagsvis.
De olika restaurangerna har tidigare av kontrollstyrelsen i samband med
reglering av rusdryckernas utskänkningspris klassificerats med hänsyn till
standard. Någon dylik klassificering från kontrollstyrelsens sida föreligger
dock icke från och med den 1 oktober 1955.
För de olika undersökningar som verkställts av utskänkningsvinstkommittén
har använts den klassindelning, som tidigare upprättades av priskontrollnämnden
för dess priskontroll på restaurangområdet. Denna innebar
att avdelningar vid enskilda företag betecknades med A 1, A 2 eller B
och avdelningar vid allmänna företag med A 1, A 2, B 1, B 2 eller B 3 (de
två sistnämnda beteckningarna avsåg närmast folkrestaurangavdelningar).
De enskilda restaurangerna hänför sig i övervägande antalet fall eller till
närmare tre fjärdedelar till prisklass A 2. Hos de allmänna företagen — helt
naturligt med hänsyn till de för dem givna direktiven — dominerar till motsvarande
grad avdelningar av B-klass, bland vilka i sin tur huvuddelen är
folkrestauranger. Antalet folkrestaurangavdelningar var vid årsskiftet 1955/
56 123, och vid slutet av november 1956 108. Vid sistnämnda tidpunkt utgjorde
de drygt 40 procent av de allmänna företagens samtliga avdelningar.
Praktiskt taget alla folkrestauranger är belägna i städerna.
Utskänkningsskatt och prissättning på spritdrycker
Utskänkningspriset på spritdrycker har sedan länge varit föremål för
offentlig reglering. Sedan 1920-talet har priset på de vanligaste spritsorterna
direkt fastställts av konlrollstyrelsen. För övriga varor har gällt vissa
maximiprisbestämmelser. Efter den 1 oktober 1955 har kontrollstyrelsen
direkt bestämt utskänkningspriset för samtliga spritsorter.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1997. 1 samt. Nr 94
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
Priset på de utskänkta dryckerna har legat på en betydligt högre nivå än
utminuteringspriset. Den relativa skillnaden har emellertid under de senaste
tio åren visat en sjunkande tendens, som ytterligare accentuerats genom de
i november 1956 genomförda ändringarna av utminuterings- och utskänkningspriserna.
Under försäljningsåret 1955/56 låg utskänkningspriset i genomsnitt
70 procent över utminuteringspriset på de utskänkta dryckerna.
För närvarande kan skillnaden beräknas vara reducerad till i genomsnitt
omkring 55 procent.
Utskänkningsskatten på spritdrycker infördes på 1920-talet huvudsakligen
av finanspolitiska skäl men har sedan alltmer till sin utformning och närmare
avvägning kommit att bestämmas av nykterhetspolitiska hänsyn. Den
bär under större delen av liden utgått med visst belopp per liter. Till skillnad
från omsättningsskatten har förändringar i skatteuttaget skett endast
vid ett fåtal tillfällen. Från 1923 till 1943 utgick skatten sålunda med oförändrat
belopp per liter. Efter en skärpning sistnämnda år skedde ingen
ytterligare förändring förrän år 1954, då utskänkningsskatten fastställdes
till 40 procent av utminuteringspriset på samtliga spritsorter. Från och med
den 5 november 1956 har skattesatsen sänkts till 33 procent på det samtidigt
höjda utminuteringspriset.
De nu gällande bestämmelserna innebär sammanfattningsvis följande.
Uppbörden av skatten — vilken som nyss nämnts för närvarande utgår med
33 procent av varornas utminuteringspris — sker genom systembolaget i
samband med försäljningen. Systembolaget ansvarar för utskänkningsskatten
och inlevererar densamma månadsvis till statsverket. Bolaget åligger vidare
att till kontrollstyrelsen lämna uppgifter om försäljningen till de olika
restaurangföretagen. Kontrollen över beskattningen utövas av kontrollstyrelsen
och för detta ändamål har styrelsen befogenhet att granska restaurangernas
kassaredovisning, notor m. m. Styrelsen kan också ålägga restauratörerna
att anskaffa kassaapparater och vidtaga de åtgärder i övrigt som
kan finnas erforderliga för kontrollens utövande.
Utskänkningsskatt och prissättning på viner
Utskänkningsskatt uttages för närvarande också på starka viner. Skattesatsen
utgör 30 procent av varornas utminuteringspris. Vad beträffar prissättningen
gäller sedan föregående försäljningsår vissa av kontrollstyrelsen
utfärdade provisoriska föreskrifter. Tidigare har emellertid restauratörerna
haft full frihet att själva bestämma utskänkningspriset.
På lätta viner uttages icke någon utskänkningsskatt. Sådan beskattning
har dock förekommit åren 1943—1954. Slopandet av skatten på lätta viner
sammanhängde med strävandena att främja en övergång från alkoholstarkare
till alkoholsvagare drycker.
Någon offentlig reglering av utskänkningspriserna på lätta viner förekommer
icke för närvarande. Ett visst inflytande på restauratörernas prissättning
utövas dock genom det av kontrollstyrelsen fastställda och sedan länge
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
19
tillämpade s. k. vinstandelssyslemet. Detta innebär, att systembolagets handelsvinst
icke uttages genom pålägg av en viss handelsmarginal på partihandelspriset.
I stället erhåller bolaget en viss andel — 15 procent för svaga och
25 procent för musserande viner — av den totala utskänkningsvinsten, dvs.
skillnaden mellan det av restauratören bestämda och hos systembolaget registrerade
utskänkningspriset samt partihandelspriset (systembolagets inköpspris).
I detta sammanhang må påpekas att utskänkningen av starköl, sedan denna
blivit tillåten den 1 oktober 1955, är föremål för särskild maximiprisreglering.
För bestämmelserna rörande starkölet kommer att redogöras närmare
i annat sammanhang.
Beträffande den hittillsvarande utvecklingen av prissättning och vinster
vid utskänkningen av lätta viner lämnar kommittén följande sammanfattande
redogörelse.
Prisutvecklingen har i stort sett företett samma trend inom allmänna och
enskilda företag. Prisnivån hos de allmänna företagen har dock hela tiden
varit avsevärt lägre än hos de enskilda. Räknat i oförändrat penningvärde
har utvecklingen för de enskilda företagen i stort sett inneburit att priset
steg från år 1939 till ett högsta värde år 1945, då det låg 62 procent över
1939 års nivå. Prisets realvärde sjönk därefter på grund av uteblivna skattehöjningar
och borttagande av utskänkningsskatten år 1954 så att det sistnämnda
år låg under 1939 års nivå. Försäljningsåren 1954/55 och 1955/56
var realpriset drygt 10 procent lägre än år'' 1939. De allmänna företagens genomsnittliga
pris motsvarade under de första åren av 1940-talet drygt 86
procent av de enskilda företagens. Skillnaden ökade därefter så, att motsvarande
andel försäljningsåret 1954/55 var 55 procent. Försäljningsåret 1955/
56 motsvarade det genomsnittliga priset hos de allmänna företagen 73 procent
av priset hos de enskilda företagen. Genomsnittspriset per liter var då
14 kronor 92 öre hos de allmänna företagen och 20 kronor 37 öre hos de
enskilda.
De enskilda företagens sammanlagda vinster på lättvinsutskänkningen
steg från 3,6 miljoner kronor år 1937 till i det närmaste 11 miljoner kronor
försäljningsåret 1954/55, vilket sålunda innebar mer än en tredubbling.
Bruttovinsten för försäljningsåret 1955/56 var ca 10,1 miljoner kronor. Den
sammanlagda vinstens realvärde låg försäljningsåret 1954/55 45 och försäljningsåret
1955/56 27 procent högre än år 1937.
Utskänkningsvinsten per liter utgjorde för de enskilda företagen år 1937
4 kronor 54 öre och var försäljningsåren 1954/55 och 1955/56 9 kronor 16
öre respektive 9 kronor 35 öre. I oförändrat penningvärde låg vinsten under
större delen av tiden från år 1937 över detta års nivå, men hade försäljningsåret
1954/55 sjunkit något (3 procent) därunder; därefter har ytterligare
minskning ägt rum. Utskänkningsvinstens andel i utskänkningspriset var
år 1939 45 procent och sjönk därefter. Under åren 11)40 l. o. in. 1953 varierade
den men låg hela tiden under 40 procent (lägst 32 procent). Från och
med år 1954 har den utgjort 46 procent av utskänkningspriset. Bruttovinstpålägget
motsvarade år 1939 83 och år 1953 64 procent av anskaffningspriset
samt steg försäljningsåret 1955/56 till 85 procent.
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
försäljningsåret 1954/55. Försäljningsåret 1955/56 utgjorde den 829 000
kronor. Sistnämnda belopp representerade i oförändrat penningvärde en
ökning med 9 procent jämfört med 1939 års vinst.
Liksom utskänkningspriset har också utskänkningsvinsten per liter hos
de allmänna företagen legat lägre än hos de enskilda företagen (1939 3 kronor
29 öre, 1954/55 3 kronor 45 öre och 1955/56 5 kronor 31 öre per liter).
De allmänna företagens vinst per liter motsvarade år 1939 65 procent av de
enskilda företagens. Under senare år har skillnaden varit ändå större. Försäljningsåret
1954/55 var relationstalet 38 procent och försäljningsåret
1955/56 57 procent.
Utskänkningsvinst på spritdrycker och starkvin
Såsom av det föregående framgått, har sedan länge olika åtgärder vidtagits
i form av beskattning och prisreglering för att i nykterhetspolitiskt
syfte reglera de ekonomiska villkoren för rusdrycksutskänkningen. Den
mest betydelsefulla regleringen på utskänkningens område har emellertid
varit de åtgärder, soin vidtagits i syfte att direkt begränsa utrymmet för det
enskilda vinstintresset vid utskänkning av spritdrycker och starka viner.
Även om vissa åtgärder i sådant syfte vidtogs redan vid mitten av 1800-talet
blev något av mera generell betydelse genomfört först efter antagandet av
1917 års rusdrycksförsäljningsförordning. I denna förordning och dess efterföljare
infördes bestämmelser som gav de berörda myndigheterna befogenhet
att begränsa vinstmöjligheterna. De bestämmelser i sådant hänseende
som influtit i de olika författningarna har i sak varit av likartat innehåll.
I den nu gällande 1954 års försäljningsförordning stadgas, att systembolaget
vid överlåtelse av utskänkningsrättighet skall — med iakttagande av
de föreskrifter kontrollstyrelsen utfärdar — bland annat stadga sådana villkor,
att innehavarens ekonomiska fördel, så långt ske kan, icke göres beroende
av myckenheten utskänkta spritdrycker och starka viner. Med stöd
av de berörda bestämmelserna har successivt genomförts en begränsning av
utskänkningsvinsten på dessa drycker.
De direkt vinstbegränsande åtgärderna inleddes år 1920 med införandet
av det s. k. vinstkvantitetssystemet för de enskilda företagens utskänkning.
Detta innebar, att varje restaurang fick rätt till vinst endast på en viss kvantitet
av sin utskänkning av spritdrycker och starkviner. Då kvantiteterna
kom att bestämmas så att någon mera betydande begränsning av vinstmöjligheterna
icke från början genomfördes och då någon ytterligare minskning
av kvantiteterna icke — såsom från början torde ha förutsatts — kom
till stånd, fick detta system för vinstbegränsning icke någon större betydelse.
Trots den begränsade omfattning de vinstreglerande åtgärderna sålunda
kom att få, visade sig systemet ha ytterst ojämna verkningar och överhuvudtaget
vara förbundet med åtskilliga olägenheter.
Först genom beslut av 1937 års riksdag fullföljdes i mera betydande utsträckning
tanken på eliminerandet av det enskilda vinstintresset inom utskänkningen.
Beslutet innebar att all egentlig vinst på spritdrycker och
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1957
starkvin såväl för de enskilda som för de allmänna företagens del skulle
avvecklas, ehuru redan från början den möjligheten antyddes, att en omprövning
av regleringen skulle kunna ske, varvid frågan närmast skulle kunna
bli om ersättning skulle lämnas för de med utskänkningen förenade kostnaderna.
Motiven för beslutet var i huvudsak två. Å ena sidan ansågs det
enskilda vinstintresset vara ett hinder för att utskänkningen skulle kunna
bedrivas på ett ur nykterhetssynpunkt gagneligt sätt. Å andra sidan motiverades
vinstnedskrivningen med att en utskänkningsrättighet i och för sig betydde
ett ekonomiskt värde för innehavaren genom de indirekta vinster rättigheten
möjliggjorde och att denna monopolvinst rätteligen borde tillfalla
det allmänna.
Den närmare utformningen av vinstavvecklingen innebar för de enskilda
företagens del en nedskrivning under en tjugofemårsperiod från den 1 oktober
1938 med 4 procent årligen av den kvantitet spritdrycker och starkviner
på vilken de fick tillgodoräkna sig vinst. Vid inköp inom vinstkvantiteten
skulle det s. k. vinstandelssystemet för fastställande av systembolagets handelsvinst
och restauratörens utskänkningsvinst tillämpas. Detta innebar i förevarande
sammanhang att systembolaget tillgodofördes 25 och restauratören
75 procent av utskänkningsvinstens bruttobelopp. Vid inköp av spritdrycker
och starkviner för den del av utskänkningen, som överstigit vinstkvantiteten,
erlades gällande utskänkningspris med avdrag av spillmånsersättning
på 2 procent av utskänkningspriset.
För de allmänna restaurangföretagen, som icke tidigare omfattats av
vinstkvantitetssystemet, måste utgångspunkten för vinstavvecklingen fastställas
särskilt. Tidigare hade hela bruttovinsten av utskänkningen vid dessa
restauranger tillfallit systembolagen, som sedan tillgodoförde restaurangerna
vissa fasta ersättningsbelopp. I anslutning härtill valde man år 1938 att låta
de allmänna restaurangerna inköpa hela sitt behov av spritdrycker och
starkvin till utskänkningspris för att sedan från systembolagen erhålla särskild
kostnadsersättning för liandhavandet av utskänkningen. Såsom grundtal
för vinstavvecklingen fastställdes för varje restaurang ett kostnadsersättningsbelopp,
som sedan skulle nedskrivas med 1/25 varje försäljningsår.
Dessa belopp bestämdes av kontrollstyrelsen till viss procent av systembolagens
bruttovinst på den egna utskänkningen av spritdrycker respektive starkviner
under år 1937. Beloppen varierade efter restaurangernas standard och
sattes lägst för folkrestauranger. Anmärkas hör, att de allmänna företagens
ersättningsbelopp omräknade per liter i utgångsläget sattes avsevärt under
den nivå på vilken de enskilda företagens vinster låg vid motsvarande tidpunkt.
Någon spillmånsersättning utgick att börja med icke till de allmänna
restaurangerna. År 1946 medgavs emellertid också dessa rätt till sådan ersättning
med en procent av utskänkningsvärdet på hela omsättningen av
spritdrycker och starkvin.1 De allmänna företagens inköp av dessa drycker
1 Vinstkvantitetsnedskrivningen för de enskilda företagen hade vid denna tidpunkt nått
hälften av grundtalen. En spillmånsersättning med två procent å utskänkningsvärdet av de
enskilda företagens omsättning utom vinstkvantiteten ansågs då för de allmänna företagens
del motsvaras av en procent å hela utskänkningen.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
skedde därefter till utskänkningspris med avdrag för spillmånsersättning.
Vad nu sagts har avsett företag med vanlig årsutskänkning. Beträffande
den tillfälliga utskänkningen genomfördes också eu nedskrivning av utskänkningsvinsten.
Härvid måste nödvändigtvis i viss mån särskilda regler
tillämpas. Såväl vid allmänna som privatägda restauranger erhöll företaget
en vinstmarginal motsvarande 75 procent av bruttovinsten såväl för spritdrycker
som starkviner. Detta procenttal nedskrevs från den 1 oktober 1938
1 samma takt som vinstkvantiteten, det vill säga med 1/25 per försäljningsår.
Innehavare av tillstånd till turistutskänkning erhöll ingen utskänkningsvinst
för spritdrycker och starkviner, bortsett från spillmånsersättning med
2 procent på utskänkningspriset.
För trafikutskänkningens del infördes ingen vinstbegränsning.
Den år 1938 införda ordningen gällde — bortsett från att också de allmänna
företagen år 1946 erhöll spillmånsersättning — i oförändrat skick intill
den 1 oktober 1955. Vinstavvecklingen hade då fortskridit så långt att
restaurangernas utskänkningsvinst under det närmast föregående försälj - ningsåret nedskrivits till 8/25 eller 32 procent av grundtalen.
För försäljningsåret 1955/56 infördes genom riksdagsbeslut våren 1955 en
ändring av vinstberäkningen för spritdrycker och starkvin så tillvida, att
nedskrivningen för de enskilda företagen skedde med 10 procent på det
vinstbelopp som åtnjutits under föregående försäljningsår i stället för på
vinstkvantiteterna. Därjämte fick dessa företag åtnjuta spillmånsersättning
med 2 procent på hela försäljningsvärdet i stället för tidigare endast på den
del därav som fallit utanför vinstkvantiteterna. För de allmänna företagens
del företogs endast den förändringen att spillmånsersättningen höjdes från
1 till 1,2 procent av (hela) utskänkningsvärdet. De nya vinstberäkningsreglerna
innebar i och för sig eu något förmånligare ställning för restauratörerna,
i synnerhet för de enskilda företagarna. Den nya ordningen innebar sålunda
att ersättningen för utskänkningen utgår oberoende av försäljningsvolymen,
vilken efter den 1 oktober 1955 i betydande grad nedgått.
Frågan om vinstnedskrivningen behandlades härefter ånyo av 1956 års
riksdag på framställning av restaurangnäringens organisationer, vilka bland
annat hemställde att den pågående nedskrivningen måtte avbrytas till dess
en slutlig reglering av ersättningsfrågan kunde komma till stånd. Till stöd
for framställningarna åberopades främst de svårigheter som uppkommit
för restaurangnäringen efter den 1 oktober 1955. Statsmakternas beslut innebar
också att nedskrivningen skulle avbrytas tills vidare från och med den
1 oktober 1955. Härvid framhölls dock att det i huvudsak måste ankomma
på restaurangnäringen själv att anpassa sig efter de ändrade förhållandena.
Beslutet innebär, att såväl de allmänna som de enskilda företagens ersättning
för utskänkning av spritdrycker och starkvin för försäljningsåret den
1 oktober 1956 den 30 september 1957, i princip utgår med samma belopp
som för det närmast föregående, oavsett omsättningens storlek. I samband
med de nu berörda åtgärderna ändrades också de allmänna restaurangbolagens
spillmånsersättning så, att den från och med den 1 oktober 1956 tills
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 9b år 1957
vidare kommer att utgå med 2 procent av utskänkningsvärdet för hela omsättningen
av spritdrycker och starkvin.
För utvecklingen av restaurangernas utskänkningsvinster efter 1937 har
närmare redogörelse lämnats i betänkandet s. 70—So. I detta sammanhang
lämnas därför endast vissa sammanfattande uppgifter.
Den metod för restauratörvinstens avveckling, som kom att väljas 1937,
visade sig medföra allvarliga svårigheter och problem, som till stor del icke
synes ha förutsetts. Härom uttalar kommittén bland annat följande.
Sålunda kom vinstavvecklingen att innebära väsentligt skilda villkor för
den enskilda och den allmänna restaurangnäringen. De enskilda föietagarna
fick genom de successiva prisstegringarna ökande vinster inom vinstkvantiteterna
och kunde ytterligare förbättra villkoi en genom att koncentrera
inköpen av dyrare och mer vinstgivande varor inom dessa och sålunda
i avsevärd grad neutralisera nedskrivningens verkningar. De allmänna företagen
åter fick sina krympande kostnadsersättningar ytterligare reducerade
genom penningvärdets fall. Ersättningsbeloppens storlek kunde för dessa
företags del icke påverkas av vare sig prisförändringar, ändringar i försäljningsvolymen
eller ändringar i strukturen på inköp och försäljning. Det förhållandet
att de allmänna företagen från början icke erhöll någon spillmånsersättning
och att denna ersättning då den infördes 1946 beräknades efter
lägre procenttal än för de enskilda företagen har inneburit en ytterligare
skillnad i villkoren för de båda företagstyperna.
Bortsett från de nu berörda olikheterna mellan allmänna och enskilda företag
har formerna för vinstavvecklingen under den gångna nedskrivningstiden
kommit att medföra starkt varierande ekonomiska villkor också från
företag till företag. Sålunda har ojämnheter uppkommit genom att de justeringar
av grundtalen som företagits i samband med om- och tillbyggnad
av restauranger in. in. respektive fastställandet av grundtal för nya restauranger
icke kunnat göras på sådant sätt, att ens tillnärmelsevis full rättvisa
kunnat upprätthållas i förhållande till andra företag. Den allvarligaste olägenheten
av den 1937 införda ordningen är emellertid att progressiva och
skickligt ledda företag, som icke utvidgat sina lokaler, men ändå ökat sin
matomsättning mera än genomsnittet och i anslutning därtill även sin spritomsättning,
fått väsentligt försämrade konkurrensbetingelser genom lägre
inkomster från utskänkningen än de företag fått, vilkas matförsäljning icke
har ökat eller rent av gått tillbaka.
De enskilda restauratörernas sammanlagda inkomst av spritdrycksutskänkningen
uppgick år 1937 till 8 392 000 kronor, försäljningsåret 1954/55
till 8 429 000 kronor och försäljningsåret 1955/56 till 7 709 000 kronor. 1
fast penningvärde utgjorde de sistnämnda försäljningsårens inkomster 48
respektive 42 procent av 1937 års belopp. För de allmänna företagens del
kan jämförelser endast göras från år 1939. Detta års inkomst belöpte sig till
2 513 000 kronor. 1954/55 och 1955/56 uppgick motsvarande belopp till
2 057 000 respektive 1 715 000 kronor eller i fast penningvärde 41 respektive
33 procent av 1939 års belopp. År 1946, då spillmånsersättning första gången
utgick till de allmänna företagen, utgjorde kostnadsersättningen 80 och
spillmånsersättningen 20 procent av den sammanlagda ersättningen.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
Utvecklingen av den genomsnittliga vinsten per liter sammanfattas av
kommittén på följande sätt.
De enskilda företagens sammanlagda bruttovinst på utskänkningen av
spritdrycker hade försäljningsåret 1954/55 gått ned till 55 procent av 1939
års belopp i oförändrat penningvärde. Motsvarande procenttal för de allmänna
företagen var 41. Den sammanlagda ersättningen per liter var för de
enskilda företagen 4 kronor 92 öre år 1939 och 3 kronor 24 öre försäljningsåret
1954/55, eller i oförändrat penningvärde 67 procent lägre än förstnämnda
belopp. De allmänna företagens ersättning per liter, som redan från
början var avsevärt lägre än de enskilda företagens eller 1 krona 35 öre,
sjönk till 79 öre försäljningsåret 1954/55, vilket innebar en minskning i
oförändrat penningvärde med 70 procent. I förhållande till värdet av spritdrycksutskänkningen
utgjorde de enskilda företagens vinst år 1939 28,2
och de allmänna företagens 11,9 procent, medan motsvarande siffror för
försäljningsåret 1954/55 var 7,5 respektive 2,3 procent.
Tilläggas kan, att bruttovinsten på spritdrycker under försäljningsåret
1955/56 utgjorde, för de enskilda företagen 4 kronor 14 öre per liter och för
de allmänna en krona 7 öre per liter.
Bruttovinsten på starkvin uppgick för de enskilda företagen år 1939 till
1 178 000 kronor (4: 50 per liter), 1954/55 till 1 081 000 kronor"(4: 17 per liter)
och 1955/56 till 1 016 000 kronor (4: 24 per liter). Motsvarande belopp för
de allmänna företagen utgjorde 118 000 (1: 14 per liter), 47 000 (0: 68 per
liter) och 38 000 kronor (1: 14 per liter).
Uppgången av bruttovinsten per liter såväl för spritdrycker som starkvin
under det sistförflutna försäljningsåret beror på att kostnadsersättningen
för såväl enskilda som allmänna företag under denna period utgått oberoende
av utskänkningsvolymen, som nedgått betydligt efter den 1 oktober 1955.
I förevarande sammanhang bör beaktas att de allmänna restaurangerna
vid sidan av de nu berörda inkomsterna av systembolagen erhållit ersättning
för sina kostnader för ordningsvakthållningen. Ifrågavarande poster belöpte
sig år 1953 till 1,95 miljoner kronor, år 1954 till 1,85 miljoner kronor och
kan för försäljningsåret 1955/56 beräknas till 1,71 miljoner kronor. Uträknat
per liter spritdrycker utgjorde ordningsvaktkostnaderna år 1953 65 öre,
år 1954 69 öre och försäljningsåret 1955/56 1 krona 7 öre.
Till slut må här också påpekas, att den offentliga statistikens uppgifter
rörande restaurangföretagens försäljning och vinst icke innefattar s. k. övermål.
Med övermål förstås i första hand den mervinst som uppkommer vid
utskänkning av spritdrycker och vin glasvis, därigenom att flaskorna i vissa
fall innehåller större volym än den för vilken restauratören debiteras. Knapp
uppmätning av de enligt kontrollstyrelsens serveringsbestämmelser fastställda
kvantiteterna för utskänkning giasvis kan även med ett till synes
obetydligt underskridande av föreskrivna centilitertal ge överskott åt restauratören.
Efter nu gällande debiteringsregler medför utskänkning av billigare
lättviner i karaff eller glas i allmänhet ett visst överskott.
Enligt de uppgifter som insamlats vid utskänkningsvinstkommitténs
kostnadsundersökning motsvarade övermålet år 1953 vid utskänkning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
25
spritdrycker i genomsnitt för samtliga restauranger 3,9 procent av utskänkningsvärdet.
Vid utskänkning av viner uppgick övermålet till 2,5 procent.
De allmänna företagens övermål vid utskänkning av spritdrycker var 3,1
procent, medan de enskilda företagens övermål var högre eller 4,8 procent.
Beträffande övermålet vid utskänkning av viner var förhållandet mellan de
båda företagstyperna omvänt — de allmänna företagens övermål uppgick
till 4,3 procent, de privatägda företagens till 2,2 procent, övermålet vid utskänkning
av spritdrycker synes vara större vid restauranger av högre prisklass.
Det förhållandet att övermålet vid spritdrycksutskänkningen är högre
hos de enskilda företagen än hos de allmänna är bland annat en följd av den
olikartade sammansättningen av de utskänkta varorna. Den högre siffran
för de allmänna restaurangernas, särskilt B-företagens, övermål vid vinutskänkning
sammanhänger med att den vid dessa restauranger kvantitativt
obetydliga utskänkningen i huvudsak sker glasvis, varvid övermål uppkommer
som en följd av prissättningsgrunderna.
Allmänna synpunkter
Kommittén
Utskänkningsvinstkommittén erinrar inledningsvis om att regleringen av
utskänkningen sedan gammalt tillmätts stor betydelse vid fullföljandet av
de nykterhetspolitiska målsättningarna, och att härvid de ekonomiska regleringarna
— särskild beskattning av utskänkta drycker, prisreglering på
spritdrycker och begränsning av restauratörernas utskänkningsvinst på
spritdrycker och starkvin — spelat en väsentlig roll.
När det gäller att ta ställning till den framtida utformningen av den ekonomiska
regleringen av utskänkningen uppställer sig givetvis i första hand
— framhåller kommittén — frågan i vilken mån nykterhetspolitiska hänsyn
alltfort nödvändiggör samhälleliga ingripanden på detta område. Särskild
uppmärksamhet har härvidlag ägnats utvecklingen efter den 1 oktober 1955
och speciella undersökningar har verkställts i syfte att få restaurangernas
omsättningsförhållanden efter den nya ordningens genomförande närmare
belysta. Resultatet av de verkställda undersökningarna sammanfattas på
följande sätt.
Den väsentliga faktorn bakom den utveckling som ägt rum är självfallet
slopandet av den tidigare spritdrycksransoneringen inom utminutei ingen.
För utminuteringens del har utvecklingen inneburit en ökning av spritdrycksförsäljningen
med omkring eu tredjedel, medan lättvinsförsäljningen
ökat obetydligt och starkvinsförsäljningen gått tillbaka. I fråga om ulskänkningen
har omsättningen av såväl spritdrycker som vin legat på eu betydligt
lägre nivå än tidigare. För spritdryckerna har minskningen varit omkring
eu tredjedel, för de starka vinerna något över och för de lätta vinerna något
under en femtedel. Nedgången har varit mindre för de enskilda företagen än
för de allmänna, mindre för företag i högre prisklass än för förelag i lägre
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
prisklass. Störst har den varit för allmänna B3-företag (folkrestauranger).
Vad beträffar lättvinsutskänkningen bör dock påpekas, att den minskning
som förekommit för de enskilda företagens del endast inneburit, att den
under senare år ökande utskänkningen sjunkit något tillbaka men fortfarande
volymmässigt ligger 26 procent över 1953 års nivå. För de allmänna
företagen synes omsättningen på lättvin ligga något under 1953 års nivå,
men skillnaden är icke anmärkningsvärt stor.
För mat och andra varor än spritdrycker och vin — av vilka endast starköl
är föremål för prisreglering — har förändringarna för andra än B-restaurangerna
varit relativt obetydliga och i vissa fall inneburit ökad omsättning.
Genomsnittligt sett låg omsättningen för dessa varor under tiden 1/10 1955
—30/6 1956 i de enskilda företagen 0,6 procent högre än motsvarande period
ett år tidigare. (Livsmedelsprisindex steg från den 1/10 1955 till den
30/6 1956 med 5,4 procent.) En mera betydande omsättningsminskning har
uppkommit endast för restauranger i B-prisklassen. För de enskilda B-företagen
är denna dock relativt måttlig, medan den för de allmänna företagens
folkrestauranger varit i det närmaste lika stor som för spritdrycker och vin
(32 %). Olikheterna i omsätlningsutvecklingen för de olika företagsformerna
totalt sett — med en stark omsättningsminskning för de allmänna
företagen och oförändrad omsättning av andra varor än sprit och vin för
enskilda företag — beror på den dominerande roll B3-restaurangerna (folkrestaurangerna)
haft hos de allmänna företagen och den blygsamma del av
omsättningen som B-företagen haft hos de enskilda företagen.
Tabell 1. Försäljningsvolymen för spritdrycker och vin under tiden den 1 oktober
1955—den 1 juli 1956x
Rubriker
4:e kv 1955
l:a kv 1956
2:a kv 1956
1 000-tal
Procentuell
1 000-tal
Procentuell
1 000-tal
Procentuell
liter
förändring
liter
förändring
liter
förändring
i jämförelse
i jämförelse
i jämförelse
med mot-
med mot-
med mot-
svarande
svarande
svarande
tid ett år
tid ett år
tid ett år
tidigare
tidigare
tidigare
Utskänkning
Spritdrycker ....
Därav:
915
- 35
812
- 30
899
- 34
Allmänna företag .
418
- 40
384
- 34
412
- 39
Enskilda företag ..
497
- 29
428
- 26
487
- 30
Starkvin..........
78
- 18
60
- 23
84
- 17
Därav:
Allmänna företag .
10
-52
7
- 58
10
- 46
Enskilda företag ..
68
- 9
53
- 13
74
- 11
Lättvin ..........
306
- 16
268
- 19
377
- 14
Därav:
Allmänna företag .
39
- 39
32
- 50
49
- 42
Enskilda företag ..
267
- 11
236
- 11
328
- 7
Utminulering
Spritdrycker ....
14 982
+ 42
13 100
+ 58
13 500
+ 35
Starkvin..........
1941
- 28
1101
- 34
940
-51
Lättvin ..........
1788
+ 3
1647
+ 18
1861
+ 12
1 Uppgifterna i tabellen avser systembolagets försäljning, varför exempelvis restaurangernas
lagerförändringar icke återspeglas i siffrorna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1957
27
Omsättningsutvecklingen belyses närmare i de av utskänkningsvinstkommittén
sammanställda tabellerna 1—3.
Den strukturförändring som sålunda förekommit inom restaurangnäringen
är emellertid enligt kommitténs mening icke av sådan art att den kan
påverka det principiella ställningstagandet till de föreliggande regleringsfrågorna.
Sin bedömning av utvecklingen formulerar kommittén sålunda.
En granskning av den hittills föreliggande utvecklingen efter den 1 oktober
1955 ger klart vid handen, att nedgången i utskänkningen direkt sammanhänger
med slopandet av ransoneringen inom utminuteringen. Den har
inneburit en stark nedgång omedelbart efter försälj ningsreformens ikraftträdande,
medan några större variationer därefter icke förekommit, vare sig
man ser till den genomsnittliga utvecklingen för samtliga företag eller till
utvecklingen inom de särskilda prisklasserna. I själva verket har förhållandena
efter övergången i oktober 1955 visat sig anmärkningsvärt stabila. Vad
som bortfallit för restaurangernas del är uppenbarligen konsumtionen från
de gästers sida som besökte restaurang enbart av det skälet att motboksransonen
icke var tillräcklig. Detta bortfall kom på en gång. Situationen
illustreras också av att minskningen i utskänkningen varit störst på de res
Tabell
2. Förändringar i omsättningens värde för olika varuslag efter den
1 oktober 1955
Tidsperiod
Procentuell förändring i förhållande till motsvarande period
ett år tidigare
Total
omsätt-
ning
Summa
rusdrycker
(inkl.
starköl)
Sprit- drycker
och vin
Summa
andra
varor än
rusdrycker
S:a andra
varor än
spritdryc- ker och vin
(starköl
inräknat)
Samtliga företag:
Oktober 1955 ............
- 12,9
- 10.9
- 24,6
- 14,5
- 4,1
November 1955 ..........
- 15,4
- 17,6
- 26.7
- 13,7
- 6,7
December 1955 ..........
- 17,8
- 21,6
- 28,7
- 14,8
- 9,1
Januari 1956 ............
- 17,5
- 21,3
- 27,4
- 14,3
- 9,3
Februari 1956 ............
- 16,0
- 21,6
- 27,4
- 11,5
- 7,0
Mars 1956 ................
- 13,0
- 20,6
- 26,5
- 7,3
- 2,8
April 1956................
- 10,1
- 19,3
- 25,1
- 3,3
+ 1,0
Maj 1956 ................
- 13,9
- 22,0
- 27,5
- 8,3
- 4,5
Juni 1956 ................
- 15,3
- 23,1
- 28,9
- 10,2
- 6,6
4:e kv. 1955 ..............
- 15,4
- 16,8
- 26,7
- 14,3
- 6,6
l:a kv. 1956..............
- 15,4
- 21,2
- 27,1
- 10,9
- 6,3
2:a kv. 1956 ..............
- 13,2
- 21,5
- 27,2
- 7,5
- 3,6
1/10 1955—30 6 1956......
- 14,6
- 19,7
- 27,0
- 10,8
- 5,4
Allmänna företag:
4:e kv. 1955..............
- 23,2
- 20.9
- 30,3
- 25,3
- 16,5
l:a kv. 1956 ..............
- 24,2
- 26,7
- 31,1
- 21,8
- 17,6
2:a kv. 1956..............
- 23,3
- 27,3
- 31,4
- 19,7
- 16,2
1,10 1955—30/6 1956......
- 23,5
- 24,8
- 30,9
- 22,3
- 16,7
Enskilda företag:
4:e kv. 1955 ..............
- 10,3
- 13,6
- 24,0
- 8,1
- 1,0
l:a kv. 1956 ..............
- 10,6
- 17.5
- 24,4
- 5,7
- 0,9
2:a kv. 1956..............
- 6,8
- 16,9
- 23,8
- 0,8
+ 3,4
1/10 1955—30,6 1956......
- 9,2
- 15,9
- 24,1
- 4,7
+ 0,6
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Tabell 3. Förändringar i omsättningens värde för olika varuslag efter den
1 oktober 1955
Tidsperiod
Procentuell förändring i förhållande till motsvarande period
ett år tidigare
Total
omsätt-
ning
Summa
rusdrycker
(inkl.
starköl)
Sprit- drycker
och vin
Summa
andra
varor än
rusdrycker
S:a andra
varor än
spritdryc- ker och vin
(starköl
inräknat)
Allmänna företag:
A 1 och A 2
4:e kv. 1955..............
- 10,9
- 14,6
- 24,8
- 8,4
- 1,2
l:a kv. 1956..............
- 11,8
- 20,7
- 26,8
- 5,6
- 1,2
2:a kv. 1956 ..............
- 10,0
- 19,5
- 25,7
- 4,1
- 0,3
1/10 1955—30/6 1956......
- 10,8
- 18,0
- 25,7
- 6,0
- 0,8
B 1 och B 2
4:e kv. 1955..............
- 15,1
- 14,1
- 24,3
- 16,2
- 6,3
l:a kv. 1956..............
- 19,7
- 25,2
- 30,1
- 14,0
- 9.0
2:a kv. 1956..............
- 20,3
- 26,4
- 31,0
- 14,9
- 10,8
1/10 1955—30/6 1956......
- 18,2
- 21,5
- 28,3
- 15,1
- 8,7
B 3
4:e kv. 1955..............
- 35,3
- 28,0
-36,5
- 43,3
- 34,1
l:a kv. 1956..............
- 32,5
- 29,7
-33,2
- 35,5
-31,7
2:a kv. 1956..............
- 32,7
-31,3
- 34,2
-34,1
- 31,2
1/10 1955—30/6 1956......
-33,5
- 29,6
-34,7
-37,7
-32,3
Enskilda företag:
A 1
4:e kv. 1955..............
- 4,9
- 8,2
- 17,7
- 2,9
+ 3,1
l:a kv. 1956..............
- 3,4
- 9,0
- 16,4
+ 0.2
+ 4,9
2:a kv. 1956..............
+ 2,2
- 5,9
- 13,8
+ 6,5
+ 10,7
1/10 1955—30,6 1956......
- 1,9
- 7,7
- 16,0
+ 1,5
+ 6,4
A 2
4:e kv. 1955..............
- 12,4
- 15,6
- 26,4
- 10,2
- 2,4
l:a kv. 1956..............
- 13,7
- 21,1
-27,8
- 8,4
- 3,4
2:a kv. 1956..............
- 10,7
- 21,1
- 27,8
- 4,1
+ 0,1
1/10 1955—30/6 1956......
- 12,2
- 19,2
- 27,3
- 7,4
- 1,8
B
4:e kv . 1955..............
- 22,0
- 23,1
-34,3
- 21,2
- 13,2
l:a kv. 1956..............
- 21,5
- 27,7
-33,2
- 16,6
- 12,4
2:a kv. 1956..............
- 22,0
- 32,2
-37,3
- 14,8
- 11,2
1/10 1955—30/6 1956......
- 21,8
- 27,7
-35,0
- 17,5
- 12,2
taurangtyper som haft den största ko mpletteringsför sälj ningen. De förändringar
som sålunda inträtt inom utskänkningen har åtminstone såvitt avser
spritdryckerna i själva verket varit en naturlig och från början — ehuru
icke till sin storlek — förutsedd konsekvens av den reformerade försäljningslagstiftningen.
Vad som har skett är, att den för vissa restauranger mer
eller mindre förmånliga faktor som ransoneringssystemet inom utminuteringen
inneburit bortfallit. Den sålunda inträdda förändringen har emeller
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 9k år 1957
tid med nuvarande provisoriska regler för vinstregleringen på spritdrycker
och starkvin hittills icke medfört några större ekonomiska förändringar för
enskilda företag, varjämte de provisoriska reglerna begränsat verkningarna
för de allmännna företagen.
Att utskänkningens betydelse statistiskt sett begränsats — genom minskad
utskänkningsvolym och minskad andel i den totala rusdrycksförsälj ningen
— medför enligt kommitténs mening icke att utskänkningen ur nykterhetssynpunkt
kan anses vara eu fråga av mindre vikt än tidigare.
Att börja med måste man beakta, att den inträffade minskningen av utskänkningsvolymen
av spritdrycker uppkommit efter en kontinuerlig och till sin
storlek betydande ökning av omsättningen under tiden sedan 1937 års riksdagsbeslut
fattades rörande vinstavvecklingen. De enskilda restaurangföretagen
uppvisar sålunda en ökning i utskänkningen av spritdrycker från 1,66 mil joner
liter år 1937 till 2,8 miljoner liter år 1953 eller med 70 procent och de allmänna
företagen en ökning från 1,62 till 3,0 miljoner liter, motsvarande 85 procent,
medan utminuteringen samma tid steg med 31 procent. 1954 års skatteskärpning
medförde i förhållande till 1953 års toppläge en minskning i utskänkningen
med endast 6 procent för de enskilda och 11 procent för de allmänna
företagen. Den minskning i spritdrycksförsäljningen som skett efter
den 1 oktober 1955 innebär sålunda icke att någon anmärkningsvärt låg nivå
uppnåtts.
Vidare får icke förbises, att det nykterhetspolitiska läget — åtminstone
tillfälligt — i mycket allvarlig grad försämrats. I denna ur nykterhetssynpunkt
bekymmersamma situation intar restaurangerna en viktig position.
De har liksom tidigare enligt allmän erfarenhet en avgörande betydelse
genom sitt inflytande på dryckesvanornas uppkomst och utformning. I all
synnerhet gäller detta i avseende på ungdomen. Kommittén vill sålunda betona
att det sätt varpå restaurangerna bedriver sin utskänkning har den allra
största betydelse för alkoholvanornas utveckling på längre sikt. Den roll
restaurangerna kommer att spela i förevarande avseende kommer dessutom
att bli av än större betydelse i framtiden, i och med att allt vidare folkgrupper
på grund av stigande levnadsstandard får ökade möjligheter till
restaurangbesök.
I detta sammanhang erinrar kommittén om att man från vissa håll hävdat,
att det i nuvarande läge skulle vara önskvärt att den alkoholkonsumtion,
som sker under kontroll på restaurangerna, genom lättnader i regleringarna
främjades på bekostnad av den okontrollerbara konsumtionen av
utminuterad sprit. Kommittén anser sig emellertid för sin del icke kunna
ansluta sig till denna åsikt. Härvidlag anföres följande.
Det kan enligt kommitténs mening icke vara en ur nykterhetssynpunkt
rimlig åtgärd att söka främja en ökad spritdryckskonsumtion på restaurangerna
i förhoppning att minska konsumtionen av utminuterad sprit, med
åberopande av att man därmed överför eu del av denna konsumtion till mer
godtagbara och kontrollerade former. Det måste nämligen starkt betvivlas,
att någon nykterhetspolitisk vinst skulle uppnås på sådant sätt. Det synes
tvärtom ligga närmare till hands att vänta sig att följden skulle bli eu ytterligare
ökning av den totala spritdryckskonsumtionen. Om en ökad restäurangförsäljning
således ej kan väntas få till följd eu minskad total försäljning,
blir frågan närmast den huruvida det ur andra synpunkter kan anses
vara eu förbättring, om inom ramen för en oförändrad sammanlagd konsum
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
tion en ökning skulle ske på restaurangerna och en minskning komina till
stånd i utminuteringen. Det kan starkt ifrågasättas, om en överflyttning av
spritkonsumtionen från hemmen till restaurangerna kan vara önskvärd ur
ekonomiska synpunkter för den enskilde och "hans familj. Därvid blir ju
nämligen utskänkningsskatten som kostnadsstegrande faktor av mindre betydel.
se.
åtföljande måltidskostnaden spela den större rollen. Vid en måttlig alkoholförtäring
på restaurang överstiger måltidskostnaden mångfaldigt gästens
kostnad för utskänkningsskatten. Också andra skäl torde tala mot den under
senare tid ofta framkommande tesen, att det skulle vara bättre, om förtäringen
skedde på restaurang än i hemmen.
Kommittén betonar att varje faktor som kan tänkas medverka till en begränsning
av rusdryckskonsumtionen och en övergång från alkoholstarkare
till alkoholsvagare drycker nogsamt måste beaktas. Målsättningen bör vara
att försäljningen av mat och alkoholfria drycker ökar och att publiken blandas
på ett sådant sätt, att de alkoholförtärande gästerna icke utgör ett dominerande
inslag. I enlighet härmed hävdar kommittén för sin del, att en
samhällelig reglering av prissättning och vinster inom utskänkningen alltfort
måste utgöra ett grundläggande element i de nykterhetspolitiska strävandena.
Vad som från restaurangnäringens sida anförts rörande ekonomiska svårigheter
för restaurangföretagen efter den 1 oktober 1955 kan enligt kommittén
icke ge anledning till modifiering av den nu angivna principiella
ståndpunkten. Härvidlag betonas återigen, att förändringarna i -''ad de avser
restaurangernas totala omsättning och deras omsättning av andra varor än
spritdrycker och vin genomsnittligt sett i flertalet fall varit mycket måttliga
och därför knappast kan anses ha överskridit de gränser för omsättningsvariationer,
som måste anses normala inom den i och för sig konjunkturkänsliga
restaurangnäringen. Det måste i första hand ankomma på restaurangnäringen
själv att anpassa sig efter de ändrade förhållandena. Ett betydelsefullt
stöd i denna anpassning har för övrigt lämnats av statsmakterna
redan i och med de provisoriska regleringar av vinsten på utskänkningen
av spritdrycker och starkvin som införts för försäljningsåret 1956/57. Oavsett
i vilken mån det må anses berättigat att medgiva restaurangföretagen
ersättning eller vinst i samband med utskänkningen av rusdrycker, får man
för övrigt — framhåller kommittén — icke utgå ifrån att utskänkningen
skall vara ett bärande element i restaurangnäringens ekonomi. Det är därför
nödvändigt, att denna del av verksamheten icke bedömes efter vanliga
företagsekonomiska synpunkter. Dessutom bör beaktas, att själva förekomsten
av rätt till utskänkning av rusdrycker innebär ett mycket betydande ekonomiskt
värde för restaurangföretagen, icke minst genom den ökade omsättning
av icke vinstreglerade varuslag, som är förbunden därmed.
Vid små överväganden har kommittén sålunda genomgående haft den
målsättningen att den framtida ekonomiska regleringen på utskänkningsområdet
skall vara så utformad, att den i största möjliga mån bidrar till att
begransa alkoholkonsumtionen överhuvudtaget och att den på ett effektivt
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 9b år 1957
sätt främjar en övergång från alkoholstarkare till alkoholsvagare drycker.
Utifrån dessa principiella utgångspunkter har kommittén kommit till den
uppfattningen att frågan om avvägningen av utskänkningspriserna på de
olika alkoholdryckerna är av lika stor betydelse som utformningen av spritdrycksersättningen.
En lämplig prisavvägning också inom utskänkningen i
anslutning till de olika dryckernas alkoholhalt synes nämligen kommittén
vara en oundgänglig förutsättning för en mer allmän övergång till svagare
drycker.
Avslutningsvis framhåller kommittén att den i övrigt vid utformningen
av sina förslag rörande restauratörernas ersättning för utskänkningen, så
långt möjligt sökt åstadkomma enkelt utformade regler, som innebär rättvisa
och lika grunder för olika företag och företagstyper. Därjämte har kommittén
sökt utforma förslaget så att det icke skall verka hämmande på, utan
tvärtom främja en sund konkurrens i positivt nykterhetsfrämjande riktning
de olika restaurangföretagen emellan.
Reservanterna understryker, att den nya ordningens genomförande i
grund förändrat den nykterhetspoliliska bilden. Det försämrade nykterhetstillståndet
sammanhänger med den frisläppta ulminuteringen — icke med
utskänkningen. Restaurangerna har icke nu en avgörande betydelse för
dryckesvanornas uppkomst och utformning, och utskänkningen måste ur
nykterhetssynpunkt nu anses som en fråga av mindre vikt än tidigare. I det
förändrade läget saknas, uttalar reservanterna, anledning alt genom olika
restriktioner onödigt försvåra den nödvändiga funktion i samhällslivet, som
restaurangerna har att fylla. Det måste vara ett allmänt intresse att sådana
ekonomiska villkor skapas för restaurangnäringen att den kan bli bärkraftig
och upprätthålla en god standard samt ge sin personal konkurrenskraftiga
avlönings- och anställningsförhållanden, som tryggar bästa möjliga rekrytering.
Dessa krav uppfylles enligt reservanterna icke av majoritetsförslaget.
Remissyttrandena
Utskänkningsvinstkommitténs allmänna synpunkter på ulskänkningens
betydelse ur nykterhetssynpunkt och målsättningen i stort för de ekonomiska
regleringarna på området delas i huvudsak av statskontoret, länsstyrelsen
i Kalmar län, länsnykterhetsnämnden i Göteborgs och Bohus län, Svenska
nykterhetsvårdsförbundet, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, IOGT,
Nationaltemplarorden, De kristna samfundens nykterhetsrörelse, Nya systemaktiebolaget
och Kooperativa förbundet. I fråga om avvägningen av utskänkningspriserna
på de olika rusdryckerna uttalar sig dock länsstyrelsen
i Kalmar län och flertalet nykterhetsorganisationer starkt kritiskt mot tanken
på en prisavvägning som innebär generellt sänkta vinpriser.
överståthållarämbelet, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, länsnykterhetsnämn
-
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 9''r år 1957
den i Kristianstads län, Sveriges centrala restaurangaktiebolag, Aktiebolaget
Trafikrestauranger, Sveriges hotell- och restaurantförbund, Sverges hotell-
och restaurangpersonals förbund, Tjänstemannaförbundet för hotell och
restauranger, Svenska turisthotellens riksförbund, Svenska turisttrafikförbundet,
Stockholms handelskammare och Riksförbundet Landsbygdens
folk ansluter sig i stort sett till kommittéreservanternas synpunkter.
En medlande ståndpunkt intas av kontrollstyrelsen och länsnykterhetsnämnderna
i Stockholms och Östergötlands län. Kontrollstyrelsen anser att
restaurangernas roll i nykterhetspolitiskt hänseende överdrivits av kommittén.
Styrelsen betonar dock att en nykterhetspolitisk reglering av utskänkningen
alltfort måste spela eu betydande roll i de samhälleliga åtgärderna
på nykterhetsområdet och framhåller särskilt att utskänkningens
relativa betydelse måste antas stiga på längre sikt. Särskild uppmärksamhet
måste ägnas utskänkningen därest måltidstvånget slopas. I likhet med kommittén
understryker kontrollstyrelsen för övrigt, att varje faktor som kan
tänkas medverka till en begränsning av rusdryckskonsumtionen och en
övergång från alkoholstarkare till alkoholsvagare drycker måste beaktas.
De remissinstanser, som ansluter sig till de av kommittén anförda synpunkterna
betonar bland annat att man icke skall underskatta utskänkningens
betydelse för uppkomsten av alkoholmissbruk. Svenska nykterhetsvårdsförbundet
anför sålunda följande.
Under den tid, som den nya försäljningslagstiftningen hittills tillämpats,
har det visat sig att utminuteringskonsumtionen överstigit även pessimistiska
förhandsbedömanden, medan utskänkningen — kvantitativt mindre
betydande — fått en väsentligt minskad omfattning. Samtidigt har man
kunnat konstatera ett i hög grad stegrat alkoholmissbruk. Denna stegring
har dock så långt hittills kunnat utrönas varit mindre för rattfylleriet än
ifråga om de flesta andra missbrukskriterier. Man har här eu ny bekräftelse
på restauranternas negativa inflytande på trafiknykterheten. Det har
synts förbundet angeläget att fästa uppmärksamheten härpå, eftersom rattfylleriet
onekligen är en av de allvarligaste yttringarna av alkoholmissbruk.
De synpunkter, som av kommittémajoriteten anförts rörande förhållandet
mellan utminutering och utskänkning, synas vara i allt väsentligt riktiga.
Det av reservanterna framförda påståendet, att restaurantlivet icke
skulle ha någon andel i den tillvänjningsprocess, som ökar alkoholförbrukarnas
antal, förtjänar icke tilltro. Det förhåller sig säkerligen tvärtom så,
att restauranterna spelar en större roll vid rekryteringen av alkoholkonsumenter,
än som betingats av utskänkningens andel i den totala
spritförsäljningen.---Det bör också som en iakttagelse från nykterhets
vårdens
arbetsfält framhållas, att restaurantsprit och i butik inköpta rusdrycker
alltjämt är en vanlig kombination bland missbruksfallen. I den mån
som åtgärder till försvårande av alkoholmissbrukares åtkomst av utminuterade
rusdrycker komma att genomföras, måste man räkna med att missbruksfallen
i ökad utsträckning vända sig till restauranterna för att tillfredsställa
sitt alkoholbegär. Det förhållandet att de mest iögonen fallande
skadorna av alkoholmissbruket för närvarande förorsakas av utminuteringen
är sålunda intet bevis för att utskänkningen blivit en oskadlig företeelse.
Ur nykterhetssynpunkt är således intet att vinna genom en överflyttning av
spritkonsumtionen från utminuteringsvis inköpta varor till restaurantförtäring.
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 9b dr 1957
Sveriges ngkterhetsvänners landsförbund uttalar följande.
Restaurangerna torde på lång sikt ge normer för individernas alkoholvanor,
som sprider sig på ett markantare sätt än de, som kan tänkas sammanhänga
med en mera isolerad förtäring t. ex. i hemmen. Den direkta orsaksfaktorn
bakom flertalet av alkoholskadorna är obestridligen utminuteringen,
som i vårt land under lång tid haft en kvantitativ övervikt. Att så
är förhållandet bör dock icke aktualisera strävanden att öka utskänkningens
omfattning. Restauranglivet är icke enbart en faktor av betydelse för dryckesvanornas
uppkomst och utformning utan har dessutom förmågan att
konservera dessa vanor. Landsförbundet instämmer således i kommitténs
åsikt, att utskänkningen ur nykterhetssynpunkt icke kan anses vara en
fråga av mindre vikt än tidigare och ställer sig liksom kommitténs majoritet
avvisande till tanken att vidtaga åtgärder, som leder till ökning av utskänkningen
på utminuteringens bekostnad.
I andra yttranden med samma grunduppfattning pekar man särskilt på
utskänkningens roll i samband med rattfylleri och vissa former av kriminalitet.
I de yttranden som går på reservanternas linje hävdas att utskänkningsregleringarnas
nykterhetspolitiska betydelse avsevärt minskat efter 1954
års nykterhetsreformer. I stället betonas vikten av att restaurangnäringen
ges sådana ekonomiska villkor att den får tillräcklig bärkraft, möjlighet att
höja standarden och över huvud ge fullgod service icke minst för den betydelsefulla
turisttrafiken.
Sveriges hotell- och restaurantförbund sammanfattar sina synpunkter sålunda.
Gentemot den negativa inställning till restaurangnäringen, som majoriteten
givit uttryck åt, vilja vi i likhet med reservanterna kraftigt understryka
det allmänna intresset av att restaurangnäringen får sådana villkor, att den
kan bli bärkraftig och fullgöra sina viktiga funktioner i samhället. Även om
det anses nödvändigt att underkasta utskänkningen viss reglering, behöver
detta icke ske så, att restaurangnäringens vitala ekonomiska intressen äventyras.
Allt för starkt ekonomiskt tryck kan fresta dess utövare till en
mindre nogräknad skötsel, varigenom ur nykterhetssynpunkt icke önskvärda
företeelser skulle kunna uppstå. Det måste därför vara ett starkt nykterhetspolitiskt
intresse, att restaurangerna äro bärkraftiga och upprätthålla
en god standard. Särskilt viktigt är att personalens kvalitet kan upprätthållas.
Om utskänkningens betydelse ur nykterhetssynpunkt uttalar sig Svenska
turisttrafikförbnndet på följande sätt.
Förbundet är för sin del benäget att i betydligt högre grad än kommittén
tillmäta den fria utminuteringen avgörande inflytande såväl på den nuvarande
rusdrycksförbrukningen i landet som på dryckesvanornas uppkomst
och utformning. Siffrorna ger också belägg för att en ökad rusdrycksförbrukning
efter den 1 oktober 1955 inträtt i långt högre grad än som förutsetts
av statsmakterna, och att denna merkonsumtion helt faller på utminuteringens
konto. För restaurangernas del torde den inträdda förändringen
framför allt ha markerats av bortfallet av ett klientel, vars restaurangbesök
enbart betingades av behovet att komplettera motboksransonen. Det är i hög
grad tveksamt, om de av kommittén föreslagna — och för den enskilde
it Ilihang till riksdagens protokoll 1957. / samt. Nr 94
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
restauranggästen till sin karaktär föga genomgripande — reformerna skulle
för detta klientel eller andra av kommittén åsyftade grupper i konkurrens
med den fria utminuteringen och annan påverkan kunna erbjuda ett incitament
till sundare alkoholvanor. Av största betydelse är givetvis frågan om
ungdomens dryckesvanor; det kan erinras om att en undersökning, redovisad
i en tidigare offentlig utredning och företagen medan motbokssystemet
gällde, gett vid handen, att endast en av tio ungdomar haft sin första spritkonsumtion
på restaurang. Under sådana förhållanden kan det enligt förbundets
uppfattning ifrågasättas, om det är befogat att tillmäta utskänkningen
någon avgörande eller ens viktig roll när det gäller konsumtionen av spritdrycker
och vanebildningen på området.
Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger anför.
Först och främst är det vår bestämda uppfattning, att ungdomen ingalunda
utgör någon majoritet av restauranggästerna, varför denna faktor icke
kan ha den betydelse som i betänkandet göres gällande. Därtill kommer det,
enligt vårt förmenande, ytterst betydelsefulla resonemanget, att det ur nykterhetspolitisk
synpunkt ingalunda vore någon nackdel om folk som förtär
alkohol lade sig till med sådana dryckesvanor som kunna tillämpas på en
välskött restaurang. Dylika dryckesvanor måste bli betydligt angenämare
och säkerligen också lämpligare ur samhällssynpunkt än de dryckesvanor
som man för närvarande lär sig på allehanda »skumma» ställen, i portgångar,
pa parksoffor in. in., där spriten nu ohämmat flödar. Vi äro övertygade
om att restaurangerna inlaga en viktig position i nykterhetsbefrämjande
hänseende genom att skapa »hyggliga» dryckesvanor bland folk, som kanske
annars lägger sig till med vanor som många gånger måste anses vara allt
annat än »hyggliga».
Länsstyrelsen i Malmöhus län delar asikten att restaurangerna intar en
viktig position i dagens nykterhetsläge och att de har betydelse för dryckesvanornas
utveckling men framhåller att denna betydelse i allmänhet icke
är ogynnsam i förhållande till inflytelserna på dessa vanor från andra håll.
Det finns enligt länsstyrelsens uppfattning åtskilligt i en välskött restaurangmiljö
som är direkt positivt i fråga om sedvanor och hållning hos allmänheten.
Enligt Svenska turisthotellens riksförbund är det nödvändigt att restaurangnäringen
far förtroendet att sköta utskänkningen på vanliga affärsmässiga
grunder. Icke minst kräves detta om näringen skall kunna tillgodose
den växande turisttrafiken. Förbundet ifrågasätter för övrigt om det är
möjligt att i det moderna samhället — vari hotell- och restaurangnäringen
fyller en viktig funktion — vidmakthålla uppfattningen att utskänkningen
skall vara fri från enskilt vinstintresse.
Kontrollstyrelsen anför för sin del i huvudsak följande.
Styrelsen delar icke helt kommitténs uppfattning, att den efter rusdrvcksretormens
genomförande minskade utskänkningsvolymen icke får anses innebara
att utskänkningen ur nykterhetssynpunkt är eu fråga av mindre
vikt an tidigare. Utskankmngens relativa andel av hela spritdrycksförsäliningen,
som fore rusdrycksreformen var ca 12 procent, ligger nämligen numera
vid hälften, eller ca 6 procent. Med stigande levnadsstandard torde
dock restaurangnäringen och därmed sannolikt också rusdrycksutskänkmngen
pa längre sikt komma att få ökad betydelse. Möjligen kan ett even
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 9 i år 1957
35
tuellt slopande av måltidstvånget medverka till att rusdrycksutskänkningen
måste ägnas särskild uppmärksamhet från samhällets sida.
Icke heller kan styrelsen helt biträda kommitténs uppfattning om restaurangernas
betydelse för alkoholvanornas uppkomst och utformning, särskilt
hland ungdomen. Det är självfallet att rusdrycksrestaurangerna spelar en
roll i sammanhanget. Ungdomens första kontakt med spriten torde dock i
allmänhet icke ske på restaurangerna utan i kamratkretsen, i föräldrahemmet
e. d.
Enligt styrelsens mening synes det kunna innebära vissa fördelar ur
nykterhets- och ordningssynpunkt om en överflyttning — eller återföring —
i någon mån av särskilt spritkonsumtionen kan ske från utminuteringen till
utskänkningen.
Styrelsen är ense med kommittén, att varje faktor, som kan tänkas medverka
till eu begränsning av rusdryckskonsumtionen och en övergång från
alkoholstarkare till alkoholsvagare drycker, måste beaktas. Att söka främja
en övergång till svagare drycker var en av de ledande målsättningarna vid
1954 års nykterhetsreform. Denna princip utgör också ett ledmotiv icke blott
i det nu till prövning föreliggande betänkandet utan även i 1956 års rusdrycksförsäljningsutrednings
nyligen avgivna betänkande. De båda utredningarna
har här från skilda utgångspunkter kommit fram till i princip
överensstämmande förslag. Styrelsen finner det angeläget att principen om
övergång till svagare drycker även i fortsättningen erhåller statsmakternas
stöd. På nu förevarande område kan detta ske bl. a. genom eu lämplig avvägning
av utskänkningspriserna.
Styrelsen vill i anslutning härtill understryka kommitténs uttalande att en
samhällelig ekonomisk reglering alltjämt bör utgöra ett grundläggande element
i de nykterhetspolitiska strävandena på rusdrycksutskänkningens område.
Vid bedömandet av förevarande spörsmål bör emellertid beaktas den betydelsefulla
ställning som restaurang- och hotellnäringen intager inom det
svenska näringslivet. Såsom reservanterna inom kommittén framhållit, måste
det vara ett allmänt intresse att sådana ekonomiska villkor skapas för
denna näring att den kan bli bärkraftig. Styrelsen instämmer också i reservanternas
uttalande att god standard på restaurangerna och goda arbetsvillkor
för personalen är av vikt även ur nykterhetssynpunkt. Det är likaledes
angeläget att betona restaurang- och hotellnäringens stora och växande
betydelse för det inhemska och mellanfolkliga reselivet. Att näringen allmänt
kan hållas på en hög nivå är önskvärt icke blott ur nationalekonomisk
synpunkt utan även med hänsyn till vårt lands allmänna goodwill ute i
världen. Vid ställningstagandet till hur den ekonomiska regleringen skall utformas
hör emellertid beaktas, alt — såsom i ett departementschefsanförande
uttalats — det i första hand bör ankomma på restaurangnäringen själv att
anpassa sig efter de genom rusdrycksreformen ändrade förhållandena. En
dylik anpassning har för övrigt delvis redan skett och torde komma att fullföljas.
Ehuru restaurangernas ersättning för utskänkningen enligt styrelsens
mening hör vara på visst sätt begränsad, anser styrelsen likväl från
ovan angivna utgångspunkter all denna ersättning enligt kommitténs förslag
beräknats alltför snävt. Styrelsen anser sålunda, att vissa uppräkningar
av ersättningen till restaurangerna kan ske utan att de nykterhetspolitiska
intressena eftersättes.
För de närmare synpunkterna på prisavvägningen mellan starkare och
svagare drycker kommer att redogöras i ett senare sammanhang.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
Överståthållarämbetet anser att det alltjämt torde vara för tidigt att av
hittills gjorda erfarenheter dra några slutsatser om de framtida verkningarna
av 1954 års nykterhetspolitiska reformer. Det synes ämbetet därför böra
övervägas om icke omständigheterna motiverar ett anstånd med avgörandet
i de nu aktualiserade frågorna till dess att man får större möjlighet att överblicka
läget. Också länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att det nuvarande
läget inom restaurangbranschen är ganska labilt. Även åtskilliga andra
remissinstanser hävdar att ytterligare utredningar är påkallade i olika
hänseenden innan ställning kan tagas till föreliggande spörsmål. För dessa
yrkanden kommer redogörelse att lämnas i de följande särskilda avsnitten.
Departementschefen
Den år 1954 beslutade omdaningen av rusdryckslagstiftningen har främst
berört utminuteringen. Åtskilliga reformer har dock genomförts också i avseende
på utskänkningen, såsom slopandet av en rad restriktioner, påbörjade
försök med måltidsfri utskänkning, in. m. Vid 1954 års beslut lämnades
de ekonomiska regleringarna av utskänkningen åt sidan, då det ansågs
nödvändigt att i särskild ordning närmare utreda de därmed sammanhängande,
mycket komplicerade spörsmålen. Dessa utredningar har nu slutförts,
och det år 1954 gjorda reformarbetet kan fullföljas också beträffande
de ekonomiska villkoren för utskänkningen.
När det gäller att ta ställning till de här föreliggande frågorna, måste
detta främst ske med utgångspunkt från nykterhetspolitiska bedömningar.
Härvid uppställer sig i första hand spörsmålet vilken betydelse utskänkningen
av rusdrycker har för uppkomsten och utbildningen av alkoholvanor
och som källa till alkoholmissbruk. Såväl inom utskänkningsvinstkommittén
som bland remissinstanserna har uppfattningarna härom varit
delade. Kommittémajoriteten och åtskilliga remissinstanser har ansett att
de nykterhetspolitiska skälen för de ekonomiska regleringarna av utskänkningen
icke minskat i någon väsentlig mån efter den 1 oktober 1955. Reservanterna
inom kommittén liksom flertalet remissorgan har emellertid
betonat att utskänkningen icke längre har sannna betydelse från nykterhetspolitisk
synpunkt som tidigare och att kravet på ekonomiska ingripanden
från statsmakternas sida därför blivit avsevärt mindre.
Spritdrycksutskänkningen har efter den 1 oktober 1955 sjunkit med omkring
en tredjedel. Dess andel av den totala spritförsäljningen bär samtidigt
gått ned än mer till följd av den ökade utminuteringen; utskänkningen
har sålunda kommit att utgöra mindre än sex procent av hela
spritkonsumtionen. En närmare granskning av dessa förändringar ger —
såsom utskänkningsvinstkommittén påpekat — vid handen att det bortfall
som ägt rum väsentligen hänför sig till sådana gäster som tidigare genom
restaurangbesök kompletterade sin ranson av spritdrycker. Redan
detta innebär emellertid enligt min uppfattning, att utskänkningen numera
utgör ett avsevärt mindre nykterhetspolitiskt problem än tidigare; bland
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 9i år 1957
restauranggästerna har det ur nykterhetssynpunkt mera ömtåliga klientelet
till stor del bortfallit. Kommittén har, såsom nyss antytts, ansett, att
restaurangerna spelar en betydande roll vid uppkomsten och utformningen
av alkoholvanorna hos ungdomen. Några närmare undersökningar som skulle
ge stöd för denna uppfattning har kommittén dock inte redovisat. Vissa
tidigare undersökningar, som åberopats från olika remissinstansers sida,
synes tvärtom närmast ge stöd för den uppfattningen att utskänkningens
betydelse härvidlag är förhållandevis ringa.
Vad jag här anfört hänför sig emellertid till de nuvarande förhållandena.
När det gäller att ta ställning till kommitténs förslag måste man självfallet
också försöka se längre framåt i tiden. Man får därvid, såsom kommittén
framhållit, räkna med att restaurangernas betydelse på längre sikt kan
komma att öka, bland annat till följd av en stigande levnadsstandard.
Härjämte måste beaktas — något som även kontrollstyrelsen understrukit
— att utskänkningen, i den mån det visar sig möjligt att slopa måltidstvånget,
kan komma att kräva ökad uppmärksamhet.
De nu anförda synpunkterna innebär, att jag visserligen icke helt kan dela
utskänkningsvinstkommitténs allmänna syn på utskänkningens betydelse
från nykterhetssynpunkt. Att en reglering av utskänkningens ekonomiska
villkor alltfort måste vara ett väsentligt element i de nykterhetspolitiska åtgärderna
från samhällets sida finner jag emellertid otvivelaktigt. Den allmänna
utformningen av de framtida regleringarna bör därför inriktas så,
att garantier skapas för att restaurangernas utskänkning av rusdrycker i
framtiden utformas på ett ur nykterhetssynpunkt godtagbart sätt. Regleringsåtgärderna
synes emellertid böra koncentreras till de punkter, där
något positivt kan åstadkommas i folknykterhetens intresse. Härvidlag
bör inte heller förbises, att en restaurangnäring, som arbetar under ekonomiskt
betryck, inte kan utgöra någon positiv faktor från nykterhetssynpunkt.
När jag i det följande upptar till närmare behandling de olika förslag
som framlagts av 1953 års utskänkningsvinstkommitté, sker det från den
utgångspunkten att restaurangföretagen inte bör ha ett ekonomiskt intresse
av att driva upp omsättningen av spritdrycker. Utskänkningen får med
andra ord inte bli ett bärande element i restaurangföretagens ekonomi.
Men inom den sålunda uppdragna ramen bör restaurangerna erhålla en inte
alltför snävt utmätt ersättning för kostnader i samband med utskänkningen.
Att åtgärderna på förevarande område i övrigt bör avvägas så att konsumtionen
i görlig mån föres över från starkare till svagare alkoholdrycker
synes självfallet. Slutligen bör, liksom i den nya rusdryckslagstiftningen
över huvud, gälla såsom riktpunkt, att den enskilde bör erhålla största möjliga
mått av frihet, sammankopplad med ett ökat ansvar.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Prissättning och utskänkningsskatt på spritdrycker
Kommittén
I betänkandet erinras om att utskänkningspriset på spritdrycker — som
nu direkt fastställes av kontrollstyrelsen — för närvarande ligger i genomsnitt
55 procent högre än utminuteringspriset. Variationerna är emellertid
ganska betydande. Utskänkningspriset på enklare kvaliteter såsom renat
brännvin och härtappad eau-de-vie ligger sålunda ca 50 procent över utminuteringspriset
medan dyrare sorter betingar ända upp till 75 procent över
detta pris. Kommitténs förslag innebär att nuvarande prisnivå vid utskänkningen
i huvudsak bibehålies och att utskänkningspriset på spritdryckerna
i fortsättningen regleras genom fastställande av maximipriser. Kommittén
har emellertid funnit berättigat att utskänkningspriset jämkas så att detta
generellt kommer att överstiga utminuteringspriset med 50 procent och
att sålunda en fast relation upprätthålles mellan det maximala utskänkningspriset
och utminuteringspriset. Maximipriserna skall fastställas av kontrollstyrelsen.
Förslaget medför, att utskänkningspriserna för brännvin och
enklare härtappad eau-de-vie i huvudsak blir oförändrade, medan utskänkningspriserna
för bättre kvaliteter av spritdrycker sjunker med 15—20
procent, motsvarande 40 till 60 öre per glas om fyra centiliter. Detta leder
till en sänkning av det allmännas inkomster av utskänkningsskatten för år
räknat, som kan uppskattas till omkring sex miljoner kronor. Sänkningen,
som i sin helhet faller på andra varor än brännvin och eau-de-vie, dvs. huvudsakligen
på whisky, bättre cognacsmärken och likörer, medför för dessa
varor en prisreducering motsvarande omkring två tredjedelar av på dem
nu utgående utskänkningsskatt.
\ad betiäffar utskänkningsskatten föreslås, att denna i fortsättningen
skall omfatta hela skillnaden mellan utskänkningspris och utminuteringspris
och salunda inbegripa även de nu på grund av nedskrivningen
av restauratörvinsterna till statsverket indragna vinstandelarna. Utskänkningsskatten
föreslås sålunda utgå med 33 1/3 procent av utskänkningspriset
(dvs. 50 procent av utminuteringspriset). Förslaget innebär slutligen,
att den nya utskänkningsskatten uttages först i samband med att utskänkningen
äger rum.
I motiveringen för sitt ståndpunktstagande erinrar kommittén inledningsvis
om att den allmänna utgångspunkten för kommitténs överväganden varit,
att den nya regleringen av rusdrycksutskänkningens ekonomi bör syfta
till att begränsa konsumtionen av rusdrycker och i varje fall inrikta denna
på de alkoholsvagare dryckerna. Det nuvarande nykterhetsläget är icke sådant
att något som kan underlätta rusdryckskonsumtionen över huvud kan
komma i fråga.
En väsentlig förutsättning för en gynnsam konsumtionsutveckling är, betonar
kommittén, att en betydande prisskillnad upprätthålles mellan star
-
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 9t år 1951
kare och svagare drycker. I sådant hänseende påpekar kommittén bland annat
att utvecklingen av spritdrycks- respektive lättvinsutskänkningen efter
1937 visar en för vinerna oförmånlig tendens. Synpunkterna härvidlag kommer
att närmare redovisas i det följande i samband med frågan om reglering
av utskänkningspriserna på viner.
Vidare framhålles att man i syfte att främja en övergång till svagare drycker
numera inom utminuteringen genom skattesatsernas avvägning infört
en prissättning efter de olika dryckernas alkoholhalt. Inom utskänkningen
— där på senare tid endast priset på spritdrycker varit föremål för offentlig
reglering medan restauratörerna haft frihet att själva bestämma vinpriserna
— har emellertid de inom utminuteringen genomförda prisrelationerna
icke slagit igenom. På större delen av restaurangerna är prisskillnaden mellan
spritdrycker och lätta viner avsevärt mindre än inom utminuteringen,
trots den effekt som utskänkningsskatten på spritdrycker har till en ökning
av denna prisskillnad. En starkt bidragande orsak till dessa ogynnsamma prisrelationer
är de relativt höga marginaler på vinerna som uttages av de enskilda
företagen.
Bland de åtgärder som kan bidra till en ur nykterhetssynpunkt mer gynnsam
prisavvägning står — framhåller kommittén — frågan om en prisreglering
på vinområdet i främsta rummet. Redan i förevarande sammanhang
konstateras emellertid, att en så betydande nedpressning av vinpriserna
överhuvudtaget icke är tänkbar, att en rimlig prisrelation mellan spritdrycker
och viner kan erhållas om utskänkningspriset på spritdrycker samtidigt
sänkes, exempelvis genom utskänkningsskattens slopande.
Kommittén finner sålunda att starka nykterhetspolitiska skäl talar för
ett bibehållande av nuvarande prisnivå vid utskänkningen av spritdrycker.
En prissänkning genom slopande av utskänkningsskatten eller på annat sätt
måste därför enligt kommitténs mening grundas på synnerligen starka skäl
av annan art. Från restauratörernas sida har i sådant hänseende särskilt
betonats, att utskänkningsskatten på ett otillbörligt sätt försämrar de legala
restaurangernas konkurrensläge gentemot de s. k. fria festvåningarna, där
medhavda rusdrycker ofta i strid mot gällande författning förtäres till billigare
pris genom att utskänkningsskatt icke erlägges.
För att belysa den sistberörda frågan har kommittén gjort vissa undersökningar
såväl rörande omsättningen vid de legala restaurangernas festvåningar
som vid tillfällig utskänkning enligt 33 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Dessa undersökningar redovisas i betänkandet på s. 108—F13.
Såvitt framgår av undersökningarna har ransoneringens upphävande inom
utminuteringen och den därigenom underlättade möjligheten att medföra utminuterad
sprit till fria festvåningar icke i nämnvärd grad inverkat på omsättningen
vid de legala restaurangernas festvåningar. Några större förändringar
synes icke ha inträffat vid dessa festvåningar annat än i fråga
om sprit- och vinomsättningen. Den sammanlagda övriga omsättningen har
till och med ökat något hos såväl allmänna som enskilda företag.
Vad beträffar den tillfälliga utskänkningen har, erinrar kommittén, den
40
Kungl. Maj:ts proposition nr .94 år 1957
möjlighet, som i nu gällande försäljningsförordning införts, att efter ett enkelt
ansökningsförfarande erhålla rätt till tillfällig utskänkning till slutna
sällskap varit avsedd som ett korrektiv mot den illegala festvåningsverksamheten.
Denna avsikt har också såvitt nu kan bedömas i icke ringa utsträckning
förverkligats. Från ett tidigare mycket ringa antal sådana rättigheter
har antalet tillfällen undan för undan ökats om man bortser från
sommarkvartalet, under vilket emellertid normalt en viss nedgång förekommer
i all festvåningsverksamhet. Under andra kvartalet 1956 förekom sålunda
1 889 fall med tillfällig utskänkning enligt 33 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Den starkt ökade omfattningen av den tillfälliga utskänkningen
måste enligt kommitténs uppfattning innebära, att en stor del
av den tidigare illegala festvåningsverksamheten inordnats under författningsenliga
former. Härigenom måste också den illegala konkurrensen med
de ordinarie restaurangföretagen ha begränsats, då den kontrollerade tillfälliga
utskänkningen bedrivs under likartade ekonomiska förutsättningar
som den ordinarie utskänkningen. Visserligen kan den möjligheten föreligga
att medhavda rusdrycker förtäres också då rätt till utskänkning enligt
33 § erhållits. Att sådana företeelser skulle ha någon större omfattning anses
emellertid mindre sannolikt med hänsyn till resultatet av kommitténs undersökningar
rörande rusdryckskonsumtionen i samband med denna form
av tillfällig utskänkning.
Vad speciellt beträffar konkurrensen mellan ordinarie restaurangföretag
och fria festvåningar i prishänseende kan kommittén icke finna att en
minskning eller eliminering av skillnaden mellan utskänkningspris och utminuteringspris
i någon nämnvärd mån skulle kunna skapa bättre förutsättningar
för den reguljära restaurangnäringen. Enligt kommitténs undersökningar
skulle sålunda det genomsnittliga utlägget per gäst för utskänkningsskatt
uppgå till 80 öre vid tillfällig utskänkning enligt 33 § rusdrycksförsäljningsförordningen
och den totala utgiften för mat och drycker till
19 kronor 53 öre. Om hela den nu utgående utskänkningsskatten slopades
skulle kostnadsbesparingen per gäst sålunda inskränka sig till drygt 4 procent
av totalkostnaden. Liknande relationer föreligger mellan kostnaden per
gäst med respektive utan utskänkningsskatt på de ordinarie restaurangernas
festvåningar. Kostnaderna skulle i dessa fall, om utskänkningsskatten på
spritdrycker ej funnits, ha blivit 2,5 procent lägre per gäst. Ått en sådan
skillnad skulle vara av någon större betydelse för valet av festlokal är enligt
kommittén knappast troligt. Med denna obetydliga minskning i kostnad per
gäst bör dessutom jämföras en inkomstminskning för statsverket på cirka
32 miljoner kronor, vilket är den summa utskänkningsskatten vid — i jämförelse
med nuvarande lägre volym — oförändrade förhållanden ger.
Ännu en nykterhetspolitisk synpunkt bör enligt kommitténs uppfattning
anläggas på den föreliggande frågan, nämligen den, om lägre utskänkningspriser
är önskvärda med tanke på den måltidsfria utskänkningen av spritdrycker.
Visserligen förekommer sådan utskänkning tillsvidare endast i begränsad
omfattning såsom försöksverksamhet enligt Kungl. Maj :ts särskilda
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år J957
tillstånd, men ett slopande av den nuvarande utskänkningsskatten på spritdrycker
kan enligt kommitténs mening icke vara en ur nykterhetspolitisk
synpunkt lämplig åtgärd, därest statsmakterna skulle finna skäl föreligga
att utvidga den nämnda försöksverksamheten eller helt slopa måltidstvånget.
Det högre utskänkningspris som erhålles med bibehållen utskänkningsskatt
måste i ett sådant läge anses vara en värdefull faktor, ägnad att hålla
tillbaka spritkonsumtionen på restaurangerna.
Kommittén tar slutligen upp frågan huruvida utskänkningsskatten på
spritdrycker, bortsett från bedömningen ur nykterhetspolitiska synpunkter,
av andra skäl bör avskaffas, sedan det konstaterats, dels att restaurangnäringens
läge totalt sett ur omsättningssynpunkt icke motiverar detta och
dels att en sådan åtgärd skulle ha ringa betydelse genomsnittligt sett för
gästens kostnad vid restaurangbesök. Skälen skulle då närmast vara att
skatten ur andra synpunkter skulle vara mindre motiverad.
Vid en bedömning från dessa utgångspunkter finner kommittén, att utskänkningsskatten
på spritdrycker är att anse som en skatt jämförlig med
vissa indirekta skatter på umbärliga varor. Det kan därför knappast vara
mera motiverat att avskaffa utskänkningsskatten på spritdrycker än sådana
skatter som läskedrycksskatten, som 1955 gav 46 miljoner kronor,
skatten på tekniska preparat, som gav 28 miljoner kronor eller skatterna på
mattor, guldsmedsvaror och grammofonskivor med inkomster för statsverket
på respektive 2,5, 17 och 9 miljoner kronor.
Reservanterna hävdar att utskänkningsskatten på spritdrycker bör slopas,
enär tidigare nykterhetspolitiska skäl för densamma numera bortfallit. Skatten
utgör i stället ett hinder för den reguljära restaurangnäringen i dess
konkurrens med de s. k. fria festvåningarna. Det anses viktigt ur nykterhetssynpunkt
att den betydande spritförtäring, som förekommer i dylika
festvåningar, överflyttas till restaurangerna. Enligt reservanternas uppfattning
skulle en överföring av dylik okontrollerad rusdrycksförtäring till restaurangerna
i hög grad främjas genom skattens borttagande. Vidare framhåller
reservanterna, att den prisavvägning, som kan erfordras för att stimulera
övergång till alkoholsvagare drycker, bör genomföras i utminuteringsledet.
Anledning saknas att skärpa denna prisavvägning i utskänkningen.
Reservanternas förslag innebär att utskänkningspriset sättes 28 procent
över utminuteringspriset. Härvid förutsättes att prisskillnaden i huvudsak
skall tillkomma restauratörerna såsom ersättning för utskänkningen.
Remissyttranden
Kommitténs förslag om bibehållande av utskänkningsskatt och nuvarande
prisnivå på spritdrycker tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna
i Kalmar och Västmanlands län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms,
Östergötlands och Malmöhus län, Svenska nykterhetsvårdsförbundet,
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, IOGT, Nationaltemplarorden, De
kristna samfundens nykterhetsrörelse, Nya systemaktiebolaget och Kooperativa
förbundet.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
Till reservanternas förslag om skattens slopande och sänkning av utskänkningspriset
ansluter sig i huvudsak överstålhållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus
samt Jämtlands län, länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län, Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, Aktiebolaget Trafikrestauranger, Sveriges hotell-
och restaurantförbund, Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund,
Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, Svenska turisthotellens
riksförbund och Stockholms handelskammare. Av de nu nämnda
remissinstanserna avviker Sveriges hotell- och restaurantförbund från kommittéreservanternas
ståndpunkt såtillvida att förbundet föreslår att utskänkningspriset
skall ligga i genomsnitt 30 procent över utminuteringspriset.
Riksförbundet Landsbygdens folk synes i huvudsak ansluta sig till
kommittéreservanternas uppfattning.
Landsorganisationen uttalar sig för skattens avskaffande, dock endast under
förutsättning bland annat att servisavgiftssystemet avvecklas genom
förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden.
Kontrollstyrelsen föreslår att utskänkningspriset sänkes till 33 y3 procent
över utminuteringspriset. I likhet med kommittén förordar styrelsen att hela
skillnaden mellan utskänkningspris och utminuteringspris omvandlas till
utskänkningsskatt.
De tillstyrkande remissinstanserna understryker särskilt de av kommittén
anförda nykterhetspolitiska skälen för utskänkningsskattens bibehållande.
IOGT anför sålunda följande.
På grund av följderna för nykterhetstillståndet avstyrker vi bestämt reservanternas
förslag att utskänkningsskatten på spritdrycker avskaffas. I
likhet med kommittémajoriteten anser vi nämligen, att utskänkningen fortfarande
är en fråga av stor vikt ur nykterhetssynpunkt. Visserligen har utskänkningsvolymen
minskat efter den 1 oktober 1955. Men tidigare hade
det pågått en stark och kontinuerlig ökning av denna, och framför allt är
det felaktigt att efter så kort tid av fri utminutering dra bestämda slutsatser
om utskänkningens framtida roll. Att genom avskaffandet av utskänkningsskatten
och andra åtgärder söka flytta över en del av konsumtionen från
hemmen till restaurangerna måste betecknas som ett mycket farligt experiment.
Resultatet kan bli en ökad restaurangkonsumtion jämte en lika
hög hemkonsumtion som den tidigare. Allra minst kan det vara försvarligt
att ge sig in på ett sådant experiment under det nuvarande känsliga nykterhetsläget.
Härtill kommer andra av utredningen framförda skäl för utskänkningens
betydelse ur nykterhetssynpunkt.
A’[/a systemaktiebolaget anser kommitténs förslag vara välgrundade. Bolaget
anför.
Stor vikt bör fästas vid kommitténs inställning att åtgärder, som kan komma
att främja spritkonsumtion över huvud taget, icke bör få komma i fråga
i dagens nykterhetsläge. Än större betydelse bör dock tillmätas utskänkningsskatten
såsom regulator för konsumtionsinriktningen. Bolaget vill understryka
önskvärdheten av åtgärder, som kan främja övergång från starkare
till svagare alkoholdrycker. Genom skattereglerna har statsmakterna sökt
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
43
åstadkomma en i detta syfte lämplig prisavvägning inom utminuteringen.
Även om det kan finnas fog för reservanternas uppfattning, att någon anledning
till direkt skärpning av denna prisavvägning inom utskänkningen
inte kan förefinnas, torde det dock vara uppenbart, att densamma icke bör
få försvagas. En dylik försvagning i prisavvägningen skulle utan tvivel följa
med reservanternas förslag.
Bolaget påpekar att de föreslagna reglerna vid en eventuell prishöjning på
spritdrycker — i varje fall om en dylik höjning blir av en mera betydande
storleksgrad — kommer att medföra en avsevärd skärpning i den relation
mellan utskänkningspriserna på vin och spritdrycker som förslaget i nuvarande
läge skapar. Bolaget förutsätter därför att de föreslagna relationerna
mellan utminuteringspris och utskänkningspris göres till föremål för omprövning
vid eventuella framtida höjningar i omsättningsskatten på spritdrycker.
I avseende på prisfrågans betydelse för restaurangernas konkurrens med
de fria festvåningarna uttalar bolaget följande.
Vad angår reservanternas mening att utskänkningsskatten skulle försämra
de ordinarie restaurangernas konkurrensläge gentemot de s. k. fria
festvåningarna har bolaget den uppfattningen, att kommittémajoriteten bedömt
denna fråga riktigare än reservanterna. Det stora antalet tillfälliga
rättigheter, som efter den 1 oktober 1955 meddelats dylika festvåningar, synes
utgöra ett visst belägg för att utskänkningsskatten ur konkurrenssynpunkt
företagen emellan icke har någon större betydelse. Enligt av kommittén företagen
utredning representerar utskänkningsskatten en obetydlig del av totalkostnaden
per gäst vid tillställningar såväl i de ordinarie restaurangernas
festvåningar som i privata sådana.
De remissinstanser, som förordar kommittéreservanternas ståndpunkt bestrider
att utskänkningsskatten har någon nykterhetspolitisk funktion att
fylla efter nykterhetsreformens genomförande. I stället framhålles att dess
slopande är en nödvändig förutsättning för eliminerandet av den illojala
konkurrensen från de fria festvåningsföretagens sida. Ur nykterhetssynpunkt
anser man det vara en fördel att skattens slopande kan bidra till att spritkonsuintionen
föres in under de kontrollerade och hyfsade former som gäller
på restaurangerna. I åtskilliga av de nu åsyftade yttrandena påpekas att utminuteringspriset
kan höjas om statsverket anses behöva kompensation för
utskänkningsskattens bortfall eller om så finnes nödvändigt för att uppnå
en rimlig prisavvägning mellan spritdrycker och viner.
Länsstyrelsen i Stockholms län utvecklar sina synpunkter på följande
sätt.
Efter spritreformen den 1 oktober 1955 och de erfarenheter, som nu föreligger,
torde betydelsen av utskänkningsskatten såsom en särskild spärr för
restaurangkonsumtionen vara väsentligt mindre än tidigare, önskar man föra
över konsumtionen från starkare till svagare rusdrycker, bör detta, såsom i
viss utsträckning redan skett, i första band föranleda åtgärder i utminuteringsledet,
där behovet torde vara störst. Därtill kommer förhållandet mellan de
rättighetsägande restaurangerna och de privata ställen utan rättigheter, som
i stor och till synes växande utsträckning användes för fester av olika slag.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Utskänkningsskatten utgör i detta sammanhang ett sakligt och kanske inte
minst psykologiskt handicap för den vanliga restaurangrörelsen. I direktiven
framhålles också, att anordningen med utskänkningsskatt ger innehavare
av dylika fria lokaler en gynnad ställning, vilket inte ligger i linje med nykterhetspolitiska
intressen. Kommittémajoriteten har försökt komma till rätta
med hithörande problem genom en skärpning av de nuvarande förtäringsoch
förvaringsförbuden. För detta förslag kan, såsom majoriteten framhållit,
åtskilliga skäl åberopas. Men man kan å andra sidan icke bortse från de
synnerliga svårigheterna att etablera en betryggande kontroll. Detta understrykes
för övrigt i direktiven. Det är också tveksamt om åtgärder i sådan
riktning skulle få erforderlig resonans i det allmänna rättsmedvetandet. En
skärpt lagstiftning kan därför tänkas få endast en begränsad slagkraft i
praktiken. Och därigenom skulle kanske inte mycket ha vunnits. Länsstyrelsen
anser det vara en mera realistisk lösning att avskaffa den numera
i och för sig ganska dåligt underbyggda utskänkningsskatten.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.
Naturligtvis vore det bäst om hemmen kunde fostra ungdomen till en riktig
inställning till alkoholen. I själva verket torde det numera vara så, att
allmänhetens och inte minst ungdomens inställning till alkoholen företrädesvis
utbildas i kamratgängen, på arbetsplatserna och dylikt, vilket även torde
vara fallet beträffande uppkomsten och utvecklingen av dryekesvanorna. Att
dessa inflytelser oftast är ogynnsamma kan man tyvärr icke komma ifrån.
En ur nykterhetssynpunkt icke mindre betänklig miljö för dryckesvanornas
uppkomst och utveckling är de dansbanor och dansrestauranger utan utskänkningstillstånd,
där medhavda rusdrycker förtäres. Vidare bör i delta
sammanhang särskilt framhållas mängden av samlingslokaler och privata
festvåningar och dylikt, som uthyres för festligheter och sammankomster av
olika slag och där medhavd sprit torde förtäras i stor utsträckning. Efter
den 1 oktober 1955 har festligheter i allt större omfattning kommit att förläggas
till sådana tillståndslösa lokaler i stället för till restauranger med
utskänkningstillstånd. Anledningen till denna utveckling är först och främst
den betydande och till stor del av utskänkningsskatten föranledda skillnaden
mellan restaurangernas utskänkningspris och utminuteringspriserna
samt den för allmänheten obegränsade tillgången på utminuterade rusdrycker.
Vissa andra omständigheter spelar också in. Sålunda torde det bland
vissa gäster betraktas såsom ett plus, att de ordnings- och nykterhetsbefrämjande
bestämmelser, som tillståndsrestaurangerna enligt rusdrvcksförsäljningsförordningen
och överlåtelsekontraktet är skyldiga att efterleva icke
är tillämpliga å lokaler av nu avhandlat slag.
I likhet med åtskilliga andra remissinstanser understryker länsstyrelsen att
någon ytterligare nyansering av utskänkningspriserna efter alkoholstyrkan
än den som följer direkt av utminuteringsprisernas differentiering icke torde
vara påkallad och att inkomstbortfallet för statsverket av ett slopande av
utskänkningsskatten kan kompenseras genom en obetydlig höjning av omsättningsskatten.
Enligt Sveriges centrala restaurangaktiebolag kan de problem som sammanhänger
med den fria utskänkningen icke lösas endast genom cn skärpning
av förtärings- och förvaringsförbuden. För att en verklig sanering skall
komma till stånd kräves härutöver åtgärder, som direkt riktar sig mot orsakerna
till nuvarande förhållanden. Den viktigaste av dessa orsaker är —
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
framhåller bolaget — prisskillnaden mellan utminuterade och utskänkta
spritdrycker, och denna är i sin tur till väsentlig del betingad av utskänkningsskatten.
Centralbolaget påpekar i anledning av kommitténs undersökningar angående
omsättningen på festvåningar, att verksamheten i de rättighetsfria
festvåningarna icke enbart påverkar resultaten av restaurangernas festvåningar
utan även rörelsen i matsalarna. Restaurangchefernas talrika
exempel på fall, då beställningar i festvåning eller matsal gått om intet,
när spekulanten upplysts om att han icke finge medföra egen sprit, sammanställda
med kommitténs resultat på förevarande punkt, måste, uttalar
centralbolaget, dessutom utlösa den reflexionen, att här tydligen en möjlighet
till omsättningsökning gått förlorad, som särskilt i nuvarande läge skulle
ha varit av stort värde för restaurangnäringen.
Centralbolaget anför vidare.
Det nykterhetspolitiska behovet och värdet av utskänkningsskatten synes
med borttagandet av spärrhakarna på utminuteringen och med den nuvarande
utvecklingen av fylleriet och de olika berusningskällornas andel i detta
framstå som minst sagt ovisst. I varje fall måste i detta hänseende prissättningen
i utminuteringen tillmätas den dominerande betydelsen.
Från fiskalisk synpunkt må slutligen framhållas, att enligt den nyligen
framlagda statsverkspropositionen omsättnings- och utskänkningsskatten på
spritdrycker för nästkommande budgetår beräknas inbringa 1,3 miljarder
kronor, varav utskänkningsskatten bidrager med ca 30 miljoner kronor eller
ca 2 !/, procent. Bolaget frågar sig, om det verkligen kan vara av fiskaliska
skäl motiverat att på en underliggande skatt av denna storleksordning ha
en dylik överbyggnad, som av andra skäl drabbar den närmast berörda näringen
på ett icke avsett sätt och vars uppbärande dessutom måste vara förknippat
med stora olägenheter och ställa uppbörds- och kontrollorganen inför
ständiga svårigheter.
I huvudsak efter samma linjer uttalar sig Sveriges hotell- och restaurantförbund.
Den enda åtgärd, varigenom missförhållandena kunna rättas till, är enligt
vår mening en utjämning så långt möjligt av skillnaden mellan utminuterings-
och utskänkningspriserna. Man skulle härigenom vinna den nykterhetspolitiska
fördelen, att den illegala utskänkningen sannolikt kraftigt
skulle reduceras. Från ekonomisk synpunkt skulle vinsten bli, för samhället
mindre kostnader för kontroll av utskänkningen och för den legala
restaurangnäringen, att förutsättningarna för illojal konkurrens från företag
utan utskänkningsrättigheter skulle minska. Med hänsyn till restaurangnäringens
prekära ekonomiska läge är det i högsta grad angeläget, att så
sker. Vi anse det även vara ett samhälleligt renlighetsintresse, att så länge
rättighetssystemet upprättliålles, åtgärder vidtagas, så att det på avsett vis
kan fungera.
Fn utjämning av prisskillnaden mellan utminuterade och utskänkta spritdrycker
synes oss även vara motiverad av andra skäl än för att komma till
rätta med den illegala utskänkningen. Som förut framhållits, är den försämring
av nykterhetstillståndet, som skett efter den 1 oktober 1955, uppenbarligen
beroende på den frisläppta utminuteringen, icke på utskänkningen.
Det synes oss därför vara ett nykterhetsintresse, att eu återgång till den
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
mera kontrollerade förtäring, som äger rum på restauranger, icke genom
alltför stor prisspännvidd försvåras. Särskilt gäller detta de enklare restaurangerna,
där kundkretsen är mest känslig för skillnaden mellan utminuterings-
och utskänkningspris. Dessa restauranger förfoga även över en serveringspersonalkår,
som är van att sköta ur nykterhetssynpunkt besvärliga
och ömtåliga gäster. En sådan utveckling befrämjas genom utskänkningsskattens
slopande och därav följande minskning av prisdifferensen.
Att en utveckling sådan vi ovan antytt måste vara nykterhetspolitiskt gagnande
kan vid ett realistiskt bedömande knappast bestridas. Man kan icke
hänge sig åt önsketänkandet att alkoholbruket i någon betydande utsträckning
snabbt skall minska. Det gäller därför i första hand att länka in förtäringen
i så hyfsade former som möjligt. Nuvarande förhållanden med
superi i parker och portgångar, ja till och med på gator och öppna platser
måste uppenbarligen ändras.
Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund slutligen uttalar bland
annat följande.
Allt talar för att de tråkiga följder den fria spriten fört med sig, till väsentlig
del beror på ett okontrollerat superi på arbetsplatser, i portar och i
lokaler, som av oss brukar betecknas som illegala festvåningar. Utskänkningsskattens
bibehållande bidrar i högsta grad" till detta spritmissbruk, då
de höga spritpriserna på de legala restaurangerna avhåller från besök. Att
som kommittén jämföra utskänkningsskatten med en vanlig varuskatt betraktar
vi som fullständigt orimligt. Kommittén har heller inte lyckats
övertyga oss om, att man i fortsättningen skall få någon bättre kontroll över
s. k. illegala festvåningar. Vi vill därför i delta sammanhang också peka på
det förhållandet, att många av de anställda vid dylika företag är tillfälligt
anställd personal utan de kvalifikationer, på vilka branschens kollektiv- och
lärlingsavtal bygger, vilket bidrar till att serveringen där sker under mindre
ansvar än i de legala festvåningarna.
Kontrollstyrelsen framhåller att frågan om utskänkningsskattens vara
eller icke vara måste bedömas ur såväl statsfinansiella som nykterhetspolitiska
synpunkter. I förstnämnda hänseende påpekas, att statsverket visserligen
icke i nuvarande budgetläge utan trängande skäl bör avhända sig en
inkomst av den storlek som utskänkningsskatten inbringar. Enligt styrelsen
skulle emellertid intäktsbortfallet för statsverket kunna kompenseras
genom justering av omsättningsskatten. Kommitténs huvudargument för bibehållande
av utskänkningsskatten och av prisnivån på utskänkta spritdrycker
är dock — erinrar styrelsen — av nykterhetspolitisk innebörd.
Härvidlag anför styrelsen följande.
Såsom förut framhållits ser kontrollstyrelsen mindre allvarligt än kommittén
på de vådor som spritdrycksutskänkningen medför ur nykterhetssynpunkt.
De skäl som föranlett utskänkningsskatten gör sig enligt styrelsens
mening icke gällande med samma styrka som tidigare. Enligt styrelsens
förmenande skulle emellertid ett borttagande av utskänkningsskatten
i dagens läge betyda en sådan sänkning av prisnivån på utskänkta" rusdrycker
att styrelsen icke vill förorda att man nu vidtager en sådan åtgärd. Ått
kompensera en genom bortfall av utskänkningsskatten uppkommen sänkning
av utskänkningspriserna genom en höjning av utminuteringspriserna
anser styrelsen sig icke heller böra föreslå. Med hänsyn till vad sålunda an
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 9i år 1957
47
förts och då det här är fråga om en vara som redan i utminuteringsledet är
föremål för ett i jämförelse med andra varor synnerligen högt skatteuttag
samt då en ytterligare utjämning av skillnaderna mellan utskänknings- och
utminuteringspriser är angelägen även med beaktande av konkurrensläget
mellan spritrestauranger och s. k. fria festvåningar, finner styrelsen sig böra
förorda att en avveckling av utskänkningsskatten nu inledes. I sådant hänseende
vill styrelsen föreslå, att utskänkningspriserna på spritdrycker återföres
i huvudsak till den nivå, som var rådande före den senaste höjningen
av omsättningsskatten på spritdrycker. Samtliga utskänkningspriser höjdes
därvid med i runt tal 5 kronor per liter. Genom att nu sänka priserna med
detta belopp skulle man med endast smärre justeringar komma fram till en
generell relation mellan utminuterings- och utskänkningspriserna av
100: 133 1/3 i stället för 100: 150 som kommittén föreslagit. Utskänkningspriset
skulle härvid komma att överstiga utminuteringspriset med 33 1/3
procent. Denna marginal motsvarar 25 procent av utskänkningspriset och
bör enligt kommitténs förslag i sin helhet vara utskänkningsskatt, varav
viss del avses komma restauratörerna till godo i form av utskänkningsersättning.
Kontrollstyrelsen påpekar ytterligare bland annat, att de av styrelsen föreslagna
sänkningarna av spritpriserna inte synes vara av sådan storlek att
den — med hänsyn till intresset att gynna konsumtionen av svagare drycker
— önskvärda prisrelationen till vinerna på något avgörande sätt påverkas.
Kommitténs förslag att utskänkningspriserna på spritdrycker i fortsättningen
skall fastställas såsom maximipriser avstyrkes av kontrollstyrelsen
och statskontoret. Priserna bör enligt ämbetsverken liksom nu bestämmas
som fasta priser. Kontrollstyrelsen finner det för sin del av nykterhetspolitiska
skäl olämpligt att utskänkningspriserna tillåtes understiga den nivå,
till vilken de enligt styrelsens förslag skulle sänkas. Dessutom anses förslagets
genomförande föranleda svårigheter ur skattekontrollens synpunkt. Enligt
statskontoret kan det icke anses godtagbart att restauratören genom sin
prissättning skall kunna påverka statsverkets inkomster.
Departementschefen
Då utskänkningsvinstkommittén i januari 1956 erhöll i uppdrag att överväga
frågan om sänkning eller borttagande av utskänkningsskatten, framhöll
jag i direktiven, att denna skatt kunde antagas få mindre betydelse
ur nykterhetspolitisk synpunkt, sedan restriktionssystemet inom utminuteringen
slopats. .Tåg påpekade också, att en förändring inträtt även i statsfinansiellt
hänseende, då trots eu markerad minskning i inkomsterna av
utskänkningsskatten statens sammanlagda intäkter på spritbeskattningens
område ökat.
Sedermera har utskänkningsskatten ånyo varit föremål för statsmakternas
övervägande i samband med höjningen av omsättningsskatten på sprit
i november förra året. I propositionen härom framhöll jag att höjningen
av omsättningsskatten, i avvaktan på elt ståndpunktstagande til! kommitténs
förslag, borde slå igenom i utskänkningspriset men att en ytterligare
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
höjning av detta pris — en sådan skulle bli följden därest utskänkningsskatten
bibehölls vid dittillsvarande 40 procent av utminuteringspriset —
varken syntes påkallad eller önskvärd. I enlighet härmed sänktes skatteuttaget
till 33 procent så att den reella höjningen av utskänkningspriset
blev densamma som i utminuteringsledet.
Kommitténs nu framlagda förslag innebär, att den nuvarande prisnivån
vid utskänkning av spritdrycker i stort sett bibehålies oförändrad. Genom
att utskänkningspriset för alla spritdrycker föreslås skola sättas i en fast
relation till utminuteringspriset — 50 procent över sistnämnda pris — medför
förslaget dock en viss prissänkning på dyrare spritsorter. I tekniskt
hänseende innebär kommitténs förslag, att hela skillnaden mellan utskänkningspris
och utininuteringspris omvandlas till skatt. Kommitténs ställningstagande
grundas väsentligen på dess bedömning att utskänkningens
betydelse ur nykterhetssynpunkt icke nämnvärt förändrats efter den 1 oktober
1955 och att åtgärder som underlättar spritkonsumtionen över huvud
icke kan komma i fråga i det nuvarande nykterhetsläget. Härjämte framhålles,
att en oförändrad prisnivå för spritdryckerna utgör en förutsättning
för en sådan prisavvägning på drycker av olika alkoholhalt att en övergång
till de svagare dryckerna främjas.
Kommittéreservanterna liksom flertalet remissinstanser har häremot erinrat,
att utskänkningsskatten efter motboksransoneringens slopande saknar
betydelse från nykterhetssynpunkt. Ett slopande av skatten skulle dessutom
vara det enda verksamma medlet att undanröja den konkurrens med
den reguljära restaurangnäringen som bedrives av s. k. fria festvåningar, i
vilka förtäring av utminuteringssprit anses förekomma i betydande omfattning.
Utskänkningsskatten på sprit har under senare år i främsta rummet bedömts
utifrån nykterhetspolitiska synpunkter. Det har ansetts påkallat att
genom särskild beskattning motverka en överdriven spritkonsumtion på restaurangerna.
Detta motiv synes numera i huvudsak ha bortfallit. Restaurangkonsumtionen
av sprit har nedgått avsevärt, i synnerhet på de från
nykterhetssynpunkt ömtåliga restaurangerna. Restaurangbesök med huvudsakligt
syfte att förtära sprit synes av tillgängliga uppgifter att döma knappast
längre förekomma i nämnvärd utsträckning.
Ett i viss mån nytt argument i diskussionen om utskänkningsskatten har
tillkommit genom kommitténs påpekande att en hög prisnivå för restaurangspriten
är erforderlig för att främja en övergång inom konsumtionen till
svagare drycker. Enligt min mening är denna synpunkt värd beaktande.
Något tvingande skäl att bibehålla hela den nuvarande prisskillnaden mellan
utminuterad och utskänkt sprit synes densamma dock inte utgöra. För
den åsyftade konsumtionsinriktningen synes man för övrigt i första hand
böra använda omsättningsskatterna. Jag vill erinra om att skattehöjningen
i höstas medförde, att spännvidden mellan omsättningsskatten på sprit och
motsvarande skatter på vin och maltdrycker starkt ökade.
Den allvarligaste invändningen mot att avskaffa eller sänka utskänkningsskatten
kan synas ligga däri, att varje sänkning av spritbeskattningen
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 9b år 1957
kan få till följd en ökad förbrukning. Det finns emellertid grund till antagande
att en sådan ökning i huvudsak skulle motsvaras av en minskning
i utminuteringen. Härtill kommer, att prisnivån för restaurangspriten i
höstas höjdes lika mycket som utminuteringspriserna. Konsumtionsutvecklingen
motiverade i och för sig inte denna åtgärd. Skälet var i stället, att
prisskillnaden mellan utminuterad och utskänkt sprit i avbidan på en prövning
av det nu föreliggande ärendet ansågs böra lämnas oförändrad. I konsekvens
härmed bör en sänkning av de sålunda höjda restaurangpriserna på
sprit nu kunna övervägas.
Av det förut anförda framgår, att olika meningar framträtt om betydelsen
av den spritförtäring som äger rum i privata festvåningar o. dyl. Sannolikt
är, att man på restauranghåll varit benägen att överdriva omfattningen av
detta problem. Den omständigheten att den reguljära restaurangnäringen
genom utskänkningsskatten är handicapad i konkurrensen med festvåningarna
kan emellertid knappast anses utgöra någon önskvärd konsekvens
av denna beskattningsform. Kommittén har velat komma till rätta med de
härmed förbundna olägenheterna genom att föreslå sådana skärpningar i
förtärings- och förvaringsförbuden att festvåningarnas innehavare i ökad
utsträckning skulle bli nödsakade att söka utskänkningstillstånd och betala
utskänkningsskatt. Jag vill redan här framhålla, att jag inte ansett mig
kunna biträda dessa förslag, vilka bl. a. skulle gå ut över den verksamhet
med anordnande av privata fester som i lagliga former bedrives på folketshus
och bygdegårdar.
Vid övervägande av de här redovisade skälen har jag funnit, att den nuvarande
avsevärda prisskillnaden mellan utminuterad och utskänkt sprit
inte längre bör upprätthållas. Ett fullständigt avskaffande av utskänkningsskatten
är jag dock inte beredd att förorda. Det skulle då knappast bli möjligt
att upprätthålla en önskvärd prisrelation till svagare drycker. En lämplig
lösning synes vara den av kontrollstyrelsen förordade att genomsnittligt
återställa prisnivån till vad som gällde före den 5 november 1956. Detta
innebär, att den nuvarande utskänkningsskatten sänkes till ungefär en tredjedel.
Samtidigt bör, på sätt kommittén föreslagit, hela prisskillnaden mellan
utminuterad och utskänkt sprit i fortsättningen uppbäras av staten i form
av utskänkningsskatt och restauratörerna erhålla särskild ersättning för de
med spritutskänkningen förenade kostnaderna. Den nya skatten bör i enlighet
med kontrollstyrelsens förslag utgå med en tredjedel av utminuteringspriset.
Mot kommitténs förslag att utskänkningspriset för samtliga spritdrycker
skall sättas i en fast relation till utminuteringspriset föreligger icke någon
erinran från min sida. Däremot kan jag icke förorda kommitténs förslag
att utskänkningspriset skall bestämmas som ett maximipris. Såsom framhållits
av statskontoret och kontrollstyrelsen bör priset direkt fastställas av
myndigheterna.
I enlighet med vad nu anförts förordar jag, att utskänkningspriset på
spritdrycker ställes i en fast relation till utminuteringspriset och att hela
4 llihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 94
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
skillnaden omvandlas till utskänkningsskatt. Utskänkningsskatten föreslås
utgå med en tredjedel av utminuteringspriset, motsvarande en fjärdedel av
utskänkningspriset. Utskänkningspriset bör Jiksom för närvarande direkt fastställas
av kontrollstyrelsen. Det intäktsbortfall som kan uppkomma för
statsverkets del vid ett genomförande av dessa förslag torde kunna beräknas
till omkring 23 miljoner kronor. Mot detta intäktsbortfall får vägas de
mångdubbelt större ökningar av spritskatteintäkterna som inträtt som en
följd av konsumtionsökningen och den i höstas beslutade höjningen av omsättningsskatten.
Med hänsyn tagen till att restauratörerna i framtiden bör erhålla sin ersättning
för utskänkningen genom avdrag vid redovisningen av utskärdg*.
ningsskatt, kan statsverkets inkomst av denna beräknas till omkrinrf^pmiljoner
kronor per budgetår. Genom den nya ordningens införande uppkommer
i övrigt en viss minskning av statens intäkter av rusdrycksförsäljningsmedel
från detaljhandelsbolaget, som för budgetåret 1957/58 kan beräknas
till ca 3 miljoner kronor.
Prissättningen på viner
Kommittén
Lätta viner. I fråga om de lätta vinerna föreslår kommittén att den nuvarande
fria prissättningen ersättes med en offentlig maximiprisreglering. Denna
reglering förutsättes ske genom fastställande av maximala bruttovinstpålägg,
bestående av en fast, i kronor bestämd del och en rörlig del, fastställd
såsom viss procent av restauratörens inköpspris. Det fasta pålägget föreslås
för helbutelj till 3 kronor och det rörliga till 25 procent av inköpspriset för
alla butelj storlekar. Förslaget innebär för övrigt att det nuvarande vinstandelssystemet
slopas och att restauratörens inköp får ske till ett med viss
partihandelsrabatt minskat utminuteringspris. Systembolagets handelsvinst
bör uttagas på vanligt sätt i det partihandelspris, som debiteras restaurangerna.
Utvecklingen av lättvinsutskänkningen efter 1937 sammanfattas på följande
sätt.
Från 1937 till 1954 —- då utskänkningsskatten på lättviner slopades —
ökade sålunda spritdrycksutskänkningen med 63 procent, medan vinutskänknmgen
ökade med endast 20 procent. Utminuteringen av sprit ökade under
samma tid med 27 procent medan utminuteringen av vin samtidigt visade
cn ökning med 153 procent. Efter den 1 oktober 1955 har utskänkningen av
lättvin minskat med inemot en femtedel (allmänna bolag 50 procent, andra
företag 11 procent), medan utminuteringen samtidigt ökat något. Utskänknmgens
andel av den totala vinförsäljningen sjönk"l937—1954 från 21 till
11 procent och torde för närvarande utgöra mindre än 9 procent.
Såväl vid en jämförelse mellan vinutskänkningen och spritdrycksutskänkningen
som mellan utskänkningen och utminuteringen av viner företer vinutskänkningen
sålunda en mindre förmånlig utveckling. Spritdrycksutskänk
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 9i år 1957
51
ningen hade fram till och med 1954 från 1937 procentuellt ökat tre gånger
så mycket som vinutskänkningen. Medan spritdrycksutskänkningen sålunda
mellan 1937 och 1954 ökade med 2 miljoner liter, ökade vinutskänkningen
under samma tid endast med 0,26 miljon liter. Även om en viss
del av den ökade spritdrycksutskänkningen varit en följd av ransoneringen
i utminuteringen, kvarstår att åtgärder i fråga om prissättningen är nödvändiga
för medverkan till en förändrad inriktning av den framtida konsumtionen.
Utskänkningen av lätta viner företedde dessutom eu helt avvikande
bild från utminuteringen av dylika viner.
Vad beträffar de enskilda företagens priser på lätta viner har dessa genom
åren hållits på en hög nivå, en tendens som framträder också om man
jämför med realprisutvecklingen på spritdryckerna. Den förbättring i prisrelationerna,
som inträtt, har i huvudsak sammanfallit med att statsmakterna
avstått från höjning av såväl omsättningsskatten som utskänkningsskatten
respektive slopat den sistnämnda. I avseende på de allmänna företagen
har prisutvecklingen i huvudsak visat sannna generella drag som hos
de enskilda företagen, även om de allmänna företagens prisnivå hela tiden
har legat väsentligt lägre än de enskilda företagens.
Den totala utskänkningsvinsten på lättvin har under det senaste årtiondet
hos de enskilda företagen i stort sett undergått en kontinuerlig stegring
i oförändrat penningvärde fram till den 1 oktober 1955. Hos de allmänna
företagen har utvecklingen varit mera oenhetlig. En stigande tendens är
dock även här tydlig. Efter den 1 oktober 1955 har den sammanlagda vinstens
realvärde minskat såväl hos de allmänna som — ehuru i mindre grad
— hos de enskilda företagen. Utskänkningsvinstens realvärde ligger emellertid
fortfarande hos bägge företagsgrupperna avsevärt över 1953 års nivå.
Mätt i förhållande till anskaffningspriset har restauratörernas bruttovinst
under senare år varit starkt stigande. Stegringen har dock varit mindre markerad
hos de allmänna än hos de enskilda företagen.
Den fria prissättningen vid vinutskänkningen har enligt kommitténs mening
varit ett allvarligt hinder för en ur nykterhetssynpunkt önskvärd övergång
till alkoholsvagare drycker. Kommittén anför följande.
Ett väsentligt nykterhetspolitiskt krav har sedan länge varit, att konsumtionen
av de alkoholsvagare dryckerna borde främjas på bekostnad av de
alkoholstarkare dryckerna. Den hittillsvarande utvecklingen inom lättvinsutskänkningen
har icke motsvarat dessa önskemål. Den volymmässiga utvecklingen
för de lätta vinernas del har icke varit gynnsam. Spritdryckernas
position inom utskänkningen, som redan från början var dominerande,
har i stort sett ytterligare blivit stärkt under årens lopp. Alt den avgörande
återhållande faktorn härvidlag varit den fria prissättningen på vinområdet,
framstår för kommittén fullt tydligt. Vinerna har med andra ord — pa
grund av den rådande prissättningen — för konsumenten icke framstått som
ett rimligt alternativ till spritdryckerna. För övrigt har, om man bortser
från utskänkningsskatten på spritdrycker, relationen mellan utskänkningsprisct
på spritdrycker respektive viner hos såväl allmänna som enskilda företag
varit betydligt oförmånligare för vinerna än den relation som rått inom
utminuteringen. För de enskilda företagens del gäller detta också om hänsyn
tages till utskänkningsskatten på spritdrycker.
Då de hittillsvarande prissättningsgrunderna för vin uppenbarligen motverkat
eu tillfredsställande utveckling mot eu övergång till alkoholsvagare
drycker, har kommittén kommit till den bestämda uppfattningen, alt en fri
prissättning på de lätta vinerna ur de givna utgångspunkterna icke rimligen
kan bibehållas.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1957
Utöver de sålunda anförda nykterhetspolitiska skälen talar enligt kommittén
också andra skäl för en vinprisreglering.
Härvidlag må först erinras om att rätt att bedriva utskänkning kan erhållas
först efter särskild prövning. Vid denna prövning -— som givetvis
främst har alt ta hänsyn till nykterhetspolitiska synpunkter — skall hland
annat tillses, att utskänkningsställena icke blir för många och att utskänkningen
kommer att bedrivas av lämpliga företag och personer. Möjligheten
att erhålla rätt till utskänkning inskränkes också genom att kommunerna
utövar sin vetorätt. Hela detta förfarande syftar sålunda till och innebär
också i praktiken en betydande begränsning av utskänkningsrättigheternas
antal. Det synes kommittén principiellt oriktigt att låta företagarna
själva bestämma varans pris på ett område, där konkurrensens möjligheter
att reglera detta satts ur spel eller starkt inskränkts genom samhällets
egna åtgärder. Å ena sidan kan priserna härigenom — såsom förut i olika
sammanhang närmare belysts — tendera att hållas på en för konsumenten
oskäligt hög nivå. Å den andra beredes restauranginnehavaren en särskild
ekonomisk förmån utöver det värde, som utskänkningsrättigheten i sig
själv tillfört honom genom ökad gästfrekvens och matomsättning m. m.
Kommittén vill också påpeka att den framtida regleringen av restaurangernas
försäljning av spritdrycker enligt de givna direktiven måste bli
sådan, att varje direkt vinst härav uteslutes. En fortsatt fri prissättning
på vinområdet kommer då att innebära möjligheter för restauratörerna
att där söka ta igen de vinster, som förlorats vid försäljningen av spritdrycker.
Detta kan icke med hänsyn till syftemålet med regleringarna av
spritutskänkningen vara en godtagbar utveckling.
Den föreslagna ordningen innebär slutligen — framhåller kommittén —
genom vinstandelssystemets slopande såväl en administrativ förenkling som
icke obetydliga fördelar för restauratörerna.
Därest en prisreglering av lätta viner införes finnes icke anledning att bibehålla
det nuvarande vinstandelssystemet. Enligt kommitténs mening bör
systembolagets handelsvinst i stället uttagas på vanligt sätt i partihandelspriset
till restaurangerna. Borsett från att en icke obetydlig administrativ
förenkling härigenom uppnås blir det med en sådan ordning möjligt för
restauratörerna att hålla en inom ramen för maximiprisbestämmelserna efter
omständigheterna varierande prissättning. I stället för att restauratören
nu — på grund av vinstandelssystemet — blir bunden av del hos systembolaget
registrerade priset, kan med det föreslagna prissystemet ett lägre
utskänkningspris hållas i festvåningar och i samband med särskilda arrangemang
i övrigt än vid den vanliga utskänkningen i matsal. Härigenom
skulle de ordinarie restaurangföretagen även i sin konkurrens med de s. k.
fria festvåningarna kunna anpassa vinpriserna efter varierande förhållanden.
Beträffande prisregleringens utformning uttalar kommittén följande.
Själva prisbindningen torde lämpligast kunna ske genom fastställande
av maximala vinstmarginaler. För bestämmandet av dylika maximipålägg
synes i huvudsak tre metoder erbjuda sig. Den första metoden innebär att
pålägget anges till visst procenttal av restauratörernas inköpspris. En andra
metod innebär att den maximala vinstmarginalen skulle bestämmas genom
en kombination av fasta och procentuella pålägg. För samtliga prislägen
skulle sålunda utgå dels ett i kronor bestämt fast pålägg, dels — därutöver
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 9b år 1957
— ett maximalt procentuellt pålägg beräknat på inköpspriset. Enligt den
tredje metoden, slutligen, skulle prisregleringen ske genom införandet av
ett maximalt procentuellt pålägg beräknat efter en degressiv skala.
Vad beträffar den första metoden synes denna icke kunna förordas, da
den innebär att bruttovinstprocenten skulle vara densamma för de billigaste
som för de dyraste varorna. Restauratörerna kan under sådana förhållanden
förväntas bli mer intresserade av försäljning av dyrare och sålunda
mera vinstgivande varor, medan ett lämpligt urval av billigare viner
måste vara en grundläggande förutsättning för att möjliggöra en ökande
lättvinskonsumtion. Då större delen av kostnaderna för vinutskänkningen
är fast och oberoende av priset medan en mindre del av kostnaderna hänför
sig till priset, kan de nu berörda nackdelarna undvikas genom att någon
av de båda övriga metoderna anlitas. Då emellertid prisbestämmelsernas utformning
lätt bör kunna anpassas efter framtida kostnads- och prisförändringar
synes den relativt enkla metoden med en kombination av fasta och
rörliga pålägg vara att föredraga. Vid förändrade kostnadsförhållanden
skulle framtida justeringar lätt kunna göras genom reglering av det fasta
pålägget efter lämplig indexserie. Kommittén förordar sålunda att regleringen
av utskänkningspriset av lättviner genomföres i form av bestämmelser
om maximala bruttovinstpålägg bestående av en fast och en rörlig
del.
Starka viner. Beträffande de starka vinerna förordas att såväl den nu utgående
utskänkningsskatten på 30 procent av utminuteringspriset som de
nuvarande åtgärderna för begränsning av restauratörvinsten slopas och att
i stället maximiprisreglering införes på samma sätt som i fråga om de lätta
vinerna.
Kommittén erinrar att börja med om att omfattningen av starkvinsutskänkningen
hittills varit relativt obetydlig i förhållande till utskänkningen
av spritdrycker och lätta viner. År 1954 utskänktes sålunda 5 321 000 liter
spritdrycker och 1 228 000 liter lätta viner men endast 346 000 liter starka
viner. Försäljningsåret 1955/56 omfattade utskänkningen av spritdrycker
3 458 000 liter och utskänkningen av lätta viner 1 234 000 liter. Utskänkningen
av starkvin omfattade endast 272 000 liter. Det kan enligt kommittén
knappast förväntas, att starkvinsutskänkningen i framtiden — om nuvarande
prisrelationer i förhållande till spritdryckerna bibehålies — kommer
att få någon mer betydande omfattning.
När det gäller att åstadkomma en sådan prisavvägning inom utskänkningen
att konsumtionen av alkoholsvagare drycker ökar på bekostnad av de
starkare dryckerna intar, framhåller kommittén, starkvinet en nyckelposition,
såtillvida att de starka vinerna vid eu prissänkning helt naturligt har
större möjlighet att mera omedelbart kunna bli ett alternativ till spritdryckerna,
medan förbättrade prisrelationer för de lätta vinerna i stället har
större betydelse på längre sikt.
Starkvinspriserna bar sedan länge generellt legat över eller på samma
nivå som de vanligaste spritdryckerna. Förhållandet belyses med följande
exempel. Medan 4 cl vermoulh nu i regel betingar ett utskänkningspris
av eu krona 60 öre, kostar efter den senaste spritprisböjningen samma
kvantitet renat brännvin 1 krona 40 öre och kryddat brännvin av ett van
-
54
Kungi. Maj:ts proposition nr 95 år 1957
ligt märke 1 krona 60 öre. Före spritprisernas höjning var skillnaden större,
med ett pris per 4 cl för de nämnda spritsorterna av 1 krona 20 öre respektive
1 krona 40 öre.
Enligt kommitténs mening står det utom tvivel att de starka vinerna
skulle få en avsevärt större betydelse än nu som ersättning för spritdryckerna,
därest en mer betydande prissänkning på de förra kunde uppnås
och en sådan ordning skapas, att restauratörerna får ett ökat intresse av
att utskänka starkvin i stället för spritdrycker. Då en förutsättning härför
enligt kommitténs mening synes vara, att såväl den nuvarande vinstnedskrivningen
som den särskilda utskänkningsskatten på starkviner slopas,
har kommittén ansett sig böra upptaga bägge dessa spörsmål till övervägande.
Vid denna prövning har kommittén icke kunnat finna att några mer betydande
skäl talar emot de ifrågasatta åtgärderna, därest utskänkningspriset
på starka viner samtidigt underkastas reglering på samma sätt som tidigare
förordats beträffande de lätta vinerna. Utskänkningspriserna på vermouth
skulle härigenom komma att sjunka till närmare hälften av de nuvarande
priserna. Kommittén anför följande.
Erinras bör att starkvinet icke torde vara föremål för missbruk eller medverka
till uppkomsten av alkoholmissbruk. Å andra sidan kan flera andra
betydande fördelar ernås med en dylik reform. Avsevärda lättnader kan
sålunda vinnas såväl för de kontrollerande administrativa myndigheterna
som för de berörda företagen. Såvitt angår avlastningen för myndigheterna
må här endast påpekas, att antalet vinrestauranger som nu med hänsyn
till vinstnedskrivningen och utskänkningsskatten måste underkastas särskild
kontroll — och för vilka kontrollbehovet i angivna hänseenden skulle
bortfalla — utgör inemot hälften av hela antalet restauranger med utskänkningsrättigheter.
Bortsett från detta och från de företagsekonomiska fördelarna
för restaurangerna skulle de nu ifrågasatta åtgärderna emellertid
dessutom — på samma sätt som förslagen i avseende på lättvinsutskänkningen
— förbättra de ordinarie restaurangföretagens konkurrensläge gentemot
de s. k. fria festvåningarna.
Reservanterna Axelsson och Rudbeck förordar, att den fria prisbildningen
bibehålies och anser, att även om lägre vinpriser leder till ökad konsumtion
av viner, så kommer detta icke att medföra någon minskning av starkspritskonsumtionen.
Vidare påpekas att en prisreglering enligt kommittémajoritetens
förslag kommer att medföra betydande minskning av inkomsterna
på vinutskänkningen, särskilt för de mera högklassiga restaurangerna. Det
framhålles, att denna inkomstminskning måste resultera i antingen höjda
måltidspriser eller standardsänkning. Reservanten Wadell har anslutit sig
till kommittéförslaget i fråga om maximiprisregleringen, men anser att marginalerna
bör sättas betydligt högre än i majoritetens förslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 9b år 1957
55
Remissyttranden
Kommitténs förslag om införande av maximiprisreglering på viner tillstyrkes
eller lämnas utan erinran i princip av kontrollstyrelsen, statskontoret,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus och Jämtlands
län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Östergötlands och Malmöhus
län, Nya syslemaktiebolaget, Riksförbundet Landsbygdens folk och Kooperativa
förbundet. Flertalet av de nu nämnda remissinstanserna påyrkar dock
större marginaler än som föreslagits av kommittén. Nya systemaktiebolaget
förordar sålunda en höjning av det rörliga pålägget från 25 till 35 procent
av inköpspriset. Kontrollstyrelsen föreslår att prismarginalen beräknas i förhållande
till utminuteringspriset och för helbutelj bestämmes till 100 procent
på den del därav, som ligger under 4 kronor och 40 procent på överskjutande
belopp. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår differentiering av
marginalerna efter restaurangernas standard i syfte att minska olägenheterna
för företag av de högsta klasserna.
Fri prissättning i enlighet med det av reservanterna Axelsson och Rudbeck
framförda yrkandet förordas av länsstyrelsen och länsnykterhetsnämnden
i Kristianstads län, Aktiebolaget Trafikrestauranger, Sveriges hotell- och restaurantförbund,
Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund, Tjänstemannaförbundet
för hotell och restauranger, Svenska turisthotellens riksförbund
och Stockholms handelskammare. Enligt länsstyrelsen och länsnykterhetsnämnden
i Kristianstads län bör dock möjlighet skapas att vidtaga
åtgärder i sådana fall där brist på konkurrens föranlett för hög prissättning.
Sveriges centrala restaurangaktiebolag anser att väl tilltagna marginaler
bör tillåtas om prisreglering anses påkallad men anser att det bör
allvarligt övervägas om icke prissättningen i varje fall på lätta viner kan
få vara fri liksom hittills.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att priserna bör differentieras
efter restaurangernas standard, därest maximiprisreglering införes.
Länsstyrelsen i Kalmar län, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Nationaltemplarorden
och De kristna samfundens nykterhetsrörelse ställer sig i
mycket kritiska till tanken på prissänkning på vinområdet bl. a. då en sådan
antas främja konsumtionen av alkoholhaltiga drycker snarare än åstadkomma
en övergång från starkare till svagare alkoholdrycker. Landsförbundet
hemställer, att frågan i varje fall utreds grundligt innan några åtgärder
vidtas. IOGT uttalar sig i nära anslutning till de nu nämnda yttrandena.
Förslaget om slopande av vinstbegränsning och utskänkningsskatt beträffande
de starka vinerna lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Bland de principiellt tillstyrkande remissinstanserna uttalar Nya systemaktiebolaget
i huvudsak följande.
Enligt bolagets uppfattning synes kommitténs skäl för den föreslagna
maximiprisregleringen välgrundade. Bolaget vill särskilt framhålla, att nå
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1957
gon principiell invändning mot en sådan reglering knappast kan vara befogad
med hänsyn till den monopolställning som restaurangerna erhållit genom
rättighetssystemet. Om statsmakterna utlämnar en monopolrätt, torde
det få anses vara ett samhällsintresse, att regler samtidigt uppställes, som
förhindrar obehörigt utnyttjande av denna monopolrätt. Av särskild vikt
är detta givetvis i förevarande sammanhang, där det ur nykterhetspolitiska
synpunkter är önskvärt att åstadkomma en lämplig prisrelation mellan vin
och spritdrycker i utskänkningen.
Bolaget finner sig särskilt böra understryka, att åtgärder otvivelaktigt bör
vidtagas mot den ogynnsamma utveckling som vinutskänkningen undergått.
Spritdryckernas dominerande position inom utskänkningen har sålunda under
senare år icke försvagats. Medan utvecklingen inom utminuteringen
från år 1937 och fram till år 1954 — vilket år prisrelationerna skattevägen
gjordes gynnsammare för vinerna — resulterade i en ökning av vinförsäljningen
med över 100 procent mot en spritförsäljningsökning av knappt 10
procent, inträffade det motsatta förhållandet inom utskänkningen. Under
samma tid ökade nämligen spritutskänkningen med 63 procent och vinutskänkningen
endast med 20 procent.
Såvitt bolaget kan förstå har den fria prissättningen på vin inom utskänkningen
spelat en icke oväsentlig roll som återhållande faktor mot eu gynnsammare
utveckling. För att bryta den hittillsvarande, oförmånliga utvecklingen
torde det därför vara önskvärt med en prisreglering för vinerna, som
medför en sådan prisrelation till spriten, att vinet verkligen framstår som
ett — även prismässigt — fördelaktigt alternativ till spriten.
De framförda yrkandena om höjning av marginalerna motiveras av hänsyn
till de svårigheter för restauranger av högre klass som skulle uppstå om
kommitténs förslag genomfördes. Det framhålles också, att eu fri prissättning
skulle ge bättre utrymme för priskonkurrens olika företag och företagstyper
emellan.
Aktiebolaget Trafikrestauranger bestrider att någon vinst ur nykterhetssynpunkt
står att vinna genom en prisreglering. En prisreglering skulle för
övrigt drabba de högklassiga restaurangerna — där gästernas konsumtionsval
icke nämnvärt bestämmes av prissättningen — särskilt hårt. Bolaget
anför.
Ehuru A. B. Trafikrestauranger vid sin prissättning av viner på järnvägsrestaurangerna
och i trafikutskänkningen på grund av sin prispolitik inte
nämnvärt beröres av en statlig maximiprisreglering på detta område, får vi
dock deklarera den principiella inställningen, att prisbildningen på vin alltjämt
borde få förbli fri eller i varje fall inte göras stereotyp i den utsträckning,
som kommitténs majoritet i betänkandet föreslår. Åtskilliga tecken
tyder på att den »gästens marknad», som man inom landets restaurangnäring
länge varit beredd på, redan är här, varvid den sundaste och effektivaste
av alla prisregulatorer — den fria konkurrensen om kunderna — automatiskt
inkopplas på ett helt annat sätt än som på mycket länge varit fallet i
vårt land, där motboks- och mattvångssystem i stor utsträckning fört restaurangernas
gästfrekvens in på konstlade banor. Nu attraherar inte alkoholen
i och för sig längre restauranggästerna. Rent volymmässigt sett och ställd
i förhållande till utminuteringen är utskänkningen obetydlig. Därest en önskvärd
konsumtionsöverflottning från spriten till vinet kan vinnas prissättningsvägen,
erbjuder utminuteringen gott utrymme för åtgärder. Restaurangerna
är härvidlag ingen faktor av betydelse att räkna "med. Många av
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 9\ år 1957
dem —- hela den statliga sektorn och flera andra — är redan »billiga» i sin
vinprissättning. De som inte är det är inte heller billiga med avseende på
andra varor. Detta vet publiken och kan välja fritt, var och en efter sitt skön.
Inte hotas folknykterheten av de mera exklusiva restaurangföretagen högre
upp på den allmänna prisskalan. Sådana finns i alla civiliserade länder och
har tydligen, i varje fall i begränsat antal, livsrum även hos oss. Deras publik
rättar inte sina beställningar av alkoholhaltiga drycker vare sig efter den
volymprocent alkohol dessa innehåller eller det pris de betingar. Inte heller
kan man förvänta att den skall använda vin som surrogat för spritdrycker.
Ett våldförande av den prissättning dessa restauranger på grund av sitt allmänna
kostnadsläge (påkostade lokaler, publikattraktioner och högklassig
service) måste tillämpa, skulle inte tjäna något socialt ändamål alls, men
väl för de drabbade medföra ett ekonomiskt bakslag som kanske äventyrar
deras existens eller i lindrigaste fall verka standardförsämrande. Detta kan
knappast vara lagstiftarnas mening.
Också Sveriges hotell- och restaurantförbund uppehåller sig vid de svårigheter
som skulle uppstå för restauranger av högre klass vid en prisreglering.
Man frågar sig, om en dylik behandling av A 1-restaurangerna verkligen
kan ha något intresse ur nykterhetssynpunkt. Vad särskilt beträffar
den bundna vinprissättningen, som alldeles exceptionellt hårt drabbar dessa
restauranger, uppges syftet med den vara att främja övergång från starkare
till svagare drycker. Det må då framhållas, att spritdryckskonsumtionen på
A 1-restaurangerna redan är så måttlig, att det icke finnes någon praktisk
möjlighet och knappast heller något nykterhetsintresse att ytterligare minska
den. Under sådana förhållanden — då nykterhetspolitiska motiv för ingrepp
gentemot de högklassiga företagen saknas — kan man tyvärr icke undgå det
bestämda intrycket att majoritetens förslag, i vad det gäller de ekonomiska
villkoren för dessa restauranger, bottnar i fientlig inställning mot desamma.
Majoriteten önskar tydligen en nivellering av hela vårt restaurangväsen.
Då vi anse, att den fientliga inställningen mot de högklassiga restaurangerna
är ej blott orättvis utan även ur olika synpunkter menlig för hela restaurangnäringen,
kunna vi icke underlåta att något uppehålla oss vid dessa
restauranger och deras roll i näringen och samhället. De fylla ett lika stort
behov som restauranger av enklare slag, och det är icke rätt att betrakta dem
som en lyxföreteelse. De äro i olika avseenden tongivande för utvecklingen
inom näringen och ge impulser till restaurangkulturens höjande över hela
fältet. De äro vidare av stor betydelse för utbildningen inom facket, icke
blott så, att de i stor utsträckning mottaga våra egna lärlingar utan även så,
att de ha de största möjligheterna att ordna med internationellt utbyte av
personal och lärlingar. Man bör heller icke bortse från de högklassigare restaurangernas
betydelse ur turistisk synpunkt. Turisterna bedöma till stor
del ett land efter dess restauranger, och det är då naturligen av intresse, att
högklassiga sådana finnas. I dag jämföras våra förnämsta A 1-restauranger
på ett för Sverige hedrande sätt med de förnämsta restaurangerna i de stora
världsstäderna. Att A 1-restaurangerna — trots måttfullhet i prissättningen
på mat och obetydlig förtjänst på sprit — ändock kunnat upprätthålla sin
nivå har varit möjligt genom att de haft stor vinomsättning och kunnat ta
ut relativt hygglig förtjänst på lätta viner. Enligt förslaget skulle de betagas
denna möjlighet. Förutsättningarna för dem att upprätthålla sin höga standard
skulle därmed försvinna, och de måste bli offer för likriktningen.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år J957
Förbundet framhåller i övrigt risken för att restauratörernas intresse för
vinutskänkningen skulle minska och att en sänkning av vinpriserna i första
hand bör åvägabringas genom en sänkning av omsättningsskatten.
Vi anse det ytterst vanskligt att på grund av vinprisregleringen göra någon
prognos för framtiden om konsumtionsinriktningen. Själva äro vi av den
bestämda uppfattningen, att en vinprissänkning, i varje fall på de enskilda
restaurangerna, ej i någon större grad påverkar gästernas konsumtionsvanor.
Med den snäva vinstmarginalen skulle man f. ö. kunna tänka sig, att restauratörens
intresse av ökat utbud av viner kommer att bli väsentligt försvagat.
Man måste även utgå från att hans möjligheter att hålla ett rikhaltigt sortiment
blir mindre och att detta kan påverka gästens intresse för vin i negativ
riktning.
Över huvud taget anse vi majoritetens inställning att med bortseende från
företagsekonomiska synpunkter genom prisreglering å vinerna dirigera utvecklingen
i önskad riktning förkastlig. Målsättningen att främja övergång
-rån starkare till svagare drycker kan nås på annat sätt. Som förut framhållits
har det ökade bruttovinstuttaget på viner berott bl. a. på den förda
vinstnedskrivningspolitiken. Tager man, som synes oss naturligt, frågan om
vinstbegränsningen på spritdrycker under omprövning och såsom vi föreslagit
medger större ersättning, behöva icke vinpriserna bära så stor del av kostnaderna,
och kunna alltså sänkas. Relationen mellan priserna skulle även
genom de dubbelverkande omständigheterna bli nykterlietspolitiskt sett förmånligare.
Anses sänkning av priserna å lätta viner ur nykterhetssynpunkt
mycket angelägen, torde i första hand ett borttagande av omsättningsskatten
å dessa viner böra tagas under omprövning.
Sveriges centrala restaurangaktiebolag anför följande.
Att lägre priser kunna stimulera efterfrågan är uppenbart och har även
kunnat konstateras på förevarande område, exempelvis i samband med skattelättnader
på viner. Det är emellertid lika tydligt, att även andra faktorer
på ett väsentligt sätt kunna göra sig gällande. En sådan faktor är den större
eller mindre aktiviteten i utbudet. Härom har kommittén självfallet icke
varit omedveten. Hela principen om avveckling av enskilda vinstintressen
inom rusdrycksförsäljningen vilar ju på insikten om betydelsen av styrkan
i utbudet. Denna insikt är alltså även fundamentet för kommitténs förslag
i ersättningsfrågan. Om det är ett intresse att öka vinförsäljningen på spritdrycksförsäljningens
bekostnad, synes man icke böra avstå från den sporre
härtill, som en friare vinstbildning på vinerna från den av kommittén angivna
utgångspunkten erbjuder. Det har under senare år otvivelaktigt verkat
befordrande på restaurangernas vinförsäljning, att företagarna haft ekonomiskt
intresse av att instruera sin försäljningspersonal att hellre sälja vin
än sprit. Kommittéförslaget innebär en utjämning härvidlag, vilken är desto
°gynnsammare, som den främst drabbar de restauranger, vilkas publik är
minst känslig för priset och i sin spritkonsumtion säkerligen icke nämnvärt
påverkas av vinprissättningen.
Från dessa utgångspunkter får bolaget förorda, att om en inaximering av
vinpriserna anses påkallad, väsentligt större vinstmarginaler måtte inrymmas
i priserna, än vad kommittén föreslagit. Då erfarenheten emellertid visat,
att maximipriser ha en benägenhet att bli normalpriser, anser bolaget det
böra allvarligt övervägas, om icke prissättningen på viner, i varje fall på lättvin,
liksom hittills kan få vara fri.
59
Kungl. Alaj.ts proposition nr 9''r år 1957
Länsstyrelsen i Kalmar län och flertalet nykterhetsorganisationer betonar
att vin är en alkoholtillvänjande dryck och anser att lägre vinpriser icke kommer
att leda till minskad spritkonsumtion utan till ökad total alkoholkonsumtion.
Ncitionaltemplarorden anför följande.
Vid sitt övervägande av prissättningen å spritdrycker, vin och Öl har
kommittén också helt och hållet horsett från konkurrensförhållandet mellan
vinerna och de alkoholfria festdrycker, som statsmakterna genom ett annat
beslut vid 1954 års riksdag ansett sig böra främja. I övrigt utgår förslaget
från föreställningen alt man genom vidgningen av prisdifferensen mellan
spritdrycker å ena sidan och vin och starköl å den andra skall kunna åstadkomma
en förskjutning av rusdryckskonsumtionen från spritdrycker till
svagare drycker. Ett liknande inflytande tillmäter kommittén restauratörens
vinstmarginal å de olika slagen av drycker.
Något erfarenhetsmaterial som stöder dessa föreställningar har kommittén
icke åberopat. De växlingar med priset som konsumtionen i olika lände
företett ger icke något stöd åt föreställningen, att spritkonsumtionen
genom en vid prisdifferens mellan spritdrycker å ena sidan och vin och Öl
å den andra skulle kunna i nämnvärd grad överföras till dessa svagare drycker.
Det kan dessutom antagas att restaurangbesökaren långt mindre överväger
prisdifferensen än utminuteringskunden, att med andra ord konsumtionens
priselasticitet i vad den avser prisförändringar både å varan själv
och å tänkbara ersättningsvaror är väsentligt mindre i utskänkningen än i
utminuteringen.
Däremot är det antagligt att restauratörens utbudsvilja påverkas av vinstmarginalens
storlek. Det är emellertid svårt att förena en hög vinstmarginal
för restauratören med ett lågt pris för kunden och i detta konfliktläge synes
kommittén ifråga om vinerna ha gett ett så starkt företräde åt kundpriset,
att den krympta vinstmarginalen för restauratören knappast ger denne något
starkare incitament att arbeta för förskjutning från sprit- till vinkonsumtion.
Servitörens drickspenningsintresse kommer med ökad styrka att
vara knutet icke till de billiga vinerna utan till de dyra spritdryckerna.
Så ovissa till sina verkningar är överhuvudtaget de av kommittén föreslagna
prissänkningarna å vin, att det med fog kan befaras, att de därigenom
för kunden frigjorda penningmedlen kommer att användas för en ökad
alkoholkonsumtion till en del också i form av spritdrycker.
De kristna samfundens nykterhetsrörelse uttalar sig sålunda.
Om DKSN icke anser sig kunna tillstyrka de föreslagna åtgärderna för
att driva över konsumtionen från alkoholstarka till alkoholsvaga drycker
(borttagandet av utskänkningsskatten på starkvinei och prismaximering
beträffande alla slag av viner), beror det icke på önskvärdheten av en sådan
omfördelning av alkoholvanorna utan på de föreslagna åtgärdernas otillräcklighet
för att uppnå den åstundade förskjutningen. De föreslagna åtgärderna
bygger nämligen på hypotesen, alt en ökad konsumtion av alkoholsvaga
drycker automatiskt driver tillbaka konsumtionen av starksprit och
därmed även alkoholskadorna. DKSN vill med skärpa understryka, att denna
i den aktuella nykterhetspolitiska diskussionen ofta åberopade hypotes
icke hittills bekräftats av erfarenheten. Den är tills vidare icke något annat
än en hypotes. Den franska situationen med en omfattande vinkonsumtion
har ej minskat starkspritskonsumtionen eller alkoholismen. Även om det i
ett givet ögonblick får anses som ett framsteg ur nykterhetspolitisk synpunkt,
att alkoholkonsumtionen omfördelas på antytt sätt har man åtminsto
-
60
Kungl. Maj.ts proposition nr .91 år 1957
ne icke för närvarande belägg för att icke grundlagda vanor att dricka alkoholsvaga
drycker på längre sikt leder över till konsumtion av starkare alkoholdrycker.
Tillvänjningsmekanismen synes ha den rent fysiologiska karaktären,
att behov av alkoholstarkare drycker växer fram, sedan väl alkoholvanan
skapats t. ex. med vinkonsumtion. Därtill får man icke bortse från
risken av vinalkoholism. Här är åter Frankrike ett avskräckande exempel,
sedan nu detta lands myndigheter börjat öppet avslöja hur de franska nykterhetsförhållandena
faktiskt är beskaffade.
Enda sättet att tränga undan starkspriten är för övrigt att höja dess pris.
Den föreslagna prisnedsättningen på vinerna kommer nämligen med all
sannolikhet att skapa ekonomiskt utrymme för ökad starkspritskonsumtion.
Eventuellt skulle en större vinkonsumtion kunna bli följden utan att eu
minskad spritdryckskonsumtion komme till stånd, vilket icke kan anses
vara en nykterhetspolitisk vinst. DKSN vill också erinra om att det för närvarande
av finanspolitiska skäl och för att skapa ekonomiskt utrymme för
fortsatta sociala reformer är aktuellt alt öka området för den indirekta
beskattningen. Det kan i detta läge icke vara försvarligt att avskaffa en indirekt
skatt på klart umbärliga varor med minskande skatteinkomster för
det allmänna som resultat. Slutligen skulle de alkoholfria dryckerna komma
i sämre läge ur prissättningssynpunkt än alkoholdryckerna, om utskänkningsskatten
på starkviner slopas och priserna för olika viner i förbilligande
syfte maximeras.
IOGT ställer sig tvivlande till möjligheterna att genom ökad konsumtion
av alkoholsvagare drycker åstadkomma någon minskning av starkspritkonsumtionen.
Man framhåller emellertid att det självfallet är önskvärt med
en förskjutning av konsumtionen från starkare till svagare drycker och förordar
därför en prisdifferentiering, som kan göra de sistnämnda köplockande
i förhållande till de förra. En sådan differentiering förutsätter —
betonas det — att utskänkningsskatten på starksprit bibehålies. Härjämte
måste emellertid tillses att priset på vin icke blir så lågt, att detta icke lockar
till övergång från alkoholfria drycker. Organisationen anför följande.
En svaghet i kommitténs framställning är dock, att den inte har tagit upp
förhållandet mellan de svagare alkoholdryckerna och de alkoholfria dryckerna
till granskning. Vid låga priser på de förra kan det uppstå en prismässig
konkurrens med de senare, och de låga priserna kan locka personer att övergå
från alkoholfria drycker till alkoholhaltiga alldeles som man förutsätter
att starkspritkonsumenter delvis skall övergå till alkoholsvagare drycker genom
de lägre priserna. Farorna av att personer övergår från konsumtion av
alkoholfria drycker till alkoholhaltiga, låt vara av svagare slag, eller ökar
sin konsumtion av de sistnämnda på de förstnämndas bekostnad är så mycket
större, som de alkoholsvagare dryckerna i betydande utsträckning har
visat sig vara en väg till starkspritkonsumtion.
Samtidigt som man genom skillnader i priserna söker locka starkspritkonsumenter
att flytta över en del av sin konsumtion till svagare spritsorter,
måste man genom andra differenser söka hindra andra personer att övergå
från konsumtion av fruktdrycker, läskedrycker och andra alkoholfria drycker
till alkoholhaltiga drycker. De maximipriser, som utredningen har föreslagit
för de alkoholsvagare dryckerna bör alltså sättas så högt, att priset
icke lockar till ökad alkoholkonsumtion utan endast har en köplockande inverkan
på starkspritkonsumenterna. Enklast synes man kunna uppnå en
sådan avvägning, om man genomför maximiprisregleringen i samband med en
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 9t år 1957
ökning av utminuteringspriset på starkspriten. Detta bör få slå igenom på
starkspritpriserna inom utskänkningen, medan vin- och starkölspriserna bibehålies
oförändrade. Skulle det visa sig, att man trots detta tillvägagångssätt
inte får en ur nykterhetssynpunkt lämplig prisavvägning mellan alkoholfria
och alkoholsvaga drycker, får man undersöka möjligheterna av en
minimiprisreglering av de sistnämnda.
Departementschefen
Prissättningen på viner — såväl lätta som starka — har hittills i huvudsak
varit fri. Beträffande de starka vinerna har dock sedan 1937 gällt samma
vinstbegränsande åtgärder som för spritdryckerna. De starka vinerna
har dessutom belagts med utskänkningsskatt. Utskänkningsskatten utgår
för närvarande med 30 procent av utminuteringspriset.
Utskänkningsvinstkommittén föreslår nu att såväl den särskilda vinstbegränsningen
som utskänkningsskatten slopas för starkvinernas del samt
att alla viner göres till föremål för maximiprisreglering. Härjämte förordas
att det nuvarande vinstandelssystemet slopas och att systembolagets handelsvinst
på vanligt sätt uttages i partihandelspriset.
Mot förslaget att slopa vinstbegränsningen och utskänkningsskatten på
starka viner har från det stora flertalet remissinstanser icke anförts någon
erinran. Vad åter beträffar införandet av prisreglering på viner har kommittéförslaget
visserligen i princip tillstyrkts av ett stort antal remissinstanser.
Därvid har emellertid i många fall det föreslagna maximipålägget ansetts
alltför snävt begränsat. Restaurangnäringens företrädare har förordat
fortsatt fri prissättning, medan å andra sidan de i ärendet hörda nykterhetsorganisationerna
anfört kritik mot tanken på sänkning av prisnivån
för vinerna särskilt med hänsyn till den ogynnsamma prisrelation som därvid
skulle uppkomma mellan viner och alkoholfria drycker.
Huvudfrågan i detta sammanhang blir helt naturligt den föreslagna vinstmaximeringen
på viner.
I motiveringen för sitt förslag har kommittén hänvisat till den hittillsvarande
oförmånliga utvecklingen av särskilt lättvinsutskänkningen, vilken
framträder såväl i jämförelse med spritdrycksutskänkningen som med utminuteringen
av vin. Att den hämmande faktorn härvidlag utgjorts av den
relativt höga prissättningen inom vinutskänkningen är enligt kommittén
tydligt och kommittén har därför ansett nödvändigt att prisreglering införes.
Endast härigenom skulle en sådan prisrelation mellan spritdrycker och
viner kunna uppnås att valet av de senare för konsumenterna framstår som
ett fördelaktigt alternativ.
Genom en maximiprisreglering av föreslagen art skulle utan tvivel bättre
möjligheter skapas för lättvinerna att hävda sig gentemot spritdryckerna.
Förslaget är emellertid förbundet med vissa nackdelar. Det bör ihågkommas,
att den nuvarande böga prissättningen på lättviner till väsentlig del utgör
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1957
en direkt följd av de begränsningar som upprätthållits i fråga om restauratörernas
ersättningar för spritutskänkningen. Dessa ersättningar motsvarar
i allmänhet inte ens tillnärmelsevis de direkta omkostnaderna. Restauratörerna
har i anledning härav ansett sig tvungna att söka kompensation inom
andra varuslag, vilket bl. a. gått ut över lättvinerna. Genomföres nu en vinstbegränsning
i fråga om dessa i enlighet med kommitténs förslag, kan det
inte uteslutas att detta leder till prishöjningar på mat, kaffe, vanligt Öl och
läskedrycker. I detta sammanhang kommer även priserna på alkoholfria
festdrycker i blickpunkten. Vad från nykterhetsofganisationernas sida framhållits
om önskvärdheten av en lämplig prisrelation mellan dessa drycker
och vinerna är enligt min mening värt att beaktas.
Härtill kommer, att om förslaget skulle genomföras oförändrat, detta
skulle leda till ett särskilt stort inkomstbortfall för vissa restauranger i
högre prisklass. Med tanke härpå har, som redan nämnts, ett stort antal remissinstanser,
däribland kontrollstyrelsen och Nya systemaktiebolaget, förordat
höjningar i de av kommittén föreslagna vinstmarginalerna. Även enligt
min mening skulle sådana höjningar vara ofrånkomliga. Jag utgår därvid,
liksom kommittén och här avsedda remissinstanser, ifrån att en differentiering
olika restauranger emellan av praktiska skäl inte bör ifrågakomma.
Intages denna ståndpunkt blir emellertid det av kommittén åberopade
nykterhetspolitiska värdet av förslaget väsentligen förringat. Dess betydelse
skulle i huvudsak inskränka sig till att reducera de högsta priserna. I regel
uttas dessa på s. k. A 1 restauranger, vilka redan har en gynnsam omsättningsrelation
mellan spritdrycker och lättviner.
Med det anförda har jag inte velat för all framtid taga avstånd från tanken
på en prisreglering. De här angivna olägenheterna är emellertid så betydande,
att jag inte anser mig kunna förorda att förslaget nu genomföres.
Den omständigheten att restaurangerna efter motbokssystemets avskaffande
långt mer än tidigare är beroende av gästernas önskemål synes kunna
skapa förutsättningar för att frågan skall kunna lösas utan ingripande från
samhällets sida. Man bör därför kunna våga försöket med fria vinpriser och
avvakta de erfarenheter som detta ger.
Jag övergår härefter till kommitténs förslag att slopa utskänkningsskatten
på starkvin och de s. k. vinstandelarna på viner. Mot dessa förslag
synes icke någon vägande invändning kunna göras. Att utskänkningsskatten
på starkvin bör borttagas, följer redan av den ståndpunkt som jag intagit
i fråga om motsvarande skatt på spritdrycker. Förslaget möjliggör en
inte oväsentlig prissänkning för vinerna. Det kan tilläggas, att ifrågavarande
inkomstposter har ringa betydelse från statsfinansiell synpukt och att
förslagets genomförande skulle innebära en värdefull administrativ förenkling.
Jag biträder alltså kommitténs förslag i dessa delar.
Såsom framgår av det nyss anförda förutsätter jag att bortfallet av utskänknmgsskatt
och vinstandelar på vinerna kommer att föranleda sänk
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
63
ningar i utskänkningspriserna. Skulle så inte bli fallet, får givetvis frågan
om maximiprisreglering förnyad aktualitet.
Slopandet av utskänkningsskatten på starkvin medför ett årligt inkomstbortfall
om ca en milj. kronor, medan vinstandelarnas avskaffande innebär
en intäktsminskning för systembolaget med ca 3 milj. kronor per år.
Folkrestaurangmonopolet m. m.
Kommittén
För att i enlighet med de givna direktiven kunna pröva frågan om ersättning
för spritdrycksutskänkningen skall utgå efter lika grunder till såväl allmänna
som enskilda företag har kommittén funnit det nödvändigt att till principiellt
övervägande uppta spörsmålet om bibehållande av de allmänna företagens
ensamrätt att driva folkrestauranger.
Kommittén föreslår, att den nuvarande ensamrätten slopas och att i fortsättningen
utskänkningsrätten endast i vissa fall — när så finnes påkallat
av särskilda skäl till främjande av nykterhet eller ordning —- förbehålles
dessa bolag.
Av de föreskrifter som kontrollstyrelsen utfärdat för utskänkningen kvarstår,
framhåller kommittén, endast en, som är direkt hänförlig till folkrestaurangerna
— den som gäller lägsta pris för måltid vid förtäring av rusdrycker.
Minimipriset för måltid skall för närvarande utgöra 2 kronor 50
öre för restauranger i allmänhet och 1 krona 50 för folkrestauranger. Det
fastställda lägre minimipriset för måltid på folkrestaurangerna utgör —
påpekas det — ett slags auktorisation av restaurangen som folkrestaurang
och blir ofta den enda definition som — sedan lokalerna upprustats och en
helt annan publik är tidigare erhållits — kan knytas till begreppet folkrestaurang.
Kommittén föreslår att ifrågavarande föreskrifter om måltidspriser
slopas.
Kommittén erinrar inledningsvis om att den föreliggande frågan har en
ekonomisk sida, eftersom den kostnadsersättning som de allmänna företagen
hittills uppburit varit lägre för folkrestaurangavdelningarna än för
restaurangavdelningar av högre klass. Denna lägre ersättning har varit motiverad
dels av att kostnaderna för utskänkningen på grund av den enklare
standarden varit lägre och dels av det speciella monopolvärde som varit knutet
till folkrestaurangerna och som anses ha tillfört dessa en större omsättning
överhuvudtaget, än som eljest skulle ha varit fallet.
I fortsättningen påpekas att någon klar definition av begreppet folkrestaurang
icke finnes. Det har sålunda visat sig att intendenterna för utskänkningsärenden
i samband med överlåtelse av utskänkningstillstånd
ibland har ställts inför besvärliga avgöranden, då det gällt att bedöma, huruvida
en viss restaurang eller eu avdelning av eu sådan skall anses vara
en folkrestaurang eller icke.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
Kommittén finner, att folkrestaurangerna endast i begränsad omfattning
har kommit att fylla sin nykterhetspolitiska uppgift enligt de ursprungliga
intentionerna. Under motbokssystemets tid utgjorde en stor del av spritkonsumtionen
i betydligt högre grad på dessa än på andra restauranger ett
rent komplement till motboksspriten. Vidare påpekas, att det övervägande
antalet av folkrestaurangerna lokaliserats till de stöi-re städerna och endast
ett mindre antal till andra orter. Detta sammanhänger i viss utsträckning
med att de allmänna bolagen av ekonomiska skäl icke ansett sig kunna
driva folkrestauranger på dessa mindre orter. Enskilda företag å platser, där
de allmänna företagen icke är representerade, har å andra sidan på grund
av den nuvarande lagstiftningen varit förhindrade att inrätta enklare, med
folkrestauranger jämförbara avdelningar på sådana orter. Härigenom har
befolkningen i och kring dessa orter icke samma möjligheter som innevånarna
i städer och samhällen, där folkrestauranger finnes, att göra mindre
kostnadskrävande restaurangbesök.
Kommittén framhåller, att den fortgående och framför allt efter andra
världskriget starkt accentuerade höjningen av levnadsstandarden i väsentlig
grad har ryckt undan de förutsättningar under vilka detta monopol
ursprungligen tillkom samt att en stark standardutjämning mellan allmänna
och enskilda restauranger numera skett. Kommittén fortsätter.
Den demokratiska samhällsutvecklingen har utjämnat eller undanröjt skillnaderna
mellan olika samhällsklasser och grupper, och motiv för en officiell
klassificering av restauranger saknas därför helt numera. Detta förhållande
har även beaktats av de allmänna restaurangföretagen, vilka redan
långt före 1954 års reform i betydande omfattning genomfört en standardhöjning
av folkrestaurangernas lokaler och inventarieutrustning.
Den starka omsättningsminskningen på folkrestaurangerna efter den 1
oktober 1955, vilken minskning — i nästan lika stor utsträckning — har
gällt även andra varor än rusdrycker, har föranlett de allmänna företagen
att påskynda den tidigare inledda processen för att därmed söka snabbare
anpassa rörelsen vid folkrestaurangerna till det nya läget. Genom åtgärder
av olika slag, som samtliga verkar standardhöj ande, förändras restaurangtypen
och man vänder sig till ett annat och mera differentierat gästklientel,
vars intresse av ett restaurangbesök icke i första rummet är att konsumera
spritdrycker. Åtgärder av detta slag är förtjänta av erkännande och de
står i linje med den sociala uppgift, som statsmakterna har anförtrott de
allmänna restaurangföretagen.
Omdaningsprocessen beträffande folkrestaurangerna medför emellertid,
att den skillnad i gästhänseende och standard mellan allmänna och enskilda
restauranger, som tidigare fanns och till vilken man genom vaga definitioner
sökte knyta begreppet folkrestaurang, genom den pågående utvecklingen
undan för undan utjämnas. Man torde även kunna konstatera, att en
del av de allmänna företagens restauranger av prisklass B 3 — dvs. de egentliga
folkrestaurangerna — numera har fullt jämförbar eller till och med
bättre standard än många enskilda restauranger av prisklass B. Härigenom
bär vuxit fram och utvecklas vidare ett jämbördsförhållande i konkurrenshänseende
mellan allmänna och enskilda restauranger, som enligt kommitténs
asikt också bör innebära lika ekonomiska villkor för de båda företagstyperna
i avseende å ersättning för utskänkning av spritdrycker.
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
65
Ett av de väsentliga sociala motiven vid tillskapandet av folkrestaurangmonopolet
var, säger kommittén vidare, att åstadkomma goda ordnings- och
nykterhetsförhållanden på folkrestaurangerna. Då utvecklingen emellertid
lett till, att folkrestauranger i traditionell mening successivt håller på att
försvinna och allmänna och enskilda restauranger härigenom blivit alltmer
jämställda i avseende på gästklientelet, är det enligt kommitténs mening
icke nödvändigt att vidmakthålla folkrestaurangmonopolet med åberopande
av de sociala uppgifter, som tillagts de allmänna företagen.
Beträffande slopandet av förut berörda bestämmelser angående måltidspriser
i samband med spritutskänkning anföres följande.
Det före den 1 oktober 1955 rådande systemet med s. k. restriktionsrätter,
vilka ofta och särskilt på folkrestaurangerna icke förtärdes av gästerna,
torde numera, sedan kvantitetsbegränsningen vid utskänkningen upphört
och det gästklientel som drygade ut motboksransonen genom spritkonsumtion
på restaurangerna till stor del försvunnit, icke längre förekomma. Härtill
kommer, att så låga måltidspriser som de i kontrollstyrelsens cirkulär
angivna minimipriserna icke annat än i enstaka undantagsfall har någon
reell motsvarighet, eftersom de lägsta måltidspriserna även på billigare spritrestauranger
ligger avsevärt över denna nivå. Bibehållandet av minimipriser
i detta sammanhang bidrar enligt kommitténs mening endast till att
konservera begreppet restriktionsrätt, vilket icke kan vara till gagn för
den ordning, nykterhet och trevnad, som enligt den nya rusdryckslagstiftningen
skall karaktärisera förhållandena på en välskött spritrestaurang. I
stället bör bestämmelsen innehålla, att spritförtäring får förekomma endast
i samband med intagande av måltid. Vilket pris måltiden skall betinga bör
enligt kommitténs mening icke göras till föremål för reglerande föreskrifter.
Reservanten herr Wadell avstyrker att folkrestaurangmonopolet avskaffas.
I och för sig bestrider reservanten icke att skillnaden mellan folkrestauranger
och övriga närmast jämförbara restauranger i avseende på standard
alltmer minskas. Han framhåller emellertid, att måltidspriserna däremot alltid
varit och fortfarande är väsentligt lägre på folkrestaurangerna än på övriga
jämförbara restauranger. Vidare påpekas, att visserligen många av
folkrestaurangernas gamla kunder fallit bort efter den 1 oktober 1955 men
att det fortfarande kvarstår kunder av de grupper, som måste betraktas som
i viss mån ömtåliga ur nykterhetssynpunkt. De sociala skälen för ett vidmakthållande
av folkrestaurangmonopolet anses därför icke ha bortfallit.
Slutligen uttalar reservanten den uppfattningen, att kommittémajoriteten
överdrivit svårigheterna alt differentiera begreppet folkrestaurang och alt
laga ställning till uppkommande gränsfall. Han framhåller att ståndpunldstagandet
till eu betydande social fråga icke bör bli beroende av eventuella definierings-
och tillämpningssvårigheter.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 94
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Remissyttranden
Kommitténs förslag om slopande av folkrestaurang monopolet
liar tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Förslaget
avstyrkes emellertid av länsstyrelsen i Kalmar län, Svenska nykterhetsvårdsförbundet,
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Nationaltemplarorden
samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag. IOGT önskar i princip
bibehålla det nuvarande monopolet men vill medge vissa jämkningar i särskilda
fall.
Bland de tillstyrkande remissinstanserna framhåller Nya systemaktiebolaget,
att de allmänna restaurangbolagen bär gjort synnerligen erkännansvärda
insatser för höjande av såväl standard som restaurangkultur på folkrestaurangerna.
Omdaningsprocessen har — erinrar systembolaget — i hög
grad accentuerats efter den 1 oktober 1955 och det anses vara en fråga på
ganska kort sikt när denna har omfattat alla de egentliga folkrestaurangerna.
I och med att restaurangstandarden på detta sätt liöjes, så att någon
egentlig skillnad i standardhänseende ej föreligger mellan allmänna och
enskilda restauranger, är en monopolisering enligt bolagets mening icke
sakligt motiverad.
Sveriges hotell- och restaurantförbund anför bland annat följande.
Den frisläppta utminuteringen har medfört, att förutsättningarna för de
allmänna bolagens folkrestauranger och andra enklare restauranger med
spritutskänkningsrättigheter i särskilt hög grad försämrats. Detta är en
från nykterhetspolitisk synpunkt olycklig utveckling, och vi anse det önskvärt,
att åtgärder vidtagas, så att en återgång till den mera kontrollerade förtäring,
som äger rum på restaurang, främjas. I första hand kan detta, som
förut framhållits, ske genom att prisklyftan mellan utminuterade och utskänkta
drycker minskas. Vi anse det därutöver vara synnerligen angeläget,
att möjligheterna att driva enklare restaurangrörelse med spritutskänkningsrättigheter
breddas. Detta sker, om även företag inom den enskilda
näringen få rätt att driva dylika restauranger. Fn utveckling, där enklare
restauranger över huvud taget kunde bjuda ett verkligt alternativ till den
nu okontrollerade förtäringen, måste vara nykterhetspolitiskt önskvärd och
betydligt bättre än de »anpassningar» av olika slag, som nu skett.
Kontrollstyrelsen utgår vid sitt tillstyrkande av kommittéförslaget från att
monopolbestämmelsernas slopande icke bör i någon högre grad få inverka
på inriktningen av de allmänna restaurangernas verksamhet. Enligt styrelsens
uppfattning är det nämligen ur sociala och ordningsmässiga synpunkter
angeläget att rörelsen vid restauranger av utpräglad folkrestaurangkaraktär
i fortsättningen liksom hittills liandhaves av restaurangföretag utan
enskilt vinstintresse.
Enligt Sveriges centrala restaurangaktiebolag är tiden ännu icke mogen
för en avveckling av folkrestaurangbegreppet. Folkrestaurangerna har _
understryker bolaget — även efter restriktionssystemets slopande sin speciella
ur nykterhetssynpunkt ömtåliga publik och sina speciella problem.
Bolaget anför bland annat följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
67
Vid veckoskiftena äro förhållandena i icke ringa utsträckning desamma
som tidigare, i vissa avseenden komplicerade genom förtäring av utminuteringssprit
före restaurangbesöket. Under veckans övriga dagar erbjuder
folkrestaurangrörelsen som regel icke samma problem som tidigare. Publiken
är emellertid även dessa dagar en annan än inom övriga restaurangavdelningar.
Att folkrestaurangrörelsen alltjämt utgör den socialt sett ömtåligaste
formen av restaurangrörelse framgår också av de talrika inskränkningar
och begränsningar bolagen självmant påtagit sig i fråga om utskänkningen
på dessa avdelningar. Inskränkningarna ha genomförts icke väsentligen
på grund av företagsekonomiska överväganden utan särskilt med hänsyn
tagen till ordning, nykterhet och trevnad på restaurangerna. Det torde
icke rimligen kunna förväntas eller krävas, att enskilda utövare skola i
samma omfattning taga hänsyn till allmänna intressen. Det torde icke heller
vid fri konkurrens på folkrestaurangområdet, exempelvis i Stockholm, bli
möjligt för det allmänna restaurangbolaget att ålägga sig motsvarande begränsningar.
Bolaget vill därför, med den kännedom det har om uppgiftens
natur, bestämt avråda — i varje fall för närvarande — från ett bifall till
kommittéförslaget på denna punkt.
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund finner inte skälen för slopande
av folkrestaurangmonopolet övertygande. Förbundet yttrar vidare.
Det är angeläget påpeka, att ett aktgivande på vissa restaurangbesökares
dryckesvanor alltjämt är påkallat. Tillbörlig återhållsamhet i utskänkningen,
där så erfordras, kan med sannolikhet påräknas endast på de restauranger,
vars enskilda vinstintresse helt bortkopplats. 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning
föreslår i sitt nu aktuella betänkande kallat Ändrade
riktlinjer för rusdrycksförsäljningen; vissa skärpta regler om ntminuteringen
av sprit. Landsförbundet finner med anledning därav ytterligare anledning
att påyrka ett bibehållande av folkrestaurangmonopolet. En skärpning i
bl. a. kontrollen av missbrukarnas inköp i utminuteringsbutikerna kommer
med säkerhet att medföra, att en betydande del av missbrukarklientelet söker
förlägga en del av sin konsumtion till restaurangerna. I en sådan situation
vore det olyckligt, om en uppmjukning beträffande folkrestaurangmonopolet
kommit till stånd, då detta monopol tidigare visat sig ha gynnsamma
verkningar. Ur nykterhetssynpunkt torde ingenting vara att vinna genom
ett slopande av folkrestaurangmonopolet.
1 stort sett efter samma linjer uttalar sig Nationaltemplarorden.
Även enligt IOGT.s uppfattning är det felaktigt att avskaffa folkrestaurangmonopolet.
Då folkrestaurangerna fortfarande mer än andra restauranger
besökes av grupper, som måste ägnas särskild uppmärksamhet ur
nykterhetssynpunkt, anses det lämpligt, att dessa drives av de allmänna
restaurangbolagen. I stället för att som kommittén föreslagit låta ensamrätten
kvarstå, då det i särskilda fall är påkallat med hänsyn till nykterheten
och ordningen, bör man enligt IOGT därför tills vidare bevara folkrestaurangmonopolet
för de statliga bolagen men undersöka vilka eventuella jämkningar
i förhållandet mellan folkrestauranger och andra restauranger, som
kan vara motiverade med hänsyn till de förändrade förhållandena.
Kommitténs förslag om slopandet av de nuvarande in å 1 t i d s p r i s b cs
tämmelser na bar i flertalet yttranden icke föranlett närmare kommentar.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Svenska turisttrafikförbundet tillstyrker förslaget och anser det vara ett
steg i rätt riktning i avvaktan på ställningstagandet till frågan om måltidstvångets
bibehållande överhuvudtaget.
Kommittéförslaget avstyrkes av kontrollstyrelsen, statskontoret och Svenska
nykterhetsvårdsförbundet.
Kontrollstyrelsen och statskontoret framhåller, att dylika minimiprisbestämmelser
är nödvändiga så länge måltidstvånget kvarstår.
Svenska nykterhetsvårdsförbundet anför följande.
Förslaget att avskaffa varje prisgräns för måltid, som berättigar till förtäring
av spritdrycker, synes i realiteten innebära att man avskaffar måltidstvånget.
Det torde icke vara möjligt i detta sammanhang att knyta någon
annan definition till begreppet måltid än angivande av en undre prisgräns.
Det kan ifrågasättas om kommittén avsett en så vittgående omläggning, som
dess förslag innebär, och det synes i alla händelser vara felaktigt att genomföra
en sådan, innan resultaten av försöksverksamheten med måltidsfri utskänkning
föreligga. Ett motiv för ändringen, att i kontrollstyrelsens cirkulär
angivna måltidspriser i regel ligga under de av restauranterna faktiskt
uttagna måltidspriserna, kan lätt undanröjas. Ett annat i sammanhanget
framfört motiv är, att minimipriser bidra till att konservera begreppet restriktionsrätt,
vilket icke kan vara till gagn för den ordning, nykterhet och
trevnad, som enligt den nya rusdryckslagstiftningen skall karakterisera förhållandena
på en välskött spritrestaurant. De nykterhetsvårdande myndigheterna
nödgas emellertid taga hänsyn jämväl till de restauranter, som icke
helt motsvara den nya lagstiftningens intentioner. Det vill synas som om
restriktioner främst behövas för denna kategori och det förefaller som om
måltidstvånget därvid fyller en icke oviktig uppgift. Även i detta sammanhang
anser sig förbundet böra fästa uppmärksamheten vid att en väntad,
mera restriktiv butiksförsäljning, kommer att öka restauranternas försäljning
till missbrukare.
Departementschefen
Den nuvarande ensamrätten för de allmänna restaurangföretagen att bedriva
spritutskänkning på restauranger i den lägsta prisklassen, s. k. folkrestauranger,
bygger — såsom utskänkningsvinstkommittén framhåller —•
på sociala och nykterhetspolitiska förhållanden som numera i stort sett försvunnit.
Utvecklingen har —- inte minst som en följd av erkännansvärda
insatser från de allmänna restaurangföretagens sida — lett därhän, att skillnaden
mellan folkrestauranger och andra restauranger blivit allt mindre
framträdande. Såsom centralbolaget påpekat kan visserligen utskänkningen
i vissa fall, med hänsyn till läge och kundkrets, även i fortsättningen förväntas
medföra särskilda problem från nykterhetssynpunkt. Kommitténs
förslag innebär emellertid, att de allmänna restaurangföretagen såtillvida
får behålla sin särställning att utskänkningsrätten skall förbehållas dessa
företag, när så av särskilda skäl finnes påkallat till främjande av nykterhet
eller ordning. Härigenom skapas garantier för att de nyss antydda problemen
blir vederbörligen beaktade. Jag biträder därför kommitténs förslag.
Härvid utgår jag ifrån att de allmänna restaurangföretagen framdeles be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957 69
driver sin verksamhet med samma nykterhetspolitiska och sociala målsättning
som hittills.
Kommitténs förslag att slopa måltidsprisbestämmelserna kan jag däremot
icke tillstyrka. På av kontrollstyrelsen och statskontoret anförda skäl
synes dylika bestämmelser nödvändiga så länge måltidstvånget bibehålies.
Det bör emellertid ankomma på kontrollstyrelsen att vidtaga de ändringar
i prisbestämmelserna som föranledes av folkrestaurangmonopolets avskaffande.
Den ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen som påkallas av sistnämnda
åtgärd torde få anmälas i samband med de ändringar i förordningen
som föreslagits av 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning.
Ersättningen för utskänkning av spritdrycker
Kommittén
Kommitténs förslag i fråga om regleringen av restaurangföretagens inkomster
av spritdryckutskänkningen innebär att det s. k. vinstkvantitetssystemet
och nedskrivningen av restauratörvinsterna inom ramen för detta slopas.
I stället förordas en rörlig ersättning med viss procent av utskänkningspriset.
För samtliga utskänkningsrättigheter utom trafikutskänkning och tillfällig
utskänkning till slutna sällskap enligt 33 § rusdrycksförsäljningsförordningen
föreslås en ersättning med 12 procent av utskänkningspriset - motsvarande
cirka 20 procent av utminuteringspriset -— vid den kostnads- och
prisnivå som förelåg vid utgången av tredje kvartalet 1956. För trafikutskänkning
och tillfällig utskänkning enligt 33 § förordas en ersättning på
6 procent av utskänkningspriset, jämte för restauratörerna gällande partihandelsrabatt.
Då fråga icke är om trafikutskänkning eller tillfällig utskänkning enligt
33 § föreslås ersättningens storlek bli begränsad på visst sätt i relation till
omsättningen av andra varor. I sådant hänseende har kommittén med utgångspunkt
från de under oktroj året 1955/56 rådande förhållandena funnit
skäligt att gränsen för den spritomsättning, varå utskänkningsersättning får
utgå, sättes då spritomsättningens värde icke överstiger 30 procent av det
sammanlagda värdet på omsättningen av spritdrycker, mat, alkoholfria drycker
och Öl. Dock bör vid bestämmandet av den sistnämnda summan icke i
något fall inräknas värdet av den spritdrycksomsättning som överstiger
värdet av omsättningen av mat, alkoholfria drycker och Öl.
Ersättning bör enligt kommittén utgå efter samma grunder för såväl allmänna
som enskilda restaurangföretag och oberoende av om måltidsfri utskänkning
förekommer eller icke. Ansvaret och kostnaderna för ordningsvakthållningen
vid de allmänna företagen, som nu ligger på systembolaget,
förutsattes komma att övertagas av restaurangbolagen själva.
Såväl ersättningarna som ersättningsgränsen föreslås indexreglerade i viss
70
Kungi. Maj:ts proposition nr 9b år 1957
ordning så att de kommer att anpassas till framtida prisförändringar på
spritdrycker respektive mat m. m. liksom också till de förskjutningar i kostnadsläget
som kan inträffa.
De nya bestämmelserna avses i princip skola träda i kraft den 1 oktober
1957. För att underlätta övergången till den nya ordningen föreslår kommittén
emellertid på ett par punkter särskilda bestämmelser för de första fem
åren.
Vad beträffar de allmänna restaurangbolagen har kommittén -— såsom
framgått av det föregående — förutsatt att bolagens kostnader för ordningsvakter
framdeles skall täckas av de föreslagna ersättningarna för utskänkning
av spritdrycker. Denna kostnadsposts storlek i förening med den betydande
omsättningsminskningen på folkrestaurangerna måste emellertid,
framhåller kommittén, medföra svårigheter för de allmänna restaurangbolagen
att omedelbart anpassa behovet av ordningsvakter till de förändrade
förhållandena. Kommittén har därför funnit del skäligt att ifrågavarande
kostnader, vilka efter 1956 års lönenivå beräknas till 2,18 miljoner kronor,
lägges till grund för utgivande av en särskild tilläggsersättning under femårsperioden
på så sätt att beloppet successivt nedsättes och helt bortfaller
från och med den 1 oktober 1962.
Vad angår de enskilda restaurangerna kan man enligt kommittén icke
bortse från att övergångssvårigheter — på grund av de stora ojämnheter
som uppstått under den gångna vinstnedskrivningsperioden -—- kan uppkomma
för de enskilda restauranger som får vidkännas minskade bruttovinster
på spritdrycker. Även härvidlag förordas särskilda övergångsbestämmelser.
Dessa innebär att de restauranger som från den 1 oktober 1957 genom de
nya ersältningsgrunderna får en lägre ersättning för spritutskänkningen än
under tolvmånadersperioden närmast före sagda datum under det första
året icke skall vidkännas större minskning av ersättningen än som motsvarar
en sjättedel av skillnaden. Under vart och ett av de följande fyra åren
ökas den andel av ersättningsminskningen som restauratören har att bära
med en sjättedel årligen, för att från och med det sjätte året (1/10 1962—
30/9 1963) helt belasta restauratören.
Varje års ersättning enligt de nya grunderna skall därvid jämföras med
basaret 1956/57 vid fastställandet av minskningens storlek. Restauratör
som visst år innan övergångsperioden gått till ända inhämtat ersättningsminskningen
eller del därav skall ej erhålla fyllnadsersättning respektive
erhalla endast sa stor del därav som utgör skillnaden mellan respektive års
övergangsersättning och den genom förslaget erhållna ersättningen för spritutskänkningen.
Ett följande år skall därvid avräkning icke ske mot tidigare
år.
Ur motiveringen för kommitténs förslag torde här få återgivas följande.
En fortsatt nedskrivning på grundval av 1937 års beslut skulle enligt
kommittén innebära att restaurangföretagen efter nedskrivningsperiodens
slut såsom ersättning för utskänkningen av spritdrycker endast skulle er
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 9''r år 1957
71
hålla en spillmånsersättning på 2 procent av utskänkningspriset varjämte
de allmänna företagen skulle erhålla ersättning för sina kostnader för ordningsvakthållningen.
De allmänna företagen skulle sålunda inta en betydligt förmånligare ställning
än de enskilda företagen, och en sådan ordning kan enligt kommittén
inte förordas ur rättvisesynpunkt. Än viktigare är emellertid enligt kommitténs
uppfattning, att restaurangföretagens inkomster enligt sådana
grunder skulle bli alltför låga. En ersättning av denna storlek skulle efter
dagens priser motsvara i genomsnitt 90 öre per liter. En dylik ersättning
skulle täcka endast en mindre del av de med utskänkningen förenade personalsärkostnaderna.
Även om man tar i betraktande de indirekta fördelar
restaurangföretagen har på grund av själva utskänkningsrättigheten, finner
kommittén en sådan ersättning med beaktade av såväl nykterhetspolitiska
synpunkter som företagsekonomiska skäl alltför låg.
Kommittén har därför ansett sig böra överväga olika möjligheter att avväga
en rimlig ersättning för sprildrycksutskänkningen. För en lösning av
problemet erbjuder sig, enligt kommittén, två huvudvägar. Den ena skulle
innebära, att ersättningen efter vissa grunder bestämmes särskilt för varje
restaurang. Enligt den andra skulle vissa allmänna grunder — lika för alla
företag — fastställas för beräkning av ersättningens storlek.
Att bestämma ersättningen särskilt för varje företag för sig har kommittén
emellertid funnit olämpligt. I sådant hänseende anföres i huvudsak följande.
Om ersättning för utskänkningen skall bestämmas för varje företag för
sig kan detta — som departementschefen i direktiven ifrågasatt — ske genom
att viss del av kostnaderna, antingen efter särskild redovisning eller
efter schablonmässig beräkning, täckes. Därest någon mer betydande del av
kostnaderna avses bli täckt måste en given förutsättning härför enligt
kommitténs mening dock vara att ersättningens storlek på något sätt begränsas
så att restauratörerna icke får intresse av ökad utskänkning.
En ordning som den nu skisserade synes emellertid otänkbar redan av den
anledningen att den skulle innebära alltför stora administrativa svårigheter
för de berörda myndigheterna och dessutom icke gå att tillämpa på ett rättvist
sätt varjämte den skulle kunna eliminera företagarnas intresse för att
hålla kostnaderna nere.
En annan väg skulle vara att efter särskild prövning bestämma ett fast
ersättningsbelopp för varje företag, vilket sedermera kunde regleras efter
förändringar i kostnadsnivån, exempelvis på grundval av ett löneindex. En
sådan ordning skulle ha den nykterhetspolitiska fördelen att ersättningens
storlek icke framdeles skulle sammanhänga med utskänkningens omfattning.
Kommittén har emellertid av flera skäl — men främst på grund av att
subjektiva värderingar till stor del måste bli avgörande i de enskilda fallen
— ansett sig icke kunna förorda eu sådan lösning. En rättvis och lika bedömning
av de olika företagens förhållanden kan uppenbarligen icke på detta
sätt uppnås. Svårigheterna skulle bli ännu större än de som uppstått vid
tillämpningen av vinstkvantitetssystemet.
Enligt kommitténs mening synes en rimlig lösning av ersättningsfrågan
kunna komma till stånd endast genom fastställande av generella och för alla
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1957
företag lika normer såsom grund för ersättningens beräkning. Härvidlag
torde det emellertid enligt kommittén vara nödvändigt att på något sätt
anknyta till matomsättningen, då restauratörerna annars skulle få ett alltför
starkt ekonomiskt intresse av ökad utskänkning. Detta har också — erinras
det — framhållits i de för utredningen meddelade direktiven. Andra vägar
— exempelvis att låta ersättningens storlek bli beroende av spritkonsumtionen
per gäst eller dylikt — är nämligen av praktiska skäl uteslutna.
Efter prövning av olika möjligheter har kommittén funnit lämpligast att
låta ersättningens storlek bli beroende av utskänkningens omfattning knuten
till matomsättningens storlek på så sätt, att en ur nykterhetssynpunkt
sämre relation mellan spritomsättning och matomsättning skulle ge en
mindre ersättning. I sådant hänseende har föreslagits att ersättningen skall
utgå med viss procent av spritutskänkningens värde i den mån detta icke
överstiger viss andel av'' det sammanlagda värdet av omsättningen av spritdrycker
samt mat, alkoholfria drycker och Öl. För den del av spritutskänkningen
som överstiger denna gräns skulle ingen ersättning utgå. Härigenom
skulle ersättningen komma att utgå med maximalt procenttal för restauranger
där spritutskänkningen är relativt måttlig i förhållande till omsättningen
av mat, alkoholfria drycker och Öl men successivt sjunka i den mån
relationen blir mindre fördelaktig. Förslaget kommenteras närmare på följande
sätt.
Syftet med den ifrågasatta begränsningen av ersättningens storlek är
givetvis att främja utvecklingen mot ett läge där spritdryckskonsumtionen
på restaurangerna får en relativt måttlig betydelse jämförd med konsumtionen
i övrigt. Uppenbart är emellertid att en sådan anordning — vare sig man
väljer den ena eller den andra av de förut skisserade metoderna _ också
kan ha verkningar som icke är önskvärda. Främst måste här beaktas den
från företag till företag skiftande prisnivån för andra varor än rusdrycker.
En relativt lag prissättning på dessa varor hos ett företag kan ställa detta i
en mindre förmånlig position än ett företag som har relativt höga priser.
Prisnivån på de berörda varorna kan sammanhänga med flera förhållanden!
En relativt låg prissättning kan sålunda bero på förhållandevis låg standard
i fråga om lokaler och allmän service, på att det är relativt enkla
varor som tillhandahålles eller på en medveten lågprispolitik från företagarens
sida. De tva förstnämnda fallen torde emellertid icke erbjuda några
allvarligare svårigheter. På dessa företag kommer nämligen kostnaderna
för utskänkningen — som visas av de av kommittén företagna särkostnadsundersökningarna
— att vara lägre, varför en mindre ersättning är motiverad.
Skillnaden i ersättningshänseende mellan ifrågavarande restauranger
och andra företag med högre standard blir dock över huvud tagel relativt obetydlig,
med hänsyn till att även det genomsnittliga utskänkningspriset på
spritdryckerna regelmässigt är lägre hos de förra än hos de senare. Någon
större möjlighet att höja priserna på mat, alkoholfria drycker och Öl i syfte
att minska spritdrycksomsättningens andel av omsättningsvärdet och sålunda
erhålla förmånligare ersättning för utskänkningen torde sålunda icke
föreligga i dessa fall.
egentliga problemet vilket som förut antytts endast uppkommer i
de fall ett företag har så ogynnsamma relationer mellan spritdrycker och
ovnga
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
utskänkning — synes vara att företag som för en medveten lågprispolitik
när det gäller mai och alkoholfria drycker skulle kunna tänkas sträva efter
att genom prishöjning på dessa varor förbättra sin ersättning för spritutskänkningen.
Problemet synes emellertid icke heller i dessa fall vara av den
storleksordning att det utgör något hinder för att ersättningens storlek
begränsas på sätt nu ifrågasatts. Den maximala ersättningen för utskänkningen
måste nämligen under alla förhållanden vara relativt begränsad.
Detta innebär i sin tur, att även en relativt betydande prishöjning på mat
och alkoholfria drycker kan medföra endast en obetydlig förbättring i ersättningen
för utskänkningen för ett företag vars ersättning begränsas av
omsättningstaket. En tioprocentig prishöjning på de berörda varorna skulle
sålunda vid en ersättningsnivå, som i genomsnitt motsvarar den nuvarande,
icke i något fall kunna medföra en ökad inkomst av spritutskänkningen på
mer än drygt 1 000 kronor vid restauranger med en sammanlagd årsomsättning
av spritdrycker, mat, alkoholfria drycker och Öl på en halv miljon kronor.
Mot denna begränsade fördel måste företagaren uppenbarligen väga de
nackdelar, som åtgärden kan medföra, bland annat genom risk för minskad
gästfrekvens eller minskad matomsättning, som f. ö. i ersättningshänseende
skulle ge motsatt effekt. Avsevärt större fördelar skulle stå att vinna för restauratören
genom höjd matomsättning och förbättrad relation med mindre
spritdrycksutskänkning och högre annan omsättning. Över huvud taget torde
det icke finnas anledning antaga att restauratörerna i nämnvärd utsträckning
vidtar åtgärder i antydd riktning.
Kommittén har närmare undersökt spritdrycksutskänkningens andel av
den sammanlagda omsättningen exklusive vin, starköl och tobak försäljningsåret
1955/56. Resultatet sammanfattas på följande sätt.
Av sammanställningen, som visar den värdemässiga men ej den kvantitativa
fördelningen, framgår att restauranger av högre klass, vare sig de
tillhör allmänna eller enskilda företag, har en relativt mindre spritdrycksandel
än restauranger i lägre prisklass, liksom enskilda restauranger i jämförelse
med allmänna. Bland de allmänna A 2-restaurangerna hade 62 procent
en spritdrycksandel understigande 30 procent av omsättningen av spritdrycker,
mat och alkoholfria drycker. Ingen sådan avdelning hade en spritdrycksandel
överstigande 50 procent. Av restauranger i prisklass B 1 och
B 2 hade 9 procent en spritdrycksandel understigande 30 procent, 26 procent
en andel mellan 30 och 40 procent och 65 procent eu andel överstigande 40
procent. Bland B 3-restaurangerna övervägde än mer avdelningarna med hög
spritdrycksandel. 5 procent av dessa låg under 30 procent, 12 procent mellan
30 och 40 procent, 36 procent mellan 40 och 50 procent och inte mindre
än 47 procent av dessa avdelningar mellan 50 och 60’ procent i andel för spritdrycker
av den sammanlagda omsättningen exklusive vin, starköl och tobak.
Hos de enskilda företagen hade ingen restaurang eu spritdrycksandel överstigande
50 procent.
Flertalet enskilda företag hade eu spritdrycksandel understigande 30 procent.
Av A 1-restaurangerna hade hela 91 procent eu spritdrycksandel understigande
30 procent. Återstoden låg mellan 30 och 40 procent. Av A 2-restaurangerna
hade 63 procent eu spritdrycksandel understigande 30 procent,
32 procent eu spritdrycksandel mellan 30 och 40 procent och 5 procent mellan
40 och 50 procent. Av de enskilda B-restaurangcrna hade 68 procent eu
spritdrycksandel understigande 30 procent av den på ovan angivet sätt beräknade
omsättningen, medan för 19 procent av dessa restauranger andelen låg
mellan 30 och 40 procent och för 13 procent mellan 40 och 50 procent.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 9k år 1957
För fastställande av en gräns för ersättningen på sätt nu angivits finns,
framhåller kommittén, uppenbarligen inga objektiva grunder att falla tillbaka
på. Fixerandet av gränsen måste vara resultatet av en avvägning mellan
nykterhetspolitiska och företagsekonomiska synpunkter. Om gränsen
sättes för högt blir anordningens värde ur nykterhetssynpunkt ringa eller
ingen, om den sättes för lågt kan de ekonomiska olägenheterna för många
företag bli orimligt stora.
Med utgångspunkt från de under oktrojåret 1955/56 rådande förhållandena
och från priserna vid slutet av tredje kvartalet 1956 har kommittén
funnit skäligt att gränsen för den spritomsättning, varå utskänkningsersättning
får utgå, sättes så, att spritomsättningens värde icke får överstiga
30 procent av det sammanlagda värdet av omsättningen av spritdrycker, mat,
alkoholfria drycker och Öl. Dock bör vid bestämmandet av den sistnämnda
summan icke i något fall inräknas värdet av den spritdrycksomsättning som
överstiger värdet av omsättningen av mat, alkoholfria drycker och Öl.
Den nu föreslagna regeln bör enligt kommittén även användas för restauranger
där måltidsfri spritutskänkning enligt Kungl. Maj:ts medgivande
förekommer eller framdeles kan förekomma. Företag, som har en gynnsam
relation för spritomsättningen, får sålunda möjlighet att inom ramen för
kommitténs förslag erhålla ersättning även för den måltidsfria spritutskänkningen.
Kommitténs förslag i fråga om ersättningarnas storlek har främst utformats
under hänsynstagande till två faktorer, nämligen dels det ekonomiska
värde för restaurangföretagen som rusdrycksrättigheterna innebär och dels
de med utskänkningen förenade kostnaderna.
I fråga om utskänkningsrättigheternas ekonomiska
värde erinrar kommittén till att börja med om att rätt till utskänkning kan
erhållas först efter särskild prövning av myndigheterna. Syftet med denna
prövning är att utskänkningsrättigheternas antal, i enlighet med lagstiftningens
intentioner, skall hållas inom gränser, som ur nykterhetssynpunkt
kan anses rimliga.
Resultatet har också, framhåller kommittén, inneburit en betydande stabilitet
i antalet tillstånd, i synnerhet om detta antal ses i relation till folkmängden.
Sålunda var i hela riket antalet fullständiga helårsrättigheter per
en miljon invånare, bortsett från sådana som meddelats klubbar och slutna
sällskap, till och med något mindre vid utgången av tredje kvartalet 1955 än
år 1937 (73 resp. 74). Att genomsnittstalet för hela riket varit ytterst stabilt
innebär emellertid icke att utvecklingen varit lika för städer och landsbygd.
På grund av den betydande inflyttningen till städerna, har relationerna i
förhållande till folkmängden utvecklat sig väsentligt olika. På landsbygden
har sålunda antalet nyssnämnda rättigheter per en miljon invånare från
1937 till 1953 ökat med 81 procent medan utvecklingen i städerna — där det
övervägande antalet rättigheter utövas — medfört en minskning med icke
mindre än 37 procent.
Då det främsta uttrycket för det särskilda värde som ligger i utskänk
-
Kangl. Maj.ts proposition nr 9b år 1957
75
ningsrättigheten är den förändring av gästfrekvensen och därmed av omsättningen
av mat och andra vinstgivande varuslag, som restaurangföretaget
får i och med rätten till utskänkning, har kommittén ansett det vara särskilt
värdefullt att få detta siffermässigt belyst. Kommitténs undersökningar ger
vid handen, att tillstånd att utskänka spritdrycker till allmänheten visat sig
medföra en kraftig ökning av matomsättningen under det första året efter
tillståndets erhållande eller med icke mindre än mellan 50 och 100 procent
i jämförbart penningvärde. Variationerna synes främst betingade av huruvida
utskänkningstillstånd för vin redan tidigare förekommit. Om fullständiga
rättigheter erhölls på en gång blev omsättningsökningen sålunda större,
medan en övergång från enbart vin till fullständiga rättigheter gav en mindre
ökning. Undersökningen visar också att den sålunda ökade omsättningen
kvarstannar på den högre nivån.
De sålunda påpekade indirekta fördelarna av utskänkningsrättigheterna
har — påpekas det — under senare år tenderat att stiga dels genom begränsningen
i antalet utskänkningsrättigheter dels på grund av den med levnadsstandarden
stigande efterfrågan på restaurangföretagens tjänster. I de
nu berörda förhållandena har efter den 1 oktober 1955 enligt kommittén
någon mera väsentlig förändring icke inträtt. Härom anföres följande.
Frågan kan naturligtvis uppställas om nu avgivna omdömen är giltiga
också efter den nya rusdryckslagstiftningens genomförande, med de ändrade
förutsättningar för restaurangföretagens verksamhet som detta inneburit.
I sådant hänseende bör i första hand påpekas, att utskänkningsrättighetens
indirekta värde självfallet varierar från tid till annan, beroende på
det allmänna konjunkturläget, prisförhållanden och andra omständigheter.
Att vissa förskjutningar inträffat i samband med övergången till den nya
ordningen måste därför anses helt naturligt. Kommittén har emellertid genom
sina undersökningar konstaterat att någon mera väsentlig förändring
icke har inträtt i omsättningen av mat och andra vinstgivande varuslag. Eu
avvikelse från denna generella tendens föreligger dock för de allmänna företagens
folkrestauranger, där en stark minskning inträtt. De enskilda företagen
har icke fått någon minskning i sin totala matomsättning och inom
den enskilda sektorns olika prisklasser är det endast B-restaurangerna som
har en något ogynnsam utveckling. Dessa företag svarar emellertid för en
mycket liten del av den totala omsättningen inom den enskilda sektorn.
I sammanhanget bör slutligen icke förbises att de ekonomiska förutsättningarna
för restaurangernas verksamhet på lång sikt måste komma att ytterligare
förbättras, med fortsatt stigande levnadsstandard och ökade ekonomiska
möjligheter till restaurangbesök för allt vidare folkgrupper.
Vad beträffar de med utskänkningen förenade kostnaderna har
kommittén med hjälp av företagsekonomisk expertis företagit en särskild
undersökning rörande restaurangföretagens kostnader och intäkter redovisningsåret
1953. I vad avser undersökningens utförande och resultat torde
få hänvisas till betänkandet s. 127—144. Här må endast återges kommitténs
sammanfattande synpunkter på frågan om vilka kostnader som bör ersättas
genom intäkter på utskänkningen av rusdrycker.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Den fråga som därvid först uppkommer är vilka kostnader som det kan
komma i fråga att en ersättning helt eller delvis skall täcka. Man kan därvid
lämpligen skilja mellan s. k. särkostnadcr och samkostnader. De förra kan
definieras som de särskilda kostnader som skulle bortfalla om utskänkningen
av rusdrycker slopades, respektive de kostnader som skulle tillkomma
om rudrycksutskänkning infördes. De ifrågavarande kostnaderna kan
också anges som den merkostnad som utskänkningen åsamkar de olika
restaurangföretagen. Bokföringsmässigt kan givetvis också samkostnader
hänföras till utskänkningen, dvs. närmast en viss skälig andel av de för hela
företaget gemensamma kostnader som förekommer, vare sig rätt till utskänkning
föreligger eller icke. Någon anledning att ta de senare kostnaderna
i betraktande har emellertid kommittén icke ansett föreligga. 1 den
mån en del av dessa kostnader över huvud taget kan höra ihop med utskänkningen,
måste de anses böra bäras av den indirekta förmån i form av
ökad omsättning som följer med rätten till utskänkning.
Särkostnaderna för utskänkningen kan i första hand uppdelas på kostnader
för personalens arbete — personalsärkostnader och de utgifter i övrigt
som kan betraktas som särkostnader för utskänkningen. Vad beträffar personalsärkostnaderna
kan dessa — såsom också gjorts vid den särkostnadsundersökning
kommittén företagit — lämpligen indelas i fyra grupper med
hänsyn till den personalkategori det är fråga om. Den första omfattar företagsledning
och central förvaltning samt kontorspersonal in. m., den andra
lagermäslare, diversearbetare, diskpersonal, husfruar och husfrubiträden
och den tredje kassörskor, kassabiträden, malsalslärlingar, barmästare och
serveringspersonal. Den fjärde slutligen omfattar endast hovmästare. Genomsnittligt
omfattar personalsärkostnaderna fyra femtedelar och övriga
särkostnader en femtedel av särkostnaderna för utskänkningen. Av personalsärkostnaderna
utgör särkostnaderna för hovmästare i genomsnitt för
samtliga företag 20 procent, varvid dock är att märka att mycket stora variationer
förekommer från företag till företag.
Såsom förut berörts har kommittén uttalat att den framtida ersättningen
bör vara sådan, att någon egentlig vinst icke uppkommer, i varje fall icke
på utskänkningen av de alkoholstarkare rusdryckerna. Ersättningen för utskänkning
av de olika dryckerna bör vidare inbördes vara så avvägd, att
restauratörerna får intresse av att främja en övergång från alkoholstarkare
till alkoholsvagare rusdrycker. Den bör dessutom utformas så att den tar
hänsyn till förändringar i omsättning och kostnader samt verkar rättvist
företagen emellan. Från dessa utgångspunkter och under hänsynstagande
till det ekonomiska värde själva utskänkningsrättigheten innefattar har
kommittén funnit, att den sammanlagda ersättningen för utskänkning av
spritdrycker och vin i stort sett bör täcka samtliga särkostnader för utskänkningen,
med undantag för den del därav som belöper sig på hovmästare. Vad
beträffar kostnaden för hovmästare anmärkes, att denna intimt sammanhänger
med den allmänna service restaurangen lämnar och med företagets
standard över huvud. Kostnader av denna art, som i själva verket återspeglar
de indirekta fördelar som följer med utskänkningsrättigheten, bör icke
täckas genom direkta inkomster på utskänkningen. Någon anledning att ta
hänsyn till hovmästarkostnaden föreligger således enligt kommitténs mening
icke.
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
77
Vid avvägningen av kostnadsersättningarnas och vinstmarginalernas
storlek har kommittén sålunda i huvudsak tagit hänsyn endast till de med
utskänkningen förenade särkostnaderna. Någon anledning att i detta sammanhang
beakta också lönsam hetsläget i stort för den berörda delen
av restaurangnäringen anser kommittén icke föreligga.
Det nu berörda spörsmålet togs upp till ingående behandling på ett tidigt
stadium i kommitténs arbete. Härvidlag kom det att stå klart för kommittén
att en sådan undersökning av framför allt den enskilda näringens företag
skulle stöta på utomordentliga svårigheter. Kommittén pekar sålunda
på sådana faktorer som äganderättsförhållanden, näringens struktur, ofullständighet
i bokföringen, kombination av hotell- och restaurangrörelse, goodwillfrågor
in. in. Det väsentliga skälet till att någon lönsamhetsundersökning
icke företogs var emellertid att något annat tänkbart alternativ till en fortsatt
vinstavveckling icke kunde anses föreligga, än att — såsom i direktiven
framhållits — vissa kostnader i samband med utskänkningen skulle
täckas.
De nya förhållanden som föreligger efter den 1 oktober 1955 innebär enligt
kommittén icke sådana förändringar i företagens förhållanden, att det
på grund härav kan anses nödvändigt att göra en lönsamhetsundersökning.
Resultatet av en sådan undersökning skulle i och för sig enligt kommitténs
mening kunna påverka ställningstagandet i fråga om ersättningens storlek.
Kommittén anför i huvudsak följande.
Två omständigheter är därvid i första hand av betydelse. Dessa är:
a) Hur stor den del av totalomsättningen är, för vilken prissättningen är
fri, och om denna minskat starkt i kronor räknat.
b) I vilken relation den föreslagna ersättningen på rusdrycker (sprit och
vin) står, dels till tidigare inkomster på dessa varor och dels i förhållande
till tidigare kvantiteter och de kvantiteter, för vilka den nu skall gälla.
I avseende på det först angivna spörsmålet må anföras följande. De allmänna
företagen har en helt annan omsättningsutveckling och — helt naturligt
av denna anledning — stora anpassningssvårigheter i ekonomiskt
hänseende. Folkrestaurangerna, vilka svarar för huvuddelen av omsättningen,
hade en betydande minskning icke blott i försäljningen av rusdrycker
utan en i det närmaste lika stor minskning i försäljningen av vinstgivande
varor, eller med 32 procent.
I fråga om de enskilda företagen kan däremot konstateras, att dessa efter
den 1 oktober 1955 genomsnittligt sett klarat sig förvånansvärt bra. Underlaget
för den i prissättningshänseende fria delen av omsättningen har, enligt
vad kommitténs undersökningar visat, icke försämrats i nämnvärd grad och
utgjorde under våren 1950 vid enskilda restauranger, tillhörande prisklasserna
A 1, A 2 respektive B, 66,2, 64,6 respektive 61,8 procent av den totala
omsättningen.
När det gäller rusdryckerna, blir företagen för sina inkomster beroende
av de ersättningar och marginaler, som kommer att erhållas, men av stor
betydelse för möjligheterna till inkomstökning blir exempelvis de prisrelationer,
som i framtiden kommer all föreligga mellan sprit och vin. Utöver
den i samband med prissänkningen på lättvin och starkvin samt slopande
av utskänkningsskatten på starkvin beräknade ökningen i vinförsäljningen,
kommer ytterligare omsättningsökning på viner att kunna påräknas genom
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
att vinpriserna icke höjts i samband med den prishöjning på spritdrycker,
som skedde den 5 november 1956.
I övergångsskedet kommer de föreslagna nya ersättningsnormerna att ge
de enskilda företagen en inkomst på de prisreglerade rusdryckerna exklusive
starköl som — med beaktande av beräknad ökning av vinomsättningen
och den utjämningsandel som erhålles på spritdryckerna — blir i det närmaste
lika stor som 1953 års inkomster. Därtill kommer att detta erhålles
på en med cirka 16 procent minskad kvantitet.
Om i förhållande till kvantiteten motsvarande minskning av kostnaderna
erhölls, borde jämförelsetalet för ersättningen i förhållande till 1953 års
inkomst reduceras motsvarande eller med 3,0 miljoner kronor. Detta kan
icke påräknas, men å andra sidan stiger ersättningen — exempelvis vid
ökad vinomsättning — utan att kostnaderna i motsvarande grad ökar. (Mellan
1953 och 1955 ökade vinförsäljningen med 25 procent.)
Med vad sålunda anförts har för de enskilda företagen enligt kommitténs
mening påvisats dels att motiven för en lönsamhetsundersökning av dessa
företag ej kan anses ha blivit starkare efter den 1 oktober 1955 än de var då
kommittén på sin tid beslöt att avstå från en sådan, dels att underlaget för
fri prissättning å andra varor än rusdrycker ej försämrats och dels att de
föreslagna ersätlningsgrunderna ger en ökad inkomst per liter i jämförelse
med kostnader och kvantiteter än vad man hade år 1953.
De allmänna företagen får enligt kommitténs förslag — som för deras del
kombineras med förslag om hävande av det s. k. folkrestaurangmonopolet
— ersättning efter samma grunder som de enskilda. Även om svårigheterna
för de allmänna bolagen torde bli stora under en övergångstid, kan dessa
enligt kommittén ej lösas ersättningsvägen. Det är, framhåller man, i huvudsak
eu fråga om en anpassning och omläggning av verksamheten när det
gäller folkrestaurangerna. Utöver de sålunda anförda omständigheterna
framhåller kommittén, att resultatet av en lönsamhetsundersökning över
huvud knappast skulle kunna inverka på ställningstagandet till ersättningsfrågorna.
Kommittén anför följande.
I princip skulle utfallet — vilket det nu än skulle bli — av en lönsamhetsundersökning
knappast kunna påverka ställningstagandet till den uppgift
kommittén satts att lösa, nämligen i vad mån det kan vara berättigat ur
allmän synpunkt, att på längre sikt restaurangerna erhåller täckning av
kostnaderna för utskänkningen genom särskild ersättning. Resultatet av en
lönsamhetsundersökning skulle överhuvudtaget kunna inverka endast på så
sätt, att man kunde säga sig, att en större del av särkostnaderna skulle täckas
genom ersättning i den mån det allmänna lönsamhetsläget var dåligt. Kommitténs
förslag innebär emellertid, att samtliga personalsärkostnader exklusive
kostnaderna för hovmästare genomsnittligt sett kommer att täckas under
alla omständigheter. För en stor del av restaurangföretagen kommer
därjämte i väsentlig mån även övriga särkostnader att tackas.
Frågan om även andra än de nyss berörda särkostnaderna bör täckas
genom särskild ersättning kan icke^gärna i någon större grad bli beroende
på lönsamhetsläget, då här en rad andra väsentliga svnpunkter måste komma
in. Sålunda måste hänsyn tagas till själva utskänkningsrättighetens
ekonomiska värde — som kommittén i enlighet med direktiven har att taga
i beaktande. I den mån man skall täcka en ändå större del av särkostnaderna
kommer man dessutom i konflikt med den i direktiven understrukna syn
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957 79
punkten, att ersättningen icke får bli sådan att intresset för ökad utskänkning
stimuleras.
Vid avvägningen av ersättningarnas storlek har kommittén — såsom förut
nämnts — utgått från att restauratörernas sammanlagda inkomster av
utskänkningen av spritdrycker och vin i det närmaste skall täcka särkostnaderna
för utskänkningen med undantag för vad som hänför sig till hovmästare.
Vad belräffar beräkningen av särkostnaderna har kommittén baserat denna
på undersökningen rörande 1953 års kostnader samt räknat upp de därvid
erhållna beloppen till 1956 års nivå på grundval av löneindex för manliga
livsmedelsarbetare såvitt avser personalsärkostnaderna och på grundval
av konsumentprisindex såvitt avser övriga särkostnader. I enlighet härmed
skulle de allmänna restaurangernas samtliga särkostnader belöpa sig
till 8,4 miljoner kronor eller 4 kronor 70 öre per liter. Om man frånräknar
hovmästarkostnaden skulle motsvarande belopp uppgå till 7,6 miljoner kronor
respektive 4 kronor 24 öre. För de enskilda företagen skulle de totala
särkostnaderna uppgå till 22,5 miljoner kronor eller 7 kronor 9 öre per
liter och särkostnaderna exklusive hovmästarkostnaden till 18,4 miljoner
kronor eller 5 kronor 79 öre per liter.
Vid beräkningen av restauratörernas inkomster har kommittén utgått
från den utskänkningsvolym för spritdrycker som gäller försäljningsåret
1955/56 men kalkylerat med en viss ökning av utskänkningsvolymen för viner
med hänsyn till de prissänkningar som skulle ske om kommitténs förslag
om maximiprisreglering genomfördes. Volymökningen uppskattas för de
enskilda företagens del till i genomsnitt 11 procent, för de allmänna företagens
till 2 procent. Enligt kalkylen skulle de allmänna företagens inkomster
av spritdrycksutskänkningen — med hänsyn tagen till den föreslagna ersättningsgränsen
— efter övergångsperioden uppgå till 4,8 miljoner kronor eller
3 kronor per liter mot för närvarande 3,4 miljoner kronor respektive 2 kronor
14 öre. Inkomsterna av utskänkningen inklusive vinerna skulle uppgå
till 6,1 miljoner kronor eller 3 kronor 38 öre mot för närvarande 4,3 miljoner
kronor respektive 2 kronor 40 öre.
De enskilda företagens inkomster av spritdrycksutskänkningen skulle enligt
kalkylen uppgå till 8,6 miljoner kronor eller 4 kronor 61 öre per liter.
Dessa företags motsvarande inkomster 1955/56 beräknas till 7,7 miljoner
kronor eller 4 kronor 14 öre per liter. Den sammanlagda inkomsten på spritdrycker
och viner uppskattas bli 18,4 miljoner kronor enligt kommitténs
förslag, motsvarande 5 kronor 53 öre per liter. Inkomsten 1955/56 uppges
till 18,8 miljoner kronor eller 5 kronor 91 öre per liter. För närmare kommentarer
till de nu redovisade kalkylerna torde här få hänvisas till betänkandet
s. 211—229.
Reservanterna accepterar icke de av kommittémajoriteten föreslagna beräkningsgrunderna
för utskänkningsersättningen. Sålunda menar man, alt
eu lönsamhetsundersökning är nödvändig för att ersättningsfrågan skall
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
kunna bedömas på ett allsidigt och objektivt sätt. Den särkostnadsundersökning
som lagts till grund för beräkningen anses icke tillräcklig. Om man
emellertid skall ansluta ersättningen till särkostnaderna, bör i dessa inkluderas
bland annat kostnaden för hovmästare. Reservanterna har gjort viss
omräkning av kommitténs siffror och kommit fram till att särkostnaderna
per liter skulle uppgå till genomsnittligt 8 kronor, för vilket belopp man önskar
full täckning, motsvarande 28 procent av nuvarande utminuteringspris
och närmare 35 procent av utminuteringspriset före höjningen i november
1956. Slutligen har reservanterna kritiserat reglerna för ersättningsbegränsningen
och anser att densamma bör bestämmas till 40 procent av värdet av
hela omsättningen, inklusive vin och starköl. Detta innebär att också värdet
av den spritomsättning som överstiger värdet av övrig omsättning får medtagas
vid gränsens fastställande.
Remissyttranden
Kommitléförslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelsen
i Kalmar län, länsnykterhetsnämnden i Östergötlands län, Kooperativa förbundet
och Riksförbundet Landsbygdens folk.
Landsorganisationen rekommenderar största försiktighet vid bestämmandet
av ersättningens storlek och kan i och för sig icke tillstyrka kommittémajoritetens
förslag men föredrar likväl detta framför reservanternas längre
gående yrkanden.
Av de i ärendet hörda nykterhetsorganisationerna förklarar flertalet att
de helst skulle se att 1937 års vinstavvecklingsplan fullföljdes men förordar
i andra hand en ersättning på 8 procent av utskänkningspriset.
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jämtlands
och Västmanlands län, länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län,
Svenska turisltrafikförbundet och Stockholms handelskammare hävdar att
ersättningen tillmätts för snävt med hänsyn till de krav på restaurangbranschens
bärkraft som måste ställas. För att närmare fastställa ersättningens
storlek erfordras emellertid enligt dessa yttranden nya kostnadsoch
lönsamhetsundersökningar. Länsnykterhetsnämnden i Stockholms län
önskar utan att närmare precisera sin ståndpunkt en bättre ersättning än
enligt kommitténs förslag.
Länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Aktiebolaget Trafikrestauranger, Sveriges hotell- och restaurantförbund,
Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund, Tjänstemannaförbundet
för hotell och restauranger och Svenska turisthotellens riksförbund
önskar i första hand, att en lönsamhetsundersökning företas innan
ersättningens storlek fastställes, men ansluter sig i andra hand i huvudsak
till reservanternas förslag om högre ersättning. Av de nu nämnda remissinstanserna
yrkar dock Sveriges hotell- och restauranlförbund en något högre
ersättning.
Kontrollstyrelsen och Nya systemaktiebolaget godtar i huvudsak kom
-
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
mitténs beräkningsgrunder men föreslår att ersättningen höjes till omkring
25 procent av det utminuteringspris som gällde före de senast vidtagna prishöjningarna.
Kooperativa förbundet anser att det av kommittén föreslagna nya systemet
med statlig prissättning och en procentuell ersättning för kostnaderna
för utskänkningen ger tillräckliga förutsättningar åt välskötta restaurangföretag
att bedriva sin rörelse utan att i övervägande grad stödja den på
spritutskänkningen. Förbundet understryker, att restaurangföretag med utskänkningsrättigheter
enligt ekonomiskt betraktelsesätt är att anse som monopolföretag,
och anför i övrigt följande.
De till Kooperativa förbundet anslutna lokala konsumtionsföreningarna
har i stor utsträckning öppnat restauranger i rationella, prisbilliga och
trivsamma former, vilka utan tvivel gjort en god insats till främjande av
folknykterheten. Den verksamma konkurrens, som dessa, i större städer
men även i tätorter på landsbygden, berett de med fullständiga spritutskänkningsrättigheter
försedda restaurangerna på respektive orter, har
också bidragit till att hålla måltidspriserna nere och att förmå de konkurrerande
företagen att igångsätta en allmän rationalisering och kostnadsminskning.
Det torde vara tämligen obestridligt, att många av de med utskänkningsrättigheter
arbetande restaurangerna — särskilt de med ensamrätt
i en stad eller ett samhälle — ofta utnyttjat de särskilda lockelser till
besök, som spriträttigheterna innebär, till att hålla onödigt höga måltidspriser,
varigenom också eggelsen till kostnadssänkning och anpassning
till moderna restaurangformer bortfallit. Genom den av kommittén föreslagna
begränsningen av spritvinsten till måttliga belopp, dock sådana, att
den inte motverkar en anpassning av här angiven art, torde strävandena
till en sådan modernisering av restauranger och restaurangliv, som inte
ser huvudmålet för ett restaurangbesök i själva spritförtäringen, komma
att ytterligare främjas.
Den av utredningen föreslagna spritdrycksersättningen synes enligt Riksförbundet
Landsbygdens folk vara väl avvägd med hänsyn dels till nödvändigheten
att inte på ett olämpligt sätt stimulera alkoholkonsumtionen och
dels till värdet av att restaurangerna kan ges sådan standard, att de på ett
för allmänheten tillfredsställande sätt fyller sin viktiga funktion.
Länsstyrelsen i Kalmar lån erinrar om att utskänkningen i och för sig
innefattar en förmån för innehavaren vid sidan av den direkta vinst, som
åtföljer utskänkningen. Därest en revision av de nu gällande reglerna för
utskänkningsvinstens avvecklande, på sätt i direktiven för kommittén uttalats,
synes böra genomföras, har länsstyrelsen för sin del intet att invända
mot kommitténs förslag i denna punkt.
Landsorganisationen uttalar inledningsvis, att det föreliggande betänkandet
huvudsakligen utgör eu näringspolitisk utredning. Organisationen har
därför inte i detta sammanhang tagit upp någon nykterhetspolitisk diskussion
utan utgår härvidlag från den bedömning som kommitténs majoritet
gjort. Allmänt sett utgör lagstiftningen — framhålles det — en ram inom
6 llihang till riksdagens protokoll 19.r>7. 1 samt. Nr 94
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
vilken företagsamheten har att verka. Ur denna synpunkt är skillnaden
mindre väsentlig om en lagstiftning, som anses försämra lönsamheten för
företagen, är av socialpolitisk eller nykterhetspolitisk karaktär. Företagen
skulle ju också kunna begära kompensation för merkostnader, som anses
förorsakade genom sociallagstiftning, men något sådant brukar inte förekomma.
Landsorganisationen utvecklar sina allmänna synpunkter sålunda.
Frågan om ersättning åt restaurangnäringen för kostnader i samband med
spritserveringen har också en arbetsmarknadspolitisk och allmänekonomisk
aspekt. Svårigheterna för många restauranger har ökat till följd av minskad
besöksfrekvens och omsättning sedan nyorienteringen av nykterhetspolitiken
hösten 1955. Reservanterna menar nu att restaurangnäringen måste
kompenseras härför med den motiveringen att särkostnaderna för spritserveringen
som stigit till följd av omsättningsminskning — »måste betraktas
som fasta kostnader, vilka icke kunna anpassas efter den inträdda volymMed
hänsyn till att särkostnaderna enligt reservanternas egna
beräkningar till mer än 80 % utgöres av personalkostnader (inkl. diskkostnader)
är det emellertid här enligt vedertagen terminologi snarare fråga om
rörliga kostnader. Det är uppenbart att personalstyrkan vid restauranger
liksom inom varje annan näringsgren vid minskad omsättning på litet längre
sikt inte bara kan utan också bör skäras ned och på rimliga villkor beredas
annat arbete.
För att styrka behovet av bättre kompensation för restaurangnäringen än
enligt majoritetens förslag yrkar reservanterna på en räntabilitetsundersökmng
avseende året 1/10 1955—30/9 1956, alltså den period som kännetecknas
av betydande omsättningsminskning. Syftet med en sådan utredning kan
endast vara att visa att näringen inte erhåller »rimlig» täckning för sina kostnader
vid rådande efterfråge- och utbudsförhållanden. En sådan kostnadstäckning
skulle emellertid göra det onödigt för näringen som helhet att skåra
ned sin kapacitet och sålunda anpassa denna till den lägre efterfrågan på
spritrestaurangernas tjänster, som måhända även på längre sikt blir en konsekvens
av övergången till fri utminutering. Detta efterfrågebortfall kan visserligen
så småningom komma att kompenseras av stigande efterfrågan genom
t. ex. familjemåltider ute, vilket åtminstone inte enbart gäller spritrestauranger.
Under överskådlig framtid har vi emellertid att räkna med en relativt
svag efterfrågeutveckling på restaurangområdet.
LO vill här framhålla att det inte får anses åligga samhället att garantera
en enskild näringsgren full sysselsättning och »normal» lönsamhet. Samhällets
uppgift är i stället att sörja för att det finns ett tillräckligt stort totalantal
arbetstillfällen, och det är därvid arbetsmarknadspolitikens uppgift att
se till att arbetskraft inom tillbakagående eller stagnerande näringar bereds
arbete på andra områden, vilket i sista hand gör det möjligt att skaffa
arbetskraft för expanderande näringar.
Mot bakgrund av de salunda anförda synpunkterna finner Landsorganisationen
en offentlig lönsamhetsutredning för restaurangnäringen som underlag
för stödåtgärder i och för sig onödig. Sådana undersökningar kan dock —
påpekas det^— ha sitt berättigande som ett led i åtgärder från samhällets
sida för att åstadkomma en effektivisering inom vederbörande bransch. Vad
beträffar frågan om ersättning för de med spritutskänkning förenade kostnaderna
rekommenderar Landsorganisationen största försiktighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1957
83
LO har inte funnit skäl att i detalj söka bedöma majoritetens förslag
angående särkostnadsersättning. Det förefaller emellertid LO som om det
skulle vara ologiskt att ge sådan ersättning samtidigt som man bibehåller
utskänkningsskatten. Enligt reservanternas mening skulle ju borttagandet
av skatten gynna restaurangföretagen avsevärt och på två vägar. Det skulle
å ena sidan öka omsättningen — obetydligt enligt majoriteten, mer enligt
reservanterna — och å andra sidan gynna restaurangerna i konkurrensen
med »fria» festvåningar och liknande lokaler. Om man av nykterhetspolitiska
skäl föredrar subventionsåtgärder framför att avskaffa utskänkningsskatten,
kan man emellertid inte undslippa omfattande och osäkra räntabilitetsundersökningar
för att söka konstatera om man ej subventionerar för
mycket. LO kan med hänsyn härtill i och för sig inte tillstyrka majoritetens
förslag till ersättning för särkostnader men föredrar likväl detta framför
reservanternas längre gående förslag.
De i ärendet hörda nykterhetsorganisationerna understryker att de indirekta
ekonomiska fördelar som tillföres reslauratörerna genom utskänkningsrättigheternas
monopolvärde måste beaktas vid avvägningen av ersättningens
storlek. Då kommittén icke närmare utrett storleken av detta monopolvärde,
påyrkas i några av yttrandena en särskild lönsamhetsundersökning
som skulle ge säkrare hållpunkter för ersättningsfrågans lösning. I ett
par yttranden ifrågasättes införandet av särskilda licensavgifter för utskänkningsrättigheterna.
I nu berörda frågor uttalar Nationnltemplarorden i huvudsak följande.
Kommittén har visat, att denna omsättning av andra varor vid förvärvet
av fullständiga rättigheter genomsnittligt sett fördubblas. Kommittén har
emellertid inte ansett sig kunna göra en beräkning av den genom denna omsättningsökning
uppkomna vinstökningen och därigenom skapa en erforderlig
grundval för jämförelse med de av kommittén beräknade särkostnaderna
för utskänkningen. Det framgår emellertid som sannolikt att denna indirekta
vinst — genomsnittligt sett — mer än väl uppväger nämnda särkostnader.
Är detta riktigt är den verkliga frågeställningen för en statsmakt, som
är obenägen att även i fortsättningen skänka bort det ekonomiska utbyte av
monopolkaraktär, som hittills blivit följden av den av nykterbetspolitiska
skäl vidtagna konkurrensbegränsningen, ingalunda att ge ersättning för en
tjänst utan att påkalla ett monopolvinsten utjämnande vederlag för förmånen
att utskänka spritdrycker. I åtskilliga länder förekommer också i detta syfte
en särskild licensavgift. Föredömligt utformad har den varit i Belgien.
I samma mån, som antalet rusdrycksrestauranger icke är större, än vad
som ur driftsekonomisk synpunkt är försvarligt, kommer dessa restauranger
i sin konkurrens med restauranger utan rusdrycksutskänkning att vara tillförsäkrade
ett utpräglat försprång.
Härpå bar erfarenheten också efter 1054 givit belägg. Nämnda års riksdag
beslöt att ställa ett anslag på 500 000 kronor till förfogande för beviljande
av understöd till inrättande av alkoholfria restauranger. Hittills bar detta
anslag icke till någon del tagits i anspråk, detta uppenbarligen därför, att
konkurrensläget med spritrestaurangerna till följd av deras nyss berörda
förmånsställning är alltför ogynnsamt. Denna sida av ersättningsspörsmålet
bar alldeles lämnats ur sikte av kommittén. Det är angeläget att den blir
föremål för övervägande innan beslut fattas.
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
Sveriges nykterhetsvånners landsförbund, 10GT och De kristna samfundens
nykterhetsrörelse uttalar att de helst skulle se att vinstavvecklingen enligt
1937 års beslut fullföljdes. Därest så icke skulle anses lämpligt, tillstyrkes
det av kommittén förordade systemet med den ändringen att ersättningen —
med hänsyn till utskänkningsrättigheternas indirekta fördelar — sättes till
högst 8 procent av utskänkningsvärdet vid den prisnivå som rådde den 1
oktober 1956.
I flertalet av de yttranden som i huvudsak går på kommittéreservanternas
linje hävdas att utskänkningsrättigheternas monopolvärde — i varje
fall till allra största delen — försvunnit efter restriktionssystemets slopande
den 1 oktober 1955.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför sålunda följande.
Det förhållandet att spritdrycker sedan den 1 oktober 1955 kan köpas av
praktiskt taget alla vuxna personer och i obegränsade kvantiteter har sålunda
medfört, att ett viktigt motiv — för mången det viktigaste — till restaurangbesök
numera bortfallit. Det måste vara uppenbart att detta i betydlig
grad har inverkat på restaurangernas gästfrekvens och på omsättningen av
vinstgivande försäljningsvaror. De undersökningar som kommittén företagit
för att belysa omsättningsförhållandena och gästfrekvensen före och efter
reformens genomförande och som tyder på motsatsen, synes icke böra tillmätas
något avgörande bevisvärde i detta hänseende. Vidare har tillståndsrestaurangernas
tidigare monopolställning när det gäller att utom hemmen
anordna festligheter, där rusdrycker är avsedda att förtäras, länge varit rubbad
genom förekomsten av talrika privata festvåningar och andra samlingslokaler,
som åtager sig dylika arrangemang. Dylika tillställningar har efter
spritens frisläppande i allt större omfattning kommit att förläggas till nyssnämnda
slag av lokaler i stället för som tidigare till rusdrycksrestauranger.
Genom tillkomsten av möjligheten för festvåningar etc. att enligt 33 § snabbt
erhålla rätt till tillfällig utskänkning till slutna sällskap, har tillståndsrestaurangernas
monopolställning ytterligare genombrutits, vilket för framtiden
troligen kommer att få stor betydelse om planerade och här föreslagna åtgärder
för denna utskänkningsforms popularisering genomföres. Den exklusivitet
som tidigare varit karakteristisk för ett utskänkningstillstånd genom
olika myndigheters särskilda prövning och genom kommunernas vetorätt,
har sålunda i viktiga avseenden eliminerats genom tillkomsten av 33 §.
Vidare må här erinras om möjligheten att statsmakterna kan komma att
besluta om måltidstvångets upphävande vid utskänkning av spritdrycker
och starköl, varigenom ytterligare en betydelsefull del av ett utskänkningstillstånds
indirekta värde skulle försvinna. Av det anförda framgår, att ett
utskänkningstillstånds värde visserligen är obestridligt för många restauranger,
men att det finns omständigheter som bidrager till, att detta värde
i vissa avseenden på senare tid undergått en betydande försämring.
Sveriges hotell- och restaurantförbund anför bland annat följande.
Det värde, som en restaurang i dag kan ha utöver de materiella tillgångarna,
ligger i den goodwill, som god skötsel, skicklig personal, bra lokaler,
gott läge o. dyl. kan innebära. Att de flesta av nu befintliga restauranger med
spritutskänkningsrättigheter icke under i övrigt oförändrade förhållanden
skulle kunna drivas utan dylika rättigheter motsäger självfallet ej detta förhållande.
Dessa restauranger ha inrättats för en serviceverksamhet, vari bl. a.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1957
85
som en väsentlig del ingår tillhandahållande av vin och spritdrycker, och
i sin verksamhet anpassat sig efter föreliggande behov och gällande lagstiftning.
Det är i detta avseende ingen skillnad mellan restaurangföretag
och andra affärsföretag.
I nyssnämnda yttrande liksom i åtskilliga andra framhålles att kommitténs
undersökning rörande utskänkningsrättigheternas indirekta fördelar
hänför sig till tiden före den 1 oktober 1955 och därför inte har något bevisvärde
i den nuvarande situationen. Undersökningen anses också i övrigt ha
ringa värde då den endast berört omsättningen och icke lönsamheten.
De krav på en allmän lönsamhetsundersökning eller förnyade
kostnadsberäkningar som framställts grundas på önskemålet att den framtida
ersättningen skall ge reell täckning för de med utskänkningen förenade
kostnaderna. Härvidlag anses kommitténs utredningar icke ge tillfredsställande
underlag för en bedömning.
Sålunda framhåller exempelvis överståthållaråmbetet, att den ovisshet som
i allmänhet är förknippad med kostnadskalkyler och prognoser för framtiden
i förevarande fall förstärkes av den mot förslagets väsentliga delar samfällda
reaktionen från restauratörernas och restaurangpersonalens sida.
Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar om att kommitténs särkostnadsundersökning
hänför sig till tiden före den 1 oktober 1953. De väsentliga
förändringar i restaurangnäringens förhållanden, som därefter inträtt, motiverar
enligt länsstyrelsens mening nya undersökningar.
Beträffande de av kommittén verkställda kostnadsberäkningarna
framhålles i åtskilliga av de nu åsyftade yttrandena att dessa gjorts i
underkant. Därjämte hävdas, att i varje fall samtliga särkostnader bör täckas
av ersättningen, i några fall också att viss del av samkostnaderna bör
inräknas i kalkylen.
I flertalet yttranden yrkas, att restauratörerna skall erhålla täckning för
hovmästarkostnaden.
Sålunda kan Sveriges centrala restaur ang aktiebolag icke finna, att kommittén
anfört något hållbart skäl för borträknande av denna post. Den beskrivning
av en hovmästares funktioner och anledningen till att hovmästare
anställes, som kommittén lämnar, motsvarar enligt bolaget i varje fall
föga förhållandena på bolagets område, där hovmästarnas uppgifter till
mycket stor del betingas av utskänkningen och hovmästarna utgör ett nödvändigt
led i övervakningen av denna. På folkrestaurangerna bildar de i viss
mån ett alternativ till ordningsvakter och får ersätta dessa, när systembolaget
icke kunnat tillhandahålla ordningsvakter i erforderlig utsträckning.
Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger anför beträffande hovmästarkostnaden
följande.
De uppgifter som kommittén lämnat beträffande särkostnadsersättningarna
ha vi granskat, och därvid stannat särskilt inför eu punkt, nämligen
att man gör gällande att hovmästarlönerna endast till en ringa del på restaurangerna
av högre klass skulle hänföra sig till sådana kostnader som sam
-
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1957
manhänga med utskänkningen. Vi dela icke denna uppfattning. Visserligen
är det riktigt att på restauranger av lägre klass, hovmästarnas uppgift att
övervaka utskänkningsbestämmelsernas efterlevnad varit av större omfattning
än på restaurangerna av högre klass. På de senare ha emellertid andra
arbetsuppgifter tillkommit för hovmästarnas del som nära sammanhänga
med utskänkningsförhållandena, nämligen skyldigheten att stå till tjänst
med råd och anvisningar till gäster beträffande val av vin och spirituösa,
vilket är en betydelsefull uppgift på en dylik restaurang. Dessutom kräver
det rikhaltigare sortimentet av viner i högre prislägen en övervakning som
endast hovmästaren kan skänka, om serveringen skall ge det rätta utbytet
av restaurangbesöket i detta avseende. Vi hävdar sålunda, att särkostnadsberäkningen
måste inkludera den del av hovmästarelönen som rimligen kan
anses hänföra sig till utskänkningen. Detta gäller samtliga typer av restauranger.
Sveriges hotell- och restaurantförbund hävdar, att också andra kostnader
bör beaktas än dem kommitténs ersättningsförslag grundas på, varvid
speciellt hänvisas till branschens dåliga lönsainhetsläge. Sålunda anses det
motiverat, att visst bidrag också ges för samkostnaderna. Beträffande särkostnaderna
yrkas att — förutom hovmästarkostnaden — också de kostnader
för den högre lön som enligt kollektivavtal utgår för vissa personalkategorier
vid restauranger med spritutskänkning samt viss del av musikkostnaderna
skall ersättas. Härjämte anses kommitténs omräkning av kostnaderna
för år 1953 till år 1956 vara felaktig i två hänseenden. Sålunda borde enligt
förbundet löneökningarna ha beräknats efter de faktiska förändringarna
i restaurangfacket och icke efter index för livsmedelsarbetarlönerna.
Dessutom hävdar förbundet, att man vid en uppräkning av 1953 års kostnader
till 1956 års nivå måste ta hänsyn till att de förra hänför sig till en
avsevärt större utskänkningsvolym än den nuvarande. Vid en nedgång i omsättningen
sjunker kostnaderna — framhålles det — i långsammare takt än
omsättningsminskningen. De kostnader det här är fråga om är enligt förbundet
så föga anpassningsbara, att de i realiteten kan betraktas som fasta.
På grund av nu anförda omständigheter anser förbundet att ersättningen
bör beräknas till 20 procent av nu gällande utminuteringspris. Ersättningen
bör emellertid enligt förbundet differentieras efter olika typer av restauranger
så att den göres progressiv i förhållande till varornas kvalitet, då
det icke kan anses rimligt att alla restauranger skall arbeta med samma ersättning
oberoende av kostnaderna.
Sveriges centrala restaurangaktiebolag kommer efter likartade beräkningsgrunder
fram till ett krav på ersättning för utskänkningen av spritdrycker
med 7 kronor per liter.
Såsom förut nämnts föreslår kontrollstyrelsen och Nya systemaktiebolaget
att den av utskänkningsvinstkommiltén föreslagna ersättningen för utskänkning
av spritdrycker höjes från drygt 20 procent till omkring 25 procent
av utminuteringspriset före den 5 november 1956. Höjningen motiveras
med att ersättningen bör ge täckning jämväl för hovmästarkostnaden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
87
Båda remissinstanserna avstyrker det från restaurangnäringens sida framförda
yrkandet om en allmän lönsamhetsundersökning.
Nya systemaktiebolaget framhåller att om restaurangerna erhåller en ersättning,
som täcker de totala särkostnaderna för utskänkningen, något reellt
motiv för en höjning av matpriserna knappast kan föreligga. Detta skulle
i så fall endast gälla om hittillsvarande utskänkningsersättning varit så
stor, att den givit ett överskott, vilket begagnats till subventionering av övriga
varor i rörelsen. I övrigt påpekas bland annat att de föreslagna ersättningsbeloppen
gäller vid nuvarande genomsnittliga relation mellan spritoch
matomsättning. I den mån de restauranger, som nu har en ogynnsam dylig
relation, förbättrar denna till mindre spritdrycksutskänkning och högre
annan omsättning, kommer ersättningsbeloppen att stiga. Dessutom kommer
en förskjutning i rusdrycksutskänkningen till förmån för vinerna att
medföra ökade intäkter, eftersom vinmarginalerna ger bättre kostnadstäckning
än spritersättningen. Att en dylik omställning — utan den åsyftade prishöjningen
— till förbättrade relationer mellan sprit- och matomsättning
samt ökad vinutskänkning är fullt möjlig, har, framhåller bolaget, visats
vid ett flertal av restaurangbolagens omdanade restauranger. Slutligen
erinras om att man, för att kunna ge rätta proportioner åt ersättningsfrågan
bör betänka, att den största kostnadsposten — serveringspersonalens
kontanta arbetslön — icke betalas av restauratören utan täckes genom av
gästerna uttagna servisavgifter.
Kontrollstyrelsen anför följande.
En dylik undersökning skulle utan tvivel bli mycket omfattande och tidsödande
samt kräva betydande kostnader. Värdet av en lönsamhetsundersökning
såsom underlag för bedömningen av restaurangernas rusdrycksersättning
torde få anses vara diskutabelt. Oavsett dessa förhållanden synes det
angeläget — icke minst med hänsyn till de klagomål som från restaurangnäringens
sida framförts angående den aktuella ekonomiska situationen —- att en reglering av rusdrycksutskänkningens ekonomi kommer till stånd
utan dröjsmål. Att i nuvarande läge igångsätta den ifrågasatta undersökningen
skulle innebära att den avsedda regleringen komme alt uppskjutas
för avsevärd tid framåt.
Beträffande den av utskänkningsvinstkommittén föreslagna ersättningsgränsen
har flertalet remissinstanser icke gjort mera ingående
kommentarer.
Nya systemaktiebolagct, som ansluter sig till kommitténs förslag på förevarande
punkt, anför följande.
Det synes icke föreligga anledning att tillstyrka reservanternas krav på
ändring av omsättningstaket, då betydelsen av detta i icke ringa mån motverkas
av den av bolaget föreslagna ersättningshöjningcn. Härtill kan anmärkas,
att den av kommittén föreslagna gränsen, 30 procent, nära sammanfaller
med genomsnittssiffran för samtliga restaurangföretag, 31,2 procent.
I sistnämnda siffra ingår emellertid folkrestaurangerna, vilka av lättförstådda
skäl bör bedömas i särskild ordning. Om hänsyn lages endast till de
enskilda restaurangföretagen, kominer ca 70 procent icke att beröras av ornsältningstaket.
Reservanternas förslag om elt 40-procentigt omsättningstak
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1957
skulle medföra, att endast 5,5 procent av de enskilda restaurangerna kom i
kontakt med detta. Om man överhuvudtaget skall ha något omsättningstak,
bör detta givetvis sättas så, att det får praktisk betydelse.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att gränsen satts lägre än vad skälig
hänsyn till restaurangnäringen — särskilt de prisbilliga restaurangerna —
synes föranleda. Det finns enligt länsstyrelsen risk för att kostnaderna för
spritutskänkningen till en del kan komma att övervältras på maten, vilket
ur olika synpunkter anses betänkligt. Länsstyrelsen anser det för övrigt
möjligt att man vid en närmare analys kan finna en enklare och något mer
rättvis konstruktion. Länsstyrelsen i Västmanlands län gör ett liknande uttalande.
Statskontoret anser det angeläget att ersättningen icke bestämmes så, att
restauratörerna finner sig nödsakade att höja priset för mat in. m. för att
kompensera sig för kostnader för spritutskänkningen.
Kontrollstyrelsen finner skäligt att den ifrågavarande ersättningsgränsen
höjes till 35 procent. Förslaget att hänsyn inte skall tagas till den spritomsättning
som överstiger omsättningen av mat, alkoholfria drycker och Öl tillstyrkes
däremot av styrelsen. Styrelsen framhåller att en ersättningsgräns
av föreslagen typ innebär en ur principiella synpunkter effektiv motvikt
mot intresset av ökad utskänkning men erinrar samtidigt om att metoden
är förbunden med vissa olägenheter. Styrelsen anför i huvudsak följande.
Om, på sätt kommittén föreslagit, den ersättningsberättigade delen av
spritdrycksutskänkningen för alla företag begränsas till 30 procent av den
sammanlagda omsättningen av spritdrycker, mat, alkoholfria drycker och
Öl, kommer omsättningstaket att särskilt hårt drabba de företag som håller
låga matpriser, d. v. s. i första hand de allmänna restaurangerna. Ä andra
sidan må framhållas, att omsättningstaket får betydelse även därigenom, att
det stimulerar till åtgärder för att förbättra sprit-matrelationen.
Kontrollstyrelsen delar kommitténs uppfattning rörande behovet av någon
form av reglering, varigenom restauratörens ersättning förhindras att
automatiskt öka med stigande spritutskänkning. Med hänsyn till de nackdelar
— även av administrativ art — som otvivelaktigt är förenade med ett
»omsättningstak», har styrelsen övervägt, om man icke kan nå det avsedda
syftet på annat sätt, t. ex. genom att fastställa en lägre ersättning för
egentligt brännvin och i gengäld en högre ersättning för andra spritdrycker.
Genom ett sådant system skulle man bl. a. vinna den fördelen, att en restaurang
icke får sin ersättning minskad därför att den håller låga priser på
mat och andra varor än rusdrycker. Marginalen på övriga spritdrycker skulle
i princip ej göras större än att den uppväger den uteblivna kostnadstäckningen
i fråga om det egentliga brännvinet.
En förutsättning för den sålunda antydda lösningen är likväl, att den
föreslagna nedsättningen av utskänkningspriserna i förening med de höjda
ersättningarna för utskänkningen icke tenderar att allt för mycket öka utskänkningen
av spritdrycker på bekostnad av omsättningen av andra varor.
Det eventuella slopandet av måltidstvånget bör även beaktas i sammanhanget.
Kontrollstyrelsen anser därför försiktigheten bjuda, att det av kommittén
föreslagna omsättningstaket i brist på bättre alternativ tills vidare kommer
till användning.
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
De remissinstanser, som representerar restaurangnäringen har anslutit
sig till kommittéreservanternas yrkanden om ersättningsgränsen.
Sveriges centrala restaurangaktiebolag framhåller att kommittén genom
att anknyta ersättningsgränsen till matomsättningen — vilken icke gärna
kan mätas annat än i penningar — infört ett incitament till prishöjningar
på varuslagen utanför rusdrycksområdet och ett moment av »straffskärpning»
för den som håller låga måltidspriser genom att denne får betala en
större del av sina särkostnader för spritutskänkningen, än vad företag med
högre måltidspriser behöver göra. Detta förhållande innebär enligt centralbolaget
särskilt för de allmänna företagen — med deras låga prissättning
på mat — en allvarlig belastning. Ett speciellt problem erbjuder i detta
sammanhang, påpekar bolaget, frågan om måltidstvångets fortsatta bibehållande
och den återverkan en ändring av måltidstvångsreglerna kan få
på nu diskuterade förhållanden. Då måltidstvångets bortfallande så småningom
måste antagas medföra en ökning av spritandelen i omsättningen är
det enligt bolaget nödvändigt att samtidigt jämka ersättningen uppåt så att
rimlig kostnadstäckning erhålles också vid måltidsfri utskänkning. Kommittéreservanternas
yrkande att omsättningen av vin och starköl skall medräknas
vid ersättningsgränsens fastställande anser bolaget väl motiverat.
Ökad omsättning av dessa drycker — vilkas konkurrensförmåga gentemot
spritdryckerna man särskilt vill utnyttja — skulle annars medföra en vinstbeskattning
för företagen.
Likartade synpunkter anföres av Sveriges hotell- och restaurantförbund.
Takkonstruktionen är i olika avseenden otillfredsställande. Vad man först
fäster sig vid är, att den verkar prisdrivande. Det gynnar företag med höga
priser på »övriga varor», missgynnar företag med låga priser. Detta förhållande
kan tänkas föranleda en restauratör till prishöjning enbart för att
få en bättre relation mellan spritdrycker och övriga varor. Likaså blir självfallet
en restauratör, som vill göra en i och för sig motiverad prissänkning
på mat, betänksam, då han finner, att den kan komma att medföra ersättningsreducering.
Man ställer sig även frågan om takets verkningar vid måltidsfri utskänkning,
som ju möjligen kan bli mera allmänt förekommande i en nära framtid.
Hela konstruktionen vilar på att normalrelationen mellan sprit och mat
m. m. är 30: 70. Vid måltidsfri utskänkning kan ju en helt annan relation
bli den vanliga. Med en ringa servering av mat m. m. samt med takets begränsande
effekt på spritdrycksersättningen torde möjlighet till kostnadstäckning
vara utesluten. Taket skulle sålunda med andra ord i praktiken
omöjliggöra den måltidsfria utskänkningen.
Konstruktionen med omsättningstak är sålunda i hög grad diskutabel, och
vi se helst, att densamma slopas. Det borde vara möjligt att finna någon
enklare väg, som förhindrar, att restauratörerna få intresse av ökad försäljning
av spritdrycker. Skall konstruktionen accepteras, anse vi nödvändigt,
att taket sättes så högt, att huvudparten av företagen med nuvarande relation
mellan spritdrycker och »övriga varor» faller under detsamma och att
man sålunda i största möjliga omfattning undviker en situation, där frågan
om prisändringar å »övriga varor» i viss mån blir beroende av takets verkningar.
Genom att, som reservanterna föreslagit, höja taket till 40 % samt
slopa stoppregeln och i andra jämförelseledet medtaga även vin och stark
-
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1957
Öl, torde man till stor del kunna undgå de berörda olägenheterna. Medtagande
av vin och starköl kan även antagas öka restauratörens intresse att sälja
dessa drycker och sålunda verka till förmån för den nykterhetspolitiska
målsättningen om övergång från starkare till svagare drycker.
Riksräkenskapsverket ifrågasätter om icke restauratörernas ersättning
skulle kunna bestämmas enligt en enklare, mer summarisk metod än den
föreslagna. Tillräcklig restriktivitet i fråga om ersättningens storlek borde
enligt ämbetsverket kunna motverka det alltför starka ekonomiska intresse
av ökad utskänkning från restauratörernas sida, som kommittén velat eliminera
genom anknytningen av ersättningen till matomsättningen.
Sveriges centrala restaurangaktiebolag hemställer att övergångstiden, såvitt
avser bolagets övertagande av kostnaderna för ordningsvakterna, måtte
utsträckas från 5 till 10 år.
Departem entschef en
En av de ledande grundsatserna i svensk nykterhetspolitik har av ålder
varit att enskilt vinstintresse inte skall få göra sig gällande vid försäljning
av rusdrycker till allmänheten. På utskänkningens område har denna princip
tagit sig uttryck i det s. k. vinstkvantitetssystemet. Detta innebär, att de
enskilda restauratörerna endast får ta ut vinst på en i förväg bestämd kvantitet
spritdrycker. Vinstkvantiteterna har enligt beslut av 1937 års riksdag
successivt nedskrivits med 1/25 per år. De allmänna restaurangföretagen
har efter likartade principer erhållit särskild ersättning för kostnader i
samband med spritutskänkningen. Dessa kostnadsersättningar har genomgående
legat på en betydligt lägre nivå än de belopp som tillförts de enskilda
restauratörerna. Nedskrivningen av vinstbelopp och kostnadsersättningar
har provisoriskt stoppats genom beslut av 1956 års riksdag.
Av kommitténs undersökningar framgår, att restauratörerna för närvarande
genomsnittligt inte tillnärmelsevis erhåller gottgörelse för de med
spritutskänkningen förbundna direkta omkostnaderna. De gemensamma
kostnaderna för rörelsen liksom företagarvinsten får i sin helhet läggas på
andra varuslag än spritdrycker.
Vinstbegränsningarna har verkat synnerligen ojämnt. De belopp som tillföres
de allmänna företagen är sålunda som redan nämnts betydligt lägre
än vinstbeloppen för de enskilda. Även de enskilda företagen emellan föreligger
betydande olikheter, vilket, såsom kommittén påpekat, är till betydande
nackdel för de progressiva och välskötta företagen.
Vid 1937 års riksdagsbeslut förutsattes, att en omprövning av ersättningsfrågorna
skulle äga rum mot slutet av vinstnedskrivningsperioden. Det förut
anförda torde ge vid handen, att tiden nu är inne för en sådan omprövning.
Innan jag gar närmare in på de här avsedda frågorna får jag erinra om
Jag i det föregående biträtt ett förslag av utskänkningsvinstkommittén
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 ur 1957
91
att hela prisskillnaden mellan utminuterade och utskänkta spritdrycker skall
utgöra utskänkningsskatt. Detta innebär, att de belopp som i fortsättningen
skall tillföras restauratörerna i anledning av spritutskänkningen bör få formen
av en ersättning från staten.
Vid en bedömning av de föreliggande frågorna finner jag uppenbart, att
statsmakterna alltjämt bör upprätthålla principen att något vinstintresse
frän restauratörernas sida inte bör få göra sig gällande vid utskänkningen av
sprit. Någon vinst bör alltså inte under några förhållanden få utgå, även om
detta i prishänseende innebär en belastning på övriga varuslag. Det kan alltså,
såsom påpekades redan i utskänkningsvinstkommitténs direktiv, endast bli
fråga om att ge restauratörerna viss ersättning för omkostnader.
Ett av de grundläggande spörsmålen vid ersättningens bestämmande är
vilket ekonomiskt värde som kan ligga i utskänkningsrättighéten som sådan.
Av betänkandet framgår, att detta värde före den 1 oktober 1955 varit betydande.
Det är emellertid också uppenbart, att värdet numera i hög grad reducerats.
Belysande härvidlag är att omsättningsminskningen främst synes
ha drabbat företag med förhållandevis stor spritutskänkning. Många företag
har visserligen, såsom kommittén påpekat, kunnat bibehålla eller t. o. m.
obetydligt öka sin omsättning. Siffrorna i omsättningen får emellertid ses
mot bakgrunden av en höjd pris- och omkostnadsnivå. Detta torde i det stora
flertalet fall innebära en nedgång i de omsatta kvantiteterna mat och dryck
samt en försämrad lönsamhet. Det bör även beaktas, att försämringen i
restaurangnäringens ekonomiska läge inträffat under en allmän högkonjunktur.
Någon undersökning som kan belysa utskänkningsrättigheternas ekonomiska
värde i nuläget har inte företagits. Uppenbart synes vara att ett sådant
värde trots det nyss anförda alltjämt föreligger. Försiktigheten synes emellertid
bjuda att inte tillmäta detta värde alltför stor betydelse.
I sammanhanget vill jag med några ord beröra frågan, om en allmän lönsamhetsundersökning
bör företagas, innan beslut fattas om utskänkningsersättningens
storlek. En sådan undersökning skulle i och för sig vara av värde,
inte minst för att belysa det nyss diskuterade spörsmålet om utskänkningsrättigheternas
ekonomiska betydelse. Att företaga en dylik undersökning
skulle emellertid, såsom kommittén framhållit, vara förenat med avsevärda
svårigheter. Fasthåller man vid den förut uttalade grundsatsen att
någon vinst inte bör erhållas vid spritutskänkningen, synes en lönsamlietsundersökning
inte heller vara nödvändig. Jag biträder därför kommitténs
uppfattning, att frågan om utskänkningsersättningens storlek ändå bör kunna
prövas. Det för en sådan prövning erforderliga materialet synes i huvudsak
kunna hämtas ur kommitténs kostnadsundersökning.
Kommitténs förslag innebär, att restauratörerna för utskänkning av spritdrycker
och vin skulle erhålla inkomster, som tillsammans i det närmaste
skulle täcka de med utskänkningen förenade särkostnaderna. Härvid skulle
för vinerna erhållas en viss vinst, medan ersättningen för spritutskänkningen
i motsvarande mån skulle understiga särkostnaderna. Från särkost
-
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
naderna har kommittén dock undantagit kostnaden för hovmästare. Såsom
skäl härför har främst åberopats det ekonomiska värde som ligger i utskänkningsrättigheterna.
Frågan om prissättningen på viner har behandlats i det föregående. Jag
har därvid förordat, att prissättningen tills vidare skall vara fri. Ersättningarna
för spritutskänkningen får med hänsyn härtill bedömas fristående. Detta
synes emellertid i och för sig inte behöva föranleda någon avvikelse från
kommittéförslaget.
Enligt min uppfattning är det föreslagna ersättningssystemet för spritutskänkningen
i sina grunddrag ändamålsenligt utformat. Såsom tidigare
framhållits kan det i förevarande sammanhang inte bli fråga om att ge
restauratörerna ersättning annat än för vissa kostnader. Härvid inställer sig
frågan i vilken mån hänsyn skall tagas till det ekonomiska värde som ligger
i utskänkningsrättigheten. Jag har i det föregående givit uttryck för den
uppfattningen att detta värde torde vara lägre än kommittén antagit. En
ytterligare anledning att inte tillmäta ersättningen för snävt ligger däri att
restauratörerna på andra varuslag måste övervältra de kostnader för spritutskänkningen
som inte blir täckta. Att så sker, exempelvis beträffande svagare
alkoholdrycker och alkoholfria drycker, synes i och för sig inte vara
av något intresse från nykterhetssynpunkt.
Det ekonomiska värdet av utskänkningsrättigheterna synes i enlighet med
det anförda kunna motivera, att ersättning inte erhålles för den del av företagens
samkostnader som belöper på utskänkningen av sprit. Det synes även
skäligt att sätta ersättningen något lägre än vad som motsvarar särkostnaderna.
Jag kan emellertid, i likhet med bl. a. kontrollstyrelsen och Nya systemaktiebolaget,
inte biträda kommitténs uppfattning att kostnaden för
hovmästare bör undantas vid ersättningens bestämmande.
Med ledning av det anförda och under beaktande av nu förutsebara förändringar
i kostnadsnivån m. m. har jag funnit skäligt förorda att ersättningen
bestämmes till 15 procent av det utskänkningspris som enligt vad tidigare
förordats skall gälla fr. o. in. den 1 oktober 1957. Detta ersättningsbelopp
bör utgå till såväl enskilda som allmänna företag. Vid ersättningsbeloppets
avvägning har hänsyn tagits till de intäkter som i form av s. k. övermål
kommer restauratörerna tillgodo i fortsättningen.
Den här intagna ståndpunkten överensstämmer i huvudsak med de förslag
som vid remissbehandlingen framförts av kontrollslyrelsen och Nya
systemaktiebolaget. Såsom framgår av det anförda innebär förslaget en höjning
i förhållande till vad kommittén förordat. Ersättningen ligger emellertid
avsevärt lägre än vad som begärts från restauratörhåll och understiger ej
obetydligt de genomsnittliga särkostnaderna.
Ersättningen bör kunna jämkas i anledning av väsentliga ändringar i
kostnadsläget in. m. Till de därmed sammanhängande detalj spörsmålen
skall jag återkomma i det följande. Jag vill emellertid redan här förutskicka,
att jag inte ansett mig kunna biträda kommitténs förslag om automatisk
indexreglering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1957
93
Den här verkställda avvägningen av ersättningsbeloppens storlek torde i
huvudsak innebära tillräcklig garanti för att restauratörerna inte skall få
ekonomiskt intresse av att driva upp spritomsättningen. En ökad omsättning
av sprit medför nämligen större stegringar i omkostnaderna än i ersättningsbeloppen.
Såsom en ytterligare säkerhet mot att ett sådant intresse
skall uppkomma har kommittén föreslagit en begränsning av utskänkningsersättningen.
Denna begränsning innebär, att ersättning inte skall utgå för
den del av spritförsäljningen som överstiger 30 procent av den sammanlagda
omsättningen av spritdrycker, mat, alkoholfria drycker och Öl. Den föreslagna
regeln är även avsedd att fylla ett positivt nykterhetssyfte, nämligen
att ge restauratörerna ett incitament att försöka upprätthålla en godtagbar
relation mellan sprit och övriga varuslag.
Det sist sagda utgör enligt min mening ett starkt skäl för att genomföra
den föreslagna spärregeln. Medan den ekonomiska regleringen i övrigt kan
sägas verka endast indirekt, d. v. s. genom avkoppling av det enskilda vinstintresset,
innebär den särskilda spärregeln, att samma intresse kan inriktas
på direkt nykterhetsfrämjande åtgärder. Att en omställning i sådan riktning
är möjlig visar åtskilliga exempel från de allmänna restaurangföretagen.
Förslaget skapar också, såsom kommittén påpekat, bättre förutsättningar
för att slutgiltigt avskaffa måltidstvånget.
Det bör framhållas, att kritiken mot den föreslagna spärregeln väsentligen
överdrivits. Detta gäller bl. a. påståendet att densamma skulle verka stegrande
på matpriserna.
Jag är därför beredd att i princip förorda att en särskild spärregel införes.
Skälig hänsyn till de restauranger, som håller särskilt låga matpriser,
synes dock motivera en jämkning av regeln. I enlighet med vad kontrollstyrelsen
förordat bör omsättningsgränsen sålunda höjas till 35 procent. I den
omsättning, på vilken detta procenttal beräknas, bör, i överensstämmelse
med kommittéförslaget, inte få medtagas den spritdrycksomsättning som
överstiger omsättningen av mat, alkoholfria drycker och Öl. — Vad jag här
förordat avser prisförhållandena den 1 oktober 1957.
Till vissa detaljfrågor i samband med den här behandlade spärregeln skall
jag återkomma senare. Jag vill blott nämna att spärregeln bör kunna justeras
vid väsentligt ändrade priser in. in. enligt samma principer som avses skola
gälla i fråga om ersättningsbeloppen.
Beträffande vissa särskilda utskänkningsrättigheter — trafikutskänkning
och tillfällig utskänkning enligt 33 § rusdrycksförsäljningsförordningen —
bar kommittén förordat en något lägre ersättning än för annan utskänkning
men å andra sidan icke ifrågasatt någon begränsning i relation till övrig
omsättning i dessa fall. Mot den sålunda föreslagna anordningen har jag i
och för sig intet att erinra. Ersättningen till ifrågavarande rättighetshavare
synes emellertid böra höjas i samma proportion som jag tidigare förordat
beträffande restaurangrörelser i allmänhet. I enlighet härmed vill jag föreslå
alt kostnadsersättning i nu avsedda fall skall utgå med belopp motsvarande
10 procent av det utskänkningspris som föreslagits skola gälla fr. o. in. den
1 oktober 1957.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Vad slutligen angår de av kommittén föreslagna övergångsanordningarna
synes sådana — med den av mig nu förordade höjningen av ersättningarna
— icke vara erforderliga i samma grad som kommittén förutsatt. Såvitt avser
de enskilda företagen torde de fall där den nya ersättningen understiger
den som nu erhålles bli mycket få. Inkomstminskningen kommer också
i dessa fall att bli jämförelsevis obetydlig. Med hänsyn härtill synes det
vara fullt tillräckligt att kontrollstyrelsen ges befogenhet att under en kortare
övergångstid efter särskild prövning medge jämkning i ersättningen. I
intet fall bör dock sådant medgivande gälla efter utgången av det tredje
året efter den nya ordningens ikraftträdande.
Den särskilda övergångsersättning som kommittén föreslagit för de allmänna
företagens del har beräknats i relation till de utgifter för ordningsvakthållningen
som restaurangbolagen skall övertaga från systembolaget.
Då det här rör sig om relativt stora belopp -— 2,2 miljoner kronor per
år — och anpassningssvårigheterna efter den 1 oktober 1955 i särskild grad
drabbat de allmänna företagen, vill jag inte motsätta mig att dessa företag
övergångsvis erhåller en mot nämnda belopp svarande särskild ersättning
utöver den som eljest skulle tillkomma dem enligt de nu föreslagna grunderna.
Övergångstiden, under vilken full ersättning med detta belopp erhålles
första året, 2/3 därav andra året och 1/3 tredje året, bör dock begränsas
till tre år. På systembolaget och restaurangbolagen bör ankomma att tillse,
att personalens berättigade intressen tillgodoses.
Utskänkningsersättningarna kommer i fortsättningen att avräknas mot
utskänkningsskatten. Totalt torde ersättningarna komma att uppgå till ca
18 milj. kronor för år, varav 7 milj. kronor belöper på allmänna restaurangföretag
och 11 milj. kronor på enskilda restauranger. Under de närmaste
budgetåren skall även utgå de förut nämnda övergångsersättningarna, vilka
för budgetåret 1957/58 torde kunna beräknas till ca 1,2 milj. kronor. Efter
övergångsåren torde inkomstbortfallet för staten kunna beräknas till ca 7
milj. kronor för år.
III. Servisavgiftsfrågan
Nuvarande förhållanden
Serveringspersonalen vid restaurangerna har sedan gammalt väsentligen
erhållit sin inkomst genom särskilda avgifter som lämnats direkt av gåsterna.
Ursprungligen var dessa avgifter i huvudsak frivilliga och till sin
storlek icke närmare bestämda. Förhållandena koin emellertid småningom
att stabiliseras, dels så att avgifterna närmast ansågs obligatoriska, dels så
att avgifternas storlek blev mer enhetlig. Slutligen har serveringspersonalen
— sedan bestämmelser härom år 1930 införts i kollektivavtalen — numera
undantagslöst erhållit rätt att uppbära 10 procent på notans belopp.
Frågan om reformering av serveringspersonalens avlöningssystem har
sedan första världskriget diskuterats i flera olika sammanhang. De syn
-
95
Kungl. Maj.ts proposition nr 9b år 1957
punkter som härvid anlagts har varit av skiftande art. I början betonades
huvudsakligen spörsmålets sociala sidor. Det ansågs att den rådande ordningen
överhuvudtaget var en otillfredsställande avlöningsform som innebar
åtskillig osäkerhet för de anställda. På senare tid har nykterhetspolitiska
synpunkter på frågan alltmer kommit i förgrunden när det gäller
spritrestaurangerna. I sådant hänseende har framhållits att systemet med
servisavgifter strider mot principen om det enskilda vinstintressets avkoppling
från utskänkningen och överhuvudtaget försvårar ett strikt iakttagande
av de bestämmelser som reglerar denna.
Kommittén
När det gällt att välja den lämpligaste metoden att genomföra en ordning
som bättre än den nu rådande tillfredsställer de nykterhetspolitiska synpunkterna,
har kommittén i första hand ansett sig böra söka åstadkomma
en lösning genom överenskommelse mellan vederbörande arbetsgivare- och
arbetstagareorganisationer. Kommittén har i sådant syfte hänvänt sig till
de berörda parterna, vilka träffat ett avtal som i huvudsak innebär, att det
nuvarande servisavgiftssystemet bibehålies med den ändringen, att servisavgiften
uppföres på notan. Därjämte har garantilöneperioden minskats
från två månader till en. Trots att avtalet icke i någon väsentlig mån tillgodoser
de nykterhetspolitiska synpunkterna, har kommittén funnit sig i
nuvarande läge böra acceptera detsamma. Kommittén ifrågasätter emellertid
om icke lagstiftningsvägen bör prövas för att en tillfredsställande lösning
av drickspenningproblemet skall nås.
I motiveringen till sitt ställningstagande betonar kommittén till att börja
med det belydande ekonomiska intresse i rusdrycksutskänkningens omfattning
som serveringspersonalen har genom det" rådande servisavgiftssystemet.
Härom anföres följande.
Att serveringspersonalen har ett betydande ekonomiskt intresse i utskankningen
av rusdrycker är uppenbart redan med hänsyn till den omtattnmg
servisavgiftsinkomsterna på dessa varor har och den betydande
f!1., denna inkomst utgör av serveringspersonalens totala inkomst. Förhållandena
kan illustreras genom siffror för åren 1953 och 1955/56 År 1953
uppgmk sålunda serveringspersonalens sammanlagda inkomst av lo’ procents
servisavgift på rusdrycker till 22,2 miljoner kronor, varav 18,7 miljoner
kronor hanförde sig till spritdrycker. Försäljningsåret 1955/56 uppgick servisavgiftsmkomsten
på rusdrycker till 17,0 miljoner kronor, varav 13 8
miljoner kronor belöpte sig på spritdrycker. Restaurangföretagens inkomst
av rusdrycks utskänkningen uppgick de nämnda åren'' (ill 22,0 respektive
21,4 ™ll.lone,r kron°r, varav 11,6 respektive 9,4 miljoner kronor hänförde
sig till spritdrycks utskänkningen. Då man kan utgå från att servisavgiftsio,
0IJstea uPPgår till mer än 10 procent av försäljningssumman, visar det
sig salunda att denna inkomst under de båda nämnda åren översteg restaurangföretagens
motsvarande inkomst. Av de anförda siffrorna framgår dessutom,
att serveringspersonalens inkomst av sprildrycksutskänkningen utgör
en storre del av den totala inkomsten av rusdrycksutskänkningen än vad
som ar fallet beträffande företagarnas inkomster.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Hur stor del slutligen som servisavgiftsinkomsterna på rusdrycker utgör
av den totala servisavgiftsinkomsten kan beräknas med ledning av de i
andra sammanhang anförda uppgifterna om rusdrycksutskänkningens andel
av den totala omsättningen. I enlighet härmed utgjorde servisavgiftsinkomsterna
på rusdrycker undersökningsperioden 1953 vid de allmänna
företagen 44 procent och vid de enskilda företagen 41 procent av den sammanlagda
servisavgiftsinkomsten. Motsvarande andel undersökningsperioden
1956 utgjorde 42 respektive 35 procent. Att märka är emellertid, att de
nu angivna siffrorna är genomsnittstal och att rusdrycksinkomsterna vid
åtskilliga restaurangavdelningar, i synnerhet folkrestauranger, har avsevärt
större betydelse. I vissa fall uppgick och uppgår rusdrycksinkomsterna till
inemot 60 procent av den sammanlagda inkomsten för servispersonalen.
Trots nedgången i rusdrycksutskänkningens relativa betydelse efter den
1 oktober 1955 utgör sålunda servisavgiftsinkomsterna av denna fortfarande
en mycket väsentlig del av de sammanlagda servisavgiftsinkomsterna. I
fråga om folkrestaurangavdelningarna (prisklass B 3) bör tilläggas, att
enligt kommitténs undersökningar (se kap. I, tabell 15) någon ändring i
förevarande avseende icke inträtt efter den 1 oktober 1955 fram till den
1 juli 1956.
I syfte att närmare belysa sambandet mellan serveringspersonalens inkomstnivå
och rusdrycksutskänkningens omfattning har kommittén vid ett
tillfälle före och ett tillfälle efter restriktionssystemets slopande (1953 resp.
1956) undersökt den berörda personalens inkomster av 10 procents servisavgift.
Resultatet sammanfattas sålunda.
Sambandet mellan serveringspersonalens inkomstnivå och rusdrycksutskänkningens
omfattning har närmare belysts genom de undersökningar
rörande serveringspersonalens inkomster av 10 procents servisavgift åren
1953 och 1956 som utskänkningsvinstkommittén utfört. Enligt 1953 års
undersökning förekom sålunda genomgående de högsta dagsinkomsterna vid
de restauranger som hade den största rusdrycksomsättningen, medan inkomsterna
sedan i stort sett sjönk med sjunkande rusdrycksomsättningsandel.
Samma tendens framträder tydligt också i redovisningen av 1956 års
undersökning. De inkomstförändringar i förhållande till år 1953 som påvisats
i 1956 års undersökning återspeglar i stort sett endast de förändringar
inom utskänkningen som ägt rum efter den 1 oktober 1955. Minskningen i
den genomsnittliga dagsinkomsten från 1953 till 1956 synes sålunda kunna
förklaras bland annat av två omständigheter, nämligen dels nedgången i
rusdrycksutskänkningens omfattning och dels det förhållandet att företagen
— och då särskilt folkrestaurangerna vid de allmänna företagen — icke
hunnit anpassa personalens antal efter nedgången i omsättningen.
De största inkomstminskningarna har inträffat på de avdelningar som
haft den största relativa rusdrycksomsättningen, medan förändringarna äro
små och till och med en viss mindre inkomstökning förekommit på avdelningar
som tidigare hade en relativt liten rusdrycksomsättning. Den större
nedgången i inkomsterna på de avdelningar som tidigare hade en stor rusdrycksförsäljning
beror emellertid icke på förbättrade relationer mellan rusdrycker
och dessas omsättning utan på lägre omsättning per anställd. Detta
i sin tur sammanhänger med de förut omnämnda anpassningssvårigheterna.
Vid de restauranger — främst tillhörande de allmänna företagen — där förändringarna
efter den 1 oktober 1955 inneburit en större minskning icke
blott i rusdrycksutskänkningen utan också i övrig omsättning, hade personalstyrkan
fram till och med undersökningsperioden uppenbarligen ännu
Kungl. Maj.ts proposition nr .94 år W57
97
icke nedbringats i den omfattning som omsättningsförändringen påkallade.
När denna anpassning skett kommer — om nuvarande relationer mellan
rusdrycker och mat icke genom andra åtgärder ändras — inkomsterna att
höjas och åter bli högst på de restauranger som har den största andelen
rusdrycker.
I förevarande sammanhang påpekar kommittén också, att enligt en av
kommittén i maj 1955 utförd undersökning de restauranger som har en relativt
hög spritdrycksomsättning i förhållande till andra restauranger också
har en betydligt större spritdrycksutskänkning före kl. 15 på dagen. Att
detta förhållande väsentligt bidrar till att förklara den relativt höga inkomstnivån
på de ifrågavarande restaurangavdelningarna är enligt kommittén
tydligt.
Att ett nära samband mellan serveringspersonalens inkomstnivå och rusdrycksutskänkningens
omfattning föreligger och att serveringspersonalen
har ett direkt intresse i denna utskänknings omfattning är sålunda enligt
kommittén uppenbart. Förekomsten av ett sådant intresse måste enligt kommitténs
mening betraktas som ett allvarligt problem ur nykterhetspolitisk
synpunkt.
Kommittén erinrar ånyo om den betydelse restaurangerna har för utbildning
av alkoholvanorna, i synnerhet om man ser utvecklingen på längre
sikt. Med hänsyn härtill understrykes också vikten av att varje enskilt intresse
av en ökad konsumtion av rusdrycker — särskilt av de alkoholstarkare
varorna — i möjligaste mån undanröjes. Enligt kommitténs mening är
i själva verket serveringspersonalens ekonomiska intresse i utskänkningen
ett ur nykterhetspolitisk synpunkt allvarligare problem än företagarnas
vinstintresse. Såsom ledamoten Utterström i 1944 års nykterhetskommitté
i reservation till kommitténs principbetänkande framhållit, rör det sig här
— framhåller kommittén — om den ömtåligaste sektorn av utskänkningsverksamheten,
nämligen själva kontaktytan mellan utskänkningen som affärsrörelse
och dess kundkrets. Därtill kommer att servisavgiften, som utgår
i direkt proportion till priset på de olika varorna, ger en större inkomst
för serveringen av rusdrycker — genom de förhållandevis höga priserna på
dessa och i synnerhet på spritdrycker — för en väsentligt mindre arbetsinsats.
Problemet accentueras ytterligare av det förhållandet att en mycket stor
del av serveringspersonalen — under undersökningsperioden 1956 cirka 40
procent — utgöres av tillfälligt anställda, vilket medför vissa risker för att
utskänkningen icke alltid bedrives under det ansvar som ur nykterhetssynpunkt
är nödvändigt.
Med hänsyn till det nu anförda har kommittén ansett det vara av stor vikt,
att det nuvarande servisavgiflssystemet ersättes med andra avlöningsformer,
där inkomstens storlek icke blir beroende av omfattningen av utskänkningen
av i första hand spritdrycker. I sådant hänseende har kommittén
närmast velat förorda elt avlöningssystem där servisavgiften som ackordsmoment
bibehålies, men där de sammanlagda inkomsterna av servisavgiften
exempelvis fördelas bland den tjänstgörande personalen efter den andel
7 Hihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 94
98
Kungi. Maj.ts proposition nr 9i år 1957
av den sammanlagda omsättningen av mat, alkoholfria drycker och Öl som
redovisas av varje servitör eller servitris för sig.
När det gällt att välja den lämpligaste metoden att genomföra en ordning
som bättre än den nu rådande tillfredsställer de nykterhetspolitiska synpunkterna,
har kommittén i första hand ansett sig böra söka åstadkomma en
lösning genom överenskommelse mellan vederbörande arbetsgivare- och
arbetstagareorganisationer. På sätt förut närmare beskrivits har kommittén
också för ändamålet hänvänt sig till de berörda parterna. Efter särskilda
överläggningar har dessa sedermera till kommittén överlämnat ett förslag
som i huvudsak innebär, att det nuvarande servisavgiftssystemet bibehålies
med den ändringen, att servisavgiften skall uppföras på notan. Därjämte
har garantiperioden för minimilönens beräkning minskats från två till en
månad. Sammanfattningsvis motiverades förslaget av organisationerna på
följande sätt.
Genom bestämmelsen att serveringsavgift skall påföras gästs nota tillgodoses
allmänhetens anspråk på klarhet i hur stor serveringsavgift som skall
betalas. Härigenom förtages helt den mot nuvarande ordning stundom framförda
invändningen, att gäst, som ej förtär rusdrycker, känner sig skyldig
att betala mer än 10 procent. Systemet torde även vara värdefullt med tanke
på den stora turistströmmen.
Genom införande av garanterad minimiinkomst per månad i stället för
som nu per två månader tillgodoses personalens intresse av större jämnhet
i inkomsterna. Indirekt innebär detta, att avlöningssystemet göres än mera
oantastligt ur den förut berörda synpunkten av intressesamband mellan inkomst
och utskänkning. Det kan ju då knappast göras gällande, att något
motiv kvarstår för den serverande att för ernående av större inkomst under
en månad med dålig omsättning animera till ökad rusdrycksförsäljning.
Det sålunda framlagda förslaget innebär enligt kommitténs mening att en
del av den osäkerhet i lönehänseende som personalen för närvarande har
undanröjes och att därmed också en förbättring ur nykterhetspolitisk synpunkt
vinnes. De allvarliga nackdelar som ur nykterhetssynpunkt är förbundna
med det nu rådande avlöningssystemet kan emellertid enligt kommittén
icke i någon mer betydande mån anses undanröjda genom de föreslagna
åtgärderna. Serveringspersonalens ekonomiska intresse i rusdrycksutskänkningen
kommer sålunda att väsentligen kvarstå orubbat. Med hänsyn
till de föreliggande omständigheterna har kommittén emellertid funnit
sig böra acceptera den av arbetsmarknadsparterna träffade överenskommelsen.
Förutsättningen för kommitténs ställningstagande är dock att överenskommelsen
tillämpas så, att servisavgiften alltid påföres notan och att kvittering
av denna sker genom företagens kassa.
Trots att kommittén sålunda funnit sig föranlåten att i rådande läge ansluta
sig till arbetsmarknadsparternas överenskommelse vill kommittén
emellertid ifrågasätta om icke lagstiftningsvägen bör prövas för att nå en
ur nykterhetssynpunkt mer tillfredsställande lösning. Detta kunde i så fall
ske genom att också i avseende på serveringspersonalen införa eu bestämmelse
i rusdrycksförsäljningsförordningen motsvarande den som nu gäller
Kungl. Maj.ts proposition nr 9i år 1957
99
för systembolagets personal. Enligt sistnämnda bestämmelse (72 §) må
bolaget icke i någon form låta avlöning till i bolagets tjänst anställd person
utgå i förhållande till omsättningens storlek eller vinsten på bolagets rörelse.
En liknande bestämmelse för serveringspersonalens del bör enligt
kommitténs mening begränsas till att avse spritdrycker och sålunda innebära
att avlöning icke i någon form fick utgå i förhållande till omsättningen
av spritdrycker på arbetsstället. Införandet av en dylik bestämmelse måste
givetvis, framhålles det, ske under hänsynstagande till personalens anspråk
på goda och trygga arbetsvillkor samt de kostnader som genom bestämmelsen
kan uppkomma för näringen. På arbetsgivare- och arbetstagareorganisationerna
skulle det ankomma att avtala om efter lagbestämmelserna avpassade
avlöningsformer.
Reservanterna hemställer att lagstiftningsvägen icke tillgrips för servisavgiftsfrågans
lösning och att statsmakterna åtnöjer sig med den mellan
parterna träffade överenskommelsen beträffande servisavgifterna. Man framhåller
för övrigt att det finns goda skäl att antaga att den träffade överenskommelsen
skall ge tillfredsställande resultat.
Remissyttranden
Det övervägande antalet remissinstanser accepterar den mellan parterna
på arbetsmarknaden ingångna överenskommelsen utan att ifrågasätta ytterligare
åtgärder. Kontrollstyrelsen anser sig sålunda icke kunna förorda, att
frågan i dess nuvarande läge göres till föremål för särskild lagstiftning och
har icke något att erinra mot den föreliggande överenskommelsen, som styrelsen
finner innebära fördelar även ur nykterhetspolitisk synpunkt. Länsstyrelsen
i Malmöhus län uttalar sig i samma riktning och betonar, att kommittémajoritetens
antydan om en lösning av frågan lagstiftningsvägen är
orealistisk. Nya systemaktiebolaget anser liksom kommittémajoriteten, att
serveringspersonalens ekonomiska intresse i utskänkningen är ett ur nykterhetspolitisk
synpunkt allvarligt problem men framhåller liksom de nyssnämnda
myndigheterna alt lagstiftning icke bör tillgripas i lönefrågor, som
normalt regleras genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter.
De remissinstanser, som representerar restaurangnäringen framhåller de
fördelar ur nykterhetspolitisk synpunkt som vinnes genom den ingångna
överenskommelsen och understryker särskilt att en lönefråga som den förevarande
icke bör göras till föremål för lagstiftning. Sveryes hotell- och restaurangpersonals
förbund anför i huvudsak följande.
Då vi fäst största vikt vid servisavgiftsfrågan har vi i samråd med arbetsgivareorganisationerna
studerat den ingående. Vi är fullständigt klara över
att arbetsmarknadens parter, inte bara utifrån den synpunkten att man
betraktar ett problem som sin egen fråga, kan lägga fram ett förslag.
Vi är, sedan alla överväganden gjorts, absolut övertygade om att det förslag
till lösning på servisavgiftsproblemet, om vilket arbetsmarkiiadsparterna
enats, tillgodoser alla krav. Kommittémajoriteten har inte kommit med
något nytt alternativ eller förslag till lösning sedan kommittémajoritetens
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
olika projekt diskuterats och icke befunnits tillfredsställande. Kommittémajoriteten
har kommit i den situationen att den i denna fråga yrkar avslag
på sitt eget förslag. En av anledningarna till kommittémajoritetens ställningstagande,
då den ifrågasätter lagstiftning, är att en stor procent av serveringspersonalen
inte skulle vara fast anställd och därför, enligt kommittémajoritetens
mening, tydligen var mindre ansvarsmedveten vid servering
av rusdrycker. Vi vill här peka på det förhållandet, att personalstyrkan
sedan den 1/10 1955 reducerats väsentligt på många ställen. Det är självklart
att den grupp, som delvis blivit friställd, inte utan vidare, som kommittémajoriteten
gör, kan frånkännas ansvarskänsla. Arbetsmarknadens
parter har under senare år gjort stora insatser för att befrämja yrkesutbildningen.
Lönesättningen har blivit avhängig av yrkeskunskaperna och då det
gäller serveringspersonalen vill vi påpeka, att denna yrkesgrupp erhåller
högsta garantilön först efter 3 1/2 års yrkes vana. Då de avtalsslutande parterna
även kan fråntaga mindre ansvarskännande element deras yrkesbok,
vilket innebär att de avstängas från möjligheten att få sin utkomst i servisyrket
för kortare eller längre tid, kan detta vara ett bevis för hur allvarligt
arbetsmarknadens parter ser på problemet. Sedan yrkesprov infördes för
servispersonalen 1952 har över 2 000 avlagt yrkesprov, som berättigar till
högsta garantilön.
Vi vill heller inte underlåta att hänvisa till våra tidigare uttalanden, där
vi framför den åsikten att arbetsmarknadens parter, med den ställning dessa
numera intar i samhället, inte kan frånkännas samhällsansvar, varför man
tryggt bör kunna överlåta åt dessa att som hittills lösa sina problem. Såväl
Landsorganisationen som Svenska Arbetsgivareföreningen har i uttalanden,
senast i samband med då denna fråga aktualiserades i nykterhetskommitténs
betänkande, framfört samma åsikter.
Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger betonar att förevarande
område i fortsättningen liksom hittills bör kunna regleras genom
överensstämmelser mellan arbetsmarknadsparterna. Enligt förbundet når
man det bästa och hållbaraste resultatet genom att fortsätta på den inslagna
vägen.
Enligt Svenska turisttrafikförbundet synes den reform som uppnåtts genom
överensstämmelsen vara av betydelse därigenom att den undanröjer
den för utländska restauranggäster irriterande ovissheten beträffande servisavgiftens
skäliga storlek.
I några av de yttranden som accepterar den lösning som nåtts genom arbetsmarknadsparternas
överenskommelse framhålles, att denna icke är tillfredsställande
ur nykterhetspolitisk synpunkt. Detta gäller t. ex. länsstyrelsen
och länsnykterhetsnämnden i Stockholms län. Länsstyrelsen anför
följande.
Ur nykterhetspolitisk synpunkt har kanske drickspenningssystemet varit
av större betydelse än restauratörernas ersättning för rusdrycksutskänkningen.
Serveringspersonalen representerar ju den direkta kontakten med
den konsumerande allmänheten. Men även vikten av denna fråga torde vid
ett realistiskt bedömande ha väsentligt reducerats genom spritreformen den
1 oktober 1955. Enligt det avtal, som nu träffats mellan berörda organisationer,
skall servisavgiften upptagas på notan. Vidare har garantilöneperioden
minskats från två månader till en. Detta innebär en bättre ordning
än den förut tillämpade, men är självfallet icke invändningsfritt ur nyk
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 9k år 1957
101
terhetspolitisk synpunkt. Det förefaller vidare onekligen egendomligt, att en
höjning av spritpriserna av nykterhetspolitiska eller statsfinansiella skäl,
automatiskt skall utlösa en höjning av servisavgiften. Då starka skäl måste
föreligga för ett ingripande med lagstiftning på det fria avtalsområdet, bör
man enligt länsstyrelsens mening trots vissa betänkligheter icke ifrågasätta
några åtgärder av sådan art i nuvarande läge.
Landsorganisationen understryker sin tidigare uttalade mening, att drickspenningssystemet
är en förkastlig avlöningform och att dess ersättande
med ett system med på notan särskilt debiterad betjäningsavgift icke innebär
någon riktig lösning av problemet. Den enda rationella lösningen är drickspengarnas
ersättande med fast kontant lön. Landsorganisationen anser
emellertid att avskaffandet av drickspenningssystemet tillhör de intressefrågor,
vars lösning bör ankomma på parterna själva. För att skapa reella
förutsättningar för systemets avskaffande förordas, såsom nämnts redan i
annat sammanhang, att statsmakterna förklarar sig beredda att minska
eller avskaffa utskänkningsskatten under förutsättning att parterna först
träffar uppgörelse om servisavgiftssystemets ersättande med fast kontant
lön. Landsorganisationen anför i huvudsak följande.
Som LO ser saken är den praktiska uppgiften nu att skapa reella förutsättningar
för att avskaffa servisavgiftssystemet. Med hänsyn till att kommittémajoriteten
tillerkänner denna fråga stor nykterhetspolitisk betydelse,
bör denna kunna sammankopplas med frågan om utskänkningsskattens fortsatta
existens. Denna tillmätes numera en relativt begränsad nykterhetspolitisk
vikt av majoriteten, bl. a. därför att skattens allmänna betydelse minskat
sedan utminuteringen gjorts fri. LO vill under sådana omständigheter
föreslå att statsmakterna förklarar sig beredda att minska och eventuellt avskaffa
utskänkningsskatten under förutsättning att parterna först träffar
uppgörelse om att servisavgiftssystemet avvecklas, att servispersonalen avlönas
med fast kontant lön samt att löneförhållandena förbättras inom näringen
som helhet. Om det vid förnyade överväganden i frågan befinnes
nödvändigt att för detta ändamål också bereda restaurangerna särskild ersättning
för deras merkostnader i samband med spritutskänkning, anser sig
LO också i princip kunna tillstyrka detta.
Landsorganisationen framhåller att dess förslag skulle innebära fördelar
såväl för staten, konsumenterna och serveringspersonalen som för restaurangföretagen.
Även i andra yttranden påyrkas tvingande åtgärder för servisavgiftssystemets
avskaffande. Enligt länsmjkterhetsnämnden i Östergötlands län
är det sålunda angeläget att serveringspersonalen på restaurangerna liksom
andra yrkesgrupper erhåller fasta löner. Frågan bör därför enligt nämndens
mening omprövas.
De kristna samfundens nykterhetsrörelse anser visserligen den mellan
arbetsmarknadsparterna ingångna överenskommelsen innebära etl framsteg
men framhåller all det viktigaste ur nykterhetssynpunkt är att servisavgift
icke beräknas på alkoholdrycker. Det borde enligt organisationen vara möjligt
att få till stånd en regel om undantag för dessa vid servisavgiftens påläggande.
För att vinna serveringspersonalens medverkan härutinnan kun
-
102
Kungi. Maj:ts proposition nr 9k år 1957
de man eventuellt tänka sig en något högre procentsats vid avgiftens beräkning
än den nu tillämpade. Vidare skulle det säkerligen gå lättare att
komma till rätta med drickspenningssystemet inom utskänkningen, om kunderna
betalade i gemensam kassa vid utgången. De kristna samfundens nykterhetsrörelse
förordar därför, att försök anordnas på flera håll i landet med
ett sådant betalningssystem, så att ytterligare erfarenheter av detta på svensk
botten kan vinnas.
Likartade yrkanden framfördes av Sveriges nykterhetsvänners landsförbund.
IOGT anför följande.
När man med hänsyn till folknykterheten skall bedöma de framlagda förslagen,
synes det mest angelägna vara att betona, att avkopplingen av det
privata vinstintresset från rusdryckshanteringen fullföljes på de områden,
där den icke helt har genomförts eftersom den har visat sig vara av största
betydelse ur nykterhetssynpunkt. Med hänsyn härtill vill vi understryka betydelsen
av att servisavgifterna på spritdrycker försvinner. I likhet med
kommittén finner vi det lämpligast, att frågan löses genom förhandlingar
mellan parterna. Men skulle det icke finnas möjligheter att på denna väg nå
fram till någon ur nykterhetssynpunkt acceptabel lösning, bör man pröva
möjligheten att lagstiftningsvägen få till stånd en sådan ordning, varvid
man givetvis måste ta hänsyn till personalens anspråk på goda och trygga
arbetsvillkor och näringsgrenens kostnadsförhållanden. En sådan bestämmelse
skulle icke strida mot den fullt riktiga principen, att parterna på arbetsmarknaden
själva skall få bestämma sina löneformer. I 72 § Rusdrycksförsäljningslagen
finns redan en bestämmelse, som förbjuder systembolagets
personal att erhålla avlöning i förhållande till omsättningens storlek
eller liknande, och detta har icke betraktats som något ingrepp i avtalsfriheten.
Statskontoret understryker, att serveringspersonalens intresse av utskänkningen
är ett ur nykterhetspolitisk synpunkt allvarligare problem än företagarnas
vinstintresse. Enligt ämbetsverkets mening torde det emellertid möta
svårigheter att avtalsvägen komma till rätta med problemet. En framkomlig
väg är — framhålles det — att tillgripa lagstiftning, varvid någon form
av ackordssystem närmast bör prövas.
Departementschefen
Frågan om att ersätta servisavgiftssystemet med en avlöningsform, som
icke gör serveringspersonalens inkomster beroende av spritdrycksutskänkningens
omfattning, har på utskänkningsvinstkommitténs initiativ upptagits
till behandling av de berörda parterna på arbetsmarknaden. Dessa
har träffat en överenskommelse av innebörd att servisavgiften skall upptagas
på notan, varjämte garantilöneperioden förkortats från två månader
till en. Kommittén framhåller, att avtalet enligt dess mening icke i någon
väsentlig mån tillgodoser de nykterhetspolitiska synpunkterna men finner
sig i nuvarande läge böra acceptera detsamma. Kommittén ifrågasätter
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
103
emellertid — utan att likväl framlägga något förslag — om icke lagstiftningsvägen
bör prövas för att en tillfredsställande lösning av servisavgiftsproblemet
skall kunna nås.
I likhet med kommittén och många remissinstanser finner jag det vara
ett starkt önskemål från nykterhetssynpunkt att serveringspersonalen inte
för sin inkomst skall vara beroende av spritdrycksutskänkningens omfattning.
Ehuru detta önskemål icke på ett fullt tillfredsställande sätt kunnat
tillgodoses genom den mellan parterna ingångna överenskommelsen, finner
jag dock att densamma innebär vissa förbättringar. Den bör därför accepteras
åtminstone tills vidare. Detta innebär att jag inte är beredd att nu förorda
den av kommittén antydda utvägen att reglera denna avtalsfråga genom
tvingande bestämmelser. Under alla omständigheter bör verkningarna
av den nu ingångna överenskommelsen avvaktas, innan frågan upptages till
förnyat övervägande.
IV. Övriga frågor
Prissättning på starköl
Nuvarande ordning
Kontrollstyrelsens nuvarande befogenheter att reglera utskänkningspriser
omfattar — som förut påpekats — också starköl. Sedan starkölsutskänkningen
frigavs den 1 oktober 1955 har särskilda maximiprisbestämmelser
varit gällande. Dessa innebär att utskänkningspriset får utgöra högst det
sammanlagda beloppet av restauratörens inköpspris, kompensation för av
restauratören erlagd fraktkostnad samt en fastställd högsta bruttovinst vid
utskänkning. Kompensation för fraktkostnad får beräknas i de fall, då
restauratören har att vidkännas kostnad för transporten till utskänkningsstället
från den ort där varan levereras av systembolaget, och/eller för återfrakt
av tomglas och lådor. Bruttovinsten fastställes med utgångspunkt
från en för alla prislägen lika stor fast del samt en i förhållande till anskaffningsvärdet
rörlig del. Sålunda utgör bruttovinsten vid utskänkning på butelj
80 öre då anskaffningskostnaden är högst 1 krona, 85 öre då anskaffningskostnaden
överstiger 1 krona men icke 1 krona 40 öre och 90 respektive
95 öre då anskaffningskostnaden överstiger 1 krona 40 öre men icke 1
krona 80 öre respektive överstiger 1 krona 80 öre. Särskilda bruttovinster,
beräknade i proportion till de nu nämnda, har fastställts för utskänkning av
starköl i glas eller krus. Utöver vad nu sagts gäller vissa regler för utskänkningsprisets
avrundning.
104
Kimgl. Maj:ts proposition nr 9b år 1957
Kommittén
Enligt kommitténs förslag bör utskänkningspriset på starköl underkastas
reglering också i framtiden. Någon ändring vare sig i fråga om prisnivån
eller beträffande regleringens huvudgrunder anses icke påkallad. Bestämmelsernas
närmare utformning föreslås skola anpassas efter de grunder rörande
vinprissättningen som kommittén i annat sammanhang föreslagit.
Kommittén erinrar om att den vid behandlingen av frågan om den framtida
prisavvägningen vid utskänkningen av rusdrycker understrukit vikten
av att denna avvägning sker så att konsumtionen av de alkoholsvagare sorterna
främjas på ett verksamt sätt. För att detta syfte fullt ut skall kunna
förverkligas är det, framhåller man, av väsentlig betydelse att prissättningen
på starköl anpassas efter prisnivån på övriga rusdrycker. Att detta i sin
tur nödvändiggör fortsatt reglering av utskänkningspriset på starköl, kan
enligt kommitténs mening icke vara föremål för tvekan. Härvidlag erinras
för övrigt om att det korrektiv mot för hög prissättning, som konkurrensen
mellan olika företag på andra områden erbjuder icke — liksom icke heller
beträffande vinerna — föreligger i förevarande fall på grund av den starka
begränsningen av utskänkningstillstånden.
Reservanterna hemställer att prissättningen vid utskänkning av starköl
måtte lämnas fri.
Remissyttranden
Remissinstanserna har — i den mån frågan berörts — beträffande prissättningen
på starköl intagit samma principiella ståndpunkt som i avseende
på vinprissättningen. Härom har närmare redogörelse lämnats i ett tidigare
avsnitt.
Kontrollstyrelsen har intet att erinra mot att starkölet liksom hittills blir
föremål för maximiprisreglering. Därest rusdrycksförsäljningsutredningens
förslag om ett starköl av lättare typ till ett pris av ca 65 öre per butelj genomföres,
bör det enligt styrelsen ankomma på denna att, med ledning av
de prissättningsprinciper vid utskänkning av starköl som kan komma att
godtagas, fastställa maximipris för dylikt starköl.
Sveriges hotell- och restaurantförbund, som — i likhet med övriga företrädare
för restaurangnäringen — förordar fri prissättning vid starkölsutskänkningen,
anför följande.
I strid med restaurangnäringens yrkanden blev starkölet redan från början
föremål för prisreglering från kontrollstyrelsens sida. Vid denna reglering
fick näringen icke de vinstmarginaler, som av näringens företrädare
ansågos motiverade. Trots att vid de förhandlingar, som ägde rum i samband
med prisregleringen, från kontrollstyrelsens sida ställdes i utsikt, att
priset skulle komma att justeras med hänsyn till möjligen kommande kostnadsökningar,
har, då dylika sedermera inträffat, så icke skett. Kontrollstyrelsen
har, då man från näringens sida gjorde framställning härom, ansett,
att det icke borde ifrågakomma att ändra gällande grunder för prissättningen,
förrän resultatet av 1953 års utskänkningsvinstkommittés arbe
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
105
te kunde överblickas. Det sagda visar, hur stelbent systemet med prisreglering
på starköl varit. Det har hindrat företagen att anpassa priset efter
företagsekonomiska grunder och därigenom kommit att påverka försäljningen
av andra varor, främst lättvin och Öl, på ett sätt, som rubbat brutlovinstkalkylerna.
Kontrollstyrelsens prisreglering av starkölet år 1955 stod i strid med de
principer, som dittills följts för vinstbegränsningen på rusdrycker och som
inneburo sådan begränsning endast i fråga om spritdrycker och starkvin.
Någon anledning att nu sanktionera denna enligt vår mening omotiverade
prisreglering anse vi icke föreligga.
Departementschefen
Sedan utskänkning av starköl tillåtits fr. o. in. den 1 oktober 1955, har
densamma varit föremål för maximiprisreglering. Utskänkningsvinstkommittén
föreslår, att den sålunda införda ordningen bibehålies även framdeles.
Detta förslag har godtagits av flertalet remissinstanser. Icke heller enligt
min mening bör någon ändring vidtagas på förevarande punkt. I fråga
om starkölet synes det nämligen vara av särskild betydelse att en rimlig
prisrelation kan upprätthållas gentemot spritdryckerna, i synnerhet brännvinet.
Vad här anförts avser det nu förekommande starkölet med en alkoholhalt
av högst 4,5 viktprocent. På grundval av 1956 års rusdrycksförsäljningsutrednings
betänkande har jag förordat att en ny typ av starköl med en alkoholhalt
om högst 3,6 viktprocent införes. Någon anledning att meddela maximiprisbestämmelser
även för detta starköl synes emellertid icke föreligga.
Prisregleringen på den alkoholstarkare varan torde nämligen verka som
tillräcklig regulator också för den nya starkölstypen.
I enlighet med vad nu anförts förordar jag att prisregleringen på det nuvarande
starkölet bibehålies samt att prissättningen vid utskänkning av det
nya lättare starkölet lämnas fri.
Förtärings- och förvaringsförbuden
Gällande ordning
De s. k. förtärings- och förvaringsförbuden omfattar alla lokaler där utskänkning
överhuvudtaget bedrives vare sig utskänkningen avser rusdrycker,
Öl eller alkoholfria drycker. Förbuden innebär, att gäst icke får förtära
eller tillåtas förtära rusdrycker som icke i laga ordning utskänkts och
att starkare drycker än som får serveras på vederbörande lokal icke får där
förvaras. Det bör observeras, att förbuden endast gäller utskänkningslokaler.
Lokaler där utskänkning överhuvudtaget inte bedrives, icke ens alkoholfria
sådana, beröres icke av bestämmelserna.
Förtärings- och förvaringsförbuden intar en central ställning i rusdryckslagstiftningen.
Härom anfördes i propositionen 1954: 151 bland annat följande.
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 9i år 1957
Erfarenheterna har givit vid handen, att det nr sociala synpunkter är nödvändigt
att begränsa antalet utskänkningsställen för rusdrycker. Rätten att
utskänka sådana drycker har därför gjorts beroende av en mycket noggrann
prövning. Länsstyrelser, kommunala organ och systembolag tar på olika
sätt del i detta prövningsförfarande. Den som erhåller utskänkningsrätt är
skyldig att följa detaljerade föreskrifter vid utövningen av sin verksamhet.
För att rättighetssystemet och de ordningsföreskrifter, som utfärdats på
detta område, över huvud taget skall ha någon mening, måste utskänkningsreglerna
kompletteras med bestämmelser som förbjuder förtäring eller förvaring
på utskänkningsställe av alkoholstarkare drycker än sådana som där
får utskänkas. Skulle förtäring av medförda spritdrycker tillåtas i lokaler
där endast vin, Öl eller alkoholfria drycker må serveras, bleve förhållandet
detsamma som om man tilläte en obegränsad spritutskänkning.
Det hade emellertid sedan länge mött avsevärda svårigheter att i praktiken
upprätthålla förbuden, till en del sammanhängande med att de kommit i
konflikt med intressen som av parterna uppfattats som legitima. De principiella
synpunkter som härvid anlades framgår bland annat av följande uttalande
av dåvarande chefen för finansdepartementet.
En av de viktigaste anledningarna till att förbuden överträdes är att man i
stora delar av landet har små möjligheter att förlägga fester till spritrestauranger.
Enighet synes i stort sett råda om att man i detta hänseende bör
försöka mildra förbudens verkningar. En annan icke oväsentlig anledning
ligger emellertid i prisskillnaden mellan utminuterade och utskänkta rusdrycker.
På de senare utgår utskänkningsskatt och restauratörvinst. Det torde
icke sällan förekomma att festarrangörer, trots tillgång till spritrestaurang,
föredrar att anlita hotell eller pensionat utan rättigheter och därvid
medföra rusdrycker i strid mot förtärings- och förvaringsförbuden.
Enligt 1937 års försäljningsförordning undantogs från förtärings- och förvaringsförbuden
heminackorderingsställen. I syfte att på vissa punkter undanröja
svårigheterna med förbudens upprätthållande infördes genom den
nu gällande författningen vissa ytterligare lättnader. Dessa innebär att också
kollektivhusmatsalar och s. k. kårhushåll i vilka Öl får utskänkas efter anmälan
undantages från förbuden. Att gå längre ansågs av angivna skäl
icke tillrådligt. Vad särskilt beträffar förtäring av medhavd sprit som förekommer
i s. k. privata festvåningar skedde sålunda ingen ändring i de tidigare
gällande bestämmelserna. Departementschefen anförde bland annat
följande.
Som en förutsättning för att sådan förtäring skall vara laglig gäller, att
någon form av utskänkning icke bedrives. Det kan alltså icke anses tillåtet
att innehavaren av festlokalen tillhandahåller Öl eller alkoholfria drycker.
Självfallet kan bestämmelserna icke kringgås så, att den som yrkesmässigt
mottar uppdrag att anordna tillställningar som här avses tillhandahåller
dryckerna i fråga, under det att lokalen upplåtes av annan person. Skall
medhavd sprit förtäras, måste samtliga drycker tillhandahållas av den, för
vars räkning festen anordnas. I likhet med nykterhetskommittén finner jag
att utvecklingen beträffande dessa festvåningar bör följas med uppmärksamhet.
Man torde kunna förvänta, att de blivande restauranginspektörerna
(numera intendenterna) i tveksamma fall föranstaltar om utredning och vid
konstaterade överträdelser på lämpligt sätt ser till att ändring kommer till
stånd. De bör i förekommande fall erinra innehavarna om möjligheterna att
erhålla rätt till utskänkning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 9b år 1957
107
Kommittén
Kommittén finner det för sin del påkallat, alt sådan ändring snarast möjligt
vidtages i gällande bestämmelser, att omfattningen av förtärings- och
förvaringsförbuden blir klarare fastställd. Förbuden bör enligt kommitténs
uppfattning först och främst gälla i varje lokal, som organiskt tillhör en
restaurangrörelse, samt i s. k. privata festvåningar, som upplåtes för servering
av måltider vid festtillfällen. I fråga om sistnämnda lokaler anses det
vara nödvändigt att till förebyggande av försök till kringgående meddela bestämmelser,
som gäller vare sig måltiden tillhandahålles av lokalens innehavare
eller av en särskilt anlitad restauratör eller annan företagare. Vad nu
sagts om de privata festvåningarna bör enligt kommittén i lika mån gälla sådana
samlingslokaler — även folketshus och bygdegårdar — där resataurangrörelse
varaktigt eller tillfälligt bedrives. I samtliga fall bör, såframt förtäring
av rusdrycker är avsedd att äga rum, utskänkningsrättighet förvärvas,
antingen i form av tillstånd till årsutskänkning eller tillfällig utskänkning
eller i form av överlåten utskänkningsrätt enligt 33 § rusdrycksförsälj
ningsf örordningen.
Kommitténs förslag innebär, att gäst i lokal eller å plats, som användes
för rörelse i vilken livsmedel tillhandahålles mot ersättning till förtäring
på stället, icke må förtära eller tillåtas förtära rusdrycker eller Öl, som icke
därstädes i laga ordning utskänkts till honom. Drycker som ej får utskänkas
i lokalen eller å platsen må ej förvaras där eller eljest så, att gästerna äger
tillgång till dem.
I sin motivering för förslagen anför kommittén i huvudsak följande.
De gällande bestämmelserna rörande förtärings- och förvaringsförbuden
har så vitt kommittén kunnat finna i viss utsträckning utnyttjats på ett sätt
som icke har varit avsett. Visserligen har de nya möjligheterna med tillfällig
utskänkning till slutet sällskap enligt 33 § rusdrycksförsälj ningsf örordningen
kommit till användning i stor omfattning, men det har likväl förekommit,
att innehavare av samlingslokaler eller festvåningar, i vilka tidigare vid festtillfällen
måltider serverats och alkoholfria drycker utskänkts, i syfte att
undgå förtärings- och förvaringsförbuden genomfört — eller påstått sig ha
genomfört — en sådan omläggning av rörelsen, att vid dylika tillfällen endast
maten tillhandahållits av lokalens innehavare eller den anlitade restauratören,
medan kaffe, läskedrycker och andra alkoholfria drycker medförts
av värden. Med åberopande av att någon utskänkning (dvs. något tillhandahållande
mot ersättning) av alkoholfria drycker icke ägt rum har lokalens
innehavare sedermera hävdat den meningen, att förtärings- och förvaringsförbuden
icke vidare ägde giltighet för lokalen och att medförda spritdrycker
följaktligen finge fritt förtäras i densamma.
Härtill är först och främst att anmärka, alt en dylik tillämpning är uppenbart
stridande mot förtärings- och förvaringsförbudens av departementschefen
angivna syfte. Vad i detta hänseende anförts av departementschefen
måste tydligen gälla för varje festvåningsrörelse, och det torde icke kunna
anföras något skäl för all förtäring av medförda spritdrycker skulle vara
mindre olämplig i fall då kaffe och läskedrycker utskänkes, än då samma
drycker serveras under former, som icke kan betecknas som utskänkning.
Vid förbudets tillkomst torde lagstiftaren ha utgått från alt varje restan
-
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
rangrörelse, vare sig den bedrives i matsal eller sker i festvåning, normalt
måste vara kombinerad med utskänkning av drycker. Det torde också vara
höjt över allt tvivel, att påståendet, att värden själv medför de alkoholfria
dryckerna, i det övervägande flertalet fall är en ren konstruktion; i själva
verket torde de alkoholfria dryckerna mycket ofta inköpas och tillhandahållas
av lokalens innehavare eller den som där ombesörjer restaurangrörelsen,
ehuru detta förhållande döljes genom att varorna debiteras värden
på särskild räkning.
Från samlingslokalerna och de privata festvåningarna har intresset för
en tillämpning av det nu berörda systemet spritt sig även till vissa vin- och
spritrestauranger, som begärt att få »avsyna» sina festvåningar eller att
från sina utskänkningslokaler få avskilja vissa utrymmen, avsedda att upplåtas
till gäster, som själva medför spritdrycker.
Remissyttranden
Kommitténs förslag till skärpta bestämmelser tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser som berör frågan. Förslaget avstyrkes av
kontrollstyrelsen, länsstyrelsen i Västmanlands län samt Nya systemaktiebolaget,
vilka dock förordar att förbudens omfattning preciseras närmare än
som nu är fallet.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser vad kommittén anfört om utskänkning
i festvåningar och om förtärings- och förvaringsförbuden beaktansvärt
och i hög grad aktuellt. Det torde enligt länsstyrelsen icke kunna
förnekas, att illojal konkurrens förekommer från fria festvåningar och diverse
samlingslokaler.
Enligt Sveriges nykterhetsvänners landsförbund skulle ett genomförande
av kommittéförslaget omöjliggöra förekomsten av »svarta» restauranger, vilket
betecknas som ett framsteg.
Länsnykterhetsnämnden i Stockholms län anför följande.
Från restauratörshåll har påtalats att konkurrensen från de s. k. privata
festvåningarna blivit allt hårdare och att detta främst skulle bero på att innehavare
av sådana festvåningar icke är bundna av utskänkningstillstånd av
något slag, varför de tydligen anse sig oförhindrade att tillåta rusdrycksförtäring
i lokalerna. Skillnaden i pris mellan utminuterade och utskänkta
rusdrycker samt främst de numera obegränsade möjligheterna till rusdrycksinköp
i utminuteringsaffärerna har otvivelaktigt lett till att allmänheten
i större omfattning än tidigare anlitar privata" festvåningar för tillställningar
av olika slag. Problemet med icke insynade lokaler och där förekommande
spritförtäring är emellertid av gammalt datum. Den påtalade
konkurrensen förelåg alltså långt innan de senaste ändringarna i rusdrycksförsäljningen
kom till. Konkurrensen har givetvis accentuerats mot bakgrunden
av den inträffade nedgången i spritutskänkningen på restaurangerna
eller med andra ord blivit mera påtaglig och besvärande för restauratörerna
än tidigare. Även vid ett borttagande av utskänkningsskatten torde konkurrensläget
knappast förändras nämnvärt, eftersom de privata festvåningarna
med all sannolikhet har möjlighet till prisreduceringar på mat in. m. Dessutom
skulle de i ännu högre grad än för närvarande kunna känna sig säkra
för ingripanden, eftersom även det rent fiskaliska intresset av en samhällsreaktion
då bortfölle. Ur nykterhetssynpunkt är det emellertid högst otill
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 ur 1957
109
fredsställande, att de privata festvåningarna icke äro underkastade insyn
eller de allmänna regler och inskränkningar, som gälla vid tillståndsbunden
utskänkning. Det torde emellertid icke finnas några möjligheter att mera
effektivt komma till rätta med dessa missförhållanden genom intendenternas
och polismyndigheternas försorg med mindre bestämmelserna rörande
förvarings- och förtäringsförbuden revideras på sätt kommittén föreslagit.
Bland de remissinstanser som i och för sig tillstyrker förslaget framhåller
åtskilliga att stora svårigheter kommer att föreligga även i fortsättningen
när det gäller att tillse att förbuden efterleves. I flera yttranden understrykes
att en förutsättning för en bättre ordning på området är att prisskillnaden
mellan utskänkta och utminuterade drycker minskas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför följande.
Den skärpning av förbuden, som kommittén föreslagit, bidrager visserligen
till en fixering av deras innebörd och omfattning. Detta torde emellertid
icke vara tillräckligt för att skapa goda förutsättningar för förbudens efterlevnad.
Man bör nämligen komma ihåg att de tillställningar som det här är
fråga om är slutna och av privat natur, vilket i hög grad försvårar övervakningen.
Tillsynen försvåras även av det faktum, att antalet företag, som utövar
festvåningsrörelse, är stort och att deras rörelse i många fall har avsevärd
omfattning. Det finns åtskilliga festvåningar som månad efter månad
året runt är upptagna flera dagar i veckan ofta med två, ibland flera tillställningar
på samma gång. Den personal som kan ställas till förfogande för
övervakningen räcker knappast till för ett effektivt fullgörande av denna
svåra och grannlaga uppgift. Härtill kommer att den betydande prisskillnaden
mellan utskänkta och utminuterade rusdrycker, vilken utgör ett av
huvudmotiven till att festarrangörer föredrar tillståndslösa festvåningar
framför vanliga restauranger, icke elimineras eller i någon mera avsevärd
grad minskas genom lagstiftning enligt kommitténs förslag eller genom andra
av kommittén föreslagna åtgärder. Härigenom kvarstår såsom orealiserat
det betydelsefulla önskemålet att bringa förbuden i någorlunda överensstämmelse
med det allmänna rättsmedvetandet. Man kan göra gällande, att den
av kommittén föreslagna skärpningen av förbuden tvärt om kommer att öka
motsättningarna mellan lagens krav och allmänhetens rättsuppfattning. Vid
övervägandet av dessa frågor får man nämligen inte bortse från det förhållandet,
att det ofta föreligger ett legitimt behov att förlägga familjehögtidligheter
och andra festligheter utom hemmet till billigast möjliga kostnader.
T det hänseendet må det vara tillräckligt att hänvisa till den omständigheten,
att breda befolkningslager har otillräckliga bostäder för att där utöva
värdskap till och med i relativt begränsad omfattning. När det gäller att
överväga åtgärder för att tillgodose kraven på klarhet, effektivitet och överensstämmelse
å ena sidan med förbudens funktion i rusdryckslagstiftningen
och å andra sidan med allmänhetens rättsmedvetande är det av betydelse att
få utrett, vilka omständigheter som i första hand gjort de nu gällande bestämmelserna
så föga funktionsdugliga. Vad det allmänna velat ernå med
förbuden och dess följdföreskrifter torde få anses vara att inrangera all
slags festvåningsverksamhet, där förtäring av rusdrycker förekommer, under
rusdryeksförsäljningsförordningens föreskrifter. Rent principiellt kan
näppeligen, som utredningen framhåller, något skäl anföras för att förtäring
av medförda spritdrycker skulle vara mindre olämpligt i fall då kaffe
och läskedrycker utskänkes, än då samma drycker serveras under former,
som icke kan betecknas som utskänkning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Det av kommittén framlagda författningsförslaget torde vara väl ägnat att
klarlägga förbudens räckvidd.
Länsstyrelsen i Kristianstads län beklagar, att kommittén icke gjort en
grundlig utredning om omfattningen av förtäringen av rusdrycker vid enskilda
fester i folketshus, bygdegårdar, medborgarhus, hantverkshus, hemvärnsgårdar
och liknande lokaler. Betänkandet bringar enligt länsstyrelsen
ingen klarhet i frågan om denna förtärings betydelse ur nykterhetspolitisk
synpunkt och som konkurrens till rusdrycksrestaurangerna. Enligt länsstyrelsens
uppfattning torde förtäringen av rusdrycker å lokaler av förevarande
slag för länets vidkommande icke ha medfört några större olägenheter
ur nykterhetspolitisk synpunkt. Ofta är det familje- eller föreningsfester
som avhålles och som regel torde ordningen vara god. Länsstyrelsen säger
sig dock vara medveten om att förhållandena i andra län, särskilt sådana
med större städer, kan vara annorlunda. Emellertid framhåller länsstyrelsen
att det givetvis måste vara en fördel att fester utom hemmet, under vilka
spritförtäring skall äga rum, förlägges till sådana lokaler, där ordning och
trevnad pa förhand kan sägas vara garanterade. För restaurangnäringen
torde konkurrensen från de »tillståndslösa» festlokalerna utgöra ett betydande
ekonomiskt problem och även ur denna synpunkt hade det varit av
stort värde om den kartläggning, som ovan berörts, kommit till stånd. Beträffande
kommittéförslagets närmare utformning anföres följande.
I fråga om kommitténs förslag rörande förtärings- och förvaringsförbuden
är det av vikt, att dessa till sin innebörd och omfattning äro så klara, att
misstolkningar äro uteslutna. Förslaget utgör en avsevärd förbättring jämfört
med nuvarande bestämmelser. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida
de ej på visst sätt böra fullständigas. Såsom exempel härpå kan följande
nämnas. Om en restaurant i ett folketshus drives i fastighetsföreningens
egen regi med anställd föreståndare, få enligt kommittéförslaget medhavda
rusdrycker icke förtäras i någon av fastighetens egna lokaler. Arrenderas
däremot restaurangen ut, tillhör fastighetens övriga lokaler icke en »rörelse,
i vilken livsmedel mot ersättning tillhandahålles till förtäring på stället»,
varför medhavda rusdrycker få förtäras där, tydligtvis även om maten skulle
tagas från restaurangen.
Enligt Sveriges centrala restaurangaktiebolag är kommittéförslaget lovvärt
— även om utskänkningsskattens slopande är ett nödvändigt komplement
om man vill uppnå bättre förhållanden. Förslagets genomförande anses
kunna få ett visst värde vid bemästrandet av hithörande förhållanden. En
viss tvekan inställer sig emellertid enligt bolaget beträffande förslagets
räckvidd och effektivitet. Härom anföres följande.
I reklamen för lokaler av den typ, som här avses, lockas numera öppet med
att lokalens innehavare »ordnar allt», vari förmodligen även ingår hämtningen
av sprit. Inför den föreslagna författningstexten frågar" man sig,
huruvida under det föreslagna förbudet kommer att inbegripas även sådana
fall, då lokalinnehavaren formellt ordnar måltider m. m. men ingredienserna
betalas av beställaren direkt och betalningen för »ordnandet» lägges
på lokalhyran. Av kommitténs motiv synes visserligen framgå, att avsikten
varit att träffa även sådana förfaranden. Frågan är emellertid, hur den
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
111
praktiska tillämpningen kommer att ställa sig. Erfarenheterna av de svårigheter,
som mött vid genomförande av förtärings- och förvaringsförbndet i
dess nuvarande utformning, ge icke anledning till optimism. Eu viss förbättring
av kontrollen på dessa områden torde emellertid ha skett genom tillkomsten
av utskänkningsintendenterna, vilka enligt sin instruktion ha att
uppmärksamma hithörande förhållanden utanför den egentliga utskänkningen.
Enligt kontrollstyrelsens mening föreligger för närvarande ej tillräckliga
skäl för en ändring av grunderna för förtärings- och förvaringsförbuden i
enlighet med kommitténs förslag. Detta anses gälla desto mera som det
föreliggande förslaget icke skulle eliminera samtliga de gränsdragningssvårigheter
som är förenade med de nuvarande bestämmelserna. Emellertid anser
sig kontrollstyrelsen böra ifrågasätta om icke förslagets syfte till viss
del skulle kunna tillgodoses därigenom, att statsmakterna i nu förevarande
sammanhang gjorde ett uttalande av innebörd, att festvåning, som organiskt
och affärsekonomiskt tillhör rusdrycks- eller ölrestaurang, skall anses
ingå i utskänkningslokalerna och således vara underkastad förtärings- och
förvaringsförbuden. Kontrollstyrelsen framhåller för övrigt att incitamentet
till överträdelser av förtärings- och förvaringsförbuden bli mindre än för
närvarande, om styrelsens förslag om sänkning av utskänkningsskatten på
spritdrycker genomföres.
Nya systemaktiebolaget har för sin del ingenting att invända mot bestämmelser,
som kriminaliserar förtäring av medhavda rusdrycker på yrkesmässigt
drivna, privata festvåningar, men anser sig icke kunna tillstyrka en
skärpning som skulle drabba exempelvis bygdegårdar, folketshus eller andra
av ideella föreningar ägda och förvaltade lokaler. En ändring av de
nuvarande bestämmelserna så att innebörden av förbuden blir klarare fastställd,
är däremot enligt bolagets mening i hög grad önskvärd. I sådant hänseende
föreslår bolaget, att den nuvarande lagtexten ändras, så att förtärings-
och förvaringsförbuden — utan att skärpas i den utsträckning som
kommittéförslaget syftar till, ges en klar avgränsning. Åtskilliga av de nuvarande
missförhållandena har enligt bolaget sin grund i att den nuvarande
utformningen av bestämmelserna icke medger en tillräckligt klar gränsdragning
för de berörda förbuden.
Bygdegårdarnas riksförbund yttrar följande.
Bygdegårdar äro politiskt och religiöst neutrala lokaler, som antingen äges
av en för alla öppen förening eller av kommunen. I bygdegårdsförcningen är
som regel alla föreningar på orten medlemmar plus enskilda personer. Bygdegården
är i allmänhet den enda profana samlingslokalen på orten där det
är möjligt alt anordna exempelvis etl bröllop eller ett 50-årskalas. Av denna
anledning brukar man kollektivt inköpa servis och bestick in. in. för bygdegårdens
räkning. Sedan fastställes eu hyra för lokalen och för servisen, vilken
erlägges av dem som vill hyra bygdegården för eu familjefest. Eftersom
såväl lokalen som servis och köksutrustning iigs kollektivt, lager man inte
ut mera i hyra än vad som är skäligt för att täcka omkostnaderna. Köks- och
serveringspersonalen rekryteras bland familjemedlemmar och vänner.
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Att en på detta sätt anordnad familjefest givetvis ställer sig ekonomiskt
fördelaktigare än om den skulle ha ordnats på en restaurang säger sig
självt. Men för det första så finns det, som tidigare påpekats, sällan någon
restaurang inom bygdegårdens publikområde och för det andra så har
landsbygdens folk i mycket liten utsträckning tidigare anlitat restauranger
för sina familjefester. Man har anordnat dessa fester i hemmen, men allt
eftersom de stora utrymmena försvinner i landsbygdshemmen nödgas man
förlägga dessa fester utanför hemmen, och då har man funnit ersättningen
i bygdegården, vars arkitektur och utformning visat sig mycket lämplig för
dylika familjefester. Att därför vidtaga åtgärder, som skulle förhindra eller
försvåra för landsbygdens folk att på ett praktiskt och förnuftigt sätt lösa
denna för dem viktiga fråga, skulle vara orimligt.
När vi nu talar om bygdegårdar så menar vi sådana lokaler som ägs antingen
av kommuner eller av föreningar som äro bildade på grundval av
Bygdegårdarnas Riksförbunds normalstadgar. Men utöver dessa verkliga
bygdegårdar så finns det ett mindre antal lokaler som ägs av en enskild förening
eller kanske av enskild person, vilka också kallar sina lokaler för bygdegårdar.
Det är möjligt att bland dessa »bygdegårdar» finnes sådana där
man anser det besvärligt att driva lokalen som samlingslokal, utan hyr ut
hela lokalen till en »källarmästare». Dessa lokaler ha som regel inte mera
med de verkliga bygdegårdarna att göra än namnet.
Den ringa omfattning uthyrningar har belyses bäst av att under 1955 endast
6,9 % av bygdegårdarnas sammanlagda uthyrning var till familjefester.
Därför måste vi tillbakavisa påståendet att bygdegårdarna skulle utgöra någon
allvarlig konkurrent till de fasta restaurangerna. Vi vill också betyga att
såväl Bygdegårdarnas Riksförbund som dess medlemmar ha allt intresse av
att verksamheten i bygdegårdarna bedrives på ett sådant sätt att skäl till berättigade
anmärkningar inte finns.
Departementschefen
De författningar som reglerar serveringen av rusdrycker, Öl och alkoholfria
drycker innehåller närmare bestämmelser i syfte att hindra gästerna från
att dricka medhavd sprit eller att på liknande sätt kringgå utskänkningsbestämmelserna.
Tillämpningen av dessa bestämmelser, de s. k. förtäringsoch
förvaringsförbuden, har varit förenad med svårigheter. Hithörande
frågor har närmare utvecklats i 1954 års proposition om riktlinjerna för
nykterhetspolitiken.
Svårigheterna sammanhänger framför allt med att förbuden enligt sakens
natur måste vara generella och att tillräcklig hänsyn därför inte kunnat
tagas till särskilda omständigheter i olika förekommande fall. Förbuden
framstår sålunda i vissa hänseenden som alltför rigorösa. Vissa undantag
från bestämmelserna infördes i anledning härav vid 1954 års riksdag,
och ytterligare några jämkningar i sådan riktning har aktualiserats av 1956
års rusdrycksförsäljningsutredning.
Det har emellertid också visat sig, att förbuden i betydande utsträckning
kunnat kringgås, framför allt av dem som driver s. k. fria festvåningar. Från
den reguljära restaurangnäringens sida har klagomål anförts över konkurrens
från festvåningarna. För att komma till rätta med dessa olägenheter
113
Kungl. Maj.ts proposition nr 9''r år 1957
har utskänkningsvinstkommittén föreslagit skärpningar av förbuden. Medan
dessa förbud hittills förutsatt att servering av drycker bedrives, skall
enligt förslaget förbuden gälla vid all servering av livsmedel mot betalning,
vare sig det är fråga om mat eller dryck.
De föreslagna skärpningarna skulle, såsom kommittén framhållit, skapa
bättre möjligheter att motverka de påtalade olägenheterna. Verkningarna
synes emellertid sträcka sig längre än som i och för sig torde vara motiverat.
De föreslagna bestämmelserna skulle sålunda även träffa den verksamhet
med anordnande av privata fester som i lagliga former bedrives av folketshus
och bygdegårdar. Denna verksamhet fyller utan tvivel ett legitimt
behov. Härtill kommer — något som bestyrkes av erfarenheterna från de
nuvarande bestämmelsernas tillämpning — alt de avsedda skärpningarna
knappast torde komma att mötas av förståelse från allmänhetens sida. Kontrollen
skulle härigenom ytterligare försvåras. Å andra sidan torde de föreslagna
bestämmelserna inte utesluta möjligheter till kringgående.
Med hänsyn till det anförda finner jag mig inte kunna tillstyrka kommitténs
förslag. De problem som sammanhänger med konkurrensen från
festvåningarna synes i stället böra angripas genom att minska prisskillnaden
mellan utminuterade och utskänkta rusdrycker. Vad jag förordat i det
föregående medför en betydande förändring i denna riktning.
Det här anförda innebär självfallet inte att intendenterna för utskänkningsärenden
bör minska sina ansträngningar att verka för efterlevnaden
av förtärings- och förvaringsförbuden. I likhet med kontrollstyrelsen förutsätter
jag, att festvåning, som organiskt och affärsekonomiskt tillhör restaurang
med utskänkning av rusdrycker, Öl eller alkoholfria drycker, skall anses
ingå i utskänkningslokalerna och således vara underkastad förbuden.
De av rusdrycksförsäljningsutredningen väckta förslagen torde få upptagas
i annat sammanhang.
Kvantitetsmärkning av glas
Gällande bestämmelser
Enligt lagen om mått och vikt gäller för mätning och vägning följande bestämmelser.
Vid mätning eller vägning, som företages i statlig verksamhet,
i yrkesmässig handel eller å allmänt tillgänglig försäljningsplats och som
skall ligga till grund för beräknande av ekonomiskt anspråk efter mått eller
vikt, får icke nyttjas andra mätnings- eller vägningsrcdskap än sådana, som
blivit vederbörligen justerade för användning, varom fråga är. Denna bestämmelse
skall dock icke äga tillämpning å mätning, som sker i förvaringseller
transportredskap, i vilket den uppmätta varan förvaras eller levereras
och som med avseende å rymden är märkt på i lagen närmare angivet sätt,
eller i sedvanligt emballage, såsom kartonger, korgar, säckar och flaskor,
i vilket den uppmätta varan förvaras eller levereras. Såsom mätnings- och
vägningsrcdskap betecknas varje redskap, som är avsett för mätning eller
8 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 saml. Nr 94
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
vägning eller eljest för sådant ändamål användes. Med justering av mätnings-
och vägningsredskap förstås av vederbörlig myndighet företagen åtgärd,
varigenom redskapet undersökes och godkännes samt stämplas med
stadgade justeringstecken.
För vissa slag av rörelse såväl som för handel med bestämda slag av varor
eller för mätning eller vägning med särskilda slag av redskap kan Kungl.
Maj:t medgiva undantag från justeringsplikten. Med stöd av sistnämnda
bestämmelse har Kungl. Maj :t genom kungörelse den 10 maj 1935 medgivit,
att vissa i kungörelsen angivna slag av mätnings- och vägningsredskap
(gas- och vattenmätare, vissa lantmäteriredskap, vissa redskap för
virkesmätning in. in.) tills vidare får användas ojusterade.
I enlighet med vad nu sagts behöver glas och andra serveringskärl som
används vid utskänkning av rusdrycker icke vara kvantitetsmärkta. Därest
märkning sker måste glasen emellertid justeras individuellt i vanlig ordning
av mynt- och justeringsverket. Vad åter beträffar dryckernas uppmätning
före servering måste härvid använda kärl vara justerade i enlighet
med mynt- och justeringsverkets bestämmelser. I sådant hänseende har
mynt- och justeringsverket genom särskilda cirkulär meddelat föreskrifter
bland annat angående beskaffenheten av målkärl för mätning av vin och
spritdrycker (cylindriska mätglas av glas, nysilver eller alpacca, avsedda
för handmätning) ävensom godkänt mätapparater av olika konstruktioner
för maskinell uppmätning av spritdrycker. Dylika mätglas och mätapparater
har icke varit obligatoriska men har i stor utsträckning använts vid
den uppmätning, som äger rum i restaurangernas s. k. kassor vid utskänkning
i glas av spritdrycker och vin.
Såvitt avser för utskänkningen meddelade bestämmelser stadgades i 1937
års rusdrycksförsäljningsförordning att vid överlåtelse av tillstånd till utskänkning,
som meddelats systembolag, skulle iakttagas de särskilda föreskrifter
kontrollstyrelsen meddelade till ledning för sådan överlåtelse.
Enligt 1954 års rusdrycksförsäljningsf örordning skall systembolaget vid
överlåtelse av rätt till utskänkning, med iakttagande av de föreskrifter kontrollstyrelsen
utfärdar, meddela bestämmelser rörande prissättning på utskänkta
rusdrycker och vad därmed äger samband.
Med stöd av nu angivna bestämmelser har kontrollstyrelsen genom särskilda
cirkulär meddelat föreskrifter angående innehållet i systembolagens
överlåtelseavtal. I 1953 års överlåtelseavtal upptogs under punkt 11 bland
annat följande bestämmelser:
Då spritdrycker utskänkas glasvis, må delta ske endast i myckenheter av
2 1/2 och 5 centiliter. Utskänkningspris för dessa varor skofa i prislistan
upptagas för glas dels om 2 1/2 centiliter (här nedan benämnt glas), dels
om 5 centiliter (här nedan benämnt stort glas).
Sherry, madeira och portvin — minst ett märke av varje vinsort — skola
tillhandahållas jämväl i stort glas, och priset för sådant glas av dessa viner
skall i prislistan angivas. Där så av särskild anledning anses påkallat, må
bolaget härifrån medgiva undantag.
Det åligger restauratören att öva tillsyn därå, att vid utskänkningen fullt
mått tillhandahålles gästerna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957 115
Av bolaget godkända mätglas skola finnas vid kassan och tillhandahållas
gäst på begäran.
Vidare upptog överlåtelseavtalet följande bestämmelse:
Restauratören är skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som av kontrollstyrelsen meddelas i fråga om teknisk kontroll över utskänkningen,
exempelvis avseende användningen av paragonnotor, mätapparater
och kvantitetsmärkta serveringsglas.
I nu gällande formulär till överlåtelsekontrakt upptages i punkt 10 följande
föreskrifter:
Då spritdrycker utskänkas glasvis, må detta ske endast i myckenheter
motsvarande ett eller flera glas om 2 centiliter. Vad nu sagts gäller icke
drinkar.
Sherry, madeira, portvin och vermouth — minst ett märke av varje vinsort
— "skola förutom på butelj tillhandahållas jämväl i myckenheter motsvarande
ett eller flera glas om 2 centiliter.
Det åligger restauratören att tillse, att vid utskänkningen fullt mått tillhandahålles
gästerna. Av kontrollstyrelsen godkända mätglas skola finnas
vid kassan och på begäran tillhandahållas gäst.
Motsvarande bestämmelser har intagits i det av kontrollstyrelsen föreskrivna
formuläret till överlåtelsekontrakt rörande utskänkning vid enstaka
tillfälle till slutet sällskap. I detta formulär har de två första av de
nyss återgivna styckena ersatts med följande stadgande:
Då spritdrycker eller starkvin utskänkas glasvis, må detta ske endast i
myckenheter motsvarande ett eller flera glas om 2 centiliter.
Kommittén
Kommitténs behandling av frågan om kvantitetsmärkning har närmast
föranletts av förekomsten av s. k. övermål vid utskänkningen. För att uppnå
en tillfredsställande ordning föreslår kommittén införandet av obligatorisk
kvantitetsmärkning vid utskänkning i glas och på karaff av spritdrycker
och starkvin samt vid utskänkning av lättvin på karaff. Undantag
bör dock kunna medges för tillfälliga rättigheter som meddelas enligt 29
och 33 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen. Då utskänkningen av starköl
endast till helt obetydlig del sker från fat, har kommittén däremot icke
ansett anledning föreligga att i nuvarande läge förorda obligatorisk användning
av märkta serveringskärl vid utskänkning av starköl.
Kommittén anser emellertid att individuell justering i vanlig ordning av
sålunda märkta glas icke är nödvändigt. En tillfredsställande ordning skulle
kunna erhållas, om märkning föreskrevs men undantag från justeringsplikten
erhölls genom att Kungl. Maj: t jämlikt lagen om mått och vikt
medgav sådant undantag. Om sådant undantag lämnas, skulle glasen och
karafferna av tillverkarna förses med kvantitetsmärkning men icke justeras.
Den erforderliga kontrollen skulle ske genom stickprovsgranskning
hos tillverkarna och restauratörerna.
Eu dispens från justeringsplikten synes enligt kommitténs mening icke
böra möta betänkligheter, så mycket mindre som de märkta serveringskärlen
ju i allmänhet icke torde komma alt användas som mätredskap i egenl
-
116
Kungl. Maj.ts proposition nr 91 år 1957
lig mening. Uppmätningen kan visserligen ske direkt i serveringskärlen,
vilka då otvivelaktigt fungerar såsom mätredskap. Av praktiska skäl torde
— framhåller kommittén — emellertid för vissa varor vid fyllandet av serveringsglas
mätapparater eller för handmätning avsedda mätglas liksom
hittills i regel komma att användas.
1 sin motivering för förslaget anför kommittén inledningsvis följande.
Av restaurangernas redovisning framgår, att ett visst kvantitativt och
därmed också värdemässigt övermål uppkommer vid utskänkningen. Detta
beror delvis på att inköpta buteljvaror innehåller något större kvantitet än
den för varan angivna. En viss del av det övermål, som ofta uppstår vid utskänkningen,
torde emellertid sammanhänga med att gästen vid servering
glasvis av spritdrycker och vin på grund av felaktig uppmätning icke alltid
erhåller fullt mått. I dylika fall föreligger alltså från gästens synpunkt en
underservering. Oavsett huruvida en sådan underservering förekommer eller
ej, kan redan misstanken därom — särskilt med hänsyn till det höga
varuvärdet i förhållande till volymen — leda till irritation hos gästen och
därmed till svårigheter för serveringspersonalen. Genom användning av
kvantitetsmärkta serveringsglas får gästen garanti för att han erhåller den
kvantitet, för vilken han betalar, samtidigt som den lojale restauratören
får ett skydd mot obefogade misstankar.
I fråga om storleken av det ekonomiska övermålet föreligger betydande
olikheter mellan de särskilda restaurangföretagen. Frågan om nedbringande
av övermålet — till den del det kan bero på underservering — äger därför
avsevärd betydelse då det gäller att avlägsna förefintliga ojämnheter
i ersättningshänseende olika restauranger emellan.
Kommittén framhåller i fortsättningen att kvantitetsmärkning av glas —
enligt av kommittén gjorda undersökningar — kan ske utan att någon form
av standardiserade serveringsglas behöver införas. De olika restaurangerna
behöver av denna anledning icke frångå sitt nuvarande glassortiment. Något
hinder för anbringande av särskild utstyrsel på glasen genom slipning
eller etsning utgör märkningen icke påpekas det.
Om märkningens utförande och kostnaderna härför anföres följande.
Märkningen, som kan ske genom etsning, pressning eller slipning, bör
få valfritt utföras antingen i form av ett streck runt glasets hela omkrets
eller genom ett kortare streck av förslagsvis minst 1 cm längd. För spritdrycker
bör märkningen angiva volymintervaller om 2 cl. På glas med större
volym än 2 cl må dock märkningen kunna inskränkas till att avse endast
den största volymen. Då den nu förordade märkningen kan göras fullt tydlig
till sin innebörd är någon volymbeteckning vid måttstrecket icke erforderlig.
Karaffer torde däremot böra förses med såväl måttstreck som volymbeteckning.
Kostnaden för anskaffning av märkta glas blir, även om justeringsplikten
bortfaller, enligt vad kommittén inhämtat betydligt högre än för anskaffning
av omärkta glas. Kostnaden för glasförbrukning — kross — utgör
emellertid en relativt liten del av samtliga kostnader "i restaurangrörelsen.
Genomsnittligt utgjorde den år 1953 i förhållande till försäljningen av rusdrycker
0,75 procent, vilket belopp vid införande av kvantitetsmärkta glas
kan beräknas stiga till ca en procent av försäljningsvärdet för rusdrycker.
Då förbrukningen — vid val av etsnings- eller pressningsmetoden för märkningen
— sannolikt icke genom ökat kross kommer att nämnvärt stiga,
blir således den totala kostnadsökningen obetvdlig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1957
117
Kommittén uttalar slutligen följande beträffande genomförandet av den
föreslagna ordningen.
Bestämmelserna i 41 § rusdrycksförsäljningsförordningen torde redan i
sin nuvarande lydelse innebära befogenhet för kontrollstyrelsen att föreskriva
användning av märkta utskänkningskärl. I enlighet härmed torde
kontrollstyrelsen böra i formulären till överlåtelsekontrakt intaga en bestämmelse,
att innehavare av utskänkningsrättighet är skyldig att i den omfattning
kontrollstyrelsen föreskriver vid utskänkning av spritdrycker och
vin använda kvantitetsmärkta serveringskärl. Med denna konstruktion blir
det möjligt för kontrollstyrelsen att under hänsynstagande till föreliggande
förhållanden — exempelvis restauratörernas förråd av glas samt glasbrukens
leveransmöjligheter — närmare fixera tidpunkten för bestämmelsernas
ikraftträdande samt alt i förekommande fall medge erforderliga dispenser.
Befrielse från justeringsplikt kan enligt 13 § första stycket lagen om
mått och vikt medges av Kungl. Maj :t för bestämda slag av rörelse såväl
som för handel med bestämda slag av varor eller för mätning eller vägning
med bestämda slag av redskap. I den med stöd av nämnda paragraf utfärdade
kungörelsen den 10 maj 1935 (nr 158) har medgivits, att vissa mätnings-
och vägningsredskap får tills vidare användas ojusterade. Kommittén
föreslår, att till 1 § i denna kungörelse göres ett tillägg av innehåll, att
från justeringsplikt undantages utskänkningskärl för rusdrycker, som uppfyller
av mynt- och justeringsverket i särskild ordning föreskrivna villkor.
Ifrågavarande föreskrifter bör utarbetas i samråd med kontrollstyrelsen
och innehålla närmare detaljbestämmelser beträffande utskänkningskärlens
art, form och storlek, angående märkningens utförande samt angående
toleranser in. in. Därjämte bör föreskrivas, att märkningen av utskänkningskärlen
skall utföras så, att den markerade volymen så nära som möjligt
motsvarar den å kärlet angivna, samt att vid tillverkningen den medgivna
toleransen icke får utnyttjas till fördel för den ena eller andra parten.
Den tidigare förordade stickprovskontrollen vid glasbruken och hos restauratörerna
torde böra utövas av myntverkets justerare. Något särskilt
ansöknings- eller anmälningsförfarande för de glasbruk, som önskar upptaga
tillverkning av märkta utskänkningskärl, synes icke vara erforderligt.
Beträffande restaurangernas skyldighet att vid utskänkning använda
märkta serveringsglas och karaffer bör bestämmelser inlagas i kontrollstyrelsens
anvisningar angående utskänkningskontrakten. Därvid bör en tillräckligt
lång övergångstid medgivas för anskaffning av nya respektive förbrukning
av äldre glasförråd.
Remissyttranden
Frågan om kvantitetsmärkning av glas och karaffer har i allmänhet icke
närmare berörts i yttrandena. Utskänkningsvinstkommitténs förslag bar
emellertid tillstyrkts av kontrollstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län
och Kooperativa förbundet.
Mynt- och justeringsverket förklarar införandet av kvantitetsmärkning
i princip önskvärt. Ämbetsverket anser sig emellertid icke kunna tillstyrka
att åtgärder omedelbart företages i sådant syfte utan hemställer om ytterligare
utredning av frågan.
Länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
Sveriges hotell- och restaurantförbund, Svenska turisthotellens riksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk avstyrker kommittéförslaget.
Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund uttalar, att märkningen
— om den genomföres — måste vara absolut tillförlitlig. Att så blir fallet
med det framlagda förslaget kan man enligt förbundet icke räkna med.
Kontrollstyrelsen biträder förslaget med hänsyn till önskvärdheten att
motverka förekommande underservering. En förutsättning för förslagets
genomförande är likväl enligt styrelsen att dylika kvantitetsmärkta kärl
— vilka knappast kan vara att anse såsom mätredskap i egentlig mening
— icke skall behöva underkastas individuell justering. Styrelsen förutsätter
vidare att erforderlig märkning av serveringskärlen kan ske utan att någon
standardisering av glasen behöver företagas.
Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig icke ha sympatier för ett
millimetertänkande, som i praktiken kan inbjuda till kontroverser om bagateller,
vilket inte är ägnat att främja trivseln på restaurangerna. En gäst,
som tror sig ha fått undermål, har möjlighet att påkalla mätning, om han
nu anser saken vara av vikt.
Riksförbundet Landsbygdens folk anför följande.
Den obligatoriska kvantitetsmärkning av serveringskärl, som kommittén
föreslår, anser förbundet vara föga motiverad. Vissa gäster kan måhända
finna märkningen fördelaktig, men för de flesta torde den vara i bästa
fall överflödig och i sämsta fall irriterande och olustig. Hela rusdryckshanteringen
skulle förmodligen på lång sikt vara betjänt av att dylika påminnelser
om ransonering och restriktioner kunde helt utplånas. Ju mera
ett restaurangbesök kan ges karaktären av vanlig måltid och ju mindre det
associeras med föreställning om berusning, desto bättre torde det vara för
nykterhetspolitiken på lång sikt.
Enligt Sveriges hotell- och restaurantförbund synes det, som om kommittén
huvudsakligen tagit upp frågan ur den synvinkeln, att gästen i
största möjliga utsträckning bör skyddas mot underservering. Denna aspekt
på frågan, som sammanhänger med mätningsmetoderna, torde emellertid
enligt förbundet utan fara för rättssäkerheten ha kunnat överlämnas åt
kontrollstyrelsen att praktiskt lösa i samråd med branschens organisationer.
Skall frågan nu tas upp, bör övermålsbegreppet — framhåller förbundet
— mera ingående analyseras än som gjorts av kommittén.
Förbundet anför bland annat följande.
Vissa slag av övermål, s. k. buteljövermål och beräkningsövermål, alstra
sålunda icke något undermål. Särskilt det förstnämnda övermålet har större
betydelse för de enskilda resturangerna än för de allmänna bolagen och
förklarar skillnaden i övermålsprocent. Undermålet är sålunda icke alls så
stort, som övermålssiffrorna utvisa, och gästens intresse i saken är därför
en ganska obetydlig fråga. Delta framgår även av att irritation från gästers
sida sällan förekommer. Ej heller ha klagomål om svårigheter för personalen
avhörts; i varje fall ha några dylika ej kommit till vår kännedom.
Besvärligheter i angivna avseenden kunna däremot beräknas uppstå, om
markering på glasen införes. Då kan man vänta sig kverulans från rätts
-
119
Kungl. Maj.ts proposition nr 9h år 1957
haverister med åtföljande obehag för personalen. Vi anse angeläget, att en
sådan onödig och för restaurangnäringen ovärdig situation undvikes.
Det förutsättes i förslaget, att man icke skall fordra justering av glasen
utan godtaga av tillverkaren gjord kvantitetsmärkning. En sådan kan aldrig
bil fullt tillförlitlig, och vid felaktigheter skulle, därest glasen begagnas
som mätredskap — vilket sannolikt skulle bli det vanliga — obehagliga
konsekvenser uppstå. Om markeringen angåve för stor volym, skulle betydande
förluster kunna uppstå för företaget. Vid felaktig markering i den
riktningen, att för liten volym komme att utskänkas, skulle gästens intresse
av fullt mått ej vara tillgodosett. Därtill komme kostnader för ommarkering
eller för anskaffande av nya glas.
Med hänsyn till det sagda anse vi, att frågan om märkning av serveringskärlen
i vad den avser gästens intresse i saken bör kunna avföras från
diskussionen och att denna inskränkes till de ekonomiska konsekvenserna,
vilket ju även varit kommitténs motivering för att den upptagits till behandling.
Förbundet framhåller slutligen att kostnaderna för kvantitetsmärkningen
måste beräknas högre än kommittén gjort och att märkningen icke är
tilltalande ur estetisk synpunkt.
Mynt- och justeringsverket förklarar att verket icke under utredningens
gång haft tillfälle att sätta sig in i de föreliggande frågorna. I princip anser
verket införandet av kvantitetsmärkning önskvärt. Då en omfattande utredning
måste vidtagas för att utröna möjligheterna att genomföra kommittéförslaget
anser sig verket icke i nuvarande läge kunna tillstyrka detsamma
utan förordar fortsatt utredning i frågan. Myntverket betonar att
märkning måste utföras så, att en tolerans ungefärligen motsvarande justeringsremediet
kan avläsas och så sträng kontroll upprätthållas att rimliga
anspråk på säkerhet erhålles. I övrigt anför verket bl. a. följande.
Enligt betänkandet är det genomsnittliga övermålet för samtliga restauranger
3,9 % vid utskänkning av spritdrycker och 2,5 % vid utskänkning
av viner. Fel av denna storleksordning kan emellertid uppstå även om justerade
redskap användes. De svenska justeringsremedierna är nämligen för
glas på 5 cl —10 cl, ±2 %, och för glas mindre än 5 cl, ±4 %, medan de
tyska måttbetecknade glasen får avvika med högst 5 % under rätt mått.
På vissa restauranger kan övermålet givetvis avsevärt överstiga ovannämnda
siffror och för att stävja avsiktligt missbruk kunna de måttbetecknade
glasen visa sig vara av värde.
Skall någon effekt kunna åstadkommas torde icke större fel på rymden
än 5 % böra tillåtas och medeltalet av felen för ett flertal glas får ej avvika
från rätt värde med mer än förslagsvis 1 %. Möjlighet bör dessutom finnas
att avläsa denna tolerans, d. v. s. en största tillåten diameter för glas av
varje bestämd rymd skall vara fastställd. Denna största diameter är med
nuvarande bestämmelser för justerade serveringsglas uträknad så att remediet
ger en höjdskillnad, som uppgår till 0,5 mm. Lägre värde kan ej
tänkas med tanke på dålig nivellering, streckets tjocklek och restauranggästens
oförmåga att uppskatta mindre höjddifferenser. Med 5 % tillåtet
fel och 0,5 mm som höjdskillnad för remediet fås:
För volymen 2 cl största diameter 50,5 mm
» » 2,5 cl » » 56,4 »
» » 4 cl » » 71,4 »
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Rymdbeteckning synes nödvändig, enär knappast annat än en erfaren
restauranggäst torde kunna avgöra, om ett glas rymmer 2 eller 4 cl, när
höjdskillnaden är mycket liten.
Rimlig säkerhet måste dessutom finnas att ej alltför stort antal glas,
som inte uppfyller de givna bestämmelserna, kommer till användning på restaurangerna.
Undersökningen bör göras stickprovsvis vid glasbruket, eller för importerade
glas på annat sätt, varvid om 100 glas av 1 000 provas och dessa 100
samtliga befinnas vara riktiga, följande säkerheter uppnås
88 % säkerhet för <2 % utanför toleransen
95,9 % <3 %
98.6 % <4 %
99.6 % <5 %.
Praktiskt taget full säkerhet nås sålunda, att mindre än 5 % av glasen
äro felaktiga med detta stickprovsförfarande. Minskas antalet provade glas
emellertid till 50 av 1 000 st ökas osäkerheten högst väsentligt.
Frågan blir då, om glasbruken över huvud taget äro i stånd att tillverka
glas under ovannämnda förutsättningar utan individuell gradering av varje
glas, en fråga, som fordrar närmare utredning. Skulle härvid visa sig att
detta icke är möjligt, torde justering av glasen icke orsaka avsevärt högre
kostnader. Från ett glasbruk har uppgivits att brukets egna kostnader för
individuell inritsning av volymstrecket uppgår till kr. 0,82, medan justeringsavgiften
är kr 0,18 per st för nu till justering godkända serveringsglas.
Departementschefen
Utskänkningsvinstkommitténs förslag om obligatorisk kvantitetsmärkning
vid utskänkning av spritdrycker och starkvin i glas och på karaff samt vid
utskänkning av lättvin på karaff har föranletts av det s. k. övermålet. Såsom
kommittén närmare utvecklat uppkommer övermål på flera sätt, bl. a.
till följd av varierande volyminnehåll i buteljerna. Därjämte förekommer
viss underservering, som till större delen torde sammanhänga med svårigheter
att åstadkomma exakt uppmätning vid servering i glas. Sett från restaurangföretagens
sida innebär övermålet en inkomstpost vid sidan av den
egentliga ersättningen för utskänkningen.
Såvitt angår spritdrycker innebär de förslag rörande den närmare utformningen
av utskänkningsskatten som jag i det följande kommer att framlägga,
att en fjärdedel av uppkommande övermål indrages till statsverket
i form av sådan skatt. Jag får vidare erinra om att den av mig förordade
utskänkningsersättningen för sprit avvägts med beaktande av övermålsintäkterna.
Det egentliga problemet i förevarande sammanhang hänför sig sålunda
till det förhållandet att gästen i vissa fall får betala för en obetydligt större
kvantitet än som serveras. För att tillförsäkra gästen hans rätt skulle en
obligatorisk kvantitetsmärkning utan tvivel kunna få viss betydelse. Anordningen
är emellertid, såsom framhållits i flera yttranden, förbunden med
nackdelar. Av mynt- och justeringsverkets yttrande synes vidare framgå
121
Kungl. Maj.ts proposition nr 9b år 1957
att man inte bör övervärdera den reducering av underserveringen som kan
erhållas genom kvantitetsmärkning.
Med hänsyn till vad nu anförts finner jag icke skäl att tillstyrka införandet
av obligatorisk kvantitetsmärkning. Självfallet skall det även i fortsättningen
åligga restauratörerna att tillhandahålla justerade mätglas åt de gäster som
önskar kontrollera att serverade kvantiteter överensstämmer med beställningen.
Vissa tillämpningsfrågor m. m.
Kommittén
Indexreglering av spritdrycksersättningen. Såsom förut nämnts innebär
kommitténs förslag att restauratörernas ersättning för utskänkning av spritdrycker
i framtiden skall regleras indexmässigt i syfte att avpassa densamma
efter uppkommande pris- och kostnadsförändringar. Indexregleringen
föreslås gälla alla slag av utskänkningsrättigheter, alltså även tillfällig
utskänkning, turistutskänkning, trafikutskänkning och utskänkning enligt
33 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Vad beträffar ändringar i utskänkningspriset kan dylika — framhåller
kommittén — påverka såväl ersättningsprocentens storlek som ersättningsgränsen.
Vid sådana prisförändringar som förorsakas av ändringar i spritdrycksbeskattningen
föreslås att förändringen av utskänkningspriserna
mätes med utgångspunkt från priserna före och efter skattehöjningen på ett
av kontrollstyrelsen verkställt, i kvantitetshänseende representativt urval
av spritdrycker. Omräkning bör ske omedelbart, så att korrigerade procenttal
för spritdrycksersättning och omsättningstak kan tillämpas från och
med det månadsskifte som följer närmast efter den månad under vilken
höjningen eller sänkningen trätt i kraft. Vid sådana prisförändringar, som ej
föranledes av skatteändring, föreslås de framtida korrigeringarna ske två
gånger om året och med utgångspunkt från det genomsnittliga utskänkningspriset
per liter.
Angående vissa speciella spörsmål i samband med korrigeringarna uttalar
kommittén följande.
I fråga om utskänkningspriserna på spritdrycker kan den situationen
uppkomma att förändring orsakats av såväl den förra som den senare
av den nyss angivna faktorerna. Den förändring av utskänkningsprisnivån
som föranletts av skattefaktorn har därvid medfört en inom högst en
månad verkande korrigering av procenttalen för ersättningen respektive
omsättningstaket, medan den förändring av utskänkningsprisnivån som
framkallats av den andra faktorn — ökade tillverknings- och inköpskostnader
eller ändring av sortimentssammansättningen av de till utskänkningsändamål
försålda spritdryckerna — icke ger utslag förrän efter nästkommande
ordinarie omräkning. För att den sistnämnda faktorns inverkan på
utskänkningsprisnivån i detta fall skall kunna fastställas, får jämförelsevärdet
för tiden från den senaste ordinarie omräkningen emellertid uträk
-
122
Kungl. Maj.ts proposition nr 9k år 1957
nas endast på grundval av den försäljning till utskänkningsändamål som
ägt rum fram till det månadsskifte som ligger närmast före tidpunkten för
skattehöjningens ikraftträdande.
Därest skattehöjning, som medför utskänkningsprisförändring, skulle
förekomma under två på varandra följande tidsperioder, får jämförelsevärdet
för den tidigare perioden beräknas endast på grundval av den försäljning
till utskänkningsändamål som ägt rum från och med det månadsskifte
då prishöjningen trätt i kraft eller, om höjningen skett under
löpande månad, från och med nästpåföljande månadsskifte, medan jämförelsevärdet
för den sistförflutna perioden beräknas på sätt som angivits i
föregående stycke.
Såsom i det föregående omnämnts avses spritdrycksersättningen komma
att täcka vissa med utskänkningen förenade kostnader. Korrigering efter
förändringar i kostnadsnivån skall enligt förslaget till 80 procent ske på
grundval av löneindex för livsmedelsarbetare och till 20 procent på grundval
av konsumentprisindex. Vad angår frågan om indexmässig korrigering av
procenttalet för beräkning av omsättningstaket har kommittén funnit det
riktigast att livsmedelsprisindex användes vid omräkning av omsättningsvärdet
för mat, alkoholfria drycker och Öl.
Beträffande anpassningen till förändringar i kostnaderna anföres i huvudsak
följande.
I de indexserier över utvecklingen av priser och löner som officiellt
publiceras finnes ingen serie som är direkt tillämplig på restaurangnäringen.
Eftersom ersättningen för spritdrycksutskänkning är avsedd" att
täcka vissa med utskänkningen av dessa varuslag förenade särkostnader
och större delen av dessa består av löner, hade det givetvis varit önskvärt
att en indexserie funnits tillgänglig som vore direkt hänförlig till dessa
kostnader. Enligt vad kommittén inhämtat har socialstyrelsen under senare
år gjort vissa undersökningar av löneutvecklingen inom restaurangnäringen,
men någon fortlöpande publicering av dessa undersökningar i form av
indexserier eller på annat sätt har hittills icke förekommit. Även om så
hade varit fallet, skulle en sådan indexserie knappast vara lämplig för det
nu aktuella ändamålet, enär restaurangnäringens lönekostnader till väsentlig
del utgöres av löner till köks- och annan ekonomipersonal och endast en
mindre del av den senare personalkategorins lönekostnader ingår i personalsärkostnaderna
för utskänkningen.
Vid sina överväganden har kommittén slutligen valt mellan tre indexserier,
nämligen konsumentprisindex, livmedelsprisindex och index för manliga
livsmedelsarbetares timinkomst (i fortsättningen kallat löneindex för
livsmedelsarbetare). Med hänsyn till att särkostnaderna för utskänkningen
enligt den företagna särkostnadsundersökningen till 80 procent utgöres av
personalsärkostnader, har kommittén funnit'' att löneindex för livsmedelsarbetare
är den lämpligaste grunden för erforderliga omräkningar. Att kommittén
föreslår detta index beror på, att det ger en mera representativ bild av
löneläget inom den del av arbetsmarknaden till vilken restaurangnäringen
hör. För den del av ersättningen som motsvarar övriga särkostnader (20
procent), föreslås att konsumentprisindex användes som omräkningsgrund.
I fråga om det praktiska genomförandet av nu berörda indexregleringar
innebär förslaget följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 9''r år 1957
123
Omräkning och fastställelse av de olika tal som ligger till grund för beräkning
av spritdrycksersättningen föreslås skola ske två gånger årligen
genom kontrollstyrelsens försorg. Den första omräkningen bör därvid om
möjligt företagas vid sådan tidpunkt, att resultatet av det löpande årets i
förevarande sammanhang aktuella avtalsrörelser haft möjlighet att påverka
de index som enligt vad som framgår av det följande avses skola komma
till användning. Denna omräkning hör normalt ske under första halvåret,
så att därav föranledda ändringar kan tillämpas snarast möjligt och senast
från och med den 1 juli. Den andra omräkningen bör i detta fall göras sex
månader senare med tillämpning senast från och med den 1 januari nästkommande
år. Kommer den första omräkningen på grund av fördröjda avtalsuppgörelser
till stånd så sent att ändringar av procenttal och vinstpålägg
icke inträder förrän efter den 31 juli, skall den andra omräkningen — utan
att en intervall av sex månader behöver upprätthållas — ske vid sådan tidpunkt
före årets utgång att omräknade procenttal kan tillämpas från och
med den 1 januari påföljande år. Som utgångsläge för indexregleringarna
föreslås att man i fråga om spritpriserna använder det genomsnittliga utskänkningspriset
under andra och tredje kvartalen 1956 och, i fråga om kostnader
och matpriser, förhållandena vid utgången av tredje kvartalet 1956.
Utskänkningsprisernas fastställande. Spritdrycker utskänkes enligt nu gällande
av kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifter i glas om 2 eller 4 cl, varvid
priserna beräknas så, att priset för 2 cl genomgående slutar på jämnt
10-tal öre och är exakt hälften av priset för 4 cl. Eftersom det går 50 glas
om 2 cl på en liter, betyder den nuvarande prissättningsmetoden, att utskänkningspriserna
för varor som tillhandahålles på helliterbuteljer avrundats
till belopp med intervaller av 5 kronor — dvs. utskänkningspriser på
30, 35, 40 osv. kronor per liter. Denna prissättningsmetod har icke medfört
någon olägenhet med hänsyn till systembolagets inkomster av utskänkningen,
enär restauratörerna under nu rådande provisoriska ordning till systembolaget
erlägger det pris — med avdrag för 2 procent spillmånsersättning
— som varan betingar vid utskänkning till gästen. Någon merinkomst för
restauratören har alltså icke uppkommit.
För avrundning av glaspriserna föreslår kommittén att den nuvarande metoden
ersättes med en metod som avrundar varje utskänkningspris per glas till
närmast högre med 5 delbara tal. Härigenom begränsas avrundningsvinsterna
till minsta möjliga belopp. Förslaget innebär att utskänkningspriserna för
helliterbuteljer kommer alt röra sig med intervaller av 2 kronor 50 öre vid
utskänkning i glas om 2 cl och med intervaller av 1 krona 25 öre vid utskänkning
i glas om 4 cl. I praktiken innebär detta exempelvis att för samma
vara ett glas om 2 cl kan betinga ctl utskänkningspris av högst 75 öre och ett
glas om 4 cl ett utskänkningspris av högst 1 krona 45 öre. Restauratör som
vill bibehålla hittillsvarande prisrelation mellan de båda glasstorlekarna
blir dock — om priserna får karaktären av maximipriser — oförhindrad åt!
i det valda exemplet sänka priset på 2 cl-glasct till 73 öre.
124
Kungl. Maj.ts proposition nr 9i år 1957
Även om det föreslagna systemet för avrundning av utskänkningspriser
på spritdrycker så långt möjligt begränsar restauratörernas avrundningsvinster
medför det dock — framhåller kommittén — genomsnittligt under en
längre tidsperiod med varierande utskänkningspriser en merinkomst för restauratörerna
som kan uppskattas till 83 öre per liter vid utskänkning i 2 clglas
och till 42 öre per liter vid utskänkning i 4 cl-glas. Med utgångspunkt
från omsättningen under oktrojåret 1955/56 och med bortseende från spritsortimentets
aktuella sammansättning just detta år skulle de nämnda avrundningsvinsterna
enligt kommitténs beräkningar motsvara för de allmänna
restaurangerna högst omkring 1,3 miljon kronor samt lägst omkring
0,65 miljon kronor och för de enskilda restaurangerna högst omkring 1,5
miljon kronor samt lägst omkring 0,75 miljon kronor.
Vad beträffar utskänkningen av viner får restauratören enligt nu gällande
föreskrifter vid utskänkning i glas eller på karaff göra ett tillägg till utskänkningspriset
för den största förekommande buteljstorleken med 10 procent
och därefter, sedan priset per glas eller karaff uträknats i förhållande
till den totala buteljrymden, avrunda det erhållna glas- respektive karaffpriset
till närmaste med 5 delbara tal. Kommittén föreslår att de nuvarande reglerna
i huvudsak bibehålies men utformas på följande sätt. Vid fastställande
av utskänkningspris för vin som utskänkes i glas eller karaff är restauratören
berättigad att göra ett tillägg till utskänkningspriset av 10 procent för
den största buteljstorleken (helliterbutelj eller helbutelj, ej magnumbutelj),
varefter utskänkningspriset per glas eller karaff uträknas i förhållande till
den totala buteljrymden.
Avrundning av utskänkningspris för vin som utskänkes glasvis må ske
till närmast högre eller lägre med 5 delbara tal och för karaffvin enligt de
regler som gäller för vin tappat på mindre butelj storlekar än helbutelj.
Utskänkningspriserna på drinkar innehållande rusdrycker faställes nu
av kontrollstyrelsen efter ett visst ansökningsförfarande från restauratörerna.
Kommittén har icke närmare behandlat de spörsmål som sammanhänger
med utskänkningen av drinkar men föreslår att kontrollstyrelsen
i samband med en övergång till de föreslagna reglerna för bestämmande av
utskänkningspriser på spritdrycker måtte göra viss översyn av de nu gällande
grunderna för fastställande av utskänkningspriser på drinkar.
Uppbörd och kontroll av utskänkningsskatt å spritdrycker. Enligt gällande
ordning uttages utskänkningsskatten på spritdrycker av systembolaget vid
restauratörens inköp, varvid denne för alla spritdrycker erlägger utskänkningspriset
— vari utskänkningsskatten ingår, för närvarande med 33 procent
på utminuteringspriset — med avdrag för 2 procents spillmånsersättning.
Den av systembolaget enligt nuvarande bestämmelser inkasserade utskänkningsskatten
inlevereras till statsverket månadsvis i efterskott inom
femton dagar efter Aarje månads utgång.
Beträffande alla utskänkningsrättigheter med undantag för tillfällig utskänkning
enligt 33 § rusdrycksförsäljningsförordningen innebär kommit
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1957
125
téns förslag införande av ett nytt nppbördsförfarande, i princip överensstämmande
med det som bland annat tillämpades vid uttagande av allmän omsättningsskatt
och som för närvarande förekommer vid uppbörd av vissa
varuskatter. Detta betyder att skatten uttages först i samband med att utskänkningen
äger rum och att restauratören blir skyldig att månatligen i
■efterskott inleverera skatten till statsverket enligt en till kontrollstyrelsen
avgiven deklaration angående den gångna månadens försäljning av spritdrycker
till utskänkningspris.
För inleverans av utskänkningsskatten skall restauratören enligt förslaget
till kontrollstyrelsen månatligen avge en bestyrkt deklaration över sin omsättning.
I denna deklaration bör, då den även skall utgöra underlag för beräkning
av spritdrycksersättningen, redovisas försäljningsvärdet i rörelsen
för samtliga varuslag sammanförda i följande grupper:
1. Spritdrycker
2. Vin
3. Starköl
4. Mat
5. Öl samt kaffe och andra alkoholfria drycker
6. Övriga försäljningsvaror, dock ej tobak
Det föreslås ankomma på kontrollstyrelsen att närmare utforma deklarationsformuläret.
övervakningen av att utskänkningsskatten erlägges med rätt belopp, med
hänsyn till såväl att den är riktigt uträknad som att den deklarationsuppgift
på vilken denna uträkning är grundad överensstämmer med restauratörens
försäljning och räkenskaper, bör enligt kommittén — såsom fallet är med
kontrollen av den nuvarande utskänkningsskatten — åvila kontrollstyrelsen.
För utformningen av denna kontroll anser kommittén det icke behövligt att
lämna några närmare anvisningar med hänsyn till den erfarenhet som kontrollstyrelsen
har på detta område. Kommittén fogar härtill det uttalandet,
att möjligheter till viss dispensgivning bör inrymmas i de föreskrifter, som
kontrollstyrelsen i detta sammanhang kan komma att utfärda. Därmed
åsyftas, att lättnader i generellt verkande föreskrifter bör kunna medges
dels vid festvåningsservering, dels åt mindre företag och dels åt rättigheter
som drives endast under kortare tid.
Den månatliga deklarationsuppgiften över omsättningen med uppgift
rörande utskänkningsskattens belopp föreslås skola vara kontrollstyrelsen
tillhanda senast å femtonde dagen efter varje månads utgång, varvid skattebeloppet
samtidigt insättes på styrelsens postgirokonto, dock med rätt för
kontrollstyrelsen att bevilja intill fem dagars uppskov med såväl avlämnande
av deklarationsuppgift som inleverans av skattebeloppet.
Beträffande utskänkning enligt 33 § rusdrycksförsäljningsförordningen
föreslås förenklade bestämmelser i avseende på deklaration och uppbörd.
I samband med att tillstånd till utskänkning överlåtes av systembolagets
distriktschef skall samtidigt med tillståndet översändas ett deklarationsfor
-
126
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
mulär, vilket inom tre dagar efter det utskänkningen ägt rum av innehavaren
ifylles och undertecknas samt insändes till distriktsehefen i två exemplar.
Samtidigt inbetalar tillståndsinnehavaren utskänkningsskatten med
avdrag för utgående ersättning till kontrollstyrelsens postgirokonto. Det ena
exemplaret av deklarationen vidarebefordras efter verkställd kollationering
av distriktsehefen till kontrollstyrelsen.
Beräkning och utbetalning av ersättning för utskänkning av spritdrycker.
De åtgärder i förevarande sammanhang som förutsättes skola åvila kontrollstyrelsen
är beräkning av procenttalen för spritdrycksersältningen och omsättningstaket,
jämförelse för varje restaurang eller restaurangavdelning av
spritomsättningen med omsättningstaket, uträkning av ersättningen på det
lägsta av de båda nyssnämnda omsättningsbeloppen samt utbetalning av
ersättningen. Förslaget innebär i nu berörda hänseende följande.
Vid beräkningen av omsättningstaket skall beaktas, att i omsättningen
av mat, alkoholfria drycker och Öl ej får inräknas personalkost, liksom ej
heller viss försäljning av nyssnämnda varuslag som normalt ej kan anses
sammanhänga med rörelse där spritutskänkning är medgiven. Såsom exempel
på vilken omsättning som åsyftas kan nämnas skolbarnsbespisning, servering
av lunch till gruppabonnenter från företag eller institutioner samt
annan liknande omsättning. Vidare skall restauranger med flera avdelningar
lämna särskilda deklarationer för varje avdelning. Slutligen må
framhållas att restauranger som tillämpar eller inför systemet med bordseder
kuvertavgifter bör kunna få inräkna dessa avgifter, om de motsvarar
reducerade måltidspriser, i den matomsättning som ligger till grund för
beräkning av omsättningstaket.
Utbetalning av ersättningsbeloppen bör om möjligt ske inom en månad
efter det att respektive restauratörer till kontrollstyrelsen insänt föreskriven
omsättningsdeklaration och inbetalt utskänkningsskatten.
Den senare tidpunkt för utbetalning av spritdrycksersättningen som kommitténs
förslag innebär i jämförelse med nuvarande förhållanden — kostnadsersättningen
utbetalas nu av systembolaget månadsvis i efterskott till
de allmänna restaurangbolagen och månadsvis i förskott till de enskilda
företagen — uppväges emellertid, påpekas det, mer än väl av den likviditetsförbättring
för restauratörerna som kommitténs förslag i andra avseenden
medför. Man skulle givetvis kunna tänka sig — påpekar kommittén
— att restauratörerna vid inbetalning av utskänkningsskatten medgavs rätt
att avdraga ersättningen för den gångna månaden sedan de själva räknat ut
ersättningsbeloppet. Kommittén anser sig dock icke böra förorda ett sådant
förfarande med hänsyn till de besvär av administrativ art som kan uppkomma
vid eventuella felräkningar.
Kommitténs förslag rörande utbetalning av ersättning för utskänkning
av spritdrycker innebär sålunda, att kontrollstyrelsen skall ombesörja dessa
likvider, varför medel för ändamålet — framhåller kommittén — måste
ställas till kontrollstyrelsens förfogande. Huruvida ett särskilt anslag för
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 är 1957
127
spritutskänkningsersättning skall anvisas i budgeten eller om ersättningsbeloppen
skall täckas genom att kontrollstyrelsen får ta i anspråk medel
av den inlevererade utskänkningsskatten, är en fråga som kommittén anser
sig böra lämna öppen.
Kredit- och fraktfrågor. Betalnings- och fraktvillkor vid restauratörernas
inköp av rusdrycker regleras för närvarande av systemaktiebolaget.
I fråga om betalningsvillkoren innebär den nuvarande ordningen i huvudsak
att de enskilda företagen skall erlägga likvid senast fjärde söckendagen
efter fakturadatum. I särskilda fall förekommer dock att förskottsbetalning
påfordras. De allmänna företagen åtnjuter generellt en kredittid
av 40 dagar. Kommittén föreslår att systembolaget för alla företag skall
tillämpa den ordning som nu gäller för de enskilda företagen. Skulle systemaktiebolaget
framdeles finna det möjligt att utsträcka kredittiden utöver
den gräns, som nu är fastställd, har kommittén dock intet att erinra häremot.
Beträffande fraktvillkoren gäller för närvarande att restaurangerna i
Stockholm, Göteborg och Malmö får spritdrycker och viner levererade
fraktfritt direkt från spritcentralen. Övriga restauranger erhåller sina varor
från närmaste systembolagsbutik eller -lager men får själva svara för fraktkostnadena.
Kommitténs förslag innebär afl samtliga restauranger i stort
sett skall åtnjuta fraktfrihet för sändningar som uppgår till eller överstiger
20 liter.
Reservanterna framhåller i fråga om indexregleringen av ersättningsgränsen,
att livsmedelsprisindex icke kan anses representativt för restaurangernas
omsättning av mat m. m. Vad beträffar indexregleringen överhuvudtaget
är det enligt reservanterna nödvändigt, att näringen får en garanti
för att, om dessa indexberäkningar i framtiden visar sig lämna orimliga
resultat, andra beräkningsgrunder skall kunna utformas och bli föremål
för prövning av vederbörande myndigheter.
Enligt reservanternas förslag bör restauratörerna få behålla dem tillkommande
ersättning utan att först inleverera influtna belopp till kontrollstyrelsen.
Skulle det vid styrelsens granskning av deklarationerna visa sig att
ersättningsgränsen överskridits skall återbetalning ske av den överskjutande
delen av ersättningsbeloppet.
Remissyttranden
Flertalet remissinstanser har icke behandlat de olika tillämpningsfrågor
som beröres i betänkandet. I åtskilliga yttranden bar dock hemställts om
förenklingar i olika hänseenden och framförts ändringsförslag i övrigt.
Mot de föreslagna indexregleringarna har kontrollstgrelsen i
princip intet alt erinra. Dock förordas i vad avser anpassningen till förändringar
i spritdryckspriserna att de föreslagna reglerna ersättes av en
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
föreskrift för kontrollstyrelsen, att vid beräknandet av ersättningsprocenten
och omsättningstaket taga skälig hänsyn till inträffade prisförändringar
på spritdrycker.
Härom uttalas följande.
Vad detaljerna i den avsedda indexregleringen beträffar, finnes i princip
intet att invända mot den av kommittén föreslagna metoden för beräkning
av förändringarna i särkostnader och matpriser, ålan bygger här på officiella,
enligt vedertagna principer utarbetade indexserier.
I vad avser utskänkningspriserna på utskänkta spritdrycker finns ingen
motsvarande indexserie. Kommittén menar, att man vid omräkningen bör
utgå från det genomsnittliga utskänkningspriset per liter under en viss period
(tiden 1 april—30 september 1956) för de av systembolaget för utskänkningsändamål
sålda spritdryckerna. Man skulle enligt kommittén i
fortsättningen skilja mellan prisförändringar som beror på skaf teändring
på dessa varor och prisförändringar som ej beror på skatteändring utan på
andra faktorer, såsom ökade tillverknings- och inköpskostnader eller variationer
i sortimentssammansättningen.
Såvitt kontrollstyrelsen kan finna, bör sådana genomsnittliga prisförändringar,
som orsakas av ändrad sortimentssammansättning i princip icke
påverka procenttalet för spritdrycksersättningen. I den mån restaurangerna
utskänker dyrare varor, bör deras ersättning få öka i proportion därtill. Vid
beräkning av procenttalet för omsättningstaket bör däremot en sådan fördyring
få komma reslauratörerna tillgodo, varför en omräkning av nivån
för omsättningstaket bör kunna övervägas. I praktiken torde det emellertid
icke vara möjligt att särskilja prisförändringar som beror på skatteändring
på spritdrycker och prisförändringar som beror på andra faktorer,
eftersom en ändring av beskattningen i allmänhet medför en förskjutning i
sortimentssammansättningen. Denna ändras dessutom även av andra orsaker
från tid till annan.
Statskontoret kan för sin del icke stödja kommitténs förslag om indexregleringar.
Enligt ämbetsverkets mening kan en indexreglering med sin
automatik bland annat befaras minska intresset för vidtagandet av rationaliseringsåtgärder
inom restaurangnäringen. Den ordning för en indexreglering,
som kommittén förordat, synes vidare statskontoret alltför komplicerad.
Vad nu sagts innebär icke — framhålles det — att ämbetsverket
skulle stå främmande för att ändringar i priserna och ersättningarna med
vissa mellanrum skulle behöva vidtagas. Statskontoret anser emellertid det
tillräckligt, att utvecklingen på området kontinuerligt följes och att ändringar
beslutas, då förhållandena kan så påfordra.
Sveriges hotell- och restaurantförbund anser att det för regleringens genomförande
nödvändiga indexsystemet är mycket invecklat och att det är
synnerligen svårt alt överblicka, hur utfallet blir vid ändringar i sprit- och
matpriser. Speciellt påpekas att anpassningen av crsättningsgränsen efter
prisförändringar på mat in. in. skall ske efter direkt livsmedelsprisindex.
Detta innebär — framhåller förbundet — att företagen måste följa livsmedelsprisindex
i fråga om prishöjningar för att ej riskera sänkning av
ersättningen. Indexreglerna verkar sålunda prisdrivande.
129
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Det är icke nog att höja priserna så, att täckning erhålles för råvarukostnadsstegringen.
Konstruktionen förutsätter, att det faktiska utfallet
av omsättningen av »övriga varor» överensstämmer med förändringen av
livsmedelsprisindex. Om exempelvis detta senare såsom i de angivna exemplen
ökar med 20 %, förutsätter konstruktionen som det normala, att aven
omsättningen av »övriga varor» ökar med 20 %. Detta är emellertid ingalunda
någon allmän regel. Den råvarukostnadsstegring, som inregistreras
via livsmedelsprisindex, kräver icke, att restaurangpriserna höjas med samma
procenttal. Även om man vill bibehålla den procentuella bruttovinsten,
är det icke alltid erforderligt att höja priserna helt efter indexstegringen.
Om råvarukostnadsandelen understiger 50 % av försäljningspriset, kräves
ej så stor höjning för den procentuella vinstens bibehållande. Är nämnda
andel exempelvis 40 %, behövs — vid den förutsatta råvarustegringen av
20 % _ en ökning av utförsäljningspriserna med 8 % för att kompensera
nämnda stegring och en höjning med 16 % för att bibehålla den procentuella
bruttovinsten. Konstruktionen leder vidare till den egendomligheten, att
prishöjning stundom måste ske med högre procentsats än den, varmed index
stigit. Detta är fallet vid avvikelse från normalrelationen 30: 70 mellan
spritdrycksomsättningen och omsättningen av »övriga varor» i den riktningen,
'' att »övriga varor» ha lägre relationstal än 70.
Beträffande frågorna om uppbörd och kontroll m. in. har i
huvudsak följande uttalanden gjorts.
Enligt riksräkenskapsverket bör — därest kommittéförslaget rörande
spritdrycksersättningen följes — restauratörernas ersättning utbetalas av
inlevererad utskänkningsskatt, icke från särskilt anslag. Ämbetsverket anser
emellertid att det nu tillämpade uppbördsförfarandet i princip är enklare
och mer betryggande än det föreslagna. Statskontoret förordar att utbetalningen
skall ske från särskilt anslag. Även anordningen med ett särskilt
ersättningsanslag å budgeten är emellertid — framhåller statskontoret
— ägnad att framkalla kritik. Ämbetsverket vill därför ifrågasätta,
om icke vederbörande restauratörer i stället redan från början kunde få
behålla ett belopp motsvarande ersättningen. Endast det belopp, som skulle
inlevereras till kontrollstyrelsen, skulle således få karaktär av utskänkningsskatt.
Något anslag i budgeten för ersättning till restauratörerna skulle
med ett sådant system icke ifrågakomma.
Sveriges hotell- och restaurantförbund understryker att reservanternas
förslag i fråga om uppbörden är såväl administrativt enklare som smidigare
och förmånligare för restauratörerna. I övrigt göres följande påpekande.
Vi vilja i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på att föreslagna
regler rörande omräkning två gånger årligen av ersättningarna kunna
medföra eftersläpningar i kompensationshänseende. Delta blir fallet i
den situation, som sannolikt oftast torde kunna förväntas, nämligen att
löne- och konsumentprisindex stiga. Hur snabbt man än gör omräkningarna
efter det siffrorna blivit klara, tas ingen hänsyn till förfluten tid, varunder
det högre kostnadsläget gällt. Någon motsvarande vinst vid inträdande
prishöjning på rusdrycker torde man ej kunna räkna med. Eu dylik
prishöjning är momentan och ej jämförbar med tidpunkten för tillkomsten
av ett index. Intervallen mellan den faktiska ökningen och dess
verkan i ersättningshänseende kan därför här alltid bli mycket kort.
i) It i hd n rj till riksdagens protokoll tillu. t samt. .X r til
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Kontrollstyrelsen föreslår, att uppbördssystemet förenklas så att restauratören
samtidigt med deklarationen insänder utskänkningsskattens preliminära
nettobelopp, varefter deklarationen granskas i kontrollstyrelsen.
I anledning av kommitténs uttalanden att vissa slag av matservering
resp. kuvertavgifter ej skall inräknas i matomsättningen vid beräkningen
av omsättningstaket ävensom att särskilda deklarationer skall avges för
varje restaurangavdelning, framhåller kontrollstyrelsen att frågor av detta
slag över huvud icke bör generellt regleras, utan att det torde få ankomma
på styrelsen att vid bestämmelsernas praktiska tillämpning taga ställning
till uppkommande spörsmål. För utbetalning av övergångsersättning till
vissa restauranger föreslås att kontrollstyrelsen bör bemyndigas att taga
i anspråk medel av inlevererad utskänkningsskatt. Kommitténs förslag om
avrundningsregler tillstyrkes med det undantaget att spritdryckspriset för
glas om 2 cl i förekommande fall bör höjas till närmaste med 5 delbara
öretal.
Nya systemakliebolaget erinrar om att kommittéförslaget förutsätter, att
den partirabatt, som restauratörerna avses erhålla vid inköp av rusdrycker,
skall avräknas mot den ersättning som enligt kontrollstyrelsens beräkningar
månadsvis skall utga i efterskott. Emellertid föreligger — framhålles
det — från bolagets och det allmännas sida ett starkt intresse av att
restauratörerna gör sina för utskänkningen avsedda inköp så, att tillförlitligt
sifferunderlag för bolagets statistik beträffande utskänkningen kan
erhållas. Det anses därför lämpligt att ordna ersättningsutbetalningen på
sådant sätt, att restauratörerna stimuleras att köpa sina varor på systembolaget
mot paitirabatt, d. v. s. med fakturering i vanlig ordning och icke
utminuteringsvis över disk. Enklast skulle detta enligt bolaget kunna ske
på så sätt, att den förutsatta partihandelsrabatten på hela den under varje
redovisningsperiod utskänkta spritkvantiteten — sålunda även den del, som
kan ligga över omsättningstaket — oavsett om varorna köpts med eller
utan sådan partirabatt, avräknas från det totala ersättningsbeloppet. Härigenom
skulle ernås, att den restauratör, som till äventyrs köpte de för
utskänkningen avsedda varorna över disk, gick miste om partirabatten
utan att erhålla motsvarande höjda ersättning. En dylik åtgärd skulle stimulera
restauratörerna att inköpa de för utskänkningen avsedda varorna
med fakturering i vanlig ordning, så att tillförlitligt underlag för bolagets
redovisning av restaurangförsäljningen kan erhållas.
Systembolaget uttalar i övrigt att bolaget förutsätter det vara möjligt
för restaurang att inföia ett sadant system för uttagande av servisavgift,
att denna inkluderas i utskänkningspriserna. Bestämmelserna på området
bör därför ge möjligheter för kontrollstyrelsen att efter prövning i
varje särskilt fall lämna tillstånd till dylikt förfarande. Det bör emellertid
enligt bolaget därvid förutsättas, att betryggande garantier skapas för att
gästen icke belastas med dubbel servisavgift eller att icke utskänkningsskatt
utgår på servisavgiften.
Enligt Sveriges centrala restaurangaktiebolag bör varje restaurang vid
131
Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1957
fastställande av ersättningsgränsen för spritdrycker betraktas som en enhet
och någon uppdelning i olika avdelningar för redovisning och ersättningsberäkning
icke ske. Härigenom vinnes, enligt bolagets uppfattning,
förutom besparingar och större enkelhet, en välmotiverad utjämning mellan
restauranger av olika typ med hänsyn till omsättningen. Härom anföres
bl. a. följande.
Begreppet avdelning i förevarande sammanhang synes ingenstädes klart
preciserat. I sina egna beräkningar har kommittén vid särskiljandet av
rörelserna i olika avdelningar utgått från priskontrollnämndens indelning
i A 1, A 2, B 1 etc. Denna indelning upphörde emellertid att gälla den 18
november 1955. För senare tillkomna eller till sin karaktär ändrade avdelningar
saknas anknytning till nämnda indelning. En så långt driven
klassificering vid redovisningen skulle dessutom medföra betydande kostnader
såväl i form av övergångskostnader för inrättande av särskilda kassor,
anskaffande av nya kassaregister etc. som i form av ökade administrationskostnader
i fortsättningen. Då indelningen numera saknar underlag,
bör det enligt bolagets mening vara uteslutet att i detta sammanhang återinföra
densamma. Den tidigare indelningen av restaurangavdelningar i tre
klasser alltefter utskänkningsprisen på spritdrycker har likaledes försvunnit,
sedan enhetliga spritpriser genomförts. Även här saknas numera i
många fall anknytning till den äldre indelningen. Kvar står endast uppdelningen
i folkrestauranger och andra restauranger, och denna skall enligt
kommittéförslaget försvinna.
I anledning av kommitténs förslag rörande undantagande av ''vass omsättning
vid ersättningsgränsens bestämmande framhåller bolaget att en uppdelning
av omsättningen utöver den, som automatiskt erhålles genom kassaregistren,
skulle leda till betydande svårigheter — inte minst ur kontrollsynpunkt
för myndigheterna — och dessutom synnerligen orättvist drabba
de spritrestauranger, som för att täcka eller få bidrag till äina fasta kostnader
i viss utsträckning gått in för matförsäljning till abonnenter.
Sveriges hotell- och restaurantförbund anför slutligen vissa allmänna synpunkter
på regleringarnas genomförande.
Det är å ena sidan mycket viktigt, att de grundläggande principerna erhålla
så fast utformning, att tvekan icke råder om den nya ordningens
ekonomiska innebörd. A andra sidan synes det oss angeläget, att kontrollstyrelsen
icke blir så bunden i tillämpningen, att sakligt och praktiskt betingade
ändringar i uträkningsmetoderna försvåras. Vi tänka här närmast
på föreslagna komplicerade regler rörande omräkning och fastställande av
de olika tal, som ligga till grund för beräkning av spritdrycksersättning,
omsättningstak in. in. Möjlighet bör finnas att övergå till andra indexregler,
därest det skulle visa sig att man härigenom får en bättre anknytning
till de verkliga förhållandena inom branschen. Sålunda bör, därest
ett tillförlitligt löneindex kan framkomma inom restaurangnäringen, detta
komma till användning vid uträkning av procenttalet för spritdrycksutskänkningen
i stället för löneindex för manliga livsmedelsarbetare. Vidare
bör man vid omräkning av procenttalet för omsättningstaket icke vara
bunden vid livsmedelsprisindex utan kunna tillämpa regler, som på sätt vi
ovan framhållit tar hänsyn till alt råvarukostnadsstegringen icke alltid
medför eu förhöjning av restaurangpriserna med samma procentsats. Skulle
vidare mot vårt avstyrkande bunden vinprissättning införas, är det yt
-
132
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
lerligt angeläget, att kontrollstyrelsen ges möjlighet att för restauranger,
som på grund av sin högre standard arbeta med väsentligt större kostnader,
medgiva högre pålägg än de normala.
Även Sveriges centrala restaurangaktiebolag förutsätter att tillämpningsorganen
icke bindes genom beslut eller uttalanden av statsmakterna på ett
sätt som utesluter närmare förhandlingar och uppgörelser i hithörande
frågor.
Beträffande betalningsvillkoren anser Sveriges hotell- och restaurantförbund
och Svenska turisthotellens riksförbund det vara önskvärt att kredittiden
generellt utsträckes till åtminstone tio dagar. Sveriges centrala restaurangaktiebolag
framhåller att ändringarna i betalningsvillkoren för bolagets
del beräknas medföra en årlig kostnadsökning av ca 175 000 kronor.
Departementschefen
De förslag som i det föregående framlagts rörande den ekonomiska regleringen
av utskänkningen kräver vissa bestämmelser för den närmare tilllämpningen.
Utskänkningsvinstkommittén har också i sådant hänseende utformat
olika regler. Jag vill i detta sammanhang först understryka att det
liksom hittills i huvudsak bör ankomma på kontrollstyrelsen att lösa de
olika spörsmål som kan uppkomma i samband med regleringens tillämpning.
Med hänsyn härtill synes det icke erforderligt att statsmakterna tar ställning
annat än till vissa huvudfrågor.
Vad först angår anpassningen av spritdrycksersättningen och den därför
uppställda särskilda ersättningsgränsen till framtida pris- och kostnadsförändringar
har kommittén föreslagit ett detaljerat indexsystem, innebärande
en automatisk anpassning. Från olika remissinstansers sida har invänts
bl. a. att en sådan reglering skulle bli alltför stel och i framtiden kunna
medföra orättvisor eller icke förutsedda förskjutningar i ersättningens reella
värde. Enligt min mening torde dessa synpunkter inte kunna frånkännas
visst fog. Jag finner emellertid, att det av kommittén föreslagna systemet
med vissa jämkningar bör kunna ligga till grund för de framtida justeringarna.
De framförda invändningarna synes böra beaktas i så måtto att justeringar
i ersättningsnormerna endast bör företagas vid mera väsentliga prisoch
kostnadsändringar. Ersättningsnormerna bör med andra ord så långt möjligt
vara stabila. Härav bör följa, att eventuella justeringar skall kräva särskilda
beslut. Dessa beslut synes böra fattas av Kungl. Maj :t efter förslag av
kontrollstyrelsen.
Frågan om framtida justeringar synes i huvudsak böra bedömas med utgångspunkt
från de av utskänkningsvinstkommittén angivna faktorerna. I
vissa hänseenden anser jag mig dock inte kunna biträda kommitténs ståndpunkt
härvidlag. Sålunda bör enligt min mening den faktiska löneutvecklingen
inom restaurangbranschen läggas till grund vid beräkning av kostnadsförändringarna
och inte löneindex för manliga livsmedelsarbetare. Då — såsom
vid remissbehandlingen framhållits — restaurangernas prissättning på
133
Kungl. Maj:ts proposition, nr 9i år 1951
mat och alkoholfria drycker direkt påverkas av livsmedelspriserna endast
såvitt avser råvarukostnaderna och i övrigt är beroende av andra faktorer,
främst lönekostnader, bör vederbörlig hänsyn tagas därtill vid justering av
ersättningsgränsen. Slutligen finner jag anledning framhålla att även andra
förhållanden än dem som återspeglas i olika pris- och indexserier bör tagas
i beaktande, exempelvis förändringar i själva kostnadsstrukturen, förändrade
driftsformer m. m.
Utskänkningspriserna på spritdrinkar bör, i likhet med vad redan tidigare
förordats beträffande spritdrycker, fastställas av kontrollstyrelsen. Den hittillsvarande
regleringen av utskänkningspriset vid utskänkning av vin i glas
eller på karaff synes däremot böra upphöra.
Utskänkningsskatten på spritdrycker skall enligt kommittéförslaget uttagas
i samband med utskänkningen. Detta innebär att restauratören skall
inleverera skatten till statsverket månadsvis i efterskott enligt en till kontrollstyrelsen
avgiven deklaration. Mot det sålunda föreslagna systemet har
jag i och för sig intet att erinra. Såsom jag senare skall beröra närmare
bör emellertid den restauratören tillkommande ersättningen få omedelbart
avdragas på det redovisade skattebeloppet. Restauratörernas inköp av spritdrycker
bör såsom kommittén föreslagit ske till utminuteringspris minskat
med förekommande partihandelsrabatt.
Restauratörernas ersättning för spritdrycksutskänkningen skall enligt kommittéförslaget
beräknas särskilt för varje restaurangavdelning för att syftet
med den särskilda spärregeln skall kunna uppnås. Den närmare utformningen
av härför erforderliga regler bör enligt kommittén anförtros åt kontrollstyrelsen.
Mot den sålunda föreslagna anordningen synes i och för sig
intet vara att invända. Det bör dock tillses, att tillämpningen göres så enkel
som möjligt. Kontrollstyrelsen bör därför vara berättigad att i den utsträckning
som kan finnas lämplig tillämpa schablonmässiga beräkningar.
Vid fastställandet av ersättningsgränsen bör enligt kommittéförslaget viss
försäljning av mat, alkoholfria drycker och Öl icke få medräknas. Såsom
exempel nämnes härvidlag omsättningen vid skolbarnsbespisning, lunchservering
till gruppabonnenter m. m. Denna ståndpunkt kan jag inte biträda.
Enligt min mening bör i princip hela omsättningen av ifrågavarande varuslag
få tagas i beaktande med undantag för vad som åtgått för personalens
måltider.
Kommittén har föreslagit, att ersättningen i flertalet fall skall utbetalas
i särskild ordning. Häremot har invändningar framförts bl. a. från statskontoret.
Den sålunda framkomna kritiken synes berättigad. I anslutning
till vad som föreslagits av statskontoret, förordar jag alt restauratören skall
få avdraga honom tillkommande ersättningsbelopp vid inbetalning av utskänkningsskatten.
Härvid skall hänsyn givetvis tagas till den särskilda
spärregeln för ersättningen. Innan ersättningsbeloppet avdrages skall detta
minskas med partihandelsrabatten på samtliga utskänkta spritdrycker. Det
sistnämnda bör även gälla vid trafikutskänkning och tillfällig utskänkning
enligt 33 § rusdrycksförsäljningsförordningen. Med den nu förordade an
-
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
ordningen vinnes i jämförelse med kommittéförslaget icke obetydliga fördelar
såväl för kontrollmyndigheten som för restauratören. Därest det inlevererade
skattebeloppet icke överensstämmer med det belopp som kontrollstyrelsen
efter deklarationsgranskningen fastställer, bör styrelsen avfordra
restauratören felande belopp, resp. återbetala för mycket inbetald
skatt.
Kommitténs förslag rörande utskänkningsskattedeklarationerna kan jag
godtaga. De närmare bestämmelserna i ämnet bör såsom kommittén förordat
utfärdas av kontrollstyrelsen.
Vad slutligen beträffar de av kommittén berörda kredit- och fraktfrågorna
tillkommer belutanderätten i dessa frågor Nya systemaktiebolaget. Från min
sida föreligger inte någon anledning till erinran därest bolaget finner sig
kunna följa de av kommittén gjorda rekommendationerna.
I detta sammanhang får jag med några ord ingå på kontrollkostnaderna
i samband med uttagandet av utskänkningsskatt på spritdrycker. Dessa kostnader
har i årets statsverksproposition beräknats enligt i stort sett oförändrade
grunder. Vad jag i det föregående förordat innebär förenklingar såtillvida
att skattekontrollen över vinrestaurangerna bortfaller. Å andra sidan
kommer de föreslagna normerna för spritdrycksersättningen att förorsaka
vissa ökningar i kontrollarbetet. Med ledning av det sagda synes kunna antagas
att medelsbehovet i stort sett kommer att motsvara de i statsverkspropositionen
angivna beloppen. Man bör dock räkna med möjligheten av
att överskridanden av enskilda poster kan komma att visa sig erforderliga.
På grund härav torde bemyndigande böra inhämtas från riksdagen att överskrida
den i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen upptagna anslagsposten
till Avlöningar till icke-ordinarie personal, vilken anslagspost är obetecknad.
Frågan om viss retroaktiv ersättning åt de allmänna företagen
Centralbolagets framställning
I den särskilda skrivelse som ingivits av Sveriges centrala restaurangaktiebolag
hemställer bolaget om retroaktiv höjning av kostnadsersättningen för
spritdrycksutskänkningen med 5,5 miljoner kronor för försäljningsåret
1955/56 och 5 miljoner kronor för innevarande försäljningsår.
Bolaget erinrar inledningsvis om de betydande förändringar i de allmänna
restaurangernas omsättning som inträtt efter den 1 oktober 1955 och framhåller
därvid att den förutvarande lagstiftningens konsumtionsbegränsande
förmåga underskattats. För de allmänna bolagens del har — framhålles det
— verkan av den nya ordningen accentuerats genom att nedgången i utskänkningen
samtidigt inneburit ett bortfall av den vinstgivande omsättningen.
Utvecklingen inom bolagets rörelse under försäljningsåret oktober 1955—
september 1956 sammanfattas sålunda. Gästfrekvensen har sjunkit med
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
135
sammanlagt 38 %, för folkrestauranger med 50 % och för övriga restauranger
med 20 %. Totalomsättningen bär sjunkit med sammanlagt 24 %,
för spritdrycker och vin med 33 % och för övriga varuslag med 17 %. Det
ekonomiska resultatet har blivit en förlust på ca 8 1/4 miljoner kronor före
avskrivningar, investeringsavgifter och andra skatter, avsättning till bolagets
pensionsstiftelse samt beräknande av ränta på eget i rörelsen investerat kapital.
Av angivna förlustbelopp hänför sig nära hälften till fjärde kvartalet
1955, medan något mer än hälften faller på innevarande år.
Den ogynnsamma utvecklingen har — erinrar bolaget — mötts med en
rad olika åtgärder. De viktigaste sammanfattas sålunda. Restauranger och
restaurangavdelningar för vilka lönsamhetsläget bedömts som särskilt dåligt
har nedlagts eller inskränkts. Planerade nyinvesteringar och mera kostsamma
reparationer har beskurits eller ställts på framtiden. Nya restaurangtyper
och serveringsformer har upptagits, ökade attraktioner i form av musik
och annan underhållning har införts. En rad kostnadsbegränsande åtgärder
har vidtagits liksom en successiv anpassning av personalstyrkan.
Om resultatet av åtgärderna uttalas bl. a. följande.
Verkan av de vidtagna åtgärderna kan i viss mån avläsas i de kvartalsvisa
förändringarna av det ekonomiska resultatet. Den på rörelsen uppkomna
förlusten utgjorde sålunda under
4 kvartalet 1955 ca 4 090 000 kronor,
1 » 1956 » 2 353 000 »
2 » 1956 » 1 424 000 »
3 » 1956 » 380 000 »
Dessa siffror kunna lätt inge den föreställningen, att ekonomisk balans
är inom räckhåll. Så är emellertid icke fallet. Som förut angivits, avse de
anförda förlustsiffrorna resultatet före avskrivningar, skatter, pensionsavsättningar
och ränta på eget kapital. Det normala avskrivningsbehovet inom
koncernen utgör med nuvarande fastighets- och inventariebestånd ca 3,5—- 4,0 miljoner kronor per år. Behovet av medel för avsättningsändamål hänför
sig framför allt till angelägenheten att trygga fullgörandet av bolagets
pensionsåtaganden, såväl gentemot tjänstemän som arbetare, genom avsättningar
till den särskilda pensionsstiftelse, som bildats för ändamålet. Stiftelsens
kapitalbehållning utgjorde enligt bokslutet för år 1955 ca 22,8 miljoner
kronor; några s. k. dolda tillgångar finnas icke. Redan vid en år 1952 företagen
försäkringsmatematisk utredning beräknades emellertid fonderingsbehovet
till ca 52,6 miljoner kronor. Motsvarande belopp torde numera ligga
högre, huru mycket högre är bolaget tyvärr icke f. n. i tillfälle att angiva,
då en ny försäkringsmatematisk utredning, som bolaget under medverkan
av särskild expertis i början av innevarande höst igångsatt, ännu ej hunnit
slutföras. Så snart detta skett, kommer bolaget att meddela utredningens
resultat beträffande den aktuella fondbristen.
Vad slutligen angår fonderingen inom bolaget självt, har vinstregleringsfonden
uppnått det enligt avtalet mellan staten och bolaget medgivna beloppet,
15 miljoner kronor, medan reservfonden utgör 11 540 000 kronor av likaledes
medgivna 15 miljoner. Även om fonderingsmaxima bestämts vid ett
högre penningvärde och en höjning från denna synpunkt kunde vara motiverad
— och framställning om medgivande till sådan höjning även varit
föremål för överväganden inom bolaget — saknar frågan härom uppenbar
-
136
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
ligen i nuvarande läge aktualitet. Anmärkas må att fondavsättningarna allenast
i ringa omfattning motsvaras av tillgångar av likvid natur.
Av det anförda torde framgå, att bolagets läge för närvarande är synnerligen
ansträngt.
Bolaget framhåller i fortsättningen att det till skillnad från övriga statsbolag
arbetar i huvudsakligen fri konkurrens med enskilda företag och att
det därvid i olika hänseenden haft ett oförmånligt konkurrensläge. Sålunda
har det i de allmänna restaurangföretagens uppgifter ingått att föra en återhållsam
prispolitik. Som allmänt företag har det också ålegat restaurangbolaget
att söka sörja för de anställdas pensionering. Slutligen har de allmänna
restaurangerna erhållit en väsentligt lägre ersättning för utskänkningen
än de enskilda företagen, ehuru en viss motvikt förelegat genom det
s. k. folkrestaurangmonopolet. Härvidlag betonas emellertid att utvecklingen
varit särskilt oförmånlig för folkrestaurangerna, varav ett tiotal måst
nedläggas.
När centralbolaget i det uppkomna läget övervägt olika på lönsamheten
inverkande faktorer, har bolaget kommit till den uppfattningen, att de skäl,
som tidigare möjligen kunde anföras för en viss olikhet mellan de allmänna
restaurangbolagens och de enskilda restauratörernas utskänkningsersättningar,
icke längre kan åberopas. Bolaget hemställer därför att de olikheter
som förelegat i fråga om spritdrycks- och starkvinsersättningen till allmänna
och enskilda företag utjämnas för tiden efter den 1 oktober 1955. I vad avser
spillmånsersättningen tillämpas för båda företagstyperna visserligen samma
grunder under ifrågavarande år men under försäljningsåret 1955/56
var denna ersättning 0,8 procent lägre för de allmänna företagen än för de
enskilda. Den härav uppkomna skillnaden utgör enligt bolaget ca 468 000
kronor. Beträffande kostnadsersättningen beräknas denna på grundval av
1954 års officiella statistik till 2 kronor 84 öre per liter för de enskilda företagen
och 45 öre per liter för de allmänna. Då de allmänna bolagens kostnadsersättning
försäljningsåret 1955/56 uppgick till i runt tal 1 miljon kronor
bör beloppet uppräknas till 6 miljoner kronor för att likställighet med
de enskilda företagen skulle uppnås. Samma belopp beräknas för innevarande
försäljningsår.
Tillsammans med det här förut framräknade beloppet av höjd spillmånsersättning
skulle den av bolaget åsyftade provisoriska regleringen av vinstförhållandena
inom utskänkningsrörelsen således avse ett belopp av ca
5,5 miljoner kronor för det sistförflutna försäljningsåret och ca 5 miljoner
kronor per år under tiden därefter, intill dess en mera definitiv reglering
vunnits.
Centralbolaget avslutar sin framställning med följande uttalande.
Såsom framgår av vad bolaget anfört om företagets finansiella läge, kan
den sålunda beräknade vinstregleringen icke ensam återskänka bolaget dess
ekonomiska stabilitet. Bolaget befrias icke från nödvändigheten att vidtaga
fortsatta egna anpassningsåtgärder. Så har givetvis icke heller varit avsikten.
I dagens förändrade läge på restaurangväsendets område framstår emellertid
en utjämning av utskänkningsersättningarna för näringens olika hu
-
137
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957
vudfraktioner i avvaktan på en mera slutlig reglering av hithörande förhållanden
icke blott såsom rättvis och skälig utan även såsom ofrånkomlig, om
de allmänna bolagen skola kunna på avsett sätt fylla sina uppgifter och åtaganden.
Remissyttranden
Vid remissbehandlingen har centralbolagets framställning avstyrkts av
kontrollstyrelsen och Nya systemaktiebolaget medan Sveriges hotell- och
restaurantförbund tillstyrker densamma under förutsättning att motsvarande
kompensation lämnas de enskilda företagen.
Kontrollstyrelsen erinrar om den fortgående förbättring i den ekonomiska
ställningen som till följd av energiska åtgärder från centralbolagets sida efter
hand inträtt och anser därför att bolagets skildring av läget synes något
överdriven. Styrelsen påpekar vidare att de aktuella svårigheterna bör ses
mot bakgrunden av att utvecklingen under de närmast föregående åren varit
mycket gynnsamma. Bolaget torde salunda, uttalar styrelsen, genom sitt
åtnjutna monopol på drivandet av folkrestauranger, trots den knappt tillmätta
ersättningen för utskänkningen av spritdrycker och starkviner, ha
arbetat under gynnsamma betingelser.
Styrelsen anför följande.
Bolaget bildades den 1 januari 1946 genom sammanslagning av de förutvarande
lokala restaurangaktiebolagen. Den ekonomiska ställningen svnes vid
nämnda tidpunkt ha varit synnerligen god. År 1947 kunde bolagsstämman
förfoga över vinstmedel till sammanlagt 19,3 rnilj. kronor, vilka fonderades
så när som på utdelningen till aktieägarna med 0,4 milj. kronor. Även under
de följande åren gjordes regelbundna avsättningar till reservfonden, vilken
ännu vid 1955 års utgång uppgick till 13,13 milj. kronor. Den 30 september
1956 hade reservfonden nedgått till 11,54 milj. kronor. Dessutom finnes
sedan år 1948 bland annat en vinstregleringsfond om 15 milj. kronor och
en investeringsfond om 5 milj. kronor. Under de senaste aren har omfattande
investeringar i bolagets fastigheter kommit till utförande. Storleken
av dessa investeringar har dock icke redovisats i förvaltningsberättelserna.
Inteckningslån hade vid 1955 års utgång upptagits till ett sammanlagt belopp
av 3,19 milj. kronor, medan fastigheternas bokförda värde uppgick till
29,07 milj. kronor. Här fanns sålunda en betydande outnyttjad reserv. De
nämnda omfattande investeringarna synes ha finansierats med egna medel.
Inteckningslånen uppgick nämligen den 31 december 1946 till ett större
belopp än vid 1955 års utgång, nämligen 5 milj. kronor. Nämnas må även,
att bolaget vid sitt bildande fick övertaga ett flertal fastigheter från de förutvarande
systembolagen på mycket fördelaktiga villkor.
Som framgår av dessa uppgifter, torde bolagets ställning nu vara betydligt
bättre än för 10 år sedan. Bolagets solvens torde således vara fullt betryggande.
T förevarande framställning har icke heller gjorts gällande att bolaget
under det senaste året skulle ha haft några likviditetssvårigheter. De
aktuella svårigheterna, som fått motivera uttalandet om det synnerligen ansträngda
läget, synes ha bestått endast däri, att erforderliga avskrivningar
och fonderingar icke kunnat göras. Bolagets nuvarande ställning synes emellertid
ingalunda vara sådan, att några hjälpåtgärder är påkallade.
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Enligt kontrollstyrelsen bör vid en jämförelse mellan de allmänna och de
enskilda företagens ersättningar också spillmånsersättningen medräknas.
Dessutom måste, framhåller styrelsen, hänsyn tagas till att kostnaderna är
betydligt lägre för de allmänna företagen än för de enskilda. Den andel av
totala särkostnaden som icke täcks av den utgående ersättningen skulle enligt
denna beräkningsgrund vara 3 kronor 63 öre per liter för de allmänna
restaurangerna och 2 kronor 95 öre per liter för de enskilda restaurangerna.
Skillnaden skulle sålunda utgöra endast 68 öre per liter. Det belopp som
skulle erfordras för en utjämning av de båda företagstypernas ersättning
skulle i enlighet härmed enligt kontrollstyrelsen utgöra cirka 1,1 miljon
kronor för försäljningsåret 1955/56 och 1 miljon kronor för ifrågavarande
försäljningsår.
Kontrollstyrelsen erinrar avslutningsvis om att ett genomförande av utskänkningsvinstkommitténs
förslag — i synnerhet om detta jämkas i enlighet
med vad kontrollstyrelsen i sitt yttrande häröver föreslagit — innebär
en betydande förbättring för de allmänna bolagen. Något skäl att retroaktivt
förbättra de allmänna restaurangernas ersättning synes kontrollstyrelsen
under angivna förhållanden icke vara för handen.
Nya systemaktiebolaget vill icke bestrida att utvecklingen efter den 1 oktober
1955 varit särskilt ogynnsam för de allmänna företagen. Enligt systembolaget
torde emellertid de kvartal för kvartal sjunkande förlustsiffrorna
otvetydigt ge vid handen, att de av restaurangbolaget vidtagna åtgärderna
till förbättring av läget varit synnerligen verksamma. Därjämte bör — framhålles
det — beaktas, att de vidtagna motåtgärderna givetvis ännu icke gett
full effekt. Enligt systembolagets uppfattning ter sig resultatutvecklingen
mot bakgrunden härav snarast förvånande gynnsam. Det torde därför icke
vara oberättigat att antaga, att en full anpassning av kostnaderna till de ändrade
förhållandena inom en icke alltför avlägsen framtid bör vara möjlig.
Bolaget erinrar i fortsättningen om att de allmänna företagen har disponibla
fonder till sammanlagt 34,5 miljoner kronor, varav i reservfonder 13,1
och vinstregleringsfonder 15,0 miljoner kronor. Eftersom enbart vinstregleringsfonden
uppgår till ett belopp som torde vara tillräckligt för täckande
av den uppkomna förlusten, kan bolaget icke anse annat än att dessa fondmedel
i första hand borde tillgripas. Enligt bolaget måste förekomsten av
denna vinstregleringsfond innebära, att man förutsett icke endast goda rörelseresultat
utan även mindre goda sådana och att fonden skulle tjäna till
utjämning av de dåliga resultaten.
Även om en kostnadsanpassning icke skulle kunna ske enbart genom
att vinstregleringsfonden tages i anspråk, återstår — framhålles det —
dispositionsfonden och reservfonden, vilka också kan tillgripas för förlustutjämning.
Systembolaget har därför inte bibragts övertygelsen, att verkligt
behov skulle föreligga för stödåtgärder av det slag vartill framställningen
syftar, särskilt om man därtill beaktar, att restaurangbolaget även i övrigt
har en synnerligen solid ställning.
Vad beträffar de av centralbolaget gjorda beräkningarna rörande sprit
-
139
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
drycksersättningen påpekas, att den inkomst som erhålles genom att systembolaget
betalar kostnaderna för ordningsvakthållning icke medräknas. Ifrågavarande
belopp skall beräknas till 1,7 miljon kronor per år.
Systembolaget betonar sammanfattningsvis att de allmänna restaurangbolagen
lyckats bygga upp en solid ställning. Det förefaller därför bolaget rikligt,
att de reserver som skapats under goda tider i första hand tillgripes för
att utjämna förluster under tidsperioder med mindre gynnsamma förhållanden.
Vidare bör beaktas den omreglering av ersättningsgrunderna för utskänkningen
från och med den 1 oktober 1957 som föreslagits av 1953 års
utskänkningsvinstkommitté, varigenom de allmänna företagen i ersättningshänseende
kommer att jämställas med de enskilda företagen. Av särskild
betydelse är därvid den av kommittén föreslagna särskilda övergångsersättningen
för de allmänna bolagen.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer systembolaget —
under förutsättning att ovannämnda övergångsersältning kommer att utgå
— att centralbolagets framställning lämnas utan åtgärd.
Sveriges hotell- och restaurantförbund erinrar om att man från den. enskilda
näringens sida tidigare hemställt om höjd kostnadsersättning och
att i anledning härav vinstnedskrivningen tillsvidare avbröts medan framställning
om höjningar av ersättningsbeloppen icke beaktades.
Då centralbolaget nu, i avvaktan på den väntade mera definitiva regleringen,
för sin del aktualiserat frågan om förbättrad kostnadsersättning,
räknat från den 1 oktober 1955, tillstyrka vi, att frågan upptages till nytt
bedömande, men förutsätta härvid, att detta kommer att omfatta även den
enskilda näringen. Även om utvecklingen efter den 1 oktober 1955 varit
ogynnsammast för de allmänna bolagen, har den nya lagstiftningen dock
även drabbat den enskilda näringen mycket hårt, och många företag befinna
sig i en mycket prekär ekonomisk situation. Det bör härvid även
beaktas, att de enskilda företagen icke ha samma möjligheter som de allmänna
bolagen, vilka utgöra en samlad ekonomisk enhet med betydande
resurser, att anpassa sig efter det förändrade läget. Den omständigheten
att beräkningsgrunderna för kostnadsersättningen varit olika, synes oss
icke kunna godtagas som skäl för att allenast de allmänna bolagen få kompensation
för lagstiftningens verkningar. Denna olikhet har varit betingad
av bl. a. folkrestaurangmonopolet, vilket anförts som motiv för den lägre
ersättningen. Detta vitsordas även av centralbolaget, som emellertid åberopar,
att läget efter den nya lagstiftningens ikraftträdande i grund förändrats.
Folkrestaurangdriften innebär icke längre, menar centralbolaget,
någon förmån i ekonomiskt avseende. Detta är otvivelaktigt till väsentlig
del riktigt, och vi ha intet att erinra mot att hänsyn härtill tas, därest frågan
om retroaktiv ekonomisk kompensation upptages. Vi förmena emellertid, att
det icke kan anses rättvist att endast beakta en förlustfaktor, som därtill
är begränsad till de allmänna bolagen. Skall frågan tas upp, bör hänsyn
tas till alla lagstiftningens ogynnsamma ekonomiska konsekvenser för restaurangnäringen
i dess helhet. Beaktas bör även, att åtskilliga enskilda företag
haft dåligt utgångsläge i form av mycket liten vinstkvantitet och att
vissa företag ej haft någon vinstkvantitet alls.
I de påminnelser som centralbolaget ingivit i anledning av remissyttrandena
anförcs beträffande bolagets soliditet bl. a. följande.
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1957
Bolagets tillgångar och skulder, bland de senare givetvis också fonderna,
framgå av årsredovisningarna. I de särskilda koncernredovisningarna ha
på motsvarande sätt hela koncernens tillgångar och skulder upptagits. Bolagets
egna fonder per den 31 december 1955 ha — med undantag för en
av Kungl. Maj :t i särskild ordning medgiven investeringsfond på 5 miljoner
kronor — angivits i bolagets nu ifrågavarande framställning. Utöver
vad sålunda offentligen redovisats innehålla yttrandena intet nytt rörande
fondbildningen inom koncernen — bortsett från kontrollstyrelsens felaktiga
uppgift att bolagets reservfond den 30 september 1956 nedgått till
11,54 miljoner kronor från 13,13 miljoner kronor vid 1955 års utgång.
Båda dessa siffror hänföra sig till den 31 december 1955: den senare avser
summan av samtliga reservfonder inom koncernen (efter avdrag av
minoritetsintressenternas andelar i dessa), den förra avser centralbolagets
egen reservfond. Ändringar i reservfonderna ske som bekant icke kvartalsvis
utan först efter bolagsstämmans beslut. Storleken av bolagets reservfond
vid 1956 års utgång kan ännu icke anges, då bokslutet för året
icke föreligger — och givetvis än mindre något stämmobeslut beträffande
dispositionen av uppkommen vinst eller förlust. Såsom visats i bolagets
framställning, resulterade emellertid rörelsen under de tre första kvartalen
1956 i en förlust — före avskrivningar, avsättningar in. in. — på c:a 4
miljoner kronor. Skulle detta belopp komma att redovisas såsom förlust
av årets rörelse, måste förlusten täckas genom överföring från någon av
fonderna, innebärande att bolagets eget kapital minskas med motsvarande
belopp.
Biktigt är emellertid, att bolagets fonder inrymma en oförbrukad reserv.
Bolaget kan icke anse det affärsmässigt försvarligt, att i ett läge som det förhandenvarande
en vunnen konsolidering offras, innan alla andra rimliga möjligheter
prövats. Ett lösgörande i större omfattning av fondmedel, som icke
äro av likvid natur, skulle knappast kunna ske utan en betydande värdeförstöring.
Enligt bolagets mening måste också betraktelsesättet, att ett
företag med så omfattande rörelse, så många anställda och så konjunkturkänslig
verksamhet skulle kunna avvara ganska betydande fonder och andra
konsoliderande reserver, uppenbart strida mot" sunda affärsprinciper.
Både kontrollstyrelsen och systembolaget anse tydligen en förbättring av
restaurangbolagens utskänkningsersättningar motiverad fr. o. m. den 1
oktober 1957 (eller den senare tidpunkt då eu allmän nyreglering av ersättningsfrågan
kan bli genomförd). Den soliditet, bolagen vid den tiden
alltjämt kunna besitta, utgör tydligen intet hinder för en dylik åtgärd, vilken
då icke heller uppfattas som en stödåtgärd. Bolaget måste under sådana
förhållanden fråga sig, varför dess framställning om en motsvarande
utjämningsåtgärd för den svåraste anpassningstiden, de två (ev. tre)
första åren under den nya försäljningslagstiftningen, skall betraktas på
ett rakt motsatt sätt.
I övrigt går centralbolaget i sin skrivelse bl. a. närmare in på sättet för
beräkning av skillnaden i ersättning mellan allmänna och enskilda företag.
Slutligen understrykes vikten av att bolaget ges möjlighet att fullfölja
sina pensionsåtaganden. Enligt de senaste beräkningarna uppgår pensionsskulden
för intjänt pensionsrätt till ca 50 miljoner kronor och motsvarande
skuld för full pensionsrätt till ca 70 miljoner kronor. Pensionsstiftelsens tillgångar
vid 1955 års utgång uppgick — påpekas det — till icke fullt 23
miljoner kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr .94 år 1957
141
Departementschefen
De betydande övergångssvårigheter som efter den 1 oktober 1955 uppkommit
för restaurangbranschen har utan tvivel drabbat de allmänna företagen
särskilt hårt. Detta har också klart framgått av utskänkningsvinstkommitténs
betänkande. Enligt min mening bör de allmänna restaurangföretagen
dock i första hand själva, liksom övriga företag i branschen, försöka
bemästra dessa svårigheter. De medel som är erforderliga för reglering
av de omedelbara finansiella problemen torde också finnas tillgängliga
inom de allmänna restaurangbolagen.
Med hänsyn till anförda omständigheter finner jag mig icke kunna
tillstyrka centralbolagets framställning. Av större belydelse än den nu aktuella
ersättningsfrågan är enligt min mening att de allmänna bolagen i
framtiden erhåller rimliga ekonomiska villkor. De förslag som framlagts
i det föregående synes skapa de erforderliga förutsättningarna härför.
Författningsändringar
Vad jag förordat i det föregående nödvändiggör i första hand ändringar i
förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
och vin. Ändringarna blir av sådan omfattning att det torde vara lämpligt
att en ny förordning i ämnet utfärdas. Därjämte bör i 40 och 41 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen
ges uttryck för de nya grunderna för spritersättning
m. in. Härav föranledda förslag torde få framläggas i samband
med den översyn av nämnda förordning som sker på grundval av 1956 års
rusdrycksförsäljningsutrednings betänkande. Den författningsmässiga regleringen
i övrigt av de ekonomiska villkoren för utskänkningen torde få
ankomma på Kungl. Maj :t och kontrollstyrelsen.
Ä andra sidan synes det — med hänsyn till att statsverkets inkomster
kan påverkas därav — erforderligt att redan i förevarande sammanhang
anmäla de ändringar i skatte- och tullförfattningarna som aktualiserats av
rusdrycksförsäljningsutredningens förslag. I fråga om motiveringen för
dessa ändringar torde få hänvisas till den proposition, vari utredningens övriga
förslag behandlas. Ändringarna är huvudsakligen föranledda av att
starköl av lättare typ med högst 3,6 viktprocent alkohol föreslås infört.
V. Departementschefens hemställan
Under åberopande av det förut anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels godkänna de grunder för de ekonomiska villkoren för
utskänkning av rusdrycker som angivits i det föregående;
dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag
till
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1957
1) förordning angående skatt å spritdrycker och vin;
2) förordning om ändring i förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker; samt
3) förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den
22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker;
dels besluta, att den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316) fogade tulltaxan skall från och med den
1 juli 1957 i nedan angiven del erhålla ändrad lydelse på
sätt av det följande framgår;
Maltdrycker med en alkoholhalt
145
icke överstigande 1,8 viktprocent
(lättöl) ......................
100 liter
32: —
146
överstigande 1,8 men icke 2,8 vikt-
procent (Öl) ..................
100 liter
78: —
146: 1
överstigande 2,8 men icke 3,6 vikt-
procent (starköl grupp A)......
100 liter
129: —
146:2
överstigande 3,6 viktprocent (stark-
Öl grupp B)..................
100 liter
186: —
Anm. Angående införsel---är stadgat.
dels ock medgiva, att den i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen
upptagna anslagsposten till Avlöningar till ickeordinarie
personal må överskridas till bestridande av de
kontrollkostnader som betingas av vad i det föregående förordats.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Rydén
Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1957 143
Innehållsförteckning
Propositionens huvudsakliga innehåll .............................. 1
Författnings förslag .................................................. 3
I. Inledning ............................................................ 13
II. Prissättning, skatt och vinster på spritdrycker och vin .............. 15
Gällande ordning .................................................. 15
Allmänna synpunkter ............................................ 25
Prissättning och utskänkningsskatt på spritdrycker ................ 38
Prissättningen på viner ............................................ 50
Folkrestaurangmonopolet m. in................................... 63
Ersättningen för utskänkning av spritdrycker ........................ 6&
III. Servisavgiftsfrågan .................................................. 94
IV. Övriga frågor ........................................................ 103
Prissättning på starköl ............................................ 103
Förtärings- och förvaringsförbuden .............................. 105
Kvantitetsmärkning av glas ..................................... 113
Vissa tillämpningsfrågor m. m..................................... 121
Frågan om viss retroaktiv ersättning åt de allmänna företagen ...... 134
Författningsändringar .............................................. 141
V. Departementschefens hemställan .................................... 141
660295
Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1957:43 Betänkande i anledning av dels Iiungl. Maj.ts proposition angående ekonomiska villkor för rusdrgcksutskänkningen, in. in., dels Kungl. Maj:ts proposition med fö s. 1 i texten