Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av b § förordningen den lb maj 195b (nr 250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m

15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:11, Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av b § förordningen den lb maj 195b (nr 250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958

1

Nr 11

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av b § förordningen den

lb maj 195b (nr 250) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.;

given Stockholms slott den 13 december 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 14 maj

1954 (nr 250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

vistelse å anstalt m. m., samt

2) förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 17 juni 1955

(nr 470) angående oinreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning

av olycksfall i arbete in. in.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådan ändring i 1954 års förordning om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt in. m.,

att den begränsning av den skadades årliga arbetsförtjänst till 5 000 kronor,

som nu gäller vid beräkning av sjukpenning och livränta, undanröjes. Härigenom

kommer maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten att bli densamma

som enligt yrkesskadeförsäkringslagen, 15 000 kronor. En motsvarande

ändring föreslås i 1955 års omregleringsförordning.

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.

Härigenom förordnas, att 4 § förordningen den 14 maj 1954 om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.1,

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Sjukpenning, som enligt denna

förordning skall bestämmas med

tillämpning av lagen om allmän

sjukförsäkring, må ej utgå efter

högre sjukpenningklass ån nr 7 i

den i 22 § nämnda lag intagna tabellen.

Vid bestämmande av den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande

i övrigt av vad i 9 § lagen om yrkesskadeförsäkring är stadgat,

skälig hänsyn tagas till årsinkomsten av förvärvsarbete för en arbetstagare

med samma arbetsförmåga som den skadade och i det yrke denne hade,

då han intogs å häktet, anstalten eller arbetshemmet, eller, om han vid

nämnda tidpunkt icke hade något yrke, till motsvarande inkomst för en med

honom jämförlig arbetstagare å den ort, där han senast arbetat eller haft

sin verksamhet eller huvudsakligen uppehållit sig.

överstiger den årliga arbetsförtjänsten

femtusen kronor, tages

överskjutande belopp icke i beräkning.

Denna förordning tråder i kraft

den 1 juli 1958 men äger icke tilllåmpning

å ersättning, som belöper

å tid dessförinnan.

1 Senaste lydelse, se SFS 1956: 228.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958

3

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 17 juni 1955 (nr 470) angående

omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete

m. m.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 17 juni 1955 angående

omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i

arbete m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Vid omreglering av ersättning

jämlikt förordningarna den 24 mars

1938 (nr 102 och 103) skall gälla,

dels att den årliga arbetsförtjänst

efter vilken ersättningen beräknas,

såvitt avser skada som inträffat under

åren 1941—1948, skall anses

hava utgjort högst tvåtusenfyrahundrasjuttio

kronor och dels att

arbetsförtjänsten ej i något fall må

uppräknas till högre belopp än femtusen

kronor.

Vid omreglering av ersättning

jämlikt förordningarna den 24 mars

1938 (nr 102 och 103) skall gälla,

att den årliga arbetsförtjänst efter

vilken ersättningen beräknas, såvitt

avser skada som inträffat under

åren 1941—1948, skall anses hava

utgjort högst tvåtusenfyrahundrasjuttio

kronor.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1958 men äger icke tilllåmpning

å ersättning, som belöper

u tid dessförinnan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 december

1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga angående höjning

av maximigränsen för den skadades årliga arbetsförtjänst vid beräkning av

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt

m. m. samt anför.

Genom ämbetsskrivelse den 25 januari 1957 uppdrog Kungl. Maj :t åt

riksförsäkringsanstalten att verkställa utredning rörande behovet och konsekvenserna

av en höjning av den maximigräns för skadads årliga arbetsförtjänst,

som föreskrives i förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.,

samt att till Kungl. Maj :t inkomma med det förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning. Sedan riksförsäkringsanstalten med skrivelse den 16

februari 1957 fullgjort det erhållna uppdraget och den av anstalten förebragta

utredningen remissbehandlats, anhåller jag att få upptaga frågan

till behandling.

Gällande bestämmelser

Enligt förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under vistelse å anstalt m. m. (nr 250; ändr. 228/1956)

utgår ersättning av statsmedel, om någon, som är häktad eller intagen å

fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller vårdas å allmän eller statsunderstödd

enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller å arbetshem fullgör

arbete, som förelagts honom jämlikt 41 § socialhjälpslagen eller 72 § barnavårdslagen,

under vistelsen på häktet, anstalten eller arbetshemmet i eller

utom arbete drabbas av skada till följd av olycksfall eller inverkan, som

avses i 6 § lagen om yrkesskadeförsäkring. Med olycksfall under vistelsen

på inrättningen jämställes i viss utsträckning olycksfall vid färd till eller

från inrättningen (1 §). Ersättningen utgår i princip med belopp, som

enligt sjukförsäkrings- och yrkesskadeförsäkringslagarna skulle ha utgått

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1958

om skadan omfattats av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen (2 §)

och bestämmes, utom i ett visst specialfall, av riksförsäkringsanstalten

(3 §). Från principen att ersättning utgives enligt vad som gäller vid yrkesskada

stadgas i 4 § vissa undantag. Sjukpenning, som skall bestämmas

med tillämpning av sjukförsäkringslagen, utgår sålunda icke efter högre

sjukpenningklass än nr 7 i den i 22 § sjukförsäkringslagen intagna tabellen.

Detta innebär, att sjukpenning enligt förordningen under den tid, som motsvarar

samordningstiden, utgår med högst det belopp, som enligt sjukförsäkringslagen

utgives till en arbetstagare med en årsinkomst av tjänst av

5 000 kronor. Vid bestämmande av den skadades årliga arbetsförtjänst

gäller — med iakttagande i övrigt av vad i 9 § yrkesskadeförsäkringslagen

är stadgat — att skälig hänsyn skall tagas till årsinkomsten av förvärvsarbete

för en arbetstagare med samma arbetsförmåga som den skadade och

i det yrke denne hade, då han intogs å häktet, anstalten eller arbetshemmet,

eller, om han vid nämnda tidpunkt icke hade något yrke, till motsvarande

inkomst för en med honom jämställd arbetstagare å den ort, där han senast

arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen uppehållit sig. överstiger

den årliga arbetsförtjänsten 5 000 kronor, tages överskjutande belopp

icke i beräkning. I detta sammanhang bör nämnas, att den som är försäkrad

i allmän sjukkassa och berättigad till högre sjukhjälp från kassan än enligt

ifrågavarande förordning jämlikt 31 § tredje stycket sjukförsäkringslagen

äger erhålla överskjutande belopp från kassan.

Förordningen den 14 maj 1954 trädde i kraft samtidigt som sjukförsäkrings-

och yrkesskadeförsäkringslagarna, nämligen den 1 januari 1955,

och ersatte förordningarna den 24 mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl. respektive åt fångar m. fl.

(nr 102 och 103; ändr. 655 och 656/1942, 297 och 298/1950 samt 253 och

254/1953). Sistnämnda förordningar äger alltjämt tillämpning på olycksfall

och yrkessjukdomar, som inträffat före den 1 januari 1955. Ersättningen

enligt förordningarna bestämdes i princip enligt reglerna i 1916 års

olycksfallsförsäkringslag. Även i dessa förordningar stadgades en maximigräns

för beräkning av den skadades årliga arbetsförtjänst. Ursprungligen

var denna gräns fastställd till 1 764 kronor, vilket utgjorde samma belopp,

som vid denna tid låg till grund för bestämmande av ersättning till värnpliktiga

i allmänhet, som skadats under militärtjänstgöring. Maximigränsen

höjdes sedermera i anslutning till att dyrtidskompensation tillerkändes

vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen in. fl. författningar

och utgjorde 2 470 kronor i fråga om skadefall enligt 1938 års förordningar

från åren 1941—1948. För senare inträffade skadefall skedde

ytterligare höjning. Sålunda utgjorde maximigränsen 3 600 kronor beträffande

fall från åren 1949—1950 och 4 800 kronor för därefter inträffade fall.

Å en del ersättningar enligt 1938 års förordningar är förordningen den

17 juni 1955 angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1958

anledning av olycksfall i arbete m. m. (nr 470) tillämplig. Vid omreglering

enligt denna förordning skall den tidigare bestämda årliga arbetsförtjänsten

uppräknas enligt vissa i lagen den 17 juni 1955 angående omreglering av

vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för

olycksfall i arbete m. m. (nr 469) angivna regler. Dessa berör ej livräntor

till invalider med lägre invaliditetsgrad än 20 procent. Beträffande ersättning

enligt 1938 års förordningar är föreskrivet, att arbetsförtjänsten ej

får uppräknas till högre belopp än till 5 000 kronor. För andra ersättningar

är motsvarande maximibelopp 7 920 kronor. Särbestämmelsen beträffande

ersättningar enligt 1938 års förordningar är betingad av att maximibeloppet

i 1954 års förordning såsom nämnts är 5 000 kronor.

För jämförelses skull torde härutöver följande böra nämnas om bestämmelser

rörande ersättningar på vissa angränsande områden.

Lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring (nr 243; ändr. 399/1955

och 75/1956) stadgar i 9 §, att vid uppskattning av den försäkrades årliga

arbetsförtjänst, vilken ligger till grund vid bestämmande av sjukpenning

och livränta enligt lagen, belopp som överskjuter 15 000 kronor icke skall

tagas i beräkning.

Enligt de vid varje tidpunkt gällande bestämmelserna i lagen den 17 juni

1916 om försäkring för olycksfall i arbete (nr 235), som föregick yrkesskadeförsäkringslagen,

utgjorde maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten,

som togs i betraktande, 3 000 kronor i fråga om skadefall, som

inträffat under åren 1927—1941, 3 900 kronor för skadefall under tiden den

1 januari 1942—den 30 juni 1946, 4 800 kronor för skadefall under tiden

den 1 juli 1946—den 31 december 1948 samt 7 200 kronor för skadefall

under tiden från och med år 1949. Å vissa ersättningar enligt 1916 års

olycksfallsförsäkringslag är den förenämnda lagen den 17 juni 1955 (nr

469) tillämplig.

Förordningen den 2 juni 1950 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning) (nr 261;

ändr. 256/1953, 460/1954 och 362/1955) tillerkänner värnpliktiga m. fl.

ersättning för kroppsskada, som ådragits under militärtjänstgöring, efter

i huvudsak samma grunder, som gäller för ersättning jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen.

Enligt 9 § militärersättningsförordningen skall sålunda

den årliga arbetsförtjänsten beräknas i överensstämmelse med 9 § yrkesskadeförsäkringslagen;

maximibeloppet är in. a. o. 15 000 kronor. Därjämte

gäller enligt 9 § militärersättningsförordningen, att den årliga arbetsförtjänsten

för den, som ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring,

liksom i vissa andra fall inte får beräknas till lägre belopp än 5 000 kronor.

Militärersättningsförordningen av 1950 ersatte förordningen den 18 juni

1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

m. m. (nr 234), vilken i stort sett anslöt sig till 1916 års olycksfalls
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1958

försäkringslag i avseende på grunderna för bestämmande av ersättningsbeloppens

storlek. Ersättningarna beräknades sålunda efter den skadades

årliga arbetsförtjänst. För de värnpliktigas vidkommande var emellertid

överensstämmelsen med nämnda lag formell, enär den årliga arbetsförtjänsten

för dem skulle antagas utgöra vissa i förordningen angivna belopp,

oberoende av den civila inkomsten. För värnpliktiga i allmänhet, som skadats

under första tjänstgöring eller repetitionsövning, var arbetsförtjänsten

enligt de bestämmelser, som gällde 1938, bestämd till 1 764 kronor och för

värnpliktiga, som skadats under annan tjänstgöring, till ett något högre

belopp. Å de värnpliktigas ersättningar tillkom sedermera dels procentuella

dyrtidstillägg, dels vissa provisoriska tillägg.

På grund av bestämmelserna i förordningen den 2 juni 1950 angående

omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring (nr 262; ändr. 257/1953 och 363/1955) omreglerades

bl. a. ersättningarna till värnpliktiga enligt 1927 års militärersättningsförordning

fr. o. m. den 1 juli 1950 efter schematiska grunder. De

enligt förordningen fastställda ersättningsbeloppen har sedermera höjts,

senast med giltighet fr. o. m. år 1956. Vid sistnämnda höjning togs hänsyn

till den samtidigt genomförda omregleringen av ersättningar för äldre

skadefall på grund av olycksfall i arbete m. m. De höjda ersättningarna till

värnpliktiga och deras efterlevande har genom omregleringen i huvudsak

kommit i nivå med omreglerade ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen

i sådana fall, där den årliga arbetsförtjänsten uppräknats till 7 200

kronor.

Riksförsäkringsanstaltens förslag

Till utgångspunkt för sina överväganden har riksförsäkringsanstalten

tagit en jämförelse mellan maximibeloppen för ersättning vid skadefall

under olika tider enligt å ena sidan 1938 års förordningar om olycksfallsoch

yrkessjukdomsersättningar åt tvångsarbetare m. fl. respektive åt fångar

m. fl. eller 1954 års förordning om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under vistelse å anstalt in. m. samt å andra sidan 1916 års olycksfallsförsäkringslag

eller den nu gällande yrkesskadeförsäkringslagen. Härvid

har hänsyn inte tagits till de ersättningsförbättringar, som för olika

tider i vissa fall skett genom dyrtidstillägg, ersättningstillägg eller omreglering,

och inte heller har familje- eller barntillägg å sjukpenning eller hjälplöshetsförhöjning

eller vårdbidrag medräknats. Jämförelsen redovisas i följande

tablå, i vilken vid a) angives ersättningarna enligt 1938 eller 1954

års förordningar och vid b) ersättningarna enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag

eller yrkesskadeförsäkringslagen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1958

Tidsperiod, då skadan

inträffat

Maximigräns

för årlig arbets- förtjänst

Högsta sjuk- penning för dag

Högsta livränta

till helinvalid

för år

Högsta änke- livränta för år

1/7 1938—1940 a)...

1 764

3

50

1 176

441

b)...

3 000

5

50

2 000

750

1941 a)...

2 470

4

50

1 646: 67

617: 50

b)...

3 000

5

50

2 000

750

1942—30/6 1946 a).. .

2 470

4

50

1 646: 67

617:50

b)...

3 900

7

—

2 600

975

1/7 1946—1948 a)...

2 470

4

50

1 646: 67

617: 50

b)...

4 800

9

—

3 200

1 200

1949—1950 a).. .

3 600

7

_

3 300

1 200

b)...

7 200

14

—

6 600

2 400

1951—1954 a). ..

4 800

9

_

4 400

1 600

b)...

7 200

14

—

6 600

2 400

1955— a)...

5 000

9

_

4 583: 33

1 666: 67

b)...

15 000

20

—

11 000

5 000

Riksförsäkringsanstalten anför vidare vissa siffror rörande beviljade ersättningar

enligt 1938 och 1954 års förordningar. Under de två hela år,

1955 och 1956, som 1954 års förordning varit i kraft, har sålunda sjukpenning

utgivits i 38 fall samt invalidlivräntor beviljats i 7 och efterlevandelivräntor

i 1 fall. I 31 av de 41 fall, i vilka sjukpenning och/eller livränta

beviljats, har sjukpenningklassen respektive den årliga arbetsförtjänsten

bestämts till den högsta medgivna.

Vid tidpunkten för riksförsäkringsanstaltens undersökning utgick livräntor

enligt 1938 och 1954 års förordningar i 51 fall, varav ett avsåg livräntor

till efterlevande. I intet av de fall, där invalidlivränta utgick, var invaliditetsgraden

högre än 35 procent. Fördelningen av invalidlivräntorna på

olika invaliditetsgrader framgår av följande uppställning, vari även angivits

antalet fall, där den årliga arbetsförtjänsten beräknats till det för varje

fall gällande högsta beloppet.

Invaliditetsgrad i procent

35

33 1/3

30

25

20

18

15

12

10

Antal livräntor.........

1

2

2

8

6

2

9

11

9

Därav beräknade efter

högsta arbetsförtjänsten

1

1

2

7

6

1

7

6

6

I riksförsäkringsanstaltens utredning lämnas ytterligare i form av följande

tablå uppgifter angående antalet anmälda skadefall och nytillkomna

livräntor ävensom beloppet av årligen utbetalda ersättningar enligt 1938

och 1954 års förordningar under åren 1953—1956, varvid dock är att märka

att i sistnämnda belopp även ingår kostnader för vissa understöd, som

beviljats i anledning av skadefall, som inträffat före ikraftträdandet av

1938 års förordningar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958 9

År

Antal anmälda

skadefall

Antal nytillkomna

invalidlivräntor

Beloppet av samtliga

under året utbetalda

ersättningar kr

1953.............

161

8

40 001: 09

1954.............

150

4

39 457: 40

1955.............

68

4

37 118:53

1956.............

51

6

ca 43 900

Beträffande ökningen av kostnaderna från 1955 till 1956 anför riksförsäkringsanstalten,

att den kan förklaras av de av omregleringen föranledda

livräntehöjningarna. Den avsevärda nedgången i antalet anmälda skadefall

under de senaste åren torde enligt anstaltens mening knappast kunna förklaras

på annat sätt än att en del fall, som borde ha anmälts till riksförsäkringsanstalten

enligt 1954 års förordning, blivit reglerade inom den allmänna

sjukförsäkringen.

Av de anförda uppgifterna finner riksförsäkringsanstalten framgå, att

antalet anmälda skadefall på ifrågavarande område varit jämförelsevis

ringa och att i de fall, som föranlett ersättning, skadornas svårighetsgrad

i allmänhet varit ganska obetydlig. Anstalten påpekar vidare, att i det övervägande

antalet fall då sjukpenning eller livränta beviljats den skadades

årliga arbetsförtjänst bestämts till maximibeloppet, samt fortsätter.

I dessa fall har sålunda, i den mån den skadades verkliga arbetsinkomster

överstigit maximibeloppet, hänsyn icke kunnat tagas till överskjutande

belopp, utan ersättningarna ha kommit att bli bestämda på grundval av

en till beloppet redan fixerad, lägre arbetsinkomst. Endast i fall, där den

skadade saknat eller haft mindre förutsättningar för förvärvsarbete redan

före skadan, har arbetsförtjänsten kunnat bestämmas efter de faktiska förhållandena.

För de personer, som före skadan haft större förutsättningar

för förvärvsarbete, måste den gällande maximigränsen ha medfört obilliga

konsekvenser. I fråga om sjukpenning uppväges visserligen i viss mån

ersättningsbegränsningen, om den skadade är berättigad till högre sjukpenning

från allmän sjukkassa. I dylikt fall har nämligen, som ovan

nämnts, sjukkassan att utge tilläggsbelopp. Om den skadade icke är försäkrad

i allmän sjukkassa eller är där placerad i för låg sjukpenningklass,

saknas dock denna möjlighet till kompensation.

I detta sammanhang lämnar riksförsäkringsanstalten vissa upplysningar

om ett par av de fall, i vilka livräntor utgår, och anför.

Den lämnade redovisningen visar, att livräntor till efterlevande för närvarande

utgå i endast ett fall. I detta fall — skadan inträffade år 1955 —

har den avlidnes årliga arbetsförtjänst bestämts till maximibeloppet 5 000

kronor; den verkliga arbetsinkomsten synes ha uppgått till över 10 000

kronor. Beträffande detta fall har fångvårdsstyrelsen hos Kungl. Maj :t

gjort framställning om att livräntorna måtte få bestämmas till samma belopp

som om skadan inträffat i den avlidnes vanliga arbete och livräntorna

alltså hade beräknats enligt grunderna i lagen om yrkesskadeförsäkring.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1958

Ett annat av de redovisade fallen avser en person, som ådragit sig skada,

vilken medfört en bestående invaliditet av 25 procent. Även i detta fall har

den årliga arbetsförtjänsten bestämts till maximibeloppet. Vid 1954 års

riksdag har denne person beviljats en särskild livränta av skadeståndsnatur,

varvid livräntan beräknats efter en årsinkomst av 16 000 kronor.

Från skadeståndslivräntan avdrages enligt riksdagsbeslutet den periodiska

ersättningen från riksförsäkringsanstalten (prop. nr 131/1954).

Mot bakgrunden av de anförda uppgifterna granskar riksförsäkringsanstalten

behovet av ändring i gällande regler för ersättningsberäkningen

på förevarande område. Anstalten framhåller härvid till en början, att

anledningen till att arbetsförtjänsten enligt 1938 års förordningar ursprungligen

maximerades till 1 764 kronor var att ersättningarna inte ansågs böra

överstiga de ersättningar, som då var tillförsäkrade värnpliktiga i allmänhet,

vilka ådragit sig kroppsskada under militärtjänstgöringen. Sistnämnda

ersättningar grundades på en i den då gällande militärersättningsförordningen

till 1 764 kronor fixerad årlig arbetsförtjänst. Enligt den nu gällande

militärersättningsförordningen skall däremot, anför anstalten, ersättningarna

grundas på en arbetsförtjänst, som bestämts efter individuell prövning,

och storleken blir beroende av vederbörandes inkomst av arbete i det civila

yrket endast med den begränsningen att vad som överstiger 15 000 kronor

inte skall tagas i beräkning. För de värnpliktiga får arbetsförtjänsten ej bestämmas

till lägre belopp än 5 000 kronor. Sistnämnda belopp har med andra

ord till funktion att förhindra, att ersättningarna blir för obetydliga, under

det att samma belopp i 1954 års förordning fått en motsatt funktion.

Minimigränsen 5 000 kronor i militärersättningsförordningen har dessutom

på grund av höjningarna av den allmänna lönenivån blivit av allt mindre

betydelse och torde numera komma till användning endast i undantagsfall.

Militärersättningsförordningens nuvarande bestämmelser motiverar därför

enligt riksförsäkringsanstaltens mening i och för sig icke ett bibehållande

av beloppet 5 000 kronor som maximum för den årliga arbetsförtjänsten

enligt 1954 års förordning. Riksförsäkringsanstalten framhåller vidare, att

genom de höjningar, som skett av ersättningarna enligt den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen, har klyftan mellan de högsta ersättningar, som kan

förekomma i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt,

och dem, som utgår då skadan ådragits under arbete på grund av anställning,

avsevärt vidgats. För den som skadats under anstaltsvistelse och som

utöver andra sociala svårigheter således även fått ett fysiskt handikapp kan,

yttrar riksförsäkringsanstalten, en alltför snävt tilltagen ersättning försvåra

återanpassningen i samhället.

Vad särskilt beträffar sjukpenning gäller som framgår av det föregående,

att skadad som är sjukförsäkrad är berättigad att utöver sjukpenning

enligt förordningen från sjukkassan erhålla vad som felas för att han skall

få samma belopp som om förordningen inte varit tillämplig. Sjukpenning
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958

11

kostnaderna bestrides således i dylika fall dels från det statsanslag, som är

avsett bl. a. för ersättningar enligt förordningen och dels av sjukförsäkringsmedel.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening måste det, även om

man på grund av de relativt obetydliga kostnaderna kan bortse från finansieringen,

anses vara en mindre lämplig ordning, att sjukanmälan skall

göras både till riksförsäkringsanstalten och sjukkassan och att ersättningar

utbetalas från två håll.

På grund av det anförda finner riksförsäkringsanstalten en höjning av

den i 1954 års förordning stadgade maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten

behövlig. Anstalten anser för sin del skäligt med en höjning till

samma nivå som enligt yrkesskadeförsäkringslagen och förordar därför,

att den i nämnda lag föreskrivna maximigränsen 15 000 kronor skall gälla

som maximigräns vid beräkning av den skadades årliga arbetsförtjänst

enligt förordningen.

Riksförsäkringsanstalten anför vidare.

Vid bifall till detta förslag kommer det ökade utrymmet för individuellt

bestämmande av arbetsförtjänsterna givetvis att komplicera den i och för

sig vanskliga prövningen av ifrågavarande ärenden, särskilt som det ej sällan

enligt sakens natur är svårt att erhålla säkra uppgifter om de skadades

arbets- och inkomstförhållanden. Riksförsäkringsanstalten förutsätter dock,

att de i förordningen intagna särskilda reglerna för bestämmandet av den

årliga arbetsförtjänsten skola giva tillräcklig ledning. Dessa regler torde

även utgöra en viss garanti för att ett slopande av den särskilda maximigränsen

ej får oskäligt höga ersättningar till följd. De medge nämligen en

allsidig prövning av förhållandena i det särskilda fallet med skäligt hänsynstagande

ej blott till den skadades fysiska förutsättningar för arbete

utan även till hans arbetsvillighet och övriga egenskaper, som kunna vara

av betydelse för bedömandet av hans möjligheter till inkomst av förvärvsarbete

efter upphörandet av vistelsen å anstalten etc.

Riksförsäkringsanstalten föreslår således, att 1954 års förordning ändras

så att ur 4 § uteslutes dels första stycket, som stadgar att sjukpenning som

bestämmes med tillämpning av sjukförsäkringslagen inte får utgå efter

högre sjukpenningklass än nr 7, och dels tredje stycket, som föreskriver

att den del av den årliga arbetsförtjänsten som överskjuter 5 000 kronor

inte tages i beräkning. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening föreligger

inga praktiska hinder för att ändringen göres tillämplig även på fall, som

inträffat före ändringens ikraftträdande, såvitt avser ersättning för tid därefter,

och anstalten anser inte heller att från andra synpunkter några skäl

talar däremot. Därest förhållandena i det fall, i vilket efterlevandelivräntor

utgår och beträffande vilket fångvårdsstyrelsen gjort framställning till

Kungl. Maj:t, skulle befinnas tala för retroaktiv ersättningsförbättring,

torde det, anför riksförsäkringsanstalten, kunna föreskrivas, att den ändrade

lydelsen skall, i vad avser livräntor till efterlevande, tillämpas även

för tid före ikraftträdandet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr ti år 1958

Såsom en konsekvens av den förordade ändringen i 1954 års förordning

föreslår riksförsäkringsanstalten, att den i 5 § förordningen den 17 juni

1955 angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av olycksfall

i arbete m. in. intagna föreskriften att arbetsförtjänsten inte får uppräknas

till högre belopp än 5 000 kronor upphäves.

Remissyttrandena

över riksförsäkringsanstaltens förslag har, efter remiss, yttranden avgivits

av statskontoret, försäkringsrådet och fångvårdsstyrelsen, vilka samtliga

tillstyrkt att förslagen genomföres.

Två reservanter i försäkringsrådet påpekar, att vid tidpunkten för ikraftträdandet

av 1954 års förordning utgjorde maximum för den årliga arbetsförtjänsten

för fångar in. fl. 4 800 kronor, dvs. */* av då gällande maximum

för bl. a. värnpliktiga (7 200 kronor). Reservanterna anser det icke riktigt,

att personer på vilka 1954 års förordning är tillämplig erhåller ersättning

efter samma grunder som värnpliktiga, vilka genom sin militärtjänstgöring

fullgör en medborgerlig skyldighet. De förordar därför, att maximum för

den årliga arbetsförtjänsten för nu ifrågavarande personkategori begränsas

efter samma proportion som gällde före ikraftträdandet av 1954 års förordning

eller sålunda till 2/3 av 15 000 = 10 000 kronor resp. 2/3 av 7 920 =

5 280 kronor.

Beträffande de nya bestämmelsernas tillämplighet på äldre skadefall

anför statskontoret, att den högre ersättningen inte bör utgå för tid före

ändringens ikraftträdande.

Departementschefen

Genom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen är det sörjt för att

arbetstagare, som skadas genom olycksfall i arbetet eller ådrager sig andra

s. k. yrkesskador, erhåller ersättning bl. a. för den ekonomiska förlust, som

därigenom tillskyndas dem. Försäkringen gäller i princip endast skador i

sådant arbete, varom ett fritt arbetsavtal träffats. För kroppsskador, som

ådragits under andra förhållanden, lämnas emellertid enligt särskilda författningar

i åtskilliga fall ersättning av statsmedel. Sålunda föreligger rätt

till ersättning för kroppsskador, som ådragits under militärtjänstgöring,

tjänstgöring i civilförsvaret, verksamhet vid brandsläckning och under vistelse

å anstalt m. m.

I fråga om grunderna för ersättningens bestämmande ansluter sig de

nämnda författningarna om ersättning av statsmedel i huvudsak till de för

yrkesskadeförsäkringen gällande reglerna. Undantag härvidlag bildar i ett

väsentligt avseende förordningen den 14 maj 1954 om ersättning i anled
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Mnj.ts proposition nr It är 19ö8

ning av skada, ådragen under vistelse å anstalt in. m. Den grundläggande

faktorn vid bestämmande av sjukpenning och livräntor enligt lagen om

yrkesskadeförsäkring är den skadades årliga arbetsförtjänst. Enligt lagen

skall, om förtjänsten överstiger 15 000 kronor, överskjutande belopp inte

tagas i beräkning. Förordningen om ersättning för kroppsskada, ådragen

under vistelse å anstalt in. in., begränsar emellertid den arbetsförtjänst,

som skall ligga till grund för ersättningsberäkningen, till 5 000 kronor. En

motsvarande begränsning gäller i fall, då sjukpenning enligt förordningen

skall bestämmas med tillämpning av sjukförsäkringslagen. Ersättningarna

enligt förordningen blir därför i många fall avsevärt lägre än om skadan

skulle ha varit omfattad av yrkesskadeförsäkringen. Till följd av arbetslönernas

nuvarande nivå bestämmes ersättningar enligt förordningen i övervägande

antalet fall till högsta medgivna belopp, och i den mån den årsförtjänst,

som den skadade kunnat påräkna i sitt yrke, överstiger 5 000

kronor kan hänsyn därtill inte tagas vid ersättningens beräkning. Vissa

ersättningar enligt den före lagen om yrkesskadeförsäkring gällande 1916

års olycksfallsförsäkringslag är omreglerade enligt en lag därom av den

17 juni 1955, varvid arbetsförtjänsten må uppräknas till högst 7 920 kronor.

Enligt en förordning samma dag omregleras efter samma grunder

även vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete

in. m., som bestämts med stöd av äldre författningar, bland dem de före

1954 års förordning gällande förordningarna av 1938 om olycksfalls- och

yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. respektive åt fångar m. fl.

Härvid bildar ersättningar enligt 1938 års förordningar undantag såtillvida,

att arbetsförtjänsten ej får uppräknas till högre belopp än 5 000 kronor.

Den skillnad, som sålunda föreligger mellan ersättningar från yrkesskadeförsäkringen

och ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen

under anstaltsvistelse, stod tidigare i visst samband med att ersättningarna

till värnpliktiga i allmänhet, som drabbades av kroppsskada under militärtjänstgöringen,

baserades på en relativt låg, i författning fixerad årlig

arbetsförtjänst och således inte på vederbörandes verkliga arbetsinkomst i

det civila yrket. Det var därför naturligt, att personer, som var intagna på

fångvårds- och liknande anstalter, inte skulle vara bättre ställda i ersättningshänseende

än de som fullgjorde sin värnplikt. Numera är den nämnda

skillnaden mellan ersättningsnormerna för värnpliktiga och motsvarande

regler för yrkesskadeförsäkringen utplånad. Det skulle likväl som två reservanter

i försäkringsrådet gjort gällande kunna sägas, att man bör visa

större återhållsamhet med ersättningar åt personer, mot vilka samhället på

grund av deras eget förhållande måst ingripa med frihetsberövande åtgärder,

än då det är fråga om värnpliktiga, som ju fullgör en medborgerlig

skyldighet. Enligt min mening bör man emellertid tillerkänna andra synpunkter

större betydelse. Det är inte tillfredsställande att den, som är

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 är 1958

berövad sin frihet och därunder skadas med förlust eller nedsättning av

arbetsförmåga som följd, kan bli satt i ett avsevärt sämre läge än om

olycksfallet inträffat före eller efter anstaltsvistelsen. Särskilt då frihetsberövandet

varit kortvarigt framstår konsekvenserna av nu gällande ersättningsnoriner

såsom obilliga. I praktiken leder dessa normer i en del fall till

en extra påföljd för brott eller annat beteende, som föranlett anstaltsvistelsen.

Denna påföljd drabbar dessutom i inte ringa grad den skadades

familj, något som blir särskilt uppenbart då skadan medför betydande

invaliditet eller dödsfall. Såsom riksförsäkringsanstalten påpekat står den

lägre gränsen för dessa ersättningar inte i god överensstämmelse med samhällets

intresse av att de som varit intagna på anstalter så fort som möjligt

återanpassas i ett normalt liv.

Jag finner således i likhet med remissmyndigheterna goda skäl föreligga

för att den nuvarande begränsningen av den årliga arbetsförtjänsten till

5 000 kronor vid beräkning av sjukpenning och livränta i anledning av

skada, ådragen under vistelse å anstalt m. m., undanröjes. Enligt 1954 års

förordning kommer därvid maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten

att bli densamma som enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller 15 000

kronor. I fråga om livräntor, å vilka 1955 års omregleringsförordning är

tillämplig, blir huvudregeln gällande, enligt vilken arbetsförtjänsten får

uppräknas till högst 7 920 kronor. De ändrade bestämmelserna synes böra

träda i kraft den 1 juli 1958 och göras tillämpliga även på skadefall, som

inträffat före ikraftträdandet, dock inte för tid dessförinnan.

Statsverkets kostnader för ifrågavarande ersättningar bestrides, liksom

kostnaderna i anledning av ett flertal andra försäkrings- och ersättningsförfattningar,

av det i riksstaten under femte huvudtiteln upptagna anslaget

Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning

av olycksfall i arbete m. m. De nu föreslagna författningsändringarna torde

inte påverka beräkningen av nämnda anslag.

I överensstämmelse med de angivna riktlinjerna har inom socialdepartementet

upprättats förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 14 maj

1954 (nr 250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

vistelse å anstalt m. msamt

2) förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 17 juni 1955

(nr 470) angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning

av olycksfall i arbete m. m.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ifrågavarande

förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1958

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Karin Wickström

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:89 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 14 maj 1954 a1 i texten
  2. 2LU 1958 A:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändrad Igdelse av b § förordningen den 14 maj 1954 s. 1 i texten