Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden person

36 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 36 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:23, Med förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden person

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

1

Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material

från avliden person; given Stockholms slott den

20 december 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och

annat biologiskt material från avliden person.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till lag om tillvaratagande av vävnader

och annat biologiskt material från avliden person. S. k. transplantationsoperationer,

vilka innebär att till följd av sjukdom eller yttre våld skadade

vävnader eller organ ersättes med annat biologiskt material, har i vårt land

kunnat utföras endast i förhållandevis begränsad omfattning beroende

främst därpå, att läkarna icke haft tillgång till biologiskt material i den utsträckning

som varit erforderlig. Den föreslagna lagstiftningen avser att

säkra tillgången på sådant material.

Enligt den föreslagna lagen får läkarna möjlighet att tillvarataga vävnader

och annat biologiskt material från kroppen efter den, vilken avlidit å

sjukhus eller såsom död införts dit. Sådant ingrepp skall dock ej få göras,

om den avlidne eller nära anhörig uttalat sig däremot, om ingreppet eljest

kan antagas stå i .strid med den avlidnes eller hans närmastes tänkesätt

eller om särskilda skäl är mot åtgärden. Ingrepp skall ej heller få företagas

om behov av rättsmedicinsk undersökning föreligger och ingreppet skulle

äventyra resultatet av undersökningen.

Den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1958.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

Förslag

till

Lag

om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material

från avliden person

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För behandling av sjukdom eller kroppsskada må vävnader och annat

biologiskt material tillvaratagas från kroppen efter den, vilken avlidit å

sjukhus eller såsom död införts dit.

Ingrepp, som nu sagts, må dock ej äga rum, om den avlidne eller nära

anhörig till honom uttalat sig däremot, om ingreppet eljest kan antagas stå

i strid med den avlidnes eller hans närmastes tänkesätt eller om särskilda

skäl äro mot åtgärden.

Ej heller må ingrepp, som avses i första stycket, äga rum om anledning

finnes att antaga, att behov av rättsmedicinsk undersökning kan föreligga

och resultatet därav skulle kunna äventyras genom ingreppet.

2 §•

Ingrepp, som avses i 1 §, må företagas endast å sjukhus, som Konungen

bestämmer. Beslut om ingrepp skall fattas av överläkare eller lasarettsläkare

vid sjukhuset.

3 §•

Över ingrepp, som avses i 1 §, skall protokoll föras. Däri skola angivas

tidpunkten för dödsfallet och dödsorsaken, såvitt dessa förhållanden kunnat

utrönas, samt den läkare, som konstaterat dödsfallet, och på vad sätt

detta skett.

4 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela de

närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet

å Stockholms slott den 8 november 1957.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om lagstiftning

om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden

person samt anför därvid följande.

1. Inledning

Under senare tid har inom medicinen en rad terapeutiska framsteg

gjorts, vilka innebär att man tillvaratagit biologiskt material från avlidna

människor och utnyttjat detta för att ersätta genom yttre våld eller sjukdom

skadade vävnader eller organ på levande personer. Dylika operationer,

s. k. transplantationer, har med framgång företagits på skilda områden.

Metoden har kommit till användning framför allt vid vissa ögonsjukdomar.

Men även på andra områden har man kunnat utföra dylika

operationer, såsom för botande av sjukdomar i kärlsystemet genom ltärltransplantationer,

vid hudsjukdomar och brännskador genom hud transplantationer

samt vid större rekonstruktiva ingrepp inom ortopedien genom

ben- och brosktransplantationer.

Framhållas må, att transplantation numera gjorts praktiskt genomförbar

i långt större omfattning än tidigare därigenom att en teknik utbildats

varigenom det tillvaratagna materialet kan under längre tid förvaras

utan att det förlorar sin användbarhet för transplantation.

Material till transplantation, s. k. transplantat, kan i vissa fall bestås

av patienten själv. Man talar då om autolog transplantation. I regel måste

dock transplantat tagas från annan person — homolog transplantation.

Möjligheterna att erhålla biologiskt material från annan person är emellertid

starkt begränsade. Några bestämda regler, som angiver läkarnas

befogenheter alt borttaga transplantat från avlidna personer, finns nämligen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

icke i Sverige. På grund härav har man på läkarhåll icke ansett sig kunna

tillvarataga transplantat från avlidna annat än i fall då den avlidne eller dennes

anhöriga lämnat formligt tillstånd därtill. Då det i allmänhet av humanitära

skäl är motbjudande att inhämta sådant tillstånd i omedelbar anslutning

till ett dödsfall, har — beroende på bristande materialtillgång — omfattningen

av transplantationsverksamheten kommit att väsentligt understiga

vad som vore önskvärt. Det har därför ansetts vara ett framträdande

intresse, att läkarna får vidgade möjligheter att tillvarataga biologiskt material

från avlidna.

För att säkra tillgången på transplantat har utomlands läkare genom lagstiftning

tillerkänts vissa befogenheter i förevarande hänseende. Detta har

skett i bl. a. Frankrike 1947, England 1952, Tjeckoslovakien 1955 samt i

Finland 1957.

Med skrivelse den 11 mars 1957 har medicinalstyrelsen till Kungl. Maj :t

överlämnat en inom styrelsen verkställd utredning av frågan om tillvaratagande

av biologiskt material från avliden person jämte förslag till lag

om transplantation samt hemställt, att erforderliga författningsbestämmelser

i ämnet måtte utfärdas.

Över medicinalstyrelsens förslag har efter remiss yttranden avgivits av

hovrätten för övre Norrland, försvarets sjukvårdsstyrelse, domkapitlen i

Uppsala ärkestift och Linköpings stift samt kanslern för rikets universitet —

efter hörande av de medicinska fakulteterna och lärarkollegiet vid karolinska

mediko-kirurgiska institutet ävensom teologiska fakulteterna vid

universiteten i Uppsala och Lund. Vid försvarets sjukvårdsstyrelses yttrande

har fogats ett uttalande av professorn W. Bos£eus, Stockholm, och till

domkapitlets i Uppsala yttrande har bilagts ett yttrande från f. kontraktsprosten

F. Dahlbom, Uppsala. Vidare har yttranden avgivits av länsstyrelserna

i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län. Vid länsstyrelsernas yttranden har fogats vissa yttranden

från förste provinsialläkare, landsfogdar, lasarettsläkare ävensom i något

fall landstingets förvaltningsutskott. Vidare har följande sammanslutningar

avgivit yttranden, nämligen svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,

Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet, frikyrkliga

samarbetskommittén, svenska eldbegängelseföreningen, samverkande bildningsförbunden

och överstyrelsen för Svenska röda korset.

I detta sammanhang må nämnas, att Nordiska rådet vid dess femte session

till behandling förehade ett medlemsförslag om likartad nordisk lagstiftning

angående transplantation. Förslaget överensstämde med det av medicinalstyrelsen

utarbetade förslaget. Nordiska rådet anslöt sig därvid till ett uttalande

av socialpolitiska utskottet, vari utskottet starkt underströk

betydelsen av den viktiga medicinska verksamhet, som homolog transplantation

utgör. Utskottet uttryckte därför önskvärdheten av att man i

de olika länderna stödde den verksamhet som transplantation innebär

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

genom att vidtaga de åtgärder, som vid varje tidpunkt kunde anses erforderliga

för att säkra tillgången på nödvändigt biologiskt material. Det var

enligt utskottets mening angeläget att regeringarna inom varje land för sig

med uppmärksamhet följde denna fråga.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga förevarande lagstiftningsärende.

2. Vissa författningsbestämmelser

Här må i korthet redogöras för vissa författningsbestämmelser på angränsande

områden, vilka bestämmelser är av intresse i förevarande sammanhang.

Enligt kungörelsen den 22 juni 1932 (nr 371) om överlämnande av lik

till anatomisk institution skall, för att tillgodose den medicinska utbildningen

och forskningen, till anatomisk institution överlämnas lik, som

måste begravas på allmän bekostnad, efter person som avlidit å sinnessjukhus,

sinnesslöanstalt, sanatorium, fängelse, vissa ålderdomshem och

hem för kroniskt sjuka eller eljest efter person som avlidit i någon av

rikets städer (1 § första stycket).

Från nyssnämnda regel har i kungörelsen gjorts vissa undantag. Sålunda

skall överlämnande icke ske bl. a. då liket blivit av make, anhörig eller

annan, som veterligen eller enligt intyg av två trovärdiga personer eljest

stått den döde nära, för begravning omhändertaget inom tre dagar från det

meddelande om dödsfallet kan ha beräknats kommit vederbörande tillhanda

eller, i fråga om lik efter okänd, från det meddelande om dödsfallet kungjorts

av polismyndigheten (1 § andra stycket).

Beträffande skyldighet att lämna meddelande om dödsfall föreskrives i

kungörelsen, att då dödsfall inträffat på i 1 § angivna anstalter och då

anledning finnes antaga, att tillämpning av kungörelsen skall äga rum,

det åligger, där så ske kan, föreståndaren (likställd) eller den han därtill

förordnar att skyndsamt och, då det gäller större avstånd, genom telegraf

eller telefon lämna den avlidnes make eller någon av hans närmaste anhöriga

meddelande om dödsfallet, varvid samtidigt på lämpligt sätt bör

angivas den tid, inom vilken likets omhändertagande för begravning senast

skall ske, och påföljden, om det underlåtes. Inträffar eljest dödsfall i stad,

varifrån lik skall överlämnas till anatomisk institution, åligger, där anledning

finnes att antaga, att tillämpning av kungörelsen skall äga rum

och där åtgärder för likets begravning icke redan vidtagits av anhörig

eller annan som stått den döde nära, enahanda skyldighet polismyndigheten

i orten, som tillika har att anmäla dödsfallet till föreståndaren för stadens

socialvårdsmyndighet. I fråga om lik efter okänd skall meddelande om

dödsfallet eller likfyndet på lämpligaste sätt av polismyndigheten ofördröj

ligen kungöras (3 §).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958

Sjukhusstadgan den 20 december 1940 (nr 1045) innehåller bl. a. bestämmelser

om liköppning. Sålunda stadgas att det åligger lasarettsläkare

i avseende å sjukvård, varför han är ansvarig, bl. a. att, där han ej finner

anledning till antagande, att behov av rättsmedicinsk undersökning föreligger,

förrätta liköppning i fall, då dödsorsaken är okänd eller någon

viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet kan vinnas; dock att, om

anhörig framfört önskemål om att liköppning icke skall äga rum, sådan

må företagas blott då dödsorsaken är okänd (23 § 1 mom. 14 p.). Vidare

föreskrives i sjukhusstadgan att då lasarettsläkare finner anledning till

antagande, att behov av rättsmedicinsk undersökning av avliden föreligger,

han ofördröj ligen skall göra anmälan därom till vederbörande myndighet

(23 § 1 mom. 15 p.).

Jämlikt allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442)

åligger det varje läkare, som under sin verksamhet erhåller kännedom om

att någon avlidit utan veterligen föregången sjukdom, att ofördröjligen

anmäla dödsfallet till polismyndigheten i den ort, där den döda kroppen

anträffats (§ 59 p. 15). Vidare är enligt läkarinstruktionen varje läkare

skyldig bl. a. att, när någon avlidit, vilken läkaren vårdat under hans sista

sjukdom eller när läkaren efter inträffat dödsfall besiktigat den avlidnes

kropp, så snart ske kan kostnadsfritt utfärda dödsbevis enligt av medicinalstyrelsen

fastställt formulär (§ 59 p. 3).

Enligt Kungl. Maj:ts stadga den 29 januari 1886 (nr 4) angående vad

iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp ankommer

det på länsstyrelsen eller domstol att besluta om rättsmedicinsk

undersökning (§ 1). Sedan förordnande för läkare meddelats, skall obduktionen

verkställas så fort det sig göra låter, dock ej förr än 24 timmar efter

dödsfallet (§3).

Jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1886 (nr 71) med vissa bestämmelser

i fråga om balsamering av lik må balsamering av död människas kropp

icke äga rum förr än 24 timmar förflutit efter dödsfallet. Ej heller må

balsamering ske utan att tillstånd därtill skriftligen meddelats antingen av

den läkare, som närmast före dödsfallet skött den avlidne, eller av annan

legitimerad läkare, som besiktigat liket och gjort sig underrättad om dödsorsaken.

Enligt kungörelsen den 8 december 1933 (nr 659) angående eldbegängelse

må eldbegängelse ej äga rum, med mindre tillstånd därtill meddelats. Ansökan

om sådant tillstånd skall av den avlidnes närmaste anhöriga eller

av dem, som eljest stod den avlidne nära, ingivas till polismyndigheten i

den ort, där dödsfallet timat, eller, där fråga är om eldbegängelse efter i

utlandet avliden person, i den ort, där eldbegängelsen skall äga rum (4 §).

Vid ansökan om tillstånd till eldbegängelse efter inom riket avliden

person skall fogas

1) antingen a) intyg, att den avlidne i livstiden förordnat om eldbegäng
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958

else eller därom uttalat bestämd önskan eller att den avlidne vid dödsfallet

på grund av egen anmälan var medlem av eldbegängelseförening, eller

b) förklaring av den avlidnes närmaste anhöriga eller av dem, som eljest

stod den avlidne nära, att han icke, såvitt de har sig bekant, i livstiden

uttalat bestämd önskan om begravning utan eldbegängelse; dock att, där

den avlidne vid dödsfallet icke fyllt sexton år och ansökningen ej göres av

den, som hade vårdnaden om honom, i stället skall bifogas förklaring av

denne, att han önskar, att eldbegängelse skall äga rum;

2) antingen a) ett av legitimerad läkare, som behandlat den avlidne för

sjukdom, varunder han avlidit, efter verkställd besiktning av den döda

kroppen på heder och samvete avgivet intyg, avfattat enligt formulär, som

av medicinalstyrelsen fastställts, och innehållande dels uttalande om dödsorsaken

samt huruvida anledning föreligger till antagande, att döden förorsakats

av brottslig gärning, eller skäl eljest är för handen till en fullständigare

likundersökning, därvid tillika skall angivas de omständigheter,

varå uttalandet grundas, såsom sjukdomsdiagnosen, undersökning angående

omständigheterna vid dödsfallet samt den verkställda likbesiktningen,

dels ock förklaring, att intyget avgivits i och för tillämnad eldbegängelse,

eller b) där döden icke inträffat under sjukdom, eller intyg som under a)

sägs av annan anledning icke kunnat erhållas, ett av läkare i statens eller

kommuns tjänst efter verkställd besiktning av den döda kroppen och i

enlighet med av medicinalstyrelsen fastställt formulär på heder och samvete

avgivet yttrande angående den uppfattning om dödssättet, som nämnda

besiktning och eljest vunna upplysningar kunnat bibringa honom, samt

innehållande dels uttalande, huruvida anledning föreligger till antagande,

att döden förorsakats av brottslig gärning, eller skäl eljest är för handen

till en fullständigare likundersökning, dels ock förklaring, att yttrandet

avgivits i och för tillämnad eldbegängelse (5 §).

I lagen den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning m. m. föreskrives

bl. a., att när någon avlidit bör, såvitt det är möjligt, hans önskan rörande

jordfästning och gravsättning iakttagas av den som i egenskap av anhörig

eller närstående eller eljest ombesörjer begravningen. Härvid skall särskilt

beaktas, om den avlidne givit uttryck åt sin önskan i skriftligt förordnande

eller om denna framgår av hans anslutning till visst trossamfund

(1 §)•

3. Utländsk rätt

I en rad länder har man — enligt vad som framgår av medicinalstyrelsens

utredning — genom lagstiftning tillerkänt läkare vissa befogenheter i vad

avser tillvaratagande av transplantat från avlidna. Frågan har sålunda reglerats

genom lagstiftning i bl. a. Finland, Frankrike, England, Österrike, Holland,

Tjeckoslovakien, Ungern och Jugoslavien samt i Panama och Tas
-

mamen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

I Finland antogs år 1957 en lag om användning av vävnader från avliden

person för sjukvårdsändamål. I lagen föreskrives, att avliden persons vävnader

må, därest en sådan åtgärd är nödvändig för förbättrande av sjuk persons

hälsotillstånd, avskiljas från kroppen i sjukhus som av medicinalstyrelsen

godkänts för ändamålet. Sådant ingrepp må äga rum såframt icke

skäl finnes antaga, att den avlidne motsatt sig en sådan åtgärd eller att hans

närmaste anhöriga skulle motsätta sig denna. Dock må avskiljande av vävnader

icke vidtagas, innan tydliga dödstecken konstaterats på kroppen.

I lagen utsäges vidare, att avskiljande av vävnader bör utföras så, att eventuell

rättsmedicinsk eller medicinsk obduktion icke därigenom försvåras.

Avskiljande av vävnader må företagas av sjukhusets överläkare eller annan

läkare vid sjukhuset, vilken av överläkare förordnats att utföra uppdraget.

Över förrättningen bör föras protokoll, som skall upptaga tiden för dödsfallet

och dödsorsaken, försåvitt de kan utrönas. Vidare skall upptagas namnet på

den läkare, som konstaterat dödsfallet.

Ytterligare utsäges i lagen, att närmare bestämmelser om dess tillämpning

utfärdas genom särskild förordning, samt att det ankommer på medicinalstyrelsen

att förordna hur dödsfall skall konstateras innan avskiljande av

vävnader påbörjas.

I Frankrike förordnades genom dekret den 20 oktober 1947 om följande

tillägg till art. 27 i dekretet den 31 december 1941 angående »operations

d’inhumation, d’exhumation, d’incinération et de transport des corps».

Å de sjukvårdsanstalter, som äro upptagna på en särskild av hälsovårdsministern

fastställd lista, kan likväl, om chefläkaren anser att ett vetenskapligt

eller terapeutiskt intresse så kräver, obduktion eller avlägsnande

(prélévement) utan uppskov verkställas även i avsaknad av tillstånd från

familjen. I så fall skall dödsfallet ha fastställts av två av anstaltens läkare,

vilka härvid skola använda samtliga av hälsovårdsministern godkända metoder

för att fastställa att döden inträtt. De skola underteckna protokollet

rörande dödsfallet med angivande av timme och dag för detsamma.

Ett protokoll skall upprättas av chefläkaren, vari skall redogöras för

motiv och omständigheter kring förrättningen.

I England antogs år 1952 en lag om tillvaratagande av hornhinnor från

avlidna (»Corneal Grafting Act.»), som stadgar följande.

(1) För den händelse någon, antingen skriftligen eller ock muntligen i

närvaro av två eller flera vittnen under sin sista sjukdom, uttryckt en begäran,

att hans ögon må användas för terapeutiskt ändamål efter hans död,

må den som är i laglig besittning av den dödes kropp, såvida han ej har skäl

antaga att ifrågavarande begäran sedermera återkallats, bevilja tillstånd till

borttagande av ögonen att användas för sagda ändamål.

(2) Utan hinder av vad i föregående moment sägs må den som är i laglig

besittning av kroppen efter en avliden ge tillstånd till borttagande av ögonen

för terapeutiskt ändamål, såvida han icke har skäl antaga,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

9

(a) att den avlidne uttalat någon invändning mot att så förfares med hans

ögon efter döden och icke återtagit denna; eller

(b) att den efterlevande maken eller någon efterlevande anförvant har

invändningar att göra mot ett dylikt förfarande.

(3) Ett enligt denna lag lämnat tillstånd skall utgöra tillräcklig grund

för borttagande av ögonen och deras användande för ovan angivet ändamål.

Sådan åtgärd må dock ej verkställas av annan än legitimerad läkare, vilken

genom personlig undersökning av kroppen förvissat sig om att livet flytt.

(4) Tillstånd till borttagande av ögon må ej meddelas, om den, som äger

lämna sådant tillstånd, har anledning antaga att rättslig undersökning av

kroppen kommer att begäras.

(5) Tillstånd som här avses må ej heller meddelas av den, som av annan

anförtrotts kroppen endast för ordnande av begravning eller eldbegängelse.

(6) I fall, då kroppen befinner sig på ett sjukhus, kan tillstånd som i

denna lag avses meddelas av varje tjänsteman på uppdrag av den, som

utövar kontrollen och handhar förvaltningen av sjukhuset.

(7) Ingen föreskrift i denna lag må tolkas så, att en åtgärd med avliden

persons kropp eller del därav blir olaglig, om förfarandet varit lagligt, därest

denna lag ej antagits.

Enligt österrikisk rätt kan den avlidnes anhöriga icke förhindra borttagande

av transplantat från avliden, ifall vederbörande läkare anser det erforderligt.

Då öga avlägsnas, ersättes det med ett konstgjort sådant.

Jämlikt holländsk lagstiftning kan öga avskiljas för sjukvårdssyfte antingen

med stöd av den avlidnes viljeyttring av testamentarisk natur eller

på grund av samtycke från de närmaste anhöriga.

I Tjeckoslovakien har genom dekret år 1955 föreskrivits, att vävnader och

organ som erfordras för terapeutiskt ändamål må tagas från lik, dock icke

om den avlidne skriftligen förklarat att han icke samtycker till ett dylikt

förfarande.

Hälsovårdsministern bestämmer på vilka sjukhus sådant avlägsnande,

varom här är fråga, må ske, liksom de närmare villkoren och metoderna för

avlägsnandet.

Liknande bestämmelser gäller i Ungern och Jugoslavien.

4. Medicinalstyrelsens utredning och förslag

Inledningsvis lämnar medicinalstyrelsen en redogörelse för utvec klingen

på ifrågavarande område. Styrelsen behandlar därvid möjligheterna

att i olika fall använda sig av transplantation.

Vad först angår ögonsjukdomar uttalar medicinalstyrelsen, att en

viktig orsak till nedsatt syn utgöres av grumling av ögats främre genomskinliga

hinna, hornhinnan. Enligt styrelsen har man sedan lång tid gjort

försök att operativt ersätta en grumlad hornhinna med en klar dylik, tagen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

från ett djur eller från ett mänskligt öga. Enstaka lyckade resultat har

rapporterats från början av 1900-talet, men först under tiden mellan de

båda världskrigen har tanken kunnat omsättas i en praktiskt användbar

operationsmetod. Under de senaste åren har liornhinnekirurgien, genom förbättring

av metoder och material, undergått en livlig utveckling och bedrives

nu i stor skala vid världens ledande oftalmologiska centra.

De första försöken att ersätta en grumlad hornhinna laborerade med genomskinligt

material av glas, kristall eller dylikt. Alla dessa försök misslyckades.

Även försök att använda hornhinna från djur misslyckas regelmässigt.

Det anses f. n. att en mänsklig hornhinna kan ersättas endast med material

från ett människoöga. Emellertid har hornhinnan, lämpligt förvarad,

en betydande förmåga att överleva sin ursprunglige bärare. Detta förhållande

ger möjlighet att använda hornhinnor tagna från avlidna personer.

Materialet bör tillvaratagas så kort tid som möjligt efter döden, i varje fall

inom några timmar. Det kan sedan förvaras upp till något dygn, innan

operationen företages.

Sedan det visats, att ögon från avlidna personer kunnat användas till

hornhinneoperationer, har man i flera länder på olika sätt sörjt för tillfredsställande

tillgång på dylikt material. I flera kulturländer, främst i

USA, har man sökt säkra tillgången på hornhinnematerial genom fristående

s. k. ögonbanker. Sådana är betydelsefulla i länder, där opererande

ögonläkare och ögonkliniker arbetar som isolerade enheter. De torde däremot

sakna berättigande i Sverige, där ögonkirurgi bedrives endast vid avdelningar

knutna till stora allmänna sjukhus.

Även i Sverige bedrives enligt medicinalstyrelsen för närvarande en begränsad

men framgångsrik hornhinnekirurgi. Behovet av vidgad verksamhet

är stort men tyvärr kämpar denna verksamhet här med betydande svårigheter.

Det har ansetts, att borttagande av hornhinnor från döda enligt gällande

rätt icke kan ske under annan förutsättning än att den avlidne eller

dennes anhöriga lämnat formligt tillstånd därtill. Detta nära nog omöjliggör

användandet av hornhinnor från avlidna, då det i allmänhet av humanitära

skäl är motbjudande att inhämta tillstånd till en dylik operation i omedelbar

anslutning till ett dödsfall. Läkarna har därför i vårt land varit hänvisade till

att för hornhinnetransplantation använda material som tagits från av olika

anledningar bortopererade ögon. Denna metod har betydande begränsningar,

då det härigenom som regel är sjuka ögon som ställs till förfogande. Man kan

sålunda inte alltid med absolut visshet utesluta risken att det på patienten

överföres någon sjukdom från det bortopererade ögat t. ex. en elakartad

tumör. Metoden i fråga ger vidare som regel tillgång till endast ett öga vid

en operation. Önskvärt är, att till förfogande ha minst ett öga i reserv för

att möta den situation som kan uppkomma, om någon oförutsedd komplikation

skulle inträffa. Denna reserv torde i hög grad öka patientens trygghet.

Den viktigaste invändningen mot vårt nuvarande system att utnyttja

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

hornhinnor från bortopererade ögon är emellertid att detta material är

otillräckligt. Planerade operationer måste ofta uppskjutas orimligt lång

tid i avvaktan på material.

Även i fråga om kärlsegment förekommer tillvaratagande av vävnader för

framtida transplantation. Enligt medicinalstyrelsen har man sålunda under

senare år genom transplantation kunnat bota ett flertal av kärlsystemets

sjukdomstillstånd och skador.

Som exempel på fall, där sådan kärlkirurgisk teknik tillämpats för lösning

av olika kliniska problem, nämner styrelsen medfödda långsträckta förträngningar

av stora kroppspulsådern, blodproppsbildningar (tromboser)

och sjukliga utvidgningar (aneurysm) i stora kroppspulsådern eller dess

större förgreningar. Det finns också vissa förvärvade lever- och mjältsjukdomar,

där kärlkirurgen genom en avlastande kärlförbindelse kan lindra

patientens besvär. Vid krigsskador och civila olycksfall, som lett till skadegörelse

på de stora pulsådrorna, blir kirurgens uppgift först och främst livräddande.

Det har emellertid, särskilt under Koreakriget, visat sig att reparation

av pulsådror med återställande av strömbanan avsevärt förbättrat

resultaten. Amputationsprocenten har blivit lägre än i de fall, där man

endast sörjt för blodstillningen och underbindning av skadad pulsåder utan

försök till reparation. Även inom tumörkirurgien har man haft nytta av en

kärlkirurgisk reparation av pulsådror, där dessa blivit engagerade av

svulstvävnad.

Behovet av att på ett säkert sätt kunna överbrygga defekter i de stora

pulsådrorna vid olika skador och sjukdomar har länge varit aktuellt. För

reparation av extremiteternas pulsådror har använts blodådersegment (vensegment)

tagna från patienten själv, d. v. s. autolog transplantation. Sådan

autolog kärltransplantation har vissa fördelar men är förenad med tekniska

vanskligheter. För rekonstruktion i den stora kroppspulsådern och

dess förgreningar lämpar sig autotransplanterade blodådror icke.

Tanken att här i stället använda pulsådror, uttagna från avlidna kort tid

efter döden, är gammal. Experimentellt utarbetades metoden redan i början

av seklet, framförallt av Nobelpristagaren Alexis Carrel. Det stod klart för

Carrel att, om homolog transplantation av pulsådror skulle få praktisk klinisk

betydelse, gällde det att finna metoder för förvaring av de uttagna

pulsådersegmenten. Kirurgen skulle till sitt förfogande ha ett stort urval

sådana av olika kaliber och längd för att med tillhjälp av ett passande segment

vid behov kunna reparera kontinuitetsavbrott.

Denna metod har sedan några år fått praktisk betydelse, sedan den kände

kirurgen Robert Gross och hans medarbetare vid »the Children’s Hospital»

i Boston publicerat den uppseendeväckande nyheten om framgångsrik homolog

pulsådertransplantation på människa. De första fallen var 9 stycken

medfödda hjärtfel (»blue babies») och 6 långsträckta förträngningar i stora

kroppspulsådern. I senare publikationer har Gross redogjort för ett större

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1958

antal sådana operationer och för närvarande uppgår hans erfarenhet till ca

40 homologa transplantationer. Metoden har sedan snabbi kommit till användning

vid flera andra behandlingsmässigt svåra och t. o. m. förut otillgängliga

sjukdomstillstånd i stora kroppspulsådern, såsom kronisk tilltäppning

(tromboser) och sjuklig utvidgning (aneurysm). Goda erfarenheter

av sådana operationer har vunnits på ett flertal håll i USA, Frankrike och

England. Även i Sverige är intresset mycket stort för denna nya behandlingsmetod.

i relation till de hittills begränsade möjligheterna för homolog

transplantation i Sverige har erfarenheterna av de på Malmö allmänna sjukhus,

Sabbatsbergs sjukhus och Karolinska institutets ortopediska klinik

utförda pulsåderrekonstruktionerna varit goda.

För att ha pulsådertransplantat till hands har vid de stora kärlkirurgiska

centra i USA, England och Frankrike inrättats s. k. kärlbanker. Här förvaras

kärlpreparat som uttagits genom steril operation på avlidna unga människor.

Infektioner, tumörer och vissa andra sjukdomar hos givaren utesluter

användning. Det urval som lämpar sig för transplantation är därför begränsat

och sjukhusens vanliga obduktionsmaterial blir icke tillfyllest.

För att få fullvärdigt biologiskt material etablerade föregångsmannen

professor Robert Gross samarbete med polismyndighet och rättsmedicinare,

så att uttagning av pulsådror kunde ske från avlidna efter t. ex.

trafikolycksfall utan den tidsförlust som eljest är förenad med den vanliga

polisiära och rättsmedicinska utredningen. De metoder, som använts för

förvaring av pulsådersegmenten, är av olika slag. I näringslösning och vid

vanlig kylskåpstemperatur kan kärlpreparat hållas funktionsdugliga i flera

veckor. För långtidsförvaring kan preparaten konserveras genom snabb

nedfrysning och lagring vid — 70° C. Frystorkning är en tredje metod som

kommit till användning. Fördelen med den sistnämnda är att preparaten efter

denna procedur kan förvaras vacuumförpackade i tillslutna glasrör i

rumstemperatur under obegränsad tid. De är lätta att transportera från

ett sjukhus till ett annat. Det frystorkade preparatet återtager — sedan det

fått ligga i vatten 45 min. — utseende och konsistens av ett färskt kärl och

det kan sedan användas som transplantat. Den experimentella bakgrunden

till användningen av homologa pulsådertransplantationer har från svensk

sida hittills behandlats i två akademiska avhandlingar (T. Hiertonn 1952

och L. Hallén 1955). Kärlbank för kliniskt bruk har sedan några år varit i

bruk vid Allmänna sjukhuset i Malmö, Karolinska institutets ortopediska

klinik, Norrbackainstitutet och Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Sedan år

1951 har på dessa sjukhus utförts ca 30 homologa käritransplantationer. I

tre fall förelåg medfödda kärlmissbildningar, i åtta blodproppsbildning

(trombos) eller utvidgning (aneurysm) i stora kroppspulsådern och i 14

fall liknande sjukdomstillstånd i de stora extremitetspulsådrorna. Olycksfall

var i fem fall orsak till utbredd pulsåderskada som reparerades. Bristande

tillgång till pulsådror, som lämpar sig för transplantation, hämmar dock

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

verksamheten. Transplantat har vid ett tillfälle måst telegrafiskt rekvireras

från en kärlbank vid S:t Mary’s Hospital i London och sänts till

Stockholm med flyg.

Motsvarande utveckling som på de nu redovisade områdena har, framhåller

medicinalstyrelsen, ägt rum även beträffande ben- och brosktransplantation.

Vid vissa större rekonstruktiva ingrepp inom ortopedien, såsom vid

steloperationer i rygg eller höftleder och vid utfyllnad av större defekter etter

bentumörer, är transplanterat ben ofta önskvärt. Förr användes därvid

material från den sjuke själv. Åtskilliga av dessa operationer fordrar betydande

mängder transplanterat ben och blir med utnyttjande av benmaterial

från individen själv alltför stora och riskfyllda. En icke ringa del av ingreppen

utföres på barn och andra växande personer, där det icke är möjligt att

uttaga erforderliga mängder benmaterial från individen själv. För att undvika

de risker och olägenheter, som är förknippade med transplantation av

sådant material, användes ben från annan individ, alltså homolog transplantation.

Beträffande denna metod kan man såväl i Sverige som utomlands se

tillbaka på en omkring tioårig, bred erfarenhet. Vid vissa större ingrepp

minskas riskerna vid ett dylikt tillvägagångssätt. Tillgången till friskt, biologiskt

fullvärdigt och därmed för transplantation lämpat ben har emellertid

i Sverige varit otillfredsställande. En de! operationer kan icke utföras

utan rikliga mängder ben. Att bevara ben möter inga svårigheter; i frysbox

(benbank) nedfruset ben kan användas utan olägenhet elter många

månader. Hittillsvarande problem har varit att skaffa under aseptiska

kautel utlaget, friskt ben i tillräckliga kvantiteter.

Beträffande brosktransplantalion kan experimentalkirurgiens stadium

ännu icke sägas vara passerat.

Vad angår transplantation av hud anför medicinalstyrelsen att under och

efter det andra världskriget en markant utveckling ägt rum i fråga om möjligheterna

att behandla svårt brännskadade. Denna utveckling har betingats

dels av en fördjupad insikt om de vätskebalansrubbningar som åtföljer dessa

skador och därpå grundad profylax och terapi och dels av förbättrade möjligheter

till ett effektivt bekämpande av sårbakterierna. Brännskadebehandlingen

har härigenom kommit in i en helt ny fas. Under det att brännskadade

med upp emot 30 % bränd kroppsyta förr sällan överlevde de första veckorna,

kan numera tack vare de nämnda medicinska lramstegen personer

med brännskador omfattande mer än halva kroppsytan räddas till livet.

Detta har emellertid fört med sig att kirurgerna ställts inför sårläkningsproblem

av tidigare oanad omfattning. För att lösa dessa problem har man

varit hänvisad till omfattande hudtransplantationer, genom vilka den förbrända

huden ersättes med frisk hud. Som regel tages sådana transplantat

från oskadade områden av patientens egen hud men på sådant sätt att de

djupare hudskikten lämnas kvar, vilket möjliggör läkning utan nämnvärt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

men. Ehuru endast individens egen hud har möjlighet till permanent inläkning,

kan hud tagen från annan person även läka fast men endast för en

längre eller kortare tid. Det finns numera från såväl vårt land som andra

länder talrika exempel på hur sådana transplantationer av hud varit livräddande

för svårt brännskadade fall, vilka ej kunnat bestrida egen hud i tillräcklig

utsträckning vid en första operation.

Under fredsförhållanden är det stundom möjligt att bland anförvanter

finna frivilliga donatorer för hudtransplantation. Olägenheterna för dessa är

emellertid påtagliga: ingreppet åtföljes av en icke ringa smärta; sjukhusvistelse

är nödvändig under läkningstiden, som uppgår till ett par veckor; arbetsförmågan

är nedsatt under ytterligare ett par veckor; risk för infektion med

förlängd läkningstid förefinnes; undantagsvis kan ingreppet förorsaka kvarstående

men i form av ärrbildning. Med hänsyn härtill är det enligt medicinalstyrelsen

av utomordentligt värde, om hud från avlidna kan användas

för transplantation. Att detta är biologiskt möjligt har redan verifierats

från skilda håll. Dessutom har det visat sig möjligt att lagra hud med bibehållande

av dess vitalitet under mer än ett år. Man skulle sålunda på de

specialavdelningar för brännskadade som finns i vårt land kunna upprätta

hudbanker för att tillgodose det behov som med nuvarande erfarenhet föreligger.

Under krigsförhållanden kommer de moderna vapnen att ge brännskadorna

en dominerande betydelse inom sjukvården. Möjlighet att använda

lagrad hud såsom nyss angivits får därför även betraktas som en beredskapsfråga

av stor vikt.

Medicinalstyrelsen redogör härefter för den omfattning i vilken

ingrepp av ifrågavarande slag f. n. sker på svenska sjukhus. Styrelsen uttalar

härvid, att tillvaratagande av biologiskt material från avlidna sedan åtskilliga

år har förekommit på direkt anmodan av sedermera avlidna personer

eller efter medgivande av anhöriga. Omfattningen av denna verksamhet har

emellertid varit helt otillräcklig för en målsättning, som går ut på att alla

sjuka med behov av transplantationer av skilda slag skall kunna få erforderlig

hjälp. Styrelsen anser det därför vara ett framträdande intresse att

möjligheterna vidgas för tillvaratagande av biologiskt material från avlidna.

Mot denna bakgrund har inom medicinalstyrelsen utarbetats ett vid utredningen

fogat lagförslag om transplantation. Styrelsen uttalar i

anslutning därtill, att man bör vara medveten om att enstaka grupper av

människor kan finna en lag av det innehåll, varom här är fråga, motbjudande

eller stridande mot deras religiösa eller etiska uppfattning. Det kunde

därför anses vara mera tilltalande att basera anskaffningen av transplantat

helt på frivilliga avtal eller på fall där uttryckligt tillstånd från anhöriga

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958

erhållits. Av praktiska och psykologiska skäl synes dock svårigheterna härvidlag

bli så stora, att materialanskaffningen skulle komma att allvarligt försvåras.

Den allmänt humanitära synpunkten, att genom uttagning av biologiskt

material från avlidna hjälp kan lämnas till botande av levande människors

sjukdomar eller defekter, måste anses vara ett avgörande skäl för

att framföra förslag om författningsbestämmelser i ämnet.

Huvudprincipen i lagförslaget är att, då behov av biologiskt material för

terapeutiskt ändamål föreligger vid undervisningssjukhus eller lasarett, sådant

material må tillvaratagas från kroppen efter den, som avlidit å sjukhuset

eller såsom död införts dit. Dylikt förfarande skall dock icke få äga

rum, om det finns anledning antaga, att den avlidne uttryckt önskan om att

sådant förfarande icke skall ske, eller om det är sannolikt, att anhörig skulle

göra invändning däremot. Förfarande som nu sagts skall enligt förslaget ej

heller få ske, om det finns anledning antaga att behov av rättsmedicinsk

undersökning föreligger beträffande sådan del av kroppen, att resultatet av

undersökningen skulle äventyras genom åtgärden.

5. Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser tillstyrker att frågan om rätt att tillvarataga

biologiskt material från avlidna göres till föremål för laglig reglering och

man godkänner allmänt de av medicinalstyrelsen föreslagna huvudprinciperna

för en sådan lagstiftning. Medicinalstyrelsens förslag tillstyrkes

eller lämnas i huvudsak utan erinran av bl. a. försvarets sjukvårdsstyrelse,

medicinska fakulteten i Uppsala, teologiska fakulteten i Lund, länsstyrelserna

i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Jämtlands och Västerbottens

län ävensom förste provinsialläkarna i nämnda län, svenska stadsförbundet,

svenska landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund, svenska

läkaresällskapet, frikyrkliga samarbetskommittén, svenska eldbegängelseföreningen,

samverkande bildningsförbunden samt överstyrelsen för Svenska

röda korset.

I andra yttranden åter förordas mera genomgripande ändringar av principiell

art i medicinalstyrelsens förslag. Dylika ändringsförslag framföres

bl. a. av hovrätten för övre Norrland, domkapitlen i Uppsala ärkestift och

Linköpings stift, kanslern för rikets universitet, karolinska mediko-kirurgiska

institutet, teologiska fakulteten i Uppsala och länsstyrelsen i Norrbottens

län.

I ett stort antal av de avgivna remissyttrandena vitsordas angelägenheten

av en rättslig reglering av läkares befogenhet att tillvarataga biologiskt

material från avlidna i och för transplantation, och man uttalar sin

tillfredsställelse över att fasta regler på detta område kommer att uppställas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958

Sålunda yttrar exempelvis lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska

institutet.

Med den allt större betydelse, som homolog vävnadstransplantation på

senare tid fått inom såväl kirurgien och oftalmiatriken som även inom

andra delar av läkekonsten, har givetvis, såsom framgår av förslaget, behovet

av vävnadsmaterial för denna behandlingsmetod och svårigheterna

att tillgodose detta behov i hög grad ökat. Då vävnadsmaterial av förevarande

slag endast i mycket begränsad utsträckning kan erhållas från

levande personer, är man i väsentlig mån hänvisad att hämta materialet

från nyss avlidna, något som i ännu högre grad kan väntas bliva fallet

under den fortsatta utvecklingen. Emellertid synes det med hänsyn till nu

gällande lagstiftning vara ovisst, i vilken utsträckning en läkare äger rättighet

att från avlidna, med vilka han under sin yrkesutövning har att taga

befattning, hämta för transplantationsbehandling erforderliga vävnader.

Det synes därför vara väl motiverat, att, såsom styrelsen föreslagit, en

lag införes, som reglerar denna rättighet.

Försvarets sjukvårdsstyrelse ifrågasätter om icke under krigsförhållanden

en än längre gående lagstiftning erfordras och anför.

Med hänsyn till transplantationens — främst hudtransplantationens —

vitala betydelse för i krig inträffande masskador kan ifrågasättas, huruvida

icke en blivande lag på området uttryckligen borde begränsas att gälla

endast i fred, med tillägg av innehåll att vid krig eller krigsfara skulle

gälla vad därom särskilt stadgades. I särskild författning skulle därvid

inflyta av krigsförhållandena betingade modifierade föreskrifter.

Några moraliska eller religiösa betänkligheter mot homolog transplantation

som sådan har icke framförts av någon remissinstans. Teologiska

fakulteterna i Uppsala och Lund, domkapitlet i Uppsala liksom frikyrkliga

samarbetskommittén framhåller, att från kristen synpunkt inga erinringar

kan riktas mot homolog transplantation i och för sig — detta gäller även då

transplantationen sker med från avlidna tillvarataget material. Teologiska

fakulteten i Lund anför härom bl. a.

Vad huvudfrågan angår, är det enligt fakultetens mening intet att invända

mot tanken, att en människa efter sin död låter delar av sin kropp

brukas till andra, levande människors gagn. Liksom en människa under

livet står till andras förfogande, kan hon positivt bejaka att även såsom

död stå i livets tjänst.

Däremot påpekar domkapitlet i Linköpings stift att den omständigheten,

att här ifrågavarande ingrepp regelmässigt skall ske mycket snabbt efter

dödens inträde, kan komma att innebära en kränkning av kristen känsla

och tradition, som vill förbehålla stunder av stillhet kring den döde efter

dödsögonblicket.

När det gäller frågan om hänsynstagande till den avlidnes önskningar och

beaktande av anhörigas intressen har den i förslaget förordade lösningen

principiellt godtagits av majoriteten av remissinstanserna. Principiella

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

ändringar i den föreslagna lösningen ifrågasättes eller föreslås emellertid av

hovrätten för övre Norrland, försvarets sjukvårdsstyrelse, lärarkollegiet vid

karolinska mediko-kirurgiska institutet, kanslern för rikets universitet

samt av länsstyrelsen i Norrbottens län. Helt avvisande till förslagets lösning

härvidlag ställer sig teologiska fakulteten i Uppsala samt domkapitlen

i Linköpings stift och Uppsala ärkestift.

I de remissvar, där den i förslaget förordade lösningen godtagits, har i

regel förevarande frågor ej upptagits till närmare diskussion. I principfrågan

framhåller dock svenska stadsförbundet, att den allmänt humanitära

synpunkten att bota levande människors sjukdomar bör vara avgörande

vid avfattningen av lagstiftning i ämnet. Liknande uttalande göres

av länsstyrelsen i Kronobergs län och svenska landstingsförbundet.

Teologiska fakulteten i Lund yttrar.

Eftersom transplantationen måste ske kort tid efter dödsfallet, synes

läkarnas frihet vara den enda praktiskt framkomliga vägen. Då ett krav

på ett direkt samtycke från den avlidne eller från de anhöriga med säkerhet

skulle hindra ingreppet i ett mycket stort antal fall, där i själva verket

ingen har någon invändning att göra, torde utredningens förslag om frihet

för sjukhusmyndigheten i samtliga situationer, där ingen gensaga är känd

eller sannolik, vara den mest tillfredsställande ordningen.

Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet framhåller vikten av

att hinder icke uppställes som omöjliggör eller försvårar ett tillvaratagande

av material omedelbart efter dödsfallet.

Svenska eldbegängelseföreningen ifrågasätter, huruvida icke läkaren skulle

vara berättigad att företaga ingrepp så snart den avlidne icke kan antagas ha

motsatt sig ett sådant och någon av de närmaste anhöriga icke före ingreppet

har protesterat häremot.

Den föreslagna föreskriften att borttagande av transplantat ej får ske om

det är sannolikt, att anhörig skulle göra invändning däremot, diskuteras

också av Sveriges läkarförbund. Förbundet framhåller.

Läkarförbundet finner för sin del, att sannolikhet för anhörigs invändning

kan föreligga endast på grund av allmänt bekanta motiv av exempelvis

religiös natur hos en viss grupp människor, som vederbörande tillhör, eller

på grund av den enskilde läkarens personliga kännedom om anhörigs inställning

till frågan.

I vissa av de yttranden, vari ändring föreslås i medicinalstyrelsens förslag

i denna del, framhålles, att de använda uttryckssätten genom sin vaghet kan

medföra rättsosäkerhet, obehag eller tidsspillan för läkarna. De använda

formuleringarna, framhåller t. ex. samverkande bildningsförbunden, torde

1 hög grad försvåra för läkarna att fatta beslut om tillvaratagande av biologiskt

material. Liknande erinringar framföres av kanslern för rikets universitet,

medicinska fakulteten i Lund, länsstyrelsen i Jönköpings län samt

svenska eldbegängelsef öreningen.

2 — Iiihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 23

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

Emedan all möjlig hänsyn bör tagas till den avlidnes önskningar i livstiden,

föreslår frikyrkliga samarbetskommittén att ingrepp ej skall få ske,

om det finnes anledning antaga att den döde icke skulle ha önskat, att

dylikt förfarande skulle äga rum, eller om det är sannolikt att anhörig

skulle göra invändning däremot.

Liknande ändringsförslag framföres av länsstyrelsen i Norrbottens län

och svenska landstingsförbundet. Landstingsförbundet föreslår sålunda, att

borttagande av biologiskt material bör vara uteslutet när det kan bedömas

sannolikt, att förfarandet skulle varit oförenligt med den avlidnes allmänna

etiska eller religiösa uppfattning.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet föreslår, att

bestämmelsen om hänsynstagande till anhöriga ges en sådan utformning,

att ingrepp ej skall få äga rum om anhörig framfört önskemål om att så

icke skall ske. Liknande synpunkter framföres av professor W. Bosaeus,

Stockholm, som anför.

Visserligen kan man däremot invända, att anhöriga i många fall icke

kunna hinna med att före ingreppet framföra eventuella invändningar. Det

ändamål, som bestämmelsen ifråga avser, torde man dock i huvudsak kunna

vinna genom att i tillämpningsföreskrifterna införa en uppmaning till läkarna

att vid det ifrågavarande förfarandet alltid gå fram med största möjliga

varsamhet och hänsynstagande till de önskemål som anhöriga eventuellt

kunna tänkas hava.

Även medicinska fakulteten i Lund föreslår att ingrepp ej skall få företagas

om den avlidne eller anhörig till denne veterligen har uttryckt önskan,

att dylikt förfarande icke skall äga rum. Samma formulering förordas av

länsstyrelsen i Jönköpings län.

Försvarets sjukvårdsstyrelse framhåller, att det i krig torde vara ogörligt

att stå fast vid kravet på presumerat medgivande från anhörig till

transplantationsingrepp. Likaså torde rådrum saknas för utrönande av den

avlidnes inställning till frågan.

En helt annan lösning än den medicinalstyrelsen föreslagit förordas av

teologiska fakulteten i Uppsala samt av domkapitlen i Linköpings stift och

Uppsala ärkestift. I dessa yttranden föreslås sålunda, att uttryckligt medgivande

från den avlidne och (eller) hans anhöriga bör vara förutsättning för

att förevarande ingrepp skall få äga rum. Teologiska fakulteten i Uppsala

anser sålunda, att pieteten gentemot den enskilde fordrar, att delar av en

avlidens kropp ej hör få användas för transplantation annat än i det fall då

den avlidne i sin livstid uttryckligen medgivit detta. Fakulteten fortsätter.

Fakultetens mening är den, att i det fall att delar av en avlidens kropp

skall användas till transplantation, får det ej vara fråga om en argumentatio

e silentio: »att han ej uttryckt en önskan om att ett dylikt förfarande icke

skall äga rum»; utan det måste föreligga hans uttryckliga medgivande.''

Eljest inträder den situationen, att den, som icke önskar, att delar av hans

kropp efter hans död användes vid transplantation, genom en skriftlig eller

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958

muntlig, av vittnen bekräftad försäkran, måste gardera sig mot detta —

något, som synes vara orimligt.

Liknande synpunkter framföres av domkapitlen i Uppsala ärkestift och

Linköpings stift.

Då för transplantation material skall tillvaratagas på liket eftei den

vilken som död införts till undervisningssjukhus eller lasarett, ifrågasätter

lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet om ej de närmaste

anhörigas uttryckliga medgivande bör inhämtas. Institutet fortsätter.

Beträffande förslaget att transplantationsmaterial får tillvaratagas icke

blott från personer, som avlidit å sjukhus, utan även från personer, som

införts dit först såsom döda och då väl så golt som alltid endast för att få

dödsfallet konstaterat eller också för att få liket inlagt å ett till sjukhuset

anslutet bårhus, torde böra framhållas, att man nog får räkna med att i fall

av det senare slaget de anhöriga i regel komma att ha betydligt mindre förståelse

för att ingrepp göres å den döde för tillvaratagande av transplantationsmaterial

än i fall av det förra slaget. I fall av det senare slaget äro också

möjligheterna att dölja de genom ingreppet uppkomna skadorna mindre an

i fall av det förra slaget, då personer som införts döda till sjukhus icke sällan

måste före svepningen visas för de efterlevande i och lör identifiering.

Det kan därför ifrågasättas, om icke i fall av det senare slaget, åtminstone

där så utan alltför stora olägenheter kan ske, de närmaste anhörigas medgivande

bör inhämtas.

Denna mening delas av kanslern för rikets universitet.

Hovrätten för övre Norrland anser, att bestämmelserna om hänsynstagande

till den avlidnes och hans anhörigas önskningar framstår som meningslösa

när det gäller ingrepp på dem, vilka som döda införts till iliagavarande

sjukhus. Denna kategori skulle främst omfatta dödsoffer för

trafikolyckor. Enligt förslaget skall, då det gäller borttagande av hornhinnor,

ingreppet ske inom två timmar efter dödsfallet. Hovrätten framhåller,

att det oftast torde vara ogörligt att inom så begränsad tidrymd identifiera

den döde och utröna vilka hans närmaste är. Något utrymme för

antaganden och sannolikhetskalkyler finnes då uppenbarligen icke. Annorlunda

kan värdet av klausulen bli, där den döde före frånfället varit intagen

å sjukhuset och läkaren kan antagas ha haft möjlighet att bilda sig en uppfattning

om den sedermera avlidnes och hans anhörigas inställning.

Hovrätten föreslår därför, att om icke lagens tillämpningsområde inskränkcs

till att omfatta endast liken efter dem som avlidit på de i förslaget

angivna sjukhusen, så torde bestämmelsen avseende den avlidnes önskan

eller invändning från anhörig böra slopas, då den annars blir meningslös.

Detta gäller i vart fall beträffande dödsoffren för trafikolyckor. En bestämmelse,

som blott till skenet respekterar den avlidnes och hans efterlevandes

önskemål, fyller ingen verklig uppgift, framhåller hovrätten.

Med liknande motivering förordar också länsstyrelsen i Norrbottens län

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1938

att lagstiftningen för närvarande endast skall omfatta sådana avlidna vilka

intagits för vård å sjukhuset och där avlidit. Länsstyrelsen yttrar.

I fråga om sådana patienter synes läkaren under vistelsen å sjukvårdsinrättningen

ha kunnat hilda sig en tillförlitlig uppfattning om patientens

eller hans anhörigas inställning till ifrågavarande spörsmål (naturligtvis

utan att särskilt fråga därom).

6. Departementschefen

Under de senaste årtiondena har tack vare den snabba utvecklingen inom

medicinen skapats ökade möjligheter att utföra s. k. transplantationsoperationer,

vilket innebär att till följd av sjukdom eller yttre våld skadade vävnader

eller organ ersätles med annat biologiskt material. Detta material

kan i vissa fall bestås av den sjuke själv — autolog transplantation — men

i regel måste materialet hämtas från en annan människa. Man talar då om

homolog transplantation. Naturligt nog är det främst från avlidna människor,

som det kan komma i fråga att hämta dylika vävnader och organ.

De sjukdomar, som man först försökte sig på att bota genom transplantation,

var vissa ögonsjukdomar. Blindhet eller nedsatt synförmåga förorsakas

ofta av en grumling av ögats främre genomskinliga hinna, hornhinnan.

En sådan grumlad hornhinna kan icke ersättas med konstgjorda

ämnen, utan för att den sjuke skall kunna återfå sin syn måste den grumlade

hinnan ersättas med en hornliinna, som tagits från ett annat människoöga.

Sedan man i början av 1900-talet gjort enstaka försök med dylika

hornhinnetransplantationer utbildades under tiden mellan de båda världskrigen

en praktiskt användbar operationsmetod och i dag förekommer

hornhinnetransplantation i stor skala världen över. Även i vårt land företages

f. n. åtskilliga dylika hornhinneoperalioner, men denna verksamhet

är alltför begränsad. Många sjuka kan icke bringas hjälp enbart av den

anledningen, att läkarna icke har tillgång till friska hornhinnor.

Även på flera andra områden har man numera möjlighet att bota sjukdomar

genom transplantation. Sålunda kan i dag många av kärlsystemets

sjukdomstillstånd och skador botas genom att sjuka eller skadade vävnader

ersättes med friska sådana. Medfödda långsträckta förträngningar av

stora kroppspulsådern ävensom blodproppsbildningar och sjukliga utvidgningar

i denna åder eller dess förgreningar kan sålunda botas på detta

sätt. Kärlkirurgiska operationer kan jämväl lindra vissa lever- och mjältsjukdomar

och inom tumörkirurgien har man även använt sig av kärlkirurgiska

operationer beträffande pulsådror, som blivit skadade av svulstvävnad.

Möjligheten att kunna reparera skadade pulsådror har fått sin

särskilda betydelse i samband med krigsskador och olycksfall och under

t. ex. Koreakriget kunde man genom kärloperationer avsevärt minska antalet

amputationer.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1958

Sedan ett tiotal år tillbaka har man även möjlighet att utföra ben- och

brosktransplantationer vid större rekonstruktiva ingrepp inom ortopedien,

och när det gäller transplantation av hud har under och efter andra världskriget

en snabb utveckling ägt rum, som medfört stora möjligheter att behandla

svårt brännskadade. I sistnämnda fall hämtas dock den friska vävnaden

från patienten själv, men även hud från annan människa kan komma

till användning i dylika sammanhang.

Att transplantationsverksamheten kunnat få allt större omfattning beror

jämväl på den omständigheten, att möjligheter numera finns att bevara

biologiskt material från avlidna under längre tidsrymder, så att material

alltid finns tillgängligt, då behov därav uppkommer. Sålunda kan materialet

utan att förlora sin användbarhet förvaras i näringslösning eller nedfrysas

eller frystorkas.

Anledningen till att i vårt land transplantation hitintills kunnat ske endast

i förhållandevis begränsad omfattning har — som jag redan antytt —

sin grund främst däri, att läkarna icke haft tillgång till biologiskt material

i den utsträckning som varit erforderlig. I avsaknad av bestämmelser

har läkarna icke ansett sig kunna tillvarataga biologiskt material från en

avliden människa annat än i de fall, då den avlidne under sin livstid eller

sedermera dennes anhöriga lämnat formligt tillstånd därtill. Detta har

kraftigt begränsat verksamheten och enligt medicinalstyrelsen har omfattningen

av verksamheten varit helt otillräcklig för att alla de sjuka, som

är i behov av transplantationer av olika slag, skall kunna få erforderlig

hjälp.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har man på åtskilliga

håll utomlands genom lagstiftning skapat rätt för läkarna att under

vissa förutsättningar avlägsna sådana vävnader och organ från en avliden

människa som kan användas för transplantation. Medicinalstyrelsen

har nu ansett det vara ett framträdande intresse att även i Sverige möjligheterna

vidgas att tillvarataga biologiskt material från avlidna, och styrelsen

har därför föreslagit en särskild lagstiftning, som skall reglera läkarnas

rätt därutinnan.

För egen del tvekar jag icke att förorda en lagstiftning, som på detta

sätt ökar läkarnas möjligheter att bota sjuka människor. .lag är därvidlag

''ullt medveten om att hänsyn jämväl måste tagas till människors religiösa

och etiska uppfattning, men jag förmenar, att om man kan finna sådana

former för rätten att göra de ingrepp det här gäller, att den enskilda människans

inställning tillbörligen beaktas, bör icke moraliska eller religiösa

betänkligheter lägga hinder i vägen för en lagstiftning enligt de föreslagna

principerna. Jag konstaterar också med tillfredsställelse, att icke någon

remissinstans framfört principiella betänkligheter mot själva tanken att

tillvarataga material från avlidna personer. Från teologiskt håll har man

tvärtom understrukit, att från kristen synpunkt intet finns att erinra mot

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

tanken att en människa efter sin död låter delar av sin kropp brukas till

andra, levande människors gagn.

Även om man sålunda i princip godtager, att ingrepp av ifrågavarande

slag bör få ske, måste — som jag nyss antytt — uppenbarligen hänsyn

tagas till den avlidnes och de närmaste anhörigas inställning till denna fråga.

På vad sätt denna inställning skall komma till uttryck är emellertid ett ytterst

grannlaga spörsmål. Man måste nämligen även beakta, att ingreppen regelmässigt

måste göras kort tid efter dödsfallet, då i annat fall vävnaden eller

organet icke går att använda för det avsedda ändamålet. Samtidigt kan

emellertid ett ingrepp, som göres kort tid efter ett dödsfall, framstå som

särskilt stötande för de anhöriga. Det mest tilltalande skulle måhända

vara, om man kunde basera anskaffningen av transplantat helt på frivilliga

avtal eller på fall, där uttryckligt tillstånd från anhöriga erhållits. Såsom

medicinalstyrelsen framhåller skulle emellertid då — bl. a. av praktiska

och psykologiska skäl — materialanskaffningen allvarligt försvåras;

sannolikt skulle det icke bli möjligt att i så fall få tillräckligt med material

för att kunna utföra transplantationer i den utsträckning, som påkallas

av förekommande sjukdomsfall. Den allmänna humanitära synpunkten,

att man genom tillvaratagande av biologiskt material från avlidna kan

hringa hjälp till botande av levande människors sjukdomar eller defekter,

har medicinalstyrelsen ansett höra tillerkännas avgörande betydelse. Styrelsen

föreslår därför, att vid undervisningssjukhus eller lasarett skall, då

behov av biologiskt material föreligger, sådant material få tillvaratagas

från avliden person — såväl från den som avlidit på sjukhuset som från

den vilken såsom död införts dit — såvida icke hl. a. anledning finnes antaga,

att den avlidne uttryckt önskan om att dylikt förfarande icke skall äga

rum eller om det är sannolikt, att anhörig skulle göra invändning däremot.

Denna utformning av undantagsklausulen överensstämmer nära med vad

som gäller på sina håll utomlands, bl. a. i Finland, och den har också godtagits

av flertalet remissinstanser. Anmärkas må, att teologiska fakulteten

vid universitetet i Lund uttalat, att — eftersom tillvaratagandet måste

ske kort tid efter dödsfallet — läkarnas frihet att göra ingrepp synes vara

den enda praktiskt framkomliga vägen. Enligt fakultetens mening skulle

ett krav på direkt samtycke från den avlidne eller från de anhöriga med

säkerhet hindra ingrepp i ett mycket stort antal fall, där i själva verket

ingen har någon invändning att göra. Medicinalstyrelsens förslag om frihet

för sjukhusmyndigheten att göra ingrepp i alla de fall, då någon gensaga

icke är känd eller sannolik, anser fakulteten därför vara den mest

tillfredsställande ordningen. Från läkarhåll har man vidare understrukit

vikten av att hinder icke uppställes som omöjliggör eller försvårar ett tillvaratagande

av material omedelbart efter dödsfallet.

Emellertid har — såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen

—- i flera remissyttranden invändningar framförts mot medicinalsty
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

relsens förslag i denna del. I något yttrande föreslås än större frihet för

läkarna, men i regel går ändringsförslagen ut på skärpning av undantagsbestämmelsen,

i några yttranden ända därhän, att det alltid bör fordras

uttryckligt medgivande från den avlidne, då denne i annat fall måste under

sin livstid uttryckligen gardera sig mot att ingrepp kommer att ske. Därjämte

sägs i vissa yttranden att i de fall, då ingrepp skall ske å den som

såsom död införts till ett sjukhus, blir den av medicinalstyrelsen föreslagna

bestämmelsen avseende den avlidnes önskan eller invändning från anhöriga

meningslös, i vart fall beträffande dödsoffer för trafikolyckor. I sadana

fall finns nämligen icke utrymme för antaganden och sannolikhetskalkyler

med hänsyn bl. a. till den begränsade tid, som då står till buds

för att identifiera den döde och utröna, vilka hans närmaste är. Därför

föreslås att rätten att göra ingrepp begränsas till att avse endast dem,

vilka för vård intagits å sjukhus och där avlidit, eller att i vart fall de anhörigas

uttryckliga medgivande skall inhämtas, då det gäller ingrepp å

person, som avlidit redan innan han införts å sjukhuset.

Därest den avlidnes önskan eller inställning till förevarande spörsmål på

något sätt kommit till uttryck, bör detta givetvis respekteras. Emellertid

torde man därvidlag icke böra kräva vare sig att den avlidne uttryckligen

medgivit, att ingrepp må ske, eller att han förklarat, att det icke må ske,

utan om den avlidne icke uttalat någon önskan synes man få nöja sig

med att på grund av föreliggande omständigheter göra ett antagande om

den avlidnes inställning. I de fall, då läkaren vårdat den avlidne och

lärt känna honom, torde läkaren ha möjligheter att göra en sådan bedömning.

Så snart det finns någon som helst anledning att antaga, att

ingreppet icke står i överensstämmelse med den avlidnes önskan, hör ingrepp

icke heller komma i fråga.

Men även de närmaste anhörigas inställning bör uppenbarligen beaktas. I

de fall då de anhörigas önskemål icke kommit till uttryck, synes man också

härvidlag få bygga på antaganden. Att kräva att läkaren redan före

dödsfallet eller i omedelbar anslutning till detsamma skall inhämta formellt

samtycke av de närmaste anhöriga kan enligt min mening icke komma

i fråga. Även för de anhörigas del torde det vara en mera tillfredsställande

ordning, alt det överlämnas åt läkaren att på grund av de förhandenvarande

omständigheterna försöka bilda sig en uppfattning om de anhörigas

inställning och så snart del finns någon omständighet, som tyder på att

någon nära anhörig skulle önska alt ingrepp ej göres, bör detta icke heller

få ske.

I enlighet med vad jag nu anfört bör sålunda läkarna äga göra ingrepp

i sådana fall, då det icke finns någon omständighet som tyder på alt det

icke står i överensstämmelse med den avlidnes eller hans närmaste anhörigas

önskan att ingrepp göres. Givetvis kan mot en utformning av bestämmelserna

i enlighet därmed invändas, att i de fall, då läkaren icke hunnit få nå
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

gon kontakt vare sig med den avlidne eller hans anhöriga, utrymme icke

finns för några antaganden från läkarens sida. Å andra sidan synes det mig

knappast vara en tillfredsställande lösning att draga en gräns mellan dem

som avlidit a sjukhus — även om det skett omedelbart efter införandet

dit — samt dem som såsom döda införts å sjukhuset. Vidare måste beaktas

de synpunkter, som framförts av försvarets sjukvårdsstyrelse, nämligen

att under krigsförhållanden stort behov av transplantat — särskilt för

hudtransplantationer — kan uppstå och att under sådana förhållanden samma

begränsningar i rätten att tillvarataga biologiskt material icke kan upprätthållas

som eljest. Jag anser därför att ifrågavarande bestämmelser bör

avse såväl dem som avlidit å sjukhuset som dem som såsom döda införts dit.

Då emellertid — såsom jag tidigare understrukit — hänsyn så långt möjligt

bör tagas till den avlidnes och hans närmaste anhörigas inställning, framstår

det som önskvärt, att ingrepp i första hand göres i sådana fall, då läkaren

hunnit få tillräckligt underlag för sitt bedömande av nämnda inställning.

Först om tillräckligt med biologiskt material icke kan erhållas på detta sätt,

bör ingrepp få göras även i de tall, då läkaren icke genom sin kännedom

om den avlidne eller hans anhöriga kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning

i saken. Vad jag sist sagt gäller alltså främst de fall, då ingrepp

ifrågasättes å den, vilken som död införts å sjukhuset. Skulle tillräckligt

material icke annorledes kunna erhållas, synes mig nämligen de humanitära

synpunkterna och angelägenheten av att hjälpa en sjuk människa få

väga över den omständigheten, att man icke hunnit utröna den avlidnes

eller de anhörigas önskemål.

I enlighet med vad jag sålunda förordat har inom inrikesdepartementet

upprättats förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt

material från avliden person, vilket förslag som bilaga torde få fogas

till protokollet i detta ärende. Jag övergår nu till att lämna en specialmotivering

till förslaget.

7. Specialmotivering

Lagens rubrik

M edicinalstyr elsen

Enligt styrelsen är det önskvärt, att lagens rubrik blir så kort som möjligt

och styrelsen föreslår därför rubriken »Lag om transplantation». Styrelsen

framhåller dock, att logiskt sett kan mot den valda rubriken anföras,

att lagen egentligen inte avser transplantation utan den förberedelse till

transplantation, som ligger i anskaffandet av därför erforderlig vävnad.

Denna invändning har dock enligt styrelsens uppfattning mindre tyngd än

önskemålet att finna en kort rubrik. I och för sig anser styrelsen dock hinder

ej föreligga att i rubriken använda den i själva lagtexten använda beskrivningen

av ifrågavarande förfarande, nämligen »tillvaratagande av biologiskt

material från avliden person».

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

25

Remissyttrandena

Hovrätten för övre Norrland och länsstyrelsen i Norrbottens län anser den

föreslagna rubriken vara vilseledande. Dessa instanser föreslår, att rubriken

ändras till lag angående tillvaratagande av biologiskt material från avliden.

Departementschefen

Såsom medicinalstyrelsen själv framhållit, är rubriken »Lag om transplantation»

icke fullt logisk, då med nämnda uttryck avses själva överförandet

av vävnader. Jag vill därför förorda, att lagen gives den visserligen

något längre men fullt adekvata benämningen »Lag om tillvaratagande av

vävnader och annat biologiskt material från avliden person».

1 §•

Medicinalstyrelsen

Styrelsen föreslår, att, då vid undervisningssjukhus eller lasarett behov

föreligger av biologiskt material för terapeutiskt ändamål, sådant material

skall få tillvaratagas från den som avlidit å sjukhuset eller som död införts

dit.

Tillvaratagande av transplantat skall dock i vissa fall ej få äga rum.

Sålunda föreslås, att tillvaratagande av biologiskt material ej får ske, om

det finnes anledning antaga, att behov av rättsmedicinsk undersökning

föreligger beträffande sådan del av kroppen, att resultatet av undersökningen

genom åtgärden skulle äventyras. Denna inskränkning anses av

medicinalstyrelsen motiverad av rättssäkerhetsskäl och man hänvisar därvid

till liknande bestämmelser i sjukhusstadgan. Styrelsen anser dock, att

hinder för sådant förfarande ej bör föreligga, om tillvaratagandet avser

kroppsdel eller sådant organ, att resultatet av den rättsmedicinska undersökningen

icke skulle äventyras genom åtgärden. Beträffande personer,

som avlidit å sjukhuset, torde vederbörande läkare inte ha några svårigheter

att avgöra, huruvida anledning finnes att verkställa rättsmedicinsk

förrättning. Det är för övrigt läkaren, fortsätter styrelsen, som jämlikt

23 § 1 mom. 15) sjukhusstadgan i första hand har att påkalla sådan förrättning.

I övriga fall erbjuder detta givetvis större svårigheter, varför

man måste räkna med att det förhållandevis ofta kommer att bli omöjligt

att utnyttja lagens möjligheter, åtminstone där snabbt ingrepp erfordras.

Vidare föreslår medicinalstyrelsen -— som redan nämnts — att tillvaratagande

av transplantat ej skall få ske, om anledning finnes antaga, att den

avlidne uttryckt önskan om att dylikt förfarande icke skall äga rum, eller om

det är sannolikt, att anhörig skulle göra invändning däremot. Ehuru läkarna

säkerligen även utan formlig föreskrift skulle respektera en avliden persons

uttalade önskan om att icke bli föremål för åtgärd enligt lagen, anser styrelsen

det likväl lämpligt, alt detta uttryckligen angives.

I detta sammanhang anför styrelsen också, att det torde vara tveksamt,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

om en person med rättslig verkan kan testamentera delar av sin kropp.

Därför kan det ifrågasättas, om icke i lagen även borde intagas en bestämmelse

som legaliserade ett dylikt förfogande. Då man emellertid torde

kunna utgå från att den avlidnes önskan i förevarande hänseende som

regel likväl kommer att respekteras av de efterlevande, har någon dylik

föreskrift icke upptagits i förslaget.

Endast material som är fritt från påvisbara sjukliga förändringar är

användbart för transplantation. Det finns dock enligt medicinalstyrelsens

uppfattning ej någon anledning att behandla detta i lagen.

Remissyttrandena

Sveriges läkarförbund anmärker mot att man i förslaget begränsat rätten

att tillvarataga transplantat till fall då behov härav finnes för terapeutiskt

ändamål. Förbundet framhåller.

Enligt läkarförbundets uppfattning har därigenom möjligheterna för ett

effektivt vetenskapligt arbete på ett olyckligt sätt försvårats. Förbundet

anser det motiverat att i lagen direkt utsäges, att transplantat för vetenskapligt

ändamål må förekomma (såsom fallet är exempelvis i Frankrike»,

enär vetenskapligt medicinskt arbete siktar till att förbättra redan kända terapeutiska

metoder eller till att finna nya.

Liknande uttalande bär gjorts av svenska läkaresällskapet.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anför, att uttrycket »biologiskt material» enligt

kommentaren avser kroppens vävnader och organ. Med tanke på den

betydelse som blodet i förevarande sammanhang måhända framdeles kommer

att få — exempelvis för framställningen av vissa derivat — anser sjukvårdsstyrelsen

det böra övervägas, huruvida icke blod från avliden person i

förevarande avseende borde likställas med vävnad.

Mot att begreppet »anhörig» icke närmare definierats bär anmärkningar

riktats av bl. a. länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län. Länsstyrelsen

i Norrbottens län anser, att kretsen av berörda personer är alltför vid.

Enligt länsstyrelsen bör man bland de anhöriga angiva vissa, som stått den

avlidne närmast, t. ex. föräldrar och make. Härigenom skulle näs en klarare

avgränsning av antalet personer, vilkas inställning till frågan bör inhämtas.

Domkapitlet i Uppsala ärkestift föreslår en närmare reglering av sättet

för inhämtande av de anhörigas medgivande samt förfarandet, då den avlidne

saknar anhöriga. I något yttrande påpekas att komplikationer kan

uppstå när de anhörigas meningar är delade.

Beträffande de av medicinalstyrelsen föreslagna inskränkande bestämmelserna

i fråga om rätten att göra ingrepp har, med hänsyn till eventuell

rättsmedicinsk undersökning, erinringar gjorts av bl. a. lärarkollegiet vid

karolinska mediko-kirurgiska institutet, länsstyrelsen i Norrbottens län

samt landsfogden i Västerbottens län. Lärarkollegiet vid karolinska me
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1958

diko-kirurgiska institutet framhåller sålunda, att i tillämpningsföreskrifter

till lagen bör upptagas bestämmelser om bl. a. i vilken utsträckning samråd

bör äga rum med vederbörande polismyndighet och rättsläkarstation, vilka

undersökningar som bör företagas å den döde i samband med ingreppet

m. m. Man måste taga i betraktande, att de läkare, som skall utföra de ifrågavarande

ingreppen, i regel saknar all rättsmedicinsk specialutbildning och

därför i många fall icke har förutsättningar att bedöma, i vad man dessa

ingrepp kan medföra risk att resultatet av en efterföljande rättsmedicinsk

obduktion äventyras. Därför bör enligt institutets mening exempelvis alla

fall av ifrågasatt mord eller dråp undantagas från ingrepp av det slag varom

här är fråga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.

Där fråga om rättsmedicinsk undersökning kan uppkomma, bör särskild

försiktighet iakttagas med dylika ingrepp å avlidens kropp. Enligt gällande

bestämmelser är det polischefen, som har att taga initiativ till sådan undersökning,

och det bör därför även vara han, som närmast har att bedöma,

om det avsedda förfarandet kan vidtagas utan risk att den polisiära undersökningen

av fallet äventyras. Länsstyrelsen anser det därför nödvändigt,

att lasarettsläkaren, innan ingrepp i dylikt fall vidtages, inhämtar vederbörande

polischefs medgivande.

Liknande synpunkter framföres av landsfogden i Västerbottens län.

I några yttranden berörs frågan hur dödsfallet skall ha konstaterats. Sålunda

anser länsstyrelsen i Jämtlands län, att i lagen bör införas bestämmelse

om att dödsfallet skall ha konstaterats av läkare. Länsstyrelsen anför härom.

Även om denna sak är självklar, borde man för att lugna allmänheten

ha medtagit den i direkt, kategorisk form. Däremot synes det knappast nödvändigt

att, såsom skett i vissa andra länder, föreskriva på vad sätt döden

skall fastställas eller fordra, att döden skall styrkas av två läkare.

Domkapitlet i Linköpings stift anser det vara önskvärt, att i lagen införes

närmare bestämmelser om hur dödens inträdande skall fastställas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att religiösa eller etiska betänkligheter

mot mottagande av transplantat från avlidna personer kan tänkas

förekomma hos en del patienter. Länsstyrelsen fortsätter.

I regel torde dessa själva ha tillfälle att i så fall avböja den planerade

operationen. Det kan dock tänkas att sådan person införes till sjukhus i medvetslöst

tillstånd och att omedelbar operation är nödvändig. Lämpligen borde

därför utsägas, att biologiskt material från avlidna personer ej må överföras

till person, som uttryckt önskan om att dylikt förfarande icke skall äga rum

eller som sannolikt icke skulle önska det.

Departementschefen

Syftet med att tillvarataga biologiskt material från avliden person är

— som jag tidigare anfört — att man därmed skall kunna bringa hjälp åt

sjuka människor. Denna grundläggande förutsättning anser jag höra komma

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungi. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

till klart uttryck i lagstiftningen genom att där utsäges, att materialet må

tillvaratagas för behandling av sjukdom eller kroppsskada. Att i denna ordning

— såsom föreslagits från läkarhåll — utvidga möjligheten att tillvaralaga

material till att avse även tillgodoseende av den vetenskapliga forskningen

kan jag ej tillstyrka. Bestämmelser härom har meddelats i 1932 års

kungörelse om överlämnande av lik till anatomisk institution och jag finner

icke anledning att i detta sammanhang närmare ingå på dessa bestämmelser.

Tillvaratagandet avser vävnader och annat biologiskt material. Detta

uttryck omfattar sålunda även olika organ i människokroppen. Jämväl blod

torde få hänföras dit. Överhuvudtaget bör det vara möjligt att tillvarataga allt

sådant material som kan komma till användning för att behandla sjukdom

eller kroppsskada. Givetvis bör endast sådant material tillvaratagas som

verkligen är användbart för transplantation och således fritt från sjukliga

förändringar. Någon uttrycklig bestämmelse härom i lagen kan dock icke

anses erforderlig.

Att materialet får tillvaratagas, innebär såväl att det får avskiljas från

kroppen som att det sedan får omhändertagas och användas för transplantation.

I enlighet med vad jag tidigare anfört bör rätten att göra ingrepp av

förevarande art få avse kroppen efter den som avlidit å sjukhus eller såsom

död införts dit.

När det sedan gäller de inskränkande bestämmelserna i fråga om rätten

att göra ingrepp, har jag tidigare behandlat frågan om beaktande av den

avlidnes och hans anhörigas önskemål och inställning. Därutöver krävs

emellertid ytterligare en inskränkning i rätten att utföra ifrågavarande ingrepp,

en inskränkning som är betingad av hänsyn till att behov stundom

föreligger av att vidtaga rättsmedicinsk undersökning. Om det finns anledning

antaga att behov av rättsmedicinsk undersökning föreligger och att

resultatet av undersökningen genom ett ingrepp för tillvaratagande av material

skulle äventyras, bör sådant ingrepp ej få göras. Det torde få ankomma

på vederbörande läkare att göra denna bedömning, men så snart det finns

anledning antaga att behov av rättsmedicinsk undersökning kan uppkomma,

hör läkaren före ingreppet söka samråd med polismyndigheten och rättsläkarstation.

Är det tveksamt, huruvida rättsmedicinsk undersökning kommer

att påkallas, bör ingrepp jämlikt ifrågavarande lag heller icke ske. Närmare

bestämmelser härom torde få meddelas i administrativ ordning.

Begreppet anhörig torde icke kräva någon närmare definition utan till

anhörig får — här liksom i andra sammanhang — räknas föräldrar, make,

vuxna barn och syskon samt den närmaste släkten.

Att i lagen införa några särskilda bestämmelser om på vilket sätt döden

skall ha konstaterats just i dessa fall, kan jag icke finna erforderligt.

Det torde få överlämnas åt läkarna att på sedvanligt sätt fastställa dödens

inträdande. Däremot vill jag förorda att — för att full klarhet därutinnan

såvitt möjligt skall erhållas -— i det protokoll över förrättningen, som jag

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958

anser bör föras, alltid skall intagas uppgift såväl om tidpunkten för dödsfallet

och dödsorsaken, såvitt detta går att utröna, som om den läkare som

konstaterat dödsfallet och på vad sätt detta skett. Jag återkommer strax

härtill.

Att i detta sammanhang närmare ingå på frågan om reglering av förutsättningarna

för mottagande av transplantat kan jag ej finna påkallat.

Någon särskild lagstiftning därom synes mig i varje fall icke erforderlig.

2 §.

Medicinalstyrelsen

Enligt medicinalstyrelsen skall ingrepp få göras på undervisningssjukhus

eller lasarett. Själva ingreppet skall enligt förslaget få utföras endast av

sådan läkare, som allsidigt kan bedöma, huruvida ett ingrepp är påkallat.

Rätten föreslås därför begränsad till överläkare och lasarettsläkare. Dessa

skall dock äga delegera sin befogenhet åt annan läkare, som är lämplig för

uppgiften.

Enligt förslaget skall den som bryter mot bestämmelserna i den föreslagna

lagen straffas med dagsböter, där förseelsen ej eljest är straffbelagd.

Remissyttrandena

Mot den föreslagna bestämningen av de sjukhus, vid vilka tillvaratagande

av transplantat skall få äga rum, har erinringar framförts av försvarets

sjukvårdsstyrelse, professor W. Bosseus, Stockholm, Sveriges läkarförbund

och svenska läkaresällskapet. Dessa instanser framhåller, att här ifrågavarande

ingrepp i händelse av krig bör få ske också vid försvarets sjukvårdsinrättningar.

Domkapitlet i Linköpings stift anser, att tillstånd till transplantationsingripande

under inga förhållanden bör få lämnas av annan än överläkare

och att denna befogenhet icke bör kunna av denne delegeras till annan

tjänsteman. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att av laglexten

bör klart framgå, att förrättning enligt lagen icke får av överläkare eller

lasarettsläkare uppdragas åt annan än tjänsteläkare.

De part em eu t scb ef en

Vad angår frågan å vilka sjukhus ingrepp av ifrågavarande slag skall

få företagas, ligger det i sakens natur, att ingrepp bör få ske å sådana

sjukbus, där behov av material kan uppstå och där läkare med erforderlig

kompetens för utförande av transplantationen finnes att tillgå. Med denna

utgångspunkt blir det då i första hand fråga om våra undervisningssjukhus

och större lasarett, de s. k. centrallasaretten. Men en sådan begränsning kan

stundom bli alltför snäv. Behov av att tillvarataga biologiskt material kan

föreligga även vid annat lasarett än centrallasarett, och under krigsförhål
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1958

landen kan behov av dylikt material förväntas uppkomma även på krigssjukhus

och beredskapssjukhus. För egen del anser jag, att den smidigaste

anpassningen till föreliggande behov och övriga förhållanden ernås, om det

överlämnas åt Kungl. Maj :t att närmare bestämma, å vilka sjukhus tillvaratagande

skall få ske. Jag förordar sålunda, att i lagen endast utsäges, att

vävnader och annat biologiskt material må tillvaratagas å sjukhus, som

Konungen bestämmer.

Det bör ankomma på överläkare eller lasarettsläkare att verkställa den

grannlaga prövningen, huruvida förutsättningarna för att ingrepp skall få

göras är för handen eller ej, och att fatta beslut om ingrepp. Däremot bör

det kunna uppdragas åt underordnad läkare att utföra själva ingreppet.

Att — • såsom medicinalstyrelsen föreslagit — i lagen intaga en särskild

straffbestämmelse kan jag icke finna erforderligt. Tillräckliga möjligheter

torde nämligen finnas att i annan ordning beivra överträdelse av bestämmelserna.

3 §•

Medicinalstyrelsen

Medicinalstyrelsen föreslår, att över förrättning, som avses i lagen, skall

föras protokoll, vari skall angivas tidpunkten för dödsfallet och dödsorsaken,

såvitt dessa kunnat utrönas, så ock vilken läkare som konstaterat dödsfallet.

I övrigt skall det ankomma på medicinalstyrelsen att meddela närmare

föreskrifter om vad protokoll som här avses skall innehålla.

Remissyttrandena

Kanslern för rikets universitet ifrågasätter, om ej i själva lagtexten bör

införas mera detaljerade bestämmelser om vad som skall iakttagas vid protokollföring

och dödsfallsattestering.

Departementschefen

Såsom jag redan antytt, anser jag i likhet med medicinalstyrelsen, att

särskilt protokoll bör föras över förrättning, som avses i förevarande lag.

Detta bör uttryckligen fastslås i lagen. Däri synes mig också böra angivas

de i detta sammanhang viktigaste uppgifterna, som skall inflyta i protokollet,

nämligen tidpunkten för dödsfallet och dödsorsaken, såvitt dessa

kunnat utrönas, samt vilken läkare som konstaterat dödsfallet. Vidare synes

mig i protokollet jämväl höra angivas på vad sätt dödsfallet konstaterats.

Även denna uppgift anser jag vara så betydelsefull att det bör i lag

fastslås, att i protokollet skall göras anteckning därom.

Utöver nu nämnda uppgifter bör i protokollet antecknas jämväl andra

betydelsefulla förhållanden. Föreskrifter härom liksom angående själva

protokollföringen torde få utfärdas i administrativ ordning.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1958

4 §.

31

Medicinalstyrelsen

Enligt medicinalstyrelsen bör de ytterligare föreskrifter, som må finnas

erforderliga för tillämpningen av lagen, meddelas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen ifrågasätter

därvid, om det ej i tillämpningsföreskrifterna bör angivas, på vad

sätt den avlidne skall visas tillbörlig pietet; kroppen bör exempelvis efter

svepningen ej uppvisa några synliga märken efter ingreppet.

Remissyttrandena

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet anför, att mycket

beror på huru de tillämpningsföreskrifter, som tydligen avses skola

utfärdas av medicinalstyrelsen, kommer att utformas. Dessa föreskrifter

bör icke, såsom det förefaller av lagförslagets ordalydelse, gälla endast de

protokoll, som skall föras över förrättningarna, utan överhuvud taget hur

lagen i olika fall skall tillämpas, såsom t. ex. i fråga om i vilka fall transplantationsmalerial

företrädesvis bör tagas och i vilka fall det icke bör

tagas, i vilken utsträckning samråd bör äga rum med vederbörande polismyndighet

och rättsläkarstation, vilka undersökningar som bör företagas

å den döde i samband med ingreppet m. in.

Medicinska fakulteten i Lund föreslår, att i tillämpningsföreskrifterna

intages bestämmelser om att den döda kroppen, efter det den svepts, cj bör

uppvisa några synliga märken efter ingreppen; då det gäller borttagande av

ögon efter döden, kan lämpligen föreskrivas att det borttagna ögat skall

ersättas med protes.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län föreslår vidare, att föreskrifter

utfärdas för att förhindra att sjukdomar överföres med transplantaten.

Departementschefen

Konungen, eller myndighet som Konungen bestämmer, bör äga utfärda

de närmare föreskrifter som erfordras för lagens tillämpning. I denna ordning

bör sålunda — i enlighet med vad jag tidigare anfört — bestämmas,

å vilka sjukhus ifrågavarande ingrepp skall få företagas samt i vilken utsträckning

samråd skall äga rum med polismyndighet och rättsläkarstation,

m. in. I tillämpningsföreskrifterna bör även upptagas bestämmelser om

vad som skall göras för att utplåna synliga märken efter ingreppen. Vidare

bör däri intagas närmare föreskrifter om protokollföringen. Även i andra

avseenden kan tillämpningsföreskrifter visa sig erforderliga.

8. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ifrågavarande, inom inrikesdepartementet upprättade förslag

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från

avliden person, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Birgit Strand

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

33

Bilaga

Förslag

till

Lag

om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material

från avliden person

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För behandling av sjukdom eller kroppsskada må vävnader och annat

biologiskt material tillvaratagas från kroppen efter den, vilken avlidit å

sjukhus eller såsom död införts dit.

Ingrepp, som i första stycket sägs, må dock ej företagas, därest den avlidne

eller nära anhörig till honom uttryckt önskan om att dylikt förfarande

ej skall äga rum eller anledning finnes att antaga, att förfarandet icke står

i överensstämmelse med den avlidnes eller nära anhörigs önskan. Ej heller

må sådant ingrepp företagas, därest anledning finnes att antaga, att behov

av rättsmedicinsk undersökning föreligger och att resultatet av undersökningen

genom ingreppet skulle äventyras.

2 §.

Ingrepp, som avses i 1 §, må företagas endast å sjukhus, som Konungen

bestämmer. Beslut om ingrepp skall fattas av överläkare eller lasarettsläkare

vid sjukhuset.

3 §.

Över förrättning jämlikt denna lag skall föras protokoll, vari skola angivas

tidpunkten för dödsfallet och dödsorsaken, såvitt dessa förhållanden

kunnat utrönas, så ock vilken läkare som konstaterat dödsfallet och på vad

sätt detta skett.

4 §•

Konungen, eller myndighet som Konungen bestämmer, äger meddela de

närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 23

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 december

1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 3 december 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, i statsrådet den 8 november 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om tillvaratagande

av vävnader och annat biologiskt material från avliden person.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av chefen för inrikesdepartementets rättsavdelning Carl G. Persson.

Lagrådet yttrade:

Med den föreslagna lagstiftningen avses att tillgodose ett viktigt humanitärt

intresse, och lagrådet har icke någon erinran mot införandet av lagfäst

rätt att för behandling av sjukdom eller kroppsskada tillvarataga biologiskt

material från avliden person. Beträffande innebörden av förslaget

finner lagrådet — med hänsyn till den lydelse som medicinalstyrelsens förslag

hade — angeläget framhålla, att befogenheten att tillvarataga dylikt

material enligt avfattningen av det till lagrådet remitterade förslaget icke är

inskränkt till de fall då behov föreligger för behandling på just det sjukhus

där den avlidnes kropp finnes.

Det har vid utarbetandet av förslaget eftersträvats att nå syftet utan att

gå emot den avlidnes och hans närmastes önskningar. Enligt lagrådets mening

kan det dock knappast i tillämpningen komma att gå till så som föredragande

departementschefen synes förutsätta i motiveringen till förslaget.

Det torde sålunda endast bli i sällsynta undantagsfall som läkaren före

dödsfallet får någon uppfattning om den intagnes eller hans anhörigas inställning.

Och efter dödsfallet torde det icke bli fråga om att särskilt efterhöra

de anhörigas mening.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1958

Även enligt lagrådets åsikt måste man utgå från att ändamålet motiverar,

att här ifrågavarande ingrepp få äga rum om ej särskilda omständigheter

tala däremot. Man kan också förmoda, att de efterlevande i allmänhet hysa

förståelse för behovet. Det oaktat har man skäl antaga, att deras omedelbara

önskan — om de i det aktuella fallet ställas inför frågan — ofta av

pietetsskäl skulle gå i den riktningen att något ingrepp ej bör äga rum. I

lagen synes man därför icke böra bygga alltför mycket på presumerad överensstämmelse

med de efterlevandes önskningar.

Lagrådet anser av dessa skäl, att undantagsbestämmelsen i 1 § andra

stycket första punkten bör jämkas. Härvid synes man kunna angiva, att

ingrepp ej må äga rum, om den avlidne eller nära anhörig uttalat sig däremot,

om ingreppet eljest kan antagas stå i strid med den avlidnes eller

hans närmastes tänkesätt eller om särskilda skäl äro mot åtgärden. Med

tänkesätt åsyftas här religiös eller etisk åskådning liksom vederbörandes

allmänna uppfattning i frågor som ha samband med döden. Särskilda skäl

mot åtgärden kunna föreligga, om dödsfallet kommit chockartat och de

närmaste ej hunnit se kroppen innan ingrepp skulle behöva ske för tillvaratagande

av materialet eller om anhörigs psykiska tillstånd är särskilt

labilt. Även om särskilda hänsyn göra sig gällande i fall som nu nämnts,

åsyftar lagrådet dock ej att ingrepp alltid måste underlåtas när den döde

omkommit vid trafikolycka eller annan olyckshändelse.

I redaktionellt hänseende vill lagrådet vidare förorda, att andra punkten

i 1 § andra stycket, vilken har en helt annan syftning än första punkten,

upptages som ett särskilt stycks.

Förslaget avser icke att reglera de fall då död kropp må användas för

utbildnings- eller forskningsändamål. Den kungörelse som gäller härom

skall alltjämt gälla. Det synes icke uteslutet, att därjämte den enskilde kan

bestämma att hans kropp må användas för dylika ändamål eller att efterlevande

kunna medge detta. Förslaget får ej uppfattas som om det innebure

någon inskränkning av de möjligheter som må finnas i detta avseende.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1958

Utdrag av protokollet över inrike sär end en, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 december

1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 9

december 1957 avgivna utlåtande över det den 8 november 1957 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt

material från avliden person och anför.

Lagrådet har icke haft någon annan erinran mot lagförslaget än att lagrådet

ansett undantagsbestämmelsen i 1 § andra stycket första punkten

böra jämkas. Mot den av lagrådet föreslagna lydelsen — vilken liksom det

remitterade förslaget bygger på antaganden i fråga om den avlidnes eller

hans närmastes inställning — har jag intet att invända, utan denna lydelse

torde helt stå i överensstämmelse med vad jag åsyftat med den i det remitterade

förslaget upptagna bestämmelsen. Vissa redaktionella jämkningar

har därjämte vidtagits i det till lagrådet remitterade förslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att förut omförmälda lagförslag måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Johnny Sköldvall

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 58

708793

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:113 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden a1 i texten
  2. 2LU 1958 A:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden person. s. 1 i texten