Sök i Ratio Lex

Med förslag till strålskyddslag m. m

141 sidor, varav 139 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 139 av 141 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:29, Med förslag till strålskyddslag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 är 1958

1

Nr 29

Ilungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till strålskyddslag

m. m.; given Stockholms slott den 13 december

1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) strålskyddslag; och

2) lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari

1949 (nr 1).

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen föreslås, att 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete

m. m. skall ersättas av en ny strålskyddslag. Lagförslaget bygger på

samma grundprinciper som den gällande lagen, d. v. s. tillståndstvång och

fortlöpande tillsyn, men tillståndstvånget har utvidgats och strålskyddsmyndighetens

befogenheter har förstärkts.

Tillstånd skall sålunda krävas för radiologiskt arbete, för innehav av röntgenutrustning

och andra apparater som är avsedda att utsända joniserande

strålning samt för handel med radioaktivt ämne och eljest vid införsel, förvärv,

överlåtelse och innehav av sådant ämne. Tillstånd enligt strålskyddslagen

erfordras dock ej för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen.

Lagförslaget upptar en anvisning om att generella tillstånd kan meddelas

för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller

företag.

Vad beträffar strålskyddsmyndighetens befogenheter har i lagförslaget

bl. a. införts möjlighet att förordna om förhandsbesiktning hos tillverkare,

försäljare och upplåtare, innan röntgenutrustning eller annan för radiologiskt

arbete avsedd anordning avlämnas för att tagas i bruk eller utställes

till försäljning m. in. Även i fråga om icke tillståndspliktiga anordningar,

som kan utsända joniserande strålning, äger strålskyddsmyndigheten meddela

föreskrifter om strålskydd och utöva tillsyn.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mcij.ts proposition nr 29 år 1958

Efter mönster av arbetarskyddslagen har i lagförslaget upptagits stadganden

om allmänna skyldigheter för tillståndshavare, personal, tillverkare

och försäljare in. fl. Vidare innehåller förslaget bestämmelser om läkarundersökning

av personal och anmälningsskyldighet vid misstanke om strålskada

in. m.

I propositionen föreslås jämväl en ändring i arbetarskyddslagen, varigenom

dess regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare blir

tillämpliga på skyddsarbete enligt strålskyddslagen.

De föreslagna lagarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1959.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

3

Förslag

till

Strålskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

Med radiologiskt arbete förstås i denna lag arbete med radioaktivt ämne,

arbete vari brukas röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd

att utsända joniserande strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av

atomenergi.

Med joniserande strålning avses i lagen strålning från radioaktivt ämne,

röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning.

Om tillstånd m. m.

2 §•

Radiologiskt arbete må ej bedrivas utan tillstånd av myndighet som

Konungen bestämmer (strålskgddsmgndigheten). Ej heller må någon utan

tillstånd av strålskyddsmyndigheten innehava röntgenutrustning eller annan

teknisk anordning avsedd att utsända joniserande strålning, idka handel

med radioaktivt ämne eller eljest till riket införa eller här förvärva, innehava

eller överlåta sådant ämne.

Tillstånd må meddelas för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar,

institutioner eller företag.

Avlider någon som innehar tillstånd enligt denna lag, vare tillståndet

likväl, såvitt angår rätt att innehava radioaktivt ämne eller röntgenutrustning

eller annan teknisk anordning, gällande för dödsboet intill tre månader

från dödsfallet.

Tillstånd enligt denna lag erfordras ej för vad som omfattas av tillstånd

enligt atomenergilagen.

3 §•

Strålskyddsmyndigheten äger i anledning av ansökan om tillstånd enligt

denna lag eller när det eljest finnes påkallat verkställa besiktning av lokal,

som är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt

ämne, så ock av utrymmen i närheten därav.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten

äger förordna, att röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt

ämne, skall hos tillverkare, försäljare eller upplåtare besiktigas innan

den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning

eller i reklamsyfte.

4 §•

Meddelas tillstånd till radiologiskt arbete för annan än enskild person

som själv skall förestå verksamheten, skall för denna finnas av strålskyddsmyndigheten

godkänd föreståndare och, om myndigheten finner skäl

därtill, godkänd ersättare för honom. Godkännande må meddelas för viss

grupp av befattningshavare eller för personer med viss utbildning.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl handel med och innehav

av radioaktivt ämne.

5 §•

Vid meddelande av tillstånd skall strålskyddsmyndigheten stadga de villkor

och övriga föreskrifter som finnas erforderliga ur strålskyddssynpunkt.

Myndigheten må ock senare, när det finnes påkallat, stadga nya eller ändrade

villkor eller föreskrifter.

Meddelas tillstånd enligt 2 § andra stycket, äger strålskyddsmyndigheten

föreskriva skyldighet att göra anmälan om förvärv av anordning eller ämne

som avses med tillståndet.

När tillstånd beviljats enligt atomenergilagen, äger strålskyddsmyndigheten

meddela de särskilda föreskrifter som, utöver de för tillståndet gällande

villkoren, erfordras för strålskyddet. Avser tillståndet anläggning

som i nämnda lag sägs, skall dock fråga om föreskrift, som angår annat

än den normala driften eller som kan i avsevärd mån påverka utformningen

av eller driften vid anläggningen, underställas Konungens prövning.

6 §•

Ej må någon som innehar tillstånd enligt denna lag utan strålskyddsmyndighetens

medgivande bruka annan lokal eller i 2 § avsedd anordning,

annat radioaktivt ämne eller större mängd av sådant ämne än som angivits

i tillståndet eller väsentligt ändrad lokal eller anordning eller eljest utnyttja

tillståndet på annat sätt, i större omfattning eller under andra förhållanden

än tillståndet avser.

Den som innehar tillstånd enligt atomenergilagen må ej heller utan

strålskyddsmyndighetens medgivande vidtaga ändring med avseende å förhållande,

varom myndigheten meddelat föreskrift enligt 5 § tredje stycket.

7 §•

Tillstånd eller godkännande som meddelats enligt denna lag må återkallas,

om föreskrift avseende strålskyddet icke iakttagits eller om det eljest

finnes påkallat ur strålskyddssynpunkt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

8 §•

Upphör någon att innehava eller använda radioaktivt ämne som avses med

tillstånd enligt denna lag, skall han genast göra anmälan därom till strålskyddsmyndigheten.

Sådan anmälan skall ock utan uppskov och senast

inom tre månader göras, då någon i annat fall upphör att bedriva verksamhet

eller innehava anordning som avses med tillstånd enligt denna lag.

Avlider någon som innehar tillstånd enligt denna lag, skall den som har

boet i sin vård skyndsamt anmäla dödsfallet till strålskyddsmyndigheten.

Anmälan till strålskyddsmyndigheten skall ock ofördröjligen göras, om

radioaktivt ämne stulits eller eljest förkommit. Skyldigheten åvilar föreståndaren,

om sådan finnes.

9 §•

I fråga om annan teknisk anordning, som kan alstra joniserande strålning,

än ovan sägs äger strålskyddsmyndigheten verkställa besiktning samt

meddela föreskrifter till skydd mot strålningen och ålägga innehavaren att

vidtaga de åtgärder som erfordras för detta ändamål.

Allmänna skyldigheter för tillståndshavare m. fl.

10 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete är pliktig att, under särskilt beaktande

av vad som stadgas i denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter,

iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden

under vilka det bedrives samt däri sysselsatta personers yrkesvana och

övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan göras för att förebygga

skador av strålningen. Sådan skyldighet åvilar jämväl föreståndare, såvitt

fråga är om åtgärd som han äger vidtaga.

Envar som är sysselsatt i radiologiskt arbete är pliktig att använda förefintliga

strålskyddsanordningar, noga följa i denna lag och med stöd därav

meddelade föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i

vad på honom ankommer, medverka till förekommande av skador av strålningen.

Vad i denna paragraf stadgas med avseende å radiologiskt arbete skall

i tillämpliga delar gälla handel med och innehav av radioaktivt ämne.

11 §•

Tillverkare och försäljare av röntgenutrustning eller annan teknisk anordning

som kan alstra joniserande strålning samt den som upplåter sådan

anordning till begagnande skola tillse, att anordningen, när den avlämnas

för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i

reklamsyfte, är försedd med nödig strålskyddsutrustning och även i övrigt

erbjuder betryggande säkerhet mot skada genom strålningen, så ock tillhandahålla

för installation av anordningen och för dess drift erforderliga

anvisningar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning som

avses i första stycket, skall han vid installationen tillse, att föreskrivna strålskyddsanordningar

uppsättas och övriga föreskrifter för installationen iakttagas.

Läkarundersökning m. m.

12 §.

Till radiologiskt arbete må ej utan strålskyddsmyndighetens medgivande

användas någon som icke fyllt aderton år eller som ej vid läkarundersökning

befunnits fri från sjuklighet eller svaghet, vilken kan anses göra

honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran.

Den som användes till radiologiskt arbete skall enligt strålskyddsmyndighetens

bestämmande undergå periodisk läkarundersökning; myndigheten

äger föreskriva att den som icke iakttager vad sålunda bestämts icke vidare

må användas till radiologiskt arbete.

Företer någon, som användes till radiologiskt arbete eller som eljest på

grund av sitt arbete kan hava varit utsatt för joniserande strålning, tecken

på skada som kan misstänkas vara föranledd av sådan strålning, skall han

genom arbetsgivarens eller, om föreståndare finnes, dennes försorg ofördröjligen

underkastas läkarundersökning.

13 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete eller arbete med anordning som

avses i 9 § eller innehar radioaktivt ämne skall, om anledning förekommer

att misstänka att någon härigenom tillfogats skada av joniserande strålning,

ofördröjligen anmäla förhållandet till strålskyddsmyndigheten. Finnes

föreståndare, skall skyldigheten i stället åvila honom.

Tillsyn

14 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter

utövas av strålskyddsmyndigheten samt, under dess överinseende

och ledning, av tillsynsmän.

15 §.

Tillsynsman äger verkställa besiktning enligt vad i 3 och 9 §§ är stadgat

om strålskyddsmyndigheten.

Ej må tillsynsman utan synnerliga skäl förvägras att i samband med

besiktning följa verksambeten vid anläggning, där radiologiskt arbete bedrives

eller radioaktivt ämne förvaras, eller vid anordning som avses i 9 §.

När det finnes påkallat äger tillsynsman fordra, att prov och undersökningar

verkställas för kontroll av att meddelade skyddsföreskrifter iakttagas

och att jämväl i övrigt goda strålskyddsförhållanden råda.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

16 §.

Finner tillsynsman att i visst fall behov av särskild skyddsföreskrift föreligger,

äger han själv förordna därom, såframt föreskriften icke medför

större kostnad eller olägenhet.

17 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne eller

anordning som avses i 9 §, så ock hans personal är skyldig att på anfordran

lämna strålskyddsmyndigheten och tillsynsman de upplysningar som erfordras

för tillsynen.

18 §.

När särskilda omständigheter påkalla det, äger strålskyddsmyndigheten

förordna, att anläggning eller anordning som avses i denna lag ej vidare må

användas förrän åtgärd, som i anledning av besiktning eller eljest föreskrivits,

blivit vidtagen eller att radioaktivt ämne jämte strålskyddsanordning,

vari det förvaras, skall i avvaktan på sådan åtgärd omhändertagas.

Strålskyddsmyndigheten må ock till förebyggande av att anläggning eller

anordning brukas olovligen låta genom polismyndighetens försorg försegla

anläggningen eller anordningen.

19 §.

Åsidosätter installatör vad i 11 § andra stycket sägs, äger strålskyddsmyndigheten

meddela honom därav påkallad föreskrift med avseende å installationsarbete

eller förbud att vidare utföra sådant arbete.

20 §.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt 15 § tredje stycket eller 17 §

åligger honom, äger strålskyddsmyndigheten förelägga lämpligt vite.

21 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller

med stöd därav meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid tillsynen

eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses i denna lag,

må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit

känd för honom, och må ej heller, om det icke kan anses påkallat i tjänstens

intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande eller omständighet av

personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

Transport och transitering m. m.

22 §.

Om transport, tullbehandling och transitering av radioaktivt ämne för

ordnar Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Har radioaktivt ämne anmälts till tullklarering av någon som ej är berättigad

att införa varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta

varan till någon, som är berättigad att införa den, eller ock åter utföra varan.

Överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter anmälningen till

tullklarering eller inom den längre tid som generaltullstyrelsen bestämmer,

tillfaller varan kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Med varan skall

förfaras enligt vad som är stadgat om radioaktivt ämne som förverkas

jämlikt denna lag.

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

1 mom. Med dagsböter eller fängelse straffes

1. den som olovligen bedriver radiologiskt arbete eller obehörigen inför

eller söker införa radioaktivt ämne eller som eljest bryter mot vad i 2, 4

eller 6 § sägs;

2. den som åsidosätter med stöd av 5 eller 16 § givna villkor eller andra

föreskrifter;

3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse åläggande, föreskrift

eller förbud som meddelats med stöd av 9 §, 18 § första stycket eller 19 §;

4. den som i ansökan eller anmälan eller eljest angående omständighet,

varom det enligt denna lag eller med stöd därav meddelad föreskrift åligger

honom att lämna upplysning, uppsåtligen lämnar oriktig eller ofullständig

uppgift; och

5. den som bryter mot vad i 21 § sägs.

2 mom. Med dagsböter straffes

1. den som försummar att göra anmälan varom i 8 eller 13 § sägs;

2. den som använder någon till radiologiskt arbete i strid mot 12 § första

stycket eller föreskrift som meddelats med stöd av 12 § andra stycket; och

3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 12 § tredje

stycket stadgas.

24 §.

Har någon, som är sysselsatt i radiologiskt arbete eller eljest i arbete hos

den som innehar radioaktivt ämne eller i arbete vari nyttjas anordning som

avses i 9 §, olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk

strålskyddsanordning eller ock underlåtit att använda föreskriven sådan

anordning eller eljest, i annat fall än i 23 § sägs, åsidosatt av strålskyddsmyndigheten

eller tillsynsman meddelad skyddsföreskrift, straffes med

böter, högst trehundra kronor.

25 §.

Straff enligt denna lag må ej ådömas, om gärningen skett av oaktsamhet

som var ringa.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Till straff enligt denna lag må ej dömas för gärning, som är särskilt belagd

med straff i allmänna strafflagen.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen i radiologiskt arbete eller införes eller

söker någon obehörigen till riket införa eller innehar någon här olovligen

sådant ämne, må detta jämte strålskyddsanordning, vari det förvaras, förklaras

förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Finnes ämnet

ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Anordning, som är avsedd att utsända joniserande strålning och som

olovligen brukats i radiologiskt arbete eller olovligen innehaves, må ock

förklaras förverkad till kronan, när särskilda skäl äro därtill.

Med förverkad egendom skall förfaras på sätt strålskyddsmyndigheten

bestämmer.

27 §.

Påträffar tulltjänsteman egendom, som skäligen kan antagas vara förverkad

enligt 26 §, skall han taga egendomen i beslag.

I övrigt gäller om beslag vad därom finnes särskilt stadgat.

Om verkställt beslag skall anmälan ofördröjligen göras till strålskyddsmyndigheten,

som har att meddela erforderliga föreskrifter om förvaring

av det som tagits i beslag.

28 §.

Brott som avses i 23 § 1 mom. 1—4 och 2 mom. eller i 24 § må ej åtalas av

allmän åklagare, med mindre strålskyddsmyndigheten anmäler det till åtal.

Brott som avses i 23 § 1 mom. 5 må åtalas av allmän åklagare allenast

efter angivelse av målsägande.

Särskilda bestämmelser

29 §.

Över tillsynsmans beslut enligt 16 § må klagan föras hos strålskyddsmyndigheten

inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. När

synnerliga skäl äro därtill, äger tillsynsman förordna att beslutet skall

omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Över beslut av strålskyddsmyndigheten enligt denna lag må klagan föras

hos Konungen genom besvär.

Strålskyddsmyndigheten äger förordna, att villkor, åläggande, föreskrift,

förbud eller återkallelse av tillstånd eller godkännande som meddelas med

stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 § skall omedelbart lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

30 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten

äger föreskriva, att radioaktivt ämne eller röntgenutrustning eller annan

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, skall undantagas

från tillämpningen av denna lag eller vissa bestämmelser i lagen.

31 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av strålskyddsmyndigheten.

Enligt Konungens bestämmande må strålskyddsmyndigheten utse myndighet

eller sakkunnig att beträffande vissa slag av ärenden besluta å strålskyddsmyndighetens

vägnar ävensom att för särskilt fall handhava tillsynen

enligt vad om tillsynsman är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, dock att dessförinnan må med

tillämpning av nya lagen meddelas föreskrift eller beslut som har avseende

å tiden efter ikraftträdandet.

Genom denna lag upphäves lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å

radiologiskt arbete m. m.

Utan hinder av vad nu sagts behåller tillstånd, åläggande, föreskrift eller

förbud som meddelats med stöd av äldre lag sin giltighet jämväl efter nya

lagens ikraftträdande, där ej Konungen eller strålskyddsmyndigheten annorlunda

förordnar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

11

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1)

Härigenom förordnas, att 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4 §•

(Föreslagen lydelse)

Å jordbruk---—--till skogsarbete.

I avseende-------arbetsgivarens familj.

I fråga om arbete, som avses i lagen

om tillsyn å radiologiskt arbete

m. ni., skall förevarande lag äga tilllämpning

allenast i vad den angår

skydd mot annan skada än sådan,

som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar

eller radioaktivt ämne.

Vad i 2—5 samt 7—10 kap. stadgas

skall i fråga om arbete, som är

underkastat tillsyn enligt strålskyddslagen,

äga tillämpning allenast

i vad angår skydd mot annan

skada än sådan, som orsakas av

joniserande strålning.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1959.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

20 september 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Hansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om ng strålskyddslagstiftning

m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Sedan 1941 finnes i vårt land en särskild lag om tillsyn å radiologiskt

arbete in. m. Lagens syfte är att åstadkomma största möjliga trygghet mot

strålningsskador. Tillsynen utövas under medicinalstyrelsens överinseende

och ledning av radiofysiska institutionen vid karolinska sjukhuset.

Efter tillkomsten av nämnda lag har den tekniska utvecklingen på ifrågavarande

område förlöpt mycket snabbt, särskilt med avseende på utvinning

av atomenergi och användning av radioaktiva ämnen. Tillsynsverksamheten

har också undergått en stark ökning, beroende på att strålningsalstrande

apparater och ämnen i allt större utsträckning kommit till användning

inom forskning, undervisning, sjukvård och teknik.

Med hänsyn till berörda utveckling och de problem som uppstått i samband

därmed tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den

1 november 1951 särskilda sakkunniga för att verkställa en allsidig översyn

av såväl de organisatoriska förhållandena som gällande lagbestämmelser

på området. De sakkunniga1 — 1951 års strålskyddskommitté — har i

oktober 1956 avlämnat betänkande i ämnet (SOU 1956: 38). Betänkandet

innehåller bl. a. ett förslag till lag om skydd mot skada i följd av joniserande

strålning m. in. (strålskyddslag). Förslaget bygger på samma

grundprinciper som den gällande lagen med tillståndstvång för bedrivande

av radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne samt fortlöpande

kontroll av anläggningar, som omfattas av tillståndsskyldigheteri.

1 F. d. landshövdingen Malte Jacobsson, ordförande, professorn vid karolinska institutet Rolf

Sievert, lasarettsläkaren C.-G. Sundberg, docenten vid tekniska högskolan Sigvard Eklund och

förste strålskyddsinspektören vid radiofysiska institutionen Matts Helde.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

Tillståndstvånget har emellertid i förslaget utsträckts till att avse jämväl

handel med radioaktiva ämnen samt införsel, förvärv och överlåtelse av

sådant ämne. Strålskyddsinyndigheten föreslås få större befogenheter än

tidigare att anpassa skyddsföreskrifter och kontrollåtgärder efter strålningsförhållandena

i de enskilda fallen. En samordning med 1956 års atomenergilagstiftning

har vidare eftersträvats. Betänkandet är såvitt avser lagstiftningsfrågorna

enhälligt.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

som överlämnat yttranden av styrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik

och radioterapi, arbetarskyddsstyrelsen, direktionen för karolinska

sjukhuset, som bifogat yttranden av professorerna R. Sievert,

E. Lindgren, K. Lindblom och S. Hultberg, kanslern för rikets universitet

-— som överlämnat yttranden av de större akademiska konsistorierna

i Uppsala och Lund samt de medicinska och matematisk-naturvetenskapliga

fakulteterna därstädes, det större akademiska konsistoriet i Göteborg

och den medicinska fakulteten därstädes, lärarkollegiet vid karolinska institutet

samt lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och

Malmö — överstyrelsen för de tekniska högskolorna, efter hörande av kollegienäinnderna

vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska

högskola, fiskeristyrelsen, efter hörande av vattenvårdsnämnden,

byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd,

generaltullstyrelsen, som bifogat yttrande av tulldirektionen i Stockholm,

generalpoststyrelsen, statens organisationsnämnd, riksförsäkringsanstalten,

atomkommittén — som överlämnat yttranden från institutionen för fysikalisk

kemi vid tekniska högskolan i Stockholm, Gustaf Werners institut

för kärnlcemi och vetenskapsakademiens forskningsinstitut för fysik — försvarets

forskningsanstalt, statens medicinska forskningsråd, efter hörande

av försvarsmedicinska nämnden, statens naturvetenskapliga forskningsråd,

kommerskollegium — som bifogat yttranden av handelskamrarna i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Gävle, Sveriges industriförbund samt Sveriges

varvsindustriförening — hovrätten över Skåne och Blekinge, riksåklagarämbetet,

delegationen för atomenergifrågor samt kommittén för karolinska

sjukhusets fortsatta utbyggande. Vid arbetarskyddsstyrelsens yttrande har

fogats en sammanställning av yttranden från samtliga yrkesinspektörer.

Vidare har följande sammanslutningar avgivit yttranden, nämligen styrelsen

för Konung Gustaf V:s jubileumsfond, som överlämnat yttrande av

forskningsnämnden vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik, Sveriges läkarförbund,

efter hörande av Svenska radiologförbundet och Svenska laboratorieläkarföreningen,

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund

gemensamt, Svensk sjuksköterskeförening, Aktiebolaget Atomenergi,

Sveriges sjukhus- och hälsofysikers förbund, Svenska elektriska

kommissionen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska läkaresällskapet,

som överlämnat yttrande av sällskapets sektion för klinisk kemi,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, som

bifogat yttrande av Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund, samt

Svenska arbetsgivareföreningen.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga förevarande

ärende rörande ny strålskyddslag och vill då, innan jag går in på själva

lagstiftningsfrågan, lämna en allmän översikt över vad som för närvarande

är känt om joniserande strålning och dess verkningar samt om strålrisker

och strålskydd, översikten grundar sig på den fylligare redogörelsen i betänkandet.

II. Allmänt om joniserande strålning

A. Olika slag av joniserande strålning

Den strålning, som det här är fråga om, brukar benämnas joniserande

strålning. Gemensamt för de strålslag som innefattas under denna benämning

är strålarnas förmåga att på sin väg genom materia frigöra elektriska

laddningar. Joniserande strålning kan framställas på konstlad väg men

förekommer också i naturen dels från världsrymden in mot jorden, s. k.

kosmisk strålning, dels från radioaktiva ämnen i jordskorpan.

De f. n. kända slagen av joniserande strålning är elektromagnetisk, såsom

röntgen- och gammastrålning, samt partikelstrålning, såsom elektronstrålning,

jonstrålning och neutronstrålning. En utförlig redogörelse för

de olika slagen av strålning, dess uppkomst och natur, lämnas i betänkandet

s. 29—33. Här må endast nämnas följande.

Röntgenstrålning uppstår då snabba, elektriskt laddade partiklar, vanligen

elektroner, bromsas upp i någon materia, t. ex. anoden i ett röntgenrör.

Röntgenstrålning kan uppstå även i apparater som icke är avsedda

för framställning av röntgenstrålar, exempelvis likriktarrör, radiosändarrör,

elektronmikroskop och televisionsmottagare.

Röntgenstrålar är av samma natur som värmestrålning och vanligt ljus

men har mycket kortare våglängd. De förmår med lätthet genomtränga

ämnen, vilka är helt ogenomträngliga för det vanliga ljuset, och deras genomträngningsförmåga,

hårdhet, ökar med stigande elektrisk spänning på

röntgenröret.

Vid spänningar högre än cirka 5 kV (1 kilovolt = 1 000 volt) alstras en

röntgenstrålning, som har så kraftig genomträngningsförmåga, att skyddsåtgärder

som regel erfordras för dem som arbetar med den. Skyddet åstadkommes

vanligen genom att strålningen avskärmas med hjälp av något

material med stor absorptionsförmåga, exempelvis bly.

Gamma-strålar (''/-strålar) är av samma natur som röntgenstrålar. Skillnaden

ligger huvudsakligen i deras ursprung: de uppstår vid radioaktiva

processer, dvs. i atomkärnor som undergår spontana omvandlingar. Atomslag

som uppvisar dylik instabilitet säges vara radioaktiva.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

De i naturen förekommande grundämnena består till stor del av en

blandning av flera stabila isotoper. Med isotop avses ämne med samma

kemiska egenskaper som ett grundämne men olika atomvikt. På konstgjord

väg kan man framställa isotoper, som icke förekommer i naturen. Deras

kärnor får därvid en uppbyggnad som icke är stabil, och de sönderfaller

efter en längre eller kortare tid på så sätt att energirika partiklar (a-strålning,

^-strålning) utslungas, varjämte i ett stort antal fall även ^-strålning

utsändes. Sedan kärnan sålunda frigjort sig från energi, blir den slutligen

stabil och avger icke längre strålning.

Elektronstrålar kan erhållas med liknande apparater som används för

framställning av röntgenstrålar. Man låter härvid elektronstrålen gå ut ur

röret genom något lämpligt »fönster», i stället för att den bromsas upp

i en anod.

Benämningen ^-strålning användes för sådan elektronstrålning, som

uppstår vid radioaktiva processer. /3-strålning avgives av åtskilliga av de i

naturen förekommande och flertalet av de konstgjorda radioaktiva ämnena.

Elektronstrålning har avsevärt mindre genomträngningsförmåga än röntgenstrålning

eller ^-strålning med motsvarande energi. Den hårdaste ^-strålningen

från de vanligaste radioaktiva isotoperna når icke djupare än några

millimeter i vävnad eller några meter i luft. Mycket energirik elektronstrålning,

som kan erhållas från vissa apparater, kan dock tränga in åtskilliga

centimeter i vävnad.

Jonstrålning kan på konstlad väg erhållas genom att joner, dvs. elektriskt

laddade partiklar, accelereras i speciella apparater, exempelvis s. k.

linjäracceleratorer eller cyklotroner. Dessa jonstrålar används huvudsakligen

för kärnfysikaliska experiment samt för framställning av radioaktiva

isotoper.

a-strålning är den jonstrålning (bestående av heliumatomkärnor) som

erhålles från tunga radioaktiva isotoper, särskilt sådana tillhörande radium-,

torium- och actiniumserierna. Den absorberas mycket snabbt i materia

och förmår icke genomtränga mer än några centimeter luft.

Neutronstrålning kan erhållas då lämpliga ämnen utsätts för jonstrålar

med hög energi. Neutronstrålning erhålles också i atomreaktorer, där kedjereaktioner

ger upphov till utomordentligt intensiva neutronflöden. Neutronflödet

i en reaktor kan användas för framställning av radioaktiva isotoper.

Den joniserande strålningen kan med skilda metoder mätas i den vid

internationella radiologkongresser fastställda enheten för strålmängder,

röntgenenheten (r).1 Det är sålunda möjligt att bestämma den stråldos en

strålkälla avger eller viss materia mottagit.

1 1 r motsvarar ungefär 2 miljarder joniserade atomer per kubikcentimeter luft.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 29 år 1958

B. Den joniserande strålningens biologiska verkningar

Då levande celler utsattes för joniserande strålning uppstår förändringar

bl. a. beträffande delningsförmåga och ämnesomsättning tillika med typiska

förändringar i cellens struktur.

De senaste årens strålningsbiologiska forskning har visat, dels att den

biologiska verkan är beroende av strålningens art, vilket kan ha till följd

att strålverkan blir olika även om man rent fysikaliskt mäter samma stråldos,

dels att det synes möjligt att påverka levande organismers strålkänslighet

genom att tillföra vissa »skyddsubstanser».

Den biologiska verkan av strålningen blir iakttagbar först efter en viss

latenstid, som oftast är kortare ju större stråldosen har varit. Dessutom

visar sig strålningen ha en kumulativ verkan, dvs. verkningarna av upprepade

bestrålningar adderar sig i viss män till varandra, t. o. in. om bestrålningarna

är gjorda med mycket stora tidsmellanrum. Sålunda synes

bestrålningen medföra cellförändringar, som ännu efter lång tid icke helt

återställts. Med undantag för genetiska verkningar är kumulationen emellertid

icke fullständig. Samma stråldos ger i regel mindre verkan om den

har utportionerats över en längre tid än om den har givits såsom en engångsbestrålning.

Orsaken härtill är att den bestrålade vävnaden har en

förmåga till återhämtning.

Strålkänsligheten hos olika celler och organ varierar avsevärt. Den är

störst för lymfkörtelsystemet, benmärgen samt vissa slag av vita blodkroppar.

Därnäst kommer könskörtlar, spottkörtlar samt hud och slemhinnor.

Bindvävceller, muskelceller och nervceller är föga känsliga för strålning.

Strålningens inverkan på huden är välkänd sedan röntgen- och radiumterapiens

begynnelse. Vid doser varierande mellan ett par hundra r-enheter

och ungefär 1 000 r beroende av strålningens hårdhet ger röntgen- och

^-strålning vid engångsbestrålning håravfall, hudrodnad och senare svag

brunpigmentering. Den ungefärliga latenstiden är ett par veckor. Större

doser ger med allt kortare latenstid reaktioner alltifrån kraftig rodnad och

pigmentering upp till blåsbildning, vätskeavsöndring och svårläkta, öppna

sår. De svåraste hudskadorna är ofta omöjliga att bringa till varaktig läkning.

Såsom redan nämnts tillhör blodet och de blodbildande organen, bl. a.

benmärgen, de mest strålkänsliga av människokroppens organ. Som viktigaste

biologiska indikator vid bestrålning med små doser använder man

därför blodbilden, dvs. blodets absoluta och relativa halt av olika typer av

blodkroppar.

De viktigaste förändringarna i blodbilden efter bestrålning består i att det

totala antalet vita blodkroppar per volymsenhet blod på längre sikt minskar

samt att det relativa antalet av vissa speciella typer av vita blodkroppar

ändras. Även vissa typer av leukemier (»blodkräfta») synes kunna fram
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

kallas av strålningen. Vid kraftig bestrålning under längre tid minskar även

det totala antalet röda blodkroppar.

Bestrålning av könskörtlarna medför i regel temporär sterilitet vid doser

mellan 200—400 r. Ökas dosen med ytterligare ett par hundra r-enheter

måste man räkna med att steriliteten kan bli permanent. Även vid bestrålning

med strålkällor utanför kroppen kan således, särskilt när det gäller

män, en steriliseringsdos erhållas utan att någon hudreaktion kan iakttagas.

I dessa fall förutsättes att bestrålningen är lokal; vid allmänbestrålning

blir övriga strålskadeverkningar katastrofala innan en steriliseringsdos

uppnåtts.

Den joniserande strålningens genetiska verkningar är av stor betydelse

och har särskilt under senare år tilldragit sig växande intresse. Vid bestrålning

av en cell uppstår skador på kromosomerna. Emedan kromosomerna

är bärare av arvsanlagen, generna, kan en kromosomskada förändra egenskaperna

ej blott hos den bestrålade cellen utan även hos de nya celler, som

denna ger upphov till. Kromosomskador i en cell, som icke deltar i bildandet

av en ny individ, kan tänkas resultera i sjukliga förändringar av det

organ, i vilket cellen ingår. Den joniserande strålningens förmåga att under

vissa betingelser framkalla cancer kan exempelvis bero på dylika verkningar.

Om kromosomskadan inträffar i en könscell, som senare ger upphov

till en ny individ, blir denna bärare av nya arvsanlag, vilka i en kommande

generation kan resultera i en i något avseende förändrad individ. Dylika

ändringar av arvsanlagen, mutationer, uppstår också på grund av spontana

kromosomförändringar, ehuru även härvid en yttre påverkan ofta kan spåras,

t. ex. i form av jonisation härrörande från den i naturen normalt förekommande

strålningen eller genom kemisk påverkan.

Ledande genetiker anser, att en ökning av bestrålningen på större befolkningsskikt

med redan så små totaldoser som några tiotal r före och under

de fruktsamma åren kan beräknas i framtiden komma att bidraga till en

försämring av det allmänna hälsotillståndet genom ökad förekomst av

allergier, anemier, ämnesomsättningsrubbningar och störningar i de endokrina

funktionerna.

Det är på grund av höga stråldoser, vilkas verkningar vävnadernas egen

läknings- eller återhämtningsförmåga icke förmår hejda, som de påtagliga

skadorna snabbt infinner sig. Dessa skador har skapat respekt för högdosbestrålningarna.

När sådana skador numera uppträder, är de därför

som regel lokalt begränsade och av olycksfallskaraktär. Vanligen har

någon mindre lätt iakttagbar, föga omfattande eller endast sporadiskt uppträdande

teknisk defekt blivit förbisedd eller den skadade tillfälligt slappnat

i uppmärksamheten på någon punkt. Bristande kunskaper om strål2

— Bibelng till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

verkningarna har dock även på senare tid förekommit såsom orsak till svåra

lokala skador.

Strålskyddsverksamhetens huvudsakliga insatser göres emellertid på lågdosområdet.

Upprepade små stråldoser kan, ehuru inga synliga förändringar

såsom hudrodnad uppkommit, ge upphov till allvarliga inre skador. De individuella

symptomen är ofta diffusa (trötthet, kanske huvudvärk, ökad

mottaglighet för infektioner etc.). Det enda objektivt fastställbara kriteriet

är förskjutningar i blodbilden men också denna är underkastad svängningar,

beroende på andra faktorer.

I följande tabell lämnas en översikt av vissa biologiska strålverkningar vid

olika dagsdoser.

Dos per dag i r-enheter

Strålning eller biologisk effekt

0,0001..............

Kosmisk strålning vid havsytan. Ingen påvisbar strålverkan.

0,001...............

Strålning på grund av den normala halten av radioaktiva sub- stanser i naturen; kosmisk strålning på cirka 4 000 m höjd.

Verkningar på olika biologiska objekt upprepade gånger kon- staterade.

0,01................

Vid allmänbestrålning blodförändringar sannolika efter avse- värd tid.

0,1.................

Ett flertal biologiska verkningar konstaterade. Vid allmänbe- strålning blodförändringar efter relativt kort tid.

1..................

Iakttagbar hudförändring (håravfall) först efter mycket lång tid.

10..................

Vid allmänbestrålning kan redan efter några dagars bestrålning

allvarliga skador uppstå.

100..................

Bestrålning under en dag förorsakar vid lokal bestrålning nätt

och jämnt synlig hudreaktion. Håravfall med cirka en må- nads latenstid. En dags allmänbestrålning med 400 r ger cirka

50 procent dödlighet.

1 000 ..................

En bestrålningsdag förorsakar vid lokal bestrålning hudreak- tion med rodnad och senare pigmentering (latenstid cirka två

veckor). Vid allmänbestrålning ger en bestrålningsdag 100

procent dödlighet.

10 000 ..................

En bestrålningsdag förorsakar vid lokal bestrålning ytterst all- varliga hudskador, som aldrig helt läkes.

C. Tillåtna stråldoser

Vid behandling och undersökning av människor med hjälp av joniserande

strålning måste man göra en kompromiss mellan risken för strålskador och

möjligheten att tack vare bestrålningen förbättra patientens hälsotillstånd.

Att man lokalt ger stråldoser på flera tusen r vid behandling av elakartade

tumörer, där bestrålning kanske utgör enda möjligheten att rädda patientens

liv, behöver inte innebära någon avskräckande risk, då det sker under

sakkunnig läkares kontroll. En parallell härtill utgör exempelvis omfattande

kirurgiska ingrepp eller användningen av stora doser giftiga läkemedel.

Vid alla dylika tillfällen skall läkarens kunskap och omdöme utgöra

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

garanti för att ingen onödig skada sker, dvs. att de tagna riskerna står i

riktig proportion till det förväntade resultatet.

Vid all strålbehandling är det viktigt att såväl över- som underdosering

undvikes. Detta förutsätter främst, att läkaren har kännedom om den erforderliga

dosen men också att han vet vilka doser han under föreliggande

betingelser kan erhålla från den strålkälla han använder. Därför är det nödvändigt

med en noggrann och regelbunden fysikalisk kontroll av denna.

Även vid röntgendiagnostik måste patienterna stundom utsättas för avsevärd

bestrålning. Huddoser på några tiotal r inom bestrålningsfältet är

vanliga, i undantagsfall — t. ex. vid långvarig genomlysning —- kan doserna

bli högre. Detta får dock ses mot bakgrunden av att varje individ under sin

livstid undersökes ett relativt begränsat antal gånger samt att undersökningen

varje gång innebär en för honom själv ur hälsosynpunkt nödvändig

åtgärd och endast omfattar en mindre del av kroppen.

För personer, som i sitt arbete utsattes för joniserande strålning, har utvecklingen

gått mot ökad försiktighet. Under 1920-talet ansågs i regel, att

den dagliga dosen utan större risk kunde få uppgå till 0,25 r, motsvarande

cirka 1,5 r per vecka. I de internationella strålskyddsrekommendationerna

anges numera 0,3 r såsom den högsta veckodos som kan tillåtas under

längre tid. I Sverige har sedan ett antal år tillbaka som »säkerhetsdos» tilllämpats

0,1 r per vecka, varvid man velat beakta behovet av en viss säkerhetsmarginal.

För befolkningen i dess helhet ligger frågan om tillåten stråldos på ett

annat plan än för individen, eftersom risken för skador på kommande generationer

här spelar en dominerande roll. Då de genetiska verkningarna adderas

till varandra generation efter generation och sprids ut över befolkningen,

är det icke uteslutande individens ensak, om han låter sig utsättas

för bestrålning.

På senaste tid gjorda uppskattningar av de stråldoser, som befolkningen

i Sverige för närvarande erhåller på könskörtlarna genom artificiell bestrålning,

ger en medeldos per individ som synes vara av samma storleksordning

som den som erhålles från den naturliga strålningen. Detta innebär en markant

ökning i förhållande till vad som ansågs sannolikt för endast några

år sedan. Oaktat den ringa omfattningen av tillgängliga data beträffande

genetiska strålverkningar anses på många håll, framför allt i de anglosachsiska

länderna, att det finns anledning att med hänsyn härtill fastställa

en bestämd högsta tillåtna dos per individ för befolkningen i dess helhet.

Den kännedom man har beträffande de genetiska verkningarna av

joniserande strålning talar i varje fall för att det vid sådana tillfällen, då

stora grupper av befolkningen utsältes för annan strålning än den naturliga,

är nödvändigt att räkna med en säkerhetsfaktor, som avsevärt minskar

den förut nämnda maximidosen per vecka. Det må i detta sammanhang

framhållas, alt den totaldos, som erfordras för att fördubbla de spontana

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

mutationernas antal, är av storleken 30 r, dvs. den erhålles med 0,3 r per

vecka efter två år.

D. Strålrisker och strålskydd

Behovet av kontroll över och reglering av användningen av joniserande

strålning måste självfallet bedömas med utgångspunkt från den kännedom

om och de erfarenheter av strålningens natur och verkningar, som

man i dagens läge har. Det är emellertid härvid nödvändigt att taga hänsyn

även till sådana skyddsbehov, som med största sannolikhet kan förutsättas

bli aktuella inom överskådlig framtid. Inte endast den kvantitativa

ökningen av antalet anläggningar, där joniserande strålning förekommer,

är i detta sammanhang av betydelse, utan även de större strålmängder,

nya strålslag samt nya användningsmöjligheter för strålningen, som i

ökad takt ställes till förfogande inom medicin och teknik. Särskilt är det

angeläget att beakta den fortskridande utvecklingen på atomenergiområdet.

Även i vårt land är läget beträffande energiförsörjningen sådant (se

1955 års atomenergiutrednings betänkande SOU 1956: 11), att atomreaktorer

kommer att få en snabbt växande betydelse i landets energihushållning.

En ofrånkomlig förutsättning för denna utveckling är att strålriskerna

bemästras, så att ej väsentligt större befolkningsgrupper än nu

blir utsatta för skadliga verkningar av joniserande strålning.

Kvantitativt har de anläggningar, där joniserande strålning förekommer,

visat en markant stegring under senare år. I slutet av 1955 utgjorde

antalet röntgenapparater för diagnostik, teknisk röntgen in. m. över

5 000, antalet anläggningar för röntgenterapi 180 och antalet laboratorier,

där arbete med radioaktiva ämnen bedrevs, betydligt över 200. Vid samma

tidpunkt var ca 11 500 personer sysselsatta i radiologiskt arbete.

Omfattningen och dimensioneringen av erforderliga strålskydd är i hög

grad beroende av strålningens och arbetets art samt av arbetsfrekvensen.

I praktiken framtvingar ofta frågan på vad sätt och i vad mån effektivt

skydd skall tillförsäkras de i arbetet sysselsatta en kompromiss mellan

säkerhetens och arbetsuppgifternas krav. Detta gäller mest utpräglat inom

den medicinska radiologin, där etiska synpunkter kan nödvändiggöra, att

de arbetandes säkerhet i viss mån åsidosättes till förmån för medmänniskors

liv och hälsa. Inom arbetsområden däremot, där endast sakvärden

kan ställas upp gentemot säkerheten för de arbetande, föreligger givetvis

inga principiella etiska hinder att ge kategoriska föreskrifter om skyddsanordningar,

som tillförsäkrar de arbetande ett under alla omständigheter

betryggande skydd. Vid bedömande av strålskyddsfrågor måste man

taga hänsyn till att även ett enstaka eller sällan förekommande åsidosättande

av strålskydden kan medföra avsevärda risker och att ett sådant

åsidosättande endast behöver utgöras av en obetydlig avvikelse från det

normala arbetssättet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

Lokaler, i vilka radiologiskt arbete bedrives i större omfattning, bör genom

strålskydd i väggar, dörrar, observationsfönster, golv och tak vara

helt avskärmade från omgivande utrymmen. Med undantag för exempelvis

undersökaren vid medicinskt genomlysningsarbete bör som regel i arbetet

sysselsatta personer uppehålla sig utanför nämnda strålskydd. Där

radiologiskt arbete bedrives i mindre omfattning, såsom ofta är fallet vid

odontologiska röntgenanläggningar och mindre medicinskt-diagnostiska anläggningar,

fordras inga eller endast begränsade fasta strålskydd. Dock bör

härvid sådana åtgärder vidtagas, att ingen i arbetet sysselsatt eller utomstående

person utsättes för den direkta strålningen eller befinner sig alltför

nära röntgenröret eller sekundärstrålande föremål (patienten, apparatdelar

etc.). Vid strålkällor, vilka t. ex. i verkstadshallar eller i det fria nyttjas

för undersökning av större konstruktioner, är man i regel hänvisad

till uteslutande det skydd som ges av lösa skyddsskärmar eller stora avstånd

(10—100 m eller mera) från strålkällan.

I det följande anföres kortfattat vissa speciella synpunker på strålrisker

och strålskydd vid olika slag av strålkällor. För ett närmare studium av

dessa frågor hänvisas till betänkandet sid. 39—41 och 121—131.

Röntgenanläggningar m. m.

Beträffande röntgenstrålarnas användning för diagnostiska ändamål

inom medicin, odontologi och veterinärmedicin har utvecklingen såtillvida

nått en viss grad av stabilitet, som användningsmöjligheterna här är tämligen

väl avgränsade. I och med sjukvårdens vidare utbyggande får man

dock sannolikt räkna med ett fortsatt ökat behov av röntgenapparater för

diagnostiska ändamål.

Röntgenterapins strålskyddsproblem avser såväl doserings- som strålskyddskontroll.

Nya behandlingsmetoder med anlitande av apparater för

exiremt höga spänningar (högvoltterapi), som i viss omfattning tagits i

bruk i utlandet, kommer sannolikt att få användning även i vårt land. På

grund av de stora kvantiteter genomträngande strålning, som erhålles från

dylika apparater, kräver framför allt kontrollen över de doser, som patienterna

erhåller, särskild uppmärksamhet. Anläggningarna är emellertid så

dyra i anskaffning och drift, att de icke torde komma att tagas i anspråk

annat än vid de större radioterapeutiska klinikerna. F. n. undersökes möjligheterna

att till Konung Gustaf V:s jubileumsklinik vid Karolinska sjukhuset

förlägga en anläggning för högvoltsterapi.

Inom industrin användes röntgen i stegrad omfattning, bl. a. för kontroll

av svetsfogar och gjutgods, t. ex. inom flygplansindustrin, vid brokonstruktioner

elc., för material- och konstruktionskontroll, livsmedelskontroll,

finstruktur- och texturundersökningar samt löpande fabrikationskontroll.

En övergång til! radioaktiva substanser som ersättning för eller

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

komplement till röntgenutrustningar kan dock komma att minska de sistnämndas

användningsområde.

En särskild kategori ur risksynpunkt utgör vissa tekniska anordningar

såsom elektronmikroskop, likriktarrör, televisionsapparater m. fl., vilka

alstrar röntgenstrålning utan att denna brukas utanför apparaturen. Beträffande

sådana anordningar är det viktigt, att utvecklingen ur strålskyddssynpunkt

noggrant följes, framför allt med hänsyn till den stora spridning

dessa anordningar kan väntas få.

När det gäller det tekniska utförandet av strålskydd kan som regel sägas,

att strålkällan i möjligaste mån bör vara inbyggd i strålavskärmande material.

Röntgenrör bör sålunda utanför det för arbetet nyttjade strålknippet

vara helt omgivet av en strålskyddande kåpa. Strålknippet bör vidare

kunna begränsas med hjälp av ett bländar system, och i strålknippet bör i

allmänhet vara anbragt filtra som såvitt möjligt förhindrar att icke önskade

strålningskomponenter kommer ut. Såsom kompletterande skydd kan

vid röntgenarbete användas strålskyddsförkläde, strålskyddshandskar etc.

Acceleratorer och atomreaktorer

Partikelacceleratorerna (cyklotronen, betatronen, synkrotronen, synkrocyklotronen,

lineäracceleratorn m. fl.) används i främsta rummet för forskningsändamål

men har på sistone tagits i bruk även inom strålterapin och

industrin. I Sverige finns för närvarande ett mindre antal acceleratorer

vilka uteslutande är avsedda för forskningsändamål. Ytterligare acceleratorer

planeras.

Strålskyddsfrågorna vid acceleratorer för extremt höga energier fordrar

särskild uppmärksamhet icke minst på grund av den ofullständiga kännedomen

om de strålningseffekter, som därvid uppkommer.

De väsentliga riskerna sammanhängande med drift av atomreaktorer

hänför sig till de starkt radioaktiva klyvningsprodukter, som bildas i reaktorernas

bränsleelement och som kan frigöras vid en olyckshändelse. Dessa

risker kan minskas på i princip två olika vägar. En möjlighet är att undan

för undan avlägsna de under driften bildade radioaktiva klyvningsprodukterna

och därigenom förhindra en med tiden ökad koncentration av dessa

ämnen i reaktorn. En förutsättning för detta förfaringssätt är dock att ett

bränsle i flytande form kan användas, vilket fortfarande är ett svårlöst

problem. Den andra utvägen är att reaktorn förläggs i en gas- eller trycktät

byggnad, varigenom man förhindrar att radioaktiviteten från reaktorn

vid en olycka kommer ut i omgivningen. Det förtjänar framhållas, att

ingendera lösningen helt eliminerar riskerna för omgivningen och att strålskyddsåtgärder

under alla förhållanden måste vidtagas för den vid reaktorn

verksamma personalen. Även vid normal drift får man nämligen räkna

med att personalen vid vissa arbetsmoment kan bli utsatt för strålning

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

från reaktorn, och personalen utsättes dessutom för risken att under speciella

omständigheter få aktiva ämnen in i kroppen. Däremot beröres under

normal drift inte personer i omgivningen av en reaktor av att denna

är i gång. Endast för det fall att radioaktiviteten genom en olyckshändelse

kommer ut från reaktorn kan omgivningen utsättas för skadeverkningar.

Marken kan sålunda beläggas med radioaktivt stoft, varvid det kan bli

nödvändigt att utrymma området.

Såvitt nu kan bedömas kommer i vårt land närmast i fråga att bygga

reaktorer för att tillgodose den högre undervisningens och medicinens behov,

för avancerad forskning och materialprovning innefattande utveckling

av nya reaktortyper samt för fj ärr uppvärmning, elproduktion, ånggenerering

m. in.

Reaktorerna för högre undervisning och medicinsk terapi blir troligen

förlagda i närheten av existerande institutioner och måste därför sannolikt

redan av säkerhetsskäl bli av en självstabiliserande typ, som utesluter möjligheten

att reaktorn kan gå ur kontroll.

Reaktorer med högt flöde för avancerad forskning och materialprovning

representerar en annan ytterlighet med väsentligt större riskmoment.

Reaktorer av de typer som här kommer ifråga fordrar för sin drift täta

bränsleelementbyten och därför mycket väl utbildad personal. I dylika

reaktorer kan vidare en betydande produktion av radioaktiva isotoper väntas

komma att äga rum liksom bestrålning av uran och torium för framställning

av små kvantiteter plutonium och uran 233. Den hårda belastningen

av reaktorn i detta fall, med ty åtföljande konsekvenser om belastningen

plötsligt genom ett misstag häves, gör att en reaktor för sådant

ändamål får anses medföra speciella risker och därför sannolikt måste förläggas

till ett avskilt område, eventuellt i en gas- eller trycktät byggnad.

Omfattande serviceorgan blir erforderliga vid en reaktoranläggning av

detta slag, i första hand för att skapa en garanti för att reaktorn kan köras

utan störningar, i andra hand för att bemästra extraordinära situationer.

Även om vid en dylik anläggning all driftspersonal måste förutsättas vara

väl förtrogen med olika strålskyddsfrågor, är det ofrånkomligen nödvändigt,

att bland serviceorganen finns en inom strålskyddsområdet högt kvalificerad

grupp. En sådan grupp måste vara kompetent att enligt planer,

som uppgjorts i samråd med strålskyddsmyndigheten, leda arbetet på att

eliminera konsekvenserna av en reaktorolycka eller motsvarande katastrofsituation

i eu kemisk anläggning för bearbetning av ämnen som bestrålats

i reaktorn.

Flera av de synpunkter, som förut anförts beträffande riskmomenten

vid reaktorer, är nämligen tillämpliga också vid dessa kemiska anläggningar,

vilka av hl. a. tekniska och ekonomiska skäl torde komma att få

betjäna ett stort antal reaktorer. En brand i en dylik kemisk anläggning

kan sägas motsvara det fall att en reaktor går ur kontroll. Vidare fordrar

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

transporten av delvis utbränt och därigenom höggradigt radioaktivt bränsle

från de kommersiella reaktoranläggningarna till det centrala kemiska reningsverket

noggranna överväganden i syfte att förhindra att skador inträffar

i samband med en transportolycka.

Även om oskadliggörandet av det radioaktiva avfallet är ett visst problem

också vid reaktoranläggningar, som icke är utförda för rening av

bränsleelement, uppträder de verkligt omfattande problemen i detta avseende

vid de kemiska reningsanläggningarna.

Två helt skilda principer kommer till användning för oskadliggörande

av aktivt avfall. Den ena går ut på en koncentration av avfallet till en

liten volym och lagring av koncentratet under former, som ger full garanti

för att ej t. ex. grundvattnet kontamineras. Den andra principen består

i utspädning av avfallet i sådan grad att t. ex. havet kan användas

som recipient utan att några strålrisker behöver befaras. I sådant fall är

en noggrann kontroll över blandningsförhållandena nödvändig liksom eu

kontinuerlig övervakning av aktiviteten hos levande organismer i vattnet.

Strålskyddet vid acceleratorer och atomreaktorer åstadkommes i tekniskt

hänseende på i huvudsak samma sätt som vid röntgenanläggningar

men blir av helt annan omfattning. Storleken av en reaktoranläggnings

strålskydd åskådliggöres av att dess vikt kan uppgå till tiotusentals

ton. Neutronstrålningen vid kärnreaktioner ställer nya krav på strålskyddets

sammansättning; bly utgör nämligen föga hinder för neutroner.

Radioaktiva ämnen

De, i jämförelse med tidigare använda kvantiteter naturligt radioaktiva

ämnen, enorma mängder radioaktiva isotoper, som produceras i atomreaktorer,

kan användas för de mest skiftande ändamål. Inom naturvetenskapen

och medicinen har de redan fått en mycket stor betydelse, och inom tekniken

kan man törutse, att de med hänsyn till sin prisbillighet under de

närmaste åren kommer att få en snabbt ökad spridning.

Inom industrin kan radioaktiva isotoper användas framför allt för olika

former av automatisk tillverkningskontroll, som lätt kan anpassas till behoven

både inom den kemisk-tekniska och den mekaniska industrin.

Vid en starkt stegrad tillgång till radioaktiva ämnen måste uppmärksammas

de strålrisker, som uppstår vid lagring, distribution och transport

av dessa ämnen. Redan en till synes obetydlig skada på en förpackning

kan vålla risker ej blott för den personal, som har att handskas med

densamma, utan även för omgivningen.

Då såväl uran som torium utgör råmaterial för utvinning av atomenergi,

torde brytning, bearbetning och anrikning av uran- och toriummalmer

framdeles komma att öka i hög grad även i vårt land. Uran och torium är

naturligt radioaktiva ämnen, varför radioaktiva sönderfallsprodukter finns

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

i de mineral, i vilka de ingår. Vid hantering av malmer med hög radioaktivitet

kan risk föreligga för att radioaktiva ämnen sprides genom förorening

av vattendrag och genom luftburet stoft.

I de tekniska anordningarna för skydd mot strålskador vid arbete med

radioaktiva ämnen ingår gripverktyg såsom långa tänger eller pincetter.

Eftersom hård /-strålning är mycket genomträngande, blir rörliga skyddsanordningar

i form av exempelvis blyskärmar på grund av den erforderliga

tjockleken ofta så besvärande för arbetet, att deras värde blir illusoriskt.

Den längre tid, som ett arbete kräver om skyddsskärmar används, kan rent

av medföra ökade strålskaderisker.

Speciella risker föreligger vid arbete med icke inneslutna radioaktiva

ämnen, vilka om de kommer in i kroppen, t. ex. genom inandning eller

med föda, kan upplagras där och medföra långvarig invärtes bestrålning.

En radiumsaltmängd av storleksordningen 0,05 milligram, dvs. knappt

skönjbar för blotta ögat, som har upptagits av kroppen, kan innan den

utsöndras avsätta några miljondels gram radium i skelettet och därmed

få livshotande verkan. Radioaktiv lysfärg innehåller i allmänhet cirka 0,01

procent radium, varför en arbetare, som under några få års tid dagligen

sväljer endast en kubikmillimeter lysfärg, upplagrar en dödande kvantitet.

Vid arbete med »öppna» radioaktiva preparat erfordras alltså största

noggrannhet och renlighet samt goda ventilationsanordningar. Mätapparater

exempelvis små batteridrivna Geiger-Miiller-apparater kan användas för

kontroll av att inga radioaktiva substanser fastnat i kläder etc.

III. Lagstiftning om strålskydd

A. Gällande rätt

Den nu gällande grundläggande författningen på området är som inledningsvis

anmärkts lagen den 6 juni 19H (nr 334) om tillsyn å radiologiskt

arbete m. m.

Med radiologiskt arbete avses i lagen arbete, vari ingår bruk av röntgenstrålar,

alstrade vid en spänning av mera än 5 000 volt, eller av radioaktivt

ämne, överstigande viss myckenhet, som medicinalstyrelsen äger bestämma.

För att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne överstigande

den fastställda myckenheten erfordras tillstånd av medicinalstyrelsen

(1 §).

Ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete skall innehålla vissa

uppgifter rörande arbetets art, arbetsplatsen, apparaturen och övriga hjälpmedel

och personer som skall förestå eller eljest sysselsättas i arbetet. Av

ansökan om tillstånd att inneha radioaktivt ämne skall framgå ämnets

mängd och beskaffenhet samt platsen och de närmare anordningarna för

ämnets förvaring (2 §).

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Medicinalstyrelsen äger föreskriva villkor för åtnjutande av tillstånd.

Dessa villkor skall ta sikte på, vid radiologiskt arbete att bereda personal,

person eller djur som är föremål för radiologisk undersökning eller behandling

och tillfälliga besökare på arbetsplatsen största möjliga trygghet mot

strålskada samt i fråga om innehav av radioaktivt ämne att detta förvaras

så att strålskada inte tillskyndas någon (3 §).

Tillståndshavaren har att vid inträffade ändringar i de förhållanden som

förelegat vid ansökningstillfället göra anmälan härom till medicinalstyrelsen

(4 §).

Radiofysiska institutionen skall yttra sig över ansökningar om tillstånd

och anmälningar om ändrade förhållanden (5 §).

Tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas under medicinalstyrelsens överinseende

och ledning av radiofysiska institutionen och befattningshavare,

tillsyningsmän, vid institutionen (6 §).

Besiktning av plats där radiologiskt arbete bedrives eller radioaktivt

ämne förvaras skall verkställas av tillsyningsmän dels, om så erfordras,

innan radiofysiska institutionen avger yttrande (5 §), dels som ett led i

tillsynen. Vid besiktning äger tillsyningsmän företa prov och undersökningar

och kan i viss utsträckning meddela skyddsföreskrifter (7 §).

I radiologiskt arbete får endast anställas person, vilken vid läkarundersökning

befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet, som kan anses göra

honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran. Personer

anställda i radiologiskt arbete skall periodiskt läkarundersökas (12 §).

Har strålskada, som kan antas ha samband med radiologiskt arbete eller

innehav av radioaktivt ämne, inträffat, åligger det den som bedriver arbetet

eller innehar ämnet att omedelbart anmäla förhållandet till radiofysiska

institutionen (9 §).

Den som erhållit tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller inneha

radioaktivt ämne är skyldig att som bidrag till bestridande av kostnaderna

för tillsynen erlägga en årlig avgift till statsverket. Undervisnings- och

forskningsverksamhet som bedrives utan förvärvssyfte är dock fri från

avgift (13 §).

För radiologiskt arbete som med vederbörligt tillstånd bedrives av staten

eller kommun, är i fråga om åligganden enligt lagen föreståndaren för arbetet

ansvarig (15 §).

Där särskilda omständigheter påkallar det, äger medicinalstyrelsen förordna

att anläggning för radiologiskt arbete skall sättas ur bruk, intill dess

föreskriven åtgärd vidtagits (8 §).

Medicinalstyrelsen äger återkalla tillstånd när anmälda ändrade förhållanden

föranleder därtill (4 §), om meddelade skyddsföreskrifter inte följts

(8 §) och om avgift ej erlagts å föreskriven tid (13 §).

Med dagsböter straffas den som olovligen bedriver radiologiskt arbete

eller innehar radioaktivt ämne eller som underlåter att rätta sig efter med
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 är 1958

delade föreskrifter eller som mot bättre vetande avger oriktig eller ofullständig

uppgift angående omständigheter, om vilka han är skyldig att

lämna upplysning (14 §).

Besvär över förordnande meddelat av tillsyningsman föres hos medicinalstyrelsen.

över medicinalstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen.

Medicinalstyrelsen äger i vissa fall förordna att dess beslut skall gå i verkställighet

utan hinder av anförda besvär (16 §).

Tillämpningsföreskrifter till lagen må meddelas av Konungen rörande

tillsynens utövande (7 §), obligatoriska läkarundersökningar (12 §) samt

belopp och ordning för erläggande av avgifter (13 §) och av medicinalstyrelsen

efter samråd med riksförsäkringsanstalten, såvitt avser allmänna

föreskrifter till förekommande av strålskador (10 §). Med stöd av 12 resp.

13 § har utfärdats kungörelserna den 28 juni 1941 (nr 640) och den 29

juni 1945 (nr 471). Däremot har inga föreskrifter med stöd av 7 § meddelats

om tillsynens utövande.

Radiofysiska institutionen är belägen vid och organisatoriskt ansluten

till Karolinska sjukhuset. Den ledes av professorn i radiofysik vid Karolinska

institutet.

Enligt en bestämmelse i 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949

(nr 1) skall, i fråga om arbete som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt

arbete m. m., arbetarskyddslagen äga tillämpning allenast i vad den angår

skydd mot annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar

eller radioaktivt ämne.

Här må också något beröras lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att

utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag). Enligt 1 § nämnda lag må ej

någon utan tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller eljest taga befattning med

uran, plutonium eller annat ämne, som användes såsom bränsle (atombränsle)

i atomreaktor, eller förening vari sådant ämne ingår. Motsvarande

gäller i fråga om torium och annat ämne, som är ägnat att omvandlas till

atombränsle, förening vari sådant ämne ingår samt atombränsle som använts

i atomreaktor. Samma tillståndsskyldighet stadgas i lagens 2 § för

att uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning

av nyssnämnda ämnen eller föreningar. I lagens 3 § stadgas förbud att utan

tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer ur riket

föra ämne eller förening som nyss nämnts eller mineral med halt av sådant

ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne

ingår. Vidare föreskrives (4 §) att vid tillståndet, som må begränsas till att

avse viss tid, må fogas de villkor som anses påkallade av säkerhetsskäl

eller eljest ur allmän synpunkt samt att tillstånd må återkallas, om uppställt

villkor inte iakttages eller eljest synnerliga skäl föreligger härför.

Tillsyn å efterlevnaden av vad i 1—3 §§ stadgas samt av villkor som meddelats

med stöd av 4 § skall utövas av den myndighet Konungen bestämmer.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Genom kungörelse den 27 juni 1957 (nr 460) har Kungl. Maj:t förordnat

att delegationen för atomenergifrågor skall utöva tillsynen.

Syftet med den utvidgade statliga kontrollen enligt den nya lagstiftningen

har angivits vara att inför förverkligandet av föreliggande planer på

att uppföra atomreaktorer för praktiskt bruk söka åstadkomma en samordning

av disponibla finansiella, personella och tekniska resurser. Härjämte

har framhållits, att det är ett allmänt intresse att säkerhetssynpunkterna

blir tillgodosedda i det fortsatta arbetet på atomenergins område och

att det inledda internationella samarbetet på området förutsätter, att utvecklingen

inom landet sker under statlig tillsyn.

Oaktat att bl. a. strålskyddssynpunkter åberopats som motiv för tillståndsskyldigheten

och tillsynen enligt atomenergilagen, har med denna icke

åsyftats någon inskränkning eller ändring i det tillståndstvång eller den

strålskyddskontroll varom stadgas i 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt

arbete m. m. I 5 § andra stycket atomenergilagen hänvisas sålunda till att i

fråga om tillsyn över innehav av och arbete med radioaktivt ämne jämväl

gäller vad därom är särskilt stadgat. För sådana former av radiologiskt arbete

eller innehav av radioaktivt ämne, som omfattas av atomenergilagens

föreskrifter, utövas alltså tillståndsprövning och tillsyn enligt två skilda författningar.

B. Förslag till ny strålskyddslag

1. Allmänna synpunkter

Kommittén

Kommittén föreslår, att frågor om skydd mot joniserande strålning liksom

för närvarande skall regleras i en särskild lag. De ändringar och tilllägg

i förhållande till gällande lag, som kommittén förordar, är så omfattande

att kommittén finner den nuvarande lagen böra ersättas av en helt

ny lag. Såsom anförts i inledningen bygger kommitténs lagförslag dock

på samma grundprinciper som den gällande lagen med tillståndstvång för

bedrivande av radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne samt

fortlöpande kontroll av anläggningar, som omfattas av tillståndsskyldigheten.

Tillståndstvånget har emellertid utsträckts till att avse jämväl handel

med och annan överlåtelse av radioaktiva ämnen. Strålskyddsmyndigheten

har vidare givits större befogenheter än tidigare att anpassa skyddsföreskrifter

och kontrollåtgärder efter strålningsförhållandena i de enskilda

fallen.

Vid utformandet av sitt författningsförslag har kommittén sökt att

redaktionellt och formellt ansluta bestämmelserna till arbetarskyddslagen

och andra närstående författningar av arbetarskyddsrättslig karaktär.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

29

Yttrandena

Det av kommittén framlagda lagförslaget har i huvudsak tillstyrkts av

det stora flertalet remissinstanser.

På grund främst av missnöje med kommitténs lösning av organisationsfrågan

har dock i en del yttranden föreslagits förnyad utredning eller överarbetning

av kommitténs förslag i dess helhet. Kanslern för rikets universitet,

lärarkollegiet vid karolinska institutet och medicinska fakulteten i

Göteborg uttalar sig i denna riktning.

Bland de remissinstanser som i princip tillstyrkt förslaget har en del

närmare motiverat sin inställning.

Sålunda anför kommerskollegium, att åtskilliga av de i lagförslaget upptagna

bestämmelserna visserligen innebär långtgående inskränkningar i

näringsfriheten men att det är uppenbart, att principen om näringslivets

frihet får vika i ett fall som detta. Ur allmän synpunkt anser kommerskollegium

det nämligen långt viktigare att skapa ett effektivt skydd mot de

faror för liv och hälsa, som hotar i samband med radiologiskt arbete och vid

handhavande av radioaktiva ämnen. Kollegium godtar därför i allt väsentligt

de av kommittén föreslagna stadganden, som berör näringslivets förhållanden,

och utgår därvid från att den blivande strålskyddsmyndigheten

— sedan närmare erfarenheter vunnits — skall begagna den tämligen vidsträckta

möjlighet till en smidig tillämpning av lagen som förslaget öppnar,

så att näringslivet inte betungas i onödan.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges industriförbund samt handelskamrarna

i Stockholm och Göteborg.

Delegationen för atomenergifrågor anser att förslaget till strålskyddslag

är väl ägnat att komplettera atomenergilagen i de speciella avseenden som

kan hänföras till strålskyddet i samband med utvinning av atomenergi.

Svenska försäkringsbolags riksförbund betonar, att ett genomförande av

strålskyddskommitténs förslag är av betydelse för att åstadkomma ett

ändamålsenligt försäkringsskydd beträffande verksamhet, där radiologiskt

arbete utföres.

I en del yttranden påtalas behovet av kompletteringar till lagförslaget.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser sålunda, att man i förslaget

alltför ensidigt har beaktat behovet av åtgärder under normala förhållanden

och icke tillräckligt tagit hänsyn till den katastrofrisk, som är förbunden

med handhavandet av radioaktiva ämnen i den myckenhet som betingas

av framför allt reaktordrift. Riksförbundet anför härom ytterligare

följande.

Skulle eu katastrof inträffa eller radioaktiva ämnen konnna lösa i större

omfattning, t. ex. spridas i vattendrag, vattenledningar, värmesystem eller

luften samt kontaminera mark, byggnader etc., torde de befogenheter, som

tillsynsmyndigheten utrustats med enligt förslaget, icke vara tillräckliga.

I en dylik situation bör lämplig myndighet äga påkalla handräckning av

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

polismyndighet och eventuellt andra myndigheter, såsom brandkår och

civilförsvar, för att direkt ingripa för oskadliggörande av de radioaktiva

ämnen, som kommit lösa, samt för att varna och undsätta den allmänhet,

som hotas av den joniserande strålningen. Det kan även tänkas att i dylika

fall biträde av statliga myndigheter visar sig otillräckligt, varför jämväl

allmänheten kan behöva tagas i anspråk för att fullgöra erforderliga arbeten

ävensom vara skyldig att ställa materiel till förfogande eller eljest

finna sig i ingrepp i egendom. Med hänsyn till spridningsrisken bör även

myndighet vara berättigad att påfordra utrymning i erforderlig omfattning

för att skydda berörda befolkningsgrupper.

Vidare må framhållas, att även andra risker än strålningsrisker kan

aktualiseras i samband med reaktordrift. Sålunda är ämnet plutonium icke

endast radioaktivt utan dessutom synnerligen giftigt. Vid tillkomsten av

atomenergilagen förutsattes, att man endast beträffande strålningsriskerna

behövde utrusta myndigheterna med särskilda befogenheter. Riksförbundet

ifrågasätter om icke denna ståndpunkt nu bör omprövas. I varje fall synes

befogenheter av det slag som här ifrågasatts ur strålskyddssynpunkt även

böra tilläggas offentlig myndighet vid andra slag av katastroftillbud inom

nu ifrågavarande område.

Även medicinalstyrelsen finner det angeläget, att bestämmelser står till

buds, vilka möjliggör ingripanden mot radioaktiva föroreningar. Hälsovårdsstadgan,

vattenlagen och, då det gäller livsmedel, livsmedelsstadgan

innehåller vissa sådana bestämmelser, påpekar medicinalstyrelsen, som

dock finner ifrågavarande föreskrifter i hälsovårdsstadgan behöva omarbetas

för att ej tvekan skall uppstå om att radioaktiva föroreningar omfattas

av dessa. Enligt medicinalstyrelsens mening kan det ifrågasättas, om inte

Kungl. Maj :t genom ett särskilt stadgande borde tillerkännas speciella befogenheter

för det fall att de radioaktiva föroreningarna skulle bli så omfattande

att ett extraordinärt läge skulle uppkomma.

Handelskammaren i Göteborg och Sveriges varvsindustriförening anser

det väsentligt, att vid strålskyddslagens utarbetande särskild hänsyn tages

till förhållandena vid utnyttjande av reaktorer i fartyg, enär dessa till

skillnad från stationära anläggningar ej är lokaliserade till ett bestämt

land. Fartygsreaktorernas strålskydd måste därför uppfylla fordringarna

enligt lagarna i alla de länder, som fartygen anlöper. Med hänsyn härtill är,

framhåller de båda remissinstanserna, en internationell reglering av lagstiftningen

på området önskvärd. En sådan lagstiftning synes dem lämpligen

kunna anknytas till 1948 års internationella konvention angående säkerhet

för fartyg, den s. k. säkerhetskonventionen. Vid den fortsatta behandlingen

av det föreliggande lagförslaget bör beaktas, att utvecklingen av atomkraft

för fartyg nu nått så långt, att inom en nära framtid atomkraftdrivna fartyg

kan komma att angöra svenska hamnar. Några föreskrifter för sådana

fall synes ej ingå i lagförslaget i dess nuvarande form, påpekar nämnda

remissinstanser.

Aktiebolaget Atomenergi erinrar om de strålrisker för tredje man, som

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

31

uppstår vid alla slag av transporter av radioaktiva ämnen och understryker

behovet av enhetliga internationellt giltiga bestämmelser på detta område.

Mot förslaget att samtliga frågor om skydd mot joniserande strålning

skall regleras i en särskild lag har erinran endast gjorts av lärarkollegiet

vid tandläkare g skolan i Stockholm. Kollegiet, som intar en allmänt kritisk

hållning till kommittéförslaget särskilt i fråga om tillsynsverksamheten,

finner att lagförslaget till innehåll och utformning i väsentliga avseenden

främst syftar till en reglering av förhållandena vid användning av joniserande

strålning i tekniskt arbete samt att då denna reglering förutsättes

gälla även medicinskt-odontologisk röntgendiagnostik, den av praktiska

och psykologiska skäl blir i olika hänseenden till hinder i verksamheten.

Kollegiet vill därför inte tillstyrka en speciell strålskyddslag, som vid sidan

av övriga författningar inom medicinalväsendet reglerar läkares, tandläkares

och veterinärers arbete med röntgendiagnostik.

Departementschefen

Vid tillkomsten av 1941 års strålskyddslagstiftning åsyftade man i första

hand att reglera den medicinska användningen av joniserande strålning från

röntgenapparater och radioaktiva ämnen. Den utveckling som därefter ägt

rum har lett till inte bara en ökning av antalet anläggningar, där joniserande

strålning förekommer, och ianspråktagande av nya strålslag och

större strålmängder utan framför allt att nya användningsmöjligheter för

strålningen kommit fram. Av största betydelse är härvidlag atomenergins

fredliga utnyttjande. Det är här utomordentliga möjligheter som erbjuds

till fortsatt materiellt framåtskridande, men det är samtidigt fråga om en

betydande ökning av strålriskerna i samhället. Såsom framgår av propositionerna

nr 176 och nr 178 till 1956 års riksdag har olika åtgärder vidtagits

för att tillvarata den nya energikällan. Som ett led i dessa strävanden måste

ingå ett säkerställande av bästa möjliga skydd mot strålningens skadliga

verkningar. Av särskild betydelse när det gäller ökningen av strålriskerna är

också den utbredda användning inom forskning, sjukvård och teknik, som

de radioaktiva isotoperna fått och väntas få.

Ehuru strålriskerna inom den medicinska radiologin alltjämt kommer att

spela en framträdande roll, synes sålunda de av den industriella användningen

av joniserande strålning föranledda riskerna träda alltmera i förgrunden.

Det är en angelägen uppgift att anpassa strålskyddet till den utveckling

som skett och kan emotses. Anpassningen måste innebära såväl

en förstärkning av de materiella och personella resurserna som åtgärder

avseende organisation och lagstiftning. I detta sammanhang avser jag att

endast uppta lagstiftningsåtgärderna och i någon mån organisationsfrågorna

till behandling. Jag torde senare få återkomma till frågan om vissa

andra åtgärder, som erfordras för nämnda förstärkning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Utvecklingen på atomenergins område torde, trots att den förlöpt mycket

snabbt, ännu befinna sig i sitt begynnelseskede. I samband med utnyttjandet

av atomenergin uppställer sig f. n. en rad komplicerade frågor, som i viss utsträckning

måste lösas genom lagstiftning och genom internationella överenskommelser.

Framför allt den omständigheten att det vid utvinning av atomenergi kan

inträffa att kontrollen förloras över processen, så att radioaktiva ämnen sprides

utanför anläggningen och i olyckliga fall orsakar skador av oerhörd

omfattning, torde nödvändiggöra särskild lagstiftning. Det kan sålunda

t. ex. visa sig nödvändigt, att tillägga Kungl. Maj :t eller annan myndighet

befogenhet att även i fredstid och utan att krigsfara föreligger beordra utrymning

samt ta i anspråk egendom och arbetskraft. Behov av dylika åtgärder

kan också uppkomma genom att luftburet stoff med farlig, radioaktiv

intensitet driver in över vårt land, t. ex. i samband med kärnvapenprov

utomlands, eller att vattnet utanför våra kuster blir förgiftat av radioaktiva

ämnen. En del remissinstanser har ansett att man redan nu borde reglera

rätten att tillgripa berörda åtgärder av allmän räckvidd. Enligt min mening

kan man emellertid ännu inte med tillräcklig säkerhet överblicka, vad som

erfordras i nämnda hänseende. Man torde därför t. v. få nöja sig med att

med största uppmärksamhet följa den fortsatta utvecklingen för att så

snart det bedömes möjligt vidtaga erforderliga åtgärder.

Från företagarhåll har framhållits behovet av speciella föreskrifter avseende

atomkraftdrivna fartyg, som angör svenska hamnar, liksom i fråga om

transporter i övrigt av radioaktiva ämnen. Lagstiftning rörande dessa spörsmål

bör dock vila på internationella överenskommelser, och behovet av

nationella regler i ämnet torde inte vara mera trängande än att man kan

avvakta att sådana överenskommelser träffas.

Jag har sålunda kommit till den uppfattningen, att man i strålskyddslagen

nu inte bör reglera förut berörda spörsmål, men jag är medveten om

att lagen allteftersom utvecklingen fortskrider kan behöva kompletteras och

ändras samt att särskild lagstiftning i anslutning till strålskyddslagen kan

komma att erfordras. 1951 års strålskyddskommitté har framlagt ett på

angivet sätt begränsat lagförslag och jag vill förorda att kommitténs förslag

lägges till grund för den nya lagstiftningen.

Kommitténs lagförslag har fått samma principiella utformning som den

nu gällande lagen på området, d. v. s. en speciell strålskyddslag som bygger

på tillståndstvång och fortlöpande kontroll av en strålskyddsmyndighet.

Tillståndstvånget har dock utvidgats och strålskyddsmyndigheten har givits

större befogenheter. Denna principiella uppläggning, som i huvudsak godtagits

av remissinstanserna, har jag ingenting att invända mot.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

33

2. Lagens tillämpningsområde

Kommittén

Kommittén fastslår, att strålskyddslagstiftningen principiellt bör syfta

till att bereda skydd åt alla människor och anför vissa synpunkter beträffande

olika grupper av personer, som särskilt beröres av lagstiftningen.

Skyddet för personer, sysselsatta i radiologiskt arbete, träder härvid i

förgrunden, framhåller kommittén. På grund av deras dagliga vistelse i en

miljö, där de utsättes för strålrisker, måste tillsynsverksamheten i mycket

hög grad taga sikte på att skapa så riskfria arbetsförhållanden som möjligt

och att snabbt kunna upptäcka begynnande strålskador. För denna kategori

får lagen karaktären av arbetarskyddslag.

Härnäst är enligt kommittén patientskyddet av stor betydelse. För patienterna

är dock läget ett annat än för berörda personal. Såväl vid strålterapi

som vid diagnostik utsättes patienten avsiktligt för viss bestrålning,

varvid en avvägning måste göras mellan skadeverkningarna därav och det

avsedda resultatet. Kommittén betonar, att ansvaret för att en i varje särskilt

fall rätt avvägd stråldos föreskrives faller på den som lokalt är ansvarig för

behandlingen, dvs. i regel vederbörande läkare. På grund av den kumulativa

effekten av mottagna stråldoser och med hänsyn till den allt flitigare användningen

av joniserande strålning är det av stor vikt, framhåller kommittén,

att patientens bestrålning nedbringas så långt som möjligt. Kommittén

anför vidare i denna del.

I fråga om personal i radiologiskt arbete kan fastställas en viss bestrålning,

vilken anses icke böra överskridas, samtidigt som hälsotillståndet hos

personalen kan kontinuerligt följas genom regelbundna läkarbesiktningar

m. m. För patienter, som utsätts för bestrålning, kan som nämnts någon

för alla gemensam högsta tillåtna dos ej angivas, enär vid stråldosernas

bestämmande även medicinska indikationer spelar en avgörande roll. En

kontroll av totalt mottagna doser hos patienter skulle kräva ett omfattande

och dyrbart anmälnings- och registreringsförfarande. Oaktat de risker för

strålskador, som här föreligger, anser sig kommittén därför icke böra föreslå,

att tillsynsverksamheten för närvarande betungas härmed. Skulle

framdeles något slag av hälsokort komma att införas för alla medborgare,

något som diskuterats i andra sammanhang, är det emellertid enligt kommitténs

uppfattning angeläget, att härå antecknas bestrålningsdata för

varje patient.

Vad som anförts rörande patienternas ställning i strålskyddshänseende

leder enligt kommittén till den slutsatsen, att strålskyddslagen skall ha

till ändamål att bereda patienterna bästa möjliga skydd mot skador, som

ej av läkaren bedöines nödvändiga för att nå syftet med undersökning eller

behandling.

Men även utanför den krets, som kommer i direkt kontakt med det radiologiska

arbetet, föreligger det enligt kommitténs mening så stora risker för

skadeverkningar av joniserande strålning, att särskilda skyddsåtgärder

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

erfordras. Framför allt har utvecklingen på atomenergiområdet och den

ökade användningen av radioaktiva isotoper alltmer aktualiserat frågan

om skyddet för tredje man. Strålningens ofta stora genomträngningsförmåga

och dess lätt förbisedda skadeverkningar medför, säger kommittén,

att en utomstående kan löpa risken att tillfogas en strålskada utan att ens

vara medveten om att han befunnit sig inom en strålkällas verkningsområde.

På grund härav måste strålskyddsverksamheten enligt kommittén

nödvändigtvis omfatta tillsyn å att vid anläggningar för radiologiskt arbete

eller förvaring av radioaktiva ämnen åtgärder vidtages även till skydd för

tredje man.

Inom veterinärmedicinen uppkommer samma avvägningsfrågor vid strålterapi

och stråldiagnostik som inom humansjukvården. Kommittén förordar

därför, att strålskyddslagen liksom gällande lag skall vara tillämplig

även på djur, som underkastas radiologisk undersökning eller behandling i

veterinärmedicinskt syfte.

Däremot anser sig kommittén inte böra föreslå att strålskyddslagen skall

gälla även till skydd för strålskador på döda ting. Det blir här som regel

fråga om ekonomiska intressen, vilka i allmänhet tillgodoses genom reglerna

för utomobligatoriskt skadestånd.

I den mån radioaktivitet hos döda ting till följd av nedsmittning från

radioaktiva ämnen i sin tur kan förorsaka strålskador på människor, måste

dock, framhåller kommittén, sådana ting av denna anledning omfattas av

strålskyddskontrollen. Dessa synpunkter får sin särskilda aktualitet när det

gäller behandlingen av de radioaktiva avfallsprodukter, som i stora mängder

bildas vid atomreaktordrift, påpekar kommittén och anför vidare

härom.

Frågan om hur dessa på effektivaste sätt skall tillvaratagas och oskadliggöras

är ett av de mest brännande och svårlösta strålskyddsproblemen i

alla länder, där reaktorarbete är under utveckling. Radioaktivitet, som genom

avloppsvatten eller på annat sätt släpps ut i naturen, kan anrikas i

växter eller organismer, vilka tjänar som föda för fisk eller andra djur. Genom

förtäring av sådana växter eller organismer kan radioaktiva ämnen

komma att koncentreras i djurens kroppar. Nyttjas dessa sedan som människoföda,

kan strålskador förorsakas på människor.

Självfallet blir det en viktig uppgift inom tillsynsverksamheten att öva

kontroll över att radioaktivt avfall inte utsläppes eller hanteras på sådant

sätt att skadeverkningar på människor kan uppkomma, konkluderar

kommittén. Däremot bör det enligt kommitténs uppfattning inte vara en

uppgift för strålskyddsmyndigheten att vidta åtgärder till skydd för djurliv

eller fiskerinäring i vidare mån än vad skyddet mot strålskador på människor

kräver. Det bör ankomma på vederbörande fackmyndigheter att tillvarata

fiskeri-, djurskydds- eller andra dylika intressen.

Kommittén upptar härefter frågan vilka anläggningar och vilka slag av

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958 35

radiologisk verksamhet, som skall falla under strålskyddslagens tillämpningsområde.

Från utgångspunkten att lagstiftningens ändamål främst är att bereda

skydd mot strålskador hos människor bör enligt kommittén alla anläggningar

och verksamhetsformer, som kan anses medföra risk för sådana skador,

bli föremål för tillsyn enligt lagen. För att strålskyddslagen skall tillgodose

detta syfte anser kommittén, att lagen principiellt bör vara tilllämplig

på och lämna möjlighet att utöva tillsyn över alla slag av strålkällor,

som alstrar joniserande strålning, samt att det bör få ankomma på tillsynsmyndigheten

att avgöra om och i vilken omfattning strålskyddskontroll över

handhavandet av de olika strålkällorna är erforderlig.

En viss begränsning av strålskyddslagens tillämplighet anser kommittén

kunna göras redan genom bestämningen av vad som skall menas med radiologiskt

arbete. Kommittén anför härom.

Självfallet bör det icke komma i fråga att beteckna varje form av befattning

med alla förekommande typer av strålkällor såsom radiologiskt arbete.

Detta skulle både strida mot språkbruket och medföra praktiska olägenheter

vid strålskyddslagens tillämpning. Å andra sidan är begreppet radiologiskt

arbete som det formulerats i gällande lag alltför snävt. Den nuvarande

konstruktionen av begreppet med anknytning till bruket av å ena

sidan viss strålning och härvid endast röntgenstrålning, å andra sidan vissa

strålkällor, nämligen radioaktiva ämnen, framstår ej heller såsom lämplig.

För framtiden bör begreppet radiologiskt arbete enligt kommitténs mening

konsekvent anslutas till användningen av strålkällor. Naturligtvis bör

endast sådan befattning med dessa som kan anses som arbete omfattas av

begreppet. Vidare bör endast arbete med sådana typer av strålkällor, som

kan anses medföra risk för strålskador, betecknas som radiologiskt arbete

— detta även av praktiska skäl för att liksom enligt gällande lag tillståndsskyldigheten

skall kunna anknytas till begreppet.

I vissa slag av anordningar för på elektrisk väg alstrad joniserande strålning

är strålningen väl stundom av sådan styrka att den uttagen ur apparaturen

skulle kunna förorsaka strålskador, men strålningen utnyttjas

här på sådant sätt och apparaturen är så konstruerad samt försedd med

sådana fasta skyddsanordningar, att skadlig strålning vid apparatens användning

icke skall kunna tränga utanför dessa. Vissa i det föregående

nämnda allmänt förekommande apparater och instrument, såsom elektronmikroskop,

televisionsapparater, oscillografer etc., är av sådan konstruktion.

Då dessa sålunda icke är avsedda att utsända joniserande strålning

utanför den strålningsalstrande apparatdelen (röntgenröret, elektronröret

etc.) och deras användning för avsett ändamål härigenom normalt icke

torde kunna anses vara förenad med risk för strålskador, bör arbete med

dem i princip icke betraktas som radiologiskt arbete.

I detta sammanhang kan framhållas att en atomreaktor icke kan sägas

vara avsedd att utsända joniserande strålning. Tvärtom måste ju skyddsarbetet

här direkt inriktas på att förhindra att strålning når utanför reaktorns

väggar. Det ligger emellertid i sakens natur, att reaktorarbete är

förenat med så stora strålrisker och är av den allmänfarliga karaktär att

det bör falla under begreppet radiologiskt arbete.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Kommittén finner sålunda radiologiskt arbete i princip böra definieras

som arbete, vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk anordning,

avsedd att utsända joniserande strålning, samt arbete med atomreaktor

eller med radioaktivt ämne.

En ytterligare begränsning av strålskyddslagens tillämpningsområde anser

kommittén kunna åstadkommas därigenom att vissa typer av strålkällor,

vilkas användning med den angivna definitionen skulle utgöra radiologiskt

arbete men där den utsända strålningen är av sådan beskaffenhet eller av

så ringa mängd att den ej förmår framkalla strålskador, undantages från

tillsynen. Särskilda föreskrifter härom skulle meddelas av tillsynsmyndigheten.

Härigenom skulle också en smidig anpassning kunna ske till den på

förevarande område utomordentligt snabba utvecklingen. På motsvarande

sätt bör det enligt kommittén ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela

föreskrifter beträffande de kvantiteter eller koncentrationer av olika

radioaktiva ämnen, som kan undantagas från tillämpningen av strålskyddslagen

eller vissa bestämmelser i denna.

Yttrandena

Kommitténs förslag i fråga om strålskyddslagstiftningens tillämplighetsområde

och syfte har så gott som genomgående godtagits av remissorganen.

I några yttranden har dock påtalats behovet av en utsträckning

av lagens tillämplighet.

Av vad kommittén anfört rörande skydd för djurliv, fiskerinäring och

andra liknande intressen drar vattenvårdsnämnden den slutsatsen, att kommittén

ej ansett recipientvatten, sjöbotten och det marina livet som verksamhetsområde

för strålskyddsmyndigheten, medan däremot t. ex. konsumtionsvatten

och fisk, som upptages för att användas till människoföda,

faller inom myndighetens naturliga verksamhetsområde. Med utgångspunkt

härifrån finner nämnden nödvändigt understryka, att vattenområde,

som tjänstgör som recipient för radioaktivt avloppsvatten, måste

hållas under hydrografisk, geografisk och marinbiologisk aktivitetskontroll

och att där nya atomanläggningar planeras noggrann bakgrundsundersökning

av recipienten ur dessa synpunkter måste utföras. Mot bakgrunden

av den snabba utvecklingen borde, anser nämnden, redan nu frågan om

skydd mot strålningen från radioaktiva avfallsprodukter uppmärksammas

och beaktas i lagstiftningen.

Fiskeristyrelsen framhåller i anslutning härtill vikten av att tillsynen

på strålningsområdet ej blott avser själva de anläggningar och institutioner,

där arbete med joniserande strålning förekommer, utan även radioaktiva

ämnens spridning i naturen och särskilt i sötvattendragen och havet.

Medicinska fakulteten i Uppsala finner det anmärkningsvärt, att frågan

om disponerandet av radioaktivt avfall icke tagits upp i lagförslaget. Då

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

denna fråga redan nu kräver beaktande och i framtiden kommer att bli alltmera

aktuell, bör i lagtexten intagas lämpliga bestämmelser i detta avseende.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att det inte synes vara

avsett, att experiment med och utprovning av t. ex. röntgenapparatur på

fabrikationsstadiet skall falla inom lagens tillämpningsområde. Då arbetarskyddsmyndigheterna

enligt vad kommittén uttalat saknar fackkunskap på

strålskyddsområdet, anser hovrätten det böra övervägas på vad sätt de i

nämnda fabrikation sysselsatta personerna skall beredas erforderligt skydd

mot strålrisker.

Departementschefen

I fråga om strålskyddslagens tillämplighet har kommittén föreslagit att

den nya lagen liksom den nu gällande lagen om tillsyn å radiologiskt arbete

in. m. skall avse att bereda skydd mot skada av joniserande strålning för

alla människor och för djur, som underkastas radiologisk undersökning

eller behandling i veterinärmedicinskt syfte. Däremot har kommittén inte

ansett sig böra föreslå, att strålskyddslagens tillämplighet skall utvidgas

till att generellt gälla även till skydd mot strålskador på döda ting och ej

heller till skydd för djurliv eller fiskerinäring i vidare mån än vad skyddet

mot strålskador på människor kräver. Beträffande de objekt, som skall

bli föremål för tillsyn enligt lagen, har kommittén förordat att alla strålkällor,

vilka alstrar joniserande strålning, i princip skall omfattas av tillsynen

samt att det skall få ankomma på Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, strålskyddsmyndigheten att genom särskilda föreskrifter

från tillsynen undanta sådana strålkällor, där den utsända strålningen inte

förmår framkalla strålskador.

Den av kommittén sålunda förordade avgränsningen av strålskyddslagens

tillämplighetsområde har allmänt godtagits av remissinstanserna. De

erinringar som gjorts går med ett undantag ut på att behovet av skydd mot

strålningen från radioaktiva avfallsprodukter inte tillräckligt tillgodosetts

i förslaget.

För egen del anser jag, att strålskyddsmyndigheten liksom hittills huvudsakligen

skall ha att vaka över, att användningen av joniserande strålning

inte medför skador på människor, vare sig direkt eller indirekt. En av de

viktigaste uppgifterna för strålskyddsmyndigheten utöver den hittills bedrivna

verksamheten torde i fortsättningen bli att söka åvägabringa bästa

möjliga skydd mot skador av radioaktiv strålning från anläggningar för

utvinning av atomenergi. Skyddsåtgärderna måste självfallet — vilket också

kommittén understryker — avse även de radioaktiva avfallsprodukter,

som bildas vid driften av dessa anläggningar. Det är främst i samband

med bortskaffandet av dessa avfallsprodukter som skador kan uppstå på

växt- och djurliv, huvudsakligen genom vattenförorening. Hur nämnda

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

produkter på bästa sätt skall oskadliggöras är en fråga, som ännu inte

torde ha fått sin slutgiltiga lösning. Redan enligt nu gällande lagstiftning,

som jag i korthet här skall beröra, skall emellertid åtgärder vidtagas till

motverkande av vattenförorening i syfte bl. a. att skydda växt- och djurliv.

Fabrik eller inrättning med radioaktivt avloppsvatten må sålunda enligt

kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning rörande åtgärder till

motverkande av vattenförorening m. m. ej anläggas innan frågan om dylika

åtgärder blivit prövad enligt vattenlagen. I sistnämnda lag stadgas, att

industriellt avloppsvatten ej må avledas så att genom förorening av vattendrag,

sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer

olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens förebyggande

prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kan fordras. Kan avloppsvattnet

från fabrik eller annan industriell inrättning befaras genom vattenförorening

medföra att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt

förfång eller att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas må

medgivande till utsläppande av avloppsvattnet enligt vattenlagen lämnas

allenast såframt Konungen efter hemställan av vattendomstolen förklarat

att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän synpunkt hinder däremot ej möter.

Prövningen enligt vattenlagen av frågan under vilka villkor industriellt

avloppsvatten må utsläppas sker i allmänhet vid vattendomstol, därvid även

uppkommande ersättningsfrågor regleras.

Vad som i vattenlagen sägs om avledande av industriellt avloppsvatten

skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande eller uppläggande

av fast avfall så att vattenförorening kan föranledas därav.

Tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden till motverkande

av vattenförorening utövas av statens vatteninspektion enligt lag den 30

november 1956. F. n. är tillsynsavdelningen vid fiskeristyrelsen statens

vatteninspektion.

Det åligger vidare hälsovårdsnämnd enligt hälsovårdsstadgan att vaka

över att fabriker och näringar inte inrättas eller drives så att de medför

sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna. Hälsovårdsmyndighet

äger likväl ej meddela beslut, som avviker från vad som föreskrivits i

samband med sådan prövning enligt vattenlagen som förut nämnts.

Frågan hur strålskyddsmyndighetens prövning lämpligen skall samordnas

med övriga nämnda myndigheters kommer jag att beröra senare. I

det här sammanhanget har jag med återgivandet av reglerna avseende

vattenförorening och andra sanitära olägenheter blott velat peka på att

radioaktivitetens inverkan på naturen i berörda fall alltid måste komma

under bedömande av myndighet. I regel kommer saken att behandlas vid

vattendomstol och därvid måste självfallet strålskyddsmyndigheten medverka,

såvitt avser radioaktiva föroreningar, även om fråga blott är om

skador på växt- och djurliv. Men myndighetens skyldighet härutinnan

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

torde få regleras instruktionsvis och bör inte påverka bestämningen av

strålskyddslagens syfte.

I detta sammanhang må anmärkas, att det jämväl i övrigt bör åligga

strålskyddsmyndigheten att ägna uppmärksamhet åt faror och olägenheter

av radioaktiva ämnens spridning i naturen, även i den mån dessa frågor

i och för sig faller utanför lagens tillämpning. Jag förutsätter vidare,

att även de institutioner, som sysslar med radiofysisk och radiobiologisk

forskning följer utvecklingen på området.

Vad beträffar skador av joniserande strålning på döda ting är det, såvitt

nu är känt, väsentligen endast film som skadas av strålning med så låg

intensitet att den kan tillåtas med hänsyn till människor. Skyddsbehovet

för döda ting synes därför inte så stort, att det bör tillgodoses genom strålskyddslagen.

Som kommittén framhållit, bör erforderligt skydd i stället

kunna erhållas genom de allmänna skadeståndsreglerna.

Jag är sålunda ense med kommittén om att strålskyddslagens syfte bör

vara att bereda skydd mot skador av joniserande strålning åt människor

och åt djur, som underkastas radiologisk undersökning eller behandling i

veterinärmedicinskt syfte. De skador som avses skola förebyggas genom

lagen är dels akuta strålskador (brännskador, blodsjukdomar etc.), dels

genetiska förändringar. Något absolut skydd torde inte kunna åstadkommas,

men målsättningen måste vara att nedbringa skaderisken så långt det

befinnes möjligt.

I fråga om den verksamhet som skall falla under strålskyddslagens tillämpningsområde

har en remissinstans — hovrätten över Skåne och Blekinge

— påpekat, att lagförslaget inte ger skydd åt den i fabrikation av

röntgenapparater o. dyl. sysselsatta personalen. Påpekandet synes mig

befogat och bör föranleda sådan ändring i lagförslaget att lagen blir tilllämplig

på dylik fabrikation, i den mån det därvid förekommer att strålningsalstrande

apparat i samband med prov eller eljest sättes i funktion.

3. Tillståndsskyldighet och tillståndsprövning

Kommittén

Det är kommitténs bestämda uppfattning, att bedömandet av förekommande,

varierande strålrisker i regel inte kan anförtros den enskilde utan

måste tillkomma specialister inom radiofysiken. Det tillståndstvång, som

f. n. gäller för radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne, måste

därför enligt kommitténs mening i princip bibehållas.

Kommittén anser det vara av stor vikt, att de personliga kvalifikationerna

hos dem, som är sysselsatta i radiologisk verksamhet, blir föremål för

omsorgsfull prövning och ställes i relation till de övriga faktorer, som påverkar

strålriskerna vid en anläggning. Några ensartade kvalifikationskrav

menar kommittén inte kunna uppställas för vare sig arbetsledning eller

personal, utan kompetensfordringarna måste bedömas från fall till fall.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

När det gäller arbete med röntgenapparater, bör enligt kommittén tillstånd

fordras endast för sådant arbete, som enligt den av kommittén uppställda

definitionen är att anse såsom radiologiskt arbete. Det innebär att

tillstånd blott skulle krävas för arbete med sådana anordningar, som är

avsedda att utsända strålning och vilka inte särskilt undantagits av strålskyddsmyndigheten.

För kommittén har framhållits som en brist i gällande lagstiftning att

man har stora svårigheter att inskrida mot apparatinnehavare, som saknar

tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, även i fall där det är sannolikt

eller t. o. m. uppenbart att apparaten användes. Det har därför ifrågasatts,

om icke tillståndsskyldigheten borde utsträckas att gälla även innehav av

röntgenapparater. Kommittén anför härom till en början följande.

Enligt vad kommittén erfarit förekommer det emellanåt, att röntgenapparater

anskaffas och brukas, t. ex. i samband med olovligt utövande

av läkar- eller tandläkaryrket, utan att tillstånd sökts eller trots att sökt

tillstånd icke beviljats. Det är många gånger svårt att bevisa, att apparaten

användes i radiologiskt arbete, och någon kontroll över hur arbetet bedrives

kan icke utövas. Uppsikten över vilka som innehar röntgenapparater försvåras

ytterligare av att numera i marknaden förekommer typer av transportabla

röntgenapparater, vilka ej fordrar särskild installation utan medelst

stickpropp kan anslutas till det elektriska belysningsnätet.

För egen del är kommittén dock icke övertygad om att införande av

generellt tillståndstvång för innehav av röntgenapparater är ur strålskyddssynpunkt

påkallat, eftersom innehavet av en röntgenapparat i och för sig

icke är förenat med några strålrisker. Den önskvärda kontrollen och möjligheten

att inskrida vid misstanke om illegal verksamhet torde kunna nås

med andra medel, förklarar kommittén och syftar därvid på anmälningsskyldighet

för installatör, försäljare och upplåtare av röntgenapparater

samt rätt att låta försegla sådan apparat.

Tillstånd att arbeta med acceleratorer av mera avancerad typ än röntgenrör

måste enligt kommittén på grund av anläggningarnas speciella karaktär

vara av generell natur. Sålunda bör tillståndet innefatta rätt att i acceleratorn

framställa radioaktiva ämnen, eftersom detta är en normal funktion

hos acceleratorn. Beträffande arten och mängden av de radioisotoper som

kan framställas i nu förekommande acceleratorer är förhållandena sådana,

att kommittén finner det ur strålskyddssynpunkt icke tjäna något ändamål

att binda tillståndet i dessa avseenden. Tillståndsprövningen måste här,

fortsätter kommittén, på grund av den komplicerade tekniska utrustningen

i avsevärt högre grad än vid annat radiologiskt arbete baseras på ett intimt

samarbete mellan strålskyddsmyndigheten och innehavaren av anläggningen.

För framtiden bör enligt kommitténs mening ett system med dubbla tillstånd

för atomenergianläggningar undvikas. Kommittén föreslår därför,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

att sådan verksamhet på atomenergiområdet, för vilken tillstånd erfordras

jämlikt atomenergilagen, undantages från tillståndsskyldigheten enligt strålskyddslagen.

Detta får emellertid icke innebära, att strålskyddskontrollen

vid uppförande och drift av reaktoranläggningar i något avseende åsidosättes

eller försvagas. Tvärtom anser kommittén det vara av den största betydelse,

att strålskyddsmyndigheten på ett mycket tidigt stadium inkopplas

i dessa ärenden och sedan fortlöpande följer anläggningarnas uppförande,

igångkörning och drift. En omsorgsfull prövning från strålskyddsmyndighetens

sida av en tilltänkt anläggnings strålsäkerhet måste nödvändigtvis

ha ägt rum, innan koncessionsärendet avgöres hos Kungl. Maj:t, och resultatet

av denna bedömning måste tillmätas avgörande betydelse vid Kungl.

Maj :ts ställningstagande i tillståndsfrågan.

Vid Kungl. Maj :ts tillstånd kan endast fogas vissa mera grundläggande

och principiella föreskrifter och villkor, avseende anläggningens lokalisering,

reaktortyp, dennas högsta effekt, användningsändamål etc. I alla strålskyddsfrågor,

även när det gäller driften, måste det ankomma på strålskyddsmyndigheten

att sedermera meddela de kompletterande och mera

detalj mässiga föreskrifter och villkor som kan anses erforderliga enligt

strålskyddslagen. Det torde överhuvudtaget icke vara möjligt att redan i samband

med koncessionsprövningen överblicka dessa, varför strålskyddsmyndigheten

härutinnan måste lämnas fria händer.

Vad kommittén anfört i fråga om utformningen av strålskyddet vid acceleratorer

gäller enligt kommittén i än högre grad beträffande reaktoranläggningar.

Genom de av strålskyddsmyndigheten uppställda villkoren för arbetet

synes sålunda icke böra föreskrivas någon begränsning i de kvantiteter

radioaktiva ämnen som må framställas i reaktorn, utan strålskyddet i sin

helhet måste dimensioneras efter de maximala strålrisker som är förenade

med reaktordriften.

Kungl. Maj :ts tillstånd att driva en atomreaktor torde icke kunna anses

innefatta rätt att idka handel med eller eljest överlåta radioaktiva ämnen

som framställts i reaktorn, uttalar kommittén och tillägger, att härför bör

fordras särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen.

Såsom tidigare framhållits anser kommittén strålskyddslagen i princip

böra gälla alla radioaktiva ämnen men undantag meddelas beträffande sådana

ämnen eller maximalkvantiteter eller koncentrationer därav, som med

hänsyn till de obetydliga strålriskerna får innehavas utan tillstånd. Ett angivande

av vilket ämne tillståndet skall avse, den ifrågakommande kvantiteten

och koncentrationen därav samt det sätt på vilket ämnet är inneslutet

är enligt kommittén tillräckligt för att identifiera strålkällan.

Innehav av och arbete med radioaktivt ämne bör enligt kommitténs

uppfattning liksom enligt gällande lag kräva tillstånd. Dock förutsätter

kommittén, att generellt undantag skall kunna meddelas, så att envar

som äger behörighet att utöva läkarkonsten utan särskilt tillstånd skall få

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

förvärva och bedriva arbete med vissa för sjukvårdsändamål avsedda, i

strålningshänseende föga farliga isotoper. För att undvika ett system med

dubbla tillstånd bör, säger kommittén, från tillståndsskyldighet enligt strålskyddslagen

vidare undantas sådana ämnen, som regleras i atomenergilagen.

Tillståndet till innehav av eller arbete med radioaktivt ämne innefattar

rätt för tillståndshavaren att använda ämnet endast för det ändamål och

på det sätt, som angivits i tillståndsbeviset. Kommittén menar sålunda, att

tillstånd som inte avser handel i princip inte bör innefatta rättighet för innehavaren

att ö v e r 1 å t a ämnet till annan. Strålskyddsmyndigheten kommer

eljest att sakna möjligheter att förhindra, att personer, som ej erhållit tillstånd

att inneha radioaktiva ämnen, likväl förvärvar sådana. Kommittén

anser det vara ett strålskyddsintresse av stor betydelse, att radioaktiva

ämnen göres oåtkomliga för särskilt sådana personer, vilka på grund av

bristande insikter om slrålriskerna eller med hänsyn till naturen av det

arbete, där dessa ämnen skulle användas, ej anses böra erhålla tillstånd.

För den enskilde tillståndshavaren skulle det ställa sig svårt att avgöra, om

en person erhållit tillstånd att inneha visst ämne eller om han ej redan

innehade den maximikvantitet, som tillståndet berättigade honom till.

Kommittén föreslår därför, att för sådan tillfällig överlåtelse, varom här

närmast är fråga, skall fordras särskilt tillstånd av strålskyddsmyndigheten.

Ett konsekvent fasthållande vid ett dylikt stadgande skulle emellertid

i vissa fall bereda avsevärda olägenheter inom sjukvården, framhåller

kommittén. Det är inte ovanligt, att en sjukvårdsinrättning måste bispringa

en annan med visst radioaktivt ämne, som behövs för behandling eller undersökning

av ett aktuellt sjukdomsfall. Det är här ofta fråga om isotoper med

kort halveringstid, vilka icke ständigt kan hållas i förråd. Skulle strålskyddsmyndighetens

medgivande till överlåtelse avvaktas i dylika fall,

komme hjälpen säkerligen mången gång för sent. Medicinalstyrelsen och

strålskyddsmyndigheten bör enligt kommittén i samråd äga besluta om

vilka isotoper och största myckenheter av dessa som skall undantagas från

överlåtelseförbudet.

Även vetenskapliga och liknande institutioner sinsemellan förekommer

det stundom, att radioaktiva preparat behöver överlåtas eller utlånas för

vissa speciella forskningsuppgifter m. m., påpekar kommittén, som anser att

särskilt för större vetenskapliga institutioner möjlighet härtill bör kunna

öppnas, utan att överlåtelsetillstånd i varje särskilt fall måste inhämtas.

Något generellt undantagande av vissa ämnen eller av vissa på förhand

angivna institutioner kan det enligt kommitténs mening dock ej bli fråga

om på grund av mångfalden av förekommande isotoper och de varierande

förhållandena vid olika institutioner. Kommittén finner det i stället böra

bli strålskyddsmyndighetens sak att efter framställning pröva, om och i

vilken omfattning överlåtelse från en viss institution skall få äga rum utan

tillstånd i det särskilda fallet. Som villkor för en sådan friare överlåtelse
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts propsitioon nr 29 år 1958 43

rätt kan eventuellt krävas redovisningsskyldighet till strålskyddsmyndigheten.

Någon handel med radioaktiva ämnen som framställts i Sverige förekommer

ännu inte men kan väntas komma till stånd inom kort, säger

kommittén. Däremot finns redan ett mindre antal företag i riket, vilka förmedlar

leveranser av isotoper från atomenergianläggningar i utlandet direkt

till svenska köpare. Då förmedlaren av försäljningen sålunda inte själv tar

direkt befattning med de radioaktiva ämnena, är dylik verksamhet inte

föremål för tillståndstvång enligt gällande lag. För att vinna kontroll över

vilka förbrukare som på detta sätta förvärvar isotoper inom landet har

radiofysiska institutionen emellertid utverkat, att ifrågavarande företag

frivilligt underkastat sig viss kontroll, främst genom att till institutionen

avge redovisning över förmedlade leveranser.

På grund av de speciella strålskyddsproblem, som uppkommer vid förpackning,

transport, lagerhållning och distribution av radioaktiva ämnen,

måste enligt kommitténs mening vissa krav ställas på vederbörandes lämplighet

och kompetens samt de vidtagna säkerhetsanordningarna för strålskydd.

Härtill kommer, tillägger kommittén, att särskilda garantier måste

fordras av den som försäljer radioaktiva ämnen till ett större antal förbrukare

till förhindrande av att ämnena blir tillgängliga för personer, som inte

har tillstånd att inneha sådana eller att ur strålskyddssynpunkt riskabla

felleveranser sker.

Kommittén har med hänsyn till nu anförda synpunkter övervägt, att det

skulle anförtros åt ett enda företag under kontroll av det allmänna att

omhänderha distributionen av radioaktiva ämnen, men funnit, att utvecklingen

därigenom kunde befaras bli bunden i ett stelbent och tungt förfarande.

I stället utgår kommittén från att tillstånd att driva handel med

radioaktiva ämnen, vilket skulle krävas även för sådan förmedling som

bedrives av kommissionär, handelsagent, mäklare etc., kommer att beviljas

med stor försiktighet och endast i de fall, där säkra garantier föreligger för

en effektiv strålskyddskontroll och för en noggrann uppsikt över att radioaktiva

ämnen inte utlämnas till obehöriga. Särskilda föreskrifter bör enligt

kommittén gälla angående redovisning av överlåtna kvantiteter dylika

ämnen.

I 1941 års lag finns inte några bestämmelser, som möjliggör en ur strålskyddssynpunkt

anordnad kontroll över import till och förvärv

inom riket av radioaktiva ämnen. Kommittén anser det angeläget att

skapa garantier för att sådana ämnen förvärvas endast av personer och institutioner,

vilka prövats besitta erforderliga kvalifikationer och materiella

resurser att handha dem på ur strålskyddssynpunkt godtagbart sätt. Detta

synes kommittén inte kunna åstadkommas annorledes än genom att förbud

stadgas mot import till och förvärv inom riket av radioaktivt ämne utan särskilt

tillstånd.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts propsitioon nr 29 år 1958

Tillstånden till import, inköp eller annat förvärv av radioaktiva ämnen

bör enligt kommittén sammankopplas med tillstånden till arbete med eller

innehav av radioaktiva ämnen endast i det avseendet, att sistnämnda tillstånd

bör utgöra en förutsättning för att tillstånd att importera eller förvärva

radioaktivt ämne skall kunna meddelas. Import- eller förvärvstillstånd

bör sålunda utfärdas såsom fristående licenser av strålskyddsmyndigheten.

Även om import- och förvärvslicensen principiellt är avsedd för engångsförvärv,

talar enligt kommittén dock praktiska skäl för att för strålskyddsmyndigheten

välkända köpare av radioaktiva ämnen, exempelvis vetenskapliga

institutioner och större sjukvårdsinrättningar, skall kunna beviljas

generella tillstånd att under viss tidsperiod, t. ex. ett år, förvärva begränsade

eller icke begränsade kvantiteter radioaktiva ämnen av angivet

slag.

Det kan vidare enligt kommitténs mening inte komma i fråga, att innehavare

av handelstillstånd för varje särskilt inköp från tillverkare inom

eller utom landet skall vara skyldig att begära förvärvs- eller importlicens.

Kommittén föreslår därför, att innehavare av handelstillstånd skall äga

importera och förvärva radioaktiva ämnen utan särskilt tillstånd härtill.

Handelstillstånd skall med andra ord innefatta generellt tillstånd att importera

och förvärva radioaktiva ämnen av de slag, som omfattas av handelstillståndet.

Även atomenergilagen stadgar tillståndstvång för förvärv av atombränslen

in. in. Kommittén anser det vara av betydelse för att vinna en överblick

över radioaktivitetens spridning inom landet, att strålskyddsmyndigheten

får kontrollera också import och förvärv av exempelvis plutonium och förbrukade

atombränsleelement. I den mån ämnen och föreningar, som avses

i atomenergilagen, är radioaktiva bör de med hänsyn härtill även omfattas

av licensieringen enligt strålskyddslagen.

Den tillståndsprövning som f. n. äger rum är enligt kommittén behäftad

med den allvarliga bristen, att det ofta tagit lång tid, ibland upp till ett par

år, mellan ansökan och avgörande. Anledningen härtill är att anläggningen

ifråga regelmässigt ansetts böra besiktigas innan beslutet meddelats. Anläggningen

har under tiden varit i bruk utan att någon kontroll förekommit.

För att komma till rätta med denna olägenhet, som kommittén anser

medföra betydande risker ur strålskyddssynpunkt, föreslår kommittén olika

åtgärder syftande till att göra ansökningsmaterialet så fullständigt, att tillståndsprövningen

i största möjliga utsträckning kan ske uteslutande på

grundval av detta. De åtgärder som här avses är förhandsbesiktning av

strålkällor samt förhandsgranskning av lokalritningar och strålskyddsförslag

in. in. Härigenom erhåller tillsynsmyndigheten sådan kännedom om

strålkällorna och lokalförhållandena, att besiktning av apparaturen, strålskyddsanordningarna

och lokalerna endast i enstaka fall skall behöva ske

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

i samband med tillståndsprövningen, framhåller kommittén. Det slag av

verksamhet, som skall bedrivas, samt den beräknade användningsfrekvensen

kan vidare anges i ansökningen om tillstånd. Kommittén konstaterar

härefter, att de faktorer, vilka som regel inte kan kontrolleras utan besiktning

av anläggningen, är arbetsmetoderna och arbetsledningens kompetens

att övervaka strålskyddet.

I fråga om arbetsledningens kompetens bör enligt kommitténs uppfattning

några generella kvalifikationskrav inte uppställas. Kommittén anför

vidare i denna fråga följande.

Där tillståndssökanden är en fysisk person, som själv skall förestå och

bedriva arbetet, är det givetvis hans genom utbildning och tidigare erfarenhet

på området förvärvade kompetens, som blir avgörande för om tillstånd

skall beviljas. Kan tillståndshavaren ej själv förestå verksamheten, måste

en särskild föreståndare utses, och härvid måste dennes personliga kvalifikationer

bli utslagsgivande. I alla sådana fall, där tillståndshavaren är en

juridisk person, vare sig statlig eller kommunal myndighet eller institution,

bolag, förening eller annan korporation, blir det nödvändigt att utse särskild

föreståndare, som skall leda det dagliga arbetet och övervaka strålskyddet.

Blir en tillståndshavare, som själv skall förestå verksamheten vid en

radiologisk anläggning, förhindrad därtill i samband med semester, sjukdom

etc., bör hinder ej möta att tillsynsmyndigheten på framställning därom

godkänner annan person att som föreståndare leda arbetet under tillståndshavarens

bortovaro. Detta förfarande torde få stor praktisk betydelse särskilt

för privatpraktiserande läkare och tandläkare, vilka ofta upplåter sin

praktik åt någon kollega under semester och annan bortovaro.

Genom att såsom kommittén föreslår obligatorisk undervisning i strålskyddsteknik

införes i läkar- och tandläkarutbildningen anser kommittén

viss garanti för arbetsledningens kompetens att tillgodose strålskyddet vid

det övervägande flertalet medicinska och odontologiska anläggningar komma

att ligga i den avlagda examen. Då dessa anläggningar f. n. tillsammans

utgör ca 90 procent av det totala antalet radiologiska anläggningar, finner

kommittén arbetsledningens kompetens i framtiden relativt sällan behöva

prövas mera ingående.

I de fall, där arbetsmetodiken är relativt ensartad och okomplicerad,

torde ansökningshandlingarna även i detta hänseende kunna lämna erforderligt

material för ett relativt säkert bedömande av strålningsförhållandena

och strålriskerna, anför kommittén.

På grund av anförda förhållanden bör det enligt kommitténs uppfattning

i flertalet fall bli möjligt att utan eftersättande av säkerheten meddela

tillstånd på grundval av föreliggande ansökningshandlingar. I de mera

undantagsvis förekommande fall, där detta icke kan ske, antingen på

grund av att strålriskerna bedömes vara särskilt stora eller ansökningsmaterialet

är ofullständigt, måste däremot tillståndsprövningen föregås

av besiktning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Ett genomförande av kommitténs förslag medför, att tiden för ansökningarnas

prövning och avgörande kan minskas väsentligt. Kommittén anser

det på grund härav i fortsättningen böra konsekvent fordras, att en anläggning

ej får tagas i bruk förrän tillstånd beviljats.

Kommittén behandlar i betänkandet också frågan vilka organ som bör

handha strålskyddsärendena och hur dessa organ bör vara organiserade.

Erfarenheterna av den nuvarande organisationen med medicinalstyrelsen

som beslutande myndighet i ärenden angående tillsyn å radiologiskt arbete

finner kommittén inte helt tillfredsställande. Kommittén motiverar sin

ståndpunkt sålunda.

Det säger sig självt, att det är mycket svårt för ett administrativt organ

med huvudsaklig kompetens att bedöma de medicinska synpunkterna att på

ansökningshandlingarna taga ställning till de ofta komplicerade frågor, som

aktualiseras i strålskyddsärenden, där bl. a. strålningsfysiska och tekniska

synpunkter spelar en avgörande roll. Det är därför naturligt, att medicinalstyrelsen

sällan ansett sig kunna hävda en avvikande uppfattning i tillsynsärendena,

sedan radiofysiska institutionen med sin speciella sakkunskap på

området, vanligen efter besiktning på platsen av fackman, avgivit yttrande i

sakfrågan. I realiteten har det också visat sig, att medicinalstyrelsen så gott

som undantagslöst följer radiofysiska institutionens förslag. Endast i ett

mycket ringa antal ärenden, högst ett tiotal per år, avseende tillstånd att

använda s. k. skoröntgen eller tillstånd för chiropraktorer att bedriva radiologiskt

arbete, har styrelsen gjort en mera självständig bedömning av de

medicinska aspekterna på tillståndsfrågan. Det har från styrelsens sida hävdats,

att det medicinska inslaget i dessa ärenden borde kunna beaktas på

annat sätt än genom att den formella beslutanderätten låge hos styrelsen.

Tillsynsärendenas karaktär motiverade, att prövningen av desamma även

formellt skulle ankomma på radiofysiska institutionen.

Sedan kommittén härefter diskuterat och därvid avvisat alternativen att

göra arbetarskyddsstyrelsen eller radiofysiska institutionen till beslutande

instans i strålskyddsärenden, har kommittén stannat för att föreslå att ett

särskilt organ för ändamålet tillskapas. Två alternativa förslag till lösning

av organisationsfrågan har därvid uppställts. Enligt det ena, benämnt alternativ

A, skulle den för strålskyddsverksamheten erforderliga personalen

överföras från radiofysiska institutionen till ett med denna nära samordnat

organ, »statens strålskyddsinstitut», vars styrelse, sammansatt av sakkunniga

företrädare för de av strålskyddsfrågorna berörda fackområdena, skulle

utöva beslutanderätten enligt strålskyddslagen. Det andra alternativet, alternativ

B, innebär, att den löpande strålskyddskontrollen skulle kvarligga hos

radiofysiska institutionen, medan de beslutande funktionerna enligt strålskyddslagen

skulle tillkomma ett från institutionen fristående organ, »statens

strålskyddsnämnd», med enahanda sammansättning som styrelsen för

statens strålskyddsinstitut skulle få.

Föreståndaren för radiofysiska institutionen skulle enligt båda alter
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

nativen vara ledamot av det beslutande organet samt leda och förestå den

löpande verksamheten.

Efter ingående överväganden har kommittén beslutat förorda alternativ B

med radiofysiska institutionen såsom ett gemensamt organ för forskning

och strålskyddskontroll samt med en fristående statens strålskyddsnämnd

för de beslutande funktionerna enligt strålskyddslagen. Avgörande för ställningstagandet

härvidlag har varit, att medan alternativ A med ett statens

strålskyddsinstitut i första hand siktar till att tillfredsställa rent administrativa

krav det förordade förslaget i högre grad tillgodoser önskemålet

om en smidig samordning av tillsynen med den radiofysiska forskningen och

att sistnämnda önskemål i nuvarande utvecklingsskede måste tillerkännas

den största betydelse. I strålskyddsnämnden skulle enligt kommittén ingå

— förutom radiofysiska institutionens föreståndare såsom självskriven

ledamot — följande av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, nämligen en ordförande,

förfaren i administrativa frågor, en medicinsk expert med erfarenhet

inom medicinsk radiologi, en arbetarskyddsexpert och en expert inom

kärnfysik eller kärnkemi.

I sammanhanget bör uppmärksammas, säger kommittén, att, oberoende

av vilken organisation som genomföres, beslutanderätten i mera rutinmässiga

strålskyddsärenden, där den speciella expertisens facksynpunkter ej

erfordras, bör delegeras till föreståndaren för radiofysiska institutionen och

föreståndarna för tillsyningsavdelningarna där. Då sådan delegation förutsättes

skola ske i en betydande del av antalet ärenden, kommer realiter den

löpande verksamheten under alla förhållanden att i icke ringa omfattning

ligga utanför det beslutande organets direkta kontroll.

En ledamot av kommittén, Matts Helde, har i särskilt yttrande anmält

avvikande mening beträffande organisationsfrågorna (se betänkandet s.

334—338).

Yttrandena

Mot uppfattningen att tillståndstvång i princip skall föreligga beträffande

verksamhet som regleras i strålskyddslagen har ingen invändning rests.

I några yttranden har riktats kritik mot kommitténs förslag i fråga om

tillståndsskyldighetens omfattning.

Särskilt från de akademiska myndigheternas och vissa andra vetenskapliga

organs sida har framhållits, att forskning med användning av radiologisk

teknik samt utvecklingsarbete i fråga om radiologisk apparatur inte

bör bli föremål för en rigorös kontroll och tillståndsprövning. Sålunda understrykes

från bl. a. atomkommittén, naturvetenskapliga forskningsrådet,

vetenskapsakademiens forskningsinstitut för fysik och kollegienämnden

vid Chalmers tekniska högskola nödvändigheten av att de möjligheter till

generell tillslåndsgivning för forskningsinstitutioner, som förutskickats av

kommittén, tillvaratas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Stockholms handelskammare förutsätter, att sådana tekniska anordningar

som godkänts vid typbesiktning och som bedömes icke medföra

några risker vid användningen skall kunna undantagas från lagens tilllämpning.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala anför härom.

Det vetenskapliga arbetet kräver i allmänhet, att källor för joniserande

strålning på olika sätt omändras allteftersom de tas i bruk för skiftande

uppgifter. Sådana ändringar sker på vissa institutioner snart sagt dagligdags.

Fakulteten vill därför kraftigt understryka vikten av att institutionerna

enligt lagförslagets 4 § undantages från den i förslaget föreskrivna

skyldigheten att inhämta tillstånd för att få bedriva radiologiskt arbete.

En skyldighet att i varje enskilt fall inhämta sådant tillstånd skulle i hög

grad försvåra och i många fall omöjliggöra det vetenskapliga arbetet.

Tilläggas bör, att vid institutionerna ingen enda personskada veterligen

uppstått som följd av joniserande strålning, trots att arbeten med sådan

strålning där bedrivits i många år.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund anser det vara väsentligt

för forskningen, att förändringar i apparatur och försöksanordningar

får ske på föreståndarens ansvar betydligt mera fritt än kommittén förutsätter.

I samma riktning uttalar sig de medicinska fakulteterna i Lund och

Göteborg, lärarkollegiet vid karolinska institutet och Svenska läkaresällskapet.

I flera remissyttranden föreslås, att innehav av röntgenapparat

underkastas tillståndsplikt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att kommitténs motivering för

att tillståndsplikt inte bör gälla för innehav av röntgenapparat inte synes

övertygande. Visserligen är innehavet i och för sig inte förenat med några

strålrisker. Detta förhållande kan emellertid enligt hovrätten inte tillmätas

avgörande betydelse. Genom att apparaten när som helst kan bringas att

alstra joniserande strålning representerar den en påtaglig fara. Ett utsträckande

av tillståndsskyldigheten till att avse jämväl innehav av röntgenapparater

torde inte kunna betraktas som ett otillbörligt ingrepp i de

enskildas handlingsfrihet, menar hovrätten.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet framhåller, att kommitténs inställning

till förevarande spörsmål medfört tämligen invecklade kontrollåtgärder

mot illegal användning av joniserande strålning. För att förebygga

sådan verksamhet vore det enligt kollegiets mening enklare, om tillstånd

krävdes för innehav av röntgenapparat eller annan teknisk anordning avsedd

att utsända joniserande strålning, innehav av atomreaktor och innehav

av radioaktivt ämne. Detta skulle vara i analogi med bestämmelserna

angående skjutvapen, där licenstvång föreligger för innehav.

Samma uppfattning har medicinalstyrelsen, Svenska radiologförbundet,

Svenska elektriska kommissionen, landsorganisationen och överläkaren

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958 49

vid röntgendiagnostiska avdelningen vid serafimerlasarettct, professorn

E. Lindgren.

Mot den föreslagna regleringen av befattningen med radioaktiva

ämnen har endast ett fåtal invändningar rests.

Kollegienåmnden vid tekniska högskolan finner förslagen om särskilda

förvärvs- och överlåtelsetillstånd innebära en allvarlig skärpning av nuvarande

föreskrifter samt anför.

Många institutioner vid tekniska högskolan importerar radioaktiva

substanser utan mellanhänder, och överlåtelser till andra laboratorier förekommer

rätt ofta. Kommittén har tänkt sig generella undantag för »välkända

köpare» t. ex. vetenskapliga institutioner. Nämnden kan godtaga de

nya bestämmelserna på denna punkt endast om det kan förutsättas att

undantag beviljas olika institutioner vid högskolan på nämnt sätt. Nämnden

förutsätter även att industriföretag med skickliga och erfarna personer

inom området skall kunna beviljas motsvarande undantagsförmåner. Industrin

kan liksom sjukvården i fråga om spårämnesundersökningar förutsättas

framförallt utnyttja kortlivade kärnslag i sin verksamhet, och dess

import och även överlåtelser sinsemellan bör ej onödigtvis försvåras.

I samma riktning uttalar sig kollegienåmnden vid Chalmers tekniska högskola,

Stockholms handelskammare och Sveriges industriförbund.

I några remissyttranden upptas frågan om generella tillstånd

för vissa yrkesutövare.

Lärarkollegiet vid t andlåkar hög skolan i Stockholm anser sålunda, att

kommittén inte visat någon omständighet, som på ett övertygande sätt motiverar

tillståndsskyldighet för tandläkare i dentalarbete. Svensk tandläkarexamen

borde enligt kollegiet fullgott duga som kompetens för bedrivande

av radiologiskt arbete inom odontologien. Likaså bör svensk tandläkarexamen

berättiga till innehav av isotoper för forskningsändamål till

den kvalitet och kvantitet, som medicinalstyrelsen finner lämpligt, hävdar

kollegiet.

Enligt Svenska tandläkaresällskapets och Sveriges tandläkarförbunds uppfattning

bör tillstånd automatiskt knytas till legitimationen som tandläkare.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet samt medicinalstyrelsens vetenskapliga

råd i röntgendiagnostik och radioterapi hävdar, att de blivande läkarna

i framtiden erhåller en sådan utbildning i röntgenteknik och strålskydd,

att en legitimerad läkare utan vidare kan anses vara kompetent att

bedriva arbete med röntgenapparat.

En häremot avvikande uppfattning har medicinska fakulteten i Lund och

Svenska läkaresällskapet. Fakulteten anför.

Praxis i fråga om grunderna för tillståndsgivning har för radioterapi

varit krav på specialistkompetens eller behörighet. I fråga om röntgendiagnostik

har emellertid praxis hållit sig till läkarelegitimation som grund

för tillståndsgivning. Ändrade apparatkonstruktioner och arbetsmetoder

samt ökade kunskaper om strålningens biologiska verkan motiverar enligt

fakultetens mening bestämt ett övervägande om revision av denna praxis,

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 29

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

i varje fall innefattande kontroll av vederbörandes insikter i strålskyddsfrågor

före tillståndsgivning.

Stockholms handelskammare framhåller önskvärdheten av att de kompetenskrav,

som ställes på tillståndshavare eller föreståndare, preciseras,

enär det för ett företag som ämnar anställa personal för radiologiskt arbete

är angeläget att ha kännedom om vilka fordringar som kommer att uppställas.

Det bör enligt handelskammaren angivas i lagtexten, att strålskyddsnämnden

skall utfärda kompetensföreskrifter för här ifrågavarande personal,

omfattande exempelvis utbildning vid teknisk högskola jämte genomgång

av specialkurser godkända av nämnden. I samma riktning uttalar sig

Sveriges industriförbund och Tjänstemännens centralorganisation.

Enligt landsorganisationen kan det övervägas, huruvida inte som villkor

för anställning borde uppställas förut inhämtad, nöjaktig insikt i den särskilda

arbetsplatsens skaderisker och där förekommande skyddsanordningar.

Beträffande behandlingen av ansökningar om tillstånd enligt

atomenergilagen anför delegationen för atomenergifrågor, att det är

uppenbart orimligt att strålskyddsmyndigheten skulle ges en självständig

rätt att, utöver de villkor som fästs vid tillståndet enligt atomenergilagen,

fästa villkor och föreskrifter enligt strålskyddslagen. Endast brott mot villkor

knutna till tillstånd enligt atomenergilagen bör beivras, menar delegationen.

Kommitténs förslag rörande den beslutande strålskyddsmyndigheten

har rönt stark kritik. Sålunda har blott ett mindre antal av remissorganen

tillstyrkt att befogenheterna enligt strålskyddslagen överflyttas

från medicinalstyrelsen till en fristående statens strålskyddsnämnd.

Statskontoret, som erinrar om att ämbetsverket vid skilda tillfällen uttalat

sig mot att nya statliga institutioner bildas utan tvingande skäl, finner

de motiv, som kommittén anfört för att de beslutande uppgifterna på

strålskyddets område överföres till ett särskilt organ, tillräckligt bärande

bl. a. med hänsyn till att medicinalstyrelsen endast synes taga ringa reell

befattning med här ifrågavarande ärenden. Mot den av kommittén förordade

sammansättningen av statens strålskyddsnämnd har statskontoret

icke något att andraga.

Vattenvårdsnämnden tillstyrker inrättande av den föreslagna strålskyddsnämnden

men framhåller, att däri bör ingå en representant för vattenvården.

Fiskeristyrelsen instämmer helt allmänt i vad strålskyddskommittén anfört

rörande behovet av särskilda organ för undersökning och tillsyn på

strålningsområdet. Styrelsen finner det angeläget att ett organ, exempelvis

en nämnd, inrättas med uppgift bl. a. att samordna och i större eller mindre

utsträckning leda sådan forsknings- och tillsynsverksamhet, varom här är

fråga. Detta organ bör ha betydligt vidsträcktare uppgifter — möjligen upp
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

delade på olika sektioner — än den av kommittén föreslagna strålskyddsnämnden

och under alla omständigheter innehålla biologisk, hydrografisk

och maringeologisk expertis.

Statens organisationsnamnet vill icke motsätta sig att tillsynen beträffande

strålriskerna till en början organiseras enligt de principiella riktlinjer som

kommittén uppdragit. Organisalionsnämnden anser emellertid att så snart

förhållandena inom detta område stabiliserats, frågan ånyo bör göras till

föremål för utredning, varvid bör övervägas huruvida icke såväl tillsynsverksamheten

som de beslutande funktionerna enligt strålskyddslagen bör

hänföras till arbetarskyddsstyrelsen.

Från grkesinspektörshåll har i flera fall hävdats, att strålskyddstillsynen

bör inordnas under den allmänna arbetarskyddstillsynen eller i varje

fall nära samordnas med denna.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att strålskyddsnämndens föreslagna

verksamhet i vad gäller åtgärder i samband med industriella reaktorer

bör omprövas. Organisationen fortsätter.

Den teknik som kommer att utbildas vid ifrågavarande anläggningar blir

i hög grad bestämd av de skilda reaktorkonstruktionerna. Utvecklingen sker

här mycket snabbt och det torde i första hand vara erfarenheter från

AB Atomenergi och från olika utländska anläggningar som kommer att tillgodogöras.

Det torde därför vara lämpligt att de statliga atommyndigheterna

själva bär huvudansvaret för skyddsåtgärdernas utformning såsom exempelvis

skett i USA och England. Nämndens betydelse som normerande och

övervakande organ i förhållande till de olika reaktoranläggande företagen

kan knappast därigenom förringas.

Av de remissorgan i övrigt, som behandlat organisationsfrågorna, har

följande lämnat kommitténs förslag i förevarande del utan erinran, nämligen

överstyrelsen för de tekniska högskolorna, kollegienämnderna vid de

tekniska högskolorna, atomkommittén, naturvetenskapliga forskningsrådet,

matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala, kommerskollegium

och Aktiebolaget Atomenergi.

Ett eget förslag till lösning av organisationsfrågan framför arbetarskydds

styr elsen, som delar kommitténs uppfattning att varken medicinalstyrelsen

eller arbetarskyddsstyrelsen bör vara tillståndsgivande myndighet.

Styrelsen hyser icke samma betänkligheter som kommittén mot att

alla delar av strålskyddsverksamheten samlas hos radiofysiska institutionen

utan föreslår att så sker, varvid institutionens namn synes böra ändras

förslagsvis till »Statens strålskyddsinstitut».

I övrigt har en stark majoritet bland remissorganen uttalat sig för att

medicinalstyrelsen i en eller annan form skall ha överinseendet över strålskyddsverksamheten.

Förslag i sådan riktning frainföres sålunda av medicinalstyrelsen

och de av styrelsen hörda vetenskapliga råden, direktionen

för karolinska sjukhuset, kanslern för rikets universitet och de av kanslern

hörda medicinska fakulteterna och lärarkollegierna, riksräkenskaps
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

verket, försvarets forskningsanstalt, försvarsmedicinska nämnden i dess

av medicinska forskningsrådet åberopade yttrande, delegationen för atomenergifrågor,

forskningsnämnden vid Konung Gustaf V.s jubileumsklinik,

Svenska radiologförbundet, Svenska laboratorieläkarföreningen, Svenska

tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund, Sveriges sjukhus- och

hälsofysikers förbund, Svenska läkaresällskapet och dess sektion för klinisk

kemi, Svenska elektriska kommissionen och Svenska arbetsgivareföreningen.

Såsom skäl för att strålskyddsverksamheten skall stå under medicinalstyrelsens

ledning anför medicinalstyrelsen, att strålskyddsfrågan i princip

icke skiljer sig från andra former av hälsovård och att betydande omgivningshygieniska

problem kan uppstå i samband med den väntade snabba

utvecklingen av atomenergiens utnyttjande för olika ändamål i samhället.

Likaså understryker medicinska fakulteten i Göteborg, att strålskyddet

visserligen kräver ett omfattande fysikaliskt och tekniskt kunnande men

i första hand är en medicinsk angelägenhet varför huvudansvaret för strålskyddsverksamheten

bör falla på medicinalstyrelsen som landets högsta

medicinska auktoritet.

Delegationen för atomenergifrågor framhåller härjämte, att då antalet

atomenergianläggningar under den närmaste tiden torde vara tämligen

begränsat i vårt land, en definitiv lösning enligt delegationens åsikt lämpligen

kan anstå, tills vidare erfarenhet vunnits.

I fråga om medicinalstyrelsens organisation för befattningen med strålskyddsärendena

förordar några remissorgan, att en strålskyddsnämnd tillskapas

under medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen anför.

Styrelsen besitter med sin nuvarande organisation, såsom kommittén

framhållit, icke sakkunskap inom alla de områden, som beröres av verksamheten.

Den erforderliga sakkunskapen torde bäst samlas genom att en särskild

nämnd tillskapas enligt kommitténs förslag. Denna nämnd hör dock

ingå i medicinalstyrelsens organisation. Ordförande bör utses på förslag

av medicinalstyrelsen. Därutöver bör i nämnden ingå cheferna för de radiofysiska

och radiobiologiska institutionerna och de två experter inom medicinsk

radiologi och arbetarskydd som kommittén föreslagit. Slutligen bör

i nämnden finnas en sakkunnig för strålskyddsproblem i samband med

atomenergianläggningar, vilken lämpligen bör utses på förslag av antingen

atomkommittén eller delegationen för atomenergifrågor. I fall då ytterligare

expertis visar sig erforderlig (genetiker, marinbiolog etc.) bör nämnden

ha möjlighet att tillkalla särskilda sakkunniga.

Medicinalstyrelsen skall sålunda genom nämnden ha huvudansvaret för

strålskyddsverksamheten i landet. Dess skyldigheter och uppgifter hör utformas

i enlighet med betänkandets förslag. Nämnden bör ständigt söka

hålla sig underrättad om strålningsnivån i landet med tanke bl. a. på risken

för genetiska skadeverkningar. Det är även önskvärt, att nämnden ålägges

övervaka att för strålskyddsverksamheten erforderlig utbildning kommer

till stånd och, om så finnes nödvändigt, taga initiativ till sådan.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

I samma riktning uttalar sig riksräkenskapsverket, kanslern för rikets

universitet, direktionen för karolinska sjukhuset, försvarets forskningsanstalt

och forskningsnämnden vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik.

Särskilt från de medicinska akademiska instanserna och vissa andra medicinskt

inriktade organ förordas, att en strålskyddsbyrå inrättas inom

medicinalstyrelsen för handläggning av strålskyddsfrågor.

Lärarkollegiet vid tandlåkarhögskolan i Stockholm kritiserar kommitténs

förslag rörande delegering av beslutanderätten i strålskyddsfrågor å

föreståndaren för radiofysiska institutionen samt anför.

Förmodligen skall härvid institutionens föreståndare äga att avgöra om

och när sådana särskilda förhållanden föreligger beträffande tillstånd etc.,

som motiverar behandling i strålskyddsnämnden. I annat fall avgör han

ärendet själv. Det förefaller kollegiet otänkbart, att en bestämmelse skulle

lagfästas av sådan innebörd, att till chefen för en utanför medicinen stående

institution delegeras rätt att avgöra ärenden angående medicinsk verksamhet.

Departementschefen

Den som vill bedriva radiologiskt arbete eller idka handel med eller eljest

inneha radioaktivt ämne skall enligt kommitténs förslag vara skyldig att

söka tillstånd härtill av strålskyddsmyndigheten. Med radiologiskt arbete

menar kommittén arbete, vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk

anordning avsedd att utsända joniserande strålning, arbete med anläggning

för utvinning av atomenergi och arbete med radioaktivt ämne. För att

undvika ett system med dubbla tillstånd undantar dock kommittén från

nyssnämnda tillståndstvång atomenergianläggningar och de radioaktiva

ämnen, för vilka tillstånd fordras enligt atomenergilagen. För den som vill

till riket införa eller här förvärva eller överlåta radioaktivt ämne och som

inte har handelstillstånd skall enligt kommittéförslaget utöver arbetstillstånd

eller innehavstillstånd fordras särskilt tillstånd.

Kommittén föreslår vidare, såvitt avser radioaktiva ämnen, att undantag

från tillståndsskyldigheten skall kunna meddelas i olika hänseenden. Sådana

ämnen eller maximalkvantiteter eller koncentrationer därav, där strålriskerna

är obetydliga, skall sålunda få innehas av envar utan tillstånd. Den

som äger behörighet att utöva läkarkonsten skall på grund av generellt undantag

få utan tillstånd förvärva och arbeta med vissa för sjukvårdsändamål

avsedda, i strålningshänseende föga farliga isotoper. För strålskyddsmyndigheten

välkända köpare av radioaktiva ämnen, exempelvis vetenskapliga

institutioner och större sjukvårdsinrättningar, anser kommittén kunna

beviljas generella tillstånd att under viss tidsperiod förvärva och importera

begränsade eller icke begränsade kvantiteter radioaktiva ämnen av angivet

slag. Beträffande tillståndspliktcn vid överlåtelse av radioaktiva ämnen har

kommittén tänkt sig, att generellt undantag skall kunna meddelas sjukvårdsinrättningar

i fråga om en del inom sjukvården använda isotoper samt

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

att vissa vetenskapliga institutioner skall kunna beviljas generellt tillstånd

att överlåta radioaktiva preparat till andra sådana institutioner.

När det gäller forskningsinstitutioner anser kommittén några betänkligheter

inte heller behöva möta mot att generellt tillåta att ändringar företas

med viss strålkälla och att denna därefter brukas utan nytt tillstånd.

Under remissbehandlingen av förslaget har å ena sidan anförts att tillståndsskyldigheten

bör ges en vidare omfattning medan å andra sidan föreslagits

inskränkningar i samma skyldighet.

Ett flertal myndigheter och sammanslutningar anser sålunda, att redan

blotta innehavet av röntgenapparat bör underkastas tillståndsplikt. Man

menar, att även om innehavet i och för sig inte är förenat med några strålrisker,

så representerar apparaten dock, genom att den när som helst kan

bringas att alstra joniserande strålning, en påtaglig fara. Ett annat skäl som

anföres till stöd för ifrågavarande uppfattning är, att man enklast förebygger

illegal användning av joniserande strålning, om tillstånd krävs för innehav

av röntgenapparat eller annan teknisk anordning avsedd att utsända

sådan strålning.

Lättnader i det föreslagna tillståndstvånget finner en del remissinstanser

böra åstadkommas genom att generella tillstånd meddelas i större utsträckning

än kommittén avsett. Man betonar sålunda vikten av att vetenskapliga

institutioner får generella förvärvs- och överlåtelsetillstånd beträffande radioaktiva

ämnen och man förutsätter att även industriföretag med skickliga

och erfarna personer på området skall kunna beviljas samma förmåner. Vidare

hävdas i några remissyttranden, att legitimerad läkare och tandläkare

utan vidare bör anses kompetent att bedriva arbete med röntgenapparat och

att generella tillstånd för sådant arbete därför bär gälla för dem. Likaså

anser man att svensk tandläkarexamen bör berättiga till innehav av isotoper

för forskningsändamål till den kvalitet och kvantitet, som medicinalstyrelsen

finner lämpligt.

För egen del har jag kommit till den uppfattningen att ett tillgodoseende

av vissa av de under remissbehandlingen framförda synpunkterna skulle

medföra förbättringar i kommitténs i övrigt godtagbara förslag till reglering

av tillståndsskyldigheten och tillståndsprövningen.

Tillstånds plikten torde sålunda böra utsträckas att omfatta också innehav

av röntgenapparat, accelerator eller annan anordning avsedd att utsända

joniserande strålning. Jag finner det nämligen angeläget att man söker

förebygga illegal användning av sådana anordningar och obestridligen sker

detta effektivast om redan innehavet tillståndsbelägges. På det sättet skulle

strålskyddslagen också komma att bättre korrespondera med atomenergilagen,

enligt vilken tillstånd krävs även för innehav av atomreaktor. Dock

är det inte min mening att införa krav på dubbla tillstånd för dem som skall

bedriva radiologiskt arbete. Tillstånd att arbeta med apparat av förevarande

slag bör därför innefatta tillstånd att även inneha apparaten. Behov av sär
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

skilt innehavstillstånd torde i regel komma att finnas blott för tillverkare

och försäljare av dylika apparater samt för dem som genom arv eller testamente

eller på grund av giftorätt erhåller sådan apparat och som inte avser

att nyttja den i egen verksamhet. Sistnämnda personer bör utan tillstånd

få inneha röntgenapparat under tre månader från förvärvet och därefter bör

innehavstillstånd kunna ges för att möjliggöra för dem att genom försäljning

eller på annat sätt avveckla innehavet. För tillverkare och försäljare

bör generella innehavstillstånd i allmänhet kunna ges.

Beträffande härefter frågan om lättnader i det föreslagna tillståndstvånget

synes mig till en början särskilt innehavstillstånd inte böra krävas för den,

som fått tillstånd att till riket införa eller här förvärva radioaktiva ämnen.

Sådana tillstånd bör alltså även anses innefatta tillstånd att inneha ämnet

ifråga. I övrigt delar jag på denna punkt den av en del remissinstanser företrädda

uppfattningen, att generella tillstånd bör kunna meddelas i större

utsträckning än kommittén synes ha avsett. För min del anser jag, att Kungl.

Maj :t eller strålskyddsmyndigheten bör ha befogenhet att bevilja generella

undantag eller tillstånd i alla de fall jag berört vid återgivandet av kommitténs

och remissinstansernas mening. Särskilt synes mig mycket onödigt

administrativt arbete kunna undvikas, om legitimationen för läkare

och tandläkare kunde få medföra rätt att inneha och nyttja röntgenapparat

av standardtyp för diagnostik. Nämnda yrkesutövare bör dock inte

därför undantas från tillståndsplikten såvitt avser dessa apparater, utan i

den mån strålskyddsmyndigheten finner individuell prövning inte erforderlig

bör generellt tillstånd kunna meddelas dem. Därigenom blir det nämligen

möjligt att i händelse av missbruk individuellt återkalla det generellt

givna tillståndet. Av samma skäl bör även i de fall, då kommittén föreslagit

generella undantag från tillståndsskyldigheten, i den mån så är möjligt,

i stället generella tillstånd användas. I generella tillstånd till förvärv av

radioaktiva ämnen kan vid behov föreskrivas den största myckenhet av

varje slag av sådant ämne, som vid samma tidpunkt må innehavas.

I detta sammanhang vill jag också beröra det av vissa företags- och arbetstagarorganisationer

upptagna spörsmålet om möjlighet att ange generella

kompetenskrav för tillståndshavare och föreståndare. Som framgår av vad

jag nyss anfört bör det i vissa fall, nämligen i fråga om apparater i standardutförande

där strålriskerna är relativt begränsade, vara möjligt att

uppställa ensartade kvalifikationskrav. Eljest torde det däremot, såsom

kommittén framhåller, vara nödvändigt att bedöma kompetensfordringarna

från fall till fall. Det torde få ankomma på strålskyddsmyndigheten att, då

så är möjligt, utfärda kompetensföreskrifter för tillståndshavare och föreståndare.

I det föregående har jag nämnt att kommittén i vissa hänseenden undantagit

atomenergianläggningar och enligt atomenergilagen tillståndspliktiga

ämnen från tillståndstvånget i strålskyddslagen. Enligt min mening bör det

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

vara möjligt, att i fråga om de radioaktiva ämnena gå längre än vad kommittén

föreslagit och sålunda från tillståndstvånget undantaga alla de fall,

där tillstånd meddelats enligt atomenergilagen. Jag vill här tillägga, att

kommittén i detta sammanhang understryker, att förslaget i denna del inte

får anses innebära att strålskyddskontrollen vid uppförande och drift av

reaktoranläggningar i något avseende åsidosattes eller försvagas. Kontrollen

anser kommittén kunna tillgodoses genom att vid Kungl. Maj:ts tillstånd

enligt atomenergilagen fogas de grundläggande och principiella föreskrifter

och villkor, som fordras i strålskyddshänseende, varefter strålskyddsmyndigheten

får meddela de mera detalj mässiga föreskrifterna och

villkoren. Delegationen för atomenergifrågor har häremot invänt, att strålskyddsmyndigheten

inte bör ges en självständig rätt att, utöver de villkor

som fästs vid tillståndet enligt atomenergilagen, meddela föreskrifter enligt

strålskyddslagen.

Vad sålunda anförts ger mig anledning att återkomma till frågan hur

strålskyddsmyndighetens prövning, när det gäller atomenergianläggningar,

bör samordnas med den prövning i övrigt som skall eller kan förekomma i

samband med tillkomst och drift av sådana anläggningar. Tidigare har jag

visat, att — förutom Kungl. Maj :t och de organ som uteslutande sysslar

med atomenergifrågor samt strålskyddsmyndigheten — bl. a. vattendomstol

och hälsovårdsnämnd på grund av gällande lagstiftning kan komma att få

taga befattning med spörsmål angående sanitära olägenheter från anläggningar

av ifrågavarande slag.

Vad först beträffar den i samband med tillkomsten av atomenergianläggning

erforderliga prövningen synes mig denna i huvudsak böra ske i följande

ordning. Ansökningen om tillstånd enligt atomenergilagen att få

uppföra anläggningen bör remitteras till strålskyddsmyndigheten för yttrande

om de strålskyddsåtgärder som erfordras vid normal drift. I yttrandet

bör strålskyddsmyndigheten efter samråd med övriga berörda fackmyndigheter

ange de föreskrifter och villkor, som ur strålskyddssynpunkt

finnes påkallade. Strålskyddsmyndigheten avses inte skola befatta sig med

de av hänsyn till katastrofrisker uppkommande frågorna angående anläggningens

konstruktion och förläggning m. in. utan för dessa säkerhetsfrågor

skall finnas ett särskilt reaktorsäkerhetsorgan. F. n. fungerar en under

delegationen för atomenergifrågor lydande kommitté, reaktorförläggningskommittén,

som sådant organ. Kungl. Maj:t har härefter att på grundval av

vad som framkommit i ärendet avgöra huruvida och på vilka villkor anläggningen

skall få komma till stånd. I tillståndet bör således intas bl. a. de föreskrifter,

som Kungl. Maj:t med anledning av strålskyddsmyndighetens yttrande

funnit erforderliga. Beslutet synes dock som regel inte böra innehålla

några bestämmelser angående avledande av avloppsvatten eller åtgärder

i övrigt som kan förorsaka vattenförorening utan härutinnan bör

hänvisas till den prövning som skall ske enligt vattenlagen. Det blir så
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

lunda i allmänhet vattendomstolens sak att pröva, om avloppsvatten skall

få avledas från anläggningen och vilka åtgärder som skall vidtas till

motverkande av vattenförorening. Vid vattendomstolen bör strålskyddsmyndigheten

ange de föreskrifter som erfordras med hänsyn till radioaktiviteten

i avloppsvattnet. Övriga berörda fackmyndigheter får också

i samband med vattendomstolens prövning tillfälle att framlägga sin mening

i frågan huruvida de av strålskyddsmyndigheten angivna föreskrifterna

från deras speciella synpunkter är ändamålsenliga och tillfyllest. För

den händelse vattendomstolen skulle finna att avloppsvattnet från anläggningen,

trots alla åtgärder som skäligen kan föreskrivas till motverkande av

vattenförorening, kan befaras komma att medföra svårare skadeverkningar

på fiskerinäring eller andra allmänna intressen, kan vattendomstolen i

enlighet med vattenlagens bestämmelse härutinnan till Kungl. Maj:ts

prövning hänskjuta frågan huruvida anläggningen är av sådan betydelse

från allmän synpunkt, att avloppsvattnet ändock må utsläppas.

Vid uppförandet, igångsättningen och driften av atomenergianläggning

bör företrädare för strålskyddet medverka för att inom ramen för koncessionsvillkoren

åstadkomma största möjliga strålsäkerhet hos anläggningen.

Vid denna tillsyn kan det visa sig nödvändigt med kompletterande föreskrifter

rörande strålskyddet vid normal drift. Det bör få ankomma på strålskyddsmyndigheten

att meddela dessa föreskrifter. En sådan ordning har

också förutsatts vid tillkomsten av atomenergilagen. I denna hänvisas sålunda

till att i fråga om tillsynen över innehav av och arbete med radioaktivt

ämne jämväl gäller vad därom är särskilt stadgat. Anses ur strålskyddssynpunkt

behov föreligga av föreskrift, som kan antas i avsevärd mån komma

att påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, bör dock frågan

underställas Konungens prövning. Beträffande radioaktivt avloppsvatten

bör strålskyddsmyndigheten visserligen medverka i den fortlöpande

kontrollen men det bör inte tillkomma strålskyddsmyndigheten att föreskriva

ändringar i eller tillägg till de av vattendomstolen fastställda villkoren.

Sådana ändrade föreskrifter bör endast ges av vattendomstolen i den

ordning vattenlagen stadgar. — Hälsovårdsnämnden bör bibehållas vid sina

befogenheter enligt hälsovårdsstadgan att vid inrättandet och driften av

anläggningen inskrida mot sanitära olägenheter från denna. Dock bör

nämnden inte äga befatta sig med strålskyddsfrågor och inte heller äga

meddela föreskrifter, som avviker från koncessionsbestämmelserna. Enligt

hälsovårdsstadgan är också, som jag tidigare anfört, frågor rörande utsläppande

av avloppsvatten undantagna från hälsovårdsnämndens behörighetsområde,

i den mån prövning enligt vattenlagen ägt rum angående villkoren

för utsläppandet.

Tillståndsprövningen bör genom de åtgärder kommittén föreslår i åtskilliga

fall kunna ske uteslutande på grundval av ansökningshandlingarna.

Jag vill dock erinra om att vissa medicinska och odontologiska röntgen
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

anläggningar enligt vad jag tidigare anfört kan komma att undantas från

den individuella tillståndsprövningen. I de fall individuellt tillstånd fortfarande

skall krävas för radiologiskt arbete bör som kommittén anför anläggningen

inte få tas i bruk förrän tillståndet meddelats.

Den hittillsvarande tillståndsprövningen och övriga beslutande funktioner

enligt lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. in. bär utövats av medicinalstyrelsen

medan tillsynen å lagens efterlevnad under medicinalstyrelsens

överinseende och ledning har handhafts av radiofysiska institutionen och

dess befattningshavare. Denna ordning för strålskyddsärendenas handläggning

finner kommittén inte helt tillfredsställande, emedan medicinalstyrelsen

saknar erforderlig sakkunskap främst på det strålningsfysiska

området. Den löpande kontrollen anser kommittén även i fortsättningen

böra handhavas av radiofysiska institutionen, men kommittén vill att ett

nytt organ, av kommittén benämnt statens strålskyddsnämnd, skall tillskapas

för att utöva de beslutande funktionerna. I nämnden skulle ingå

en administrativt erfaren person, radiofysiska institutionens föreståndare,

en medicinsk expert, en arbetarskyddsexpert samt en expert inom kärnfysik

eller kärnkemi. Kommittén förutsätter dock, att beslutanderätten i

mera rutinmässiga strålskyddsärenden skall delegeras till föreståndaren för

radiofysiska institutionen och andra befattningshavare där.

Kommitténs förslag i denna del har rönt stark kritik. Huvudparten av

remissorganen har uttalat sig för att medicinalstyrelsen i en eller annan

form fortfarande skall ha överinseendet över strålskyddsverksamheten.

Man framhåller därvid, att strålskyddet alltjämt främst är en medicinsk

angelägenhet och pekar på att betydande omgivningshygieniska problem

kan uppstå i samband med den väntade snabba utvecklingen på atomenergins

område. Delegationen för atomenergifrågor anser att man tills

vidare bör bibehålla den nuvarande ordningen och vänta med en definitiv

lösning tills ytterligare erfarenhet av atomenergianläggningar vunnits. Ett

flertal remissinstanser, bland dem medicinalstyrelsen och universitetskanslern,

vill tillföra medicinalstyrelsen erforderlig sakkunskap genom att

en strålskyddsnämnd med i huvudsak den av kommittén föreslagna sammansättningen

får ingå i medicinalstyrelsens organisation.

Frågan om vilken myndighet som under Kungl. Maj :t bör ha att besluta

i strålskyddsfrågor synes mig tveksam. Tills vidare innan atomenergin på

allvar börjat utnyttjas i vårt land torde det dock vara lämpligast att medicinalstyrelsen

alltjämt får vara den beslutande strålskyddsmyndigheten.

I strålskyddslagen torde dock endast böra stadgas att den myndighet

Konungen bestämmer skall vara strålskyddsmyndighet. För att bota den

av kommittén påtalade bristen hos medicinalstyrelsen på den speciella sakkunskap,

som erfordras för bedömande av strålskyddsärenden, bör inom

styrelsen inrättas en strålskyddsnämnd, sammansatt av sakkunniga företrädare

för de av strålskyddsfrågorna berörda områdena och med möjlighet

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

att vid behov tillkalla särskilda sakkunniga. Strålskyddsnämnden bör ges

samma ställning som medicinalstyrelsens övriga nämnder. Den löpande

strålskyddskontrollen bör liksom hittills handhas av radiofysiska institutionen

eller ett med denna nära samordnat organ. Jag avser att i ett annat

sammanhang uppta frågan om tillsynens ordnande men jag vill redan här

framhålla, att jag är av den bestämda uppfattningen att det måste finnas

möjlighet för medicinalstyrelsen att på tillsynsorganet eller dess befattningshavare

delegera beslutanderätten i rutinfrågor främst sammanhängande

med tillsynen.

4. Tillsyn och andra åtgärder till skydd mot strålskador

Kommittén

Kommittén behandlar i denna del först fråga om förhandsbesiktning av

strålkällor och anför till en början.

Den kontroll, som enligt 1941 års lag utövas över en radiologisk anläggnings

strålsäkerhet, är helt förlagd till tiden efter det ansökan om tillstånd

att bedriva radiologiskt arbete vid densamma gjorts. Innan ansökningen kan

sakligt prövas, måste till följd härav besiktning av anläggningen såsom regel

företagas, varvid naturligtvis även apparaterna blir föremål för ingående

kontroll. Denna besiktning sker således först sedan apparaterna blivit placerade

på sina respektive användningsplatser. Därvid besiktigas även apparaternas

läge i arbetslokalerna och strålskyddsanordningarna samt granskas

arbetsmetodiken vid arbetet, varvid av tillsynsmännen lämnas upplysningar,

råd och direktiv.

För närvarande förekommer sålunda icke någon kontroll över att tillverkare,

försäljare och upplåtare av apparater för alstring av joniserande

strålning tillser, alt apparaterna erbjuder betryggande säkerhet ur strålskyddssynpunkt.

Detta förhållande kan icke anses tillfredsställande, eftersom

strålriskerna ju är de väsentligaste faromomenten hos dessa slag av

apparater.

Kommittén föreslår därför, att i strålskyddslagen intages en bestämmelse,

motsvarande 45 § första stycket arbetarskyddslagen och alltså innefattande

skyldighet för tillverkare, försäljare och upplåtare att tillse att

apparater för joniserande strålning erbjuder betryggande säkerhet ur strålskyddssynpunkt

samt att det skall ankomma på strålskyddsmyndigheten

att öva tillsyn å bestämmelsens efterlevnad.

Kommittén föreslår vidare, att det skall åläggas tillverkare av röntgenapparat

inom landet och importör av sådan apparat från utlandet att,

innan apparaten av honom avlämnas för att tagas i bruk inom riket,

låta underkasta densamma besiktning av tillsynsmyndigheten. I andra

hand skall det åligga envar som efter besiktningen vidtagit ändring av

apparaten att, innan han avlämnar densamma, föranstalta om förnyad

besiktning, så att apparaten vid den tidpunkt, då köparen söker tillstånd

att använda den i radiologiskt arbete, överensstämmer med utfärdat

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

besiktningsinstrument. Detta instrument skall fogas vid ansökan om tillstånd

att bedriva radiologiskt arbete, varigenom särskild besiktning av

anläggningen blir överflödig.

Enligt uppgifter från de större tillverkarna av röntgenapparater inom

landet är minst 95 procent av samtliga av dem levererade apparater av

standardtyp. Beträffande dessa anser kommittén besiktningstvånget kunna

utformas såsom typbesiktning efter i huvudsak samma principer, som gäller

för motorfordon. Typbesiktningsförfarandet innebär, att tillverkaren

eller importören erhåller besiktning av ett typexemplar av en standardapparat

och att för detta utfärdas besiktningsinstrument av huvudsakligen

samma beskaffenhet som förut nämnts. Tillverkaren (importören)

skall härefter ansvara för att varje apparat av samma typ överensstämmer

med det besiktigade typexemplaret, något som skall bestyrkas genom

ett av honom utfärdat typintyg för apparaten. Särskild besiktning av

varje apparat skall däremot ej erfordras. Enligt kommittén bör tillstånd

för tillverkare (importör) att utfärda typintyg för röntgenapparater

efter prövning i varje särskilt fall meddelas av strålskyddsmyndigheten.

Kommittén understryker, att bedömandet huruvida en typbesiktigad

apparat i det speciella fallet skall få användas i radiologiskt arbete ej kan

göras förrän i samband med tillståndsprövningen. En anläggnings farlighet

ur strålningssynpunkt är nämligen beroende av icke endast apparaturens

konstruktion och de strålskyddsanordningar den utrustas med utan

även av lokalförhållanden, arbetsmetoder in. in. Eftersom dessa faktorer

varierar från fall till fall, kan en typbesiktning som regel inte ge garanti

för apparattypens ofarlighet i strålningshänseende.

Något behov av förhandsbesiktning av förvaringsanordningar för radioaktiva

ämnen anser kommittén inte annat än undantagsvis föreligga. Däremot

förordar kommittén att bestämmelserna om förhandsbesiktning och

typbesiktning skall äga avseende även å apparater med fast monterade radioaktiva

ämnen.

Kommittén upptar till behandling också fråga om förhandsgranskning

av lokalritningar in. m.

Det nuvarande förfaringssättet med lokalkontroll först i samband med

besiktning av en anläggning, sedan denna tagits i bruk, är enligt kommittén

otillfredsställande ur både kostnadssynpunkt och strålskyddssynpunkt.

Stundom blir nämligen strålskyddsmyndigheten nödsakad att vid sådan besiktning

föreskriva ändring i nyss färdigställda lokaler och anläggningar. Sådana

ändringar är dyrbara för tillståndshavaren och förorsakar strålskyddsmyndigheten

kontrollbesök. För att undvika kostsamma ändringar ligger

det dessutom nära till hands för besiktningsmannen att söka andra utvägar,

t. ex. genom särskilda arbetsföreskrifter, varvid såväl strålskyddet

som arbetssättet kan bli sämre. Å andra sidan förekommer det att skydden

överdimensioneras, vilket även åsamkar tillståndshavaren onödiga

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958 61

kostnader. Utvecklingen har därför gått mer och mer mot en frivillig förhandsgranskning.

Enligt kommittén vore det ur flera synpunkter fördelaktigt, om förhandsgranskningen

av lokaler nu kunde göras obligatorisk. Med hänsyn till svårigheten

att genom sanktioner framtvinga efterlevnaden av en föreskrift

härom anser sig kommittén dock endast kunna förorda ett frivilligt granskningsförfarande

i detta fall.

Beträffande lokaler, vilka blivit godkända vid förhandsgranskning, torde

enligt kommitténs mening vid ansökningen om tillstånd att bedriva radiologiskt

arbete eller inneha radioaktivt ämne endast behöva fogas granskningsutlåtandet

jämte uppgift å eventuella avvikelser från de godkända

ritningarna.

Enligt kommitténs mening vore det av mycket stort värde för strålskyddet,

om strålskyddsmyndigheten redan på ett förberedande stadium finge

taga aktiv del vid planläggningen av en radiologisk anläggning. Samtidigt är

det, framhåller kommittén, mången gång ekonomiskt fördelaktigt för anläggningshavaren

att få sakkunnig vägledning om hur strålskyddsanordningarna

bör placeras och dimensioneras. Kommittén förordar därför, att

den som ämnar anordna en radiologisk anläggning skall äga påkalla strålskyddsmyndighetens

biträde med upprättande eller granskning av strålskyddsförslag

beträffande anläggningen. Givetvis kan dock detta biträde

icke omfatta det byggnadstekniska utförandet av anläggningen, betonar

kommittén. Arbetet blir likväl vanligen relativt omfattande och tidskrävande.

Med hänsyn härtill och då dylikt biträde är att anse såsom i hög

grad servicebetonat hävdar kommittén att ersättning bör utgå härför.

Installation av apparater för radiologiskt arbete, i synnerhet när det gäller

mera komplicerade apparater, bör enligt kommittén ej ske förrän tillstånd

till arbetet meddelats. Något uttryckligt förbud mot installation dessförinnan

anser kommittén dock ej erforderligt. För att tillförsäkra tillståndshavaren

att anläggningen är i fullgott skick ur strålskyddssynpunkt,

då han övertar ansvaret för den, förordar kommittén att i strålskyddslagen

införes ett stadgande motsvarande 45 § andra stycket arbetarskyddslagen

om skyldighet för installatör att tillse att föreskrivna skyddsanordningar

uppsättes samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttages.

Kommittén har också övervägt, om någon form av auktorisation för

installatörer borde föreskrivas, men funnit att det är tillfyllest att strålskyddsmyndigheten—

liksom motsvarande myndighet enligt arbetarskyddslagen

— får meddela installatören villkor att iakttagas vid installationsarbete

och, därest föreskrivna villkor eftersättes, förbud att vidare utföra sådant

arbete inom ifrågavarande område.

Vid installationen bör det enligt kommittén åligga anläggningens innehavare

att tillhandahålla installatören besiktningsintyg eller typintyg för

apparaturen, eventuellt granskningsintyg beträffande lokalerna samt bevis

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Kommittén anser att installatören

bör vara skyldig att till strålskyddsmyndigheten anmäla de fall, där

sistnämnda bevis ej kan företes. Härigenom får strålskyddsmyndigheten

nämligen kännedom om fall, där radiologiskt arbete kan komma att bedrivas

utan tillstånd.

Det har för kommittén framstått såsom närmast självklart, att besiktning

av radiologiska anläggningar nödvändigtvis måste utövas såsom ett

komplement till tillståndstvånget. I princip bör sålunda enligt kommitténs

uppfattning föreskrifterna om besiktning bibehållas, men en uppmjukning

och bättre anpassning av dem efter de faktiska förhållandena åstadkommas.

Såsom i det föregående anförts, har kommittén eftersträvat att göra det

ansökningsmaterial, som skall ligga till grund för prövningen av tillstånd

att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne så fullständigt,

att tillstånd i de flesta fall skall kunna meddelas på grundval av de

ingivna ansökningshandlingarna utan föregående besiktning av anläggningen.

Endast där riskerna bedömes vara särskilt stora eller svåröverskådliga

eller där ansökningshandlingarna ej kan ge tillräcklig upplysning

om riskförhållandena, skulle därför tillståndsbesiktningar enligt kommitténs

tanke bli erforderliga.

Har tillstånd beviljats utan besiktning, torde det, säger kommittén, ofta

anses nödvändigt, att anläggningen snarast blir föremål för efterbesiktning

till kontroll av att de lokala förhållandena är sådana, som förutsattes vid

tillståndsgivningen, och framför allt av att arbetsmetodiken är godtagbar.

Efterbesiktning bör även utan tidsutdräkt ske, om särskilda omständigheter

framkommit, t. ex. strålskada inträffat eller befaras ha inträffat.

Kommittén påpekar, att utvecklingen av röntgendiagnostiken medfört

ökade risker för hög strålbelastning på personalen och vid omfattande undersökningar

även på patienterna, samt anför härefter följande rörande

frekvensen av efterbesiktningar.

Väsentligt tätare efterbesiktning än som för närvarande föreskrives bör

därför ske vid röntgendiagnostikanläggningarna på de större centrallasaretten.

Samtidigt visar erfarenheten, att besiktningsarbetet skulle kunna inskränkas

vid andra röntgenanläggningar, särskilt beträffande diagnostikapparater

hos privatpraktiserande läkare och tandläkare med standardutrustning.

Än mer påfallande är variationen i strålrisker i olika former av verksamhet,

där radioaktiva ämnen kommer till användning. Arbete med en större

eller mindre kvantitet radioaktivt ämne behöver i och för sig icke nämnvärt

påverka strålsäkerheten, om strålningen på betryggande sätt är avskärmad

genom fasta skyddsanordningar. Det är framför allt i sådana arbetsformer,

där arbetsmetodiken växlar eller där fara föreligger att radioaktivitet

sprides utanför avskärmningsanordningarna, som skaderiskerna

är störst. Lysfärgsarbete och vissa andra slag av radiologiskt arbete, där

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

radioaktivitet lätt kan införas i kroppen, är särskilt riskabelt och fordrar

därför noggrann kontroll.

De mycket betydande kvantiteterna radioaktiva ämnen vid atomenergianläggningar

och andra större kärnfysikaliska och kärnkemiska anläggningar

samt de oöverskådliga konsekvenser, som en okontrollerad spridning av radioaktivitet

från dem skulle få, nödvändiggör självfallet, att arbetet vid

dessa anläggningar drives under sträng tillsyn och att framför allt omhändertagandet

och oskadliggörandet av det radioaktiva avfallet fortlöpande

kontrolleras.

Kommittén anser det allmänt kunna sägas, att ju mera skiftande det radiologiska

arbetet är, desto tätare besiktningar erfordras. Strålriskerna är enligt

kommittén så varierande, att större möjligheter än f. n. bör finnas för strålskyddsmyndigheten

att från fall till fall bestämma i vilken omfattning besiktning

av anläggningar skall företas.

Det är enligt kommitténs mening vidare nödvändigt att tillsynsmännen i

samband med sina besiktningar mera än hittills varit fallet får tillfälle att

följa det radiologiska arbetet sådant det i allmänhet bedrives. Kommittén

är emellertid medveten om att det inom sjukvården i vissa fall kan vara

olämpligt, att utomstående under alla förhållanden äger rätt att följa arbetet

vid behandling och diagnostik. Det bör därför enligt kommittén finnas

en möjlighet för den ansvarige läkaren att, om det med hänsyn till patientens

bästa befinnes nödvändigt, vägra tillsynsman att närvara. Då det för

såväl personalen som patienterna är av stor vikt, att strålskyddet är på bästa

sätt utformat, anser kommittén att mycket allvarliga skäl måste föreligga för

att en tillsynsman skall förvägras att följa arbetet.

För underlättande av tillsynsverksamheten förordar kommittén, att i

strålskyddslagen stadgas att tillståndshavare, arbetsföreståndare och övrig

personal skall vara skyldiga att lämna tillsynsmannen de upplysningar, som

erfordras för tillsynens behöriga utövande.

Ett annat villkor för besiktningens genomförande är enligt kommittén,

att tillsynsmannen äger företa alla sådana prov och undersökningar,

som kan anses nödvändiga för kontroll av att goda strålskyddsförhållanden

råder vid anläggningen.

Det är kommitténs uppfattning, att tillsynsverksamheten liksom hittills

bör omfatta kontroll av de kvalitativa och kvantitativa egenskaperna hos

strålningen i röntgenbeliandlingsanläggningar. Genom denna kontroll vinnes

ytterligare, anför kommittén, att stråldoserna vid landets samtliga röntgenbehandlingsavdelningar

kan hållas lika.

Vid anläggningar där det radiologiska arbetet har särskilt stor omfattning

bör det enligt kommittén kunna övervägas av strålskyddsinyndigheten

att såsom villkor för tillståndet föreskriva alt lokalt anställd fysiker skall finnas

eller, om detta inte är tillräckligt, fordra inrättandet av en intern strålskyddsorganisation.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Beträffande tillsynsmännens åtgärder i samband med besiktningarna

uttalar kommittén, att tillsynsmännen i första hand skall lämna råd och

anvisningar till avhjälpande av de brister i fråga om strålskyddet, som konstateras

vid besiktningarna. Föranleder förhållandena vid en anläggning, att

särskilda skyddsföreskrifter bör utfärdas utöver de av strålskyddsmyndigheten

meddelade eller befinnes meddelade föreskrifter ha åsidosatts, skall förhållandet

givetvis av tillsynsmannen anmälas till strålskyddsmyndigheten för

erforderlig åtgärd, säger kommittén. Liksom enligt gällande lag bör dock

enligt kommitténs mening tillsynsman äga befogenhet att själv meddela

skyddsföreskrifter, vilkas iakttagande inte medför större kostnad eller olägenhet

för tillståndshavaren.

För att förhindra att en röntgenapparat användes i radiologiskt arbete utan

att tillstånd därtill meddelats föreslår kommittén, att strålskyddsmyndigheten

skall erhålla befogenhet att låta försegla apparaten. För detta ändamål

bör handräckning av polismyndigheten kunna påkallas. Kommittén

påpekar att denna funktion kan fullgöras blott om strålskyddsmyndigheten

äger tillträde till lokal, där apparaten finnes.

I fråga om apparater som utsänder joniserande strålning utan att de

brukas i radiologiskt arbete förordar kommittén att strålskyddsmyndigheten

vid behov får behörighet att inskrida med skyddsåtgärder. Även i sådana fall

är det enligt kommittén nödvändigt, att myndigheten får möjlighet att vid

särskild besiktning på platsen bilda sig en uppfattning om strålriskförhållandena.

Tillsynsmännen bör vid sådana besiktningar äga samma befogenheter

som vid besiktningar i allmänhet.

Med stor visshet anser kommittén kunna förutses, att tillsynsverksamheten

för att fylla sin uppgift i ständigt ökad omfattning kommer att kräva

strålningsmätningar av olika slag. Möjlighet bör därför enligt kommittén

finnas för strålskyddsmyndigheten att i den omfattning den finner lämpligt

och erforderligt föranstalta om strålningsmätningar, fortlöpande eller tillfälligt,

å viss personal och å prover av olika slag, såsom luft, dricksvatten,

urinprover m. in. Tillståndshavaren bör enligt kommitténs mening vara skyldig

att vid strålningsmätningarna lämna den medverkan, som kan bli nödvändig.

Han bör sålunda ansvara för att de mätinstrument, som utlämnas

till honom, bäres av personalen eller utplaceras på föreskrivet sätt samt

tillse att utlämnad materiel av honom och de anställda behandlas med nödig

aktsamhet.

F. n. gäller beträffande läkarundersökning av personal i radiologiskt

arbete dels att genom läkarundersökning före anställningen skall utrönas

att vederbörande inte företer sjuklighet eller svaghet, som kan anses göra

honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran, dels att de

anställda skall periodiskt underkastas besiktning rörande sitt hälsotillstånd.

Kommittén anser det inte kunna råda någon tvekan om att denna medicinska

kontroll i princip bör bibehållas. Läkarundersökning före anställ
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

ningen har, säger kommittén, sitt berättigande ej endast genom att man får

möjlighet att från arbetet utestänga personer, vilka på grund av sina fysiska

förutsättningar eller av medicinska skäl kan vara särskilt mottagliga för

strålningens skadeverkningar. Genom förstagångsundersökningen får man

dessutom en utgångspunkt för bedömningen, hur den enskilde individens

hälsotillstånd påverkas av eventuell bestrålning i fortsättningen.

Kommittén föreslår dock, att strålskyddsmyndigheten skall få befogenhet

att i skilda hänseenden modifiera bestämmelserna om den medicinska kontrollen.

I vissa former av radiologiskt arbete, där strålningen är helt avskärmad,

framför allt vid en del slag av materialkontroll och vid livsmedelsröntgen,

skulle strålskyddsmyndigheten sålunda äga medgiva befrielse från

läkarundersökning över huvud taget. Likaså borde strålskyddsmyndigheten

kunna dispensera från läkarundersökning för semestervikarier och andra,

som endast tillfälligt för någon kortare tid avses skola syssla med radiologiskt

arbete. I fråga om läkarundersökning före anställning skulle strålskyddsmyndigheten

vidare äga medge att undersökning blott behöver göras

innan vederbörande första gången användes till radiologiskt arbete, vilket blir

av särskild betydelse för läkare och annan sjukvårdspersonal vid ombyte av

tjänst. Beträffande den löpande läkarkontrollen innebär kommitténs förslag

även att strålskyddsmyndigheten tillerkännes befogenhet att föreskriva, huru

ofta personalen vid viss anläggning eller viss typ av anläggningar skall

undergå läkarundersökning.

De närmare föreskrifterna angående läkarkontrollen bör enligt kommitténs

uppfattning utfärdas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Om vid löpande läkarundersökning eller speciell undersökning, som företas

på grund av misstanke om strålskada, bekräftas att sådan skada föreligger

eller misstanken härom fortfarande kvarstår, bör tillståndshavaren

enligt kommittén vara skyldig att göra särskild anmälan om strålskada till

strålskyddsmyndigheten. Skyldigheten att anmäla misstanke om strålskada

anser kommittén inte böra begränsas till att avse endast skador hos personal,

som är anställd eller eljest sysselsatt hos tillståndshavaren. Får tillståndshavaren

kännedom om att någon annan person företer tecken på strålskada,

vilken kan misstänkas ha förorsakats på grund av den av honom

bedrivna verksamheten, bör alltså motsvarande anmälningsskyldighet föreligga.

Har vid en anläggning något förhållande förelupit, som ger anledning

till misstanke att någon härigenom drabbats av skada, bör anmälan likaledes

göras, även om något symptom på skada ännu icke framkommit, tillägger

kommittén. I begreppet strålskada skall då enligt kommitténs mening inte

innefattas strålreaktioner, framkallade av stråldos som av medicinska skäl

tilldelas en patient. Endast om på grund av strålbehandlingen yppas symptom

på strålreaktioner, vilka inte varit att förvänta av den ordinerade doseringen,

anser kommittén det vara av intresse, att anmälan sker till strålskyddsmyndigheten,

så att besiktning snarast kan ske.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 är 1958

Kommittén anför åtskilliga skäl för att minderåriga i princip ej bör få

användas till radiologiskt arbete. Sålunda torde, säger kommittén, med hänsyn

till de moment av koncentration, arbetsdisciplin och teknisk vakenhet

hos de i sådant arbete sysselsatta, varförutan säkerheten kan äventyras

även utanför den egentliga arbetsplatsen, i allmänhet böra förutsättas en

mera mogen ålder hos sådana arbetstagare. Den allmänna erfarenheten,

bestyrkt av undersökningar som gjorts på senare tid, visar också att yngre

personer reagerar relativt kraftigare för joniserande strålning än vuxna med

svårare skadeverkningar som följd. Härtill kommer faran för sterilitet och

de genetiska förändringar, som kan uppkomma vid bestrålning av könskörtlarna.

Ett rigoröst utestängande av personer i fruktsam ålder anser

kommittén dock ej försvarligt på grund av de katastrofala följder detta

skulle få för bl. a. sjukvårdens personalrekrytering. Kommittén finner sig

på anförda skäl böra föreslå, att — i likhet med vad som är fallet vid annat

hälsofarligt arbete — personer som ej fyllt 18 år inte skall få användas till

radiologiskt arbete. Från detta förbud bör emellertid enligt kommitténs mening

strålskyddsmyndigheten äga medge undantag såväl med hänsyn till

omständigheterna i det enskilda fallet som för vissa typer av strålkällor

eller visst slag av arbete.

Kommittén föreslår också införandet av en personalregistrering. Tillståndshavaren

skulle sålunda åläggas skyldighet att föra förteckning i form

av journal eller kortregister över de personer, som hos honom sysslar med

radiologiska arbetsuppgifter. Om förteckningens innehåll anför kommittén.

I förteckningen, som ständigt skall hållas aktuell, bör förutom uppgifter

om namn och andra data kortfattat angivas vederbörandes arbetsuppgifter

samt, då sjukledighet förekommit, tiden härför och sjukdomens art. Vid besiktningar

och eljest då så påfordras skall förteckningen företes för tillsynsman

eller läkare eller ock avskrift av densamma insändas till tillsynsmyndigheten.

Kommittén anser det utan vidare klart, att strålskyddsmyndigheten liksom

enligt gällande lag måste äga meddela kompletterande föreskrifter såväl för

verksamheten i allmänhet vid radiologiska anläggningar som med hänsyn

till de speciella riskerna vid varje anläggning. Kommittén anför ytterligare

härom.

Generella föreskrifter hör sålunda kunna meddelas av tillsynsmyndigheten

såväl angående anläggningarnas beskaffenhet, apparaternas utrustning med

strålskyddsanordningar och andra tekniska förhållanden som ock rörande

arbetsmetoder, tillåtna stråldoser, kontroll å personal m. in. Vid innehav

av radioaktiva ämnen kan särskilda föreskrifter erfordras om förvaringen

till förhindrande av att de förkommer genom ovarsamhet, stöld etc. och till

skydd mot skador vid brand, explosion o. d. Liksom för närvarande synes det

lämpligt, att skyddsföreskrifter av allmän natur skall meddelas efter samråd

med arbetarskyddsstyrelsen. Där medicinska synpunkter har betydelse

för frågans bedömande, bör samråd äga rum även med medicinalstyrelsen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Föreskrifter och villkor, som riktar sig mot viss anläggning, har redan

av kommittén omnämnts i skilda sammanhang. Förutom i samband med

besiktningarna ifrågakommer meddelande av dylika föreskrifter och villkor

i främsta rummet vid beviljande av tillstånd att bedriva radiologiskt

arbete eller driva handel med, inneha, överlåta eller förvärva radioaktivt

ämne, men även i exempelvis apparatbesiktningsinstrument eller intyg om

förhandsgranskning av lokalritningar kan föreskrifter och villkor komma

att erfordras.

Då anläggning förändrats eller förutsättningarna för meddelat tillstånd

eljest ändrats, skall enligt gällande lag anmälan härom ske till tillsynsmyndigheten.

Anmälan sker alltså i efterhand, sedan den förändrade anläggningen

tagits i bruk, och ofta förflyter relativt lång tid innan ändringen

blir prövad av tillsynsmyndigheten, upplyser kommittén. Nu föreslås,

att den nuvarande anmälningsskyldigheten skall ersättas av skyldighet

att söka strålskyddsmyndighetens medgivande att bruka den ändrade anläggningen.

Avser förändringen någon av de faktorer på vilka tillstånd att inneha

eller arbeta med radioaktivt ämne grundats, kan svårligen förhindras, säger

kommittén, att ämnet innehas under den tid som förflyter till dess nytt

tillstånd meddelats. Några betydande olägenheter anser kommittén dock

inte vara förenade härmed. Däremot bör enligt kommitténs uppfattning

radiologiskt arbete inte få bedrivas med radioaktivt ämne, förrän strålskyddsmyndigheten

hunnit bedöma de förändrade strålriskerna och medgivit

att anläggningen åter tages i bruk.

Då kompetensen hos den person, som skall bedriva det radiologiska arbetet,

respektive driva handel med eller utan samband med handel eller

arbete inneha radioaktivt ämne — både i utbildningshänseende och i fråga

om de personliga förutsättningarna — utgör en väsentlig faktor vid tillståndsprövningen,

måste tillståndet i princip knytas till honom personligen,

framhåller kommittén och fortsätter.

Om tillståndet skall gälla för juridisk person, skall särskild föreståndare

finnas. Överlåter en tillståndshavare den med tillståndet avsedda verksamheten

på annan person, upphör självfallet tillståndet att gälla. Ersättes

föreståndaren av annan person, rubbas också eu förutsättning för tillståndet.

Detta får då ej vidare utnyttjas, förrän ny föreståndare godkänts, såvida

ej vikarie godkänts, vilken kan förestå verksamheten under mellantiden.

Ett undantag från denna regel utgör tillstånd till rutinmässigt arbete

vid medicinsk, veterinärmedicinsk, odontologisk eller annan anläggning,

ägd av staten eller kommun. Då innehavaren av viss befattning i dylikt fall

angivits såsom föreståndare, inverkar enligt kommitténs mening personbyte

å befattningen ej på tillståndets giltighet.

Kommittén har beaktat de speciella förhållanden i ifrågavarande hänseenden,

som råder vid anläggningar för vetenskapligt ändamål. Vid sådana

anläggningar utgör ofta utexperimenterandet av nya eller försök med ändrade

apparater en primär förutsättning för det bedrivna forskningsarbetet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

Det ligger i sakens natur, anser kommittén, att forskningsarbetet skulle allvarligt

försvåras, om i dylikt fall tillstånd måste utverkas, innan förändringar

i varje särskilt fall finge vidtagas.

Kommittén anser, att möjlighet bör finnas att för dessa fall utfärda tillstånd,

innefattande rätt för innehavaren att beträffande viss strålkälla

företa ändringar för forskningsändamål, utan att tillstånd härför behöver

sökas. Då forskningspersonalen i regel får anses ha tillräckliga förutsättningar

att bedöma de med en förändring av strålkällan förbundna strålriskerna,

torde några betänkligheter enligt kommittén i och för sig inte

möta mot en sådan anordning. Utfärdandet av tillstånd för dylik mera fri

användning måste dock, uttalar kommittén, föregås av en noggrann prövning

av vederbörandes kompetens, lämplighet och erfarenhet. Sådant tillstånd

bör ock, även då dess innehavare är statlig eller kommunal tjänsteinnehavare,

utfärdas för vederbörande personligen, så att ett ombyte av

innehavare å tjänsten inte medför ett överförande av tillståndet på efterträdaren.

I ett speciellt hänseende bör enligt kommittén den i gällande lag stadgade

anmälningsskyldigheten rörande ändrade förhållanden alltjämt kvarstå.

Kommittén åsyftar härvid det fall, att det radiologiska arbetet vid en anläggning

eller handelsrörelse med radioaktivt ämne upphört, t. ex. i samband

med tillståndshavarens frånfälle, eller den innehavda mängden radioaktivt

ämne nedgått under den fastställda myckenhet, för vilken tillstånd

till innehav erfordras. Det är nämligen av vikt, att strålskyddsmyndigheten

får kännedom härom, så att besiktningsresor och andra kontrollåtgärder

inte i onödan företas.

Finns vid verksamhetens upphörande radioaktivt ämne i behåll, bör det,

förklarar kommittén, åligga ägaren att begära tillstånd att överlåta ämnet

till någon, som är berättigad att förvärva det. Kommittén förutsätter, att

strålskyddsmyndigheten på begäran kan biträda vid förmedling av överlåtelse

i sådana fall eller lämna anvisningar om hur ämnet skall förvaras.

Yttrandena

De remissinstanser som berört frågan om för handsbesiktning

av strålkällor har genomgående ställt sig positiva till kommitténs

förslag härutinnan.

Stockholms handelskammare anser sålunda förslaget ägnat att underlätta

tillsynsverksamheten vid handeln med såväl röntgenapparater som apparater

innehållande radioaktiva ämnen. I synnerhet torde den typbesiktning,

som föreslås av kommittén för sådan apparatur av standardkaraktär,

som mera allmänt kommer till användning inom sjukvård och industri,

kunna medverka till en snabbare handläggning av tillstånd för

radiologiskt arbete. I stor utsträckning bör sålunda tillstånd kunna lämnas

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

för typbesiktigad apparatur, i varje fall av mindre komplicerad art utan

besiktning av arbetslokalen.

Samma uppfattning hyser lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm,

Sveriges industriförbund, Svenska elektriska kommissionen samt

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund.

Beträffande förhandsgranskning av lo k al ritningar ställer

sig landsorganisationen tveksam till förslaget, att granskningen endast skall

vara frivillig, samt anför i denna fråga.

LO anser, att frågan om förhandsgranskning bör omprövas och att i varje

fall samma förhandskontroll över radiologiska anläggningar bör tillämpas

som den, som enligt byggnadsstadgan gäller för anläggningar å vilka arbetarskyddslagen

är tillämplig. Den omständigheten att på grund av tillståndstvånget

strålskyddet skall prövas, innan en radiologisk anläggning »tages

i bruk», synes knappast kunna åberopas mot den förhandsgranskning redan

på planläggningsstadiet varom här är fråga. En sådan granskning torde i

själva verket ligga också i anläggningshavarens eget intresse. Att som argument

mot en obligatorisk granskning åberopa »merarbete» torde, i varje

fall för byggnadsnämndernas vidkommande, vara en betydlig överdrift.

I kommitténs lagförslag upptages ej några bestämmelser ens om frivillig

förhandsgranskning; det förutsättes troligen att bestämmelser skall

meddelas i administrativ ordning. Därest kommitténs ståndpunkt i fråga

om förhandsgranskningen skulle biträdas av statsmakterna, synes det emellertid

vara välbetänkt att regler i ämnet upptages i själva lagen.

Byggnadsstyrelsen anser, att det tills vidare kan vara ändamålsenligt att

en anläggningsinnehavare får vända sig direkt till strålskyddsmyndigheten

även i lokalfrågor. Det är enligt styrelsen dock inte osannolikt, att en allmännare

användning av joniserande strålning kan få betydelse för såväl

bebyggelseplaneringen i stort som den enskilda byggnadens lokalisering och

tekniska utförande. Om utvecklingen skulle gå i den antydda riktningen,

kan det bli nödvändigt att i framtiden på nytt pröva frågan om användningen

av joniserande strålning påkallar komplettering av byggnadslagstiftningen

och verksamheten hos de organ, som har att tillämpa denna lagstiftning.

Besiktnings verksam hetens omfattning beröres i några

yttranden.

Statens organisationsnämnd ifrågasätter sålunda nödvändigheten av

periodiska inspektioner beträffande odontologiska röntgenapparater av standardtyp

och eventuellt framtida standardapparater av motsvarande slag.

Eftersom redan de odontologiska anläggningarna är relativt många, skulle

en periodisk inspektion kräva en icke oväsentlig arbetsinsats. För dylika

anläggningar bör utredas huruvida icke eu typbesiktning är tillfyllest.

Beträffande tillsynsmans befogenheter vid besiktning föreslår medicinska

fakulteten i Blind och Svenska läkaresällskapet, alt kontrollen ur strålskyddssynpunkt

av arbetsmetoder inom terapi och diagnostik, vilken rymmer

medicinska och medicinskt-etiska aspekter utanför radiofysikerns

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

kompetensområde, delegeras på föreståndaren för den radiologiska verksamheten

vid vederbörande centrallasarett.

Landsorganisationen finner skäl inte föreligga för det i förslaget gjorda

förbehållet i tillsynsmans rätt att i samband med besiktning följa verksamheten

vid radiologisk anläggning. Förbehållet, som innebär att tillsynsman

om synnerliga skäl föreligger därtill kan förvägras nämnda rätt, bör åtminstone

begränsas att gälla sjukvården.

Med anledning av vad som föreslagits om läkarundersökning

av personal ifrågasätter landsorganisationen om det i nuvarande läge

är försvarligt att överhuvudtaget dispensera från undersökningsplikten för

något slag av radiologiskt arbete.

Svenska radiologförbundet anser att bestämmelserna om läkarundersökning

endast skall gälla dem som är stadigvarande sysselsatta i radiologiskt

arbete.

Samma uppfattning har medicinalstyrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik

och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund.

Övriga i förevarande avsnitt berörda åtgärder har under remissbehandlingen

inte föranlett några uttalanden av allmän betydelse.

Departementschefen

Den hittillsvarande tillståndsprövningen har i betydande utsträckning

släpat efter så att tillstånd till arbete med radiologisk anläggning i många

fall meddelats först lång tid efter det anläggningen varit i bruk. Detta otillfredsställande

förhållande, vilket huvudsakligen berott på att radiofysiska

institutionen inte haft möjlighet att tidigare besiktiga anläggningen, vill

kommittén råda bot på genom olika åtgärder syftande till att ansökningsmaterialet

skall bli så fullständigt att tillståndsprövningen i regel kan ske

uteslutande på grundval av detta.

En sådan åtgärd är förhandsbesiktning av strålkällor. Kommittén föreslår,

att i strålskyddslagen införes en bestämmelse av innehåll att tillverkare,

försäljare och upplåtare av apparater för joniserande strålning skall

vara skyldiga att tillse att apparaterna erbjuder betryggande säkerhet ur

strålskyddssynpunlct. Beträffande röntgenapparater skall det enligt kommittén

åligga tillverkare och importörer inom landet att innan dylik apparat

tages i bruk låta underkasta den besiktning av strålskyddsmyndigheten,

som sedan skall utfärda besiktningsinstrument för apparaten. I fråga om

standardapparater anser kommittén det räcka med besiktning av ett typexemplar,

varefter tillverkaren eller importören efter bemyndigande av

strålskyddsmyndigheten får utfärda typintyg för varje apparat, som överensstämmer

med typexemplaret. Efter ändring av röntgenapparat som besiktigats

skall apparaten undergå ny besiktning. Besiktningsinstrument

eller typintyg skall enligt kommitténs mening fogas vid ansökan om till
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

stånd att bedriva arbete med apparaten. Bestämmelserna om förhandsbesiktning

skall också gälla apparater med fast monterade radioaktiva ämnen

men däremot inte förvaringsanordningar för sådana ämnen.

För att ytterligare möjliggöra tillståndsprövning på handlingarna rekommenderar

kommittén ett förfaringssätt med förhandsgranskning av lokalritningar

m. in. överhuvudtaget vore det enligt kommitténs mening av stort

värde ur strålskyddssynpunkt, om strålskyddsmyndigheten finge ta aktiv

del vid planläggningen av en radiologisk anläggning. Kommittén har dock

inte velat föreslå införandet av ett obligatoriskt granskningsförfarande men

förordar att strålskyddsmyndigheten på begäran skall vara skyldig att

mot ersättning lämna sin medverkan i nu nämnda hänseende.

De av kommittén sålunda föreslagna åtgärderna finner jag välgrundade.

Vad särskilt beträffar förhandsgranskning av lokalritningar in. in. torde

man såsom kommittén med instämmande av byggnadsstyrelsen anfört tills

vidare kunna lita till frivilligt samarbete mellan tillståndssökande och strålskyddsmyndigheten.

Då jag tidigare talat om att möjlighet bör finnas att

meddela generellt tillstånd för läkare och tandläkare att inneha och arbeta

med röntgenapparat var min tanke att tillståndet endast skulle avse

standardapparater med sådana strålskyddsanordningar att någon besiktning

av arbetslokalen inte erfordras och vilkas brukande blott fordrade enkla

och ensartade arbetsmetoder. Genom den typbesiktning, som dessa apparater

enligt förslaget skulle undergå, vinnes garanti för att apparaterna

blir försedda med erforderligt strålskydd. Skulle ytterligare åtgärder med

avseende å strålskyddet behöva vidtas vid installationen, kan lämpliga anvisningar

härom meddelas installatören i typintyget.

Jag vill även biträda kommitténs förslag i fråga om installation av apparater

för radiologiskt arbete. Förslaget innebär, att i strålskyddslagen skall

stadgas skyldighet för installatören att tillse att föreskrivna skyddsanordningar

uppsättes samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter

iakttages. Dessa regler synes mig komma att medverka till att tillståndsprövningen

kan förenklas.

I detta sammanhang föreslår kommittén vidare vissa andra åtgärder till

skydd mot strålskador, vilka åtgärder har sin motsvarighet i 1941 års lag.

Sålunda må nämnas efterbesiktning av radiologiska anläggningar, läkarundersökning

av personal, anmälan om strålskada, meddelande av kompletterande

föreskrifter och åtgärder då förutsättningar för tillstånd

ändrats.

Med efterbesiktning avses här all besiktning som sker efter det anläggning

tagits i bruk. Strålskyddsmyndigheten bör enligt kommittén med

hänsyn till de varierande strålriskerna ha större möjligheter än nu att från

fall till fall bestämma frekvensen av besiktningar och dessas omfattning.

Kommittén är vidare av den uppfattningen att tillsynsmännen i samband

med sina besiktningar måste få större möjligheter än hittills att följa det

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

radiologiska arbetet. Endast vid synnerliga skäl — kommittén tänker då

närmast på fall inom sjukvården — bör tillsynsman kunna vägras närvara.

Tillsynsman skall vidare äga företa alla prov och undersökningar, som kan

anses nödvändiga för kontrollen, och därvid jämväl kunna föranstalta om

strålningsmätningar, fortlöpande eller tillfälliga, på personal och prover av

olika slag. Även beträffande strålningsalstrande apparater som inte användes

i radiologiskt arbete bör strålskyddsmyndigheten enligt kommitténs mening

kunna inskrida med skyddsåtgärder, och vid behov bör besiktning

kunna ske. I fråga om röntgenapparat, som innehas av person som saknar

tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, föreslår kommittén den nyheten,

att strålskyddsmyndigheten skall äga befogenhet att låta försegla apparaten

och kunna påkalla handräckning av polismyndigheten härför.

En av de få invändningar som under remissbehandlingen gjorts mot kommitténs

olika förslag om tillsynsmans befogenheter i samband med efterbesiktning

avser rätten att närvara vid och följa det radiologiska arbetet.

Skall någon inskränkning överhuvudtaget kunna göras härutinnan, bör den

enligt landsorganisationen endast få avse sjukvården. En annan invändning,

som i viss mån anknyter till den föregående, har framförts av medicinska

fakulteten i Lund och Svenska läkaresällskapet och går ut på att kontrollen

ur strålskyddssynpunkt av arbetsmetoder inom terapi och diagnostik bör

delegeras på föreståndaren för den radiologiska verksamheten vid vederbörande

centrallasarett.

Enligt min mening är kommitténs förslag rörande strålskyddsmyndighetens

och tillsynsmans befogenheter med avseende på efterbesiktning väl avvägt.

Vad särskilt beträffar frågan om rätten att följa arbetet vid radiologisk

anläggning är det visserligen sant, att det främst är i samband med sjukvården,

som en inskränkning i rätten kan vara påkallad, men det kan också

tänkas fall, då det även i annan verksamhet kan vara motiverat att tillsynsman

vägras närvara. Givetvis måste det i båda fallen föreligga starka skäl

för en sådan vägran, i synnerhet då hänsynen till den personliga integriteten

inte kan åberopas till stöd därför. Jag räknar således med att det endast i

sällsynta undantagsfall kommer att föreligga tillräckliga skäl för att vägra

tillsynsman att närvara. Förslaget om delegation av tillsynen till annan

myndighet än radiofysiska institutionen vill jag såtillvida biträda, att strålskyddsmyndigheten

ges möjligheter att i särskilda fall uppdraga åt annan

kompetent myndighet eller person att utöva tillsynen eller någon del därav.

Att delegera tillsynsbefogenheter på personal anställd hos en tillståndshavare

bör dock ej annat än undantagsvis ifrågakomma. Befogenheten att låta försegla

apparat bör omfatta alla tekniska anordningar som kan alstra joniserande

strålning.

De föreslagna bestämmelserna om läkarundersökning av personal i

radiologiskt arbete och om skyldighet för tillståndshavare att anmäla strålskada,

vilka inte företer några större avvikelser från vad som tidigare gällt,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

synes böra godtagas. Såsom kommittén föreslagit bör sålunda strålskyddsmyndigheten

få befogenhet att modifiera bestämmelserna om läkarundersökning

av personal i radiologiskt arbete. Att i lagen undanta i sådant arbete

tillfälligt sysselsatt personal synes då ej erforderligt.

Tidigare har jag vid behandlingen av frågan vilken befattning strålskyddsmyndigheten

borde få taga med atomenergianläggningar hävdat, att myndigheten

skulle äga dels föreslå de villkor som ur strålskyddssynpunkt borde

fästas vid tillståndet till anläggningen och dels meddela kompletterande föreskrifter

i samband med uppförandet, igångkörningen och driften av anläggningen,

dock endast inom ramen för koncessionsvillkoren. Såsom kommittén

föreslår bör strålskyddsmyndigheten också i fråga om andra radiologiska

anläggningar kunna meddela sådana villkor och föreskrifter. Som

exempel anför kommittén att strålskyddsmyndigheten när det gäller anläggningar

där det radiologiska arbetet har särskilt stor omfattning bör

såsom villkor för tillstånd kunna föreskriva att lokalt anställd fysiker

skall finnas eller till och med kunna fordra inrättandet av en intern strålskyddsorganisation.

Även tillsynsman bör liksom enligt gällande lag få på

egen hand meddela skyddsföreskrifter, vilkas iakttagande inte medför

större kostnad eller olägenhet.

I stället för den nuvarande anmälningsskyldigheten vid ändring i förutsättningarna

för meddelat tillstånd till bedrivande av radiologiskt arbete

eller innehav av radioaktivt ämne anser kommittén skyldighet böra föreligga

att söka tillstånd att efter ändringen bruka strålkällan. De ändringar som

åsyftas avser inte bara tekniska förhållanden utan även ombyte av föreståndare

för verksamheten o. d. I ett hänseende anser dock kommittén anmälningsskyldigheten

rörande ändrade förhållanden böra bestå i syfte att undvika

onödiga kontrollåtgärder, nämligen då tillståndshavare avlidit eller eljest

upphört att bedriva radiologiskt arbete eller idka handel med radioaktivt

ämne eller då myckenheten sådant ämne nedgått under den tillståndspliktiga.

Under remissbehandlingen har någon kritik mot de sålunda föreslagna

åliggandena för tillståndshavare inte förekommit. Inte heller jag har något

att invända däremot. .lag vill emellertid erinra om att forskningsinstitutioner

enligt de av mig tidigare förordade reglerna skall kunna generellt

tillåtas företa ändringar med strålkälla utan att därefter begära nytt tillstånd

för att få bruka den.

Slutligen vill jag förorda ett par av kommittén föreslagna nyheter mot

vilka ingen erinran gjorts under remissbehandlingen, nämligen förlmd mot

användande av minderåriga i radiologiskt arbete och personalregistrering.

Till minderåriga hänföres i detta fall personer som ej fyllt 18 år. Från förbudet

skall strålskyddsmyndigheten äga medge undantag såväl individuellt

med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet som generellt för

vissa typer av strålkällor eller visst slag av arbete. Personalregistreringen

skall tillgå på det sättet, att tillständshavaren för förteckningar över perso
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

ner, som hos honom är sysselsatta i radiologiskt arbete, och i förteckningarna

inför uppgifter om bl. a. arbetets beskaffenhet, tid för sjukledighet och

sjukdomens art.

5. Tillståndshavares, föreståndares och arbetstagares allmänna skyldigheter

Kommittén

Kommittén anser det vara en påtaglig brist i den nu gällande strålskyddslagen,

att denna inte innehåller något stadgande om skyldighet för innehavaren

av en radiologisk anläggning att av eget initiativ verka för att bästa

möjliga strålskyddsförhållanden råder vid anläggningen. Han svarar alltså

inte för arbetsmetoder och arbetsdisciplin samt personalens instruerande

och kännedom om strålning och strålskydd i vidare mån än vad som

härutinnan föreskrivits i de särskilda bestämmelser eller skyddsföreskrifter,

som må ha meddelats av medicinalstyrelsen eller tillsynsmännen.

Olägenheterna härav finner kommittén uppenbara, särskilt som tillsynsmännen,

ehuru stor uppmärksamhet visserligen ägnas åt såväl arbetsmetodik

som arbetsdisciplin vid besiktningarna, endast kan få en ögonblicksbild

av rådande förhållanden, sådana dessa framträder vid besökstillfället.

Detta gäller i synnerhet vid anläggningar, där en rörlig arbetsteknik

är ofrånkomlig, såsom inom sjukvården. Det synes därför kommittén

både nödvändigt och rimligt att tillståndshavaren efter förebild av arbetarskyddslagen

ålägges att vidta alla åtgärder som kan erfordras för att

förebygga att personalen eller annan person utsättes för strålning, som med

hänsyn till anläggningens beskaffenhet inte bör tolereras.

Tillståndshavarens åligganden beträffande personalen skall, säger kommittén,

givetvis inte innebära, att han har att kontinuerligt övervaka arbetet

men väl att han skall svara för den använda arbetsmetodiken ur strålskyddssynpunkt

samt tillse att personalen erhållit erforderliga instruktioner

och vid behov tillhandahålles skyddsutrustning. Han bör, fortsätter

kommittén, även om i visst fall angivits de maximala strålrisker, stråldoser

å personal etc., som kan godtagas av tillsynsmyndigheten, verka för att

strålriskerna ytterligare minskas. Han bör vidare ha sin uppmärksamhet

riktad på hälsotillståndet hos personalen, så att läkarbesiktning med nödig

skyndsamhet kan komma till stånd, om tecken på strålskador yppas.

Ehuru vad som anförts i första hand tagit sikte på förhållandena vid

radiologiskt arbete är det, framhåller kommittén, angeläget att också den

som driver handel med eller eljest innehar radioaktivt ämne är aktiv för

förverkligande av strålskyddslagens syfte att förhindra uppkomsten av

strålskador.

Där tillståndshavaren ej är fysisk person, som själv skall leda och förestå

den verksamhet som avses med tillståndet, skall enligt kommittén särskild

ansvarig föreståndare finnas. Utseendet av föreståndare är en skyl
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

dighet, som åvilar tillståndshavaren, och prövning av föreståndarens kompetens

utgör ett väsentligt moment vid tillståndsgivningen.

Enligt kommitténs uppfattning bör, när föreståndare utsetts vid radiologisk

anläggning, alla de funktioner, som normalt åvilar tillståndshavaren

i fråga om tillsyn av och ansvar för den löpande verksamheten för att tillgodose

bästa möjliga strålskyddsförhållanden, utövas av föreståndaren.

Detta bör dock enligt kommittén inte medföra, att tillståndshavaren helt

befrias från sin skyldighet i dessa hänseenden. Endast den fortlöpande

kontrollen över det dagliga arbetet överflyttas på föreståndaren. Tillståndshavaren

har således alltfort att svara för strålskyddet och vidtaga erforderliga

åtgärder för dess förbättrande. Brister något härvidlag, kan tillståndshavaren

drabbas av förelägganden eller förbud, även om försummelse kan

läggas föreståndaren till last.

Rörande föreståndarens åligganden i övrigt anför kommittén.

Utöver den allmänna skyldigheten för föreståndaren att iakttaga allt

som kan erfordras för att förhindra uppkomsten av strålskador, bör det ankomma

på föreståndaren att tillse, att övriga bestämmelser i strålskyddslagen

eller i med stöd av denna utfärdade administrativa föreskrifter iakttages,

att verksamheten bedrives i enlighet med de villkor, som angivits i

tillståndet, och att de särskilda skyddsföreskrifter, som må gälla, efterleves.

Äger han anställa personal för tillståndshavarens räkning, bör det åligga

honom att föranstalta om läkarundersökning före anställandet och svara

för att minderåriga ej anställes utan tillsynsmyndighetens medgivande. Vidare

bör han vara skyldig att följa hälsotillståndet hos de anställda, om

misstanke om strålskada uppkommer låta underkasta vederbörande läkarbesiktning

samt även i övrigt svara för att de anställda underkastas läkarbesiktningar

i föreskriven omfattning. Han skall göra anmälan till tillsynsmyndigheten,

om strålskada misstänkes föreligga eller om radioaktivt

ämne förkommit etc., ävensom på anfordran lämna myndigheten eller tillsynsman

de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande.

Förteckning över personal med radiologiska arbetsuppgifter bör ävenledes

tillhandahållas av föreståndaren.

En begränsning i föreståndarens ansvar anser kommittén böra göras såvitt

avser åtgärder av ekonomisk innebörd. I dessa frågor bör det sålunda

ankomma på tillståndshavaren att fatta beslut, även om föreståndare finnes.

Statlig och kommunal verksamhet bör enligt kommittén ur strålskyddssynpunkt

inta samma ställning som enskild verksamhet. Ett förbudsförfarande

måste sålunda kunna tillgripas mot statliga och kommunala myndigheter.

Tillstånd bör kunna vägras, om myndigheten inte uppfyller de

krav beträffande strålskyddet som anses böra ställas, och ett redan meddelat

tillstånd bör kunna återkallas, om förhållandena ger anledning därtill.

Härav följer, menar kommittén, alt statliga och kommunala föreståndares

ansvar för strålskyddslagens efterlevnad kan ges samma omfattning

som för föreståndare i enskild tjänst. Ansvaret bör icke utsträckas längre

än till vad som ligger inom området för föreståndarens befogenheter. Före
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

lägganden, som nödvändiggör åtgärder av ekonomisk innebörd, skall alltså

enligt kommittén riktas mot myndigheten.

Den föreslagna omfattningen av föreståndarens ansvar är, påpekar kommittén,

av särskild betydelse för strålskyddet vid de statliga och kommunala

sjukvårdsinrättningarna, där den för driften ansvarige läkaren är att

betrakta som föreståndare i strålskyddslagens mening. Försummelse av

läkaren att hos huvudmannen påyrka avhjälpande av missförhållande eller,

därest detta inte föranleder erforderlig åtgärd från huvudmannens sida,

göra anmälan häroin till tillsynsmyndigheten bör enligt kommittén medföra

ansvar för tjänstefel för läkaren. Därjämte kan huvudmannen i egenskap

av tillståndshavare meddelas särskilda föreskrifter på grund av missförhållandet

och interimistiskt förbjudas att bruka anläggningen. I sista

hand kan tillståndet återkallas.

Kommittén finner starka skäl tala för att i strålskyddslagen också införes

en uttrycklig bestämmelse angående skyldighet för arbetstagare att

vara verksam till förebyggande av att han själv eller annan utsättes för

strålning och anför till närmare utveckling av sina synpunkter härutinnan

följande.

Eftersom tillståndshavaren är i sista hand ansvarig för att strålskador

ej uppkommer till följd av strålningen från hans anläggning, måste han

också kunna fordra, att den skyddsutrustning han tillhandahåller användes,

att meddelade skyddsföreskrifter i övrigt efterleves och att de personer,

som är sysselsatta i arbetet, iakttar tillbörlig försiktighet. Det förtjänar

påpekas att vad nu sagts gäller också till skydd för tredje man. Vad särskilt

angår sjukvården skall personalen sålunda vara pliktig tillse, att

patienterna ej utsätts för strålning i vidare mån än som av läkaren bedömes

erforderligt för uppnående av åsyftat resultat av behandlingen eller

undersökningen. Denna skyldighet måste givetvis anpassas efter varje

arbetstagares arbetsuppgifter och de kompetenskrav som på grund av

hans utbildning och tjänsteställning kan ställas på honom.

Yttrandena

Kommitténs förslag i förevarande del har inte föranlett annan erinran

av allmän karaktär än att lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm

beträffande förslaget att tillståndshavare skall vara skyldig att följa hälsotillståndet

hos de anställda invänder, att tandläkare har varken formell eller

reell kompetens att fullgöra sådant åläggande. Kollegiet finner det över

huvud taget anmärkningsvärt att kommittén, när det gäller strålskyddet,

emellanåt vill binda personer till uppgifter av medicinsk natur, för vilka

de saknar laglig kompetens.

Departementschefen

Ett väsentligt moment i prövningen av ansökan om tillstånd att inneha

och bedriva arbete vid radiologisk anläggning måste avse de personliga

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

förutsättningarna hos tillståndshavaren eller den person som eljest skall

förestå verksamheten. Man skall sålunda genom prövningen söka skapa

garantier för att hästa möjliga strålskyddsförhållanden kommer att råda

vid anläggningen, inte bara i fråga om tekniska anordningar, vilka tillsynsmännen

kan kontrollera, utan även beträffande arbetsmetoder, arbetsdisciplin,

personalens instruerande m. m. I första hand måste det givetvis

åligga tillståndshavare och föreståndare att tillse att de för strålskyddet vid

anläggningen givna föreskrifterna följes. Men därutöver bör man också

kunna fordra att de är aktivt verksamma för att personalen och andra personer

inte utsättes för strålning som kan undvikas. Kommittén har funnit

det nödvändigt att, efter förebild av arbetarskyddslagen, införa en bestämmelse

i sitt lagförslag, varigenom tillståndshavare ålägges att vidta alla

åtgärder som kan erfordras för att förebygga att personalen eller annan

person utsättes för strålning, som med hänsyn till anläggningens beskaffenhet

inte bör tolereras. En sådan bestämmelse torde visserligen inte kunna

straffsanktioneras, men jag anser det riktigt och ur skadeståndsrättslig

synpunkt väsentligt att tillståndshavarens ansvar i förevarande avseende

kommer till uttryck i strålskyddslagen. Kommittén har i detta sammanhang

uttalat, att det också bör åligga tillståndshavaren att ha sin uppmärksamhet

riktad på hälsotillståndet hos personalen. Den invändning

som under remissbehandlingen gjorts mot detta uttalande synes mig icke

befogad. Uppenbarligen har kommittén inte avsett, att tillståndshavaren

eller föreståndaren själv skall företa någon medicinsk undersökning av personalen

utan endast efter sin förmåga följa hälsotillståndet hos denna och

vid minsta misstanke om att någon blivit utsatt för strålskada tillse att

vederbörande skyndsamt blir undersökt av läkare. Jag är sålunda ense med

kommittén om att dylik skyldighet bör åvila tillståndshavaren.

Kommittén tar också upp frågan om ansvarsfördelningen mellan tillståndshavare

och föreståndare. I vissa fall måste särskild föreståndare finnas,

nämligen i statlig och kommunal verksamhet samt eljest då tillståndshavaren

är bolag eller annan icke fysisk person. Den fortlöpande kontrollen

över det dagliga arbetet skall enligt kommittén ankomma på föreståndaren

medan tillståndshavaren i övrigt har att svara för strålskyddet och vidta

erforderliga åtgärder för dess förbättrande. Försummelse av föreståndaren

kan föranleda ansvar för tjänstefel då det gäller statlig och kommunal

verksamhet samt — i fråga om såväl allmän som enskild verksamhet —

medföra förelägganden eller förbud för tillståndshavaren. Den angivna

ansvarsfördelningen synes mig naturlig och berörda konsekvenser av försummelse

torde vara nödvändiga.

Även för arbetstagare föreslår kommittén en bestämmelse om skyldighet

att vara verksam till förebyggande av alt han själv eller annan ulsättes för

strålning. En motsvarande regel finns i arbetarskyddslagen och försvarar

enligt min mening väl sin plats i strålskyddslagen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

6. Avgifter

Kommittén

Kommittén konstaterar, att den tillsyn över radiologiskt arbete som

skall utövas med stöd av strålskyddslagen i hög grad är en i det allmännas

intresse bedriven skyddsverksamhet, i många hänseenden jämförbar med

övrig obligatorisk arbetarskyddstillsyn. Rent principiellt anser därför kommittén

invändningar med fog kunna resas mot att belägga en sådan kontrollverksamhet

med avgifter. Den av yrkesinspektionen utövade allmänna

arbetarskyddstillsynen är också avgiftsfri.

Det är emellertid inte bara så att strålskyddskontrollen i sig själv är

socialt betingad, utan även den verksamhet, vari strålskyddskontrollen förekommer,

har i mycket stor utsträckning social anstrykning, framhåller

kommittén. Till belysande härav anför kommittén, att radiologiskt arbete

till övervägande del utövas inom området för stats och kommuns allmännyttiga

verksamhet samt att de nuvarande avgifterna till mycket stor del

drabbar sjuk- och tandvården. Sålunda faller av debiterade avgifter mera

än 60 procent på statliga eller kommunala anläggningar och sammanlagt

över 90 procent av avgifterna drabbar medicinsk, odontologisk och veterinärmedicinsk

verksamhet.

Med hänsyn till det anförda skulle kommittén helst se, att avgifterna för

tillsynen nu avskaffades. Kommittén tvekar emellertid att föreslå detta på

grund av att kommitténs förslag i övrigt är förenade med dryga kostnadsökningar

för statsverket.

Om avgifter för tillsynen skall utgå förordar kommittén att avgifterna

liksom hittills får karaktären av årliga licensavgifter, som anknyts till tillståndet,

vare sig det avser radiologiskt arbete eller handel med eller innehav

av radioaktivt ämne, samt att avgiftsbeloppen får bestämmas av Kungl.

Maj :t eller i en del fall av tillsynsmyndigheten inom vissa av Kungl. Maj :t

angivna gränser.

Undervisnings- och forskningsverksamhet, som bedrives utan förvärvssyfte

bör enligt kommittén liksom f. n. vara helt avgiftsfri.

Den nuvarande möjligheten att, om särskilda skäl föreligger, nedsätta avgiften

anser kommittén också böra bestå. Beslut härutinnan bör enligt kommittén

fattas av strålskyddsnämnden.

F. n. utgår särskild gottgörelse till statsverket för besiktning i anledning

av ansökan om tillstånd, därest ansökningen inte bifalles. Redan nu har

denna gottgörelse haft ytterst ringa betydelse, eftersom avslag på tillståndsansökningar

varit sällsynta. På grund härav och då ansökningar om tillstånd

enligt den nya strålskyddslagstiftningen förutsättes i stor utsträckning

kunna behandlas utan föregången besiktning föreslår kommittén att

denna typ av avgift helt borttages.

Statsverkets inkomster av tillsynsavgifterna beräknar kommittén med

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

hänsyn till de föreslagna ändringarna och den fortgående expansionen på

området till ca 300 000 kronor för kalenderåret 1958.

Yttrandena

Av de remissorgan som yttrat sig i avgiftsfrågan är det endast statskontoret

som anser att avgifterna för tillsynen bör bibehållas. Enligt statskontorets

mening bör avgifterna avvägas så att full kostnadstäckning erhålles

för samtliga utgifter.

Uttalande om att avgifterna bör slopas göres av arbetarskyddsstyrelsen,

medicinska fakulteterna i Uppsala och Göteborg, lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan

i Stockholm, medicinalstyrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik,

Sveriges industriförbund, Svenska radiologförbundet, Svenska

tandlåkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund, Sveriges sjukhusoch

hälsofysikers förbund samt Aktiebolaget Atomenergi.

Till belysande av de skäl som anföres för denna ståndpunkt må hänvisas

till följande uttalande av Svenska radiologförbundet.

Strålskyddet är ett hela samhällets intresse och bör därför bekostas av

allmänna medel och ej genom särskild beskattning av sjukvårdsanstalter

eller andra institutioner, företag eller enskilda, som arbetar med joniserande

strålning. I synnerhet är det upprörande, att tillsynsavgifter skall erläggas

även i de fall, där någon tillsyn i verkligheten icke sker. Detta är f. n. i

stor utsträckning fallet, t. ex. vid dentala röntgendiagnostikanläggningar.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund förutsätter

under likartad motivering, att besiktningar av röntgenanläggningar, i likhet

med övriga inspektioner inom medicinalväsendet, göres avgiftsfria.

Medicinska fakulteten i Göteborg och Sveriges sjukhus- och hälsofysikers

förbund föreslår att, om avgifter för tillsynen likväl skall utgå, befrielse

eller åtminstone stark nedsättning beviljas sådana institutioner, sjukvårdsinrättningar

m. nr., som anställt egna radiofysiker, varigenom belastningen

på den centrala tillsynsmyndigheten minskar. Den föreslagna avgiftsbefrielsen

skulle enligt fakulteten underlätta att från sjukhusens huvudmän få

anslag för det ur många synpunkter önskvärda uppbyggandet av en lokal

sjukhusfysikerorganisation.

Sveriges industriförbund och Aktiebolaget Atomenergi framhåller, att

frågan om avgifter bör ses mot bakgrunden av att tillsynsverksamheten i

samband med radiologiskt arbete på grund av den snabba utvecklingen

på atomenergiområdet kommer att få allt större omfattning och kommer

att kräva insatser av expertis från olika områden, vilket kan leda till stora

kostnader i det enskilda fallet. Det är därför naturligt, att staten helt svarar

för kostnaderna för tillsynsverksamheten.

De part em en t schef en

För tillsynen enligt 1941 års lag har tillståndshavaren haft att erlägga

årliga avgifter till statsverket. Som skäl för alt nu slopa dessa avgifter har

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

kommittén främst åberopat, att tillsynen enligt arbetarskyddslagen är avgiftsfri,

att radiologiskt arbete till övervägande delen utövas inom området

för stats och kommuns allmännyttiga verksamhet, att sålunda 60 procent

av debiterade avgifter faller på statliga eller kommunala anläggningar samt

att 90 procent av avgifterna drabbar medicinsk, odontologisk och veterinärmedicinsk

verksamhet. På grund av att kommitténs förslag är förenade

med dryga kostnadsökningar för statsverket, tvekar kommittén att föreslå

att avgifterna avskaffas men skulle helst se att så bleve fallet.

Den allmänna meningen bland remissinstanserna är att avgifterna bör

slopas; i själva verket är det endast en enda remissmyndighet — nämligen

statskontoret — som redovisar motsatt uppfattning.

Obestridligen talar vägande skäl för att strålskyddstillsynen göres avgiftsfri.

Det är här fråga om en skyddsverksamhet, som i stor utsträckning

är jämförbar med arbetarskyddstillsyn. Avgifterna drabbar vidare f. n.

främst sjukvård och tandvård. Att uttaga avgifter från den slutna vården,

som till helt övervägande del omhänderhas av staten eller kommun, synes

redan av principiella och praktiska skäl inte böra komma i fråga. En väsentlig

del av statsverkets nuvarande inkomster av tillsynsverksamheten hänför

sig till läkare och tandläkare i den öppna vården. Då dessa — i enlighet

med vad jag tidigare förordat — förutsättes som regel icke behöva söka tillstånd

för innehav av och arbete med röntgenutrustning av gängse typ för

diagnostik och då besiktningsverksamheten med avseende på sådana anläggningar

torde komma att bli mycket begränsad, synes det icke möjligt

att sakligt motivera uttagande av årliga avgifter av dessa apparatinnehavare.

Och ett bibehållande av avgifterna för andra områden än sjuk- och

tandvården skulle enligt hittillsvarande erfarenhet bli praktiskt taget utan

betydelse ur statsfinansiell synpunkt, i synnerhet om man beaktar kostnaderna

för uppbärandet av avgifterna. Läget kan bli annorlunda med

hänsyn till utvecklingen på atomenergiområdet och i så fall torde det få

övervägas att avgiftsbelägga strålskyddstillsynen på detta område.

Jag föreslår därför att de nuvarande tillsynsavgifterna slopas, vilket

kommer att medföra avsevärda förenklingar jämväl ur administrativ synpunkt.

Som jag tidigare anfört skall dock ersättning utgå, då strålskyddsmyndigheten

på begäran utför arbete av servicebetonat slag.

C. Specialmotivering till strålskyddslagen

I enlighet med det anförda har på grundval av strålskyddskommitténs

förslag inom inrikesdepertementet utarbetats förslag till strålskyddslag,

vilket torde såsom bilaga 1 få fogas till protokollet i detta ärende. Jag övergår

nu till att behanda de särskilda bestämmelserna i detta förslag.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Lagens rubrik

Med hänsyn till den utvidgning av 1941 års lagstiftning, som kommitténs

förslag innefattar, har kommittén funnit sig böra föreslå en ny rubrik och

därvid valt benämningen »lag om skydd mot skada i följd av joniserande

strålning m. m.». Kommittén är medveten om att begreppet joniserande

strålning är främmande för den på området icke sakkunnige men menar,

att detta inte bör hindra att begreppet användes i rubriken, då en definition

av begreppet lämnas redan i lagens inledande paragraf. För att få en kortfattad

och lätthanterlig benämning i dagligt tal, föreslår kommittén att till

rubriken fogas ordet »strålskyddslag». Begreppet strålskydd har enligt kommittén

redan vunnit burskap såsom benämning på skydd mot röntgenstrålning

och strålning från radioaktiva ämnen.

Då enligt vad kommittén sålunda anfört den föreslagna kortare benämningen

på lagen väl täcker lagens innehåll vill jag i enkelhetens intresse

förorda att man nöjer sig med den kortare benämningen och alltså ger

lagen rubriken »Strålskyddslag».

1 §•

Kommittén

Liksom lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. bör enligt kommittén

strålskyddslagen inledas med erforderliga definitioner över fysikaliska

begrepp, vilkas innehåll inte är entydigt bestämt av vetenskapen och

vilka ej heller är kända för en större allmänhet.

Kommittén inför i lagen ett nytt begrepp, joniserande strålning, såsom

sammanfattande benämning på sådan strålning, mot vars skadeverkningar

lagstiftningen skall bereda skydd. I den nuvarande lagen talas endast om

röntgenstrålar och strålning från radioaktivt ämne. Den av kommittén föreslagna

definitionen på joniserande strålning innefattar, förutom nyssnämnda

båda slag av strålning, jämväl annan till sin biologiska verkan likartad

strålning. Vad som avses härmed framgår av betänkandet s. 29—33

och i mera sammanträngd form av vad jag anfört under punkten II A.

Såsom i nu gällande lag upptas i paragrafen därjämte en defintion på

radiologiskt arbete, dock med en väsentlig förändring av begreppets innebörd.

Härutinnan torde jag få hänvisa till den redogörelse för kommitténs

förslag rörande avgränsningen av lagens tillämplighetsområde, som jag

lämnat under punkten III B 2. Av praktiska skäl har kommittén förbehållit

begreppet radiologiskt arbete för arbete med sådana anordningar eller radioaktiva

ämnen, som ej med stöd av lagen undantagits från lagens tillämpning.

Yttrandena

Generaltullstyrelsen förutsätter, att i lagförslaget förstås med radioaktiva

ämnen ej blott radioaktiva grundämnen och kemiskt definierade föreningar

utan även preparat, beredningar och på mekanisk väg framställda produk6

— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år i958

ter i allmänhet, som utsänder radioaktiv strålning.

I några remissyttranden har påpekats, att kommittén i sitt förslag använder

begreppet röntgenapparat på ett sätt som avviker från Svenska

elektriska kommissionens nomenklatur.

Svenska elektriska kommissionen förklarar sålunda, att uttrycket röntgenapparat

av kommittén använts för att beteckna röntgenutrustning, varmed

enligt gällande normer förstås »utrustning för alstrande och användande

av röntgenstrålning, bestående av röntgenapparat, röntgenrör (rör),

förbindelsekablar, stativ, tillsatsapparater och övriga tillbehör». Med röntgenapparat

avses enligt samma normer »apparat för drift av röntgenrör».

Uttrycket inbegriper således ej den strålningsalstrande delen (röntgenröret),

påpekar kommissionen.

Även medicinalstyrelsen och styrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik

samt Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare

har anmärkt på berörda terminologi.

Beträffande begreppet radiologiskt arbete anför försvarets forskningsanstalt

och delegationen för atomenergifrågor, att kommitténs definition

härav ger möjlighet till en utomordentligt vid tolkning och att det varit

önskvärt, att det klart framgår, att det här gäller arbete, där personalen

faktiskt utsättes för joniserande strålning eller riskerar att utsättas för

sådan strålning.

Svenska elektriska kommissionen anser den föreslagna definitionen för

radiologiskt arbete alltför vag samt föreslår formuleringen:

arbete med på elektrisk väg alstrad joniserande strålning från röntgenrör

eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning

utanför den strålningsalstrande apparaten eller apparatdelen, arbete

med utvinning av atomenergi samt arbete med radioaktivt ämne, dock ej

då fråga är endast om arbete med anordning eller ämne, som jämlikt 4 §

särskilt undantagits.

Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår, att till definitionen fogas meningen:

»Vidare skall arbete med teknisk anordning uteslutande avsedd för

alstrande av strålning med minsta våglängd av 1 000 Å undantagas.» Härigenom

vinnes enligt fakulteten, att apparater för ultraviolett strålning och

vissa mätapparater (exempelvis fotometrar) undantages.

Departementschefen

Det torde vara nödvändigt att i en lag av förevarande slag använda vissa

fysikaliska begrepp, vilka inte är allmänt kända och ej heller otvetydigt bestämda.

Utvecklingen har medfört, att andra strålslag än de i 1941 års lag

nämnda kommit till användning. En samlande beteckning för den strålning,

mot vilken den nya lagen skall ge skydd, har därför blivit erforderlig.

Den av kommittén föreslagna beteckningen joniserande strålning har godtagits

av remissinstanserna och själv har jag ingenting att invända där
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

emot. Med joniserande strålning avses sålunda i departementsförslaget röntgenstrålning,

strålning från radioaktiva ämnen och därmed till sin biologiska

verkan likartad strålning. Uttrycket radioaktiva ämnen skall därvid

såsom generaltullstyrelsen förutsatt omfatta ej blott radioaktiva grundämnen

och föreningar, vari sådana ingår, utan även preparat och andra

konstgjorda produkter, som utsänder radioaktiv strålning.

Liksom i 1941 års lag ges också i lagförslaget en definition på begreppet

radiologiskt arbete. Även i detta hänseende har utvecklingen föranlett en

utbyggnad av begreppet, inte bara beroende på de nya strålslagen utan

kanske framför allt med hänsyn till den nya verksamhet som upptagits på

området, nämligen arbete med utvinning av atomenergi. Radiologiskt arbete

skulle enligt förslaget alltså omfatta, förutom nyssnämnda slag av arbete,

jämväl arbete vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk anordning,

avsedd att utsända joniserande strålning, och arbete med radioaktivt ämne.

Häremot har invänts, att definitionen är för vag och ger möjlighet till för

vid tolkning. Det synes mig emellertid nödvändigt att begreppet göres vittomfattande

om det med säkerhet skall kunna fånga in all den verksamhet,

där strålskydd kan behövas, och samtidigt bli tillräckligt enkelt. Erforderlig

begränsning av strålskyddet torde i stället få göras genom att särskilt

angivna strålkällor undantas från lagens tillämpning. Jag vill dock erinra

om att i den föreslagna definitionen inte inbegripes elektronmikroskop, televisionsapparater

etc., i vilka väl alstras joniserande strålning men där strålningen

inte är avsedd att utsändas utanför apparaten och på grund av

apparatens konstruktion inte heller skall kunna tränga utanför denna. Att,

som kommittén föreslår, även i övrigt inskränka själva begreppet radiologiskt

arbete med de särskilda undantag som göres från lagens tillämpning,

anser jag inte lämpligt. Begreppet skulle därigenom inte bara bli

konstlat utan även oanvändbart i sådana i lagförslaget förekommande fall,

då regler ges för alla slag av anordningar, som alstrar joniserande strålning.

Inte heller vill jag förorda ett tillägg till definitionen av det slag medicinska

fakulteten i Uppsala föreslagit. Det skulle nämligen enligt min mening göra

begreppet alltför svårförståeligt för andra än fackmän. Den effekt fakulteten

eftersträvar med sitt förslag torde lika väl kunna uppnås genom att

berörda apparater med stöd av bemyndigande i lagen genom beslut av

Konungen eller strålskyddsmyndigheten undantages från lagens tillämpning.

En annan terminologisk fråga gäller uttrycket röntgenutrustning. I överensstämmelse

med vad som brukas i dagligt tal har jag tidigare i mitt anförande

liksom kommittén genomgående begagnat uttrycket röntgenapparat

för att beteckna hela den apparatur, som användes i röntgenarbete.

Under remissbehandlingen har emellertid påpekats, att detta uttryckssätt

inte överensstämmer med vedertagen nomenklatur, enligt vilken röntgenapparat

inte inbegriper den strålningsalstrande delen, nämligen röntgenröret.

Den enligt nomenklaturen riktiga benämningen för hela den utrust
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

ning som erfordras för alstrande och användande av röntgenstrålning är

röntgenutrustning. Denna beteckning bör därför användas i lagtexten.

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen är det meningen att även

fabrikation av tekniska anordningar, som alstrar joniserande strålning, skall

betraktas som radiologiskt arbete i den mån det därvid förekommer att

anordningen i samband med prov eller eljest sättes i funktion.

På grund av det anförda bör radiologiskt arbete definieras som arbete,

vari röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända

joniserande strålning, nyttjas eller eljest sättes i drift, arbete med utvinning

av atomenergi och arbete med radioaktivt ämne.

Om tillstånd m. m.

2 §•

Kommittén

Enligt kommitténs förslag skall tillstånd erfordras av en särskild nämnd,

statens strålskyddsnämnd, för den som vill bedriva radiologiskt arbete eller

idka handel med eller eljest inneha radioaktivt ämne, dock ej i de fall tillstånd

krävs enligt atomenergilagen. Därutöver anser kommittén det böra

fordras särskilt tillstånd för att annan än den som har handelstillstånd

skall få till riket införa eller här förvärva eller överlåta radioaktivt ämne.

Denna tillståndsskyldighet är mera omfattande än enligt gällande lag, beroende

på dels att begreppet radiologiskt arbete vidgats dels att införsel,

förvärv och överlåtelse av radioaktivt ämne ej tidigare krävt särskilt tillstånd,

vare sig i samband med handel eller eljest. Rörande det närmare

innehållet i kommitténs förslag i denna del må hänvisas till den allmänna

motiveringen. I det sammanhanget har emellertid inte upptagits ett av

kommittén berört spörsmål angående till vilken enhet — anläggning, apparat,

myckenhet radioaktivt ämne — tillstånd av förevarande slag bör vara

knutet. Kommitténs uppfattning härutinnan torde därför få redovisas här.

Vad först beträffar tillstånd till arbete med röntgenutrustning och liknande

anordningar anför kommittén.

Tillståndet att bedriva radiologiskt arbete är för närvarande anknutet

till viss anläggning. Vid större anläggningar brukar till följd härav ett

flertal strålkällor med varierande användningsändamål och användningsfrekvens

omfattas av ett och samma tillstånd. Detta föranleder ofta svårigheter

vid identifieringen av de olika enheterna. Vidare tynges det administrativa

förfarandet, genom att t. ex. anskaffandet av en ny röntgenapparat

till en anläggning eller vidtagande av förändringar beträffande

någon av de apparater, som tillståndet avser, medför omprövning av tillståndet

även för apparater, som ej beröres av åtgärden. Enligt kommitténs

mening bör tillstånden av praktiska skäl ändras så, att varje tillstånd i

princip hänför sig till en viss, klart identifierad strålkälla. Vid arbete med

röntgen kommer härigenom i de flesta fall varje röntgenrör med tillhörande

drifts- och skyddsanordningar att omfattas av ett särskilt tillstånd. Det är

emellertid icke ovanligt, att flera röntgenrör är anbragta på samma stativ

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

och därför är att anse såsom en enhet. Slutligen kan flera dylika enheter

vara anslutna till samma transformator och dirigeras från ett och samma

manöverbord.

Ur strålskyddssynpunkt är det angeläget, att den apparatur, som utgör

en arbetsenhet och hos vilken strålkällan (strålkällorna), skyddsanordningar

och övriga tillbehör anpassats efter varandra, blir föremål för bedömning i

ett sammanhang.

Kommittén anser sålunda att varje arbetsenhet bör omfattas av ett tillstånd.

Med arbetsenhet bör då enligt kommittén avses stativ med därpå

anbragta röntgenrör eller motsvarande anordningar samt övriga tillbehör.

Vad härefter gäller tillstånd till innehav av radioaktivt ämne uttalar

kommittén, att tillståndet liksom enligt gällande lag bör avse viss myckenhet

av angivet slag av radioaktivt ämne. I sådana fall då ämnet inte är fast

monterat i en apparat torde dock enligt kommitténs mening några olägenheter

inte vara förenade med att ett och samma tillstånd omfattar flera

olika slag av radioaktiva ämnen. Med hänsyn till de skiftande strålrisker,

som kan vara förenade med olika ämnen, bör därvid i tillståndet anges den

myckenhet av varje slag av radioaktivt ämne, som må innehas eller brukas.

Understiger den innehavda mängden av visst radioaktivt ämne den i

tillståndet angivna, möter enligt kommitténs mening inte hinder för en

tillståndshavare att utan nytt tillstånd till innehav eller arbete anskaffa och

inneha samma slag av radioaktivt ämne intill den myckenhet, som omfattas

av tillståndet. För apparater i vilka det radioaktiva ämnet är fast monterat

anser kommittén tillståndet liksom i fråga om röntgenutrustningar

böra bindas till apparatenheten med tillhörande radioaktivt ämne.

Yttrandena

Generaltullstijrelsen framhåller med anledning av förslaget om tillståndsskyldighet

för införsel av radioaktivt ämne, att en importör, som äger behörighet

att idka handel med radioaktiva ämnen och sålunda även äger införa

dylika ämnen utan särskilt tillstånd, bör vara skyldig att om så erfordras

hos vederbörande tullmyndighet styrka sin behörighet. Då handelstillstånd

återkallas hör generallullstyrelsen erhålla meddelande härom. Det

vore enligt styrelsen också önskvärt, att i lagen, på motsvarande sätt som

i bl. a. giftstadgan, uttryckligen stadgas skyldighet för tullverkets personal

att övervaka införseln till riket av radioaktiva ämnen.

Departementschefen

I denna paragraf upptages huvudbestämmelserna rörande skyldigheten

att söka tillstånd till radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt

ämne m. in.

Som jag förut anfört bör det få ankomma på Konungen att bestämma

vilken myndighet som skall handha strålskyddsfrågorna. Tills vidare förut
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

sättes det bli medicinalstyrelsen genom en för ändamålet särskilt inrättad

nämnd.

Jag har också tidigare behandlat frågan om tillståndspliktens omfattning.

Här vill jag först erinra om den komplettering av kommitténs förslag som

jag förordar, nämligen att tillståndsplikt skall gälla också för innehav av

röntgenutrustning och annan teknisk anordning avsedd att utsända joniserande

strålning, dock med undantag under tre månader vid vissa familjerättsliga

förvärv. Vidare må i fråga om radioaktiva ämnen påpekas, att

undantagandet från tillståndstvånget av de fall, då tillstånd meddelats enligt

atomenergilagen, jämväl innefattar införsel av ämnet, oaktat särskilt

tillstånd härför ej erfordras jämlikt nämnda lag. Den tillståndsplikt, som

skall gälla för förvärv av radioaktivt ämne, kan givetvis inte avse de familjerättsliga

förvärven. Vill förvärvaren behålla ämnet mer än tre månader,

blir han däremot tvungen att söka tillstånd. Så måste också ske vid överlåtelse

av ämnet.

I paragrafen bör uttryckligen påpekas befogenheten för strålskyddsmyndigheten

att meddela generella tillstånd. Om rätt för strålskyddsmyndigheten

att föreskriva anmälningsskyldighet för den som utnyttjar sådant

generellt tillstånd stadgas i 5 §.

Beträffande den av kommittén berörda frågan till vilken enhet, anläggning

eller apparat resp. myckenhet radioaktivt ämne, tillståndet bör knytas

delar jag helt kommitténs uppfattning. Det bör uppmärksammas, att tillstånd

att bedriva arbete med accelerator av avancerad typ bör innefatta

rätt att i acceleratorn framställa radioaktiva ämnen, eftersom det är en

normal funktion hos sådan accelerator.

Generaltullstyrelsens synpunkter torde inte böra leda till någon komplettering

av lagtexten. Var och en som inför radioaktivt ämne måste givetvis

styrka sin behörighet härtill inför tullmyndigheten och det gäller även

dem som grundar sin behörighet på handelstillstånd. Regler om meddelande

till generaltullstyrelsen angående återkallelse av handelstillstånd och om

skyldighet för tullverkets personal att övervaka införseln av radioaktiva

ämnen torde få ges i administrativ ordning.

3 §•

Kommittén

I princip skall enligt kommittén strålskyddsnämnden avgöra i vad mån

besiktningar skall ske, innan tillståndsärendena prövas av nämnden. Kommitténs

förslag syftar till att tillstånd i stor utsträckning skall kunna meddelas

utan föregående besiktning. I sådana fall där besiktning blir erforderlig,

skall denna regelmässigt utföras genom radiofysiska institutionens

försorg. Det faktiska avgörandet om besiktning i visst fall skall ske torde

härvid ankomma på föreståndaren för den tillsynsavdelning, där ärendet

handlägges, givetvis under iakttagande av att nämndens allmänna riktlinjer

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

för besiktningsarbetet följes. Undantagsvis kan, säger kommittén, strålskyddsnämnden

finna ett ärende så komplicerat, att nämndens ledamöter

vill genom eget besök på platsen bilda sig en klar uppfattning av förhållandena

eller vill låta särskild expertis besiktiga anläggningen.

Kommittén uttalar, att det vid besiktningarna ej sällan är önskvärt att

få tillträde även till lokaliteter, som gränsar till en tillämnad radiologisk anläggning

och som befaras kunna nås av strålning från denna. Avsaknaden

av en sådan befogenhet hittills har stundom varit till förfång vid besiktningarna.

Ordet lokal bör härvid ges en vid tolkning, så att varje angränsande

utrymme vid behov kan besiktigas. Även lokaler, som disponeras

av annan än tillståndssökande, bör omfattas av stadgandet.

Kommitténs förslag upptar också som framgår av den allmänna motiveringen

ett allmänt stadgande rörande förhandsbesiktning. Närmare föreskrifter,

exempelvis rörande vem som skall vara skyldig att föranstalta om

förhandsbesiktning, torde böra meddelas i administrativ väg. Kommittén

förutsätter, att Kungl. Maj :t kommer att uppdraga åt strålskyddsnämnden

att besluta härutinnan.

Yttrandena

Stockholms handelskammare finner innebörden av paragrafen ej vara

helt klar. Handelskammaren anför.

Kommittén uttalar, att om en strålkälla ej användes i arbete, kunde dess

nyttjande ej betecknas som radiologiskt arbete och fölle sålunda utanför

tillståndsskyldigheten. Detta torde såvitt handelskammaren kan finna särskilt

gälla röntgenutrustning, som ju icke utsänder strålning, när den ej är

i drift. Härav torde framgå, att sådan utrustning får visas och utställas

för försäljning eller reklam utan att tillstånd inhämtats. Att så får ske är

ett angeläget önskemål från handelns sida, då det ofta lär vara av större

intresse för den eventuella köparen att ta del av stativets utformning, anordningar

för anbringande av patienter m. m., än att se anläggningen i

drift. Det är betydelsefullt för en tillverkare eller säljare att kunna för

eventuella köpare visa prototyper till nya utrustningar, så att förbättringar

kan genomföras, innan utrustningen sättes i produktion. Handelskammaren

förutsätter därför, att bestämmelsen, att Konungen må förordna om

förhandsbesiktning av tekniska anordningar eller apparater som användes

i radiologiskt arbete, innan dessa utställes till försäljning eller i reklamsyfte,

som regel icke kommer att leda till besiktningstvång för röntgenutrustningar,

som visas under här angivna förutsättningar.

I samma riktning uttalar sig Sveriges industriförbund och Svenska elektriska

kommissionen. Enligt kommissionen bör orden »eller här utställes till

försäljning eller i reklamsyfte» utgå eller i varje fall ändras till »eller här

visas i drift i försäljnings- eller reklamsyfte».

Kommerskollegium uttalar i anledning av vad Stockholms handelskammare

anfört att, även om bestämmelserna i dessa paragrafer i vissa fall kan

framstå som väl stränga, säkerhetsskälen talar för att de skall godtagas.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Såvitt kollegium kan bedöma, bör en försäljare eller utställare av röntgenutrustningar

vid förevisning härav mycket väl kunna använda en utrustning,

där själva strålkällan saknas eller ersatts med en attrapp, om han

skulle finna lagens bestämmelser för betungande.

Medicinska fakulteten i Uppsala förordar, att bestämmelsen i andra stycket

skall utgå då den är så allmänt formulerad, att den kommer att inbegripa

varje instrument, som användes i radiologiskt arbete, alltså även

mätinstrument, såsom dosimetrar och scalers.

De part em entsch ef en

Första stycket i paragrafen motsvarar 5 § i gällande lag med de ändringar,

som föranledes av den föreslagna organisationen för handläggningen av

tillståndsärenden. Jag har ingenting att invända mot eller tillägga till vad

kommittén anfört i denna del.

Den möjlighet till förhandsbesiktning av röntgenutrustning eller annan

anordning, avsedd att användas i radiologiskt arbete, som införts i andra

stycket anser jag vara en betydelsefull nyhet. Det är på denna väg, som man

skall kunna komma till rätta med de långvariga förseningar beträffande

tillståndsprövningen som varit regel under en följd av år. Särskild betydelse

torde därvid metoden med typbesiktning få. Förhandsbesiktning torde vara

en förutsättning för meddelande av generella tillstånd som avses i 2 § andra

stycket. Någon risk för att stadgandet, som medicinska fakulteten i Uppsala

anmärkt, skall få några orimliga konsekvenser torde inte finnas, då det i

förordnandet om förhandsbesiktning kan regleras vilka apparater och anordningar

det skall omfatta.

Med röntgenutrustning avses, som anförts under 1 §, hela den utrustning

som erfordras för alsti’ande och användande av röntgenstrålning. Om i enlighet

med kommerskollegiums förslag röntgenröret i en röntgenutrustning

ersättes med en attrapp bör apparaten enligt ordalagen i lagtexten kunna

utställas eller förevisas utan att ha undergått förhandsbesiktning.

4 §•

Kommittén

Kommittén påpekar, att gällande lag inte innehåller någon uttrycklig föreskrift

om att föreståndare skall utses. Att så skall ske framgår emellertid

indirekt av vissa bestämmelser i lagen. Sålunda föreskrives i 2 § första

stycket, att ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete skall innehålla

uppgift om bl. a. den person, som skall förestå arbetet, och dennes utbildning

härför. Enligt nuvarande 4 § första stycket skall vidare anmälan

göras, om den, som enligt ansökan eller tidigare gjord anmälan förestår

radiologiskt arbete, efterträtts av annan person. Slutligen stadgar 15 §, att

för radiologiskt arbete, som med vederbörligt tillstånd bedrives av staten

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

eller kommun, skall i fråga om åligganden enligt lagen föreståndaren för

arbetet vara ansvarig.

Regeln att särskild föreståndare skall finnas vid anläggning, där tillståndshavaren

ej själv förestår verksamheten, anser kommittén vara av så

stor betydelse för strålskyddet, att uttrycklig föreskrift därom bör intagas i

lagen.

För enbart innehav av radioaktivt ämne förutsätter gällande lag ej att

föreståndare utses. Kommittén anser emellertid, att en ansvarig person

alltid bör finnas, vilken har att tillse, att föreskrifter och villkor för meddelat

tillstånd iakttages. Även för handel med radioaktiva ämnen och förvaring

av sådana ämnen utan samband med radiologiskt arbete eller handel

bör således enligt kommittén en av strålskyddsmyndigheten godkänd föreståndare

finnas.

Genom paragrafens formulering är bestämmelserna om föreståndare

tillämpliga även på sådan radiologisk verksamhet som erfordrar tillstånd

jämlikt atomenergilagen. Föreskrift om vem som skall förestå verksamheten

bör här av strålskyddsmyndigheten meddelas som kompletterande villkor

till Kungl. Maj :ts tillstånd.

Frågan om vem som skall godtagas såsom föreståndare, respektive vikarie

för honom, får enligt kommitténs mening avgöras från fall till fall. Det bör

framhållas, säger kommittén, att föreståndaren måste förutsättas erhålla

sådana befogenheter i förhållande till tillståndshavaren, att han i allt väsentligt

kan taga ansvaret för att goda strålskyddsförhållanden råder. Kommittén

anför vidare, att i det fall ansökningen avser tillstånd till rutinmässigt

arbete vid staten eller kommun tillhörig anläggning, vars föreståndare tillsättes

av Kungl. Maj :t, torde någon reell prövning av kompetensen ej ifrågakonnna.

Föreståndaren för institutionen i fråga skall här som regel vara

föreståndare enligt strålskyddslagen, och hans kompetens får anses prövad

i samband med befattningens tillsättande, varför man bör inskränka sig till

att i tillståndet helt generellt angiva innehavaren av viss befattning såsom

föreståndare. Önskvärt är emellertid att strålskyddsmyndighetens yttrande

inhämtas i dylika tillsättningsärenden. I övriga fall däremot måste enligt

kommittén strålskyddsmyndigheten vid tillståndsprövningen bedöma tillståndssökandcns

respektive den föreslagna föreståndarens personliga förutsättningar

att förestå verksamheten. Ansökningsmaterialet bör därför innehålla

så noggranna upplysningar härom som möjligt.

Yttrandena

Delegationen för atomenergifrågor, som anser att en föreståndare för

strålskyddet vid atomenergianläggning bör finnas, förutsätter, på grund av

det mycket stora ansvar som kommer att åvila föreståndare vid dessa anläggningar,

dels att föreståndarens ansvar begränsas till att gälla förhållan
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungi. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

den under anläggningens normala drift, dels att strålskyddsmyndigheten

fastställer fullständiga och noggranna anvisningar för den verksamhet som

föreståndaren har att övervaka.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner intet att erinra mot förslaget

att föreståndare skall svara för efterlevnaden av vissa föreskrifter men

anser det vara mindre tillfredsställande att den omständigheten att föreståndare

finnes under alla förhållanden skulle befria tillståndshavaren

från ansvar för vad som ankommer på föreståndaren. Förslaget synes enligt

hovrätten ha denna innebörd. Det skulle vara stötande om en tillståndshavare,

som är medveten om att föreståndaren icke fullgör sina skyldigheter,

skulle utan påföljd kunna vara overksam.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter, om det är erforderligt att kräva, att föreståndare

och vikarie för föreståndare alltid skall godkännas av strålskyddsnämnden.

Bestämmelsen förutsätter åtskillig skriftväxling. På sjukhusen

kommer det alltid att bli någon läkare som får ställning såsom föreståndare,

och nämnden torde knappast ha möjlighet att i dylika fall vägra godkännande.

Detsamma kommer läget att bli beträffande tandläkares ställning såsom

föreståndare för röntgenarbete vid folktandvårdspolikliniker. Medicinalstyrelsen

förordar därför, att krav på godkännande av föreståndare icke

uppställes, om till föreståndare utses den som är behörig att utöva läkareller

tandläkarkonsten.

Svenska radiologförbundet och medicinalstyrelsens vetenskapliga råd utvecklar

samma tankegångar. Förbundet anför.

På sjukhusen blir i verkligheten överläkaren på röntgenavdelningen föreståndare.

Han utnämnes av Kungl. Maj :t och bör därför ej ånyo »godkännas»

av strålskyddsnämnden. Detta godkännande måste anses vara innefattat

i utnämningen. Likaså är det i praktiken ogörligt, att strålskyddsnämnden

skall »godkänna» vikarier för överläkare vid sjukdom, tjänstledighet

eller semestrar.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser, att person förordnad att upprätthålla

föreståndares forskartjänst vid medicinskt vetenskapliga institutioner

ej syftande till ekonomisk vinning måste anses ha sådan kompetens, att

godkännande för honom enbart blir en administrativt betungande formalitet.

Departementschef en

I den allmänna motiveringen har spörsmålet om när föreståndare skall

utses och ansvarsfördelningen mellan tillståndshavaren och föreståndaren

redan berörts. Jag torde därför kunna inskränka mig till att här behandla

de speciella frågor som upptagits i kommitténs och remissinstansernas

under denna paragraf återgivna uttalanden.

Jag delar i stort sett kommitténs uppfattning i frågan om vem som skall

godtagas som föreståndare. Dock bör det i många fall vara möjligt att i

tillstånd inte bara generellt ange innehavare av viss befattning som före
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

ståndare utan även helt allmänt såsom föreståndare vid anläggningar av

viss angiven typ godkänna personer med viss kompetens.

Vad hovrätten över Skåne och Blekinge anför rörande föreståndares ansvar

ger mig anledning att erinra om vad jag tidigare uttalat, nämligen

att försummelse från föreståndarens sida kan medföra förelägganden och

förhud för tillståndshavaren. Helt utan påföljd kan således en tillståndshavare

inte vara overksam i dylikt fall. Jag återkommer till frågan om straffpåföljderna

under 23 och 24 §§. Såtillvida är jag ense med delegationen för

atomenergifrågor att föreståndarens ansvar vid atomenergianläggning i

första hand bör avse den normala driften och att strålskyddsmyndigheten

till hans ledning härutinnan bör fastställa noggranna anvisningar, men enligt

min mening vore det önskvärt att anvisningar också utfärdades för åtgärder,

som på föreståndarens ansvar skall vidtas vid olika katastroffall.

5 §•

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna, vilka motsvarar 3 § första

stycket gällande lag, skall äga tillämpning på alla former av tillstånd enligt

strålskyddslagen. Vidare skall beträffande tillstånd, som av Kungl. Maj :t

eller annan myndighet meddelas jämlikt atomenergilagen, strålskyddsmyndigheten

äga meddela kompletterande strålskyddsföreskrifter, naturligtvis

dock endast om verksamheten är att anse som radiologiskt arbete eller innehav

av radioaktivt ämne. Föreskrifterna skall endast avse förhållandena vid

normal drift av den anläggning, som avses med tillståndet, och blir det fråga

om föreskrift av mera genomgripande betydelse skall frågan underställas Konungens

prövning. Redan med stöd av befogenheten att vid tillstånd fästa villkor

och föreskrifter kan strålskyddsmyndigheten i generellt tillstånd föreskriva

anmälningsskyldighet för den som utnyttjar tillståndet. Med hänsyn

till den allmänna räckvidd en sådan föreskrift kan få har det dock ansetts

lämpligt att direkt i lagtexten peka på denna möjlighet.

Befogenheten för strålskyddsmyndigheten att ändra tidigare meddelade

villkor och föreskrifter har inte kommit till uttryck i gällande lag men får

anses följa av myndighetens rätt att meddela skyddsföreskrifter. Även villkor

och föreskrifter, som strålskyddsmyndigheten meddelat i anslutning

till tillstånd jämlikt atomenergilagen, skall myndigheten kunna ändra. Har

däremot viss skyddsföreskrift meddelats av Kungl. Maj:t, saknar strålskyddsmyndigheten

givetvis kompetens att ändra densamma, även om den

tillkommit på förslag av myndigheten. Framställning hör då göras hos

Kungl. Maj :t om ändringens vidtagande.

6 §•

Enligt gällande lag föreligger anmälningsskyldighet när förhållandena

vid en tillståndspliktig anläggning ändrats efter det tillstånd meddelats.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Såsom framgår av den allmänna motiveringen biträder jag kommitténs

förslag att i stället skyldighet skall föreligga att söka strålskyddsmyndighetens

medgivande till att bruka anläggningen efter ändringen, därvid jag

dock erinrat om att forskningsinstitutionerna bör kunna generellt tillåtas

att företa vissa ändringar.

För medgivande enligt förevarande paragraf bör samma bestämmelser

gälla som för tillstånd. Även här bör sålunda eftersträvas att ansökningsmaterialet

göres så fullständigt, att besiktning ej skall behöva företagas innan

medgivandet lämnas; men i tveksamma fall bör besiktning på platsen

ske. Avser förändringen utbyte av strålkälla, skall meddelade föreskrifter

om förhandsbesiktning eller typbesiktning iakttagas. Medgivandet skall förbindas

med de nya villkor och skyddsföreskrifter som förändringen påkallar

etc.

7 §•

I denna paragraf ges strålskyddsmyndigheten befogenhet att återkalla

tillstånd, först och främst när tillståndshavaren underlåtit att iaktta de

för tillståndet gällande villkoren och föreskrifterna. Häri inbegripes, att en

anläggning för radiologiskt arbete efter ändring tas i bruk utan att medgivande

enligt 6 § inhämtats. Men även om någon underlåtenhet ej förekommit,

äger strålskyddsmyndigheten återkalla tillståndet, t. ex. med hänsyn

till nya rön och ändrad bedömning i fråga om strålverkningar och

strålrisker eller på grund av tidigare ej uppmärksammade allvarliga brister

vid en anläggning. Så långt har paragrafen sin motsvarighet i 4 och 8 §§ nuvarande

lag.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen är det min mening att

generellt tillstånd skall kunna återkallas individuellt. Har generellt tillstånd

att inneha och bruka röntgenutrustning av standardtyp meddelats för

legitimerade läkare, medför återkallelse av legitimationen att tillståndet förfaller.

Redan dessförinnan kan emellertid, då missbruk eller misskötsel

förekommit, tillståndet återkallas.

Vad som sagts om tillstånd skall också gälla om godkännande av föreståndare

eller ersättare för föreståndare. Återkallelse av sådant godkännande

skall således kunna ske separat utan att tillståndet beröres därav.

Även individuell återkallelse av generellt godkännande skall vara möjlig.

8 §•

Kommittén

Utöver vad som upptagits i den allmänna motiveringen anför kommittén

beträffande anmälningsskyldighet, då tillståndshavare upphört att utnyttja

tillståndet, att bestämmelsen, som med visst tillägg avseende dödsbo motsvarar

4 § första stycket e) i 1941 års lag, i första hand åsyftar tillstånd

till radiologiskt arbete samt handel med och innehav av radioaktivt ämne

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

men att den i princip också bör gälla andra slag av tillstånd. Kommittén

framhåller dock att, eftersom tillstånd till import, förvärv och överlåtelse

av radioaktivt ämne i allmänhet skall utfärdas som licens för viss åtgärd

av engångsnatur, stadgandet i praktiken mera sällan torde bli tillämpligt

i fråga om sådana tillstånd. För innehavare av exempelvis generellt förvärvstillstånd

kan emellertid anmälan bli aktuell. Stadgandet skall enligt

kommittén vara tillämpligt såväl när den med tillståndet avsedda verksamheten

nedlägges som när innehavd kvantitet radioaktivt ämne stadigvarande

minskat, så att tillstånd ej längre fordras för innehavet.

Upphör verksamhet, som bedrives med stöd av atomenergilagen, förutsätter

kommittén att anmälan härom skall göras till Kungl. Maj :t. När

sådan anmälan inkommer, bör strålskyddsmyndigheten underrättas härom,

så att onödiga besiktningsbesök undvikes.

Den i tredje stycket intagna bestämmelsen om anmälningsskyldighet, då

radioaktivt ämne stulits eller förkommit, är ny och har enligt kommittén

tillkommit för att snara åtgärder skall kunna vidtas för uppspårandet av

ämnet.

Yttrandena

Svenska radiolog förbundet ifrågasätter, om änkor efter läkare eller tandläkare

kan ha kännedom om ett sådant stadgande, som upptagits i andra

stycket, varför bestraffningen av underlåten anmälan med dagsböter förefaller

hård. Skall så stadgas, måste enligt förbundet med tillståndet följa

en handling av vilken det klart framgår vilka skyldigheter som är förbundna

med innehav av röntgenapparat.

Departementschef en

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har den i första stycket

stadgade anmälningsskyldigheten tillkommit i syfte att strålskyddsmyndigheten

fortlöpande skall hållas underrättad om var tillsyn skall utövas så

att besiktningsresor och andra kontrollåtgärder inte företas i onödan. För

att detta syfte skall kunna tillgodoses måste anmälan göras, då den tillståndspliktiga

verksamheten till följd av tillståndshavarens frånfälle eller

eljest nedlägges, då strålkällan överlåtes och då radioaktivt ämne ej endast

tillfälligtvis nedgått under den tillståndspliktiga myckenheten. När det gäller

radioaktiva ämnen har det ansetts väsentligt att anmälan sker genast,

och för övriga strålkällor bör förändringen anmälas så snart ske kan, dock

senast inom tre månader. Det är särskilt för att undvika stötande konsekvenser

av anmälningsskyldigheten i samband med läkares och tandläkares

frånfälle, som den längre respittiden föreslås. Strålskyddsmyndigheten

kan i anslutning till anmälan om nedlagd verksamhet med radioaktivt

ämne vid behov meddela anvisningar om hur man skall förfara med ämnet.

Som nämnts i den allmänna motiveringen förutsättes det att vissa medi
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

cinska inrättningar och vissa forskningsinstitutioner skall kunna överlåta

radioaktiva ämnen sinsemellan utan tillstånd i varje särskilt fall. Även vid

sådana överlåtelser skall här avsedd anmälningsskyldighet föreligga, såvida

undantag härifrån inte meddelas med stöd av 30 §.

Den föreslagna bestämmelsen om anmälningsskyldighet vid stöld av

radioaktivt ämne och när sådant ämne förkommit synes mig lämplig.

9 §•

Genom bestämmelsen i denna paragraf göres en betydelsefull utvidgning

i förhållande till 1941 års lag, i det att strålskyddskontrollen med stöd av

detta stadgande kan utsträckas även till strålkällor, vilka ej är avsedda att

användas i radiologiskt arbete eller i övrigt omfattas av tillståndsskyldigheten

och sålunda inte står under regelbunden kontroll.

Om tillståndshavares allmänna skyldigheter m. m.

10 §.

Kommittén

Kommittén påpekar att förevarande bestämmelser, som saknar motsvarighet

i 1941 års lag, i huvudsak har utformats med 7 § arbetarskyddslagen

som förebild. Bestämmelserna avses vara tillämpliga även på den som

bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne med stöd av

tillstånd jämlikt atomenergilagen samt på föreståndare och anställda i

sådan verksamhet.

Yttrandena

Hovrätten över Skåne och Blekinge förutsätter, att stadgandet i första

stycket inte bör kunna uppfattas såsom avsett att reglera gränserna för

anläggningshavarens skadeståndsskyldighet sålunda att fullgörande av vad

stadgandet föreskriver skall under alla omständigheter medföra frihet från

skadeståndsansvar. Det kan nämligen enligt hovrättens mening ifrågasättas,

om inte med hänsyn till den utpräglade farligheten hos en anläggning

av nu angivet slag utrymme bör finnas för skadeståndsansvar utan skuld.

Arbetarskyddsstgrelsen anser att det vore av värde, om det i strålskyddslagen

direkt kunde utläsas att bestämmelserna i 6 kap. arbetarskyddslagen

om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare äger giltighet även

med avseende på strålskyddet. Styrelsen förordar därför förslagsvis följande

tillägg till paragrafen: »Om samverkan i strålskyddsfrågor mellan tillståndshavare

och i radiologiskt arbete sysselsatta personer gäller vad om

samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare är stadgat i 6 kap. arbetarskyddslagen».

Departemen tschefen

I den allmänna motiveringen har i ett särskilt avsnitt behandlats frågor

om tillståndshavares, föreståndares och arbetstagares allmänna skyldigheter.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Som jag anförde där torde ett stadgande av det slag som upptagits i paragra''

fens första stycke inte kunna straffsanktioneras, men det är ur skadeståndsrättslig

synpunkt väsentligt att tillståndshavarens allmänna ansvar kommer

till uttryck i strålskyddslagen. Avsikten är inte att genom denna bestämmelse

reglera skadeståndsrättsliga spörsmål. Stadgandet får dock såtillvida

betydelse ur skadeståndsrättslig synpunkt, att tillståndshavaren inte blir fri

från ansvar för strålskador genom att blott och bart följa de föreskrifter som

givits i strålskyddshänseende.

Som jag senare skall återkomma till, avses arbetarskyddslagens regler om

samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare skola gälla även i strålskyddsfrågor.

Detta kommer att framgå av arbetarskyddslagen och någon

särskild erinran härom i strålskyddslagen anser jag icke erforderlig.

11 §•

Kommittén

Kommittén påpekar, att bestämmelsen, som är ny, har sin direkta motsvarighet

i 45 § arbetarskyddslagen. Även sådana anordningar, som avses

i 9 § och som icke användes i radiologiskt arbete, skall omfattas av skyldigheterna

enligt paragrafen. Då dessa anordningar inte är tillståndspliktiga

och således ej blir föremål för besiktning före användandet, är det enligt

kommitténs uppfattning av särskilt värde att tillverkare och försäljare

ansvarar för att de är försedda med skyddsanordningar och i övrigt är ofarliga

ur strålskyddssynpunkt.

Yttrandena

Svenska elektriska kommissionen anser, att en bokstavlig tillämpning av

bestämmelserna i första stycket skulle innebära orimliga krav på tillverkare

och försäljare och anför vidare härom.

Även om det framdeles blir möjligt att få klara direktiv från tillsynsmyndigheten

om de krav, som strålskyddsanordningarna skall uppfylla,

kan — som strålskyddskommittén också själv på flera ställen i betänkandet

betonar — en under alla förhållanden strålsäker anläggning tänkas förekomma

endast inom mycket begränsade arbetsområden, eftersom strålningsriskerna

beror även på det ändamål, för vilket anläggningen nyttjas,

på arbetsmetoderna och på användningsfrekvensen. Dessutom får beaktas,

att strålskyddsanordningarna ibland icke kan hopbyggas med någon apparatdel

utan är avsedda att ingå i byggnadskonstruktionen såsom från själva

röntgenutrustningen fristående delar. Med den av strålskyddskommittén

föreslagna formuleringen skulle sålunda i praktiken åtminstone vissa typer

ej ens kunna utställas annat än i för dem särskilt iordningställda lokaler,

vilket ej kan ha varit avsikten. Många andra exempel på orimliga konsekvenser

av den föreslagna lydelsen skulle kunna anföras.

Lagförslaget sträcker sig dessutom än längre och ålägger tillverkare och

försäljare att även »tillhandahålla för apparatens användning och skötsel

erforderliga föreskrifter». Införd i strålskyddslagen måste denna bestäm
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

melse uppfattas så, att de åsyftade föreskrifterna skulle gälla även strålskyddet.

Det kan dock icke vara rimligt, att tillverkare och försäljare skall

lämna föreskrifter om hur t. ex. en läkare skall använda sin röntgenutrustning

för att förebygga strålskador. Satsen måste utgå och paragrafen i

övrigt omarbetas.

Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår, att orden »eller här utställes

till försäljning eller i reklamsyfte» skall utgå. För att ej hindra utvecklingen

bör enligt fakulteten i drift icke varande apparatur få utställas och

reklameras utan inskränkningar.

I samma riktning uttalar sig Svenska radiologförbundet och medicinalstyrelsens

vetenskapliga råd i röntgendiagnostik. Jämför även de under 3 §

citerade remissyttrandena.

Departementschefen

Tillverkare, försäljare och upplåtare av apparater avsedda för radiologiska

anläggningar är enligt arbetarskyddslagen skyldiga dels att tillse, att

apparaten är försedd med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder

betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, och dels att tillhandahålla

erforderliga föreskrifter för anordningens användning och skötsel.

Dessa regler avser emellertid inte skydd mot strålskador. Självfallet

bör därför motsvarande förpliktelser i strålskyddshänseende upptagas i

strålskyddslagen. Bestämmelser härom blir också ett viktigt komplement

till reglerna i 3 § andra stycket. Man vinner sålunda genom förevarande

paragraf viss garanti för att apparaterna, när de efter förhandsbesiktning

avlämnas, verkligen är försedda med erforderliga strålskyddsanordningar.

Som framgår av vad jag anfört i anslutning till 3 § fäster jag stort avseende

härvid.

Med hänsyn till de speciella omständigheterna i radiologiskt arbete torde

den ändringen i förhållande till arbetarskyddslagens motsvarande regel

böra vidtas, att skyldigheten att tillhandahålla erforderliga föreskrifter bör

avse installationen och driften men ej användningen. I övrigt torde de i

anslutning till förevarande paragraf återgivna yttrandena ej böra föranleda

någon jämkning.

Om läkarundersökning av personal m. m.

12 §.

Bestämmelserna i första och andra styckena motsvarar 12 § första och

andra styckena 1941 års lag med de ändringar som föreslagits i den allmänna

motiveringen. Stadgandet i tredje stycket är nytt. Finnes särskild

föreståndare för verksamheten har han att svara för att de i paragrafen

givna föreskrifterna följs.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj ds proposition nr 29 år 1958

13 §.

Den i förevarande paragraf stadgade anmälningsplikten vid inträffad

strålskada har sin motsvarighet i 9 § 1941 års lag. Anmälan skall göras till

strålskyddsmyndigheten av tillståndshavaren, eller, om föreståndare finnes,

av denne.

Om tillsyn

14 §.

Kommittén

Kommittén föreslår, att tillsynen under strålskyddsnäinndens överinseende

och ledning liksom hittills skall utövas av radiofysiska institutionen

och befattningshavare där. Hur arbetsuppgifterna inom tillsynsverksamheten

skall fördelas mellan statens strålskyddsnämnd och radiofysiska institutionen

framgår i huvudsak av de olika paragraferna i strålskyddslagen.

Den mera detalj mässiga arbetsfördelningen bör enligt kommittén angivas

i en av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion samt i en av strålskyddsnämnden

fastställd arbetsordning. Principen skall vara att de beslutande funktionerna

utövas av nämnden och de verkställande av institutionen. I praktiken

blir emellertid denna gränsdragning enligt kommitténs uppfattning

delvis endast av formell karaktär, eftersom beslutanderätten i vissa rutinmässiga

tillsynsfrågor förutsättes komma att delegeras på befattningshavare

vid institutionens tillsynsavdelningar, framför allt avdelningsföreståndarna.

Yttrandena

Aktiebolaget Atomenergi behandlar i detta sammanhang ett speciellt

problem och anför.

Enligt 1 § kungörelsen om förprövning rörande åtgärder till motverkande

av vattenförorening in. in. (SF nr 583/1956) skall utsläpp av radioaktivt

avloppsvatten prövas enligt vattenlagen. Vid vattenmål av ifrågavarande

art kan problem uppkomma beträffande vilken tillsynsmyndighet,

som skall förordnas av domstolen. Enligt bolagets mening bör endast en

tillsynsmyndighet förordnas, ehuru samråd givetvis bör äga rum i lämpliga

avseenden med andra berörda tillsynsorgan. Bolaget förordar, att radiofysiska

institutionen i dylika fall förordnas som tillsynsmyndighet, då de

väsentligaste riskerna i samband med utsläpp av aktivt avloppsvatten torde

utgöras av risken att människor utsättas för radioaktiva strålrisker genom

förtäring av fisk, som upptagit radioaktiva ämnen ur vattnet. Risken för

skador på fisken själv med minskning av avkastningen av fisket i berörda

vatten torde få anses mindre sannolik och under alla förhållanden av

mindre betydelse än strålrisker för människor.

Departementschefen

Tillsynen bör självfallet utövas under strålskyddsmyndighetens överinseende

och ledning. Den löpande strålskyddskontrollen torde få handhas

7 — Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

av radiofysiska institutionen eller annat med denna nära samordnat organ

samt av särskilda tillsynsmän anställda hos tillsynsorganet. Liksom i fråga

om strålskyddsmyndigheten torde det i lagen böra lämnas öppet och överlämnas

åt Konungen att bestämma vilken myndighet som skall handha

strålskyddskontrollen. Som jag tidigare anfört bör strålskyddsmyndigheten

till sistnämnda myndighet eller dess befattningshavare äga delegera beslutanderätten

i rutinfrågor främst sammanhängande med tillsynen och

därutöver ha befogenhet att för särskilt fall uppdra åt annan myndighet

eller person än de ordinarie tillsynsorganen att utöva tillsynen.

Vad beträffar det av Aktiebolaget Atomenergi uppdragna spörsmålet har

jag redan i den allmänna motiveringen uttalat, att strålskyddsmyndigheten

bör medverka vid tillsynen av en atomenergianläggning även i fråga om utsläpp

av radioaktivt avloppsvatten. I sistnämnda hänseende kan emellertid

även andra berörda myndigheter, såsom fiskeristyrelsen, få lov att delta i

tillsynen med hänsyn till deras speciella intressen.

15—17 §§.

Frågan om tillsynsmans befogenheter samt tillståndshavarens och hos

honom anställdas skyldigheter i samband med tillsynen har jag tidigare

berört.

I 15 § är första stycket nytt men har viss motsvarighet i 50 § första

stycket arbetarskyddslagen. Tillsynsman har därjämte i detta lagrum tilllagts

en befogenhet vid efterbesiktning motsvarande den i 3 § första stycket

vid tillståndsbesiktning, att jämväl besiktiga utrymmen, som angränsar

till lokal där radiologiskt arbete skall bedrivas, handel med radioaktivt

ämne skall utövas eller sådant ämne skall förvaras. Andra stycket motsvaras

av 7 § andra stycket 1941 års lag. Det är avsett, att tillsynsman skall

vara berättigad både att själv utföra eller låta utföra kontrollundersökningar

och att beordra att desamma verkställes av arbetsledningen eller

personalen vid anläggningen. För att riskförhållanden m. m. snabbt skall

kunna bedömas, exempelvis i samband med att anmälan inkommer angående

misstänkt strålskada, bör tillsynsman även utan samband med besiktning

äga påfordra, att prov och undersökningar verkställes på arbetsplatsen.

Bestämmelsen i 16 § motsvarar 7 § tredje stycket 1941 års lag.

17 § innefattar en ny bestämmelse, som har sin motsvarighet i 50 §

andra stycket arbetarskyddslagen, dock med den skillnaden att upplysningsplikten

enligt strålskyddslagen föreslås gälla ej endast arbetsledningen

utan även de anställda. Då även atomenergianläggningar skall vara

föremål för tillsyn enligt strålskyddslagen, bör även den som driver sådan

anläggning samt hos honom anställda vara skyldiga att till strålskyddsmyndigheten

och dess tillsynsmän lämna upplysningar som är av betydelse

för strålskyddskontrollen.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 29 år 1958 99

18 §.

Kommittén

Stadgandet i första stycket motsvarar gällande lags 8 § första stycket.

Bestämmelsen har emellertid, säger kommittén, utvidgats att gälla även

sådana anordningar som utsänder joniserande strålning utan att de användes

i radiologiskt arbete.

Bestämmelsen i andra stycket är ny. En viss motsvarighet till ifrågavarande

stadgande återfinnes beträffande maskiner och arbetsredskap i allmänhet

i 53 § arbetarskyddslagen, enligt vilken yrkesinspektör där så finnes

påkallat äger låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens

bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att meddelat förbud

att använda viss anordning upprätthålles. Skillnaden ligger enligt kommittén

främst i att förbudet enligt strålskyddslagen grundar sig på det i lagen

stadgade tillståndstvånget, under det att förbudet enligt arbetarskyddslagen

meddelas efter konstaterat missförhållande i det särskilda fallet. Det

föreslagna stadgandet bör självfallet ej tillämpas i andra fall än där missbruk

med skäl kan befaras. Merendels torde underlåtenheten att begära tillstånd

till radiologiskt arbete grunda sig på bristande kännedom om gällande

bestämmelser. I sådana fall torde tillstånd sökas, sedan vederbörande

gjorts uppmärksam på sin skyldighet härvidlag. Inskridande enligt förevarande

bestämmelse blir då onödigt.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har bestämmelsen i andra

stycket främst tillkomit för att kunna förhindra olovligt brukande av

röntgenapparater. Stadgandet bör dock enligt kommittén vara tillämpligt

även i fråga om andra tekniska anordningar, t. ex. acceleratorer.

Till säkerställande av att interimistiskt förordnande jämlikt första stycket

upprätthålles bör strålskyddsmyndigheten enligt kommitténs mening

äga låta försegla anordningen. Förordnande om att en anordning skall sättas

ur bruk får nämligen anses innebära, att innehavaren så länge förordnandet

gäller icke äger erforderligt tillstånd att bruka densamma.

Yttrandena

Enligt arbetarskyddsstyrelsens mening bör förutom strålskyddsmyndigheten

även föreståndaren för radiofysiska institutionen, då särskilda omständigheter

påkallar det, äga sätta anläggning eller anordning ur bruk, intill

dess strålskyddsmyndigheten annorlunda förordnar.

Svenska elektriska kommissionen framhåller att, om själva innehavet

av röntgenutrustning belägges med tillståndsplikt, andra stycket kan utgå.

Departementschefen

Genom förevarande bestämmelser, vilka skall kunna tillämpas även på

sådana anordningar som avses i 9 §, ges strålskyddsmyndigheten möjlighet

att vid behov snabbt och effektivt ingripa för att t. ex. förhindra fort
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

satta strålskador vid anläggning där dylika uppstått. Denna befogenhet får,

vilket också framhölls i propositionen nr 178 (s. 33) till 1956 års riksdag,

särskild betydelse när det gäller atomenergianläggningar. Jag är inte beredd

att nu förorda, att rätten att sätta anläggning eller anordning ur bruk skall

kunna delegeras från strålskyddsmyndigheten. Rätten att försegla apparater

avses vidare skola tillgripas bl. a. för att förhindra olovligt brukande av

röntgenutrustning. Bestämmelsen om försegling synes mig ingalunda ha förlorat

sin betydelse genom att redan innehavet av röntgenutrustning tillståndsbelagts.

De maktmedel, som här står till buds, torde också, om det befinnes nödvändigt,

kunna användas för att tillgodose syftet med föreskrifterna i It §

första stycket.

19 och 20 §§.

I 19 § utrustas strålskyddsmyndigheten med befogenheter, som sätter

den i stånd att också ingripa mot installatör, som åsidosätter föreskrifterna

i 11 § andra stycket. Eu motsvarighet härtill återfinnes i 57 § arbetarskyddslagen.

Den i sistnämnda stadgande intagna bestämmelsen, att installatör,

innan åtgärd vidtages, skall beredas tillfälle att yttra sig har dock ansetts

vara av instruktiv karaktär och har därför icke medtagits i själva lagen.

Den strålskyddsmyndigheten i 20 § tillagda befogenheten att förelägga

vite har ingen motsvarighet i kommitténs förslag. Däremot har behovet

av en sådan bestämmelse påtalats i ett par remissyttranden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar sålunda, att de bestämmelser

som reglerar tillsynsmans befogenheter vid besiktning inte åtföljs av någon

bestämmelse om straff för den som åsidosätter vad tillsynsman fordrar.

Såvitt angår rätten för tillsynsman att erhålla tillträde till arbetsplats, förvaringsplats

o. dyl. kan enligt hovrätten vägran att lämna tillträde medföra

straff enligt 10 kap. 12 § strafflagen. Tillsynsmans befogenheter att

följa verksamhet samt påfordra undersökningar, prov och upplysningar är

emellertid inte straffsanktionerade. Strålskyddsmyndigheten torde visserligen,

säger hovrätten, med stöd av sina övriga befogenheter kunna ingripa

mot den som underlåtit att ställa sig till efterrättelse vad tillsynsman fordrat,

men det kan ifrågasättas om inte de medel som står till buds bör kompletteras

med befogenhet för strålskyddsmyndigheten att vid tredska förelägga

vite.

I samma riktning uttalar sig riksåklagarämbetet, som erinrar om att enligt

10 § atomenergilagen tillsynsmyndigheten äger förelägga lämpligt vite

bl. a. i fall, när någon underlåtit att på anfordran lämna myndigheten de

upplysningar, som erfordras för tillsynens utövande. Ämbetet ifrågasätter,

om icke strålskyddsmyndigheten på motsvarande sätt borde ges möjlighet

att förelägga vite i de fall som avses i 15 § andra stycket och 17 § i departementsförslaget.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Jag delar den uppfattning, som kommit till uttryck i berörda båda yttranden,

att strålskyddsmyndigheten bör få rätt att förelägga vite i vissa fall. I

synnerhet den omständigheten att tillsynsman i vissa hänseenden skall äga

påfordra medverkan från andra än tillståndshavaren motiverar att möjlighet

till vitesföreläggande finnes vid sidan om andra maktmedel och straffsanktioner.

Med hänsyn till det anförda bör vitesföreläggande få användas,

då någon underlåtit att ställa sig till efterrättelse vad tillsynsman påfordrat

med stöd av 15 § andra stycket eller 17 §.

21 §.

Stadgandet om tystnadsplikt ansluter sig nära till ordalydelsen av motsvarande

föreskrift i 11 § atomenergilagen och 51 § arbetarskyddslagen. Bestämmelsen

är tillämplig inte bara på tillsynsmännen och övriga befattningshavare

hos tillsynsorganet utan även på strålskyddsmyndighetens

ledamöter och av myndigheten anlitade experter ävensom på läkare, som

verkställer undersökning enligt 12 §. Uttrycket »omständighet av personlig

natur», vilket inte återfinnes i nyssnämnda båda lagars bestämmelser om

tystnadsplikt, motiveras främst av hänsyn till patienter, som undergår radiologisk

undersökning eller behandling.

Om transitering m. m.

22 §.

I sitt yttrande över kommittéförslaget anför gencraltuilstgrelsen följande

med anledning av införselförbudet i 2 §.

Därest icke särskild föreskrift meddelas om transitering av radioaktiva

ämnen, skulle på grund av 1 § förordningen den 16 maj 1924 (nr 119) angående

transitering av införselförbjudna varor in. in., sådant författningsrumrnet

lyder enligt förordning den 31 maj 1935 (nr 252), transitering av

försändelse innehållande radioaktivt ämne från den första införselorten till

ort, där försändelsen är avsedd att förtullas, icke kunna ske, med mindre

redan i den första införselorten styrkes, att försändelsen inkommit till någon

som är behörig att införa ämnet. Ej heller skulle sådana ämnen få transiteras

genom riket.

Såsom kommittén framhållit är en smidig och snabb förmedling mellan

tillverkare och konsumenter av radioaktiva ämnen ur olika synpunkter av

stor betydelse. Under förutsättning alt ur strålskyddssynpunkt hinder ej

anses möta för transport inom riket av från utlandet inkommande radioaktiva

ämnen, föreslår styrelsen, att i lagen intages bestämmelse om att där

stadgat förbud icke skall utgöra hinder för transitering till in- eller utrikesort

eller annan befordran under tullverkets kontroll av försändelse innehållande

radioaktivt ämne.

I fall då försändelse innehållande radioaktivt ämne är ställd till någon som

icke är berättigad införa detsamma, men försändelsen i behörig ordning an
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

mälts till tullklarering, vore det obilligt, om vederbörande skulle straffas för

överträdelse av strålskyddslagen. Det kan ifrågasättas, huruvida icke en

allmän rätt bör stadgas, att i dylika fall varan får under tullkontroll återutföras

inom viss tid, exempelvis inom den i 157 § tullstadgan bestämda

anståndstiden om trettio dagar efter det varan skall anses ha mottagits av

tullanstalt. Överskrides denna tidsfrist, bör varan tillfalla kronan, varvid

med varan bör förfaras i enlighet med vad som är föreskrivet beträffande

vara, som förklarats förverkad. Motsvarande bestämmelser om återutförselrätt

inom viss tid finnes i 86 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 (nr 521) och i 35 § 2 mom. vapenförordningen den 10 juni

1949 (nr 340). Vidare ifrågasättes, huruvida icke bestämmelse bör meddelas,

att den som enligt strålskyddslagen icke äger införa radioaktivt ämne må —

innan varan utlämnas från tullverket — försälja eller eljest överlåta varan

till någon som är berättigad införa densamma. En liknande bestämmelse

återfinnes i 19 § giftstadgan.

Jag kan i det stora hela biträda de synpunkter generaltullstyrelsen sålunda

framlagt och i förevarande paragraf har intagits bestämmelser motsvarande

dem styrelsen föreslagit.

Ansvarsbestämmelser m. m.

Kommittén

Kommittén anser, att liksom enligt gällande lag straffansvar enligt strålskyddslagen

i första hand bör åvila den som olovligen bedriver verksamhet

eller eljest vidtager någon åtgärd, för vilken enligt lagen skall fordras särskilt

tillstånd. På grund av den utvidgning av tillståndsskyldigheten, som

kommittén förordat, bör straffansvar kunna utkrävas icke endast av den

som utan tillstånd bedriver radiologiskt arbete eller idkar handel med radioaktivt

ämne eller eljest innehar sådant ämne utan även av den som importerar,

förvärvar eller överlåter radioaktivt ämne utan tillstånd. Vidare bör

den som utnyttjar honom meddelat tillstånd i strid mot meddelade villkor

och föreskrifter för detsamma i princip likställas med den som saknar tillstånd,

oberoende av om föreskrifterna utfärdats av Kungl. Maj :t eller av

strålskyddsmyndigheten. Det sagda gäller enligt kommittén både den som

åsidosätter uttryckligen meddelade skyddsföreskrifter och den som brukar

en anläggning, beträffande vilken sådan väsentlig ändring vidtagits, att

nytt tillstånd erfordras innan den får tagas i bruk.

Förseelse som föranleder straff jämlikt atomenergiiagen kan understundom

komma att innebära brott även mot strålskyddslagen, exempelvis

om den straffbelagda förseelsen mot förstnämnda lag samtidigt utgör olovligt

förvärv av radioaktivt ämne. Kommittén påpekar, att i dylika fall kan

uppkomma en lagkonkurrens, som bör beaktas vid straffmätningen. Enligt

atomenergilagen straffbar befattning med ett atombränsle torde få betraktas

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 ur 1958 103

som ett farligare brott om ämnet är radioaktivt än om det är stabilt, framhåller

kommittén.

Kommittén upptar härefter frågan i vilka fall anläggningsinnehavare,

respektive föreståndaren skall ställas till ansvar.

Har radiologiskt arbete bedrivits utan tillstånd eller har någon idkat handel

med eller eljest innehaft radioaktivt ämne utan att ha erhållit tillstånd

härtill, blir givetvis anläggningens respektive rörelsens innehavare i första

hand ansvarig härför, säger kommittén. Detsamma gäller om radioaktivt

ämne förvärvats, importerats eller överlåtits utan stöd av tillståndet eller

om de villkor och föreskrifter, som förbundits med tillståndet, åsidosatts.

Har särskild föreståndare godkänts och har denne utan anläggningshavarens

vetskap och vilja vidtagit åtgärden, bör enligt kommitténs mening

föreståndaren straffas. Vidtas sådan förändring med en radiologisk anläggning,

som kräver medgivande av strålskyddsmyndigheten, och tas anläggningen

utan tillstånd i bruk, bör enligt kommittén i allmänhet tillståndshavaren

göras ansvarig härför.

När det gäller iakttagande av meddelade skyddsföreskrifter och sådana

stadganden i lagen, som har karaktären av ordningsföreskrifter, skall det

enligt kommittén som regel ankomma på föreståndaren, om särskild sådan

godkänts, att fullgöra vad som eljest åligger tillståndshavaren. Sålunda bör

det ankomma på föreståndaren att iakttaga alla föreskrifter och villkor,

som gäller den löpande verksamheten, såsom handhavandet av apparater

och andra anordningar, förvaringen av radioaktiva ämnen, användandet av

skyddsmateriel, iakttagandet av arbetsföreskrifter m. in. Vidare bör han

svara för att personalen underkastas läkarbesiktning i föreskriven omfattning

samt föranstalta om besiktning, då tecken på strålskada yppats. Han

bör även fullgöra anmälan till tillsynsmyndigheten, om strålskada konstaterats

eller misstänkes ha inträffat, om radioaktivt ämne förkommit etc.

Emellertid kan, hävdar kommittén, inte alltid några generella regler

angivas för huruvida tillståndshavaren eller föreståndaren skall ha att

ansvara för viss föreskrifts efterlevnad. Detta sammanhänger med att föreståndarens

befogenheter gentemot tillståndshavaren växlar alltefter hans

anställningsförhållanden. Såsom kommittén i annat sammanhang framhållit,

bör föreståndaren visserligen ha sådana befogenheter i förhållande

till tillståndshavaren att han i allt väsentligt kan bära ansvaret för strålskyddet.

I vissa slag av verksamhet, framför allt vid industrier, där det

radiologiska arbetet består i enklare, mer eller mindre standardiserade

arbetsmetoder, blir emellertid, enligt vad erfarenheten visat, strålskyddsövervakningen

ofta effektivare, om till föreståndare utses en relativt underordnad

befattningshavare — en verkmästare eller annan förman — som

regelbundet vistas bland de i arbetet sysselsatta, än om företagets ledare,

driftingenjör eller annan högre befattningshavare, som sällan har möjlighet

att följa den dagliga arbetsrutinen, görcs till föreståndare. Kommittén

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungi. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

finner starka skäl tala för att en sådan anordning, där det befinnes lämpligt,

bibehålies i fortsättningen. En dylik underordnad befattningshavare

kan emellertid enligt kommitténs uppfattning inte göras ansvarig för vidtagandet

av skyddsåtgärder, omläggning av arbetsmetoder och iakttagande

av villkor eller förbud, som strålskyddsmyndigheten må föreskriva, i samma

omfattning som en person tillhörande företagsledningen. Vanligen äger han,

anför kommittén, ej heller anställa personal och kan därför inte svara för

att läkarundersökning föregått anställningen. Det nu anförda gäller enligt

kommittén i hög grad också föreståndare i statlig och kommunal tjänst,

även när denne innehar högre befattning såsom t. ex. sjukhuschef eller

lasarettsläkare.

Med hänsyn till de skiftande gränserna för föreståndarnas befogenheter

i olika fall synes kommittén en prövning alltefter omständigheterna oundviklig,

då det gäller att avgöra vem som skall göras ansvarig för eftersättande

av viss föreskrift. Kommittén förordar på grund härav, att i strålskyddslagen

införes bestämmelser om alternativt ansvar för tillståndshavare

och föreståndare, innebärande att den som efter omständigheterna i det

särskilda fallet skall anses ha haft att svara för en föreskrifts efterlevnad

ställes till ansvar vid förseelse mot densamma. Sådant alternativt ansvar

är för närvarande stadgat för en rad olika föreseelser mot förordningen om

explosiva varor.

Bestämmelserna i 10 § om skyldighet för tillståndshavare, föreståndare

och arbetstagare att vara aktivt verksamma till förebyggande av strålskador

anser kommittén alltför obestämda för att förenas med straffsanktion. Däremot

måste enligt kommittén uppställas som ett oeftergivligt krav på den

som sysslar med joniserande strålning, att han använder de skydd, som

strålskyddsmyndigheten eller arbetsledningen föreskrivit, och även i övrigt

följer de skyddsföreskrifter, som meddelats av dem. Straffansvar bör därför

enligt kommittén åvila ej endast den som olovligen och utan giltigt skäl

borttagit skyddsanordning eller försatt sådan ur bruk utan även den som

underlåtit att använda föreskriven skyddsanordning eller eljest åsidosatt

meddelad skyddsföreskrift.

Yttrandena

Riksåklagarämbetet behandlar i sitt yttrande den av kommittén berörda

frågan om lagkonkurrens med atomenergilagen och anför.

En förutsättning för att lagkonkurrens skall kunna sägas föreligga i

förhållandet mellan straffbestämmelserna i strålskydds- och atomenergilagarna

torde vara, att, ehuru visst förfarande, exempelvis olovligt förvärv

av radioaktivt ämne som avses i atomenergilagen, efter ordalagen faller

under båda lagarna, förfarandet bedömes såsom utgörande brott mot

allenast endera lagen. Av kommitténs motiv framgår ej, vilken straffbestämmelse

man tänkt sig skola utesluta den andra i en sådan konkurrens
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kurigl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

situation. Frågan kompliceras därigenom att åtals- och förverkandereglerna

lösts delvis olika i de båda lagarna.

Som straffbestämmelserna utformats i å ena sidan, atomenergilagen och,

å andra sidan, förslaget till strålskyddslag, synes emellertid i själva verket

i nu avsedda fall föreligga verklig brottskonkurrens enligt 4 kap. 1 § strafflagen.

Antages sådan brottskonkurrens löser sig de förut antydda problemen

av sig själva. Skäl torde saknas för en ändring av straffbestämmelserna,

enligt vilken dylika konkurrensfall skulle bli att behandla enligt

reglerna för lagkonkurrens.

Departementschefen

Beträffande de förfaranden som bör vara straffbara är jag ense med

kommittén och vill i det hänseendet ytterligare endast påpeka, att den av

mig förordade utvidgningen av tillståndsskyldigheten till att också avse

innehav av röntgenutrustning eller likartad anordning bör föranleda en

motsvarande utsträckning av straffansvaret ävensom att föreskriften att

godkänd föreståndare skall finnas i vissa fall bör straffsanktioneras.

I fråga om det av kommittén berörda spörsmålet angående konkurrens

mellan straffbuden i strålskydds- och atomenergilagarna delar jag riksåklagarämbetets

mening, att med hänsyn till bestämmelsernas utformning

en verklig brottskonkurrens torde föreligga, vilken situation skall lösas

enligt reglerna i 4 kap. strafflagen. Anledning saknas därför enligt min

mening att göra någon ändring i kommitténs förslag i denna del.

I den viktiga fråga rörande ansvarsfördelningen mellan anläggningsinnehavare

och föreståndare, som kommittén utförligt behandlat, hyser jag så

tillvida en mot kommittén avvikande uppfattning som jag förmenar, att

man så långt möjligt bör i lagen klarlägga vem som skall bära ansvaret.

I en del av de av kommittén berörda fallen är det uppenbart att endast

anläggningsinnehavaren skall kunna ställas till ansvar för begångna förseelser.

Beträffande en annan grupp av förseelser, nämligen mot vad kommittén

kallat ordningsföreskrifter, är det naturligast att, om föreståndare

utsetts och godkänts av strålskyddsinyndigheten, han ensam bör vara

ansvarig. För en tredje grupp av fall är det däremot tveksamt vem ansvaret

bör åvila. Den ordning med alternativt ansvar, som kommittén förordar,

synes mig inte tillfredsställande. Enligt kommitténs mening skulle

det nämligen, sedan en förseelse begåtts, bli nödvändigt att efter omständigheterna

i varje särskilt fall bedöma vem som bör anses vara ansvarig för

förseelsen. Jag anser att man inte bör nöja sig med den oklarhet i fråga

om ansvarsfördelningen, som nämnda konstruktion innebär. Enligt min

mening bör i stället i lagen klart utsägas, att föreståndaren, om sådan finnes,

har att svara för bx-ott mot ordningsföreskrifter. Till sådana föreskrifter

bör räknas 12 § om läkarundersökning av personal. Även om det inte

ankommer på föreståndaren att anställa personal, bör det vara möjligt för

honom att ställa sig bestämmelserna till efterrättelse genom att vägra att

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

till radiologiskt arbete använda person, som inte uppfyller fordringarna i

12 §. I fråga om annat åliggande än sådant som följer av ordningsföreskrifterna

torde allmänna regler angående ansvarsfördelningen få gälla.

Detta torde innebära att anläggningsinnehavaren i regel får bära ansvaret,

försåvitt han inte uttryckligen delegerat åliggandet på föreståndaren eller

det på grund av föreståndarens ställning framstår som naturligt att ansvaret

bör åvila honom.

23 §.

Kommittén

Kommittén framhåller, att svåra strålskador kan förorsakas såväl arbetstagare

som andra, om brister finns hos strålkällorna, om skyddsanordningarna

är otillräckliga eller felaktigt anbragta eller om strålkällorna brukas

av personer som saknar erforderliga kunskaper om eller förståelse för strålriskerna.

Det är därför av stor vikt, att bestämmelserna om tillståndsskyldigheten

iakttages, så att vid en allsidig prövning av strålskyddsmyndigheten

alla icke nödvändiga riskmoment undanröjes. Det är också av avgörande betydelse

för strålskyddet att, sedan tillstånd beviljats, de villkor och föreskrifter,

som strålskyddsmyndigheten meddelat, efterlevs. Den allmänfarliga

naturen hos strålningen medför enligt kommitténs mening, att den som

uraktlåter att iakttaga vad i strålskyddslagen stadgas om skyldighet att inhämta

tillstånd i olika hänseenden eller som utnyttjar meddelat tillstånd i

strid mot gällande villkor, föreskrifter eller förbud i grövre fall bör kunna

ådömas fängelsestraff. Kommittén föreslår därför, att i straffskalan för

dylika brott —• i likhet med vad som gäller enligt 63 § arbetarskyddslagen

för den som underlåter att ställa sig där avsedda förbud, föreläggande eller

föreskrifter till efterrättelse — skall ingå fängelse i högst sex månader. Enligt

63 § arbetarskyddslagen må fängelsestraff visserligen ådömas endast

där omständigheterna är synnerligen försvårande. Däremot stadgar motsvarande

straffbestämmelse i förordningen om explosiva varor och atomenergilagen

dagsböter eller fängelse. Med hänsyn till att strålskyddslagen reglerar

verksamhet av samma allmänfarliga natur, som sistnämnda båda författningar,

finner kommittén det naturligt, att fängelsestraff skall ingå i den

normala straffskalan även för de här avsedda brotten mot strålskyddslagen.

Kommittén förordar alltså, att dessa brott straffas med dagsböter eller

fängelse i högst sex månader.

Yttrandena

Beträffande den föreslagna straffskalan har erinringar gjorts av tandläkarorganisationerna.

Så reagerar Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges

tandläkarförbund mot kommitténs förslag, att fängelsestraff skall ingå i

straffskalan med hänsyn till att strålskyddslagen skulle reglera verksamhet

av samma allmänfarliga natur som atomenergilagen och arbetarskyddsla
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

gen. Enligt organisationernas mening ger betänkandets eget material intet

som helst stöd åt uppfattningen, att röntgendiagnostiken skulle vara av den

farlighetsgrad, att en straffskärpning är motiverad. Organisationerna anser

därför förslaget om ändrade straffsatser gällande dental röntgendiagnostik

onödigt.

Samma uppfattning har lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm,

som tillägger.

En omständighet av mera psykologisk natur talar också emot en straffskärpning.

Vid den forskning ute på fältet, som är nödvändig för strålskyddets

fortlöpande effektivisering, måste ett samarbete förutsättas mellan personer

med akademisk utbildning i respektive ämnen (medicin, odontologi

och fysik), vilka därför är väl förtrogna med strålningens natur och verkningssätt.

Däremot är det kanske inte fallet beträffande de arbetstagarkategorier,

som lyder under atomenergi- och arbetarskyddslagarna, där man ansett

sig böra stärka påföljdens preventiva betydelse med möjligheten till

frihetsstraff. Läkare och tandläkare skulle finna en dylik straffskärpning

kränkande, när erfarenheten på intet sätt visat, att hårdare straffbestämmelser

är av behovet påkallade. Misstroende mot yrkesutövarna skulle knappast

kunna visas på ett tydligare sätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner i betraktande av att i paragrafen

avsedda brott kan vara av allvarlig natur en höjning av straff maximum böra

övervägas.

Riksåklagarämbetet framhåller, att det i vissa fall torde bli möjligt att

straffa den, som åsidosätter föreskrifterna i lagen, för spridande av gift enligt

19 kap. 6 eller 8 § strafflagen och att det i betraktande härav icke torde

behöva möta betänkligheter, att straffmaximum i paragrafen ej satts högre

än sex månaders fängelse.

I anslutning till den under 22 § berörda frågan om rätt till återutförsel

och överlåtelse av radioaktivt ämne anför generaltullstgrelsen.

Därest rätt till återutförsel och överlåtelse inedgives, bör straffstadgandet,

i överensstämmelse med vad som f. n. gäller exempelvis beträffande gift enligt

34 § giftstadgan, omfatta dels det fall, att någon obehörigen till riket

inför eller söker införa radioaktivt ämne utan att i föreskriven ordning

anmäla varan till tullklarering, dels ock det fall, att i avgiven varuanmälan

lämnas oriktig uppgift om beskaffenheten av varan i syfte att möjliggöra

obehörig införsel.

De partemen ts ch ef en

I denna paragraf upptas de brott, som ansetts böra kunna i svårare fall

förskylla fängelse. Det under punkt 6 upptagna brottet har i motsats till

kommittéförslaget men i överensstämmelse med atomenergilagen funnits

böra hänföras till denna kategori. Vidare har med hänsyn till vad generaltullstyrelsen

anfört den förändringen vidtagits i förhållande till kommittéförslaget

att även försök till obehörig införsel straffbelagts.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Beträffande straffskalan anser jag anledning saknas att avvika från vad

som gäller enligt atomenergilagen och förordningen om explosiva varor. Som

kommittén påpekar reglerar strålskyddslagen verksamhet av samma allmänfarliga

natur som nämnda författningar. Straffskalan i paragrafen bör

alltså vara dagsböter eller fängelse. Givet är att fängelsestraffet huvudsakligen

kommer till användning i sådana fall, där ett okontrollerat eller regelvidrigt

handskande med strålkällor medför stora risker. Endast i sällsynta

undantagsfall torde det kunna komma ifråga, att sådant straff utdömes, då

förseelsen avser standardutrustning för röntgendiagnostik.

Efter berörda ändring av straffskalan kan ansvarsbestämmelse för brott

mot den i 21 § stadgade tystnadsplikten upptas i förevarande paragraf.

24 §.

I denna paragraf upptas straffbestämmelser för förseelser mot ordningsföreskrifter

o. dyl. Som förut anförts skall, om godkänd föreståndare finnes,

denne ställas till ansvar för dessa förseelser.

Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik konstaterar,

att paragrafen stadgar straff för föreståndaren, om personal, som vägrar

underkasta sig den föreslagna hälsokontrollen, fortfarande användes i radiologiskt

arbete. I yttrandet anföres, att det synes lämpligare att föreskriva,

att föreståndaren har skyldighet att anmäla sådan vägran till strålskyddsmyndigheten,

som har att fatta beslut i frågan, samt att underlåtenhet att

göra dylik anmälan bör medföra straffansvar.

Den naturliga åtgärden, om en arbetstagare vägrar att underkasta sig föreskriven

hälsokontroll, måste vara antingen att avskeda honom eller omplacera

honom. Det är självfallet endast arbetsgivaren eller befattningshavare

hos honom, som kan vidta sådan åtgärd. Är föreståndaren inte behörig

därtill, torde han som jag tidigare anfört få inskränka sig till att vägra

att använda arbetstagaren till radiologiskt arbete.

25 §.

Kommittén

Utöver vad som upptagits under rubriken till ifrågavarande del av lagen

har kommittén gjort vissa uttalanden avseende förevarande paragraf. Sålunda

nämner kommittén som exempel på fall då giltigt skäl för uraktlåtenhet

att följa en skyddsföreskrift eller använda skyddsanordning, att

en läkare för att kunna genomföra en operation eller annan behandling ser

sig nödsakad att förfara på nämnda sätt. Kommittén vill dock inskärpa vikten

av att stor återhållsamhet iakttages, när det blir fråga om att göra avvikelser,

som kan innebära minskat skydd för sjukvårdspersonalen. För

att man skall kunna undvika opåkallade ingripanden, särskilt i sådana fall

där arbetsledningen meddelat strängare skyddsföreskrifter än strålskyddsmyndigheten

prövar erforderliga, föreslår kommittén att de förseelser som

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

här avses — i överensstämmelse med vad som stadgas i 67 § arbetarskyddslagen

— ej skall få åtalas med mindre strålskyddsmyndigheten anmält förseisen

till åtal.

Yttrandena

Landsorganisationen anför i anslutning härtill.

För det föreslagna, i jämförelse med arbetarskyddslagen utvidgade ansvaret

anför kommittén skäl, vilka LO kan acceptera med hänsyn till den vid

radiologiska arbeten särskilt allvarliga slcaderisk, varmed det påfölj dsbelagda

förfarandet är förenat ej blott för arbetstagaren själv och annan personal

utan ofta nog för tredje man. Emellertid kan LO icke oreserverat biträda

kommitténs förslag. Då där talas om åsidosättande av meddelad

skyddsföreskrift, avses härmed såväl av tillsynsmyndigheten som av arbetsledningen

meddelad föreskrift. Att till av en enskild arbetsgivare eller arbetsföreståndare

meddelade förhållningsorder anknyta en straffpåföljd framstår

som oförenligt med vanliga straffrättsliga grundsatser. Ansvaret bör

begränsas till föreskrift, som meddelats i strålskyddslagen eller som med

stöd av lagen utfärdats i särskild författning eller i av tillsynsmyndighet

meddelade eller godkända föreskrifter. En förutsättning för ansvar bör vidare

vara att frågan är om en gällande föreskrift, alltså om en föreskrift som

faktiskt upprätthålles. I subjektivt avseende bör krävas uppsåt eller grov

vårdslöshet.

Departementschefen

Jag kan i allt ansluta mig till vad landsorganisationen i förevarande del

anfört och kommittéförslaget har med hänsyn härtill modifierats.

26 §.

Kommittén

Om någon olovligen tagit befattning med radioaktivt ämne bör enligt kommittén,

i likhet med vad som för motsvarande fall stadgas i atomenergilagen,

förordningen om explosiva varor och giftstadgan, ämnet förklaras förverkat

till kronan. Dock anser kommittén domstolen böra äga göra undantag, om

förvärvet eller innehavet eller den eljest olovliga befattningen med ämnet

kan anses ha skett av förbiseende eller förmildrande omständigheter på

annat sätt föreligger.

För att beslag av radioaktivt ämne i praktiken skall kunna genomföras

med minsta risk för att radioaktivitet sprides, bör enligt kommitténs mening

även strålskyddsanordning, vari ämnet är inneslutet, vara förverkad.

Undantagsvis, särskilt vid flagrant eller upprepat brott mot tillståndsplikten

beträffande röntgenarbete och där förnyat missbruk kan befaras,

anser kommittén att röntgenutrustning eller annan liknande anordning bör

kunna förklaras förverkad.

Med hänsyn till strålriskerna är det enligt kommittén angeläget, att strålskyddsmyndigheten

snarast sedan ett radioaktivt ämne tagits i beslag meddelar

föreskrifter för dess förvaring samt, när lagakraftägande dom före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungi. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

ligger, meddelar beslut om hur med ämnet skall förfaras, antingen genom

överlåtelse till någon som är behörig att förvärva detsamma eller genom

oskadliggörande på lämpligt sätt.

Yttrandena

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att förverkandebestämmelsen

utformats utan hänsynstagande till de speciella förhållanden, som råder

på förevarande område och anför.

Sålunda skulle bestämmelsen medföra att, för den händelse domstolen

skulle underlåta att förklara ett i beslag taget, radioaktivt ämne förverkat,

ämnet skulle vid beslagets hävande återställas till ägaren, oaktat denne icke

hade tillstånd att inneha ämnet. Detta måste ur strålskyddssynpunkt anses

otillfredsställande. Härtill kommer att några garantier icke skulle föreligga

för att ägaren skulle vare sig söka tillstånd till innehavet eller erhålla

bifall till en ansökan härom. Därmed skulle på nytt aktualiseras frågan om

att fråntaga honom det radioaktiva ämnet. Ehuru det fall som anförts måhända

icke är särskilt praktiskt, bör likväl förverkandebestämmelsen utformas

på sådant sätt att den icke medger, att radioaktivt ämne kommer i

händerna på annan än den som har tillstånd att inneha detsamma. — Därest

det skulle komma att stadgas att förverkandepåföljd skall vara fakultativ,

om förseelse skett »av förbiseende», torde i motiven böra exemplifieras vad

denna lokution skall innebära och därvid bl. a. om den skall omfatta rättsvillfarelse.

— Vid förverkande av radioaktivt atombränsle, vilket obehörigen

införts till riket eller här obehörigen förvärvats, kan förverkandebestämmelserna

i såväl atomenergilagen som i strålskyddslagen vara tillämpliga.

Enligt stadgandet i atomenergilagen skall förverkande ske om det ej

är uppenbart obilligt. Förslaget till strålskyddslagen innehåller att, därest

förseelsen skett av förbiseende eller särskilda skäl därtill äro, rätten äger

pröva huruvida förverkande skall ske. Det synes angeläget, att de båda lagarnas

förverkandebestämmelser på denna punkt bringas i överensstämmelse

med varandra.

Riksåklagarämbetet erinrar om kommitténs uttalande, att den som utnyttjat

ett honom meddelat tillstånd i strid mot meddelade villkor eller föreskrifter,

i princip bör likställas med den, som helt saknar tillstånd. Det

förefaller därför följdriktigast, att jämväl förfarande av sist angivet slag

skall kunna föranleda förverkandepåföljd. Ämbetet föreslår därför sådan

ändring av förverkandebestämmelserna, att förverkande kan ske jämväl vid

åsidosättande av föreskrift i 5 eller 6 §.

Departementschefen

Som hovrätten över Skåne och Blekinge anfört, är det angeläget, att förverkandebestämmelserna

i strålskyddslagen och atomenergilagen, såvitt

avser radioaktivt ämne, överensstämmer med varandra. Radioaktivt ämne,

som obehörigen införts till riket eller som här olovligen brukats eller innehaves,

bör därför, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat. I betraktande

av möjligheten enligt 7 § att återkalla tillstånd samt enligt 18 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

att sätta anordning ur bruk och försegla den, torde det inte vara erforderligt

att vidga möjligheterna till förverkandepåföljd på sätt riksåklagarämbetet

föreslagit.

27 §.

Kommittén har i sitt förslag inte upptagit någon bestämmelse om beslagtagande

av förverkad egendom. I samband med frågan om införande i lagen

av förverkandepåföljd uttalar dock kommittén, att den som verkställer beslag

bör vara skyldig att omedelbart anmäla detta till strålskyddsmyndigheten,

för att denna skall kunna meddela föreskrifter om ämnets förvaring.

Generaltullstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att enär lagförslaget icke

innehåller särskilda bestämmelser om beslagtagande av vara, som skall

förklaras förverkad, härutinnan skulle gälla stadgandena om beslag i 27

kap. rättegångsbalken. I den mån radioaktiva ämnen är tullfria, blir lagen

den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel och däri intagna

stadganden om tulltjänstemans beslagsrätt icke tillämpliga. Vid anträffande

av tullfri vara, som skäligen kan antagas skola vara förverkad enligt i strålskyddslagen

meddelade bestämmelser om olovlig införsel, bör tulltjänsteman

äga taga varan i beslag även i fall, då sådan rätt icke tillkommer honom

enligt de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken. Styrelsen, som

erinrar om att beslagsrätt genom särskilt stadgande tillerkänts tulltjänsteman

i exempelvis 37 § vapenförordningen, förordar, att stadgande härom

intages i strålskyddslagen.

På de skäl som generaltullstyrelsen anfört anser jag en bestämmelse om

beslagsrätt för tulltjänsteman böra intagas i strålskyddslagen. I anslutning

till bestämmelsen om beslagsrätt bör upptagas en särskild föreskrift

om skyldighet att anmäla beslag till strålskyddsmyndigheten, vilken föreskrift

bör ha avseende också på polisman.

28 §.

Åtal för brott, som avses i denna lag, bör av allmän åklagare få anställas

först efter anmälan av strålskyddsmyndigheten, utom i vad gäller brott mot

den i 21 § stadgade tystnadsplikten, där åtal bör vara beroende på angivelse

av målsägande. Bestämmelser av denna innebörd upptas i förevarande

paragraf.

Särskilda bestämmelser

29 §.

Kommittén

Det kan enligt kommitténs mening ifrågasättas, om icke besvär över slrålskyddsmyndighetens

beslut i strålskyddsärenden borde prövas av Kungl.

Maj :t i regeringsrätten. Då emellertid besvär i sådana ärenden för närvarande

fullföljes hos Kungl. Maj:t i statsrådet och motsvarande gäller även i

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

fråga om besvär över beslut enligt atomenergilagen, har kommittén avstått

från att framlägga förslag härutinnan.

Strålskyddsmyndigheten bör enligt kommittén äga förordna, att dess beslut

omedelbart skall lända till efterrättelse, ej endast när tillstånd återkallas

eller förordnande meddelas om att anläggning för radiologiskt arbete

skall försättas ur bruk, utan även när myndigheten meddelar förbud eller

inskränkning i användningen av sådan anläggning som avses i 9 §. Vidare

bör myndigheten ha motsvarande befogenhet i fråga om beslut, som tillsynsman

meddelat, i avvaktan på att myndigheten fattar slutligt beslut i anledning

av anförda besvär.

Yttrandena

Sveriges industriförbund anser, att en överflyttning av besvärsprövningen

i strålskyddsärendena till regeringsrätten skulle vara ägnad att säkerställa

en fast judiciell praxis, som med hänsyn till den snabba utvecklingen kan

förväntas bli än mer betydelsefull i framtiden.

Departementschefen

Enligt min mening bör besvär över strålskyddsmyndighetens beslut liksom

hittills prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Beträffande besvärstid i dessa

fall bör gälla vad som stadgas därom i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid

vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

30 §.

Ifrågavarande bestämmelse är ny men har beträffande radioaktiva ämnen

viss motsvarighet i 1 § första stycket gällande lag, enligt vilket stadgande

medicinalstyrelsen har att fastställa den kvantitet radioaktivt ämne, som

skall utgöra den nedre gränsen för lagens tillämplighet. Genom den föreslagna

bestämmelsen fastslås, att strålskyddslagen i princip skall vara tilllämplig

på alla strålkällor, som ej uttryckligen undantages från lagens tilllämpning.

Som regel torde vissa typer av apparater och andra anordningar,

som avger joniserande strålning respektive vissa angivna myckenheter eller

koncentrationer av radioaktiva ämnen, komma att helt eller för visst ändamål

undantagas från lagens tillämpning. Fall torde dock även förekomma,

där tillståndsskyldigheten och besiktningstvånget beträffande visst slags

apparatur eller visst ämne i princip bibehålies men där lättnader kan

medgivas beträffande vissa föreskrifter i lagen.

31 §.

Utöver sina skyldigheter att meddela närmare föreskrifter direkt på grund

av strålskyddslagens bestämmelser eller enligt av Kungl. Maj :t i administrativ

ordning lämnat bemyndigande bör strålskyddsmyndigheten ha att med
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958 113

dela föreskrifter, råd och anvisningar för den detaljmässiga tillämpningen

av lagen.

Ikraftträdande m. m.

Strålskyddslagen bör träda i kraft den 1 januari 1959.

För att ej tvinga den som bedriver verksamhet, vilken först genom den

nya lagstiftningen blir beroende av tillstånd, att avbryta verksamheten i

avbidan på att tillstånd utfärdas, bör strålskyddsmyndigheten vara oförhindrad

att redan före lagens ikraftträdande meddela beslut om tillstånd

som avses i denna lag. Då översynen av de tillstånd, som utfärdats med stöd

av 1941 års lag, kan bli tidskrävande, särskilt i fall där besiktning måste

företagas innan nya tillstånd kan utfärdas, bör tillståndshavarna vara oförhindrade

att efter den 1 januari 1959 fortsätta verksamheten, intill dess

strålskyddsmyndigheten hinner utfärda nya tillstånd.

D. Följdändring i arbetarskyddslagen m. m.

1. Ändring i arbetarskyddslagen

För åstadkommande av säkra arbetsförhållanden på arbetsstället skall

arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare jämlikt 39 § arbetarskyddslagen

i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete.

Å arbetsställe med minst fem arbetstagare skall såsom regel bland

arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud eller på större arbetsplatser

en skyddskommitté. Arbetarskyddslagens bestämmelser om skyddsombud

och skyddskommitté är givetvis för tillgodoseende av de allmänna arbetarskyddsintressena

tillämpliga även vid anläggningar för radiologiskt arbete.

I fråga om radiologiskt arbete skall dock nämnda lag äga tillämpning allenast

i vad den angår skydd mot annan skada än strålskada. Tvekan har på

grund härav enligt vad kommittén erfarit yppats, huruvida skyddsombud

och skyddskommitté även äger tillvarataga arbetstagarnas strålskyddsintressen.

Då det är av största vikt, att en så intim samverkan som möjligt

kommer till stånd mellan tillståndshavaren och arbetstagarna i strålskyddsfrågorna

och skyddsombuden helt visst har en betydelsefull funktion att

fylla för uppnåendet av detta syfte, bör varje tvekan om skyddsombudens

befogenhet härutinnan undanröjas. Såsom kommittén uttalat synes detta

lämpligast böra ske genom att bestämmelserna i 6 kap. arbetarskyddslagen

om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare uttryckligen göres

tillämpliga på skyddsarbete jämlikt strålskyddslagen.

I fråga om skyddsombudens ställning är att märka att tillsynen å efterlevnaden

av arbetarskyddslagstiftningen utövas av arbetarskyddsstyrelsen

samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare

och kommunala tillsynsmän. När skyddsombuden kommer i

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 29

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

beröring med strålskyddsfrågor, kan tvekan uppstå om vilken myndighet

som skall anses såsom tillsynsorgan. Frågor som berör skyddsombudsorganisationen

såsom sådan, t. ex. samråd som avses i 63 § arbetarskyddskungörelsen

angående skyddsombudens antal eller beträffande arbetsställets

indelning i skyddsområden, bör naturligen handhavas av arbetarskyddslagens

tillsynsorgan. De materiella strålskyddsfrågorna är emellertid undantagna

dessa organs tillsyn på grund av den speciella sakkunskap, som erfordras

för deras bedömande. I dessa frågor bör därför det jämlikt strålskyddslagen

utsedda tillsynsorganet respektive dess tillsynsmän utgöra rätt

forum.

Ändringen i arbetarskyddslagen bör träda i kraft samtidigt med strålskyddslagen,

således den 1 januari 1959.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag

till lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari

1949 (nr 1), vilket torde som bilaga 2 få fogas till protokollet i detta ärende.

2.

Ifrågasatt ändring i lagen om forlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt

arbete

Kommittén

Kommittén är av den bestämda uppfattningen, att lagstiftningen om

semesterförlängning för arbetstagare i radiologiskt arbete med det snaraste

bör bli föremål för översyn men har själv inte ansett sig kompetent att framlägga

förslag i ämnet. Det står emellertid klart för kommittén, att den vidgade

användningen av joniserande strålning inom industri och teknik ställer

semesterfrågan i ett nytt läge. Kommittén anför vidare härom.

Så länge radiologiskt arbete nästan uteslutande var en företeelse inom

medicin och odontologi, kunde en relativt generös syn på frågan anses berättigad,

eftersom riskerna för att arbetstagaren i vårdens intresse måste

utsättas för skadlig bestrålning här får anses så stora att de kan motivera

viss längre tids avkoppling från strålmiljön. I industriellt radiologiskt

arbete kan emellertid några etiska motiv icke åberopas som skäl för att en

arbetstagare utsättes för bestrålning. Strålskyddsanordningarna och arbetsmetodiken

skall här ovillkorligen vara så beskaffade, att arbetstagaren normalt

icke utsättes för stråldoser överstigande den storlek som av strålskyddsmyndigheten

kan medgivas. I åtskilliga former av tekniskt och

industriellt arbete med joniserande strålning kan skyddet göras så fullgott,

att risk för att arbetstagaren skall utsättas för skadliga stråldoser föreligger

endast vid olyckshändelser, tekniska fel etc. Självfallet har den radiologiska

semestern icke någon funktion att fylla i sådana fall. Enbart den

latenta risken för skada vid olyckshändelser som medför otillbörliga strålningsexponeringar

bör sålunda icke berättiga till semesterförlängning.

Skyddsarbetet bör och skall här i stället inriktas på att förhindra att katastrofer

utlöses. Om så likväl sker, skall den skadade naturligtvis erhålla

den vård och rekreation som krävs för hans tillfrisknande eller för att förebygga

att en latent skada skall bli akut.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

De nu anförda synpunkterna får sin särskilda aktualitet vid atomenergiens

framtida mångsidiga utnyttjande, då betydande arbetstagargrupper

kan väntas bli sysselsatta med radiologiska arbetsuppgifter. Det torde då i

än högre grad än för närvarande bli både en ekonomisk angelägenhet och

en arbetskraftsfråga av vikt att — med allt aktgivande på vad skyddsfrågan

kräver — utnyttja de tillgängliga personalresurserna på ett rationellt sätt.

Genom den nuvarande konstruktionen av bestämmelserna om semesterförlängning

har den radiologiska semestern på många håll kommit att uppfattas

som en arbetstagaren ovillkorligen tillkommande rättighet av samma

karaktär som rätten till arbetslön och liknande förmåner. En sådan

utveckling är ägnad att försvåra den sakliga behandlingen av semesterärendena

och kan lätt leda till en ur skyddssynpunkt icke motiverad utvidgning

av kretsen semestex-berättigade. Det synes heller icke uteslutet, att fall kan

ha förekommit, där arbetstagare t. o. m. avsiktligt utsatt sig för viss bestrålning

för att bli berättigad till förlängd semester.

Enligt kommitténs mening bör man eftersträva att direkt i lagstiftningen

begränsa rätten till semesterförlängning till sådana arbetstagargrupper eller

sådana former av radiologiskt arbete, där risker för skador på grund av

joniserande strålning föreligger.

Yttrandena

Strålskyddskommitténs förslag att lagstiftningen om semesterförlängning

för arbetstagare i radiologiskt arbete med det snaraste bör bli föremål för

översyn har tillstyrkts av medicinalstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, atomkommittén,

försvarets forskningsanstalt, försvarsmedicinska nämnden, delegationen

för atomenergifrågor, Aktiebolaget Atomenergit Svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen.

Medicinalstyrelsen framhåller sålunda, att det med tanke på att allt större

kategorier sysselsättes i radiologiskt arbete är av stor vikt att semesterfrågorna

kommer till en slutgiltig lösning. Styrelsen instämmer i princip i

de allmänna synpunkter kommittén i denna del anfört. Det bör dock givetvis

eftersträvas, att strålskydd och arbetsmetoder så förbättras, att arbetstagare

inom medicin och odontologi icke i vårdens intresse skall behöva utsättas

för skadlig bestrålning och följaktligen ej heller särskilda skäl skall

kunna anföras till stöd för förlängd semester för dessa personalgrupper.

Försvarsmedicinska nämnden underkänner helt kommitténs synpunkt,

att etiska motiv skulle berättiga till förlängd semester, och anser, att det

vore synnerligen olyckligt, om den nuvarande situationen i detta avseende

genom lagen gjordes permanent. Dels måste nämligen enligt nämnden de

bristfälliga förhållanden, som inom vissa områden kännetecknar strålskydd

och arbetsmetodik, i framtiden ovillkorligen förbättras så att godtagbart

skydd erhålles. Dels anser nämnden, att endast medicinska indikationer

får vara avgörande för vårdåtgärderna. Sådan vård bör alltså relateras till

uppkommen strålningsskada, varvid det från gång till annan måste fastläggas,

vilken utformning vården bör få.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungi. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

Aktiebolaget Atomenergi påpekar, att lagstiftningen beträffande semesterförlängning

för arbetstagare i radiologiskt arbete f. n. har en mindre lämplig

formulering, då begreppet radiologiskt arbete såsom kvalifikationsgrund

för förlängd semester ej definieras på ett tillfredsställande sätt. Bolaget

fortsätter.

Det kan överhuvud starkt ifrågasättas, om radiologiskt arbete annat än

möjligen i få undantagsfall kan behöva hänföras till hälsofarligt arbete av

den art, som motiverar förlängd semester. Den riktiga principen bör vara,

att radiologiskt arbete bedrives på ett sådant sätt, att hälsovådliga följder

ej uppstår. Detta torde vara möjligt i praktiskt taget alla fall, frånsett

olyckshändelser. Förlängd semester på grund av radiologiskt arbete bör

sålunda ej förekomma, utan i stället bör i sådana fall, där strålpåverkan av

allvarlig art har konstaterats eller där sådan påverkan kan väntas, en av

medicinska skäl indikerad ledighet beviljas. Detta gäller så mycket mera

som en förlängd semester på det sätt den i allmänhet fördelas under året

ej torde specifikt bidraga till utläkning av erhållen strålskada.

Försvarets forskningsanstalt understryker, att förslaget till strålskyddslagen

med all rätt förutsätter, att ett tillfredsställande strålskydd är ordnat

för arbetstagaren, varför motiven för nu gällande lag om förlängd semester

bortfaller.

Arbetarskgddsstgrelsen anför, att vid den begärda översynen jämväl bör

övervägas huruvida icke arbetarskyddsstyrelsens åligganden enligt 2 § lagen

om förlängd semester bör överflyttas på strålskyddsmyndigheten.

Landsorganisationen å sin sida ifrågasätter, om icke tillämpningsområdet

för den särskilda semesterlagen bör vidgas och bestämmas efter norm av

definitionen på joniserande strålning, alltså till att omfatta arbete, däri

arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning, strålning från radioaktiva ämnen

eller därmed till sin biologiska verkan likartad strålning.

Departementschefen

Enligt 1951 års lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med

hälsofarligt arbete skall semester utgå med tre dagar för varje kalendermånad

av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning å minst sexton dagar utfört arbete, däri arbetstagaren utsatts för

röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Sistnämnda förutsättning

för semesterförlängning upptogs redan i 1946 års lag i ämnet och

överfördes med samma ordalydelse till 1951 års lag.

Under det sista årtiondet har emellertid, som jag tidigare framhållit, en

mycket snabb utveckling ägt rum på förevarande område. Det har medfört

inte bara en ökning av antalet anläggningar, där joniserande strålning förekommer,

utan framför allt en vidgning av användningsmöjligheterna för

sådan strålning. Från att tidigare så gott som uteslutande ha nyttjats i

medicinskt och odontologiskt arbete, har strålningen nu alltmera tagits i

bruk inom industrin. Och en ännu kraftigare utveckling i denna riktning

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

är att förutse i samband med utvinningen av atomenergin. Men den skedda

utvecklingen har också lett till, att man nu har större möjligheter att skydda

sig mot strålskador. Enligt kommitténs uppfattning skall det vara möjligt,

att i åtskilliga former av tekniskt och industriellt arbete med joniserande

strålning göra skyddet så fullgott, att risk för att arbetstagaren utsättes för

skadliga stråldoser endast föreligger vid olyckshändelser, tekniska fel etc.

Såsom kommittén och åtskilliga remissinstanser uttalat, kan utvecklingen

komma att medföra att 1951 års lag om förlängd semester behöver

överses. Det är för den skull angeläget att berörda myndigheter, främst

arbetarskyddsstyrelsen, har sin uppmärksamhet riktad på de problem,

som här kan uppstå, och föreslår de åtgärder, som påkallas av utvecklingen.

En översyn kan även visa sig önskvärd med hänsyn till vissa speciella

problem, såsom frågan om kvalifikationstidens längd m. m.

IV. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över förut omnämnda, inom inrikesdepartementet upprättade förslag

till

1) strålskyddslag och

2) lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949

(nr 1), av den lydelse bilagor till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Johnny Sköldvall

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Bilaga 1

Förslag

till

Strålskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

I denna lag förstås med

joniserande strålning: röntgenstrålning, strålning från radioaktiva ämnen

och därmed till sin biologiska verkan likartad strålning; samt med

radiologiskt arbete: arbete, vari röntgenutrustning eller annan teknisk

anordning avsedd att utsända joniserande strålning nyttjas eller eljest sättes

i drift, arbete med utvinning av atomenergi och arbete med radioaktivt

ämne.

Om tillstånd m. m.

2 §.

Ej må någon utan tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer

(strålskgddsmgndigheten) bedriva radiologiskt arbete eller innehava röntgenutrustning

eller annan teknisk anordning avsedd att utsända joniserande

strålning eller idka handel med eller eljest till riket införa eller här

förvärva, innehava eller överlåta radioaktivt ämne.

Tillstånd må av strålskyddsmyndigheten meddelas att gälla för viss yrkesgrupp

eller för vissa inrättningar, institutioner eller företag.

Vad i första stycket stadgas skall icke äga tillämpning i de fall, då tillstånd

meddelats enligt atomenergilagen.

Den som genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt förvärvat

teknisk anordning, som avses i första stycket, eller radioaktivt ämne

må utan tillstånd innehava anordningen eller ämnet under tre månader

från tidpunkten för förvärvet.

3 §•

Innan tillstånd meddelas enligt denna lag må, på sätt och i den utsträckning

strålskyddsmyndigheten prövar lämpligt, besiktning ske av lokal, där

verksamhet som avses med tillståndet skall bedrivas eller där radioaktivt

ämne skall förvaras, så ock av utrymmen angränsande till lokalen.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten

må förordna, att röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, som är

avsedd att användas i radiologiskt arbete eller att användas för förvaring

av radioaktivt ämne, innan den avlämnas för att tagas i bruk inom riket

eller för att här utställas till försäljning eller i reklamsyfte, skall underkastas

förhandsbesiktning hos tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren.

4 §.

Radiologiskt arbete må ej bedrivas av statlig eller kommunal inrättning

eller av bolag, förening, stiftelse eller eljest annan än enskild person, som

själv skall förestå verksamheten, med mindre för arbetet finnes en av strålskyddsmyndigheten

godkänd föreståndare. Strålskyddsmyndigheten må

föreskriva att för föreståndaren skall finnas en av myndigheten godkänd

ersättare. Godkännande som avses i detta stycke må meddelas för viss

grupp av befattningshavare eller personer med viss utbildning.

Vad i första stycket stadgas skall i tillämpliga delar gälla handel med

och innehav av radioaktivt ämne.

5 §•

Vid tillstånd som meddelas enligt denna lag må strålskyddsmyndigheten

fästa de villkor och föreskrifter, som ur strålskyddssynpunkt finnas erforderliga.

Meddelas tillstånd enligt 2 § andra stycket må föreskrivas anmälningsskyldighet

för den som med stöd av tillståndet förvärvar anordning

eller ämne som avses med tillståndet.

Strålskyddsmyndigheten må jämväl sedan tillstand meddelats enligt

denna lag uppställa sådana villkor och föreskrifter, som i första stycket sägs,

så ock ändra av myndigheten meddelade villkor och föreskrifter.

Har tillstånd beviljats enligt atomenergilagen, må strålskyddsmyndigheten

meddela de föreskrifter, som utöver de för tillståndet gällande villkoren

erfordras för att tillgodose strålskyddet vid normal drift av den med tillståndet

avsedda anläggningen, dock att fråga om föreskrift, som kan antagas

komma att i avsevärd mån påverka utformningen av eller driften vid anläggningen,

skall underställas Konungens prövning.

6 §•

Vill tillståndshavare vid utnyttjande av tillstånd, som meddelats enligt

denna lag, bruka annan lokal eller annan teknisk anordning eller radioaktivt

ämne av annat slag eller större mängd än som angivits i tillståndet

eller lokal eller anordning, som väsentligen ändrats, eller vill han eljest

utnyttja tillståndet på annat sätt, i större omfattning eller under andra

förhållanden än tillståndet avser, skall han inhämta strålskyddsmyndighetens

medgivande därtill.

Medgivande som i första stycket sägs skall ock inhämtas, därest den som

åtnjuter tillstånd jämlikt atomenergilagen vill vidtaga ändring med av
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

seende å förhållande, varom strålskyddsmyndigheten meddelat villkor eller

föreskrift.

Vad i 3 § första stycket stadgas om tillstånd skall gälla jämväl medgivande

enligt denna paragraf.

7 §.

Strålskyddsmyndigheten må återkalla tillstånd eller godkännande, som

meddelats enligt denna lag, om villkor eller föreskrift avseende strålskyddet

icke iakttagits eller förutsättningarna för tillståndet eller godkännandet

eljest ändrats.

8 §•

Upphör tillståndshavare att innehava teknisk anordning eller radioaktivt

ämne, som avses med tillstånd enligt denna lag, eller upphör han att bedriva

verksamhet med sådan anordning eller sådant ämne, åligger det honom

beträffande radioaktivt ämne genast och eljest så snart ske kan, dock sist

inom tre månader, att göra anmälan därom till strålskyddsmyndigheten.

Avlider tillståndshavaren skall den som har boet efter honom i sin vård

inom tid, som i första stycket sägs, göra anmälan därom till strålskyddsmyndigheten.

Anmälan till strålskyddsmyndigheten skall ock av tillståndshavaren ofördröjligen

göras om radioaktivt ämne stulits eller eljest förkommit för honom.

Finnes föreståndare, skall skyldighet som här stadgas i stället åvila

honom.

9 §•

Strålskyddsmyndigheten må ålägga innehavare av apparat eller annan

teknisk anordning, som kan alstra joniserande strålning men ej är avsedd

att användas i radiologiskt arbete, att vidtaga de åtgärder och följa de föreskrifter,

som myndigheten finner erforderliga till skydd mot strålningen.

Om tillståndshayares allmänna skyldigheter m. m.

io §.

Den som bedriver radiologiskt arbete är pliktig att, under särskilt beaktande

av vad som stadgas i denna lag och med stöd av lagen meddelatje

föreskrifter, iakttaga allt som med hänsyn till det radiologiska arbetets

natur och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt i arbetet sysselsatta

personers yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen

kan erfordras för att förebygga skador av strålningen. Sådan skyldighet

skall jämväl åvila föreståndare, såvitt fråga är om åtgärd, som det ankommer

på honom att vidtaga.

Envar som är sysselsatt i radiologiskt arbete är pliktig att använda förefintliga

strålskyddsanordningar, noga följa i denna lag och med stöd av

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

lagen meddelade föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet

och, i vad på honom ankommer, medverka till förekommande av skador av

strålningen.

Vad i första och andra styckena stadgas med avseende å radiologiskt arbete

skall i tillämpliga delar gälla handel med och innehav av radioaktivt

ämne.

11 §•

Tillverkare och försäljare av röntgenutrustning eller annan teknisk

anordning, som kan alstra joniserande strålning, samt den som upplåter

sådan anordning till begagnande skall tillse, att anordningen, då den avlämnas

för att tagas i bruk inom riket eller för att här utställas till försäljning

eller i reklamsyfte, är försedd med nödiga strålskyddsanordningar och

även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot skada genom strålningen,

så ock tillhandahålla för installation av anordningen och för dess drift

erforderliga föreskrifter.

Självständig företagare vilken utför installation av anordning, som i första

stycket sägs, är skyldig att tillse, att föreskrivna strålskyddsanordningar

uppsättas samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttagas.

Om läkarundersökning av personal m. m.

12 §.

Till radiologiskt arbete må användas allenast den, som fyllt aderton år

och som vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet,

vilken kan anses göra honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna

hälsofaran. Strålskyddsmyndigheten må dock medgiva att person,

som är under aderton år eller som ej undergått läkarundersökning, användes

till radiologiskt arbete.

Den som användes till radiologiskt arbete skall, i den omfattning strålskyddsmyndigheten

föreskriver, undergå periodisk läkarundersökning rörande

sitt hälsotillstånd.

Företer person, som användes till radiologiskt arbete eller som eljest på

grund av sitt arbete kan bliva utsatt för joniserande strålning, tecken på

skada, som kan misstänkas vara föranledd av sådan strålning, skall han

genom tillståndshavarens eller, om föreståndare finnes, genom dennes försorg

ofördröjligen underkastas läkarundersökning.

13 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne skall,

om anledning förekommer att misstänka att någon härigenom tillfogats

skada av joniserande strålning, omedelbart anmäla förhållandet till strålskyddsmyndigheten.

Finnes föreståndare, skall skyldighet som här stadgas

i stället åvila honom.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Om tillsyn

14 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade

föreskrifter utövas under strålskyddsmyndighetens överinseende och ledning

av myndighet som Konungen bestämmer samt av särskilda tillsynsmän.

Strålskyddsmyndigheten må för särskilt fall uppdraga åt annan myndighet

eller person att utöva tillsynen.

Närmare bestämmelser om tillsynen meddelas av Konungen.

15 §.

Tillsynsman må icke utan synnerliga skäl förvägras att i samband med

besiktning följa verksamheten vid anläggning, där radiologiskt arbete bedrives

eller radioaktivt ämne förvaras, eller vid anordning som avses i 9 §. Ej

heller må tillsynsman förvägras att besiktiga utrymmen, som angränsa till

arbetsstället eller förvaringsplatsen.

Vid besiktning eller eljest, då så finnes påkallat, äger tillsynsman påfordra,

att erforderliga prov och undersökningar verkställas till kontroll av

att meddelade skyddsföreskrifter behörigen iakttagas och att jämväl i

övrigt goda strålskyddsförhållanden råda.

16 §.

Finner tillsynsman, att behov föreligger av skyddsföreskrifter utöver de

av strålskyddsmyndigheten meddelade, äger tillsynsman själv förordna

därom, därest iakttagandet av föreskrifterna icke medför större kostnad

eller olägenhet.

17 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne eller

apparat eller anordning, som avses i 9 §, samt hos honom anställda äro

skyldiga att på anfordran lämna strålskyddsmyndigheten och tillsynsman

de upplysningar, som erfordras för tillsynens utövande.

18 §.

Då särskilda omständigheter det påkalla, äger strålskyddsmyndigheten

förordna, att anläggning för radiologiskt arbete eller apparat eller anordning,

som avses i 9 §, skall sättas ur bruk, intill dess åtgärd, som i anledning

av besiktning eller eljest föreskrives, blivit vidtagen.

Strålskyddsmyndigheten må ock till förebyggande av att anläggning för

radiologiskt arbete brukas utan vederbörligt tillstånd och till säkerställande

av förordnande, som avses i första stycket, låta genom polismyndighetens

försorg försegla anläggningen, apparaten eller anordningen.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958 123

19 §.

Åsidosätter installatör, som avses i 11 § andra stycket, vad där stadgas,

äger strålskyddsmyndigheten, om så finnes påkallat, föreskriva villkor att av

honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller förbjuda honom

att vidare utföra visst slag av sådant arbete.

20 §.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt 15 § andra stycket eller 17 §

åligger honom, äger strålskyddsmyndigheten förelägga lämpligt vite.

21 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller

med stöd av densamma meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde

vid tillsynsverksamhetens utövande eller som eljest tagit befattning med

ärende, som avses i denna lag, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,

som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan

anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande

eller omständighet av personlig natur, varom han sålunda fått vetskap.

Om transitering m. m.

22 §.

Det i 2 § första stycket stadgade förbudet mot införsel av radioaktivt

ämne utgör icke hinder för transitering till inrikes eller utrikes ort eller

annan befordran under tullverkets kontroll av försändelse innehållande

sådant ämne.

Radioaktivt ämne, som utan tillstånd införts till riket, ma såvida varan

i behörig ordning anmälts till tullklarering, antingen —- innan varan utlämnas

från tullverket — efter tillstånd av strålskyddsmyndigheten försäljas

eller eljest överlåtas till någon, som är berättigad att införa varan, eller

åter utföras. Överlåtes eller återutföres ej varan inom fyra månader efter

det den skall anses hava mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid

generaltullstyrelsen i särskilt fall bestämmer, tillfaller varan kronan; och

skall med varan förfaras i enlighet med vad som är föreskrivet om radioaktivt

ämne, som förverkats jämlikt denna lag.

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. den som i strid mot bestämmelserna i 2 § eller 4 § första stycket bedriver

radiologiskt arbete eller innehar röntgenutrustning eller annan teknisk

anordning, som där sägs;

2. den som i strid mot bestämmelserna i 2 och 22 §§ till riket inför eller

söker införa eller här förvärvar, innehar eller överlåter radioaktivt ämne eller

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

i strid mot bestämmelserna i 4 § andra stycket idkar handel med eller innehar

radioaktivt ämne;

3. den som åsidosätter med stöd av 5 eller 16 § givna föreskrifter;

4. den som olovligen vidtager åtgärd som avses i 6 §;

5. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse åläggande, föreskrift

eller förbud, som meddelats med stöd av 9 §, 18 § första stycket eller 19 §;

6. den som i ansökan eller anmälan eller eljest angående omständighet,

varom det enligt denna lag eller med stöd därav meddelad föreskrift åligger

honom att lämna upplysning, mot bättre vetande lämnar oriktig eller ofullständig

uppgift;

7. den som bryter mot vad i 21 § stadgas.

24 §.

Med dagsböter straffes föreståndare, där sådan finnes, och eljest tillståndshavare
1.

som använder person till radiologiskt arbete i strid mot vad i 12 §

första stycket stadgas eller i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd

av 12 § andra stycket;

2. som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 12 § tredje stycket

stadgas;

3. som försummar att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives

i 8 § tredje stycket eller 13 §.

Med dagsböter straffes ock den som försummar att fullgöra anmälningsskyldighet,

som föreskrives i 8 § första och andra styckena.

25 §.

Har någon som är sysselsatt i radiologiskt arbete eller i arbete, vari nyttjas

apparat eller teknisk anordning som avses i 9 §, eller i arbete med radioaktivt

ämne olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk

strålskyddsanordning eller underlåtit att använda föreskriven sådan anordning

eller eljest uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosatt av strålskyddsmyndigheten

eller tillsynsman meddelad skyddsföreskrift, straffes

med böter, högst trehundra kronor.

26 §.

Har någon brutit mot vad i 2 och 22 §§ stadgas med avseende å radioaktivt

ämne, skall, om det ej är uppenbart obilligt, ämne, som i radiologiskt

arbete olovligen brukats eller som obehörigen införts till riket eller

här olovligen innehaves, förklaras förverkat till kronan. Innehar han icke

längre ämnet, må i stället värdet förklaras förverkat. Förklaras radioaktivt

ämne förverkat, vare ock strålskyddsanordning, vari det förvaras, förverkad

till kronan.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

När särskilda skäl äro därtill, må sådan anordning, som är avsedd att

utsända joniserande strålning och som olovligen brukats i radiologiskt

arbete eller olovligen innehaves, förklaras förverkad till kronan.

Med radioaktivt ämne och därtill hörande strålskyddsanordning, som genom

lagakraftvunnen dom förklarats förverkat, skall förfaras på sätt strålskyddsmyndigheten

bestämmer. Vad nu stadgats skall äga tillämpning jämväl

beträffande anordning, som avses i andra stycket.

27 §.

Påträffar tulltjänsteman egendom, som skäligen kan antagas vara förverkad

enligt 26 §, skall han taga egendomen i beslag.

I övrigt gäller om beslag vad därom finnes särskilt stadgat.

Om verkställt beslag skall anmälan ofördröj ligen göras till strålskyddsmyndigheten,

som har att meddela erforderliga föreskrifter om förvaring

av det som tagits i beslag.

28 §.

Brott, som avses i 23 § 1.—6. samt 24 och 25 §§, må ej åtalas av allmän

åklagare, där det ej av strålskyddsmyndigheten anmäles till åtal.

Brott, som i 23 § 7. sägs, må åtalas av allmän åklagare allenast efter

angivelse av målsägande.

Särskilda bestämmelser

29 §.

Har tillsynsman meddelat föreskrift enligt 16 §, må klagan däröver föras

hos strålskyddsmyndigheten inom tre veckor från den dag delgivning

skett. Vid föreskriftens meddelande skall tillkännagivas vad den har att

iakttaga, som vill föra sådan klagan.

över beslut av strålskyddsmyndigheten enligt denna lag må talan föras

hos Konungen genom besvär.

När tillstånd enligt denna lag återkallas eller villkor, föreskrift, åläggande,

förbud eller förordnande meddelas med stöd av 5, 9, 16, 18 eller 19 §,

äger strålskyddsmyndigheten förordna, att beslutet skall gå i verkställighet

utan hinder av förd klagan.

30 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten

äger föreskriva, att röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd

att utsända joniserande strålning, eller radioaktivt ämne skall undantagas

från tillämpningen av denna lag eller viss däri eller med stöd därav meddelad

bestämmelse.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

31 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av strålskyddsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, dock att tillstånd enligt lagen

må, med giltighet från och med nämnda dag, meddelas dessförinnan.

Genom denna lag upphäves lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å

radiologiskt arbete m. m. Tillstånd som meddelats med stöd av sistnämnda

lag må fortfarande gälla, intill dess strålskyddsmyndigheten annorlunda

förordnar.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

127

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949

(nr 1)

Härigenom förordnas, att 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Å jordbruk —--till skogsarbete.

I avseende---arbetsgivarens familj.

1 fråga om arbete, som avses i lagen

om tillsyn å radiologiskt arbete

m. m., skall förevarande lag äga tilllämpning

allenast i vad den angår

skydd mot annan skada än sådan,

som orsakas genom inverkan av

röntgenstrålar eller radioaktivt ämne.

Vad i 2—5 samt 7—10 kap. denna

lag stadgas skall i fråga om arbete,

vari nyttjas teknisk anordning eller

radioaktivt ämne, som avses i

strålskyddslagen, äga tillämpning allenast

i vad angår skydd mot annan

skada än sådan, som orsakas genom

inverkan av joniserande strålning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1959.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 29 oktober

1957.

Närvarande:

Justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

Regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 28 september 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 20 september 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) strålskyddslag; och

2) lag om ändrad lydelse av k § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949

(nr 1).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn S. Nordlund.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till strålskyddslag

Lagrådet:

I fråga om förslagets allmänna grunder är det uppenbarligen en brist,

att förslaget lika litet som atomenergilagen upptager några bestämmelser om

utrymning m. m. vid allvarligare olyckstillbud, sabotage eller annat katastrofhot.

Lagrådet kan ej underlåta att framhålla angelägenheten av att

denna brist utan omgång avhjälpes.

I övrigt har lagrådet ej funnit anledning till erinringar av mera väsentlig

art.

1 §•

Under lagen skall enligt förslaget falla jämväl arbete vid anläggning för

utvinning av atomenergi (atomreaktor). Det lärer vara avsett, att detta

skall gälla oavsett om radioaktivt eller annat ämne användes som bränsle.

Lagrådet förordar, att det uttryckligen angives att till radiologiskt arbete

i lagen hänföres arbete vid sådan anläggning, även om därvid icke brukas

radioaktivt ämne.

För att arbete med röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd

att utsända joniserande strålning, skall hänföras till radiologiskt

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

arbete förutsättes enligt den föreslagna lagtexten, att anordningen »nyttjas

eller eljest sättes i drift». Vad därmed åsyftas torde kunna, i närmare anslutning

till gällande lag, uttryckas enklare med att anordningen »brukas»

i arbetet. Vidare synes förslagets uttryck »arbete med radioaktivt ämne»

böra jämkas så att av lagtexten framgår att här är fråga om användning

av ämnet, ej enbart om transport, förvaring eller dylikt (jfr betr. transporter

under 22 §).

2 §.

Enligt tredje stycket i paragrafen skall vad i första stycket stadgas icke

äga tillämpning i de fall då tillstånd meddelats enligt atomenergilagen. I

fråga om radioaktiva ämnen har departementschefen uttalat, att undantagandet

från tillståndstvånget av de fall, då tillstånd meddelats enligt

atomenergilagen, jämväl innefattar införsel av ämnet, oaktat särskilt tillstånd

härför ej erfordras jämlikt nämnda lag. Även enligt lagrådets mening

kan enligt atomenergilagen meddelat tillstånd att förvärva radioaktivt

ämne från utrikes ort anses inkludera rätt till införsel därav. Helt

generellt kan däremot vilket som helst tillstånd enligt atomenergilagen icke

rimligen anses medföra, att tillstånd till införsel, handel m. m. enligt strålskyddslagen

ej skulle erfordras. För att tydligare utmärka att det är av

betydelse vad tillståndet enligt atomenergilagen verkligen omfattar torde

stadgandet i tredje stycket böra jämkas. Det må anmärkas, att av administrativa

skäl givetvis är önskvärt att av tillstånd enligt atomenergilagen

tydligt framgår att det innefattar även rätt till införsel, när radioaktivt

ämne förvärvas från utlandet. — Lagrådet förordar, att bestämmelsen upptages

sist i paragrafen.

Beträffande de familj erättsliga förvärven förutsätter förslaget, att tillstånd

förfaller i och med tillståndshavarens död, och stadgar, att radioaktivt

ämne eller teknisk anordning därefter må innehavas viss tid utan

tillstånd. Denna lösning är mindre lämplig, enär de villkor och föreskrifter

som gällde före det familj erättsliga fånget måste bestå. Det är också oklart

hur tiden, tre månader, skall räknas. Lagrådet förordar att bestämmelsen

får innehålla, att — om tillståndshavare avlider —- tillståndet, såvitt angår

rätt att inneha radioaktivt ämne eller teknisk anordning, är gällande för

dödsboet intill tre månader från dödsfallet. Härigenom rubbas ej stadgade

villkor och föreskrifter, liksom bestämmelsen förutsätter, att återkallelse

kan ske enligt 7 §. Någon reglering avseende giftorättsförvärv utan samband

med dödsfall kan icke anses behövlig.

3 §•

Enligt första stycket i denna paragraf må, innan tillstånd meddelas, besiktning

ske av lokal, där verksamhet som avses med tillståndet skall bedrivas

eller där radioaktivt ämne skall förvaras, ävensom av utrymmen

angränsande till lokalen. Stadgandet ger alltså möjlighet att föranstalta

9 — Biliang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 29

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

om förhandsbesiktning. Det måste antagas vara avsett att strålskyddsmyndigheten

jämväl senare skall äga att företaga erforderliga besiktningar.

Enligt lagrådets mening bör detta direkt utsägas. Vidare må ifrågasättas,

om icke uttrycket »utrymmen angränsande till lokalen» är alltför snävt.

Lagrådet förordar, att ifrågavarande stadgande får innehålla, att strålskyddsmyndigheten

äger i anledning av ansökan om tillstånd enligt lagen

eller när det eljest finnes påkallat verkställa besiktning av lokal som är

avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt

ämne, så ock av utrymmen i närheten därav.

Justitierådet Hagbergh och regeringsrådet Klackenberg:

Beträffande den i andra stycket införda bestämmelsen angående förordnande

om förhandsbesiktning av röntgenutrustning eller annan teknisk

anordning, avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring

av radioaktivt ämne, kan enligt vår mening ifrågasättas, huruvida det ej

skulle vara ändamålsenligt att i viss utsträckning kunna kräva ett godkännande

av anordningen, eventuellt godkännande av viss typ (jfr de generella

tillstånden jämlikt 2 § andra stycket i förslaget). Bestämmelsen kan

med hänsyn härtill lämpligen innefatta ett bemyndigande för Konungen

eller strålskyddsmyndigheten att förordna att anordning varom här är

fråga skall hos tillverkare, försäljare eller upplåtare besiktigas eller godkännas

innan den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes

till försäljning eller i reklamsyfte. Vidtages denna ändring i det

remitterade förslaget, bör även straff stadgas för den som saluför teknisk

anordning utan att den godkänts när krav därå uppställts.

Lagrådet:

5 §•

Lagrådet förordar, att andra punkten i första stycket får byta plats med

andra stycket, som därvid kan redaktionellt förenklas.

I tredje stycket stadgas, att strålskyddsmyndigheten, när tillstånd beviljats

enligt atomenergilagen, må meddela de föreskrifter som erfordras

för att tillgodose strålskyddet vid normal drift av anläggningen. Bestämmelsen

ger det intrycket, att strålskyddsföreskrifter icke må meddelas

annat än för anläggningar. En omformulering är önskvärd för att utmärka,

att erforderliga föreskrifter om strålskyddet må utfärdas även med

avseende å atomenergiföretags handel med och innehav av radioaktiva

ämnen m. m.

6 §.

Första stycket i paragrafen omfattar åtskilliga fall, då det är uppenbart

att vederbörande gör sig skyldig till brott mot 2 § i lagen om han ej får

nytt tillstånd, t. ex. då någon innehar större kvantitet radioaktivt ämne än

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

som omfattas av redan meddelat tillstånd. Stadgandet torde därför böra

jämkas så, att det tjänar allenast att klargöra innebörden av meddelat tillstånd.

Andra stycket bör jämkas på motsvarande sätt.

Iakttages vad lagrådet förordat beträffande första stycket av 3 §, bör

tredje stycket i förevarande paragraf utgå.

7 §•

Enligt vad som anföres i remissprotokollet är avsett, att den föreslagna

bestämmelsen skall innefatta befogenhet att återkalla meddelat tillstånd

bland annat med hänsyn till nya rön och ändrad bedömning i fråga om

strålverkningar och strålrisker eller på grund av tidigare ej uppmärksammade

allvarliga brister vid en anläggning. Lagtexten torde dock knappast

ge erforderligt stöd för en sådan tillämpning. Lagrådet förordar därför, att

lydelsen jämkas så att återkallelse må ske, om föreskrift avseende strålskyddet

icke iakttagits eller det eljest finnes påkallat ur strålskyddssynpunkt.

8 §•

Det föreslagna första stycket av paragrafen kan lämpligen uppdelas på

två punkter innehållande, första punkten att, där någon upphör att innehava

eller använda radioaktivt ämne som avses med tillstånd enligt strålskyddslagen,

han skall genast göra anmälan därom till strålskyddsmyndigheten,

och andra punkten att sådan anmälan skall utan uppskov och

senast inom tre månader göras, där någon i annat fall upphör att bedriva

verksamhet eller innehava anordning som avses med tillstånd enligt lagen.

I andra stycket synes den oklara hänvisningen till »tid, som i första

stycket sägs» böra ersättas med en föreskrift om skyndsam anmälan.

Det föreslagna tredje stycket torde böra jämkas så att det täcker även

fall som avses i andra stycket.

9 §.

Det i denna paragraf upptagna stadgandet torde böra kompletteras därhän

att möjlighet beredes att besiktiga de i paragrafen avsedda anordningarna.

Justitierådet Hagbergh och regeringsrådet Klackenberg:

Beträffande 3 § andra stycket i det remitterade förslaget ha vi ifrågasatt,

om det icke borde utvidgas att omfatta förutom rätt till besiktning

jämväl godkännande av teknisk anordning som där avses. Godkännande

synes kunna vara än mer praktiskt påkallat i fråga om televisionsapparater

och dylikt som må innehavas utan tillstånd. I ett nytt andra stycke av

förevarande paragraf kan upptagas stadgande, att 3 § andra stycket skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om anordning som avses i paragrafen.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Lagrådet:

12 §.

I första stycket föreslås bl. a. förbud mot att i radiologiskt arbete använda

annan än den som vid läkarundersökning befunnits icke förete viss sjuklighet

eller svaghet. Med hänsyn till syftet med stadgandet vill lagrådet förorda,

att förbudet riktas mot antagande i stället för användning av vissa

personer till radiologiskt arbete.

Den i remissförslaget givna formuleringen innefattar vidare, till skillnad

från kommittéförslaget, ett indispensabelt förbud mot att till radiologiskt

arbete använda personer, vilka vid läkarundersökning befunnits förete sjuklighet

eller svaghet som kan anses göra dem särskilt utsatta för den med

arbetet förbundna hälsofaran. Det synes rimligt att strålskyddsmyndigheten

må kunna pröva, huruvida icke i undantagsfall en person, som lider

av dylik sjuklighet, likväl må antagas till radiologiskt arbete — exempelvis

en äldre specialist på området som i fullt medvetande om de personliga

riskerna önskar fortsätta sin gärning.

I tredje stycket har föreslagits skyldighet för tillståndshavare eller föreståndare,

där sådan finnes, att ofördröjligen ombesörja att person, som på

grund av sitt arbete kan utsättas för joniserande strålning, underkastas

läkarundersökning, om han företer tecken på skada som kan misstänkas

vara föranledd av sådan strålning. Då risk för dylik skada kan förekomma

även vid verksamhet där tillstånd icke kräves, exempelvis i fall som avses i

9 §, torde åläggandet böra gälla arbetsgivare i stället för tillståndshavare.

14 §.

Enligt första punkten i denna paragraf skall tillsynen —• under strålskyddsmyndighetens

överinseende och ledning — utövas av myndighet

som Konungen bestämmer samt av särskilda tillsynsmän. I lagförslaget har

emellertid den »myndighet som Konungen bestämmer» icke erhållit några

befogenheter (jfr även 25 §). Det torde vid sådant förhållande vara överflödigt

att i 14 § upptaga myndigheten i fråga bland tillsynsorganen. Lagrådet

hemställer, att bestämmelsen får innehålla att tillsyn å efterlevnaden

av lagen och med stöd därav meddelade föreskrifter utövas av strålskyddsmyndigheten

samt under dess överinseende och ledning av tillsynsmän (jfr

47 § arbetarskyddslagen).

Andra punkten i första stycket torde böra jämkas så att därav framgår

att myndighet eller sakkunnig som strålskyddsmyndigheten för särskilt fall

utser skall fungera enligt reglerna om tillsynsmän och sålunda bland annat

ha tillsynsmans befogenheter.

15 §.

Förslaget förutsätter, att tillsynsman äger besiktiga anläggningar m. m.

som stå under hans tillsyn. Detta torde lämpligen böra uttryckligen angivas.

Iakttages vad lagrådet förordat beträffande 3 och 9 §§, kan stadgandet

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

därom innehålla, att tillsynsman äger verkställa besiktning enligt vad i 3

och 9 §§ är stadgat om strålskyddsmyndigheten.

18 §.

Enligt det föreslagna första stycket i paragrafen skulle strålskyddsmyndigheten,

där särskilda omständigheter påkalla det, äga förordna, att anläggning

för radiologiskt arbete eller apparat eller anordning, som avses i 9 §, skall

sättas ur bruk, intill dess åtgärd, som i anledning av besiktning eller eljest

föreskrives, blivit vidtagen. Denna bestämmelse bör enligt lagrådets mening

kompletteras med ett stadgande av innebörd att radioaktivt ämne jämte

strålskyddsanordning, vari det förvaras, må i avvaktan på dylik åtgärd

omhändertagas.

22 §.

Förslaget löser icke frågan i vad mån det skall vara tillåtet att med fartyg

eller luftfartyg eller på annat sätt införa radioaktivt ämne över territorialgränsen

till tullanstalt. Att allenast reglera frågan om transitering till

inrikes eller utrikes ort eller annan befordran under tullverkets kontroll synes

icke lämpligt. Bestämmelser i förevarande ämnen torde emellertid med

fördel kunna meddelas i administrativ ordning. Lagrådet förordar därför, att

den i första stycket föreslagna föreskriften ersättes av ett stadgande, som ger

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer rätt att förordna angående

transport, tullbehandling och transitering av radioaktivt ämne. Ett

sådant stadgande skulle även innefatta befogenhet att meddela erforderliga

säkerhetsföreskrifter i fråga om transporter, oavsett om de ha samband med

införsel eller transitering.

Bestämmelser i de ämnen som avses i paragrafens andra stycke — angående

överlåtelse eller återutförsel av radioaktivt ämne som införts utan

tillstånd och påföljden därest så ej sker inom viss tid — torde icke kunna

undvaras i själva lagen. Första punkten av detta stycke kan lämpligen erhålla

den lydelsen, att om radioaktivt ämne anmälts till tullklarering av

någon som ej är berättigad att införa varan, han må, där ej tillstånd till

införsel erhålles, överlåta varan till någon, som är berättigad att införa den,

eller ock åter utföra varan. Påföljden att varan tillfaller kronan torde böra

inträda, om den ej överlåtes eller utföres inom fyra månader efter anmälningen

till tullklarering eller den längre tid som generaltullstyrelsen bestämmer.

—- Liksom beträffande förverkande enligt 26 § synes påföljden ej

böra inträda, om det är uppenbart obilligt (jfr även strafflagen 2 kap. 17 §).

23—25 §§.

I förslaget bar gjorts ett försök att ge viss ledning för bedömande av vem

som bör straffas i fall då särskild föreståndare finnes. 23 § innehåller väl ej

något stadgande härom, men 24 § första stycket stadgar att straffet drabbar

föreståndare, där sådan finnes, och eljest tillståndshavare.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Det synes lagrådet vilseledande att göra skillnad mellan nämnda båda

paragrafer. Även flertalet bestämmelser i 23 § bli i första hand tillämpliga på

föreståndaren, där sådan finnes. Ä andra sidan bör även tillståndshavare

kunna straffas enligt 24 §, jämförd med 3 kap. strafflagen, för medverkan

t. ex. genom anstiftan till förseelse som föreståndaren begår.

Av allmänna regler torde följa att föreståndaren — om ej någon begränsning

göres i hans uppdrag — svarar för att rörelsen i allo bedrives med

iakttagande av gällande bestämmelser, ehuru han naturligen av subjektiva

skäl kan bli fri från straffrättslig påföljd. Föreläggande att verkställa ombyggnader

o. d. böra visserligen regelmässigt ej riktas mot föreståndaren

utan mot den som disponerar över de ekonomiska tillgångarna. Härom är

emellertid ej fråga i straffbestämmelserna. Det må även påpekas, att atomenergilagen

överhuvud ej uppställer krav på föreståndare och att 24 § är tilllämplig

även i fall då tillstånd meddelats enligt nu nämnda lag. Med hänsyn

till det anförda torde subjektet för förseelserna böra angivas på samma

sätt i de fall som avses i 23 och 24 §§ och utan att föreståndaren särskilt

nämnes.

De subjektiva förutsättningarna för straffbarhet ha i förslaget angivits

för två fall, nämligen i 23 § sjätte punkten, där det förutsättes att brottet

skett mot bättre vetande, och i 25 § sista ledet, där förseelsen angives skola

ha skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

Vad angår den i 23 § sjätte punkten upptagna straffbestämmelsen synes ej

tillräcklig anledning föreligga att där straffa allenast uppsåtliga brott (jfr

t. ex. 13 kap. 10 § strafflagen). Begränsningen till fall då vederbörande

handlat mot bättre vetande torde därför böra utgå. Skulle en begränsning till

uppsåtliga brott anses böra finnas, torde detta rekvisit böra angivas med

ordet »uppsåtligen».

Stadgandet i 25 § har i fråga om de subjektiva rekvisiten blivit särskilt

oklart genom det nyssnämnda sista ledet, där uppsåt eller grov oaktsamhet

angivits som rekvisit, oaktat någon bestämd gräns mellan detta och tidigare

led i paragrafen ej finnes. Lagrådet förordar, att orden »uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet» få utgå ur lagrummet.

Det är tydligt att i övrigt även culpösa förseelser måste falla under de

olika straffbuden i paragraferna, låt vara att i vissa fall brottsbeteckningen

knappast kan innefatta annat än uppsåtligt handlande. Såsom eljest på

senare tid brukat ske, torde böra angivas att oaktsamhet som var ringa ej

föranleder straff. Huruvida brottet är ringa, får bedömas bland annat med

hänsyn till den risk som man avsett att förebygga.

Lagrådet hemställer, att efter straffbestämmelserna införes gemensamt

stadgande, att straff ej må ådömas, då gärningen skett av oaktsamhet som

var ringa. I anslutning härtill torde även böra angivas, att till straff enligt nu

ifrågavarande lag ej må dömas för gärning som är särskilt belagd med straff

i allmänna strafflagen (jfr 13 kap. 12 § luftfartslagen). Dessa bestännnel
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

ser kunna upptagas som 25 §. I så fall torde 23 och 24 §§ böra, med iakttagande

av vad förut sagts, upptagas som 1 mom. resp. 2 mom. under 23 §.

I redaktionellt hänseende torde lydelsen av bestämmelserna kunna i viss

utsträckning med fördel förenklas. Vidare bör beaktas, att även den som

idkar handel med radioaktivt ämne i strid mot 2 § bör underkastas straff.

Den i 25 § av förslaget upptagna straffbestämmelsen kan med förut angiven

jämkning upptagas som 24 §.

Regeringsrådet Klackenberg:

Mönster för den i 25 § föreslagna bestämmelsen har delvis varit 67 § arbetarskyddslagen,

vari stadgas straff för arbetstagare, som olovligen och

utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk skyddsanordning. Trots att

de åtgärder, varemot den föreslagna straffbestämmelsen riktar sig, ofta

torde vara till sin natur farligare än de i arbetarskyddslagen åsyftade åtgärderna

synes den personkrets som avsetts med stadgandet utan närmare motivering

ha avsevärt begränsats. (Jfr uttrycket »någon som är sysselsatt i

radiologiskt arbete» med avgränsningen enligt 12 § lagförslaget av dem, som

må »användas till radiologiskt arbete» och skola undergå läkarbesiktning.)

Enligt min mening bör stadgandet lämpligen, liksom motsvarande stadgande

i arbetarskyddslagen, avse »arbetstagare».

Regeringsrådet Klackenberg:

27 §.

Sedan i 26 § stadgats att domstol, där det ej är uppenbart obilligt, må

förklara viss egendom förverkad, föreskrives i förevarande paragraf, att tulltjänsteman,

där han påträffar egendom som skäligen kan »antagas vara

förverkad enligt 26 §», skall taga denna i beslag. Formuleringen synes i detta

sammanhang vilseledande och bör enligt min mening ändras, även om den

gjorts i anslutning till stadganden i rättegångsbalken. Fråga är ju icke om

egendom, som redan varit föremål för förverkandebeslut. Första stycket

torde fördenskull böra innehålla, att om tulltjänstemän påträffar egendom,

som skäligen kan »antagas bli föremål för åtgärd som i 26 § sägs», han skall

taga egendomen i beslag.

Lagrådet:

29 §.

Enligt lagrådets mening bör första punkten i första stycket av förevarande

paragraf innehålla, att klagan över tillsynsmans beslut enligt 16 § — oavsett

vad beslutet innebär — må föras hos strålskyddsmyndigheten inom tre

veckor från det klaganden fick del av beslutet. Lagrådet vill också förorda,

att tillsynsman må äga att, när synnerliga skäl äro därtill, förordna att hans

beslut skall omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan,

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Självfallet äger högre myndighet vid behov omedelbart återkalla dylikt förordnande

av tillsynsman.

Beträffande besvär över strålskyddsmyndighetens beslut har i remissprotokollet

uttalats, att de liksom hittills borde prövas av Kungl. Maj :t i

statsrådet. Detta uttalande är tydligen grundat på kommitténs uppfattning

att besvärsprövningen för närvarande icke skedde i regeringsrätten, ehuru

det enligt kommitténs mening kunde ifrågasättas att så borde ske. Kommittén

har emellertid med hänsyn till sitt antagande om den nuvarande

ordningen och då besvär över beslut enligt atomenergilagen prövades i statsrådet

avstått från att framlägga förslag i ämnet.

Besvär över medicinalstyrelsens beslut enligt lagen om tillsyn å radiologiskt

arbete m. m. lära hittills ha varit tämligen sällsynta men skola jämlikt

2 § 17 :o) i regeringsrättslagen prövas och avgöras av regeringsrätten, i den

mån de utgöra mål om behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som

står under medicinalstyrelsens inseende. På regeringsrätten ankommer även

jämlikt 16 :o) samma paragraf att pröva mål om meddelande i särskilda fall

av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar och föreskrifter

rörande den allmänna hälsovården och de närbesläktade målen om förbud,

föreläggande eller föreskrifter enligt någon av 53—59 §§ arbetarskyddslagen.

Med hänsyn till här angivna förhållanden förutsätter lagrådet, att frågan

om besvär sin stansen blir föremål för förnyat övervägande. På grund av sin

natur synas åtminstone mål om återkallelse av tillstånd eller godkännande

böra ankomma på regeringsrättens prövning.

Slutstadgandet

De föreslagna övergångsbestämmelserna reglera möjligheterna att med

stöd av nya lagen redan före ikraftträdandet meddela tillstånd avseende

tiden därefter och ge tillika föreskrifter om fortsatt giltighet av tillstånd som

lämnats med stöd av äldre lag. Det torde vara påkallat att dessa övergångsbestämmelser

få eu vidare omfattning, så att de komma att gälla även andra

föreskrifter och beslut än om tillstånd. Med avseende å den fortsatta giltigheten

bör förbehåll göras för att Konungen eller strålskyddsmyndigheten

annorlunda förordnar.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari

1949 (nr 1)

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

137

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 december

1957.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 29 oktober

1957 avgivna utlåtande över de den 20 september 1957 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) strålskgddslag samt

2) lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949

(nr 1).

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har endast i ett hänseende funnit anledning till erinran av mera

väsentlig art mot förslaget till strålskyddslag. Enligt lagrådets mening är det

sålunda en brist, att detta förslag lika litet som atomenergilagen upptar

några bestämmelser om utrymning m. m. vid allvarligare olyckstillbud,

sabotage eller annat katastrofhot. Såsom min företrädare i ämbetet uttalade

i samband med att lagförslaget remitterades till lagrådet skulle, så snart

det bedömdes möjligt, prövas vilka åtgärder som borde vidtagas. Sedan

framställning om utredning rörande detta spörsmål inkommit från delegationen

för atomenergifrågor har jag tidigare denna dag utverkat Kungl.

Maj :ts bemyndigande att tillkalla en sakkunnig för att skyndsamt verkställa

den begärda utredningen. Den komplettering av lagstiftningen, som lagrådet

funnit erforderlig, avses skola ske så snart genom utredningen klargjorts

vad som erfordras härutinnan.

Lagrådets erinringar i övrigt mot förslaget till strålskyddslag är huvudsakligen

av formell art.

Med anledning av vad lagrådet anfört beträffande 1 § vill jag framhålla

följande.

Enligt det remitterade förslaget hänfördes arbete med utvinning av atomenergi

till radiologiskt arbete. Lagrådet förordar, att det uttryckligen anges

att utvinning av atomenergi i lagen hänföres till radiologiskt arbete

»även om därvid icke brukas radioaktivt ämne». Med detta tillägg torde

lagrådet avse att motivera, varför i definitionen på radiologiskt arbete

utvinning av atomenergi nämnes vid sidan av arbete med radioaktivt ämne.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Behovet av strålskydd vid atomenergianläggningar är emellertid huvudsakligen

betingat av de oerhörda mängder radioaktivitet som bildas under

processen, oberoende av graden av radioaktivitet hos bränslet. Även om

endast radioaktiva atombränslen skulle komma i fråga, torde det därför

ha tett sig naturligt att ange arbete med utvinning av atomenergi som en

särskild form av radiologiskt arbete. Vid sådant förhållande och då den

i det remitterade förslaget valda lydelsen också täcker de fall då icke

radioaktivt bränsle användes finner jag ej skäl att däri göra annan ändring

än en mindre redaktionell jämkning.

Det är tänkbart, att i vårt land i anslutning till atomenergiutvinningen

framväxer en industri för förpackning av isotoper. Denna verksamhet bör

följa reglerna för radiologiskt arbete, men det synes inte förenligt med

vanligt språkbruk att säga att radioaktivt ämne användes i verksamheten.

Även andra fall av hantering med radioaktiva ämnen torde kunna nämnas,

där den av lagrådet föreslagna jämkningen av uttrycket »arbete med radioaktivt

ämne» skulle leda till en för snäv definition. Jag vill därför förorda

att man bibehåller sistnämnda uttryck i definitionen på radiologiskt arbete.

Däremot kan jag biträda lagrådets förslag till förenkling av definitionen,

såvitt avser röntgenutrustning och annan teknisk anordning avsedd att

utsända joniserande strålning.

I fråga om 2 § har lagrådet föreslagit visst förtydligande av bestämmelsen

om undantag från tillståndstvånget, såvitt avser förhållanden som regleras

av atomenergilagen, och en annan konstruktion av stadgandet om de familjerättsliga

förvärven. Jag biträder lagrådets förslag i båda dessa hänseenden.

Den strålskyddsmyndigheten i 3 § första stycket tillagda befogenheten att

verkställa besiktning i samband med tillståndsprövningen har lagrådet funnit

böra utsträckas så att myndigheten får en allmän befogenhet att företaga

erforderliga besiktningar. Likaledes har lagrådet ansett 9 § böra kompletteras

därhän att möjlighet beredes strålskyddsmyndigheten att besiktiga de

i paragrafen avsedda anordningarna. Som lagrådet antagit har det även

enligt det remitterade förslaget avsetts, att strålskyddsmyndigheten skall

ha nämnda befogenheter. Jag är emellertid ense med lagrådet om att detta

bör direkt framgå av lagen.

Med anledning av vad justitierådet Hagbergh och regeringsrådet Klackenberg

anfört i anslutning till 3 och 9 §§ vill jag framhålla, att jag anser

det inte lämpligt att i lagen uppta någon bestämmelse om godkännande

i samband med förhandsbesiktning av röntgenutrustningar m. m. Godkännande

av sådan anordning torde nämligen i regel kunna ske endast

genom meddelande av tillstånd att bruka den med angivande av villkoren

härför. Det besiktningsinstrument, som avses skola utfärdas vid förhandsbesiktning,

skall i huvudsak blott uppta de tekniska data, som gäller för

besiktningsföremålet, och närmast tjäna till hjälp vid bestämmandet av

villkoren för tillstånd.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Med 6 § i det remitterade förslaget har avsetts att ge uttryck åt tanken, att

strålskyddsmyndigheten skall ha möjlighet att medge att tidigare lämnat

tillstånd får nyttjas under andra betingelser än som förelegat vid tillståndsprövningen.

Det gamla tillståndet med dess villkor skall sålunda kunna

gälla med de justeringar, som erfordras på grund av de ändrade förhållandena.

Jag finner inte skäl att i anledning av lagrådets erinran göra annat

än en formell jämkning av paragrafens lydelse.

Det i 12 § i remitterade förslaget upptagna förbudet mot att till radiologiskt

arbete använda annan än den som vid läkarundersökning befunnits

icke förete sjuklighet eller svaghet, vilken kan anses göra honom särskilt

utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran, har föranlett lagrådets uttalande

i två olika hänseenden. Sålunda bör med hänsyn till syftet med

stadgandet förbudet enligt lagrådet riktas mot antagande i stället för användande

av andra än nämnda personer. Avsikten är emellertid att förbudet

skall gälla även i det fallet, att en till radiologiskt arbete antagen person vid

senare läkarundersökning företer sådan sjuklighet eller svaghet som förut

sagts. Någon ändring i det remitterade förslaget bör därför inte göras på

denna punkt. Däremot delar jag lagrådets uppfattning i det andra hänseendet,

nämligen att förbudet icke bör vara indispensabelt.

Lagrådet har vidare i fråga om tredje stycket i 12 § föreslagit, att där

upptagen skyldighet för tillståndshavare i stället skall anges gälla arbetsgivare.

Jag biträder detta förslag.

Den i förslagets 14 § angivna myndighet, som under strålskyddsmyndigheten

skulle utöva tillsyn, avses få i huvudsak administrativa uppgifter och

har inte i lagförslaget tillagts några befogenheter. Som lagrådet framhållit

torde det vid sådant förhållande inte vara nödvändigt att i lagen uppta myndigheten

bland tillsynsorganen.

Liksom i fråga om 3 och 9 §§ bör, i överensstämmelse med vad lagrådet

förordat, 15 § uttryckligen innehålla en generell befogenhet att verkställa

erforderliga besiktningar, i sistnämnda fall för tillsynsman beträffande anläggningar

in. in. som står under hans tillsyn.

De särskilda befogenheter som tillagts strålskyddsmyndigheten i 18 § har

lagrådet ansett böra kompletteras med en rätt att omhänderta radioaktivt

ämne jämte strålskyddsanordning, vari det förvaras, i avvaktan på att föreskriven

åtgärd blir vidtagen. Jag har ingenting att invända häremot och

förordar, att i paragrafens första stycke intages en bestämmelse av nämnda

innebörd.

Lagrådet har i fråga om 22 § föreslagit, att första stycket skall ersättas

med ett stadgande, som ger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

rätt att förordna angående transport, lulibehandling och transitering

av radioaktivt ämne, samt att bestämmelsen om den i andra stycket

angivna påföljden modifieras så att, liksom beträffande förverkande enligt

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

26 §, påföljden ej inträder om det är uppenbart obilligt. Enligt min mening

bör båda dessa ändringsförslag beaktas.

Vad angår straffbestämmelserna i 23—25 §§ har lagrådet förordat vissa

ändringar och kompletteringar, huvudsakligen avseende subjektet för förseelserna

och de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet. Jag är allenast

såtillvida av annan mening än lagrådet, att jag anser endast uppsåtliga

brott vid lämnande av oriktig eller ofullständig uppgift i fall som upptagits

i 23 § sjätte punkten böra föranleda straff. Bestämmelserna föreslås jämkade

i enlighet härmed.

Vad lagrådet med avseende på 29 § anfört om klagan över tillsynsmans

beslut och om rätt för tillsynsman att förordna om omedelbar verkan av sitt

beslut kan jag biträda.

Beträffande högsta besvärsinstansen vill jag med hänsyn till vad lagrådet

uttalat förorda, att mål avseende föreskrifter i anslutning till tillstånd enligt

atomenergilagen, dispens från behörighetsvillkoren i 12 §, föreskrifter om

periodisk läkarundersökning och utseende av myndighet eller sakkunnig

att för särskilt fall handhava tillsynen skall prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet,

medan besvär över strålskyddsmyndighetens beslut i övrigt skall ankomma

på regeringsrättens prövning.

Såsom framgår av vad jag anfört i anslutning till 14 § anser jag det inte

erforderligt att bland tillsynsorganen i lagen uppta en speciell myndighet

under strålskyddsmyndigheten. Däremot bör i 31 § införas möjlighet för

Konungen att bestämma om delegationsrätt för strålskyddsmyndigheten,

varjämte hit bör flyttas bestämmelsen i det remitterade förslagets 14 §

om rätt för strålskyddsmyndigheten att för särskilt fall uppdraga tillsynen

åt viss myndighet eller sakkunnig.

Vad lagrådet i övrigt anfört rörande 5, 7, 8 och li §§ samt slutstadgandet

torde böra iakttagas.

börslaget till ändring i arbetarskyddslagen har lagrådet lämnat utan

erinran.

Utöver vad som framgår av det anförda har vissa redaktionella jämkningar

vidtagits i de till lagrådet remitterade förslagen.

Föredraganden hemställer härefter, att efter vidtagna jämkningar ifrågavarande

båda lagförslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven-Olof Hedengren

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

141

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1

Författningstorslag..................................................... 3

Förslag till strålskyddslag............................................ 3

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari

1949 (nr 1)....................................................... 11

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 september 1957..................... 12

I. Inledning....................................................... 12

II. Allmänt om joniserande strålning.................................. 14

A. Olika slag av joniserande strålning............................. 14

B. Den joniserande strålningens biologiska verkningar.............. 16

C. Tillåtna stråldoser............................................ 18

D. Strålrisker och strålskydd..................................... 20

III. Lagstiftning om strålskydd........................................ 25

A. Gällande rätt................................................ 25

B. Förslag till ny strålskyddslag.................................. 28

1. Allmänna synpunkter...................................... 28

2. Lagens tillämpningsområde................................. 33

3. Tillståndsskyldighet och tillståndsprövning................... 39

4. Tillsyn och andra åtgärder till skydd mot strålskador......... 59

5. Tillståndshavares, föreståndares och arbetstagares allmänna

skyldigheter............................................... 74

6. Avgifter................................................... 78

C. Specialmotivering till strålskyddslagen.......................... 80

D. Följdändring i arbetarskyddslagen m. m........................ 113

1. Ändring i arbetarskyddslagen............................... 113

2. Ifrågasatt ändring i lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare

med hälsofarligt arbete.............................. 114

IY. Departementschefens hemställan.................................... 117

Departementsförslagcn till

Strålskyddslag....................................................... 118

Lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1). . . 127

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd........................... 128

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 deeemher 1957........................ 137

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:114 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden s. 2 i texten
  2. 2LU 1958 A:6 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till strålskgddslag m. m., dels ock i ämnet väckt motion. s. 1 i texten