Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 194b (nr 219) om djurskydd

1958-01-10 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:35, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 194b (nr 219) om djurskydd

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

1

Nr 35

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 19 maj 194b (nr 219) om

djurskydd; given Stockholms slott den 10 januari

1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944

(nr 219) om djurskydd.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget avser att förbättra tillsynen å efterlevnaden

av djurskyddslagen. Hälsovårdsnämnd skall vara skyldig att för

tillsynens utövande utse en eller vid behov flera tillsyningsmän. Vidare skall

hälsovårdsnämnd äga att, i samband med meddelande av föreskrift för försumlig

djurägare att ställa sig till efterrättelse lagens bestämmelser om djurens

vård och behandling, stadga vite samt att, om föreskriven åtgärd icke

vidtages, verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.

Tillsynen på det kommunala planet skall ställas under uppsikt av länsstyrelserna

för de särskilda länen och av veterinärstyrelsen för hela riket.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 15 och 21 §§ lagen den 19 maj 1944

om djurskydd skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock

att 22 § samma lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

12

Djur må ej utan medicinalstyrelsens

tillstånd användas för vetenskaplig

forskning eller undervisning,

sjukdomsdiagnos, framställning av

läkemedel eller annat härmed jämförligt

ändamål, därest användningen

är förenad med operativt ingrepp,

insprutning eller blodavtappning eller

ock eljest medför ångest eller annat

lidande för djuret. Konungen

äger medgiva undantag från vad nu

sagts med avseende å viss institution

eller inrättning.

Närmare bestämmelser —--—

14

Hälsovårdsnämnden i orten har

att, i samverkan med läns- och distrikts-

eller stadsveterinären, öva

tillsyn över djurens vård och behandling.

För sådant ändamål äger nämnden

utse tillsyningsman.

(Föreslagen lydelse)

§•

Djur må ej utan veterinärstyrelsens

tillstånd användas för vetenskaplig

forskning eller undervisning,

sjukdomsdiagnos, framställning av

läkemedel eller annat härmed jämförligt

ändamål, därest användningen

är förenad med operativt ingrepp,

insprutning eller blodavtappning eller

ock eljest medför ångest eller annat

lidande för djuret. Konungen

äger medgiva undantag från vad nu

sagts med avseende å viss institution

eller inrättning.

------ av Konungen.

§•

1 mom. Hälsovårdsnämnden i orten

har att öva tillsyn över djurens

vård och behandling. För sådant ändamål

skall nämnden utse en eller

vid behov flera tillsy ning smän. Vid

tillsynen medverka länsveterinären

och distrikts- eller stadsveterinären

enligt vad därom närmare föreskrives.

Länsstyrelsen skall, med biträde

av länsveterinären, vaka över att hälsovårdsnämnder

och tillsyningsmän

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1958

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Åsidosätter någon vad i 2—6 §§

stadgas, äger hälsovårdsnämnden, i

den mån ej särskilda bestämmelser

äro gällande, meddela erforderlig föreskrift

om vad han jämlikt nämnda

paragrafer har att iakttaga. Den som

är missnöjd med nämndens beslut

äger däröver anföra besvär hos länsstyrelsen

inom tid som i allmänhet

gäller om klagan över hälsovårdsnämnds

beslut. Länsstyrelsen äger

förordna, att dess beslut omedelbart

skall lända till efterrättelse.

Vid nämndens handläggning av

ärende som rör vården eller behandlingen

av djur äger länsveterinären

så ock distrikts- eller stadsveterinären

vara tillstädes och deltaga i överläggningarna

men ej i besluten.

samt distrikts- och stadsveterinärer

fullgöra sina åligganden.

Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen

som har att till ledning

för övriga tillsynsorgan meddela erforderliga

råd och anvisningar.

2 mom. Åsidosätter någon vad i

2—6 §§ stadgas, äger hälsovårdsnämnden,

i den mån ej särskilda bestämmelser

äro gällande, meddela erforderlig

föreskrift om vad han jämlikt

nämnda paragrafer har att iakttaga.

Nämnden äger ock i sådant fall

stadga vite. Underlåter någon att

vidtaga föreskriven åtgärd, äger

nämnden, där det anses nödigt, verkställa

åtgärden på den försumliges

bekostnad. Nämnden äger förordna,

att dess beslut omedelbart skall lända

till efterrättelse. Den som är missnöjd

med nämndens beslut äger däröver

anföra besvär hos länsstyrelsen.

För avhjälpande av missförhållande

i avseende å djurskyddet äger

länsstyrelsen samma befogenheter

som enligt första stycket tillkommer

hälsovårdsnämnden.

3 mom. Vid hälsovårdsnämndens

handläggning av ärende som rör vården

eller behandlingen av djur äger

länsveterinären så ock distrikts- eller

stadsveterinären vara tillstädes och

deltaga i överläggningarna men ej i

besluten. Hans mening skall på begäran

antecknas i protokollet.

Veterinär som äger närvara vid

nämndens sammanträde skall kallas

i god tid och därvid underrättas om

ärendets beskaffenhet.

Sammanträde skall skyndsamt äga

rum, när länsstyrelsen eller länsveterinären

begär det.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1958

(Gällande lydelse)

15

Den som har djur i sin vård är

skyldig att låta hälsovårdsnämnden

eller någon dess ledamot eller suppleant

som nämnden utser eller tillsyningsman

varom i 14 § förmäles

så ock länsveterinären eller distriktseller

stadsveterinären besiktiga djuret

och stall eller annat förvaringsrum

för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig

handräckning för dylik besiktning.

21

Den som bryter mot vad i 9, 10, 11

eller 12 § stadgas, eller av tredska

underlåter att ställa sig till efterrättelse

föreskrift som meddelats jämlikt

74 § andra stycket, eller åsidosätter

honom åvilande skyldighet enligt

15 § första stycket eller underlåter

att fullgöra vad honom åligger

enligt 20 § andra stycket, straffes

med dagsböter.

Om straff — — -—------

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som har djur i sin vård är

skyldig att låta hälsovårdsnämnden

eller någon dess ledamot eller suppleant

som nämnden utser, tillsyningsman

varom i 14 § 7 mom. förmäles,

länsveterinären, distrikts- eller stadsveterinären

eller annan som länsstyrelsen

eller veterinärstyrelsen förordnat

besiktiga djuret samt stall eller

annat förvaringsrum, födoämnen,

redskap och persedlar som äro avsedda

för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig

handräckning för dylik besiktning.

§•

Den som bryter mot vad i 9, 10, 11

eller 12 § stadgas eller åsidosätter

honom åvilande skyldighet enligt 15 §

första stycket eller underlåter att fullgöra

vad honom åligger enligt 20 §

andra stycket, straffes med dagsböter.

allmänna strafflagen.

22 §.

Böter som ådömas enligt denna lag

tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 7 januari

1959.

Äldre lydelsen av 21 § skall alltjämt

gälla såvitt angår underlåtenhet

att ställa sig till efterrättelse föreskrift

som meddelats jämlikt 74 § i

dess förutvarande lydelse.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 22 november

1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade bestämmelser

angående tillsyn å djurskyddslagens efterlevnad samt anför därvid

följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande har dåvarande chefen för justitiedepartementet

den 6 juni 1953 tillkallat f. d. justitierådet Erik Geijer att

såsom sakkunnig inom justitiedepartementet utreda frågan om ett förbättrat

djurskydd. Att såsom experter biträda den sakkunnige har förordnats, såvitt

gäller den del av utredningsuppdraget varom nu är fråga, numera förste

byråsekreteraren i veterinärstyrelsen Alf Danielsson, tillika utredningens

sekreterare, och förste stadsveterinären i Stockholm Richard Larsson.

1 direktiven för utredningen, som antagit benämningen djurskyddsutredningen,

anfördes att, eftersom lagen den 19 maj 1944 om djurskydd, vilken

innehåller de grundläggande bestämmelserna till djurens skydd, varit

i kraft nära ett decennium, tillräcklig erfarenhet torde ha vunnits för att

bedöma, i vad mån ändringar och kompletteringar i de nuvarande reglerna

kan anses påkallade. Jämte det att vissa spörsmål framhölls såsom särskilt

angelägna uttalades att uppmärksamhet borde ägnas även åt formerna för

uppsikt och tillsyn över att de i djurskyddets intresse meddelade bestämmelserna

verkligen efterleves.

Frågan om effektiviteten av djurskyddslagens tillsynsbestämmelser har

av utredningen upptagits till separat behandling i ett den 1 december 1956

dagtecknat, under medverkan av experterna Danielsson och Larsson utarbetat

betänkande, innehållande förslag till lag om ändring i vissa delar av djurskyddslagen

jämte därtill hörande motivering (SOU 1956: 49). Experterna

Danielsson och Larsson har förklarat sig instämma i såväl förslaget som

motiveringen.

över betänkandet bar infordrade yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,

lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, veterinärhögskolans lärarkolle
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. !\Iaj:ts proposition nr 35 år 1958

gium, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, överståthållarämbetet samt

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands,

Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län.

Riksåklagarämbetet har med sitt yttrande överlämnat yttranden av statsåklagarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningen Sveriges landsfogdar,

föreningen Sveriges stadsfiskaler och föreningen Sveriges landsfiskaler.

Veterinärstyrelsen har vid sitt yttrande fogat gemensamt yttrande av

stadsveterinärerna i Stockholm I. Alström och U. Plazikowski samt inspektören

S. Blomkvist, den senare av hälsovårdsnämnden i Stockholm jämlikt

14 § djurskyddslagen utsedd tillsyningsman, ävensom yttranden av länsveterinärerna.

Vid medicinalstyrelsens yttrande är fogat yttrande av Förste

provinsialläkarnes förening. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna har

vid sina yttranden fogat yttranden av vissa hälsovårdsnämnder, kommuner

in. fl.

Yttranden har efter remiss därjämte avgivits av Sveriges veterinärförbund,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, samarbetskommittén

för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund, Svenska hundskyddsföreningen och Nordiska

samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet. Svenska

allmänna djurskyddsföreningen och Svenska kvinnors djurskyddsförening

har inkommit med gemensamt yttrande. Nordiska djurskyddsföreningen och

Svenska kennelklubben har beretts tillfälle att avgiva yttrande men har icke

begagnat sig därav.

Jag anhåller alt nu få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

Gällande rätt

Strafflagen innehåller ill kap. 13 § bestämmelse om straff för djurplågeri.

Enligt detta lagrum skall den som genom misshandel, överansträngning, vanvård

eller annorledes utsätter djur för otillbörligt lidande dömas för djurplågeri

till böter eller fängelse. Vid sidan härav finns vissa andra bestämmelser

som syftar till att bereda djur skydd mot lidande. De grundläggande

av dessa bestämmelser är upptagna i lagen den 19 maj 1944 om djurskydd.

Sålunda innehåller denna lag, som avser vård och behandling av husdjur och

andra djur som hålles i fångenskap, dels allmänna föreskrifter om vården

och behandlingen och dels särskilda regler om förevisning av djur, om

kastrering, kupering och vissa andra ingrepp samt om levande djurs användning

för vetenskapligt ändamål, i vilket sistnämnda hänseende det enligt

12 § erfordras tillstånd av medicinalstyrelsen, m. in. Lagen innehåller

även bestämmelser om tillsjön å dess efterlevnad och om rätt att omhändertaga

eller döda djur för att hindra djurplågeri samt slutligen bestämmelser

om straff för vissa förseelser. Tillsynsbestämmelserna, vilkas innehåll är

föremål för behandling i detta lagstiftningsärende, återfinnes i 14—16 §§

i lagen.

Enligt 14 § första stycket åvilar det hälsovårdsnämnden i varje särskild

ort att i samverkan med läns- och distrikts- eller stadsveterinären öva till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

syn över djurens vård och behandling. Nämnden äger, men är ej ovillkorligen

skyldig, alt för sådant ändamål utse tillsyningsman. Där någon åsidosätter

vad i 2—6 §§ i lagen stadgas — om att djur skall behandlas väl och

såvitt möjligt skyddas mot lidande samt om den närmare innebörden i vissa

avseenden av denna grundsats —• äger, enligt andra stycket av paragiafen,

nämnden, i den mån ej särskilda bestämmelser är gällande, meddela eiforderlig

föreskrift om vad han jämlikt nämnda paragrafer har att iakttaga.

Den som är missnöjd med nämndens beslut äger däröver anföra besvär hos

länsstyrelsen inom tid som i allmänhet gäller om klagan över hälsovårdsnämnds

beslut. Länsstyrelsen äger förordna att dess beslut omedelbart skall

lända till efterrättelse. Enligt tredje stycket av paragrafen skall vid nämndens

handläggning av ärende som rör vården eller behandlingen av djur

länsveterinären så ock distrikts- eller stadsveterinären äga vara tillstädes och

deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Enligt 15 § första stycket är den som har djur i sin vård skyldig att låta

hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot eller suppleant som nämnden

utser eller tillsyningsman varom i 14 § förmäles så ock länsveterinären

eller distrikts- eller stadsveterinären besiktiga djuret och stall eller annat

förvaringsrum för djuret. Polismyndigheten skall, enligt andra stycket, meddela

erforderlig handräckning för dylik besiktning.

I 16 § är föreskrivet att vad i 14 och 15 §§ stadgas icke skall gälla med

avseende å djur som användes inom försvarsväsendet.

Enligt 21 § skall dagsböter ådömas bl. a. den som av tredska underlåter

att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats jämlikt 14 § andra

stycket eller åsidosätter honom åvilande skyldighet enligt 15 § första stycket.

Ådömda böter skall enligt 22 § tillfalla kronan.

Djurskyddsutredningens förslag

Utredningen anför i sitt betänkande att den allmänna tillsynsorganisation

som tillskapades genom djurskyddslagen under den tid som sedan dess förflutit

icke förvärvat anseende såsom fullt effektiv och tillfredsställande. Det

synes sålunda vara en ganska utbredd mening, särskilt inom djurskyddsrörelsen,

att hälsovårdsnämnderna —- även om naturligtvis undantag därvidlag

torde kunna påvisas — i mycket stor utsträckning icke visat den initiativförmåga

och handlingskraft som deras nyckelställning inom organisationen

kräver. Endast ett mindre antal hälsovårdsnämnder lär ha utsett tillsyningsmän,

och då dessa ofta även har andra uppgifter att fullgöra, har

deras verksamhet icke fått den betydelse som avsetts. Utredningen har även

själv gjort vissa undersökningar rörande tillsynsbestämmelsernas effektivitet.

En tidningsnotis har sålunda givit utredningen anledning att närmare

granska myndigheternas handläggning av ett djurskyddsärende, avseende

vanvård av eu svinbesättning på en lantgård. Enligt ett i ärendet föreliggande

besiktningsinstrument av juni 1954 hade det sedan mer än 20 år i svinstallarna

härskat ohygglig smuts och stank; dödligheten bland de ständigt

vanvårdade djuren hade varit mycket stor, men i övrigt hade det knappast

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1958

gått att beskriva det elände som rådde. Åtal hade väckts redan 1945 men blivit

ogillat. Nytt åtal följde efter besiktningen, och domen blev då fällande.

Att vanvården kunnat utveckla sig till den beklämmande situation som kom

i dagen vid besiktningen visar enligt utredningens mening klart att tillsynsorganisationen

icke fungerat som den bort. Utredningen erinrar vidare om

att då djurskyddslagen antogs fäste man vid riksdagsbehandlingen särskilda

förhoppningar vid hälsovårdsnämndernas tillsyn beträffande de s. k. bandhundarna.

På grund av många och samstämmiga utsagor i press och annorstädes

anser sig utredningen emellertid kunna konstatera att bandhundarna,

särskilt i de södra delarna av landet, alltjämt i mycket stor utsträckning

hålles på ett ur djurskyddssynpunkt ovärdigt sätt.

Omständigheterna ger enligt utredningens mening vid handen att bristerna

hos djurskyddslagens tillsynsorganisation måste i betydande grad bero

såväl på vad som kallas den mänskliga faktorn som på själva lagbestämmelserna.

I det förstnämnda avseendet säger sig utredningen — utan att därmed

vilja frånkänna vårt folk en på det hela taget välvillig inställning till

djurskyddssaken — våga uttala den förmodan att sådana mänskliga svagheter

som bristande intresse och insikt, bekvämlighet, benägenhet att skjuta

över ansvaret på andra, misströstan beträffande utgången av en i och för

sig motiverad aktion och rädsla för personliga obehag har spelat och alltjämt

spelar en avsevärd roll vid övervakningen. Inom den stora allmänhetens

krets — övervakningsmyndigheternas medlemmar inräknade — synes

man sålunda ofta vara obenägen att genom anmälan eller på annat sätt ingripa

mot grannar och bekanta även om det kanske är allt annat än väl beställt

med deras djurvård.

Utredningen framhåller att frågan om djurens vård och behandling samt

tillsynen däröver måste anses vara en samhällets, såväl statens som kommunernas,

angelägenhet av sådan betydelse att den i likhet med exempelvis

renhållning, hälsovård och sjukvård ovillkorligen måste tillgodoses och icke

kan åsidosättas utan förfång bl. a. för stora etiska värden. Endast i jämförelsevis

ringa grad har staten emellertid engagerat sig själv i den nuvarande

tillsynsorganisationen. Med sitt förslag syftar utredningen till att få till

stånd en sådan ändring i samhällets hittillsvarande reserverade hållning att

tillsynen tillerkännes sin tillbörliga plats bland de viktigare samhällsuppgifterna.

En sådan ändring anser utredningen vara ofrånkomlig, om det

över huvud skall lyckas att övervinna den brist i fråga om livaktighet och

handlingskraft som för närvarande i alltför hög grad präglar tillsynsverksamheten.

Höga anspråk på effektiviteten följer jämväl av det förhållandet

att djurskyddslagen i stor utsträckning använder och måste använda sig

av ganska allmänt hållna uttryck för hur djuren bör eller icke får behandlas

och att det därför ankommer på tillsynsmyndigheterna själva att beakta

den detaljrika innebörden av dessa allmänna uttryckssätt. Allt tillsammantaget

gör, framhåller utredningen, att varje möjlighet att åstadkomma en

vederhäftig tillsynsorganisation måste tillvaratagas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

9

Rörande den närmare utformningen av lagförslaget anför utredningen,

att detta till väsentlig del är byggt på den grund som lades vid tillkomsten

av djurskyddslagen. Hälsovårdsnämnderna är sålunda bibehållna såsom

de organ vilka i de särskilda orterna skall bära det närmaste ansvaret för

tillsynen över djurens vård och behandling. Den utbyggnad av tillsynsapparaten

som förslaget innebär är avsedd att ställa denna lokala tillsynsverksamhet

under central ledning och övervakning av statsmyndigheter utrustade

med den auktoritet och sakkunskap samt de maktmedel och resurser i

övrigt som är nödvändiga för att framgångsrikt fylla en dylik uppgift. Det

har icke ansetts vare sig lämpligt eller behövligt att för ändamålet tillskapa

nya organ, utan det har förutsatts att för denna övervakning på högre nivå

skall kunna anlitas vissa redan existerande myndigheter i överordnad ställning,

nämligen veterinärstyrelsen för hela riket och länsstyrelserna för de

särskilda länen. Hela organisationen kommer då — något som enligt utredningens

mening faller sig naturligt — att till sina grundlinjer påminna om

den ordning som gäller beträffande hälsovården i riket. Med hänsyn till arten

av de arbetsuppgifter som i allmänhet faller inom de nyssnämnda myndigheternas

verksamhetsområden anser utredningen att någon närmare motivering

icke erfordras r7arför valet fallit just på dessa myndigheter. Det kan

sålunda, enligt utredningens mening, icke betvivlas att veterinärstyrelsen

med den sakkunskap på området som den har tillgång till samt sin allmänna

överblick över hithörande förhållanden är väl lämpad för att utöva den

högsta tillsynen med uppgift bland annat att, i anledning av hänvändelser

till styrelsen eller av eget initiativ, göra erforderliga framställningar samt

meddela råd och anvisningar i de frågor det här gäller. Vad länsstyrelserna

angår synes det utredningen uppenbart att den verksamhet varom fråga är

står i sådant förhållande till det ansvar för allmän ordning och säkerhet som

påvilar dem att de bör anses självskrivna även för den ifrågavarande uppgiften.

Redan på grund av den ställning de intager såsom högsta polismyndigheter

i respektive län utövar länsstyrelserna en viss tillsyn över djurskyddet,

nämligen såvitt angår den straffrättsliga sidan därav; och denna

sida sammanhänger så nära med den i djurskyddslagen föreskrivna tillsynen

att det torde vara en fördel om en och samma myndighet, länsstyrelsen,

under sin uppsikt har hela tillsynsverksamheten och sålunda äger tillfälle

att samordna vissa detaljer.

Vid länsstyrelsens sida skall, enligt utredningens förslag, länsveterinären

stå som biträdande chefsmyndighet för tillsynsverksamheten inom länet.

Närmast under länsveterinärens direkta ledning torde det, anför utredningen,

bli erforderligt att viss inspektionsverksamhet äger rum med uppgift

bland annat, förutom att lämna råd och anvisningar till djurägare och hälsovårdsnämnder,

att möjliggöra en tillförlitlig överblick över djurvårdens

tillstånd i länet och resultatet av hälsovårdsnämndernas tillsyn. Denna inspektionsverksamhet

anses böra bedrivas på sådant sätt alt den, under verkställande

av stickprov och undersökningar med viss koncentration på misstänkta

fall, inom rimlig tid hinner beröra tämligen vidsträckta områden

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1958

samt insamla och undan för undan tillhandahålla material, som erfordras

för att från länsstyrelsens respektive länsveterinärens sida må kunna utan

större tidsutdräkt vidtagas de åtgärder som påkallas av förefintliga missförhållanden.

Då det enligt utredningens mening knappast kan förväntas att

dylik inspektionsverksamhet alltid kan i nödig utsträckning fullgöras av

länsveterinären ensam eller med det biträde som erhålles av övriga tjänsteveterinärer,

har föreslagits att länsstyrelsen, om så erfordras och sedan

statsmedel därför anslagits, skall kunna förordna lämpliga personer — antalet

antages kunna växla med skilda platser och tider — att biträda vid

tillsynen.

Den av utredningen föreslagna lagtexten, avseende ändringar i djurskyddslagen,

innebär att i 14 § skall i första stycket upptagas bestämmelse

om att högsta tillsynen å lagens efterlevnad tillkommer veterinärstyrelsen.

Styrelsen skall åligga att göra de framställningar samt meddela de råd och

anvisningar vartill omständigheterna föranleder. Enligt andra stycket av

paragrafen skall länsstyrelserna var inom sitt län med biträde av länsveterinären

vaka över att de till skydd för djuren meddelade bestämmelserna

efterleves samt tillse att kommuner och hälsovårdsnämnder i sådant avseende

fullgör sina åligganden. Länsstyrelsen skall därvid, om så anses nödigt,

kunna förelägga dem viten. Vid behov skall länsstyrelsen, enligt samma

stycke, äga förordna en eller flera personer att under länsveterinärens

inseende och enligt hans anvisningar såsom djurskyddsassistenter biträda

vid tillsynen. I tredje stycket av paragrafen har, med en redaktionell jämkning

av gällande bestämmelser, föreskrivits att hälsovårdsnämnden skall

i varje ort öva tillsyn över djurens vård och behandling och att nämnden

därvid bör samverka med tjänsteveterinärerna. Nämnden skall därjämte

genom inspektionsverksamhet i nödig omfattning hålla sig noga underrättad

om djurvårdens tillstånd samt i mån av behov utse en eller flera tillsyningsmän.

Om någon åsidosätter lagens allmänna bestämmelser om djurens

vård och behandling, äger nämnden -— liksom för närvarande — i den

mån ej särskilda bestämmelser är gällande, meddela föreskrift om vad han

har att iakttaga i detta hänseende. Enligt förslaget kan nämnden tillika, om

tidigare meddelat föreläggande ej efterkommits eller eljest tredska befaras,

utsätta vite, och i fall av tredska kan anbefalld åtgärd, där så anses

nödigt och sedan den försumlige därom tillsagts utan att rättelse skett,

verkställas på hans bekostnad. Rätt att överklaga nämndens beslut hos

länsstyrelsen inom tid som i allmänhet gäller om klagan över hälsovårdsnämnds

beslut skall alltjämt föreligga, men det har föreslagits att icke

endast länsstyrelsen utan även nämnden skall äga förordna att dess beslut

omedelbart skall lända till efterrättelse.

I 15 § skall, enligt förslaget, i första stycket —- i nära anslutning till gällande

bestämmelser — föreskrivas att tjänsteveterinärerna äger vara närvarande

vid hälsovårdsnämnds handläggning av djurskyddsärende även

om de icke är ledamöter av nämnden men med tillägg att de, om det begä
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

11

res, skall få sin mening antecknad till protokollet. Veterinär som bär rätt

att närvara skall, enligt samma stycke, såvitt möjligt i god tid underrättas

om sammanträde där djurskyddsärende skall handläggas samt om ärendets

beskaffenhet. Sammanträde för behandling av sådant ärende skall på anmodan

av länsstyrelsen eller länsveterinären skyndsamt äga rum. Det föreslås

även, att länsveterinären skall äga hos länsstyrelsen överklaga nämnddens

beslut i ärende av detta slag. Enligt andra stycket av paragrafen

skall det åligga hälsovårdsnämnden att utan onödig tidsutdräkt underrätta

länsveterinären om föreskrift som meddelats enligt 14 § tredje stycket

samt såväl denne som polismyndigheten om inträffad underlåtenhet att

efterkomma sådan föreskrift. Om det förekommer anledning att djur är

utsatt för djurplågeri eller att eljest åtal för sådant brott bör övervägas,

skall polismyndigheten ofördröj ligen underrättas. Därjämte bör, enligt samma

stycke, polismyndigheten och vederbörande åklagare, i den mån det kan

äga betydelse för nämndens tillsynsverksamhet, hålla nämnden underrättad

om vad som förefaller inom deras verksamhetsområden. Besiktningsbestämmelserna

föreslås skola upptagas i ett tredje stycke av paragrafen

med tillägg att de skall äga tillämpning jämväl å födoämnen, redskap och

persedlar som är avsedda för djuret. Befogenhet att företaga besiktning skall

vidare föreligga jämväl för den som därtill erhållit veterinärstyrelsens eller

länsstyrelsens särskilda förordnande.

Enligt 16 § i förslaget skall vad i 14 § stadgas om hälsovårdsnämnds tillsyn

icke gälla med avseende å djur som användes inom försvarsväsendet.

Skyldighet att tåla besiktning beträffande sådana djur skall dock föreligga

om besiktningen särskilt anbefallts av veterinärstyrelsen eller länsstyrelsen.

21 § har i förslaget jämkats såtillvida att därav framgår att underlåtenhet

att ställa sig av hälsovårdsnämnd meddelad föreskrift till efterrättelse

är straffbar endast i fall då föreskriften meddelats utan utsättande av vite.

Beträffande hälsovårdsnämnderna säger utredningen sig ha eftersträvat

både att framhålla deras skyldighet att ta initiativ till åtgärder i fall av

vanvård och att utrusta dem med erforderliga tvångsmedel. Av skyldigheten

att i mån av behov utse en eller flera tillsyningsmän följer, framhåller

utredningen, förpliktelse för kommunerna att tillhandahålla medel för ändamålet.

Något hinder för att ett par kommuner slår sig tillsammans om en

tillsyningsmän anses icke böra uppställas. Den utvidgade allmänna skyldigheten

att tåla besiktning är såtillvida motiverad, att för djuret avsedda

födoämnen, redskap och persedlar kan äga betydelse för att bedöma hur

djuret behandlats och vilka föreskrifter till rättelse som bör meddelas. Tillräckliga

skäl att undantaga till försvarsväsendet hörande djur från den tillsyn

som skall utövas av veterinärstyrelsen och länsstyrelserna anser utredningen

icke föreligga.

Yttrandena

I yttrandena har utredningens förslag i dess helhet eller i väsentliga delar

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Flera remissinstanser, bland dem

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

flertalet länsveterinärer och Sveriges veterinärförbund, har givit uttryck åt

den uppfattningen att en skärpning av lagens tillsynsbestämmelser snarast

bör genomföras.

Beträffande högsta tillsynen å lagens efterlevnad har veterinärstyrelsen

med tillfredsställelse funnit att förslaget överensstämmer med vad som från

styrelsens tillkomst faktiskt praktiserats, nämligen att denna utövas av

styrelsen. Föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt om det ur principiell

synpunkt är riktigt att tillerkänna ett centralt ämbetsverk såsom veterinärstyrelsen

direktivrätt i förhållande till länsstyrelser, enär dessa är

direkt underställda Kungl. Maj :t, och hälsovårdsnämnder. Även åklagarmyndigheten

i Göteborg är tveksam i detta avseende.

I åtskilliga yttranden har framhållits vikten av att upplysningsarbete och

propaganda rörande djurskydd bedrives både bland allmänheten och bland

hälsovårdsnämnderna. Flera remissinstanser har hänfört denna verksamhet

till de uppgifter som bör ankomma på veterinärstyrelsen såsom central tillsynsmyndighet.

Svenska stadsförbundet har sålunda uttalat att den av utredningen

anmärkta bristande effektiviteten beträffande tillsynen i huvudsak

torde bero av — förutom att hälsovårdsnämnderna har en mångfald

andra stora uppgifter att fullgöra — tveksamhet i fråga om innebörden av

lagens allmänna bestämmelser om djurens vård och behandling. Det skulle

därför enligt förbundets mening vara önskvärt att till hälsovårdsnämndernas

vägledning någorlunda detaljerade råd och anvisningar utfärdades

— förslagsvis av veterinärstyrelsen — rörande det praktiska utövandet av

deras tillsynsverksamhet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har, i likhet med

hälsovårdsnämnden i Kiruna, föreslagit att veterinärstyrelsen skall utarbeta

en normaldjurskyddsordning med föreskrifter för hälsovårdsnämndernas

verksamhet på området.

Vad angår tillsynen på länsplanet har två spörsmål särskilt uppmärksammats.

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund

har sålunda ställt sig kritiska mot förslaget att länsstyrelsen, där så anses

nödigt, skall äga vid vite förelägga kommuner och hälsovårdsnämnder att

tullgöra sina uppgifter. Det anses att syftet med en dylik befogenhet bättre

nås med fortlöpande information och vägledning från de statliga tillsynsorganens

sida. I det yttrande som gemensamt avgivits av stadsveterinären

Alström jämte andra har förslaget i denna del betecknats som mycket

olyckligt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har föreslagit att länsstyrelsen

skall erhålla befogenhet att meddela vitesföreläggande direkt för den

enskilde djurvårdaren. Ett flertal remissinstanser har vänt sig mot förslaget

att länsstyrelsen endast om det finnes erforderligt skulle äga förordna

en eller flera personer att biträda såsom djurskyddsassistenter. Veterinärstyrelsen

har i denna fråga uttalat att länsveterinären i varje län oundgängligen

bör erhålla biträde av en för inspektionsverksamhet välkvalificerad

person. I yttrandet av stadsveterinären Alström med flera har anförts följande.

Begreppet erforderligt torde här ha behövt en mera definitiv utformning.

Enligt vår erfarenhet är en kontinuerlig inspektion av djurbesättningar,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

slakthus, försäljningsställen, ridhus, djurpensionat, kennlar och institutioner

med försöksdjur, cirkusar, zoologiska trädgårdar, hundtrimningsinstitut

och hundbad nödvändig. En dylik inspektion måste enligt vår uppfattning

komma till utförande för att förebygga mindre önskvärda utvecklingstendenser.

Detta arbete kan rimligtvis inte medhinnas av länsveterinären

och bör utföras av en för ändamålet heltidsanställd person i tjänstemannaställning,

lämpligen benämnd djurskyddskonsulent. Enligt vår mening borde

därför lagförslaget utmynna i ett kategoriskt förslag om anställande av sådana

djurskyddskonsulenter med föreskrivande av kompetens och anställningsvillkor.

I anslutning härtill har i yttrandet uttalats att, om djurskyddskonsulenter

tillsättes i varje län, hälsovårdsnämndernas tillsynsverksamhet borde

kunna inskränkas. Svenska hundskyddsföreningen har anfört att endast om

till länsveterinärens disposition ställes ett tillräckligt antal djurskyddsassistenter

— utvalda hland sådana personer som äger förståelse och intresse

för den besvärliga uppgiften — kommer en lagändring att få väsentligt

värde.

Ett par remissinstanser har emellertid icke kunnat vitsorda behovet av

särskilda djurskyddsassistenter. Enligt statskontoret bör det vara tillfyllest

med den skärpning med avseende å tillsynsorganisationen som i övrigt föreslagits

av utredningen. Om likväl statliga djurskyddsassistenter befinnes

påkallade, har statskontoret funnit det ofrånkomligt att — innan ställning

tages till förslaget i denna del — utredning förebringas rörande storleken av

de kostnader som till följd härav kan förväntas uppkomma för statsverket.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ifrågasatt om icke ändamålet med den

skärpta tillsynen på länsplanet kan vinnas på annat sätt än genom tillsättandet

av djurskyddsassistenter. Djurplågerifallen torde i vårt land dessbättre

icke vara så vanliga att djurskyddsassistenterna kan förvärva tillräcklig

erfarenhet i hithörande spörsmål. I den mån nya tjänster över huvud

anses erforderliga är det enligt länsstyrelsens mening lämpligare att tillsynen

för hela riket ombesörjes av en eller ett par centralt placerade, väl

kvalificerade tillsynstjänstemän.

Frågan om hälsovårdsnämndernas skyldighet att utse tillsyningsmän har

behandlats i flera yttranden. Veterinärstyrelsen, länsveterinärerna i Uppsala

och Östergötlands län, hälsovårdsnämnden i Sundsvall, Svenska allmänna

djurskyddsföreningen och Svenska kvinnors djurskyddsförening anser sålunda

att hälsovårdsnämnderna bör åläggas att ovillkorligt utse en eller

flera tillsyningsmän för att biträda med tillsynen. Veterinärstyrelsen har

i denna fråga uttalat att kritiken mot hälsovårdsnämndernas handhavande

av den lokala tillsynen i många fall torde var berättigad. Bristerna beror

enligt styrelsens mening framför allt på att nämnderna, särskilt i de

mindre landskommunerna, icke erhåller medel tillräckliga för att anskaffa

kompetent personal och erforderlig utrustning. Det är inte tillrådligt att

härvidlag lita enbart till del kommunala intresset; om de kommunala organen

lämnas frihet att handla helt efter eget skön, blir följden lätt den, att

ekonomiska hänsyn får hindra att eu verksamhet bedrives med önskvärd

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1958

effektivitet. Med hänvisning härtill föreslår styrelsen att hälsovårdsnämnd

ålägges att utse åtminstone en tillsyningsman för djurskyddsverksamheten

och att denne sättes i stånd att företaga regelbundna inspektionsresor inom

hälsovårdsområdet. Därmed är dock icke sagt att det alltid måste tillsättas

en heltidsanställd tjänsteman, utan det kan väl tänkas att, om förhållandena

det medger, befattningen blir gemensam för två eller flera kommuner

eller erhåller karaktären av deltidssyssla. Vid val av lämplig person

bör självfallet tidigare, förtjänstfull verksamhet inom djurskyddsorganisation

räknas som en särskild merit. Om för uppgiften kvalificerad hälsovårdsinspektör

finnes anställd inom kommunen, kan det vara lämpligt att denne

även anförtros tillsynen över djurskyddet.

På några håll har uttalats tvivelsmål om huruvida hälsovårdsnämnderna

med hänsyn till sina knappa ekonomiska och personella resurser hör i fortsättningen

handhava den omedelbara tillsynen. Enligt medicinalstyrelsen

bör sålunda med fördel åtskilliga av de med djurskyddet sammanhängande

göromålen kunna flyttas från nämnderna till distriktsveterinärerna, i vilkas

tjänsteåligganden ingår hälsovården av husdjur. Förste provinsialläkarnes

förening har anfört att det enligt dess erfarenhet ofta stöter på betydande

svårigheter att förmå hälsovårdsnämnderna att ägna erforderlig tillsyn ens

åt den humana hälsovården. Länsveterinären i Kronobergs län har ställt sig

starkt tvivlande till lämpligheten av att bibehålla hälsovårdsnämnderna såsom

övervakare av lagens efterlevnad. Han har härom anfört följande.

Med den ingående kännedom om landsbygdens förhållanden, som en veterinär

med mångårig praktik erhåller, framstår det som orealistiskt och

otänkbart, att t. ex. en ledamot av hälsovårdsnämnden och tillika lantbrukare

skulle gå in i grannens ladugård och kritisera dennes sätt att vårda

sina djur. Endast ovänskap skulle bli följden. Därför förvånar det mig icke,

att hälsovårdsnämndernas effektivitet såsom verkställande djurskyddsorgan

visat sig svag. Endast vid direkt anmälan om djurplågeri eller vanvård kan

man vänta positiva åtgärder från nämnderna, och även i sådana fall blir

det som regel ett vidarebefordrande till polismyndigheten.

I några yttranden behandlas frågor rörande hälsovårdsnämnds handläggning

av djurskyddsärende. Länsveterinären i Västernorrlands län ställer

sig sålunda tveksam till lämpligheten av att hälsovårdsnämnd utrustas

med befogenhet att förordna att dess beslut omedelbart skall lända till

efterrättelse. Veterinärstyrelsen anser att hälsovårdsnämnd bör vara ovillkorligen

skyldig att underrätta veterinär, som äger därvid närvara, om sammanträde

för handläggning av djurskyddsärende. Samma uppfattning har

länsveterinärerna i Blekinge och Kristianstads län.

Några remissinstanser menar att den föreslagna befogenheten för länsveterinär

att överklaga hälsovårdsnämnds beslut bör utgå. Såsom skäl härför

har statsåklagaren i Göteborg anfört att sådan befogenhet skulle göra

länsveterinären jävig att deltaga i länsstyrelsens beslut rörande djurskyddsärende.

Länsstyrelsen i Södermanlands län hav påpekat att det i allmänna

veterinärinstruktionen bör föreskrivas skyldighet för länsveterinären att till

länsstyrelsen anmäla sådana av hälsovårdsnämnd fattade beslut i djur
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

15

skyddsärenden som enligt länsveterinärens mening är felaktiga och att det

därför knappast är påkallat att — med avsteg från vad eljest torde gälla om

rätt att överklaga kommunala myndigheters beslut —- tillägga länsveterinären

särskild klagorätt. Liknande synpunkter har anförts av länsstyrelserna

i Västernorrlands och Norrbottens län.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är den föreslagna inskränkningen

med avseende å skyldighet att tåla besiktning av djur som användes inom

försvarsväsendet knappast tillräckligt motiverad, och länsstyrelsen anser

att den bör utgå. Länsveterinären i Stockholms län menar däremot att,

eftersom armén genom sitt eget veterinärväsen utövar direkt tillsyn över

djur tillhörande försvarsväsendet, det är onödigt att över huvud tillåta

civil myndighet att föranstalta om besiktning beträffande sådana djur.

Samma uppfattning har Sveriges veterinärförbund.

Departementschefen

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har djurskyddsuiredningen

under sitt ännu icke avslutade arbete med utredning av frågan om förbättrat

djurskydd kommit till den uppfattningen att de särskilda bestämmelserna

i djurskyddslagen om tillsyn å lagens efterlevnad icke kan anses

vara fullt effektiva och tillfredsställande. Utredningen har därför föreslagit

att —- innan frågan om ett förbättrat djurskydd i hela dess vidd upptages

till omprövning -—• tillsynsbestämmelserna skärpes och förbättras. Närmare

bestämt anses bristerna i fråga om tillsynen bero såväl på bestämmelsernas

innehåll i och för sig som på frånvaron av erforderlig livaktighet och handlingskraft

hos de organ som bär ansvaret för tillsynen. Utredningens förslag

syftar till att åstadkomma bättre förhållanden i båda dessa avseenden.

Otvivelaktigt är det utomordentligt angeläget att djuren, såväl de fria

som de i fångenskap levande, kommer i åtnjutande av det skydd gällande

lag syftar till att bereda dem. Tillsynen häröver måste också, som utredningen

anfört, anses utgöra en betydelsefull samhällelig uppgift, för vilken

både staten och kommunerna har att ansvara. Eftersom det vore otillfredsställande

om övervakningen skulle kunna ske endast i den ordning som i

allmänhet gäller för uppspårande och beivrande av brott, har genom djurskyddslagens

tillsynsbestämmelser öppnats möjlighet att i vidare omfattning

vaka över att djuren behandlas väl och åt! misshandel eller annan

vanvård förhindras. Utredningens uppfattning att tillsynsbestämmelserna

är bristfälliga har bekräftats nnder remissbehandlingen. Bestämmelserna

bör därför skärpas, och härvid torde utredningens förslag, som i huvudsak

godtagits av remissinstanserna, kunna följas med vissa jämkningar.

Vid djurskyddslagens tillkomst ansågs det önskvärt att något organ i varje

särskild ort ägnade erforderlig uppmärksamhet åt djurskyddet. Enär

hälsovårdsnämnderna låg närmast till för denna uppgift, kom ansvaret

för den omedelbara tillsynen å lagens efterlevnad att läggas på dessa

myndigheter. Mot det sätt på vilket uppgiften hittills handhafts av hälsovårdsnämnderna

har både utredningen och flera remissinstanser riktat erin
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

ringar. Enligt utredningen synes det vara en ganska utbredd mening att

nämnderna — även om naturligtvis undantag torde kunna påvisas — icke

visat den initiativförmåga och handlingskraft som deras nyckelställning

beträffande tillsynen kräver. Samma uppfattning har kommit till uttryck i

flera yttranden. Därvid har även gjorts gällande att nämnderna ofta saknar

ekonomiska och personella resurser för att på ett tillfredsställande sätt kunna

utöva tillsynen. För att få till stånd en bättre ordning torde det vara

lämpligt att, i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag, dels

i olika avseenden förstärka tillsynen på det kommunala planet — vartill

jag återkommer i det följande — och dels ställa denna tillsyn under central

ledning av vissa statliga myndigheter, nämligen länsstyrelserna för de

särskilda länen och veterinärstyrelsen för hela riket. Vad länsstyrelserna

angår har, såsom utredningen anfört, den verksamhet varom här är

fråga nära samband med det ansvar för allmän ordning och säkerhet som

åvilar dessa myndigheter, varjämte länsstyrelserna på grund av sin ställning

som högsta polismyndighet i länet redan utövar viss tillsyn över djurskyddet.

Om tillsynen i sin helhet på detta plan förenas hos länsstyrelserna,

erhåller dessa, såsom utredningen även framhållit, möjlighet att på lämpligt

sätt samordna uppkommande spörsmål. Länsstyrelserna bör emellertid,

enligt min mening, som regel icke ta omedelbar befattning med tillsynen

utan det bör i första hand åligga dem att vaka över att organen för denna

tillsyn — främst hälsovårdsnämnderna — fullgör sina uppgifter i detta avseende.

V eterinärstvrelsen skall enligt instruktionen för styrelsen

utöva högsta inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren.

Styrelsen har, enligt vad som framgår av dess remissyttrande, allt

sedan sin tillkomst utan uttryckligt åläggande faktiskt utövat högsta tillsynen

även över djurskyddslagens efterlevnad, och dess ställning som central

tillsynsmyndighet bör nu lagfästas. Till styrelsens uppgifter bör bland

annat höra att meddela hälsovårdsnämnder och andra tillsynsorgan erforderliga

råd och anvisningar för tillsynens utövande. Tillsynsorganisationen

kommer härigenom, såsom utredningen påpekat, att till sina grundlinjer

påminna om den ordning som gäller beträffande hälsovården i riket. I

detta sammanhang bör därjämte tillståndsgivningen med avseende å djurs

användning för vetenskapligt ändamål, som för närvarande ankommer på

medicinalstyrelsen, överflyttas på veterinärstyrelsen.

Tyngdpunkten beträffande tillsynen måste med nödvändighet vila hos

hälsovårdsnämnden. Av denna bör kunna krävas att den håller sig noga underrättad

om hur djurägarna i orten handskas med sina djur. Härvidlag

avses icke endast att djuren skyddas mot direkt misshandel eller annat

onödigt och meningslöst lidande utan även att de förses med tillräckligt

foder och vatten, att de förvaras på lämpligt sätt och att de i övrigt behandlas

väl. Ledning i dessa frågor erbjuder djurskyddslagens allmänna bestämmelser

om djurs behandling. I tillsynen ingår även skyldighet att övervaka

att bestämmelserna om förevisning av djur, om kastrering och kupering

samt om användning av djur för vetenskapligt ändamål, m. in. iakttages.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kutigl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

17

Slutligen omfattar tillsynen skyldighet att vara verksam för att försummelser

eller andra brister med avseende å djurvården blir avhjälpta och i förekommande

fall anmälda till åtal. Såsom utredningen föreslagit bör hälsovårdsnämndens

befogenheter gentemot försumliga djurägare och djurvårdare

stärkas genom att nämnden erhåller rätt att, i samband med meddelande

av föreskrift om vidtagande av rättelse eller annan åtgärd, jämväl utsätta

vite, att, om så erfordras, verkställa föreskriven åtgärd på den försumliges

bekostnad samt att — eftersom ärenden av detta slag ofta torde

vara brådskande — förordna att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse.

Vitesföreläggande torde ofta kunna vara effektivare än straffpåföljd

i fall då föreskriften riktar sig mot en viss person eller en begränsad

krets av personer. Enär bötesstraff, såsom utredningen föreslagit, icke

bör följa på underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats

vid äventyr av vite, har nämnden att vid meddelande av föreskrift

själv bedöma om med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet

åsidosättande av föreskriften lämpligen bör föranleda straff eller vite. Däremot

kan jag icke biträda utredningens förslag att länsveterinären skall

äga hos länsstyrelsen överklaga hälsovårdsnämnds beslut i djurskyddsärende.

Såsom framhållits under remissbehandlingen skulle en dylik befogenhet

göra länsveterinären jävig att deltaga i länsstyrelsens beslut i

ärendet, vartill kommer att länsveterinären, utan särskild klagorätt, torde

böra vara skyldig att till länsstyrelsen anmäla sådana beslut av hälsovårdsnämnd

som han ogillar.

Det är uppenbart att kunskap om de faktiska förhållandena i orten med

avseende å djurens vård och behandling säkrast inhämtas genom personliga

iakttagelser och erfarenheter. Enligt gällande bestämmelser äger hälsovårdsnämnden

utse särskild tillsyningsman för att biträda med övervakningen.

Utredningen och flera remissinstanser har anfört att nämnderna ofta icke

begagnar sig av denna befogenhet i erforderlig utsträckning, och utredningen

har för sin del föreslagit att nämnden skall åläggas att utse en eller

flera tillsyningsmän, men med den reservationen att detta skall ske i mån

av behov. En fullt effektiv tillsyn torde emellertid icke kunna utövas av

hälsovårdsnämnden med mindre alltid en av denna utsedd person har att

svara för den omedelbara övervakningen. Såsom flera remissinstanser,

bland dem veterinärstyrelsen, föreslagit bör därför hälsovårdsnämnd utan

förbehåll vara skyldig att för sådant ändamål utse minst en tillsyningsman.

Något hinder torde icke föreligga mot att uppdraget att vara tillsyningsman

anförtros ledamot av nämnden, liksom det heller icke bör vara hinder

mot att två eller flera hälsovårdsnämnder, om förhållandena det medger, utser

gemensam tillsyningsman.

Utredningen har vidare föreslagit att hälsovårdsnämnden genom inspektionsverksamhet

skall hålla sig underrättad om djurvårdens tillstånd. Syftet

med eu sådan verksamhet torde emellertid kunna väsentligen tillgodoses

genom att hälsovårdsnämnden låter verkställa besiktning, beträffande

vilket förfarande det redan finns bestämmelser i djurskyddslagen. Förfaran2

llilmng till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 35

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1958

det bör emellertid, i enlighet med utredningens förslag i denna del, få en

vidsträcktare tillämpning än det har enligt gällande bestämmelser. Besiktning

bör således kunna äga rum jämväl beträffande födoämnen, redskap

och persedlar som är avsedda för djuret och få verkställas även av person

som därtill särskilt förordnats av länsstyrelsen eller veterinärstyrelsen. 1

anledning av ett påpekande under remissbehandlingen må här framhållas

att hinder självfallet icke föreligger mot att samtidig besiktning sker beträffande

flera djur eller hel djurbesättning.

Lagen innehåller för närvarande bestämmelse om att hälsovårdsnämnden

vid tillsynens utövande skall samverka med läns- och distrikts- eller stadsveterinären.

Utredningen föreslår icke någon ändring i detta avseende. Det

vill emellertid synas som om en viss förstärkning av tillsynsorganisationen

på det kommunala planet skulle kunna komma till stånd om det i stället

åligger tjänsteveterinärerna att, envar inom sitt tjänstgöringsområde, biträda

vid tillsynens utövande. Därmed markeras att även tjänsteveterinärerna

har att taga erforderliga initiativ i fall av försummat djurskydd eller

eljest för att få till stånd bättre förhållanden i fråga om djurens vård och

behandling. I administrativ ordning torde böra meddelas närmare föreskrifter

om tjänsteveterinärernas skyldigheter och befogenheter i förevarande

avseende.

Beträffande tillsynens anordnande på länsplanet bör, såsom utredningen

töreslagit, länsveterinären vara skyldig att biträda länsstyrelsen med de

övervakande uppgifter som bör ankomma på denna myndighet. Övervakningen

bör omfatta icke endast hälsovårdsnämndernas verksamhet utan

jämväl den tillsyn som utövas av de särskilda tillsyningsmännen samt distrikts-

och stadsveterinärerna. Utredningens förslag att länsstyrelsen skall

äga att vid behov förelägga kommuner och hälsovårdsnämnder vite har mött

viss kritik under remissbehandlingen. Såsom därvid anförts torde ändamålet

med en dylik befogenhet bättre tillgodoses med fortlöpande upplysning

och vägledning från de statliga tillsynsorganens sida.

Jag kan heller icke ansluta mig till utredningens förslag att länsstyrelsen,

om det finnes erforderligt, skall äga förordna en eller flera personer att såsom

djurskyddsassistenter biträda vid tillsynen. Om tillsynen från hälsovårdsnämndernas

sida anordnas såsom jag här förordat, bör länsstyrelsernas

övervakningsuppgifter bli mindre betungande än vad utredningen förutsatt,

och behov av dylikt biträde torde därför ej uppkomma.

Försvarsväsendets djurbestånd bör alltjämt vara utan inskränkning undantaget

från tillsynen jämlikt djurskyddslagen.

I 14 § djurskyddslagen bör upptagas de grundläggande bestämmelserna

om tillsynen på det kommunala planet samt bestämmelserna om länsstyrelsernas

och veterinärstyrelsens uppgifter med avseende å djurskyddet. I 15 §

bör i första stycket ingå bestämmelserna i nuvarande andra stycket av 14 §

om hälsovårdsnämnds befogenhet att meddela föreskrift i fall av försummat

djurskydd och om fullföljd till länsstyrelse av sådant ärende med de

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

tillägg som föranledes av vad jag anfört i det föregående. Bestämmelsen om

klagotid bör dock uteslutas såsom numera överflödig med hänsyn till innehållet

i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets

beslut. I ett andra stycke av paragrafen bör bestämmelserna i nuvarande

tredje stycket av 14 § om att tjänsteveterinärerna äger närvara vid

hälsovårdsnämnds handläggning av djurskydd särende samt deltaga i överläggningarna

men ej i besluten sammanföras med vissa av utredningen föreslagna

bestämmelser vilka — såsom utredningen anfört — har till ändamål

att främja ett verkligt samarbete mellan tjänsteveterinärerna och hälsovårdsnämnderna.

Veterinär som är närvarande vid hälsovårdsnämnds sammanträde

skall sålunda på begäran få sin mening antecknad till protokollet.

Veterinär som äger närvara bör även kallas till sammanträdet och

därvid underrättas om ärendets beskaffenhet, och — såsom föreslagits

under remissbehandlingen — bör sådan kallelse ovillkorligen utgå i god

tid. Då det begäres av länsstyrelsen eller länsveterinären, skall vidare sammanträde

för handläggning av djurskyddsärende skyndsamt äga rum. Av

utredningen föreslagna bestämmelser rörande underrättelseskyldighet olika

myndigheter emellan torde ej böra upptagas i själva lagen; motsvarande

bestämmelser kan i mån av behov meddelas i veterinärstyrelsens anvisningar

eller eljest i administrativ ordning. I ett tredje stycke av 15 § bör upptagas

bestämmelserna om besiktning.

Överflyttningen av tillståndsgivningen med avseende å djurs användning

för vetenskapligt ändamål föranleder ändring i 12 §. Någon ändring i 16 §

är icke erforderlig.

I 21 § bör vidtagas vissa jämkningar i anledning av de i det föregående

förordade ändringarna. Av paragrafen bör även framgå att underlåtenhet

att efterkomma hälsovårdsnämnds föreskrift om vidtagande av åtgärd, såsom

nämnts, är straffbar endast i fall då föreskriften meddelats utan utsättande

av vite. 22 § är icke längre erforderlig med hänsyn till innehållet

i lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1959.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Margit Hirén

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1958

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 15 och 21 §§ lagen den 19 maj 1944

om djurskydd skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock

att 22 § samma lag skall upphöra att

(Gällande hjdelse)

12

Djur må ej utan medicinalstyrelsens

tillstånd användas för vetenskaplig

forskning eller undervisning,

sjukdomsdiagnos, framställning av

läkemedel eller annat härmed jämförligt

ändamål, därest användningen

är förenad med operativt ingrepp,

insprutning eller blodavtappning

eller ock eljest medför ångest

eller annat lidande för djuret. Konungen

äger medgiva undantag från

\ad nu sagts med avseende å viss institution

eller inrättning.

Närmare bestämmelser---—--

gälla.

(Föreslagen lydelse)

§■

Djur må ej utan veterinärstyrelsens

tillstånd användas för vetenskaplig

forskning eller undervisning,

sjukdomsdiagnos, framställning

av läkemedel eller annat härmed

jämförligt ändamål, därest användningen

är förenad med operativt

ingrepp, insprutning eller blodavtappning

eller ock eljest medför

ångest eller annat lidande för djuret.

Konungen äger medgiva undantag

från vad nu sagts med avseende

å viss institution eller inrättning.

---av Konungen.

14

Hälsovårdsnämnden i orten har

att, i samverkan med läns- och distrikts-

eller stadsveterinären, öva

tillsyn över djurens vård och behandling.

För sådant ändamål äger

nämnden utse tillsyningsman.

§•

Hälsovårdsnämnden i orten har att

öva tillsyn över djurens vård och behandling.

För sådant ändamål skall

nämnden utse en eller vid behov

flera tillsyningsmän. Biträde vid tillsynen

skall lämnas av länsveterinären

samt distrikts- eller stadsveterinären

enligt vad därom i instruktion

eller eljest närmare föreskrives.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

21

(Gällande lydelse)

Åsidosätter någon vad i 2—6 §§

stadgas, äger hälsovårdsnämnden, i

den mån ej särskilda bestämmelser

äro gällande, meddela erforderlig föreskrift

om vad han jämlikt nämnda

paragrafer har att iakttaga. Den som

är missnöjd med nämndens beslut

äger däröver anföra besvär hos länsstyrelsen

inom tid som i allmänhet

gäller om klagan över hälsovårdsnämnds

beslut. Länsstyrelsen äger

förordna, att dess beslut omedelbart

skall lända till efterrättelse.

Vid nämndens handläggning av

ärende som rör vården eller behandlingen

av djur äger länsveterinären

så ock distrikts- eller stadsveterinären

vara tillstädes och deltaga i överläggningarna

men ej i besluten.

(Föreslagen lydelse)

Länsstyrelsen skall, med biträde av

länsveterinären, vaka över att hälsovårdsnämnder,

tillsyningsmän samt

distrikts- och stadsveterinärer fullgöra

sina åligganden beträffande tillsynen

å lagens efterlevnad.

Högsta tillsynen å lagens efterlevnad

tillkommer veterinärstyrelsen,

som har att till ledning för hälsovårdsnämnder

och övriga förut

nämnda tillsynsorgan meddela erforderliga

råd och anvisningar.

15 §.

Åsidosätter någon vad i 2—6 §§

stadgas, äger hälsovårdsnämnden, i

den mån ej särskilda bestämmelser

äro gällande, meddela erforderlig föreskrift

om vad han jämlikt nämnda

paragrafer har att iakttaga. Nämnden

äger därvid stadga vite. Underlåter

någon att vidtaga föreskriven

åtgärd, äger nämnden, där det anses

nödigt, verkställa åtgärden på den

försumliges bekostnad. Den som är

missnöjd med nämndens beslut äger

däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.

Såväl nämnden som länsstyrelsen

äger förordna, att dess beslut

omedelbart skall lända till efterrättelse.

Vid nämndens sammanträde för

handläggning av ärende som rör vården

eller behandlingen av djur äger

länsveterinären så ock distrikts- eller

stadsveterinären vara tillstädes

och deltaga i överläggningarna men

ej i besluten samt på begäran få sin

mening antecknad till protokollet.

Veterinär som sålunda har rätt alt

närvara skall i god tid kallas till

sammanträdet och därvid underrättas

om ärendets beskaffenhet. Då

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

det begäres av länsstyrelsen eller

länsveterinären, skall sammanträde

för handläggning av djurskyddsärende

skyndsamt äga rum.

15 §.

Den som har djur i sin vård är

skyldig att låta hälsovårdsnämnden

eller någon dess ledamot eller suppleant

som nämnden utser eller tillsyningsman

varom i 14 § förmäles så

ock länsveterinären eller distrikts- eller

stadsveterinären besiktiga djuret

och stall eller annat förvaringsrum

för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig

handräckning för dylik besiktning.

21

Den som bryter mot vad i 9, 10,

11 eller 12 § stadgas, eller av tredska

underlåter att ställa sig till efterrättelse

föreskrift som meddelats jämlikt

li § andra stycket, eller åsidosätter

honom åvilande skyldighet enligt

15 § första stycket eller underlåter

att fullgöra vad honom åligger

enligt 20 § andra stycket, straffes

med dagsböter.

Om straff---------allmär

Den som har djur i sin vård är

skyldig att låta hälsovårdsnämnden

eller någon dess ledamot eller suppleant

som nämnden utser, tillsyningsman

varom i 14 § förmäles, länsveterinären,

distrikts- eller stadsveterinären

eller den som av länsstyrelsen

eller veterinärstyrelsen därtill förordnats

besiktiga djuret och stall eller

annat förvaringsrum för djuret

ävensom för djuret avsedda födoämnen,

redskap och persedlar. Erforderlig

handräckning för besiktning

som här sagts meddelas av polismyndigheten.

§•

Den som bryter mot vad i 9, 10,

11 eller 12 § stadgas, eller av tredska

underlåter att ställa sig till efterrättelse

föreskrift som, utan utsättande

av vite, meddelats jämlikt 15 § första

stycket, eller åsidosätter honom åvilande

skyldighet enligt 15 § tredje

stycket eller underlåter att fullgöra

vad honom åligger enligt 20 § andra

stycket, straffes med dagsböter,

na strafflagen.

22 §.

Böter som ådömas enligt denna lag

tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1958

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 december

1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 7 december 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet

Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 22 november 1957, hade

Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag angående ändring i lagen den 19 maj 194b (nr 219) om djurskydd.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Sara Falk.

Lagrådet yttrade:

I det remitterade förslaget ha vissa delar av 14 § överförts till 15 §. Härigenom

bär den senare paragrafen — som nu i främsta rummet vänder sig

till allmänheten — fått ett alltför heterogent innehåll. Till följd av att de

nuvarande två styckena i 15 § sammanförts till ett stycke har vidare hänvisningen

i 21 § till 15 § blivit otydlig.

Lagrådet hemställer, att bestämmelserna i 15 § första och andra styckena

i det remitterade förslaget återföras till 14 §, att denna paragraf indelas i

tre moment och att därvid upptagas som 1 mom. de rent organisatoriska

föreskrifterna i förslagets 14 §, som 2 mom. förslagets bestämmelser i 15 §

första stycket om hälsovårdsnämnds befogenheter m. m. och som 3 mom.

förslagets ordningsföreskrifter i 15 § andra stycket. Beträffande tredje

stycket, vilket alltså skulle utgöra 15 §, förordar lagrådet, att bestämmelserna

alltjämt uppdelas på två stycken.

Det remitterade förslaget upptager i 15 § första stycket en bestämmelse,

enligt vilken såväl hälsovårdsnämnd som länsstyrelsen äger förordna att

dess beslut skall omedelbart lända till efterrättelse. Uppenbart är, att länsstyrelsen

i detta liksom i andra hänseenden i besvärsmål har samma befogenheter

som nämnden, i den män det ej anses strida mot eljest tillämpade

regler för den administrativa processen. Nyss berörda stadgande kan

emellertid måhända såvitt angår länsstyrelsen vara erforderligt för att utmärka,

att länsstyrelsen när klagan föres av den, mot vilket nämndens beslut

är riktat, kan förordna att länsstyrelsens beslut skall omedelbart lända

till efterrättelse.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1958

Att ett sådant stadgande som nyss nämnts kan vara behövligt sammanhänger

med att länsstyrelsen enligt förslaget icke fått någon allmän befogenhet

att föranstalta om tjänliga åtgärder till avhjälpande av missförhållanden,

motsvarande vad som stadgas i 55 § 2 mom. första stycket andra

punkten i hälsovårdsstadgan. Enligt sistnämnda stadgande har länsstyrelsen

ansetts äga att vid behov omedelbart ingripa mot den enskilde även med

vitesföreläggande. Frånvaron av en sådan befogenhet i förevarande lagförslag

måste medföra vissa svårigheter för länsstyrelsen att uppnå önskvärda

förbättringar ur djurskyddssynpunkt, i synnerhet som det remitterade förslaget

i motsats till utredningsmannens förslag icke upptager någon bestämmelse

om besvärsrätt för länsveterinär. Lagrådet vill på grund av

det anförda ifrågasätta, om icke länsstyrelsen lämpligen bör inom djurskyddet

erhålla samma befogenheter att ingripa på ett ändamålsenligt sätt

som inom hälsovården. Att länsstyrelsen ändock låter hälsovårdsnämnderna

i första hand svara för den omedelbara tillsynen är självklart.

I 21 § föreslås straff för den som av tredska underlåtit att ställa sig till

efterrättelse föreskrift som av hälsovårdsnämnd meddelats jämlikt 15 §

första stycket. Straffbestämmelsen skall emellertid icke vara tillämplig, om

nämnden utsatt vite. Förslaget avviker härigenom från vad som eljest är

brukligt. Enligt hälsovårdsstadgan äro vissa beslut av hälsovårdsnämnd

straffsanktionerade och kunna då enligt 53 § icke förenas med vitesföreläggande,

andra beslut äro icke straffsanktionerade och föranleda — därest

vite ej utsatts — icke någon direkt påföljd. Slutligen kunna beslut av sistnämnda

slag av nämnden förenas med vitesföreläggande. Enligt det remitterade

förslaget skulle man gå en motsatt väg och stadga straff som allmän

regel för underlåtenhet att iakttaga nämndens föreskrift men ge nämnden

befogenhet att sätta straffbestämmelsen ur funktion genom att utsätta vite.

Enligt lagrådets mening kunna dessa motsatta system lätt vålla missförstånd

i tillämpningen och lagrådet anser ej heller i övrigt att tillräckliga

skäl föreligga att, med avsteg från vad som brukas, utforma sanktionssystemet

på föreslaget sätt, med den ojämnhet som det innebär att samma

slags förseelse i ena fallet bestraffas med böter och i andra fallet med vite.

Oklarhet råder också, om straffbestämmelsen gäller medan besvär över

iörelagt vite är föremål för prövning och om den återupplivas därest vitet

undanröjes. Lagrådet förordar därföx-, att straffbestämmelsen i 21 § för

underlåtenhet att följa nämndens beslut får utgå. Det må erinras, att straffbestämmelsen

i 11 kap. 13 § strafflagen är tillämplig såframt djurplågeri

föreligger. Därutöver synes det vara tillfyllest att lita till det föreslagna

effektiva medlet att utsätta vite. Om detta iakttages, bör tillika meddelas en

övergångsbestämmelse om att äldre lydelsen av 21 § alltjämt skall gälla

såvitt angår underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats

med stöd av äldre lag.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcijris proposition nr 35 år 1958

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 20 december

1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 22 november 1957 remitterade

förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19M (nr 219)

om djurskydd.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Det synes ej vara anledning till erinran mot att bestämmelserna i förslaget

omgrupperas på sätt lagrådet förordat.

Såsom lagrådet ifrågasatt torde länsstyrelsen böra tilläggas befogenhet

att vid behov ingripa direkt mot den enskilde exempelvis med vitesföreläggande.

I förslaget har därför såsom ett andra stycke i 14 § 2 mom. upptagits

bestämmelse att, för avhjälpande av missförhållande i avseende å

djurskyddet, länsstyrelsen äger samma befogenheter som enligt första stycket

tillkommer hälsovårdsnämnden. Med denna komplettering är, såsom

lagrådet jämväl påpekat, något särskilt stadgande om att länsstyrelsen äger

förordna, att dess beslut skall omedelbart lända till efterrättelse, icke erforderligt.

Bestämmelsen härom i 15 § första stycket i det remitterade förslaget

kan sålunda utgå.

Av skäl som anförts av lagrådet vill jag därjämte förorda, att straffbestämmelsen

i 21 § får utgå och att i anslutning därtill en särskild övergångsbestämmelse

meddelas.

Utöver nu angivna ändringar torde i förslaget böra vidtagas vissa jämkningar

av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer att lagförslaget måtte, efter omarbetning enligt

vad sålunda anförts, jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

it Bihang till riksdagens protokoll t958. 1 samt. 35

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1958

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:88 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19U a1 i texten
  2. 3LU 1958 A:4 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19H s. 1 i texten