Sök i Ratio Lex

Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1957 vid dess fyrtionde sammanträde fattade beslut

1958-01-17 · 45 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 45 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:46, Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1957 vid dess fyrtionde sammanträde fattade beslut

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

1

Nr 46

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens

yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens år 1957 vid

dess fyrtionde sammanträde fattade beslut; given

Stockholms slott den 17 januari 1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens

yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1957 vid dess fyrtionde sammanträde

fattade beslut.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1957 antagna

konventioner och rekommendationer, nämligen konventionen (nr 105) angående

avskaffande av tvångsarbete, konventionen (nr 106) angående veckovila

för affärs- och kontorsanställda jämte den därtill anslutna rekommendationen

(nr 103) i samma ämne samt konventionen (nr 107) angående

skydd för och integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande

förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder jämte

den därtill anslutna rekommendationen (nr 104) i samma ämne. Svensk

ratificering av konventionen angående tvångsarbete tillstyrkes. Med prövningen

av frågan om ratificering av konventionen angående veckovila för

affärs- och kontorsanställda anses böra anstå tills vidare. Rekommendationen

i sistnämnda ämne liksom de båda instrumenten rörande infödda befolkningsgrupper

anses icke böra föranleda någon åtgärd.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 46

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1958

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17

januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Andersson, Lindell, Lindström

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, vissa av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1957 vid dess fyrtionde sammanträde

fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen

— som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel

19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess

dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet

resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras

av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation,

avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men utan

den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest

beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex.

då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en resolution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av

ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och rekommendationer

vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande

av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare

skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om

de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndighet,

samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss

konvention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirektör

avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende

å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens

bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning,

administrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med angivande

tillika av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ratificeringen

av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer

med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

3

i rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande

eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner

och rekommendationer, som beslutes av Internationella arbetsorganisationen,

har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån

(art. 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två officiella

exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen konvention

eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare

samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas Förenta

Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen

i art. 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens fyrtionde sammanträde hölls i Geneve

under tiden den 5—27 juni 1957. I sammanträdet deltog representanter

för 73 medlemsstater, av vilka det stora flertalet sänt fullständiga delegationer,

d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar-

och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig

delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar

och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie

»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen:
I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning

av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Tvångsarbete (andra behandling).

V. Veckovila för affärs- och kontorsanställda (andra behandling).

VI. Skydd för och integration av infödda och andra i stammar eller i

stamliknande förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder

(andra behandling).

1 Genom Kungl. -Maj :ts beslut den 2 maj 1957 hade att deltaga i konferensen från

svensk sida utsetts

säsom regeringsombud: f. d. generaldirektören Wilhelm Björck och statssekreteraren i

socialdepartementet Ernst Michanek samt såsom experter dåvarande kanslirådet i samma

departement numera generaldirektören Bertil Olsson, tillika ersättare för regeringsombuden,

byråchefen i arbetarskyddsstyrelsen Filip Rune, ledamoten av riksdagens andra

kammare Ingemund Bengtsson och förste kanslisekreteraren i socialdepartementet StenEric

Heinrici;

för arbetsgivarna: såsom ombud direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar

Bergenström samt såsom experter direktörerna i samma förening Curt-Steffan Giesecke,

Gunnar Lindström och Lennart Cronqvist samt direktören i Handelns arbetsgivareorganisation

Gunnar Nordholm;

för arbetarna: såsom ombud Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén

samt såsom experter ordföranden i Handelsanställdas förbund Algot Jönsson, ombudsmannen

i Landsorganisationen Edvard Vilhelmsson, sekreteraren i Landsorganisationen

Thorbjörn Carlsson och sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Per-Erik

Rönquist.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

VII. Diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning (första

behandling).

VIII. Arbetsvillkor för plantagearbetare (första behandling).

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella

arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1958; budgeten fastställdes

till 8 073 901 U. S. dollar.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna IV,

V och VI på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med art. 19 av

Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,

nämligen

1) Konvention (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete,

2) Konvention (nr 106) angående veckovila för affärs- och kontorsanställda,

3) Rekommendation (nr 103) angående veckovila för affärs- och kontorsanställda,

4) Konvention (nr 107) angående skydd för och integration av infödda

och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper

i självstyrande länder, samt

5) Rekommendation (nr 104) angående skydd för och integration av infödda

och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper

i självstyrande länder.

Texterna till konventionerna och rekommendationerna torde få såsom

bilagor (Bilagor A—E) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga (Bilaga F) lämnas en förteckning över samtliga vid konferensen

antagna resolutioner.

Konvention (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete

Sedan förevarande fråga varit föremål för en första behandling vid arbetskonferensens

39 :e sammanträde (1956), varvid till grund för diskussionen

lades de synpunkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater

— bland dem Sverige — å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat

frågeformulär, uppfördes ärendet på dagordningen för 1957 års arbetskonferens

för slutligt avgörande.

Inför det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet framlades

ett av arbetsbyrån efter konsultation av medlemsstaterna utarbetat förslag

till konvention i ämnet. Detta förslag togs till utgångspunkt för utskottets

förhandlingar.

Det slutligt utarbetade konventionsförslaget antogs av konferensen med

240 röster mot 0 och en nedlagd. Rörande konventionens innehåll må följande

anföras.

Konventionen förbjuder varje form av tvångsarbete a) såsom medel för

politisk påtryckning eller skolning eller såsom straff för att någon hyser

eller ger uttryck åt politiska åsikter eller uppfattningar, som står i ideologisk

motsättning till rådande politiska, sociala eller ekonomiska system; b)

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

5

såsom en form för mobilisering och användning av arbetskraft i syfte att

främja den ekonomiska utvecklingen; c) såsom arbetsdisciplinär åtgärd; d)

såsom straff för deltagande i strejk; e) i diskriminerande syfte, d. v. s. av

rasskäl samt av sociala, nationella eller religiösa grunder. Varje medlem,

som ratificerar konventionen, förbinder sig att vidtaga effektiva åtgärder

för ett omedelbart och fullständigt avskaffande av nämnda former av tvångsarbete.

Texten till konventionen återfinnes i bilaga A.

Anmärkas må att den konventionstext, som antogs vid konferensens första

behandling (år 1956) av tvångsarbetsspörsmålet, därjämte innehöll ett av

de danska och svenska regeringsrepresentanterna framlagt förslag till en

utvidgning av konventionens tillämpningsområde. Nämnda förslag innebar,

att förpliktelsen att avskaffa tvångsarbete skulle förenas med ett åtagande

att ej anlita koncentrationsläger och deportation av nationella minoriteter

såsom ett medel för politisk påtryckning eller skolning eller såsom bestraffning

av den som hyser eller ger till känna åsikter, som ideologiskt strider

mot härskande politiska, sociala eller ekonomiska system. Förslaget medtogs

emellertid inte av arbetsbyrån i den till grund för konferensens andra

behandling (år 1957) framlagda texten. Den främsta anledningen härtill

var att FN :s generalsekreterare, som av arbetsbyrån konsulterats i ärendet,

uttalat att ett internationellt övervägande av hithörande spörsmål syntes falla

inom FN:s kompetensområde. Konventionens tillämpningsområde kom till

följd härav inte att utvidgas på sätt som avsågs med det svenska och danska

förslaget. Emellertid antog konferensen enhälligt på förslag av danska, norska

och svenska regeringsrepresentanterna en resolution, vari konferensen fäster

FN:s uppmärksamhet på vikten av att till övervägande upptages frågan om

vilka åtgärder som kan vidtagas för ett effektivt förbud mot och undertryckande

av koncentrationsläger samt deportation av nationella minoriteter.

Yttranden

Över konventionen har yttranden inhämtats från Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige och delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anför.

I förevarande ämne finnes redan en av Internationella arbetskonferensen

vid dess 14:e sammanträde (år 1930) antagen konvention (nr 29) angående

tvångsarbete och obligatoriskt arbete. Sistnämnda konvention ratificerades

av Sverige den 22 december 1931. Texten till konventionen återfinnes i bilaga

A till proposition nr 32 till 1931 års riksdag.

Den år 1930 antagna konventionen stadgar ett principiellt förbud mot

tvångsarbete, men konventionen innehåller tillika en rad undantag från

förbudet, så formulerade att de möjliggjort användande av tvångsarbete i

en icke förutsedd omfattning. Den vid 1957 års arbetskonferens antagna

konventionen avser främst att till förhindrande av en sådan praxis åstadkomma

en snävare avgränsning av undantaget.

Antagandet av ifrågavarande konvention innebär ett steg mot konferensens

siulliga mål, nämligen att nå fram till ett fullständigt avskaffande av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

tvångsarbetet i alla världens länder. Å konferensen uttalades att syftet hade

varit att skapa ett internationellt instrument, som vore ägnat att vinna en

så fullständig anslutning som möjligt. En vädjan riktades även till medlemsstaternas

regeringar att snarast ratificera konventionen och sörja för en

effektiv tillämpning av dess bestämmelser.

Då det i vårt land inte finnes möjligheter att använda tvångsarbete i någon

av de former, som angives i konventionen, synes det delegationen uppenbart,

att Sverige snarast bör tillträda konventionen. Delegationen tillstyrker

därför att densamma ratificeras från svensk sida.

Svenska arbetsgivareföreningen har intet att invända mot att konventionen

tillträdes av Sverige.

Enligt Landsorganisationens mening skulle det ha varit önskvärt och

lämpligt att man sökt koncentrera konventionsregleringen beträffande

tvångsarbete till ett enda dokument, vilket angåve och närmare specificerade

även de arbetsformer, som avsåges skola vara undantagna från ett principiellt

tvångsarbetsförbud. Då emellertid i vårt land överhuvud ej finnes

möjlighet till tvångsmässiga arbetsförelägganden i något av de syften, som

anges i den vid 1957 års konferens antagna konventionen, tillstyrker organisationen,

att den ratificeras. Organisationen tillägger, att konventionen

inte synes utgöra hinder för sådana tjänstepliktsförhållanden, vilka i situationer

av krig eller krigsfara kan komma att meddelas med stöd av en blivande

fullmaktslag.

Departementschefen

Såsom framhållits under remissbehandlingen förekommer i vårt land

inte tvångsarbete i någon av de former som anges i konventionen. Jag

föreslår därför, att konventionen ratificeras av Sverige.

Den år 1930 antagna konventionen nr 29 angående tvångsarbete och obligatoriskt

arbete fortsätter att vara gällande. Det kan emellertid nämnas,

att Internationella arbetskonferensen å sitt allmänna sammanträde år 1956

antog en resolution, vari Internationella arbetsbyråns styrelse anmodas att

snarast möjligt uppföra frågan om en revision av nämnda konvention på

dagordningen för ett kommande sammanträde.

Konvention (nr 106) och rekommendation (nr 103) angående veckovila

för affärs- och kontorsanställda

Frågan om veckovila för affärs- och kontorsanställda var föremål för en

första behandling vid 1956 års arbetskonferens. På grundval av de diskussioner,

som fördes i frågan vid nämnda sammanträde, utarbetade arbetsbyrån

förslag till en konvention och en rekommendation, vilka tillställdes

medlemsstaterna för yttrande. Frågan togs därefter upp till slutlig behandling

vid 1957 års arbetskonferens.

Beträffande innehållet i konventionen må följande anmärkas.

Konventionens bestämmelser skall bringas i tillämpning genom natio
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

nell lagstiftning, i den mån de inte genomföres medelst kollektivavtal eller

skiljedom eller på annat lämpligt sätt (art. 1).

Konventionen äger tillämpning på hela den personal — lärlingar inbegripna

— som är anställd i allmänna eller enskilda a) handelsföretag, b)

företag, institutioner och förvaltningar, i vilka arbetstagarna huvudsakligen

sysselsättes med kontorsarbete, däri inbegripna kontor, som tillhör i de fria

yrkena verksamma personer, samt c) vissa andra i konventionstexten närmare

angivna företag och företagsgrenar (art. 2). Den äger därjämte tilllämpning

å personal anställd i vissa företag, som ratificerande medlemsstat

har att angiva i en vid ratifikationshandlingen fogad förklaring, nämligen

a) företag, institutioner och förvaltningar, som tillhandahåller personliga

tjänster, b) posten och företag för teleförbindelser, c) tidningsföretag och

d) teatrar och andra nöjesföretag (art. 3). Vederbörande myndighet eller annat

lämpligt organ i varje land äger dock att från bestämmelserna i konventionen

undantaga dels företag, i vilka anlitas endast medlemmar av arbetsgivarens

familj, såvida de inte är eller inte kan anses som löntagare,

och dels personer i företagsledande eller därmed jämförlig ställning (art. 5).

De av konventionen omfattade personerna äger rätt till minst 24 timmars

sammanhängande veckovila under loppet av varje period om sju dagar.

Veckovilan skall såvitt möjligt förläggas till samma tider för alla vid ett företag

anställda och sammanfalla med den veckodag, som enligt landets eller

ortens tradition eller sedvänja fastställts såsom vilodag (art. 6 mom. 1 3).

Därest dessa allmänna regler icke kan tillämpas på grund av arbetets natur,

arten av de tjänster som företaget förmedlar, storleken av den befolkning

som skall betjänas eller antalet anställda, må av vederbörande myndighet

eller genom lämpligt förfarande speciella anordningar för veckovila vidtagas,

varvid dock de som beröres av dylika anordningar skall äga rätt till en

sammanlagd vilotid, som måste vara minst likvärdig med den i art. 6 angivna

(art. 7 mom. 1—2). Tillfälliga undantag må medgivas under vissa

närmare angivna förhållanden. Om så sker, skall vederbörande som ersättning

tillförsäkras en sammanlagd vilotid, som är minst likvärdig med den

i art. 6 angivna (art. 8).

I den mån löner regleras genom lagstiftning eller är underkastade administrativa

myndigheters kontroll, skall av konventionen omfattade personer

inte vidkännas någon inkomstminskning till följd av åtgärder, som vidtagits

enligt konventionen (art. 9).

Enligt art. 12 skall konventionen ej inverka på lag, skiljedom, sedvänja

eller avtal, som tillförsäkrar vederbörande förmånligare villkor än de i konventionen

angivna.

Rörande det närmare innehållet i konventionen hänvisas till bilaga B.

Rekommendationen anger en högre standard och innehåller därutöver

vissa vägledande principer. Sålunda förordas, att de som omfattas

av konventionens bestämmelser bör, såvitt möjligt, äga rätt till minst 36 timmars

veckovila, vilken om möjligt bör vara sammanhängande (p. 1). Det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

tillägges att den i konventionen stadgade veckovilan bör om möjligt beräknas

så, att den innefattar tidrymden från midnatt till midnatt men däremot

inte andra omedelbart föregående eller efterföljande viloperioder (p. 2). Personer,

som är underkastade speciella anordningar för veckovila, bör inte

arbeta mer än tre veckor utan att komma i åtnjutande av viloperiod. Där det

ej är möjligt att medgiva sådana personer viloperioder om 24 på varandra

följande timmar, bör viloperioderna omfatta 12 timmar i följd (p. 3). Slutligen

förordas bl. a., att minderåriga under 18 år om möjligt bör åtnjuta en

sammanhängande veckovila om två dagar samt att i konventionen medgivna

tillfälliga undantag icke bör tillämpas å minderåriga under 18 år (p. 4).

I fråga om rekommendationens innehåll i övrigt hänvisas till bilaga C.

Konventionen antogs av konferensen med 176 röster mot 27 och 31 nedlagda.

Rekommendationen antogs med 183 röster mot 0 och 46 nedlagda. Av

de svenska ombuden röstade regerings- och arbetarombuden för antagandet

av såväl konventionen som rekommendationen, medan arbetsgivarombudet

röstade mot antagandet av konventionen och nedlade sin röst beträffande

rekommendationen.

Yttranden

Över ifrågavarande konvention och rekommendation har yttrande inhämtats

från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet. Delegationen

har i sin tur hört arbetarskyddsstyrelsen, generalpoststyrelsen,

telestyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,

Handelns arbetsgivareorganisation och Tjänstemännens centralorganisation.

Arbetarskyddsstyrelsen, arbetsgivareföreningen cjch Handelns arbetsgivareorganisation

anser vissa hinder mot svensk ratifikation av konventionen

föreligga, medan Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation

ej anser dylikt hinder vara för handen. Generalpoststyrelsen

och telestyrelsen yrkar med hänsyn till de speciella tjänstgöringsförhållanden

som råder inom styrelsernas verksamhetsområden, att styrelserna

vid en eventuell ratifikation inte anges såsom företag, för vilka konventionen

efter särskild förklaring enligt art. 3 skall gälla.

Vad härefter beträffar detaljinnehållet i remissyttrandena må följande

anmärkas.

Arbetarskyddsstyrelsen erinrar att för svensk lagstiftnings del bestämmelser

om veckovila återfinnes i 21 § arbetarskyddslagen, som är av följande

lydelse.

För varje period om sju dagar skall arbetstagare, där ej särskilt förhållande

tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta minst tjugofyra timmars sammanhängande

ledighet. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas till

söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda.

Från vad sålunda stadgats må arbetarskyddsstyrelsen, efter hörande av

vederbörande sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, medgiva

undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe.

Göres inskränkning i den i första stycket avsedda veckovilan, skall motsvarande

frihet från arbete såvitt möjligt beredas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Styrelsen framhåller vidare, att arbetarskyddslagen — och därmed även

stadgandena om veckovila i 21 § — har ett mycket vidsträckt tillämpningsområde

samt anför härom följande.

Lagen omfattar i huvudsak allt arbete, vari arbetstagare användes till arbete

för arbetsgivares räkning. De från lagens tillämpning undantagna arbetena

äro nämligen, praktiskt sett, av ringa betydelse. Lagen gäller sålunda

enligt sin lydelse för arbete, som utföresi i en »rörelse» eller i vissa arbetsföretag.

Enligt stadgad praxis bär emellertid begreppet rörelse fattats i

vidsträckt bemärkelse, och härigenom har i huvudsak från lagens tillämpning

ansetts undantagen allenast sådan statlig och kommunal verksamhet,

som avser allmän förvaltning och rättskipning, ävensom verksamhet utövad

av vissa ideella föreningar och stiftelser. Under lagen faller sålunda, så vitt

här är av intresse, handels- och serveringsföretag, teatrar och andra nöjesetablissemang,

tidningsföretag, ävensom kontorsarbete i sådana företag

eller i banker, försäkringsinrättningar eller liknande verksamheter. Lagen

omfattar vidare verksamheten vid statens affärsdrivande verk, t. ex. post

och telegraf, och vid kommunala gas- och elektricitetsverk, sjukvårdsinrättningar

m. m. — Lagen innehåller vissa speciella undantag, av vilka i

detta sammanhang må nämnas arbete, som utföres i arbetstagarens hem

eller som eljest undandrager sig arbetsgivarens kontroll. Lagens bestämmelser

om veckovila gälla vidare icke beträffande arbete, som utföres av

medlem av arbetsgivarens familj.

Styrelsen övergår härefter till att behandla den närmare innebörden av

de i 2ll § arbetarskyddslagen givna reglerna om veckovila samt yttrar

härom.

Beträffande uttrycket »för varje period om sju dagar» gäller, att härmed

närmast torde avses kalendervecka; i varje fall är en sådan beräkning den

i praktiken vanligaste. Styrelsen anser dock, att det icke står i strid mot

lagens bestämmelser att tillämpa andra fasta sjudagarsperioder än kalenderveckor,

t. ex. tiden tisdag—måndag.

Bestämmelsen att veckovilan såvitt möjligt skall förläggas till söndag

anses innebära, att veckovilan får förläggas till annan veckodag, om särskilda

förhållanden giva anledning härtill. Så kan t. ex. vara fallet inom olika

»serviceyrken», som stå allmänheten till tjänst både söndag och vardag.

Ett annat exempel är den på vissa håll inom industrien förekommande helkontinuerliga

driften med arbete veckan runt utan söndagsstillestånd, där

söndagsledighet icke kan lämnas varje vecka.

Fråga har vidare uppstått, hur uttrycket sammanhängande ledighet om

minst 24 timmar skall tolkas. Normalt torde få anses vara, att de 24 timmarna

sammanfalla med ett kalenderdygn, men styrelsen har ansett, att

ledigheten icke nödvändigtvis behöver omfatta ett obrutet kalenderdygn,

och därför funnit det icke strida mot lagens bestämmelser att förlägga veckovilan

till exempelvis tiden kl. 13 en dag till kl. 13 påföljande dag. — I

detta sammanhang må anföras, att 1953 års riksdag avslagit motionsvägen

framställda yrkanden om lagändring, innebärande att veckovilan skulle göras

kalenderdygnsbunden (se andra lagutskottets utlåtande nr 18).

Av den tolkning, som styrelsen sålunda givit nu förevarande lagrum, följer,

att hinder icke ansetts möta alt inom serveringsrörelsen förlägga ledighetsdagen

var tredje vecka till en söndag och under de övriga veckorna till

en vardag; härigenom kunna i vissa fall upp till 11 dagar förflyta mellan

två ledighetsdagar. Likaså har det ansetts oangripligt att ordna veckovilan

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj-.ts proposition nr 46 år 1958

så, att de anställda varannan vecka erhålla ledigt från lördag kl. 13 till

måndag kl. 13. Inom pappers- och massaindustrien, där det för de skiftgående

driftsarbetarna tillämpas två olika system för skiftväxlingen och dessa

arbetare dessutom i regel var tredje vecka utföra vissa rengöringsarbeten

in. m. under söndagsstilleståndet, har det befunnits tillåtet att om en arbetare

vid veckoskifte är ledig 48 eller 56 timmar, de första häruti ingående

24 timmarna få anses täcka den lagstadgade ledigheten för den vecka som

gått och återstående 24 eller 32 timmar utgöra veckovila för den efterföljande

veckan.

Ett spörsmål som tilldragit sig intresse är huruvida arbetstagare, som på

grund av driftsförhållandena måste utföra arbete, t. ex. vissa underhållseller

reparationsarbeten, på söndagarna, är skyldig att taga veckovila av 24

timmars sammanhängande längd under någon av veckans vardagar (här

avses det fall att söndagsarbetet icke är av rent tillfällig natur). Styrelsen

har ansett, att arbetsgivaren har att lämna arbetstagaren tillfälle att genom

ledighet under någon av de på söndagen följande vardagarna erhålla veckovila

men att det ankommer på arbetstagaren, om han vill taga erbjuden

ledighet. Någon skyldighet för arbetstagaren att avstå från att arbeta har

sålunda icke ansetts föreligga.

Den i 21 § andra stycket medgivna möjligheten att erhålla dispens från

bestämmelserna om veckovila har, när det gäller områden som omfattas av

Internationella arbetsbyråns nu ifrågavarande rapport, utnyttjats i ganska

ringa utsträckning. Den enda dispens av betydelse, som är gällande för närvarande,

är ett medgivande för teaterföretag" att använda viss personal utan

att iakttaga bestämmelserna om veckovila samt att för viss annan personal

inskränka veckovilan.

Landsorganisationen finner viss tvekan kunna råda huruvida ratifikationshinder

föreligger i de i art. 2 och 3 intagna bestämmelserna om konventionens

tillämpningsområde, vilket inte såsom den svenska arbetarskyddslagen

omfattar endast rörelse eller särskilt arbetsföretag utan bl. a.

även kontorspersonal inom statlig och kommunal förvaltning. Med hänsyn

till möjligheten att ratificera ej endast på grundval av lagstiftning utan

även på grundval av reglering medelst kollektivavtal eller »på annat med

nationell praxis förenligt och med hänsyn till de nationella förhållandena

lämpligt sätt» syntes emellertid något ratifikationshinder ej föreligga; regelmässigt

torde här ifrågavarande offentliga tjänstemän åtnjuta en veckovila

som icke underskrider den konventionsenliga.

Såsom tidigare anförts kan enligt art. 5 från konventionens reglering undantagas

företag, i vilka anlitas endast medlemmar av företagarens familj,

såvida de icke är eller icke kan anses såsom löntagare. Motsvarande undantag

i den svenska lagstiftningen — arbetarskyddslagen 3 § b) — avser arbete,

som utföres av medlem av arbetsgivarens familj. Arbetarskgddsstgrelsen

anser sig inte kunna bedöma huruvida den skiljaktighet, som sålunda

föreligger mellan konventionen och den svenska lagstiftningen, är av

beskaffenhet att utgöra ratifikationshinder. Skiljaktigheten är enligt styrelsens

mening praktiskt sett mycket obetydlig. Svenska arbetsgivareföreningen

finner konventionens undantagsbestämmelse vara strängare än den

svenska lagstiftningens. Eftersom den svenska regeln är ändamålsenlig och det

alltså ej finnes anledning att ändra den till överensstämmelse med konventionens

bestämmelse, utgör denna artikel enligt föreningens mening ett

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

hinder mot att Sverige ratificerar konventionen. Däremot anser Landsorganisationen

ifrågavarande avvikelse mellan konventionen och den svenska

lagstiftningen ej utgöra ratifikationshinder. Organisationen erinrar om att i

1921 års konvention om veckovila i industriella företag undantaget för familjemedlemmar

utformats på i sak samma sätt som skett i den nu förevarande

konventionen utan att detta ansetts utgöra hinder för svensk ratificering.

Arbetarskgddsstyrelsen anmärker, att den svenska lagen innehåller ett

undantag för arbete som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under

sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka

över arbetets anordnande (s. k. okontrollerbart arbete). Härigenom faller,

fortsätter styrelsen, utanför den svenska regleringen t. ex. arbete som utföres

av handelsresande eller handelsagenter. Då konventionen icke innehåller

ett motsvarande undantagsstadgande, skulle detta i och för sig vara

hinder för ratifikation. Att märka är emellertid att i art. 6, som behandlar

veckovilans längd in. in., anges, att arbetstagaren skall »äga rätt» till veckovila

av viss beskaffenhet. Detta uttryck (i den engelska texten »be entitled

to») avser, enligt vad som torde framgå av »förarbetena» till konventionen,

att framhäva att arbetsgivaren är skyldig att bereda arbetstagaren veckovila

men inte att tillse att arbetstagaren begagnar sig av sin rätt. Härav

torde följa, att det icke är nödvändigt med ett undantag för okontrollerbart

arbete, eftersom arbetsgivaren kan giva här ifrågavarande arbetstagare,

t. ex. handelsresande, rätt till en ledighetsdag i veckan, ehuru möjlighet

saknas att tillse att rätten begagnas. Den omständigheten att konventionen

icke innehåller undantag för okontrollerbart arbete torde sålunda icke utgöra

ratifikationshinder.

Landsorganisationen, Handelns arbetsgivareorganisation och Tjänstemännens

centralorganisation finner, att regleringen i art. 6 av veckovilan

materiellt sett svarar mot hithörande bestämmelser i den svenska arbetarskyddslagen.

Svenska arbetsgivareföreningen däremot anser, att denna artikel

innefattar avsevärt strängare bestämmelser än vad som nu gäller enligt

arbetarskyddslagen. Artikeln föreskriver nämligen, framhåller föreningen,

att i regelfallet under loppet av varje period om sju dagar 24 timmars

sammanhängande veckovila skall förekomma. Arbetarskyddslagens

bestämmelser däremot innebär, att för varje dylik period, där ej särskilt

förhållande tillfälligtvis påkallar undantag, sådan ledighet skall åtnjutas.

Lagen uppställer därför inget oeftergivligt krav på att veckovilan skall

tagas ut regelbundet; avvikelse kan ske utan dispens från myndighet. Otvivelaktigt

är behovet av avvikelser i vissa fall mycket stort. Konventionen

söker tillgodose detta genom art. 7 och 8; myndighets medverkan förutsattes

emellertid bär. Det är föreningens bestämda uppfattning, att de hittillsvarande

svenska reglerna fungerat väl och att anledning till klagomål på

dem icke förefinnes. Det vore därför olyckligt att ersätta dessa regler med

strängare, mera detaljerade samt administrativt oformliga bestämmelser.

Sverige kan alltså enligt föreningens mening redan på denna grund icke

tillträda konventionen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Såsom tidigare angivits finns i art. 7 och 8 bestämmelser om vissa undantag

från konventionens huvudregel om veckovilan i art. 6. Enligt art. 7

mom. 2 och art. 8 mom. 3 skall arbetstagarna, om avsteg göres från huvudregeln,

erhålla kompensationsledighet. Den svenska lagstiftningen (21 § arbetarskyddslagen)

föreskriver i detta avseende, att om inskränkning göres

i veckovilan motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt skall beredas.

Arbetar sky ddsstyr elsen framhåller, att konventionens bestämmelser om

kompensationsledighet inte överensstämmer med den svenska lagstiftningen.

Enligt denna har den dispensgivande myndigheten, arbetarskyddsstyrelsen,

möjlighet att lämna eftergift från reglerna om veckovila utan att

ställa upp fordran på motsvarande ledighet. I de fall då styrelsen begagnat

sig av denna möjlighet har det i regel skett efter tillstyrkan av vederbörande

arbetstagarorganisation. Vidare äger den enskilde arbetsgivaren rätt

att vid enstaka tillfällen avvika från reglerna om veckovila utan skyldighet

att lämna kompensationsledighet. Föreskrifterna om kompensationsledighet

i art. 7 mom. 2 och art. 8 mom. 3 synes enligt styrelsens uppfattning

utgöra ratifikationshinder.

Av samma mening är Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation.

Föreningen anser, att konventionens kompensationsregler

är alltför kategoriska för praktiskt bruk och att arbetarskyddslagens

stadgande om att ersättning för förlorad vilotid såvitt möjligt skall beredas

vederbörande ej bör ändras. Handelns arbetsgivareorganisation anmärker,

att det är arbetarskyddsstyrelsen obetaget att vid behandling av dispensansökningar

pröva behovet av kompensation med utgångspunkt från förutsättningarna

i varje enskilt fall. Erfarenheter från tillämpningen av den

gällande svenska lagregeln ger enligt organisationens mening vid handen,

att villkor i fråga om kompensationsledighet inte i alla situationer befunnits

lämpligt att uppställa vid beviljande av dispens från reglerna om veckovila.

Läget har ofta varit sådant, att varken arbetsgivare- eller arbetstagaresidan

ansett dylika stipulationer nödvändiga eller rimliga oavsett om frågan

gällt dispens för en längre tidsperiod eller dispens av tillfällig karaktär.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att arbetarskyddslagens allmänt

hållna dispensmöjligheter bär sin motsvarighet i bestämmelserna i

art. 7, som i viss män preciserar förutsättningarna för undantag från bestämmelserna.

Då praxis beträffande dispens torde stå i god överensstämmelse

med vad som föreskrives i artikeln, synes emellertid icke någon ändring

påfordras.

Den regel om skydd mot inkomstbortfall, som införts i art. 9, är enligt

Svenska arbetsgivareföreningen ur principiella synpunkter inte tillfredsställande.

Även om bestämmelsen i Sverige icke skulle få betydelse för andra

än statens anställda och dess materiella innehåll utan tvivel ändå komme

att tillämpas, kan det enligt föreningens mening ej vara riktigt, att staten

genom att tillträda en konvention för kanske lång tid framåt skall till någon

del binda sitt handlande på löneområdet.

Enligt Handelns arbetsgivareorganisation bör den omständigheten att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

konventionens ratificering i Sverige inte kan beräknas medföra någon förlängd

veckovila och därigenom ej aktualiserar ifrågavarande skydd mot inkomstbortfall

ej föranleda godtagandet av en bestämmelse rörande förhållanden,

som det enligt svensk praxis tillkommer arbetsmarknadens parter

att avgöra. Aspekten på avvägning mellan social förmån och kontant lön

kunde växla och det torde inte vara i någon parts intresse att binda bedömningen

härav genom lagstiftning. Med hänsyn till principen om arbetsmarknadens

frihet avstyrker organisationen, att art. 9 föranleder lagstiftningsåtgärd.

Med anledning av föreskriften i art. 12 att konventionen ej skall inverka

på de förmånligare villkor, som må gälla enligt sedvänja eller avtal, framhåller

Svenska arbetsgivareföreningen, att en lagstiftning, som säkerställer

konventionen till denna del, skulle vara oförenlig med svenskt tänkesätt och

att detta utgör ett mycket starkt skäl mot att Sverige ratificerar densamma.

Svenska arbetsgivareföreningen knyter avslutningsvis följande reflexioner

till konventionen.

Bestämmelserna om veckovila i 21 § arbetarskyddslagen gälla icke blott

kontors- och affärsanställda utan även de övriga arbetstagare, som beröras

av den av Sverige ratificerade s. k. industrikonventionen av 1921 (nr 14);

arbetarskyddslagens nuvarande regler anses stå i överensstämmelse med

denna konvention. Om emellertid Sverige tillträdde konventionen nr 106,

skulle detta i praktiken — med bortseende alltså från att annan ratifikationsgrund

än lagstiftning tänkes finnas —- innebära, att arbetarskyddslagen

finge ändras för att komma i överensstämmelse med konventionens innehåll.

Två vägar stode därvid till huds, nämligen antingen att differentiera

arbetarskyddslagens bestämmelser i avseende å kontors- och affärsanställda

samt övriga anställda eller att göra de nya reglerna generellt tillämpliga.

I det första fallet skulle dels en praktiskt omotiverad skillnad skapas mellan

de olika kategorierna av anställda, dels skulle besvärliga gränsdragningsproblem

uppstå med hänsyn till konventionens detaljerade innehåll

och dels skulle — också i och för sig omotiverat — en del icke handelsoch

affärsanställda omfattas av konventionens bestämmelser; det må beträffande

det sist anförda endast nämnas, att konventionen i art. 2 c) iii)

förutsättes tillämpas beträffande hela personalen i vissa företag av blandad

handels- och industrikaraktär. Det torde emellertid vara ett starkt önskemål

från svensk sida att bibehålla den generella avfattningen av arbetarskyddslagens

regler. Att konventionens bestämmelser därigenom skulle komma

att gälla för så gott som alla anställda i Sverige gör enligt föreningens

mening de ovan nämnda olägenheterna av ett svenskt tillträdande av konventionen

än större.

Med anledning av vad Landsorganisationen yttrat om att undantaget för

familjemedlemmar i art. 5 utformats på i sak samma sätt som skett i deu

år 1921 antagna och av Sverige ratificerade konventionen angående veckovila

i industriella företag anmärker delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet, att 1921 års konvention inte begränsats på det sätt

som skett i förevarande konvention, nämligen till att avse endast sådana

medlemmar av företagarens familj, »som icke äro eller kunna anses såsom

löntagare». De undantag, som kan medgivas enligt förstnämnda konven
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

tion, är sålunda vidsträcktare än enligt den nu antagna. Enligt delegationens

mening är den krets av familjemedlemmar, som enligt art. 5 kan undantagas

från tillämpningen av konventionen nr 106, snävare än den i arbetarskyddslagens

3 § b) angivna. Även om denna skiljaktighet såsom arbetarskyddsstyrelsen

framhållit synes vara praktiskt mycket obetydlig, innebär

den likväl enligt delegationens mening ett formellt hinder för ratificering

av konventionen från svensk sida.

Delegationen framhåller vidare, att enligt art. 6 i konventionen 24 timmars

sammanhängande veckovila i regel skall förekomma under loppet av

varje period om sju dagar medan arbetarskyddslagens bestämmelser däremot

innebär, att sådan ledighet skall åtnjutas för varje dylik period, där

ej särskilda förhållanden tillfälligtvis påkallar undantag. Delegationen finner,

att konventionen i detta avseende innefattar strängare bestämmelser

än de enligt arbetarskyddslagen gällande. Emellertid anmärker delegationen,

att den tidigare nämnda av Sverige ratificerade konventionen angående

veckovila i industriella företag i förevarande hänseende utformats på

samma sätt som den nu antagna konventionen nr 106.

Vid behandlingen av frågan, huruvida innehållet i art. 7 och 8 utgör

hinder för ratifikation, har dCOrs representant i delegationen utvecklat synpunkter,

som i delegationens yttrande sammanfattas på följande sätt.

Konventionen uppställde icke några som helst krav på att den »veckovila»,

som tillförsäkras enligt art. 7 skulle vara sammanhängande. Art. 7

gave alltså möjlighet till en fördelning av veckovilan på exempelvis sex fvratimmarsledigheter.

J

Ett stöd för angivna tolkning av konventionens bestämmelser utgjorde

redan det förhållandet, att den samtidigt med förevarande konvention antagna

rekommendationen (nr 103) i punkten 3 d) vid preciseringen av bestammelserna

rörande veckovila i konventionens art. 7 förordade, att, där

det icke vore möjligt att medge viloperioder om 24 på varandra följande

timmar, viloperioderna borde omfatta minst 12 timmars oavbruten vila. En

rekommendation på denna punkt vore uppenbarligen icke erforderlig, om

vilaVeri^10nenS a1"^ ^ innebure krav på 24 timmars sammanhängande vecko
Av

förarbetena till konventionen och rekommendationen framginge också

tydhgt, att konventionens art. 7 avsetts ge möjlighet till en uppdelning av

veckovilan for de av artikeln berörda och att man eftersträvat att giva konventionens

art. 7 mom. 2 en smidig utformning (»a flexible form»), medan

rekommendatmnen borde ge riktlinjer för de gränser, som borde sättas vid

tillämpningen av speciella anordningar.

Vad som nu sagts beträffande art. 7 mom. 2 torde gälla även art. 8

Mot tolkningen kunde möjligen invändas att art. 7 med sådant innehåll

vore av ringa eller intet praktiskt värde. Detta torde sammanhänga med att

avsikten ursprungligen varit att i en konvention inarbeta både sådana bestämmelser

som nu återfunnes i konventionen och föreskrifter av rekommendationskaraktär.

Vid uppdelningen i en konvention och en rekommendation

hade resultatet blivit, att man i konventionens art. 7 realiter endast

hade meddelat generösa undantagsmöjligheter från bestämmelserna i art 6

medan man i rekommendationen infört föga långtgående riktlinjer för hur

vilan vid avvikelser från art. 6 borde tillgodoses.

Om man accepterade här givna tolkning, vore icke endast arbetarskydds
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr U6 år 1958

lagens föreskrifter om veckovila utan även samma lags nattvilobestämmelser

och arbetstidslagarna mer vittgående. Dessutom torde gränsen för den

mänskliga prestationsförmågan lägga hinder i vägen för en längre total arbetstid

än vad som vore möjligt enligt art. 7 inom. 2.

Det reella innehållet i art. 7 begränsade sig därför till generösa undantagsbestämmelser

från veckovileföreskrifterna i art. 6 och kunde sålunda

icke rimligen anses utgöra ratifikationshinder.

Även Svenska arbetsgivareföreningens representant i delegationen har anlagt

vissa synpunkter på förevarande spörsmål. Dessa synpunkter sammanfattas

på följande sätt i delegationens yttrande.

Arbetsgivareföreningens företrädare i delegationen har förklarat sig dela

den av TCO:s representant hävdade uppfattningen att art. 7 mom. 2 och

art. 8 mom. 3 icke innebure, att kompensationsledigheten måste vara 24

sammanhängande timmar.

Däremot kunde han icke ansluta sig till uttalandet att ifrågavarande moment

ej skulle kollidera med svensk lag och att de därför icke skulle utgöra

hinder för en svensk ratificering av konventionen. Man komme nämligen

inte ifrån att enligt konventionen kompensation skall beredas vederbörande

arbetstagare, under det att den svenska lagen föreskreve, att kompensation

såvitt möjligt skulle utgå. Konventionens bestämmelser syntes

alltså utgöra en klar inskränkning i förhållande till den svenska lagen.

Utgångspunkten för det av TCO förda resonemanget syntes vara, att, de

ifrågavarande momenten ej skulle betyda, att arbetstagare skulle erhålla

kompensationen för veckovilan i form av ledighet från ordinarie arbetstid,

utan att veckovilan kunde beredas honom genom ledighet mellan ordinarie

arbetspass. Nattvila och veckovila skulle då sammanfalla. Med ett sådant

resonemang bleve emellertid bestämmelserna helt meningslösa.

Slutligen vore det skäl att understryka, att de aktuella momenten ej kunde

ses isolerade utan måste sättas i relation till framför allt art. 6 och övriga

regler i art. 7 och 8.

Delegationen anser sig icke böra ingå på en tolkning av ifrågavarande

moment i art. 7 och 8 av konventionen i relation till punkt 3 d) i rekommendationen.

Förarbetena till de båda instrumenten ger enligt delegationens

mening inte tillräcklig ledning för en bedömning av tolkningsfrågan. Med

hänsyn härtill föreslår delegationen, att upplysningar inhämtas från Internationella

arbetsbyrån rörande innebörden av nyssnämnda bestämmelser

i konventionen och rekommendationen. Delegationen finner det lämpligt,

att arbetsbyrån även beredes tillfälle yttra sig över de hinder för en svensk

ratificering av konventionen, som delegationen för sin del funnit vara för

handen.

Under åberopande av det anförda anser sig delegationen icke för närvarande

kunna tillstyrka, att konventionen ratificeras av Sverige.

Beträffande innehållet i rekommendationen anför arbetarskyddsstyrelsen.

önskemålet i punkten 1. om 36 timmars sammanhängande veckovila torde

för vårt lands del i regel vara tillgodosett i praktiken för handels- och kontorsanställda.

Undantag förekommer bl. a. inom vissa serviceyrken, vilkas

verksamhet pågår även å sön- och helgdagar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Rekommendationen i punkten 2. att veckovilan bör omfatta tiden från

midnatt till midnatt torde i praktiken i de flesta fall vara uppfylld.

I fråga om punkten 3. a) hänvisas till vad som anförts under art. 7 i

konventionen.

Beträffande punkten 3. b) gäller, att 12 timmars sammanhängande veckovila

i regel torde kunna beredas.

Önskemålet i punkten 4. 1. att minderåriga skola erhålla två dagars sammanhängande

veckovila torde vara svårt att realisera med hänsyn bl. a. till

att de minderårigas arbete kan så sammanhänga med de vuxnas arbete, att

detta förryckes, om de minderåriga äro borta från arbetet en söckendag i

veckan.

Beträffande punkten 4. 2. må nämnas, att styrelsen vid lämnande av dispenser

icke gjort skillnad mellan minderåriga och vuxna. Styrelsen har

emellertid den uppfattningen att dispenserna på nu ifrågavarande område

endast i ringa omfattning avsett minderåriga.

Generalpoststyrelsen framhåller, att det för postverkets del skulle medföra

svårigheter att tillämpa särskilda regler för veckovila åt personal under

18 år. Aspirantantagningen sker redan vid 17 års ålder, och både aspiranter

och annan personal under 18 år måste anlitas som vikarier på tjänstemannabefattningar,

i vilkas arbetsscheman man inte kan göra tillfälliga ändringar

alltefter den för tillfället tjänstgörande befattningshavarens ålder.

Telestyrelsen anför betänkligheter mot tre av de föreslagna stadgandena

i rekommendationen, nämligen dels regeln om att veckovila skall innefatta

tidrymden från midnatt till midnatt, dels anvisningen att alla arbetstagare

bör tillförsäkras minst 36 timmars sammanhängande veckovila, dels stadgandet

att minderåriga under 18 år skall äga åtnjuta en sammanhängande

veckovila om två dagar.

Styrelsen anmärker beträffande den förstnämnda regeln, att densamma

skulle få betydelse för trafikpersonalen vid televerket, d. v. s. telefonister,

telegrafister och telegrambärare m. fl. Trafikpersonalen tjänstgör i allmänhet

i vaktlistor med alternerande för- och eftermiddagsvakter — i viss utsträckning

även tjänstgöring nattetid — samt med tjänstgöring varannan

eller var tredje sön- och helgdag. Denna personal har i stor utsträckning

sin veckovila så förlagd, att den till tiden icke sammanfaller med kalenderdygnets

början och slut. En efterlevnad av rekommendationens kalenderdygnsregel

skulle för den vaktindelade trafikpersonalens del leda till ett

omfattande bortfall av tjänstgöringstid med därav följande rekryteringsbehov.

Styrelsen avstyrker därför, att ifrågavarande regel biträdes.

Samma effekt skulle, anför styrelsen vidare, ett iakttagande av anvisningen

om 36 timmars veckovila få i fråga om nyssnämnd personal. Styrelsen

ställer sig bestämt avvisande till önskemålet om 36 timmars ledighet

såsom generell norm för veckovilans omfattning.

Vad slutligen angår rekommendationens anvisning om två dygns veckovila

för minderåriga under 18 år anmärker styrelsen, att en sådan regel

skulle medföra ingrepp i arbetstidsförhållandena inte blott för telegrambärare

och telegrafister utan även för minderårig kontorspersonal samt

för minderåriga sysselsatta med verkstads- eller anläggningsarbete. Det

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

är enligt styrelsens mening uppenbart, att rekommendationen beträffande

de minderåriga innebär en belastning ur företagsekonomisk synpunkt. Styrelsen

har ej heller kunnat finna, att i detta sammanhang sådana socialpolitiska

skäl skulle kunna åberopas, som skulle uppväga olägenheterna av

en dylik arbetstidsreform. På grund härav har styrelsen kommit till den

uppfattningen, att rekommendationen om två dygns veckovila för minderåriga

inte kan göras tillämplig vid televerket.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att redan den ställning som

föreningen tagit till konventionen i ämnet gör, att föreningen icke finner

det påkallat att svenska bestämmelser tillskapas på grundval av innehållet

i rekommendationen. Härutöver anför föreningen, att så detaljerade och

långtgående centrala bestämmelser beträffande veckovilan, som rekommendationen

innehåller, icke torde vara lämpliga för Sveriges del — även om

önskemålet om 36 timmars veckovila för de allra flesta kategorier av arbetstagare

torde vara tillgodosett i vårt land. Särskilt borde observeras, att kollision

skulle kunna komma att uppstå mellan svenska regler om arbetstidens

längd och förläggning samt bestämmelserna om veckovila, vilket kunde

medföra betydande svårigheter. Föreningen understryker därjämte det orealistiska

med en särbestämmelse för minderåriga beträffande veckovilan;

dessa måste i de allra flesta fall av ekonomiska och produktionstekniska

skäl följa de äldres arbetstid.

Med hänsyn till att en viloperiod av 36 sammanhängande timmar indirekt

berör arbetstidens längd erinrar Handelns arbetsgivareorganisation om den

successiva arbetstidsförkortning, som under kommande tre år skall genomföras.

Långtgående regler om veckovila kan enligt organisationens mening

försvåra anpassningen under denna period, då arbetsmarknadens parter

har att söka den ordning beträffande den förkortade arbetstidens förläggning,

som i görligaste mån undviker störningar i produktionslivet. Beträffande

den förordade sammanhängande veckovilan om två dygn för

minderåriga under 18 år anmärker organisationen, att även om en särbehandling

av den minderåriga arbetskraftens arbetarskydd i vissa avseenden

ansetts nyttig och nödvändig, så visar dock erfarenheten, att särlagstiftning

endast bör tillgripas i undantagsfall. Tidigare i lag fastställda semesterregler,

som tillförsäkrade minderåriga större förmåner än övriga arbetstagare,

vållade tillämpningssvårigheter, vilka sedermera bortfallit i samband med

semesterlagens revision. De särskilda bestämmelser, som redan finns i

svensk lagstiftning beträffande minderårigas användning i arbete, måste

anses tillfyllest.

Landsorganisationen finner rekommendationen icke för närvarande påkalla

några lagstiftningsåtgärder för vårt lands vidkommande men anser,

att densamma givetvis bör tagas i beaktande vid framtida revision av arbetarskyddslagens

hithörande bestämmelser.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att i vårt land redan nu

det övervägande antalet arbetstagare i realiteten har en veckovila på mer

än 36 timmar. Det synes sannolikt att denna veckovila för stora grupper,

2 Bihnng till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 40

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

åtminstone under delar av året, ytterligare kommer att förlängas i samband

med den beslutade successiva arbetstidsförkortningen. Någon särskild åtgärd

synes därför icke erforderlig med anledning av rekommendationen.

Vad däri föreslås synes kunna bli föremål för prövning, därest veckovilebestäinmelserna

av annan orsak blir föremål för översyn.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet finner, att

rekommendationen inte för närvarande påkallar några lagstiftningsåtgärder

för vårt lands vidkommande men att densamma bör, i den omfattning så

befinnes önskvärt och lämpligt, tagas i beaktande vid framtida revision av

arbetarskyddslagens hithörande bestämmelser.

Departementschefen

Den svenska lagstiftningen innehåller bestämmelser, som väl täcker den

i förevarande konvention fastslagna huvudprincipen om minst 24 timmars

sammanhängande veckovila för affärs- och kontorsanställda. Emellertid vill

det synas som om konventionen på enstaka punkter sträcker sig längre än

den svenska lagstiftningen. Delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet har funnit, att det undantag, som i konventionens art. 5

göres för familjemedlemmar, är snävare än motsvarande undantag i arbetarskyddslagen.

Även om denna skiljaktighet är av ringa praktisk betydelse,

utgör den dock enligt delegationens mening ett formellt ratifikationshinder.

Delegationen har vidare ansett, att art. 6 innehåller strängare regler än

arbetarskyddslagen i fråga om veckovilans förläggning.

Inom delegationen har skilda uppfattningar framförts angående innebörden

av vissa i art. 7 och 8 upptagna bestämmelser om kompensationsledighet

i fall, då speciella anordningar vidtages eller tillfälligt undantag göres från

konventionens huvudregel. Delegationen har inte ansett sig ha tillräckligt

material för att kunna bedöma denna tolkningsfråga. Med hänsyn härtill,

har delegationen föreslagit, att upplysningar inhämtas från Internationella

arbetsbyrån rörande innebörden av ifrågavarande bestämmelser. I samband

härmed bör enligt delegationens mening arbetsbyrån även beredas tillfälle

att yttra sig över de hinder för en svensk ratificering, som delegationen

funnit vara för handen.

Detta förslag finner jag välbetänkt och jag har för avsikt att vidtaga

åtgärder för att inhämta sådant yttrande. Jag kan därför inte förorda, att

konventionen nu ratificeras av Sverige. Om innehållet i arbetsbyråns yttrande

ger anledning därtill, torde ratifikationsfrågan få upptagas till förnyat

övervägande.

Vad rekommendationen beträffar ansluter jag mig till delegationens uttalande,

att däri intagna anvisningar icke för närvarande påkallar några lagstiftningsåtgärder

för vårt lands vidkommande. I den omfattning så befinnes

önskvärt och lämpligt bör rekommendationen likväl beaktas vid en

framtida revision av arbetarskyddslagens hithörande bestämmelser.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

19

Konvention (nr 107) och rekommendation (nr 104) angående skydd för och

integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande

förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder

Jämväl ifrågavarande konvention och rekommendation har varit föremål

för behandling vid två på varandra följande arbetskonferenser. En första

diskussion rörande dessa båda instrument ägde sålunda rum år 1956 och

ledde efter ytterligare överväganden vid 1957 års konferens till att instrumenten

antogs, konventionen med 179 röster mot 8 och 45 nedlagda samt

rekommendationen med 177 röster mot 0 och 53 nedlagda. De svenska regerings-

och arbetarombuden röstade för såväl konventionen som rekommendationen,

medan arbetsgivarombudet röstade mot konventionen och nedlade

sin röst beträffande rekommendationen.

Beträffande innehållet i konventionen må följande anföras.

I konventionens första del fastslås att det primära ansvaret för att samordnade

och systematiska program genomföres till skydd för ifrågavarande

folkgrupper och deras fortskridande integration i respektive länders liv

skall åvila regeringarna. Det betonas att i detta syfte vidtagna åtgärder skall

inriktas på att göra det möjligt för de infödda folkgrupperna att på grundval

av jämlikhet åtnjuta de rättigheter och möjligheter, som enligt den

nationella lagstiftningen tillkommer andra folkgrupper, samt att främja de

infödda folkgruppernas sociala, ekonomiska och kulturella utveckling och

höja deras levnadsstandard. Programmen skall i första rummet syfta till

en utveckling av den enskilde individens värdighet, hans värde för samhället

och hans initiativ. Våld eller tvång skall icke förekomma såsom

ett medel att främja integrationen. Så länge det är nödvändigt

skall särskilda åtgärder vidtagas till skydd för dessa folkgruppers institutioner,

deras personer samt deras egendom och arbete, men dylika åtgärder

får inte leda därhän att ett tillstånd av segregation skapas eller upprätthålles.

Vederbörande regeringar skall sträva efter samverkan med infödda folkgrupper

och deras representanter, bereda dessa folkgrupper tillfälle att utveckla

sitt initiativ samt stimulera deras medborgerliga frihet och medverkan

i olika institutioner. Samtidigt betonas vikten av att deras sedvänjor

och institutioner respekteras, när de inte är oförenliga med det nationella

rättssystemet eller med målsättningarna för integrationsprogrammen. Konventionen

föreskriver vidare, att förbättringen av ifrågavarande folkgruppers

levnads- och arbetsförhållanden och av deras bildningsnivå skall ges

hög prioritet i planer för den allmänna ekonomiska utvecklingen inom de

av dessa folkgrupper bebodda områdena.

De följande delarna av konventionen behandlar bl. a. erkännandet av

äganderätten till den jord, som den infödda befolkningen traditionellt nyttjar,

skydd mot befolkningens förflyttning från hävdvunna bosättningsområden

samt likställighet med andra folkgrupper inom samhället i fråga om

tillhandahållandet av medel för jordens utnyttjande. Vidare stadgar konventionen

skydd i samband med rekrytering och bestämmande av arbets
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

villkor ävensom skydd mot diskriminering i fråga om föreningsfrihet och

rätten att sluta kollektivavtal samt rätten att erhålla kvalificerat arbete etc.

Medlemmarna av ifrågavarande folkgrupper skall även åtnjuta samma möjligheter

som andra medborgare i fråga om yrkesutbildning. Hantverk och

landsbygdsindustri skall uppmuntras både som en faktor i de infödda folkgruppernas

ekonomiska utveckling och såsom ett medel att bevara deras

kulturella arv och konstnärliga värden. Befintlig socialförsäkring skall utsträckas

till att omfatta olika kategorier av ifrågavarande folkgrupper, varjämte

en efter deras sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden anpassad

hälsovård skall organiseras. Medlemmarna av dessa folkgrupper skall

erhålla möjlighet till undervisning på samma villkor som landets befolkning

i övrigt; särskilda upplysningsåtgärder skall vidtagas i syfte att undanröja

fördomar mot de infödda folkgrupperna. Slutligen stadgas att statliga organ

skall skapas och utvecklas för att planera, samordna och genomföra skyddsoch

integrationsåtgärder, framlägga förslag till lagstiftning samt övervaka

tillämpningen av dessa åtgärder.

Texten till konventionen återfinnes i bilaga D.

Rekommendationen innehåller vissa kompletterande normer beträffande

jord, rekrytering och arbetsvillkor, yrkesutbildning, hantverk och

landsbygdsindustri, social trygghet och hjälp, hälsovård, undervisning, språk

och andra informationsmedel samt administration.

Beträffande det närmare innehållet i rekommendationen hänvisas till

bilaga E.

Yttrande

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i avgivet

yttrande över ifrågavarande konvention och rekommendation uttalat,

att då dessa instrument torde sakna omedelbart intresse för Sveriges vidkommande,

det inte torde kunna ifrågakomma för vårt land att förverkliga

konventionens innehåll eller rekommendationens anvisningar genom lagstiftning

eller på annat sätt. Konventionen syntes därför ej böra ratificeras

av Sverige, och vad rekommendationen anginge, torde ej heller denna böra

föranleda någon åtgärd.

Departementschefen

Till vad delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anfört

kan jag ansluta mig. Jag anser följaktligen, att konventionen icke bör

ratificeras av Sverige och att ej heller rekommendationen bör föranleda

någon åtgärd från svensk sida.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition

med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,

av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1957

vid dess fyrtionde sammanträde antagna konventioner och

rekommendationer.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulf Betts

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Bilaga A

Konvention (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 5 juni 1957 till sitt fyrtionde sammanträde,

och till prövning upptagit frågan om tvångsarbete, vilken fråga utgör

den fjärde punkten på sammanträdets dagordning,

samt uppmärksammat bestämmelserna i konventionen av år 1930 angående

tvångsarbete,

och antecknat, att konventionen av år 1926 angående slaveri föreskriver,

att tjänliga åtgärder skola vidtagas för att undvika att tvångsarbete

leder till med slaveri analoga förhållanden, samt att den kompletterande

konventionen av år 1956 angående avskaffande av slaveri, slavhandel

och med slaveri analoga företeelser och praxis föreskriver ett

fullständigt avskaffande av skyldighet att utföra arbete såsom betalning

för skuld ävensom livegenskap,

och antecknat, att konventionen av år 1949 angående rättsskydd för

lön föreskriver, att lön skall utbetalas regelbundet, och förbjuder betalningsmetoder,

som beröva arbetaren en faktisk möjlighet att sluta sin

anställning,

och beslutat antaga ytterligare förslag angående avskaffande av vissa

former av tvångsarbete, vilka utgöra en kränkning av de mänskliga

rättigheter, som angivas i Förenta Nationernas stadga och kommit till

uttryck i den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den tjugofemte dagen i juni månad år nittonhundrafemtioSJU

följande konvention, som skall benämnas »konvention angående avskaffande

av tvångsarbete, 1957» (Abolition of Forced Labour Convention, 1957).

Artikel 1

Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som ratificerar

denna konvention, förbinder sig att avskaffa och att icke i någon form anlita

tvångsarbete

a) såsom medel för politisk påtryckning eller skolning eller såsom straff

för att någon hyser eller giver uttryck åt politiska åsikter eller uppfattningar,

som stå i ideologisk motsättning till rådande politiska, sociala

eller ekonomiska system;

b) såsom en form för mobilisering och användning av arbetskraft i syfte

att främja den ekonomiska utvecklingen;

c) såsom arbetsdisciplinär åtgärd;

d) såsom straff för deltagande i strejk;

e) i diskriminerande syfte, d. v. s. av rasskäl samt av sociala, nationella

eller religiösa grunder.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr U6 år 1958

Artikel 2

Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som ratificerar

denna konvention, förbinder sig att vidtaga effektiva åtgärder för ett omedelbart

och fullständigt avskaffande av sådant tvångsarbete som angives i

artikel 1 av denna konvention.

Artikel 3

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 4

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 5

1. Medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör

för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den

registrerats.

2. Medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter

utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av

den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande

tioårsperiod.

Artikel 6

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga

medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av

alla ratifikationer och uppsägningar, som delgivits honom av organisationens

medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen

av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,

har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen

träder i kraft.

Artikel 7

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt

artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas

generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation och uppsägning,

som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna i föregående

artiklar.

Artikel 8

Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt,

skall styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

konferens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning

uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 9

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,

helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för

såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av

förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 5 här ovan stadgas;

b) skall från dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft, förevarande

konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll

för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya, reviderade konventionen.

Artikel 10

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika

vitsord.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

25

Bilaga B

Konvention (nr 106) angående veckovila för affärs- och

kontorsanställda

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 5 juni 1957 till sitt fyrtionde sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående veckovila för affärs- och

kontorsanställda, vilken fråga utgör den femte punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiosju

följande konvention, som skall benämnas »konvention angående veckovila

(handel och kontor), 1957» [Weekly Rest (Commerce and Offices) Convention,

1957].

Artikel 1

Bestämmelserna i denna konvention skola, i den mån de icke genomföras

medelst i författning föreskriven ordning för fastställande av minimilöner,

medelst kollektivavtal eller skiljedom eller på annat med nationell praxis

förenligt och med hänsyn till de nationella förhållandena lämpligt sätt,

bringas i tillämpning genom nationell lagstiftning.

Artikel 2

Denna konvention äger tillämpning på hela den personal, däri inbegripna

lärlingar, som är anställd i följande företag, institutioner eller förvaltningar,

vare sig allmänna eller enskilda, nämligen

a) handelsföretag;

b) företag, institutioner och förvaltningar, i vilka arbetstagarna huvudsakligen

sysselsättas med kontorsarbete, däri inbegripna kontor, som tillhöra

i de fria yrkena verksamma personer;

c) i den mån ifrågavarande personal icke är anställd i företag, som avses i

artikel 3 och icke är underkastad nationella bestämmelser eller andra

föreskrifter angående veckovila i industri, gruvor, transportverksamhet

eller jordbruk

i) handelsgrenar av varje annat företag;

ii) sådana grenar av varje annat företag, i vilka personalen huvudsakligen

sysselsättes med kontorsarbete;

iii) företag av blandad handels- och industrikaraktär.

Artikel 3

1. Denna konvention skall jämväl äga tillämpning å personal anställd

i sådana av nedan uppräknade företag, som ratificerande medlemsstat har

att angiva i en vid ratifikationshandlingen fogad förklaring, nämligen

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1958

a) företag, institutioner och förvaltningar, som tillhandahålla personliga

tjänster;

b) posten och företag för teleförbindelser;

c) tidningsföretag;

d) teatrar och andra offentliga nöjesföretag.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, må därefter tillställa

generaldirektören för Internationella arbetsbyrån en förklaring, varigenom

de ur konventionen härrörande förpliktelserna godtagas med avseende å

sådana i föregående punkt uppräknade företag, vilka icke redan angivits i

en tidigare förklaring.

3. yarje medlem, som ratificerat denna konvention, skall i sin årliga

redogörelse enligt artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens stadga

angiva i vilken omfattning konventionens bestämmelser genomförts eller

avses att genomföras i fråga om sådana i mom. 1 av denna artikel uppräknade

företag, vilka icke innefattas i en enligt mom. 1 och 2 avgiven förklaring,

ävensom vilka framsteg som må ha gjorts i syfte att uppnå en progressiv

tillämpning av konventionen å dylika företag.

Artikel 4

1. Där så är erforderligt, skola lämpliga åtgärder vidtagas för att angiva

gränsen mellan företag, på vilka konventionen äger tillämpning, och andra

företag.

2. I sådana fall då det är tveksamt huruvida ett företag, en institution

eller en förvaltning omfattas av denna konvention, skall frågan avgöras

antingen av vederbörande myndighet efter hörande av de representativa

arbetsgiyar- och arbetarorganisationerna, där sådana finnas, eller på annat

med nationell lagstiftning och praxis förenligt sätt.

Artikel 5

Vederbörande myndighet eller lämpligt organ i varje land må från bestämmelserna

i denna konvention undantaga

a) företag, i vilka anlitas endast medlemmar av företagarens familj, såvida

de icke äro eller icke kunna anses såsom löntagare;

b) personer i företagsledande eller därmed jämförlig ställning.

Artikel 6

1. Var och en å vilken denna konvention äger tillämpning skall, där ej

annorlunda stadgas i följande artiklar, under loppet av varje period om sju

dagar äga rätt till minst 24 timmars sammanhängande veckovila.

2. Veckovilan skall såvitt möjligt förläggas till samma tider för alla vid

ett företag anställda.

3. Veckovilan skall såvitt möjligt sammanfalla med den veckodag, som

enligt landets eller ortens tradition eller sedvänja fastställts såsom vilodag.

4. Religiösa minoriteters traditioner och sedvänjor skola så vitt möjligt

respekteras.

Artikel 7

1. Då arbetets natur, arten av de tjänster som företaget förmedlar, storleken

av den befolkning som skall betjänas eller antalet anställda icke medgiva

tillämpning av bestämmelserna i artikel 6, må av vederbörande myndighet

eller genom lämpligt förfarande i varje land åtgärder vidtagas för att beträffande

särskilt angivna, av denna konvention omfattade kategorier av

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

personer eller företag, tillämpa speciella anordningar för veckovila, med

beaktande av alla tillbörliga sociala och ekonomiska förhållanden.

2. Var och en som beröres av sådana speciella anordningar skall för varje

period om sju dagar äga rätt till en sammanlagd vilotid, som minst är likvärdig

med den i artikel 6 stadgade tidrymden.

3. Bestämmelserna i artikel 6 skola dock tillämpas å envar, som är anställd

i sådana grenar av företag, vilka äro underkastade speciella anordningar,

såframt dessa grenar, därest de vore självständiga, skulle vara underkastade

bestämmelserna i nämnda artikel.

4. Varje åtgärd rörande tillämpningen av bestämmelserna i mom. 1, 2

och 3 av denna artikel skall vidtagas i samråd med vederbörande representativa

arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas.

Artikel 8

1. Tillfälliga undantag från bestämmelserna i artiklarna 6 och 7 må helt

eller delvis (däri inbegripet indragning eller avkortning av vilotiden) medgivas

av vederbörande myndighet i varje land eller på annat av vederbörande

myndighet godkänt och med nationell lagstiftning och praxis förenligt

sätt

a) i fall av inträffad eller hotande olyckshändelse, force majeure eller

trängande arbete å byggnader eller utrustning, dock endast i den mån

sådant undantag är nödvändigt för undvikande av allvarliga störningar

i företagets normala drift;

b) i händelse av utomordentlig, av särskilda förhållanden förorsakad arbetsbelastning,

i den mån det icke normalt kan förväntas, att arbetsgivaren

anlitar andra åtgärder;

c) i syfte att undvika förstöring av ömtåliga varor.

2. Vid fastställandet av de omständigheter, under vilka tillfälliga undantag

må kunna medgivas enligt bestämmelserna i punkterna b) och c) av föregående

moment, skall samråd äga rum med vederbörande representativa

arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas.

3. Därest tillfälliga undantag medgivas enligt bestämmelserna i denna artikel,

skall vederbörande såsom ersättning tillförsäkras en sammanlagd vilotid,

som minst är likvärdig med den i artikel 6 stadgade tidrymden.

Artikel 9

I den mån löner regleras genom lagstiftning eller äro underkastade administrativa

myndigheters kontroll, skola av denna konvention omfattade

personer icke vidkännas någon inkomstminskning till följd av åtgärder, som

vidtagits i enlighet med konventionen.

Artikel 10

1. Lämpliga åtgärder skola vidtagas för att genom tillfredsställande övervakning

eller annorledes garantera, att föreskrifter eller bestämmelser angående

veckovila vederbörligen iakttagas.

2. Då så är förenligt med sättet för genomförandet av bestämmelserna i

denna konvention, skall en effektiv tillämpning därav garanteras genom

lämpliga ansvarsbestämmelser.

Artikel 11

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall i sina årliga redogörelser

enligt artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens stadga

intaga

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

a) förteckningar över sådana kategorier av personer eller företag, vilka äro

underkastade i artikel 7 avsedda speciella anordningar för veckovila;

samt

b) upplysningar angående de omständigheter, under vilka tillfälliga undantag

må kunna medgivas enligt artikel 8.

Artikel 12

Vad i denna konvention stadgas skall icke inverka på lag, skiljedom, sedvänja

eller avtal, som tillförsäkrar vederbörande förmånligare villkor än de

i konventionen angivna.

Artikel 13

Bestämmelserna i denna konvention må i varje enskilt land tills vidare

sättas ur kraft av regeringen i händelse av krig eller annan nödsituation,

som innebär hot mot den nationella tryggheten.

Artiklarna 14—21

fDessa artiklar äro likalydande med artiklarna 3—10 av konventionen

(nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete, utom såtillvida, att då i artikel

9 av konventionen nr 105 hänvisas till artikel 5, detta i artikel 20 av

förevarande konvention motsvaras av en hänvisning till artikel 16.]

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition, nr 46 år 1958

29

Bilaga C

Rekommendation (nr 103) angående veckovila för affärs- och

kontorsanställda

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 5 juni 1957 till sitt fyrtionde sammanträde,

,

och beslutat antaga vissa förslag angående veckovila för altars- och

kontorsanställda, vilken fråga utgör den femte punkten på sammanträdets

dagordning,

samt beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

avsedd att komplettera konventionen angående veckovila (handel

och kontor), 1957,

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiosju

följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående

veckovila (handel och kontor), 1957» [Weekly Rest (Commerce and

Offices) Recommendation, 1957].

Med hänsyn till att konventionen angående veckovila (handel och kontor),

1957, innehåller bestämmelser angående veckovila inom handelsföretag

och kontor och att det är önskvärt att komplettera dessa bestämmelser,

förordar konferensen, att följande anvisningar tillämpas.

1. Var och en å vilken konventionen angående veckovila (handel och kontor),

1957, är tillämplig bör, såvitt möjligt, äga rätt till minst 36 timmars

veckovila, vilken om möjligt bör vara sammanhängande.

2. Den i artikel 6 av konventionen angående veckovila (handel och kontor),

1957, stadgade veckovilan, bör om möjligt beräknas så, att den innefattar

tidrymden från midnatt till midnatt men däremot icke andra omedelbart

föregående eller efterföljande viloperioder.

3. I artikel 7 av konventionen angående veckovila (handel och kontor),

1957, angivna speciella anordningar böra skapa garantier för att

a) var och en å vilken sådana speciella anordningar äro tillämpliga icke

arbetar mer än tre veckor utan att komma i åtnjutande av de viloperioder,

till vilka han är berättigad;

b) där det icke är möjligt att medgiva viloperioder om 24 på varandra täljande

timmar, viloperioderna omfatta 12 timmars sammanhängande

4. 1) Minderåriga under 18 år böra om möjligt åtnjuta en sammanhängande

veckovila om två dagar. ..

2) Bestämmelserna i artikel 8 av konventionen angaende veckovila

(handel och kontor), 1957, böra icke tillämpas å minderåriga under 18 år.

5. I varje företag, där veckovilan för vissa av de anställda avviker trän

den i nationell praxis fastställda tidsperioden, böra dagar och timmar för

veckovila bringas till vederhörandes kännedom medelst tydligt anslag å arbetsstället

eller å annan lämplig plats eller på annat med nationell lagstittning

och praxis förenligt sätt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

6. Lämpliga åtgärder böra vidtagas för att säkerställa att för vederbörlig

tillämpning av bestämmelserna rörande veckovila erforderliga register

föras, särskilt såvitt avser

a) personer, å vilka enligt bestämmelserna i artikel 7 av konventionen angående

veckovila (handel och kontor), 1957, speciella anordningar för

veckovila tillämpas;

b) personer, å vilka i artikel 8 av konventionen angående veckovila (handel

och kontor), 1957, angivna tillfälliga undantag tillämpas.

7. I sådana fall då artikel 9 av konventionen angående veckovila (handel

och kontor), 1957, icke är tillämplig, emedan löner varken regleras genom

lagstiftning eller äro underkastade administrativ myndighets kontroll, böra

anordningar vidtagas genom kollektivavtal eller annorledes i syfte att garantera

att tillämpningen av åtgärder, som vidtagits i enlighet med konventionen,

icke medföra inkomstminskning för de av konventionen omfattade

personerna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1958

31

Bilaga D

Konvention (nr 107) angående skydd för och integration av infödda och

andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande

folkgrupper i självstyrande länder

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 5 juni 1957 till sitt fyrtionde sammanträde,

har beslutat antaga vissa förslag angående skydd för och integration

av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande

folkgrupper i självstyrande länder, vilken fråga utgör den sjätte

punkten på sammanträdets dagordning,

samt har beslutat att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention.

Med hänsyn till att Philadelphiadeklarationen framhåller, att alla

människor äga rätt att i frihet, ekonomisk trygghet och under lika förutsättningar

arbeta i det materiella välståndets och den kulturella utvecklingens

tjänst;

med hänsyn till att det i olika självstyrande länder finnes infödda

och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper,

som ännu icke äro integrerade i den nationella gemenskapen

och som på grund av sitt sociala, ekonomiska och kulturella läge äro

förhindrade att till fullo draga fördel av de rättigheter och förmåner,

som andra folkgrupper åtnjuta,

med hänsyn till att det är önskvärt, såväl av humanitära skäl som ur

synpunkten av ifrågavarande länders intressen, att främja fortsatta

strävanden att förbättra dessa folkgruppers levnads- och arbetsvillkor

genom samtidiga åtgärder i fråga om alla de faktorer, som hittills ha

hindrat dem att bli till fullo delaktiga i framåtskridandet inom den

nationella gemenskap, till vilken de höra,

med hänsyn till att antagandet av allmänna internationella normer

i detta avseende kommer att underlätta åtgärder för att tillförsäkra

ifrågavarande folkgrupper skydd, fortskridande integration i den nationella

gemenskapen samt förbättrade levnads- och arbetsvillkor,

och med konstaterande av att dessa normer ha utarbetats under medverkan

av Förenta Nationerna, Förenta Nationernas livsmedels- och

jordbruksorganisation, Förenta Nationernas organisation för uppfostran,

vetenskap och kultur och Världshälsovårdsorganisationen, på vederbörlig

nivå och inom deras respektive områden, samt att avsikten är

att söka deras fortsatta medverkan när det gäller att främja och trygga

tillämpningen av dessa normer,

antager konferensen denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiosju

följande konvention, vilken skall benämnas »konvention

angående infödda och i stammar levande folkgrupper, 1957» (Indigenous

and Trifaal Populations Convention, 1957).

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Del I. Allmänna principer

Artikel 1

1. Denna konvention äger tillämpning på

a) medlemmar av i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper

i självstyrande länder, vilkas sociala och ekonomiska villkor äro

mindre högt utvecklade än de villkor som uppnåtts av övriga grupper

inom landets befolkning och vilkas ställning helt eller delvis regleras genom

deras egna seder eller traditioner eller genom speciell lagstiftning;

b) medlemmar av i stammar eller i stamliknande förhållanden levande

folkgrupper i självstyrande länder, vilka betraktas såsom infödda, emedan

de härstamma från folkgrupper, som bodde i landet eller i ett geografiskt

område, som landet tillhör, vid tiden för erövring eller kolonisation

och vilka, oavsett vilken rättslig ställning de intaga, leva mer i

överensstämmelse med ifrågavarande tids sociala, ekonomiska och kulturella

institutioner än med institutionerna i det land, till vilket de

höra.

2. I denna konvention förstås med »i stamliknande förhållanden levande

folkgrupper» sådana grupper och personer som, ehuru de äro i färd med

att förlora sina stamegenskaper, ännu icke ha blivit integrerade i den nationella

gemenskapen.

3. De infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande

folkgrupper, som omnämnts i mom. 1 och 2 av denna artikel, betecknas

i det följande som »ifrågavarande folkgrupper».

Artikel 2

1. Det primära ansvaret för att genomföra samordnade och systematiska

program till skydd för ifrågavarande folkgrupper och deras fortskridande

integration i sina respektive länders liv skall åvila regeringarna.

2. Dessa program skola innefatta åtgärder för att

a) göra det möjligt för dessa folkgrupper att på grundval av jämlikhet åtnjuta

de rättigheter och möjligheter, som enligt den nationella lagstiftningen

tillkomma andra befolkningsgrupper;

b) främja dessa folkgruppers sociala, ekonomiska och kulturella utveckling

och höja deras levnadsstandard;

c) skapa möjligheter till nationell integration med uteslutande av åtgärder,

som syfta till konstlad assimilation av dessa folkgrupper.

3. Dessa program skola främst syfta till utveckling av den enskilde individens

värdighet, hans värde för samhället och hans initiativ.

4. Våld eller tvång skall icke förekomma som ett medel att främja dessa

folkgruppers integration i den nationella gemenskapen.

Artikel 3

1. Så länge ifrågavarande folkgruppers sociala, ekonomiska och kulturella

villkor hindra dem att åtnjuta förmånerna av den allmänna lagstiftningen

i det land de tillhöra, skola särskilda åtgärder vidtagas till skydd för dessa

folkgruppers institutioner, deras personer, deras egendom och arbete.

2. Det skall tillses att sådana speciella skyddsåtgärder

a) icke användas som medel att skapa eller upprätthålla ett tillstånd av

segregation;

b) bli bestående endast så länge behov av speciellt skydd föreligger och endast

i den utsträckning ett sådant skydd är erforderligt.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

3. Sådana speciella skyddsåtgärder skola icke inskränka åtnjutandet utan

diskriminering av de allmänna medborgerliga rättigheterna.

Artikel 4

Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention beträffande

ifrågavarande folkgruppers integration

a) skall vederbörlig hänsyn tagas till de kulturella och religiösa värderingar

och de former av social kontroll, som förekomma bland dessa folkgrupper,

samt till arten av de problem, som möta dein både såsom grupper

och såsom individer, när de utsättas för sociala och ekonomiska förändringar;
b)

skall den fara beaktas, som en rubbning av ifrågavarande gruppers värderingar

och institutioner kan medföra, såvida dessa icke kunna ersättas

på ett lämpligt och för ifrågavarande grupper godtagbart sätt;

c) skola åtgärder vidtagas i syfte att mildra de svårigheter, som uppstå för

dessa folkgrupper vid anpassningen till nya levnads- och arbetsvillkor.

Artikel 5

Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention beträffande

skydd för och integration av ifrågavarande folkgrupper skola regeringarna

a) eftersträva samverkan med dessa folkgrupper och deras representanter;
b)

bereda dessa folkgrupper tillfälle att till fullo utveckla sitt initiativ;

c) med alla till buds stående medel stimulera utvecklingen av medborgerliga

friheter inom dessa folkgrupper och upprättandet av valda institutioner

eller medverkan i sådana institutioner.

Artikel 6

Förbättringen av ifrågavarande folkgruppers levnads- och arbetsförhållanden

och av deras bildningsnivå skall givas hög prioritet i planer för den

allmänna ekonomiska utvecklingen inom de av dessa folkgrupper bebodda

områdena. Speciella projekt för den ekonomiska utvecklingen inom sådana

områden skola även utformas på sådant sätt, att dylika förbättringar främjas.

Artikel 7

1. Vid bestämmandet av ifrågavarande folkgruppers rättigheter och skyldigheter

skall hänsyn tagas till deras sedvanerätt.

2. Dessa folkgrupper skola tillåtas att bibehålla sina egna sedvänjor och

institutioner, när dessa icke äro oförenliga med det nationella rättssystemet

eller med målsättningarna för integrationsprogram.

3. Tillämpningen av de föregående momenten av denna artikel skall icke

hindra medlemmar av dessa folkgrupper från att i enlighet med sin individuella

förmåga utöva de rättigheter, som tillerkännas alla medborgare, eller

att åtaga sig motsvarande skyldigheter.

Artikel 8

I den mån det är förenligt med den nationella gemenskapens intressen och

med det nationella rättssystemet

a) skola de metoder för social kontroll, som tillämpas av ifrågavarande folkgrupper,

i den mån så är möjligt utnyttjas för beivrande av brott eller

förseelser begångna av medlemmar av dessa folkgrupper;

b) när det icke är möjligt att använda sådana metoder för social kontroll,

skola dessa folkgruppers sedvänjor i fråga om bestraffning beaktas av de

myndigheter och domstolar, som handlägga sådana angelägenheter.

3 Ilihang till riksdagens protokoll 1058. 1 samt. Nr 46

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

Artikel 9

Det skall under straffansvar vara förbjudet att ålägga medlemmar av

ifrågavarande folkgrupper obligatoriska personliga tjänster i någo‘n form,

vare sig avlönade eller oavlönade, utom i de fall då lagstiftningen innehåller

för alla medborgare gällande bestämmelser härom.

Artikel 10

1. Personer som tillhöra ifrågavarande folkgrupper skola åtnjuta speciellt

m°f obefogad användning av förebyggande frihetsberövande och ha

möjlighet att vidtaga rättsliga åtgärder för att effektivt skydda sina grundläggande

rättigheter.

2. När medlemmar av ifrågavarande folkgrupper ådömas i allmän lagstiftning

stadgat straff, skall hänsyn tagas till ifrågavarande folkgruppers kulturella

utvecklingsnivå.

3. Metoder för återanpassning böra föredragas framför frihetsstraff.

Del II. Jord

Artikel 11

Medlemmarna av ifrågavarande folkgrupper skola tillerkännas kollektiv

eller individuell äganderätt till den jord, som dessa folkgrupper traditionellt

nyttja.

Artikel 12

1. Ifrågavarande folkgrupper skola icke annorledes än i överensstämmelse

med den nationella lagstiftningen mot sin vilja förflyttas från sina hävdvunna

bosättningsområden av skäl som beröra den nationella säkerheten eller

med hänsyn till den nationella ekonomiska utvecklingens intressen eller

till ifrågavarande folkgruppers hälsa.

2. När det i sådana fall som en undantagsåtgärd är nödvändigt att förflytta

dessa folkgrupper, skola de tilldelas jord, som till sin beskaffenhet är minst

likvärdig med den av dem tidigare nyttjade och som är ägnad att tillgodose

deras aktuella behov och deras framtida utveckling. I de fall då möjligheter

finnas till annan sysselsättning och då ifrågavarande folkgrupper föredraga

att få ersättning kontant eller in natura, skola de erhålla sådan ersättning

under vederbörliga garantier.

3. Personer som förflyttas på detta sätt skola beredas full ersättning för

varje uppkommen förlust eller skada.

Artikel 13

1. De former för överflyttning av ägande- och nyttjanderätten till jord,

som ha vunnit hävd genom ifrågavarande folkgruppers sedvänjor, skola respekteras

inom ramen av den nationella lagstiftningen, i den mån de tillgodose

dessa folkgruppers behov och icke hindra deras ekonomiska och sociala

utveckling.

2. Åtgärder skola vidtagas för att hindra att personer, som icke tillhöra

ifrågavarande folkgrupper, draga nytta av dessa sedvänjor eller av bristande

insikt om lagstiftningen hos medlemmar av dessa folkgrupper, i syfte att tillförsäkra

sig äganderätt eller nyttjanderätt till jord, som tillhör sådana medlemmar.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. 5Iaj:ts proposition nr 46 år 1958

35

Artikel 14

Nationella jordbruksprogram skola garantera ifrågavarande folkgrupper

en behandling likvärdig med den som kommer andra grupper i samhället

till del med avseende å

a) tillhandahållandet av ytterligare jord när den jord, som dessa folkgrupper

förfoga över, icke är tillräcklig för att tillförsäkra dem för ett normalt

liv erforderliga förnödenheter eller är otillräcklig vid en eventuell

ökning av7 deras numerär;

b) tillhandahållandet av de medel, som erfordras för att främja utnyttjandet

av den jord, som dessa folkgrupper redan besitta.

Del III. Rekrytering och arbetsvillkor

Artikel 15

1. Varje medlem skall inom ramen av sin nationella lagstiftning vidtaga

särskilda åtgärder för att säkerställa ett effektivt skydd med avseende å

rekrytering och arbetsvillkor för arbetare, som tillhöra ifrågavarande folkgrupper,

så länge de icke äro i stånd att åtnjuta det skydd, som lagstiftningen

bereder arbetare i allmänhet.

2. Varje medlem skall göra allt som står i dess förmåga för att hindra

varje diskriminering mellan arbetare, som tillhöra ifrågavarande folkgrupper,

och andra arbetare, särskilt i fråga om möjligheten att erhålla

a) arbete, däri inberäknat kvalificerat arbete;

b) lika lön för arbete av lika värde;

c) sjukvård och social hjälp, förebyggande av och ersättning vid yrkesskada,

yrkeshygien samt bostadsförhållanden;

d) föreningsrätt, frihet för all lagenlig fackföreningsverksamhet och rätt

att sluta kollektivavtal med arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer.

Del IV. Yrkesutbildning, hantverk och landsbygdsindustri

Artikel 16

Personer som tillhöra ifrågavarande folkgrupper skola åtnjuta samma möjligheter

som andra medborgare i fråga om yrkesutbildning.

Artikel 17

1. När allmänt tillämpliga program för yrkesutbildning icke tillgodose de

speciella behoven hos personer, som tillhöra ifrågavarande folkgrupper, skola

regeringarna tillhandahålla speciella utbildningsmöjligheter för sådana personer.

2. Dessa speciella utbildningsmöjligheter skola grundas på ingående_undersökningar

av den ekonomiska miljön, den kulturella utvecklingsnivån

och de praktiska behoven hos de olika yrkesgrupperna inom ifrågavarande

folkgrupper; särskilt skola de bereda vederbörande tillfälle att erhålla nödig

utbildning för yrken, för vilka dessa folkgrupper traditionellt ha visat fallenhet.

3. Dessa speciella utbildningsmöjligheter skola tillhandahållas endast så

länge ifrågavarande folkgruppers kulturella utvecklingsnivå så kräver; i

och med att integrationsprocessen framskrider skola de ersättas med de utbildningsmöjligheter,

som tillhandahållas övriga medborgare.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 är 1958

Artikel 18

1. Hantverk och landsbygdsindustri skola uppmuntras såsom faktorer i

ifrågavarande folkgruppers ekonomiska utveckling på ett sådant sätt, att

dessa folkgrupper få möjlighet att höja sin levnadsstandard och anpassa sig

till moderna metoder för produktion och avsättning.

2. Hantverk och landsbygdsindustri skola utvecklas på ett sådant sätt,

att dessa folkgruppers kulturella arv bevaras och att deras konstnärliga

värden och kulturella uttrycksformer förbättras.

Del V. Social trygghet och hälsovård

Artikel 19

Befintliga system för social trygghet skola i mån av möjlighet gradvis

utvidgas till att omfatta

a) löntagare som tillhöra ifrågavarande folkgrupper;

b) andra personer som tillhöra ifrågavarande folkgrupper.

Artikel 20

1. Regeringarna skola åtaga sig ansvaret för att tillhandahålla en tillfredsställande

hälsovård för ifrågavarande folkgrupper.

2. Organiseringen av sådan hälsovård skall grundas på systematiska undersökningar

av ifrågavarande folkgruppers sociala, ekonomiska och kulturella

förhållanden.

3. Utvecklingen av denna hälsovård skall samordnas med allmänna åtgärder

för social, ekonomisk och kulturell utveckling.

Del VI. Undervisning och informationsmedel

Artikel 21

Åtgärder skola vidtagas i syfte att tillförsäkra medlemmar av ifrågavarande

folkgrupper möjlighet att erhålla undervisning på alla nivåer under

samma villkor som landets befolkning i övrigt.

Artikel 22

1. För ifrågavarande folkgrupper avsedda undervisningsprogram skola med

avseende å metoder och förfaranden anpassas efter det stadium, som dessa

folkgrupper ha uppnått i fråga om social, ekonomisk och kulturell integration

i den nationella gemenskapen.

2. Utarbetandet av sådana program skall normalt föregås av etnologiska

undersökningar.

Artikel 23

1. Barn som tillhöra ifrågavarande folkgrupper skola bibringas undervisning

i läsning och skrivning på sitt modersmål eller, om detta icke är praktiskt

möjligt, på det språk som är mest brukligt inom den grupp de tillhöra.

2. Åtgärder skola vidtagas för en successiv övergång från modersmålet eller

munarten till det nationella språket eller till ettdera av landets officiella

språk.

3. Lämpliga åtgärder skola i mån av möjlighet vidtagas i syfte att bevara

modersmålet eller munarten.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i6 år 1958 37

Artikel 27

Den primära undervisningen för ifrågavarande folkgrupper skall syfta till

att bibringa barnen allmänna kunskaper och färdigheter, som underlätta för

dem att bli integrerade i den nationella gemenskapen.

Artikel 25

Uppfostrande åtgärder skola vidtagas bland andra grupper inom landets

befolkning och särskilt bland dem som stå i den mest omedelbara kontakten

med ifrågavarande folkgrupper i syfte att undanröja fördomar, som de till

äventyrs hysa gentemot dessa folkgrupper.

Artikel 26

1. Regeringarna skola vidtaga efter ifrågavarande folkgruppers sociala och

kulturella särdrag anpassade åtgärder i syfte att bibringa dem insikt om deras

rättigheter och skyldigheter, särskilt i fråga om arbete och social välfärd.

2. I mån av behov skall detta ske med hjälp av skriftliga översättningar

och genom medel för massinformation på dessa folkgruppers språk.

Del VII. Administration

Artikel 27

1. Den statliga myndighet, som bär ansvaret för i denna konvention berörda

angelägenheter, skall skapa eller utveckla organ för att administrera

ifrågakommande program.

2. Dessa program skola innefatta

a) planering, samordning och verkställande av lämpliga åtgärder för ifrågavarande

folkgruppers sociala, ekonomiska och kulturella utveckling;

b) framläggande av förslag om lagstiftning och andra åtgärder inför vederbörande

myndigheter;

c) övervakning av dessa åtgärders tillämpning.

Del VIII. Allmänna bestämmelser

Artikel 28

Innebörden och omfattningen av de åtgärder, som skola vidtagas för att

bringa denna konvention i tillämpning, skola bestämmas på ett smidigt sätt

under hänsynstagande till de speciella förhållandena i varje land.

Artikel 29

Tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention skall icke påverka

förmåner, som tillförsäkrats ifrågavarande folkgrupper i enlighet med andra

konventioner och rekommendationer.

Artiklar 30—37

(Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 3—10 av konventionen

(nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete, utom såtillvida, att dä i

artikel 9 av konventionen nr 105 hänvisas till artikel 5, detta i artikel 36 av

förevarande konvention motsvaras av en hänvisning till artikel 32.)

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

Bilaga E

Rekommendation (nr 104) angående skydd för och integration av infödda

och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande

folkgrupper i självstyrande länder

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 5 juni 1957 till sitt fyrtionde sammanträde

och beslutat antaga vissa förslag angående skydd för och integration

av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande

folkgrupper i självstyrande länder, vilken fråga utgör den sjätte

punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

avsedd att komplettera konventionen angående infödda och i

stammar levande folkgrupper, 1957,

samt konstaterat att följande normer ha utarbetats under medverkan

av Förenta Nationerna, Förenta Nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation,

Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap

och kultur och Världshälsovårdsorganisationen, på vederbörlig

nivå och inom deras respektive områden, samt att avsikten är att söka

deras fortsatta medverkan när det gäller att främja och trygga tillämpningen

av dessa normer,

antager denna den tjugosjätte dagen i juni månad år nittonhundrafemtiosju

följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående

infödda och i stammar levande folkgrupper, 1957» (Indigenous and

Tribal Populations Recommendation, 1957).

Konferensen förordar, att varje medlem bör tillämpa följande anvisningar.

I. Inledande anvisningar

1. 1) Denna rekommendation äger tillämpning på

a) medlemmar av i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper

i självstyrande länder, vilkas sociala och ekonomiska villkor äro

mindre högt utvecklade än de villkor som uppnåtts av övriga grupper

inom landets befolkning och vilkas ställning helt eller delvis regleras genom

deras egna seder eller traditioner eller genom speciell lagstiftning;

b) medlemmar av i stammar eller i stamliknande förhållanden levande

folkgrupper i självstyrande länder, vilka betraktas såsom infödda, emedan

de härstamma från folkgrupper, som bodde i landet eller i ett geografiskt

område, som landet tillhör, vid tiden för erövring eller kolonisation

och vilka, oavsett vilken rättslig ställning de intaga, leva mer i

överensstämmelse med ifrågavarande tids sociala, ekonomiska och kulturella

institutioner än med institutionerna i det land, till vilket de höra.

2) I denna rekommendation förstås med »i stamliknande förhållan
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

den levande folkgrupper» sådana grupper och personer som, ehuru de äro

i färd med att förlora sina stamegenskaper, ännu icke ha blivit integrerade

i den nationella gemenskapen.

3) De infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden

levande folkgrupper, som omnämnts i styckena 1) och 2) av denna punkt,

betecknas i det följande som »ifrågavarande folkgrupper».

II. Jord

2. Lagstiftningsåtgärder eller administrativa åtgärder böra vidtagas för

reglering av de förhållanden, de facto eller de jure, under vilka ifrågavarande

folkgrupper nyttja jorden.

3. 1) Ifrågavarande folkgrupper böra tillförsäkras en reserv av jord som

är tillräcklig för trädesbruk, så länge icke något bättre odlingssystem kan

införas.

2) I avvaktan på att målen för en bosättningspolitik för halvnomadiska

grupper skola uppnås, böra zoner upprättas, inom vilka sådana gruppers

boskap kan beta utan hinder.

4. Medlemmar av ifrågavarande grupper böra erhålla samma behandling

som andra medlemmar av landets befolkning i fråga om äganderätten till

naturtillgångar under jord eller företrädesrätten till dessas exploatering.

5. 1) Direkt eller indirekt upplåtelse av jord, som äges av medlemmar av

ifrågavarande folkgrupper, till personer eller samfälligheter, som ej tillhöra

dessa folkgrupper, bör begränsas, utom i särskilda i lag angivna undantagsfall.

2) I de fall då sådan upplåtelse medgives, böra åtgärder vidtagas i syfte

att tillförsäkra ägarna skälig ersättning. Ersättning, som utgives för jord i

samfälld ägo, bör i enlighet med lämpliga bestämmelser utnyttjas till förmån

för den grupp som äger jorden.

6. Pantförskrivning av jord, som äges av medlemmar av ifrågavarande

folkgrupper, till en person eller samfällighet, som icke tillhör dessa folkgrupper,

bör begränsas.

7. Lämpliga åtgärder böra vidtagas i syfte att undanröja skuldsättning

bland jordbrukare, som tillhöra ifrågavarande folkgrupper. Kooperativa kreditsystem

böra organiseras, och lån med låg ränta, teknisk hjälp och, där så

befinnes lämpligt, subventioner böra tillhandahållas dessa jordbrukare i syfte

att sätta dem i stånd att bättre utnyttja sin jord.

8. Där så är lämpligt böra moderna metoder för kooperativ produktion,

anskaffning och avsättning anpassas till de traditionella formerna för samfällt

ägande och nyttjande av jord och produktionsredskap bland ifrågavarande

folkgrupper och derås traditionella system för samhälleliga tjänster

och ömsesidig hjälp. III.

III. Rekrytering och arbetsvillkor

9. Så länge ifrågavarande folkgrupper icke äro i stånd att åtnjuta det

skydd, som enligt lagstiftningen tillkommer arbetare i allmänhet, bör rekryteringen

av arbetare tillhörande dessa folkgrupper regleras, särskilt genom

åtgärder i syfte att

a) upprätta ett system av tillståndsgivning för privata rekryteringsombud

och kontrollera deras verksamhet;

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

b) förebygga att rekryteringen av arbetare inverkar menligt på deras familjeliv

och gemenskapsliv, bland annat genom att 1

i) förbjuda rekrytering under vissa bestämda perioder och i vissa bestamda

områden;

ii} bereda arbetarna möjlighet att bibehålla kontakten med och deltaga

i Mktigare av stamförhållanden betingad verksamhet inom de samhällen,

i rån vilka de kommit;

in) garantera skydd åt dem som för sin försörjning äro beroende av de

rekryterade arbetarna;

c) faststalla en minimiålder för rekryteringen och föreskriva särskilda villkor

tor rekryteringen av icke vuxna arbetare;

d) föreskriva villkor beträffande hälsotillståndet som arbetarna vid tidpunkten

för rekryteringen skola uppfylla;

e) faststalla normer beträffande transporten av rekryterade arbetaret)

tillse att arbetaren

i) genom en förklaring på lians modersmål bibringats insikt om sina

anställningsvillkor;

?c^ met^ vetskap godtager sina anställningsvillkor.

!“- Sa län§e ifrågavarande folkgrupper icke äro i stånd att''åtnjuta det

skydd, som enligt lagstiftningen tillkommer arbetare i allmänhet, böra löner

och personlig frihet för arbetare, som tillhöra dessa folkgrupper, skvddas

särskilt genom följande åtgärder:

a) löner skola normalt utbetalas enbart i lagligt betalningsmedel;

b) utbetalning av någon del av lönen i form av alkohol, andra alkoholhaltiga

drycker eller skadliga droger skall förbjudas;

c) utbetalning av lön i utskänkningslokaler eller butiker skall förbjudas,

utom såvitt gäller där anställda arbetare;

d) maximibeloppen för löneförskolt och sättet för deras återbetalning, ävensom

den tillatna omfattningen av villkoren för avdrag å lön, skola regleras;
labriksbutiker

och liknande anordningar, som drivas i samband med

företaget, skola kontrolleras;

f) innehållande eller konfiskering av tillhörigheter och verktyg, som arbetarna

a anligen använda, pa grund av skuldsättning eller ett icke uppfyllt

arbetsavtal skall förbjudas utom i de fall då vederbörande judiciella

eller administrativa myndighet i förväg lämnat medgivande därtill;
-

g) ingripanden i arbetarnas personliga frihet på grund av skuldsättningskola

förbjudas.

11. Rätten att bli återsänd till hemorten på rekryteringsombudets eller

arbetsgivarens bekostnad bör garanteras i alla de fall då arbetaren

a) blir oförmögen till arbete genom sjukdom eller olycksfall under resan

till anställningsorten eller under den tid anställningen varar;

b) vid läkarundersökning befinnes vara olämplig för arbete;

c) på grund av omständigheter, över vilka han icke råder, icke erhåller

anställning, sedan han förflyttats i och för erhållande av anställning;

d) av vederbörande myndighet befinnes ha blivit rekryterad genom bedrägligt

förfarande eller av misstag.

12. 1) Åtgärder böra vidtagas'' i syfte att underlätta till ifrågavarande

folkgrupper hörande arbetares anpassning till de i ett modernt samhälle rådande

principerna och metoderna i fråga om förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetstagare.

2) Där så är nödvändigt böra standardiserade arbetsavtal utarbetas

i samråd med representanter för berörda arbetare och arbetsgivare. Sådana

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 46 år 1058

avtal böra angiva båda parters rättigheter och skyldigheter samt förutsättningarna

för avtalens hävande. Effektiva åtgärder böra vidtagas i sytte alt

garantera avtalens efterlevnad.

‘ 13. 1) Åtgärder böra vidtagas i enlighet med gällande lagstiftning i syfte

att främja arbetarnas och deras familjers fasta bosättning i eller i närheten

av sysselsättningscentra, då en sådan fast bosättning är till fördel för arbetarna

och för de berörda ländernas ekonomiska liv.

2) Vid genomförandet av sådana åtgärder bör särskild uppmärksamhet

ägnas de problem, som sammanhänga med de till ifrågavarande folkgrupper

hörande arbetarnas och deras familjers anpassning till levnadsoch

arbetsformerna i deras nya sociala och ekonomiska miljö.

14. Migration av arbetare, som tillhöra ifrågavarande folkgrupper, bör,

när detta befinnes strida mot dessa arbetares och deras samhällens intressen,

motverkas genom åtgärder, som äro ägnade att höja levnadsstandarden

i de områden, där de traditionellt vistas.

15. 1) Regeringarna böra upprätta stationära eller rörliga offentliga arbetsförmedlingsorgan

i områden, där till ifrågavarande folkgrupper hörande

arbetare rekryteras i stort antal.

2) Dessa organ böra icke blott hjälpa arbetarna att finna arbete och

arbetsgivarna att finna arbetare utan även

a) bedöma i vad mån brist på arbetskraft i andra områden inom landet

kan täckas med arbetskraft, som finnes tillgänglig inom av ifrågavarande

folkgrupper bebodda områden, utan att detta föranleder sociala eller

ekonomiska rubbningar inom dessa områden;

b) upplysa arbetarna och deras arbetsgivare om dem berörande bestämmelser

i lagar, förordningar och avtal med avseende å löner, bostadsförhållanden,

förmåner vid yrkesskada, transport och andra arbetsvillkor;

c) samverka med de myndigheter, som ha att övervaka tillämpningen av

lagstiftningen angående skydd för ifrågavarande folkgrupper, samt, då

så erfordras, ansvara för‘kontrollen över förfaranden i samband med

rekrytering och arbetsvillkor för till dessa folkgrupper börande arbetare.

IV. Yrkesutbildning

16. Yrkesutbildningsprogram för ifrågavarande folkgrupper böra innefatta

utbildning av medlemmar av dessa folkgrupper till lärare. Lärarna

böra bibringas kunskaper om vissa tekniska förfaranden och där så är niöjligt

göras förtrogna med antropologiska och psykologiska faktorer, så att

de bli i stånd att anpassa sin undervisning efter dessa folkgruppers speciella

förhållanden och behov.

17. Yrkesutbildningen för medlemmar av ifrågavarande folkgrupper bor

i den mån det är praktiskt möjligt äga rum i närheten av deras bosättningsort

eller arbetsplats. .....

18. Under integrationens begynnelseskeden bör denna utbildning sa vitt

möjligt meddelas på den berörda gruppens munart.

19. Yrkesutbildningsprogram för ifrågavarande folkgrupper böra samordnas

med hjälpåtgärder, varigenom självständiga yrkesutövare beredes

möjlighet att förvärva erforderliga råvaror och förnödenheter och löntagare

beredes hjälp att finna med hänsyn till deras kvalifikationer lämpligt arbete.

2(1. Program och metoder för ifrågavarande folkgruppers yrkesutbildning

böra samordnas med program och metoder för den grundläggande undervis
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 46 år 1958

21. Under den period, då medlemmar av ifrågavarande folkgrupper undergå

yrkesutbildning, böra de erhålla all möjlig hjälp för att bli i stånd

att draga fördel av förekommande anordningar, däri inbegripna stipendier,

om så är möjligt.

V. Hantverk och landsbygdsindustri

22. Program för främjande av hantverk och landsbygdsindustri bland

ifrågavarande folkgrupper böra särskilt syfta till att

a) förbättra tekniken, arbetsmetoderna och arbetsvillkoren;

b) utveckla alla aspekter av produktion och avsättning, inberäknat kreditgivning,

skydd mot monopol och mot exploatering genom mellanhänder,

anskaffning av råvaror till skäliga priser, fastställande av kvalitetsnormer

samt skydd för mönster och speciella estetiska egenskaper hos produkterna;
c)

uppmuntra bildandet av kooperativa sammanslutningar.

VI. Social trygghet och hjälpåtgärder

23. En utvidgning av system för social trygghet till att omfatta arbetare

som tillhöra ifrågavarande folkgrupper bör,^ allt efter omständigheternas

krav, föregås eller åtföljas av åtgärder i syfte att förbättra deras allmänna

sociala och ekonomiska villkor.

24. I fråga om självständiga producenter av primärvaror böra åtgärder

vidtagas med avseende å

a) undervisning i moderna jordbruksmetoder;

b) anskaffning av förnödenheter, såsom redskap, boskap, utsäde;

c) skydd mot förlust av existensmedel genom skador på skörd eller boskap,

vållade genom naturförhållanden.

VII. Hälsovård

25. Ifrågavarande folkgrupper böra uppmuntras att i sina samhällen organisera

lokala hälsovårdsstyrelser eller -kommittéer för att övervaka samhällsmedlemmarnas

hälsotillstånd. Bildandet av dessa organ bör åtföljas av

lämpliga upplysningsåtgärder i syfte att tillse, att de till fullo utnyttjas.

26. 1) Särskilda anordningar böra tillhandahållas för utbildning av medlemmar

av ifrågavarande folkgrupper till biträdande hälsovårdspersonal och

till yrkesmässig läkar- och sjukvårdspersonal, när dessa medlemmar ej

kunna erhålla sådan utbildning genom landets gängse anordningar.

2) Det bör tillses att tillhandahållandet av sådana speciella anordningar

icke får till följd, att medlemmar av ifrågavarande folkgrupper berövas

möjligheten att erhålla utbildning genom gängse anordningar.

27. Den yrkesmässiga hälsovårdspersonal, som arbetar bland ifrågavarande

folkgrupper, bör ha utbildning i antropologiska och psykologiska metoder,

som sätter dem i stånd att anpassa sitt arbete till dessa folkgruppers

kulturella särdrag.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

43

VIII. Undervisning

28. Vetenskaplig forskning bör organiseras och finansieras med sikte på

att fastställa de lämpligaste metoderna att bibringa barn tillhörande ifrågavarande

folkgrupper läs- och skrivkunnighet samt förmåga att utnyttja modersmålet

eller munarten som ett medel i undervisningen.

29. De lärare, som arbeta bland ifrågavarande folkgrupper, böra ha utbildning

i antropologiska och psykologiska metoder, som sätter dem i stånd

att anpassa sitt arbete till dessa folkgruppers kulturella särdrag. Dessa

lärare böra i den mån så är möjligt rekryteras bland sådana folkgrupper.

30. Förberedande yrkesutbildning med särskild tonvikt på undervisningen

i ämnen, som sammanhänga med jordbruk, hantverk, landsbygdsindustri

och huslig ekonomi bör införas i de för ifrågavarande folkgrupper avsedda

programmen för primär undervisning.

31. Elementär undervisning i hälsolära bör ingå i de för ifrågavarande

folkgrupper avsedda programmen för primär undervisning.

32. Den primära undervisningen för ifrågavarande folkgrupper bör så vitt

möjligt kompletteras med kampanjer för allmänbildning. Dessa kampanjer

böra syfta till att hjälpa barn och vuxna att förstå problemen i deras miljö

samt deras rättigheter och skyldigheter såsom medborgare och individer, så

att de bli i stånd att mera effektivt medverka till sitt samhälles ekonomiska

och sociala framåtskridande.

IX. Språk och andra informationsmedel

33. Där så är lämpligt bör ifrågavarande folkgruppers integration underlättas

genom:

a) berikande av det tekniska och juridiska ordförrådet i deras inhemska

språk och dialekter;

b) skapande av alfabet, som möjliggöra skriftligt återgivande av dessa språk

och dialekter;

c) publicering på dessa språk och dialekter av läseböcker anpassade efter

ifrågavarande folkgruppers bildnings- och kulturnivå; och

d) publicering av tvåspråkiga ordböcker.

34. Audio-visuella metoder böra utnyttjas som informationsmedel bland

ifrågavarande folkgrupper.

X. Stamgrupper i gränstrakter

35. 1) Där så är lämpligt och möjligt böra mellanstatliga åtgärder vidtagas

genom överenskommelser mellan vederbörande regeringar i syfte att

skydda halvnomadiska stamgrupper, vilkas traditionella territorier ligga på

båda sidor om gränsen mellan olika stater.

2) Sådana åtgärder böra särskilt syfta till att

a) garantera att medlemmar av dessa grupper, som arbeta i ett annat land,

erhålla skäliga löner i överensstämmelse med gällande normer inom det

område, där de arbeta;

b) hjälpa dessa arbetare att förbättra sina levnadsvillkor utan diskriminering

med hänsyn till deras nationalitet eller deras halvnomadiska karaktär.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

XL Administration

36. Administrativa åtgärder böra vidtagas, antingen genom för ändamålet

särskilt tillskapade statliga organ eller genom en lämplig samordning av''

andra statsorgans verksamhet, i syfte att

a) trygga efterlevnaden av lagstiftning och administrativa bestämmelser an"gående

skydd för och integration av ifrågavarande folkgrupper;

b) tillförsäkra medlemmar av ifrågavarande folkgrupper effektiv besittningsrätt

till jord och nyttjande av andra naturtillgångar;

c) förvalta dessa folkgruppers egendom och deras inkomster, när så är nödvändigt

i deras eget intresse;

d) tillhandahålla fri rättshjälp åt medlemmar av ifrågavarande folkgrupper,

som ma vara i behov av dylik hjälp men icke förmå bestrida därmed förenade

kostnader;

e) upprätta och vidmakthålla anordningar för undervisning och sjukvård

för ifrågavarande folkgrupper;

f) främja forskning, som avser att underlätta förståelsen av dessa folkgruppers

levnadssätt och deras integration i den nationella gemenskapen;

g) hindra exploatering av arbetare tillhörande ifrågavarande folkgrupper

på grund av deras bristande förtrogenhet med den industriella miljö vari

de införts;

h) när så är lämpligt inom ramen av program för skydd och integration

övervaka och samordna den filantropiska eller affärsmässiga verksamhet,

som bedrives av enskilda personer och av offentliga eller enskilda

samfälligheter inom områden, som bebos av ifrågavarande folkgrupper.

37. 1) De nationella organ, som äro speciellt ansvariga för ifrågavarande

folkgruppers skydd och integration, böra förfoga över regionala centra, belägna

inom områden där dessa folkgrupper äro talrika.

2) Dessa organ böra vara utrustade med tjänstemän, som blivit utvalda

och utbildade för de speciella uppgifter de ha att utföra. Så vitt möjligt

böra dessa tjänstemän rekryteras bland medlemmar av ifrågavarande

folkgrupper.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 46 år 1958

45

Bilaga F

Resolutioner.

I. Resolution angående avskaffande av mot fackföreningar riktad lagstiftning

inom Internationella arbetsorganisationens medlemsstater.

II. Resolution angående säkerhet i kolgruvor.

III. Resolution angående tillsättande av en trepartskommission för kvinnoarbete.

IV. Resolution angående undervisning av arbetare.

V. Resolution angående bostadsbyggande.

VI. Resolution angående tillämpning av internationella arbetskonventioner

å områden belägna utanför moderlandet.

VII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om förkortning av arbetstiden.

VIII. Resolution angående nedrustning, prov med atomvapen samt atomenergins

fredliga användning.

IX. Resolution angående avskaffande av koncentrationsläger samt deportation

av nationella minoriteter.

X. Resolution angående avlöningsmetoder.

XI. Resolution angående skyldighet att utföra arbete såsom betalning för

skuld samt angående livegenskap.

XII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av frågan om arbetsvillkor för plantagearbetare.

XIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna

konferenssammanträde av spörsmålet om diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning.

XIV. Resolution angående antagande av budget för 40 :e budgetåret (1958)

och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika medlemsstater.

XV. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till

arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1958.

XVI. Resolution angående förordnande av ledamöter av Internationella arbetsorganisationens

administrativa domstol.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:151 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens all a1 i texten
  2. 2LU 1958 A:15 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna kon s. 1 i texten