Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, m. m

1958-02-07 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:64, Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 64—65

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1958

1

Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)

angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,

m. mgiven Stockholms slott den 7 februari

1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 64

65

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 64 år 1958

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för

Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om

bankaktiebolags kassareserv

Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen

att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv1,

vilken jämlikt lag den 31 maj 1957 (nr 246) gäller till och med den

30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1959.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering

in. m., vilken jämlikt lag den 31 maj 1957 (nr 247) gäller till och med den

30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1959.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1956:150.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 64 år 1958

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

24 januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt giltighet av

lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv, m. m., samt anför därvid följande.

I en den 19 december 1957 dagtecknad skrivelse har fullmäktige i riksbanken

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen dels att lagen

den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla

förlängd giltighet till och med den 30 juni 1959, dels ock att lagen den 7 december

1951 (nr 767) om räntereglering in. in. måtte erhålla förlängd giltighet

till och med den 30 juni 1959.

Över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige

i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen.

I.

I. Lagstiftningen angående bankaktiebolags kassareserv

Enligt 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om

bankrörelse var bankaktiebolag skyldigt att i tillgångar, vilka kunde med

lätthet förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans

med den inneliggande kassan motsvarade minst 25 procent av de förbindelser,

som det ålåg bolaget att vid anfordran fullgöra.

1911 års lag har numera ersatts av lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om

bankrörelse, vilken trätt i kraft den 1 januari 1956. Enligt 63 § första stycket

nya banklagen är bankaktiebolag skyldigt att hålla en med hänsyn till rörelsens

art och omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar

som kan med lätthet förvandlas i penningar. Jämlikt andra stycket nämnda

förfatlningsrum skall kassareserven jämte den inneliggande kassan minst

uppgå till belopp lika med summan av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1958

a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger bolaget att fullgöra

vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,

garantiförbindelser och inlåning å sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana bankbolagets förbindelser, som ej skall motsvaras

av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt obligationer eller

därmed jämförliga förbindelser undantagna.

Alltsedan år 1937 har särskilda bestämmelser utöver vad i den permanenta

banklagstiftningen stadgas — varit meddelade beträffande bankaktiebolags

kassareserv. De nu gällande bestämmelserna i förevarande hänseende

är upptagna i lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen

att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv.

Ifrågavarande lag, som trädde i kraft den 1 juli 1949, gällde ursprungligen

till och med den 30 juni 1950. Lagen har därefter erhållit fortsatt giltighet,

senast genom lag den 31 maj 1957, nr 246, enligt vilken giltighetstiden

utsträckts till och med den 30 juni 1958. Vissa ändringar har vidtagits

i lagen åren 1954 och 1956, bl. a. i fråga om maximitalet för kassareservkvoten.

De nu gällande bestämmelserna har i huvudsak följande innehåll.

Enligt 1 § äger Konungen i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga

omständigheter prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken

och efter hörande av bank- och fondinspektionen — förordna

a) att kassareserv, som avses i 63 § 1955 års lag om bankrörelse, tillsammans

med bankaktiebolags inneliggande kassa skall uppgå till viss bestämd

kvotdel, högst femtio procent, av bolagets förbindelser med undantag av

garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning;
b)

att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande

kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om

förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken

och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden

hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras

av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i

riksbanken innestående medel icke uppgår till sålunda föreskrivet belopp,

bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av

Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,

dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av

växlar på högst tre månader.

Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven

utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.

I 2 § stadgas, att förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga

bankaktiebolag eller sådana, vilkas egna fonder uppgår till visst angivet

belopp, och att de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, må efter

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1958 5

storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställes.

Enligt 3 § må Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt

bank- och fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan

avvikelse från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget

föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig.

Av Konungen jämlikt lagen meddelat förordnande må ej äga tillämpning

längre än lagen äger giltighet.

Bestämmelser enligt 1949 års lag har av Kungl. Maj :t meddelats dels för

tiden den 1 oktober 1950—den 30 juni 1951 i kungörelsen den 10 augusti

1950 (nr 483), dels ock, med upphävande av nyssnämnda kungörelse, för

tiden den 1 juni 1951—den 30 juni 1952 i kungörelsen den 18 maj 1951

(nr 253). Efter därom av fullmäktige i riksbanken gjord framställning upphävdes

sistnämnda kungörelse genom kungörelsen den 8 februari 1952 (nr

32) med verkan från och med samma dag.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 6 september 1957 har jag

tillkallat en särskild expertutredning, kreditmarknadsutredningen, med

uppdrag att framlägga förslag till konkreta åtgärder för att utvidga den

långa kapitalmarknaden. Enligt direktiven för utredningen bör bl. a. en

allmän översyn ske av den för affärsbankerna gällande lagstiftningen om

kassareserver och utredningen bör vara oförhindrad att redovisa även sådana

alternativ för en ändrad inriktning på kreditmarknaden, vilka förutsätter

jämkningar i banklagen eller annan lagstiftning eller helt nya författningar.

I sin förenämnda skrivelse har fullmäktige i riksbanken anfört att frågan

om kassareservpolitiken får anses falla inom ramen för det uppdrag, som

lämnats kreditmarknadsutredningen. Då utredningen icke torde hinna framlägga

förslag i ämnet i sådan tid att det kan behandlas av riksdagen före

den 1 juli 1958, torde spörsmålet om en ny utformning av lagbestämmelserna

om kassareserven tills vidare böra anstå. Fullmäktige finner det nödvändigt,

att 1949 års lag bibehålies i beredskapssyfte i avvaktan på att frågan blivit

slutligt utredd, och föreslår därför att lagen erhåller förlängd giltighetstid

under ytterligare ett år eller till utgången av juni 1959.

Enligt ett vid bankofullmäktiges skrivelse fogat protokollsutdrag har

herr Aastrup anmält reservation mot fullmäktiges beslut och anfört, att 1 §

1949 års lag i samband med lagens förlängning bör ändras så att den relation

mellan kassa och kassareserv, å ena sidan, och kassakrävande förbindelser,

å den andra, som enligt lagen högst kan föreskrivas, sänkes från

50 till 35 procent.

Bankofullmäktiges framställning tillstyrkes av fullmäktige i riksgäldskontorct

under hänvisning till vad bankofullmäktiges majoritet uttalat.

Icke heller bank- och fondinspektionen har något att erinra mot att gil
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 6i år 1958

tighetstiden för 1949 års lag förlänges på ett år i avvaktan på kreditmarknadsutredningens

förslag.

Svenska bankföreningen avstyrker att lagen erhåller förlängd giltighet i

oförändrat skick. Bankföreningen erinrar om den år 1954 vidtagna höjningen

från 25 till 50 procent av inaximitalet för kassareservkvoten. Föreningen

påpekar att den ansett nämnda skärpning opåkallad och åberopar

nu de därvid utvecklade skälen.

Departementschefen

I 1955 års banklag upptages —- liksom tidigare i den äldre banklagen av

år 1911 — särskilda bestämmelser om skyldighet för affärsbank att enligt

vissa normer redovisa kassareserv till tryggande av bankens likviditet. Vid

sidan om dessa bestämmelser har alltsedan år 1937 funnits en särskild, penningpolitiskt

motiverad kassareservlagstiftning, för närvarande upptagen i

1949 års provisoriska beredskapslag. Denna lag har till syfte att möjliggöra

för riksbanken att, då läget på kreditmarknaden så erfordrar, få affärsbankernas

utlåningsmöjligheter begränsade genom skyldighet för bankerna att

hålla större kassareserver än banklagen föreskriver. I samband med att förslag

till den nya banklagen förelädes 1955 års riksdag uttalade dåvarande

chefen för finansdepartementet att det torde få betraktas såsom tveksamt

huruvida en penningpolitisk beredskapslagstiftning på detta område i fortsättningen

borde få samma konstruktion som i 1949 års lag. En omprövning

av principerna för denna lagstiftning torde, framhölls det vidare, med hänsyn

härtill icke kunna anses opåkallad.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har nyligen tillsatts

en särskild utredning, kreditmarknadsutredningen, med uppdrag att bl. a.

verkställa översyn av den för affärsbankerna gällande lagstiftningen om

kassareserver. Ett ställningstagande till den fortsatta utformningen av beredskapslagstiftningen

på området bör därför anstå i avvaktan på resultatet

av utredningen. Utredningsarbetet hinner uppenbarligen icke slutföras i

sådan tid att därav föranledda förslag kan underställas riksdagen före utgången

av giltighetstiden för 1949 års lag. Under sådana förhållanden och

då det i princip torde råda enighet om att en beredskapslagstiftning på

förevarande område är nödvändig, biträder jag bankofullmäktiges förslag

att 1949 års lag ges fortsatt giltighet under ytterligare ett år eller alltså till

och med den 30 juni 1959.

Under remissbehandlingen har av bankföreningen yrkats att maximitalet

för kassareservkvoten, som år 1954 höjdes från 25 till 50 procent, måtte

nedsättas. Yrkanden av enahanda innebörd förelåg, då frågan om en förlängning

av 1949 års lag prövades vid 1955—1957 års riksdagar. Dessa yrkanden

avvisades emellertid, då den lägre likviditetskvoten icke var tillräcklig

om man med lagen ville även för de större bankerna nå en verkan motsvarande

den som ernåtts med de tidigare överenskommelserna mellan riksbanken

och affärsbankerna om en restriktiv kreditgivning. Någon anledning

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1958

att nu intaga en annan ståndpunkt föreligger icke. Maximitalet för kassareservkvoten

bör sålunda enligt min mening bibehållas vid 50 procent.

II. Lagstiftningen om räntereglering

Hösten 1951 infördes lagstiftning som syftar till att möjliggöra bl. a. en

reglering av räntan vid in- och utlåning av penningar. Bestämmelserna är

upptagna i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m.

Lagen, som ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1953, har därefter

erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 31 maj 1957, nr 247, enligt

vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1958. Ränteregleringslagen,

som har karaktär av fullmaktslag, har hittills icke tagits i

anspråk.

Beträffande lagens närmare innehåll må följande här nämnas.

Enligt den inledande bestämmelsen i 1 § erfordras för att lagens huvudbestämmelser

skall träda i tillämpning att Konungen på framställning av

fullmäktige i riksbanken därom meddelat särskilt förordnande. Sådant förordnande

må meddelas i den mån så prövas oundgängligen nödigt för att

uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Enligt 4 § äger riksbanken föreskriva viss anmälningsskyldighet för den

som yrkesmässigt driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten

omfattar tillämpade räntesatser och övriga villkor samt planerade ränteändringar.

Bestämmelser angående räntestopp meddelas i 5 §. Sålunda äger riksbanken

föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan tillstånd av

myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid viss utlåning

eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten pa räkning

som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan inlåning

än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han

då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den ränta, som

den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före nämnda dag

senast tillämpat. Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid,

högst sex månader. Då skäl därtill finnes må räntestoppet förlängas, varje

gång för högst sex månader. Har räntestopp föreskrivits beträffande viss

ut- eller inlåning, äger riksbanken då så prövas skäligt förordna om sänkning

av utlåningsräntan eller höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande

må jämväl meddelas beträffande allenast viss person eller visst förelag.

Förordnande gäller under den tid räntestoppet är gällande.

I 6 § stadgas, att riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning

(maximiränta) eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar

från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimiränta).

Maximiränta må ej överskridas och minimiränta ej underskridas

med mindre myndighet som Konungen bestämmer givit tillstand därtill. För

föreskrift om maximi- och minimiränta gäller samma tidsbegränsning som

för räntestopp.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 64 år 1958

De nu återgivna bestämmelserna kompletteras med ett stadgande i 2 § att

med ränta skall likställas varje annan gottgörelse som utgör vederlag vid

lån av penningar. Vidare gäller enligt 3 §, att lagens föreskrifter ej har avseende

å ränta, för vars beräknande eller fastställande gäller särskilda bestämmelser,

givna i allmän författning eller eljest meddelade av Konungen.

Enligt 7 § äger riksbanken föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och

likartade skuldförbindelser ej må utgivas utan tillstånd av riksbanken. Ett

undantag utgör därvid skuldebrev, som utgives av riksgäldskontoret.

I 8 § lämnas vissa bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter

som lämnas med stöd av lagen. 9 och 10 §§ upptager ansvarsbestämmelser

m. m. I 11—13 §§ meddelas vissa processuella föreskrifter. Jämlikt

14 § slutligen äger Konungen meddela de närmare föreskrifter, som erfordras

för lagens tillämpning.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om räntereglering

in. m. har av Kungl. Maj :t meddelats genom kungörelse den 7 december

1951 (nr 768). Denna kungörelse, som ursprungligen i likhet med ränteregleringslagen

gällde till och med den 30 juni 1953, har senast genom kungörelse

den 31 maj 1957, nr 248, erhållit förlängd giltighet till utgången av

juni 1958. 1951 års kungörelse innehåller bl. a. bestämmelser att vissa frågor

avseende tillämpningen av ränteregleringslagen skall handläggas av

en särskild nämnd, räntenämnden. Närmare föreskrifter om räntenämndens

verksamhet m. m. är meddelade i instruktionen den 7 december 1951 (nr

769) för räntenämnden.

Bankofullmäktige har i sin tidigare omnämnda skrivelse — under erinran

om att giltighetstiden för ränteregleringslagen utlöper den 30 juni 1958

— förordat, att lagen i beredskapssyfte ges förlängd giltighet, förslagsvis

under ett år.

Enligt det vid skrivelsen fogade protokollsutdraget har herr Aastrup med

instämmande av herr Sundén förklarat sig icke kunna biträda förslaget om

förlängning av ränteregleringslagen.

Bankofullmäktiges framställning tillstyrkes av fullmäktige i riksgäldskontoret

under hänvisning till vad bankofullmäktiges majoritet uttalat.

Bank- och fondinspektionen förklarar sig icke ha något att erinra mot att

giltighetstiden för ränteregleringslagen förlänges på ett år i avvaktan på

kreditmarknadsutredningens förslag.

Svenska bankföreningen avstyrker förslaget att förlänga ränteregleringslagens

giltighetstid.

Departementschefen

I sin förenämnda skrivelse har fullmäktige i riksbanken anfört, att ränteregleringslagen

i beredskapssyfte bör erhålla förlängd giltighet, förslagsvis

under ett år. Jag delar denna uppfattning. Såsom framgår av den tidigare

lämnade redogörelsen har ränleregleringslagen hittills icke tagits i anspråk.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1958

9

Däremot har den, såsom förväntades vid lagens tillkomst, kommit att tjäna

såsom ett underlag för riksbankens strävanden att förhandlingsvägen nå

inflytande över kreditmarknadsutvecklingen. Det allmänna ekonomiska läget

är också alltjämt sådant att det ännu icke bör komma i fråga att avstå

från den handlingsberedskap som ligger i denna fullmaktslag. Jag tillstyrker

således, att ränteregleringslagen erhåller förlängd giltighet under ytterligare

ett år eller alltså till och med den 30 juni 1959.

III. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över nämnda författningsförslag — vilka såsom Bilaga1 torde få

fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ingrid Qvarnström

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kangl. Maj:ts proposition nr 64 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 februari

1958.

Närvarande:

j ustitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 31 januari 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 24

januari 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv; och

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av

hovrättsassessorn N. Erik Åqvist.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1958

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 februari

1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 6 februari 1958

avgivna utlåtande över de den 24 januari 1958 till lagrådet remitterade förslagen

till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Föredragande departementschefen hemställer att förslagen, som av lagrådet

lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göte Fridh

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:186 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående den skattefria försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken. s. 8 i texten
  2. BU 1958 A:12 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 s. 1 i texten