Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, m. m
1958-02-07 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1958 A:64, Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, m. m
Dokumentets text
Nr 64—65
Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1958
1
Nr 64
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
m. mgiven Stockholms slott den 7 februari
1958.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt
2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 64
65
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 64 år 1958
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv
Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv1,
vilken jämlikt lag den 31 maj 1957 (nr 246) gäller till och med den
30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1959.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering
in. m., vilken jämlikt lag den 31 maj 1957 (nr 247) gäller till och med den
30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1959.
1 Senaste lydelse av 1 § se 1956:150.
Kungl. Mnj:ts proposition nr 64 år 1958
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
24 januari 1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt giltighet av
lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, m. m., samt anför därvid följande.
I en den 19 december 1957 dagtecknad skrivelse har fullmäktige i riksbanken
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen dels att lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla
förlängd giltighet till och med den 30 juni 1959, dels ock att lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering in. in. måtte erhålla förlängd giltighet
till och med den 30 juni 1959.
Över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige
i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen.
I.
I. Lagstiftningen angående bankaktiebolags kassareserv
Enligt 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om
bankrörelse var bankaktiebolag skyldigt att i tillgångar, vilka kunde med
lätthet förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans
med den inneliggande kassan motsvarade minst 25 procent av de förbindelser,
som det ålåg bolaget att vid anfordran fullgöra.
1911 års lag har numera ersatts av lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, vilken trätt i kraft den 1 januari 1956. Enligt 63 § första stycket
nya banklagen är bankaktiebolag skyldigt att hålla en med hänsyn till rörelsens
art och omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar
som kan med lätthet förvandlas i penningar. Jämlikt andra stycket nämnda
förfatlningsrum skall kassareserven jämte den inneliggande kassan minst
uppgå till belopp lika med summan av
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1958
a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger bolaget att fullgöra
vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,
garantiförbindelser och inlåning å sparkasseräkning undantagna;
b) fyra procent av sådana bankbolagets förbindelser, som ej skall motsvaras
av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt obligationer eller
därmed jämförliga förbindelser undantagna.
Alltsedan år 1937 har särskilda bestämmelser utöver vad i den permanenta
banklagstiftningen stadgas — varit meddelade beträffande bankaktiebolags
kassareserv. De nu gällande bestämmelserna i förevarande hänseende
är upptagna i lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv.
Ifrågavarande lag, som trädde i kraft den 1 juli 1949, gällde ursprungligen
till och med den 30 juni 1950. Lagen har därefter erhållit fortsatt giltighet,
senast genom lag den 31 maj 1957, nr 246, enligt vilken giltighetstiden
utsträckts till och med den 30 juni 1958. Vissa ändringar har vidtagits
i lagen åren 1954 och 1956, bl. a. i fråga om maximitalet för kassareservkvoten.
De nu gällande bestämmelserna har i huvudsak följande innehåll.
Enligt 1 § äger Konungen i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga
omständigheter prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter hörande av bank- och fondinspektionen — förordna
a) att kassareserv, som avses i 63 § 1955 års lag om bankrörelse, tillsammans
med bankaktiebolags inneliggande kassa skall uppgå till viss bestämd
kvotdel, högst femtio procent, av bolagets förbindelser med undantag av
garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning;
b)
att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om
förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken
och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden
hos utländsk bank eller bankir;
c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras
av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i
riksbanken innestående medel icke uppgår till sålunda föreskrivet belopp,
bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av
Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,
dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av
växlar på högst tre månader.
Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven
utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.
I 2 § stadgas, att förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga
bankaktiebolag eller sådana, vilkas egna fonder uppgår till visst angivet
belopp, och att de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, må efter
Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1958 5
storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställes.
Enligt 3 § må Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt
bank- och fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan
avvikelse från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget
föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig.
Av Konungen jämlikt lagen meddelat förordnande må ej äga tillämpning
längre än lagen äger giltighet.
Bestämmelser enligt 1949 års lag har av Kungl. Maj :t meddelats dels för
tiden den 1 oktober 1950—den 30 juni 1951 i kungörelsen den 10 augusti
1950 (nr 483), dels ock, med upphävande av nyssnämnda kungörelse, för
tiden den 1 juni 1951—den 30 juni 1952 i kungörelsen den 18 maj 1951
(nr 253). Efter därom av fullmäktige i riksbanken gjord framställning upphävdes
sistnämnda kungörelse genom kungörelsen den 8 februari 1952 (nr
32) med verkan från och med samma dag.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 6 september 1957 har jag
tillkallat en särskild expertutredning, kreditmarknadsutredningen, med
uppdrag att framlägga förslag till konkreta åtgärder för att utvidga den
långa kapitalmarknaden. Enligt direktiven för utredningen bör bl. a. en
allmän översyn ske av den för affärsbankerna gällande lagstiftningen om
kassareserver och utredningen bör vara oförhindrad att redovisa även sådana
alternativ för en ändrad inriktning på kreditmarknaden, vilka förutsätter
jämkningar i banklagen eller annan lagstiftning eller helt nya författningar.
I sin förenämnda skrivelse har fullmäktige i riksbanken anfört att frågan
om kassareservpolitiken får anses falla inom ramen för det uppdrag, som
lämnats kreditmarknadsutredningen. Då utredningen icke torde hinna framlägga
förslag i ämnet i sådan tid att det kan behandlas av riksdagen före
den 1 juli 1958, torde spörsmålet om en ny utformning av lagbestämmelserna
om kassareserven tills vidare böra anstå. Fullmäktige finner det nödvändigt,
att 1949 års lag bibehålies i beredskapssyfte i avvaktan på att frågan blivit
slutligt utredd, och föreslår därför att lagen erhåller förlängd giltighetstid
under ytterligare ett år eller till utgången av juni 1959.
Enligt ett vid bankofullmäktiges skrivelse fogat protokollsutdrag har
herr Aastrup anmält reservation mot fullmäktiges beslut och anfört, att 1 §
1949 års lag i samband med lagens förlängning bör ändras så att den relation
mellan kassa och kassareserv, å ena sidan, och kassakrävande förbindelser,
å den andra, som enligt lagen högst kan föreskrivas, sänkes från
50 till 35 procent.
Bankofullmäktiges framställning tillstyrkes av fullmäktige i riksgäldskontorct
under hänvisning till vad bankofullmäktiges majoritet uttalat.
Icke heller bank- och fondinspektionen har något att erinra mot att gil
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 6i år 1958
tighetstiden för 1949 års lag förlänges på ett år i avvaktan på kreditmarknadsutredningens
förslag.
Svenska bankföreningen avstyrker att lagen erhåller förlängd giltighet i
oförändrat skick. Bankföreningen erinrar om den år 1954 vidtagna höjningen
från 25 till 50 procent av inaximitalet för kassareservkvoten. Föreningen
påpekar att den ansett nämnda skärpning opåkallad och åberopar
nu de därvid utvecklade skälen.
Departementschefen
I 1955 års banklag upptages —- liksom tidigare i den äldre banklagen av
år 1911 — särskilda bestämmelser om skyldighet för affärsbank att enligt
vissa normer redovisa kassareserv till tryggande av bankens likviditet. Vid
sidan om dessa bestämmelser har alltsedan år 1937 funnits en särskild, penningpolitiskt
motiverad kassareservlagstiftning, för närvarande upptagen i
1949 års provisoriska beredskapslag. Denna lag har till syfte att möjliggöra
för riksbanken att, då läget på kreditmarknaden så erfordrar, få affärsbankernas
utlåningsmöjligheter begränsade genom skyldighet för bankerna att
hålla större kassareserver än banklagen föreskriver. I samband med att förslag
till den nya banklagen förelädes 1955 års riksdag uttalade dåvarande
chefen för finansdepartementet att det torde få betraktas såsom tveksamt
huruvida en penningpolitisk beredskapslagstiftning på detta område i fortsättningen
borde få samma konstruktion som i 1949 års lag. En omprövning
av principerna för denna lagstiftning torde, framhölls det vidare, med hänsyn
härtill icke kunna anses opåkallad.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har nyligen tillsatts
en särskild utredning, kreditmarknadsutredningen, med uppdrag att bl. a.
verkställa översyn av den för affärsbankerna gällande lagstiftningen om
kassareserver. Ett ställningstagande till den fortsatta utformningen av beredskapslagstiftningen
på området bör därför anstå i avvaktan på resultatet
av utredningen. Utredningsarbetet hinner uppenbarligen icke slutföras i
sådan tid att därav föranledda förslag kan underställas riksdagen före utgången
av giltighetstiden för 1949 års lag. Under sådana förhållanden och
då det i princip torde råda enighet om att en beredskapslagstiftning på
förevarande område är nödvändig, biträder jag bankofullmäktiges förslag
att 1949 års lag ges fortsatt giltighet under ytterligare ett år eller alltså till
och med den 30 juni 1959.
Under remissbehandlingen har av bankföreningen yrkats att maximitalet
för kassareservkvoten, som år 1954 höjdes från 25 till 50 procent, måtte
nedsättas. Yrkanden av enahanda innebörd förelåg, då frågan om en förlängning
av 1949 års lag prövades vid 1955—1957 års riksdagar. Dessa yrkanden
avvisades emellertid, då den lägre likviditetskvoten icke var tillräcklig
om man med lagen ville även för de större bankerna nå en verkan motsvarande
den som ernåtts med de tidigare överenskommelserna mellan riksbanken
och affärsbankerna om en restriktiv kreditgivning. Någon anledning
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1958
att nu intaga en annan ståndpunkt föreligger icke. Maximitalet för kassareservkvoten
bör sålunda enligt min mening bibehållas vid 50 procent.
II. Lagstiftningen om räntereglering
Hösten 1951 infördes lagstiftning som syftar till att möjliggöra bl. a. en
reglering av räntan vid in- och utlåning av penningar. Bestämmelserna är
upptagna i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m.
Lagen, som ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1953, har därefter
erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 31 maj 1957, nr 247, enligt
vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1958. Ränteregleringslagen,
som har karaktär av fullmaktslag, har hittills icke tagits i
anspråk.
Beträffande lagens närmare innehåll må följande här nämnas.
Enligt den inledande bestämmelsen i 1 § erfordras för att lagens huvudbestämmelser
skall träda i tillämpning att Konungen på framställning av
fullmäktige i riksbanken därom meddelat särskilt förordnande. Sådant förordnande
må meddelas i den mån så prövas oundgängligen nödigt för att
uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.
Enligt 4 § äger riksbanken föreskriva viss anmälningsskyldighet för den
som yrkesmässigt driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten
omfattar tillämpade räntesatser och övriga villkor samt planerade ränteändringar.
Bestämmelser angående räntestopp meddelas i 5 §. Sålunda äger riksbanken
föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan tillstånd av
myndighet som Konungen bestämmer tillämpa högre ränta vid viss utlåning
eller, om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten pa räkning
som av bank allmänneligen begagnas, lägre ränta vid viss sådan inlåning
än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han
då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den ränta, som
den angivna dagen var att anse som gängse eller som han före nämnda dag
senast tillämpat. Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss tid,
högst sex månader. Då skäl därtill finnes må räntestoppet förlängas, varje
gång för högst sex månader. Har räntestopp föreskrivits beträffande viss
ut- eller inlåning, äger riksbanken då så prövas skäligt förordna om sänkning
av utlåningsräntan eller höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande
må jämväl meddelas beträffande allenast viss person eller visst förelag.
Förordnande gäller under den tid räntestoppet är gällande.
I 6 § stadgas, att riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss utlåning
(maximiränta) eller viss lägsta ränta vid viss inlåning av penningar
från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas (minimiränta).
Maximiränta må ej överskridas och minimiränta ej underskridas
med mindre myndighet som Konungen bestämmer givit tillstand därtill. För
föreskrift om maximi- och minimiränta gäller samma tidsbegränsning som
för räntestopp.
8
Kungi. Maj:ts proposition nr 64 år 1958
De nu återgivna bestämmelserna kompletteras med ett stadgande i 2 § att
med ränta skall likställas varje annan gottgörelse som utgör vederlag vid
lån av penningar. Vidare gäller enligt 3 §, att lagens föreskrifter ej har avseende
å ränta, för vars beräknande eller fastställande gäller särskilda bestämmelser,
givna i allmän författning eller eljest meddelade av Konungen.
Enligt 7 § äger riksbanken föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och
likartade skuldförbindelser ej må utgivas utan tillstånd av riksbanken. Ett
undantag utgör därvid skuldebrev, som utgives av riksgäldskontoret.
I 8 § lämnas vissa bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter
som lämnas med stöd av lagen. 9 och 10 §§ upptager ansvarsbestämmelser
m. m. I 11—13 §§ meddelas vissa processuella föreskrifter. Jämlikt
14 § slutligen äger Konungen meddela de närmare föreskrifter, som erfordras
för lagens tillämpning.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om räntereglering
in. m. har av Kungl. Maj :t meddelats genom kungörelse den 7 december
1951 (nr 768). Denna kungörelse, som ursprungligen i likhet med ränteregleringslagen
gällde till och med den 30 juni 1953, har senast genom kungörelse
den 31 maj 1957, nr 248, erhållit förlängd giltighet till utgången av
juni 1958. 1951 års kungörelse innehåller bl. a. bestämmelser att vissa frågor
avseende tillämpningen av ränteregleringslagen skall handläggas av
en särskild nämnd, räntenämnden. Närmare föreskrifter om räntenämndens
verksamhet m. m. är meddelade i instruktionen den 7 december 1951 (nr
769) för räntenämnden.
Bankofullmäktige har i sin tidigare omnämnda skrivelse — under erinran
om att giltighetstiden för ränteregleringslagen utlöper den 30 juni 1958
— förordat, att lagen i beredskapssyfte ges förlängd giltighet, förslagsvis
under ett år.
Enligt det vid skrivelsen fogade protokollsutdraget har herr Aastrup med
instämmande av herr Sundén förklarat sig icke kunna biträda förslaget om
förlängning av ränteregleringslagen.
Bankofullmäktiges framställning tillstyrkes av fullmäktige i riksgäldskontoret
under hänvisning till vad bankofullmäktiges majoritet uttalat.
Bank- och fondinspektionen förklarar sig icke ha något att erinra mot att
giltighetstiden för ränteregleringslagen förlänges på ett år i avvaktan på
kreditmarknadsutredningens förslag.
Svenska bankföreningen avstyrker förslaget att förlänga ränteregleringslagens
giltighetstid.
Departementschefen
I sin förenämnda skrivelse har fullmäktige i riksbanken anfört, att ränteregleringslagen
i beredskapssyfte bör erhålla förlängd giltighet, förslagsvis
under ett år. Jag delar denna uppfattning. Såsom framgår av den tidigare
lämnade redogörelsen har ränleregleringslagen hittills icke tagits i anspråk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1958
9
Däremot har den, såsom förväntades vid lagens tillkomst, kommit att tjäna
såsom ett underlag för riksbankens strävanden att förhandlingsvägen nå
inflytande över kreditmarknadsutvecklingen. Det allmänna ekonomiska läget
är också alltjämt sådant att det ännu icke bör komma i fråga att avstå
från den handlingsberedskap som ligger i denna fullmaktslag. Jag tillstyrker
således, att ränteregleringslagen erhåller förlängd giltighet under ytterligare
ett år eller alltså till och med den 30 juni 1959.
III. Departementschefens hemställan
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt
2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nämnda författningsförslag — vilka såsom Bilaga1 torde få
fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Ingrid Qvarnström
1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.
10
Kangl. Maj:ts proposition nr 64 år 1958
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 februari
1958.
Närvarande:
j ustitieråden Walin,
Sjöwall,
Hagbergh,
regeringsrådet Klackenberg.
Enligt lagrådet den 31 januari 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 24
januari 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; och
2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
hovrättsassessorn N. Erik Åqvist.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Clas Amilon
Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1958
11
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 februari
1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 6 februari 1958
avgivna utlåtande över de den 24 januari 1958 till lagrådet remitterade förslagen
till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt
2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.
Föredragande departementschefen hemställer att förslagen, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Göte Fridh
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1958 A:186 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående den skattefria försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken. s. 8 i texten
- BU 1958 A:12 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 s. 1 i texten