Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen m. m

1958-02-07 · 128 sidor, varav 126 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 126 av 128 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:69, Med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

1

Nr 69

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändringar

i vägtrafikförordningen m. m.; given Stockholms

slott den 14 februari 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

samt med hänvisning till nedannämnda härvid fogade författningsförslag

vill Kungl. Maj :t härmed

dels anhålla om riksdagens yttrande över förslagen till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648);

2) förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 25 oktober 1940

(nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.;

dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga förslaget

till

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 28 september 1951 (nr

649) om straff för vissa trafikbrott.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

De förslag, som upptages i propositionen, har i första hand till syfte att

befrämja trafiksäkerheten på vägarna.

Till en början föreslås vissa regler med ändamål att förbättra utbildningen

av motorförare. De i vägtrafikförordningen och förordningen om yrkesmässig

automobiltrafik givna bestämmelserna om kraven för erhållande

av körkort föreslås bli utbyggda och skärpta. Utbildning i körskola skall

1 Dihang till riksdagens protokoll 19.r>8. 1 samt. G9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

enligt förslaget ske enligt fastställd kursplan och med ledning av lärobok,

som särskilt godkänts för ändamålet. Inspektionen av körskolorna förbättras.

Bestämmelserna om privat övningskörning skärpes.

I reglerna om förarprov och utfärdande av körkort föreslås vissa ändringar

i syfte att göra personundersökningen mera effektiv och hindra att

körkort tilldelas den, vilken brister i de egenskaper, som bör fordras av en

motorförare. Det teoretiska körkortsprovet skall enligt förslaget vara såväl

skriftligt som muntligt. Krav på trafikkort föreslås skola successivt införas

för vissa ytterligare kategorier av yrkesförare.

För att få en bättre kontroll över körkortsinnehavarna föreslås vissa utökningar

av polismyndigheternas och domstolarnas underrättelseskyldighet.

Jämsides därmed skärpes reglerna om återkallelse och omhändertagande av

körkort. Länsstyrelsen föreslås få en allmän befogenhet att låta körkortsinnehavare

undergå omprövning, om grundad anledning finnes till antagande,

att han icke längre är fullt lämplig. Återkallelse av körkort skall ej annat

än i undantagsfall ske för tid understigande ett år. För den som gjort sig

skyldig till grov oaktsamhet vid förande av motorfordon föreslås en minimitid

av tre år.

Utryckningsfordon föreslås skola undergå periodisk ombesiktning. Förslaget

upptager också skärpta bestämmelser om fordonsbelysningen å traktorer,

motorredskap och vissa släpfordon.

Ytterligare upptages i propositionen förslag till vissa mera speciella

ändringar i trafikreglerna, bl. a. beträffande undantag i vissa fall från den

s. k. vänsterregeln samt beträffande skyldighet för förare att hålla visst

avstånd till framförvarande fordon. Särskilda regler föreslås för trafiken

på motorväg, bl. a. angående färdhastighet för vissa kategorier av fordon,

förbud att stanna, backa eller vända in. in. Vidare föreslås att länsstyrelse

och stadsmyndighet får ökade möjligheter att införa lokala trafikföreskrifter

med avseende å enskild väg i syfte bl. a. att successivt införa skyldighet

för fordonsförare att stanna vid obevakad järnvägsövergång. — Med avseende

å frågan om högsta tillåtna hastighet för motorfordon föreslås — bortsett

från vad nyss sagts om motorväg — icke någon ändring i vad som nu

gäller. Det förutsättes emellertid, att möjligheten att införa lokala hastighetsbegränsningar

på vissa vägsträckor vid behov skall utnyttjas för att

åstadkomma en bättre anpassning av fordonens hastighet efter vägens beskaffenhet

och förhållandena i övrigt.

För att få till stånd en skärpt reaktion mot olovlig körning föreslås vidare

en ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 69 år 1958

3

Förslag

till

Förordning om ändring i vägrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648)

Härigenom förordnas dels att 1 § 1 mom., 3 § 2 mom., 5 § 2 och 4 mom.,

6 § 2 och 4 mom., 24 § 1 mom., överskriften vid 29 §, 29 § 5 mom., 30 § 1

mom., 31 § 1, 3 och 4 mom., 32 § 1 och 2 mom., 33 § 1, 2, 3, 5 och 6 mom.,

34 §, 35 §, 36 § 4, 7 och 8 mom., 44 § med föregående överskrift, 45 § 1 och 7

inom., 48 § 1 mom., 49 § 2 mom., 54 § 1 mom., 56 § 1 mom., 60 § 2 mom.,

61 § 1, 2 och 3 mom., 64 § 2, 3 och 4 mom., 66 § 2 mom. samt 67 § vägtrafikförordningen

den 28 september 19511 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels ock att till 29 och 33 §§ nämnda förordning skola fogate

nya moment, benämnda 29 § 6 mom. och 33 § 9 mom., på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

1 mom. I denna---på skenor.

Angående huvudled och in ot

or väg stadgas i 61 § 1 mom.

Vad i —--mellan vägar.

3 §.

2 mom. Förarplatsen på—--åt sidorna.

Samtliga anordningar —--från vägen.

5

2 mom. Vid färd under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats, där tillfredsställande belysning

ej finnes, skall på traktor föras

minst två på samma höjd, en på

vardera sidan av fordonet, anbragta

På bil må ej finnas anbragt någon

för dess användning icke erforderlig

anordning, som kan avsevärt

öka risken för skada vid påkörning

eller sammanstötning.

§•

2 m o m. Vid färd under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats skall på traktor föras

minst två på samma höjd, en på

vardera sidan av fordonet, anbragta

lyktor, vilka framåt kasta vitt eller

1 Senaste lydelse av 32 § 1 mom., se SFS 1955:99; av 5 § 2 och 4 mom., 6 § 2 och 4 mom.,

48 § 1 mom., 61 § 1 mom. och 67 § se SFS 1955:313; av 34 § och 56 § 1 mom. se SFS 1957:356;

av 33 § 3 mom. och 35 § se SFS 1957:537.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

lyktor, vilka framåt kasta vitt eller

gult sken av sådan sammanlagd ljusstyrka,

att traktorn kan föras på betryggande

sätt. Dessa lyktor skola,

om de hava bländande sken, kunna

snabbt avbländas på tillfredsställande

sätt. Vid färd som nyss sagts skall

dessutom baktill på traktorn föras

dels på högra sidan lykta, som visar

rött sken bakåt (baklykta), dels

ock två på samma höjd, en på vardera

sidan av traktorn, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning

återkasta rött sken bakåt; och få

baklykta och reflexanordning kombineras.

Baklykta och reflexanordning

erfordras dock ej, då sådana anordningar

finnas på tillkopplat fordon.

gult sken av sådan sammanlagd ljusstyrka,

att traktorn kan föras på betryggande

sätt. Dessa lyktor skola,

om de hava bländande sken, kunna

snabbt avbländas på tillfredsställande

sätt. Vid färd som nyss sagts skall

dessutom baktill på traktorn föras

dels två på samma höjd, en på vardera

sidan av traktorn, anbragta lyktor,

som visa rött sken bakåt (baklyktor),

dels ock två på samma

höjd, en på vardera sidan av traktorn,

anbragta reflexanordningar,

som vid belysning återkasta rött sken

bakåt; och få baklyktor och reflexanordningar

kombineras. Baklyktor

och reflexanordningar erfordras dock

ej, då sådana anordningar finnas på

tillkopplat fordon.

Då skäl----- — myndighet bestämmer.

Med stadsmyndighet---- eller kommunalborgmästare.

4 mom. Motorredskap skall----lämnat detta.

Vid fård under mörker skola på Vad i 2 och 3 mom. är stadgat om

motorredskap föras belysnings- och traktor skall i tillämpliga delar gälla

reflexanordningar, som beskrivas i även för motorredskap.

3 mom.

6

2 m o m. Släpsläde, som---

Vid färd under mörker skall baktill

på släpsläde, som här avses, eller

på slädens last föras dels på

högra sidan lykta, som visar rött sken

bakåt (baklykta), dels ock två på

samma höjd, en på vardera sidan, anbragta

reflexanordningar, som vid

belysning återkasta rött sken bakåt;

lykta och reflexanordning få kombineras.

Vad sålunda föreskrives skall

vid färd med flera släpslädar äga avseende

endast å den sista av dessa.

§•

tillfredsställande kopplingsanordning.

Vid färd under mörker skall baktill

på släpsläde, som här avses, eller

på slädens last föras dels två på

samma höjd, en på vardera sidan, anbragta

lyktor, som visa rött sken bakåt

(baklyktor), dels ock två på

samma höjd, en på vardera sidan, anbragta

reflexanordningar, som vid

belysning återkasta rött sken bakåt;

lyktor och reflexanordningar få kombineras.

Vad sålunda föreskrives

skall vid färd med flera släpslädar

äga avseende endast å den sista av

dessa.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 mom. Släpfordon, som--— tillfredsställande kopplingsanordning.

Vid färd med släpfordon, som här

avses, eller efterfordon under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats skall baktill på fordonet

eller dess last föras dels på

högra sidan lykta, som visar rött sken

bakåt (baklykta), dels ock två

på samma höjd, en på vardera sidan,

anbragta reflexanordningar, som vid

belysning återkasta rött sken bakåt;

och få lykta och reflexanordning

kombineras. Vad nu sagts skall vid

färd med flera släpfordon eller efterfordon

gälla blott det sista av dem.

Vad i-----föregående st;

Vid färd med släpfordon, som har

avses, eller efterfordon under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats skall baktill på fordonet

eller dess last föras dels två på

samma höjd, en på vardera sidan, anbragta

lyktor, som visa rött sken bakåt

(baklyktor), dels ock två på

samma höjd, en på vardera sidan, anbragta

reflexanordningar, som vid belysning

återkasta rött sken bakåt; och

få lyktor och reflexanordningar kombineras.

Vad nu sagts skall vid färd

med flera släpfordon eller efterfordon

gälla blott det sista av dem.

24 §.

1 mom. Registrerat motorfordon,

som användes för övningskörning i

körskola eller är inrättat för och drives

med acetylen- eller gengas, framställd

i ett på fordonet eller på tillkopplat

släpfordon befintligt gasverk,

så ock registrerat släpfordon, som

uppbär sådant gasverk, skall inom ett

år efter närmast föregående besiktning

av ägaren inställas hos besiktningsman

för besiktning, avseende

kontroll av fordonets beskaffenhet

och utrustning (kontrollbesiktning).

1 mom. Registrerat motorfordon

eller registrerat släpfordon, som är

inrättat uteslutande för brandväsendet

eller för transport av sårade eller

sjuka eller som användes uteslutande

för brandväsendet och är försett

med beteckning därom, så ock registrerat

motorfordon, som användes

för övningskörning i körskola, skall

inom ett år efter närmast föregående

besiktning av ägaren inställas

hos besiktningsman för besiktning,

avseende kontroll av fordonets

beskaffenhet och utrustning (kontrollbesiktning).

Detsamma

gäller registrerat motorfordon, som

är inrättat för och drives med acetylen-

eller gengas, framställd i ett på

fordonet eller på tillkopplat släpfordon

befintligt gasverk, så ock registrerat

släpfordon, som uppbär sådant

gasverk.

--23 §.

särskilt stadgas.

Om skyldighet —--

Angående skyldighet —

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Krav på körkort

Krav på körkort m. m.

29 §.

5 mom. Den, som har till yrke

att för annans räkning framföra buss

eller sådan lastbil, vars totalvikt

överstiger 7 ton, eller utryckningsfordon,

skall, därest Kungl. Maj:t så

förordnar, innehava sådant särskilt

tillstånd (trafikkort), som avses i

27 § förordningen angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.

5 mom. Om undantag från be- 6 mom. Om undantag från bestämmelserna

i denna paragraf stad- stämmelserna i denna paragraf stadgas

i 30 och 37 §§. gas i 30 och 37 §§.

30 §.

1 mom. Den, som för att erhålla

körkort vill förvärva färdighet i körning

med motorfordon, må, utan hinder

av att han icke innehar körkort,

föra sådant fordon vid övningsk

ö r ni n g under förutsättning

1. att han fyllt 18 år eller, om körningen

sker med lätt motorcykel,

16 år;

2. att körningen sker under uppsikt

av person, som fyllt 21 år och innehar

körkort för fordon av det slag,

bil eller motorcykel, körningen avser,

samt har längre tids vana och

skicklighet i fråga om körning med

sådant fordon; samt

3. att, såvitt angår körning med

bil, den, som utövar uppsikt över

körningen, medföljer i bilen vid den

körandes sida.

Den, som-----

1 m o m. Den, som för att erhålla

körkort vill förvärva färdighet i körning

med motorfordon, må, utan hinder

av att han icke innehar körkort,

föra sådant fordon vid övningskörning

under förutsättning

1. att han fyllt 18 år eller, om körningen

sker med lätt motorcykel,

16 år;

2. att körningen sker under uppsikt

av person, som fyllt 21 år och sedan

minst tre år innehar körkort för

fordon av det slag, bil eller motorcykel,

körningen avser, samt har vana

och skicklighet i fråga om körning

med sådant fordon; samt

3. att, såvitt angår körning med

bil, den, som utövar uppsikt över

körningen, medföljer i bilen vid den

körandes sida.

Den, vars körkort återkallats eller

omhändertagits av därtill behörig

myndighet, äger ej föra motorfordon

under övningskörning annorledes än

vid körskola, varom i 36 § förmäles.

sådan körning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 mom. Den, som

31 §.

dylika prov.

Vid anmälan till förarprov skall sökanden

förete

a) åldersbevis, upptagande jämväl

sökandens identitetsbeteckning i folkbokföringen;
-

b) av läkare enligt formulär, som

Konungen fastställer, och inom tre

månader före anmälningen utfärdat

intyg, utvisande i vad mån sökanden

lider av sådant lyte, sådan sjukdom

eller sådan syn- eller hörselnedsättning,

som väsentligen minskar hans

förmåga att föra fordon av det slag,

varom fråga är;

fråga är;

c) välliknande fotografi--— meddelat denna.

Om förarprovet — — — meters avstånd.

Om provet----meters avstånd

Vid anmälan till förarprov skall sökanden

förete

a) åldersbevis, upptagande jämväl

sökandens identitetsbeteckning i folkbokföringen;

dock att annan tillförlitlig

utredning om sökandens fullständiga

namn och födelsetid må

kunna godtagas, om sökanden icke

är kyrkobokförd i riket.

b) av läkare enligt formulär, som

Konungen fastställer, och inom tre

månader före anmälningen utfärdat

intyg, innefattande redovisning av

sökandens hälsotillstånd samt utlåtande,

i vad mån sökanden lider av

sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan

syn- eller hörselnedsättning, som

väsentligen minskar lians förmåga

att föra fordon av det slag, varom

3 mom. Förarprov för bil eller

motorcykel må godkännas endast om

sökanden efter prövning under olika

trafikförhållanden samt förhör befinnes
-

a) besitta ur------— och omdömesförmåga;

3 mom. Förarprov för bil eller

motorcykel må godkännas endast om

sökanden efter prövning under olika

trafikförhållanden samt skriftligt och

muntligt förhör befinnes

b) äga för brukandet erforderlig

kännedom om det slag av motorfordon,

varom fråga är; samt

c) hava nödiga insikter om gällande

trafikföreskrifter samt om den

verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt,

som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga

drycker medföra å den mänskliga

organismen.

b) äga för brukandet erforderlig

kännedom om det slag av motorfordon,

varom fråga är;

c) hava nödiga insikter om gällande

trafikföreskrifter samt om den

verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt,

som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga

drycker medföra å den mänskliga

organismen;

d) äga kunskaper om de särskilda

risker, som äro förenade med om
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

körning, färd över järnvägskorsning,

i mom. Förarprov för traktor må

godkännas, om sökanden efter förhör

befinnes äga sådana insikter, som i

3 mom. c) sägs.

passerande av barn som uppehåller

sig på eller invid vägen, körning under

mörker, vid halt väglag eller under

andra mera svårbemästrade eller

farofyllda trafikförhållanden samt

om det körsätt, som förare i olika situationer

har att tillämpa för att

undgå olyckor; samt

e) hava sådana kunskaper om trafikolyckornas

omfattning, orsaker

och karaktär samt sådana insikter i

övrigt, att sökanden kan antagas förstå

nödvändigheten av ett varsamt

och hänsynsfullt uppträdande i trafiken.

4 m o m. Förarprov för traktor må

godkännas, om sökanden efter skriftligt

och muntligt förhör befinnes äga

sådana insikter, som i 3 mom. c)

sägs.

32 §.

1 in o m. Ansökan om----han vistas.

Ansökan skall---erhållit körkort.

Vid ansökan----— före ansökningen;

c) intyg, utfärdat inom tre måna- c) intyg, utfärdat inom tre månader

före ansökningen, av polismyn- der före ansökningen, av polismvndigheten

i sökandens mantalsskriv- digheten i sökandens mantalsskrivningsort,

att sökanden under de se- ningsort, huruvida sökanden med

naste två åren gjort sig känd för hänsyn till sina personliga förhållannyktert

levnadssätt och med hänsyn den får anses lämplig såsom förare

till sina personliga förhållanden i av körkortspliktigt fordon (l ä m pövrigt

icke kan anses olämplig så- lighetsintyg); dock må utredsom

förare av körkortspliktigt for- ning härom kunna förebringas i andon;

dock må detta kunna styrkas i nan ordning, om sökanden icke är

annan ordning, om sökanden under mantalsskriven i riket.

angivna tid icke varit mantalsskriven

här i riket.

Om ansökan--— Konungen förordnar.

Innan intyg, som angives under Innan lämplighetsintyg utfärdas,

c), utfärdas, skall polismyndigheten skall polismyndigheten inhämta yttinhämta

yttrande från polismyndig- rande från polismyndighet i annan

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

9

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

het i annan ort, där sökanden må

hava varit mantalsskriven under

ifrågavarande tid.

Polismyndighet skall före utfärdandet

av intyg eller avgivande av

yttrande höra vederbörande nykterhetsnämnd

samt, om så finnes erforderligt,

jämväl annan, som äger

kännedom i saken.

Intyg, som nyss sagts, är avgiftsfritt.

Sedan frågan om utfärdande av

intyg blivit slutligt prövad, skall polismyndigheten

i sökandens mantalsskrivningsort

ofördröjligen till

vederbörande länsstyrelse insända

införskaffade yttranden över sökandens

nykterlietsförhållanden.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse

eller polismyndighet så påfordrar,

förete intyg om sin mantalsskrivningsort

under tid, som avses

under c).

ort, där sökanden må hava varit mantalsskriven

under de senaste två åren.

Polismyndighet skall före utfärdandet

av intyg eller avgivande av

yttrande kontrollera, huruvida sökanden

förekommer i tillgängliga register

över personer, som misstänkts eller

straffats för brott eller vilkas körkort

återkallats, ävensom höra vederbörande

nykterhetsnämnd samt, om

så finnes erforderligt, jämväl annan,

som äger kännedom i saken.

Framkommer anmärkning av beskaffenhet

att inverka på bedömningen

av sökandens lämplighet som motorfordonsförare,

skall polismyndigheten

verkställa den mera ingående

utredning som i anledning därav kan

anses erforderlig. I fall, som nu avses,

åligger det härjämte polismyndigheten

i sökandens mantalsskrivningsort

att ofördröjligen till vederbörande

länsstyrelse insända redogörelse

för den utredning, som föregått

intygets utfärdande. På lämplighetsintyget

skall polismyndigheten angiva,

att sådan redogörelse kommer

att insändas.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse

eller polismyndighet så påfordrar,

förete intyg om sin mantalsskrivningsort

under de senaste två

åren.

Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.

2 mom. Har sökande fullgjort 2 mom. Efter prövning av de envad

i 1 mom. föreskrivits, må läns- ligt 1 mom. ingivna handlingarna och

styrelsen, sedan av polismyndighet den ytterligare utredning, som kan

införskaffade yttranden kommit finnas erforderlig, äger länsstyrelsen

länsstyrelsen tillhanda, och efter den att för sökanden utfärda körkort. Vid

ytterligare utredning, som kan fin- prövningen skall särskilt beaktas, hunas

erforderlig, för honom utfärda ruvida sökanden gjort sig känd för

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

körkort. För sökande, som lider av

sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan

syn- eller hörselnedsättning,

som väsentligen minskar hans förmåga

att föra fordon av det slag,

varom fråga är, må körkort dock

utfärdas allenast i de fall och på de

villkor, som Konungen bestämmer.

nyktert levnadssätt och om det kan

antagas, att han såsom motorfordonsförare

kommer att visa hänsyn till

andra, omdöme och ansvar samt respekt

för trafikens regler. Den, som

under de två sistförflutna åren sakfällts

för fylleri eller olovlig körning,

må ej erhålla körkort, med mindre

fråga uppenbarligen är om en enstaka

förseelse av en i övrigt skötsam

person. För sökande, som lider av

sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan

syn- eller hörselnedsättning, som

väsentligen minskar hans förmåga

att föra fordon av det slag, varom

fråga är, må körkort utfärdas allenast

i de fall och på de villkor, som

Konungen bestämmer.

Formulär till —-----av Konungen.

På körkort--— — finnas angiven.

Då körkort — -----och traktor.

Om sökanden---nödiga glasögon.

(2 mom. andra stycket)

Länsstyrelse äger, när så finnes

påkallat, ålägga förare att inom viss

tid förete nytt läkarintyg vid äventyr

att körkortet eljest återkallas.

33 §.

1 mom. Finner länsstyrelse, med

hänsyn till inkomna underrättelser

om person, för vilken länsstyrelsen

utfärdat körkort, skälig anledning till

antagande, att denne icke uppfyller

de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar

och pålitlighet i nykterhetshånseende

eller de övriga förutsättningar,

som gälla för erhållande av körkort,

skall länsstyrelsen skyndsamt

upptaga frågan om hans lämplighet

till omprövning. Länsstyrelsen äger

därvid förelägga föraren att inkomma

med lämplighetsintyg, läkarintyg

eller kompetensbevis. Föreläggande

må förbindas med föreskrift, att den

undersökning eller det prov, som föregår

utfärdandet av sådan handling,

skall verkställas av viss person eller

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

1 mom. I följande fall skall, där

annat ej följer av vad i 34 § stadgas,

körkort återkallas av den länsstyrelse,

som utfärdat körkortet, nämligen
1.

om föraren gjort sig skyldig till

brott mot 1 § andra stycket eller 4 §

lagen om straff för vissa trafikbrott;

2. om föraren eljest vid färd med

motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten

väsentligt hänseende

grovt åsidosatt honom såsom förare

åliggande förpliktelser;

3. om föraren genom upprepade

förseelser mot de bestämmelser, som

i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse

meddelats för förare av motordrivna

fordon, i väsentlig mån visat

bristande vilja eller förmåga att

rätta sig efter dessa bestämmelser;

eller

4. om föraren med hänsyn till

onyktert levnadssätt eller personliga

förhållanden i övrigt icke bör betros

med att innehava körkort.

(Föreslagen lydelse)

av person med viss sakkunskap eller

avse visst förhållande. Länsstyrelsen

äger ock själv eller genom polismyndighet

införskaffa den utredning angående

föraren, som finnes erforderlig.

2 mom. I följande fall skall, där

annat ej följer av vad i 34 § stadgas,

körkort återkallas av den länsstyrelse,

som utfärdat körkortet, nämligen

1. om föraren gjort sig skyldig till

brott mot 1 § andra stycket lagen om

straff för vissa trafikbrott;

2. om föraren brutit mot 4 § nämnda

lag eller varit vållande till trafikolycka

med personskada som följd

och därefter genom att avlägsna sig

från olycksplatsen undandragit sig

att i mån av förmåga medverka till

de åtgärder, vartill olyckan skäligen

bort föranleda;

3. om föraren genom upprepade

förseelser mot de bestämmelser, som

i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse

meddelats för förare av motordrivna

fordon, i väsentlig mån visat

bristande vilja eller förmåga att rätta

sig efter dessa bestämmelser;

4. om föraren eljest vid färd med

motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten

väsentligt hänseende

grovt åsidosatt honom såsom förare

åliggande förpliktelser;

5. om föraren gjort sig skyldig till

fylleri eller olovlig körning, som icke

är att anse såsom en enstaka förseelse

av en i övrigt skötsam person eller

om föraren med hänsyn till onyktert

levnadssätt icke bör belros med

alt innehava körkort;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

2 mom. (första stycket)

Om förares förutsättningar för rätt

att föra körkortspliktigt fordon blivit

så väsentligen minskade genom sjukdom,

skada eller dylikt, att han ur

trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare

bör innehava körkort, skall den länsstyrelse,

som utfärdat körkortet, återkalla

detsamma.

(1 mom. andra—femte styckena)

Återkallelse av körkort på grund av

straffbelagd förseelse må icke äga

rum, förrän frågan om straff för förseelsen

blivit avgjord genom lagakraftvunnen

dom, såvida ej länsstyrelsen

finner uppenbart, att föraren

är olämplig att föra körkortspliktigt

fordon.

Vid prövning av fråga om återkallelse

av körkort må, såvitt annat ej

följer av vad i nästa stycke stadgas,

avseende icke fästas vid förseelse, för

vilken föraren dömts mer än två år

före begåendet av förseelse, som giver

anledning till att frågan om körkortets

återkallelse upptages till prövning.

Vid återkallelse av körkort på skäl,

som angivas i detta moment, skall be
-

(Föreslagen lydelse)

6. om föraren genom brottslig gärning

ådagalagt påtaglig brist på hänsyn

till andra eller på grund av personliga

förhållanden i övrigt icke kan

anses lämplig såsom förare av körkortspliktigt

fordon;

7. om förarens förutsättningar för

rätt att föra körkortspliktigt fordon

blivit så väsentligen minskade genom

sjukdom, skada eller dylikt, att han

ur trafiksäkerlietssynpunkt icke vidare

bör innehava körkort; eller

8. om föraren icke efterkommer

länsstyrelsens föreläggande att inkomma

med låmplighetsintyg, läkarintyg

eller kompetensbevis eller eljest

underlåter att ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter, som meddelats

honom i samband med sådant föreläggande.

Återkallelse av körkort på grund av

straffbelagd förseelse må icke äga

rum, förrän frågan om straff för förseelsen

blivit avgjord genom lagakraftvunnen

dom, såvida ej omständigheterna

åro sådana, att föraren

oavsett utgången i ansvarsfrågan kan

anses olämplig att föra körkortspliktigt

fordon.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

stämmas viss tid, efter vars utgång

föraren efter ansökan ånyo må kunna

erhålla körkort. Denna tid skall utgöra
a)

minst ett och högst fem år, då

föraren dömts för brott, som under 1

punkten sägs, och som begåtts inom

fem år efter det föraren dömts för

brott, som nyss sagts;

b) minst sex månader och högst två

år, då föraren eljest dömts för brott,

som under 1 punkten sägs;

c) minst tre månader och högst två

år, då körkort eljest återkallas.

I tiden skall inräknas den tid, varunder

beslut om återkallelse tills vidare

enligt 3 mom. och omhändertagande

enligt 35 § varit gällande.

3 mom. Uppstår fråga om återkallelse

av körkort och föreligga

därvid sådana omständigheter, att föraren

uppenbarligen måste anses

olämplig att föra körkortspliktigt fordon,

skall länsstyrelsen, redan innan

slutligt beslut om återkallelsen fattas,

återkalla körkortet tills vidare i

avvaktan på det slutliga beslutet.

Har till — —------tills vidare

3 mom. Uppstår fråga om återkallelse

av körkort och kan det på

sannolika skäl antagas, att körkortet

kommer att slutligt återkallas, skall

länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut

om återkallelsen fattas, återkalla

körkortet tills vidare i avvaktan på

det slutliga beslutet.

5 mom. Önskar förare, vars körkort

återkallats enligt 1 mom., efter

utgången av den enligt samma moment

bestämda tid ånyo erhålla rätt

att föra körkortspliktigt fordon, eller

önskar förare, vars körkort återkallats

enligt 2 mom., åter erhålla sådan

rätt, skall ansökan härom ställas till

länsstyrelsen i det län, som i 32 § 1

mom. sägs.

Ansökan må avse körkortets återfående:
a)

om vid återkallelse enligt 1

mom. tiden för återkallelsen bestämts

till ett år eller därunder och ansökan

5 mom. Har körkort återkallats

enligt 2 mom. första stycket 1., må

nytt körkort ej utfärdas innan tre år

förflutit från den dag, då föraren

fråntogs sin rått att föra körkortspliktigt

fordon. Där återkallelse skett

enligt 2 mom. första stycket 2—6.,

må nytt körkort ej utfärdas innan ett

år förflutit från sagda dag; dock att

länsstyrelsen, om synnerliga skäl äro

därtill, må i beslutet om återkallelsen

föreskriva annan kortare tid, lägst

tre månader. Har körkort återkallats

jämlikt 2 mom. första stycket 7 eller

8., äger föraren, så snart det förhål
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gores inom sex månader efter utgången

av återkallelsetiden; samt

b) om återkallelse skett enligt 2

mom. och ansökan göres inom två år

efter återkallelsen.

I andra fall än nu nämnts skall ansökan

avse utfärdande av nytt körkort.

6 mom. Ansökan om återfående

av körkort, som återkallats enligt 1

mom., skall, därest tiden för återkallelsen

uppgår till minst sex månader,

vara åtföljd av läkarintyg och nykterhetsintyg,

som angivas i 31 § 1 mom.

b) och 32 § 1 mom. c). Vid ansökan

om återfående av körkort, som återkallats

enligt 2 mom., skall fogas

läkarintyg, som i 31 § 1 mom. b)

sägs. Länsstyrelse äger dock vid

prövning av ansökan om återfående

av körkort alltid rätt att, där så finnes

nödigt, infordra samtliga i 32 §

1 mom. nämnda handlingar.

Ansökan om utfärdande av nytt

körkort skall vara åtföljd av samtliga

handlingar, som angivas i 32 § 1 mom.

Har återkallelse skett enligt 1

mom., skola ovan avsedda intyg och

andra handlingar vara utfärdade efter

återkallelsetidens utgång, och

skall nykterhetsintyget avse tid efter

begående av förseelse, som givit anledning

till körkortets återkallelse.

Där återkallelse skett enligt 2 mom.,

skola handlingarna vara utfärdade efter

återkallelsen.

lande som föranlett återkallelsen

upphört, ansöka om återfående av

körkortet eller, därest ett år eller

mera förflutit från återkallelsen, om

erhållande av nytt körkort.

Ansökan om nytt körkort eller om

återfående av körkort skall ställas till

länsstyrelsen i det län, som i 32 § 1

mom. sägs.

6 mom. Körkort, som meddelas

efter återkallelse, må förbindas med

villkor att föraren vid regelbundet

återkommande tillfällen skall till

länsstyrelsen ingiva lämplighetsintyg,

läkarintyg eller kompetensbevis så

ock med de föreskrifter i övrigt, som

finnas påkallade ur trafiksäkerhetssynpunkt.

9 in o m. Om skyldighet för polismyndighet

och åklagare att lämna

länsstyrelse underrättelse om trafikolyckor,

i vilka körkortsinnehavare

har del, och om vissa andra förhållanden

beträffande körkortsinneha
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

vare gäller vad därom är särskilt

stadgat.

34 §.

Har innehavare---äro mildrande.

Har emot innehavare av körkort Har emot innehavare av körkort

förebragts sådan omständighet, som förebragts sådan omständighet, som

i 33 § 2 mom. 3—6 punkterna sägs,

eller annat förhållande, som är ägnat

att allvarligt minska tilltron till hans

lämplighet såsom förare, utan att likväl

tillräckliga skäl till återkallelse

av körkortet föreligga, må länsstyrelsen

meddela honom varning.

Beslut om-----med beslutet.

Varning må--- — ---överklagas.

jämlikt 33 § 1 mom. 2—4 punkterna

kan föranleda återkallelse av körkortet,

men kan det antagas, att han

skall låta rätta sig utan sådan åtgärd,

må varning i stället meddelas.

35 §.

Har förare vid färd med motordrivet

fordon ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet för

andra människors liv eller egendom

eller varit synbarligen berusad av

Har förare vid färd med motordrivet

fordon ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller

egendom eller företett tydliga tecken

starka drycker eller annat ämne, el- på påverkan av starka drycker eller

ler har förare till följd av sjukdom,

skada eller dylikt uppenbarligen förlorat

förmågan att föra körkortspliktigt

fordon utan risk för liv eller egendom,

skall i Stockholm vederbörande

annat ämne, eller har förare till följd

av sjukdom, skada eller dylikt förlorat

förmågan att föra lcörkortspliktigt

fordon på ett trafiksäkert sätt,

skall i Stockholm vederbörande po
-

poliskommissarie och i övriga delar liskommissarie och i övriga delar av

av riket polismyndighet skyndsamt

besluta om körkortets omhänderta
-

gande.

riket polismyndighet skyndsamt besluta

om körkortets omhändertagande.

Samma skyldighet åvilar åklagare,

som vid beslut om åtal finner att

förhållande, som nu sagts, är för

handen.

Misstänkes förare---förstnämnda lagrum.

Beslut, som----meddelat beslutet.

Beslut om----föranlett åtgärden.

Beslut om----— körkortspliktigt fordon.

3G §.

4 mom. Sökande må---hos motorfordon;

c) äga ingående kännedom om gäl- c) äga ingående kännedom om gällande

trafikföreskrifter samt om den lande trafikföreskrifter och i de öv
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

riga ämnen, i vilka undervisning

skall meddelas i körskola; samt

d) hava erforderlig förmåga att i

körskola meddela såväl teoretisk som

praktisk undervisning.

verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt,

som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga

drycker medföra å den

mänskliga organismen; samt

d) hava erforderlig förmåga att i

körskola meddela såväl teoretisk som

praktisk undervisning.

Sökande må--- — praktisk undervisning.

Har sökande--— härom (kompetensbevis).

7 mom. För den--—- erforderlig materiel.

Undervisning i körskola skall bedrivas

i enlighet med kursplaner, som

utfärdats av Konungen eller den

myndighet Konungen därtill förordnat.

Vid undervisningen i körskola

skall nyttjas lärobok, som godkänts

av Konungen eller den myndighet Konungen

därtill förordnat.

8 mom. Innehavare av---därtill förordnar.

Verksamheten vid körskola skall Körskola skall inspekteras av bevara

underkastad inspektion av be- siktningsman, om möjligt minst en

siktningsman samt den tillsyn i övrigt

varom länsstyrelsen förordnar.

gång årligen, samt vara underkastad

den tillsyn i övrigt varom länsstyrelsen

förordnar, över verkställd inspektion

skall besiktningsmannen insända

rapport till länsstyrelsen.

Användande av skilda vägbanor

44

Finnas på väg skilda banor för olika

slag av vägtrafikanter, skall fordon

föras på bana, som är avsedd för

fordonet. Fordon må dock föras på

annan bana, om så i särskilt fall erfordras

för korsande av banan eller

föranledes av annan tvingande orsak

och trafiksäkerheten ej äventyras

därigenom.

Användande av skilda vägbanor in. in.

§•

Finnas på väg skilda banor för olika

slag av vägtrafikanter, skall fordon

föras på bana, som är avsedd för

fordonet. Finnas skilda banor för

samma slag av fordon, skall fordon

föras på den vänstra banan i körriktningen

räknat. Å annan väg än

motorväg må dock fordon tillfälligt

föras på bana, som eljest ej må nyttjas

för fordonet, om så i särskilt fall

erfordras för korsande av banan eller

föranledes av annan tvingande orsak

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

17

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

och trafiksäkerheten ej äventyras

därigenom.

Cykelbana på--— genom vägmärke.

Motorväg må ej befaras med annat

fordon än motorfordon, som är konstruerat

för en hastighet överstigande

30 kilometer i timmen. Vad nu

sagts gäller dock ej användning av

annat fordon för arbete å vågen eller

för bärgning av skadat fordon.

övningskörning må ej äga rum å

motorväg.

45 §.

1 mom. Fordon bör —---av vägen.

Vid oklar--— enkelriktad fordonstrafik.

---5 mom.

hastighet minskas.

1 fall då fordon utom tättbebyggt

område föres efter annat fordon med

avsevärt lägre hastighet än övrig å

vägen framgående trafik, skall, när

förhållandena medgiva det, avståndet

till det framförvarande fordonet

anpassas så, att omkörande fordon

utan fara kan föras in mellan fordonen.

7 mo m. Backning eller----övrig trafik.

Å motorväg må fordon ej backas

eller vändas.

1 mom. Fordonsförare, som ämnar

passera eller eljest köra in på huvudled,

skall dessförinnan stanna fordonet

samt skall lämna företräde åt

fordon på huvudleden. Förare, som

ämnar köra in på motorväg, skall

lämna företräde åt fordon på denna.

Förare, som från parkeringsplats,

fastighet, tomt, äga eller annat dylikt

område vill passera eller svänga

in på väg, skall lämna företräde åt

fordon på vägen.

2 Uihanij till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 09

1 mom. Vid korsning mellan väg,

som enligt 61 § förklarats för huvudled,

och annan väg, så ock eljest vid

färd in på huvudled åligger det fordonsförare,

vilken vill passera huvudleden

eller svänga in på denna, att

dessförinnan stanna fordonet samt

att lämna företräde åt fordon på huvudleden.

Fordon, som----

Då fordon----

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

49 §.

2 mom . Stannande eller uppställning

på väg får icke utan att trafikförhållandena

det föranleda äga rum:

a) i skarp kurva eller nära sådan

eller på backkrön eller i närheten

därav eller på annan plats, där sikten

är skymd;

b) vid vägkorsning inom ett avstånd

av 10 meter från korsande körbanas

närmaste ytterkant;

c) framför vägmärke, så att detta

skymmes;

d) på tydligt markerat övergångsställe

för gående eller inom ett område

av 10 meter före övergångsstället;
e)

inom särskild filmarkering eller

så nära sådan, att inkörning i rätt

fil därigenom försvåras.

2 mom . Stannande eller uppställning

på väg får icke utan att trafikförhållandena

det föranleda äga rum:

a) på motorväg;

b) i skarp kurva eller nära sådan

eller på backkrön eller i närheten därav

eller på annan plats, där sikten är

skymd;

c) vid vägkorsning inom ett avstånd

av 10 meter från korsande

körbanas närmaste ytterkant;

d) framför vägmärke, så att detta

skymmes;

e) på tydligt markerat övergångsställe

för gående eller inom ett område

av 10 meter före övergångsstället;

f) inom särskild filmarkering eller

så nära sådan, att inkörning i rätt fil

därigenom försvåras.

Har fordon på grund av motorfel

eller av annan sådan orsak blivit stående

på plats, som nu nämnts, åligger

det föraren att snarast avlägsna

det från körbanan.

54 §.

1 mom. Motordrivet fordon-----Bilaga A).

På huvudväg (riks- eller länshuvudväg)

må fordon föras utan hinder

av att vikt, som under b) och c) för

olika fall angivits, överskrides med

högst 2,00 ton.

Är motordrivet-----över bro.

56 §.

1 mom. Sådan buss eller lastbil,

vars totalvikt överstiger 2,5 ton, får

icke föras med högre hastighet än 60

kilometer i timmen.

1 mom. Sådan buss eller lastbil,

vars totalvikt överstiger 2,5 ton,

får icke föras med högre hastighet

än 60 kilometer i timmen. Å motorväg

må dock hastigheten uppgå till

80 kilometer i timmen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 är 1958

19

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Har till----------20.

Har till-------utan släpvagn.

60 §.

2 mom. Det åligger---av körbana.

Gående får----— störa trafiken.

61

1 mom. Det tillkommer länsstyrelsen

att beträffande viss allmän

väg, gata eller annan allmän plats eller

beträffande samtliga dylika vägar

inom visst område meddela erforderliga

föreskrifter, avseende

a) förbud mot trafik eller inskränkning

i trafiken beträffande

fordon av visst slag, fordons axeltryck,

bruttovikt eller bredd, last av

viss beskaffenhet, körriktning samt

provkörning eller övningskörning

med fordon;

b) parkering eller annan uppställning

av fordon;

c) färdhastighet;

d) medgivande till större axeltryck

eller bruttovikt å fordon eller

större bredd å fordon och last än som

tillåtes i 54 §;

e) att viss väg skall anses såsom

huvudled; eller

f) andra särskilda åtgärder för reglering

av trafiken.

Såvitt angår stads område tillkommer

det stadsmyndighet, som angives

i 6 inom., att meddela erforderliga föreskrifter

i de fall, som under a), b),

d) och f) sägs.

Länsstyrelsen äger------i

Motorväg får ej nyttjas för gångtrafik.

§•

1 mom. Det tillkommer länsstyrelsen

att beträffande viss allmän

väg, gata eller annan allmän plats

eller beträffande samtliga dylika vägar

inom visst område meddela erforderliga

föreskrifter, avseende

a) förbud mot trafik eller inskränkning

i trafiken beträffande

fordon av visst slag, fordons axeltryck,

bruttovikt eller bredd, last

av viss beskaffenhet, körriktning

samt provkörning eller övningskörning

med fordon;

b) parkering eller annan uppställning

av fordon;

c) färdhastighet;

d) medgivande till större axeltryck

eller bruttovikt å fordon eller

större bredd å fordon och last än som

tillåtes i 54 §;

e) att viss väg skall anses såsom

huvudled;

f) att viss väg skall anses såsom

motorväg; eller

g) andra särskilda åtgärder för

reglering av trafiken.

Såvitt angår stads område tillkommer

det stadsmyndighet, som

angives i 6 mom., att meddela erforderliga

föreskrifter i de fall, som under

a), b), d) och g) sägs.

56 §.

Väg må ej förklaras för motorväg

med mindre den är fri från korsning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

2 mom. Beträffande enskild väg

ankommer det på ägaren av vägen

att avgöra, huruvida trafik därstädes

med motordrivna fordon eller visst

eller vissa slag av sådana må äga

rum. Är sådan väg allmänneligen befaren,

skall i fråga om reglering av

den icke förbjudna trafiken på vägen

i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom.

stadgas beträffande reglering av trafiken

på allmän väg.

3 mom. Det åligger länsstyrelse

eller stadsmyndighet, vilken meddelat

föreskrift, som i denna paragraf avses

(lokal trafikföreskrift),

att införa föreskriften i

en för ändamålet avsedd liggare. Om

föreskriften icke skall tillkännagivas

genom vägmärke, skall densamma

skyndsamt införas i länskungörelserna

eller, om den utfärdats av

stadsmyndighet, i den eller de tidningar,

vari kommunala meddelanden

för staden införas.

(Föreslagen lydelse)

i samma plan med annan våg samt

är så inrättad, att fordon icke lämpligen

kunna föras in på eller från vägen

annorstädes än vid vägens ändpunkter

och särskilt anordnade trafikplatser.

Innan väg förklaras för motorväg

eller lokal trafikföreskrift

meddelas beträffande motorväg,

skall samråd ske med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

2 mom. Beträffande enskild väg

ankommer det på ägaren av vägen

att avgöra, huruvida trafik därstädes

med motordrivna fordon eller visst

eller vissa slag av sådana må äga

rum. / fråga om reglering av den

icke förbjudna trafiken skall i tilllämpliga

delar gälla vad i 1 mom.

stadgas, dock att, där vägen icke är

allmänneligen befaren, föreskrift

som avser annat än färdhastighet

eller reglering av trafiken vid korsning

med järnväg eller vid vägens

anslutning till allmän eller allmänneligen

befaren enskild väg ej må

meddelas utan medgivande av vägens

ägare.

3 m o in. Det åligger länsstyrelse

eller stadsmyndighet, vilken meddelat

föreskrift, som i denna paragraf

avses (lokal trafikföreskrift),

att införa föreskriften

i en för ändamålet avsedd liggare

samt att underrätta väg- och vattenbijggnadsstgrelsen

om föreskriftens

innehåll. Om föreskriften icke skall

tillkännagivas genom vägmärke, skall

densamma skyndsamt införas i länskungörelserna

eller, om den utfärdats

av stadsmyndighet, i den eller de

tidningar, vari kommunala meddelanden

för staden införas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

21

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

64 §.

2 mom. Har beträffande---— respektive påbudsmärke.

Föreskrift om — -— annan ordning.

Har väg förklarats såsom motorväg,

skola vid vägen uppsättas motorvägsmärken,

utvisande vägens

egenskap av motorväg och den plats,

där motorvägen upphör.

3 mom. Vid allmän —--vägtrafikanter (upplysningsmärke).

Vid väg------genom märke.

Vid allmän---för vägtrafikanter.

Där allmänna---— enskild väg.

I anslutning till vägvisare, som

anbringas på och avser huvudväg

(riks- eller länshuvudväg), skall

uppsättas märke med uppgift om

vägens nummer (vägnummermärke).

Dylika märken skola anbringas

även på andra lämpliga platser utmed

huvudväg. I anslutning till vägvisare,

som i stad eller annat tättbebyggt

samhälle uppsättes till ledning

för genomgångstrafiken mellan

olika delar av huvudväg eller mellan

skilda huvudvägar, må, om så

finnes lämpligt, anbringas vägnummermärken

för utvisande av vederbörande

huvudvägs nummer.

Före livligt — —- — uppsättas orienteringstavla.

Vid allmän -— — — uppsättas upplysningsmärke.

I anslutning till vägvisare, som anbringas

på och avser riksväg eller

genomgående länsväg, skall uppsättas

märke med uppgift om vägens

nummer (vägnummermärke). Dylika

märken skola anbringas även på

andra lämpliga platser utmed sådan

väg. I anslutning till vägvisare, som

i stad eller annat tättbebyggt samhälle

uppsättes till ledning för genom
-

gångstrafiken mellan olika delar av

riksväg eller genomgående länsväg

eller mellan skilda sådana vägar, må,

om så finnes lämpligt, anbringas vägnummermärken

för utvisande av vederbörande

vägs nummer.

4 m om. Anbringande och underhåll

av märken, som avses i 1—3

mom. (vägmärken), ävensom av

ljussignaler och andra anordningar

för tillgodoseende av trafiksäkerheten

och för reglering av trafiken på

väg, skall ankomma

beträffande allmän väg, gata eller

annan allmän plats, på väghållaren

samt

beträffande enskild väg, inom

stad eller stadsliknande samhälle

på den, som enligt lagen om allmän
-

Anbringande och under
-

4 mom.

håll av märken, som avses i 1—3

mom. (vägmärken), ävensom av ljussignaler

och andra anordningar för

tillgodoseende av trafiksäkerheten

och för reglering av trafiken på väg,

skall ankomma

beträffande allmän väg, gata eller

annan allmän plats, på väghållaren

samt

beträffande enskild väg, inom stad

eller stadsliknande samhälle på den,

som enligt lagen om allmänna vägar

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

na vägar är väghållare, och eljest på är väghållare, och eljest på vägförvägförvaltningen

i länet. valtningen i länet; dock att lokal tra
fikföreskrift,

vartill medgivande erfordras

av vägens ägare, skall utmärkas

av denne på sätt angivits i

samband med föreskriftens meddelande

och att föreskriften ej är gällande

med mindre vederbörliga märken

finnas uppsatta.

I den-----av länsstyrelsen.

Det ankommer---vägmärkens uppsättande.

66 §.

2 mom. Lämnar någon i fall,

som avses i 32 § 1 mom. andra stycket

eller 4 mom. andra stycket, veterligen

oriktig uppgift i fråga om

körkort, straffes med dagsböter.

2 mom. Med dagsböter straffes

den, som i strid mot förordnande,

meddelat med stöd av 29 § 5 mom.,

framför buss, lastbil eller utryckningsfordon

utan att innehava trafikkort,

så ock den, vilken i fall som avses

i 32 § 1 mom. andra stycket eller

4 mom. andra stycket lämnar veterligen

oriktig uppgift i fråga om körkort.

Den, som---trehundra kronor.

67 §.

Med dagsböter---—--4 mom.

Med böter, högst trehundra kro- Med böter, högst trehundra kronor,

nor, straffes den, som bryter mot 44 §, straffes den, som bryter mot 44 §,

46 § 1 mom. fjärde stycket, 50 § 3 45 § 7 mom. andra stycket, 46 § 1

mom., 55 § 2 mom. andra stycket, mom. fjärde stycket, 50 § 3 mom.,

57 § 2 mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 55 § 2 mom. andra stycket, 57 § 2

1 mom. första stycket eller 2, 3 eller mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1

4 mom. eller 60 § 3 mom. mom. första stycket eller 2, 3 eller

4 mom. eller 60 § 2 mom. tredje stycket

eller 3 mom.

Förseelse mot---trehundra kronor.

Befordras med----och vilja.

Denna förordning träder i kraft

såvitt angår 3 § 2 mom., 5 § 2 och 4

mom. samt 6 § 2 och 4 mom. den 1

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

januari 1959 och i övrigt den 1 juli

1958. I fråga om bil, som undergått

besiktning eller för vilken typintyg

utfärdats före den 1 januari 1959,

skola dock bestämmelserna i 3 § 2

mom. tredje stycket icke äga tillämpning

före den 1 januari 1960. Skyldighet

att inställa motorfordon eller

släpvagn till kontrollbesiktning skall

icke på grund av stadgandet i 24 § 1

mom. inträda före den 1 januari 1959,

med mindre sådan skyldighet föreligger

jämväl enligt stadgandets äldre

lydelse. Dår länsstyrelse före den 1

juli 1958 meddelat slutligt beslut om

återkallelse av körkort, skola äldre

bestämmelser äga tillämpning i fråga

om rätt att återfå körkortet eller erhålla

nytt körkort.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 25 oktober 1940

(nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 27 § 2 och 3 mom. förordningen den 25 oktober

1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. in.1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

27 §.

(Föreslagen lydelse)

2 m o m. Den som---inför besiktningsman.

Vid anmälan----för automobil;

2. av läkare enligt formulär, som

Konungen fastställer, och inom tre

månader före anmälningen utfärdat

intyg, att sökanden icke lider av sådant

lyte, sådan sjukdom eller sådan

nedsättning av syn- eller hörselförmågan,

som väsentligen minskar hans

lämplighet att i yrkesmässig trafik

tjänstgöra såsom förare av automobil

av det slag, varom fråga är;

2. av läkare enligt formulär, som

Konungen fastställer, och inom tre

månader före anmälningen utfärdat

intyg, innefattande redovisning av

sökandens hälsotillstånd samt utlåtande,

i vad mån sökanden lider av

sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan

nedsättning av syn- eller hörselförmågan,

som väsentligen minskar

hans lämplighet att i yrkesmässig

trafik tjänstgöra såsom förare av

automobil av det slag, varom fråga

är;

intyg, utfärdat---fört automobil.

Intyg, som------fråga är.

För provet----sådant fordon.

Prov må godkännas endast om so- Prov må godkännas endast om sökanden

efter prövning under olika kanden efter prövning under olika

trafikförhållanden samt förhör befin- trafikförhållanden samt skriftligt och

nes: muntligt förhör befinnes:

a) besitta ur---mänskliga organismen;

d) äga kunskaper om de särskilda

risker, som äro förenade med omkörning,

färd över järnvägskorsning,

passerande av barn som uppehåller

sig på eller invid vägen, körning under

mörker, vid halt väglag eller under

andra mera svårbemästrade eller

farofyllda trafikförhållanden samt

om det körsätt, som förare i olika situationer

har att tillämpa för att undgå

olyckor; samt

1 Senaste lydelse se SFS 1951:653.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

25

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

e) hava sådana kunskaper om trafikolyckornas

omfattning, orsaker och

karaktär samt sådana insikter i övrigt,

att sökanden kan antagas förstå

nödvändigheten av ett varsamt och

hänsynsfullt uppträdande i trafiken.

Om godkänt---— i beviset.

3 mom. Ansökan om----utfärdat körkort.

Ansökan skall---sökandens körkort.

Vid ansökan---ansökningen;

c) intyg, utfärdat inom tre månader

före ansökningen av polismyndigheten

i sökandens mantalsskrivningsort,

att sökanden under de senaste två

åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt

och med hänsyn till sina personliga

förhållanden i övrigt icke kan

anses olämplig såsom förare av automobil

i yrkesmässig trafik.

Innan intyg, som angives under

c), utfärdas, skall polismyndigheten

inhämta yttrande från polismyndighet

i annan ort, där sökanden må hava

varit mantalsskriven under ifrågavarande

tid.

Polismyndighet skall före utfärdande

av intyg eller avgivande av yttrande

höra vederbörande nykterhetsnämnd

samt, om så finnes erforderligt,

jämväl annan, som äger kännedom

i saken.

Intyg, som nyss sagts, är avgiftsfritt.

samt

c) intyg, utfärdat inom tre månader

före ansökningen av polismyndigheten

i sökandens mantalsskrivningsort,

huruvida sökanden med hänsyn

till sina personliga förhållanden får

anses lämplig såsom förare av automobil

i yrkesmässig trafik (lämplig

he t s int y g).

Innan lämplighet sintyg utfärdas,

skall polismyndigheten inhämta yttrande

från polismyndighet i annan

ort, där sökanden må hava varit mantalsskriven

under de senaste två åren.

Polismyndighet skall före utfärdande

av intyg eller avgivande av

yttrande kontrollera, huruvida sökanden

förekommer i tillgängliga register

över personer, som misstänkts eller

straffats för brott, ävensom höra

vederbörande nykterhetsnämnd samt,

om så finnes erforderligt, jämväl annan,

som äger kännedom i saken.

Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.

Framkommer anmärkning av beskaffenhet

att inverka på bedömningen

av sökandens lämplighet som motorfordons

förare, skall polismyndigheten

verkställa den mera ingående

utredning, som i anledning därav kan

anses erforderlig. I fall, som nu avses,

åligger det härjämte polismyndighe
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ten i sökandens mantalsskrivningsort

att ofördröjligen till vederbörande

länsstyrelse insända redogörelse för

den utredning, som föregått intygets

utfärdande. På lämplighetsintyget

skall polismyndigheten angiva, att sådan

redogörelse kommer att insändas.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse

eller polismyndighet så påfordrar,

förete intyg om sin mantalsskrivningsort

under tid, som avses under

c).

Efter prövning av de av sökanden

enligt detta moment ingivna handlingarna

och efter den ytterligare utredning,

som må anses erforderlig,

äger länsstyrelsen att för sökande,

som fyllt 21 år och innehar gällande

körkort för bil samt i övrigt befunnits

lämplig, utfärda trafikkort, å vilket

i förekommande fall uttryckligen

skall angivas, att det gäller för förande

av omnibus.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse

eller polismyndighet så påfordrar,

förete intyg om sin mantalsskrivningsort

under de senaste två åren.

Efter prövning av de enligt detta

moment ingivna handlingarna och

efter den ytterligare utredning, som

må anses erforderlig, äger länsstyrelsen

att för sökande, som fyllt 21 år

och innehar gällande körkort för bil

samt i övrigt befunnits lämplig, utfärda

trafikkort, å vilket i förekommande

fall uttryckligen skall angivas,

att det gäller för förande av omnibus.

Vid prövningen skall särskilt beaktas,

huruvida sökanden gjort sig känd

för nyktert levnadssätt och om det

kan antagas, att han såsom motorfordonsförare

kommer att visa hänsyn

till andra, omdöme och ansvar samt

respekt för trafikens regler. Den, som

under de två sistförflutna åren sakfällts

för fylleri eller olovlig körning,

må ej erhålla trafikkort, med mindre

fråga uppenbarligen är om en enstaka

förseelse av en i övrigt sköt
-

Formulär till —

Vad i---

Om skyldighet

sam person.

--av Konungen.

- fogas fotografi.

— motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1958.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

27

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 28 september 1951

(nr 649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 28 september l‘J51 om straff för

vissa trafikbrott skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§•

För någon körkortspliktigt fordon

utan att vara berättigad att föra sådant

fordon, dömes för olovlig körning

till dagsböter, lägst tio. Har han

tidigare innehaft körkort som blivit

återkallat eller har brottet skett vanemässigt

eller är det eljest att anse

som grovt> må dömas till fängelse i

högst sex månader.

För någon körkortspliktigt fordon

med åsidosättande av föreskrift, som

meddelats vid utfärdande av körkort,

straffes med dagsböter.

Anställer och---med dagsböter.

Begår någon, efter det han genom

laga kraftvunnen dom blivit dömd för

något i denna paragraf avsett brott,

som hänför sig till bil eller motorcykel,

ånyo sådant brott, må straffet

höjas till fängelse i högst sex månader.

—

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1958.

3

För någon körkortspliktigt fordon

utan att vara berättigad att föra sådant

fordon eller med åsidosättande

av föreskrift, som meddelats vid utfärdande

av körkort, dömes för olovlig

körning till dagsböter.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 februari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om

åtgärder till förbättrande av trafiksäkerheten samt anför därvid följande.

Jämlikt bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet

den 25 september 1953 dåvarande landshövdingen E. Mossberg att

såsom utredningsman inom departementet utarbeta förslag till åtgärder

för åstadkommande av förbättrad trafiksäkerhet. Utredningen antog benämningen

1953 års trafiksäkerhetsutredning.

Den 5 januari 1954 avgav utredningen ett förslag om förstärkning av

statspolisorganisationen i syfte att möjliggöra en effektivare övervakning

av trafiken. En på förslaget grundad proposition föranledde beslut av 1954

års riksdag.

Härefter avgav utredningen den 15 december 1954 ett betänkande, kallat

»Trafiksäkerhet I» (SOU 1954: 38), med förslag till vissa åtgärder till förbättring

av trafiksäkerheten. De vid detta betänkande fogade författningsförslagen

kom, efter beredning inom kommunikationsdepartementet och

sedan riksdagens yttrande inhämtats, att ligga till grund för vissa ändringar

i gällande trafikregler (SFS 1955: 313).

Till slutförande av sitt uppdrag har utredningen den 27 maj 1957 framlagt

ett betänkande, kallat »Trafiksäkerhet II» (SOU 1957:18), med förslag

till ytterligare åtgärder för åstadkommande av en förbättrad trafiksäkerhet.

Över sistberörda betänkande jämte därvid fogade författningsförslag har

efter remiss utlåtanden avgivits av riksåklagarämbetet, hovrätten över

Skåne och Blekinge, chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, statens väginstitut, statens

trafiksäkerhetsråd, statistiska centralbyrån, statens organisationsnämnd,

statens provningsanstalt, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, statens

kriminaltekniska anstalt, civilförsvarsstyrelsen, överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser. Yttranden har vidare avgivits av automobilbesikt
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

ningsmännens förening, bilverkstädernas riksförbund, cykel- och mopedfrämjandet,

föreningen för samhällsplanering, föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges landsfogdar,

föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges stadsdomare,

föreningen Sveriges stadsfiskaler, kungl. automobil klubben, motorförarnas

helnykterhetsförbund, motormännens riksförbund, nationalföreningen för

trafiksäkerhetens främjande, riksförbundet landsbygdens folk, Stockholms

handelskammare, svenska lasttrafikbilägareförbundet, svenska lokaltrafikföreningen,

svenska matematikersamfundet, svenska omnibusägareförbundet,

svenska petroleuminstitutet, svenska transportarbetareförbundet, svenska

vägföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges automobilhandlareförbund,

Sveriges automobilimportörförbund, Sveriges automobilindustriförening,

Sveriges bilskolors riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

kvinnliga bil kårers riksförbund, Sveriges läkarförbund, Sveriges läkares

automobilklubb, Sveriges motorcykelfabrikanters förening, Sveriges motorcykelhandlares

riksförbund, Sveriges motorcykelimportörers förbund

och trafikförsäkringsföreningen.

Vid yttrandena har i många fall fogats utlåtanden av andra myndigheter,

föreningar in. fl.

Sedan de frågor, som behandlats i trafiksäkerhetsutredningens senast avgivna

betänkande, varit föremål för ytterligare beredning inom kommunikationsdepartementet,

anhåller jag att nu få upptaga desamma.

Jag hemställer vidare att i detta sammanhang få upptaga jämväl vissa

andra frågor om ändringar i gällande trafikförfattningar, nämligen

dels en av statspolisintendenten genom skrivelse den 3 april 1957 gjord

framställning angående periodisk besiktning av utryckningsfordon, över

vilken framställning yttrande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;
dels

en av länsstyrelsen i Stockholms län genom skrivelse den 18 april

1957 gjord framställning angående reglering av trafiken å vissa enskilda

vägar, över vilken framställning yttrande avgivits av riksförbundet landsbygdens

folk;

dels en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom skrivelse den 15

februari 1957 gjord framställning rörande indelningen av de allmänna vägarna,

över vilken framställning yttrande avgivits av svenska vägföreningen;
dels

en av den inom Förenta nationernas ekonomiska kommission för

Europa tillsatta underkommittén för landsvägstransporter den 20 september

1957 antagen rekommendation beträffande fordonsbelysning, varöver

yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsslyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,

kungl. automobil klubben och motormännens riksförbund;

dels en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom skrivelse den 19

november 1957 gjord framställning rörande trafikreglerna å motorväg

m. in., över vilken framställning yttranden avgivits av statens trafiksäkerhetsråd,

statspolisintendenten, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

och Norrbottens län, kungl. automobil klubben, motorförarnas helnykterhetsförbund,

motormännens riksförbund, riksförbundet landsbygdens folk,

Sveriges lantbruksförbund och förbundet för enskild väghållning i Stockholms

län, varjämte länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län bifogat

yttranden av vissa andra myndigheter;

dels ock ett i anledning av andra lagutskottets utlåtande nr 17/1957

samt riksdagens skrivelse den 7 maj 1957 inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

utarbetat förslag till bestämmelser om förbud mot utskjutande dekorationer

å bilarnas fronter, över vilket förslag yttranden avgivits av statens

trafiksäkerhetsråd, folkrörelsernas motorförbund, kungl. automobil

klubben, motorförarnas helnykterhetsförbund, motormännens riksförbund,

nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Sveriges automobilhandlareförbund,

Sveriges automobilimportförbund och Sveriges automobilindustriförening.

Gällande författningar

Främst hänvisas till vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (SFS

1951:648; ang. ändringar se 1952:164, 1953:300, 1954:338, 1955:99, 313

och 524, 1956: 122, 142 och 523, 1957: 356 och 537).

I det följande kommer jag även att i större eller mindre omfattning hänvisa

till vissa andra författningar, nämligen:

lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott (SFS

1951: 649; ang. ändring se 1957: 355);

vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (SFS 1951:743; ang. ändringar

se 1952: 197, 1953: 301 och 675, 1954: 112 och 638, 1955: 33, 525 och

530, 1956: 311 och 527);

kungörelsen den 7 december 1951 angående vägmärken m. m. (SFS

1951:744; ang. ändring se 1955:458);

kungörelsen den 15 november 1957 med vissa provisoriska bestämmelser

om vägmärken (SFS 1957:599);

kungörelsen den 5 november 195b med särskilda föreskrifter angående

den militära vägtrafiken m. m. (militär vägtrafikkungörelse) (SFS 1954:

636; ang. ändringar se 1955: 459, 1956: 123);

kungörelsen den 5 november 195b med särskilda föreskrifter angående

civilförsvarets vägtrafik m. m. (vägtrafikkungörelse för civilförsvaret)

(SFS 1954: 637; ang. ändring se 1955: 460);

förordningen den 25 oktober 19b0 angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m. (SFS 1940:910; ang. ändringar se 1944:606, 1946:224, 1947:372

och 722, 1948: 406 och 755, 1950: 54 och 609, 1951: 307 och 653, 1953: 635,

1954:113, 206 och 407, 1957:474);

lagen den 27 juli 195b om nykterhetsvård (SFS 1954:579; ang. ändringar

se 1956:225, 1957:215);

kungörelsen den 25 augusti 1955 med vissa tillämpningsföreskrifter till

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

lagen om ngkterhetsvård (SFS 1955: 528; ang. ändring se 1957: 217); samt

allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (SFS 1930:442; ang.

ändringar se 1933:37, 1935:586, 1937:428 och 802, 1938:362, 1939:116,

1940: 362 och 1059, 1941: 438 och 978, 1943: 880, 1944: 807, 1947: 442, 1950:

648, 1952: 4, 141, 346 och 537, 1953: 432 och 544, 1954: 729, 1955: 17, 443 och

531, 1956:233).

Vidare åberopas den av bl. a. Sverige biträdda internationella konventionen

den 24 april 1926 rörande automobiltrafik, kungörelsen den 11 oktober

1930 med anledning av Sveriges tillträde till nämnda konvention (SFS

1930:371; ang. ändringar se 1932:494, 1948:475, 1952:521, 1954:796,

1956:526), den likaledes av Sverige biträdda konventionen den 19 september

1949 rörande vägtrafik ävensom i anledning av sistnämnda konvention

utfärdad kungörelse den 30 juni 1952 (SFS 1952: 520; ang. ändringar

se 1954:795, 1956:475 och 525).

Allmänna synpunkter

Utredningen

Inledningsvis har utredningen framhållit, att antalet motorfordon i landet

befinner sig i oavbruten ökning. Under tioårsperioden 1946—1955 har

antalet bilar och motorcyklar ökat från 317 055 till 1 047 233 eller alltså

med mer än 300 procent. Till följd av fordonsparkens ansvällning undergår

trafikintensiteten på vägarna en oavlåtlig stegring.

Enligt vad utredningen framhållit innebär det växande antalet motorfordon

och den stigande trafikfrekvensen med nödvändighet att risken för olyckor

ökas. Utredningen, som i sitt tidigare avgivna betänkande Trafiksäkerhet

I lämnat en översikt av olycksutvecklingen under åren t. o. m. år 1953,

har i förevarande sammanhang presterat vissa siffror även för åren 1954—

1956. Enligt den olycksstatistik, som förts av nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande, bär antalet dödsolyckor under åren 1954—1956 nedgått

i antal. Antalet sådana olyckor uppgick år 1954 till 895 men sjönk

under år 1956 till 785. Anmärkningsvärt är vidare, att antalet dödsolyckor

på landsbygden stigit men att antalet sådana olyckor i tätorterna minskat.

— Vidare har åberopats den statistik, som förts av trafikförsäkringsföreningen

över antalet anmälda trafikförsäkringsskador och antalet skadade

personer. Även enligt denna statistik har utvecklingen varit gynnsam, i det

att antalet skadade personer minskat från 10 219 år 1954 till 10 126 år 1956.

— Den officiella statistiken, d. v. s. den av statistiska centralbyrån förda

riksstatistiken över inträffade olyckor, ger i stort sett samma bild. Det totala

antalet vägtrafikolyckor har visserligen ökat från 41 392 till 48 722 under

åren 1954—1956, och även de lindrigare personskadefallen visar en viss

ökning. Antalet svåra skadefall har emellertid minskat från 3 809 till 3 139,

och antalet enligt denna statistik dödade har minskat från 942 till 816.

Utredningen har framhållit, att olyckornas antal bör ses i belysning av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Knngl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

den kraftiga stegring av trafikintensiteten, som ägt rum under de senaste

åren, och har framhållit som anmärkningsvärt, att olyckornas antal icke

stigit i takt med trafikökningen utan att tvärtom en relativ minskning av

olycksfrekvensen ägt rum. Det mest glädjande är att antalet dödade och

svårt skadade personer företett en siffermässig minskning.

Vad beträffar orsakerna till att utvecklingen blivit den nu antydda har

utredningen funnit det svårt att göra något bestämt uttalande. Vissa omständigheter

kan dock utpekas såsom bidragande till förbättringen. Till en

början har framhållits, att ordningspolisens personella resurser ökats under

de senaste åren och att denna personalökning möjliggjort en intensivare

övervakning av trafiken än tidigare. Den övervakande personalen har

fått bättre tekniska resurser än förut. Personalen har också varit bättre

utbildad, och statspolisens centrala ledning har förstärkts. — Den senaste

tiden har också enligt utredningens erfarenhet karakteriserats av ett starkt

växande intresse hos allmänheten för trafiksäkerhetsfrågor, vilket haft till

följd att allmänheten blivit medveten om allvaret i den bristande trafiksäkerheten

och vunnit större förståelse för nödvändigheten av att färdas

varsamt på vägarna. Motororganisationer, försäkringsbolag och andra enskilda

organisationer har bedrivit ett uppmärksamt trafiksäkerhetsarbete.

Pressen har lämnat utrymme för specialartiklar i trafiksäkerhetsfrågor och

på många olika sätt givit sitt stöd åt den offentliga propagandan. Särskilt

bär nämnts den verksamhet, som bedrivits av nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande, vilken verksamhet bestått bl. a. i intensifiering

av tratikundervisningen i skolorna, anordnandet av instruktionskurser för

bilskolechefer samt särskilda upplysningskampanjer. — Av de nya trafikregler,

som trätt i kraft under senare tid, har utredningen särskilt framhållit

den till 50 kilometer i timmen fastställda maximihastigheten inom

tättbebyggt område såsom en gynnsam faktor. — Utredningen har också

fäst uppmärksamheten på att gator och vägar i allt större utsträckning

börjat förses med anordningar av skilda slag i syfte att minska riskerna i

trafiken, såsom parkeringsplatser utefter livligare trafikerade vägar, sebramarkerade

och signalreglerade övergångsställen för gående samt anordningar

för markering av vägarnas sträckning under mörker. — Vidare har

läkarna i landet tagit flera synnerligen värdefulla initiativ för att klarlägga

och närmare analysera beskaffenheten av de personskador, som uppstår

i samband med trafikolyckor. På detta sätt har bl. a. erhållits en viss klarhet

om vilka betydande vinningar, som kan nås t. ex. genom användning

av selar och skyddshjälmar. Utredningen har förutsatt, att nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande kommer att följa resultatet av dessa

undersökningar samt verka för att sådana anordningar kommer i mera

allmänt bruk.

Enligt utredningen är emellertid den förbättring, som inträtt, icke på

långt när tillfredsställande. På våra vägar härskar i själva verket en otrygghet,

som icke förefunnits under tidigare samhällsförhållanden. Detta är enligt

utredningens mening ohållbart i ett samhälle, som eljest knappast läm
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

33

nar någon möda ospard för att tillgodose anspråken på social trygghet till

liv och egendom. Att tränga vägtrafikolyckorna tillbaka är ett humanitärt

och samhällsekonomiskt intresse av första ordningen. Utredningen har skisserat

en rad åtgärder för att ytterligare nedbringa olycksfrekvensen och

därigenom öka trafiksäkerheten.

Bland mera bekymmersamma förhållanden har utredningen framhållit

den höga frekvensen av motorfordonsstölder. Utredningen har ansett sig

böra ur trafiksäkerhetssynpunkt särskilt framhålla att samhället bör skaffa

sig resurser för att i tillfredsställande omfattning hävda rättsordningen och

återföra stöldfrekvensen till en mera normal nivå. — Som en annan angelägen

åtgärd har framhållits att vägnätet bör bli föremål för en allmän

upprustning ur trafiksäkerhetssynpunkt genom siktförbättrande åtgärder,

igenläggande av diken, utfyllnad av vägslänter, uppsättande av skyddsräcken

samt översyn av placeringen utav vägmärken, busshållplatser och föremål

invid vägen, t. ex. mjölkpallar. Utredningen, som redan i sitt i januari

1954 avgivna förslag till förstärkt trafikövervakning förordat en allmän

trafiksäkerhetsinventering under medverkan av personal från vägförvaltningarna,

polischeferna, föreståndarna för statspolisavdelningarna och annan

polispersonal samt vägnämnderna, har nu upprepat detta sitt förslag.

—- Vidare har framhållits, att det givetvis på längre sikt är angeläget, att

trafiksäkerhetens krav beaktas i samband med den fortgående planeringen

av städer och andra tätorter samt övrig samhällsplanering.

De nu uppräknade åtgärderna kan emellertid enligt utredningens mening

leda till målet först på längre sikt. Vad utredningen främst ägnat sig åt är

att söka framlägga förslag, som kan väntas snabbt leda till påtaglig effekt

ur trafiksäkerhetssynpunkt. Ur denna synpunkt viktigast har utredningen

ansett vara att söka i lämplig riktning påverka trafikanternas uppträdande

i trafiken. Det är nämligen, enligt vad utredningen förfäktat, endast relativt

sällan, som trafikolyckorna beror på omständigheter, vilka legat helt

utanför vad trafikanterna har förmåga att behärska. Med omfattande statistik,

sammanbragt i Sverige och utlandet, har utredningen sökt belägga

den mänskliga faktorns roll i olyckssainmanhangen. Bl. a. har redovisats

en del statistiskt material, i vilket trafikolyckorna på olika sätt indelats

efter de omständigheter, vilka i det särskilda fallet bedömts ha medverkat

till den olyckliga utgången, samt statistik, utvisande bl. a. effekten av fullgod

trafikövervakning och förarutbildning.

En omständighet, vid vilken utredningen fäst särskilt stor vikt, är den

att vissa förare statistiskt sett är mera olycksbenägna än andra. Av samtliga

i körkortsregistren upptagna personer är det endast ett relativt litet

antal, som över huvud belastas av trafikförseelser. Inom den sålunda belastade

gruppen är det återigen endast få förare, som belastas med ett större

antal förseelser. Dessa iakttagelser har bestyrkts av ett flertal statistiska

undersökningar. Utredningen har därför anseLt sig kunna uttala den meningen,

att det övervägande antalet förare icke utgör någon påtaglig fara

ur trafiksäkerhetssynpunkt. De åtgärder, som hör vidtagas, behöver därför

8 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 69

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

icke ha karaktären av generella åtgärder som berör alla motorförare. I stället

bör kraftiga åtgärder vidtagas mot de till antalet icke alltför många förare,

som genom sitt uppträdande i trafiken eller på annat sätt inger grundad

anledning till misstanke om olämplighet.

I detta sammanhang har utredningen till närmare granskning upptagit

det ofta hörda påståendet, att de äldsta och de yngsta förarna skulle vara

mera olycksbenägna än andra. För detta ändamål har utredningen sammanställt

visst statistiskt material rörande trafikolyckor, grupperat med

hänsyn till förarnas ålder. Resultatet av denna undersökning bör enligt utredningens

mening tolkas så, att äldre förare är i stort sett lika säkra i trafiken

som de medelålders förarna och avgjort säkrare än förare i åldern

25—30 år. Däremot utvisar det förebragta materialet, att de yngre förarna

har störst benägenhet att invecklas i olyckor. Utredningen har sålunda icke

funnit anledning att framlägga förslag till någon form av generella åtgärder

mot förare endast därför att de uppnått viss högre ålder. Vad som bör

övervägas är däremot åtgärder, vilka kan vara ägnade att förmå de unga

förarna att iakttaga större omsorg och varsamhet i trafiken.

En annan fråga, som utredningen gått in på, gäller de ovana förarna. Även

i detta avseende har utredningen förebragt ett omfattande statistiskt material

med ändamål att visa, att olycksrisken för en ovan förare är betydligt

större än för en förare med mera betydande rutin. Enligt utredningens mening

representerar de nyblivna förarna ett betydelsefullt riskmoment. För

att kompensera dessa risker är det enligt utredningens mening angeläget att

åtgärder kommer till stånd, som är ägnade att hos de nya förarna inskärpa

vikten av att iakttaga den särskilda varsamhet, som betingas av att de icke

hunnit förvärva erforderlig trafikvana. Som ett synnerligen bekymmersamt

förhållande har framhållits, att inslaget av körkortslösa förare är relativt

stort bland dem, som haft del i uppkomsten av trafikolyckor. Gentemot dem,

som kör utan körkort och som därigenom åsidosätter ett av de mest elementära

trafiksäkerhetskraven, måste enligt utredningens uppfattning en skärpt

reaktion komma till stånd.

Speciell uppmärksamhet har av utredningen ägnats det förhållandet, att

bland förarna finns en grupp individer med extremt hög olycksbelastning,

och utredningen har sökt att ur föreliggande statistik utfinna vad som är

karakteristiskt för förarna inom denna grupp. Utgångspunkt för undersökningen

har varit material, som sammanbragts inom Amerikas förenta

stater och Kanada. Utredningen har också verkställt omfattande undersökningar

av hur förhållandena gestaltar sig i Sverige. Av gjorda iakttagelser

må nämnas, att de olycksbelastade förarna i exceptionellt stor omfattning

förekommer i allmänna straffregistret, kontrollstyrelsens register samt det

militära straffregistret. De har också i mycket större omfattning än de

olycksfria förarna varit föremål för hjälpåtgärder från de socialvårdande

myndigheternas sida. Vidare har utredningen åberopat vissa undersökningar,

som redovisats i tidigare kommittébetänkanden, nämligen av 1944 års nykterhetskommitté

(SOU 1951:43) samt av 1949 års trafiknykterhetsutred
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

ning (SOU 1953:20), utvisande att alkoholmissbrukarna har en mycket

stark social och kriminell belastning och att i synnerhet de personer, som

begår rattfylleribrott, ofta är i påfallande hög grad belastade med annan kriminalitet

eller med tidigare begångna trafikförseelser. Av dessa undersökningar

har utredningen velat dra den slutsatsen, att personer som i sin allmänna

livsföring icke iakttar tillbörlig hänsyn till sina medmänniskor eller

som eljest visar prov på en ansvarslös inställning och en bristande social

anpassning, påfallande ofta ådagalägger samma negativa egenskaper, då de

uppträder som motorförare. Utredningen har på grundval härav format

tesen, att »människan kör som hon lever». Det är enligt utredningens mening

ur trafiksäkerhetssynpunkt synnerligen angeläget att tillse, att personer med

nykterhetsanmärkningar icke tillätes uppträda som förare av motorfordon.

Det är likaledes ur allmän synpunkt angeläget, att personer som gör sig

skyldiga till brottslig verksamhet av mera allvarlig beskaffenhet blir föremål

för särskild uppmärksamhet ur synpunkten av huruvida de kan anses

besitta den ansvarskänsla och den hänsyn, som måste krävas av en motorförare.

Ett särskilt avsnitt i betänkandet har ägnats frågan om rattfylleriets roll

såsom olycksframkallande faktor. Det har framhållits, att antalet rattfylleribrott

under perioden 1950—1956 visat en ständig ökning. Visserligen ger den

offentliga statistiken samtidigt vid handen, att de spritpåverkade förarnas

procentuella andel i trafikolyckorna något nedgått, men denna sistnämnda

statistik ger enligt utredningen icke någon tillförlitlig kunskap om den

omfattning, vari alkoholpåverkade förare verkligen har del i olyckor. Vissa

undersökningar ger vid handen, att de alkoholbetingade trafikolyckornas

antal är högre. En verkställd undersökning av alkoholhalten i blodet hos

samtliga dem, som under ett år intagits på ett visst sjukhus för vård av

trafikskador, har givit till resultat, att bland skadade bilförare och fotgängare

omkring hälften hade alkohol i blodet samt att motsvarande tal för

motorcyklister och cyklister var omkring en tredjedel. Av de skadade hade

omkring 29 procent över 1 promille alkohol i blodet. Av dessa och andra

anförda exempel har utredningen dragit den slutsatsen, att rattfylleriet

representerar en vida större trafikfara, än som framgår av den relativa andelen

rattfylleriolyckor i förhållande till totala antalet motortrafikolyckor.

Framför allt är det osäkerhetsmoment, som förekomsten av rattfyllerister

innebär för andra trafikanter, betydande. Det är därför befogat att undersöka

de möjligheter som finnes att effektivare än vad nu sker ur trafiken

avskilja sådana personer, som gör sig skyldiga till rattfylleri.

Remissyttrandena

I huvudparten av remissyttrandena delas utredningens uppfattning att

man för alt vinna ökad trafiksäkerhet på kort sikt bör betona den mänskliga

faktorn i olyckssammanhangen och i enlighet därmed främst inrikta

åtgärderna på att få en bättre kontroll över förarna. Åtskilliga yttranden

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

ger emellertid uttryck för en annan uppfattning och betonar i stället vikten

av att vägarna göres trafiksäkra och att fordonskontrollen förbättras. Ur denna

grupp av yttranden må särskilt nämnas de som avgivits av statens väginstitut,

länsstyrelserna i Blekinge och Jämtlands län samt svenska vägföreningen

och svenska petroleuminstitutet.

Vikten av ökad trafiksäkerhetsforskning har särskilt starkt betonats av

statens trafiksäkerhetsråd, länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs

län, Sveriges läkarförbund, Sveriges läkares automobilklubb och svenska

matematikersamfundet. En allmän trafiksäkerhetsinventering har förordats

på många håll, speciellt av länsstyrelsen i Jönköpings län, vägförvaltningarna

i Uppsala och Örebro län, bilverkstädernas riksförbund, Sveriges automobilhandlareförbund

och föreningen Sveriges häradshövdingar. Länsstyrelsen

i Västerbottens län har tillstyrkt en sådan inventering under förutsättning

att tillräckliga medel ställes till förfogande.

I en annan grupp av yttranden betonas särskilt behovet av ökad trafikundervisning

i skolorna och bland allmänheten. Ur yttrandena i denna grupp

är att nämna de som avgivits av länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens

län samt nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

ökade anslag till vägförbättringar och vägbyggnadsföretag har påyrkats

av bl. a. länsstyrelserna i Blekinge och Skaraborgs län, landsfogden i Värmlands

län, vägförvaltningen i Uppsala län samt kungl. automobil klubben

och riksförbundet landsbygdens folk. Vad förbättringarna bör avse är enligt

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län m. fl. särskilt siktförhållandena, enligt landsfogden i Norrbottens

län snöröjningen, enligt vägförvaltningen i sistberörda län önskemålet att

få bort de militära vägspärrarna samt enligt cykel- och mopedfrämjandet

anordnandet av särskilda cykel- och mopedbanor.

Något som påtalas i ett mycket stort antal yttranden är polisens otillräckliga

resurser, och det göres allmänt gällande, att varje annan reform är mer

eller mindre förfelad, om ej en förbättring kommer till stånd i detta hänseende.

Bland dem, som särskilt betonat denna synpunkt, må nämnas länsstyrelserna

i Stockholms, Södermanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och

Jämtlands län, landsfogdarna i Södermanlands, Gotlands, Kopparbergs och

Västernorrlands län, statsåklagaren i Göteborg, magistraten i Nyköping, Göteborgs

och Bohus läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, länstrafiksäkerhetskommittén

för Hallands län, bilverkstädernas riksförbund,

Sveriges automobilhandlareförbund, Sveriges motorcykelhandlares riksförbund

samt Sveriges bilskolors riksförbund.

Skärpta åtgärder mot bilstölder har i många yttranden ansetts vara en av

de viktigaste åtgärderna till främjande av bättre trafiksäkerhet. Uttalanden

i denna riktning har gjorts av bl. a. trafiksäkerhetskommittén i Värmlands

län, poliskammaren i Karlstad, landsfogden i Norrbottens län, kungl. automobil

klubben och nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

Bland de många förslag, som syftar till att förbättra fordonens beskaffenhet

och utrustning, må nämnas, att vägförvaltningen i Södermanlands

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

län ansett det böra övervägas, om icke ratten i bil bör vara placerad till höger,

att vägförvaltningen i Örebro län yrkat på bestämmelser om enhetlig

placering och enhetligt utförande av körriktningsvisare, att bilverkstädernas

riksförbund och Sveriges automobilhandlareförbund betonat vikten av

bättre kontroll över användningen av krockskadade bilar, att poliskammaren

i Örebro och automobilbesiktningsmännens förening framfört förslag om

förbud mot att koppla sidvagn till motorcykel som icke har viss högre tjänstevikt,

att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, landsfogden i Skaraborgs

län m. fl. ansett det böra förbjudas — åtminstone för yngre förare — att

medtaga passagerare på motorcykel utan sidvagn samt att förste bilinspektören

i Norrköpings distrikt yrkat på att säkerhetsbälten och skyddshjälmar

blir obligatoriska utrustningsdetaljer för resp. bilförare och motorcyklister.

Även vad beträffar trafikreglerna i övrigt har ett mycket stort antal förslag

till reformer på särskilda punkter framförts i olika remissyttranden.

Dessa yttranden kommer —■ i den mån de har närmare anknytning till utredningens

förslag — att bli föremål för behandling i det följande.

Departementschefen

Det av utredningen förebragta materialet visar, att säkerheten i trafiken

icke är vad den borde vara. Visserligen har antalet allvarliga olycksfall under

åren 1955 och 1956 visat en markant minskning, men senast tillgängliga

uppgifter pekar mot att denna förbättring snabbt nog kan förbytas i

sin motsats. Det lidande och de materiella förluster, som motorolyckorna

förorsakar, gör det till en angelägen uppgift att få en bättring till stånd.

Trafikolyckorna anses huvudsakligen kunna föras tillbaka på de tre faktorerna

vägen, fordonet och föraren. Att i det särskilda fallet avgöra, vilken

av dessa faktorer som brustit, kan emellertid ofta vara svårt. Riskerna av

en mindre trafiksäker väg kan kompenseras med ett försiktigare körsätt, och

en bil, som lämpar sig väl för förstklassiga vägar, kan på mindre goda sådana

lätt bli en verklig trafikfara, särskilt om den handhaves av en mindre skicklig

eller omdömesgill person. Så mycket kan emellertid sägas, som att en

fullgod trafiksäkerhet fordrar såväl goda vägar som goda fordon och goda

förare. Det är icke tillräckligt att ägna uppmärksamhet enbart åt någon av

dessa faktorer, utan de måste alla vara för handen.

Utredningen har huvudsakligen behandlat frågor, som sammanhänger

med den mänskliga faktorn. Detta är enligt min mening en riktig teknik,

om man, såsom utredningen, syftar till åtgärder, vilka kan förväntas ge

ett snabbt resultat. På längre sikt fordras emellertid, att trafiksäkerhetsarbetet

spänner över elt vidare fält och bl. a. att man kontinuerligt följer

utvecklingen i Sverige och utlandet samt anpassar trafikreglerna, vägbyggandet

och fordonstekniken med hänsyn till denna fortgående utveckling.

De förslag, som utredningen framlagt får därför icke betraktas som engångsåtgärder,

utan reformarbetet bör i någon form få en fortsättning. Jag vill

i detta hänseende erinra om att jag, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigan
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

de den 13 december 1957 tillkallat sakkunniga med uppgift bl. a. att utreda

trafiksäkerhetsarbelets framtida inriktning och arbetsformer m. m. Vidare

erinras om att jag, med stöd av bemyndigande den 20 december 1957, tillkallat

sakkunniga för att särskilt utreda frågan om en översyn av lagstiftningen

rörande trafiknykterhet och vissa därmed sammanhängande frågor,

bl. a. i vad män prövningen av frågor om indragning av körkort bör

överflyttas från länsstyrelse till domstol.

Behovet av en mera allsidig och ingående forskning rörande trafiksäkerhetsproblemen

samt utökad trafikundervisning är uppenbart. Frågan hör

till dem, som enligt meddelade direktiv bör i första hand beaktas av den

nyss omnämnda utredningen rörande det framtida trafiksäkerhetsarbetet.

Även utredningens förslag om inventering och avlägsnande av förefintliga

trafikfällor på vägarna är i sak befogat. I stor utsträckning har sådana

inventeringar redan genomförts. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt

vägförvaltningarna i länen har f. ö. hithörande frågor under kontinuerlig

uppsikt. Ytterst innebär nära nog alla vägomläggningar och vägförbättringar

att trafiksäkerheten främjas. Frågan består icke i första hand i att kartlägga

var de trafikfarliga punkterna är belägna, ty dessa är i allmänhet

redan kända, utan i att utnyttja de tillgängliga resurserna så att de ger

största möjliga utbyte. För alt mera direkt koppla in länsstyrelserna i detta

arbete anser jag emellertid lämpligt att vägförvaltningarna anmodas att

efter hörande av polismyndigheterna, trafikanternas lokala organisationer

samt andra i saken intresserade organ och sammanslutningar snarast upprätta

en förteckning över förbättringsåtgärder, som är angelägna ur trafiksäkerhetssynpunkt

och kan genomföras utan större vägomläggningar eller

andra mera kostnadskrävande åtgärder, samt att överlämna denna förteckning

till länsstyrelsen i länet. Jämlikt länsstyrelseinstruktionen torde det

ankomma på länsstyrelsen att verka för att de i förteckningen upptagna

vägförbättringsåtgärderna och andra liknande åtgärder, som länsstyrelsen

finner angelägna, kommer till stånd så snart det kan ske, samt att vid behov

göra framställningar i dylika frågor hos Kungl. Maj:t.

En högst allvarlig företeelse är att det på många håll brister i efterlevnaden

av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar, som har

med trafiken att göra. Från utredningens sida och i flera remissyttranden

har klagats över den höga frekvensen av fordonsstölder. Lika betänkligt är

enligt min uppfattning, att grovt oaktsam körning, rattfylleri, körning utan

körkort och andra allvarliga brott och förseelser mot trafikförfattningarna

i stor utsträckning undgår beivran. Anledningen härtill är den, att polismyndigheterna,

trots personalökningarna de senaste åren, icke på långt

när har tillräckliga resurser för att ordna en effektiv övervakning av den

ständigt växande trafiken. Det är i längden nödvändigt att bygga ut övervakningsapparaten

så, att den som begår en överträdelse måste som en

praktisk möjlighet räkna med att bli åtalad och sakfälld samt eventuellt

även att mista sitt körkort. Härförutan blir varje reform av trafikförfattningarna

en reform på papperet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Vad beträffar den mångfald förslag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder,

som framförts i yttrandena över betänkandet, förutsätter jag att dessa,

i den män de icke blir föremål för omnämnande och åtgärder i det följande,

skall beaktas under det fortsatta utredningsarbete på trafiksäkerhetens

område för vilket jag, såsom förut nämnts, nyligen vidtagit vissa förberedande

åtgärder.

Förarutbildning

U tredningen

I det avsnitt av betänkandet, som behandlar förarutbildning och förarprov,

har utredningen hänvisat till vad som tidigare i betänkandet anförts om att

ett oproportionerligt stort antal olyckor faller på förarna i de yngre åldersgrupperna,

om att ovana förare är en olycksframkallande faktor av stor betydelse

samt om att en förares sätt att köra intimt sammanhänger med hans

sätt att leva. Vidare har framhållits, att alla dessa olycksframkallande faktorer

är av sådan beskaffenhet, att de helst bör angripas redan innan vederbörande

tilldelas körkort. Om man med större framgång skall kunna lära

förarna ett riktigt körsätt och påverka dem till större hänsyn i trafiken, bör

detta ske på utbildningsstadiet, innan de blivit befästa i uppfattningen, att

deras körsätt i alla situationer är det riktiga.

Eftersom utbildning i körskola är den vanligaste utbildningsformen, har

utredningen främst undersökt, i vad mån det är möjligt att höja kvaliteten i

den undervisning, som körskolorna meddelar. Som sin allmänna uppfattning

har utredningen deklarerat, att en säker förare icke är liktydigt med en tekniskt

skicklig förare och att en förares förmåga att säkert framföra ett fordon

i stället främst beror på hans personliga inställning till nödvändigheten

att färdas varsamt fram i trafiken. Utredningen har ansett, att den teoretiska

delen av körskoleutbildningen har en mycket stor betydelse vid sidan av den

praktiska.

Omfattningen av den teoriundervisning, som lämnas eleverna i körskola,

beror, enligt vad utredningen framhållit, i första hand på bestämmelserna

i 31 § 3 mom. vägtrafikförordningen, enligt vilka förarprov må godkännas

endast om sökanden befinnes äga för brukandet erforderlig kännedom om

det slag av motorfordon, varom fråga är, ha nödiga insikter om gällande

trafikföreskrifter samt om den verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt, som trötthetstillstånd

och alkoholhaltiga drycker medför på den mänskliga organismen.

Dessa kunskapskrav har närmare utvecklats i ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

den 1 november 1953 utfärdat meddelande till besiktningsmännen.

Utredningen har kritiserat de gällande detaljföreskrifterna i nyssnämnda

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

meddelande bl. a. ur den synpunkten, att de innefattar krav på vissa kunskaper,

som icke är av direkt betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, t. ex. kännedom

om reglerna för registrering, avregistrering och anmälningsskyldighet

vid förvärv och försäljning av motorfordon, men att krav icke uppställts

på sådana kunskaper, som är särskilt ägnade att ge vederbörande insikt om

allvaret i den bristande trafiksäkerheten. Utredningen har utförligt redogjort

för hur teoriundervisningen bör vara utformad. Enligt utredningens mening

bör den särskilt gå ut på att meddela sådana kunskaper, som ger eleven det

speciella omdöme, vilket behövs för att han skall förstå att anpassa sitt körsätt

med hänsyn till sådana riskmoment, som han efterhand kommer att

möta i trafiken. Bl. a. bör eleverna få ett visst mått av kunskap om de naturlagar,

som varje förare kommer i kontakt med under körningen, t. ex. friktionen

mellan däck och vägbana, centrifugalkraften och begreppet levande

kraft. Någon mera ingående kunskap om bilens konstruktion har utredningen

däremot icke ansett erforderlig.

Utredningen har också framfört kritik mot det sätt, på vilket den praktiska

utbildningen oftast blivit anordnad vid körskolorna. Denna bör enligt

utredningens mening främst gå ut på att ordentligt inlära vissa grundläggande

manövermoment, bl. a. att starta, att stanna på plan mark och i backe,

att svänga i vägkorsning, att vända på väg och att backa. Dessa moment

måste nötas in till den grad, att de kan utföras korrekt utan att nämnvärt

ta förarens koncentration och uppmärksamhet i anspråk. Viktigt är, att dessa

manövermoment inövas enligt en viss ordning och enligt en viss metod.

Därutöver bör eleven öva i trafik så länge, att han får tillfälle att praktiskt

tillämpa de elementära trafikreglerna. Inom ramen för den tid, som rimligen

kan ägnas åt den praktiska utbildningen, ryms däremot icke någon mera

ingående praktisk undervisning i landsvägskörningens teknik eller i körning

under mörker och i halt väglag. Ej heller torde några mera långtgående krav

behöva uppställas på förmåga att utföra fickparkering, långa backningar, avslutade

med svängning runt gathörn och uppställning av fordonet vid trottoarkant

eller andra mera komplicerade manövrer.

Vissa synpunkter har i betänkandet anlagts på sättet för de praktiska övningarnas

bedrivande. Härvid har utredningen, efter amerikanska förebilder,

särskilt rekommenderat att eleverna får tillfälle att följa andra elevers övningskörningar.

Ett annat system, som utredningen ansett lämpligt i vissa

fall, är att eleverna i viss utsträckning får föra bil på egen hand i särskilt

anordnad s. k. körgård.

De av utredningen anförda synpunkterna på den teoretiska utbildningen

har utredningen ansett böra komma till uttryck genom en utbyggnad av de

i 31 § 3 mom. vägtrafikförordningen upptagna kompetensreglerna för erhållande

av körkort. Närmare bestämt har utredningen föreslagit, att körkortssökande

skall visa sig äga kännedom om de särskilda risker, som föreligger

i vissa uppräknade trafiksituationer, samt om det körsätt, som en förare i

olika fall har att tillämpa för att undgå att invecklas i olyckor. Vidare har

föreslagits, att sökanden skall ådagalägga sådana kunskaper om trafikolyc
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

kornas omfattning, orsaker och karaktär samt sådana insikter i övrigt, att

han kan antagas förstå nödvändigheten av ett varsamt och hänsynsfullt uppträdande

i trafiken. Liknande tillägg har också, för konsekvensens skull, föreslagits

i fråga om de i 27 § 2 mom. förordningen angående yrkesmässig

automobiltrafik in. m. givna bestämmelserna om villkoren för erhållande av

trafikkort.

För att få till stånd en undervisning enligt de uppdragna riktlinjerna är

det emellertid enligt utredningens uppfattning icke tillfyllest med en författningsändring,

som ju endast i mera allmänna ordalag kan ange de kunskapskrav

den körkortssökande måste uppfylla. Utredningen har föreslagit att i

36 § vägtrafikförordningen skall införas ett nytt stadgande av innehåll att

den teoretiska undervisningen i körskola skall bedrivas i enlighet med kursplan,

som utfärdas av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t därtill

förordnar. Utredningen har förutsatt, att erforderlig psykologisk och pedagogisk

expertis anlitas vid utarbetandet av planen.

Utredningen har också föreslagit tillägg till bestämmelserna i 36 § 4 mom.

vägtrafikförordningen om kompetenskraven för föreståndare och lärare vid

körskola av innebörd att vederbörande skall ha ingående kunskaper om de

särskilda risker, som föreligger vid omkörning och i vissa andra uppräknade

situationer, om det körsätt, som en förare i olika situationer skall tillämpa

för att i möjligaste mån undgå att invecklas i olyckor samt om trafikolyckornas

omfattning, orsaker och karaktär, liksom ock att vederbörande skall ha

sådana insikter i övrigt, som är särskilt ägnade att skapa erforderlig förståelse

för nödvändigheten av ett varsamt och hänsynsfullt uppträdande i

trafiken.

Vidare har utredningen ansett erforderligt att skapa garantier för att körskolorna

använder en högklassig lärobok. I sådant syfte har utredningen föreslagit

att lärobok, som användes i körskola, skall vara godkänd av Kungl.

Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t därtill förordnar. Granskningen bör

enligt utredningens mening lämpligen kunna verkställas av en kommitté bestående

av representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statspolisen,

trafiksäkerhetsrådet och nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

Vid granskningen bör givetvis tillses, att boken följer den plan, som utarbetats

för den teoretiska och praktiska utbildningen i körskola.

Utredningen har vidare erinrat om föreskrifterna i 36 § vägtrafikförordningen

att verksamheten vid körskola skall vara underkastad inspektion av

besiktningsman och den tillsyn i övrigt, varom länsstyrelsen förordnar, samt

att föreståndare, lärare eller instruktör, som befinnes olämplig för sitt uppdrag,

kan tilldelas varning av länsstyrelsen eller få sitt tillstånd återkallat.

Emellertid har utredningen funnit, att besiktningsmännen i regel icke fullgjort

inspektioner i nämnvärd omfattning och att de inspektioner, som förekommit,

i regel varit ytliga. Eftersom det bedömts vara av vikt, att utbildningen

blir föremål för fortlöpande kontroll och särskilt att bilinspektörerna

bildar sig en uppfattning om det sätt varpå verksamheten i körskolorna bedrives,

har utredningen föreslagit sådan ändrad lydelse av stadgandet i 36 §

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

vägtrafikförordningen, att körskola skall inspekteras av besiktningsman

minst en gång varje år och att rapport över inspektionen skall sändas in till

länsstyrelsen.

I fråga om möjligheterna att erhålla förarutbildning utan att anlita körskola

har utredningen hänvisat till bestämmelserna i 30 § 1 mom. vägtrafikförordningen.

Enligt dessa kan den, som för att erhålla körkort vill erhålla

färdighet i körning med motorfordon, utan hinder av att han icke innehar

körkort få föra sådant fordon under följande förutsättningar, nämligen att

han fyllt 18 år eller, om körningen sker med lätt motorcykel, 16 år och att

körningen sker under uppsikt av person, som fyllt 21 år samt innehar körkort

för fordon av det slag körningen avser och har längre tids vana och

skicklighet i fråga om körning med sådant fordon. Om körningen sker med

bil, gäller härjämte som villkor, att den som övar uppsikt över körningen

medföljer i bilen vid den körandes sida.

Enligt utredningens mening bör privatutbildningen bli föremål för bättre

kontroll än nuvarande bestämmelser medger. En allvarlig olägenhet med

den nuvarande lösliga regleringen av hithörande förhållanden är svårigheten

att avgöra, om körningen i det särskilda fallet är olovlig eller sker såsom

övningskörning. Det förekommer i icke obetydlig omfattning, att personer

utan körkort — även sådana vilkas körkort återkallats — fortsätter att köra

bil blott de är åtföljda av person med körkort. Vidare kan enligt utredningens

mening mot nuvarande regler anmärkas, att kraven på utbildarens kompetens

är svårtolkade och icke ger någon garanti för att vederbörande verkligen

har den erfarenhet såsom motorförare, som bör krävas för att han

skall få fungera som utbildare.

Av nu anförda skäl har utredningen övervägt att göra rätten till övningskörning

beroende av särskilt tillstånd. Med tanke på den stora arbetsbörda,

som en sådan regel skulle förorsaka den tillståndsprövande myndigheten,

har emellertid utredningen avstått därifrån. I stället har utredningen framlagt

ett förslag till sådan ändring av 30 § vägtrafikförordningen, att den, som

vill utbilda annan till motorförare, skall göra anmälan härom hos polismyndighet

med uppgift om sökandens och elevens namn, ålder och adress, numret

å sökandens körkort, dagen för körkortets utfärdande samt det slag av

fordon — motorcykel eller bil — som körningen skall avse. Polismyndigheten

föreslås skola förse anmälningen med ett intyg utvisande att anmälan skett,

och sökanden skall därefter äga rätt att under tre månader, räknat från intygets

utfärdande, bedriva utbildning med den uppgivne eleven. Förande av

motorfordon utan körkort i fall, då dylik anmälan ej skett, skall enligt förslaget

vara att anse såsom olovlig körning. Anmälningen skall medföras under

färd och på anmodan uppvisas för polisman eller besiktningsman. Vid

ansökan om förarprov skall eleven uppvisa handlingen med därå tecknat utbildningsbevis

av den, som meddelat utbildningen. Vidare har utredningen

föreslagit, att Kungl. Maj :t i särskild skrivelse anmodar nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande att utarbeta enkla anvisningar om hur pri
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

vat utbildning lämpligen skall bedrivas och vad som i främsta rummet bör

inläras samt om vad läraren särskilt har att iakttaga för att övningskörningen

icke skall förorsaka fara och olägenhet i trafiken. Dessa anvisningar bör

av polismyndigheten kostnadsfritt tillhandahållas dem som gör anmälan om

övningskörning. Slutligen har utredningen i detta sammanhang också föreslagit

att det i 30 § 1 mom. vägtrafikförordningen förekommande uttrycket

»längre tids vana och skicklighet» skall utbytas mot ett stadgande av innebörd

allenast, att sökanden skall ha haft körkort för det slag av motorfordon,

som övningskörningen avser, under minst tre år.

Remissyttrandena

Förslaget att fastställa särskilda kursplaner och läroböcker för förarutbildning

i körskolor har allmänt tillstyrkts.

Ett mindre antal yttranden ger dock uttryck för mera kritiska synpunkter.

Motorförarnas helnykterhetsförbund har helt allmänt uttalat en varning för

att öka teoriundervisningen på praktikens bekostnad. Socialstyrelsen har

framhållit, att den föreslagna omfattande teoriutbildningen icke kan inrymmas

inom körskoleundervisningen och att kravet på bättre teoretiska kunskaper

i stället bör tillgodoses genom undervisningen i de allmänna skolorna.

Förste bilinspektören i Malmö distrikt har uttalat tvivel om nyttan

av särskilda kursplaner, eftersom man i praktiken ständigt måste gå ifrån

planen och lägga upp undervisningen individuellt med hänsyn till eleverna.

Sveriges bilskolors riksförbund har bestämt avstyrkt förslaget om en särskild

lärobok.

I flera fall har önskemål uttalats att vissa myndigheter, intresseorganisationer

eller företrädare för speciell expertis måtte få tillfälle att deltaga i utarbetandet

av kursplanerna och granskningen av läroböckerna. Chefen för

försvarsstaben har ansett lämpligt, att militärmyndigheterna medverkar,

medan kungl. automobil klubben yrkat på att motororganisationerna får deltaga

i arbetet. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har påtalat

behovet av pedagogisk expertis samt ansett att även statens trafiksäkerhetsråd

bör engageras i frågan. Länsstyrelsen i Västmanlands län m. fl. har

framhållit lämpligheten av att psykologisk expertis anlitas samt att någon

representant för bilskolorna får deltaga i arbetet.

Förste bilinspektören i Stockholm har ansett det vara av speciell vikt, att

föreskrifter utfärdas om den materiel, som skall finnas i bilskolor.

Sveriges bilskolors riksförbund har understrukit vikten av att den tilltänkta

kursplanen och de krav, som uppställes på de körkortssökande,

bringas att helt överensstämma.

Förslaget i fråga om inspektion av körskolorna har nästan genomgående

tillstyrkts. Vissa yttranden ger dock uttryck för betänksamhet med hänsyn

till behovet av personal för uppgiftens behöriga fullgörande.

Bland dem, som påtalat de bristande resurserna i fråga om personal, må

särskilt nämnas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Örebro läns trafiksäker
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

hetskommitté, föreningen Sveriges landsfogdar, nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande, svenska vägföreningen och svenska petroleuminstitutet.

Landsfogden i Västmanlands län har tillstyrkt förslaget endast

under förutsättning, att tillräckliga personalresurser ställes till förfogande.

Förste bilinspektörerna i Örebro och Gävle distrikt samt Sveriges bilskolors

riksförbund har betecknat förslaget som ogenomförbart på grund av personalbrist.

Poliskammaren i Lund har ifrågasatt, om icke uppgiften i brist på

tillräcklig personal inom besiktningsmannaorganisationen skulle kunna fullgöras

av polispersonal.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande m. fl. har vidare uttalat

önskemål om en sådan förbättrad utbildning av bilinspektörerna, som

skulle göra dem mera ägnade att fullgöra bl. a. ifrågavarande skyldigheter.

I fråga om förslaget till reglering av privat förarutbildning har stora meningsskiljaktigheter

gjort sig gällande. Visserligen har förslaget tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i ett stort antal yttranden, men många kritiska

röster har också framträtt.

Bland dem, som ställt sig kritiska till förslaget om särskild anmälan hos

polismyndigheten, är att nämna polismästaren samt ordnings- och trafikpolisintendenterna

i Stockholm ävensom poliskammaren i Västerås. Kungl.

automobil klubben har betecknat de föreslagna bestämmelserna som tungrodda

och ineffektiva. Liknande uttalanden har gjorts också av föreningen

Sveriges polismästare. Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund har framhållit,

att bestämmelserna icke motiveras av någon större olycksfrekvens i

samband med övningskörning.

Å andra sidan finns också yttranden, i vilka påyrkas ännu mera restriktiva

regler i fråga om privat övningskörning än dem utredningen föreslagit.

Längst går förste bilinspektören i Örebro distrikt, som yrkat på förbud

mot all privat övningskörning. Sveriges bilskolors riksförbund vill att utbildning

i körskola skall vara enda formen för erhållande av körkort för motorcykel,

medan länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatt, om icke privat övningskörning

bör förbjudas vid veckoslut och helger ävensom i samband med

yrkesmässig trafik. Länsstyrelsen i Östergötlands län har föreslagit förbud

mot övningskörning på riksväg och länsstyrelsen i Kopparbergs län förbud

mot övningskörning bl. a. i städer och på livligt trafikerade vägar. Enligt

länsstyrelsen i Södermanlands län bör ur kontrollsynpunkt rätten till övningskörning

efter anmälan hos polismyndighet begränsas att avse allenast

viss räjong. Poliskammaren i Halmstad slutligen har påyrkat generellt förbud

mot övningskörning för dem, vilkas körkort återkallats.

Även de, som i princip tillstyrkt förslaget, har i många fall framställt

önskemål om jämkningar i detsamma. I åtskilliga yttranden, bl. a. de som

avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, poliskammaren i Linköping,

länsstyrelsen i Malmöhus län, Västmanlands läns bilskoleförening, motormännens

riksförbund, motorförarnas helnykterhetsförbund, nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande och Sveriges bilskolors riksförbund,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

har framhållits som önskvärt, att fordon som användes för övningskörning

förses med en särskild skylt med upplysning därom. Statsåklagaren i Göteborg

har närmare preciserat önskemålet så, att polismyndigheten bör i samband

med att anmälan göres utlämna dylik skylt mot en depositionsavgift,

som återbetalas, då skylten återställes. I yttrandena från länsstyrelsen i

Malmöhus län m. fl. har vidare ifrågasatts, om ej giltighetstiden för anmälan

om övningskörning bör göras längre än som föreslagits och exempelvis bestämmas

till 6 månader.

Bland övriga detaljanmärkningar förtjänar nämnas, att ett stort antal remissmyndigheter,

bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings samt Göteborgs och

Bohus län ävensom Sveriges bilskolors riksförbund, framhållit att övningskörning

under utbildning i körskola uttryckligen bör undantagas från bestämmelsen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har påyrkat bestämmelse om att

polismyndighets intyg om gjord anmälan skall utfärdas utan avgift. Slutligen

har poliskammaren i Göteborg hemställt om en sådan utformning av

bestämmelsen, att anmälan kan ske och intyg utfärdas å varje polisvaktkontor

och alltså icke blott hos polismyndigheten. För det fall att förslaget genomföres,

har chefen för försvarsstaben framställt önskemål om vissa ändringar

i militära vägtrafikförordningen.

De föreslagna bestämmelserna om kompetens för den, som skall leda privat

övningskörning, har i praktiskt taget alla de yttranden, som innehåller

närmare uttalanden i frågan, gjorts till föremål för kritik ur den synpunkten,

att det ansetts olämpligt att slopa det nuvarande kravet på vana

och skicklighet. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt om icke den,

som gör anmälan till polismyndighet om tillämnad övning, samtidigt bör

avgiva en deklaration om sin vana och skicklighet.

Vissa yttranden innehåller dessutom önskemål om att vissa minimikrav

uppställes på de fordon, som användes för privat övningskörning, och att

kontroll verkställes av polismyndigheten i samband med anmälan om övningskörning.

Till denna grupp av yttranden hör bl. a. de som avgivits av

poliskammaren i Örebro och Örebro låns trafiksäkerhetskommitté.

Utredningens förslag i fråga om anvisningar för privatutbildning har i de

yttranden, som närmare behandlat denna fråga, oftast tillstyrkts. Motormännens

riksförbund har betecknat frågan som angelägen. Ett antal yttranden

ger emellertid uttryck för uppfattningen, att det kan vara mindre lämpligt

att införa allmänt hållna råd och anvisningar om privatutbildning vid

sidan av de mera preciserade kursfordringarna för körskolorna, eftersom

allmänheten härav lätt kan få det intrycket, att privatutbildning är ett enklare

sätt att erhålla körkort. Sådana uttalanden bär gjorts av bl. a. väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län och automobilbesiktningsmännens

förening.

Medan Västernorrlands läns bilskolcförening uttalat tvekan om lämplig
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

heten att anförtro åt nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande att

utfärda anvisningarna, har Jönköpings läns bilskoleförening framhållit att

detta arbete bör kunna utföras av nationalföreningen ensam.

Departementschefen

De synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om förarutbildningen

i körskola, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. Den teoretiska undervisningen

har utan tvivel ibland varit bristfällig, och en förbättring av utbildningsstandarden

är därför påkallad. Den starka tonvikt, som utredningen

lagt på den teoretiska utbildningen, får emellertid icke dra uppmärksamheten

från det förhållandet, att utbildningen i körskolor av naturliga skäl måste

till väsentlig del inriktas på att bibringa eleverna praktiskt handlag med

fordonet.

Vidare bör framhållas, att icke ens högt ställda krav på teoretiskt och

praktiskt kunnande hos förarna i och för sig ger några garantier för en fullgod

trafiksäkerhet. Vad det ytterst kommer an på är icke motorförarnas

teoretiska eller praktiska kunskaper utan det mått av ansvar, omdöme och

hänsyn till andra, som de visar i trafiken. Spörsmålet, hur dessa egenskaper

skall kunna frammanas, löses dock icke enbart genom en omläggning av

förarutbildningen, utan härför erfordras ett långvarigt och mödosamt upplysningsarbete.

Jag instämmer helt i utredningens uppfattning, att körskolorna

bör bära sin del i detta arbete. Till stor del måste uppgiften emellertid

få ankomma på det allmänna skolväsendet, pressen samt de övriga

offentliga och enskilda organ, vilka arbetar i trafiksäkerhetens tjänst. De

allmänna egenskaper, som bör utmärka en motorförare, överensstämmer

1 allt väsentligt med dem, som bör känneteckna varje god samhällsmedlem.

Vad som i detta hänseende bör fordras just av en körkortssökande är, såsom

utredningen framhållit, att han är väl förtrogen med de särskilda risker

för honom själv och andra, som förandet av motorfordon innebär. Den teoretiska

undervisningen i körskola bör därför disponeras så, att dessa frågor

ej förbigås lättvindigt. Den kritik, som utredningen i detta hänseende riktat

mot körutbildningen, sadan den nu bedrives, torde i många fall vara befogad.

För min del anser jag också — i viss motsats till utredningen — att den

teoretiska undervisningen i dessa delar bör kompletteras med praktisk övning

i landsvägskörning och, där det låter sig göra, även i körning under

mörker.

Vad angår de av utredningen framlagda konkreta författningsförslagen

tillstyrker jag förslaget om att 31 § 3 mom. vägtrafikförordningen utbygges

med bestämmelser som i allmänna ordalag anger vad den teoretiska utbildningen

bör gå ut på. Jag tillstyrker också en motsvarande ändring i 27 §

2 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Även förslaget att i 36 § vägtrafikförordningen intaga en föreskrift om att

utbildning i körskola skall bedrivas i enlighet med kursplaner, som utfärdats

av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t därtill förordnat, anser

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

jag vara lämpligt. Givet är, att kursplanen i huvudsak blott kan angiva målet

i olika hänseenden för utbildningen och att däri eventuellt förekommande

anvisningar om hur utbildningen skall bedrivas för att nå detta mål regelmässigt

blott kan bli av rådgivande art.

Jag ansluter mig i princip även till förslaget om granskning och godkännande

av läroböcker, som är avsedda att komma till användning i körskola.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen härom i 36 § vägtrafikförordningen,

enligt vilken endast läroböcker, som sålunda blivit godkända, får

användas, synes emellertid onödigt kategorisk. Bestämmelsen torde lämpligen

kunna jämkas till att avse föreskrift om att någon sålunda godkänd lärobok

skall användas vid undervisningen, varigenom möjlighet lämnas öppen

att vid behov komplettera framställningen i läroboken med annat material.

Förslaget om utökad inspektion av körskolorna är enligt min mening ett

nödvändigt komplement till de nyss förordade skärpta bestämmelserna om

hur undervisningen bör bedrivas. Emellertid är det tveksamt, huruvida en

utökning av inspektionsverksamheten av den omfattning, utredningen förordat,

f. n. kan genomföras med hänsyn till bilinspektionens personalresurser.

Bestämmelsen om att körskola skall inspekteras minst en gång årligen

måste därför uppmjukas genom inskjutande av orden »om möjligt». Även

med en dylik jämkning torde det framstå som uppenbart, att inspektion av

körskolor är en viktig uppgift för bilinspektionen, vilken icke får eftersättas.

Övriga av utredningen föreslagna nya bestämmelser i 36 § vägtrafikförordningen,

nämligen om kvalifikationerna för föreståndare och lärare vid

körskola, överensstämmer i sak nästan helt med de av mig förordade reglerna

om vad utbildningen bör gå ut på. En upprepning av bestämmelserna

är sakligt sett överflödig och gör författningstexten svåröverskådlig. Jag

kan därför — ehuru jag ansluter mig till syftet med bestämmelserna —

icke tillstyrka förslaget i denna del.

Utredningens förslag till nya regler om sådan övningskörning, som äger

rum annorledes än i samband med körskoleutbildning, är i främsta rummet

motiverat av önskemålet att komma till rätta med de möjligheter att kringgå

körkortsbestämmelserna, som nuvarande föreskrifter erbjuder. Däremot har

utredningen icke gjort gällande, att olycksfrekvensen i samband med övningskörning

skulle vara särskilt hög och att skärpningarna sålunda skulle

vara direkt motiverade ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Det kan ifrågasättas, om syftet med förslaget verkligen motiverar den omgång

och de kostnader, som dess genomförande skulle innebära. En annan

betänklig konsekvens av förslaget är att det medför slopande av det välmotiverade

krav på vana och skicklighet i fråga om förande av motorfordon,

som i gällande författning uppställes för instruktören, och dess ersättande

med en regel om att denne skall ha innehaft körkort i minst tre år. Skäl

föreligger därför att undersöka, om icke huvudsyftet med bestämmelsen

kan nås på enklare sätt.

De allvarligaste missbruken av rätten till övningskörning är utan tvekan

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

de, då vederbörande tidigare innehaft körkort, som återkallats eller omhändertagits

av polismyndighet. Vad däremot angår sådana fall, då vederbörande

icke förut haft körkort, finns knappast någon anledning att misstänka

något mera allmänt missbruk av rätten till övningskörning.

Från denna utgångspunkt synes det möjligt att komma till rätta med de

mera påtagliga missförhållandena på ett enklare sätt än utredningen förordat,

nämligen genom en föreskrift av innebörd att den, vars körkort återkallats,

icke får bedriva övningskörning annat än i samband med utbildning

i körskola. En sådan bestämmelse medför icke någon större omgång och lärer

ej innebära inskränkning i något legitimt behov. Jag förordar därför, att

en dylik bestämmelse upptages i 30 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Övriga

fall av missbruk utav rätten till övningskörning torde däremot icke vara av

den betydelse, att de påkallar några skärpta bestämmelser.

Vidare förordar jag, att de i nyssnämnda författningsrum angivna kraven

på den, som leder övningskörning, i enlighet med utredningens förslag förtydligas

på det sättet, att vederbörande skall ha innehaft körkort i minst

tre år. Därutöver bör emellertid också gälla det nuvarande kravet på vana

och skicklighet i fråga om körning med sådant fordon, varom fråga är.

Vad slutligen beträffar utredningens förslag om utarbetande av anvisningar

för privatutbildning vill jag ifrågasätta, om icke behovet i allt väsentligt

blir fyllt genom de av mig förordade bestämmelserna om kursplaner för körskolorna

och om godkännande av läroböcker. Dessa kursplaner och läroböcker

bör ju rimligen kunna användas även vid förarutbildning, som icke äger

rum i körskola. Att vid sidan av dem ha särskilda, mindre omfattande anvisningar

för privatutbildning är knappast helt lämpligt. Härtill kommer

svårigheten att bringa dessa anvisningar till vederbörandes kännedom. Jag

kan av nu nämnda skäl icke tillstyrka förslaget.

Det i vissa remissyttranden framförda förslaget om krav på särskilda anordningar

i fordon, som användes för privat övningskörning, anser jag icke

lämpligen kunna förverkligas utan närmare undersökningar.

Det allmänna lämplighetskravet

Utredningen

I ett särskilt avsnitt har utredningen behandlat den prövning av körkorts*

aspirants lämplighet, som äger rum innan körkort utfärdas. Till en början

har utredningen uppehållit sig vid bestämmelserna i 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen

om att körkortssökande skall vid sin ansökan foga ett av polismyndighet

utfärdat intyg, utvisande att sökanden under de senaste två

åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt och med hänsyn till sina personliga

förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare av körkortspliktigt

fordon.

Efter en redogörelse för bestämmelsens tillkomsthistoria har utredningen

i korthet refererat närmast motsvarande bestämmelser i Danmark, Finland,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

49

Norge, Tyskland, Österrike och Amerikas förenta stater. I förstnämnda tre

länder innehåller trafiklagstiftningen bestämmelser liknande de svenska eller

lindrigare än dessa, dock att i Norge gäller en uttrycklig bestämmelse om

att körkort icke får tilldelas den, som under de tre senaste åren gjort sig

skyldig till fylleri. I övriga ifrågavarande länder uppställes allmänt hållna

krav på lämplighet, pålitlighet etc., vilka i praktiken tolkas så, att hänsyn

tages bl. a. till sådana brister i vederbörandes sociala anpassning, som kan

antagas öva inflytande på lämpligheten såsom förare. Speciellt har framhållits,

att amerikansk trafiklagstiftning ofta lämnar de tillståndsgivande

myndigheterna en mycket fri prövningsrätt, då det gäller sökandens personliga

lämplighet.

För att få en närmare uppfattning om praxis vid utfärdande av s. k. nykterhetsintyg

har utredningen riktat en rundfråga till landets polismyndigheter.

Svaren har givit vid handen, att praxis icke visar någon helt enhetlig

bild. I fråga om den förseelse, som kanske oftast belastar de körkortssökande,

nämligen olovlig körning, tillämpar de flesta polismyndigheter sådan

praxis, att en enstaka förseelse av detta slag i regel icke anses som tillräcklig

grund för vägran att utfärda intyg. Vissa polismyndigheter ser emellertid

strängt på dylika förseelser och vägrar intyg redan efter en förseelse, medan

andra polismyndigheter utfärdar intyg även om sökanden vid upprepade

tillfällen fört motorfordon utan att vara berättigad därtill. Andra brott och

förseelser än olovlig körning föranleder avslag å ansökan om intyg endast

om de är av mera kvalificerat slag eller på något sätt har samband med förande

av motorfordon. Stöld av motorfordon anses utgöra hinder för utfärdande

av intyg, men motsvarande anses icke gälla, om stöldobjektet varit

något annat än motorfordon, såvida icke sådant fordon kommit till användning

vid brottets förövande. Många polismyndigheter anlägger dock ett

annat betraktelsesätt och anser att svåra eller upprepade brott diskvalificerar

för erhållande av körkort, även om brotten icke haft anknytning till molorfordonstrafik.

Våldsbrotten intar i viss mån en särställning, i det att

flertalet polismyndigheter anser svårartade brott av detta slag utgöra hinder

för erhållande av intyg. På åtskilliga håll gäller dock den praxis, att brottet

icke grundar avslag å ansökan om intyg med mindre det förövats under spritpåverkan.

Vad beträffar den personundersökning, som föregår utfärdandet av nykterhetsintyg,

har av utredningens rundfråga framgått, att undersökningen i

regel är mera ingående på landsbygden än i städerna. På landsbygden brukar

en ansökan om dylikt intyg remitteras till polisman i den ort, där sökanden

är bosatt. Om sökanden ej är känd av polismannen, införskaffas ofta

yttrande från arbetsgivare, lärare och andra. Förhör med sökanden förekommer

däremot endast i undantagsfall. Vidare kontrolleras undantagslöst,

huruvida sökanden återfinnes i det lokala straffregister, som föres av polismyndigheten.

Endast i mindre omfattning sker kontroll i det centrala register,

som tidningen Polisunderrättelser utgör. I städerna avviker utredningsförfarandet

från det på landsbygden tillämpade såtillvida, att yttranden

från enskilda polismän icke inhämtas, samt att utlåtanden i allmänhet hel4

lliluuuj till riksdagens protokoll 1958. t samt. Nr 69

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

ler icke införskaffas från personer i sökandens omgivning. I vissa städer,

t. ex. Göteborg, verkställes emellertid en mera noggrann undersökning i fall,

då de tillgängliga uppgifterna visar att sökanden i något hänseende gjort

sig skyldig till misskötsamhet, som icke är av blott bagatellartad beskaffenhet.

För egen del har utredningen ansett, att den gängse benämningen »nykterhetsintyg»

är mindre lämplig med hänsyn till intygets innehåll samt har

föreslagit, att handlingen i själva författningstexten erhåller benämningen

»lämplighetsintyg».

Ehuru man enligt utredningens mening bör vid bedömningen av en sökandes

lämplighet ta hänsyn bl. a. till den tid, som förflutit sedan en brottslig

gärning blivit begången, har utredningen dock ansett det mindre lämpligt

att en fix tidsgräns uppställts i själva författningen. Utredningen har

därför föreslagit, att tvåårsregeln slopas som preskriptionsgräns vid lämplighetsbedömningen

men att den i vissa fall bibehålies som en gräns för vad

det åligger polismyndigheten att undersöka. Hinder bör med andra ord icke

föreligga att vad polismyndigheten har sig bekant eller erfar om den sökandes

förhållanden längre tillbaka än två år tages i betraktande vid prövningen.

Med avseende å själva undersökningsarbetet har utredningen, med hänsyn

till intygsärendenas stora antal, begränsat sig till att föreslå sådana åtgärder,

som bedömts icke behöva nämnvärt öka polismyndigheternas arbete.

Utredningen har förordat att till 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen fogas en

bestämmelse av innehåll att polismyndigheten före utfärdandet av lämplighetsintyg

skall kontrollera, huruvida sökanden förekommer i de lokala register,

som föres, i tidningen Polisunderrättelser eller i den särskilda förteckning,

som av statens kriminaltekniska anstalt utgives över återkallade

körkort. En mera ingående utredning skall emellertid enligt förslaget verkställas

i sådana fall, då polismyndigheten genom registren eller eljest erhåller

sådana upplysningar om vederbörande, att hans lämplighet som förare

kan ifrågasättas. Har polismyndighet, trots anmärkningar mot den sökande,

ändå ansett sig böra utfärda lämplighetsintyg, skall en redogörelse för den

utredning, som föregått intygets utfärdande, överlämnas till körkortsmyndigheten.

På lämplighetsintyget bör angivas, huruvida sådan redogörelse

kommer att insändas.

Vid avgörande av frågan, huruvida lämplighetsintyg bör utfärdas eller

icke, bör polismyndigheten enligt utredningens uppfattning framför allt beakta,

att kraven på ansvarskänsla och hänsyn hos förarna blir tillgodosedda.

Om en sökande tidigare gjort sig skyldig till brott eller förseelse, är det icke

brottets rubricering eller det ådömda straffet, som i första hand skall avgöra

frågan om hans lämplighet såsom motorförare. Den primära frågeställningen

måste enligt utredningen vara, huruvida sökanden i mera väsentlig mån

visat bristande respekt för andra människors säkerhet till liv eller egendom,

om han ådagalagt ett aggressivt och hänsynslöst sinnelag samt om den

brottslighet, som ligger sökanden till last, av annan orsak utgör anledning

till antagande, att han som motorförare icke kommer att respektera trafik
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

51

reglerna. En av de förseelser, som oftast ligger körkortssökande till last, är

olovlig körning. Med hänsyn till förseelsens allvar och den höggradiga nonchalans,

som den ådagalägger hos sökanden, har utredningen ansett att olovlig

körning bör under avsevärd tid efter förseelsen utgöra hinder för erhållande

av körkort. Vidare har även i detta sammanhang framhållits den utomordentligt

stora fara, som biltjuvarna representerar. Den, som gjort sig skyldig

till upprepade bilstölder, får enligt utredningens mening anses ha givit

prov på en så aggressiv läggning och sådan brist på hänsyn gentemot andra,

att han måste framstå som direkt olämplig att föra motorfordon. Nödvändigt

är också, att kravet på skötsamhet i nykterhetshänseende strängt upprätthålles.

Visserligen kan det sägas, att en enstaka fylleriförseelse icke behöver

tyda på att vederbörande är en svår missbrukare av alkohol och att bland

fylleristerna undantagsvis förekommer personer, vilkas tidigare livsföring

ger anledning förmoda, att fylleriet endast är ett enstaka fall av misskötsamhet.

Den omständigheten att en person super sig full inger emellertid —

alldeles oberoende av de upplysningar som erhålles om hans livsföring i övrigt

—- en så stark misstanke om opålitlighet i nykterhetsavseende, att det

enligt utredningen icke kan vara försvarligt att ge en sådan person rätt att

föra motorfordon, så länge denna misstanke består. — Av nu angivna skäl

har utredningen i sitt förslag till ändrad lydelse av 32 § vägtrafikförordningen

intagit ett stadgande om att den som gjort sig skyldig till olovlig körning

eller fylleri, icke äger erhålla lämplighetsintyg förrän minst två år förflutit

från det förseelsen begicks. Vidare har utredningen föreslagit en allmän bestämmelse,

att inflyta i samma paragraf, av innehåll att lämplighetsintyg

endast må utfärdas, om det kan antagas att sökanden såsom motorförare

kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt respekt för

trafikens regler.

Utredningen har också behandlat frågan om det läkarintyg, som körkortssökande

enligt 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen skall foga vid sin ansökan

om körkort. Mot bestämmelserna om sådant intyg har utredningen riktat

den erinran, att intyget icke utgör någon säker garanti för att sökanden

besitter den fysiska och psykiska lämplighet, som bör fordras av en motorförare.

Med anledning härav har utredningen övervägt, huruvida icke undersökningen

borde göras grundligare och mera omfattande än vad fallet nu är

samt uppdragas åt läkare med speciella kunskaper och särskild utrustning.

Detta skulle emellertid ställa sig för besvärligt och kostsamt. Utredningen

har därför begränsat sig till att föreslå smärre ändringar i vad som nu gäller/.

Speciellt har utredningen uppmärksammat, att det ibland för en läkare

kan vara en delikat uppgift att vägra intyg för erhållande av körkort samt

har tagit fasta på ett enligt uppgift från läkarhåll uttalat önskemål att läkarnas

befattning med körkortsprövningen måtte inskränkas till en undersökning

och redovisning av den sökandes hälsotillstånd. Närmare bestämt

går förslaget ut på att den intygsgivande läkaren befrias från prövning av

sökandens lämplighet såsom förare samt att denna prövning överflyttas till

vederbörande förste provinsialläkare eller med honom jämställd förste stadsläkare.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

Remissyttrandena

Behovet av en noggrannare personundersökning har nästan genomgående

vitsordats i yttrandena över utredningens förslag. Beträffande detaljerna i

förslaget har däremot många olika uppfattningar kommit till uttryck.

I ej så få yttranden har tvekan kommit till synes rörande polismyndigheternas

kompetens och lämplighet i övrigt för personundersökningar av

förevarande art. Såsom exempel på dylika yttranden må nämnas de som

avgivits av medicinalstyrelsen, kungl. automobil klubben och motorförarnas

helnykterhetsförbund.

Åtskilliga yttranden ger uttryck för tvekan med hänsyn till det arbete,

som reformen kommer att vålla polismyndigheter och länsstyrelser. Så är

fallet bl. a. med yttrandena från statens trafiksäkerhetsråd och landsfogden

i Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Gotlands län har betonat, att arbetet hos

länsstyrelsen kommer att öka avsevärt. Länsstyrelsen i Stockholms län, landsfogden

i Östergötlands län och poliskammaren i Karlstad har ansett att förslagen

förutsätter personalökningar för att kunna genomföras.

På några håll har klagats över att förslagets bestämmelser om vad som

åligger polismyndigheten i samband med undersökningen gjorts alltför detaljerade

och omständliga. Bland yttranden av sådant innehåll må nämnas

de som avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands och Värmlands

län, Uppsala, Östergötlands, Skaraborgs och Värmlands läns avdelningar av

föreningen Sveriges landsfiskaler samt stadsfiskalen i Skellefteå.

I andra yttranden, bl. a. det från landsfogden i Malmöhus län, har ifrågasatts

värdet av en sådan detaljerad undersökning som den utredningen syftat

till, om ej en tillfredsställande registrering ordnas av domar i mål om

olovlig körning. Statens biltrafiknämnd har därjämte ifrågasatt, om det

icke blir nödvändigt att lägga upp ett särskilt centralt register över körkortslösa

personer, som dömts för grövre brott.

Vad utredningen anfört om att körkort ej bör utfärdas för den, som gjort

sig skyldig till grövre brott eller annat asocialt beteende, har rönt gensaga i

några yttranden, bl. a. de som avgivits av poliskammaren i Örebro och stadsfiskalen

i Umeå, såsom ägnat att försvåra vederbörandes återanpassning.

Även Sveriges läkarförbund har ansett, att vederbörande säkerligen kommer

att reagera negativt mot en dylik diskvalifikation.

Den föreslagna karenstiden av två år för det fall att vederbörande gjort

sig skyldig till fylleri eller olovlig körning har ganska allmänt avstyrkts.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att utredningen i detta

liksom i vissa andra fall varit benägen att åberopa extrema fall och dra vittgående

slutsatser från dessa. Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län har

ansett, att de föreslagna bestämmelserna rörande fylleri är alltför stränga.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län

m. fl. har förmenat, att enstaka fall av fylleri ej bör utgöra hinder för erhållande

av körkort. Länsstyrelsen i Göteborgs och Rohus län har ansett,

att bagatellartade fyllerifall bör undantagas, medan hovrätten över Skåne

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungi. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

och Blekinge samt Skaraborgs läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler

som sin mening uttalat, att bestämmelserna bör utformas på samma

sätt som i fråga om återkallelse av körkort, d. v. s. så, att enstaka förseelse

av en i övrigt skötsam person undantages. — Vad angår olovlig körning

har överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

och i Örebro län m. fl. betonat, att skillnad i praktiken måste få göras

mellan olika fall. — Den föreslagna tvåårstiden har allmänt betecknats som

alldeles för onyanserad. Såsom exempel må nämnas yttrandena från länsstyrelserna

i Östergötlands, Malmöhus och Västerbottens län samt föreningen

Sveriges landsfogdar. Länsstyrelsen i Jämtlands län och föreningen Sveriges

landsfiskaler har ansett, att möjligheter i varje fall måste beredas att

göra undantag, där så finnes påkallat. Enligt länsstyrelsen i Kalmar län

bör åtminstone enstaka fail av fylleri ej hindra utfärdande av körkort

längre än ett halvt eller högst ett år. Enligt föreningen Sveriges häradshövdingar,

landsfogden i Västmanlands län, poliskammaren i Västerås

m. fl. är tvåårstiden vid olovlig körning ägnad att direkt motverka sitt

syfte. Hovrätten över Skåne och Blekinge (med undantag av två reservanter)

har ansett att karenstiden vid fall av olovlig körning bör sättas till ett

år. Samma mening har uttalats av Sveriges bilskolors riksförbund.

Bland de många ytterligare förslag till mindre jämkningar i författningstexten,

som framkommit, må nämnas att länsstyrelsen i Kalmar län ansett

bestämmelserna om en tvåårsgräns för vad det åligger polismyndigheten att

utreda vara mindre lämpliga. Poliskammaren i Västerås och föreningen

Uppsala läns landsfiskaler har ifrågasatt, om icke intygen av polismyndighet

bör helt slopas och ersättas av en föreskrift om att allt utredningsmaterial

skall insändas till länsstyrelsen. Å andra sidan har polismästaren

samt ordnings- och trafikpolisintendenterna i Stockholm avstyrkt utredningens

förslag om att materialet skall insändas till länsstyrelsen i tveksamma

fall. Statens organisationsnämnd har uttalat sig för att nykterhetsnämndens

yttrande skall översändas till länsstyrelsen blott om det innehåller

anmärkning i nykterhetshänseende. Sveriges bilskolors riksförbund

har yrkat på att lämplighetsintyg skall gälla i sex och icke blott i tre månader.

Utredningens förslag i fråga om den medicinska prövningen av sökandens

lämplighet har visserligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet

remissyttranden men har i andra fall utsatts för stark kritik. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län och förste provinsialläkaren i Gotlands län har

framhållit, alt förslaget innebär stor arbetsbelastning för förste provinsialläkaren.

Förste bilinspektören i Härnösands distrikt har betonat, att den

undersökande läkarens omdöme är av stort värde för besiktningsmannen

vid dennes prövning av sökandens praktiska färdighet. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har befarat, att förslaget leder till att ärendenas handläggning

försinkas. Förste stadsläkaren i Stockholm har ansett det mindre

lämpligt att ersätta den undersökande läkarens omdöme med en skrivbordsprövning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och förste provinsialläkaren i Väster
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

norrlands län har föreslagit, att remiss till förste provinsialläkaren skall ske

blott om läkarintyget ej på alla punkter är klart positivt. I åtskilliga yttranden,

bl. a. de från medicinalstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd och

förste stadsläkaren i Göteborg, har det betecknats som angeläget, oavsett om

förslaget i övrigt genomföres eller icke, att även den undersökande läkaren

avger ett omdöme. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län har ansett,

att läkarintyget bör gå ut antingen på att vederbörande är lämplig eller att

han bör underkastas ytterligare undersökning. I andra yttranden, bl. a. de

som avgivits av överståthållarämbetet, Sveriges läkarförbund och Sveriges

läkares automobilklubb, har förordats att den undersökande läkaren avger

sitt omdöme i slutet kuvert. Förste provinsialläkaren i Västerbottens län har

föreslagit, att blott tjänsteläkare skall vara behörig att avge läkarintyg för

körkort. Förste provinsialläkaren i Gotlands län har för sin del förordat

rapportskyldighet för läkare till länsstyrelsen angående den, som sökt

läkarintyg för körkort.

Departementschefen

Såsom jag tidigare betonat beror en persons lämplighet såsom motorförare

icke blott på graden av teoretiskt kunnande och körskicklighet utan

även och framför allt på hans ansvarskänsla, omdömesgillhet och benägenhet

att ta hänsyn till andra. Huruvida en körkortsaspirant kommer att fylla

måttet i dessa hänseenden, kan tyvärr icke med säkerhet avgöras i förväg.

Körkortsmyndigheten är hänvisad till den relativt bristfälliga metoden att

granska vad som är känt om hans tidigare vandel och därur söka dra slutsatser

om hans lämplighet. Detta är syftet med nuvarande bestämmelser i

32 § 1 och 2 mom. vägtrafikförordningen om den personundersökning, som

skall äga rum i samband med utfärdande av s. k. nykterhetsintvg, och om

möjlighet för länsstyrelsen att vid behov föranstalta om ytterligare undersökning.

Bestämmelserna förutsätter uppenbarligen, att körkort icke bör

utfärdas för den, som ej kan anses pålitlig i nykterhetshänseende och i

övrigt, men anger icke närmare de krav, vilka bör uppställas i sådant hänseende.

Såsom utredningen anmärkt har praxis vid utfärdande av körkort

till följd härav kommit att variera avsevärt i olika län.

Liksom utredningen anser jag önskvärt, att mera detaljerade regler utformas

för prövningen i körkortsärenden. Svårigheter möter dock, när det gäller

att utforma lämpliga sådana regler, om man vill vidhålla den enligt min

mening riktiga tanken, att avgörandet skall grundas på en lämplighetsprövning

i egentlig mening och icke blott på formella kriterier. Det viktigaste

bör vara den helhetsbild av vederbörande, som personundersökningen utvisar,

men icke det ofta tillfälliga förhållandet, om vederbörande sakfällts

för enstaka brott eller förseelse. Det är icke ens möjligt att med bestämdhet

säga, att vissa brott eller förseelser bör generellt diskvalificera såsom

motorförare. En förseelse kan i det ena fallet framstå som ett tillfälligt avsteg

från en i övrigt skötsam livsföring men i ett annat fall blotta sådana

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

brister i vederbörandes mentalitet eller moraliska utrustning, att han under

inga förhållanden bör betros med körkort. De regler, som utformas till stöd

för bedömandet i körkortsärenden, bör därför icke vara av tvingande art

utan bör genom sin avfattning tydligt utmärka, att de blott avser normalfall

och att avsteg från dem icke blott är möjliga utan mången gång också

tillrådliga.

Liksom utredningen anser jag den nuvarande föreskriften om att hänsyn

överhuvud icke skall kunna tagas till omständigheter, som ligger längre tillbaka

i tiden än två år, vara mindre lämplig. Jag biträder därför förslaget om

att den slopas.

De närmare reglerna om lämplighetsprövningen torde böra inledas med

en allmänt hållen bestämmelse om att körkort icke får utfärdas med mindre

det på grund av vad som är känt om sökanden måste antagas, att han såsom

motorförare kommer att visa ansvar, omdöme, hänsyn till andra och

respekt för trafikens regler. Vidare bör föreskrift givas om att vid prövningen

skall särskilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nykterhet

samt huruvida han veterligen, i samband med begången förseelse eller

eljest, ådagalagt egenskaper som gör honom mindre lämpad att föra motorfordon.

Häri torde ligga bl. a. att körkort icke får anförtros personer med

avsevärd kriminell belastning och i all synnerhet icke dem, som på grund

av begångna brott och andra omständigheter visat sig klart brista i fråga

om de nyss angivna egenskaperna. I anslutning därtill kan lämpligen upptagas

en speciell bestämmelse om den, som gjort sig skyldig till fylleri eller

olovlig körning. Jag kan visserligen icke helt biträda utredningens förslag

i dessa delar. Emellertid förordar jag en bestämmelse av innehåll, att den

som under de två sistförflutna åren gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig

körning, icke må erhålla körkort med mindre händelsen uppenbarligen är

att anse sont en enstaka förseelse av en i övrigt skötsam person.

De nu föreslagna bestämmelserna bör, såsom innefattande villkor för erhållande

av körkort, inflyta bland bestämmelserna i 32 § 2 inom., vilka är

av närstående innehåll.

Den personundersökning, som skall ligga till grund för körkortspi övningen,

bör göras grundlig. Den bör i princip avse allt, som det kan AUia

av vikt för körkortsmyndigheten att känna till vid prövningen av den sökande

ur lämplighetssynpunkt. Beträffande undersökningens omfattning

kan jag i allt väsentligt biträda vad utredningen yttrat. Jag vill dessutom

framhålla önskvärdheten av att polismyndigheten i regel inhämtar yttrande

från barnavårdsnämnden, såvida fråga är om underårig person eller

annan, om vilken man kan antaga att upplysningar står att vinna hos denna

nämnd, och från skyddskonsulenten beträffande den, som star eller nyligen

stått under övervakning såsom villkorligt dömd eller villkorligt frigiven

eller utskriven. Vissa skäl — bl. a. rådande ovisshet om den framtida

utformningen av brottsregistreringen — gör det dock mindre lämpligt alt i

vägtrafikförordningen intaga detaljerade bestämmelser om att polismyndigheten

skall inhämta upplysningar ur vissa särskilda register. Jag anser

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

därför att bestämmelserna i detta ämne bör få en mera allmänt hållen avfattning

än utredningen föreslagit, t. ex. att polismyndigheten skall genomgå

tillgängliga register. I övrigt synes bestämmelserna kunna avfattas i nära

anslutning till utredningens förslag.

Polismyndighetens lämplighetsprövning bör liksom hittills utmynna i ett

av myndigheten avgivet intyg, innefattande ett omdöme om sökandens lämplighet

såsom motorförare. Såsom utredningen förslagit torde intyget böra i

själva författningen erhålla benämningen »lämplighetsintyg», vilket uttryck

ger en riktigare uppfattning om intygets ändamål än den gängse benämningen

»nykterhetsintyg». Eftersom själva lämplighetsprövningen ankommer

på länsstyrelsen och icke på polismyndigheten, bör polismyndigheten

enligt min mening — som i denna del avviker från utredningens — icke

kunna vägra att utfärda intyg utan bör i stället i förekommande fall däri

redovisa som sin uppfattning, att sökanden icke bör betros med körkort.

Jag biträder däremot utredningens förslag om att polismyndigheten i fall

då lämplighetsfrågan bedömes såsom tveksam bör till länsstyrelsen insända

utredningsmaterialet eller ett sammandrag av detta och i lämplighetsintyget

angiva, att så kommer att ske.

Vad angår det läkarintyg, som körkortssökande har att förebringa vid

anmälan till förarprov, ansluter jag mig till den i flera av remissyttrandena

uttalade meningen, att intyget bör innehålla ett omdöme av den undersökande

läkaren om sökandens lämplighet ur medicinsk synpunkt att föra

fordon av det slag, varom fråga är. Jag kan därför icke tillstyrka den av utredningen

föreslagna ändringen i 31 § 1 mom. andra stycket h) vägtrafikförordningen.

Även om en sådan ändring icke vidtages, har länsstyrelsen givetvis

möjlighet att inhämta förste provinsialläkarens mening i körkortsfrågor,

när så befinnes lämpligt.

I detta sammanhang vill jag även framhålla behovet av en annan, i huvudsak

rent formell ändring i reglerna om förvärv av körkort. Jämlikt 31 §

1 mom. vägtrafikförordningen skall den, som önskar erhålla körkort, bl. a.

förete åldersbetyg, upptagande jämväl sökandens identitetsbeteckning i

folkbokföringen. För att undvika tillämpningssvårigheter synes lämpligt att

till nämnda bestämmelse foga en uttrycklig föreskrift om det sätt varpå

sökande, som icke är kj''rkoskriven här i riket, skall kunna styrka sin identitet.

Normalt kan visserligen sägas, att en person knappast har behov av

svenskt körkort, med mindre han vistas här i riket under sådana förhållanden,

att han rimligen bör låta kyrkoskriva sig liärstädes, och att den nuvarande

bestämmelsen erfordras för att få en viss kontroll över klientelet av

körkortssökande. Den ifrågasatta undantagsmöjligheten avser i huvudsak

blott vissa speciella fall, främst sådana då svenskt körkort begäres av person

tillhörande utländsk beskickning eller utländskt konsulat här i riket.

För att icke leda till eftergift i alltför stor utsträckning i kravet på kyrkoskrivning

här i riket torde bestämmelsen lämpligen kunna avfattas så, att

körkortsmyndigheten visserligen äger godtaga annan tillförlitlig utredning

än åldersbetyg, när så finnes lämpligt, men att sökanden icke obetingat äger

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

57

påfordra att få körkort utfärdat åt sig utan att förete dylik handling. Den

väsentliga möjligheten till kontroll över de körkortssökande ligger f. ö. icke

i kravet på åldersbetyg utan i bestämmelserna om lämplighetsintyg och den

utredning, som i vissa fall skall verkställas i stället för sådant intyg.

Körkortsåldem m. m.

Utredningen

Utredningen har till behandling upptagit vissa spörsmål rörande rätten att

framföra motorcykel och har i sådant hänseende gått närmare in på dels

frågan om körkortsåldem samt dels frågan om klassificeringen av motorcyklarna

i tunga motorcyklar och lätta motorcyklar. Härvid har särskilt

framhållits att, medan körkort för bil endast kan meddelas den, som fyllt

18 år, motsvarande åldersgräns för förvärv av körkort för motorcykel enligt

29 § 3 mom. vägtrafikförordningen är 16 år. För den som ej fyllt 18 år

gäller emellertid körkortet endast för framförande av lätt motorcykel. Med

lätt motorcykel förstås enligt 1 § 3 mom. vägtrafikförordningen motorcykel,

vars tjänstevikt uppgår till högst 75 kilogram.

Till närmare utveckling av frågan om körkortsåldem har utredningen

hänvisat till verkställda undersökningar angående sambandet mellan förarnas

ålder och trafiksäkerheten samt har av detta material dragit den

slutsatsen, att 16—17-åriga förare av lätta motorcyklar har en avsevärt

större benägenhet att invecklas i olyckor än äldre förare av samma fordon.

Vidare är motorcykeln i och för sig ett mera riskbelastat fordon än något

annat fordon, som förekommer i trafiken. För åren 1951—1954 var antalet

lindrigt skadade motorcykelförare relativt sett åtta gånger större än antalet

lindrigt skadade bilförare och antalet svårt skadade motorcykelförare

omkring 21 gånger så stort som motsvarande antal bilförare.

En höjning av körkortsåldem beträffande lätta motorcyklar skulle enligt

utredningens mening icke innebära några nämnvärda olägenheter, eftersom

den motorcykeltrafik, som 16- och 17-åringarna utövar, ofta är mycket litet

nyttobetonad. I den mån dessa ynglingar har ett verkligt behov av fortskaffningsmedel,

utgör mopeden i de allra flesta fall en fullgod ersättning för

den lätta motorcykeln. Även om vissa olägenheter skulle uppstå, väger dessa

mycket lätt mot den betydande vinning ur trafiksäkerhetssynpunkt, som

skulle ernås genom en höjning av körkortsåldem.

Vad beträffar frågan om klassificeringen av motorcyklarna har utredningen

framhållit, att de första typerna av lätta motorcyklar, som tillverkades

efter vägtrafikförordningens ikraftträdande den 1 januari 1952, i

regel hade motorer med en cylindervolym av 100 kubikcentimeter och eu

effekt av 3—4 hästkrafter samt presterade en topphastighet av 60—70

kilometer i timmen. Med åren har emellertid de lätta motorcyklarna försetts

med allt kraftigare motorer. Nutida lätta motorcyklar har i regel en

cylindervolym av 175 kubikcentimeter och cn effekt av 8—10 hästkrafter

och kan i vissa fall prestera en maximihastighet av 120 kilometer i timmen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Enligt uppgift planerar vissa fabrikanter att framställa lätta motorcyklar

med en cylindervolym av 200 kubikcentimeter och en beräknad maximihastighet

av 130 kilometer i timmen. — ökningen av cylindervolymen och

motoreffekten har givetvis medfört också en ökning av motorns vikt, vilket

haft till följd att man, för att icke överskrida maximivikten 75 kilogram,

varit tvungen att minska vikten av ramkonstruktion, fälgar, bromssystem,

ljuddämpare m. m. Den lätta motorcykel, som i dag förekommer, kan betecknas

som överdimensionerad i fråga om motorn men underdimensionerad

beträffande åtskilliga detaljer av betydelse för trafiksäkerheten. Den

är därför att beteckna som ett ganska trafikfarligt fordon.

Med anledning av vad sålunda anförts har utredningen föreslagit dels en

sådan ändring av 29 § vägtrafikförordningen, att körkortsåldern för motorcykel

höjes till 18 år, och dels en sådan ändring av 1 § 3 mom. samma

förordning, att gränsen mellan lätt och tung motorcykel bestämmes efter

motorns cylindervolym och icke efter fordonets tjänstevikt. Såsom en lämplig

gräns har utredningen angivit en cylindervolym av 125 kubikcentimeter,

varmed enligt uppgift borde kunna utvinnas en effekt av cirka 8 hästkrafter

och en topphastighet av 80—90 kilometer i timmen.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att höja minimiåldern för erhållande av sådant kör

kort, som berättigar till förande av lätt motorcykel, har visserligen tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i de flesta yttrandena, men bortåt en

fjärdedel av desamma innehåller stark kritik av förslaget i denna del.

Vad utredningen anfört om att den trafik, som bedrives av ifrågavarande

trafikantgrupper, i regel ej skulle vara nyttobetonad, har mött gensaga i åtskilliga

yttranden, i vilka förfäktas att påståendet måhända är riktigt för

de större städernas del men icke har giltighet i mindre orter och framför

allt icke på den egentliga landsbygden. Uttalanden av sådan innebörd har

gjorts av bl. a. riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges advokatsamfund,

bilverkstädernas riksförbund, Sveriges automobilhandlareförbund och Sveriges

motorcykelfabrikanters förening. I några yttranden, t. ex. de som inkommit

från statens trafiksäkerhetsråd, Sveriges läkarförbund, Sveriges läkares

automobilklubb och Sveriges bilskolors riksförbund, har framhållits,

att de motorcykelägande ungdomarna utgör en i stort sett skötsam grupp

och att betänkandet knappast innehåller något belägg för att de skulle vara

särskilt farliga i trafiken. En annan grupp av yttranden ger uttryck för den

uppfattningen, att det körkortsprov, som ifrågavarande ungdomar nu får

genomgå, utgör en viss garanti för körkunskap och kännedom om trafikreglerna

och att förhållandena skulle försämras vid ett genomförande av

utredningens förslag, eftersom flertalet av ungdomarna då skulle övergå till

att köra snabba, ofta specialtrimmade mopeder utan körkort. Bland dem,

som haft uttalanden i denna riktning, må nämnas väg- och vattenbuggnads
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

styrelsen, länsstyrelsen i Värmlands län, poliskammaren i Västerås och

Sveriges motorcykelimportörers förbund. Ytterligare eu åsiktsriktning, företrädd

av bl. a. medicinalstyrelsen och motorförarnas helnykterhetsförbund,

går ut på att ifrågavarande grupper av ungdom, om de berövas möjligheten

att köra motorcykel, kommer att söka sig andra, mindre lämpliga nöjen. I

åtskilliga yttranden, t. ex. de från statspolisintendenten, Stockholms läns

avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler och motormännens riksförbund,

har farhågor uttalats för att förbudet kommer att leda till ett mycket

stort antal överträdelser och sålunda bringa hela grupper av ungdomar i

konflikt med lagen.

Å andra sidan har i yttrandet från överståthållarämbetet uttalats den meningen,

att en höjning av körkortsåldern icke är ägnad att vålla alltför stor

olägenhet, eftersom mopeden utgör en fullgod ersättning för lätt motorcykel.

I detta sammanhang förtjänar nämnas, att frågan om villkoren för rätt

att köra moped även i övrigt tilldragit sig stor uppmärksamhet bland remissinstanserna.

Såsom alternativ till den av utredningen föreslagna författningsändringen

har i några fall antytts möjligheten att körkort för personer i de yngsta

åldersgrupperna göres provisoriskt. Härom hänvisas till vad i det följande

anföres om denna fråga.

Andra förslag till åtgärder för att minska olycksrisken i samband med

motorcykelkörning är att förbud införes för förare under viss ålder att

medföra passagerare. Yrkande om sådant förbud har framförts av landsfogden

i Skaraborgs län. I andra fall, såsom i yttrandena från länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt förste bilinspektören i Örebro distrikt, har

ifrågasatts allmänt förbud att medföra passagerare på motorcykel utan sidvagn

resp. att koppla sidvagn till motorcykel under viss tjänstevikt.

Den av utredningen förordade ändringen av gränsen mellan lätt och tung

motorcykel är också en fråga, som tilldragit sig stort intresse i yttrandena.

Att en ändring av gällande bestämmelser är påkallad, har erkänts i praktiskt

taget alla yttranden. Däremot är meningarna mera delade beträffande

lämpligaste sättet för gränsdragningen.

I en betydande grupp av yttranden göres gällande, att den föreslagna begränsningen

icke medför någon reell minskning av de lätta motorcyklarnas

hastighet och trafikfarlighet. Poliskammaren i Örebro — varest en omfattande

undersökning av vissa motorcyklars och mopeders egenskaper verkställts

— har uppgivit att en motorcykel med 125 kubikcentimeter cylindervolym

f. n. kan beräknas få en hastighet av 80—90 kilometer i timmen

och att denna hastighet kan ytterligare ökas t. ex. genom omborrning av

motorn och andra svårkontrollerade åtgärder. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens provningsanstalt, länsstyrelsen i Malmöhus län och föreningen

Sveriges landsfiskaler har som sin mening uttalat, att gränsen bör sättas

lägre än utredningen föreslagit. Å andra sidan har från vissa håll —- bl. a.

av Sveriges molorcykclfabrikanters förening och Sveriges motorcykelimpor
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

törers förbund — uttalats farhågor för att den av utredningen föreslagna

begränsningen kommer att utgöra hinder för den tekniska utvecklingen och

har i stället föreslagits en begränsning vid 175 kubikcentimeter cylindervolym.

Vidare har önskemål uttalats att gränsen mellan lätt och tung motorcykel

måtte bestämmas med hänsyn till både cylindervolymen och tjänstevikten.

Förslag i den riktningen har avgivits av bl. a. länsstyrelsen i Uppsala

län, förste bilinspektören i Stockholm, poliskammaren i Örebro samt föreningen

Sveriges polismästare. Förste bilinspektören i Malmöhus län har

förordat en begränsning vid 100 kubikcentimeter cylindervolym och 75 kilogram

tjänstevikt. Sveriges bilskolors riksförbund har ansett det vara särskilt

önskvärt, att den s. k. scootern, vilken betecknas som ett synnerligen

trafiksäkert fordon, liänföres till gruppen lätt motorcykel, och har med hänsyn

härtill föreslagit en begränsning vid 150 kubikcentimeter cylindervolyin,

100 kilogram tjänstevikt och SO kilometer i timmen praktisk toppfart.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, som funnit svårigheter

föreligga att fastställa en lämplig begränsning, har, för det fall att en

sådan ej kan konstrueras, föreslagit att bestämmelser införes om generell

maximihastighet för lätt motorcykel.

Statens trafiksäkerhetsråd, motormännens riksförbund och motorförarnas

helnykterhetsförbund har förordat, att frågan göres till föremål för ytterligare

utredning under medverkan av teknisk expertis.

Departementschefen

Vad utredningen anfört om olycksfrekvensen för motorcyklister och för

yngre förare jämförd med motsvarande tal för andra fordon och andra förargrupper

ger visst belägg för åsikten, att en höjning av minimiåldern för

erhållande av körkort är befogad. Starka argument kan emellertid också

andragas till stöd för nuvarande bestämmelser. Ett sådant argument är att

ett stort antal ungdomar i åldern 16—17 år, särskilt på landsbygden, för

sitt arbete har starkt behov av ett motorfordon med bättre köregenskaper

än mopeden. Ett annat skäl är att de nuvarande reglerna ger de motorintresserade

ungdomarna anledning att söka så snart som möjligt skaffa sig

körkort och därigenom erbjuder en viss garanti för deras körskicklighet

och trafikkunnighet i övrigt, vilken knappast kan vinnas på något annat sätt.

Givetvis kan man hysa delade meningar om den lämpligaste åldersgränsen.

Man kan med ungefär lika goda skäl förfäkta, att den bör sättas vid

16, 17 eller 18 år. Den nuvarande gränsen kan enligt min mening icke sägas

vara illa avvägd och har åtminstone fördelen att vara väl invand i allmänna

medvetandet.

Frågans kärnpunkt är enligt min mening icke, vid vilken ålder det överhuvud

bör tillåtas någon att föra motorfordon, utan snarare hur de fordon

är beskaffade, som företrädesvis utnyttjas av de yngre åldersgrupperna. I

detta hänseende kan man utan tvekan säga att de typer av lättare fordon,

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

som nu framställes, avviker betydligt från vad som åsyftades, då de nu gällande

bestämmelserna infördes. De lätta motorcyklarna har överlag under

de sista åren utvecklats till relativt snabba fordon, ofta med åsidosättande

av andra viktiga krav. Ur rent teknisk synpunkt är det givetvis en vinst,

att man kunnat framställa lätta och relativt billiga motorer med hög effekt.

Den fortgående utvecklingen leder emellertid till att bestämmelserna om

klassificering av motorcyklarna måste bli föremål för översyn, om man

vill upprätthålla den grad av trafiksäkerhet, som bestämmelserna syftar till.

Utredningens förslag att gränsen mellan lätt och tung motorcykel skall

bestämmas med hänsyn till cylindervolymen och icke, såsom nu, med hänsyn

till tjänstevikten, är ur nu angivna synpunkter välfunnet. Efter en dylik

princip kan man troligen uppnå en begränsning av maximihastigheten

hos de lätta motorcyklarna, så att dessa, liksom tidigare, kommer att representera

en lämplig mellanform mellan mopederna och de kraftigare

motorcyklarna.

Emellertid har det visat sig, att stor tvekan föreligger såväl beträffande

det lämpliga måttet å cylindervolymen som med avseende å frågan, om eu

begränsning av cylindervolymen bör kombineras med en begränsning av

tjänstevikten. För att undvika onödiga övergångssvårigheter torde den maximala

cylindervolymen böra bestämmas i nära anslutning till de mått, som

faktiskt tillämpas för de nu existerande lätta motorcyklar, vilka kan bedömas

fylla skäliga krav ur trafiksäkerhetssynpunkt. För detta ändamål fordras

en specialundersökning, som beräknas taga ytterligare tid i anspråk.

Även frågan om reformens konsekvenser ur beskattningssynpunkt bör undersökas.

Vidare torde det vara lämpligt att vid frågans avgörande ta hänsyn

också till resultatet av en inom kommunikationsdepartementet pågående

utredning rörande motsvarande bestämmelser för mopeder och om förarprov

såsom villkor för rätt att föra moped. Även de speciella förslag, söm

framförts i vissa av remissyttrandena, sammanhänger i viss mån med resultatet

av dessa pågående undersökningar.

Av nu angivna skäl är jag icke beredd att i detta sammanhang framlägga

något konkret förslag i hithörande frågor. Jag kommer emellertid att följa

dem med uppmärksamhet samt avser att vid första lägliga tidpunkt framlägga

de förslag, till vilka de fortsatta övervägandena kan föranleda.

Körkortsgivningen

Utredningen

Utredningen har framhållit, att det teoriförhör, som en körkortssökande

har att undergå, sedan några år tillbaka icke är muntligt utan åtminstone

till övervägande del sker skriftligt. För teoriproven användes 50 frågeformulär.

Vid provet tilldelas den körkortssökande två formulär med sammanlagt

15 frågor att besvara. De flesta frågorna har två eller flera svarsalternativ,

och sökanden skall sälla ett kryss i den ruta, som markerar det

rätta svaret. För att bli godkänd får den sökande ej svara fel på flera än

tre frågor.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

Enligt utredningens mening har systemet med skriftliga prov — vilket

ursprungligen tillkommit för att nedbringa bilinspektörernas arbetsbörda

samt för att åvägabringa större objektivitet i prövningen — icke slagit så

väl ut som önskvärt varit. I vissa körskolor har teoriundervisningen efter

frågeformulärens införande kommit att helt eller nästan helt begränsas

till ett mer eller mindre mekaniskt inlärande av de rätta svaren på de frågor,

vilka upptagits i formulären. Åtskilliga invändningar kan också enligt

utredningens mening riktas mot själva frågeformulären, nämligen att frågornas

svårighetsgrad är högst varierande, att vissa av frågorna är olämpligt

formulerade samt att det i några fall kan anses tveksamt, huruvida det

såsom riktigt betecknade svaret verkligen är det rätta. Utredningen bär fått

den bestämda uppfattningen, att körkortsaspiranternas teoretiska kunskaper

i allmänhet minskat efter tillkomsten av systemet med skriftliga förhör.

Utredningen har som sin mening framhållit, att en återgång till muntliga

körkortsförhör är den enda möjligheten att få till stånd ett förbättrat kunskapsläge

hos körkortsaspiranterna. Vad utredningen föreslagit i fråga om

utvidgning av kunskapsfordringarna för erhållande av körkort innebär f. ö.

att krav uppställes på vissa kunskaper som icke kan kartläggas genom den

nu tillämpade enkla metoden. Återgång till ett muntligt förfarande, som

ger möjlighet till ett mera nyanserat bedömande av körkortsaspiranternas

kunskaper och insikter, är enligt utredningens mening en ofrånkomlig förutsättning

för att man skall kunna genom en förbättrad förarutbildning

skapa ett större mått av ansvar, omdöme och säkerhet i trafiken. Utredningen

har därför föreslagit, att det förhör, som en sökande av körkort eller

trafikkort underkastas, alltid skall vara muntligt.

Vad beträffar själva körkortsutfärdandet har utredningen haft att vid

fullgörandet av sitt uppdrag ta i övervägande vissa förslag, som överlämnats

till Kungl. Maj:t av statens organisationsnämnd enligt skrivelse från nämnden

den 7 januari 1954. Förslagen, som var avsedda att medföra administrativa

förenklingar vid körkortsgivningen, var av i huvudsak följande innebörd.

Nuvarande körkortsliggare borde avskaffas, i samband varmed körkorts-

och trafikkortsnumren borde ersättas med innehavarens folkbokföringsnummer.

Polismyndighetens nuvarande skyldighet att vid översändande

av »nykterhetsintyg» bifoga införskaffade yttranden om sökandens

nykterhetsförhållanden borde begränsas till sådana fall, då anmärkning i

nykterhetshänseende förekomme. Läkarintyg, ansökan om körkort, utbildningsbevis

och kompetensbevis borde sammanföras till en gemensam blankett.

Åldersbevis och registerkort till körkortsregistret borde likaledes sammanföras

till en blankett. Körkortsblanketten borde utformas så, att uppgifterna

om identitetsbeteckning och namn kunde ifyllas samtidigt med utskrift

av åldersbeviset. I fall, då någon tvekan om sökandens lämplighet

ur medicinsk synpunkt, nykterhets- eller lämplighetssynpunkt icke kunde

råda, borde det överlåtas åt bilinspektören att utfärda körkort i länsstyrelsens

ställe.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958 63

Över nämnda förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av ett flertal

myndigheter, sammanslutningar in. fl.

Utredningen har konstaterat, att organisationsnämndens förslag i flera

avseenden mött vägande erinringar från remissinstansernas sida, bl. a.

ur den synpunkten att man vid deras genomförande skulle gå miste om

vissa otvivelaktiga fördelar med det nuvarande registreringssystemet samt

att förslagen i själva verket icke vore ägnade att medföra någon vinst ens

ur rent arbetsteknisk synpunkt. Såsom särskilt allvarligt hade framhållits,

att körkortet efter den skisserade reformen icke skulle vare sig till sitt utseende

eller i fråga om sättet för utfärdandet bli ägnat att bibringa innehavaren

känslan av att han eller hon därigenom finge ett viktigt förtroende

och erhölle ett privilegium, som vore förenat med ansvar. Utredningen har

för egen del instämt i den kritik, som sålunda framkommit, och har uttalat

den bestämda meningen, att körkortsgivningen även i fortsättningen

bör ankomma på länsstyrelsen. Bland de framkomna förslagen har dock

utredningen upptagit ett såsom sitt eget, nämligen att de yttranden rörande

körkortssökandes nykterhetsförhållanden, som införskaffas av polismyndigheten,

icke skall insändas till körkortsmyndigheten i andra fall än när

de innehåller någon anmärkning mot vederbörande.

Utredningen har framhållit att — även om dess tidigare refereiade förslag

vinner bifall — man likväl måste räkna med att körkort kommer att

utfärdas för personer, vilka vid en mera ingående undersökning skulle bebefunnits

olämpliga som motorförare. Ett påtagligt vittnesbörd härom är

den praktiska erfarenhet man har om hur bristfälligt många förare uppfyller

trafiksäkerhetens krav. Ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle det vara förenat

med mycket stora fördelar, om man på lämpligt sätt kunde motverka

den benägenhet för olyckor, som följer av bristande körvana och ungdom.

Detta skulle möjligen i någon mån kunna ske genom att införa ett system

med provisoriska körkort. Genom att låta körkortet gälla endast provisoriskt

under en viss tid och icke ta slutlig ställning till vederbörandes lämplighet,

förrän han verkligen visat sig ha förmåga att under växlande trafikförhållanden

framföra motorfordon på betryggande sätt, skulle de nya

körkortsinnehavarna kunna göras uppmärksamma på nödvändigheten av

ett varsamt färdsätt under den första tiden efter körkortsförvärvet och

alltså under en tidsperiod, som ur flera synpunkter är den mest kritiska.

Av nu angivna skäl har utredningen i sitt förslag till ändrad lydelse av

32 § 2 mom. vägtrafikförordningen intagit ett stadgande av innehåll, att

utfärdat körkort skall vara provisoriskt under en tid av ett år räknat från

dagen för dess utfärdande. Förslaget avses gälla även körkort, som utfärdas

efter återkallelse. De särskilda regler, som föreslås skola gälla för dessa

provisoriska körkort, går ut på att innehavaren av ett körkort, som är provisoriskt,

skall, om han i samband med trafikolycka gör sig skyldig till

vårdslöshet i trafik av icke ringa beskaffenhet, underkastas en mera ingående

undersökning beträffande sin lämplighet i olika avseenden än som av

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

praktiska skäl kunnat ske vid körkortets utfärdande. I avbidan på resultatet

av denna undersökning skall körkortet omhändertagas av vederbörlig

myndighet.

Utredningen har övervägt, om icke ett provisoriskt körkort borde ha ett

utseende, som på något sätt skilde det från ett vanligt körkort. En sådan

anordning skulle emellertid göra det nödvändigt för körkortsmyndigheten

att utfärda ännu ett körkort för den, vilken kvalificerat sig för sådant,

och utredningen har därför avstått härifrån. I stället skall enligt förslaget

på varje nyutfärdat körkort särskilt anmärkas, att det är provisoriskt under

det första året.

Remissyttrandena

Åtskillig tveksamhet har gjort sig gällande i fråga om utredningens förslag

att det teoretiska körkortsprovet skall ta form av ett muntligt förhör.

I flertalet yttranden har emellertid förslaget tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

Ett argument, som i många yttranden åberopats mot förslaget, är att detsamma

kommer att ställa sig tids- och kostnadskrävande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har beräknat att muntliga körkortsprov medför en

minskning av besiktningsmännens arbetsprestation per arbetspass med 20 %

samt har — eftersom ungefär halva besiktningsmännens arbetstid ägnas åt

körkortsprov — beräknat att åtgärden medför en nedgång av organisationens

totala kapacitet med 10 %. För att uppväga denna nedgång fordras att

ytterligare 10 besiktningsmän anställes. Liknande uttalanden har gjorts av

bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län.

I ett jämförelsevis stort antal yttranden har förordats att det teoretiska

körkortsprovet utformas som en kombination av ett skriftligt och ett muntligt

prov. Bland yttranden av denna innebörd må nämnas de som avgivits

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Älvsborgs,

Västernorrlands och Jämtlands län, nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande och automobilbesiktningsmännens förening. Länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs lån och förste bilinspektören

i Härnösands distrikt m. fl. har förklarat att de skriftliga proven bör

i viss omfattning stickprovsvis kontrolleras genom muntligt förhör med den

körkortssökande medan Sveriges bilskolors riksförbund menat att både

skriftliga och muntliga förhör bör vara tillåtna.

Förste bilinspektören i Gävle distrikt har ansett, att den nuvarande formen

för prövningen visserligen är bristfällig men att man av praktiska skäl

icke har annat val än att bibehålla densamma. Länsstyrelsen i Stockholms

län har framhållit, att de skriftliga frågelistorna numera utökats och förbättrats

i avsevärd mån och att utredningens uttalanden därför icke är

tillämpliga i den nuvarande situationen.

I några yttranden har uttalats, att den skriftliga formen kan vara att föredraga

såsom innebärande bättre garantier för objektiv prövning än ett

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

65

muntligt förhör. I yttrandena från Jönköpings läns och Västernorrlands

läns bilskoleföreningar har uttalats, att övergång till en muntlig förhörsform

förutsätter att bilbesiktningsmännen tillföres viss psykologisk och pedagogisk

skolning. Sveriges motorcgkelhandlares riksförbund har som sin

mening uttalat, att förhöret, om det skall vara muntligt, icke lämpligen kan

anförtros en enda besiktningsman.

I vissa yttranden, bl. a. de som avgivits av Västmanlands läns bilskoleförening

samt Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund, har frågan om körkortsprovets

utformning betecknats såsom varande av helt underordnad betydelse

ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Utredningens ståndpunktstagande till de förslag i fråga om förfarandet

vid utfärdande av körkort m. m., som tidigare framlagts av statens organisationsnämnd,

har icke tilldragit sig något större intresse i yttrandena. De

uttalanden, som förekommit, har i regel gått i samma riktning som utredningens.

Organisationsnämnden har emellertid i princip vidhållit förslagen

samt kritiserat utredningens tolkning av remissyttrandena över dessa.

Förslaget om provisoriska körkort har blivit föremål för mycket delade

meningar. I många yttranden har förslaget obetingat tillstyrkts, t. o. m. i

mycket positiva ordalag, men många yttranden innehåller kraftig kritik av

förslaget i denna del.

Bland dem, som i princip tillstyrkt förslaget, har i åtskilliga fall uttalats

den meningen, att tillämpningsområdet bör vidgas i förhållande till vad utredningen

förutsatt. Medicinalstyrelsen har ifrågasatt, om icke körkort bör

vara provisoriskt i två år efter utfärdandet. Stats polisintendenten, vägförvaltningen

i Södermanlands län samt sladsfiskalerna i Visby och Umeå har

föreslagit, att körkort alltid skall vara provisoriskt för den, som ej fyllt 21

är, medan Sveriges bilskolors riksförbund uttalat sig för en liknande gräns

vid 18 år. Örebro läns trafiksäkerhetskommitté har förordat sådana bestämmelser,

att den föreslagna ettårstiden vid behov kan förlängas. Även polismästaren

samt ordnings- och trafikpolisintendenterna i Stockholm har förordat,

att systemet med provisoriska körkort utbygges ytterligare.

De, som avstyrkt förslaget, har som motivering bl. a. anfört att förslaget

i administrativt hänseende är besvärligt att genomföra, att det är krångligt

och ineffektivt samt att det saknar praktisk betydelse eller att effekten

måsle bedömas som tveksam. Dylika synpunkter har framförts av överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs

och Kohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens

län. Riksåklagarämbetet har funnit förslaget behäftat med sådana brister,

att det måste betecknas som oantagbart. Väg- och valtenbyggnadsslyrelsen

har förordat att man i stället skärper de vanliga reglerna om återkallelse

och omhändertagande av körkort. Länsstyrelsen i Malmöhus län

har ansett, att körkortsinyndiglieten bör ha befogenhet alt avfordra förare

nytt kompetensbevis vare sig körkortet betecknas som provisoriskt eller

5 Dihang till riksdagens protokoll 1988. 1 samt. Nr 69

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

icke. Poliskammaren i Karlstad har som sin uppfattning framhållit, att de

föreslagna reglerna ställer polismyndigheterna och de enskilda polismännen

inför alltför svåra bedömningsfrågor och landsfogden i Norrbottens län har

befarat, att reglerna kommer att leda till godtycke i tillämpningen. Även

Sveriges bilskolors riksförbund har betonat, att ingripande mot körkortshavare

icke bör få ske utan påvisbara, goda skäl. Förste bilinspektören i

Malmö distrikt har förklarat sig kunna biträda förslaget endast om detta

kompletteras med någon form av efterprövning efter den bestämda tidens

utgång.

Vissa anmärkningar mot förslagets formella gestaltning har framställts

av bl. a. statens trafiksäkerhetsråd, föreningen Sveriges landsfiskaler samt

Stockholms och Skaraborgs läns avdelningar av nämnda förening.

Departementschefen

Utredningens kritik av den metod, som tillämpas vid det teoretiska körkortsprovet,

synes icke obefogad. Jag kan visserligen icke helt ansluta mig

till alla utredningens synpunkter på exempelvis de frågeformulär, som kommer

till användning vid förhören, men anser likväl, att frågan om provets

utformning är värd att tagas under omprövning.

Ett skriftligt förhör efter nu tillämpade linjer medför emellertid icke

enbart nackdelar. Till förmån för en sådan förhörsform talar bl. a. det förhållandet,

att man på detta sätt uppnår en hög grad av likformighet och

objektivitet i bedömningen och eliminerar åtskilliga av de svårigheter, som

ett muntligt förhör kan innebära för t. ex. en körkortssökande med bristande

framställningsförmåga. Å andra sidan kan ej förnekas, att den muntliga förhörsformen

ger en därtill lämpad bedömare betydligt bättre förutsättningar

att få en grundad uppfattning om sökandens kvalifikationer.

Frågans betydelse bör icke överbetonas. Körkortsprovet kan icke få utvecklas

till en omfattande examen med uppgift att i grunden utröna sökandens

kunskapsnivå och psykiska kvalifikationer i övrigt, utan måste av

många skäl begränsas till att fastslå, att sökanden når upp till en viss standard

i dessa hänseenden. För detta ändamål torde systemet med skriftliga

frågeformulär kunna betraktas som ett tjänligt medel, om åtgärder vidtages

för att utrensa de oarter i fråga om den teoretiska utbildningen, som

systemet medfört. I detta sammanhang bör anmärkas, att frågelistorna f. n.

är föremål för successiv utvidgning och modernisering. En övergång till helt

muntliga förhör skulle dessutom medföra anspråk på en väsentlig utökning

av personaltillgången.

Härmed är emellertid icke sagt, att tanken på att införa muntliga förhör

bör uppgivas. Den bästa formen för ett teoretiskt prov är utan tvivel, om

sökanden underkastas såväl muntligt som skriftligt förhör. Huruvida tonvikten

bör läggas på det ena eller det andra bör få bero på omständigheterna.

Under alla förhållanden torde emellertid det skriftliga provet böra kompletteras

med ett muntligt sådant åtminstone på det sättet, att förhörsledaren

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

ställer frågor till den körkortssökande i anslutning till körprovet. Ett muntligt

förhör i denna form — vilket redan nu mångenstädes tillämpas — behöver

icke ta någon nämnvärd tid i anspråk för förhörsledaren och därför

knappast leda till någon ökning av personalbehovet.

Under hänvisning till det nu anförda föreslår jag, att i 31 § 3 och 4 mom.

vägtrafikförordningen införes uttryckliga bestämmelser om att de där omnämnda

förhören skall vara såväl skriftliga som muntliga.

Vad beträffar det av statens organisationsnämnd utarbetade förslaget till

omläggning av förfarandet vid utfärdande av körkort synes detta, i belysning

av vad utredningen anfört, icke medföra sådana fördelar, att det bör förverkligas.

Vad särskilt angår redovisningen till länsstyrelsen av det utredningsmaterial,

som i samband med utfärdande av lämpliglietsintyg infordras

av polismyndighet från nykterhetsnämnd, avser jag att närmare behandla

denna fråga i det följande.

Jag övergår nu till att behandla förslaget om provisoriska körkort.

Det är naturligt, att en förare, som nyligen erhållit körkort och icke hunnit

förvärva någon större rutin, har lättare att råka ut för olycksfall än en

van förare. De äldre och mera erfarna förarna vill nog gärna betrakta de

nyblivna förarna som ett allvarligt osäkerhetsmoment och har därför lätt

att resa krav på ingripanden mot dem ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Denna uppfattning saknar icke berättigande. Jag kan i detta hänseende

bl. a. erinra om vad jag nyss anfört i fråga om behovet av en bättre förarutbildning.

Huruvida det är lämpligt att härutöver tillgripa administrativa åtgärder

med tanke blott på de nyblivna förarna, anser jag däremot tveksamt.

Själva kärnpunkten i problemet, nämligen att i trafiken uppträder förare

med skiftande erfarenhet och kvalifikationer i övrigt, är det icke möjligt

att komma till rätta med på detta sätt. F. ö. kan den omständigheten, att en

nybliven förare vållar en trafikolycka, icke i och för sig anses vara mera

graverande än om detsamma händer en erfaren förare. Trafikreglerna är -—•

och detta icke utan skäl — så stränga, att manöverfel som beror på bristande

rutin i stor utsträckning bedömes som vårdslöshet i trafik. I körkortshänseende

torde dylika fel hos en nybliven förare i regel böra bedömas milt. Ett

helt annat bör däremot bedömandet bli, om föraren medvetet utsatt sig för

risker, som han sedan visat sig icke vara i stånd att bemästra. Om detta sistnämnda

fall är för handen, bör enligt min uppfattning körkortsmyndigheten

taga frågan om vederbörandes lämplighet under förnyat övervägande.

Detta bör emellertid i princip gälla vare sig körkortet är av äldre eller nyare

datum.

Utredningens förslag att körkort under ett år räknat från utfärdandet

skall vara provisoriskt synes mig därför icke vara särskilt starkt motiverat.

Den strängare observans över nyblivna förare, vartill förslaget i denna del

syftar, skulle enligt förslaget beslå enbart i en befogenhet för polismyndighet

resp. poliskommissarie att omhändertaga körkortet redan om det på

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

sannolika skäl kan antagas, att vederbörande gjort sig skyldig till vårdslöshet

i trafik av icke ringa beskaffenhet. Det torde icke kunna undvikas, att

en bestämmelse av sådant innehåll skulle leda till högst olika tolkning och

rentav godtycke i tillämpningen. Det förslag till utökad rapporteringsskyldighet

för polismyndigheterna och skärpningar av reglerna om återkallelse

av körkort, som utredningen framlagt och som jag strax kommer att behandla,

tjänar i stort sett samma syfte som förslaget om provisoriska körkort

utan att medföra dettas nackdelar. I allt fall torde det vara lämpligt

att avvakta någon tids erfarenhet av dessa sistnämnda åtgärder, innan

mera radikala sådana sättes in.

Jag kan därför på nuvarande stadium icke tillstyrka utredningens förslag

om provisoriska körkort.

Kompetensen för yrkesförare

Utredningen

Enligt utredningens mening bör särskild uppmärksamhet ägnas kompetenskraven

för yrkesförare. BI. a. har utredningen framhållit, att yrkesföraren

i allmänhet har en högre trafikfrekvens och redan därför löper större

risk att invecklas i olyckor än privatföraren. Härtill kommer att en privatbilist

ofta kan välja den tidpunkt och de vägar för sina resor, som han finner

lämpliga, och t. ex. undvika att köra i mörker, dimma, regn eller halt

väglag. Helt annorlunda ställer sig saken för den som för sin utkomst är

beroende av att föra motorfordon och speciellt för innehavare av trafiktillstånd

för yrkesmässig trafik, vilka sistnämnda är skyldiga att ombesörja

befordran av gods eller person, såvida icke giltigt skäl för vägran föreligger.

Enligt vad utredningen framhållit gäller enligt 27 § förordningen om

yrkesmässig automobiltrafik att bil icke får framföras i sådan trafik med

mindre föraren har trafikkort. För att erhålla trafikkort krävs en högre

grad av lämplighet än för erhållande av vanligt körkort. Med yrkesmässig

trafik förstås emellertid enligt 1 § nämnda förordning endast sådan trafik,

i vilken bil jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för

person- eller godsbefordran. Genom rekvisitet att bilen jämte förare skall

tillhandahållas allmänheten kommer viss trafik, som till sin natur är helt

jämställd med den s. k. yrkesmässiga trafiken, att falla utanför förordningens

bestämmelser. Som exempel kan nämnas att en yrkeschaufför, vilken

är anställd såsom lastbilsförare i ett åkeriföretag, skall ha trafikkort för

att kunna fullgöra sitt yrkesarbete, men att föraren av en lastbil av motsvarande

storlek, som tillhör ett industriföretag, icke behöver vara innehavare

av trafikkort.

Enligt utredningens mening bör yrkesutövande chaufförer i princip jämställas

i fråga om kraven på förarlcompetens, oavsett om de framför fordon i

yrkesmässig trafik eller ej.

Utredningen har därför föreslagit, att alla de som har till yrke att föra

större lastbilar och bussar, oberoende av om trafiken är att anse som yrkes
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

mässig eller ej, skall ha trafikkort. Då det gällt att bestämma, för vilka särskilda

slag av lastbilar och bussar trafikkort skall fordras, har utredningen

funnit en lämplig gräns vara den, som enligt 3 § 6 mom. vägtrafikförordningen

gäller beträffande skyldighet att ha fordonet utrustat med s. k. färdskrivare.

Utredningen har därför framlagt förslag till sådan ändring av 29 §

vägtrafikförordningen, att däri inflyter en bestämmelse om att den som under

yrkesutövning såsom chaufför framför buss, vilken är byggd för befordran

av flera än 30 personer (passagerare) utöver föraren, eller lastbil,

vars totalvikt överstiger 7 ton, skall inneha särskilt tillstånd därtill (trafikkort).

I anslutning härtill har utredningen som sin uppfattning uttalat, att

genom bestämmelsens ordalydelse från skyldigheten att inneha trafikkort

uteslutes exempelvis polismän, bilbesiktningsmän och bilreparatörer, då de

tillfälligt för buss eller lastbil i samband med kontroll av fordonets köregenskaper

e. d.

Remissyttrandena

Förslaget att förare av vissa tyngre fordon i yrkestrafik skall vara försedda

med trafikkort har nästan genomgående tillstyrkts. Bestämda avstyrkanden

förekommer blott i yttrandena från bilverkstädernas riksförbund,

Sveriges automobilhandlareförbund, Sveriges grossistförbund och Stockholms

handelskammare.

I icke så få yttranden ifrågasättes, huruvida ej de föreslagna bestämmelserna

bör gälla i större omfattning än utredningen förordat och avse all trafik

med buss eller rent av all trafik med lastbil och buss. Yttranden av sådant

innehåll har avgivits av bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen

i Kronobergs län, polismästaren samt ordnings- och trafikpolisintendenterna

i Stockholm, vägförvaltningen i Stockholms lån, poliskammaren i

Uppsala, kommunalborgmästaren i Katrineholm, förste bilinspektören i Jönköpings

distrikt, landsfogden i Jämtlands län, föreningen Sveriges häradshövdingar,

svenska lokaltrafikföreningen och Sveriges bilskolors riksförbund.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, om icke samma kompetenskrav

bör uppställas för billots. Poliskammaren i Lund har som sin

mening uttalat, att en kompetensbestämmelse av föreslagen art bör uppställas

för alla förare av utryckningsfordon.

Som ett komplement till eller i stället för den av utredningen föreslagna

åtgärden har på sina håll framhållits som önskvärt, att en längre gående

differentiering genomföres beträffande den kompetens, som kör- och trafikkort

medför. I några yttranden, t. ex. det som angivits av automobilbesiktningsmännens

förening, har ifrågasatts, om icke trafikkort av olika dignitet

bör införas. Ganska allmänt har ansetts, att det vanliga körkortet bör uppdelas

i olika grader; framför allt har yrkanden framkommit om fullständigt

särskiljande av körkorten för bil och körkorten för motorcykel. Uttalanden

av denna innebörd har gjorts av hl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens trafiksäkerhetsråd, statspolisintendenten, länsstyrelsen i Jönköpings

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

län, tf landsfogden i Kronobergs län, poliskammaren i Örebro och nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande.

I en icke ringa grupp av yttranden betonas, att utredningens förslag i förevarande

del är ägnat att orsaka övergångssvårigheter. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har betonat, att tillströmningen av trafikkortssökande

kommer att ställa betydande anspråk på besiktningsmannaorganisationen

och kräver en ökning av antalet bilinspektörer. På andra håll betonas de

svårigheter, som kommer att uppstå för de förare av tyngre fordon, som nu

saknar trafikkort. Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att förslaget

i många fall leder till allvarliga ekonomiska konsekvenser för dessa.

Länsstyrelsen i Värmlands län, förste bilinspektören i Jönköpings distrikt,

motormännens riksförbund, svenska transportarbetareförbundet och Sveriges

grossistförbud har betonat, att förslaget av dessa orsaker fordrar en lång

övergångstid. Stockholms handelskammare har ansett, att tiden bör sättas

till minst fem år.

Vissa yttranden uppehåller sig särskilt vid det i förslaget gjorda undantaget

för vissa tillfällighetschaufförer m. fl. Poliskammaren i Göteborg har

ansett, att undantaget bör bortfalla och de föreslagna reglerna alltså gälla

även tillfälliga chaufförer. I åtskilliga andra yttranden, bl. a. dem som avgivits

av Östergötlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler

och svenska lokaltrafikföreningen, har intagits den mening, att det gjorda

undantaget bör förtydligas. Även länsstyrelsen i Jönköpings län har funnit

bestämmelsen svårtolkad samt efterlyst ett förtydligande.

Departementschefen

De skäl, som utredningen åberopat för att uppställa högre krav på kompetens

för yrkesförare än för motorförare i allmänhet, är enligt min uppfattning

bärande. I allt fall bör fullgod kompetens krävas av dem, som har

till yrke att föra tyngre och mera svårmanövrerade fordon. En lämplig kompetensnivå

torde kunna uppnås genom förverkligande av utredningens förslag.

Närmare bestämt synes den av utredningen skisserade principen böra

i författningen komma till uttryck på det sättet, att den, som har till yrke

att för annans räkning framföra fordon av vissa större typer, skall innehava

trafikkort, oavsett om fordonet nyttjas i yrkesmässig trafik eller ej. I princip

anser jag f. ö., att trafikkortskompetens rimligen bör kunna fordras i något

större omfattning än utredningen föreslagit, nämligen för förare av utryckningsfordon

samt för den, som yrkesmässigt framför buss, oavsett

fordonets storlek.

Emellertid kan reformen icke genomföras omedelbart och i ett sammanhang.

Det övervägande flertalet bland dem, som har till yrke att köra tunga

fordon, besitter troligen sådan körskicklighet, att det för dem icke möter

några större svårigheter att avlägga körprov för trafikkort, men några av

dem behöver troligen rådrum att förvärva de erforderliga teoretiska kunskaperna.

Hänsyn måste också tagas till att bilinspektionens resurser redan

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

nu är hårt ansträngda och icke tål någon avsevärd ytterligare belastning.

En lämplig form för övergång till de föreslagna nya reglerna synes vara,

att dessa efter en tidsfrist av ungefär ett år göres tillämpliga å yrkesförare

av de allra tyngsta fordonen och sedermera efter hand utsträckes att

gälla jämväl förare av övriga nu åsyftade fordonstyper. För genomförande

av reformen i full utsträckning torde böra anslås en tid av 4—5 år.

I anledning av vad sålunda anförts förordar jag, att i 29 § vägtrafikförordningen

upptages en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t äger förordna,

att den, som har till yrke att för annans räkning framföra lastbil

med en totalvikt överstigande 7 ton eller buss eller utryckningsfordon, skall

innehava trafikkort. Jag förutsätter därvid att närmare föreskrifter i ämnet

kommer att med lämpliga tidsmellanrum utfärdas av Kungl. Maj :t.

I regel torde det med en bestämmelse av nu skisserat innehåll icke behöva

möta någon större svårighet att i det särskilda fallet avgöra, huruvida trafikkort

fordras eller icke. Tvekan kan dock möjligen tänkas uppstå i fråga

om skyldigheten att innehava trafikkort för sådana personer, i vilkas yrke

det ingår att köra bil åt annan men vilka även har andra arbetsuppgifter.

I dylika fall torde hänsyn böra tagas dels till huruvida den verksamhet, vari

vederbörande är sysselsatt, någorlunda regelbundet fordrar lastbils- eller

busstransporter och dels till det förhållandet, om förandet av bil kan anses

som den huvudsakliga arbetsuppgiften för vederbörande. Är dessa villkor

uppfyllda, torde krav på trafikkort böra upprätthållas, oavsett om föraren

jämväl har andra arbetsuppgifter. Även reservförare och vikarie för ordinarie

förare bör ha trafikkort. Däremot lärer ett sådant krav ej kunna göras

gällande gentemot den, vilken av särskild orsak vid något enstaka tillfälle

uppträder såsom förare av sådant fordon, som bestämmelsen åsyftar.

Uppenbart torde jämväl vara, att kravet på trafikkort ej avser polismän, besiktningsmän,

bilreparatörer m. fl., som tillfälligt framför dylikt fordon

för kontroll av dess köregenskaper e. d. Eftersom de anförda synpunkterna

enligt min mening framgår av den föreslagna författningstexten, anser jag

ej erforderligt att belasta denna med ytterligare detalj föreskrifter i ämnet.

Den fortlöpande kontrollen av förarnas lämplighet

Utredningen

Enligt utredningens uppfattning är det av utomordentlig betydelse att

körkortsmyndigheterna sättes i tillfälle att fortlöpande följa körkortsinnehavarnas

utveckling såsom förare samt att ingripa, om en förare i något

hänseende skulle visa sig olämplig. En huvudpunkt i betänkandet är därför

frågan om åtgärder för att uppspåra olämpliga förare. I anslutning bartill

bar utredningen framhållit, att ett rationellt ingripande icke nödvändigtvis

behöver innebära att föraren berövas sitt körkort. I många fall skulle

man kunna nå det avsedda resultatet exempelvis genom att förelägga veder
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

börande att tillägna sig bättre kunskap om trafikens regler eller ett bättre

körsätt och låta hans rätt att i framtiden föra motorfordon bli beroende av

att han vid särskilt anordnat prov befinnes inneha den erforderliga kunskapen

eller färdigheten. I andra fall kan grunden till förarens misslyckanden

i trafiken vara exempelvis ett synfel, som kan rättas till genom glasögon,

eller ett lyte, som kan kompenseras genom att fordonet förses med viss utrustning.

Utredningen har framhållit, att man i vissa amerikanska stater

inrättat särskilda kliniker, dit man för undersökning sänder bl. a. sådana

förare, som ofta varit invecklade i olyckor. Av de vid en viss sådan klinik

under en bestämd tidsperiod undersökta förarna var endast 3 % behäftade

med sådana brister, som ej kunde korrigeras.

I vissa länder, t. ex. Danmark, Norge och Finland, har man för att spåra

upp olämpliga förare valt att begränsa körkortens giltighetstid och föreskriva

särskilda villkor för förlängning. Utredningen har erinrat om att

förslag tid efter annan framkommit om införande av en liknande ordning

även i Sverige men att frågan fått förfalla, beroende främst på avsaknad av

tillförlitligt statistiskt material, som visat på behov därav. Utredningen —

vilken vidtagit en tämligen omfattande sådan undersökning — har ansett

sig därav kunna utläsa, att blott en mindre del, högst 5 %, av samtliga körkortsinnehavare

är belastade med trafikanmärkningar i sådan omfattning,

att de kan betecknas som en trafikfara. Ej heller har undersökningen ens

i någon mån styrkt antagandet, att de äldre förarna skulle representera någon

särskilt markant olycksrisk. Vidare har undersökningen visat, att sjukdomar

och defekttillstånd icke är några mera framträdande olycksorsaker.

Utredningen har därför kommit till den bestämda uppfattningen, att den

vinning ur trafiksäkerhetssynpunkt, som kan påräknas genom en periodiskt

återkommande omprövning av samtliga förares lämplighet, icke står i rimligt

förhållande till de kostnader och besvär, som skulle bli följden av en

sådan anordning. I stället har utredningen inriktat sig att föreslå sådana åtgärder,

som med tillgängliga begränsade administrativa resurser kan anses

lämpliga för att spåra upp de relativt få förare, vilka verkligen utgör en fara

i trafiken. Ett särskilt önskemål har härvid varit att icke åsamka de skötsamma

förarna onödigt besvär eller onödiga kostnader. Vad utredningen

främst haft för ögonen är möjligheten att utvidga den anmälningsskyldighet

rörande omständigheter av betydelse ur körkortssynpunkt, som f n. åligger

domstolar, polismyndigheter och nykterhetsnämnder.

Beträffande domstols underrättelseskyldighet är i 80 § vägtrafikkungörelsen

stadgat, att domstol skall till körkortsmyndigheten översända avskrift

av dom, varigenom körkortsinnehavare ådömts straff för förseelse,

begången vid förande av motordrivet fordon, för olovligt tillgrepp av sådant

fordon eller för fylleri. Utredningen har erinrat, att bestämmelsen gäller

blott sådana fall, då vederbörande ådömts straff, och icke kan betecknas

som särdeles effektiv. Av samtliga trafikolyckor kommer det övervägande

antalet icke ens till polisens kännedom. Av de förare, som på något sätt haft

del i trafikolyckor, vilka kommit till polisens kännedom, blir enligt av ut
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

redningen införskaffad statistik knappt hälften föremål för åtal. Orsakerna

härtill är bl. a. att åtal hlott äger rum om ovarsamheten bedömes såsom

varande av icke ringa beskaffenhet, att åtalseftergift i viss omfattning äger

rum samt att åklagarna av andra skäl, t. ex. bevisningssvårigheter, icke anser

sig böra väcka åtal. Vad särskilt beträffar de fall, då åtalseftergift meddelas,

är förhållandet icke sällan det, att vederbörande tillika gjort sig skyldig

till andra, grövre brott, t. ex. förmögenhetsbrott, och att man av processekonomiska

skäl underlåter att åtala trafikförseelsen såsom varande av

ringa betydelse för den samlade straffrättsliga reaktionen. Förhållandet är

alltså det, att den som belastas av verkligt allvarlig kriminalitet, på grund

därav undgår reaktionen från körkortsmyndighetens sida för faktiskt begångna

trafikförseelser.

Med avseende å polismyndighet är i 81 § vägtrafikkungörelsen föreskrivet

att myndigheten, om den finner anledning förekomma till återkallelse

av körkort, skall göra framställning härom hos den länsstyrelse, som utfärdat

körkortet. Utredningen har närmare undersökt frekvensen av framställningar

jämlikt nämnda paragraf, som gjorts under år 1955. Antalet

framställningar, tillhopa 317, fördelar sig enligt utredningens iakttagelser

mycket ojämt på olika polismyndigheter. Såsom ett anmärkningsvärt exempel

har utredningen framhållit att, medan polismyndigheten i Uppsala gjort

40 sådana framställningar, icke någon framställning gjorts av polismyndigheten

i Stockholm, överhuvud har utredningen sonr sin uppfattning framhållit,

att praxis på området varit alltför restriktiv.

Nykterhetsnämnd är jämlikt 80 § 3 mom. vägtrafikkungörelsen skyldig

att till körkortsmyndigheten anmäla, när körkortsinnehavare ställts under

övervakning enligt 15 § lagen om nykterhetsvård samt då nämnden ingivit

ansökan om att körkortsinnehavare skall intagas å allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare (i sistnämnda fall dock icke om ansökningen inges till

samma länsstyrelse som den, vilken utfärdat körkortet). Anmälan skall

också göras om nykterhetsnämnd i annat fall än nu nämnts finner att rätten

för viss person att inneha körkort bör omprövas till följd av dennes alkoholmissbruk.

Intill den 1 oktober 1955 hade lagrummet sådan lydelse, att anmälan

skulle göras bl. a. när nämnden vidtagit åtgärd enligt 13 § i den

numera upphävda alkoholistlagen, d. v. s. i samtliga fall då nämnden funnit

erforderligt att vidtaga lijälpåtgärder i fråga om någon, som befunnits

hemfallen åt alkoholmissbruk. — Utredningen har framhållit, att nykterhetsnämnderna

icke annat än i förhållandevis mindre omfattning fullgjort

sin nämnda anmälningsskyldighet. Enligt för utredningen tillgängliga uppgifter,

vilka dock icke var fullständiga, skulle under år 1956 tillhopa 39 744

personer ha blivit föremål för nykterhetsvårdande åtgärder. Enligt nykterhetsnämndernas

uppgifter skulle antalet anmälningar till länsstyrelsen enligt

80 § vägtrafikkungörelsen samma år ha uppgått till 2 135. En kontroll

hos länsstyrelserna hade emellertid visat, att antalet dit inkomna anmälningar

utgjorde allenast 333.

Utredningen har vidare behandlat frågan om anmälningsskyldighet för

läkare beträffande iakttagna fall av sjukdomstillstånd, som medför fara ur

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

trafiksäkerhetssynpunkt. Härvid har framhållits, att fråga om införande av

sådan anmälningsskyldighet väckts redan av 1945 års trafiksäkerhetskommitté

(SOU 1948: 20) men att vederbörande departementschef (proposition

30/1951) ansett det förenat med vissa olägenheter att införa en uttrycklig

föreskrift om skyldighet att göra anmälan och funnit frågan därom böra anstå

till dess erfarenhet vunnits, i vilken omfattning läkarna komme att frivilligt

göra anmälningar i nu avsedda fall. Även andra lagutskottet (utlåtande

30/1951) anslöt sig till denna mening. Med anledning härav har

medicinalstyrelsen sedermera den 1 november 1953 utfärdat ett cirkulär till

samtliga läkare i landet med uppmaning att göra anmälan till förste provinsialläkare

eller med honom jämställd förste stadsläkare beträffande vissa

uppräknade sjukdoms- och defekttillstånd hos personer som innehar eller

kan antagas inneha körkort. Utredningen har också verkställt en undersökning

för att utröna, i vilken omfattning läkarna efterkommit denna uppmaning.

Enligt denna undersökning har under år 1955 avgivits tillhopa 475

anmälningar, nämligen av sinnessjukläkare 232, av lasarettsläkare, provinsialläkare,

stadsläkare eller andra tjänsteläkare 238 och av privatpraktiserande

läkare 5. Frekvensen av anmälningar har varit synnerligen ojämn i

olika län. Sålunda faller ca 68 % av anmälningarna på endast fem körkortsmyndigheter,

medan åtskilliga län redovisar blott ett fåtal anmälningar.

Utredningen har övervägt åtskilliga tänkbara åtgärder för att bättre sätta

körkortsmyndigheterna i stånd att uppspåra de trafikfarliga förarna och

vidtaga åtgärder för att tillrättaföra dem eller avlägsna dem ur trafiken.

Bl. a. har utredningen diskuterat möjligheten att ålägga förare skyldighet

att själv till polismyndigheterna anmäla inträffade olyckor. Utredningen

har också varit inne på tanken att ålägga försäkringsbolagen skyldighet

att till körkortsmyndigheterna lämna uppgifter om de anmälningar, som

inkommer rörande trafikskador. Emellertid har utredningen av anförda

skäl funnit sig böra avstå från att framlägga förslag i sådan riktning. Utredningen

har i stället riktat sin uppmärksamhet på möjligheten och lämpligheten

att få till stånd en bättre rapportering av de polisundersökta olyckorna.

Mot en utvidgad underrättelseskyldighet kan, enligt vad utredningen

framhållit, riktas den invändningen, att en körkortsinnehavare icke bör

belastas av andra olyckor än sådana, för vilka han dömts straffskyldig.

Emellertid har utredningen bland de fall, som ej föranlett åtal och dom,

anträffat åtskilliga fall, då föraren ådagalagt sådan osäkerhet, villrådighet

eller brist på manöverskicklighet, att det måste framstå som befogat att

företaga en omprövning av hans lämplighet. I andra fall har behovet av

en omprövning accentuerats av att föraren t. ex. befunnit sig i hög ålder

eller icke kört bil på lång tid. Ibland visar omständigheterna, att det skulle

vara på sin plats att föranstalta om en närmare undersökning av förarens

alkoholvanor. I ytterligare andra fall framgår det av polisutredningen, att

föraren erhållit sådana skador, att det måste anses befogat att ge honom

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

75

föreläggande att inkomma med nytt läkarintyg. Till undvikande av missuppfattning

har utredningen framhållit, att körkortsmyndigheten givetvis

måste avvakta vederbörande domstols avgörande i fall, då motstridiga uppgifter

föreligger; något föregripande av tveksamma bevisfrågor bör alltså

icke förekomma. I de många fall däremot, då de faktiska omständigheterna

är sådana, att de kan tjäna till grund för bedömande av motorförarens

lämplighet, bör körkortsmyndigheten kunna göra detta bedömande även om

lagakraftägande dom ännu icke föreligger.

Utredningen har därför till en början föreslagit, att i 81 § vägtrafikkungörelsen

intages ett stadgande av innehåll, att polismyndigheten beträffande

samtliga olyckor, som kommer till dess kännedom och i vilka körkortsinnehavare

har del, skall insända avskrift av förundersökningsprotokollet

till körkortsmyndigheten. Har förundersökningsprotokoll icke blivit

upprättat, skall enligt förslaget polismyndigheten tillställa körkortsmyndigheten

en redogörelse för olyckan, sedan händelseförloppet vid denna

blivit utrett. För att åvägabringa en bättre efterlevnad av bestämmelsen i

81 § vägtrafikkungörelsen om skyldighet för polismyndighet i vissa fall att

ingiva framställning om återkallelse av körkort har utredningen föreslagit,

att en erinran om stadgandet intages i 33 § vägtrafikförordningen. Vidare

har föreslagits, att 81 § vägtrafikkungörelsen skall kompletteras med en

exemplifiering av de fall, där framställning bör ifrågakomma. Såsom exempel

har upptagits de fall, då körkortsinnehavare på grund av hänsynslöshet

eller spritmissbruk eller på grund av skada, sjukdom eller av annan anledning

icke kan antagas vara lämplig som förare.

Med avseende å underrättelseskyldigheten för domstolarna har utredningen

föreslagit, att denna vidgas att avse icke blott, såsom nu, trafikförseelser,

fylleri och olovligt tillgrepp av motorfordon, utan även misshandel

och andra brott, som innefattar våld å person. Härutöver har utredningen

funnit skäl att föreslå en bestämmelse om skyldighet för domstol att lämna

underrättelse även när körkortsinnehavare eljest begått brott under påverkan

av starka drycker eller under inflytande av själslig abnormitet. Beträffande

kriminella gärningar i övrigt har utredningen föreslagit, att körkortsmyndigheten

skall underrättas, när den dömde förövat brott, varigenom

han ådagalagt sådan brist på hänsyn till andra och sådana egenskaper i övrigt,

att hans lämplighet såsom förare av körkortspliktigt fordon kan ifrågasättas.

Med anledning av att nykterhetsnämndernas underrättelseskyldighet icke

synes ha fullgjorts på ett tillfredsställande sätt har utredningen föreslagit

ett nytt stadgande i 4 § lagen om nykterhetsvård av innehåll att nykterhetsnämnd

skall ägna uppmärksamhet åt att personer, som missbrukar alkohol,

icke uppträder som förare av motordrivet fordon, och att i förekommande

fall till vederbörande länsstyrelse göra sådan anmälan, varom särskilt

är stadgat. För att ge körkortsmyndigheten möjlighet till viss kontroll

föreslås vidare, alt nykterhetsnämnd årligen skall till länsstyrelsen lämna

uppgift om det antal personer, som under året varit föremål för nämndens

åtgärd, hur många av dessa som varit innehavare av körkort samt hur många

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

anmälningar som avgivits enligt 80 § 3 mom. vägtrafikkungörelsen och hur

de till sitt antal fördelar sig på olika körkortsmyndigheter. Stadgandet har

föreslagits få sin plats i kungörelsen den 25 augusti 1955 med vissa tillämpningsföreskrifter

till lagen om nykterhetsvård. Tillika har utredningen föreslagit,

att Kungl. Maj:t anmodar socialstyrelsen att i skrivelse till nykterhetsnämnderna

erinra dem om betydelsen av att anmälningsskyldigheten

noggrant fullgöres.

Med avseende å läkarna har utredningen föreslagit att i läkarinstruktionen

skall intagas ett stadgande av innehåll, alt tjänsteläkare skall vara skyldig

att enligt närmare anvisningar, som meddelas av medicinalstyrelsen, till

vederbörande körkortsmyndighet anmäla, då han hos person, som innehar

körkort, upptäcker sjukdoms- eller defekttillstånd, som väsentligt nedsätter

vederbörandes förmåga att föra körkortspliktigt fordon.

I anslutning till frågorna om uppspårande av olämpliga förare har utredningen

också behandlat en annan, därmed sammanhängande fråga, nämligen

registreringen av körkortsinnehaven.

Utredningen har påvisat, att man f. n. icke utan orimligt stort besvär kan

erhålla säker upplysning, huruvida en viss person är innehavare av körkort

eller icke, samt har framhållit det betänkliga i denna sakernas ordning.

Den, vilken gripits såsom misstänkt för brott eller förseelse, kan i

vissa fall undgå körkortsåterkallelse genom att förneka innehav av körkort.

Någon egentlig undersökning, i vilken omfattning underrättelser av

olika slag undandrages körkortsmyndigheterna på grund av att förarna

förnekar innehav av körkort, har icke blivit verkställd. Utredningen har emellertid

som sin uppfattning framhållit att detta sker i ganska stor omfattning.

— Utredningen har också framhållit, att körkortsmyndigheten vid utfärdande

av körkort givetvis bör ha möjlighet att kontrollera, huruvida

sökanden redan har eller haft ett av annan körkortsmyndighet utfärdat körkort.

En sådan kontroll är emellertid f. n. icke praktiskt möjlig.

Vidare har utredningen framhållit, att förslag tidigare vid flera tillfällen

iramförts om inrättande av ett för riket gemensamt körkortsregister. Frågan

har sålunda berörts av 1945 års trafiksäkerhetskommitté, 1944 års trafikförlattningssakkunniga

och 1949 års trafiknykterhetsutredning. Någon åtgärd

på grund av de sålunda framförda förslagen har emellertid hittills ej

kommit till stånd.

Enligt utredningens mening kan frågan erhålla en tillfredsställande lösning

efter endera av två linjer, nämligen antingen genom upprättande av

ett centralt sökregister över körkortsinnehavarna i landet eller också genom

en markering av körkortsinnehavet i länsbyråernas tryckande register

för folkbokföringen.

Ett centralt register har den ganska betydande olägenheten att vara stort

och svårbemästrat. I praktiken blir det knappast möjligt att sortera ut registerkorten

för avlidna personer. Inträffade namnförändringar torde icke

komma att inflyta i registret i större omfattning. En person, som bär ett

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

vanligt efternamn, blir ofta mycket svår att återfinna i registret, och felaktiga

uppgifter torde komina att bli vanliga t. ex. av den anledningen, att

registret icke upptager vederbörandes förnamn i samma ordning som den,

vilken tillämpas vid förfrågningar hos registret.

De olägenheter, som sålunda är förbundna med ett centralt register, bortfaller

i väsentlig mån, om man i stället väljer metoden att markera körkortsinnehav

på vederbörandes tryckplåt i folkbokföringen. Hos körkortsmyndigheterna

föres redan nu tre register över körkortsinnehavare, ordnade efter

respektive bosättning, namn och födelsenummer. Detta ger utomordentligt

goda möjligheter att identifiera en person, om vars körkortsförhållanden

förfrågan göres hos länsstyrelsen. Vad som erfordras därutöver är blott att

polismyndigheter m. fl. får möjlighet att avgöra, till vilken länsstyrelse en

förfrågan skall ställas. För detta ändamål är en markering i det tryckande

registret tillräcklig. Avtryck av tryckplåtarna finns tillgängliga hos häradsskrivare

och pastorsexpeditioner samt i viss omfattning också hos polismyndigheterna,

och antalet fall, då man måste gå till själva det tryckande

registret, blir därför begränsat. En markering av körkortsinnehavet på

tryckplåtarna gör det vidare möjligt för länsbyråerna att avisera körkortsmyndigheten,

då körkortsinnehavare avlidit, så att körkortsregistren ej

behöver tyngas av inaktuella uppgifter. Såväl för den militära organisationen

som för civilförsvaret är det vidare en betydande vinning, om det

av personplåtarna framgår, huruvida en person har körkort eller ej.

Med anledning av vad som sålunda anförts har utredningen ansett sig

böra förorda den metod för registrering, som går ut på att körkortsinnehavet

markeras på tryckplåtarna för folkbokföringen.

Enligt vad utredningen framhållit, uppstår emellertid vissa svårigheter

när det gäller att i de tryckande registren markera körkortsinnehavet för

det stora antal personer, som redan erhållit körkort. Det är icke möjligt

att ålägga körkortsmyndigheterna uppgiftsskyldighet i detta hänseende,

eftersom den aktuella kyrkoskrivningsadressen icke framgår av registerkorten.

Ej heller är det en framkomlig väg att låta körkortsinnehavarna

själva lämna uppgifter i saken t. ex. i samband med mantalsskrivningen,

ty uppgifter, som erhålles på detta sätt, blir i praktiken knappast så korrekta,

att de direkt kan läggas till grund för körkortsregistreringen. Utredningen

har stannat för att de personer, som redan innehar körkort, hör

få sig ålagt att före en viss tidpunkt uppvisa körkortet på polisstation samt

att vederbörande polisman därvid skall förse kortet med stämpel eller signatur,

utvisande att så skett. I samband med uppvisandet bör avlämnas en

blankett, upptagande namn, yrke, födelsetid, kyrkobokföringsort samt körkortets

nummer och dagen för dess utfärdande, och polismannen bör kontrollera,

att dessa uppgifter stämmer med körkortet. Skyldigheten att uppvisa

körkortet bör förbindas med ett stadgande om att körkort, som icke

blivit uppvisat före viss dag, skall vara ogiltigt, övervägas kan vidare, om

det cj vore en praktisk anordning atl länsbyråerna i förväg genom det tryckande

registret framställer brevkort, som tillställes alla personer, vilka

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

uppnått minimiåldern för erhållande av körkort, med uppmaning till vederbörande

att inge kortet till polismyndigheten, därest adressaten är innehavare

av körkort och ämnar uppvisa detsamma.

Markeringen på tryckplåten kan inskränkas till att däri instansa länsbokstaven

för körkortsmyndigheten. Markeringen bör sitta kvar även om

körkortet återkallas. I regel är det alltså tillräckligt med att en enda bokstav

instansas på plåten, och denna bokstav behöver sedermera icke ändras eller

utplånas. Endast i de relativt få fall, då en person efter körkortsåterkallelse

erhåller körkort av annan myndighet samt då han innehar körkort

för motorcykel, utfärdat av en myndighet, och sedermera erhåller körkort

för bil av annan myndighet, måste länsbokstaven för två körkortsmyndigheter

instansas på plåten.

Den föreslagna reformen bör enligt utredningens mening förverkligas på

det sättet, att Kungl. Maj:t anmodar statistiska centralbyrån, vilken är

chefsmyndighet för folkbokföringen i landet, att vidtaga åtgärder för markering

av körkortsinnehavet i länsbyråernas tryckande register. I anslutning

härtill bör utfärdas en kungörelse om skyldighet för körkortsinnehavare

att uppvisa körkort.

Remissyttrandena

Rörande de åtgärder för uppspårande av olämpliga förare, som utredningen

föreslagit, är meningarna delade. I flertalet yttranden bestrides visserligen

icke, att en bättre rapportering är önskvärd, men i många fall har

ansetts, att utredningens förslag måste modifieras.

Hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen i Västernorrlands

lån har uttalat, att förslagen medför mycket arbete utan motsvarande nytta.

Föreningen Sveriges polismästare har betecknat förslagen som verklighetsfrämmande.

Föreningen Sveriges stadsdomare har ansett det innebära

en märklig omgång att först på teoretisk väg konstruera att vissa kategorier

av motorförare bör betecknas som olämpliga och därefter anordna en

stor rapporteringsapparat i stället för att skärpa reaktionen mot dem, som

faktiskt sakfällts för ovarsamhet i trafik. Landsfogden i Östergötlands län

har förklarat, att resurser saknas för förslagens genomförande, medan

länsstyrelsen i Jönköpings län beräknat, att förslagen medför en tiodubbling

av arbetet med körkortsregistret. Även länsstyrelserna i Östergötlands,

Örebro och Västerbottens län har betonat, att förslagen ovillkorligen medför

behov av personalökningar, överståthållarämbetet och föreningen Sveriges

häradshövdingar har framhållit, att förslagen måste betydligt modifieras för

att ej materialet skall bli körkortsmyndigheterna övermäktigt, under det att

kungl. automobil klubben ansett, att frågan om en förbättrad rapportering

bör bli föremål för ytterligare utredning.

Vad speciellt angår den föreslagna rapporteringsskyldigheten för polismyndigheterna

har från många håll, bl. a. av åtskilliga länsavdelningar av

föreningen Sveriges landsfiskaler, framhållits, att det föreslagna rapporte
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 69 år 1958

79

ringssystemet är otympligt och arbetskrävande. På några håll, bl. a. av länsstyrelsen

i Hallands län, har ansetts att rapporteringen blir blott av ringa

nytta, eftersom bevisfrågan i allmänhet icke är så klar, att ingripande kan

ske, innan dom i saken föreligger. Poliskammaren i Västerås har uttalat, att

polispersonalen, om förslagen genomföres, i viss omfattning måste dragas

från trafikövervakningen för att i stället ägna sig åt rapportskriveri och

pappersexercis. Landsfogdarna i Malmöhus och Skaraborgs län har ansett,

att polismyndigheterna måste få vissa möjligheter att gallra det material,

som skall insändas till länsstyrelsen. Vidare har länsstyrelsen i Jönköpings

län och landsfogden i Malmöhus län som en tänkbar lösning föreslagit, att

uppgifter i regel icke skall lämnas i form av fullständig rapport utan avfattas

på en kort blankett.

I fråga om den föreslagna uppgiftsskyldiglieten för domstol har överståthållarämbetet

uttalat den uppfattningen, att körkortsmyndigheten icke

behöver få del av alla fall av våldsbrott m. m. men att större skäl föreligger

att föreskriva uppgiftsskyldighet i fråga om brott, som blivit begångna under

inflytande av själslig abnormitet eller starka drycker. Hovrätten över

Skåne och Blekinge har — med hänsyn till den föreslagna rapporteringsskyldigheten

för polismyndighet — ansett att domstol i förekommande fall bör

till körkortsmyndigheten översända även sådan dom, varigenom vederbörande

frikänts från ansvar.

Med avseende å nykterhetsnämndernas anmälningsskyldighet har socialstyrelsen

förklarat sig intet ha att erinra mot det föreslagna tillägget till 4 §

lagen om nykterhetsvård. Däremot har styrelsen ansett det dömt att misslyckas

att söka framtvinga ett bättre fullgörande av anmälningsplikten genom

åläggande att lämna statistiska uppgifter samt har i stället rekommenderat

en intimare kontakt mellan nykterhetsnämnderna samt länsnykterhetsnämnderna

och styrelsen. Även länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett

frågan närmast vara en uppgift för länsnykterhetsnämnderna. Länsstyrelsen

i Kristianstads län har betecknat förslagen som krångliga och ineffektiva.

Å andra sidan har länstrafiksäkerhetskommittén för Hallands län uttryckligen

förklarat sig anse förslagens genomförande som viktigt.

Förslaget om rapporteringsskyldighet för läkare har avstyrkts av medicinalstyrelsen

(utom en reservant), som förklarat sig i stället ämna revidera

nu gällande cirkulär om frivillig rapportering i ändamål att göra denna

mera effektiv. Även Sveriges läkarförbund och Sveriges läkares automobilklubb

har avstyrkt förslaget såsom ägnat att rubba det förtroendefulla förhållandet

mellan patient och läkare. I allt fall bör skyldigheten, om en sådan

införes, enligt den av sammanslutningarna uttalade meningen ej begränsas

att gälla enbart tjänsteläkare. Uppfattningen, att rapporteringsskyldighet i

allt fall icke bör införas endast för tjänsteläkare, delas av hl. a. överståthållarämbetet.

Avstyrkande yttranden har vidare avgivits av bl. a. statens

trafiksäkerhetsråd, landsfogden i Östergötlands län, förste provinsialläkaren

i Kronobergs län samt Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund. —• Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande har ansetl alt bestämmel
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

ser i ämnet icke bör införas utan ytterligare utredning av behovet och bestämmelsernas

lämpliga utformning. — Å andra sidan har förslaget livligt

tillstyrkts av bl. a. statspoliskommissarien i Växjö, vilken åberopat, att

man ibland vid trafikkontroll kan påträffa förare med t. ex. uppenbart otillräcklig

synskärpa. Förste provinsialläkarna i Gotlands och Västerbottens

län har — trots uttalade principiella betänkligheter — anslutit sig till förslaget.

Den sistnämnde ävensom länsstyrelsen i Jämtlands län har dock

härvid yrkat på närmare klarläggande av vissa punkter i förslaget, speciellt

vad som förstås med beteckningen »tjänsteläkare».

Förslaget om registrering av körkortsinnehaven har tillstyrkts i praktiskt

taget alla yttranden. Endast i något enstaka fall har den meningen uttalats,

att ett centralt sökregister vore att föredraga.

En fråga, som berörts i åtskilliga yttranden, gäller kostnaderna för registreringen.

Socialstyrelsen har beklagat, att utredningen icke verkställt

någon kostnadsberäkning. Chefen för uppbördssektionen vid länsstyrelsen i

Stockholms län har framhållit, att åtgärden säkerligen medför behov av

personalökning inom sektionen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

som låtit verkställa en beräkning av arbetskraftsbehovet för iordningställande

och utsändande av de föreslagna brevkorten samt för registreringens

utförande i övrigt, har kommit till det resultatet, att åtgärden vid denna

länsstyrelse kräver omkring 20 000 arbetstimmar. Statens organisationsnämnd

har bestämt avstyrkt förslaget att låta utsända brevkort till samtliga

dem, som uppnått stadgad minimiålder för körkort, under motivering, att

åtgärden skulle åsamka det allmänna betydande kostnader utan motsvarande

nytta samt att syftet kan nås på andra vägar, t. ex. genom upplysningar

i dagspress och radio.

Vad beträffar detaljerna i förslaget i övrigt har mantalsdirektören i Stockholm

framhållit, att något avtryckskortregister ej föres i Stockholm men

att därstädes i stället föres ett tryckande adresskortregister. Utrymmet på

adressplåtarna är synnerligen begränsat, men möjligen skulle uppgift om

körkorten kunna inpräglas på den plats som nu upptages av vissa uppgifter

rörande smittkoppympning, vilka blott är aktuella för vissa åldersgrupper

under 16 år. Det är emellertid uteslutet att få plats med mer än en bokstav,

varför länsbokstäverna AC och BD vid registreringen måste ersättas

med t. ex. bokstäverna Ä och ö. Statens organisationsnåmnd har också framhållit,

att blott en markering bör göras, avseende den myndighet som senast

utfärdat körkort för vederbörande, och att denna myndighet undantagslöst

kan vid behov lämna uppgift om tidigare körkortsinnehav. — Å

andra sidan har statens kriminaltekniska anstalt som ett önskemål uttalat,

att registrering sker icke blott av körkort utan även av avslagna ansökningar

om erhållande av körkort.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt föreningen Sveriges polismästare

har ansett att registreringen borde kunna genomföras på ett enklare sätt

än genom uppvisande av samtliga gällande körkort. Däremot har i flera

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

andra yttranden, bl. a. av stats polisintendenten, framhållits som synnerligen

önskvärt att man på detta sätt får en inventering av samtliga körkort

som är i bruk. Från samma håll har framhållits såsom önskvärt, att man

före registreringen upprättar spärrlistor över sådana körkort som återkallats

men ej återlämnats i ändamål att hindra att sådant körkort blir försett med

stämpel och anteckning, som ger sken av att körkortet är giltigt.

Departementschefen

Vad till en början angår utredningens förslag till åtgärder för att uppspåra

olämpliga förare vill jag hänvisa till vad jag förut anfört om att möjligheterna

till en förhandsprövning av de körkortssökandes lämplighet är

mycket begränsade. Huruvida en viss person är lämplig såsom motorförare

eller icke visar sig ofta först då han uppträder på egen hand i trafiken.

Som komplement till den noggrannare körkortsprövning, vilken jag förordat,

bör därför också införas bestämmelser med ändamål att göra körkortsmyndigheten

uppmärksam på händelser och omständigheter, som var

för sig eller i förening kan leda till att körkortsfrågan upptages till förnyad

prövning.

Nuvarande bestämmelser om skyldighet för olika myndigheter att lämna

körkortsmyndigheten underrättelser om körkortsinnehavares förhållanden

är, såsom utredningen framhållit, icke tillfredsställande i alla avseenden.

Skäl föreligger därför att utvidga och komplettera dem. Å andra sidan får rapportskyldigheten

icke utsträckas så långt, att systemet blir alltför svårbemästrat

eller leder till kostnader, som ej står i skäligt förhållande till nyttan.

Utredningens förslag, att samtliga polisrapporter angående vägtrafikolyckor,

även sådana av bagatellartad beskaffenhet, skall tillställas körkortsmyndigheten,

synes mig gå väl långt. Huvudparten av det material, som sålunda

skulle inkomma till körkortsmyndigheten, torde säkerligen komma

att visa sig ganska betydelselöst ur körkortssynpunkt. Arbetet med att genomgå

och sovra materialet skulle hos vissa körkortsmyndigheter bli betydande.

Vad utredningen syftar till är i första hand blott att få alla polisanmälda

olyckor registrerade bos körkortsmyndigheten och på så sätt få fram,

vilka förare som rent statistiskt sett är mest belastade med olyckor. För

detta ändamål räcker det med att myndigheten får en kortfattad uppgift om

förarens namn och numret på hans körkort, tidpunkten och platsen för

olyckan samt dess art (kollision mellan fordon, påkörning av gående etc.).

Endast i de fall, då någon åtgärd från myndighetens sida överväges, t. ex.

på grund av att en förare enligt registret är belastad med ett flertal sådana

anmälningar, erfordras tillgång till närmare uppgifter, vilka då lämpligen

kan erhållas genom att myndigheten infordrar fullständiga handlingar från

polismyndigheten. Med ett dylikt system torde det vara möjligt alt förverkliga

utredningens intentioner utan att alltför mycket öka arbetsbördan bos

polismyndigheterna och körkortsmyndigheterna.

Jag förordar, i anslutning till det nu anförda, att i 81 § vägtrafikkungörelsen

upptages en bestämmelse om skyldighet för polismyndighet alt med
(i

Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr G9

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

dela underrättelse till körkortsmyndighet angående samtliga vägtrafikolyckor,

i vilka innehavare av körkort på något sätt haft del. För dylik underrättelse

torde, åtminstone t. v., i allmänhet kunna användas den blankett,

som föreskrivits för meddelande av statistiska uppgifter angående vägtrafikolyckor.

Hinder bör dock ej möta för polismyndigheten att, om så

befinnes lämpligt, i stället översända förundersökningsprotokoll eller polisrapport

angående olyckan.

Förslaget att i 81 § vägtrafikkungörelsen upptaga en särskild bestämmelse

om skyldighet för polismyndighet att till körkortsmyndigheten anmäla,

om körkortsinnehavare befinnes hemfallen åt spritmissbruk eller om

eljest något förhållande föreligger som kan leda till att han icke bör vara

betrodd med körkort, anser jag lämpligt. Jag biträder också förslaget om att

i 33 § vägtrafikförordningen upptaga en erinran om polismyndighets skyldighet

i vissa fall att göra framställning om återkallelse av körkort. Vissa

mindre jämkningar torde dock böra vidtagas i utredningens förslag.

Vad utredningen föreslagit om vidgad underrättelseskyldighet för domstol

kan jag i huvudsak biträda. Den torde böra begränsas till sådana grova

brott, som ådagalägger olämplighet att föra motorfordon.

Vad beträffar den föreslagna skyldigheten för nykterlietsnämnd att årligen

avlämna statistiska uppgifter till länsstyrelsen om antalet personer,

som varit föremål för nämndens åtgärd m. in., skulle dess fullgörande ställa

sig ganska betungande. Åtskilliga omständigheter, bl. a. arbetsbelastningen

hos länsstyrelserna, gör dessutom att man kan tvivla på att dessa för sin

del kan effektivt handha den uppsikt, som förslaget åsyftar. Eftersom nykterhetsnämnderna

genom utredningen och de av socialstyrelsen verkställda

förfrågningarna nu blivit uppmärksamgjorda på sin ifrågavarande skyldighet,

torde man kunna förvänta, att skyldigheten i fortsättningen kommer

att fullgöras bättre än hittills. Jag anser därför övervägande skäl tala för

att någon ytterligare uppgiftsskyldighet för nykterhetsnämnd åtminstone

t. v. ej införes. Ej heller den av utredningen föreslagna ändringen i 4 § lagen

om nykterhetsvård synes numera, sedan nämnderna blivit uppmärksamgjorda

på sin uppgiftsskyldighet, ha någon större uppgift att fylla.

Vad slutligen angår den föreslagna uppgiftsskyldigheten för vissa läkare

möter denna, på sätt framhållits i flera av yttrandena, rätt stora betänkligheter.

Beträffande den måhända viktigaste gruppen, nämligen de psykiskt

sjuka, torde nuvarande system fungera i stort sett tillfredsställande. Vad

angår övriga sjukdomstillstånd torde ingripanden från körkortsmyndighetens

sida av flera skäl böra begränsas till mera påtagliga fall, huvudsakligen

sådana där man vet eller kan antaga att vederbörande för motorfordon,

trots att han får anses mindre lämplig härtill. Vid sådant förhållande och då

medicinalstyrelsen förklarat sig ämna vidtaga åtgärder för att få en utvidgad

rapportering till stånd i annan ordning, anser jag att utredningens förslag

icke bör förverkligas, innan ytterligare erfarenheter föreligger av vad

som kan uppnås utan författningsbestämmelser.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

Det har sedan länge stått klart, att det nuvarande systemet för registrering

av körkort icke är tillfredsställande och att en reform förr eller senare

blir ofrånkomlig. Ett minimikrav på registreringen är att man utan alltför

stor omgång skall kunna utröna, om en viss person har körkort och av vilken

länsstyrelse detta utfärdats. Ur militär synpunkt och civilförsvarssynpunkt

är det därjämte önskvärt, att man ur registret kan få fram uppgifter, vilka

personer i en viss ort, av en viss ålderskategori etc., som har körkort.

En teoretiskt tänkbar metod att ordna registreringen är givetvis att upprätta

ett centralt register över alla körkortsinnehavarc. Med hänsyn till den

omfattning, som ett centralt register måste få, och den administrativa apparat,

som skulle erfordras för dess handhavande, är denna tanke emellertid

knappast realistisk i nuvarande läge.

Utredningens förslag att anteckna körkortsinnehaven i länsstyrelsernas

tryckande folkbokföringsregister synes visa på en mera framkomlig väg.

Visserligen når man icke alla de fördelar, som ett centralt register skulle

innebära, men förslaget synes ägnat att med en måttlig insats av personal

och för rimlig kostnad ge ett resultat, med vilket man skäligen borde kunna

åtnöjas.

En brist i förslaget är emellertid, att någon kostnadsberäkning ej verkställts.

Vidare må framhållas, att frågan om vissa omläggningar i folkbokföringen

på sistone blivit alltmera aktuell och att det med hänsyn härtill

hör undersökas, huruvida en registrering av körkort lämpligen bör komma

till stånd före en dylik omläggning eller samordnas med denna. Eftersom

arbetet å länsbyråerna icke är jämnt fördelat på olika år eller på årets månader,

är det dessutom värt att undersöka, vilka åtgärder som kan vidtagas

för att få registreringsarbetet förlagt till en lämplig tidpunkt. Om registreringen,

såsom troligt är, bör kombineras med en allmän skyldighet för körkortsinnehavarna

att förete körkorten för avstämpling, kan det måhända

övervägas, om uppvisandet skall ske för polismyndighet, såsom utredningen

föreslagit, eller om det med större fördel kan förläggas t. ex. till postanstalterna.

Av nu nämnda skäl kan utredningens förslag icke förverkligas utan vissa

närmare undersökningar beträffande förutsättningarna för registreringens

genomförande. Det är möjligt, att förslaget därvid bör jämkas eller rentav att

en annan registreringsmetod befinnes lämpligare. Jag ämnar föranstalta om

att en sådan undersökning kommer till stånd.

Sedan resultatet av nämnda undersökning föreligger, torde förslaget böra

upptagas till förnyad prövning.

Återkallelse av körkort m. m.

Utredningen

Det största avsnittet i betänkandet har ägnats frågan om reaktionen i körkortshänseende

mot motorförare, som visat sig icke vara fullt lämpliga.

För kännedom om nuvarande bestämmelser i dessa ämnen har utredningen

hänvisat till 33—35 §§ vägtrafikförordningen, vilka innehåller bl. a.

följande.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

Beträffande återkallelse av körkort är föreskrivet, att sådan skall äga rum,

då något av följande förhållanden föreligger, nämligen om föraren gjort sig

skyldig till brott mot 1 § andra stycket eller 4 § lagen om straff för vissa

trafikbrott (grov oaktsamhet, rattfylleri m. m.), om föraren eljest vid färd

med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende

grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser, om föraren genom

upprepade trafikförseelser i väsentlig mån visat bristande vilja eller

förmåga att rätta sig efter trafikreglerna samt om föraren med hänsyn till

onyktert levnadssätt eller personliga förhållanden i övrigt icke bör betros

med att innehava körkort. Återkallelse av körkort på grund av straffbelagd

förseelse får icke äga rum, förrän frågan om straffet blivit avgjord genom

lagakraftägande dom, såvida ej länsstyrelsen finner uppenbart att föraren

är olämplig att föra körkortspliktigt fordon. Vid prövning av frågor om

återkallelse får i allmänhet avseende ej fästas vid förseelse, som begåtts mer

än två år före den förseelse, som ger anledning till att körkortsfrågan upptages

till prövning. Vid återkallelse skall bestämmas viss minsta tid, före

vars utgång föraren ej kan erhålla körkort. I allmänhet skall tiden utgöra

minst tre månader och högst två år, men för vissa fall är bestämmelserna

strängare. Längsta tiden är fem år. Körkort skall också återkallas, om förares

förutsättningar för rätt att innehava körkort genom sjukdom etc. blivit

väsentligen minskade.

Trots ordalydelsen av de nu refererade bestämmelserna är körkortsindragning

icke alltid obligatorisk i samtliga där angivna fall. I flertalet fall kan

länsstyrelsen, om det kan antagas att vederbörande låter sig rätta utan att

körkortet återkallas, i stället meddela honom varning.

Under vissa omständigheter skall, i avbidan på vidare åtgärder, omhändertagande

av körkort ske genom polismyndighetens försorg. Befogenhet

härtill äger i Stockholm vederbörande poliskommissarie samt i övriga orter

polismyndigheten (d. v. s. poliskammaren, där sådan finnes, och eljest polischefen

i orten). Omhändertagande skall äga rum om förare vid färd med

motordrivet fordon ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom eller varit synbarligen berusad

av starka drycker eller annat ämne eller till följd av sjukdom e. d.

uppenbarligen förlorat förmågan att föra körkortspliktigt fordon. Omhändertagande

skall också ske, om någon misstänkes för onykterhet vid förande

av motorfordon och vid verkställd blodundersökning befinnes ha haft en

alkoholkoncentration i blodet av 0,5 promille eller därutöver, dock med

vissa undantag för det fall, att alkoholkoncentrationen icke uppgått till 0,8

promille.

Interimistisk återkallelse av körkort skall, i avvaktan på slutligt beslut om

återkallelse, äga rum då fråga uppstått om återkallelse och sådana omständigheter

föreligger, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra körkortspliktigt

fordon. Då körkort omhändertagits av polismyndighet, skall länsstyrelsen

skyndsamt upplaga frågan om interimistisk återkallelse till prövning.

Har omhändertagandet föranletts av att vederbörande fört motorfordon

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

med en alkoholkoncentration i blodet av 0,8 promille eller däröver, skall interimistisk

återkallelse alltid äga rum.

Härjämte är detalj bestämmelser givna angående förfarandet vid meddelandet

av beslut av olika slag, angående utfärdande av nytt körkort etc.

I betänkandet bär till en början lämnats en historik över tillkomsten av

de nuvarande bestämmelserna. Utredningen har i detta sammanhang särskilt

framhållit ett av vederbörande departementschef i propositionen nr

30/1951 gjort uttalande, att vid bedömande av de personliga förhållandenas

betydelse för körkortsfrågans avgörande liknande principer borde tillämpas

i fråga om återkallelse som beträffande utfärdande av körkort och att återkallelse

borde följa, då en förare i fråga om sagda förhållanden i mera avsevärd

mån funnes brista i vad som förutsattes vid körkortets utfärdande.

Utredningen har redan inledningsvis ansett sig kunna konstatera, att detta

uttalande icke länt till efterföljd och att en körkortshavare f. n. kan genom

svåra felhandlingar i trafiken ge påtagliga bevis för sin okunnighet och

oförmåga att säkert framföra fordon i trafiken utan att man från körkortsmyndigheternas

sida påfordrar omprövning av hans förmåga i dessa hänseenden.

Vad först angår kravet på skötsamhet i nykterhetsavseende har utredningen

åberopat en undersökning rörande körkortsmyndigheternas praxis,

som verkställts av justitieombudsmannen och finnes redovisad i dennes ämbetsberättelse

för år 1955. Av redogörelsen framgår bl. a. att det av landets

25 körkortsmyndigheter endast är 3 som redan efter en fylleriförseelse

återkallar vederbörandes körkort. Förutsättning härför är dock även hos

dessa körkortsmyndigheter den, att föraren även på annat sätt givit anledning

till anmärkning i nykterhetsavseende. Innehållet i justitieombudsmannens

undersökning har i stort sett bestyrkts av utredningens egna förfrågningar.

Enligt utredningens mening är det anmärkningsvärt att -—

medan hinder anses möta för erhållande av lämplighetsintyg för körkort

under ett år efter en begången fylleriförseelse — en fylleriförseelse i regel

icke föranleder återkallelse av körkort eller ens en närmare undersökning av

förarens nykterhetsförhållanden.

Beträffande de krav, som författningen uppställer på vederbörandes levnadssätt

och personliga förhållanden i övrigt, har utredningen framhållit att

antalet fall då körkort återkallats till följd av betänkligheter i sådant hänseende

är obetydligt.

Såsom anmärkningsvärt har utredningen också betecknat att återkallelse

endast i ringa omfattning skett på den grund, att vederbörande gjort sig

skyldig till upprepade förseelser, som i väsentlig mån visat bristande vilja

eller förmåga hos föraren att rätta sig efter trafikreglerna. Denna grund för

återkallelse är enligt utredningens mening i högre grad än någon annan återkallelsegrund

ägnad att åstadkomma en utgallring av olycksfåglarna i trafiken.

Antalet återkallelse!- till följd av ålder, sjukdom, skada e. d„ vilket år

1955 uppgick till 741, har utredningen betecknat som mycket lågt. Att bland

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

den stora mängden av körkortsinnehavare endast detta antal skulle ha förlorat

sin fysiska eller psykiska förmåga att föra motorfordon kan enligt utredningen

icke motsvara verkliga förhållandet.

Utredningen har vidare sökt att klargöra verkningarna av den bestämmelse

i 33 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen, som säger att återkallelse

av körkort på grund av straffbelagd förseelse i princip icke får äga

rum förrän frågan om straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftägande

dom, och har bl. a. hänvisat till ett speciellt fall, då reaktionen i körkortshänseende

till följd av denna bestämmelse kommit att dra avsevärt ut

på tiden. Utredningen har verkställt en undersökning, avseende trafikolyckor

som inträffat under liden den 1—15 september 1954, rörande den tid som

förflutit mellan olyckan samt åtalsbeslutet och domen. Av det sammanlagda

antalet fall — 812 — åtalades 3,4 % under september, 15,7 % under oktober,

18,8 % under november och 19,7 % under december 1954. Cirka 25 %

av olyckorna åtalades först sedan 6 månader eller mera förflutit från olyckan.

Cirka 2 % åtalades först efter ett år eller mera. 1 juni 1956 hade 805 av

olyckorna föranlett dom i underrätt. Av dessa hade 33 blivit föremål för

prövning i högre rätt, och i 63 % av de fall, då så skett, blev saken icke slutligt

avgjord, förrän ett år eller mera förflutit efter olyckan. — Utredningen

har också åberopat en av justitiedepartementet i oktober 1956 publicerad

undersökning av processtiden i brottmål. Av denna framgår, att den genomsnittliga

processtiden i domsagorna är 193,4 dagar, varav kommer på förundersökningen

132,7 dagar och på domstolens handläggning 60,7 dagar.

I rådhusrätterna är den genomsnittliga processtiden 225,2 dagar, varav på

förundersökningen faller 137,8 dagar och på domstolens handläggning belöper

87,4 dagar.

Härefter har utredningen undersökt praxis vid omhändertagande av körkort.

Med utgångspunkt från vissa relaterade fall och införskaffade statistiska

uppgifter har utredningen ansett sig kunna konstatera en påfallande stor

återhållsamhet, när det gäller att omhändertaga körkort på grund av alt föraren

bedömes ha visat grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet för andra

människors liv eller egendom. Sådant omhändertagande skedde år 1955 blott

i 88 fall. Vidare har framhållits, att författningens ordalag icke medger omhändertagande

av spritpåverkad förares körkort med mindre denne företer

en så hög grad av spritpåverkan, att han, därest han anträffats på allmän

plats, skulle kunnat omhändertagas för fylleri. Inalles förekom år 1955 inom

riket 286 fall av omhändertagande på sist omförmälda grund. Omhändertagande

av körkort på grund av att föraren genom sjukdom e. d. förlorat förmågan

att föra körkortspliktigt fordon förekom samma år i 27 fall. De flesta

omhändertagandena — till antalet 2 838 under år 1955 — har skett på

grund av den särskilda bestämmelsen om alkoholkoncentrationen i blodet.

Av interimistiska återkallelser har enligt utredningen det alldeles övervägande

antalet aktualiserats av meddelanden från polismyndighet om körkorts

omhändertagande. Andra interimistiska återkallelser förekom under

år 1955 i hela riket endast till ett antal av 274. Antalet har visat sig variera

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

starkt mellan olika körkortsmyndigheter. En reflexion, som utredningen

gjort i samband med genomgång av det statistiska materialet, är den att en

förare endast sällan berövas sitt körkort i omedelbar anslutning till den

bändelse, som väckt misstanke om hans olämplighet. Bortsett från fall av

omhändertagande på grund av rattfylleri beslutas interimistisk återkallelse

vanligen icke förrän körkortsmyndigheten erhållit avskrift av underx ättens

dom, och den interimistiska återkallelsen kommer alltså i allmänhet blott

att innebära att man icke dröjer med återkallelsen till dess domen vunnit

laga kraft.

Vad beträffar återkallelsetiden har utredningen framhållit, att den som

fått sitt körkort återkallat för tid uppgående till högst ett år äger därefter

ansöka om att få sitt körkort tillhaka, men att hans ansökan i övriga fall

skall avse utfärdande av nytt körkort. Ligger återkallelsetiden mellan 6 och

12 månader, skall vid ansökningen fogas läkarintyg och nykterhetsintyg (men

däremot icke kompetensbevis). Är återkallelsetiden kortare, behöver ansökan

icke vara åtföljd av vare sig läkarintyg, nykterhetsintyg eller annan handling.

Länsstyrelsen äger dock alltid rätt att infordra samtliga de handlingar,

som skall åtfölja ansökan om nytt körkort. — Utredningen har genomgått

ett antal fall av återkallelse, hämtade ur regeringsrättens praxis. Härvid

har befunnits hl. a., att återkallelsetiden i fall av vårdslöshet i trafik

ligger mellan 4 månader och 2 år samt att den normala återkallelsetiden äi

4 °månader. I fråga om denna stora grupp av återkallelse!- gäller därför, att

körkortet efter återkallelsetidens slut återlämnas till vederbörande utan någon

som helst prövning av hans lämplighet som motorförare. S. k. smitning

bedömes däremot relativt strängt och har — i förening med vårdslöshet i trafik

_ föranlett återkallelse på 1—2 år. Grov vårdslöshet har lett till återkallelse

i ett fall på 9 månader och i ett annat fall på 1 år. Vid rattfylleri är

den normala återkallelsetiden i okomplicerade fall 10 månader. Andra trafikförseelser

än de nu nämnda leder i allmänhet blott till kortvarig återkallelse

(3—6 månader). Utredningen har blott påträffat ett fall, då återkallelse

till följd av misskötsamhet i nykterhetsavseende bestämts till längie tid

än 5 månader, vilket innebär, att vederbörande i dylika fall icke ens behö\er

förete nykterhetsintyg för att återfå körkortet. Där återkallelse skett på

grund av betänkligheter avseende sökandens personliga förhållanden i allmänhet,

har emellertid återkallelsetiden i regel gjorts förhållandevis lång.

_ Utredningen har också genom förfrågningar undersökt, i vilken omfattning

körkortsmyndigheterna begagnat sin rätt att infordra ytteiligare

handlingar utöver dem, som obligatoriskt skall bifogas ansökan om återfående

av körkort samt bar konstaterat, att sa sker endast i undantagsfall.

Utredningen bar vidare gjort en sammanställning av de bestämmelser,

som i motsvarande hänseende gäller i vissa andra länder, bl. a. vissa a\ Amerikas

förenta stater.

Efter eu sammanfattning av de sålunda sammanställda undersökningsresultaten

har utredningen övergått till att diskutera frågan, huruvida körkortsreaktionen

huvudsakligen bör ha karaktär av straffpåföljd eller av

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungi. Maj:ts proposition nr 69 år i 958

skyddsåtgärd. Härvid har framhållits, att körkortsmyndigheterna f. n. i

stor omfattning binder sina ingripanden vid vissa schabloner, så att åtgärderna

mot felande körkortsinnehavare i allt väsentligt blir beroende på det

straff, som vederbörande domstol ådömer vederbörande. Detta kan enligt

utredningens mening icke vara riktigt. Utredningen har för att visa detta

redogjort för vissa fall, då domstolarnas bedömning enligt dess uppfattning

varit alltför mild. Bortsett härifrån har utredningen funnit att körkortsmyndighetens

uppgift är en annan än domstolens, nämligen att konstatera, om

föraren ådagalagt sådan grad av olämplighet, att ett ingripande är påkallat

ur trafiksäkerhetssynpunkt. Bl. a. kan polisens utredningar om trafikolyckor

ej sällan uppenbara omständigheter, som icke har någon större betydelse i

ansvarsfrågan men som måste vara av väsentlig betydelse för körkortsmyndighetens

bedömning av förarens lämplighet, t. ex. att föraren befinner sig i

hög ålder, att han icke kört bil på länge, att han skadats eller lider av sjukdom

etc. Ibland kan det också förhålla sig så, att domstol utmäter ett högt

straff t. ex. med hänsyn till svårighetsgraden av själva olyckan och att en

motsvarande reaktion i körkortshänseende icke kan anses påkallad. Vidare

gäller att en person givetvis icke kan straffas med mindre han funnits överty§ad

om brottslig gärning, medan däremot, då det gäller att överväga frågan,

huruvida en person bör bibehållas vid rätten att utöva ett sådant särskilt

tillstånd, som körkort innebär, delvis andra synpunkter gör sig gällande.

Utredningen har därför hävdat, att det, om man verkligen vill på ett effektivt

sätt skilja ut de olämpliga förarna ur trafiken, är ovillkorligen nödvändigt

att utforma körkortsreaktionen såsom ett rent samhällsskydd mot

de förare, vilka representerar en mera påtaglig fara för andra människors

säkeihet till liv och egendom. För att fylla detta syfte bör körkortsreglerna

i väsentliga hänseenden få ett ändrat innehåll.

Bland de konkreta förslag, som utredningen kommit fram till, må först

nämnas att utredningen föreslår en grundläggande regel om skyldighet för

körkortsmyndigheten att upptaga till omprövning frågan om förares lämplighet,

så snart föreliggande upplysningar ger anledning till antagande att

lian icke uppfyller de krav på hänsyn och ansvar, de fordringar på pålitlighet

i nykterhetshänseende och de övriga förutsättningar, som uppställts för

erhållande av körkort. Någon uttömmande redogörelse för vilka upplysningar,

som är av beskaffenhet att ge anledning till antagande att en förare brister

i kraven för erhållande av körkort, har utredningen icke ansett möjligt

att lämna, utan denna fråga bör enligt utredningen få avgöras med hänsyn till

omständigheterna i varje särskilt fall. Emellertid har utredningen understrukit

nödvändigheten av att man ägnar särskild uppmärksamhet åt spritmissbrukare

och personer, vilka i sin allmänna livsföring visar prov på bristande

ansvar och hänsyn. Utredningen har gjort en uppräkning av vissa fall, då

ett omprövningsförfarande enligt dess uppfattning bör inledas. Bl. a. har

nämnts fall av brottslig gärning av mera kvalificerat slag, såsom rån, våldtäkt,

misshandel eller annan våldsgärning som visar stor råhet eller aggressivitet

hos förövaren, brottsliga gärningar som begåtts i spritpåverkat till
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

89

stånd, fall då nykterhetsnämnder eller läkare gör anmälan om spritmissbruk,

sjukdom eller skada, samt medverkan i trafikolyckor.

Om inkomna upplysningar icke ger möjlighet att med säkerhet bedöma förarens

lämplighet, bör körkortsmyndigheten kunna föranstalta om kompletterande

utredning. Utredningen har därför framlagt förslag till en bestämmelse

av innehåll att körkortsmyndigheten som ett led i omprövningen

skall ha rätt att föranstalta om den undersökning rörande körkortsinnehavarens

förutsättningar såsom motorförare, vilken kan anses påkallad. Enligt

vad utredningen framhållit föreligger sådan rätt i viss omfattning redan nu

enligt 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen. Bestämmelsen i fråga går emellertid

blott ut på att körkortsmyndigheten kan förelägga förare att inkomma

med nytt läkarintyg. Utredningen har föreslagit att denna rätt skall utsträckas

att gälla även lämplighetsintyg och kompetensbevis. — Enligt förslaget

skall körkortsmyndighetens beslut att låta föraren undergå omprövning icke

kunna överklagas.

Utredningen har vidare ansett, att den nuvarande regeln om att avseende

icke får fästas vid förseelse, som ligger mer än två år tillbaka i tiden, är

ett hinder för en förnuftig körkortspolitik. Utredningen har därför förordat

att ifrågavarande regel utgår ur trafiklagstiftningen.

De nuvarande återkallelsegrunderna bör enligt utredningen bibehållas. De

bör emellertid kompletteras med en bestämmelse om att körkort kan återkallas,

om föraren eljest icke uppfyller kraven för erhållande av körkort

ävensom då föraren icke efterkommer körkortsmyndighetens föreläggande

att inkomma med nytt lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis

så ock då föraren eljest underlåter att ställa sig till efterrättelse körkortsmyndighetens

föreskrifter i samband med omprövningen. Härutöver har

föreslagits, att körkort skall återkallas, om föraren gjort sig skyldig till fylleri

som icke är att anse som ett enstaka fall av spritmissbruk hos en eljest

i nykterhetshänseende fullt skötsam person eller om han varit vållande till

trafikolycka med personskada som följd och genom att avlägsna sig från

olycksplatsen undandragit sig att medverka till de åtgärder, vartill olyckan

skäligen bort föranleda.

Vidare har utredningen -— och detta bär betecknats som det mest angelägna

i betänkandet — föreslagit att någon viss bestämd återkallelsetid icke

skall utsättas i beslut, varigenom körkort återkallas. Frågan, huruvida och

när föraren skall kunna erhålla nytt körkort skall sålunda överhuvud icke

bli föremål för behandling i återkallelseärendet. En särställning i detta hänseende

föreslås dock för sådana återkallelse^ som sker på grund av skada,

sjukdom e. d. Där fråga är om sådan återkallelse skall föraren enligt förslaget

vara berättigad att få sitt körkort tillbaka, så snart han kan visa, att hans

hälsotillstånd icke längre diskvalificerar honom som förare. En liknande

regel föreslås också med avseende å sådana återkallelse!'', som beslutas med

anledning av att föraren icke efter föreläggande inkommer med nytt lamplighetsinlyg,

läkarintyg eller kompetensbevis eller underlåter att ställa sig

till efterrättelse meddelade föreskrifter i samband med beslut om omprövning.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Vad beträffar det fallet, att en förare, vars körkort återkallats, därefter

inger ansökan om nytt körkort, har utredningen betonat vikten av att ansökningen

icke bifalles, med mindre lcörkortsmyndigheten är positivt övertygad

om att vederbörande då är lämplig som motorförare. Myndigheten måste därför

särskilt tillse, att de förhållanden, som föranlett återkallelsen, icke längre

är för handen samt att andra omständigheter av beskaffenhet att föranleda

tveksamhet om vederbörandes lämplighet icke föreligger. Den mest ändamålsenliga

ordningen är enligt utredningens mening att sökanden alltid

får inge en ansökan om nytt körkort och att länsstyrelsen därefter bestämmer

omfattningen av den prövning, som med hänsyn till förhållandena i det

särskilda fallet bör komma till stånd. Härvid bör länsstyrelsen ha samma

befogenhet att bestämma läkare och besiktningsman etc., som gäller beträffande

omprövning. Om förhållandena är sådana, att hinder icke möter mot

utfärdande av nytt körkort men körkortsmyndigheten ändå anser det önskvärt,

att förarens lämplighet under längre eller kortare tid framöver göres

till föremål för särskild kontroll, bör länsstyrelsen kunna förbinda körkortet

med visst villkor, t. ex. att föraren regelbundet skall inkomma med läkarintyg.

Om återkallelsen motiverats av spritmissbruk, kan det måhända vara

lämpligt att verkställa en eller flera efterkontroller för att utröna, om föraren

verkligen är skötsam i nykterhetshänseende. För detta ändamål bör föraren

kunna få sig förelagt att efter viss tid inkomma med nytt lämpliglietsintyg.

Utredningen har föreslagit ett stadgande, avsett att ge körkortsmyndigheten

de befogenheter, som nu nämnts.

Institutet varning bör enligt utredningens mening grundligt reformeras.

Till en början bör man upphäva varningens karaktär av alternativ till körkortsåterkallelse

men låta den kvarstå som en varning i detta ords egentliga

bemärkelse, d. v. s. som en erinran till föraren, att körkortsåterkallelse blir

följden, om han icke övergår till ett mera varsamt körsätt. En sådan varning

bör icke vara avfattad i stereotyp form på ett tryckt formulär utan bör utformas

som en till föraren ställd personlig skrivelse, i vilken framhålles, alt

hans uppträdande i vissa särskilda hänseenden ingivit körkortsmyndigheten

betänkligheter och att myndigheten därför i framtiden med särskild uppmärksamhet

kommer att följa hans förhållanden. Vidare har utredningen

föreslagit, att varning skall kunna förbindas med en tids förlust av körkort.

Den tid, under vilken körkortet skall vara berövat föraren, bör bestämmas

till lägst en och högst sex månader. Körkort, som indragits i samband med

varning, skall enligt utredningens förslag efter den fastställda tidens utgång

efter ansökan återlämnas utan vidare prövning av förarens lämplighet.

Den förut påvisade ringa frekvensen av fall, då polismyndighet omhändertar

förares körkort, beror enligt utredningens uppfattning sannolikt på

att bestämmelserna erhållit en sådan avfattning, att vederbörande polismyndighet

eller poliskommissarie näppeligen vågar skrida till en sådan åtgärd,

med mindre full bevisning föreligger beträffande de i 35 § vägtrafikförordningen

stadgade förutsättningarna för åtgärden. Enligt utredningens mening

måste det emellertid —- liksom i fråga om andra provisoriska åtgärder,

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

t. ex. häktning, beslag etc. — vara tillräckligt att sannolika skäl föreligger

till misstanke. Utredningen har därför föreslagit en på så sätt ändrad lydelse

av nämnda paragraf, att körkort skall omhändertagas, när det på sannolika

skäl kan antagas, att föraren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet

i trafik eller att han till följd av sjukdom, skada e. d. förlorat förmågan afl

föra körkortspliktigt fordon. En jämkning har också föreslagits av bestämmelsen

om förare, som är synbarligen berusad av starka drycker eller annat

ämne. Enligt utredningen bör körkortet omhändertagas, om vederbörande

företett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat

berusningsmedel. Speciella bestämmelser har utformats angående omhändertagande

av s. k. provisoriska körkort. Sådana körkort skall enligt förslaget

omhändertagas, om körkortsinnehavaren under förande av motorfordon

haft del i trafikolycka och det på sannolika skäl kan antagas, att han

är vållande till olyckan och att oaktsamlieten icke är ringa. — Utredningen,

som ansett sig kunna konstatera en klar tendens hos polismyndigheten att

icke omhändertaga körkort, med mindre delta kan ske i direkt samband

med själva den trafikhändelse, som aktualiserat frågan, har för att motverka

denna tendens föreslagit en bestämmelse om att skyldighet att omhändertaga

körkort skall åvila också vederbörande åklagare, om han vid

åtalsprövningen finner, att föraren bör åtalas för grov vårdslöshet i trafik

eller han eljest finner förutsättningar föreligga för omhändertagande av

förarens körkort. — Då körkort omhändertagits, skall enligt nuvarande regler

beslutet jämte en redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet,

inom 48 timmar översändas till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet.

Eftersom denna tid enligt utredningens mening är orimligt kort, har

utredningen föreslagit en sådan jämkning däri, att beslutet jämte redogörelsen

skall insändas snarast möjligt och senast inom en vecka efter det

beslutet fattades.

Vad beträffar interimistisk återkallelse har utredningen erinrat om betydelsen

av att körkortsmyndigheterna tillvaratager de möjligheter, som

föreligger att meddela beslut om återkallelse — även slutligt beslut —- redan

innan lagakraftägande dom föreligger beträffande den förseelse, som

aktualiserat återkallelsefrågan. Så bör enligt utredningens mening kunna

ske icke blott om föraren erkänt gärningen utan även om han till sitt fredande

åberopar omständigheter, vilka enligt körkortsmyndighetens bedömande

icke förtjänar avseende. För att göra körkortsmyndigheterna uppmärksamma

på deras befogenheter i sådant avseende har utredningen föreslagit

en justering av 38 § 1 mom. vägtrafikförordningen av innebörd i huvudsak

att körkortsmyndigheten skall vara berättigad att återkalla körkort

utan att avvakta lagakraftägande dom, såvida föraren erkänt gärningen

eller det eljest framstår som uppenbart, att föraren är förfallen till ansvar

för gärningen. I detta sammanhang har utredningen framhållit, att hinder

givetvis icke föreligger för återkallelse, där sådan föranlcdes av företagen

omprövning beträffande förarens lämplighet i allmänhet, låt vara att omprövningen

i sin tur närmast aktualiserats av ett åtal t. ex. för fylleri. —

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Slutligen har utredningen föreslagit att den egentliga bestämmelsen om interimistisk

återkallelse i 33 § vägtrafikförordningen omformuleras så, att

körkort alltid kan återkallas tills vidare, om det på sannolika skäl kan antagas,

att körkortet kommer att slutligt återkallas.

Remissyttrandena

Grunderna för förslagen har i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats

ntan erinran. Ett mycket stort antal yttranden innehåller emellertid kritik

och särmeningar i fråga om olika punkter i förslagen.

En ganska allmänt omfattad mening är, att det bort undersökas, huruvida

icke frågor om återkallelse av körkort av rättssäkerhetsskäl bör handläggas

av domstol. Bestämda uttalanden i denna riktning har gjorts av bl. a. riksåklagarämbetet,

kungl. automobil klubben, motormännens riksförbund, föreningen

Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges siadsdomare, vägförvaltningen

i Göteborgs och Bohus län samt länets trafiksäkerhetskommitté.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att invändningar ur

rättssäkerhetssynpunkt kan riktas mot förslagen. Hovrätten över Skåne och

Blekinge har framhållit, att förhandenvaron av sådana omständigheter som

vårdslöshet eller vållande icke lämpar sig för administrativ myndighets avgörande.

Sveriges advokatsamfund, som intagit samma ståndpunkt, har, om

det ändock av olika skäl befinnes lämpligt att förlägga prövningen till administrativ

myndighet, angivit vissa minimikrav på förfarandet, främst att

ärendena alltid handlägges av jurist, att förfarandet blir muntligt där så

påfordras från någondera sidan samt att beslutad återkallelse i någon form

kan dragas under domstols prövning. — Å andra sidan har landsfogden i

Uppsala län bestämt uttalat sig för att proceduren förlägges till administrativ

myndighet.

Den föreslagna befogenheten för länsstyrelsen att meddela föreläggande

om uppvisande av nytt lämplighetsintyg eller kompetensbevis har i allmänhet

tillstyrkts. Statspolisinlendenten har för sin del ansett, att behörighet

att meddela sådant föreläggande bör tillkomma polisman. Däremot har

Sveriges bilskolors riksförbund avstyrkt förslaget i vad det avser nytt förarprov

under motivering att dylikt prov ej gör någon mera kvalificerad än

förut.

Förslagets regler om återkallelse av körkort har i många fall utsatts för

kritik. Statsåklagaren i Göteborg m. fl. har ansett att tiden för återkallelse

alltjämt bör bedömas i återkallelsebeslutet, och polismästaren samt ordnings-

och trafikpolisintendenterna i Stockholm har reagerat mot att de nuvarande

differentierade reglerna utbytes mot schabloner. Hovrätten över

Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,

Jämtlands och Norrbottens län samt föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen

Sveriges stadsfiskaler, svenska lasttrafikbilägareförbundet m. fl.

har funnit den föreslagna tvåårstiden alltför sträng, medan länsstyrelserna

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

i Malmöhus och Västmanlands län ansett, att regeln ibland blir för sträng

men ibland för mild. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har befarat,

att man icke kommer att tillämpa återkallelse i åsyftad omfattning utan

i stället använda varning. Länsstyrelsen i Örebro län bar uttalat önskan att

kunna differentiera tiden. Länsstyrelserna i Södermanlands och Västerbottens

län har uttalat sig för att tiden sättes till endast ett år. Flera remissmyndigheter,

bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs län samt poliskammaren i

Uppsala, har påtalat, att förslagen medför en omotiverad lucka mellan längsta

tiden för körkortsindragning i samband med varning, nämligen sex månader,

och tiden för återkallelse av körkort, nämligen två år. — Å andra

sidan har från några håll, bl. a. av länsstyrelsen i Uppsala län, yrkats på ytterligare

skärpningar av återkallelsereglerna.

Vad i övrigt beträffar de föreslagna reglerna om körkortsåterkallelse har

riksåklagarämbetet funnit mindre lämpligt, att återkallelse skall kunna ske

på grund av kriminalitet i allmänhet eller eljest på grund av sådana brister

i vederbörandes vandel, som icke har direkt samband med förande av motordrivet

fordon. Poliskammaren i Lund har yrkat på att återkallelse skall

vara obligatorisk för den, vilken vållat olycka med personskada som

följd och därefter avlägsnat sig från platsen innan de åtgärder vidtagits, till

vilka händelsen skäligen bort föranleda. -— Några remissmyndigheter, bl. a.

länsstyrelsen i Hallands län och poliskammaren i Eskilstuna, har ansett bestämmelserna

om återkallelse vid fylleriförseelse väl stränga. Stadsfiskalen

i Trelleborg har ifrågasatt mildare behandling vid vissa lindrigare fall av

onykterhet vid förande av motorfordon. Västernorrlands läns länkråd har betonat,

att det för återanpassning av alkoholister är lämpligt, att körkortsreglerna

icke görs alltför hårda. — Från flera håll, bl. a. av hovrätten över

Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges stadsfiskaler och Stockholms läns

avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, har betonats lämpligheten

av att i regel dröja med slutligt beslut om återkallelse, till dess lagakraftägande

dom föreligger angående den förseelse, som aktualiserat frågan.

Förslagets bestämmelser om varning har kritiserats av statens trafiksäkerhetsråd

m. fl. ur den synpunkten, att de icke på något sätt anger förutsättningarna

för att varning skall få meddelas. Polismästaren samt ordningsoch

trafikpolisintendenterna i Stockholm har bestämt motsatt sig vad som

i utredningens motiv anförts om att varning icke skulle få användas, då formella

förutsättningar för återkallelse föreligger. Länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus, Västmanlands samt Jämtlands län har förklarat att varning i

form av personlig skrivelse fordrar en alldeles för stor arbetsinsats för att

kunna genomföras och därför måste betecknas som verklighetsfrämmande.

Åtskilliga yttranden innehåller vidare bestämda avstyrkanden av förslagets

bestämmelser om s. k. kvalificerad varning. Så är fallet bl. a. med yttrandena

från länsstyrelsen i Jönköpings län, poliskamrarna i Uppsala och Hälsingborg,

föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges polismästare.

— Länsstyrelsen i Västerbottens län har förordat en uttrycklig bestämmelse

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

om att varning skall kunna förenas med föreläggande att genomgå körskola

eller undergå annan speciell undervisning.

De föreslagna reglerna angående omhändertagande av körkort har av bl. a.

landsfogden i Kristianstads län, svenska vägföreningen och svenska petroleuminstitutet

ansetts medföra fara för misstag eller övergrepp i tillämpningen.

Även landsfogden i Gävleborgs län och föreningen Sveriges landsfiskaler

m. fl. har yrkat på att reglerna utformas så, att de blir lättare att tilllämpa.

Landsfiskalen i Stora Kopparbergs distrikt har funnit lämpligast, om

reglerna begränsas att gälla enbart vid rattfylleri, medan landsfogden i Värmlands

län uttalat sig för en bestämmelse om viss längsta tid, inom vilken

talan rörande den förseelse, som föranlett omhändertagandet, skall anhängiggöras

vid domstol. — Länsstyrelsen i Kronobergs län har betonat vikten

av att ingripande kan ske mot varje förare, som visar tecken på spritpaverkan,

och länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett önskvärt, att körkort

skall kunna omhändertagas även om vederbörande vid tillfället för moped.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län, föreningen Sveriges polismästare

m. fl. vill att behörighet att omhändertaga körkort skall tillkomma

varje poliskommissarie. Poliskammaren i Göteborg har yrkat på sådan

behörighet för poliskommissarie i sagda stad. Statspolisintendenten har hemställt,

att behörighet därutinnan förklaras tillkomma varje föreståndare för

statspoiisavdelning. Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler har ansett att

behörigheten bör tillerkännas varje polisman.

Reglerna om interimistisk återkallelse har länsstyrelsen i Kristianstads

län förklarat sig kunna tillstyrka endast under förutsättning att man vågar

antaga att de handhaves med yttersta försiktighet. Landsfogden i Värmlands

län har — liksom i fråga om omhändertagande av körkort — förordat bestämmelser

om en viss längsta tid, inom vilken talan om den förseelse, som

föranlett interimistisk återkallelse, skall anhängiggöras vid domstol.

Departementschefen

Frågan, huruvida det är möjligt att upprätthålla en tillfredsställande standard

hos motorförarna och förhindra, att bland dem återfinnes personer,

som konstaterats vara klart olämpliga att föra motorfordon, beror icke

blott på reglerna om förvärv av körkort utan i minst lika hög grad på reglerna

om återkallelse och om omhändertagande av körkort. Av de uppgifter,

som utredningen förebragt, framgår tydligt, att nuvarande regler i detta

hänseende icke är tillräckligt stränga och att en skärpning därför är nödvändig.

Som allmänna önskemål må framhållas, att reglerna dels bör ge körkortsmyndigheten

möjlighet att utröna, huruvida en person, som erhållit körkort,

alltjämt kan anses lämpad att föra motorfordon, dels bör ge möjlighet att

omedelbart fråntaga en olämplig förare hans körkort och dels bör gå ut på

att den, som fråntagits sitt körkort, i princip icke skall återfå detta annat än

efter förnyad lämplighetsprövning med positivt utfall.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

I samband med frågan om skärpning av körkortsreglerna aktualiserar sig

även frågan om tillskapandet av betryggande garantier för en ur rättssäkerhetssynpunkt

tillfredsställande prövning av frågor om återkallelse av körkort

in. in. Eftersom utredningen icke inlåtit sig på hithörande spörsmål,

saknas förutsättningar för att nu allsidigt pröva nämnda spörsmål. De rättssäkerhetsgarantier,

som redan finns, nämligen möjligheten att överklaga beslut

om körkortsåterkallelse m. in., kan emellertid icke betecknas som otillräckliga.

Givetvis bör vid utformning av författningsbestämmelserna beaktas,

att de administrativa myndigheternas befogenheter icke utsträckes

längre, än ändamålet med bestämmelserna oavvisligen påkallar. Jag vill

härjämte erinra om alt den nyligen tillsatta utredningen angående rattfylleribrotten

m. m. enligt meddelade direktiv även har att undersöka, i vad

mån prövningen av fråga om indragning av körkort kan överflyttas från

länsstyrelse till domstol.

Vad angår körkortsmyndighetens möjligheter att konstatera en förares

olämplighet vill jag först hänvisa till den utvidgade underrättelseskyldighet

för polismyndigheter och domstolar, för vilken jag uttalat mig i det föregående.

Som komplement till reglerna i detta ämne erfordras — såsom utredningen

framhållit — en befogenhet för länsstyrelsen att föranstalta om

ny utredning, helt eller delvis, angående de förhållanden, som skall klarläggas

i samband med utfärdande av nytt körkort. Utredningen har föreslagit,

att körkortsmyndigheten vid behov skall kunna förelägga körkortsinnehavare

att inkomma med nytt lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis

och därvid föreskriva att prövningen skall verkställas av viss

angiven person samt att länsstyrelsen också skall kunna själv eller genom

polismyndighet eller nykterhetsnämnd införskaffa den ytterligare utredning

angående föraren, som finnes erforderlig. Till dessa förslag kan jag ansluta

mig.

Detsamma gäller förslaget att slopa den nuvarande bestämmelsen i 33 §

1 mom. vägtrafikförordningen om att avseende icke får fästas vid förseelse,

för vilken föraren dömts mer än två år före begåendet av den förseelse,

som ger anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till

prövning. För bedömande av förarens lämplighet bör allt, som är känt om

hans sätt att föra motorfordon, få tagas i betraktande. Vilken betydelse som

därvid skall tillmätas omständigheter längre tillbaka i tiden bör få avgöras

från fall till fall och icke bero på en i själva författningen uppställd tidsbegränsning.

Även utredningens förslag till skärpningar i reglerna om de fall, då körkort

skall återkallas, finner jag befogade. Jag föreslår att de intages i författningen

med vissa jämkningar, vilka föranledes av vad jag kommer att

anföra i det följande.

Den ändring, som utredningen föreslagit i bestämmelsen om att återkallelse

av körkort på grund av straffbelagd förseelse regelmässigt ej får ske

förrän frågan om straffet blivit avgjord genom lagakraftägande dom, är

mera diskutabel. Den nuvarande bestämmelsen ger enligt min mening be
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Knngl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

lägg för att körkortsmyndigheten, oberoende av utgången i ansvarsfrågan,

har möjlighet att pröva frågan om förarens lämplighet och att på grundval

av denna prövning återkalla körkortet. Att, såsom utredningen föreslagit,

låta körkortsmyndigheten verkställa en självständig prövning även av frågan,

om föraren kan antagas vara förfallen till ansvar för förseelsen, måste

anses olämpligt, särskilt som körkortsmyndigheten ofta icke har lika goda

möjligheter att bedöma värdet av bevisningen som domstol har efter ett

muntligt förfarande vid huvudförhandling. Följden kunde bli, att domstolen

och körkortsmyndigheten komme till skilda resultat i samma fråga, vilket

kunde leda till allvarliga komplikationer. Jag föreslår i stället en sådan

omformulering av bestämmelsen, att den tydligare än hittills ger vid handen

att återkallelse får äga rum, om det oavsett utgången av ansvarsfrågan kan

anses klarlagt, att föraren icke är lämplig att föra körkortspliktigt fordon.

Vad härefter beträffar villkoren för återfående av återkallat körkort och

om utfärdande av nytt körkort i stället för återkallat sådant ansluter jag

mig till utredningen i det hänseendet, att denna fråga i princip bör bero på

helt ny lämplighetsprövning från körkortsmyndighetens sida och att prövningen

icke sällan bör utfalla så, att vederbörande ej anförtros körkort. Någon

bestämd återkallelse^ bör därför icke upptagas i beslut, varigenom

körkort återkallas. I stället bör i själva författningen upptagas viss minimitid,

före vars utgång föraren icke skall kunna få nytt körkort utfärdat.

Utredningens förslag att denna tid skall bestämmas till två år anser jag

dock alltför strängt. Jag förordar, att tiden sättes till ett år. Även detta

förslag innebär i flertalet fall en skärpning av nuvarande praxis. I ett hänseende

anser jag dock att en strängare regel är påkallad, nämligen beträffande

den, som sakfällts jämlikt 1 § andra stycket trafikbrottslagen

för att han vid framförande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap

ådagalagt grov oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra

människors liv eller egendom. Med kännedom om den restriktiva praxis,

som domstolarna intager i hithörande frågor, torde det tämligen generellt

kunna sägas att den, vilken sakfällts enligt sagda lagrum, ådagalagt sådan

uppenbar olämplighet såsom motorförare, att han icke vidare bör anförtros

körkort. I allt fall bör detta ej ske förrän en längre tid efter brottets

begående. Jag föreslår, att minimitiden för detta fall sättes till tre år.

Emellertid kan man icke bortse från att fall förekommer, då schablonregler

sådana som de av mig nu förordade framstår som oskäligt stränga. På

längre sikt kan detta leda till att körkortsmyndigheterna icke använder återkallelsemöjligheten

i den omfattning, som är önskvärd. Jag förordar därför,

att länsstyrelsen får möjlighet att, om synnerliga skäl föranleder därtill, i

beslutet om återkallelse!! föreskriva en kortare minimitid, dock lägst tre

månader. Vad speciellt angår de fall, då körkort återkallats på grund av

sjukdom, skada e. d. eller på grund av att föraren icke efterkommit föreläggande

att inkomma med lämplighetsintyg eller annan utredning, anser

jag, liksom utredningen, att någon särskild minimitid för återkallelse!! icke

bör gälla. I dessa sistnämnda fall bör vederbörande återfå körkortet eller

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 6!) år 1958 97

få nytt körkort utfärdat då det förhållande, som föranlett återkallelse^

upphört.

Övriga av utredningen föreslagna bestämmelser om återkallelse av körkort

och återställande av körkort eller utfärdande av nytt körkort efter återkallelse

anser jag mig kunna tillstyrka med blott vissa formella mindre

jämkningar i förslagets text.

Med hänsyn till den utformning av reglerna om återkallelse av körkort, för

vilken jag nu uttalat mig, bortfaller behovet av en mera omfattande reform

utav reglerna om varning. Med hänsyn bl. a. härtill anser jag mig icke höra

tillstyrka utredningens förslag att varning skall kunna förenas med viss tids

indragning av körkort. Ej heller kan jag biträda utredningens mening, att

varning aldrig skulle få användas, om något av de formella villkoren för

återkallelse av körkort kan anses uppfyllt. Däremot anser jag mig böra förorda

en sådan ändring av bestämmelserna i 34 § vägtrafikförordningen, att

varning kan meddelas icke blott, såsom nu, i vissa av de formella återkallelsefallen

utan även eljest då mot en körkortsinnehavare förebragts någon

omständighet, som är ägnad att allvarligt minska tilltron till hans lämplighet

såsom förare. Till de fall, då varning ej får meddelas — f. n. grov oaktsamhet

vid förande av motorfordon och grövre trafikonykterhetsbrott —

torde även böra fogas det fallet, att föraren efter att ha vållat olycka med

personskada som följd avlägsnar sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits,

till vilka händelsen skäligen bort föranleda.

Utredningens förslag till ändringar av reglerna i 35 § vägtrafikförordningen

angående omhändertagande av körkort kan jag icke tillstyrka i helt oförändrat

skick. Det synes mig knappast rimligt, att en förare skall kunna drabbas

av den allvarliga påföljd, som mistning av körkortet mången gång innebär,

endast därför att han misstänkes för t. ex. grov vårdslöshet i trafik.

Minimikravet för att ett omhändertagande skall få ske bör enligt min mening

vara, att föraren är klart hunden vid själva den gärning, som av polismyndigheten

bedömes på angivet sätt. Det nuvarande stadgandet är därför på

denna punkt att föredraga framför det, som utredningen föreslagit. Däremot

biträder jag utredningens förslag i vad det rör omhändertagande av

körkort på grund av alkoholpåverkan hos föraren. Bestämmelsen bör alltså

enligt min mening formuleras så, att omhändertagande kan ske redan om

föraren visat tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne,

och det bör icke, såsom nu, för omhändertagande fordras att föraren är synbarligen

berusad. Förslaget i fråga om förare, som drabbats av sjukdom,

skada e. d., kan jag tillstyrka därest det jämkas därhän, att ingripande

icke kan ske enbart på grund av ett antagande från polismyndighetens sida,

att vederbörande av medicinska skäl är mindre lämplig att föra motorfordon,

utan blott då delta förhållande kan anses fastslaget. Oberoende av grunden

för ett omhändertagande hör länsstyrelsen städse ha rätt att ingå i saklig

prövning av åtgärdens befogenhet i samband med prövning av frågan om

återkallelse av körkortet. För att prövningen skall kunna ske snabbt, bör

tiden för översändande av beslutet och övriga handlingar till länsstyrelsen

7 Ilihanij till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 09

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

icke göras längre än som är nödvändigt. Den nuvarande föreskriften om

att översändandet skall ske inom 48 timmar synes mig icke ställa några

oskäliga anspråk på polismyndigheten. Den bör enligt min mening bibehållas.

Vad angår de föreslagna bestämmelserna om s. k. provisoriska körkort

hänvisas till vad jag förut anfört i denna fråga.

De av utredningen framlagda synpunkterna på frågan om interimistisk

återkallelse och det därmed sammanhängande förslaget till ändring av 33 §

vägtrafikförordningen föranleder icke någon erinran från min sida. Givetvis

förutsätter jag, att den utvidgade befogenhet, som sålunda lämnas körkortsmyndigheten,

kommer att handhavas med tillbörlig försiktighet.

De i vissa av remissyttrandena framkomna förslagen till ytterligare ändringar

i reglerna på förevarande område fordrar undersökningar och överväganden,

som icke kan komma till stånd i detta sammanhang. De torde

därför få anstå i avbidan på den ytterligare utredning av trafiksäkerhetsfrågorna,

varom jag nyligen föranstaltat.

Fordonsutrustning och fordonskontroll

Utredningen

Utredningen har framhållit, att många av de motorfordon, som brukas på

vägarna, icke befinner sig i ett skick, som kan anses tillfredsställande ur

trafiksäkerhetssynpunkt. I och för sig vore det därför väl berättigat att föreskriva

kontrollbesiktning med regelbundna mellanrum av samtliga motorfordon.

De personella och materiella resurserna förslår emellertid icke på långt när

till en så omfattande kontroll. Utredningen har därför begränsat sina förslag

i fråga om kontrollbesiktning till vad som ansetts med minsta möjliga arbetsökning

för besiktningsorganisationen ge största möjliga utbyte ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Förslagen går ut på att bestämmelserna i 17 och 18 §§

vägtrafikförordningen om vad som skall iakttagas vid överlåtelse och förvärv

av motorfordon utbygges med bestämmelser om kontrollbesiktning i

vissa fall. Närmare bestämt har utredningen föreslagit att den, som förvärvat

motorfordon genom köp, byte eller gåva, skall vid den anmälan eller

ansökan, som han i anledning därav har att ingiva till registreringsmyndigheten,

foga ett inom tre månader före förvärvet utfärdat intyg att fordonet

vid kontrollbesiktning befunnits vara i föreskrivet skick. Intyg, som

nu avses, skall dock icke krävas vid sådant förvärv, som äger rum innan

fem år förflutit efter utgången av det år, vilket på besiktningsinstrumentet

antecknats såsom fordonets modellår.

Vissa andra förslag

I skrivelse den 9 oktober 1956 till samtliga länsstyrelser har statens brandinspektion

påtalat, att vissa av brandkårernas utryckningsfordon — brandbilar

och ambulanser — syntes vara i synnerligen dåligt skick, samt föreslagit

att dessa fordon skulle sakkunnigt undersökas genom polisens försorg.

I anledning härav har vissa länsstyrelser anmodat statspolisen att

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

verkställa besiktning av de fordon, som åsyftas i skrivelsen. Besiktningen

har visat att av 859 undersökta fordon endast 74 kunde lämnas utan anmärkning.

På grund av vad som sålunda förekommit har stats polisintendenten i

skrivelse den 3 april 1957, med framkallande av att särskilt höga krav ur

trafiksäkerhetssynpunkt måste ställas på utryckningsfordonens beskaffenhet

och utrustning, hos Kungl. Maj:t löreslagit sådan ändring av vägtiafikförordningen,

att brandbilar och ambulanser — eventuellt alla utryckningsfordon

— blir föremål för periodisk, förslagsvis årligen återkommande kontrollbesiktning.

Den 20 september 1957 har den inom Förenta nationernas ekonomiska

kommission för Europa tillsatta underkommittén för landsvägstransporter

antagit en rekommendation beträffande fordonsbelysning till regeringarna i

de länder, vilka anslutit sig till 1949 års vägtrafikkonvention. Rekommendationen

avser dels föreskrifter om lyktor eller reflektorer å fordon, vilkas

last överskjuter fordonets längd eller bredd, dels föreskrifter om reflektorer

å fordon, som kopplas till cykel, dels ock belysningen baktill å vissa motordrivna

fordon. I sistnämnda hänseende har förordats, att motordrivna fordon

eller fordonskombinationer, med undantag av motorcyklar utan sidvagn,

skall ha två baklyktor. I

I skrivelse den 7 maj 1957 har riksdagen för Kungl. Maj:t givit tillkänna

vad andra lagutskottet i utlåtande nr 17 år 1957 uttalat bl. a. i anledning av

viss motion rörande förbud mot utskjutande dekorationer a bilarnas fronter.

I sitt nämnda utlåtande har utskottet av anförda skäl uttalat, att dylikt

förbud snarast bör införas.

Med anledning av riksdagens skrivelse har Kungl. Maj :t från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

inhämtat utlåtande i ärendet. Styrelsen har därvid

framhållit, bl. a. att åtgärder mot onödiga och farliga prydnader på motorfordon

förutsätter en komplettering av vägtrafikförordningens bestämmelser

rörande fordons beskaffenhet och utrustning. Emellertid synes det uteslutet

att i vägtrafikförordningen kunna ge ifrågavarande bestämmelser en

sådan utformning, att de blir helt uttömmande och tillräckliga för alla de

skiftande detalj spörsmål, som kommer att uppträda vid bestämmelsernas

tillämpning. Med hänsyn härtill bör enligt styrelsens uppfattning i vägtrafikförordningen

endast införas en generellt hållen bestämmelse att på bil

och motorcykel ej får finnas sådana för fordonets användning icke erforderliga

utstående anordningar, exempelvis kylarfigurer, huvornament, lyktskärmar

och liknande, vilka kan utgöra fara vid påkörning eller sammanstötning.

Närmare bestämmelser i ämnet torde det böra ankomma på styrelsen

att meddela med stöd av 2 § andra stycket vägtrafikförordningen

och 1 § vägtrafikkungörelsen. De nytillkommande bestämmelserna torde

lämpligen böra tillämpas för nya fordon från och med den 1 januari 1959

samt för fordon, som redan brukas i trafik, från och med den 1 januari 1960.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Mcij. ts proposition nr 69 år 1958

Remissyttrandena

Förslaget om kontrollbesiktning av äldre fordon, som blir föremål för överlåtelse,

har tillstyrkts i de flesta yttranden.

Ett antal yttranden ger dock uttryck för betänksamhet mot förslaget med

hänsyn till besiktningsmannaorganisationens begränsade personalresurser.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har biträtt förslaget endast under förutsättning

att en tillräcklig förstärkning av bilinspektionen kommer till stånd.

Ett genomförande av förslaget kommer enligt styrelsens beräkningar att innebära

ytterligare minst 50 000, troligen inemot 75 000 ytterligare besiktningar

per år. För utförande av dessa besiktningar kräves 11—17 heltidsanställda

besiktningsmän. Sveriges automobilindustriförening har betecknat

förslaget som ogenomförbart med hänsyn till personalbristen, medan kungl.

automobil klubben ansett att fragan bör bli föremål för ytterligare utredning

med hänsyn till möjligheterna att tillgodose personalbehovet. Förste bilinspektören

i Örebro distrikt har anmärkt att förslaget innebär en avsevärt

större arbetsbelastning än som framgår vid första påseendet, därför att det

medför att bilbesiktningsmännen får tjänstgöra som »felsökningsbyråer».

Ofrånkomligt torde därför vara att den, som begär kontrollbesiktning, företer

i^tyg från bilverkstad om att bilen blivit fullständigt genomgången och är fri

från fel. I samband därmed bör auktorisation av bilverkstäder införas. Motorförarnas

helnykterhets förbund har ifrågasatt, om icke kontrollbesiktningen

borde kunna helt anförtros auktoriserad bilverkstad, och Sveriges automobilimportörförbund

om icke motororganisationerna skulle kunna medverka vid

besiktningarna.

Å andra sidan har i åtskilliga fall uttalats önskemål om skärpning av den

föreslagna bestämmelsen. Statens trafiksäkerhetsråd har betecknat förslaget

som ett minimum. Riksåklagarämbetet, Sveriges automobilimportörförbund

och Sveriges motorcykelimportörers förbund har ansett, att förslaget bör utvidgas

att gälla alla motorfordon, som varit i bruk mer än fem år, oavsett

om de blivit föremål för överlåtelse eller icke. Landsfogden i Östergötlands

län har ifrågasatt om det icke, för att sanera handeln med begagnade motorfordon,

är lämpligt att, utöver de föreslagna åtgärderna, göra förordningen

angående handel med skrot, lump och begagnat gods tillämplig å yrkesmässig

handel med begagnade bilar. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har funnit det olämpligt att lata skyldigheten att underkasta fordon kontrollbesiktning

bero på huruvida fordonet blivit föremål för överlåtelse,

eftersom detta utan tvivel medför att anmälan om överlåtelse ofta kommer

att underlåtas. Enligt landsfogden i Gävleborgs län bör frågan, huruvida

kontrollbesiktning skall äga rum, avgöras med hänsyn ej blott till fordonets

ålder utan även till antalet körda mil.

Även i övrigt har i ett stort antal yttranden framkommit önskemål om

jämkning av förslagen på särskilda punkter och om följdändringar i anslutning

till dessa. I

I avgivet yttrande över statspolisintendentens förslag om kontrollbesiktning

av utryckningsfordon har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen funnit det

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr (i!) år 1958

101

vara ur trafiksäkerhetssynpunkt synnerligen otillfredsställande, att brandkårernas

utryckningsfordon visat sig väsentligt sämre än fordonsparken i

övrigt. Styrelsen har betecknat det som angeläget att man skapar garanti

för att brandbilar och ambulanser hålls i sådant skick, att de är lämpliga

för sina uppgifter. För egen del har styrelsen förordat periodisk kontrollbesiktning

av samtliga utryckningsfordon.

Vad härefter angår den rekommendation beträffande reglerna om fordonsbelijsning,

som framkommit under arbetet inom Ekonomiska kommissionen

för Europa, har i remissyttrandena framhållits, att huvudparten av

de rekommenderade bestämmelserna i praktiken nära överensstämmer med

motsvarande svenska föreskrifter. Statens trafiksäkerhetsråd samt väg- och

vattenbgggnadsstgrelsen har påvisat, att så är förhållandet i fråga om utmärkande

av överskjutande last samt av fordon, som kopplas till cykel, och

att de svenska bestämmelserna i vissa hänseenden t. o. in. är strängare än

rekommendationen. I anledning av rekommendationen beträffande bakre

fordonsbelysning har styrelsen framhållit, att de svenska bestämmelserna

fyller kraven i rekommendationen utom i fråga om några få fordonstyper.

Trafiksäkerhetsrådet samt kungl. automobil klubben har livligt påyrkat bestämmelser

om alt alla motordrivna fordon eller sammankopplade kombinationer

med sådana fordon skall förses med två röda lyktor baktill.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag om förbud mot utskjutande

dekorationer å bilar och motorcyklar har tillstyrkts av statens trafiksäkerhetsråd,

folkrörelsernas motorförbund, motormännens riksförbund och nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande. Även Sveriges automobilliandlareförbund

och Sveriges automobilimportörförbund har, ehuru med

någon tvekan, lämnat förslaget utan erinran i princip. Sveriges automobilindustriförening

har förklarat sig icke vilja frångå sin i andra sammanhang

deklarerade ståndpunkt, att frontdekorationerna spelar blott en obetydlig

roll ur trafiksäkerhetssynpunkt, men har likväl icke motsatt sig en bestämmelse

av i huvudsak det innehåll, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagit. Kungl. automobil klubben har ifrågasatt, om tillräckliga skäl

föreligger för en lagstiftning på området och om ej i stället bilfabrikanterna

kan förmås att avstå från att förse fordonen med utskjutande prydnader

och konstruktionsdetaljer. För det fall att en lagstiftning anses nödvändig

har emellertid klubben anslutit sig till de synpunkter, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anlagt på frågan.

Motorförarnas helnykterhets förbund har vidare framhållit, att frågan bör

tagas upp till behandling på det internationella planet för aft få fram enhetliga

bestämmelser för Europa.

Med avseende å bestämmelsernas närmare utformning har Sveriges antomobilindustriförening

framhållit vikten av all väg- och vattenbyggnadsslyrelsens

tillämpningsföreskrifter får sådant innehåll, all man undviker mera

kostsamma ingrepp på importerade bilar, samt har funnit det angeläget, alt

bestämmelserna i princip blir likartade för nya och äldre fordon. Sveriges

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

automobilimportörförbund har betonat, att de nya bestämmelserna med

hänsyn till föreliggande praktiska svårigheter icke bör införas tidigare än

den 1 januari 1960 vad angår begagnade fordon. Även Sveriges automobilhandlareförbund

har framhållit att det för bilimportörerna är svårt att

med kort varsel föranstalta om att hit införda kompletta fordon ej längre

förses med utskjutande prydnader. Å andra sidan har statens trafiksäkerhetsråd

som sin mening uttalat, att bestämmelserna bör träda i kraft den

1 januari 1959 beträffande alla motorfordon.

Departementschefen

Det är utan tvekan en brist i trafiklagstiftningen, att någon allmän föreskrift

icke linnes om skyldighet att låta äldre motorfordon undergå periodisk

kontrollbesiktning. Utredningens förslag att sådan skyldighet skall

föreskrivas beträffande äldre fordon, som blir föremål för överlåtelse, är

ur denna synpunkt välbetänkt.

Emellertid har den starka ansvällningen av bilparken och kanske framför

allt den stora mängden ansökningar om körkort under senare år ställt

besiktningsmannaorganisationen inför en arbetsbörda, som det blivit allt

svårare att bemästra. Införandet av besiktningstvång för de avsevärda kategorier

äldre bilar, som åsyftas med utredningens förslag, medför ytterligare

arbetsuppgifter, som organisationen icke kan ombesörja utan att allvarligt

eftersätta sina övriga, lika viktiga åligganden. Det torde icke vara möjligt

att med bibehållande av lämpliga kompetenskrav få till stånd en personalökning

av den omfattning, som erfordras för att hålla befattningshavarnas

göromål på en rimlig nivå och samtidigt genomföra den av utredningen förordade

reformen.

Av nu anförda skäl anser jag att den av utredningen förordade reformen

tyvärr måste få tills vidare anstå.

De erinringar, som nu anförts mot förslaget om en allmän kontrollbesiktning

av motorfordon, är icke i samma män tillämpliga på förslaget om

periodisk kontrollbesiktning av utryckningsfordon, eftersom dessas antal

är begränsat och åtgärden därför icke medför någon oöverkomlig belastning

för besiktningsmannaorganisationen.

Med hänsyn till de speciella och krävande förhållanden, under vilka

brandbilar och ambulanser nyttjas, finner jag det naturligt att höga krav

ställes på dessa fordons trafikduglighet. Detsamma gäller, ehuru möjligen

i varierande utsträckning, övriga utryckningsfordon.

Inom kommunikationsdepartementet pågår f. n. undersökningar om den

ur trafiksynpunkt lämpligaste gränsdragningen mellan utryckningsfordon

och andra fordon. Jag är med hänsyn härtill icke beredd att nu ta ställning

till frågan om reglering av besiktningsförhållandena för samtliga slag

av utryckningsfordon. Beträffande brandbilar och ambulanser synes emellertid

de förhållanden, som påtalats i statspolisintendentens skrivelse, göra

det nödvändigt att garantier för full trafiksäkerhet hos dessa fordon snarast

tillskapas.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Av nu anförda skäl vill jag förorda, att 24 § vägtrafikförordningen —

som handlar om periodisk besiktning av körskolefordon och fordon med

gengasverk — utbygges med bestämmelser, enligt vilka årlig kontrollbesiktning

skall äga rum av sådana registrerade motorfordon och släpfordon, som

inrättats uteslutande för brandväsendet eller för transport av sårade eller

sjuka eller som användes uteslutande för brandväsendet och försetts med

beteckning därom. För att bereda fordonens ägare skäligt rådrum och med

hänsyn till bilinspektionens kapacitet torde dock böra övergångsvis föreskrivas,

att kontrollbesiktning icke på grund av nämnda författningsändring

behöver äga rum före den 1 januari 1959.

Med avseende å frågan om fordonsbelysning vill jag erinra om att reglerna

på detta område, med anledning av förslag från utredningens sida,

undergick en genomgripande revision år 1955. Reglerna skärptes då på flera

punkter. Enligt uttalande, som därvid gjordes av chefen för kommunikationsdepartementet,

borde bestämmelserna om belysningsanordningar på

motorfordon helst utformas så, att alla bredare fordon bleve försedda med

två baklyktor och två reflektorer baktill. Önskemålet kunde emellertid icke

helt förverkligas. Jag kan helt ansluta mig till nämnda uttalande och anser

att man bör sträva efter att genomföra principen successivt i den mån detta

låter sig göra utan att alltför mycket betunga fordonsägarna. Sedan samtliga

de år 1955 beslutade författningsändringarna numera trätt i kraft, kan

liden sägas vara inne att ta under övervägande, vad som ytterligare kan

göras för att främja trafiksäkerheten i detta väsentliga hänseende.

Enligt gällande bestämmelser i 3 § 1 inom. och 6 § 1 inom. vägtrafikförordningen

skall bil liksom ock släpvagn, vilken dragés av bil, ha två baklyktor

och två reflektorer baktill. Släpsläde, som dragés av bil, behöver

däremot enligt 6 § 2 mom. samma förordning icke ha mer än en baklykta

och två reflektorer och detta f. ö. blott vid färd under mörker. För färd

under mörker med traktor, motorredskap eller sådan släpvagn eller släpsläde,

som dragés av traktor, gäller olika regler för det fall att fordonet

framföres på allmän väg, gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande

belysning ej finnes, samt för det fall att fordonet framföres på annan

väg. 1 det förra fallet skall fordonet enligt 5 § 2 och 4 mom. samt 6 § 4

inom. vägtrafikförordningen ha en baklykta och två reflektorer baktill. I

det senare fallet skall traktor och motorredskap ha en baklykta och två

reflektorer baktill, varemot någon bestämmelse icke finns meddelad om belysning

eller reflexanordningar å tillkopplad släpvagn eller släpsläde. Vidare

må nämnas, att traktor och motorredskap vid färd under mörker på allmän

väg, gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande belysning ej finnes,

skall ha två lyktor framtill. Då traktor eller motorredskap eljest föres under

mörker, fordras däremot endast eu lykta framtill. För fullständighetens

skull må anmärkas, alt de bestämmelser, som sålunda gäller för trafik å

allmän väg, kan göras tillämpliga även å viss enskild väg genom beslut av

länsstyrelse eller stadsmyndighet.

För att hringa de svenska reglerna i överensstämmelse med nyssnämnda

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

rekommendation erfordras ändringar i 5 § 2 och 4 mom. samt 6 § 2 och 4

mom. vägtrafikförordningen av innebörd, att föreskrift om två baklyktor

införes även för släpsläde, som dragés av bil, samt för traktor och traktordragen

släpvagn eller släpsläde. Dessa regler torde böra gälla när fordonet

framföres på allmän väg, gata eller annan allmän plats, oavsett om den

är tillfredsställande belyst eller icke, samt då det framföres på enskild väg,

som särskilt förklarats skola i detta hänseende jämställas med allmän väg.

Starka skäl talar dessutom för att i detta sammanhang förverkliga även

önskemålet om att traktor, då den framföres på allmän väg, gata eller annan

allmän plats eller på sådan enskild väg som nyss nämnts, skall föra två

lyktor framtill, oavsett om väg- eller gatubelysningen kan anses tillfredsställande

eller icke. Jag föreslår därför att även en sådan föreskrift införes.

Rent formellt torde rekommendationen icke avse motorredskap, men starka

skäl talar uppenbarligen för att dessa även i fortsättningen jämställes

med traktorer i fråga om kraven på belysningsanordningar.

Jag anser mig av nu anförda skäl böra förorda, att 5 och 6 §§ vägtrafikförordningen

undergår de ändringar, som jag nyss skisserat, därvid de bör

utformas så, att de nya, skärpta reglerna blott blir tillämpliga vid färd under

mörker på allmän väg, gata eller annan allmän plats samt då särskilt

förordnande meddelats om deras tillämplighet å viss enskild väg.

Eftersom ägarna av de fordon, som beröres av reformen, skäligen bör få

ett visst rådrum att anskaffa de erforderliga utrustningsdetaljerna, föreslår

jag att de nya reglerna icke träder i kraft förrän den 1 januari 1959.

Vad slutligen beträffar frågan om förbud mot utskjutande dekorationer å

bilar och motorcyklar finner jag angeläget, att bestämmelser med det av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen förordade innehållet snarast införes, samt förordar

därför, alt den för ändamålet erforderliga ändringen vidtages i 3 §

2 mom. vägtrafikförordningen. Med hänsyn till att dylika förbud icke gäller

överallt utomlands bör emellertid genom en jämkning i 27 § 6 mom. samma

förordning göras ett undantag för fordon, vilka tillfälligt nyttjas i riket

enligt turistvagnslicens. För sådana fall, då från utlandet inkommande fordon

på grund av internationella överenskommelser får brukas utan turistvagnslicens,

blir de nya förbudsbestämmelserna ej heller tillämpliga med

hänsyn till stadgandena i 2 § kungörelsen den It oktober 1930 med anledning

av Sveriges tillträde till den i Paris den 24 april 1926 undertecknade

internationella konventionen rörande automobiltrafik och 2 § kungörelsen

den 30 juni 1952 med anledning av Sveriges tillträde till den i Geneve den

19 september 1949 undertecknade konventionen rörande vägtrafik. För

dessa fall erfordras således ej någon författningsändring.

I fråga om nya bilar och motorcyklar torde de nya bestämmelserna böra

träda i kraft redan den 1 januari 1959, vilket lärer medge fabrikanterna och

importörerna inom bilbranschen nödig tid till omställning. Med avseende å

fordon, som besiktigats eller för vilka typinlyg utfärdats före nämnda dag,

anser jag däremot alt ikraftträdandet bör få anstå till den 1 januari 1960.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958 105

Trafikregler m. m.

Utredningen

Avslutningsvis har utredningen i sitt betänkande upptagit till behandling

vissa mera speciella trafiksäkerhetsfrågor. Den viktigaste av dessa

gäller införande av en allmän hastighetsbegränsning.

Utredningen, som redan i sitt tidigare avgivna betänkande Trafiksäkerhet

I framlagt ett förslag till allmän begränsning av hastigheten utom tättbebyggt

område, har nu upprepat de synpunkter, som då anfördes på denna

fråga. Bl. a. har framhållits, att de skador, som uppstår vid trafikolyckor,

blir betydligt svårare om fordonen håller hög hastighet. Vid stigande hastighet

ökas vidare bromssträckan proportionellt mot kvadraten på hastigheten;

en fördubbling av hastigheten medför sålunda, att bromssträckan blir

fyra gånger längre. Hög hastighet är även eljest ägnad att minska förarens

manövreringsmöjligheter, när det gäller att undvika olycka, samt försliter

fordonen. Även mindre brister i bromssystem eller styrinrättning kan vid

högt uppdriven hastighet få katastrofala verkningar. En hög körhastighet

innebär ofta ett överraskningsmoment för andra trafikanter, som icke

får tillräcklig tid att handla på ett riktigt sätt. Vägarna här i landet är med

få undantag icke byggda för högre hastigheter. Enligt utredningen skulle

en hastighetsgräns främst tjäna till att minska fartvariationerna och därmed

antalet omkörningar. Vidare skulle polismakten få större möjligheter

än f. n. att i de mest extrema fallen ingripa mot fordonsförare, som bryter

mot den allmänna skyldigheten att anpassa hastigheten till trafiksäkerhetens

krav. En annan vinst av en hastighetsbegränsning är att den minskar

de risker, som tendensen till fartblindhet vid högre hastighet innebär. Tidsvinsten

vid en hastighetsökning är — särskilt vid högre hastigheter — så

obetydlig, att man ganska generellt kan säga, att topphastigheterna icke

lönar sig. De nackdelar, som ur denna synpunkt kan följa med en hastighetsbegränsning,

är därför obetydliga.

Utöver dessa redan tidigare anförda synpunkter har utredningen framhållit

de särskilda faromoment, som möter vid infart på huvudled, om fordon

på denna framföres med mycket hög hastighet. Med utgångspunkt från ett

ur verkligheten hämtat exempel har påvisats, att risken för sammanstötning

i dylika situationer beror huvudsakligen på tre faktorer, nämligen dels

längden av den sträcka på huvudleden som föraren på den anslutande vägen

kan överblicka, dels den snabbhet varmed han kan korsa eller svänga

in på huvudleden och dels hastigheten hos de fordon som framföres på huvudleden.

Av dessa faktorer är den sistnämnda den enda som är föränderlig

och som alltså kan anpassas så, att risk för sammanstötning ej uppkommer.

Detta förhållande utgör ytterligare ett starkt argument för att genom

en övre hastighetsgräns skära hort de överdrivet höga farterna.

Vidare har utredningen, med hänvisning till eu verkställd undersökning

av förhållandena på eu riksväg i Dalarna, framhållit alL icke mer än drygt

4 % av bilarna ocli motorcyklarna befunnits hålla högre fart än !)() kilometer

i timmen och all icke mer än knappt 1 % hållit eu fart av 100 kilometer

i timmen eller mera. En rimlig fartgräns skulle därför för flertalet

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

förare icke innebära någon kännbar inskränkning i deras rätt att fritt anpassa

sin hastighet.

Utredningen har också låtit verkställa undersökningar av hastigheten på

vissa platser i Stockholms stad, varest en maximihastighet av 50 resp. 60

kilometer i timmen är gällande. Maximihastigheten överskreds i det förra

fallet av 25 % samt i det senare fallet av 33 % av fordonen. Med stöd härav

har utredningen fällt det omdömet, att trafikanterna på ett i det hela

taget tillfredsställande sätt respekterar hastighetsbestämmelserna och detta

trots att övervakningen icke varit så effektiv, som önskvärt vore.

Enligt utredningen kan man också av tillgänglig olycksfallsstatistik dra

vissa slutsatser om verkan av en hastighetsbegränsning. Såsom redan tidigare

anförts har, sedan bestämmelserna om hastighetsbegränsning inom

tättbebyggt område trädde i kraft, antalet dödsolyckor minskat inom tätorterna

men ökat inom landet i övrigt.

Med stöd av vad som sålunda anförts har utredningen upprepat sitt tidigare

förslag om en allmän hastighetsbegränsning även utom tättbebyggt

område. Eftersom den tidigare föreslagna 80-kilometersgränsen allmänt ansetts

för låg, har utredningen emellertid föreslagit, att högsta tillåtna hastighet

skall sättas till 90 kilometer i timmen. Härjämte har föreslagits, att

länsstyrelsen skall ha rätt att höja denna gräns, om förhållandena tillåter

det. Utredningen har vidare förklarat sig icke ha några invändningar att göra

mot att undantag göres i fråga om momentana hastighetsöverskridanden i

samband med omkörning.

Utredningen har anmärkt, att den, som färdas på väg, vilken icke är

huvudled, enligt 48 § 2 mom. vägtrafikförordningen har obetingad skyldighet

att lämna företräde åt fordon, som kommer från vänster i hans färdriktning

räknat. Denna regel är enligt utredningens uppfattning i vissa situationer

verklighetsfrämmande, och i praktiken brukar en omdömesgill förare,

som färdas ut på väg från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller

annan dylik plats, lämna företräde åt den korsande trafiken. Utredningen

har föreslagit, att en uttrycklig regel om skyldighet att lämna företräde i

dessa fall införes i 48 § vägtrafikförordningen.

Utredningen, som i sitt tidigare betänkande ägnat särskild uppmärksamhet

åt olycksriskerna i samband med omkörning, har under sitt fortsatta

arbete funnit att dessa risker väsentligt påverkas av att fordonen, särskilt

de tyngre lastbilarna, håller alltför kort inbördes avstånd till varandra, så

att en omkörande icke kan komma in mellan fordonen. Efter mönster av

vissa i Amerikas förenta stater och Danmark förekommande bestämmelser

har utredningen föreslagit en ny bestämmelse i 45 § vägtrafikförordningen

av innehåll att, då fordon vilkas maximihastighet är begränsad till 60 kilometer

i timmen eller därunder utom tättbebyggt område föres efter varandra,

avståndet till det framförvarande fordonet skall, när förhållandena

medger det, avpassas så, att en omkörande utan fara kan svänga in mellan

fordonen.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Bland de mera speciella reformer, som utredningen påyrkat, märks också

ett förslag om åtgärder mot vissa slag av störande trafik.

I sistnämnda hänseende har utredningen framhållit, att vissa platser i

städer och andra större samhällen kommit att bil samlingsplatsei för unga

motorcyklister. Inom ett vanligen ganska begränsat område kring sådana

platser kör de ofta i flockar gata upp och ned, företrädesvis på kvällarna

och förnätterna. Trafiken, som är av helt nöjesbetonad karaktär, vållar ofta

befolkningen på platsen synnerligen stort obehag. På vissa håll har man

sökt att komma till rätta med företeelsen genom lokala trafikföreskrifter.

Frågan om möjligheten att utfärda dylika föreskrifter har emellertid bedömts

olika av skilda myndigheter. Länsstyrelsen i Värmlands län har i

ett fall förklarat sig lagligen förhindrad att utfärda förbud mot motorcykeltrafik

under viss tid av dygnet, under motivering att det stadgande i 61 §

vägtrafikförordningen, som ger länsstyrelse resp. stadsmyndighet rätt att utfärda

trafikreglerande bestämmelser, endast avsåge åtgärder, vilka vore

påkallade ur trafiksäkerhetssynpunkt eller för att befordra framkomligheten

i trafiken. I vissa städer, bl. a. Lund och Gävle, har däremot stadsmyndigheten

ansett sig kunna utfärda sådant förbud, som nu nämnts. Såsom exempel

har anförts bestämmelserna för Lund, enligt vilka det är förbjudet

att under tiden 21.00—06.00 framföra motorcykel eller moped med tillkopplad

motor på gator, belägna innanför och i en gräns, som innefattar stadens

centrum. Förbudet gäller dock icke för färd närmaste väg till eller

från arbetsplats eller för sådan färd, som är oundgängligen nödvändig med

hänsyn till arbets- och personliga förhållanden. I särskild tjänsteorder till

polispersonalen har i anslutning till förbudet inskärpts, att detta har till

ändamål att stävja okynneskörning samt att man vid övervakningen bor

förutsätta, att en motorcyklist eller en mopedist, som kommer hyggligt körande

inom området utan att åstadkomma mera buller än vad som måste

anses ofrånkomligt, är ute i legalt ärende. Sedan besvär anförts över stadsmyndighetens

beslut, har länsstyrelsen i Malmöhus län enligt utslag den 31

december 1955 ej funnit skäl att göra ändring i beslutet.

Utredningen har som sin mening framhållit, att polisen står praktiskt

taget maktlös, när det gäller att komma till rätta med den störande okynnesåkningen.

Utredningen har därför föreslagit en ändring i 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen

av innebörd, att länsstyrelse skall äga meddela föreskrifter

för reglering av trafiken icke blott då så erfordras för att tillgodose

säkerhet och framkomlighet i trafiken utan även för att undanröja mera betydelsefulla

störningar eller olägenheter, härrörande från trafiken.

Ett av utredningens förslag rör frågan om skärpning av åtgärderna mot

olovlig körning.

Utredningen har påvisat, att antalet fall, då personer utan körkort anträffas

under förande av motorfordon, är relativt högt. Vidare har utredningen

framhållit, att en avsevärd procent av alla straffade rattfyllerister

saknat körkort och alt antalet körkortslösa förare, som varit inblandade i

trafikolyckor, är stort. På grund härav har utredningen såsom sin uppfatt
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Mnj:ts proposition nr 69 år 1958

ning framhållit, att det är en uppgift av utomordentligt stor betydelse ur

trafiksäkerhetssynpunkt att skapa tillfredsställande respekt för kravet på

körkort som en ovillkorlig förutsättning för rätt att föra motorfordon.

Enligt vad utredningen framhållit är straffet för olovlig körning f. n. jämlikt

3 § trafikbrottslagen dagsböter, dock att den, som efter det han genom

lagakraftvunnen dom blivit dömd för olovlig körning ånyo begår sådant

brott, kan dömas till fängelse i högst sex månader. Utredningen har föreslagit,

att den särskilda bestämmelsen om straff för återfall skall upphävas

och att normalstraffet för olovlig körning skall bestämmas till böter eller

fängelse. I detta sammanhang har utredningen anfört ett flertal exempel

på fall, då redan en förstagångsförbrytelse bör leda till fängelsestraff. Enligt

utredningen bör det anses som en särskilt försvårande omständighet,

om föraren tidigare haft körkort, som återkallats. I övrigt bör enligt utredningen

straffet utmätas med hänsyn till om föraren tidigare dömts för

olovlig körning samt om körningen med hänsyn till sin omfattning, det

slag av fordon som kommit till användning etc. inneburit någon särskilt

påtaglig fara för andra trafikanter. Om fängelse utdömes, bör enligt utredningens

mening villkorlig dom av allmänpreventiva skäl i princip icke komma

i fråga. Samtidigt med att utredningen sålunda förordat en straffskärpning

för olovlig körning har utredningen uttalat sig för alt den förseelse,

som består i att någon åsidosätter särskild föreskrift, vilken meddelats vid

utfärdande av körkort, t. ex. om skyldighet att bära glasögon, undantages

från bestämmelserna om olovlig körning och tar form av ett speciellt stadgande,

i vars strafflatitud blott dagsböter bör ingå.

Vissa andra förslag

Såsom tidigare framhållits har väg- och vattenbgggnadsstyrelsen i skrivelse

till Kungl. Maj :t den 19 november 1957 framlagt vissa förslag till

modifikationer i vägtrafiklagstiftningen, syftande bl. a. till att bringa densamma

i överensstämmelse med rekommendationer, som underkommittén

för landsvägstransporter inom Ekonomiska kommissionen för Europa

framställt till regeringarna i de länder, vilka anslutit sig till 1949 års internationella

vägtrafikkonvention. De frågor, som främst behandlas i skrivelsen,

gäller reglerna för trafiken på motorvägar. I detta hänseende har

styrelsen framhållit alt vissa vägar numera utbyggts så, att de motsvarar

internationell motorvägsstandard, och att bestämmelserna för trafiken på

dessa vägar lämpligen bör utformas i enlighet med förutnämnda rekommendationer.

För att så skall ske bör med avseende å dessa vägar — å vilka

korsning i plan med andra trafikleder ej förekommer — gälla följande föreskrifter,

nämligen: a) förbud att beträda vägen för dem som bor längs densamma;

b) förbud mot gångtrafik, trafik med kreatur, med cykel med eller

utan hjälpmotor, fordon som icke enligt konventionen är att anse som

motorfordon, samt med fordon vilka icke kan framföras med en hastighet

av 20 kilometer i timmen (därvid dock förutsatts att minimihastigheten

genom nationell lagstiftning kan sättas högre); c) förbud att stanna på

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1958

109

körbana jämte skyldighet för förare vilken nödgats stanna av skäl som han

ej kan påverka att omedelbart vidtaga åtgärder för fordonets undanförande

från körbanan; d) förbud att i övrigt stanna fordon annat än på plats, som

särskilt angivits medelst vägmärke; e) förbud att backa eller vända; samt

f) förbud att utföra övningskörning. Styrelsen har framlagt förslag till

härav påkallade ändringar i 1, 30, 38, 44, 45, 48, 49, 54, 59, 60, 61 och 64 §§

vägtrafikförordningen.

I anslutning till nämnda författningsförslag har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

som sin mening framhållit, att minimihastigheten för de fordon,

som skall få framföras på motorväg, bör sättas lika med maximihastigheten

för cykel med hjälpmotor eller alltså till 30 kilometer i timmen. Med avseende

å förhållandena vid de särskilt anordnade trafikplatser, där infart på

och avfart från motorvägen skall få ske, har styrelsen framhållit bl. a. alt

den i 48 § 1 mom. vägtrafikförordningen givna föreskriften om skyldighet

för den som färdas in på huvudled att dessförinnan stanna sitt fordon för

motorvägarnas del kan innebära vissa olycksrisker. För att motverka dessa

risker har vid trafikplatserna anordnats särskilda med motorvägens körfiler

parallella filer såsom övergång mellan motorvägen och sidovägen (accelerations-

eller fartökningssträckor resp. retardations- eller avsaktningssträckor).

Längden av dessa sträckor har avpassats så, att trafikanten vid

infart på eller avfart från motorvägen får viss möjlighet att själv bestämma

den punkt, då övergången från parallellfilen till motorvägens körbana bör

ske. Om dessa sträckor icke skall behöva göras alltför långa, bör trafikanterna

redan vid infart på sträckan ha en viss minsta hastighet, och regeln

om skyldighet att stanna före infart på huvudled är därför i detta fall

icke lämplig. Styrelsen har därför föreslagit en sådan formulering av 48 §

1 mom. att det vid infart på motorväg visserligen kommer att åligga fordonsföraren

att lämna företräde åt trafiken på motorvägen men däremot

icke alt dessförinnan bringa fordonet atl stanna. — Vidare har föreslagits,

att den f. n. föreskrivna högsta hastigheten för tyngre lastbilar och bussar,

nämligen 60 kilometer i timmen, höjes till 80 kilometer i timmen på motorväg.

Lokal trafikföreskrift för motorväg skall enligt en bestämmelse, som

föreslås införd i 61 § 2 mom. vägtrafikförordningen, få utfärdas blott efter

samråd mellan vederbörande länsstyrelse eller stadsmyndighet samt vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen.

I anslutning till förslagen rörande motorväg har väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen

i sin förenämnda skrivelse jämväl framlagt förslag till vissa andra

reformer. Av dessa må i förevarande sammanhang nämnas ett förslag till

en ny bestämmelse, avsedd att inflyta i 44 § vägtrafikförordningen, om att

i fall, då dubbla körbanor finnes, endast den vänstra körbanan i färdriktning

räknat skall få användas. Vidare har styrelsen föreslagit att bestämmelsen

i 47 g vägtrafikförordningen om skyldighet för fordonsförare all

sakta farten, då annan förare givit signal till omkörning, icke skall gälla

på väg med enkelriktad fordonstrafik eller på väg med tvä körbanor. Förslag

bär också framlagts om införande av en ny paragraf, benämnd 42 a §,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Iiungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

om skyldighet att stanna för signaler som anbragts vid färja, rörlig bro

eller brandstation eller såsom varning för flygplan på låg höjd eller pågående

vägarbete samt om skyldighet att stanna då polisman eller person,

som är sysselsatt med vägarbete, ger signal med röd flagga eller röd lykta.

För att ge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överblick över gällande lokala

kungörelser om vägar och lokala trafikföreskrifter har föreslagits en bestämmelse

om skyldighet för länsstyrelse eller stadsmyndighet att fortlöpande

insända dessa kungörelser och föreskrifter till styrelsen.

Sedan chefen för kommunikationsdepartementet åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

uppdragit att framlägga förslag till följdändringar i vägtrafikförordningen

med anledning av att vägstadgan genom kungörelse den 4

juni 195i undergått sådan ändring, att tidigare indelning av de allmänna

vägarna i grupperna huvudvägar, bygdevägar och ödebygdsvägar slopats och

ersatts av en ny indelning i grupperna riksvägar, länsvägar och ödebygdsvägar,

har styrelsen i skrivelse den 15 februari 1957 framlagt vissa synpunkter

på frågan, I skrivelsen har framhållits, att beteckningen huvudväg

förekommer i 54 § 1 mom. andra stycket samt 64 § 3 mom. femte stycket vägtrafikförordningen.

I 54 § 1 mom. andra stycket är föreskrivet, att eljest tiillåtet

största axeltryck för motordrivet fordon får på huvudväg överskridas

med högst 2 ton. Enligt styrelsens mening bör den belastning, som tillåtcs

på viss väg, bero uteslutande på vägens bärighet och icke ha något sammanhang

med dess benämning. Tillåtna boggietryck och bruttovikter framgår av

kungörelser, som länsstyrelserna varje år utfärdar före mars månads utgång.

Såväl länsstyrelserna som vägmyndigheterna strävar målmedvetet

efter att höja tillåtna belastningar så mycket som möjligt. Ett upphävande

av särbestämmelsen om huvudvägar kommer därför icke att medföra någon

sänkning av de i praktiken gällande belastningsbestämmelserna för ifrågavarande

vägar. Med hänsyn härtill har styrelsen föreslagit att den ifrågavarande

bestämmelsen om huvudvägar slopas. — Bestämmelsen i 64 § 3

mom. femte stycket reglerar skyldigheten att sätta upp vägnummermärben

vid riks- och länshuvudvägar. Eftersom vägnummermärken främst har betydelse

för den genomgående trafiken, bör enligt styrelsens mening bestämmelsen

ändras så, att vägnummermärken förklaras skola vara uppsatta vid

väg av betydelse för dylik trafik. I

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 april 1957 har länsstyrelsen i Stockholms

län framhållit, att åtskilliga framställningar under senare år gjorts

om reglering av trafiken på enskilda vägar, främst i form av hastighetsbegränsning.

Dessa framställningar har emellertid — även om behov förefunnits

av reglerande föreskrifter — ofta icke kunnat bifallas med hänsyn

till lydelsen av 61 § 2 mom. vägtrafikförordningen. Enligt sagda bestämmelse

kan nämligen länsstyrelse eller stadsmyndighet icke meddela några

trafikföreskrifter för andra enskilda vägar än sådana, som är allmänneligen

befarna. Ägare av enskild, icke allmänneligen befaren väg har visser
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Mnj:ts proposition nr 69 år 1958

ligen befogenhet att förbjuda trafik med visst eller vissa slag av motorfordon

men kan däremot icke med utsikt till framgång reglera den trafik

som han låter framgå på vägen, eftersom vägtrafikförordningen icke innehåller

någon straffbestämmelse till skydd för en sådan reglering. Under

åberopande av det anförda har länsstyrelsen hemställt att frågan måtte göras

till föremål för närmare övervägande. Såsom en tänkbar lösning har

antytts, att länsstyrelsen får befogenhet att på framställning, som göres

eller biträdes av ägare till enskild väg eller av väghållare, vilken icke är

ägare av vägmärken, förordna om trafikreglering å enskild väg, även om

den icke är allmänneligen befaren. Enligt länsstyrelsens mening bör det i

så fall ankomma på väghållaren att bekosta uppsättande och underhåll av

erforderliga vägmärken.

Även i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens nyssnämnda skrivelse den 19

november 1957 har inrymts ett förslag till ändring av bestämmelserna i 61 §

2 och 4 mom. vägtrafikförordningen. Detta förslag går ut på att länsstyrelse

resp. stadsmyndighet skall få en generell befogenhet att reglera trafiken

på enskild väg, i den mån trafiken icke förbjudits av vägens ägare, och att

alltså den nuvarande begränsningen av denna befogenhet att avse blott allmänneligen

befarna vägar borttages. Skyldigheten att utmärka dylika lokala

trafikföreskrifter genom vägmärken har föreslagits skola åvila vägens ägare

under förutsättning att framställning om tillkännagivande av föreskriften

gjorts av annan än myndighet samt att vägen icke är allmänneligen befaren.

Remissyttrandena in. m.

Förslaget att införa en allmän hastighetsbegränsning är en av de punkter,

kring vilka meningarna brutit sig skarpast. Räknat i absoluta tal är antalet

av de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, något flera än de, i vilka det

tillstyrkts.

Bland dem, som i princip uttalat sig för en hastighetsbegränsning, är att

nämna riksåklagarämbetet, statens väginstitut, statens biltrafiknämnd, statspolisintendenten,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,

Gotlands och Örebro län, svenska transportarbetareförbundet, föreningen

Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen

Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund

och riksförbundet landsbygdens folk.

Av de yttranden, som gått i avstyrkande riktning, må nämnas de som inkommit

från hovrätten över Skåne och Blekinge, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs,

Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, kungl. automobil klubben, motormännens

riksförbund, motorförarnas helnykterhetsförbund, svenska omnibusägareförbundet,

automobilbesiklningsmännens förening och föreningen Sveriges

polismästare.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Ganska många är de yttranden, i vilka förordats att en hastighetsbegränsning

införes på försök i två eller tre år. En dylik mening har uttalats av bl. a.

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt i Västernorrlands län, landsfogden

i Gotlands län och svenska matematikersamfundet. Även riksåklagarämbetet,

statspolisintendenten, Sveriges advokatsamfund m. fl. har alternativt

uttalat sig för en sådan lösning. I några fall, t. ex. i yttrandena från länsstyrelsen

i Gotlands län och svenska matematikersamfundet, har den meningen

uttalats att försöket lämpligen kan begränsas till ett visst område, t. ex. ett

eller flera län.

Statens trafiksäkerhetsråd har i sitt yttrande avböjt att ta bestämd ståndpunkt

till frågan om en allmän hastighetsbegränsning utan ytterligare undersökningar,

avseende bl. a. fordonens bromsningsförmåga vid höga liastigheter.

I åtskilliga av de yttranden, som icke ställer sig helt avvisande till en hastighetsbegränsning,

har dock föreslagits modifikationer av olika slag i regelns

räckvidd. Statens biltrafiknämnd m. fl. har uttalat sympatier för en

prima-facieregel efter amerikanskt mönster, d. v. s. en regel om viss maximihastighet,

som dock får överskridas om det kan visas att den högre hastigheten

i det givna fallet icke inneburit något ytterligare riskmoment. Vägförvaltningen

i Kalmar län har ifrågasatt, om man icke borde närmare undersöka

förutsättningarna för en allmän hastighetsbegränsning under tid, då

mörker är rådande. Förste stadsfiskalen i Stockholm och landsfogden i

Värmlands län har förordat en hastighetsbegränsning, gällande blott omkring

helgerna. Förste bilinspektören i Örebro distrikt har i sitt yttrande

skisserat en regel om hastighetsbegränsning inom visst avstånd från vägskäl.

Landsfogden i Västerbottens län har ansett att det bör ankomma på

länsstyrelsen att avgöra, huruvida allmän hastighetsbegränsning skall gälla

inom länet eller del därav.

Frågan om den lämpligaste hastighetsgränsen, därest en sådan införes, har

blott berörts i ett fåtal yttranden. Svenska transportarbetareförbundet har föreslagit

en gräns vid 100 kilometer i timmen. Länsstyrelsen i Jämtlands län,

förste bilinspektören i Jönköpings distrikt och Örebro läns trafiksäkerhetskommitté

har som sin mening framhållit att gränsen i allt fall ej bör sättas

högre än nu nämnts. Å andra sidan har nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande uttalat uppfattningen, att en hastighetsgräns, om en

sådan införes, ej bör ligga högre än vid 80 kilometer i timmen.

Från några håll har i anslutning till diskussionen om en lämplig fartgräns

framkommit den uppfattningen, att en höjning av maximihastigheten för

lastbilar och bussar skulle vara till gagn för trafiksäkerheten. Såsom exempel

på dylika yttranden må nämnas det, som avgivits av svenska lasttrafikbilägareförbundet.

Förslaget om modifikationer i fråga om skyldigheten att lämna företräde

åt fordon, som kommer från vänster, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i samtliga yttranden. En viss betänksamhet har dock kommit till synes

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

i yttrandet från Jönköpings läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler,

som anmärkt att överträdelser av regeln kommer att visa sig svåra

att beivra.

Från några håll har ifrågasatts, om icke den föreslagna undantagsregeln

bör vidgas till en allmän bestämmelse om företräde för den, som färdas på

gata eller annan färdled med stark trafik, i förhållande till den, som

kommer från gata med svagare trafik. Uttalanden av denna innebörd

förekommer bl. a. i yttrandena från länsstyrelsen i Västmanlands län, föreningen

Sveriges landsfogdar och Sveriges advokatsamfund. Motormännens

riksförbund har ansett att undantagsregeln bör utvidgas att gälla den, som

kör ut på körbanan från vägkant eller trottoarkant.

Utredningens förslag om skyldighet att hålla lämpligt avstånd till framförvarande

fordon i ändamål att minska olycksriskerna i samband med omkörning

har allmänt tillstyrkts. I två yttranden, nämligen de som kommit

från svenska lokaltrafikföreningen och Västernorrlands läns omnibusägareförening,

har dock ifrågasatts, om frågan är av beskaffenhet att böra regleras

i allmän författning och om den icke hellre borde lösas genom propaganda.

I rätt många yttranden har ifrågasatts, om icke regeln lämpligen bör utsträckas

att gälla alla fordon eller åtminstone flera kategorier av fordon

än dem som nämines i utredningens förslag. Bland dem, som uttalat sig i

denna riktning, är att nämna länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Västmanlands,

Gävleborgs och Jämtlands län, vägförvaltningen i Södermanlands

län, landsfogden i Gotlands län, kungl. automobil klubben, motorförarnas

helnykterhetsförbund, svenska omnibusägareförbundet, svenska lokaltrafikföreningen,

föreningen Sveriges häradshövdingar och svenska lasttrafikbilägareförbundet.

Statspolisintendenten har ansett, att regeln bör gälla alla

fordon, som färdas med påtagligt lägre hastighet än andra vägfarande.

Stockholms läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler har uttalat

sig för att regeln bör gälla oavsett det framförvarande fordonets beskaffenhet.

Å andra sidan har nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

bestämt varnat för att utsträcka regeln att gälla även snabbare fordon.

Såväl nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande som statens

trafiksäkerhetsråd har ansett det böra inskärpas att oavsett den föreslagna

regeln huvudansvaret vid eventuell omkörningsolycka åvilar den omkörande.

Utredningens förslag till åtgärder mot vissa slag av störande trafik har

icke väckt någon större uppmärksamhet i yttrandena. I de yttranden, som

inlåtit sig på frågan, har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

I en den 22 oktober 1957 dagtccknad skrivelse har riksdagens justitieombudsman

anmält, att han på förekommen anledning haft att vid utövS

Iiihang till riksdagens protokoll 1058. 1 samt. Nr 00

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

ning av sitt ämbete taga befattning med frågan om lagligheten av nyssnämnda

för Gävle och Lund utfärdade lokala föreskrifter samt att han vid

verkställd prövning funnit att föreskrifterna ifråga icke rätteligen bort utfärdas

och fastställas. Härjämte har justitieombudsmannen — efter en redogörelse

för utredningens förslag till ändrad lydelse av 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen

— förklarat sig jämlikt sin instruktion föranlåten att

bringa sina synpunkter på frågan till Kungl. Maj:ts kännedom, samt har

i sådant hänseende anfört bl. a. följande:

Redan enligt gällande lagstiftning föreligger straffsanktionerat förbud

för fordonsförare att behandla motorn så, att störande buller onödigtvis

åstadkommes. Det är enligt justitieombudsmannens mening uppenbarligen

i hög grad angeläget, att polismyndigheterna också effektivt tillser efterlevnaden

av detta förbud och, då det åsidosättes, med all kraft inskrider. Det

ligger i sakens natur, att denna övervakning ställer vissa anspråk på polismaktens

förmåga till aktivt handlande och att den stundom kan vara besvärlig

och ansträngande. Det synes likväl som om man på åtskilliga håll

skulle kunnat gå i land med denna uppgift. Därest emellertid polisen på

vissa platser -— trots energiska och lämpligt avpassade åtgärder — icke

skulle lyckas stävja nu avsedda fordonsförares framfart, synes frågan i

första hand böra lösas genom erforderliga personalorganisatoriska åtgärder

och icke genom att man öppnar möjlighet att över hela landet införa

generella, lokala trafikförbud, en utväg som väl är den ur polisens synpunkt

mest arbetsbesparande men som icke kan utnyttjas utan att medföra irriterande

hinder för det stora flertalet lojala och korrekt körande motorfordonsförare.

Justitieombudsmannen har emellertid också framhållit, att det störande

motorbullret ibland kan ha sin grund i själva den form, vari trafiken med

ifrågavarande fordon stundom sker, d. v. s. genom klungkörning fram och

tillbaka på vissa gator — utan att motorerna rusas eller eljest hanteras

vårdslöst — och att således trafiken såsom sådan, på grund av dess intensitet

och lokala begränsning, blir störande för omgivningen. Möjligen har

det varit sådana fall, som trafiksäkerhetsutredningen närmast haft i åtanke.

Ingripande mot sådan klungkörning synes i viss utsträckning kunna

ske med stöd av vägtrafikförordningen och polisens allmänna befogenhet

att inskrida mot ordningsstörande förehavanden. Även om olägenheterna

icke därigenom skulle kunna helt undanröjas, synes det kunna ifrågasättas,

huruvida det lämpligaste sättet att komma till rätta med problemet

verkligen är att införa generella trafikinskränkningar vilka — därest de

skall få åsyftad verkan — knappast torde kunna begränsas till någon

eller några gator utan måste omfatta ganska betydande stadsdelar och

således komma att beröra ett stort antal fordonsförare, mot vilka någon

som helst anmärkning icke kan riktas. Närmare till hands synes ligga, att

man prövar andra utvägar i syfte att motverka de störningar för omgivningen,

som sammanhänger med att många ungdomar nuförtiden är ägare

av motorcyklar och mopeder och naturligt nog också vill använda dessa

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

under sin fritid. I viss mån är det här fråga om ett ungdomsvårdsproblem,

som självfallet bör beaktas av vederbörande kommunala myndigheter, därvid

t. ex. kan ifrågakomma — såsom på vissa håll torde ha skett — att åt

ungdomarna upplåta lämpligt område i samhällets utkant för den mer eller

mindre utpräglade tävlingskörning, som eljest äger rum på allmänna gator

och vägar. Frågan att genom tekniska förbättringar reducera fordonens

ljudeffekter synes även förtjänt av uppmärksamhet. Det torde vidare t. ex.

kunna övervägas, huruvida anledning föreligger att införa nya eller skärpta

sanktioner mot de förare, som åsidosätter vad av dem rimligen kan krävas,

exempelvis tillfälliga beslag av fordon, överhuvudtaget synes problemet böra

angripas från vidare utgångspunkter än vad som synes ha skett i det omförmälda

betänkandet.

Generella, lokala förbudsregleringar bör enligt justitieombudsmannens

mening icke genomföras eller ens möjliggöras med mindre en allsidig och

ingående prövning skett av det problem, varom i varje särskilt fall är fråga,

och av befintliga utvägar att i annan ordning åstadkomma en godtagbar

lösning. Detta är en viktig principiell utgångspunkt vid bedömandet av

spörsmål av förevarande art, och det synes finnas desto större anledning

att fasthålla därvid, som det på många områden av samhällslivet torde

kunna ifrågasättas inskränkande åtgärder gentemot allmänheten, vilka ur

speciella och strängt begränsade synpunkter måhända kan te sig befogade,

men för vilka objektivt godtagbara skäl i det särskilda fallet likväl icke föreligger

och som i själva verket huvudsakligen är avsedda att tillgodose ovidkommande

syften. Det är därför ur rättssäkerhetssynpunkt ett angeläget

krav ej blott att myndigheterna med varsamhet och urskillning begagnar

dem redan givna fullmakter att införa generella inskränkningar i den medborgerliga

handlingsfriheten utan också att lagstiftaren icke utan tungt vägande

skäl ger myndigheterna nya sådana fullmakter, vilka kan medföra

risker för sakligt ogrundade förbud på sätt handlingarna i de förut omnämnda

ärendena torde giva vid handen.

Den föreslagna skärpningen av straffet för olovlig körning har tillstyrkts

av praktiskt taget alla dem, som avgivit yttranden i denna fråga. Beträffande

utformningen av förslaget har däremot delade meningar gjort sig gällande.

I åtskilliga yttranden, bl. a. de som avgivits av statsåklagaren i Stockholm

och länsstyrelsen i Kopparbergs län, har som en konsekvens av förslaget

framhållits att det icke blir möjligt att använda strafförelägganden i mål

om olovlig körning samt att även handläggningen vid domstol i vissa hänseenden

blir besvärligare än förut, om fängelse ingår i normallatituden för

detta brott. Föreningen Västerbottens läns landsfiskaler har uttalat tvivel,

huruvida fängelsestraff verkligen kommer att tillämpas i praktiken. Statspolisintendenten

och föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett det

mera realistiskt att införa visst minimum i dagsbotsskalan än att formellt

låta strafflatituden innefatta även fängelse. Länsstyrelsen i Jämtlands lön

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

har som sin mening uttalat, att fängelsestraff för förstagångsförseelse

bör ifrågakomma blott då vederbörande förut haft körkort, som återkallats.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har föreslagit att till den nuvarande bestämmelsen

skall fogas ett tillägg av innebörd, att straffet må höjas till

fängelse ej blott såsom nu vid återfall utan även då föraren övertygats om

att ha framfört motorfordon i större omfattning eller vanemässigt. Slutligen

har hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit, att straffet enligt

den föreslagna ordalydelsen i vissa fall blir lindrigare än vad fallet nu är.

I övrigt innehåller yttrandena vissa synpunkter på frågan om brottsregistreringen

beträffande olovlig körning. Bl. a. har föreningen Sveriges

landsfogdar m. fl. framhållit, att svårigheterna att åstadkomma en tillfredsställande

registrering är ett ytterligare skäl för den av utredningen föreslagna

reformen.

Förslaget om införande av särskilda bestämmelser om trafiken på motorvägar

har tillstyrkts av samtliga dem, som yttrat sig över förslaget. Åtskilliga

detaljanmärkningar har dock framställts.

Statspolisintendenten och länsstyrelsen i Stockholms län har anmärkt,

att förslaget icke innehåller några bestämmelser om straff för den, som

överträder föreskrifterna om motorvägar. Länsstyrelsen i Norrbottens län

har efterlyst klarare regler vilka fordon som får framföras på motorväg.

Statspolisintendenten, statens trafiksäkerhetsråd och motorförarnas helnykterhetsförbund

har ansett att en uttrycklig bestämmelse erfordras om skyldighet

för förare av fordon, som blir stående på vägen, att snarast undanskaffa

detta från körbanan. I flera av yttrandena har upphävandet av skyldigheten

att stanna vid infart på motorväg tillstyrkts blott med tvekan, och

i två yttranden, nämligen de som avgivits av statens trafiksäkerhetsråd och

motorförarnas helnykterhetsförbund, har betonats, att stoppskyldighet vid

behov bör införas genom uppsättande av stoppmärke. Statens trafiksäkerhetsråd

har förordat, att maximihastigheten höjes icke blott för tyngre

lastbilar och bussar utan även för bilar med tillkopplade fordon eller ock

att dessa fordonskategorier förbjudes på motorväg. Länsstyrelsen i Jönköpings

lån har vidare ifrågasatt, om icke den föreslagna bestämmelsen om

skyldighet för länsstyrelse och stadsmyndighet att i vissa fall samråda med

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är överflödig.

De föreslagna speciella bestämmelserna om vägar med dubbla körbanor

har kritiserats i yttrandena från statens trafiksäkerhetsråd och kungl. automobil

klubben såsom ägnat att skapa oklarhet om vad som menas med

körbana och körfil. — Mot förslagets bestämmelser om vad som skall iakttagas

vid omkörning har anmärkningar riktats från kungl. automobil klubben

och motorförarnas helnykterhetsförbund. Förstnämnda sammanslutning

önskar en sådan utformning av bestämmelsen, att den som omköres

skall sakta farten, när så är erforderligt, medan den senare sammanslutningen

hellre vill att hela bestämmelsen omformuleras därhän, att den, som

omköres, skall vidtaga de åtgärder som erfordras för att underlätta omkör
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

117

ningen. — Den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att stanna för vissa

signaler har avstyrkts av länsstyrelsen i Jönköpings län, som ansett den

genom sin avfattning ägnad att skapa stor oklarhet. Kungl. automobil klubben

har som sin mening framhållit, att frågan bör tagas upp i annat sammanhang.

Förslaget till ändringar i 54 § 1 mom. och 64 § 3 mom. vägtrafikförordningen

med anledning av förut skedd ändring i kategoriindelningen av de

allmänna vägarna har i avgivet yttrande tillstyrkts av svenska vägföreningen.

Att ett visst behov kan föreligga av trafikreglering på enskilda vägar,

även om de icke är allmänneligen befarna, har vitsordats av alla dem, som

yttrat sig i frågan. I allmänhet har väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag

i frågan tillstyrkts i huvudsak. Länsstyrelsen i Jönköpings län har dock

ansett, att myndigheternas befogenhet att meddela trafikföreskrifter för

sådan väg bör begränsas till fall, då synnerliga skäl föreligger. En fråga,

som varit föremål för delade meningar, gäller kostnaden för utmärkande

av lokal trafikföreskrift medelst vägmärken. Statens trafiksäkerhetsråd har

uttalat sig för att kostnaderna för märken betalas av väghållaren även om

trafikregleringen tillkommit på initiativ av myndighet. Å andra sidan har

Sveriges lantbruks förbund ansett att någon grund icke kan anföras, varför

kostnaden skulle övervältras på den enskilde. Förbundet för enskild väghållning

i Stockholms län har framhållit, att trafikmärken som avser att öka

trafiksäkerheten bör bestridas av allmänna medel och att i allt fall ett

väsentligt statsbidrag bör lämnas till kostnaderna för anbringande och underhåll

av sådana märken.

Departementschefen

Allmän hastighetsbegränsning är en fråga, som alltid haft en framträdande

plats i diskussionen kring trafiksäkerhetsproblemen.

Det har ofta framhållits, att kärnpunkten i frågan om fordonens hastighet

egentligen icke gäller begränsning av hastigheten utan anpassning av

hastigheten till vad förhållandena i det särskilda fallet kräver. Detta är givetvis

riktigt. Emellertid kvarstår ändock frågan, om icke en hastighetsbegränsning

i viss omfattning kan vara ett tjänligt medel att nå fram till en

bättre hastighetsanpassning. Redan den omständigheten att de allra högsta

hastigheterna bannlyses innebär en vinst ur trafiksäkerhetssynpunkt. Verkningarna

av en hastighetsbegränsning kan emellertid förmodas i många fall

sträcka sig längre än så genom att den verkar såsom en erinran om den fara,

som de höga hastigheterna innebär. Detta torde särskilt gälla lokala hastighetsbegränsningar.

Den viktigaste av de erinringar, som riktats mot en allmän hastighetsbegränsning,

går ut på att en sådan i vissa hänseenden kan skapa nya faromoment.

Speciellt har framhållits att man på de mera trafikerade vägarna

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

kan förvänta långa fordonsköer med en hastighet vid eller i närheten av

den föreskrivna fartgränsen, vilket medför svårigheter när det gäller att

verkställa omkörningar. Ett annat argument är att en fix hastighetsgräns

lätt kan leda till eu felinriktning av trafikövervakningen, eftersom överträdelser

främst är att förvänta på de bästa vägarna men endast mindre ofta på

sådana trafikfarliga platser, där en skärpt övervakning ur saklig synpunkt

skulle vara behövlig.

En annan synpunkt på frågan gäller möjligheterna att ordna en tillfredsställande

övervakning av hastighetsregelns efterlevnad. Om man verkligen

vill att regeln skall få någon verkan, måste övervakningen göras effektiv.

Särskilt gäller detta tiden närmast efter regelns införande. Kan en tillfredsställande

övervakning icke ordnas, förfelar man i stort sett syftet med hastighetsregeln,

och fara uppstår därjämte för en uppluckring av respekten

för trafikreglerna överhuvud. Såsom jag tidigare anfört, är polisens resurser

icke tillräckliga för en kontinuerlig övervakning av den omfattning, som

skulle erfordras för att upprätthålla respekten kring en allmän bestämmelse

om maximihastighet.

Sistnämnda argument bör enligt min mening tillmätas stor betydelse. Innan

mera tillfredsställande övervakningsresurser skapats, är det icke lämpligt

att införa en regel om allmän hastighetsbegränsning. Å andra sidan är

det icke omöjligt, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en så

avsevärd förbättring av trafikförhållandena, att en hastighetsregel därefter

icke vidare framstår som motiverad. Mot sådana förare, som färdas med påtagligt

för hög hastighet, kan ingripande ske med stöd av andra bestämmelser.

Jag vill erinra om att frågan om införande av en allmän hastighetsbegränsning

var föremål för riksdagens behandling så sent som år 1957 i anledning

av vissa då väckta motioner. Andra lagutskottet, som behandlade

motionerna, avvisade i sitt utlåtande (nr 9) tanken på en hastighetsbegränsning

under motivering, bl. a., att efter frågans behandling inför riksdagen

år 1955 några nya rön icke framkommit, som kunde sägas utgöra belägg

för att en fix hastighetsgräns skulle leda till ökad trafiksäkerhet.

Utlåtandet vann riksdagens gillande.

För egen del anser jag mig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om

införande av en allmän hastighetsbegränsning. Jag vill emellertid betona,

att detta mitt ställningstagande endast avser situationen sådan den nu kan

överblickas och att frågan bör tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden

föranleder därtill.

Jag vill vidare framhålla, att mitt nu gjorda ställningstagande icke avser

lämpligheten av lokala hastighetsbegränsningar. Ett system med lokala hastighetsbegränsningar

lider icke av samma stelhet som en regel om allmän

hastighetsbegränsning utan medger ett verkligt bedömande, vad som i det

särskilda fallet är en lämplig högsta hastighet på en viss väg eller vägsträcka.

Till följd härav kommer hastighetsbegränsningen — såsom jag tidigare framhållit

— alt samtidigt verka som en varning till trafikanterna för risker,

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

119

som de kommer att möta på vägen, och detta torde i sin tur medföra, att

en lokal hastighetsbegränsning oftast respekteras, även om det icke är möjligt

att ingående övervaka dess efterlevnad. Speciellt synes det mig lämpligt

att införa hastighetsbegränsning på sådana vägavsnitt, där olycksfrekvensen

erfarenhetsmässigt är hög och detta kan antagas bero på att vägen lockar

till alltför hög hastighet. I vissa fall, t. ex. där en livligt trafikerad väg mera

allmänt korsas av fotgängare, bör man enligt min mening icke tveka att

föreskriva t. o. m. mycket låg hastighet på en kortare sträcka. Däremot torde

det i allmänhet icke vara behövligt och knappast heller lämpligt att föreskriva

hastighetsbegränsning i fall, då en vägfarande redan av vägens utseende

kan sluta sig till att den icke medger någon högre hastighet. — Jag

förutsätter, att länsstyrelserna i erforderlig omfattning kommer att utnyttja

de möjligheter att införa lokala hastighetsbegränsningar, som bestämmelserna

i 61 § vägtrafikförordningen bjuder.

Den av utredningen föreslagna regeln om vissa undantag från skyldigheten

att lämna företräde åt fordon, som kommer från vänster, torde blott innebära

ett inskrivande i författningen av något som redan nu allmänt anses

gälla. Jag har icke något att erinra mot att så sker och tillstyrker alltså

att en sådan bestämmelse inflyter i 48 § vägtrafikförordningen.

Måhända skulle det kunna övervägas att utvidga bestämmelsen till en

allmän regel om företräde för den, som färdas på väg med starkare trafik,

i förhållande till den, vilken kommer från väg med svagare trafik. Med en

dylik utformning skulle bestämmelsen emellertid i praktiken sätta vänsterregeln

ur kraft och därigenom leda till mycket långtgående konsekvenser.

Jag är väl medveten om att många kunniga och hänsynsfulla förare i viss

utsträckning tillämpar en dylik princip utan stöd i författningen men anser,

med hänsyn till nyssnämnda följdverkningar, icke lämpligt att en bestämmelse

i ämnet inflyter i vägtrafikförordningen.

Utredningens förslag att söka minska riskerna i samband med omkörning

genom en regel om skyldighet för förare av vissa tyngre fordon, som framföres

efter annat sådant fordon, att hålla lämpligt avstånd till den framförvarande,

anser jag väl motiverat. Starka skäl talar dessutom enligt min

mening för att regeln vidgas att avse varje fordon, som framföres efter annat

fordon med påtagligt lägre hastighet än annan på vägen framgående trafik.

Jag tillstyrker därför att bestämmelser av nämnda innebörd införes i

45 § vägtrafikförordningen.

Däremot är jag icke beredd att utan närmare undersökningar förorda en

utvidgning av regeln att gälla fordon i allmänhet när de framföres med

normal hastighet.

Enligt min mening är det uppenbart, att eu regel av föreslaget innehåll

icke rubbar principen om alt huvudansvaret för en omkörning och därigenom

uppkommande risker åvilar den omkörande. Något förtydligande häru

i in nan torde därför icke vara behövligt.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Motorcyklar och mopeder är erfarenhetsmässigt att anse som bullersamma

fordon. Om de handhaves på ett skickligt och hänsynsfullt sätt, är denna

olägenhet likväl icke så framträdande, att några särskilda åtgärder är påkallade

beträffande just dessa typer av fordon. Vad som aktualiserat utredningens

förslag om åtgärder mot vissa slag av störande trafik, är närmast

det förhållandet, att en del förare, främst yngre sådana, tagit för vana att

under kvällar och nätter samlas på vissa platser i städer och andra tätorter

samt därvid hanterar motorerna på ett sätt, som icke fyller skäliga

anspråk på hänsyn till andra.

Såsom justitieombudsmannen framhållit har polismakten redan enligt

gällande bestämmelser vissa möjligheter att stävja detta ofog. Enligt 58 §

första stycket vägtrafikförordningen skall föraren i görligaste mån behandla

motorn så, att den icke åstadkommer störande buller, och överträdelse av

bestämmelsen är straffbelagd i 67 § andra stycket nämnda förordning. Mot

s. k. klungkörning kan ingripande ske enligt polismans allmänna befogenhet

att ingripa mot störande uppträden. I vissa fall kan straff ådömas enligt

It kap. It § strafflagen för förargelseväckande beteende.

Det torde vara en allmän uppfattning att dessa polismaktens befogenheter

mångenstädes icke utnyttjas i tillnärmelsevis den omfattning, som skulle

vara behövlig, och att polisen tolererar att motorcyklister och mopedister

åstadkommer sådant buller och i övrigt gör sig skyldiga till sådant uppträdande,

som utan tvekan skulle föranleda ingripande, därest fråga vore om

trafikanter av någon annan kategori. Orsakerna torde vara dels att buller

från motorcyklar och mopeder på sina håll förekommer i så stor omfattning,

att ingripanden i enstaka fall lätt framstår som opåkallade, och dels

bevisningssvårigheterna. Troligt är dock, att ett energiskt uppträdande från

polisens sida i de flesta fall skulle kunna i allt väsentligt råda bot på det

onödiga bullret.

Jag delar justitieombudsmannens åsikt, alt ett mer eller mindre totalt förbud

mot framförande av mopeder och motorcyklar i viss stad eller viss annan

ort icke är möjligt att genomföra enligt nuvarande bestämmelser.

Vad angår frågan, huruvida en dylik förbudsmöjlighet bör skapas genom ändring

av bestämmelserna i 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen, anser jag det

principiellt oriktigt att införa förbudsbestämmelser med så generell utformning,

att man i praktiken nödgas lägga en dispensbefogenhet i den enskilde

polismannens hand. Å andra sidan måste det medgivas, att svårigheter kan

möta, när det gäller att i det särskilda fallet utforma bestämmelser som tillgodoser

sitt syfte utan att innebära avsteg från denna princip.

Överhuvud synes frågan om åtgärder mot gatubullret böra angripas på

ett mera allsidigt sätt än som är möjligt på grundval av trafiksäkerhetsutredningens

förslag. Hithörande frågor är f. n. föremål för särskild utredning,

som statens institut för folkhälsan erhållit i uppdrag att ombesörja.

Det synes mig lämpligt att avvakta resultatet av denna utredning, innan

slutlig ståndpunkt tages till sådana förslag till partiella reformer som det

nu förevarande.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Jag kan därför icke tillstyrka utredningens förslag i förevarande hänseende

utan förutsätter att frågan t. v. bör lösas med andra åtgärder, i främsta

rummet skärpt uppsikt från polisens sida över ifrågavarande trafikantgrupper.

Utredningens mening, att förhållandena påkallar en skärpning av åtgärderna

mot olovlig körning, anser jag befogad. Jag vill i detta sammanhang

särskilt hänvisa till vad jag inledningsvis anfört om behovet av bättre polisövervakning.

Jämte en intensifierad övervakning är också den åtgärd, som

utredningen föreslagit, nämligen en skärpning av strafflatituden, att tillråda.

Jag delar i stort sett också utredningens uppfattning om de fall, då

ett strängare straff bör ifrågakomma, och anser liksom utredningen att den

nuvarande bestämmelsen, enligt vilken fängelse kan ingå i strafflatituden

endast vid återfall, är mindre lämplig med hänsyn till bl. a. svårigheterna

att ordna en tillfredsställande brottsregistrering.

Emellertid anser jag tveksamt, huruvida de av utredningen föreslagna

ändringarna i 3 § trafikbrottslagen verkligen är ägnade att i någon nämnvärd

omfattning leda till en kraftigare samhällelig reaktion i fall av olovlig

körning. En påtaglig och mindre gynnsam konsekvens blir däremot att

strafföreläggande icke vidare kan komma till användning i mål om olovlig

körning samt att delvis andra regler kommer att gälla också för målens

handläggning vid domstol. Åtgärden kommer därför att i ogynnsam riktning

påverka åklagarmyndigheternas och domstolarnas arbetsbörda.

Lämpligare är enligt min mening, att de fall, då fängelsestraff skall kunna

ifrågakomma, uppräknas i lagtexten. Därigenom får domstolen, då något av

de sålunda angivna fallen är för handen, särskild anledning att överväga,

huruvida icke straffet bör skärpas till fängelse. Vidare kan strafföreläggande

alltjämt komma till användning i flertalet fall, och vid handläggning

inför domstol kommer i regel att gälla de vanliga bestämmelserna om mål

rörande ansvar för brott, varå icke kan följa strängare straff än böter.

En allmän förutsättning för att fängelse skall kunna ådömas bör, liksom

hittills, vara alt brottet hänför sig till förande av bil eller motorcykel. I den

närmare uppräkningen av de fall, vilka anses så allvarliga, att fängelsestraff

kan komma i fråga, bör först nämnas olovlig körning av den, som innehaft

körkort men fått detta återkallat. Ett annat fall, som enligt min mening bör

inbegripas under den strängare bestämmelsen, är då någon bevisligen fört

motorfordon olovligt vid ett flertal olika tillfällen och brottet sålunda kan

sägas ha skett vanemässigt.

Härjämte anser jag lämpligt, att eu skärpning av den normala strafflatituden

för olovlig körning företages på det sättet, att ett visst minimum

bestämmes för antalet dagsböter. Detta minimum torde, liksom i 4 § 2 inom.

trafikbrottslagen, böra sättas till tio dagsböter.

Under de nuvarande bestämmelserna om straff för olovlig körning inbegripcs

jämväl det fall, då någon åsidosätter särskild föreskrift, t. ex. om

användande av glasögon eller annat hjälpmedel, vilken meddelats vid utfår
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

dande av körkort. Jag delar utredningens mening att dylika förseelser ej bör

inbegripas under bestämmelserna om det relativt allvarliga trafikbrott, som

olovlig körning utgör, utan bör brytas ut till ett särskilt stadgande, vars

strafflatitud bestämmes till dagsböter utan särskilt minimum.

I 3 § trafikbrottslagen finnes jämväl ett stadgande om straff för den, vilken

såsom förare av körkortspliktigt fordon anställer eller brukar någon

som icke äger rätt att föra fordonet eller eljest tillåter annan att föra sådant

fordon utan att vara berättigad därtill. Detta stadgande torde böra lämnas

orubbat, bortsett från den i praktiken betydelselösa ändring, som bortfallet

av den nuvarande bestämmelsen om straff för återfall innebär.

Den omständigheten, att vissa vägar numera utbyggts till motorvägar

efter internationellt vedertagen standard, gör att särskilda föreskrifter om

trafiken på sådana vägar ej längre kan avvaras. I anledning av tillkomsten

i december 1957 av motorvägen Danderyd—Norrtälje bär jag f. ö. redan

förra året funnit nödvändigt att införa vissa tillfälliga föreskrifter, som

kunnat genomföras utan ändringar i vägtrafikförordningen. Jag syftar härvid

på kungörelsen den 15 november 1957 med vissa provisoriska bestämmelser

angående vägmärken. I sagda kungörelse har begreppet motorväg

definierats på ett sätt, som nära överensstämmer med de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

nu föreslagna reglerna. Vad speciellt angår tillämpligheten

å motorväg av de nuvarande bestämmelserna om skyldighet att stanna

före färd in på huvudled torde ett system med parallellvägar, sådant som

det å den nyanlagda motorvägen Danderyd—Norrtälje, i allmänhet bereda

så goda garantier ur trafiksäkerhetssynpunkt, att någon föreskrift om stoppskyldighet

icke erfordras. Om det i visst fall skulle visa sig, att stoppskyldighet

är påkallad t. ex. därför att parallellvägar icke kunnat anordnas med

tillräcklig längd för att medge trafiksäker infart, kan sådan skyldighet införas

genom lokal trafikföreskrift och stoppmärke. De föreslagna bestämmelserna

om de fordonskategorier, som får färdas på motorväg, synes mig

lämpliga åtminstone till dess erfarenhet vunnits av trafikförhållandena på

motorvägar. Bestämmelsen om skyldighet för länsstyrelse och stadsmyndighet

att samråda med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde vara påkallad

för att vinna önskvärd enhetlighet i utformningen av de lokala trafikföreskrifterna.

Sammanfattningsvis anser jag, att förslagen efter viss

formell överarbetning, varom jag föranstaltat, bör kunna läggas till grund

för bestämmelser i ämnet.

Den föreslagna nya bestämmelsen om att fordon endast får föras på vänstra

körbanan, om flera körbanor finnes, kan göras till föremål för kritik ur

den synpunkten, alt tvekan kan tänkas uppstå vad som i olika fall förstås

med beteckningen körbana. Jag syftar härvid närmast på sådana fall, då

en väg försetts med mittmarkering e. d. För att undvika dylik tvekan synes

bestämmelsen böra jämkas därhän, alt den blott blir tillämplig, när

fråga är om helt skilda körbanor, d. v. s. när de olika banorna skiljes av

mittremsa eller annan anordning som uppenbarligen icke är avsedd att

korsas med fordon.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

123

Vad beträffar förslaget om jämkning av omkörningsreglerna synes detta

med hänsyn till sina tänkbara konsekvenser icke böra förverkligas i detta

sammanhang.

För att vinna närmare överensstämmelse med vad som gäller i andra länder

torde i samband med de nya föreskrifterna om motorvägar böra i vägLrafikförordningen

upptagas en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för

förare, vars fordon blivit stående på körbanan på grund av motorfel e. d.,

att ofördröjligen vidtaga åtgärder för att undanskaffa fordonet. Denna bestämmelse

bör emellertid ej gälla endast motorväg utan bör avse alla de

fall, då det jämlikt 49 § vägtrafikförordningen är förbjudet att stanna eller

ställa upp fordon på väg.

I det skick, vari förslaget till nya regler om motorvägar nu föreligger efter

omarbetning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, får de sin plats

i 1 § 1 mom., 44 §, 45 § 7 mom., 48 §, 49 § 2 moin., 56 § 1 mom., 60 §, 61 §

1 mom. och 64 § 2 mom. vägtrafikförordningen.

I anslutning till bestämmelserna om motorvägar in. in. bör även straffbestämmelserna

i 67 § vägtrafikförordningen omarbetas sa, att de korresponderar

med de nya reglerna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag att införa uttryckliga regler

om skyldighet att stanna vid vissa signaler anser jag beaktansvärt. Föreskrifter

av denna innebörd har emellertid enligt min uppfattning sin rätta

plats icke i vägtrafikförordningen utan i vägmärkeskungörelsen, och jag

avser därför att taga upp frågan till behandling vid den översyn av kungörelsen,

som är omedelbart förestående i anledning av bl. a. de nyss föreslagna

nya reglerna om motorvägar.

En föreskrift om skyldighet för länsstyrelser och stadsmyndigheter att

hålla väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fortlöpande underrättad om gällande

lokala föreskrifter anser jag behövlig. Jag förordar sålunda, att en dylik

föreskrift inflyter i vägtrafikförordningen, lämpligen i 61 § 3 mom. Vid sidan

därav bör den nuvarande bestämmelsen i 62 § 2 mom. om skyldighet att tillställa

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den årliga kungörelsen om vägar

och gällande lokala trafikföreskrifter bibehållas oförändrad.

De ändringar i 54 § 1 mom. och 64 § 3 mom. vägtrafikförordningen som

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit i anledning av förut skedd

ändring beträffande indelningen av de allmänna vägarna, torde i praktiken

knappast ändra vad som nu gäller och är därför snarast att beteckna som

redaktionella. Jag förordar, att ändringarna kommer till stånd.

Förslaget om att genom ändring av 61 § 2 inom. vägtrafikförordningen ge

länsstyrelse och stadsmyndighet vissa möjligheter att utfärda trafikreglerande

föreskrifter för enskilda vägar i allmänhet och alltså icke blott, såsom

nu, för sådana enskilda vägar, som är allmänncligen befarna, torde i främsta

rummet förestavas av behovet i vissa fall att kunna föreskriva maximihastighet

på vägen. Ur trafiksäkerhetssynpunkt föreligger dessutom behov av

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungi. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

att kunna införa vissa föreskrifter för reglering av trafiken vid korsning

med järnväg samt vid den enskilda vägens anslutning till allmän väg eller

till annan enskild väg, som är allmänneligen befaren. Sådana föreskrifter

bör kunna införas oavsett om vägens ägare medger det eller icke. Andra

tänkbara föreskrifter, t. ex. om körriktning, parkering in. in., torde däremot

vad beträffar nu avsedda vägar knappast vara av vital betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt

men kan i vissa fall vara av intresse för vägens

ägare. För dessa fall bör vägtrafikförordningen visserligen ge möjlighet att

införa trafikreglerande bestämmelser, om ägaren det önskar, men sådana

bestämmelser bör icke kunna införas mot hans vilja.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, enligt vilket länsstyrelse eller

stadsmyndighet alltid skall ha en generell befogenhet att utfärda trafikreglerande

föreskrifter för enskild väg, går således enligt min mening onödigt

långt och bör jämkas i enlighet med de principer, för vilka jag nu uttalat

mig.

En dylik reglering torde också möjliggöra en acceptabel lösning av frågan,

vem som har att utföra, underhålla och bekosta de vägmärken, vilka

i regel erfordras för att utmärka en lokal trafikföreskrift. Sådana trafikföreskrifter,

som avser maximihastighet eller reglering av trafiken vid

korsning med järnväg eller vägens anslutning till allmän väg eller enskild

allmänneligen befaren väg, torde, med hänsyn till sin betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt,

böra utmärkas genom det allmännas försorg och på allmän

bekostnad. För detta fall torde således lämpligen böra gälla samma

föreskrift som för de allmänneligen befarna vägarna eller alltså att åtgärden

skall ankomma, inom stad eller stadsliknande samhälle på den som enligt

lagen om allmänna vägar är väghållare samt eljest på vägförvaltningen i

länet. Annan trafikföreskrift än nu nämnts torde däremot böra utmärkas

av vägens ägare vid äventyr, om det försummas, att trafikföreskriften upphör

att äga tillämpning.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att det i vägtrafikförordningen

förekommande uttrycket »vägens ägare» uppenbarligen icke syftar

blott på den, som är ägare av vägmärken. Om väghållningen bekostas av

andra än markägaren, torde i första hand dessa åsyftas, låt vara att de i sitt

förfogande över vägen icke får överskrida den rätt till nyttjande av vägmärken,

som blivit åt dem upplåten, och att således även ägaren av själva marken

kan ha vissa befogenheter med avseende å vägen. Huruvida utmärkandet

av lokal trafikföreskrift skall bekostas av den ene eller den andre enskilde

vägintressenten, är en fråga som icke bör regleras i vägtrafikförordningen. I

I detta sammanhang torde även böra beröras en annan fråga, som aktualiserats

genom vissa av remissyttrandena över trafiksäkerhetsutredningens

förslag, nämligen om skyldighet för fordonsförare att stanna före passerandet

av järnvägsövergång. Med avseende å s. k. bevakade övergångar gäller

redan nu, jämlikt 42 § 2 mom. vägtrafikförordningen, skyldighet att stanna

då av signal eller annat förhållande framgår, att tåg nalkas. Såvitt angår

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

125

denna kategori av järnvägsövergångar torde en dylik bestämmelse vara tillfyllest.

Däremot vore det enligt min mening ägnat att gagna trafiksäkerheten,

om generell stoppskyldighet, liknande den som gäller vid infart på huvudled,

kunde föreskrivas beträffande obevakade järnvägsövergångar. Att införa en

sådan bestämmelse möter emellertid betydande svårigheter, bl. a. med hänsyn

till förhållandena vid vissa korsningar inom tätorter mellan gata eller

väg och sådan spårväg, som framgår på särskild banvall. Härtill kommer, att

en stoppskyldighet, om sådan införes, enligt internationella regler, som Sverige

biträtt, måste konsekvent utmärkas genom stoppmärken på båda sidor

om järnvägsövergången. Eftersom antalet järnvägsövergångar, om vilka

nu är fråga, betydligt överstiger 30 000, skulle åtgärden medföra stora praktiska

svårigheter och draga betydande kostnader. Jag kan därför icke förorda

en generell bestämmelse i ämnet. Däremot anser jag lämpligt, att stoppskyldighet

successivt införes genom lokala föreskrifter och stoppmärken i

första hand vid mera trafikerade järnvägsövergångar och i mån av tillgängliga

resurser även vid mindre trafikerade sådana. Ett sådant förfarande möjliggöres

även beträffande enskilda, icke allmänneligen befarna vägar genom

de författningsändringar, som jag nyss förordat. När huvudparten av de

järnvägsövergångar, vid vilka trafik med motorfordon förekommer, sålunda

blivit försedda med stoppmärken, kan frågan om införandet av en allmän

regel om stoppskyldighet vid järnvägsövergång måhända tagas upp till

förnyad prövning.

I anledning av vad nu anförts har inom kommunikationsdepartementet

utarbetats förslag till följande författningar, nämligen

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648);

2) förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 25 oktober

1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 28 september 1951 (nr

649) om straff för vissa trafikbrott.

Förslagen är av lydelse, som framgår av bilaga till detta protokoll.1

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över det under 3) omnämnda

lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Vid protokollet:

Nils Engdahl. 1

1 De under 1) och 2) upptagna författningsförslagen är — bortsett från en mindre jämkning av

slutbestämmelserna i förstnämnda förslag — liralydande med motsvarande vid propositionen

fogade förslag och har därför här uteslutits.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 28 september 1951

(nr 649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 28 september 1951 om straff för

vissa trafikbrott skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §.

För någon körkortspliktigt fordon

utan att vara berättigad att föra sådant

fordon eller med åsidosättande

av föreskrift, som meddelats vid utfärdande

av körkort, dömes för olovlig

körning till dagsböter.

För någon körkortspliktigt fordon

utan att vara berättigad att föra sådant

fordon, dömes för olovlig körning

till dagsböter, lägst tio. Har

den, som gjort sig skyldig till olovlig

köming, tidigare innehaft körkort,

vilket återkallats, eller år brottet begånget

vanemässigt, må straffet höjas

till fängelse i högst sex månader.

För någon körkortspliktigt fordon

med åsidosättande av föreskrift, som

meddelats vid utfärdande av körkort,

straffes med dagsböter.

Anställer och--— med dagsböter.

Begår någon, efter det han genom

laga kraftvunnen dom blivit dömd för

något i denna paragraf avsett brott,

som hänför sig till bil eller motorcykel,

ånyo sådant brott, må straffet

höjas till fängelse i högst sex månader.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

1958.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 69 år 1958

127

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 13 februari

1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 12 februari 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll

över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 7 februari 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den

28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsrådet V. Körlof.

Lagrådet yttrade:

Enligt det remitterade förslaget skall straffet för olovlig körning kunna

skärpas till fängelse i högst sex månader, om den skyldige tidigare innehaft

körkort som blivit återkallat eller om brottet begåtts vanemässigt. Även i

övrigt kunna förekomma grova fall av olovlig körning, såsom då någon för

motorfordon efter att ha vägrats körkort på grund av uppenbar olämplighet

eller då olovlig körning skett i större omfattning utan att det kan sägas

ha skett vanemässigt. Den föreslagna bestämmelsen inbegriper ej heller alla

grova fall som innefattas under den nuvarande straffskärpningsregeln för

återfall. Lagrådet hemställer därför, att den nya regeln utvidgas till att omfatta

— förutom de båda fallen som angivits i förslaget —- de situationer då

brottet eljest är att anse som grovt.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1958

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den lb februari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, lagrådets

den 13 februari 1958 avgivna utlåtande över det den 7 februari 1958 till

lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen

den 28 september 1951 (nr 6W) om straff för vissa trafikbrott.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande förklarar sig föredraganden tillstyrka

lagrådets hemställan om viss jämkning i lagförslaget samt uttalar

därvid att jämkningen för sådana fall, då brottet icke är grovt, ej torde

leda till någon ändring beträffande möjlighet att använda strafföreläggande

eller beträffande domstols sammansättning.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
dels

anhålla om riksdagens yttrande över de vid remissprotokollet fogade

förslagen till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

inr 648) med viss däri vidtagen jämkning av slutbestämmelserna; samt

2) förordning om ändrad lydelse av 21 § förordningen den 25 oktober 19i0

(nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.;

dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga förslaget

till

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 28 september 1951 (nr

G49) om straff för vissa trafikbrott.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Swarting

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

580032

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:233 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen in. m., dels ock i ämnet a1 i texten
  2. 2LU 1958 A:20 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen m. in., dels ock i ämnet väckta motion s. 1 i texten