Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 mom. taxering sförordning en den 23 november 1956 (nr 623)
1958-02-14 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1958 A:76, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 mom. taxering sförordning en den 23 november 1956 (nr 623)
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1958
1
Nr 76
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 mom.
taxering sförordning en den 23 november 1956 (nr
623); given Stockholms slott den 14 februari 1958.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 25 § och
129 § 8 mom. taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I syfte att förenkla deklarationsförfarandet föreslås i propositionen att
löntagare skall befrias från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa
förmögenhet om bruttovärdet av hans tillgångar inte överstiger 50 000
kronor.
Vidare föreslås en ändring av taxeringsförordningens bestämmelser om
arvode åt ledamot i prövningsnämnd.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 76
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1958
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 inom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 25 § och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
25 §.
Allmän självdeklaration
skall upptaga:
1) den skattskyldiges namn--
— vid taxeringen,
5) den skattskyldiges tillgångar
och skulder vid slutet av beskattningsåret,
ändå att förmögenheten
icke uppgår till skattepliktigt belopp,
dock endast om och i den mån
skattskyldighet för förmögenhet åligger
honom,
6) beloppet av — — — dennes
hemortskommun.
Allmän självdeklaration —--
denna förordning.
Har skattskyldig — — — sådan
förmögenhet.
Belopp, som---öretal bort
falla.
Föreslagen lydelse:
25 §.
Allmän självdeklaration
skall upptaga:
1) den skattskyldiges namn--
— vid taxeringen,
5) tillgångar och skulder vid slutet
av beskattningsåret, dock endast om
och i den mån skattskyldighet för
förmögenhet åligger den skattskyldige
samt — såvitt avser fysik personsom
icke har att redovisa inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse — om värdet
av tillgångarna överstiger 50 000
kronor,
6) beloppet av — — — dennes
hemortskommun.
Allmän självdeklaration — — —
denna förordning.
Har skattskyldig — — — sådan
förmögenhet.
Hava makar, som ingått äktenskap
före ingången av beskattningsåret och
levt tillsammans under större delen
därav, var för sig haft förmögenhet,
skall vardera makens skyldighet att
enligt 5) härovan i självdeklarationen
upptaga tillgångar och skulder
bedömas med hänsyn såväl till det
sammanlagda värdet av boets tillgångar
som till arten av makarnas
inkomster.
Belopp, som---öretal bort
falla.
Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1958
3
Nuvarande lydelse:
129 §.
8 mom. Sådan ledamot i prövningsnämnd,
som icke är befattningshavare
i statens tjänst, äger för tid,
varunder han varit inkallad till
tjänstgöring, åtnjuta arvode med trettio
kronor om dagen. Ledamot, som
är befattningshavare i statens tjänst,
skall för tjänstgöringen åtnjuta, jämte
ersättning för avlöningsförmåner,
som han får avstå under tjänstledighet
för ifrågavarande uppdrag, arvode
med belopp, som bestämmes av
Kungl. Maj. t. Därjämte skall ledamot
i förekommande fall åtnjuta resekostnads
er sättning och traktamente
enligt rese- och traktamentsklass A i
allmänna resereglementet.
Föreslagen lydelse:
129 §.
8 mom. Ledamot i prövningsnämnd
åtnjuter för tid, varunder hav
varit inkallad till tjänstgöring, ersättning
av statsmedel enligt grunder,
som fastställas av Kungl. Maj:t.
Denna förordning träder i kraft, såvitt angår 129 § 8 mom., dagen efter
den då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling och i övrigt den 1 januari 1959.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1958
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
H februari 1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om
vissa ändringar i taxeringsförordningen samt anför därvid följande.
I en den 22 oktober 1957 till finansdepartementet inkommen skrivelse har
riksskattenämnden anmält vissa frågor rörande förenkling av deklarationsförfarandet.
I skrivelsen framläggs sålunda förslag om lättnader i skyldigheten
att i allmän självdeklaration redovisa förmögenhet. Vidare förordas
vissa ändringar i de nuvarande reglerna för beräkning av avdraget för försäkringspremier
samt det särskilda ortsavdraget för ensamstående med
barn.
Över framställningen har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, statens organisationsnämnd, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Landsorganisationen i
Sverige, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges akademikers centralorganisation, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund samt Tjänstemännens centralorganisation.
I det följande behandlas först riksskattenämndens förslag beträffande förmögenhetsredovisningen.
Därefter har i ett andra avsnitt upptagits övriga
av riksskattenämnden aktualiserade frågor.
I detta sammanhang torde jag också få anmäla frågan om viss ändring
av taxeringsförordningens bestämmelser angående arvode åt ledamot av
prövningsnämnd.
I. Lättnader i skyldigheten att deklarera förmögenhetstillgångar och
skulder
Gällande bestämmelser. Enligt 25 § taxeringsförordningen skall allmän
självdeklaration som avlämnas av den som är skattskyldig för förmögenhet
upptaga bl. a. tillgångar och skulder vid slutet av beskattningsåret, ändå att
förmögenheten icke uppgår till skattepliktigt belopp.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1958
Skattskyldighet för förmögenhet åvilar fysiska personer, som är här i
riket bosatta vid beskattningsårets utgång, oskifta dödsbon efter personer,
som vid dödsfallet var bosatta här i riket, familjestiftelser samt vissa föreningar,
samfund och andra liknande juridiska personer. Därjämte är
utomlands bosatta fysiska personer och dödsbon efter sådana personer samt
utländska bolag i princip skattskyldiga för här i riket nedlagd förmögenhet.
Innebörden av dessa bestämmelser är alltså bl. a. den att här i riket bosatt
enskild person, som avger allmän självdeklaration, i deklarationen
skall specificera sina förmögenhetstillgångar även om deras värde är obetydligt.
Bestämmelser av sådan innebörd infördes i skattelagstiftningen år
1910 i samband med att förmögenhetsbeskattning infördes för första
gången. Förmögenhetsbeskattningen var emellertid då hopkopplad med inkomstbeskattningen
på så sätt att viss del av förmögenheten (ursprungligen
1/60 sedermera 1/100) lades till inkomsten och belädes med s. k. inkomst-
och förmögenhetsskatt. Även helt obetydliga förmögenheter påverkade
därigenom skatten.
Sådan kombinerad inkomst- och förmögenhetsbeskattning skedde fram
t. o. m. 1948 års taxering. Vid 1947 års riksdag beslöts en omläggning
fr. o. m. 1949 års taxering av den statliga beskattningen, innebärande bl. a.
att förmögenhetsbeskattningen frikopplades från inkomstbeskattningen. I
samband därmed gjordes fysiska personers förmögenheter å högst 30 000
kronor helt skattefria. Det skattefria bottenbeloppet vid förmögenhetsbeskattningen
har därefter höjts, år 1952 (fr. o. m. 1954 års taxering) till
50 000 kronor och år 1957 (fr. o. m. 1958 års taxering) till 80 000 kronor.
Uppgift om förmögenhet och om inkomst av kapital har tidigare lämnats
i den allmänna självdeklarationens huvudblankett. Från och med innevarande
år skall dessa uppgifter lämnas på särskild blankett (formulär nr 1 g)
som fogas såsom bilaga till självdeklarationen.
Beträffande förmögenheten fordras alltid fullständig redovisning i deklarationen.
Inkomst av kapital kan däremot numera i vissa fall deklareras enligt
en förenklad metod. Sedan 1957 års taxering beskattas nämligen inkomst
av kapital i regel blott i den mån den överstiger ett skattefritt bottenbelopp,
som då utgjorde 100 kronor för ogift skattskyldig och 200 kronor
för makar gemensamt. Från och med 1958 års taxering tillämpas högre
bottenbelopp, nämligen 300 kronor resp. 600 kronor. Enligt de av riksskattenämnden
fastställda deklarationsformulären behöver den, vars behållna
inkomst av kapital inte uppgår till skattefritt belopp, i regel inte
lämna specifikation på inkomster och avdrag utan kan fullgöra sin deklarationsskyldighet
i denna del genom att med ett kryss i en ruta utmärka, att
inkomsten av kapital inte överstiger bottenbeloppel.
Riksskattenämndens skrivelse. I skrivelsen framhåller riksskattenämnden
att utbrytandet av förvärvskällan inkomst av kapital och förmögenhetsredovisningen
till särskilt bilageformulär skett för att på blanketterna kun
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1958
na använda större och tydligare tryckstil och lämpligare radavstånd. Nämnden
påpekar, att sådana skattskyldiga som varken äger förmögenhet eller
har inkomst av kapital inte behöver lämna den nya deklarationsbilagan
enligt formulär nr 1 g. För övriga skattskyldiga torde dock, förmodar
nämnden, uppdelningen komma att innebära en viss omgång i deklarationsförfarandet.
Riksskattenämnden har därför funnit, att uppdelningen av deklarationsformuläret
aktualiserar frågan om man alltjämt skall upprätthålla kravet
på förmögenhetsredovisning även av dem som endast har mindre förmögenhetstillgångar.
Nämnden framhåller, att förmögenhetsredovisningen i de
fall där förmögenheten inte beskattas numera är av betydelse främst för
taxeringskontrollen. Genom jämförelse med föregående års deklaration kan
taxeringsnämnden kontrollera om tillgångar försålts, vilket kan vara av betydelse
för eventuell realisationsvinstbeskattning. Även för kontroll av gåvoskatten
har förmögenhetsredovisningen visat sig vara av vikt. Sitt huvudsakliga
värde för taxeringskontrollen har förmögenhetsredovisningen emellertid
genom den möjlighet den bereder till s. k. kontantsammanställningar
för undersökning om inkomsterna deklarerats riktigt.
Den kontroll, som förmögenhetsredovisningen möjliggör, är huvudsakligen
av värde i fråga om jordbrukarnas och rörelseidkarnas deklarationer.
Övriga deklarationer och då främst löntagarnas deklarationer, där denna
kontrollmöjlighet i allmänhet inte erfordras, bör enligt skrivelsen inte betungas
med generella förmögenhetsredovisningar bara för att vinna kontrollmöjligheter
i ett mindre antal fall. Riksskattenämnden anför till slut
följande.
Med hänsyn till angelägenheten av att kunna kontrollera fall, där stora
bruttotillgångar finnas, torde en eventuell befrielse från uppgiftsskyldighet
icke böra anknytas till en viss högsta nettoförmögenhet utan till bruttot av
tillgångarna. Var gränsen för uppgiftsskyldighet skall dragas kan diskuteras.
Enligt riksskattenämndens mening är det icke tillrådligt att sätta gränsen
så högt som vid 80 000 kronor. Möjligen skulle syftet med reformen i
huvudsak vinnas redan om beloppet sattes vid 25 000 kronor.
Remissyttrandena. Riksskattenämndens förslag tillstyrkes i princip
av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Skaraborgs och
Västmanlands län, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges akademikers centralorganisation,
Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. I vissa av dessa yttranden uttalas dock viss
tveksamhet.
Avstyrkande yttranden föreligger från statskontoret, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län. Flera av de avstvrkande
myndigheterna synes dock ha varit av den uppfattningen att riksskatte
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1958
nämndens förslag i fråga om förmögenhetsredovisningen avsett även jordbrukares
och rörelseidkares deklarationer.
Kammarrätten och länsstyrelsen i Gotlands län ger uttryck åt allmän tveksamhet
inför förslaget.
Flertalet av de remissmyndigheter som avstyrkt förslaget har framhållit,
att ett genomförande av detsamma kommer att minska möjligheterna till
taxeringskon troll. Vidare påpekas i flera yttranden, att uppgift om
storleken av och förändringarna i även små förmögenheter ofta är nödvändiga
vid medgivande av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.
överståthållarämbetet förklarar sålunda att, för en rätt bedömning av yrkanden
om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga — i Stockholm sannolikt
många tiotusental årligen — en fullständig förmögenhetsredovisning
knappast kan undvaras.
Länsstyrelsen i Örebro län anför.
Vad gäller övriga skattskyldiga, exempelvis löntagare, är väl tillgång
till uppgifter angående smärre tillgångar många gånger icke av betydelse för
taxeringen. Det bör dock framhållas, att även för dylika skattskyldiga ofta
nog en bedömning av hela deras ekonomiska ställning måste göras vid taxeringen.
Det nu sagda är särskilt av betydelse, när fråga uppkommer att tillerkänna
skattskyldig extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Det förekommer
ofta att framställning härom göres av skattskyldiga, som äga förmögenhetstillgångar
på 15 000 å 20 000 kr. och varje år öka sin förmögenhet.
Möjligheterna att bedöma, huruvida behov av skattelindring verkligen föreligger,
skulle därför komma att väsentligt minska, om skyldigheten att i deklarationen
redovisa förmögenhetstillgångar inskränktes på sätt riksskattenämnden
föreslagit. Detta synes betänkligt icke minst med hänsyn till att
det i viss utsträckning åligger beskattningsnämnderna att medgiva extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga utan att framställning härom göres av den
skattskyldige själv. Möjligheterna för taxeringsnämndens ordförande att
före avgörande av frågor av denna art infordra uppgifter angående förmögenhetsinnehav
äro mycket små med hänsyn till den relativt korta tid som
står honom till buds för fullgörande av sitt uppdrag samt den mångfald arbetsuppgifter
som åligger honom.
Länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län
anför liknande synpunkter.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser att — om riksskattenämndens förslag
genomföres — fullständig förmögenhetsredovisning bör lämnas om framställning
göres om extra avdrag.
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller vidare,
att den i förmögenhetsredovisningen ingående specifikationen av skulder
är av betydelse vid kontroll av gäldränteavdrag.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Älvsborgs och
Norrbottens län påpekar alt beträffande vissa löntagare förmögenhetsredovisningen
är av samma betydelse som i fråga om rörelseidkare. Därvid omnämnes
särskilt vissa kategorier läkare och veterinärer samt arkitekter, ingenjörer,
mätningsmän, försäkringsinspektörer, personer som uppbär
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1958
drickspengar, byggnadshantverkare utan fast anställning, delägare i familjebolag
m. fl. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att kravet på förmögenhetsredovisning
bör i varje fall bibehållas — förutom för jordbrukare
och rörelseidkare — även för ägare av annan fastighet.
Länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens län
uttalar tvekan inför en bestämmelse som ålägger vissa kategorier skattskyldiga
längre gående skyldigheter i deklarationshänseende än andra. Länsstyrelsen
i Norrbottens län anför härom följande.
Länsstyrelsen anser icke, att kravet på fullständig förmögenhetsredovisning
kan släppas beträffande skattskyldiga, som redovisa inkomst av jordbruk
eller rörelse, då möjligheterna till s. k. kontantkalkyler med hänsyn till
taxeringens effektivitet ej lämpligen böra beskäras. Däremot synes hinder
i och för sig ej möta mot en begränsning av rena löntagares skyldighet att
redovisa förmögenhet, alldenstund behovet av kontrollmöjligheter beträffande
denna grupp av skattskyldiga ej ens tillnärmelsevis gör sig gällande
i samma grad som beträffande jordbrukare och rörelseidkare. Emellertid
finner länsstyrelsen det väcka principiella betänkligheter att för ifyllandet
av ett för alla skattskyldiga gemensamt formulär införa olika bestämmelser
för olika grupper i all synnerhet som någon bestämd avgränsning mellan
grupperna ej låter sig göra. Gränsen mellan inkomstslagen tjänst och rörelse
är ganska flytande och exempelvis läkare och agenter kunde mången gång
sväva i tvivelsmål angående omfattningen av skyldigheten att redovisa förmögenhet.
I några yttranden ifrågasätts om förenkling uppnås när förmögenhetsredovisningen
för flertalet löntagare slopas. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
förmodar att en sådan reform inte kan medföra någon förenkling av deklarationsformulären.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför följande.
Det merarbete, som ligger i en ordentlig förmögenhetsredovisning, är i regel
ringa i förhållande till det arbete, som en deklarant måste nedlägga om
han vill göra en ordentlig deklaration. Att hava en riktig sammanställning
över tillgångar och skulder är ett led i deklarantens egen kontroll av inkomstdeklarationen
och ofta ett viktigt led i denna kontroll.---
Erfarenheten visar, att undantagsregler, som införas i förenklingssyfte, i
själva verket vålla mera arbete, missförstånd och krångel än som svara mot
vad den eventuella förenklingen som sådan betyder för vissa deklaranter.
Även överståthållarämbetet befarar ett visst merarbete för taxeringsnämnderna
och allmänheten, om riksskattenämndens förslag genomföres. Ämbetet
anför härom.
Vid ett genomförande av riksskattenämndens nu ifrågavarande förslag
skulle taxeringsmyndigheterna i de fall, där en förmögenhetsredovisning är
av värde för att kunna åsätta en riktig taxering, bli nödgade att genom skriftväxling
infordra erforderliga uppgifter. Följden skulle bli ökad arbetsbelastning
för myndigheterna samt besvär och irritation för de skattskyldiga. Det
kan icke heller förbises, att i många fall skriftväxling på grund av tidsnöd
eller andra orsaker skulle underlåtas med skattebortfall som följd.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att möjligheten att i efterhand infordra
förmögenhetsuppgifter från de skattskyldiga inte uppväger förslagets
nackdelar ur kontrollsynpunkt. Länsstyrelsen anför.
Kungl. Mnj:ts proposition nr 76 år 1958
9
Emot det sagda kan måhända invändas, att vederbörande deklarationsgranskare
även i fortsättningen har möjlighet att från de skattskyldiga begära
uppgifter angående tillgångar och skulder i den mån sådana uppgifter
erfordras. Det väsentliga värdet av förmögenhetsredovisningen ur kontrollsynpunkt
ligger emellertid i att förmögenhetsutvecklingen framgår av deklarationsmaterialet
och är till ledning för granskarens val av vilka deklarationer
som äro mera i behov av särskild utredning än övriga. I detta sammanhang
må framhållas, att en dålig förmögenhetsställning respektive en
försämring av ställningen ofta utgör skäl för taxeringsmyndigheterna att
godtaga en deklarerad inkomst, som ur vissa synpunkter kan förefalla anmärkningsvärt
låg.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har vidare beträffande tre taxeringsdistrikt
undersökt deklarationsmaterialet för att utröna i vilken utsträckning
de skattskyldiga för närvarande betungas med lämnandet av mindre nödvändiga
förmögenhetsuppgifter i deklarationerna. Undersökningen har omfattat
sammanlagt 5 230 deklarationer. Av dessa innehöll 2 923 st. förmögenhetsredovisning,
därav 1 693 med ett bruttovärde som understeg 25 000 kronor.
Av sistnämnda 1 693 förmögenhetsuppgifter bedömer länsstyrelsen 735
st. eller 43 procent såsom varande av intresse för taxeringen. Återstoden av
de deklarationer där förmögenhet redovisats men bruttovärdet understiger
25 000 kronor utgör 958 st., motsvarande 18 procent av hela det undersökta
materialet och 33 procent av de deklarationer, där förmögenhetsuppgifter
lämnats.
Den ifrågasatta befrielsen från uppgiftsskyldighet bör enligt riksskattenämnden
anknytas till tillgångarnas bruttovärde. Några invändningar häremot
har inte framkommit under remissbehandlingen. I fråga om beloppsgränsen
har olika meningar gjort sig gällande. Mot den av riksskattenämnden
antydda gränsen 25 000 kronor har invändningar rests i några yttranden.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att en eventuell begränsning
i uppgiftsskyldigheten bör avse allenast den som inte har bruttotillgångar
till belopp överstigande 5 000 kronor och som inte heller har skulder
överstigande 5 000 kronor.
Länsstyrelserna i Örebro och Gävleborgs län förordar att, om riksskattenämndens
förslag genomföres, beloppsgränsen bestämmes till 10 000 kronor.
Sistnämnda länsstyrelse framhåller att detta belopp bättre svarar mot det
kapital, för vars avkastning skattefrihet föreligger. Även länsstyrelsen i Södermanlands
län vill anknyta befrielsen från skyldigheten att deklarera
förmögenheten till bestämmelserna om det skattefria bottenavdraget vid beräkning
av inkomst av kapital. Länsstyrelsen anför följande.
En naturlig gräns synes vara ett kapital, som beräknas avkasta 600 kronor
om året, det vill säga den del av kapitalinkomsten som för gift skattskyldig
icke tages till beskattning. Kapitalets storlek kan beräknas till
10 000 å 12 000 kronor. Även om detta förslag icke är så långtgående som
riksskattenämndens uttalande, skulle det enligt länsstyrelsens åsikt likväl
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1958
bringa lättnad åt en icke oväsentlig del av de skattskyldiga vid deklarationens
upprättande.
Tjänstemännens centralorganisation accepterar den gräns, som omnämnes
i riksskattenämndens skrivelse, 25 000 kronor, men ifrågasätter om den
inte kan kombineras med en supplementär regel. Organisationen anför härom
följande.
Eventuellt kan man tänka sig den supplementära regeln, att befrielse medgives
antingen bruttot av tillgångarna icke uppgår till 25 000 kronor, eller
ock att inkomsten av kapital icke överstiger 300 resp. 600 kronor. Härigenom
torde man vinna det väsentliga syftet, nämligen dels att huvudparten
av de skattskyldiga befrias från skyldighet att inkomma med särskild förmögenhetsredovisning,
eftersom dessas förmögenhet i allmänhet endast består
av tillgångar med förhållandevis ringa värde, dels att återupptagandet
av uppgift i huvudblanketten huruvida kapitalinkomsten överstigit 300 resp.
600 kronor icke behöver aktualiseras, i den händelse redovisningsskyldigheten
för förmögenheten begränsas.
Departementschefen. När skyldigheten att i självdeklaration redovisa förmögenhet
infördes, gällde sådana bestämmelser att även helt obetydliga förmögenheter
beskattades genom den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.
Uppgifterna om förmögenhet i deklarationen lämnades därför ursprungligen
i första hand till ledning för bestämmandet av skatten å förmögenhet,
ehuru de givetvis även kunde användas för att kontrollera inkomstuppgifterna
i deklarationen.
Efter 1947 års omläggning av den statliga beskattningen är emellertid förhållandena
förändrade. Mindre förmögenheter beskattas numera inte alls.
Blott ungefär 6 procent av inkomsttagarna blir taxerade till förmögenhetsskatt.
Förmögenhetsuppgifternas direkta betydelse för förmögenhetstaxeringen
är dock större än detta procenttal anger. Värdet av vissa slag av förmögenhetstillgångar
är nämligen så pass svårbestämbart att det synes naturligt
att värderingsfrågan underställes taxeringsmyndigheterna. Detta förhållande
gäller särskilt olika slag av tillgångar i jordbruk och rörelse, där de
skattskyldiga ofta tillämpar värderingsprinciper, som visserligen godtas vid
inkomsttaxeringen men inte kan accepteras vid förmögenhetstaxeringen.
Klart är dock att för andra skattskyldiga än jordbrukare och rörelseidkare
deklarationens uppgifter om förmögenhet i de flesta fall inte har någon direkt
betydelse för taxeringen.
Under remissbehandlingen av riksskattenämndens skrivelse har från något
håll ifrågasatts om någon förenkling skulle uppnås i det fall att förmögenhetsredovisningen
skulle slopas. Enligt min uppfattning är det dock
klart att förmögenhetsredovisningen medför ett icke obetydligt besvär för
de skattskyldiga. Dessa måste för att kunna rätt ifylla förmögenhetssammanställningen
hl. a. undersöka storleken av bankräntor, ehuru räntan måhända
inte behöver deklareras såsom inkomst, taga reda på kursen på premieobligationer
och andra värdepapper m. m. Särskilt för löntagare och
andra skattskyldiga som merendels inte har egen bokföring medför en så
-
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1958
dan inventering och värdering av tillgångar ett merarbete som för den skattskyldige
måste te sig som meningslöst, när det redan från början står klart
att det rör sig om mindre belopp. Det är också känt att många skattskyldiga
helt underlåter att fylla i förmögenhetssammanställningen även om de har
redovisningspliktiga tillgångar, t. ex. på sparbanksbok.
Den viktigaste invändningen mot att genomföra lättnader i skyldigheten
att deklarera förmögenhet är att uppgift om tillgångar och skulder behövs
för kontroll vid åsättandet av inkomsttaxering. Beträffande löntagares deklarationer
— och det är enbart för dessa som en lättnad är ifrågasatt —
sker dock den huvudsakliga kontrollen genom de uppgifter om utbetalade
belopp som arbetsgivare lämnar. Blott i undantagsfall och för vissa speciella
kategorier löntagare torde förmögenhetsredovisningen användas i kontrollsyfte.
Flera av dessa kategorier är för övrigt sådana att en stor del av dithörande
skattskyldiga alltjämt kommer vara skyldiga att deklarera förmögenhet,
även om deklarationsskyldigheten skulle komma att inskränkas på
sätt riksskattenämnden föreslagit.
I flera remissyttranden har påpekats att förändringar i små förmögenheter
ofta är av betydelse, när extra avdrag för nedsatt skatteförmåga skall
medges. Av intresse är därvid icke blott huruvida förmögenhetstillgångar
finnes utan även om den skattskyldige under året ökat eller minskat sina
tillgångar. I och för sig är det givetvis riktigt att den nuvarande förmögenhetsredovisningen
är av värde vid bedömande av om förutsättningarna för
extra avdrag är för handen. Jag kan dock inte finna att handläggningen av
dessa frågor skulle så försvåras att man av den anledningen bör avstå från
en reform. Flertalet fall av avdrag för nedsatt skatteförmåga återkommer år
efter år. I den mån en gång fastslagits att vederbörande saknar förmögenhetstillgångar
torde förnyade undersökningar följande år i regel inte erfordras.
Om däremot konstaterats att den skattskyldige innehar t. ex. ett
banktillgodohavande, kan det givetvis vara önskvärt att ett följande år undersöka
huruvida detta ökat eller minskat under året. Om den föreslagna
begränsningen i deklarationsskyldigheten införes, torde dessa uppgifter få
lov att inhämtas genom korrespondens med den skattskyldige. Olägenheterna
härav torde dock inte böra överskattas. Just beträffande avdrag för nedsatt
skatteförmåga erfordras redan nu i viss utsträckning brevväxling mellan
taxeringsnämnden och den skattskyldige för att utröna beloppet av
sjukvårdskostnader m. m. Härför användes på vissa håll — bl. a. inom
Stockholms stad — stencilcrade frågeformulär. Om dessa formulär utökas
med en fråga om förmögenheten, torde besvarandet inte medföra nämnvärt
merarbete för den skattskyldige.
I några remissyttranden har framförts betänkligheter mot att befria vissa
skattskyldiga från skyldigheten att redovisa mindre förmögenheter, medan
denna skyldighet skulle kvarstå för andra. Förmögenhetsuppgifterna i deklarationen
torde emellertid i den mån de inte behövs för åsättande av förmö
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1958
genhetstaxering, närmast få anses såsom en kontrolluppgift. Eftersom omfattningen
av skyldigheten att avge kontrolluppgifter i åtskilliga fall är avhängig
av den verksamhet, som uppgiftslämnaren bedriver, torde inga principiella
hinder föreligga mot att bibehålla skyldigheten att i obegränsad omfattning
redovisa förmögenhetstillgångar blott för vissa kategorier skattskyldiga.
Med hänvisning till det nu anförda och då det måste anses synnerligen
önskvärt att i görligaste mån förenkla deklarationsförfarandet, förordar jag
sådan ändring i gällande bestämmelser att den, som inte har att deklarera
inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse, inte skall behöva redovisa förmögenhetstillgångar
av mindre värde. Såsom riksskattenämnden framhållit
bör tillgångarnas värde före avdrag för skulder vara avgörande.
Med den av riksskattenämnden förslagsvis angivna värdegränsen 25 000
kronor torde reformen komma att få betydelse huvudsakligen för löntagare
och pensionärer med mindre sparkapital eller sportstuga o. d. Egnahemsägarna
skulle däremot alltjämt i regel bli skyldiga att lämna förmögenhetsuppgifter
i deklarationen. Fastigheten ingår nämligen bland tillgångarna
med sitt taxeringsvärde även om den är högt belånad. Någon särskild anledning
att avkräva egnahemsägare en årlig förmögenhetsredovisning finns
inte, då ju fastighetens taxeringsvärde och på densamma belöpande skulder
ändå framgår av fastighetsbilagan.
I och för sig skulle det naturligtvis kunna göras gällande, att gränsen borde
sättas till 80 000 kronor. Härigenom skulle man uppnå överensstämmelse
med skattepliktsgränsen. Innan närmare erfarenheter vunnits av hur en reform
på detta område kommer att påverka taxeringskontrollen, är jag dock
inte beredd att nu gå så långt. Efter övervägande av olika tänkbara alternativ
har jag stannat för att föreslå en gräns vid 50 000 kronor. Med detta belopp
kommer förenklingen av deklarationsförfarandet även att avse huvuddelen
av egnahemsägarna.
Förslag till erforderliga ändringar i 25 § taxeringsförordningen har utarbetats
inom finansdepartementet. I fråga om författningsrummets avfattning
må här endast påpekas att enligt den nuvarande lydelsen skall tillgångarna
och skulderna upptagas i deklarationen »ändå att förmögenheten
icke uppgår till skattepliktigt belopp». I det framlagda förslaget har dessa
ord fått utgå. Av författningsrummets nva lydelse torde nämligen klart framgå
att detta likväl skall gälla. Någon saklig ändring har sålunda icke åsyftats
genom uteslutningen av dessa ord.
II. Övriga av riksskattenämnden aktualiserade frågor
I sin ovannämnda skrivelse har riksskattenämnden även berört ett par
andra punkter där enligt nämndens mening en förenkling av deklarationsförfarandet
är möjlig. Nämnden har därvid framfört den uppfattningen att
bestämmelserna om avdrag för försäkringspremier och om beräkning av
ortsavdrag för vissa kategorier ensamstående bör överses ur förenklingssynpunkt.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1958
I 46 § 2 mom. kommunalskattelagen finns bestämmelser om avdrag för
avgifter och premier för sjuk-, olycksfalls-, arbetslöshets- och kapitalförsäkringar
o. d. Avdrag medges för ogift skattskyldig med minst 150 kronor
och för makar gemensamt med minst 300 kronor. Har den skattskyldiges
verkliga utgifter för sådana avgifter och premier överstigit minimibeloppet
äger han åtnjuta avdrag för sina verkliga kostnader dock med
högst 300 kronor för ogift och med 600 kronor för makar gemensamt. Maximibeloppet
600 kronor gäller även för ogift skattskyldig som haft hemmavarande
eller av honom helt eller delvis underhållet barn som stått under
hans vårdnad. — Dessa bestämmelser, som fick sin nuvarande utformning
genom beslut av 1955 års riksdag, tillämpades första gången vid 1957 års
taxering.
Ortsavdrag medges vid taxering till statlig inkomstskatt och till kommunal
inkomstskatt med följande belopp (fr. o. m. 1959 års taxering).
Ortsgrupp
Gift med maken
sammanlevande
skattskyldig
Ensam skatt- skyldig med barn
Ensamstående
skattskyldig
II ............
3 520
2 640
1760
III............
3 680
2 760
1840
IY............
3 840
2 880
1920
V ............
4 000
3 000
2 000
Ortsavdrag såsom för gift erhåller även sådan ogift (änkling, änka, frånskild),
som under beskattningsåret haft hemmavarande barn och husföreståndarinna.
Ortsavdrag för ensam skattskyldig med barn tillkommer den
som är ogift (änkling, änka, hemskild, frånskild liksom även gift med maken
inte sammanlevande skattskyldig) och som
a) haft hemmavarande barn som stått under hans vårdnad eller
b) haft helt eller delvis underhållet barn som stått under hans vårdnad
eller ock
c) helt eller delvis underhållit barn som inte stått under hans vårdnad,
därest han inte levt tillsammans med den som haft vårdnaden om barnet.
För att underhållsskyldigheten mot barn skall påverka ortsavdraget fordras
alltid att rätt till allmänt barnbidrag för barnet förelegat.
Förutsättningarna för att ensam skattskyldig med barn vid taxering till
statlig inkomstskatt skall erhålla ett i förhållande till ensamma skattskyldiga
förhöjt ortsavdrag erhöll sin nuvarande utformning vid 1947 års omläggning
av den statliga beskattningen. Efter beslut av 1957 års riksdag gäller
samma regler från och med 1959 års taxering vid taxeringen till kommunal
inkomstskatt.
Riksskattenämndens skrivelse. I sin skrivelse framhåller riksskattenämnden
att, såsom bestämmelserna om avdrag för försäkringspremier är ut
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1958
formade, det ställer sig svårt att i deklarationsformuläret enkelt och lättfattligt
förklara innebörden av bestämmelserna. För de skattskyldiga skulle
det självfallet vara en lättnad att slippa sätta sig in i regler av så pass svårtillgänglig
natur.
Riksskattenämnden finner även de uppgifter som måste lämnas i den allmänna
självdeklarationen till ledning för beräkning av ortsavdrag för ensamstående
med barn synnerligen detaljerade. Utan att taga direkt ställning
till frågan vill nämnden blott antyda en möjlighet, nämligen om icke den
skattelättnad, som i nu ifrågavarande hänseende tillerkänts dessa skattskyldiga,
i stället kunde — efter yrkande i det särskilda fallet — lämnas
såsom ett extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Remissyttrandena. Ett flertal remissinstanser anser i likhet med riksskattenämnden
att gällande bestämmelser om avdrag för försäkringspremier
bör omarbetas. Denna uppfattning framföres av statskontoret,
överståthållaråmbetet, 15 länsstyrelser och Svenska försäkringsbolags riksförbund
samt ehuru med viss tvekan av Riksförbundet Landsbygdens folk
och Taxeringsnåmndsordförandenas riksförbund. Däremot anser kammarrätten,
4 länsstyrelser, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges akademikers
centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisation att någon
ändring i nuvarande bestämmelser för närvarande inte bör göras. I sistnämnda
yttranden framhålles att fråga är om en nyligen införd lagstiftning och
att det är rimligt att avvakta ytterligare några taxeringar, innan en slutgiltig
bedömning av schablonavdragets för- och nackdelar göres.
I fråga om behovet av en översyn av bestämmelserna om ortsavdrag
får riksskattenämnden instämmanden från statskontoret, 14 länsstyrelser,
Riksförbundet Landsbygdens folk och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Förslaget avstyrkes däremot av kammarrätten, överståthållarämbetet,
5 länsstyrelser, Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens
centralorganisation och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Slutligen har Landsorganisationen i Sverige inte ansett sig kunna ta ställning
till riksskattenämndens synpunkter i denna fråga, eftersom skrivelsen
varken innehåller materiell motivering eller utmynnar i något formellt förslag.
Såsom skäl för avstyrkande av riksskattenämndens uppslag att överse
bestämmelserna om ortsavdrag har framhållits bl. a. att frågan om ensamstående
barnförsörjares beskattning för närvarande utredes av 1957 års
sambeskattningsrevision. Vidare framhålles att ett avskaffande av de särskilda
ortsavdragen för denna kategori skattskyldiga torde komma att medföra
orättvisa mot en grupp, som är i stort behov av skattelindring.
Departementschefen. De nya bestämmelserna om schablonavdrag för försäkringspremier
tillämpades första gången vid 1957 års taxering. Det torde
inte vara möjligt att på grundval av endast ett års tillämpning avgöra om
bestämmelserna medfört den avsedda förenklingen i deklarationsarbetet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1958
eller inte. Det ligger ju i sakens natur att det tar en viss tid innan allmänheten
blir förtrogen med nyheter på detta område. I detta sammanhang bör
också uppmärksammas att ett slopande av schablonavdragen i många fall
skulle föranleda skatteskärpningar. Även denna sida av saken måste givetvis
beaktas. I likhet med flera remissinstanser anser jag ytterligare erfarenheter
böra avvaktas innan reglerna om schablonavdrag upptages till förnyad
prövning.
Vad härefter angår den av riksskattenämnden ifrågasatta ändringen av
bestämmelserna om ortsavdrag, får jag erinra om att genom beslut av förra
årets riksdag de kommunala ortsavdragen uppräknats till samma belopp
som de statliga. Beslutet innebar bl. a. att för ensamstående skattskyldig
med barn införts ett särskilt avdrag vid kommunaltaxeringen, som motsvarar
ett och ett halvt ortsavdrag för ogift. På den statliga sidan fanns redan
tidigare ett dylikt förhöjt ortsavdrag. Enligt min mening bör det nu icke
komma i fråga att slopa detta avdrag. Självfallet utesluter inte detta, att
det sedermera, som ett resultat av 1957 års sambeskattningsrevisions arbete,
kan visa sig möjligt att omarbeta reglerna så att den praktiska tillämpningen
blir enklare än för närvarande.
III. Bestämmelserna om arvode åt ledamot i prövningsnämnd
Gällande bestämmelser. Bestämmelserna om arvode åt ledamot i prövningsnämnd
återfinnes i 129 § taxeringsförordningen. För sådan ledamot i
prövningsnämnd som inte är befattningshavare i statens tjänst är arvodet
bestämt till 30 kronor om dagen under tid, varunder han varit inkallad till
tjänstgöring. Sådan ledamot, som är befattningshavare i statens tjänst, erhåller
enligt samma författningsbestämmelse dels ersättning för avlöningsförmåner,
som han får avstå under tjänstledighet för uppdraget, och dels
arvode med belopp som bestämmes av Kungl. Maj :t. Enligt Kungl. brev
den 24 maj 1957 utgör arvodet till statsanställd prövningsnämndsledamot
30 kronor för dag.
Arvode till ledamot i fastighetsprövningsnämnd utgår efter samma grunder.
Departementschefen. Möjlighet att ge ledamot i prövningsnämnd ersättning
för avlöningsförmåner, som han får avstå under tjänstledighet för uppdraget,
föreligger f. n. blott i fråga om ledamot som är anställd i statens
tjänst. Det har emellertid visat sig, att behov kan föreligga att ge sådan ersättning
även åt annan prövningsnämndsledamot. Frågan har närmast aktualiserats
därav att en kommunalt anställd tjänsteman, som i december 1956
förordnats såsom ledamot av den mellankommunala prövningsnämnden, fått
vidkännas avdrag å lönen under tjänstledighet för tjänstgöring i nämnden.
Det kan framhållas att enligt 173 § 2 mom. taxeringsförordningen ersättning
av statsverket till de särskilda ledamöter av kammarrätten som delta
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1958
ger vid handläggningen av vissa mål angående fastighetstaxering utgår enligt
grunder som fastställes av Kungl. Maj :t. Även ersättningarna till ledamöter
och suppleanter i riksskattenämnden och centrala uppbördsnämnden
fastställes av Kungl. Maj :t.
Jämväl i fråga om ersättning till ledamot i prövningsnämnd bör det ankomma
på Kungl. Maj :t att bestämma de grunder efter vilka ersättningen
skall utgå. Jag förordar sålunda att 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
ändras i enlighet härmed.
IV. Departementschefens hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av 25 §
och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Rein Hinno
580238 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- BevU 1958 A:47 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande nr 39 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordni s. 1 i texten
- BevU 1958 A:39 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen den 23 november s. 1 i texten