Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled

1958-03-07 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1958 A:97, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958

1

Nr 9?

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919

(nr 426) om flottning i allmän flottled; given Stockholms

slott den 7 mars 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen

den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt lagen om flottning i allmän flottled får barkning av virke ej verkställas

på isen eller på stranden så nära vattnet, att barken kan sköljas ned

i vattnet. I propositionen föreslås sådan ändring av lagen, att vattendomstol

kan i särskilda fall medgiva undantag från förbudet under villkor att erforderliga

åtgärder vidtages till förebyggande av skada eller olägenhet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. .Vr 97

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1958

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 426)

om flottning i allmän flottled

Härigenom förordnas, att 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 om flottning

i allmän flottled skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

69 §.

Virke, som — — -------

Virke, vars--------

Ej må avbarkning verkställas å

isen eller å stranden så nära vattnet,

att barken kan nedsköljas däri.

(Föreslagen lydelse)

undergått avbarkning.

denna bestämmelse.

Ej må utan tillstånd av vattendomstolen

avbarkning verkställas å

isen eller å stranden så nära vattnet,

att barken kan nedsköljas däri. Vid

tillstånds meddelande skall vattendomstolen

föreskriva de villkor, som

i varje särskilt fall må finnas erforderliga

till förebyggande av skada

eller olägenhet.

77

Idkas utan-----------

Underlåter någon----märkt

virke; eller

verkställer någon avbarkning i

strid mot bestämmelsen i 69 § tredje

stycket;

straffes med böter från och med

fem till och med femhundra kronor.

§•

— 18 § förmäles.

Underlåter någon---- märkt

virke; eller

bryter någon i fråga om avbarkning

mot vad som stadgas i 69 § tredje

stycket eller mot föreskrift, som

meddelats med stöd av samma stycke,

straffes med böter från och med

fem till och med femhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1958.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 97 år 1958

3

Utdrag ao protokollet över justitiedepariementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den H februari 1958.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Lindell, fråga om ändring i gällande regler om barkning av flottningsvirke

samt anför därvid följande.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 december 1956 har skogsstyrelsen hemställt

om sådan ändring av lagen om flottning i allmän flottled, att det i lagen

stadgade förbudet att verkställa avbarkning på isen eller på stranden

så nära vattnet, att barken kan nedsköljas däri, upphäves eller, om detta ej

befinnes lämpligt, att möjlighet att lämna dispens från förbudet öppnas.

över framställningen har efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen,

vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelserna

i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund,

Dalälvarnas flottningsförening, Indals älvs flottningsförening och

Ångermanälvens flottningsförening. Vattenöverdomstolen har överlämnat

utlåtanden av Norrbygdens, Mellanbygdens, Österbygdens och Västerbygdens

vattendomstolar. Vid det av länsstyrelsen i Västernorrlands län avgivna yttrandet

har fogats utlåtanden av över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt

och fiskeriintendenten i nedre norra distriktet. Länsstyrelsen i Jämtlands

län har bifogat utlåtanden av länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och länets naturskyddsråd. Vid det av länsstyrelsen i Västerbottens

län avgivna yttrandet har fogats utlåtande av länets hushållningssällskaps

fiskerinämnd. Länsstyrelsen i Norrbottens län har överlämnat yttranden av

fiskeriintendenten i övre norra distriktet, Norrbottens läns allmänningsstyrelser,

Norrbottens virkesmätningsförening u. p. a., skogs^årdsstyrelsen i

länet, svenska cellulosa aktiebolaget, Norrbottens läns skogsägareförening

och Lule älvs flottningsförening.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,

anhåller jag att få upptaga det till prövning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj. ts proposition nr 97 år 1958

Gällande bestämmelser

I lagen den 19 juli 1919 om flottning i allmän flottled finnes bl. a. vissa

ordningsföreskrifter för deltagande i allmän flottning. I 69 § första stycket

stadgas att virke som tillföres allmän flottled å plats, varifrån dess utflottning

beräknas kunna medhinnas under första året, må flottas obarkat, såframt

icke med avseende å beskaffenheten av vattendraget med stränder och

fiske ävensom övriga förhållanden som kan inverka på frågan, vattendomstolen

finner skäligt att för hela flottleden eller viss del därav förordna, att

allt eller visst slags virke skall, innan det utlägges i flottleden, ha undergått

avbarkning. Andra stycket i samma paragraf avser barkning av virke, vars

utflottning beräknas icke kunna medhinnas under första flottningsåret.

Härom stadgas att sådant virke skall, innan det utlägges i flottleden, ha medelst

avbarkning så fullständigt som möjligt befriats från bark, där ej med

hänsyn till de i paragrafens första stycke anmärkta förhållandena vattendomstolen

funnit skäligt medgiva undantag från bestämmelsen. Enligt tredje

stycket i paragrafen må avbarkning ej verkställas på isen eller på stranden

så nära vattnet, att barken kan nedsköljas däri. Till sistnämnda stadgande

är i 77 § knuten en straffbestämmelse, som stadgar böter för den som överträder

förbudet.

Skogsstyrelsens förslag

Styrelsen anför till en början, att det i 69 § tredje stycket flottningslagen

stadgade barkningsförbudet, som tillkommit till skydd för strandägarnas intressen

och ur fiskevårdssynpunkt, tidigare icke medförde några större olägenheter

för skogsbrukets del. Den goda tillgången på arbetskraft gjorde, att

barkningen med fördel kunde utföras för hand och redan i skogen, vilket

förbilligade transporten till flottled. Dessa förhållanden har numera, konstaterar

styrelsen, i vissa väsentliga avseenden radikalt förändrats.

Efter redogörelse för de skogliga skälen för barkning av virke som skall

flottas uttalar styrelsen, att barkning utföres i mycket växlande omfattning

inom olika flottledsområden. I stort sett barkas den vida övervägande delen

av all massaved och en mindre del av timret. Av den sammanlagda årliga

flottgodsmängden, vilken normalt uppgår till 12 å 13 miljoner kubikmeter,

beräknas att, mycket ungefärligt, 60 procent är helbarkad, medan återstoden

är till större delen obarkad och i mindre omfattning rand- eller fläckbarkad.

Den totala årliga kostnaden för helbarkning av det virke, varom här

är fråga, uppskattas till mer än 50 miljoner kronor.

Styrelsen framhåller, att handbarkning är den tyngsta och mest arbetskrävande

deloperationen i avverkningsarbetet. Den minskade tillgången på

manuell arbetskraft och de skärpta kraven på socialt hänsynstagande har

medfört, att strävandena att rationalisera skogsarbetet i stor utsträckning

inriktats på mekanisering av barkningen. Ett flertal barkningsmaskiner

finns också numera, från mindre och lättransportabla sådana till tunga och

mer stationära. Styrelsen anför vidare:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958 5

För att barkningsmaskinerna — särskilt gäller detta de större — skall

kunna utnyttjas rationellt behövs tämligen avsevärda, hopsamlade virkesmängder.

Det är vidare av stor vikt, att maskinbarkningen insättes på sådant

sätt, att den ej förorsakar någon extra omlastning av virket. Den bör därför

helst utföras i samband med normalt byte av transportmedel, exempelvis

vid övergång från häst- eller traktorkörning till biltransport. Så sker

också redan nu i viss utsträckning. Huvudparten av det virke, som skall

flottas, köres emellertid direkt till flottled, och något ur de anförda synpunkterna

lämpligt tillfälle för maskinbarkning erbjuds då knappast förrän

landstransporten avslutats.

Möjligheterna att maskinbarka virke på landavlägg vid vattendragen är

begränsade, eftersom tillräckliga utrymmen mera sällan står till förfogande

och terrängförhållandena ej alltid medger sådan förflyttning av — i varje

fall större -— barkningsmaskiner mellan olika landavlägg, som vore önskvärd.

Härtill kommer att avläggning av flottgodset på land givetvis medför

extra kostnad för irullning.

Som av det anförda torde framgå, försvårar förbudet att barka virke på

isen ett rationellt bedrivande av barkningsarbetet. Härtill kommer att förbudet

låser den tekniska och organisatoriska utvecklingen på maskinbarkningens

område. Det är givetvis mycket vanskligt att förutsäga, hur utvecklingen

i dessa avseenden skulle bli, om förbudet upphävdes. Vissa skäl talar

emellertid för att maskiner med stor kapacitet och med mekaniska anordningar

för virkets framsläpning och uppfordring, för uppsamling av barken

o. s. v. ofta skulle visa sig ändamålsenliga. På isen torde det vara möjligt att

förflytta även jämförelsevis stora sådana maskiner fram och åter utmed

stränderna för bearbetning av det virke, som successivt framforslas. Vidare

skulle givetvis ett samgående mellan olika virkesägare underlättas för gemensamt

utförande av barkningen, vilket skulle vara särskilt betydelsefullt

för de mindre skogsägarna.

Styrelsen gör gällande, att så starka sociala och ekonomiska skäl talar

för lättande av förbudet mot barkning på is, att frågan härom snarast bör

tagas under omprövning. Ur skoglig synpunkt föreligger enligt styrelsen ett

utpräglat önskemål att förbudet helt häves. Det förutsättes härvid bli ersatt

med en bestämmelse av innehåll att den som barkar virke på isen eller

stranden skall vara skyldig att bortföra barken. Om av andra skäl — hänsyn

till fisket, naturvården, kraftverken m. m. — ett fullständigt upphävande

av förbudet ej befinnes lämpligt, bör enligt styrelsens uppfattning

möjlighet öppnas att dispensera från förbudet.

I sin framställning berör styrelsen även frågan om barkaskans inverkan

ur fiskevårdssynpunkt under framhållande att detta spörsmål kan få stor

praktisk betydelse, eftersom det kan bli avgörande för om barken skall få

brännas på isen eller under alla förhållanden skall fraktas bort. Styrelsen

anser, att en vidgad försöksverksamhet i detta avseende skulle vara av

värde. För att möjliggöra en sådan med bränning av bark på isen bör därför

den i samband med det första alternativet (helt upphävande av förbudet)

föreslagna bestämmelsen om skyldighet att bortskaffa barken från isen ej

göras undantagslös. En möjlighet att lämna dispens därifrån bör lämpligen

öppnas.

Beträffande frågan vilken myndighet som bör svara för eventuell dispens
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj.ts proposition nr 97 år 1958

givning ligger det enligt styrelsens uppfattning närmast till hands, att uppgiften

anförtros åt vattendomstolarna, vilka redan äger förordna angående

barkning av virke vid kortvarig flottning liksom att medge undantag från

lagbestämmelsen om barkning vid långvarig sådan.

Styrelsen anmärker slutligen, att tillsynen över de föreslagna lagbestämmelsernas

efterlevnad synes böra ankomma på polismyndigheterna.

Yttrandena

De allra flesta remissinstanserna har förklarat sig dela skogsstyrelsens

uppfattning att förbudet mot barkning på isen och på stranden

bör lättas. Dessa instanser understryker de skogliga skälen för en lagändring.

Sålunda anför vattenöverdomstolen att barkningsarbetets mekanisering

otvivelaktigt skulle minska föreliggande svårigheter att erhålla erforderlig

arbetskraft i skogsbruket och ge möjlighet till icke oväsentliga kostnadsbesparingar.

En mera allmän övergång från handbarkning till maskinell barkning

torde därför vara en viktig rationaliseringsåtgärd inom skogsbruket.

Vattenöverdomstolen anser det på grund härav angeläget att den av skogsstyrelsen

åyftade rationaliseringen av barkningsarbetet i möjlig mån underlättas.

Fiskeristyrelsen uttalar att de av skogsstyrelsen framlagda skälen

ur skoglig synpunkt för den begärda lagändringen förefaller välmotiverade

och att legala möjligheter bör skapas för virkesbarkning på is eller strand.

Domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands

län, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges skogsägareförbund

— jämte andra — gör liknande uttalanden. Domänstyrelsen

framhåller att virlcesuttagen i allt mer stegrat tempo övergått från exploateringsdrift,

varvid huvudkvantiteten utgjordes av gammalt, överårigt virke

med kraftig kärnbildning, till skogsvårdande huggningar i yngre och medelålders

bestånd med svag kärnbildning. Därmed har barkningen av detta senare

s. k. frodvuxna virke framtvingats. Förhållandet är nämligen det, att

sådant virke på grund av tungflytenhet ej är flottbart med mindre det gives

tillfälle till torkning, och sådan torkning måste möjliggöras genom barkning.

I flera remissvar betonas att utrymmet på landavläggen icke medger maskinbarkning

i önskvärd omfattning. Dalälvarnas flottningsförening, som

närmare utvecklar denna synpunkt, anför att maskinbarkning, om den utföres

på land, kräver avsevärda områden. Svårigheten särskilt i bebyggda

trakter att förvärva sådana områden är stor. För att kunna användas som

upplags- och barkningsplatser måste dessa områden också iordningställas,

vilket i regel kräver stora kostnader. Anordnandet av dylika platser medför

även att relativt stora områden icke kan bibehållas som produktiv mark,

vare sig det är fråga om inägojord eller skogsmark.

Över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt framhåller att för det virke,

som går direkt från stubben till vattendrag — främst sjöar och sel — är

vattendraget det enda stället i transportkedjan, där större partier samlas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958 7

och blir föremål för omlastning. Detta gäller till en viss grad även utefter

bilvägar liggande smärre partier virke, som hopsamlas av bil eller traktor

för transport till flottled. Ett insättande av barkmaskin för detta virke är

mest ändamålsenligt om det sker på avläggsplatsen — vattendraget. Vidare

framhåller över jägmästaren, att barkning på is får en allt större aktualitet,

därför att numera lättransportabla maskiner finnes, som mer än tidigare

ekonomiskt kan insättas på de smärre isavlägg, som i allmänhet finnes,

där virket kommer direkt från stubben. Likaså finnes numera goda möjligheter

till isförstärkning genom de alltmer förekommande uppvattningsaggregat,

som möjliggör avläggning på isar, som tidigare icke ansetts bärkraftiga

eller som på grund av vattenreglering varit otillförlitliga.

Norrbottens virke smätning sförening uppger att i fråga om virke som helbarkas

manuellt barkningskostnaden för närvarande utgör drygt femtio

procent av den totala huggningskostnaden.

Vad angår frågan huruvida uppmjukningen av förbudet bör — såsom

skogsstyrelsen i första hand föreslagit — ske genom en generell lagregel i

förening med möjlighet till dispens i avseende å bränning av barken eller

om metoden med en till det nuvarande förbudet knuten dispensregel bör

väljas, går meningarna isär.

Domänstyrelsen tillstyrker att förbudet häves och ersättes med en bestämmelse

av det innehåll skogsstyrelsen föreslagit. Vidare förordas att

möjlighet öppnas för dispens att i stället för att bortföra barken bränna densamma.

Fiskeristyrelsen yttrar att det från fiskerisynpunkt i varje fall icke

synes vara till skada med bestämmelser som medger barkning på is under

den uttryckliga förutsättningen att barken brännes eller på annat sätt oskadliggöres

i land, och styrelsen har intet att erinra mot att bestämmelser av

sådan innebörd utfärdas. Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

tillstyrker att förbudet upphäves eller, om detta ej låter sig göra, att lättnader

införes på sådant sätt att barkning på isen under vissa villkor möjliggöres.

Dalälvarnas flottning sförening anför att det vore önskvärt att be

stämmelsen i fråga helt upphävdes. Därest bestämmelsen ersättes med fö

reskrift om skyldighet att från isen bortföra barken eller ock bränna densamma

på isen, torde någon skada av betydenhet icke uppkomma vare sig

å fisket eller andra intressen. Flottningsföreningen hemställer att de av

skogsstyrelsen begärda åtgärderna måtte vidtagas så skyndsamt som del

är möjligt. Indals älvs flottningsförening yttrar att någon erinran emot

skogsstyrelsens framställning icke synes böra göras. Föreningen förutsätter

därvid, att till förhindrande av skada effektivt övervakas alt bark, som avskilts

från virke på platser under högvattenlinjen, på lämpligt sätt förintas

eller bortskaffas. Liknande yttranden har avgivits av ytterligare ett antal

remissinstanser.

Andra remissyttranden ger uttryck för en mera restriktiv inställning till

frågan om förbudets hävande. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför atl

man givetvis alltjämt måste beakta de olägenheter, som bl. a. ur vatten
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958

vårds- ocli fiskevårdssynpunkter uppkommer, om bark i större mängder

blir kvarliggande i eller invid vattendragen. Vidare måste beaktas att barkningsarbetets

bedrivande på is under längre tidrymder innebär en ökad

risk för människoliv och för att hästar, traktorer, lastbilar och barkningsmaskiner

kan gå förlorade. Ytterligare kan nämnas, att de korttidsregleringar,

som i ökad omfattning genomföres i de stora flottlederna, gör isarna alltmer

otillförlitliga. För att barkning på is skall kunna t illåtas fordras därför

i de flesta fall speciella säkerhetsåtgärder, främst isförstärkningar och särskilda

föreskrifter för arbetsskydd. Trots de anförda olägenheterna och riskerna

ifrågasätter länsstyrelsen, om ej barkningsförbudet kan upphävas i

de fall, där barkningsmaskiner användes. Länsstyrelsen i Jämtlands län

har icke något att erinra mot att förbudet helt häves om barkningen sker

med maskiner, försedda med effektiva mekaniska anordningar för uppsamling

av bark. Om emellertid barkningen avses skola utföras med maskiner

utan sådana anordningar, anser länsstyrelsen, att förbudet bör kvarstå

men att möjlighet bör finnas att dispensera från detsamma. I likhet med

skogsstyrelsen anser länsstyrelsen, att möjlighet bör stå öppen att i vissa

fall verkställa bränning av bark på isen, dock efter tillstånd härtill i varje

särskilt fall.

Sveriges skogsägareförbund framhåller att förbudet närmast motiverats

med att de vid barkning för hand uppkommande långa barkstrimlorna skulle

åsamka skador dels genom att de kastas upp och avlagras på låglänta

stränder och där förhindrar gräsväxten dels ock genom att de skulle täcka

och förstöra lekplatser för fisken. Vid maskinbarkning av virke uppkommer

emellertid inga långa barkstycken utan barken söndersmulas eller styckas

i små partiklar, som uppenbarligen icke kan bilda några sammanhängande

ytor vare sig på stränder eller på sjö- eller flodbottnar. Förbundet understryker

nödvändigheten av att nuvarande förbud mot maskinbarkning

på is snarast upphäves.

Från några håll har enbart metoden med ett dispensförfarande förordats.

Sålunda anför vattenöverdomstolen att det kan konstateras att det skydd,

som det ifrågavarande förbudet bereder mot vattendragens förorening genom

barkavfall, i vart fall icke är mindre angeläget nu än vid stadgandets

tillkomst. Snarare får detta skydd numera anses mer motiverat än tidigare,

och vattenöverdomstolen erinrar i detta sammanhang om pågående strävanden

att motverka den tilltagande föroreningen av våra vattendrag. Vattenöverdomstolen

fortsätter:

Det förutsättes i skogsstyrelsens framställning att barkningsförbudet

skall ersättas med en föreskrift att den, som barkar virke på isen eller

stranden, skall vara skyldig att bortföra barken. Det lämnas emellertid icke

några upplysningar i den väsentliga frågan om den tekniska utvecklingen

på detta område nått så långt att efterlevnaden av en sådan föreskrift icke

erbjuder några problem. Därest garantier funnes för att barkavfallet helt

bortfördes i samband med barkningen, skulle någon skadlig inverkan icke

gärna kunna uppkomma genom barkning på is och strandplan samt några

betänkligheter mot att under sådana förutsättningar upphäva förbudet icke

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958

finnas. I ovisshet om i vilken mån problemet med barkavfallets bortskaffande

fått sin tekniska lösning synes det befogat att påpeka att såväl barkens

bortforsling som kontrollen härav till följd av uppvattningar på isen och

snönederbörd kan i hög grad försvåras samt till och med omöjliggöras, aven

om den goda viljan icke skulle saknas. Innan frågan om barkavfallets bortskaffande

blivit närmare utredd ocli det bekräftats att problemet erhållit en

för berörda intressen tillfredsställande lösning, synes det icke vara tillrådligt

att ersätta barkningsförbudet med en i flottningslagen intagen föreskrift

om skyldighet för den barkande att bortskaffa barken. Vattenöverdomstolen

anser sig därför icke för närvarande kunna förorda detta alternativ.

Vattenöverdomstolen framhåller vidare, att utvecklingen på maskinbarkningens

område med all sannolikhet kommer att gå mycket snabbt. Utan

tvivel kommer efter band att utfinnas effektiva metoder för barkens bortskaffande.

Det torde också kunna förutsättas att det redan nu skulle vara

möjligt att vid tillståndsgivningen för barkning på is och strandplan uppställa

för berörda intressen fullt betryggande villkor. Med hänsyn härtill

vill vattenöverdomstolen icke motsätta sig att möjligheter öppnas till dispens

från gällande förbud. Vid tillståndsgivningen bör fastställas de villkor

som i varje särskilt fall anses erforderliga. Vattenöverdomstolen anför

slutligen att systemet med dispensprövning icke synes böra tillämpas under

längre tid än till dess vunna erfarenheter lämnat erforderligt underlag för

alt direkt i flottningslagen ange under vilka förutsättningar barkning å is

och strandplan må ske. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att det

måste krävas stor omsorg och noggrannhet av den som skall få verkställa

barkning på isen. Av denna anledning bör prövning ske från fall till fall.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att ett hävande av förbudet säkerligen

i många fall kommer att leda till långa och besvärliga processer. Man

torde nämligen kunna utgå från att det ofta kommer att bli svårt att bevisa

huruvida den, som barkat på isen eller stranden, vidtagit erforderliga åtgärder

för att bortföra barken eller ej. Länsstyrelsen finner det emellertid

vara rimligt att en möjlighet öppnas alt dispensera från förbudet i sådant

fall, där det av ekonomiska eller andra skäl framstår som särskilt angeläget

att barkning ufföres på isen eller på stranden, österbygdens vattendomstol

uttalar sig på liknande sätt.

De fiskeriintendenter, som yttrat sig i frågan, framhåller att det i praktiken

endast torde vara möjligt att lämna dispens för barkning på isen, om

barkningen utföres med barkningsmaskin, som är försedd med sådan anordning

att barken icke sprides ut på isen. Västerbottens läns hushållningssällskaps

fiskerinämnd, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen i Västerbottens

län, ger uttryck för en likartad uppfattning.

Några remissinstanser avstyrker förslaget helt. Vattenfallsstyrelsen anlägger

en avvikande bedömning av den föreslagna lagändringens betydelse

från skogsbrukets synpunkt samt yttrar:

Barkning med transportabla maskiner sker för närvarande, förutom på

avi äggsplatser vid flottled, i stor utsträckning vid omlastningsplatser vid

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kangl. Maj:ts proposition nr 97 år 1958

väg, exempelvis vid övergång från häst- eller traktorkörning till biltransport.

Där omlastningsplatserna äro belägna vid vägar, som äro farbara med

lastbil även under sommarhalvåret, är det inom drivningsområden till vattendrag,

som utbyggts för kraftproduktion, enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning

ofta fördelaktigare för såväl skogsbruket som vattenkraftintresset,

om inaskinbarkningen förlägges till dessa omlastningsplatser i stället för

till strandplan och is. Betydande kvantiteter virke kunna vid en sådan organisation

framköras till flottled efter islossningen och, så länge dock flottningen

ej passerat, tippas direkt i vattnet. Härigenom undvikas icke blott

olägenheter genom utsläppning av bark i vattendragen utan även de merkostnader,

som på många håll uppkommit för avläggning och utvältning av

virke på grund av kraftstationernas och regleringarnas inverkan på vattenört!

isförhållanden. Man bör därför eftersträva nu nämnd organisation av

virkesutdrivningen och icke en, som, såvitt vattenfallsstyrelsen kan bedöma,

kommer att medföra betydande olägenheter och skador.

Mot förslaget anför vattenfallsstyrelsen vidare de olägenheter som enligt

styrelsens mening skulle uppkomma för kraftverken. Styrelsen framhåller

att det för närvarande varje sommar uppkommer produktionsförluster

m. m. genom timmer- och barkbeläggning i vattenvägarna vid vattenfallsverkets

anläggningar. Även om föreskrift om att barken skall tillvaratagas och

brännas eller fraktas upp på land intages i lagen vid ett upphävande av nu

gällande bestämmelse om barkning, torde enligt styrelsens mening risken

bli stor för att betydande kvantiteter bark kommer ned i vattendragen. Det

är nämligen icke möjligt att städa med tillfredsställande noggrannhet efter

snöfall, regn o. d. till rimliga kostnader. Även om nu nämnd föreskrift intages

vid en eventuell lagändring, torde därför förhållandena komma att bli

otillfredsställande. Jämväl Norrbygdens vattendomstol anför att en föreskrift

att den som verkställt barkningen är skyldig att bortföra barken är

svår att efterleva och ännu svårare att kontrollera. Om barkning på isen och

på stranden nedanför högvattenlinjen tillätes, kan väldiga mängder avfall

komma att årligen tillföras våra älvar och andra större eller mindre vattendrag,

som utnyttjas för flottning. Detta innebär en mycket betänklig utveckling.

Vattendomstolen påpekar att de situationer, som därvid skulle uppkomma

i ersättningshänseende, inte kan bemästras med nuvarande utformning

av ersättningsreglerna i flottningslagstiftningen. Under inga förhållanden

bör därför komma i fråga att enbart göra sådan ändring av lagen om

flottning, att i samband med avbarkning bark tillätes bli liggande på isen

eller strandplanet innan den bortföres. Ett sådant steg kräver också en omarbetning

av ersättningsreglerna i samma lag. Om däremot det kravet uppställes,

att barken skall bortskaffas utan att komma i direkt kontakt med

isen, får enligt vattendomstolens mening andra förutsättningar för barkningsförbudets

upphävande anses föreligga. Om barkningsmaskiner skulle

kunna konstrueras så, att bark under barkningsarbetet ej kringströs utan

direkt uppsamlas exempelvis i slutna behållare, som successivt kan bortforslas

och tömmas ovan högvattenlinjen, borde en lättnad i gällande barkningsförbud

på is och strand kunna införas. Av skogsstyrelsens framställ
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungi. Maj. ts proposition nr 97 år 1958

ning framgår emellertid icke att det för närvarande finnes tillgång till maskinella

anordningar av detta slag. Innan det klarlagts, att sådana maskiner

står till förfogande, synes någon ändring av barkningsförbudet icke böra

ske. Vattendomstolen anför vidare:

Även om i lag föreskrives, att barkning på is icke får ske utan vidtagande

av anordningar av ovan antytt slag, måste man vid sådan barkning ändock

räkna med att visst spill kan förekomma, vilket måste medföra skador å

andra intressen, särskilt för fisket. Vid lättnader i det nuvarande barkningsförbudet

bör man också närmare reglera tömning och oskadliggörande av

barkmassorna på land ovan högvattenlinjen. Skulle barkningsförbudet upphävas

på villkor, som nu sagts, synes sålunda efterlevnaden av villkoren på

något sätt böra kontrolleras. Det bör krävas att maskiner och tillbehör är

av typ, som efter prövning godkänts av viss myndighet (Statens maskinprovningar).

Dessutom bör använda maskiner jämte tillbehör vara föremål

för periodiskt återkommande besiktning. Kostnaden för kontroll och besiktning

synes böra bäras av ägaren av det virke, som skall barkas.

Vattendomstolen erinrar slutligen om den i många norrlandsälvar högst

betydande minskning av möjligheterna till avläggning av virke på is som

uppkommer genom utbyggnaden av älvarna för kraftändamål.

De flesta allmänningsstyrelserna i Norrbottens län avstyrker förslaget

med hänsyn till fisket, höskörden och betet på strandängar, naturvården

och kraftverken m. m.

Mellanbygdens och Västerbygdens vattendomstolar förordar att frågan

ytterligare utredes.

Rörande b a r k a s k a n s inverkan ur fiskevårdssynpunkt åberopar

domänstyrelsen ett i publikationen »Flottning och fiske» gjort uttalande av

doktor Carl Muller, Luleå, vilken anser att de genom förbränning uppstående

mineralämnena otvivelaktigt bleve ett nyttigt tillskott för den sjö eller

älv, vari de med tiden hamnar. Även Sveriges skogsägareförbund yttrar att

askan av barkavfall torde kunna innebära ett näringstillskott för flora och

fauna och sålunda vara till gagn för både jordbruk och fiskevård. För att

få full klarhet i denna fråga vill förbundet förorda att försök i större skala

snarast kommer till utförande genom myndigheternas försorg. Fiskeriintendenten

i nedre norra distriktet anför att aska från bark icke har någon

giftverkan eller annan ogynnsam inverkan på fiskebestånd eller fiske, såvida

ej askan i stor mängd tillföres ett vatten av mycket obetydlig storlek, och

fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhåller att man, med den omsättning

av vattnet som sker i flottlederna, svårligen kan föreställa sig, att

barkaskan skall kunna vålla skada.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrar att någon

fullgod metod för bränning av bark på isen ännu icke har erhållits, varför

det icke nu är möjligt att uttala sig om i vilken utsträckning tillåtelse till

barkbränning bör medgivas.

Flertalet allmänningsstyrelser i Norrbottens län anser att frågan om brän
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år i958

ning av bark på isen eller vid stranden är för tidigt väckt och icke bör slutgiltigt

lösas, förrän en vidgad försöksverksamhet lämnat klart besked om

barkaskans inverkan ur fiskevårdssynpunkt.

I några remissyttranden behandlas bränningens betydelse i ekonomiskt

hänseende. Sveriges skogsägares riksförbund finner lämpligt att försök utföres

med bränning av bark på isen, eftersom detta kan vara ur kostnadssynpunkt

bästa sättet att oskadliggöra barken. Norrbottens läns skogsägareförening

uttalar sig på liknande sätt. Över jägmästaren i mellersta Norrlands

distrikt framhåller att bortskaffandet av barken är ett ganska stort

problem. Barken utgör ju 1/4—1/5 av totala volymen och är därtill mycket

skrymmande. För vart fjärde, femte lass, som köres fram, skulle således

ett lass gå tillbaka, lastat med bark. Det är således en relativt stor kostnad,

som kommer på barktransporten. Ett bortskaffande genom bränning

synes därför i hög grad ändamålsenligt.

Beträffande frågan vilken myndighet som bör svara för

dispensgiv ningen yttrar vattenöverdomstolen, att dispensprövningen

synes lämpligen böra verkställas av vattendomstolarna. Dessa domstolars

arbetsbörda är visserligen redan nu avsevärd, men någon personalförstärkning

i anledning av den nya grupp av mål, som på detta sätt tillkommer,

torde icke erfordras. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det bör

ankomma på vattendomstolarna, vilka redan har att taga befattning med

vissa ärenden angående barkning av virke vid flottning, att jämväl handlägga

nu ifrågakomma dispensfrågor. Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Sveriges

skogsägareförbund, Västerbygdens vattendomstol och Jämtlands läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott gör liknande uttalanden. Även Österbygdens

vattendomstol yttrar att lämpligaste myndighet för prövning av

dispensansökan torde vara vattendomstol, men framhåller att en icke obetydlig

arbetsökning kommer att genom dispensgivningen påläggas de tre

nordligaste vattendomstolarna.

Mellanbygdens vattendomstol anser att tanken, att dispensgivningen skall

anförtros åt vattendomstolarna, ger anledning till betänkligheter med hänsyn

till den stora arbetsbörda som redan åvilar dessa domstolar.

Västerbottens läns hushållningssällskaps fiskerinämnd, vars utlåtande

åberopas av länsstyrelsen i Västerbottens län, förklarar sig icke ha något

att erinra mot att dispensgivningen anförtros vattendomstolarna. Med hänsyn

till vattendomstolarnas nuvarande belastning av ärenden synes det

emellertid nämnden som att de dröjsmål med ansökningarnas handläggning,

som härigenom måste uppstå, många gånger kan medföra olägenheter,

särskilt som ansökningarna ofta kan väntas inlämnas relativt kort tid

före tiden för tillståndets utnyttjande. Av nyssnämnda skäl kunde därför

länsstyrelserna måhända anses som lämpligare organ att handha ifrågavarande

dispensgivning. Oavsett vilken myndighet som handhar dispensgivningen

förutsätter dock fiskerinämnden, att såväl berörda fiskerättsägare

som hushållningssällskapets fiskerinämnd beredes möjlighet att före beslut

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958

i ärendet avge yttrande över ansökningarna. Likartade synpunkter anlägges

av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ifrågavarande uppgift bör anförtros

länsstyrelserna. En handläggning i administrativ väg torde enligt

länsstyrelsen innebära ett snabbare förfarande. Vidare åberopas att bl. a.

de fiskesakkunniga organen, fiskeriintendentorganisationen och hushållningssällskapen,

är närmare knutna till länsstyrelserna än till vattendomstolarna.

Länsstyrelsen ifrågasätter i detta sammanhang om icke även beslutanderätten

i ärenden rörande barkning av virke vid kortvarig och långvarig

flottning bör överflyttas från vattendomstolarna till länsstyrelserna.

Även svenska cellulosa aktiebolaget finner länsstyrelserna lämpligast med

hänsyn bl. a. till den lokalkännedom och den expertis i fiskefrågor som

länsstyrelserna besitter.

Domänstyrelsen befarar att med vattendomstolarnas nuvarande ax-betsbelastning

avgörandet av dispensärendena kommer att taga onormalt lång

tid. Domänstyrelsen föreslår i stället att fiskeristyrelsen, som har bästa

överblicken över vidkommande faktorer, anförtros uppdraget.

Mot skogsstyrelsens förslag att polismyndigheterna skall utöva tillsynen

över de ifrågavarande lagbestämmelsernas efterlevnad har någon erinran

icke framställts. Domänstyrelsen förutsätter att samarbete vid tillsynen

skall råda med vederbörande floltnings- och virkesmätningsföreningar,

och överjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt anför att polismyndigheten

torde ha rätt goda möjligheter att tillse bestämmelsernas efterlevnad,

eventuellt i samarbete med virkesmätningsföreningarna.

Jämtlands läns naturskyddsråd framhåller att för barkningsplatser måste

anses gälla bestämmelserna mot nedskräpning i 26 och 27 §§ naturskyddslagen

och finner det angeläget, att någon ändring häri icke sker.

Departementschefen

Enligt lagen om flottning i allmän floltled är det för närvarande förbjudet

att barka virke på isen eller på stranden så nära vattnet, att barken kan sköljas

ned i vattnet. För skogshanteringen var detta förbud tidigare utan större

betydelse, därför att barkningen skedde för hand och i allmänhet på avverkningsplatsen

eller uppläggningsplats vid bilväg. Numera söker man

alltmer övergå till att barka med maskin. För att barkningsmaskiner skall

kunna utnyttjas rationellt fordras att proceduren kan utföras på en plats

där större mängder virke samlats. Skogsstyrelsen har därför föreslagit att

förbudet mot barkning på isen eller på stranden skall upphävas och framhållit

att starka sociala och ekonomiska skäl talar för denna åtgärd. Bland

de representanter för skogsvård och skogshantering, som yttrat sig över

skogsstyrelsens framställning, synes den meningen vara allmänt företrädd,

att skogsnäringens intressen skulle i icke ringa grad främjas, därest det

ifrågavarande förbudet upphävdes.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1958

Vid övervägande av frågan om en uppmjukning av förbudet måste även

beaktas de skador och olägenheter, som därav kan uppkomma för andra

viktiga intressen, främst för fisket, jordbruket, vattenkraftsindustrien och

naturvården. Fisket torde vara den näring som mest beröres av förevarande

fråga. Tillräckligt underlag för ett säkert bedömande av barkavfallets inverkan

på fiskbeståndet har väl ännu icke vunnits. Man synes emellertid

ha anledning räkna med att betydande skador för fiskeriintressen kan uppstå

till följd av vattnets förorening genom bark. Hittills gjorda erfarenheter

har givit vid handen, att lekplatserna för vissa fiskarter genom barkavlagringen

försämras eller ödelägges. Härtill kommer att fiskets bedrivande

försvåras genom att barkavfall fastnar i fiskeredskapen. För jordägarna

kan en mera omfattande förekomst av barkavfall på gräsbevuxna

stränder innebära väsentliga olägenheter. Vad angår kraftverken har vattenfallsstyrelsen

påvisat, att produktionsförluster årligen uppkommer genom

barkbeläggning i vattenvägarna. De olägenheter som kan följa av en

ökad förekomst av bark i vattendragen är sålunda mångahanda. I detta

sammanhang må erinras om stadgandet i 2 kap. 35 § vattenlagen, som förbjuder

utsläpp i vatten av bl. a. skogsavfall, om därigenom kan uppkomma

uppgrundning eller hinder för vattnets fria lopp till men för allmän eller

enskild rätt. En förutsättning för att barkning på is och strand må kunna

tillåtas bör — generellt sett — vara att barken undanskaffas, så att den ej

kan nedkomma i vattendraget.

Under remissbehandlingen har från åtskilliga håll uttalats betänkligheter

mot att helt häva förbudet mot barkning på isen eller stranden och ersätta

det med skyldighet för den barkande att bortföra barken. Därvid har

särskilt betonats, att kontrollen av att en dylik skyldighet verkligen efterlevdes

skulle komma att erbjuda svårigheter. Inte heller jag anser mig kunna

förorda en sådan lösning av det föreliggande spörsmålet. Med hänsyn

till frågans störa betydelse för skogsnäringen synes det emellertid rimligt,

att möjlighet öppnas till dispens från förbudet. Det torde kunna förutsättas,

att i det särskilda fallet betryggande garantier skall kunna erhållas

för barkens bortskaffande från isen eller stranden. Framhållas må, att möjligheten

att vinna eftergift från förbudet skulle verka befrämjande för den

tekniska utvecklingen på maskinbarkningens område och därigenom för

lösningen av de problem, som år förknippade med frågan om barkens tillvaratagande

och undanskaffande. Jag vill alltså föreslå, att det i 69 § tredje

stycket flottningslagen stadgade förbudet mot barkning på isen eller stranden

i så måtto lättas, att möjlighet öppnas till undantag därifrån i särskilda

fall.

Vid meddelande av tillstånd till barkning på is eller strand bör föreskrivas

de villkor, som i varje särskilt fall finnes erforderliga till förebyggande

av skada eller olägenhet. Såsom dispensvillkor bör bl. a. föreskrivas att

anordningar vidtages för uppsamling av barken eller för barkens kontinuerliga

upptransport på land med transportband eller för ändamålet lämpade

bortforslingsfordon. Ofta kan det vara påkallat, att särskild kontrollant

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958

15

över barkningen förordnas. I sådana fall där fullgod förbränning kan erhållas

och utsläppning av aska i de mängder, varom här kan bli fråga, ej

visar sig vara till olägenhet, torde kunna medgivas att barken får brännas

på isen i stället för att bortföras.

Vad angår frågan vilken myndighet som bör svara för dispensgivningen

har bland remissinstanserna framkommit olika meningar. Såväl vattendomstolarna

som länsstyrelserna har nämnts i detta sammanhang. Från något

håll har fiskeristyrelsen ansetts böra ifrågakomma för uppgiften. Med

hänsyn till den befattning som vattendomstolarna redan har med frågor angående

barkning av flottningsvirke är det enligt min mening naturligt och

lämpligt, att även nu ifrågavarande dispensfrågor handlägges av dessa domstolar.

Visserligen är vattendomstolarnas arbetsbörda betydande, men det

tillkommande arbetet torde ej kunna väntas bli av sådan omfattning, att

några problem ur personalsynpunkt eller eljest därigenom skulle tillskapas.

Talan om dispens skall väckas genom ansökan, se 11 kap. 17 § 16. vattenlagen.

Angående hörande av fiskeristyrelsen i mål varom nu är fråga stadgas

i 11 kap. 36 § samma lag. Därest utredning ur vattenföroreningssynpunkt

finnes påkallad, bör yttrande från vatteninspektionen och länsstyrelsen

inhämtas; särskilt stadgande härom synes ej erforderligt (jfr 8 kap.

2 §, 10 kap. 44 § och 11 kap. 36 § vattenlagen).

I 77 § flottningslagen stadgas bötesstraff för den som verkställer avbarkning

i strid mot bestämmelsen i 69 § tredje stycket samma lag. Straffbestämmelsen

torde lämpligen böra utsträckas till att avse jämväl det fall, att

någon bryter mot villkor, som vattendomstolen föreskrivit vid meddelande

av tillstånd till barkning på is och strand.

Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1958.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77

§§ lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj :t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Gunnar Berg

1 Bilagan, som frånsett viss redaktionell jämkning av 77 § är likalydande med det vid propositionen

fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 97 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kangl. Maj:ts lagråd den 25 februari

1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 20 februari 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 14 februari 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 17 §§ lagen

den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av revisionssekreteraren

Lars Simonsson.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet vill understryka angelägenheten av att avbarkning på isen eller

nära stranden hålles under noggrann kontroll. Vattendomstolen torde sålunda

vid meddelande av tillstånd bland annat böra göra dess giltighet beroende

av att stadgade villkor iakttagas samt i övrigt, genom förordnande av tillsynsman

eller på annat lämpligt sätt, sörja för att ingripande äger rum omedelbart,

om något missbruk skulle uppkomma.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1958

17

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Lindell, lagrådets den 25 februari 1958 avgivna utlåtande över det till

lagrådet den 14 februari 1958 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse

av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr £26) om flottning i allmän

flottled.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att

lagförslaget, sedan viss redaktionell jämkning vidtagits däri, måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Clas Amilon

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 97

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1958 A:245 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 a1 i texten
  2. 3LU 1958 A:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 s. 1 i texten