Med förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled
1958-03-07 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1958 A:97, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled
Dokumentets text
Kangl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958
1
Nr 9?
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 426) om flottning i allmän flottled; given Stockholms
slott den 7 mars 1958.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen
den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled.
GUSTAF ADOLF
Ingvar Lindell
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt lagen om flottning i allmän flottled får barkning av virke ej verkställas
på isen eller på stranden så nära vattnet, att barken kan sköljas ned
i vattnet. I propositionen föreslås sådan ändring av lagen, att vattendomstol
kan i särskilda fall medgiva undantag från förbudet under villkor att erforderliga
åtgärder vidtages till förebyggande av skada eller olägenhet.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. .Vr 97
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1958
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 426)
om flottning i allmän flottled
Härigenom förordnas, att 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 om flottning
i allmän flottled skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
69 §.
Virke, som — — -------
Virke, vars--------
Ej må avbarkning verkställas å
isen eller å stranden så nära vattnet,
att barken kan nedsköljas däri.
(Föreslagen lydelse)
undergått avbarkning.
denna bestämmelse.
Ej må utan tillstånd av vattendomstolen
avbarkning verkställas å
isen eller å stranden så nära vattnet,
att barken kan nedsköljas däri. Vid
tillstånds meddelande skall vattendomstolen
föreskriva de villkor, som
i varje särskilt fall må finnas erforderliga
till förebyggande av skada
eller olägenhet.
77
Idkas utan-----------
Underlåter någon----märkt
virke; eller
verkställer någon avbarkning i
strid mot bestämmelsen i 69 § tredje
stycket;
straffes med böter från och med
fem till och med femhundra kronor.
§•
— 18 § förmäles.
Underlåter någon---- märkt
virke; eller
bryter någon i fråga om avbarkning
mot vad som stadgas i 69 § tredje
stycket eller mot föreskrift, som
meddelats med stöd av samma stycke,
straffes med böter från och med
fem till och med femhundra kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1958.
Knngl. Maj:ts proposition nr 97 år 1958
3
Utdrag ao protokollet över justitiedepariementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den H februari 1958.
N är varande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Lindell, fråga om ändring i gällande regler om barkning av flottningsvirke
samt anför därvid följande.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 december 1956 har skogsstyrelsen hemställt
om sådan ändring av lagen om flottning i allmän flottled, att det i lagen
stadgade förbudet att verkställa avbarkning på isen eller på stranden
så nära vattnet, att barken kan nedsköljas däri, upphäves eller, om detta ej
befinnes lämpligt, att möjlighet att lämna dispens från förbudet öppnas.
över framställningen har efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen,
vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelserna
i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund,
Dalälvarnas flottningsförening, Indals älvs flottningsförening och
Ångermanälvens flottningsförening. Vattenöverdomstolen har överlämnat
utlåtanden av Norrbygdens, Mellanbygdens, Österbygdens och Västerbygdens
vattendomstolar. Vid det av länsstyrelsen i Västernorrlands län avgivna yttrandet
har fogats utlåtanden av över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt
och fiskeriintendenten i nedre norra distriktet. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har bifogat utlåtanden av länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och länets naturskyddsråd. Vid det av länsstyrelsen i Västerbottens
län avgivna yttrandet har fogats utlåtande av länets hushållningssällskaps
fiskerinämnd. Länsstyrelsen i Norrbottens län har överlämnat yttranden av
fiskeriintendenten i övre norra distriktet, Norrbottens läns allmänningsstyrelser,
Norrbottens virkesmätningsförening u. p. a., skogs^årdsstyrelsen i
länet, svenska cellulosa aktiebolaget, Norrbottens läns skogsägareförening
och Lule älvs flottningsförening.
Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,
anhåller jag att få upptaga det till prövning.
4
Kungi. Maj. ts proposition nr 97 år 1958
Gällande bestämmelser
I lagen den 19 juli 1919 om flottning i allmän flottled finnes bl. a. vissa
ordningsföreskrifter för deltagande i allmän flottning. I 69 § första stycket
stadgas att virke som tillföres allmän flottled å plats, varifrån dess utflottning
beräknas kunna medhinnas under första året, må flottas obarkat, såframt
icke med avseende å beskaffenheten av vattendraget med stränder och
fiske ävensom övriga förhållanden som kan inverka på frågan, vattendomstolen
finner skäligt att för hela flottleden eller viss del därav förordna, att
allt eller visst slags virke skall, innan det utlägges i flottleden, ha undergått
avbarkning. Andra stycket i samma paragraf avser barkning av virke, vars
utflottning beräknas icke kunna medhinnas under första flottningsåret.
Härom stadgas att sådant virke skall, innan det utlägges i flottleden, ha medelst
avbarkning så fullständigt som möjligt befriats från bark, där ej med
hänsyn till de i paragrafens första stycke anmärkta förhållandena vattendomstolen
funnit skäligt medgiva undantag från bestämmelsen. Enligt tredje
stycket i paragrafen må avbarkning ej verkställas på isen eller på stranden
så nära vattnet, att barken kan nedsköljas däri. Till sistnämnda stadgande
är i 77 § knuten en straffbestämmelse, som stadgar böter för den som överträder
förbudet.
Skogsstyrelsens förslag
Styrelsen anför till en början, att det i 69 § tredje stycket flottningslagen
stadgade barkningsförbudet, som tillkommit till skydd för strandägarnas intressen
och ur fiskevårdssynpunkt, tidigare icke medförde några större olägenheter
för skogsbrukets del. Den goda tillgången på arbetskraft gjorde, att
barkningen med fördel kunde utföras för hand och redan i skogen, vilket
förbilligade transporten till flottled. Dessa förhållanden har numera, konstaterar
styrelsen, i vissa väsentliga avseenden radikalt förändrats.
Efter redogörelse för de skogliga skälen för barkning av virke som skall
flottas uttalar styrelsen, att barkning utföres i mycket växlande omfattning
inom olika flottledsområden. I stort sett barkas den vida övervägande delen
av all massaved och en mindre del av timret. Av den sammanlagda årliga
flottgodsmängden, vilken normalt uppgår till 12 å 13 miljoner kubikmeter,
beräknas att, mycket ungefärligt, 60 procent är helbarkad, medan återstoden
är till större delen obarkad och i mindre omfattning rand- eller fläckbarkad.
Den totala årliga kostnaden för helbarkning av det virke, varom här
är fråga, uppskattas till mer än 50 miljoner kronor.
Styrelsen framhåller, att handbarkning är den tyngsta och mest arbetskrävande
deloperationen i avverkningsarbetet. Den minskade tillgången på
manuell arbetskraft och de skärpta kraven på socialt hänsynstagande har
medfört, att strävandena att rationalisera skogsarbetet i stor utsträckning
inriktats på mekanisering av barkningen. Ett flertal barkningsmaskiner
finns också numera, från mindre och lättransportabla sådana till tunga och
mer stationära. Styrelsen anför vidare:
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958 5
För att barkningsmaskinerna — särskilt gäller detta de större — skall
kunna utnyttjas rationellt behövs tämligen avsevärda, hopsamlade virkesmängder.
Det är vidare av stor vikt, att maskinbarkningen insättes på sådant
sätt, att den ej förorsakar någon extra omlastning av virket. Den bör därför
helst utföras i samband med normalt byte av transportmedel, exempelvis
vid övergång från häst- eller traktorkörning till biltransport. Så sker
också redan nu i viss utsträckning. Huvudparten av det virke, som skall
flottas, köres emellertid direkt till flottled, och något ur de anförda synpunkterna
lämpligt tillfälle för maskinbarkning erbjuds då knappast förrän
landstransporten avslutats.
Möjligheterna att maskinbarka virke på landavlägg vid vattendragen är
begränsade, eftersom tillräckliga utrymmen mera sällan står till förfogande
och terrängförhållandena ej alltid medger sådan förflyttning av — i varje
fall större -— barkningsmaskiner mellan olika landavlägg, som vore önskvärd.
Härtill kommer att avläggning av flottgodset på land givetvis medför
extra kostnad för irullning.
Som av det anförda torde framgå, försvårar förbudet att barka virke på
isen ett rationellt bedrivande av barkningsarbetet. Härtill kommer att förbudet
låser den tekniska och organisatoriska utvecklingen på maskinbarkningens
område. Det är givetvis mycket vanskligt att förutsäga, hur utvecklingen
i dessa avseenden skulle bli, om förbudet upphävdes. Vissa skäl talar
emellertid för att maskiner med stor kapacitet och med mekaniska anordningar
för virkets framsläpning och uppfordring, för uppsamling av barken
o. s. v. ofta skulle visa sig ändamålsenliga. På isen torde det vara möjligt att
förflytta även jämförelsevis stora sådana maskiner fram och åter utmed
stränderna för bearbetning av det virke, som successivt framforslas. Vidare
skulle givetvis ett samgående mellan olika virkesägare underlättas för gemensamt
utförande av barkningen, vilket skulle vara särskilt betydelsefullt
för de mindre skogsägarna.
Styrelsen gör gällande, att så starka sociala och ekonomiska skäl talar
för lättande av förbudet mot barkning på is, att frågan härom snarast bör
tagas under omprövning. Ur skoglig synpunkt föreligger enligt styrelsen ett
utpräglat önskemål att förbudet helt häves. Det förutsättes härvid bli ersatt
med en bestämmelse av innehåll att den som barkar virke på isen eller
stranden skall vara skyldig att bortföra barken. Om av andra skäl — hänsyn
till fisket, naturvården, kraftverken m. m. — ett fullständigt upphävande
av förbudet ej befinnes lämpligt, bör enligt styrelsens uppfattning
möjlighet öppnas att dispensera från förbudet.
I sin framställning berör styrelsen även frågan om barkaskans inverkan
ur fiskevårdssynpunkt under framhållande att detta spörsmål kan få stor
praktisk betydelse, eftersom det kan bli avgörande för om barken skall få
brännas på isen eller under alla förhållanden skall fraktas bort. Styrelsen
anser, att en vidgad försöksverksamhet i detta avseende skulle vara av
värde. För att möjliggöra en sådan med bränning av bark på isen bör därför
den i samband med det första alternativet (helt upphävande av förbudet)
föreslagna bestämmelsen om skyldighet att bortskaffa barken från isen ej
göras undantagslös. En möjlighet att lämna dispens därifrån bör lämpligen
öppnas.
Beträffande frågan vilken myndighet som bör svara för eventuell dispens
-
6
Kungi. Maj.ts proposition nr 97 år 1958
givning ligger det enligt styrelsens uppfattning närmast till hands, att uppgiften
anförtros åt vattendomstolarna, vilka redan äger förordna angående
barkning av virke vid kortvarig flottning liksom att medge undantag från
lagbestämmelsen om barkning vid långvarig sådan.
Styrelsen anmärker slutligen, att tillsynen över de föreslagna lagbestämmelsernas
efterlevnad synes böra ankomma på polismyndigheterna.
Yttrandena
De allra flesta remissinstanserna har förklarat sig dela skogsstyrelsens
uppfattning att förbudet mot barkning på isen och på stranden
bör lättas. Dessa instanser understryker de skogliga skälen för en lagändring.
Sålunda anför vattenöverdomstolen att barkningsarbetets mekanisering
otvivelaktigt skulle minska föreliggande svårigheter att erhålla erforderlig
arbetskraft i skogsbruket och ge möjlighet till icke oväsentliga kostnadsbesparingar.
En mera allmän övergång från handbarkning till maskinell barkning
torde därför vara en viktig rationaliseringsåtgärd inom skogsbruket.
Vattenöverdomstolen anser det på grund härav angeläget att den av skogsstyrelsen
åyftade rationaliseringen av barkningsarbetet i möjlig mån underlättas.
Fiskeristyrelsen uttalar att de av skogsstyrelsen framlagda skälen
ur skoglig synpunkt för den begärda lagändringen förefaller välmotiverade
och att legala möjligheter bör skapas för virkesbarkning på is eller strand.
Domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands
län, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges skogsägareförbund
— jämte andra — gör liknande uttalanden. Domänstyrelsen
framhåller att virlcesuttagen i allt mer stegrat tempo övergått från exploateringsdrift,
varvid huvudkvantiteten utgjordes av gammalt, överårigt virke
med kraftig kärnbildning, till skogsvårdande huggningar i yngre och medelålders
bestånd med svag kärnbildning. Därmed har barkningen av detta senare
s. k. frodvuxna virke framtvingats. Förhållandet är nämligen det, att
sådant virke på grund av tungflytenhet ej är flottbart med mindre det gives
tillfälle till torkning, och sådan torkning måste möjliggöras genom barkning.
I flera remissvar betonas att utrymmet på landavläggen icke medger maskinbarkning
i önskvärd omfattning. Dalälvarnas flottningsförening, som
närmare utvecklar denna synpunkt, anför att maskinbarkning, om den utföres
på land, kräver avsevärda områden. Svårigheten särskilt i bebyggda
trakter att förvärva sådana områden är stor. För att kunna användas som
upplags- och barkningsplatser måste dessa områden också iordningställas,
vilket i regel kräver stora kostnader. Anordnandet av dylika platser medför
även att relativt stora områden icke kan bibehållas som produktiv mark,
vare sig det är fråga om inägojord eller skogsmark.
Över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt framhåller att för det virke,
som går direkt från stubben till vattendrag — främst sjöar och sel — är
vattendraget det enda stället i transportkedjan, där större partier samlas
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958 7
och blir föremål för omlastning. Detta gäller till en viss grad även utefter
bilvägar liggande smärre partier virke, som hopsamlas av bil eller traktor
för transport till flottled. Ett insättande av barkmaskin för detta virke är
mest ändamålsenligt om det sker på avläggsplatsen — vattendraget. Vidare
framhåller över jägmästaren, att barkning på is får en allt större aktualitet,
därför att numera lättransportabla maskiner finnes, som mer än tidigare
ekonomiskt kan insättas på de smärre isavlägg, som i allmänhet finnes,
där virket kommer direkt från stubben. Likaså finnes numera goda möjligheter
till isförstärkning genom de alltmer förekommande uppvattningsaggregat,
som möjliggör avläggning på isar, som tidigare icke ansetts bärkraftiga
eller som på grund av vattenreglering varit otillförlitliga.
Norrbottens virke smätning sförening uppger att i fråga om virke som helbarkas
manuellt barkningskostnaden för närvarande utgör drygt femtio
procent av den totala huggningskostnaden.
Vad angår frågan huruvida uppmjukningen av förbudet bör — såsom
skogsstyrelsen i första hand föreslagit — ske genom en generell lagregel i
förening med möjlighet till dispens i avseende å bränning av barken eller
om metoden med en till det nuvarande förbudet knuten dispensregel bör
väljas, går meningarna isär.
Domänstyrelsen tillstyrker att förbudet häves och ersättes med en bestämmelse
av det innehåll skogsstyrelsen föreslagit. Vidare förordas att
möjlighet öppnas för dispens att i stället för att bortföra barken bränna densamma.
Fiskeristyrelsen yttrar att det från fiskerisynpunkt i varje fall icke
synes vara till skada med bestämmelser som medger barkning på is under
den uttryckliga förutsättningen att barken brännes eller på annat sätt oskadliggöres
i land, och styrelsen har intet att erinra mot att bestämmelser av
sådan innebörd utfärdas. Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
tillstyrker att förbudet upphäves eller, om detta ej låter sig göra, att lättnader
införes på sådant sätt att barkning på isen under vissa villkor möjliggöres.
Dalälvarnas flottning sförening anför att det vore önskvärt att be
stämmelsen i fråga helt upphävdes. Därest bestämmelsen ersättes med fö
reskrift om skyldighet att från isen bortföra barken eller ock bränna densamma
på isen, torde någon skada av betydenhet icke uppkomma vare sig
å fisket eller andra intressen. Flottningsföreningen hemställer att de av
skogsstyrelsen begärda åtgärderna måtte vidtagas så skyndsamt som del
är möjligt. Indals älvs flottningsförening yttrar att någon erinran emot
skogsstyrelsens framställning icke synes böra göras. Föreningen förutsätter
därvid, att till förhindrande av skada effektivt övervakas alt bark, som avskilts
från virke på platser under högvattenlinjen, på lämpligt sätt förintas
eller bortskaffas. Liknande yttranden har avgivits av ytterligare ett antal
remissinstanser.
Andra remissyttranden ger uttryck för en mera restriktiv inställning till
frågan om förbudets hävande. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför atl
man givetvis alltjämt måste beakta de olägenheter, som bl. a. ur vatten
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958
vårds- ocli fiskevårdssynpunkter uppkommer, om bark i större mängder
blir kvarliggande i eller invid vattendragen. Vidare måste beaktas att barkningsarbetets
bedrivande på is under längre tidrymder innebär en ökad
risk för människoliv och för att hästar, traktorer, lastbilar och barkningsmaskiner
kan gå förlorade. Ytterligare kan nämnas, att de korttidsregleringar,
som i ökad omfattning genomföres i de stora flottlederna, gör isarna alltmer
otillförlitliga. För att barkning på is skall kunna t illåtas fordras därför
i de flesta fall speciella säkerhetsåtgärder, främst isförstärkningar och särskilda
föreskrifter för arbetsskydd. Trots de anförda olägenheterna och riskerna
ifrågasätter länsstyrelsen, om ej barkningsförbudet kan upphävas i
de fall, där barkningsmaskiner användes. Länsstyrelsen i Jämtlands län
har icke något att erinra mot att förbudet helt häves om barkningen sker
med maskiner, försedda med effektiva mekaniska anordningar för uppsamling
av bark. Om emellertid barkningen avses skola utföras med maskiner
utan sådana anordningar, anser länsstyrelsen, att förbudet bör kvarstå
men att möjlighet bör finnas att dispensera från detsamma. I likhet med
skogsstyrelsen anser länsstyrelsen, att möjlighet bör stå öppen att i vissa
fall verkställa bränning av bark på isen, dock efter tillstånd härtill i varje
särskilt fall.
Sveriges skogsägareförbund framhåller att förbudet närmast motiverats
med att de vid barkning för hand uppkommande långa barkstrimlorna skulle
åsamka skador dels genom att de kastas upp och avlagras på låglänta
stränder och där förhindrar gräsväxten dels ock genom att de skulle täcka
och förstöra lekplatser för fisken. Vid maskinbarkning av virke uppkommer
emellertid inga långa barkstycken utan barken söndersmulas eller styckas
i små partiklar, som uppenbarligen icke kan bilda några sammanhängande
ytor vare sig på stränder eller på sjö- eller flodbottnar. Förbundet understryker
nödvändigheten av att nuvarande förbud mot maskinbarkning
på is snarast upphäves.
Från några håll har enbart metoden med ett dispensförfarande förordats.
Sålunda anför vattenöverdomstolen att det kan konstateras att det skydd,
som det ifrågavarande förbudet bereder mot vattendragens förorening genom
barkavfall, i vart fall icke är mindre angeläget nu än vid stadgandets
tillkomst. Snarare får detta skydd numera anses mer motiverat än tidigare,
och vattenöverdomstolen erinrar i detta sammanhang om pågående strävanden
att motverka den tilltagande föroreningen av våra vattendrag. Vattenöverdomstolen
fortsätter:
Det förutsättes i skogsstyrelsens framställning att barkningsförbudet
skall ersättas med en föreskrift att den, som barkar virke på isen eller
stranden, skall vara skyldig att bortföra barken. Det lämnas emellertid icke
några upplysningar i den väsentliga frågan om den tekniska utvecklingen
på detta område nått så långt att efterlevnaden av en sådan föreskrift icke
erbjuder några problem. Därest garantier funnes för att barkavfallet helt
bortfördes i samband med barkningen, skulle någon skadlig inverkan icke
gärna kunna uppkomma genom barkning på is och strandplan samt några
betänkligheter mot att under sådana förutsättningar upphäva förbudet icke
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958
finnas. I ovisshet om i vilken mån problemet med barkavfallets bortskaffande
fått sin tekniska lösning synes det befogat att påpeka att såväl barkens
bortforsling som kontrollen härav till följd av uppvattningar på isen och
snönederbörd kan i hög grad försvåras samt till och med omöjliggöras, aven
om den goda viljan icke skulle saknas. Innan frågan om barkavfallets bortskaffande
blivit närmare utredd ocli det bekräftats att problemet erhållit en
för berörda intressen tillfredsställande lösning, synes det icke vara tillrådligt
att ersätta barkningsförbudet med en i flottningslagen intagen föreskrift
om skyldighet för den barkande att bortskaffa barken. Vattenöverdomstolen
anser sig därför icke för närvarande kunna förorda detta alternativ.
Vattenöverdomstolen framhåller vidare, att utvecklingen på maskinbarkningens
område med all sannolikhet kommer att gå mycket snabbt. Utan
tvivel kommer efter band att utfinnas effektiva metoder för barkens bortskaffande.
Det torde också kunna förutsättas att det redan nu skulle vara
möjligt att vid tillståndsgivningen för barkning på is och strandplan uppställa
för berörda intressen fullt betryggande villkor. Med hänsyn härtill
vill vattenöverdomstolen icke motsätta sig att möjligheter öppnas till dispens
från gällande förbud. Vid tillståndsgivningen bör fastställas de villkor
som i varje särskilt fall anses erforderliga. Vattenöverdomstolen anför
slutligen att systemet med dispensprövning icke synes böra tillämpas under
längre tid än till dess vunna erfarenheter lämnat erforderligt underlag för
alt direkt i flottningslagen ange under vilka förutsättningar barkning å is
och strandplan må ske. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att det
måste krävas stor omsorg och noggrannhet av den som skall få verkställa
barkning på isen. Av denna anledning bör prövning ske från fall till fall.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att ett hävande av förbudet säkerligen
i många fall kommer att leda till långa och besvärliga processer. Man
torde nämligen kunna utgå från att det ofta kommer att bli svårt att bevisa
huruvida den, som barkat på isen eller stranden, vidtagit erforderliga åtgärder
för att bortföra barken eller ej. Länsstyrelsen finner det emellertid
vara rimligt att en möjlighet öppnas alt dispensera från förbudet i sådant
fall, där det av ekonomiska eller andra skäl framstår som särskilt angeläget
att barkning ufföres på isen eller på stranden, österbygdens vattendomstol
uttalar sig på liknande sätt.
De fiskeriintendenter, som yttrat sig i frågan, framhåller att det i praktiken
endast torde vara möjligt att lämna dispens för barkning på isen, om
barkningen utföres med barkningsmaskin, som är försedd med sådan anordning
att barken icke sprides ut på isen. Västerbottens läns hushållningssällskaps
fiskerinämnd, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen i Västerbottens
län, ger uttryck för en likartad uppfattning.
Några remissinstanser avstyrker förslaget helt. Vattenfallsstyrelsen anlägger
en avvikande bedömning av den föreslagna lagändringens betydelse
från skogsbrukets synpunkt samt yttrar:
Barkning med transportabla maskiner sker för närvarande, förutom på
avi äggsplatser vid flottled, i stor utsträckning vid omlastningsplatser vid
10
Kangl. Maj:ts proposition nr 97 år 1958
väg, exempelvis vid övergång från häst- eller traktorkörning till biltransport.
Där omlastningsplatserna äro belägna vid vägar, som äro farbara med
lastbil även under sommarhalvåret, är det inom drivningsområden till vattendrag,
som utbyggts för kraftproduktion, enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning
ofta fördelaktigare för såväl skogsbruket som vattenkraftintresset,
om inaskinbarkningen förlägges till dessa omlastningsplatser i stället för
till strandplan och is. Betydande kvantiteter virke kunna vid en sådan organisation
framköras till flottled efter islossningen och, så länge dock flottningen
ej passerat, tippas direkt i vattnet. Härigenom undvikas icke blott
olägenheter genom utsläppning av bark i vattendragen utan även de merkostnader,
som på många håll uppkommit för avläggning och utvältning av
virke på grund av kraftstationernas och regleringarnas inverkan på vattenört!
isförhållanden. Man bör därför eftersträva nu nämnd organisation av
virkesutdrivningen och icke en, som, såvitt vattenfallsstyrelsen kan bedöma,
kommer att medföra betydande olägenheter och skador.
Mot förslaget anför vattenfallsstyrelsen vidare de olägenheter som enligt
styrelsens mening skulle uppkomma för kraftverken. Styrelsen framhåller
att det för närvarande varje sommar uppkommer produktionsförluster
m. m. genom timmer- och barkbeläggning i vattenvägarna vid vattenfallsverkets
anläggningar. Även om föreskrift om att barken skall tillvaratagas och
brännas eller fraktas upp på land intages i lagen vid ett upphävande av nu
gällande bestämmelse om barkning, torde enligt styrelsens mening risken
bli stor för att betydande kvantiteter bark kommer ned i vattendragen. Det
är nämligen icke möjligt att städa med tillfredsställande noggrannhet efter
snöfall, regn o. d. till rimliga kostnader. Även om nu nämnd föreskrift intages
vid en eventuell lagändring, torde därför förhållandena komma att bli
otillfredsställande. Jämväl Norrbygdens vattendomstol anför att en föreskrift
att den som verkställt barkningen är skyldig att bortföra barken är
svår att efterleva och ännu svårare att kontrollera. Om barkning på isen och
på stranden nedanför högvattenlinjen tillätes, kan väldiga mängder avfall
komma att årligen tillföras våra älvar och andra större eller mindre vattendrag,
som utnyttjas för flottning. Detta innebär en mycket betänklig utveckling.
Vattendomstolen påpekar att de situationer, som därvid skulle uppkomma
i ersättningshänseende, inte kan bemästras med nuvarande utformning
av ersättningsreglerna i flottningslagstiftningen. Under inga förhållanden
bör därför komma i fråga att enbart göra sådan ändring av lagen om
flottning, att i samband med avbarkning bark tillätes bli liggande på isen
eller strandplanet innan den bortföres. Ett sådant steg kräver också en omarbetning
av ersättningsreglerna i samma lag. Om däremot det kravet uppställes,
att barken skall bortskaffas utan att komma i direkt kontakt med
isen, får enligt vattendomstolens mening andra förutsättningar för barkningsförbudets
upphävande anses föreligga. Om barkningsmaskiner skulle
kunna konstrueras så, att bark under barkningsarbetet ej kringströs utan
direkt uppsamlas exempelvis i slutna behållare, som successivt kan bortforslas
och tömmas ovan högvattenlinjen, borde en lättnad i gällande barkningsförbud
på is och strand kunna införas. Av skogsstyrelsens framställ
-
11
Kungi. Maj. ts proposition nr 97 år 1958
ning framgår emellertid icke att det för närvarande finnes tillgång till maskinella
anordningar av detta slag. Innan det klarlagts, att sådana maskiner
står till förfogande, synes någon ändring av barkningsförbudet icke böra
ske. Vattendomstolen anför vidare:
Även om i lag föreskrives, att barkning på is icke får ske utan vidtagande
av anordningar av ovan antytt slag, måste man vid sådan barkning ändock
räkna med att visst spill kan förekomma, vilket måste medföra skador å
andra intressen, särskilt för fisket. Vid lättnader i det nuvarande barkningsförbudet
bör man också närmare reglera tömning och oskadliggörande av
barkmassorna på land ovan högvattenlinjen. Skulle barkningsförbudet upphävas
på villkor, som nu sagts, synes sålunda efterlevnaden av villkoren på
något sätt böra kontrolleras. Det bör krävas att maskiner och tillbehör är
av typ, som efter prövning godkänts av viss myndighet (Statens maskinprovningar).
Dessutom bör använda maskiner jämte tillbehör vara föremål
för periodiskt återkommande besiktning. Kostnaden för kontroll och besiktning
synes böra bäras av ägaren av det virke, som skall barkas.
Vattendomstolen erinrar slutligen om den i många norrlandsälvar högst
betydande minskning av möjligheterna till avläggning av virke på is som
uppkommer genom utbyggnaden av älvarna för kraftändamål.
De flesta allmänningsstyrelserna i Norrbottens län avstyrker förslaget
med hänsyn till fisket, höskörden och betet på strandängar, naturvården
och kraftverken m. m.
Mellanbygdens och Västerbygdens vattendomstolar förordar att frågan
ytterligare utredes.
Rörande b a r k a s k a n s inverkan ur fiskevårdssynpunkt åberopar
domänstyrelsen ett i publikationen »Flottning och fiske» gjort uttalande av
doktor Carl Muller, Luleå, vilken anser att de genom förbränning uppstående
mineralämnena otvivelaktigt bleve ett nyttigt tillskott för den sjö eller
älv, vari de med tiden hamnar. Även Sveriges skogsägareförbund yttrar att
askan av barkavfall torde kunna innebära ett näringstillskott för flora och
fauna och sålunda vara till gagn för både jordbruk och fiskevård. För att
få full klarhet i denna fråga vill förbundet förorda att försök i större skala
snarast kommer till utförande genom myndigheternas försorg. Fiskeriintendenten
i nedre norra distriktet anför att aska från bark icke har någon
giftverkan eller annan ogynnsam inverkan på fiskebestånd eller fiske, såvida
ej askan i stor mängd tillföres ett vatten av mycket obetydlig storlek, och
fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhåller att man, med den omsättning
av vattnet som sker i flottlederna, svårligen kan föreställa sig, att
barkaskan skall kunna vålla skada.
Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrar att någon
fullgod metod för bränning av bark på isen ännu icke har erhållits, varför
det icke nu är möjligt att uttala sig om i vilken utsträckning tillåtelse till
barkbränning bör medgivas.
Flertalet allmänningsstyrelser i Norrbottens län anser att frågan om brän
-
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år i958
ning av bark på isen eller vid stranden är för tidigt väckt och icke bör slutgiltigt
lösas, förrän en vidgad försöksverksamhet lämnat klart besked om
barkaskans inverkan ur fiskevårdssynpunkt.
I några remissyttranden behandlas bränningens betydelse i ekonomiskt
hänseende. Sveriges skogsägares riksförbund finner lämpligt att försök utföres
med bränning av bark på isen, eftersom detta kan vara ur kostnadssynpunkt
bästa sättet att oskadliggöra barken. Norrbottens läns skogsägareförening
uttalar sig på liknande sätt. Över jägmästaren i mellersta Norrlands
distrikt framhåller att bortskaffandet av barken är ett ganska stort
problem. Barken utgör ju 1/4—1/5 av totala volymen och är därtill mycket
skrymmande. För vart fjärde, femte lass, som köres fram, skulle således
ett lass gå tillbaka, lastat med bark. Det är således en relativt stor kostnad,
som kommer på barktransporten. Ett bortskaffande genom bränning
synes därför i hög grad ändamålsenligt.
Beträffande frågan vilken myndighet som bör svara för
dispensgiv ningen yttrar vattenöverdomstolen, att dispensprövningen
synes lämpligen böra verkställas av vattendomstolarna. Dessa domstolars
arbetsbörda är visserligen redan nu avsevärd, men någon personalförstärkning
i anledning av den nya grupp av mål, som på detta sätt tillkommer,
torde icke erfordras. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det bör
ankomma på vattendomstolarna, vilka redan har att taga befattning med
vissa ärenden angående barkning av virke vid flottning, att jämväl handlägga
nu ifrågakomma dispensfrågor. Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Sveriges
skogsägareförbund, Västerbygdens vattendomstol och Jämtlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott gör liknande uttalanden. Även Österbygdens
vattendomstol yttrar att lämpligaste myndighet för prövning av
dispensansökan torde vara vattendomstol, men framhåller att en icke obetydlig
arbetsökning kommer att genom dispensgivningen påläggas de tre
nordligaste vattendomstolarna.
Mellanbygdens vattendomstol anser att tanken, att dispensgivningen skall
anförtros åt vattendomstolarna, ger anledning till betänkligheter med hänsyn
till den stora arbetsbörda som redan åvilar dessa domstolar.
Västerbottens läns hushållningssällskaps fiskerinämnd, vars utlåtande
åberopas av länsstyrelsen i Västerbottens län, förklarar sig icke ha något
att erinra mot att dispensgivningen anförtros vattendomstolarna. Med hänsyn
till vattendomstolarnas nuvarande belastning av ärenden synes det
emellertid nämnden som att de dröjsmål med ansökningarnas handläggning,
som härigenom måste uppstå, många gånger kan medföra olägenheter,
särskilt som ansökningarna ofta kan väntas inlämnas relativt kort tid
före tiden för tillståndets utnyttjande. Av nyssnämnda skäl kunde därför
länsstyrelserna måhända anses som lämpligare organ att handha ifrågavarande
dispensgivning. Oavsett vilken myndighet som handhar dispensgivningen
förutsätter dock fiskerinämnden, att såväl berörda fiskerättsägare
som hushållningssällskapets fiskerinämnd beredes möjlighet att före beslut
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958
i ärendet avge yttrande över ansökningarna. Likartade synpunkter anlägges
av länsstyrelsen i Västernorrlands län.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ifrågavarande uppgift bör anförtros
länsstyrelserna. En handläggning i administrativ väg torde enligt
länsstyrelsen innebära ett snabbare förfarande. Vidare åberopas att bl. a.
de fiskesakkunniga organen, fiskeriintendentorganisationen och hushållningssällskapen,
är närmare knutna till länsstyrelserna än till vattendomstolarna.
Länsstyrelsen ifrågasätter i detta sammanhang om icke även beslutanderätten
i ärenden rörande barkning av virke vid kortvarig och långvarig
flottning bör överflyttas från vattendomstolarna till länsstyrelserna.
Även svenska cellulosa aktiebolaget finner länsstyrelserna lämpligast med
hänsyn bl. a. till den lokalkännedom och den expertis i fiskefrågor som
länsstyrelserna besitter.
Domänstyrelsen befarar att med vattendomstolarnas nuvarande ax-betsbelastning
avgörandet av dispensärendena kommer att taga onormalt lång
tid. Domänstyrelsen föreslår i stället att fiskeristyrelsen, som har bästa
överblicken över vidkommande faktorer, anförtros uppdraget.
Mot skogsstyrelsens förslag att polismyndigheterna skall utöva tillsynen
över de ifrågavarande lagbestämmelsernas efterlevnad har någon erinran
icke framställts. Domänstyrelsen förutsätter att samarbete vid tillsynen
skall råda med vederbörande floltnings- och virkesmätningsföreningar,
och överjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt anför att polismyndigheten
torde ha rätt goda möjligheter att tillse bestämmelsernas efterlevnad,
eventuellt i samarbete med virkesmätningsföreningarna.
Jämtlands läns naturskyddsråd framhåller att för barkningsplatser måste
anses gälla bestämmelserna mot nedskräpning i 26 och 27 §§ naturskyddslagen
och finner det angeläget, att någon ändring häri icke sker.
Departementschefen
Enligt lagen om flottning i allmän floltled är det för närvarande förbjudet
att barka virke på isen eller på stranden så nära vattnet, att barken kan sköljas
ned i vattnet. För skogshanteringen var detta förbud tidigare utan större
betydelse, därför att barkningen skedde för hand och i allmänhet på avverkningsplatsen
eller uppläggningsplats vid bilväg. Numera söker man
alltmer övergå till att barka med maskin. För att barkningsmaskiner skall
kunna utnyttjas rationellt fordras att proceduren kan utföras på en plats
där större mängder virke samlats. Skogsstyrelsen har därför föreslagit att
förbudet mot barkning på isen eller på stranden skall upphävas och framhållit
att starka sociala och ekonomiska skäl talar för denna åtgärd. Bland
de representanter för skogsvård och skogshantering, som yttrat sig över
skogsstyrelsens framställning, synes den meningen vara allmänt företrädd,
att skogsnäringens intressen skulle i icke ringa grad främjas, därest det
ifrågavarande förbudet upphävdes.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1958
Vid övervägande av frågan om en uppmjukning av förbudet måste även
beaktas de skador och olägenheter, som därav kan uppkomma för andra
viktiga intressen, främst för fisket, jordbruket, vattenkraftsindustrien och
naturvården. Fisket torde vara den näring som mest beröres av förevarande
fråga. Tillräckligt underlag för ett säkert bedömande av barkavfallets inverkan
på fiskbeståndet har väl ännu icke vunnits. Man synes emellertid
ha anledning räkna med att betydande skador för fiskeriintressen kan uppstå
till följd av vattnets förorening genom bark. Hittills gjorda erfarenheter
har givit vid handen, att lekplatserna för vissa fiskarter genom barkavlagringen
försämras eller ödelägges. Härtill kommer att fiskets bedrivande
försvåras genom att barkavfall fastnar i fiskeredskapen. För jordägarna
kan en mera omfattande förekomst av barkavfall på gräsbevuxna
stränder innebära väsentliga olägenheter. Vad angår kraftverken har vattenfallsstyrelsen
påvisat, att produktionsförluster årligen uppkommer genom
barkbeläggning i vattenvägarna. De olägenheter som kan följa av en
ökad förekomst av bark i vattendragen är sålunda mångahanda. I detta
sammanhang må erinras om stadgandet i 2 kap. 35 § vattenlagen, som förbjuder
utsläpp i vatten av bl. a. skogsavfall, om därigenom kan uppkomma
uppgrundning eller hinder för vattnets fria lopp till men för allmän eller
enskild rätt. En förutsättning för att barkning på is och strand må kunna
tillåtas bör — generellt sett — vara att barken undanskaffas, så att den ej
kan nedkomma i vattendraget.
Under remissbehandlingen har från åtskilliga håll uttalats betänkligheter
mot att helt häva förbudet mot barkning på isen eller stranden och ersätta
det med skyldighet för den barkande att bortföra barken. Därvid har
särskilt betonats, att kontrollen av att en dylik skyldighet verkligen efterlevdes
skulle komma att erbjuda svårigheter. Inte heller jag anser mig kunna
förorda en sådan lösning av det föreliggande spörsmålet. Med hänsyn
till frågans störa betydelse för skogsnäringen synes det emellertid rimligt,
att möjlighet öppnas till dispens från förbudet. Det torde kunna förutsättas,
att i det särskilda fallet betryggande garantier skall kunna erhållas
för barkens bortskaffande från isen eller stranden. Framhållas må, att möjligheten
att vinna eftergift från förbudet skulle verka befrämjande för den
tekniska utvecklingen på maskinbarkningens område och därigenom för
lösningen av de problem, som år förknippade med frågan om barkens tillvaratagande
och undanskaffande. Jag vill alltså föreslå, att det i 69 § tredje
stycket flottningslagen stadgade förbudet mot barkning på isen eller stranden
i så måtto lättas, att möjlighet öppnas till undantag därifrån i särskilda
fall.
Vid meddelande av tillstånd till barkning på is eller strand bör föreskrivas
de villkor, som i varje särskilt fall finnes erforderliga till förebyggande
av skada eller olägenhet. Såsom dispensvillkor bör bl. a. föreskrivas att
anordningar vidtages för uppsamling av barken eller för barkens kontinuerliga
upptransport på land med transportband eller för ändamålet lämpade
bortforslingsfordon. Ofta kan det vara påkallat, att särskild kontrollant
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1958
15
över barkningen förordnas. I sådana fall där fullgod förbränning kan erhållas
och utsläppning av aska i de mängder, varom här kan bli fråga, ej
visar sig vara till olägenhet, torde kunna medgivas att barken får brännas
på isen i stället för att bortföras.
Vad angår frågan vilken myndighet som bör svara för dispensgivningen
har bland remissinstanserna framkommit olika meningar. Såväl vattendomstolarna
som länsstyrelserna har nämnts i detta sammanhang. Från något
håll har fiskeristyrelsen ansetts böra ifrågakomma för uppgiften. Med
hänsyn till den befattning som vattendomstolarna redan har med frågor angående
barkning av flottningsvirke är det enligt min mening naturligt och
lämpligt, att även nu ifrågavarande dispensfrågor handlägges av dessa domstolar.
Visserligen är vattendomstolarnas arbetsbörda betydande, men det
tillkommande arbetet torde ej kunna väntas bli av sådan omfattning, att
några problem ur personalsynpunkt eller eljest därigenom skulle tillskapas.
Talan om dispens skall väckas genom ansökan, se 11 kap. 17 § 16. vattenlagen.
Angående hörande av fiskeristyrelsen i mål varom nu är fråga stadgas
i 11 kap. 36 § samma lag. Därest utredning ur vattenföroreningssynpunkt
finnes påkallad, bör yttrande från vatteninspektionen och länsstyrelsen
inhämtas; särskilt stadgande härom synes ej erforderligt (jfr 8 kap.
2 §, 10 kap. 44 § och 11 kap. 36 § vattenlagen).
I 77 § flottningslagen stadgas bötesstraff för den som verkställer avbarkning
i strid mot bestämmelsen i 69 § tredje stycket samma lag. Straffbestämmelsen
torde lämpligen böra utsträckas till att avse jämväl det fall, att
någon bryter mot villkor, som vattendomstolen föreskrivit vid meddelande
av tillstånd till barkning på is och strand.
Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1958.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77
§§ lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj :t Konungen sitt bifall.
Ur protokollet:
Gunnar Berg
1 Bilagan, som frånsett viss redaktionell jämkning av 77 § är likalydande med det vid propositionen
fogade lagförslaget, har här uteslutits.
16
Kungl. May.ts proposition nr 97 år 1958
Utdrag av protokollet, hållet i Kangl. Maj:ts lagråd den 25 februari
1958.
Närvarande:
justitieråden Walin,
Sjöwall,
Hagbergh,
regeringsrådet Klackenberg.
Enligt lagrådet den 20 februari 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 14 februari 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 17 §§ lagen
den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av revisionssekreteraren
Lars Simonsson.
Lagrådet yttrade:
Lagrådet vill understryka angelägenheten av att avbarkning på isen eller
nära stranden hålles under noggrann kontroll. Vattendomstolen torde sålunda
vid meddelande av tillstånd bland annat böra göra dess giltighet beroende
av att stadgade villkor iakttagas samt i övrigt, genom förordnande av tillsynsman
eller på annat lämpligt sätt, sörja för att ingripande äger rum omedelbart,
om något missbruk skulle uppkomma.
Ur protokollet:
Clas Amilon
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1958
17
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 mars 1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Lindell, lagrådets den 25 februari 1958 avgivna utlåtande över det till
lagrådet den 14 februari 1958 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse
av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr £26) om flottning i allmän
flottled.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att
lagförslaget, sedan viss redaktionell jämkning vidtagits däri, måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Clas Amilon
2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 97
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1958 A:245 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 a1 i texten
- 3LU 1958 A:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 s. 1 i texten