Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om köttbesiktning m. m

83 sidor, varav 82 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 82 av 83 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:11, Med förslag till lag om köttbesiktning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

1

Nr 11

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

köttbesiktning m. m.; given Stockholms slott den 12

december 1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om köttbesiktning m. in.

GUSTAF ADOLF

Gösta Ncizén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att nuvarande lag angående köttbesiktning och

slakthus jämte ett par andra författningar, som äger samband med denna

lag, ersättes med ny lag om köttbesiktning m. m. Den viktigaste nyheten i

förhållande till gällande bestämmelser är att köttbesiktningstvång, som

nu enligt direkt lagföreskrift råder i städer och vissa andra större samhällen

men i övrigt tillämpas blott om länsstyrelsen efter framställning av

kommun så förordnar, skall gälla i hela riket. Länsstyrelsen skall dock i

vissa fall få meddela undantag för kommun eller del därav. Köttbesiktningstvånget

bär utvidgats till att avse jämväl renkött och kött av sumpbäver

(nutria). Nuvarande bestämmelser om möjlighet att inom ett visst

område införa slakthustvång har i stort sett bibehållits oförändrade. Sådant

tvång kan emellertid enligt förslaget införas även om kommunen ej inrättat

offentligt slakthus. Kommunen skall då ha sörjt för att slakten utan tidsutdräkt

i stället kan utföras vid kontrollslakteri eller vid offentligt slakthus

inom annan kommun. I anledning av denna utvidgning har benämningen

ändrats till slakteritvång. Skärpta bestämmelser föreslås i fråga om nödslakt.

Sådan skall i regel blott få ske vid särskilda sanitetsavdelningar. Förfarandet

vid bestämmandet av de avgifter som får upptagas vid kommunal köttbesiktning

har förenklats. Gällande föreskrifter om att taxorna skall fastställas

av veterinärstyrelsen har borttagits. I stället föreslås att kommunernas

beslut angående taxorna, i likhet med vad som gäller i fråga om vissa andra

kommunala avgifter, skall underställas länsstyrelsen.

Den nya köttbesiktningslagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari

1960. Med hänsyn till att erforderliga anordningar för genomförande av

lagen i vad den gäller renkött bedömts föreligga först efter en övergångstid,

skall lagen emellertid i den delen vinna tillämpning först från den dag

Konungen bestämmer.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

Förslag

till

Lag om köttbesiktning m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Vad i denna lag stadgas äger, där ej annat följer av vad nedan angives,

tillämpning på kött av nötkreatur, får, get, svin, häst, ren, älg, vildsvin,

sumpbäver (nutria), björn, räv och grävling.

2 §.

Till kött räknas i denna lag icke allenast kött i vanlig bemärkelse utan

även blod samt andra till människoföda brukliga delar av djur, som avses

i 1 §•

Med saluhållande avses i lagen jämväl försäljning utan föregående saluhållande

ävensom tillhandahållande av färdigberedda livsmedel för förtäring

på stället i restaurang, pensionat, matservering, kiosk eller annorstädes,

där verksamhet av liknande slag yrkesmässigt bedrives, ävensom i

skola, sjukhus eller annan anstalt eller i särskild av industri eller annat

företag anordnad utspisning för de i företaget anställda.

Med nödslakt avses slakt av djur, som på grund av sjukdom eller olyckshändelse

befunnits böra avlivas.

Med sanitetsavdelning förstås särskild, inom slakteri inrättad avdelning

för slakt av djur, som skadats eller förete sjukdomstecken, samt för uppslaktning

och besiktning av nödslaktade djur.

3 §•

Köttbesiktningstvång innebär, att till människoföda avsett kött skall hava

i färskt tillstånd godkänts vid besiktning enligt denna lag innan köttet saluhålles,

användes vid beredning av livsmedel, som är avsett att saluhållas,

eller till annan överlämnas för sådan användning eller förvaras å allmän

saluplats, i försäljningslokal med därtill hörande utrymmen eller i lokal

avsedd för beredning av livsmedel.

Slakteritvång innebär, att inom visst område slakt ej må ske annorledes

än i offentligt slakthus, inrättat på sält i 11 § sägs, eller i slakteriinrättning,

som står under offentlig kontroll (kontrollslakteri), samt att med kött, som

härrör från djur, vilket slaktats inom riket, ej må inom området företagas

åtgärd, som nämnts i första stycket, därest slakten icke skett i offentligt

slakthus eller kontrollslakteri. Slakteritvång avser icke sådan slakt av eget

djur, som utom stadsplanelagt område sker för förbrukning i eget hushåll.

Beträffande nödslakt gälla bestämmelserna i 12 §.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

3

4 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må jakträttsinnehavare försälja

obesiktigat kött av älg, som skjutits å hans jaktområde, till personer

som deltagit i eller varit behjälpliga vid jakten eller äro bosatta inom

jaktområdet.

Om köttbesiktning m. m.

5 §•

Köttbesiktningstvång skall gälla inom hela riket. Länsstyrelsen må dock,

när särskilda skäl därtill äro, efter hörande av veterinärstyrelsen medgiva

undantag tills vidare för kommun eller del därav, dock ej i fråga om kött

av björn, räv, grävling och sumpbäver (nutria). Vidare må veterinärstyrelsen

medgiva, att inom visst område, där köttbesiktningstvång i övrigt gäller,

renkött må försäljas utan att det är besiktigat.

6 §.

Det ankommer på kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för köttbesiktning.

Därvid åvilar kommunen, bland annat,

att ställa till förfogande för verksamheten lämpliga lokaler och erforderlig

utrustning,

att bestrida arvode till besiktningsveterinärer och övrig för besiktningen

erforderlig personal,

samt att vidtaga sådana anstalter att besiktningen kan ske utan större

tidsutdräkt eller annan avsevärd olägenhet.

7 §•

Kan köttbesiktningen efter överenskommelse lämpligen verkställas inom

annan kommun eller i kontrollslakteri, må veterinärstyrelsen på framställning

av kommunen medgiva denna befrielse från att vidtaga åtgärder som

avses i 6 §.

8 §•

1 mom. Vid slakt i offentligt slakthus eller kontrollslakteri av nötkreatur,

får, get, svin, häst eller ren skall besiktningsveterinären dels före nedslaktningen

undersöka djurets hälsotillstånd, dels efteråt undersöka köttet

med avseende å dess tjänlighet till människoföda. Veterinärstyrelsen äger

dock, när förhållandena så påkalla, medgiva, att ren ej undersökes före

nedslaktningen.

2 mom. Vid köttbesiktning under andra förhållanden än de i 1 mom. avsedda

skall köttet av annat djur än älg och björn föreligga i minst halv

kropp, som dock, då besiktningen gäller kött av större nötkreatur än kalv

eller av häst eller vildsvin, må vara delad i två stycken. Köttet av älg eller

björn skall föreligga i minst fjärdedels kropp, som må vara delad i två stycken.

Veterinärstyrelsen äger, då särskilda förhållanden det föranleda, medgiva

undantag från vad i första stycket föreskrives.

9 §•

1 mom. Kött, som i färskt tillstånd godkänts vid köttbesiktning, eller dess

emballage skall, i den utsträckning Konungen bestämmer, förses med stämpel

eller märke som utmärker godkännandet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

2 mom. Anträffas vid besiktning kött, som först efter särskild behandling

kan godkännas, skall köttet, innan stämpling eller märkning sker, genom

besiktningsveterinärens försorg och under hans kontroll undergå sådan behandling.

3 mom. Finnes vid köttbesiktning kött vara otjänligt till människoföda,

skall detsamma, utan kostnad för köttets ägare, under besiktningsveterinärens

kontroll användas till tekniskt bruk eller, där så ej kan ske, oskadliggöras.

Utan hinder härav äger veterinärstyrelsen medgiva, att köttet må på

de villkor som styrelsen föreskriver användas till föda åt djur.

Därest kött, som avses i detta moment, användes till tekniskt bruk eller

som djurföda, är köttets ägare berättigad utfå ersättning motsvarande köttets

värde vid sådant användande.

4 mom. Kött eller vara som beretts av kött må, därest köttet ej godkänts

vid besiktning, icke förses med stämpel eller märke, som enligt av Konungen

meddelade föreskrifter skall användas vid stämpling eller märkning enligt

1 och 2 mom. eller som genom färg eller utseende i övrigt lätt kan förväxlas

med sådan stämpel eller sådant märke.

Om slakteritvång och offentligt slakthus

10 §.

1 mom. På framställning av kommun må länsstyrelsen förordna, att slakteritvång

beträffande nötkreatur, får, get, svin eller häst skall gälla inom

kommunen eller del därav. Innan sådant förordnande meddelas skall yttrande

inhämtas från veterinärstyrelsen. Jämväl i fråga om ändring eller upphävande

av sådant förordnande skall sagda förfarande tillämpas.

2 mom. Slakteritvång må ej införas med mindre kommunen på ändamålsenligt

sätt sörjt för att förekommande slakt utan tidsutdräkt kan utföras.

3 mom. Konungen äger förordna, att slakteritvång må införas jämväl beträffande

ren.

11 §•

1 mom. Offentligt slakthus skall inrättas enligt plan, som godkänts av veterinärstyrelsen.

2 mom. Offentligt slakthus skall stå under förvaltning av särskild styrelse.

Vad i 45 § kommunallagen är stadgat i fråga om där avsedd nämnd skall

äga motsvarande tillämpning beträffande slakthusstyrelse i annan kommun

än Stockholm. För slakthusstyrelse i Stockholm skola gälla bestämmelserna

i 51 § kommunallagen för Stockholm. Utan hinder av vad nu sagts må protokoll,

som föres vid slakthusstyrelses sammanträde, begränsas till att upptaga

förteckning å närvarande ledamöter samt beslutet i varje ärende.

Utöver vad i andra stycket stadgas skall beträffande slakthusstyrelse gälla

vad kommunens fullmäktige föreskriva.

3 mom. Till sammanträde med slakthusstyrelse skola kallas vederbörande

stads- eller länsveterinär samt främste veterinären vid slakthuset. De äga

rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening

antecknad till protokollet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1959

5

Särskilda bestämmelser om nödslakt

12 §.

1 mom. Nödslakt av nötkreatur, får, get, svin eller häst må endast ske vid

sanitetsavdelning, som inrättats vid kontrollslakteri eller offentligt slakthus,

eller, efter medgivande av veterinärstyrelsen, vid sanitetsavdelning som inrättats

vid annan slakteriinrättning.

Föranleder sjukdomsförloppets eller olyckshändelsens svårhetsgrad att

djuret omedelbart bör avlivas på den plats där det befinner sig, må så ske,

dock endast under förutsättning, att djurkroppen, därest köttet är avsett till

människoföda, genast i ostyckät tillstånd jämte alla inälvor för uppslaktning

och besiktning föres till sanitetsavdelning som avses i första stycket.

2 mom. Har nödslakt av kalv, får, get, svin eller föl, som utsatts för olyckshändelse,

skett på den plats där djuret befann sig, må djurägaren utan iakttagande

av bestämmelserna i 1 mom. andra stycket använda köttet i eget

hushåll.

3 mom. Länsstyrelsen må, då särskilda skäl därtill äro, på framställning

av kommun och sedan veterinärstyrelsen hörts medgiva, att föreskrifterna i

1 mom. icke skola gälla inom kommunen eller viss del därav.

Om avgifter m. m.

13 §.

1 mom. För köttbesiktning samt för sådan behandling av kött, som avses i

9 § 2 mom., äger kommun, inom vilken besiktningen sker, eller, efter

överenskommelse med kommunen, slakteriinrättning uttaga avgifter, som

beslutas av kommunens fullmäktige. Avgifterna må ej sättas högre än som

kan anses erforderligt för att täcka kostnaderna för köttets besiktning och

därmed sammanhängande åtgärder.

Fullmäktiges beslut enligt nästföregående stycke skall för att vinna bindande

kraft underställas länsstyrelsen, som äger att beslutet helt eller delvis

fastställa eller ock ogilla.

2 mom. För begagnande av offentligt slakthus, varom i 11 § sägs, ävensom,

där i sammanhang med sådant slakthus särskild marknadsplats anordnats

för kreaturshandeln, för nyttjande av sådan marknadsplats och vid

densamma uppförda stallar samt för kreaturens utfodring, skötsel och vägning

må utgå avgifter, som fastställas av slakthusets styrelse. Avgifterna

må ej sättas högre än som kan anses erforderligt för att täcka de med verksamheten

förenade kostnaderna.

14 §.

I överenskommelse om anlitande av kontrollslakteri, som i samband med

fråga om införande av slakteritvång träffas mellan kommun och kontrollslakteri,

skall angivas cfler vilka grunder djurägare har att gälda med slakten

och köttbesiktningen förenade kostnader.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

15 §.

Om i följd av slakteritvångs införande byggnad eller annan inrättning,

där med vederbörligt godkännande slakterirörelse bedrives, ej längre kan användas

för avsett ändamål, är ägaren berättigad att av kommunen erhålla

ersättning för den värdeminskning, som fastigheten eller inrättningen därigenom

undergår.

Ansvarsbestämmelser m. m.

16 §.

Företager någon slakt eller vidtager någon eljest åtgärd i strid med vad i

3 §, 5 §, 10 § 1 eller 3 mom. eller 12 § föreskrivits om köttbesiktningstvång,

slakteritvång eller nödslakt, straffes med dagsböter.

Till samma straff dömes den som bryter mot vad i 9 § 4 mom. stadgas

eller inom riket uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager i 3 § första stycket

angiven åtgärd med kött eller annan vara, som stämplats eller märkts

i strid med stadgandet i 9 § 4 mom.

17 §.

Har någon förövat gärning, som i 16 § är belagd med straff, skall, där ej

särskilda förhållanden annat föranleda, kött eller annan vara, som gärningen

avser, jämte emballage förklaras förverkad.

18 §.

Förverkad egendom skall mot skälig betalning försäljas till människoföda

eller, om på grund av bestämmelserna i denna lag eller av annan anledning

sådan försäljning ej kan ske, till föda åt djur eller till tekniskt bruk eller

ock oskadliggöras.

Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad och ej

skall oskadliggöras, och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse

eller annan nedgång i värdet, må den genast försäljas, och skall så alltid

ske om ägaren det begär och hinder mot försäljningen ej föreligger. Köpeskillingen

skall, intill dess frågan om förverkande blivit slutligt avgjord, nedsättas

hos länsstyrelsen.

19 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Om tillsyn och besvär m. m.

20 §.

Föreskrifter angående besiktningsveterinärs tillsättande och entledigande

meddelas av Konungen. Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

veterinärstyrelsen utfärdar de föreskrifter i övrigt som erfordras för tilllämpningen

av denna lag.

21 §.

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av veterinärstyrelsen, som

jämväl meddelar råd och anvisningar rörande köttbesiktning och därmed

sammanhängande frågor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

7

22 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må Konungen meddela föreskrifter

angående kontroll av kött och därav beredda varor vid införsel till

eller utförsel från riket.

23 §.

Den som icke åtnöjes med besiktningsveterinärs beslut äger hos länsstyrelsen

söka ändring genom besvär. Veterinären är skyldig att, då framställning

därom göres, till klaganden utan lösen lämna skriftligt meddelande om

klandrade beslutet och skälen därför.

Utan hinder av besvär skall besiktningsveterinärs beslut lända till efterrättelse,

därest ej annorlunda förordnas. Avser besvären beslut om åtgärd,

varom i 9 § 3 mom. förmäles, och har klaganden omedelbart efter erhållen

del av beslutet hemställt, att med åtgärden måtte anstå, må denna icke företagas

förrän 48 timmar efter undersökningen, såvida ej uppskov medför sanitär

olägenhet.

24 §.

Länsstyrelsens och veterinärstyrelsens beslut skola utan hinder av besvär

lända till efterrättelse, därest ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960, dock att vad i lagen stadgas

angående kött av ren skall äga tillämpning först från den dag Konungen

förordnar.

Genom denna lag upphävas lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning

och slakthus, kungörelsen den 13 september 1928 (nr 354) med

vissa bestämmelser rörande beredning och saluhållande av vissa köttvaror

av utländskt ursprung, förordningen den 11 maj 1934 (nr 141) angående

förbud mot viss stämpling eller märkning av kött och köttvara samt förordningen

den 27 mars 1942 (nr 134) om viss tillämpning i fråga om kött av

älg med flera djur av nyssnämnda lag.

Har för visst område slakthustvång stadgats enligt äldre lag skall utan

nytt förordnande slakteritvång enligt denna lag anses gälla inom området.

Förekommer i lag eller författning eller särskilt av Konungen meddelat

beslut hänvisning till författningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna

lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1959

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

12 december 195S.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, fråga om ny lagstiftning

om köttbesiktning m. m. och anför därom följande.

Inledning

Gällande bestämmelser om köttbesiktning och därmed sammanhängande

verksamhet för köttkontroll tillkom för mer än 20 år sedan. Huvudstadgandena

återfinnes i lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning

och slakthus, samt förordningen samma dag angående förbud mot viss

stämpling eller märkning av kött och köttvara. Lagstiftningen avsåg till en

början blott kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst. Genom förordningen

den 27 mars 1942 (nr 134) om viss tillämpning i fråga om kött av älg

med flera djur av lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning

och slakthus, m. m. utvidgades lagen att, såvitt den avsåg besiktningstvång,

gälla jämväl kött av älg, björn, vildsvin, räv eller grävling. I administrativ

ordning har flera tillämpningsförfattningar utfärdats. Rörande det närmare

innehållet i gällande bestämmelser torde jag senare få återkomma i skilda

sammanhang.

Inom veterinärstyrelsen har företagits en översyn av de på detta område

gällande bestämmelserna. Översynen har utmynnat i att styrelsen i en den

24 juli 1957 dagtecknad skrivelse framlagt förslag till ny lagstiftning angående

köttbesiktning m. m.

Över förslaget har efter remiss utlåtanden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens institut

för folkhälsan, veterinärhögskolan, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,

Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län,

Hushållningssällskapens förbund, skördeskadeutredningen, renutredningen,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa

förbundet, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Föreningen Svenska

städers offentliga slakthus, Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölk
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

hygien, Föreningen av besiktningsveterinärer vid Sveriges kontrollslakterier,

Sveriges veterinärförbund, Svenska länsveterinärföreningen, Svenska stadsveterinärföreningen,

Svenska samernas riksförbund och Sveriges pälsdjursuppfödares

riksförbund. Vid utlåtandena har i flera fall fogats yttranden

från myndigheter eller organisationer. Samarbetsdelegationen för Sveriges

privata kontrollslakterier, som beretts tillfälle att avgiva yttrande, har

icke inkommit med sådant.

Den 4 februari 1958 har veterinärstyrelsen i skrivelse till statsrådet och

chefen för jordbruksdepartementet anfört vissa synpunkter i anledning av

vad remissinstanserna uttalat rörande styrelsens förslag såvitt det avser bestämmelser

om nödslakt.

I skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 20

januari 1958 har Norrbottens läns hälsovårdsförbund hemställt, att skyndsamma

åtgärder måtte vidtagas dels för införande av bestämmelser om skyldighet

att före slakt till avsalu av ren anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden

samt dels för införande av besiktningstvång på renkött i lämplig

omfattning inom landet.

Över denna skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län,

renutredningen och Svenska samernas riksförbund. Sedan hälsovårdsförbundet

på begäran beretts tillfälle att taga del av remissyttrandena, har förbundet

i skrivelse den 4 oktober 1958 framlagt ytterligare synpunkter och

vidhållit sin hemställan.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om ny köttbesiktningslag och därmed

sammanhängande spörsmål.

Veterinärstyrelsens förslag

Allmänt köttbesiktningstvång

Enligt 2 § 1 mom. första stycket lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående

köttbesiktning och slakthus (i fortsättningen benämnd 1934 års lag) innebär

köttbesiktningstvång förhud att inom visst område till salu hålla eller

utbjuda till människoföda avsett färskt kött av nötkreatur, får, get, svin

eller häst eller använda dylikt kött vid beredning av föda för utspisning å

offentligt spisningsställe eller av vara, avsedd för försäljning till människoföda,

eller förvara sådant kött å allmän saluplats, i salubod med därmed i

omedelbart samband varande lagerrum, å offentligt spisningsställe eller i

lokal för tillverkning till avsalu av matvaror, därest köttet icke godkänts

vid besiktning. Enligt andra stycket må inom område, där köttbesiktningstvång

gäller, ej heller till människoföda avsett salt, rökt eller torkat kött av

djur, som i första stycket sägs, eller annan till människoföda avsedd vara,

beredd av kött av sådant djur, saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras,

på sätt i första stycket förmäles, med mindre köttet blivit i färskt tillstånd

godkänt vid besiktning. Till kött räknas enligt 1 § icke allenast kött i vanlig

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

bemärkelse utan även blod samt andra till människoföda brukliga delar av

djur.

Köttbesiklningstvång är endast i vissa fall obligatoriskt och förutsätter i

övrigt frivillig anslutning. Sålunda föreskrives i 2 § 2 mom. att köttbesiktningstvång

skall, därest Konungen ej med hänsyn till särskilda omständigheter

annorlunda förordnar, gälla för varje stad och annat samhälle, där

hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad i tillämpliga delar gäller, med ett

invånarantal av 4 000 eller däröver. I andra fall förutsättes, att stadsfullmäktige

eller däremot svarande myndighet gör framställning i ämnet hos

länsstyrelsen, som, efter hörande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

äger stadga om köttbesiktnings tvång för kommunen eller samhället

eller del därav.

I uttalande till propositionen nr 31 till 1934 års riksdag med förslag till

den nu gällande lagen framhöll departementschefen, att det vore önskvärt

att köttbesiktningstvånget kunde göras allmänt gällande. Han ansåg emellertid

att detta icke vore genomförbart, bland annat med hänsyn till att

erforderligt antal besiktningsmän ej stod att uppbringa.

Under den tid, som ifrågavarande bestämmelser varit gällande, har i olika

sammanhang framförts önskemål, att köttbesiktningstvånget gjordes obligatoriskt

för hela riket eller åtminstone för de södra och mellersta delarna

av detsamma. Sålunda behandlade 1946 års köttbesiktningskommitté ingående

detta spörsmål i sitt den 18 december 1946 avgivna betänkande (SOU 1946:

85). Kommittén ansåg, att det vore ett obestridligt allmänt intresse att den

lokala köttkontrollen fick ett så vidsträckt tillämpningsområde som möjligt

med beaktande av att därigenom icke förorsakades oskäliga kostnader föi

kontrollens ordnande eller alltför betungande olägenheter i fråga om transporter

av slaktdjur eller kött. Vid övervägande av åtgärder med avseende å

de landsdelar, där besiktning då icke förekom i större omfattning, fann

kommittén, att man måste räkna med att inom åtskilliga kommuner icke

kunde framskapas ett så starkt intresse för införande av köttkontroll att det

uppvägde de återhållande krafterna. Kommittén kom därför till det resultatet

att det var påkallat med en utvidgning av de tvingande bestämmelsernas verkningsområde

och föreslog i enlighet härmed sådan ändring av lagen att köttbesiktningstvånget

skulle gälla inom hela riket, dock med rätt för Kungl.

Maj :t att efter framställning av vederbörande kommun medgiva undantag då

särskilda omständigheter förelåg. Till sådana omständigheter borde hänföras

ringa befolkningstäthet samt stora avstånd inom kommunen och till

närmaste veterinär ävensom avlägset läge i förhållande till besiktningsställe

utom kommunen. Enligt kommitténs mening borde dispens endast komma

i fråga för vissa områden i Norrland och vissa kusttrakter. Kommitténs förslag

har ännu ej föranlett något ställningstagande av Kungl. Maj :t.

Veterinärstyrelsen lämnar en redogörelse för hur köttbesiktning sverksam

heten nu är organiserad och anför härom följande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

11

Besiktningen av inhemska köttprodukter är i vårt land förlagd dels till på

kommunal väg anordnade byråer, dit uppslaktade djurkroppar eller delar av

sådana föras för undersökning av veterinär, dels till kommunala slakthus

eller i enskild ägo varande, under offentlig kontroll ställda slakterier, s. k.

kontrollslakterier, där djuren undergå veterinärundersökning före och efter

slakten. Besiktningen har till syfte att förhindra att kött, som därvid befinnes

otjänligt till människoföda, tillföres konsumtionen och utgör sålunda ett

synnerligen betydelsefullt led i samhällets strävanden för en förbättrad livsinedelshygien.

För hela landet gäller visserligen att hälsovårdsnämnderna

skola fylla motsvarande uppgift, men deras kontroll i detta hänseende kan,

med hänsyn till att deras verksamhet omspänner såväl kontrollen av samtliga

livsmedel som en mångfald andra arbetskrävande uppgifter enligt

hälsovård>stadgan in. fl. författningar och att de ofta lida brist på tillräcklig

och välutbildad personal, endast utövas rutinmässigt medelst stickprovsundersökningar.

Den förmår därför icke skänka den konsumerande allmänheten

samma garanti i detta avseende som den offentliga köttkontrollen

erbjuder, där varje slaktdjur eller djurdel blir föremål för noggrann undersökning

av veterinär enligt föreskrifter, som utarbetats av den veterinära

sakkunskapen å området. Det må här framhållas, att den offentliga köttkontrollen,

i varje fall då den utövas å slakthus och kontrollslakterier, under

senare år effektiviserats genom omfattande förbättringar och nyanskaffningar

av lokaler, inredning och teknisk utrustning enligt veterinärstyrelsens direktiv

och anvisningar, vilka på det hela taget mötts med förståelse. Beträffande

lokalerna har veterinärstyrelsen sålunda under senare år genomdrivit,

att samtliga offentliga slakthus och de flesta kontrollslakterier anordnat särskilda

avdelningar för slakt av djur, som förete sjukdomstecken, eller för

uppslaktning av nödslaktade djur. Dessa sanitetsavdelningar, som ha speciella

kylrum, äro nödvändiga för att kunna förhindra smittöverföring inom

slakteriinrättningen till andra djurkroppar, personal, inredning och lokaler.

Veterinärstyrelsen har vidare sökt åstadkomma komplettering och modernisering

av laboratorieutrustningen för bakteriologisk kontroll hos nämnda

slakteriinrättningar samt inrättande av nya sådana laboratorier. Att det fortfarande

brister åtskilligt i sistnämnda avseenden torde i viss mån få tillskrivas

gällande restriktioner i fråga om byggnadsinvesteringar.

Veterinärstyrelsen föreslår nu, att köttbesiktningstvång införes i hela riket,

dock med rätt för länsstyrelsen att med hänsyn till särskilda omständigheter

och efter hörande av veterinärstyrelsen medgiva, att kommun

eller del därav tills vidare skall vara undantagen från köttbesiktningstvång.

I betänkandet konstaterar veterinärstyrelsen till en början, att på frivillig

väg mycket vunnits, men alt total anslutning inom rimlig tid

icke torde kunna vinnas utan obligatoriska bestämmelser.

Styrelsen påpekar särskilt olägenheterna av att på spridda ställen

i landet finns enklaver, dit obesiktigal kött kan föras och försäljas, varvid

ökade hygieniska risker uppstår för de däri bosatta personerna. Styrelsen

anför härom följande.

Veterinärstyrelsen har i sin verksamhet städse, då tillfälle därtill givits,

sökt påverka kommuner, som ej 1m köttbesiktningstvång, att ansluta sig

härtill. 1 och med den nya kommunindelningcns ikraftträdande den 1 januari

1952 tillkonnno vissa omständigheter, som nödvändiggjorde särskilda

åtgärder, i del att ett stort antal av de därigenom nybildade eller utvidgade

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

kommunerna kommo att bestå av tidigare fristående kommuner, av vilka

en del hade köttbesiktningstvång men andra icke. Med anledning av en

framställning i ämnet från veterinärstyrelsen uppdrog Kungl. Maj:t den 25

januari 1952 åt veterinärstyrelsen att undersöka möjligheterna att på frivillighetens

väg få köttbesiktningstvång infört i sådana kommuner, av vilka

endast delar voro underkastade sådant tvång. Till åtlydnad härav har veterinärstyrelsen

dels genom direkta framställningar, dels genom länsveterinärerna

systematiskt bearbetat vederbörande kommunala myndigheter

och därvid sökt åstadkomma en total anslutning inom de olika länen. Av

vissa orsaker, framförallt svårigheten att övertyga vederbörande om nyttan

av köttbesiktningstvång och övervinna deras ekonomiska betänkligheter,

har detta arbete visat sig synnerligen tidskrävande. Besked i ärendet införväntas

sålunda fortfarande från ett antal kommuner, men det oaktat kunna

de hittills vunna resultaten betraktas som relativt tillfredsställande särskilt

vid en jämförelse med de förhållanden, som rådde vid den tidpunkt dä 1946

års köttbesiktningskommitté avgav sill betänkande.

Kommittén konstaterade nämligen att den 1 september 1946 saknades

köttbesiktningstvång i 6 städer, 13 köpingar, 1)7 municipalsamhällen samt

1 312 landskommuner. Procentuellt sett utgjorde i fråga om de egentliga

landskommunerna antalet kommuner med köttbesiktningstvång 43,6 %,

däri inbegripna även sådana kommuner, av vilka endast vissa delar, såsom

municipal- eller stationssamhällen, voro underkastade sådant tvång. Enligt

hos ve ten närstyrelsen tillgängliga uppgifter är läget för närvarande (den 1

juli 1957) det, att köttbesiktningstvång saknas i i stad, 5 köpingar, 79 municipalsamhällen

och 193 landskommuner samt att antalet kommuner med

köttbesiktningstvång utgör 76,2 %, enligt motsvarande beräkningssätt. Frågan

om köttbesiktningstvångets införande är emellertid såsom ovan angivits

fortfarande under utredning beträffande åtskilliga kommuner och det

tinnes trots allt goda skäl antaga att detsamma kommer att på frivillig väg

göra ytterligare landvinningar.

Veterinärstyrelsen har emellertid under arbetet härmed kommit till den

bestämda uppfattningen att det icke kan förväntas alt man på denna väg

har utsikter att inom rimlig tid uppnå eu total anslutning. Det har nämligen

visat sig att inom vissa kommuner fortfarande förefinnes brist på förståelse

för nyttan av sakkunnig köttkontroll. Vägran att ansluta sig till densamma

har ofta motiverats med ekonomiska eller praktiska svårigheter,

som veterinärstyrelsen för sin del finner överkomliga, eller andra förhållanden

av ovidkommande art. Därest sålunda kötthesiktningstvånget ej göres

obligatoriskt, kommer läget under en lång följd av år framåt att bliva

det alt ett relativt fåtal kommuner, spridda bär Och var över hela riket,

komma att sakna köttkontroll. Här kan visserligen göras den invändningen

att eu stor del av slaktdjuren även från dessa kommuner uppslaktas på

kontrollslakteri, där samtliga djurkroppar författningsenligt skola undergå

veterinärbesiktning. I vilken utsträckning detta sker är emellertid beroende

på närheten till sådan slakteriinrättning och innevånarnas i kommunen intresse

för anlitande av densamma. Oavsett hur därmed må förhålla sig kan

avsaknaden av köttbesiktningstvång väntas medföra att till dessa kommuner

komma att föras köttvaror, som vederbörande ägare av ena eller andra

anledningen befarar ej bliva godkända till människoföda vid veterinärbesiktning.

Innevånarna i dessa kommuner komma härigenom att utsättas för

större risker än dem, som i allmänhet följa med förtäring av obesiktigat

kött, och det framstår därför ur folkhälsosynpunkt som synnerligen önskvärt

för att ej säga nödvändigt att dessa enklaver snarast försvinna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

13

Veterinärstyrelsen framhåller köttbesiktningens stora betydelse vid uppspårandet

och bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar,

särskilt sådana som kan angripa människor, eller zoonoser. Styrelsen

anför härom vidare följande.

Särskilt må framhållas att besiktningsveterinär vid offentligt slakthus eller

kontrollslakteri åligger att vid besiktning av slaktdjuren före slakten

förvissa sig om att djuret icke företer tecken på någon av de i epizootilagen

nämnda smittsamma sjukdomarna eller annan husdjurssjukdom, rörande

vilken Kungl. Maj:t beslutat att bestämmelserna i lagen skola helt eller delvis

lända till efterrättelse. Visar djur därvid tecken, som ger anledning till

misstanke att det är angripet av någon av nämnda sjukdomar, skall djuret

omedelbart överföras till en isolerad slakthall och där underkastas de särskilda

undersökningar, som befinnas erforderliga för vinnande av visshet

rörande förekomsten av smittsam sjukdom. Såsom exempel på köttkontrollens

betydelse härvidlag kan nämnas att det i november 1956 inträffade utbrottet

av svinbrucellos i Kristianstads län upptäcktes på ett tidigt stadium

tack vare blodprovstagning vid vederbörande kontrollslakteri. Beträffande

tuberkulosen är för närvarande hela riket friförklarat beträffande nötkreaturstuberkulos.

I den större delen av landet företages till följd härav rutinkontroll

beträffande sjukdomen med avsevärda tidsintervaller, varierande

mellan 3 och 10 år. Ju längre dessa intervaller bliva desto större betydelse får

den kontroll, som obligatoriskt sker vid slaktdjursbesiktningen.

Sammanfattningsvis anför styrelsen, att det utan gensägelse torde

kunna påstås, att den metodiska speciella kontrollen av slaktprodukter,

som sker inom områden där köttbesiktningstvång råder, innebär den så gott

som enda möjligheten för ett samhälle att i fråga om dessa livsmedel skapa

betryggande garantier mot att hälsovådliga köttvaror saluhålles. I betraktande

härav syntes det nästan vara självfallet att samtliga landets innevånare

borde komma i ånjutande av dessa fördelar genom att köttbesiktningstvånget

genomfördes över hela landet. Veterinärstyrelsens erfarenheter ådagalade

emellertid, att man icke hade utsikter att inom rimlig tid nå därhän

på frivillig väg. Styrelsen fann sig därför böra förorda, att frågan om köttkontrollens

införande icke såsom nu var fallet överlämnades åt de kommunala

myndigheternas prövning utan att köttbesiktning föreskrevs i lagen

som en allmän regel, varifrån vederbörande länsstyrelse borde äga att, då

särskilda omständigheter därtill föranledde, medgiva undanlag. Veterinärstyrelsen

förutsatte därvid, att länsstyrelsen i sådant ärende samrådde med

veterinärstyrelsen och alt undantag endast medgavs i på grund av naturförhållandena

eller glesbebyggelse nödvändiga fall såsom beträffande vissa

skärgårdsområden och områden i Norrland. Med den utveckling till att omfatta

den huvudsakliga delen av slakten, som köttbesiktningen tagit under de

gångna tjugu åren, torde de i 1934 års proposition uttalade betänkligheterna

i fråga om införande av allmänt köttbesiktningstvång enligt styrelsens mening

icke längre behöva tillmätas den betydelse, som läget då motiverade.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1959

Besiktning av renkött m. m.

Veterinärstyrelsen föreslår, att de djurarter, som köttbesiktningstvånget

nu omfattar, skall utökas med ren och sumpbäver.

I fråga om införande av besiktningstvång för renkött lämnar styrelsen

till en början en redogörelse för tidigare förslag härom och anför följande.

Tidigare har varit fråga om införande av besiktningstvång även för renkött.

Sålunda föreslog medicinalstyrelsen i utlåtande den 5 november 1938

över en ansökning om införande av allmängiltigt köttbesiktning Tvång, att,

för vinnande av förbättring i de hygieniska förhållandena vid renslakt, renköttet

borde inrangeras under lagens bestämmelser. Vidare hemställde medicinalstyrelsen

i skrivelse till Kungl. Maj :t den 17 februari 1943 att, i avvaktan

på den slutliga handläggningen av det nyssnämnda förslaget, Kungl.

Maj:t måtte förklara att kött av ren, som uppslaktats å offentligt slakthus

eller kontrollslakteri finge efter godkännande vid veterinärbesiktning förses

med kontrollstämpel. Denna framställning bifölls av Kungl. Maj :t i så måtto

att Kungl. Maj :t i brev till medicinalstyrelsen den 26 mars 1943 medgav, att

sådant kött finge under angivna förutsättningar förses med kontrollstämpel,

som till form och innehåll skulle fastställas av medicinalstyrelsen.

1946 års köttbesiktningskommitté erhöll sedermera i uppdrag att överväga

lämpliga åtgärder för att, utan väsentligt betungande av renskötseln, befordra

en bättre hygien vid renslakten och behandlingen av renköttet. I ett den

28 november 1947 framlagt betänkande med förslag till reformering av renslakten

m. m. anförde kommittén, bland annat, att hos renarna förekomme

sjukdomar och parasiter, vilka kunde utgöra fara för människor som förtärde

renkött, att förhållandena vid slakten samt vid förvaringen och forslingen

av renköttet påkallade ett ingripande från samhällets sida för åstadkommande

av en bättre ordning, samt att det icke minst ur den renskötande

lappbefolkningens synpunkt måste anses angeläget att renköttet bleve så behandlat,

att det kunde uthärda konkurrens med annat kött och uppnå ett

skäligt pris. För att råda bot på de sålunda konstaterade missförhållandena

föreslog kommittén, att även renköttet skulle underkastas besiktningstvång.

En förutsättning för att denna besiktningsverksamhet skulle bliva effektiv

vore emellertid enligt kommittén, att renslakten koncentrerades till ett

mindre antal platser, varest, i den mån andra tillfredsställande slakterilokaler

icke redan funnes, borde anläggas särskilda renslakterier, inom vilka

slakten kunde utföras av kunnig personal och besiktning verkställas.

Det ansågs emellertid att tidpunkten då icke var lämplig för ett genomförande

av kommitténs förslag i vad avsåg köttbesiktningstvång för renkött,

utan det allmännas åtgärder inriktades på att åstadkomma förbättrade hygieniska

förhållanden vid renslakten. Man har därvid prövat sig fram med

användande av olika slakleritvper, så väl fasta som provisoriska och ambulerande

anläggningar. I delta avseende lära goda resultat ha uppnåtts på

vissa håll men ännu torde mycket återstå innan veterinärkontrollerad slakt

får allmän utbredning, enär svårigheterna att inom ett så traditionsbundet

näringsfång som renskötseln ändra på de invanda slaktmetoderna självfallet

varit avsevärda.---

Veterinärstyrelsen har för sin del, så ofta tillfälle givits, framhållit nödvändigheten

av att effektiva och landets hela renskötsel omfattande åtgärder

utan dröjsmål horde vidtagas i syfte att förbättra de hygieniska förhållandena

vid renslakten. Bland annat utarbetades inom veterinärstyrelsen i november

1954 ett förslag angående vissa ändringar i lagen angående köttbesiktning

och slakthus och detta förslag upptog även hemställan att kött av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

15

ren som regel skulle underkastas besiktningstvång. Med hänsyn till de ringa

möjligheter att få renarna uppslaktade på kontrollslakterier, som då förelåg,

ansåg styrelsen att man även borde kunna godtaga besiktning å köttbesiktningsbyrå

d. v. s. utan veterinärkontroll vid slakten. Veterinärstyrelsens

förslag remitterades till samtliga länsstyrelser i de av renskötseln berörda

länen men länsstyrelserna i såväl Jämtlands som Västerbottens och

Norrbottens län ansågo alt man borde avvakta att möjligheter skapats för

en mera omfattande veterinärkontrollerad renslakt samt göra ytterligare utredningar,

innan frågan om besiktningstvånget kunde lösas.

Veterinärstyrelsen påpekar, att spörsmålet nu utredes av särskilda sakkunniga

(renutredningen) och yttrar härom följande.

Renutredningen har genom sin ledamot, länsveterinären i Norrbottens

län Nils Enequist i skrivelse den 2 maj 1957 delgivit veterinärstyrelsen en

sammanfattning av de synpunkter, som hittills framkommit vid överläggningarna.

Av nämnda sammanfattning inhämtas, att de sakkunniga äro införstådda

med att renköttet bör vara underkastat besiktningstvång, att frågan

om dess införande sammanhänger med möjligheterna att ordna kontrollerad

slakt, samt att såväl Svenska samers riksförbund som samerna i

allmänhet vore positivt inställda till frågan om veterinärbesiktning vid renslakten.

För egen del uttalar veterinärstyrelsen, att renslaktproblemet i

första hand bör lösas men framhåller, att man därvid ej kunde räkna med

samma tekniska standard som vid kontrollslakterier i allmänhet. Veterinärstyrelsen

anför fortsättningsvis följande.

I stället synes man böra eftersträva att med minsta möjliga eftergifter i

hygieniskt avseende och med beaktande av de ekonomiska synpunkterna

försöka anpassa slaklformerna efter renskötselns säregna beskaffenhet för

att därigenom få så stor del av renslakten som möjligt under hygienisk kontroll.

I detta avseende synas de s. k. ambulerande slakterierna utgöra en god

lösning. Man kan även tänka sig den anordningen att renarna, såsom nu

sker, slaktas på den för säsongen valda slaktplatsen men att de urtagna kropparna

omgående efter slakten transporteras till kontrollslakteri för uppslaktning.

Det gäller således att variera slaktformerna efter rådande förhållanden

och renskötselns speciella krav.

Därest emellertid av olika anledningar veterinärkontrollerad slakt icke

kan anordnas, måste självfallet hänvisas till köttbesiktningsbyrå. Sistnämnda

form av besiktning stöter på vissa svårigheter då så som hittills skett

renslakten försiggår under vintern och renkropparna företes för besiktning

i fruset tillstånd. Därest det av lappväsendet föreslagna förläggandet av renslakten

till början av hösten får allmän utbredning torde kunna antagas att

nämnda olägenhet åtminstone delvis försvinner. Man synes även kunna

överväga att, såsom skett beträffande älgköttet, inkoppla tjänsteveterinärerna

på besiktningen. Även denna fråga, till vilken ställning icke behöver tagas

före ikraftträdandet på sätt nedan sägs av ett stadgande alt renköttet

skall vara underkastat obligatoriskt köttbesiktningstvång, bör till området

för de av Kungl. Maj: t utgivna tillämpningsförfattningarna till köttbesiktningslagcn.

Vclerinärstyrelsen anser att tiden nu är mogen att besluta om köttbesiktningslvång

för renkött, men att tiden för ikraftträdandet I. v. bör

hållas öppen. Styrelsen anför härom följande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

Med hänsyn till de resultat, som hittills uppnåtts i fråga om hygieniska

förbättringar av renslakten på många håll, samt till det intresse som visats

från samernas sida, hör tiden nu anses mogen att författningsenligt reglera

den hittills frivilliga kontrollverksamheten och upptaga renen bland de djur,

vars kött är underkastat besiktningstvång. Frågan har sålunda kommit i ett

så pass gynnsamt läge att densamma bör kunna föreläggas Kungl. Maj :t och

riksdagen för principiellt ställningstagande. Därest detla går i eu för köttbesiktningens

införande gynnsam riktning, bör emellertid reformen genomföras

först, när Kungl. Maj :t så finner lämpligt. Man måste nämligen här

ännu räkna med att en relativt lång övergångsperiod kan bliva erforderlig.

Veterinärstyrelsen uttalar slutligen, att renkött, som försäljes för konsumtion

i glesbebyggda områden av Norrland, där renskölsel bedrives,

av naturliga skäl bör vara befriat från besiktningstvånget, och förutsätter,

att länsstyrelsen, i likhet med vad som föreslagits i fråga om köttbesiktningen

i allmänhet, medger undantag i dessa fall.

Till stöd för förslaget, att köttbesiktningstvång skall införas även på

sumpbäver anför veterinärstyrelsen följande.

I samband med pälsdjursavelns utbredning ha innehavarna av pälsdjursgårdar

sökt vinna avsättning för kött av pälsdjur på livsmedelsmarknaden,

därvid i detta hänseende särskilt må nämnas kött av räv och sumpbäver

(nutria). Saluförandet av rävkött torde icke i nämnvärd utsträckning förekomma

annat än under kristider och köttet är som ovan nämnts underkastat

besiktningstvång. Annorlunda förhåller det sig med sumpbävern, vars kött

vinner avsättning även under normala förhållanden, stundom under den

missvisande beteckningen hare eller farmhare.

För eu del år sedan förekommo artiklar i dagspressen rörande nödvändigheten

av att detta nutriakött besiktigades före dess användning som människoföda.

Med anledning av de uttalanden, som därvid gjordes, fann Sveriges

pälsjursuppfödares riksförbund sig föranlåtet att i skrivelse den 3 februari

1951 hos veterinärstyrelsen hemställa om ett klarläggande av denna fråga.

Statens veterinärmedicinska anstalt, som hördes i ärendet, överlämnade med

yttrande den 15 februari 1951 viss utredning. Av densamma inhämtas att

det måste anses tillfredsställande bevisat att sumpbävern kan vara bärare

av trikiner. Sumpbävern vore visserligen ett övervägande växtätande djur

men förtärde även, då tillfälle bjöds, animaliska produkter, vartill komme

risken att dess foder kunde förorenas genom råttor eller på annat sätt, särskilt

i pälsdjursfarmar, där även köttätande djurslag, såsom mink, odlades.

Med hänsyn härtill ansåg anstalten att kött av sumpbäver borde besiktigas,

innan det salufördes.

•Jordbruksdepartementets rältsavdelning har vidare överlämnat en av styrelsen

för Lantmännens slakteriförening i Nyköping den 25 april 1955 gjord

framställning, vari bland annat framhållits vådorna av att kött av sumpbäver

försäljes utan att ha undergått veterinärbesiktning, över vilken framställning

veterinärstyrelsen tidigare avgivit ett underbandsutlåtande. Slakteriföreningen

framhöll därvid även en omständighet, som är av viss betydelse

i detta sammanhang nämligen att, som ovan angivits, köttet ofta saluhålles

under oriktig benämning. Ehuruväl, såsom inrikesdepartementets lagbyrå

i skrivelse den 11 juli 1955 meddelat slakteriföreningen, ett sådant förfarande

innebär åsidosättande av 67 § livsmedelsstadgan och medför straffansvar,

torde dessa bestämmelser icke böra till dem, som särskilt uppmärksammas

av livsmedelsföretagen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1959

Veterinärstyrelsen anser att de farhågor, som sålunda framförts, äro befogade

särskilt med hänsyn till att köttet huvudsakligen torde komma till användning

vid charkuteritillverkning. Styrelsen finner sig därför böra föreslå

att kött av sumpbäver underkastas obligatoriskt besiktningstvång samt att

bestämmelse härom intages i lagen. Genom en sådan åtgärd torde även kunna

förväntas att förbudet mot oriktig benämning kommer att efterföljas i

större utsträckning än som nu sker.

Köttbesiktningens organisation

För närvarande gäller, därest költbesiktningstvång råder inom en kommun,

att denna är skyldig att på egen bekostnad anställa besiktningsveterinär och

vidtaga övriga för köttbesiktningens ordnande erforderliga åtgärder, såvida

ej veterinärstyrelsen medgiver befrielse härifrån. Sådan befrielse kan meddelas,

därest besiktningen befinnes kunna utan olägenhet utföras inom

annan eller andra kommuner eller vid kontrollslakteri. Samma bestämmelser

gäller för del av kommun.

Veterinärstyrelsen påvisar, att efter tillkomsten av 1934 års lag en stark

förskjutning av besiktningen ägt rum från kommunala köttbesiktningsbyråer

och offentliga slakthus till kontrollslakterier. Detta har bl. a. medfört

en avsevärd fördyring av kostnaderna per besiktningsenhet vid köttbesiktningsbyråerna.

Närmare uppgifter i dessa hänseenden lämnas i två tablåer,

som fogats till veterinärstyrelsens skrivelse. Av dessa framgår bl. a. följande.

Vid köttbesiktningsbyråerna utgjorde antalet besiktningsenheter år 1936

ca 2,9 milj. och har därefter i stort sett fortlöpande sjunkit så att det år

1946 utgjorde ca 0,9 milj. och år 1956 ca 0,7 milj. Kostnaderna för besiktningsenhet,

som år 1936 utgjorde 53 öre, har stigit till 115 öre år 1946 och

215 öre år 1956. Vid de offentliga slakthusen har antalet besiktningsenheter

sjunkit från ca 1,5 milj. år 1936 till ca 1,2 milj. år 1956. Därvid är att

märka, att antalet besiktningsenheter av nötkreatur år 1956 nedgått till

mindre än hälften av antalet år 1936, medan besiktningen av svin ökat med

ca 75 000 enheter eller ca 11 %. I fråga om kontrollslakterierna visar besiktningsenheternas

antal en mycket stor ökning eller från ca 4,2 milj. år 1936

till ca 11,3 milj. år 1956, varav ca 8 milj. avser svin och ca 3 milj. nötkreatur.

1 anslutning till dessa tablåer anför veterinärstyrelsen följande.

De årliga kostnaderna för köttbesiktningsverksamheten ha på vissa håll

stigit avsevärt och det har inträffat att de uppgått till eller överskridit de

besiktigade varornas saluvärde. Även om veterinärstyrelsen för sin del är av

den åsikten att samhällets åtgärder för livsmedelshygienens höjande icke

böra mätas efter vanlig ekonomisk måttstock och att samhället måste vara

berett på utgifter för detta ändamål, finner dock styrelsen att den nuvarande

ordningen i fråga om kommunernas skyldighet att sörja för besiktningsmöjlighet

på många håll medför onödigt stora utgifter för det allmänna.

Den minskade tillförseln till köttbesiktningsbyråerna har sin grund i att

slakten i vårt land numera till största delen sker på kontrollslakterier. Ur

hygienisk synpunkt är denna utveckling enbart tillfredsställande med luin
2

Ilihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 1J

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

syn till att därigenom en ingående veterinär kontroll möjliggöres av djuret

i dess helhet såväl före som efter slakten och att det är ett önskemål att

all avsaluslakt blir ställd under sådan kontroll. Inom de flesta av rikets

kommuner förekommer emellertid fortfarande saluförande av köttvaror, härrörande

från djur som slaktats utan veterinärbesiktning vid slakten, s. k.

hemslakt eller privatslakt. För dessa kommuner kvarstår sålunda alltjämt

nödvändigheten att bereda dessa näringsidkare tillfälle till besiktning. De

stigande utgifterna för köttbesiktningsbyråernas verksamhet och den sjunkande

tillförseln ha emellertid flerstädes skapat ekonomiska betänkligheter

mot bibehållande eller införande av köttbesiktningstvång och i varje fall ökat

benägenheten att söka erhålla befrielse. I sistnämnda avseende ha på en

del håll uppstått tvister rörande ersättningen till den kommun eller det

kontrollslakteri, som åtagit sig besiktningen. Det har därvid stundom gått

så långt, att den kommun, som handhar besiktningen, ifrågasatt att som påtryckningsmedel

vägra besiktning av köttvaror härrörande från annan kommun.

Veterinärstyrelsen behandlar därefter frågan om hur kostnaderna skall

kunna nedbringas och ett smidigare förfarande komma till stånd

och lämnar till en början följande redogörelse för 1946 års köttbesiktningskommittés

syn på denna fråga.

1946 års köttbesiktningskommitté fann att införandet av ett allmänt köttbesiktningstvång

krävde en viss utökning av då befintliga besiktningsanordningar.

Kommittén rekommenderade att man därvid i första hand sökte ernå

detta på annat sätt än genom inrättande av nya, fristående besiktningsbyråer.

Sålunda föreslog kommittén att det borde åligga offentligt slakthus

och kontrollslakteri att låta verkställa besiktning jämväl av kött, som uppslaktats

utom inrättningen och ditfördcs för besiktning. Vidare borde köttbesiktning

få verkställas även å besiktningsställen av mera tillfällig beskaffenhet,

exempelvis i lokaler som ställts till förfogande av en slakteri- eller charkuteriidkare.

Dessa besiktningsställen, av kommittén benämnda köttbesiktningsstationer,

skulle även kunna anlitas av envar, som önskade dit införa

kött för be iktning. Kommittén hade därvid tänkt sig att distriktsveterinärerna

skulle kunna anlitas för besiktningens uförande. Beträffande den ekonomiska

sidan föreslog kommittén att kommunerna skulle gälda ersättningen

till veterinären, men att kostnaderna för dennes resor skulle betalas av

den, som fått besiktningen förlagd till egna lokaler, samt att köttägaren skulle

erlägga avgift till kommunen i vanlig ordning. Kommittén var emellertid

medveten om att det komme att finnas kommuner, vars behov av besiktning

icke kunde förväntas bliva tillgodosett på något av angivna sätt. För dessa

återstode ej annan utväg än att en eller flera besiktningsbyråer inrättades.

Beträffande kostnaderna framhöll kommittén att det givetvis vore önskvärt

att besiktningsverksamheten organiserades på sådant sätt att inflytande avgifter

täckte dessa men att, med hänsyn til] att köttkontrollen borde anses som

en allmän hälsovårdsangelägenbet, som det ålåge kommunerna att tillgodose,

det icke borde betraktas som anmärkningsvärt att för denna verksamhet

kommunala medel i mindre utsträckning måste tagas i anspråk. Därest dessa

kostnader bleve för betungande för en kommun borde denna komma i åtnjutande

av statsbidrag.

Veterinärstyrelsen anser för egen del, att man vid bedömandet av vilka besiktningsanordningar

som bör finnas kan indela kommunerna i tre kategorier.

Kategori I, som är den ojämförligt största, utgörcs av sådana

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

kommuner, där hemslakt och privatslakt endast förekommer i mindre utsträckning

vid sidan av den kontrollerade slakten. Till kategori II hänföres

sådana kommuner, särskilt i nordligare delarna av landet, där hemslakt

och privatslakt fortfarande har en icke obetydlig utbredning. Kategori

III, vilken är den minsta, utgöres av kommuner inom vilka hemslakt

eller privatslakt veterligen icke alls förekommer. Rörande besiktnings—

verksamhetens ordnande i de olika kategorierna anför veterinärslyrelsen beträffande

kategori l följande.

I fråga om dessa kommuner, där köttbesiktningstvång i allmänhet råder

sedan gammalt och såväl kontrollslakterier som köttbesiktningsbyråer torde

finnas inom lämpliga avstånd, gäller det framförallt att reglera verksamheten,

särskilt i vad avser kommuns möjlighet att ernå överenskommelse med

annan kommun eller kontrollslakteri om besiktningen. I sådant hänseende

vill veterinärstyrelsen föreslå att det bör åvila kommun, som anordnat köttbesiktningsbyrå,

att låta mot ersättning enligt överenskommelse verkställa

besiktning jämväl åt annan kommun eller andra kommuner. Motsvarande

skyldighet bör efter överenskommelse åvila kontrollslakterierna gentemot

den eller de kommuner, där deras leverantörer äro bosatta. Till den ifrågasatta

risken för smittspridning genom en sådan anordning återkommer veterinärstyrelsen

senare i förslaget om »nödslakt». Såsom veterinärstyrelsen

redan framhållit ha emellertid ofta segslitna tvister uppstått i ersättningsfrågan,

därvid man av principiella skäl stundom motsatt sig att tillgodose

relativt blygsamma ersättningskrav. För att råda bot på dessa misshälligheter

finner veterinärstyrelsen nödvändigt att en statlig myndighet, och

härtill torde väl länsstyrelsen vara lämpligast, erhåller bemyndigande att,

då enighet ej kan nås om ersättningsgrunderna, pröva ersättningsfrågan och

fastställa de grunder, enligt vilka kommunerna skola bidraga till bestridande

av kostnaderna för besiktningsverksamheten. Därest skyldighet såväl för

kommun som, efter överenskommelse, för kontrollslakteri att verkställa besiktning

jämväl åt annan samt att vid oenighet beträffande ersättningsfrågan

hänskjuta denna till länsstyrelsens prövning fastställes i lagen, torde

beträffande denna kategori de nu rådande svårigheterna kunna anses i stort

sett undanröjda.

Bland kommunerna hörande till denna kategori förekomma även sådana,

där exempelvis hemslakt till avsalu ej förekommer och där endast ett eller

ett fåtal slakteriföretag drivas, som ej äro underkastade statlig kontroll. I

sådana fall bör övervägas om ej kommunen lämpligen bör ersätta köttbesiktningstvånget

med slakteritvång. Detta skulle då medföra att inom kommunen

endast skulle få förekomma statskontrollerad slakt samt saluhållas kött,

som vore slaktat på kontrollslakteri eller offentligt slakthus, varigenom de

slakteriföretag, som här äro i fråga, tvingas upphöra med sin verksamhet. I

sådana fall synas dessa höra — i principiell överensstämmelse med vad

som nu gäller vid införande av slakthustvång — tillerkännas skälig ersättning

och veterinärstyrelsen har därför i sitt lagförslag företagit eu härav

betingad ändring av 10 § i lagen. Frågan om införande av slakteritvång i

dessa kommuner blir sålunda främst beroende av huruvida kommunen finner

det med fördel förenat att gälda sistnämnda ersättningar och i gengäld

bliva befriad från de med köttbesiktningstvånget förenade årliga kostnaderna.

Fn redogörelse för innebörden av veterinärstyrelsens förslag rörande slakteritvång

kommer jag att lämna i nästa avsnitt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

I fråga om kategori II anför styrelsen följande.

Ordnandet av besiktningen inom de nordligare kommunerna stöter på helt

andra praktiska och ekonomiska svårigheter än i fråga om kategori I. Beträffande

en del av dessa är förutsatt att länsstyrelsen skall äga besluta

undantag från det obligatoriska köttbesiktningstvånget. Det är emellertid här

även avsett att dessa undantag endast skola medges, när särskilda omständigheter

härtill föranleda. För de övriga kommer således köttbesiktning .tvång

att råda enligt veterinärstyrelsens förslag. I betraktande av de stora områden,

som det här gäller, samt den omständigheten att i dessa kommuner

fortfarande förekomma hemslakt och privatslakt i relativt stor utsträckning,

torde det icke vara ekonomiskt försvarbart att försöka lösa denna kategoris

besiktningsfråga på helt samma sätt som i de sydligare och mera tättbebyggda

kommunerna med övervägande statskontrollerad slakt. Man får sålunda vara

beredd att för dessa kommuner göra vissa eftergifter. I den mån det således

ej befinnes möjligt att anordna besiktning enligt gängse bestämmelser och

praxis måste man tillgripa enklare former för besiktningen. Det av 1946 års

köttbesiktningskommitté framförda förslaget med anordnande av s. k. köttbesiktningsstationer,

d. v. s. förläggandet av köttbesiktningen till slakterierna,

är en form, som även veterinärstyrelsen finner sig kunna godtaga, särskilt

med hänsyn till att i dessa kommuner ofta förekomma relativt stora

s. k. privatslakterier (icke statskontrollerade) med väl inarbetad leverantörs-

och kundkrets. Veterinärstyrelsen har således icke något att erinra

mot att vederbörande hälsovårdsnämnd efter överenskommelse låter förlägga

besiktningen till dessa företag. Förutsättningen är dock att besiktningen

försiggår i hälsovårdsnämndens regi och på dess ansvar. Ersättning till veterinären

för dennes arbete bör därvid bekostas av kommunen. Lokal bör

kostnadsfritt tillhandahållas av företagaren och denne samt övriga köttägare,

som anlita byrån, erlägga sedvanliga avgifter till kommunen. Med

hänsyn till den fördel, som vederbörande företagare har av besiktningens förläggande

till egna lokaler, finner veterinärstyrelsen, i likhet med kommittén,

skäligt att veterinärens resekostnader gäldas av denne. En anordning

som den nu föreslagna, vilken tillämpats i några enstaka fall, synes icke

behöva direkt komma tillsynes i lagtexten, då i denna kommun helt allmänt

ålagts att ställa för köttbesildningsverksamheten lämpliga lokaler till förfogande.

Om således som här föreslagits de sedvanliga besiktningsåtgärderna kompletteras

med besiktning hos vissa större, ej statskontrollerade företag, synes

dessa kommuners besiktningsfråga böra kunna lösas på en ekonomiskt

framkomlig väg och ytterligare eftergifter synas ej nödvändiga.

Beträffande kategori III uttalar styrelsen följande.

Inom en del av de sydligare kommunerna lärer veterligen icke förekomma

hemslakt eller s. k. privatslakt till avsalu. Så torde exempelvis vara förhållandet

inom större delen av Östergötlands län. I sådana fall ha ofta vederbörande

kommunala myndigheter hos veterinärstyrelsen hävdat att de

icke borde åläggas utgifter för ordnandet av köttbesiktning. I det här framlagda

förslaget har veterinärstyrelsen sökt tillgodose dessa krav på så sätt

att, såsom under kategori I anförts, dessa kommuner ha möjlighet att inom

kommunen få slakteritvång infört, varigenom de tillika kunna bliva befriade

från utgifter för köttbesiktningen.

Frågan om avgifter för köttbesiktning kommer att närmare behandlas

i redogörelse för de skilda stadgandena i lagförslaget.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

21

Slakteritvång

Enligt gällande bestämmelser innebär slakthustvång förbud inom stad

eller stadsdel mot slakt av nötkreatur, får, get, svin eller häst annorledes än

i särskilt för ändamålet inrättat och till allmänt begagnande upplåtet offentligt

slakthus. Slakthustvång stadgas av länsstyrelsen på framställning av

stadsfullmäktige. Det förutsättes därvid att offentligt slakthus uppförts

samt att erforderligt antal besiktningsveterinärer anställts m. m. Vidare förutsättes

att köttbesiktningstvång är infört i staden eller införes i samband

med förordnandet om slakthustvång.

Slakthustvånget omfattar icke djur, som måste nedslaktas på grund av

hastigt inträffad sjukdom eller olyckshändelse, men köttet skall, därest det

är avsett till människoföda, genast efter nedslaldningen, ostyckat jämte

alla inälvor med undantag av tarmar, föras till det offentliga slakthuset för

besiktning.

Slakthustvånget omfattar vidare icke djur, som person, bosatt inom stad

med slakthustvång men utanför dess planlagda område, låter nedslakta för

förbrukning i eget hushåll.

Inom område med slakthustvång gäller som regel förbud mot att saluhålla

eller utbjuda till människoföda avsett färskt kött av djur, som icke slaktats

i offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Förbudet omfattar även användning

av dylikt kött vid beredning av föda för utspisning å offentligt

spisningsställe eller av vara, avsedd för försäljning till människoföda. Ej

heller får sådant kött förvaras å allmän saluplats, i salubod med därmed i

omedelbart sammanhang varande lagerrum, å offentligt spisningsställe eller

i lokal för tillverkning av matvaror till avsalu.

Veterinärstyrelsen framhåller till en början, att slakthustvång införts

endast i sju större städer samt att med hänsyn till den förut

skildrade minskningen av slaktfrekvensen vid de offentliga slakthusen del

icke vore att vänta att slakthusens antal skulle öka.

Veterinärstyrelsen anför därefter följande.

Ur hygienisk synpunkt framstår det som ett önskemål att de fördelar,

som äro avsedda att vinnas genom införande av slakthustvång, få en så vidsträckt

utbredning som möjligt och helst omfatta hela riket. I sådant hänseende

må erinras om förhållandena i Danmark, där man numera har infört

motsvarande obligatoriska bestämmelser för hela landet. För veterinärstyrelsen

står det emellertid klart att man i Sverige icke för närvarande har

utsikter att i detta avseende kunna realisera en motsvarighet till det danska

systemet. Även om veterinärstyrelsen sålunda anser att ett obligatoriskt slakthustvång

inom hela riket är den rätta lösningen, finner styrelsen dock lämpligast

att man för den närmaste tiden inriktar sig på ett bibehållande av den

frivilliga linjen men samtidigt vidtager vissa åtgärder i avsikt att ur ekonomisk

synpunkt göra del lätlare för kommunerna att införa slakthustvång.

Veterinärstyrelsen uttalar därefter att med hänsyn till den relativt ringa

slaktdjurstillförseln till slakthusen termen slakthustvång bör utbytas mot

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

slakteritvång. Rörande innebörden av denna term anför styrelsen

följande.

Det synes lämpligt, att slakteritvång får omfatta ej blott förbud mot slakt

annorledes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri utan även förbud

mot saluhållande, användande eller förvarande på sätt tidigare angivits av

köttvaror härrörande från djur, som icke slaktats under statskontroll. I

sistnämnda hänseende omfattar förbudet för närvarande endast färskt kött.

Med den utbredning som den statskonlrollerade slakten numera fått i vårt

land synes praktiska svårigheter knappast behöva uppstå, därest förhudet

utsträckes att omfatta även rökt eller torkat kött eller annan vara beredd

av kött av de djur, som här avses. Veterinärstyrelsen förordar därför att

ifrågavarande bestämmelser ändras i överensstämmelse därmed. I samband

härmed bör förbudet att inom område med slakteritvång saluhålla, använda

och förvara vissa köttvaror förtydligas och bringas i formell överensstämmelse

med den i livsmedelsstadgan använda terminologien. Det synes även

lämpligt att den i livsmedelsstadgan givna definitionen å saluhållande intages

i lagen. Därmed skulle åstadkommas ett välbehövligt förenhetligande

och undanröjas ofta uppkommande missförstånd och tveksamhet, exempelvis

rörande innebörden av uttrycket offentligt spisningsställe.

Beträffande organisationen av slakten inom område, där

slakteritvång införes, uttalar styrelsen följande.

För närvarande gäller som oeftergivligt villkor för införande av slakthustvång

att vederbörande kommun uppfört ett av veterinärstyrelsen godkänt

slakthus. Den nuvarande utvecklingen med avtagande hemslakt och privatslakt

synes emellertid inom många kommuner ha skapat förhållanden, som

tala för att man i deras fall bör eftergiva detta krav. Såsom veterinärstyrelsen

tidigare framhållit torde inom riket förefinnas åtskilliga kommuner, där

endast statskontrollerad slakt förekommer (kategori III). I dessa bör slakteritvång

kunna införas utan särskilt villkor. I andra kommuner åter, där

hemslakt eller privatslakt endast förekommer i obetydlig omfattning vid

sidan av kontrollslakterirörelse (kategori I), bör ävenledes kunna införas

slakteritvång, under förutsättning att slakten får utföras å lämpligt beläget

kontrollslakteri. Likaså beträffande kommuner, belägna i närheten av kommun,

som uppfört offentligt slakthus, under förutsättning att förekommande

slakt utan olägenhet kan verkställas vid slakthuset.

Veterinärstyrelsens förslag i denna del går således ut på ett bibehållande

av villkoret om uppförande av offentligt slakthus kombinerat med bemyndigande

för veterinärstyrelsen att i ovan angivna fall medge befrielse härifrån

efter framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet.

Därvid bör tillika föreskrivas skyldighet för kommun, som uppfört

offentligt slakthus, att efter överenskommelse låta även annan kommun anlita

slakthuset.

Ett föreskrivande av motsvarande skyldighet för kontrollslakteri torde

emellertid icke utan vidare böra ske. Detta ställningstagande påverkas visserligen

till en del av det förhållandet att vissa av dessa för närvarande förfoga

över begränsade lokala resurser. Med hänsyn till utvecklingen mot alltmer

avtagande hemslakt och privatslakt torde emellertid detta slags tillförsel

till de kontrollslakterier, som här komma i fråga, förväntas icke medföra

något avsevärt intrång på kontrollslakteriets verksamhet i övrigt. Viktigare

är att en föreskrift om sådan skyldighet skulle beträffande såväl andelsslakterierna

som övriga kontrollslakterier i motsats till de offentliga

slakthusen innebära att man helt förändrade strukturen av nämnda privat
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 195!)

23

företags organisatoriska uppbyggnad. För en tvångsvis genomförd sådan

omdaning synes det veterinärstyrelsen att tillräckliga skäl näppeligen kunna

anföras. Veterinärstyrelsen finner sig därför böra föreslå att inom kommun,

varom nu är fråga, slakteritvång må kunna föreskrivas, därest kommunen

med vederbörande kontrollslakteri träffat överenskommelse att slakteriet

skall mot viss avgift utföra statskontrollerad slakt åt inom kommunen bosatta

personer, även då dessa ej äro medlemmar av vederbörande slakteriförening.

Det kan nämnas att redan nu fem slakthus och mer än trettio kontrollslakterier

övertagit driften av köttbesiktningsbyrån i den kommun, vari

slakthuset eller slakteriet är beläget. Så t. ex. driva i Jönköpings län 5 av de

7 slakterierna samt i Värmlands län samtliga 5 slakterier vederbörande besiktningsbyrå.

Det synes förty veterinärstyrelsen förefinnas utsikt till att

den här förordade frivilliglinjen inom en snar framtid skall möjliggöra, att

den övervägande delen av den nu okontrollerade slakten skall komma under

hygieniskt betryggande kontroll.

Därest detta förslag genomföres torde enahanda svårigheter som nyss påtalats

i avsnittet om köttbesiktningens förläggande till annan kommun eller

till kontrollslakteri, kunna uppstå även då det är fråga om ersättning för

anlitande av annan kommuns slakthus eller av kontrollslakleri för utförande

av statskontrollerad slakt. Det synes därför nödvändigt att i lagen, liksom

i nyssnämnda fall, intages en bestämmelse att, därest överenskommelse

om ersättningen kommunerna emellan eller mellan kommun och kontrollslakteri

ej kan ernås, ärendet skall underställas länsstyrelsen för fastställande

av ersättningsgrunderna.

De överenskommelser, varom här är fråga, böra beträffande kontrollslakteri

tillika angiva efter vilka grunder vederbörande djurägare skall ersätta

slakteriet för med slakten förenade särskilda kostnader. I fråga om offentligt

slakthus kan nämligen icke ifrågakomma andra avgifter än de, som

slakthuset jämlikt fastställd taxa har rätt att uttaga av djurägaren.

Veterinärstyrelsen föreslår, att liksom nu visst undantag från slakteritvånget

skall göras för n ö d s 1 a k t. Härom anför styrelsen följande.

Till den bibehållna bestämmelsen att slakteritvånget icke skall utgöra hinder

för att djur av de slag, som här avses, nedslaktas utom det offentliga

slakthuset om nedslaktandet föranletts av hastigt inträffad sjukdom eller

olyckshändelse bör självfallet det tillägget göras att detsamma skall gälla

kontrollslakteri, som åtagit sig samma funktioner som ett offentligt slakthus.

Vidare har veterinärstyrelsen på grund av senare årens erfarenheter funnit,

att föreskriften att köttet skall ostyckat jämte alla därtill hörande inälvor

utom tarmar föras till offentligt slakthus för att där besiktigas i många fall

kan föranleda sanitära vådor. Genom att urtagningen av tarmar skall ske

utom slakthuset eller kontrollslakteriet är del att befara alt djurkroppens

transport till slakt linset eller slakteriet fördröjes, att djurkroppen anländer

till slakteriet i nedblodat och smutsbemängt tillstånd, samt att tarmarna icke

på ett betryggande sätt oskadliggöras. Vidare undergå tarmarna icke veterinärbesiktning.

Därest det sedan visar sig att djuret varit angripet av smittsam

sjukdom, föreligger självfallet stor risk för att smittämnet genom

tarmurlagningen, i synnerhet om den utförts av därvid ovana personer, förts

vidare. De fördelar, som man tidigare trodde sig vinna genom att tarmurtagningen

skedde i samband med nedslaktningen, ha genom nuvarande bättre

transportmöjligheter i stort sett mist sin betydelse. Med anledning härav föreslår

veterinärstyrelsen sådan ändring av ifrågavarande bestämmelse alt de

djurkroppar, som bär avses, skola ostyckade jämte alla därtill hörande

inälvor överföras till slakthus eller kontrollslakteri för besiktning. Vidare

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

har veterinärstyrelsen i ett senare avsnitt framlagt förslag i syfte att beträffande

djur, som befinnes böra avlivas på grund av sjukdom eller olyckshändelse,

skall inom hela riket iakttagas samma förfarande som inom område

med slakteritvång.

Gällande undantag för h e m s 1 a k t, som visserligen sker inom

område med slakteritvång men utom stadsplanelagt område,

bör enligt styrelsen bibehållas utom beträffande nödslakt.

Nödslakt

Som jag tidigare nämnt gäller nu särskilda bestämmelser för nödslakt inom

område med slakthustvång. Även för sådan slakt vid kontrollslakteri

har meddelats särskilda föreskrifter. I övrigt kan sådan slakt fritt ske. Inom

områden med köttbesikningstvång gäller dock vid försäljning och annan

kommersiell användning av köttet samma bestämmelser som för annat

kött.

I cirkulärskrivelse den 19 juni 1946 (intagen i medicinalstyrelsens författningssamling

1946: ser B nr 15) har medicinalstyrelsen anmodat besiktningsveterinärerna

vid offentliga slakthus och kontrollslakterier att vidtaga

vissa åtgärder för att vid nödslakt djurägaren skall avlämna en skriftlig

rapport om de sjukdomstecken djuret visat och försäkran att djuret icke

är självdött.

Veterinär styrelsen uttalar, att den visserligen icke ansett sig böra föreslå

obligatoriskt slakteritvång för hela riket men att det framstod som en nödvändighet

att de garantier, som slakthustvånget medförde i fråga om djur,

som nedslaktats på grund av sjukdom eller olyckshändelse, redan nu utsträcktes

att omfatta hela landet. Därest så ej skedde, vore nämligen riskerna

för spridande av för såväl husdjur som människor farliga sjukdomar

uppenbara. Även då sjukdomsfallet eller olyckshändelsen inträffade inom

ett område med köttbesiktningstvång, kunde nämligen befaras att förekommande

smittfärlig sjukdom ej blev uppmärksammad på grund av att veterinären

vid besiktning å köttbesiktningsbyrå stundom endast hade tillgång

till ett begränsat besiktningsmaterial, exempelvis en del av djurkroppen,

och mestadels ej bereddes tillfälle besiktiga därtill hörande organ. Självfallet

vore här påtalade risker ännu större inom område, där varken slakthustvång

eller köttbesiktningstvång rådde. Nödvändigheten av obligatorisk

veterinärbesiktning av nödslaktade djur hade man sedan länge insett i andra

länder. Därvid kunde särskilt nämnas Danmark, Nederländerna och Västtyskland,

där man vanligen hade upprättat speciella anstalter dit slakt av de

djur, varom här vore fråga, obligatoriskt var förlagd. Ur hygienisk synpunkt

vore detta givetvis den mest betryggande lösningen.

I fråga om de praktiska anordningarna för kontrollerad nödslakt

anför styrelsen följande.

Veterinärstyrelsen har för sin del tagit initiativet till uppförande av särskilda

sanitetsavdelningar hos de olika kontrollslakterierna, och styrelsens

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

25

önskemål i dessa avseenden ha i stort sett blivit tillfredsställande tillgodosedda.

Med hänsyn till att härigenom inom större delen av riket skapats

möjligheter att omhändertaga och veterinärundersöka de djurkroppar, varom

här är fråga, synes man ej längre böra dröja med genomförandet av den

nu föreslagna reformen. Självfallet måste undantag därvid göras för vissa

delar av Norrland med alltför långa avstånd från slakteri med sanitetsavdelning.

Veterinärstyrelsen föreslår därför att länsstyrelsen må, då särskilda

omständigheter föreligga, efter framställning av stadsfullmäktige eller däremot

svarande myndighet samt efter hörande av veternärstyrelsen, medgiva,

att viss kommun eller del därav icke skall omfattas av det föreslagna obligatoriska

partiella slakteritvånget.

Veterinärstyrelsen anser, att med hänsyn till den sanitära betydelsen av

veterinärkontroll av all nödslakt något undantag ej bör göras för hemslakt.

Även i dessa fall bör därför djuret eller djurkroppen föras till sanitetsavdelning.

I detta sammanhang nämner styrelsen, att det förhållandet

att ett kontrollslakteri ombesörjer besiktning av kött, härrörande från hemslaktade

eller privatslaktade djur, varit föremål för en i viss mån berättigad

kritik, i det man framhållit de risker, som därmed följde, då fråga vore om

nödslakt. Därest styrelsens förslag om obligatoriskt slakteritvång i sådana

fall kom till utförande, syntes vägande skäl mot köttbesiktningens förläggande

till kontrollslakteris nödslaktavdelning dock icke kunna anföras.

Organtvång

Med stöd av bemyndigande i 5 § 3 mom. 1934 års lag har Kungl. Maj :t i

kungörelse den 30 november 1934 (nr 558) meddelat bestämmelser om

besiktning och stämpling av kött in. m. I 3 § 1 mom. av kungörelsen angives

1 detalj vilka delar av djurkroppen, som vid besiktning skall företes. I 3 §

2 stadgas om organtvång, som genom beslut av veterinärstyrelsen kan införas

efter framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet

inom område, varest köttbesiktningstvång är gällande. Organtvång

innebär, att färskt kött i vanlig bemärkelse icke får saluhållas in. in. inom

området utan att det vid föreläggande till besiktning varit naturligt förenat

med lungor, hjärta och lever samt, i fråga om kött av svin, även med huvud.

Vissa undantagsbestämmelser meddelas i 3 mom. av samma paragraf.

I 6 § 3 mom. 1934 års lag stadgas:

Färskt kött, som blivit vid besiktning, anställd enligt denna lag, godkänt,

må utan ytterligare besiktning saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras,

såsom i 2 § omförmäles, inom annat område med köttbesiktningstvång,

allenast om besiktningen skett vid slakt i offentligt slakthus eller eljesl med

tillämpning av enahanda föreskrifter, som gälla angående besiktning för

nämnda område.

Salt, rökt eller torkat kött, vilket i färskt tillstånd godkänts vid besiktning,

anställd enligt denna lag, ävensom annan vara, beredd av sålunda godkänt

kött, må saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras, på sätt i 2 §

sägs, jämväl inom annat område med köttbesiktningstvång.

Veterinärstyrelsen anser, all motsvarighet till stadgandena i (i § 3 mom.

ej bör inflyta i den nya lagen och anför till stöd härför följande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

Med nu gällande lydelse av 6 § 3 inom. åsyftas, såsom departementschefen

i propositionen nr 31 till 1934 års riksdag uttalat, att samhälle, som påtagit

sig köttbesiktniugstvång med organtvång, icke skall behöva finna sig i tillförsel

från andra orter av ej organbesiktigat kött.

I fråga om organtvång torde väl den så gott som enhälliga uppfattningen

bland sakkunskapen råda att möjlighet att besiktiga organen är synnerligen

betydelsefull med hänsyn till att därigenom de flesta sjukdomar kunna

på ett tidigt stadium upptäckas.

Veterinärstyrelsen har emellertid under sin verksamhet kommit till den

uppfattningen, att transporten av kött med vidsittande organ till köttbesiktningsbyråerna

medför så stora svårigheter och risker för förskämning m. m.

att ovan framhållna fördelar komma att sakna praktisk betydelse. I betraktande

härav och den ringa del av slaktdjurstillförseln, som numera besiktigas

på byråerna, har veterinärstyrelsen funnit att ett strikt fasthållande vid

gällande bestämmelser i dessa avseenden icke kan anses påkallat. Därtill

kommer att det ofta visat sig svårt att få kommunerna att påtaga sig organtvång.

Vidare torde, enligt vad veterinärstyrelsen erfarit, gällande bestämmelser

i 6 § 3 mom. i allmänhet icke efterlevas.

Efter övervägande av dessa förhållanden har veterinärstyrelsen funnit

lämpligast låta 3 mom. i dess nu gällande lydelse helt utgå.

Spädkalvar

Veterinärstyrelsen föreslår förbud för offentligt slakthus eller kontrollslakteri

att för slakt eller besiktning mottaga kalv, som är mindre än 10 dagar

gammal. Den föreslagna bestämmelsen har ingen motsvarighet i gällande

föreskrifter. Styrelsen anför till stöd för detta förslag följande.

I vissa trakter av landet är det vanligt att nyfödda kalvar avlivas under de

närmaste dygnen efter födelsen. Kött av sådana kalvar måste i många fall

betraktas såsom omoget och mindervärdigt som människoföda. Den vid

slakthus och kontrollslakterier — dit det övervägande antalet spädkalvar införes

till slakt — påbjudna levandedjursbesiktningen måste i fråga om dessa

nyfödda djur betraktas som mer eller mindre värdelös, då oftast inga direkta

sjukdomssymptom äro särskilt påtagliga. Erfarenheten har också visat att

spädkalvar kunna vara bärare av salmonellainfektioner — en erfarenhet

som också bekräftats vid import av spädkalvkött — och då insjuknandet i

dessa tarmlidanden mestadels drabbar kalvarna första levnadsveckan är det

av stor betydelse att de ej inlevereras till slakterierna på så tidigt stadium

att eventuella manifesta symptom icke äro för handen. Därtill kommer att

köttbedömningen av spädkalvkött alltid erbjuder svårigheter.

Remissyttranden m. m.

Allmänt köttbesiktningstvång m. m.

I princip är remissinstanserna eniga om att man bör eftersträva att allt

salufört kött blir besiktigat, varvid man dock måste räkna med vissa undantag

på grund av geografiska eller andra förhållanden. I 25 av de 30 yttrandena

biträdes veterinärstyrelsens förslag att detta mål bör förverkligas

genom ett lagstadgat obligatoriskt köttbesiktningstvång. Statens jordbruks
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

nämnd anser, att kommunernas självbestämmanderätt väl mycket inskränkes

i veterinärstyrelsens förslag och förordar en modifierad lösning. Övriga

fyra remissinstanser anser, att avsett resultat i stort sett kan uppnås genom

fortsatt frivillig utveckling och avstyrker därför skärpt tvångslagstiftning.

Som ett särskilt skäl för att allmänt köttbesiktningstvång införes åberopar

skördeskadeutredningen vissa förhållanden i samband med prisregleringen.

Utredningen anför härom följande.

Enligt nu gällande bestämmelser är köttbesiktningstvång endast i vissa

fall obligatoriskt och förutsätter i övrigt frivillig anslutning. Enligt veterinärstyrelsens

uppgifter saknades köttbesiktningstvång den 1 juli 1957 i

1 stad, 5 köpingar, 79 municipalsamhällen och 193 landskommuner. Sålunda

saknar stora delar av norra Sverige köttbesiktningstvång. I övriga Sverige

förekommer kommuner som saknar köttbesiktningstvång spridda här och

var. Medan avsaknaden av köttbesiktningstvång i norra Sverige ofta har en

naturlig förklaring i de stora avstånden till lämplig besiktningslokal och i en

mera omfattande hemslakt, är den i övriga Sverige förorsakad särskilt av de

merkostnader som köttbesiktningen betingar. Detta senare förhållande skapar

risker för att det till kommuner utan köttbesiktningstvång kommer att

föras köttvaror, som inte skulle blivit godkända till människoföda vid veterinärbesiktning.

Genom upptagande av slaktdj ursavgifter enligt RF den 7

juni 1956 (nr 408) tillkommer ytterligare kostnadsbelastning på köttbesiktigad

vara. Skulle dessa slaktdj ursavgifter komma att höjas utöver nuvarande

maximibelopp, vilket kan bli fallet om vissa av skördeskadeutredningens

förslag till finansiering av ett permanent skördeskadeskydd vinner bifall, kan

kostnadsökningen för besiktning av slakt göra ett överförande av djur för

slakt i kommuner utan besiktningstvång i hög grad ekonomiskt fördelaktigt.

Kostnadsökningen kan också medföra en prisskillnad som stimulerar handeln

med obesiktigat kött. I samband därmed ökas riskerna för hygieniska

vådor, i synnerhet som det kan befaras att det är kött av låg hygenisk kvalitet

som söker sig dylika vägar. Skördeskadeutredningen anser det sålunda

angeläget att besiktningstvång så snart som möjligt införes i hela södra och

mellersta Sverige. Vad beträffar norra Sverige är risken för ökade hygieniska

vådor mindre framträdande, då stora sammanhängande områden saknar besiktningstvång

och kostnadsskillnader mellan besiktigad och obesiktigad

slakt således ej leder till överföringar av slaktdjur. För dessa områden är det

likväl ur allmänna hygieniska synpunkter angeläget att besiktning genomföres

så snart transportförhållanden och ökad slakt för avsalu gör detta

önskvärt och nödvändigt.

Övriga remissinstanser som tillstyrkt veterinärstyrelsens förslag, understryker

i stort sett blott vikten av de motiv för detta som veterinärstyrelsen

anfört.

De remissinstanser, som helt avstyrkt alt allmänt köttbesiktningstvång

införes, är Kooperativa förbundet, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares

riksförbund, Svenska stadsförbundet och Föreningen Svenska släders offentliga

slakthus. Samtliga åberopar, att den icke besiktigade slakten nu blott

utgör eu obetydlighet på 2—3 % av all slakt. Vidare uttalas, att de föreslagna

bestämmelserna om köttbesiktnings- och slakteritvång torde kunna innebära

kvalitetsrisker och fördyring på grund av långa transportavstånd

samt att bestämmelserna synes komma alt gynna monopolsträvanden hos

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

jordbrukarnas slakteriföreningar. Kooperativa förbundet anför i denna del

följande.

Fördelarna med veterinärstyrelsens förslag, vilket alltså går ut på att påskynda

utvecklingen mot allmänt gällande obligatorisk besiktning genom

att göra denna till allmän regel samt att bespara kommunerna kostnader

genom att avtalsvägen förlägga slakt och besiktning till auktoriserade slakteriinrättningar,

motväges, enligt Kooperativa förbundets styrelses mening,

av ganska tungt vägande nackdelar. Visserligen skulle enligt veterinärstyrelsens

förslag till lag undantag från köttbesiktningstvångets införande kunna

medges i betraktande av särskilda omständigheter — såsom t. ex. glesbebyggelsen

i Norrland och vissa skärgårdsområden — men risk torde dock

kunna föreligga för att den obligatoriska besiktningen utsträekes också

till sådana kommuner, där säsongmässiga väghinder och andra transportsvårigheter

medför fara för kvalitetsförsämring. Där slakteritvång införes i

stället för besiktningstvång synes den koncentration av slakt och besiktning,

som får anses åtfölja denna anordning, kunna leda till varans onödiga fördyring

genom att transportavstånden förlänges. Beträffande införande av

allmänt gällande besiktningstvång — enligt förslaget kompletterat med slakteritvång

— kan visserligen anföras, att härigenom vissa administrativa

fördelar skulle vinnas för uppbörden av slaktdjursavgifterna och registreringen

av de olika slakteriföretagens verksamhet och omfattning. Mot detta

väger dock det starka konsumentintresset av att besiktnings- och slakteritvånget

inte utnyttjas för att i sin mån inskränka konkurrensen på köttmarknaden

och bidraga till uppkomsten av monopolställning för slakteriorganisationerna

på denna marknad. Särskilt denna omständighet gör att

Kooperativa förbundets styrelse anser sig böra avstyrka veterinärstyrelsens

förslag i detta stycke. Härvid bör tagas i betraktande att en allt större del

av slakten i landet har på senare år övertagits av slakteriorganistionernas

kontrollslakterier, medan slakten i de offentliga slakthus, som finnes i sju

av rikets städer, gått starkt tillbaka. Enligt de uppgifter, som lämnas i veterinärstyrelsens

promemoria, fördelade sig slakten mellan de offentliga

slakthusen och kontrollslakterierna år 1936 så att i slakthusen uppslaktades

26 procent av det sammanlagda djurantalet och i kontrollslakterierna

74 procent, medan år 1956 proportionerna utgjorde respektive 9,5 och 90,5

procent.

Kooperativa förbundets styrelse anser, att de sanitära fördelar, som en

utvidgad köttkontroll medför, i starkt ökad omfattning kunnat utnyttjas i

konsumenternas intresse genom de stora framsteg, som det på frivilligbetens

väg av kommunerna införda köttbesiktningstvånget gjort och fortfarande

gör. I den mån denna utveckling fortgår kommer enligt styrelsens

mening det gagn för folkhälsan att i största möjliga utsträckning vinnas,

vilket är den obligatoriska köttkontrollens syfte. På denna väg minskas de

risker, som finnes för att en generell tvångslagsliftning kan komma att utnyttjas

för annat syfte än det rent sanitära. De kommuner, som inom

några år alltjämt kan antagas stå utanför obligatorisk köttbesiktning, torde

till större delen bli sådana, för vilka enligt veterinärstyrelsens nu framlagda

lagförslag undantag från obligatorisk besiktning är befogat.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund framhåller den gynnsamma

utveckling, som den frivilliga köttbesiktningsverksamheten även

enligt veterinärstyrelsens uppfattning visat, samt uttalar, att den obesiktigade

slaktens andel i den totalt marknadsförda nu torde ha sjunkit till ungefär

2 %. Förbundet fortsätter.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

29

Med hänsyn tagen till denna bakgrund och utveckling, som ostridigt måste

betecknas som gynnsam, kunde med skäl ha förväntats en veterinärstyrelsens

utförliga analys av de förhållanden, som enligt dess mening motiverade

det nu framförda lagförslaget om bl. a. ett allmänt lagfäst köttbesiktningstvång.

Någon sådan styrelsens motivering har dock icke lämnats i förslaget.

På intet sätt har sålunda blivit belyst, vare sig de näringshygieniska

vådor, som är förenade med den köttbesiktning, som i dag är rådande, eller

de kostnader och praktiska olägenheter, som ett obligatoriskt köttbesiktningstvång

skulle föranleda. I avsaknad av ett material, som talar för att

faktiska hygieniska vådor måste begränsas, och att de hygieniska vinsterna

av ett obligatoriskt tvång måste anses överväga härav föranledda kostnader

och olägenheter, finner sig förbundet icke vara övertygat om nödvändigheten

av den föreslagna skärpta lagstiftningen.

I fråga om slakteritvånget framhåller förbundet särskilt faran

för monopol och anför härom följande.

Vad gäller förslaget i den del, att slakteritvång skulle innebära förhud

mot slakt annorledes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri, ser sig

förbundet nödsakat alt påpeka, alt stor makt kommer att ligga vid slakteriägarens

objektivitet i förhållande till på området i fråga verkande skilda näringsutövare

och grupper av sådana. Kontrollslakterierna ägs i övervägande

grad av producentorganisationerna, och dessa behärskar i dag ca 80 procent

av slakten. Den föreslagna ordningen skulle, med lagförslaget som motiv,

ge jordbruksorganisationen möjlighet till en utbyggnad av sin ställning

på slaktområdet i riktning mot ett hundraprocentigt monopol. Accepteras

tankarna om slakteritvång, antages och erhåller det en vidare spridning,

åligger det enligt förbundets mening sålunda det allmänna att se till, att

olika företagare och företagargrupper möter en i sammanhanget fullt objektiv

behandling.

Svenska stadsförbundet erinrar om att förbundet i yttrande över 1946 års

förslag tillstyrkt obligatoriskt köllbesiktningstvång. Trots detta ställde sig

förbundet nu tveksamt, främst på grund av att man vid bedömningen av behovet

att tillgripa ytterligare tvångsåtgärder borde beakta den utveckling

som ägt rum sedan 1946 års kommitté utförde sina undersökningar. Då år

1945 endast 4 % av den marknadsförda slakten var obesiktigad torde de allmänna

uppgifter om utvecklingen som veterinärstyrelsen lämnat tyda på att

procenttalet nu har reducerats till en obetydlighet. Del vore en påtaglig

brist, att styrelsen icke närmare undersökt denna fråga. Då de fördelar som

nu stod alt vinna med ett fullständigt köttbesiktningstvång icke syntes vara

stora, borde dessa vägas mot kostnader och praktiska svårigheter vid genomförandet.

Angående dessa svårigheter anför förbundet följande.

För att på allt sätt söka underlätta det praktiska genomförandet av ett

obligatoriskt köttbesiktningstvång har veterinärstyrelsen ägnat stort utrymme

åt köttbesiktningsverksamhetens rent organisatoriska problem, varvid

veterinärstyrelsen utarbetat bestämmelser i syfte att underlätta sådan samverkan

kommuner emellan samt mellan kommuner och kontrollslakterier

som redan förekommer i stor utsträckning. Styrelsen bar för sin del med

stort intresse tagit del av detta avsnitt av veterinärslyrelsens skrivelse eftersom

de regler veterinärstyrelsen bär föreslår icke i och för sig äga något

samband med frågan om ett obligatoriskt köttbesiktningstvång utan skulle

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

— givetvis under förutsättning att de kunna anses acceptabla enligt vedertagna

kommunal juridiska principer — få betydelse även vid ett bibehållande

av det gällande frivilligsystemet. Styrelsen får emellertid framhålla att

den icke anser sig kunna taga ställning till förslaget i denna del då varken

själva lagtexten eller den allmänna motiveringen ger någon klar bild av de

nya bestämmelsernas innebörd. Med hänsyn till de nya tankegångar som

här framförts hade det varit naturligt om veterinärstyrelsen lämnat en utförlig

redogörelse för hur man sett på problemet ur rent juridisk synpunkt.

I samband med behandling av frågan om slakteritvång gör även förbundet

gällande, att detta skulle kunna underlätta monopolsträvanden

och anför härom.

Mot själva tanken att genom införandet av slakteritvång förhindra förekomsten

av köttvaror som härröra från djur, vilka slaktats under hygieniskt

otillfredsställande förhållanden har styrelsen givetvis icke något att erinra.

Styrelsen finner däremot förslaget i den föreliggande utformningen mindre

tillfredsställande ur den synpunkten att det till sina praktiska verkningar

kommer att innebära ett kraftigt gynnande av de redan inom slakteribranschen

dominerande jordbrukarorganisationerna med därav följande risk för

köttmonopol. För att i någon mån mildra dessa verkningar bör enligt styrelsens

mening undersökas huruvida icke även större privatslakterier skall

kunna komma i fråga såsom grundval för införandet av ett slakteritvång.

Såvitt styrelsen kan förstå bör det icke vara ogörligt att i ett dylikt fall låta

kommunens hälsovårdsnämnd utöva sådan kontroll över verksamheten att

nödiga garantier vinnes för att slakten verkställes under i hygieniskt avseende

betryggande förhållanden.

Föreningen Svenska städers offentliga slakthus anlägger i stort sett samma

synpunkter som Svenska stadsförbundet. Förbundet berör särskilt frågan

om samverkan mellan kommuner och kontrollslakterier

och anför härom följande.

Bortsett från att förutsättningar att allmänt bedöma behovet av en skärpt

lagstiftning på här ifrågavarande område i stort sett saknas, finnas i förslaget

en del föreskrifter, beträffande vilka ytterligare överväganden synas erforderliga.

Hittills har köttbesiktningstvånget och slakthustvånget byggt på

kommunal, d. v. s. opartisk medverkan. I fortsättningen skulle den obligatoriska

besiktningen i huvudsak grundas på medverkan från kontrollslakterierna,

d. v. s. jordbrukarnas producentorganisationer, som redan nu behärska

den övervägande delen av kötthandeln. Denna anordning är icke tillfredsställande.

Den fria sektorn av kötthandeln skulle för framtiden icke

kunna fungera, varigenom ett köttmonopol kunde befaras. Man föreslår

t. o. m. åtgärder, som skulle tvinga nu arbetande firmor att upphöra med

sin verksamhet. Dessa firmor skulle inlösas av vederbörande kommun.

De rättsliga förhållandena kommunerna emellan och mellan kommunerna

och kontrollslakterierna äro icke heller tillfredsställande klarlagda. Den

kommunala självbestämningsrätten skulle också i hög grad trädas för nära

genom att länsstyrelserna sknlle få beslutanderätten i frågor, som direkt

påverka den kommunala uttaxeringen. Kommunernas beroende av kontrollslakterierna

vid besiktningen kunde för övrigt få den kostnadskrävande

följden, att kontrollslakterierna i fortsättningen komme att söka övervältra

kostnaderna för sin veterinärbesiktning på vederbörande kommun. Försök i

denna riktning lära redan ha förekommit. Det är sålunda åtskilliga omständigheter,

som göra, att förslaget måste bli föremål för nya överväganden och

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1959

31

alltså i befintligt skick icke kan läggas till grund för ny lagstiftning, därest

en sådan trots allt anses önskvärd.

Statens jordbruksnämnd uppskattar, att den obesiktigade slaktens andel i

all marknadsförd slakt nu gått ned till mindre än 3 procent. Nämnden anför

emellertid, att en fortsatt uppbyggnad av köttbesiktningen vore

av värde ur såväl hygienisk och veterinär synpunkt

som prisregleringssynpunkt och anför härom följande.

På slaktvaruområdet bygger denna reglering bland annat på principen,

att producenterna genom de s. k. slaktdjursavgifterna på marknadsförda slaktvaror

skall själva finansiera den erforderliga utjämningen mellan de inhemska

priserna och de priser, som kan erhållas vid export. Av uppbördsoch

kontrolltekniska skäl har emellertid den förekommande avgiftsbeläggningen

av slaktvaror måst begränsas till varor, som undergår föreskriven

köttbesiktning. Med hänsyn till att slaktdj ursavgiften i princip skall bäras

av den samlade produktionen av slaktvaror, måste det sålunda anses eftersträvansvärt,

att man gör köttbesiklningen så omfattande som möjligt och

därmed skapar ökade förutsättningar för att uppbära en allmän slaktdjursavgift.

Ur hygieniska och veterinära synpunkter måste en ytterligare utvidgning

av köttbesiktningen helt allmänt framstå som ett självklart önskemål. Vad

särskilt angår importköttet har för övrigt en sådan utvidgning nyligen genomförts

genom skärpningar i gällande författningsbestämmelser om veterinärundersökning

av importerat kött (K.F. 1921:581 ändr. senast 1955:

434). Riskerna för spridning av sjukdomar eller epizootier genom saluförande

av slaktvaror, torde — även om de hithörande förhållandena icke har

närmare belysts av veterinärstyrelsen — enligt sakens natur kunna bedömas

bli större om slaktvaran är obesiktigad än om varan har undergått vederbörlig

besiktning. Enligt nämndens uppfattning bör i detta sammanhang

särskilt beaktas de av veterinärstyrelsen påvisade riskerna av att försäljningen

av slaktvaror, som befaras ej bli godkända vid en veterinärbesiktning,

alltmer koncentreras till de »enklaver», där obesiktigade slaktvaror

alltjämt får saluföras, varigenom befolkningen i dylika områden utsätts för

större faror än dem som i allmänhet följer med förtäring av obesiktigat kött.

Områden, där ett besiktningstvång och kostnaderna för besiktning på grund

av de långa avstånden till besiktningsinrättning måste bli oskäligt betungande,

finns enligt nämndens uppfattning icke endast — såsom veterinärstyrelsen

har påvisat — i nordliga Sverige och i vissa skärgårdsområden

utan även i det inre av Gölaland och Svealand. Nämnden anser sig å

andra sidan kunna förutsätta, att bärande skäl mot införande av ett köttbesiktningstvång

icke längre kan förebringas i fråga om det stora flertalet

av de besiktningsfria »enklaver» som alltjämt existerar inom mellersta och

södra Sverige, exempelvis de besiktningsfria områdena i Skånelänen och i

Skaraborgs län. Vid övervägandena om obligatorisk utvidgning av köttbesiktningstvånget

måste uppenbarlig hänsyn alltid tagas till de särskilda förhållandena

i orten, övervägandena måste ske under beaktande såväl av de

för kommunen uppkommande kostnaderna som av de enskilda ekonomiska

intressen, vilka kan beröras av el t köttbesiktningstvång.

Jordbruksnämnden uttalar, att lagstiftningen bör utformas så att starka

garantier skapas för att samtliga berörda intressen i de olika orterna blir

tillräckligt beaktade och att k o in munernas självbestä in in a n
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

derätt ej allt för mycket sättes ur funktion. Nämnden

ifrågasätter från dessa utgångspunkter om ej lagstiftningen angående obligatorisk

utvidgning av köttbesiktningstvånget kunde ges ungefär följande

innebörd.

Kungl. Maj:t skulle i de områden, där besiktningstvång redan har införts,

ensam äga medge undantag från sådant tvång. Nya områden skulle kunna

läggas under köttbesiktningstvång, även om detta icke har begärts eller

tillstyrkts av vederbörande kommun. Beslut om sådan utvidgning av besiktningstvånget

skulle meddelas av Kungl. Maj:t efter framställning av veterinärstyrelsen

och sedan vederbörande kommun och, i förekommande fall,

de av utvidgningen berörda näringsidkarna i orten — själva eller genom

sina intresseorganisationer — har fått tillfälle att framföra sina synpunkter.

Veterinärstyrelsen förutsätts, innan beslut meddelas av Kungl. Maj :t,

ha sökt nå överenskommelse om besiktningstvånget och därmed sammanhängande

förhållanden med såväl de berörda kommunerna som övriga lokala

intressenter. Även där överenskommelser ej har uppnåtts, skulle köttbesiktningstvånget

genomföras, såvida icke vägande skäl i det särskilda fallet

befinns tala mot ett besiktningstvång. Jordbruksnämnden ifrågasätter om

icke det här skisserade modifierade systemet bör, som ett alternativ till de

av veterinärstyrelsen föreslagna anordningarna, bli föremål för en närmare

undersökning.

Besiktning av renkött m. m.

Remissinstanserna

Som tidigare nämnts föreslår veterinärstyrelsen, att köttbesiktningen

utökas till att omfatta även kött av ren och sumpb

äve r samt att bestämmelserna om försäljning m. in. av kött inom område

med slakteritvång skall avse — förutom färsk vara — även salt, rökt

och torkat kött samt av kött beredd vara. I fråga om renköttet

föreslås en övergångstid och i fråga om allt kött vissa dispensmöjligheter.

Dessa förslag tillstyrkes eller lämnas i huvudsak utan erinran av samtliga

remissinstanser utom Föreningen Svenska städers offentliga slakthus,

som icke anser det vara välbetänkt att lagstifta om besiktning av renkött

utan att det redovisats hur de praktiska svårigheterna bör lösas. Beträffande

renköttet ifrågasätter vissa andra remissinstanser jämkningar i veterinärstyrelsens

förslag, varjämte synpunkter framlägges på frågan om tiden

för ikraftträdandet av bestämmelserna.

Till stöd för sin ståndpunkt i fråga om besiktning av renkött åberopar

Föreningen Svenska städers offentliga slakthus vissa uttalanden i samband

med behandlingen av 1946 års förslag och anför följande.

Här må erinras om att 1946 års köttbesiktningskommitté år 1947 framlade

ett förslag om rationalisering av renslakten. Kommittén uttalade därvid

bland annat beträffande möjligheterna att genomföra ett köttbesiktningstvång,

att de praktiska förutsättningarna för att göra ett sådant besiktningstvång

tillämpligt även i fråga om renkött då ännu icke vore

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

33

för handen. Möjlighet kunde enligt kommitténs mening ej föreligga att

inom de vidsträckta områden, där slakt av ren äger rum, organisera en

tillfredsställande köttkontroll. En ifrågasatt auktorisation av renköttförsäljningen

ansåg kommittén utgöra ett icke tillåtligt intrång i näringsfriheten.

Däremot föreslog kommittén vissa åtgärder beträffande renslaktens

utförande.

Köttbesiktningskommilténs förslag upptogs i Kungl. Maj :ts proposition

angående prisreglering av jordbrukets produkter (245/1950) och avslogs

i detta sammanhang. Föredragande departementschefen anförde härvid

bland annat: »1946 års köttbesiktningskommittés förslag om, att lagen den

4 juni 1937 om slakt av husdjur skulle göras tillämplig även vid slakt av

ren övervägs för närvarande inom justitiedepartementet. Beträffande kommitténs

övriga förslag anser jag — framför allt på grund av det motstånd,

som rests från lapparnas sida — tiden icke vara mogen för att genomföra

dessa.»

Kommittén ansåg alltså vid denna tidpunkt, att ett köttbesiktningstvång

beträffande renkött icke vore genomförbart. Utan att närmare redovisa,

hur de praktiska svårigheter, som då ansågs föreligga, skola kunna undanröjas,

anser sig veterinärstyrelsen nu beredd att förorda obligatorisk köttbesiktning

även i detta avseende. Detta synes icke välbetänkt särskilt som

möjligheterna att kontrollera lagens efterföljd här måste bedömas såsom

små.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar sig bl. a. angående de praktiska

möjligheterna för att genomföra obligatorisk besiktning av renkött och anför

följande.

Länsstyrelsen vill till en början erinra om att inom länet finnas två fasta

och tre ambulerande renslakterier. Den försöksverksamhet, som härutinnan

bedrivits, har utfallit väl. Och — som lappfogden i sitt yttrande anfört

— torde renslaktproblemet vara i princip löst, även om ytterligare utredning

erfordras, innan problemet belysts ur alla aspekter.

Från hygienisk synpunkt måste det betecknas som högst angeläget, att

renköttet underkastas besiktningstvång. Därtill kommer, att införandet avtvånget

skulle ge lapparna möjlighet att utfå ett högre pris för köttet,

eftersom renköttet, om det underkastas besiktningstvång, bättre skulle

kunna hävda sig i konkurrensen med annat kött. Detta inses också av lapparna

själva, som i allmänhet torde vara positivt inställda till frågan om

veterinärbesiktning vid renslakten.

På grund av det anförda vill länsstyrelsen tillstyrka förslaget om att

upptaga renen bland de djur, vars kött skall vara underkastat besiktningstvång.

" Emellertid böra länsstyrelserna ges rätt att medge undantag från

detta tvång icke endast — såsom föreslagits •— generellt för viss kommun

eller del därav utan även i särskilt fall, t. ex. då besiktningsveterinär icke

kan erhållas till en slakt, som icke utan olägenhet kan uppskjutas och som

avser att frambringa kött, vilket skall försäljas till konsumtion mom område,

där besiktningstvång gäller.

Denna reform bör dock — som veterinärslyrelsen också tramhäller —

med hänsyn till pågående utredningar genomföras först när Kungl. Maj :t

så finner lämpligt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att en övergångstid på 3 år fordras

innan erforderliga anordningar för allmän besiktning av renkött kan töreligga.

Länsstyrelsen anför följande.

;i Bihany till riksdagens protokoll VJ5t). 1 samt. Nr 11

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

Renslakten har hittills icke skett på sådant sätt, som tillfredsställer de

hygieniska kraven. Länsstyrelsen hyser den uppfattningen att renslakten,

för att renköttet skall vinna önskvärd marknad, hör tillgå under sådana

former och sådan kontroll, som anses böra gälla för slakt av vanlig boskap.

Tidigare har det på grund av bristen på lämpliga slakterier saknats möjligheter

att ordna renslakten på ett ur hygienisk synpunkt godtagbart sätt.

Utvecklingen har emellertid numera kommit så långt att möjligheter kan

anses föreligga att i erforderlig omfattning ordna slakterier för renslakten.

Emellertid är icke det antal renslakterier, som behövs, på långt när ännu

uppbyggt. Om renköttet skall kunna inräknas under köttbesiktningstvång,

bör därför lagstiftningen ifråga om denna produkt icke träda i kraft vid

tidpunkt, då lagen i övrigt skall tillämpas, utan först efter en viss övergångstid,

förslagsvis tre år. Enligt vad länsstyrelsen erfarit bör under en

sådan övergångstid den erforderliga utbyggnaden av slakterier kunna genomföras.

Den renskötande lappbefolkningen synes numera i allmänhet

vara inställd på att renslakten bör ordnas enligt de former, som äro gällande

för nötboskap.

Även renutredningen anser, att en tid av minst 3 år åtgår innan erforderliga

organisatoriska åtgärder för renköttsbesiktningen kan ha genomförts.

Vidare bör, framhåller utredningen, omedelbart erforderligt kapital ställas

till förfogande och en organisation bildas bland rennäringens utövare, som

kan påtaga sig den ledande uppgiften och huvudmannaskapet för de behövliga

anläggningarna. Utredningen anför följande.

Det är naturligt, att den övergång till eu modern form av renslakt, som

måste ske, innan renköttet kan läggas under obligatorisk besiktning, kräver

åtskilliga förändringar i äldre traditioner, vid vilka, bland andra, "renskötselutövarna

själva på sina håll fäster rätt stort avseende. Utredningen är

emellertid av den uppfattningen, att en övergång till moderna slaktmetoder

mycket gynnsamt kommer att påverka renskötselns avkastning för näringsutövarna

särskilt på lång sikt.

Helt avgörande för besiktningstvångets införande på renkött är möjligheterna

att ordna förhållandena vid renslakt på ett sätt, som uppfyller

villkoren för utförande av veterinärbesiktning vid slakten. De försök i sådant

avseende, som på senare år bedrivits på olika håll i renskötseltrakterna,

har visat, att man härvidlag icke är bunden till slakterier av konventionell

typ. Slakt kan utföras på ett från hygienisk synpunkt tillfredsställande sätt

i fältslakterier av förhållandevis enkel beskaffenhet. Utförandet av dessa

kan också anpassas efter de särskilda förutsättningarna vid varje enskild

slaktplats, varigenom det är möjligt att tillgodose olika praktiska och ekonomiska

behov.

Vidare är det enligt utredningens mening nödvändigt att ha tillgång till

lämplig ledning för verksamheten vid renslakt dels en under övergångstiden

och dels en sedan reformen blivit genomförd. För närvarande finnes bland

rennäringens utövare icke någon organisation, som kan påtaga sig den ledande

uppgiften och huvudmannaskapet för de behövliga anläggningarna.

Lappväsendet, som är den statliga administrationen för renskötseln, är ej

anpassat för sådan verksamhet, och det saknar också förutsättningar att

ta hand om renslakten. Det vore för övrigt olämpligt, att renskötselnäringens

ekonomiska angelägenheter omhänderhades av en statlig myndighet.

Ett tredje väsentligt villkor för att besiktningstvång skall kunna införas

på renkött är slutligen, att behövligt kapital står till förfogande för anskaf
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj.ts proposition nr It år 1959

fande av slakterier och för övriga engångsutgifter i samband med övergången

till en ny slaktform. Såvitt utredningen nu kan bedöma, blir anläggningskostnaderna

för slakterier med tillhörande utrustning av storleksordningen

1,5 milj. kronor. Detta kapital måste finnas tillgängligt, för att

reformen skall kunna genomföras under en begränsad och rimlig övergångstid.

För att ordna de praktiska förutsättningarna för modern renslakt inom

hela renskötselområdet, med undantag möjligen för några mindre, mycket

ogynnsamt belägna renskötselenheter, erfordras enligt utredningens mening

en övergångstid av minst tre år. Lagbestämmelserna om obligatorisk

köttbesiktning kan följaktligen icke utsträckas att omfatta renkött förrän

tidigast från och med den 1 juli 1961, och i sådant fall endast under förutsättning

att ett organ för genomförande av reformen kan träda i verksamhet

redan den 1 juli 1958 och samtidigt får tillgång till behövligt kapital.

Engångskostnaden kan under nuvarande förhållanden, om man siktar på

förverkligande av reformen inom överskådlig tid. icke påläggas näringen

som sådan. Det erforderliga startkapitalet måste följaktligen tillskjutas

från annat håll, exempelvis från statens lappfond.

Utredningen anser sålunda, att bestämmelserna om obligatorisk köttbesiktning

under angivna förutsättningar kan givas tillämpning även på ren

efter en lämplig övergångstid. Härvid förutsättes dock, att renkött, som

går till lokal konsumtion inom glesbebyggda områden i de trakter, där

renskötsel bedrives, alltjämt skall vara befriat från besiktningstvång.

I yttrande till länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar lappfogdarna i Norrbottens

södra distrikt och skogsdistrikt att något undantag i fråga om tiden

för lagens ikraftträdande knappast erfordras beträffande besiktningen av

renkött. De anför till stöd härför följande.

Lappväsendet delade redan i ett yttrande i december 1955 i princip veterinärstyrelsens

uppfattning, att även renköttet borde underkastas besiktningstvång.

Lappväsendet framhöll emellertid att förutsättningar ännu saknades

för att ett besiktningstvång av angivet slag mera allmänt skulle kunna

genomföras i länet. Här funnes nämligen då endast ett ändamålsenligt

renslakteri, lappväsendets under år 1954 färdigställda slaktanläggning i

Varjisträsk. Inom dess räckvidd hölls icke mera än ca 10 000 renar, det vill

säga blott ungefär 1/20 av länets dåvarande renstam. Huvudparten av renslakten

vore med andra ord ännu hänvisad att ske i fältet under former,

som icke kunde godkännas vid ett besiktningsförfarande. Lappväsendet ansåg

sig med hänsyn härtill icke då kunna biträda förslaget om att renköttet

omedelbart skulle underkastas besiktningstvång.

Sedan detta uttalande gjordes ha förhållandena undergått en avsevärd

förändring. Förutsättningar finnas nu att förlägga eu icke obetydlig del av

renslakten till ändamålsenliga slakterier. Kiruna stad bar anordnat ett flyttbart

renslakteri åt lapparna inom stadens område, och lappväsendet har anskaffat

tre sådana anläggningar förutom del fasta renslakteriet i Varjisträsk,

nämligen ett för användning i Gällivare socken, ett i Jokkmokks socken och

ett i Arjeplogs socken. Vidare har länets slakteriförening anskaffat en slaktbuss

speciellt avsedd för renslakt i fältet. Försöken med denna synas ha utfallit

väl; inga hygieniska krav lära behöva bli eftersatta.

På grund av den utveckling, som sålunda skett i fråga om möjligheterna

att förlägga renslakten till ordentliga slakterier, anser lappväsendet i likhet

med veterinärstyrelsen tiden nu vara mogen för ett införande av besiktningstvång

å renköttet. Vi förmena till och med att något undantag icke be
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr it år 1959

höver föreskrivas ens beträffande renköttet i fråga om tiden för lagens ikraftträdande.

Renköttet bör med andra ord genast vid den nya lagens ikraftträdande

underkastas samma allmänna bestämmelser som övrigt kött. Lappväsendet

förutsätter dock, att tillämpningskungörelserna till köttbesiktningslagen

givas sådan utformning, att de ge länsstyrelse vidsträckt möjlighet att

i fråga om renköttet meddela av lokala förhållanden betingade undantag

från besiktningstvånget, exempelvis när det gäller renkött, som försäljes för

konsumtion bland ortsbefolkningen i renskötseltrakterna.

Länsveterinären i Norrbottens län anför i yttrande till länsstyrelsen, att

dagen för lagens tillämpning på renkött bör fixeras. Han anför härom följande.

Det är olämpligt om beslut om införande av köttbesiktningstvång på ren

uppskjutes och ställes på framtiden. Det är bättre att man fixerar redan nu

det datum, då lagen kan träda i kraft, så att man vet vilken tid som kan disponeras

för att iordningställa de slakterier och andra anordningar, som behövs

för att kunna infoga renköttet bland annat kött. För att påskynda detta

skulle en bestämmelse, som förhindrade försäljning av obesiktigat renkött

inom de stora konsumtionsorterna i landets södra och mellersta delar

vara lämplig som en försiktig övergång till köttbesiktningstvångets införande

även för kött av ren. Om köttbesiktningstvång infördes i Svea- och Götaland

redan den 1 juli 1958 och i Norrland exempelvis den 1 juli 1961 för

renkött, skulle ikraftträdandet kunna ske på ett smidigt sätt.

Lappfogden i Jämtlands län uttalar i yttrande till länsstyrelsen, att köttbesiktningsvång

för renkött snarast bör införas, men framhåller, att brist

på veterinärer f. n. lägger hinder i vägen. Han anför härom.

Den fråga emellertid, som närmast pockar på sin lösning, torde för detta

läns vidkommande vara, huru veterinär skall erhållas i samband med kontrollslakter.

Erfarenheterna har nämligen visat, att tjänsteveterinärerna är

helt sysselsatta med sjukbesök inom sina distrikt, varför de ogärna önskar

tjänstgöra vid kontrollslakter. Denna fråga bör snarast lösas.

Svenska samernas riksförbund gör genom sin styrelse följande uttalande.

Styrelsen är principiellt ense med veterinärstyrelsen om att besiktningstvång

bör införas för renkött, dock med de undantagsbestämmelser som

Kungl. Maj :t med anledning av framställning härom från länsstyrelserna i

de tre nordligaste länen kan finna lämpligt att bevilja. Beträffande den

gängse handeln med renstekar framhåller styrelsen, att denna handel bör

begränsas till lappmarkssocknarna och fjälltrakterna i Jämtlands län och

Idre socken i Dalarna. Det förutsättes sålunda, att sådant kött inte får salubjudas

utanför ovannämnda områden. Enligt styrelsens uppfattning kommer

denna handel att minska i samma mån som besiktningstvång för renkött

införes i tätorterna inom ifrågavarande områden.

Skrivelse från Norrbottens läns hälsovårdsförbund

I detta sammanhang torde jag få redogöra för den tidigare omnämnda

skrivelsen från Norrbottens läns hälsovårdsförbund angående renslakten.

Till en början omnämnes däri, att den 6 februari 1955 hållits ett sammanträde

i Jokkmokk, varvid var närvarande representanter för länsstyrelsen,

hälsovårdsförbundet, lappväsendet, samerna och skilda slakteriföretag. Vid

sammanträdet uttalade man sig allmänt för att fortsätta den inslagna vägen

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr it år 1959

37

med särskilda renslakterier. Även vid andra sammanträden hade frågan behandlats.

Härom anför förbundet följande.

För tillkomsten av ett permanent renslakteri inom Karesuando har hälsovårdsförbundet

deltagit i vissa utredningar enligt bifogade memorialanteckningar

från ett sammanträde den 26 oktober 1955 och en p. in. angående

renslakteri i Karesuando kommun av den 23 november 1955. Den 5 mars

1956 hade hälsovårdsförbundet tillsammans med Kiruna stads hälsovårdsnämnd

anordnat en renkonferens i Kiruna med deltagande av experter inom

renskötseln och renköttshanteringen från Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, varvid ytterligare framhölls vikten av en hygienisk behandling

av renköttet. Vid Svenska Samernas Riksförbunds årsmöte i Gällivare

i mars 1957 framhöll hälsovårdsförbundets representanter ytterligare

vikten av renköttets hygieniska behandling, vilket även vid delta tillfälle

bestyrktes av såväl samer som andra deltagare. I övrigt har man från hälsovårdsförbundets

sida följt utvecklingen av renköttshanteringen dels vid

studier av renslakten, dels vid inspektion av lokaler för förvaring av renkött

till avsalu, dels vid överläggningar etc.

Efter av hälsovårdsförbundet företagen utredning om bestämmelserna för

renslakt och renköttshandel utfärdade länsstyrelsen i Norrbottens län den 6

april 1957 på begäran av hälsovårdsförbundet vissa anvisningar till hälsovårdsnämnderna

angående gällande bestämmelser för renslakt och renköttshandel

samt en uppmaning att genomföra dem åvilande kontroll av

renköttshandeln. Vid de inspektioner, som nyss nämnts, och vid andra besök

tillsammans med hälsovårdsnämnderna på slaktplatser och i renköttsmagasin

har emellertid konstaterats, att både renslakten och behandlingen

av renköttet fortfarande sker under i hygieniskt avseende mycket otillfredsställande

former.---

Vid en av förbundet anordnad kurs i allmän hälsovård den 21 november

1957 har bl. a. avhandlats frågor rörande renslakten och renköttshandeln.

Länsveterinären Nils Enequist höll vid detta tillfälle en orientering över nu

gällande bestämmelser härvidlag, om renutredningens arbete och andra därmed

sammanhängande spörsmål. Vid den efterföljande diskussionen enades

de närvarande 60 representanterna för så gott som samtliga hälsovårdsnämnder

inom Norrbottens län om ett uttalande, att nuvarande förhållanden med

renslakten och distributionen av renkött äro i hög grad otillfredsställande,

samt att skyndsamma åtgärder häremot äro nödvändiga.

Rörande behovet av skärpta kontrollåtgärder i fråga om

renslakten och renköttshandeln anför förbundet för egen del.

Renslakten liksom den renköttshandel, som av många personer vanligen

idkas som binäring till andra sysselsättningar vintertid i både parti och

minut, har tidigare bedrivits med ringa eller ingen kontroll från hälsovardande

myndigheter. De långa avstånden till otillgängliga slaktplatser, vissa

undantagsbestämmelser i de tidigare födoämnesparagraferna i hälsovårdsstadgan

och i nu gällande livsmedelsstadga, oklarhet i tolkningen av dessa

bestämmelser samt en viss återhållsamhet med att röra vid eller ändra gamla

traditioner har varit några skäl till att kontrollen varit famlande eller

obefintlig.

Förbundet ger exempel på att renslakt nu ofta sker under ytterst

ohygieniska förhållanden och anför härom följande.

Vid det permanenta renslakteriet i Varjisträsk och vid de fyra flyttbara

renslakterierna inom länet finns numera möjligheter att slakta renar på

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

i hygieniskt avseende tillfredsställande sätt samt att verkställa veterinärbesiktning

av renköttet. Vissa detaljförbättringar äro önskvärda, men i

stort sett kunna slaktmöjligheterna anses acceptabla. Trots detta och trots

uttalanden vid tidigare berörda konferenser etc. har erfarits, att endast en

ringa del av renslakten sker i dessa renslakterier. Huvuddelen av slakten

sker invid renhagar i samband med renskiljningar, varvid slakten sker

utomhus på marken. Någon anmälan eller underrättelse till hälsovårdsnämnderna

att renslakt skall företagas lämnas aldrig. Skyldighet härtill

synes tyvärr icke föreligga vare sig i livsmedelsstadgan eller i andra ordningsföreskrifter.

Vid flera tillfällen, då hälsovårdsnämnd eller hälsovårdsförbundets

representanter under resor tillfälligtvis »kommit på» renslakter,

har observerats, att lappordningsmän, lapptillsyningsmän, polis eller

andra övervakare av ordningen många gånger saknats vid slaktplatserna.

Det har observerats, att urtagning av inälvor ibland icke företagits på

slaktplatsen, utan detta har uppskjutits till efter hemkomsten, i så fall

flera timmar efter djurens avlivande. Vidare har som regel kunnat konstateras,

att såväl hela renkroppar som lever, hjärtslag och andra till förtäring

avsedda smärre delar av renkropparna utlagts på marken utan underlag,

samtidigt som hundar sprungit lösa inom slaktområdet. Tydliga tecken

efter urinering av såväl människor som hundar inom slaktområdet och i

omedelbar närhet av det till avsalu avsedda renköttet på marken har också

konstaterats. Så sent som den 27 november 1957 konstaterades på nytt ovan

redogjorda förhållanden vid en tillfälligt anordnad slakt av en skock om

60 renar i skogen vid Gräsviken inom Jokkmokks kommun cirka 3 mil från

det då uppsatta fältslakteriet för renar vid Nautijaur. Vid detta tillfälle

konstaterades också bl. a. att ingen av de med slakten sysselsatta hade överdragskläder

i någon form, att slidknivar med slutna slidor användes, att

tillgång till vatten saknades, att våmmar, tarmar och annat slaktavfall i

huvudsak uppsamlades i en cirka 20 kvm. vid hög mitt på slaktområdet,

men att här berörda inälvor även slängdes här och var inom området. Det

upplystes, att de 60 renarna uttagits ur en renhjord på annat håll och

drivits till Gräsviken för slakt samt att köttet skulle utan veterinärbesiktning

i parti levereras till livsmedelshandlare i Stockholm.

Ytterligare kan framhållas, att ett av fältslakterierna nyligen placerats

i Idivuoma inom Karesuando kommun. Det avprovades första gången den

4 december 1957 i närvaro av länsveterinären N. Enequist och besiktningsveterinären

O. Tillström, Vittangi, varvid riktig renslakt demonstrerades.

Cirka 250 renar slaktades under denna och påföljande dag enligt godtagbara

hygieniska principer. Den 13 i samma månad rapporterade hälsovårdsnämndens

ordförande i Karesuando, att slakt etablerats av renköttshandlare

från Kiruna och Gällivare utomhus i slakteriets omedelbara närhet

och enligt de gamla ohygieniska metoderna. Anledningen skulle vara

att det enligt renköttshandlarna var för dyrt att slakta i slakteriet. Flera

liknande exempel kunna andragas.

Vid besök hos ovannämnda kategori av renköttshandlare har konstaterats,

att dessa som regel lagra renköttet i uthusbodar, ibland på jordgolv,

eller också hänger renköttet på rostiga spikar. Försäljning i såväl parti

som minut äger rum från dessa bodar. Allmänheten tillätes därvid att inkomma

i magasinen och att känna på renköttet före köpet. Magasinen

sakna så gott som utan undantag de hygieniska anordningar, som alltid

krävas vid övrig kötthandel, såsom 1. ex. tvättbara väggar och golv, hyllor

och annan inredning, särskild försäljningsbutik, diskningsanordningar,

tvättställ, rengöringsbara köttkrokar etc. Efter länsstyrelsens ovannämnda

cirkulär har hälsovårdsnämnderna emellertid med framgång ingripit med

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

39

förelägganden och förbud mot kända lagrings- och försäljningsställen, och

det synes som man skall inom en ej alltför avlägsen framtid kunna erhålla

en viss reda på själva parti- och minuthandeln med renkött inom länet.

Emellertid har vid samtal med dessa renköttshandlare efter särskilda

frågor framhållits, att de föredraga att slakta på slaktplatser i skogen framför

att slakta inom de uppförda renslakterierna. Flera av dem uppge, att

själva slakten tillgår som ovan beskrivits, och det är även vanligt, att renköttet

styckas vid slaktplatsen och att det lägges kvar på marken eller

upphänges i träden för frvsning under någon tid, varefter det hämtas till

magasinet för att säljas. På särskild fråga har uppgivits, att bevakning

av köttet i skogen under frysningen icke ansetts erforderlig.

Hälsovårdsförbundet sammanfattar sin uppfattning efter tre års deltagande

i arbetet för en mera hygienisk behandling av renköttet på följande

sätt.

Ett permanent och fyra flyttbara renslakterier har under denna tid tagits

i bruk i Norrbottens län. Vid årligen upprepade konferenser och övriga

samtal har alltid hävdats, att renslakten med nödvändighet måste ske i

slakterier och att renköttet måste veterinärbesiktigas, vilket i varje fall

samerna uttalat sin förståelse för. Frivillig veterinärbesiktning har också

anvisats. Hälsovårdsförbundets insats utgör endast en liten del av det

sammanlagda arbete organisationer och experter nedlagt för förbättrade

hygieniska förhållanden vid renslakten och renköttshandeln. I trots härav

försiggår i stort sett renslakten emellertid fortfarande efter ålderdomliga,

primitiva och i hygieniskt avseende icke tillfredsställande principer. Trots

att själva renköttshandeln i fråga om lokaler och andra anordningar är

på väg att förbättras, förefaller slakten av ren och köttets hantering vid

slaktplatserna utomhus icke att på frivillig väg kunna ändras till det bättre.

För att få en bättre ordning till stånd anser förbundet, att man i första

hand skall införa skyldighet att till hälsovårdsnämnd

anmäla plats och tid för renslakt till avsalu. Förbundet

anför härom följande.

Skyldigheten bör i sådana fall åvila den som ämnar företaga sådan slakt.

Här må inskjutas, att den för närvarande vanligaste formen för renhandeln

är att renägarna säljer ett antal renar levande till uppköpare, vilka därefter

slakta renarna. Genom införande av sådan anmälningsskyldighet gives en

möjlighet för hälsovårdsnämnderna att kunna verksamt kontrollera den

hygieniska behandlingen av renköttet på slaktplalsen samt dess vidare

transport till lager och konsumenter. Bestämmelser om dagsböter vid underlåtenhet

att anmäla slakttillfälle bör givetvis införas.

Vad så beträffar själva utomhusslakten och renköttets behandling i samband

därmed och dess vidare transport och lagring, torde bestämmelserna

i livsmedelsstadgan lämna tillräckligt stöd för ingripanden från hälsovårdsnämndernas

sida. Dock vore önskvärt med lämpliga kommentarer beträffande

utomhusslakten av ren, t. ex. i form av anvisningar från veterinärstyrelsen.

Den här skisserade anmälningsplikten bör oberoende av andra

planer för kontroll av renköttet omedelbart införas.

Förbundet anser vidare, att besiktningstvång på renkött s u ccessivt

bör införas och att tillräckliga anordningar härför redan

nu står till buds. Förbundet uttalar i denna del följande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1959

Utom de nämnda renslakterierna i Norrbottens län finnas renslakterier

även i Västerbottens och Jämtlands län. Enligt vad som framkommit vid

överläggningar och i redogörelser för renslakterierna har dessa ej i någon

större utsträckning använts för sitt ändamål. Detta skäl, att renslakterierna

äro otillräckliga, kan därför diskuteras. Nya platser för slakterierna liksom

vissa detaljutföranden äro också föremål för skiljaktiga meningar, enligt

hälsovårdsförbundets uppfattning beroende av att man ännu icke lyckats

få med renköttshandlarna på slakteri- och besiktningstanken.

Nuvarande anordningar böra emellertid i varje fall vara tillfyllest för ett

successivt införande av besiktningstvång på renkött. Det är hälsovårdsförbundets

uppfattning, att det är att föredraga, att besiktningstvånget

omedelbart införes i begränsad omfattning inom landet mot alt man dröjer

flera år och då genomför besiktningstvånget på en gång i full utsträckning

i likhet med vad som gäller kött av nötkreatur och häst samt övriga uppräknade

djurslag i lag ang. köttbesiktning och slakthus. Uppfattningen stödes

bland annat på det förhållandet, att det här mer än i andra fall gäller

att bryta gammal tradition, och att en mjuk övergång till totalt besiktningstvång

på renkött borde vara till nytta för rennäringen som sådan.

Förbundet diskuterar därefter hur ett gradvis införande

av besiktningstvång lämpligen bör ske och anför härom

följande.

Ett gradvis införande av besiktningstvång på renkött bör kunna ske på

flera sätt. Rent principiellt är väl frågan om besiktningstvång eller ej i

första hand en angelägenhet för konsumtionsorten, ej för produktionsorten.

Med andra ord bör det vara konsumenten eller konsumtionsorten, som avgör

om obesiktigat renkött skall få saluföras inom hans område eller ej.

En möjlighet vore därför att i orter med slakthustvång enligt nuvarande

bestämmelser införa besiktningstvång på renkött. Det borde vara angeläget,

att dessa orter, som ha sin kötthandel i övrigt skyddad enligt strängare

normer, i första hand undandragas från den risk, som kan föreligga med

användande av det i skogarna slaktade och icke veterinärbesiktigade renköttet.

På detta sätt begränsas möjligheterna till försäljning av obesiktigat

renkött. En annan utväg, vilken också kan kompletteras med ovannämnda,

är att intill dess besiktningstvånget blir totalt bestämmelsen om tidpunkten

för införande av besiktningstvång på renkött gives en sådan utformning,

att veterinärstyrelsen efter framställning från städer och kommuner i landet

erhöll befogenhet att lokalt införa besiktningstvånget.

På detta sätt skulle, såsom tidigare framhållits, erhållas en mjuk övergång

till totalt besiktningstvång på renkött. Renköttshandlarna tvingas till

att börja med till besiktning av renköttet endast om köttet skall försäljas

i vissa begränsade områden, och man bör kunna räkna med, att utvidgningen

av besiktningstvånget icke kommer att ske snabbare, än att ev.

ytterligare anordningar för slakt och besiktning av ren kunna vidtagas i

takt med det ökade behovet av dessa anordningar.

Det finns säkerligen flera lösningar till att omedelbart påbörja ett gradvis

införande av besiktningstvång på renkött. Hälsovårdsförbundet har endast

velat peka på en av möjligheterna.

Förbundet påpekar vidare, att behovet av veterinärbesiktning aktualiserats

av vissa sjukdomsfall i Nord-Norge och anför härom följande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

41

De senaste dagarna har ytterligare en faktor tillkommit, vilken understryker

behovet av veterinärbesiktning av renköttet. Fylkesveterinseren för

Nord-Norge har den 27 november 1937 i skrivelse till länsveterinären i Norrbottens

län påtalat, att en påfallande mängd personer i renskötselområdena

i Nord-Norge är angripna av eehinococcos, vilken masksjukdom förekommer

hos renarna och på olika sätt sprides till människor. Enligt muntliga

uppgifter från läkare i Norrbottens län har echinococcosfrekvensen minskat

här påtagligt de sista 10 åren, men det är uppenbart att risk förefinnes,

att sjukdomen ånyo kan blossa upp i Sverige. Tills vidare har Statens veterinärmedicinska

anstalt påbörjat en utredning över sjukdomens förekomst

i Sverige. Genom veterinärbesiktning av renköttet observeras bl. a.

förekomsten av echinococcoser, och genom denna kontroll skulle en spridning

av sjukdomen kunna förhindras.

Förbundets skrivelse utmynnar i en hemställan, att skyndsamma

åtgärder vidtages dels för införande av bestämmelser om skyldighet att

före slakt till avsalu av ren anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden,

samt dels för införande av besiktningstvång på renkött i lämplig omfattning

inom landet.

Vid hälsovårdsförbundets framställning har fogats kopia av skrivelse

den 6 april 1957 från länsstyrelsen i Norrbottens län till samtliga hälsovårdsnämnder

i länet. I skrivelsen redogöres för de föreskrifter rörande

renslakt, som införts i byordningarna för de olika lappbyarna, och de allmänna

bestämmelser i livsmedelsstadgan, vilka är tillämpliga vid slakt av

ren och handel med renkött. Skrivelsen utmynnar i en uppmaning till hälsovårdsnämnderna

att genomföra dem åvilande kontroll av renköttshandeln.

Från hälsovårdsförbundet har vidare ingivits kopia av en den 8 mars

1958 till veterinärstyrelsen avlåten skrivelse, vari förbundet hemställt, att

styrelsen måtte utfärda anvisningar till hälsovårdsnämnderna för kontroll

av renslakt utomhus. Vid skrivelsen har såsom bilaga fogats ett utkast till

sådana anvisningar.

Yttranden över hälsovårdsförbundets skrivelse

över hälsovårdsförbundets framställning har efter remiss yttranden avgivits

av medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands

och Norrbottens län, renutredningen och Svenska sainernas riksförbund.

Länsstyrelserna har vid sina utlåtanden fogat yttranden från länsveterinärerna

och lappfogdarna i länen.

Veterinärstyrelsen förklarar, att styrelsen känner till de missförhållanden,

som i hälsovårdsförbundets skrivelse beskrivits, samt uttalar, att strävandena

att utbreda den veterinärkontrollerade renslakten torde motarbetas

av renuppköparna.

Övriga remissinstanser hänvisar rörande renslakten och försäljningen

av renkött i stort sett till vad de anfört i anledning av veterinärstyrelsens

förslag om köttbesiktningstvång m. in.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

Hälsovårdsförbundets förslag om införande av anmälningsskyldighet

beträffande renslakt tillstyrkes av medicinalstyrelsen.

Svenska samernas riksförbund uttalar, att alla ren upp köpare bör

förpliktigas att till hälsovårdsnämnden göra anmälan före slakt av renar,

om produkterna avses för distribution till olika konsumenter.

Även övriga remissinstanser anser i allmänhet, att det skulle vara av stort

värde för hälsovårdsmyndigheterna att få kännedom om var och när renslakt

i större omfattning kommer att ske. Instanserna anser emellertid, att upplysning

härom bör kunna vinnas utan att de slaktande vid straffansvar ålägges

anmälningsskyldighet.

Veterinärstyrelsen uttalar, att länsstyrelserna med stöd av livsmedelsstadgan

torde kunna föreskriva skyldighet att lämna uppgifter om renslaklerna.

Styrelsen anför härom.

Länsstyrelsen har enligt 87 § livsmedelsstadgan ålagts tillse att tjänliga

åtgärder vidtages för avhjälpande av missförhållanden inom livsmedelshanteringen.

Såvitt veterinärstyrelsen kan finna bör de relaterade förhållandena

inom renkötthanteringen utgöra tillräcklig grund för att de länsstyrelser,

inom vars områden renskötsel bedrives, med stöd av nämnda

författningsrum antingen via lappväsendet eller på annat effektivt sätt

utfärdar föreskrifter om skyldighet för vederbörande att i god tid underrätta

hälsovårdsnämnden om planerade slakter av ren till avsalu. Härigenom

skulle den lokala hälsovårdsmyndigheten få tillfälle att verkställa erforderlig

övervakning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att erforderliga uppgifter bör

kunna erhållas genom lappväsendet och anför härom följande.

För att åstadkomma bästa möjliga kontroll är det nödvändigt att vederbörande

hälsovårdsmyndighet erhåller kännedom om när renslakt avses

förekomma. De större slakterna torde framför allt ske vid renskiljningar.

Om dessa får lappväsendets statliga administration (lappfogdarna) regelmässigt

uppgift. Om lappfogdarna ålades att underrätta vederbörande hälsovårdsnämnd

när renskiljning skall äga rum, skulle hälsovårdsnämnden

få tillfälle att ordna hygienisk kontroll vid så gott som all renslakt.

Länsstyrelsen avser även att lämna lappfogdarna föreskrift om att de

eller deras tillsynsmän har att meddela vederbörande hälsovårdsnämnd

då de få kännedom om att renskiljning skall äga rum.

Renutredningen och länsstyrelsen i Jämtlands län anser, all hälsovårdsnämnderna

själva torde kunna skaffa sig kännedom om planerade renslakter.

Renutredningen, vars yttrande i denna del i stort sett överensstämmer

med länsstyrelsens, uttalar i denna del följande.

Möjligheterna att uppnå bättre förhållanden i hygieniskt avseende vid

renslakt är begränsade, så länge slakten företages ute i mark. En naturlig

och positiv handlingslinje i detta avseende vore — enligt utredningens mening

— att upplysning om hithörande förhållanden meddelades på lämpligt

sätt åt den personal, som utför slakten. Detta borde kunna ske utan

att straffbelagd anmälningsskyldighet införes på sätt Norrbottens läns hälsovårdsförbund

föreslagit för den som ämnar utföra renslakt. I detta sammanhang

torde också böra uppmärksammas de kommunala hälsovårds
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

43

nämndernas förutsättningar i olika hänseenden att fullgöra ifrågasatt särskild

tillsyn över renslakt. Nämnderna torde oftast bestå av lekmän utan

särskilda insikter i hithörande frågor. Med hänsyn härtill är det knappast

troligt, att några avsevärda förbättringar i praktiken skulle kunna uppnås

genom att införa straffbelagd anmälningsplikt beträffande renslakt. Hälsovårdsnämnderna

torde också, utan att sådan anmälningsskyldighet stadgas,

på eget initiativ kunna få upplysningar om förekommande renslakter, om

de blott på ett aktivt sätt intresserade sig för dessa förhållanden.

I samband med frågan om anmälningsskyldigheten yttrar sig några remissinstanser

om hälsovårdsförbundets önskemål om att anvisningar

rörande kontroll av renslakt utomhus centralt utfärdas av

veterinärstyrelsen. Veterinär styrelsen anför härom följande.

Vid framställningen har såsom bilaga fogats avskrift av länsstyrelsens

i Norrbottens län cirkulärskrivelse den 6 april 1957 till länets samtliga

hälsovårdsnämnder. I denna har erinrats om här aktuella bestämmelser i

byordningarna för lappbyarna samt livsmedelsstadgan, varjämte lämnats

vissa råd rörande uppslaktningen. Veterinärstyrelsen finner att nämnda

cirkulärskrivelse är väl ägnad att tillgodose det behov av anvisningar, som

påtalats av hälsovårdsförbundet, och finner sig därför böra föreslå, att övriga

berörda länsstyrelser, i den mån så ej redan skett, utfärda motsvarande

föreskrifter.

Därest så skulle befinnas erforderligt är veterinärstyrelsen beredd att

därutöver utfärda kompletterande råd och anvisningar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att hälsovårdsnämndernas tillsyn

torde underlättas om veterinärstyrelsen utfärdade anvisningar rörande

utomhusslaktens lämpliga bedrivande.

Hälsovårdsförbundets förslag att besiktningstvång på renkött

gradvis borde införas med början omedelbart

efter det den nya lagen trätt i kraft tillstyrkes av medicinalstyrelsen och

i stort sett även av veterinärstyrelsen. Övriga remissinstanser anser, att de

praktiska förutsättningarna för en sådan lösning ännu ej föreligger.

Medicinalstyrelsen anför i denna del följande.

Införande av besiktningstvång skulle utan tvivel utgöra en skarp brytning

med det hävdvunna, och en omedelbar övergång till en dylik kontroll

utan hänsyn till de lokala förhållandena torde knappast kunna påräkna

önskvärd förståelse från sainernas sida. Även om renköttet inte längre kan

få intaga någon principiell särställning mot annat kött, finner medicinalstyrelsen

sig under sådana förhållanden kunna biträda hälsovårdsförbundets

förslag att införandet av besiktningstvånget för renkött bör ske gradvis.

Det synes härvid lämpligt att veterinärstyrelsen anförtros att bedöma tidsschemat

för och omfattningen av införandet av besiktningstvång för renkött

i landet.

Styrelsen vill i detta sammanhang understryka att ur hygienisk synpunkt

renköttets fortsatta hantering efter slakten, särskilt dess skyddande mot

föroreningar och andra skadliga förändringar i samband med transport och

förvaring, är av minst lika stor betydelse som förhållandena vid slakten. Införande

av besiktningstvång bör vara ägnat att även i detta hänseende medföra

påtagliga förbättringar.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1959

Veterinärstyrelsen vidhåller sitt tidigare förslag, att det skall ankomma

på Kungl. Maj :t att bestämma tidpunkten för den nya köttbesiktningslagens

tillämpning på renkött men uttalar nu alt införandet av slakteri- eller

besiktningstvång lämpligen borde kunna ske gradvis. Styrelsen anför följande.

Vad beträffar hälsovårdsförbundets förslag om successivt införande av

köttbesiktnings- och slakteritvång för kött av ren har veterinärstyrelsen

funnit att detsamma synes bliva till fördel för frågans lösning, ej minst

genom att därigenom övergången till den nya ordningen kan förväntas ske

på ett mera friktionsfritt sätt än vad som eljest skulle bliva fallet. Därest

Kungl. Maj :t enligt veterinärstyrelsens tidigare ingivna förslag erhåller

bemyndigande att bestämma tidpunkten för den nya köttbesiktningslagens

tillämpning å kött av ren, vill veterinärstyrelsen därför föreslå att därvid

i första hand överväges möjligheterna att införa slakteritvång inom de

områden, där möjlighet finnes till slakt å renkontrollslakteri. Vidare bör

övervägas att bereda de samhällen, där slakthustvång för närvarande råder,

eller de områden, där slakteritvång kan komma att gälla enligt den nya

lagen, möjlighet att begära, att renköttet även skall innefattas i slakteritvånget.

Detta skulle innebära ett värdefullt pådrivande moment i strävandena

att genom förbättrad hygien vid renslakten tillföra de renskötande

samerna bästa ekonomiska utbyte av deras näringsfång.

Länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrker förslaget i denna del och uttalar

följande.

För detta läns vidkommande finner länsstyrelsen icke lämpligt, att besiktningstvånget,

som Norrbottens läns hälsovårdsförbund föreslår, omedelbart

införes i begränsad oinfattning. En dylik åtgärd skulle nämligen för

lapparna med deras nuvarande sätt att bedriva renskötseln medföra sådana

ekonomiska konsekvenser, att åtgärden icke är tillrådlig. Frågan om tidpunkten

för besiktningstvångets ikraftträdande måste bedömas i samband

med de förslag till bl. a. en rationellare ordning för renskötselns utövande,

som för närvarande äro föremål för övervägande inom renutredningen.

Innan denna utredning slutfört sitt arbete samt erforderliga renslakterier

anskaffats och för slakten behövliga vägar utbyggts, bör, enligt länsstyrelsens

mening, besiktningstvånget icke ens partiellt införas. Länsstyrelsen

förmenar, att den ökade efterfrågan på besiktigat renkött, som alltmer

gör sig gällande från konsumenthåll, innebär en smidig och successiv anpassning

till besiktningstvångets generella genomförande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anlägger i stort sett samma synpunkter.

Lappfogdarna i Norrbottens län anför i gemensamt yttrande till länsstyrelsen

följande.

Enligt vår uppfattning finnes för närvarande inom renskötselområdet ej

över hela linjen förutsättningar för införande av ifrågasatt köttbesiktning.

De få renslakterier, som hittills anskaffats i länet, täcker ej tillnärmelsevis

hela produktionsområdet för renkött. Slakterier för ren finns i Ringselet,

Arjeplogs socken, Varjisträsk och Nautijaure, Jokkmokks socken, Laimoviken

och Rensjön, Kiruna stad, samt Idivuoma, Karesuando socken (alternativ

uppställningsplats i Lappberg, Gällivare socken). Med dessa anläggningar

kan man i bästa fall täcka ett tillförselområde omfattande fyrtio- å

femtiotusen renar. Normalt kan man dock ej räkna med att ens för detta

tillförselområde all avsaluslakt kan sammanföras till slakterierna. Detta in
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

45

nebär att knappt eu fjärdedel av renproduktionsområdet i länel tillgodoses

genom nuvarande slakterianordningar. Vid sådant förhållande kan vi ej rekommendera

omedelbara åtgärder för införande av besiktningstvång på renkött;

deras verkan i praktiken kan ännu icke helt överblickas.

Beträffande renköttets avsättningsområde rent geografiskt saknar man

för närvarande säkra uppgifter. Till följd därav är det ej möjligt att bedöma

vilken verkan ett ifrågasatt regionalt besiktningstvång i södra Sverige

kan få för renköttproducenterna.

Med hänsyn till dessa förutsättningar är del från näringsekonomisk synpunkt

vanskligt att tillgripa åtgärder av det slag hälsovårdsförbundet föreslagit,

nämligen införande av obligatorisk besiktning även i fråga om renkött

för vissa områden i södra Sverige.

Även renutredningen vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning, att besiktningstvång

beträffande renkött först efter en övergångstid bör införas

och anför i sitt yttrande följande.

En summarisk uppskattning av de praktiska möjligheterna att vid nuvarande

förhållanden företa renslakt i kontrollslakterier ger vid handen,

att inom Jämtlands län, där årsproduktionen av renkött torde vara ca 300

ton, kan inemot 3/4 av renslakten äga rum i renkontrollslakterier. För Västerbottens

län är motsvarande tal ca 300 ton respektive 1/5 å 1/4 och för

Norrbottens län ca 1 600 ton respektive 1/5 å 1/4.

Renköttets avsättningsområde rent geografiskt är ej känt av utredningen.

Ej heller har utredningen kännedom om de kvantiteter, som under skilda

tider av slaktsäsongen under nuvarande förhållanden avsättes inom olika

geografiska områden. Till följd härav kan utredningen ej bedöma av vilken

omfattning de ekonomiska följderna skulle bliva för renköttsproducenterna,

därest besiktningstvång skulle införas i den utsträckning Norrbottens läns

hälsovårdsförbund föreslagit och innan förutsättningar mera allmänt tillskapats

för att utföra renslakt på ett sådant sätt, att veterinärbesiktning

kan företagas i samband med slakten.

Med hänsyn till det ogynnsamma ekonomiska utfall, som kan förväntas för

renköttsproducenterna, därest besiktningstvång införes i nuvarande läge

och utan iakttagande av erforderlig övergångstid även om besiktningstvånget

blott gives begränsad geografisk omfattning, anser renutredningen, att det

ej är tillrådligt att nu införa sådant besiktningstvång. Utredningen håller

före, att den naturliga utveckling mot ökad efterfrågan på besiktigat renkött

och minskad efterfrågan på icke besiktigat renkött, vilken efter vad utredningen

erfarit från kötthandelshåll nu sker utan tvångsingripande från myndigheterna,

är den som bäst främjar cn positiv utveckling på detta område

och bidrar till att göra övergången till allmän besiktningsplikt smidig och

successiv. I varje fall kan statsmyndigheterna icke lastas för att i sådant

fall genom förhastade åtgärder ha ställt rennäringens utövare i ett ogynnsamt

läge.

Svenska sainernas riksförbund bekräftar sitt tidigare uttalande om, att

rensamerna principiellt förordar alt besiktningstvång på renkött införes,

dock med den förutsättningen att dels vissa fasta renslakterier och dels

även flyttbara sådana kommer till stånd för möjliggörandet av besiktningen.

Förbundet uttalar vidare, att renutredningen i sinom lid torde komma med

definitiva förslag om hur besiktningstvånget på renkött bäst skall kunna

genomföras.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

Skrivelse från hälsovårdsförbnndet i anledning av remissyttrandena

Hälsovårdsförbundet har, som jag tidigare nämnt, i skrivelse den 4 oktober

1958 uttalat sig över remissyttrandena och vidhållit sin framställning.

Förbundet finner det vara av största betydelse, inte blott av hygieniska skäl

utan även för rennäringen som sådan, att den föreslagna anmälningsplikten

införes. Förbundet delar ej veterinärstyrelsens uppfattning att sådan anmälningsplikt

lokalt kan föreskrivas med stöd av livsmedelsstadgan.

Köttbesiktningens organisation

Remissinstansernas uttalanden om organisationen av besiktningen i fråga

om renkött har redan behandlats. Även remissinstansernas allmänna synpunkter

på de organisatoriska frågor, som uppkommer i samband med införande

av slakteritvång och allmänt köttbesiktningstvång har tidigare berörts.

Här skall redogöras för remissinstansernas inställning till vissa mera

speciella organisationsfrågor.

Statens jordbruksnämnd ansluter sig till veterinärstyrelsens förslag att

s. k. besiktningsstationer skall kunna användas och anför härom.

Jordbruksnämnden anser, liksom veterinärstyrelsen, att en utvidgning av

köttbesiktningstvånget för ett flertal kommuners vidkommande kan väsentligt

underlättas, om särskild, fristående besiktningsbyrå icke behöver inrättas

i kommunen och de besiktningspliktiga icke heller behöver hänvisas till

besiktningsbyrå eller kontrollslakteri utanför den egna kommunen, utan i

stället någon lämplig slaktplats i kommunen godkänns som »besiktningsbyrå»

eller s. k. besiktningsstation och sålunda blir föremål för regelbundna

besök av besiktningsveterinär. Härigenom undviker kommunen onödiga kostnader

för en egen byrå, samtidigt som de berörda näringsidkarna besparas

långa, kostsamma transporter till annan kommun och undgår de därmed

förenade riskerna för förskämning av de transporterade varorna. Den här

skisserade anordningen med besiktningsstationer torde emellertid enligt

nämndens mening vara påkallad av förhållandena icke endast i nordliga

Sverige — såsom veterinärstyrelsen har ansett — utan lokalt även i de mellersta

och sydliga delarna av landet.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att köttbesiktning bör få

ske även vid privata slakterier, där godkänd besiktningslokal finnes.

Statskontoret gör ett allmänt uttalande i kostnadsfrågan

och anför därvid följande.

Veterinärstyrelsen har funnit det ur folkhälsosynpunkt påkallat, att ett

hela riket omfattande köttbesiktningstvång nu genomföres. Vad en dylik åtgärd

skulle komma att innebära ur ekonomisk synpunkt har dock icke berörts

i förslaget. Under hand har emellertid upplysts, att styrelsen räknat

med att den förordade utvidgningen icke skulle komma att medföra några

kostnader för staten och att de utgifter, som i vissa fall torde bliva ofrånkomliga

för kommunerna, ansetts icke behöva bliva alltför betungande. Enligt

statskontorets mening hade det vård önskvärt, att åtminstone approximativa

kostnadsberäkningar hade fogats till förslaget.

Därest ett allmänt köttbesiktningstvång skulle anses nu böra införas,

synes — såvitt statskontoret kan bedöma — de av veterinärstyrelsen i an
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1959

47

slutning därtill förordade åtgärderna vara lämpliga och ägnade att för kommunernas

del mildra verkningarna av reformen.

Föreningen Svenska städers offentliga slakthus, som motsatt sig att allmänt

köttbesiktningstvång införes, anser alt de praktiska och ekonomiska

följderna av förslaget närmare borde ha utretts och anför härom följande.

Vinsten av totalt köttbesiktningstvång måste bli obetydlig och därför noga

vägas mot kostnader och praktiska svårigheter i samband med dess förverkligande.

Dessa omständigheter ha icke alls utretts av velerinärstyrelsen, vilket

hade varit så mycket angelägnare som invändningarna mot 1946 års köttbesiktningskommittés

förslag just gällde de praktiska och ekonomiska följderna

av ett genomförande av obligatorisk köttbesiktning. Det hade sålunda

varit av stort intresse för bedömandet av frågan, om en belysning kunnat ske

beträffande de näringshygieniska vådor, som äro förknippade med den nu

gällande frivilliglinjen. Utredningar skulle också ha gjorts för att belysa de

praktiska möjligheterna att genomföra ett allmänt köttbesiktningstvång och

då närmast gälla frågan om antalet nya besiktningsställen, transportsträckor,

kostnader o. dyl. Viktigt är givetvis, att transporterna till en köttbesiktningsbyrå

icke bliva för långa. Skulle så bli förhållandet, kan ju köttets kvalitet

hinna bli försämrad under transporten till och från köttbesiktningsbyrån.

Utan klarläggande utredningar i dessa avseenden är det icke möjligt att bedöma

den praktiska och ekonomiska innebörden av förslaget om obligatoriskt

köttbesiktningstvång.

Medicinalstyrelsen uttalar, att den föreslagna lagstiftningen medför behov

av veterinärmedicinsk sakkunskap hos hälsovårdsnämnder

och slakthusstyrelser, en ökad arbetsbelastning för

såväl dessa som förste provinsialläkare och länsveterinärer samt behov av

ökade laboratorieresurser vid offentliga slakthus och kontrollslakterier.

Styrelsen anför härom följande.

Under senare år har veterinärstyrelsen lämnat direktiv och anvisningar,

som föranlett en betydande upprustning på förevarande område. Förhållandena

torde dock kräva en ökad insats från såväl hälsovårdsnämndernas

som förste provinsialläkarnas och länsveterinärernas sida för att åstadkomma

en intensifiering av denna hygieniska övervakning. Härjämte bör en

ökad utbyggnad ske av laboratorieresurserna för bakteriologisk kontroll

vid offentliga slakthus och kontrollslakterier.

Förslagets genomförande kommer att ställa såväl länsstyrelser som hälsovårdsnämnder

inför uppgifter på området, vilka erfordrar betryggande tillgång

till veterinärmedicinsk sakkunskap. Medicinalstyrelsen vill för den

skull understryka angelägenheten av alt länsveterinärerna städse får medverka

vid länsstyrelsernas handläggning av hithörande frågor. Samma synpunkter

som redan 1948 års hälsovårdsstadgekommitté framfört angående

behovet av att hälsovårdsnämnderna snarast förstärkes med veterinärmedicinsk

sakkunskap gör sig gällande beträffande säkerställande av veterinärhygienisk

representation i slakthusstyrelserna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1959

Nödslakt

Remissinstanserna

Veterinärstyrelsens förslag rörande nödslakten tillstyrkes helt av medicinalstyrelsen,

länsstyrelserna i Södermanlands, Skaraborgs, Kopparbergs,

Jämtlands och Norrbottens län, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Svenska landskommunernas förbund, Föreningen av besiktningsveterinärer

vid Sveriges kontrollslakterier, Svenska stadsveterinärföreningen,

Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund och Hushållningssällskapens

förbund. Flera av dessa remissinstanser framhåller dock, att dispens

från bestämmelserna i avsevärd utsträckning måste lämnas, särskilt för

stora områden i Norrland. I yttrande till Sveriges lantbruksförbund framhåller

Sveriges slakleriförbund, att nödslaktsavdelningarna vid förbundets

slakterier i allmänhet vore dimensionerade endast för medlemmars slakt,

varför det vore självklart att, för att överenskommelse skulle kunna träffas,

nödslakten från medlemmarna måste gå i första hand. Skördeskadekoinmittén,

renutredningen och Svenska samernas riksförbund har ej yttrat sig i

denna del.

De remissinstanser, som tillstyrkt förslaget, har i regel instämt i de av

veterinärstyrelsen framlagda motiven. Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund

har emellertid framfört vissa nya synpunkter och anför i denna del.

Då det visat sig, att riskerna för foderinfektioner och foderintoxikationer

är mycket stora vid användning av kött och organ från nödslaktade och självdöda,

icke veterinärbesiktigade djur, har kött och organ från sådana djur under

senare år tagits i anspråk som pälsdjursfoder i allt mindre utsträckning.

Det kan dock icke undvikas, att kött och organ från nödslaktade och självdöda

djur i viss utsträckning alltid kommer till användning, och årligen har ett

antal fall av svåra infektionssjukdomar och intoxikationer inträffat i anslutning

därtill, framför allt mjäiltbrand och botulism. Veterinärstyrelsens förslag

om införande av slakteritvång för djur, som slaktas på grund av sjukdom

eller olyckshändelse, varvid kropparna ostyckade jämte alla därtill hörande

inälvor skall överföras till slakthus eller kontrollslakteri för besiktning,

måste sålunda hälsas med tillfredsställelse av pälsdjursuppfödarna.

Kooperativa förbundet, Svenska stadsförbundet och Föreningen Svenska

städers offentliga slakthus, vilka avstyrkt veterinärstyrelsens förslag rörande

köttbesiktningstvång och slakteritvång, har ej särskilt uttalat sig angående

nödslakten.

Statens jordbruksnämnd avstyrker förslaget i vad det avser nödslakten

och anför som motiv härför följande.

Att slakteritvång införs för nödslakt vill nämnden i dagens läge avstyrka.

Än så länge torde kontrollslakteriernas möjligheter att ta emot nödslakt

knappast vara fullt tillräckliga för att omhändertaga all den slakt eller de

uppslaktade djurkroppar, som det här kan bli fråga om. Ett sdakteritvång

för nödslakt skulle också under alla förhållanden vara ägnat att öka transportavstånden

och i många fall kunna medföra högst betydande transportkostnader.

Kvalitetsförsämringar skulle även lätt kunna uppstå i samband

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

49

med de långa transporterna och riskerna skulle öka för kassation av det

nödslaktade köttet. Djurägarna skulle vid sådant förhållande kunna frestas

att i stället, efter slakt hemma på gården, försöka få köttet använt till människoföda

utan att köttet först underkastats veterinärbesiktning vid köttbesiktningsbyrå.

Kontrollmöjligheterna mot missbruk måste betecknas såsom

ringa.

Även länsstijrelscn i Malmöhus län anser, att de praktiska förutsättningarna

för att genomföra veterinärstyrelsens förslag beträffande nödslakt för

närvarande måste bedömas som otillräckliga. Däremot bör enligt länsstyrelsens

uppfattning hinder ej möta att tillämpa de föreslagna bestämmelse na

inom områden, där slakteritvång införes. Därvid torde emellertid undantag

böra göras för djur, avsedda att förbrukas i ägarens hushåll.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund avstyrker förslaget

på den grund att nödslakten på sätt den hittills skett icke skulle ha medfört

några sanitära olägenheter medan smittoriskerna skulle öka om förslaget

genomfördes. Förbundet anför härom följande.

0

För en riktig bedömning av veterinärstyrelsens förslag, att bestämmelserna

om nödslakt göres obligatoriska för hela riket, hade det enligt förbundets

uppfattning varit angeläget, att redovisning skett av såväl hur stor del

som nödslakten representerar, som innebörden av de »allt starkare behov

av veterinärbesiktning», som enligt styrelsens uttalande skulle ha framträtt

under senare år. Förbundet hävdar, att nödslakten på sätt den hittil s

bedrivits i vårt land icke medfört några sanitära olägenheter.

Ett djur som befinnes böra avlivas på grund av sjukdom eller olyckshändelse

bör, av hänsyn såväl till djuret som till de hygieniska riskerna, slaktas

snarast möjligt. För övrigt måste riskerna för smittospridning självfallet

vara större i ett större slakteri, än då slakten utförs i ett mindre slakteri

i närheten av djurets hemort. Efter slakt därstädes kan veterinären vidare

ge anvisningar om tillbörlig desinficering, som med de medel som i

dag står till förfogande, kan ske fullt betryggande.

Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien samt Svenska /dnsveterinärföreningen

ställer sig tveksamma till förslaget och förordar i stallet,

att man i princip skall kräva levandedjursbesiktning aven av

djur som måste nödslaktas. Förstnämnda förening anför i denna del följande.

Föreningen vill framhålla det olämpliga i, att alla nödslaktade djur okontrollerat

tillföras slakthusens och kontrollslakteriernas samtetsavdelningar,

då härvid risk kan uppstå, att höggradigt infekterade djur dar uppslaktas

med risk att lokaler, inventarier och kött nedsmittas liksom möjligheten

kommer att förefinnas, att kadaver insändas som nodslakt. Vi vilja dar or

1 slakthuslagens anda i princip fasthålla vid kravet pa levandedjursbesiktning

även på nödslaktade djur. Då ett dylikt arrangemang många gånger

kan erbjuda praktiskt oöverstigliga hinder vilja v. emellertid föreslå att

dispens skall kunna lämnas djurägaren, sedan denne konsulterat besiktningsveterinären

eller annan veterinär, varvid dock skriftlig forsaki an från

trovärdig person att djuret icke är självdött, skall medfölja kroppen till

slakteriet.

Svenska länsveterinärföreningen anser, att levandedjursbesiktning vid

nödslakt särskilt ur epizool ilagens synpunkt är så viktig, att kostnaderna

4 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 11

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

därför i vissa fall bör bestridas av a 11 m ä n n a medel. Föreningen anför

följande.

Den föreslagna landsomfattande och skärpta kontrollen över s. k. nödslakt

anser styrelsen vara en viktig angelägenhet till minskande av risker för

epizootier, zoonoser och annan livsmedelssmitta. Särskilt betydelsefullt är

att även inälvor o. d. avses bliva införda till sanitetsavdelning vid slakthus

eller kontrollslakteri. Styrelsen ställer sig emellertid tveksam till möjligheterna

att alltid på ett tillräckligt snabbt och ändamålsenligt sätt ordna intransport

av de djur som måst avlivas ute på gårdarna. Ävenså får man icke

bortse från riskerna för smittspridning, ifall djuret lidit av exempelvis

mjältbrand eller annan smittfarlig sjukdom, eller snabb köttförstöring under

den varma årstiden vid transport långa vägar utan att djurens inälvor

uttagits. Undersökning av sådana fall är icke enbart en livsmedelshygienisk

angelägenhet utan i kanske lika hög grad viktig som åtgärd enligt epizootilagen.

Den är sålunda lika mycket en samhällets angelägenhet som djurägarens

enskilda. Det vore därför önskvärt, om man kunde finna ett tillvägagångssätt,

där undersökning av det avlivade djuret kunde ske på dettas

hemgård och att tjänsteveterinär skulle äga att företaga tjänsteresa dit för

undersökningen. Kostnaderna härför böra bäras av det allmänna, icke den

enskilde i vars intresse det knappast ligger att vidkännas kostnader för fall,

som redan på förhand kan befaras gå till kassation. Överväganden angående

sådana falls behandling böra ske med hänsyn till bl. a. epizootilagen.

Även Sveriges veterinärförbund hyser tvekan inför de föreslagna bestämmelserna,

särskilt med hänsyn till praktiska svårigheter och hygieniska risker

vid transport av djur, vars tarmar och magar ej uttagits. Förbundet anför

följande.

I fråga om s. k. nödslakt är förbundet icke ense med förslagsställaren. Nödslakterna

inom riket ha stor omfattning och äro av stor ekonomisk betydelse

samt innebära avsevärda sanitära risker. Kontrollslakterierna ha ålagts

att uppföra sanitetsavdelningar och laboratorier och ha därmed fått möjlighet

att bättre än förr tillvarataga stora mängder kött och köttvaror. Dessa

avdelningar äro endast projekterade för att tillvarataga företagens egna nödslaktsfall

och kunna näppeligen för närvarande belastas med ytterligare

tillförsel. Då ofta avsevärd tid förflyter från djurets avlivande på gården

till uppslaktningen, varunder köttet lätt kan bli infekterat med ex. tarmbakterier

och därmed kassabelt, ha vissa slakterier konstruerat s. k. nödslaktbilar,

på vilka djurets magar och tarmar kunna urtagas och medföras i

slutna behållare för senare besiktning å slakteriet. Vid rätt utförd urtagning

behöver någon nedsmutsning av köttet icke förekomma och knappast behöver

heller någon större smittspridning än den genom blodavtappningen

befaras. Däremot har genom detta förfaringssätt en bakteriell infektion från

tarmkanalen efter djurets avlivande eliminerats och ett stort antal slaktdjur

räddats till människoföda. Detta tillvägagångssätt skulle enligt förslaget förbjudas.

Skulle veterinärstyrelsens förslag genomföras måste i lagen fastställas

den maximitid som får förflyta mellan djurets avlivande och uppslaktning

för att köttet över huvud laget får besiktigas för ev. förtäring såsom människoföda,

så som förhållandet är i ex. Norge. Dessa skärpta bestämmelser

skulle å sin sida medföra, att de djur, som rätteligen skulle ha inkommit såsom

nödslakter, i stället skulle intransporteras i levande tillstånd till slakteriet,

vilket dels orsakar djuret onödigt lidande, dels medför risk att de

införes i den ordinarie slakten med stora infektionsmöjligheter som följd.

Enligt förbundets åsikt bör en sådan angiven maximitid fastställas i lagen,

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

51

men dock med möjlighet för slakterierna att kunna rädda längre bort belägna

nödslakter med hjälp av ovan nämnda specialkonstruerade nödslaktbilar.

I S.F.S. ser. B nr 15 år 1946 har medicinalstyrelsen föreskrivit om

rapportskyldighet vid nödslakt avseende orsak till nödslakt in. in. samt ett

intygande från djurägaren att djuret icke är självdött. Förbundet anser att

ovannämnda rapportskyldighet skall föreskrivas i lagen. En önskvärd veterinärbesiktning

av nödslakt före avlivningen är enligt förbundets åsikt icke

praktiskt genomförbar. Även om »slakteritvång» å nödslaktade djur skulle

införas, måste man dock räkna med alt sjuka djur kommer att slaktas hemma

och senare tillföras kötlbesiktningsbyråerna. Då de sjukliga förändringarna

bäst komma till synes på organen och ett betydligt säkrare bedömande

av köttets duglighet kan ske, om organen medföras vid besiktningen, anser

förbundet att organtvång bör införas och att detta mer än väl uppväger ev.

hygieniska nackdelar, samtidigt som ev. smittfarliga organ förhindras bli

konsumerade av ägaren och hans familj. Även för det bakteriologiska undersökningsresultatet

är provtagning från organen av stort värde.

Flera av de remissinstanser, som i huvudsak tillstyrkt veterinärstyrelsens

förslag, anser att enklare regler bör gälla för nödslakt av mindre

djur på grund av olyckshändelse. Veterinärhögskolan framhåller,

att får, kalv, gris eller föl, som på grund av olyckshändelse måste avlivas

på platsen, i regel har så ringa slaktvärde, att det ofta skulle vara oekonomiskt

att bekosta särskild transport till slakteri. I sådana fall syntes det

därför vara nödvändigt, att ägaren — under förutsättning att djuret avlivats

och uppslaktats omedelbart efter olyckshändelsen — kunde erhålla rätt att

efter samråd med tjänsteveterinär använda köttet för eget hushåll. Lantbruksstgrelsen

och statens institut för folkhälsan intager i denna del i stort

sett samma ståndpunkt som veterinärhögskolan.

Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölklujgien anser det vara

tveksamt, om djurägaren skall berövas rätt till lieinslakt för egen räkning

vid sådana fall av nödslakt, där det är påtagligt för envar att risk för förtäring

av köttet icke finnes, t. ex. vid färska, okomplicerade benbrott. Även

länsstgrelsen i Jönköpings län uttalar, att kravet på att genom olyckshändelse

skadade djur ovillkorligen skall införas till slakteriinrättning för att

där uppslaktas synes vara väl strängt. Länsstyrelsen framhåller, att en hushållsgris,

som råkat ut för benbrott, ofta nog, trots lagens föreskrifter, torde

komma att slaktas hemma på gården. Som tidigare nämnts ifrågasätter länsstyrelsen

i Malmöhus län om icke generellt undantag från bestämmelserna

om nödslakt bör göras för djur, avsedda att förbrukas i ägarens bushåll.

Veterinärstyrelsens skrivelse den 4 februari 1958

Veterinärstyrelsen, som tagil del av remissyttrandena såvitt de avser bestämmelserna

om nödslakt, har i den tidigare omnämnda skrivelsen den 4

februari 1958 bemött vissa däri gjorda uttalanden och understrukit vikten

av all styrelsens förslag på denna punkt genomföres. Styrelsen säger i skrivelsen

bl. a. följande.

Vissa av de i ärendet börda myndigheterna och föreningarna ha i sina avgivna

utlåtanden framfört invändningar mot alt den föreslagna bestämmelsen

skulle omfatta även de fall då mindre djur såsom kalv, tar, get, svin

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

eller föl utsatts för olyckshändelse och ägaren hade för avsikt att använda

köttet i eget hushåll. Veterinärstyrelsen har i anledning av de synpunkter,

som däri anförts, anselt sig böra i följande framställning närmare redogöra

för de omständigheter, som ligga till grund för styrelsens förslag i denna

del.

Med anledning av erfarenheter, som vunnos i samband med bekämpandet

av paratyfusepidemien under åren 1953 och 1954, fann veterinärstyrelsen

sig föranlåten vidtaga vissa åtgärder i syfte att minska riskerna för spridning

via animala livsmedel av nämnda sjukdom och andra zoonoser. Sålunda

införde styrelsen genom ett cirkulär den 19 mars 1954 (nr 7) en skärpning

av gällande köttbedömningsföreskrifter särskilt i vad avser nödslakt.

Dittills hade bakteriologisk undersökning endast varit föreskriven i de fall

av nödslakt, då septikämi kunde misstänkas. Genom nämnda kungörel; e

ålades besiktningsveterinärerna att företaga fullständig bakteriologisk undersökning

beträffande alla fall av nödslakt, således även beträffande djur,

som måste avlivas på grund av olyckshändelse. Tilläggas må att det under

paratyfusepidemien 1953 först påträffade fallet av Salmonella-infektion konstaterades

hos ett djur som nödslaktats på grund av benbrott.----Med

hänsyn till att sanitetsavdelningar åtminstone i de södra och mellersta delarna

av riket för närvarande förekomma i relativt tillfredsställande antal

anser veterinärstyrelsen att förutsättningar föreligga för införande av obligatoriskt

slakteritvång i fråga om nödslakt av nötkreatur, får, get, svin och

häst. Genom en sådan bestämmelse skulle även stör; e delen av den nödslakt,

som nu förekommer vid de slakteriföretag, vilka ej äro underkastade bestämmelserna

om kontrollslakterier, bliva på ett betryggande sätt omhändertagen.

—

Veterinär styrelsen finner för sin del att det föreslagna undantaget för

mindre djur helt saknar berättigande ur de synpunkter, som här böra vara

utslagsgivande. Ett benbrott exempelvis medför en snabb nedsättning av

motståndskraften med åtföljande risk att den skyddsbarriär, som tarmlymfkörtlarna

utgöra, försvagas, varigenom tarmbakterier spridas till köttet.

Gjorda erfarenheter giva dessutom vid handen att olycksfallet kan ha

sin grund i att hos djuret finnes en latent infektion, varigenom det försvagats

och lättare utsättes för olyckshändelse. Vidare är att märka att ett

olycksfall i fråga om ett yngre djur medför snabbare nedsättning av konditionen

med därav följande större risk för spridning av förefintliga infektionsämnen.

I fråga om svin må därjämte framhållas nödvändigheten av

att trikinundersökning sker. Det föreslagna undantaget innebär dessutom

ett avsteg från de av erfarenheterna framtvingade skyddsåtgärderna särskilt

i vad rör de numera gällande köttbedömningsföreskrifterna, enligt vilka,

såsom ovan anförts, samtliga fall av nödslakt skola undergå fullständig

bakteriologisk undersökning.

Veterinärstyrelsen vill även framhålla vissa omständigheter som sannolikt

komma att medföra att den föreslagna bestämmelsen om hemslakt av

mindre djur icke kommer att utnyttjas i nämnvärd utsträckning. Inom större

delen av riket torde nämligen hemslakten vara stadd på avskrivning,

enär lantbrukarna ha vant sig vid att anlita närmaste slakteri, som later

hämta djurkroppen och uppslakta den i sina lokaler. Därtill kommer att

enligt erfarenhet djurägarna merendels draga sig för att i sitt eget hushall

använda kött efter nödslaktade djur. „ ..

Förslaget att djurägaren i dessa fall skall fa för eget bruk forfoga over

diuret, därest tjänsteveterinär finner så lämpligt, är även mindre välbetänkt

och strider i övrigt mot veterinärstyrelsens föreskrifter. En tjansteveterinär,

vanligen en distriktsveterinär, kan icke enbart pa grundval av

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

kännedom om sjukdomsförloppet och klinisk undersökning vid besök på

platsen avgiva ett tillförlitligt omdöme rörande köttets tjänlighet till människoföda.

Självfallet kan detta i ännu mindre grad ske om tjänsteveterinären

— såsom kan befaras bliva regeln ■— rådfrågas telefonledes. Veterinärstyrelsen

har också i förekommande fall uppmanat tjänsteveterinärer och

övriga praktiserande veterinärer att icke inför djurägaren göra något uttalande

i detta hänseende, enär en fullt tillförlitlig bedömning av köttets

tjänlighet till människoföda endast kan göras av besiktningsveterinär i samband

med uppslaktningen.

Veterinär styrel sen torde sålunda med det anförda ha tillfredsställande

bemött vad veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien anfört om undantag

för de fall, då »det är uppenbart för envar» att förtärandet av köttet

icke kan medföra några vådor. »Envar» är nämligen icke i stånd att med tillförlitlighet

yttra sig härom.

I skrivelsen föreslår veterinärstyrelsen en jämkning av sitt förslag såtillvida,

att n ö d s 1 a k t även skall få utföras vid sanitetsavdelning

hos privat slakteri under förutsättning, att kommunal köttbesiktning

är förlagd till slakteriinrättningen. Som motiv för detta ändringsförslag

anför styrelsen följande.

Beträffande den av veterinärhögskolans lärarkollegium framförda invändningen

att det i de flesta fall skulle ställa sig oekonomiskt att låta transportera

mindre djur till slakteri, vill veterinärstyrelsen framhålla, att det

säkerligen ofta ställer sig fördelaktigt för djurägaren att anlita sanitetsavdelning.

I vissa fall kan dock avståndet till sanitetsavdelning antagas bliva

avsevärt. För att minska därmed förknippade olägenheter är emellertid veterinärstyrelsen

beredd att låta nödslakt utföras vid sanitetsavdelning, som

inrättats jämväl av annan slakteriinrättning än offentligt slakthus eller kontrollslakteri,

under förutsättning att kommunal köttbesiktning är förlagd

till slakteriinrättningen i fråga. Det förekommer nämligen, att köttbesiktningsbyrå

av praktiska skäl förlägges till ett större slakteri, som icke är ställt

under veterinärstyrelsens speciella kontroll, och med hänsyn till att besiktningsveterinär

härigenom vanligen är i tillfälle att jämväl handhava kontrollen

av sanitetsavdelning, synes icke vara något att erinra mot en sådan

anordning.

Organtvång

Som tidigare nämnts har veterinärstyrelsen föreslagit, att vid besiktning

av nödslakt inälvorna skall medföras fast förenade med kroppen. Remissinstanserna

har i allmänhet tillstyrkt detta, varvid dock från några

håll föreslagils, att tarmar och magar skall få urtagas på slaktplatsen och i

särskilda behållare medföras till besiktningsstället. Till denna fråga torde

jag få återkomma i den speciella motiveringen.

Frågan om organtvång i övrigt har blott behandlats i ett par remissyttranden.

Svenska länsveterinärföreningen har intet emot veterinärstyrelsens förslag

i denna del, men kan ej helt dela dess motivering. Föreningens styrelse anför

härom följande.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1959

Styrelsen är av den uppfattningen att de hygieniska nackdelarna icke äro

så stora att organtvånget av denna anledning bör slopas. Organens besiktning

samtidigt med slaktkroppens i övrigt är av största vikt för en rätt

köttbedömning, och något slags organtvång bör enligt styrelsens mening alltid

finnas. Men eftersom förslaget innebär, att slakteritvång i görligaste mån

bör införas, har styrelsen i detta avseende intet att erinra mot dess genomförande.

I ett yttrande till medicinalstyrelsen uttalar statsepidemiologen, att det

med tanke på bekämpandet av zoonoser icke kan sakna betydelse, att veterinären

får tillfälle att besiktiga organen. Med hänsyn till de praktiska svårigheter,

som veterinärstyrelsen framhållit, ansåg statsepidemiologen sig

dock icke kunna avstyrka förslaget.

Spädkalvar

Veterinärstyrelsens förslag, att kalvar som är mindre än 10 dagar gamla

icke skall få mottagas för slakt eller besiktning vid offentligt slakthus eller

kontrollslakteri, bar föranlett yttranden från några remissinstansers sida.

Förslaget tillstyrkes av medicinalstgrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län,

Föreningen av besiktningsveterinärer vid Sveriges kontrollslakterier och

Svenska länsveterinärföreningen. Dessa remissinstanser framhåller emellertid,

alt tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen kommer att medföra avsevärda

praktiska svårigheter. Statens institut för folkhälsan anser, att förslaget

i och för sig är befogat, men ifrågasätter lämpligheten av att införa en

föreskrift, vars efterlevnad icke på tillfredsställande sätt kan kontrolleras.

Svenska stadsveterinärföreningen uttalar, att det f. n. icke finns någon

lämplig metod att säkert avgöra huruvida en kalv uppnått 10 dagars ålder.

Det syntes därför vara bättre att i följ dföreskrifter till lagen införa definition

å begreppet omogen kalv jämte bestämmelse, att sådan kalv i sin helhet

skall kasseras. Länsstyrelsen i Jämtlands län åberopar ett uttalande av länsveterinären,

vari denne framhåller att spädkalv vid besiktning f. n. belastas

med en slaktdjursavgift av 8 kr., vilket åtminstone i Östersund medfört att

spädkalvskött praktiskt taget helt försvunnit från köttbesiktningsbyrån.

Köttet konsumerades i stället av djurägarna utan besiktning.

Förslaget avstyrkes uttryckligen av statens jordbruksnämnd, Sveriges

lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk, vilka förordar att

i stället upplysningsverksamhet bedrives.

Statens jordbruksnämnd anför härom följande.

Förslaget om att spädkalv med en ålder understigande 10 dagar ej skulle

få mottagas vare sig för slakt eller för besiktning är enligt nämndens mening,

även om syftemålet ter sig önskvärt, redan av kontrollskäl svårt att genomföra.

Goda resultat i samma syfte bör i stället kunna uppnås genom en

upplysningsverksamhet, som riktar sig mot slakt av spädkalv strax efter födelsen.

Enligt vad nämnden erfarit, torde också de olika organisationerna

inom slakteribranschen vara beredda att medverka vid en sådan upplysning.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1959 55

Sveriges lantbriiksförbund ansluter sig till följande uttalande av Sveriges

slakteriförbund.

Att spädkalvar levereras till slakt praktiskt taget nyfödda eller vid endast

några dagars ålder är icke tillfredsställande ur flera synpunkter, bland annat

ur försäljningssynpunkt. En dagskontroll är emellertid mycket svår att

genomföra. Förbundets uppfattning är, att detta inte är en fråga som bör

lösas lagstiftningsvägen, utan i stället genom upplysning. Vi är beredda att

medverka genom sådan upplysning.

Även Riksförbundet Landsbygdens folk förklarar sig berett att medverka

till ökad upplysning på detta område.

Departementschefen

Såsom jag inledningsvis anfört tillkom gällande bestämmelser om köttbesiktning

för mer än 20 år sedan. Enligt dessa bestämmelser är köttbesiktning

endast i vissa fall obligatorisk. Önskemål om att ett generellt köttbesiktningstvång

skall införas har vid flera tillfällen framförts, och konkret förslag härom

har framlagts av 1946 års köttbesiktningskommitté i dess den 18 december

1946 avgivna betänkande. Betänkandet har dock icke föranlett någon åtgärd.

Sedan dess har emellertid de hygieniska kraven på livsmedel i allmänhet

skärpts och alla torde vara eniga om att man bör sträva efter största möjliga

garantier för att kött, som tillföres konsumtionen, har en god hygienisk

standard. Vidare har under senare tid en väsentlig omläggning skett av slaktens

organisation och därmed även av köttbesiktningsverksamheten. Främst

nu nämnda omständigheter har föranlett den översyn av gällande bestämmelser

om köttbesiktning och slakthus, som veterinärstyrelsen verkställt.

Av veterinärstyrelsens utredning framgår, att det besiktigade köttets andel

av de saluförda slaktprodukterna icke oväsentligt ökat sedan 1946. Emellertid

föreligger alltjämt områden, även inom södra och mellersta Sverige,

där köttbesiktningstvång ej råder. Till sådana områden kan införas obesiktigat

kött även från angränsande delar av landet, där köttbesiktning är obligatorisk.

I dessa enklaver försäljes alltså såväl inom dem producerad obesiktigad

vara som infört obesiktigat kött. Det är naturligt, att köttbesiktning

icke utan stora olägenheter kan ordnas i vissa glesbygder, särskilt i norra

Sverige och i skärgårdsområdena. Enligt uppgifter, som jag erhållit i mars

1958, saknas köttbesiktningstvång emellertid även i ett flertal relativt tättbefolkade

kommuner i södra och mellersta Sverige. Som exempel må nämnas

3 i Södermanlands län, 6 i Kalmar län, 10 i Gotlands län, 4 i Blekinge

län, 2 i Kristianstads län, 9 i Malmöhus län, 3 i Älvsborgs län och 1 i Skaraborgs

län. Dessutom saknas köttbesiktningstvång i ett flertal municipalsamhällen,

bl. a. 9 i Kristianstads län, 5 i Malmöhus län och 4 i Skaraborgs län.

Inom några kommuner gäller köttbesiktningstvång blott viss eller vissa församlingar.

Veterinärstyrelsen har uttalat, att styrelsen under arbetet med alt på frivillig

väg öka anslutningen till köttbesiktningstvånget kommit till den be
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1959

stämda uppfattningen, att det icke kan förväntas att man på sådan väg har

utsikter att inom rimlig tid uppnå en total anslutning. Enligt styrelsen har

underlåtenhet att införa köttbesiktningstvång ofta motiverats med ekonomiska

och praktiska svårigheter, som styrelsen för sin del funnit överkomliga,

eller andra förhållanden av ovidkommande art.

Remissinstanserna är eniga om att man bör sträva efter att allt salufört

kött blir besiktigat och förordar i allmänhet sådan ändring av lagstiftningen

att köttbesiktning blir obligatorisk. Några remissinstanser anser emellertid,

att detta resultat i stort sett bör kunna uppnås på frivillig väg utan skärpt

tvångslagstiftning. Därvid åberopas främst, att den obesiktigade slaktens andel

i den totalt marknadsförda, vilken år 1945 utgjorde 4 procent, nu sannolikt

nedgått till 2 å 3 procent. Vidare göres gällande, att fördelarna av ett

allmänt köttbesiktningstvång knappast skulle motväga kostnaderna för och

de praktiska svårigheterna vid dess genomförande. I några remissyttranden

befaras att ett sådant tvång skulle medföra risk för ett köttmonopol, utövat

av producentorganisationerna.

I likhet med veterinärslyrelsen anser jag tiden nu vara mogen för att införa

allmänt köttbesiktningstvång med möjlighet till undantag i sådana fall,

då geografiska eller andra förhållanden nödvändiggör detta. Såsom jag tidigare

framhållit saknas köttbesiktningstvång i en hel del kommuner icke

blott i Norrland utan även i södra och mellersta delarna av vårt land. I delar

av Norrland och även vissa skärgårdsområden eller andra utpräglade

glesbygdsområden i andra delar av landet torde fortfarande kostnaderna för

och olägenheterna av långa transporter till köttbesiktningsinrättning utgöra

motiv för att köttbesiktningstvång där ej införes. Det måste emellertid anses

mycket otillfredsställande, att till vissa enklaver skall från närliggande

områden med besiktningstvång kunna föras och försäljas obesiktigat kött

utan att dess kvalitet kontrolleras på annat sätt än stickprovsvis i butiker

genom hälsovårdsnämnderna. Av nu angivna skäl delar jag veterinärstyrelsens

mening, att undantag från köttbesiktningstvånget endast bör medgivas

tills vidare och efter noggrann prövning. Några remissinstanser har

uttalat farhågor för att allmänt köttbesiktningstvång skulle gynna monopolsträvanden.

Då den obesikligade slaktens andel i den totalt marknadsförda

nu icke torde överstiga 3 % och undantag från besiktningstvång även

i fortsättningen torde få lämnas i viss utsträckning, synes den ökning i tillförseln

till producentorganisationernas slakterier, som ett genomförande av

veterinärstyrelsens förslag i fråga om besiktningen kan komma att medföra,

icke kunna röra sig om mer än en relativt obetydlig del av den totala kommersiella

slakten. Större betydelse i detta avseende har däremot veterinärstyrelsens

förslag rörande slakteritvång, vilket innebär, att endast sådana

köttvaror får saluhållas, som härrör från slakt vid offentligt slakthus eller

kontrollslakteri. Emellertid är enligt förslaget införande av slakteritvång en

åtgärd, som förutsätter initiativ från kommunens sida och prövning av länsstyrelsen.

Vidare förutsättes, att innehavare av slakterirörelse, vilken vållas

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

väsentligt intrång genom slakteritvångets införande, skall kunna få skälig

ersättning av kommunen. Inom sådana kommuner, där varken hemslakt till

avsalu eller s. k. privatslakt förekommer eller där sådan slakt endast förekommer

i ringa omfattning, torde det vara ur såväl ekonomisk som praktisk

synpunkt olämpligt att kommunerna skall behöva vidtaga särskilda

åtgärder för besiktning. Såsom veterinärstyrelsen föreslagit bör sådana kommuner

därför ha möjlighet att få slakteritvång infört, varvid de undgår de

med köttbesiktningstvång förenade årliga kostnaderna. Därest härvid en

kommun nödgas utgiva ersättning till slakteriföretag, får kommunen bedöma

om kostnaderna härför uppväges av fördelen av att slippa vidtaga

anordningar för besiktning.

Vid övervägande av skälen för och emot veterinärstyrelsens förslag om

allmänt köttbesiktningstvång och möjlighet för kommunerna att få slakteritvång

infört har jag kommit till den uppfattningen, att styrelsens förslag

i stort sett är välgrundat och med vissa jämkningar, vilka jag närmare ämnar

behandla i de speciella motiven, bör genomföras.

I fråga om nödslakten innebär veterinärstyrelsens förslag i huvudsak att

lagstadgat slakteritvång med vissa undantag skall gälla, alltså oberoende av

ansökan från kommun. Grunden härtill är främst den ökade risken för

att köttet är infekterat om det härrör från djur, som nedslaktats på grund

av sjukdom eller olyckshändelse. Veterinärbesiktning av djuret före slakten

hör därför om möjligt ske. Eljest kan befaras att förekomst av smittfarlig

sjukdom ej blir uppmärksammad, särskilt om veterinären vid besiktningen

blott har tillgång till en del av djurkroppen. Styrelsen framhåller

vidare, att obligatorisk veterinärbesiktning av nödslaktade djur införts i

flera andra länder, bl. a. Danmark, Nederländerna och Västtyskland. Vanligen

gäller därvid, att all nödslakt skall ske i speciella anstalter. I huvudsaklig

överensstämmelse härmed föreslår styrelsen, att nödslakt endast skall

få ske vid särskild sanitetsavdelning inom offentligt slakthus eller kontrollslakteri.

I en efter remissbehandlingen avgiven skrivelse har styrelsen emellertid

föreslagit sådan jämkning, att nödslakt även skall få utföras vid sanitetsavdelning

hos privat slakteri under förutsättning, att kommunal köttbesiktning

är förlagd till slakteriinrättningen.

Styrelsen anser, att något allmänt undantag för hemslakt av sjukt eller

skadat djur ej bör göras. Även i sådana fall gäller enligt förslaget som huvudregel,

att djuret i levande tillstånd skall fraktas till sanitetsavdelning.

Endast om det på grund av sjukdomsförloppets eller olycksfallets svårhetsgrad

anses att djuret omgående bör avlivas, får så ske på platsen. I sådant

fall skall emellertid köttet, om det är avsett till människoföda, genast efter

djurets avlivning ostyckat jämte alla inälvor föras till sanitetsavdelning för

uppslaktning under veterinär kontroll. Länsstyrelsen skall på framställning

av kommun och efter hörande av veterinärstyrelsen, om särskilda omständigheter

föreligger, kunna medgiva att bestämmelserna rörande nödslakt

icke skall omfatta kommunen eller del därav.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

Veterinärstyrelsens förslag rörande nödslakten har tillstyrkts i omkring

halva antalet remissyttranden. Av övriga remissinstanser, som särskilt yttrat

sig i denna del, har några helt avstyrkt förslaget, några förordat vissa

ändringar och några uttalat tvekan främst med hänsyn till de praktiska

möjligheterna att genomföra förslaget. För egen del anser jag det vara av

stort värde att sjuka eller skadade djur i största möjliga utsträckning såväl

avlivas som uppslaktas vid sanitetsavdelning. Veterinär får då tillfälle

besiktiga dem i levande tillstånd, varvid smittsam sjukdom lättare kan

upptäckas. Vidare är risken för spridning av smitta mindre då djuren intages

på särskild avdelning. Emellertid torde det vara nödvändigt att företaga

vissa jämkningar i förslaget. Av Sveriges slakteriförbunds, statens jordbruksnämnds

och länsstyrelsens i Malmöhus län yttranden synes framgå,

att de offentliga slakthusens och kontrollslakteriernas sanitetsavdelningar

knappast är fullt tillräckliga för att mottaga all den slakt och de uppslaktade

djurkroppar det kan bli fråga om. I viss mån torde denna brist kunna

avhjälpas om, såsom veterinärstyrelsen i skrivelsen den 4 februari 1958 föreslagit,

nödslakt efter medgivande av styrelsen skall få mottagas även av

sanitetsavdelning vid annan slakteriinrättning än offentligt slaktbus eller

kontrollslakteri, därest inrättningen utnyttjas för kommunal köttbesiktning.

Sådan ändring av veterinärstyrelsens ursprungliga förslag bör därför göras.

Emellertid bör enligt min mening här avsett medgivande kunna lämnas slakteri

med sanitetsavdelning även om kommunal köttbesiktningsbyrå ej finns

vid slakteriet. I sådana fall torde veterinärstyrelsen i samband med medgivandet

få lämna föreskrift om hur besiktningen skall ske. Därest det även

med dessa ökade möjligheter till nödslakt skulle visa sig att inom en kommun

anordningarna för sådan slakt är otillräckliga, torde dispens få lämnas

intill dess bristen är avhjälpt.

I några remissyttranden har påyrkats jämkning i veterinärstyrelsens förslag,

att nödslaktade djurkroppar skall föras till sanitetsavdelning för besiktning

även då ägaren avser att använda köttet i eget hushåll. Veterinärhögskolan

och några andra remissinstanser har sålunda föreslagit, att hemslakt

för egen förbrukning skall få ske av mindre djur, som skadats genom

olyckshändelse, under förutsättning att medgivande härtill erhålles av

tjänsteveterinär. Veterinärstyrelsen har i skrivelsen den 4 februari 1958 bestämt

vidhållit, att sådant undantag icke bör göras. Därvid har styrelsen

bl. a. framhållit, att genom t. ex. ett benbrott motståndskraften hos djuret

snabbt kan nedsättas, varvid risken för att köttet blir infekterat av tarmbakterier

ökas. En olyckhändelse kan enligt styrelsen vidare ha sin grund

i att djuret på grund av en latent infektion försvagats. Hemslakt av svin

skulle dessutom omöjliggöra nödvändig trikinundersökning och önskvärd

bakteriologisk undersökning av köttet. Jag delar emellertid nämnda remissinstansers

uppfattning att viss uppmjukning bör ske i veterinärstyrelsens

förslag såvitt det avser slakt på platsen av mindre djur, som skadats vid

olyckshändelse. Det torde säkerligen för mången lantbrukare framstå som

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

ekonomiskt betungande och oförståeligt om han skulle tvingas att sända t. ex.

en kalv, som brutit benet, till sanitetsavdelning. I sådana fall bör han själv få

slakta djuret och utan besiktning använda köttet i sitt eget hushåll. De fall,

då hemslakt av skadade mindre djur kommer att ske, torde, såsom veterinärstyrelsen

framhållit, bli få, och den ökning i risken för spridning av smittsam

sjukdom, som härvid kan uppkomma, torde enligt min mening bli obetydlig.

Jag förordar därför att i lagen införes en undantagsbestämmelse av

i stort sett det innehåll, som jag nu angivit.

Sveriges veterinärförbund och några andra remissinstanser har vänt sig

mot veterinärstyrelsens förslag att, då nödslakt måst ske på platsen, köttet,

om det är avsett till människoföda, genast efter djurets avlivning skall

»ostyckat jämte alla därtill hörande inälvor» föras till sanitetsavdelning.

Man har därvid framhållit, att stora infektionsrisker förelåg om djurkroppen

skulle fraktas längre sträckor utan att tarmar och magar uttagits. I förhållande

till vad som nu gäller för nödslakt inom område med slakthustvång

innebär veterinärstyrelsens förslag den skärpningen, att jämväl tarmar skall

medfölja djurkroppen till slakteriet. Av styrelsens uttalanden framgår att

därmed avsetts att urtagning av tarmarna skall ske först vid slakteriet. Härigenom

skulle förhindras, att djurkroppen blir nedblodad och smutsbemängd

och vinnas den fördelen att transporten snabbare kunde påbörjas. Även jag

anser, att vid nödslakt alla inälvor bör för besiktning medföras till slakteriet.

Såsom Sveriges veterinärförbund framhållit bör emellertid, med hänsyn

till risken för infektion av köttet, tarmar och magar därvid få vara urtagna

under förutsättning att de förvaras på ett betryggande sätt. Det föreslagna

stadgandet synes emellertid enligt ordalydelsen ej lägga hinder i vägen

för en sådan tillämpning. Jag anser därför att lagförslaget i denna del

kan godtagas. Emellertid bör i tillämpningsföreskrifter meddelas närmare bestämmelser.

I dessa synes i avbidan på ytterligare erfarenhet, böra stadgas, att

tarmar och magar må uttagas och vid transporten förvaras i slutna behållare,

medan övriga inälvor och organ skall vara fast förenade med djurkroppen.

Beträffande de varor, som köttbesiktningen bör avse, har veterinärstyrelsen

föreslagit, att dessa utökas till alt omfatta jämväl kött av ren och sumpbåver.

Mot förslaget att kött av sumpbäver skall omfattas av besiktningstvång

har ingen erinran gjorts av remissinstanserna. Även jag anser att

det bör genomföras.

I fråga om renköttet är samtliga remissinstanser överens med veterinärstyrelsen

om att det är önskvärt, att det underkastas besiktningstvång. Den

tveksamhet, som från några håll uttalats, avser de praktiska möjligheterna

att nu genomföra sådant tvång. Med hänsyn till vad som upplysts om de

ofta mycket ohygieniska förhållanden, under vilka renslakt fortfarande äger

rum, och samernas positiva inställning till införande av besiktningstvång anser

jag, alt bestämmelser härom bör införas i lagen. I fråga om lämpliga

tidpunkten för sådana bestämmelsers ikraftträdande råder delade meningar.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr I t år 1959

Norrbottens läns hälsovårdsförbund påyrkar, att skyldighet stadgas för den

som ämnar företaga renslakt, att dessförinnan göra anmälan om den planerade

slakten till vederbörande hälsovårdsnämnd samt att besiktningstvånget

gradvis införes redan från den tidpunkt, då lagen i övrigt träder i kraft.

Förbundet uttalar, att enligt dess mening tillräckliga anordningar för sådan

åtgärd finnes i form av fasta och flyttbara renslakterier såväl i Norrbottens

som i Västerbottens och Jämtlands län. Länsstyrelserna i Norrbottens och

Jämtlands län samt lappfogdarna i förstnämnda län anser emellertid, att

nuvarande anordningar icke är tillfyllest för besiktning av allt renkött. Vidare

påpekas, att renutredningen undersöker möjligheterna för att rationalisera

renslakten och att resultatet härav bör avvaktas. Renutredningen anser

för sin del att en övergångstid är nödvändig. Vid bedömandet av hur

lång tid, som erfordras innan besiktningstvång beträffande renkött kan genomföras,

anser utredningen att främst tre omständigheter är avgörande.

Tillräckliga möjligheter bör finnas att ordna förhållandena vid renslakt på

ett sätt, som uppfyller villkoren för utförande av veterinärbesiktning vid

slakten. Vidare bör det bland renägarna skapas någon organisation som kan

leda slakteriverksamheten. Slutligen erfordras visst kapital för anskaffande

av ytterligare slakterier och för övriga engångsutgifter. Utredningen har bedömt,

att anläggningskostnaderna för erforderliga slakterier med tillhörande

utrustning är av storleksordningen 1,5 miljoner kronor. Även om den avsedda

organisationen omedelbart bildas och behövligt startkapital ställes till

förfogande anser utredningen att en övergångstid av minst 3 år erfordras.

För egen del har jag kommit till den uppfattningen, att i enlighet med veterinärstyrelsens

förslag frågan om ikraftträdandet av besiktningstvånget rörande

renkött bör bli beroende på senare beslut av Kungl. Maj:t. Övergångstiden

bör emellertid icke bli längre än vad som är ofrånkomligt. Såsom

Norrbottens läns hälsovårdsförbund påpekat torde det vara av stort värde,

att hälsovårdsnämnderna får kännedom om planerade renslakter. I likhet

med länsstyrelsen i Norrbottens län samt några andra remissinstanser anser

jag dock icke, att bestämmelser om skyldighet för enskilda att göra anmälan

härom bör införas. Däremot torde länsstyrelserna böra anmoda befattningshavarna

inom lappväsendet att göra anmälan till hälsovårdsnämnden

om planerade slakter, varom de erhåller kännedom. Vidare bör, såsom veterinärstyrelsen

föreslagit, anvisningar till ledning för hälsovårdsnämndernas

kontroll av renslakt utomhus i mån av behov utfärdas av länsstyrelserna

eller veterinärstyrelsen.

I enlighet med det anförda föreslår jag att i lagen skall införas bestämmelser

om köttbesiktningstvång även på renkött. Till några mindre frågor

i samband härmed torde jag få återkomma i den speciella motiveringen.

Veterinärslyrelsen har framhållit, att det nu inom områden med slakthustvång

gällande förbudet att sälja, använda eller på visst sätt förvara kött

av djur, som ej slaktats vid offentligt slakthus eller kontrollslakteri, endast

avser färsk vara. Styrelsen föreslår att motsvarande förbud inom område

med slakteritvång skall omfatta även salt, rökt eller torkat kött eller annan

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

61

vara, beredd av kött av de djur, som avses. Mot detta förslag har erinran

ej gjorts av remissinstanserna. Även jag anser, att förslaget bör genomföras,

dock med den jämkningen att förbudet ej skall gälla av kött beredd vara.

Mot vad veterinärstyrelsen anfört rörande organivång har jag intet att

erinra. Såsom veterinärstyrelsen och några remissinstanser påpekat bör

emellertid veterinärbesiktning i största möjliga utsträckning omfatta även

organ och inälvor. Då slakten nu i övervägande antalet fall sker vid kontrollslakterier

och offentliga slakthus samt bestämmelserna om besiktning av

kött av nödslaktat djur innefattar organtvång, torde ytterligare lagbestämmelser

härom ej erfordras. I tillämpningsföreskrifter bör dock liksom nu

givas bestämmelser om att vissa organ, bl. a. lymfkörtlar och njure, skall

åtfölja kött vid besiktning.

Veterinärstyrelsen har föreslagit, att i lagen skall intagas bestämmelse om

att spädkalv, som är mindre än tio dagar gammal, icke skall få mottagas

för slakt eller besiktning. Mot detta förslag har ett flertal remissinstanser

invänt, att det i praktiken är svårt att genomföra, bl. a. på grund av att det

icke finns någon lämplig metod att säkert avgöra huruvida en kalv uppnått

tio dagars ålder. Från jordbruksnämndens och lantbruksorganisationernas

sida avstyrkes förslaget och förordas, att i stället genom upplysningsverksamhet

för djurägarna klarlägges, att slakt av spädkalvar strax efter födseln

ej bör ske. Jag ansluter mig till den uppfattning, som dessa remissinstanser

uttalat, och förordar alltså, att denna fråga i stället för genom lagstiftning

löses genom upplysningsverksamhet från slakteriorganisationernas

sida.

I fråga om organisationen av slakten och besiktningen kan jag i stort sett

ansluta mig till veterinärstyrelsens förslag. Smidig samverkan bör ske mellan

kommuner och slakteriföretag. Anordningarna bör avpassas efter de

skilda förhållandena i olika delar av landet. Det bör alltså ankomma på

kommunerna att vidtaga erforderliga åtgärder för köttbesiktning. Därvid

kan, som veterinärstyrelsen framhållit, många alternativa lösningar tillgripas.

Besiktning kan ske vid offentligt slakthus och kommunal köttbesiktningsbyrå.

Vidare kan kommunerna komma överens med kontrollslakterierna

att dessa för besiktning mottager köttvaror från jämväl andra än

medlemmar eller andelsägare. Sådan överenskommelse bör vara frivillig

även i vad den avser den ekonomiska sidan. Jag kan därför ej biträda veterinärstyrelsens

förslag, att frågan om villkoren för besiktnings förläggande

till kontrollslakteri skall kunna hänskjutas till länsstyrelsens prövning.

Emellertid bör i överenskommelserna angivas enligt vilka grunder de avgifter,

som djurägarna har att betala för besiktningen, skall beräknas. Ej heller

finner jag tillräckliga skäl föreligga för att såsom veterinärstyrelsen föreslagit,

ålägga kommun, inom vilken finnes offentligt slakthus eller kommunal

köttbesiktningsbyrå, att mot skälig ersättning låta verkställa besiktning

jämväl åt annan eller andra kommuner. Även i denna del bör samordningen

av verksamhet ske på frivillig väg. Vad nu sagts bör i tillämpliga delar gälla

jämväl för överenskommelse som träffas i samband med alt framställning

om införande av slaktcritvång göres.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition, nr 11 år 1959

Såsom veterinärstyrelsen föreslagit bör kommunala köttbesiktningsbyråer,

jämväl i form av s. k. köttbesiktningsstationer, under hälsovårdsnämnds

kontroll och ansvar kunna ordnas även vid privata slakterier, vilka ej står

under statlig kontroll.

Till frågorna om styrelse för offentligt slakthus och vissa andra detaljfrågor

rörande anordningen för slakt och besiktning samt avgifterna härför

torde jag få återkomma i den speciella motiveringen.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet utarbetats

förslag till lag om köttbesiktning m. m. Innehållet i de särskilda bestämmelserna

kommer att närmare belysas i följande specialmotivering.

S pecialmotivering

1 §•

1 § motsvarar 1 § första stycket i veterinärstyrelsens förslag. I förhållande

till gällande bestämmelser innebär departementsförslaget en utvidgning

såtillvida att även kött av ren och sumpbäver omfattas av lagens bestämmelser.

2 §•

Första och andra styckena i 2 § motsvarar 1 § andra stycket och 2 § 2

mom. andra stycket i veterinärstyrelsens förslag samt 1 § och delvis 2 § 1

mom. i gällande lag. De här givna definitionerna har utformats i nära överensstämmelse

med motsvarande stadganden i 65 § 1 mom. och 2 § livsmedelsstadgan.

Veterinärstyrelsen har i 2 § 2 mom. av sitt förslag särskilt angivit,

att köttbesiktningstvånget avser såväl färskt som salt, rökt eller torkat

kött. Enär uttrycket kött måste anses omfatta även kött, som på skilda

sätt beretts, har i departementsförslaget blott detta uttryck använts. Då

i några fall endast färsk vara avsetts har detta särskilt angivits. I anledning

av ett uttalande av Sveriges veterinärförbund får jag framhålla, att även

vara, som i färskt tillstånd djupfrysts, i detta sammanhang bör anses som

färsk.

I tredje stycket har angivits vad som menas med nödslakt. Att objektivt

klart angiva när en nödslaktssituation föreligger torde ej vara möjligt. Av

ordalydelsen framgår, att man i varje särskilt fall får avgöra, om sjukdomen

eller olyckshändelsen är sådan att djuret måste slaktas. Denna bedömning

bör givetvis helst göras av veterinär, men omständigheterna är stundom

sådana att avgörandet måste träffas av djurägaren. Bestämmelserna i

tredje stycket har viss motsvarighet i bestämmelser i 4 § 1 mom. av veterinärstyrelsens

förslag och 3 § 1 mom. tredje stycket i gällande lag.

I fjärde stycket har givits en definition av uttrycket sanitetsavdelning,

vilket förekommer i 12 § samt i 4 § 1 mom. första stycket av veterinärstyrelsens

förslag.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

63

3 §•

Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit, att i början av lagtexten

definitioner lämnas jämväl av uttrycken köttbesiktningstvång och slakteritvång.

Då jag funnit detta förslag lämpligt har sådana definitioner införts

i 3 §.

Första stycket motsvarar 2 § 2 mom. första stycket i veterinärstyrelsens

förslag och 2 § 1 mom. i gällande lag. Stadgandet ersätter jämväl 9 § första

och tredje styckena i sistnämnda lag. I sak har veterinärstyrelsens förslag

endast ändrats såtillvida, att ■— i huvudsaklig överensstämmelse med vad

som för visst fall stadgas i 65 § 3 mom. livsmedelsstadgan — bland de åtgärder,

som icke får vidtagas med obesiktigat kött, även upptagits överlämnande

av sådant kött till annan för att användas vid beredning av livsmedel,

som är avsett att saluhållas. Bestämmelserna i första stycket gälla givetvis

icke saluhållande in. in. inom område, för vilket undantag från köttbesiktningstvånget

medgivits.

Bestämmelserna i andra stycket handlar om innebörden av slakteritvång

och har motsvarighet i 3 § 1 mom. andra stycket samt 3 och 4 mom. i veterinärstyrelsens

förslag. I gällande lag finns stadganden av liknande innebörd

i 3 § 1 mom. första punkten och 2 mom. första stycket samt 9 § andra

stycket. Mot veterinärstyrelsens förslag i denna del har statens jordbruksnämnd

— i anslutning till stadgandet i 9 § av veterinärstyrelsens förslag -—

framhållit, att vederbörligen kontrollerat importkött bör få saluhållas i områden

med slakteritvång utan hinder av att köttet icke härrör från djur,

som slaktats i svenskt slakteri. Det borde därför finnas möjligheter att i

fråga om importkött meddela undantag från köttbesiktningslagens bestämmelser.

Särskilda föreskrifter om undersökning av kött vid införsel till riket

gäller enligt förordningen den 30 september 1921 (nr 581) angående

kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett. Enligt förordningen,

som avser kött av alla varmblodiga djur, skall köttvaror ha undersökts och

godkänts vid veterinärundersökning innan de får införas till riket. Enligt

21 § i förordningen kan godkänd vara därefter saluhållas jämväl inom område

med köttbesiktningstvång utan hinder av bestämmelserna i lagen angående

köttbesiktning och slakthus.

Enligt min mening bör frågan om importköttet lämpligen lösas så att de

särskilda bestämmelserna om saluhållande in. in. av kött och köttvaror

inom område med slakteritvång endast skall gälla kött, som härrör från

djur vilket slaktats inom riket, samt att Konungen bemyndigas alt beträffande

importerad vara utfärda särskilda bestämmelser. Stadganden härom

har införts i 3 § andra stycket och 22 §.

I 3 § 3 mom. och 4 mom. av veterinärstyrelsens förslag har intagits stadganden

av innebörd, att nödslakt, utan hinder av att slakteritvång gäller,

får ske om de särskilda bestämmelserna för sådan slakt iakttages samt att

inom ej stadsplanelagt område djurägare må för förbrukning i eget hushåll

slakta djur, som tillhör honom, såvida det cj är fråga om nödslakt. 1 dcpartementsförslaget

har bestämmelser av samma sakliga innebörd införts redan

i den definition på slakteritvång som lämnas i 3 § andra stycket.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

4 §•

4 § motsvarar 1 § kungörelsen den 27 mars 1942 (nr 142) angående besiktning

av kött av älg med flera djur. Bestämmelsen synes vara av den art

att den lämpligen bör överföras till denna lag.

5 §•

5 § motsvaras av 2 § 1 mom. i veterinärstyrelsens förslag och 2 § 2 mom.

i gällande lag.

I allmänna motiveringen har givits vissa riktlinjer efter vilka frågor om

undantag från köttbesiktningstvång bör bedömas. I lagtexten torde blott

böra angivas, att särskilda skäl för undantag skall föreligga.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört har såväl veterinärstyrelsen

som några remissinstanser framhållit, att obesiktigat renkött bör få säljas

inom vissa glesbebyggda områden. Svenska samernas riksförbund uttalar

sålunda, att Kungl. Maj :t på framställning av länsstyrelsen bör äga meddela

undantag. Enligt förbundets mening bör den nu gängse handeln med

obesiktigade renstekar få fortsätta men begränsas till lappmarkssocknarna

och fjälltrakterna i Jämtlands län och Idre socken i Dalarna. Länsstyrelsen i

Jämtlands län samt lappfogdarna i Norrbottens södra distrikt och skogsdistrikt

föreslår, att länsstyrelserna skall få befogenhet att medgiva undantag

från besiktningstvånget på renkött, när detta är motiverat av lokala

förhållanden.

Även jag anser att efter särskilt tillstånd obesiktigat renkött bör inom

vissa områden få försäljas t. ex. till ortsbefolkningen och till turister utan

hinder av att köttbesiktningstvång i övrigt gäller inom området. För vinnande

av enhetlighet vid bedömningen synes dessa frågor böra prövas av

veterinärstyrelsen. I enlighet härmed har i 5 § införts ett stadgande om att

veterinärstyrelsen äger medgiva, att inom visst område renkött må försäljas

utan att det är besiktigat.

6 §•

6 § överensstämmer i sak med 2 § 3 mom. första och andra styckena i veterinärstyrelsens

förslag utom såtillvida, att den föreslagna bestämmelsen

om skyldighet för kommun att låta verkställa besiktning jämväl åt annan

kommun utgått. Bestämmelser motsvarande de i 6 § intagna återfinnes i 2 §

3 mom. i gällande lag.

I fråga om de olika möjligheter en kommun har att anordna köttbesiktning

hänvisas till den allmänna motiveringen. Svenska veterinärföreningen

för kött- och mjölkhygien föreslår, att i lagtexten införes en bestämmelse

om att veterinärstyrelsen skall fastställa det antal besiktningsveterinärer

som i varje fall är behövligt för besiktningens genomförande. För min del

anser jag ej att särskilda bestämmelser härom erfordras.

7 §•

Såsom jag uttalat i den allmänna motiveringen bör kommun ofta kunna

lösa köttbesiktningsfrågan genom samverkan med annan kommun eller med

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1959

65

kontrollslakteri. Stadgandena i 7 § ger uttryck åt denna tanke och motsvarar

i veterinärstyrelsens förslag bestämmelserna i 2 § 3 mom. andra stycket.

I enlighet med vad jag tidigare anfört bör här avsedda överenskommelser

vara frivilliga. I departementsförslaget har därför icke intagits någon

motsvarighet till 2 § 3 mom. tredje stycket i veterinärstyrelsens förslag.

Viss motsvarighet till stadgandena i 7 § återfinnes i 2 § 3 mom. gällande

lag.

8 §•

8 § motsvaras i såväl veterinärstyrelsens förslag som gällande lag av 5 §

1 och 2 mom.

Mot veterinärstyrelsens förslag har länsstyrelsen i Norrbottens län under

åberopande av ett yttrande från länsveterinären framhållit, att möjlighet

bör finnas för veterinärstyrelsen att meddela dispens från stadgandet om

levandedjursbesiktning av ren. Vidare har förste provinsialläkaren i Luleå

i yttrande till länsstyrelsen framhållit, att föreskriften i 5 § 1 mom. veterinärstyrelsens

förslag föreföll att icke stämma med följande uttalande av

styrelsen: »Man kan även tänka sig den anordningen att renarna, såsom nu

sker, slaktas på den för säsongen valda slaktplatsen men att de urtagna

kropparna omgående efter slakten transporteras till kontrollslakteri för

uppslaktning.» I anledning härav må framhållas, att stadgandet i 5 § 1 mom.

av veterinärstyrelsens förslag endast avser det fall då djuret slaktas på offentligt

slakthus eller kontrollslakteri. Därvid torde även beträffande ren

levandebesiktning i regel utan olägenhet kunna ske. Slaktas renen utanför

slakteriet blir enligt förslaget bestämmelserna i 2 mom. tillämpliga. Såsom

länsstyrelsen framhållit, torde emellertid även om slakten sker vid renkontrollslakteri

förhållandena stundom kunna påfordra att undantag från kravet

på levandebesiktning göres. Jag tänker därvid särskilt på tillfällen, då

renar i stort antal skall slaktas vid ambulerande kontrollslakteri. I departementsförslaget

har därför införts ett stadgande om att veterinärstyrelsen,

när förhållandena så påkallar, kan meddela dispens från kravet på levandebesiktning

av ren.

9 §.

9 § motsvaras i veterinärstyrelsens förslag av 6 § och i gällande författningar

av 6 § 1, 2, 4 och 5 mom. lagen angående köttbesiktning och slakthus

samt 1 § förordningen den 11 maj 1934 (nr 141) angående förbud

mot viss stämpling eller märkning av kött och köttvara.

Vid utformningen av departementsförslaget har vidtagits — förutom rent

redaktionella jämkningar — den ändringen i veterinärstyrelsens förslag,

att möjligheten att förordna om stämpling eller märkning av beredd vara

icke medtagits. Sådan möjlighet finnes visserligen enligt gällande lag, men

har aldrig utnyttjats. Då vid beredning av livsmedel enligt förevarande förslag

endast får användas besiktigat och godkänt kött, är det tillräckligt att

beredd vara omfattas av de i 4 mom. föreslagna bestämmelserna mot att

5 Bihang till riksdagens protokoll lUHU. 1 samt. Nr 11

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

stämpel eller märke missbrukas. Vidare har den ändringen i veterinärstyrelsens

förslag gjorts, att styrelsens dispensmöjligheter i fråga om användandet

av kasserat kött (3 mom.) något inskränkts. Enligt huvudstadgandet

kan sådant kött få användas för tekniskt bruk. Veterinärstyrelsen

bör därutöver kunna medgiva användning till föda åt djur. Styrelsen har

föreslagit, att dispensmöjlighet skall finnas även för användning till »annat

ändamål», varvid styrelsen framförallt avsett vetenskapligt bruk. Enligt

min mening ligger det i sakens natur att kött, som vid besiktning befunnits

otjänligt till människoföda, skall få ställas till förfogande för vetenskapliga

undersökningar. Något särskilt stadgande härom torde därför ej erfordras

och har ej heller intagits i gällande lag angående köttbesiktning och slakthus

eller i kungörelsen den 21 mars 1958 (nr 116) om viss offentlig kontroll

av fjäderfäslakterier. I likhet med vad som gäller enligt dessa två

författningar och enligt 94 § 3 mom. andra stycket livsmedelsstadgan torde

det därför vara tillräckligt, att veterinärstyrelsens dispensmöjlighet avser

användning till föda åt djur.

6 g 4 mom. i veterinärstyrelsens förslag överensstämmer nästan helt med

gällande bestämmelser. Då det knappast kan föreligga något skäl för att

stämpel eller märke skall få åsättas obesiktigad vara, som icke är avsedd

för försäljning, har bestämmelsen i departementsförslaget omformulerats.

10 §.

10 § 1 och 2 mom. har motsvarighet i 3 § 1 mom. första och tredje styckena,

2 mom., 4 mom. andra stycket och 6 mom. i veterinärstyrelsens förslag

samt i 3 § 1 mom. första och andra styckena och 3 mom. gällande lag.

3 mom. i departementsförslaget är nytt. Av samma skäl som jag tidigare anfört

i samband med anordningarna för köttbesiktning bör överenskommelser

mellan kommuner samt mellan kommun och kontrollslakteri vara frivilliga.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i 3 g 1 mom. fjärde stycket och

5 mom. i veterinärstyrelsens förslag har därför ej intagits i departementsförslaget.

I veterinärstyrelsens förslag i denna del har för övrigt i huvudsak blott

formella ändringar gjorts. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen

bör kommunerna få fria händer att ordna lämpliga slaktmöjligheter, varvid

även anlitande av slakterier utanför kommunen kan ifrågakomma. Det

synes därför vara tillräckligt att som villkor för att slakteritvång skall

kunna införas stadga, att kommunen på ändamålsenligt sätt sörjt för att

förekommande slakt utan tidsutdräkt kan utföras. Det ankommer på länsstyrelsen

att innan förordnande om slakteritvång meddelas konstatera, att

erforderliga slaktmöjligheter finnes.

Över framställning om införande av slakteritvång bör veterinärstyrelsen

alltid höras. Lagbestämmelse härom föreslås. I övrigt bör länsstyrelsen själv

få avgöra vilka myndigheter och organisationer, som lämpligen skall få

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1959

tillfälle yttra sig. Veterinärstyrelsens förslag, att hushållningssällskapets

förvaltningsutskott alltid skall höras har jag därför ej biträtt. Veterinärstyrelsen

har i 3 § 4 inom. andra stycket föreslagit en bestämmelse om att styrelsen,

om till följd av ogynnsamma transportförhållanden eller eljest synnerliga

skäl därtill är, skall äga medgiva undantag från förbudet att inom

område med slakteritvång saluhålla, använda eller förvara kött eller köttvara,

som härrör från djur vilket ej slaktats på offentligt slakthus eller

kontrollslakteri. Styrelsen torde därvid särskilt ha tänkt på avsättningen

av kött från skärgården. Då det ankommer på länsstyrelsen att förordna om

slakteritvång bör enligt min mening samma myndighet vara behörig att

medgiva undantag från eller inskränkning i tvångsbestämmelserna. Något

särskilt stadgande härom synes ej vara erforderligt.

I yttrande över Norrbottens läns hälsovårdsförbunds skrivelse rörande

renslakten har veterinärstyrelsen uttalat, att möjlighet borde öppnas att

införa slakteritvång även beträffande ren. Då jag är av samma uppfattning

har i 10 § 3 mom. av departementsförslaget intagits en bestämmelse om att

Konungen skall äga förordna, att slakteritvång må införas jämväl beträffande

ren.

11 §•

11 § har motsvarighet i 3 § 1 mom. tredje stycket och 7 mom. i veterinärstyrelsens

förslag samt 3 § 1 mom. andra stycket och 4 mom. i gällande lag.

1 mom. Som jag tidigare nämnt är uppförande av offentligt slakthus ingen

förutsättning för att slakteritvång skall kunna införas och utvecklingen tyder

på att sådana slakthus endast i undantagsfall kommer att uppföras.

Emellertid bör liksom nu tillsynsmyndigheten äga övervaka att de offentliga

slakthusen inrättas på lämpligt sätt. I enlighet härmed har i departementsförslagets

1 mom. stadgats alt plan för slakthus skall godkännas av veterinärstyrelsen.

Däremot är det enligt min mening onödigt att i lagen införa

bestämmelser om att vid slakthus skall vara anställda besiktningsveterinärer

och i övrigt vidtagna de åtgärder, som erfordras för slakthusets skötsel.

2 mom. Veterinärstijrelsen har föreslagit, att i slakthusstyrelse

bl. a. skall ingå en ledamot utsedd av hushållningssällskapet samt att överveterinären

vid slakthuset skall vara självskriven ledamot av styrelsen och

därjämte föredragande i ärenden som rör hygienen inom slakthuset eller eljest

är av veterinärmedicinsk art. Styrelsen anför till stöd för detta förslag

följande.

Enligt 3 § 4 mom. i gällande lag skall offentligt slakthus stå under förvaltning

av en särskild styrelse. Beträffande dess sammansättning föreskrives

att ledamöterna skola vara fem, av vilka en utses av hushållningssällskapet.

överinseendet över de offentliga slakthusen handhaves sålunda ej av vederbörande

hälsovårdsnämnder. Beträffande de senares sammansättning tilllåter

sig veterinärstyrelsen här erinra att 1948 års hälsovårdsstadgekommitté

i sill förslag till hälsovårdsstadga, under hänvisning till det ökade behov

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungi. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

av veterinärmedicinsk sakkunskap, som allt mer gjort sig gällande, föreslagit

dels att i stad stadsveterinären eller, om flera sådana finnas, förste stadsveterinären

skall vara självskriven ledamot av hälsovårdsnämnden, dels att

veterinär-medicinsk sakkunskap om möjligt bör vara företrädd i sådan hälsovårdsnämnd,

där veterinär icke är självskriven ledamot.

Med hänsyn härtill och då slakthusstyrelserna, i motsats till hälsovårdsnämnderna,

ha överinseendet över anstalter, där så gott som enbart veterinärhygieniska

krav skola tillgodoses, framstår det som en nödvändighet

att sådan sakkunskap blir representerad i dessa styrelser. Liksom stadsveterinär

föreslagits skola vara självskriven ledamot av hälsovårdsnämnd, bör

även den till tjänsteställningen främste besiktningsveterinären vid offentligt

slakthus vara självskriven ledamot av slakthusets styrelse. Han bör tillika

vara föredragande inför styrelsen i ärenden, som rör hygienen inom slakthuset

samt övriga ärenden av veterinärmedicinsk art. Eventuellt bör därvid

styrelsemedlemmarnas antal kunna ökas till sex.

Remissinstanserna

I fråga om veterinärstyrelsens förslag i denna del uttalar sig några remissinstanser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det mycket lämpligt, att

slakthusdriftens viktiga hygieniska intressen blir företrädda i styrelsen

därigenom att den till tjänsteställningen främste besiktningsveterinären ingår

som självskriven ledamot. Motsatt uppfattning uttalas emellertid av

Svenska stadsförbundet och Föreningen Svenska städers offentliga slakthus,

vilka även vänder sig mot att en representant för hushållningssällskapet skall

vara ledamot av styrelsen. Förbundet, som i stort sett har samma motivering

som föreningen, anför i dessa delar följande.

Beträffande sammansättningen av styrelserna för de offentliga slakthusen

har veterinärstyrelsen föreslagit den nyheten att överveterinären hos

slakthuset skall vara självskriven ledamot samt föredragande inför styrelsen

i ärenden som rör hygienen inom slakthuset ävensom övriga ärenden

av veterinärmedicinsk natur. Med anledning av att det förekommer att

slakthusdirektören tillika är veterinär vill styrelsen erinra om det av koinmunallagskommittén

gjorda uttalandet (sid. 211—212 i kommunal lagskommitténs

betänkande III) att man vid kommande revisioner av specialförfattningar

rörande kommunala organ liksom vid lagstiftning om nya

dylika organ i görligaste mån borde tillämpa kommunallagens regler om

bl. a. valbarhet. Ett motsvarande betraktelsesätt bör i än högre grad gälla

då man överväger att komplettera en redan gällande bestämmelse. Med

hänsyn härtill synes det styrelsen olämpligt att nu införa en föreskrift som

i många fall kommer i påtaglig strid med grunderna för gällande kommunallagstiftning

enligt vilken chefstjänsteman icke kan vara ledamot av

nämnd eller styrelse varunder han sorterar. Enligt styrelsens mening föreligger

ej heller något sakligt motiv för den av veterinärstyrelsen föreslagna

kompletteringen av styrelserna för de offentliga slakthusen. —--Om

en förnyad lagstiftning rörande köttbesiktning m. in. kommer till stånd bör

enligt förbundsstyrelsens mening även uppmärksammas frågan huruvida

vederbörande hushållningssällskap alltjämt skall äga utse en ledamot i de

kommunala slakthusstyrelserna. Enligt styrelsens mening finnes numera

intet fog för ett bibehållande av denna ordning enär bestämmelsen härom

tillkom vid en tidpunkt då förhållandena voro helt andra än nu. Med bestämmelsen

åsyftades att åstadkomma ett samarbete mellan slakthusrörel
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

69

sen och jordbrukarnas intresseorganisationer som på den tiden endast voro

avsedda att fungera som kreatursförsäljningsföreningar. Numera då dessa

föreningar bedriva egna slakteriföretag och sålunda uppträda som konkurrenter

till de kommunala slakthusen måste det berörda ledamotskapet anses

direkt olämpligt. Många gånger torde nämligen hushållningssällskapens

representanter tillika vara tjänstemän i jordbrukarnas slakteriorganisationer.

Även Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien vänder sig

mot förslaget, att överveterinären skall vara självskriven ledamot i slakthusstyrelse.

Föreningen föreslår i stället, att stadsveterinär eller länsveterinär

skall vara ledamot och överveterinären blott föredragande. Föreningen anför

härom närmare.

Veterinärstyrelsen föreslår, att överveterinären skall vara självskriven ledamot

av slakthusets styrelse samt föredragande inför styrelsen i ärende, som

rör hygienen inom slakthuset. Föreningen har efter noggrant övervägande

kommit till den uppfattningen, att en dylik ordning kan komma att medföra

administrativa svårigheter. Föreningen föreslår i stället, att stadsveterinären

eller, där sådan ej finnes, länsveterinären ingår som ledamot i slakthusets

styrelse men att den till tjänsten främste veterinären vid slakthuset är föredragande

i hygienfrågor inför styrelsen med rätt att få sin mening antecknad

till protokollet. Likaledes bör vid kontrollslakterier den till tjänsten

främste veterinären vara föredragande inför styrelsen i hygienfrågor. Detta

motiveras bl. a. med den föreslagna jämställdheten mellan slakthus och

kontrollslakterier. Enligt senare års erfarenheter äro nämligen de hygieniska

frågorna av en sådan väsentlig betydelse för slakthusens och kontrollslakteriernas

ostörda verksamhet att större tyngd måste ges de hygieniska

kraven inför den administrativa och ekonomiska ledningen.

Föreningen av besiktningsveterinärer vid Sveriges kontrollslakterier förordar

ett stadgande av innebörd, att förste besiktningsveterinären vid kontrollslakteri

skall närvara vid styrelsesammanträde med rätt att yttra sig och få

avvikande mening antecknad till protokollet.

Svenska länsveterinärföreningen uttalar, att det knappast är behövligt att

representant för hushållningssällskapet skall finnas i styrelse för slakthus,

som ju är en stads egen angelägenhet i ekonomiskt avseende.

Departementschefen

För egen del förordar jag, att slakthusstyrelses organisation och arbetsformer

bestämmes i huvudsak enligt samma regler, som gälla för de efter

kommunallagens tillkomst specialreglerade nämnderna, bl. a. nykterhetsnämnd,

socialhjälpsnämnd och hälsovårdsnämnd. Emellertid torde det vara

möjligt att, i större utsträckning än som skett beträffande dessa nämnder,

ansluta till bestämmelserna för sådana nämnder som regleras uteslutande

i kommunallagen och överlåta åt kommunens fullmäktige att meddela i

övrigt erforderliga föreskrifter. Fullmäktige i annan kommun än Stockholm

bör sålunda ha frihet att bestämma över slakthusstyrelses sammansättning,

tidpunkt för val av styrelsen, mandatperiodens längd, början och slut, utseende

av ordförande och vice ordförande in. in. Stadsfullmäktige i Stockholm

bör äga meddela föreskrifter om vilket organ som skall välja slakt
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

husstyrelse, styrelsens sammansättning, tidpunkt för valförrättning samt

utseende av ordförande och vice ordförande. Behovet av veterinärmedicinsk

sakkunskap i slakthusstyrelse synes lämpligen kunna tillgodoses genom

att skyldighet stadgas att kalla läns- eller stadsveterinären samt den främste

veterinären vid slakthuset till styrelsens sammanträden med rätt för dem

att deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet.

Det synes också naturligt att den främste veterinären vid slakthuset utses

till föredragande i ärenden av veterinärmedicinsk natur, men det bör överlämnas

åt slakthusstyrelsen att själv besluta härom.

12 §.

12 § innehåller särskilda bestämmelser om nödslakt. Rörande motivet till

dessa torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen. I fråga om innebörden

av uttrycket nödslakt får jag hänvisa till 2 § tredje stycket i departementsförslaget.

12 § motsvaras av 4 § 1 och 2 mom. i veterinärstyrelsens förslag. De i

4 § 3 mom. av samma förslag upptagna bestämmelserna torde vara av den

art att de lämpligen böra intagas i tillämpningsföreskrifter. I sådana föreskrifter

bör även, såsom jag tidigare påpekat, meddelas närmare bestämmelser

om på vilket sätt inälvor av nödslaktat djur skall medföras för besiktning.

12 § motsvaras i gällande lag av 3 § 1 mom. tredje stycket och 2 mom.

andra och tredje styckena.

13 §.

13 § motsvarar 8 § 1 och 2 mom. i veterinärstyrelsens förslag. Bestämmelsen

i 8 § 3 mom. av samma förslag torde lämpligen böra intagas i til 1- lämpningsföreskrifter. I gällande lag finns motsvarighet till 13 § i 8 §.

Veterinärstyrelsen har i fråga om avgifterna för köttbesiktning m. in.

anfört följande.

Enligt 8 § 1 mom. nu gällande lag äger samhället eller kommunen för köttbesiktning,

för viss behandling av kött samt för begagnande av offentligt

slakthus uppbära avgifter enligt taxa, som fastställes av veterinärstyrelsen.

Föi slag till taxa avgives, i fråga om avgifter för köttbesiktning och viss behandling

av köttet, av hälsovårdsnämnden eller särskild myndighet, under

vars inseende köttbesiktningen är ställd, efter hörande av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott samt i fråga om avgifter för begagnande av

offentligt slakthus av dess styrelse.

Orsaken till att fastställelsen av taxorna ansetts skola ske centralt -—

tidigare av Kungl. Maj :t, nu av veterinärstyrelsen — har varit den att kontroll

borde utövas i syfte att förhindra att kommunerna skulle av ekonomiska

skäl uttaga högre avgifter än som kunde anses erforderliga för täckande

av de med verksamheten förenade kostnaderna. Veterinärstyrelsen

har emellertid under den tid som styrelsen handhaft fastställelsen i ytterligt

få fall haft anledning ingripa mot sådana tendenser. Vidare har besiktningsfrekvensen

hos byråerna successivt nedgått, vilket nödvändiggjort att

ungefär två tredjedelar av antalet byråer måst tillämpa maximitaxan och

övriga en taxa med som regel obetydligt lägre avgifter.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

71

Dessa årligen återkommande fastställelser av köttbesiktningstaxor handhavas

av styrelsens hygienbyrå och åstadkomma där en ur praktisk synpunkt

onödig belastning av arbetsbördan. Veterinärstyrelsen har nämligen

möjlighet att utöva erforderlig kontroll i nyssnämnda hänseenden genom

de ekonomiska i-edogörelser, som byråerna ha att årligen ingiva till styrelsen

före den 1 april och vilka läggas till grund för styrelsens förslag till

maximitaxa.

Veterinärstyrelsen anser därför att den hittillsvarande fastställelseproceduren

— utom i vad angår maximitaxan — kan slopas och att kommunerna

således skola äga rätt att, vare sig det är fråga om slakthus eller köttbesiktningsbyrå,

inom ramen för maximitaxans belopp för olika besiktningsobjekt

fastställa köttbesiktningstaxa för kommunen. Detsamma bör gälla

beträffande avgifterna för sådan behandling av kött, som avses i 6 § 2

mom. lagen. Hörandet av hushållningssällskapets förvaltningsutskott har

alltmer tenderat till att bliva en i sak betydelselös formalitet. Denna tendens

torde än mer accentueras, därest, såsom veterinärstyrelsen finner

antagligt, byråbesiktningen i väsentliga delar av riket kommer att försvinna.

Styrelsen anser därför att man bör kunna utan risk för olägenhet avstå

från sagda procedur, beträffande vilken det därjämte under nuvarande ordning

visat sig att kommunerna ha lätt att förbise sin skyldighet att höra

utskottet.

Även beträffande taxorna för begagnande av de offentliga slakthusen samt

i anslutning till vissa av dessa anordnad marknadsplats m. in. synes det veterinärstyrelsen

att beslutanderätten bör kunna överlåtas å slakthusstyrelserna.

Med ett bibehållande av gällande lags anvisningar rörande avgifternas

storlek och i betraktande av att det får anses ligga i kommunernas intresse

att ej genom för höga avgifter minska anlitandet av slakthuset, lärer någon

olägenhet svårligen kunna tänkas uppkomma genom en dylik överflyttning

av beslutanderätten.

Kommunerna böra emellertid åläggas att verkställa sådan fastslällelse före

den 1 december året innan det, varunder avgifterna skola äga giltighet. Vidare

böra kommunerna åläggas att omgående insända avskrift av den sålunda

beslutade taxan till veterinärstyrelsen.

Remissinstanserna

Några remissinstanser gör uttalanden om hur taxor och andra avgifter bör

bestämmas.

Statens jordbruksnämnd framhåller, att den samverkan, som enligt förslaget

förutsättes skola ske mellan kommuner och kontrollslakterier, bör

bygga på rent frivilliga överenskommelser. Något utrymme för sådan 1''astställelse,

som länsstyrelserna enligt förslaget skall kunna meddela i fråga

om grunderna för kontrollslakteriernas ersättning, lordc därför ej finnas.

Även Sveriges slakteriförbund understryker, att kontrollslakteriernas medverkan

bör grundas på rent frivilliga överenskommelser, i vilka även ersättningsfrågorna

skall regleras med utgångspunkt från full täckning för kostnaderna.

Vidare bör därvid hänsyn tagas till utgående prisregleringsavgifter.

Förbundet anför i sitt av Sveriges lantbruksförbund åberopade

yttrande bärom följande.

I fråga om taxorna för köttbesiktning vill förbundet framhålla, dels att

dessa taxor bör utgå enligt de principer, som närmare preciseras nedan un
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

der punkten slakteritvång, dels att kostnadstäckningsprincipen även bör

gälla för den enklare form av besiktning, vid s. k. köttbesiktningsstationer,

som föreslås kunna införas för kategori II. Det synes också berättigat, att

dessa köttbesiktningsstationer bör stå under Veterinärstyrelsens kontroll.

För fastställande av taxorna för vanlig slakt, och även för nödslakt och

byråbesiktning, bör bestämmas, att full kostnadstäckning skall gälla. Kostnaderna

i våra anläggningar torde vara lägre än vid anläggningar särskilt

uppförda för dessa ändamål. Vid de tillfällen, då slakteriorganisationen vidtager

särskilda åtgärder för att stödja prisnivån, exempelvis uttager prisregleringsavgifter

för slakt från sina medlemmar, måste motsvarande tilllägg

på taxan utgå. Då dessa åtgärder vidtages för att stödja prisnivån vid

särskilt svåra produktions- och marknadsförhållanden, kommer resultatet

i bättre prisnivå alla producenter tillgodo. Det är därför rättvist att även

andra, som använder sig av våra anläggningar, medverkar.

Med hänsyn till att vi ej kan behandla andra bättre än våra egna medlemmar,

är det oss omöjligt att göra avkall på full kostnadstäckning inklusive

täckning för här ovan angivna åtgärder.

På basis av denna princip torde det sedan vara lämpligast att riktlinjer

för taxorna utarbetas vid förhandlingar mellan veterinärstyrelsen och vår

organisation för förslagsvis 3 års-perioder med reglering efter förändringar

i lön och andra mera betydande kostnader under perioden.

Riksförbundet Landsbygdens folk anlägger samma synpunkter som slakteriförbundet

på dessa frågor.

Svenska landskommunernas förbunds styrelse hälsar med tillfredsställelse

att den nu gällande underställningsskyldigheten för kommunerna vid

fastställande av besiktningstaxor föreslås borttagen liksom även skyldigheten

att före taxans fastställande höra hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Då kommunerna vid fastställande av taxa har att utgå från självkostnadsprincipen

syntes det styrelsen som om man borde kunna gå ett steg

längre och även upphäva den av Kungl. Maj:t fastställda maximitaxan. Någon

anledning att befara missbruk vid taxesättningen efter en dylik åtgärd syntes

icke föreligga. Styrelsen utgick vidare från att den enligt kungörelsen den

30 november 1934 om besiktning och stämpling av kött m. m. gällande underställningsskyldigheten

beträffande ersättningen till besiktningsveterinär

även bringades att upphöra.

Svenska stadsveterinärföreningen anser däremot, att även för slaktavgifter

bör finnas en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Föreningen uttalar vidare, att

taxe- och avgiftsbestämmelserna i 8 § av veterinärstyrelsens förslag i möjligaste

mån bör tillämpas även på kontrollslakterier.

Departementschefen

De avgifter, varom här är fråga, utgör offentligrättsliga avgifter av samma

karaktär, som de avgifter på den allmänna rörelsen vilka avses i 74 § kommunallagen.

Enligt allmänt godtagna principer äger kommun icke genom

att belägga handel och näring med avgifter av olika slag förskaffa sig inkomster

vid sidan av skatteinkomsterna. I de fall då avgifter ansetts böra

få uttagas har särskild rätt härtill stadgats, men samtidigt har regler med
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

73

delats, avsedda att garantera att avgifterna icke uttages med oskäliga belopp.

I detta syfte har sålunda föreskrivits, att avgifterna endast får motsvara

självkostnaderna, varjämte bestämmelser meddelats antingen att avgifterna

ej får överskrida av statlig myndighet fastställd taxa eller att beslut

om avgifterna skall underställas statlig myndighet.

Enligt den nu gällande köttbesiktningslagen har veterinärstyrelsen att

fastställa taxa för köttbesiktning in. m. och avgifterna enligt denna taxa får

icke överskrida en av Kungl. Maj :t fastställd maximitaxa. Något utrymme

för kommunalt självbestämmande har sålunda icke lämnats på detta område.

Jag anser, att detta system bör ändras så alt kommunerna, liksom enligt

kommunallagen och lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för

vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. själva får bestämma de grunder,

efter vilka avgifterna skall utgå. Fråga uppkommer då om sådant beslut

bör underställas statlig myndighet. Så skall nämligen ske enligt nyssnämnda

båda lagar. I och för sig synes det mig kunna övervägas om underställning

i förevarande fall är nödvändig. Emellertid har dåvarande chefen för

inrikesdepartementet i propositionen nr 157/1957 med förslag till lag om

rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.

uttalat, att hela frågan om underställningsskyldighetens omfattning, när det

gäller kommunala beslut, bör omprövas och att en särskild utredning inom

den närmaste tiden torde böra tillsättas i detta syfte. I avbidan på resultatet

av denna utredning synes det mig lämpligast, att bestämmandet av avgifter

för köttbesiktning får följa samma regler som nyss berörda kommunala avgifter.

Enligt lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser

å allmän plats, m. m. skall beslut rörande grunder för beräkning av avgifterna

underställas länsstyrelsen, som äger att beslutet helt eller delvis fastställa

eller ock ogilla. En motsvarande regel bör sålunda införas beträffande

avgifterna för köttbesiktning. Härigenom vinnes jämväl den fördelen att veterinärstyrelsens

arbete med granskning av taxor och fastställande av maximitaxa

inbesparas.

Beträffande 2 mom. i departementsförslaget må framhållas, att man vid

beräknande av de avgifter som där avses skall ntgå från de totala kostnader

som varit förenade med verksamheten. Utan särskilt stadgande bör därvid

hänsyn få tagas till kostnaderna för slakthusets förvaltning och underhåll

samt skälig ränta å slakthusets anläggningskapital. Den särskilda bestämmelsen

härom i gällande lag och veterinärstyrelsens förslag har därför icke

införts i departementsförslaget. Såsom veterinärstyrelsen framhållit synes

skäl ej föreligga att meddela föreskrift om underställning av slakthusstyrelses

beslut i avgiftsfrågor.

Sveriges slakteriförbund har framhållit vissa synpunkter som borde beaktas

i de fall, då slakteriorganisationen åtager sig att utföra köttbesiktning

eller slakt för andra än medlemmars räkning. Dessa frågor bör lösas i överenskommelserna

mellan slakterierna och kommunerna. I den mån så önskas

eller eljest anses lämpligt kan givetvis veterinärstyrelsen även i frågor av

denna art biträda med råd. överenskommelserna bör emellertid, som jag

tidigare anfört, vara frivilliga.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1959

14 §.

14 § ersätter 2 § 3 mom. fjärde stycket samt 3 § 5 mom. i veterinärstyrelsens

förslag, men saknar motsvarighet i gällande lag.

Rörande innebörden av bestämmelserna får jag hänvisa till den allmänna

motiveringen.

15 §.

15 § motsvarar 10 § i velerinärstyrelsens förslag och samma paragraf i

gällande lag.

Enligt gällande lag kan vid slakthustvångs införande ersättning utgå för

värdeminskning av fastighet eller inrättning i samband med att den icke

längre kan användas för slakterirörelse. Veterinärstyrelsen har föreslagit en

mera allmänt hållen ersättningsregel, enligt vilken innehavare av slakterirörelse,

därest han i följd av slakteritvångs införande vållas väsentligt intrång

i näring, må erhålla skälig ersättning av kommunen. Då en sådan regel

icke innefattar skyldighet för kommun att utgiva ersättning samt därjämte

skulle bli mycket svår att tillämpa, har i departementsförslaget intagits

en bestämmelse om ersättning med i stort sett samma utformning som

den nu gällande. Enligt min mening bör kommun, innan framställning om

införande av slakteritvång göres, noga undersöka vilken inverkan sådant

tvång kan få för innehavare av privatslakterier och i förekommande fall om

möjligt på frivillig väg träffa överenskommelse med dessa om gottgörelse

för skada som tillfogas dem.

16—19 §§.

Veterinärstyrelsens förslag till ansvars- och förverkandebestämmelser

(11—15 §§) avviker väsentligt från de som gäller enligt 1934 års lag. Till

stöd för sitt förslag i denna del har styrelsen anfört följande.

Enligt 11 § i nu gällande lag straffas den som bryter mot förbud, som avses

i 2 eller 3 §, med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

Vidare föreskrives i 15 § samma lag att böterna skola tillfalla kommunens

kassa. Enligt bestämmelserna i 6 § kungörelsen den 30 november 1934 (nr

561) angående kontroll vid införsel av köttvaror till område med köttbesiktningstvång,

vilken författning tillkommit utan riksdagens medverkan,

straffas den som i strid mot kungörelsen inför köttvara till område med

köttbesiktningstvång likaledes med böter från och med fem till och med

trehundra kronor men skall därutöver ha förverkat varan. Såväl böterna

som förverkad vara eller dess värde tillfalla därvid kronan. Den som i

strid mot bestämmelserna i lagen angående köttbesiktning och slakthus underlåter

att besiktiga eller å slakthus uppslakta djurkroppar eller djur av

ifrågavarande slag, utan att därvid är fråga om införsel till område med

köttbesiktningstvång, blir alltså lindrigare bestraffad än den som verkställer

sådan införsel i strid mot införselkungörelsens föreskrifter.

Veterinärstyrelsen kan för sin del icke finna anledning föreligga att frågan

om ansvar spåföljden skall bedömas olika i de båda fallen. Saken har

varit föremål för tvistigheter mellan åklagarmyndighet och hälsovårdsnämnd,

och från sistnämnda håll har framförts önskemål, att ansvarsbestämmelserna

i köttbesiktningslagen borde skärpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

n

Även veterinärstyrelsen finner skäl föreligga för en straffskärpning och

får därför hemställa, dels att straffet enligt It § lagen bestämmes till dagsböter,

dels att vara, varom fråga är, eller dess värde skall förklaras förverkad.

I samband härmed synes den ytterligare överensstämmelsen böra

åvägabringas mellan de båda författningarna, att i lagen införes bestämmelser

dels om vad som bör iakttagas med beslagtagen vara, dels att böter

och förverkad vara eller dess värde skola tillfalla kronan. I sistnämnda

hänseende må bl. a. framhållas, att en sådan ändring torde få ringa ekonomisk

betydelse för vederbörande kommuner, med hänsyn till de trots allt

jämförelsevis få fall, som årligen bliva föremål för beivran.

Bestämmelserna i 12--15 §§ om ansvar vid itererad förseelse, om laga

domstol, om besvär och om bötesförvandling synas samtidigt böra ändras

till överensstämmelse med vad därom numera i allmänhet gäller.

Mot vad veterinärstyrelsen i denna del anfört har erinran ej gjorts under

remissbehandlingen. Ansvarsbestämmelserna har i departementsfårslaget

erhållit en utformning, som huvudsakligen formellt skiljer sig från de i

veterinärstyrelsens förslag upptagna. 17—It) §§ innehåller förverkandebestämmelser,

vilka avfattats med motsvarande bestämmelser i allmänna förfogandelagen

som förebild.

20 §.

20 § ersätter vissa bestämmelser i veterinärstyrelsens förslag, bl. a. 4 § 3

mom. och 5 § 4 inom. och motsvaras av 4 §, 5 § 3 mom. och 6 § 4 mom. i gällande

köttbesiktningslag. Frågan huruvida Konungen — liksom nu — bör

utfärda föreskrifter rörande avlöningsförmåner för besiktningsveterinärer

vid kontrollslakterierna torde få övervägas i samband med utformandet av

tillämpningsföreskrifter till lagen. Det har förutsatts, att motsvarande förmåner

för besiktningsveterinärer vid offentliga slakthus och köttbesiktningsbyråer

skall bestämmas av kommunerna.

21 §.

21 § motsvarar 13 § av veterinärstyrelsens förslag och samma paragraf i

gällande lag. Av stadgandet framgår att veterinärstyrelsen icke blott skall

vara övervakande utan även rådgivande myndighet.

22 §.

22 § motsvarar 9 § i veterinärstyrelsens förslag och 9 § fjärde stycket i

gällande lag. Frågan om kontrollen över importkött har jag redan berört under

3 §.

23 och 24 §§.

23 och 24 §§ motsvarar 7 och 14 §§ i veterinärstyrelsens förslag och samma

paragrafer i gällande lag. 23 § har i departementsförslaget utformats

med sladgandena i 114 § livsmedelssladgan som förebild. Det synes ej föreligga

tillräckliga skäl för att i detta fall stadga korlare besvärstid än den i

lagen 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut

stadgade. Någon särskild bestämmelse om rätt till besvär över veterinärstyrelsens

och länsstyrelses beslut erfordras ej.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

övergångsbestämmelser m. m.

I skrivelse den 19 november 1958 har veterinärstyrelsen hemställt, att i

samband med antagande av ny köttbesiktningslag måtte upphävas — förutom

de i veterinärstyrelsens lagförslag angivna författningarna — jämväl

kungörelsen den 13 september 1928 (nr 354) med vissa bestämmelser rörande

beredning och saluhållande av vissa köttvaror av utländskt ursprung.

Veterinärstyrelsen har uttalat, att författningen numera ej tillämpades och

helt saknade betydelse. Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien

har i avgivet remissyttrande förklarat sig dela veterinärstyrelsens

uppfattning. Även jag anser att författningen bör upphävas.

Då vidtagandet av anordningar för köttbesiktningstvångets genomförande

i många fall torde föranleda förhandlingar mellan kommuner och kontrollslakterier

m. fl. synes lagen icke böra träda i kraft förrän tidigast ett halvt

år efter dess utfärdande. Därest den antages av 1959 års riksdag under vårsessionen

synes lämplig tidpunkt för ikraftträdandet vara den 1 januari

1960. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen bör lagens stadganden

såvitt de avser renkött dock träda i kraft först den dag Konungen förordnar.

Det torde få ankomma på veterinärstyrelsen att föreslå den tidpunkt, från

vilken lagen i denna del, helt eller delvis, bör vinna tillämpning.

Det synes lämpligt att redan meddelade förordnanden om slakthustvång

efter lagens ikraftträdande utan vidare åtgärd i stället skall avse slakteritvång.

Det står givetvis även i detta fall kommun fritt att ingiva ansökan om

att slakteritvånget helt eller delvis skall upphävas.

Om lagen antages, bör ändringar göras i vissa andra författningar-. Därutöver

torde emellertid i övergångsbestämmelserna böra införas en allmän

bestämmelse om att hänvisning till författningsrum, som ersatts genom

bestämmelse i denna lag, i stället skall avse den bestämmelsen.

Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer därefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda inom

jordbruksdepartementet upprättade förslag till lag om köttbesiktning m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Siöalth

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1959

77

Bilaga

(Veterinärstyrelsens förslag)

Förslag

till

Lag

angående köttbesiktning m. m.

1 §•

Vad i denna lag stadgas äger, där ej annat följer av vad nedan eller i av

Konungen meddelade särskilda föreskrifter bestämmes, tillämpning beträffande

kött av följande djurslag, nämligen nötkreatur, får, get, svin och häst

samt vidare älg, ren, vildsvin, sumpbäver, björn, räv och grävling.

Till kött räknas i denna lag icke endast kött i vanlig bemärkelse utan

även blod samt andra till människoföda användbara delar av i första stycket

omförmälda djur.

2 §■

1 mom. Köttbesiktningstvång skall gälla inom hela riket; dock

må länsstyrelsen med hänsyn till särskilda omständigheter och efter hörande

av veterinärstyrelsen medgiva, att kommun eller del därav skall tills

vidare vara undantagen från köttbesiktningstvång. Angående rätt för länsstyrelsen

att föreskriva att inom kommun eller del därav skall beträffande

vissa djurslag i stället för köttbesiktningstvång gälla slakteritvång, stadgas

i 3 §.

2 mom. Köttbesiktningstvång innefattar förbud att dels saluhålla till människoföda

avsett färskt, salt, rökt eller torkat kött av i 1 § omförmälda djurslag

eller vara, beredd av kött av sådana djur, dels använda dylikt kött eller

vara vid beredning av livsmedel, avsett att saluhållas, dels förvara sådant

kött eller vara å allmän saluplats, i försäljningslokal med därtill hörande biutrymmen

eller i lokal, avsedd för beredning som nyss sagts, allt såframt

icke köttet i färskt tillstånd godkänts vid besiktning enligt denna lag.

Med saluhållande enligt första stycket avses även försäljning utan föres

gående saluhållande samt servering. Med servering avses tillhandahållande

av färdigberedda livsmedel för förtäring på stället i restaurang, pensionat,

matservering, kafé, konditori och kiosk eller annorstädes, där verksamhet

av liknande slag yrkesmässigt bedrives, ävensom i skola, sjukhus eller annan

anstalt eller i särskild av industri eller annat företag anordnad utspisning

för de i företaget anställda.

3 mom. Det ankommer på kommun att, mot uppbäTande av avgifter varom

stadgas i 8 §, vidtaga för köttbesiktningens anordnande och upprätthållande

erforderliga åtgärder.

Därvid åvilar kommunen, bland annat,

att ställa till förfogande för verksamheten lämpliga lokaler och erforderlig

utrustning,

att bestrida arvode till besiktningsveterinär och övrig för besiktningen

erforderlig personal,

att tillse att besiktningen sker utan större tidsutdräkt eller annan avsevärd

olägenhet, samt

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

att mot ersättning enligt överenskommelse låta verkställa besiktning jämväl

åt annan kommun eller andra kommuner.

Därest köttbesiktningen befinnes kunna utan olägenhet verkställas inom

annan eller andra kommuner eller i enskild, i enlighet med av Konungen föreskrivna

villkor under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning (kontroll

s 1 a k t e r i), må veterinärstyrelsen, på framställning av stadsfullmäktige

eller däremot svarande myndighet, medgiva befrielse från nyssnämnda

skyldigheter.

Kan överenskommelse om villkoren för besiktningens förläggande till annan

kommun eller till kontrollslakteri ej uppnås, skall frågan hänskjutas

till länsstyrelsen, som har att fastställa de grunder, enligt vilka kommunerna

skola bidraga till bestridande av kostnaderna för hesiktningsverksamheten.

1 mom. På framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande

myndighet må länsstyrelsen, efter hörande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

och veterinärstyrelsen, förordna att inom kommun eller

del därav skall råda slakteritvång.

Slakteritvång innefattar dels förbud att inom området slakta nötkreatur,

får, get, svin eller häst annorledes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri,

dels förbud att inom området saluhålla, använda eller förvara

färskt, salt, rökt eller torkat kött eller annan vara, beredd av kött av sådana

djur på sätt, som angives i 2 § 2 inom., därest djuret icke slaktats å

offentligt slakthus eller kontrollslakteri.

Slakteritvång må, där ej sådant fall är förhanden varom sägs i 2 inom.,

beslutas skola gälla först sedan offentligt slakthus enligt av veterinärstyrelsen

gillad plan blivit uppfört och efter av veterinärstyrelsen föranstaltad

avsyning godkänt, samt under villkor tillika att genom kommunens försorg

och på dess bekostnad anställas de besiktningsveterinärer och vidtagas de

övriga åtgärder, som äro nödiga för slakthusets behöriga skötsel.

Kommun, som uppfört slakthus, åligger att efter överenskommelse lata

även annan kommun anlita detsamma. ..

2 mom. Därest förekommande slakt befinnes kunna utan olägenhet verkställas

vid inom annan kommun beläget offentligt slakthus eller, efter överenskommelse,

vid kontrollslakteri eller därest inom kommunen endast torekommer

slakterirörelse, som är underkastad offentlig kontroll, ma veten
-

närstyrelsen, på framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande

mvndighet, medgiva befrielse från ovannämnda villkor om uppforande av

offentligt slakthus och vidtagande av övriga för slakteritvångets genom o
-

3 §.

ranae enoruemga aigaiua. , , . , ... , ••

3 mom. Förbudet enligt 1 mom. andra stycket mot slakt annorstädes an

i offentligt slakthus eller kontrollslakteri må ej utgöra hinder för att djur

av där avsedda slag nedslaktas utom nämnda inrättningar, därest sadana omständigheter

föreligga, som angivas i 4 § 1 inom. andra stycket; skolande

därvid med köttet förfaras på sätt i samma stycke foreskrives.

Utan hinder av nämnda förhud må vidare person, bosatt inom ej stadsplanelagd

del av området, för förbrukning i eget hushall slakta honom tillhöriga

djur utom slakthus eller kontrollslakteri, därest sadana omständigheter

som angivas i 4 § 1 inom. första och andra styckena, icke forel gg .

4 inom. Förbudet enligt 1 mom. andra stycket i vad ror saluhallande, användande

eller förvarande av där avsett kött eller köttvara ager icke tillamp
hpträffande

kött av djur, vilket nedslaktats under omständigheter, som

ning beträffande kött av djur, vi

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1959

79

angivas i 4 § 1 inom. andra stycket och med vars kött så förfarits, som i

samma stycke föreskrives.

Veterinärstyrelsen må, om till följd av ogynnsamma transportförhållanden

eller eljest synnerliga skäl därtill äro, medgiva ytterligare undantag

från nyssnämnda förbud i den utsträckning och på de villkor, som med

hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

5 mom. Därest överenskommelse, varom ovan i denna paragraf sägs, ej

kan uppnås, skall förfaras som i 2 § 3 mom. fjärde stycket föreskrives. Överenskommelse

om anlitande av kontrollslakteri skall “tillika angiva, efter vilka

grunder djurägare skall gälda med slakten förenade särskilda kostnader.

6 mom. I fråga om ändring eller upphävande av förordnande om slakteritvång

skall tillämpas samma förfarande, som enligt 1 mom. föreskrives för

dess införande.

7 mom. Offentligt slakthus skall stå under förvaltning av en särskild styrelse.

Ledamöterna skola vara sex till antalet, av vilka en utses av hushållningssällskapet.

Överveterinären vid slakthuset skall vara självskriven

ledamot samt föredragande inför styrelsen i ärenden, som rör hygienen inom

slakthuset, ävensom övriga ärenden av veterinärmedicinsk natur.

4 §.

1 mom. Oavsett huruvida slakteritvång är föreskrivet eller icke, skall inom

hela riket gälla att nötkreatur, får, get, svin eller häst, som på grund av

sjukdom eller olyckshändelse befinnes böra avlivas och vars kött är avsett

för människoföda, skall utom i de fall, varom i nästa stycke förmäles, föras

till offentligt slakthus eller kontrollslakteri, varest finnes inrättad sanitetsavdelning,

för att därstädes avlivas och uppslaktas under veterinär kontroll.

1 de fall, då på grund av sjukdomsförloppets eller olycksfallets svårighetsgrad

anses lämpligast att djuret omgående avlivas, må så ske på platsen.

Därvid skall dock köttet, om det är avsett för människoföda, genast efter

djurets avlivning ostyckat jämte alla därtill hörande inälvor föras till

offentligt slakthus eller kontrollslakleri, som nyss nämnts, för uppslaktning

under veterinär kontroll.

Vad i första och andra stycket föreskrives skall gälla även då köttet är

avsett för förbrukning i ägarens eget hushåll.

2 mom. Länsstyrelsen må, då särskilda omständigheter föreligga, på

framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet samt

efter hörande av veterinärstyrelsen medgiva att viss kommun eller del därav

icke skall omfattas av i 1 mom. givna föreskrifter.

3 mom. Det ankommer på veterinärstyrelsen alt vid ingången av varje kalenderår

delgiva vederbörande länsstyrelse förteckning över de inom länet

befintliga offentliga slakthus och kontrollslakterier, som ovan avses, vilken

förteckning skall intagas i länskungörelserna.

5 §•

1 mom. Vid slakt av nötkreatur, får, get, svin, häst eller ren i offentligt

slakthus eller kontrollslakteri skall besiktningsveterinär anställa undersökning

dels före nedslaktningen å djuret med hänsyn till dess hälsotillstånd,

dels efteråt å dess kött med avseende å dettas duglighet till människoföda.

Vad ovan föreskrivits om undersökning före nedslaktningen äger icke til 1 - lämpning å fall, som avses i 4 § 1 mom. andra stycket.

2 inom. Vid annan köttbesiktning skall, med undantag för kött av älg

och björn, undersökning verkställas å minst halv kropp, som dock i fråga

om större nötkreatur än kalv samt häst och vildsvin därjämte må vara de
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungi. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

lad i fram- och bakdelspart. Vid besiktning av kött av älg och björn skall

köttet föreligga i minst fjärdedels kropp, som må vara delad i två stycken.

Veterinärstyrelsen äger, där särskilda förhållanden därtill föranleda, medgiva

undantag från vad i första stycket föreskrivits.

3 mom. I fråga om spädkalv skall utöver vad i 1 och 2 mom. stadgas gälla,

att sådan kalv, som är mindre än tio dagar gammal, icke må mottagas vare

sig för slakt eller för besiktning.

4 mom. Konungen meddelar närmare föreskrifter angående besiktning av

kött samt rörande besiktningsveterinärs anställning och entledigande.

6 §•

1 mom. Färskt kött, som vid köttbesiktning finnes vara till människoföda

tjänligt, skall, i den utsträckning Konungen bestämmer, genom stämpling

eller märkning av köttet eller dess emballage betecknas såsom godkänt.

Enahanda förfarande skall, likaledes i den utsträckning Konungen bestämmer,

iakttagas beträffande salt, rökt eller torkat kött, vilket i färskt tillstånd

godkänts vid köttbesiktning, ävensom beträffande annan vara, beredd

av sålunda godkänt kött.

2 mom. Anträffas vid köttbesiktning kött, som först efter särskild behandling

kan godkännas, skall köttet, innan stämpling eller märkning äger

rum, genom besiktningsveterinärens försorg och under hans kontroll undergå

sådan behandling.

3 mom. Finnes vid köttbesiktning kött vara till människoföda otjänligt,

skall detsamma, utan kostnad för köttets ägare, genom besiktningsveterinärens

försorg och under hans kontroll användas till tekniskt bruk eller, där så

ej kan ske, på annat sätt oskadliggöras. Utan hinder härav äger veterinärstyrelsen

medgiva, att här avsett kött må på de villkor styrelsen föreskriver

användas till föda åt djur eller annat ändamål.

Därest kött, som avses i detta moment, användes till tekniskt bruk eller

som djurföda, är köttets ägare berättigad utfå ersättning motsvarande köttets

värde vid sådant användande.

4 mom. Kött av djur, som omfattas av köttbesiktningstvånget, eller av dylikt

kött beredd vara må icke, därest köttet eller varan är avsett för försäljning

inom riket och ej är av beskaffenhet att få saluhållas inom område

med köttbesiktningstvång, förses med stämpel eller märke, som genom färg

eller utseende i övrigt föranleder, att förväxling lätt kan äga rum med sådan

stämpel eller sådant märke varom stadgas i 1 och 2 mom.

7 §•

Därest vid köttbesiktning köttets ägare icke åtnöjes med besiktningsveterinärs

åtgärd eller beslut, må han däri söka ändring genom besvär, vilka

böra vid talans förlust till länsstyrelsen ingivas inom tio dagar efter det klaganden

av åtgärden eller beslutet erhöll del, dagen då delgivningen skedde

likväl oräknad. Veterinären är skyldig, då framställning därom göres, till

klaganden utan lösen lämna skriftligt meddelande om klandrade åtgärden

eller beslutet och skälen därför.

Utan hinder av besvär skall överklagat beslut lända till efterrättelse, intill

dess annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning förordnat. Avser ändringssökandet

beslut om åtgärd, varom i 6 § 2 eller 3 mom. förmäles, och har klaganden

omedelbart efter erhållen del av beslutet hemställt, att med åtgärden

måtte anstå, må likväl denna icke företagas, förrän 48 timmar efter undersökningen,

såvida ej åtgärdens uppskjutande medför sanitära olägenheter.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

81

8 §•

1 mom. För köttbesiktning, anställd på grund av 2 §, samt för sådan behandling

av kött, som omförmäles i 6 § 2 inom., äger kommun, varest besiktningen

sker, eller efter överenskommelse, som avses i 2 § 3 mom., kontrollslakteri

uppbära avgifter. Avgifterna skola årligen före den 1 december året

innan de äro avsedda att tillämpas fastställas av stadsfullmäktige eller däremot

svarande kommunal representation på förslag av hälsovårdsnämnden,

särskild myndighet, under vars inseende köttbesiktningen är ställd, eller

kontrollslakteri.

Avgifterna må ej sättas högre än som kan anses erforderligt till täckande

av kostnaderna under deras giltighetstid för köttets besiktning jämte stämpling

eller märkning samt ovanberörda behandling. Ej heller må avgifterna

fastställas till högre belopp än som angives i en av Konungen fastställd maximitaxa.

Sistnämnda taxa skall motsvara de avgifter, vilka under det närmast

före dess fastställande tilländalupna kalenderåret i medeltal erfordrats

inom kommuner med köttbesiktningstvång i riket.

2 mom. För begagnande av offentligt slakthus, varom i 3 § sägs, ävensom,

där i sammanhang med sådant slakthus särskild marknadsplats anordnats

för kreaturshandeln, för nyttjande av sådan marknadsplats och vid densamma

uppförda stallar samt för kreaturens utfodring, skötsel och vägning

skola utgå avgifter, som fastställas av slakthusets styrelse. Avgifterna må

ej sättas högre än som kan anses erforderligt till täckande av de under giltighetstiden

med verksamheten förenade kostnaderna, därvid hänsyn må tagas

jämväl till kostnaderna för slakthusets förvaltning och underhåll samt

skälig ränta å slakthusets anläggningskapital.

3 mom. Det åligger kommun eller slakthusstyrelse att i samband med

fastställande av avgifter, som angivas i 1 och 2 mom., omgående till veterinärstyrelsen

översända avskrift av beslutet.

9 §•

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag meddelar Konungen särskilda

föreskrifter angående kontroll av kött och därav beredda varor vid införsel

till eller utförsel ur riket.

10 §.

Där i följd av slakteritvångs införande innehavare av slakterirörelse, som

i kommun lovligen idkas och vars utövande icke medgivits blott tills vidare

eller intill dess annorlunda bleve föreskrivet, vållas väsentligt intrång i näring,

må vederbörande härför erhålla skälig ersättning av kommunen.

11 §•

Bryter någon mot förbud, som avses i 2, 3 eller 4 § straffes med dagsböter

och have till Kronan förverkat varan jämte emballage och kärl. Därest det

förverkade icke kan, helt eller delvis, tillrättaskaffas, skall värdet gäldas.

Enahanda straff och påföljd skall inträda, då någon bryter mot stadgandet

i 6 § 4 mom. eller som inom riket saluhåller, använder eller förvarar,

På sätt i 2 § 2 mom. sägs, kött eller vara, som stämplats eller märkts i strid

mot stadgandet i 6 § 4 mom.

12 §.

Beslagtagen vara må, utan avvaktan på domstols beslut i målet, efter besiktning

av veterinär, som anvisats av vederbörande hälsovårdsnämnd, å

offentlig auktion försäljas till människoföda eller ock, om på grund av bestämmelserna

i denna lag eller av annan anledning försäljning för sådant

(i Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

ändamål icke kan ske, till föda åt djur eller till tekniskt bruk eller oskadliggöras.

Erhållen köpeskilling skall, intill dess lagakraftvunnet utslag meddelats,

nedsättas hos länsstyrelsen.

13 §.

Högsta tillsynen å denna lags efterlevnad utövas av veterinärstyrelsen, som

jämväl meddelar råd och anvisningar rörande köttbesiktning och därmed

sammanhängande frågor.

14 §.

Emot beslut eller åtgärd, som enligt denna lag eller på grund av i densamma

givna föreskrifter meddelats eller vidtagits av länsstyrelsen eller veterinär

styrelsen, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen

inskränkt, att anföra besvär hos Konungen i jordbruksdepartementet

inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut är stadgad; dock skall, utan hinder av besvär, beslutet lända

till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning förordnat.

Denna lag träder i tillämpning från och med den 1 juli 1958, dock att vad

i lagen stadgas angående kött av ren skall äga tillämpning först från och

med dag, varom Konungen vill besluta.

Genom denna lag upphävas dels lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående

köttbesiktning och slakthus, dels förordningen samma dag (nr 141) angående

förbud mot viss stämpling eller märkning av kött och köttvara, dels förordningen

den 27 mars 1942 (nr 134) om viss tillämpning i fråga om kött av

älg med flera djur av omförmälda lag den 11 maj 1934.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

83

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ....................................... 1

Lagförslag ................................................................. 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 december 1958 .......................... 8

Inledning ............................................................ 8

Veterinärstyrelsens förslag 24/7 1957 .................................. 9

Allmänt köttbesiktningstvång ...................................... 9

Besiktning av renkött m. m....................................... 14

Köttbesiktningens organisation .................................... 17

Slakteritvång ...................................................... 21

Nödslakt .......................................................... 24

Organtvång ....................................................... 25

Spädkalvar ........................................................ 26

Remissyttranden m. m............................................... 26

Allmänt köttbesiktningstvång m. m............................... 26

Besiktning av renkött m. m......................................... 32

Remissinstanserna ........................................... 32

Skrivelse från Norrbottens läns hälsovårdsförbund .............. 36

Yttranden över hälsovårdsförbundets skrivelse ................ 41

Köttbesiktningens organisation .................................. 46

Nödslakt .......................................................... 48

Remissinstanserna ........................................... 48

Veterinärstyrelsens skrivelse 4/2 1958 .......................... 51

Organtvång........................................................ 53

Spädkalvar ....................................................... 54

Departementschefen .................................................... 55

Specialmotivering till lagförslaget . ,.................................. 62

Hemställan ............................................................ 76

Bilaga. Veterinärstyrelsens lagförslag ....................................... 77

680773 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:86 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av punkten A av övergångsbestämmelserna till lagen s. 1 i texten
  2. 3LU 1959:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om köttbesiktning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten