Sök i Ratio Lex

Angående ändrade riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten m. m

1959-03-13 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:112, Angående ändrade riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

1

Nr 112

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade riktlinjer

för den statliga exportkreditgarantiverksamheten

m. m.; given Stockholms slott den 13 mars 1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändrade riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten,

innebärande en effektivisering av garantiformerna och

en förstärkning av garantiskyddet. Vidare föreslås, att nu gällande bemyndigande

att meddela statsgaranti för exportkredit, som avser tiden intill utgången

av budgetåret 1959/60, erhåller förlängd giltighet till utgången av

budgetåret 1962/63.

1 llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 112

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

13 mars 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om ändrade riktlinjer

för den statliga exportkreditgarantiverksamheten m. m. samt anför

därvid följande.

Inledning

Statsgaranti mot förlust på grund av exportkredit har meddelats alltsedan

budgetåret 1933/34. Garantien har grundats på tid efter annan av riksdagen

för viss tid —- senast år 1957 för tiden t. o. m. den 30 juni 1960 (prop. nr

41, SU 39, rskr 120) — givna bemyndiganden, med stöd av vilka Kungl.

Maj :t utfärdat kungörelser i ämnet. Prövning och avgörande av frågor om

statsgaranti för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden, för vilken

instruktion utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430; ändrad 1939: 215,

1946:589).

Gällande kungörelse om garantigivningen är utfärdad den 9 juni 1950

(nr 321; ändrad 1953:368, 1958:498) och äger enligt kungörelse den 10

maj 1957 (nr 130) giltighet t. o. m. den 30 juni 1960. Den innehåller i huvudsak

följande.

Exportkreditnämnden äger att till befrämjande av svensk export bevilja

svensk exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare statsgaranti

mot förlust på grund av exportkredit, som lämnas vid försäljning till

utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske. Under särskilda

omständigheter kan sådan garanti lämnas även vid export av icke

inhemska alster. Garanti kan också i särskilda fall beviljas för entreprenadarbeten,

som utföres i utlandet, och för till utlandet levererade alster av

svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan

bli av betydelse för svensk export. Statsgaranti må i dessa fall högst avse,

att ett belopp uppgående till 75 procent av den lämnade krediten kommer

att inflyta eller ock att 75 procent av uppkommande förlust å krediten

täcks; då särskilda skäl därtill föreligger kan dock garantien utsträckas

till 85 procent. Garantien får icke avse utebliven betalning av annan anled
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959

ning än köparens insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands som

allmänt moratorium, valutaspärr och dylikt. Den kan dock beviljas mot

förlust till följd av opåräknat införande av importlicenser eller återtagande

av meddelaue licenser.

Statsgaranti kan vidare beviljas svensk exportör eller svensk bank eller

annan svensk kreditgivare mot förlust på grund av lagerhållning av svenska

exportvaror utomlands. Sådan garanti må högst avse, att 75 procent av

uppkommande förlust i samband med lagerhållningen täckes.

Slutligen kan garanti lämnas för kredit, som av svensk bank eller annan

svensk kreditgivare lämnas i samband med tillverkning och försäljning av

svenska exportvaror. Därvid må garantien omfatta högst 75 procent av den

avsedda leveransens värde. För garantigivningen i de båda sistnämnda fallen

äger Kungl. Maj :t meddela närmare föreskrifter.

För beviljad garanti av samtliga här nämnda slag skall den som erhåller

garantien erlägga en premie avpassad med hänsyn till olika inverkande omständigheter,

såsom längden av avtalad kredittid, förhållandena i importlandet,

andra förefintliga riskmoment och varans art. Premien skall så beräknas,

att den innefattar bidrag till täckande av administrationskostnaderna

för exportkreditnämnden.

Gällande statsgarantier mot förlust på grund av lagerhållning av svenska

exportvaror utomlands och för kredit, som av svensk bank eller annan

svensk kreditgivare lämnas i samband med tillverkning och försäljning av

svenska exportvaror, må tillsammans uppgå till högst ett belopp av 100

milj. kronor. Sammanlagda beloppet för samtliga här nämnda statsgarantier

må icke överstiga 600 milj. kronor. I de båda beloppen skall inräknas vad

exportkreditnämnden utgivit på grund av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna

icke täcks av återbetalningar eller av inkomst av premier, sedan

kostnaderna för nämndens verksamhet guldits.

Enligt beslut av 1933 års riksdag skall exportkreditnämndens premieinkomster

överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken

skall täckas såväl förluster å verksamheten som nämndens administrationskostnader.

I den mån fonden icke förslår därtill skall riksgäldskontoret

förskottera medel till utgifterna för verksamheten.

Under tiden från nämndens tillkomst år 1933 till utgången av år 1958

har garantier utfärdats representerande ett sammanlagt ansvarsbelopp å

1 062 milj. kronor. Under de senaste åren har garantiverksamheten visat en

successivt stigande omfattning. Statens ansvar för utfärdade garantier, som

vid utgången av budgetåret 1956/57 uppgick till 36,3 milj. kronor, hade

sålunda vid utgången av budgetåret 1957/58 stigit till 81,1 milj. kronor och

vid utgången av andra halvåret 1958 till 91 milj. kronor. Vid sistnämnda

tidpunkt hade nämnden dessutom preliminärt ställt i utsikt garantier representerande

ett sammanlagt ansvarsbelopp för staten å ca 135 milj. kronor.

Sedan verksamhetens början till och med den 31 december 1958 har pre
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

mier influtit med 31,9 milj. kronor och räntor med 3,8 milj. kronor, sammanlagt

35,7 milj. kronor. Utbetalningar för skadefall har — sedan återvinningar

fråndragits — uppgått till 9,2 milj. kronor och nämndens administrationskostnader

till 3,1 milj. kronor, sammanlagt 12,3 milj. kronor.

Behållningen, d. v. s. nämndens reserv för att möta garantiförpliktelserna,

utgjorde alltså vid utgången av år 1958 23,4 milj. kronor.

Den i förenämnda kungörelse angivna totalramen för garantigivningen å

600 milj. kronor fastställdes år 1958 efter medgivande av samma års B-riksdag

(prop. B36, SU B56, rskr. B86). Tidigare utgjorde maximibeloppet

för exportkreditgarantierna 300 milj. kronor. Höjningen föranleddes av den

skärpta konkurrensen på utlandsmarknaderna och det svenska näringslivets

i samband därmed ökade behov av garantistöd vid exportförsäljning.

Enbart en ökning av garantiramen har dock icke ansetts tillräcklig för att

ge exportnäringen möjligheter att i kredithänseende konkurrera med andra

länder. Från olika håll har framförts önskemål om en effektivisering av

garantiformerna och en förstärkning av garantiskyddet. Nämnas må, att

Sveriges mekanförbund i skrivelse den 21 mars 1958 hemställt om sakkunnigutredning

av hithörande spörsmål. I skrivelse den 11 juni samma år har

Sveriges allmänna exportförening framfört vissa synpunkter i ämnet.

Under sommaren och hösten 1958 har inom exportkreditnämnden företagits

en allmän översyn av garantisystemet. Resultatet av detta arbete har

av nämnden redovisats i en den 29 november 1958 avgiven promemoria med

utredning och förslag rörande förstärkning av det statliga exportkreditgarantiväsendet.

— Nämndens förslag är icke i alla delar enhälligt. Sålunda

har ordföranden och en ledamot i särskilda reservationer anmält avvikande

uppfattning i vissa frågor.

Sedan utredningen varit föremål för remissbehandling, anhåller jag nu

att få anmäla ärendet.

Utredningen

Allmänna utgångspunkter

Exportkreditnämnden erinrar inledningsvis om att, då statsgaranti för

exportkredit i början av 1930-talet infördes i Sverige, huvudsyftet var att

åstadkomma en förbättrad sysselsättning inom exportindustrin. Förutom

den stimulans som därmed gavs exportnäringen i allmänhet, åsyftades genom

utformningen av garantivillkoren att bereda särskilt stöd åt vissa näringsgrenar

med mera framträdande avsättningssvårigheter. I stort sett hade

verksamheten samma inriktning under hela 1930-talet. Efter andra

världskriget har verksamheten i huvudsak tillgodosett andra ändamål. Tidvis

har garantierna utgjort ett betydelsefullt instrument för realiserandet

av de handelsavtal på kreditbasis, som träffats med vissa länder. Under

dollarknappheten eftersträvades en stimulans åt den export, som då ur

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

valutasynpunkt ansågs särskilt värdefull. I dagens läge har sysselsättningssynpunkten

åter trätt i förgrunden.

Betydelsen av exportkredilgarantierna för att tillgodose skilda samhälleliga

syften varierar. Under en högkonjunktur, då några svårigheter icke

föreligger att avsätta produktionen vare sig på hemmamarknaden eller

utomlands, erbjuder dessa garantier förhållandevis ringa intresse för näringslivet.

Exportören kan då i stor utsträckning välja kunder och marknader

och hans intresse koncentrerar sig på att fördela exporten så att den

bl. a. ur prissynpunkt ger det bästa utbytet. Möjligheterna att genom kreditgarantier

påverka denna fördelning så att den sker på ett ur samhällets

synpunkt önskvärt sätt har visat sig vara relativt begränsade. I rådande

skärpta konjunkturläge med avsättningssvårigheter på utlandsmarknaderna

har emellertid garantierna fått ett helt annat intresse, vilket sammanhänger

med kreditgivningens ökade betydelse som konkurrensfaktor. Även

om i det internationella ekonomiska samarbetet — inom OEEC, Bernunionen

etc. — en samordning eftersträvats av kreditvillkoren vid export torde

sålunda kunna konstateras, att en tävlan mellan olika länder pågår i att

erbjuda gynnsammast möjliga betalningsvillkor. Det stöd i form av kreditgarantier

som står exportörer i olika länder till buds, blir härvidlag

av stor betydelse.

För att ge den svenska exportnäringen ökade möjligheter att i kredithänseende

konkurrera på utlandsmarknaderna anser nämnden det angeläget

att en effektivisering kommer till stånd av det svenska garantisystemet.

Därvid bör bl. a. eftersträvas att ge det en sådan utformning att det

smidigt kan anpassas efter utvecklingen och varieras i styrka. För närvarande

lider verksamheten av en viss bundenhet. Detta sammanhänger med

att garantivillkoren under årens lopp — för att tillgodose skiftande ändamål

— ändrats och byggts på genom relativt detaljerade anvisningar, som fastställts

av riksdagen. Av utvecklingen påkallade jämkningar i villkoren kan

därför icke vidtagas utan riksdagens hörande, vilket — på grund av den

fördröjning som en riksdagsbehandling nödvändigtvis innebär — kan vara

förenat med stora olägenheter. Enligt nämndens mening torde med hänsyn

härtill riksdagens ställningstagande i fortsättningen böra begränsas till

de viktigare elementen i garantisystemet, såsom den finansiella ramen för

verksamheten, vilka garantiformer som skall tillämpas, vilka risker som

skall täckas etc. Det bör sedan ankomma på Kungl. Maj:t att -— från tid

till annan beroende pa de föreliggande förhallandena — meddela nämnden

närmare direktiv och anvisningar. Detaljutformningen av verksamheten

måste självfallet liksom hittills åvila nämnden själv.

Nämnden har vid sin översyn av garantisystemet haft till övervägande

principfrågan huruvida anledning föreligger att ändra målsättningen för

verksamheten därhän, all denna — på sätt som är fallet i många andra

länder mera direkt inriktas pa att innefatta så stor del av exporten som

möjligt med ty åtföljande ökad riskspridning. Vid eu sådan ordning innefattas

även kreditförsäljningar, vilka exportören anser riskfria eller för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

vilka han själv är beredd att bära riskerna. Det svenska systemet är väsentligen

uppbyggt så att garantier meddelas endast i fall där exportörerna

känner ett direkt behov därav. Därigenom kommer garantigivningen att

främst avse marginalfallen, där exporten är mer eller mindre beroende av

om garanti kan erhållas. Enligt nämndens uppfattning bör ett sadant system

bibehållas. I sammanhanget konstateras det värde som ligger i att

näringslivet självt bär huvudansvaret för sina kreditengagemang i samband

med export. Därmed vinnes den bästa garantien för en ändamålsenlig

fördelning av exporten på marknader och kunder. Systemet erbjuder

vidare fördelar ur den synpunkten, att det medger större flexibilitet och

kan anpassas efter det faktiska behovet.

Garantier avseende risker efter leverans. Politiska risker

De politiska risker som för närvarande täcks av statsgaranti är risker

för förlust till följd av allmänt moratorium, valutaspärr och liknande valutahinder.

Även förlust till följd av opåräknat införande av importlicenser

eller återtagande av meddelade licenser kan innefattas under garantien.

Nämnden har företagit en allmän genomgång av olika politiska risker,

som kan föranleda förlust i samband med export. Därvid har beaktats i

vad mån dylika i utlandet täcks av exportkreditgarantier. Vidare har nämnden

sökt bedöma i vilka fall det ur allmän synpunkt kan anses rimligt,

att staten påtager sig ett ekonomiskt ansvar. För det fall möjligheter föreligger

att avlasta en risk genom försäkring hos privat försäkringsgivare

eller på annat sätt, synes sålunda anledning saknas att låta den omfattas

av de statliga garantierna. En allmän utgångspunkt vid bestämmandet av

risktäckningsområdet har varit att så långt möjligt åstadkomma ett i tiden

sammanhängande och komplett garantiskydd.

Vid sina överväganden har nämnden kommit till den uppfattningen, att

statsgaranti för politiska risker bör avse förlust som uppkommer på grund

av

a) hinder för varans införsel i importlandet på grund av införande av

krav på import- eller valutatillstånd eller annat däremot svarande tillstånd

eller ock på grund av återtagande av redan meddelat sådant tillstånd;

b) sådan förändring i de ekonomiska förhållandena i importlandet — på

grund av allmänt moratorium, revolution, krig etc. eller allmän försämring

i betalningsläget -— att det icke kan anses vara i överensstämmelse med normal

ekonomisk klokhet att ställa varan till köparens förfogande;

c) varans beslagtagande under transporten till köparen eller inträffande

under transporten av annan dylik händelse, som medför att varan icke når

köparen; allt dock under förutsättning att säljaren vid händelsens inträffande

står faran för godset och att riskerna icke kan täckas pa annat sätt,

t. ex. genom transportförsäkring;

d) utebliven betalning under sex månader av förfallen köpeskilling, då

köparen är verksam i land, där det inträffat allmänt moratorium, revolution,

krig eller annan liknande utomordentlig händelse;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

7

e) utebliven transferering under sex månader (eller annan angiven tid) av

inbetalad förfallen köpeskilling eller motvärdet därav i importlandets valuta,

under förutsättning att köparen vidtagit alla på honom ankommande åtgärder

för den inbetalade likvidens transferering;

f) vid skadefall inträffad kursändring under dröjsmål med betalning eller

transferering samt i vissa undantagsfall även andra kursrisker;

g) utanför köparens och säljarens kontroll liggande händelse, som föranleder

avbrott i transport eller ändring av transportsätt eller transportväg och

som medför oförutsedda hos köparen ej uttagbara kostnader.

Täckning av kursrisker sker för närvarande endast i ett begränsat fall,

nämligen då fakturering skett i svenska kronor eller tredjelandsvaluta och

importören i vederbörlig ordning i bank inbetalat motvärdet till fakturabeloppet

i inhemsk valuta men hinder sedan uppstått för transferering. Nämnden

anser, att möjlighet bör finnas att i begränsad omfattning täcka kursrisken

även i andra fall, då försäkring ej kan erhållas i annan ordning. Tänkbara

fall då garanti kunde ifrågakomma vore exempelvis om en exportör

tvingats göra en affär i en mindre stabil valuta, för vilken kurssäkring ej

kan erhållas i bank, eller om han vid anbudsförfarande tvingats göra deposition

i sådan valuta.

Nämnden anser icke uteslutet, att det i en framtid kan vara påkallat att

täcka andra risker än de ovan uppräknade. Kungl. Maj :ts befogenheter bör

därför icke begränsas till vissa särskilt angivna risker utan ha en generell

karaktär.

Vilka risker som än täcks anser nämnden det angeläget att i största möjliga

utsträckning anknyta garantierna till gripbara objektiva kriterier, som

vid tvist mellan nämnden och garantitagaren kan prövas av neutral instans

(skiljemän etc.). Av de angivna riskerna anses också samtliga utom den under

b) hänföra sig till sådana förhållanden, som objektivt kan fastställas.

Den under b) upptagna risken förutsätter däremot en relativt hög grad av

omdömesmässig värdering. För en sådan värdering torde nämnden på grund

av sin sammansättning få anses vara särskilt lämpad. Avgörandet huruvida

ett skadefall föreligger bör därför här slutligt ligga hos nämnden.

Garantier avseende risker efter leverans. Kommersiella risker

Exportkreditnämnden erinrar om att den enda kommersiella risk som för

närvarande täcks är utebliven betalning på grund av köparens insolvens.

Sålunda omfattas ej den risk för säljaren, som ligger i att köparen av annan

anledning icke fullgör sina avtalade förpliktelser. Enligt nämndens uppfattning

föreligger goda skäl att utvidga garantien att även innefatta sistnämnda

fall. Därvid bör tillses att garantien får en sådan utformning att möjlighet

till skadereglering icke föreligger då köparens bristande fullgörande av

ett kontrakt beror på omständighet som helt eller delvis kan läggas säljaren

till last. I och för sig borde detta syfte kunna tillgodoses genom en specificerad

uppräkning av de risker som omfattas av garantien. Det har emellertid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

visat sig vara förenat med stora tekniska svårigheter att åstadkomma praktiskt

användbara definitioner. Det synes därför mest ändamålsenligt, att

garantibeloppet i sådana fall beräknas icke med utgångspunkt från kreditbeloppet

— som eljest är brukligt —- utan från det till säljarens förmån fastställda

men av köparen ej erlagda skadeståndsbeloppet.

Då det gäller köpare, som är utländsk offentlig institution, torde det ofta

vara svårt för exportören att utröna den faktiska anledningen till en utebliven

betalning. Med hänsyn härtill anser nämnden, att det i sådana fall icke

bör krävas, att garantitagaren styrker faktisk insolvens. Skadefall bör anses

föreligga, då offentlig institution icke inom viss tid — förslagsvis sex månader

— betalar klar och förfallen fordran.

Under senare tid har från vissa håll uttalats tveksamhet huruvida ett statligt

organ som exportkreditnämnden bör ägna sig åt täckning av kommersiella

risker. Denna fråga bör enligt nämnden bedömas bl. a. med hänsyn till

vilka möjligheter exportörerna har att i annan ordning försäkra sig mot sådana.

Sedan länge har i vårt land försäkring kunnat ske hos enskilda företag

av insolvensrisker. I början av 1900-talet meddelade sålunda ett betydande

antal försäkringsbolag kundkreditförsäkring. På grund av vissa missförhållanden

blev emellertid en sanering nödvändig, och i slutet av 1920-talet

träffade försäkringsinspektionen under hand en överenskommelse med

branschen, vilken överenskommelse ledde till en koncentration av verksamheten

till några få företag. För närvarande är kundkreditförsäkringen i huvudsak

begränsad till ett företag, vars ifrågavarande verksamhet emellertid

är av förhållandevis obetydlig omfattning och till helt övervägande del är

inriktad på krediter till köpare inom landet. Nämnden, som mera allmänt

övervägt de finansiella och tekniska förutsättningarna för en utvidgning av

det enskilda försäkringsväsendet, finner att en sådan i och för sig bör vara

möjlig. Det kan dock konstateras, att en utbyggnad av verksamheten därhän

att den helt skulle kunna tillgodose behovet av insolvensriskförsäkring måste

vara en fråga på längre sikt. Nämnden finner det emellertid ur skilda synpunkter

önskvärt, att hithörande spörsmål göres till föremål för närmare

överväganden.

Även om en utbyggnad av den enskilda försäkringssektorn kommer till

stånd, finns det emellertid särskilda skäl som talar för att nämnden även

fortsättningsvis lämnar garantier för kommersiella risker. Härför talar bl. a.

angelägenheten av att kunna anpassa den kommersiella risktäckningen efter

växlingarna i konjunkturläget. Möjlighet bör sålunda finnas att intensifiera

garantigivningen i tider med avsättningssvårigheter för exportnäringen. I

den mån kreditförsäkring skulle helt ombesörjas av det privata försäkringsväsendet

är det sannolikt att utrymmet för exportkrediter i ett försämrat

ekonomiskt läge inskränkes. Under sämre tider ökar som regel varukreditriskerna,

och ett privat försäkringsföretag måste i första hand handla efter

strängt affärsmässiga grunder. Om det alltså kan befinnas önskvärt, att

nämnden i vissa lägen bedriver en mera omfattande kommersiell garantigiv
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

ning, torde det emellertid vara nödvändigt att den även i normala tider utövar

en icke obetydlig sådan verksamhet. Nämnden skulle annars icke få

den kontakt med exportnäringen och marknaden, som är en förutsättning för

att med exportkreditgarantier någorlunda snabbt kunna åstadkomma den

stimulans, som ur samhällssynpunkt är önskvärd.

Garantier avseende risker före leverans (s. k. fabrikationsriskgaranti)

Fabrikationsriskgarantien är icke särskilt behandlad i garantikungörelsen

utan har ansetts falla inom ramen för det allmänna stadgandet om

exportkreditgaranti. Den avser skydd för en tillverkare mot den förlust

som drabbar honom, om på grund av vissa utanför hans kontroll liggande

omständigheter leverans icke kommer till stånd av varor, för vilka han

haft framställningskostnader. De omständigheter som enligt nuvarande

praxis föranleder skadefall är att varuutbytet med köparens land till följd

av i detta inträffade politiska händelser utsättes för avbrott som kan väntas

bli långvarigt, att i köparens land införes moratorium, valutaspärr eller

liknande restriktioner eller att köparen blivit insolvent. Vad angår garantiprocentsatsen

medges som regel förlusttäckning med 75 procent.

Såsom nämnts är garantien för närvarande förbehållen tillverkare. En handelsfirma,

som i fast räkning låter hos ett annat företag tillverka en vara

vilken firman avser att exportera, kan sålunda icke erhålla täckning för

förlust som uppstår om exporten sedermera icke kommer till stånd. Vidare

gäller, att fabrikationsriskgaranti endast meddelas för specialtillverkade

varor. Därmed avses att det skall vara fråga om varor, som producerats

särskilt för köparen och som saknar eller har ett begränsat värde för andra.

Med hänsyn till den stora betydelse som många handelsfirmor har för

vår export anser nämnden skäl icke föreligga att i framtiden utestänga

dem från möjligheten att försäkra risker före leverans. Samma regler bör

i princip gälla för dem som för exportörer som själva är tillverkare. • I

fråga om vilka varor som skall kunna försäkras föreslår nämnden, att som

förutsättning för garanti skall gälla, att varan särskilt tillverkas med anledning

av viss exportförsäljning, d. v. s. dess tillverkning skall påbörjas

först sedan exportören träffat försäljningsavtal med den utländske köparen.

Vidare bör gälla, att produkten skall vara identifierbar, vilket innebär

t. ex. att tillverkaren skall vara skyldig dels att föra sådan redovisning

att för tillverkningen reserverade råvaror, halvfabrikat etc. kan särskiljas,

dels att åsätta färdigställda produkter sådan beteckning att de kan igenkännas

som tillhörande den särskilda ordern. Några begränsningar i varuhänseende

utöver de angivna anser nämnden icke böra finnas.

Vad angår den närmare utformningen av fabrikationsriskgarantien bör

den i princip omfatta samma riskmoment som garanti avseende risker efter

leverans. Den bör vidare avgränsas så att den tillsammans med garanti

av sistnämnda slag ger ett i liden sammanhängande försäkringsskydd. Samma

garantiprocentsats bör gälla för risker före och efter leverans.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959

Garantier avseende förlust i samband med lagerhållning utomlands

Garanti för lagerhållning avser närmast att täcka den förlust som en

exportör kan åsamkas vid hållande av konsignationslager utomlands i första

hand till följd av nedgång i lagrets värde. Den tillkom i början av 1950- talet som ett led i strävandena att främja den dollarbetalda exporten och

är i princip förbehållen denna. Någon sådan garanti har ännu icke meddelats.

— Såsom komplement till själva lagergarantien kan tillhandahållas

förbehållslös garanti till förmån för den bank, som finansierar lagerhållningen.

Till frågan härom återkommes i följande avsnitt.

De skäl som motiverat lagergarantiens införande har enligt nämndens

uppfattning förlorat i betydelse. Sålunda är -— med den multilateralisering

av de internationella betalningarna som ägt rum under de gångna åren —

önskemålen i fråga om exportens länderinriktning icke längre lika framträdande.

Det kan självfallet övervägas att bibehålla garantien som ett

stöd åt exporten överhuvud. Det torde dock böra framhållas, att skillnaden

mellan att hålla ett exportlager i Sverige och i utlandet icke får övervärderas

och att risk för värdeminskning åvilar alla osålda för export avsedda

varor, oavsett var de är belägna. Med hänsyn härtill skulle det med fog

kunna hävdas, att garantien — för det fall den bibehålies — även borde

omfatta de inhemska exportlagren.

Härtill kommer de särskilda svårigheter som är förknippade med en

garantigivning av angivet slag. Beviljande av garantier för lagerförluster

utomlands förutsätter sålunda, att nämnden i varje särskilt fall dels finner

åtskilliga ofta svårbedömbara förhållanden styrkta (t. ex. att tillräcklig

efterfrågan på varan föreligger), dels anser sig ha möjlighet att följa laglets

faktiska handhavande (t. ex. kontrollera att exportören verkligen bedriver

en effektiv försäljningsverksamhet). En sådan fortlöpande övervakning

skulle kräva, att nämnden förfogade över en särskild kontrollapparat.

På grundval av sålunda gjorda överväganden har nämnden kommit till

den uppfattningen, att garantien — åtminstone under mera normala tider

— icke bör ingå i dess verksamhet. Däremot anser nämnden, att Kungl.

Maj :t bör ha befogenhet att då särskilda skäl föranleder därtill bemyndiga

nämnden att meddela sådan garanti.

Garantier med syfte att tillgodose kapitalbehov vid export

Garantier avseende risker efter leverans har i betydande utsträckning

använts av garantitagaren som ett medel att underlätta finansieringen

av till köparen lämnad kredit. Garantitagaren överlåter därvid sin rätt engarantien

på en kreditgivare som — helt eller delvis — förskotterar

köpeskillingen. På samma sätt kan fabrikationsriskgarantierna tjäna som

underlag för finansiering av tillverkning. Förutsättningarna för att sålunda

diskontera nämndens vanliga garantier är emellertid begränsade bl. a. på

grund av att dessas giltighet är förknippad med åtskilliga villkor. Möjlighet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

har därför skapats att utfärda särskilda garantier, vilka direkt utformats

med syfte att utgöra underlag för kreditgivning. Sådana kreditgarantier

kan utfärdas i samband med leverans till utlandet, tillverkning för export

samt uppläggning av varulager i utlandet.

Garantier med syfte att tillgodose säljarens kapitalbehov

i samband med leverans. 1938 års exportutredning

framhöll i sitt betänkande det begränsade värde som garantierna avseende

risker efter leverans hade som underlag för kreditgivning och föreslog, att

möjlighet skulle skapas att till förmån för svensk kreditgivare utfärda garanti,

som under vissa förutsättningar kunde göras ovillkorlig gentemot

denne. I anslutning till detta förslag infördes det nuvarande stadgandet i

garantikungörelsen om att statsgaranti för exportkredit må beviljas förutom

svensk exportör — även svensk bank eller annan svensk kreditgivare

för kredit, som lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster av

industri, jordbruk eller fiske. Denna utvidgade befogenhet för nämnden

i garantihänseende har emellertid aldrig kommit att utnyttjas. Lämpligheten

av att så sker finner nämnden också kunna ifrågasättas. Om ett företag

för att kunna lämna kredit vid exportleverans är i behov av kapitaltillskott,

bör det i princip ankomma på bankerna att bedöma huruvida i det särskilda

fallet förutsättningar — med hänsyn till företagets soliditet, värdet

av erbjudna säkerheter etc. — föreligger för att erhålla lån. Den ifragavarande

bestämmelsen synes därför böra ändras till att avse endast gaianti

åt svensk exportör.

Garantier med syfte att tillgodose säljarens kapitalbehov

i samband med tillverkning. Enligt garantikungörelsen

kan garanti lämnas för kredit, som av svensk bank eller annan svensk

kreditgivare lämnas i samband med tillverkning och försäljning av svenska

exportvaror. För tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse har närmare

riktlinjer utfärdats av Kungl. Maj:t. Garantien — som må omfatta

högst 75 procent av den avsedda leveransens värde — innebär, att exportkreditnämnden

ikläder sig subsidiärt ansvar för den betalningsskyldighet,

som åvilar garantitagaren-tillverkaren i anledning av en av någon bank

för honom öppnad särskild kredit. Denna kredit må av garantitagaren utnyttjas

vid finansiering av tillverkning — kostnad för råvaror, arbetskraft

etc. _ av visst specificerat varuparti, för vilket han erhållit exportorder.

Ifrågavarande garanti — som meddelats i ett tjugutal fall — är helt förbehållen

dollarbetald export.

Nämnden har vid sina överväganden ifrågasatt lämpligheten av berörda

garantistöd. Säljarens kapitalbehov för att genomföra viss exporttillverkning

_ liksom hans kapitalbehov för att kunna lämna kredit vid export
leverans

-— anser nämnden sålunda i princip böra tillgodoses av bankerna

med beaktande av om förutsättningarna härför föreligger enligt sedvanliga

bankmässiga bedömningsgrunder. I den mån ett exportföretag icke kan

få sin kapitalförsörjning tillgodosedd via bankerna, kan självfallet i och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959

för sig frågan resas huruvida icke staten bör inträda med garantier. I normala

lägen är det emellertid enligt nämndens uppfattning knappast lämpligt,

att staten genom kreditgarantier påtar sig risker för svenska företags

solvens, som bankväsendet för sin del icke anser vara acceptabla. Förhållandet

blir emellertid något annorlunda i ett läge, då statsmakterna på

grund av sysselsättningssvårigheter, allmän konjunkturnedgång etc. anser

det särskilt angeläget att stödja exporten. Underlättande av företagens kapitalanskaffning

för exportaffärer kan då utgöra en komplettering till andra

av statsmakterna vidtagna exportfrämjande åtgärder.

I anslutning till de anförda synpunkterna föreslår nämnden, att den

ifrågavarande finansieringsgarantien icke längre skall ingå i nämndens normala

verksamhet men att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande

att i särskilda lägen medgiva dess tillämpning. Den närmare utformningen

av garantien torde det därvid böra ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma.

Någon begränsning av befogenheten till att avse endast garantigivning för

export mot viss valuta synes sålunda icke motiverad. Icke heller synes skäl

föreligga att begränsa Kungl. Maj :ts befogenhet såvitt avser garantiprocentsatsen.

Härvidlag bör de allmänna reglerna gälla.

Garantiei med syfte att tillgodose säljarens kapitalbehov

i samband med lagerhållning utomlands. Exportkreditnämnden

har för närvarande befogenhet att som komplement till

den tidigare omnämnda lagergarantien tillhandahålla förbehållslös garanti

till förmån för den bank, som finansierar lagerhållningen i fråga. Enligt av

Kungl. Maj:t utfärdade riktlinjer kan sådan garanti lämnas för viss tidsperiod

och täcka del av ett maximerat kreditbelopp, vilket skall stå i relation

till värdet av de till lagret skeppade varorna. För krediten är i första

hand säljaren-lagerhållaren ansvarig, medan nämndens ansvar är subsidiärt.

— Ifrågavarande garanti har utfärdats i ett tjugutal fall.

I det föregående har nämnden beträffande den egentliga lagergarantien

— till vilken här berörda garanti är avsedd att utgöra ett komplement —

uttalat den uppfattningen, att sådan garanti icke normalt bör ingå i nämndens

verksamhet men att Kungl. Maj:t bör ha bemyndigande att i särskilda

lägen medgiva dess tillämpning. Motsvarande bör enligt nämndens uppfattmng

gälla för lagerfinansieringsgarantien. Detta överensstämmer också med

den principiella ståndpunkt nämnden intagit, att företagens finansieringsfrågor

i första hand bör lösas genom bankernas försorg. — Lagerfinansieringsgarantien

bör i fortsättningen betraktas såsom en fristående garantiform

och alltså icke som ett komplement till den vanliga lagergarantien.

Garanti för inflytande av royalty, licensavgifter o. d.

Exportkreditgaranti för inflytande av royalty, licensavgifter etc. har

nämnden icke ansett sig kunna meddela med stöd av bestämmelserna i den

nuvarande garantikungörelsen. Nämnden finner, att möjlighet härtill böi

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition, nr 112 år 1959

finnas i fortsättningen. Därvid synes dock garantien — främst med hänsyn

till nödvändigheten av en gränsdragning gentemot andra slag av osynliga

inkomster från utlandet — böra inskränkas till sådana fall där de bakomliggande

nyttjanderättsupplåtelserna etc. är av beskaffenhet att främja

svensk varuexport.

Garantiprocentsatsen

Enligt nu gällande bestämmelser må garantiprocentsatsen icke överstiga

75 procent. Då särskilda skäl föreligger, kan den dock utsträckas till 85

procent.

Enligt nämndens uppfattning bör garantiprocentsatsen vara flexibel och

kunna anpassas med hänsyn till omständigheterna i olika lägen. En viss

av riksdagen fastställd högsta gräns för procentsatsen bör dock finnas även

i fortsättningen. Denna gräns föreslås bli 90 procent. Inom den sålunda

bestämda ramen bör det sedan ankomma på Kungl. Maj :t att genom direktiv

till nämnden från tid till annan — alltefter rådande förhållanden —

närmare ange, vilka garantiprocentsatser som generellt skall tillämpas.

Då det — i fråga om garantier avseende risker efter leverans — gäller

att bestämma den procentsats som i det särskilda fallet skall gälla, är

nämndens praxis sedan länge, att länderna indelas i olika grupper alltefter

storleken av de risker som bedömes föreligga. Sålunda har tillämpats en

indelning i tre grupper med procentsatser å resp. 75, 70 och 60 procent.

Principen har varit att sätta procentsatsen högre vid leveranser till stabilare

marknader och lägre vid leveranser till mera riskfyllda. Beträffande

de överväganden som legat till grund för en sådan differentiering framhåller

nämnden först, att det i och för sig får anses vara en sund princip att

iakttaga viss återhållsamhet i risktagandet genom att anpassa garantiens

omfattning efter riskens storlek. Härtill kommer att exportören vanligen

torde ha möjlighet att få ut ett högre pris på sin vara, då han säljer på

en mera riskfylld marknad. Även med tanke på den högre företagarvinsten

och exportörens i motsvarande mån ökade möjlighet att bära en självrisk

finner nämnden det sålunda motiverat att tillämpa lägre garantiprocentsats

i sådana fall. Också den synpunkten har spelat in att nämnden genom

det lägre garantiskyddet rent allmänt velat mana exportörerna till försiktighet

vid leveranser till mindre stabila marknader. — Nämnden anser att

de anförda synpunkterna alltjämt bör tillmätas relevans och avser att även

i fortsättningen gradera garanliskyddet med hänsyn till marknadernas karaktär.

Hittills har samma garanliproccntsats tillämpats för politiska och kommersiella

risker. Då emellertid säljaren som regel får anses ha lättare att

bedöma eu köpares kreditvärdighet än ett lands ekonomiska läge och då

han vidare allmänt sett torde ha större möjlighet alt välja mellan olika

köpare än mellan olika marknader, talar enligt nämnden goda skäl för att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj. ts proposition nr 112 år 1959

garantiskyddet i framtiden i princip bör sättas lägre för de kommersiella

riskerna än för de politiska.

I anslutning till vad sålunda anförts och med hänsyn till rådande ekonomiska

förhållanden finner nämnden en höjning av tillämpade garantiprocentsatser

motiverad. Sålunda bör tills vidare vad angår politiska risker

tillämpas procentsatser växlande mellan 85 och 75 procent, beroende på

köparelandet, samt vad angår kommersiella risker procentsatser växlande

mellan 75 och 65 procent. Jämfört med hittillsvarande praxis innebär detta

en höjning för politiska risker med i allmänhet 10 och i vissa fall 15 procentenheter.

Kreditandelsförsäkring eller förlustriskförsäkring

Exportkreditnämnden upplyser, att enligt dess nuvarande praxis garantier

för risker efter leverans i regel avser inflytande av viss andel av den

lämnade krediten (kreditandelsförsäkring). Endast i särskilda fall täckes

viss del av uppkommande slutlig förlust (förlustriskförsäkring). Skillnaden

mellan de båda försäkringsformerna består framför allt däri att vid kreditandelsförsäkring

de första avbetalningarna helt går i avräkning på garantien

och säljarens egen riskandel hänföres till de sista avbetalningarna, medan

vid förlustriskförsäkring avbetalningarna hela tiden fördelar sig på

garantien och säljarens riskandel. I senare fallet kvarstår sålunda nämnden

principiellt i risken fram till sista avbetalningen.

Från näringslivets sida har framförts önskemål om en mera allmän övergång

till förlustriskförsäkring. I och för sig ligger en sådan omläggning

inom ramen för nämndens befogenheter. Nämnden anser också, att konkurrensförhållandena

på utlandsmarknaderna motiverar ett tillmötesgående av

dessa önskemål och har för avsikt att från och med årsskiftet 1958/59 övergå

till att generellt tillämpa förlustriskförsäkring i sin verksamhet.

Småindustriens behov av exportkreditgarantier

Frågan om småindustriens behov av exportkreditgarantier berördes i två

motioner vid 1958 års B-riksdag, och statsutskottet uttalade i anslutning

därtill önskvärdheten av att exportkreditnämnden i samband med en översyn

av garantisystemet beaktade de mindre och medelstora företagens särskilda

problem.

Vid sina överväganden av hithörande spörsmål har nämnden berett småindustriens

exportbyrå tillfälle att redovisa sina synpunkter i ämnet. Därvid

bär framgått, att småindustriens export till övervägande del sker genom

svenska exportlius, vilka köper varorna av tillverkarna i fast räkning. I de

fall då småindustriföretagen själva säljer på export sker detta vanligen

på kontantbasis. De har därför i allmänhet icke behov av garantier. I den

mån sådant behov likväl förelegat och vederbörande företag vänt sig till

nämnden har dennas behandling av garantifrågan som regel tillfredsställt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959

sökanden. Några konkreta förslag till ändrade bestämmelser för verksamheten

har det under sådana förhållanden icke ansetts påkallat att framlägga.

Det har endast uttalats en allmän önskan om ökat samarbete mellan

nämnden och småindustriens exportorgan.

Småindustriens problem synes sålunda icke ha något omedelbart samband

med möjligheterna till kreditgivning vid export. Snarare torde de

ligga på det organisatoriska och finansiella planet. Vad angår den organisatoriska

aspekten anför nämnden som exempel, att det ej sällan inträffar,

att introduktion av en småindustriprodukt på en utländsk marknad

leder till beställningar av en storleksordning som vida överstiger vederbörande

företags kapacitet. Då beställningarna ofta är odelbara, blir följden

att företaget måste avstå från affär. Inom industrien överväges att lösa

detta problem genom att få till stånd samarbete mellan olika företag för

fullgörande av viss order. —- Nämnden måste i sin garantigivning tillse att

förutsättningar i de särskilda fallen föreligger för genomförande av en

anmäld exportaffär. Därvid kan icke bortses från huruvida kapacitetsfrågan

är löst på ett tillfredsställande sätt. Det är emellertid angeläget, att

nämnden inom sitt verksamhetsområde medverkar till att förbättra småindustriens

exportmöjligheter.

Vad angår de finansiella problemen torde — såsom tidigare anförts —

företagen i regel icke erfordra kapitaltillskott för finansiering av exportkrediter.

Däremot föreligger ofta kapitalbehov för rationalisering och utvidgning

av driften. Ej sällan kan investeringsåtgärder av detta slag vara

en förutsättning för att ett företag skall ha möjlighet att taga på sig en

bestämd exportorder. Då det gäller tillgodoseendet av sådana kapitalbehov

— utöver vad som på sedvanligt sätt ställes till förfogande av bankerna

— har statsmakterna tillskapat särskilda kreditmöjligheter för småindustrien.

För det fall att ytterligare kreditstöd åt denna anses motiverat synes

det i första hand böra lämnas genom en utbyggnad av ifrågavarande redan

existerande kreditformer.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har nämnden icke funnit skäl framlägga

några förslag som särskilt syftar till att tillgodose småindustriens

behov av exportkreditgarantier.

Garantier vid export till s. k. underutvecklade länder

Frågan om garantigivning vid export till s. k. underutvecklade länder berördes

i en motion vid 1958 års B-riksdag. Däri uttalades önskvärdheten av

att exportkreditnämnden välvilligt prövade möjligheterna att lämna garantier

för sådan export från svenska företag till underutvecklade länder, som

kunde förutses ha betydelse för dessa länders utveckling. I anslutning därtill

uttalade statsutskottet, att det utgick ifrån att hithörande spörsmål

blev föremål för övervägande av nämnden vid en översyn av garantisystemet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

Beträffande den form, i vilken de tekniskt mera utvecklade staterna bör

hjälpa de underutvecklade länderna att öka sin import av viktiga förnödenheter

av olika slag, anser nämnden att stödet helst bör ges på sådant sätt

att mottagarländerna blir i stånd att fritt välja de inköpskällor som i de

särskilda fallen är ur deras synpunkt mest fördelaktiga. Detta innebär, att

hjälpen i första hand bör kanaliseras över de internationella samarbetsorgaen.

En mera omfattande bilateral bindning av kapitalstödet till ifrågavarande

länder, varigenom den mottagande parten blir tvingad att begagna

tillhandahållna medel för import enbart från visst land, finner nämnden

ur svensk synpunkt — i betraktande bl. a. av svenska leveransintressen —

angeläget att undvika. Om man emellertid från svensk sida likväl anser

motiverat att vidtaga åtgärder, som skulle ha det dubbla syftet att dels öka

den svenska insatsen till hjälp åt underutvecklade länder, dels direkt främja

svenska exportintressen, kan självfallet övervägas att låta sådana åtgärder

få formen av vidgade möjligheter för svenska exportörer till kreditgarantiskydd.

Nämnden vill i sammanhanget framhålla, att garantier redan nu i relativt

stor omfattning beviljas för export till underutvecklade länder. Detta är i

och för sig naturligt eftersom det är just på dessa marknader som — åtminstone

i fråga om de politiska riskerna — behovet av garanti är störst.

Då för närvarande en betydande del av den finansiella ramen för verksamheten

är ounyttjad, kan garantigivningen på ifrågavarande länder förväntas

ytterligare öka. Härvid har emellertid nämnden — om icke annat föreskrives

— att tillse att de villkor är uppfyllda som normalt uppställes för

medgivande av garantistöd.

Om det av politiska skäl finnes påkallat att nämnden för leveranser till

underutvecklade länder beviljar garantier utan iakttagande av sedvanlig

praxis, torde särskilda direktiv böra utfärdas av statsmakterna. Därvid synes

i först hand erforderligt att bestämma en särskild finansiell ram för

ifrågavarande verksamhet. Vidare torde böra angivas de uppmjukningar i

fråga om betalningsvillkor, självrisk och premiesättning som kan tillåtas.

Garantivillkoren enligt direktiven bör i stora drag anpassas med hänsyn

till internationellt tillämpade normer. En tävlan i att erbjuda gynnsamma

kreditvillkor bör så långt möjligt undvikas, och Sverige har från sina utgångspunkter

anledning att stödja det internationella samarbete som syftar

till en samordning i förevarande hänseende. Endast politiska risker bör i

princip omfattas av den berörda garantigivningen.

En på angivet sätt utvidgad garantiverksamhet kommer enligt nämndens

åsikt sannolikt att leda till sådana förluster, att den indirekt får karaktären

av medveten subventionspolitik. Det synes angeläget, att detta förhållande

öppet redovisas och att möjligheter skapas att täcka uppkomna förluster

i särskild ordning, d. v. s. vid sidan av nämndens normala skadereglering.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

17

Reservationer

Ordföranden i exportkreditnämnden, f. d. generaldirektören W. Björck, och

en ledamot, vice riksbankschefen S. Joge, har anmält skiljaktig mening i

vissa frågor.

Ordföranden delar nämndens uppfattning, att lagerhållnings - och

finansieringsgarantier icke bör ingå i den normala garantiverksamheten.

Han ifrågasätter emellertid, om de bör komma till användning

ens i en svårare krissituation. — I fråga om fabrikationsriskgarantierna

anser han skäl icke föreligga att bryta mot den nuvarande

principen, att framställning av standardvaror icke kan bli föremål för

fabrikationsriskförsäkring. En rubbning av denna princip är ägnad att medföra

synnerliga svårigheter vid eventuell skadereglering. — Vad angår frågan

om garantigivning till underutvecklade länder

skulle det inge allvarliga betänkligheter om de affärsmässiga grundsatser

som reglerar nämndens verksamhet jämkades för att tillgodose ett internationellt

hjälpbehov. Det bör icke förekomma, att nämnden såvitt gäller köpare

i underutvecklade länder ikläder sig risker eller tillämpar kreditvillkor,

som icke kan tillåtas i andra sammanhang, eller fastställer premiesatser,

som icke motsvarar det faktiska läget. För det fall statsmakterna finner

ett ökat stöd till ifrågavarande länder motiverat, torde lämpligen den

vägen väljas att tillhandahålla statliga krediter.

Ledamoten Joge finner, att försäkring av kommersiella risker

lämpligen bör ske i annan ordning än genom exportkreditnämnden. Så länge

andra försäkringsmöjligheter saknas måste dock nämnden tillhandahålla

garantier för sådana risker. Joge anser det emellertid önskvärt, att nämnden

med större skärpa understrukit angelägenheten av att en utbyggnad

kommer till stånd av den enskilda försäkringsverksamheten på förevarande

område. Ett hinder härför kunde tänkas föreligga, om — såsom nämndens

majoritet ifrågasatt — nämnden skulle driva konjunkturpolitik med den

kommersiella risktäckningen. I sammanhanget framhåller Joge, att verksamheten

principiellt är avsedd att drivas så att nämndens risktagande icke blir

större än att premierna över en tillräckligt lång period täcker skador och

skälig andel av administrationskostnaderna. Skulle konjunkturpolitik på

detta område innebära, att nämnden tidvis siktar på större risktagande och

därmed större förluster än som kan beräknas bli täckta av motsvarande

premier, kan naturligtvis enskilda försäkringsgivare ej konkurrera. Det

finns emellertid goda skäl att antaga att en sådan konjunkturpolitik skulle

bli föga effektiv till sina verkningar, och det kan förmodas, att den av detta

och andra skäl aldrig kommer att praktiseras.

Vad angår förslaget om ett utvidgat garantiskydd för kursrisker

ifrågasätter Joge lämpligheten av en sådan utvidgning. Möjlighet

finns sålunda att på terminsmarknaden försäkra sig mot kursförluster i de

mera allmänt förekommande kontraklsvalutorna. Detta gäller dock i allmänhet

icke, när det är fråga om terminer på över ett år. Det förefaller emeller2

liihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 112

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

tid klart, att om statsmakterna skulle finna det befogat att övertaga kursrisker

på längre tider detta bör ske genom ett organ som har möjlighet

att åtminstone i någon utsträckning neutralisera riskerna. Dylika möjligheter

saknar exportkreditnämnden. Vad beträffar de valutor som överhuvud

icke är föremål för terminsaffärer anser Joge, att man från svensk sida icke

har något intresse av att genom garantistöd främja en exportkonkurrens

som består i godtagande av svaga valutor som kontraktsvaluta.

Remissyttranden

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,

statskontoret, kommerskollegium, försäkringsinspektionen,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i rilcsgäldskontoret, Svenska bankföreningen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges

lantbruksförbund, Svenska cellulosaföreningen, Svenska pappersbruksföreningen,

Svenska trävaruexportföreningen, Jernkontoret, Sveriges mekanförbund,

Sveriges varvsindustriförening, Kooperativa förbundet och Landsorganisationen

i Sverige. Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat utlåtanden

från Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands

handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands

handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg,

handelskammaren i Karlstad, handelskammaren i Gävle samt Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare. Vidare har i anledning av promemorian

yttrande inkommit från Svenska konsulterande ingenjörers förening.

Behovet av en förstärkning och e f f e k t i v i s e r i n g av

det statliga exportkreditgarantistödet understrykes allmänt.

I ett flertal yttranden framhålles sålunda, att den allt mer skärpta

konkurrensen på utlandsmarknaderna fört med sig långtgående krav från

köparnas sida i fråga om kreditlättnader. En förutsättning för att svensk

exportindustri under sådana förhållanden skall kunna hävda sin ställning

säges bl. a. vara, att den erhåller ett kreditstöd likvärdigt med vad som erbjudes

dess utländska konkurrenter.

Exportkreditnämndens förslag anses också i stort sett väl ägnade att

stärka vår industris konkurrensförmåga. De allmänna utgångspunkterna

för desamma godtas allmänt. Vad angår förslaget om vidgade

befogenheter för Kungl. Maj:t att avpassa garantiformer och garantivillkor

efter skiftande behov, delar remissinstanserna —- eller lämnar utan

erinran — nämndens uppfattning, att riksdagens ställningstagande bör begränsas

till de allmänna riktlinjerna, såsom den finansiella ramen, huvudvillkoren

för kreditgivning och risktagande etc., medan det bör ankomma

på Kungl. Maj :t att i anslutning till dessa riktlinjer närmare bestämma om

formerna för verksamheten.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

Betydelsen av en ökad smidighet i systemet betonas bl. a. av Sveriges allmänna

exportförening, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation samt Sveriges lantbruksförbund. Det framhålles,

att möjligheter därigenom skapas att successivt anpassa verksamheten med

hänsyn till ändrade förhållanden så att svenska exportörer i garantihänseende

kan konkurrera på lika villkor med utländska företag. I fråga om sysselsättningslägets

inverkan på garantistödet hävdar Sveriges industriförbund

och Stockholms handelskammare, att eventuella sysselsättningssvårigheter

icke bör vara avgörande för garantigivningens utformning i de enskilda

försäkringsfallen. Det stöd som i sådana fall kan vara motiverat för

vissa företag eller branscher bör ges i andra former än genom ett försäkringsmässigt

uppbyggt exportkreditgarantisystem. Denna uppfattning delas

icke av kommerskollegium, som anser att det bör finnas utrymme för att i

sysselsättningssyfte genom garantigivning underlätta för viss industribransch

eller för industrien inom viss landsdel att exportera sina produkter

också om konjunkturläget för exporten i stort skulle vara tillfredsställande.

—- Arbetsmarknadsstyrelsen — liksom Landsorganisationen — ser garantisystemet

främst som ett led i samhällets sysselsättningsbefrämjande politik

och betonar vikten av att det smidigt kan anpassas med hänsyn till ändringarna

i arbetsmarknadsläget. — Sveriges mekanförbund — liksom Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare — framhåller, att även

om en viss flexibilitet i riktlinjerna för exportkreditnämndens verksamhet

är nödvändig det är angeläget att dessa riktlinjer utformas så att exportföretagen

icke plötsligt får sina kreditförutsättningar ändrade. Speciellt vid

export av kapitalvaror kräves långsiktig planering från företagens sida, och

det är därvid av betydelse att man kan räkna med en viss stabilitet i villkoren

för garantierna.

Nämndens förslag att antalet försäk ringsbara risker skall

utökas, i första hand i fråga om de politiska riskerna men även beträffande

den kommersiella risktäckningen, anser remissinstanserna allmänt vara

välmotiverat. Den av nämnden uppgjorda förteckningen på politiska

risker, som bör kunna omfattas av garantier, vill dock Svenska bankföreningen,

Sveriges allmänna exportförening och Jernkontoret ha kompletterad

i vissa smärre hänseenden.

Svenska bankföreningen erinrar om det system som tillämpas i vissa

länder att hänföra importvarorna till olika valutakategorier, därvid för vissa

kategorier tillämpas särskilt fördelaktiga valutakurser. Ett upphävande för

viss vara av sådan privilegierad valutabehandling bör enligt föreningen likställas

med ett återtagande av meddelat import- eller valutatillstånd. Sveriges

allmänna exportförening anser, att så över huvud bör vara fallet då

importlandets myndigheter företager ingripanden, vilka medför en väsentlig

ökning av köparens kostnader. Varor kan t. ex. beläggas med så höga

import- eller depositionsavgifter, att åtgärderna kan jämföras med ett faktiskt

importstopp. — Jernkontoret erinrar om att enligt nämndens förslag

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

garanti bl. a. bör kunna avse förlust, som uppkommer på grund av varans

beslagtagande under transporten till köparen eller inträffande under transporten

av annan dylik händelse, som medför att varan icke nar köparen,

allt dock under förutsättning att säljaren vid händelsens inträffande står

faran för godset och att riskerna icke kan täckas på annat sätt, t. ex. genom

transportförsäkring. Den angivna reservationen bör enligt Jernkontoret ändras

så att exportkreditgarantien täcker risk för utebliven betalning dels om

försäljning sker fob och transportförsäkring tagits av motparten, dels om

försäljning sker eif och köparen redan disponerar över försäkringspolis och

övriga dokument.

Nämndens förslag om ett utvidgat garantiskydd för kursrisker avstyrkes

av statskontoret och fullmäktige i riksbanken, medan kommerskollegium

och Svenska bankföreningen uttalar tveksamhet. Statskontoret anser, att de

motiv som kan anföras till stöd för en sådan utvidgning icke uppväger de

olägenheter och svårbedömbara risker för framtida förluster, som blir följden

därav. Härtill kommer, att exportörerna redan nu har goda möjligheter

att genom terminsaffärer hos valutabankerna hålla sig skadeslösa för

kursförluster i de mera allmänt förekommande kontraktsvalutorna. Någon

anledning att genom liberala försäkringsvillkor stimulera svensk export mot

betalning i mindre goda valutor synes icke föreligga. Fullmäktige i riksbanken

anför liknande skäl för sitt avstyrkande. Svenska bankföreningen framhåller,

att täckning av kursrisker i princip är en uppgift för affärsbankerna

och riksbanken och att det därför är angeläget att effektiva åtgärder först

och främst vidtages för att förbättra de möjligheter som står exportörerna till

buds på denna väg. Så länge den reguljära terminsmarknaden för valutor

icke kan erbjuda tillräckliga garantier i förevarande hänseende, kan dock

måhända skäl tala för att nämnden får vissa begränsade möjligheter till sådan

risktäckning. Kommer skollegium delar Svenska bankföreningens tveksamhet

men kommer — liksom föreningen — till slutsatsen att möjligheter

bör finnas till garantigivning i särskilda fall.

Nämnden förutsätter i sitt förslag, att garantitvister mellan nämnden och

garantitagaren skall kunna prövas av neutral instans (skiljemän etc.). Vad

angår de politiska riskerna, har reservation dock gjorts för visst fall, nämligen

då omständigheterna är sådana att det icke kan anses överensstämma

med normal ekonomisk klokhet att ställa varan till köparens förfogande.

Mot detta avsteg från huvudprincipen har ett flertal remissinstanser reagerat.

Beträffande de kommersiella riskerna har förslaget, att garantien

skall utvidgas till att omfatta — förutom risken för utebliven betalning

på grund av insolvens — även risk för annat kontraktsbrott, allmänt

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Yttrandena har

huvudsakligen kommit att behandla den principiella frågan huruvida staten

eller enskilda försäkringsgivare bör svara för garantiverksamheten.

Kommerskollegium finner det tveksamt om garantigivningen hos nämn
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959

21

den bör omfatta de kommersiella riskerna. Härför talar dock bl. a. den omständigheten,

att den enskilda försäkringsrörelsen åtminstone för närvarande

icke är utbyggd för en sådan verksamhet och sannolikt också saknar resurser

härför. Även det förhållandet torde böra beaktas, att försäkringsbolagens

benägenhet att bevilja kreditförsäkringar av naturliga skäl måste

bli mindre i en vikande konjunktur, vilket innebär en utveckling rakt motsatt

den eftersträvade. En statlig garantigivning, som kan ske utan iakttagande

av strängt affärsmässiga principer, får i ett sådant läge sin särskilda

betydelse. Nämnden bör med hänsyn till angivna förhållanden tills vidare ha

möjlighet att lämna garantier även för kommersiella risker. Det synes emellertid

kollegium lämpligt, att en utredning verkställes angående möjligheterna

att utbygga den enskilda försäkringsverksamheten på området.

Försäkrinysinspektionen lämnar i sitt yttrande en redogörelse för försäkringsverksamheten

på kundkreditområdet. Därav framgår att den enskilda

kundkreditförsäkringen är av förhållandevis begränsad omfattning och i

huvudsak koncentrerad till ett företag. Under sådana förhållanden synes

förutsättningar saknas för en avveckling av den kommersiella risktäckning,

som sker i exportkreditnämndens regi. — I sammanhanget redogöres för de

omständigheter som föranlett restriktivitet vid meddelande av nya koncessioner

för kundkreditförsäkring. För det fall en utbyggnad av den enskilda

försäkringsverksamheten numera anses påkallad, är inspektionen emellertid

beredd att medverka vid en förutsättningslös omprövning av frågan.

Fullmäktige i riksbanken framhåller, alt förutsättningarna för att tillgodose

konjunkturpolitiska syften genom kommersiell risktäckning måste anses

vara begränsade. Under sådana förhållanden synes det önskvärt, att avtäckning

av kommersiella risker i ökad utsträckning sker hos enskilda försäkringsgivare.

Denna uppfattning delas av statskontoret och även av Landsorganisationen,

som dock anser det tveksamt om exportkreditområdet kan

göras attraktivt för försäkringsbolagen, bl. a. med tanke på svårigheterna

att klart skilja mellan de politiska och kommersiella riskerna.

Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska bankföreningen och Sveriges

industriförbund, vilkas uppfattning i frågan torde återspegla den allmänna

inställningen bland remissinstanserna inom näringslivet, framhåller

att de kommersiella riskerna — i motsats till de politiska — i princip bör

täckas genom de enskilda försäkringsbolagen. De tekniska och finansiella

svårigheterna anses icke heller lägga några avgörande hinder i vägen härför.

Försäkringsbolagens övertagande av ansvaret är emellertid en fråga på sikt,

och i avvaktan på att hithörande problem blir närmare utredda bör exportkreditnämnden

tills vidare kunna fortsätta med sin verksamhet på området.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att om så skulle vara att

nämnden även framdeles meddelar garantier för kommersiella risker detta

i så fall bör ske efter strikt affärsmässiga principer. Om exempelvis nämnden

låter försäkringen av politiska risker till någon del subventionera den

kommersiella risktäckningen blir det nämligen i längden omöjligt för bolagen

att hävda sig i konkurrensen. Ur denna synpunkt framstår det som önsk
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

värt, att nämnden i sin redovisning särskiljer de båda slagen av garantigivning.

Vad angår fabrikationsriskgarantien tillstyrker remissinstanserna

— eller lämnar utan erinran — nämndens förslag, att sådan garanti

i fortsättningen skall kunna lämnas icke endast till tillverkare utan även

till handelsfirmor. En sådan utvidgning av tillämpningsområdet torde enligt

Svenska bankföreningen och arbetsmarknadsstyrelsen även bli till hjälp för

småindustrien, vars försäljning på utlandsmarknaderna i inånga fall handhas

av exportfirmor. •— Den av nämnden föreslagna uppmjukningen av nuvarande

praxis, enligt vilken fabrikationsriskgaranti kan erhållas endast för

specialtillverkade varor, anser kommerskollegium och Svenska bankföreningen

vara välmotiverad. Kollegium framhåller, att några bärande skäl icke

torde kunna anföras mot en sådan ordning, att garanti även utfärdas då det

gäller varor av mer eller mindre utpräglad standardtyp. — Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation understryker angelägenheten av att garantibestämmelserna

i fortsättningen får en sådan utformning, att fabrikationsriskgaranti

och garanti avseende risker efter leverans ger ett i tiden

sammanhängande försäkringsskydd.

Förslaget att nämnden i fortsättningen icke normalt skall bevilja garantier

för risker i samband med lagerhållning utomlands

utan endast i särskilda lägen och då efter bemyndigande av Kungl.

Maj :t lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Endast arbetsmarknadsstyrelsen

och Jernkontoret ställer sig tveksamma. Jernkontoret

anser sålunda, att nämnden alltjämt bör ha kvar möjligheten att lämna sådana

garantier. I sammanhanget hänvisas till den skärpta konkurrensen

på utlandsmarknaderna. Som ett led i bearbetningen av dessa kommer i

fortsättningen — särskilt då det gäller avlägset belägna länder — att krävas

en mer omfattande lagerhållning än hittills. Med tanke på de osäkra marknader

det i många fall är fråga om bör exportörerna-lagerhållarna då ha

möjlighet att försäkra sig mot politiska risker av olika slag.

I fråga om garantier med syfte att tillgodose kapitalbehov

vid export har Svenska bankföreningen, Sveriges mekanförbund

och vissa handelskammare ställt sig tveksamma till nämndens förslag

att statsgaranti icke längre skall kunna beviljas banker för kredit som

lämnas vid försäljning till utlandet. Den hittillsvarande garantimöjligheten

för banker har visserligen icke utnyttjats, men det anses realistiskt att räkna

med att behov av sådana garantier framdeles kan uppkomma.

I övrigt har remissinstanserna huvudsakligen uppehållit sig vid garantistödet

i samband med tillverkning för export. Nämndens förslag att ifrågavarande

finansieringsgaranti i fortsättningen icke normalt skall ingå i dess

verksamhet utan endast i särskilda lägen och efter bemyndigande av Kungl.

Maj :t lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Från vissa håll —

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

23

Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Sveriges mekanförbund

och Landsorganisationen — har dock anmälts avvikande uppfattning.

Svenska bankföreningen delar nämndens uppfattning, att det icke normalt

bör åvila den att meddela garantier för finansieringskrediter, som av

exportörerna upptages hos banker och andra kreditinstitut. Finansieringen

av exportkreditgivningen är visserligen — särskilt när det gäller längre

kreditfrister —- ett bekymmersamt problem i dagens läge, men detta beror

mindre på svårigheter för företagen att ställa bankmässiga säkerheter än

på andra orsaker, främst då den allmänna knappheten på långfristigt kapital.

Finansieringsfrågan lär därför icke i mera väsentlig mån kunna lösas

genom att staten i ökad utsträckning tillhandahåller garantier utan andra

vägar måste sökas. Inom föreningen pågår en utredning angående möjligheterna

att genom medverkan av bankerna i en eller annan form underlätta

exportfinansieringen.

Sveriges industriförbund och Landsorganisationen säger sig visserligen

i princip dela nämndens uppfattning om den berörda finansieringsgarantien

men anser dock, att denna i särskilda fall kan bli ett lämpligt komplement

till övriga garantiformer och därför bör ingå i nämndens normala verksamhet.

Svensk industriförening framhåller, att ifrågavarande finansieringsgaranti

kan bli av särskild betydelse, då det gäller att förbättra småindustriens

exportmöjligheter. Det är nämligen för närvarande i många fall så att företagen

måste avstå från utlandsbeställningar därför att de saknar medel för

inköp av de extra råvaror och halvfabrikat som erfordras. De kreditmöjligheter,

som staten i annat sammanhang tillskapat för att stödja småindustrien,

är härvidlag icke till någon större hjälp, då de i första hand syftar

till att möjliggöra investeringar i maskiner och anläggningar. Med hänsyn

till antydda förhållanden föreslår föreningen, att garantien bibehålies och

utformas till en speciell, på småindustriens export inriktad garantiform.

Föreningens uppfattning delas av Sveriges mekanförbund, som framhåller

att ett undantagande av angivna garanti från nämndens verksamhet kan

medföra allvarliga olägenheter i synnerhet för mindre och medelstora verkstadsföretag,

som ofta har svårigheter att få en snabb exportökning finansierad

på kapitalmarknaden.

Nämndens förslag om införande av garanti för inflytande

av royalty, licensavgifter o. d. har remissinstanserna allmänt

tillstyrkt eller lämnat utan erinran. Vad angår nämndens uttalande

att garantigivningen därvid torde böra begränsas till fall där de bakomliggande

nyttjanderättsupplåtelserna är av beskaffenhet att främja svensk

varuexport, framhåller Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund,

att de icke kan se skäl för en sådan inskränkning i garantiens tilllämpning.

Enligt bankföreningen bör försäljning till utlandet av idéer och

tekniskt kunnande vara lika förtjänt av stöd som export av varor. Även

Sveriges allmänna exportförening understryker angelägenheten av en liberal

praxis vid ifrågavarande garantigivning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

Förslaget att den av riksdagen bestämda maximigränsen för garantiprocentsatserna

höjes från för närvarande 85 procent till 90 procent

tillstyrkes allmänt. Endast statskontoret har uttalat viss tveksamhet.

Ämbetsverket framhåller, att den höjning nämnden föreslår av de faktiskt

tillämpade garantiprocentsatserna ligger inom ramen för den redan nu

gällande maximigränsen, d. v. s. 85 procent. Med hänsyn härtill är statskontoret

icke övertygat om nödvändigheten av en höjning av denna till

90 procent. Det vill dock icke motsätta sig en sådan, om exportläget anses

påkalla det, men föreslår att riksdagens bemyndigande göres tidsbegränsat,

förslagsvis till ett år.

Nämndens förslag om höjning av de faktiskt tillämpade procentsatserna

.— för politiska risker till procentsatser varierande mellan 85 och 75 procent

beroende på köpareland och för kommersiella risker till procentsatser

varierande mellan 75 och 65 procent — vinner allmänt bifall. Vissa kritiska

synpunkter har dock anförts av några remissinstanser. Svenska bankföreningen

delar visserligen nämndens uppfattning om lämpligheten av att

tillämpa en lägre maximiprocentsats för kommersiella än för politiska risker

men anser det tveksamt huruvida procentsatserna i varje särskilt fall

skall avpassas så att den kommersiella risktäckningen blir lägre än den

politiska. En sådan ordning skulle i varje fall strida mot nämndens påpekande,

att insolvensriskens storlek är oberoende av om köparen är bosatt

i ett land med ansträngda betalningsförhållanden eller i ett land med gott

betalningsläge. — Landsorganisationen och Kooperativa förbundet ställer

sig tveksamma till nämndens praxis att differentiera procentsatserna för

olika länder och därigenom favorisera de stabila och valutastarka marknaderna.

Enligt Kooperativa förbundet synes det rimligare, att exportören

själv får intill en viss maximigräns välja önskad garantiprocentsats och

erlägga en däremot svarande premie.

Fullmäktige i riksbanken anser det motiverat — med hänsyn till rådande

exportläge och förhållandena på den svenska arbetsmarknaden -— att garantiprocentsatserna

höjes och att staten sålunda ökar sitt risktagande.

Fullmäktige understryker dock att även om en mera aktiv politik från

nämndens sida är motiverad verksamheten dock skall syfta till att vara

självbärande och bedrivas på sådant sätt att inf rysning av exportfordringar

undvikes.

Förslaget om övergång från kreditandelsförsäkring till förlustriskförsäkring

tillstyrkes allmänt. Bl. a. Sveriges allmänna exportförening,

Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund, Jernkontoret

och Landsorganisationen understryker den betydelse för exporten, som

en sådan omläggning kommer att ha. Svenska bankföreningen framhåller

emellertid, att den — i likhet med nämnden — av många skäl finner det

önskvärt att vederbörande exportörer alltid står en viss, icke alltför obetydlig

självrisk. För att detta önskemål skall kunna tillgodoses vid ett sys
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

tem med förlustriskförsäkring torde krävas, att särskilda förbehåll intages

i garantiavtalen om självrisk intill ett visst fixerat belopp. — Statskontoret

utgår ifrån att omläggningen icke kommer att medföra anspråk på en utvidgning

av den för nämndens verksamhet fastställda garantiramen samt

understryker angelägenheten av att nämnden med uppmärksamhet följer

verkningarna av omläggningen så att bl. a. erforderliga justeringar av premiesatserna

snarast kan ske.

Nämndens uppfattning att skäl icke torde föreligga att föreslå ändrade

bestämmelser för att särskilt tillgodose småindustriens behov

av exportkreditgarantier delas av kommerskollegium och

Svenska bankföreningen. Kommerskollegium anser sålunda, att garantigivningen

även såvitt avser småindustrien bör följa de riktlinjer, som allmänt

gäller för nämndens verksamhet. För det fall särskilt stöd befinnes

påkallat, bör detta lämnas genom en utbyggnad av de kreditmöjligheter,

som i annan ordning står ifrågavarande företag till buds. — Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation anser, att nämnden dragit allt för hastiga

slutsatser av det förhållandet, att småindustrien hittills icke begagnat sig

av garantigivningen i någon större utsträckning. Om blott garantiinstitutet

får en smidigare utformning, om gällande bestämmelser samordnas och

förenklas och om ökad publicitet och information ges i fråga om garantiverksamheten

kommer långt flera företag än hittills att taga nämndens

tjänster i anspråk. I sammanhanget påpekas, att ett växande antal mindre

industriföretag inför planerna på en gemensam europamarknad inriktar

sig på bearbetning av utlandsmarknaderna. Till följd härav kommer småindustriens

behov av exportkreditgarantier att successivt öka. Även Svensk

industriförening betonar vikten av att småindustriens möjligheter att erhålla

garantier förbättras. Särskilt betydelsefull är därvid finansieringsgarantien,

som bör bibehållas i nämndens normala verksamhet och speciellt utformas

med hänsyn till de mindre företagens behov.

Vad nämnden anfört om garantigivning som medel att främja och stödja

exporten till s. k. underutvecklade länder har föranlett

uttalanden av vissa remissinstanser.

Kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken framhåller, att garantigivning

icke bör förekomma beträffande sådan export till underutvecklade

länder, som i första hand syftar till att främja mottagarlandets ekonomiska

utveckling. Avgörande för nämndens ställningstagande i garantiärenden

bör vara, om ifrågavarande export är värdefull ur svensk synpunkt och om

garantistödet kan lämnas med iakttagande av de principer som normalt gäller

för nämndens verksamhet. Är det däremot fråga om att tillgodose ett

hjälpbehov bör ett eventuellt stöd lämnas i andra former. Enligt fullmäktige

i riksbanken bör stöd till ekonomisk utveckling främst ges i form av

långfristiga krediter, som då lämpligen tillhandahålles genom förmedling

av internationella organisationer.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

Fullmäktige i riksgäldskontoret anser, att stöd via exportkreditgarantier

många gånger torde vara fördelaktigare än stöd genom direkta statslån.

Detta torde framför allt gälla, då förlustrisken är förhållandevis ringa och

kreditgivningen är av huvudsakligen kommersiell karaktär. Endast då det

av särskilda skäl befinnes påkallat att lämna större krediter med relativt

stor förlustrisk synes det lämpligare att låta kreditgivningen få formen

av statliga lån. Enligt fullmäktiges mening bör båda möjligheterna hållas

öppna.

Enligt Landsorganisationen måste det ur vissa synpunkter vara en bättre

hjälpform att uppbygga direkta affärsförbindelser med stöd av statliga kreditgarantier

än att kanalisera medel över internationella samarbetsorgan.

Dylika på kommersiella överväganden uppbyggda förbindelser kan bli utgångspunkten

för ett expanderande handelsutbyte till gagn för såväl svenska

exportintressen som de underutvecklade ländernas näringsliv. Organisationen

har emellertid förståelse för tanken att garantiformer med subventionsinslag

— t. ex. i form av speciellt låg självrisk eller nedsatta riskpremier

— bör hållas åtskilda från nämndens ordinarie verksamhet. En

lämplig ordning synes vara, att en särskild medelsram — förslagsvis på

några tiotal miljoner kronor — fastställes och att i samband därmed särskilda

direktiv utfärdas för ifrågavarande medels administrering. Organisationens

uppfattning delas i stort sett av Kooperativa förbundet.

Departementschefen

De syften som tillgodosetts genom den statliga exportkreditgarantigivningen

har varierat. Då garantisystemet tillskapades år 1933, var huvudsyftet

att genom stimulans åt exporten främja sysselsättningen inom landet.

Sedan arbetslöshetskrisen övervunnits, blev det mera allmänna näringspolitiska

överväganden som betingade verksamheten. Även den synpunkten

spelade in att garantier lämnades på många håll i utlandet och att

det därför av konkurrensskäl ansågs motiverat att ge de svenska exportörerna

ett motsvarande stöd. Efter andra världskriget har verksamheten

tidvis i betydande utsträckning kommit att tillgodose handels- och valutapolitiska

ändamål. På senare tid har åter det önskemålet trätt i förgrunden

att genom aktivering av exportansträngningarna stimulera sysselsättningen

inom industrien.

Som en allmän erfarenhet av garantisystemet kan sägas, att under goda

konjunkturer, då svårigheter icke föreligger att finna avsättning för exporten,

näringslivets intresse för garantierna är tämligen ringa. Exportörerna

har då i allmänhet möjlighet att välja kunder och marknader, och

försäljningens inriktning bestämmes främst med hänsyn till vad som ur

vinstsynpunkt ter sig mest fördelaktigt. Förutsättningarna för att under sådana

förhållanden genom garantistöd påverka exportens inriktning på

länder och köpare har visat sig vara förhållandevis begränsade. Ett helt annat

intresse får garantierna i ett konjunkturläge som dagens, då utlands
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959

27

marknaderna präglas av hård konkurrens och avsättningssvårigheter. Köparens

anspråk på krediter växer då, och möjligheterna att nå kontraktsavslut

blir ofta beroende av säljarens förmåga att erbjuda gynnsamma betalningsvillkor.

Härvidlag ökar betydelsen av det garantistöd som står exportörerna

till buds.

Från det svenska näringslivets sida har på senare tid i olika sammanhang

framhållits, att en förutsättning för att vår exportindustri under nuvarande

förhållanden skall kunna hävda sin ställning är att den erhåller ett garantistöd

motsvarande det som erbjudes dess utländska konkurrenter. För egen

del är jag väl medveten om de svårigheter som den långtgående konkurrensen

i kredithänseende innebär. Redan de ökade kreditengagemangen utgör

för inånga företag en kännbar belastning. Härtill kommer att riskerna i

samband med kreditgivning allmänt tilltar med försämringen i det internationella

betalningsläget och med det förhållandet att exportörerna i

dagens läge endast har begränsade möjligheter att välja kunder och marknader.

Jag anser det under sådana förhållanden angeläget att en förstärkning

och koncentration kommer till stånd av de statliga exportkreditgarantierna.

Icke minst är detta påkallat med hänsyn till exportens betydelse för sysselsättningen

inom stora delar av vårt näringsliv. — Jag vill i detta sammanhang

erinra om den betydande utvidgning av ramen för garantigivningen som

vidtogs i fjol. Utvidgningen — från 300 till 600 milj. kronor — avvägdes med

hänsyn dels till den ökade omfattningen av den export som försäkras i

dagens läge, dels till de förlängda kredittider som numera tillämpas. Enbart

en utvidgning av garantiramen har dock icke ansetts tillräcklig för

att ge exportnäringen möjligheter att i kredithänseende konkurrera med

andra länder. Även en effektivisering av garantiformerna och en förstärkning

av garantiskyddet har bedömts påkallad. Detta har ansetts motiverat

bl. a. för att öka möjligheterna för svensk export att komma in på nya marknader,

där gynnsamma utvecklingsmöjligheter föreligger på längre sikt men

där konkurrensen i kredithänseende i dagens läge erbjuder särskilda svårigheter.

Mot bakgrunden av här angivna förhållanden har frågan om utformningen

av exportkreditgarantiverksamheten närmare övervägts av exportkreditnämnden,

som i en nyligen avgiven promemoria framlagt förslag i ämnet.

En förutsättning för att garantisystemet skall kunna verka effektivt är

enligt exportkreditnämnden, att en sådan flexibilitet i garantigivningen

kan åstadkommas, att denna smidigt kan anpassas och varieras

i styrka efter lägets växlingar. För närvarande kännetecknas verksamheten

av en viss bundenhet. Detta sammanhänger med att garantivillkoren

under årens lopp — för att tillgodose skiftande ändamål — ändrats och

byggts på genom relativt detaljerade anvisningar, som fastställts av riksdagen.

Följden har blivit, att ändring i de nuvarande garantibestämmelserna i

betydande utsträckning kräver dennas medverkan. Då det i många fall kan

vara förenat med olägenheter att låta av utvecklingen motiverade jämkningar

i verksamheten anstå i avvaktan på en riksdagsbehandling bör enligt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

nämnden en sådan ordning lämpligen åvägabringas, att riksdagens ställningstagande

i fortsättningen begränsas till de mera väsentliga elementen

i garantisystemet, medan del bör ankomma på Kungl. Maj :t att i anslutning

till de av riksdagen givna riktlinjerna bestämma den närmare utformningen

av detta. För en sådan uppläggning — vilken allmänt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av remissinstanserna — kan enligt min uppfattning

vägande skäl anföras. Även den närmare kompetensfördelning

mellan riksdag och Kungl. Maj :t som nämnden antytt synes lämpligt avvägd.

Jag tillstyrker alltså nämndens förslag. Enligt den ordning jag sålunda

förordat skulle — förutom den finansiella ramen för verksamheten — sådana

frågor vara underkastade riksdagens prövning som vilka slag av krediter

som kan omfattas av garantier, den huvudsakliga omfattningen av

risktäckningsområdet samt den högsta tillåtna garantiprocentsatsen. Den

angivna ordningen skulle göra det möjligt att vid ändrade konjunkturer

snabbt anpassa kreditstödet till marknadsförhållandena och sysselsättningsläget.

Förutsättningarna för att i verksamheten beakta uppkomna svårigheter

för viss industribransch eller för industrien inom visst område skulle

också öka.

Vad angår frågan vilka risker som bör täckas genom statliga

exportkreditgarantier gäller för närvarande att garanti

icke meddelas mot utebliven betalning av annan anledning än köparens insolvens

eller sådana åtgärder utomlands som allmänt moratorium, valutaspärr

och dylikt. Dock får garanti beviljas mot förlust till följd av opåräknat

införande av krav på importlicenser eller återtagande av meddelade licenser.

Från exportörhåll har framställts önskemål om förbättring av garantiskyddet

såväl vad gäller försummelser från köparens sida (s. k. kommersiella

risker) som beträffande sådana omständigheter vilka ligger utanför

såväl köparens som säljarens kontroll (s. k. politiska risker). Vid sina

överväganden av möjligheterna att utvidga garantiskyddet har nämnden

företagit en genomgång av olika politiska risker, som kan leda till

förlust i samband med export. Därvid har beaktats dels i vad mån sådana

risker i utlandet täcks av garantier, dels vilka möjligheter svenska exportörer

redan nu har att i annan ordning försäkra sig mot dem. Som resultat av

denna genomgång har nämnden utarbetat en förteckning på risker, som

bör omfattas av garantiskyddet (jfr sid. 6). Förteckningen torde ange flertalet

av de politiskt betingade förlustfall som kan komma ifråga. Bortsett

från vissa smärre kompletteringsönskemål har den också av remissinstanserna

ansetts motsvara föreliggande försäkringsbehov. Några remissinstanser

— liksom en ledamot av nämnden — har emellertid uttalat betänkligheter

mot att garantiskyddet utvidgas att innefatta även förlust på grund

av ändrade valutakurser. Jag vill i denna fråga endast erinra om att kursriskförsäkring

icke avsetts ske annat än i undantagsfall, då kurssäkring

i annan ordning — genom terminsaffärer etc. — icke kunnat ordnas och

då omständigheterna i övrigt särskilt motiverar garantiskydd. -— Av

de kommersiella riskerna kan för närvarande endast täckas så
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

29

dana som avser utebliven betalning på grund av köparens insolvens. Garantiskyddet

omfattar sålunda ej risken för att köparen av annan anledning än

insolvens icke fullgör sina kontraktsförpliktelser. I likhet med nämnden

anser jag goda skäl tala för att låta även sådana fall täckas av garantier.

Givetvis bör därvid tillses att garantiskydd icke lämnas då köparens bristande

fullgörande av ett kontrakt beror på omständigheter som helt eller

delvis kan läggas säljaren till last. — Allmänt kan om förslaget till utvidgad

politisk och kommersiell risktäckning sägas, att det avser att så

vitt möjligt ge exportören ett i tiden sammanhängande och komplett försäkringsskydd.

Det är givetvis icke uteslutet, att det framdeles kan vara

påkallat att låta garantierna omfatta även andra risker än de här nämnda.

Med hänsyn härtill synes Kungl. Maj:t böra ha möjlighet att anpassa risktäckningsområdet

till vad utvecklingen kräver i olika lägen. Riksdagens

ställningstagande skulle alltså i enlighet härmed icke innefatta ett fastställande

av de särskilda riskerna utan gälla risktäckningens mera allmänna

omfattning.

Vissa remissinstanser -— liksom en ledamot av exportkreditnämnden —

har uttalat tveksamhet huruvida försäkring av kommersiella

risker bör ske i statlig regi. Denna fråga bör —- som nämnden

påpekat — bedömas bl. a. med hänsyn till vilka möjligheter som i övrigt

föreligger att säkra sig mot sådana risker. Den enskilda försäkringsverksamheten

på kundkreditområdet har för närvarande en begränsad omfattning.

Delvis sammanhänger detta med den restriktiva koncessionspraxis

som tillämpats sedan ett tjugutal år och som föranletts av vissa tidigare rådande

missförhållanden inom berörda delar av försäkringsbranschen. I vad

mån förutsättningar i dagens läge föreligger för en utbyggnad av den enskilda

försäkringsverksamheten på området kan icke i detta sammanhang

bedömas. Möjligt är att en sådan utbyggnad i ändamålsenliga former kan

komma till stånd. Det är emellertid uppenbart, att tillräcklig enskild försäkringskapacitet

för närvarande icke står till buds för att kunna övertaga

den kommersiella risktäckning som sker i exportkreditnämndens regi. Vad

angår frågan i vad mån den statliga garantiverksamheten även framdeles —- efter en eventuell utbyggnad av den enskilda försäkringsrörelsen — bör omfatta

kommersiella risker, finnes enligt min mening vägande skäl som talar

för att så blir fallet. Jag vill härvidlag bl. a. erinra om att i fråga om huvuddelen

av vår export, som går till näraliggande, ekonomiskt och politiskt stabila

marknader, de kommersiella riskerna i samband med exportkrediter

är av helt avgörande betydelse. Med hänsyn till önskvärdheten att i ett vikande

konjunkturläge kunna hävda och utveckla exporten även på dessa

marknader är det angeläget att möjligheter då finnes att ge försäkringen av

kommersiella risker cn tillfredsställande omfattning. Om sådan försäkring

skulle helt ombesörjas av det privata försäkringsväsendet — som handlar

strikt affärsmässigt — kan svårigheter uppkomma att i ett försämrat ekonomiskt

läge bereda önskvärt utrymme för exportkrediter. Vid bedömningen

av denna fråga får naturligtvis hänsyn också tagas till att exportkrcditga
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

rantierna i utlandet i allmänhet omfattar även de kommersiella riskerna,

— I detta sammanhang vill jag framhålla, att den statliga garantiverksamheten

givetvis i princip bör drivas affärsmässigt. Detta bör emellertid icke

hindra, att verksamheten får den flexibilitet, som ur allmänna synpunkter

är önskvärd.

Som tidigare framhållits kan garanti mot politiska risker och insolvensrisker

erhållas redan i samband med igångsättandet av viss fabrikation för

export. Garantien, som benämnes fabrikationsriskgaranti, avser

att ge skydd åt en tillverkare mot den förlust som drabbar honom, om

på grund av vissa inträffade politiska omständigheter eller köparens iråkade

insolvens leverans icke kommer till stånd av varor för vilka tillverkaren

haft framställningskostnader. Exportkreditnämnden föreslår, att sådan garanti

i fortsättningen skall kunna meddelas icke endast tillverkare utan även

handelsföretag. För närvarande kan nämligen en handelsfirma, som låter

hos ett annat företag tillverka en vara för export, icke erhålla täckning för

förlust som uppstår om exporten sedermera icke kommer till stånd. En sådan

utvidgning av tillämpningsområdet — som allmänt förordats av remissinstanserna

— synes mig välmotiverad icke minst med hänsyn till den betydelse

för svensk export som handelshusen har på åtskilliga varuområden.

Jag vill i sammanhanget framhålla, att den föreslagna ändringen kan ha

särskilt värde för att främja exporten av småindustriens produkter, vilkas

försäljning på utlandsmarknaderna ofta går över mellanled. — Exportkreditnämnden

har i sin promemoria vidare tagit upp frågan vilka varor som

kan bli föremål för en fabrikationsriskgaranti och därvidlag föreslagit en

uppmjukning av hittillsvarande praxis. I fortsättningen borde sålunda garanti

kunna meddelas icke endast för specialtillverkade varor utan även för

mera standardbetonade varor, givetvis under förutsättning att tillverkningen

av dem påbörjas först sedan försäljningsavtal träffats och att de under

tillverkningsprocessen och därefter är identifierbara. En sådan uppmjukning

av praxis synes i hög grad ägnad att öka garantiens användbarhet. Allmänt

sett bör i fråga om den närmare utformningen av fabrikationsriskgarantien

framhållas, att den i princip bör omfatta samma riskmoment som

garanti avseende risker efter leverans och att den bör avgränsas så att de

båda garantierna tillsammans ger ett i tiden sammanhängande försäkringsskydd.

Enligt nuvarande bestämmelser kan garanti meddelas även mot

förlust på grund av lagerhållning av svenska exportvaror

utomlands. Garantien — som närmast avser att täcka förlust till följd

av nedgång i lagervärdet — tillkom i början av 1950-talet som ett led i

strävandena att stimulera exporten till hårdvalutaländer och är enligt av

riksdagen godkända riktlinjer i princip förbehållen denna export. De valutapolitiska

skäl som motiverat den särskilda inriktningen av ifrågavarande

garanti är icke längre för handen. För det fall den bibehålies synes den därför

icke böra reserveras för försäljning på vissa marknader utan gälla exporten

överhuvud. Exportkreditnämnden har dock ifrågasatt om det finns

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

31

anledning att genom garantier särskilt stödja den lagerhållning som sker

utomlands. Det framhålles, att skillnaden mellan att hålla lager hemma och

i utlandet icke bör övervärderas och att risk för värdeminskning åvilar alla

osålda exportvaror oavsett var de finns lagrade. Härtill kommer de särskilda

administrativa problem som är förenade med en sådan garantigivning.

Nämnden — mot vars uppfattning remissinstanserna i allmänhet icke

haft något att erinra — kommer därför till slutsatsen, att lagerhållningsgarantien

i fortsättningen icke bör ingå i den normala garantiverksamheten.

För egen del finner jag icke heller denna garantiform särskilt ändamålsenlig.

Man kan dock icke bortse från att upprättandet av lager utomlands, särskilt

då på nya och mera avlägsna marknader, ur kommersiella synpunkter

kan vara värdefullt eller ibland rent av nödvändigt. En sådan lageruppläggning

kan vara förenad med risker, som icke rimligen kan bäras av lagerhållaren

själv eller täckas genom sedvanliga försäkringar. Med hänsyn bl. a.

härtill anser jag, att garantiformen bör bibehållas. Den bör dock — som

nämnden framhållit -— icke ingå i den normala garantiverksamheten utan

endast komma till användning för särskilda fall eller i särskilda lägen och

efter bemyndigande av Kungl. Maj :t, som då har att utfärda närmare direktiv

för berörda garantigivning. Jag förutsätter därvid, att Kungl. Maj:t

har befogenhet att närmare ange de risker som kan täckas.

Exportkreditnämnden har vid sin översyn av garantisystemet närmare

övervägt i vad mån finansieringsunderlättande garantier

bör ingå i verksamheten. Det må i sammanhanget nämnas, att tidigare berörda

fabrikationsriskgarantier och garantier avseende risker efter leverans

i viss utsträckning användes som underlag för att tillgodose exportörens

kapitalbehov i samband med viss exporttransaktion. Garantien överlåtes därvid

av exportören på en bank eller annan kreditgivare som förskotterar köpeskillingen.

Möjligheterna att ordna kapitalförsörjningen på denna väg är

emellertid begränsade, vilket sammanhänger med att ifrågavarande garantier

är förknippade med vissa villkor, som minskar deras värde för en kreditgivare.

Framför allt inverkar den omständigheten, att garantierna icke

gäller vid försummelser från exportörens sida. Det har därför tillskapats

särskilda finansieringsunderlättande garantier, vilka utformats i direkt syfte

att utgöra underlag för kreditgivning till exportör. Sådana kan tillhandahållas

i samband med leverans till utlandet, tillverkning för export samt

lagerhållning utomlands. Garantierna — av vilka de som avser tillverkning

formellt är reserverade för dollarbetald export — innebär, att exportkreditnämnden

ikläder sig ansvaret för den betalningsskyldighet som åvilar vederbörande

exportör i anledning av en för honom öppnad kredit. Enligt min

mening kan man i likhet med nämnden ifrågasätta lämpligheten av att sådant

garantistöd fortsättningsvis lämnas på denna väg. Påpekas bör här den

avgjorda skillnad som föreligger mellan å ena sidan de vanliga garantierna

avseende risker före och efter leverans samt å andra sidan finansicringsgarantierna.

De förra hänför sig sålunda endast till köparens förpliktelser,

medan de senare avser förhållanden som återgår på säljaren, t. ex. dennes

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959

soliditet. För risker av sistnämnt slag torde nämnden i normala fall icke

böra ikläda sig något ansvar. I den mån säljaren är i behov av kapital för

att genomföra en viss exportaffär synes den riktiga ordningen vara att han

vänder sig till en bank som enligt bankmässiga bedömningsgrunder avgör

om förutsättningar föreligger för erhållande av lån. För vissa delar av näringslivet

finns dessutom särskilda statliga garanti- och låneformer, som

tar sikte direkt på kapitalförsörjningen. Likväl finner jag det icke otänkbart

att det i vissa situationer kan uppkomma behov av att använda även finansieringsunderlättande

exportkreditgarantier i syfte att på grund av t. ex.

sysselsättningssvårigheter stimulera exporten. Möjligheten härför bör enligt

min mening hållas öppen. Om sålunda ifrågavarande garantier enligt vad

nyss sagts icke bör ingå i den normala garantiverksamheten, synes de alltså

ändå böra bibehållas för att kunna komma till användning i särskilda lägen.

Detta torde i så fall böra ske efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, som

förutsättes ha befogenhet att meddela nämnden närmare anvisningar i fråga

om utformningen av garantistödet. Sådana anvisningar bör exempelvis avse

vilka slag av exporttransaktioner som skall omfattas av garantierna, vilken

garantiprocentsats som skall tillämpas och vilka kostnadselement som skall

beaktas. Den begränsning till dollarbetald export som för närvarande gäller

i fråga om finansieringsgarantier i samband med tillverkning bör bortfalla.

Vad jag sålunda ansett böra gälla överensstämmer i stort sett med exportkreditnämndens

förslag, som av det helt övervägande antalet remissinstanser

lämnats utan erinran.

I sin promemoria har exportkreditnämnden föreslagit, att garantier

i fortsättningen bör kunna meddelas för inflytande av royalty,

licensavgifter o. d., därvid dock garantistödet — närmast med hänsyn

till nödvändigheten av en gränsdragning gentemot andra slag av osynliga

inkomster från utlandet — borde förbehållas sådana fall där de bakomliggande

upplåtelserna är av beskaffenhet att främja svensk varuexport. En

sådan utvidgning av tillämpningsområdet, vilken av remissinstanserna allmänt

tillstyrkts eller lämnats utan erinran, synes väl motiverad. I och för

sig kan enligt min mening försäljning till utlandet av idéer och tekniskt

kunnande många gånger vara lika förtjänt av stöd som försäljning av varor.

Det bör därför icke vara uteslutet att kunna lämna exportkreditgarantier

även i fall, då sambandet med varuexport icke är så klart framträdande.

Några närmare riktlinjer härvidlag är det emellertid av naturliga skäl svårt

att ge. Det får bli beroende av omständigheterna i de särskilda fallen hur

långt nämnden anser sig kunna gå.

I fråga om garantiskyddet gäller för närvarande, att garanti procentsatsen

icke må överstiga 75 procent. Dock kan den, då särskilda

skäl föranleder därtill, höjas till 85 procent. I likhet med exportkreditnämnden

anser jag, att den övre gränsen nu bör sättas vid 90 procent. Inom den

sålunda bestämda ramen bör det sedan ankomma på Kungl. Maj:t att alltefter

omständigheterna genom direktiv till nämnden ange vilka procentsatser

som generellt skall tillämpas. Nämnas må i sammanhanget att nämn
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungi. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

den, som tidigare tillämpat garantiprocentsatser växlande mellan 75 och GO

procent för politiska och kommersiella risker, från och med den 1 januari

1959 efter bemyndigande av Ivungl. Maj :t tillämpar procentsatser växlande

mellan 85 och 75 procent såvitt gäller de politiska riskerna. — Ytterligare en

förbättring har redan genomförts av nämnden. I stället för att meddela kreditandelsförsäkring,

d. v. s. garanti för inflytandet av viss del av den lämnade

krediten, har nämnden nämligen från och med 1959 års ingång övergått

till s. k. förlustriskförsäkring, som avser täckning av viss del av uppkommande

slutlig förlust. Det speciella värdet för en exportör av sistnämnda

slag av garanti ligger däri att den löper avsevärt längre tid, vilket givetvis

är av särskilt stor betydelse vid långa kredittider. — Den förbättring av galantiskyddet

som skett genom höjningen av garantiprocentsatserna och

övergången till förlustriskförsäkring torde i väsentlig mån öka garantiernas

värde för exportörerna.

Nämnden har i sin promemoria slutligen behandlat vissa spörsmål, betiäffande

vilka det uttalats önskemål om att de måtte beaktas vid en översyn

av garantisystemet. Däribland ingår frågan om garantistöd

åt småindustrien. Nämnden har haft samråd med företrädare för

småindustriens exportintressen, därvid framgått att de mindre företagens

export i stor utsträckning sker genom mellanled och att företagen i den mån

de själva ombesörjer sin export vanligen säljer på kontantbasis. Nämnden

har också kommit till den uppfattningen, att småindustriens exportproblem

icke i första hand sammanhänger med behovet av kreditgivning till köparna

utan mera är av organisatorisk och finansiell art. De organisatoriska problemen

ligger därvid närmast i de svårigheter som kan uppstå för företagen

att kapacitetsmässigt klara beställningar av den storleksordning det

ofta blir fråga om vid utlandsförsäljningar, medan de finansiella sammanhänger

med företagens behov av kapital för erforderliga rationaliseringsoch

utbyggnadsarbeten. Givetvis har de organisatoriska och de finansiella

problemen ett nära samband med varandra. Jag vill i sammanhanget framhålla,

att det framstår som angeläget att från statsmakternas sida stödja

småindustrien i dess strävanden att öka sin konkurrenskraft. De mindre

företagens kapitalförsörjningsproblem har också varit föremål för särskild

uppmärksamhet från statsmakternas sida under de senaste åren. Sålunda

har den av kommerskollegium bedrivna lånegarantiverksamheten väsentligt

utvidgats samtidigt som företagareföreningarnas utlåningsmöjligheter

ökats. I betydande utsträckning måste dock lösningen av aktuella problem

ankomma på näringslivet självt. Bl. a. synes kapacitetssvårigheterna vid export

i många fall kunna lösas genom ökat samarbete mellan företagen, t. ex.

i den formen att flera företag slår sig samman för genomförande av viss

försäljning. Möjligheterna att utnyttja exportkreditgarantierna skulle säkerligen

också öka i den mån exporten kunde på lämpligt sätt samordnas.

Givetvis är det angeläget, alt exportkreditnämnden å sin sida i möjlig mån

lämnar sin medverkan till en lösning av hithörande problem.

Även frågan om garantigivning som medel att f r ä m j a

•i llihnnij till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 112

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

exporten till underutvecklade länder har berörts i promemorian.

Nämndens uppfattning torde i korthet kunna anges så att sådant

stöd till underutvecklade länder, som främst syftar till dessas ekonomiska

utveckling, i första hand bör ges i form av direkta statliga krediter.

Vill man vidtaga stödåtgärder som har det dubbla syftet att dels öka den

svenska hjälpinsatsen till berörda länder, dels direkt främja svenska exportintressen

på dessa, kan det emellertid enligt nämnden övervägas att

låta sådana åtgärder få formen av exportkreditgarantier. Härvid bör enligt

nämnden beaktas att, medan den ordinära verksamheten bör bedrivas efter

affärsmässiga grunder och premiesättningen sålunda anpassas efter föreliggande

risker, en garantigivning av nyssnämnt slag för att få önskvärd

effekt måste få karaktären av en medveten exportsubventionering. Då det är

angeläget att den affärsmässiga uppläggningen av verksamheten även i fortsättningen

bibehålies, torde det därför bli nödvändigt att ett eventuellt särskilt

garantistöd till förmån för underutvecklade länder hålles skilt från

övrig garantigivning. Särskilda direktiv kräves angående den närmare utformningen

av garantistödet och medel måste i särskild ordning anvisas för

att täcka de förluster som kan väntas uppstå.

För egen del vill jag framhålla, att frågan om den närmare utformningen

av det stöd som från svensk sida kan lämnas till de s. k. underutvecklade

länderna inrymmer en rad frågeställningar som jag här icke torde behöva

gå närmare in på. I vad mån sådant stöd bör lämnas i form av exportkreditgarantier

eller på annat sätt blir beroende av omständigheterna i de

särskilda fallen — syftet med stödet, omfattningen av detta samt andra inverkande

faktorer. Som framhållits av Landsorganisationen och Kooperativa

förbundet kan särskilda fördelar vara förenade med exportkreditgarantiformen.

Affärsförbindelser, som på detta sätt bygges upp, kan bli utgångspunkten

för ett expanderande handelsutbyte till gagn för såväl svenska

exportintressen som de underutvecklade ländernas näringsliv. Vid bedömningen

av hithörande spörsmål bör emellertid även beaktas, att garantier

redan nu i stor utsträckning meddelas vid export till underutvecklade

länder och att utrymmet för ytterligare sådana garantier är betydande.

Härtill kommer att genomförandet av nämndens förslag — ökning av antalet

försäkringsbara risker, höjning av garantiprocentsatserna, övergång

till förlustriskförsäkring -— innebär att garantierna får ett ökat värde för

exportörerna. Dessa avlastas sålunda från risker vilka kanske tidigare i

särskild grad avhållit dem från exportaffärer på de underutvecklade marknaderna.

Enligt min mening är det därför lämpligt att i första hand avvakta

erfarenheterna av den redan genomförda och nu föreslagna ytterligare omläggningen

av garantiverksamheten för att säkrare kunna bedöma i vilken

utsträckning denna tillgodoser intresset att utveckla vår export till berörda

marknader. Jag anser emellertid, att möjlighet bör finnas att vid behov

kunna lämna särskilda direktiv för att genom garantier utöver den ordinarie

verksamheten stödja önskvärd export till ifrågavarande länder. Jag

utgår från att Kungl. Maj :t kan meddela beslut därom förutsatt att ifråga
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959

varande garantier hålles inom den av riksdagen fastställda garantiramen.

För att säkra att utrymme inom denna finnes för en sådan mera riskbetonad

garantigivning, synes Kungl. Maj:t lämpligen böra tills vidare reservera

ett par tiotal miljoner kronor för ändamålet. Jag förutsätter dock, att

för det fall en eventuell garantiverksamhet av detta slag medför förluster

riksdagen i särskild ordning anvisar medel för deras täckning.

Slutligen vill jag taga upp frågan om förlängning av det av riksdagen

lämnade bemyndigandet att meddela exportkreditgarantier.

Detta bemyndigande omfattar som tidigare framhållits en

treårsperiod och gäller intill utgången av budgetåret 1959/60. Det innebär,

att staten får åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit

till ett belopp av högst 600 milj. kronor. Med hänsyn till att endast

ett år återstår till dess frågan om en förlängning av bemyndigandet blir aktuell,

synes det lämpligt att nu utverka en sådan för en ny treårsperiod,

d. v. s. för tiden 1960/61—1962/63. Någon förändring av totalramen för

garantigivningen synes icke för närvarande påkallad med hänsyn till det

betydande outnyttjade utrymme som alltjämt finnes. Icke heller torde det

föreligga någon anledning att nu vidtaga ändring i den ram å 100 milj.

kronor, som uppställts för lagerhållnings- och finansieringsgarantierna.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen att

dels medgiva att staten må intill utgången av budgetåret

1962/63 åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för

exportkredit till ett belopp av högst 600 miljoner kronor,

dels ock godkänna i det föregående angivna riktlinjer för

den statliga exportkreditgarantiverksamheten.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Pierre Vinde

590466 Stockholm 1959, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:214 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av avtal om fortsatt drift av svenska träforskningsinstitutet in. m. a1 i texten
  2. SU 1959:74 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ändrade riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten m. m. jämte i ämnet väckta motio s. 6 i texten