Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m

1959-04-03 · 43 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:129, Med förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

1

Nr 129

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så

ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.; given

Stockholms slott den 3 april 1959.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

vill Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring

i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden (valutalag) den 22 juni 1939

(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

dels begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering

i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till valutaförordning.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en teknisk omläggning och modernisering av valutalagstiftningen

i likhet med vad som på senare tid skett i fråga om andra

beredskapslagar av fullmaktskaraktär.

Vidare begäres riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering

för tiden efter den 30 juni 1959, då giltighetstiden för nu gällande

valutareglering utgår. Förordnandet avses skola gälla tiden den 1 juli 1959—

den 30 juni 1960. Förslag till ny valutaförordning förelägges i samband härmed

riksdagen för yttrande. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. .Yr 12!)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel m. m.

under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag) den

22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen om förfogande över utländska

betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden (valutalag) den 22 juni 19391 skall lyda på sätt nedan angives,

dels att 1, 2 och 5 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt

i det följande sägs, dels ock att lagen, vilken jämlikt lag den 25 april 1958

(nr 210) gäller till och med den 30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet

tills vidare.

(Gällande lydelse)

Lag om förfogande över utländska

betalningsmedel m. m. under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden

(valutalag)

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket

befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden

äge Konungen, når riksdagen

ej är samlad, i den mån så prövas

oundgängligen nödigt för uppnående

av det mål, som fastställts för riksbankens

penning politiska verksamhet,

på framställning av fullmäktige

i riksbanken och efter samråd jämväl

med fullmäktige i riksgäldskontoret,

förordna på sätt nedan närmare

stadgas; dock må förordnande,

som nu sagts, ej meddelas, med mindre

Konungen låtit riksdagskallelse

utgå eller riksdagen ändock skall

inom trettio dagar sammanträda.

Varder ej meddelat förordnande av

nästfoljande riksdag inom trettio dagar

från riksdagens början gillat,

skall detsamma efter utgången av

nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

1

(Föreslagen lydelse)

Valutalag

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna

i 2 § första stycket samt 5

och 9 §§ träda i tillämpning. Då kriget

upphört, stadgar Konungen senast

före avslutandet av den riksdagssession,

som börjar näst efter

krigets slut, att bestämmelserna icke

vidare skola tillämpas; dock att vad

nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna

alltjämt skola äga tilllämpning

på grund av förordnande

enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner

sig, äger Konungen, efter hörande av

fullmäktige i riksbanken, förordna,

att nämnda bestämmelser skola tilllämpas.

Sådant förordnande skall,

vid äventyr att det eljest förfaller,

inom en månad underställas riksdagen

för dess prövning av frågan, huruvida

förordnandet skall bestå. Blir

förordnandet icke inom två månader

från det underställningen skett av

1 Senaste lydelse av 2, 6 och 6 a §§ se 1957:251 samt av 5 § se 1940: 613.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

3

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Prövas under tid, då riksdagen är

samlad, fall vara för handen, som i

första stycket sägs, äge Konungen

med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

riksdagen godkänt, är detsamma förfallet.

Upphör krigsfaran, skall senast

före nästkommande riksdagssessions

avslutande meddelat förordnande av

Konungen upphävas, i den mån bestämmelserna

icke på grund av förordnande

jämlikt tredje stycket alltjämt

skola gälla.

Då i andra fall än som avses i första

och andra styckena så prövas erforderligt

för uppnående av det mål,

som fastställts för riksbankens penning

politiska verksamhet, eller eljest

med hänsyn till rikets betalningsförhållanden

med utlandet äger, på

framställning av fullmäktige i riksbanken,

Konungen med riksdagens

samtycke förordna, att vad i 2 § första

stycket samt 5 och 9 §§ stadgas helt

eller delvis skall under viss tid, högst

ett år varje gång, äga tillämpning. Såvitt

angår 2 § första stycket 1), 2)

och i)—7) ävensom 5 § 1) och 3)

samt 9 § må Konungen ulan samtycke

av riksdagen meddela förordnande

som nu sagts, om riksdagens

beslut ej kan utan synnerlig olägenhet

avvaktas. Sådant förordnande skall

inom en månad eller, om riksdagssession

ej pågår, inom en månad från

början av nästkommande session

underställas riksdagen. Vad i andra

stycket sägs om påföljden, därest

underställning ej sker eller riksdagen

ej inom två månader godkänner

förordnandet, skall äga motsvarande

tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 §

första stycket eller 5 § eller 9 § äger

tillämpning, skola jämväl övriga

däremot svarande stadganden i lagen

tillämpas.

Då underställning av förordnande

sker eller samtycke till förordnande

begäres, skola även de föreskrifter,

som Konungen i förordnandet med

stöd av bestämmelserna i 2 § första

stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat eller

avser att utfärda, föreläggas riksdagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

(Gällande lydelse)

2 §•

I förordnande, som Konungen jämlikt

1 § meddelar, må föreskrivas:

1) att allenast---- (utländska

värdepapper);

2) att utländska--- riksban
ken

bestämmer;

3) att dylika — — —- svenskt

mynt;

4) att svenska —- — —i utlandet;

5) att dylika---till riket;

6) att över --■— bestämmer;

och

7) att i--—- till valutabank.

Genom förordnande,---till
kommande

befogenheter.

5 §•

Där för tillsyn å efterlevnad av

förordnande, som Konungen jämlikt

2 § meddelat, så finnes behövligt, äge

Konungen stadga skyldighet att förete

handelsböcker jämte därtill hörande

handlingar, så ock medgiva rätt

för polismyndighet, riksbanken eller

tjänsteman, som riksbanken därtill

förordnar, att öppna och granska

brev och andra försändelser till eller

från utlandet, som finnas i postverkets

vård. Konungen må jämväl i övrigt

meddela erforderliga föreskrifter

för förordnandets genomförande så

ock till förhindrande av åtgärder, som

äro ägnade att uppenbart motverka

vinnandet av det med förordnandet

avsedda ändamålet.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Konungen äger i förordnande, som

av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast---(utländska

värdepapper);

2) att utländska —---riksban
ken

bestämmer;

3) att dylika — —- — svenskt

mynt;

4) att svenska---i utlandet;

5) att dylika--- — till riket;

6) att över -— --bestämmer;

och

7) att i--- — till valutabank.

Genom förordnande,---- till
kommande

befogenheter.

5 §•

Där för tillsyn å efterlevnad av

förordnande, som av Konungen meddelas,

så finnes behövligt, äge Konungen
1)

stadga skyldighet att förete handelsböcker

jämte därtill hörande

handlingar;

2) medgiva rätt för polismyndighet,

riksbanken eller tjänsteman, som

riksbanken därtill förordnar, att

öppna och granska brev och andra

försändelser till eller från utlandet,

som finnas i postverkets vård; och

3) i övrigt meddela erforderliga föreskrifter

för förordnandets genomförande

så ock till förhindrande av

åtgärder, som äro ägnade att uppenbart

motverka vinnandet av det med

förordnandet avsedda ändamålet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959, då valutaförordningen den 25

februari 1940 (nr 97) skall upphöra att gälla; dock att förordningen alltjämt

skall äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig till

tiden före den 1 juli 1959.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

5

Förslag

till

Valutaförordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

I denna förordning förstås med

betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra

penninganvisningar;

utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra

betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;

utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt

mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran,

som här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen

fortfarande är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;

utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på

räkning hos den, som inom riket äger driva bankrörelse eller som utom

riket driver bank- eller bankirrörelse;

värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt

obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar

av skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen,

så ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värdepapper

(certifikat);

utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som

är bosatt i utlandet;

vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt

mynt eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda

i svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning, i vad angår fysisk

person, svensk medborgare med fast bostad i Sverige, så ock utlänning,

som haft fast bostad i Sverige sedan den 1 januari 1957. Juridisk person

skall anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte eller, om

styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget. Filial för utländskt bolag

eller för utländsk ekonomisk förening, som med stöd av särskilt tillstånd

driver näring här i riket, skall anses vara bosatt i Sverige.

Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och

utländska fordringar

2 §•

Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i

svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling

och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Riksbanken äger ineddela

a) bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva

handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalningsmedel,

som erfordras för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro;

samt

c) bankaktiebolag eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska

betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken

prövar erforderlig för allmänhetens tillliandagående med medel för reseändamål.

Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes

i denna förordning valutabank.

3 §•

Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka

villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag

i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.

Om utförsel av betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper

med mera

4 §•

Betalningsmedel och värdepapper så ock fordringsbevis, vilkas företeende

utgör villkor för rätt att kräva betalning, må ej utan riksbankens tillstånd

utföras ur riket.

5 §•

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest

1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning, som

föres i utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket, skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs,

å den som är bosatt i utlandet; eller

3) den, som är bosatt här i riket, skall verkställa inbetalning å eller överföring

till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon som är

bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller till förmån för

i utlandet bosatt person.

Om införsel av betalningsmedel och värdepapper, så ock om

försäljning av värdepapper med mera

6 §•

Betalningsmedel så ock fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor

för rätt att kräva betalning, ävensom talonger till värdepapper må ej utan

riksbankens tillstånd införas till riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än i första stycket

avses, mottaga betalning från någon, som är bosatt i utlandet;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959 7

2) lämna försträckning mot säkerhet av borgen av någon, som är bosatt

i utlandet; eller

3) ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om

ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor

eller om vidtagande av därmed jämförliga åtgärder.

7 §•

Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annorledes

än genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Sålunda

införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband med

deras försäljning eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat

medgiver.

8 §-

Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket införts

eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan riksbankens

tillstånd försäljas.

Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken

jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning

säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.

Om förfogande över utländska betalningsmedel, utländska

fordringar och utländska värdepapper med mera

9 §•

Över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,

som tillhöra någon här i riket bosatt, må ej utan riksbankens tillstånd så

förfogas, att ägarens innehav av utländska betalningsmedel och utländska

banktillgodohavanden därigenom förminskas; dock att sådant tillstånd ej

erfordras för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till den,

som erhållit tillstånd, varom i 2 § andra stycket under c) sägs.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om andra

utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande utländska

värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon

här i riket bosatt.

10 §.

Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva betalning

eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet, må ej medgiva

anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning

annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat följer

av handelsbruk.

Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings bestämmelser,

till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han bar

gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat

pris än det i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra liknande

åtgärder.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959

Särskilda bestämmelser

11 §•

Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande

befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella

regleringsbanken i Basel (Banque des Réglements Internationaux).

12 §.

Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör

främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens

eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan

persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro

utländska medborgare.

13 §.

En var, som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig, är pliktig

att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksbanken

lämna uppgift angående

a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska

värdepapper, som han äger eller innehar;

b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola tillkomma

honom;

c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och som

förvaras här i riket; samt

d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar gentemot

utlandet.

Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jämväl

i andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning riksbanken

finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift angående de svenska betalningsmedel

och svenska värdepapper, som han äger eller innehar, så

ock angående sina fordringar hos eller skulder till här i riket bosatt person.

I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas jämväl

åtagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalningsmedel, fordringsbevis,

värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.

Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger

riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så

erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig

att för riksbanken eller den, som handlar å riksbankens vägnar,

tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.

14 §.

Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,

som stadgas genom denna förordning.

Ansvarsbestämmelser

15 §.

Den, som uppsåtligen

1) bryter mot någon av de i 2 och 4—10 §§ meddelade föreskrifterna eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959

9

2) för kringgående av förbud, som gäller enligt dylik föreskrift, använder

sig av eller medverkar såsom bulvan eller

3) genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt till förvärv eller föryttring

av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i

svenskt mynt eller till riksbankens tillstånd, där sådant erfordras, eller

4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken jämlikt 13 § första eller andra

stycket föreskriven uppgiftsskyldighet eller ock

5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet, som under 4) sägs, avgiver

oriktig uppgift,

straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

Förbryter sig någon av vårdslöshet på sätt i första stycket sägs, vare straffet

dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till

fängelse i högst ett år dömas.

16 §.

Lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § eller olovlig införsel i strid mot

6 eller 7 § anses försök därtill.

Vad i 15 § är stadgat angående straff för den som uppsåtligen genom

oriktig uppgift förskaffar sig rätt eller tillstånd, som avses i nämnda paragraf

under 3), skall äga tillämpning jämväl beträffande den som uppsåtligen

genom oriktig uppgift försöker skaffa sig sådan rätt eller sådant

tillstånd.

17 §.

Dörnes någon till straff enligt 15 eller 16 §, må domstolen, efter ty skäligt

finnes, kunna förordna, att betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, eller vederlag därför skola, ändock att de ej tillhöra

den dömde, vara, helt eller intill visst belopp, förverkade till kronan

eller att den dömde skall vara pliktig att till kronan, helt eller delvis, utgiva

deras värde.

Påföljd av förverkande må dock ej inträda, där egendom, varom i första

stycket sägs, tillhör annan än den dömde och ägaren icke finnes hava ägt

kännedom om brottet eller skälig anledning att misstänka detsamma.

18 §.

Den, som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning meddelats

av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 15 eller 16 § är belagd

med straff, med dagsböter.

Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dagsböter

straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.

19 §•

Medverkan till brott, som i denna förordning sägs, straffes efter ty i 3

kap. strafflagen är stadgat, och skall därvid vad i 17 § sägs äga motsvarande

tillämpning.

20 §•

Brott mot denna förordning må av allmän åklagare åtalas endast efter

angivelse, såvitt angår i 18 § andra stycket omförmäld förseelse, vilken ej

innefattar tjänstefel, av målsäganden och eljest av riksbanken. Åtalet anhängiggöres

vid allmän domstol.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riksbanken,

efter prövning av förekommande förhållanden, förordna om uttagande

av vite, som i 13 § fjärde stycke! sägs.

21 §•

I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket och 7 § meddelade förbud skall

vad i gällande författningar om straff för olovlig varuutförsel eller varuinförsel

är stadgat angående beslag och tillsyn äga motsvarande tillämpning;

dock att undersökning å person må å ort och i den ordning, som i

nämnda författningar stadgas, företagas närhelst anledning därtill föreligger.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1959 och gälla till och med

den 30 juni 1960.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 dr 1959

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27

februari 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt giltighet av

valutalagstiftningen, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj :t erhållit befogenhet

att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar förordna

om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländska

betalningsmedel m. m. Ett sådant förordnande upphör att gälla, om

det ej inom viss tid blir av nästföljande riksdag gillat. Under tid, då riksdagen

är samlad, äger Kungl. Maj :t enahanda befogenhet efter inhämtande av

riksdagens samtycke. Lagen, som ursprungligen gällde till och med den 31

mars 1940, har efter hand erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 25

april 1958 (nr 210), enligt vilken giltighetstiden utsträckts till och med den

30 juni 1959. Vissa ändringar i valutalagen har skett genom lagar den 28

juni 1940 (nr 613) och den 31 maj 1957 (nr 251).

Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens samtycke

valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning,

vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet, har

vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940 (nr 348),

den 28 juni 1940 (nr 614), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20 oktober 1944

(nr 693), den 26 januari 1945 (nr 16), den 3 juni 1949 (nr 312) och den

3 juni 1955 (nr 303).

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande utfärdas

av riksbanken, som även har att upptaga och avgöra de ärenden, som

föranledes av förordnandet. Riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen

utövas inom banken av valutastyrelsen.

Mot bakgrunden av den ekonomiska utvecklingen och de därav betingade

förändringarna i de faktiska förutsättningarna för upprätthållandet av en

valutareglering tillsatte fullmäktige i riksbanken år 1954 en särskild kommitté

med uppdrag alt utreda frågan om valutaärendenas handläggning m. m.

Kommittén överlämnade den 30 juni 1955 till fullmäktige en promemoria

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. Maj.ls proposition nr 129 år 1959

med förslag till vissa ändringar i valutalagen. Promemorian innehöll bl. a.

en redogörelse för valutalagens bestämmelser om betingelserna för lagstiftningens

tillämpning och för motsvarande bestämmelser i andra krisförfattningar.

I anslutning därtill uttalades i promemorian att, enär en valutareglering

kunde bedömas vara erforderlig för obestämd framtid, det syntes lämpligt

att en allmän översyn av valutalagstiftningen företogs, varigenom förutsättningarna

för dess tillämpning på ett mera objektivt bestämbart sätt än

i gällande lag fastslogs. Enligt kommittén borde vid översynen övervägas om

icke i lagstiftningen kunde meddelas särskilda bestämmelser rörande omfattningen

av de befogenheter, som fick utnyttjas i mindre kvalificerade situationer.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 oktober samma år anslöt sig bankofullmäktige

till vad kommittén anfört samt hemställde om den översyn av

lagstiftningen som kommittén ifrågasatt.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 maj 1956 tillkallade jag

regeringsrådet Frank Öhman, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens

andra kammare ombudsmannen Sture Henriksson och numera vice riksbankschefen

Sven Joge att såsom sakkunniga verkställa en översyn i vissa

hänseenden av valutalagstiftningen. Sedan Henriksson avlidit, tillkallades

den 31 maj 1957 i hans ställe ledamoten av riksdagens första kammare, studiesekreteraren

Eric Holmqvist.

Utredningen erhöll i uppdrag dels att pröva frågan om besvärsförfarandet

i valutaärenden och dels att överse valutalagstiftningen ur den synpunkten,

att förutsättningarna för dess tillämpning borde klarare angivas, i samband

varmed befogenheternas omfattning i olika lägen borde klarläggas.

Den 12 december 1956 avgav utredningen en promemoria rörande besvärsrätten

i valutaärenden och därmed sammanhängande spörsmål. Dessa frågor

anmäldes för riksdagen i propositionen 1957: 142.

Med skrivelse den 30 oktober 1958 har utredningen till slutförande av sitt

återstående uppdrag avlämnat en promemoria (stencilerad) om betingelserna

för valutalagens tillämpning. Av utredningen upprättat författningsförslag

torde såsom Bihang få fogas till detta protokoll.

Över sistnämnda promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,

kommerskollegium (efter hörande av handelskamrarna i riket),

Sveriges allmänna exportförening, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund

och Sveriges industriförbund.

Mot bankofullmäktiges yttrande har reservation anmälts av herrar Kollberg

och Svärd. I

I skrivelse den 5 februari 1959 har fullmäktige i riksbanken hemställt, att

— under förutsättning att utredningens förslag genomföres från och med

den 1 juli 1959 — förordnande enligt valutalagen måtte meddelas att gälla

under tiden från och med den 1 juli 1959 till och med den 30 juni 1960. Därest

nyssberörda förslag ej skulle läggas till grund för lagstiftning under

riksdagens vårsession, har fullmäktige föreslagit förlängning av giltighets
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959 13

tiden för valutalagen i dess nuvarande utformning till och med den 30 juni

1960.

Inom bankofullmäktige har särskilt yttrande avgivits av herr Svärd.

Yttranden över bankofullmäktiges skrivelse har avgivits av samma remissinstanser,

som utlåtit sig över utredningens promemoria. Kommerskollegium

har därvid inhämtat utlåtande från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Gävle.

II. Gällande bestämmelser

Betingelserna för valutalagens tillämpning m. m.

Valutalagen är till sin konstruktion en tidsbegränsad fullmaktslag, enligt

vilken Kungl. Maj :t under vissa förutsättningar och inom en i lagen angiven

ram äger meddela föreskrifter i valutareglerande syfte. Dessa är, som förut

nämnts, upptagna i valutaförordningen.

Bestämmelserna om förutsättningarna för valutalagens tillämpning finnes

i 1 §■ Förordnande enligt lagen kan meddelas vid krig eller krigsfara, vari

riket befinner sig, så ock eljest under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden. Som förutsättning gäller vidare att förordnandet prövas oundgängligen

nödigt för uppnående av det mål som fastställts för riksbankens

penningpolitiska verksamhet.

Om riksdagen ej är samlad, skall fullmäktige i riksbanken ha gjort framställning

om förordnande enligt lagen, varjämte samråd skall ske med fullmäktige

i riksgäldskontoret. Förordnande må ej meddelas med mindre riksdagskallelse

utgått eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio

dagar. Om ej nästföljande riksdag inom trettio dagar från dess början gillar

förordnandet, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra att

lända till efterrättelse.

Är riksdagen samlad, äger Kungl. Maj :t, då en sådan situation som nyss

angivits föreligger, med riksdagens samtycke meddela förordnande enligt

lagen.

Förutsättningarna för tillämpning av annan beredskapslagstiftning

än valutalagen

Beträffande allmänna förfogandelagen (nr 279) och allmänna ransoneringslagen

(nr 2S0) den 26 maj 1954 samt allmänna prisregleringslagen (nr

236) den 1 juni 1956 gäller följande i avseende på förutsättningarna för lilllämpningen.

1. Kommer riket i krig träder stadgandena i omedelbar tillämpning. Då

kriget upphört förordnar Kungl. Maj:t senast före avslutandet av den riksdagssession,

som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna med visst

undantag icke vidare skall tillämpas.

2. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, kan Kungl. Maj:t förordna alt

stadgandena skall äga tillämpning. Sådant förordnande skall, vid äventyr

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning

av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke

inom två månader från underställningen av riksdagen gillat, är detsamma

förfallet. Upphör krigsfaran skall förordnandet upphävas av Kungl. Maj :t

senast före nästkommande riksdagssessions avslutande.

3. För andra fall än krig och krigsfara föreskriver förfogandelagen och

ransoneringslagen att Kungl. Maj :t kan med riksdagens samtycke förordna

att lagarna skall äga tillämpning under viss tid, högst ett år varje gång, om

till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter

eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit knapphet

eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet av viss betydelse.

Efter lagändring 1957 gäller i fråga om ransoneringslagen att Kungl.

Maj :t, om riksdagens beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas, kan ge

förordnande enligt lagen utan samtycke av riksdagen; sådant förordnande

skall emellertid inom viss tid underställas riksdagen.

Prisregleringslagen stadgar att Kungl. Maj :t äger ge förordnanden enligt

lagen om av annan orsak än under 1. och 2. angivits uppkommit betydande

fara för allvarlig stegring av allmänna prisläget inom riket. I fråga om

underställning och riksdagens gillande gäller vad under 2. sägs.

Lagen den 20 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete

ger Kungl. Maj :t befogenhet förordna enligt lagen i den mån det erfordras

för att upprätthålla ett fast penningvärde och befrämja en ändamålsenlig

användning av förnödenheter och arbetskraft. Lagen antages för viss tid i

sänder och meddelat förordnande har giltighet endast så länge lagen gäller.

Lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering medger Kungl.

Maj :t rätt att efter framställning av bankofullmäktige förordna enligt lagen

i den mån så prövas oundgängligen nödvändigt för att uppnå det mål som

fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Liksom lagen om

tillståndstvång för byggnadsarbete antages lagen endast viss tid i taget.

Lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse

och upplåtelse av fartyg m. m., vilken gäller utan tidsbegränsning, bestämde

i sin ursprungliga lydelse förutsättningarna för tillämpningen på samma

sätt som valutalagen. Den sattes i tillämpning genom kungörelse den 1 september

1939 (nr 592) att gälla fr. o. m. den 3 september tills vidare. Denna

kungörelse gäller fortfarande. Genom lag den 6 juni 1957 (nr 289) ändrades

bl. a. 1 § så att lagen om riket kommer i krig blir direkt tillämplig; vid

krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden

äger Kungl. Maj :t sätta lagen i tillämpning med skyldighet att inom viss tid

underställa riksdagen förordnandet.

Lagen den 20 december 1957 (nr 684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden

träder direkt i tillämpning vid krig. Vid krigsfara kan Kungl.

Maj :t förordna om tillämpning av bestämmelserna. Likaså äger Kungl. Maj :t

sätta bestämmelserna i tillämpning under utomordentliga förhållanden, som

föranletts av krig eller krigsfara, vari riket befunnit sig, dock högst för ett

år varje gång. Av Kungl. Maj:t vid krigsfara eller andra utomordentliga för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

15

hållanden meddelat förordnande skall underställas riksdagen och dess fortsatta

giltighet blir beroende av riksdagens godkännande inom viss tid.

Motsvarande bestämmelser finnes i förordningen den 20 december 1957

(nr 680) om taxeringsväscndet under krigsförhållnnden m. m.

Kungl. Maj:ts befogenheter enligt valutalagen

Huvudbestämmelsen om vad som kan föreskrivas i förordnande enligt

valutalagen finnes i 2 § första stycket 1)—7).

Denna bestämmelse ger i första hand möjligheter 1 ill ingripande på valutamarknaden,

varigenom köp och försäljning av utländska betalningsmedel,

utländska fordringar samt utländska värdepapper kommer under det

allmännas kontroll. Sålunda kan föreskrivas,

att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill bemyndigar

(valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,

med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefattar

rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska

fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper,

vilka är utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska

värdepapper) (punkt 1);

samt att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska

värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och

föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj:t eller, efter

Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken bestämmer (punkt 2).

För tillgodoseende av behovet av utländska betalningsmedel, utländska

fordringar och utländska värdepapper kan införas föreskrift om att dylika

tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant

ersättning i svenskt mynt (punkt 3).

Vidare kan föreskrivas,

att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper

icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras

till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet (punkt 4);

att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket

(punkt 5);

att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för den,

som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning

av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Kungl. Maj:t eller,

efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken bestämmer (punkt 6);

och

att i annat hänseende än förut sagts ej må över utländska betalningsmedel,

utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken

förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till

valutabank (punkt 7).

Med de sist angivna föreskrifterna avses att få under kontroll förfaranden

som skulle kunna göra ingripanden på valutamarknaden ineffektiva eller

som bedömts kunna eljest få icke önskvärda valutamässiga verkningar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mcij:ts proposition nr 129 år 1959

Dessutom kan Kungl. Maj :t enligt 5 § valutalagen stadga skyldighet att

förete handelsböcker och medgiva rätt för polismyndighet, riksbanken eller

tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, att öppna och granska brev

och andra försändelser till och från utlandet, som finnes i postverkets vård.

Jämväl i övrigt kan Kungl. Maj:t meddela erforderliga föreskrifter för förordnandets

genomförande, exempelvis stadga uppgiftsplikt beträffande valutainnehav,

tillgångar i utlandet eller förpliktelser gentemot utlandet.

Därjämte kan Kungl. Maj:t enligt 5 § sista punkten ge föreskrifter till förhindrande

av åtgärder, som är ägnade att uppenbart motverka vinnandet av

det med förordnandet avsedda ändamålet. Denna bestämmelse har såsom

förarbetena utvisar tillkommit för att ge regleringen full effektivitet. Enligt

departementschefens uttalande skulle med stöd av bestämmelsen ett förordnande

enligt 2 § kunna kvalificeras med förbud mot förfaranden, som tydligt

innebär ett kringgående av förordnandet eller eljest är av beskaffenhet att

göra detta mer eller mindre verkningslöst. Bestämmelsen förutsattes bli utnyttjad

med yttersta försiktighet.

För överträdelse av föreskrift, som meddelas med stöd av valutalagen, må

enligt 9 § stadgas straff. Tillika må bestämmelse meddelas om förverkande

till kronan av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som brottet avser,

eller av vederlag därför, så ock om utgivande av däremot svarande värde.

I valutaförordningen har närmare bestämmelser givits i syfte att reglera

valutahandeln liksom utförseln och införseln av valutor och värdepapper.

Regleringen innebär i stora drag att köp av utländska valutor endast får ske

från riksbanken eller genom dess förmedling och att försäljning av sådana

valutor likaledes är beroende av riksbankens medverkan. I viktiga hänseenden

äger riksbanken meddela tillstånd till valutahandel utan iakttagande

av denna ordning. För utförsel och införsel av valutor fordras i princip

riksbankens tillstånd. I förordningen har vidare intagits bestämmelser om

skyldighet för ägare och innehavare av utländska valutor och utländska värdepapper

att i den ordning och omfattning riksbanken bestämmer hembjuda

dessa för inlösen av riksbanken eller valutabank (10—11 §§). Även i en

del andra avseenden har genom valutaförordningen gjorts inskränkning i

enskildas rätt att fritt förfoga över utländska valutor. Härutöver må nämnas

att riksbanken eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, i vissa

hänseenden må kontrollera brev och andra postförsändelser till eller från

utlandet (26 §). På riksbanken ankommer vidare att meddela erforderliga

tillämpningsföreskrifter till förordningen (18 §). Slutligen upptager förordningen

de ansvarsbestämmelser, som anknyter till valutaregleringen (19_

26 §§). III.

III. Tillämpningen av va tutaregleringen

Utredningen har i sin nu avgivna promemoria lämnat en redogörelse för

den omfattning, i vilken de valutareglerande befogenheterna hittills tillämpats.

Redogörelsen inledes med en tillbakablick, i vilken utredningen anför.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959

17

Vaiutaregleringen insattes i februari 1940 främst för att möjliggöra en begränsning

av den valutautströmning, som pågått sedan före krigsutbrottet

och som huvudsakligen förorsakades av utgifter för beredskapslagring och

andra forcerade varuköp från utlandet, men även, ehuru i mindre mån, berodde

på kapitalflykt. Det bör omnämnas att valutaregleringen under sin

första tid fick en direkt handelsreglerande uppgift; detta var emellertid ur

allmänna samhällsekonomiska synpunkter nödvändigt.

Sedan en allt större del av betalningsutbytet med det europeiska fastlandet

under krigsåren kommit att regleras på grundval av 1934 års lag om

fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet

m. m. (clearinglagen) och vidare krigsförhållandena satt spärrar för varuoch

tjänsteutbytet med det övriga utlandet, kom valutaregleringen att ha betydelse

i huvudsak för viss ransonering — eller kanske snarare ransoncringsberedskap

— i fråga om förekommande betalningar. Nämnvärda inskränkningar

behövde göras endast för kapitalbetalningarna — ett visst kapitalflykt

stryck var märkbart.

Inför krigsslutet syntes delvis nya problem komma att bli aktuella; främs!

befarades en kapitalinströmning till Sverige, vilken skulle kunna försvåra

lösandet även av de penningpolitiska problem, som rent internt bedömdes

komma att göra sig gällande. I konsekvens härmed kompletterades också

valutaregleringen med möjligheter till ingripanden mot en valutainströmning,

sådana som förutsetts i förslaget till valutaförordning I i propositionen

290/1939.

Under den omedelbara efterkrigstiden visade sig den viktigaste uppgiften

för de valutavårdande myndigheterna vara att åstadkomma ordnade betalningsförhållanden

med utlandet. De traditionella betalningsvägarna hade

bringats i oreda genom kriget, bl. a. var utbytbarheten mellan valutorna i

stor utsträckning1 borta. De betalningsförbindelser som åstadkoms tog ofta

formen av till handelsavtal anslutna bilaterala betalningsöverenskommelser,

innebärande ömsesidig kreditgivning, i vissa fall ömsesidiga åtaganden

om köp av den andra valutan mot den egna samt fasiställande att betalningarna

skulle ledas över vissa konton.

För Sveriges del behövde under de första efterkrigsåren någon egentlig

ransonering i fråga om betalningarna till utlandet i allmänhet icke tillgripas,

medan däremot övervakningen av att betalningarna leddes i de bilateralt

överenskomna kanalerna var av stor betydelse. De potentiella underskotten

gentemot de länder som fortfarande liade fritt konvertibla valutor,

främst USA, fick dock hållas nere genom ransonering eller ransoneringsberedskap.

Under 1945 och 1946 bedömdes valutareserverna så pass tillfredsställande

och exportinkomsterna från Sveriges icke krigsskadade produktionsapparat

så pass tillräckliga att ett valutautflöde för import av varor in. m. — vilken

ansågs ha en välgörande effekt för uppsugande av överskottsköpkraft

inom landet — väl kunde accepteras.

Apprecieringen av kronan i juli 1946 bidrog till en acceleration av valutautflödet.

Det visade sig att detta kom att få alltför stor omfattning och dessutom

främst träffade de fritt konvertibla valutorna. Till följd härav måste

under 1947 införas eu fullständig verklig ransonering av valutabetalningarna.

Denna måste efter hand skärpas. För alt förstärka valutareserverna lillgreps

även hembudsskyldighet för vissa valutor hösten 1947.

Utvecklingen sedan dess har karaktäriserats dels av att Sveriges hetalningsläge

successivt förbättrats dels av att det internationella samarbetet

på bctalningsområdet, syftande till ökad utbytbarhet mellan valutorna, efter

band intensifierats.

‘2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. lsuml. Xr 12!)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Utredningen erinrar om, att i den promemoria, som år 1955 avlämnades av

den inom riksbanken tillkallade kommittén, lämnades dels en redogörelse

för det dåvarande utnyttjandet av de valutareglerande befogenheterna, dels

en bedömning av det sannolika behovet av ingripanden i framtiden. I sistnämnda

hänseende anförde kommittén följande.

Eftersom det saknas fast grund att stå på vid frågans bedömning, får man

inskränka sig till prognoser, byggda på vissa antaganden. Man torde kunna

utgå från att man i Sverige även efter genomförande av konvertibilitet tillsvidare

under de närmaste åren kommer att vilja bibehålla en reglering i en

eller annan form beträffande vissa betalningsförhållanden. Under punkterna

a)—f) nämnas några områden, där fortsatt kontroll tillsvidare torde bli nödvändig

eller lämplig att bibehålla.

a) Utflöde av lättrörligt internationellt kapital (»hot money»). Man har

anledning förmoda, att olika länder även efter genomförande av konvertibilitet

anser sig böra övervaka kapitalrörelser av den typ, som går till ständiga,

utpräglade kreditorländer utan att ha till syfte en produktiv investering.

Det förefaller sannolikt att Sverige kommer att inta en sådan ståndpunkt.

Troligen vilja vi övervaka inte endast utflöde utan jämväl inflöde av

rörligt kapital.

b) Utflöde av kapital för rena placeringsändamål. Man kan utgå från att

dylikt utflöde kommer att övervakas, oavsett om det avser köp av exempelvis

utländska aktier och obligationer på grund av högre avkastningsmöjligheter

eller placering i avsikt att få en reserv för politiska orostider eller av skalteskäl.

Åtminstone under en lid framåt torde man få räkna med att icke heller

obegränsad överföring av emigrants kapital kommer att medgivas. Jämväl

inflöde av placeringskapital — däri inbegripet köp av svenska aktier —- kan

komma att övervakas under avsevärd tid.

c) Investeringar i produktiva företag utomlands. Sådana investeringar —

exempelvis i utländska dotterbolag -—• komma förmodligen att övervakas

under avsevärd tid.

d) Ransonering av resevaluta. Även om man kan förutsätta att ransoneringen

av resevaluta i egentlig mening kommer att upphöra torde man få

räkna med att kontroll i en eller annan form kommer att bibehållas över

att kapitalflykt icke sker under sken av köp av resevaluta.

e) Varubetalningarna torde visserligen bli fria men man torde få utgå från

att möjligheten bibehålies att kontrollera, att de ej innefatta förtäckt kapitalflykt.

f) Det nuvarande systemet med bilaterala betalningsförhållanden torde

komma att bibehållas beträffande vissa länder, vilkas valutor icke äro konvertibla

eller som ej ha fri import. Därmed kommer behovet av en övervakning

i kanske ungefär nuvarande omfattning att kvarstå i fråga om betalningsförhållandena

till dessa länder.

Dagens läge torde, säger utredningen, icke alltför mycket avvika från del

läge, som utgjorde grundvalen för riksbankskommitléns bedömningar sommaren

1955. De förskjutningar som ägt rum sedan dess har i huvudsak bestått

i att såväl för de viktigaste världsvalutorna som för svenska kronan

väsentliga steg tagits mot fidl konvertibilitet.

Beträffande huvuddragen i det nuvarande utnyttjandet av valutabestämmelserna

anför utredningen följande.

Den nuvarande utformningen av valutaregleringens utnyttjande bygger på

att betalningslrafiken koncentrerats över valutabankerna. I stor utsträckning

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

19

har dessa bemyndigats att utan riksbankens tillstånd i varje särskilt iall utföra

betalningar för vissa ändamål. Vidare skall alla betalningstransaktioner

i princip redovisas till riksbanken, som härigenom dels erhåller möjlighet att

granska valutabankernas handlande, dels får nödigt underlag för att följa

utvecklingen. Redovisningsskyldigheten har dock inskränkts till att avse

betalningar överstigande i regel 5 000 kronor med hänsyn till att de smärre

betalningarna betyder mindre i sammanhanget.

I fråga om betalningar, som valutabankerna själva icke kan utföra på

grundval av generella direktiv, prövar riksbanken ansökningar. Dessa avser

bl. a. betalningar där intresset av likformig behandling eller behovet av särskilt

noggrann avvägning nödvändiggör en central prövning.

Det viktigaste område, där betalningar anses böra förhindras eller hållas

under strikt kontroll, gäller kapitalrörelserna mellan Sverige och utlandet.

För vissa av de svårigheter som okontrollerat kapitalinflöde till eller kapitalutflöde

ur landet skapar har redogjorts i propositionen 290: 1939 och särskilt

i den till denna fogade promemorian om behovet av valutapolitisk krigsberedskap.

Kontrollen anses nu behöva omfatta icke endast det lättrörliga

spekulativa kapitalet utan också mera normala kapitalrörelser för placeringsändamål

eller investeringar i produktiva företag -— gränserna mellan

de olika kategorierna kan dock självfallet vara ganska svåra att draga.

För närvarande lämnas i regel tillstånd till överföringar från eller till Sverige

för investeringar i produktiva företag; när det gäller överföringar till

dollarområdet i regel dock under förutsättning att investeringen kan beräknas

inom en relativt näraliggande framtid medföra förbättrade avsättningsmöjligheter

för svensk export eller annan valulamässig nytta för landet vid

sidan av den direkta kapitalavkastningen. I fråga om överföringar för placeringsändamål

lämnas däremot i regel icke tillstånd. Vidare söker man

motverka tendenser till spekulativa kapitalrörelser.

I fråga om de löpande betalningarna, sålunda betalningar som ej är av

kapitalnatur utan avser likvider för varor och tjänster m. in., förekommer

i stort sett för närvarande inga egentliga ransoneringar för betalningarna

från Sverige eller någon återhållsamhet i fråga om godkännandet av betalningar

till Sverige. De obetydliga inskränkningar som göres sker på det viktigaste

området, varuimporten, genom handelsregleringen och sålunda vid

sidan av valutaregleringen.

Sedan utredningen avgav sin promemoria har vissa lättnader i valutaregleringen

genomförts. Av den redogörelse valutastyrelsen den 27 december

1958 avgivit till bankofullmäktige rörande handhavandet under år 1958 av

valutaregleringen (Bilaga till bankoutskottets memorial nr 1 år 1959) framgår

sålunda, att man numera på svensk sida biträtt en överenskommelse att

upphöra med den europeiska betalningsunionen (EPU) och i dess ställe sätta

i kraft det europeiska monetära avtalet (EMA). I anledning härav har valutastyrelsen

den 27 december 1958 beslutat vidtaga vissa ändringar i valutabestämmelserna.

Dessa sammanhänger huvudsakligen med kronans ökade

utbytbarhet. Denna ökade utbytbarhet innebär, alt utländska krontillgodohavanden

på de konton, över vilka betnlningstrafiken med utlandet avvecklas,

kan omvandlas till vilken som helst utländsk valuta, sålunda även

dollarvaluta. Undantagna från denna utbytbarhet är tillgodohavanden, som

tillhör någon bosatt i de bilaterala länderna, d. v. s. Brasilien, Bulgarien,

Polen, Rumänien, Sovjetunionen, Spanien, Tjeckoslovakien, Tyska

östzonen och Ungern. Utbytbarheten medför vidare, all betalningar från

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Sverige till det konvertibla området d. v. s. ur svensk synpunkt alla länder

utom de bilaterala kan verkställas enligt den betalandes val i vilken som

helst valuta; betalningar till de bilaterala länderna måste även i fortsättningen

ske i de bilaterala betalningskanalerna. En ökad valfrihet uppkommer

även vad beträffar de valutor, som kan mottagas vid betalningar från utlandet.

Dylika betalningar kan ske i vilken valuta som helst; dock får betalning

från någon i det konvertibla området ej ske med användande av bilateral

valuta.

Vissa varor i den svenska importen från dollarområdet har tidigare betalats

med dollar, som anskaffats på internationella valutamarknaden mot likvid

främst i EPU-valutor. I och med att dessa valutor numera ur svensk synpunkt

är likvärdiga med dollarvaluta, har anordningen avskaffats.

Vidare har vissa lättnader beslutats i de restriktioner som gällt beträffande

dollarområdet. Sålunda har turistvalutatilldelningen för resor till nämnda

område höjts så att den nu är densamma som för övriga länder med undantag

för de nordiska och länderna inom pundområdet. Hembudsskyldigheten

gäller ej längre och efter därom av riksbanken gjord framställning har

Kungl. Maj :t numera upphävt skyldigheten att avgiva införsel- och utförseldeklarationer.

IV. Utredningens förslag

Rörande förutsättningarna för valutalagens tillämpning

anföres i promemorian till en början.

Valutalagen motiverades vid sin tillkomst av behovet att stärka möjligheterna

att ingripa på penningmarknaden för att icke den penningpolitiska

målsättningen skulle äventyras av okontrollerade valutarörelser. Lagstiftningens

penningpolitiska syfte har kommit till uttryck i 1 § valutalagen. Vid

lagens tillkomst fanns en fri valutamarknad och betalningstrafiken till och

från Sverige löpte utan andra inskränkningar än dem, som betingades av

utländska valutarestriktioner. För sådana fall förekom en reglering av betalningarna

genom 1934 års clearinglag. Denna reglering hade till uppgift att

åstadkomma betalningsutjämning i förhållande till land som genom valutarestriktioner

begränsade betalningen av svenska fordringar.

Valutaförordningen i dess lydelse före ändringen 1944 innehöll bestämmelser

avseende utflöde av valuta. Efter ändringen 1944 av valutaförordningen

fick denna sådan utformning att betalningstrafiken med utlandet helt

kunde regleras. — Åren efter andra världskrigets slut baserades Sveriges

utrikeshandel och betalningsutbytet i stor utsträckning på bilaterala handels-

och betalningsavtal. Valutalagstiftningen har använts för att dirigera

betalningarna i enlighet med avtalens föreskrifter. Samma funktion har lagstiftningen

fått i vad gäller betalningarna inom EPU-området.

I den situation, som inträtt på den internationella valutamarknaden efter

andra världskriget, har alltså valutalagstiftningen kommit att bilda grunden

för regleringen av Sveriges betalningsutbyte med utlandet överhuvud. Det är

från detta faktiska läge som utredningen haft att utgå vid sina överväganden.

De sakkunniga omnämner härefter att departementschefen i direktiven

för utredningen uttalat, att det synes uppenbart att möjlighet till valutaregle
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 12!) år 1959

21

ring erfordras jämväl i fortsättningen. Att så är fallet om Sverige skulle komma

i krig eller krigsfara är enligt utredningens åsikt utan vidare klart.

När det gäller att i övrigt ange de situationer, då eu valutareglering kan

behöva tillgripas ställer sig problemet betydligt svårare. Det nu i lagen förekommande

uttrycket »eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden»

synes utredningen mindre lämpligt för att beskriva exempelvis

det läge, som för närvarande är rådande och som av statsmakterna bedöms

vara sådant att det nödvändiggör en bibehållen, ehuru uppmjukad valutareglering.

Vid sina överväganden har utredningen funnit att det överhuvud

är ytterligt vanskligt att -— om man bortser från krigs- och krigsfarefallen

■—■ i lagtext någorlunda klart avgränsa de lägen, som kan anses motivera en

valutareglering i penningpolitiskt syfte eller eljest för ordnande av landets

internationella betalningsförhållanden. Svårigheterna framträder icke minst

mot bakgrunden av de skiftande och labila förhållanden som rått under

efterkrigstiden. Innan denna fråga ytterligare diskuteras har utredningen

funnit det lämpligt att behandla vissa spörsmål avseende lagens giltighetstid

och formella konstruktion i övrigt. Härom anföres i promemorian följande.

Valutalagen är för närvarande en tidsbegränsad fullmaktslag, som regelmässigt

förlängts för ett år i sänder. Såvitt lagen är avsedd att tagas i bruk

vid krig eller krigsfara, saknas emellertid anledning att varje år ompröva

lagens bestånd. Ur beredskapssynpunkt är det värdefullt att ha en permanent

lag, som innefattar nödiga fullmakter för Kungl. Maj:t att handla i

nämnda fall. Under senare år har åtskilliga av våra beredskapslagar gjorts

permanenta. Nämnas må allmänna förfogandelagen och allmänna ransöne*

ringslagen. Enligt utredningens uppfattning talar starka skäl för att vår

beredskap för krig och krigsfara kompletteras med permanenta regler även

på valutaområdet.

Liksom nämnda lagar bör valutabestämmelserna automatiskt bli tillämpliga

om landet råkar i krig, d. v. s. Konungen bör äga meddela förordnande

och föreskrifter enligt lagen utan medverkan av riksdagen.

Även för det fall att landet hotas av krig är behovet att snabbt kunna ingripa

i valutaförhållandena stark l framträdande. Lämpligen bör därför gälla

— likaledes i anslutning till de nyss nämnda lagarna —"att Konungen skall

äga utan att avvakta riksdagens samtycke förordna om valutalagens tilllämpning

och utfärda reglerande föreskrifter. Med hänsyn till det ansvar

riksbanken har för valutavården bör emellertid •— i likhet med vad för närvarande

är fallet då riksdagen icke är samlad — dessa åtgärder få företagas

först efter framställning av fullmäktige i riksbanken. Att även kräva medverkan

av fullmäktige i riksgäldskontoret synes däremot icke erforderligt.

Samtycke av riksdagen till åtgärderna bör inhämtas inom viss korlare tid.

Bestämmelserna härom bör följa samma schema som upptagits i nyss angivna

beredskapslagar.

En permanent valutalagstiftning avsedd endast för fall av krig och krigsfara

synes utredningen icke vara ägnad att inge några egentliga betänkligheter.

Däremot kan möjligen vissa invändningar riktas mot att en lagstiftning

avseende andra lägen göres permanent. Eu tänkbar utväg är alt tillgripa

särskild lagstiftning i den mån valulareglering bedömes erforderlig i andra

situationer än krig och krigsfara. Häremot talar emellertid, framhåller utredningen,

bl. a. den omständigheten att även en sådan lagstiftning bör — åt
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

minstone för den framtid som nu kan överblickas — ha fullmaktskaraktär

för att möjliggöra ett snabbt handlande. De osäkra internationella förhållandena

gör att en sådan beredskap icke torde kunna undvaras i dagens läge.

Att arbeta med två fullmaktslagar med i många stycken samma materiella

innehåll anser utredningen icke lämpligt. Bestämmelserna om valutareglering

bör därför om möjligt sammanhållas i en gemensam lag.

Lösningen av frågan synes utredningen vara att — med bibehållande av

den gemensamma lagstiftningsramen — för andra lägen än krig och krigsfara

i största möjliga utsträckning säkra riksdagens inflytande på Kungl.

Maj :ts utnyttjande av fullmakterna. Förfarandet för att bringa bestämmelserna

i tillämpning bör sålunda närmas till en normal lagstiftningsakt.

För närvarande gäller i princip att riksdagen skall lämna samtycke till

förordnande enligt lagen, och flertalet av bestämmelserna i valutaförordningen

har varit under riksdagens bedömande i en eller annan form. Sedan

en prövning av bestämmelserna en gång ägt rum, sker emellertid ingen omprövning

mot bakgrunden av förändrade faktiska förhållanden. I samband

med att själva valutalagen årligen förlänges, sker ej någon prövning av

innehållet i valutaförordningens bestämmelser, trots att dessa tillkommit

i ett läge som kanske skiljer sig avsevärt från det aktuella. Ett en gång

lämnat samtycke till förordnande anses sålunda fortfarande gälla, om blott

lagens giltighetstid förlänges. Utredningen anför vidare.

I fortsättningen bör i en valutalag, som sålunda bör vara gemensam och

permanent, för nu avsedda situationer, d. v. s. då krig eller krigsfara icke är

för handen, i princip krävas, liksom nu, riksdagens samtycke för att Konungen

skall äga förordna enligt lagen och sålunda bringa den i tillämpning.

Till detta bör emellertid komma att sådant förordnande skall lämnas för

viss tid. Förordnande bör sålunda kunna omfatta exempelvis ett år, d. V. s.

den tidrymd för vilken själva valutalagen hittills brukat förlängas, eller

också, om så bedömes lämpligt, en längre period. Om riksbanksfullmäktige

och Konungen vid utgången av den bestämda tiden bedömer läget vara sådant

att fortsatt förordnande är erforderligt, måste alltså frågan föreläggas riksdagen

genom proposition. I lagen bör vidare anges att förordnande skall

kunna avse att lagens bestämmelser helt eller delvis skall äga tillämpning.

Härigenom ges i lagen en anvisning att möjlighet föreligger, om så finnes

önskvärt, att begränsa förordnande exempelvis genom att utesluta vissa slag

av ingripanden eller undantaga transaktioner av viss karaktär eller av mindre

vikt från fullmakterna. I de nu angivna delarna skulle bestämmelserna komma

att i stort sett ansluta till motsvarande stadganden i exempelvis allmänna

förfogandelagen. Härutöver bör emellertid för valutalagstiftningens

del gälla, att även de föreskrifter som avses att givas i förordnandet med

stöd av de olika fullmaktsparagraferna i lagen skall föreläggas riksdagen.

Med denna konstruktion av fullmaktslagen får riksdagen tillfälle att, då

fullmakter begäres, pröva icke blott dessas allmänna omfattning och den

tidrymd, varunder de skall gälla, utan också innehållet i den blivande tilllämpningsförordningen.

Vid prövningen kan hänsyn tagas till det aktuella

läget och den väntade utvecklingen, och fullmakterna kan avpassas i enlighet

därmed. I själva verket synes en sådan ordning innebära möjlighet till

ett mera direkt inflytande för riksdagen på valutaregleringen än den nuvarande.

Med hänsyn härtill synes icke heller för andra lägen än krig eller

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 129 år 1959 23

krigsfara några större betänkligheter behöva möta mot en permanent valutalagstiftning.

Om sålunda i nu avsedda situationer huvudregeln bör vara att förordnande

enligt valutalagen icke må meddelas utan att riksdagens samtycke först

inhämtats, anser utredningen likväl möjligheten för Kungl. Maj:t att ingripa

även utan samtycke icke böra helt uteslutas. På ett annat område,

nämligen ransoneringslagstiftningens, infördes på våren 1957 en sådan befogenhet,

sedan erfarenheterna från Suezkrisen på hösten 1956 visat att behov

kunde uppkomma av mycket snabba ingripanden. Enligt den lagändring

som genomfördes kan Kungl. Maj :t utan samtycke av riksdagen meddela

förordnande om tillämpning av allmänna ransoneringslagen, därest riksdagens

beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas. Sådant förordnande

skall inom viss kortare tid underställas riksdagen. Motsvarande föreskrifter

bör enligt utredningens uppfattning upptagas i valutalagstiftningen. En

inskränkning av denna Kungl. Maj :ts befogenhet bör dock ske. Enligt 2 §

första stycket 3) valutalagen kan föreskrivas att utländska betalningsmedel,

fordringar och värdepapper skall erbjudas riksbanken eller valutabank

till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt. Ett förordnande om sådan

hembudsplikt ingriper på ett alldeles särskilt sätt i enskild rätt. Då någon

större olägenhet knappast behöver befaras av att undantaga införande

av hembudsplikt från Kungl. Maj:ts befogenhet i nu avsedda fall, föreslår

utredningen att så sker.

Då underställning sker av ett av Kungl. Maj :t meddelat förordnande av

nu angivet slag, bör även förordnandets föreskrifter föreläggas riksdagen.

Motsvarande bör gälla i fråga om förordnande, som meddelats med stöd av

bestämmelserna för fall av krigsfara.

Utredningen tar härefter upp frågan om de närmare förutsättningarna för

valutalagstiftningens tillämpning i andra situationer än krig och krigsfara. I

denna del må ur promemorian återgivas följande.

Utredningen har tidigare berört svårigheterna att i lagtexten klart ange de

faktiska betingelserna — bortsett från krig och krigsfara — för valutalagstiftningens

tillämpning. Om emellertid lagstiftningen anordnas i enlighet

med vad utredningen i det föregående föreslagit så att meddelande av förordnande

enligt lagen kommer att i åtskillig mån vara jämställt med en

lagstiftningsakt, minskar behovet av en dylik bestämning. Riksdagen har

ett avgörande inflytande på frågan om Konungen skall äga utfärda förordnande.

Detta skall vara tidsbegränsat. Riksdagen kan alltså förbehålla sig

möjligheten att ompröva förordnandet inom den tidrymd riksdagen finner

lämplig. Erforderliga garantier vinnes härigenom, att lagen icke kommer

till användning i andra situationer än då Konungen och riksdagen — de

båda lagstiftande instanserna — är ense därom.

Med hänsyn till det anförda har utredningen funnit sig böra föreslå att

det i lagen nu förekommande uttrycket »eljest under utomordentliga, av

krig föranledda förhållanden» skall utgå utan att ersättas av annan motsvarande

bestämning. Emellertid bör i lagtexten alltjämt —- för andra fall än

krig och krigsfara — bibehållas eu beskrivning av förordnandenas allmänna

syfte. Valutaregleringen avsågs vid sin tillkomst vara ett instrument för

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

genomförande av den penningpolitiska målsättningen i ovan angivna situationer.

Detta kom till uttryck i lagen genom att där föreskrives som förutsättning

för förordnande att detta prövas oundgängligen nödigt för uppnående

av del mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Såsom torde framgå av den tidigare lämnade framställningen har åt detta

uttryck givits en ganska vid innebörd, i det valutalagstiftningen bildar grunden

för regleringen av betalningsutbytet överhuvud. Det kan enligt utredningens

mening råda viss tvekan huruvida de nuvarande ordalagen verkligen

till fullo täcker den användning som valutalagstiftningen sålunda faktiskt

har. Lämpligen synes därför — i anslutning till den faktiska tillämpningen

— det nuvarande stadgandet böra omformuleras så, att förordnande

skall kunna meddelas då det prövas erforderligt för uppnående av det mål.

som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest

med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet.

Såsom förut angivits framkommer valutaregleringens egentliga materiella

innehåll i de tillämpningsföreskrifter riksbanken utfärdar. Att riksdagen

skulle medverka till utformningen av sådana detalj föreskrifter — som för

övrigt enligt sakens natur måste kunna ändras mycket snabbt bl. a. till följd

av växlingar i läget i andra länder — anser utredningen ej böra komma ifråga.

Det kan emellertid vara naturligt att riksbanken på lämpligt sätt låter

riksdagen få kännedom om det väsentligaste materiella innehållet i valutaregleringen

med angivande av de betydelsefullare förändringar som skett

under redovisningsperioden.

Utredningen har på grund av de givna direktiven även undersökt möjligheten

att differentiera befogenheterna att meddela förordnande

enligt valutalagen. Närmast torde ha åsyftats, säger utredningen,

att genom stadganden i själva valutalagen befogenheterna skulle begränsas

för mindre utsatta situationer. De åtgärder, som skulle omfattas av Kungl.

Maj :ts fullmakter i sådana lägen, skulle vara mindre ingripande än eljest.

Om likväl en mera omfattande reglering skulle finnas nödvändig, skulle

riksdagens medverkan i vanlig ordning erfordras.

Mot bakgrunden av den nuvarande ordningen för tillämpningen av valutalagen

kan ett önskemål att genomföra en dylik begränsning i valutalagen

te sig förklarlig. Någon regelbunden omprövning från riksdagens sida av

ett en gång lämnat godkännande av valutaförordningens bestämmelser har

ej plägat ske. Endast själva lagens fortbestånd har årligen prövats, och tilllämpningsbestämmelserna

har i allmänhet kommit under riksdagens bedömande

endast i samband med ändringar däri.

Emellertid skulle frågan komma i annat läge, om man genomför utredningens

förslag beträffande meddelande av förordnande i andra fall än vid

krig eller krigsfara. Riksdagen får möjlighet att mera direkt påverka tilllämpningsföreskrifternas

innehåll och tillämpningsförordningen kommer

under omprövning tid efter annan. Såsom tidigare framhållits kan vid prövningen

hänsyn tagas till det aktuella läget, och fullmakterna kan avpassas

därefter.

En i själva lagen genomförd differentiering av fullmakterna måste, framhåller

utredningen, med nödvändighet bli mycket schablonartad och skulle

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 12!) år 1959

25

därigenom bli av föga värde. Enligt utredningens uppfattning synes den

återkommande prövning från riksdagens sida av fullmakterna som åstadkommes

genom utredningens förslag erbjuda en lämpligare lösning av differentieringsfrågan.

På en punkt har utredningen övervägt huruvida det likväl icke kunde

vara lämpligt alt en differentiering genomfördes i själva lagen, nämligen

i fråga om brevkontrollen. Utredningen anför härom.

Enligt 5 § valutalagen kan Kungl. Maj:t medgiva rätt för polismyndighet,

riksbanken eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, att öppna

och granska brev och andra försändelser till eller från utlandet, som finns

i postverkets vård. På grundval av denna bestämmelse har i 26 § valutaförordningen

förordnats att, där det finnes erforderligt för att hindra eller

uppdaga brott mot in- och utförselbestämmelserna eller försök till sådana

brott, riksbanken eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, må

utöva nämnda kontroll. Bestämmelsen har emellertid sedan en lång följd av

år icke tillämpats.

Utredningen anser att det kan ifrågasättas huruvida icke tillämpningen

av brevkontrollbestämmelsen i valutalagen borde reserveras för krigs- och

krigsfarefallen. Emellertid kan behov av bestämmelsen föreligga även i

andra situationer. Det är då lämpligare att bestämmelsen bibehålies oförändrad

i lagen och att bedömningen av behovet att utnyttja bestämmelsen

göres av Kungl. Maj:t och riksdagen i anslutning till den prövning av vederbörande

tillämpningsförordning som enligt förslaget skall äga rum.

Utredningen anser sig sålunda icke böra förorda, alt särskilda regler om

differentiering av befogenheterna införes i valutalagen. V.

V. Yttrandena över utredningens förslag

Utredningens förslag att i fråga om utformningen närma valutalagen

till på senare tid utfärdade beredskapslagar och

att därvid förläna valutalagen giltighet tills vidare har tillstyrkts av majoriteten

inom fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bankoch

fondinspektionen samt kommerskollegium.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att såsom förhållandena utvecklat

sig på den internationella valutamarknaden efter andra världskriget, valutalagstiftningen

haft stor betydelse för regleringen av Sveriges betalningsutbyte

med utlandet. I likhet med utredningen anser inspektionen därför afl

möjlighet till valutareglering erfordras inom överskådlig tid. Med denna utgångspunkt

synes utredningen, såvitt inspektionen kan bedöma, ha löst sitt

uppdrag på ett tekniskt tillfredsställande sätt.

Svenska bankföreningen uttalar att, ehuru det torde finnas ulrymme för

väsentliga uppmjukningar i valutaregleringen, föreningen likväl icke vill

göra gällande att den omedelbart kan avskaffas till alla delar. Föreningen

anför i detta hänseende följande.

Sannolikheten för att valutareglering icke kan undvaras, om landet kommer

i krig eller utsattes för krigsfara, måste enligt bankföreningens mening

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

bedömas vara så stor, att intet synes vara att erinra mot en permanent beredskapslagstiftning

som bemyndigar Kungl. Maj:t att i dylika lägen förordna

om sådan reglering. För andra fall bör däremot målsättningen vara

att komma bort från regleringar på valutaområdet. Ett valutaskydd genom

åtgärder som ingriper i den enskildes fria förfoganderätt har en helt annan

karaktär än de metoder, med vilka en centralbanks uppgifter på valutaområdet

genomföres under normala förhållanden. Sådana åtgärder bör tillgripas

endast i nödfall och endast under förutsättning att föreliggande risker och

svårigheter ej kan bemästras med andra medel. Det är därför viktigt att

lagstiftningen icke utformas så, att valutaregleringen mer eller mindre automatiskt

kan bli permanent.----Frågan, huruvida och i vilken omfatt
ning

den skall bestå, bör emellertid hållas levande och omprövas med korta

mellanrum. Bedömandet bör därvid ske med hänsyn till det ekonomiska förhållandet

mellan Sverige och utlandet vid den aktuella tidpunkten. En valutareglering

som går utöver vad de internationella förhållandena vid var

tid kan tänkas tvinga oss till, blir en hämsko på näringslivets fortsatta utveckling

och kan därigenom medföra stora skadeverkningar på hela samhällsekonomin.

Allmänna synpunkter liknande dem bankföreningen anfört har även framförts

av Sveriges grossistförbund, som i princip icke har något att erinra

mot utredningens förslag under förutsättning att vissa i det följande behandlade

jämkningar i detsamma vidtages.

Några remissinstanser har i första hand avstyrkt, att frågan om förlänande

av giltighet tills vidare åt valutalagen i dagens läge upptages till avgörande.

Sålunda anför Sveriges allmänna exportförening i sitt yttrande.

En utveckling mot friare världshandel ligger helt i linje med svenska handelspolitiska

målsättningar. Det kan i detta sammanhang erinras om huruledes

riktpunkten för vår handelspolitik under 1930-talet var att rida spärr

mot de autarkitendenser, för vilka i första hand Tyskland och Sovjetunionen

gingo i spetsen. Efter kriget har vid upprepade tillfällen såväl från myndigheternas

som från näringslivets sida understrukits, att Sverige bör eftersträva

en så fri internationell handel som möjligt. På valutaområdet utgör

exempelvis vår anslutning år 1950 till Internationella valutafonden och

Världsbanken ett belägg härför. En av målsättningarna för Internationella

valutafonden är sålunda upphävandet av alla valutarestriktioner, som lägga

hinder i vägen för den internationella handeln, medan Världsbanken enligt

sin stadga bl. a. skall främja internationella kapitalinvesteringar. Sveriges

deltagande i arbetet inom OEEC på att avveckla hindren för varu- och

betalningsströmmarna ävensom den vid upprepade tillfällen framförda åsikten,

att vi å svensk sida se etablerandet av ett västeuropeiskt frihandelsområde

såsom ett led i ökad frihet för världshandeln över huvud, utgöra ytterligare

belägg för den liberala inriktningen hos svensk utrikeshandelspolitik.

Upprinnelsen till den nu gällande svenska valutalagstiftningen var en av

krigsförhållandena motiverad fruktan för å ena sidan kapitalflykt, å den

andra överdriven kapitaltillströmning. Under tiden efter andra världskriget

har emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, valutalagstiftningen kommit

att bilda grunden för en reglering av Sveriges betalningsutbyte med utlandet

över huvud. Detta har kunnat ske genom att valutalagen förlängts

från år till år. En faktisk lättnad i regleringen har visserligen åstadkommits

genom ett system av dispenser, men detta ter sig för den enskilde ofta svår
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959 27

överskådligt och vanskligt att lägga till grund för affärsdispositioner med

utlandet.

Såsom motivering för ett förlänande av permanent karaktär åt valutalagstiftningen

anför nu utredningen, att det även i fortsättningen kommer att

behövas spärrar ej blott för det lättrörliga internationella kapitalet utan

även för kapitalrörelser i investerings- och placeringssyfte. Vidare skulle de

löpande betalningarna behöva övervakas i och för kontroll av att de icke

innefatta förtäckta kapitalrörelser samt att de, vad avser vissa s. k. bilaterala

länder, verkställas på föreskrivna vägar. De sakkunnigas bedömning

sker härvidlag på grundval av en inom Valutakontoret år 1955 upprättad

promemoria; från denna tidpunkt skulle sålunda enligt deras mening några

mera avgörande förändringar i förutsättningarna för en valutareglering icke

ha inträffat. -— Exportföreningen kan med hänsyn till det storartade frigörelsearbete

på varuutbytes- och betalningsområdet, som sedan dess genomförts

framför allt inom ramen för OEEC och EPU, icke dela denna uppfattning.

En avgörande omständighet i förevarande sammanhang är enligt föreningens

åsikt, att de aktuella planerna på en nordisk och en europeisk integration

inom en nära framtid torde kräva, att hela problemet rörande valutaregleringens

utformning och bestånd tages under omprövning. Att i ett

dylikt läge taga definitiv ställning till spörsmålet om vår valutalagstiftnings

formella konstruktion för framtiden synes föreningen icke böra ifrågakomma.

Sveriges industriförbund finner i sitt utlåtande det anmärkningsvärt, att

utredningen bundit sig vid förutsättningen att en permanent valutalagstiftning

är ofrånkomlig under överskådlig framtid. Enligt förbundets åsikt

hade det varit naturligare att utgå från att valutaregleringen såsom en krisföreteelse

åtminstone på längre sikt borde avvecklas. Detta inte minst med

tanke på att Sverige genom sin anslutning till Internationella valutafonden

och OEEC åtagit sig att snarast möjligt undanröja gällande restriktioner för

det internationella betalningsutbytet. Förbundet anser att utredningens promemoria

icke utgör tillräckligt underlag för att nu ändra valutalagen. En

förutsättningslös omprövning av valutaregleringen bör i stället komma till

stånd, varvid möjligheterna att successivt avveckla restriktionerna i fredstid

bör beaktas. Målet bör härjämte vara, att så långt som möjligt inskränka

Kungl. Maj :ts fullmakter i valutareglerande syfte i händelse av krig,

krigsfara eller andra förhållanden, som icke kan undanröjas genom inhemska

åtgärder.

Reservanterna inom bankofullmäktige anser ej heller utredningens förslag

kunna läggas till grund för en permanent lagstiftning. 1

1 den nu föreliggande promemorian förordas vissa ändringar i valutalagen

med avseende å betingelserna för lagens tillämpning, när

riket är i krig eller krigsfara. Sålunda föreslås att lagen

automatiskt skall träda i tillämpning vid krig. Vid krigsfara skall Kungl.

Maj:t på framställning av bankofullmäktige kunna förordna om lagens till
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

lämpning. Förordnandets bestånd göres dock beroende av att det inom viss

tid underställes riksdagens prövning.

Kommerskollegium anför, att enighet torde råda därom, att statsmakterna

i angivna situationer måste med stöd av en fullmaktslag kunna ingripa med

valutareglerande föreskrifter. Det synes kollegiet angeläget att en dylik fullmaktslagstiftning

ständigt är i kraft, sa att Kungl. Maj:t utan dröjsmål kan

förordna om dess tillämpning. En sådan ordning är betingad av beredskapsskäl

och ligger helt i linje med de överväganden som gjorts beträffande

andra fullmaktslagar såsom förfogande- och ransoneringslagarna.

Sveriges grossistförbund säger sig i princip intet ha att erinra mot en lagstiftning,

som under angivna extrema förhållanden ger Kungl. Maj:t bemyndigande

att reglera valutarörelserna.

Sveriges industriförbund framhåller i detta sammanhang att det är utomordentligt

angeläget att redan de stadganden, som enligt valutalagen avses

gälla i händelse av krig eller krigsfara, blir föremål för omprövning.

Liksom hittills skall enligt utredningens förslag kunna tillgripas valutareglering

även i andra situationer än krig eller krigsfara.

Såsom förutsättning för lagens tillämpning har utredningen angivit,

att så prövas erforderligt för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens

penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden

med utlandet. Om endera förutsättningen föreligger,

äger Kungl. Maj:t på framställning av bankofullmäktige med riksdagens

samtycke förordna att valutalagens bestämmelser för viss tid skall träda i

tillämpning. Om riksdagens samtycke ej kan utan olägenhet avvaktas, äger

Kungl. Maj :t utfärda förordnande, som därefter underställes riksdagen.

Enligt majoriteten inom bankofullmäktige innebär förslaget en klar vinning

genom att det gällande rekvisitet för förordnande om valutareglering

•— att »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden» är rådande —

blivit utmönstrat. Fullmäktige anser det måhända kunna ifrågasättas om

den föreslagna formuleringen angående valutaregleringens målsättning utgör

en så objektiv bestämning av förutsättningarna för utfärdande av valutaregleringsförordnande

som i och för sig varit önskvärt. Enligt förslaget skall

riksdagen emellertid godkänna ett dylikt förordnande antingen omedelbart

eller vid underställning i efterhand. Då förordnandet alltså kommer att

uppbäras av sammanstämmande beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen anser

fullmäktige det sakna större betydelse hur lagtexten preciserar förutsättningarna

för förordnande av nu nämnt slag.

Bank- och fondinspektionen anför, att den föreslagna möjligheten för

Kungl. Maj:t att meddela förordnande om tillämpning av valutalagen även i

andra fall än vid krig eller krigsfara icke torde möta några betänkligheter,

då riksdagens medverkan gjorts till en förutsättning härför.

Kommerskollegium, som med vissa jämkningar tillstyrker utredningens

förslag, anför till en början i sitt yttrande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 129 år 1959

29

Gällande valutalag, som är en tidsbegränsad fullmaktslag, har varit i tilllämpning

alltsedan är 1940. Såvitt avser efterkrigstiden, har som grund för

de årliga förlängningarna av giltighetstiden åberopats det stadgande i lagen

som medgiver dess tillämpning under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden. Såsom utredningen framhållit, är det högst tvivelaktigt, om

denna grund verkligen är hållbar i dagens läge, och enligt kollegii mening

är det lämpligt att ändring härutinnan sker. Oavsett detta har emellertid

utredningen funnit uppenbart, att valutareglerande bestämmelser i någon

form kunna vara nödvändiga även då riket icke befinner sig i krig eller

krigsfara eller förhållandena ej äro sådana som nyss sagts. Handelskamrarna

synas icke heller i detta hänseende ha något att invända mot utredningens

bedömande i och för sig.

Beträffande den lämpliga formen för berörda bestämmelser har utredningen,

efter att ha ingående vägt skälen för och emot, förordat den lösningen,

att de böra ingå som en del av den permanenta valutalagen, som sålunda

avses kunna bli tillämplig också när krig eller krigsfara icke är för

handen. Mot denna lösning ha en del av handelskamrarna anfört betänkligheter.

Deras principiella inställning torde vara, att ett så allvarligt ingrepp

i näringslivets och den enskildes frihet som en valutareglering innebär icke i

fredstid bör ske med hjälp av en permanent fullmaktslagstiftning utan att

härför fordras lagstiftning i vanlig ordning. I anslutning härtill understrykes

vikten av att söka skapa sådana förhållanden, att valutaregleringar

bli överflödiga. Dessa handelskamrar synas mena, att förekomsten av en

permanent lag på området, vilken utan större omgång kan sättas i tillämpning,

avtrubbar statsmakternas benägenhet att effektivt verka för ett dylikt

mål.

Ingen torde bestrida, att eu valutareglering är förenad med så stora nackdelar

för såväl näringslivet som enskilda att sådan reglering bör undvikas.

Härvid må erinras om att det — av vårt land biträdda — internationella

samarbetet på det ekonomiska området syftar bl. a. till en avveckling av alla

valutarestriktioner. Anledning saknas till antagande att statsmakternas inställning

till dessa frågor skulle påverkas av den omständigheten huruvida

en permanent valutalag av beredskapsnatur tillskapades eller ej. Såsom ovan

antytts och även bestyrkes av erfarenheterna icke endast från berörda internationella

samarbete utan också från våra internationella förbindelser över

huvud, kan läget också under fredliga förhållanden vara sådant eller snabbt

utvecklas därhän att eu valutareglering bedömes som ofrånkomlig. Mot

bakgrunden härav finner kollegium övervägande skäl — främst praktiska

— tala för den av utredningen föreslagna lösningen.

Av hänsyn till rättssäkerhetskravet bör, anser kollegium, förordnande om

lagens tillämplighet i fredstid så långt möjligt meddelas i den ordning som

gäller då fråga är om vanlig lag. Enligt kollegii mening är detta krav tillbörligen

tillgodosett i utredningens förslag; genom detta har riksdagens medverkan

säkerställts i rimlig omfattning. Emellertid finner kollegium del

önskvärt att förutsättningarna för förordnandet kunde utformas så att fullmakten

anknöts till ett objektivt påvisbart förhållande. Därvid ligger det

nära till hands att söka avfatta stadgandet i nära överensstämmelse med de

i GATT-stadgan samt Internationella valutafondens stadga lämnade bestämmelserna

angående rätt att upprätthålla valutarestriktioner. bin dylik avfallning

torde dock framförallt av praktiska skäl vara svår att åstadkomma.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Enligt kollegii mening skulle det vara ett steg i rätt riktning, om orden »för

uppnående av det mål, som fastställts» utgick ur utredningens förslag till

1 § tredje stycket första meningen samt ordet »oundgängligen» insköts framför

ordet »erforderligt».

Från några remissinstansers sida framhålles, att den föreslagna formuleringen

av förutsättningarna för tillämpning av valutalagen i fredstid innebär

en avsevärd utvidgning i förhållande till vad som stadgas i gällande lag.

Sveriges allmänna exportförening hävdar sålunda i sitt yttrande, att det

utomordentliga ingrepp i näringslivets och enskilda individers frihet, som eu

valutareglering i och för sig innebär, kräver en betydligt mer kvalificerad

situation än vad som angivits i förslaget.

Sveriges industriförbund påtalar, att de kriterier, enligt vilka valutalagen

skall kunna sättas i kraft, i förslaget fått en utomordentligt vag och vitt syftande

innebörd. Det synes förbundet som om valutalagens tillämpning i annat

fall än krig eller krigsfara under alla förhållanden kunde begränsas till

sådana situationer, då det med hänsyn till valutareservens storlek eller sammansättning

prövas oundgängligen nödvändigt att vidtaga eller upprätthålla

valutarestriktioner. En formulering av sådan typ torde bättre svara mot

valutalagens syfte.

Ej heller Sveriges grossistförbund anser sig kunna biträda utredningens

förslag med avseende å valutalagens tillämpning i andra fall än krig eller

krigsfara. Med lagändring i detta hänseende bör anstå i avbidan på ytterligare

översyn av valutalagen. Förbundet anför.

Även om vi äro medvetna om att man även i andra, mindre kvalificerade

lägen måste räkna med att i nödfall tillgripa regleringsåtgärder, bör detta

dock icke lagstiftningsmässigt kunna ske annat än där så prövas oundgängligen

nödvändigt med hänsyn till våra betalningsförhållanden med utlandet.

En valutareglering kan aldrig få betraktas såsom ett normalt led i vår ekonomiska

politik. Tvärtom måste målsättningen vara den, att den allmänna

ekonomiska politiken utformas på ett sådant sätt, att man på valutaområdet

kan tillämpa största möjliga frihet. Endast i sådana speciella lägen som

oberoende av vår egen politik på ett allvarligt sätt påverkar våra utländska

betalningsförhållanden bör valutareglering kunna tillgripas såsom skyddsåtgärd.

Enligt utredningens förslag får Kungl. Maj:t i fall, då förordnande icke

må meddelas utan riksdagens samtycke, ej inhämta sådant samtycke, med

mindre fullmäktige i riksbanken gjort framställning hos Kungl. Maj:t om

tillämpning av valutalagen. Kommerskollegium uttalar att enligt kollegii

mening en så långt gående begränsning av Kungl. Maj :ts handlingsfrihet

icke är påkallad. Det bör vara tillfyllest med en föreskrift av innebörd, att

Kungl. Maj :t icke må begära erforderligt samtycke utan fullmäktiges Hörande

; ett riksdagens organ bör icke kunna hindra Kungl. Maj:t att underställa

riksdagen en fråga av denna art. Däremot anser kollegium den av utredningen

förordade ordningen vara ändamålsenlig beträffande det fall, då

Kungl. Maj :t utan riksdagens föregående samtycke äger förordna om lagens

tillämpning; här bör framställning från fullmäktige avvaktas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Utredningens förslag att Kungl. Maj :t icke skall behöva samråda med

fullmäktige i riksgäldskontoret, innan förordnande om valutareglering utfärdas,

bär icke föranlett erinran från någon remissinstans.

Förslaget att i andra lägen än krig eller krigsfara beslut om valutareglering

skall meddelas för viss tid tillgodoser enligt

bankofullmäktiges majoritet på lämpligt sätt ett från riksbankshåll

framfört önskemål om att de valutareglerande befogenheterna borde differentieras

med hänsyn till på olika sätt kvalificerade situationer. Utan att

den föreslagna lagtexten innehåller några distinktioner för olika lägen nås

nämligen det avsedda resultatet genom att förordnande om valutareglering

enligt lagförslaget skall gälla för viss lid och genom att riksdagens godkännande

skall omfatta icke blott förordnandet i och för sig utan även de tilllämpningsbestämmelser

som utfärdas av Kungl. Maj :t. Härigenom vinnes

nämligen garanti för att förordnandets omfattning blir från tid till annan

omprövat av riksdagen med hänsyn till just då föreliggande valutasituation.

Svenska bankföreningen hälsar utredningens förslag i detta hänseende

med tillfredsställelse. För att begränsningen skall få önskad effekt bör emellertid,

framhåller föreningen, den tid, för vilken förordnande sålunda må

utfärdas, genom uttryckligt stadgande i lagen maximeras till ett år.

Angelägenheten av att förordnanden av nu ifrågavarande slag begränsas

till ett år understrykes jämväl i de yttranden, som avgivits av exportföreningen,

industriförbundet och grossistförbundet.

Den av utredningen förordade skyldigheten för Kungl. Maj :t afl, när riksdagens

samtycke till eller godkännande av förordnande begäres, för riksdagen

framlägga även de föreskrifter som Kungl. Maj :t utfärdat eller

avser att utfärda, betraktar bankföreningen såsom en av förslagets väsentliga

fördelar. På så sätt skapas garanti för periodiskt återkommande omprövning

av innehållet i valutaförordningen eller blivande motsvarighet till

denna. Föreningen anför vidare.

Även reglerna i en författning av valutaförordningens karaktär måste

emellertid alltid bli jämförelsevis allmänt hållna. Ytterst kommer en valutareglerings

materiella innehåll att bestämmas av de tillämpningsföreskrifter

riksbanken utfärdar. Bankföreningen delar de sakkunnigas åsikt, att det av

praktiska skäl ej gärna kan komma i fråga att låta riksdagen medverka vid

utformningen av sådana detalj föreskrifter, men vill understryka önskvärdheten

av att riksbanken själv kontinuerligt har sin uppmärksamhet riktad

på de nuvarande bestämmelserna av denna typ i syfte att så långt det låter

sig göra libcralisera och förenkla dem. Enligt bankföreningens mening är det

nämligen i hög grad önskvärt att lättnader i valutaregleringen genomföres

i så snabb takt som möjligt. Ej minst är det av vikt att inga onödiga hinder

uppställes för kapitalrörelserna. Bankföreningen vill framhålla, att denna

fråga på senare tid fått ökad betydelse med hänsyn till de pågående europeiska

integrationssträvandena. Även på andra områden än i fråga om kapitalrörelserna

bör strävandena inriktas på en återgång till större frihet. Bankföreningen

kan därför icke godtaga del framtidsprogram för valularcgleringen

som på sommaren 1955 framlades av eu kommitté inom riksbanken

och som finnes återgivet i nu förevarande promemoria.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Spörsmålet rörande differentiering av befogenheterna enligt

valutalagen för olika lägen har behandlats av några remissinstanser.

Sveriges industriförbund delar i sitt yttrande utredningens uppfattning

att en i lagen föreskriven differentiering av nämnda befogenheter måste bli

ganska schablonartad. Enligt förbundets åsikt bör dock svårigheterna icke

överdrivas; det har varit möjligt att komma förbi dem, när det gällt fullmaktslagstiftning

på andra viktiga områden av det ekonomiska livet.

Sveriges grossistförbund, som anser det beklagligt, att utredningen icke

närmare gått in på detta spörsmål, erinrar om att man redan vid gällande

valutalags tillkomst 1939 hade ganska olika uppfattningar om lagens innehåll.

Det hade varit synnerligen önskvärt om utredningen sökt lägga grunden

till en förutsättningslös omprövning av valutaregleringen som sådan i

samband med en analys av de framtida betingelserna för våra internationella

betalningar. Särskilt viktigt är därför, att man vid utformandet av de

framtida planerna för vår valutalagstiftning och dess tillämpning ger dessa

en inriktning som för mot successiva lättnader i valutaregleringen. Förbundet

yttrar vidare.

Icke minst betydelsefullt härvidlag är att de olika förordnanden, som inrymmes

i 2 § valutalagen, ges en mera ingående prövning. Det gäller här

såväl betalningsrörelsernas koncentration till valutabankerna som de av

kommittén något berörda, väsentliga frågorna om brevkontrollen samt om

hembudsskyldighet för utländska betalningsmedel.

Utan att närmare ingå på dessa speciella frågor vill vi framhålla, att

exempelvis valutabankernas nuvarande särställning i första hand grundas

på det tekniska behovet av att vid en ransonering av valutor koncentrera

valutatransaktionerna till en begränsad krets av penninginstitut. I princip

är eu sådan koncentration av valutahandeln diskutabel under andra förhållanden

än sådana som präglas av en påtaglig valutabrist.

Sveriges allmänna exportförening framhåller att valutalagens nuvarande

utformning i tekniskt hänseende icke synes lämpa sig för den föreslagna

differentieringen, som innebär att lagen endast delvis träder i tillämpning,

om så förordnas. En omarbetning av lagtexten, så att den tydligt särskiljer

olika grupper av mer eller mindre långtgående ingripanden, synes föreningen

påkallad, om utredningens förslag i denna del skall kunna genomföras.

Gällande bestämmelser om rätt för myndigheterna att företaga brevkontroll

anser exportföreningen vara ett så allvarligt ingrepp i eu

grundläggande medborgerlig rättighet att den bör förbehållas krigs- och

krigsfarefallen. Åsikten att brevkontroll bör tillgripas endast i trängande

fall kommer även till uttryck såväl i grossistförbundets som industriförbundets

yttranden.

Rörande den formella a v fattningen av lagtexten föreslår

bankföreningen, att näst sista stycket av 1 § bör utgå. Dels förutsättes nämligen

i nästföregående stycke i paragrafen, att förordnande skall kunna gi
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

vas om tillämpning allenast delvis av bestämmelserna i 2, 5 och 9 §§, dels

måste, såsom framgår av övergångsbestämmelserna till gällande valutalag,

vissa stadganden i andra paragrafer kunna tillämpas även efter det att förordnande,

som givits med stöd av lagen, upphört att gälla.

VI. Fråga om förordnande enligt valutalagen (V? 1959—30/6 1960)

Bankofullmäktiges framställning

I sin förutnämnda skrivelse den 5 februari 1959 uttalar bankofullmäktige

att behov får anses föreligga av att även efter den 30 juni 1959 bibehålla

valutareglering. Fullmäktige hemställer därför att — därest utredningens

förslag genomföres — Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen, att vad som

stadgas i 2 § första stycket. 1), 2) och 4)—7) samt 5 § och 9 § valutalagen

skall äga tillämpning från och med den 1 juli 1959 under en tid av förslagsvis

ett år framöver. Därest den föreslagna lagändringen ej skulle komma

till stånd, föreslår fullmäktige att valutalagen i dess nuvarande utformning

erhåller förlängd giltighet till och med den 30 juni 1960.

Beträffande frågan, i vilken utsträckning förordnande enligt valutalagen

bör meddelas, anför fullmäktige såsom motivering till sitt förslag härutinnan

följande.

Enligt 5 § valutalagen kan Kungl. Maj :t då så finnes behövligt för tillsyn

å efterlevnad av förordnande enligt 2 § i lagen bl. a. medgiva rätt för polismyndighet,

riksbanken eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar,

att öppna och granska brev och andra försändelser till eller från utlandet,

som finnas i postverkets vård. Denna fullmakt har tagits i anspråk genom

att Kungl. Maj :t i 26 § andra stycket valutaförordningen givit riksbanken

eller av riksbanken förordnad tjänsteman rätt att då så erfordras för att

hindra eller uppdaga vissa valutabrott öppna och granska postförsändelser

till eller från utlandet. Denna bestämmelse i valutaförordningen har icke

utnyttjats under åtskilliga år och synes icke för närvarande ha någon uppgift

att fylla. Härtill kommer att brevöppningsmöjligheten kan i nuvarande

läge te sig stötande även om bestämmelsens begränsade syfte klart angives.

Med utgångspunkt från sådana överväganden har också riksdagen uttalat

sig för avskaffande av brevöppningsmöjligheten (BoU 9/1957, Rskr 203/

1957). Stadgandet synes därför böra utgå ur valutaförordningen.

Riksbankens hembudskungörelse har upphört att gälla från och med den

29 december 1958 (SFS 659/1958). Med hänsyn härtill och då den avsedda

författningstekniska omläggningen av valutaregleringen bl. a. syftar till att

genom återkommande ändringar i valutaförordningen låta denna anpassa

sig efter ett skiftande valutaläge synes mest konsekvent att bestämmelserna

om hembudsskyldighet i 10 och 11 §§ valutaförordningen utgå ur de nya

valutaföreskrifter som skulle komma att utfärdas. Härav skulle i sin tur

föranledas redaktionella jämkningar av nuvarande 12 §, 19 § 1) och 24 §

sista stycket i valutaförordningen. Om man sålunda är beredd att avskaffa

valutaförordningens hembudsbestämmelser torde emellertid anledning saknas

att sätta i kraft det häremot svarande fullmaktsstadgandet i valutalagen,

2 § första stycket 3).

Tilläggas må i detta sammanhang att jämväl riksbankens valutastyrelse

som behandlat frågan vilka ändringar i valutaförordningen som vore önsk
:t

liihang till riksdagens protokoll 1959. t samt. Nr 129

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959

värda i händelse av den nya lagstiftningens antagande anslutit sig till uppfattningen,

att 10 och 11 §§ samt 26 § andra stycket böra upphävas.

Även för den händelse nuvarande valutalag erhåller förlängd giltighet i

oförändrat skick, förordar bankofullmäktige att bestämmelserna i 10 och

11 §§ samt 26 § andra stycket valutaförordningen upphäves.

Reservanten inom banko fullmäktige hänvisar i sitt yttrande till vad han

uttalat vid fullmäktiges behandling av utredningens promemoria.

Yttrandena

Den av riksbanksfullmäktige i skrivelsen den 5 februari 1959 gjorda

framställningen har lämnats utan erinran av fullmäktige i riksgäldskontoret,

bank- och fondinspektionen, kommerskollegium samt Svenska bankföreningen.

Kommerskollegium understryker att, så länge det nuvarande systemet

med bilaterala handels- och betalningsförbindelser vidmakthålles gentemot

länder vilkas valutor icke är konvertibla, torde icke heller en valutareglering

kunna undvaras.

Sveriges allmänna exportförening finner det vara ett steg i rätt riktning

att bankofullmäktige i sin framställning om fortsatt valutareglering vill

undantaga bestämmelserna om hembudsskyldighet samt rätt till brevöppning.

Föreningen anser emellertid att — sedan Sverige numera genomfört

en begränsad valutakonvertibilitet — säkerligen åtskilliga andra delar av

den gällande materiella valutaregleringen utan olägenhet skulle kunna slopas.

En utredning syftande till en snar avveckling av valutaregleringen bör

därför utan dröjsmål igångsättas, varefter betydligt bättre möjligheter kommer

att förefinnas för bedömandet av behovet av en valutareglering för

tiden efter den 1 juli 1959.

Behovet av en ytterligare översyn av valutalagen framhålles även i de

yttranden, som avgivits av Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund.

Med hänsyn härtill biträder grossistförbundet, ehuru det i och för

sig icke har något att erinra mot bankofullmäktiges framställning för det

fall utredningens förslag genomföres, endast fullmäktiges andrahandsyrkande

om förläggning av valutalagen i dess nuvarande form. Ej heller industriförbundet

motsätter sig en sådan förlängning i avbidan på ny utredning.

De av bankofullmäktige föreslagna ändringarna i den nuvarande valutaförordningen

har icke föranlett någon erinran. Industriförbundet ifrågasätter

dock huruvida icke ytterligare bestämmelser i valutaförordningen kan

utgå.

VII. Departementschefen

Valutaregleringen i vårt land grundar sig huvudsakligen på två författningar,

nämligen 1939 års valutalag och den år 1940 utfärdade valutaförordningen.

Valutalagen är en fullmaktslag. Med stöd av denna kan Kungl. Maj :t

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

35

under vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering. De

närmare föreskrifterna härom upptages i valutaförordningen. Riksbanken

äger meddela de särskilda bestämmelser, som erfordras för valutaförordningens

tillämpning.

Valutalagen är tidsbegränsad. Valutaförordningen gäller så länge valutalagen

äger giltighet. Ursprungligen gällde valutalagen till och med den 31

mars 1940. Den bär därefter regelmässigt förlängts för ett år åt gången och

senast erhållit fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1959. Samtidigt

liar således giltighetstiden av valutaförordningen automatiskt förlängts.

Under kriget tillkom även åtskilliga andra fullmaktslagar, som gav Kungl.

Maj :t befogenhet att under särskilda förutsättningar vidtaga åtgärder bl. a.

i fråga om folkförsörjningen, förfoganderätten och priskontrollen. Flera av

dessa lagar har på senare år givits ny utformning i samband varmed de

förlänats giltighet tills vidare. Såsom exempel kan nämnas allmänna förfogandelagen

och allmänna ransoneringslagen av år 1954 samt allmänna prisregleringslagen

av år 1956. Även på andra områden har arbetet fortgått med

att anpassa beredskapslagstiftningen till förhållandena sådana de utvecklat

sig under efterkrigstiden.

Såsom nämnts i den tidigare redogörelsen har en inom finansdepartementet

tillsatt utredning numera framlagt förslag till viss teknisk omläggning

av valutalagstiftningen, syftande till att ge denna en utformning, som i

fråga om förutsättningarna för dess tillämpning anknyter till nyssnämnda

moderna fullmaktslagar. Förslaget innebär sålunda i sina huvudlinjer att

valutalagen som sådan, d. v. s. själva fullmaktslagen, erhåller giltighet tills

vidare. Valutareglering, som införes med stöd av lagen, skall däremot alltjämt

vara tidsbegränsad liksom de föreskrifter om valutareglering som upptages

i valutaförordningen.

Vid remissbehandlingen har dessa huvudlinjer i utredningens förslag tillstyrkts

av flertalet instanser. I några yttranden har förslaget dock avstyrkts,

närmast från utgångspunkten att ett genomförande därav skulle innebära

en permanentning av valutaregleringen.

Den tekniska omläggning och modernisering på beredskapslagstiftningens

område, som ägt rum under senare år, bör enligt min mening nu genomföras

även beträffande valutalagstiftningen. I likhet med vad som skett

i fråga om andra fullmaktslagar bör sålunda valutalagen givas giltighet tills

vidare. Valutareglering, som införes med stöd av lagen, bör däremot — på

motsvarande sätt som då andra fullmaktslagar utnyttjas — i princip vara

tidsbegränsad.

En omläggning av valutalagstiftningen i enlighet med vad jag nu förordat

innebär, såsom framgått av del föregående, inte någon permanentning

av själva valutareglcringen. Endast den grundläggande fullmaktslagen får

giltighet tills vidare. Frågan om valutareglering skall äga rum blir däremot

liksom hittills beroende av huruvida de särskilda förutsättningar härför,

som angives i fullmaktslagen, är för handen och giltigheten av införd valutareglering

kommer även i fortsättningen att vara tidsbegränsad.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Knngl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Valutalagen är i sin nuvarande utformning så konstruerad att den kan

tillämpas vid krig, krigsfara eller utomordentliga av krig föranledda förhållanden,

i den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnående av det

mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Föreligger,

när riksdagen ej är samlad, någon av nu angivna situationer äger Kung],

Maj :t, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av

fullmäktige i riksgäldskontoret, utfärda förordnande om valutareglering i

enlighet med lagens närmare bestämmelser. Förordnande må dock ej meddelas

med mindre riksdagskallelse utgått eller riksdagen ändock skall sammanträda

inom trettio dagar. Förordnandet upphör att gälla, om det ej godkännes

av riksdagen inom trettio dagar från riksdagens början. Under tid,

då riksdagen är samlad, äger Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke meddela

enahanda förordnande.

Enligt utredningens förslag skall valutalagens bestämmelser om valutareglering

automatiskt träda i tillämpning, om Sverige kommer i krig. Hotas

landet av krig, skall Kungl. Maj :t — efter framställning av bankofullmäktige

— äga förordna om valutareglering. Förordnandet skall dock i detta fall

underställas riksdagens prövning inom en månad för godkännande. Valutareglering,

som föranletts av krig eller krigsfara, är tidsbegränsad såtillvida

som den skall upphävas i nära anslutning till att kriget eller krigsfaran upphört.

Då det i andra fall än krig eller krigsfara prövas erforderligt för uppnående

av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet,

eller eljest med hänsyn till rikets bctalningsförhållanden med utlandet,

äger, på framställning av bankofullmäktige, Kungl. Maj :t med riksdagens

samtycke förordna att valutalagens bestämmelser helt eller delvis

skall för viss tid träda i tillämpning. Om riksdagens beslut ej utan synnerlig

olägenhet kan avvaktas, för Kungl. Maj:t interimistiskt utfärda begränsat

förordnande. Begränsningen innebär att förordnandet icke får avse hembudsskyldighet.

Sådant förordnande måste dock inom viss kortare tid underställas

riksdagens prövning. De föreskrifter, som Kungl. Maj:t utfärdar

eller avser att utfärda med stöd av fullmaktslagen, skall föreläggas riksdagen

när samtycke till förordnande begäres eller underställning sker.

Vad utredningen föreslagit i fråga om tillämpningen av valutalagens bestämmelser

om valutareglering då riket kommer i krig eller krigsfara har i

huvudsak lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även för egen del

anser jag mig i princip kunna godtaga förslaget. Detta ligger också i linje

med gällande betingelser för tillämpningen av annan nyare beredskapslagstiftning,

såsom allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen.

I ett avseende har jag likväl funnit anledning till viss jämkning av utredningens

förslag. Enligt förslaget skall Kungl. Maj :t i fall av krigsfara äga

förordna om valntareglering först efter framställning av riksbanksfullmäktige.

Då emellertid bedömningen av när krigsfara skall anses föreligga i

törsta hand bör ankomma på Kungl. Maj :t, synes det mindre lämpligt att

Kungl. Maj :t skall behöva avvakta framställning från bankofullmäktige för

att kunna utfärda förordnande om valutareglering. Det torde vara tillräckligt

att Kungl. Maj :t hör fullmäktige, innan förordnandet meddelas.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959

37

Vad angår tid, då riket icke är i krig eller krigsfara, innebär utredningens

förslag att valutareglering skall kunna införas, när så prövas erforderligt

för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska

verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med

utlandet. Härigenom utmönstras den nu gällande förutsättningen att utomordentliga

av krig föranledda förhållanden skall vara rådande.

Av remissinstanserna har flertalet godtagit utredningens förslag. I några

yttranden har dock gjorts gällande, att förslaget skulle innebära en avsevärd

utvidgning av de faktiska förutsättningarna för en valutareglering i

fredstid i förhållande till vad som för närvarande gäller. Det bör fordras,

menar man, att mer kvalificerade och avgränsade situationer är för handen.

Att behov av valutareglering kan föreligga även då krig eller krigsfara

icke råder torde vara uppenbart och har ej heller ifrågasatts vid remissbehandlingen.

För att valutareglering skall kunna tillämpas i fredstid synes

emellertid den nu gällande förutsättningen —- att utomordentliga, av krig

löranledda förhållanden föreligger — vara mindre ändamålsenlig. Anknytning

bör i stället, såsom utredningen också förordat, ske till de omständigheter

som främst kan anses motivera en valutareglering under fredsförhåilanden,

nämligen den penningpolitiska målsättningen och betalningsförhålJandena

med utlandet. De betänkligheter mot en sådan anknytning, som

framförts i vissa remissyttraden, anser jag icke böra tillmätas större betydelse.

Såsom utredningens förslag utformats skall nämligen, då krig eller

krigsfara ej råder, riksdagens samtycke till förordnande om valutareglering

alltid inhämtas antingen omedelbart eller inom viss kortare tid. Därvid skall

även tillämpningsföreskrifterna föreläggas riksdagen. Härigenom kommer,

vilket också understrukits vid remissbehandlingen, riksdagen att få möjlighet

att utöva ett avgörande inflytande på omfattningen av Kungl. Maj :ts

fullmakter.

Jag tillstyrker således att förutsättningarna för valutareglering i fredstid

erhåller den av utredningen föreslagna utformningen.

Såsom tidigare nämnts innebär utredningens förslag att förordnande om

valutareglering i andra lägen än krig eller krigsfara skall meddelas för viss

tid. Från flera remissinstansers sida har framhållits angelägenheten av att

dylika förordnanden genom uttryckligt stadgande i valutalagen begränsas

till ett år.

Det sålunda framförda önskemålet finner jag böra beaktas. Den hittillsvarande

valutaregleringen har regelmässigt underställts riksdagen varje år.

Anledning föreligger icke att nu frångå denna ordning. Jag förordar därför

att i valutalagen stadgas att förordnande som nyss sagts må meddelas för

högst ett år varje gång. Motsvarande begränsning återfinnes även i exempelvis

allmänna förfogande- och ransoneringslagarna.

Med den av mig förordade utformningen av förutsättningarna för valutareglering

i fredstid torde det icke vara erforderligt med särskilda regler, som

begränsar Kungl. Maj:ts befogenheter i vissa i och för sig mindre utsatta

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

situationer. En tillräcklig differentiering uppnås genom att riksdagen kan

avpassa fullmakterna efter det aktuella läget och får möjlighet att yttra sig

över innehållet i tillämpningsföreskrifterna. För att i fråga om fullmakterna

underlätta ett särskiljande av de olika befogenheterna i 5 § valutalagen, däribland

rätten till brevkontroll, synes författningsrummet lämpligen böra

uppdelas på olika punkter. Ehuru det ifrågasatts om icke bestämmelsen angående

brevkontroll bör förbehållas krigs- och krigsfarefallen, anser jag i

likhet med utredningen att sådan kontroll kan erfordras även i andra för

riket allvarliga situationer. Den formella möjligheten att förordna om brevkontroll

även under fredsförhållanden bör därför bibehållas. Dock bör på

samma sätt som i fråga om hembudsskyldigheten interimistiskt förordnande

icke få avse brevkontroll.

Med beaktande av vad nu anförts har inom finansdepartementet utarbetats

förslag till lag om ändringar i valutalagen.

Såsom nämnts utlöper giltighetstiden för valutalagen i dess nuvarande

utformning den 30 juni 1959. Med den av mig förordade omläggningen av

valutalagstiftningen kommer de fullmaktsstadganden i valutalagen, på vilka

den hittillsvarande valutaregleringen grundats, icke längre att gälla efter

den angivna tidpunkten. Fullmäktige i riksbanken har därför hemställt att

Kungl. Maj :t, därest utredningens förslag föranleder lagstiftning, måtte inhämta

riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering under

förslagsvis ett år. Förordnandet bör enligt fullmäktige avse 2 § första

stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § och 9 § valutalagen enligt lagens nya

lydelse. Anledning till förordnande om hembudsskyldighet enligt 2 § första

stycket 3) föreligger enligt fullmäktiges mening således icke för närvarande;

tidigare gällande hembudsskyldighet avskaffades i samband med att den

svenska kronans utbytbarhet ökades i december 1958.

Flertalet remissinstanser har lämnat bankofullmäktiges framställning

utan erinran. Några framhåller dock, att behov föreligger av ytterligare

översyn av valutalagstiftningen, och anser sig därför endast kunna biträda

förslaget om en förlängning av valutalagen i dess nuvarande utformning.

Omläggningen av valutalagstiftningen innebär som framgått av det nyss

nämnda att den nuvarande valutaregleringen och därmed även valutaförordningen

upphör att gälla med utgången av juni innevarande år. I likhet med

riksbanksfullmäktige anser jag att valutareglering erfordras också efter

denna tidpunkt. Jag tillstyrker därför att riksdagens samtycke till fortsatt

valutareglering inhämtas. Förordnandet -— som bör avse ett år —- bör innehålla

fullmakter för Kungl. Maj :t i huvudsaklig överensstämmelse med vad

bankofullmäktige förordat. Det bör således icke omfatta hembudsskyldighet.

Med hänsyn till att den i 5 § valutalagen inrymda befogenheten för

Kungl. Maj :t att föranstalta om brevkontroll sedan lång tid icke utnyttjats

och då i dagens läge behov av sådan kontroll icke torde föreligga, synes även

denna befogenhet kunna undantagas från förordnandet.

I enlighet med det förut sagda skall, då riksdagens samtycke till förordnan
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ls proposition nr 129 år 1959

39

de om fortsatt valutareglering begäres, förslag till valutaföreskrifter jämväl

föreläggas riksdagen. Förslag härtill har utarbetats inom finansdepartementet.

I förslaget har den nuvarande valutaförordningens bestämmelser i huvudsak

bibehållits. Enär valutaregleringens utformning i vårt land kan

tänkas komma att röna inflytande av utvecklingen av planerna rörande det

nordiska och det västeuropeiska ekonomiska samarbetet, har det icke ansetts

ändamålsenligt att redan i nu förevarande sammanhang företaga någon

mera allmän översyn av valutaförordningens bestämmelser.

Avgränsningen av det tilltänkta förordnandet om fortsatt valutareglering

medför emellertid, såsom också riksbanksfullmäktige uttalat, att bestämmelserna

om hembudsskyldighet och brevkontroll i 10 och 11 §§ samt 26 §

andra stycket nuvarande valutaförordning bör utgå. Till följd härav har vissa

redaktionella jämkningar företagits i andra paragrafer i valutaförordningen.

Jämväl i övrigt har smärre ändringar i författningstexten blivit erforderliga.

Den tidpunkt, från vilken en utlänning skall ha haft fast bostad

i Sverige för att enligt förordningen räknas såsom bosatt här i riket, har sålunda

framflyttats till den 1 januari 1957. Såsom jag uttalade i 1957 års

proposition med förslag till ändring av bl. a. 6 § valutalagen är vidare 18 §

valutaförordningen icke längre erforderlig. Paragrafen har därför fått utgå.

I enlighet med strafflagens terminologi har uttrycket delaktighet i brott i

nuvarande 23 § valutaförordningen (motsvarar 19 § i departementsförslaget)

utbytts mot medverkan till brott. Lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser

om böter och viten gör att 25 § valutaförordningen är överflödig.

Även den nuvarande 9 § i valutaförordningen samt övergångsbestämmelsen

i 28 § har såsom numera obehövliga utmönstrats. Några sakliga skiljaktigheter

i övrigt i förhållande till nuvarande valutaförordning företer icke departementsförslaget.

Vid statsrådsprotokollet för denna dag torde såsom bilagor (Bilaga 1 och

2)1 få fogas de inom finansdepartementet upprättade förslagen till

1) lag om ändring i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel

m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag)

den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag; samt

2) valutaförordning.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över det under 1) omnämnda lagförslaget måtte för det i 87 § regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Karl-Hcnrik Ekberg

1 Dessa bilagor, vilka är iikalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagcn,

haj här uteslutits.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ls proposition nr 129 år 1959

Bihang

Utredningens förslag

till

Lag

om ändring i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel m. m.

under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag) den 22

juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen om förfogande över utländska

betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden (valutalag) den 22 juni 19391 skall lyda på sätt nedan angives,

dels att 1 och 2 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt

i det följande sägs, dels ock att lagen, vilken jämlikt lag den 25 april 1958

(nr 210) gäller till och med den 30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet

tills vidare.

Valutalag

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5

och 9 §§ träda i tillämpning. Då kriget upphört, stadgar Konungen senast

före avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut,

att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej

skall gälla, i den män bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på

grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger, på framställning av fullmäktige

i riksbanken, Konungen förordna, att nämnda bestämmelser skola tilllämpas.

Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom

en månad underställas riksdagens prövning. Blir förordnandet icke inom

två månader från det underställningen skett av riksdagen godkänt, är detsamma

förfallet. Upphör krigsfaran, varder senast före nästkommande riksdagssessions

avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävt, i

den mån icke förordnandet på grund av vad i tredje stycket sägs alltjämt

skall gälla.

Då i andra fall än som avses i första och andra stycket så prövas erforderligt

för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska

verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden

med utlandet äger, på framställning av fullmäktige i riksbanken,

Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första stycket

samt 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid äga tillämpning.

Såvitt angår 2 § första stycket 1), 2) samt 4)—7) ävensom 5 och 9 §§ må

Konungen utan samtycke av riksdagen meddela förordnande som nu sagts,

om riksdagens beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas. Sådant förordnande

skall inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom

1 Senaste lydelse av 2, 6 och 6 a §§ se 1957: 251 samt av 5 § se 1940: 613.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959

41

en månad från början av nästkommande session underställas riksdagens

prövning. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning ej

sker eller riksdagen ej inom två månader godkänner förordnandet, skall äga

motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 § första stycket eller 5 § eller 9 § äger tilllämpning,

skola jämväl övriga stadganden i lagen tillämpas.

Då underställning av förordnande sker eller samtycke till förordnande

begäres, skola även de föreskrifter, som Konungen i förordnandet med stöd

av bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat eller avser

att utfärda, föreläggas riksdagen.

2 §•

I förordnande, som av Konungen meddelas, må föreskrivas:

1) att allenast---(utländska värdepapper);

2) att utländska---riksbanken bestämmer;

3) att dylika---svenskt mynt;

4) att svenska-----i utlandet;

5) att dylika---till riket;

6) att över---bestämmer; och

7) att i---till valutabank.

Genom förordnande —---tillkommande befogenheter.

4 Biliang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 129

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

Utdrog av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 91 mars

1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 18 mars 1959 tillhandakommet protokoll över finansärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 27 februari 1959,

hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag om ändring i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel m. m.

under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag) den 22

juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Åke Åhström.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

43

Utdrog ov protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 april

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kung, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 31 mars 1959

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 27 februari 1959 remitterade förslaget

till lag om ändring i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel

m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag)

den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Med förmälan att lagrådet lämnat det remitterade lagförslaget utan erinran

och under åberopande av vad som anförts vid anmälan av ärendet den

27 februari 1959 hemställer föredragande departementschefen att Kungl.

Maj :t genom proposition måtte

dels föreslå riksdagen att antaga förenämnda lagförslag;

dels begära riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med

stöd av 1 § tredje stycket valutalagen i dess föreslagna lydelse

förordnar, att vad i 2 § första stycket 1), 2) och 4)—

7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § samma lag stadgas skall

äga tillämpning under tiden från och med den 1 juli 1959

till och med den 30 juni 1960;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över det inom finansdepartementet

upprättade förslaget till valutaförordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Göran Waldau

590240 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:304 Skrivelse till Konungen med överlämnande av riksstat för budgetåret 1959/60. a1 i texten
  2. BU 1959:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 s. 1 i texten