Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m

1959-04-03 · 36 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:135, Med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

1

Nr 135

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

med särskilda bestämmelser om biografföreställningar

m.m.; given Stockholm slott den 3 april

1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till förordning med särskilda bestämmelser

om biograf föreställningar m.m.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att möjliggöra en differentiering av filmcensuren i fråga om

filmer, som godkännes för barn, föreslås att en ny åldersgräns vid 11 år

införes vid sidan av den gällande 15-årsgränsen. I samband därmed föreslås

att den nuvarande biografförordningen ersättes med en ny förordning.

Denna avses träda i kraft den 1 januari 1960.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 135

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Förslag

till

Förordning

med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om offentlig förevisning av biograffilm (biografföreställning) skall,

utöver vad eljest finnes föreskrivet, gälla vad nedan stadgas.

2 §.

Vid biografföreställning må ej förevisas film, som icke dessförinnan godkänts

av statens biografbyrå.

Till biografbyrån skall som rådgivande organ vara knutet ett granskningsråd

(statens filmgranskningsråd). Angående dess verksamhet är särskilt

stadgat.

3 §.

1 mom. Biografbyrån må ej godkänna film eller del av film, vars förevisande

på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och det sammanhang,

vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt upphetsande

eller förleda till brott.

Ej heller må film eller del av film godkännas, om dess förevisande kan

anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller

kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas uppenbarande kan medföra

men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet.

Biografbyrån äger även i annat fall än i första och andra styckena är

stadgat vägra godkänna film eller del av film, om biografbyrån finner förevisandet

därav uppenbarligen strida mot allmän lag.

2 mom. Film eller del av film må ej godkännas till förevisning för barn

under elva år eller för barn, som fyllt elva men ej femton år, i den mån den

kan vålla barn i sådan åldersgrupp psykisk skada.

3 mom. Biografbyrån må ej vägra godkänna film på andra grunder än

i denna paragraf är stadgat.

4 §.

1 mom. Barn under femton år må ej lämnas tillträde till biografföreställning,

där förevisning äger rum av annan film än sådan som biografbyrån

godkänt för den åldersgrupp barnet tillhör.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kiaigl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Genom tydliga anslag skall utmärkas, i vad mån barn äga tillträde till

biografföreställning.

2 mom. Barn under femton år, som ej åtföljes av målsman eller annan

till mogen ålder kommen person, må icke lämnas tillträde till biografföreställning,

som avslutas senare än klockan 22.

5 §.

Den som vill påkalla granskning av film skall göra skriftlig anmälan därom

till biografbyrån. I anmälan skola, där så kan ske, filmens längd och

produktionsfirma angivas. Uppgift skall vidare lämnas, huruvida filmen önskas

tillåten även för barn under elva år eller för barn, som fyllt elva men ej

femton år.

Anmälan skall vara åtföljd av fullständig förteckning över de texter, med

vilka filmen är avsedd att förevisas, ävensom av en redogörelse för filmens

innehåll. Från tillämpningen av denna bestämmelse kan biografbyrån i särskilda

fall medgiva befrielse.

Angående avgift för granskning av film är särskilt stadgat.

6 §.

1 mom. Har film i sin helhet förbjudits för offentlig förevisning, skall

biografbyrån meddela skriftligt bevis därom (förbudskort).

Har film helt eller delvis godkänts, skall den av biografbyrån förses med

en med registreringsnummer försedd stämpel, varjämte ett med samma

registreringsnummer försett bevis (tillståndskort) skall utfärdas. I beviset

skall meddelas:

1) namnet på den firma, från vilken filmen utgått, därest detta är känt,

2) kortfattad beskrivning av filmen samt, om viss del av densamma uteslutits,

särskild beskrivning å den uteslutna delen,

3) uppgift om filmens längd vid granskningen och dess längd, sedan del

av filmen eventuellt uteslutits, samt

4) uppgift, huruvida filmen blivit godkänd eller icke till förevisning vid

föreställning, till vilken barn under elva år eller barn, som fyllt elva men ej

femton år, äga tillträde.

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas polismyndighet och

polisman.

Angående stämpelbeläggning av bevis, som i denna paragraf avses, stadgas

i stämpelförordningen.

2 mom. Ilar ur film uteslutits del, som berör försvaret eller eljest rikets

säkerhet vidkommande förhållanden, skall biografbyrån överlämna denna

del till chefen för försvarsstaben mot kvitto. Sådan filmdel må utlämnas

endast med dennes medgivande och må enligt hans beprövande förstöras,

sedan två år förflutit från filmens överlämnande. Om så kan ske,

skall vad nu sagts tillämpas jämväl å motsvarande del av filmnegativet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

3 mom. Del, som uteslutes ur annan film än i 2 mom. sägs, tages, om så

kan ske, i förvar av biografbyrån men återlämnas mot återställande av tillståndsbeviset

och den filmen åsatta registreringsnummer stämpeln. Sådant

återlämnande må dock ej påfordras, sedan två år förflutit från bevisets utfärdande.

Efter nämnda tid må filmdelen förstöras efter biografbyråns

beprövande.

7 §.

Angående besvär över biografbyråns beslut gäller vad därom stadgas i den

för biografbyrån gällande instruktionen.

8 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är att anse som

ringa, mot föreskrifterna i 2 eller 4 §, straffes med dagsböter.

9 §.

Vad i denna förordning är stadgat gäller ej för det fall, att film, som icke

berör försvaret eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden, förevisas

i samband med undervisningen vid läroanstalt; ej heller i andra fall

då Konungen på ansökan meddelar befrielse från förordningens tillämpning.

Utan hinder av vad i 2 § sägs må film, som troget skildrar nyligen inom

riket inträffade händelser men ej berör försvaret eller eljest rikets säkerhet

vidkommande förhållanden och ej heller upptagits från luften, förevisas

under en tid av högst tio dagar efter de skildrade händelserna, om den för

sådant ändamål godkänts, i stad med poliskammare av denna samt eljest

av polischefen i orten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960, då förordningen

den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar skall upphöra

att gälla.

Redan före den nya förordningens ikraftträdande må film, med tillämpning

av de nya bestämmelserna, godkännas till förevisning efter ikraftträdandet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

5

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

3 april 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, följande.

Vid anmälan i årets statsverksproposition (åttonde huvudtiteln, punkt

296) av statens biografbyrås avlöningsanslag anförde jag, att biografbyrån

framlagt förslag i fråga om ändrade bestämmelser angående villkoren för

barns tillträde till offentliga biograf föreställning ar, innebärande att dubbla

åldersgränser skulle införas och att jag hade för avsikt att senare till prövning

upptaga frågan om förslag till årets riksdag i berörda hänseende.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för detta ärende.

I. Inledning

Statlig filmcensur infördes i Sverige år 1911. Bestämmelser i ämnet upptogs

i förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar

— i det följande kallad biografförordningen. Normerna för filmgranskning

blev i stort sett orubbade ända till år 1954, då en väsentlig

modernisering och rationalisering genomfördes. Sålunda omarbetades då

bland annat de bestämmelser som reglerade förutsättningarna för filmcensurens

ingripanden av mentalhygieniska och social-etiska skäl. Ytterligare

ändringar i biografförordningen gjordes år 1956 som en direkt följd av tillkomsten

av den nya allmänna ordningsstadgan. Ändringarna innebar i huvudsak

att vissa särbestämmelser om tillstånd och andra liknande förhållanden,

som ägde samband med biografföreställningar såsom offentliga tillställningar,

upphävdes och ersattes med den nya ordningsstadgans allmänna

föreskrifter i ämnet. I sin gällande lydelse upptar biografförordningen

bestämmelser om vilka filmer som får visas, om granskning av

filmer och om barns tillträde till biografföreställning.

Av förarbetena till biografförordningen framgår, att ett av huvudsyftena

med censurens införande var att skydda barn från riskerna av skadliga upp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

levelser och påverkningar. I enlighet härmed stadgades i biografförordningen

ursprungligen att sådana biografbilder icke fick godkännas till visning

för barn som var ägnade att »skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest

menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa». Efter den år 1954

företagna revisionen av biograf förordningen lyder ifrågavarande författningsrum

sålunda: »Till förevisning för barn under 15 år må ej godkännas

film eller del av film, som kan vålla barn i nämnda ålder psykisk skada.»

Denna bestämmelse kompletteras av ett stadgande, att barn under 15 år

ej får lämnas tillträde till biografföreställning, där förevisning äger rum av

annan film än sådan som blivit av statens biografbyrå godkänd till förevisning

jämväl för barn. Den som bryter mot denna föreskrift skall enligt förordningen

straffas med dagsböter.

Bestämmelserna i biografförordningen kompletteras med avseende å filmgranskningen

av instruktionen den 4 oktober 1929 (nr 306) för statens biografbyrå.

Enligt instruktionen utgöres biografbyrån av en direktör och chef,

tillika filmcensor, samt två filmcensorer ävensom — till det antal Kungl.

Maj :t prövar erforderligt — suppleanter för filmcensorerna samt extra filmcensorer

och suppleanter för dessa. Till biografbyrån är sedan år 1954 såsom

rådgivande organ knutet ett filmgranskningsråd. Enligt instruktionen har

biografbyrån att inhämta filmgranskningsrådets åsikt, då vid granskning av

viss film uppkommit fråga om att helt förbjuda densamma för offentlig

förevisning eller att vidtaga annan censuråtgärd, som biografbyrån anser

vara av normerande betydelse för granskningsverksamhetens utövande eller

eljest finner vara särskilt tveksam.

För verkställd filmgranskning utgår ersättning i form av granskningsavgift

och stämpelavgift, den förra efter en i instruktionen bestämd taxa.

I den proposition som låg till grund för 1954 års revision av biografförordningen

föreslogs i fråga om barntillåten och barnförbjuden film, att vid

sidan av 15-årsgränsen skulle införas en ny lägre gräns vid 11 år. Samtidigt

föreslogs att biografbyrån skulle förstärkas med en fjärde filmcensor med

viss kompetens. I dessa delar vann propositionen ej riksdagens bifall. Huvudsyftet

med den framställning, som biografbyrån nu gjort, är att åstadkomma

en omprövning av dessa förslag. Därjämte har biografbyrån, dock

utan att framställa något direkt yrkande, hemställt om nya överväganden

beträffande ytterligare en fråga som år 1954 var föremål för statsmakternas

prövning, nämligen frågan om ett förbud för barn under sju år att besöka

biograf föreställning utan vuxens sällskap.

Över biografbyråns framställning, som är dagtecknad den 25 september

1958, har efter remiss yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,

som bifogat yttrande från medlemmen av styrelsens vetenskapliga

råd, professorn Ahnsjö, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, efter hörande

av poliskammaren och barnavårdsnämnden i Stockholm, länsstyrelsen i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Göteborgs och Bohus län, efter hörande av poliskammaren och barnavårdsnämnden

i Göteborg, länsstyrelsen i Västernorrland s län — som överlämnat

yttranden av stadsfullmäktige, drätselkammaren, poliskammaren och

barnavårdsnämnden i Sundsvall, barnavårdsnämnden i Örnsköldsvik, förste

provinsialläkaren i länet och statens socialvårdskonsulent i tolfte distriktet

— samt barnfilmkommittén.

Därjämte har yttranden avgivits av målsmännens riksförbund, svenska

föreningen för psykisk hälsovård, svenska barnpsykiatriska föreningen, Sveriges

filmuthyrareförening, Sveriges biograf ägareförbund, svenska film- och

biografföreningen, folketshusföreningarnas riksorganisation, Våra gårdar,

riksföreningen för nykterhetsrörelsens allmänna samlingslokaler, landsorganisationen

i Sverige — som överlämnat yttrande av svenska musikerförbundet

såsom fackorganisation för biografanställda — samt Sveriges radio

aktiebolag.

II. Frågans tidigare behandling

Redan under biografförordningens första decennium blev frågan om åldersgränsen

för barns tillträde till biografföreställningar föremål för offentliga

diskussioner. En höjning av 15-årsgränsen fördes ofta på tal. Såväl den

dåvarande folkskoleöverstyrelsen som regeringen uppvaktades med framställningar

i nämnda syfte. Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt biografbyrån

att utreda frågan om lämpligheten att vidtaga en sådan höjning, framlade

biografbyrån år 1923 en utredning, som bland annat utmynnade i ett med

någon tvekan framfört förslag om barngränsens höjning till 16 år. Förslaget

ledde emellertid inte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedermera dryftades saken i ungdomsvårdskommitténs år 1945 framlagda

betänkande III om ungdomen och nöjeslivet (SOU 1945: 22). Ungdomsvårdskommittén

avvisade där förslaget om en höjning av åldersgränsen för

barns tillträde till barnförbjudna biografföreställningar från 15 till 16 år.

Den fann vidare tillräckliga skäl inte föreligga för införande av förbud för

barn under förslagsvis 7 år att besöka biograf. Ej heller ansåg kommittén

tillrådligt att införa två grupper barntillåtna filmer med en fixering av

åldersgränserna till 15 år och 10 år.

Hithörande spörsmål behandlades av 1949 års filmkommitté i dess betänkande

om filmcensuren (SOU 1951: 16). Kommittén påpekade i denna

del, att det i praktiken visat sig svårt och föga ändamålsenligt att fasthålla

en enda barngräns vid 15 år, eftersom barn under denna ålder reagerade helt

olika vid olika åldrar för samma film. På grund därav föreslog kommittén

införandet av ytterligare en barngräns, satt vid 11 år, samt i anslutning

härtill en höjning av den nuvarande gränsen till 16 år. Ett inom kommittén

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 135 år 1959

diskuterat förbud för barn under 6 eller 7 år att besöka biografföreställningar

ansågs däremot opåkallat, enär kommittén utgick från att genomförandet

av en lägre barngräns vid 11 år skulle leda till en stark gallring av

de filmer som begärdes godkända för barn under denna ålder.

I anslutning till sitt förordande av två alternativa åldersgränser föreslog

kommittén, att antalet dagligen tjänstgörande filmcensorer skulle ökas från

tre till fyra och att två av dem skulle besitta kompetens som barnpsykolog

eller barnpsykiater. Någon av dessa två, framhölls det, borde granska alla

filmer, som kunde ifrågakomma för godkännande som barntillåtna, och

avgöra frågan om åldersgränsen.

Filmkommitténs förslag om två åldersgränser vann instämmanden i det

övervägande antalet avgivna remissyttranden (däribland av biografbyrån,

medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

målsmännens riksförbund och kooperativa kvinnogillesförbundet

samt filmfackorganisationer på producent-, uthyrar- och biografägaresidan).

Kommittéförslaget stöddes också i princip av Kungl. Maj:t, som i propositionen

nr 116 till 1954 års riksdag uttalade sig dels för bibehållandet av

en övre gräns vid 15 år, dels för införandet av en lägre gräns vid 11 år.

Som skäl för ett bibehållande av 15-årsgränsen anförde min företrädare

som departementschef bland annat följande.

Denna gräns har gällt under hela tiden från biografförordningens tillkomst

år 1911. En höjning av denna skulle säkerligen få till följd, att de

unga i ökad utsträckning sökte komma in på barnförbjudna föreställningar.

Vid höjning av gränsen med ett år skulle för övrigt biografpersonalens kontrollsvårigheter

sannolikt öka. Ur principiell synpunkt synes mig vidare

den övre gränsen böra avpassas så att till »barn» hänföres den grupp av

minderåriga som icke uppnått eller någorlunda genomgått det fysiska och

psykiska genombrott som kännetecknar pubertetens inträde. 15-årsgränsen

torde i stort sett fylla detta krav. I sammanhanget vill jag också erinra om

det ansvar i straffrättsligt hänseende som inträder vid fyllda 15 år.

Tanken på ett totalförbud för barn i förskoleåldern att bevista biografföreställningar

avvisades av departementschefen, som ej heller ansåg sig

kunna biträda ett inom 1949 års filmkommitté av ledamoten fru Wigforss

reservationsvis framfört förslag om att barn under 7 år endast i sällskap

med vuxen person skulle tillåtas besöka biografföreställningar.

I fråga om de dagligen tjänstgörande filmcensorernas antal och kompetens

anslöt sig departementschefen i princip till kommitténs förslag men förordade

i anslutning till biografbyråns remissyttrande i ämnet den jämkningen,

att två av de ifrågavarande censorerna skulle äga kvalificerad barnpsykologisk

eller pedagogisk utbildning och praktik. Departementschefen

biträdde vidare biografbyråns i samma yttrande uttalade uppfattning,

att det väl vore önskvärt, att de på angivet sätt meriterade censorerna

granskade alla filmer som ifrågasattes bli godkända för barn men att en

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

obligatorisk uppdelning av filmmaterialet skulle för biografbyrån medföra

praktiska svårigheter.

Vid 1954 års riksdags behandling av propositionen nr 116 tillstyrktes

Kungl. Maj:ts förslag om ytterligare en åldersgräns av statsutskottets majoritet

(statsutskottets utlåtande nr 112, sid. 27—31), varemot en minoritet

inom utskottet reserverade sig för avslag och bibehållande av gällande ordning.

Enligt reservanternas mening hade utskottet bort i frågan uttala bland

annat följande.

Angelägenheten att söka i möjligaste mån skydda barn och ungdom mot

film, som för dem kan medföra psykisk skada, har gjort det nödvändigt att

bestämma en gräns vid 15 år, under vilken ålder tillträde till vissa filmer

är förbjudet. Mot bibehållandet av denna gräns har utskottet icke något

att invända. Ostridigt är dock, att denna gräns i praktiken blivit mycket

flytande på grund av svårigheten för biografpersonalen att bedöma barnens

ålder och utöva en tillnärmelsevis effektiv kontroll av förbudets efterlevnad.

Att ett införande av jämväl en lägre åldersgräns skulle komma att fresta de

barn, som tidigare fått se all slags barntillåten film, till överträdelser av det

nya förbudet får anses vara obestridligt. Samtidigt skulle biografpersonalens

kontrollbesvär ytterligare öka. Föreskrifter, vilka med all sannolikhet kommer

att leda till överträdelser, finner utskottet icke tillrådliga. Mot den

föreslagna kategoriklyvningen av barnen kan vidare anföras, att den kan

medföra ekonomiska olägenheter för biografägare på de mindre tätorterna

ute i landet; en strikt avgränsning av barnen i olika grupper måste nämligen

på dessa orter antagas komma att minska publikunderlaget vid visandet

av barntillåten film. Följden kan bli, att barnen i stor utsträckning uteslutes

från möjligheten att se film. Fn annan invändning är enligt utskottets

mening, att en differentiering av barnpubliken gör det svårare för föräldrar

med barn i olika åldersgrupper att tillsammans med barnen besöka en biografföreställning,

liksom svårighet för gemensamma biografbesök även uppkommer

för syskon i olika åldrar. Omotiverade synes ej heller de invändningar

vara — vid kommittéförslagets remissbehandling framförda av biografägareförbundet

och småskollärarinneförbundet — att ett genomförande

av två åldersgränser skulle komma att ytterligare minska filmproducenternas

villighet att satsa på produktion av barnfilm.

Första kammaren följde utskottsreservanternas avslagsyrkande, medan

andra kammaren, dock först efter lottning, biträdde Kungl. Maj:ts förslag.

Vid sedermera företagen gemensam votering — saken gällde även en anslagsfråga

— avslogs förslaget med 201 röster mot 123.

I motionen II: 630 till 1956 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning angående förskolebarnens

tillträde till biografer. I enlighet med allmänna beredningsutskottets

förslag (utlåtande nr 8) föranledde motionen icke någon riksdagens åtgärd.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

III. Biografbyråns framställning

Som argument för en omprövning av frågan om dubbla åldersgränser

anför biografbyrån till en början, att 1954 års riksdags avvisande hållning

till förslaget härom utlöst åtskilliga beklagande kommentarer från skol- och

målsmannahåll och att en stark opinion till förmån för en sådan

omprövning nu gör sig gällande inom organisationer och kretsar som företräder

pedagogisk eller barnpsykologisk erfarenhet. Biografbyråns positiva

inställning till kommittéförslaget i barngränsfrågan har — anför byrån —

under tiden från förslagets debatterande våren 1954 förstärkts av erfarenheter

från censureringen av vissa uppmärksammade filmer, som i sitt ursprungliga

skick måst av biografbyrån barnförbjudas av hänsyn huvudsakligen

till de yngsta barngrupperna (exempelvis äventyrsfilmen »En

världsomsegling under havet» efter Jules Vernes roman och Disneys djurskildring

»Perri»; i bägge fallen kunde filmerna barntillåtas först efter

väsentlig beskärning). Representativa företrädare för filmfackets organisationer

på producent-, uthyrar- och biografägaresidan har vidare enligt

byrån under senare år givit ett allt klarare uttryck för villighet att understödja

en förnyad hemställan till statsmakterna om införandet av alternativa

åldersgränser.

Biografbyrån åberopar vidare, att många länder utanför Sverige

har alternativa åldersgränser. I anslutning härtill

lämnar biografbyrån en redogörelse, av vilken inhämtas, att åldersgrupperingar

i någon form av biografernas barn- och ungdomspublik tillämpas i

Finland, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien, Västtyskland och

Österrike ävensom i Argentina och Brasilien. Ett utdrag av biografbyråns

framställning i denna del torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende.

En rad undersökningar i olika länder under senare år samt uttalanden

vid internationella konferenser om problemet barn och

film visar enligt biografbyrån på en alltmer utbredd opinion till förmån för

en uppdelning av barnpubliken på biograferna i särskilda åldersgrupper.

Klart uttalade önskemål i samma riktning har — framhåller biografbyrån

— även gjorts i samband med in t ernord is k a konferenser och

möten rörande åtgärder för ett nordiskt samarbete på barnfilmproduktionens

område. Byrån erinrar i detta sammanhang bland annat om att enhetlig

nordisk lagstiftning på området förordats av nordiska rådet och att

den på dess rekommendation bildade nordiska barnfilmnämnden — under

hänvisning till den åldersgränsreform som genomförts i Norge 1955 — rekommenderat,

att de nordiska länder som saknar dubbla åldersgränser skall

införa ytterligare en gräns vid 12 år.

I anslutning härtill understryker biografbyrån, att erfarenheterna

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

av den norska reformen varit goda. I sin framställning och

bilagor till denna redovisar byrån material för att belysa verkningarna av

de nya norska bestämmelserna, som trätt i kraft den 17 januari 1955 och

som innebär åldersgränser vid 16 och 12 år samt förbud för barn under 7 år

att gå på bio, om de ej börjat skolan. Materialet har sammanställts av

ordföranden i Norsk Filmsamfunn, fru Elsa Brita Marcussen, tillika barnfilmkonsulent

för norska kirke- och undervisningsdepartementet, samt omfattar

uttalanden i ämnet dels från Kommunale Kinematografers Landsforbund,

dels från två norska filmuthyrareföreningar, Frie Norske Filmutleiebyråers

Förening (omfattande i huvudsak filmbyråer som distribuerar

europeisk film) och Norske Filmbyråers Sammenslutning (omfattande de

amerikanska filmuthyrningsbyråerna). I anslutning till dessa uttalanden

har fru Marcussen — enligt vad biografbyrån redovisar — i huvudsak anfört

följande.

Såsom av uttalandena framgår hyser man i dag inom filmbranschen i

Norge icke någon önskan om en tillbakagång till de gamla censurreglerna.

I stället möter man över lag en positiv hållning till den nya gruppindelningen,

och man är också tillfreds med censurens placering av filmerna i de

olika grupperna. I uttalandet från Kommunale Kinematografers Landsforbund

går man så långt att man säger sig »ha skäl att tro och hävda, att

den differentierade censuren i stort sett bara är av godo och har bidragit till

att skapa bättre och sundare förhållanden i flera avseenden». Att enstaka

praktiska vanskligheter har anmält sig i samband med den nya lagens tilllämpning

är icke ägnat att överraska. Men dessa vanskligheter är av samma

slag som den nuvarande svenska 15-årsgränsens kontrollsvårigheter. Jag

tror det är riktigt att säga — något som också antydes i svaret från Norske

Filmbyråers Sammenslutning — att alla berörda parter i Norge räknar med

att gränserna i praktiken ligger vid 6 år, 10 V2—11 år samt 14 Va—15 år. I

trots av denna tendens till gränsförskjutning nedåt har man rätt att säga,

att de nya norska censurreglerna har en viktig vägledande funktion. Det

råder inget tvivel om att föräldrar i Norge, tack vare den differentierade

censuren, har fått klart för sig, att de yngsta barnen har föga att hämta på

bio och kan ta skada, om de konfronteras med film som de inte är mogna

för. Och både föräldrar och barn har blivit inställda på att det är skillnad

mellan film som passar för och roar de yngre skolbarnen och film som kan

glädja ungdomsgruppen. Icke minst har censurreglerna bidragit till att

skapa förståelse för behovet av särskilda barnfilmer för gruppen under 12

år. Reglerna bidrog efter allt att döma till att påskynda tillkomsten av ett

anslag på den norska budgeten till stöd för produktionen av särskilda barnfilmer

samt anställandet av två barnfilmssakkunniga.

Under de år dessa censurregler varit i funktion har jag bedrivit en tämligen

omfattande föredragsverksamhet i husmoders- och föräldraföreningar

om problemet barn och film. Det är mitt bestämda intryck, att man även

från föräldrahåll ställer sig i stort sett positiv lill de nya reglerna, även om

man bland föräldrar med barn i olika åldrar kan ha vissa svårigheter att

leta sig fram till eu »familjefilm». Många har givit uttryck åt tacksamhet

för den vägledning de nu har, när filmerna är uppdelade för barn och ungdom.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Beträffande frekvensen av barnbesöken på de norska biograferna

i tiden efter de nya censurreglernas genomförande har fru Marcussen

enligt biografbyrån framhållit, att biografstatistiken icke synes utvisa

någon nedgång i barnbesöken, samt tillagt.

Den ena av de tillfrågade filmuthyrarorganisationerna anser sig icke heller

kunna konstatera någon nedgång, under det att den andra är av motsatt

uppfattning. Här rör man sig dock på något osäker mark. Sannolikt är, att

förbudet för barn under 7 år har lett till en viss minskning av publiken på

särskilda barnföreställningar. Denna nedgång torde dock fullt ut kompenseras

av barns och ungdoms besök på andra föreställningar. Den direkta ökning

av antalet unga biobesökare som påvisas i de kommunala biografernas

statistik hänger väl delvis samman med att man just nu har mycket stora

ungdomskullar i de aktuella åldrarna. Det är emellertid icke osannolikt, att

den differentierade censuren med dess möjligheter att sörja för att rätt film

visas för rätt person kommer att i det långa loppet skapa större tillfredsställelse

hos de unga biobesökarna, och att denna belåtenhet med programmen

också tar sig uttryck i en för biografbranschen gynnsam besöksfrekvens.

Som ytterligare argument för en omprövning av frågan om en differentierad

barncensur anför biografbyrån, att filmens utveckling till allt högre

teknisk fulländning och därmed ökade verkningskraft är ägnad

att medföra skärpt hänsynstagande till de mindre barnen och samtidigt

ytterligare intrång i de mognare barnens berättigade intresse att få se för

deras ålder passande film. Den internationella filmproduktionens tendens

till hårdare inslag i filmerna gör — framhåller byrån

vidare — att ett stort antal äventyrsfilmer, också sådana som har påtagliga

konstnärliga, artistiska eller andra kvaliteter, måste förbehållas den vuxna

publiken, så länge censurbestämmelserna inte utgår från mer än en enda

barngrupp.

Fördelarna av en författningsändring anger byrån i

första hand vara följande.

1) Fn differentierad barncensur ansluter sig till barnpsykologiska rön och

erfarenheter om olika barnaåldrars högst varierande känslighet och reaktioner

inför film. En dylik differentiering skulle ge censuren större möjlighet

att tillgodose både äldre och yngre barns utveckling och behov. De större

barnen skulle få fler filmer att välja på än nu, eftersom en del av den film

som enligt nuvarande regler måste generellt barnförbjudas skulle kunna

tillåtas för dem. Det kan förmodas därigenom bli något mindre frestande

för de äldre barnen att söka lura sig in på de för en vuxen publik godkända

filmerna. Samtidigt får censuren möjlighet att bereda de mindre barnen ett

effektivare skydd mot skrämmande eller liknande olämplig film.

2) För ambitiösa föräldrar skulle tillkomsten av en mellangräns öka deras

möjligheter att välja bioprogram lämpade för deras barns åldersutveckling.

3) När yngre och äldre barn icke längre måste samsas på bio vid alla de

föreställningar till vilka nu barn under 15 år äger tillträde, kan man räkna

med mindre ^ störningar och stoj och därigenom bättre förutsättningar för

barnen att få behållning av föreställningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1959

4) Om barnen får »rätt film i rätt ålder», kan detta ha mycket att betyda

för att bland dem skapa ett gediget filmintresse och därmed sådan glädje

över god film som utgör grunden för ett sovrat filmval.

5) Även ur eu mera speciell synpunkt är en differentierad barncensur av

värde. I syfte att främja produktion och visning av god barnfilm bär genom

en från och med den 1 juli 1957 gällande ändring i nöjesskatteförordningen

utrymme lämnats för nöjesskattebefrielse vid visning av film på barnmatiné

eller vid filmförevisning, som anordnas av organisation med uteslutande

syfte att tillgodose behovet av filmförevisningar, lämpade för barn. Förutsättning

för dylik befrielse är att filmen före föreställningens hållande godkänts

av Barnfilmkommitténs barnfilmjury (SFS 1957: 126, 7 § jämförd

med SFS 1957: 125, 14 §). Med »god barnfilm» torde enligt förarbetena till

författningsändringen i första hand ha avsetts film lämpad för barn under

11—12-årsåldern. Under tiden från ifrågavarande bestämmelses tillkomst

har barnfilmjuryn såsom nöjesskattebefriande godkänt ett ganska betydande

antal filmer i normal- eller smalfilm, vilka bedömts som positivt

lämpade för alla barn (under nuvarande 15-årsgräns) eller för barn inom

särskilt angivna åldersgrupper (exempelvis genom åldersrekommendationer

av typen »6—9 år», »7—10 år», »från 9 år» o. s. v.). A1 der sr ekom m eu d åt i onerna,

som publiceras i filmlistor och i viss utsträckning genom s. k. filmrutor

i tidningarna under biografsäsongen, torde vara till god vägledning

för de föräldrar som är måna om sina telningars filmval men är utan stöd av

författningsbestämmelser icke förbindande för biografägarna. Med kännedom

om flertalet föräldrars oförmåga eller bristande intresse att hålla uppsikt

över barnens biobesök blir därför juryns åldersrekommendationer i viss

mån illusoriska, eftersom biografägarna varken har legal skyldighet eller

torde vilja underkasta sig besväret att från visningen utgallra barn i ålder

under den som omfattas av rekommendationen. Införandet av differentierade

regler skulle i detta avseende medföra en ändring till det bättre.

Biografbyrån bemöter härefter de invändningar som framkom

i samband med 1 9 5 4 års prövning av förslaget om

dubbla åldersgränser.

Med avseende å invändningen, att införandet av en alternativ åldersgräns

nedåt skulle öka biograffunktionärernas kontrollbesvär,

anför biografbyrån.

Det skall inte förnekas, att införandet av ytterligare en gräns kan komma

att medföra en viss ökning av redan nu föreliggande svårigheter att kontrollera

iakttagandet av åldersspärr. Särskilt övergångstiden från det gamla

till det nya systemet kan bli besvärlig. Man måste dock samtidigt komma

ihåg, att det aldrig blir mer än e n åldersgräns att hålla reda på vid varje

film. De norska erfarenheter som hiir redovisats är goda, och man torde i

Sverige liksom i Norge få lita på att biografvaktmästarna »efter bästa förstånd

och samvete» söker följa de instruktioner angående kontrollens utövande

som får förutsättas meddelade av biografdirektionerna. Om trots

allt minderåriga förskaffar sig obehörigt tillträde till en föreställning och

detta uppdagas vid poliskontroll, lärer ansvarspåföljd för biografägaren ej

vara motiverad under annan förutsättning än att vederbörande barns storlek

och utseende borde ha givit anledning till berättigad misstanke. Man lär

väl även vara berättigad att säga, att det för syftet med åldersgruppering
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

arna betyder mindre, om en del fysiskt välutvecklade barn under tillträdesberättigande

ålder skulle lyckas slinka in tillsammans med de äldre barnen.

Anledning finns också att räkna med färre försök att överträda den lägre

av åldersgränserna, eftersom föräldrarna bör ha större möjlighet att övervaka

de mindre barnens biobesök än efter det att barnen nått längre upp i

åren. Såsom förut framhållits får vidare det större utbudet av film för de

äldre barnen förmodas minska deras frestelser att lura sig in på barnförbjudna

program. Över huvud taget bör kontrollens vanskligheter tillmätas

mindre betydelse än vikten av att de mentalhygieniska hänsynen till den

minderåriga biopubliken beaktas.

Beträffande invändningen att dubbla åldersgränser skulle minska

möjligheterna för familjer och syskon att gemensamt

gå på bio anför byrån.

Invändningen är riktig, såvitt angår föreställningar som skulle vara tilllåtna

endast för vuxna personer jämte barn i åldrar närmast under barnförbudsgränsen.

Uteslutandet av mindre barn från sådana föreställningar tillgodoser

dock det viktiga socialhygieniska behovet att skydda de minsta mot

oroande filmpåverkan, en skyddsfunktion som ansvarsmedvetna föräldrar

bör uppfatta som angelägen. Och även i fortsättningen kommer det att vara

tillgång till film av beskaffenhet att kunna godkännas för all publik, både

för barn och vuxna.

Invändningen att produktionen av barnfilm skulle avtaga

om dubbla åldersgränser infördes bemöter biografbyrån på följande

sätt.

Om någon svensk barnfilmproduktion kan man för närvarande sedan år

tillbaka inte tala och den har för övrigt alltid varit av blygsam omfattning.

År 1954 påvisades, att genomsnittligt sett under de då förflutna senaste

femton åren hade inspelats högst en eller två svenska barnfilmer per år.

Orsaken härtill är, att framställning av barnfilm är ekonomiskt synnerligen

vanskliga företag. Enligt uppgift i det av 1949 års filmkommitté avgivna

betänkandet om barn och film (SOU 1952: 51) har sådana barnfilmer som

producerats med särskild tanke på de yngsta barngrupperna undantagslöst

gått med förlust, medan barnfilmer som vänt sig till både barn och vuxna

gett bättre resultat. En differentiering av de för barn tillåtna filmerna skulle

därför knappast få annan följd för barnfilmproduktionens vidkommande än

att producenterna inriktade sig på att framställa god familjefilm, film som

kan ses av alla.---En direkt på de mindre barnen inriktad produktion

av barnfilm torde i fortsättningen — av nämnda produktionsekonomiska

skäl — icke vara att förvänta under annan förutsättning än att barnfilmen

stödes genom bidrag från det allmänna och/eller genom förmånen av generell

nöjesskattebefrielse utan den begränsning beträffande filmförevisningens

beskaffenhet (barnfilmmatinéer med reducerade biljettpriser, barnfilmklubbvisning)

som nu gäller enligt 14 § andra stycket b) nöjesskatteförordningen.

Mot invändningen, att en differentiering av barnpubliken skulle medföra

minskad publik vid visning av barntillåten film i

mindre tätorter och i konsekvens därmed lända till försämring av

berörda biografägares ekonomi, genmäler biografbyrån slutligen följande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

Biografbyråns praxis beträffande godkännande av film som barntillåten

är sedan mer än ett decennium tillbaka, då barnpsykologiskt-mentalhygieniska

bedömningsgrunder slog igenom i filmcensuren, så restriktiv, att det

finns hållbar grund att tro, att utbudet av helt barntillåten film relativt sett

inte kommer att bli mindre eller åtminstone mycket mindre än nu. I tillgången

till film av typ att kunna visas för familjeauditorier torde därför

ingen förändring inträda. Den enda mera påtagliga förändringen i förhållande

till nuvarande situation är, att en del film, som enligt tidigare barncensurpraxis

skulle ha barnförbjudits, nu kan friges för de något mognare

barnen i åren närmast åldersgränsen för barntorbjudet. Biografbyrån syftar

då på en del äventyrs-, detektiv- och Vilda Västern-filmer av sobrare typ.

Erfarenheten utvisar, att filmer i denna genre i stor utsträckning är attraktiva

även på personer över 15 år långt upp i åren. Den norska censuren

har under tiden för den nya censurgiven gjort den erfarenheten, att ungefär

hälften av all film som icke blir tillåten för alla, har blivit helt barnförbjuden,

medan den andra hälften vunnit godkännande som tillåten även för

den äldre barngruppen. Om utvecklingen skulle bli densamma i Sverige,

vilket inte är osannolikt, har biografbyrån svårt att förstå, att en åldersgruppering

skulle för de mindre tätorternas biografer medföra några så

ekonomiskt ogynnsamma verkningar.

Efter nu redovisade överväganden till förmån för en ändring av gällande

bestämmelser upptar biografbyrån frågan om vilka åldersgränser som bör

fastställas. Byrån förutskickar därvid, att genomförandet av en med de

norska bestämmelserna i princip överensstämmande reform på området

skulle innebära ett betydelsefullt steg såväl mot ett vidgat och underlättat

samarbete mellan de nordiska filmcensurerna som för breddandet av marknaden

för barnfilmproduktionen inom och mellan de nordiska länderna.

Även om i allo överensstämmande åldersbestämmelser inte skulle kunna

åvägabringas, får detta enligt byrån inte skymma blicken för den gynnsamma

effekt som skulle uppnås redan genom en samfälld uppslutning kring

principen om en differentierad censurbedömning av de för biografernas

barnpublik ifrågakommande filmerna.

Som övre åldersgräns förordar biografbyrån den nuvarande

15-årsgränsen. Byrån uttalar därvid, att den skvddshänsyn som i Norge

åberopats för valet av 16 år som övre gräns är starkt uppmärksammad av

byrån och att en höjning av åldersgränsen därför skulle bli av föga betydelse

i sak. Biografbyrån ansluter sig i övrigt till den motivering för 15-årsgränsens

bibehållande som departementschefen anfört i 1954 års proposition.

Byrån påpekar också, att en gräns vid 15 år i fråga om barns medverkan

vid offentliga nöjestillställningar uppställts i 21 § i den nya allmänna ordningsstadgan.

Vid sidan av 15-årsgränsen förordar biografbyrån en åldersgräns

vid 11 å r. Byrån anför därvid följande.

Vid sin prövning av frågan har biografbyrån funnit det spela mindre roll,

om man verkställer den eftersträvade kategoriklyvningen vid 11 eller 12 år,

såvida man inte hårt inriktar ansträngningarna på att få till stånd en med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mcij:ts proposition nr 135 år 1959

Norge enhetlig lagstiftning på området. Ur sistnämnda synpunkt vore visserligen

fördelaktigt att sluta upp kring 12-årsgränsen. Accepteras biografbyråns

förord för en övre gräns vid fyllda 15 år, synes det emellertid byrån

som om 11-årsgränsen vore att föredraga, enär eljest gruppen mognare barn

utan klar psykologisk motivering skulle bli begränsad till de tre årsgrupperna

12-, 13- och 14-åringar. Biografbyrån har därför funnit övervägande

skäl tala för ett förordande av 11-årsgränsen vid sidan av den förut rekommenderade

15-årsgränsen.

Biografbyrån upptar också till diskussion frågan om förskolebarnens

tillträde till offentliga biografföreställningar,

samt anför därvid inledningsvis följande.

Man kan av flera skäl ifrågasätta lämpligheten av att barn i förskoleåldern

går på bio. För de allra yngsta åldersgrupperna får man bland annat

räkna med vissa infektionsrisker i biograflokaler, där ett stort antal barn är

samlade. De små blir också snart trötta och har svårt att sitta stilla och

koncentrera uppmärksamheten på filmbilderna under någon längre tid.

Vidare är småbarnens bilduppfattning bristfällig. Ett barn på 3—4 år uppfattar

inte handlingen på den vita duken, och man får nog generellt konstatera,

att barn under skolåldern som regel inte är i stånd att följa handlingen

i en längre film eller att förstå ens obetydligt komplicerade händelseförlopp.

Detta betyder bland annat, att den skrämmande verkan av enskilda bilder

i en film inte upphävs av lugnare scenföljder eller ett lyckligt slut på filmen.

Av barnet under sex år uppfattas allt som rör sig på filmduken som en

verklighet. Småbarnen kan därför ofta uppleva övergrepp, våld och grymhet

mot någon av filmens agerande personer som ett hot mot dem själva. Den

tecknade filmens groteska karikering av däri förekommande djur och människor

i förening med denna filmarts högt uppdrivna bildrytm gör att man

faktiskt måste av tanke på barnpubliken vara särskilt uppmärksam mot

detta slag av film. Det råder inget tvivel om att många småbarn ofta upplever

en stark ängslan under biografföreställningar och kortare eller längre

tid därefter kan plågas av nervösa symtom. Allmänt är man därför bland

barnpsykologiskt orienterade personer ense om, att småbarnen som regel är

bäst betjänta av att hållas borta från biograferna, tills de nått en sådan

mognad att de kan ha positiv behållning av bioupplevelsen.

Biografbyrån erinrar om 1949 års filmkommittés överväganden i denna

fråga och om det inom kommittén av ledamoten fru Wigforss reservationsvis

framförda förslaget, att barn under sju år endast i sällskap med målsman

eller till mogen ålder kommen person skulle få beredas tillträde till biografföreställning.

Biografbyrån framhåller, att detta förslag vid remissbehandlingen

av kommittébetänkandet fick instämmanden av sex lärarorganisationer

liksom av målsmännens riksförbund och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, samt tillägger.

Även biografbyrån ställer sig positiv till en bestämmelse av sist angiven

innebörd och vill utan att framställa något direkt yrkande hemställa att

förslaget i fråga blir föremål för nya överväganden. Enär de positiva åtgärder,

som 1949 års filmkommitté föreslog för att stimulera barnfilmproduktionen,

i väsentlig mån uteblivit, har urvalet av för små barn lämplig

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

film minskat i stället för att öka. Detta förhållande reducerar i motsvarande

grad de invändningar som tidigare blivit resta mot ett förbud för barn under

7 år att utan vuxens sällskap gå på bio. Enligt biografbyråns mening är den

ifrågasatta anordningen ägnad att i det långa loppet påverka föräldraopinionen

och utveckla föräldrarnas insikter och ansvarskänsla på det viktiga

område av barnens fritidssysselsättningar som biografbesöken utgör. En

avgjord fördel därmed synes slutligen vara, att förskolebarnens biobesök

måste antas komma att starkt minska.

I sin framställning behandlar biografbyrån slutligen behovet av en utökning

av antalet filmcensorer och av särskilda kompetenskrav

beträffande dessa. Efter att ha erinrat om den tidigare

behandlingen av dessa frågor, vilka förföll då förslaget om alternativa åldersgränser

avvisades av 1954 års riksdag, anför byrån.

Av de för närvarande dagligen tjänstgörande filmcensorerna är en barnläkare

med barnpsykologiska erfarenheter. Däremot äger ingen av de båda

andra fasta filmcensorerna (direktören och den humanistiskt-litterärt orienterade

kvinnliga filmcensorn) någon motsvarande vare sig barnpsykologisk

eller pedagogisk meritering för barnfilmgranskningens utövande. Hittills har

också inom biografbyrån — på sätt som torde stå i överensstämmelse med

biografbyråns instruktion § G — de fasta filmcensorerna var för sig handhaft

bedömningen av all slags film utan någon principiellt genomförd kompetensfördelning

dem emellan beträffande arten av film eller ur synpunkten

av deras tillåtlighet för barn eller vuxna. Emellertid har det i praktiken

befunnits lämpligt, att den barnpsykologiskt orienterade filmcensorn i första

hand anförtrotts granskningen av dels sådan film som av någon anledningkunde

förmodas ge upphov till särskild tvekan, huruvida den borde bli

barntillåten eller icke, dels sådan film som på grund av sin typ, enligt vunna

erfarenheter, visat sig ställa problem ur sistnämnda synpunkt (så exempelvis

vissa tecknade kortfilmer). Att konsekvent och kontinuerligt genomföra en

särskild på barnfilmbedömningen inriktad arbetsfördelning har dock av

praktiska och personella skäl varit ogörligt, utan uppkommande problem

vid filmgranskningen över huvud taget har från fall till fall dryftats kollegialt

vid samråd, efter vilka man som regel kommit fram till en gemensam

ståndpunkt. I den mån efter sådana samråd tveksamhet fortfarande förelegat,

liar man, när det gällt barnfilmbedömningen, begärt konsultation med

någon av de censorer i suppleantställning som företräder sakkunskap och

erfarenhet på det barnpsykologiska eller barnpsykiatriska området. I några

enstaka fall har frågan om en films godkännande för barn ansetts böra

underställas filmgranskningsrådet, som inom sin krets har tillgång till flera

medlemmar av Barnfilmkommitténs barnfilmjury.

Denna arbetsform synes hittills icke ha gett anledning till berättigade

anmärkningar. Emellertid iir det sannolikt, att ett genomförande av en ordning

med flera barnåldersgränser kommer att framför allt under de närmaste

kvartalen efter reformens ikraftträdande ställa ökade anspråk på biografbyråns

censorer. Man torde nämligen böra räkna med ett icke oansenligt

antal yrkanden från filmbyråerna om omgranskning av film som tidigare

barnförbjudits men som man i och med den nya censureringsgivcn hoppas

få barni illåten för äldre barn. Att den nya given även kommer att i stort

sett medföra svårare granskningsavvägningar om filmers barntillåtlighet

2 — B ihan g till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. År 135

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

eller ej lär man även kunna utgå från. Härigenom aktualiseras också det av

1949 års filmkommitté anmälda behovet av personell förstärkning av biografbyråns

censorskår.

Biografbyrån anför härefter, att det inom byrån råder enighet om att en

sådan förstärkning är påkallad liksom att denna främst bör sökas bland

därför lämpade personer med barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk utbildning

och praktik. Skulle det visa sig, att dylik expertis, med hänsyn till

den uppgivna knappa tillgången därtill, icke skulle kunna uppbringas, bör

nyrekryteringen av censorerna enligt byrån ske bland välkvalificerade pedagoger,

företrädesvis sådana som i sin dagliga gärning arbetar med barn.

Byrån säger sig också i princip kunna dela den av filmkommittén hävdade

meningen, att en film ej får godkännas för barn utan att dessförinnan ha

varit föremål för granskning av någon för ändamålet särskilt kompetent

filmcensor. Något hinder för en sådan ordning skulle ej heller föreligga,

därest den avsedde nye censorn kunde knytas till byrån på sådant sätt, att

han dagligen vore snabbt och lätt tillgänglig för byrån. Vidare anmäler

byrån på denna punkt den reservationen, att principen om barnfilmcensors

befattning med barntillåten film — vare sig denna princip skulle införas

som en bestämmelse i byråns instruktion eller meddelas i form av en intern

arbetsföreskrift — icke kan förbehållslöst accepteras utan att det måste

finnas möjlighet för byråns chef att såväl generellt (beträffande filmer av

regelmässigt harmlöst innehåll såsom annons- och reklamfilm, journalfilm,

naturbilder, musikfilmer och liknande) som i särskilda fall (vid sjukdomsfall,

semester, exceptionell arbetsbelastning o. dyl.) medge undantag från

principens iakttagande.

Att till byrån knyta ytterligare en barnpsykologiskt eller barnpsykiatriskt

orienterad censor i suppleantställning skulle enligt byrån inte vara

tillfyllest. Erfarenheten har nämligen visat, att de nuvarande expertsuppleanterna

har svårt att tillräckligt snabbt och länge frigöra sig från sina ordinarie

arbetsuppgifter. Frågan kan därför enligt byråns uppfattning inte tillfredsställande

lösas i annan ordning än att till byrån knytes ytterligare en

fast anställd censor med sedvanlig daglig arbetstid av omkring 3 V2 timmar

och med årsarvode (för närvarande 19 776 kronor).

I avbidan på erfarenheterna ur olika synpunkter av den ifrågasatta nya

censurordningens tillämpning i praktiken bör enligt biografbyrån den nye

filmcensorns anknytning till byrån tills vidare inte bindas vid någon mera

avsevärd tid. En förordnandetid av tills vidare två år synes biografbyrån

lämplig.

Biografbyrån föreslår, att den nya ordningen skall träda i kraft den 1

september 1959.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1959

19

IV. Yttranden

Förslaget om att en ny åldersgräns vid 11 år skall införas

vid sidan av den nuvarande 15-årsgränsen, har vunnit instämmanden från

det stora flertalet remissinstanser. Direkta avstyrkanden av förslaget föreligger

endast i yttrandet från länsstyrelsen i Västernorrlands län och två av

de sju yttranden som denna länsstyrelse överlämnat. I ett yttrande förordas,

att 12 och 16 år väljes som åldersgränser. I några yttranden, avgivna av

filmfackorganisationer, har man ställt sig mer eller mindre tveksam inför

förslaget om två åldersgränser. Särskild uppmärksamhet har ägnats svårigheterna

att kontrollera åldersgränsernas iakttagande. I samband därmed har

man vidare, särskilt för det fall att förslaget om ytterligare en åldersgräns

genomföres, påfordrat ändrade bestämmelser ifråga om påföljd för överträdelse

mot förbudet att lämna minderåriga tillträde till barnförbjuden

film. Därvid synes man allmänt ha förutsatt att bötesstraff för sådan överträdelse

nu kan följa även om varken uppsåt eller oaktsamhet kan läggas

någon för kontrollen ansvarig till last. På flera håll utgår man dessutom

från att särskilt tillstånd kräves för att anordna biografföreställningar och

att tillståndet kan indragas så snart en överträdelse av förbudet ifråga skett.

Skolöverstyrelsen finner den nuvarande ordningen, enligt vilken alla barn

under 15 år betraktas som en enhetlig biopublik, föga ändamålsenlig med

hänsyn till större och mindre barns olikartade reaktioner inför samma film

och anser det därför rimligt att censuren ges möjlighet till större nyansering.

Medicinalstyrelsen finner förslaget tillfredsställande.

Enligt socialstyrelsen får man icke se regler av ifrågavarande slag som

annat än samhällets hjälpmedel åt dem som har en fostraruppgift. Med hänsyn

till filmens inverkan på barnens och ungdomarnas fantasiliv bör filmurvalet

göras mera nyanserat. En uppdelning i två åldersgränser kommer enligt

styrelsen även att ge föräldrarna ökad insikt om de skilda filmföreställningarnas

lämplighet i varje särskilt fall.

Barnavårdsdirektören i Stockholm anför i ett av Stockholms stads barnavårdnämnd

åberopat utlåtande, att starka skäl otvivelaktigt kan åberopas

för en ökad åldersdifferentiering och att det rent allmänt med den kännedom

man numera har om den psykiska utvecklingen hos barn framstår som

en direkt oformlighet att behandla alla barn under 15 år som tillhörande en

och samma grupp. I utlåtandet understrykes emellertid, att det för en lösning

av problemet barn och bio främst fordras åtgärder av positiv natur;

utöver åtgärder i syfte att få till stånd en kontinuerlig produktion av speciella

filmer för skilda barnåldrar bör uppmärksamheten i detta sammanhang

riktas på barnfilmkommitténs och barnfilmjuryns verksamhet samt på

barnfilmklubbarna och likartade aktiviteter (sagostunder, barnteater o. dyl.)

i syfte att skapa slagkraftiga alternativ till de kommersiella barnmatinéerna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1959

— Då det torde vara realistiskt att, liksom man gör i Norge, räkna med

överträdelser i stor utsträckning av åldersgränserna bör det enligt utlåtandet

måhända övervägas att låta den lägre åldersgränsen ligga vid 12 år för

att härigenom möjligen nå en förskjutning uppåt.

Enligt svenska föreningen för psykisk hälsovård innebär biografbyråns

framställning ur flera synpunkter — inte minst mentalhygieniska — ett

väsentligt steg mot bättre förhållanden. Lika väl som man inte ger samma

underhållningslitteratur åt en sex- eller sjuåring som åt en tretton—-fjortonåring,

lika självklart borde det enligt föreningen vara att differentiera filmunderhållningen

för dessa åldrar. Föreningen understryker starkt vikten av

att den föreslagna 11-årsgränsen införes samt anför i anslutning därtill.

De år som följer närmast efter 1 O-årsåldern upp i förpuberteten kännetecknas

av en utåtriktad aktivitet, som speglar sig också i denna ålders filmsmak.

Barnen särskilt pojkarna kräver då filmer fyllda av spänning och en

aktiv realistisk handling kombinerad med äventyr. Denna ålders speciella

filmintresse skulle sålunda kunna tillgodoses betydligt bättre sedan de

föreslagna åldersgränserna införts.

Barnfilmkommittén instämmer likaledes i biografbyråns förslag men understryker,

att flera skäl kunde tala för att man i stället väljer att sätta

gränserna vid 12 respektive 16 år. Fn sådan gränsdragning förordas av

målsmännens riksförbund, som delar de synpunkter, som kommit till uttryck

i förarbetena till den norska författningsrevisionen 1955, nämligen att

det är »bättre att hålla de mera mogna tillbaka än att släppa de omogna

för tidigt till barnförbjuden film», och dessutom anser, att rekommendationerna

från bland annat nordiska rådet och nordiska barnfilmnämnden om

enhetlig lagstiftning på barnfilmområdet bör följas i möjligaste mån.

Sveriges filmuthyrarförening erinrar om att föreningen redan 1951 i yttrande

över 1949 års filmkommittés betänkande funnit fördelarna med

dubbla åldersgränser avgjort överväga nackdelarna. Föreningen tillägger.

Föreningen har icke haft anledning att ändra uppfattning, sedan nämnda

yttrande avgavs. Tvärtom synes erfarenheten från senare år ha ytterligare

understrukit vikten av alternativa barngränser. Enligt de nuvarande censurbestämmelserna

måste ett icke obetydligt antal filmer barnförbjudas med

hänsyn till de mindre barnen, trots att dessa filmer skulle lämpa sig väl för

barn i något högre åldrar. Detta har givit till resultat, att antalet filmer för

åldersgruppen 11—15 år blivit onödigt begränsat, en omständighet, som

sannolikt haft till följd, att barn tillhörande denna grupp i viss utsträckning

lockats att överträda bestämmelserna för att få se icke-barntillåtna filmer.

Det synes med andra ord uppenbart, att den nuvarande censurordningen är

onyanserad och ohanterlig. Om man vill bibehålla det avsedda skyddet för

de mindre barnen — vilket är självklart — bör detta icke gå ut över barnen

i åldrarna 11—15. Den naturliga lösningen är att enligt byråns förslag införa

en ny gräns vid 11 år.

Det kan förutses, att — åtminstone i början — vissa kontrollsvårigheter

kan uppstå. Någon större olägenhet med de två gränserna torde dock i det

långa loppet icke vara att vänta. Det blir — som byrån påpekar — alltid en

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

gräns för varje film, vilket måste underlätta kontrollen. En åldersgräns

måste emellertid alltid bli schematisk och kan inte ta hänsyn till barnens

olika mognadsgrad. Även om en del överträdelser är oundvikliga, torde man

i stort sett uppnå huvudsyftet med de föreslagna differentierade censurbestämmelserna.

Föreningen uttalar i anslutning härtill, att nuvarande bestämmelser om

biografägarens ansvar lämpligen borde justeras med hänsyn till de ökade

kontrollsvårigheterna. Biografförordningen borde sålunda enligt föreningen

ge klart uttryck åt den av biografbyrån anförda tolkningen, att ansvarspåföljd

i fall då minderåriga förskaffat sig obehörigt tillträde till en föreställning,

ej är motiverad under annan förutsättning än att vederbörande barns

storlek och utseende borde ha givit anledning till berättigad misstanke.

Sveriges biografägareförbund uttalar sitt principiella intresse för ett genomförande

av två åldersgränser och finner de härför åberopade skälen

vägande. Å andra sidan säger sig förbundet förutse stora praktiska olägenheter

av en sådan mera differentierad gruppindelning, »vilken i sämsta fall

rent av kan komma att motverka strävandena att få fram för de mindre

barnen lämpad film». Förbundet anför vidare bland annat.

Särskilda ordnings- och tjänstgörings bestämmelser äro utfärdade för

biografpersonalen, däri föreskrifterna om barns tillträde till biografföreställning

inskärpes hos såväl kassörskor som vaktmästare. Men redan nu föreligga

för biografpersonalen stora svårigheter att bedöma de biografbesökande

barnens ålder och att strikt tillämpa nu gällande 15-årsgräns. Så

mycket svårare måste övervakningen bli om föreslagna åldersgränserna vid

It och 15 år fastställas. Ofta går det så till, att äldre och storvuxna barn

köpa biljetterna. När sedan föreställningen skall taga sin början och köbildning

uppstår vid entrédörrarna har biografpersonalen näppeligen tid eller

möjlighet att granska alla de ungdomar som äro ivriga att komma in. Det

förekommer även att målsmän vid förfrågan om barnens ålder lämna felaktiga

uppgifter och vid sådana tillfällen har biografpersonalen svårt att

inskrida. Förbundet måste därför starkt ifrågasätta skäligheten av att ansvaret

för barnen i förevarande hänseende — vilket främst bör åvila föräldrarna

— helt övervältras på biografägarna och deras personal.

En uppmjukning av straffbestämmelsen så att den tar sikte på medvetet

åsidosättande av föreskrifterna i fråga får enligt förbundet anses ovillkorligen

påkallad vare sig förslaget om två åldersgränser genomföres eller ej.

Den omständigheten att även barn förbjudna filmer visas i television har

enligt förbundet medfört irritation bland allmänheten redan mot den gällande

åldersgränsen på biograferna. Det torde därför enligt förbundet komma

att erbjuda svårigheter att vinna allmän förståelse och respekt för införandet

av ytterligare en åldersgräns.

Svenska film- och biografföreningen anför, att det icke råder någon tvekan

om att den nuvarande 15-årsgränsen är svår att strikt följa i praktiken

och att införandet av en ny åldersgräns ytterligare skulle öka biografpersonalens

svårigheter, även om det aldrig kan bli fråga om att kontrollera mer

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Ku7igl. May.ts proposition nr 135 år 1959

än en åldersgräns vid varje biografföreställning. Föreningen instämmer i vad

biografägareförbundet anfört om ändring av straffbestämmelserna i biografförordningen.

I övrigt säger sig föreningen intet ha att erinra mot biografbyråns

framställning.

Folketshusföreningarnas riksorganisation konstaterar vissa positiva drag

i utvecklingen sedan år 1954. Nöjesskattebefrielsen för vissa barnmatinéer

har sålunda ökat möjligheten att anordna sådana föreställningar med

mindre publikunderlag, och på mindre platser skulle matinégivningen kunna

övertas av de framväxande barnfilmklubbarna. En försämring av landsbygdsbiografernas

möjligheter att anordna särskilda barnföreställningar

kommer emellertid enligt riksorganisationen att bli följden av förslagets

genomförande. Med avseende å kontrollen av den nya åldersgränsen uttalar

riksorganisationen att det ofta är svårare att skilja mellan 10 och 11 år än

mellan 14 och 15. Riksorganisationen anför slutligen, att den med hänsyn

till »det starka framhävandet av mentalhygieniska synpunkter» inte vill

motsätta sig förslaget, även om organisationen för sin del anser att vägande

invändningar fortfarande kan riktas mot detsamma. Som en förutsättning

för detta ståndpunktstagande angives, att biografförordningen ändras på

sådant sätt att påföljd ifrågakommer endast om biograf ägare eller biografpersonal

medvetet och vid upprepade tillfällen lämnat minderåriga tillträde

till för dem icke tillåten film.

Våra gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens allmänna samlingslokaler

anför, att befogade anmärkningar knappast kan riktas mot förslagets

syfte att skapa möjligheter till ökat filmurval för äldre barn och till hårdare

gallring bland filmerna för yngre barn, men tillägger.

Emellertid torde det kunna ifrågasättas om förslaget med den utbredning

televisionen nu fått har avsedd verkan. Vad barnen genom censuren förskonas

från att se på biografen kan de i obeskuret skick få se i hemmen via

televisionsmottagare. Ansvaret att skydda barnen lägges i det ena fallet på

föräldrarna, i det andra fallet på biografägarna.

Lämpligheten att från samhällets sida utsätta barn för frestelsen till osant

intygande redan vid 10-årsåldern torde med rätta kunna ifrågasättas.

Ur kontrollsynpunkt kommer förslaget att innebära stora svårigheter. De

till vår organisation anslutna biograferna har uttalat starka betänkligheter

mot införandet av två åldersgränser, då svårigheter redan nu föreligger att

utöva erforderlig kontroll.

Om det framlagda förslaget genomföres, förutsätter riksföreningen att

endast medvetna och upprepade brott mot bestämmelsen i fråga skall kunna

medföra straff eller påföljd av annat slag.

Svenska musikerförbundet, som uttalar att biografägarens ansvar i stor

utsträckning överförts på hans anställda, anser att en författningsändring

av nyss angivna innebörd bör ske oavsett om ytterligare en åldersgräns införes

eller ej. Förbundet ser sig i annat fall nödsakat att allvarligt överväga

att ge sina biografanställda medlemmar direktiv att vägra barn till
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1959

träde till biografföreställning, såvitt dessa inte med identitetskort kan

styrka att de är berättigade till inträde. Åldersgränsernas utseendekaraktär

har, anför förbundet, nu för tiden blivit så utjämnad, att det är alldeles

omöjligt att »på utseendet» avgöra om ett barn är 14 eller 15 år respektive

10 eller 11 år.

Enligt förbundets mening kommer det ekonomiska underlaget för matinéer

att minskas genom dubbla åldersgränser; barn under 11 år får ju icke

tillträde vid filmförevisning där elva år är minimiålder och de som är över

11 år kommer säkerligen att vägra att »gå på småbarnsfilmer».

Landsorganisationen i Sverige finner allmänna skäl tala för en differentiering

av åldersgränsen i enlighet med förslaget. LO understryker dock de av

musikerförbundet påtalade svårigheterna för de anställda att utöva en

ålderskontroll och hemställer, att hänsyn härtill tages vid utformningen av

eventuella förslag till ändringar i biograf förordningen. Vidare finner LO i

likhet med musikerförbundet det motiverat med en ny utformning och

precisering av straffbestämmelsen så att biografpersonalen inte ålägges »ett

i förhållande till kontrollmöjligheterna och till biografägarna orimligt stort

ansvar».

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har i sitt avstyrkande yttrande ansett

övervägande skäl tala för att någon ändring i nuvarande ordning ej företages

samt vidare anfört bland annat följande.

Länsstyrelsen fäster sig särskilt vid kompliceringen av kontrollen och de

svårigheter, som i ekonomiskt hänseende sannolikt kommer att uppstå för

landsbygdens biografer. Härtill kommer det läge som uppkommit genom

televisionens snabba utveckling och som uppenbarligen minskat censurens

betydelse.

Flertalet remissinstanser, som berört frågan om förskolebarnens

biobesök, har ställt sig positiva till det inom 1949 års filmkommitté

av ledamoten fru Wigforss framförda och av biografbyrån nu aktualiserade

förslaget om förbud för barn under sju år att utan vuxens sällskap gå på bio;

och flera av dem har i motsats till biografbyrån framställt direkta yrkanden

om en bestämmelse av sådan innebörd. Från några håll ifrågasättes dessutom

ett totalt förbud. Ingen av filmfackorganisationerna har uttalat sig i

frågan.

Biografbyråns hemställan, att förslaget måtte bli föremål för nya överväganden

har fått instämmanden från socialstyrelsen och barnfilmkommittén.

Socialstyrelsen anför, att styrelsen — såsom framgår av dess yttrande

till riksdagens allmänna beredningsutskott över motionen II: G30 vid 1956

års riksdag — av flera skäl anser det mindre lämpligt med biobesök annat

än i föräldrarnas sällskap.

Skolöverstyrelsen hänvisar till sitt yttrande över 1949 års filmkommittés

betänkande, vari överstyrelsen tillstyrkt fru Wigforss förslag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Medicinalstyrelsen anför, att ehuru styrelsen väl inser svårigheterna i

praktiken att genomföra en bestämmelse av ifrågavarande innebörd, vill

styrelsen doek understryka önskvärdheten av att ett sådant förbud stadfästes.

Poliskammaren i Göteborg uttalar som sin uppfattning att det torde vara

lämpligt med ett stadgande av angivna innebörd.

Svenska föreningen för psykisk hälsovård anför, att förskolebarnens biobesök

är en fråga av speciellt stor betydelse, och anser, att det varit av

värde om biografbyrån med större kraft yrkat på ett dylikt förbud.

Denna mening delas av Svenska barnpsykiatriska föreningen, som anser

bestämmelsen i fråga ur mentalhygieniska synpunkter synnerligen välgrundad

och angelägen; närvaron av vuxna skulle medföra större trygghet för

barnet. Föreningen anför vidare bl. a. följande.

I det praktiska barnpsykiatriska arbetet stöter man ofta på tillfällen, där

barn i denna ålder reagerat med ängslan och oro efter att ha sett filmscener,

för vilka de inte varit mogna. Den vetenskapliga forskningen har

visserligen inte ännu lämnat något svar på hur bestående sådana skadeverkningar

kunna vara på barnens emotionella utveckling. Man har dock

anledning anta att här som i andra sammanhang, där barn utsatts för

traumatiserande upplevelser, åldersfaktorn spelar en stor roll, ju yngre

barnet är, desto starkare och mera ingripande återverkningar på längre

sikt. Småbarnens identifieringsbenägenhet och suggestibilitet, deras oförmåga

att skilja mellan fiktion och verklighet och att uppfatta helheten

i en film kan lätt väcka ångest och konflikter.

Målsmännens riksförbund hemställer, att i biograf förordningen intages

en bestämmelse, att »barn under 7 år, som icke börjat sin skolgång, ej äger

tillträde till biografföreställningar, såvida det icke åtföljes av målsman eller

annan till mogen ålder kommen person». Ehuru barn under skolåldern enligt

förbundets mening endast i undantagsfall har utbyte av filmförevisning,

finner förbundet det inte motiverat att såsom i Norge införa ett

totalt förbud för dem att bevista biografföreställning. Som skäl för ett avsteg

på denna punkt från strävandena att skapa enhetliga bestämmelser

för de nordiska länderna anför förbundet att televisionen — som möjliggör

för barn under sju år att i hemmen se barnfilmer i vuxnas sällskap — ej

nått allmän spridning i Norge, då den åsyftade bestämmelsen tillkom.

Ett totalt förbud för barn under sju år att gå på bio annat än vid visning

av särskilt för småbarn producerade filmer förordas däremot av barnavårdsdirektören

i Göteborg i ett av Göteborgs barnavårdsnämnd åberopat yttrande.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län.

Därest inskränkning i småbarnens rätt till tillträde till biografföreställningar

anses motiverad av att barnen — genom sin oförmåga att följa handlingen

i filmen och sin benägenhet att som verklighet uppfatta förekommande

scener med ett brutalt, grymt eller eljest skrämmande innehåll — utsättes

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1959

för fara till sin psykiska hälsa, synes det länsstyrelsen icke helt följdriktigt

med bestämmelser, som medger, att barnen i sällskap med målsman eller

till mogen ålder kommen person får tillträde till biografföreställningar. Ett

verkligt skydd för barnen i förevarande hänseende synes förutsätta att förbud

mot biografbesök stadgas för barn i förskoleåldern. Enligt länsstyrelsens

förmenande talar starka skäl för ett sådant förbud, varför spörsmålet snarast

bör bliva föremål för ytterligare utredning och överväganden inom

biografbyrån.

I några fall tar man å andra sidan avstånd från särskilda bestämmelser

rörande förskolebarnen. Sålunda uttalar barnavårdsdirektören i Stockholm

i sitt av Stockholms barnavårdnämnd åberopade utlåtande, att en vidareutveckling

av de i utlåtandet berörda verksamhetsformerna1 torde få anses

utgöra den lämpligaste vägen också vid försök att komma till rätta med

förskolebarnens biospring. Och barnavårdsnämnden i Sundsvall uttalar att

det bör ankomma på föräldrarna att avgöra, huruvida barnen skall få besöka

biograferna eller ej. Samma mening har poliskammaren i Sundsvall.

Biografbyråns förslag att tillföra byrån ytterligare en fast anställd

censor — i första hand en med barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk

utbildning, i andra hand en med pedagogisk utbildning och omfattande

erfarenhet av barn — har vunnit instämmanden i den mån det

berörts i yttrandena.

Skolöverstyrelsen finner förslaget tillfredsställande; dock vill överstyrelsen

i sammanhanget påpeka vikten av att någon av filmcensorerna är pedagog

med psykologisk utbildning och erfarenhet från praktiskt skolarbete.

Barnavårdsdirektören i Stockholm uttalar, att förslaget förefaller helt oberoende

av den aktuella åldersgränsfrågan synnerligen väl motiverat, samt

tillägger.

För en institution som till väsentligaste uppgift har att förebygga uppkomsten

av psykisk skada hos barn är det uppenbarligen en brist att inom

den ordinarie granskningsmannakåren helt sakna personal med reguljär

barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk utbildning. Den allmänt sett otillräckliga

tillgången på sådan expertis har föranlett byrån att alternativt förorda

en rekrytering från lärarkåren. Under nuvarande förhållanden torde

också böra övervägas huruvida icke urvalskretsen i så fall lämpligen kunde

utsträckas även till kvalificerad personal med erfarenhet från den sociala

barnavårdens verksamhetsfält.

Medicinalstyrelsen finner förslaget välmotiverat och framhåller därvid

särskilt vikten av att barnpsykiatrisk expertis blir företrädd bland filmcensorerna.

Styrelsen erinrar om att styrelsen i sitt utlåtande över 1949 års

filmkommittés betänkande tillstyrkt, att kompetenskraven för filmcensorer

utformades så, att åtminstone en av de två ordinarie filmcensorerna skulle

vara barnpsykiater. I detta sammanhang tillägger medicinalstyrelsen, att

enligt styrelsens mening bland filmcensorerna bör finnas representanter

Jfr sid. 1!).

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kiingl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1959

jämväl för föräldrar, film samt barnpsykologisk och pedagogisk expertis.

I övrigt bör enligt styrelsen vid behov kunna tillkallas särskilt utsedda experter,

företrädande psykiatrisk och psykologisk expertis i allmänhet.

Svenska föreningen för psykisk hälsovård tillstyrker liksom svenska

bampsykiatriska föreningen att biografbyråns personal utökas med ytterligare

barnpsykiatrisk eller barnpsykologisk expertis.

V. Departementschefen

En av den svenska filmcensurens huvuduppgifter har alltifrån dess tillkomst

varit att skydda barn mot det skadliga inflytande som film kan

utöva på minderåriga. I denna del har väl censurens berättigande heller

aldrig på allvar ifrågasatts. Däremot har under årens lopp vid skilda tillfällen

debatterats huruvida den nuvarande anordningen med en åldersgräns

vid 15 år är den lämpligaste för att tillgodose det angivna syftet.

Det förslag om införande av en åldersgräns vid 11 år vid sidan av 15-årsgränsen

som Kungl. Maj:t år 1954 i proposition föreläde riksdagen hade

till syfte att ge de något äldre barnen tillfälle att se filmer som är lämpliga

för dem men ej för de mindre barnen och att samtidigt bereda de senare ett

effektivare skydd. De invändningar som fällde förslaget i riksdagen var i

huvudsak att dubbla åldersgränser skulle öka biograffunktionärernas kontrollbesvär,

minska möjligheterna till gemensamma biobesök för familjer

och för syskon i olika åldrar, ogynnsamt påverka produktionen av barnfilm

samt medföra minskad publik vid visning av barntillåten film i mindre

tätorter.

Då biografbyrån nu framlagt samma förslag som 1954 års riksdag avvisade,

har byrån bland annat framhållit, att en stark opinion för en omprövning

av frågan om dubbla åldersgränser gjort sig gällande inom organisationer

och kretsar, som företräder pedagogisk eller psykologisk sakkunskap.

Den omfattande remissbehandlingen av byråns framställning har inte

bara bekräftat vad byrån sålunda anfört utan också visat att förslaget

stödes av en klar majoritet bland remissinstanserna över huvud. Detta förhållande

liksom de argument som biografbyrån i övrigt anfört motiverar

enligt min mening, att en omprövning av frågan nu sker.

Som jag nyss antydde torde enighet råda om nödvändigheten av att samhället

genom särskilda anordningar garanterar urvalet av de filmer som får

visas för barn. Inte heller torde någon vilja i och för sig bestrida önskvärdheten

av att detta urval anpassas efter barnens olika utvecklingsstadier.

En fullständig sådan anpassning är givetvis omöjlig redan på grund av att

mognaden varierar hos olika barn i samma ålder, och uppenbarligen begränsar

också praktiska hänsyn möjligheterna att i större utsträckning differentiera

filmerna för olika åldersgrupper. Även från dessa utgångspunkter

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

ter det sig emellertid med hänsyn till äldre och yngre barns olikartade reaktioner

vid filmvisning högst otillfredsställande, att filmcensuren skall vara

nödgad att tänka på de biografbesökande barnen som ett enda stort kollektiv.

Följden härav blir — såsom biografbyrån visat med konkreta, utomordentligt

belysande exempel — att även filmer, som i själva verket är

särskilt lämpliga för barn i åldrarna närmast under 15 år, måste barnförbjudas

av hänsyn till de mindre barnen. En isolerad ändring av den gällande

åldersgränsen skulle inte innebära en lösning av problemet utan

endast en förskjutning av detta. Höjes gränsen, ökar de påtalade svårigheterna

och sänkes den, måste detta tydligen gå ut över den vuxna

publiken i form av en skärpning av censuren, eftersom hänsyn då måste

tagas till de nytillkommande tonåringar som skulle få se all film. Den enda

i princip möjliga vägen till den önskade större nyanseringen av de filmer

som godkännes för barn torde följaktligen erbjuda sig genom det nu på

nytt framförda förslaget om alternativa åldersgränser. Det öppnar en möjlighet

för censuren att bereda de mindre barnen ett effektivare skydd mot

skrämmande inslag, godkänna ett större antal filmer för de större barnen

och ge föräldrarna bättre upplysning om de barntillåtna filmernas lämplighet

för olika åldrar. Med dylika konstateranden har flertalet remissinstanser

oreserverat tillstyrkt förslaget. Till dem hör skolöverstyrelsen,

medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, svenska föreningen för psykisk hälsovård,

svenska barnpsykiatriska föreningen och Sveriges filmuthvrareförening.

Men även filmbranschens organisationer på biografägarsidan såsom

Sveriges biografägareförbund, folketshusföreningarnas riksorganisation och

riksföreningen Våra gårdar har erkänt förtjänsterna hos förslaget och i

vart fall inte avstyrkt detsamma. Den omständigheten att åldersgrupperingar

av biografernas barn- och ungdomspublik tillämpas i många andra

länder talar givetvis starkt för att det också i vårt land är möjligt att på

denna väg nå en bättre ordning. Särskild vikt fäster jag vid de goda erfarenheter

som redovisats från den i Norge år 1955 genomförda åldersgränsreformen.

De omständigheter som jag i det föregående redovisat har övertygat mig

om att förslaget om alternativa åldersgränser är förtjänt att genomföras,

även om det skulle vara förbundet med vissa praktiska svårigheter eller

olägenheter i övrigt. Jag övergår nu till att behandla de olägenheter som

kan befaras.

Biografbyrån har i sin framställning ingående bemött de invändningar

som framfördes vid frågans riksdagsbehandling år 1954. Byrån förnekar inte

att kontrollbesvären, särskilt under en övergångstid, kommer att öka för

biograffunktionärerna men menar att man i Sverige liksom i Norge torde

få lita på att biografvaktmästarna »efter bästa förstånd och samvete»

följer de föreskrifter som får förutsättas meddelade av biografdirektionerna.

Om någon barnfilmproduktion kan man, anför byrån, sedan år tillbaka inte

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts -proposition nr 135 år 1959

tala. Gentemot invändningen att det skulle bli svårare för familjer och

syskon att gå på bio gemensamt framhåller byrån att det är av skyddshänsyn

som de mindre barnen uteslutes från vissa föreställningar. Tillgången

på familjefilmer kommer enligt byrån inte att förändras genom dubbla

åldersgränser, eftersom byråns praxis beträffande godkännande av film som

barntillåten redan länge varit restriktiv. Att en åldersgruppering skulle

medföra ogynnsamma verkningar för de mindre tätorternas biografer motsäges

också enligt vad byrån framhåller av erfarenheterna i Norge, där

man räknar med att hälften av all film, som inte blir tillåten för alla, godkännes

för de äldre barnen.

Frånsett frågan om kontrollsvårigheterna, till vilken jag återkommer i

det följande, har byråns synpunkter i stort sett lämnats utan erinran i

remissyttrandena, och för egen del kan jag också i allt väsentligt ansluta

mig till vad byrån anfört i dessa delar. När man i ett par yttranden berört

verkningarna för. landsbygdens del av den föreslagna reformen, har det

skett ur den speciella synvinkeln att det i en del mindre orter skulle bli

omöjligt att på kommersiell grund anordna särskilda matinéföreställningar

för barn. Dessa farhågor bygger tydligen på antagandet att de helt barntillåtna

filmerna framdeles inte skulle locka barn i den äldre åldersgruppen

till matinébesök. Något verkligt stöd för ett sådant antagande har jag

svårt att finna. Och även om farhågorna i någon mån skulle besannas,

skulle det enligt min mening inte kunna leda till några avsevärda olägenheter,

vare sig för barnen eller för biografägarna.

Ett större problem är frågan om kontrollsvårigheterna. Någon verkligt

effektiv kontroll av de biografbesökande barnens ålder kan självfallet inte

åstadkommas utan att någon form av legitimationsplikt införes. En sådan

lösning av kontrollfrågan diskuterades år 1954 men förkastades då som

alltför omständlig. Enligt min mening bör den inte heller övervägas nu.

Förutom att ett sådant system skulle bli tungrott, skulle det vara ägnat

att medföra komplikationer i form av t. ex. utlåning och överlåtelser av de

identitetshandlingar systemet förutsätter. För att vinna huvudsyftet med

flera åldersgränser är det emellertid inte nödvändigt att dessa kommer att

helt kunna upprätthållas utan tillräckligt att sådana avvikelser förhindras

som — med hänsyn till att klassificeringen av filmerna bygger på dessa

åldersgränser — skulle medföra några egentliga skaderisker. Och detta mål

bör under alla förhållanden kunna nås även genom en kontroll som bygger

på biografpersonalens bedömning av barnens ålder. Frågan om en legitimationsplikt

har vid ärendets remissbehandling aktualiserats av svenska musikerförbundet,

som menat att biografpersonalen —- som bestämmelserna

nu är utformade — kan värja sig och biografägaren från påföljder endast

genom att kräva att de biografbesökande barnen styrker sin ålder genom

identitetskort. Svårigheterna att bedöma åldern på utseendet har påtalats

också av de övriga i ärendet hörda filmfackorganisationerna, och några av

dem menar dessutom att svårigheterna skulle bli större vid en lägre ålders
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

gräns. I samtliga nu ifrågavarande yttranden har man yrkat, att påföljdsbestämmelserna

ändras med hänsyn till de sålunda föreliggande kontrollsvårigheterna.

Därvid synes man allmänt ha utgått ifrån att bötesstraff

enligt den nuvarande straffbestämmelsen kan följa oavsett om något uppsåt

eller ens någon oaktsamhet ligger någon för kontrollen ansvarig till last.

Att de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet inte anges hör till vanligheten

på specialstraffrättens område, och det är uppenbarligen förhastat

att — såsom man tycks ha gjort i de nyss åsyftade yttrandena —

av bestämmelsens lydelse dra den slutsatsen att bestämmelsen är avsedd

att under alla förhållanden mekaniskt tillämpas så snart en minderårig

fått tillträde till barnförbjuden film. Något exempel på en sådan tillämpning

av bestämmelsen är heller inte känt. Emellertid anser även jag en

precisering önskvärd. Det förhållandet att man måste räkna med en viss

felmarginal vid kontrollens utövande bör enligt min mening återspeglas i

straffbestämmelsen. Med hänsyn härtill torde denna böra ändras så, att den

avser — förutom uppsåtliga överträdelser — endast sådana fall av oaktsamhet

som ej kan anses ringa. Vad slutligen angår den i vissa yttranden

ådagalagda uppfattningen, att en biografägare riskerar indragning av tillstånd

att visa film så snart det visar sig att åldersgränskontrollen ej varit

effektiv, vill jag — utan att närmare gå in på innebörden av tidigare gällande

regler — hänvisa till att allmänna ordningsstadgan ej förutsätter

särskilt tillstånd för att anordna biografföreställningar utan endast ålägger

anordnaren anmälningsplikt.

Sammanfattningsvis vill jag som min mening uttala att de olägenheter

som ett system med alternativa åldersgränser kan tänkas medföra inte är

större än att de mer än väl uppväges av systemets obestridliga fördelar.

Jag förordar därför att ett sådant system införes. Beträffande frågan hur

åldersgränserna skall sättas, vill jag i likhet med biografbyrån ansluta mig

till vad min företrädare som departementschef i 1954 års proposition anförde

som skäl för att bibehålla 15-årsgränsen som övre åldersgräns samt

understryka, att en motsvarande gräns för barns medverkan vid offentliga

nöjestillställningar uppställts i 1956 års allmänna ordningsstadga. Inte

heller finner jag skäl att frångå förslaget, att den lägre gränsen sättes

vid 11 år.

Vad härefter angår frågan om förskolebarnens biobesök har i flera yttranden

ådagalagts ett starkt intresse för en bestämmelse av innebörd att

barn under sju år endast i sällskap med vuxen person skulle tillåtas besöka

biografföreställningar. Från några håll har även ett totalt förbud ifrågasatts.

Vissa skäl kan onekligen anföras för att genom särskilda anordningar

söka uppskjuta småbarnens biografbesök. Å andra sidan kan det med fog

sägas att detta bör vara cn angelägenhet för de enskilda hemmen, att föräldrarna

bör ha särskild ansvarskänsla och möjlighet till kontroll i fråga

om de minsta barnen samt att erforderlig påverkan i detta hänseende på

föräldraopinionen i vart fall bör kunna ske med andra medel än lagstift
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

ningsåtgärder. För egen del anser jag, att det för närvarande inte finns tillräckliga

skäl för en författningsreglering i detta hänseende.

I fråga om visning av film i television har Sveriges radio och biografbyrån

överenskommit bland annat, att av byrån barnförbjuden film skall anmälas

som »ej lämplig för barn» och att av censuren totalförbjudna filmer ej skall

visas. I den mån visning i television i sinom tid sker av filmer, som biografbyrån

med tillämpning av de nu förordade bestämmelserna godkänt endast

för barn i den äldre åldersgruppen, bör filmernas klassificering självfallet

tillkännagivas på motsvarande sätt. Jag vill i detta sammanhang också

uttala den uppfattningen, att de restriktioner som samhället uppställer i

fråga om barns tillträde till offentliga biografföreställningar bör vara ägnade

att leda till ökad insikt om vikten av att följa anvisningarna om olika

televisionsprograms lämplighet för barn i skilda åldrar.

Vid bifall till förslaget om dubbla åldersgränser uppstår behov av ytterligare

en fast anställd censor vid biografbyrån. I årets statsverksproposition

har hänsyn härtill tagits vid beräkningen av biografbyråns avlöningsanslag

(åttonde huvudtiteln, punkt 296).

Biografbyrån har föreslagit att de nya bestämmelser som föranledes av

den förordade reformen skall träda i kraft den 1 september 1959. För egen

del anser jag ikraftträdandet böra uppskjutas till den 1 januari 1960. Härigenom

får filmbranschen bättre tid för erforderliga praktiska förberedelser,

och det synes även lämpligt att den nya ordningen införes vid ett årsskifte.

Med hänsyn särskilt till de omgranskningar av tidigare barnförbjudna

filmer som filmbyråerna kan väntas begära sedan de föreslagna nya bestämmelserna

utfärdats, torde den nye censorn böra förordnas redan före

bestämmelsernas ikraftträdande. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att bestämma tidpunkten för förordnandet ävensom dess längd samt att

med beaktande av de i ärendet anförda synpunkterna utvälja den nye

censorn bland personer, som har särskild kompetens att pröva filmer från

den synpunkten, om de kan vålla barn i olika åldersgrupper psykisk skada.

Angående arbetsfördelningen mellan de dagligen tjänstgörande censorerna

ansluter jag mig till vad biografbyrån uttalat i ämnet och anser det tillfyllest

att frågan regleras genom en intern arbetsföreskrift.

Förslaget om införande av en ny åldersgräns vid 11 år föranleder ändringar

på flera punkter i nu gällande biografförordning. Denna har tidigare

varit föremål för åtskilliga ändringar, och fyra paragrafer har helt upphävts.

Med hänsyn härtill finner jag det lämpligt, att den ersättes med en helt

ny förordning. Inom ecklesiastikdepartementet har därför utarbetats förslag

till förordning med särskilda bestämmelser angående biografföreställningar

in. m. Jag övergår nu till att något närmare behandla de särskilda bestämmelserna

i detta förslag. Bortsett från bestämmelserna om åldersgräns och

straffbestämmelsen överensstämmer förslaget med vissa huvudsakligen

redaktionella jämkningar med nu gällande förordning.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

1 § motsvarar § 1 i nuvarande förordning.1 Hänvisningen till vad eljest

finnes föreskrivet avser främst förordningen den 3 juni 1932 (nr 179) med

vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning, vilken förordning

innehåller föreskrifter angående skydd mot eldfara m. m., samt allmänna

ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617). Det kan anmärkas

att biografförordningens bestämmelser är tillämpliga även på filmförevisning

vid allmän sammankomst, som avses i lagen den 14 december 1956

(nr 618) om allmänna sammankomster.

2 § första stycket ersätter § 4 första stycket och § 5 mom. 1 i den gällande

förordningen.2 Andra stycket svarar mot 2 mom. i sistnämnda paragraf.

3 och 4 §§ motsvarar § 6 respektive § 3 i nuvarande förordning.2 3 § 2

mom. och 4 § har dock jämkats i anledning av förslaget om ny åldersgräns.

5 § svarar mot § 5 mom. 3—4 i nuvarande förordning.2 I första stycket

andra punkten har enligt förslag av biografbyrån det i § 5 mom. 3 första

stycket förekommande ordet »fabrikat» utbytts mot »produktionsfirma».

6 § motsvarar § 7 i den gällande förordningen.1 Förutom en ändring

i 1 mom. under 4) med hänsyn till den nya åldersgränsen har vissa redaktionella

jämkningar vidtagits.

7 § ersätter § 12 i gällande förordning.3

Straffbestämmelsen i 8 §, som närmare behandlats i det föregående, har

sin motsvarighet i § 8 i nuvarande förordning.1

9 § första stycket överensstämmer med § 13 i den gällande förordningen.2

Andra stycket svarar mot § 4 andra stycket.1

Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte inhämta riksdagens yttrande över förenämnda inom

ecklesiastikdepartementet upprättade förslag till förordning med särskilda

bestämmelser om biografföreställningar m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Nilsson

1 Senaste lydelse av § 1, § 4 andra stycket samt §§ 7 och 8, se SFS 1056: 622.

2 Senaste lydelse av § 3, § 4 första stycket samt §§ 5, 6 och 13, se SFS 1951: 512.

3 Senaste lydelse, se SFS 1929:305.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Bilaga

Biografbyråns redogörelse

angående alternativa åldersgränser i andra länder

I. Europeiska länder

Finland. Som övre gräns mellan barnförbjuden och barntillåten film gäller

16 år. Censuren äger dock rätt att i det särskilda fallet fastställa även annan

ålder såsom förutsättning för att barn skall få se viss film. I praxis har

denna rätt utnyttjats i form av gränsspärrar vid 12 och 8 år.

Nederländerna. Tre olika typer av visningstillstånd praktiseras, nämligen

dels film godkänd för alla, dels film godkänd för den som fyllt 18 år och dels

film godkänd för barn över 14 år.

Norge. Gällande bestämmelser på området trädde i kraft i januari 1955.

Barn under 7 år äger icke tillträde till biografföreställningar; undantag

gäller dock för barn under 7 år som begynt sin skolgång. Åldersgränsen för

barnförbjuden film är 16 år. För den barntillåtna filmen gäller en mellangräns

vid 12 år. Man har alltså tre grupper av visningstillstånd, dels film

som godkänts till visning även för barn över 7 år och skolbarn under denna

ålder, dels film som godkänts till visning även för barn över 12 år, dels ock

film som godkänts till visning för personer som fyllt 16 år.

Schweiz. Filmcensuren i Schweiz är ej gemensam för edsförbundet utan

varje kanton bestämmer självständigt. En viss likformighet är dock påtaglig.

Någon förhandscensur för vuxna förekommer icke. Däremot krävs särskilt

tillstånd för film, som avses förevisad för barn och ungdom i ålder

mellan 7 och 16 år. Barn under 7 år äger icke tillträde till offentlig filmförevisning.

Storbritannien. Den brittiska filmcensuren är icke statlig utan utövas

sedan 1912 av en på initiativ av den brittiska film- och biograf branschen

tillkommen institution, The British Board of Film Censors. Denna utgör en

rådgivande instans för de kommunala myndigheterna, som enligt den

engelska biograflagen 1909 har bestämmanderätt, envar inom sitt jurisdiktionsområde,

beträffande films tillåtlighet för offentlig förevisning. Censuren

arbetar med tre grupper av visningstillstånd, nämligen

U — Universal, tillåten för alla

A — Adults, tillåten för vuxna och barn under 16 år i äldres sällskap

samt

X — tillåten endast för personer som fyllt 16 år.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Västtyskland. Någon statligt reglerad filmcensur förekommer inte. Däremot

har det tyska film- och biograffacket funnit gott att värna om filmens

och filmfackets anseende genom att inrätta en frivillig självkontroll, utövad

av en organisation med säte i Wiesbaden (FSK). Dess sammansättning och

arbetsformer bestäms av detaljerade föreskrifter, vari institutionens syfte

anges vara att förhindra, att filmen utövar negativ påverkan på det moraliska,

religiösa och politiska området. De för visning godkända filmerna

indelas i flera grupper, där åldersgränsen för barnförbjuden film satts vid

fyllda 18 år. Åldersgränser för de barntillåtna filmerna är 12 och 16 år.

Barn under 6 år äger ej rätt att bevista offentliga biograf föreställningar.

Österrike. Någon filmcensur i egentlig mening — vare sig statligt eller

frivilligt anordnad — förekommer inte. Varje delstat i Österrike har också

sina egna bestämmelser om villkoren för biografrörelses bedrivande. Straffrättsligt

påkallade ingripanden kan dock göras av polisen i samband med

en films visning, därest filmen har statsfientlig eller pornografisk karaktär

eller eljest bedöms som förargelseväckande. Av tillgängliga uppgifter att

döma synes man dock allmänt inom delstaterna ägna en alltmer skärpt uppmärksamhet

åt behovet att skapa garantier för att förhindra visning av

för barn och ungdom olämplig film. Likartade bestämmelser i sådant syfte

uppges intagna i de skilda delstatsförfattningarna om biografrörelse. Exempelvis

kan av biograflagen för staten Wien utläsas, att alla filmer a priori

är förbjudna för visning inför ungdom under 16 år, med rätt dock för

vederbörande myndighet att efter ansökning bestämma om en films godkännande

för minderåriga auditorier; differentiering med hänsyn till olika

åldersgrupper kan därvid göras. Vid sådan bedömning skall myndigheten

konsultera ett rådgivande organ, vari ingår bland annat representanter för

Wiens skolöverstyrelse, en specialist på uppfostringsfrågor, en person med

uppgift att bevaka föräldra- och målsmannaintressen samt företrädare för

ungdomsorganisationerna och talesmän för biograf branschen. Sex delstater

(Niederösterreich, Oberösterreich, Salzburg, Ivärnten, Steiermark och Burgenland)

begagnar sig av ett gemensamt råd, organiserat under medverkan

av undervisningsministeriet. Det har uppgivits, att granskningen i filmråden

på senare tid undergått en skärpning såsom följd av den tilltagande ungdomsbrottsligheten

.

I övrigt må nämnas, att Belgien, Danmark, Frankrike och Spanien har

bestämmelser om en åldersgräns för barnförbjuden film vid 16 år.

II. Utomeuropeiska länder

Argentina. Efter peröndiktaturens störtande — under vilken epok en

synnerligen godtycklig och författningsmässigt oreglerad filmcensur utövades

— utfärdade revolutionsregeringen ett dekret, vari man betonade fil3

— Bihaiig till riksdagens ''protokoll 1059. 1 saml. Nr 135

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

mens rätt att omgärdas med samma frihet som det tryckta ordet. Samma

dekret gjorde emellertid förbehåll för de inskränkningar i filmfriheten som

kunde motiveras av hänsynen till barn- och ungdomsvården och kampen

mot ungdomsbrottsligheten. Sålunda medges den argentinska statens filminstitut

(Instituto Nacional de Cinematografica) rätt att genom en särskild

kommitté klassificera filmer med tanke på olika barngrupper, dock utan

befogenhet att föreskriva klipp eller liknande omredigeringar. Kommitténs

uppgift är begränsad till två klassifikationsuttalanden, i bägge fallen förpliktande

och förenade med straffpåföljd vid underlätet iakttagande, nämligen

antingen att viss film är förbjuden för ungdomar under fyllda 18, 16,

14 eller 12 år eller att filmen är olämplig för barn under viss ålder. I det

senare fallet får barn tillträde till filmförevisning endast i sällskap med

vuxen person.

Brasilien. All film som avses för offentligt förevisande i Brasilien måste

underkastas granskning av det statliga censurorganet Servico de Censura

de Diversoes. Stor uppmärksamhet ägnas därvid filmernas lämplighet för

minderåriga, och ungdomsbrottsligheten uppges ha medfört en skärpning

av barncensureringen, yttrande sig bland annat i en strävan att söka förhindra

film som skildrar ungdomsbrott. I extrema fall kan en film helförbjudas.

Eljest klassificeras filmerna för barnpubliken på så sätt att en film

kan förbjudas för visning inför barn som icke fyllt 10 år eller 14 år eller

18 år. Som exempel nämnes, att s. k. Vilda Västernfilmer som regel blir förbjudna

för barn under 14 år på grund av dessa filmers oftast ymnigt exponerade

våldshandlingar av allehanda slag.

För jämförelses skull må några uppgifter lämnas om censurförhållandena

i USA, vars film alltjämt dominerar världsmarknaden. Officiell filmcensur

finns endast inom ett mindre antal delstater, men många av städerna

i unionen har kommunala censurmyndigheter. Den federala myndigheten

kan endast i kraft av den federala strafflagen inskrida med visnings- eller

transportförbud mot pornografisk och obscen film, och import av dylik

film kan stoppas genom de federala tullbestämmelserna. Av dominerande

betydelse i USA är den där i olika former och av olika organisationer utövade

inofficiella eller »frivilliga» censuren, främst det s. k. Johnston

Office, som i syfte att förekomma en federal filmcensur och aktioner från

inflytelserika opinionsgrupper har skapats av de amerikanska filmbolagen.

Denna censurorganisation utövar, med ledning av en detaljerad s.k. produktionskod

(där vissa slag av handlingar och filmskildringar anges såsom

förgripliga att filma) en formellt frivillig förhandsgranskning på manuskriptstadiet,

kompletterad med en likaledes formellt frivillig slutkontroll av den

färdiginspelade filmen. Ingen skillnad görs i USA mellan barntillåtna och

barnförbjudna filmer, en värdering som anses vara föräldrarnas ensak. En

i detta sammanhang intressant filmgranskning till publikens vägledning är

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

den som genom ett antal frivilliga kommittéer handhas av den från filmbranschen

fristående publikorganisationen National Board of Review of

Motion Pictures. Den indelar filmerna i tre grupper: M — Mature, lämpliga

för personer över 18 år, F — Family, för barn över 12 år och J — Juvenile,

för barn under 12 år.

I Australien, som har statlig censur, är åldersgränsen för barnförbjudna

filmer 16 år.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning ...................................................... 5

II. Frågans tidigare behandling...................................... 7

III. Biografbyråns framställning...................................... 10

IV. Yttranden...................................................... 19

V. Departementschefen............................................. 26

Hemställan ......................................................... 31

Bilaga ............................................................. 32

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1959

590605

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:308 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om biografföreställningar in. m., d a1 i texten
  2. 2LU 1959:39 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m., dels ock i ämnet s. 1 i texten
  3. ABU 1959:20 Memorial i anledning av väckt motion om dubbla åldersgränser för barns bevistande av offentlig filmföreställning, m. m. s. 1 i texten

Rättsfall (2)

2 kopplingar.

  1. RÅ 1996 ref. 4 ur registret
  2. RÅ 1994 ref. 48 ur registret · dokumentnivå