Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 6^8)

1959-04-03 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:136, Med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 6^8)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1959

1

JNr 136

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september

1951 (nr 6^8); given Stockholms slott den 3

april 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag

till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648).

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ändringar i vägtrafikförordningen,

berörande dels maximihastigheten för vissa fordon, dels möjligheten att

använda vissa påbudsmärken utan samband med lokal trafikföreskrift,

dels ock vissa frågor om utfärdande och återkallelse av körkort.

Förslaget till ändring av bestämmelserna rörande maximihastighet innebär

höjning i speciella fall av hastighetsgränsen för bil med en tillkopplad

släpvagn.

Vissa påbudsmärken, nämligen trafikdelarmärken och märken för tillkännagivande

av cirkulationstrafik, har kommit till användning i synnerligen

stor omfattning. Av praktiska skäl föreslås, att trafikdelarmärken, cirkulationsringar

och i viss omfattning körriktningsmärken skall vid allmän

väg, gata eller annan allmän plats få uppsättas efter väghållarens beprövande,

även om någon lokal trafikföreskrift i ämnet icke meddelats.

Med avseende å reglerna om utfärdande av körkort föreslås införande

av möjlighet för körkortssökande att utan undergående av förarprov erhålla

förhandsbesked, huruvida hinder för erhållande av körkort möter

med hänsyn till de allmänna lämplighetskraven för motorförare. Vidare

föreslås en viss jämkning av nuvarande bestämmelse om att körkort i

allmänhet icke får utfärdas för den, som under de två sistförflutna åren

sakfällts för fylleri eller olovlig körning. Jämkningen innebär i huvudsak

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 136

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1959

att tvåårstiden skall räknas från dagen för själva förseelsen och alltså icke,

såsom nu, från den dag, då vederbörande sakfällts. Förutsättningarna för

undantag från regeln jämkas något i syfte att möjliggöra större hänsynstagande

till omständigheterna i det särskilda fallet. I anslutning härtill

föreslås en liknande jämkning av bestämmelsen om återkallande av körkort.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959

3

Förslag

till

Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september

1951 (nr 648).

Härigenom förordnas, att 32 § 1 och 2 inom., 33 § 2 inom., 56 § 1 mom.

och 64 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 19511 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

32 §.

1 mom. Ansökan om---— han vistas.

Ansökan skall---erhållit körkort.

Vid ansökan---i riket.

Önskar någon, innan han undergår

förarprov, påkalla länsstyrelsens

prövning, huruvida hinder för utfärdande

av körkort möter oavsett

utgången av provet, må han vid ansökningen

foga allenast lämplighetsintyg

samt de handlingar i övrigt,

som han åberopar. Finner länsstyrelsen

att hinder ej möter med hänsyn

till de ingivna handlingarnas innehåll

eller vad som eljest är känt om

sökanden, skall länsstyrelsen förelägga

honom viss lid att inkomma

med övriga i tredje stycket omförmälda

handlingar vid äventyr att

ansökningen eljest förklaras förfallen.

Om ansökan--— Konungen förordnar.

Innan lämplighetsintyg--— två åren.

Polismyndighet skall----i saken.

Framkommer anmärkning---att insändas.

Sökande är---— två åren.

Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.

1 Senaste lydelse av 32 § 1 och 2 inom., 33 § 2 mom., 56 § 1 mom. och 64 § 2 inom., se

1958:222

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1959

(Gällande lydelse)

2 mom. Efter prövning av de

enligt 1 mom. ingivna handlingarna

och den ytterligare utredning, som

kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen

att för sökanden utfärda körkort.

Vid prövningen skall särskilt

beaktas, huruvida sökanden gjort

sig känd för nyktert levnadssätt och

om det kan antagas, att han såsom

förare av körkortspliktigt fordon

kommer att visa hänsyn till andra,

omdöme och ansvar samt respekt för

trafikens regler. Den, som under de

två sistförflutna åren sakfällts för

fylleri eller olovlig körning, må ej

erhålla körkort, med mindre fråga

uppenbarligen är om en enstaka förseelse

av en i övrigt skötsam person.

För sökande, som lider av sådant lyte,

sådan sjukdom eller sådan syneller

hörselnedsättning, som väsentligen

minskar hans förmåga att föra

fordon av det slag, varom fråga är,

må körkort utfärdas allenast i de

fall och på de villkor, som Konungen

bestämmer.

Formulär till - På körkort —

Då körkort —

Om sökanden

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Efter prövning av de

enligt 1 mom. ingivna handlingarna

och den ytterligare utredning, som

kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen

att för sökanden utfärda körkort.

Vid prövningen skall särskilt

beaktas, huruvida sökanden gjort

sig känd för nyktert levnadssätt och

om det kan antagas, att han såsom

förare av körkortspliktigt fordon

kommer att visa hänsyn till andra,

omdöme och ansvar samt respekt för

trafikens regler. Den, som sakfällts

för fylleri eller olovlig körning, må

ej erhålla körkort innan två år förflutit

från förseelsens begående, såvida

det ej kan anses uppenbart, att

sökanden ändock är att bedöma som

en skötsam person. För sökande,

som lider av sådant lyte, sådan sjukdom

eller sådan syn- eller hörselnedsättning,

som väsentligen minskar

hans förmåga att föra fordon av

det slag, varom fråga är, må körkort

utfärdas allenast i de fall och på de

villkor, som Konungen bestämmer.

-- av Konungen.

— finnas angiven.

— och traktor.

---- nödiga glasögon.

33 §.

2 mom. I följande----- åliggande förpliktelser;

5. om föraren gjort sig skyldig till 5. om föraren gjort sig skyldig till

fylleri eller olovlig körning, som icke fylleri eller olovlig körning och det

är att anse såsom en enstaka förse- ej kan anses uppenbart, att föraren

else av en i övrigt skötsam person, ändock är att bedöma som en sköteller

om föraren med hänsyn till sam person, eller om föraren med

onyktert levnadssätt icke bör betros hänsyn till onyktert levnadssätt icke

med att innehava körkort; bör betros med att innehava körkort;

6. om föraren---sådant föreläggande.

Återkallelse av----körkortspliktigt fordon.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj.ts proposition nr 136 år 1959

5

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

56 §.

1 mom. Sådan buss---i timmen.

Härtill----------20.

Har till bil kopplats endast eu Har till bil kopplats endast en

släpvagn, vars totalvikt icke överstiger

en tredjedel av bilens tjänstevikt,

må fordonen utan hinder av vad

ovan stadgats föras med samma hastighet,

som är medgiven för bilen

utan släpvagn.

64

2 mom. Har beträffande allmän

väg, gata eller annan allmän plats utfärdats

lokal trafikföreskrift, avseende

förbud eller påbud för trafiken

på vägen, eller har beträffande enskild

väg sådan föreskrift meddelats

av myndighet, skall föreskriften, om

så lämpligen kan ske, tillkännagivas

genom förbudsmårke respektive

påbudsmärke.

Föreskrift om provkörning eller

övningskörning må tillkännagivas i

annan ordning.

Har väg-----motorvägen

släpvagn, vars totalvikt icke överstiger

en tredjedel av bilens tjänstevikt,

må fordonen utan hinder av vad

ovan stadgats föras med samma hastighet,

som är medgiven för bilen

utan släpvagn. Vad nu sagts om

släpvagnens totalvikt skall, därest

släpvagnen ej är lastad, gälla dess

tjänstevikt.

§•

2 in o m. Har beträffande allmän

väg, gata eller annan allmän plats

utfärdats lokal trafikföreskrift, avseende

förbud eller påbud för trafiken

på vägen, eller har beträffande

enskild väg sådan föreskrift meddelats

av myndighet, skall föreskriften,

om så lämpligen kan ske, tillkännagivas

genom f ö r b u d s m ä r k e

respektive påbudsmärke. Föreskrift

om provkörning eller övningskörning

må tillkännagivas i annan

ordning.

Vid allmän väg, gata eller annan

allmän plats må påbudsmärke, som

avser tillkännagivande att cirkulationstrafik

skall förekomma, att fordonsförare

skall hålla till vänster om

märket eller att fordonsförare skall

hålla till höger om märket, anbringas

där väghållaren finner nödigt, såvida

häremot stridande lokal trafikföreskrift

ej meddelats.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 3 april 1959.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om ändringar

i vägtrafikförordningen samt anför härvid följande.

Vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) har sedan sin tillkomst

undergått åtskilliga ändringar, nämligen genom förordningar den 25

april 1952 (nr 164), den 5 juni 1953 (nr 300), den 4 juni 1954 (nr 338),

den 25 mars 1955 (nr 99), den 14 juni 1955 (nr 313), den 25 augusti 1955

(nr 524), den 13 april 1956 (nr 122), den 27 april 1956 (nr 142), den 12 oktober

1956 (nr 523), den 6 juni 1957 (nr 356), den 27 september 1957 (nr

537), den 16 maj 1958 (nr 222) och den 14 november 1958 (nr 540).

Flertalet av ändringarna i vägtrafikförordningen har gällt detaljfrågor.

Vid två tillfällen har emellertid mera genomgripande reformer företagits,

båda grundade på förslag av den år 1953 tillsatta trafiksäkerhetsutredningen.

Den ena av dessa reformer, närmare bestämt den som skedde genom förordningen

den 14 juni 1955, rörde i huvudsak själva trafikreglerna. Den

andra reformen, vilken skedde genom förordningen den 16 maj 1958, avsåg

reglerna om behörighet att föra motorfordon och vissa närstående ämnen.

Det har sålunda visat sig, att vägtrafikförordningen, trots alt den måste

betecknas som en relativt modern författning, varit i behov av en ofta återkommande

översyn. Med hänsyn till den snabba takt, som f. n. kännetecknar

vägtrafikens utveckling, är det naturligt, att ett visst behov av ändringar

åter gjort sig påmint. Redan vid tiden för 1958 års nyssnämnda reform

handlades inom kommunikationsdepartementet vissa frågor om ytterligare

författningsändringar, vilka icke lämpligen kunde genomföras i anslutning

till reformen. Även därefter har genom inkomna framställningar eller på

annat sätt en del frågor om författningsändringar blivit aktuella.

Jag hemställer att nu få till behandling upptaga

dels en den 19 november 1957 dagtecknad framställning från fiskerikonsulenten

hos Södermanlands läns hushållningssällskap om ändring av 56 §

1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen, över vilken framställning ytt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Mcij.ts proposition nr 136 år 1959

randen avgivits av statspolisintendenten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt statens trafiksäkerhetsråd;

dels en den 5 mars 1958 dagtecknad framställning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

om ändringar i vägtrafikförordningen, avseende befogenheten

att föranstalta om uppsättande av vissa vägmärken, över vilken framställning

yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och

Blekinge, statens trafiksäkerhetsråd, statspolisintendenten, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, Föreningen Sveriges polismästare, Kungl.

automobil klubben och Motormännens riksförbund, i vissa fall med bifogande

av utlåtanden från andra myndigheter och sammanslutningar;

dels en den 29 januari 1959 dagtecknad framställning av länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län om ändring av 32 § vägtrafikförordningen;

dels ock en den 17 februari 1959 dagtecknad skrivelse från länsstyrelsen

i Västerbottens län, avseende vissa frågor rörande tillämpningen av 32 § 2

mom. första stycket och 33 § 5 mom. första stycket vägtrafikförordningen.

Maximihastigheten för vissa fordon

Gällande bestämmelser

Inledningsvis torde böra erinras om vissa i 1 § 6 mom. vägtrafikförordningen

upptagna definitioner. Med bils tjänstevikt förstås sammanlagda vikten

av dels fordonet i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användande av

tyngsta till fordonet hörande karosseri, dels till fordonet hörande verktyg och

reservhjul ävensom bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av

fordonet. Släpfordons tjänstevikt utgör vikten av fordonet i normalt, fullt

driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri.

Med bils eller släpfordons totalvikt förstås summan av fordonets tjänstevikt

och maximilast. Med fordons bruttovikt förstås den vikt, som vid visst

tillfälle uppbäres av fordonets samtliga hjul, band eller medar.

Dessa begrepp har bl. a. kommit till användning vid utformningen av bestämmelserna

i 56 § vägtrafikförordningen om den högsta hastighet, som är

tillåten för olika slag av fordon och fordonskombinationer. I första stycket

av denna paragraf ges en bestämmelse, som generellt begränsar hastigheten

för vissa tyngre bussar och lastbilar. Därefter ges i andra stycket speciella

regler om maximihastighet i fall då till bil kopplats ett eller flera

andra fordon. Bl. a. regleras i andra stycket a) och b) vissa fall, då till

bil kopplats endast ett släpfordon, som är försett med effektiv bromsanordning

av närmare angiven beskaffenhet; maximihastigheten utgör då

antingen 60 eller 50 kilometer i timmen, beroende på släpfordonets beskaffenhet.

Enligt andra stycket c) är eu maximihastighet av 40 kilometer i timmen

föreskriven då bil i annat fall än som sägs under a) eller b) försetts

med en släpvagn samt släpvagnen har eu bruttovikt icke överstigande bilens

bruttovikt. Dessa och övriga i andra stycket förekommande speciella regler

modifieras emellertid av eu i tredje stycket upptagen bestämmelse för det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1959

fall, att till bil kopplats endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger

en tredjedel av bilens tjänstevikt. Fordonen får då, utan hinder av nyssnämnda

speciella regler, föras med den hastighet som är medgiven för bilen

utan släpvagn.

Framkomna önskemål om författningsändringar

I förenämnda framställning från fiskerikonsulenten hos Södermanlands

läns hushållningssällskap har framhållits bl. a., att enligt 56 § vägtrafikförordningen

en till bil kopplad tom släpkärra, vars vikt kanske betydligt

understiger en tredjedel av bilens tjänstevikt, ändå icke får framföras med

mer än högst 40 kilometer i timmen, om kärrans vikt jämte den för kärran

tillåtna största lasten överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt.

Under åberopande härav har i framställningen yrkats sådan ändring av

56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen, att ordet »totalvikt»

ändras till »bruttovikt». Innebörden av bestämmelsen skulle alltså därefter

bli den, att bil med tillkopplad släpvagn finge föras med samma hastighet

som den för bilen utan släpvagn medgivna, förutsatt att släpvagnens faktiska

vikt vid tillfället (bruttovikten) icke överstege en tredjedel av bilens

tjänstevikt.

Vidare har i framställningen yrkats på att den enligt 56 § 1 mom. andra

stycket c) gällande högsta hastigheten för personbil med släpvagn måtte

höjas från 40 till 60 kilometer i timmen.

Remissyttrandena

Förslaget till ändring av 56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen:

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit betydelsen

ur trafiksäkerhetssynpunkt av att den obromsade släpvagnens vikt ej

är för hög i förhållande till dragbilens. Det måste emellertid medgivas, att

nuvarande bestämmelser kan få konsekvenser, som för fordonsföraren ter

sig hindrande och onödiga. Sålunda får t. ex. en personbil med tjänstevikten

1 500 kg framföras med tillkopplad släpvagn med totalvikten 500 kg

utan begränsning av hastigheten, medan samma personbil med en tom

släpvagn, vägande 200 kg, ej får framföras med högre hastighet än 40 kilometer

i timmen, om släpvagnens totalvikt överstiger 500 kg. I tekniskt avseende

och ur trafiksäkerhetssynpunkt bör förhållandet mellan dragbilens

och släpvagnens faktiskt förhandenvarande vikter få vara avgörande för

den hastighet som bör medges för fordonskombinationen. Med hänsyn härtill

och då styrelsen icke kunnat finna att trafiksäkerheten kan befaras bli

lidande på den föreslagna ändringen, har styrelsen tillstyrkt framställningen.

Statens trafiksäkerhetsråd har icke velat motsätta sig att framställningen

bifalles i denna del, men har framhållit, att svårigheter kan uppstå för

polismyndigheten när det gäller att övervaka bestämmelsens efterlevnad.

Även statspolisintendenten har funnit det ur vissa synpunkter motiverat

att utgå från släpvagnens bruttovikt i stället för dess totalvikt. Den före
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959

9

slagna författningsändringen skulle emellertid medföra att överträdelser av

hastighetsbestämmelserna icke skulle kunna beivras utan vägning av de i

fordonskombinationen ingående enheterna. Härigenom skulle övervakningen

av bestämmelsernas efterlevnad omöjliggöras för polispersonal utan tillgång

till fordonsvågar, och även med tillgång till sådana vågar skulle övervakningsarbetet

avsevärt försvåras. Med anledning härav har statspolisintendenten

förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget.

Förslaget till ändring av 56 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen:

Statens trafiksäkerhetsråd och statspolisintendenten har avstyrkt framställningen

i denna del med motivering att det ur trafiksäkerhetssynpunkt

icke kan anses tillrådligt att höja den medgivna hastigheten för en fordonskombination,

där en så avsevärd tyngd tillätes för den obromsade släpvagnen,

nämligen en bruttovikt lika med bilens bruttovikt.

Departementschefen

Bestämmelsen i 56 § 1 mom. tredje stycket innebär, på sätt framgår av det

nyss anförda, att man vid den föreskrivna jämförelsen mellan vikten av det

dragande fordonet och vikten av släpvagnen skall utgå från antagandet, att

släpvagnen är lastad intill maximum av vad som är tillåtet, även om den

i själva verket går tom eller medför blott obetydlig last. De begränsningar,

som detta betraktelsesätt medför i fråga om tillåten hastighet, kan icke anses

tillräckligt motiverade ur trafiksäkerhetssynpunkt. Att bestämmelsen utformats

på angivet sätt, torde bero på önskemålet att möjliggöra en effektiv

kontroll över hastighetsbestämmelsens efterlevnad.

En uppmjukning av bestämmelsen därhän, att den för bilen i allmänhet

medgivna hastigheten får tillämpas så snart släpvagnens bruttovikt, d. v. s.

dess faktiska vikt vid det tillfälle varom fråga är, icke överstiger en tredjedel

av bilens tjänstevikt, är visserligen önskvärd ur trafikanternas synpunkt

men skulle medföra sådana svårigheter vid trafikövervakningen, att hastighetskontrollen

i fråga om stora kategorier av släpfordon knappast kunde bli

mera än illusorisk. För vissa fall kan emellertid en lättnad åstadkommas

utan åsidosättande av möjligheterna till kontroll. Om släpvagnen icke är lastad

synes den föreskrivna jämförelsen med vikten hos det dragande fordonet

lämpligen kunna grundas på släpvagnens tjänstevikt, varom enligt

21 § 2 mom. vägtrafikförordningen uppgift skall finnas anbragt på fordonet.

Med en sådan författningsändring är åtminstone något vunnet ur praktisk

synpunkt. Däremot är det av nyssnämnda skäl icke gärna möjligt att

införa någon uttrycklig bestämmelse om rätt att medföra viss mindre mängd

last i fall, då släpfordonets tjänstevikt understiger men dess totalvikt överstiger

en tredjedel av det dragande fordonets tjänstevikt. Jag förutsätter

emellertid, att ett fordon icke bör betraktas såsom lastat, med mindre därå

inedföres gods, som kan antagas märkbart påverka viktförhållandena, och

alt ansvar alltså icke kommer alt inträda enbart därför att något enstaka

mindre föremål av praktiska skäl mcdföres på släpvagnen i stället för i den

dragande bilen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1959

Jag vill av nu angivna skäl förorda, att till de nuvarande bestämmelserna

i 56 § tredje stycket vägtrafikförordningen fogas ett stadgande av innehåll

att vad i nämnda författningsrum sägs om släpvagns totalvikt skall, därest

släpvagnen ej är lastad, gälla dess tjänstevikt.

Den påyrkade ändringen i 56 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen

kan jag icke tillstyrka.

Användande av vissa påbudsmärken utan samband med lokal

trafikföreskrift

Gällande bestämmelser

I 61 § vägtrafikförordningen är bestämmelser givna om behörighet att utfärda

lokala trafikföreskrifter m. in. Dylik behörighet tillkommer i vissa

fall länsstyrelse och i vissa fall stadsmyndighet. Med stadsmyndighet avses

poliskammaren, där sådan finnes, och i städer utan poliskammare magistraten

eller kommunalborgmästaren. Det åligger stadsmyndighet, som utfärdat

lokal trafikföreskrift, att införa föreskriften i en för ändamålet avsedd

liggare samt att vidtaga vissa andra åtgärder för att bringa föreskriften

till myndigheters och enskildas kännedom.

Bestämmelser om vägmärken finns meddelade i 64 § vägtrafikförordningen.

I 2 mom. av nämnda paragraf ges de grundläggande bestämmelserna

om förbuds-, påbuds- och motorvägsmärken. Förbuds- och påbudsmärke

skall enligt detta stadgande användas för tillkännagivande av lokal trafikföreskrift,

avseende förbud eller påbud för trafiken på allmän väg, gata

eller annan allmän plats, samt sådan lokal trafikföreskrift beträffande enskild

väg, som meddelats av myndighet. Någon ytterligare föreskrift om

användning av förbuds- eller påbudsmärken finns ej meddelad i vägtrafikförordningen,

men av 8 § kungörelsen den 7 december 1951 (nr 744) angående

vägmärken — vilken utfärdats med stöd av vägtrafikförordningen —

framgår att förbudsmärke dessutom skall komma till användning för utmärkande

att färdhastigheten inom tättbebyggt område är begränsad enligt

56 § 2 mom. vägtrafikförordningen.

Enligt 40 § 1 mom. vägtrafikförordningen åligger det vägtrafikant att

ställa sig till efterrättelse de anvisningar rörande trafiken, vilka meddelas

genom uppsatta anslag, vägmärken och signaler.

I 67 § första stycket vägtrafikförordningen finns en bestämmelse om

straff för den, som åsidosätter föreskrifterna i 40 § samma förordning.

I 68 § första stycket nämnda förordning stadgas straff för den, vilken bryter

mot sådan av myndighet meddelad bestämmelse, som avses i 61 §.

Framkomna önskemål om författningsändringar

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin förut omnämnda framställning

anfört bl. a. att stadgandet i 40 § 1 mom. vägtrafikförordningen enligt

rättspraxis icke — åtminstone såvitt angår förbuds- eller påbudsmärken —

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år

11

är tillämpligt gentemot vägtrafikant, om icke lokal trafikföreskrift utfärdats

och antecknats i den för ändamålet avsedda tiggaren. Därest så ej skett,

kan vederbörande icke straffas för underlåtenhet att efterkomma anvisningen

å märket, med mindre han gjort sig skyldig till sådan oaktsamhet,

vårdslöshet eller likgiltighet, som föranleder beivrande enligt lagen om

straff för vissa trafikbrott. Förhållandet hade observerats av riksåklagarämbetet,

som genom cirkulärskrivelse den 8 november 1957 till rikets åklagare

fäst uppmärksamheten på vissa hithörande frågor.

Styrelsen har uppgivit att den i sin verksamhet mött två olika uppfattningar

om hur de lokala trafikföreskrifter, som sålunda erfordrades, borde

avfattas. Enligt den ena uppfattningen skulle det beträffande t. ex. cirkulationsring

enligt fig. 35 i vägmärkeskungörelsen vara tillräckligt med en generell

bestämmelse i länskungörelse eller motsvarande publikation av innebörd,

att plats, där cirkulationsring anbragts, skulle passeras i den riktning,

som angåves av cirkulationsringen. Enligt den andra uppfattningen

skulle en sådan bestämmelse icke vara tillräcklig för att åtal skulle kunna

väckas, utan det borde krävas, att varje cirkulationsplats upptoges i liggaren.

På samma sätt skulle då också varje trafikdelarmärke enligt fig. 36 i

kungörelsen behöva förtecknas.

Enligt styrelsens mening torde det från praktiska synpunkter vara ogörligt

att förteckna alla trafikdelarmärken, vilkas antal exempelvis i Stockholm

uppginge till omkring 10 000. Då en sådan tolkning säkerligen icke varit

avsedd och då det måste vara föga rationellt att varje länsstyrelse och

stadsmyndighet för sig införde generella — än mindre särskilda — bestämmelser

om att fordonstrafikant skulle vara skyldig att under alla omständigheter

åtlyda innebörden av påbudsmärkena eller genom vägmärken på annat

sätt utmärkt cirkulationstrafik, ville styrelsen föreslå att ändring vidtoges i

vägtrafikförordningen.

Styrelsens framställning innefattar jämväl förslag till författningsändringar,

som enligt styrelsens uppfattning erfordras. Enligt förslaget skall

till 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen fogas ett tillägg av innebörd att med

lokal trafikföreskrift jämställes påbud eller förbud, som avser cirkulationstrafik

eller som eljest utmärkes genom trafikdelarmärke eller genom ljussignaler

och andra anordningar för tillgodoseende av trafiksäkerheten och

för reglering av trafiken på väg, uppsatta av den, som jämlikt 64 § 4 mom.

sagda förordning har att anbringa och underhålla vägmärken. Föreskriften

skall icke behöva införas i liggaren över lokala trafikföreskrifter. — Vidare

innebär förslaget ett tillägg till 64 § 2 mom. av innehåll, att förbudsmärke

resp. påbudsmärke skall uppsättas i fall, som avses med den av styrelsen

föreslagna nya bestämmelsen i 61 § 1 mom.

Remissyttrandena

Behovet av en reform i föreslagen riktning bar nästan enhälligt vitsordats

i remissyttrandena. I ett flertal yttranden, närmare bestämt i dem som av
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959

givits av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Kristianstads, Hallands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län samt

Motormännens riksförbund, har förslaget lämnats utan erinran jämväl beträffande

detaljerna.

Den kritik, som förekommit, går i allmänhet ut på att de föreslagna bestämmelserna

icke innebär någon klar gränsdragning mellan å ena sidan

länsstyrelsens och stadsmyndighetens samt å andra sidan väghållarens befogenheter.

Anmärkningar i detta hänseende har framställts av bl. a. hovrätten

över Skåne och Blekinge samt länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit som betänkligt, att

väghållarna tydligen i stor utsträckning satt upp förbuds- och påbudsmärken

utan stöd av lokala trafikföreskrifter. Detta bör för framtiden icke godtagas.

Den trafikvårdande myndighetens mening bör först inhämtas. Länsstyrelsen

i Blekinge län har bestämt avstyrkt förslaget i dess föreliggande

utformning med hänsyn till att befogenheten att meddela lokala föreskrifter

icke bör uppdelas på flera sidoordnade myndigheter. Länsstyrelsen i

Örebro län har åberopat i stort sett samma synpunkter samt har rekommenderat,

att frågan göres till föremål för ytterligare utredning. Liknande synpunkter

har anförts av Föreningen Sveriges polismästare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och länsstyrelsen i Södermanlands län

har ansett, att de föreslagna bestämmelserna bör omformuleras så, att den

som har att anbringa vägmärke uttryckligen förklaras behörig att meddela

föreskrift som avser påbud angående trafiken.

Riksåklagarämbetet har framhållit, att de föreslagna bestämmelserna fått

eu vidare avfattning än som betingas av ändamålet. Viktigare lokala trafikföreskrifter,

exempelvis föreskrifter om förbjuden färdriktning och stoppförbud

samt möjligen även om huvudled, bör även i fortsättningen beslutas

och kungöras i nu gällande ordning. Ämbetet har därför föreslagit, att stadgandet

begränsas att avse sådana trafikanvisningar, som meddelas genom

körriktningsmärke, cirkulationsring och trafikdelarmärke. Statens trafiksäkerhetsråd

har uttalat sig för att bestämmelsen i 61 § får avse körriktningsmärke,

cirkulationsring, trafikdelarmärke och märke angivande att

fordon får passera såväl till höger som till vänster om märket samt därutöver

ljussignaler men inga andra märken. Kungl. automobil klubben har ansett,

att bestämmelserna bör avse cirkulationsringar, trafikdelarmärken och

övergångsställen för gående.

Beträffande frågan, hur reformen skall genomföras i författningstekniskt

hänseende, har olika meningar yppats. Riksåklagarämbetet har som sin mening

framhållit, att bestämmelserna bör få form av ett undantag från bestämmelserna

i 61 § 1 mom. första och andra styckena vägtrafikförordningen.

Statens trafiksäkerhetsråd har ifrågasatt, om icke den föreslagna bestämmelsen

lämpligast bör införas i 61 § 3 mom., medan länsstyrelsen i Östergötlands

län ansett det lämpligast att ta in föreskriften i 40 §. Länsstyrelsen

i Uppsala län har rekommenderat, att bestämmelsen i 40 § vägtrafik
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959

13

förordningen om skyldighet att åtlyda trafikmärken göres ovillkorligen bindande

oavsett hur anordningen tillkommit. Överståthållarämbetet har ansett

författningsändringen böra gå ut på att helt frikoppla påbud om cirkulationstrafik

samt körning till vänster om trafikdelare från begreppet lokal

trafikföreskrift. Länsstyrelsen i Värmlands län bar förordat, att frågan löses

genom upptagande i vägmärkeskungörelsen av allmänna anvisningar

angående cirkulationstrafik och anbringande av trafikdelarmärken.

En fråga, som behandlats utförligt i flera av remissyttrandena, är den

gällande bestämmelsen om skyldighet att införa lokala trafikföreskrifter

i liggare- Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat den uppfattningen,

att underlåtenhet att införa en föreskrift i liggare ej medför att den, som -—

sedan föreskriften i vederbörlig ordning tillkännagivits eller eljest blivit

honom bekant — bryter mot densamma, undgår ansvar enligt 68 § första

stycket vägtrafikförordningen. Emellertid har hovrätten, för det fall alt

väghållare får befogenhet att meddela trafikföreskrifter, uttalat den meningen,

att i dylika ärenden bör föras protokoll, varjämte besluten bör upptagas

i liggare och underrättelse lämnas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det kan

vidare ifrågasättas, om icke föreskrifterna också bör upptagas i kungörelse,

varom förmäles i 62 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har framhållit, att påbudsmärkenas stora antal gör det

särskilt angeläget, att de förtecknas, och att vad som anförts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i första hand bör föranleda en undersökning, hur

lig§aren lämpligen bör föras. Kungl. automobil klubben har förmenat, alt

föreskrifter av mera genomgripande natur, såsom rörande enkelriktning,

förbud mot genomfart, omkörningsförbud, stopplikt in. in., alltid bör införas

i liggare. I motsats härtill har länsstyrelsen i Blekinge län som sin mening

framhållit, att den i 61 § 3 mom. omförmälda liggaren överhuvud icke

har någon funktion att fylla annat än för internt bruk.

I anslutning till det remitterade förslaget har ett par remissmyndigheter

framkommit med förslag till andra ändringar på närstående områden. Riksåklagarämbetet

har uttalat sig för en revision av bestämmelsen i 40 § 1 inom.

vägtrafikförordningen och i anslutning därtill jämväl av straffbestämmelsen

i 67 § första stycket samma förordning. Länsstyrelsen i Västerbottens

län har förordat upptagande i vägtrafikförordningen av föreskrift om att

törbuds- och påbudsmärken icke får uppsättas av annan än den, på vilken

det enligt 64 § 4 mom. nämnda förordning ankommer att anbringa sådana

märken, samt om ansvar för brott mot föreskriften i fråga.

Departementschefen

Vid tillkomsten av gällande vägtrafikförordning torde det ha varit avsett,

att förhuds- och påbudsmärken skulle användas endast för att utmärka lokala

trafikföreskrifter.

Emellertid har det efter hand visat sig erforderligt alt använda vissa märken

av förhuds- och påbudslyp även i andra fall. För utmärkande av den

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1950

i 56 § 2 mom. stadgade hastighetsbegränsningen inom tättbebyggt område

användes samma förbudsmärke som då lokal trafikföreskrift meddelats om

en högsta hastighet av 50 kilometer i timmen. Uttrycklig föreskrift om att så

skall ske är meddelad i 8 § vägmärkeskungörelsen. Nämnas kan också, att

det i 58 § 1 mom. stadgade förbudet att färdas in på huvudled utan att först

stanna brukar utmärkas med ett förbudsmärke av samma typ som det, vilket

kommer till användning då lokal trafikföreskrift meddelats om skyldighet

att stanna vid viss väg, vilken icke är huvudled. Dessa avsteg från

den ursprungliga principen bär knappast lett till några olägenheter av betydelse.

Överträdelse av förbuden är straffbar enligt särskilda bestämmelser i

vägtrafikförordningen, och den omständigheten att straffet utmätes efter

annat lagrum än vid överträdelse av lokal trafikföreskrift är huvudsakligen

blott av teoretiskt intresse.

Av annan och allvarligare art är de praktiska svårigheter, som påvisats

i den nu föreliggande framställningen, nämligen att den relativt rikliga användningen

av vissa märken gjort det svårt att upprätthålla sambandet

mellan de lokala trafikföreskrifterna och utmärkningen vid gator och vägar.

På sina håll synes man icke ens ha försökt att upprätthålla sådant

samband utan har helt förlitat sig på den i 40 § vägtrafikförordningen förekommande

bestämmelsen om skyldighet för vägtrafikant att ställa sig uppsatta

vägmärken till efterrättelse. Då rättspraxis emellertid numera synes gå

i den riktningen, att ansvar icke ådömes vägtrafikant för underlåtenhet att

ställa sig förbuds- eller påbudsmärke till efterrättelse, med mindre detta

motsvaras av en i vederbörlig ordning meddelad trafikföreskrift, torde det

bli nödvändigt att vidtaga åtgärder för att legalisera den skedda utmärkningen.

Detta kan ske antingen genom utfärdande av lokala trafikföreskrifter

i erforderlig omfattning eller genom en författningsändring, som ger väghållarna

möjlighet att själva utfärda trafikföreskrifter eller tillerkänner

märkena verkan utan att särskild föreskrift därom meddelats.

Att i de lokala trafikföreskrifterna införa bestämmelser om varje särskild

plats, där något slag av påbuds- eller förbudsmärke erfordras, skulle medföra

att föreskrifterna på vissa håll, särskilt i de större städerna, bleve synnerligen

omfattande och svåröverskådliga. Att i trafikföreskrifterna för varje

stad eller län upptaga en allmän regel om skyldighet att efterkomma vägmärken

är knappast heller lämpligt. Det synes f. ö. knappast sannolikt att

rättspraxis kommer att tillerkänna en sådan regel större verkan än den i

40 § vägtrafikförordningen förekommande bestämmelsen av samma innehåll.

Det torde med hänsyn härtill knappast kunna förnekas, att ett verkligt

praktiskt behov föreligger att få en enklare form för utfärdande av de vanligaste

påbuden och förbuden än medelst lokala trafikföreskrifter i den utformning

detta institut f. n. har. En författningsändring synes därför vara

behövlig.

Å andra sidan talar givetvis starka skäl för att de lokala trafikmyndigheterna

bibehålies vid den bestämmanderätt, som de hittills haft, och att trafikföreskrifter

av mera genomgripande natur endast får tillkomma i för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 195!)

15

mer, som kan anses bjnda betryggande garantier ur rättssäkerhetssynpunkt.

Någon allmän eftergift från reglerna om hur lokala trafikföreskrifter skall

beslutas och utfärdas bör därför icke komma i fråga. Väghållarnas befogenhet

att själva införa påbud och förbud för trafiken måste strängt begränsas.

I detta hänseende är det framlagda förslaget icke helt tillfredsställande.

Främst är det i fråga om trafikdelarmärken samt påbudsmärken för tillkännagivande

av cirkulationstrafik, nämligen cirkulationsringar och i vissa

fall körriktningsmärken, som behovet av enklare beslutsform gjort sig gällande.

Möjligen kan det ifrågasättas, om ytterligare ett märke borde komma i

fråga, nämligen det som utvisar förbjuden färdriktning eller förbud mot infart.

Att upptaga detta märke bland dem, som väghållaren får uppsätta utan

beslut av länsstyrelsen eller stadsmyndigheten, skulle emellertid i praktiken

innebära, att väghållaren finge befogenhet att förordna om enkelriktning av

trafikled. Enligt min uppfattning är en dylik åtgärd av så genomgripande

natur, att det bör förbehållas länsstyrelsen eller stadsmyndigheten att besluta

därom. Författningsändringen torde således böra begränsas att avse dels

trafikdelarmärken, dels cirkulationsringar och dels körriktningsmärken vilka

användes för att påbjuda cirkulationstrafik.

Att direkt jämställa väghållarens åtgärd att sätta upp ett trafikdelarmärke

eller märke för cirkulationstrafik med en lokal trafikföreskrift synes

icke nödvändigt och knappast heller lämpligt. Detta skulle understundom

kunna leda till besvärande kompetenskonflikter. Ett enklare och mera ändamålsenligt

sätt att genomföra reformen synes mig vara att till bestämmelsen

i 64 § 2 mom. vägtrafikförordningen foga ett tillägg av innebörd att de

nu åsyftade vägmärkena får anbringas icke blott till utmärkande av lokal

trafikföreskrift utan efter väghållarens beprövande även eljest, där så finnes

nödigt. För undvikande av kompetenskonflikter bör dock uttryckligt

undantag från denna väghållarens befogenhet göras såtillvida att märke

icke får uppsättas i strid mot lokal trafikföreskrift. Därest väghållarens befogenhet

att föranstalta om uppsättande av ifrågavarande märken på så

sätt stadfästes i själva vägtrafikförordningen, torde tvekan ej behöva råda

om att bestämmelsen i 40 § samma förordning om skyldighet för trafikant

att ställa sig uppsatta vägmärken till efterrättelse avser bl. a. de märken,

som tillkommit på angivet sätt. Vid överträdelse blir straffbestämmelsen i

67 § nämnda förordning att tillämpa.

Någon anledning att för ifrågavarande fall fordra iakttagande av särskilda

formföreskrifter — t. ex. kungörande eller intagande i liggare — synes icke

föreligga.

Ej heller anser jag anledning föreligga att i detta sammanhang upptaga

fråga om eu revision av bestämmelserna på närstående områden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959

Vissa detaljfrågor rörande utfärdande och återkallelse av körkort

Gällande bestämmelser

Reglerna om utfärdande och återkallelse av körkort är i huvudsak inrymda

i 32 och 33 §§ vägtrafikförordningen.

Enligt 32 § 1 mom. gäller, bl. a., att ansökan om körkort skall göras

skriftligen hos länsstyrelsen och innehålla vissa angivna upplysningar samt

vara åtföljd av åldersbetyg, läkarintyg, fotografi, kompetensbevis och lämplighetsintyg.

I 32 § 2 mom. angives förutsättningarna för att körkort skall

beviljas. Vid prövningen skall länsstyrelsen särskilt beakta, huruvida sökanden

gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han

såsom förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra,

omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den, som under de två

sistförflutna åren sakfällts för fylleri eller olovlig körning, må ej erhålla

körkort, med mindre fråga uppenbarligen är om en enstaka förseelse av en

i övrigt skötsam person. För sökande, som lider av sådant lyte, sådan sjukdom

eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen minskar hans

förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är, må körkort utfärdas

allenast i de fall och på de villkor, som Konungen bestämmer. — I anslutning

till nämnda bestämmelser har i 69 § vägtrafikkungörelsen givits vissa

föreskrifter om möjlighet för körkortssökande att erhålla förhandsbesked,

huruvida lyte, sjukdom e. d., varav sökanden lider, utgör hinder för utbekommande

av körkort.

I 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen uppräknas de fall, då länsstyrelsen

skall återkalla utfärdat körkort. Bl. a. skall så ske, om föraren gjort sig skyldig

till fylleri eller olovlig körning, som icke är att anse såsom en enstaka

förseelse av en i övrigt skötsam person, eller om föraren med hänsyn till

onyktert levnadssätt icke bör betros med att innehava körkort. I 33 § 5

mom. ges närmare bestämmelser om minsta tid för återkallelse. Om körkort

återkallats på grund av brott mot 1 § andra stycket lagen om straff för

vissa trafikbrott, får nytt körkort ej utfärdas innan två år förflutit från

den dag, då rätten att föra körkortspliktigt fordon fråntogs föraren. För

flertalet övriga fall — bl. a. det nyss omnämnda — gäller att nytt körkort

ej får utfärdas förrän ett år förflutit från sagda dag. I vissa fall kan länsstyrelsen

i beslutet om återkallelsen föreskriva kortare tid än nu sagts,

dock ej under viss minimitid.

Framkomna önskemål om författningsändringar

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i sin förut omnämnda framställning

den 29 januari 1959 påtalat en såsom mindre önskvärd betecknad

konsekvens av bestämmelserna i 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen om utfärdande

av körkort för den, som under de två sistförflutna åren sakfällts

för fylleri eller olovlig körning. Länsstyrelsen har framhållit, att det ibland

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1959

17

kan dröja avsevärd tid, någon gång upp till etl par år, innan vederbörande

blir åtalad och sakfälld. Det vore enligt länsstyrelsens mening lämpligast,

att tvåårstiden räknades från den tidpunkt, då gärningen begicks.

Samma synpunkt har kommit till uttryck i framställningen den 17

februari 1959 från länsstyrelsen i Västerbottens län. Sistnämnda länsstyrelse

har därjämte anmält tvekan angående tolkningen av gällande bestämmelser

i 32 § 2 mom. och 33 § 5 mom. första stycket vägtrafikförordningen

för det fall, att körkort återkallats på grund av förseelse, innefattande

fylleri eller olovlig körning. Närmaste anledningen till att tvekan

uppstått har varit den, att körkort enligt förstnämnda lagrum icke får utfärdas

förrän två år förflutit från det vederbörande sakfälldes, medan i

sistberörda lagrum minimitiden för körkortsåterkallelse bestämts till ett

år med möjlighet för länsstyrelsen att i samband med återkallelsen bestämma

tiden ännu kortare. Vidare har anmärkts på att bestämmelserna

enligt ordalagen synes möjliggöra att en person, som straffats för allvarligt

brott, t. ex. kvalificerat rattfylleri, får nytt körkort efter avsevärt kortare

tid än den som sakfällts för fylleriförseelser.

Departementschefen

Då nu närmare ett års erfarenheter föreligger av de år 1958 införda reglerna

om utfärdande och återkallelse av körkort, synes det lämpligt att i

anslutning till övriga av mig förordade författningsändringar något undersöka,

huruvida behov gjort sig gällande av jämkning i körkortsbestäminelserna.

Före 1958 års författningsändring var bestämmelserna om körkortsåterkallelse

konstruerade så, att föraren i regel återfick sitt körkort efter

utgången av en viss tid, som bestämdes i beslutet om återkallelsen. 1 motsats

härtill går de nuvarande reglerna — om man bortser från vissa speciella

fall, t. ex. återkallelse av medicinska skäl — ut på att en körkortsåterkallelse

innebär definitiv mistning av körkortet. Vid bedömande, huruvida

vederbörande åter skall kunna förvärva rätt att föra körkortspliktigt

fordon, är han i princip jämställd med vilken annan körkortssökande som

helst. Vid den allmänna lämplighetsprövningen skall emellertid hänsyn tagas

till det förhållande, som föranlett återkallelsen. Om återkallelsen berott på

förhållande, som ådagalägger att vederbörande är mindre lämplig som förare,

bör han överhuvud icke vidare hetros med körkort. I allt fall bör

detta cj ske, förrän så lång tid förflutit, att man skäligen bör kunna bortse

från förhållandet. Det kan möjligen synas inkonsekvent, att författningen

med denna inställning överhuvud upptager några bestämmelser om

visst minimum för återkallelsetiden. Sådana bestämmelser har emellertid

på hasis av tidigare erfarenheter ansetts ofrånkomliga för att förebygga eu

alltför slapp tillämpning av reglerna om den allmänna lämplighetsprövningen.

Förekomsten av dessa bestämmelser kan emellertid, i belysning av

del nu anförda, uppenbarligen icke tagas till intäkt för eu praxis av innc
2

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 136

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1959

börd, att vederbörande mer eller mindre automatiskt erhåller nytt körkort,

så snart den i 33 § 5 mom. stadgade minsta tiden gått till ända.

En viss olägenhet med det sålunda gällande systemet är att den, som

fått sitt körkort återkallat, icke kan på förhand veta, huruvida en ansökan

om nytt körkort kommer att avslås under hänvisning till det allmänna

lämplighetskravet. För att bringa frågan nnder länsstyrelsens prövning

nödgas han anskaffa bl. a. fotografi och läkarintyg samt undergå förarprov.

Om ansökningen avslås, måste han, därest han vidhåller sin avsikt att erhålla

nytt körkort, tid efter annan upprepa sin framställning under enahanda

betingelser, till dess den bifalles. Anskaffandet av de erforderliga

handlingarna drar varje gång vissa icke helt obetydliga kostnader. Kravet

på särskilt förarprov vid varje ansökan innebär därjämte en belastning för

besiktningsmannaorganisationen.

Visserligen kan det sägas, att alldeles samma olägenheter föreligger för

den som första gången söker körkort och av någon orsak, t. ex. en begången

fylleriförseelse, icke är helt säker på hur lämplighetsfrågan kommer att bedömas.

Detta utgör emellertid ej något bärande skäl mot eu reform utan

talar blott för att reformen bör få sådan räckvidd, att den omfattar jämväl

det sist omförmälda fallet.

Efter vad jag inhämtat, har vissa länsstyrelser redan infört en praxis,

som ger de körkortssökande möjlighet att få ett visst förhandsbesked i

lämplighetsfrågan. Innebörden av denna praxis är att länsstyrelsen upptager

ansökning om körkort till prövning, även om den icke åtföljs av

samtliga de i 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen uppräknade handlingarna,

under förutsättning att åtminstone lämplighetsintyg bifogats. Om lämplighetsfrågan

bedömes i positiv riktning, erhåller sökanden under hand anmodan

att komplettera ansökningen med övriga erforderliga handlingar. I

annat fall avslås ansökningen. Länsstyrelsen vägrar alltså icke att upptaga

ansökningen till prövning av den orsaken, att ansökningshandlingarna icke

är fullständiga.

En reform i den av mig antydda riktningen synes lämpligen böra ta fasta

på och legalisera denna praxis. Detta synes kunna ske genom upptagande

av en uttrycklig föreskrift i 32 § om att sökande, som innan han undergår

förarprov önskar påkalla länsstyrelsens prövning, huruvida hinder för utfärdande

av körkort möter oavsett utgången av provet, äger inkomma med

ansökning åtföljd av allenast lämplighetsintyg och de handlingar i övrigt,

som sökanden vill åberopa. Härjämte bör föreskrift meddelas om att länsstyrelsen,

därest hinder för utfärdande av körkort ej finnes möta med

hänsyn till de ingivna handlingarnas innehåll eller vad som eljest är känt

om sökanden, skall förelägga honom viss tid att inkomma med övriga handlingar

vid äventyr att ansökningen eljest förklaras förfallen.

Med den sålunda föreslagna ordalydelsen kommer bestämmelsen att

omfatta jämväl det fall, som nu regleras i 69 § vägtrafikkungörelsen, nämligen

att sökanden vill erhålla förhandsbesked huruvida hinder för erhållande

av körkort möter med hänsyn till lyte, sjukdom e. d. Sistnämnda

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13(> år 1959

19

bestämmelse bör därför utgå och ersättas av detalj föreskrifter om förfarandet

hos länsstyrelsen i ärenden rörande förhandsbesked.

Frågan om utgångspunkten för beräkning av den i 32 § 2 inom. stadgade

tid av två år, före vars utgång den, som gjort sig skyldig till fylleri eller

olovlig körning, icke må erhålla körkort, synes böra lösas genom en författningsändring,

som fastslår att tiden skall räknas från förseelsens begående.

Med hänsyn till de erfarenheter, som inom kommunikationsdepartementet

vunnits från tillämpningen av nuvarande regler, vill jag dessutom föreslå

en annan ändring i 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen. Enligt stadgandets

nuvarande lydelse kan den, som gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig

körning, i undantagsfall erhålla körkort före utgången av nyssnämnda

tvåårsperiod, såvida fråga uppenbarligen är om enstaka förseelse av en

i övrigt skötsam person. Stadgandet ger möjlighet att i någon mån nyansera

bedömningen i fråga om engångsförseelser. När fråga är om två förseelser,

bortfaller emellertid denna möjlighet. Hur förmildrande omständigheterna

än må vara, hur starkt behov av körkort som än må föreligga

och hur skötsam sökanden än må vara, finns icke någon möjlighet att förkorta

väntetiden något. Huruvida vederbörande fällts för en eller flera förseelser,

beror ofta blott på polisens och åklagarnas utredningsmöjligheter.

Jag förordar, att stadgandets formulering uppmjukas något, så att det absoluta

hindret för erhållande av körkort efter två förseelser bortfaller. En

liknande ändring bör då givetvis göras även i 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen.

Det förtjänar anmärkas, att yttranden över de nu skisserade förslagen under

hand inhämtats från vissa myndigheter, bland vilka må nämnas väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen samt statens trafiksäkerhetsråd, och att de sålunda

hörda myndigheterna icke haft något att erinra mot att förslagen genomföres.

Vad beträffar tillämpningen i övrigt av bestämmelserna i 32 § 2 inom.

och 33 § 5 mom. vägtrafikförordningen hänvisar jag till den redogörelse

för stadgandenas innebörd, som lämnats i det föregående. Anledning torde

ej föreligga att i detta sammanhang närmare ingå på bedömningen av

olika tänkbara fall.

De av mig förordade författningsändringarna torde böra träda i kraft

den 1 juli 1959. På grund av övergångsbestämmelserna till förordningen den

16 maj 1958 om ändring i vägtrafikförordningen blir emellertid de föreslagna

nya bestämmelsernas räckvidd, när fråga är om utfärdande av nytt

körkort i stället för återkallat sådant, begränsad till fall, då återkallelse!!

skett efter ikraftträdandet av 1958 års förordning.

I detta sammanhang torde jämväl böra anmälas, att jag överväger alt

föreslå en ändring av bestämmelserna rörande turistvagnslicenser, avsedd

att i någon omfattning möjliggöra utfärdande av sådan licens för fordon,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1959

som ännu icke hunnit registreras i annat land, t. ex. för fordon som turist

inköper under vistelse i Sverige. Ärendet befinner sig emellertid icke i sådant

skick, att förslag f. n. kan framläggas i ämnet. Vid sådant förhållande

och då frågan ej synes vara av den betydelse, att den behöver underställas

riksdagen i form av konkret författningsförslag, torde jag få återkomma

till frågan i annat sammanhang.

Jag förutsätter vidare, att någon mindre jämkning av redaktionell natur

i vägtrafikförordningen kan visa sig påkallad i anslutning till utfärdandet

av de nu förordade författningsändringarna.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom kommunikationsdepartementet

upprättats förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 648). Förslaget torde såsom bilaga

fogas vid protokollet i detta ärende.

Föredraganden hemställer,

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition anhålla om

riksdagens yttrande över förslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Engduhl

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

590562

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:281 Skrivelse till Konungen i anledning av del s Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 a1 i texten
  2. 2LU 1959:37 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 s. 1 i texten