Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

1959-04-03 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:153, Med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

1

Nr 153

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 3

april 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370); samt

2) förordning om ändrad lydelse av 10 § uppbördsförordningen den 5 juni

1953 (nr 272).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd

med bidrag av statsmedel, skall befrias från beskattning. Detsamma

föreslås skola gälla bidrag, vilka enligt vad därom finnes stadgat kan

utgå av allmänna medel till vissa arbetslösa och partiellt arbetsföra m. fl.

i samband med utbildning eller omskolning. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1059. 1 samt. Nr 153

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 19 § kommunalskattelagen den 28 september

1928 samt anvisningarna till samma paragraf1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

19 §.

Till skattepliktig---allmänt

barnbidrag;

lön eller annan gottgörelse, som

enligt förordningen om sjömansskatt

utgör inkomst ombord.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp--

— influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan---skatteplik
tig

intäkt.

Bestämmelsen att —--sist
nämnda

lag.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Till skattepliktig--— allmänt

barnbidrag;

lön eller annan gottgörelse, som

enligt förordningen om sjömansskatt

utgör inkomst ombord;

kontantunderstöd, som utgives av

arbetslöshetsnämnd med bidrag av

statsmedel.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 19 §.

Socialhjälp, begravningshjälp -—-—

— influtna medlemsavgifter.

Utbytes sådan ----skatteplik
tig

intäkt.

Bestämmelsen att---sist
nämnda

lag.

Skatteplikt föreligger icke för bidrag

från stat eller kommun, vilka

enligt av Kungl. Maj:t eller av statlig

myndighet meddelade bestämmelser

utgå, i samband med utbildning

eller omskolning, till arbetslösa och

partiellt arbetsföra samt med dem i

fråga om sådana bidrag likställda.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen

icke skall äga tillämpning vid 1959 års taxering eller vid eftertaxering för

år 1959 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse av 19 § se 1958: 296 samt av anvisningarna till 19 § se 1956: 88.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

3

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 10 § uppbördsförordningen den

5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 10 § uppbördsförordningen den 5 juni 19531

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

10 §.

Preliminär A-skatt ----- kost
nadernas

bestridande.

Preliminär A-skatt skall icke utgå

för:

a) folkpension enligt lagen om

folkpensionering;

b) bidrag enligt---av kropps
skada;
e)

kontantunderstöd, som utgives

av arbetslöshetsnämnd med bidrag

av statsmedel;

f) tillskott och bidrag enligt lagen

om kommunala pensionstillskott

m. m.; eller

g) sådan pension, livränta eller

annan skattepliktig ersättning från

försäkringsanstalt, som uppgår till

högst 1 500 kronor för år.

Då lön---— nämnda ersättning.

Preliminär A-skatt---i kon
kurs.

(Föreslagen lydelse)

10 §.

Preliminär A-skatt---kost
nadernas

bestridande.

Preliminär A-skatt skall icke utgå

för:

a) folkpension enligt lagen om

folkpensionering, där ej annat följer

av förordnande enligt 3 § 3 mom.;

b) bidrag enligt---av kropps
skada;
-

e) tillskott och bidrag enligt lagen

om kommunala pensionstillskott

m. m.; eller

f) sådan pension, livränta eller annan

skattepliktig ersättning från försäkringsanstalt,

som uppgår till högst

1 500 kronor för år.

Då lön---nämnda ersättning.

Preliminär A-skatt — ---i kon
kurs.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 10 § so 1954: 340.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 april

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande beskattning

av kontaniunderstöd vid arbetslöshet, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

I samband med olika åtgärder för att bereda hjälp vid arbetslöshet har

uppmärksamheten fästs vid vissa skattefrågor. Med den avfattning, som beskattningsreglerna

för närvarande bär, kan understöd, som utgives vid arbetslöshet,

komma att i ökad omfattning tagas till beskattning hos mottagarna.

I anledning härav har inom finansdepartementets rättsavdelning upprättats

en i januari 1959 dagtecknad promemoria (stencilerad) angående beskattningen

av vissa understöd av allmänna medel vid arbetslöshet. I promemorian

har skattefrihet föreslagits bl. a. för kontantunderstöd, som utgives

av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel.

Vidare har skattelagssakkunniga i en den 15 januari 1959 dagtecknad promemoria

(stencilerad) framlagt förslag om skattefrihet för vissa utbildningsbidrag,

som utgår i samband med den av överstyrelsen för yrkesutbildning

i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna yrkesutbildnings- och

omskolningsverksamheten för arbetslösa, partiellt arbetsföra, utlänningar

m. fl.

Med anledning av nämnda promemorior har, efter remiss, yttranden avgivits

av kammarrätten, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden, socialstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Malmöhus, Göteborgs och Bobus, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska

landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisa
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

5

tion, Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska socialvårdsförbundet, De

erkända arbetslöshetskassornas samorganisation samt Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund.

II. Beskattningen av understöd av allmänna medel vid arbetslöshet

Gällande bestämmelser m. m.

Kontanthjälp till försörjning vid arbetslöshet utgår för närvarande dels

i form av ersättning till försäkringstagare i den frivilliga statsunderstödda

arbetslöshetsförsäkringen, dels i form av understöd, som utgives av kommunen.

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som regleras av 1956 års förordning

(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor, är avsedd att bereda försäkringstagarna

ekonomisk hjälp vid övergående arbetslöshet. Bärare av

försäkringen är arbetslöshetskassor, organiserade av de försäkrade själva

såsom rikskassor för olika yrkesområden. Kassorna, som är bildade av vederbörande

fackliga organisationer, är i föreningsrättsligt hänseende understödsföreningar

och juridiskt helt fristående från organisationerna. Rätt till

inträde i kassorna föreligger oavsett organisationstillhörighet. För de fackligt

organiserade löntagarna är medlemskap i regel föreskrivet i de olika

fackförbundens stadgar. I den mån arbetslöshetskassorna sökt och erhållit

godkännande av arbetsmarknadsstyrelsen såsom erkänd arbetslöshetskassa,

har de tillerkänts statsbidrag för finansiering av sin i övrigt genom avgifter

från de försäkrade bedrivna verksamhet, vilken står under styrelsens kontroll.

Det försäkringsskydd, som erhålles från kassorna, är i regel begränsat

till högst 156 ersättningsdagar under ett försäkringsår.

För arbetslös, som ej tillhört och i en del fall ej heller haft möjlighet att

tillhöra erkänd arbetslöshetskassa eller som från sådan kassa utfått all den

ersättning från försäkringen, som han är berättigad till, och sålunda blivit

utförsäkrad, föreligger möjlighet att utfå understöd som utbetalas genom

kommunerna. Sådant understöd kan utgå såsom kontant arbetslöshetsunderstöd

eller såsom socialhjälp.

Den kontanta arbetslöshetsunderstödsverksamheten, som regleras av 1949

års kungörelse (nr 278) angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder

And arbetslöshet, omhänderhaves av kommunerna, i regel genom arbetslöshetsnämnder,

och bekostas av kommunala medel samt statsbidrag.

För att kommun skall få bedriva sådan verksamhet fordras bl. a., att kommunen

anvisat medel härför samt att, innan verksamheten börjas, arbetsmarknadsstyrelsens

medgivande inhämtas. Ansökan om statsbidrag avser

i själva verket att få bedriva understödsverksamliet för arbetslösa i annan

form än socialhjälp. — I andra fall lämnas kommunal hjälp åt oförvållat

arbetslösa såsom socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen.

Arbetslöshetsunderstöd utgår efter behovsprövning av i huvudsak samma

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr i53 år 1959

natur som socialhjälpens, men beloppen är maximerade. En del kommuner

har fastställt lägre understöd än maximibeloppen, och vidare sker efter behovsprövning

i viss omfattning reduktion av maximibeloppen. De genomsnittliga

understödsbeloppen ligger därför något under de i arbetslöshetskungörelsen

fastställda maximibeloppen. De ersättningar som utgår i form

av kommunalt kontantunderslöd är i avsikt att uppmuntra till deltagande

i försäkringen så avvägda, att de skall bli något lägre än ersättningen från

arbetslöshetskassorna.

Arbetslöshet, som påkallat kommunala stödåtgärder i form av kontantunderstöd,

har under senare år förekommit i ringa omfattning. Sålunda har

de flesta kommuner icke tillsatt någon särskild arbetslöshetsnämnd.

Beträffande beskattningen av de olika formerna av ersättning vid arbetslöshet

gäller olika regler.

Enligt 19 § kommunalskattelagen räknas ersättning, som vid arbetslöshet

tillfallit någon på grund av försäkring, icke såsom skattepliktig inkomst. Premier,

som erlagts för sådan försäkring, är å andra sidan icke avdragsgilla

vid taxeringen annat än inom ramen för det socialt motiverade s. k. försäkringsavdraget,

vilket medger avdrag för premier och avgifter för vissa försäkringar,

däribland arbetslöshetsförsäkring, med högst 300 kronor för ensamstående

person och högst 600 kronor för makar eller skattskyldiga med

minderåriga barn.

Vad beträffar de understöd, som vid arbetslöshet utbetalas genom kommunerna,

bedömes dessa efter de regler som gäller vid beskattning av sociala

bidrag och understöd.

Dessa regler måste ses mot bakgrunden av att den kraftiga utvecklingen

av socialvården icke varit förutsedd vid kommunalskattelagens tillkomst.

Även om begränsade spörsmål reglerats genom lagstiftning, är den skattemässiga

behandlingen av sociala understöd för skilda ändamål i viss utsträckning

en tolkningsfråga. Gränsen mellan vad som är skattepliktigt och

vad som icke är skattepliktigt blir härigenom delvis flytande. Denna oklarhet

medför givetvis ojämnheter vid taxeringen.

Såsom allmän princip torde få anses gälla, att socialt understöd är skattepliktigt

såvitt det icke genom uttrycklig bestämmelse frikallats från skatteplikt.

Härvidlag torde samma betraktelsesätt anläggas vare sig fråga är om

kommunala eller statliga bidrag.

Vad beträffar sådana understöd, som vid arbetslöshet utbetalas av kommun,

blir till följd härav formen för understödets utanordnande avgörande

för om mottagaren är skattskyldig för understöden eller ej.

För arbetslöshetsunderstöd finnes intet stadgande om skattefrihet. Enligt

praxis (jfr R. Å. 1934 ref. 55) har alltså sådana understöd ansetts vara att

hänföra till skattepliktig inkomst.

Socialhjälp är däremot enligt särskilt stadgande i anvisningarna till 19 §

kommunalskattelagen undantagen från skatteplikt. Såsom motivering för

skattefriheten har, förutom sociala skäl, anförts, att viss återbetalningsskyldighet

föreligger för erhållen socialhjälp.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1959

7

På grund av arbetslöshetens under senare år ringa omfattning torde

skatteplikten för arbetslöshetsunderstöd icke ha haft någon större betydelse.

Härtill torde även de förhöjda ortsavdragen, jämte tillämpning av bestämmelserna

i 50 § kommunalskattelagen om extra avdrag, ha medverkat. Enligt

uttryckligt stadgande i 10 § upphördsförordningen skall preliminär A-skatt

inte uttagas för kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med

bidrag av statsmedel. Frågan om beskattning av sådana understöd blir således

aktuell först vid taxeringen.

Departementspromemorian

Rörande skälen för och emot införande av skattefrihet för arbetslöshetsunderstöden

anföres i promemorian, att mot skattefrihet kan anföras den

principiella invändningen, att understöden är att anse som ersättningar för

förlorad arbetsförtjänst och därför bör beskattas.

Det framhålles emellertid, att, även om denna invändning icke kan frånkännas

visst berättigande, den dock icke torde böra tillmätas alltför stor betydelse

vid bedömning av den föreliggande frågan. Understöden har en rent

social motivering. De avser att under tider av arbetslöshet bereda en nödtorftig

försörjning åt den arbetslöse och hans familj och ger ingen marginal

för betalning av å dem belöpande skatter. Om statsmakternas syfte är att

under arbetslöshet ge den arbetslöse så stort understöd, som motsvarar hans

nödvändiga levnadskostnader, måste en beskattning av understöden innebära,

alt detta syfte till dels omintetgörs genom att det allmänna i form av skatt

återkräver en del av bidragen.

Det anföres vidare, att understöden icke kan tillföra mottagaren någon

skattekraft vid tiden för mottagandet. Den skatteförmåga han tilläventyrs

har, erhålles genom de normala arbetsförtjänster, som han kan förvärva

under inkomståret. Vid tiden för mottagandet förmår understödsmottagaren

följaktligen icke vidkännas avdrag för källskatt å understödsbeloppen.

Skattens uttagande måste därför uppskjutas till en tidpunkt, då han åter

erhållit skattekraft.

Enligt särskilt stadgande i 10 § upphördsförordningen har, påpekas det i

promemorian, arbetslöshetsunderstöden undantagits från lcällskatteavdrag

vid utbetalningen. Uppskovet med skatteinbetalningen innebär för den skattskyldige,

att lättnad i skattebelastningen visserligen erhålles under året för

understödens mottagande, men att skatten i stället drabbar honom under

året därefter. Under hittills rådande förhållanden torde denna anordning av

skatteuppbörden i och för sig ha varit ägnad att minska bördan av skatteplikten

för arbetslöshetsunderstöd eller i vart fall göra erläggandet av skatten

mindre kännbart. Under de gångna åren av god arbetstillgång torde nämligen

understöden i de enskilda fallen i regel varit tämligen blygsamma i

jämförelse med mottagarnas inkomster av arbete. Den å arbetsinkomsterna

vid utbetalningen avdragna källskatten, som beräknats med utgångspunkt

från normal årsinkomst av arbete, torde i stor utsträckning helt eller delvis

ha kunnat förslå även till skatt å arbetslöshetsunderstöden. Någon kvarstå
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

ende skatt av betydenhet torde alltså i allmänhet icke ha förorsakats av understöden.

Då dessutom möjligheterna att åter få arbetsinkomster och förmåga

att erlägga eventuellt kvarstående skatter varit goda, torde skatteplikten

för arbetslöshetsunderstöden under senare år icke haft större betydelse.

I promemorian framhålles, att frågan vid en större arbetslöshet kommer

i ett ändrat läge. Understöden kan väntas komma att utgå under längre tidsperioder

och uppgå till avsevärda belopp. Det kan då befaras, att de arbetslösa

i många fall kommer att, på grund av uppskovet med skatteuppbörden,

ådraga sig en betydande eftersläpande skattebelastning för understöden,

samtidigt som deras möjligheter att med hjälp av arbetsinkomster gälda

skatten försämras. Skatteplikt för arbetslöshetsunderstöden kommer då att

verka med en helt annan tyngd än hittills. Vid fortlöpande arbetslöshet kan

en anhopning av resterande skatter uppkomma. För det fall mottagaren

åter erhåller arbete, kommer skattebelastningen att bli större än hans skatteförmåga,

då han har att, förutom sedvanlig källskatt å löpande arbetsinkomster,

vidkännas även avdrag för kvarstående skatter.

Ökad arbetslöshet skulle vidare, påpekas det, om arbetslöshetsunderstöden

enligt arbetslöshetskungörelsen beskattades, medföra en förskjutning

av understödsverksamheten från skattefria till skattepliktiga bidrag då det

skydd, som arbetslöshetsförsäkringen bjuder, förbrukas. Vidare torde den

kommunala hjälpverksamheten komma att i ökad omfattning taga formen

av arbetslöshetsunderstöd i stället för socialhjälp. Om arbetslöshetsunderstöd

icke friades från beskattning, skulle alltså bidrag vid arbetslöshet

komma att beskattas i en helt annan omfattning än tidigare.

I promemorian konstateras med ledning av det anförda, att en beskattning

av arbetslöshetsunderstöden skulle få den verkan, att samhällets skattekrav

icke endast skärpes mot den enskilde bidragstagaren utan även vidgas

till en allt större krets av bidragstagare. En sådan utveckling torde enligt

promemorian icke låta sig förena med de sociala intentioner som på senare

år varit vägledande.

Av vad som anförts dras i promemorian den slutsatsen, att arbetslöshetsunderstöden

icke bör beskattas. Rörande det praktiska genomförandet av

skattefriheten anföres, att två metoder kan övervägas för att i praktiken

åstadkomma erforderlig lättnad i beskattningen för understödstagarna, nämligen

dels ändring av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

om medgivande av särskilt avdrag vid nedsatt skatteförmåga på grund av

arbetslöshet och dels införande i 19 § samma lag av bestämmelser om undantagande

av arbetslöshetsunderstöden från beskattning.

Om det förra alternativet valdes, skulle bestämmelserna, framhålles det,

kunna avfattas på ett sådant sätt, att skattelindringen kunde graderas med

hänsyn till den i varje särskilt fall föreliggande angelägenheten av skattebefrielse

och vägras i sådana fall, där skattelindring med hänsyn till den skattskyldiges

skatteförmåga eller förhållanden i övrigt icke vore påkallad. I

promemorian konstateras emellertid, att man inte kan förvänta att ett så
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

9

dant stadgande komme att fungera tillfredsställande eller tillämpas på ett

enhetligt sätt. Detta alternativ torde med hänsyn härtill icke kunna förordas.

Ur tillämpningssynpunkt bjuder, framhålles det, metoden att helt fritaga

understöden från beskattning uppenbara fördelar i taxerings- och uppbördshänseende.

En fullständig skattefrihet torde enligt promemorian stå bäst i överensstämmelse

med de grunder enligt vilka understöden utmätts och det syfte

de skall tillgodose. Arbetslöshetsunderstöden måste anses såsom nettobelopp,

för vilka skatt ej borde erläggas.

Ur beskattningssynpunkt kan enligt promemorian visserligen en generell

skattefrihet för bidragen medföra fördelar för sådana skattskyldiga, vilka,

vid jämförelse med andra skattskyldiga, på grund av storleken av sina inkomster

under det år bidragen uppbäres, i och för sig icke synes ha något

egentligt behov av skattelättnad. Denna olägenhet torde emellertid få accepteras

såsom en oundviklig följd av att utgående understödsbelopp enligt sin

ändamålsbestämning inte är avsedda att öka mottagarens skattekraft. Något

egentligt avsteg från principen om beskattning efter skatteförmåga torde

enligt promemorian knappast kunna anses vara för handen, eftersom skattebördan

för arbetslöshetsunderstöd, på grund av det ur uppbördssynpunkt

nödvändiga uppskjutandet av tidpunkten för skattens erläggande, i vart fall

aldrig skulle träffa inkomsterna under året för understödens uppbärande,

utan ett senare år, oavsett vilken skatteförmåga mottagaren då har.

I promemorian har därför föreslagits en komplettering av 19 § kommunalskattelagen

med bestämmelse om skattefrihet för kontantunderstöd, som

utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel. I enlighet därmed

har föreslagits jämväl viss ändring av 10 § uppbördsförordningen. Författningsändringarna

förutsättes träda i kraft snarast möjligt och tillämpas

första gången beträffande inkomster som tages till beskattning vid 1960 års

taxering. Den föreslagna skattefriheten kommer då att gälla samtliga under

år 1959 utbetalda understöd.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget

att kontantunderstöd som utgives av arbetslöshetsnämnd skall undantagas

från beskattning.

Ur innehållet i de remissyttranden som tillstyrker förslaget må anföras

följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker förslaget med hänsyn till att likformighet

i fråga om beskattningen av arbetslöshetsbidrag är önskvärd och en

förenklad administrativ handläggning av arbetslöshetsärenden bör eftersträvas.

Socialstyrelsen uttalar, alt det ur administrativ synpunkt givetvis skulle

medföra praktiska fördelar om kommunerna och beskattningsmyndigbeterna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

befriades från att ur beskattningssynpunkt ta befattning med arbetslöslietsnämndernas

understödsverksamhet. Den centrala frågan i detta sammanhang

är emellertid, framhåller styrelsen, huruvida understödet från arbetslöshetsnämnderna

bör tillerkännas någon skattekraft. Det bör enligt styrelsen

då beaktas att understödet i de största städerna ligger i nivå med och

stundom under socialhjälpen — som är skattefri. Den ligger också oftast lägre

och ej sällan väsentligt lägre än ersättningen från försäkringen som också

är skattefri. Man kan, säger styrelsen, uppenbarligen icke räkna med att

understödstagare, som för sitt uppehälle är hänvisade till ifrågavarande understöd,

besitter någon nämnvärd skattekraft. Av angivna skäl och då det

icke minst av hänsyn till de arbetslösa är önskvärt att enhetliga regler genomföres

för beskattning av samtliga former av understöd vid arbetslöshet

kan socialstyrelsen biträda förslaget att understöd från arbetslöshetsnämnderna

göres skattefritt.

Landsorganisationen framhåller, att arbetslöshetsnämnder finns inrättade

endast i ett mindretal av landets kommuner, varför de understöd som utbetalas

i alla andra kommuner utgår enligt socialhjälpslagen. Den olikhet som

råder i beskattningen kan nu ha till följd att två arbetslösa, bosatta i olika

kommuner, erhåller samma understödsbelopp, samt att den ene blir skattepliktig

därför men inte den andre. I de fall då en kommun inrättar arbetslöshetsnämnd

kan det också inträffa att en arbetslös erhåller understöd med

samma belopp före och efter inrättandet, men att han blir skattepliktig för

arbetslöshetsunderstödet. Slutligen kan också med nuvarande ordning inträffa,

att den som är arbetslös och erhåller understöd enligt kungörelsen

blir skattepliktig för ett lägre understödsbelopp än den skattefria socialhjälp

någon annan erhåller inom samma kommun. Enligt landsorganisationens

mening utgör enbart möjligheten av att sådana fall kan förekomma ett starkt

skäl för att införa likartade beskattningsregler för båda slagen av understöd.

Svenska landstingsförbundet finner en fullständig skattefrihet för kontantunderstöden

från såväl principiella som praktiska synpunkter naturlig

med hänsyn till det syfte de skall tillgodose och de grunder enligt vilka kontantunderstöden

utgår.

Svenska stadsförbundet anför, att ett genomförande av förslaget givetvis

kommer att medföra ett visst skattebortfall för kommunerna men att detta

skattebortfall får antagas bli av relativt begränsad omfattning och i allt fall

inte bör få hindra genomförandet av en beskattningsreform som synes vara

i hög grad välmotiverad.

Centrala uppbördsnämnden tillstyrker förslaget med hänsyn till de fördelar

ur uppbördssvnpunkt som förslaget bjuder. Nämnden yttrar.

Såsom i promemorian framhålles torde någon kvarstående skatt av betydenhet

i allmänhet icke hittills ha förorsakats av understöden, eftersom

desamma i de enskilda fallen i regel varit tämligen blygsamma i jämförelse

med mottagarnas inkomster av arbete. En befarad ökad arbetslöshet skulle

emellertid på grund av bidrag under längre perioder kunna komma att med
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

11

föra en eftersläpning av skatter till sådant belopp att detsamma skulle komma

att överstiga lians skatteförmåga. En sådan utveckling icke endast strider

mot det nuvarande uppbördssystemets grundidé utan får också anses

icke önskvärd ur social synpunkt.

Det är angeläget att så vitt möjligt söka åstadkomma en samordning

mellan källskatteuttag och taxering. En sådan samordning har lagstiftningsvägen

skett av bestämmelserna i uppbördsförordningen om existensminimum

vid källskatlen och reglerna i kommunalskattelagen om extra avdrag vid

taxeringen. I syfte att i görligaste mån undvika ovan antydda olägenheter

med skatteeftersläpning torde det i analogi med nyssnämnda samordning

ligga närmast till hands att beträffande arbetslöshetsunderstöd, för vilka avdrag

för preliminär skatt enligt gällande bestämmelser icke skall ske, föreskriva

medgivande av särskilt avdrag vid nedsatt skatteförmåga på grund av

arbetslöshet. En sådan anordning synes emellertid på grund av de i promemorian

redovisade omständigheterna vara mindre ändamålsenlig.

I åtskilliga yttranden framhålles, att principiella skäl visserligen talar mot

kontantunderstödens undantagande från beskattning men att skattefrihet

ändock bör medges av sociala och praktiska skäl.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att arbetslöshetsunderstödet

tjänar samma syfte som arbetslöshetsförsäkringen. Beloppsmässigt ligger understödet

i stort sett i linje med ersättningen på grund av arbetslöshetsförsäkring.

Det framstår då enligt länsstyrelsen som en klar inkonsekvens,

om ej jämväl arbetslöshetsunderstöden undantages från beskattning. Länsstyrelsen

anför vidare.

Att sociala synpunkter beaktas vid skattelagstiftning är icke något för lagstiftningen

främmande eller någon nyhet. Sålunda korresponderar den enligt

46 § kommunalskattelagen föreliggande rätten till avdrag för försäkringspremier

icke — såsom eljest är fallet beträffande rätt till avdrag för

premier — med beskattningen av utfallande försäkringsbelopp utan har tillkommit

av sociala skäl. Bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga,

då skattskyldigs inkomst på grund av långvarig oförvållad arbetslöshet

eller stor försörjningsbörda understigit existensminimium är visserligen

betingade av den allmänna principen att skatt bör uttagas efter förmåga

men torde dessutom åtminstone i viss mån kunna tjäna som ett exempel

på skattelagstiftning med sociala aspekter. Detsamma kan anses gälla den

år 1948 tillkomna ändringen av 50 § kommunalskattelagen, varigenom maximibeloppet

vid avdrag för nedsatt skatteförmåga höjdes och vars syfte var

alt motverka beskattningens reducerande effekt på de fr. o. in. 1948 utgående,

höjda folkpensionerna. Bätten till förvärvsavdrag för gift kvinna utgör ett

ytterligare belägg på sociala hänsynstaganden i skattelagstiftningen.

EU undantagande av understöden från skatteplikt innebär, framhåller

länsstyrelsen, att ersättning för förlorad arbetsinkomst ej blir beskattad.

Härigenom sker sålunda ett avsteg från en av skatterättens allmänna grundsatser.

Emellertid har denna princip i gällande skattelagstiftning redan underhåll

betydande, bl. a. av sociala hänsyn betingade, modifikationer (exempelvis

i fråga om ersättning för mistad inkomst till följd av olycksfall). Med

beaktande av understödens rent sociala motivering och då de ej kan anses

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

tillföra mottagaren någon skattekraft i egentlig mening, synes enligt länsstyrelsen

en undantagsställning av anfört slag böra godtagas.

Länsstyrelsen uttalar sålunda som sin mening, att avgörande skäl föreligger

för genomförande av skattefrihet beträffande de kommunala arbetslöshetsunderstöden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att, även om en jämförelse med familjebidragen

— vilka är underkastade skatteplikt — kan ge anledning till

viss tveksamhet, övervägande skäl talar för skattefrihet för här ifrågakomna,

socialt motiverade bidrag; en beskattning skulle bl. a. medföra automatisk

ökning av bidragsbeloppen för att dessa skulle kunna fylla sitt ändamål.

I fråga om beskattningen av sociala bidragsformer finner länsstyrelsen

det för övrigt i särskild grad försvarligt att låta de principiella synpunkterna

stå tillbaka för de praktiska, framför allt när de senare gör sig gällande med

sådan styrka som här är fallet.

Tjänstemännens centralorganisation erinrar om att organisationen tidigare

i olika sammanhang givit uttryck för den uppfattningen, att utgående

socialförmåner och liknande bidrag från det allmänna i princip borde vara

skattepliktig inkomst och att beloppens storlek borde avpassas med hänsyn

till detta förhållande. Organisationen är emellertid medveten om att en sådan

omläggning av beskattningen måste föregås av en allsidig utredning

och i varje fall ske i ett större sammanhang. Det föreliggande förslaget har

därför bedömts utgående från de speciella betingelser, under vilka ifrågavarande

bidrag utbetalas och med hänsynstagande till nu gällande beskattningsregler

för liknande förmåner och ersättningar. Organisationen tillstyrker

förslaget och yttrar bl. a. följande.

Vad först angår frågan om arbetslöshetsunderstöden grundar sig olikheterna

i den skattemässiga behandlingen av å ena sidan ersättningarna från

arbetslöshetskassorna och å andra sidan arbetslöshetsunderstöden främst

på ett formellt betraktelsesätt. Vid tillämpningen måste dessa regler få synnerligen

egendomliga konsekvenser. En av de grundläggande principerna i

skattesystemet är att skatten skall uttas efter förmåga. Längre tids arbetslöshet

minskar vederbörandes skatteförmåga, även om den arbetslöse erhåller

ersättning ur arbetslöshetskassa. Med nuvarande regler inträffar för

flertalet arbetslösa det förhållandet, att när arbetslösheten varat i 138 eller

156 dagar och skatteförmågan därigenom minskat i avsevärd grad, inträder

skatteplikt för arbetslöshetsunderstöden. Detta kan ej anses överensstämma

med skatteförmågeprincipen. De belopp, som kommunerna utbetalar i

kontant arbetslöshetsunderstöd är dessutom lägre än ersättningen från

arbetslöshetskassorna, vilket ytterligare poängterar det orimliga i systemet.

Sveriges akademikers centralorganisation uttalar som sin, principiella

uppfattning, att andra ersättningar vid arbetslöshet än sådana, som utgått

på grund av försäkring, bör beskattas med hänsyn till att de är att anse som

ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Den omständigheten att bidragen

har en rent social motivering kan enligt organisationens mening icke i och

för sig utgöra tillräckligt skäl för att frångå en vedertagen beskattningsprincip.

Om man av sociala skäl vill åstadkomma lindringar i beskattning

för vissa grupper bör detta i princip ske genom att medgiva särskilt avdrag

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

13

vid nedsatt skatteförmåga jämlikt bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen,

ej genom att undantaga vissa ersättningar från beskattning.

Emellertid torde, framhålles det vidare, med hänsyn till de former i vilka

ersättningen till arbetslösa för närvarande utgår, vissa praktiska svårigheter

ur uppbörds- och taxeringssynpunkt uppkomma om man här genomför

denna princip. I avvaktan på en samordning av de olika socialpolitiska

åtgärderna tillstyrker organisationen förslaget med hänsyn till angelägenheten

av att i nuvarande arbetsmarknadsläge förenkla administrationen av

bidragsgivningen.

Förslaget om skattefrihet för kontantunderstöden avstyrkes av kammarrätten

samt länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Västerbottens

och Norrbottens län. Sålunda anför kammarrätten.

Såsom principiell invändning mot skattefrihet för arbetslöshetsunderstöden

har brukat åberopas, att de vore att anse såsom ersättning för förlorad

arbetsförtjänst. Förslagsställaren har ej heller förnekat invändningens riktighet

i och för sig men har ej velat tillmäta den alltför stor betydelse vid

bedömningen av den föreliggande frågan.

Mot det framlagda förslaget torde emellertid även kunna anföras skäl,

hänförliga till principen om rättvisa och likformighet i beskattningen. Kammarrätten

syftar härvid på att en mycket stor grupp personer beskattas för

inkomster, som icke överstiga de särskilda ersättningarna.

Att en person med arbetsfri inkomst skulle ha mindre skattekraft än den,

som förvärvar samma inkomst genom arbete, torde icke vara riktigt. Om en

arbetare under början av ett år uppburit arbetslöshetsunderstöd och därefter

under året erhållit välavlönat arbete, men en annan arbetare haft arbete

under hela året, ehuru mindre välavlönat, så att den samlade arbetsinkomsten

understigit den förres, lärer den förres skattekraft vara större än

den senares. Och likväl har den senare arbetaren kanske dessutom fått vara

med om att i sin mån bidraga till den förres, mera bärkraftiges understöd.

Kammarrätten framhåller vidare bl. a., att arbetslösa med väsentligt

nedsatt skatteförmåga på grund av långvarig oförvållad arbetslöshet torde

kunna få sina befogade anspråk på skattelindring tillgodosedda enligt 50 §

2 mom. kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län anlägger liknande

synpunkter. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att frågan om

beskattning av sociala bidrag synes kräva en närmare utredning och att det

synes lämpligt att frågan härom i sin helhet göres till föremål för övervägande

av sakkunniga.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att förslaget icke isolerat bör

upptagas till prövning utan behandlas i det större sammanhanget — frågan

om de sociala förmånernas beskattning överhuvud. Länsstyrelsen finner förslaget

om skattefrihet principiellt omotiverat. Länsstyrelsen anför.

Det må även framhållas, att vid nu förevarande skatteproblems bedömande

man icke rimligen kan undgå beakta den föreslagna skattefrihetens

inverkan på beskattningen av annan under samma år inflytande inkomst.

Skatteprivilcgier av föreslagen art medför en i och för sig alldeles omotiverad

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

nedsättning av skatten på denna andra inkomst. Ortsavdragets verkan som

reglerande skatteprogressionen i de lägre inkomstskikten förfelas, om för

viss tid inflytande inkomst fritages från skatteplikt. Detta är så mycket mer

obefogat, som skattekraften under övriga delar av året icke vid källskatteberäkningen

anses påverkad av en tids arbetslöshet. Det är för övrigt ej ur

skatteförmågesynpunkt riktigt att likställa den som under viss del av året

åtnjuter bidrag av det allmänna av nu förevarande slag med dem som —- med samma inkomst under året i övrigt — icke har sådant bidrag.

Det vill synas som borde nu förevarande förslag icke isolerat upptagas

till prövning utan behandlas i det större sammanhanget — frågan om de

sociala förmånernas beskattning över huvud. Eftersom så många förmåner

av social natur anknyter till taxeringarnas höjd, bör icke utan synnerligen

vägande skäl skatteprivilegier tillskapas, vars konsekvenser icke kan överblickas.

Länsstyrelsen vill till slut framhålla, att det är principiellt felaktigt att

av sociala skäl frikalla vissa inkomster från skatteplikt. Sociala olägenheter

av beskattningen skall undanröjas genom generella regler om ortsavdrag

och extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga. Den andra utvägen

leder till orättvisor och ett onödigt komplicerande av beskattningsapparaten.

Den som på grund av kroppsligt handikap eller annan särskild omständighet

icke förmår förtjäna mer än exempelvis 5 000 kronor om året

är i lika stort behov av skattefrihet för inkomsten som den vilken lyfter

samma belopp i arbetslöshetsunderstöd. Gentemot dessa principiella invändningar

synes sådana omständigheter som svårigheter med källskatteuppbörd

o. dyl. vara av så underordnad art att de icke bör tillmätas någon större

betydelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att andra bidrag av

social karaktär, vilka är av ungefär samma storleksordning som de nu ifrågavarande

bidragen, är föremål för beskattning. Sålunda utgör familjebidrag

till värnpliktiga skattepliktig inkomst, och även folkpension är i princip

skattepliktig. Många skattskyldiga med inkomster till lägre belopp än

bidragen till de arbetslösa får betala skatt på hela sin arbetsinkomst utan

reduktion. Även om arbetslöshetsproblemet utgör en viktig social fråga, bör

enligt länsstyrelsens mening de arbetslösa icke vid inkomstbeskattningen

behandlas efter andra grunder än andra medborgare. Om bidrag vid arbetslöshet

göres skattefritt, skulle detta innebära, att den, som under samma beskattningsår

uppburit sådant bidrag i någon form och därjämte haft viss

arbetsinkomst, skulle bli skattefri icke endast för arbetslöshetsbidraget utan

även för arbetsinkomsten till den del denna inkomst motsvaras av ortsavdrag

för ett helt år. Han skulle vidare gå fri från folkpensionsavgift och

sjukförsäkringsavgift, belöpande på arbetslöshetsbidraget, ehuru inkomst

till motsvarande belopp under andra förhållanden drabbas av dylika avgifter.

Riksskattenämnden uttalar, att förslaget om skattefrihet för arbetslöshetsunderstöd

knappast kan motiveras ur rent skattemässiga synpunkter,

men nämnden tar icke ställning till fragan huruvida skattebeflieisen kan

motiveras av socialpolitiska och psykologiska skäl. Riksskattenämnden anser,

att skattefrihet för ifrågavarande bidrag skulle innebära att dessa er
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1959

15

håller en i beskattningsavseende privilegierad ställning. I promemorian an*

föres visserligen såsom ett skäl för skattefrihet, att bidraget icke ger någon

marginal för betalning av å dessa belöpande skatter. Detta uttalande måste

emellertid, framhåller nämnden, ses i belysning av att ett mycket stort antal

personer, vilkas inkomster icke överstiger arbetslöshetsersättningarna,

icke förty anses äga skattekraft och göres till föremål för beskattning (taxeringsåret

1957 redovisade sålunda cirka 700 000 skattskyldiga inkomster

liggande mellan 2 000—4 000 kronor).

Riksskattenämnden anser sig i detta sammanhang böra framhålla att ortsavdrag,

även om förslaget genomföres, kommer att utgå till bidragstagarna

med fullt årsbelopp ehuru inkomsterna under en del av året är skattefria.

En principiell konsekvens av skattefrihet för bidragen borde enligt nämnden

rätteligen vara, att ortsavdragen reducerades med hänsyn till den tid

under vilken de skattefria inkomsterna åtnjutits. Det kan enligt nämndens

mening icke råda tvivel om att ur synpunkten av likformighet och rättvisa i

beskattningen en dylik regel vore väl motiverad. Emellertid skulle en dylik

reduktionsregel medföra avsevärda praktiska olägenheter vid taxeringsarbetet.

Riksskattenämnden anser sig därför —- trots det sagda — icke böra

ifrågasätta införandet av en dylik reduktionsregel.

Vidare framhåller riksskattenämnden, att man icke bör bortse från att

om en arbetslös, som erhållit skattefri ersättning, övergår till beredskapsarbete,

skatteplikt inträder för den inkomst han förvärvar genom detta arbete.

Det synes angeläget att man noga beaktar, att icke skillnaden mellan

å ena sidan den arbetsinkomst — reducerad med å densamma belöpande

skatt — som i genomsnitt faktiskt erhålles vid beredskapsarbete och, å

andra sidan, skattefria bidrag av nu förevarande art blir så ringa att den

arbetslöse avhåller sig från att mottaga beredskapsarbete.

I detta sammanhang skall slutligen nämnas, att Svenska arbetsgivareföreningen

inte velat motsätta sig de i promemorian framförda förslagen. Om

de av arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasatta särskilda ersättningarna till medlemmar

av arbetslöshetskassor inte införes, anser dock föreningen, att anledning

saknas att undantaga kontantunderstöden från skatteplikt.

Vad angår möjligheterna att tillgodose behovet av skattelättnad för mottagare

av arbetslöslietsbidrag med hjälp av bestämmelser om avdrag

vid nedsatt s katteförmåga har delade meningar gjort sig gällande

i remissyttrandena.

I vissa yttranden har sålunda hävdats, att berättigade anspråk på skattelättnad

skulle kunna tillgodoses redan med gällande bestämmelser i 50 §

2 mom. kommunalskattelagen. Denna mening företrädes av kammarrätten

samt länsstgrclserna i Västerbottens och Norrbottens län.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar en lösning av frågan

genom vissa ändringar av bestämmelserna i 50 § 2 mom. koinmunalskattelagen.

Länsstyrelsen anför därvid bl. a. följande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

Att understöd och bidrag vid arbetslöshet förklaras skola utgöra skattepliktig

inkomst torde icke böra medföra ändring i nuvarande ordning, enligt

vilken sådana belopp äro fritagna från preliminär beskattning. Innebörden

härav blir emellertid, att föreskriften i 50 § 2 mom. tredje stycket

kommunalskattelagen om beaktande av existensminimum vid långvarig arbetslöshet

vanligen kommer att sakna betydelse, icke endast vid den preliminära

beskattningen utan även vid den statliga taxeringen. Det synes icke

lämpligt att lösa denna svårighet enligt den metod, som nu tillämpas för

folkpensionärema. Länsstyrelsen vill i stället föreslå, att skattelindring på

grund av oförvållad arbetslöshet må kunna givas icke endast i det fall,

varom talas i 50 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen, d. v. s. enligt

reglerna om existensminimum, utan även enligt andra stycket av angivna

50 § 2 mom. Långvarig arbetslöshet bör med andra ord på samma sätt

som långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige ägt åtnjuta allmänt barnbidrag,

eller annan därmed jämförlig omständighet, kunna utgöra skäl för skattelindring.

Härvid torde böra gälla, att extra skattelindring regelmässigt bör

givas under förutsättning, att bidraget till den arbetslöse, med bortseende

från däri ingående särskilt barnbidrag, under beskattningsåret överstigit

ortsavdraget. Skattelindringsavdraget bör i sådana fall uppgå till åtminstone

skillnaden mellan dessa båda belopp. Härigenom kommer den, som under

året endast haft arbetslöshetsunderstöd, att bliva fri från skatt. Skall

ytterligare skattelindring kunna givas, bör detta göras beroende av en prövning

i det särskilda fallet. Det torde ligga i sakens natur, att beskattningsmyndigheten

vid denna prövning har att taga all erforderlig liänsyn till att

skattskyldigs skatteförmåga varit svag.

De flesta remissinstanserna uttalar sig emellertid emot användandet av

denna metod. Sålunda anför riksskattenämnden.

Enligt 50 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen må skattskyldig,

som på grund av långvarig oförvållad arbetslöshet fått sin skatteförmåga

väsentligen nedsatt, erhålla avdrag med högst 3 000 kronor utöver föreskrivet

ortsavdrag, om inkomsten understigit vad han kan anses hava behövt

för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum). I enlighet

med denna bestämmelse torde skattelindring kunna medgivas i ett betydande

antal fall av arbetslöshet, men i ett läge med omfattande arbetslöshet

torde den dock icke kunna förväntas komma att fungera tillfredsställande,

bland annat när arbetslösheten i det enskilda fallet icke förelegat under

större delen av beskattningsåret. Regeln kan även befaras komma att

tillämpas på ett icke enhetligt sätt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det ifrågavarande alternativet

— att uppnå skattefrihet genom ändring och utvidgning av bestämmelserna

om avdrag vid nedsatt skatteförmåga — visserligen har den fördelen,

att den erforderliga lagändringen kunde inflyta i ett sammanhang, där redan

förut rätt till avdrag vid oförvållad arbetslöshet regleras. Emellertid

påpekar länsstyrelsen, att de understöd, som under ett år sammanlagt kan

komma att utbetalas till en person, i vissa lägen kan uppgå till sådant belopp,

att nu gällande avdrag ej blir tillfyllest. För att uppnå skattefrihet

skulle det då bli nödvändigt att antingen laborera med två avdragsbelopp

eller att generellt höja det för närvarande gällande och nyligen ändrade avdraget.

Båda utvägarna liksom för övrigt även en gradering av avdraget

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1959 17

med hänsyn till angelägenheten av skattelindring förefaller enligt länsstyrelsens

mening'' mindre lämpliga och även svårframkomliga.

Departementschefen

Bidragen till försörjning av arbetslösa utgår för närvarande — utom i form

av kommunalt kontantunderstöd — såsom försäkringsersättning från arbetslöshetsförsäkringen

eller såsom kommunal socialhjälp. Dessa både senare bidragsformer

är skattefria. Däremot är de kommunala kontantunderstöden

skattepliktiga, ehuru preliminär A-skatt inte avdrages vid utbetalningen.

Om ett försämrat läge på arbetsmarknaden skulle uppstå, kan det förväntas,

att kontantunderstöden från arbetslöshetsnämnderna kommer att få

relativt stor omfattning. Man har alltså då att räkna med en övergång från

skattefria bidragsformer till en skattepliktig sådan, och detta utan att bidragen

höjes. Tvärtom torde kontantunderstöden kunna bli något lägre än försäkringsersättningarna

och socialhjälpen.

Det i departementspromemorian framlagda förslaget att frita jämväl kontantunderstöden

från skatteplikt är att se mot denna bakgrund. Förslaget

syftar emellertid också till att undanröja den inadvertens som redan tidigare

framträtt däri att det är beroende av vilken bidragsform kommunen väljer

— socialhjälp eller kontantunderstöd — om ett bidrag från kommunen i

mottagarens hand skall bli skattepliktigt eller ej.

Remissbehandlingen utvisar, att flertalet remissinstanser är eniga om att

skattereglerna bör ändras så att man uppnår det i promemorian åsyftade resultatet.

Vissa betänkligheter har emellertid anförts utifrån principiella

skattemässiga synpunkter. Därvid synes man på några håll ha ansett, att

dessa betänkligheter skulle bli mindre om man valde alternativet att utbygga

reglerna om extra avdrag vid taxeringen i stället för att stadga skattefrihet

för de uppburna beloppen.

Emellertid torde de framförda synpunkterna icke i första hand ha avseende

på frågan huruvida skattefrihet eller avdragsrätt vid taxeringen av

principiella skäl är att föredraga. Skattefrihet kan nämligen även tillerkännas

mottagare av arbetslöshetsunderstöd genom en ändring av bestämmelserna

om extra avdrag, förutsatt att bestämmelserna utformas så, att det

extra avdraget motsvarar beloppet av de under inkomståret uppburna understöden.

Ur principiell synpunkt torde en sådan avdragsregel knappast

kunna bedömas annorlunda än ett uttryckligt undantagande av understöden

från beskattning. Innebörden av de principiella invändningarna torde fastmer

vara den, att man ansett, att skattelindringen i varje särskilt fall bör kunna

graderas med hänsyn till understödstagarens totala inkomster under det år

understödet uppburits samt till övriga på hans skatteförmåga inverkande

förhållanden. Om dessa synpunkter beaktas, måste emellertid bestämmelserna

rörande extra avdrag ges en så allmän utformning, att de medger

skattemyndigheterna utrymme för hänsynstaganden inom mycket vida gränser.

I tillämpningen skulle eu så utformad regel icke kunna undgå att

vålla avsevärda svårigheter. Det torde vidare med fog kunna befaras, att

bestämmelserna skulle komma alt tillämpas på ett icke enhetligt sätt.

2 Biliang till riksdagens protokoll J959. 1 samt. Nr 153

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

Såsom i promemorian anförts, har alternativet med skattefriheten valts

främst på grund av praktiska taxerings- och uppbördssynpunkter. I betraktande

av de olägenheter, som ur dessa synpunkter skulle möta om alternativet

med extra avdrag valdes, synes den i promemorian intagna ståndpunkten

vara välgrundad. De flesta remissinstanserna delar också den i promemorian

framförda meningen.

Det återstår då att granska de principiella betänkligeter som anförts mot

förslaget om skattefrihet för kontantunderstöd samt pröva, om nämnda betänkligheter

äger sådan tyngd att de bör hindra att detta av sociala och

praktiska skäl underbyggda förslag förverkligas.

Vad först beträffar invändningen, att understöden utgör ersättning för

förlorad arbetsförtjänst och därför i enlighet med allmänna grundsatser

för beskattningen bör utgöra skattepliktig inkomst, kan — såsom ock skett

i något remissyttrande — erinras om, att denna grundsats i gällande lagstiftning

undergått betydande, bl. a. av sociala hänsyn betingade modifikationer.

Det har vidare anförts, att skattefrihet för arbetslöshetsbidrag skulle strida

mot principen om rättvisa och likformighet vid beskattningen på den

grund, att en mycket stor grupp personer beskattas för inkomster, som icke

överstiger bidragen. Till en början vill jag då erinra om att årsinkomstens

storlek i de inkomstlägen varom här är fråga icke i och för sig utgör någon

tillförlitlig mätare på en skattskyldigs skattekraft. Beträffande den som

varit arbetslös under ett helt år torde det emellertid i regel icke föreligga

tvekan om att någon skattekraft ej föreligger. Vad beträffar de båda kommunala

bidragsformerna, kontant arbetslöshetsunderstöd och socialhjälp,

är dessa så bestämda att de förslår endast till nödvändiga levnadskostnader,

men ej till skatter. I praktiken torde man alltså kunna räkna med, att en

årsinkomst, bestående uteslutande av arbetslöshetsbidrag, icke tillför mottagaren

någon skattekraft utan för hans del nära sammanfaller med existensminimum.

Under sådana förhållanden kan det svårligen anses strida mot

rättvisa och likformighet vid beskattningen om skattefrihet medgives.

De invändningar av principiell natur som i övrigt rests mot förslaget om

skattefrihet för kontanta arbetslöshetsunderstöd är av sådan art, att de med

samma rätt kan framföras mot nära nog varje form av skattefrihet. Av

praktiska taxeringstekniska skäl kan det knappast undvikas att en person

med viss skattefri inkomst kan vid taxering komma i åtnjutande av fullt ortsavdrag.

Eftersom skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift och sjukförsäkringsavgift

är beroende av den taxerade inkomstens storlek, blir följden

vidare att dessa avgifter blir lägre än om inkomsten i fråga tagits till beskattning.

Storleken av den laxerade inkomsten är därjämte i vissa fall bestämmande

för utfåendet av sociala förmåner. Dessa olägenheter — vilkas

betydelse icke bör överdrivas — måste alltid tagas med i beräkningen vid

undantagande från beskattning av inkomster, som enligt eljest gällande regler

skulle vara underkastade skatteplikt. Olägenheterna får vägas mot angelägenheten

ur social och praktisk synpunkt av skattefrihet. På grund av det

speciella uppbördsförfarande, som framtvingats av bidragstagarens oför
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

19

måga att vid bidragens mottagande gälda skatt, kan en beskattning av de nu

ifrågavarande bidragen vid arbetslöshet väntas medföra en eftersläpning av

skatten, som vid tiden för erläggandet kan överstiga den skattskyldiges skatteförmåga.

En sådan eftersläpning står i uppenbar strid mot uppbördssystemets

grundidé att åstadkomma samordning mellan källskatteuttag och

taxering.

I något remissyttrande har uttalats farhågor för att skattefrihet för arbetslöshetsbidrag''

skulle kunna medföra, att skillnaden mellan efter skatteavdrag

behållen inkomst av beredskapsarbete och de skattefria bidragen

blir så ringa att den arbetslöse avhåller sig från att mottaga beredskapsarbete.

Dessa farhågor torde med hänsyn till lönesättningen å sådana arbeten

helt sakna fog. Det hör även observeras, att någon valfrihet inte föreligger.

Den som avböjer att mottaga erbjudet beredskapsarbete riskerar att

avstängas från all arbetslöshetslijälp.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan jag icke finna, att de åberopade

principiella skälen har sådan vikt, att de bör förhindra genomförande av

förslaget om skattefrihet för de kontanta arbetslöshetsunderstöden. I likhet

med flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, anser

jag, att avgörande betydelse bör fästas vid de stora fördelar av social, administrativ

och praktisk natur, som förslagets genomförande medför.

I enlighet med det anförda förordar jag, att i 19 § kommunalskattelagen

införes ett stadgande av innebörd att kontantunderstöd, som utgives av

arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel, icke skall räknas till skattepliktig

inkomst enligt samma lag. Till följd härav bör ur bestämmelserna

i 10 § uppbördsförordningen stadgandet om kontantunderstöds undantagande

från preliminär A-skatt utgå.

I 10 § uppbördsförordningen bör därjämte i överensstämmelse med vad

som angivits i propositionen nr 63 företagas en redaktionell ändring, föranledd

av att källskatteavdrag avses skola ske å folkpension, när den utbetalas

i särskild ordning med hänsyn till samordning med statliga pensionsförmåner.

III. Beskattningen av vissa utbildningsbidrag

Gällande bestämmelser m. m.

Om de bidrag varom här är fråga inhämtas från skattelagssakkunnigas

promemoria följande. Uppgifterna om utgående belopp har kompletterats i

enlighet med beslut av innevarande riksdag.

Enligt kungörelse den 29 juni 1945 (nr 445) angående yrkesutbildningskurser

för arbetslösa kan kurser anordnas för yrkesutbildning åt arbetslösa

och partiellt arbetsföra. Kurserna anordnas i regel som nybörjarkurser,

fortbildningskurser eller omskolningskurser. 1 statsbidragshänseende skiljes

mellan kommunal arbetslöshelskurs, arbetslöshetskurs vid central verkstadsskola

och central arbetslöshetskurs. Kursverksamheten slår under central

ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning, som i olika frågor har

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

att samråda med arbetsmarknadsstyrelsen. Kostnaderna för anordnandet

resp. bidrag till anordnandet av kurserna samt kostnaderna för timpenning

till kursdeltagarna bestrides av statsbidrag. Vederbörande kommun har i

regel att ersätta 25 procent av vissa bidrag till deltagarna.

Till deltagare i fortbildnings- och omskolningskurs må av statsmedel utbetalas

timpenning. För närvarande utgår dylik timpenning med en krona

per arbetstimme. Till deltagare i nybörjarkurs må av statsmedel utgå stipendium

i enlighet med vad som är eller må varda stadgat angående stipendier

åt elever vid statsunderstödda yrkesskolor. Beträffande understöd

i övrigt åt deltagare i yrkesutbildningskurs för arbetslösa in. fl. gäller vad i

sådant hänseende är eller må varda särskilt föreskrivet. Sådana föreskrifter

om utbildningsbidrag åt arbetslösa m. fl. har meddelats i kungl. brev den

4 juni 1954.

Sådant utbildningsbidrag utgöres av grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg

och särskilt bidrag.

Grundbidrag utgår såsom bidrag till kostnaderna för den utbildades uppehälle

med högst 410 kronor för månad.

Hyresbidrag må utgå

a) till familjeförsörjare högst med belopp motsvarande den faktiska hyreskostnaden,

däri inräknad kostnaden för uppvärmning;

b) till annan med ett belopp för månad av högst 70 kronor i ortsgrupp II,

85 kronor i ortsgrupperna III och IV samt 100 kronor i ortsgrupp V.

Familjeförsörjare må vid utbildning å annan ort än hemorten erhålla,

förutom bidrag till familjebostaden, bidrag till egen bostad enligt vad som

sägs under b).

Familjetillägg kan utgå

a) för make med högst 55 kronor för månad vid utbildning i hemorten

och högst 140 kronor för månad vid utbildning utom hemorten;

b) för husföreståndarinna med nyssnämnda belopp, under förutsättning

att maketillägg icke utgår samt att bidragstagaren sammanbor med egna

eller makes barn eller adoptivbarn under sexton år;

c) för barn eller adoptivbarn under 16 år med högst 45 kronor för barn

och månad.

Även försörjningspliktig, som inte sammanlever med sin familj, kan erhålla

på visst sätt maximerade hyresbidrag och familjetillägg.

Såsom särskilt bidrag må utbetalas

åt i samband med utredning om yrkesutbildning resekostnadsersättning

och traktamente, ersättning för kostnad för läkarundersökning eller anlagsprövning

ävensom gottgörelse för lörlorad arbetsförtjänst samt

b) i anslutning till beviljad yrkesutbildning resekostnadsersättning och

traktamente för resor mellan hemorten och utbildningsorten samt för studieresor

ingående i utbildningen, bidrag till dagliga resor mellan bostaden

och utbildningsplatsen ävensom till kursavgifter, undervisningsmateriel och

arbetskläder.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

21

Resekostnadsersättning och traktamente må utgå högst med belopp motsvarande

ersättning enligt lägsta rese- och traktamentsklass i allmänna resereglementet.

Utbildningsbidrag skall, om ej särskilda skäl föranleder till annat, minskas

med hela beloppet av bidragstagaren tillkommande pension, sjukpenning

eller annan försäkringsersättning samt timpenning och annan med

utbildningen förenad inkomst.

Vid bestämmande av utbildningsbidrag skall hänsyn vidare tas till arbetslönen

i det yrke, som bidragstagaren kan beräknas komma att tillhöra,

samt, i fråga om familjeförsörjare, familjemedlems inkomst under utbildningstiden.

Grundbidrag, hyresbidrag och familjetillägg kan även utgå

dels vid sjukdom under högst 15 dagar per kalenderår;

dels i förskott för högst en månad, dock att, om utbildningen avbrytes,

erhållet förskott i regel skall återbetalas;

dels under högst en månad efter slutad utbildning såsom starthjälp mot

återbetalningsskyldighet.

Av kommunen skall ersättas 25 procent av kostnaderna för grundbidrag,

hyresbidrag, familjetillägg och i förekommande fall timpenning. Kommunen

har att för varje person, som beviljas utbildningsbidrag, skriftligen förbinda

sig att svara för kommunandelen.

Genom kungl. brev den 11 april 1958 har arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigats

att i enlighet med bestämmelserna i 1954 års kungl. brev bevilja

utbildningsbidrag åt arbetslös, som deltager i fortbildnings- eller omskolningskurs

enligt 1945 års kungörelse angående yrkesutbildningskurser för

arbetslösa, eller som jämlikt styrelsens medgivande deltager i yrkesutbildning

anordnad inom den ordinarie undervisningen eller inom näringslivet,

under följande förutsättningar, nämligen

att den arbetslöse fyllt 16 år och sökt arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen

samt

att fortsatta försörjningsmöjligheter inom det förutvarande yrket bedöines

icke vara för handen inom rimlig tid men arbetsmarknadsförhållandena

beräknas möjliggöra placering inom annat yrkesområde eller

att arbetslös med viss yrkeserfarenhet genom utbildning kan förbättra

sina yrkeskunskaper samt därigenom erhålla större möjligheter till anställning

inom yrket, eller

att yrkestillhörighet och yrkeskunskap saknas och yrkesutbildning skulle

underlätta en arbetsplacering eller

att det med hänsyn till arbetsmarknadsläget eller eljest är av väsentlig

betydelse att omedelbara åtgärder vidtages för att snabbt öka tillgången

på yrkesulbildad arbetskraft.

Enligt kungl. brev den 27 juni 1957 må utbildningsbidrag lämnas partiellt

arbetsför, som av arbetsmarknadsstyrelsen beviljats yrkesutbildning

eller arbetsprövning. Därvid skall i del föregående angivna bestämmelserna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

tillämpas, dock att blindtillägg och vårdtillägg, varom stadgas i 10 § lagen

om folkpensionering, samt i samband med dessa tillägg utgående grundpension

inte skall räknas såsom inkomst vid bestämmande av utbildningsbidragets

storlek.

Enligt kungl. brev den 11 april 1958 skall de bestämmelser, som meddelats

beträffande utbildningsbidrag till partiellt arbetsföra, äga motsvarande

tillämpning i fråga om yrkesutbildning av utländska flyktingar.

Efter samma grunder utgår vidare utbildningsbidrag vid omskolning av

i militärtjänst skadade enligt kungl. brev den 13 september 1957.

yrkesutbildning och omskolning kan även beredas ensamställda kvinnor

samt medelålders och äldre manlig eller kvinnlig arbetskraft, för vilken fortsatta

försörjningsmöjligheter inom det egna yrket icke anses föreligga eller

som eljest är svårplacerad på arbetsmarknaden. Därvid utgår utbildningsbidrag

efter samma grunder som till partiellt arbetsföra.

I detta sammanhang bör nämnas, att enligt 32 § arbetslöshetskungörelsen

den 27 maj 1949, nr 278, må efter arbetsmarknadsstyrelsens medgivande

kontant understöd utgå för tid, varunder arbetslös deltager i kurs, som anordnas

enligt bestämmelserna i kungörelsen den 29 juni 1945, nr 445.

Vad beträffar de regler som bör beaktas vid prövning av utbildningsbidragens

beskattning framhåller skattelagssakkunniga, att i 19 § kommunalskattelagen

såsom icke skattepliktiga inkomster uppräknas bl. a.:

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren

jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda

för mottagarens utbildning.

I anvisningarna till 19 § stadgas att till skattepliktig inkomst icke är att

hänföra socialhjälp, begravningshjälp samt underhåll, som lämnats fånge

eller patient å hospital, in. m. dyl.

I 20 § kommunalskattelagen föreskrives att — vid beräkning av inkomsten

från särskild förvärvskälla — avdrag icke må ske bl. a. för vad skattskyldig

utgivit såsom periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk

utbetalning till annans undervisning eller uppfostran (avdragsrätt föreligger

dock i fråga om utbetalning, som utgör skadestånd eller skett på grund

av förutvarande anställning i förvärvskälla). I 46 § 2 mom. samma lag finnes

en liknande föreskrift beträffande allmänna avdrag.

Genom särskild förordning den 13 mars 1953 (nr 79) om skattefrihet för

vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader har förklarats att vissa

statliga och kommunala bidrag för nedbringande av bostadskostnader icke

skall utgöra skattepliktig inkomst.

Av intresse i förevarande sammanhang är främst, framhåller skattelagssakkunniga,

bestämmelsen om skattefrihet för stipendier till studerande vid

undervisningsanstalter eller eljest avsedda för mottagarens utbildning. Denna

bestämmelse tillkom vid antagandet av kommunalskattelagen år 1928 och

har sedan dess kvarstått oförändrad. Lagen innehåller icke några föreskrif
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr i53 år 1959

23

ter om vilka bidrag som skall anses inbegripna under uttrycket stipendium.

Ej heller förarbetena till kommunalskattelagen innehåller något därom. I

1921 års kommunalskattekommittés betänkande 1924 (s. 406) nämndes endast

att motsvarande bestämmelse saknades i då gällande skattelagstiftning

men att den föreslagna bestämmelsen icke innebar någon ändring av vad

som redan tillämpats. — Det må erinras att stipendieväsendet efter tillkomsten

av kommunalskattelagen betydligt utvecklats. Vid tiden för utformningen

av lagen utdelades stipendier huvudsakligen av donationer och gåvomedel.

Stipendierna utgick i allmänhet endast vid den första utbildningen.

Någon motsvarighet till de stipendier, som här avses, torde knappast ha

funnits.

Föreskriften om skattefrihet för mottaget understöd till undervisning eller

uppfostran, som enligt 19 och 20 §§ kommunalskattelagen föreligger då

givaren icke är berättigad till avdrag för understödet, har enligt skattelagssakkunniga

knappast någon direkt betydelse för frågan om skatteplikten

för statliga och kommunala utbildningsbidrag, eftersom fråga icke uppkommer

om avdragsrätt för utgivna sådana bidrag.

Förordningen om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader

är, framhåller de sakkunniga, av visst intresse i förevarande

sammanhang. Vid dess antagande synes ha förutsatts att periodiskt utgående

bidrag eller understöd från det allmänna till enskild person är att anse

såsom skattepliktigt periodiskt understöd, i den mån icke direkta föreskrifter

eller speciella omständigheter föranleder till annat betraktelsesätt.

Det framhålles slutligen, att utbildningsbidragen är att hänföra till förvärvskällan

tjänst, i den mån de är skattepliktiga. Annan förvärvskälla torde

icke kunna komma i fråga. Föreskrifterna i 31 § kommunalskattelagen

om vad som hänföres till eller likställes med tjänst eller i 32 § kommunalskattelagen

om vad som skall hänföras till intäkt av tjänst har emellertid,

enligt vad de sakkunniga vidare uttalar, icke sådan avfattning, att därav

direkt framgår, om och i vad mån utbildningsbidragen utgör skattepliktig

intäkt.

Vid tolkningen av gällande bestämmelser har olika åsikter gjort sig gällande

i fråga om skatteplikten för utbildningsbidragen. Frågan har veterligen

icke bragts under prövning av regeringsrätten.

I ett utslag den 22 oktober 1958 har emellertid kammarrätten tagit ställning

till spörsmålet om beskattning av utbildningsbidrag och därvid funnit

att dylikt bidrag finge anses likställt med sådana stipendier, vilka enligt

19 § kommunalskattelagen icke skall räknas till skattepliktig inkomst.

På grund av de olika uppfattningar, som gjort sig gällande i frågan, har

Stockholms stads arbetslöshetsnämnd hos riksskattenämnden hemställt om

uttalande huruvida och i vad mån vissa utbildningsbidrag till arbetslösa utgjorde

för mottagaren skattepliktig inkomst.

Riksskattenämnden har därefter i en till finansdepartementet inkommen

skrivelse anmält spörsmålet och ifrågasatt om det icke lämpligen bör efter

närmare utredning regleras lagstiftningsvägen. I skrivelsen, som överlämnats

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

till skattelagssakkunniga, framhåller riksskattenämnden att med hänsyn

till de skilda uppfattningar, som finnes angående utbildningsbidragens skatterättsliga

natur, förutsättningar knappast torde finnas att lösa frågan genom

anvisningar från riksskattenämnden.

Skattelagssakkunnigas promemoria

I sin promemoria framhåller skattelagssakkunniga, att de förmåner, som

kan utgå i samband med omskolning av arbetslösa och partiellt arbetsföra,

är av sinsemellan olika karaktär och att olika förutsättningar gäller för

deras utfående.

Vissa i utbildningsbidragen ingående förmåner har till syfte att täcka

sådana utgifter, som direkt sammanhänger med utbildningen. Detta är fallet

med det hyresbidrag till egen bostad å utbildningsorten, som kan utgå till

familjeförsörjare, resekostnadsersättning och traktamente för resor mellan

hemorten och utbildningsorten och för studieresor ingående i utbildningen,

bidrag till dagliga resor mellan bostad och utbildningsplats samt bidrag till

kursavgifter, undervisningsmateriel och arbetskläder. Andra förmåner har

till syfte att bereda möjlighet till den arbetslöses egen försörjning under

utbildningstiden. Hit hör grundbidraget, vilket i princip är detsamma för

ogifta och gifta, och hyresbidraget till annan än familjeförsörjare. Även

timpenning, vilken inte utgör ersättning för utfört arbete utan närmast har

karaktär av flitpremie, torde kunna hänföras hit. Andra delar av utbildningsbidraget

har emellertid i viss mån en annan karaktär. Till familjeförsörjare

kan — utöver de i det föregående nämnda bidragen — utgå bl. a. familj

etillägg för make samt tillägg för barn, adoptivbarn och i vissa fall för

husföreståndarinna. Dessa bidrag utgör således bidrag till familjens försörjning

under utbildningstiden. Detsamma gäller hyresbidrag till familjeförsörjare,

som kan utgå med högst den faktiska hyreskostnaden inklusive

uppvärmningskostnad. Härvidlag anmärker dock de sakkunniga, att i de

fall där den arbetslöse genomgår utbildning i hemorten och således bor i familjebostaden,

hyresbidraget åtminstone till en del kan anses avse kostnad

för hans egen bostad. Sistnämnda del, som torde kunna schablonmässigt

bestämmas till de belopp, som utgår såsom hyresbidrag till icke familjeförsörjare,

kan närmast jämställas med detta.

De sakkunniga framhåller vidare att bidragen i princip utgår endast så

länge utbildningen pågår och är till storleken direkt beroende av utbildningstidens

längd. Bestämmelsen i 19 § kommunalskattelagen om skattefrihet

för stipendium förutsätter, att stipendiet utgår till studerande vid undervisningsanstalt

eller eljest är avsett för mottagarens utbildning och torde

vara tillämplig vid såväl praktisk som teoretisk utbildning. Även omskolning

av arbetslösa torde enligt de sakkunniga kunna anses såsom sådan utbildning,

varom är fråga i nämnda lagrum.

I vissa fall har, anmärker de sakkunniga, enligt regeringsrättens praxis

såsom stipendium betecknad ersättning, ehuru den utgått under utbildningstid,

ansetts såsom sådan med tjänst förenad förmån, som utgör skattepliktig

intäkt. I dessa fall har emellertid varit fråga om utbildning i inne
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

25

liavd anställning eller i och för framtida anställning i bidragsgivarens tjänst,

vilket ansetts utesluta tillämpningen av bestämmelsen i 19 § kommunalskattelagen.

Beträffande förevarande utbildningsbidrag föreligger emellertid,

påpekar de sakkunniga, icke något anställningsförhållande mellan bidragsgivarna

— stat och kommun — och mottagarna av bidraget. Det torde inte

heller enligt de sakkunniga kunna göras gällande att fråga är om ersättning

för mistad arbetsförtjänst eller eljest för utebliven inkomst. Visserligen

finnes en bestämmelse, att vid utmätandet av utbildningsbidrag hänsyn

skall tas till arbetslönen i det yrke, som bidragstagaren kan komma att tillhöra.

Denna bestämmelse har emellertid, påpekar de sakkunniga, tillkommit

i syfte att maximera understödet under utbildningstiden på sådant sätt,

att bidragsmottagaren inte under denna tid erhåller större förmåner än han

kan påräkna, då han efter utbildningen inträder i förvärvsarbete inom det

arbetsområde för vilket han utbildats eller omskolats.

Enligt de sakkunnigas uppfattning har åtminstone vissa av de i utbildningsbidraget

ingående förmånerna sådan karaktär att de enligt 19 § kommunalskattelagen

är att anse såsom stipendium och därför icke skall räknas

såsom skattepliktig inkomst. Detta gäller först och främst de i det föregående

angivna förmåner, varmed avses att de av utbildningen föranledda merkostnaderna

skall täckas. Detsamma får emellertid enligt de sakkunniga

även anses gälla övriga förmåner avsedda för den arbetslöses egen försörjning

under utbildningstiden. I denna del torde således utbildningsbidraget

vara skattefritt redan enligt gällande rätt.

Beträffande övriga förmåner — d. v. s. de som utgör bidrag främst till

familjens försörjning under utbildningstiden -— anlägger de sakkunniga följande

synpunkter.

Avsikten med dessa senare förmåner är att de skall täcka familjens nödvändigaste

levnadskostnader under den tid den arbetslöse undergår utbildning.

Därigenom undvikes att familjen nödgas anlita socialhjälp under utbildningstiden.

Bidraget har sålunda en rent social motivering och frågan om

beskattningen av bidragen — i den mån de inte kan behandlas såsom skattefria

stipendier — bör ses mot bakgrunden av hur beskattningen av andra

bidrag av social natur är anordnad. Det har gjorts gällande, att sociala understöd

av personlig art är underkastade skatteplikt, såvida de ej är uttryckligen

undantagna från beskattning. I enlighet härmed skulle kunna ifrågasättas

att den nu ifrågavarande delen av utbildningsbidraget är skattepliktig

enligt gällande rätt. Kammarrätten har emellertid i ett nyligen meddelat utslag

kommit till eu annan uppfattning, och frågan synes i varje fall vara

så tveksam, att de nu gällande lagbestämmelserna bör förtydligas. Med

hänsyn till de väsentliga undantag från skatteplikt som genom särskild

lagstiftning numera föreligger i fråga om bidrag av social natur, finnes anledning

överväga om icke jämväl utbildningsbidragen bör undantas från

skatteplikt.

Av de ifrågavarande förmånerna är framför allt hyresbidraget att betrakta

såsom nettobelopp, eftersom det i sin helhet åtgår för visst ändamål, nämligen

att möjliggöra för familjen alt behålla innehavd bostad under utbildningstiden.

Hyresbidraget är alltså så avvägt, alt det ej skulle vara tillräckligt

för sitt ändamål om skatt uttas för detsamma. I detta sammanhang kan erinras

om att vissa statliga bidrag för nedbringande av hyra eller annan års
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

kostnad för bostadslägenhet eller egnahemsfastighet enligt förordningen den

13 mars 1953, nr 79, icke utgör skattepliktig inkomst. Inte heller familjetilläggen

synes vara så avvägda att de kan anses tillföra mottagaren någon

egentlig skattekraft. Beloppen torde i stort sett hålla sig inom ramen för vad

som kan beviljas i socialhjälp.

Det bör vidare framhållas att bidragsmottagaren ofta har en arbetslöshetsperiod

bakom sig, då han undergår utbildningen, och på grund därav saknar

skatteförmåga. Ofta skulle anledning föreligga att lindra eller undanröja beskattningen

med tillämpning av de särskilda reglerna om beviljande av

extra avdrag i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt.

Det må i detta sammanhang erinras om att sjukpenningen enligt den allmänna

sjukförsäkringen utformats såsom en nettoförmån, vilken är undantagen

från skatteplikt.

Såsom skäl för skattefrihet för familjetilläggen kan även anföras, att dessa

tillägg i åtskilliga hänseenden kan jämföras med socialhjälp och därför i

beskattningshänseende bör vara likställda med sådan hjälp.

De sakkunniga erinrar om att vissa skäl kan anföras mot att den ifrågavarande

delen av utbildningsbidraget undantas från skatteplikt.

Därvid framhålles, att bidragen i fråga har till syfte att täcka normala levnadskostnader,

för vilka avdrag i princip inte medges vid beskattningen i vidare

mån än de inrymmes under ortsavdragen eller i vissa fall de högre belopp,

vilka enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen kan anses utgöra den

skattskyldiges existensminimum. Har inkomsterna — efter sedvanliga omkostnadsavdrag

och allmänna avdrag — överstigit nämnda belopp, kan,

säger de sakkunniga, göras gällande, att den omständigheten att de utgår

av sociala hänsyn i och för sig inte utgör något skäl att i beskattningshänseende

ge dem en förmånligare behandling än normala inkomster av samma

storlek.

Vid övervägande av de anförda synpunkterna har de sakkunniga likväl ansett

sig böra förorda att utbildningsbidragen helt frikallas från skatteplikt.

Härigenom nås även den fördelen att bidragen blir föremål för en enhetlig

behandling i skattehänseende.

Beträffande utformningen av det lagstadgande, som erfordras för genomförande

av förslaget, anför skattelagssakkunniga vidare att det, eftersom

utbildningsbidragen till större delen består av sådana förmåner, vilka enligt

de sakkunnigas uppfattning redan nu är hänförliga till stipendier i kommunalskattelagens

mening, är naturligt att vid en eventuell lagstiftning i ämnet

utgå från bestämmelsen i 19 § kommunalskattelagen om skattefrihet för

stipendium. Då tveksamheten rörande behandlingen i skattehänseende av

övriga delar av utbildningsbidragen till stor del beror på att en närmare definition

av begreppet stipendium saknas i skattelagstiftningen, kunde, enligt

vad de sakkunniga framhåller, tveksamheten undanröjas genom att begreppet

definierades på sådant sätt att hela utbildningsbidraget blev hänförligt

till stipendium och därmed skattefritt. Emellertid torde det ställa sig

svårt att genom en sådan definition få en klar avgränsning mot andra former

av understöd, för vilka skatteplikt alltjämt bör föreligga. Särskilt med hänsyn

till lättheten att skapa nya stipendieformer kan det enligt de sakkunni
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

27

gas mening befaras att en alltför vid definition av stipendiebegreppet i 19 §

kommunalskattelagen skulle komma att leda till missbruk och förorsaka

tolkningstvister. De sakkunniga finner därför, att man bör, åtminstone tills

vidare, nöja sig med en lagstiftning, som enbart rör de nu aktuella bidragen.

Lämpligen bör den kunna utformas så att den nuvarande bestämmelsen

i 19 § kommunalskattelagen om skattefrihet för stipendier lämnas oförändrad

men att i anvisningarna införes följande tillägg.

Skatteplikt föreligger icke för de bidrag, vilka enligt vad därom finnes

särskilt stadgat kunna utgå till vissa arbetslösa och partiellt arbetsföra i

samband med deras utbildning.

Bestämmelserna föreslås skola träda i kraft omedelbart men icke tillämpas

vid 1959 års taxering.

Remissyttrandena

På ett undantag när tillstyrker samtliga remissinstanser att utbildningsbidragen

helt undantages från skatteplikt. I flera yttranden framhålles, att

det är angeläget att klara bestämmelser utfärdas, då åsikterna om den skattemässiga

behandlingen av dessa bidrag går starkt isär.

Riksskattenämnden anser sig icke ha anledning att göra någon erinran

mot den föreslagna lösningen av frågan.

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om de administrativa olägenheter som

är förknippade med handläggningen av dessa skatteärenden och tillstyrker

förslaget med hänsyn härtill samt till vikten av att en för hela landet enhetlig

behandling i skattehänseende ernås.

Ett fleral länsstyrelser omvittnar, att utbildningsbidragen under senare

år vållat avsevärda besvärligheter såväl i taxerings- som uppbördshänseende.

Centrala uppbärdsnämnden förklarar sig, ur de synpunkter nämnden har

att företräda, icke ha något att erinra mot skatlelagssakkunnigas förslag.

Flera remissinstanser ger uttryck för den uppfattningen, att utbildningsbidrag

i vad de avser att täcka mottagarens egna kostnader i samband med

utbildningen bör betraktas som stipendier och därför ej skattepliktiga. Det

framhålles vidare, att ehuru vissa betänkligheter av principiell art kan anföras,

övervägande skäl talar för att bidrag, som avser familjens försörjning

under utbildningstiden, jämväl bör undantagas från skatteplikt. Kammarrätten

anför sålunda.

Redan vid tillämpning av nu gällande bestämmelser har kammarrätten

ansett utbildningsbidrag av ifrågavarande slag — i varje fall i den mån de

utgått för täckande av den skattskyldiges egna utgifter under utbildningstiden

— kunna likställas med stipendier och således vara undantagna från

skatteplikt. Såsom de sakkunniga framhållit är emellertid denna fråga tveksam,

och den har även bland beskattningsmyndigheterna varit föremål för

delade meningar. Kammarrätten finner fördenskull önskvärt, att frågan om de

ifrågavarande utbildningsbidragens behandling i beskattningshänseende uttryckligen

regleras i lagstiftningen. Även om vissa skäl av principiell natur

skulle kunna åberopas mot skattefrihet för ifrågavarande bidrag, i den mån

de utgöras av bidrag till familjens försörjning under utbildningstiden, finner

kammarrätten på grund av föreliggande omständigheter bidragen jämväl i

denna del böra undantagas från skatteplikt.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker bifall till det framlagda förslaget,

då bidragen till sin allmänna karaktär — till den del de ej kan anses utgöra

stipendier — närmast bör jämföras med socialhjälp och då en enhetlig bedömning

av skattepliktsfrågan synes i hög grad eftersträvansvärd. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län framhåller, att bedömningen av skatteplikten

icke förändras därigenom, att tvekan kan råda, huruvida vissa i utbildningsbidragen

ingående förmåner utgör stipendium eller socialhjälp.

Svenska landstingsförbundet finner en uppdelning av utbildningsbidragen

i en skattefri och en skattebelagd del icke motiverad med hänsyn till att

den del, som i så fall skulle skattebeläggas, därigenom icke skulle bli tillräcklig

för att tillgodose de med bidragen avsedda syftena. Denna sistnämnda

del är dessutom, framhåller förbundet, rent socialt motiverad och bör därför

likställas med andra sociala bidrag, för vilka skattefrihet föreligger.

I några yttranden framhålles, att utbildningsbidragen icke är ägnade att

tillföra mottagaren skattekraft. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

finner därvid, att ett viktigt skäl för utbildningsbidragens undantagande från

beskattning är att dessa bidrag, åtminstone hittills, i stor utsträckning utgått

till partiellt arbetsföra och flyktingar, vilka uppenbarligen saknat förmåga

att betala skatt. Socialstyrelsen framhåller, att avsikten med de förmåner,

vilka icke enligt de sakkunnigas uppfattning är att hänföra till stipendier,

är att de under utbildningstiden skall täcka familjens nödvändiga levnadskostnader.

Av dessa förmåner är hyresbidraget liksom vid socialhjälp att

betrakta såsom nettobelopp och så avvägt, att det ej skulle vara tillräckligt

för sitt ändamål, om det skulle beskattas. Även familjetilläggen är avvägda

så, att de ej kan anses tillföra mottagaren någon egentlig skattekraft, då

de i stort sett torde hålla sig inom ramen för vad som beviljas i socialhjälp.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att den omständigheten att utbildningsbidraget

delvis även innefattar hjälp till bestridande av levnadskostnader

för bidragsmottagarens familj ej bör utgöra något hinder för skattefrihet.

Det avgörande synes enligt länsstyrelsen vara, att bidraget i sin helhet

har en klart social motivering och att det ej kan anses tillföra mottagaren

någon skattekraft i egentlig mening.

Svenska stadsförbundet framhåller, att ett genomförande av skattefrihet

för utbildningsbidrag visserligen skulle föranleda ett visst skattebortfall

för kommunerna men att detta skattebortfall kan bedömas få ringa omfattning.

Enligt förbundets uppfattning är förslaget välmotiverat, i all synnerhet

om skattefrihet för arbetslöshetsunderstöden genomföres.

Landsorganisationen finner motiven mot att utbildningsbidragen skall utgöra

skattepliktig inkomst helt övertygande. Vidare påpekas följande. Enligt

arbetslöshetskungörelsen kan arbetsmarknadsstyrelsen medge att kontantunderstöd

kan utgå under tiden en arbetslös deltar i utbildningskurs. På

samma sätt kan arbetslöshetskassa utbetala försäkringsersättning till arbetslös

medlem som genomgår utbildningskurs. Försäkringsersättningen utgör

redan enligt nu gällande regler icke skattepliktig inkomst. Enligt förslag

som landsorganisationen tillstyrkt skulle skatteplikt icke heller komma att

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr i53 år 1959

föreligga för kontantunderstöden. Det skulle enligt landsorganisationens mening

var olyckligt om skilda beskattningsregler skulle motivera hänsyn vid

valet av hjälpform då arbetslös deltar i utbildningskurs.

Även Svenska arbetsgivareföreningen anser, att utbildningsbidragen till

sin natur i väsentliga hänseenden är att jämställa med arbetslöshetsunderstöden.

De syftar till att lämna möjlighet till försörjning för den arbetslöse

och hans familj under utbildningstiden utan att annan form av samhällsstöd

behöver komma i fråga. Detta förhållande talar enligt föreningens mening

för att ifrågavarande bidrag, i de delar de anses täcka normala levnadskostnader,

men ej i de delar de avses täcka med utbildningen förenade extra

kostnader, bör i beskattningshänseende behandlas på samma sätt som nyssnämnda

kontantunderstöd.

Länsstgrelsen i Jönköpings län och Sveriges akademikers centralorganisation

företräder den meningen, att utbildningsbidrag även till den del det utgår

till familjebostad och familjs uppehälle bör anses utgöra stipendium.

Länsstyrelsen erinrar om att periodiskt understöd, som utgår till studerande

med familj, i praxis anses utgöra icke avdragsgillt studieunderstöd. Det

förefaller därför länsstyrelsen motiverat att till stipendier hänföra ej endast

normal kostnad för den omskolades eget uppehälle utan även kostnader för

familjen.

Ett avstyrkande yttrande har avgivits av länsstgrelsen i Västerbottens län,

som anför.

Ortsavdragen äro numera av sådan storleksordning att de med en samtidig

tillämpning av bestämmelserna i 50 § kommunal skattelagen om extra

avdrag komma att medföra skattefrihet för ett betydande antal medborgare

i de lägre inkomstskikten. Redan den befintliga lagstiftningen har alltså

skapat viss trygghet i skattehänseende för de mindre inkomsttagarna. Det

kan således ifrågasättas om den föreslagna lagstiftningen är av behovet påkallad.

Det kan måhända förtjäna att framhållas i detta sammanhang, att

familjebidrag till värnpliktig som inkallats till fullgörande av repetitionsövning

enligt gällande rätt utgör för honom skattepliktig inkomst. Det måste

slutligen anses olyckligt, om vårt skattesystem, som redan nu tynges av en

mångfald specialregler, skulle ytterligare sönderbrytas av undantagsbestämmelser,

betingade såsom i förevarande fall av tillfälliga konjunktursvängningar.

I några remissyttranden har ytterligare några särskilda spörsmål upptagits

till behandling.

Beträffande avfattningen av den föreslagna föreskriften i anvisningarna

till 19 § kommunalskattelagen ifrågasätter kammarrätten att föreskriften

i enlighet med de sakkunnigas intentioner uttryckligen angives avse bidrag,

som utgår av allmänna medel. Riksskattenämnden framför ett liknande förslag

och förordar därvid att det angives, alt fråga är om bidrag som utgår

enligt av Kungl. Maj:t eller statlig myndighet meddelade bestämmelser.

Vidare erinrar nämnden om, att utbildningsbidrag kan utgå till utländska

flyktingar, under militärtjänst skadade personer, vissa ensamstående kvinnor

in. fl. Då riksskattenämnden utgår från alt det icke varit avsikten att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959

göra åtskillnad mellan de olika grupperna, föreslås att lagtexten fullständigas

även i detta avseende.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att genom styrelsens försorg

även anordnas utbildningskurser, som är avsedda för andra kategorier än

arbetslösa. I dessa kurser, som benämnes andra särskilda utbildningskurser,

erhålles utbildning för yrken, där brist råder på arbetskraft. Till deltagarna

i dessa kurser utgår av statsmedel endast timpenning. Dessa bidrag

bar av vissa skattemyndigheter förklarats utgöra skattepliktig inkomst, ett

förhållande som föranlett avsevärt administrativt arbete för kursledningen.

Överstyrelsen föreslår, att även dessa bidrag undantages från beskattning.

Departementschefen

Av remissyttrandena framgår, att nästan fullständig enighet råder om att

förslaget om skattefrihet för utbildningsbidragen bör genomföras. Man har

här att göra med en fråga som vållat avsevärda svårigheter såväl för de

skattskyldiga som för de myndigheter som administrerar utbildningen. Den

bar även föranlett svårbemästrade problem i samband med taxering och

uppbörd.

Enligt skattelagssakkunnigas förslag skall anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen

kompletteras så att utbildningsbidragen hänföres till där

angivna slag av icke skattepliktig inkomst. I likhet med de sakkunniga finner

jag detta förfaringssätt lämpligare än att åstadkomma befrielse från

skatteplikt för utbildningsbidragen genom en utvidgning av det skatterättsliga

begreppet stipendium.

Vad avser räckvidden av den föreslagna bestämmelsen har bl. a. av kammarrätten

och riksskattenämnden anmärkts, att det av de sakkunniga framlagda

förslaget till lagtext bör kompletteras för att ge en klarare definition

av de former av bidrag som avses. Dessa anmärkningar synes böra beaktas.

Däremot har jag, med hänsyn framför allt till svårigheten att för närvarande

bedöma omfattningen och konsekvenserna av en ytterligare vidgad

skattefrihet, icke ansett mig kunna tillstyrka att, på sätt överstyrelsen för

yrkesutbildning föreslagit, även vissa andra bidrag undantages från beskattning.

Den avsedda preciseringen av författningsbestämmelsen synes lämpligen

kunna erhållas sålunda, att för skattefrihet kräves att utbildnings- eller omskolningsbidragen

bekostas av stat eller kommun samt att de utgår enligt

bestämmelser som meddelats av Kungl. Maj :t eller av statlig myndighet.

Bidragen skall givetvis i första hand vara avsedda för arbetslösa och partiellt

arbetsföra. Uppfyller ett utbildnings- eller omskolningsbidrag här angivna

förutsättningar, bör det emellertid vara skattefritt även om det utgår

till andra kategorier. Så är för närvarande fallet med utländska flyktingar,

i militärtjänst skadade, ensamställda kvinnor samt medelålders eller äldre

manlig eller kvinnlig arbetskraft, för vilken fortsatta försörjningsmöjligheter

inom det egna yrket icke kan anses föreligga eller som eljest är svårplacerad

på arbetsmarknaden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959

31

Jag förordar i överensstämmelse med det anförda, att bidrag från stat eller

kommun, vilka enligt av Kungl. Maj:t eller statlig myndighet meddelade

bestämmelser utgår, i samband med utbildning eller omskolning, till arbetslösa

och partiellt arbetsföra samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda,

skall genom en komplettering av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen

undantagas från skatteplikt.

IV. Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag

till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370); samt

2) förordning om ändrad lydelse av 10 § uppbördsförordningen den 5 juni

1953 (nr 272).

Författningsändringarna är avsedda att tillämpas första gången beträffande

inkomster som tages till beskattning vid 1960 års taxering. Den föreslagna

skattefriheten kommer då att gälla samtliga under år 1959 utbetalda

understöd och utbildningsbidrag. Under framhållande tillika att det inte

torde vara något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare

än under innevarande vårsession hemställer jag, att författningsförslagen

måtte genom proposition framläggas för riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Waldau

590520 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:322 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om översyn av naturskyddslagen m. in. a1 i texten
  2. BevU 1959:57 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten
  3. BevU 1959:53 Bevillningsutskottets memorial nr 53 år 1959 s. 1 i texten