Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19i7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m

1959-09-04 · 92 sidor, varav 91 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 91 av 92 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:161, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19i7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

1

Nr 161

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 3 januari 19i7 (nr 1) om

allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott

den i september 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga härvid fogade förslag till

3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni

1950 (nr 261), och

4) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning

åt smittbärare.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i sjukförsäkringslagen att

sjukpenningförsäkringen skall vara vilande, medan en försäkrad undergår

arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. Förslaget innebär,

att sjukpenning inte skall utgå under tiden för sådan arbetsvärd samt

att under sagda tid den försäkrades sjukpenningförsäkring inte skall få

upphöra eller ändras så att han placeras i lägre sjukpenningklass än den

som han tillhörde, då arbetsvärden började. Vidare föreslås, att de bestämmelser

i yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen

som angår bedömandet av arbetsförmågans nedsättning under tiden föl

yrkesutbildning skall utvidgas till att även avse arbetsprövning.

Sjukförsäkringslagens bestämmelser om reseersättning föreslås ändrade

så att ersättning för övernattningskostnader och för följeslagares inkomstförlust

kan utgå. Förslaget innebär vidare, att den försäkrades självrisk

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

skall vara enhetlig för olika slags resor och utgöras av ett fast karensbelopp

om 4 kronor, utöver vilket kostnaden ersättes i sin helhet. Kungl.

Maj:t föreslås erhålla rätt att beträffande resor inom viss centralsjukkassas

verksamhetsområde föreskriva, att karensbeloppet skall vara 5 kronor

och att regeln om begränsning av ersättningen till vad som skulle ha

utgått vid besök hos närmaste provinsial- eller stadsläkare icke skall äga

tillämpning. Visst ytterligare undantag från sistnämnda begränsningsregel

föreslås för fall då den försäkrade på grund av sjukdom varit i trängande

behov av läkarvård men inte kunnat anträffa provinsial- eller stadsläkaren

och därför sökt vård hos annan läkare. Beträffande ersättning för återresa

från läkare föreslås, att ersättning för resa till den försäkrades bostad

skall utgå utan begränsning med hänsyn till avståndet då resan anträtts

från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga

resor mellan bostaden och arbetsplatsen. I fråga om sjukhusresorna föreslås,

dels att de begränsningsregler som gäller beträffande sjukhusvalet

vid intagningsresa även skall avse återresa och dels att ersättning för återresa

från sjukvårdsinrättning skall kunna utgivas även då en försäkrad

blivit i behov av sjukhusvård under vistelse utanför det egna länet och

intagits på sjukvårdsinrättning utanför detta. Slutligen föreslås, att sjukkassorna

skall äga rätt att träffa avtal med kommun eller annan om gottgörelse

för sjuktransporter.

Lagen om ersättning åt smittbärare föreslås ändrad så att tillfällig smittbärare

berättigas erhålla ersättning för resekostnad, som uppkommit på

grund av sådant ingripande som avses i lagen.

Sjukförsäkringslagens avgiftsbestämmelser föreslås ändrade så att befrielse

från skyldighet att för ett visst år erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall föreligga då en försäkrad genom retroaktivt beslut blir

berättigad till folkpensionsförmån för december månad nämnda år. Vidare

föreslås vissa ändrade avgiftsregler med anledning av införandet av den

särskilda sjömansskatten.

Slutligen framlägges förslag om ändringar i yrkesskadeförsäkringslagen

och militärersättningsförordningen som en följd av tidigare genomförda

lagändringar angående adoptivbarns rättsliga ställning.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1960.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 11, 16, 17, 19, 23, 33, 35 och 41 §§ lagen den 3

januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §.

Sjukkassa skall---—---därav påkallas.

Ändring av------ändringen uppkommit.

Under tid,------riksdagens verk.

Under tid, då sjukpenningförsåkrad

medlem efter förmedling av arbetsvårdsorgan

undergår arbetsprövning

eller yrkesutbildning, må hans

sjukpenningförsäkring ej ändras så

att han upphör att vara sjukpenningförsåkrad

eller kommer att tillhöra

lägre sjukpenningklass än den

han tillhörde, då arbets prövningen

eller yrkesutbildningen började.

Beslut angående---—--delgivas denne.

16 §.

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,

som i 14 § avses, skall ersättning utgå

för utgifter för resortill och

från läkaren, dock endast såframt

resekostnaden överstiger fyra

kronor för det första besöket hos läkaren

och en krona för varje följande

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,

som i 14 § avses, skall ersättning utgå

för utgifter i anledning av resor

till och från läkaren, vilka

föranletts huvudsakligen av behovet

av läkarvård, i den mån utgifterna

för varje besök hos läkaren överstiga

1 Senaste lydelse, se beträffande 11, 16 och 41 55 SFS 1956:74, beträffande 17 och 33 55 SFS

1953:569, beträffande 19 5 SFS 1955:402, beträffande 23 5 SFS 1954:267 och beträffande 35 5

SFS 1954:518.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

besök (återbesök). Därvid ersättes

hela den överskjutande kostnaden,

om försäkrad efter hänvisning av läkare

sökt läkarvård vid allmänt sjukhus

eller för enbart öppen vård avsedd

sjukvårdsinrättning, vilken tillhör

staten eller till vars drift statsbidrag

utgår eller som drives av

landsting eller stad, som ej deltager i

landsting; dock att ersättning icke

må utgivas med högre belopp än som

skulle hava utgått, om läkarvården

sökts vid närmaste allmänna sjukhus,

där vården kunnat meddelas.

Har försäkrad sökt läkarvård vid allmänt

sjukhus för skada, som drabbat

honom genom olycksfall, skall,

såframt det skäligen kunnat antagas

att han till följd av skadan var i

trängande behov av läkarvård vid

sådant sjukhus, den överskjutande

kostnaden ersättas enligt vad nu

sagts ändå att hänvisning av läkare

ej skett. I annat fall utgår ersättning

med tre fjärdedelar av den överskjutande

kostnaden; dock må högre

belopp ej utgivas ån som skulle hava

utgått vid besök hos den provinsialläkare

eller stadsläkare, inom

vars distrikt den försäkrade vistas,

och skall vid återbesök försäkrad svara

för högst två kronor.

Ersättning, som i första stycket

avses, utgår endast där resan föranletts

huvudsakligen av behovet av läkarvård

samt den försäkrade skriftligen

betygar att så är fallet. I fråga

om rätten till sådan ersättning

skall vidare gälla

a) att ersättning må beräknas

högst efter det billigaste, vanligen förekommande

färdsätt, som med hån
-

(Föreslagen lydelse)

fyra kronor. Såsom utgift i anledning

av resa till eller från läkare

skall, i den mån Konungen så förordnar,

anses förutom resekostnad

utgift för övernattning och för anlitande

av följeslagare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre

belopp än som skulle hava utgått

vid besök hos den provinsialläkare

eller stadsläkare, inom vars distrikt

den försäkrade vistas. Ersättning må

dock utgivas högst med belopp, som

skulle hava utgått, om läkarvården

sökts vid närmaste allmänna sjukhus,

där vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvisning

av läkare sökt läkarvård vid

sjukvårdsanstalt eller för enbart öppen

vård avsedd sjukvårdsinrättning,

vilken tillhör staten eller till

vars drift statsbidrag utgår eller som

drives av landsting eller stad, som

ej deltager i landsting;

b) om den försäkrade utan att

hänvisning av läkare skett sökt läkarvård

vid sjukvårdsanstalt för skada,

som drabbat honom genom

olycksfall, och det skäligen kunnat

antagas att han till följd av skadan

var i trängande behov av läkarvård

vid sådan anstalt;

c) om den försäkrade på grund av

sjukdom varit i trängande behov av

läkarvård men icke kunnat anträffa

den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt han vistas, och

därför sökt vård hos annan läkare.

Ersättning i anledning av återresa

må utgivas högst för resa till den

plats, varifrån resan till läkaren företogs.

Om resan till läkaren anträtts

från den försäkrades arbetsplats och

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

syn till den sjukes tillstånd kunnat

användas;

b) att ersättning ej må utgivas, om

med hänsyn till resans längd samt

den sjukes tillstånd skäligen kunnat

fordras att han gått, cyklat eller färdats

på annat dylikt sått, som icke

krävt särskild kostnad;

c) att för resa med annan automobil

än ambulansbil eller sådan bil,

som går i allmän trafik, eller med

hästskjuts, motorcykel eller maskindriven

farkost, som ej går i allmän

trafik, ersättning skall beräknas enligt

av Konungen fastställd taxa;

d) att ersättning för återresa md

utgivas högst för resa till den plats,

varifrån resan till läkaren företogs,

eller till den sjukes bostad, dock att

ersättning för återresa till bostaden

ej må beräknas för den del av färdsträckan,

varmed denna med mer ån

en mil överstiger fårdstråckan vid

resan till läkaren;

e) att ersättning ej må utgivas för

resa utom riket.

Om försålcrads ålder eller tillstånd

påkallar, att anhörig eller annan följer

honom till läkaren, skall jämväl

följeslagarens resa ersättas enligt

ovan angivna grunder; ersättningen

skall därvid beräknas å den sammanlagda

resekostnaden för den sjuke

och hans följeslagare.

Vid tandläkarvård -------

(Föreslagen lydelse)

den försäkrade företager dagliga resor

mellan bostaden och arbetsplatsen,

må dock ersättning i anledning

av återresa utgivas för resa till den

försäkrades bostad.

Ersättning må ej utgivas, om med

hänsyn till resans långd samt den

sjukes tillstånd skåligen kunnat

fordras att han gått, cyklat eller färdats

på annat dylikt sått, som icke

krävt särskild kostnad. För resa

utom riket må ersättning icke utgå.

Angående beräkningen i övrigt av

ersättning enligt denna paragraf förordnar

Konungen. Konungen äger

därvid beträffande resor inom viss

centralsjukkassas verksamhetsområde

föreskriva, att ersättning skall utgå

endast i den mån utgifterna för

varje besök hos läkaren överstiga

fem kronor samt att vad i andra stycket

stadgas icke skall äga tillämpning.

motsvarande tillämpning.

17 §.

Har försäkrad åtnjutit sjukhus- Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård,

som på grund av sjukdom varit vård, som på grund av sjukdom vaerforderlig,

skall enligt vad nedan rit erforderlig, skall enligt vad nedan

sägs ersättning utgå jämväl för ut- sägs ersättning utgå jämväl för ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

gifterna för resor till och från

sjukvårdsinrättningen.

Utgifter för försäkrads resa för intagning

å sjukvårdsinrättning ersättas

högst med belopp som motsvarar

kostnaden för resa till närmaste allmänna

sjukhus, där erforderlig vård

kunnat beredas, eller, om den sjuke

intagits å hemortssjukhus och behovet

av sjukhusvård uppkommit vid

vistelse inom sjukvårdsområdet eller

därtill gränsande kommun, högst

med belopp, som motsvarar kostnaden

för resa till närmaste hemortssjukhus,

där erforderlig vård kunnat

beredas.

Utgifter för försäkrads återresa

från sjukvårdsinrättningen ersättas

endast i den mån de överstiga fyra

kronor. Ersättning för återresa utgår

icke, om behovet av sjukhusvård

uppkommit under det försäkrad vistats

utom det län, inom vilket han är

bosatt, och han i anledning därav intagits

å sjukvårdsinrättning belägen

utom nämnda län. Kostnad för återresa

må ej beräknas högre ån för resa

från sjukvårdsinrättningen till

den försäkrades bostad.

Vid beräkning av ersättning som i

denna paragraf avses, skall vad i

16 § andra stycket a), b), c) och e)

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Om försäkrads ålder eller tillstånd

påkallar, att anhörig eller annan följer

honom vid intagning å sjukvårdsinrättning

eller vid återresa därifrån

eller att vårdare därvid anlitas, skall

ersättning utgivas jämväl för följeslagarens

resa eller kostnaden för

vårdare. Härvid skall gälla, förutom

(Föreslagen lydelse)

gifterna i anledning av resor till

och från sjukvårdsinrättningen.

Såsom sådan utgift skall,

i den mån Konungen så förordnar,

anses förutom resekostnad utgift för

övernattning och för anlitande av

följeslagare eller vårdare under resan.

Ersättning må ej utgivas med

högre belopp ån som skulle hava utgått,

om vården åtnjutits vid närmaste

allmänna sjukhus, där erforderlig

vård kunnat beredas, eller, om

den sjuke intagits å hemortssjukhus

och behovet av sjukhusvård uppkommit

vid vistelse inom sjukvårdsområdet

eller därtill gränsande kommun,

vid närmaste hemortssjukhus,

där erforderlig vård kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa

från sjukvårdsinrättning ersättas endast

i den mån de överstiga fyra kronor.

Kostnad för återresa må ej beräknas

högre ån för resa till den försäkrades

bostad. Har behovet av

sjukhusvård uppkommit under det

att den försäkrade vistats utom det

län, där han är bosatt, och har han i

anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning,

som är belägen utom

nämnda lån, må kostnad för återresan

ej beräknas högre än för resa till

den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen

företagits. I sistberörda

fall må dock ersättning för

återresa till bostaden utgå, om behovet

av sjukhusvård uppkommit vid

vistelse inom en till det egna sjukvårdsområdet

gränsande kommun

och vården beretts vid sjukvårdsinrättning,

till vilken färdsträckan från

bostaden ej är längre ån fårdstråckan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

vad ovan i denna paragraf är stadgat,

att ersättning skall beräknas å

den sammanlagda kostnaden för den

försäkrade och hans följeslagare eller

vårdare samt att ersättning för

följeslagares resekostnad varje gång

högst må utgivas efter kostnaden för

tur- och returresa.

(Föreslagen lydelse)

från bostaden till hemortssjukhus,

som i andra stycket avses.

Beträffande ersättning, som i denna

paragraf avses, skall vad i 16 §

fjärde stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Angående beräkningen i övrigt av

ersättning enligt denna paragraf förordnar

Konungen.

19 §.

motsvarande kostnad.

Allmän sjukkassa äger med arbets
-

Har kommun

Allmän sjukkassa äger med arbetsgivare,

som anordnar läkarvård eller

vidtager andra sjukvårdande åtgärder

så att kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen

kunna antagas

minska, överenskomma om skälig

gottgörelse för arbetsgivarens ifrågavarande

kostnader, överenskommelsen

skall för att vara gällande fastställas

av tillsynsmyndigheten.

Om redare--

givare, som anordnar läkarvård eller

vidtager andra sjukvårdande åtgärder

så att kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen

kunna antagas

minska, överenskomma om skälig

gottgörelse för arbetsgivarens ifrågavarande

kostnader.

Allmän sjukkassa äger jämväl med

kommun eller transportföretag, som

åtager sig att ombesörja transporter,

för vilka ersättning enligt li, 16 eller

17 § må utgivas, träffa överenskommelse

om skälig gottgörelse härför

samt om avgifter, vilka kommunen

eller företaget md uttaga av de försäkrade

för utförda transporter.

överenskommelse, som i andra

och tredje styckena avses, skall för

att vara gällande fastställas av tillsynsmyndigheten.

— — denna lag.

23 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då

försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom

värnpliktig;

b) är intagen i barnhem eller skola

tillhörande barna- och ungdomsvården;
-

Sjukpenning utgår ej för tid då

försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;
b)

är intagen i barnhem eller skola

tillhörande barna- och ungdomsvården;
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

c) är häktad eller intagen i fångvårds-

eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistanstalt;
e)

i annat fall än ovan sagts av

annan orsak än sjukdom tagits i förvar

på det allmännas bekostnad.

(Föreslagen lydelse)

Försäkrad, som

c) är häktad eller intagen i fångvårds-

eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare;

e) i annat fall än ovan sagts av

annan orsak än sjukdom tagits i förvar

på det allmännas bekostnad;

f) undergår arbets prövning eller

yrkesutbildning som i 11 § fjärde

stycket sägs.

nyssnämnda lag.

33 §.

Medlem i-----—---båda kassorna.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall erläggas av medlem, vars till

statlig inkomstskatt taxerade inkomst

vid taxering året näst efter

det år avgiften avser bestämts till

minst ettusentvåhundra kronor och

som icke vid utgången av sistnämnda

år upphört att vara medlem, fyllt sextiosju

år eller uppbär folkpensionsförmån

i annan form än ålderspension.

Avgift för--

Avgift för--

Vad i---

Medlem, som

Avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall erläggas av medlem, vars till

statlig inkomstskatt taxerade inkomst

vid taxering året näst efter det

år avgiften avser bestämts till minst

ettusentvåhundra kronor och som

icke vid utgången av sistnämnda år

upphört att vara medlem eller fyllt

sextiosju år och ej heller för december

månad samma år ägt uppbära

folkpensionsförmån i annan form än

ålderspension.

--ettusentvåhundra kronor.

— ■— av tjänstgöringen.

— taxerade inkomst.

— ---makens sjukförsäkringsavgift.

35 §.

överstiger medlems sammanlagda

avgift för sjukvårdsförsäkringen och

försäkringen för grundsjukpenning

två procent av hans vid taxering till

statlig inkomstskatt året näst efter

det år avgiften avser taxerade inkomst,

skall avgiften nedsättas till

två procent av nämnda inkomst. Är

medlem taxerad enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser, skall

överstiger medlems sammanlagda

avgift för sjukvårdsförsäkringen och

försäkringen för grundsjukpenning

två procent av hans vid taxering till

statlig inkomstskatt året näst efter

det år avgiften avser taxerade inkomst,

skall avgiften nedsättas till

två procent av nämnda inkomst. Är

medlem taxerad enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser, skall

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

härvid å vardera maken anses belöpa

hälften av makarnas sammanlagda

taxerade inkomst. Nedsättning

skall i första hand avse avgift för

sjukvårdsförsäkringen. Vid nedsättning

uppkommande öretal skall, om

det uppgår till högst femtio, bortfalla

och, om det överstiger femtio,

höjas till närmaste hela krontal.

(Föreslagen lydelse)

härvid å vardera maken anses belöpa

hälften av makarnas sammanlagda

taxerade inkomst. Nedsättning skall

i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen.

Har medlem under visst kalenderår

åtnjutit inkomst, för vilken erlagts

sjömansskatt, skall avgift för försäkringen

för tilläggssjukpenning avseende

samma år nedsättas med en

tolftedel för varje kalendermånad,

under vilken sådan inkomst åtnjutits.

Vid nedsättning uppkommande

öretal skall, om det uppgår till högst

femtio, bortfalla och, om det överstiger

femtio, höjas till närmaste hela

krontal.

Därest vad---—--påföras honom.

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår

till centralsjukkassa med nedan angivna

procentuella andel av de utgifter

under kalenderåret, som bestritts

av centralsjukkassan och till denna

anslutna lokalsjukkassor, nämligen

för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §

första stycket samt gottgörelse till

arbetsgivare enligt 19 § andra stycket

för läkarvård och för andra sjukvårdande

åtgärder än som avses i

18 § ävensom resor enligt 16 och

17 §§ 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande

del av hempenning 50

procent;

75 procent.

Sjukhjälpsbidrag utgår till

centralsjukkassa med nedan angivna

procentuella andel av de utgifter under

kalenderåret, som bestritts av

centralsjukkassan och till denna anslutna

lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §

första stycket, gottgörelse till arbetsgivare

enligt 19 § andra stycket för

läkarvård och för andra sjukvårdande

åtgärder än som avses i 18 §, resor

enligt 16 och 17 §§ samt gottgörelse

enligt 19 § tredje stycket för

transporter 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande

del av hempenning 50

procent;

c) barntillägg 75 procent.

c) barntillägg

Konungen äger------tillkomma lokalsjukkassa

Angående sjukhjälpsbidrag------särskilt stadgat.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag tråder i kraft den 1 januari

1960.

Bestämmelserna i 16 och 17 §§

äldre lydelsen skola äga tillämpning

i fråga om resor, som påbörjats före

ikraftträdandet.

1 fall då försäkrad börjat undergå

arbets prövning eller yrkesutbildning

före lagens ikraftträdande, skall 23 §

i dess äldre lydelse tillämpas.

Bestämmelserna i 33 § äldre lydelsen

skola äga tillämpning i fråga om

avgifter för år 1958 och tidigare år.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

11

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 10, 21 och 22 §§ lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

Vid bedömande------jämväl härtill.

Drabbas försäkrad,-----

Därest den skadade undergår yrkesutbildning,

som huvudsakligen

syftar till och är ägnad att väsentligt

minska skadans inverkan på

hans förmåga att framdeles bereda

sig arbetsinkomst, skall vid bedömande

av arbetsförmågans nedsättning

under utbildningstiden beaktas i vad

mån utbildningen medför hinder för

honom att utföra förvärvsarbete. Vid

bedömande av arbetsförmågans nedsättning

efter utbildningstidens slut

må, om utbildningen kan antagas

hava varaktigt minskat skadans inverkan

på arbetsförmågan, skälig

hänsyn tagas härtill.

21

Varje barn till den avlidne äger

till den dag det fyller sexton år uppbära

livränta med belopp, som motsvarar

en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter

sagda tidpunkt till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak ur stånd

— senare skadan.

Därest den skadade undergår arbets

prövning eller sådan yrkesutbildning,

som huvudsakligen syftar till

och är ägnad att väsentligt minska

skadans inverkan på hans förmåga

att framdeles bereda sig arbetsinkomst,

skall vid bedömande av arbetsförmågans

nedsättning under

tiden för arbetsprövningen eller yrkesutbildningen

beaktas i vad mån

verksamheten medför hinder för honom

att utföra förvärvsarbete. Vid

bedömande av arbetsförmågans nedsättning

efter avslutad yrkesutbildning

må, om utbildningen kan antagas

hava varaktigt minskat skadans

inverkan på arbetsförmågan,

skälig hänsyn tagas härtill.

§•

Varje barn till den avlidne äger

till den dag det fyller sexton år uppbära

livränta med belopp, som motsvarar

en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter

sagda tidpunkt till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak ur stånd

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till den

bristande försörjningsförmågan fortfar,

dock längst till den dag barnet

fyller tjuguett år. Till barn, som var

adopterat av annan än den avlidnes

make, skall livränta dock ej utgivas,

med mindre adoptanten samt, om

han var gift, hans make vid tiden

för dödsfallet voro ur stånd att fullgöra

sin underhållsskyldighet mot

barnet. Ej heller skall livränta utgå

till barn utom äktenskap, därest den

avlidne enligt avtal som är bindande

för barnet, åtagit sig att till dess underhåll

utgiva visst belopp en gång

för alla.

Adoptivbarn äger —----—

(Föreslagen lydelse)

att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till den

bristande försörjningsförmågan fortfar,

dock längst till den dag barnet

fyller tjuguett år. Till barn, som var

adopterat av annan än den avlidnes

make, skall livränta dock ej utgivas.

Ej heller skall livränta utgå till barn

utom äktenskap, därest den avlidne

enligt avtal som är bindande för barnet,

åtagit sig att till dess underhåll

utgiva visst belopp en gång för alla.

eget barn.

Var den-----

erforderligt underhåll.

22 §.

Kommer den avlidnes fader, moder

eller adoptant att till följd av

dödsfallet sakna erforderligt underhåll,

äger sådan efterlevande under

sin återstående livstid erhålla livränta

med belopp, som med hänsyn

till omständigheterna prövas skäligt,

dock högst motsvarande en sjättedel

av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Kommer den avlidnes fader, moder

eller adoptant att till följd av dödsfallet

sakna erforderligt underhåll,

äger sådan efterlevande under sin

återstående livstid erhålla livränta

med belopp, som med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt, dock

högst motsvarande en sjättedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Livränta skall dock ej utgivas till den

avlidnes fader eller moder, därest

den avlidne var adopterad av annan

än faderns eller moderns make.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1960.

Beträffande livränta i anledning

av skada, som inträffat före ikraftträdandet,

skola dock 21 och 22 §§ i

deras äldre lydelse alltjämt äga tilllämpning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

13

Förslag

till

Förordning

om ändring i miUtärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 7 § 3 och 4 mom. samt 8 § militärersättningsförordningen

den 2 juni 19501 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

7

3 m o m. Varje barn till den avlidne

äger till den dag det fyller sexton

år uppbära livränta med belopp, som

motsvarar en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Är barnet

efter sagda tidpunkt till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak ur stånd

att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till den

bristande försörjningsförmågan fortfar,

dock längst till den dag barnet

fyller tjuguett år. Till barn, som var

adopterat av annan än den avlidnes

make, skall livränta dock ej utgivas,

med mindre adoptanten samt, om

han var gift, hans make vid tiden för

dödsfallet voro ur stånd att fullgöra

sin underhållsskyldighet mot barnet.

Ej heller skall livränta utgå till barn

utom äktenskap, därest den avlidne

enligt avtal som är bindande för barnet,

åtagit sig att till dess underhåll

utgiva visst belopp en gång för alla.

(Föreslagen lydelse)

3 m o in. Varje barn till den avlidne

äger till den dag det fyller sexton

år uppbära livränta med belopp, som

motsvarar en sjättedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Är barnet

efter sagda tidpunkt till följd av

sjukdom eller annan dylik orsak ur

stånd att själv försörja sig, skall livräntan

utgå, så länge anledningen till

den bristande försörjningsförmågan

fortfar, dock längst till den dag barnet

fyller tjuguett år. Till barn, som

var adopterat av annan än den avlidnes

make, skall livränta dock ej

utgivas. Ej heller skall livränta utgå

till barn utom äktenskap, därest den

avlidne enligt avtal som är bindande

för barnet, åtagit sig att till dess underhåll

utgiva visst belopp en gång

för alla.

Adoptivbarn äger------eget barn.

Var den------erforderligt underhåll.

1 Senaste lydelse av 7 och 8 §§ se SFS 1954:460.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

4 m o in. Kommer den avlidnes

fader, moder eller adoptant att till

följd av dödsfallet sakna erforderligt

underhåll, äger sådan efterlevande

under sin återstående livstid erhålla

livränta med belopp, som med hänsyn

till omständigheterna prövas

skäligt, dock högst motsvarande en

sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

(Föreslagen lydelse)

4 mom. Kommer den avlidnes

fader, moder eller adoptant att till

följd av dödsfallet sakna erforderligt

underhåll, äger sådan efterlevande

under sin återstående livstid erhålla

livränta med belopp, som med hänsyn

till omständigheterna prövas

skäligt, dock högst motsvarande en

sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Livränta skall dock ej

utgivas till den avlidnes fader eller

moder, därest den avlidne var adopterad

av annan än faderns eller moderns

make.

8 §.

Vid bedömande---— — — jämväl härtill.

Om någon---— —--av detta.

Därest den skadade undergår yrkesutbildning,

som huvudsakligen

syftar till och är ägnad att väsentligt

minska skadans inverkan på hans

förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst,

skall vid bedömande av

arbetsförmågans nedsättning under

utbildningstiden beaktas i vad mån

utbildningen medför hinder för honom

att utföra förvärvsarbete. Vid

bedömande av arbetsförmågans nedsättning

efter utbildningstidens upphörande

må, om utbildningen kan

antagas hava varaktigt minskat skadans

inverkan på arbetsförmågan,

skälig hänsyn tagas därtill.

Därest den skadade undergår

arbetsprövning eller sådan yrkesutbildning,

som huvudsakligen syftar

till och är ägnad att väsentligt minska

skadans inverkan på hans förmåga

att framdeles bereda sig arbetsinkomst,

skall vid bedömande av arbetsförmågans

nedsättning under

tiden för arbets prövningen eller yrkesutbildningen

beaktas i vad mån

verksamheten medför hinder för honom

att utföra förvärvsarbete. Vid

bedömande av arbetsförmågans nedsättning

efter avslutad yrkesutbildning

må, om utbildningen kan antagas

hava varaktigt minskat skadans

inverkan på arbetsförmågan,

skälig hänsyn tagas därtill.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1960.

Beträffande livränta i anledning av

skada, som inträffat före ikraftträdandet,

skola dock 7 § 3 och i mom.

i deras äldre lydelse alltjämt äga tilllåmpning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

15

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 2—6 §§ samt 8 § lagen den 18 maj 1956 om er
-

sättning åt smittbärare1 skola erhålla

(Nuvarande lydelse)

2

Ersättning åt tillfällig smittbärare

utgår från och med den dag då myndighetens

ingripande träder i tillämpning

och så länge det består, dock

längst under nittio dagar i följd.

3

Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad

jämlikt lagen om

allmän sjukförsäkring utgår för dag

räknat med det högsta belopp som

han vid sjukdom är berättigad att

uppbära i sjukhjälp på grund av den

obligatoriska och frivilliga sjukpenningförsäkringen

för dag under de

första etthundraåttio dagarna av en

sjukperiod, för vilken sjukpenning

utgår; dock att ersättning åt den som

åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete

än inkomst av tjänst alltid

skall bestämmas till det belopp för

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättning åt tillfällig smittbärare

utgår dels för inkomstbortfall, som

smittbärare åsamkas till följd av

myndighetens ingripande, från och

med den dag då ingripandet träder i

tillämpning och så länge det består,

dock längst under nittio dagar i

följd, och dels för resa, som varit

erforderlig på grund av ingripandet.

§•

Ersättningen för inkomstbortfall

åt den som är sjukpenningförsäkrad

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring

utgår för dag räknat med det

högsta belopp som han vid sjukdom

är berättigad att uppbära i sjukhjälp

på grund av den obligatoriska och

frivilliga sj ukpenningförsäkringen

för dag under de första etthundraåttio

dagarna av en sjukperiod, för

vilken sjukpenning utgår; dock att

ersättning åt den som åtnjuter annan

inkomst av förvärvsarbete än inkomst

av tjänst alltid skall bestäm
-

1 Senaste lydelse av 3 och 8 {§ se SFS 1958:459.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse)

dag räknat som skulle hava utgått

till honom, därest hela hans årsinkomst

av förvärvsarbete utgjort inkomst

av tjänst.

(Föreslagen lydelse)

mas till det belopp för dag räknat

som skulle hava utgått till honom,

därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete

utgjort inkomst av

tjänst.

Ersättningen åt-------sagda lag.

om arbetsinkomst.

Den som--

4 §•

Är den till ersättning berättigade

intagen å sjuk vårdsanstalt, som i lagen

om allmän sjukförsäkring omförmäles,

skall ersättningen minskas

med tre kronor för dag, dock med

högst hälften av ersättningens belopp.

Det lägsta ersättningsbeloppet

till kvinna, som är intagen å sjukvårdsanstalt

och i hemmet har minst

ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till henne

eller hennes make, skall utgöra

fem kronor för dag.

Är den till ersättning berättigade

intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen

om allmän sjukförsäkring omförmäles,

skall ersättningen för inkomstbortfall

minskas med tre kronor

för dag, dock med högst hälften

av ersättningens belopp. Det lägsta

ersättningsbeloppet till kvinna, som

är intagen å sjukvårdsanstalt och i

hemmet har minst ett barn under tio

år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom

barn till henne eller hennes make,

skall utgöra fem kronor för dag.

5 §•

Från ersättningen skola avräknas

sjuk- eller hempenning, tilläggspenning

och barntillägg, vartill smittbäraren

under tiden för ingripandet

må vara berättigad enligt lagen om

allmän sjukförsäkring, lagen med

särskilda bestämmelser om frivillig

sjukpenningförsäkring i allmän

sjukkassa, lagen om yrkesskadeförsäkring

eller lagen om moderskapshjälp.

Från ersättningen —---—- —

Vad i-- 6

Från ersättningen för inkomstbortfall

skola avräknas sjuk- eller

hempenning, tilläggspenning och

barntillägg, vartill smittbäraren under

tiden för ingripandet må vara berättigad

enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

lagen med särskilda bestämmelser

om frivillig sjukpenningförsäkring

i allmän sjukkassa, lagen

om yrkesskadeförsäkring eller lagen

om moderskapshjälp.

för ingripandet.

om yrkesskadeförsäkring.

6 §•

Tillfällig smittbärare, vilken under Tillfällig smittbärare, vilken under

tid för ingripande som i denna lag tid för ingripande som i denna lag

avses är tillförsäkrad lön av allmän- avses är tillförsäkrad lön av allmän
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Knngl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

na medel, äger rätt till ersättning en- na medel, äger rätt till ersättning för

dast i den mån lönen understiger vad

som eljest skulle hava utgått i ersättning

åt honom enligt denna lag.

8

Framställning om------

Vid framställningen-----

Därest sökanden under tiden för

ingripandet äger uppbära ersättning,

som i 5 § avses, eller lön, som utgår

av allmänna medel, skall framställningen

därjämte innehålla av sökanden

på heder och samvete avgiven

försäkran angående den ersättning

och lön han äger uppbära under nyssnämnda

tid.

inkomstbortfall endast i den mån lönen

understiger vad som eljest skulle

hava utgått i sådan ersättning åt honom

enligt denna lag.

§•

ersättning förloras.

— om ingripandet.

Därest den som gör framställning

om ersättning för inkomstbortfall

under tiden för ingripandet äger

uppbära ersättning, som i 5 § avses,

eller lön, som utgår av allmänna medel,

skall framställningen därjämte

innehålla av sökanden på heder och

samvete avgiven försäkran angående

den ersättning och lön han äger uppbära

under nyssnämnda tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1960.

2-

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 april

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om ändring i sjukförsäkringslagen

m.m. samt anför.

Inledning

Sedan sjukförsäkringslagen trädde i kraft den 1 januari 1955 har vid

olika tillfällen vidtagits ändringar av sådana bestämmelser i lagen, beträffande

vilka behovet av en omarbetning ansetts särskilt framträdande. Ändringarna

har varit av förhållandevis mindre räckvidd och enighet har i stort

sett rått om att en allmän och mera omfattande översyn av sjukförsäkringslagen

bör anstå, till dess ytterligare erfarenheter vunnits rörande lagens verkningar

och till dess samordningsfrågorna inom socialförsäkringen i sin helhet

kan prövas.

När jag förordar, att även 1959 års riksdag förelägges förslag om ändringar

i sjukförsäkringslagen m. m., har jag alltjämt den uppfattningen, att

det i avvaktan på den allmänna översynen av hithörande frågor inte bör

genomföras några mera genomgripande ändringar eller ändringar, som innebär

principiella nyheter. Åtskilliga i och för sig befogade önskemål om ändringar

i bestämmelserna har jag därför inte ansett mig kunna för närvarande

upptaga till behandling. Andra ändringsförslag är däremot av den art och

angelägenhetsgrad, att jag anser reformbehoven böra tillgodoses utan ytterligare

dröjsmål.

Sålunda synes vissa av de förslag, som utredningen om socialförsäkring

och arbetsanpassning1 framlagt i ett den 21 april 1958 avgivet betänkande

..... Landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, sekreteraren i Landsorganisationen i Sverige

Nds Kellgren, biträdande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Sven Hydén, framlidne

landshövdingen E. Gust. Andersson, verkställande direktören i Sveriges läkarförbund Erik

Husmark samt överläkaren vid Ortopediska kliniken i Göteborg, professorn Erik Severin.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

(SOU 1958: 17), redan nu böra upptagas till prövning. Utredningen har haft

i uppdrag att undersöka, i vilken utsträckning det är möjligt och lämpligt

att låta den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen i administrativt

och ekonomiskt avseende inkopplas på den verksamhet, som syftar

till att återanpassa en sjuk person till arbetslivet, samt att ta ställning till

de organisatoriska och rättsliga problem, som ett stöd från sjuk- och yrkesskadeförsäkringarnas

sida åt ifrågavarande rehabiliteringsverksamhet erbjuder.

I enlighet härmed har utredningen gjort vissa rekommendationer angående

samarbete mellan socialförsäkringsorganen och de arbetsvårdande

myndigheterna samt framlagt förslag till ändringar i sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna

och i militärersättningsförordningen.

Ett annat aktuellt spörsmål rör utformningen av reseersättningsbestämmelserna.

Såväl i riksdagen som från organisationer och enskilda har yrkanden

framställts om ändringar och kompletteringar av bestämmelserna i olika

avseenden. De allmänna sjukkassorna har också i åtskilliga fall på grundval

av sina erfarenheter av bestämmelsernas tillämpning till riksförsäkringsanstalten

framställt önskemål om sådana ändringar. Med hänsyn härtill

tillkallade jag efter bemyndigande den 26 april 1957 tre utredningsmän för

att biträda med översyn av sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser

och därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen, som

antog benämningen sjukreseutredningen1, avgav i juni 1958 betänkande i

ämnet (SOU 1958: 23).

Utöver de av de båda nämnda utredningarna framlagda förslagen avser

jag att till behandling upptaga vissa begränsade frågor sammanhängande

med nyligen genomförd lagstiftning på andra områden.

Yttranden över det betänkande som avlåtits av utredningen om socialförsäkring

och arbetsanpassning har efter remiss avgivits av statskontoret,

socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

landstingsförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska sjukkasseförbundet,

Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges

akademikers centralorganisation, Sveriges läkarförbund, Svenska vanförevårdens

centralkommitté samt Rikskominittén för partiellt arbetsföra.

Över sjukreseulredningens betänkande bar likaledes efter remiss yttranden

avgivits av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen,

luftfartsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska

socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges läkarförbund samt

1 Byråchefen i socialdepartementet L. Hultström, ordförande, samt ledamöterna av riksdagens

andra kammare S. A. Mellqvist och .1.-1. Nilsson.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

De vanföras riksförbund. Dessutom har samarbetsdelegationen för de fyra

nordligaste länen inkommit med yttrande i ärendet.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga de frågor, som jag

i det föregående berört.

Gällande bestämmelser

S jukförsäkringslagen

Försäkring enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1

(nr 1; ändr. 733/48, 621/50, 569/53, 244/54, 267/54, 518/54, 397/55, 402/55,

74/56, 627/56 och 457/58) avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp dels i

form av ersättning för utgifter för sjukvård och dels i form av sjukpenning.

Försäkringen är i vissa avseenden obligatorisk, i andra frivillig. På grund

av den obligatoriska försäkringen utgives även moderskapshjälp enligt vad

därom är stadgat i lagen om moderskapshjälp.

Försäkringen sker i allmänna sjukkassor (2 §). Dessa är av två slag,

centralsjukkassor och lokalsjukkassor. För varje landstingsområde samt

varje stad, som ej deltager i landsting, skall finnas en centralsjukkassa.

Centralsjukkasseområde, som ej utgöres enbart av stad, skall vara indelat i

lokalsjukkasseområden, omfattande en eller flera kommuner. För varje

lokalsjukkasseområde skall finnas en lokalsjukkassa, som skall vara ansluten

till den centralsjukkassa, inom vars verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet

är beläget (3 §). I den mån Konungen så förordnar är sjukkassorna

skyldiga att biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkringseller

understödsverksainhet än sjukförsäkringen (58 §).

Riksförsäkringsanstalten är tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkassorna.

Beträffande den obligatoriska sjukförsäkringen bör följande

nämnas i detta sammanhang.

I fråga om försäkringspliktens omfattning stadgas, att

varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, från och med ingången av

kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt sexton år, genom medlemskap

i allmän sjukkassa skall vara försäkrad enligt lagen. Detsamma

gäller den, som ej är svensk medborgare, under förutsättning att han är såväl

bosatt som mantalsskriven i riket. Undantagna från försäkringsplikt är

bl. a. de som åtnjutit sjukhusvård under minst sjuhundratrettio dagar i

följd, så länge sjukhusvård därefter pågår. Annan än försäkringspliktig får

ej vara medlem i allmän sjukkassa (5 §).

Försäkring sker i sjukkassan för den kommun, där vederbörande är mantalsskriven.

Medlem i lokalsjukkassa är genom dess anslutning till centralsjukkassa

även medlem i den senare (9 §).

1 Denna lag benämnes i det följande SFL.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Varje medlem i allmän sjukkassa är sj ukvårdsförsäkrad. Medlemmens

sjukvårdsförsäkring omfattar även hans här i riket bosatta barn,

adoptivbarn och fosterbarn, som är under 16 år, såframt ej beträffande dem

föreligger förhållande, som, om de uppnått nämnda ålder, hade medfört

undantag från försäkringsplikt (6 §).

Sjukvårdsförsäkringens förmåner utgöres av ersättning för utgifter för

läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt

läkares utsago kräver sådan vård, med 3/4 av den försäkrades utgifter för

vården, dock högst med 3/4 av belopp, som för vården upptagits i den av

Kungl. Maj :t fastställda sjukkassetaxan. Såsom utgifter för läkarvård

skall i viss begränsad utsträckning anses även utgifter för tandläkarvård

(14 §). Utgifter för sjukhusvård ersättes, om vården på grund av sjukdom

varit erforderlig (15 §). Med sjukhusvård avses vård som å allmänt sjukhus

eller annan sjukvårdsinrättning, vilken enligt av Kungl. Maj :t fastställd

förteckning är att anse som sjukvårdsanstalt enligt lagen, lämnas där intagen

försäkrad ävensom vård å annan sjukvårdsinrättning, om vården

beredes genom pensionsstyrelsens försorg. Under begreppet allmänt sjukhus

faller enligt lagen sjukvårdsinrättning som tillhör staten eller till vars

drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad, som ej deltager

i landsting, och ej är anordnad vid ålderdomshem ävensom sjukvårdsinrättning,

varöver pensionsstyrelsen förfogar för sin sjukvårdande verksamhet.

Med hemortssjukhus avses allmänt sjukhus, drivet av det landsting

eller sådan i landsting ej deltagande stad, inom vars område den försäkrade

är bosatt (4 §). För sjukhusvård utgår i allmänhet ersättning med belopp

som motsvarar avgiften på allmän sal vid hemortssjukhus. Då erforderlig

vård inte kunnat beredas på hemortssjukhus eller behovet av sjukhusvården

uppkommit utanför det landstingsområde eller sådan i landsting ej deltagande

stad, där den sjuke är bosatt, och den sjuke med anledning härav

måst intagas på annat allmänt sjukhus, utgår ersättning med belopp, som

motsvarar den lägsta avgift, mot vilken den sjuke kunnat erhålla vården på

sjukhuset (15 §).

Reseersättning tillkommer försäkrad som åtnjutit läkarvård, för vilken

han i princip är berättigad till ersättning. Som huvudregel gäller att försäkringen

ersätter 3/4 av resekostnaden, i den mån denna överstiger 4 kronor för

det första besöket hos läkaren och 1 krona för varje återbesök; av resekostnaden

för återbesök behöver den försäkrade dock själv ej svara för mer än 2

kronor. Högre ersättning får emellertid inte utgivas än som skulle ha utgått

vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt den

försäkrade vistas. I vissa fall ersättes hela den resekostnad, som överstiger

de båda förstnämnda beloppen. Denna förmånligare ersättningsgrund tilllämpas,

när den försäkrade efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid

allmänt sjukhus eller vid sjukvårdsinrättning, som tillhör staten, landsting

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

eller stad utom landsting eller är statsunderstödd och som är avsedd enbart

för öppen vård. Ersättning efter den gynnsammare regeln utgår likväl ej

med högre belopp än som skulle ha utgått, om vården sökts vid närmaste

allmänna sjukhus, där den kunnat meddelas. Även om läkarremiss ej erhållits,

utgår ersättning enligt de förmånligare grunderna, när den försäkrade

sökt läkarvård vid allmänt sjukhus för skada som drabbat honom

genom olycksfall. Som förutsättning gäller dock att det skäligen kunnat

antagas, att han till följd av skadan var i trängande behov av läkarvård

vid sådant sjukhus. Ersättning för återresa efter erhållen läkarvård får

utges högst för resa till den plats där resan till läkaren påbörjades eller

till den försäkrades bostad. Är vägen till bostaden längre än den förstnämnda

färdsträckan, får emellertid ersättning beräknas för högst en mil

utöver färdsträckan vid resan till läkaren. Om den försäkrades ålder eller

tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom till läkaren, skall

ersättningen från försäkringen beräknas på den sammanlagda kostnaden

for den sjuke och hans följeslagare. Som allmän förutsättning för kostnadsersättning

i samband med läkarvårdsresor gäller, att resan skall ha föranletts

huvudsakligen av behovet av läkarvård. Den försäkrade skali skriftligen

intyga, att så har varit förhållandet (16 §).

Har den försäkrade åtnjutit sjukhusvård, som erfordrats på grund av

sjukdom, utgår ersättning för utgifterna för resor till och från sjukvårdsinrättningen.

Utgifter för resa för intagning på sjukvårdsinrättning ersättes

helt, dock högst med belopp som motsvarar kostnaden för resa till närmaste

allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Har den sjuke intagits

på hemortssjukhus och har behovet av sjukhusvård uppkommit vid

vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun, får ersättning

utgivas högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste

hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Utgifter för

återresa från sjukvårdsinrättning ersättes endast i den mån de överstiger

4 kronor. Kostnaden för återresa får ej beräknas högre än för resa från

sjukvårdsinrättningen till den försäkrades bostad. Har behovet av sjukhusvård

uppkommit under det att försäkrad vistats utom det län inom vilket

han är bosatt och har han i anledning därav intagits på utomlänssjukhus,

utgår ingen ersättning alls för återresan. Om den försäkrades ålder eller

tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom vid intagning på

sjukvårdsinrättning eller vid återresa därifrån, skall ersättning utgivas

även för följeslagarens resa. Behöver särskild vårdare anlitas under resorna,

ersättes kostnaden härför. Ersättningen beräknas då på grundval av den

sammanlagda kostnaden för den försäkrade och hans följeslagare eller

vårdare. Ersättningen för följeslagares resekostnad får varje gång utgivas

högst efter kostnaden för tur- och returresa (17 §).

I fråga om såväl resor till och från läkare som resor till och från sjukvårdsinrättning

gäller ytterligare begränsande bestämmelser. Sålunda får

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

ersättningen beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande

färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas,

får ingen ersättning utgivas, om det med hänsyn till resans längd samt den

sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått, cyklat eller färdats

på annat dylikt sätt, som inte skulle ha medfört särskild kostnad. För resa

med annan bil än ambulansbil eller sådan bil som går i allmän trafik eller

med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven farkost, som ej går i allmän

trafik, skall ersättningen beräknas enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa.

Slutligen gäller, att kostnader för resa utom riket inte ersättes (16 och

17 §§).

I kungörelse den 10 december 1954 (nr 783) har Kungl. Maj:t meddelat

särskilda bestämmelser angående resekostnadsersättning vid färd med vissa

färdmedel, som ej går i allmän trafik. I denna kungörelse angives de belopp

per färdkilometer, som skall läggas till grund för beräkning av resekostnaden

vid färd med sådana färdmedel. Om resan företages med fortskaffningsmedel,

som tillhör den sjuke eller hans make eller den sjukes eller makens

föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, barn, adoptivbarn eller fosterbarn

eller den som är gift med sådan person, skall resekostnaden beiäknas

till 10 öre för kilometer vid resa med bil eller hästskjuts eller maskindriven

farkost samt 5 öre för kilometer vid resa med motorcykel, för vilken registreringsplikt

föreligger. För resa med moped eller cykel utgår ingen ersättning.

Tillhör fortskaffningsmedlet annan än som nu sagts fördubblas de

nyssnämnda beloppen.

Om sjukkassa med tillsynsmyndighetens medgivande så beslutat, skall

enligt SFL ersättning utgivas för kostnader för sjukgymnastik och vissa

andra liknande behandlingar samt konvalescentvård (18 §).

Kungl. Maj :t kan förordna att kommun, som vidtar åtgärder för att bereda

medellösa eller mindre bemedlade personer läkarvård, skall av vederbörande

sjukkassa erhålla ersättning för kostnad för läkarvård, som sålunda

beretts försäkrad. Vidare äger sjukkassa med arbetsgivare som anordnar

läkarvård eller vidtar andra sjukvårdande åtgärder, så att kassans utgifter

för sjukvårdsförsäkringen kan antagas minska, överenskomma om skälig

gottgörelse för arbetsgivarens kostnader. Sådan överenskommelse skall fastställas

av tillsynsmyndigheten (19 §).

Sjukpenningförsäkringen omfattar sjukkassemedlemmar med

minst 1 200 kronors årsinkomst av förvärvsarbete samt dessutom vissa gifta

eller tidigare gifta kvinnliga kassamedlemmar ulan sådan inkomst (7 §).

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i

penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills

vidare åtnjuta av sådant arbete. Sådan årsinkomst av förvärvsarbete, som

arbetstagare kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i allmän eller

enskild tjänst benämnes i lagen årsinkomst av tjänst (8 §).

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Beträffande förutsättningarna för erhållande av sjukpenning gäller, att

\id sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan, utgår hel sjukpenning.

Vid sjukdom, som inte medför förlust av arbetsförmågan men nedsättning

av denna med minst hälften, utgår halv sjukpenning. Såsom sjukdom

skall anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt

arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits,

och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Vid bedömande

huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, om sjukdomen

kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den försäkrade på

grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt

arbete. Kan sjukdomen antagas vara obotlig eller eljest långvarig

skall, sedan skälig tid förflutit från sjukdomens början, undersökas huruvida

den försäkrade, i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning,

ar i stånd att försörj a sig genom annan sysselsättning. Om den försäkrade

enligt vad nyss sagts är i stånd därtill, må han ej vidare anses vara arbetsoförmögen

(21 §). Om försäkrad utan giltig anledning vägrar att underkasta

sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att förkorta

sjukdomstiden eller eljest minska sjukdomens följder och vartill bidrag

erbjudits honom av allmänna medel, kan sjukpenning helt eller delvis tills

vidare forvagras honom under förutsättning att han erinrats om denna

påföljd (27 §). Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad fullgör tjänstgöring

som värnpliktig eller i vissa angivna fall tagits i förvar på det allmännas

bekostnad (23 §).

Alla sjukpenningförsäkrade medlemmar är tillförsäkrade grundsjukpenning

med 3 kronor om dagen (22 §). Till grundsjukpenningen utgår i

förekommande fall barntillägg (24 §). De medlemmar, vilkas årsinkomst

av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor, är därjämte försäkrade för tilläggssjukpenmng

som utgår med varierande belopp, beroende på vilken sjukpenningklass

medlemmen placerats i på grund av den för honom beräknade

årsinkomsten av tjänst. Högsta tilläggssjukpenning är 17 kronor och

lagsta en krona. Efter 180 dagar sker viss reduktion av sjukpenningen, dock

inte i de lägsta klasserna (22 §). Under tid för sjukhusvård utbytes sjukpenningen

mot hempenning. Denna motsvarar sjukpenningen minskad med

tre kronor, dock med högst hälften av sjukpenningen (25 §).

Det ankommer på vederbörande sjukkassa att besluta huruvida medlem

skall vara sjukpenningförsäkrad och, om så finnes vara fallet, placera honom

i den sjukpenningklass han skall tillhöra. Kassan skall också, när det

kommit till dess kännedom, att medlems årsinkomst av tjänst eller annat

förvärvsarbete undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen,

utan dröjsmål meddela det beslut, som därav påkallas. Beslut härom träder

i kraft tidigast vid nästa månadsskifte. Ändring av klassplacering får dock

ej ske under pågående sjukdom, såvida inte sjukhjälpstiden utgått eller,

då fråga är om yrkesskada, den s. k. samordningstiden gått till ända (11 §).

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Såsom karenstid gäller, att sjukpenning som regel ej utgives för de tre

första dagarna av varje sjukperiod (26 §).

Sjukhjälpstiden, dvs. den längsta tid under vilken sjukpenning (hempenning)

eller ersättning för sjukhusvård utgives, omfattar som regel 730

dagar. Den som är utförsäkrad i fråga om sjukpenning och ersättning för

sjukhusvård vid en sjukdom får räkna ny sjukhjälpstid för en annan sjukdom,

såvida denna inte inträffar under tid, för vilken sjukpenning eller ersättning

för sjukhusvård utgives för den tidigare sjukdomen (29 §).

Samordningen med yrkesskadeförsäkringen innebär att personer, som är

både sjukförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada

får ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid, den

s. k. samordningstiden, gått till ända. Under samordningstiden utgives sjukhjälp

i allmänhet endast från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i

SFL. Samordningstiden omfattar som regel tiden t. o. m. 90 :e dagen efter

det yrkesskadan inträffade (31 §).

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter,

arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

För de allmänna sjukkassornas medlemmar föreligger skyldighet att

erlägga avgifter dels för sjukvårdsförsäkringen, dels för försäkringen för

grundsjukpenning och dels för försäkringen för tilläggssjukpenning. Den

som är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa skall erlägga avgift i

båda kassorna (33 §).

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars till statlig

inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften

avser bestämts till minst 1 200 kronor. Den som vid utgången av sistnämnd£

år upphört att vara medlem, fyllt sextiosju år eller uppbär folkpensionsför

mån i annan form än ålderspension är dock icke skyldig att erlägga avgift

till sjukvårdsförsäkringen. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning

skall erläggas av medlem som har förenämnda taxerade inkomst och vid utgången

av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning. Avgift

för försäkringen för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem, som

under den månad avgiften avser eller del därav är försäkrad för sådan sjukpenning.

Den som fullgör värnpliktstjänstgöring kan befrias från avgift för

försäkringen för tilläggssjukpenning (33 §). Avgifterna faslställes av tillsynsmyndigheten

efter vederbörande kassas hörande. Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för grundsjukpenning skall var för

sig vara lika stora för samtliga av vederbörande försäkring omfattade avgiftspliktiga

medlemmar i kassan samt beräknas för kalenderår. Avgifterna

för försäkring för tilläggssjukpenning skall beräknas för kalendermånad

och vara lika stora för de medlemmar i kassan, som tillhör samma sjukpenningklass

och för vilka gäller samma sjukhjälpstid, samt skall vara avvägda

i förhållande till storleken av tilläggssjukpenningen inom varje sjuk
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

penningklass (34 §). Den sammanlagda avgiften för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för grundsjukpenning får icke överstiga 2 procent av den

taxerade inkomsten. Sjukförsäkringsavgift som för ett kalenderår uppgår

till lägre belopp än fem kronor skall ej påföras (35 §). Sjukförsäkringsavgifterna

upptages i samband med uppbörden av de allmänna skatterna

(36 §).

Arbetsgivarna bidrager till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och

försäkringen för tilläggssjukpenning (38 §). Till de allmänna sjukkassorna

utgår statsbidrag i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag

och avgiftsersättningsbidrag (40 §). Sjukhjälpsbidraget utgår

med viss procentuell andel av utgifterna under kalenderåret, nämligen beträffande

läkarvård, gottgörelse till arbetsgivare för läkarvård och andra

sjukvårdande åtgärder än sådana som avses i 18 § samt resor med 50

procent, beträffande grundsjukpenning och motsvarande del av hempenning

med 50 procent samt beträffande barntillägg med 75 procent (41 §).

Som avgiftsersättningsbidrag utgår tio kronor för varje medlem, som vid

debitering av slutlig skatt icke påförts avgift för sjukvårdsförsäkringen på

den grund att hans taxerade inkomst understiger 1 200 kronor eller att han

vid utgången av det år avgiften avser upphört att vara medlem, fyllt 67 år

eller uppbär folkpensionsförmån i annan form än ålderspension (44 §).

Den frivilliga försäkringen innebär bl. a., att sjukpenningförsäkrad

medlem, som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst

av tjänst, genom frivilliga avgifter äger försäkra sig hos den centralsjukkassa

han tillhör för erhållande av visst tillägg till den sjukpenning, som

utgives på grund av den obligatoriska försäkringen (47—53 §§).

Beträffande den frivilliga försäkringen skall åtskilliga stadganden om

den obligatoriska försäkringen i tillämpliga delar lända till efterrättelse

(54 §).

Lagen om yrkesskadeförsäkring

Försäkring enligt lagen den 74 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 (nr

243, ändr. 399/55 och 75/58) är dels obligatorisk och dels frivillig. Den obligatoriska

försäkringen bekostas av arbetsgivarna och omfattar i princip alla

arbetstagare samt dessutom vissa yrkesutbildningselever och därmed jämförliga

personer. Försäkringen bedrives av riksförsäkringsanstalten och

vissa ömsesidiga försäkringsbolag.

Den obligatoriska försäkringen avser yrkesskador, dvs. skador

till följd av olycksfall i arbetet ävensom vissa yrkessjukdomar (6 §).

Försäkringsförmånerna avser läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård, resor,

läkemedel, proteser m. in. Med läkarvård likställes sjukgymnastik och vissa

andra liknande behandlingar (12 §). 1

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Ytterligare förmåner är sjukpenning, vårdbidrag, barntillägg, hempenning,

livränta till invalid eller efterlevande, samt begravningshjälp. Förutsättning

för att sjukpenning och invalidlivränta skall utgå är förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av denna, beträffande sjukpenning med minst hälften

och beträffande livränta med minst en tiondel (13—19 §§).

Vid bedömande i vad mån yrkesskada medfört nedsättning av arbetsförmågan

skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan

inte bara på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av

arbete utan också på hans förmåga att utöva sitt yrke. Om den skadade

undergår yrkesutbildning, som huvudsakligen syftar till och är ägnad att

väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda

sig arbetsinkomst, skall vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning

under utbildningstiden beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för

honom att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning

efter utbildningstidens slut må, om utbildningen kan antagas ha

varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn

tagas härtill (10 §).

Vägrar den skadade utan giltig anledning att rätta sig efter föreskrift,

som givits av försäkringsinrättningen, arbetsgivaren eller läkare i syfte att

förkorta sjukdomstiden eller eljest lindra menliga följder av skadan och

har till följd härav skadan medfört väsentligt mera långvarig eller höggradig

nedsättning av arbetsförmågan, kan nedsättning ske av sjukpenning,

barntillägg och livränta till den skadade (28 §).

Yrkesskadeförsäkringen har som nämnts samordnats med sjukförsäkringen.

Från regeln om en samordningstid av 90 dagar gäller bl. a. det

undantaget att samordningstiden upphör senast den dag rätt till livränta

inträder (It §).

Sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringen är till storleken beroende

av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin årliga

arbetsförtjänst är att hänföra (13 §).

Även livränta beräknas på grund av den försäkrades årliga arbetsförtjänst

(16 §1. Efterlevandelivränta utgår till änka, så länge hon lever ogift (20 §).

Till avlidens barn utgår livränta som regel till dess barnet fyllt sexton år. Till

barn som var adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta dock

icke utgivas, med mindre adoptanten samt, om han var gift, hans make vid

tiden för dödsfallet var ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot

barnet. Adoptivbarn äger samma rätt till livränta som eget barn (21 §).

Avlidens fader, moder eller adoptant äger under vissa förutsättningar rätt

till livränta (22 §).

Frivillig försäkring kan tecknas av envar, antingen enskilt eller

kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation eller utbildningsanstalt

(45 S). Åtskilliga för den obligatoriska försäkringen meddelade

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

bestämmelser länder i tillämpliga delar till efterrättelse beträffande den

frivilliga (48 §).

Militär er sättningsf örordningen

Enligt förordningen den 2 juni 1950 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning)1

(nr 261, ändr. 256/53, 672/53, 460/54 och 362/55) utgår ersättning till värnpliktiga

och viss annan personal vid krigsmakten vid skada under militärtjänstgöring

enligt regler som i väsentliga avseenden överensstämmer med

dem, som gäller enligt YFL. Sålunda ersättes kostnader för läkarvård,

tandläkarvård, sjukhusvård, resor, läkemedel, proteser m. m. Med läkarvård

likställes sjukgymnastik och vissa andra liknande behandlingar. Sjukpenning,

barntillägg, hempenning, livränta och begravningshjälp utgår efter

väsentligen samma grunder som de, vilka gäller enligt YFL (6—7 §§)

Även för bedömande av arbetsförmågans nedsättning gäller bestämmelser

motsvarande dem som gäller enligt YFL (8 §).

Epidemilagen m. m.

Enligt epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443; ändr. 299/37, 562/38, 114/39,

485/40, 1049/40, 422/44, 130/46, 457/48, 48/50, 214/52, 272/52, 430/53 och

362/54) äger hälsovårdsnämnd underkasta en person, vilken utan att vara

sjuk likväl av läkare misstänks föra smitta av epidemisk sjukdom, den

observation och isolering som nämnden finner erforderlig. Blir sådan person

intagen på epidemivårdanstalt eller tillfällig sjukvårdslokal för isolering,

är han berättigad att kostnadsfritt åtnjuta underhåll i allmänt rum på

inrättningen, så länge han är intagen där. Kostnaden härför skall betalas

av vederbörande landstingskommun eller stad utanför landstingskommun.

I lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare (nr 294; ändr.

459/58) stadgas om ersättning av statsmedel för inkomstbortfall till följd

av ingripande mot smittbärare enligt epidemilagen, livsmedelsstadgan eller

mejeristadgan. Ersättning till tillfällig smittbärare, dvs. smittbärare som

icke är föremål för ingripande längre tid än 90 dagar, utgår i princip med

det belopp som i form av sjukpenning (hempenning) skulle ha utgivits

till vederbörande, om han hade varit sjuk. Någon karenstid gäller dock ej.

Ersättningen beräknas och utbetalas av sjukkassorna, som återfår utgivna

belopp av staten. Ersättning till kronisk smittbärare, dvs. smittbärare

som är föremål för ingripande längre tid än 90 dagar, utgår efter andra

grunder och utbetalas av länsstyrelserna. Till sådan smittbärare kan utgå

ersättning även för annan förlust än inkomstbortfall.

1 Denna förordning benämnes i det följande Milf.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

29

Rehabiliteringen

Utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning

Utredningen lämnar till en början en redogörelse för rehabiliteringsvcrksamheten,

varmed utredningen avser de åtgärder, som

erfordras för att minska följderna av sjukdom eller invaliditet. Inom

rehabiliteringsversamheten skiljes mellan en medicinskt betonad del och

en arbetsmarknadsbetonad del.

Utöver den egentliga sjukvården, från vilken i fortsättningen bortses,

hänför utredningen till den medicinska rehabiliteringen vissa särskilda

undersöknings- och behandlingsformer, av vilka de viktigaste är sjukgymnastik,

sysselsättnings- och arbetsterapi, behandling genom fysikaliska

hjälpmedel, tillhandahållande av tekniska hjälpmedel (exempelvis proteser)

och undervisning i deras nyttjande, kuratorsverksamhet samt funktionsprövning.

Den sistnämnda förekommer dels vid ställandet av diagnos,

dels under rehabiliteringsprocessen för att registrera patientens framsteg

och fastställa funktionsförmågan efter undergången behandling.

Till den arbetsmarknadsbetonade rehabiliteringen, vanligen kallad arbetsvärden,

hänför utredningen bl. a. arbetsprövning, arbetsträning, yrkesutbildning

och s. k. skyddad sysselsättning. Arbetsprövning verkställes vid

statens arbetsklinik i Stockholm och avser bedömning av den partiellt

arbetsföres arbetsförmåga från fysisk, psykisk, yrkesmässig och social synpunkt.

Arbetsträning bedrives vid särskilda verkstäder, som för ändamålet

upprättats av landsting, kommuner och enskilda under medverkan av

arbetsmarknadsmyndigheterna. År 1958 fanns omkring 1 000 platser vid

ett 30-tal verkstäder. Den partiellt arbetsföre beredes här möjlighet att

under tillsyn och fortlöpande ordination av läkare anpassa sin arbetsförmåga

efter förhållandena på en arbetsplats (arbetstempo, arbetstid, umgänge

med kamrater, förmän etc.) för att, när denna anpassning nått

tillräckligt långt, kunna övergå till ett under träningsperioden anskaffat

arbete i öppna marknaden. Yrkesutbildningen kan i huvudsak ske antingen

i form av en grundlig utbildning vid ordinarie utbildningsanstalter och

specialskolor eller vid kortare kurser, anordnade fristående eller i anslutning

till befintliga läroanstalter. Vid sidan av denna yrkesutbildning i skoleller

kursform förekommer yrkesutbildning i näringslivet, dvs. i form av

lärlingsanställning, tjänstgöring inom industrien eller vid statliga eller kommunala

inrättningar. Skyddad sysselsättning slutligen är avsedd för de fall

då andra arbetsvårdande åtgärder inte kan göra den partiellt arbetsföre

konkurrensduglig på arbetsmarknaden. Verksamheten avser att möjliggöra

för produktionssvag arbetskraft att genom eget arbete bidraga till sin

försörjning. Halvskyddad verksamhet drives med statligt stöd av enskilda

företag, helskyddad verksamhet av vissa myndigheter eller organisationer,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

som för ändamålet inrättat särskilda verkstäder eller företag. År 1958 fanns

i landet sammanlagt ca 900 platser för hel- och halvskyddad sysselsättning.

Utredningen uttalar, att det från samhällsekonomisk synpunkt är av stor

betydelse, att sjuka och skadade så snart som möjligt kan sättas i stånd

att återgå i arbete. Kostnaderna för den sociala understödsverksamheten

kan hållas nere, samtidigt som produktionen tillföres arbetsinsatser.

Än större vikt måste emellertid fästas vid den personliga omsorgen om de

människor, vilka drabbats av sådan sjukdom eller skada, som medfört nedsatt

eller minskad arbetsförmåga. För socialförsäkringen måste det vara eu

angelägen uppgift att medverka i rehabiliteringsverksamheten såväl i administrativt

som i ekonomiskt avseende.

Vad den administrativa medverkan beträffar föreslår utredningen

på grundval av viss försöksverksamhet, att ett organiserat samaibete

kommer till stånd mellan sjukkassorna och arbetsvårdsorganen för

att möjliggöra ett tidigt uppmärksammande av behovet av arbetsvärd. Inom

varje centralsjukkasseområde bör enligt utredningens förslag finnas ett

samarbetslag bestående av representanter för sjukkassorna och arbetsvårdsorganen.

Till dessa samarbetslag skall sjukkassorna inrapportera sjukskrivna

medlemmar för prövning av arbetsvårdsbehovet. Denna prövning

bör beträffande samtliga sjukskrivna i princip påkallas senast då sjukhjälp

utgått under tre månader. När fråga är om yrkesskadefall, som

överlämnas från sjukförsäkringen till yrkesskadeförsäkringen, anser utredningen

att sjukkassorna i förekommande fall bör anmäla vidtagna eller

planerade arbetsvårdsåtgärder till yrkesskadeförsäkringsinrättningen. Utredningen

rekommenderar även ett utvidgat samarbete mellan försäkringsinrättningarna

och arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare förordar utredningen,

att uppgifter, som finnes tillgängliga hos socialförsäkringsorganen och som

behovs för arbetsvårdsorganens bedömning av hjälpbehovet, skall tillhandahållas

de sistnämnda samt att sjukkontrollanterna vid sidan av sjukkontrollen

skall få till uppgift att insamla utredningsmaterial i fråga om sjukförsäkringsklientelet

för arbetsvårdsorganens räkning.

Någon ekonomisk medverkan från socialförsäkringens sida åt

institutioner som bedriver rehabiliteringsverksamhet bör enligt utredningen

för närvarande icke lämnas. Ej heller anser utredningen erforderligt att

socialförsäkringen lämnar ekonomiskt stöd åt den enskilde vid den m e d icinska

rehabiliteringen, när det gäller de särskilda kostnaderna

harfor i samband med sluten vård. Beträffande kostnaderna vid den öppna

vården erinrar utredningen om att för närvarande enligt 18 § SFL, 12 § YFL

och 6 § Milf kostnaderna för sjukgymnastik och viss annan fysikalisk behandling

kan ersättas, medan kostnaderna för sådana viktiga åtgärder inom

den medicinska rehabiliteringen som funktionsprövning och arbetsterapi

mte ersattes. Det synes utredningen erforderligt att bringa ifrågavarande bestämmelser

i bättre överensstämmelse med riktlinjerna inom den medi
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

cinska rehabiliteringen. Funktionsprövning och arbetsterapi är av stor betydelse

för den sjuke eller skadade och medför icke obetydliga kostnader för

honom. På grund härav föreslår utredningen, att bestämmelserna i SFL,

YFL och Milf ändras så att funktionsprövning och arbetsterapi göres ersättningsberättigande.

Stöd från socialförsäkringen åt den enskilde vid arbetsvärd kan

enligt utredningens mening ifrågasättas dels beträffande den sjukes eller

skadades kostnader för bl. a. läkarundersökningar, kurser, resor, undervisningsmaterial,

verktygsutrustning och transportmedel, dels beträffande

kostnaderna för den sjukes och hans familjs försörjning. I förstnämnda

avseendet finner utredningen ej anledning att för närvarande föreslå några

ändrade regler men uttalar, att frågan bör bli föremål för prövning vid en

framtida översyn av socialförsäkringen. I fråga om kostnaderna för den

partiellt arbetsföres och hans familjs försörjning däremot föreslås i vissa

avseenden ändrade bestämmelser i SFL, YFL och Milf.

Beträffande sj u k för säkring en konstaterar utredningen, att en

partiellt arbetsför, som vid början av arbetsvärden är berättigad att uppbära

sjukpenning, i princip även under arbetsvärden äger uppbära sådan,

om han i övrigt uppfyller villkoren härför. Emellertid kan under arbetsvärden

fråga uppstå dels om nedsättning eller indragning av sjukpenning,

dels om ändring av sjukpenningförsäkrads sjukpenningklass eller inplacering

av tidigare ej sjukpenningförsäkrad i sjukpenningklass. Detta sammanhänger

med frågorna huruvida den partiellt arbetsföre uppbär ersättning

under arbetsvärden och av vilken art denna ersättning är.

Den ersättning som förekommer är av olika omfattning och karaktär vid

olika former av arbetsvärd. Beträffande arbetsprövning och yrkesutbildning

gäller av Kungl. Maj :t fastställda regler om utbildningsbidrag. Dessa bidrag

utgöres av grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg samt särskilt tillägg.

Samtliga bidrag utgår i mån av behov. Därest den bidragsbehövande uppbär

sjukpenning, reduceras utbildningsbidraget med motsvarande belopp.

Vid arbetsprövning och vid yrkesutbildning i skol- eller kursform förekommer

inte någon ersättning för utfört arbete. Detta är däremot fallet

vid yrkesutbildning i näringslivet liksom vid arbelsträning och skyddad

sysselsättning. Vad först angår yrkesutbildning i näringslivet träffas i allmänhet

i varje särskilt fall ett anställningsavtal, vilket bl. a. preciserar

den lön, som arbetsgivaren under olika skeden av utbildningen åtager sig

att utbetala till lärlingen. Lönen ansluter sig till gällande avtal för vederbörande

yrkeskategori, såvida ej särskilda skäl föranleder avvikelse. Ofta är

dock lönen otillräcklig för uppehället, och i sådant fall utgår kompletterande

utbildningsbidrag från arbetsvårdsorganen.

Ersättningsgrunderna vid verkstäderna för arbetsträning och skyddad

sysselsättning är mera komplicerade. Vid landstingens traningsverkstäder

tillämpas vanligen ett system innebärande en kombination av ackordslön

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

och försörjningsbidrag av varierande storlek — i regel mellan 200 och

300 kronor i månaden. Därjämte kan vissa tilläggsförmåner utgivas. Försörjningsbidraget

reduceras med hänsyn dels till den från verkstaden utgående

arbetsersättningen och dels til! övriga utgående förmåner (ersättning från

riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, sjukkassa etc.). I flertalet

fall har landstingen skaffat sig en återförsäkring för försörjningsbidraget

(till en del eller i dess helhet) genom att avkräva hemortskommunen

ansvarsförbindelse eller utverka direkta kommunala stipendier.

Ett mindre antal landstingsverkstäder tillämpar ett ersättningssystem

med ackordslön och garanterad timpenning samt vissa andra förmåner

(arbetskläder, bostadsbidrag, sjuklön), medan klienten vid behov av kompletterande

bidrag hänvisas till hemortskommunen. Detta system överensstämmer

i sina huvuddrag med det som gäller för kommunala och enskilda

verkstäder, vilka i allmänhet är inriktade på skyddad sysselsättning men

där arbetsträning även förekommer. Vid dessa senare verkstäder utgår

nämligen ersättningen i form av ackordslön eller garanterad timpenning,

fastställd med hänsyn till arbetsuppgifternas art och klienternas arbetsförmåga.

I enstaka fall utgives vidare resebidrag. Särskilda försörj ningsbidrag

utgår däremot inte genom verkstaden, utan klienten hänvisas till

socialnämnden, därest behov av kompletterande ekonomisk hjälp föreligger.

Förklaringen till att landstingens träningsverkstäder i motsats till de

kommunala och enskilda verkstäderna utger eller förmedlar försörjningsbidrag

får enligt utredningen sökas i rent praktiska förhållanden. Eftersom

klienterna under träningstiden vistas utanför hemorten, har det ansetts

rationellt, att de inte i varje särskilt fall då behov av ekonomiskt stöd

uppstår skall behöva vända sig till hemortens socialvårdsorgan. Någon

egentlig skillnad mellan de båda systemen föreligger inte. Huvudregeln är

densamma, nämligen att ersättning utgår för utfört arbete. Den omständigheten

att arbetsinkomsten i vissa fall kompletteras med försörj ningsbidrag,

som utgives av verkstädernas huvudmän i samarbete med hemortskommunen,

medan i andra fall hjälp utgår direkt från hemortskommunen, torde

ej medföra att själva arbetsersättningen får olika karaktär.

Utredningen erinrar om att frågan om nedsättning eller indragning

av sjukpenning vid ökad arbetsförmåga skall avgöras med tilllämpning

av 21 § SFL. Enligt detta stadgande utgår vid arbetsoförmåga

hel sjukpenning och vid nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften

halv sjukpenning. Är nedsättningen mindre än hälften, utgår inte sjukpenning.

Arbetsvärden syftar enligt utredningen till att föra den som på

grund av sjukdom eller skada ej kan försörja sig från arbetsoförmåga till

högsta möjliga grad av förvärvsförmåga. Givet är, anför utredningen, att

under denna tid vid något tillfälle gränsen mellan arbetsoförmåga och nedsättning

av arbetsförmåga överskrides, liksom också att vid någon tidpunkt

nedsättningen kommer att understiga hälften. Bedömningen av arbetsför
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

inågan bör härvid enligt utredningens uppfattning ske mot bakgrunden av

den sjukpenningförsäkrades faktiska möjligheter att erhålla inkomst av

förvärvsarbete.

Beträffande personer som undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning

eller yrkesutbildning i skol- eller kursform konstaterar utredningen, atf

dylika möjligheter i allmänhet inte föreligger förrän arbetsvårdsåtgärden

genomförts. Till yttermera visso är klienten under hela tiden för sitt uppehälle

uteslutande hänvisad till utbildningsbidrag. Utredningen uttalar, att

omständigheterna normalt torde vara sådana, att fullständig arbetsoförmåga

får anses föreligga till dess syftet med arbetsvårdsåtgärden vunnits.

Klienten torde därför under hela arbetsvårdsperioden få anses vara i sådant

tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, som avses i 21 §

SFL.

När det gäller de former av arbetsvärd, vid vilken ersättning utgår för

utfört arbete, anser utredningen förhållandena vara annorlunda. Under

yrkesutbildning inom näringslivet, arbetsträning samt skyddad sysselsättning

kan förbättringen i arbetsförmågan till viss grad anses återspeglad i

den vid dessa arbetsvårdsformer utgående arbetsersättningen. Med hänsyn

till den inkomst, som förvärvas under yrkesutbildning i näringslivet, arbetsträning

eller skyddad sysselsättning, torde det enligt utredningens mening

sålunda inte vara uteslutet, att sådan höjning av arbetsförmågan måste

anses ha inträtt, att nedsättning till halv sjukpenning respektive indragning

av sjukpenning kan komma i fråga.

Ändring av sjukpenningförsäkringen får enligt 11 § SFL

inte ske under tid då sjukpenningför säkrad lider av sjukdom, som avses i

21 §, förrän sjukhjälpstiden eller — när det gäller yrkesskada — samordningstiden

utgått. Som nämnts har utredningen den uppfattningen att den

som undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning i skol- eller kursform

regelmässigt under hela arbetsvårdsperioden får anses vara i sådant tillstånd

av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom, som

avses i 21 §. Någon ändring av sjukpenningförsäkrads sjukpenningklass

torde därför vid dessa arbetsvårdsformer i allmänhet inte aktualiseras annat

än vid utförsäkring.

Beträffande sjukpenningför säkrad, som undergår yrkesutbildning i näringslivet

eller arbetsträning eller bcredes skyddad sysselsättning, kan det

däremot enligt vad utredningen funnit bli aktuellt med ändring av klassplacering,

därest det av arbetsersättningen och övriga omständigheter kan

anses framgå, att nedsättningen av arbetsförmågan är mindre än hälften.

Vid sådan ändring uppkommer emellertid spörsmålet, huruvida och i vad

mån ersättning som utgår vid arbetsvärd är alt betrakta som inkomst av

tjänst och därför skall påverka sjukpenningklassplaceringen.

Vid yrkesutbildning i näringslivet anser utredningen ett klart anställningsförhållande

föreligga. Lön utgår i enlighet med marknadens villkor.

3 — Bilmng till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 161

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 är 1959

Jämförelse kan göras med den lärlingsutbildning hos företagare, som förekommer

för andra än partiellt arbetsföra. I sådana fall torde den utgående

arbetsersättningens karaktär av inkomst av tjänst inte ha ifrågasatts.

Beträffande arbetsersättningen vid arbetsträning och skyddad sysselsättning

finner utredningen frågan mera svårbedömlig. Med hänsyn till

arbetsvårdsåtgärdernas natur av samhälleliga hjälpformer kan tveksamhet

råda huruvida inkomsten är att beteckna som inkomst av tjänst eller ej.

Utredningen har emellertid inhämtat, att riksförsäkringsanstalten ansett

att ersättningen även i dessa fall, i den mån den utgår för utförd arbetsprestation,

är att hänföra till inkomst av tjänst. Intages denna ståndpunkt

måste i förekommande fall avgöras, huruvida inkomsten till sin storlek

och varaktighet är sådan, att den bör läggas till grund för placering i sjukpenningklass.

Utredningen anför härutinnan.

Enligt vad i förarbetena till SFL uttryckligen sagts, skall vid beräkning

av årsinkomsten hänsyn inte tagas till tillfälliga inkomstförändringar. Sjukpenningförsäkringen

skall anpassas endast till mera varaktigt ändrade inkomstförhållanden.

I SFL har detta kommit till uttryck i bestämmelsen, att

med årsinkomst av förvärvsarbete skall avses den för år beräknade inkomst,

som man kan antagas komma att tills vidare åtnjuta, varvid enligt förarbetena

sikte skall tagas 1 å 2 år framåt i tiden.

o När. det gäller yrkesutbildning i näringslivet, vilken ofta pågår relativt

lång tid, ökar arbetsinkomsten gradvis under hela utbildningstiden för att

mot slutet uppgå till vad som är gängse i yrket. Då arbetsinkomsten i denna

arbetsvårdsform kan antagas få varaktig karaktär, torde densamma därför

i allmänhet — såvitt inte bestämmelserna i 11 § SFL lägger hinder härför

— kunna föranleda inplacering i sjukpenningklass av icke sjukpenningförsäkrad.

Likaså torde under samma förutsättning för redan sjukpenningförsäkrad

ändring av sjukpenningklassplacering kunna ifrågakomma.

\ad sedan den skyddade verksamheten beträffar, är den avsedd att

varaktigt eller i varje fall under längre tid bereda sysselsättning åt ett

restklientel. Beräkningen av årsinkomsten torde med hänsyn härtill inte

vålla större svårigheter. För de olika verkstäderna finnes lönestatistik med

genomsnittssiffror för timförtjänst. Antalet arbetstimmar, som den enskilde

kan prestera, torde, sedan en viss prövotid förflutit, relativt lätt kunna angivas.

Med anledning härav torde efter kortare observationstid kunna fastställas,

huruvida arbetsinkomsten för år räknat uppgår till sådant belopp,

att medlemmen skall tillhöra sjukpenningförsäkringen och i förekommande

fall i vilken sjukpenningklass han skall inplaceras.

Vid arbetsträning är förutsättningarna ej likartade. Arbetsträningen är

avsedd att pågå endast under kortare tid. Enligt uppgift uppgår den genomsnittliga

träningstiden till 4 å 5 månader. Man kan ej med säkerhet i det

enskilda fallet förutse vad som kan följa efter träningstidens slut. Tillgängliga

uppgifter för verksamhetsåret 1957 visar, att 35 % av fallen rekommenderats

arbete, 14 % bedömts i behov av fortsatt arbetsvärd i form av

yrkesutbildning eller arbetsprövning, 4 % hänvisats till skyddad sysselsättning

eller hemarbete samt att inte mindre än 21 % måst avbryta träningen

på grund av sjukdom och 26 % avbrutit av annan anledning. Möjlighet att

omedelbart efter träningen övergå i förvärvsarbete föreligger med andra

ord för mindre än hälften av fallen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Att under rådande förhållanden vid träningsperiodens början avgöra,

huruvida arbetsinkomsten under arbetsträningen kan bli av så stadigvarande

natur, att den bör påverka sjukpenningförsäkringen, är i det enskilda

fallet därför inte möjligt. I stor utsträckning blir inkomsten av

tillfällig natur. På grund härav torde vid bestämmandet av tillhörighet till

sjukpenningklass någon hänsyn regelmässigt ej böra tagas till arbetsinkomst,

erhållen under arbetsträning.

Sammanfattningsvis finner utredningen, att nu gällande bestämmelser

endast medgiver begränsat utrymme för utgivande av sjukpenning under

tid för arbetsvärd, eftersom sjukhjälpstiden regelmässigt — om inte helt så

till stor del — tidigare tagits i anspråk. Vidare kan under tid för arbetsvärd

fråga uppkomma om nedsättning eller indragning av sjukpenning samt om

ändring av sjukpenningklass. Även inplacering av icke sjukpenningförsäkrad

i sjukpenningklass kan aktualiseras. Utredningen drar den slutsatsen

att sjukförsäkringens ekonomiska stöd åt den enskilde under tid för arbetsvärd

ofta är ytterst ringa, i synnerhet vid mera tidskrävande arbetsvårdsåtgärder.

I samma mån som sjukpenning från sjukkassan tages i anspråk

under arbetsvärd, har detta återverkningar på medlemmens framtida försäkringsskydd,

som härigenom minskas och i sämsta fall helt förbrukas.

Med hänsyn härtill ifrågasätter utredningen, om inte de nuvarande bestämmelserna

bör ändras i syfte att möjliggöra en mera effektiv ekonomisk insats

från sjukförsäkringens sida i fråga om arbetsvårdsåtgärderna. Härvid

bör medlemmens behov av framtida försäkringsskydd jämväl beaktas.

Enligt utredningens mening kan två alternativa lösningar tänkas.

Det ena alternativet är att låta hel sjukpenning utgå under hela arbets*

vårdsperioden och att — med hänsyn till att långtidsfallen ofta förbrukat

sjukhjälpstiden före arbetsvårdsåtgärdens vidtagande — för ifrågavarande

fall förlänga sjukhjälpstiden. Detta skulle närmast förutsätta en bestämmelse

innebärande, att tid varunder medlemmen undergår arbetsvärd inte

skall inräknas i sjukhjälpstiden. Med hänsyn till att ett avsteg från den

tvååriga sjukhjälpstiden skulle kunna få vittgående konsekvenser, bedömer

utredningen en dylik lagändring som ogenomförbar.

Det andra alternativet innebär, att sj ukpenningförsä k ringen

får vara vilande under tiden för arbetsvärd. De vid arbetsprövning

och yrkesutbildning utgående utbildningsbidragen reduceras med sjukpenningen.

För den enskilde är det därför likgiltigt om sjukpenning utgår eller

icke, emedan totalbeloppet ändå blir oförändrat — under förutsättning att

sjukpenningen understiger de maximibidrag som kan ifrågakomma under

arbetsvård. Den enskilde bär därför enligt utredningens mening ej något att

vinna genom att taga sin sjukpenningförsäkring i anspråk. Med hänsyn till

risken för utförsäkring torde han tvärtom helst se att så inte behöver bli

fallet. Vid arbetsträning anser utredningen förhållandet vara ett annat. Visserligen

utgives vid flertalet verkstäder som drives av landsting försörjningsbidrag,

men dessa varierar i storlek och utgår som regel av socialhjälps
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

medel. Vid andra verkstäder förekommer inte några särskilda försörj ningsbidrag.

På grund härav torde enligt utredningen många klienter trots risken

för utförsäkring föredraga att i första hand utnyttja sjukpenningförmånerna.

Detta är i ännu högre grad fallet vid skyddad sysselsättning. För

klientelet i denna verksamhet torde för övrigt sjukhjälpstiden i allmänhet

ha gått till ända redan före arbetsvärdens insättande.

Utredningen uttalar som sin uppfattning att det vid arbets prövning och

yrkesutbildning i allmänhet är ett önskemål från den enskildes sida att inte

behöva taga sjukpenningförsäkringen i anspråk. Med nuvarande ordning är

det stor risk, att han vid avbrott i arbetsvärden på grund av recidiv i sjukdomen

står utan försäkringsskydd, vilket inte kan anses tillfredsställande.

Utredningen föreslår därför, att det i lagen intages bestämmelser till förhindrande

av att sjukkassemedlems försäkringsskydd i fråga om sjukpenning

påverkas under arbetsvärd, varom här är fråga. Dylika bestämmelser bör i

övrigt inte innebära någon ändring i medlemmens tillhörighet till och rättighet

gentemot försäkringen. Sjukpenningförsäkringen skall med andra ord

kunna betraktas såsom vilande under tiden för arbetsvärd. Om och när arbetsvärden

på grund av sjukdom avbrytes, skall medlemmen kunna uppbära

sjukpenning på samma sätt som före arbetsvärdens början; allt givetvis

under förutsättning att villkoren härför i övrigt är uppfyllda. Utredningen

hänvisar till att det redan nu finnes bestämmelser i SFL, vilka kan

sägas innebära ett slags vilande försäkring. I 23 § stadgas sålunda, att

sjukpenning ej utgår för tid då försäkrad fullgör tjänstgöring som värnpliktig.

Enligt 33 § fjärde stycket föreligger vidare möjlighet för värnpliktig

att efter ansökan befrias från avgift till tilläggssjukpenningförsäkringen.

På grund av det anförda föreslår utredningen, att i 23 § SFL intages en

bestämmelse av innehåll, att sjukpenning inte skall utgå för tid då försäkrad

undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning.

När det gäller garantierna för att en sjukkassemedlem skall kunna återinträda

i sina rättigheter, om arbetsvärden avbrytes på grund av sjukdom,

anför utredningen, att såsom i det föregående konstaterats en medlem, som

åtnjuter arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning i skoleller

kursform, regelmässigt under hela arbetsvårdsperioden torde få anses

vara i sådant tillstånd, som avses i 21 § SFL. Någon ändring av sjukpenningklass

kan därför med hänsyn till bestämmelsen i 11 § tredje stycket i regel

inte göras i dessa fall. Vid arbetsvärd i form av yrkesutbildning i näringslivet

torde det däremot, såsom tidigare framhållits, inte vara uteslutet, att

det blir aktuellt med ändring av den försäkrades sjukpenningförsäkring, om

det visar sig att nedsältningen av arbetsförmågan är mindre än hälften. För

att förhindra att nedsättning till lägre sjukpenningklass sker i något fall,

då fråga är om arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning,

föreslår utredningen, att i 11 § SFL intages en bestämmelse om att nedsatt
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

ning i sjukpenningklass ej må ske under tid, då försäkrad undergår sådan

arbetsvärd. Med hänsyn till att den försäkrade omedelbart kan återinträda i

sina rättigheter anser utredningen rimligt, att han erlägger avgift till försäkringen

för tilläggssjukpenning i vanlig ordning.

Oaktat utredningen avvisat tanken på att alltid låta hel sjukpenning utgå

vid yrkesutbildning och eventuellt annan arbetsvärd i liknande syfte, ifrågasätter

utredningen, huruvida det ej kan befinnas motiverat med en bestämmelse

om rätt till hel sjukpenning oavsett graden av arbetsförmågans

nedsättning under tid, då försäkrad är föremål

för arbetsträning eller beredes skyddad sysselsättning och enligt bestämmelserna

i övrigt är berättigad att uppbära sjukpenning. Enligt utredningens

mening torde vad beträffar den skyddade sysselsättningen, som mer

eller mindre är att betrakta som en definitiv anordning närmast jämförbar

med en arbetsanställning i öppna marknaden, anledning dock saknas att

införa särskilda regler för sjukpenningförsäkringen. Vad gäller arbetsträningen,

som i likhet med arbetsprövning och yrkesutbildning innebär en

arbetsvårdande åtgärd av förberedande art, anser utredningen däremot en

bestämmelse av ifrågasatt slag befogad. En sådan regel skulle nämligen för

den enskilde utgöra en stimulans till att underkasta sig dylik arbetsvärd,

och sjukförsäkringsorganen skulle befrias från den nu ytterst besvärliga

frågan att avgöra, när hel eller halv sjukpenning bör utgå eller när indragning

av densamma skall ske. Av anförda skäl föreslår utredningen, att i

21 § SFL intages en bestämmelse av innebörd, att arbetsoförmåga alltid

skall anses föreligga under tid, varunder försäkrad undergår arbetsträning,

dock under högst sex månader.

Beträffande ersättning enligt YFL och Milf föreslår utredningen,

att de nu gällande bestämmelserna i 10 § YFL och 8 § Milf, vilka

föreskriver, att vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tid för

yrkesutbildning skall beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för den

skadade att utföra förvärvsarbete, skall kompletteras, så att arbetsprövning

och arbetsträning, som enligt utredningen har samma syfte som yrkesutbildning,

jämställes med sådan utbildning.

Yttranden

Den uppfattning angående rehabiliteringsverksainhetens betydelse som

kommit till uttryck i betänkandet delas genomgående av remissorganen.

Förslagen om inrättande av särskilda samarbetslag och om etablerande av

samarbete i övrigt mellan socialförsäkringsorganen och de arbetsvårdande

institutionerna tillstyrkes eller lämnas utan erinran i så gott som samtliga

remissyttranden. Sålunda understryker riksförsäkringsanstalten, att det

föreslagna samarbetet bör komma till stånd utan dröjsmål. Endast medicinalstyrelsen

ställer sig kritisk och anser, att det inte är tillräckligt med ett

samarbetsorgan enbart för sjukkassorna och arbetsvårdsorganen utan att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

även den medicinska expertis som behandlat den sjuke bör deltaga. Beträffande

förslaget att utnyttja sjukkontrollanterna för insamlande av material

för arbetsvårdsorganens räkning har av statskontoret, Svenska socialvårdsförbundet

och Riksförbundet för partiellt arbetsföra ifrågasatts, huruvida

denna personal har erforderlig kompetens för uppgiften.

De föreslagna författningsändringarna lämnas i huvudsak utan erinran.

Statskontoret anför dock, att betänkandet inte innehåller några kostnadsberäkningar,

varför statskontoret saknar säkra hållpunkter för att kunna bedöma

räckvidden av de föreslagna ändringarna i socialförsäkringslagstiftningen.

Ämbetsverket ifrågasätter emellertid, om inte dessa reformförslag

bör upptagas i ett större sammanhang, exempelvis i samband med den planerade

allmänna översynen av sjukförsäkringen.

I vissa avseenden framföres invändningar av remissorgan, som i princip

godtar utredningens förslag. Sålunda uttalar Sveriges läkarförbund, att de

föreslagna reglerna bl. a. med hänsyn till den terminologi, som man här rör

sig med, inger vissa farhågor för oklarheter och tolkningssvårigheter. Liknande

synpunkter framföres av försäkringsrådet, som anför, att arbetsvärden

enligt vad betänkandet utvisar omfattar ett flertal olika, ofta varandra

avlösande moment som flyter in i varandra, och att det förefaller tveksamt,

huruvida sådana begrepp som arbetsprövning, arbetsträning och arbetsterapi

till sin innebörd är så avgränsade, att de inte lämnar rum för osäkerhet i

fråga om ersättningsrättens omfattning. Den undersökningsform som benämnes

funktionsprövning är också, enligt vad rådet förklarar sig ha erfarit,

ett mycket flytande begrepp.

Beträffande utredningens förslag, att kostnaden för arbetsterapi och funktionsprövning

skall ersättas i enlighet med reglerna för sjukgymnastik, uttalar

riks försäkringsans fält en, att ersättningsrätten i fråga om arbetsterapi

tills vidare bör begränsas till fall, då arbetsterapien genomföres vid institution,

knuten till sjukvårdsanstalt som avses i SFL. Denna begränsning finner

anstalten tillrådlig främst med hänsyn till att någon klar gräns mellan

arbetsterapi och arbetsvårdande åtgärder, t. ex. i form av arbetsträning, inte

kan anses föreligga.

Departementschefen

För att bereda en sjuk eller skadad person möjlighet att helt eller delvis

återgå till arbetslivet — oberoende av om i övrigt samhällets resurser

behöver tagas i anspråk för vederbörandes försörjning — bedrives numera

en alltmer omfattande s. k. rehabiliteringsverksamhet vid sidan av den

egentliga sjukvården. Inom rehabiliteringsverksamheten skiljer man mellan

en medicinskt betonad del och en arbetsmarknadsbetonad del. Den

medicinska rehabiliteringen, som svårligen kan klart avgränsas från den

egentliga sjukvården, avser att häva sjukdomen, förkorta konvalescenstiden

och överhuvudtaget förbättra patientens fysiska och psykiska duglighet. Den

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

arbetsmarknadsbetonade delen av rehabiliteringsverksamheten, som benämnes

arbetsvärd, syftar direkt eller indirekt till att skapa förutsättningar för

den partiellt arbetsföre att helt eller delvis genom arbete bereda sig försörjning.

o . .

Den rehabiliteringsverksamhet, som byggts upp under senare år, har givit

goda resultat, och det har visat sig att handikappade efter genomgången träning

eller utbildning kan göra en god insats i arbetslivet. Verksamheten ar

därför av stor samhällsekonomisk betydelse. För den enskilde är det av

oskattbart värde att kunna återgå till normala levnadsförhållanden. Rehabiliteringsverksamheten

fyller sålunda en betydelsefull samhällsfunktion. Tvekan

bör inte råda om att det även ligger i socialförsäkringens intresse att på

allt sätt medverka till att stödja denna verksamhet.

Frågan om socialförsäkringens medverkan, administrativt och ekonomiskt,

i rehabiliteringsverksamheten har undersökts av utredningen om socialförsäkring

och arbetsanpassning. Beträffande den administrativa

medverkan föreslår utredningen, att det inom varje centralsjukkasseområde

skall utses ett samarbetslag bestående av representanter för

sjukkassorna och arbetsvårdsorganen. Till dessa samarbetslag skall enligt

utredningens förslag sjukkassorna senast då sjukhjälp utgått under tre månader

inrapportera sjukskrivna medlemmar för prövning av arbetsvårdsbehovet.

Härigenom erhålles möjlighet att i tid påkalla rehabiliteringsåtgärder.

Viss försöksverksamhet har förekommit, vilken givit goda resultat. Utredningen

föreslår vidare utvidgat samarbete i olika avseenden mellan berörda

socialförsäkringsorgan och arbetsvårdsorganen. Bl. a. förordas att sjukkontrollanterna

vid sidan av sjukkontrollen skall få till uppgift att för arbetsvårdsorganens

räkning insamla utredningsmaterial beträffande försäkrade,

för vilka behov av arbetsvårdande åtgärder kan föreligga.

Utredningens förslag till samarbete i olika former synes mig kunna medföra,

att en smidig och kontinuerlig samverkan åvägabringas mellan socialförsäkringsorganen

och de arbetsvårdande institutionerna till fromma för

rehabiliteringsverksamheten. Jag utgår därför från att utredningens rek°m_

mendationer uppmärksammas av berörda organ. Härvid synes även möjligheterna

till samarbete med den läkare, som behandlat den sjuke, i enlighet

med medicinalstyrelsens påpekande kunna tillvaratagas. Medverkan av

sj ukkonlrollanterna vid insamlande av material för arbetsvårdsorganens

räkning förutsätter, att Kungl. Maj :t förordnar därom med stöd av 58 §

andra stycket SFL. Det torde ankomma på riksförsäkringsanstalten och arbetsmarknadsstyrelsen

att, i den mån lämplig personal för uppgiften finnes

att tillgå, göra framställning om sådant förordnande. I

I avsikt att söka stimulera den enskilde i dennes strävan att återanpassa

sig till arbetslivet har utredningen föreslagit vissa ändringar i SFL, YFL och

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.fs proposition nr 161 år 1959

Milf, vilka syftar till att öka samhällets ekonomiska medverkan

vid rehabiliteringen, såvitt angår stödet åt den enskilde. De föreslagna ändringarna

medför därjämte en omfördelning av det ekonomiska stödet mellan

socialförsäkringen och andra samhälleliga hjälpformer.

Sålunda föreslår utredningen sådana ändringar i 18 § SFL, 12 § YFL och

6 § Milf, att de åtgärder som inom den medicinska rehabiliteringen går under

benämningen funktionsprövning och arbetsterapi göres

ersättningsberättigande. Utredningen framhåller, att dessa

åtgärder utgör viktiga delområden av den medicinska rehabiliteringen och

att det synes erforderligt att bringa socialförsäkringens bestämmelser i bättre

överensstämmelse med riktlinjerna för denna verksamhet.

Remissorganen har delat utredningens uppfattning att det föreligger skäl

för att ifrågavarande rehabiliteringsformer göres återbäringsberättigande.

Från flera håll har emellertid framhållits, att oklarhet råder beträffande in
-

neborden av begreppen funktionsprövning och arbetsterapi samt deras avgränsning

i förhållande till andra rehabiliteringsåtgärder. Det har därför

uttalats farhågor för att tolkningssvårigheter kan uppstå.

Enligt min mening kan de under remissbehandlingen gjorda erinringarna

inte frånkännas fog. Sålunda förefaller gränsen mellan vad som benämnes

arbetsterapi och arbetsträning vara flytande. Inte heller är det klart om ar
-

betsterapi skall anses inbegripa även sysselsättningsterapi. Begreppet funktionsprövning

synes också vara relativt obestämt, och denna undersökningsform

ingår enligt vad jag erfarit även sotr. ett led i den egentliga sjukvården.

Till de angivna invändningarna mot utredningens förslag kommer, att ett

genomförande av detsamma skulle medföra en utvidgning av de i 18 § SFL

stadgade undantagen från lagens huvudprincip att endast läkarvård är återbaringsberättigande.

Även i andra sammanhang har förslag framförts om

utvidgningar i återbäringsrätten till andra kostnader än sådana som avser

läkarvård. Som inledningsvis berörts har emellertid hittills ansetts, att sådana

utvidgningar av ersättningsrätten, vilka kan sägas innebära ett frångående

av nu gällande allmänna principer för lagstiftningen, bör anstå till

dess man vid den planerade allmänna översynen av sjukförsäkringen kan

göra en mera omfattande och allsidig provning av de föreslagna ändringarnas

angelägenhetsgrad. Någon anledning att i nuvarande läge intaga en annan

ståndpunkt synes inte föreligga. Den allmänna översynen av sjukförsäkringen

torde få komma till stånd inom en relativt nära framtid bl. a. som

följd av pensionsreformen.

På grund härav och med hänsyn till att ett genomförande av förslaget kan

antagas medföra icke obetydliga kostnadsökningar för sjukkassorna, anser

jag mig för närvarande inte kunna tillstyrka de föreslagna ändringarna i

18 § SFL. Med hänsyn till frågans betydelse för de skadade och sjuka, som

underkastar sig ifrågavarande såväl kostsamma som tidskrävande behandling,

bör emellertid ett förnyat övervägande ske i samband med den all
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

männa översynen. Därvid får även förslagen om ändringar i 12 § YFL och

6 § Milf behandlas.

Även om man bör gå fram med försiktighet när det gäller att nu genomföra

ändringar i SFL, bör hinder inte föreligga att göra justeringar på vissa

särskilda punkter. Härvid synes uppmärksamheten böra riktas på utredningens

förslag rörande bestämmelserna om sj ukpenning enligt SFL.

Under den tid då en person undergår arbetsvärd kan han vara berättigad

till sjukpenning, samtidigt med att vissa ersättningar utgives från annat

håll än från sjukförsäkringen. I sistnämnda avseende gäller, att det vid

arbetsprövning och yrkesutbildning kan utgivas utbildningsbidrag, av vilka

staten svarar för 75 procent och kommunen eller annan för 25 procent. Bidragen

utgår i form av grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg och särskilt

tillägg. Dessa bidrag reduceras med eventuellt utgående sjukpenning. Vid

arbetsprövning och vid den yrkesutbildning som sker i skol- eller kursform

utgår ingen annan ersättning än utbildningsbidrag, låt vara att det vid yrkesutbildning

utgives en timpenning om en krona, som avdrages från utbildningsbidraget.

Vid yrkesutbildning i näringslivet är utbildningsbidragen att

anse som kompletteringar till den lön som utbetalas för utfört arbete, om

denna är otillräcklig för uppehället. Beträffande arbetsträning och skyddad

sysselsättning varierar ersättningsgrunderna. Gemensamt är dock, att lön

utgår för utfört arbete och att lönen kompletteras av försörjningsbidrag

från landstingen eller av socialhjälp. Även landstingens försörj ningsbidrag

reduceras med utgående sjukpenning. Som regel svarar vederbörande hemortskommun

i sista hand även för de av landstingen utbetalade försörjningsbidragen.

Enligt 21 § SFL utgår hel sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan och

halv sjukpenning vid nedsättning av denna med minst hälften. Såsom utredningen

anfört torde bedömningen av arbetsförmågan böra ske mot bakgrunden

av den försäkrades faktiska möjligheter att erhålla sin försörjning

genom förvärvsarbete. Sådana möjligheter synes inte föreligga vid arbetsprövning

och vid yrkesutbildning i skol- eller kurstorm. Vid sådan arbetsvärd

torde därför fullständig arbetsoförmåga så gott som alltid få anses

föreligga. Vid yrkesutbildning i näringslivet samt vid arbetsträning och

skyddad sysselsättning kan emellertid den försäkrade uppbära arbetsinkomst

och därigenom anses ha sådan arbetsförmåga att nedsättning eller

indragning av sjukpenning kan komma i fråga.

Beträffande ändring av en sjukkassemedlems sjukpenningförsäkring

stadgas i 11 § SFL, att då eu sjukkassa fått kännedom om att en medlems

årsinkomst av tjänst eller annat förvärvsarbete undergått ändring av betydelse

för sjukpenningförsäkringen, kassan utan dröjsmål skall meddela det

beslut, som därav påkallas. Sådant beslut kan innebära, att en enbart sjukvårdsförsäkrad

medlem skall vara sjukpenningförsäkrad eller att en tidigare

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

sjukpenningförsäkrad medlem skall vara enbart sjukvårdsförsäkrad eller

att en sjukpenningförsäkrads klassplacering ändras. Härvid är att märka,

att enligt 22 § SFL en medlems tillhörighet till högre sjukpenningklass än

den första är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av tjänst samt

att placeringen i viss klass är beroende av storleken av denna årsinkomst.

Enligt 11 § SFL får vidare — frånsett speciella fall — ändring av en medlems

sjukpenningförsäkring inte ske under tid, då han lider av sjukdom,

som medför nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Under tid,

då medlemmen undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning i skol- eller

kursform, uppbär han inte någon arbetsersättning, och i regel synes han

därvid böra anses lida av sjukdom, som nyss sagts. Vid dessa former av

arbetsvärd torde därför någon ändring av hans sjukpenningförsäkring i

allmänhet icke bli aktuell. Annorlunda blir förhållandet vid de former av

arbetsvärd, vid vilka arbetsersättning utgår. Denna ersättning kan vara

så stor att arbetsförmågan inte kan anses nedsatt med hälften. Vid yrkesutbildning

i näringslivet och vid skyddad sysselsättning torde vidare arbetsersättningen

vara av så pass varaktig karaktär och i övrigt av sådan art,

att den kan medföra ändring av sjukpenningförsäkringen. Arbetsträningen

däremot är avsedd att pågå endast kortare tid, och som regel torde inkomsterna

under dylik arbetsvärd inte kunna anses ha den varaktighet, att

de bör beaktas vid bestämmandet av sjukpenningklass.

Sjukpenning må enligt 29 § SFL vid varje sjukdom utgå under högst

två år. Detta medför, att en försäkrad som undergår arbetsvärd efter en

långvarig sjukdom vid återfall i sjukdomen under pågående arbetsvärd

kan komma att stå utan försäkringsskydd.

Utredningen har ansett det otillfredsställande att en försäkrad som undergår

arbetsvärd — särskilt mera tidskrävande sådan — riskerar att försäkringsskyddet

i fråga om rätten till sjukpenning förloras eller försämras

medan denna vård pågår. Detta förhållande kan utgöra ett avhållande moment,

när den försäkrade skall taga ställning till huruvida han skall underkasta

sig den ifrågasatta arbetsvårdsåtgärden. De försäkrade bör i stället

stimuleras till att ställa sig till förfogande för sådana åtgärder, vilka på kort

sikt inte sällan kräver personliga uppoffringar.

I syfte att undanröja olägenheterna av gällande regler föreslår utredningen

därför, att sjukpenningförsäkringen skall vara

vilande medan en försäkrad undergår vissa former av arbetsvärd,

nämligen arbetsprövning och yrkesutbildning. Förslaget innebär, att sjukpenning

inte skall utgå under tiden för sådan arbetsvärd samt att placering

i lägre sjukpenningklass icke skall få äga rum under sagda tid.

Om utredningens förslag genomföres, skulle den fördelen vinnas, att en

försäkrad, som undergår ifrågavarande former av arbetsvärd, skulle bibehålla

det försäkringsskydd, som han har då arbetsvärden påbörjas, så att

detta vid senare uppkommande behov kan tagas i anspråk. Den försäkrade

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

torde i regel finna det förmånligare, att sjukpenning inte utgår under arbetsvärden,

eftersom han på så vis får uppbära de utgående utbildningsbidragen

oreducerade och behåller sitt försäkringsskydd oförändrat. Möjligen skulle

någon, vars sjukpenning är hög, kunna anse det förmånligare att uppbära

denna medan arbetsvärden pågår. Även i sådana fall — som måste

vara ytterst sällsynta — torde emellertid den försäkrade ha intresse av att

undvika utförsäkring. För de försäkrade bör därför de regler, som utredningen

föreslagit, vara förmånligare än de nu gällande. Härtill kommer, att

praktiska skäl talar för att den partiellt arbetsföre erhåller det samhälleliga

stödet från ett enda håll, i detta fall för närvarande arbetsvårdsorganen.

Vidare befrias sjukkassorna från de relativt tidsödande och komplicerade

avgöranden, som nu ofta måste träffas, huruvida vid ifrågavarande former

av arbetsvärd hel, halv eller ingen sjukpenning skall utgå.

Jag tillstyrker därför, att de av utredningen i detta avseende föreslagna

lagändringarna genomföres. Sålunda bör 11 § SFL ändras sa att en försäkrad

inte får placeras i lägre sjukpenningklass medan han undergår

arbetsprövning eller yrkesutbildning. I 23 § SFL bör intagas en bestämmelse

om att sjukpenning inte utgår vid de båda nämnda formerna av arbetsvärd.

Med hänsyn till att den försäkrade vid avbrott i arbetsvärden på grund av

sjukdom omedelbart är berättigad till sjukpenning, anser jag i likhet med

utredningen, att han bör erlägga avgift till sjukpenningförsäkringen i vanlig

ordning för den tid varunder arbetsvärden pågår.

Vad gäller den form av arbetsvärd, som benämnes arbetsträning, har

utredningen inte funnit skäl att föreslå bestämmelser av det slag som förordas

beträffande arbetsprövning och yrkesutbildning. Som skäl härför anföres,

att vid vissa arbetsträningsverkstäder några särskilda försörj ningsbidrag

inte alls utgår och att vid övriga verkstäder bidragen är av högst

varierande storlek och som regel i sista hand bestrides av socialhjälpsmedel,

varför den försäkrade trots risken för utförsäkring i allmänhet föredrager

att i första hand utnyttja sjukpenningförmånen. För att de försäkrade skall

stimuleras att underkasta sig arbetsträning föreslår utredningen i stället, att

i 21 § SFL införes en bestämmelse om rätt till hel sjukpenning vid arbetsträning

under en tid av högst sex månader, oavsett graden av arbetsförmågans

nedsättning.

Otvivelaktigt kan det förhållandet att en partiellt arbetsför löper risken

att förlora sin sjukpenning eller få denna nedsatt, när han påbörjar arbetsträning

—- liksom när han över huvud taget börjar arbeta — verka avhållande

på hans strävan att försöka återgå till arbetslivet. Vid arbetsträning

torde dock ofta, särskilt i början av verksamheten, den försäkrades arbetsförmåga

alltjämt vara nedsatt i sådan grad, att rätt till åtminstone halv

sjukpenning föreligger. I den mån arbetsförmågan inte är nedsatt med

minst hälften synes det knappast tillrådligt att i detta sammanhang avvika

från de allmänna reglerna om rätt till sjukpenning enligt SFL. När det

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

gäller frågan om specialregler vid arbetsträning, bör särskilt beaktas att

gränsen mellan denna verksamhet och skyddad sysselsättning, beträffande

vilken särbestämmelser ej ifrågasatts, är mycket oklar och att dessa två

arbetsvårdsformer ofta bedrives vid samma verkstäder utan någon tydligare

avgränsning dem emellan. Som påpekats under remissbehandlingen är gränsen

mellan arbetsterapi och arbetsträning likaså flytande. Av angivna skäl

kan jag därför inte nu tillstyrka den föreslagna ändringen i 21 § SFL. Det

synes i stället finnas anledning att avvakta erfarenheterna vid tillämpningen

av de ändrade regler, som jag föreslår beträffande arbetsprövning

och yrkesutbildning.

Beträffande ersättning enligt YFL och Milf har utredningen

föreslagit ändring av de bestämmelser i 10 § YFL och 8 § Milf som stadgar,

att det vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under tiden för

yrkesutbildning skall beaktas i vad man utbildningen medför hinder för

den försäkrade att utföra förvärvsarbete. Ändringsförslaget innebär att bestämmelserna

skall utvidgas till att utöver yrkesutbildning även avse arbetsprövning

och arbetsträning. Jag kan tillstyrka utredningens förslag såvitt

det rör arbetsprövning, medan jag i den del det avser arbetsträning i likhet

med vad som gäller förslaget om motsvarande ändring i SFL inte anser mig

kunna biträda vad utredningen förordat.

De föreslagna bestämmelserna om vilande sjukpenningförsäkring medför

vissa ökade kostnader för utbildningsbidrag vid arbetsprövning och

yrkesutbildning, beroende på att bidraget inte längre kommer att minskas

med belopp motsvarande utgående sjukpenning. Kostnadsökningen torde

dock ej vara av sådan storleksordning att den påverkar beräkningen av statsanslag

för ifrågavarande ändamål (V ht p. 79 i årets statsverksproposition).

Sjukresorna

S jukr

Inledningsvis framhåller utredningen, att den ansett sig endast böra

framlägga förslag, som kan anses helt förenliga med de grundsatser efter

vilka sjukförsäkringen i sin helhet utformats, och att utredningen avstått

från att föreslå ändringar, som skulle kunna föregripa en kommande mera

allmän översyn av sjukförsäkringen.

Utredningen behandlar först frågan vilka slags resor som bör

omfattas av försäkringsskyddet. Enligt gällande bestämmelser

avser detta endast resor för erhållande av läkarvård och sjukhusvård.

Ersättningsrätten är sålunda begränsad av den i 4 § SFL givna bestämningen

av bl. a. begreppet läkarvård. För att kostnader för läkarvård

skall kunna ersättas kräves, att vårdbehovet är föranlett av sjukdom, att

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

vården har meddelats av läkare och att sjukdomen har krävt läkares medverkan.

Utredningen har övervägt, om rätten till ersättning från sjukförsäkringen

bör utvidgas till att omfatta kostnader för resor för erhållande

av sjukvård som meddelas av annan än läkare, företrädesvis resor till sjuksköterska

och vanföras resor till ortopedisk klinik för inprovning av protes,

bandage eller liknande hjälpmedel, då läkares medverkan inte erfordras.

Utredningen finner emellertid, att ett införande av rätt till ersättning för

ifrågavarande resekostnader skulle innebära ett principiellt avsteg från den

begränsning av sjukförsäkringens område, som statsmakterna, fiämst av

försiktighetsskäl, ansåg nödvändig vid försäkringens genomförande. Ett

sådant avsteg bör inte göras annat än i samband med en prövning av hela

frågan, huruvida annan sjukvård än läkarvård och sjukhusvård bör omfattas

av sjukförsäkringen. Utredningen är därför inte beredd att föreslå

införande av rätt till ersättning för dylika resor. På grund av olika tolkningar

av sjukdomsbegreppet råder oklarhet i tillämpningen beträffande

ersättning för resor till och från ortopediska kliniker. Utredningen föreslår,

att riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen i samråd utarbetar tilllämpningsföreskrifter

beträffande den ortopediska vården samt delger sjukkassorna

och vederbörande läkare dessa.

I detta sammanhang kommer utredningen in på frågan om ersättning för

resor för erhållande av sådan behandling och vård som avses i 18 § SFL,

de s. k. frivilliga prestationerna. Beträffande ersättning för resor till konvalescenthem

hänvisar utredningen till vad som anförts vid riksdagsbehandlingen

av en motion i ämnet vid 1956 års riksdag (L-U 1956: 54). Utredningen

uttalar för sin del, att den genomsnittliga ökning av försäkringsutgifterna,

som skulle följa om rätt till kostnadsersättning för dylika konvalescenthemsresor

infördes, visserligen skulle bli tämligen ringa, men

ifrågasätter, om det skall anses mest angeläget att just rätt till ersättning

för dessa resor i första hand införes bland tilläggsförmånerna enligt 18 §

SFL. Det synes enligt utredningen från flera synpunkter kunna hävdas,

att resor för erhållande av sjukgymnastik behandling är väl så angelägna

som konvalescenthemsresorna. De sjukgymnastiska behandlingsformerna

torde ofta vara av väsentlig betydelse för återställande av aibetsförmagan

helt eller delvis efter olycksfallsskador eller sjukdomar med partiellt invalidiserande

verkningar. Det hör också beaktas, att konvalescenthemmens vård

i viss utsträckning avser rekreation i profylaktiskt syfte. Med hänsyn till

det anförda bör ersättning för konvalescenthemsresor inte upptagas som

tilläggsförmån i sjukförsäkringen utan att detta samtidigt blir fallet med

resor till och från sjukgymnast samt — för enhetlighetens skull — övriga

resor för erhållande av vård som avses i 18 § SFL. Utredningen anför vidare.

En utsträckning av riskutjämningen till att omfatta de kostnadsobjekt

som nu är i fråga synes kunna medföra så allvarliga ekonomiska konsekvenser

för en del sjukkassor alt den inte hör genomföras utan att också

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

andra alternativ till utvidgning övervägs, varvid även ändrade grunder för

kostnadsfördelningen kan bli påkallade.

Vi har inte ansett, att vårt utredningsuppdrag innefattar någon mera allmän

prövning och gradering sinsemellan av möjliga utvidgningar av sjukförsäkringen.

Ej heller har vi ansett oss böra ingå på någon prövning av

grunderna för fördelningen av sjukkassornas utgifter för sjukförsäkringen.

Med hänsyn härtill har vi funnit oss böra avstå från att framlägga förslag

om kostnadsersättning för resor i samband med vård som avses i 18 § SFL.

Frågan om sådan utvidgning av försäkringsskyddet bör lämpligen övervägas

i samband med en mera allmän översyn av området för sjukförsäkringen

och av grunderna för försäkringsutgifternas finansiering.

I fråga om vilka kostnader som bör ersättas föreslår utredningen

ändrade regler i två avseenden, dels beträffande övernattningskostnader,

dels rörande kostnader för vårdare och följeslagare.

Sjukförsäkringen lämnar för närvarande inte någon ersättning för de

kostnader, som en försäkrad kan åsamkas genom att han till följd av brist

på kommunikationsmedel måste vidkännas övernattningskostnader.

Dessa beaktas inte heller vid kostnadsjämförelse för att utröna billigaste

färdsätt. Enligt utredningens mening är verkningarna av nuvarande

regler inte tillfredsställande. Befolkningen i glesbygderna, som är hänvisad

till att övernatta under sjukresa för att kunna anlita de billiga, reguljära

kommunikationsmedlen, blir missgynnad i förhållande till dem som bor så

till, att de kan fullborda resan på en och samma dag. Det är enligt utredningen

önskvärt, att sjukförsäkringen utvidgas att omfatta också ersättning

för logikostnader. Utredningen föreslår därför, att bestämmelser införes,

enligt vilka ersättning för övernattningskostnad må utgå när färdmedel

i reguljär trafik inte kan utnyttjas utan att den försäkrade övernattar

under vägen. Ersättningen föreslås maximerad till belopp, motsvarande

lägsta nattraktamente enligt allmänna resereglementet, f. n. 13 kronor

för natt.

När det gäller tillämpningen av bestämmelserna om ersättning för

kostnader för följeslagare enligt 16 § SFL och för vårdare och

följeslagare enligt 17 § SFL konstaterar utredningen, att praxis utvecklat

sig mot en hög grad av enhetlighet både beträffande vem som är att

anse som vårdare eller följeslagare och i vilken utsträckning kostnaderna

för vårdaren skall ersättas. Sålunda konstaterar utredningen, att i överensstämmelse

med vad som kan utläsas ur förarbetena till SFL ersättning för

följeslagares kostnader endast utgår med belopp motsvarande resekostnader

med billigaste färdsätt, medan kostnaderna för vårdare i allmänhet utgår

med belopp motsvarande dels arvode eller kompensation för inkomstbortfall,

dels traktamente och dels resekostnad beräknad med hänsyn till det färdsätt

som vårdaren i verkligheten begagnat sig av.

Om den sjuke haft ett ostridigt behov av följeslagare på färden och åsamkats

kostnader härför utöver resekostnader, kan det enligt utredningen

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Knngl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

framstå som egendomligt, att sjukförsäkringen endast ersätter resekostnaderna

men lämnar åt den försäkrade att själv stå för övriga kostnader. Särskilt

otillfredsställande förefaller gränsdragningen mellan vårdare och följeslagare,

när ett klart behov av vård under resan är för handen men någon

person, som uppfyller kraven på vårdare i lagens mening, inte står att uppbringa.

I vissa uppmärksammade fall har det varit fråga om en försäkrad,

som skadat sig på sill arbetsplats och snabbt måst föras till läkare eller sjukvårdsinrättning.

När arbetsplatsen varit belägen på långt avstånd från bebyggelse,

vilket ofta är förhållandet för exempelvis skogsarbetare, har vardare

merendels inte kunnat erhållas. Någon arbetskamrat till den skadade

har då måst ställa sig till förfogande för att följa med honom på resan. Ej

sällan har den arbetskamrat som medföljt den skadade gått miste om en

avsevärd del av sin dagsinkomst. Det är naturligt, att han av den försäkrade

betingar sig kompensation för denna inkomstförlust.

Utredningen föreslår därför, att bestämmelser införes, som möjliggör att

ersättning från sjukkassa kan utgå för följeslagares förlorade arbetsinkomst.

Av kostnadsskäl och av administrativa hänsyn begränsar sig utredningen

till att föreslå rätt till sådan ersättning endast då fråga är om olycksfall

eller hastigt insjuknande på arbetsplatsen eller eljest under därmed jämförbara

förhållanden.

Vidare föreslår utredningen ändrade bestämmelser beträffande vårdare,

som är anställda i allmän tjänst. I det alldeles övervägande antalet fall, då

sådan vårdare följer med vid sjukresa, torde det enligt utredningen vara

fråga om överflyttning av patient från en vårdinrättning till en annan. Vårdaren

är då nästan undantagslöst någon inom sjukvårdsväsendet anställd

läkare, sjuksköterska eller sinnessjukvårdare. Vid överflyttning från vårdavdelning

vid ålderdomshem till sjukvårdsanstalt kan det förekomma, att

en tjänsteman inom den kommunala socialvården följer med den sjuke.

I dessa fall är det visserligen formellt fråga om utgifter, för vilka den försäkrade

är betalningsansvarig; i annat fall kan ersättning från sjukförsäkringen

inte utgivas. Men i realiteten gäller det ersättningar, som vederbörande

huvudmän enligt tjänste- och resereglementen eller liknande bestämmelser

har att utbetala till sina tjänstemän. Det rör sig således enligt utredningen

i verkligheten om en överföring av medel från sjukförsäkringen till

sjukvårdens och socialvårdens huvudmän. Vårdarnas resor är i regel att

anse som tjänsteresor. Den omständigheten att personal stundom anlilas

utom tjänstgöringstid synes inte ändra detta förhållande.

Utredningen ifrågasätter, om det är motiverat alt göra den sjuke betalningsansvarig

för dessa kostnader. I vart fall framstår det för utredningen

som en onödig och administrativt tyngande omgång, att de ersättningar som

huvudmännen har att utgiva till sin personal för sådana tjänsteresor skall

uttagas från sjukförsäkringen. I annat sammanhang föreslår utredningen,

att kostnadsansvaret för flyttning av patienter mellan olika sjukvårdsinrätt
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

ningar skall åvila sjukvårdshuvudmännen. Genomföres detta förslag, kommer

kostnaderna för flertalet vårdarresor att automatiskt överföras på huvudmännen.

Även bortsett härifrån anser utredningen ifrågavarande ersättningars

ekonomiska betydelse för vederbörande huvudmän vara ringa. Med

hänsyn härtill föreslår utredningen, att sjukförsäkringen inte skall utgiva

ersättning för kostnader för vårdare, vilken är anställd i allmän tjänst och

på grund därav får kostnaderna täckta av sin huvudman enligt gällande

resereglementen eller dylika föreskrifter. Ej heller bör enligt utredningens

mening någon följeslagareersättning utgå för anlitande av personal som nu

sagts.

Utredningen behandlar utförligt bestämmelserna om den del av resekostnaderna,

som de försäkrade själva får svara för, de s. k. karensbeloppen.

Härvid diskuterar utredningen först huruvida självrisken bör utformas

olika för skilda slags resor. Utredningen uttalar, att den nu gällande

differentieringen av karensbeloppen mellan första besök och återbesök hos

läkare i huvudsak tillkommit för att minska beloppens reducerande verkan

pa försäkringsersättningen till sådana försäkrade, som med korta intervall

måste företaga upprepade besök hos läkare. Ett särskilt motiv för anordningen

synes ha varit, att man ville motverka en betydande försämring av

försäkringsförmånerna vid olycksfallsskada efter samordningen av yrkesskadeförsäkringen

och den allmänna sjukförsäkringen. Före sjukförsäkringslagens

ikraftträdande ersattes nämligen vid yrkesskada hela kostnaden

för resa till och från läkare eller sjukhus. Utredningen anför vidare.

Samtliga centralsjukkassor har som sin erfarenhet uttalat, att det vid ersättningsberäkningen

ofta är svårt att utan särskild utredning fastställa,

huruvida ett besök hos läkare är första besök eller återbesök. Delvis synes

detta hänga samman med utformningen av läkarvårdskvittot, på vilket markering

skall ske om första besök föreligger men inte då fråga är om återbesök.

Det framgår emellertid också, att det många gånger kan vara svårt

för såväl läkaren som den försäkrade att veta om det är fråga om återbesök

i den inom sjukförsäkringen tillämpade bemärkelsen, dvs. besök hos samma

läkare eller vid samma sjukhus för samma sjukdom inom 18 månader från

föregående besök. Då utbetalad läkarvårdsersättning ej av sjukkassorna

registreras individuellt, fordras ofta för en noggrann tillämpning av differentieringsbestämmelsen

tidsödande undersökningar med utfrågning av den

försäkrade och eventuellt läkaren. Ett sådant förfarande är i praktiken inte

möjligt att tillämpa som allmän regel. Frågan om besökets art måste därför

i realiteten inte sällan avgöras på tämligen osäkra premisser, vilket leder till

att reglerna om differentierad självrisk får en i viss utsträckning slumpartad

karaktär. Härtill kommer, att differentieringen mellan första besök och

återbesök rent allmänt är ägnad att komplicera sjukkassornas handläggning

av ersättningsärendena.

Ehuru utredningen anser, att det kan finnas skäl för att utgiva förmånligare

försäkringsersättning när flera resor i tät följd företages än vid en
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

staka resor, föreslår utredningen med hänsyn till önskemålet att förenkla

administrationen, att enhetliga ersättningsregler skall gälla för första besök

och återbesök.

Utredningen upptager även till bedömning den differentiering som i fråga

om läkarvårdsresor nu råder mellan resor med och resor utan rörligt karensbelopp.

För ett bibehållande av skiljaktigheterna i ersättningsgrunderna

talar enligt utredningens uppfattning, bl. a. att resor till sjukhusläkare

möjligen skulle kunna anses vara angelägnare än andra resor samt att resor

till sjukhus i regel är längre än resor till närmaste läkare. Utredningen

finner emellertid inte tillräcklig anledning föreligga att vidmakthålla någon

åtskillnad i ersättningshänseende mellan resor till sjukhusläkare och resor

till andra läkare utan föreslår även här enhetliga regler.

Utredningen anser sålunda, att självrisken bör utformas lika för alla slags

resor för erhållande av läkarvård. Det allmänna motivet för anordningen

med karensbelopp finner utredningen vara att man vill minska kostnaderna

för försäkringen genom att den försäkrade själv får bära viss del av utgifterna

vid sjukdom. I princip bör det alltså inte vara försäkringens uppgift

att giva skydd mot utgifter av obetydlig storlek. Karensbeloppen fungerar

också som ett instrument för att sålla bort ärenden om småresor från

administrativ hantering. En dylik utsållning är angelägen. Ersättningsbeloppen

bör stå i rimlig proportion till kostnaderna för beräkning och utbetalning

av dem, eljest blir försäkringen en dålig affär för de försäkiade.

Just resekostnadsärendena är jämfört med flertalet andra ersättningsärenden

inom sjukförsäkringen genomsnittligt sett tidsödande och svårbehandlade.

För att självrisken skall fylla funktionen att reducera antalet ersättningsärenden,

måste i varje fall ett fast karensbelopp finnas.

Beträffande frågan huruvida något rörligt karensbelopp bör förekomma

anför utredningen.

Motivet för det rörliga karensbeloppets tillkomst var att det skulle ligga i

de försäkrades ekonomiska intresse att nedbringa resekostnaderna. Det är

emellertid osannolikt att det rörliga karensbeloppet har spelat någon mera

betydande roll för att åstadkomma den avsedda effekten på valet av färdsätt.

Vid återbesök är det rörliga karensbeloppet så ringa — högst en krona

_att det knappast kan ha någon inverkan överhuvud i detta avseende. Vid

resa för intagning på sjukhus och vid återresa efter sjukhusvård beräknas

intet rörligt karensbelopp. Sådant karensbelopp till högre belopp än en

krona finns alltså endast vid första besök för läkarvård. 1 den mån det rörliga

karensbeloppet motiveras som ett medel att förmå den försäkrade att

bringa ned resekostnaderna, torde de bcgränsningsregler som gäller i övrigt

— och som enligt vårt förslag i huvudsak skall gälla även framdeles —

främst bestämmelsen om billigaste färdsätt, i stor utsträckning fylla samma

funktion.

Utredningen framhåller vidare, att del rörliga karensbeloppet missgynnar

dem som har långt till läkare. Utjämningssynpunkler talar alltså för att det

rörliga karensbeloppet slopas. Från ekonomisk synpunkt Iinner utredningen

4 — liihang till riksdagens protokoll 1959. I sand. Nr 161

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

inga vägande invändningar häremot. Slopas det rörliga karensbeloppet, kan

det fasta karensbeloppet höjas i motsvarande mån, låt vara att kostnaderna

i en del kassor, vars medlemmar har särskilt långa resor, ändock kan

komma att öka något. Genom att det fasta karensbeloppet höjs, får sjukkassorna

dessutom en större administrativ avlastning än eljest. Ytterligare

innebär det allmänt sett en förenkling för sjukkassorna att slippa handskas

med såväl ett fast som ett rörligt karensbelopp.

På grund av det anförda föreslår utredningen, att det rörliga karensbeloppet

slopas samt att ett fast karensbelopp bibehålies, vilket enligt förslaget

bör vara enhetligt för olika slags resor.

Beträffande karensbeloppets storlek framhåller utredningen, att flera

omständigheter bör beaktas. Det är sålunda angeläget, att det allmännas

kostnader för sjukförsäkringen begränsas. Vissa av de förslag som utredningen

framlägger medför emellertid ökade kostnader i förhållande till vad

som nu gäller. Då det är önskvärt att undvika en ökning av sjukförsäkringens

utgifter bör karensbeloppet beräknas så, att det täcker även dessa merkostnader.

Utredningen erinrar vidare om att penningvärdet sjunkit med

omkring 20 procent sedan de nuvarande karensbeloppen fastställdes, och

framhåller att hänsyn bör tagas härtill liksom till ökningen av realinkomsterna.

Det är ett önskemål att begränsa försäkringsskyddet till utgifter av

verklig betydelse för de försäkrades ekonomi. Slutligen framhålles de administrativa

fördelar som kan vinnas med ett icke alltför lågt belopp. Ju högre

karensbeloppet är, desto flera ärenden försvinner nämligen från sjukkassornas

handläggning. Vid övervägande av dessa omständigheter finner utredningen,

att det enhetliga karensbeloppet bör bestämmas till 4 kronor.

Såsom i det följande skall framgå framlägger utredningen förslag som

innebär, att de regler, genom vilka reseersättningen begränsas med hänsyn

till valet av läkare, ej skall tillämpas i de tre största städerna. Utredningen

föreslår därför, att karensbeloppet beträffande dessa städer bestämmes

till 5 kronor.

Vissa sjukkassor har föreslagit, att ersättningsbelopp understigande 1

krona inte skall betalas ut. Syftet härmed skulle vara att det utbetalade beloppet

skall stå i rimlig proportion till kostnaderna för utbetalningen. Även

om det enligt utredningen otvivelaktigt finns vissa skäl, som talar för detta

förslag, har utredningen inte ansett sig böra lägga fram det. Såsom andra

sjukkassor framhållit skulle anordningen troligen uppfattas som ett slags

dubbel självrisk och därigenom vålla onödig irritation bland de försäkrade.

Enligt utredningens mening är det naturligt att betrakta en resa, som

företages till läkare och som därifrån omedelbart fortsättes till sjukvårdsinrättning

i enlighet med remiss av läkaren, såsom en enda sammanhängande

resa. Utredningen föreslår därför att — i motsats till vad gällande tilllämpningsföreskrifter

stadgar — i sådana fall endast ett karensbelopp dragés

av.

I fråga om valet av läkare uttalar sig utredningen för att

man

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Skall bibehålla nu gällande huvudregel, att ersättning for lakarvardsresor

får utges högst såsom vid besök hos provinsialläkare eller stadslakare i

distriktet. Kostnad för resa för erhållande av läkarvård vid sjukvårdsinrättning

bör — om avståndet dit är längre — i princip godtagas som ersättningsunderlag

endast när läkare utanför sjukvårdsinrättningen hänvisat patienten

för vård där. I likhet med vad som nu är fallet bör dock undantag från

hänvisningsvillkoret gälla, när resan föranledes av olycksfallsskada, som

medför trängande behov av läkarvård vid sjukvårdsinrättning.

Utredningen föreslår, att hänvisningsvillkoret slopas i ytterligare två fall.

Det kan enligt utredningen förekomma, att en försäkrad blir i trängande

behov av läkarvård och att tjänsteläkare eller annan läkare utanför sjukvårdsinrättning

inte kan anträffas inom rimlig tid. Tjansteläkaren kan

exempelvis vara stadd på en längre sjukresa i sitt distrikt eller han kan

själv ha insjuknat hastigt utan att vikarie ännu hunnit förordnas. Utredningen

föreslår, att en försäkrad, som i dylikt fall sökt läkarvård vid sjukvårdsinrättning,

skall kunna erhålla ersättning för sådant besök, oaktat

hänvisning av läkare inte skett.

Vidare anser utredningen, att kravet på hänvisning av läkare utanför

sjukvårdsinrättning för det fall att en försäkrad åtnjutit sjukhusvård och

av läkare vid sjukhuset anmodas att återkomma för eftervård, bör kunna

eftergivas i fråga om samtliga de återbesök, som patienten företar på sjukhusläkarens

anmodan. För sjukkassornas prövning av ersättningsrätten har

enligt utredningen en hänvisning för öppen vård eller remiss for sjukhusvård

väsentligen den betydelsen, att den tjänar som bevisning om att vård

vid sjukvårdsinrättning är erforderlig, med andra ord att vården ej kan

lämnas av läkare utanför sjukvårdsinrättning. Har en patient blivit intagen

för sjukhusvård, får hans behov av vård vid sjukvårdsinrättning — däri

inräknat efterbehandling sedan patienten blivit utskriven — därmed anses

tillräckligt styrkt.

Ett förslag av vissa sjukkassor, att hänvisning till praktiserande specialist

skulle få samma verkan i ersättningshänseende som hänvisning till sjukvårdsinrättning,

anser sig utredningen icke kunna tillstyrka redan med

hänsyn till vanskligheten att bestämma, vilka praktiserande läkare som skall

anses såsom specialister.

Bestämmelsen att valet av sjukvårdsinrättning för öppen vård i ersättningshänseende

är begränsat på så sätt, att kostnadsersättning får utges högst

för resa till närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas, bör

enligt utredningen gälla också i fortsättningen. I brist på regler för remiss

av patienter för öppen vård hör sjukkassorna enligt utredningen tills vidare

ha kvar en möjlighet att pröva remissläkarens val av sjukvårdsinrättning.

Denna prövning torde dock ej behöva göras alltför snäv. Sålunda synes enligt

utredningens mening remiss till allmänt sjukhus inom det sjukvårdsområde,

där vårdbehovet uppkommit, höra godtagas i ersättningshänseende,

försåvilt inte synnerliga skäl talar däremot. Föreligger däremot hänvisning

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

för öppen vård vid sjukvårdsinrättning utanför det sjukvårdsområde, där

vårdbehovet uppkommit, bör sjukkassans prövning vara mera restriktiv.

Utredningen åberopar att det i en del fall förekommer, att försäkrade regelmässigt

hänvisas för öppen vård vid sjukvårdsanstalter, som enligt den

av Kungl. Maj:t fastställda förteckningen är att anse som sjukvårdsanstalter

jämlikt SFL men som icke är allmänna sjukhus eller andra i

16 § SFL avsedda sjukvårdsinrättningar. Kostnaderna för resan kan enligt

nuvarande regler ej ersättas, även om ifrågavarande sjukhus är närmare

beläget än närmaste allmänna sjukhus. Utredningen, som finner detta otillfredsställande,

föreslår att begränsningsregeln utformas så att ersättning

kan utgivas för läkarvårdsresor i nämnda fall.

Vidare konstaterar utredningen, att de nuvarande begränsningsreglerna

visat sig inte fullt tillfredsställande, när det gäller de tre största städerna.

Stadslakare och distriktsläkare har i dessa städer en helt annan ställning

än landsbygdens provinsialläkare. De är för få till antalet för att kunna

ta sig an mer än en ringa del av alla försäkrade, som behöver läkarvård. Vidare

är de i regel skyldiga att i första hand, åtminstone viss del av dagen,

mottaga patienter som är mindre bemedlade. Slutligen har de inte mottagning

hela dygnet och kan därför inte alltid nås vid brådskande sjukdomsfall.

När kostnadsersättningen för läkarvårdsresor i de största städerna begränsas

till vad som skulle utgå vid resa till närmaste stads- eller distriktsläkare,

bygger alltså denna begränsningsregel enligt utredningen på den

medvetet oriktiga föreställningen, att vården skulle kunna beredas av ifråga-varande

läkare. I själva verket är det i de större städerna tvärtom nödvändigt,

att de försäkrade i huvudsak anlitar privatpraktiserande läkare och

poliklinikläkare.

Utredningen ifrågasätter, om någon begränsningsregel överhuvud skall

gälla för resor inom de tre största städernas områden. Ett borttagande av

begränsningen för dessa städers del kan enligt utredningen knappast uppfattas

som ett oskäligt gynnande av deras invånare på den övriga befolkningens

bekostnad, i synnerhet om karensbeloppet i enlighet med utredningens

förslag sättes högre för ifrågavarande städer än för riket i övrigt.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen, att kostnadsersättning

för lesa till och från läkare inom Stockholms, Göteborgs och Malmö

centralsjukkasseområden inte begränsas på annat sätt än alt ersättning må

utgivas högst såsom vid besök hos läkare inom kassans område. För Stockholms

vidkommande bör resa till och från Karolinska sjukhuset anses ha

företagits inom sjukkasseområdet. Möjlighet bör lämnas öppen för Kungl.

Maj :t alt, om så befinnes motiverat, utsträcka undantagandet till att avse

andra sjukkasseområden. I

I fråga om valet av sjukvårdsinrättning vid sluten vård

har utredningen inte funnit anledning att föreslå någon ändring i nu gällande

bestämmelser, enligt vilka utgifter för försäkrads resa för intagning å

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

sjukvårdsinrättning ersätles högst med belopp som motsvarar kostnaden för

resa till närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas,

eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus och behovet av sjukhusvård

uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun,

högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste

hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. I huvudsaklig överensstämmelse

med vad utredningen för motsvarande fall föreslagit beträffande

valet av sjukvårdsinrättning för öppen vård föreslår utredningen att

det allmänna sjukhus inom sjukvårdsområdet, till vilket en försäkrad remitterats

av läkare, som regel utan vidare prövning av sjukkassan skall

anses vara det närmast belägna, där erforderlig vård kan beredas. Även vid

remiss för specialistvård till sjukvårdsinrättning i annat sjukvårdsområde

än det, där vårdbehovet uppkommit, bör enligt utredningen den remitterande

läkarens val av sjukhus normalt godtagas i ersättningshänseende,

försåvitt remissen avser allmänt sjukhus.

Utredningen finner vidare, att vissa olägenheter varit förenade med den

nu gällande bestämmelsen att vid återresa från läkare ersättningen

begränsas till kostnaderna för resa till den plats, varifrån resan företogs,

eller till den sjukes bostad och att, om resan till bostaden är längre än

till resans utgångspunkt, ersättning utgives för kostnaderna för resa sistnämnda

färdsträcka ökad med högst en mil. Sålunda framhålles i vad avser

del fall, då en person insjuknar på arbetsplatsen, att den försäkrade efter

läkarbesöket ofta nödgas anlita ett färdsätt för resan hem som medför högre

kostnader än det han vanligen använder vid sina dagliga resor till och från

arbetet. Särskilt vid olycksfall på arbetsplatsen har begränsningsregeln således

stundom fått onödigt stränga konsekvenser, i synnerhet med tanke på de

mera generösa villkor, som i fråga om olycksfall i arbete gällde före samordningen

mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen.

Utredningen föreslår därför, att nuvarande enmilsregel slopas. Såsom

allmän begränsning föreslås gälla, att kostnader för återresa efter besök

hos läkare ersättes högst med belopp motsvarande kostnad för återresa till

den plats, varifrån resan till läkaren företogs. Har behovet av läkarvård

uppkommit på arbetsplatsen och företar den försäkrade dagliga resor mellan

bostaden och arbetsplatsen, skall kostnaden för återresan till bostaden

ersättas utan särskild begränsning.

Utredningen framhåller som en egendomlighet i bestämmelserna angående

återresa från sjukvårdsinrättning, att när vårdbehovet uppkommit

inom det egna länet, sjukhusvalet inte inverkar på ersättningsrätten.

Även om det sjukhus där vården meddelats skulle vara det mest avlägsna

i landet i förhållande till den försäkrades vistelseort, utgår full rcsekostnadsersättning

—- överstigande självrisken — lör hemresa därifrån*

förutsatt att vederbörande inte blivit sjuk utom hemlänet. Denna påtagliga

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

inadvertens i ersättningsreglerna bör enligt utredningen elimineras genom

att de begränsningsregler, som gäller i fråga om intagningsresa, också får

avse återresan.

När någon däremot insjuknar utom det egna länet och i anledning därav

blir intagen på sjukhus i annat län än det egna, utgår ingen ersättning för

återresekostnaden. Denna regel leder enligt utredningen stundom till otillfredsställande

resultat. Hemresan efter sjukhusvistelsen måste ibland till

följd av sjukdomen företagas i sådana former, att den föranleder utlägg utöver

vad en hemresa från den tillfälliga vistelseorten normalt skulle ha kostat

vederbörande patient. Om den försäkrade mera varaktigt vistas utom

hemlänet, exempelvis i samband med arbete, torde det inte vara ovanligt, att

han efter kortare sjukhusvistelse återvänder till sin tillfälliga bostad i det

främmande länet. Detsamma gäller vid semestervistelse i främmande län.

Det synes utredningen i sådana fall ej omotiverat, att sjukförsäkringen

lämnar viss ersättning för återresa efter sjukhusvistelse, helst som återresekostnaderna

ersättes när endast läkarvård erfordrats.

På grund härav föreslår utredningen, att kostnadsersättning för återresa

från utomlänssjukhus, där försäkrad blivit intagen med anledning av att

vårdbehovet uppkommit vid vistelse utom heinlänet, skall beräknas högst

till kostnaden för återresa till den plats, varifrån intagningsresan företagits.

För ett speciellt fall föreslår utredningen undantag från nyss angivna regel.

Utredningen påpekar, att det kan förekomma, att den som bor i närheten

av en länsgräns har sin bostad i det ena länet och sin arbetsplats i en

angränsande kommun i det andra länet. Om han, efter att under vistelse på

sin arbetsplats ha blivit i behov av sjukhusvård, blir intagen för sådan vård på

sjukhus inom det län, där arbetsplatsen är belägen, och avståndet från detta

sjukhus till bostaden är kortare än från bostaden till närmaste hemortssjukhus,

vore det enligt utredningen inte rimligt att beräkna återreseersättningen

blott på grundval av kostnaderna för återresa till arbetsplatsen. Det skulle

nämligen innebära, att han missgynnas, därför att han sparat reseutgifter,

eftersom återresa från närmaste hemortssjukhus till bostaden skulle ha ersatts,

om vården i stället meddelats vid hemortssjukhus. Utredningen föreslår

därför, att kostnaden för återresa efter sjukhusvård på utomlänssjukhus,

om vårdbehovet uppkommit vid vistelse i en till det egna sjukvårdsområdet

gränsande kommun, skall få beräknas på grundval av kostnaderna

för återresa till den försäkrades bostad, om denna färdsträcka ej är längre

än avståndet från bostaden till närmaste hemortssjukhus, där vården kunnat

beredas. Detta bör enligt utredningen gälla oavsett av vilken anledning vederbörande

uppehållit sig i den angränsande kommunen.

Vad angår kostnader för flyttning av patienter mellan

sjukvårdsinrättningar -— vilka kostnader hittills i viss mån

har ersatts från sjukförsäkringen om transporterna varit medicinskt be
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

tingade — föreslår utredningen, att någon försäkringsersättning i fortsättningen

inte skall utgå. Å andra sidan skall kostnaderna inte belasta de

sjuka. I stället föreslår utredningen, att i sjukhuslagen intages bestämmelser,

varigenom de kommunala sjukvårdshuvudmännen ålägges att svara

för ifrågavarande kostnader såvitt gäller transporter till och från kommunala

sjukvårdsinrättningar. Transporter mellan statliga sjukhus skall enligt

förslaget bekostas av statsverket.

I gällande taxebestämmelser avseende resa med vissa färdmedel,

som ej går i allmän trafik, föreslås vissa ändringar, vilka har till syfte

både att bättre anpassa försäkringsersättningen till den ekonomiska belastning,

som den avser att bereda skydd mot, och att åstadkomma förenklingar

i tillämpningen. Bl. a. med hänsyn till att ersättningstaxan för

färd med privatbil är så låg, att den enligt utredningen synes stimulera till

nyttjande av dyrare färdmedel, föreslår utredningen en höjning av ifrågavarande

taxebelopp. Ersättningen skall enligt förslaget grundas på en beräknad

kostnad av 25 öre per kilometer och ej differentieras med hänsyn till

vem som äger fordonet. I fråga om motorcyklar föreslår utredningen ett enhetligt

belopp av 10 öre per kilometer och för färd med hästskjuts ett likaledes

enhetligt belopp av 2 kronor per kilometer.

Vad angår färd med båt har utredningen ej funnit det ändamålsenligt att

fastställa någon taxa. I stället skall ersättningen grundas på en kostnad,

som bestämmes från fall till fall efter skälighetsprövning. Detsamma föreslås

gälla beträffande andra transportsätt, såsom bårbärning, pulkasläpning,

ridning m. in. Förslaget innebär, att kostnadsersättning, till skillnad mot vad

som hittills varit fallet, i princip skall kunna utgå oavsett vilket fortskaffningsmedel

som begagnas.

Vidare föreslår utredningen, att i SFL skall införas en bestämmelse, enligt

vilken sjukkassorna får möjlighet att med tillsynsmyndighetens godkännande

träffa avtal med kommuner och transportentreprenörer om

viss gottgörelse för åtaganden att utföra sjuktransporter samt

om avgifter, vilka må uttagas av den försäkrade för dylika transporter.

Utredningen diskuterar slutligen frågan vem som skall bära kostnaderna

för resa, som må erfordras för att i enlighet med myndighets beslut med

stöd av epideinilagen isolera smittbärare. I brist på bestämmelser i

ämnet torde enligt utredningen den enskilde, som är föremål för ingripandet,

själv få stå för sina resekostnader, försåvitt ej vederbörande kommun eller

epidemidistrikt svarar för desamma. Utredningen anser det inte rimligt, att

en smittbärare, som ålägges isolering på sjukvårdsinrättning, själv skall

betala kostnaderna för den transport som erfordras för åtlydnad av åläggandet.

Man kan i princip tänka sig, att dessa kostnader övertas av staten,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

varvid prövningen av ersättningsfrågan och utbetalningen av ersättningsbeloppet

får ankomma på vederbörlig sjukkassa, eller ock att epidemidistrikten

ålägges att stå för kostnaderna. Med motivering att det sistnämnda förtal

ingssättet torde innebära den största enkelheten från praktisk synpunkt

och att kostnaderna knappast kan bli av större omfattning föreslår utredningen,

att epidemilagen kompletteras med ett stadgande om att epidemidistrikten

har att gälda ifrågavarande resekostnader.

Yttranden

Utredningens förslag har i huvudsak godtagits av det stora flertalet remissorgan.

Erinringar har sålunda i regel ej gjorts mot utredningens bedömning rörande

vilka slags resor som bör omfattas av försäkringsskyddet.

Den av utredningen uttalade uppfattningen, att frågan om eventuell

utvidgning av tillämpningsområdet för reseersättningsreglerna bör

prövas i ett större sammanhang godtages av Landsorganisationen, Tjänstemännens

centralorganisation och Svenska stadsförbundet, vilka dock understryker,

att den förutskickade allmänna översynen av sjukförsäkringslagen

bör komma till stånd snarast möjligt.

Vad angår frågan om kostnadsersättning vid vanföras resor till och från

ortopediska kliniker har behovet av tillämpningsföreskrifter i syfte att

vinna en klarare och enhetligare praxis i sjukkassorna allmänt vitsordats

av de remissorgan som yttrat sig därom. I yttrandena har inte heller framförts

några erinringar mot tanken att en vidsträckt tolkning av sjukdomsbegreppet

därvid bör eftersträvas.

Medicinalstyrelsen finner det vara av största vikt, att problemet om ersättning

för resekostnader i samband med konvalescenthemsvård snarast får

sin lösning. De vanföras riksförbund yttrar, att konvalescent- och rekreationsvård

är av mycket stort värde för invalidiserade och att resekostnaderna

för invalidiserade, som bor på landsbygden, utgör ett betydande hinder

för erhållande av sjukgymnastbehandling. Förbundet anser det med

hansyn härtill naturligt att reseersättning får utgå även för resor till och

från sjukgymnaster samt till och från konvalescent- och rekreationshem.

Utredningens förslag att reseersättning skall utgivas även för övernattningskostnader

har vunnit instämmande eller lämnats utan

erinran av flertalet remissorgan. Riksförsåkringsanstalten har emellertid

inte ansett sig kunna biträda förslaget och hänvisar därvid till att tillämpningen

av bestämmelserna kommer att erbjuda stora svårigheter och skapa

irritation bland de försäkrade. Ämbetsverket föreslår ytterligare utredning

av frågan.

Gentemot förslaget att ersättning i vissa fall skall utgivas för kostnader,

som försäkrad haft för att täcka följeslagares inkomstför
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj ds proposition nr 161 år 1959

lust, har erinringar framförts av statskontoret och riksförsäkringsanstalten,

vilka anför, att regelns tillämpning skulle medföra administrativa

svårigheter.

Förslaget att någon vårdarersättning ej skall beräknas för vårdare

som är anställd i allmän tjänst har avstyrkts av Svenska landstingsförbundet,

då regeln enligt förbundets uppfattning torde komma att

förorsaka stora tolkningssvårigheter och innebära ett överförande av kostnader

från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen. Förbundet yttrar

bl. a. följande.

Det är ofta tillfälliga omständigheter som avgör, huruvida vårdare tillhandahålles

av huvudmannen eller anskaffas av den sjuke. Sjukhusens personalstater

är inte beräknade med hänsyn till att de skall tillhandahålla

vårdare vid resor. Ofta blir det därför lediga befattningshavare, som åtar

sig att åtfölja vid dylik transport, varvid ersättningen understundom utbetalas

direkt av den sjuke eller den för honom betalningsskyldige och i andra

fall — av praktiska skäl — av sjukhuset/arbetsgivaren, som sedan debiterar

patienten därför. Det torde bli ytterst svårt att avgöra, huruvida vårdaren

medföljt i sin egenskap av anställningshavare i allmän tjänst eller på grund

av eget åtagande gentemot den sjuke, förmedlat genom läkare, kurator eller

avdelningssköterska. Tillämpningen torde bli beroende av slumpmässiga

faktorer och komplicera sjukkassornas mellanhavanden med medlemmarna.

Liknande synpunkter utvecklas av Svenska stadsförbundet.

Svenska landskommunernas förbund anser det kunna starkt ifrågasättas,

om syftet att förenkla administrationen bör tillmätas någon avgörande betydelse,

eftersom den försäkrade kan erhålla ersättning för sina egna resekostnader

och sjukkassan alltså ändå ej går fri från bestyret med kostnadsersättning

för resorna. Därtill saknas enligt förbundets uppfattning tillräckliga

skäl för att övervältra ifrågavarande kostnader, vilka principiellt bör

bäras av sjukförsäkringen, på kommunerna. Den föreslagna ersättningsregeln

kan, anför förbundet, tänkas leda till att kommunerna i många fall

avsiktligt undviker att anlita sina inom socialvården anställda befattningshavare

såsom följeslagare vid sjukresor. Om i stället exempelvis socialnämndens

ordförande eller en distriktssköterska från orten anlitas för uppgiften

torde nämligen kostnadsersättning för följeslagaren kunna erhållas

från sjukförsäkringen.

Även medicinalstyrelsen har ifrågasatt, om det är riktigt att i här avsedda

fall låta arbetsgivaren träda i sjukkassans ställe.

Vad utredningen föreslagit angående utformningen av reglerna om karensbelopp

har i huvudsak godtagits av remissorganen. Statskontoret

har sålunda, under förutsättning att ändringen ej leder till ökade kostnader,

intet att erinra mot förslaget. Ämbetsverket finner det dock angeläget,

att reformens verkningar i ekonomiskt hänseende studeras. Därest ej

alltför obetydliga kostnadsökningar skulle uppstå, bör det övervägas att

åter införa regler i ersättningsbegränsande syfte. Statskontoret finner vi
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

dare, att skäl talar för att ersättningsbelopp understigande 1 krona inte

utbetalas. Landsorganisationen kan med hänsyn till vad utredningen anfört

ansluta sig till dess förslag, även om den försämring för vissa försäkrade som

detta leder till kan verka betänklig. Tjänstemännens centralorganisation

anser förslaget om ett fast karensbelopp innebära en förenkling men uttalar,

att någon geografisk differentiering av karensbeloppet ej är försvarbar,

varför beloppet bör vara lika inom samtliga sjukkasseområden. Svenska

sjukkasseförbundet yttrar, att inte obetydliga försämringar kominer att bli

följden för de försäkrade i vissa fall. Trots detta vill förbundet inte motsätta

sig förslaget med hänsyn till att ett lägre karensbelopp skulle medföra

alltför stora kostnader för försäkringen. Förbundet har intet att erinra

mot att ersättningsbestämmelserna för storstadskassorna anpassas till de

speciella förhållandena inom dessa kassors verksamhetsområden. Svenska

socialvårdsförbundet anser det föreslagna karensbeloppet i stort sett så avvägt,

att den försäkrade regelmässigt kan bära kostnaderna utan att behöva

vända sig till andra samhälleliga organ för att få hjälp, samtidigt som det

tillgodoser önskemålet om minskning av sjukkassornas administrationskostnader.

Riksförsäkringsanstalien tillstyrker förslaget om enhetligt karensbelopp

men anser att beloppet bör vara 5 kronor genomgående. Svenska

arbetsgivareföreningen påpekar, att förslagen i vissa avseenden medför

gynnsammare ersättningsregler än de nuvarande. Med hänsyn härtill samt

till den allmänna reallönestegringen, de administrativa fördelar, som skulle

vinnas med ett högre belopp, och syftet att förhindra kostnadsökningar

anser föreningen, att karensbeloppet bör höjas något. Lämpligen kan karensbeloppet

bestämmas till 5 kronor och i de tre största städerna 6 kronor.

Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om inte de av utredningen föreslagna

begränsningarna för återbäring av resekostnader borde utbytas mot

ett för alla resor enhetligt karensbelopp om förslagsvis 5 kronor med rätt

för patienten att fritt välja läkare och sjukvårdsinrättning inom det egna

sjukvårdsområdet. En dylik anordning skulle kunna medföra väsentliga

lättnader i administrativt hänseende, betyda en avlastning för läkarna och

inte nödvändigtvis behöva leda till kostnadsökningar. Även läkarförbundet

anser, att ersättningsbelopp understigande 1 krona inte bör utbetalas, och

yttrar, att en utgift understigande nämnda belopp varken torde bli särskilt

ekonomiskt betungande eller vålla irritation hos den enskilde. Tvärtom torde

många sjuka, enligt de erfarenheter förbundet har av återbäringen för medicinkostnader,

anse en ersättning av denna storleksordning skäligen meningslös.

Vad utredningen föreslagit angående reseersättningens begränsning med

avseende på valet av läkare och sjukvårdsinrättning har i

huvudsak rönt instämmande av remissorganen. Rörande vissa delar av förslaget

har dock erinringar framförts.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Statskontoret har inte kunnat tillstyrka den föreslagna tolkningen av

begreppet närmaste allmänna sjukhus, där vård kunnat beredas. Ämbetsverket

hänvisar härvid till att sjukkassorna i allmänhet ansett nuvarande begränsning

ändamålsenlig och tillägger, att en tolkning av bestämmelserna

på föreslaget sätt skulle innebära, att utbetalning av reseersättningen grundades

på en ren fiktion, vilket ämbetsverket inte kan finna tillfredsställande.

Svenska stadsförbundet ansluter sig till utredningens förslag men understryker,

att såsom närmaste allmänna sjukhus, där vård kunnat beredas,

bör anses ett sjukhus, som enligt sjukhuslagen har skyldighet att ombesörja

vård av den försäkrade.

Riksförsäkringsanstalten dryftar det av utredningen föreslagna stadgandet

om att en försäkrad, som utan hänvisning sökt läkarvård vid sjukvårdsinrättning

i vissa fall skall erhålla reseersättning som om hänvisning av läkare

meddelats, när han inte kunnat anträffa läkare utanför inrättningen.

Ämbetsverket anser, att tillämpningen av en sådan bestämmelse skulle bereda

sjukkassorna svårigheter, som de mången gång inte har möjlighet att

bemästra, samt fortsätter.

Att i efterhand — kanske t. o. m. ett par år efter det resan företagits —

utreda var en eller flera läkare befann sig vid resetillfället måste sålunda

ibland vara ogörligt. Stadgandet skulle vidare få konsekvenser som de försäkrade

hade svårt att förstå och som därför skulle skapa irritation. Så t. ex.

måste det vara svårförståeligt för den sjuke att han, när han till följd av

provinsialläkarens frånvaro söker vård hos en annan läkare, som har mottagning

på samma avstånd från den sjukes bostad som sjukvårdsinrättningen,

endast får ersättning såsom vid resa till provinsialläkaren, medan

ersättningen blir väsentligt bättre om han i stället vänder sig till sjukvårdsinrättningen.

Ett sådant resultat rimmar också illa med uttalandet i direktiven

för utredningen, att ersättningsbestämmelserna ej skall leda till att organisationen

för öppen läkarvård utanför sjukhusen inte utnyttjas till sin

fulla kapacitet till följd av att fall, som med fördel kunnat behandlas i sådan

vård, i stället söker sig till sjukhusens avdelningar för öppen vård.

Sveriges läkarförbund önskar, att den försäkrade skall kunna bli berättigad

till ersättning för resa till sjukvårdsinrättning, trots att vederbörande

tjänsteläkare varit anträffbar. Begreppet »i trängande behov av läkarvård»

kan ge upphov till betydande tolkningssvårigheter, och resan till tjänsteläkaren

kan i många fall innebära en tidsförlust, som på ett allvarligt sätt

kan förvärra patientens tillstånd. Det borde därför enligt förbundets mening

räcka med ett intyg från sjukhusläkaren, att den sjuke varit i behov av omedelbar

vård. Därigenom finnes möjlighet att gallra bort alla okynnesresor.

Förbundet anför vidare, att hänvisning till privatpraktiserande specialist

bör få samma verkan i crsättningshänscende som hänvisning till sjukvårdsinrättning.

De skäl som utredningen anfört mot en sådan ordning kan förbundet

inte acceptera, då det inte föreligger några svårigheter för sjukkassorna

att skaffa sig kännedom om vilka enskilt praktiserande specialister,

som finnes inom sjukkassornas verksamhetsområden.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Svenska socialvårdsförbundet yttrar, att det otvivelaktigt hade varit av

värde för såväl de försäkrade som läkarkåren, om hänvisningsvillkoren

kunnat få en mera generös utformning även för andra delar av landet än de

tre största städerna. Att finna generella regler härför anser förbundet dock

knappast möjligt, då förhållandena från ort till annan skiftar.

Medicinalstyrelsen ansluter sig till förslagen beträffande hänvisningsbestämmelser.

För det fall att den försäkrade åtnjutit sjukhusvård bör dock

anmodan om återbesök ha lämnats eller godkänts av vederbörande lasarettsläkare

eller biträdande lasarettsläkare.

Svenska landstingsförbundet anser det otillfredsställande, att utredningen

inte ansett sig kunna föreslå att rätt till reseersättning skall föreligga vid

intagning på Spenshults reumalikersjukhus. Sjukhusets ställning — särskilt

i fråga om finansieringssystemet — är sådan att några betänkligheter mot

att likställa det med allmänt sjukhus knappast behöver hysas. Svenska

stadsförbundet förordar, att Spenshults sjukhus likställes med allmänt sjukhus

och åberopar bl. a. att enligt gällande bestämmelser återresa men ej

intagningsresa kan ersättas.

Riksförsäkringsanstalten anför, att nu gällande begränsningsregel beträffande

ersättning för återresa från läkare är administrativt sett

lätthanterlig och i många fall underlättar sjukkassornas beräkningar av

ersättningsunderlaget för återresa. Den begränsningsregel som föreslås ersätta

den nyssnämnda är enligt anstaltens mening ej lika lätthanterlig. Då

riksförsäkringsanstalten ej heller funnit skälen för den föreslagna ändringen

övertygande, avstyrker ämbetsverket densamma.

Svenska stadsförbundet anser, att regeln angående ersättning vid återresa

från utom länssjukhus inte står i överensstämmelse med

de huvudprinciper varpå försäkringen grundas, och föreslår därför, att försäkringen

skall omfatta merkostnaden för återresa till bosättningsorten.

Utredningens förslag angående regleringen av kostnaderna för flyttning

av patienter mellan sjukvårdsinrättningar har avstyrkts

av Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

Statskontoret anser de i utredningens förslag till taxebestämmelser

för vissa färdmedel upptagna ersättningsbeloppen alltför höga.

Riksförsäkringsanstalten och Svenska sjukkasseförbundet föreslår, att

intyg om att resa föranletts huvudsakligen av behovet

av läkarvård ej skall obligatoriskt avkrävas försäkrad vid läkarvårdsresa.

Riksförsäkringsanstalten anser, att bestämmelsen härom innebär

betydande administrativt besvär utan motsvarande nytta för försäkringen.

Ett stadgande om att resan huvudsakligen skall vara föranledd av behovet

av läkarvård bör bibehållas men kravet på skriftligt intygande bör endast

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

gälla fall, då sjukkassan anser detta påkallat. Sjukkasseförbundet anför, att

bestämmelsen vållar sjukkassorna och de försäkrade stort besvär, framföi

allt i de fall när framställning om reseersättning inges per post eller då försäkrad

är företrädd av ombud. Det förekommer inte sällan att blankett för

resekostnadsframställning måste återsändas till försäkrad ett flertal gångei

innan den blivit fullständigt ifylld och reseersättning kan utbetalas. Förbundet

framhåller, att kassorna ändå alltid kontrollerar, att läkarvård förekommit

innan reseersättningen utbetalas.

Mot förslaget att epidemidistriklen skall svara för resekostnaderna vid

isolering av smittbärare har erinringar anförts av Svenska landstingsförbundet

och Svenska stadsförbundet, som finner förslaget olämpligt

ur praktisk synpunkt och icke sakligt motiverat. Då smittbärarna åtnjuter

ersättning av statsmedel via allmän sjukkassa, synes det naturligt att även

resekostnaderna i samband med isolering ersättes i samma ordning. Detta

förfaringssätt innebär i praktiken en enkel lösning, enär den isolerade ändock

har anledning att hålla kontakt med sjukkassan för att erhålla den

nämnda ersättningen.

Departementschefen

Sjukförsäkringslagens reseersättningsbestämmelser bör syfta till att bereda

försäkrade, som inte är bosatta på kort avstånd från läkare eller sjukvårdsinrättning,

möjlighet att få erforderlig vård utan alltför betungande

reseutgifter. Bestämmelserna bör samtidigt vara så utformade, att de försäkrade

har intresse av att i möjlig mån hålla resekostnaderna nere. Med

hänsyn till det angelägna i att undvika irritation bland de försäkrade och

en betungande administrationsapparat bör reglerna vara så lätthanterliga

och lättfattliga som möjligt. En avvägning bör således ske mellan kravet

på ett skäligt försäkringsskydd och intresset av administrativ enkelhet och

rimliga kostnader.

Enligt de nuvarande bestämmelserna i SFL ersättes endast resor, som

företages i samband med erhållande av läkar- eller sjukhusvård. Vid övervägande

av vilka slags resor som bör omfattas av försäkringsskyddet

anser jag i likhet med utredningen, att tiden ännu inte

är inne att ta ställning till frågan om gottgörelse för resor vid erhållande av

sjukvård som meddelas av annan än läkare, t. ex. sjuksköterska. Spörsmålet

om en eventuell utvidgning av ersättningsrätten torde böra anstå till den

allmänna översynen av SFL, som enligt vad jag i det föregående anfört

torde kunna förväntas inom en förhållandevis nära framtid. I fråga om vanföras

resor till och från ortopediska kliniker framhåller utredningen såsom

önskvärt, alt tillämpningsföreskrifter utfärdas till ledning för praxis, som

för närvarande med hänsyn till olika tolkningar av sjukdomsbegreppet är

mindre enhetlig. Utfärdandet av sådana föreskrifter torde få ankomma på

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

riksförsäkringsanstalten, som bör samråda med medicinalstyrelsen vid bestämmelsernas

utarbetande.

Vad jag nyss uttalat rörande utvidgningar av tillämpningsområdet för

ersättningsreglerna, gäller givetvis även den av utredningen behandlade

frågan om ersättning för resor för erhållande av sjukgymnastik och annan

i 18 § SFL angiven fysikalisk behandling. Såsom utredningen funnit bör

vidare ifrågavarande behandlingar och sådan konvalescentvård som avses i

nämnda paragraf i reseersättningshänseende bedömas enhetligt. En utvidgning

av försäkringsskyddet till att omfatta ersättning för samtliga dylika

resor torde komma att medföra sådana kostnadsökningar, att åtskilliga

lokalsjukkassor skulle tvingas att icke oväsentligt höja avgifterna. Frågan

om en utvidgning av ersättningsrätten i angiven omfattning bör även med

hänsyn härtill lösas i ett större sammanhang. Jag delar därför utredningens

uppfattning att någon ändring av förevarande bestämmelser för närvarande

inte bör göras.

Utredningens förslag om ersättning för övernattningskostnad

e r har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissorgan.

Det synes mig angeläget, att det i detta avseende genomföres eu

förbättring av försäkringsskyddet, vilken särskilt kommer befolkningen i

avlägset belägna trakter till del. Jag förordar därför, att ersättning skall

kunna utgå för övernattningskostnader.

Om den försäkrades ålder eller tillstånd påkallar, att en anhörig eller

någon annan följer honom till läkaren eller sjukvårdsinrättningen, utgår

även ersättning för följeslagarens resa. Däremot ersättes

icke kostnad, som den försäkrade kan ha haft för att gottgöra följeslagaren

den inkomstförlust, som denne fått vidkännas i anledning av resan. Utredningen

finner detta otillfredsställande men anser sig inte kunna förorda

någon generell ersättningsrätt för dylika fall. Utredningen har begränsat

sig till att föreslå rätt till ersättning för följeslagares inkomstförlust för

det fall, att den försäkrade drabbats av svårare olycksfall eller blivit allvarligt

sjuk på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförbara

förhållanden. Detta förslag har lämnats utan erinran av remissorganen med

undantag av statskontoret och riksförsäkringsanstalten, vilka framhåller,

att tillämpningen av en dylik regel skulle medföra administrativa svårigheter.

I likhet med flertalet remissorgan anser jag, att rätt till ersättning för

följeslagares inkomstförlust bör föreligga i den utsträckning utredningen

angivit. Sådana fall som omfattas av förslaget är inte helt ovanliga och det

rör sig därvid ofta om relativt stora kostnader för den försäkrade. Såsom

statskontoret och riksförsäkringsanstalten framhållit kan det emellertid inte

sällan bereda svårigheter att beräkna den inkomstförlust som skall ersättas.

Därest det överlämnas åt sjukkassorna att fritt pröva ersättningsfrågor av

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

detta slag, föreligger risk för betydande olikheter i tillämpningen. En maximering

av beloppet synes därför ofrånkomlig. Härför talar också kostnadsskäl.

En lämplig lösning synes vara, att ersättningen för dag högst får beräknas

å det belopp, som motsvarar högsta sjukpenningen, dvs. 20 kronor.

Vid resor till och från sjukvårdsinrättning kan ersättning enligt gällande

bestämmelser utgå också för kostnaden för vårdare. Som regel är det här

fråga om ersättning till vårdare i allmän tjänst. I det

övervägande antalet fall då sådan vårdare medföljer vid sjukresa gäller

det överflyttning av en patient från en sjukvårdsinrättning till en annan,

varvid som regel någon inom sjukvårdsväsendet anställd medföljer. Vid

överflyttning från ålderdomshem till sjukvårdsanstalt förekommer det, att

en tjänsteman inom den kommunala socialvården följer med den sjuke.

Vårdaren erhåller ofta ersättning av sin huvudman, som i sin tur debiterar

den sjuke kostnaderna för vårdare, varefter den sjuke erhåller ersättning

för sina utgifter av sjukkassan. Det förekommer emellertid även, att den

sjuke ersätter vårdaren direkt utan förmedling av huvudmannen.

Utredningen ifrågasätter om det är motiverat att i de angivna fallen göra

den sjuke betalningsskyldig för vårdarens resekostnader och finner det

under alla omständigheter framstå som en onödig och tyngande omgång att,

när huvudmannen ersätter sin personal för sådana resor, ersättning därefter

skall uttagas av sjukförsäkringen. Utredningen anser därför, att ersättning

från sjukförsäkringen ej bör utgå för kostnader för vårdare, som är anställd

i allmän tjänst.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 19 till årets riksdag med förslag till sjukhuslag

m. m. behandlas utredningens förslag angående kostnaderna för

överflyttning av patienter mellan olika sjukvårdsinrättningar. Föredragande

departementschefen anförde vid anmälan av nämnda lagstiftningsfråga i

statsrådet, att den huvudmännen i sjukhuslagen ålagda vårdskyldigheten

bör anses medföra ansvar för kostnader för överflyttningsresor mellan sjukvårdsanstalter

med undantag för sådana resor, som företagits uteslutande

på patientens begäran eller för vilka ersättning utgår av sjukförsäkringen.

Vidare uttalades på angivna skäl, att endast de resor som avser överflyttning

av patient från sjukstuga med enbart deltidsanställd läkare till större sjukvårdsanstalt,

skall ersättas av sjukförsäkringen. Riksdagen har bifallit den

förenämnda propositionen och därvid godtagit departementschefens uttalanden

i denna del (L2U 7; rskr. 137).

Genom denna uppdelning av kostnaderna för ifrågavarande överflyttningsresor

torde, med hänsyn till alt det huvudsakligen är vid överflyttningsresor

som vårdare erfordras, kostnaderna för flertalet vårdarresor

komma alt automatiskt överföras på huvudmännen. De av utredningen påtalade

olägenheterna kommer således i väsentlig mån att undanröjas. Det

kan därför ifrågasättas, om det är erforderligt alt beträffande andra resor

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

än de överflyttningsresor, för vilka huvudmännen skall svara, genomföra

den ändring i bestämmelserna om ersättning för vårdares resekostnad, som

utredningen föreslagit. Avgörande bör vara, att den sjuke själv inte behöver

svara för ifrågavarande kostnader. Såsom utredningen framhåller talar

praktiska skäl för att huvudmännen svarar för kostnaderna för sådana

vårdare, som är anställda i deras tjänst. Man synes kunna utgå från att vederbörande

huvudmän i regel inte kommer att utkräva någon ersättning av

de sjuka för dessa kostnader. På grund härav anser jag mig för närvarande

icke böra föreslå ändrade bestämmelser härutinnan.

I fråga om den försäkrades självrisk i form av karensbelopp vid

resor för erhållande av läkarvård gäller för närvarande som huvudregel, att

försäkringen ersätter tre fjärdedelar av resekostnaden, i den mån denna

överstiger 4 kronor för första besöket hos läkaren och 1 krona för varje

återbesök. Av kostnaden för återbesök behöver den försäkrade själv dock ej

svara för mer än 2 kronor. I vissa fall ersättes hela kostnaden i vad den överstiger

det fasta karensbeloppet. Beträffande dessa regler föreslår utredningen

betydande ändringar. Förslaget innebär, att självrisken skall vara enhetlig

för olika slags resor samt ulgöras endast av ett fast karensbelopp, utöver vilket

kostnaden ersättes i sin helhet. Slopandet av de nuvarande bestämmelserna

om differentierade karensbelopp motiveras främst av att dessa bestämmelser

enligt vunnen erfarenhet leder till slumpmässiga resultat. Syftet med

den föreslagna omläggningen är i övrigt att förenkla reglerna och befria sjukkassorna

från handläggning av ärenden avseende kostnader av ringa storlek

samt att förbättra ersättningen för dem som har höga kostnader, därför att

de bor långt från läkare. Såsom karensbelopp föreslår utredningen 4 kronor.

Vid ett sådant belopp räknar utredningen med att förslagen i övrigt inte skall

leda till några kostnadsökningar för sjukförsäkringen eller för staten. För

de tre största städerna i riket föreslås dock självrisken uppgå till 5 kronor.

När det gäller resor till och från sjukvårdsinrättning i samband med sluten

sjukhusvård föreslår utredningen inte några ändrade självriskbestämmelser.

Utredningens förslag om ett enhetligt fast karensbelopp för skilda slags

resor och om slopande av det rörliga karensbeloppet till styrkes i samtliga

remissyttranden. Jag biträder dessa förslag. Endast i fråga om karensbeloppets

storlek råder delade meningar bland remissorganen. Att avgöra hur

stort karensbeloppet lämpligen bör vara är givetvis vanskligt. Det kan icke

bestridas, att utredningens förslag för vissa försäkrade medför en försämring.

Å andra sidan är det tydligt, att de nuvarande karensbeloppen framstår

som låga. Med hänsyn även till den administrativa vinsten av ett icke

alltför lågt karensbelopp och till det angelägna i att söka undvika en ökning

av sjukförsäkringens sammanlagda utgifter, anser jag mig därför böra

biträda utredningens förslag om ett enhetligt karensbelopp av som regel 4

kronor. Eftersom jag i det följande föreslår, att reglerna om begränsning av

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 65

ersättningen med hänsyn till valet av läkare icke skall tillämpas i de tre

största städerna, anser jag det motiverat att karensbeloppet för resor i dessa

städer bestämmes till 5 kronor.

Utredningen har föreslagit, att resa som företages till läkare och som därifrån

omedelbart fortsättes till sjukvårdsinrättning i enlighet med remiss

av läkaren skall anses som en enda sammanhängande resa. Jag biträder

detta förslag.

1 likhet med utredningen finner jag inte anledning att såsom på vissa håll

föreslagits införa en regel om att belopp understigande en krona inte skall

utbetalas.

I fråga om valet av läkare gäller såsom huvudregel, att ersättning

för läkarvårdsresa får utgivas högst såsom vid besök hos provinsialläkare

eller stadsläkare i det distrikt där den försäkrade vistas. Högre ersättning

må dock utgå, om den försäkrade sökt läkarvården vid allmänt sjukhus eller

för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller

till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun eller

stad utanför landstingskommun. Sådan högre ersättning utgår dock endast,

då den försäkrade erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättningen

eller, under vissa förutsättningar, vid olycksfall. Ersättning utgår därvid

högst för kostnaden för resa till och från närmaste allmänna sjukhus, där

vården kunnat meddelas.

Såsom utredningen funnit bör huvudregeln liksom hittills vara, att resekostnadsersättningen

begränsas till den ersättning som skulle ha utgått vid

besök hos närmaste provinsial- eller stadsläkare. För att en sådan regel

skall fungera tillfredsställande krävs emellertid, att vård som regel skall

kunna beredas den sjuke av ifrågavarande tjänsteläkare. Så är icke fallet i

de största städerna, där tjänsteläkarna är relativt få och inte har samma

uppgifter som provinsialläkare och stadsläkare i mindre städer. I de största

städerna måste därför de försäkrade i huvudsak anlita privatpraktiserande

läkare och poliklinikläkare. Till följd av ifrågavarande begränsningsregel

kan försäkringsskyddet i dessa släder icke anses fullt tillfredsställande ordnat.

Bestämmelsen medför för dessa fall även betydande administrativa svårigheter.

Det bör därför övervägas, om inte regeln bör slopas såvitt avser de

största städerna. Om så sker uppstår visserligen ökade kostnader för försäkringen,

men kostnadsökningen torde bli av liten omfattning, därest karensbeloppet

såsom tidigare föreslagits för dessa städers vidkommande

bestämmes till 5 kronor. Jag förordar därför, att ifrågavarande begränsningsregel

slopas beträffande resor inom verksamhetsområdena för Stockholms,

Göteborgs och Malmö centralsjukkassor. Såsom utredningen framhållit, bör

möjlighet hållas öppen för Kungl. Maj:t att utsträcka undantaget till alt

gälla andra centralsjukkasseområden.

5—-Tlihnng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Såsom ytterligare undantag från huvudregeln, att ersättning ej får utgå

med högre belopp än som skulle ha utgått vid besök hos vederbörande provinsialläkare

eller stadsläkare, bör liksom hittills gälla, att ersättning i

vissa fall får utgivas med belopp, som skulle ha utgått, om läkarvården sökts

vid närmaste allmänna sjukhus där vården kunnat meddelas. Denna högre

ersättning utgår som tidigare berörts för närvarande endast då den försäkrade

erhållit hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättning eller då den försäkrade

på grund av olycksfall sökt vård vid allmänt sjukhus och det kan

antagas att han varit i trängande behov av läkarvård vid sådant sjukhus.

Utredningen föreslår, att den högre ersättningen skall utgå även då en försäkrad,

som är i trängande behov av läkarvård, ej kunnat anträffa tjänsteläkare

inom rimlig tid. Utredningen anför som exempel, att tjänsteläkaren

varit på sjukresa eller själv insjuknat.

Riksförsäkringsanstalten har motsatt sig detta förslag under hänvisning

bl. a. till att tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen skulle komma

att bereda svårigheter. Även Sveriges läkarförbund har uttryckt farhågor för

tolkningssvårigheter. Dessa svårigheter bör emellertid inte överdrivas. Den

föreslagna bestämmelsen synes kunna tillämpas så, att den försäkrade erhåller

den högre ersättningen om han kan styrka, att han otvetydigt varit i

trängande behov av läkarvård och att vederbörande tjänsteläkare inte kunnat

anträffas. Någon särskild utredning från sjukkassans sida bör således

inte förekomma. Riksförsäkringsanstalten har vidare funnit det svårförståeligt,

att en försäkrad, vilken till följd av provinsialläkarens frånvaro

söker vård hos en annan läkare, som har mottagning på samma avstånd

från den sjukes bostad som sjukvårdsinrättningen, endast får ersättning

såsom vid resa till provinsialläkaren, medan ersättningen blir väsentligt

bättre om han i stället vänder sig till sjukvårdsinrättningen. Vad riksförsäkringsanstalten

sålunda anfört bör beaktas. I båda dessa fall har den försäkrade

ett berättigat intresse av att erhålla den högre ersättningen. Jag

föreslår därför, att försäkrad som i angivna fall besöker annan läkare än

provinsial- eller stadsläkaren i distriktet skall erhålla den högre ersättningen.

Vad utredningen föreslagit om att sjukhusläkares anmodan till försäkrad,

som åtnjutit sluten sjukhusvård, att företaga återbesök skall anses som hänvisning

till öppen vård vid sjukhuset har jag intet att erinra mot. Det synes

emellertid böra ankomma på tillsynsmyndigheten att utfärda föreskrifter

härom.

Såsom utredningen föreslagit anser jag, att sjukvårdsanstalt, vilken är

upptagen i den av Kungl. Maj :t fastställda förteckningen över anstalter, som

är att anse som sjukvårdsanstalter jämlikt SFL, vid hänvisning och i därmed

jämställt fall bör vara likställd med allmänt sjukhus. Med hänsyn

bl. a. till svårigheten att bestämma, vilka läkare som skall anses som specialister,

bör hänvisning till privatpraktiserande specialist däremot inte jämställas

med hänvisning till sjukvårdsinrättning.

Beträffande utredningens förslag till riktlinjer för prövningen av frågan

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

vilket allmänt sjukhus, som vid hänvisning skall anses vara det närmaste

där vården kan meddelas, har olika meningar gjort sig gällande vid tillämpningen.

Vid bedömningen bör enligt min mening eftersträvas, att en försäkrad,

som i enlighet med läkares hänvisning sökt vård på ett visst sjukhus,

inte går miste om ersättning för resan till detta sjukhus, till följd av

att sjukkassan och den hänvisande läkaren har olika åsikt angående vilket

sjukhus, som varit det närmaste där vården kunnat meddelas. Vidare bör

undvikas, att sjukkassornas handläggning av ärendena blir tidsödande.

Jag anser därför i likhet med utredningen, att remiss till allmänt sjukhus

inom det sjukvårdsområde, där vårdbehovet uppkommit, i allmänhet bör

godtagas i ersättningshänseende, därest icke särskild anledning föreligger

till en annan bedömning. Hänvisning för öppen vård vid sjukvårdsinrättning

utanför det sjukvårdsområde, där vårdbehovet uppkommit, bör godtagas

endast om särskilda skäl förebragts.

Vad jag nyss anfört angående prövningen av remiss till öppen vård vid

sjukhus torde i huvudsak böra gälla även prövningen av den remitterande

läkarens val av sjukvårdsinrättning vid hänvisning till sluten

vård. Då det får förutsättas, att hänvisning för specialistvård vid sjukhus

regelmässigt grundas på medicinska överväganden, bör i dylikt fall även

remiss till allmänt sjukhus i annat sjukvårdsområde än det där vårdbehovet

uppkommit i regel godtagas.

Från skilda håll har föreslagits, att resa till Spenshults reumatikersjukhus

i ersättningshänseende helt skall jämställas med resa till allmänt sjukhus.

Såvitt avser resor för öppen vård, blir detta önskemål tillgodosett genom

vad jag tidigare föreslagit angående sjukvårdsanstalter, som upptagits i

Kungl. Maj :ts förteckning. Med hänsyn till pågående utredning angående

ansvaret för reumatikervården anser jag det däremot icke lämpligt att i

fråga om resor för sluten vård nu föreslå en särbestämmelse beträffande

Spenshults sjukhus.

Beträffande ersättning för återresa från läkare stadgas

för närvarande, att ersättning får utgivas högst för resa till den plats där

resan till läkaren påbörjades eller till den försäkrades bostad i vad resan till

denna är högst en mil längre än resan till den förstnämnda platsen. Utredningen

föreslår, att enmilsregeln slopas och ersättes med en regel om att ersättning

för resa till den försäkrades bostad icke skall utgå. Undantag skall

dock göras för det fall att behovet av läkarvård uppkommit på arbetsplatsen

och den försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen.

I sistnämnda fall föreslås återresan till bostaden bli ersatt utan

begränsning.

1 likhet med utredningen anser jag det inte tillfredsställande, att såsom

för närvarande är fallet en person, som råkar ut för olycksfall eller eljest

blir sjuk på arbetsplatsen och efter läkarbesök transporteras till bostaden,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

själv skall behöva svara för en betydande del av kostnaderna för resan tillbaka

till bostaden. Vid denna måste ju ofta begagnas ett annat och betydligt

dyrare färdsätt än det han använder vid sina dagliga resor till och från arbetsplatsen.

En utvidgning av försäkringsskyddet synes påkallad beträffande

dylika fall. Jag tillstyrker utredningens förslag.

Såsom gällande regler om ersättning för återresa från sjukvårdsinrättning

efter sjukhusvård är utformade, utgår full resekostnadsersättning

utöver karensbeloppet för sådan återresa, när vårdbehovet

uppkommit inom det egna länet oavsett belägenheten av den sjukvårdsinrättning,

där vården meddelats, medan ingen som helst ersättning för

återresa utgår, om sjukvårdsbehovet uppkommit utom det egna länet och

vården meddelats vid sjukhus utom nämnda län. Utredningen har nu föreslagit,

att samma begränsningsregler i fråga om sjukhusval skall tillämpas

vid intagningsresa och vid återresa. Vidare föreslås, att ersättning för återresa

skall kunna utgivas, då en försäkrad blivit i behov av sjukhusvård under

vistelse utanför det egna länet och intagits på sjukvårdsinrättning utanför

detta. Ersättningsunderlaget föreslås begränsat till kostnaden för resa till

den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen företagits. Om behovet

av sjukhusvård uppkommit inom en gränskommun till det egna länet och

sjukvårdsinrättningen inte är belägen på längre avstånd från den försäkrades

bostad än närmaste hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas,

föreslås dock ersättning få utgå för resa till bostaden.

Såsom utredningen föreslagit bör de begränsningsregler beträffande sjukhusvalet,

som gäller för intagningsresa, även avse återresa. Vad angår det

fall att någon insjuknar utom det egna länet och blir intagen på sjukhus

utom nämnda län inträffar det ofta, att en person som tillfälligt vistas utom

det egna länet, exempelvis på grund av arbete eller under semester, efter

sjukhusvistelsen återvänder till sin tillfälliga vistelseort. Det förekommer

även, att personer, som är bosatta i närheten av en länsgräns och har sitt

arbete i annat län än det där de är bosatta, blir sjuka eller drabbas av

olycksfall på arbetsplatsen och intages på sjukhus i det främmande länet.

Det kan icke anses skäligt, att i dessa fall den försäkrade, såsom blir följden

av gällande regler, själv skall behöva svara för sina återresekostnader.

Enighet synes råda om att en utvidgning av försäkringsskyddet är erforderlig,

när det gäller återresa från utomlänssjukhus. Utredningens förslag till

ändrade bestämmelser härutinnan synes mig böra godtagas. Det må erinras

om att de ändrade reglerna också kommer att gälla återresa efter vård på

förlossningsanstalt.

Frågan om kostnaderna för flyttning av patienter mellan

sjukvårdsinrättningar har fått sin lösning genom statsmakter
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

nas beslut i samband med antagande av ny sjukhuslag. Härom i:år jag hän*

visa till vad jag tidigare anfört under avsnittet om reseersättning för vårdare

i allmän tjänst.

Vad beträffar taxebestämmelserna och sjukkassornas rätt att

träffa avtal om sjuktransporter, finner jag mig kunna biträda

utredningens förslag.

Från olika håll har föreslagits slopande av den nu gällande regeln att den

försäkrade för erhållande av ersättning för resa till och från läkare skall

avge skriftligt intyg om att resan huvudsakligen föranletts

av behovet av läkarvård. Som skäl har anförts, att bestämmelsen

förorsakar betydande administrativt besvär utan motsvarande nytta för

försäkringen.

Med hänsyn till att en icke oväsentlig förenkling av handläggningen av

reseersättningsärendena synes vara att vinna och då det kan ifrågasättas,

om ifrågavarande bestämmelse utgör något effektivt skydd mot missbruk,

föreslår jag att bestämmelsen ändras, så att intyg skall avgivas endast då

sjukkassan finner det erforderligt.

Slutligen vill jag upptaga det av utredningen berörda spörsmålet om ersättning

i vissa fall för resekostnader vid isolering av smittbärare.

Enligt epidemilagen äger hälsovårdsnämnd underkasta en person,

som utan att vara sjuk misstänkes för epidemisk smitta, isolering på epidemivårdanstalt

eller tillfällig sjukvårdslokal, varvid kostnaden betalas av

vederbörande landsting eller stad utanför landsting. Enligt särskild lag är

smittbäraren berättigad till ersättning av statsmedel för inkomstbortfall

under isoleringen. Kronisk smittbärare kan efter skälighetsprövning få ersättning

även för annan förlust. Ersättningen till tillfällig smittbärare utbetalas

av sjukkassorna, som återfår utgivna belopp av staten. Kostnaderna

för resa till och från den plats, där isoleringen sker, får dock sådan smittbärare

stå för själv.

Utredningen anser det inte rimligt, att smittbäraren själv skall svara

för den resekostnad, som uppkommer genom att han åtlyder hälsovårdsnämndens

åläggande. Därför föreslås, att epidemilagen kompletteras med

ett stadgande om att huvudmännen för epidemivården har att gälda dessa

resekostnader.

I likhet med utredningen anser jag det obilligt, att smittbäraren själv

skall svara för sin resekostnad i ifrågavarande fall. Å andra sidan synes det

tveksamt om kostnaden bör åvila huvudmännen för epidemivården. Lämpligast

torde vara, att denna kostnad ersättes i samma ordning som kostnaderna

för smittbärarens inkomstbortfall under isoleringen. Smittbäraren bör

således beträffande båda dessa ersättningar ha att vända sig till vederböran
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

de sjukkassa, som efter utbetalning till smittbäraren återfår beloppen av

statsmedel. Kostnaderna synes böra bestridas med det under elfte huvudtiteln

upptagna anslaget Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens

intresse. Den kostnadsökning, som ett genomförande av förslaget medför,

torde inte komma att bli så stor, att någon höjning av ifrågavarande anslag

erfordras. På grund av det anförda föreslår jag, att lagen om ersättning åt

smittbärare ändras, så att tillfällig smittbärare i enlighet med de bestämmelser,

som i övrigt gäller enligt nämnda lag, berättigas erhålla ersättning

för resekostnad, som uppkommit vid iakttagande av hälsovårdsnämndens

åläggande.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i det föregående, har inom

socialdepartementet upprättats förslag till lagar angående ändring i SFL

och YFL, förordning om ändring i Milf samt lag angående ändring i lagen

om ersättning åt smittbärare. Härvid har även beaktats de inledningsvis

berörda särskilda frågorna om ändringar, som sammanhänger med nyligen

genomförd lagstiftning på andra områden. Vissa av bestämmelserna angående

sjukreseersättning torde lämpligen böra inflyta i en av Kungl.

Maj :t utfärdad kungörelse med tillämpningsföreskrifter till 16 och 17 §§

SFL. Utkast till sådan kungörelse, vilket torde få fogas till statsrådsprotokollet

såsom bilaga, har likaledes upprättats inom socialdepartementet. De

föreslagna bestämmelserna avses träda i kraft den 1 januari 1960. Beträffande

förslagen torde utöver vad förut anförts böra nämnas följande.

Förslaget till lag angående ändring i SFL

11 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om sjukkassans beslut angående

tillhörighet till och ändringar i sjukpenningförsäkringen. I den allmänna

motiveringen har jag föreslagit, att en försäkrad inte skall få placeras i lägre

sjukpenningklass, medan han undergår arbetsvärd i form av arbetsprövning

eller yrkesutbildning. Därvid har framhållits, att en försäkrad som undergår

arbetsprövning inte har någon arbetsinkomst och att han därför som regel

torde böra anses lida av sjukdom, som medför nedsättning av arbetsförmågan

med minst hälften. Eftersom sålunda redan på grund härav någon ändring

av sådan försäkrads sjukpenningklass till följd av stadgandet i tredje

stycket i förevarande paragraf som regel icke kan ske, kunde det synas

tillräckligt, att det föreslagna tillägget omfattade endast yrkesutbildning.

Då det emellertid inte är alldeles uteslutet, att arbetsförmågan hos en försäkrad

som undergår arbetsprövning på grund av särskilda förhållanden icke

anses vara nedsatt med minst hälften, har den nya regeln fått gälla även

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

arbetsprövning. Härigenom vinnes överensstämmelse med det föreslagna

stadgandet i 23 § om att sjukpenning inte skall utgå under tid, då en försäkrad

undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning. Med hänsyn till att

bestämmelsen bör avse endast arbetsprövning och yrkesutbildning, som utgör

arbetsvärd, har vidare angivits, att förmedling skall ha skett genom arbetsvårdsorgan,

dvs. arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och

arbetsvårdsorgan hos landsting och kommuner.

16 §.

Ifrågavarande paragraf, som innehaller bestämmelserna om ersättning för

resor till och från läkare, har i väsentliga avseenden erhållit ändrad lydelse.

Därvid har jag eftersträvat att utforma bestämmelserna så att de blir mera

lättillgängliga än vad som för närvarande är fallet. Jag har vidare ansett det

lämpligt, att en uppdelning göres, så att de grundläggande reglerna erhåller

sin plats i lagen, medan de bestämmelser som har karaktären av tillämpningsföreskrifter

intages i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. Till

sistnämnda kategori torde kunna hänföras reglerna om billigaste färdsätt,

bestämmelserna om karensbelopp och val av läkare i de största städerna,

föreskriften att resa till läkare och därifrån omedelbart vidare till sjukvårdsinrättning

vid beräkning av karensbeloppet skall anses såsom endast en

resa, bestämmelserna om ersättning vid vissa resor för flyttning av patienter

mellan sjukvårdsinrättningar, taxebestämmelserna, bestämmelserna om

ersättning för övernattningskostnader och för utgifter för anlitande av följeslagare

och vårdare samt reglerna om i vad mån den försäkrade skall vara

skyldig att skriftligen betyga att resan huvudsakligen föranletts av behovet

av läkarvård. Övriga bestämmelser angående sjukreseersättning föreslås

skola upptagas i 16 och 17 §§ SFL.

Första stycket av förevarande paragraf i förslaget innehåller bestämmelsen

om det enhetliga, fasta karensbeloppet å 4 kronor. Reglerna om lägre

karensbelopp vid återbesök och om rörligt karensbelopp har alltså fått utgå.

Vidare har här intagits den nuvarande bestämmelsen i andra stycket om

att resan skall ha föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård. Under

uttrycket »utgifterna i anledning av resor» i den nya avfattningen inbegripes,

förutom den försäkrades egna resekostnader, hans övernattningskostnader

och utgifter för anlitande av följeslagare. För att ersättning skall kunna

utgå för annat än egna resekostnader fordras enligt sista punkten i första

stycket att Kungl. Maj :t utfärdar bestämmelser härom. Dylika bestämmelser

återfinnes i utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§

SFL.

Andra stycket innehåller bestämmelser om begränsning av ersättningen

med hänsyn till valet av läkare. Bestämmelserna har sin motsvarighet i gällande

stadganden i första stycket av 16 §. Under c) har upptagits den i den

allmänna motiveringen föreslagna regeln om att högre ersättning än för

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

resa till provinsial- eller stadsläkare skall kunna utgå i vissa fall då sådan

läkare inte kunnat anträffas. Med hänsyn till vad som i det föregående

föreslagits om att vid hänvisning och i därmed jämställda fall sjukvårdsanstalt,

som är upptagen i Kungl. Maj :ts förteckning över sjukvårdsanstalter

enligt SFL, skall jämställas med allmänt sjukhus, har i de från nuvarande

första stycket överflyttade bestämmelserna orden »allmänt sjukhus»

utbytts mot ordet »sjukvårdsanstalt».

Den i tredje stycket upptagna begränsningsregeln för ersättning vid återresa

från läkare motsvarar den nuvarande bestämmelsen i andra stycket d)

med en i den allmänna motiveringen förordad ändring. Återresa till bostaden

i annat fall än då resan till läkaren anträtts därifrån ersättes sålunda endast

om resan företagits från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade

dagligen gör resor mellan bostaden och arbetsplatsen. I sådant fall utgår

dock ersättning utan särskild begränsning med hänsyn till avståndet.

Bestämmelserna i fjärde stycket motsvarar helt de nu i andra stycket

under b) och e) upptagna reglerna.

Som ett femte stycke i paragrafen har intagits bemyndigande för Kungl.

Maj :t att utfärda föreskrifter angående ersättningens beräkning utöver vad

i paragrafen stadgas. Vidare innehåller detta stycke fullmakt för Kungl.

Maj :t att beträffande viss centralsjukkassas område förordna, att karensbeloppet

skall vara 5 kronor och att bestämmelserna i andra stycket om

begränsning av ersättningen med hänsyn till läkarvalet inte skall tillämpas.

Det nuvarande fjärde stycket utgör sjätte stycket i förslaget.

17 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om ersättning för resor i samband

med erhållande av sjukhusvård. Första stycket har i förslaget ändrats

på motsvarande sätt som 16 § första stycket. Till utgift i anledning av resa,

som avses i denna paragraf, räknas jämväl ersättning för anlitande av vårdare

och utgift för sådan överflyttningsresa, som icke bestrides av sjukvårdshuvudmannen.

På sätt föreslagits i den allmänna motiveringen har andra stycket utformats

så att den där upptagna begränsningsregeln kommer att gälla såväl

intagnings- som återresor.

Tredje stycket har ändrats så att ersättning för återresa från sjukhus

kan utgå även då behovet av sjukhusvård uppkommit under det att den

försäkrade vistats utom det län, där han är bosatt, och han i anledning

därav intagits på sjukvårdsinrättning utom nämnda län. I allmänhet får

kostnaden därvid inte beräknas högre än för resa till den plats, varifrån

intagningsresan företagits. Enligt en specialregel, som närmast tillkommit

med tanke på den som har sin bostad i ett län men arbetar i en angränsande

kommun i ett annat län och blir sjuk på arbetsplatsen, utgår emellertid

ersättning för återresa till bostaden, om färdsträckan från denna till det

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

sjukhus, på vilket den försäkrade intagits, inte är längre än till närmaste

hemortssjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Denna regel gäller

dock generellt, om behovet av sjukhusvård uppkommit i en till det egna

sjukvårdsområdet gränsande kommun, och är ej inskränkt till det fall att

insjuknandet skett på arbetsplatsen.

Fjärde stycket i förslaget upptager en hänvisning till reglerna i 16 §

fjärde stycket.

Slutligen innehåller paragrafen i femte stycket bemyndigande för Kungl.

Maj:t att utfärda föreskrifter angående ersättningens beräkning utöver vad

i paragrafen stadgas.

19 §.

Denna paragraf innehåller nu bestämmelser om ersättning av allmän sjukkassa

åt kommun för åtgärder, som kommunen vidtagit för att bereda medellösa

eller mindre bemedlade läkarvård, åt arbetsgivare för läkarvård eller

andra sjukvårdande åtgärder och åt redare för kostnad, som denne fått

vidkännas vid sjömans sjukdom. Den i den allmänna motiveringen föreslagna

bestämmelsen om ersättning åt kommun eller transportföretag för

sjuktransporter har upptagits i denna paragraf. Bestämmelsen gäller utöver

transporter av patienter till läkare och sjukhus transport av läkare vid

sjukbesök. Införandet av den föreslagna bestämmelsen har medfört en

redaktionell jämkning av paragrafen.

23 §.

I denna paragraf har införts den i det föregående föreslagna bestämmelsen

om att sjukpenning ej skall utgå för tid då försäkrad undergår arbetsvärd

i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. Bestämmelsen korresponderar

mot den föreslagna ändringen ill §. I 23 § har vidare företagits en redaktionell

ändring.

33 §.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall enligt andra stycket i förevarande

paragraf erläggas av sjukkassemedlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade

inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts till

minst 1 200 kronor och som icke vid utgången av sistnämnda år upphört att

vara medlem, fyllt 67 år eller uppbär folkpensionsförmån i annan form än

ålderspension. De folkpensionsförmåner som medför befrielse från erläggande

av avgift utgöres av invalidpension eller sjukbidrag samt änkepension

och hustrutillägg.

För avgiftsbefrielse på grund av att dylik folkpensionsförmån uppbäres erfordras

ej endast att rätt till förmånen förelegat vid ifrågavarande tidpunkt

utan även att förmånen faktiskt kunnat lyftas då. Ett senare meddelat beslut

om dylik förmån med retroaktiv verkan föranleder ej avgiftsbefrielse. Detta

förhållande torde ha motiverats av önskemålet att undvika ändring eller

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

omdebitering av avgiften. Beslut om retroaktiva förmåner förekommer emellertid

i ganska stor utsträckning, och den angivna tillämpningen medför att

avgift ofta kommer att utgå, ehuru rätt till förmånen sedermera befinnes

ha förelegat vid den avgörande tidpunkten.

I detta sammanhang må erinras om att 19 § 1 mom. andra stycket folkpensioneringslagen

i sin nuvarande lydelse innehåller en bestämmelse om att

den som under december månad visst år ägt uppbära folkpension är fritagen

från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift för påföljande år. För

avgiftsbefrielse enligt denna bestämmelse kräves att folkpension faktiskt

skall ha kunnat lyftas under den relevanta månaden. Sedan i olika sammanhang

gjorts gällande att befrielse från pensionsavgift borde föreligga även i

fall, där rätt till folkpension för angiven tid fastslagits i beslut med retroaktiv

verkan, har en ändring i förenämnda lagrum i folkpensioneringslagen

vidtagits vid årets riksdag, så att den som för december månad året näst

före taxeringsåret varit berättigad till folkpension, vare sig denna börjat utbetalas

eller ej, inte skall erlägga pensionsavgift (SFS 1959: 66).

En ändring av motsvarande innebörd med avseende å bestämmelsen rörande

befrielse från avgift för sjukvårdsförsäkringen på grund av folkpensionsförmån

synes motiverad. Liksom beträffande motsvarande bestämmelse

i folkpensioneringslagen synes förhållandet för december månad året

näst före taxeringsåret böra vara avgörande. Något hinder ur de lokala

skattemyndigheternas synpunkt torde ej möta mot att jämväl retroaktiva

beslut beaktas. Som jag anförde i samband med framläggande av förslag

till förenämnda ändring i folkpensioneringslagen (prop. 29/1959) synes de

lokala skattemyndigheterna före debiteringsarbetets avslutande visst år

hinna få del av så gott som alla beslut rörande ifrågavarande förmåner för

december månad föregående år. Antalet beslut som kan medföra oindebitering

torde därför bli förhållandevis få. Riksförsäkringsanstalten, som yttrat

sig i ärendet, anser att skäl för en sådan ändring som här angivits föreligger

och att uppkommande svårigheter av administrativ natur förhållandevis

lätt kan bemästras.

Jag förordar, att ändring vidtages i 33 § andra stycket av innebörd att

befrielse från skyldighet att för visst år erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall föreligga jämväl i det fall då försäkrad genom retroaktivt beslut

rörande folkpensionsförmån är berättigad till förmånen för december månad

nämnda år.

35 §.

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor,

skall vara försäkrad för tilläggssjukpenning, som till storleken bestämmes

av den sjukpenningklass han tillhör. Tillhörigheten till högre sjukpenningklass

än den första är beroende allenast av medlemmens årsinkomst av

tjänst. Medlem i allmän sjukkassa som är försäkrad för tilläggssjukpenning

är enligt 33 § pliktig att erlägga avgift för sådan försäkring. Storleken av

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

ifrågavarande avgift skall enligt 34 § bestämmas med hänsyn till bl. a. den

sjukpenningklass, som medlemmen tillhör, och beräknas för kalendermånad.

Avgiftens belopp fastställes av tillsynsmyndigheten. I 35 § stadgas bl. a.,

att i vissa fall nedsättning av avgifterna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen

för grundsjukpenning skall ske.

Debiteringen av sjukförsäkringsavgiften, vilken enligt uppbördsförordningen

ingår i begreppet skatt, ankommer på lokal skattemyndighet. Vid

debitering av slutlig skatt debiteras avgiften med belopp, som uträknats av

vederbörande allmänna sjukkassa och av kassan införts i debiteringslängden.

Vid debiteringen skall beaktas vad i 33 och 35 §§ stadgas angående

avgiftsplikt och nedsättning av avgift.

Enligt förordningen den 16 maj 1958 om sjömansskatt (nr 295), som

trätt i kraft den 1 januari 1959, skall under vissa förutsättningar en sjöman,

som är anställd ombord på ett svenskt handelsfartyg, erlägga sjömansskatt

för sin inkomst ombord. Sjömansskatten är en definitiv källskatt och

skall utgå i stället för statlig och kommunal inkomstskatt samt avgifterna

till folkpensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen. Skatten uttages

efter särskilda tabeller och beräknas efter en avlöningsperiod av en månad.

Tabellerna har konstruerats så att vissa avdrag, som vid taxering för inkomst

i land medges för beskattningsår, beräknats för månad. För varje månad har

sålunda ett tolftedels ortsavdrag efter schablonberäkning fråndragits. Sjömannen

är ej skyldig att deklarera för inkomsten ombord och taxeras inte

heller för denna inkomst. För inkomst i land skall däremot taxering åsättas

efter vanliga regler, därvid dock ortsavdrag skall minskas med en tolftedel

för varje kalendermånad, för vilken sjömansskatt erlagts. Kommun och allmän

sjukkassa skall erhålla viss del av de i form av sjömansskatt influtna

medlen.

1956 års sjömansskattesakkunniga, vilkas betänkande om sjömansskatt

(SOU 1957: 39) legat till grund för förutnämnda förordning, framlade jämväl

ett förslag till viss ändring av bestämmelserna i SFI- om avgift för försäkringen

för lilläggssjukpenning såvitt rör sjukkassemedlem, som uppburit

inkomst för vilken erlagls sjömansskatt. De sakkunniga anförde i

huvudsak följande. Därest sjömansskatt enligt förslaget införes, torde några

avvikelser från det nuvarande debiteringsförfarandet vid sjukkassorna ej

erfordras. Kassorna antecknar i debiteringslängderna de avgifter, som enligt

tillgängliga uppgifter skall erläggas av de avgiftspliktiga. Kassorna behöver

härvid ej undersöka huruvida en avgiftspliktig uppbär inkomst ombord

eller i land. De lokala skattemyndigheterna skall därefter debitera avgifterna

för sjuk vårdsförsäkringen och för försäkringen för grundsjukpenning

utan avvikelse från vad som nu gäller och alltså endast beakta den taxerade

inkomsten, dvs. inkomsten i land. I förekommande fall reduceras

nu nämnda avgifter enligt bestämmelserna i SFL. Vad gäller avgiften för

försäkringen för tilläggssjukpenning skulle den som uppburit inkomst om
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

bord komma att få erlägga för högt belopp om han slutligt debiterades det

av sjukkassan uträknade beloppet. Den lokala skattemyndigheten, som bl. a.

för bestämmande av ortsavdraget erhållit meddelande om det antal månader,

för vilka vederbörande erlagt sjömansskatt, bör därför debitera avgiften för

försäkringen för tilläggssjukpenning med reducerat belopp så att avgiften

kommer att utgå med så många tolftedelar av den av kassan uträknade

avgiften som motsvarar det antal månader för vilka vederbörande ej erlagt

sjömansskatt och alltså erhåller ortsavdrag. En sjöman, som under hela året

haft inkomst ombord, skall således icke påföras någon avgift för tilläggssjukpenningen.

Riksförsäkringsanstalten, som avgivit yttrande över de sakkunnigas betänkande,

har ansett, att det föreslagna förfaringssättet för de lokala skattemyndigheternas

debitering av sjukförsäkringsavgifter bör godtagas.

I propositionen nr 92 till 1958 års A-riksdag med förslag till förordning

om sjömansskatt, m. m. uttalade chefen för finansdepartementet att, därest

riksdagen fattade beslut om införande av en sjömansskatt, det torde få ankomma

på chefen för socialdepartementet att senare anmäla de ändringar,

som bleve erforderliga i SFL.

Införandet av en särskild sjömansskatt synes föranleda en sådan ändring

av bestämmelserna i SFL om avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning

som de sakkunniga föreslagit. Enär en sjöman genom sjömansskatten erlagt

jämväl ifrågavarande avgift såvitt angår den tid sjömansskatten avser, bör

uppenbarligen icke såsom slutlig skatt hela den av sjukkassan uträknade

avgiften debiteras honom. Den erforderliga reduceringen torde lämpligen

böra ske på det sätt de sakkunniga föreslagit. Jag förordar därför att i 35 §,

som innehåller andra stadganden om nedsättning av sjukförsäkringsavgift,

intages en bestämmelse om nedsättning av medlems avgift för försäkringen

för tilläggssjukpenningen med en tolftedel för varje kalendermånad, för vilken

medlemmen uppburit inkomst som föranlett sjömansskatt.

41 §.

Ändringen i denna paragraf sammanhänger med ändringen i 19 §.

övergångsbestämmelser

Som tidigare nämnts avses de föreslagna bestämmelserna träda i kraft

den 1 januari 1960. Med hänsyn till att de ändrade reglerna om reseersättning

i vissa fall kan medföra, att lägre ersättning utgår än enligt nu gällande

stadganden, torde de sistnämnda böra äga tillämpning i fråga om resor,

som påbörjats före den 1 januari 1960. Motsvarande synes böra gälla beträffande

bestämmelserna i 23 § om att sjukpenning ej skall utgå under tid för

arbetsvärd i form av arbetsprövning eller yrkesutbildning. De äldre reglerna

bör således äga tillämpning i fall då en försäkrad påbörjat arbetsprövning

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

eller yrkesutbildning före den 1 januari 1960. Beträffande 33 § skall de äldre

bestämmelserna tillämpas i fråga om skyldigheten att erlägga avgift för år

1958 och tidigare år.

Förslaget till lag angående ändring i YFL

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående bedömandet av arbetsförmågans

nedsättning vid yrkesskada. I tredje stycket stadgas, att vid bedömande

av nedsättningen under tid för yrkesutbildning skall beaktas i vad

mån utbildningen medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete.

I den allmänna motiveringen har föreslagits, att arbetsprövning i detta hänseende

skall jämställas med yrkesutbildning. Paragrafen har ändrats i enlighet

härmed.

21—22 §§.

Jämlikt 19 § YFL skall, därest försäkrad avlidit till följd av yrkesskada,

bl. a. utgå livräntor till efterlevande enligt närmare bestämmelser i 20—

23 §§. Såvitt avser barns och adoptivbarns rätt till livränta gäller enligt 21 §

bl. a. följande. Varje barn till den avlidne äger till den dag det fyller 16 år

och under vissa förutsättningar till den dag det fyller 21 år uppbära livränta.

Till barn, som var adopterat av annan än den avlidnes make, skall livränta

dock ej utgivas, med mindre adoptanten och, om han var gift, hans make vid

tiden för dödsfallet var ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot

barnet. Den avlidnes adoptivbarn äger samma rätt till livränta som den

avlidnes egna barn. I 22 § stadgas att avlidens fader, moder eller adoptant,

som till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, äger

viss rätt till livränta.

Reglerna om rätt till livränta i nu angivna förhållanden anknyter i viss

utsträckning till föräldrabalkens bestämmelser om rätt till underhåll. Enligt

7 kap. nämnda balk har föräldrar principiell underhållsskyldighet mot sitt

barn. De är dock ej skyldiga att bidraga till underhåll av barn som bortadopterats,

där ej adoptanten och, om han är gift, hans make blir ur stånd

att fullgöra sin underhållsskyldighet. Adoptant har samma plikt att underhålla

sitt adoptivbarn som gäller för föräldrar gentemot deras eget barn.

Barn är skyldigt att efter förmåga utge skäligt underhåll åt fader eller

moder, som av sjukdom och annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja

sig. Enahanda underhållsskyldighet åligger adoptivbarn gentemot adoptant.

Vad beträffar rätten till arv vid adoptionsförhållande gäller enligt 4 kap.

arvslagen, att adoptivbarn och dess avkomlingar lika med barn i äktenskap

äger taga arv efter adoptanten, dock att bröstarvinges rätt till laglott ej får

kränkas. Adoptivbarnet har dessutom arvsrätt efter sina egna skyldemän.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Vid adoptivbarns död inträder i princip dess skyldemän som arvtagare.

Därest adoptivbarnet saknar bröstarvinge och av adoptanten erhållit egendom

i arv, gåva eller testamente, äger dock adoptanten och hans avkomlingar

en till nämnda egendoms värde begränsad arvsrätt. Adoptanten inträder som

arvtagare jämväl till egendomen i övrigt, om adoptivbarnet ej efterlämnar

arvsberättigad skyldemän.

Genom år 1958 tillkomna författningar — ärvdabalk (nr 637) och lag om

ändring i föräldrabalken (nr 640) — som träder i kraft den 1 juli 1959,

kommer adoptivbarns rättsliga ställning att principiellt ändras. Adoptionsinstitutet

gestaltas så, att adoptivbarn i stort sett kommer att stå i familjerättsligt

förhållande till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som

adoptantens egna barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och

dess släkt principiellt avskäres. Vad gäller arvsrätt stadgas sålunda i 4 kap.

1 och 2 §§ ärvdabalken, att adoptivbarn och dess avkomlingar tager arv

och ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap samt

att arvsrätt ej äger rum mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena

samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan; har make adopterat

andra makens barn skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas

gemensamma. Med avseende å underhållsskyldighet skall enligt 7 kap. 5 §

föräldrabalken i dess ändrade lydelse gälla, att sådan skyldighet mellan

föräldrarna och barnet upphör med adoptionen; om den som är gift adopterar

sin makes barn, skall dock underhållsskyldigheten mellan maken och

barnet bestå.

Den nu angivna nya lagstiftningen aktualiserar fråga om vissa ändringar

i de inledningsvis angivna bestämmelserna om livränta. Enär underhållsskyldigheten

och arvsrätten mellan fader eller moder, å ena, samt barn som

adopterats av annan än make till fadern eller modern, å andra sidan, skall

upphöra, synes det naturligt att ej heller livränta i anledning av faderns, moderns

eller barnets död skall utgå i angivna fall. Barnets förbindelse med den

egna släkten bör jämväl i detta hänseende avbrytas. I detta sammanhang kan

erinras om att enligt ett av 1958 års B-riksdag godkänt förslag till statens

allmänna tjänstepensionsreglemente (prop. A 157 och B 31) familjepension

och familjelivränta efter en anställningshavare kan utgå till barn (adoptivbarn),

dock ej barn som vid anställningshavarens frånfälle var adopterat av

annan, med mindre denne var anställningshavarens make.

På grund av det anförda förordar jag ändring i 21 och 22 §§ av innebörd

att livränta ej skall utgå till barn, som adopterats av annan än den avlidnes

make, och ej heller, efter ett adopterat barns död, till barnets fader eller

moder i annat fall än då vederbörande är gift med adoptanten.

Övergångsbestämmelser

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1960. Enligt

vedertagna principer för lagstiftning på området bör de ändrade liv
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

räntereglerna ej tillämpas då dödsfallet föranletts av skada, som inträffat

före ikraftträdandet. Ändringarna i 21—22 §§ kommer att träda i kraft ett

halvt år senare än ärvdabalken och ändringarna i föräldrabalken, vilket dock

torde sakna egentlig praktisk betydelse.

Förslaget till förordning om ändring i militårersättningsförordningen

Ändringarna överensstämmer helt med dem som vidtagits i YFL.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare

2 §•

Lagen innehåller för närvarande endast regler om ersättning för inkomstbortfall.

Den föreslagna bestämmelsen om ersättning för utgifter

för resa har intagits i 2 §. Det har med hänsyn till de speciella förhållanden,

under vilka ifrågavarande resor ofta företages, inte ansetts ändamålsenligt

att närmare angiva efter vilka grunder ersättning skall utgå. Ersättningen

bör i stället grundas på en kostnad, som bestämmes från fall till fall efter

skälighetsprövning.

3—6 §§.

I dessa paragrafer, som endast avser ersättning för inkomstbortfall, har

redaktionella jämkningar vidtagits.

8 §•

Denna paragraf jämte 7 och 9 §§ upptager bestämmelser, som avses skola

vara gemensamma för rätten till reseersättning och rätten till ersättning för

inkomstbortfall. I 8 § har en redaktionell jämkning vidtagits.

Utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om

allmän sjukförsäkring

1 §•

De grundläggande bestämmelserna om ersättning för försäkrads resekostnad

finnes i 16 och 17 §§ SFL, medan de närmare föreskrifterna härom

förutsättes bli utfärdade av Kungl. Maj:t. I utkastet till kungörelse har upptagits

sådana föreskrifter. Enligt förenämnda stadganden i SFL skall, i

den män Kungl. Maj:t så förordnar, såsom utgift i anledning av resa till

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

och från läkare eller sjukvårdsinrättning anses förutom resekostnad utgift

för övernattning samt för anlitande av följeslagare och, beträffande resa

till och från sjukvårdsinrättning, vårdare. Bestämmelser om ersättning för

sådana utgifter har intagits i kungörelsen.

2 §•

Bestämmelsen i första punkten motsvarar regeln i 16 § andra stycket a)

SFL i paragrafens nuvarande lydelse. I andra punkten har intagits en bestämmelse

om kostnadsjämförelse vid bestämmande av det billigaste färdsättet.

Sådan bestämmelse finnes för närvarande i 16 § tredje stycket och

17 § femte stycket SFL avseende det fall då följeslagare eller vårdare anlitats.

Utöver storleken av följeslagar- och vårdarersättningar skall vid beräkningen

hänsyn tagas till huruvida övernattningskostnader uppstår vid

användandet av det ena eller andra färdsättet.

3—5 §§.

Angående dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.

6 §•

Denna paragraf ersätter de bestämmelser, som för närvarande är intagna

i kungörelsen den 10 december 1954 angående resekostnadsersättning enligt

16 § andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring. Beträffande de

ändringar som vidtagits hänvisas till den allmänna motiveringen. Här må

blott erinras om att vid resa med ambulans för vilken taxa ej finnes fastställd

resekostnaden skall beräknas enligt b) i förevarande paragraf samt

att vid färd med fordon eller farkost, som inte går i allmän trafik, någon

skillnad inte längre göres mellan om fordonet eller farkosten tillhör den

sjuke eller anhörig till honom eller någon annan person. Med uttrycket »annan,

som medföljer fortskaffningsmedlet» avses inte bara följeslagare och

vårdare utan också annan sjuk, som färdas med samma fortskaffningsmedel. 7

7 §•

I denna paragraf har intagits de nya bestämmelserna om ersättning för

övernattningskostnad. I motsats till vad sjukreseutredningen föreslagit

uppställes här vissa förutsättningar för att sådan ersättning skall utgå. Det

fordras sålunda, att den försäkrade vid anlitande så långt möjligt av tillgängliga,

allmänna kommunikationsmedel inte under ett dygn kunnat fullborda

resa till och från läkare eller resa till sjukvårdsinrättning vid intagning

eller återresa från sådan inrättning. Som slutpunkt för resa till och

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

från läkare eller för återresa från sjukvårdsinrättning skall anses den plats,

som enligt 16 § tredje stycket eller 17 § tredje stycket SFL är avgörande vid

beräkningen av ersättning för återresa från läkare eller sjukvårdsinrättning

i fallet i fråga.

Ersättningsunderlaget föreslås maximerat till samma belopp som lägsta

nattraktamente enligt allmänna resereglementet, dvs. i överensstämmelse

med därom i prop. 152/59 framlagt förslag 15 kronor per natt. Vid kostnadsjämförelse

enligt 2 § för att utröna billigaste färdsätt skall som nämnts

även övernattningskostnad tagas i beaktande. Därvid skall denna kostnad

alltid anses utgöra 15 kronor per natt.

8 §•

Första och tredje styckena av denna paragraf har sin motsvarighet i 16 §

tredje stycket och 17 § femte stycket SFL nuvarande lydelsen. För undanröjande

av tveksamhet har i tredje stycket angivits vilka kvalifikationer som

fordras för att någon i ersättningshänseende skall räknas som vårdare. I

andra stycket upptages bestämmelserna om ersättning för gottgörelse till

följeslagare för förlorad arbetsinkomst. Maximeringsregeln innebär, att ersättningen

beräknas på vad den försäkrade visar sig ha utgivit, om beloppet

ej överstiger 20 kronor, och på 20 kronor, om det erlagda beloppet är

högre.

Som framgår av den föreslagna avfattningen av 16 § första stycket och

17 § första stycket SFL inbegripes kostnaden för följeslagare eller vårdare

i den försäkrades utgifter i anledning av resan. Karensbeloppet avräknas

således i förekommande fall från den sammanlagda kostnaden.

9§.

Angående denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

10 §.

Då det torde erfordras, att riksförsäkringsanstalten meddelar ytterligare

föreskrifter angående tillämpningen av kungörelsen, har en bestämmelse,

som ger ämbetsverket sådan befogenhet, upptagits i denna paragraf.

övergångsbestämmelser

Kungörelsen bör träda i kraft samtidigt som de föreslagna ändringarna

i SFL, dvs. den 1 januari 1960, då kungörelsen den 10 december 1954 angående

resekostnadsersättning enligt 16 § andra stycket c) lagen om allmän

sjukförsäkring kan upphöra att gälla. Liksom beträffande ändringarna i

16 och 17 §§ SFL bör iakttagas, att ersättningen för resor, som påbörjats före

ikraftträdandet, skall följa äldre regler. 6

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 161

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade

förslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, är förslagen

till lagar angående ändring i SFL och YFL av den natur, att lagrådets

yttrande över dem bör inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,

att lagrådets yttrande över förenämnda inom socialdepartementet

upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Bagger-Sjöbäck

1 De i bilagan intagna förslagen — utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och

17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring undantaget — har här utelämnats. Nämnda förslag är

likalydande med de vid propositionen fogade, dock att förslaget till lag angående ändring i SFL

underkastats vissa redaktionella jämkningar och en ändring i 11 § fjärde stycket. Detta stycket

hade i det till lagrådet remitterade förslaget följande lydelse: Under tid, då sjukpenningförsäkrad

medlem efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning,

må hans sjukpenningförsäkring ej ändras så att han kommer att t<llhöra lägre sjukpenningklass

än den han tillhörde, då arbetsprövningen eller yrkesutbildningen började.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

83

Bilaga

Utkast

till

Kungörelse

angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring

Kungl. Maj :t har, med stöd av 16, 17 och 125 §§ lagen den 3 januari 1947

(nr 1) om allmän sjukförsäkring, funnit gott förordna som följer.

1 §•

Vid beräkning av ersättning för utgifter i anledning av resor, som avses

i 16 och 17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring, skall iakttagas vad nedan

stadgas.

2 §•

Ersättning för försäkrads resekostnad må beräknas högst efter det billigaste,

vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes

tillstånd kunnat användas. Såsom sådant färdsätt anses det som medför den

lägsta sammanlagda utgiften.

3 §•

Därest resa till och från läkare i sin helhet äger rum inom verksamhetsområdet

för Stockholms, Göteborgs eller Malmö centralsjukkassa, skola bestämmelserna

i 16 § andra stycket lagen om allmän sjukförsäkring icke äga

tillämpning. För sådan resa utgår ersättning endast i den mån utgifterna

för varje besök hos läkaren överstiga fem kronor.

Vad nu sagts skall även gälla beträffande ersättning för resa mellan

plats inom verksamhetsområdet för Stockholms centralsjukkassa och Karolinska

sjukhuset.

4 §•

Har försäkrad företagit resa till läkare för erhållande av läkarvård och i

enlighet med hänvisning av läkaren omedelbart fortsatt till sjukvårdsinrättning,

skall anses att endast en resa företagits.

5 §.

Har försäkrad intagits för vård å sjukstuga med enbart deltidsanställd

läkare och därifrån flyttats till större allmänt sjukhus inom samma sjukvårdsområde,

skall ersättning utgå för hans utgifter i anledning av såväl

resa till sjukstugan som resa till och från det större sjukhuset.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 161 år 1959

6 §•

Försäkrads resekostnad skall beräknas

a) vid resa med ambulansbil eller fortskaffningsmedel, som går i allmän

trafik, enligt därför gällande taxa,

b) vid resa med bil, som ej går i allmän trafik, till tjugufem öre för

kilometer,

c) vid resa med motorcykel, för vilken registreringsplikt föreligger, till

fio öre för kilometer,

d) vid resa med hästskjuts till två kronor för kilometer, samt

e) vid anlitande av annat färdsätt än under a)—d) sägs enligt vad sjukkassan

prövar skäligt; vid resa med moped utgår dock icke ersättning.

Belopp, vartill försäkrads resekostnad vid resa med fortskaffningsmedel,

som ej går i allmän trafik, sålunda beräknas, innefattar jämväl resekostnaden

för annan, som medföljer fortskaffningsmedlet.

7 §•

Ersättning för försäkrads utgift för övernattning må utgå, när försäkrad

vid anlitande av fortskaffningsmedel, som går i reguljär trafik, icke kunnat

avsluta resan före klockan 24 den dag resan anträtts eller, vid resa till sjukvårdsinrättning

för erhållande av sluten vård, före den tidpunkt samma dag

då han kunnat bliva intagen på inrättningen. Vid resa till och från läkare

eller vid återresa från sjukvårdsinrättning skall resan anses hava avslutats

på den plats, som enligt 16 § tredje stycket eller 17 § tredje stycket lagen om

allmän sjukförsäkring är avgörande vid beräkning av ersättning för återresa

från läkare eller sjukvårdsinrättning.

Ersättningen beräknas å det belopp som den försäkrade erlagt för logi,

dock högst femton kronor för natt. Har övernattning ej ägt rum och skall

kostnadsjämförelse göras för bestämmande av det billigaste, vanligen förekommande

färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas,

skall kostnaden för övernattning beräknas utgöra femton kronor för

natt.

8 §•

Om försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer

honom vid besök hos läkare eller vid intagning å sjukvårdsinrättning

eller vid återresa därifrån, ersättes resekostnad och övernattningskostnad

för följeslagaren enligt samma grunder som gälla beträffande den försäkrades

motsvarande kostnad. Vid resa, som avses i 17 § lagen om allmän

sjukförsäkring, må ersättning för följeslagares resekostnad varje gång utgivas

högst efter kostnaden för tur- och returresa.

Har försäkrad drabbats av svårare olycksfall eller blivit allvarligt sjuk

på avsides belägen arbetsplats eller under därmed jämförliga förhållan
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959 85

den, ersättes jämväl gottgörelse till följeslagare för förlorad arbetsinkomst,

dock högst tjugu kronor för dag.

Erfordras att under resa, som avses i 17 § lagen om allmän sjukförsäkring,

vård lämnas den sjuke, ersättes skälig kostnad för medföljande vårdare,

därest denne är läkare, sjuksköterska eller annan, som på grund av

utbildning eller yrke kan anses äga särskilda förutsättningar att lämna

den behövliga vården.

9 §.

Därest sjukkassan så påfordrar, skall försäkrad för utfående av ersättning

skriftligen betyga, att resa till läkare huvudsakligen föranletts av behovet

av läkarvård.

10 §.

De ytterligare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen

av denna kungörelse, meddelas av riksförsäkringsanstalten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1960, då kungörelsen den

10 december 1954 (nr 783) angående resekostnadsersättning enligt 16 §

andra stycket c) lagen om allmän sjukförsäkring upphör att gälla.

Beträffande resor, vilka påbörjats före ikraftträdandet, skola äldre bestämmelser

äga tillämpning.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den It maj

1959.

N är varande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 8 maj 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll över

socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 17 april

1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsfiskalen A. O. Rainer.

Lagrådet yttrade:

De föreslagna ändringarna i socialförsäkringslagstiftningen grundas

främst på två av särskilda utredningsmän avgivna betänkanden, det ena

avseende socialförsäkring och rehabilitering (SOU 1958: 17) samt det andra

sjukreseersättningar (SOU 1958: 23). På grundval av förstnämnda betänkande

föreslås ändringar i 11 och 23 §§ sjukförsäkringslagen samt 10 §

yrkesskadeförsäkringslagen. Huvuddelen av det remitterade förslaget i övrigt

avser sjukreseersättningarna. Några mindre ändringsförslag ha dock

upptagits utan samband med någotdera betänkandet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19t7 om allmän

s jukförsäkring.

11 §•

I sjukförsäkringslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1955, ha redan

vidtagits åtskilliga smärre ändringar. Såsom departementschefen inledningsvis

anfört råder i stort sett enighet om att med en allmän och mera omfat
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

tande översyn av sjukförsäkringslagen bör anstå, till dess ytterligare erfarenheter

vunnits rörande lagens verkningar och till dess samordningsfrågorna

inom socialförsäkringen i sin helhet kunna prövas.

Det till grund för remitterade förslaget i denna del liggande betänkandet

om socialförsäkring och rehabilitering avser att utvidga försäkringsskyddet

i fråga om rehabiliteringsverksamheten, varmed här avses den vid sidan

av den egentliga sjukvården bedrivna verksamheten för att bereda en sjuk

eller skadad person möjlighet att helt eller delvis återgå till arbetslivet. Mot

de i betänkandet föreslagna ändringarna i socialförsäkringslagstiftningen

ha vissa anmärkningar framställts under remissbehandlingen. Särskilt har

den använda terminologin ansetts vara så oklar att den lämnade rum för

osäkerhet i fråga om ersättningsrättens omfattning.

Departementschefen, som funnit de gjorda erinringarna äga fog, har i sak

begränsat förslaget rörande rehabiliteringsverksamheten samt vidkommande

formuleringen undvikit sådana oklara uttryck som arbetsterapi, arbetsträning

och funktionsprövning. Enligt det föreslagna nya stycket i 11 §

må den som efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår arbetsprövning

eller yrkesutbildning ej placeras i lägre sjukpenningklass, medan han undergår

sådan arbetsvärd. I detta stadgande äro blott termerna arbetsvårdsorgan

och arbetsprövning nya. Dessa termer ha definierats i motiveringen.

Sammanställt med den nya bestämmelse i 23 §, enligt vilken sjukpenning

ej utgår medan den försäkrade undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning,

innebär förslaget, att rätten till sjukpenning under denna tid är vilande

och icke får försämras.

Lagrådet vill understryka, att mera genomgripande ändringar böra anstå

för att behandlas i det av departementschefen inledningsvis berörda

större sammanhanget. Vid en allmän översyn av sjukförsäkringen erhålles

nämligen osökt en överblick, som ställer frågorna i klarare dager och gör

deras lösning enklare. Ett förslag av så begränsad räckvidd som det remitterade,

vilket dock är ägnat att väsentligen undanröja olägenheterna av

gällande regler, synes däremot lämpligen kunna genomföras genom en

partiell reform.

Vad angår formuleringen av det nya stycket i It §, hemställer lagrådet

om uttryckligt angivande, att den försäkrade icke kan förlora sin rätt till

sjukpenning under vilandeperioden. Enligt den lydelse, som lagrådet vill

förorda, må hans sjukpenningförsäkring ej ändras så att han upphör att

vara sjukpenningförsäkrad eller kommer att tillhöra lägre sjukpenningklass

än den han tillhörde, då arbetsprövningen eller yrkesutbildningen

började.

16 §•

De i 16, 17 och 19 §§ föreslagna ändringarna grunda sig på betänkandet

om sjukreseersättningar.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

I 16 § regleras resor till och från lälcaren. Ersättning i anledning av återresa

utgår enligt förslagets tredje stycke såsom för resa antingen till den

plats, varifrån resan till läkaren företogs, eller till den försäkrades bostad.

Alternativet med ersättning såsom för resa åter till bostaden, fastän resan

till läkaren skett från annan plats, får dock den försäkrade välja endast,

om resan till läkaren anträtts från den försäkrades arbetsplats och den

försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen.

Som motiv för den föreslagna rätten till ersättning för återresa till bostaden

anfördes i betänkandet (SOU 1958:23 s. 94), att resekostnadsersättning

rimligen bör beräknas på hela resan till bostaden, när någon insjuknar

på sin arbetsplats och efter läkarbesök reser hem till sin bostad. I övriga

fall bör däremot ersättningsrätten vid återresa till bostaden efter besök hos

läkare, enligt motiveringen i betänkandet, vara begränsad, ty eljest skulle

ersättning för en längre återresa till bostaden komma att utgå jämväl i

en rad fall, när behovet av läkarvård inte uppkommit på arbetsplatsen.

Den föreslagna lagtexten överensstämmer icke med betänkandets motivering,

som lämnats utan erinran av departementschefen. Enligt lagtexten

är nämligen rätten till ersättning för återresa till bostaden icke beroende av

om behovet av läkarvård uppkommit på arbetsplatsen och föranlett resan

till läkaren, även senare resor för omläggningar skulle exempelvis medföra

samma rätt. Enligt vad lagrådet under hand inhämtat har en dylik

generell utformning av rätten till ersättning vid återresa ansetts motiverad

av praktiska skäl ej minst för att undvika utredningar om var behovet av

läkarvård kan hava uppkommit. Lagrådet har för sin del icke något att

erinra mot att bestämmelsen i sak erhåller det av departementschefen föreslagna

innehållet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den U maj 1954 om yrkesskadeförsäkring.

De i 21 och 22 §§ föreslagna ändringarna sammanhänga med de i samband

med nya ärvdabalkens införande vidtagna ändringarna i adoptionsmstitutet.

Då yrkesskadeförsäkringslagens regler om rätt till livränta anknutits

till föräldrabalkens bestämmelser om rätt till underhåll samt adoptivbarns

naturliga föräldrar hittills enligt 7 kap. 5 § föräldrabalken ha

subsidiär underhållsskyldighet i förhållande till barnet, har barnet en på

motsvarande sätt subsidiär rätt till livränta efter sina naturliga föräldrar.

Då den subsidiära underhållsskyldigheten skall upphöra enligt de samtidigt

med ärvdabalken beslutade ändringarna i föräldrabalken, föreslås

nu upphävande av rätten till livränta i motsvarande fall.

Lagrådet vill anmärka, att övergångsregleringen icke gjorts fullt parallell

i de båda lagstiftningarna.

Ändringarna i föräldrabalken träda principiellt i kraft den 1 juli 1959.

övergångsregleringen beträffande ändringarna i föräldrabalken innebär

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

emellertid att å adoptioner, vartill tillstånd givits enligt äldre lag, äldre

rätt alltjämt skall gälla, dock att adoptivbarnets underhållsskyldighet gentemot

de naturliga föräldrarna skall upphöra. Genom föreskrifter i punkt 1

i övergångsbestämmelserna till ändringarna i föräldrabalken har möjlighet

öppnats för adoptant i redan bestående adoptivförhållande att efter ansökan,

som skall göras inom fem år från ikraftträdandet, vinna förklaring

av rätten att de nya reglerna i föräldrabalken skola i sin helhet gälla, oaktat

adoptionen kommit till stånd enligt äldre lag. Det kan dock icke väntas,

att sådan ansökan kommer att ske i alla eller ens i flertalet äldre adoptivförhållanden.

Ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagen åter träda enligt förslaget i

kraft den 1 januari 1960. Därjämte upptager förslaget ingen annan övergångsbestämmelse

än att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning beträffande

livränta i anledning av skada, som inträffat före ikraftträdandet.

På grund av denna övergångsreglering kan det tänkas, att ett adoptivbarn

går miste om livränta efter sina naturliga föräldrar, ehuru underhållsskyldighet

föreligger enligt föräldrabalkens övergångsbestämmelser. Med

hänsyn till önskvärdheten att göra livräntebestämmelserna så praktiskt

lättillämpliga som möjligt vill lagrådet emellertid icke framställa någon erinran

mot att övergångsförhållandena ordnas på det föreslagna enkla sättet.

Ur protokollet:

Clas Amilon

1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 161

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år 1959

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 september

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,

Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, lagrådets den 14 maj

1959 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 17 april 1959 remitterade

förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Lagrådet har i huvudsak lämnat de remitterade förslagen utan erinran.

Vad lagrådet föreslagit beträffande utformningen av 11 § i förslaget till

lag angående ändring i sjukförsäkringslagen bör godtagas. Sistnämnda förslag

bör vidare underkastas vissa redaktionella jämkningar.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att

Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till

3) förordning om ändring i militär er såttningsförordningen den 2 iuni

1950 (nr 261), och

4) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning

åt smittbärare.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 är 195!)

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Lundin

ii'' \i*!l huiMusi r, ii-ili U‘iHr.l i jiiiiimr.

i !•:.*!! [tim il «•*!> i aniiimti •d.u-.e 1

a i iilliastal tifitbi» i ytiiilioi: »no jetun ■" << t ii''-

*iv.\

*4 ni.» hr»

J

it:

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1959

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ....................................... j

Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän

sjukförsäkring ....................................... 3

Förslag till lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om

yrkesskadeförsäkring ....................................... 44

Förslag till förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2

juni 1950 (nr 261) ............................................. 13

Förslag till lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om

ersättning åt smittbärare.............................................. 15

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 april 1959 .......................... 18

Inledning ........................................... Ig

Gällande bestämmelser.......................................... 20

Sjukförsäkringslagen ................................................ 20

Lagen om yrkesskadeförsäkring........................................ 26

Militärersättningsförordningen ........................................ 28

Epidemilagen m. in. ................................................. 28

Rehabiliteringen ........................................... 29

Utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning ................ 29

Yttranden ..................................................... 37

Departementschefen ................................................ 33

Sjukresorna .......................................................... 44

Sjukreseutredningen ................................................ 44

Yttranden ...................................................... 5g

Departementschefen.................................................. gl

Specialmotivering .................................................... 79

Förslaget till lag angående ändring i SFL ............................ 70

Förslaget till lag angående ändring i YFL ............................ 77

Förslaget till förordning om ändring i militärersättningsförordningen ... 79

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare . . 79

Utkastet till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om

allmän sjukförsäkring .............................................. 79

Departementschefens hemställan ........................................ 82

Utkast till kungörelse angående ersättning enligt 16 och 17 §§ lagen om allmän

sjukförsäkring ................................................ 83

Lagrådets utlåtande .................................................... 86

Utdrag av statsrådsprotokollet den 4 september 1959 ...................... 90

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 5»

608009

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:347 Skrivelse till Konungen i anledning av d e l s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 s. 1 i texten
  2. 2LU 1959:45 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19*7 s. 1 i texten