Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut

1959-10-16 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:167, Med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959

1

Nr 167

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

förlängning av tiden för vissa servitut; given Stockholms

slott den 16 oktober 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till lag om förlängning av tiden för

vissa servitut. Förslaget avser sådana skogsfångs- och mulbetesservitut i

Norrland, som är begränsade till viss tid, minst 15 år, eller till servitutshavarens

livstid. Enligt lag den 6 december 1946 skall, om den bestämda giltighetstiden

för dylikt servitut utgår under något av åren 1947—1959, servitutet

likväl bestå till den 1 januari 1960. Detsamma gäller där servitutstiden utgått

under något av åren 1940—1946 men servitutsrättigheten det oaktat

alltjämt utövades vid 1946 års utgång. 1 den nu föreslagna lagen stadgas att

dessa servitut och andra sådana, vilkas giltighetstid kommer att utlöpa

före 1970, skall gälla intill den 1 januari 1970. Undantag göres emellertid

bl. a. för fall där servitutet inte längre utövas eller den servitutsberättigade

fastigheten inte är taxerad som jordbruksfastighet. Förslaget innehåller vidare

bestämmelser om ersättning m. m. i nära anslutning till 1946 års lag.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 1G7

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959

Förslag

till

lag om förlängning av tiden för vissa servitut

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller mulbete och som

gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens eller Norrbottens län, begränsat till viss tid, minst femton

år, eller till fastighetsägarens livstid, och utgår giltighetstiden före den

1 januari 1970, skall servitutet likväl bestå intill nämnda dag. Förlängning

av servitutstiden inträder dock ej med mindre servitutet alltjämt utövas och

den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, är taxerad såsom jordbruksfastighet.

Ej heller förlänges tiden, om servitutet tillkommit eller blivit på

angivet sätt tidsbegränsat först efter den 31 december 1946.

2 §-

Tillskyndas genom förlängningen av servitutstiden den av servitutet besvärade

fastigheten olägenhet av någon betydelse, är denna fastighets ägare

berättigad till ersättning därför av ägaren av den fastighet, till vars förmån

servitutet gäller.

Ersättningsfrågor prövas av särskild nämnd. Anspråk på ersättning skall,

vid talans förlust, framställas hos nämnden inom ett år från det förlängningen

inträtt.

3§.

Nämnd varom sägs i 2 § skall bestå av tre ledamöter och tillsättas för

område som Konungen bestämmer. Ledamöterna, av vilka en tillika skall

vara ordförande i nämnden, utses av Konungen. För envar av ledamöterna

förordnas en suppleant.

Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två meningar

sammanjämkas, skall ordförandens gälla.

Mot nämndens beslut må talan icke föras.

4 §.

Ersättning till nämndens ledamöter skall utgå enligt de grunder Konungen

fastställer och gäldas av allmänna medel.

5 §.

Sedan tre månader förflutit från det nämnden meddelat beslut, skall efter

överexekutors förordnande beslutet gå i verkställighet lika som domstols

lagakraftägande dom.

6 §.

Utöver vad i 2—4 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna

i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar gälla.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959

3

7 §.

Då servitutstid förlängts i enlighet med vad i denna lag sägs, skall servitutet

gälla som om inteckning till säkerhet därför beviljats den dag, från

vilken förlängningen är att räkna. Skall den fastighet som besväras av servitutet

säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall servitutet upptagas

i den i 107 § samma lag omnämnda förteckningen, därest det blivit

anmält till auktionsförrättaren eller eljest är för honom känt.

8 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960 och avser även servitut som

på grund av lagen den 6 december 1946 (nr 741) om förlängning av tiden

för vissa servitut eller eljest gäller intill den dagen. Har ersättning i anledning

av förlängning som skett enligt 1946 års lag bestämts att utgå i

form av avgäld, skall beslutet därom lända till efterrättelse jämväl med avseende

å förlängning enligt före varande lag, där ej den jämlikt 3 § tillsatta

nämnden på ansökan av sakägare föreskriver annat. Dylik ansökan skall,

vid talans förlust, göras inom ett år från det den nya förlängningen inträtt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 september 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler, efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen, fråga

om förlängning av tiden för vissa tidsbegränsade skogsservitut samt anför

därvid följande.

I anledning av väckta motioner och under hänvisning till vad som anförts

i tredje lagutskottets utlåtande nr 11 anhöll riksdagen i skrivelse den 10

april 1959, nr 144, att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen förslag till lag

om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut i enlighet med vad utskottet i utlåtandet

därom anfört. Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende till behandling.

1946 års lagstiftning

Ifrågavarande ämne regleras f. n. genom lagen den 6 december 1956 (nr

7il) om förlängning av tiden för vissa servitut. Denna har sin upprinnelse

i en inom norrlandskommittén verkställd utredning om de norrländska ägostyckningsinnehavarnas

levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser. Då

förslag till lagen remitterades till lagrådet, anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Sköld, bl. a. följande (prop. nr 355/1946 s. 22 ff).

Såsom framgår av utredningen finnes i Norrland talrika skogsfångs- och

mulbetesservitut vilkas giltighetstid är inskränkt till visst antal år eller till

servitutshavarens livstid. Dessa servitut har till största delen bildats i slutet

av förra och början av detta århundrade i samband med ägostyckningar

på de stora trävarubolagens fastigheter eller i anslutning till försäljningar

av avsöndrade lägenheter. Eftersom tiden för servitutens bestånd synnerligen

ofta bestämts till femtio år, kommer inom en nära framtid många av

servituten att förfalla. Ägarna av de fastigheter, till vilkas förmån servituten

gäller, befinner sig i allmänhet i mycket knappa ekonomiska omständigheter.

Servitutens upphörande skulle därför få till följd att dessa fastighetsägares

redan nu bekymmersamma ställning ytterligare förvärrades. I likhet

med norrlandskommittén anser jag under sådana förhållanden påkallat, att

åtgärder för att trygga fastighetsägarnas behov av de nyttigheter, servituten

avser, nu kommer till stånd.

Närmast till hands skulle måhända ligga att genom en lagstiftning göra

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959

det möjligt att med erforderlig skogs- och betesmark komplettera sådana

servitut sberättigade fastigheter, som för sitt bestånd nu är och framdeles

kan väntas bli i behov av skogsprodukter och bete. Emellertid skulle en lagstiftning

av antytt innehåll innebära, att de tidsbegränsade servituten finge

en avsevärt förmånligare ställning än den, som de för alltid bestående servituten

jämlikt gällande lagregler intager. En dylik lösning av problemet

synes i betraktande härav icke böra ifrågakomma. Enligt min mening synes

man för närvarande böra begränsa sig till att förlänga tiden för de ifrågavarande

scrvitutens bestånd.

Rörande frågan, huruvida servitutstiderna borde förlängas att gälla för

alltid eller, såsom norrlandskommittén föreslagit, blott för begränsad tid,

uttalade sig statsrådet Sköld sålunda.

Kommitténs förslag grundas på den uppfattningen, alt eu avveckling av

skogsservituten, vare "sig dessa till tiden är begränsade eller obegränsade, bör

eftersträvas, ävensom på farhågor för att en blivande rationalisering av

jordbruket i dessa trakter skulle kunna försvåras, därest de tidsbegränsade

servituten förlängdes att gälla för all framtid. Det lärer icke kunna förnekas

att berörda farhågor äger fog för sig. I detta sammanhang synes också

böra beaktas att det i'' samband med rationaliseringens genomförande torde

bli möjligt att i icke obetydlig utsträckning förverkliga vad i nu förevarande

hänseende ytterst eftersträvas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter

förefaller niig en förlängning av de ifrågavarande servitutens giltighetstider

under en lämpligt avpassad "tidrymd vara att föredraga framför servitutens

omändrande till servitut utan tidsbegränsning.

Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget anförde sammansatta andra lagoch

jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) bl. a.

följande.

Bland de uppslag, som dryftats i syfte att varaktigt tillrättalägga förhållandena

på förevarande område, är det närmast tvenne lösningar som

ifrågasatts. Medan den ena tagit sikte på att utöka fastigheterna med erforderlig

skogs- och betesmark, har man i det andra fallet tänkt sig eu

förlängning av förefintliga servitut. Enligt utskottets mening bör målet

vara att, där så lämpligen kan ske, genomföra marktilldelning — på fnvillighetens

väg eller genom lagstiftning. Icke minst ur skogsvårdssynpunkt

synes det önskvärt att få bort skogsservituten eller att åtminstone lokalisera

dessa, där det icke låter sig göra att ersätta dem med äganderätt till mark

motsvarande servitutsförmånerna. I strävandena att åstadkomma rationella

brukningsdelar bör det utgöra ett viktigt led att själva fastigheterna förses

med erforderliga markslag. Spörsmålet om avstående av mark för nu ifrågavarande

ändamål torde emellertid vara så nära förbundet med den aktuella

frågan om lagstiftning för förstärkning av ofullständiga jordbruk i allmänhet,

att detsamma icke lämpligen bör utbrytas ur sitt nämnda större sammanhang.

Med beaktande härav anser sig utskottet i likhet med departementschefen

böra tills vidare stanna vid att tillstyrka genomförandet av eu

anordning för förlängning av ifrågavarande servitutsrättigheter.

Rörande lagens innehåll må här lämnas följande redogörelse.

Lagen avser sådana skogsfångs- och mulbetesservitut inom Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, som är begränsade

till viss tid, minst 15 år, eller till servitutshavarens livstid. Utgår

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1959

den bestämda giltighetstiden för dylikt servitut under något av åren 1947

—1959, skall enligt lagen servitutet likväl bestå intill den 1 januari 1960

(1 § första stycket). Detsamma gäller där servitutstiden utgått under något

av åren 1940—1946 men servitutsrättigheten det oaktat alltjämt utövades

vid 1946 års utgång (1 § andra stycket). Tillskyndas genom förlängningen

av servitutstiden den besvärade fastigheten olägenhet av någon betydelse,

skall ersättning utges av servitutshavaren. Ersättningsfrågor prövas av särskild

nämnd. Anspråk på ersättning skall framställas hos nämnden inom ett

år från det förlängningen inträtt (2 §). Nämnden skall bestå av tre ledamöter,

vilka alla utses av Kungl. Maj:t. Dess beslut får ej överklagas (3 §).

Ledamöterna erhåller ersättning av allmänna medel (4 §). Då servitutstid

förlängts enligt lagens bestämmelser, skall servitutet gälla som om det intecknats

den dag från vilken förlängningen är att räkna (7 g första stycket).

Servitutet kan ej bringas att helt eller delvis upphöra genom medgivande

av servitutshavaren, om icke medgivandet godkänts av domstol. Sådant

godkännande får meddelas endast i tre fall, nämligen 1) om servitutet

ersättes med annat för innehavaren lika fördelaktigt servitut, 2) om servitutet

ersättes med äganderätt till område, som kan sammanläggas med den

servitutsberättigade fastigheten och som motsvarar servitutsförmånen, samt

3) om eljest servitutets upphörande är av väsentlig betydelse för den belastade

fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden samt åtgärden

icke äventyrar vissa fordringsägares rätt (7 § andra stycket jämfört

med 7a § lagen den 14 juni 1907 om servitut).

Kungl. Maj :t har med anledning av lagen tillsatt tre så kallade servitutsnämnder,

nämligen en för Norrbottens län, en för Västerbottens län

och en för de övriga berörda länen. Jämlikt kungörelse den 6 december

1946 (nr 743) kan statsbidrag utgå till gäldande av ersättning enligt lagen.

Sådant statsbidrag har emellertid icke utgått i något fall.

Senare förslag och yttranden

I en till jordbruksdepartementet inkommen framställning av den 23 maj

1953 berörde Riksförbundet Landsbygdens folk de ifrågavarande slagen av

servitut. Förbundet sade sig ha mottagit upprepade förfrågningar från

norrländska ägostyckningsinnehavare m. fl. rörande servitutens rättsställning.

På många håll rådde oro inför servitutstidernas utlöpande, då åtskilliga

fastigheter för sitt fortsatta bestånd var beroende av servitutsrättigheterna.

Frågan utgjorde, yttrade förbundet vidare, en del av hela ägostyckningsproblemet,

som snarast borde få sin slutgiltiga lösning. Förbundet

ansåg, att man därvid borde eftersträva att av ägostyckningslotterna

skapa bärkraftiga enheter, förslagsvis genom komplettering med skog eller

med annan lämplig mark.

Framställningen överlämnandes till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

och behandlades i dess betänkande »Jordbruks förstärkande

med skog» (SOU 1957:8 s. 240 ff.). Utredningen anförde i denna del följande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1959

7

Lagen om förlängning av tiden för vissa servitut är avsedd att tjäna som

ett provisorium i avbidan på yttre rationalisering av de servitutsberättigade

fastigheterna. Det alldeles övervägande flertalet av dessa torde utgöra

ofullständiga jordbruk och ha tillkommit genom ägostyckning eller avsöndring.

Bland de rationaliseringsåtgärder, som i dessa fall kommer i fråga,

intar uppenbarligen skogskompletteringen en dominerande plats. Såsom utredningen

i annat sammanhang framhållit har emellertid de förhoppningar,

som ursprungligen knöts vid denna kompletteringsverksamhet, icke blivit

infriade, utan verksamheten har fortskridit i ett betydligt långsammare

tempo. Det står nu också klart att den stadgade tiden för servitutsförlängningen

blivit otillräcklig. Ett stort antal av de servitutsberättigade fastigheterna

står alltjämt utan tillgång till egen skog i erforderlig omfattning, och

någon avgörande förändring härutinnan kan säkerligen icke inträffa före

1960, då de förlängda servitutstiderna utgår. De sociala olägenheter, som

skulle uppstå i fall dessa fastigheter då ginge miste om sina servitut srättigheter,

är givetvis alltjämt lika beaktansvärda som då frågan prövades

1946. Det synes därför ofrånkomligt att utsträcka förlängningen ytterligare

en tid. Vid avvägningen av denna tid torde man å ena sidan vara berättigad

att utgå från att skogskompletteringen kommer att intensifieras i anslutning

till utredningens olika förslag. Å andra sidan bör beaktas önskvärdheten

av att ännu en förlängning icke skall behöva förekomma. Det förefaller

utredningen som om en förlängning med tio år skulle vara väl avpassad.

Det är också att förvänta att ifrågavarande spörsmål kan komma att

inom denna tid lösas i anslutning till det pågående arbetet med en ny fastighetsbildningslag.

På grund av det anförda föreslog utredningen i sitt betänkande sådan ändring

av 1 § i förevarande lag, att de däri åsyftade servituten skulle komma

att gälla till den 1 januari 1970. över betänkandet avgavs ett stort antal remissyttranden,

bl. a. av statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Hushållningssällskapens

förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Landsorganisationen i Sverige, Småbrukarnas riksförbund,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund,

Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott,

Tjänstemännens centralorganisation, Kooperativa förbundet samt Sveriges

lantmätareförening. Flertalet remissorgan berörde icke närmare ifrågavarande

del av betänkandet, vilken lämnades utan andra erinringar än dem som

framgår av det följande.

Lantbruksstijrelsen underströk i sitt remissvar angelägenheten av snara

åtgärder för avveckling av ifrågavarande servitut. I förhandenvarande läge

hade styrelsen dock icke någon erinran mot den föreslagna förlängningen.

Lantmäteristyrelsen anförde följande.

Skogsscrvituten utgör ofta allvarliga binder vid ägoutbyten för förbättrad

ägoanordning i skogsmark. Delta gäller särskilt vid mera omfattande ägoutbyten

avseende större skogsinnehav. Vederlagsmarken för ett servitutsbclaslat

område kan då bli förlagt på sådant avstånd från den berättigade

fastigheten, att utövandet av servitutet skulle allvarligt försvåras, om det

även i fortsättningen skulle gälla i den ursprungliga fastigheten. Ett överförande

av servitutet till den fastighet, som erhåller den tidigare servituts
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959

belastade marken, är ofta förenad med praktiska och formella svårigheter.

Kommer servitutsöverflyttningen att ensidigt belasta någon av parterna i

ett ägoutbyte, leder detta lätt till att ett i och för sig önskvärt byte icke

kommer till stånd eller till att de servitutsbelastade områdena uteslutes

från bytet.

En förlängning av de tidsbegränsade servituten medför också i vissa avseenden

ett oklart rättsläge. Bl. a. synes servitutens ställning med hänsyn

till bestämmelserna i servitutslagen och med hänsyn till deras ställning

gentemot övriga inteckningar vid exekutiv auktion oklara. En utbrytning

av de tidsbegränsade servituten torde icke kunna ske enligt jorddelningslagen,

och att ersätta sådant servitut med ny likvärdig servitutsupplåtelse

eller upplåtelse av mark med äganderätt torde icke kunna ske utan servitutshavarens

medverkan. I praktiken torde servitutshavaren därför lätt få

vetorätt i fråga om i och för sig önskvärda förbättringar av ägoanordningen

i skogsmark.

Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning medför en ytterligare förlängning

av de tidsbegränsade skogsservituten väsentliga olägenheter. Förlängningen

bör därför icke avse längre tid eller omfatta fler servitut än vad som kan

anses ofrånkomligt i avvaktan på en definitiv lösning av de problem, som

aktualiserat förlängningen.

Utredningen har framhållit, att det är att förvänta, att spörsmålen om de

tidsbegränsade skogsservituten kan komma att lösas i anslutning till det

pågående arbetet med en ny fastighetsbildningslag. En förlängning av giltighetstiden

är ofrånkomlig därest de regler, som därvid kan komma att

föreslås beträffande dessa servitut, skall kunna träda i funktion innan servituten

upphör att gälla. Av detta skäl vill lantmäteristyrelsen, trots de påtalade

olägenheterna, icke motsätta sig en förlängning av servitutens giltighetstid.

Den föreslagna tiden — tio år —- förefaller rimlig. Styrelsen vill

dock av här förut anförda skäl ifrågasätta, om icke förlängningen borde

kunna begränsas till att avse allenast servitut, vilka utövats under tioårsperioden

1950—1960 samt den 1 januari 1960 gäller till förmån för fastigheter,

som är bebyggda, taxerade som jordbruksfastigheter och brukade av

ägaren.

Sveriges lantmätareförening ifrågasatte, om icke den nya förlängningen

skulle kunna begränsas till fem år. överlantmätaren i Gävleborgs län fann

det vara olyckligt, om tiden för tidsbegränsade servitut generellt förlängdes,

samt yttrade vidare.

Det kan inte nog kraftigt understrykas att alla skogsservitut, vare sig de

är tidsbegränsade eller inte, utgör ett hinder för skogens rationella brukande.

Man har också i 1926 års jorddelningslag förhindrat uppkomsten av nya

jorddelningsservitut avseende skogsfång och mulbete. Och ett viktigt diskussionsämne

har varit möjligheten att genom utvidgat vitsord kunna påskynda

utbrytning av icke tidsbegränsade servitut.

De tidsbegränsade servitutens förlängning är emellertid inte bara en viktig

skogsbruksfråga utan också en rättsfråga. Den belastade fastigheten har

erhållit ersättning för servitutsrätten för den stipulerade tiden, men inte

längre. När det nu finns ett tillfälle att utan rättsförlust få bort servituten,

talar starka skäl för att man skall taga vara på möjligheten att i största

utsträckning avveckla dem. Detta är så mycket mer angeläget som många

servitut är onödiga eller av ringa värde. Ett uttryck härför är den ökande

frekvensen av servitutsavlösningar. En mycket stor del av de servitutsberättigade

fastigheterna har också visat sig vara sådana, som enligt de jord
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1959

politiska riktlinjerna icke tarvar skogsinneliav. En generell förlängning av

servitutens bestånd innebär därför en konservering för längre eller kortare

tid av ett för skogens del olämpligt sakförhållande, som därtill mången

gång är helt onödigt. Om ett servitut ändock bör bestå av jordpolitiska skäl,

bör detta konstateras på något sätt. Förslagsvis kan detta ske genom att

ägaren av fastighet, som äger tidsbegränsat servitut, anmäler sitt behov av

dess bestånd hos endera skogsvårdsstyrelsen, lantbruksnämnden eller lantmäterimyndigheten.

Vid myndigheternas prövning bör ersättningsfrågan

särskilt beaktas. Rätten att göra denna anmälan bör till tiden begränsas till

högst ett år.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhöll skogsservitutens ofördelaktiga

verkningar med avseende å skogsvården och önskvärda omarronderingar.

Länsstyrelsen hade icke något att erinra mot den föreslagna förlängningen

men fann det angeläget, att möjlighet öppnades att genom överenskommelser

avlösa servituten mot penningersättning. Enahanda ståndpunkt

intogs av övcrlantmätaren i länet, vilken tilläde att det redan på

grund av skogsservitutens mängd framstod som orimligt att ersätta flertalet

servitut genom vederlag i mark. Hushållningssällskapet, lantbruksnämnden

och skogsvårdsstyrelsen i samma län förklarade, att de icke motsatte

sig förslaget om förlängning, men underströk angelägenheten av att hela

servitutsfrågan löstes inom en snar framtid. Västerbottens läns hushållningssällskap

ansåg sig likaledes böra tillstyrka förslaget samt tilläde, att

servitutsrättigheterna i många fall var nödvändiga för fastigheternas fortbestånd

men genom utvecklingens gång ofta blivit illusoriska, varför en

ändamålsenlig och definitiv lösning av hithörande problem snart måste

komma till stånd. Liknande uttalanden gjordes av lantbruksnämnden i länet.

Skogsvårdsstyrelsen i samma län — vilken också tillstyrkte förslaget

om förlängning av servituten med hänsyn till de svårigheter som eljest kunde

uppstå för servitutshavarna — tilläde för sin del, att en förlängning av

mulbetesservituten i och för sig icke var önskvärd men troligen saknade

större praktisk betydelse, enär skogsbetet i de flesta trakter helt upphört.

Skulle betesservituten försvinna, kunde enligt skogsvårdsstyrelsens uppfattning

i många fall bele av större hemdjur ändock fortsätta på skogsmarker

enligt vad som gällde om sedvanebetning.

I en till jordbruksdepartementet inkommen framställning av den 19 februari

1959 bar Riksförbundet Landsbygdens folk bl. a. anhållit att giltighetstiden

för ifrågavarande servitut måtte utsträckas intill den 1 januari

1970.

I de inledningsvis omnämnda motionerna till årets riksdag hemställdes,

såvitt nu är i fråga, om åtgärder för förlängning av den i 1940 års lag föreskrivna

giltighetstiden, över motionerna inhämtades yttranden från 1954

års fastighet sbild ningskomm i t té, från servitutsnämnden för Gävleborgs, Västernorrlands

och Jämtlands län samt från ordföranden i servitutsnämnden

för Västerbottens län. Fasiighetsbildningskommittén erinrade i sitt yttrande

om jordbrnksrationaliscringsulredningens förslag samt om de sociala olä
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959

genheter som skulle kunna följa av servitutsrättigheternas upphörande före

erforderlig yttre rationalisering av fastighetsbeståndet. Kommittén ville för

sin del biträda utredningsförslaget men fann det i sammanhanget angeläget

betona, att den föreslagna förlängningen av servituten i och för sig ej var

eftersträvansvärd, enär servituten allvarligt kunde försvåra en rationell

skogsvård och även lägga hinder i vägen för en önskvärd omarrondering.

Förlängningen borde därför underlåtas, om de påtalade sociala olägenheterna

på annat sätt kunde motverkas. Servitutsnämnden för Gävleborgs, Västernorrlands

och Jämtlands län framhöll angelägenheten av att frågan om

skogsservituten — såväl de tidsbegränsade som de icke tidsbegränsade —

bringades till snar lösning. Nämnden ansåg det under nu pågående lagstiftningsarbete

i delta ämne icke påkallat att föranstalta om detaljändringar i

gällande bestämmelser om servitut. Vad angick de tidsbegränsade skogsservituten

kvarstod enligt nämndens uppfattning alltjämt behov av att genom

provisorisk lagstiftning tillförsäkra vederbörande jordbruk fortsatt

tillgång till nödiga skogsprodukter och bete. Nämnden tillstyrkte därför en

förlängning till 1970 samt anförde vidare följande.

På ansökan av ett par större skogsbolag har nämnden hittills bestämt

ersättning jämlikt 1946 års lag för omkring 330 tidsbegränsade skogsservitut,

varjämte ett mindre antal ansökningar om sådan ersättning återkallats

eller ogillats såsom för sent inkomna. Vidare är vid nämnden anhängiga och

kommer att bos nämnden anhängiggöras ytterligare en del ärenden om

ersättning enligt 1946 års lag. För samtliga dessa skogsservitut utlöper giltighetstiden

den 31 december 1959. För nämnden är känt, att den avtalade

giltighetstiden för ett ganska stort antal skogsservitut utlöper under 1960- talet. Då det lär vara uteslutet, att frågan om skogsservituten bringas till slutlig

lösning före 1959 års utgång, synes det av skäl, som föranlett "tillkomsten

av 1946 års lag, vara nödvändigt, att giltighetstiden för tidsbegränsade skogsservitut

genom lagstiftning utsträckes ytterligare någon tid.

I det övervägande antalet ärenden, som handlagts av nämnden, har servitutet

innefattat allenast rätt till mulbete och rätt "till vedbrand, ofta av vindfallen

eller torr skog eller av annan mindervärdig skog. I en del fall innefattar

servitutet jämväl rätt till gärdsel och stör. Endast undantagsvis förekommer

rätt till byggnadsvirke, då bestämd till visst antal träd av viss dimension

för år. Vad angår rättigheterna till vedbrand i mindervärdig skog

har nämnden fått den uppfattningen, att servitutshavaren ofta får utlaga

sitt vedbehov eller del därav ur skog av bättre kvalitet samt att han i händelse

av bristande tillgång å vedskog på den servitutsbelastade fastigheten

får uttaga sitt vedbehov från någon angränsande fastighet.

Vid bestämmande av ersättningarna har nämnden brukat anknyta ersättningen

till det faktiska utnyttjandet av servitutet — för rätt till mulbete med

visst belopp per år, därest det ej föreligger betesrätt enligt lagen den 2 juni

1933 om ägofred, samt för rätt till vedbrand, gärdsel och stör samt byggnadsvirke

med visst belopp per uttagen kubikmeter. Orsaken till denna praxis är

den, att det i allmänhet förelegat avtal mellan sakägarna om ersättningens

bestämmande efter dylika grunder, och bakgrunden till dessa överenskommelser

är den ovisshet, som förelegat i frågan om och i vilken utsträckning

servitutet komme att utnyttjas efter den avtalade giltighetstidens utgång.

Nämnden, vilken jämväl beaktat ovissheten om när frågan om skogsservituten

komme att bliva slutligt reglerad, har funnit, att ersättningens be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 195!)

11

stämmande efter sagda system erbjudit åtskilliga praktiska fördelar. I begynnelsen

av sin verksamhet fastställde nämnden i något enstaka fall, då

sakägarna ej träffat dylik överenskommelse, ersättningen i form av ett engångsbelopp,

men nämnden har sedermera på framställning av vederbörande

sakägare ändrat dessa beslut och bestämt ersättningen i enlighet med de

av nämnden i övriga fall tillämpade grunderna.

Därest det finnes att giltighetstiden för tidsbegränsade skogsservitut bör

förlängas till framtida tidpunkt, kan ifrågasättas, om icke i lag härom borde

fastslås att ersättning för sådan olägenhet, varom förmäles i 2 § av 1946

års lag, skall utgå i form av årliga belopp och endast i den mån servitutet

utnyttjas efler det att servitutet blivit förlängt. Till besparande av ett

mången gång onödigt dubbelarbete torde böra upptagas stadgande därom,

att för den händelse servitutsnämnd vid tillämpning av 1946 års lag bestämt

ersättningen att utgå i årliga belopp, beräknade efter servitutets utnyttjande

under året, vad sålunda blivit bestämt skall lända till efterrättelse jämväl

för tiden efter den 111 december 1959. Ett dylikt stadgande synes emellertid

böra kompletteras med föreskrift därom, att sakägare — såväl servitutshavaren

som ägaren av den servitutsbelastade fastigheten — skall äga att inom

viss kortare tid, exempelvis före den 1 januari 1961, påkalla omprövning

av ersättningsfrågan för tiden från och med den 1 januari 1960.

Ordföranden i servitutsnämnden för Västerbottens län anförde.

Utbrytning av servitut torde inom länet ha skett blott i ganska få fall.

För vissa av de servitutsberättigade fastigheterna torde, sedan 1946 års lag

trädde i kraft, efter sammanläggning eller annan rationaliseringsåtgärd eller

genom upphörd bosättning behov av servitutet icke längre föreligga. Nytta

torde emellertid kvarstå för flertalet av fastigheterna. Det ekonomiska värdet

av servitutet lärer i allmänhet icke ha minskat för de fastigheter vilka

har nytta av servitutet.

Lantbruket inom länet är nu utsatt för betydande påfrestningar genom

jordbrukets mindre lönsamhet, genom vattenbyggnaden och genom de allmänna

svårigheterna att behålla ungdomen på landsbygden. Det är därför

än viktigare än tidigare att icke utsätta ett stort antal jordbruk för den påfrestning

som servitutens upphörande skulle innebära.

På grund av det anförda och då den nu gällande lagen får anses ha fyllt

sin uppgift tillstyrker jag motionärernas förslag om lagens förlängning. Behov

av jämkningar i den provisoriska lagens utformning synes icke föreligga.

Tiden för förlängningen bör å ena sidan så tilltagas, att ytterligare

förlängning av provisorisk lagstiftning icke kommer att behövas, å andra

sidan icke göras längre än som erfordras för att en definitiv lösning kan

vinnas.

Det skulle kunna övervägas att i de fall, där ersättning enligt 1946 års

lag bestämts till årligt belopp, detta belopp skulle utan någon servitutsnämndens

vidare prövning få utgöra gottgörelse även för den ytterligare

förlängda tiden. Måhända skulle emellertid penningvärdets fall kunna åberopas

mot att i lagen om förlängningen bestämdes en sådan regel. Det torde

få antagas, att servitutsnämnden, med den frihet beträffande förfarandet

som nämnden har, skall på ett enkelt sätt komina till rätta med handläggningen

om ersättning för servitut, för vars förlängning till den 1 januari

1960 ersättning redan har bestämts.

Tredje lagutskottet anförde i sitt förutnämnda utlåtande över motionerna,

såvitt nu är i fråga, följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1959

Det är allmänt omvittnat att såväl betesservituten som skogsfångsservituten

är till hinder för ett efter moderna principer drivet skogsbruk. Denna

uppfattning delas av utskottet. Å andra sidan torde det vara obestridligt

att, även om en del av skogsservituten numera ej har samma betydelse för

servitutshavaren som förut —- utskottet avser då närmast sådana fall där

den berättigade fastigheten övergivits och står obebodd — många av dessa

servitut — tidsbegränsade eller ej — alltjämt är av icke oväsentlig betydelse

för servitutshavarens utkomstmöjligheter.

Utskottet finner ej anledning att i detta sammanhang närmare uppehålla

sig vid spörsmålet hur denna fråga på lång sikt bör lösas, särskilt som detta

f. n. utredes dels inom lagberedningen, dels inom 1954 års fastighetsbildningskommitté

och båda utredningarna nu befinner sig i slutskedet av sitt

arbete. Mot bakgrunden av alt det nu ter sig möjligt att inom eu icke alltför

avlägsen framtid uppnå en mera slutgiltig lösning av det problem som

skogsservituten utgör, anser utskottet det icke vara följdriktigt att nu ej

fullfölja de syften som bär upp 1946 års lag. Ej minst för servitutshavarna

skulle det säkerligen komma att te sig svårförståeligt om deras genom lag

förlängda rättigheter nu skulle upphöra utan att möjlighet till kompensation

i en eller annan form bereddes dem. Utskottet anser det därför motiverat

att en viss fortsatt förlängning sker. Eftersom glesbygderna f. n. kontinuerligt

avfolkas och betesgången i skogen oavbrutet minskar, synes de

ekonomiska konsekvenserna av en fortsatt förlängning av de tidsbegränsade

skogsservituten bli mindre omfattande än vid tiden för tillkomsten

av 1946 års lag. A andra sidan kan man i det sammanhanget ej bortse

från att den avtalade giltighetstiden för ett icke obetydligt antal tidsbegränsade

skogsservitut kommer att utgå under 1960-talet.

Frågan i vilka fall, på vilket sätt och för vilken tid en fortsatt förlängning

skall ske måste i det nu uppkomna läget, yttrade utskottet vidare, bli

beroende av hur problemet om skogsservituten slutgiltigt kommer att lösas.

Med tanke på syftet med ej blott 1946 års lag utan även riksdagens skrivelse

den 16 mars 1948 (nr 83) — vari bl. a. behandlades väckt fråga

om att man beträffande möjligheten att få servitut, innefattande rätt att

laga vindfallen eller torr skog, ändrat till att avse även annat virke skulle

likställa tidsbegränsade och andra servitut —- syntes det utskottet uteslutet

att därvid icke beakta också de till tiden begränsade servituten. Utskottet

anförde vidare.

På grund av vad särskilt lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningskommittén

anfört i sina härovan återgivna yttranden, anser utskottet det böra

närmare övervägas om förlängningen bör göras generell eller begränsas till

vissa kategorier av servitut. Utskottet står ej främmande för tanken att man

från förlängning bör kunna undantaga t. ex. sådana servitut som icke utnyttjas

eller av annan anledning kan antagas sakna egentlig betydelse för

den berättigade fastigheten. Över huvud taget bör man vid en ny lagstiftning

— under fasthållande av huvudsyftet med 1946 års lag —- beakta de erfarenheter

som vunnits vid densammas tillämpning och i övrigt taga nödig

hänsyn till de ändringar i förhållandena som gjorts sedan lagens tillkomst.

Även spörsmålet om den tid som förlängningen skall avse synes böra närmare

övervägas. Då det knappast är troligt att en slutgiltig lösning av problemet

om skogsservitutens framtida ställning kan vinnas under de närmaste

tio åren synes en förlängning icke böra omfatta kortare tid. Den bör

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959

ej heller göras längre än sakens beskaffenhet kräver. Förlängningen synes

böra omfatta ej blott sådana servitut som omfattas av 1946 års lag, utan

även sådana som eljest skulle upphöra under den föreslagna lagens giltighetstid.

Skäl att förlänga giltighetstiden för servitut som tillkommit efter

ikraftträdandet av 1946 års lag synes däremot ej föreligga.

Departementschefen

Vid tiden för tillkomsten av 1946 års lagstiftning uppskattades antalet

tidsbegränsade skogsfångs- och mulbetesservitut i Norrland till minst 2 000,

huvudsakligen koncentrerade till vissa socknar i Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län. De besvärade fastigheterna tillhörde i de

tre sydliga norrlandslänen i ganska stor utsträckning jordbrukare och andra

enskilda personer, medan de däremot i de två nordliga länen mestadels

ägdes av bolag. Större delen av de berättigade fastigheterna utgjorde ofullständiga

jordbruk eller stödjordbruk, tillkomna genom ägostyckning eller

avsöndring samt ägda och brukade av personer i mycket knappa ekonomiska

omständigheter. Lagstiftningen motiverades också med att dessas redan

bekymmersamma ställning kunde ytterligare förvärras genom servitutens

upphörande. Samtidigt uttalades emellertid att servituten borde på längre

sikt avvecklas i anslutning till yttre rationalisering av fastighetsbeståndet.

Rationaliseringsverksamheten har emellertid inte fortskridit i sådan takt

som 1946 års lagstiftare förutsatte, och tiden för servitutsförlängningen

framstår nu som alltför knappt tillmätt. Å andra sidan har de förhållanden,

som påkallade lagstiftningen, sedermera ändrats i skilda hänseenden. Med

hänsyn till den fortgående avfolkningen av glesbygderna måste antagas

att ett stort antal servitutshavare inte längre brukar och bebor sina gårdar.

Utvecklingen torde vidare ha medfört att många servitutshavare, ehuru de

stannat kvar på gården, likväl nedlagt jordbruksdriften eller åtminstone

kreatursskötseln. I andra fall har gården genom yttre rationalisering försetts

med egen skog i erforderlig omfattning. Betesgången i skogsmark har

efterhand i stor utsträckning avvecklats. Även de, som alltjämt behöver

och utnyttjar sina servitut, har i sin mån blivit delaktiga av den allmänna

standardhöjning som ägt rum under senare lid. Medan servituten sålunda

oavbrutet förlorat i betydelse för servitutshavarna, har olägenheterna av

dem blivit alltmer framträdande. Från sakkunnigt håll har starkt understrukits

hur dessa servitut allvarligt hindrar såväl rationellt skogsbruk som arronderingsförbätIringar

i skogsmarken. Det kan inte heller förnekas att servituten

i en del fall är ägnade alt konservera jordbruk av den beskaffenhet,

att deras fortsatta bestånd mindre väl överensstämmer med den under riksdagens

vårsession beslutade målsättningen för rationaliseringsverksamheten.

Med hänsyn till det anförda kunde det ligga nära till hands att -— såsom

också 1954 års fastighetsbildningskommitté i första rummet tillstyrkt -—

överväga huruvida inte de sociala olägenheter, som skulle kunna drabba

vissa bygder om de förlängda servitutstiderna finge utlöpa vid instundande

årsskifte, lämpligen kunde motverkas annorledes än genom en ny

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959

tidsförlängning. Riksdagen har emellertid i sin skrivelse till Kungl. Maj :t

klart uttalat sig till förmån för sistnämnda alternativ. Det torde också

utan vidare stå klart att en tidsförlängning erbjuder vissa fördelar som

knappast kan vinnas på annat sätt.

Då jag således nu förordar att de ifrågavarande servitutsrättigheterna —- med vissa inskränkningar till vilka jag återkommer i det följande — får

gälla ytterligare ett antal år, vill jag dock understryka att detta självfallet

inte innebär något ställningstagande till frågan, hur problemet med skogsservituten

slutligt bör lösas, och under inga förhållanden får tolkas som

någon utfästelse om att för rättigheterna skall utgå kompensation vid en

eventuell avveckling. Såsom framhållits av överlantmätaren i Västernorrlands

län är antalet skogsservitut så stort att redan på grund härav vederlag

i mark är uteslutet för många av dem. Med dessa påpekanden har

jag velat förebygga att servitutshavarna till följd av ogrundade förhoppningar

om framtida skogstilldelning undandrar sig att medverka i den

pågående strukturrationaliseringen. Det är också angeläget att lantbruksnämnderna

i sin ralionaliseringsverksamhet inriktar sig på sådana lösningar

att skogsservituten successivt blir överflödiga.

Redan vid tillkomsten av 1946 års lag dryftades den vid remissbehandlingen

ånyo aktualiserade frågan, huruvida förlängningen borde genomföras

efter individuell prövning av fallen eller direkt genom föreskrift i lagen.

De skäl, som talade för det senare alternativet, synes alltjämt väga tyngst.

Däremot torde nu vara motiverat att från den generella förlängningen undantaga

vissa kategorier av servitut. De nackdelar, som är förknippade med

servituten och som i jämförelse med dessas värde för innehavarna blivit alltmera

accentuerade, utgör starka skäl för en sådan begränsning. Å andra sidan

riskeras att dylika undantag leder till tvistigheter om lagens tillämplighet

på olika fall och skapar osäkerhet om rättsläget. Det är därför av vikt

att göra undantag endast för sådana fall, vilkas förhandenvaro låter sig konstateras

utan större svårighet. Att utmönstra alla de servitut, vilkas värde

står i missförhållande till nackdelarna, torde därför vara ogörligt. Däremot

synes en framkomlig väg ha anvisats av lantmäteristyrelsen i dess förslag

att begränsa förlängningen till att avse servitut, vilka utövats under tioårsperioden

1950—1960 samt den 1 januari 1960 gäller till förmån för fastigheter

som är bebyggda, taxerade som jordbruksfastighet och brukade av

ägaren. Vad först beträffar utövningen torde man, i viss anslutning till utformningen

av nuvarande 1 § andra stycket, lämpligen kunna såsom förutsättning

för förlängning resa kravet att rättigheten alltjämt stadigvarande

utövas då förlängningen står för dörren. En bestämmelse av sådan innebörd

lärer bland annat medföra att ett stort antal mulbetesservitut utlöper. Ett

tillfälligt avbrott i tillgodogörandet av servitutsförmånerna medför givetvis

inte att utövningen skall anses ha upphört. Något krav på alt den servitutsberättigade

fastigheten skall vara bebyggd torde med hänsyn till bland

annat rådande sambruksförhållanden knappast böra uppställas. Däremot

finner jag lämpligt fordra att fastigheten vid förlängningens inträde är taxe
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs proposition nr 167 år 1959

15

rad såsom jordbruksfastighet. Vad slutligen angår lantinäteristyrelsens förslag

att såsom ytterligare förutsättning för förlängning kräva att fastigheten

brukas av ägaren, talar måhända vissa skäl för en sådan begränsning.

Å andra sidan torde en bestämmelse härom vara ägnad att medföra oklarhet

och kanske stötande konsekvenser i exempelvis sådana fall, där fastigheten

tillhör dödsbo eller ägaren på grund av framskriden ålder överlämnat brukningen

till en son. Med hänsyn härtill vill jag inte biträda detta förslag. —

I enlighet med tredje lagutskottets uttalande torde förlängningen inte böra

avse servitut som tillkommit efter år 1946. Detsamma synes böra gälla

sådana eventuellt förekommande äldre servitut som först efter 1946 blivit

tidsbegränsade. Å andra sidan bör, såsom utskottet förordat, förlängningen

omfatta jämväl servitut vilkas giltighetstid utlöper efter ingången av år

1960.

Valet av tidrymd för den nya servitutsförlängningen beror på utsikterna

för rationaliseringsverksamhetens fortskridande. Det är givetvis vanskligt

att bedöma inom vilken tid det ifrågavarande fastighetsbeståndet kan genom

inbördes sammanslagningar och annorledes ha nått sådan rationaliseringsgrad

att servituten i stort sett spelat ut sin roll. De för verksamheten

närmast ansvariga ämbetsverken har inte haft något att erinra mot föreliggande

förslag om en förlängning till år 1970. Skulle det då finnas påkallat

med ytterligare en förlängning, torde en sådan vara att föredraga

framför att nu låsa fast dessa i flera hänseenden olägliga servitut vid en

alltför lång tid. Jag förordar därför en förlängning till den 1 januari 1970.

Eftersom statsbidrag till gäldande av ersättning enligt 1946 års lag inte

utgått i något fall, synes anledning saknas att införa motsvarande bidragsmöjligheter

med avseende å den nya förlängningen. Som följd av att statsbidrag

inte kan påräknas torde servitutsliavare, vilken finner förlängningen

ofördelaktig med hänsyn till dess ekonomiska konsekvenser, böra få möjlighet

att helt eller delvis avstå från servitutet. Såsom framhållits av länsstyrelsen

och överlantmätaren i Västernorrlands län talar även andra vägande

skäl för att sådan möjlighet öppnas. Med hänsyn härtill föreslår jag

att den i 7 § andra stycket stadgade inskränkningen i avtalsfriheten på

detta område inte skall gälla i fråga om den nya förlängningen.

Inom servitutsnämnderna synes ha utbildat sig den praxis, att ersättning

bestämmes till årliga belopp för faktiskt utnyttjade servitutsförmåner.

En sådan praxis förefaller också lämplig för flertalet fall men torde

likväl inte böra, såsom blivit ifrågasatt, lagfästas som enda möjliga tillvägagångssätt.

Engångsersättning kan vara motiverad, om till exempel ett

servitut hindrar en lönsam omarrondering så alt förlängningen oberoende

av servitutets utnyttjande medför olägenhet av betydelse. Med tanke bland

annat på sådana undantagsfall anser jag den nuvarande allmänt hållna

ersättningsregeln böra bibehållas. Däremot synes i övergångsbestämmelserna

böra föreskrivas att redan meddelat beslut om periodisk ersättning

skall lända till efterrättelse jämväl med avseende å den nya förlängningen,

om inte nämnden föreskriver annat. Dylik föreskrift bör kunna påkallas av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959

vardera parten inom den tid som är stadgad för framställande av anspråk

på ersättning.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats

förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut. Avvikelserna från

1946 års lag kommer till uttryck i 1 § och däri att 7 § saknar motsvarighet

till nuvarande andra stycket. Bortsett från smärre redaktionella jämkningar

överensstämmer förslaget i övrigt med 1946 års lag. Särskilt må framhållas

att enligt båda lagarna servitutsnämnd har att pröva endast ersättningsfrågor

och att det sålunda ankommer på domstol att pröva eventuell

tvist om beståndet av ett servitut. Vidare må anmärkas att servitut, vars

giltighetstid förlängts enligt såväl den äldre som den föreslagna lagen, kommer

att på grund av 7 § i förslaget gälla som om det intecknats först vid

inträdet av den nya förlängningen. Ikraftträdandet av den föreslagna lagen

bör avpassas så, att en omedelbar förlängning sker av tiden för de intill den

1 januari 1960 gällande servituten. Lagförslaget torde såsom Bilaga1 få fogas

till protokollet i detta ärende.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över lagförslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ulla B. Silén

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 oktober

1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 8 oktober 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

25 september 1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsrådet Sven-Gösta Jonzon.

Lagrådet fann förslaget föranleda allenast följande uttalanden.

1 §•

Den omständigheten, att ett livstidsservitut efter servitutshavarens död

kommit att på grund av 1946 års lag gälla till den 1 januari 1960, får ej medföra

att servitutet vid tillämpningen av den nya lagen anses ha förlorat sin

karaktär av livstidsservitut. Eljest skulle nämligen femtonårsregeln i 1 §

kunna leda till att servitutet ginge miste om den nya förlängningen. Ett sådant

resultat är uppenbarligen icke avsett med förslaget.

7 §•

Den föreslagna nya lagen skall avse även servitut som förlängts enligt 1946

års lag. Ett dylikt servitut skulle enligt 7 § första punkten i 1946 års lag gälla

som om inteckning till säkerhet därför beviljats den dag, från vilken förlängningen

vore att räkna. Enligt vad som anmärktes under förarbetena innebar

detta bl. a., att servitutsrätten efter förlängningen skulle stå tillbaka

för alla rättigheter som funnes i fastigheten vid tidpunkten för förlängningen.

Nu förevarande lag upptar i 7 § första punkten ett stadgande av alldeles

samma lydelse som det nyss berörda i 1946 års lag. Då särskild övergångsbestämmelse

ej meddelats, blir detta stadgande — såsom framhållits i remissprotokollet

— helt att tillämpa även på de servitut, som tidigare förlängts en
2

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959

ligt 1946 års lag; beträffande dessa servitut inträder följaktligen den ändringen,

att servitutet skall gälla som om inteckning därför beviljats den 1

januari 1960.

Tvekan kan råda om det befogade i att sålunda förändra servitutshavarens

ställning. I betraktande av att nya inteckningar med sämre rätt än servitutet

kunna ha tillkommit och belånats i tanke att servitutet komme att bortfalla

den 1 januari 1960, vill lagrådet dock icke förorda någon ändring i förslaget

i denna del.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959

19

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 16 oktober 1959.

N är varan de:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lindell, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, lagrådets

den 13 oktober 1959 avgivna utlåtande över det den 25 september 1959

till lagrådet remitterade förslaget till lag om förlängning av tiden för vissa

servitut.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att

lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Siöalth

691838

Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:324 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta m a1 i texten
  2. 3LU 1959:25 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten