Med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut
1959-10-16 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1959:167, Med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
1
Nr 167
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förlängning av tiden för vissa servitut; given Stockholms
slott den 16 oktober 1959.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Gösta Netzén
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till lag om förlängning av tiden för
vissa servitut. Förslaget avser sådana skogsfångs- och mulbetesservitut i
Norrland, som är begränsade till viss tid, minst 15 år, eller till servitutshavarens
livstid. Enligt lag den 6 december 1946 skall, om den bestämda giltighetstiden
för dylikt servitut utgår under något av åren 1947—1959, servitutet
likväl bestå till den 1 januari 1960. Detsamma gäller där servitutstiden utgått
under något av åren 1940—1946 men servitutsrättigheten det oaktat
alltjämt utövades vid 1946 års utgång. 1 den nu föreslagna lagen stadgas att
dessa servitut och andra sådana, vilkas giltighetstid kommer att utlöpa
före 1970, skall gälla intill den 1 januari 1970. Undantag göres emellertid
bl. a. för fall där servitutet inte längre utövas eller den servitutsberättigade
fastigheten inte är taxerad som jordbruksfastighet. Förslaget innehåller vidare
bestämmelser om ersättning m. m. i nära anslutning till 1946 års lag.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 1G7
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
Förslag
till
lag om förlängning av tiden för vissa servitut
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Är servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller mulbete och som
gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens eller Norrbottens län, begränsat till viss tid, minst femton
år, eller till fastighetsägarens livstid, och utgår giltighetstiden före den
1 januari 1970, skall servitutet likväl bestå intill nämnda dag. Förlängning
av servitutstiden inträder dock ej med mindre servitutet alltjämt utövas och
den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, är taxerad såsom jordbruksfastighet.
Ej heller förlänges tiden, om servitutet tillkommit eller blivit på
angivet sätt tidsbegränsat först efter den 31 december 1946.
2 §-
Tillskyndas genom förlängningen av servitutstiden den av servitutet besvärade
fastigheten olägenhet av någon betydelse, är denna fastighets ägare
berättigad till ersättning därför av ägaren av den fastighet, till vars förmån
servitutet gäller.
Ersättningsfrågor prövas av särskild nämnd. Anspråk på ersättning skall,
vid talans förlust, framställas hos nämnden inom ett år från det förlängningen
inträtt.
3§.
Nämnd varom sägs i 2 § skall bestå av tre ledamöter och tillsättas för
område som Konungen bestämmer. Ledamöterna, av vilka en tillika skall
vara ordförande i nämnden, utses av Konungen. För envar av ledamöterna
förordnas en suppleant.
Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två meningar
sammanjämkas, skall ordförandens gälla.
Mot nämndens beslut må talan icke föras.
4 §.
Ersättning till nämndens ledamöter skall utgå enligt de grunder Konungen
fastställer och gäldas av allmänna medel.
5 §.
Sedan tre månader förflutit från det nämnden meddelat beslut, skall efter
överexekutors förordnande beslutet gå i verkställighet lika som domstols
lagakraftägande dom.
6 §.
Utöver vad i 2—4 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna
i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
3
7 §.
Då servitutstid förlängts i enlighet med vad i denna lag sägs, skall servitutet
gälla som om inteckning till säkerhet därför beviljats den dag, från
vilken förlängningen är att räkna. Skall den fastighet som besväras av servitutet
säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall servitutet upptagas
i den i 107 § samma lag omnämnda förteckningen, därest det blivit
anmält till auktionsförrättaren eller eljest är för honom känt.
8 §.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960 och avser även servitut som
på grund av lagen den 6 december 1946 (nr 741) om förlängning av tiden
för vissa servitut eller eljest gäller intill den dagen. Har ersättning i anledning
av förlängning som skett enligt 1946 års lag bestämts att utgå i
form av avgäld, skall beslutet därom lända till efterrättelse jämväl med avseende
å förlängning enligt före varande lag, där ej den jämlikt 3 § tillsatta
nämnden på ansökan av sakägare föreskriver annat. Dylik ansökan skall,
vid talans förlust, göras inom ett år från det den nya förlängningen inträtt.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 september 1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen, fråga
om förlängning av tiden för vissa tidsbegränsade skogsservitut samt anför
därvid följande.
I anledning av väckta motioner och under hänvisning till vad som anförts
i tredje lagutskottets utlåtande nr 11 anhöll riksdagen i skrivelse den 10
april 1959, nr 144, att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen förslag till lag
om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut i enlighet med vad utskottet i utlåtandet
därom anfört. Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende till behandling.
1946 års lagstiftning
Ifrågavarande ämne regleras f. n. genom lagen den 6 december 1956 (nr
7il) om förlängning av tiden för vissa servitut. Denna har sin upprinnelse
i en inom norrlandskommittén verkställd utredning om de norrländska ägostyckningsinnehavarnas
levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser. Då
förslag till lagen remitterades till lagrådet, anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Sköld, bl. a. följande (prop. nr 355/1946 s. 22 ff).
Såsom framgår av utredningen finnes i Norrland talrika skogsfångs- och
mulbetesservitut vilkas giltighetstid är inskränkt till visst antal år eller till
servitutshavarens livstid. Dessa servitut har till största delen bildats i slutet
av förra och början av detta århundrade i samband med ägostyckningar
på de stora trävarubolagens fastigheter eller i anslutning till försäljningar
av avsöndrade lägenheter. Eftersom tiden för servitutens bestånd synnerligen
ofta bestämts till femtio år, kommer inom en nära framtid många av
servituten att förfalla. Ägarna av de fastigheter, till vilkas förmån servituten
gäller, befinner sig i allmänhet i mycket knappa ekonomiska omständigheter.
Servitutens upphörande skulle därför få till följd att dessa fastighetsägares
redan nu bekymmersamma ställning ytterligare förvärrades. I likhet
med norrlandskommittén anser jag under sådana förhållanden påkallat, att
åtgärder för att trygga fastighetsägarnas behov av de nyttigheter, servituten
avser, nu kommer till stånd.
Närmast till hands skulle måhända ligga att genom en lagstiftning göra
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959
det möjligt att med erforderlig skogs- och betesmark komplettera sådana
servitut sberättigade fastigheter, som för sitt bestånd nu är och framdeles
kan väntas bli i behov av skogsprodukter och bete. Emellertid skulle en lagstiftning
av antytt innehåll innebära, att de tidsbegränsade servituten finge
en avsevärt förmånligare ställning än den, som de för alltid bestående servituten
jämlikt gällande lagregler intager. En dylik lösning av problemet
synes i betraktande härav icke böra ifrågakomma. Enligt min mening synes
man för närvarande böra begränsa sig till att förlänga tiden för de ifrågavarande
scrvitutens bestånd.
Rörande frågan, huruvida servitutstiderna borde förlängas att gälla för
alltid eller, såsom norrlandskommittén föreslagit, blott för begränsad tid,
uttalade sig statsrådet Sköld sålunda.
Kommitténs förslag grundas på den uppfattningen, alt eu avveckling av
skogsservituten, vare "sig dessa till tiden är begränsade eller obegränsade, bör
eftersträvas, ävensom på farhågor för att en blivande rationalisering av
jordbruket i dessa trakter skulle kunna försvåras, därest de tidsbegränsade
servituten förlängdes att gälla för all framtid. Det lärer icke kunna förnekas
att berörda farhågor äger fog för sig. I detta sammanhang synes också
böra beaktas att det i'' samband med rationaliseringens genomförande torde
bli möjligt att i icke obetydlig utsträckning förverkliga vad i nu förevarande
hänseende ytterst eftersträvas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter
förefaller niig en förlängning av de ifrågavarande servitutens giltighetstider
under en lämpligt avpassad "tidrymd vara att föredraga framför servitutens
omändrande till servitut utan tidsbegränsning.
Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget anförde sammansatta andra lagoch
jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) bl. a.
följande.
Bland de uppslag, som dryftats i syfte att varaktigt tillrättalägga förhållandena
på förevarande område, är det närmast tvenne lösningar som
ifrågasatts. Medan den ena tagit sikte på att utöka fastigheterna med erforderlig
skogs- och betesmark, har man i det andra fallet tänkt sig eu
förlängning av förefintliga servitut. Enligt utskottets mening bör målet
vara att, där så lämpligen kan ske, genomföra marktilldelning — på fnvillighetens
väg eller genom lagstiftning. Icke minst ur skogsvårdssynpunkt
synes det önskvärt att få bort skogsservituten eller att åtminstone lokalisera
dessa, där det icke låter sig göra att ersätta dem med äganderätt till mark
motsvarande servitutsförmånerna. I strävandena att åstadkomma rationella
brukningsdelar bör det utgöra ett viktigt led att själva fastigheterna förses
med erforderliga markslag. Spörsmålet om avstående av mark för nu ifrågavarande
ändamål torde emellertid vara så nära förbundet med den aktuella
frågan om lagstiftning för förstärkning av ofullständiga jordbruk i allmänhet,
att detsamma icke lämpligen bör utbrytas ur sitt nämnda större sammanhang.
Med beaktande härav anser sig utskottet i likhet med departementschefen
böra tills vidare stanna vid att tillstyrka genomförandet av eu
anordning för förlängning av ifrågavarande servitutsrättigheter.
Rörande lagens innehåll må här lämnas följande redogörelse.
Lagen avser sådana skogsfångs- och mulbetesservitut inom Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, som är begränsade
till viss tid, minst 15 år, eller till servitutshavarens livstid. Utgår
6
Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
den bestämda giltighetstiden för dylikt servitut under något av åren 1947
—1959, skall enligt lagen servitutet likväl bestå intill den 1 januari 1960
(1 § första stycket). Detsamma gäller där servitutstiden utgått under något
av åren 1940—1946 men servitutsrättigheten det oaktat alltjämt utövades
vid 1946 års utgång (1 § andra stycket). Tillskyndas genom förlängningen
av servitutstiden den besvärade fastigheten olägenhet av någon betydelse,
skall ersättning utges av servitutshavaren. Ersättningsfrågor prövas av särskild
nämnd. Anspråk på ersättning skall framställas hos nämnden inom ett
år från det förlängningen inträtt (2 §). Nämnden skall bestå av tre ledamöter,
vilka alla utses av Kungl. Maj:t. Dess beslut får ej överklagas (3 §).
Ledamöterna erhåller ersättning av allmänna medel (4 §). Då servitutstid
förlängts enligt lagens bestämmelser, skall servitutet gälla som om det intecknats
den dag från vilken förlängningen är att räkna (7 g första stycket).
Servitutet kan ej bringas att helt eller delvis upphöra genom medgivande
av servitutshavaren, om icke medgivandet godkänts av domstol. Sådant
godkännande får meddelas endast i tre fall, nämligen 1) om servitutet
ersättes med annat för innehavaren lika fördelaktigt servitut, 2) om servitutet
ersättes med äganderätt till område, som kan sammanläggas med den
servitutsberättigade fastigheten och som motsvarar servitutsförmånen, samt
3) om eljest servitutets upphörande är av väsentlig betydelse för den belastade
fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden samt åtgärden
icke äventyrar vissa fordringsägares rätt (7 § andra stycket jämfört
med 7a § lagen den 14 juni 1907 om servitut).
Kungl. Maj :t har med anledning av lagen tillsatt tre så kallade servitutsnämnder,
nämligen en för Norrbottens län, en för Västerbottens län
och en för de övriga berörda länen. Jämlikt kungörelse den 6 december
1946 (nr 743) kan statsbidrag utgå till gäldande av ersättning enligt lagen.
Sådant statsbidrag har emellertid icke utgått i något fall.
Senare förslag och yttranden
I en till jordbruksdepartementet inkommen framställning av den 23 maj
1953 berörde Riksförbundet Landsbygdens folk de ifrågavarande slagen av
servitut. Förbundet sade sig ha mottagit upprepade förfrågningar från
norrländska ägostyckningsinnehavare m. fl. rörande servitutens rättsställning.
På många håll rådde oro inför servitutstidernas utlöpande, då åtskilliga
fastigheter för sitt fortsatta bestånd var beroende av servitutsrättigheterna.
Frågan utgjorde, yttrade förbundet vidare, en del av hela ägostyckningsproblemet,
som snarast borde få sin slutgiltiga lösning. Förbundet
ansåg, att man därvid borde eftersträva att av ägostyckningslotterna
skapa bärkraftiga enheter, förslagsvis genom komplettering med skog eller
med annan lämplig mark.
Framställningen överlämnandes till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
och behandlades i dess betänkande »Jordbruks förstärkande
med skog» (SOU 1957:8 s. 240 ff.). Utredningen anförde i denna del följande.
Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1959
7
Lagen om förlängning av tiden för vissa servitut är avsedd att tjäna som
ett provisorium i avbidan på yttre rationalisering av de servitutsberättigade
fastigheterna. Det alldeles övervägande flertalet av dessa torde utgöra
ofullständiga jordbruk och ha tillkommit genom ägostyckning eller avsöndring.
Bland de rationaliseringsåtgärder, som i dessa fall kommer i fråga,
intar uppenbarligen skogskompletteringen en dominerande plats. Såsom utredningen
i annat sammanhang framhållit har emellertid de förhoppningar,
som ursprungligen knöts vid denna kompletteringsverksamhet, icke blivit
infriade, utan verksamheten har fortskridit i ett betydligt långsammare
tempo. Det står nu också klart att den stadgade tiden för servitutsförlängningen
blivit otillräcklig. Ett stort antal av de servitutsberättigade fastigheterna
står alltjämt utan tillgång till egen skog i erforderlig omfattning, och
någon avgörande förändring härutinnan kan säkerligen icke inträffa före
1960, då de förlängda servitutstiderna utgår. De sociala olägenheter, som
skulle uppstå i fall dessa fastigheter då ginge miste om sina servitut srättigheter,
är givetvis alltjämt lika beaktansvärda som då frågan prövades
1946. Det synes därför ofrånkomligt att utsträcka förlängningen ytterligare
en tid. Vid avvägningen av denna tid torde man å ena sidan vara berättigad
att utgå från att skogskompletteringen kommer att intensifieras i anslutning
till utredningens olika förslag. Å andra sidan bör beaktas önskvärdheten
av att ännu en förlängning icke skall behöva förekomma. Det förefaller
utredningen som om en förlängning med tio år skulle vara väl avpassad.
Det är också att förvänta att ifrågavarande spörsmål kan komma att
inom denna tid lösas i anslutning till det pågående arbetet med en ny fastighetsbildningslag.
På grund av det anförda föreslog utredningen i sitt betänkande sådan ändring
av 1 § i förevarande lag, att de däri åsyftade servituten skulle komma
att gälla till den 1 januari 1970. över betänkandet avgavs ett stort antal remissyttranden,
bl. a. av statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna
i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Hushållningssällskapens
förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Landsorganisationen i Sverige, Småbrukarnas riksförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund,
Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott,
Tjänstemännens centralorganisation, Kooperativa förbundet samt Sveriges
lantmätareförening. Flertalet remissorgan berörde icke närmare ifrågavarande
del av betänkandet, vilken lämnades utan andra erinringar än dem som
framgår av det följande.
Lantbruksstijrelsen underströk i sitt remissvar angelägenheten av snara
åtgärder för avveckling av ifrågavarande servitut. I förhandenvarande läge
hade styrelsen dock icke någon erinran mot den föreslagna förlängningen.
Lantmäteristyrelsen anförde följande.
Skogsscrvituten utgör ofta allvarliga binder vid ägoutbyten för förbättrad
ägoanordning i skogsmark. Delta gäller särskilt vid mera omfattande ägoutbyten
avseende större skogsinnehav. Vederlagsmarken för ett servitutsbclaslat
område kan då bli förlagt på sådant avstånd från den berättigade
fastigheten, att utövandet av servitutet skulle allvarligt försvåras, om det
även i fortsättningen skulle gälla i den ursprungliga fastigheten. Ett överförande
av servitutet till den fastighet, som erhåller den tidigare servituts
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959
belastade marken, är ofta förenad med praktiska och formella svårigheter.
Kommer servitutsöverflyttningen att ensidigt belasta någon av parterna i
ett ägoutbyte, leder detta lätt till att ett i och för sig önskvärt byte icke
kommer till stånd eller till att de servitutsbelastade områdena uteslutes
från bytet.
En förlängning av de tidsbegränsade servituten medför också i vissa avseenden
ett oklart rättsläge. Bl. a. synes servitutens ställning med hänsyn
till bestämmelserna i servitutslagen och med hänsyn till deras ställning
gentemot övriga inteckningar vid exekutiv auktion oklara. En utbrytning
av de tidsbegränsade servituten torde icke kunna ske enligt jorddelningslagen,
och att ersätta sådant servitut med ny likvärdig servitutsupplåtelse
eller upplåtelse av mark med äganderätt torde icke kunna ske utan servitutshavarens
medverkan. I praktiken torde servitutshavaren därför lätt få
vetorätt i fråga om i och för sig önskvärda förbättringar av ägoanordningen
i skogsmark.
Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning medför en ytterligare förlängning
av de tidsbegränsade skogsservituten väsentliga olägenheter. Förlängningen
bör därför icke avse längre tid eller omfatta fler servitut än vad som kan
anses ofrånkomligt i avvaktan på en definitiv lösning av de problem, som
aktualiserat förlängningen.
Utredningen har framhållit, att det är att förvänta, att spörsmålen om de
tidsbegränsade skogsservituten kan komma att lösas i anslutning till det
pågående arbetet med en ny fastighetsbildningslag. En förlängning av giltighetstiden
är ofrånkomlig därest de regler, som därvid kan komma att
föreslås beträffande dessa servitut, skall kunna träda i funktion innan servituten
upphör att gälla. Av detta skäl vill lantmäteristyrelsen, trots de påtalade
olägenheterna, icke motsätta sig en förlängning av servitutens giltighetstid.
Den föreslagna tiden — tio år —- förefaller rimlig. Styrelsen vill
dock av här förut anförda skäl ifrågasätta, om icke förlängningen borde
kunna begränsas till att avse allenast servitut, vilka utövats under tioårsperioden
1950—1960 samt den 1 januari 1960 gäller till förmån för fastigheter,
som är bebyggda, taxerade som jordbruksfastigheter och brukade av
ägaren.
Sveriges lantmätareförening ifrågasatte, om icke den nya förlängningen
skulle kunna begränsas till fem år. överlantmätaren i Gävleborgs län fann
det vara olyckligt, om tiden för tidsbegränsade servitut generellt förlängdes,
samt yttrade vidare.
Det kan inte nog kraftigt understrykas att alla skogsservitut, vare sig de
är tidsbegränsade eller inte, utgör ett hinder för skogens rationella brukande.
Man har också i 1926 års jorddelningslag förhindrat uppkomsten av nya
jorddelningsservitut avseende skogsfång och mulbete. Och ett viktigt diskussionsämne
har varit möjligheten att genom utvidgat vitsord kunna påskynda
utbrytning av icke tidsbegränsade servitut.
De tidsbegränsade servitutens förlängning är emellertid inte bara en viktig
skogsbruksfråga utan också en rättsfråga. Den belastade fastigheten har
erhållit ersättning för servitutsrätten för den stipulerade tiden, men inte
längre. När det nu finns ett tillfälle att utan rättsförlust få bort servituten,
talar starka skäl för att man skall taga vara på möjligheten att i största
utsträckning avveckla dem. Detta är så mycket mer angeläget som många
servitut är onödiga eller av ringa värde. Ett uttryck härför är den ökande
frekvensen av servitutsavlösningar. En mycket stor del av de servitutsberättigade
fastigheterna har också visat sig vara sådana, som enligt de jord
-
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1959
politiska riktlinjerna icke tarvar skogsinneliav. En generell förlängning av
servitutens bestånd innebär därför en konservering för längre eller kortare
tid av ett för skogens del olämpligt sakförhållande, som därtill mången
gång är helt onödigt. Om ett servitut ändock bör bestå av jordpolitiska skäl,
bör detta konstateras på något sätt. Förslagsvis kan detta ske genom att
ägaren av fastighet, som äger tidsbegränsat servitut, anmäler sitt behov av
dess bestånd hos endera skogsvårdsstyrelsen, lantbruksnämnden eller lantmäterimyndigheten.
Vid myndigheternas prövning bör ersättningsfrågan
särskilt beaktas. Rätten att göra denna anmälan bör till tiden begränsas till
högst ett år.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhöll skogsservitutens ofördelaktiga
verkningar med avseende å skogsvården och önskvärda omarronderingar.
Länsstyrelsen hade icke något att erinra mot den föreslagna förlängningen
men fann det angeläget, att möjlighet öppnades att genom överenskommelser
avlösa servituten mot penningersättning. Enahanda ståndpunkt
intogs av övcrlantmätaren i länet, vilken tilläde att det redan på
grund av skogsservitutens mängd framstod som orimligt att ersätta flertalet
servitut genom vederlag i mark. Hushållningssällskapet, lantbruksnämnden
och skogsvårdsstyrelsen i samma län förklarade, att de icke motsatte
sig förslaget om förlängning, men underströk angelägenheten av att hela
servitutsfrågan löstes inom en snar framtid. Västerbottens läns hushållningssällskap
ansåg sig likaledes böra tillstyrka förslaget samt tilläde, att
servitutsrättigheterna i många fall var nödvändiga för fastigheternas fortbestånd
men genom utvecklingens gång ofta blivit illusoriska, varför en
ändamålsenlig och definitiv lösning av hithörande problem snart måste
komma till stånd. Liknande uttalanden gjordes av lantbruksnämnden i länet.
Skogsvårdsstyrelsen i samma län — vilken också tillstyrkte förslaget
om förlängning av servituten med hänsyn till de svårigheter som eljest kunde
uppstå för servitutshavarna — tilläde för sin del, att en förlängning av
mulbetesservituten i och för sig icke var önskvärd men troligen saknade
större praktisk betydelse, enär skogsbetet i de flesta trakter helt upphört.
Skulle betesservituten försvinna, kunde enligt skogsvårdsstyrelsens uppfattning
i många fall bele av större hemdjur ändock fortsätta på skogsmarker
enligt vad som gällde om sedvanebetning.
I en till jordbruksdepartementet inkommen framställning av den 19 februari
1959 bar Riksförbundet Landsbygdens folk bl. a. anhållit att giltighetstiden
för ifrågavarande servitut måtte utsträckas intill den 1 januari
1970.
I de inledningsvis omnämnda motionerna till årets riksdag hemställdes,
såvitt nu är i fråga, om åtgärder för förlängning av den i 1940 års lag föreskrivna
giltighetstiden, över motionerna inhämtades yttranden från 1954
års fastighet sbild ningskomm i t té, från servitutsnämnden för Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län samt från ordföranden i servitutsnämnden
för Västerbottens län. Fasiighetsbildningskommittén erinrade i sitt yttrande
om jordbrnksrationaliscringsulredningens förslag samt om de sociala olä
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959
genheter som skulle kunna följa av servitutsrättigheternas upphörande före
erforderlig yttre rationalisering av fastighetsbeståndet. Kommittén ville för
sin del biträda utredningsförslaget men fann det i sammanhanget angeläget
betona, att den föreslagna förlängningen av servituten i och för sig ej var
eftersträvansvärd, enär servituten allvarligt kunde försvåra en rationell
skogsvård och även lägga hinder i vägen för en önskvärd omarrondering.
Förlängningen borde därför underlåtas, om de påtalade sociala olägenheterna
på annat sätt kunde motverkas. Servitutsnämnden för Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län framhöll angelägenheten av att frågan om
skogsservituten — såväl de tidsbegränsade som de icke tidsbegränsade —
bringades till snar lösning. Nämnden ansåg det under nu pågående lagstiftningsarbete
i delta ämne icke påkallat att föranstalta om detaljändringar i
gällande bestämmelser om servitut. Vad angick de tidsbegränsade skogsservituten
kvarstod enligt nämndens uppfattning alltjämt behov av att genom
provisorisk lagstiftning tillförsäkra vederbörande jordbruk fortsatt
tillgång till nödiga skogsprodukter och bete. Nämnden tillstyrkte därför en
förlängning till 1970 samt anförde vidare följande.
På ansökan av ett par större skogsbolag har nämnden hittills bestämt
ersättning jämlikt 1946 års lag för omkring 330 tidsbegränsade skogsservitut,
varjämte ett mindre antal ansökningar om sådan ersättning återkallats
eller ogillats såsom för sent inkomna. Vidare är vid nämnden anhängiga och
kommer att bos nämnden anhängiggöras ytterligare en del ärenden om
ersättning enligt 1946 års lag. För samtliga dessa skogsservitut utlöper giltighetstiden
den 31 december 1959. För nämnden är känt, att den avtalade
giltighetstiden för ett ganska stort antal skogsservitut utlöper under 1960- talet. Då det lär vara uteslutet, att frågan om skogsservituten bringas till slutlig
lösning före 1959 års utgång, synes det av skäl, som föranlett "tillkomsten
av 1946 års lag, vara nödvändigt, att giltighetstiden för tidsbegränsade skogsservitut
genom lagstiftning utsträckes ytterligare någon tid.
I det övervägande antalet ärenden, som handlagts av nämnden, har servitutet
innefattat allenast rätt till mulbete och rätt "till vedbrand, ofta av vindfallen
eller torr skog eller av annan mindervärdig skog. I en del fall innefattar
servitutet jämväl rätt till gärdsel och stör. Endast undantagsvis förekommer
rätt till byggnadsvirke, då bestämd till visst antal träd av viss dimension
för år. Vad angår rättigheterna till vedbrand i mindervärdig skog
har nämnden fått den uppfattningen, att servitutshavaren ofta får utlaga
sitt vedbehov eller del därav ur skog av bättre kvalitet samt att han i händelse
av bristande tillgång å vedskog på den servitutsbelastade fastigheten
får uttaga sitt vedbehov från någon angränsande fastighet.
Vid bestämmande av ersättningarna har nämnden brukat anknyta ersättningen
till det faktiska utnyttjandet av servitutet — för rätt till mulbete med
visst belopp per år, därest det ej föreligger betesrätt enligt lagen den 2 juni
1933 om ägofred, samt för rätt till vedbrand, gärdsel och stör samt byggnadsvirke
med visst belopp per uttagen kubikmeter. Orsaken till denna praxis är
den, att det i allmänhet förelegat avtal mellan sakägarna om ersättningens
bestämmande efter dylika grunder, och bakgrunden till dessa överenskommelser
är den ovisshet, som förelegat i frågan om och i vilken utsträckning
servitutet komme att utnyttjas efter den avtalade giltighetstidens utgång.
Nämnden, vilken jämväl beaktat ovissheten om när frågan om skogsservituten
komme att bliva slutligt reglerad, har funnit, att ersättningens be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 195!)
11
stämmande efter sagda system erbjudit åtskilliga praktiska fördelar. I begynnelsen
av sin verksamhet fastställde nämnden i något enstaka fall, då
sakägarna ej träffat dylik överenskommelse, ersättningen i form av ett engångsbelopp,
men nämnden har sedermera på framställning av vederbörande
sakägare ändrat dessa beslut och bestämt ersättningen i enlighet med de
av nämnden i övriga fall tillämpade grunderna.
Därest det finnes att giltighetstiden för tidsbegränsade skogsservitut bör
förlängas till framtida tidpunkt, kan ifrågasättas, om icke i lag härom borde
fastslås att ersättning för sådan olägenhet, varom förmäles i 2 § av 1946
års lag, skall utgå i form av årliga belopp och endast i den mån servitutet
utnyttjas efler det att servitutet blivit förlängt. Till besparande av ett
mången gång onödigt dubbelarbete torde böra upptagas stadgande därom,
att för den händelse servitutsnämnd vid tillämpning av 1946 års lag bestämt
ersättningen att utgå i årliga belopp, beräknade efter servitutets utnyttjande
under året, vad sålunda blivit bestämt skall lända till efterrättelse jämväl
för tiden efter den 111 december 1959. Ett dylikt stadgande synes emellertid
böra kompletteras med föreskrift därom, att sakägare — såväl servitutshavaren
som ägaren av den servitutsbelastade fastigheten — skall äga att inom
viss kortare tid, exempelvis före den 1 januari 1961, påkalla omprövning
av ersättningsfrågan för tiden från och med den 1 januari 1960.
Ordföranden i servitutsnämnden för Västerbottens län anförde.
Utbrytning av servitut torde inom länet ha skett blott i ganska få fall.
För vissa av de servitutsberättigade fastigheterna torde, sedan 1946 års lag
trädde i kraft, efter sammanläggning eller annan rationaliseringsåtgärd eller
genom upphörd bosättning behov av servitutet icke längre föreligga. Nytta
torde emellertid kvarstå för flertalet av fastigheterna. Det ekonomiska värdet
av servitutet lärer i allmänhet icke ha minskat för de fastigheter vilka
har nytta av servitutet.
Lantbruket inom länet är nu utsatt för betydande påfrestningar genom
jordbrukets mindre lönsamhet, genom vattenbyggnaden och genom de allmänna
svårigheterna att behålla ungdomen på landsbygden. Det är därför
än viktigare än tidigare att icke utsätta ett stort antal jordbruk för den påfrestning
som servitutens upphörande skulle innebära.
På grund av det anförda och då den nu gällande lagen får anses ha fyllt
sin uppgift tillstyrker jag motionärernas förslag om lagens förlängning. Behov
av jämkningar i den provisoriska lagens utformning synes icke föreligga.
Tiden för förlängningen bör å ena sidan så tilltagas, att ytterligare
förlängning av provisorisk lagstiftning icke kommer att behövas, å andra
sidan icke göras längre än som erfordras för att en definitiv lösning kan
vinnas.
Det skulle kunna övervägas att i de fall, där ersättning enligt 1946 års
lag bestämts till årligt belopp, detta belopp skulle utan någon servitutsnämndens
vidare prövning få utgöra gottgörelse även för den ytterligare
förlängda tiden. Måhända skulle emellertid penningvärdets fall kunna åberopas
mot att i lagen om förlängningen bestämdes en sådan regel. Det torde
få antagas, att servitutsnämnden, med den frihet beträffande förfarandet
som nämnden har, skall på ett enkelt sätt komina till rätta med handläggningen
om ersättning för servitut, för vars förlängning till den 1 januari
1960 ersättning redan har bestämts.
Tredje lagutskottet anförde i sitt förutnämnda utlåtande över motionerna,
såvitt nu är i fråga, följande.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1959
Det är allmänt omvittnat att såväl betesservituten som skogsfångsservituten
är till hinder för ett efter moderna principer drivet skogsbruk. Denna
uppfattning delas av utskottet. Å andra sidan torde det vara obestridligt
att, även om en del av skogsservituten numera ej har samma betydelse för
servitutshavaren som förut —- utskottet avser då närmast sådana fall där
den berättigade fastigheten övergivits och står obebodd — många av dessa
servitut — tidsbegränsade eller ej — alltjämt är av icke oväsentlig betydelse
för servitutshavarens utkomstmöjligheter.
Utskottet finner ej anledning att i detta sammanhang närmare uppehålla
sig vid spörsmålet hur denna fråga på lång sikt bör lösas, särskilt som detta
f. n. utredes dels inom lagberedningen, dels inom 1954 års fastighetsbildningskommitté
och båda utredningarna nu befinner sig i slutskedet av sitt
arbete. Mot bakgrunden av alt det nu ter sig möjligt att inom eu icke alltför
avlägsen framtid uppnå en mera slutgiltig lösning av det problem som
skogsservituten utgör, anser utskottet det icke vara följdriktigt att nu ej
fullfölja de syften som bär upp 1946 års lag. Ej minst för servitutshavarna
skulle det säkerligen komma att te sig svårförståeligt om deras genom lag
förlängda rättigheter nu skulle upphöra utan att möjlighet till kompensation
i en eller annan form bereddes dem. Utskottet anser det därför motiverat
att en viss fortsatt förlängning sker. Eftersom glesbygderna f. n. kontinuerligt
avfolkas och betesgången i skogen oavbrutet minskar, synes de
ekonomiska konsekvenserna av en fortsatt förlängning av de tidsbegränsade
skogsservituten bli mindre omfattande än vid tiden för tillkomsten
av 1946 års lag. A andra sidan kan man i det sammanhanget ej bortse
från att den avtalade giltighetstiden för ett icke obetydligt antal tidsbegränsade
skogsservitut kommer att utgå under 1960-talet.
Frågan i vilka fall, på vilket sätt och för vilken tid en fortsatt förlängning
skall ske måste i det nu uppkomna läget, yttrade utskottet vidare, bli
beroende av hur problemet om skogsservituten slutgiltigt kommer att lösas.
Med tanke på syftet med ej blott 1946 års lag utan även riksdagens skrivelse
den 16 mars 1948 (nr 83) — vari bl. a. behandlades väckt fråga
om att man beträffande möjligheten att få servitut, innefattande rätt att
laga vindfallen eller torr skog, ändrat till att avse även annat virke skulle
likställa tidsbegränsade och andra servitut —- syntes det utskottet uteslutet
att därvid icke beakta också de till tiden begränsade servituten. Utskottet
anförde vidare.
På grund av vad särskilt lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningskommittén
anfört i sina härovan återgivna yttranden, anser utskottet det böra
närmare övervägas om förlängningen bör göras generell eller begränsas till
vissa kategorier av servitut. Utskottet står ej främmande för tanken att man
från förlängning bör kunna undantaga t. ex. sådana servitut som icke utnyttjas
eller av annan anledning kan antagas sakna egentlig betydelse för
den berättigade fastigheten. Över huvud taget bör man vid en ny lagstiftning
— under fasthållande av huvudsyftet med 1946 års lag —- beakta de erfarenheter
som vunnits vid densammas tillämpning och i övrigt taga nödig
hänsyn till de ändringar i förhållandena som gjorts sedan lagens tillkomst.
Även spörsmålet om den tid som förlängningen skall avse synes böra närmare
övervägas. Då det knappast är troligt att en slutgiltig lösning av problemet
om skogsservitutens framtida ställning kan vinnas under de närmaste
tio åren synes en förlängning icke böra omfatta kortare tid. Den bör
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
ej heller göras längre än sakens beskaffenhet kräver. Förlängningen synes
böra omfatta ej blott sådana servitut som omfattas av 1946 års lag, utan
även sådana som eljest skulle upphöra under den föreslagna lagens giltighetstid.
Skäl att förlänga giltighetstiden för servitut som tillkommit efter
ikraftträdandet av 1946 års lag synes däremot ej föreligga.
Departementschefen
Vid tiden för tillkomsten av 1946 års lagstiftning uppskattades antalet
tidsbegränsade skogsfångs- och mulbetesservitut i Norrland till minst 2 000,
huvudsakligen koncentrerade till vissa socknar i Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län. De besvärade fastigheterna tillhörde i de
tre sydliga norrlandslänen i ganska stor utsträckning jordbrukare och andra
enskilda personer, medan de däremot i de två nordliga länen mestadels
ägdes av bolag. Större delen av de berättigade fastigheterna utgjorde ofullständiga
jordbruk eller stödjordbruk, tillkomna genom ägostyckning eller
avsöndring samt ägda och brukade av personer i mycket knappa ekonomiska
omständigheter. Lagstiftningen motiverades också med att dessas redan
bekymmersamma ställning kunde ytterligare förvärras genom servitutens
upphörande. Samtidigt uttalades emellertid att servituten borde på längre
sikt avvecklas i anslutning till yttre rationalisering av fastighetsbeståndet.
Rationaliseringsverksamheten har emellertid inte fortskridit i sådan takt
som 1946 års lagstiftare förutsatte, och tiden för servitutsförlängningen
framstår nu som alltför knappt tillmätt. Å andra sidan har de förhållanden,
som påkallade lagstiftningen, sedermera ändrats i skilda hänseenden. Med
hänsyn till den fortgående avfolkningen av glesbygderna måste antagas
att ett stort antal servitutshavare inte längre brukar och bebor sina gårdar.
Utvecklingen torde vidare ha medfört att många servitutshavare, ehuru de
stannat kvar på gården, likväl nedlagt jordbruksdriften eller åtminstone
kreatursskötseln. I andra fall har gården genom yttre rationalisering försetts
med egen skog i erforderlig omfattning. Betesgången i skogsmark har
efterhand i stor utsträckning avvecklats. Även de, som alltjämt behöver
och utnyttjar sina servitut, har i sin mån blivit delaktiga av den allmänna
standardhöjning som ägt rum under senare lid. Medan servituten sålunda
oavbrutet förlorat i betydelse för servitutshavarna, har olägenheterna av
dem blivit alltmer framträdande. Från sakkunnigt håll har starkt understrukits
hur dessa servitut allvarligt hindrar såväl rationellt skogsbruk som arronderingsförbätIringar
i skogsmarken. Det kan inte heller förnekas att servituten
i en del fall är ägnade alt konservera jordbruk av den beskaffenhet,
att deras fortsatta bestånd mindre väl överensstämmer med den under riksdagens
vårsession beslutade målsättningen för rationaliseringsverksamheten.
Med hänsyn till det anförda kunde det ligga nära till hands att -— såsom
också 1954 års fastighetsbildningskommitté i första rummet tillstyrkt -—
överväga huruvida inte de sociala olägenheter, som skulle kunna drabba
vissa bygder om de förlängda servitutstiderna finge utlöpa vid instundande
årsskifte, lämpligen kunde motverkas annorledes än genom en ny
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
tidsförlängning. Riksdagen har emellertid i sin skrivelse till Kungl. Maj :t
klart uttalat sig till förmån för sistnämnda alternativ. Det torde också
utan vidare stå klart att en tidsförlängning erbjuder vissa fördelar som
knappast kan vinnas på annat sätt.
Då jag således nu förordar att de ifrågavarande servitutsrättigheterna —- med vissa inskränkningar till vilka jag återkommer i det följande — får
gälla ytterligare ett antal år, vill jag dock understryka att detta självfallet
inte innebär något ställningstagande till frågan, hur problemet med skogsservituten
slutligt bör lösas, och under inga förhållanden får tolkas som
någon utfästelse om att för rättigheterna skall utgå kompensation vid en
eventuell avveckling. Såsom framhållits av överlantmätaren i Västernorrlands
län är antalet skogsservitut så stort att redan på grund härav vederlag
i mark är uteslutet för många av dem. Med dessa påpekanden har
jag velat förebygga att servitutshavarna till följd av ogrundade förhoppningar
om framtida skogstilldelning undandrar sig att medverka i den
pågående strukturrationaliseringen. Det är också angeläget att lantbruksnämnderna
i sin ralionaliseringsverksamhet inriktar sig på sådana lösningar
att skogsservituten successivt blir överflödiga.
Redan vid tillkomsten av 1946 års lag dryftades den vid remissbehandlingen
ånyo aktualiserade frågan, huruvida förlängningen borde genomföras
efter individuell prövning av fallen eller direkt genom föreskrift i lagen.
De skäl, som talade för det senare alternativet, synes alltjämt väga tyngst.
Däremot torde nu vara motiverat att från den generella förlängningen undantaga
vissa kategorier av servitut. De nackdelar, som är förknippade med
servituten och som i jämförelse med dessas värde för innehavarna blivit alltmera
accentuerade, utgör starka skäl för en sådan begränsning. Å andra sidan
riskeras att dylika undantag leder till tvistigheter om lagens tillämplighet
på olika fall och skapar osäkerhet om rättsläget. Det är därför av vikt
att göra undantag endast för sådana fall, vilkas förhandenvaro låter sig konstateras
utan större svårighet. Att utmönstra alla de servitut, vilkas värde
står i missförhållande till nackdelarna, torde därför vara ogörligt. Däremot
synes en framkomlig väg ha anvisats av lantmäteristyrelsen i dess förslag
att begränsa förlängningen till att avse servitut, vilka utövats under tioårsperioden
1950—1960 samt den 1 januari 1960 gäller till förmån för fastigheter
som är bebyggda, taxerade som jordbruksfastighet och brukade av
ägaren. Vad först beträffar utövningen torde man, i viss anslutning till utformningen
av nuvarande 1 § andra stycket, lämpligen kunna såsom förutsättning
för förlängning resa kravet att rättigheten alltjämt stadigvarande
utövas då förlängningen står för dörren. En bestämmelse av sådan innebörd
lärer bland annat medföra att ett stort antal mulbetesservitut utlöper. Ett
tillfälligt avbrott i tillgodogörandet av servitutsförmånerna medför givetvis
inte att utövningen skall anses ha upphört. Något krav på alt den servitutsberättigade
fastigheten skall vara bebyggd torde med hänsyn till bland
annat rådande sambruksförhållanden knappast böra uppställas. Däremot
finner jag lämpligt fordra att fastigheten vid förlängningens inträde är taxe
-
Kungl. MajUs proposition nr 167 år 1959
15
rad såsom jordbruksfastighet. Vad slutligen angår lantinäteristyrelsens förslag
att såsom ytterligare förutsättning för förlängning kräva att fastigheten
brukas av ägaren, talar måhända vissa skäl för en sådan begränsning.
Å andra sidan torde en bestämmelse härom vara ägnad att medföra oklarhet
och kanske stötande konsekvenser i exempelvis sådana fall, där fastigheten
tillhör dödsbo eller ägaren på grund av framskriden ålder överlämnat brukningen
till en son. Med hänsyn härtill vill jag inte biträda detta förslag. —
I enlighet med tredje lagutskottets uttalande torde förlängningen inte böra
avse servitut som tillkommit efter år 1946. Detsamma synes böra gälla
sådana eventuellt förekommande äldre servitut som först efter 1946 blivit
tidsbegränsade. Å andra sidan bör, såsom utskottet förordat, förlängningen
omfatta jämväl servitut vilkas giltighetstid utlöper efter ingången av år
1960.
Valet av tidrymd för den nya servitutsförlängningen beror på utsikterna
för rationaliseringsverksamhetens fortskridande. Det är givetvis vanskligt
att bedöma inom vilken tid det ifrågavarande fastighetsbeståndet kan genom
inbördes sammanslagningar och annorledes ha nått sådan rationaliseringsgrad
att servituten i stort sett spelat ut sin roll. De för verksamheten
närmast ansvariga ämbetsverken har inte haft något att erinra mot föreliggande
förslag om en förlängning till år 1970. Skulle det då finnas påkallat
med ytterligare en förlängning, torde en sådan vara att föredraga
framför att nu låsa fast dessa i flera hänseenden olägliga servitut vid en
alltför lång tid. Jag förordar därför en förlängning till den 1 januari 1970.
Eftersom statsbidrag till gäldande av ersättning enligt 1946 års lag inte
utgått i något fall, synes anledning saknas att införa motsvarande bidragsmöjligheter
med avseende å den nya förlängningen. Som följd av att statsbidrag
inte kan påräknas torde servitutsliavare, vilken finner förlängningen
ofördelaktig med hänsyn till dess ekonomiska konsekvenser, böra få möjlighet
att helt eller delvis avstå från servitutet. Såsom framhållits av länsstyrelsen
och överlantmätaren i Västernorrlands län talar även andra vägande
skäl för att sådan möjlighet öppnas. Med hänsyn härtill föreslår jag
att den i 7 § andra stycket stadgade inskränkningen i avtalsfriheten på
detta område inte skall gälla i fråga om den nya förlängningen.
Inom servitutsnämnderna synes ha utbildat sig den praxis, att ersättning
bestämmes till årliga belopp för faktiskt utnyttjade servitutsförmåner.
En sådan praxis förefaller också lämplig för flertalet fall men torde
likväl inte böra, såsom blivit ifrågasatt, lagfästas som enda möjliga tillvägagångssätt.
Engångsersättning kan vara motiverad, om till exempel ett
servitut hindrar en lönsam omarrondering så alt förlängningen oberoende
av servitutets utnyttjande medför olägenhet av betydelse. Med tanke bland
annat på sådana undantagsfall anser jag den nuvarande allmänt hållna
ersättningsregeln böra bibehållas. Däremot synes i övergångsbestämmelserna
böra föreskrivas att redan meddelat beslut om periodisk ersättning
skall lända till efterrättelse jämväl med avseende å den nya förlängningen,
om inte nämnden föreskriver annat. Dylik föreskrift bör kunna påkallas av
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
vardera parten inom den tid som är stadgad för framställande av anspråk
på ersättning.
I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut. Avvikelserna från
1946 års lag kommer till uttryck i 1 § och däri att 7 § saknar motsvarighet
till nuvarande andra stycket. Bortsett från smärre redaktionella jämkningar
överensstämmer förslaget i övrigt med 1946 års lag. Särskilt må framhållas
att enligt båda lagarna servitutsnämnd har att pröva endast ersättningsfrågor
och att det sålunda ankommer på domstol att pröva eventuell
tvist om beståndet av ett servitut. Vidare må anmärkas att servitut, vars
giltighetstid förlängts enligt såväl den äldre som den föreslagna lagen, kommer
att på grund av 7 § i förslaget gälla som om det intecknats först vid
inträdet av den nya förlängningen. Ikraftträdandet av den föreslagna lagen
bör avpassas så, att en omedelbar förlängning sker av tiden för de intill den
1 januari 1960 gällande servituten. Lagförslaget torde såsom Bilaga1 få fogas
till protokollet i detta ärende.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över lagförslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Ulla B. Silén
1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
17
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 oktober
1959.
Närvarande:
justitieråden Beckman,
E. SÖDERLUND,
Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.
Enligt lagrådet den 8 oktober 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
25 september 1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsrådet Sven-Gösta Jonzon.
Lagrådet fann förslaget föranleda allenast följande uttalanden.
1 §•
Den omständigheten, att ett livstidsservitut efter servitutshavarens död
kommit att på grund av 1946 års lag gälla till den 1 januari 1960, får ej medföra
att servitutet vid tillämpningen av den nya lagen anses ha förlorat sin
karaktär av livstidsservitut. Eljest skulle nämligen femtonårsregeln i 1 §
kunna leda till att servitutet ginge miste om den nya förlängningen. Ett sådant
resultat är uppenbarligen icke avsett med förslaget.
7 §•
Den föreslagna nya lagen skall avse även servitut som förlängts enligt 1946
års lag. Ett dylikt servitut skulle enligt 7 § första punkten i 1946 års lag gälla
som om inteckning till säkerhet därför beviljats den dag, från vilken förlängningen
vore att räkna. Enligt vad som anmärktes under förarbetena innebar
detta bl. a., att servitutsrätten efter förlängningen skulle stå tillbaka
för alla rättigheter som funnes i fastigheten vid tidpunkten för förlängningen.
Nu förevarande lag upptar i 7 § första punkten ett stadgande av alldeles
samma lydelse som det nyss berörda i 1946 års lag. Då särskild övergångsbestämmelse
ej meddelats, blir detta stadgande — såsom framhållits i remissprotokollet
— helt att tillämpa även på de servitut, som tidigare förlängts en
2
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959
ligt 1946 års lag; beträffande dessa servitut inträder följaktligen den ändringen,
att servitutet skall gälla som om inteckning därför beviljats den 1
januari 1960.
Tvekan kan råda om det befogade i att sålunda förändra servitutshavarens
ställning. I betraktande av att nya inteckningar med sämre rätt än servitutet
kunna ha tillkommit och belånats i tanke att servitutet komme att bortfalla
den 1 januari 1960, vill lagrådet dock icke förorda någon ändring i förslaget
i denna del.
Ur protokollet:
Clas Amilon
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959
19
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 16 oktober 1959.
N är varan de:
Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lindell, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, lagrådets
den 13 oktober 1959 avgivna utlåtande över det den 25 september 1959
till lagrådet remitterade förslaget till lag om förlängning av tiden för vissa
servitut.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att
lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
B. Siöalth
691838
Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1959:324 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta m a1 i texten
- 3LU 1959:25 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten