Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni 19M (nr 385) samt till bgggnadsstadga

1959-10-16 · 338 sidor, varav 332 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 332 av 338 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:168, Med förslag till lag om ändring i bgggnadslagen den 30 juni 19M (nr 385) samt till bgggnadsstadga

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

1

Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i bgggnadslagen den 30 juni 19M (nr 385)

samt till bgggnadsstadga; given Stockholms slott den

16 oktober 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

samt med hänvisning till nedannämnda härvid fogade författningsförslag

vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga förslaget

till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

dels ock anhålla om riksdagens yttrande över förslaget till byggnadsstadga.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

De i propositionen upptagna författningsförslagen har till huvudsyfte

att åvägabringa förenklingar och förkortningar av förfarandet i planläggnings-

och byggnadsärenden samt minskning av författningsmaterialets

omfattning. De medel, som förslagen anvisar för att vinna detta syfte, består

väsentligen i att beslutanderätten i plan- och byggfrågor så långt möjligt

decentraliseras till regionala och lokala organ, i att plan- och byggbestämmelserna

för land och stad göres enhetliga samt i att vissa bestämmelser

om administrativ kontroll, vilka bedömts vara onödigt rigorösa,

uppmjukas eller slopas.

Bestämmelserna om regionplan föreslås skola jämkas för att vinna överensstämmelse

med 1957 års lag om kommunalförbund. — Föreskrifterna

om generalplan på landet har i förslagen omarbetats med motsvarande bestämmelser

för stad som förebild. — Beträffande stadsplan föreslås att befogenheten

att antaga sådan plan — vilken i princip ankommer på kommunens

fullmäktige — skall i ökad omfattning kunna av fullmäktige delegeras

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 168

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

till byggnadsnämnden. Befogenheten att fastställa stadsplan — vilken f. n.

i regel är förbehållen Kungl. Maj :t — föreslås skola i huvudsak överflyttas

till länsstyrelsen. — Reglerna om byggnadsplan har grundligt omarbetats,

särskilt vad angår förfarandet vid planernas tillkomst. Initiativet till upprättande

av byggnadsplan förutsättes skola i regel ankomma på kommunen

— icke som nu på länsstyrelsen — och förfarandet regleras på väsentligen

samma sätt som beträffande stadsplan, d. v. s. så att upprättat

planförslag skall antagas av kommunens fullmäktige eller, efter fullmäktiges

bemyndigande, av byggnadsnämnden samt fastställas av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen föreslås dock alltjämt få viss möjlighet att låta upprätta och

efter hörande av kommunens fullmäktige fastställa byggnadsplan. Befogenheten

att medgiva användande av byggnadsplan i stad, vilken f. n. är

förbehållen Kungl. Maj :t, föreslås skola anförtros länsstyrelsen. Institutet

utom plansbestämmelser reformeras på det sättet, att utomplansbestämmelserna

i princip blir av enhetligt innehåll i hela riket. Kungl. Maj:t förutsättes

dock få möjlighet att meddela speciell föreskrift rörande innehållet av

utomplansbestämmelser för viss landsdel. Proceduren vid införandet av

utomplansbestämmelser utformas på ungefärligen samma sätt som proceduren

vid antagande och fastställande av stadsplan eller byggnadsplan. —

Regerna om tomtindelning jämkas så, att byggnadsnämnden får större möjligheter

att föranstalta om ändring av tomtindelning, där sådan ändring är

påkallad för att främja en ur saneringssynpunkt önskvärd förnyelse av

byggnadsbeståndet.

Vidare innebär författningsförslagen att vissa av de nuvarande stadgandena

om byggnadsförbud slopas. Så föreslås ske med bl. a. bestämmelsen

i 123 § byggnadslagen om befogenhet för länsstyrelsen att meddela nybyggnadsförbud

och andra föreskrifter till förekommande av tätbebyggelse

inom vissa områden på landsbygden, vilken föreslås avlöst av ett kontrollsystem

liknande det som f. n. gäller i städerna. En del ändringar föreslås

också med avseende å vissa andra förbudsbestämmelser av mera begränsad

räckvidd.

Skyldigheten att söka byggnadslov föreslås skola något inskränkas. Det

nuvarande systemet med prövning genom länsstyrelsen av vissa byggnadsföretag

på landsbygden avskrives. Likaledes föreslås upphävande av nuvarande

anmälningsskyldighet beträffande byggnadsföretag på landsbygden,

för vilka byggnadslov icke erfordras. Föreskrift införes om rätt för envar,

som vill vidtaga byggnadsåtgärd, att få åtgärdens författningsenlighet prövad

genom byggnadsnämnden, även om skyldighet alt söka byggnadslov

ej föreligger.

Befogenheten att meddela dispens från byggnadsförbud och särskilda

bestämmelser för byggnadsverksamheten föreslås skola i stor omfattning

decentraliseras från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna och i icke ringa omlattning

från dessa till byggnadsnämnderna. Frågan om byggnadsnämndens

befogenhet att medgiva dylika dispenser föreslås bli reglerad så, att

länsstyrelsen får möjlighet att delegera större delen av sin egen dispens
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

befogenhet till byggnadsnämnden under villkor bl. a. att byggnadsnämnden

har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet, som kan

anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande.

Förslaget till byggnadsstadga innebär vidare att byggnadsnämnderna omorganiseras.

De föreslagna nya bestämmelserna om byggnadsnämnds organisation

och arbetssätt bygger i allt väsentligt på kommunallagens principer.

Nuvarande regler om att i byggnadsnämnden skall ingå viss självskriven

ledamot eller ledamot som utsetts av annan än kommunens beslutande

organ kommer i enlighet härmed att bortfalla.

Ur det nuvarande författningsmaterialet har i förslagen utrensats åtskilliga

detaljbestämmelser och bestämmelser av teknisk karaktär. Hithörande

ämnen förutsättes bli närmare reglerade genom föreskrifter och anvisningar

av byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. Nuvarande byggnadsordningar

upphör att gälla och ersättes med generella regler i byggnadsstadgan

samt i nyssnämnda föreskrifter och anvisningar.

De nya författningarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1960. Vissa

undantag har dock ansetts befogade. Omorganisationen av de organ som

omhänderhar regionplaneringen samt av byggnadsnämnderna föreslås anstå

till närmast därefter följande årsskifte. Genomförandet av en del andra

åtgärder — bl. a. införandet av de nya utomplansbestämmelserna i områden

som redan tidigare försetts med sådana bestämmelser — har ansetts kräva

längre övergångstid, och för dessa fall föreslås därför, att med genomförandet

av de nya reglerna får i vissa hänseenden anstå, dock längst till

den 1 januari 1963.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Förslag

till

Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas dels att 91, 92, 98—104, 120 och 125 §§ byggnadslagen

den 30 juni 1947 skola upphöra att gälla, dels ock att 14, 15, 26, 31, 34,

36, 38, 63, 76—81, 83, 96, 97, 106—111, 113, 119, 121, 123, 124, 128, 129,

131—134, 149—151, 157, 167 och 168 §§ nämnda lag1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse1 (Föreslagen lydelse)

14

Hava stadsfullmäktige beslutat göra

framställning om fastställelse av

generalplan beträffande visst område

eller ändring av fastställd generalplan,

må nybyggnad, innan framställningen

prövats, ej företagas inom område

som avses med denna; dock må

länsstyrelsen medgiva undantag, såvitt

generalplanens genomförande

icke försvåras.

15

Är fråga väckt om framställning

angående fastställelse av generalplan

beträffande visst område eller ändring

av fastställd generalplan, äger

länsstyrelsen på framställning av staden

förordna, att nybyggnad inom

området icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Sådant förordnande

gäller intill dess stadsfullmäktige

beslutat i frågan, dock ej längre

än ett år. Behöver denna tid förlängas,

äger länsstyrelsen på framställav

staden förordna härom; dock skall

1 Senaste lydelse av 81 §, se SFS 1958:430;

§•

Hava stadsfullmäktige beslutat göra

framställning om fastställelse av

generalplan beträffande visst område

eller ändring av fastställd generalplan,

må nybyggnad, innan framställningen

prövats, ej företagas inom

område som avses med denna; dock

må länsstyrelsen och, enligt av Konungen

meddelade föreskrifter, annan

myndighet som Konungen bestämmer

medgiva undantag, såvitt

generalplanens genomförande icke

försvåras.

§•

Är fråga väckt om framställning

angående fastställelse av generalplan

beträffande visst område eller ändring

av fastställd generalplan, äger

länsstyrelsen på framställning av staden

förordna, att nybyggnad inom

området icke må företagas. Sådant

förordnande gäller intill dess stadsfullmäktige

beslutat i frågan, dock ej

längre än ett år. Där så erfordras

äger länsstyrelsen på framställning

av staden förlänga förbudets giltighetstid

med högst två år i sänder.

av 111 §, se SFS 1948:383.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

beslutet underställas Konungens Från förbud som i första stycket

prövning.

26

Stadsplan så ock ändring därav

antages av stadsfullmäktige men

skall för att bliva gällande fastställas

av Konungen.

Finner Konungen stadsplan icke

kunna fastställas utan viss jämkning,

äger Konungen uppdraga åt länsstyrelsen

att fastställa stadsplanen, sedan

denna efter sådan jämkning antagits

av stadsfullmäktige.

Ändring av gällande stadsplan, som

ej avser planens grunddrag och ej heller

eljest innefattar väsentlig avvikelse

från vad som förut gällt, må

ock enligt av Konungen meddelade

föreskrifter fastställas av länsstyrelsen.

Stadsfullmäktige äga i den omfattning

som finnes lämplig uppdraga

åt byggnadsnämnden att i fullmäktiges

ställe antaga sådan ändring av

stadsplan som enligt vad nu sagts må

fastställas av länsstyrelsen.

31

Förutsätter fastställd ändring avstadsplan

att ändring sker av tomtindelning

eller har kvarter helt och

hållet eller till betydande del avbrunnit,

skall fråga om ändring av tomtindelningen

företagas, när ägare av

mark inom kvarteret begär det eller

byggnadsnämnden så finner nödigt.

sägs må undantag medgivas av länsstyrelsen

och, enligt av Konungen

meddelade föreskrifter, av annan

myndighet som Konungen bestämmer.

§•

Stadsplan antages av stadsfullmäktige;

dock äga fullmäktige i den omfattning

som prövas lämplig uppdraga

åt byggnadsnämnden att i fullmäktiges

ställe antaga sådan plan.

Planen skall för att bliva gällande

fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen

äger, om särskild anledning

därtill föreligger, underställa planen

Konungens prövning. Är planen av

större omfattning eller eljest av större

allmän betydelse eller har i ärendet

uppkommit fråga vars avgörande enligt

denna lag ankommer på Konungen,

skall underställning alltid ske.

Vad nu sagts gäller ock ändring av

stadsplan.

§•

Tomtindelning må på begäran av

markägare eller på byggnadsnämndens

föranstaltande ändras, om fastställd

ändring av stadsplan förutsätter

ändring jämväl av tomtindelningen,

så ock där bebyggelsen å två eller

flera tomter är i behov av förnyelse,

som icke lämpligen kan ske annorledes

än i ett sammanhang, och den bestående

tomtindclningen utgör hinder

för att marken inom kvarteret

eller del därav utnyttjas på ett ån
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

damålsenligt sätt. I fråga om obebyggd

mark må ändring av tomtindelning

äga rum när sådan påkallas

av markägare eller av byggnadsnämnden,

såvida ändringen kan antagas

vara en förutsättning för att marken

eller angränsande mark i kvarteret

inom skälig tid bär bebyggd på ett

ändamålsenligt sätt.

Ändring av — ---avsevärd olägenhet.

Ej må-------av tomterna.

34 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot stadsplan; dock må Konungen

och, enligt av Konungen meddelade

föreskrifter, myndighet som Konungen

bestämmer medgiva undantag, nätsärskilda

skäl äro därtill och nybyggnaden

ej avsevärt försvårar markens

användning för avsett ändamål.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot stadsplan; dock må Konungen

medgiva undantag, när särskilda skäl

äro därtill och en ändamålsenlig användning

av marken icke därigenom

försvåras.

Enligt av Konungen meddelade föreskrifter

må jämväl länsstyrelsen

eller annan myndighet som Konungen

bestämmer medgiva undantag

från förbud som i första stycket sägs,

när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden

ej avsevärt försvårar markens

användning för det i planen avsedda

ändamålet.

36 §.

Finner Konungen stadsplan icke Befinnes stadsplan icke kunna fastkunna

fastställas eller ock böra i viss ställas eller ock böra i viss del undandel

undantagas från fastställelse, äger lagas från fastställelse, äger KonungKonungen

för viss tid meddela det en eller, där fastställelseprövningen

förbud mot nybyggnad som föranle- ankommer på länsstyrelsen, denna

des av omständigheterna. för viss tid meddela det förbud mot

nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

Föreligger fråga--— erforderligt nybyggnadsförbud.

38 §.

Nybyggnad må---rättsligen bestående.

Ej heller-----— — blivit ställd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

När synnerliga skäl äro därtill, må När särskilda skäl äro därtill, må

Konungen medgiva undantag från Konungen och, enligt av Konungen

förbudet i första stycket. meddelade föreskrifter, myndighet

som Konungen bestämmer medgiva

undantag från förbudet i första stycket.

63 §.

Skyldighet att----gatas vidgning.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras

vid anfordran. Vill tomtägare

erlägga ersättning för gatumark genom

avbetalningar, vare han dock berättigad

därtill, om nöjaktig säkerhet

ställes. Avbetalning skall ske med

minst en tiondel årligen. Å oguldet

belopp skall enligt stadens bestämmande

ränta gäldas efter högst fem

procent om året från den dag då krav

på ersättning framställts. Prövas nu

stadgade villkor alltför betungande

för tomtägaren, äger länsstyrelsen

medgiva den lättnad som påkallas av

omständigheterna.

76

Konungen äger förordna, att vad i

denna lag med avseende å landet är

stadgat om byggnadsplan skall tills

vidare äga tillämpning inom visst

område som hör till stad.

77

Utomplansbestämmelser antagas av

stadsfullmäktige, när så erfordras,

men skola för att bliva gällande fastställas

av länsstyrelsen.

Vad nu sagts gäller ock om ändring

av utomplansbestämmelser.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras

vid anfordran. Vill tomtägare

erlägga ersättning för gatumark genom

avbetalningar, vare han dock berättigad

därtill, om nöjaktig säkerhet

ställes. Avbetalning skall ske m|ed

minst en tiondel årligen. Å oguldet

belopp skall enligt stadens bestämmande

gäldas skälig ränta från den

dag då krav på ersättning framställts.

Prövas nu stadgade villkor alltför betungande

för tomtägaren, äger länsstyrelsen

medgiva den lättnad som

påkallas av omständigheterna.

Om särskilda skäl äro därtill äger

länsstyrelsen förordna, att vad i denna

lag med avseende å landet är stadgat

om byggnadsplan skall tills vidare

äga tillämpning inom visst område

som hör till stad.

§•

Utomplansbestämmelser utfärdas av

Konungen för riket i dess helhet eller

viss del därav men äga tillämpning

blott där särskilt förordnande härom

meddelats.

Förordnande att bestämmelserna

skola tillämpas å visst område meddelas

av stadsfullmäktige, dock att

förordnandet för att bliva gällande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

78

Utomplansbestämmelser för område

som ingår i fastställd generalplan

må ej fastställas i strid mot planen.

79

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot utomplansbestämmelser, dock

må länsstyrelsen eller, enligt av Konungen

meddelade föreskrifter, annan

myndighet som Konungen bestämmer

medgiva undantag, när särskilda

skäl äro därtill och nybyggnaden

ej avsevärt motverkar syftet med

bestämmelserna.

80

Har beslut fattats eller fråga väckts

om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser

för visst oinråde,

skall angående förbud mot nybyggnad

inom området vad i 14 och 15 §§

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Finner länsstyrelsen utomplansbestämmelser

icke kunna fastställas eller

ock böra i viss del undantagas

skall fastställas av länsstyrelsen. Fullmäktige

äga i den omfattning, som

prövas lämplig, uppdraga åt byggnadsnämnden

att i fullmäktiges ställe

meddela dylikt förordnande. Där så

uppenbarligen är påkallat, äger ock

länsstyrelsen efter fullmäktiges hörande

meddela förordnande som nu

sagts.

Av Konungen beslutad ändring i

gällande utomplansbestämmelser

skall, om Konungen så föreskrivit,

träda i tillämpning utan särskilt förordnande.

§•

Utomplansbestämmelser må ej tilllämpas

i strid mot fastställd generalplan.

§•

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot utomplansbestämmelser; dock

må länsstyrelsen eller, enligt av Konungen

meddelade föreskrifter, annan

myndighet som Konungen bestämmer

medgiva undantag, när särskilda

skäl äro därtill.

§•

Har beslut fattats eller fråga väckts

att utomplansbestämmelser skola tilllämpas

för visst område, skall angående

förbud mot nybyggnad inom

området vad i 14 och 15 §§ stadgas

äga motsvarande tillämpning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

från fastställelse, äger länsstyrelsen

för viss tid meddela det förbud mot

nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

81 §.

I närheten av befästning eller statlig

flygplats eller av annan än staten

tillhörig flygplats för allmänt

bruk må ej nybyggnad företagas eller

virkes- eller annat varuupplag, materialgård

eller ljusanordning inrättas,

såframt därigenom befästningens

eller flygplatsens användning för avsett

ändamål försvåras eller eljest avsevärt

men åsamkas försvaret eller

luftfarten; dock må länsstyrelsen

medgiva undantag när synnerliga

skäl äro därtill.

I närheten av befästning eller statlig

flygplats eller av annan än staten

tillhörig flygplats för allmänt bruk

må ej nybyggnad företagas, virkeseller

annat varuupplag, materialgård

eller ljusanordning inrättas eller

schaktning, fyllning eller därmed

jämförlig åtgärd äga rum, såframt

därigenom befästningens eller flygplatsens

användning för avsett ändamål

försvåras eller eljest avsevärt

men åsamkas försvaret eller luftfarten;

dock må länsstyrelsen medgiva

undantag när synnerliga skäl äro

därtill.

Ej heller —

från anläggningen.

83

Kan med hänsyn till befintlig eller

tillämnad anläggning, som avses i

81 § eller i förordnande enligt 82 §,

nybyggnad eller inrättande av varuupplag,

materialgård eller ljusanordning

ej ske i den omfattning eller på

det sätt som eljest varit tillåtet, och

kan markens ägare till följd härav

nyttja marken allenast på sätt som

står i uppenbart missförhållande till

dess tidigare värde, vare han berättigad

till ersättning för den skada han

härigenom lider; kan marken av

nämnda orsak överhuvud ej användas

för enskilt bebyggande och kan

ägaren till följd härav nyttja marken

allenast på sätt nyss sagts, vare anläggningens

ägare skyldig att lösa

§•

Innebär stadgandet i 81 § eller förordnande

enligt 82 § hinder för att

nybyggnad eller annan åtgärd vidtages

i den omfattning eller på det sätt

som eljest varit tillåtet och kan markens

ägare till följd härav nyttja

marken allenast på sätt som slår i uppenbart

missförhållande till dess tidigare

värde, vare han berättigad till

ersättning för den skada han härigenom

lider; kan marken av nämnda

orsak överhuvud ej användas för enskilt

bebyggande och kan ägaren till

följd härav nyttja marken allenast

på sätt nyss sagts, vare anläggningens

ägare skyldig alt lösa marken,

där ej sådan skyldighet jämlikt 21

eller 48 § åligger staden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse

marken, där ej sådan skyldighet jämlikt

21 eller 48 § åligger staden.

Enahanda rätt----marken inträdde.

Vad i--------marken inträdde.

96 §.

Till ledning----så erfordras.

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde

styckena stadgas angående generalplan

i stad skall äga motsvarande tilllämpning

beträffande generalplan på

landet.

97

Generalplan så ock ändring därav

antages av kommunalfullmäktige och

skall, i den mån den blivit fastställd

av länsstyrelsen, lända till efterrättelse

enligt vad nedan sägs.

Vad i 10 § tredje stycket stadgas

om generalplan i stad skall ock gälla

sådan plan på landet.

§•

Vad i 9 § andra, tredje och fjärde

styckena samt 10—23 §§ stadgas om

generalplan i stad skall äga motsvarande

tillämpning beträffande sådan

plan på landet; och skall därvid vad

som är stadgat om stad och stadsfullmäktige

gälla kommunen och kommunalfullmäktige.

106 §.

I fall---och kommunalfullmäktige.

Har fråga väckts om antagande eller

ändring av stadsplan för visst område,

äger länsstyrelsen, om synnerliga

skäl äro därtill, för viss tid, högst

fem år, förordna att nybyggnad inom

området icke må företagas utan länsstyrelsens

tillstånd. Länsstyrelsen må

ock förlänga förbudets giltighetstid

med högst tre år i sänder; dock skall

beslut härom underställas Konungens

prövning, om sammanlagda giltighetstiden

kommer att överstiga åtta

år.

Finnes vad------prövas nödig.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

11

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

107 §.

Har tätbebyggelse uppkommit eller Har tätbebyggelse uppkommit eller

kan sådan bebyggelse väntas inom kan sådan bebyggelse väntas inom

nära förestående tid uppkomma å viss nära förestående tid uppkomma å viss

ort, och föranleda ej omständighe- ort, och föranleda ej omständigheterterna

till upprättande av stadsplan, na till att stadsplan upprättas, skall

skall länsstyrelsen, i den mån det genom kommunens försorg byggfinnes

erforderligt, för reglering av nadsplan upprättas, i den mån sådan

bebyggelsen upprätta och fastställa plan finnes erforderlig för reglering

byggnadsplan för orten. av bebyggelsen.

Byggnadsplan skall---höj dlägen angivas.

Erfordras särskilda---i planen.

108 §.

Byggnadsplan antages av kommunalfullmäktige

men skall för att bliva

gällande fastställas av länsstyrelsen.

Fullmäktige äga i den omfattning

som prövas lämplig uppdraga åt

byggnadsnämnden att i fullmäktiges

ställe antaga byggnadsplan.

Underlåter kommun att vidtaga erforderliga

åtgärder för upprättande

av byggnadsplan, där sådan erfordras,

må länsstyrelsen efter kommunalfullmäktiges

hörande låta upprätta

samt, sedan tillfälle givits fullmäktige

och dem frågan eljest rör att

yttra sig, fastställa byggnadsplan för

det område varom fråga är.

Vad nu sagts äger motsvarande

tillämpning med avseende å ändring

av byggnadsplan.

108 §.

Har fråga väckts om upprättande

av byggnadsplan för visst område eller

om ändring av sådan plan, äger

länsstyrelsen för viss tid, högst fem

år, förordna, alt nybyggnad inom området

icke må företagas utan länssty
-

109 §.

Har fråga väckts om upprättande

av byggnadsplan för visst område eller

om ändring av sådan plan, äger

länsstyrelsen för viss tid, högst ett år,

förordna, att nybyggnad inom området

icke må företagas. Länsstyrelsen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

relsens tillstånd. Länsstyrelsen må

ock förlänga förbudets giltighetstid

med högst tre år i sänder; dock skall

beslut härom underställas Konungens

prövning, om sammanlagda giltighetstiden

kommer att överstiga åtta

år.

109 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot byggnadsplan; dock må länsstyrelsen

och, enligt av Konungen meddelade

föreskrifter, annan myndighet

som Konungen bestämmer medgiva

undantag, när särskilda skäl äro därtill

och nybyggnaden ej avsevärt försvårar

markens användning för avsett

ändamål.

Därest så----erforderlig mån.

Konungen äger förordna att undantag

från förbud, som avses i första

och andra styckena, må i enlighet

med Konungens närmare föreskrifter

meddelas jämväl av annan myndighet

än länsstyrelse.

Beträffande område som ingår i

byggnadsplan eller med avseende å

vilket förbud mot nybyggnad meddelats

enligt 109 § äger länsstyrelsen,

i den utsträckning som föranledes av

omständigheterna, stadga förbud mot

schaktning, fyllning, trädfällning eller

annan därmed jämförlig åtgärd.

U0§.

Beträffande område som ingår i

byggnadsplan eller med avseende å

vilket förbud mot nybyggnad meddelats

enligt 108 § äger länsstyrelsen,

i den utsträckning som föranledes av

omständigheterna, stadga förbud mot

schaktning, fyllning, trädfällning eller

annan därmed jämförlig åtgärd.

må förlänga förbudets giltighetstid

med högst två år i sänder.

Från förbud som i första stycket

sågs må undantag medgivas av länsstyrelsen

och, enligt av Konungen

meddelade föreskrifter, av annan

myndighet som Konungen bestämmer.

Finner länsstyrelsen byggnadsplan

icke kunna fastställas eller ock böra

i viss del undantagas från fastställelse,

äger länsstyrelsen för viss tid

meddela det förbud mot nybyggnad

som föranledes av omständigheterna.

110§.

Nybyggnad må ej företagas i strid

mot byggnadsplan; dock må länsstyrelsen

medgiva undantag, när särskilda

skäl äro därtill och nybyggnaden

ej avsevärt försvårar markens

användning för avsett ändamål.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

13

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

in §.

Kostnaden för upprättande av

byggnadsplan skall gäldas av kommunen,

i den mån ej bidrag enligt vad

särskilt må vara stadgat utgår av

statsmedel. Ägare av mark som ingår

i planen vare dock, därest planen för

honom medför avsevärd nytta, skyldig

gälda så stor del av kostnaden

som svarar mot hans del av planområdets

areal. Föranleda särskilda omständigheter

att vad som sålunda belöper

å markägare icke står i skäligt

förhållande till den nytta han har av

planen, skall beloppet i erforderlig

mån sänkas eller höjas.

Vad i------av byggnadsplan.

Det ankommer---andra styckena.

Kostnaden för upprättande av

byggnadsplan skall förskjutas av

kommunen. Ägare av mark som ingår

i planen vare, därest planen

för honom medför avsevärd nytta,

skyldig att återgälda kommunen

så stor del av kostnaden som svarar

mot hans del av planområdets areal.

Föranleda särskilda omständigheter

att vad som sålunda belöper å markägare

icke står i skäligt förhållande

till den nytta han har av planen, skall

beloppet i erforderlig mån sänkas eller

höjas.

Lägges byggnadsplan---

113 §.

avsett ändamål.

När fråga väckts om tillämpning

av vad i första stycket sägs, skall

länsstyrelsen göra anmälan därom

hos inskrivningsdomaren, som har

att så snart ske kan å inskrivningsdag

göra anteckning i fastighets- eller

inteckningsboken om vad sålunda förekommit;

och vare överlåtelse av

mark som äger rum efter det sådan

anmälan inkommit ej hinder för förordnande

om markens upplåtande.

Äro synnerliga----

Väckes hos kommunens fullmäktige

fråga att göra framställning om

förordnande som i första stycket sägs,

skall byggnadsnämnden göra anmälan

därom hos inskrivningsdomaren,

som har att så snart ske kan å inskrivningsdag

göra anteckning i fastighets-

eller inteckningsboken om

vad sålunda förekommit; och vare

överlåtelse av mark som äger rum

efter det sådan anmälan inkommit

ej hinder för förordnande om markens

upplåtande. Uppkommer fråga

om förordnande enligt första stycket

hos länsstyrelsen, har denna att

fullgöra den nu stadgade anmälningsskyldigheten.

för ägaren.

119 §.

Utom plansbestämmelser fastställas

av länsstyrelsen, när så erfordras.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

120 §. 119 §.

Beträffande utomplansbestämmel- Beträffande utomplansbestämmelser

på landet skall vad i 78 och 79 §§ ser på landet skall vad i 77—80 §§ är

är stadgat äga motsvarande tillämp- stadgat äga motsvarande tillämpning;

n''ng- och skall vad där sägs om stadsfull
mäktige

gälla kommunalfullmäktige.

121 §.

Med avseende å område, för vilket Inom område med stadsplan, byggstadsplan,

byggnadsplan eller utom- nadsplan eller utomplansbestämmelplansbestämmelser

fastställts, skall ser skall vad i 81—85 §§ är stadgat

vad i 81—85 §§ är stadgat äga mot- äga motsvarande tillämpning,

svarande tillämpning.

Beträffande annat--— inom området.

123 §.

Till förekommande av tätbebyggel- Till förekommande av tätbebygse

inom område som ej ingår i stads- gelse inom område som ej ingår i

plan eller byggnadsplan äger länssty- stadsplan eller byggnadsplan äger

relsen meddela det förbud mot ny- Konungen meddela de föreskrifter

byggnad och de föreskrifter i övrigt som för ändamålet finnas erforderlisom

för ändamålet finnas erforder- ga.

liga.

124 §.

Förbud eller föreskrift som i 123 § Föreskrift som i 123 § sägs må ej

sägs må ej avse bebyggelse för jord- avse bebyggelse för jordbrukets, fisbrukets,

fiskets, skogsskötselns eller kets, skogsskötselns eller därmed

därmed jämförligt behov. jämförligt behov.

128 §.

Har Konungen---bilda regionplaneförbund.

Beträffande sådant---äga tillämpning.

Angående utredning varom i 127 §

sägs skall gälla vad i sistnämnda lag

stadgas om där avsedd utredning.

129 §.

En ledamot av förbundsdirektionen,

tillika ordförande, skall jämte

ersättare för honom utses av Konungen.

Övriga ledamöter i förbundsdirektionen

jämte ersättare för dem

En ledamot av förbundsfullmäktige,

tillika ordförande, skall jämte ersättare

för honom förordnas av Konungen.

Övriga ledamöter i förbundsfullmäktige

skola utses av förbundets

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

15

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skola utses av förbundets medlem- medlemmar till det antal för varje

mar till det antal för varje medlem medlem som bestämmes i förbundssom

bestämmes i förbundsordningen. ordningen.

Kan enighet-----besluta därom.

131 §.

Regionplan fastställes av Konungen

efter förslag av förbundsdirektionen

och sedan förbundsmedlemmarna

erhållit tillfälle att yttra sig över

förslaget. Har avvikande mening uttalats

inom direktionen eller har förbundsmedlem

framställt erinran mot

förslaget, äger Konungen göra den avvikelse

från detta som med hänsyn

till sålunda yppad mening må anses

befogad.

Vad nu-------av regionplan.

Regionplan fastställes av Konungen,

sedan förslag därtill upprättats av

förbundsstyrelsen och antagits av förbundsf

ullmäktige. Har avvikande mening

uttalats inom styrelsen eller

fullmäktige eller har förbundsmedlem

framställt erinran mot förslaget,

äger Konungen göra den avvikelse

från detta som med hänsyn till sålunda

yppad mening må anses befogad.

132 §.

Kostnaderna för upprättande eller

ändring av regionplan samt för regionplaneförbunds

verksamhet i övrigt

skola, intill dess planen fastställts,

förskjutas av förbundsmedlemmarna

eller av statsmedel enligt vad Konungen

på förslag av förbundsdirektionen

bestämmer..

Kostnaderna för upprättande eller

ändring av regionplan samt för regionplaneförbunds

verksamhet i övrigt

skola, intill dess planen fastställts,

förskjutas av förbundsmedlemmarna

eller av statsmedel enligt vad Konungen

på förslag av förbundsfull
-

mäktige bestämmer.

Kostnaderna skola--- —- efter skatteunderlag.

Grunderna för fördelningen skola Grunderna för fördelningen skola

på förslag av förbundsdirektionen på förslag av förbundsf ullmäktige bebestämmas

av Konungen, sedan pla- stämmas av Konungen, sedan planen

nen eller ändring därav fastställts. eller ändring därav fastställts.

133 §.

Underlåter förbundsdirektionen att

vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande

av regionplan, må Konungen

förelägga direktionen viss tid,

inom vilken sådan plan skall vara underställd

Konungens prövning. Ställer

direktionen sig ej föreläggandet

till efterrättelse, äger Konungen på

Underlåta förbundsfullmäktige att

vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande

av regionplan, må Konungen

förelägga fullmäktige viss tid,

inom vilken sådan plan skall vara

underställd Konungens prövning.

Ställa fullmäktige sig ej föreläggandet

till efterrättelse, äger Konungen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

förbundets bekostnad låta upprätta på förbundets bekostnad låta upprätsamt,

efter hörande av direktionen ta samt, efter hörande av fullmäktioch

dem frågan eljest rör, fastställa ge och dem frågan eljest rör, fastregionplan.

ställa regionplan.

Vad nu — — —--allmänt intresse.

134 §.

Regionplan skall tjäna till ledning

vid upprättande av generalplan,

stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser

eller ändring därav

så ock eljest vid reglering av bebyggelsen

eller användningen i övrigt

av mark inom planområdet.

Förutsätter genomförandet av regionplan,

att ändring sker av generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser, äger

Konungen för viss tid meddela det

förbud mot nybyggnad som föranledes

av omständigheterna.

Om befogenhet för länsstyrelse att

meddela förbud mot nybyggnad när

fråga väckts om ändring av generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan eller

av utomplansbestämmelser i stad,

stadgas i 15, 35, 80, 101, 106 och

108 §§.

149 §.

Över stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges,

municipalfullmäktiges

eller byggnadsnämnds beslut rörande

stadsplan, utomplansbestämmelser

eller tomtindelning som enligt denna

lag för att bliva gällande skall fastställas

av Konungen eller länsstyrelsen,

så ock över förbundsdirektions

förslag till regionplan må särskild

klagan ej föras, vederbörande obetaget

att framställa erinringar mot beslutet

i ärendet angående fastställelse

därå. Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning å beslut av

Regionplan skall tjäna till ledning

vid upprättande av generalplan, stadsplan

och byggnadsplan eller ändring

därav så ock eljest vid reglering av

bebyggelsen eller användningen i övrigt

av mark inom planområdet.

över stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges,

municipalfullmäktiges

eller byggnadsnämnds beslut rörande

stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser

eller tomtindelning

som enligt denna lag för att bliva

gällande skall fastställas av Konungen

eller länsstyrelsen, så ock

över förbundsfullmåktiges förslag till

regionplan må särskild klagan ej föras,

vederbörande obetaget att framställa

erinringar mot beslutet i ärendet

angående fastställelse därå. Vad

nu sagts skall äga motsvarande till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige

eller municipalfullmäktige som

innefattar framställning om fastställelse

av generalplan eller om annan

åtgärd av Konungen eller länsstyrelse

enligt denna lag.

lämpning å beslut av stadsfullmäktige,

kommunalfullmäktige eller municipalfullmäktige

som innefattar framställning

om fastställelse av generalplan

eller om annan åtgärd av Konungen

eller länsstyrelse enligt denna

lag.

Om talan--—

av Konungen.

150 §.

Länsstyrelses beslut rörande fastställelse

av generalplan, stadsplan,

byggnadsplan, utomplansbestämmelser

eller tomtindelning skall meddelas

efter anslag. Den som är missnöjd

med beslutet har att, vid talans förlust,

inom en månad från den dag då

beslutet meddelades anföra besvär

hos Konungen.

Länsstyrelses beslut rörande fastställelse

av generalplan, stadsplan,

byggnadsplan eller tomtindelning så

ock länsstyrelses beslut avseende tilllämpning

av utom plansbestämmelser

å visst område skall meddelas efter

anslag. Den som är missnöjd med beslutet

har att, vid talans förlust, inom

tre veckor från den dag då beslutet

meddelades anföra besvär hos Ko
-

nungen.

Talan mot----ämbetsverks beslut.

Har länsstyrelse —- ---utan bifall.

151

Länsstyrelses beslut om fastställelse

av utomplansbestämmelser eller

ändring därav samt förordnande enligt

82 § eller 121 § andra stycket, så

ock länsstyrelses beslut om förbud

mot nybyggnad utan särskilt tillstånd

eller mot tätbebyggelse eller mot

schaktning, fyllning, trädfällning eller

annan därmed jämförlig åtgärd

skall lända till efterrättelse utan hinder

av förd klagan.

Länsstyrelses beslut i fråga rörande

utomplansbestämmelsers tillämpning

å visst område, länsstyrelses

förordnande enligt 82 § eller 121 §

andra stycket, så ock länsstyrelses beslut

om förbud mot nybyggnad utan

särskilt tillstånd eller mot schaktning,

fyllning, trädfällning eller annan

därmed jämförlig åtgärd skall

lända till efterrättelse utan hinder av

förd klagan.

157 §.

Förordnas att område, för vilket Förordnas att område, för vilket

generalplan, stadsplan, byggnadsplan generalplan, stadsplan eller byggeller

utom plansbestämmelser fast- nadsplan fastställts eller för vilket

ställts, skall tillhöra stad eller köping utomplansbestämmelser äro gällaneller

meddelas beträffande sådant de, skall tillhöra stad eller köping eloinråde

förordnande att vad i denna ler meddelas beträffande sådant om2

llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 168

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

lag är stadgat för stad skall äga mot- råde förordnande att vad i denna lag

svarande tillämpning för området, är stadgat för stad skall äga motsvalände

planen eller bestämmelserna rande tillämpning för området, lände

fortfarande till efterrättelse. planen eller bestämmelserna fortfa
rande

till efterrättelse.

Vad nu----fjärde avdelningen.

167 §.

Har före denna lags ikraftträdande,

i avbidan på upprättande av byggnadsplan,

förbud meddelats mot nybyggnad

utan länsstyrelsens tillstånd,

vare beslutet ej gällande längre än

fem år från lagens ikraftträdande,

med mindre tiden förlänges enligt

vad i 108 § stadgas.

Har före denna lags ikraftträdande,

i avbidan på upprättande av byggnadsplan,

förbud meddelats mot nybyggnad

utan länsstyrelsens tillstånd,

vare beslutet ej gällande längre

än fem år från lagens ikraftträdande,

med mindre tiden förlänges

enligt vad i 109 § stadgas.

168 §.

Under hinder---lags ikraftträdande.

Med avseende å sådan plan skall Med avseende å sådan plan skall

vad i 109 och 110 §§ stadgas äga mot- vad i 110 § stadgas äga motsvarande

svarande tillämpning. tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1960, dock att fråga om fastställelse

av generalplan eller byggnadsplan

eller ändring av förut fastställd

sådan plan skall handläggas

och bedömas enligt äldre bestämmelser,

om förslag i frågan före lagens

ikraftträdande utställts till granskning

enligt bestämmelserna i byggnadsstadgan

den 30 juni 1947 (nr

390) eller, där fråga är om byggnadsplan,

om samtliga sakägare före lagens

ikraftträdande medgivit att utställningsförfarande

ej tillämpas.

Utomplansbestämmelser, som fastställts

med stöd av stadsplanelagen

den 29 maj 1931 eller byggnadslagen

i dess hittills gällande lydelse, så ock

av Konungen med stöd av lagen den

31 augusti 1907 angående stadsplan

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

och tomtindelning eller lagen den 12

maj 1917 om fastighetsbildning i stad

fastställda särskilda föreskrifter för

byggnadsverksamhetens ordnande

skola, i den mån de ej tidigare upphävts,

upphöra att gälla den 1 januari

1963.

Där regionplaneförbund bildats före

den 1 januari 1958, skola av medlemmarna

utsedda ledamöter och ersättare

i förbundsfullmäktige (förbundsdirektionen)

och förbundsstyrelsen

(regionplanenämnden) frånträda

sina befattningar med utgången

av år 1960; och skall med avseende

å val av fullmäktige och styrelse

för tid därefter så förfaras, som i fråga

om nybildat kommunalförbund är

stadgat.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Förslag

till

Byggnadsstadga

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Om byggnadsnämnd

1 §-

I varje kommun skall finnas en byggnadsnämnd, som har att öva inseende

över hur kommunens område bebygges.

Särskilt åligger det nämnden

att med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kommunen

och dess omgivning, ombesörja utredningar rörande planläggning,

fastighetsbildning och byggnadsväsen samt i dessa ämnen upprätta de förslag

och göra de framställningar som finnas påkallade;

alt samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens

arbetsområden eller vilkas bedömanden äro av betydelse för nämndens

verksamhet;

att lämna allmänheten råd och upplysningar i planläggnings-, fastighetsbildnings-

och byggnadsfrågor; samt

att övervaka efterlevnaden av byggnadslagen, denna stadga och övriga

föreskrifter angående byggandet.

2 §.

När sådant begäres av någon, vars rätt kan beröras därav, åligger det

byggnadsnämnden att lämna skriftligt besked huruvida nämnden meddelat

beslut rörande skyldighet för fastighetsägare att vidtaga särskild åtgärd med

avseende å fastigheten.

Där stadsplan finnes åligger det byggnadsnämnden eller annan myndighet,

som kommunens fullmäktige bestämma, att på begäran av person,

som i första stycket sägs, utfärda skriftligt besked rörande den på fastigheten

belöpande förpliktelsen att till kommunen utgiva bidrag till kostnad

för gata. I beskedet skall angivas i vad mån betalningsskyldighet för förpliktelsen

inträtt eller icke.

Där stadsplan finnes åligger det härjämte byggnadsnämnden alt, då det

begäres av person som avses i första stycket, till denne utlämna karta

(nybyggnadskarta) rörande fastighet som ingår i planen. Nämnden bör ock,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

21

där det lämpligen kan ske, tillhandahålla nybyggnadskarta för fastighet inom

område, som ej ingår i stadsplan.

3 §•

Ledamöter och suppleanter i byggnadsnämnd väljas av kommunens fullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock

icke vara under fem. Valet skall ske proportionellt i de fall då sådant är

föreskrivet vid val till kommunens styrelse. Vid val av suppleanter skall

tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till

tjänstgöring.

I övrigt skall med avseende å byggnadsnämnd vad i 32—42 §§ kommunallagen

är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning,

dock att för byggnadsnämnden i Stockholm skola gälla bestämmelserna i

51 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige

med iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.

Utan hinder av vad i andra stycket sägs skall gälla, dels att i kommunens

tjänst anställd befattningshavare icke på grund av denna sin tjänsteställning

skall vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i byggnadsnämnd

dels ock att nämndens protokoll icke behöver upptaga annat än

förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och

skälen därför.

4 §.

Byggnadsnämnd skall hava tillgång till personal i den omfattning som

erfordras för att nämnden skall kunna behörigen fullgöra sina uppgifter.

Där planläggnings- och byggnadsverksamheten är av större omfattning

eller bebyggelsens art så kräver skall nämnden såvitt möjligt till sitt biträde

hava stadsarkitekt. Till stadsarkitekt må ej utses annan än den, som inom

riket avlagt examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur samt därefter

under en längre tid utövat väl vitsordad praktisk verksamhet inom

planläggnings- och byggnadsväsendet. Byggnadsstyrelsen äger dock, när skäl

äro därtill, medgiva att till stadsarkitekt utses annan än den som avlagt

nyss nämnd examen.

I fall som avses i andra stycket skall nämnden såvitt möjligt även hava

biträde av person med särskild utbildning och praktisk erfarenhet i konstruktionsfrågor

(byggnadsinspektör).

Angående stadsingenjör och andra befattningshavare inom mätningsväsendet

är särskilt stadgat.

5 §.

Ordförande i byggnadsnämnd skall tillse, att nämndens ledamöter erhålla

kallelse till sammanträdena samt att suppleanterna underrättas om

tid och plats för sammanträdena.

I kallelse och underrättelse skall lämnas uppgift om de ärenden, som

skola förekomma vid sammanträdet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

6 §•

Befattningshavare, som har till åliggande att föredraga ärenden inför

byggnadsnämnden, äger rätt att deltaga i överläggning men ej i beslut, samt

att, där han det begär, få sin särskilda mening antecknad till protokollet.

Samma rätt tillkommer länsarkitekten eller annan tjänsteman, som kallats

att i denna egenskap närvara vid sammanträde med nämnden.

7 §•

Byggnadsnämnd äger uppdraga åt en eller flera ledamöter i nämnden

eller åt befattningshavare hos nämnden att å nämndens vägnar fatta beslut

i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall närmare angivas i

nämndens beslut. Sådant uppdrag må dock ej avse befogenhet att besluta

om framställning eller yttrande till Konungen, länsstyrelsen eller kommunens

fullmäktige, att meddela föreläggande vid vite eller annat äventyr

eller att slutligt avgöra ärende, som är av principiell innebörd eller eljest av

större vikt.

Nämndens beslut rörande uppdrag, som i första stycket sägs, skall underställas

länsstyrelsens prövning.

Vad i denna stadga sägs om byggnadsnämnd skall i tillämpliga delar

gälla den, som på grund av uppdrag enligt första stycket handlar å nämndens

vägnar. Beslut, som meddelas på grund av dylikt uppdrag, skall am

mälas vid nämndens nästa sammanträde.

8 §•

På framställning av kommunen äger länsstyrelsen utfärda taxa för avgifter

att erläggas av den, som hos byggnadsnämnden påkallar åtgärd vilken

föranleder ritningsgranskning, besiktning eller annan tids- eller kostnadskrävande

förrättning.

Angående avgifter för upprättande och utfärdande av kartor samt för

andra åtgärder som ombesörjas av befattningshavare inom mätningsväsendet

gäller vad särskilt är stadgat.

2 KAP.

Om planläggning

Allmänna bestämmelser

9 §•

Planläggning skall ske så, att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig

utveckling inom det område, som planen skall avse. Tillbörlig hänsyn skall

tagas till förhållandena inom angränsande områden samt till den allmänna

samfärdselns, det militära försvarets, civilförsvarets och andra för riket

gemensamma behov. Även enskildas intressen skola tillbörligen beaktas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Där ej särskilda förhållanden föranleda annat, skall mark avses för det

ändamål, vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och

grundförhållanden samt övriga omständigheter. Till tätbebyggelse må ej avses

mark, som ur sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, möjligheterna

att ordna vattenförsörjning och avlopp, faran för vattenförorening

eller eljest ur allmän synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse. Områden

med särskild naturskönhet eller säregna naturförhållanden, bebyggelse med

särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller ur skönhetssynpunkt

samt områden som äro lämpade och behövliga för friluftsliv skola

såvitt möjligt bevaras. Om skyldighet att bevara fasta fornlämningar är särskilt

stadgat.

Plan må ej göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå det

därmed avsedda syftet.

Regionplan

10 §.

1 mom. Regionplanering skall bedrivas så, att den därvid förebragta utredningen

översiktligt belyser de med planläggningen sammanhängande frågor,

som äro gemensamma för regionen eller en större del av denna, samt

underlättar det framtida avgörandet av dylika frågor.

1 regionplan skall i den mån så erfordras med hänsyn till planens syfte

upptagas och på ett överskådligt sätt angivas, vilka områden som avses för

olika ändamål.

2 mom. Regionplan skall i erforderlig mån vara avfattad på karta. Erfordras

regionplanebestämmelser, böra dessa avfattas i särskild handling.

Generalplan

11 §•

1 mom. Vid generalplanering skall eftersträvas att utröna och på ett översiktligt

sätt redovisa det behov av utrymme för olika ändamål, som kan

förutses för planområdet, samt att på ett lämpligt sätt tillgodose detta behov.

Härvid bör även undersökas, vilka områden som från allmän synpunkt

ej äro lämpade för tätbebyggelse och fördenskull böra undantagas från sådan

bebyggelse.

2 mom. Generalplan skall i erforderlig mån vara avfattad på karta. Till

planen hörande särskilda bestämmelser skola avfattas i särskild handling.

Å kartan skola angivas gränserna för planen samt för de markområden

som avses för olika ändamål ävensom, i den mån så erfordras, befintliga

förhållanden såsom vattenområden, höjdförhållanden, fastighetsgränser, vägar,

kraftledningar och byggnader.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Stadsplan

12 §.

1 mom. Vid uppgörande av stadsplan skola de anspråk tillgodoses, som ur

olika synpunkter skäligen kunna ställas på en väl ordnad bebyggelse. Därvid

skall tillses, att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt

sätt, att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen beaktas,

att erforderlig trygghet mot brandfara vinnes samt att hänsyn tages till de

fordringar, som böra uppställas ur sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.

Skälig hänsyn skall tagas till bestående äganderättsförhållanden, fastighetsgränser

och andra omständigheter, som kunna inverka på planens

genomförande.

Planen må ej givas större omfattning än att den kan förväntas bliva genomförd

inom nära förestående tid.

2 mom. Stadsplan skall vara avfattad å karta. Till planen hörande bestämmelser

skola avfattas i särskild handling.

Kartan skall tydligt angiva gränserna för planen samt för de markområden,

som skola användas till byggnadskvarter, gata, torg, park eller annan

allmän plats eller till specialområde. Gators och torgs höj dlägen skola vara

angivna med siffror i gatukors och i punkter där lutningen avsevärt ändras.

I stadsplanebestämmelser skola, i den mån så erfordras, intagas stadganden

angående reglering av planområdets bebyggande och användning i övrigt,

såsom

om kvarters eller specialområdes användning för visst ändamål och om

förbud mot bebyggande av viss del av kvarter eller specialområde;

om byggnadssätt, antal byggnader å tomtplats, byggnads planyta och

läge, dess höjd och våningsantal, källardjup eller antal källarvåningar samt

antalet lägenheter som få inredas i en byggnad;

om planteringar, lekplatser, parkeringsplatser och garage;

om utfart eller annan utgång mot gata;

om rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats nyttja utrymmet

under eller över markens plan till inredande av lokaler eller för annat

ändamål;

om förläggande under eller över markens plan av gata eller annan trafikled;

samt

om bevarande av vattenområden och andra naturförhållanden.

Byggnads plan

13 §.

Byggna<isplan skall uppgöras så, att den tillgodoser de krav, som med

hänsyn till de särskilda förhållandena inom det tillämnade planområdet

skäligen böra ställas på en väl ordnad bebyggelse. Särskild hänsyn skall tagas

till bebyggelsens art, äganderättsförhållandena samt markägarnas möjligheter

att genomföra planen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

25

Byggnadsplan må ej uppgöras så, att jordbruk, skogsbruk eller annan

dylik näring onödigtvis hindras eller försvåras. I planen må upptagas mark

för jordbruksändamål endast i den mån så erfordras för planens lämpliga

utformning.

I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad i 12 § är stadgat om stadsplan.

Upprättande, antagande och faststållelse av plan

14 §.

Den som upprättar förslag till plan skall därvid samråda med kommunens

styrelse eller annat organ, som kommunens fullmäktige bestämma, länsarkitekten

samt övriga myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer,

som kunna hava ett väsentligt intresse av frågan.

15 §.

Förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall upprättas på grundval av

en för ändamålet avsedd karta över det område, som beröres av förslaget

(grundkarta).

I särskild vid grundkartan fogad förteckning (fastighetsförteckning) skola

redovisas de fastigheter, samfälligheter och andra områden, som beröras

av förslaget, deras ägare samt, i den mån kännedom därom kunnat erhållas,

servitut och andra särskilda rättigheter, som kunna hava betydelse för

planläggningen eller beröras av denna. Förteckningen skall vara bestyrkt

av person med behörighet att vara mätningsman i stad. Där i orten föres

fastighetsregister såsom för stad, må dock förteckningen bestyrkas av registerföraren,

även om denne icke har sådan behörighet.

Har fråga väckts att generalplan skall helt eller delvis fastställas, skall

fastighetsförteckning upprättas för det område som beröres av frågan.

16 §.

Förslag till plan skall, då det överlämnas till kommunal eller statlig myndighet

för antagande eller faststållelse, vara åtföljt av

a) grundkarta och fastighetsförteckning därest sådana skola vara upprättade;
b)

beskrivning över förslaget med erforderlig motivering;

c) utredning angående de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för

planens genomförande med beaktande särskilt av grundens beskaffenhet,

trafikförhållandena ävensom möjligheterna att ordna vattenförsörjning och

avlopp och att tillgodose vattenvårdsintresset; samt

d) redogörelse för det samråd med myndigheter, markägare och andra,

som ägt rum vid utarbetande av förslaget.

Innan fastighetsförteckning lägges till grund för underrättelser till sakägare,

skall den i erforderlig mån kompletteras med hänsyn till inträffade

förändringar.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

17 §.

1 mom. Innan förslag till plan antages, skall det under viss tid utställas

till granskning genom byggnadsnämndens eller, där fråga är om regionplan,

genom förbundsstyrelsens försorg; och äger den, som ej åtnöjes med förslaget,

att inom samma tid framställa anmärkning däremot hos den myndighet,

som ombesörjt utställandet. Där så finnes lämpligt må på en gång

utställas två eller flera alternativa förslag.

Tiden för granskningen bestämmes av den myndighet, som ombesörjer

utställandet. Den må ej sättas kortare än tre månader, där fråga är om

regionplan, och ej kortare än tre veckor i övriga fall. Kungörelse om utställandet

skall före den bestämda tidens början ske i den eller de tidningar, i

vilka kommunala meddelanden för orten införas. Berör förslaget mark, som

står under allmän myndighets förvaltning, skall myndigheten särskilt underrättas.

2 mom. Vid utställande av förslag till regionplan skall förbundsstyrelsen

översända kopia och avskrift av förslaget till styrelserna för de kommuner,

som förslaget rör, samt till länsstyrelsen och av frågan berörda centrala

myndigheter ävensom, där så finnes lämpligt, till annan som beröres av förslaget,

och därvid bestämma viss tid, minst tre månader efter delfåendet,

inom vilken vederbörande äger att till nämnden inkomma med yttrande

över förslaget.

3 mom. Innan förslag till generalplan utställes, skall byggnadsnämnden

översända avskrifter och kopior av förslaget till byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen.

Skall förslaget helt eller delvis fastställas, har nämnden att förfara på

sätt i 4 mom. stadgas om förslag till stadsplan eller byggnadsplan, dock att

underrättelser icke erfordras till andra sakägare än dem som beröras av fastställelsen.

4 mom. Vid utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall

byggnadsnämnden före ingången av den tid, som bestämts för förslagets

granskning, med posten under rekommendation eller eljest bevisligen avsända

skriftlig underättelse om innehållet i den utfärdade kungörelsen till

varje känd och inom riket boende markägare, som beröres av frågan och

icke skriftligen godkänt förslaget. Är markområde samfällt för flera fastigheter

med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller

annan, som är satt att förvalta den, erfordras ej underrättelse till de särskilda

delägarna i samfälligheten, utan må underrättelsen sändas allenast

till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Äger denne ej att själv föra

talan för delägarna i samfälligheten, är han gentemot delägarna ansvarig

för att underrättelsen tillställes någon som äger behörighet härtill eller, om

sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse

eller förvaltare, må underrättelsen sändas till en av delägarna att vara

för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift om vilken

delägare underrättelsen tillställts kungöras på sätt i 1 mom. andra stycket

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

sägs. Har upplysning vunnits om förhandenvaron av nyttjanderätt, som beröres

av planläggningen, skall underrättelse tillställas rättighetens innehavare,

såvitt han är känd och boende inom riket.

Berör förslaget, i vad det skall fastställas, allmän väg eller väg, som omhänderhaves

av vägförening, eller för biltrafiken viktig gata eller mark,

som är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller befästning eller

annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande

enligt 82 § samma lag, skall utdrag av förslaget i erforderliga

delar tillställas vederbörlig myndighet, vägföreningen eller anläggningens

ägare med anmodan att inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, som

ej må sättas kortare än den jämlikt 1 mom. bestämda granskningstiden, till

nämnden inkomma med yttrande över förslaget. Vad nu stadgats behöver

dock ej iakttagas med avseende å sakägare som skriftligen godkänt förslaget.

Ett exemplar av förslaget skall tillställas kommunens styrelse samt, där

så finnes erforderligt, jämväl kyrkorådet. Avser förslaget område, som gränsar

till annan kommun, bör byggnadsnämnden bereda dess styrelse tillfälle

att yttra sig över förslaget.

5 mom. Vidtages ändring i förslag till plan, sedan det varit utställt till

granskning, skall det ånyo utställas. Nytt utställande erfordras dock icke

om de sakägare, som beröras av ändringen, skriftligen godkänt denna eller

ock underrättats om ändringen på sätt i 4 mom. sägs samt erhållit tillfälle

att vid sammanträde eller annorledes taga del därav.

18 §.

Sedan förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan blivit utställt

på sätt i 17 § sägs, skall byggnadsnämnden granska förslaget jämte inkomna

anmärkningar och yttranden. Härefter skall byggnadsnämnden, såvida

nämnden ej själv äger besluta i ärendet, överlämna handlingarna jämte

eget utlåtande till kommunens fullmäktige.

19 §.

1 mom. Sedan generalplan antagits, skall planen med därtill hörande utredning

i bestyrkt avskrift och kopia genom byggnadsnämndens försorg tillställas

byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen, länsarkitekten, överlantmätaren

och vederbörande distriktslantmätare.

2 mom. När fastställelse sökes å regionplan, generalplan, stadsplan eller

byggnadsplan, skola handlingarna i ärendet insändas till länsstyrelsen.

20 §.

När plan inkommit till länsstyrelsen för fastställelse, skall länsstyrelsen,

såvida den ej själv har att besluta i ärendet, överlämna handlingarna jämte

eget utlåtande till Konungen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

21 §.

Sedan plan blivit fastställd, skola handlingarna översändas till byggnadsnämnden

eller, där fråga är om regionplan, till förbundsstyrelsen. Om underrättelse

till vederbörande myndigheter och tjänstemän genom statsdepartement

eller länsstyrelse är särskilt stadgat.

När länsstyrelsen meddelat beslut om fastställelse beträffande generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan, skall länsstyrelsen samma dag översända

underrättelse därom till envar som i ärendet framställt yrkande, vilket

genom beslutet helt eller delvis lämnats utan bifall. Får beslutet på grund

av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen ej överklagas, skall länsstyrelsen

utfärda bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

Där enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan fastställts under

villkor att inlösen kommer till stånd av viss i planen ingående mark,

skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande härom genom byggnadsnämndens

försorg så snart ske kan tillställas byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen,

länsarkitekten, överlantmätaren, vederbörande distriktslantmätare samt,

där särskild fastighetsregisterförare förordnats, jämväl denne.

22 §.

Där förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan enligt bestämmelserna

i byggnadslagen upprättats på föranstaltande av Konungen eller

länsstyrelsen, har länsstyrelsen att fullgöra vad i 17 § är stadgat för byggnadsnämnd.

Sedan länsstyrelsen granskat inkomna anmärkningar och yttranden

över förslaget samt kommunens fullmäktige blivit hörda i ärendet,

skall med avseende å den fortsatta handläggningen förfaras på sätt i 20 och

21 §§ sägs.

23 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om upprättande, antagande och fastställande

av plan skall i tillämpliga delar gälla ändring eller upphävande av planen,

dock att grundkarta icke i något fall erfordras, om de förhållanden,

som äro av betydeLse för frågan, tillräckligt tydligt framgå av annan tillgänglig

karta. Där ändring berör blott ett mindre antal markägare, erfordras

ej heller utställande eller kungörelse i tidning, såvida markägarna skriftligen

medgivit att sådant förfarande ej tillämpas eller ock underrättats om

förslaget samt därefter under minst tre veckor haft tillfälle att taga del av

detta. Vid ändring av regionplan må tiden för utställandet minskas till tre

veckor.

Särskilda bestämmelser

24 §.

1 mom. När förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad utan särskilt

tillstånd enligt 15, 35, 80, 82, 86, 97, 106, 109, 110, 119, 121, 122 eller

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

29

168 § byggnadslagen eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed

jämförlig åtgärd meddelas, skall länsstyrelsen underrätta markägarna

därom genom kungörelse i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden

för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

Det område, som avses med förordnandet, skall å karta eller annorledes

tydligt angivas till sina gränser.

Angående skyldighet att, sedan förordnandet vunnit laga kraft, tillställa

byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, överlantmätaren och andra tjänstemän

ävensom vederbörande byggnadsnämnd avskrift av förordnandet jämte

kopia av kartan är särskilt stadgat.

2 mom. Har förordnande jämlikt 16 eller 36 § byggnadslagen meddelats

om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd, skola markägarna genom

länsstyrelsens försorg underrättas om förordnandet på sätt i 1 mom. första

stycket är stadgat.

25 §.

Väckes fråga om meddelande av beslut enligt 59 § byggnadslagen rörande

särskild grund för fördelning av gatumarksersättning eller om ändring i sådant

beslut eller om antagande av bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

eller ändring därav, och finna kommunens fullmäktige att frågan

bör komma under närmare prövning, ankommer det på fullmäktige

att låta verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag vartill utredningen

må föranleda.

Sedan förslag upprättats skall detsamma utställas för granskning under

viss tid, minst tre veckor, efter det kungörelse härom skett i den eller de

tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten införas. Där fråga är

om särskild grund för fördelning av gatumarksersättning, skall dessutom

på sätt i 17 § 4 mom. första stycket sägs underrättelse om förslagets utställande

för granskning tillställas kända och inom riket boende markägare,

vilkas rätt beröres av förslaget, dock att sådan underrättelse ej behöver

tillställas den som skriftligen godkänt förslaget. När den för granskning bestämda

tiden tilländagått äga fullmäktige besluta i ärendet.

Skall ärendet underställas Konungens prövning, skola, sedan fullmäktiges

beslut meddelats, handlingarna insändas till länsstyrelsen, som har att

med eget utlåtande överlämna dem till Konungen.

26 §.

Uppkommer fråga om förplikiande för ägare av mark, för vilken stadsplan

fastställts eller skall fastställas, att avstå mark eller bekosta utförande

av särskilda anordningar jämlikt 70 eller 73 § eller 165 § första stycket byggnadslagen,

skall byggnadsnämnden uppgöra förslag i ämnet.

Sedan förslaget uppgjorts skall tillfälle beredas vederbörande markägare

atl under viss tid, minst tre veckor, granska detsamma. Härom skall markägare,

därest han ej skriftligen godkänt förslaget, underrättas på sätt i 17 §

4 inom. första stycket sägs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Den mark, som skall avstås, skall till läge och gränser angivas på bestyrkt

kopia av stadsplanekartan eller särskild karta med samma noggrannhet.

Om byggnadsnämnds skyldighet att göra anmälan till inskrivningsdomaren,

då fråga väckts om tillämpning av 70 § eller 165 § första stycket byggnadslagen,

stadgas i förstnämnda paragraf.

27 §.

Vad i 26 § första, andra och tredje styckena stadgas skall äga motsvarande

tillämpning i ärende om förpliktande för ägare av mark, för vilken

byggnadsplan skall fastställas eller fastställts, att upplåta mark till väg

eller annan allmän plats jämlikt 113 § eller 165 § andra stycket byggnadslagen.

Väckes frågan hos länsstyrelsen, har denna att fullgöra vad som sålunda

är föreskrivet för byggnadsnämnd.

Om skyldighet för bygnadsnämnd eller länsstyrelse att i nu avsett fall

göra anmälan till inskrivningsdomaren stadgas i 113 § byggnadslagen.

28 §.

Vid handläggning av fråga om upprättande eller fastställande av byggnadsplan

skall länsstyrelsen tillika taga under övervägande, huruvida vägförening,

varom stadgas i lagen om enskilda vägar, bör bildas för planområdet.

3 KAP.

Om utomplansbestämmelser

29 §.

Där i enlighet med föreskrifterna i byggnadslagen bestämts att utomplansbestämmelser

skola tillämpas, skall, såvida ej Konungen annorlunda förordnat,

i sådant hänseende gälla följande:

1) Byggnad må ej uppföras med mindre tomtplatsen kan anses tillräckligt

stor och i övrigt lämpad för den tillämnade bebyggelsen.

2) Tomtplats må ej bebyggas i större omfattning än att till gårdsplan

och för andra fastighetens behov återstår det utrymme som med hänsyn till

ortens sed, fastighetens användningssätt och övriga omständigheter kan anses

skäligt.

3) Byggnad, vars användande kan antagas orsaka behov av anordning för

vattenförsörjning eller för bortledande av spillvatten eller annan flytande

orenlighet, må ej uppföras, med mindre möjlighet föreligger att tillgodose

sagda behov.

4) Byggnad må ej uppföras på mindre avstånd än 4,5 meter från enskild

väg, som är av betydelse med hänsyn till allmänna samfärdseln, och ej närmare

vägens mittlinje än 9 meter.

5) Bostadsbyggnad må ej uppföras i flera än två våningar eller till större

höjd än 7,5 meter och må ej innehålla flera än två bostadslägenheter.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1950

31

När särskilda omständigheter föranleda det äger byggnadsnämnden medgiva

undantag från bestämmelserna under 3—5) här ovan, såvitt det kan ske

utan att sundheten, trafiksäkerheten, tryggheten mot brand eller trevnaden

eftersättes.

30 §.

När fråga väckts att utomplansbestämmelser skola tillämpas inom visst

område, åligger det byggnadsnämnden att utreda frågan och uppgöra förslag

till närmare avgränsning av området. Förslaget skall i erforderlig mån

vara avfattat på karta.

I övrigt skall med avseende å handläggning av fråga om tillämpning av

utomplansbestämmelser i erforderliga delar gälla vad i 14 §, 17 § 1 mom.

samt 18—23 §§ är stadgat om antagande, fastställande och upphävande av

byggnadsplan.

4 KAP.

Om tomtindelning in. m.

31 §.

Där stadsplan eller byggnadsplan finnes, åligger det byggnadsnämnden

att med särskild uppmärksamhet följa och i mån av behov å skiss eller karta

angiva, hur bebyggandet fortskrider inom det planlagda området.

Där så finnes påkallat, skall nämnden verkställa särskild utredning för

bedömande hur bebyggelse och fastighetsbildning lämpligen bör ske för att

ingå som led i ett ändamålsenligt utnyttjande av området.

32 §.

I fråga om område med stadsplan skall byggnadsnämnden vaka över att

tomtindelning kommer till stånd när sådan erfordras. Har stadsplanen ändrats

och följer därav, att ändring bör ske jämväl av tomtindelningen, eller

är gällande tomtindelning eljest icke ändamålsenlig, har nämnden att vidtaga

åtgärd för ändring av denna, när så kan ske och nämnden finner det

erforderligt.

33 §.

Vid tomtindelning skall eftersträvas att i anslutning till stadsplanen nå en

ändamålsenlig, enkel och redig indelning av kvarteret. Varje fastighet skall

hava erforderlig förbindelse med gata. Behörig hänsyn skall tagas till bestående

äganderätts- och servitutsförhållanden samt av markens ägare uttryckta

önskemål.

34 §.

1 mom. Förslag till tomtindelning skall upprättas av person, som är behörig

att vara mätningsman i stad. Förslaget skall utmärkas å karta. Till

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

förslaget skall ock höra beskrivning, i vilken för varje tomt skola upptagas

storleken av vart och ett av de områden av vilka tomten skall bildas, tomtens

ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor. Vid förslaget skall vara

fogad förteckning över ägare av mark inom kvarteret.

Vid förslagets uppgörande bör samråd ske med markägarna varjämte,

där så prövas lämpligt, tillfälle bör beredas kommunens styrelse att yttra sig

i frågan.

2 mom. Förslag till tomtindelning skall genom byggnadsnämndens försorg

utställas till granskning under viss tid, minst tre veckor; och äger den,

som ej åtnöjes med förslaget, att under samma tid framställa anmärkning

däremot hos nämnden. Utställande erfordras dock icke, om samtliga ägare

av mark inom kvarteret skriftligen medgivit att dylikt förfarande ej tilllämpas.

Om utställande av förslag till tomtindelning skola ägarna av mark inom

kvarteret underrättas på sätt i 17 § 4 mom. första stycket sägs. Är markägares

vistelseort okänd och finnes ej någon, som veterligen äger att föra talan

för honom, skall kungörelse om utställandet före den bestämda tidens början

ske i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten

införas.

Vidtages ändring i föi^laget, sedan det varit utställt till granskning, skall

stadgandet i 17 § 5 mom. äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Sedan byggnadsnämnden antagit förslag till tomtindelning, skall

nämnden översända handlingarna i ärendet till länsstyrelsen.

Då länsstyrelsen fastställt tomtindelning, skall länsstyrelsen samma dag

översända underrättelse därom till byggnadsnämnden, kommunens styrelse

och de markägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis

lämnats utan bifall. Beslutet skall härjämte delgivas den som för fastighetsregistret.

Där till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen

klagan över beslutet ej får föras, har länsstyrelsen att å kartan teckna

bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

k mom. Vad i denna paragraf är stadgat om antagande och fastställande av

tomtindelning skall i tillämpliga delar gälla jämväl ändring eller upphävande

av sådan indelning.

5 KAP.

Om byggande

Inledande bestämmelser

35 §.

Stadgandena i detta kapitel äro, där annat ej angives, tillämpliga allenast

inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Inom område med allenast utomplansbestämmelser äga stadgandena i detta

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

33

kapitel icke tillämpning i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk

eller därmed jämförlig näring.

36 §.

Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för bebyggande

avsedd fastighet.

Med gata förstås i detta kapitel område som i fastställd generalplan eller

stadsplan avsetts till gata, torg eller eljest för allmän trafik, område som i

byggnadsplan avsetts till väg eller annan allmän plats, inom område med

utomplansbestämmelser belägen enskild väg som är av betydelse för allmänna

samfärdseln inom området, så ock allmän väg.

Angående vad som är att hänföra till nybyggnad stadgas i 75 §.

37 §.

Där i detta kapitel eller i stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

givits föreskrift om hushöjd, källardjup eller dylikt, skall, såvida

annat ej angivits, måttet räknas från angränsande gatas medelnivå invid

tomten. För fritt liggande byggnad inne å tomt räknas måttet från markens

medelnivå invid byggnaden. Byggnad må härvid ej, med mindre särskilda

skäl föreligger, anses såsom fritt liggande inne å tomt, om någon del därav

ligger närmare gata än 6 meter. Byggnads höjd räknas till skärningen mellan

fasadplanet och takplanet.

Har föreskrift givits om visst antal våningar, skall såsom våning anses

källare, om golvet i den närmast högre våningen lägges mer än 1,5 meter

över omgivande markyta och byggnadsnämnden ej med hänsyn till terrängförhållandena

medgiver annan bedömning.

Nybyggnad

38 §.

Åt byggnads yttre skall givas sådan utformning och färg, som stads- eller

landskapsbilden fordrar och som befinnes lämplig såväl för byggnaden i och

för sig som för en god helhetsverkan.

Byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig

synpunkt må icke förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller

genom bebyggelse i grannskapet. Om skyldighet att bevara fasta fornlämningar

är särskilt stadgat.

39 §.

Byggnad skall förläggas till sådant ställe å tomten att den på lämpligt

sätt ansluter till övrig bebyggelse å denna och å närbelägen mark. Byggnad

inom område med stadsplan eller byggnadsplan skall, såvida annat ej föreskrivits

i planen eller medgives av byggnadsnämnden, läggas i gatulinjen

eller, om förgård finnes, i inre förgårdslinjen.

it Bihang till riksdagens protokoll 195!). 1 samt. Nr 168

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

I övrigt skall, där annat ej är föreskrivet, vid val av plats för byggnad

iakttagas

a) att byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att

sammanbyggas med byggnad på granntomt, icke må läggas på mindre avstånd

från gränsen mot denna än som motsvarar hälften av den för byggnaden

tillåtna största höjden och ej närmare gränsen än 4,5 meter; samt

b) att avståndet mellan byggnader å samma tomt ej må vara mindre än

den för någondera byggnaden tillåtna största höjden.

Byggnadsnämnden äger medgiva undantag från bestämmelserna i andra

stycket, om det finnes påkallat av särskilda skäl samt kan ske utan men

för granne eller fara för sundhet, brandsäkerhet eller trafiksäkerhet och

utan att ett lämpligt bebyggande av området försvåras. Kan åtgärden inverka

på förhållandena å angränsande tomt, skall dess ägare höras i saken.

40 §.

Byggnads tak må icke skjuta över ett plan, som skär närmaste fasadplan

på den för byggnaden tillåtna högsta höjden och höjer sig inåt byggnaden

med en lutning av 45°. Byggnadsnämnden äger dock medgiva, att takkupor

och andra anordningar, som kunna anses påkallade med hänsyn till bvggnadens

utseende eller av praktiska skäl, skjuta över detta plan.

41 §.

1 mom. Där icke annat föreskrivits i gällande plan, må byggnad ej uppföras

så, att någon del därav når över gata.

Byggnadsnämnden äger dock medgiva

a) att grundkonstruktion, fasadlist, trappsteg ovan gatuplanet, flaggstång,

intagningsbrunn för kablar eller annan liknande mindre byggnadsdel

skjuter över gräns mot gata;

b) att balkong, burspråk eller annan liknande byggnadsdel utbygges över

gata; samt

c) att port, dörr, grind eller fönster vid öppnandet når ut över gata.

Medgivande, som nu sagts, må lämnas endast när det med hänsyn till

gatans bredd och övriga omständigheter kan ske utan olägenhet för trafiken

eller eljest. I fall, som avses i andra stycket b), skall särskilt tillses,

att anordningen icke medför men för grannfastighet.

2 mom. Vad i 1 mom. är föreskrivet om befogenhet för byggnadsnämnd

alt medgiva byggande å gatumark skall äga motsvarande tillämpning där

någon vill uppföra byggnad så, att den skjuter in på annan mark, som enligt

gällande plan eller andra gällande föreskrifter ej får bebyggas.

42 §.

Byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga byggnadsdelar,

som kunna utsättas för belastning, skola hava betryggande bärförmåga,

stadga och beständighet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

43 §.

1 mom. Uppföres byggnad i gräns mot annan tomt och är ej det framförvarande

området undantaget från bebyggande till minst 9 meters bredd,

skall byggnaden, såvida annat ej föreskrivits i gällande plan, skiljas från

granntomten medelst brandmur.

Där fråga är om byggnader i högst två våningar, må byggnadsnämnden

medgiva befrielse från skyldigheten att uppföra brandmur, om grannarna

äro ense därom och byggnaderna i övrigt anordnas på ett med hänsyn till

brandfaran betryggande sätt.

1 fråga om envåningsbyggnad må anstånd med eller befrielse från skyldigheten

att uppföra brandmur medgivas av byggnadsnämnden, där nämnden

efter grannens hörande finner detta med hänsyn till byggnadens ringa

storlek, avståndet till byggnad på angränsande tomt och övriga omständigheter

kunna ske utan olägenhet.

2 mom. Om särskilda skäl tala därför må byggnadsnämnden medgiva att

brandmur eller annan vägg anordnas gemensamt för byggnader som sammanbyggas,

där det kan ske utan olägenhet och grannarna äro ense därom.

44 §.

1 mom. Byggnad skall med avseende å konstruktion och inredning utföras

så, att faran för brand ej blir större än som betingas av hänsyn till

dess ändamål, angränsande bebyggelse och omständigheterna i övrigt. Där

annan bebyggelse finnes i grannskapet, skall byggnads tak utföras av eller

täckas med material, som i tillräcklig mån skyddar mot spridning av brand.

Större byggnad skall, om byggnadsnämnden finner det erforderligt, uppdelas

i lämpligt stora enheter genom brandsäker mur.

2 mom. Byggnad i två våningar skall, om den upptager större planyta än

200 kvadratmeter och icke genom brandsäker mur uppdelas i enheter av

högst denna storlek, utföras så, att den kan betecknas som brandhärdig.

Detsamma gäller byggnad i två våningar med flera än två bostadslägenheter,

därest bostads- eller arbetsrum inredes på vinden.

3 mom. Byggnad i tre eller flera våningar skall utföras så, att den kan

betecknas såsom brandsäker.

Vad nu sagts gäller ock byggnad i två våningar, om i byggnaden skall

inrymmas:

a) samlingslokal för mer än 150 personer;

b) undervisningsanstalt för mer än 150 elever;

c) hotell eller pensionat för mer än 50 gäster;

d) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50

platser; eller

c) industriell rörelse som i regel sysselsätter mer än 50 personer eller som

med hänsyn till verksamhetens art innebär särskild fara för brand.

4 mom. Skulle tillämpning av bestämmelserna i 2 eller 3 mom. medföra

oskälig kostnad eller föreligger eljest särskilt skäl till undantag, må sådant

medgivas av byggnadsnämnden.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

5 mom. Inom utrymme ovan inredd vind må boningsrum ej anordnas såvida

ej byggnadsnämnden medgiver undantag med hänsyn till vidtagna åtgärder

mot brandfara.

6 mom. Byggnad skall hava erforderligt antal utgångar, trappor och andra

utrymningsvägar, ägnade att bereda trygghet vid brand. Trappa skall hava

tillräcklig bredd och lämplig stigning samt skall, i den mån så erfordras,

vara försedd med ledstång och räcke.

7 mom. Eldstäder och andra anordningar för uppvärmning, rök- och ventilationskanaler,

sopnedkast, hissar, gårdslanterniner, ledningar för gas,

etektrisk ström, vatten och avlopp samt utrymmen för särskilda ändamål,

såsom pannrum, garage, tvätt- och torkrum, bränsleförråd och dylikt skola

anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet icke

uppkommer.

45 §.

Byggnad skall, i den mån det erfordras, vara försedd med anordning för

uppstigning på taket.

Där så erfordras skall härjämte finnas anordning för uppstigning på

skorsten.

Uppgår byggnads höjd över närmast kringliggande mark på någon punkt

till åtta meter eller finnes på taket lanternin, ljusbrunn eller liknande, skall

byggnaden, där det icke av särskild orsak kan anses obehövligt, vara försedd

med anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från

taket.

46 §.

Byggnad för stadigvarande bruk, vari inrymmes bostads- eller arbetsrum,

skall anordnas och inredas så, att den bereder möjlighet till trevnad och

god hygien. Den skall innehålla nödiga förvaringsutrymmen samt vara försedd

med behövlig sanitär utrustning.

Särskilt skall beaktas följande:

1. Byggnaden skall bereda erforderlig värme- och ljudisolering samt

tillfredsställande skydd mot fukt.

2. Byggnaden skall kunna uppvärmas och ventileras på tillfredsställande

sätt.

3. I boningsrum samt i kök, som hör till bostadslägenhet, skall finnas

fönster, som vetter omedelbart åt det fria och lämnar god dager.

4. Arbetsrum och därtill hörande personalrum skola hava tillräckligt

luftutrymme och kunna tillfredsställande belysas, därvid dagerbelysning

bör anordnas, om förhållandena medgiva sådan.

5. Till byggnaden skall höra sopruin, om så erfordras.

Med avseende å arbetsrum må byggnadsnämnden medgiva undantag från

bestämmelserna i denna paragraf, där sådant påkallas med hänsyn till arten

av den verksamhet, för vilken rummet är avsett. Nämnden må ock medgiva,

att mindre utrymme för matlagning inrättas utan fönster, såvida an
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959 37

ordningar vidtagas för att på annat sätt tillgodose behovet av luftväxling och

god belysning.

47 §.

I fråga om byggnad med mer än två bostadslägenheter skall utöver vad

här förut är stadgat iakttagas följande:

1. Lägenhet skall om möjligt hava soligt läge och helst göras genomluftbar.

2. Golvytan i boningsrum må ej understiga 7 kvadratmeter.

3. Rumshöjden i bostadslägenhet skall, räknat från golv till tak, vara

minst 2,50 meter.

1. Till bostadslägenhet skola höra vindskontor eller annat därmed jämförligt

förvaringsrum samt lämpligt utrymme för förvaring av matvaror.

5. För dem som bo i byggnaden skall finnas tillgång till tvättstuga och

torkrum, plats för rengöring och vädring av sängkläder, mattor och dylikt

samt, där så erfordras, utifrån lätt tillgänglig förvaringsplats för cyklar och

barnvagnar.

6. Omfattar byggnaden flera våningar än två, skall sopnedkast vara anordnat.

Möter i särskilt fall betydande svårighet att iakttaga stadgandena i denna

paragraf eller tala eljest synnerliga skäl för att något av dessa stadganden

frångås, må byggnadsnämnden medgiva sådant undantag, som är förenligt

med trevnad, bekvämlighet och god hygien. Ej må i något fall medgivas lägre

rumshöjd i bostadslägenhet än 2,10 meter.

48 §.

Byggnad för särskilt ändamål, såsom industribyggnad, byggnad för undervisning,

vårdanstalt, hotell, pensionat, samlingslokal samt lokal för hantverk

eller handel, skall utöver vad förut är stadgat fylla de särskilda krav,

som med hänsyn till verksamhetens art skäligen böra uppställas på hygien,

skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet

för dem, som skola vistas i byggnaden.

Särskilt skall iakttagas,

a) att väggar, tak och golv utföras i sådant material och få sådan utformning,

att de utan svårighet kunna rengöras i den omfattning och på

det sätt verksamheten fordrar;

b) att erforderliga anordningar vidtagas för att avlägsna och oskadliggöra

fast eller flytande avfall och orenlighet ävensom damm, rök, gas eller

ånga, som uppkommer i verksamheten; samt

c) att tillräckliga utrymmen avses till personalrum.

Ändring av byggnad

49 §.

Vid sådan ändring av byggnad, som ej är att hänföra till nybyggnad, skola

bestämmelserna i 38—48 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om de delar

av byggnaden, som beröras av ändringen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Byggnadsnämnden äger medgiva undantag, där sådant påkallas av omständigheterna

och icke medför brandfara eller olägenhet i sanitärt avseende

eller eljest.

Underhåll av byggnad

50 §.

Byggnad skall underhållas så, att hållfastheten icke äventyras samt brandfara,

sanitär olägenhet eller vanprydnad icke uppkommer.

Rivning av byggnad

51 §.

1 mom. Har byggnad genom brand eller annorledes blivit skadad i väsentlig

mån och blir den ej iståndsatt inom skälig tid, äger byggnadsnämnden,

om så prövas erforderligt, föreskriva att byggnaden skall rivas.

2 mom. Kan byggnad, som skall rivas, antagas vara behäftad med ohyra

eller virkesförstörande insekter, skall åtgärd vidtagas till deras utrotande.

Skylt, annan fast anordning, upplag m. m.

52 §.

Skylt skall till form, färg och utförande i övrigt fylla skäliga anspråk på

prydlighet och vara lämpad för platsen. Särskilt skall tillses, att den ej inverkar

menligt på stads- eller landskapsbilden eller medför brandfara eller

risk för olycksfall samt att den ej skymmer sikten längs gata eller på annat

sätt verkar störande på trafiken å gata eller annorstädes eller för närboende.

Skadad eller eljest bristfällig anordning skall, om den ej iståndsättes,

snarast borttagas.

Vad nu sagts skall ock gälla annan fast anordning, såsom radioantenn,

mur och bensinpump, så ock ljusanordning vare sig den är fast anbragt eller

icke.

Upplag må ej anordnas så, att det orsakar brandfara eller risk för olycksfall,

skymmer sikten för trafiken eller för närboende, vanpryder omgivningen

eller eljest vållar olägenhet av betydelse.

Tomts ordnande

53 §.

1 mom. Tomt skall, vare sig den tagits i anspråk för sitt ändamål eller

icke, hållas i vårdat skick. Därvid skall tillses, att växtligheten ej hindrar

sikten för trafiken.

2 mom. Bebyggd tomt skall beträffande lutning och höjdläge samt plantering

och inhägnad vara anordnad på lämpligt sätt med hänsyn särskilt till

ljustillförseln samt till stads- eller landskapsbilden. Byggnadsnämnden äger

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

föreskriva att å tomten skall anordnas och vidmakthållas plantering eller

annan liknande anordning. Nämnden äger ock föreskriva, att stängsel skall

hållas mot gata.

3 mom. Å tomt skall inom- eller utomhus finnas särskilt, tillräckligt stort

utrymme till parkering, lastning och lossning av fordon för dem som bo eller

vistas på tomten samt för verksamhet som där bedrives, såvida dylikt utrymme

kan beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt.

Från vad sålunda föreskrivits äger byggnadsnämnden medgiva undantag,

om särskild plats för fordonen beretts annorstädes än å tomten så ock eljest

om särskilda skäl äro därtill.

Byggnadslov

54 §.

1 mom. Åtgärd, som enligt 75 § är att hänföra till nybyggnad, må ej företagas

utan byggnadsnämndens lov (byggnadslov).

Byggnadslov erfordras jämväl för följande åtgärder, nämligen

sådan till nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnad, som berör konstruktionen

av dess bärande delar eller av eldstäder, rök- eller ventilationskanaler

eller som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende;

ianspråktagande av byggnad eller del därav för väsentligen annat ändamål

än det, vartill byggnaden förut varit använd eller som finnes angivet å

godkänd ritning;

uppförande eller väsentlig ändring av mur, plank eller därmed jämförlig

anordning;

schaktning, fyllning eller annan liknande åtgärd inom tomt, såvida åtgärden

innebär avsevärd ändring av höj dläget för tomten eller del därav;

inrättande av fast cistern eller annan fast anordning för hantering eller

förvaring av brännbara vätskor, såvida åtgärden ej avser allenast att tillgodose

viss fastighets husbehov; samt

inrättande av upplag.

Inom område med stadsplan erfordras härutöver byggnadslov för rivning

av byggnad samt för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning.

Med avseende å område, som är beläget i närheten av befintlig eller tillämnad

befästning, statlig flygplats, annan än staten tillhörig flygplats för

allmänt bruk, atomreaktor eller annan atomenergianläggning, äger länsstyrelsen

i den omfattning som finnes erforderlig föreskriva skyldighet att söka

byggnadslov för inrättande av materialgård eller ljusanordning eller schaktning,

fyllning eller därmed jämförlig åtgärd jämväl där sådan skyldighet ej

följer av de här förut givna bestämmelserna. Föreskriften skall kungöras på

sätt i 24 § 1 mom. första stycket sägs.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat må utan byggnadslov företagas

invändig ändring av bostadsbyggnad som ej innehåller flera än två

bostadslägenheter eller av därtill hörande uthus, såvida åtgärden icke består

i inredande av ytterligare bostadslägenhet eller av lokal för handelsrörelse,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

hantverk eller industri och ej heller berör konstruktionen av byggnadens

bärande delar, eldstäder eller rökkanaler.

Stadgandena i 1 mom. äga ej tillämpning i fråga om byggnad, som tillhör

kronan eller landsting.

3 mom. Befrielse från skyldighet att söka byggnadslov må av länsstyrelsen

medgivas i fråga om industriområde, som ligger avskilt från annan bebyggelse

och är i en ägares hand, såframt det kan anses uppenbart att området ändock

kommer att bebyggas på tillfredsställande sätt samt medgivandet tillstyrkts

av byggnadsnämnden. Medgivandet må när som helst återkallas.

4 mom. Den som ämnar verkställa byggnadsarbete, för vilket byggnadslov

ej erfordras, äger ändock, om han så önskar, genom ansökan påkalla byggnadsnämndens

prövning av åtgärden. Om sådant ärende skall i tillämpliga

delar gälla vad som är föreskrivet om ärende rörande byggnadslov.

55 §.

1 mom. Ansökan om byggnadslov göres skriftligen hos byggnadsnämnden.

Vid ansökan om byggnadslov för uppförande av nybyggnad eller tillbyggnad

av förut befintlig byggnad skola fogas situationsplan över tomten, utvisande

befintliga byggnaders och tillämnad byggnads läge, samt ritningar

rörande företaget med erforderlig beskrivning. Inom område, varest byggnadsnämnden

tillhandahåller nybyggnadskarta, skall situationsplanen vara

grundad å sådan karta. Där ej särskilda omständigheter föranleda annat,

skola situationsplan och ritningar ingivas i tre exemplar.

Vid ansökan om byggnadslov för annan åtgärd än nu sagts skola fogas

erforderliga ritningar och beskrivningar.

2 mom. Erfordras ytterligare utredning som icke lämpligen kan införskaffas

genom byggnadsnämndens försorg, äger nämnden förelägga sökanden

att inom viss tid inkomma därmed vid äventyr att ansökningen eljest förklaras

förfallen.

3 mom. Där så finnes lämpligt äger byggnadsnämnden medgiva att ritningar

och beskrivningar ingivas i mån av arbetets fortgång. Nämnden må ock

i fråga om arbete av mindre omfattning medgiva befrielse från skyldigheten

att ingiva ritning.

56 §.

1 mom. Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden

tillse, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnad-slagen, lagen om

allmänna vägar, lagen om enskilda vägar, strandlagen, denna stadga eller

med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. År tomtens ägare

enligt byggnadslagen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att

anordna utfartsväg eller avlopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad

ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.

Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej givas

till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959 41

tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt

behov.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. sägs må byggnadsnämnden meddela

lov till anordningar och mindre byggnader, som avse att tillgodose den allmänna

nyttan och trevnaden, även om de skulle strida mot fastställd generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller innefatta

tätbebyggelse, såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning

för avsett ändamål.

Byggnadsnämnden må ock meddela lov till uppförandet av tillfällig byggnad,

oaktat företaget strider mot plan eller bestämmelser som nu sagts eller

mot bestämmelserna i 37 § första eller andra stycket byggnadslagen, såframt

företaget prövas ej avsevärt motverka det med planen eller bestämmelserna

avsedda syftet. Sådant byggnadslov må avse rätt att låta byggnaden kvarstå

högst tre år från det byggnadslovet meddelades, nämnden dock obetaget

att sedermera på ansökan medgiva förlängning av tiden med högst tre år

i sänder.

Angående befogenhet i vis.sa fall för byggnadsnämnd att medgiva undantag

från gällande planer, bestämmelser och förbud i vidare män än nu sagts

stadgas i 67 §.

57 §.

År åtgärd, för vilken byggnadslov sökes, enligt stadgande i lag eller författning

därjämte beroende på tillstånd av annan myndighet än byggnadsnämnd,

skall nämnden hänvisa vederbörande att söka sådant tillstånd.

Berör åtgärden område, varest gäller förbud mot bebyggelse med hänsyn

till befintlig eller tillämnad anläggning för försvarsändamål eller luftfart

eller atomreaktor eller annan atomenergianläggning, och finner nämnden

tvekan råda huruvida hinder mot byggnadslov föreligger med hänsyn därtill,

har nämnden att hänvända sig till länsstyrelsen för erhållande av nödiga

upplysningar i saken.

58 §.

1 mom. Beslut i ärende rörande byggnadslov skall meddelas sökanden

skriftligen.

Beviljas byggnadslov, skall underrättelse om beslutet ofördröjligen i rekommenderat

brev eller eljest bevisligen tillställas markägare eller annan

sakägare, som av byggnadsnämnden hörts i ärendet. I beslut, varigenom

byggnadslov beviljas, skola meddelas erforderliga föreskrifter rörande arbetets

utförande samt rörande de anmälningar, som skola göras hos nämnden.

Erfordras tillstånd av annan myndighet än nämnden, bör i beslutet intagas

erinran därom, såvida icke nämnden förmedlat ansökan om sådant

tillstånd. I beslutet skall därjämte intagas anmaning till sökanden att om

beslutet bevisligen underrätta grannar och andra, vilka kunna beröras därav.

2 mom. Vid byggnadslov för nybyggnad må, om byggnadsnämnden finner

det nödigt och sökanden skriftligen samtyckt därtill, fogas villkor att annan

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

byggnad å tomten skall rivas, ombyggas eller ändras. I beslutet skall angivas

viss tid för villkorets fullgörande.

3 mom. Av handlingar, som jämlikt 55 § ingivits till byggnadsnämnd, skall

ett exemplar förses med påskrift om nämndens beslut och återställas till sökanden.

Beviljas byggnadslov, skall ett exemplar av handlingarna förvaras

i nämndens arkiv.

4 mom. Har byggnadsnämnden i beslut om byggnadslov frångått mening,

som i ärendet uttalats av annan myndighet, skall nämnden ofördröjligen underrätta

myndigheten om beslutet.

59 §.

Byggnadslov är förfallet, såvida icke inom två år det medgivna arbetet påbörjats

eller efter inträffat avbrott återupptagits. I intet fall äger byggnadslov

giltighet för längre tid än fem år.

Inträder förbud mot nybyggnad enligt bestämmelserna i byggnadslagen,

må dessförinnan meddelat byggnadslov ej utnyttjas i vad det strider mot

förbudet. Påbörjat byggnadsarbete må dock slutföras.

Byggnadsarbete och tillsyn å sådant arbete

60 §.

Byggnadsarbete skall utföras enligt gällande bestämmelser och fastställda

ritningar samt med ändamålsenligt material och i övrigt på betryggande

sätt.

Vid arbetet skola iakttagas de försiktighetsmått, som äro erforderliga till

förekommande av skada å person och egendom samt vad som skäligen påkallas

till undvikande av obehag för trafikanter och närboende.

Särskilt bör vid arbetet beaktas

att schaktnings- samt grundläggnings- och rivningsarbete verkställes med

försiktighet, så att grannbyggnad eller gata med dess ledningar ej lider

skada;

att byggnadsställningar göras hållfasta och stadiga; samt

att maskinella anordningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar och dylikt

anordnas så, att brandfara och andra olägenheter såvitt möjligt undvikas.

61 §.

1 mom. För arbete, som avser nybyggnad, rivning av byggnad eller ändring

av byggnad, skall, om byggnadslov erfordras, finnas en av den byggande

utsedd ansvarig arbetsledare, såframt ej byggnadsnämnden beträffande

arbete av ringa omfattning funnit att särskild arbetsledare icke erfordras.

2 mom. Till arbetsledare må ej utses annan än den, som byggnadsnämnden

prövat äga erforderlig kunskap, erfarenhet, pålitlighet och ordentlighet.

Avser arbetet uppförande av byggnad i flera än två våningar eller ingå däri

arbeten av tekniskt mera krävande art, skall arbetsledaren hava avlagt examen

vid högre teknisk läroanstalt eller på annat sätt hos nämnden styrkt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

43

sig äga nöjaktig kännedom om dylika arbeten. Fordrar viss del av arbetet

särskild sakkunskap, äger nämnden föreskriva, att ledningen av arbetet i

denna del skall anförtros någon, som besitter sådan kunskap.

3 mom. Innan arbetet påbörjas, skall till byggnadsnämnden avlämnas

skriftlig förklaring av arbetsledaren, att denne åtager sig uppdraget.

4 mom. Arbetsledaren åligger att öva fortlöpande ledning och tillsyn över

arbetet och svara för dess behöriga fullgörande, att avgiva föreskrivna anmälningar

till byggnadsnämnden och andra myndigheter samt att närvara

vid nämndens besiktningar av arbetet. Gör han sig skyldig till allvarlig försummelse,

äger nämnden fråntaga honom ledningen av arbetet så ock, om

synnerliga skäl äro därtill, förklara honom för viss tid förlustig rätten att

vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Skulle den byggande motsätta

sig att gällande bestämmelser angående arbetet iakttagas, har arbetsledaren

att anmäla förhållandet hos nämnden.

62 §.

1 mom. Md uppförande av ny byggnad, vartill byggnadslov erfordras,

skall till byggnadsnämnden göras anmälan:

a) när företaget påbörjas;

b) då schaktning eller sprängning till grundbotten blivit utförd eller

pålning skall påbörjas;

c) då grundläggning verkställts men innan första bjälklaget utföres;

d) då byggnadens bärande stomme samt skorsten uppförts men innan

putsning eller annan ytbehandling verkställes eller golv inlägges; samt

e) då företaget slutförts.

Vid sådan rivning av byggnad eller ändring av byggnad, vartill byggnadslov

erfordras, skall anmälan göras till nämnden innan företaget påbörjas

samt då det slutförts.

Nämnden äger för särskilt fall föreskriva, att anmälan skall göras jämväl

vid annan tidpunkt än nu nämnts. Nämnden äger ock medgiva befrielse

helt eller delvis från anmälningsskyldigheten.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall ock gälla företag, för vilket jämlikt 54 §

3 mom. gäller befrielse från skyldighet att söka byggnadslov. När anmälan

första gången göres, skola därvid i två exemplar fogas situationsplan, ritningar

och beskrivningar i enlighet med vad som gäller vid sökande av byggnadslov.

Nämnden äger dock medgiva anstånd med eller befrielse från skyldigheten

att ingiva ritningar och beskrivningar.

63 §.

När till byggnadsnämnd inkommit anmälan om påbörjande av företag, som

avser uppförande av byggnad eller tillbyggnad inom område med stadsplan,

skall nämnden skyndsamt låta utstaka byggnaden å marken samt utmärka

iess höjdläge. Är byggnaden till sitt läge direkt beroende av gräns mot grannes

tomt, skall grannen kallas till utstakningen.

Inom område, för vilket stadsplan ej fastställts, skall nämnden föranstalta

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

om utstakning av byggnad och utmärkande av dess höjdläge där så finnes

påkallat och det lämpligen kan ske.

64 §.

1 mom. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka

byggnadslov erfordras, samt äger verkställa härför erforderliga besiktningar.

Nämnden äger ock besiktiga byggnadsföretag, vartill byggnadslov ej erfordras.

I främsta rummet bör genom besiktningar utrönas, huruvida byggnaden

förlagts i rätt läge, samt beskaffenheten av grundbottnen, stommen och

byggnaden i färdigt skick. Där byggnadslov beviljats för uppförande av

byggnad inom område med stadsplan, skall, såvida icke särskilda skäl föranleda

annat, särskild besiktning företagas vid ettvart av de tillfällen, som

omnämnas i 62 § första stycket b), c), d) och e) (grundbottenbesiktning,

lägesbesiktning, stombesiktning, slutbesiktning).

1 fall då byggnadslov beviljats må slutbesiktning ej underlåtas, om den

byggande begär sådan besiktning.

Skall byggnad undergå besiktning av annan myndighet än byggnadsnämnd,

bör nämnden verka för att arbetet därmed på lämpligt sätt samordnas

med nämndens besiktningar.

2 mom. Den byggande skall vid besiktning förete ritningar och övriga

handlingar rörande företaget samt lämna besiktningsmannen erforderlig

handräckning.

Vid slutbesiktning av byggnad skal! den byggande förete bevis av vederbörande

skorstensfejare, att eldstäder samt sådana rök- och ventilationskanaler,

som skola sotas, blivit undersökta, samt, där i byggnaden skall finnas

centralvärmepanna eller annan större pannanläggning, att skorstenen till

denna undergått täthetsprovning. Där byggnadsnämnden så prövar erforderligt,

skall härjämte företes bevis av sakkunnig person, att kontroll verkställts

av värmeledningsanläggning, mekanisk ventilationsanläggning eller

ventilationskanal ifrån garage eller annan lokal, där giftiga eller illaluktande

gaser kunna uppkomma.

3 mom. över verkställd besiktning och vad därvid förekommit skall byggnadsnämnden

meddela den byggande skriftligt bevis.

Byggande inom vissa icke planlagda områden

65 §.

Inom område, som ej omfattas av fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser, skola stadgandena i detta kapitel i

tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om uppförande eller till nybyggnad

hämförlig ändring av byggnad i tre eller flera våningar, såvida fråga

ej är om ekonomibyggnad för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig

näring.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Vad nu sagts gäller ock uppförande eller anordnande av

a) samlingslokal som rymmer mer än 150 personer eller som är avsedd

att nyttjas till biograf;

b) undervisningsanstalt för mer än 150 elever;

c) hotell eller pensionat, för vars drivande fordras myndighets tillstånd;

d) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50

platser; eller

e) fabriksbyggnad eller byggnad för annan industriell rörelse.

Vad i 54 § 4 mom. är stadgat om rätt att påkalla byggnadsnämndens prövning

av åtgärd, vartill byggnadslov ej erfordras, samt om förfarandet i sådant

ärende skall äga tillämpning jämväl inom område som i första stycket

sägs.

Vissa allmänna byggnader

66 §.

Med avseende å byggnad som tillhör kronan äger den myndighet, vilken

har att pröva ritningarna till byggnaden, medgiva avvikelser från bestämmelserna

i denna stadga och med stöd därav meddelade föreskrifter. Detsamma

gäller tomt till sådan byggnad, som nu sagts, samt skyltar, stängsel och

andra anordningar å byggnaden eller tomten.

Innan byggnad påbörjas för kronans eller landstings räkning, skall anmälan

om företaget i god tid göras hos byggnadsnämnden. Anmälan skall

vara åtföljd av situationsplan som i 55 § 1 mom. sägs samt av ritningar och

beskrivningar i den omfattning som erfordras för att bedöma företagets

lämplighet. Finner nämnden att byggnaden ej motsvarar skäliga anspråk pa

sundhet, säkerhet mot brandfara, hållfasthet, prydlighet eller hänsyn till

stads- eller landskapsbilden, eller är anledning till erinran i fråga om byggnadens

ändamål, läge eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom tre

veckor efter handlingarnas mottagande hos vederbörande förvaltning begära,

att frågan underställes Konungens prövning; och må i så fall byggnaden ej

uppföras, innan Konungen givit lov därtill.

Finner nämnden vid besiktning eller eljest att fastställda ritningar ej följas

eller eljest att gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden göra anmälan

därom hos den myndighet, som är ansvarig för arbetets utförande,

eller, där nämnden så finner nödigt, hos Konungen.

Där fråga är om befästning eller annan anläggning av hemlig natur, äger

länsstyrelsen förordna, att situationsplan, ritningar och beskrivningar icke

skola tillställas nämnden samt att utstakning av byggnad och besiktning av

företaget genom nämnden icke skall äga rum. Länsstyrelsen har att på lämpligt

sätt lämna nämnden meddelande om företaget.

Undantag i vissa fall från gällande föreskrifter

67 §.

/ mom. Länsstyrelsen äger för särskilt fall medgiva avvikelse från fastställd

generalplan eller stadsplan, såvida byggnadsnämnden tillstyrkt åtgäi
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

den och det tillämnade byggnadsföretaget ej avsevärt försvårar markens

användning för det i planen avsedda ändamålet. Föreligga särskilda skäl för

tillstånd till nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse, inom område

vilket icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må sådant tillstånd lämnas

av länsstyrelsen. Om särskilda skäl äro därtill och åtgärden finnes icke utgöra

hinder för framtida lämplig tomtindelning, må länsstyrelsen meddela

tillstånd till nybyggnad å mark inom byggnadskvarter utan hinder av att

marken icke blivit indelad till tomter eller att fråga väckts om ändring av

bestående tomtindelning. Länsstyrelsen må ock med avseende å visst byggnadsföretag

medgiva mindre avvikelse från vad i denna stadga eller med

stöd därav föreskrivits om byggnads yttre och inre anordnande, såvida företaget

bedömes vara tekniskt tillfredsställande och icke medför avsevärd olägenhet

ur annan synpunkt.

Föreligga särskilda skäl att någon vid nybyggnad tillätes frångå gällande

tomtindelning eller bygga å tomt, som icke är rättsligen bestående, må medgivande

därtill lämnas av länsstyrelsen, såvida åtgärden ej kan antagas medföra

hinder för ett ändamålsenligt ordnande av fastighetsförhållandena inom

kvarteret.

2 mom. Där så prövas lämpligt må länsstyrelsen iförordna, att den i 1 mom.

första stycket angivna befogenheten samt den befogenhet att medgiva undantag

från förbud mot nybyggnad som enligt 14, 15, 35, 80, 97, 106, 109 och

119 §§ samt 110 § andra stycket byggnadslagen tillkommer länsstyrelsen,

skall tillkomma även viss byggnadsnämnd. Länsstyrelsen äger jämväl förordna,

att nämnden skall äga medgiva avvikelse från byggnadsplan, när

särskilda skäl äro därtill och det tillämnade byggnadsföretaget ej avsevärt

försvårar att markområdet i övrigt utnyttjas för det i planen avsedda ändamålet.

Såsom villkor för förordnande enligt första stycket skall gälla att byggnadsnämnden

har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet,

som kan anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande. Meddelat förordnande

må återkallas.

3 mom. Där åtgärd, vartill länsstyrelsen eller byggnadsnämnden äger

meddela tillstånd enligt denna paragraf, kan inverka på grannes rätt, skall

denne erhålla tillfälle att yttra sig, innan tillståndet gives.

6 KAP.

Om ansvar, vitesföreläggande m. m.

68 §.

Strider påbörjat byggnadsarbete uppenbarligen mot denna stadga eller

mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

äger byggnadsnämnden förbjuda arbetets fortsättande.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

47

Är uppenbart att påbörjat byggnadsarbete äventyrar byggnadens eller närliggande

byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller

hälsa, skall nämnden förbjuda arbetets fortsättande, även om de i första

stycket angivna förutsättningarna icke äro för handen.

69 §.

Vidtager någon åtgärd, varom i denna stadga förmäles, utan att hava

erhållit byggnadslov, där sådant erfordras,

eller underlåter någon att ställa sig till efterrättelse vad i denna stadga

eljest är föreskrivet rörande rätt att vidtaga sådan åtgärd,

eller underlåter någon att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet eller

att vid utförande av arbete följa fastställda ritningar eller av byggnadsnämnden

meddelade föreskrifter,

eller överträder någon förbud, varom stadgas i 68 §,

dömes till dagsböter eller, där omständigheter äro synnerligen försvårande,

till fängelse i högst sex månader.

70 §.

Har byggnad uppförts eller annan anordning vidtagits utan byggnadslov,

där sådant erfordras, eller i strid mot fastställda ritningar eller av byggnadsnämnden

meddelade eller eljest gällande föreskrifter, är byggnadens eller anordningens

ägare skyldig att undanröja eller ändra det utförda i den mån

nämnden finner nödigt att meddela föreläggande därom. Vid meddelande

av föreläggande må utsättas vite eller föreskrivas det äventyr, att åtgärden

i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den trodskandes

bekostnad. Föreläggande må meddelas ändå att handräckning kan beviljas

enligt 148 § byggnadslagen.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som åligger

honom jämlikt denna stadga eller med stöd därav meddelat beslut, äger

nämnden ock den befogenhet att förelägga vite, som i första stycket sägs.

7 KAP.

Om fullföljd av talan

71 §•

1 mom. över byggnadsnämnds beslut enligt byggnadslagen eller denna stadga

må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Klagan må ej föras över byggnadsnämnds beslut, varigenom medgivande

till avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan vägrats, vederbörande

obetaget att söka medgivande till åtgärden hos Konungen. Att särskild

klagan ej må föras över byggnadsnämnds beslut i vissa ärenden rörande

stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, därom

stadgas i 149 § byggnadslagen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Rlaj:ts proposition nr 168 år 1959

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ärenden

rörande ställande av säkerhet enligt 38 § byggnadslagen för fullgörandet

av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg eller avlopp från tomt eller

att utgiva bidrag till kostnad för gata, skall om besvär över den myndighetens

beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgats om besvär över byggnadsnämnds

beslut.

2 mom. över länsstyrelsens beslut enligt denna stadga må talan föras hos

Konungen.

72 §.

Kommunens styrelse äger på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens

beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av

stadsplan eller byggnadsplan eller till tomtindelning eller ändring därav, såframt

ej klagan på grund av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen

är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra kommunens talan

och bevaka dess rätt.

Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd till

nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan

anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande

enligt 82 § samma lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen om frågan rör

civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten om

frågan rör atomreaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av

chefen för försvarsstaben eller myndighet som denne bestämmer.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser

73 §.

Vad i denna stadga sägs om kommun skall i tillämpliga delar gälla municipalsamhälle

varest byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning.

74 §.

Med ägare av fast egendom skall vid tillämpning av denna stadga jämställas

den, som innehar egendomen med tomträtt eller med ständig eller

ärftlig besittningsrätt.

75 §.

Till nybyggnad hänföres:

a) uppförande av helt ny byggnad;

b) till- eller påbyggnad av förut befintlig byggnad;

c) ombyggnad eller annan ändring med avseende å byggnads yttre eller

inre utförande av så genomgripande beskaffenhet, att den kan anses jämförlig

med ombyggnad;

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

49

d) byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än

det vartill byggnaden förut varit använd;

e) sådan förändring av byggnad, som medför att byggnaden kommer att

strida mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser;

samt

f) annan förändring av byggnad, vilken i befintligt skick strider mot plan

eller bestämmelser som nyss sagts, såvida ej fråga är om bostadsbyggnad

med högst två bostadslägenheter eller därtill hörande uthus.

Vad ovan i denna paragraf stadgas skall ej medföra att såsom nybyggnad

anses anordnande av värmeledning eller vattenklosett eller andra hygieniska

förbättringar i befintlig byggnad som, även om sådan anordning ej medgåves,

måste antagas komma att kvarstå under längre tid.

76 §.

1 mom. Närmare föreskrifter rörande ritningar och andra handlingar, vilka

skola fogas vid ansökan om byggnadslov, rörande arkivering och expedition

av handlingar, rörande konstruktion och utförande i övrigt av byggnader

och andra anordningar, om vilka bestämmelser äro givna i denna stadga,

samt rörande byggnadsarbeten meddelar byggnadsstyrelsen.

På lantmäteristyrelsen ankommer att meddela närmare föreskrifter angående

kartor, bestrivningar och förteckningar, som omförmälas i 2, 15 och

34 §§.

Föreskrifter, som nu sagts, skola för att bliva gällande fastställas av

Konungen.

2 mom. Byggnadsstyrelsen har att utfärda de ytterligare råd och anvisningar,

som må finnas erforderliga för tillämpning av denna stadga.

Övergångsbestämmelser

77 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom denna stadga upphäves, med nedan angivna undantag, byggnadsstadgan

den 30 juni 1947 (nr 390) ävensom de byggnadsordningar, som antagits

med stöd av nämnda stadga eller motsvarande äldre bestämmelser.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift, som ersatts

med bestämmelse i nya stadgan, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Intill utgången av år 1960 skall i fråga om byggnadsnämnds sammansättning,

utseende av ledamöter och ersättare för ledamöter, behörighet

att vara ledamot, rätt till avsägelse, ordförandeskap, antal ledamöter som

erfordras för beslutförhet samt ordning för omröstning inom nämnden gälla

vad därom är föreskrivet i den äldre stadgan. Där i kommun finnas två eller

flera byggnadsnämnder så ock där kommunens styrelse tillika är byggnadsnämnd

eller byggnadsnämnds åligganden enligt särskilt förordnande helt

4 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr las

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

eller delvis fullgöres av byggnadsinspektör, skall vad som sålunda gäller

alltjämt äga tillämpning under samma tid.

Val av byggnadsnämnd enligt denna stadga skall första gången äga rum

i december 1960. Valet skall avse tiden intill utgången av året efter det, då

allmänna val av kommunens fullmäktige första gången efter stadgans

ikraftträdande äger rum.

78 §.

Har före nya stadgans ikraftträdande förslag till plan eller tomtindelning

utställts till granskning i enlighet med byggnadstadgan den 30 juni 1947,

skola föreskrifterna i sistnämnda stadga tillämpas med avseende å ärendets

fortsatta handläggning.

79 §.

Ansökan om byggnadslov eller annat tillstånd till byggande, som ingivits

före nya stadgans ikraftträdande, skall bedömas enligt dessförinnan gällande

bestämmelser, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts före stadgans

ikraftträdande, må intill den 1 januari 1963 byggnadslov ej meddelas

för inredande av bostads- eller arbetsrum på vind med mindre åtgärden

varit tillåtlig jämväl enligt äldre bestämmelser eller byggnadsnämnden av

särskilt skäl finner den böra medgivas.

80 §.

Av Konungen med stöd av 128 § första stycket byggnadstadgan den 20

november 1931 fastställda provisoriska byggnadsföreskrifter, stadgandena

i §§ 23, 25 och 28 byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 i vad

de alltjämt gälla samt de bestämmelser i byggnadsordningar, vilka utfärdats

med stöd av dessa föreskrifter och stadganden, skola fortfarande äga

tillämpning intill den 1 januari 1963.

81 §.

Dar i stad, köping, samhälle eller annan ort, varest byggnadslagens bestämmelser

för stad äga tillämpning, finnes område för vilket icke gäller

vare sig fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser

eller av Konungen med stöd av lagen den 31 augusti 1907 angående

stadsplan och tomtindelning eller lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad fastställda särskilda bestämmelser för byggnadsverksamhetens

ordnande, skall intill den 1 januari 1963 med avseende å bebyggande av

området gälla enahanda regler, som om för området fastställts utomplansbestämmelser

av det i 29 § angivna innehållet.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

82 §.

Bestämmelserna i 45 § första och tredje styckena skola gälla även i fråga

om byggnad, som uppförts eller för vilken byggnadslov beviljats före nya

stadgans ikraftträdande.

83 §.

Avstyckningsplan skall i de hänseenden, varom i 5 kap. sägs, jämställas

med byggnadsplan, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Länsstyrelsens

förordnande skall kungöras på sätt i 24 § 1 mom. är stadgat.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:i Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 15 maj 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om ändringar

i byggnadslagstiftningen samt anför härvid följande.

Jämlikt bemyndigande den 16 februari 1951 tillkallade dåvarande chefen

för kommunikationsdepartementet sakkunniga1 II för att verkställa utredning

angående möjligheterna att förenkla byggnadslagstiftningen och dess tilllämpning.

Till de sakkunniga har sedermera, för att tagas under övervägande vid

uppdragets fullgörande, överlämnats följande till Kungl. Maj:t eller chefen

för kommunikationsdepartementet inkomna framställningar in. m., nämligen
den

18 juni 1951 en framställning av Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer

med vissa synpunkter på en revision av byggnadsstadgan;

den 23 maj 1952 en framställning av länsstyrelsen i Kristianstads län om

förtydligande av gällande bestämmelser rörande allmän byggnad;

den 22 januari 1954 en framställning av chefen för försvarsstaben om

ändringar i byggnadsstadgan i syfte att säkerställa att under regionplanearbete

försvarssynpunkterna beaktas i tidigast möjliga skede;

den 30 januari 1954 en framställning av Svenska arkitekters riksförbund

om översyn i förenklande syfte av principerna för den statliga och kommunala

byggnadsadministrationen;

den 2 april 1954 en framställning av Svenska bleck- och plåtslagareförbundet

rörande tillämpningen av bestämmelserna i 71 § 2 mom. andra punkten

byggnadsstadgan;

den 25 november 1955 eu framställning av drätselkammaren i Umeå om

lättnader i byggnadsstadgans bestämmelser rörande vindsinredning m. in.;

1 Sakkunniga har varit f. d. generaldirektören H. V. Leo (ordförande; avliden år 1953),

kanslirådet N. E. J. Aurén (ordförande 28/5 1953—18/3 1954), numera generaldirektören

S. Larsson (ordförande fr. o. m. 19/3 1954), led. av riksdagens II kamm. G. H. Gustafsson

(fr. o. m. 12/6 1954), direktören E. G. V. Johannesson, numera landshövdingen G. F. N.

Kristensson (t. o. m. 11/6 1954), teknologie doktorn R. H. Lindqvist och led. av riksdagens

II kamm. A. P. Pettersson.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1650

53

den 30 november 1955 en framställning av chefen för försvarsstaben angående

förbud mot schaktning, fyllning och vissa andra åtgärder i fall då

åtgärderna kan innebära men för försvaret;

den 20 januari 1956 ett av bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen gemensamt

avgivet betänkande angående sanering av stadssamhällenas bebyggelse

(SOU 1954: 31) i vad det rörde förslag till ändring av 31 § byggnadslagen;
den

22 februari 1957 en framställning av Svenska kommunal tekniska föreningen

om vissa ändringar i byggnadsstadgans bestämmelser angående ersättning

för gatumark samt bidrag till gatubyggnadskostnad;

den 31 maj 1957 en av riksdagen genom skrivelse den 14 i samma månad

gjord framställning om viss utredning beträffande organisationen av den

översiktliga planverksamheten och gällande rättsregler på detta område.

Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 5 april 1957, på därom av riksdagen

gjord framställning, låtit till utredningen för kännedom överlämna

en år 1957 i riksdagens första kammare väckt motion (nr 221) samt tredje

lagutskottets däröver avgivna utlåtande (nr 7).

De sakkunniga — vilka antagit benämningen 1951 års byggnadsutredning

— har i juni 1957 avgivit ett betänkande med titeln »Förenklad byggnadslagstiftning»

(SOU 1957:21) med förslag till bl. a. lag om ändring av

byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) samt ny byggnadsstadga.

Yttranden över de sakkunnigas förslag har efter remiss inkommit från

hovrätterna för Västra Sverige och för Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen,

chefen för försvarsstaben, fortifikationsförvaltningen, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, statens nämnd för byggnadsforskning,

bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,

civilförsvarsstyrelsen, statens brandinspektion, sprängämnesinspektionen,

telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, luftfartsslyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen.

lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, statens institut för konsumentfrågor,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, Brandbefälets riksförbund,

Byggstandardiseringen, Distriktsingenjörers förening, Fackföreningarnas

byggnadsproduktion u. p. a., Förbundet för enskild väghållning i Stockholms

län, Föreningen för allmän hälsovård, Föreningen för samhällsplanering.

Föreningen för vattenhygien, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Föreningen

Svenska trädgårdsarkitekter, Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare,

Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer, Kooperativa förbundet,

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.,

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening, Landsorganisationen i Sverige,

Näringslivets byggnadsdelegation, Riksförbundet Landsbygdens folk,

Rörledningsfirmornas riksorganisation, Stockholms handelskammare, Svenska

arkitekters riksförbund, Svenska brandbefälsförbundet, Svenska brandkårernas

riksförbund, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Svenska byggnadsingenjörers riksförbund, Svenska

försäkringsbolags riksförbund, Svenska kommunal tekniska föreningen,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1059

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska

naturskyddsföreningen, Svenska riksbyggen, Svenska stadsförbundet, Svenska

teknologföreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, Svenska

värme- och sanitetstekniska föreningen, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund,

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges byggmästareförbund,

Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges lantmätareförening, Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund,

1954 års fastighetsbildningskommitté och 1954 års brandlagsrevision. Vid

arbetarskyddsstyrelsens yttrande har fogats utlåtanden från samtliga yrkesinspektörer

in. fl. Vid medicinalstyrelsens yttrande har fogats utlåtanden

från hälsovårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg

m. fl. Lantmäteristyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtanden av

samtliga överlantmätare. Vid yttrandet från överståthållarämbetet har fogats

utlåtanden från stadsfullmäktige, byggnadsnämnden och fastighetsnämnden

i Stockholm, och länsstyrelserna har vid sina yttranden fogat utlåtanden

från länsarkitekter, vägförvaltningar och andra myndigheter ävensom

från fullmäktige, byggnadsnämnder och hälsovårdsnämnder i ett stort

antal stads- och landskommuner. Jämväl i åtskilliga andra fall har i yttrandena

åberopats uttalanden av myndigheter, tjänstemän, sammanslutningar

och enskilda personer.

Sedan nu omförmälda frågor varit föremål för ytterligare övervägande

inom kommunikationsdepartementet, anhåller jag nu att få upptaga desamma.

Jag torde i anslutning härtill jämväl få upptaga följande ärenden, nämligen
kyrkomötets

skrivelse den 27 september 1957 (nr 17) angående vissa

ändringar i byggnadsstadgan;

riksdagens skrivelse den 28 mars 1958 (nr 169) i anledning av väckta

motioner om ändrad ordning för delgivning av byggnadsnämnds beslut;

en den 31 mars 1958 dagtecknad framställning av Svenska stadsförbundet

och styrelsen för Svenska landskommunernas förbund angående beräkning

av ränta å gatumarksersättning, över vilken framställning yttranden efter

remiss avgivits av byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

överståthållarämbetet efter hörande av stadskollegiet i Stockholm, länsstyrelserna

i Stockholms och Jönköpings län, Svenska kommunal tekniska föreningen,

Sveriges fastighetsägareförbund samt Hyresgästernas sparkasseoch

byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

Huvuddragen av gällande byggförfattningar

I>e centrala bestämmelserna för byggnadsverksamheten är givna i byggnadslagen

den 30 juni 1947 (BL) och byggnadsstadgan samma dag (BS).

Båda författningarna har efter sin tillkomst undergått en del ändringar,

som dock ej rubbat huvudprinciperna (SFS nr 385 och 390; ang. ändringar

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Mctj:ts proposition nr 168 år 195!)

i BL se 1948:383; 1949:666; 1953:516; 1954:198; 1955:316; 1958:430;

ang. ändringar i BS se 1949: 4; 1952: 283; 1953: 56; 1954: 591; 1958: 431).

BL skiljer mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse. Med tätbebyggelse

förstås sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar

för tillgodoseende av gemensamma behov. För att mark skall få användas

till tätbebyggelse förutsättes att den vid planläggning befunnits ur allmän

synpunkt lämpad härför.

För planering av bebyggelse anvisar BL fyra olika planinstitut, nämligen

regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan.

Byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan,

kan i vissa avseenden regleras genom utomplansbestämmelser.

Regionplan är en form av översiktlig planering, som har till ändamål att

samordna två eller flera samhällens planläggning. Planen skall tjäna till

ledning vid upprättande av generalplan, stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser

eller ändring därav så ock eljest vid reglering av bebyggelsen

eller användningen i övrigt av mark inom planområdet.

Generalplan anger grunddragen för marks användning inom kommun

eller samhälle. Planen kan bli föremål för fastställelse och får då rättsverkningar

bl. a. i det hänseendet, att nybyggnad och vissa andra åtgärder

i princip ej får äga rum i strid mot planen, varjämte vissa särskilda regler

om marklösen och om ersättning träder i tillämpning. Generalplan, som

blott antagits av kommunens eller samhällets beslutande organ men som ej

fastställts, har icke någon bindande verkan men förutsättes tjäna till ledning

vid senare detaljplanering.

Stadsplan är den hävdvunna formen för detaljreglering av bebyggelse

inom städer och liknande orter. Institutet stadsplan kan emellertid användas

även på landsbygden och detta numera utan inunicipalbildning. Stadsplaneläggning

av ett område bör i princip innefatta en fullständig reglering

av markens användning för olika ändamål. Förbud gäller att företaga nybyggnad

och vissa andra åtgärder i strid mot planen. Planen medför vittgående

befogenheter för samhället då det gäller att verka för planens genomförande,

bl. a. rätt att i stor utsträckning inlösa mark. Å andra sidan är samhället

också förpliktat att vidtaga vissa åtgärder som erfordras för områdets

ändamålsenliga ordnande, särskilt att iordningställa, upplåta och underhålla

gator och allmänna platser.

Byggnadsplan är i första hand avsedd för detaljplanering av landsbygdens

tätortsbildningar men kan i vissa fall komma till användning även i

städer, köpingar och municipalsamhällen. Tillämpningsområdets stora omfattning

gör att byggnadsplan i skilda fall kan få en högst olika gestaltning.

Den kan inskränkas att avse eu schematisk reglering av bebyggelsen,

men den kan också användas för en mera ingående reglering liknande den

som sker vid stadsplaneläggning. Liksom fallet är med stadsplan innebär

byggnadsplan förbud mot alt nybyggnad och vissa andra åtgärder vidtages

i strid mot planen. Den väsentligaste skillnaden, jämfört med stadsplaneinstitutet,

består i att fastställande av byggnadsplan icke innebär någon

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:Is proposition nr 168 år 1959

förpliktelse för kommunen att verka för planens genomförande. Det ankommer

i princip på fastighetsägarna att själva sörja för iordningställande

och underhåll av vägar och andra allmänna platser.

Utomplansbestämmelser är icke avsedda för reglering av tätbebyggelse.

I praktiken kan de emellertid ibland komma till användning i avbidan på

närmare planläggning genom stadsplan eller byggnadsplan. De är också och

framför allt avsedda att användas i fall då någon tätbebyggelse icke skall

medgivas samt det ur allmän synpunkt är behövligt att vaka över att glesbebyggelsen

icke utformas på olämpligt sätt och icke så småningom övergår

till tätbebyggelse. Utomplansbestämmelser medför den verkan, att nybyggnad

i princip ej får ske i strid mot bestämmelserna.

På sätt framgår av det anförda medför fastställande av generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser automatiskt förbud

att bygga i strid mot planen eller bestämmelserna. Härutöver innehåller BL

åtskilliga bestämmelser, som ger möjlighet att belägga ett område med särskilt

förbud mot nybyggnad eller annan åtgärd, vilken

kan tänkas hindra områdets ändamålsenliga utnyttjande. Sådana bestämmelser

är givna i 14—17, 35, 36, 80, 91, 92, 101, 102, 106, 108, 110 och

134 §§ BL. Vidare finns generella stadganden om förbud mot bebyggelse

till hinder för försvaret, luftfarten m. m. i 81, 82 och 121 §§ BL samt om

förbud mot bebyggelse som menligt inverkar på naturskönhet, växtlighet,

historiskt eller konstnärligt värdefulla byggnader, fasta fornlämningar in. m.

i 86 och 122 §§ BL. Slutligen har genom stadganden i 87 och 123 §§ BL

givits generell möjlighet att utfärda byggnadsförbud eller andra föreskrifter,

som i visst fall prövas erforderliga till förekommande av tätbebyggelse

inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Bland förbudsbestämmelserna

i BL är härutöver att nämna 37 och 38 §§. I förstnämnda

lagrum stadgas principiellt förbud att bygga på mark inom byggnadskvarter,

vilken icke indelats till tomter, eller på mark som beröres av väckt

tiåga om ändring av gällande tomtindelning. Jämlikt 38 § första stycket

BL gäller principiellt förbud mot att bygga i strid mot tomtindelning eller

å tomt som icke är rättsligen bestående. I 38 § andra stycket stadgas förbud

att verkställa nybyggnad å mark inom stadsplan innan tomtägaren fullgjort

honom åvilande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp samt att utgiva

eller ställa säkerhet för bidrag till kostnad för gata. Inom område med

byggnadsplan gäller icke några liknande förbudsbestämmelser, men enligt

109 § andra stycket BL kan länsstyrelsen, där så finnes påkallat, förordna

att nybyggnad inom området ej får företagas utan länsstyrelsens tillstånd,

innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området ordnats i erforderlig

mån.

Byggförfattningarna innehåller vidare bestämmelser om b y g gnads

yttre och inre anordnande. Dessa har icke fått sin plats i

BL utan har inrymts i BS (vilken är utfärdad av Kungl. Maj:t med stöd

av bemyndigande i 8 § BL). Bestämmelserna får betecknas som relativt

detaljerade. Eftersom behov trots detta kan uppkomma av ytterligare bo
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

57

stämmelser, särskilt sådana av mera utpräglat teknisk karaktär, har byggnadsstyrelsen

genom föreskrifter i 59, 61, 67, 70 och 74 §§ BS fått befogenhet

att utfärda råd och anvisningar, vilka emellertid skall fastställas av

Kungl. Maj :t för att bli gällande. Dylika anvisningar till byggnadsstadgan

liar senast fastställts av Kungl. Maj :t den 3 februari 1950 (byggnadsstyrelsens

publikation 1950: 1).

Vidare ger författningarna möjlighet att utfärda särbestämmelser för viss

ort genom att utfärda byggnadsordning för orten. För stad, köping och municipalsamhälle

skall byggnadsordning alltid finnas (1, 100 och 101 §§ BS).

Den skall uppgöras med ledning av normalförslag, som upprättas av byggnadsstyrelsen

(senaste upplaga år 1948), samt antagas av kommunen och

fastställas (i regel av länsstyrelsen) enligt vissa därom givna regler (2 och

3 §§ BS). På landet utfärdas byggnadsordning av länsstyrelsen efter hörande

av vederbörande kommunala myndigheter och markägare (102 §

BS). I byggnadsordning skall upptagas de bestämmelser, som erfordras för

byggnadsväsendets ordnande utöver vad i allmän lag eller BS eller eljest i

vederbörlig ordning föreskrivits. I byggnadsordning för stad kan bl. a. intagas

föreskrifter om undantag från de allmänna bestämmelserna om byggande

(98 § BS). I byggnadsordning på landet kan 1)1. a. förordnas att vissa

av byggbestämmelserna för stad skall lända till efterrättelse (134 § BS).

Bestämmelserna i BL och BS om vad som skall iakttagas vid byggande

kompletteras med ett system av regler om tillsyn över byggnadsverksamheten.

Bl. a. finnes i viss omfattning stadgad skyldighet för

den, som vill uppföra byggnad eller vidtaga vissa andra åtgärder, att dessförinnan

söka byggnadslov eller särskilt tillstånd till åtgärden (76, 100,

101, 129, 135, 143 och 145 §§ BS). Vidare skall tillsyn äga rum över byggandet

dels i form av inspektioner och dels genom skyldighet för den byggande

att för arbetet anlita kompetent ansvarig arbetsledare (87—95, 100.

101 och 140 §§). Vissa ytterligare föreskrifter om skyldighet att söka byggnadslov

och om tillsyn över byggandet kan meddelas i byggnadsordning

(76 § 2 mom. och 140 § andra stycket BS).

Såväl i BL som i BS ges närmare bestämmelser om påföljder för

överträdelse av de i nämnda författningar givna bestämmelserna om

byggande (147 och 148 §§ BL samt 162—166 §§ BS). Även för överträdelse

av stadgande i byggnadsordning kan bötesstraff föreskrivas.

Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas inom varje

kommun av byggnadsnämnden. Vidare övar länsstyrelsen

tillsyn över planläggningen och byggnadsverksamheten i länet. Den allmänna

uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet inom riket tillkommer

byggnadsstyrelse n.

I BS ges detaljerade bestämmelser om byggnadsnämndens organisation

och arbetssätt. Bestämmelserna är av olika innehåll för byggnadsnämnd

i stad och för byggnadsnämnd på landet. BS innehåller vidare vissa bestämmelser

om all byggnadsnämnd i vissa fall skall ha tillgång till expertis i

planläggnings- och byggnadsfrågor.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Angående länsstyrelsens uppsikt över byggnadsväsendet är en allmän bestämmelse

av instruktionell karaktär given i 172 § BS.

Över beslut av byggnadsnämnd, som meddelats med stöd av BS eller gällande

byggnadsordning, får med visst undantag besvär anföras hos

länsstyrelsen, över beslut, som länsstyrelsen meddelat på besvär över byggnadsnämnds

beslut eller eljest på grund av BS eller gällande byggnadsordning,

får besvär anföras hos Kungl. Maj :t i den ordning, som är bestämd

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

I det följande kommer jag även att i större eller mindre omfattning beröra

vissa andra författningar, bland vilka särskilt må nämnas

lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet (ang. ändringar

se 1929:55; 1930:101; 1931:77 och 144; 1932:224 och 231; 1935:

236; 1936:317; 1937:164; 1938:163; 1939:611; 1940:501; 1942:352;

1946:827; 1947:700; 1950:182, 183, 600 och 604; 1951:356; 1953:54 och

155; 1954:235; 1955:288);

lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad (ang. ändringar

se 1919:249; 1921:199; 1922:180; 1924: 142 och 392; 1926: 226 och

328; 1927:29; 1930:100; 1931:143; 1932:265; 1935:237; 1936:316; 1938:

161; 1939:612; 1941:617; 1942:353; 1943:395; 1947:703; 1948:97; 1950:

185, 209 och 601; 1951:357; 1953:156; 1954:82 och 236);

strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382);

naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688);

lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen;

lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (ang. ändringar se

1947: 386 och 1952:236);

lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar (ang. ändringar

se 1947: 183 och 387; 1952:234 och 1954: 197);

lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kulturhistoriskt märkliga

byggnader;

lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete

(ang. ändringar och senaste prolongation se 1948: 186 och 749; 1956:222,

1958:194 samt 1959:132);

hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566; ang. mera betydelsefulla

ändringar se 1930:178; 1936:322; 1938:759; 1941:655; 1944:221 och

428; 1951:829 samt 1954:731; hälsovårdsstadgan den 19 december 1958

(nr 663), vilken fr. o. in. den 1 januari 1960 avlöser 1919 års stadga;

brandlagen den 15 juni 1944 (nr 521; ang. ändring se 1954: 358);

brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 522; ang. ändring se 1950: 49);

civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536; ang. ändringar se 1945:760

och 767; 1947:388; 1948:432; 1950:46; 1951:271; 1951:289; 1952:91;

1956:593 samt 1957:87);

civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646; ang. ändringar

se 1945:488; 1949:28 och 379; 1949:617; 1950:405; 1951:564 och 672;

1952:498; 1955:638 samt 1956:594);

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

59

stadgan den 15 november 1957 (nr 601) om elektriska starkströmsledningar

(ang. ändring se 1959: 559);

kungörelsen den 25 april 1935 (nr 138) angående kontroll av viss elektrisk

materiel (ang. ändringar se 1945:212; 1956:298);

kungörelsen den 2 juni 1939 (nr 219) angående behörighet att vid elektriska

starkströmsledningar utföra installationsarbete (ang. ändring se

1944: 698);

kungörelsen den 3 november 1939 (nr 898) angående anordnande och

begagnande samt tillsyn av vissa hissar (ang. ändring se 1947: 742);

arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1; ang. ändringar se 1950: 70;

1955: 100 och 1958: 111, arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208;

ang. ändringar se 1956: 476 och 1958: 660);

skog sförläggning slag en den 25 maj 1951 (nr 305);

stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse

(ang. ändringar se 1922:438; 1925:477; 1927:260; 1928:424; 1930:383;

1932:177; 1933:118; 1935:57; 1937:913; 1942:670; 1947:314 och 746;

1951:33; 1954:458; 1956:182 och 1958:125);

förordningen den 3 juni 1932 (nr 178) med vissa bestämmelser angående

biografer och filmförevisning (ang. ändring se 1934: 272);

förordningen den 7 oktober 1921 (nr 876) angående eldfarliga oljor (ang.

ändringar se 1940:854; 1942:728; 1946:708; 1947:438; 1949:342; 1950:

327; 1953:327; 1958:46 och 1959:29);

förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor (ang. ändring

se 1955: 119); samt

livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824; ang. ändringar se 1952:

271 och 488; 1953:636; 1955:258).

Allmänna synpunkter

Utredningen

Inledningsvis liar utredningen framhållit, att dess uppgift icke varit att

föreslå någon reform på bred bas av byggnadslagstiftningen i dess helhet.

Den riktpunkt, som utredningen haft för sin verksamhet, har blott bestått

i att söka utröna, huruvida bestämmelserna inom byggnadslagstiftningen

är ägnade att lägga onödiga band på byggnadsverksamheten och att vålla

den byggande allmänheten eller de tillämpande myndigheterna onödigt besvär,

samt att vid behov föreslå praktiska jämkningar i bestämmelserna,

d. v. s. alt söka råda hot på vad som i dagligt tal brukar kallas »bygg,- krångel».

Enligt utredningen är den övervägande delen av byggföreskrifterna motiverad

av skäl, till vilka nästan alla torde kunna ansluta sig. Det kan ur

allmän synpunkt icke betecknas som likgiltigt, hur de städer och andra

samhällsbildningar är beskaffade, till vilka stöx-re delen av befolkningen

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:is proposition nr 168 år 1959

under överskådlig tid är hänvisad, och det allmänna måste därför se till,

att bebyggelsen, särskilt sådan inom tätare befolkade orter, ordentligt planlägges

och att man vid byggandet rättar sig efter planerna. Enligt vad ertarenheten

visar är det dessutom nödvändigt att ha en viss kontroll också

över byggnadernas utformning såväl vad angår bostäder som beträffande

byggnader för särskilda ändamål, t. ex. industri- och hantverkslokaler, biografer,

livsmedelsaffärer etc. Till bestämmelserna om byggandet kan också

räknas bestämmelserna om fastighetsbildning och fastighetsregistrering,

vilken verksamhet sedan gammalt handhaves av offentliga mvndigheter.

Samhället måste också se till att byggandet samordnas med andra verksamhetsgrenar,

såsom ordnandet av gator, vägar och andra trafikleder, kollektiva

trafikmedel, vatten- och avloppsanläggningar m. m. En växande

bebyggelse framkallar vidare behov av exempelvis administrations- och skolbyggnader,

samlingslokaler etc., vilka ställer stora anspråk på det allmänna.

Härtill kommer ett flertal speciella intressen, som kräver beaktande, t. ex.

allmän ordning och säkerhet, hälsovård, brandförsvar m. in.

Det är icke något karakteristiskt just för byggnadslagstiftningen, att författningsbestämmelserna

numera blivit mera omfattande och svåröverskådliga

än tidigare. Samma företeelse möter på snart sagt alla områden. Orsakerna

är många. I detta sammanhang har utredningen ansett tillräckligt

att framhålla, att det ekonomiska livet blivit alltmera mångsidigt och komplicerat,

att nästan varje verksamhet av någon omfattning numera fordrar

medverkan av ett stort antal specialister samt att anspråken på stöd och

kontroll från det allmännas sida ständigt ökats.

Utredningen har vidare betonat, att byggnadslagstiftningens omfattning

icke i och för sig ger något belägg för att regleringen av byggandet gått överdrivet

långt. Lagstiftningens vidlyftighet beror i stället i icke ringa grad på

att lagstiftaren velat skapa garantier för den enskildes rätt och därför följt

principen att från fall till fall noggrant angiva arten och omfattningen av

de befogenheter, som skall tillkomma byggmyndigheterna.

Med den del av byggbestämmelserna, som har sin rot i kristidens exceptionella

förhållanden, har utredningen icke haft att ta befattning. Emellertid

har utredningen som sin uppfattning uttalat, att förekomsten av dylika

bestämmelser är en av de mera väsentliga orsakerna till det vitt spridda

talet om byggkrångel. Denna del av de byggnadsreglerande bestämmelserna

har numera väsentligt minskat i omfattning, och kvar står egentligen endast

de centralaste krisbestämmelserna för byggfacket, nämligen lagstiftningen

om tillståndstvång för byggnadsarbete. Även i den modifierade form, vari

nämnda lagstiftning nu tillämpas, är den enligt utredningens mening för

de byggande en stötesten, varmed de flesta av dem torde ha svårt att förlika

sig.

Den permanenta byggnadslagstiftningen har utredningen däremot funnit

vara till sina grunddrag så starkt motiverad, att någon omläggning av dess

ledande principer ej gärna kan komma i fråga. Friktionerna mellan byggmyndigheterna

och allmänheten hänför sig i regel ej heller till de grund
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år

61

läggande principerna utan till detaljbestäminelser och framför allt till det

sätt, varpå dessa handhaves. Utredningens arbete har därför i huvudsak

inriktats på att föreslå åtgärder, som är ägnade att bättra vad som brister i

dessa hänseenden. Någon till grunden gående reform av lagstiftningen som

helhet har utredningen däremot icke inlåtit sig på.

De ledande tankegångar, som utredningen fullföljt vid sitt arbete, har i

stort sett varit följande. I första hand har utredningen ansett önskvärt att få

fram enhetliga byggbestämmelser för hela riket med undvikande såvitt

möjligt av specialstadganden för vissa orter eller vissa typer av bebyggelseområden.

Detta innebär bl. a. att bestämmelserna enligt utredningen bör så

långt möjligt vara desamma för städerna och för landsbygden samt för olika

planområden. Vidare har utredningen strävat efter att decentralisera beslutanderätten

i byggärenden, om möjligt till de lokala byggmyndigheterna,

nämligen byggnadsnämnderna. Härjämte har utredningen — i syfte bl. a. att

hindra att de centrala stadgandena alltför snabbt blir föråldrade — sökt att

mera konsekvent än hittills uppdraga en gräns mellan de ämnen, som bör

regleras i allmän författning och de detalj bestämmelser av huvudsakligen

teknisk karaktär, som bör få sin plats i tillämpningsföreskrifter till författningarna.

Även i övrigt har utredningen sökt att ur författningarna utrensa

sådana bestämmelser, som ansetts utan större olägenhet kunna avvaras.

Ett viktigt önskemål har vidare varit att söka ge författningarna en

såvitt möjligt klar och överskådlig disposition.

Remissyttrandena

I nästan alla yttranden har huvudprinciperna i utredningens förslag

vunnit tillstyrkande, ofta i synnerligen positiva ordalag. Hovrätterna för

Nedre Norrland och för Västra Sverige har funnit förslaget att decentralisera

handläggningen av planärenden och byggnadsärenden samt att avskaffa

olikheterna mellan stad och landsbygd vara välmotiverat. Byggnadsstyrelsen

har förklarat att styrelsen — ehuru den på vissa punkter ställer sig

tveksam till utredningens förslag — dock anser att dessa bör praktiskt

prövas. Länsstyrelsen i Örebro län har betonat, att förslagens natur visserligen

medför att åtskilliga önskemål kan framställas beträffande detaljer

men att man, om någon verklig lättnad skall åstadkommas, icke får fästa

alltför mycket avseende vid många av dessa detaljanmärkningar. Sveriges

allmännyttiga bostadsföretag har betonat angelägenheten av att

förslagen genomföres utan onödigt dröjsmål. Föreningen för samhällsplanering,

Sveriges byggmästareförbund, Svenska väg- och vatienbyggares

riksförbund in. fl. har speciellt betonat lämpligheten av att man får i huvudsak

samma regler för land och stad. Även om goda skäl kan anföras för

nästan var och en av de många nuvarande detalj föreskrifterna, är det dock

nödvändigt att ta vissa risker, om man vill vinna något i förenklingsväg.

Samma åsikt har uttalats av Svenska teknologföreningen, som dock ställt

sig något betänksam till den skärpning, som de gemensamma bestämmelserna

möjligen kan medföra för landsbygdens del. Länsstyrelsen i Älvsborgs

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

lön har ansett, att förslagens huvudpunkter är väl ägnade att bilda grundvalen

för en eftersträvad förenkling på området och måste hälsas med tillfredsställelse.

Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen,

telestyrelsen, flertalet länsstyrelser, städer och landskommuner

m. fl.

Även avstyrkande yttranden förekommer dock. Länsstyrelsen i Östergötlands

län har starkt kritiserat de resultat, till vilka utredningen kommit,

samt har efter detalj granskning av förslagen ansett, att dessa visserligen

har många förtjänster, vilka bör tillvaratagas, men likväl är behäftade med

sådana brister, att de icke utan omarbetning bör läggas till grund för lagstiftning

i ämnet. Liknande synpunkter har anlagts på en del andra håll,

bl. a. av länsstyrelsen i Västernorrlands län och Svenska kommunal tekniska

föreningen. Länsarkitekten i Uppsala län har framhållit, att planläggningens

och byggnadsväsendets kvalitet mera beror på hur smidigt och

aktivt administrationen verkar och vilka personella resurser, som finnes, ån

på byggnadslagstiftningens utformning. Överlantmåtaren i Stockholms län

har betonat, att det för att vinna avgörande förenklingar kräves en samordnad

utgallring av onödiga kontroller inom hela lagstiftningsområdet och

att man mot denna bakgrund sannolikt icke kan vänta sig någon större effekt

av den nu föreslagna revisionen. Fullmäktige i Skellefteå stad har sagt

sig icke vara övertygade om att förslagen är ägnade att undanröja byggkrånglet

eller eljest innebära något steg mot förenklad lagstiftning. Fullmäktige

i Bromölla har undrat, om det är ägnat att minska byggkrånglet,

därest man får allmänt hållna bestämmelser, som möjliggör en oenhetlig

tillämpning i skilda orter.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter har ansett tveksamt, om det är lämpligt

att söka utforma lika regler för land och stad. Detta förutsätter likvärdig

sakkunskap hos byggnadsnämnderna.

I ett mycket stort antal yttranden, bl. a. av lantmäteristyrelsen, bär framhållits,

att det är svårt att överblicka, i vad mån utredningens förslag totalt

sett kommer att medföra reella förenklingar, innan tillfälle givits att ta del

av de tillämpningsföreskrifter, som byggnadsstyrelsen förulsättes skola utfärda.

Svenska arkitekters riksförbund — som i de flesta hänseenden icke haft

några erinringar mot utredningens detaljförslag — har inledningsvis framhållit,

att de verkliga orsakerna till byggkrånglet ligger på ett annat plan än

det utredningen behandlat. För att råda bot på krånglet erfordras en fullständig

utredning angående huvudprinciperna för den statliga och kommunala

byggnadsadministrationen, omfattande såväl det statsunderstödda bostadsbyggandet

som den övriga statliga byggnadsverksamheten och planläggningsväsendet,

med syfte att ernå en förenklad administration.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett att de av utredningen föreslagna

åtgärderna i stort sett är riktiga men att det varit önskvärt, att utredningens

uppdrag även omfattat en översyn av bestämmelserna på bostads-

och investeringspolitikens områden.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

63

Departementschefen

Till följd av teknikens och samhällslivets utveckling har de problem, som

möter inom byggnadslagstiftningen, blivit av en annan karaktär än förut.

Under 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet, då grunddragen i

lagstiftningen utformades, var det i allmänhet möjligt att lösa uppkommande

frågor med utgångspunkt från rättsreglerna och allmänna överväganden

men utan tillgång till alltför specialiserad sakkunskap på olika fackområden.

Nu har utvecklingen tenderat därhän, alt nästan varje fråga fordrar

medverkan av ett stort antal specialister. Detta torde vara ofrånkomligt.

Frågorna om planläggning och byggande tangerar så många områden av

samhällslivet, att de icke kan ses som isolerade problem utan måste lösas i

samverkan mellan företrädarna för de olika grenarna av den samhälleliga

verksamheten.

Om byggnadslagstiftningen och byggmyndigheterna således icke kan göra

anspråk på att ensamma reglera allt, som har med byggandet att skaffa,

har de i stället fått den viktiga uppgiften att åstadkomma samordning mellan

de olika strävanden, som gör sig gällande i fråga om samhällets yttre

utformning. Bebyggelseplaneringen kan sägas vara en typisk och i stort

sett lyckad form för dylik samordning. Behovet av samordning gör sig emellertid

gällande även i ärenden av mindre räckvidd.

Det myckna talet om byggkrångel kan visserligen — såsom utredningen

framhållit — till stor del ha sin grund i kristidens numera i allt väsentligt

avskrivna regleringssystem. Obestridligt är dock, att frågan om samordning

av de olika författningar, som reglerar byggfrågor, och mellan de

myndigheter, som handlägger hithörande ärenden, alltjämt lämnar mycket

övrigt att önska. En översyn av hithörande frågor är därför behövlig.

Även själva byggnadslagstiftningen som sådan är på många punkter onödigt

omfångsrik och detaljerad. Utredningen har i detta hänseende framhållit,

att avsevärda förenklingar kan stå att vinna genom att bestämmelserna

så långt möjligt göres enhetliga för riket med slopande av onödiga

särbestämmelser för vissa typer av administrativa områden eller planområden.

Som ett annat önskemål — vilket särskilt är ägnat att främja den eftersträvade

samordningen mellan olika myndigheter, som har med byggandet

att skaffa — har vidare nämnts decentralisering av byggärendcna till den

kommunala byggmyndigheten, nämligen byggnadsnämnden. Som en tredje

åtgärd med syfte att öka överskådligheten i förfaltningsmaterialet har angivits

möjligheten att mera konsekvent än hittills ur byggförfattningarna utrensa

bestämmelser i rena detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk natur, och

överföra dem till tillämpningsföreskrifter.

Utan att föregripa mitt ställningstagande till de särskilda förslag, som utredningen

framlagt, vill jag här uttala, att ett konsekvent genomförande av

de nämnda grundtankarna synes vara ägnat alt åstadkomma en avsevärd

förenkling av byggnadslagstiftningen och dess tillämpning utan alt uppoffra

någon av de ledande principerna i lagstiftningen. Utredningens förslag synes

därför väl värda att prövas.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Huruvida det är möjligt att nå den eftersträvade enhetligheten i byggbestämmelser

för olika typer av administrativa områden och planområden

utan att de nuvarande mera detaljerade bestämmelserna för städer och liknande

orter alltför mycket uppmjukas och utan en opåkallad skärpning av

bestämmelserna för landsbygden låter sig givetvis icke bedömas utan en

detaljgranskning av förslagen. Såsom jag i det följande kommer att närmare

ange torde det emellertid icke vara uteslutet att en lösning kan uppnås t. ex.

genom att de mera detaljerade bestämmelserna reserveras för större byggnader

och byggnader av mera komplicerad konstruktion, vare sig dessa är

belägna i stad eller på landsbygd. En dylik avgränsning av bestämmelsernas

tillämpningsområden förefaller mig mera sakligt motiverad än den nuvarande,

som grundas på administrativa gränser eller gränser för planområden.

Det ligger i sakens natur, att eu decentralisering av beslutanderätten till

lokala organ alltid måste medföra en viss risk för att tillämpningen icke

blir fullt enhetlig. På ett område som det förevarande kan emellertid denna

olägenhet till stor del avhjälpas genom centralt utfärdade råd, anvisningar

och föreskrifter. Särskilt gäller detta det tekniska området, inom vilket behovet

av enhetliga normer torde vara störst. Beträffande de rättsliga frågorna

finns i de flesta hänseenden sedan länge utbildad en praxis, från

vilken utredningens förslag icke behöver innebära avsteg annat än på vissa

särskilda punkter. De fördelar som en decentralisering för med sig främst

i form av bättre kontakt mellan myndigheterna och allmänheten är f. ö. så

påtagliga och betydande, att de för de flesta inom den byggande allmänheten

väl uppväger nackdelen av att bedömningen av detaljfrågor måhända icke

blir alldeles densamma i alla orter.

Det är beklagligt, alt tillämpningsföreskrifterna och anvisningarna till de

föreslagna nya bestämmelserna ännu icke föreligger färdiga. Enligt vad jag

inhämtat kan utarbetandet av speciella föreskrifter för vissa slag av byggnader

väntas komma att ta avsevärd lid i anspråk. Till övervägande del rör

de ämnen, som redan är reglerade genom andra — låt vara delvis föråldrade

- bestämmelser. De är därför icke ovillkorligen nödvändiga för att möjliggöra

ett ikraftträdande av de nya bestämmelser, som utredningen föreslagit.

De centrala partierna av anvisningarna — innefattande bestämmelser

för byggnader i allmänhet — befinner sig enligt vad jag inhämtat nu i

sådant skick, att de kan föreligga färdiga inom några månader och i allt fall

i god tid innan den nya lagstiftningen kan tänkas träda i kraft. Vid sådant

förhållande anser jag det icke vara försvarligt att dröja med de föreslagna

reformerna i avbidan på att tillämpningsföreskrifter och anvisningar blir

helt färdigredigerade.

Utredningen har icke framlagt några förslag, som i mera avsevärd mån

berör de statliga byggmyndiglieternas organisation och fördelningen av

uppgifter dem emellan. På detta område kvarstår åtskilliga problem olösta.

Det kan emellertid ifrågasättas, om dessa frågor är av beskaffenhet att lämpligen

böra lösas i ett sammanhang. Åtskilligt talar för att de i stället bör

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

lösas genom partiella, tid efter annan vidtagna jämkningar i organisationen.

Vissa sådana frågar, ehuru av mindre räckvidd, kommer utan tvivel

att aktualiseras genom den omfördelning av arbetsbördan, som den föreslagna

decentraliseringen av byggärendena till byggnadsnämnderna innebär.

Några omedelbara åtgärder är emellertid icke påkallade och det synes

mig lämpligt att avvakta någon tids erfarenhet, innan mera avsevärda

organisatoriska ändringar vidtages.

Regionplan

Gällande bestämmelser

Enligt 126 § BL skall regionplan upprättas, då för två eller flera städer,

köpingar, municipalsamhällen, andra tätare befolkade orter på landet eller

landskommuner föreligger behov av gemensam planläggning beträffande

markens användning i ett eller flera hänseenden, såsom i fråga om viktigare

trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv

samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. När fråga väckts

om upprättande av regionplan, skall länsstyrelsen efter utredning hänskjuta

frågan till Kungl. Maj :t, som bestämmer, huruvida regionplan skall finnas,

regionplaneområdets omfattning och i vilka hänseenden gemensam planläggning

skall äga rum (127 § BL). De av frågan berörda kommunerna och

samhällena skall härefter bilda ett regionplaneförbund, för vilket skall

finnas förbundsdirektion (128 och 129 §§ BL) och regionplanenämnd (148

§ BS). Regionplan fastställes av Kungl. Maj :t efter förslag av förbundsdirektionen

och sedan förbundsmedlemmarna fått tillfälle att yttra sig (113 §

BL). I fråga om rättsverkningarna av regionplan är stadgat, att planen skall

tjäna till ledning vid upprättande av generalplan, stadsplan, byggnadsplan

och utomplansbestämmelser eller ändring därav så ock eljest vid reglering

av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom planområdet. Vidare

ges vissa bestämmelser om möjlighet att utfärda byggnadsförbud samt

om att sådan nybyggnad, schaktning, fyllning och trädfällning otc., som är

beroende av myndighets prövning, ej får ske så, att markens användning för

det i planen avsedda ändamålet försvåras (134 och 135 §§ BL). Härjämte

finnes utanför de egentliga byggnadsförfattningarna vissa strödda sladganden

om verkningarna av regionplanering. I 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen

är sålunda stadgat, att regionplan skall beaktas vid avstyckningsförrättning.

Enligt 4 § andra stycket lagen om enskilda vägar skall regionplan

tjäna till ledning vid utförande av företag, som avses i nämnda lag. I 4 §

tredje stycket lagen om allmänna vägar finnes en bestämmelse om att väg

ej får läggas så, att regionplan motverkas.

Ytterligare detaljbestämmelser om regionplan är givna i 147—161 §§ BS.

Utredningen

I betänkandet har framhållits, att erfarenheterna av regionplaneinstitutet

är begränsade och att ännu år 1957 icke någon regionplan blivit fastställd.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 168

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

I den allmänna diskussionen kring hithörande frågor har tvekan gjort sig

gällande beträffande bl. a. regionplaneinstitutets tillämpningsområde, metodiken

vid planläggningsarbetet och planernas lämpliga utformning.

Utredningen, som den 31 maj 1957 av Kungl. Maj :t erhållit uppdrag att

verkställa av riksdagen begärd översyn av bestämmelserna om regionplan

med ändamål att söka åvägabringa samordning i organisationen av regionplanearbetet

och genomföra förenklingar i själva planinstitutet, har icke

medhunnit att slutföra detta uppdrag innan betänkandet avgivits samt har

förklarat sin avsikt vara att framdeles redovisa hithörande frågor i ett särskilt

betänkande. I anledning härav har utredningen i förevarande sammanhang

begränsat sig till att föreslå sådana huvudsakligen formella ändringar

i bestämmelserna om regionplan, som ansetts kunna förverkligas

utan att föregripa det fortsatta reformarbetet.

I sådant hänseende har utredningen särskilt anmärkt, att reglerna om regionplan

— liksom bestämmelserna om övriga planinstitut — är synnerligen

detaljerade. Detta är enligt utredningens mening missledande med hänsyn till

den obetydliga erfarenhet man än så länge har av regionplaner. I samband

med att utredningen underkastat samtliga i BS givna bestämmelser om planläggning

en genomgripande redaktionell omarbetning har utredningen föreslagit,

att de detaljerade bestämmelserna om regionplan t. v. ersättes av

föreskrifter med mera allmänt innehåll.

Vidare har framhållits, att bestämmelserna om regionplan bör bringas att

i formellt hänseende överensstämma med den nya lagstiftning om kommunalförbund

och indelningsändringar, som beslutats av 1957 års riksdag.

Enligt lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund skall kommunalförbunds

beslutanderätt utövas av fullmäktige, som väljes av förbundsmedlemmarna,

varjämte för förbundet skall finnas en styrelse med uppgift

att handhava den närmare ledningen av verksamheten. Dessa organ får

ungefär samma uppgifter som dem, vilka enligt BL och BS tillkommer resp.

förbundsdirektion och regionplanenämnd. Bestämmelserna i BL och BS om

förbundsdirektion och regionplanenämnd bör därför upphävas och ersättas

av hänvisningar till lagstiftningen om kommunalförbund.

Remissyttrandena

I remissyttrandena har förekommit ett flertal uttalanden rörande regionplanearbetets

betydelse och lämpliga inriktning, sättet för planernas utformning

m. m., vilka med hänsyn till den begränsade omfattningen av

utredningens hittills framlagda förslag torde kunna här förbigås. I den mån

de nu aktuella förslagen överhuvud omnämnts i yttrandena, har dessa gått

i tillstyrkande riktning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit, att övergångsbestämmelserna

till den nya lagen om kommunalförbund är behäftade med en del

oklarheter vad angår regionplaneförbund. Bestämmelsen i BL om att Kungl.

Maj :t skall utse en ledamot i förbundsdirektionen avviker från motsvarande

stadganden i kommunalförbundslagen. Även vissa bestämmelser i BS

strider mot bestämmelserna i nämnda lag.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kunc/l. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

67

Departementschefen

Frågorna om sättet för åstadkommande av en ändamålsenlig översiktlig

planläggning är sedan rätt lång tid mycket aktuella såväl i Sverige som i

utlandet. Frågeställningen kan icke begränsas att avse enbart planläggning

för bebyggelse. En planläggning för större områden och på längre sikt

kommer nämligen nödvändigtvis att mer eller mindre sammanfalla med

frågan om samordning av det allmännas resurser överhuvud taget och griper

därigenom in på många olika områden av samhällslivet. Planering av

riksomfattande eller regional karaktär bedrives f. n. av ett flertal centrala

verk, av olika organ på länsplanet samt av de för ändamålet särskilt bildade

regionplaneförbunden. I detta sammanhang kan särskilt erinras om den

kartläggning av befolknings- och näringsförhållanden m. m., som på sistone

verkställts av bl. a. skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen. Vidare bör framhållas, att regionplaneringen

enligt BL numera kan sägas ha icke alldeles obetydlig omfattning, åtminstone

om man tar hänsyn även till den försöksverksamhet med likartad inriktning,

som i åtskilliga län bedrives av byggnadsstyrelsen eller under medverkan

av denna. Till planläggningsverksamhel i nu avsedd mening kan

även räknas all verksamhet som har till uppgift att samordna primärkommunernas

resurser beträffande mera kostnadskrävande kommunala verksamhetsgrenar,

såsom skolväsen, åldringsvård, polisväsen etc.

Detta betyder dock icke, att verksamheten ännu fått en sådan karaktär,

att den annat än i enstaka hänseenden kan ge något pålitligt underlag för

avgöranden på längre sikt. Stor ovisshet råder icke blott om metodiken för

arbetet utan i många fall också om det mål, som verksamheten syftar till.

Härtill kommer, att de verkställda undersökningarna i vissa fall innebär

dubbelarbete och att en rationalisering av verksamheten därför är önskvärd.

De utredningsuppgifter, som alltjämt väntar på sin lösning, är alltså icke

obetydliga. Emellertid är ännu svårt att bedöma vilken betydelse regionplaneringen

enligt BL kommer att få inom den framtida planläggningsverksamheten.

I allt fall torde det vara lämpligt att avvakta resultatet av den undersökning,

som byggnadsutredningen i maj 1957 fick i uppdrag att ombesörja

angående hithörande frågor. Någon mera omfattande reform av regionplaneinstitutet

kan därför i dagens läge icke komma i fråga.

De förslag, som utredningen på grundval av sina allmänna överväganden

framlagt i denna del och som innebär att de nuvarande bestämmelserna i BS

om regionplanering redaktionellt omarbetas, har jag icke något väsentligt

att erinra mot. Särskilt med hänsyn till den rådande ovissheten om regionplaneringens

mål och medel är det enligt min mening önskvärt, att de nuvarande

detaljerade reglerna, vilka snarast kan sägas vara av lärobokskaraktär,

ersättes av mera allmänt hållna bestämmelser sådana som dem utredningen

föreslagit.

Likaledes biträder jag i princip förslaget att anpassa bestämmelserna i

BL och BS om regionplaneförbund till reglerna i 1957 års lag om kommu
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nalförbund. Eftersom verksamheten inom regionplaneförbund i mångt och

mycket måste få karaktär av förhandlings- och sammanjämkningsarbete,

anser jag emellertid, liksom utredningen, det vara ändamålsenligt, att ordföranden

i förbundets beslutande organ (förbundsfullmäktige) alltjämt utses

av Kungl. Maj :t och därmed får en mera opartisk ställning. Vissa speciella

bestämmelser om förevarande slag av kommunalförbund blir därför nödvändiga

vid sidan av en allmän hänvisning till lagstiftningen om kommunalförbund.

Dessa speciella bestämmelser torde lämpligen få sin plats i BL.

De nuvarande bestämmelserna i BS om regionplanenämnd m. m. kan helt

utgå, eftersom frågorna om regionplaneförbundens verkställighetsorgan får

sin lösning genom hänvisningen till kommunalförbundslagstiftningen.

Övergången till de nya bestämmelserna torde — såsom utredningen föreslagit

— kunna ordnas medelst en bestämmelse som föreskriver, att val av

ledamöter i förbundsstyrelse och förbundsdirektion skall ske vid viss angiven

tidpunkt samt att hittillsvarande ledamöter i samband därmed skall

frånträda sina befattningar. Regionplaneförbunden såsom sådana bör däremot

bestå. De svårigheter, som mött vid tillämpningen av de provisoriska

stadgandena om regionplaneförbund i övergångsbestämmelserna till kommunalförbundslagen,

torde därmed i allt väsentligt bli undanröjda.

Generalplan

Gällande bestämmelser

’ Med generalplan förstås enligt BL en plan, som är avsedd att tjäna till ledning

för närmare planläggning beträffande ordnandet och bebyggandet av

stad, köping, municipalsamhälle, annan tätare befolkad ort eller landskommun.

Planen skall ange grunddragen för markens användning till olika ändamål,

såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna

platser, samt kan upptaga förbud mot viss bebyggelse eller användning i

övrigt (9, 88, 90 och 96 §§ BL). Förslag till generalplan skall utställas till

granskning, varjämte byggnadsstyrelsen eller i Aissa fall länsarkitekten

skall avge yttrande över förslaget (20 och 109 §§ BS). Planen kan härefter

antagas av kommunens fullmäktige (10 och 97 §§ BL). Antagen generalplan

medför icke några särskilda rättsverkningar, men det har förutr

satts, att det bekantgörande av planen, som utställandet och antagandet inhebär,

medför att man i praktiken kommer att ta hänsyn till planen icke

blott \rid framtida detaljplaneläggning utan äAren i andra sammanhang, t. ex.

vid avgörande av väg- och fastighetsbildningsfrågor. Emellertid står det

också kommunen eller samhället fritt att söka fastställelse a\r planen (10,

88, 90, 97 och 99 §§ BL). I så fall fordras ett mera omständligt utställningsförfarande

(23 § BS). Fastställd generalplan har rättsverkningar i flera

olika hänseenden. Nybyggnad får i allmänhet ej äga rum i strid mot pla
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

69

nen (13 och 100 §§ BL). Ej heller får någon verkställa schaktning, fyllning,

trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd så, att åtgärden väsentligt försvårar

områdets användning för avsett ändamål (17 § BL). På landsbygden

gäller detta dock blott om länsstyrelsen utfärdat särskilt förbud mot sådan

åtgärd som sist nämnts (102 § BL). Kommunen resp. samhället får genom

fastställelsen rätt att lösa eller i vissa fall utan ersättning omhändertaga

mark för trafikleder m. m. Under vissa angivna förutsättningar kan också

skyldighet inträda att lösa mark eller att utgiva ersättning för skada genom

planen (18—23 samt 103 och 104 §§ BL). Enligt 19 kap. 13 § jorddelningslagen,

5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen, 4 § lagen om enskilda vägar och

4 § lagen om allmänna vägar skall hänsyn tagas till planen vid avstyckningsförrättningar

och i samband med vägföretag. — Bestämmelserna om

generalplans rättsverkan kompletteras vidare av föreskrifter i BL, enligt

vilka provisoriskt nybyggnadsförbud kan meddelas för tiden till dess planen

hunnit fastställas (14—16 samt 101 §§ BL).

Utredningen

I betänkandet har lämnats en kortfattad redogörelse för hur bestämmelserna

om generalplan tillämpats i praktiken. Däri har framhållits, att ett

omfattande generalplanearbete bedrivits sedan BL:s tillkomst men att ännu

år 1957 icke någon generalplan blivit helt eller delvis fastställd. Ett fåtal planer

har antagits av vederbörande kommun. I övriga fall — och dessa är

många — har man tillämpat en tredje metod, bestående i att det färdigställda

planförslaget framlagts för kommunens fullmäktige och därefter bilagts

kommunens handlingar utan att bli föremål för något formligt beslut

av fullmäktige. I praktiken har man alltså hittills haft att räkna med två

slag av planer på generalplanestadiet, nämligen dels antagna generalplaner

och dels icke antagna generalplaneförslag. Ett icke antaget förslag till generalplan

är ej att anse som någon plan i BL:s mening men kan under

vissa omständigheter vara att räkna med såsom ett handlingsprogram för

de kommunala myndigheterna.

Eftersom den hittillsvarande utvecklingen visat, att bestämmelserna om

fastställelse av generalplan icke fyller något mera trängande behov, har utredningen

ställt frågan, huruvida icke bestämmelserna i BL om fastställelse

av generalplan skulle kunna upphävas. Troligen kommer de icke någonsin

att få något mera avsevärt användningsområde. Uteslutet är dock

icke att man ibland kan komma att söka fastställelse av generalplan i någon

viss mindre de], t. ex. beträffande en väg, till vilken kommunen på

detta sätt vill förvärva erforderlig mark, eller beträffande ett område, som

man av särskild anledning vill hålla fritt från bebyggelse. Att möjligheten

till fastställelse står till buds i fall av behov, torde knappast medföra olägenhet

vare sig för de byggande eller ur annan synpunkt. Slopandet av bestämmelserna

skulle medföra en kraftig omarbetning av de centrala de
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

larna i BL. Utredningen anser därför att övervägande skäl talar för att bestämmelserna

bibehålies.

Frågor om fastställande av generalplan i städer och andra s. k. stadsplanesamhällen

ankommer jämlikt 10, 88 och 90 §§ på Kungl. Maj :t. Motsvarande

frågor vad angår landsbygden handlägges jämlikt 97 § BL av länsstyrelsen.

Såsom ett led i strävandena att söka göra bestämmelserna för

städerna och landsbygden såvitt möjligt likformiga liar utredningen föreslagit,

att bestämmelserna för landet får samma innehåll som de nuvarande

bestämmelserna för stad.

Utredningen har vidare sagt sig vilja i detta sammanhang fästa uppmärksamheten

på en detaljfråga av viss räckvidd, nämligen de byggnadsförbud,

som jämlikt 15 och 101 §§ BL kan av länsstyrelsen utfärdas, då fråga

väckts om fastställelse av generalplan. Sådant förbud är uppenbarligen avsett

att vara rent provisoriskt och gälla blott till dess kommunens fullmäktige

hunnit behandla frågan om sökande av fastställelse å planen. Eftersom

BL:s bestämmelser om fastställande av generalplan ännu icke tillämpats i

något enda fall, kan det icke sägas stå i överensstämmelse med grunderna

för lagstiftningen, om byggnadsförbud enligt 15 eller 101 § BL pålägges

eller bibehålies i någon avsevärd omfattning. Utredningen har med hänsyn

bl. a. till konsekvenserna på andra områden icke ansett sig kunna föreslå någon

lagändring på denna punkt men har betonat nödvändigheten av att bestämmelserna

handhaves restriktivt. Byggnadsförbud torde icke böra påläggas

eller förlängas i andra fall eller i större omfattning, än man kan räkna med

att pågående generalplanearbete kommer att resultera i fastställd generalplan.

Detta betyder, att tillämpningsområdet för 15 och 101 §§ BL inskränkes

till rena undantagsfall.

Såsom anmärkningsvärt har utredningen betecknat att kommunerna i så

stor utsträckning underlåtit att antaga sina generalplaneförslag, och utredningen

har tämligen ingående diskuterat orsakerna härtill. Den slutsats,

som utredningen kommit till, har varit att anledning ej finnes att föreslå

bestämmelser med syfte att påverka kommunernas ställningstagande till

frågan, om de skall antaga sina generalplaneutkast såsom generalplaner

eller icke.

Utredningen har också behandlat generalplanearbetets metodik. Härvid

har framför allt betonats att planläggningen icke får vara alltför ambitiös

eller detaljerad. Skall planen ha någon mening som kommunalt handlingsprogram,

måste den vara elastisk och hållas levande samt utan tidsödande

och kostnadskrävande arbete kunna justeras med hänsyn till de

ständiga förändringarna i målsättningen. Detta hindrar dock icke, att planen

i vissa delar kan behöva göras rätt så detaljerad, nämligen i den mån

planen är avsedd att förverkligas inom den allra närmaste tiden eller att

bli föremål för fastställelse. Där så är fallet, kan det rentav vara lämpligt,

att generalplanen närmar sig detaljplanen i utförlighet. Hur de ekonomiska

kalkyler bör vara beskaffade, som planen grundar sig på, kan icke angivas

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

med generell giltighet. Givet är, att kalkylerna bör vara relativt väl utarbetade

och specificerade, när fråga är om åtgärder, som avses komma till

stånd inom den närmaste tiden och alltså ingår i det aktuella handlingsprogrammet,

medan det däremot i regel bör vara tillräckligt med summariska

kostnadsberäkningar i fråga om sådana åtgärder, som avses komma

till stånd först i en oviss framtid.

Några konkreta författningsförslag i dessa avseenden har utredningen icke

framlagt i vidare mån än att utredningen — liksom i fråga om övriga planinstitut

— föreslagit att bestämmelserna i BS om planernas innehåll skall

förenklas och i huvudsak blott ange de synpunkter, som bör beaktas i samband

med planläggningen. Vidare har föreslagits en redaktionell omarbetning

av bestämmelserna om förfarandet vid planläggning.

Remissyttrandena

Frågorna om generalplan har i regel ej tilldragit sig något större intresse

i remissyttrandena. En del principiella synpunkter har dock på sina håll

anlagts på hithörande spörsmål. Byggnadsstyrelsen har som sin mening

framhållit, att förslagen till decentralisering av beslutanderätten i detaljplanefrågor

bort åtföljas av en viss stabilisering beträffande översiktsplaneringen

— både den kommunala, den regionala och den än mera vittsyftande

— så att den erhåller en fastare ställning såsom instrument för en

planmässig samordning. Särskilt har styrelsen funnit önskvärt att generalplaneringen

tillmätes större vikt vid planläggnings- och bebyggelsefrågornas

behandling. Det är ett angeläget önskemål att generalplanerna blir föremål

för principiellt ställningstagande från kommunernas beslutande organ.

Liknande uttalanden har gjorts av flera länsarkitekter. Svenska vägoch

vattenbyggares riksförbund har uttalat önskemål om att uppgjorda

generalplaner offentliggöres, oavsett om de antages av kommunen eller icke.

På flera håll, speciellt av lantmäteristyrelsen, har starkt betonats, att en

generalplan icke bör sträcka sig längre än till vad man för tillfället kan

överblicka och att planen bör utformas så, att den fortlöpande kan kompletteras

och anpassas till nya förhållanden och krav.

Fullmäktige i Norrköping har ifrågasatt, om icke tiden är inne att slutgiltigt

avskaffa institutet fastställd generalplan, medan stads planearkitektcn

i Eskilstuna framhållit, att man i nämnda stad ansett fastställelsemöjligheten

vara av värde såtillvida, som man sökt fastställelse av sträckningen

för huvudvägarna.

I de yttranden, som närmare ingått på detaljfrågorna, har i allmänhet

tillstyrkts, att fastställelse av generalplan får ankomma på Kungl. Maj :t

även vad angår landsbygden. Bland dem, vilkas uttalanden gått i sådan

riktning, förtjänar att nämnas länsstyrelserna i Kalmar och Kopparbergs

län samt Föreningen för samhällsplanering. Däremot har länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län ansett, att länsstyrelsen alltjämt bör vara fastställelsemyndighct

i fråga om generalplan på landet och att den av utredningen

föreslagna ändringen kan tänkas göra kommunerna mera obenägna att

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

söka fastställelse. Länsarkitekten i Kronobergs län har ansett, att länsstyrelse

alltjämt bör kunna förelägga landskommun att upprätta generalplan

och att denna befogenhet alltså icke bör förbehållas Kungl. Maj:t.

Departementschefen

Sedan generalplaneinstitutet tillkom i samband med 1947 års lagstiftning,

har utvecklingen på området kommit att rätt avsevärt avvika från vad man

då förutsatte. Möjligheten att fastställa generalplan har icke begagnats annat

än i något enstaka undantagsfall, och ej heller har möjligheten för kommunerna

att formligen antaga sina generalplaneutkast såsom generalplaner

utnyttjats i någon nämnvärd omfattning.

Det oaktat kan man knappast påstå, att generalplanläggningen är ett försummat

område. Behovet av generalplanemässiga överväganden till stöd för

senare detaljplanläggning är numera allmänt erkänt. Planläggningsverksamheten

har alltsedan BL:s tillkomst varit av betydande omfattning och

fortgår alltjämt i oförminskat tempo. Huruvida kommunerna formligen antager

sina generalplaneutkast såsom generalplaner eller icke, är enligt min

mening av underordnad betydelse. Huvudsaken måste dock vara att man

verkställt själva de utredningar som erfordras för att bedöma uppkommande

Irågor om detaljplanläggning i sitt rätta sammanhang.

Något som torde behöva övervägas är om man icke nu bör dra konsekvensen

av den skedda utvecklingen genom att i grunden reformera bestämmelserna

i BL och BS om generalplan och därvid slopa det nuvarande

fastställelselörfarandet samt eventuellt också bestämmelserna om antagande

av sådan plan. På sätt utredningen anfört kan man dock icke förneka, att

såväl bestämmelserna om antagande som bestämmelserna om fastställande

av generalplan i vissa situationer kan ha en uppgift att fylla. Jag är därför

icke beredd att i detta sammanhang förorda, att de slopas. Ej heller anser jag

lämpligt att vid sidan av dessa i byggnadslagstiftningen upptaga några regler

om sådana generalplaneutkast, som varken antagits eller fastställts. Dylika

regler skulle väl icke bli annat än av rent rådgivande natur. I allt fall synes

det mig lämpligt att först avvakta de resultat, till vilka utredningen kan

komma vid sina fortsatta överväganden angående den översiktliga planeringsverksamheten.

Utredningens förslag att slopa de nuvarande särbestämmelserna om generalplanläggning

på landsbygden och att låta bestämmelserna om sådan planläggning

i stad gälla även på landsbygden anser jag lämpligt. Visserligen

står det icke helt i överensstämmelse med den tendens till decentralisering,

som i övrigt präglar utredningens författningsförslag. Den ringa omfattning,

i vilken t. ex. bestämmelserna om fastställelse av generalplan hittills tillämpats,

gör det emellertid angeläget, att erfarenheterna av dylik planläggning

samlas centralt. Ur systematisk synpunkt är det också att föredraga, att bestämmelserna

göres lika för alla typer av administrativa områden.

De synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om byggnadsförbud i

anledning av väckt fråga om fastställelse av generalplan, kan jag ansluta

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1059

mig till. Emellertid föreligger t. v. icke något klart belägg på att bestämmelserna

missbrukats, och jag anser mig kunna förutsätta, att de i framtiden

handhaves synnerligen restriktivt. På nuvarande stadium anser jag icke,

att någon lagändring är behövlig.

Mot utredningens förslag till redaktionella jämkningar av bestämmelserna

om generalplan har jag icke andra erinringar än beträffande vissa detaljer,

till vilka jag avser att återkomma i det följande.

Stadsplan

Gällande bestämmelser

Stadsplan har till ändamål att närmare reglera bebyggelsen å den mark,

som planläggningen avser (24 § BL). Planen skall utmärka och till gränserna

angiva de för olika ändamål avsedda områden som ingår däri, nämligen

dels byggnadskvarter, dels gator, torg, parker och andra allmänna platser,

dels ock specialområden (trafikområden, skydds- eller säkerhetsområden,

hamnområden, idrottsområden, begravningsplatser, vattenområden

m. m.). Höj dlägen skall anges i erforderlig omfattning. Stadsplan skall ock

innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller

användning i övrigt, som finnes erforderliga (25 § BL). Stadsplan antages

av stadsfullmäktige men skall för att bli gällande fastställas av Kungl.

Maj :t. Ändring i förut fastställd plan kan i vissa fall antagas av byggnadsnämnden.

I viss omfattning är också befogenheten att fastställa plan eller

planändring anförtrodd länsstyrelsen (26 § BL). Till skydd för enskilds

rätt är bestämmelser givna om att upprättat planförslag skall i viss ordning

utställas till granskning, innan det får antagas och fastställas (23 och 31 §§

BS). Antagande och fastställande av stadsplan medför långtgående rättsverkningar,

i det att såväl samhällets organ som de enskilda markägarna i

princip är skyldiga att vid områdets ordnande och bebyggande följa planen.

Staden är skyldig att iordningställa, upplåta och underhålla gator och andra

allmänna platser inom planområdet (49 och 74 §§ BL). För detta ändamål

äger staden lösa eller i vissa fall utan ersättning omhändertaga den för

ändamålet erforderliga marken (41—43 samt 70 §§ BL). Till stadens kostnader

är emellertid markägarna skyldiga att bidraga i viss omfattning (56

—69 samt 72 och 73 §§ BL). Staden kan också i vissa fall få rätt att lösa

mark, som enligt planen är avsedd för enskilt bebyggande, om sådant erfordras

för genomförande av planen (44 och 45 §§ BL). Markägarna är å

sin sida förbjudna att utan särskilt tillstånd bygga i strid mot planen, varjämte

gäller vissa förbud mot schaldning, fyllning, trädfällning elc. (34 och

40 §§ BL). Eftersom fastställandet av stadsplan kan tänkas medföra skada

för enskilda markägare genom inskränkningar i rätten att utnyttja marken

eller på annat sätt, är bestämmelser också givna om skyldighet för staden

att hålla markägarna skadeslösa (48 och 75 §§ BL). — Enligt särskilda be
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

stämmelser skall fastighetsbildning (ändringar i fastighetsindelningen) genom

tomtindelning och tomtmätning eller genom avstyckning, laga skifte

eller ägobyte ske i överensstämmelse med gällande stadsplan (28 § BL, 19

kap. 13 § jorddelningslagen samt 5 kap. 8 § och 6 kap. 9 § lagen om fastighetsbildning

i stad).

Stadgandena om stadsplan är — på sätt framgår av det redan anförda —

främst avfattade med tanke på städerna men äger motsvarande tillämpning

även i köpingar och andra tätare befolkade orter på landet (88, 90 och 105

§§ BL samt 100, 101 och 112 §§ BS). Vad här förut sagts om stad gäller i

dylika fall vederbörande köping, municipalsamhälle eller landskommun.

Utredningen

Någon närmare redogörelse för de olika spörsmål, som på något sätt har

samband med stadsplaneinstitutet, har icke lämnats i betänkandet. Utredningen

har inskränkt sig till att föreslå reformer på vissa punkter av de nu

gällande reglerna, speciellt de som handlar om tillkomsten av stadsplan.

Som ett önskemål har framhållits, att planväsendet fungerar snabbt och

effektivt, så att byggnadsverksamheten icke upphålles av proceduren i planfrågor.

En möjlighet att göra förfarandet snabbare är att den nuvarande bestämmelsen

om att kommunalfullmäktige kan uppdraga åt byggnadsnämnden

att i fullmäktiges ställe antaga förslag till ändring av stadsplan utvidgas så

att fastställelseprövningen kan delegeras till byggnadsnämnden även då fråga

är om antagande av stadsplan för område, som tidigare icke varit planlagt.

Utredningen har för sin del föreslagit att bestämmelserna i 26 § tredje

stycket andra punkten BL jämkas så, att fullmäktige får möjlighet att delegera

sin beslutanderätt till byggnadsnämnden i den omfattning fullmäktige

själva finner lämplig.

En annan möjlighet att underlätta tillkomsten av stadsplaner är att uppgiften

att fastställa planerna i större utsträckning delegeras från Kungl.

Maj :t till länsstyrelsen. De nuvarande bestämmelserna i 26 § BL går ut på

att det i regel ankommer på Kungl. Maj:t att fastställa stadsplan. För

det fall att Kungl. Maj:t funnit stadsplan icke kunna fastställas utan

viss jämkning, kan emellertid Kungl. Maj:t uppdraga åt länsstyrelsen

att fastställa planen, sedan den efter sådan jämkning antagits av fullmäktige.

Vidare kan länsstyrelsen, enligt närmare föreskrifter som det ankommer

på Kungl. Maj :t att meddela, fastställa ändring av gällande stadsplan,

om ändringen ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar

väsentlig avvikelse från vad som förut gällt. Föreskrifter om länsstyrelsens

nämnda befogenhet är meddelade i 33 § 3 mom. BS. Enligt dessa

föreskrifter skall vid bedömande av frågan, huruvida viss ändring av stadsplan

är av beskaffenhet att kunna fastställas av länsstyrelse, beaktas ett

flertal omständigheter, som uppräknas i författningsrummet. För fullständighetens

skull bör vidare nämnas ett par specialfall, då faststäilelsefrågan

alltid ankommer på Kungl. Maj :t, nämligen då fastställelse befinnes böra

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

ske allenast under förbehåll att viss i planen ingående mark blir föremål för

inlösen (45 § tredje stycket BL) samt då fråga uppstått om förpliktande

för markägare att utan ersättning avstå mark för allmänt behov eller att

bekosta anläggande av gator eller andra anordningar (70 och 73 §§ BL).

Enligt utredningens mening talar övertygande skäl för att länsstyrelsen

får befogenhet icke blott, såsom nu, att fastställa ändringar i förut fastställd

stadsplan utan också alt fastställa helt ny stadsplan. När fråga är om

större eller eljest ur allmän synpunkt mera betydelsefulla planläggningsåtgärder,

torde dock fastställelseprövningen alltjämt böra förbehållas Kungl.

Maj :t. Det förslag, som utredningen framlagt i ämnet, går ut på att reglerna

i 26 § BL om fastställelseprövningen ändras, så att befogenheten att fastställa

stadsplan i princip anförtros länsstyrelsen, dock med skyldighet för

denna att i vissa fall underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Spörsmålet,

i vilka fall underställning skall äga rum, anses kunna regleras genom en allmänt

hållen bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t förbeliålles avgörandet

beträffande stadsplaner av större omfattning eller eljest av större allmän

betydelse. Vidare har uttryckligt förbehåll ansetts böra göras för sådana fall,

då i stadsplaneärendet väckts någon speciell fråga, vars prövning enligt

andra lagrum ankommer på Kungl. Maj :t. För att undvika tillämpningssvårigheter

föreslås att länsstyrelse får befogenhet att förordna om underställning

även i fall, då skyldighet därtill icke föreligger.

En ytterligare fråga, som utredningen behandlat, gäller den ofta hörda

erinringen att stadsplanerna gärna blir onödigt detaljerade och lägger större

tvång på de byggande, än som erfordras för att nå det åsyftade resultatet.

Anmärkningen är enligt utredningen i många fall befogad. Planläggningens

kvalitet beror emellertid främst på utbildningen och de personliga egenskaperna

hos planförfattarna. Reglerna i BL och BS kan blott ange en yttre

ram för vad som är tillåtet men kan i och för sig icke bereda några garantier

för att planerna blir sådana de borde vara. Detta hindrar dock icke, att

bestämmelserna i BL och BS om stadsplan bör göras så enkla och ändamålsenliga

som. möjligt. Vad utredningen i detta hänseende främst fäst sig

vid är den i BS intagna utförliga uppräkningen av olika omständigheter,

som är att beakta vid upprättande av stadsplan. En sådan minneslista är

enligt utredningen numera både otillräcklig och obehövlig. Den ar skrymmande

och ägnad att draga uppmärksamheten från det väsentliga i planläggningsarbetet,

nämligen strävan efter ändamålsenlighet, enkelhet och

klarhet. Under åberopande härav har utredningen föreslagit, att bestämmelserna

i BS om innehållet i stadsplan nedskrives till omfattningen och i

huvudsak utformas såsom allmänt hållna regler om de principer, vilka bör

vara ledande vid planeringsarbetet.

Framställning av kommunförbunden rörande ränta å gatumarksersättning

m. m.

I den inledningsvis omnämnda, den 31 mars 1958 dagtecknade framställningen

från Svenska stadsförbundet och styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund har framhållits, att den tomtägare jämlikt 56 62 §§ BL

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

åvilande skyldigheten att betala ersättning för gatumark enligt särskilt stadgande

i 63 § BL får under vissa förutsättningar fullgöras genom avbetalningar

med minst en tiondel årligen. Å oguldet belopp skall ränta gäldas

efter högst fem procent om året från den dag då krav på ersättning framställts.

Enligt 68 § BL gäller motsvarande regler beträffande bidrag till gatubyggnadskostnad.

Enligt förbundens mening har begränsningen av räntesatsen till högst

fem procent ibland lett till mindre tillfredsställande resultat. Särskilt påtagligt

har detta varit under tider, då allmänna ränteläget varit så högt, att

räntan icke lämnat täckning för stadsplanesamhällenas självkostnader. Även

rent allmänt sett torde det få anses mindre lämpligt att i lagstiftningen direkt

binda räntesatsen. Denna bör få varieras fritt efter det vid varje tidpunkt

gällande ränteläget. Som exempel kan åberopas, att någon liknande

begränsning av räntesatsen icke föreskrivits i 1955 års lag om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar, vars bestämmelser om engångsavgifter S

övrigt nära överensstämmer med de nyss åberopade stadgandena i BL.

Förbunden har hemställt om sådan ändring av 63 § BL, som kan anses

påkallad i anledning av vad sålunda anförts.

Remissyttrandena

Förslaget om utvidgning av befogenheten för kommunens

fullmäktige att till byggnadsnämnden delegera

uppgiften att antaga stadsplan har tillstyrkts i de flesta av

de yttranden, som närmare inlåtit sig på frågan. Styrelsen för Svenska stadsförbundet

samt hovrätten för Västra Sverige har ansett det vara lämpligt med

hänsyn till snabbheten i avgörandena att antagandet av stadsplan — liksom

också av byggnadsplan — kan av kommunens beslutande organ uppdragas

åt byggnadsnämnden. Fullmäktige i Stockholm har också tillstyrkt förslaget

samt har därvid framhållit, att något avgörande, hur långt möjligheten

skall utnyttjas, icke behöver träffas i detta sammanhang.

Avstyrkande uttalanden har gjorts av länsstyrelsen i Västmanlands län,

fullmäktige i Mjällby och Ludvika, Näringslivets byggnadsdelegation, Stockholms

handelskammare, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska

väg- och vattenbyggares riksförbund samt Sveriges fastighetsägareförbund.

Fastighetsägareförbundet har för sin del ifrågasatt, om icke förslaget kan

vara ägnat att försvaga garantierna för enskilda intressen, och i några av

de övriga yttrandena har som skäl åberopats att planen icke får samma

offentlighet som eljest, om den antages endast av byggnadsnämnden.

I några fall, speciellt i yttrandena från länsstyrelsen i Östergötlands län

och länsarkitekten i Jämtlands län, har ifrågasatts, om icke möjligheten för

stadsfullmäktige att delegera planantagandet till byggnadsnämnden bör preciseras

närmare än som skett i utredningens förslag. Länsstyrelsen i Södermanlands

län har ansett att delegationsmöjligheten bör bero på huruvida

generalplan finnes, och drätselkammaren i Örebro har som sin uppfattning

uttalat, att byggnadsnämnden bör få befogenhet att antaga stadsplaneförslaget

endast under förutsättning, att det tillstyrkts av drätselkammaren.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

77

Förslaget att fastställelsepr övningen i regel skall ankomma

på länsstyrelsen har rönt gensaga blott i ett fåtal yttranden. I många yttranden

tillstyrkes förslaget livligt. Hovrätten för Västra Sverige har framhållit,

att en fastställelseprövning genom länsstyrelsen underlättar kontakten

mellan de berörda myndigheterna och bereder möjlighet till en snabbare

handläggning av hithörande frågor. Byggnadsstyrelsen har funnit

många skäl tala för att arbetsuppgifterna inom planverksamheten omfördelas

och decentraliseras. På grund av den takt i vilken dessa uppgifter

efter hand vuxit och som alldeles särskilt ökat under de senaste årtiondenas

utveckling inom tätorterna framstår behovet av eu sådan omfördelning

alltmer klart. Liknande uttalanden har gjorts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och

Kopparbergs län m. fl. överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län har betonat

att särskilt den översiktliga planeringens fortsatta utveckling kräver

ett levande lokalt intresse, vilket torde komma att främjas genom den av

utredningen föreslagna reformen.

I några fall har dock en motsatt mening kommit till uttryck, överlantmätaren

i Kristianstads län, drätselkammaren i Örebro, Svenska riksbyggen,

och Svenska kommunal tekniska föreningen har som sin mening framhållit,

att icke mycket står att vinna ur förenklingssynpunkt genom att planfastställelsen

överlämnas till länsstyrelserna. Däremot kan följden bli en

mindre enhetlig tillämpning. Överlantmätaren i Södermanlands län och

byggnadsnämnden i Sollefteå har framhållit, att länsstyrelsens ökade rätt

att fastställa stadsplan icke medför någon tidsvinst i de fall, då besvär anföres

över länsstyrelsens beslut.

Sveriges fastighetsägareförbund har som ett skäl för att bibehålla prövningen

hos Kungl. Maj:t särskilt framhållit planernas expropriationsrättsliga

verkningar. Näringslivets byggnadsdelegation, Stockholms handelskammare

och Svenska byggnadsentreprenörföreningen har yrkat på att alla planer,

som kan få sådana verkningar, förbehålles Kungl. Maj :ts prövning.

Fastighetsnämnden i Stockholm har yrkat på att prövningen av stadsplaneförslag

från Stockholm skall ske hos byggnadsstyrelsen och ej hos

överståthållarämbetet.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län samt fullmäktige i Göteborg

har ansett det önskligt, att gränserna för länsstyrelsens befogenhet att

fastställa stadsplan preciseras närmare. Fullmäktige i Huddinge har uttalat

meningen att alla stadsplaner bör få fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen

i Kristianstads län har ansett att kompetensfördelningen i fråga om

fastställelse blir mera entydig enligt förslaget än enligt nuvarande regler

men har för sin del förordat, att man tar steget fullt ut och låter länsstyrelsen

fastställa alla planer med undantag endast för sådana fall, då annan

fråga uppkommit, som tarvar prövning av Kungl. Maj:t. Ett liknande uttalande

har gjorts av Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund. Länsstyrelsen

i Jönköpings län har framhållit, att en stadsplan kan vara av större

omfattning utan att fördenskull vara av sådan allmän betydelse, att Kungl.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Maj :ts fastställelse är motiverad. Länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro

län har funnit det böra kraftigare betonas, att fastställelseärenden endast i

undantagsfall bör hänskjutas till Kungi. Maj :t. Åtskilliga länsarkitekter,

särskilt de i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Skaraborgs och Västmanlands

län, har ansett att frågan om sättet för fastställelse av stadsplan

bör sammankopplas med frågan om översiktsplaneringen, så att länsstyrelsens

befogenhet begränsas att avse de fall, då prövningen kan ske med ledning

av fastställd eller antagen generalplan (eller eventuellt äldre stadsplan).

Samma mening har också intagits av länsstyrelsen i Södermanlands

län och fullmäktige i Ludvika.

I några yttranden har också frågan om fastställelseprövningens

omfattning berörts, överlantmätaren i Västmanlands län har ansett,

att fastställelseprövningen måste begränsas till sin omfattning, om

man skall nå fram till någon verklig tidsvinst i förfarandet, överlantmätaren

i Örebro län har efterlyst en klarare gränsdragning mellan den antagande

och den fastställande myndighetens befogenheter. Medan exempelvis

rättssäkerhets-, trafiksäkerhets- och liknande allmänna intressen bör bevakas

av fastställelsemyndigheten, torde frågor, som gäller exempelvis planens

ekonomi, dess utformning i estetiskt hänseende etc., böra anses helt

förbehållna kommunens självständiga avgörande.

Även frågan om initiativet till planläggning bär blivit föremål

för omnämnande i ett par yttranden. Länsstyrelsen i Kalmar län har

ifrågasatt, om icke Kungl. Maj :ts befogenhet jämlikt 27 och 36 §§ BL att

ta initiativ till upprättande eller ändring av stadsplan samt att meddela

nybyggna<lsförbud vid partiell eller vägrad fastställelse bör kunna överflyttas

till länsstyrelserna. Vägförvaltningen i Västmanlands län har framhållit,

att lösandet av vägfrågorna ibland förutsätter stadsplaneändringar men

att kommunerna icke alltid har intresse eller initiativkraft för sådan ändring.

I dylika fall borde länsstyrelsen ha befogenhet att förordna om stadsplaneändring.

Länsarkitekten i Jämtlands län har ansett att samtliga föreskrifter

om planernas innehåll borde kunna överföras till byggnadsstyrelsens

anvisningar.

Kommunförbundens framställning rörande ränta å gatumarksersättning

m. m. har starkt kritiserats i yttrandet från Sveriges fastighetsägareförbund.

I sagda yttrande har framhållits, att de ränteförluster,

som möjligen kan ha uppstått för kommunerna under viss kortare tid, uppväges

av de räntevinster som kommunerna kan göra sig då diskontot är lågt.

Vidare har åberopats, att stadgandet om maximering av räntan ingår som ett

led i de skyddsbestämmelser, som år 1947 infördes i lagstiftningen för att

förhindra obilliga verkningar av kommunernas ersättningsrätt, och att någon

omständighet, som bör föranleda ändring i dessa skyddsbestämmelser,

icke förebragts. Förbundet har av nu upptagna skäl avstyrkt framställningen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1!)~>9

79

I övriga yttranden har framställningen tillstyrkts. I flera fall — närmare

bestämt i yttrandena från bostadsstyrelsen, lantmätcristyrelsen, länsstyrelsen

i Stockholms län och Svenska kommunal tekniska föreningen — har

åberopats ett uttalande av vederbörande departementschef i 1947 års proposition

med förslag till byggnadslag m. m. av innebörd att räntan i nu

förevarande fall torde kunna förutsättas frivilligt bli begränsad så, att den

motsvarade den räntefot, som staden i genomsnitt betalade på utelöpandc

lån. I de nu uppräknade yttrandena ävensom i överståtliållarämbetets yttrande

har därjämte som en ytterligare garanti för tomtägarna framhållits,

att länsstyrelsen enligt 63 § BL har befogenhet att medgiva den lättnad i

villkoren för ersättningsskyldighetens fidlgörande, som påkallas av omständigheterna.

Departementschefen

Numera anses allmänt, att stadsplaneläggning bör ske i så nära anslutning

till byggandet som möjligt. Ofta är planerna upprättade uteslutande

med tanke på visst eller vissa aktuella byggnadsprojekt. Man kan rentav

säga, att planläggningen ryckt in som ett moment i själva byggandet. Eftersom

upprättandet av en stadsplan ofta är en rätt maktpåliggande uppgift,

har utvecklingen, särskilt med den intensiva byggnadsverksamhet, som nu

pågår, ställt kommunernas stadsplaneväsende inför svåra arbetsproblem.

Ur de byggandes synpunkt har stadsplaneläggningen därför lätt kommit att

framstå som en av »flaskhalsarna» i det administrativa förfarandet. Ett av

de viktigare önskemål, som rests från de byggandes sida, när det gäller

att förenkla byggnadslagstiftningen, har varit att få ett enklare förfarande i

stadsplaneärenden.

Det är emellertid svårt att tänka sig, att man skulle kunna uppge någon

av de ledande principerna på området, nämligen att stadsplan antages av

kommunen samt fastställes av statlig myndighet. Vad som kan komma i

fråga är blott att om möjligt förenkla dessa moment i förfarandet.

Med hänsyn till stadsplanefrågornas stora betydelse ur såväl ekonomiska

som andra synpunkter bör rätten att besluta i dylika frågor i princip alltjämt

tillkomma kommunens fullmäktige. Detta utesluter emellertid icke att

tullmäktige kan få möjlighet att i viss omfattning delegera sin beslutanderätt

till annat kommunalt organ. Redan nu har fullmäktige möjlighet att

delegera sin beslutanderätt till byggnadsnämnden såvitt angår frågor om

ändring av förut antagen stadsplan. Eftersom byggnadsnämnden är det organ,

som handhar beredningen av stadsplaneärenden och således kan förutsättas

vara väl insatt i hithörande frågor, kan delegationsmöjlighetcn, om

den rätt utnyttjas, medföra betydande tids- och arbetsbesparing. Utredningens

förslag att utvidga delegationsmöjlighetcn att avse även andra stadsplaneärenden

än planändringar synes därför praktiskt. Enär det enligt förslaget

skall ankomma på fullmäktige själva att avgöra, i vilken omfattning

delegation skall äga rum, kan förslaget icke sägas innebära någon inskränkning

i deras principiella beslutanderätt. Det torde även utan särskild före
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

skrift kunna förutsättas, att fullmäktige förbehåller sig bestämmandet över

sådana ärenden, som ur kommunens synpunkt är av särskild vikt. Offentlighetsgrundsatsen

synes väl tillgodosedd genom föreskrifterna om att förslag

till plan skall utställas samt att underrättelse skall lämnas markägare

och andra intressenter, innan förslaget antages. För min del anser jag utredningens

förslag innebära sådana fördelar, att det bör förverkligas.

Att fastställelseprövningen i stadsplaneärenden hittills i stor utsträckning

förbehållits Kungl. Maj :t, torde bero dels på önskemålet att få enhetlig praxis

och dels på alt fastställandet av en stadsplan ofta har expropriationsrättsliga

verkningar. Enhetligheten i bedömningen är givetvis en viktig synpunkt.

Emellertid får praxis nu anses så stabiliserad, att en decentralisering numera

knappast behöver väcka några betänkligheter av denna anledning.

De expropriationsrättsliga konsekvenser, som inträder omedelbart genom

planfastställelsen, består i huvudsak blott i att stadsplanesamhället

får rätt att lösa mark, som enligt planen är avsedd till gata eller annan

allmän plats, resp. att utan ersättning ta i anspråk mark, vilken redan nyttjas

såsom väg. Nuvarande bestämmelser i BL och BS utgör icke något hinder

för att länsstyrelsen kan fastställa sådana ändringar av äldre stadsplan,

som medför expropriationsrättsliga verkningar. På närstående rättsområden,

t, ex. inom väglagstiftningen, fordras icke Kungl. Maj:ts medgivande i närmast

motsvarande fall. F. ö. har ju markägarna, om fastställelseprövningen

decentraliseras till länsstyrelsen, ändå alltid möjlighet att genom besvär

bringa saken under Kungl. Maj :ts prövning. Ej heller frågan om stadsplanens

expropriationsrättsliga verkningar synes sålunda vara av den betydelse,

att den bör utgöra något avgörande hinder för en reform i den riktning

utredningen föreslagit.

Ur praktisk synpunkt medför den föreslagna decentraliseringen uppenbara

fördelar. Visserligen har fastställelseprövningen hos Kungl. Maj:t i allmänhet

icke tagit någon längre tid i anspråk, men det måste dock obestridligen

medföra en ej obetydlig tidsvinst, om ärendet kan stanna hos länsstyrelsen.

Stadsplaneärendenas stora antal gör f. ö. att man i allt fall måste

ifrågasätta, om det i längden är möjligt att i större omfattning förbehålla avgörandet

av dylika ärenden åt Kungl. Maj :t. Liksom utredningen anser jag

därför skäl tala för att fastställelseprövningen i viss omfattning överflyttas

till länsstyrelserna.

Vad beträffar principerna för avgränsning av länsstyrelsernas fastställelsebefogenliet

bör enligt min mening gränsen icke dragas snävt. Om reformen

skall få någon mening, bör det klart utsägas, att fastställelse i regel skall

ske hos länsstyrelsen och att endast mera omfattande och eljest ur allmän

synpunkt särskilt betydelsefulla fastställelseärenden skall hänskjutas till

Kungl. Maj :t. Att — såsom några remissmyndigheter föreslagit — låta länsstyrelserna

handhava prövningen endast i fall då stadsplanen står i överensstämmelse

med fastställd eller antagen generalplan, vore knappast praktiskt,

eftersom detta skulle betyda att reformens verkningar begränsades till rena

undantagsfall, överhuvud synes det svårt att utforma en regel, som innebär

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

en exakt gränsdragning mellan Kungl. Maj :ts och länsstyrelsens befogenheter.

En godtagbar lösning utgör enligt min mening utredningens förslag,

enligt vilket de fall, som skall hänskjutas till Kungl. Maj:t, angives blott

i allmänna ordalag, men bestämmelsen härom för undvikande av tillämpningssvårigheter

kompletteras med en regel om att länsstyrelsen städse har

rätt att hänskjuta fastställelseprövningen till Kungl. Maj :t. Jag förordar, att

författningen utformas i enlighet härmed.

Från länsstyrelsens fastställelsebefogenhet bör — såsom utredningen föreslagit

— undantagas sådana fall, då i ärendet uppkommit annan fråga,

vars avgörande ankommer på Kungl. Maj:t. Härmed avses framför allt de

i 45 § tredje stycket samt 70 och 73 §§ BL omförmälda fall, då fastställelse

finnes böra ske endast under förbehåll att viss i planen ingående mark blir

föremål för inlösen eller fråga uppstått om förpliktande för markägare att

utan ersättning avstå mark för allmänt behov eller att bekosta anläggande

av gator eller vatten- och avloppsledningar. Bestämmelsen blir emellertid

också att tillämpa om någon annan speciell fråga, som sammanhänger

med planläggningen, hänskjutes till Kungl. Maj :t. — För det fall, att Kungl.

Maj:t jämlikt 27 § BL föranstaltat om upprättande av stadsplan, bör även

fastställd sefrågan ankomma på Kungl. Maj:t. Sistnämnda lagrum bör därför

bibehållas oförändrat.

I Stockholm har den ordningen brukat tillämpas, att överståthållarämbetet

— i brist på sådan sakkunnig som länsarkitekten är för länsstyrelsernas

del — i stället låtit stadsplaneförslagen granskas av personal, som ställts till

förfogande av byggnadsstyrelsen. Denna ordning har, såvitt jag kunnat utröna,

fungerat väl, och någon anledning att göra ändring däri synes icke

föreligga.

Att i lagtexten fastslå, vad fastställelseprövningen skall avse, anser jag

icke behövligt. Detta torde f. ö. ställa sig svårt, eftersom någon exakt gräns

knappast kan uppdragas för de allmänna intressen, som de statliga myndigheterna

har att bevaka i samband med planläggningen. Ej heller anser jag

det lämpligt att vidtaga någon ändring beträffande initiativet till upprättande

av stadsplan.

Vad utredningen anfört rörande önskvärdheten av att nedbringa omfattningen

av själva författningsmaterialet till förmån för överskådligheten kan

jag biträda. Någon detaljerad uppräkning av vad en stadsplan skall innehålla

är enligt min mening icke behövlig; f. ö. skiftar förhållandena så

avsevärt från fall till fall, att en dylik uppräkning ofta blir missvisande. I

BL bör dock ges en yttre ram för vad som kan regleras i stadsplan, låt vara

att denna ram icke låter sig angivas alldeles exakt. Afl helt överlämna hithörande

viktiga frågor till reglering i form av tillämpningsföreskrifter vore enligt

min mening icke lämpligt, och jag kan alltså icke förorda det förslag

i sådan riktning, som framförts i ett av remissyttrandena.

Vad angår det av kommunförbunden framförda förslaget till ändring av

bestämmelsen i f>3 § BL om ränta å gatumarksersättning bör framhållas,

att varje ändring av allmänna ränteläget icke nödvändigtvis behöver för
0

Diliang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 1GS

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

anleda jämkning av de räntesatser, som kommunerna tillämpar gentemot

tomtägarna. Det är ett önskemål, att fastigheternas ekonomi grundas på

stabila förhållanden och att man därför söker undvika större förändringar i

de räntor, som tomtägarna har att betala i fall som det nu ifrågavarande.

Jag vill här erinra om att vederbörande departementschef i propositionen

nr 131/1947 med förslag till byggnadslag m. m. förklarade sig utgå från att

räntan frivilligt begränsades så, att den motsvarade den räntefot, som staden

i genomsnitt betalade på utelöpande kommunala lån. Vid tillämpning

av denna princip för ränteberäkningen torde det i allmänhet icke komma

i fråga att höja räntan över fem procent.

Detta oaktat anser jag det vara mindre lämpligt att i lag binda räntan

vid en viss högsta procentsats. Fall kan tänkas förekomma, då det är befogat

att sätta räntan högre. Med hänsyn till att 63 § BL innehåller en bestämmelse

om att länsstyrelsen, därest villkoren befinnes alltför betungande för

tomtägaren, kan medgiva den lättnad, som påkallas av omständigheterna,

torde några farhågor ej behöva hysas för att slopande av bestämmelsen om

räntemaximum leder till oskäliga resultat. Jag förordar av nu anförda skäl

att bestämmelsen utgår och ersättes av en föreskrift om att staden äger uttaga

skälig ränta.

Byggnädsplan

Gällande bestämmelser

Planformen byggnadsplan är i första hand avsedd att reglera tätbebyggelse

på den egentliga landsbygden. Bestämmelserna om byggnadsplan kan

emellertid efter särskilt förordnande av Kungl. Maj :t också tillämpas i stad,

köping eller sådant municipalsamhälle, varest BL:s bestämmelser för stad

är gällande (76 § BL). Byggnadsplan skall upptaga och till gränserna angiva

de för olika ändamål avsedda områden, som ingår i planen, såsom

byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser. I den mån så erfordras

skall höjdlägen angivas. Behövs särskilda bestämmelser angående

områdenas bebyggande eller användning i övrigt, skall sådana bestämmelser

intagas i planen (107 § BL). Fråga om upprättande av byggnadsplan

upptages av länsstyrelsen på framställning av markägare, kommun eller

annan eller då länsstyrelsen eljest finner det erforderligt (107 § BL och

113 § BS). Länsstyrelsen bestämmer vilket område planeringsarbetet skall

avse, därvid i vissa fall samråd skall äga äga rum med markägare och andra

intressenter (114 och 115 §§ BS). Upprättat förslag till byggnadsplan skall

genom länsstyrelsens försorg utställas till granskning under viss tid, och

härom skall bl. a. byggnadsnämnden underrättas. Utställande erfordras

dock icke om samtliga sakägare medgivit att dylikt förfarande ej tillämpas

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

83

(112 § BS). Planen skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen

(107 § BL). Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall gäldas av

kommunen, dock att markägare som har avsevärd nytta av planen kan förpliktas

att bidraga till kostnaden, i regel med belopp som svarar mot hans

andel i planområdets areal (111 § BL). Byggnadsplan är bindande såtillvida

att nybyggnad ej utan särskilt tillstånd får företagas i strid mot planen.

Härutöver kan förbud i vissa fall meddelas mot nybyggnad innan vägar,

vattenförsörjning och avlopp ordnats i erforderlig omfattning samt mot

schaktning, fyllning, trädfällning och därmed jämförlig åtgärd (109 och

DO §§ BL). Hänsyn till planen skall tagas i samband med avstyckningar

och vägföretag (19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen, 5 kap. 8 § 1 mom.

fastighetsbildningslagen, 4 § lagen om enskilda vägar samt 4 § lagen om

allmänna vägar). Beträffande plangenomförandet innehåller själva byggnadslagstiftningen

icke några regler med undantag av en i 126 § BS given

hänvisning till lagen om enskilda vägar. Lagmotiven innehåller vidare åtskilliga

uttalanden om att utförandet och underhållet av vägar och allmänna

platser vid behov bör uppdragas åt vägförening, bildad enligt föreskrifterna

i 3 kap. sistberörda lag. Detta innebär bl. a. att kostnaderna för väghållningen

— inbegripet kostnaderna för iordningställande och underhåll

av allmänna platser — efter vissa närmare angivna grunder uttages av

fastigheterna inom vägföreningsområdet. Om föreningen försummar sina

åligganden, har länsstyrelsen medel att framtvinga deras fullgörande. Lagen

om enskilda vägar innehåller också vissa bestämmelser enligt vilka

vägföreningen äger lösa till sig rätt att nyttja mark, som skall ingå i väg

eller annan allmän plats. Dessa regler kompletteras av speciella bestämmelser

i byggnadslagstiftningen, enligt vilka marken i vissa fall skall upplåtas

utan ersättning (112 och 113 §§ BL).

Utredningen

Den fråga, som utredningen främst funnit värd beaktande, gäller sättet

för tillkomsten av en byggnadsplan, speciellt den omständigheten att hela

tillkomstproceduren lagts i länsstyrelsens hand.

Enligt vad utredningen framhållit bar numera även inom landskommunerna

den uppfattningen alltmera brutit igenom, att lokaliseringen och utformningen

av tätbebyggelse i första hand är en kommunal angelägenhet

och en viktig sådan. Kommunerna har därför börjat i allt högre grad engagera

sig i planarbetet. I praktiken tillkommer flertalet byggnadsplaner

under direkt medverkan av de kommunala myndigheterna. Det har förefallit

utredningen rimligt, att den skedda utvecklingen får komma till uttryck

genom bestämmelser, som tillförsäkrar kommunen ett avgörande inflytande

på planläggningen icke blott när den sker i form av stadsplan utan även när

den sker i form av byggnadsplan. De allmänna intressen, som fordrar beaktande

i samband med planläggningen, är i stort sett desamma oavsett

planformen. Enbart den omständigheten, att kommunen icke har samma

förpliktelser att medverka vid genomförande av en byggnadsplan, som fal
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

let är beträffande en stadsplan, bör näppeligen få vara avgörande för dess

inflytande på frågorna om bebyggelsens lokalisering, omfattning etc. Visserligen

har man kanske i en del landskommuner ännu icke sådan erfarenhet

av planläggningsfrågor, som erfordras för att övertaga förstahandsansvaret

för tätortsplanering. Emellertid finns många landskommuner,

som har bättre resurser i detta hänseende än åtskilliga städer. Och

även för de övriga landskommunernas del är det av vikt, att byggnadsnämnderna

deltager aktivt i planläggningsarbetet och därigenom skaffar

sig den överblick av bebyggelseproblemen, som är en förutsättning för

att nämnden skall kunna rätt fylla sina övriga uppgifter. Huruvida en reform

i nu angiven riktning kan påskynda proceduren vid tillkomsten av byggnadsplaner,

är svårt att säga. Emellertid torde man ej behöva befara, att

planläggningen efter reformen i allmänhet kommer att ta längre tid än

förut eller eljest vålla några besvärligheter, som man nu undgår. Ur de

byggandes synpunkt innebär en decentralisering av planläggningen till kommunala

organ en fördel såtillvida som kontakten med planmyndigheten

underlättas, vilket är av icke ringa betydelse särskilt för landsbygdens vidkommande.

En annan fördel är att bestämmelserna om tillkomsten av

byggnadsplan bringas att i formellt hänseende nära överensstämma med

motsvarande bestämmelser om stadsplan, vilket ger ökad överskådlighet åt

författningsmaterialet.

Sammanfattningsvis har utredningen ansett, att en reform efter nu antydda

linjer medför sådana fördelar, att den bör genomföras. Eftersom det

alltjämt kan sättas i fråga, om alla byggnadsnämnder på landsbygden verkligen

har tillräcklig erfarenhet och initiativkraft för att sköta planväsendet

helt på egen hand, har utredningen dock ansett, att länsstyrelsen alltjämt

måste ha praktisk möjlighet att ta initiativ till upprättande av byggnadsplan,

när så anses erforderligt. Författningsmässigt behöver länsstyrelsens

nämnda befogenhet icke vara mera omfattande än den befogenhet, som

enligt ordalydelsen av 27 § BL tillkommer Kungl. Maj:t i fråga om stadsplan.

Emellertid bör det förutskickas, att länsstyrelsens befogenhet åtminstone

under en övergångstid torde komma att behöva utnyttjas i viss,

icke helt obetydlig omfattning. Även i övrigt har bestämmelserna om byggnadsplan

ansetts böra utformas med bestämmelserna om stadsplan som

förebild. Befogenheten att fastställa byggnadsplan har dock av praktiska

skäl ansetts böra tilläggas länsstyrelsen och har alltså icke beträffande någon

grupp av ärenden förbehållits Kungl. Maj:t. Vidare har vid bestämmelsernas

avfattning i än högre grad än beträffande stadsplan inskärpts, att

planerna bör göras enkla och att onödig detaljreglering bör undvikas.

I ändamål att söka bringa bestämmelserna om planläggning i städer, köpingar

och municipalsamhällen samt bestämmelserna om planläggning på

landet ännu närmare varandra har utredningen också undersökt om det

icke är möjligt att slopa stadgandet i 76 § BL, att byggnadsplan icke får

komma till användning i ort av det förra slaget med mindre Kungl. Maj :t

meddelat särskilt förordnande om att så får ske. Utredningen har dock

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

kommit till den slutsatsen, att ett frisläppande helt och hållet av möjligheten

att använda byggnadsplan i stad skulle föra alltför långt. För

att såvitt möjligt förenkla förfarandet vid upprättande av byggnadsplan i

stad har utredningen emellertid föreslagit att befogenheten att meddela sådant

förordnande som nyss nämnts överflyttas från Kungl. Maj :t till länsstyrelsen.

Remissyttrandena

I några yttranden har tvekan kommit till synes, huruvida behov

föreligger av ett särskilt enklare plan institut vid sidan

av stadsplanen. Byggnadsstyrelsen har kommit till resultatet,

att så är fallet med tanke bl. a. på fritidsbebyggelsen. Emellertid bör enligt

styrelsens uppfattning såsom en huvudregel uppställas att permanentbebyggelse

även på landsbygden bör regleras genom stadsplan. Även länsarkitekten

i Jönköpings län har ansett det böra tydligt framhävas, att byggnadsplan

endast bör komma i fråga för de minsta tätorterna och för fritidsområden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, om anledning

verkligen föreligger att söka närma planinstituten stadsplan och byggnadsplan

till varandra. Bättre vore, om stadsplan komme till ökad användning

även på landsbygden och byggnadsplaneinstitutet förenklades så, att det

huvudsakligen bleve lämpat för fritidsbebyggelse o. d. Samma mening har

uttalats av överlantmätaren i Gotlands län och kommunalnämnden i Tössbo.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen har efterlyst ett klart uttalande

om att byggnadsplan endast i undantagsfall får komma till användning

inom tätbebyggelse av mera avsevärd omfattning.

Utredningens förslag att överlämna initiativet vid upprättande

av byggnadsplan till kommunerna har tillstyrkts i de flesta yttrandena.

Arbetsmarknadsstyrelsen har funnit det ändamålsenligt och riktigt,

att kommunernas formella kompetens vid befattning med bebyggelseplaneringen

ökas. Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett starka skäl

tala för att samma ordning får gälla för planläggning genom byggnadsplan

som för planläggning genom stadsplan, förutsatt att kommunerna skaffar

sig tillgång till erforderlig sakkunskap. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har

funnit förslaget befogat och ändamålsenlig! men har erinrat om lämpligheten

av att kommunen före en mera omfattande planläggning i god tid kontaktar

länsstyrelsen och dess expertis. Liknande uttalanden har gjorts av

länsstyrelsen i Västmanlands län samt överlantmätarna i Jönköpings, Blekinge,

Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län, länsarkitekterna i Jönköpings,

Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, styrelsen för

Svenska stadsförbundet, Distriktsingenjörers förening m. fl.

Däremot har förslaget avstyrkts av lantbruksstyrelsen, som erinrat om

alt vid planeringen och lokaliseringen av landsbygdens tätbebyggelse hänsyn

kan behöva tagas till många viktiga landsbygdsintressen vid sidan av

de rena tätbebyggclsesynpunktcrna samt funnit utredningens förslag innebära

en fara för alt dessa synpunkter icke får göra sig hörda förrän i ef
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

terhand. Länsstyrelsen i Östergötlands län liar uttalat betänkligheter mot

att tillskapa ett byggnadsplanemonopol för kommunerna, särskilt med tanke

på fritidsbebyggelsen. Länsstyrelsen och överlantmätaren i Gävleborgs

län har avstyrkt en kommunalisering av byggnadsplaneinstitutet under motivering

bl. a. att lokaliseringsspörsmålen i viss omfattning är rättsfrågor,

för vilkas avgörande politiska organ icke är lämpliga. Överlantmätaren i

Södermanlands län har ifrågasatt om kommunerna har tillräcklig administrativ

kapacitet och biträde av sakkunniga, överlantmätaren i Hallands län

har ifrågasatt, om icke förslaget väl mycket inskränker länsstyrelsens centrala

ställning i byggfrågor. Länsarkitekten i Stockholms län har ansett

förslaget utgöra hinder för den smidiga praxis, som tillämpats i nämnda

län, bestående i att planförfattarna får del av framkomna anmärkningar

och får tillfälle att jämka planerna, innan utställande sker. Liknande synpunkter

har anlagts av länsarkitekterna i Skaraborgs och Kopparbergs län,

Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantmätareförening.

I ganska många yttranden bär utredningens förslag tillstyrkts med mindre

erinringar eller modifikationer. Lantmäteristyrelsen bär icke motsatt sig

förslaget men har framhållit, att ett byggnadsplanemonopol kan medföra

svårigheter med hänsyn till nödvändigheten i vissa fall för kommunerna

att underordna sig ett interkommunalt program som enbart ur den egna

kommunens synpunkt icke alltid framstår som det mest förmånliga. Länsstyrelsen

i Jönköpings län har ansett det riktigt, att byggnadsplaneinstitutet

kommunaliseras och kommunernas intresse för planläggningen härigeom

stimuleras, men har likväl ansett att länsstyrelsens rätt till initiativ icke

bör framstå som ett undantag från regeln utan vara jämställd med kommunernas

rätt. Länsstyrelsen i Kalmar län har också funnit att länsstyrelsens

initiativrätt bör bibehållas oförändrad. Samma synpunkt har anlagts

i yttrandena från länsstyrelsen i Värmlands län och länsarkitekten i Hallands

län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förordat att länsstyrelsen

skall kunna ta initiativ till upprättande och fastställande av plan

utan att först meddela föreläggande för kommunen. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län och överlantmätaren i Hallands län har ansett, att länsstyrelsen

bör förordna om uppgörande av byggnadsplan, innan arbetet påbörjas,

så att ej kommunen löper risk att få ikläda sig onödiga kostnader. Länsarkitekten

i Västmanlands län har som sin mening framhållit att överflyttning

till byggnadsnämnderna av rätten att ta initiativ till byggnadsplan bör

ske endast när översiktsplan finnes och detaljplanläggningen följer denna.

överlantmätarna i Jönköpings och Hallands län har också betonat att byggnadsnämnden

måste hålla fastighetsbildningsmyndigheterna underrättade

om sina intentioner med avseende å planläggningen. Överlantmätaren i Jönköpings

län har ifrågasatt, om icke en lösning står att vinna genom en bestämmelse

av innebörd att länsstyrelsen äger hos kommunen väcka fråga

om planläggning. Enligt överlantmätaren i Värmlands län bör kommunens

initiativrätt icke få innebära att länsstyrelsen avhänder sig rätten att vid

fastställelseprövningen ingå på en allsidig bedömning av planärendet ur

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

både lokaliseringssynpunkt och planteknisk synpunkt. Riksförbundet Landsbygdens

folk har uttryckligen yrkat på befogenhet för länsstyrelsen att i

samband med fastställande av byggnadsplan göra ändringar i det av kommunen

presenterade förslaget.

En fråga, som väckt åtskillig uppmärksamhet, gäller markägarnas möjlighet

att låta upprätta byggnadsplan. Bland de yttranden, som närmare belyser

denna synpunkt, må nämnas de som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands

län samt överlantmätarna i Jönköpings och Kronobergs län ävensom

Föreningen för samhällsplanering. Lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i

Uppsala och Kronobergs län, överlantmätarna i Stockholms, Kristianstads,

Örebro och Jämtlands län samt förste provinsialläkaren i Uppsala län har

uttalat farhågor för att de föreslagna nya bestämmelserna kan komma att

försvåra upprättandet av byggnadsplaner för fritidsbebyggelse, eftersom

kommunerna efter fastighetsskattens slopande icke kommer att ha något

större intresse av sådan bebyggelse. De föreslagna nya reglerna kan i sådana

fall innebära omgång och vålla tidsförlust. Tidsförlusten skulle kunna

nedbringas betydligt, om markägaren finge möjlighet att i nu avsedda

fall låta upprätta byggnadsplan utan att länsstyrelsen först lämnat kommunalfullmäktige

sådant föreläggande, som avses i förslaget. — Å andra

sidan har kommunalfullmäktige i Huddinge och Gustavsberg ifrågasatt,

huruvida länsstyrelsen överhuvud bör ha rätt att ta initiativ till upprättande

av byggnadsplan. I allt fall bör detta icke gälla fritidsbebyggelse med

hänsyn till de allvarliga ekonomiska konsekvenser, som en sådan i längden

får för kommunen. Förste stadsläkaren i Uppsala har framhållit, att sommarbebyggelse

ofta successivt övergår till permanent bebyggelse.

Förslaget att tillstånd till användande av byggnadsplan

i stad skall få meddelas av länsstyrelse har nästan genomgående tillstyrkts.

Svenska kommunal tekniska föreningen har motsatt sig förslaget,

varjämte Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund uttalat sig för stor

restriktivitet, när det gäller användande av byggnadsplan i stad, så att ej

städerna undandrar sig de ekonomiska förpliktelser, vilka följer med en

stadsplan. Å andra sidan har länsstyrelsen i Värmlands län samt överlantmätarna

i Jönköpings och Västmanlands län ifrågasatt, om icke valet av planinstitut

borde helt frigöras från den administrativa indelningen.

Departementschefen

Byggnadsplan är, såsom utredningen framhållit, främst ett planinstitut

för landsbygden, låt vara att denna planform under senare år ibland kommit

till användning även i städerna. Planformen utmärker sig för stor smidighet.

Den kan användas i enkla förhållanden, sådana som förr i tiden brukade

regleras genom enkla avstyckningsplaner, men den kan också användas

för rent stadsmässig bebyggelse.

En svaghet ligger emellertid i att byggnadsplan icke bereder samma garantier

för plangenomförandet som en stadsplan. Det har av denna och andra

orsaker i olika sammanhang ifrågasatts, om icke reglerna om stadsplan

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

och byggnadsplan kunde bringas att överensstämma, så att skillnaden mellan

de två planinstituten komme att helt bortfalla.

Inom kommunerna -— även landskommunerna — har numera betydelsen

ur kommunal synpunkt av en ordentlig planläggning och intresset för planläggningsfrågor

vuxit i hög grad under senare år. Att i större omfattning

pålägga kommunerna skyldighet att sörja för planernas genomförande är

dock icke gärna tänkbart. Härtill är förhållandena alltför olika i skilda or
ter.

Upprustningen av de mindre tätbebyggelseansamlingarna på landsbygden

med gemensambetsanordningar av olika slag är dessutom en så stor uppgift,

att kommunerna redan av denna orsak måste ha ett betydande mått

av frihet, när det gäller att välja investeringsobjekt. Beträffande de ur hygienisk

synpunkt viktigaste gemensamhetsanordningarna, nämligen anläggningarna

för vattenförsörjning och avlopp, är frågan redan reglerad i lag.

Övriga frågor, t. ex. beträffande vägnätet, måste få ankomma på intressenternas

egna insatser, till dess möjlighet erbjuder sig att inrymma dem i kommunernas

investeringsprogram. Jag biträder således utredningens mening

att någon lagändring i nu nämnda hänseende icke bör komma i fråga i detta

sammanhang.

En annan fråga är om icke ansvaret för själva planläggningen i större omfattning

kan överföras på kommunerna. Till stöd härför kan först och främst

åberopas, att planläggning för bebyggelse är av allra största betydelse för

kommunernas yttre gestaltning samt utveckling i ekonomiskt hänseende och

i övrigt. Detta motiverar att kommunerna får ett avgörande inflytande på

planläggningsfrågorna oavsett storleken av de kommunala investeringar, som

planläggningen beräknas föra med sig. Även ur de enskildas synpunkt är det

till fördel, att planläggningen i första hand ombesörjes av kommunala organ.

Dessa är i allmänhet lättare för allmänheten att komma i kontakt med än

de statliga planläggningsmyndigheterna. De är dessutom i allmänhet känsligare

för lokala önskemål än statliga myndigheter. Sistnämnda förhållande

är visserligen inte alltid enbart till fördel men gör dem onekligen väl skickade

att handhava åtminstone den del av planläggningsarbetet, som består i

utarbetande av planförslag och andra uppgifter, som föregår den slutliga

fastställelsen. Erfarenheterna från den av kommunerna ledda verksamheten

med upprättande av stadsplaner är nästan enbart goda, och starka skäl talar

för att detsamma kommer att bli fallet, om förfarandet vid upprättande av

byggnadsplan utformas på liknande sätt.

Vad man möjligen kan tveka om är huruvida landskommunerna i allmänhet

har tillgång till sådan sakkunskap, att de kan genomföra en planläggning

i egen regi. I detta hänseende torde förhållandena vara mycket

olika i skilda orter. Någon större orsak till farhåga torde emellertid icke finnas.

Snarare kan man förvänta, att det ökade ansvar och de större uppgifter,

som förslaget innebär för kommunernas del, kommer att stimulera

många kommuner att skaffa sig tillräckliga resurser för ändamålet. Redan

nu förmärkes en stark tendens från landskommunernas sida att söka ordna

trågan om sakkunnig hjälp genom samgående i olika former. Ur denna syn
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

punkt är tidpunkten för att ge landskommunerna ett ökat inflytande på bebyggelseplaneringen

väl vald.

Av nu angivna skäl kan jag i huvudsak ansluta mig till utredningens uppfattning

om de principer, efter vilka förfarandet vid upprättande av byggnadsplan

bör regleras. Jag förordar alltså att de i BL och BS förekommande

bestämmelserna i detta ämne omarbetas med motsvarande bestämmelser om

stadsplan som förebild.

Även om man i enlighet med det nu anförda förutsätter, att initiativet till

upprättande av byggnadsplan normalt tages av kommunen, är därmed ej

utan vidare givet, att länsstyrelsens nuvarande initiativrätt bör avskaffas.

Frågan, när planläggning skall ske, hör till de mera svårbedömda inom

byggnadslagstiftningens område. Åtminstone tills vidare lär det därför vara

nödvändigt, att även länsstyrelsen får möjlighet att förordna om upprättande

av byggnadsplan, om behov därav föreligger och planläggning icke verkställes

genom kommunens försorg. Utredningens förslag, som i detta hänseende

utformats med motsvarande bestämmelser om stadsplan som förebild,

synes mig väl restriktivt framför allt därutinnan, att initiativrätt för länsstyrelsen

enligt förslaget skall föreligga först sedan kommunen fått formligt

föreläggande att låta upprätta plan samt försuttit den däri utsatta tiden.

Bestämmelsen torde därför böra uppmjukas därhän, att något formligt föreläggande

ej erfordras. Av författningstextens formulering bör emellertid

framgå, att initiativrätten i första hand tillkommer kommunen och att länsstyrelsen

ej bör föranstalta om planläggning med mindre kommunen hörts

i ärendet och det på grund av vad som förekommit kan anses klart, att något

initiativ från dess sida ej kan förväntas inom skälig tid.

Jag förutsätter givetvis, att markägare och andra intressenter liksom hittills

bör vara oförhindrade att själva upprätta förslag till byggnadsplan. Att

tillerkänna dem någon formlig initiativrätt synes emellertid icke vara erforderligt,

speciellt som de ju enligt vad jag nyss förordat får möjlighet att

vända sig antingen till kommunen eller länsstyrelsen för att få sina förslag

antagna och fastställda.

Förslaget att överflytta befogenheten att förordna om användande av byggnadsplan

i stad från Kungl. Maj :t till länsstyrelsen synes ägnat att befrämja

snabbheten i avgörandena och torde icke medföra någon olägenhet ur allmän

eller enskild synpunkt. Däremot anser jag icke att man i nuvarande

läge bör gå så långt som till att generellt, utan prövning i varje särskilt fall

medgiva användande av byggnadsplan i städerna i stället för stadsplan. I

denna fråga ansluter jag mig således till vad utredningen förordat.

Även de närmare bestämmelserna hur byggnadsplan bör vara beskaffad

synes kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen

föreslagit.

Med det nu anförda anser jag mig i allt väsentligt ha tagit ställning också

till de i vissa remissyttranden framkomna önskemålen om jämkning på vissa

punkter av utredningens förslag. Det bör sålunda enligt min uppfattning

även utan särskilda författningsbestämmelser stå klart, alt en kommun,

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

som överväger en mera omfattande planläggningsåtgärd, gör klokt i att redan

på ett inledande stadium ta kontakt med länsmyndigheterna och därvid

bl. a. förvissa sig om att dessa icke företräder en annan uppfattning än

kommunen i fråga om åtgärdens behövlighet och lämplighet. Vad angår den

anmärkning mot förslaget, som går ut på att detta icke skulle medgiva planförfattaren

att göra ändringar och rättelser i planförslaget i anledning av inkomna

anmärkningar, vill jag erinra om de gällande bestämmelserna rörande

stadsplan, vilka går ut på att byggnadsnämnden icke blott har möjlighet

utan är skyldig att efter utställande av ett planförslag vid behov göra jämkningar

i detsamma med hänsyn till inkomna erinringar. En liknande bestämmelse

bör givetvis gälla med avseende å byggnadsplan. Någon speciell bestämmelse

om rätt för länsstyrelsen att vid fastställelseprövningen göra ändring

i en av kommunen antagen byggnadsplan kan jag för min del icke förorda.

Däremot bör — liksom i fråga om stadsplan — gälla att länsstyrelsen

kan fastställa planen blott i vissa delar.

U tomplansbes tämmelser

Gällande bestämmelser

TItomplansbestämmelser har till ändamål att, där så erfordras, reglera

byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan

(2 § BL). För område, som ingår i fastställd generalplan, kan

utomplansbestämmelser fastställas blott om de ej står i strid mot planen

(78, 88, 90 och 120 §§ BL). I utomplansbestämmelser kan intagas föreskrifter

rörande områdets utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder

eller industriella anläggningar. I bestämmelserna kan också regleras storleken

och beskaffenheten av tomtplats för bostadsbyggnad, byggnads läge

å tomtplats samt hur stor del av tomtplatsen som bör lämnas obebyggd. Vidare

kan föreskrifter ges om sättet för bebyggandet, därvid bör tillses att

bostadsbyggnader icke utan särskilda skäl uppföres med mera än två våningar

eller till större höjd än 7,5 meter. Slutligen kan bestämmelserna innehålla

föreskrift om minsta avstånd mellan byggnad och väg samt om åtgärder

till förekommande av eldfara (44, 100, 101 och 128 §§ BS). Utomplansbestämmelser

i stad antages av stadsfullmäktige men skall för att bli

gällande fastställas av länsstyrelsen (77 § BL). Vad sålunda stadgats äger

motsvarande tillämpning beträffande köping och annat s. k. stadsplanesamhälle

(88 och 90 §§ BL). På landet fastställes utomplansbestämmelserna

av länsstyrelsen, när så erfordras (119 § BL). Till skydd för enskilda

markägares intressen är stadgat, att förslag till utomplansbestämmelser

skall utställas, innan bestämmelserna antages eller fastställes (46, 100, 101

och 128 §§ BS). Fastställandet av utomplansbestämmelser medför enligt BL

den rättsverkan, att nybyggnad i princip ej får företagas i strid mot bestämmelserna

(79, 88, 90 och 120 §§ BL). Vidare innebär fastställandet av

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

91

utomplansbestämmelser enligt BS skyldighet för den, som vill företaga nybyggnad

eller inrätta virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning,

att dessförinnan söka byggnadsnämndens lov till åtgärden (135

§ BS). I vissa fall gäller i avbidan på fastställandet av utomplansbestämmelser

provisoriskt byggnadsförbud (80, 88 och 90 §§ BL).

Utredningen

Såsom anmärkningsvärt har utredningen framhållit, att utomplansbestämmelserna,

där sådana fastställts, visar stor enhetlighet i fråga om innehållet.

I regel överensstämmer utomplansbestämmelserna helt med de av

byggnadsstyrelsen vid olika tillfällen (senast år 1948) utgivna normalförslagen

till sådana bestämmelser. Avvikelser från normalförslagen är att notera

företrädesvis då bestämmelserna införts i något speciellt syfte, t. ex. för

att reglera bebyggelsen intill viss eller vissa vägar eller inom strandområden

eller andra områden, som det ansetts vara av vikt att hålla fria från

alltför intensiv bebyggelse. Mera allmänt förekommer avvikelser från normalförslagen

i vissa trakter i Skåne (beträffande byggnads höjd) samt inom

Stockholms skärgård (beträffande tomtstorlek in. in.).

Ändamålet med utomplansbestämmelser är enligt utredningen främst att

få till stånd en skyldighet att söka byggnadslov och därmed bringa byggandet

under viss kontroll även inom en del områden, för vilka planläggning

genom detaljplan eller fastställd generalplan ej verkställts. Ur vissa synpunkter

kan det rentav göras gällande, att tillsynen borde utsträckas att

gälla landet i dess helhet. Denna tanke får emellertid enligt utredningen

betraktas som orealistisk av den anledningen, att man mångenstädes saknar

personella och materiella resurser för dess genomförande. Den lämpligaste

lösningen torde vara att tillsynen liksom nu begränsas till vissa områden,

där behovet av reglerande bestämmelser för byggnadsverksamheten

är mera framträdande. — För städernas del finns — enligt vad utredningen

framhållit — i 97 § BS vissa bestämmelser angående byggande utom stadsplan.

Dessa bestämmelser är generellt gällande. Till sitt innehåll är de i de

flesta hänseenden helt lika med normalförslaget till utomplansbestämmelser.

Utomplansbestämmelser i stad är därför numera en ganska sällsynt

töreteelse.

Utredningen har ifrågasatt, om icke utvecklingen numera nått därhän,

att det bör vara möjligt att få likalydande bestämmelser för byggandet inom

alla de områden, där byggnadsverksamheten anses böra ställas under

kontroll utan att likväl detaljplanläggning bedömes vara erforderlig. Reformen

skulle innebära en icke oväsentlig förenkling av byggnadsbestämmelserna

särskilt för landsbygdens vidkommande. Ett annat argument, som

talar för reformen, är att normalförslaget numera i flera hänseenden måste

betecknas som föråldrat och därför i allt fall är i behov av revision.

För sin del har utredningen ansett övervägande skäl tala för att utomr

plansbestäm mel serna inarbetas i byggnadsförfattningarna och lar form

av allmänna föreskrifter om byggandet inom vissa områden samt att de

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

speciella bestämmelserna om byggande i stad utom stadsplan upphäves

och ersättes med en möjlighet att vid behov införa utomplansbesiämmelser.

I anslutning härtill har utredningen också föreslagit, att bestämmelserna

avsevärt förenklas till sin avfattning och får karaktär av mycket allmänt

hållna regler om bebyggandet inom de områden, som här avses.

Vad angår frågan, på vilken myndighet det bör ankomma att bestämma

de områden, varest utomplansbestämmelserna skall äga tillämpning, och

hur förfarandet i sådant ärende bör vara utformat, har utredningen särskilt

framhållit angelägenheten av att icke någon skillnad onödigtvis göres mellan

stad och landsbygd. Enligt utredningen bör avgörandet både i stad och

på landet i princip ankomma på beslut av kommunens fullmäktige, men bestämmelserna

bör icke bli gällande med mindre beslutet fastställes av länsstyrelsen.

I trängande fall bör också länsstyrelsen kunna ta initiativ i saken

och efter fullmäktiges hörande meddela beslut om tillämpning av utoinplansbestämmelser.

Förslag om införande av utomplansbestämmelser liksom

ock förslag om ändring av utomplansområdets omfattning bör utställas

till granskning på ungefär samma sätt som ett planförslag innan det

blir föremål för beslut av kommunens fullmäktige eller länsstyrelsen.

De föreslagna reformerna berör främst 77 och 78 §§ BL, vilka får helt ny

lydelse, varjämte 119 och 120 §§ samma lag ersättes av ett stadgande med

innehåll i huvudsak att vad i 77-—79 §§ BL är stadgat om utomplansbestämmelser

i stad skall äga motsvarande tillämpning på landet. Vidare leder

förslaget till ganska omfattande ändringar i BS.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att utbyta de nuvarande utomplansbestämmelserna

mot sådana med enhetligt innehåll

har nästan genomgående tillstyrkts. Byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen

har ansett, att den genomgripande förändring och förenkling av

utomplansbestämmelseinstitutet, som utredningen föreslagit, är ägnad att

medföra betydande fördelar. Länsstyrelsen i Malmöhus län har vitsordat,

att förslaget innebär betydande fördelar särskilt för landsbygdens vidkommande.

Byggnadsnämnden i Stockholm har förklarat, att övergången till

den nya ordningen med utomplansbestämmelser visserligen medför omgång

och besvär för stadssamhällena men att önskemålet att få formell enhetlighet

mellan land och stad bör få vara avgörande. Föreningen för samhällsplanering

har ansett att avsaknaden av hittills brukliga detalj föreskrifter

för byggandet knappast behöver innebära någon olägenhet. Bland övriga

yttranden med liknande innehåll må särskilt nämnas de, som avgivits av

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Älvsborgs och Kopparbergs län,

överlantmätarna i Kronobergs, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län, länsarkitekten

i Hallands län, fullmäktige i Högsby, Vollsjö och Fridlevstad,

fastighetsnämnden i Malmö, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund,

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges lantmätareförening.

Däremot har länsstyrelsen i Stockholms län icke funnit förslaget lyckat.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Beträffande länets vidsträckta skärgårdsområden har länsstyrelsen utformat

en bestämmelse, som särskilt tar hänsyn till stränderna genom att söka

hindra bebyggelse alltför nära dessa, och denna bestämmelse bör ej upphävas

utan tvingande skäl. Svenska naturskyddsföreningen har ansett det

ligga en fara i att utomplansbestämmelserna urvattnas samt betonat det

värde, som ligger i att de innehåller konkreta föreskrifter för de särskilda

områden, där bestämmelserna gäller. Länsstyrelsen i Östergötlands län har

ansett att det nuvarande systemet med utomplansbestämmelser fungerat

väl och att någon anledning till en reform icke föreligger. Länsarkitekten

i Kronobergs län har ansett att enhetliga utomplansbestämmelser sådana

som de utredningen föreslagit måste bli otillfredsställande lösligt avfattade.

Byggnadsnämnden i Sollefteå har ansett att förslaget om avskaffande

av de generella reglerna om byggande i stad medför ansenliga kostnader

för fastställande av utomplansbestämmelser.

Vissa remissmyndigheter har förordat modifikationer i systemet

med enhetliga utomplansbestämmelser. överlantmätaren i Södermanlands

län har ifrågasatt, om icke behov föreligger att ha ett par olika typer av

utomplansbestämmelser för olika områden, t. ex. en speciell typ för fritidsbebyggelse.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett att länsstyrelse bör ha

befogenhet att meddela ytterligare föreskrifter utöver de allmänt hållna

utomplansbestämmelser, som utredningen föreslagit. Härvid har särskilt

framhållits behovet av åtgärder för att bevara den säregna landskapsbilden

på Öland. Även länsstyrelsen i Jämtlands län bär ansett, att länsstyrelsen

bör kunna föreskriva avvikelser från de normala utomplansbestämmelserna.

I några yttranden har erinringar gjorts mot den föreslagna proceduren

vid bestämmande av utomplansområdena. Länsstyrelsen i

Södermanlands län — som i princip icke haft något att erinra mot att utomplansbestämmelserna

göres enhetliga — har ansett mest rationellt, om uppgiften

att fastställa utomplansområdena får ankomma på länsstyrelsen efter

kommunens hörande. Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett, att tilllämpningen

av utomplansbestämmelser blir heterogen, om initiativrätten

skall tillkomma kommunerna. Även överlantmätaren i Kopparbergs län

har ställt sig tveksam till initiativkraften hos de kommunala myndigheterna.

_ Å andra sidan har fastighetsnämnden i Malmö ifrågasatt, om icke

beslut rörande tillämpning av utomplansbestämmelser i stad bör bli gällande

utan fastställelse av länsstyrelsen.

Åtskilligt har också anförts rörande detaljerna i de av utredningen

föreslagna utomplansbestämmelserna. Hithörande frågor kommer att bli

föremål för omnämnande i det följande.

Departementschefen

Institutet utomplansbestämmelser, vilket kan sägas ha till ändamål att

möjligöra en mellanform mellan planlagd och helt oreglerad bebyggelse, både

före tillkomsten av 1947 års lagstiftning icke något större utbrednings
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

område. På de sista tio åren har emellertid en stor del av landsbygden försetts

med utomplansbestämmelser. Det kan betecknas som tveksamt, om

man därvid i allo följt lagstiftarens intentioner. I vissa fall torde utomplansbestämmelser

ha kommit till användning även i fall, då bestämmelserna i

byggna<äslagen snarast bort leda till planläggning genom stadsplan eller

byggnadsplan. Och omvänt har det icke sällan förekommit, att utomplansbestämmelser

fastställts för områden, där någon nämnvärd byggnadsverksamhet

knappast varit att förvänta.

Att använda utomplansbestämmelser där förhållandena är sådana, att

ordentlig planläggning borde äga rum, kan givetvis icke vara lämpligt annat

än möjligen som en rent temporär åtgärd i vissa undantagsfall, då planläggningen

framstår som mindre angelägen. De förslag, som utredningen

framlagt, ger emellertid vid handen, att denna ansett att den aktuella faran

hotar från annat håll och består i att de statliga planmyndigheterna, ledda

av sina aspirationer på ökad kontroll över bebyggelsen, söker successivt belägga

allt större områden med utomplansbestämmelser. Att en tendens i

denna riktning gör sig gällande, torde vara obestridligt. Även om tendensen

på de flesta håll hittills icke fört alltför långt, är den värd att uppmärksammas.

Att belägga alltför stora områden med utomplansbestämmelser innebär

ett onödigt band på den byggande allmänheten och slöseri med byggmyndigheternas

personella och materiella resurser. Tillämpningsområdet

bör och måste begränsas till vad som förutsattes vid lagstiftningens tillkomst,

nämligen till sadana områden, där man kan förvänta mera avsevärd

byggnadsverksamhet och därför har anledning att följa utvecklingen med

särskild uppmärksamhet, utan att likväl tätbebyggelse uppkommit eller

kan antagas uppkomma inom den närmaste tiden.

Vad beträffar innehållet i utomplansbestämmelserna bör dessa enligt

min uppfattning icke gå ut på att närmare reglera bebyggelsens utformning

utan blott ge de grundläggande regler, som erfordras för att stävja mera

patagliga olägenheter, vilka ibland framträder inom »tät glesbebyggelse».

Vad saken framför allt gäller är att se till att bebyggelsen icke blir undermålig

på grund av sådana omständigheter som alltför trånga tomtplatser,

försummelse att beakta behovet av förbindelser, vattenförsörjning och avlopp

eller andra nödvändiga nyttigheter, bristfälligt utförande av själva

byggnaderna etc. Ibland kan det också vara nödvändigt att inskrida mot

mera påtagliga överdrifter i fråga om byggnadernas storlek och utförande

i arkitektoniskt hänseende, när så erfordras för att skydda landskapsbilden

eller bebyggelsemiljön.

Det är givet, att bebyggelse av olika karaktär kan fordra olika bedömande.

I detta hänseende torde det räcka med att hänvisa till den påtagliga

skillnaden mellan bebyggelse för permanent bruk och fritidsbebyggelse

Själva problemställningen är dock i stort sett överallt densamma. Det vin

därför synas, som om det icke skulle vara någon omöjlig uppgift att utforma

bestämmelser, som fyller behovet åtminstone för det övervägande

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1950

95

flertalet bebyggelseområden av nu avsedd karaktär. Av det förut sagda

framgår ju, att bestämmelserna icke bör vara särskilt detaljerade ulan i

huvudsak blott bör bestå i några allmänna regler att tillämpa vid bebyggandet.

Avgörandet i de enskilda fallen måste därför under alla omständigheter

anförtros åt de tillämpande myndigheternas omdöme.

Av likartad karaktär som utomplansbestämmelserna är de nuvarande reglerna

i BS om byggande i stad utom planlagt område. I de flesta hänseenden

är byggnadsstyrelsens normalförslag till utomplansbestämmelser helt likalydande

med ifrågavarande regler i BS. Behovet av utomplansbestämmelser

i stad har därför visat sig ringa. På senare år torde dylika bestämmelser

icke ha införts utom möjligen i något enstaka undantagsfall. För städernas

del torde det därför icke möta några som helst svårigheter att övergå

till det av utredningen förordade systemet med enhetliga regler, vilka emellertid

blir gällande först efter beslut av kommunen och fastställelse av länsstyrelsen.

Den omgång, som det onekligen innebär att varje stad måste fatta

beslut i fråga om bestämmelsernas giltighetsområde, är i praktiken av mindre

betydelse. Några nämnvärda kostnader kan ej heller förväntas uppstå.

Däremot medför systemet, såsom utredningen framhållit, den obestridliga

fördelen att städer med större områden av landsbygdskaraktär icke behöver

tillämpa bestämmelserna inom andra delar av staden än sådana, där

detta framstår som behövligt med hänsyn till bebyggelsens karaktär.

Den största vinsten med reformen är likvisst, att reglerna om bebyggande

av områden utan detaljplan blir i princip likformiga för hela riket både

i städerna och på landsbygden. Den fördel, som detta innebär, är så stor,

att den mer än uppväger det omak och de kostnader, som följer med införandet

av det nya systemet, samt den olägenhet, som det möjligen kan innebära,

att en och annan särbestämmelse i lokala utomplansbestämmelser bortfaller.

Om behovet av dylika särbestämmelser är stort, utgör detta f. ö. ett

indicium på att utomplansbestämmelser icke är tillräckliga och att planläggning

genom stadsplan eller byggnadsplan bör komma till stånd.

Jag kan av nu anförda skäl i allt väsentligt ansluta mig till förslaget att

ersätta de nuvarande differentierade utomplansbestämmelserna med enhetliga

sadana och att i samband därmed upphäva de nuvarande särskilda reglerna

om byggande i stad utom planlagt område.

Det kan ifrågasättas, om den möjlighet, som utredningen ansett skola

finnas att för viss landsdel ge utomplansbestämmelserna ett avvikande innehåll,

verkligen är behövlig. Om denna möjlighet begagnas i avsevärd omfattning,

går den åsyftade enhetligheten snart förlorad. Största återhållsamhet

synes därför böra iakttagas, när det gäller att införa särregler för viss

landsdel. Eftersom förslaget förutsätter, att beslutanderätten skall förbehållas

Kungl. Maj :t, anser jag mig likväl icke böra motsätta mig förslaget i

denna del.

Även med avseende å frågan om tillkomstproceduren vill jag, liksom utredningen,

hänvisa till önskemålet att så långt möjligt få samina regler för

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

landsbygden som för städerna. Den omständigheten, att initiativet till införande

av utomplansbestämmelser förutsättes utgå från kommunen, kan

kanske leda till en något större restriktivitet i tillämpningen, men detta är,

såsom jag förut framhållit, snarast en fördel. För att vinna erforderlig enhet

i tillämpningen och rätta till eventuella försummelser från kommunernas

sida synes det tillräckligt med en rätt för länsstyrelsen att ingripa i

trängande fall samt med en bestämmelse om att kommunens beslut skall

fastställas av länsstyrelsen för att bli gällande. Även i detta hänseende kan

jag alltså helt ansluta mig till utredningens förslag.

Tomtindelning m. m.

Gällande bestämmelser

Den vanligaste formen för fastighetsbildning torde vara avstyckning.

Fastigheter kan också bildas genom sammanläggning eller genom laga

skifte. Även kombinationer mellan dessa former förekommer. För byggnadskvarter

inom område med stadsplan gäller att fastighetsbildning sker

på grundval av en för ändamålet särskilt uppgjord tomtindelning och enligt

speciella regler.

Avstyckning kan ske enligt jorddelningslagen eller enligt fastighetsbildningslagen.

Den senare lagen är i regel att tillämpa vid avstyckning i stad

eller samhälle eller annan ort på landet, varest skall föras fastighetsregister

enligt de för stad givna bestämmelserna (5 kap. 20 § fastighetsbildningslagen).

Avstyckning får icke äga rum inom område, som ingår i tomtindelning

(5 kap. 1 § fastighetsbildningslagen och 19 kap. 13 § 1 mom. jorddelningslagen).

— Avstyckning enligt jorddelningslagen verkställes av vederbörande

distriktslantmätare. Klagan över förrättningen föres hos ägodelningsrätt.

Förrättningen skall för att bli gällande fastställas av överlantmätaren

eller i vissa fall av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten

(2 kap. 1 §, 19 kap. 5 § första stycket samt 21 kap. 22 § och 41—43 §§

jorddelningslagen). —- Avstyckning enligt fastighetsbildningslagen verkställes

av i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes, av

till dylik befattning behörig person (i regel tjänsteman inom lantmäteristaten),

som på förslag av byggnadsnämnden förordnas av länsstyrelsen.

Förrättningen skall för att bli gällande fastställas av magistraten eller, där

sådan ej finnes, av länsstyrelsen. På samma myndighet ankommer att upptaga

besvär över förrättningen, om sådana anföres (5 kap. 2, 13—15 och

21 § fastighetsbildningslagen). Angående bildande av fastigheter genom

sammanläggning beslutar ägodelningsdomaren eller i vissa fall ägodelningsrätten

(10, 11 och 15 §§ lagen om sammanläggning av fastigheter å landet

samt 4 kap. 2 § fastighetsbildningslagen).

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

97

Inom byggnadskrav er i område med stadsplan bildas fastigheter, såsom

törut nämnts, på grundval av tomtindelning. Rörande tomtindelning är

föreskrivet bl. a. att byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda, att

de kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med planen (28 § BL).

Tomtindelning av mark, som ej varit föremål för dylik indelning, skall ske

när ägare av sådan mark begär det eller när byggnadsnämnden så finner

nödigt och markägare ej visar särskilt skäl till anstånd (29 § BL). I regel

skall tomtindelning ske i ett sammanhang för hela kvarteret (29 § BL).

Tomtindelning antages av byggnadsnämnden men skall för att bli gällande

fastställas av länsstyrelsen (33 § BL). Fastställd tomtindelning får i allmänhet

icke ändras med mindre tomtägarna är ense därom och ändringen

finnes lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomterna. Undantag

gäller dock för vissa särskilda fall, nämligen dels om stadsplanen ändrats

och detta förutsätter ändring jämväl av tomtindelningen, dels om kvarteret

helt och hållet eller till betydande del avbrunnit och dels om ändringen syftar

till bättre överensstämmelse med bestående äganderättsförhållanden och

icke medför avsevärd olägenhet. I dessa fall kan fråga om ändring av tomtindelningen

upptagas antingen på begäran av markägare eller på föranstaltande

av byggnadsnämnden (31 § BL).

Tomtindelning innebär icke, att de däri upptagna tomterna omedelbart

är att anse som särskilda fastigheter. Sådan »administrativt bildad» tomt

blir nämligen ej »rättsligen bestående», innan den införts i tomtbok eller,

om tomten skall bildas genom sammanläggning av områden som ingår i

skilda fastigheter, innan medgivande lämnats till sammanläggningen.

I ändamål att underlätta sammanförande på en ägares hand av olika

fastighetsdelar, som ingår i administrativt bildad tomt, har i 46 och 47 §§

BL upptagits vissa bestämmelser om rätt för ägare av sådan tomtdel samt

för stadsplanesamhället att inlösa tomtdel.

För mera exakt bestämmande av tomts storlek, läge och gränser kan''

tomtens ägare eller byggnadsnämnden, sedan beslut om fastställelse av

tomtindelningen vunnit laga kraft, få tomtmätning verkställd (2 kap. 1 §

fastighetsbildningslagen).

Det är i princip förbjudet att bygga på mark inom byggnadskvarter, som

ej blivit indelad till tomter, samt att bygga i strid mot tomtindelning eller

å tomt, som icke är rättsligen bestående (37 och 38 §§ BL).

Utredningen

Eftersom rättsreglerna rörande fastighetsbildning är föremål för särskild

utredning genom 1954 års fastighetsbildningskommitté, har byggnadsutredningen

begränsat sig till de ämnen, som regleras i BL och BS, företrädesvis

själva tomtindelningsinstitutet, dess tillämpningsområde och närmare

utformning.

Till en början har utredningen gjort en jämförelse mellan fördelar ocli

nackdelar av de två olika metoderna för fastighetsbildning, nämligen avstyckning

och tomtindelning. Avstyckning ställer sig i regel snabbare och

7 Jtihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 168

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

enklare. Tomtindelning erbjuder emellertid den fördelen, att byggnadsnämnden

får kontroll över att fastighetsbildningen sker i överensstämmelse

med stadsplanen och är därjämte ibland, när fastighetsförhållandena är

komplicerade, att föredraga även därför att inlösningsreglerna i 46 och 47 §§

BL underlättar sammanförandet av olika tomtdelar till en ägares hand.

Bäst vore givetvis, om man kunde finna en form för fastighetsbildning, som

i sig förenade fördelarna med avstycknings- och tomtbildningsförfarandena

utan att vara behäftad med någondera metodens nackdelar. Denna uppgift

hör emellertid till dem, som ankommer på 1954 års fastighetsbildningskoinmitté.

Byggnadsutredningen har för sin del inskränkt sig till att föreslå

vissa möjligheter att välja mellan de båda metoderna vid bildande av fastigheter

inom byggnadskvarter i område med stadsplan, så att fastighetsbildning

inom byggnadskvarter i en del fall får ske

genom avstyckning i stället för tomtindelning. Närmare

bestämt går förslaget ut på att byggnadsnämnden skall få befogenhet att

från fall till fall avgöra, huruvida tomtindelning skall påfordras eller icke.

I lagtekniskt hänseende har förslaget fått den formen, att till 28 § BL fogas

ett tillägg, som ger byggnadsnämnden befogenhet att efterge kravet på tomtindelning

beträffande visst kvarter eller del av sådant. I anslutning härtill har

också föreslagits alt det i 37 § BL givna förbudet att bygga på icke tomtindelad

mark skall jämkas så, att från förbudet undantages områden beträffande

vilka byggnadsnämnden lämnat sådant medgivande som nu sagts. För att

bestämmelserna i 56—69 §§ BL om skyldighet för tomtägare att utgiva

ersättning för gatubyggnadskostnad skall få tillämplighet även å fastighet,

som bildas genom avstyckning med tillämpning av de nu föreslagna reglerna,

har vidare föreslagits sådan ändring i 115 § BL att fastighet, som

bildats genom avstyckning enligt de nu skisserade reglerna, jämställes med

rättsligen bildad tomt i det hänseende varom nu är fråga.

Enligt särskilt åt utredningen lämnat uppdrag har denna haft att ta under

övervägande ett av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen i betänkande av

år 1954 (SOU 1954: 31) framlagt förslag till ändring av 31 § BL, innebärande

vidgad rätt för byggnadsnämnd att föranstalta om

ändring av tomtindelning.

Förslaget motiverades dels av önskvärdheten ur allmän synpunkt att företag,

som avser sanering av stadsbebyggelse, genomföres i tillräckligt stora

och lämpligt utformade enheter, dels av svårigheterna i vissa fall att skapa

sådana med hänsyn till att gällande bestämmelser om ändring av tomtindelning

är mycket restriktiva. Det gick ut på att byggnadsnämnderna skulle

få ökade befogenheter att ändra tomtindelningen även mot markägarens bestridande.

Närmare bestämt föreslog styrelserna, att till 31 § andra stycket BL

skulle fogas ett tillägg av innehåll, att ändring av tomtindelning finge ske på

byggnadsnämndens föranstaltande, om nämnden funne ändringen erforderlig

för ett ändamålsenligt utnyttjande av kvarteret.

By§Snadsutredningen har i korthet redogjort för innehållet i de yttran
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1059

99

den, som efter remiss avgivits över nyss nämnda förslag, och har därvid

framhållit, att förslaget tillstyrkts i flertalet yttranden samt att anmärkningarna

mot förslaget — i den mån de icke innebär ett principiellt avståndstagande

från detsamma — i regel går ut på att förutsättningarna för

bestämmelsens tillämpning bör anges mera restriktivt, t. ex. så, att bestämmelserna

direkt anknytes till saneringsintresset eller så, att såsom förutsättning

för ändring av tomtindelning stadgas, att en majoritet av tomtägare

inom kvarteret framställt begäran om indelningsändring, eller ock på det

sättet att ändring av tomtindelning mot ägarens bestridande förklaras få

ske först sedan en viss, förhållandevis lång tid förflutit sedan den äldre

indelningen fastställdes, eller då nya omständigheter tillkommit. I något

fall har efterlysts närmare klarläggande, huruvida med bestämmelsen avses

ett rimligt eller ett optimalt utnyttjande av kvarteret. Vidare har i flera

yttranden uttalats önskemål om att prövning av frågor om tomtindelning

överlåtes till judiciell myndighet.

Byggnadsutredningen har förklarat sig dela byggnadsstyrelsens och bostadsstyrelsens

uppfattning, att sanering bör komma till stånd av åtskilliga

områden med äldre tätbebyggelse och att dylik sanering i många fall icke

kan ske utan vissa stundom betydande jämkningar i de bestående fastighets-

och äganderättsförhållandena. En möjlighet är att kommunen expropxierar

marken, men det framstår som en väl radikal åtgärd att expropriera

ett område enbart för att åvägabringa en önskvärd ändring i fastighetsindelningen.

En annan möjlighet är att ändra stadsplanen på sådant

sätt, att även ändring av tomtindelningen blir erforderlig. Emellertid är

denna utväg ganska omständlig och tar rundlig tid i anspråk. Den innebär

vidare att kvarteret blir underkastat restriktiva stadsplanebestämmelser,

som måhända icke vållar någon olägenhet för stunden men vilka kan visa

sig obekväma i framtiden. En betydligt enklare utväg är, enligt vad utredningen

framhållit, att byggnadsnämnden får utökad befogenhet att ändra

tomtindelningen. Sedan ny tomtindelning blivit fastställd, träder reglerna

om lösningsrätt i 46 och 47 §§ BL i kraft, och dessa leder oftast

utan särskilda insatser från det allmänna till att äganderättsförhållandena

bringas att överensstämma med den nya tomtindelningen. I ett speciellt

saneringsfall ger lagen redan nu möjlighet att ändra tomtindelningen mot

tomtägares bestridande utan samband med stadsplaneändring, nämligen

när kvarteret avbrunnit helt och hållet eller till betydande del. Enligt utredningens

mening bör man med detta fall — vilket nu för tiden sällan inträffar

— kunna jämställa exempelvis det förhållandet att hela eller en betydande

del av bebyggelsen passerat den åldersgräns, då den får anses som

uttjänt.

Utredningen har på nu anförda grunder föreslagit, att bestämmelserna i

1(1 § BL jämkas så, att ändring av tomtindelning i princip får ske på byggnadsnämndens

föranstaltande, om bebyggelsen är saneringsmogen och ändringen

är påkallad för genomförande av den behövliga saneringen. Med

liänsyn till tomtägarnas intresse att icke onödigtvis utsättas för rubbningar

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

i bestående fastighetsindelning med därav följande lösningsanspråk har som

ett önskemål uttalats, att gränsen för byggnadsnämndens befogenhet angives

så klart som möjligt. Som en första förutsättning bör gälla, att bebyggelsen

är i behov av förnyelse, som lämpligen bör ske i ett sammanhang.

Uttrycket »förnyelse» torde utmärka, att det icke räcker med att byggnaderna

företer bristfälligheter utan kräves att bristfälligheterna är sådana,

att de icke kan avhjälpas utan total eller nära nog total ombyggnad. För

att undvika all tvekan, hur omfattande ett saneringsprojekt skall vara för

att motivera ändring av tomtindelningen, synes böra angivas, att behov av

sådan ombyggnad skall föreligga i fråga om bebyggelsen å minst två tomter.

Vidare bör ändring av tomtindelningen ej få ske mot tomtägares bestridande

med mindre ändringen kan anses erforderlig för att förnyelsen

skall komma till stånd, d. v. s. blott om den bestående tomtindelningen kan

sägas utgöra hinder för att marken utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

En annan fråga, som behandlats av utredningen, gäller formerna

för tillskapande och underhåll av vissa gemensamhetsan

ordningar inom områden med stadsplan. Även

beträffande denna fråga har utredningen hänvisat till det av byggnadsstyrelsen

och bostadsstyrelsen år 1954 avgivna betänkandet, vari frågeställningen

finns närmare redovisad. För egen del har utredningen av anförda

skäl förordnat en sådan ändring i lagen om enskilda vägar, att lagen göres

tillämplig i fråga om fastigheter och vägar inom byggnadskvarter. I samband

därmed har också föreslagits, att vad i lagen sägs om väg skall ha motsvarande

tillämpning å sådan parkeringsplats, plantering, lekplan eller annan

dylik plats inom byggnadskvarter, som upptagits i gällande stadsplan

och som erfordras för två eller flera fastigheter i kvarteret. Det har av utredningen

framhållits, att det sålunda skisserade förslaget icke löser alla frågor

om gemensamma anordningar inom byggnadskvarter, bl. a. icke frågorna

om sättet för anordnande och drivande av gemensamma garage, värmecentraler,

tvättstugor in. m. Dessa frågor torde emellertid nästan alltid kunna

lösas på annat sätt. Av bl. a. praktiska skäl har utredningen därför begränsat

sig till att föreslå en reform av nyss angiven omfattning.

Remissyttrandena

Förslaget att fastighetsbildning inom byggnadskvarter

i viss omfattning skall få ske genom avstyckning

i stället för tomtindelning har i allmänhet tillstyrkts,

om än åtskilliga kritiska röster gjort sig hörda.

Bostadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön har ulIryckligen

tillstyrkt förslaget såsom ägnat att minska de nu förefintliga

praktiska svårigheterna vid användning av stadsplaneinstitutet. Länsarkitekten

i Stockholms län har ansett, att de föreslagna förenklingarna med

avseende å fastighetsbildningen kan medföra avsevärda lättnader för de

byggande. Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. länsarkitekterna i Hal
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

lands, Värmlands och Örebro län, överlantmätarna i Östergötlands, Kronobergs,

Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens

län, fullmäktige i Högsby, Ilagfors, Munkfors, Västerås och Malung, drätselkammaren

i Örebro samt byggnadsnämnderna i Sparreholm och Nybro.

Å andra sidan har överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västernorrlands

län förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget om avstyckning med

hänsyn till att det kunde komma att vålla nackdelar vid fastighetsredovisningen.

Byggnadsnämnderna i Södertälje och Karlskoga har ansett det principiellt

olämpligt att göra avsteg från nuvarande ordning, enligt vilken tomtindelning

alltid skall äga rum. Fastighetsnämndcn i Malmö har ställt sig

tveksam till förslaget därför att en lämplig fastighetsbildning enligt dess

mening fordrar en positiv insats som icke lämpligen kan ankomma på någon

annan än byggnadsnämnden. Fullmäktige i Norrköping och Borås har

ansett, att avstyckningsinstitutet icke medför några större fördelar. Fullmäktige

i Kristianstad har betecknat förslaget såsom föga rationellt. Även

byggnadsnämnden i Västerås har ställt sig tveksam till förslaget. Överlantmäiaren

i Gävleborgs län har hänvisat till att förslaget innebär ett nytt förbud

och en ny dispensanledning. Fullmäktige i Ludvika har som alternativ

till förslaget om avstyckning framkastat tanken på att i vissa fall låta tomtmätning

ske med avstyckande verkan utan att tomtindelning förut ägt rum.

Sveriges lantmätareförening har framhållit att syftet med reformen kanske

kan nås på annat sätt, nämligen genom att byggnadsnämnden tilldelas den

i 37 § BL avsedda dispensbefogenheten.

I ganska många yttranden har gjorts gällande, att förslaget hör få anstå,

så att det kan prövas i anslutning till de förslag, soni 1954 års fastighetsbildningskommitté

kommer att framlägga. Denna mening har förfäktats

bl. a. av länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs och Kristianstads

län, överlantmätarna i Skaraborgs och Gävleborgs län, j ullmäktige

i Göteborg och Borlänge, byggnadsnämnden i Sollentuna, Svenska väg- och

vattenbyggares riksförbund och Sveriges fastighetsägareförbund. — A andra

sidan har från åtskilliga håll, bl. a. av 195b års fastighetsbildningskommitté,

med skärpa framhållits, att förslaget är så angeläget, att det bör genomföras

utan dröjsmål.

En del av de yttranden, som i princip går i tillstyrkande riktning, ger likväl

uttryck för uppfattningen, att reformens räckvidd bör begränsas. Lantmäteristyrelsen

och Svenska kommunal tekniska föreningen har som sin

uppfattning framhållit, alt möjligheten att eftergiva kravet på tomt indelning

bär begränsas att avse två fall, nämligen dels då en tillfredsställande

fastighetsindelning redan uppnåtts på annat sätt än genom tomtindelning

och dels då kvarteret eller kvartersdelen utgöres av mark från endast en

fastighet och bebyggbara fastigheter därinoin lämpligen kan bildas genom

avstyckning. Behövliga fastighelsreglerande åtgärder i form av sammanläggning,

ägoutbyte etc. bör sålunda enligt styrelsens mening genomföras

innan eftergift meddelas. Vidare bör åtgärden få vidtagas endast på förslag

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

av vederbörande stadsingenjör (mätningsman), förrättningsman för avstyckningar

eller distriktslantmätare. överlantmätaren i Värmlands län har

anselt att bestämmelsen bör gälla endast för bebyggelse lämpliga avstyckningar,

d. v. s. fullbildade tomtplatser. Stadsingenjören i Eskilstuna har ansett,

att reformen bör begränsas till de fall, då tomt skall införas i tomtboken

på ägarens begäran, d. v. s. då tomten utgör del av fastighet. Överlantmätaren

i Östergötlands län har velat som ett villkor uppställa att godkänd

kvarterskarta föreligger. Stgrelsen för Svenska stadsförbundet har

helt allmänt framhållit att möjligheten att tillämpa avstyckning är av värde

men bör tillämpas med försiktighet, eftersom avgörandet beträffande fastighetsbildningen

kommer att ligga på förrättningsmannen och icke på

byggnadsnämnden. Fullmäktige i Fagersta har ansett att avstyckning bör

få tillämpas endast i enkla fall och även fullmäktige i Kalmar har ansett,

att bestämmelserna bör få en mera restriktiv utformning än i utredningens

förslag. Samma mening har uttalats av Svenska byggnadsentreprenörföreningen.

Länsarkitekten i Blekinge län har uttalat sig för att befogenheten

att tillåta avstyckning förbehålles länsstyrelsen, eftersom kostnadsfrågan

kan komma att spela alltför stor roll, om avgörandet anförtros ett organ

på det kommunala planet, överlantmätaren i Västernorrlands län har ansett

att möjligheten att använda avstyckning i stället för tomtindelning bör

göras beroende på tillstyrkan av byggnadsnämndens sakkunniga (stadsingenjör,

mätningsman, distriktslantmätare), och enligt länsarkitekterna i

Kronobergs och Västernorrlands län bör avstyckning få ske endast om stadsarkitekten

tillstyrkt åtgärden. Länsstyrelsen i Södermanlands län har yrkat

på en bestämmelse om att markägarna alltid skall höras, innan byggnadsnämnden

fattar beslut i ärendet, medan överlantmätaren i Örebro län ansett, att

möjligheten att använda avstyckning bör begränsas till sådana fall, då samtliga

jordägare enats därom.

I några yttranden har f. ö. satts i fråga, om det överhuvud bör ankomma

på byggnadsnämnden att träffa avgörandet beträffande rätta formen för

fastighetsbildning. Länsstyrelsen i Västmanlands län och fullmäktige i

Olof ström har förutsatt att denna uppgift bör åvila länsstyrelsen. Överlantmätaren

i Västmanlands län har som sin mening uttalat, alt valet av förrättningsinstitut

ej bör ankomma på byggnadsnämnden, vars prövning med

nödvändighet måste bli ensidig, utan på fastighetsbildningsmyndigheten.

Även över lantmätarna i Stockholms, Jönköpings och Kopparbergs län har

ansett att avgörandet bör träffas av förrättningsmannen. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län har ifrågasatt, om icke byggnadsnämnden bör kunna delegera

sin befogenhet till förrättningsmannen. Överlantmätaren i Göteborgs

och Bohus län har däremot ansett det angeläget, att avstyckning ej tillätes

ske i strid med en dispositionsplan, varpå byggnadsnämnd grundat sitt beslut.

ökad auktoritet skulle kunna förlänas dispositionsplanen om i BL intages

en uttrycklig anvisning att till grund för byggnadsnämndens beslut en

dylik plan bör upprättas och markägarna höras däröver.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr KSS år 1959

Åtskilliga yttranden ger uttryck för den uppfattningen, att fastigheter

inom byggnadskvarter, vilka bildats genom avstyckning, bör i allo jämställas

med rättsligt bestående tomter. Lantmäteristijrelsen har ifrågasatt, om

icke förslaget bör kompletteras med sådana samtidiga ändringar i fastighetsbildningslagen,

fastighetsregisterförordningen och jordregislerförordningen,

att de på så sätt bildade fastigheterna direkt registreras såsom rättsligen

bestående tomter. Detta är av vikt särskilt för att reglerna i 31 § BL

om förutsättningarna för ändring av tomtindelning skall bli tillämpliga.

Liknande uttalanden har gjorts av bl. a. överlantmätarna i Värmlands och

Västernorrlands län, fullmäktige i Finspång, Partille och Östersund, fastighetsregisterföraren

i Stockholm, stadsingenjören i Eskilstuna samt Svenska

kommunal tekniska föreningen. — Däremot har 1954 års fastighet sbildningskommitté

bestämt avstyrkt, att de nybildade fastigheterna registreras

såsom tomter. Detta skulle nämligen medföra komplikationer för det fortsatta

lagstiftningsarbetet.

I ganska många yttranden har gjorts gällande, att en önskvärd förenklingsåtgärd,

som bör vidtagas jämte eller i stället för den av utredningen

förordade reformen att tillåta avstyckning i stället för tomtindelning, är att

slopa kravet på fastställelse av tomtindelning. Yrkanden

i sådan riktning har framställts av bl. a. överlantmätarna i Västmanlands

och Kopparbergs län, fullmäktige i Uppsala, Hälsingborg, Göteborg,

Sandviken, Umeå, Skellefteå stad, Täby och Bromölla samt byggnadsnämnderna

i Malmö, Köping ävensom Svenska kommunal tekniska föreningen,

Svenska teknologföreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund

och Svenska riksbyggen. I yttrandet från lantmäteristyrelsen har synpunkten

närmare utförts på det sättet alt kravet på fastställelseprövning bör

kunna slopas, om tomtindelningen skriftligen godkänts av samtliga berörda

markägare inom kvarteret och av kommunens styrelse. Liknande uttalanden

har gjorts av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar och Kristianstads

län, fullmäktige i Solna och Halmstad, byggnadsnämnden i Sundsvall samt

Sveriges byggnadsingenjörers riksförbund. I yttrandet från länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län har förslaget fått den formen, att det ifrågasatts,

om icke byggnadsnämnderna i vissa kommuner med särskilt kvalificerad

sakkunnig borde få befogenhet att själva fastställa tomtindelningar. Fullmäktige

i Karlstad har ansett att så bör kunna ske åtminstone i vissa enklare

fall.

Förslaget om vidgad rätt för byggnadsnämnden att föranstalta

om ändring av tomtindelning har föranlett mycket

olika uttalanden från skilda håll. I det alldeles övervägande antalet yttranden

har emellertid förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Bland dem, som i princip uttalat sig för förslaget, märks lantmäteristyrelsen,

som ansett, all förslaget innebär en rimlig avvägning mellan saneringsiutresset

och den enskilde fastighetsägarens berättigade anspråk på att

icke utan starkt vägande skäl tvingas in i en ny tomtindelning. Arbetsmark
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nadsstyrelsen har framhållit, att förslaget innebär en förstärkning av det

kommunala inflytandet på bebyggelsesaneringen, som är behövlig bl. a. därlor

att saneringsfö retagen f. n. utgör mycket oberäkneliga inslag i sysselsättningsplaneringen.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Kronobergs

län har framhållit, att länsstyrelsens fastställelseprövning utgör garanti för

en lämplig och skälig tillämpning. Länsstyrelsen i Kalmar län samt fullmäktige

i Stockholm, Visby och Gävle m. fl. har betonat, att förslaget hör

genomföras med det snaraste. Även 1954- års fastighctsbildningskommitté

har i princip tillstyrkt förslaget.

Kritik mot förslaget har i några yttranden framförts ur den synpunkten,

att förslaget icke anses gå tillräckligt långt. Bostadsstyrelsen har framhållit

att förslaget icke underlättar en av fastighetsekonomiska skäl många gånger

önskvärd ändring av tomtindelningen i andra fall än då fråga är om

sanering och ej heller är tillfredsställande med hänsyn till strävandena att

framja småhusbyggandet genom bl. a. minskning av tomterna. Enligt fastighetskontoret

i Stockholm, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag och

Svenska teknologföreningen bör bestämmelsen ges en utformning som _

oberoende av antalet tomter och den befintliga bebyggelsens grad av bristfällighet

möjliggör ändring av tomtindelningen så snart det kan visas,

att de ekonomiska förutsättningarna för sanering därigenom kan tillskapas.

Fullmäktige i Kristianstad och Hälsingborg har förklarat sig föredraga saneringsutredmngens

förslag. Byggnadsnämnden i Malmö har ansett det böra

klargöias, att bestämmelsen gäller även obebyggda tomter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har bestämt avstyrkt förslaget under förmenande,

att forslaget ej i skälig mån tillgodoser kravet på rättssäkerhet.

Länsarkitekten i Älvsborgs län och fullmäktige i Morastrand har ansett

det vara bättre, att erforderliga tomtindelningsändringar föregås av stadsplaneandring,

än att byggnadsnämndens rätt att ta initiativ till ändring av

tomtindelning utvidgas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har visserligen icke haft något att erinra

mot forslaget men har ansett starka skäl tala för att hela frågan om en ändring

av fastighetsbildningsreglerna ställes på framtiden i avbidan på att

fastighetsbildningskommittén avslutar sitt arbete.

Remissyttrandena innehåller också ett flertal utkast till jämkningar i olika

hanseenden av utredningens förslag. Länsstyrelsen i Kristianstads län

har helt allmant förklarat sig anse, att förutsättningarna för ändring av

tomtindelnmg icke angivits på ett tillräckligt restriktivt sätt. Länsstyrelsen

i Vastmanlands län bär ansett att bestämmelsen bör förses med ett tillägg,

innebärande att byggnadsnämnden äger påfordra ändring av tomtindelning

lott dar särskilda skäl äro därtill. Överlantmätaren i Stockholms län har

uttalat sig for att tomtindelning icke skall mot bestridande få ändras i sådana

fall, där olägenheterna med den bestående tomtindelningen väsentigen

kan elimineras genom samverkan, varom grannar enas. överlantmätarna

i Kristianstads och Västmanlands län har uttalat tvekan beträffande

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

tolkningen av uttrycket »behov av förnyelse». Länsarkitekten i Örebro län

har ansett det böra som ett villkor för byggnadsnämndens initiativrätt ytterligare

föreskrivas, att bebyggelsen skall kunna genomföras på ett för helheten

ur ekonomisk synpunkt bättre sätt såväl med hänsyn till byggnadskostnaderna

som till driftskostnaderna. Lämpligt vore också om tomtägarna

alltid finge en viss tidsfrist för att bringa bebyggelsen i överensstämmelse

med stadsplanen. Stockholms handelskammare har efterlyst ett klargörande,

hur frågan skall lösas i det fall, att två eller flera tomter i ett kvarter

är saneringsmogna, men detta icke är fallet beträffande återstående tomter.

Lämpligt vore också med en föreskrift om att markägarna om möjligt bör

beredas tillfälle att erhålla mark i kvarteret efter tomtindelningsändringen.

Näringslivets byggnadsdelegation har förklarat sig förutsätta, att endast

ägare av mark med saneringsmogen bebyggelse bör kunna begära ändrad

tomtindelning samt att ändring bör kunna ifrågakomma endast beträffande

mark, där bebyggelsen är saneringsmogen. Länsarkitekten i Västmanlands

län har uttalat sig för att lösningsrätt icke skall inträda med mindre man

har säkra garantier för att stadsplanen därefter verkligen genomföres. Fastighetsnämnden

i Stockholm har ifrågasatt, om det icke bör fordras, att

majoritet för åtgärden föreligger bland de av frågan berörda tomtägarna.

Enligt överlantmätaren i Jämtlands län och fullmäktige i Avesta bör förutsättningen

vara den, att bebyggelsen inom minst hälften av kvarteret är

olämplig för sitt ändamål och att en ändring av tomtindelningen prövas

vara oundgängligen erforderlig för ett ändamålsenligt bebyggande av kvarteret.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och 1954 års fastighetsbildningskommitté

har anmärkt på att förslaget ger även enskild markägare rätt att påkalla

ändring av saneringsskäl. överlantmätaren i Gävleborgs län har ansett

att frågan om ändring i tomtindelningen bör bli föremål för prövning i judiciell

ordning.

Utredningens förslag rörande formerna för åstadkommande

av vissa gemensamhetsanordningar inom byggnad skvarter

har i de flesta yttrandena bedömts såsom lämpligt. Åtskillig

kritik har dock förekommit framför allt ur den synpunkten, att förslaget

ansetts lämna flera betydelsefulla frågor olösta.

Departementschefen

Vad först angår förslaget alt fastighetsbildning inom

byggnadskvarter i viss omfattning skall få ske genom

avstyckning i stället för tom lin delning anser

jag goda skäl tala för en förenkling av de nuvarande ganska komplicerade

reglerna om bildande av fastigheter inom stadsplan. Utredningens förslag,

vilket innebär att man jämte de nuvarande reglerna om lomtindelning även

inför en möjlighet att skapa fastigheter, avsedda för bebyggande, genom avstyckning,

kan knappast sägas innebära, att reglerna i formellt hänseende

blir enklare än förut. Däremot innebär förslaget vissa fördelar för dem, som

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

har att tillämpa lagstiftningen, ur den synpunkten att möjlighet heredes att

välja den form för fastighetsbildning, som ställer sig mest praktisk i det

givna fallet. Vidare tillgodoser förslaget önskemålet om inflytande för byggnadsnämnden

på fastighetsbildningen.

En omständighet, som gör att jag måste ställa mig tveksam till förslaget,

är de konsekvenser, som det kan få på längre sikt. De frågor, som har samband

med fastighetsbildningen, är f. n. föremål för utredning genom 1954

års fastighetsbildningskommitté. Enligt vad jag inhämtat befinner sig dess

arbete i sådant skede, att förslag i hithörande ämnen kan förväntas inom en

nära framtid. Även om kommittén för sin del anser, att hinder ej möter att

genast vidtaga en partiell reform i den riktning, som byggnadsutredningen

förordat, är det i avsaknad av kännedom om detaljerna i kommitténs blivande

förslag vanskligt att nu ta ett steg, som kanske kan föregripa det slutliga

ståndpunktstagandet. Jag kan därför på nuvarande stadium icke förorda

byggnadsutredningens ifrågavarande förslag i vad det innebär tillskapandet

av en ny kategori fastigheter, vilka icke är att anse som rättsligt bestående

tomter men dock i de flesta hänseenden är att jämställa med sådana.

Enligt min uppfattning är det emellertid möjligt att på annan enklare väg

uppnå i huvudsak samma mål som det utredningen syftat till. På sätt framgår

av den nyss lämnade redogörelsen för rättsreglerna på området är det

redan nu möjligt att bilda fastigheter inom byggnadskvarter medelst avstyckning.

Att så ej sker i större omfattning, beror i huvudsak på det i

37 § BL stadgade förbudet att bebygga mark inom byggnadskvarter, vilken

icke blivit indelad till tomter. Eftersom man hittills ansett det vara av vikt

att så långt möjligt upprätthålla kravet på tomtindelning, har dispenser

från detta förbud förekommit blott i undantagsfall. De erfarenheter, som numera

vunnits bl. a. från fastighetsbildning inom områden med byggnadsplan,

visar emellertid att det i många fall är möjligt att åstadkomma en

lämplig fastighetsbildning inom områden av stadskaraktär på annat sätt än

genom tomtindelning. Såväl byggnadsnämnderna som fastighetsbildnings-,

myndigheterna torde numera ha en betydligt säkrare blick för dylika frågor

än vad fallet var, när förbudet på sin tid uppställdes. Att något lätta på förbudet

att bygga på icke tomtindelad mark behöver därför icke innebära någon

fara för oreda i fastighetsbildningen. Det blir dessutom med all sannolikhet

endast fråga om en temporär åtgärd i avbidan på en ny lagstiftning

om fastighetsbildning.

Jag anser mig av nu angivna skäl böra förorda, att någon lagändring f. n.

icke äger rum men att i byggnadsstadgan upptages en bestämmelse, enligt

vilken — med stöd av 37 § tredje stycket BL — åt byggnadsnämnden kan

uppdragas att ge dispens från förbudet att bygga på icke tomtindelad mark.

Förutsättningarna för att byggnadsnämnden skall få denna befogenhet synes

mig böra utformas på samma sätt som i fråga om befogenheten att medgiva

dispens från gällande detaljplan, vartill jag senare återkommer.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Mnj:ts proposition nr 168 år It)5!)

Vid detla mitt ställningstagande anser jag mig icke ha anledning att gå

närmare in på de särskilda frågor, som rests i remissyttrandena. Vad särskilt

angår förslaget att slopa fastställelseprövningen beträffande tomtindelning

anser jag att frågan härom bör anstå i avbidan på vad fastighetsbildningskommittén

kan komma att föreslå.

Den andra av de frågor, som utredningen behandlat i detta sammanhang,

gäller vidgad rätt för byggnadsnämnden att föranstalta

om ändring av tomtindelning. Ändring av tomtindelningen

medför, på sätt utredningen framhållit, att de regler i byggnadslagen, som

har till ändamål att bringa äganderättsförhållandena i överensstämmelse

med tomtindelningen, träder i tillämpning. Ägare av tomtdel kan således få

finna sig i att mot lösen avstå den till ägaren av annan tomtdel eller till

kommunen.

Av det sagda framgår, att det ur markägarnas synvinkel är av största

vikt, att förutsättningarna för ändring av tomtindelning angives på ett så

restriktivt sätt som möjligt. Ju strängare dessa förutsättningar är, desto

tryggare kan de känna sig i besittningen av sin egendom. Att tillgodoseendet

av detta trygghetskrav är ett viktigt samhällsintresse, därom behöver man

icke tveka.

Den nu angivna synpunkten står emellertid mer eller mindre i strid

med ett annat viktigt samhällskrav, nämligen att fastighetsförhållandena

skall på ett lämpligt sätt anpassa sig till den fortgående utvecklingen. Anpassningen

sker icke alltid automatiskt utan fordrar ibland aktiva insatser

från samhällets sida. I sådana sammanhang kan det bli nödvändigt, att

markägarnas intressen får vika, i den mån deras upprätthållande skulle lamslå

utvecklingen. Exempel på lagstiftningsåtgärder av sådan innebörd erbjuder

bl. a. de tid efter annan radikalt ändrade reglerna om skifte av jord på

landet. Något motsvarande behov att omreglera fastighetsförhållandena inom

tättbebyggda områden i städerna har tidigare icke gjort sig gällande, därför

att en gradvis skeende förnyelse av byggnadsbeståndet visat sig i stort

sett vara tillfyllest samt kanske framför allt därför att man icke haft resurser

för större saneringar. Det ålderdomliga lagbud, som möjliggör en

mera omfattande fastighetsreglering efter större stadsbränder, visar emellertid,

alt lagstiftaren icke stått främmande för tanken på en grundlig sanering,

när förhållandena gjort en sådan möjlig.

Under de senaste årtiondena bar i landet genomförts ett byggnadsprogram,

som saknar varje tidigare motstycke. Inom de större tätorterna har huvudparten

eller i allt fall en mycket väsentlig del av det för bebyggelse avsedda

området kommit att upptagas av nybebyggelse av modern karaktär. Jämsides

därmed finns emellertid bebyggelse av äldre datum. Inom denna finnes

en hel del byggnadsverk av bestående värde, men på många håll kan standarden

icke ens efter genomgripande moderniseringar bringas i nivå med den

som råder inom den nyare bebyggelsen. De ökade ekonomiska resurserna och

den förbättrade byggnadstekniken har medfört, att en grundlig sanering

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

icke längre är ouppnåelig. I längden är den alldeles nödvändig. Om den icke

kommer till stånd, kommer stora områden av de centralast belägna och värdefullaste

områdena i de större städerna att snabbt förslummas. En dylik

utveckling vore synnerligen olycklig icke blott ur det allmännas utan även

ur de enskilda fastighetsägarnas synpunkt.

På senare år har de större städerna börjat aktivt angripa saneringsfrågan

bl. a. i anslutning till sådana större omregleringar, som nödvändiggjorts av

den ökande trafiken. Dylika regleringar ställer sig emellertid ytterst dyrbara

och kan knappast komma till stånd enbart i syfte alt förnya ett saneringsmoget

byggnadsbestånd. För detta sistnämnda ändamål måste man i stor

omfattning lita till enskildas insatser. Främst är detta fallet, när det gäller

att ersätta enstaka uttjänta byggnader med nya (punktsaneringar), men

även relativt stora saneringsprojekt (kvarterssaneringar) kan ibland med

fördel komma till stånd i enskild regi under samarbete med de kommunala

byggmyndigheterna.

I städernas centrala delar är markpriserna mestadels så höga, att marken

av ekonomiska skäl icke kan utnyttjas annat än för relativt stora byggnader.

Byggnadstekniken är också i övervägande grad inriktad på att framställa

stora byggnadsenheter. Om ett saneringsprojekt skall bli lönande eller åtminstone

självbärande, bör det icke ha alltför små proportioner. Även ur

andra synpunkter — t. ex. önskemålet att på bästa möjliga sätt utnyttja sådana

markytor, som lämnas fria för att användas till lekplatser, planteringar,

parkeringsutrymmen etc. — är det i regel önskvärt att sanering av bebyggelsen

på närliggande tomter sker på en gång. Ofta kan saneringen helt enkelt

icke komma till stånd, med mindre tomtindelningen radikalt ändras.

Tomter, som tillkommit i äldre tid, är ofta alldeles för små för att medgiva

ett rationellt utnyttjande eller utformade på ett sätt, som icke låter

sig förenas med nutida byggnadsskick. Med nuvarande regler kan ägaren

av en enda sådan tomt genom att vägra medgivande till ändring av tomtindelningen

hindra eller avsevärt försvåra en nödvändig sanering av hela

kvarterets byggnadsbestånd.

Såsom utredningen framhållit, finns visserligen i regel möjligheten att

kommunen exproprierar den erforderliga marken. Vidare kan ändring av

tomtindelningen åvägabringas genom en stadsplaneändring, som utformas

så, att den förutsätter ändring jämväl av tomtindelningen. Båda dessa utvägar

tar emellertid lång tid i anspråk och förutsätter ett engagemang från

kommunens sida, som det knappast är skäligt och kanske icke heller lämpligt

att denna ikläder sig då saneringen skall verkställas av enskild person.

I det anförda ligger enligt min mening starka skäl för en lagändring, som

ger möjlighet att även mot tomtägares bestridande åvägabringa ändring av

en bestående tomtindelning, när så erfordras för att möjliggöra en förestående

sanering. En dylik lagändring bör därför komma till stånd. Någon anledning

att avvakta resultatet av andra utredningar på närstående områden

synes icke föreligga.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Vad angår den närmare utformningen av författningsbestämmelserna i

ämnet kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter, som utredningen

anlagt. Tomtindelningsförfarandet är så anordnat, att det får sägas

tillgodose skäliga anspråk på rättssäkerhet, och härutinnan innebär utredningens

förslag icke någon ändring. Förutsättningarna för att tointindelning

skall få ändras av saneringsskäl har föreslagits bli ganska restriktivt

utformade inom den ram, som förslagets syfte i sådant hänseende innebär.

Att bestämmelserna icke bör tillämpas, om de aktuella frågorna löses på annat

sätt, t. ex. genom frivilligt samgående mellan tomtägarna, torde icke behöva

särskilt utsägas. Ett villkor t. ex. om viss majoritet bland tomtägarna

för att ändring av tomtindelningen skall komma till stånd torde i praktik en

komma att ge upphov till stora tillämpningssvårigheter. Att icke blott byggnadsnämnden

utan även enskild tomtägare skall kunna påkalla ändring av

tomtindelning, om objektiva förutsättningar för sådan ändring föreligger,

finner jag naturligt.

På ett par punkter anser jag dock, att jämkningar och kompletteringar

bör ske i utredningens förslag.

Det av utredningen uppställda villkoret för tomtindelningsändring att

bebyggelsen å två eller flera tomter skall vara i behov av förnyelse, som

lämpligen bör ske i ett sammanhang, synes mig böra skärpas något för att

vinna överensstämmelse med det närbesläktade stadgandet i 44 § BL. Närmare

bestämt synes villkoret böra uttryckas så, att förnyelsen icke lämpligen

kan ske annorledes än i ett sammanhang.

Vidare anser jag ett förtydligande erforderligt för det fall, atl den mark,

som beröres av en ifrågasatt tomtindelningsändring, helt eller delvis är obebyggd.

Villkoren torde då icke behöva göras fullt så restriktiva som eljest.

Jag förordar en bestämmelse, som går ut på att ändring av tomtindelning

skall, i den mån fråga är om obebyggd mark, kunna påkallas av markägare

eller av byggnadsnämnden, såvida ändringen kan antagas vara en förutsättning

för att marken eller angränsande mark i kvarteret inom skälig tid

blir bebyggd på ett ändamålsenligt sätt.

En viss oklarhet vidlåder också förslaget vad angår frågan, huruvida ändring

av lomtindelning skall kunna utsträckas att avse även andra tomter än

dem, å vilka bebyggelse är saneringsmogen. I regel kommer ett sådant utvidgande

naturligtvis icke i fråga av ekonomiska skäl. Fall kan emellertid

förekomma, då eu eller ett par tomter inom ett i övrigt saneringsmoget byggnadskvarter

är bebyggda på ett i och för sig tillfredsställande sätt men en

rationell sanering nödvändiggör ett ingripande även för dessas del. Det skulle

icke överensstämma med lagstiftningens syfte, om ägaren av en dylik måhända

till omfattningen obetydlig fastighet skulle få möjlighet alt hindra

omreglering av kvarteret. Den nu antydda uppfattningen, att en saneringsåtgärd

vid behov skall kunna utsträckas även till bebyggelse inom kvarteret,

som i och för sig icke är saneringsmogen, bör lämpligen komma till klarare

uttryck i författningstexten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1659

Beträffande utredningens förslag till lagstiftning rörande formerna

för åstadkommande av vissa gemensamhetsanordningar

inom byggnadskvarter vill jag nämna, alt byggnadsstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, byggnadsutredningen, 1954 års fastighetsbildningskommitté

och Svenska stadsförbundet i en gemensam skrivelse den 13

juni 1958 hemställt om särskild utredning av dessa och vissa närstående

frågor. I skrivelse den 28 juli 1958 har Näringslivets byggnadsdelegation

och Sveriges fastighetsägareförbund förklarat sig instämma i syftet med

framställningen. Skrivelserna har av Kungl. Maj :t överlämnats till fastighetsbildningskommittén

att av denna upptagas till behandling vid fullgörandet

av dess utredningsuppdrag.

Vid nu angivna förhållanden torde en partiell reform sådan som den byggnadsutredningen

föreslagit icke vara lämplig. Jag anser att frågan om en

lagstiftning på området bör få anstå i avbidan på de förslag, som fastighetsbildningskommittén

kan komma att framlägga.

Författningsbestämmelser om byggnaders yttre och inre

anordnande

Gällande bestämmelser

De grundläggande reglerna att söka i BS. I 47—74 §§ BS ges allmänna bestämmelser

om byggande i stad. Dessa kompletteras av mera speciella bestämmelser

i 96 § BS om byggande i stad inom område med stadsplan samt i

97 § BS om byggande i stad utom stadsplan. Bestämmelserna för stad äger

enligt 100 och 101 §§ BS motsvarande tillämpning i köping och annan ort där

BL:s stadsbestämmelser gäller samt enligt 129 § BS jämväl i annan ort på

landet, för vilken stadsplan fastställts. Inom område på landet, för vilket

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, gäller enligt 130—

134 och 141 §§ BS särskilda regler, vilka dock i stor omfattning hänvisar till

bestämmelserna om byggande i stad. För byggande inom område på landet,

vilket ej omfattas av stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

ges i 143 § BS några bestämmelser, vilka dock i huvudsak avser blott större

byggnader. —- I viss omfattning kan ytterligare föreskrifter införas genom

byggnadsordning, dock ej för område utan vare sig detaljplan eller utomplansbestämmelser

(1, 2, 49, 50, 54, 56, 63, 73, 98, 102 och 130 §§ BS). —

Åtskilliga föreskrifter, huvudsakligen sådana av teknisk karaktär, är givna

i byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan (BABS).

Utredningen

Ltredningen har särskilt betonat önskemålet att de nuvarande skillnaderna

mellan stad och landsbygd samt mellan olika planformer såvitt möjligt

utjämnas. Det är enligt utredningen svårt att uppvisa något bärande

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

skäl, varför väsentligt olika regler skall gälla för det tekniska utförandet av

byggnader, beroende på om de uppföres på den ena eller den andra platsen.

Något som kan synas försvåra genomförandet av den eftersträvade enhetligheten

är det förhållandet, att de nuvarande bestämmelserna för stad är relativt

detaljerade och rigorösa och därför icke i allo låter sig lämpas till landsbygdens

förhållanden. Detta heror emellertid främst på att ifrågavarande bestämmelser

måst utformas så, att de passar även för större och komplicerade

byggnadsföretag av en art som endast i undantagsfall förekommer på

den egentliga landsbygden.

Den kategori av byggnader, för vilken lättnader i byggnadsbestämmelserna

främst kommer i fråga, är hus av typen egnahem. Utredningen har som

sin åsikt uttalat, att den, som uppför en byggnad uteslutande för eget behov,

icke bör vara bunden av alltför rigorösa föreskrifter med avseende å dess utformning.

Det bör i stort sett räcka med några allmänt hållna bestämmelser

om att byggnaden skall ha ett någolunda tilltalande yttre samt tillgodose

skäliga anspråk på hållfasthet, hygien och trygghet mot brand. Annorlunda

ter sig däremot saken, när fråga är om flerfamiljshus, dvs. typiska hyresfastigheter.

Någon anledning att nämnvärt lätta på standardkraven beträffande

dylika byggnader föreligger icke. En annan sak är, att vissa detaljer i

de nuvarande reglerna kan bli föremål för diskussion med hänsyn bl. a. till

den utveckling, vilken ägt rum sedan reglerna tillkom. En mellantyp representerar

tvåfamiljsfastigheterna. Eftersom de hittills i regel brukat jämställas

med enfamilj sfastigheterna, har utredningen, ehuru med uttalad tvekan, föreslagit

att så skall ske även vid utformningen av de nu ifrågavarande reglerna

i byggnadsförfattningarna. Sådana byggnader uppföres i icke ringa omfattning

även på den egentliga landsbygden, och det skulle därför i vissa

fall innebära en skärpning av nuvarande regler, om de hänfördes under

gruppen flerfamilj sfastigheter.

Vad nu sagts om bostadsbyggnader bör enligt utredningen i princip också

gälla ekonomibyggnader till dessa. Ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk

eller därmed jämförlig näring bör dock helt undantagas från de speciella

reglerna i BS, såvida de icke är belägna inom område med fastställd

generalplan eller detaljplan.

De nya bestämmelserna föreslås med få undantag bli tillämpliga inom

alla områden med fastställd generalplan, detaljplan eller utomplansbestämmelser,

oavsett om de är belägna i stad, köping, municipalsamhälle eller på

landsbygden. Med avseende å områden, för vilka varken gäller fastställd

generalplan, detaljplan eller utomplansbestämmelser, erfordras enligt utredningens

mening icke några avsevärt mera ingående regler än dem, som

f. n. enligt 143 § BS i sådant hänseende gäller för landsbygden. Detta innebär

för städernas del en avsevärd lindring i nuvarande bestämmelser. För det

fall att en ytterligare reglering anses erforderlig, har hänvisats till möjligheten

att införa utomplansbestämmelser.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Remissyttrandena

De principiella frågorna om lättnader i byggbestämmelserna för en- och

tvåfamilj shus samt för jordbrukets och därmed jämställda näringars ekonomibyggnader

hör icke till dem, som, tilldragit sig större intresse bland

remissorganen, vilka däremot i många fall ägnat stor uppmärksamhet åt

utformningen av detaljbestämmelserna om byggnaders utförande och inredande.

Beträffande bestämmelserna för en- och tvåfamilj shus

har meningarna varit delade.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett att få föreskrifter väckt sådan

irritation och så mycket bidragit till talet om byggkrångel som de nuvarande

detaljerade och rigorösa bestämmelserna för uppförande av egna

hem. Andra yttranden i bestämt tillstyrkande riktning har avgivits av bl. a.

arbetsmarknadsstyrelsen, länsarkitekterna i Gotlands och Blekinge län, fullmäktige

i Laxå och Gävle, byggnadsnämnden och fastighetsnämnden i

Malmö samt Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund.

Medicinalstyrelsen har biträtt förslaget beträffande enfamiljshus men har

ansett, att de strängare bestämmelserna bör tillämpas beträffande tvåfamiljshus.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan har förklarat sig

kunna godtaga de mindre detaljerade reglerna för en- och tvåfainiljshus

endast under förutsättning att de hygieniska synpunkterna vinner beaktande

genom organiserad samverkan mellan byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd.

Bland dem som ställt sig kritiska till förslaget märks fastighetskontoret

i Stockholm och förste stadsläkaren i Uppsala, vilka erinrat, att en- och tvåfamiljshus

ofta bygges på spekulation. Fullmäktige i Skellefteå stad har

ansett att frisläppandet av en- och tvåfamilj shusen — som utgör en väsentlig

del av stadens bebyggelse — kommer att försvåra en önskvärd sanering.

Förste provinsialläkaren i Västmanlands län hai framhållit, att klagomål

över sanitära olägenheter ofta framkommer från hyresgäster i tvåfamilj shus.

Till denna grupp av yttranden hör också de, som avgivits av fullmäktige

i Täby och Finspång, byggnadsnämnderna i Västerås, Njurunda och Sollefteå

samt Svenska kommunal tekniska föreningen. Förste provinsialläkaren

i Stockholms län och drätselkammaren i Örebro har som ett alternativ

förordat en vidsträckt dispensbefogenhet för byggnadsnämnden. Länsarkitekten

i Stockholms län har funnit frågan tveksam samt har avstyrkt, att

de föreslagna lättnaderna tillämpas beträffande radhus.

Förslaget att ekonomibyggnader för jordbruk och

vissa andra näringar inom icke detaljplanlagt område

skall helt undantagas från hyggbestämmelsern

a har i det övervägande antalet yttranden lämnats utan erinran. I flera

fall, såsom i yttrandena från lantbruksstyrelsen, länsarkitekten i Blekinge

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

113

lön, fullmäktige i Askeby och Sveriges lantbruksförbund, bar förslaget uttryckligen

tillstyrkts.

Avstyrkande yttranden har inkommit från länsstyrelsen i Östergötlands

län och länsarkitekten i Västmanlands län, fullmäktige i Kristianstad,

drätselkammaren i Örebro och byggnadsnämnaen i Vagnhärad. Statens

brandinspektion, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska brandkårernas

riksförbund, Svenska brandbefälsförbundet, Brandbefälets riksförbund, Sveriges

skorstensfejaremästares riksförbund och länsbrandinspektören i Västmanlands

län har stannat för samma mening under åberopande av intresset

av att bringa även lantbruksbyggnader under kontroll ur brandskyddssynpunkt.

Svenska kommunal tekniska föreningen har ansett att skäl ej

föreligger till att jordbruket skall ha någon särställning.

Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer har uttalat sig för att

bestämmelserna i byggnadsstadgan och byggnadsstyrelsens anvisningar

skall gälla alla byggnader, oavsett användningssält, storlek och belägenhet.

Departementschefen

Gällande bestämmelser om byggnaders yttre och inre anordnande är

ganska detaljerade. Då fråga uppkommit om att förenkla byggnadslagstiftningen,

torde det för mången framstå som ett av de främsta önskemålen

att minska och koncentrera just detta avsnitt i lagstiftningen.

Jag anser, att önskemålet har fog för sig. Det kan icke förnekas, att bestämmelserna

på området fått en onödigt omfångsrik och svåröverskådlig

utformning. I den mån en förbättring härutinnan kan vinnas utan att inkräkta

på något annat vitalt intresse, bör så ske.

Uppgiften är emellertid icke lätt. Såsom jag förut framhållit, är det många

olika intressen, som spelar in, när det gäller att utforma detaljföreskrifter

om byggnaders utförande. Förutom plansynpunkter och grannelagshänsyn

samt hänsyn till stads- eller landskapsbilden kan nämnas bl. a. hälsovårdens,

brandskyddets och arbetarskyddets intressen samt sist men icke minst

det rent sociala intresset av att byggnadsbeståndet får en tillfredsställande

standard. Härtill kommer att den nutida, högst differentierade byggnadstekniken

oavlåtligt ger upphov till nya problem. Det säger sig därför självt, att

det komplex av regler, som normerar byggnadernas utformning, måsle bli

ganska detaljerat.

Det sist sagda innebär emellertid enligt min uppfattning snarast ett ytterligare

skäl att söka uppdraga en bestämd gräns för vad som bör regleras

genom författningsbestämmelser och vad som bör överlämnas åt den enskildes

fria beprövande. På delta sätt kan det måhända trots allt visa sig möjligt

att hålla författningsmaterialet inom rimliga gränser.

Ämnets karaktär utesluter, att jag i detta sammanhang inlåter mig närmare

på bestämmelsernas utformning. Jag inskränker mig till att angiva

vissa synpunkter, som synes förtjäna att hållas i minnet vid blivande genomgång

av detaljfrågorna.

S Bihamj till riksdagens protokoll 1U59. 1 samt. Nr 168

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Enligt nuvarande regler är giltighetsområdet för detaljbestämmelserna om

ky§onads utförande i huvudsak begränsat till städer och andra områden,

varest BL:s bestämmelser för stad äger tillämpning, samt till sådana områden

på landsbygden, för vilka stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts. Vissa av bestämmelserna, särskilt sådana som rör

brandskyddet, är dock tillämpliga även annorstädes, såvida fråga är om

större byggnader. Dessa principer synes ägnade att även i fortsättningen

tjäna till ledning vid uppdragande av gränsen för vad som bör regleras i

byggförfattningarna. Förenklingarna torde -— såsom utredningen föreslagit

—■ i huvudsak böra sättas in i den formen, att bestämmelserna för städerna

och för landsbygden i princip bringas att överensstämma, något som rimmar

väl med de tankegångar jag redan inledningsvis gjort mig till tolk för.

Detta synes lämpligen kunna ske genom att frågan om bestämmelsernas

tillämplighet helt anknytes till planformen och alt således de nuvarande särbestämmelserna

för städer och vissa andra orter bringas att upphöra. I enhetlighetens

intresse bör fastställd generalplan i förevarande hänseende jämställas

med stadsplan.

Ett avsteg från den nu skisserade huvudregeln innefattas i utredningens

förslag, att vissa kategorier av större byggnader skall vara underkastade detaljbestämmelserna

om byggande även om de uppföres på område utan plan

eller utomplansbestämmelser. Detta undantag torde emellertid vara ofrånkomligt.

Ur allmänhetens synpunkt kan det knappast framstå som anmärkningsvärt,

att den som uppför en byggnad, vilken i fråga om format och

användningssätt betydligt avviker från vad som är vanligt i orten, blir skyldig

att söka byggnadslov och underkasta sig tillsyn över arbetets utförande.

Den omständigheten, att utredningen på denna punkt gjort ett avsteg

från den principiella utgångspunkten, föranleder alltså icke någon erinran

från min sida.

Vad beträffar förslaget att undantaga ekonomibyggnader för jordbruk,

skogsbruk eller därmed jämförlig näring från de vanliga byggbestämmelserna,

såvitt fråga är om byggande inom område, varest bebyggelsen endast

regleras med utomplansbestämmelser, synes det mig uppenbart, att syftet

med dylika bestämmelser icke är att ens i någon mån reglera dessa näringar.

Om bebyggelsen antar sådan karaktär, att det ur allmän synpunkt är

nödvändigt att införa tillsyn även över byggande för jordbruksändamål o. d.,

bör planläggning äga rum. Det förtjänar erinras, att även vid planläggning

medelst byggnadsplan vissa speciella bestämmelser gäller med syfte att ge

jordbruket och dess binäringar en friare ställning. Beträffande områden med

endast utomplansbestämmelser är skälen för ett undantag för ifrågavarande

näringar betydligt starkare. Enligt min mening är det av utredningen föreslagna

generella undantaget för jordbruksbebyggelse och jämförlig bebyggelse

väl befogat. De särskilda krav, som måste uppställas även på nu förevarande

byggnader ur bl. a. hälsovårds- och brandskyddssynpunkt, torde

utan olägenhet kunna tillgodoses genom de speciella författningarna på dessa

områden.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj. ts proposition nr 108 år 1959

Det föreslagna undantaget beträffande egnahem och därmed jämställd

bebyggelse är mera vittgående såtillvida som det avses skola gälla även inom

områden med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Å andra

sidan går förslaget icke ut på att bebyggelse av detta slag skall helt ställas

utanför byggnadsstadgans bestämmelser utan blott på att bestämmelserna

skall utformas mindre rigoröst än vad fallet är med avseende å t. ex.

liyresliusbebyggelse, industribebyggelse etc. Till stöd för en sådan ordning

kan åberopas flera goda skäl. I fråga om egnahem och liknande byggnader

bör det rent principiellt anses vara ägarens privatsak, hur det tillgängliga

utrymmet disponeras och inredningen i övrigt ordnas, så länge byggnaden

överensstämmer med gällande plan samt fyller skäliga anspråk på snygghet,

hållfasthet, hygien och trygghet mot brand. Byggmyndigheterna har i praktiken

icke resurser för att övervaka, att nuvarande detaljerade föreskrifter

efterleves. önskemålet att göra bestämmelserna lika för stad och landsbygd

medför vidare, att bestämmelserna för denna byggnadskategori, vilken

på landsbygden är den förhärskande, icke bör göras alltför detaljerade

och svårtillämpade. Genom den förbättring av den allmänna bostadsstandarden,

som ägt rum under de senaste årtiondena, har de skäl, som tidigare

talat för en noggrann tillsyn över egnahemsbyggandet, avsevärt förlorat

i styrka. Nästan alla egnahemsbyggare är f. ö. i större eller mindre

utsträckning hänvisade till lånefinansiering, varvid kreditgivarna genomgående

ställer vissa krav — oftast rätt höga sådana — på byggnadernas beskaffenhet.

Man torde därför numera knappast ha skäl att befara, att

en uppmjukning av byggbestämmelserna för egnahem kommer att leda

till någon försämring av byggnadsbeståndet. Jag har med hänsyn till det

nu anförda icke något att erinra mot utredningens förslag att göra byggbestämmelserna

för egnahem något mindre restriktiva och detaljerade än motsvarande

bestämmelser för byggnader i allmänhet.

En fråga för sig är huruvida de nu sist förordade förenklingarna bör inskränkas

att gälla endast egnahem i ordets minst omfattande betydelse,

d. v. s. sådana byggnader som uppenbarligen ej är avsedda att bebos av mer

än en familj, eller om de bör omfatta även kategorien tvåfamiljshus. Tvåfamilj

sliusen kan sägas representera en mellanform mellan egnahemmen och

hyreshusen. Ofta utföres en byggnad från början som tvåfamiljshus för att

underlätta finansieringen men med tanke att ägaren någon gång framdeles

skall utvidga den egna bostaden till hela huset. Detta gör att ulhyrningslägenheten

ibland får en provisorisk karaktär och icke alltid helt fyller kraven

på en förstklassig bostad. Vissa sociala skäl talar onekligen för att den typ av

hyreslägenheter, som inrymts i tvåfamilj shusen, underkastas samma regler

som de egentliga hyreshusen. Emellertid har tvåfamiljshusen hittills i olika

avseenden — bl. a. i fråga om villkoren för statlig belåning — brukat jämställas

med enfamiljshus. Vad nyss sagts om den kontroll över egnahemsbyggandet,

som utövas av kreditinstituten, gäller i minst lika hög grad tvåfamiljs-

som enfamiljshus. Några nämnvärda olägenheter torde ej behöva

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

befaras, om byggnadsnämndernas befattning med byggandet av tvåfamilj shus

inskränkes på samma sätt som beträffande enfamiljshusen. Jag förordar

utredningens förslag även i denna del.

Till den närmare utformningen av reglerna om byggnaders inre och yttre

gestaltning avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.

Byggnadsförbud

Gällande bestämmelser

De i BL förekommande bestämmelserna om byggnadsförbud kan indelas

i tre grupper. Till den första gruppen hör det allmänna tätbebyggelseförbudet

samt förbuden att bygga i strid mot fastställd generalplan, detaljplan,

utomplansbestämmelser och tomtindelning (5, 13, 34, 37, 38, 79, 100, 106,

109 och 120 §§ BL). Till den andra gruppen räknas sådana byggnadsförbud,

som enligt särskilda stadganden kan påläggas i avbidan på planläggning

eller för att hindra icke önskvärd tätbebyggelse (14, 15, 16, 35, 36, 45,

80, 87, 91, 101, 106, 108, 109, 123 och 134 §§ BL). Till den tredje gruppen

hänföres byggnadsförbud, som enligt BL gäller eller kan särskilt påläggas

av mera speciella skäl, t. ex. i riksförsvarets, luftfartens eller naturskyddets

intresse (81, 82, 86, 121 och 122 §§ BL).

Utredningen

Utredningen har genomgått de särskilda bestämmelserna om byggnadsförbud

samt har undersökt, i vad mån det är möjligt att i förenklande syfte

slopa några av dessa bestämmelser eller vidtaga ändringar i fråga om deras

tillämpningsområde.

Vad beträffar förbudsbestänunelserna i den första av de nyssnämnda tre

grupperna har utredningen konstaterat, att dessa utan undantag är nödvändiga

för att ge planerna, utomplansbestämmelserna och tomtindelningarna

bindande karaktär och att någon ändring i förbudens omfattning icke

kan komma i fråga.

Däremot anser utredningen att vissa av förbudsbestämmelserna i den

andra gruppen kan avvaras utan avsevärt men för de inlressen, som bestämmelserna

skall tillgodose.

Först har utredningen behandlat stadgandena i U, 15 och 101 §§ BL om

förbud mot nybyggnad i avbidan på fastställelse av generalplan. Dessa förbud

anses i princip behövliga, men utredningen har ansett att bestämmelserna

bör jämkas så, att de får samma innehåll för landsbygden som för

städerna, d. v. s. att förbud automatiskt blir gällande när kommunens fullmäktige

beslutat att göra framställning angående fastställelse av generalplan

eller ändring av fastställd sådan plan. Jämkningen föreslås ske på det

sättet, att det nuvarande stadgandet i 101 § BL om byggnadsförbud i anledning

av väckt fråga om fastställelse av generalplan på landet utgår och

ersättes av en hänvisning till vad i 14 och 15 §§ är stadgat för stad.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. AIaj:ts proposition nr 168 år 1959

Med den utformning, som utomplansbestämmelserna föreslagits erhålla,

har utredningen vidare ansett, att stadgandet i 80 § BL om utfärdande av

byggnadsförbud i samband med fråga om införande av sådana bestämmelser

icke längre får någon uppgift att fylla och alltså bör upphävas.

Den i 13''r § BL stadgade möjligheten att utfärda byggnadsförbud i och

för genomförande av regionplan kan enligt utredningen också betecknas

som överflödig samt har föreslagits utgå ur lagen.

I 90 och 91 §§ BL ges bestämmelser om förbud mot nybyggnad i det fall

att Kungl. Maj :t meddelar förordnande om att BL:s bestämmelser för stad

skall äga tillämpning inom viss tätare befolkad ort på landet. Behovet av

kontroll över bebyggelsen kan enligt utredningens mening tillgodoses med

hjälp av de vanliga förbuden mot nybyggnad i avbidan på planläggning

eller genom införande av utomplansbestämmelser, och utredningen har därför

föreslagit att bestämmelsen i 91 § BL och det därmed sammanhängande

stadgandet i 92 § samma lag upphäves.

Enligt 106 § andra stycket BL kan, då fråga väckts om antagande eller

ändring av stadsplan på landet, förbud mot nybyggnad beslutas av länsstyrelsen

även utan framställning från kommunen. Då städerna och landsbygden

i övrigt likställes i fråga om initiativet till planläggning, har utredningen

ansett konsekvensen fordra, att förevarande bestämmelse upphäves.

Ett par andra stadganden, vilkas innehåll och tillämpning utredningen

diskuterat, är 87 och 123 §§ BL. Enligt 87 § äger Kungl. Maj:t, till förekommande

av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan,

meddela de föreskrifter, som för ändamålet finnes erforderliga.

Dylik föreskrift får dock ej avse bebyggelse för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns

eller därmed jämförligt behov. Lagrummet avser städerna men är

enligt bestämmelser i 88 och 90 §§ BL också tillämpligt i köpingar, municipalsamhällen

och vissa andra områden på landet. För landsbygden i övrigt

gäller 123 § BL, som ger länsstyrelsen befogenhet att till förekommande av

tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan

meddela det förbud mot nybyggnad och de föreskrifter i övrigt, som finnes

erforderliga, dock med förbehåll för bebyggelse som avser jordbrukets, fiskets,

skogsskötselns och därmed jämförligt behov. — I BS ges vissa tilllämpningsföreskrifter

till ifrågavarande stadganden. I städer och därmed

jämställda samhällen gäller enligt 79 § BS att byggnadslov icke annat än

under vissa angivna förutsättningar får beviljas till sådan tätbebyggelse,

som avses i 87 § BL. Bestämmelsen har enligt 129 och 137 § § BS motsvarande

tillämpning inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser fastställts. För landsbygdsområden, varest

länsstyrelsen meddelat förbud mot nybyggnad eller annan föreskrift enligt

123 § BL, gäller jämlikt 145 § BS att nybyggnad icke får äga rum utan särskilt

tillstånd av byggnadsnämnden annat än för tillgodoseende av jordbrukets

och övriga nyss uppräknade särskilda behov.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Enligt utredningens mening kan den i 123 § BL stadgade särskilda förbudsmöjligheten

avvaras. Om tätbebyggelse håller på att utveckla sig inom

ett visst område, torde den mest ändamålsenliga åtgärden vara att man

antingen föranstaltar om detaljplanläggning eller ock inför utomplansbestämmelser

för området i syfte att få kontroll över att tätbebyggelse ej

uppkommer. I samband med detaljplanläggning kan förbud mot nybyggnad

föreskrivas i avbidan på att planläggningen slutföres.

Utredningen har därför föreslagit, att det nuvarande stadgandet i 123 §

BL upphäves och — efter mönster av bestämmelsen i 87 § BL — ersättes

med ett stadgande som ger Kungl. Maj:t befogenhet att i byggnadsstadgan

upptaga allmänna föreskrifter om att byggnadslov icke får ges till byggnadsföretag,

som skulle innebära tätbebyggelse av område, vilket ej blivit

försett med detaljplan.

Vad slutligen beträffar de byggnadsförbud, som är att hänföra till den

tredje av de förut nämnda grupperna, nämligen de förbud som motiveras

av försvarets, luftfartens eller andra särskilda intressen, har utredningen

funnit att någon minskning i deras tillämpningsområde icke kan komma i

fråga. Tvärtom leder utvecklingen därhän, att systemet av dylika bestämmelser

efterhand måste utbyggas. Vad utredningen närmast syftat på med

detta uttalande är en av chefen för försvarsstaben gjord framställning om

sådan ändring av 81 och 83 §§ BL, att där omnämnda förbud i vissa fall att

företaga nybyggnad samt att inrätta virkes- eller annat varuupplag, materialgård

eller ljusanordning till men för försvarets intressen vidgas att

avse jämväl schaktning, fyllning och därmed jämförliga åtgärder. Utredningen

har ansett sig böra förorda en lagändring av sådan innebörd.

Remissyttrandena

De förslag, som framlagts på förevarande område, har i allmänhet icke tilldragit

sig något större intresse i yttrandena.

I några yttranden, närmare bestämt i dem som avgivits av länsstyrelsen i

Kalmar län, länsarkitekten i Kronobergs län och överlantmätaren i Jämtlands

län, har förfäktats, att möjligheten att utfärda byggnadsförbud enligt

106 § BL bör bibehållas. Som motiv har anförts, att förbuden icke blott

kommit till användning när det gällt att förhindra fellokalisering av tätbebyggelse

utan även utnyttjats som instrument för lokalisering av bebyggelse

exempelvis på visst avstånd från riksväg eller till område, som redan

försetts med gemensamhetsanordningar och därför bör exploateras före ett

angränsande område, vilket ännu saknar sådana anordningar.

Vad beträffar byggnadsförbud enligt 123 § BL har utredningens förslag

i de flesta yttrandena lämnats utan erinran, och i åtskilliga yttranden,

bl. a. i dem som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands län samt länsarkitekterna

i Blekinge och Kopparbergs län, har uttryckligen angivits, att förbudsmöjligheten

anses kunna slopas utan men för allmänna intressen. I

ett par av yttrandena, nämligen de från lantmäteristyrelsen och länssty
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kunyl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

relsen i Kronobergs län, har dock framhållits behovet i vissa fall att upphäva

äldre avstyckningsplaner inom gällande förbudsområden och har med

hänsyn härtill påyrkats, att redan utfärdade förbud alltjämt får gälla under

en lämplig övergångstid, förslagsvis två år.

De som motsatt sig slopande av förbudsmöjligheten är vissa länsstyrelser

och andra myndigheter på länsplanet. Länsstyrelserna i Örebro och Västerboiiens

län har uttalat att det kan vara stötande att använda utomplansbestämmelser

enbart för att förhindra ny bebyggelse. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län har ansett mindre lämpligt att borttaga bestämmelsen om byggnadsförbud

med hänsyn till behovet i vissa fall av ett snabbt ingripande.

Länsstyrelsen i Hallands län har ansett att förbudsmöjligheten har en viss

uppgift att fylla, låt vara blott i undantagsfall. Även länsstyrelsen i Östergötlands

län har uttalat sig för bibehållande av förbudsmöjligheten. Länsarkitekten

i Kristianstads län har ifrågasatt lämpligheten av att slopa länsstyrelsens

befogenhet att utfärda särskilt förbud mot tätbebyggelse, eftersom

följden blir att tillämpningen av 5 § andra stycket BL kommer att

helt bero på kommunerna. Överlantmätaren i Örebro län har som sin mening

framhållit, att upphävandet av länsstyrelsens möjlighet att utfärda

tätbebyggelseförbud med stöd av 123 § BL står i mindre god överensstämmelse

med principerna i 19 kap. 13 § jorddelningslagen. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län har i princip avstyrkt förslaget men har ansett,

att förbudens giltighet bör kunna begränsas till exempelvis tre år. Länsstyrelsen

i Södermanlands län har ansett att länsstyrelsens nuvarande rätt att

utfärda byggnadsförbud bör bibehållas eller länsstyrelsen få befogenhet att

i avbidan på utomplansbestämmelser meddela ett byggnadsförbud av den

art, som föreslagits i 109 § BL.

Eu uppfattning, som rätt allmänt kommit till uttryck i yttrandena, är att

byggnadsförbud ofta bibehålies under oskäligt lång tid. Svenska byggnadsentreprenörföreningen

har yrkat på att giltighetstiden för byggnadsförbud

generellt tidsbegränsas. Näringslivets byggnadsdelegation bär framhållit faran

av att byggnadsbeståndet får förfalla genom att byggnadsförbud bibehålies

under längre tid. Stockholms handelskammare har — i anslutning till

utredningens förut refererade uttalanden rörande byggnadsförbud i samband

med generalplaneläggning — förklarat sig vilja understryka dessa uttalanden

men har framhållit, att olägenheterna gjort sig särskilt kännbara

med avseende å byggnadsförbud vid upprättande av stadsplan. Enligt handelskammaren

föreligger skäl att införa en bestämd maximitid för giltigheten,

exempelvis fem år. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund har

inskränkt sig till ett uttalande om att länsstyrelserna bör använda sin befogenhet

att förlänga förbudens giltighetstid så restriktivt som möjligt.

Departementschefen

Eftersom de ändringar i gällande bestämmelser om byggnadsförbud, som

utredningen föreslagit, till huvudsaklig del går ut på upphävande av vissa

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

bestämmelser, vilka möjliggör påläggande av byggnadsförbud i avbidan på

planläggning eller för att hindra icke önskvärd tätbebyggelse, kommer jag

till en början blott afl uppehålla mig vid denna grupp av bestämmelser.

Ändamålet med hithörande bestämmelser är att ge eu möjlighet till korrektiv,

om bebyggelsen i ett visst område tar sådan omfattning eller sker i sådana

former, att den äventyrar ändamålet med en tilltänkt planläggning,

eller om bebyggelsen koncentrerar sig till områden, som ur allmän synpunkt

icke är lämpade för tätbebyggelse. Att behov föreligger av ganska långtgående

bestämmelser i sådant syfte är obestridligt. Vad som kan kritiseras är

icke så mycket de nuvarande bestämmelserna i och för sig utan det sätt, varpå

de i en del fall tillämpats. Det har hänt, att byggnadsförbud, som införts

i och för tilltänkt planläggning, blivit gällande under avsevärd tid, därför

att planläggningen av en eller annan orsak blivit fördröjd. Det har också

hänt, att särskilda förbud mot tätbebyggelse pålagts i onödigt stor omfattning.

I båda fallen har följden blivit, att även fullt legitima byggnadsbehov

blivit beroende av dispens från myndigheternas sida. En sådan ordning är

icke tilltalande. För att den skall kunna tolereras erfordras åtminstone atl

dispensbefogenheten handhaves snabbt och säkert. Så är emellertid icke alltid

fallet, beroende bl. a. på att själva motiveringen till byggnadsförbudet

ofta ligger i att tvekan råder huruvida bebyggelse överhuvud bör tillåtas

uppkomma eller hur den bör utformas. Det är förklarligt, att myndigheterna

ofta tvekar inför dylika frågor, men det är beklagligt, att följderna av

denna tvekan skall drabba den byggande allmänheten.

Byggnadsförbud, som pålägges i och för tillämnad planläggning, är att anse

som rent provisoriskt. Kommer planläggning icke till stånd inom rimlig tid,

bör förbudet hävas. Det kan rentav ifrågasättas, om det icke vore lämpligt

att införa en absolut tidsgräns, efter vars utgång ett förbud av denna art

under alla förhållanden förlorar sin giltighet. Jag har starka sympatier fölen

sådan lösning och skulle gärna ha förordat den, trots de författningstekniska

svårigheter, som är förbundna därmed, om icke läget på planläggnings-

och byggnadsområdet varit så ansträngt som fallet f. n. är. Den forcerade

byggnadsverksamheten under senare år har — såsom redan tidigare

framhållits — ställt planläggningsmyndigheterna inför en arbetsbörda av

sådana mått, att en del förseningar ofta är oundvikliga. På grund härav är

det knappast möjligt att i dagens läge införa en lagregel av det nyss skisserade

innehållet. Jag vill emellertid uttrycka en förhoppning, att länsstyrelserna

iakttar stor restriktivitet i fråga om förlängning av byggnadsförbud

och på detta sätt medverkar till att dröjsmålen icke blir längre än som är

ofrånkomligen nödvändigt.

Att bestämmelserna om byggnadsförbud i avbidan på faslställelse av generalplan

på landet göres likartade med motsvarande bestämmelser för stad

är enligt min mening praktiskt. Jag tillstyrker därför utredningens förslag

alt 101 § BL ersättes med en bestämmelse i 97 §, innefattande hänvisning

till vad som i 14 och 15 §§ är stadgat för stad.

Mera tveksam ställer jag mig till utredningens förslag att upphäva föreskrifterna

i 80 § BL om byggnadsförbud i samband med införande av utom
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 är 1659

121

plansbestämmelser. Visserligen kan det sägas, att den utformning av institutet

utomplansbestämmelser, som utredningen föreslagit och som jag nyss

för min del förordat, gör en särskild bestämmelse om byggnadsförbud mindre

behövlig än tidigare, eftersom någon tvekan icke vidare behöver råda om

utomplansbestämmelsernas innehåll. Man kan emellertid icke bortse från,

att viss, låt vara i regel ganska kort tid alltid måste förflyta från det fråga

om antagande av utomplansbestämmelser väckts inom kommunen till dess

beslut meddelas om införande av sådana bestämmelser och detta beslut fastställes

av länsstyrelsen. Detta tidsintervall kan av mindre nogräknade byggföretagare

utnyttjas för ett intensivt bebyggande, som rentav kan helt omintetgöra

syftet med bestämmelserna. Det kan knappast påstås, att förevarande

förbudsbestämmelser hör till dem, som orsakar den byggande allmänheten

något nämnvärt omak. Jag anser därför att 80 § BL alltjämt bör upptaga

bestämmelser om byggnadsförbud för det fall att beslut fattats eller

fråga väckts om införande av utomplansbestämmelser för visst område.

Bortsett från en formell jämkning i anledning av att lagreglerna om utomplansbestämmelserna

ändrats torde stadgandet kunna bibehållas vid sin nuvarande

lydelse. Med hänsyn till att föreskrifterna om förfarandet vid införande

av utomplansbestämmelser på landet föreslagits få samma innehåll

som motsvarande föreskrifter för stad, bör även bestämmelserna om byggnadsförbud

bli likartade i båda fallen. En bestämmelse om byggnadsförbud

i samband med införande av utomplansbestämmelser på landet bör därför

inflyta i lagen, lämpligen i 119 §. Däremot torde det nuvarande stadgandet

i 80 § andra stycket BL, vilket handlar om det fall, att länsstyrelsen funnit

av kommunen antagna utomplansbestämmelser icke kunna fastställas

eller ock böra till viss del undantagas från fastställelse, ej vidare få någon

uppgift att fylla. Detta stadgande bör därför utgå.

Utredningens förslag att slopa den nuvarande bestämmelsen i 134 § andra

stycket BL, enligt vilken Kungi. Maj :t kan för viss tid meddela förbud mot

nybyggnad, därest genomförandet av regionplan förutsätter ändring av

generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, synes

mig lämpligt. Om byggnadsförbud erfordras i den situation, som förutsättes

i lagrummet, torde bestämmelserna i 14—16, 35, 36, 76, 101, 106 och 109 §§

BL ge tillräckliga möjligheter.

Den sist anförda synpunkten äger tillämplighet även i fråga om utredningens

förslag att upphäva bestämmelsen i 91 § BL, vilken handlar om

byggnadsförbud i samband med förordnande att BL:s stadsbestämmelser

skall äga tillämpning för viss tätare befolkad ort på landet, och den därmed

sammanhängande bestämmelsen i 92 § BL om förbud mot schaktning,

fyllning m. in. Även i dessa fall torde de vanliga bestämmelserna om förbud

i anledning av tillämnad planläggning vara tillräckliga. Jag tillstyrker alltså

utredningens förslag i denna del.

Den speciella bestämmelsen i 106 § andra stycket BL, enligt vilken byggnadsförbud

i anledning av tillämnad stadsplaneläggning kan beslutas utan

framställning från kommunens sida, är en av de punkter, på vilka bestämmelserna

för landsbygden f. n. skiljer sig från bestämmelserna för städerna.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Jag vill icke förneka, att bestämmelsen i vissa fall kan ha haft en uppgift

att fylla, speciellt i fråga om landskommuner, som saknat större erfarenhet

av bebyggelseplanering. Om man — som jag gjort — utgår från att tiden

nu är inne att ge landskommunerna samma fria ställning i planläggningshänseende

som den städerna sedan länge intagit, torde emellertid någon

särskild anledning icke föreligga att bibehålla just denna bestämmelse. Vid

behov kan byggnadsförbud införas med stöd av andra stadganden. Jag föreslår

alltså att stadgandet upphäves.

Den i 123 § BL stadgade möjligheten att utfärda särskilt förbud mot tätbebyggelse

är avsedd som ett komplement till det i 5 § andra stycket nämnda

lag stadgade allmänna tätbebyggelseförbudet. De väsentliga garantierna

för att sistnämnda förbud upprätthålles har emellertid skapats på annat

sätt. De består i att planläggningsmyndigheterna — såväl de statliga som de

kommunala — fått i uppgift att vaka över att planläggning äger rum eller

utomplansbestämmelser införes då behov därav inträder. Då detaljplan införes,

är avsikten att marken skall tätbebyggas, och för detta fall har alltså

förbudsmöjligheten i 123 § BL icke någon betydelse. Där utomplansbestämmelser

införes, får tätbebyggelse i princip icke äga rum, och genom bestämmelserna

i 79, 100, 101 och 137 §§ BS har byggnadsnämnden ålagts att vaka

över att sådan icke kommer till stånd. Föreligger risk för tätbebyggelse inom

område, för vilket varken detaljplan eller utomplansbestämmelser fastställts,

finns möjlighet att använda de provisoriska byggnadsförbud, som för dylika

fall anvisas i BL. — I praktiken torde de byggnadsförbud, som utfärdats

med stöd av 123 § BL, ofta ha väckt stark irritation, eftersom de lätt kunnat

uppfattas som extraordinära åtgärder, riktade mot markägarna inom ett visst

område. Oftast utformas förbuden så, att avgörandet beträffande enskilda

byggnadsföretag — även sådana av mindre omfattning — förbehålles länsstyrelsen

med förbigående av den lokala myndigheten, nämligen byggnadsnämnden.

Detta är enligt min mening en nödfallsutväg, som icke bör tillgripas

annat än i exceptionella fall. Bättre är att använda den alternativa utväg,

som lagen anvisar, nämligen att vid behov införa utomplansbestämmelser.

De uttalanden, som av ett par remissmyndigheter fällts om att utomplansbestämmelser

icke bör användas enbart för att förhindra bebyggelse,

har jag för min del svårt att förstå, då ju någon laglig möjlighet att förhindra

glesbebyggelse icke föreligger och ändamålet med utomplansbestämmelserna

just är att närmare reglera glesbebyggelsen samt hindra att den övergår

i okontrollerad tätbebyggelse. Ej heller kan jag finna, att avstyckningsreglerna

i jorddelningslagen för sin rätta tillämpning förutsätter möjlighet

att utfärda ett särskilt tätbebyggelseförbud av förevarande art. Med hänsyn

till behovet i vissa fall av ett snabbt ingripande skulle jag för min del ansett

det betänkligt att — såsom utredningen föreslagit — slopa bestämmelsen i

123 § BL om byggnadsförbud samtidigt med att även bestämmelsen i 80 §''

BL om byggnadsförbud i samband med införande av utomplansbestämmelser

upphäves. Som jag emellertid nyss föreslagit, att sistnämnda stadgande

skall bibehållas, bortfaller denna invändning. Jag anser mig därför böra

tillstyrka utredningens förslag i förevarande del.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Jag övergår nu till att tala om de av utredningen föreslagna ändringarna

i 81 och 83 §§ BL, avseende utvidgning av förbudet mot att bygga i strid

med försvarets och luftfartens intresse att omfatta jämväl schaktning, fyllning

och därmed jämförliga åtgärder. Utvidgningen av förbudets räckvidd

är enligt min mening behövlig för åt! förbudet skall fylla sitt syfte. Den bör

därför komma till stånd.

I anslutning till de ifrågavarande förbudsbestämmelserna i 81 och 83 § §

BL synes det lämpligt att något beröra vissa uttalanden, som förekom i anslutning

till 1958 års ändringar i byggnadslagstiftningen, varigenom i 81

och 82 §§ BL upptogs bestämmelser om begränsning av rätten att uppföra

byggnader i närheten av atomreaktorer och andra atomenergianläggningar.

I yttrande över det förslag, som kom att ligga till grund för lagändringen,

uttalade sig två ledamöter av lagrådet för en förhandsprövning genom administrativ

myndighet angående förbudsområdets omfattning. Dessa uttalanden

föranledde icke någon jämkning av förslaget, och i samband med framläggandet

av proposition i ämnet (nr 149) till 1958 års A-riksdag framhöll

chefen för justitiedepartementet, att de synpunkter, som nämnda lagrådsledamöter

anfört, torde bli föremål för övervägande i samband med pågå''

ende översyn av BL. Sedan ny proposition (nr B 37) framlagts för 1958 års

B-riksdag, framhöll tredje lagutskottet i sitt utlåtande (nr Bl) över propositionen,

att utskottet hyste sympatier för den metod att reglera bebyggelsen,

som förordats av nämnda lagrådsledamöter. Den i propositionen

förordade lösningen överensstämde emellertid med den ordning, som redan

gällde vid reglering av bebyggelse med hänsyn till försvaret och luftfarten.

De svårigheter och olägenheter, som ifrågavarande två lagrådsledamöter

pekat på, torde vara tillfinnandes även i samband med nämnda slag av reglering

och på dessa områden ha större och mera allmän räckvidd. Utskottet

fann det angeläget att dessa frågor erhöll en positiv lösning i samband med

det bebådade förslaget till ändringar i byggnadslagstiftningen. I avvaktan

på detta förslag ansåg emellertid utskottet att den av departementschefen

förordade lösningen kunde godtagas. — Med anledning av de nu refererade

uttalandena har i samband med bearbetningen av byggnadsutredningens

författningsförslag gjorts vissa undersökningar angående möjligheterna

att ändra 81 och 82 §§ BL därhän, att förbudsområdenas omfattning bestämmes

i förväg i varje särskilt fall. Det har emellertid visat sig, att stora svårigheter

möter för genomförande av en sådan ordning. När fråga är om militära

anläggningar, möter betänkligheter ur sekretessynpunkt. Ett beslut om

förbudsområdets omfattning skulle ofta möjliggöra för obehöriga att bedöma

såväl var anläggningarna är belägna som deras tilltänkta funktion. För

att försvåra dylik insyn skulle förbudsområdena behöva göras så stora, att

det måste anses tveksamt, om icke det nuvarande systemet med relativt obestämda

förbudsområden trots allt är att föredraga. När fråga är om atomenergianläggningar

möter svårigheter ur den synpunkten, att man ännu icke

har tillräckliga hållpunkter för att bedöma, hur stora förbudsområdena behöver

vara. Även i delta fall skulle områdena för säkerhets skull i förstone

behöva göras mycket stora, och vinsten av reformen ginge därmed till spillo.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj ris proposition nr 168 år 1959

Ännu har f. ö. frågan om skyddsområden kring atomreaktorer icke sådan

praktisk betydelse, att en reform av lagstiftningen framstår som särskilt angelägen.

Beträffande skyddsområden kring flygfält gäller också, ehuru kanske

icke i lika hög grad som i övriga fall, att det är svårt att exakt fastställa

områdenas storlek i förväg. Bebyggelse av normal höjd kan i regel tillåtas

ganska nära ett flygfält, men för uppförande av byggnader eller andra anordningar,

som är av större höjd än normalt eller som förlägges till högt belägna

platser, kan vara nödvändigt att vidhålla vissa restriktioner på betydande

avstånd från fältet. Olägenheterna av att förbudsområdet lämnas obestämt

är i dessa fall föga framträdande, eftersom den byggande i regel själv kan

bedöma, huruvida hinder mot företaget kan antagas möta. Såväl i detta som

i övriga förbudsfall har den byggande alltid möjlighet att i förväg begära

besked genom byggnadsnämnden, vad han har att iakttaga. — De nu redovisade

svårigheterna att nå en fullt tillfredsställande lösning av de aktuella

spörsmålen gör att en reform icke kan genomföras utan tidsödande förarbete.

Vid sådant förhållande och då frågans betydelse enligt min uppfattning

icke motiverar ett dröjsmål med övriga, delvis angelägna reformer, för

ordar jag att omarbetningen av förbudsbestämmelserna får t. v. anstå.

Byggnadslov

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna i BS om skyldighet att söka byggnadslov eller annat tillstånd

är så utfoxmade att de för varje typ av administrativa områden och

planonn-åden anger de särskilda åtgärder, för vilkas vidtagande tillstånd erfordras.

1 det följande lämnas en sammanställning av bestämmelserna, i vilken

dessa sammanförts i fem grupper med hänsyn till beskaffenheten av

de åtgärder, för vilka byggnadslov eller annat tillstånd fordras.

Grupp I. Till denna grupp hör följande åtgärder, nämligen dels nybyggnad

beträffande hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning

och dels uppförande eller till nybyggnad hänförlig ändring av byggnad

i tre eller flera våningar, större stationsbyggnad till järnväg eller därmed

jämförlig större byggnad, som är avsedd att utnyttjas för den allmänna

samfärdseln.

Byggnadslov för dylik åtgärd erfordras i stad, köping, municipalsainhälle

samt sådant område på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan,

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. Inom område

på landsbygden med utomplansbestämmelser skall beslutet om byggnadslov

dessutom undei-ställas länsstyrelsens prövning. Inom sådant område på

landsbygden, för vilket varken stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts, erfordras ej byggnadslov, men i stället skall länsstyrelsens

tillstånd till företaget inhämtas (76, 100, 101, 129, 135 och 143

S§ BS).

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 10.V.)

Grupp 11. Till denna grupp hör nybyggnad i allmänhet.

Byggnadslov erfordras alltid i stad, köping, municipalsamhälle samt sådant

område på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser fastställts. Inom sådant område på den

egentliga landsbygden, som med stöd av 121 § BL underkastats förbud mot

bebyggelse i fastställd generalplan eller som med stöd av 123 § BL underkastats

särskilt förbud mot tätbebyggelse, fordras visserligen ej byggnadslov,

men nybyggnad får icke äga rum med mindre byggnadsnämnden givit

särskilt tillstånd därtill. I övriga fall skall anmälan om tillämnad nybyggnad

göras hos byggnadsnämnden, där ej nybyggnaden avser allenast tillgodoseende

av jordbrukets, fiskets, skogskötselns eller därmed jämförligt

behov (76, 100, 101, 129, 135, 144, 145 och 146 §§ BS).

I detta sammanhang bör erinras om de fall, då nybyggnadsförbud gäller

omedelbart på grund av stadgande i BL eller särskilt utfärdats med stöd

av nämnda lag. Flertalet dylika förbud är dispensabla. Ett dylikt förbud innebär

därför i praktiken ofta blott att nybyggnad ej får äga rum utan tillstånd

av vederbörlig myndighet.

Grupp III. Till denna grupp hör följande åtgärder med befintlig byggnad

i fall då åtgärden icke är att betrakta såsom nybyggnad, nämligen

till-, på- eller ombyggnad;

ändring som berör byggnads konstruktion eller lokalers storlek eller anordning

eller eldstad eller rök- eller imrör; samt

återställande av brandskadad byggnad.

Vidare hör till denna grupp:

väsentlig ändring i fråga om byggnads användningssätt;

fastighets inhägnande;

rivning av byggnad; samt

schaktning, sprängning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd

inom byggnadskvarter.

Byggnadslov erfordras i stad, köping, municipalsamhälle samt område på

den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan fastställts (76, 100, 101 och

129 §§ BS)''

Nämnas må, att särskilt förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller

därmed jämförlig åtgärd kan med stöd av BL föreskrivas även beträffande

annat område än nu sagts. I så fall fordrar åtgärden särskilt tillstånd av vederbörande

myndighet.

G r u p p I V. Till denna grupp hör inrättande av virkes- eller annat varuupplag,

materialgård eller ljusanordning.

Byggnadslov erfordras alltid i stad, köping, municipalsamhälle och sådant

område på egentliga landsbygden, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser fastställts. Inom område på egentliga landsbygden,

vilket underkastats förbud mot bebyggelse med hänsyn till försvarets eller

luftfartens intresse, fordras särskilt tillstånd av byggnadsnämnden (76, 100,

101. 129, 135 och 144 §§ BS).

G r u p p V. Till denna grupp hör:

anläggning eller ändring inom tomt eller byggnad av ledning för vatten,

avlopp, gas, elektricitet och liknande ändamål;

underhålls- eller andra reparationsåtgärder å byggnad; samt

åtgärd som väsentligt påverkar byggnads utseende, såsom utbyte av takbeläggningsmaterial,

omfärgning, skyltning och plantering.

BS innehåller icke någon ovillkorlig föreskrift om byggnadslov för hithörande

åtgärder, men i byggnadsordning för stad, köping, municipalsamhälle

och sådant område på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan fast
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Knngl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

ställts, kan föreskrivas, huruvida och i vad mån byggnadslov skall fordras

för ifrågavarande åtgärder (76, 100, 101 och 129 §§ BS).

Med municipalsamhälle avses i denna sammanställning jämväl annat område

på landsbygden, varest BL:s bestämmelser för stad är tillämpliga.

Utredningen

Utredningen har inledningsvis som sin mening uttalat, att det icke är vare

sig lämpligt eller praktiskt möjligt att konsekvent kräva byggnadslov för alla

åtgärder, som är att hänföra till byggnadsverksamhet i vidsträcktaste mening.

En avvägning måste göras mellan det allmännas intresse att ha en

viss kontroll över byggnadsverksamheten och de olägenheter, som följer med

en alltför ingående kontroll. Man bör på basis av de erfarenheter, som numera

vunnits, undersöka, i vilka fall en bestämmelse om byggnadslov har

en verklig uppgift att fylla. Beaktas måste också, hur omfattande kontrolluppgifter

byggnadsnämnderna kan påtaga sig och fullgöra på ett tillfredsställande

sätt. En för utredningen mycket viktig synpunkt är i vad mån en

bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov av allmänheten uppfattas

som en lämplig kontroll- eller serviceåtgärd och i vilka fall den uppfattas

mera som ett tvång.

Till en början har utredningen, under hänvisningar bl. a. till önskvärdheten

av att ha samma regler för land och stad samt av enkelhet och överskådlighet

i författningsmaterialet, föreslagit att den tillståndsprövning i fråga

om vissa byggnadsföretag på landsbygden, som f. n. åligger länsstyrelsen,

skall avskaffas och att de vanliga bestämmelserna om byggnadslov skall omfatta

även de fall, då sådant tillstånd f. n. erfordras. De författningsförslag,

som utredningen framlagt, upptar därför i princip icke någon annan form

för tillstånd till byggande än byggnadslov. Undantag utgör dock dispensärenden,

dvs. ärenden som rör tillstånd att frångå de i allmänhet gällande

bestämmelserna om byggande.

Härefter har utredningen behandlat frågan, inom vilka områden skyldighet

bör gälla att söka byggnadslov.

Enligt utredningen bör byggnadslov liksom f. n. fordras för byggande

inom områden med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Av principiella skäl har vidare föreslagits, att

detsamma skall gälla områden med fastställd generalplan.

Vad angår områden utan detaljplan eller utomplansbestämmelser

har utredningen med gillande noterat, att tillstånd f. n.

kräves för vissa större och mera betydelsefulla byggnadsprojekt. Utredningen

har visserligen funnit skäl till en del detaljändringar i bestämmelserna,

men dessa ändringar är icke av större räckvidd.

Däremot har utredningen starkt kritiserat de bestämmelser i gällande BS

eidigt vilka krav på byggnadslov gäller generellt för byggande inom städer,

köpingar och vissa municipalsamhällen. BI. a. har framhållits, att vissa stä
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

127

der omfattar stora områden av ren landsbygdskaraktär och att många landskommuner

finnes, där bebyggelsen antagit stadsmässiga former. För landskommunernas

del har det hittills ansetts tillräckligt att man vid behov kan

införa skyldighet att söka byggnadslov genom att fastställa utomplansbestämmelser

för visst område. Denna metod borde rimligen kunna anses tillräcklig

även för städer och liknande orter. Utredningen har i detta sammanhang

också hänvisat till sitt förslag om att utomplansbestämmelser, där sådana

skall gälla, i princip alltid bör vara av samma innehåll. Tillhopa skulle

de två reformerna leda till en icke obetydlig förenkling av byggbestämmelserna

för områden utan detaljplan. Fördelarna härmed har utredningen funnit

så påtagliga, att utredningen för sin del obetingat förordat en författningsändring

av nu skisserat innehåll.

Utredningen har också diskuterat möjligheten att befrielse i särskilda

fall medgives från skyldigheten att söka byggnadslov

även vad angår områden med fastställd generalplan, stadsplan,

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Närmast har utredningen tänkt

på förhållandena inom vissa större industriområden och andra bebyggelseområden,

varest bebyggandet omhänderhaves av större, välskött företag.

Det torde enligt utredningen icke vara omöjligt att någon myndighet, förslagsvis

länsstyrelsen, finge befogenhet att efter särskild prövning medgiva

befrielse tills vidare för områdets ägare eller innehavare att söka byggnadslov

för varje särskilt byggnadsföretag, givetvis dock med skyldighet att tillställa

byggnadsnämnden ritningar och andra handlingar rörande företaget

och att låta nämnden besiktiga detsamma. Utredningen har tillstyrkt införandet

av en bestämmelse med nu angivet innehåll.

Den f. n. i 146 § BS stadgade skyldigheten att till byggnadsnämnden göra

anmälan om nybyggnad inom område på landsbygden,

varest skyldighet att söka byggnadslov icke föreligg

e r, är enligt utredningens mening icke effektiv och bör därför upphävas.

Härefter har utredningen övergått till att behandla de särskilda åtgärder,

för vilkas vidtagande byggnadslov f. n. erfordras.

I princip har utredningen ansett att byggnadslov — liksom f. n. —■ bör

fordras vid uppförande av ny byggnad, om- eller tillbyggnad

av förut befintlig byggnad samt i någon utsträckning

även vid andra ändringsarbeten å byggnad. Beträffande

bestämmelserna om ändringsarbeten har dock föreslagits eu mindre uppmjukning.

Ändringsarbeten, som icke är att hänföra till ny-, om- eller tillbyggnad

och ej heller berör konstruktionen av byggnadens bärande delar,

eldstäder, rök- eller ventilationskanaler eller som avsevärt påverkar byggnadens

yttre utseende, bör enligt utredningen få vidtagas utan byggnadslov.

Såsom exempel har angivits upplagande av enstaka dörr eller uppsättande

av mellanvägg i befintlig byggnad.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Emellertid bör enligt utredningen en- och tvåfamilj sfastigheterna intaga

en särställning. Speciellt har utredningen kritiserat den bestämmelse i 169 §

gällande BS, enligt vilken varje ändring av byggnad, som i befintligt skick

strider mot plan, utomplansbestämmelser etc., är att hänföra till nybyggnad.

Denna bestämmelse föreslås uppmjukad i så måtto, att mindre ändringsarbeten

å en- och tvåfamilj shus faller utanför dess räckvidd, såvida de

ej innebär ökning av antalet bostadslägenheter eller går ut på att fastigheten

skall helt eller delvis utnyttjas för annat ändamål än såsom bostad.

Den nuvarande bestämmelsen om byggnadslov för fastighets inhägnande

anses kunna upphävas och ersättas med en befogenhet för

byggnadsnämnden att övervaka, att stängsel och liknande anordningar ej

utformas på ett olämpligt sätt och att vid behov ingripa mot olämpliga anordningar.

Till de åtgärder, som f. n. fordrar byggnadslov, hör även rivning av

byggnad. Motiveringen är att byggnadsnämnden därigenom får en viss

översikt över vad som sker med byggnadsbeståndet och tillfälle att öva

kontroll över arbetet ur olika synpunkter. Utredningen har föreslagit, att

bestämmelsen skall bibehållas för områden med stadsplan men i övrigt

slopas.

Nuvarande bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov innan byggnad

tages i anspråk för annat ändamål än förut har utan

saklig ändring upptagits av utredningen.

Syftet med de nuvarande bestämmelserna om byggnadslov för schaktning,

sprängning, trädfällning eller därmed jämförlig

åtgärd inom byggnadskvarter kan enligt utredningens

mening i allt väsentligt tillgodoses med en allmänt hållen föreskrift om skyldighet

för tomtägare att hålla tomten i vårdat skick jämte befogenhet för

byggnadsnämnden att ingripa, därest så ej sker. Vissa möjligheter till ingripande

finns f. ö. även utan författningsändring enligt 40, 110, 147 och

148 §§ BL. Utredningen har därför föreslagit, att även bestämmelsen om

byggnadslov i nu avsedda fall kan slopas.

Även de syften, som ligger till grund för den nuvarande bestämmelsen om

skyldighet att söka byggnadslov för anordnande av upplag eller

materialgård, torde i tillräcklig mån kunna tillgodoses med en allmänt

hållen bestämmelse av nyss angivet innehåll. I ett hänseende fyller

dock bestämmelsen ett trängande behov, nämligen i fråga om bensinmackar

och överhuvud beträffande upplag av eldfarliga vätskor. Därest bestämmelserna

om byggnadslov för upplag slopas —- vilket utredningen för sin

del föreslagit — bör i stället införas en särskild föreskrift om skyldighet att

söka byggnadslov för bensinmackar och andra fasta anordningar för förvaring

eller försäljning av eldfarliga vätskor, och utredningen har därför

framlagt förslag till en dylik bestämmelse.

Beträffande frågan, i vad mån byggnadslov bör fordras för uppsättande

eller ändring av skylt eller ljusanordning, har

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

utredningen ansett, att en bestämmelse om byggnadslov är ofrånkomlig inom

städer och liknande tätorter. Även inom andra områden har tendenser till

en alltför dominerande skyltning visserligen framträtt tid efter annan, men

företeelsen har dock kunnat hållas inom rimliga gränser med hjälp av stadgandena

i 39 § lagen om allmänna vägar samt 22 och 23 §§ naturskyddslagen.

Utredningen har ansett sig böra stanna vid att föreslå, att byggnadslov

för skylt skall fordras inom områden med stadsplan.

Underhålls- och reparationsarbeten i byggnad bör

enligt utredningens mening få verkställas utan byggnadslov.

Huruvida byggnadslov bör fordras för återställande av brandskadad

byggnad bör enligt utredningen bedömas efter vanliga regler

med hänsyn till det skick, vari byggnaden befinner sig efter branden. Är

arbetet så omfattande, att det kan bedömas som ny-, om- eller tillbyggnad

eller därmed jämförlig förändring av byggnad, bör alltså byggnadslov

fordras (med förut nämnt undantag för en- och tvåfamiljsfastigheter).

För anläggande eller ändring av ledning för vatten,

avlopp, gas, elektricitet etc. bör enligt utredningen icke fordras

byggnadslov.

Remissyttrandena

Skyldigheten att söka byggnadslov är en av de frågor, kring vilka meningarna

brutit sig skarpast.

Det stora flertalet remissorgan har i princip deklarerat sin anslutning

till strävandena att minska omfattningen av kontrollen över byggverksamheten.

I några fall, t. ex. i yttrandet från kommunalnämnden i Hultsfred,

har uttalats den meningen att lättnaderna borde gå längre än vad utredningen

förordat.

Icke så få yttranden tar emellertid principiellt avstånd från tanken på att

lätta kontrollen över byggnadsverksamheten. Längst går länsbrandinspektören

i Västmanlands län, som ansett, att byggnadslov alltid bör fordras

för alla till byggande hänförliga åtgärder och detta icke blott i städerna utan

även på landsbygden. Statens brandinspektion har framhållit, att skyldigheten

att söka byggnadslov är en service från det allmännas sida, som

bl. a. befriar den byggande från konsekvenserna av att felaktigheter eventuellt

senare påträffas t. ex. vid inspektion av brandmyndigheten. Andra

yttranden, som bestämt tar avstånd från uppmjukningar av bestämmelserna

på detta område, är de som avgivits av länsstyrelserna i Uppsala och

Östergötlands län, länsarkitekterna i Gotlands och Skaraborgs län, fullmäktige

i Finspång, Ronneby, Borlänge och Sandviken, stadsbyggnadskontoret

i Stockholm och byggnadsnämnden i Sollentuna. Länsstyrelsen i Gävleborgs

län har helt allmänt förklarat sig anse, att utredningen gått väl långt,

när det gällt att avskaffa bestämmelser om skyldighet att söka byggnadslov.

Vissa andra yttranden innefattar — utan att någon principiell inställning

deklarerats — avstyrkande av flertalet föreslagna lättnader i bestämmelserna.

Bland dylika yttranden må här nämnas dem, som avgivits av länssty
1)

Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 168

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

relsen i Hallands län, länsarkitekterna i Stockholms och Uppsala län, fullmäktige

i Västervik, drätselkammaren i Örebro, byggnadsnämnden i Sundsvall

och Svenska kommunal tekniska föreningen.

Förslaget att slopa anmälningsskyldigheten vid byggande

inom område, för vilket varken generalplan, detaljplan

eller utom plan sbestämmelser fastställts, bär

visserligen i de flesta fall tillstyrkts, men har dock blivit föremål för kritik

i några av yttrandena.

Chefen för försvarsstaben har ansett att den omständigheten att allmänheten

bryter mot en föreskrift ej utgör skäl nog för alt den skall upphävas,

om den i övrigt —- som här anses vara fallet •—- är sakligt motiverad. Andra

yttranden, i vilka yrkats på att bestämmelsen bibehålies, är de, som inkommit

från Svenska naturskyddsföreningen och länsarkitekten i Skaraborgs

län. Dessa har ansett det tveksamt, om byggnadsnämnden i tillräcklig

mån kan övervaka bebyggelsen utan en bestämmelse om anmälningsskyldighet.

Förste provinsialläkaren i Västmanlands län, distriktsingenjörerna

för vatten och avlopp i Uppsala och Jönköpings län samt fullmäktige

i Bollnäs landskommun har ansett att anmälningsskyldigheten bör bibehållas.

Överlantmätaren i Gotlands län har funnit det vanskligt att upphäva

anmälningsskyldigheten samtidigt som bestämmelsen i 123 § BL om byggnadsförbud

upphäves. Bäst vore att införa krav på särskilt tillstånd för

allt byggande, som ej avser jordbrukets, fiskets eller skogsskötselns behov.

Förslaget att införa möjlighet i vissa fall att medgiva

befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov har

tillstyrkts i åtskilliga yttranden. Som exempel må nämnas yttrandena från

Landsorganisationen i Sverige och Sveriges lantbruksförbund, i vilka framhållits,

att förslaget medför icke obetydliga lättnader för de byggande utan

att försämra byggnadsnämndens möjligheter att följa utvecklingen. Ä andra

sidan har länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Kronobergs län, Sveriges

väg- och vattenbyggares riksförbund m. fl. motsatt sig förslaget under

motivering alt en dylik befrielse lätt framstår som en orättvis privilegiering

av viss eller vissa företagare. 1 vissa andra yttranden, speciellt i dem som avgivits

av länsarkitekten i Älvsborgs län, fullmäktige i Halmstad, Göteborg

och Gävle samt byggnadsnämnderna i Malmö och Karlskoga, har ifrågasatts,

om förslaget innebär någon större fördel för de byggande. Stadsbyggnadskontoret

i Stockholm har framhållit, att förenklingen till stor del bortfaller

genom stadgandet, att ritningar m. in. skall ingivas till nämnden samt att

anmälningar skall göras i vanlig ordning. Byggnadsnämnden i Södertälje

har ansett att byggnadsnämnden i princip bör inkopplas på ett så tidigt

stadium som möjligt. Länsstyrelsen i Västmanlands län, Föreningen Sveriges

städers byggnadsinspektörer och Svenska byggnadsentreprenörföreningen

har förklarat sig kunna godtaga förslaget blott vad angår vissa industrikomplex

och jämförliga anläggningar. Statens brandinspektion bär som ett

minimikrav angivit att vederbörande söker och erhåller godkännande av

dispositionsplan. Arbetarskyddsstyrelsen har ansett att för befrielsen bör

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

uppställas såsom villkor, att ägaren underställer företaget yrkesinspektörens

granskning. I några fall, t. ex. i yttrandet från fullmäktige i Finspång, har

de föreslagna bestämmelserna tillstyrkts blott under förutsättning att de

utnyttjas restriktivt.

Länsarkitekten i Jönköpings lön, fullmäktige i Hälsingborg, kommunalnämnden

i Tenhult, byggnadsnämnden i Indalsliden, Svenska brandskyddsföreningen

och Svenska brandkårernas riksförbund har ansett det betänkligt

att slopa kravet på byggnadslov för mindre ändringsarbeten,

eftersom allmänheten ej alltid kan bedöma, huruvida en åtgärd berör konstruktionen

av en byggnads bärande delar, eldstäder eller rökkanaler.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, fullmäktige i Karlstad, kommunalnämnden

i Stora Kopparberg och byggnadsnämnden i Landskrona har ansett

att den speciella uppmjukningen av skyldigheten att söka byggnadslov

för ändringar av en- och tvåfa milj shus skulle kunna få

olyckliga följder, bestående i försämring av goda planlösningar, medan

fullmäktige i Gamleby uttalat önskemål om något slag av anmälningsplikt

vid reparation av en- och tvåfamilj svillor. Länsarkitekten i Värmlands län

och fullmäktige i Göteborg har yrkat på skyldighet att söka byggnadslov vid

inredande av vind även där fråga är om en- eller tvåfamilj shus. Föreningen

Sveriges städers byggnadsinspektörer har förfäktat samma mening under

åberopande att inredning av vind alltid innebär ökad belastning på bjälklagen

och därför får anses röra byggnads konstruktion. Vidare har föreningen

ställt frågan, om förslaget innebär att t. ex. badrum får anordnas

utan byggnadslov.

En del yttranden innehåller kritik av utredningens förslag att slopa kravet

på byggnadslov för färgsättning av fasader. Bland yttranden

av denna innebörd må nämnas de från övcrslåthållarämbetet, länsstyrelserna

i Blekinge och Kopparbergs län, ett flertal länsarkitekter samt fullmäktige

i Kristianstad, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Kvänum, Karlstad

och Kumla. Länsstyrelsen i Malmöhus lön har påyrkat anmälningsskyldighet

vid omfärgning av byggnad och byggnadsnämnden i Södertälje någon

form av förenklad prövning.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands och Kristianstads län, länsarkitekterna

i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västmanlands

län, fullmäktige i Solna, Villstad, Traryd, Gamlcby, Olofström, Kristianstad,

Trelleborg, Halmstad, Varbcrg, Falkenberg, Göteborg, Tjörn, Karlstad, Arvika,

Säffle och Ludvika, byggnadsnämnderna i Nybro, Södertälje, Sölvesborg

och Landskrona, fastighetsnämnden i Malmö, styrelsen för Svenska

stadsförbundet, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Sveriges agronom- och

lanlbrukslärarcförbund m. fl. har yrkat på att skyldigheten att söka byggnadslov

för anordnande av hägnad bibehålies. Länsarkitekten i

Kronobergs län och fullmäktige i Tibro har ifrågasatt, om icke byggnadslov

i allt fall bör sökas för stängsel mot gata. Länsarkitekten i Jönköpings

län har som en tänkbar kompromiss föreslagit att kravet på byggnads
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

lov för staket mellan fastighet slopas under förutsättning att fastighetsägarna

är eniga. Fullmäktige i Fagersta har förordat skyldighet att göra anmälan

till byggnadsnämnden vid uppsättande av staket.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förordat att skyldigheten

att söka byggnadslov för rivning av byggnad skall gälla även områden

med byggnadsplan.

I en del yttranden har yrkats på bibehållande av skyldigheten att söka

byggnadslov för schaktning, sprängning och liknande åtgärder.

Bland de yttranden, som är av detta innehåll, må nämnas de

som avgivits av länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län, länsarkitekten i

Jämtlands län, fullmäktige i Borås och Bollnäs landskommun, byggnadsnämnden

i Sundsvall, fastighetsnämnden i Malmö, styrelsen för Svenska

stadsförbundet samt Svenska naturskyddsföreningen. Föreningen Sveriges

städers byggnadsinspektörer har ansett att bestämmelser bör finnas om

särskilt scliaktningslov för tillämnad byggnad.

Skyldighet att söka byggnadslov för trädfällning har påyrkats av

i stort sett samma myndigheter m. fl. som de i nästföregående grupp omnämnda

samt därjämte av bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

fullmäktige i Solna och Göteborg, byggnadsnämnden i Landskrona, Föreningen

för samhällsplanering, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund

samt Svenska naturskyddsföreningen.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus

samt Västernorrlands län, länsarkitekterna i Örebro, Västmanlands och

Gävleborgs län, fullmäktige i ett flertal stads- och landskommuner, Föreningen

Sveriges stadsarkitekter, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska

brandkårernas riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen m. fl. har ansett

att byggnadslov bör krävas för inrättande av uppiag eller

materialgård. Byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län,

länsarkitekterna i Stockholms och Älvsborgs län m. fl., vilka varit av samma

mening, har som skäl särskilt åberopat önskemålet att bibehålla en viss

kontroll över uppkomsten av s. k. bilkyrkogårdar. Medicinalstyrelsen m. fl.

bär åberopat risken för råttinfestering samt för att lastning, lossning och

biltrafik orsakar buller som verkar störande för de närboende. Statens

brandinspektion, Svenska brandbefälsförbundet, Brandbefälets riksförbund,

Svenska försäkringsbolags riksförbund m. fl. har framhållit, att en bestämmelse

om byggnadslov för inrättande av virkesupplag m. in. är av vital

betydelse ur brandskyddssynpunkt.

I åtskilliga yttranden har den meningen framförts, att skyldigheten att

söka byggnadslov för oljecisterner o. d. bör avse även anordningar

med ändamål att tillgodose fastighets husbehov. Speciellt har framhållits

faran för att grundvattnet förorenas genom oljespill. Yttranden av detta

innehåll har avgivits av bl. a. byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, förste provinsialläkarna i Stockholm och Upp
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

sala län, byggnadsnämnderna i Sollentuna, Katrineholm och byggnadsnämnden

i Sölvesborg samt Distriktsingenjörers förening. Distriktsingenjören för

vatten och avlopp i Uppsala län, byggnadsnämnden i Södertälje och Föreningen

för vattenhygien har som alternativ tänkt sig någon annan form

av kontroll, t. ex. anmälningsskyldighet. En principiellt annan ståndpunkt

har däremot intagits av förste provinsialläkaren samt distriktsingenjören för

vatten och avlopp i Västernorrlands län, vilka ansett att frågan bör behandlas

i hälsovårdslagstiftningen och icke i byggnadslagstiftningen. Svenska

brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund har yrkat

på att byggnadslov kräves även för oljecisterner o. d. i eller invid ekonomibyggnad

för jordbruk, skogsbruk eller liknande näring.

En annan fråga, som väckt åtskillig uppmärksamhet, gäller byggnadslov

för uppsättande eller ändring av skylt eller ljusanordning.

Åtskilliga remissorgan, bland dem länsstyrelserna i Stockholms,

Kronobergs, Hallands och Västmanlands län, länsarkitekten i Värmlands

län, vägförvaltningen i Uppsala län, fullmäktige i Solna, ''Villstad,

Trollhättan och Arvika, byggnadsnämnderna i Sundsvall och Sollefteå, Föreningen

för samhällsplanering och styrelsen för Svenska stadsförbundet,

har ansett det otillfredsställande att skyldigheten att söka byggnadslov för

skylt eller ljusanordning begränsats till områden med stadsplan. Svenska

naturskyddsföreningen har betonat, att de nuvarande föreskrifterna i ämnet

har en uppgift att fylla vid sidan av bestämmelserna i naturskyddslagen.

överståthållarämbetet har som sin mening framhållit, att skyldigheten icke

behöver avse alla skyltar men att den bör gälla även inom område, som ej

är stadsplanelagt. Enligt vissa yttranden, t. ex. det som avgivits av länsarkitekten

i Hallands län och vägförvaltningen i Västmanlands län, bör

skyldigheten gälla även inom område med byggnadsplan. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län har förordat, att byggnadslov kräves även inom

områden med utomplansbestämmelser. Fullmäktige i Kalmar har särskilt

yrkat på att bestämmelsen om ljusanordningar utökas att omfatta för sjöfarten

viktiga områden invid farleder o. d., där vägledning sker med ljusanordningar.

Fullmäktige i Gävle har ansett, att byggnadslov bör krävas även för u nderhålls-

och reparationsarbeten å byggnad.

Vad utredningen föreslagit rörande byggnadslov för återställande

av brandskadad byggnad och anordnande av ledning

för vatten, avlopp, gas eller elektricitet har blott föranlett

detaljanmärkningar.

Departementschefen

.Erfarenheten visar, alt överträdelser av byggförfattningarna ofta leder

till oformligheter i bebyggelsen, vilka är svåra att komma till rätta med i

efterhand, bl. a. därför att de åtgärder, som detta skulle kräva, icke sällan

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

blir så dyrbara, att de överstiger den enskildes resurser. Ur allmän synpunkt

är det därför bäst alt tillsynen över författningarnas efterlevnad sker redan

innan en tilltänkt byggnad kommer till utförande och under själva byggnadsarbetet.

Även för den byggande är det förmånligt att få ett auktoritativt

besked om att företaget står i överensstämmelse med gällande föreskrifter

och på så sätt undgå de ekonomiska risker, som han eljest skulle

löpa.

Det sagda gäller dock icke alldeles generellt. Det allmänna har visserligen

intresse av att byggnadsförfattningarna efterleves, men detta intresse är

icke så starkt, att det motiverar hur stor och kostsam kontrollapparat som

helst. För att icke antalet ärenden skall bli alltför stort, måste bestämmelserna

om förhandsprövning i form av byggnadslov begränsas att avse vissa

grupper av byggåtgärder, främst sådana av större omfattning och ekonomisk

betydelse samt sådana som av annat särskilt skäl, t. ex. med hänsyn till

inverkan på stads- eller landskapsbilden eller ur hygienisk synpunkt eller

brandskyddssynpunkt, icke bör få vidtagas utan tillstånd. De byggandes intresse

av att åtgärderna blir föremål för förhandsprövning är mest framträdande

när dessa är kostnadskrävande. När däremot fråga är om åtgärder

av jämförelsevis mindre ekonomisk betydelse för den enskilde, kan en bestämmelse

om skyldighet att söka byggnadslov rentav komma att framstå

som ett typexempel på byråkrati och överdriven regleringslust.

I sista hand är det en ren omdömesfråga, hur långt bestämmelserna om

skyldighet att söka byggnadslov bör sträcka sig. Jag är, liksom utredningen,

av den meningen att det allmänna intresset ej kräver förhandsprövning annat

än i ganska begränsad omfattning. Visserligen måste man räkna med

att en större frihet för de byggande kommer att missbrukas i en del fall.

Den omständigheten, att en rättelse ofta är kostnadskrävande, torde emellertid

— om byggmyndigheterna visar tillräcklig fasthet vid krav på rättelse

— leda till att de byggande icke gärna tar den risk, som en överträdelse

innebär. Vad beträffar de byggandes intresse torde detta — såsom utredningen

framhållit -— kunna rätt väl tillgodoses genom en bestämmelse,

enligt vilken vederbörande alltid har rätt att påfordra byggnadsnämndens

prövning av en tilltänkt byggnadsåtgärd, även om skyldighet att söka byggnadslov

icke föreligger.

Min principiella ståndpunkt är alltså den, att skyldigheten att söka byggnadslov

utan olägenhet bör kunna inskränkas rätt avsevärt men att de

byggandes rätt att påkalla prövning av en tilltänkt åtgärds författningsenlighet

i princip bör vara oinskränkt.

Utredningens förslag att helt förlägga tillståndsprövningen vad angår

byggande till byggnadsnämnderna med undantag blott för vissa dispensärenden

innebär enligt min mening en i stort sett lämplig decentraliseringsoch

rationaliseringsåtgärd. Att en del ärenden från den egentliga landsbygden

nu liandlägges av länsstyrelserna i första instans är en nödfallsutväg,

som i det långa loppet icke kan vara lämplig. Länsstyrelsernas uppgift bör

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

vara av ledande, rådgivande och övervakande nalur, och ståndpunktstagandet

till de särskilda byggprojekten bör i första hand ankomma på de lokala

organen. Skälen härtill beslår icke endast i länsstyrelsernas brist på resurser

för att handhava en mera ingående tillsyn av byggnadsverksamheten

utan är framförallt den, att de lokala organen genom sin förankring i orten

har speciellt goda kvalifikationer för uppgifter av sistnämnda art. Länsstyrelsens

nuvarande uppgift att i första instans granska projekt för enstaka

byggföretag vållar tjänstemännen på länsplanet en del onödiga detaljproblem

och inkräktar därigenom på deras möjlighet att vinna översikt över och

gripa sig an med de större problemen. Kanske kan man ställa sig tveksam,

huruvida byggnadsnämnderna i en del landskommuner för närvarande har

den erfarenhet och den tillgång på teknisk sakkunskap, att de kan anses

helt lämpliga att pröva ärenden angående större byggnadsprojekt. Sådana

förekommer emellertid endast sällan i kommuner av denna karaktär.

När ett dylikt ärende någon gång uppträder, kan byggnadsnämnden säkerligen

påräkna hjälp från länsstyrelsen för att anskaffa nödig expertis. F. ö.

har kommunerna själva på senare år genom samgående skapat tillgång på

sådan teknisk service, att frågan endast sällan torde vålla några bekymmer.

Jag anser mig med hänsyn till det anförda kunna tillstyrka utredningens

förslag i nu förevarande del.

Slopandet av den generella skyldigheten att söka byggnadslov inom städer,

köpingar och vissa municipalsamhällen är att beteckna som ett led i

det av mig förut behandlade förslaget att upphäva de nuvarande särbestämmelserna

om byggande inom dessa områden. Det förtjänar framhållas att

skyldighet att söka byggnadslov vid behov skall kunna införas genom att

utomplansbestämmelser bringas i tillämpning. En sådan ordning synes mig

praktisk, och jag tvekar icke att förorda densamma. Den skärpning av de

nuvarande bestämmelserna, som ligger i att byggnadslov skall sökas inom

område med fastställd generalplan, går visserligen icke helt i linje med förenklingssträvandena.

Starka skäl talar emellertid för att fastställd generalplan

i detta hänseende jämställes med detaljplan. Eftersom fastställelse av

generalplan hittills icke sökts annat än i något enstaka fall, har skärpningen

av bestämmelserna på denna punkt icke någon nämnvärd betydelse

för den byggande allmänheten. Jag vill därför icke motsätta mig utredningens

förslag i detta hänseende.

Förslaget att i vissa fall medgiva befrielse från skyldigheten att söka

byggnadslov är icke fullt så radikalt som det i förstone förefaller. Befrielsen

skall nämligen enligt förslaget icke ha någon inverkan på skyldigheten att

ingiva ritningar och andra handlingar eller i fråga om byggnadsnämndens

besiktningar. Den egentliga innebörden av befrielsen blir därför blott att den

byggande icke behöver avvakta byggnadsnämndens beslut utan äger påbörja

byggnadsföretaget, så snart ritningar och övriga handlingar ingivits till

nämnden. Del oaktat kan bestämmelsen, om den icke tillämpas med största

urskillning, lätt komma alt framstå som en orättvis privilegiering av viss

eller vissa byggföretagare. Jag kan därför icke tillstyrka, att den göres till
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

lämplig beträffande bebyggelse i allmänhet, exempelvis bostadsbebyggelse.

Vad angår industribebyggelse är förhållandena ofta sådana, att byggnadsnämndens

förhandsgranskning av byggprojekten icke har någon större uppgift

att fylla. Det torde knappast kunna av den byggande allmänheten anses

som något anmärkningsvärt, att bebyggelse av denna art underkastas andra

regler än t. ex. bostadsbebyggelsen. Jag förordar därför, att möjlighet till

befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov införes beträffande sådant

industriområde, som ligger avskilt från övrig bebyggelse och är i en ägares

hand. Med hänsyn till vad jag nyss anfört om befrielsens ganska begränsade

innebörd anser jag icke erforderligt att införa några speciella bestämmelser,

t. ex. om förhandsgranskning av annan myndighet e. d.

Den nu gällande anmälningsskyldigheten vid nybyggnad inom område på

landsbygden, för vilket varken gäller plan eller utomplansbestämmelser,

har huvudsakligen till ändamål att sätta byggnadsnämnden i stånd att bedöma,

huruvida tätbebyggelse håller på att uppkomma, och att vid behov

ta initiativ till upprättande av plan eller införande av utomplansbeslämmelser.

Eftersom anmälningsskyldigheten på de flesta håll icke fullgöres och

då byggnadsnämnderna på landsbygden även därförutan torde ha erforderlig

lokalkännedom, biträder jag förslaget att skyldigheten slopas.

Jag övergår härefter till att tala om de särskilda åtgärder, för vilka byggnadslov

skall krävas.

Kravet på byggnadslov för nybyggnad samt för mera betydande ändringsarbeten

som icke är att hänföra till nybyggnad anser jag i princip vara

ofrånkomligt. Detta utesluter dock icke, att detaljbestämmelserna i ämnet

kan tänkas undergå vissa uppmjukningar. Nuvarande bestämmelser går i

vissa hänseenden väl långt. Utredningens förslag att inskränka kravet på

byggnadslov för ändringsarbeten att avse endast sådana arbeten, som berör

konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldstäder, rök- eller ventilationskanaler

eller som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende,

är i jämförelse därmed att föredraga. Därigenom klargöres bl. a. att

en åtgärd icke fordrar byggnadslov enbart därför att den berör byggnadens

vitala eller ur brandskyddssynpunkt känsliga delar och att byggnadslov behöver

sökas endast om arbetena påverkar dessa byggnadsdelar i konstruktiv!

hänseende. Åtgärder, som vidtages inom en bostadslägenhet och icke

avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende, kommer i regel icke att fordra

byggnadslov. Däremot kommer byggnadslov alltjämt att krävas för sådana

åtgärder som exempelvis sammanslagning eller uppdelning av lägenheter,

inredande av bostadslägenhet å förut oinredd vind, anordnande av eldstäder

m. m.

Vad speciellt beträffar reglerna om vad som är att hänföra till nybyggnad

har utredningen — enligt min mening med fog — kritiserat den stränga

bestämmelse i nu gällande byggnadsstadga, enligt vilken varje ändring, om

än aldrig så obetydlig, på byggnad som strider mot gällande detaljplan eller

utomplansbestämmelser eller vissa bestämmelser i BS, anses som nybygg
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år W59

nåd. Den huvudsakliga betydelsen av detta stadgande ligger icke i och för

sig i att åtgärden konnner att kräva byggnadslov utan däri, att den i princip

icke får komma till stånd utan dispens från planen eller bestämmelserna.

Genom att vägra dispens bar byggmyndigheterna möjlighet att hindra, att

byggnaden genom ändringsarbeten stiger i värde på ett sätt, som förhindrar

genomförandet av planen eller bestämmelserna. Stadgandet är säkerligen

icke avsett att lägga hinder i vägen för att egnahem och liknande fastigheter

bibehålies vid en standard, som motsvarar nutidens krav. För att så skall

ske fordras att dispensbefogenheten liandhaves tämligen liberalt. Emellertid

har det icke kunnat undvikas, alt tillämpningen blivit ganska olika i skilda

orter. Enligt min mening föreligger knappast någon anledning att upprätthålla

kravet på dispens för sådana ändringsarbeten på en- och tvåfamilj shus,

vilka varken kan betecknas som ny-, till- eller påbyggnad eller som ombyggnad

eller därmed jämförlig åtgärd och vilka ej heller innebär att byggnaden

helt eller delvis inredes till väsentligen annat ändamål än det, vartill den

förut varit använd. Jag ansluter mig alltså till förslaget att helt undantaga

dylika mindre ändringsarbeten på en och tvåfamilj shus från begreppet nybyggnad.

Den nuvarande bestämmelsen om byggnadslov för inhägnande av fastighet

går enligt min uppfattning onödigt långt. Beskaffenheten av de stängsel,

som uppsättes kring enskilda fastigheter, är i regel icke en angelägenhet

av den betydelse, att någon form av förhandskontroll erfordras. Det bör

kunna räcka med en allmänt hållen bestämmelse om skyldighet att hålla

tomten med därå anbragta anordningar i vårdat skick samt om befogenhet

för byggnadsnämnden att ingripa, om så ej sker. Erfordras en närmare reglering,

bör den ske i stadsplanen. Det finns emellertid — på sätt framhållits

i en del remissyttranden — missförhållanden, med vilka man näppeligen

kommer till rätta med allmänna bestämmelser av denna karaktär.

Jag syftar härvid på fall, då stängslen göres så höga eller i sådant utförande,

att de skymmer sikten för trafiken eller verkar besvärande för

grannfastigheterna. Med tanke på dylika fall tror jag ej, att en bestämmelse

om skyldighet att söka byggnadslov kan helt avvaras. Den torde

emellertid kunna inskränkas att avse mur, plank eller därmed jämförlig

anordning, vilket innebär att staket och grindar av sedvanlig beskaffenhet

uteslutes från dess räckvidd. Utredningens förslag bör jämkas i enlighet

härmed.

Beträffande frågan om rivning av byggnad biträder jag de sakkunnigas

förslag enligt vilket byggnadslov skall fordras inom område med stadsplan

men icke inom landet i övrigt.

Likaledes kan jag i princip ansluta mig till utredningens mening att en

allmän bestämmelse om byggnadslov för schaktning, sprängning, trädfällning

och därmed jämförliga åtgärder icke bar någon större uppgift att

fylla. Jag vill dock göra ett undantag för åtgärder, vilka innebär eu avsevärd

ändring av liöjdläget för tomt eller del därav. Sådana åtgärder kan

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

kraftigt påverka förhållandena å tomten och angränsande fastigheter, även

om de icke är av den betydelse för möjligheterna att utnyttja området, att

ingripande kan ske med stöd av 40, 110, 147 eller 148 §§ BL. För dylika åtgärder

bör därför enligt min mening fordras byggnadslov. En bestämmelse

om byggnadslov för fällande av träd är däremot så lätt att kringgå, att man

redan av denna anledning bör avstå från alt reglera hithörande frågor i författningen.

I fråga om kravet på byggnadslov för upplag och anordnande av materialgård

är jag av annan mening än utredningen. Visserligen anser jag det

överdrivet att uppställa krav på byggnadslov t. ex. i det fall, att en villaägare

på sin tomt upplägger t. ex. en vedstapel eller ett måttligt förråd av

byggnadsmaterial för en förestående reparation. Så torde emellertid de nuvarande

bestämmelserna i allmänhet icke lia tolkats. I praxis torde bestämmelsen

ha tillämpats sasom avseende i huvudsak blott mera omfattande

eller permanenta upplag. Den bar visat sig vara ett rätt gott vapen,

när det gällt att komma till rätta med t. ex. sådana fall, då någon använder

en tomt inom tättbebyggt område såsom upplag för byggnadsmaterial eller

kasserade bilar. Även om ett dylikt upplag hålles i vårdat skick, kan förekomsten

därav vålla stor olägenhet för dem, som bebor angränsande tomter.

I svårare fall kan dylika upplag helt förändra områdets karaktär. Jag anser

därför, att den nuvarande bestämmelsen icke kan avvaras. — Vad utredningen

yttrat om behovet av ett särskilt stadgande om byggnadslov för bensinmackar

och andra fasta anordningar för förvaring eller hantering av

brännbara vätskor anser jag beaktansvärt. Jag föreslår, att bestämmelserna i

ämnet utformas i överensstämmelse med vad utredningen förordat.

I fråga om skyldigheten att söka byggnadslov för skyltar och ljusanordningar

m. m. kan det möjligen ifrågasättas, om icke utredningens förslag

är \äl restriktivt, i vad det går ut på att dylik skyldighet skall föreligga endast

inom område med stadsplan men icke inom område med byggnadsplan.

Goda skäl kan åberopas till stöd för åsikten, att frågan bör vara reglerad

på samma sätt inom alla områden, som är avsedda för tätbebyggelse, oavsett

planinstitutet. Emellertid har icke försports, att avsaknaden av särskilda

bestämmelser för byggnadsplaneområdena på landsbygden hittills

skulle ha orsakat några avsevärda olägenheter. F. n. saknas därför enligt

min mening tillräckliga skäl alt göra någon så betydande utvidgning av bestämmelsernas

giltighetsområde, som deras utsträckande till områden med

byggnadsplan skulle innebära. — En annan tänkbar invändning mot utredningens

förslag gäller de talrika fall, då stadsplan icke hunnit fastställas

och byggande sker på grund av dispens från gällande byggnadsförbud.

Enligt förslaget skulle det även sedan planen fastställts bli svårt att komma

till rätta med olämpliga skyltar och ljusanordningar, som uppsatts före

planfastställelsen. Att införa en bestämmelse om byggnadslov för dylika

fall synes emellertid icke vara någon framkomlig väg, med mindre även de

materiella bestämmelserna om skyltar in. in. göres tillämpliga å nu före
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

varande fall. Detta skulle emellertid innebära ett stort avsteg från grundtankarna

i utredningens förslag. Behovet av en reglering synes ej heller

vara mera framträdande, än att det i huvudsak kan anses tillgodosett genom

bestämmelserna i naturskyddslagen, hälsovårdsstadgan, väglagstiftningen och

författningarna angående brandväsendet. För vissa fall, då skylt eller annan

särskild anordning utförts så, att den uppenbarligen medför risk för olycksfall

eller annan allvarlig olägenhet, t. ex. om den anbragts för lågt med

hänsyn till gångtrafiken eller kan förväxlas med vägmärken eller ljussignaler

för trafiken, torde emellertid byggnadsnämnden böra ha befogenhet

att förordna om rättelse, oavsett den tidpunkt när anordningen tillkommit

och oavsett om anordningen är belägen inom område med stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser. Till denna fråga skall jag återkomma

i annat sammanhang. Någon jämkning av utredningens förslag till

bestämmelser om skyldighet att söka byggnadslov föranledes ej härav.

Övriga punkter i utredningens förslag föranleder icke något särskilt uttalande

från min sida.

Dispenser

Gällande bestämmelser

De i BL stadgade byggnadsförbuden är i allmänhet dispensabla. Befogenheten

att medge dispens tillkommer i vissa fall Kungl. Maj:t (13, 34—38,

45, 134 och 136 §§ BL) samt i vissa fall länsstyrelsen (14, 15, 35, 79, 80—

82, 86, 92, 100, 101, 106, 108—110, 122, 123, 125 och 169 §§ BL). I de flesta av

de fall, då dispensbefogenheten i princip tillkommer Kungl. Maj:t, framgår

att Kungl. Maj :t kan delegera befogenheten till underordnad myndighet

(13, 16, 34, 36, 37, 91, 134 och 136 §§ BL). I några fall har en liknande anordning

vidtagits beträffande länsstyrelsens dispensbefogenhet, i det att

antingen länsstyrelsen (80, 92 och 110 §§ BL) eller Kungl. Maj:t (79, 100

och 109 §§) fått möjlighet att delegera befogenheten till annan myndighet.

Vad angår den omfattning, vari möjligheten till delegation utnyttjas, hänvisas

till 49, 50, 79, 130 och 170 §§ BS. På grund av dessa sistnämnda bestämmelser

handhaves dispensbefogenheten i själva verket till övervägande

del av länsstyrelserna och i någon mån även av byggnadsnämnderna.

Även de i BS upptagna bestämmelserna om byggnads yttre och inre anordnande

är i stor omfattning dispensabla. En generell dispensbefogenhet

torde utan särskild bestämmelse tillkomma Kungl. Maj :t enligt allmänna

regler. Även länsstyrelsen har på grund av bestämmelser i BS (73, 98, 100,

101, 129, 130, 134, 141 och 143 §§) cn viss dispensbefogenhet. Också bygg
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

nadsnämnden har på grund av särskilda bestämmelser (73, 129, 134 och

170 §§ BS) möjlighet att i stor omfattning medge undantag från de allmänna

reglerna, om nämnden till sitt biträde har person med särskilda kvalifikationer

och denne tillstyrkt åtgärden. Härjämte är åtskilliga av de i BS

förekommande bestämmelserna om byggande så avfattade, att de under

vissa angivna förutsättningar ger byggnadsnämnden möjlighet att frångå de

i allmänhet gällande reglerna. Stundom fordras dock härför att byggnadsnämnden

samråder med annan myndighet, t. ex. brandmjmdigheten (63 och

65 §§ BS). Vidare är de tekniska anvisningar, som utfärdats av byggnadsstyrelsen

med stöd av 59, 61, 67, 69, 70, 74, 100, 101, 129, 134 och 172 §§ BS,

i vissa fall så avfattade, att de enligt sin ordalydelse ej får frångås utan

styrelsens medgivande. Även byggnadsstyrelsen bör därför nämnas bland

dispensmyndigheterna.

Utredningen

I betänkandet har framhållits, att det icke är tänkbart att hålla beståndet

av planer och bestämmelser ständigt aktuellt. Något som däremot bör

kunna fordras är att man innan ett byggnadsföretag skall komma till stånd

genomgår den gällande planen och ser efter, om någon ändring av denna är

påkallad. Utredningen har i princip ansett att man hellre bör välja utvägen

att göra en partiell revision av planen än utvägen att söka dispens från

denna. Man kan dock icke bortse från att även dispensmöjligheten ofta är

en tjänlig utväg. Att ändra en detaljplan är ofta en onödigt omständlig procedur,

när blott enstaka mindre avvikelser från planen ifrågasättes. Med

tanke härpå har utredningen funnit angeläget att tillvarataga och även något

utöka de möjligheter att undanröja svårigheter för de byggande, som dispensmöjligheten

trots allt innebär.

Vad först angår frågan om utvidgning av dispens möjligheter

na har utredningen ingående behandlat de i 13, 34, 79 och 109 §§

upptagna förbuden att bygga i strid mot fastställd generalplan, stadsplan,

utomplansbestämmelser eller byggnadsplan. Härvid har framhållits, att undantag

från fastställd generalplan kan medgivas »när särskilda skäl äro

därtill och nybyggnaden ej avsevärt motverkar syftet med bestämmelserna».

Vad däremot angår stadsplan och byggnadsplan, kan dispens medgivas blott

»när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens

användning för avsett ändamål». Skillnaden är enligt utredningen motiverad

av att markanvändningen är den centrala frågan i en detaljplan och

att ett avsteg från vad som härutinnan bestämts lätt kan äventyra planens

genomförande även i övriga delar. Å andra sidan har i praxis framträtt ett

starkt behov av att i vissa fall kunna medge avsteg från en stadsplan eller

byggnadsplan i något större omfattning än som strängt taget låter sig förenas

med ordalydelsen i 34 och 109 §§ BL. Det har också visat sig, att den i

lagen skedda gränsdragningen, ehuru formellt oantastlig, är ägnad att vålla

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

tillämpningssvårigheter. Några allvarligare betänkligheter torde icke behöva

möta mot att möjligheterna att ge dispens från detaljplanerna något ntökas,

om man blott kan skapa lämpliga garantier för att allmänna och enskilda

intressen behörigen tillgodoses vid dispensprövningen. Under hänvisning till

det anförda har utredningen föreslagit, att de i 34 och 109 §§ BL givna förbuden

mot nybyggnad i strid mot stadsplan resp. byggnadsplan jämkas så,

att det nuvarande stränga villkoret för dispens mildras därhän att dispens

kan ges om en ändamålsenlig användning av marken icke försvåras.

Liksom nu bör dock gälla, att dispens blott ges när särskilda skäl föreligger.

Frågan om lämpliga garantier för att kommunala och enskilda intressen

tillgodoses i samband med dispensgivningen har utredningen behandlat

i det följande i anslutning till frågan om decentralisering av dispensgivningen.

Övriga byggnadsförbud, som följer direkt av bestämmelserna i BL, har

ansetts vara av mindre intresse ur nu förevarande synpunkter.

Härefter har utredningen behandlat frågan om decentralisering

av dispensgivningen.

Såsom ett önskemål har för utredningen framstått att i största möjliga

omfattning decentralisera dispensgivningen till den lokala byggmyndigheten,

nämligen byggnadsnämnden. Denna bör först och främst bibehållas

vid sin nuvarande befogenhet att medgiva avvikelse från de i BL stadgade

förbuden att bygga i strid mot fastställda planer eller utomplansbestämmelser.

Med hänsyn till de övervägande goda erfarenheter, som hittills vunnits

av byggnadsnämndernas sätt att handhava sina dispensbefogenheter,

torde ej heller några allvarligare betänkligheter möta mot att dessa befogenheter

ytterligare utökas. Enligt utredningens mening bör i princip all

dispensgivning av detta slag kunna anförtros byggnadsnämnderna med undantag

blott för sådana fall, då dispensen kan medföra mera vittgående

verkningar i fråga om möjligheterna att genomföra planen eller kan äventyra

syftet med utomplansbestämmelserna. Liksom nu bör dock såsom förutsättning

för dispensbefogenheten gälla, att byggnadsnämnden har tillgång

till fullgod expertis i planläggningsfrågor.

Hittills har byggnadsnämnden icke haft befogenhet att medgiva undantag

från sådana nybyggnadsförbud, som enligt BL i vissa fall gäller eller

kan särskilt påläggas i avbidan på framtida planläggning (14, 15, 35, 80,

91, 97, 106, 108 och 125 §§ BL). Utredningen har ansett, att nu avsedda

dispensfrågor i regel bör kunna avgöras av byggnadsnämnden, om denna

har tillgång till stadsarkitekt eller befattningshavare med motsvarande kompetens.

Ett annat område, där en utvidgning av byggnadsnämndens dispensbefogenhet

skulle bli till nytta, utgör de i BS givna bestämmelserna om byggnads

yttre och inre utförande. Svårigheten ligger i att man icke kan förutsätta,

att alla byggnadsnämnder har tillgång till sådan teknisk expertis,

som gör dem skickade att bedöma dylika frågor. Detta bör dock icke hindra,

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

att de byggnadsnämnder, som faktiskt har tillgång till dylik expertis, får

sådana befogenheter att medge dispenser från byggbestämmelserna, som

svarar mot den ökade kompetensen.

Kravet på kompetent personal bör enligt utredningens mening icke fattas

lättvindigt. Frågan, huruvida byggnadsnämnden har tillgång till expertis i

tillräcklig omfattning för att kunna anförtros de vittgående dispensbefogenheter,

som utredningen föreslår, bör lämpligen bli föremål för särskild

prövning av länsstyrelsen. Att så sker är också lämpligt därför att varje tvekan

därigenom undanröjes, vilken kompetens som tillkommer byggnadsnämnden

i varje särskild kommun.

Möjligen kan det göras gällande, att de stora befogenheter, som utredningen

vill tillerkänna byggnadsnämnderna, i vissa fall kan tänkas innebära

en fara för allmän eller enskild rätt. Enligt de principer, på vilka BL

bygger, är dispensbefogenheten att anse som delegerad till byggnadsnämnderna

från Kungl. Maj :t och länsstyrelsen. Ett enkelt korrektiv mot missbruk

är att Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen får befogenhet att, där så uppenbarligen

är påkallat, återkalla delegationen och för framtiden själv ta

hand om dispensgivningen. Författningstekniskt kan detta lämpligen kunna

komma till uttryck på det sättet, att länsstyrelserna formellt får åt sig anförtrodd

all sådan dispensgivning, som icke enligt bestämmelserna i BL är

ovillkorligen förbehållen Kungl. Maj :t, men att det samtidigt utsäges att

dispensbefogenheterna kan och bör av länsstyrelserna delegeras till byggnadsnämnderna

i den mån dessa disponerar över erforderlig teknisk sakkunskap.

Såsom en ytterligare garanti för enskild rätt har utredningen föreslagit

en uttrycklig bestämmelse om att byggnadsnämnden icke får utöva

sin dispensrätt utan att i ärendet höra den eller de enskilda sakägare, vilka

kan beröras av dispensen.

Utredningens uppfattning i fråga om länsstyrelsernas dispensbefogenhet

framgår i huvudsak av vad som nu anförts rörande delegation av Kungl.

Maj :ts dispensbefogenhet till länsstyrelserna samt från dessa till byggnadsnämnderna.

En särskild fråga är det i 38 § BL upptagna förbudet att bygga i strid mot

tomtindelning eller å tomt, som icke är rättsligen bestående. Detta förbud

uppbäres av mycket starka lagstiftningspolitiska skäl, och det kan därför

ifrågasättas, om det är lämpligt att dispensbefogenheten, som f. n är förbehållen

Kungl. Maj :t allena, delegeras till länsstyrelsen eller byggnadsnämnden.

Utredningen har ansett, att någon delegation till byggnadsnämnden

i detta fall icke bör ifrågakomma men att det däremot kan vara lämpligt

att söka något underlätta förfarandet i ärenden rörande dispens från

förbudet genom att prövningen får ske hos länsstyrelsen. Utredningen har

därför föreslagit, att i 38 § BL intages en bestämmelse, varigenom Kungl.

Maj :t får möjlighet att delegera dispensbefogenheten till annan myndighet,

samt att i BS införes ett stadgande, varigenom befogenheten delegeras till

länsstyrelsen.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

143

I detta sammanhang har utredningen också gjort vissa uttalanden om

principerna för meddelande av dispens från planer, utomplansbestämmelser

och nybyggnadsförbud. Kommunernas ansvar för planväsendet bör enligt utredningens

mening ha till konsekvens, att dylika dispenser icke beviljas mot

det kommunala planorganets — byggnadsnämndens — bestridande. Byggnadsnämnden

bör med andra ord i princip ha vetorätt i dispensfrågor, åtminstone

där fråga är om dispens från sådana nybyggnadsförbud, som följer

direkt av bestämmelserna i BL. En sakägare bör sålunda ej kunna klaga

sig till dispens hos länsstyrelsen. Om byggnadsnämnden icke själv har dispensbefogenhet,

bör länsstyrelsen kunna ge dispens blott under förutsättning

att sådan tillstyrkes av byggnadsnämnden. I sak torde denna princip

redan nu vara ganska allmänt erkänd, men den bör för tydlighets skull inskrivas

i själva författningen.

Beträffande omfattningen av Kungl. Maj :ts dispensbefogenhet har utredningen

hänvisat till vad som anförts om byggnadsnämnd och länsstyrelse.

Vissa dispensfall bör enligt utredningen alltjämt förbehållas Kungl.

Maj:ts avgörande. Så bör vara förhållandet med det i 45 § tredje stycket

BL upptagna förbudet mot nybyggnad på mark, för vilken Kungl. Maj:t

fastställt stadsplan under villkor att visst område inlöses. Vidare har i detta

sammanhang omnämnts stadgandet i 35 § andra punkten BL, vilket lagrum

innehåller en bestämmelse om vissa dispensfall, i vilka avgörandet jämlikt

13 eller 34 § BL är förbehållet Kungl. Maj :t men dispens erfordras även från

sådant i lagrummet omförmält nybyggnadsförbud, där annan myndighet

kan dispensera.

Principen om vetorätt för byggnadsnämnden i dispensfrågor har ansetts

icke kunna alldeles konsekvent upprätthållas vid en prövning hos Kungl.

Maj :t. Emellertid har förutsatts att Kungl. Maj :t, liksom hittills, kommer att

utöva sin dispensbefogenhet med varsamhet. Eftersom handhavandet av dispensbefogenheten

uteslutande beror på lämplighetshänsyn och icke är att

beteckna såsom någon rättsfråga, bör dispensärenden liksom hittills handläggas

av Kungl. Maj :t i statsrådet och icke av regeringsrätten.

Något behov av en särskild dispensbefogenhet för byggnadsstyrelsen har

ansetts icke föreligga. På byggnadsstyrelsen bör däremot ankomma att vid

behov utfärda generella föreskrifter och anvisningar om byggnaders utförande

i tekniskt hänseende, t. ex. beträffande villkoren för användande av

nya material och arbetsmetoder.

Remissyttrandena

Förslaget att utvidga dispens möjligheterna har icke rönt

nämnvärd uppmärksamhet i yttrandena.

I vissa yttranden, bl. a. det som avgivits av länsstyrelsen i Västmanlands

län, har emellertid gjorts gällande, att utredningens formulering är mindre

lycklig så tillvida som den ger utrymme åt den missuppfattningen alt länsstyrelsens

dispensbefogenhet blir mera omfattande än Kungl. Maj:ts.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Tanken att decentralisera dispensgivningen till byggnadsnämnderna

har vunnit allmän anslutning. Hovrätten för Västra Sverige,

byggnadsstyrelsen och överståthållarämbetet har i princip förklarat sig ense

med utredningen i denna del. Länsstyrelsen i Hallands län har särskilt framhållit,

att de föreslagna bestämmelserna kommer att utgöra en sporre för

kommunerna att skaffa sig kvalificerade biträden. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län har ansett, att de av utredningen föreslagna bestämmelserna innefattar

tillräckligt goda garantier för att dispensmöjligheten icke skall få en

oriktig tillämpning. Speciellt har förslaget tillstyrkts på kommunalt håll.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har förklarat sig övertygad om att man

genom decentraliseringen av dispensärendena kan vinna en betydande förenkling

och snabbare handläggning av byggnadsärendena. Fullmäktige i Älmhult

m. fl. har betonat, att nödvändigheten för byggnadsnämnd att i dispensfall

hänvisa till länsstyrelsen orsakat stor irritation hos allmänheten. Kommunalnämnden

i Hultsfred har t. o. m. ansett att utredningen varit väl försiktig

när det gällt att tilldela byggnadsnämnden dispensbefogenheter, t. ex.

i fall, då gällande plan är helt föråldrad. Fullmäktige i Huddinge har sagt sig

förutsätta, att den föreslagna möjligheten att delegera dispensbefogenheten

kommer att utnyttjas till fullo, så att länsstyrelsen icke förser delegationsbesluten

med onödiga förbehåll. Svenska riksbyggen har starkt understrukit

att byggnadsnämnderna bör få så stora befogenheter som möjligt.

I några yttranden har dock en mera betänksam inställning kommit till synes.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att man vid fastställandet

av vägplaner i många fall tagit hänsyn till faktorer som undandrar

sig kommunernas bedömande och att en alltför frikostig dispensgivning

äventyrar verkan av utfärdade byggnadsförbud, vilket kan vara olyckligt ur

bl. a. hälso- och vattenvårdssynpunkter. Liknande uttalanden har gjorts av

några länsstyrelser, närmare bestämt de i Stockholms, Östergötlands, Kalmar,

Kristianstads och Värmlands län, ett par länsarkitekter, överlantmätaren

i Kopparbergs län och förste stadsläkaren i Uppsala. Förste provinsialläkaren

samt distriktsingenjören för vatten och avlopp i Västernorrlands län

har särskilt framhållit, att arkitektutbildning icke medför kompetens i frågor

rörande vattenförsörjning och avlopp eller vattenvård, samt har med hänsyn

härtill avstyrkt ökade dispensbefogenheter för byggnadsnämnderna, så länge

dessa icke besitter särskild sakkunskap på sistnämnda områden. Distriktsingenjörers

förening har åberopat den verkan, som dispenserna kan få på

kostnaderna för vatten- och avloppsanläggningar. Sveriges fastighetsägareförbund

har ansett att förslaget är ett uttryck för kommunernas oavlåtliga

strävan att uppnå ökade maktmedel mot enskilda fastighetsägare samt är

ägnat att medföra ökad rättsosäkerhet för markägarna. 1 några få fall har

en viss tveksamhet yppat sig också i yttrandena från kommunala organ.

Byggnadsnämnden i Vifolka har ansett det tvivelaktigt, om de små landskommunerna

har någon fördel av den vidgade dispensbefogenheten. Fullmäktige

i Villstad har betonat fördelen för byggnadsnämnden att kunna åberopa

sig på länsstyrelsens auktoritet i vissa dispensärenden.

På några håll har ifrågasatts, om icke byggnadsnämndernas dispensbefo
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959 145

genhet åtminstone t. v. borde bestämmas något snävare än enligt utredningens

förslag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett det innebära vissa risker att på

en gång genomföra en decentralisering av dispensgivningen till byggnadsnämnderna

i den omfattning, som föreslagits, samt har förordat, att till en

början blott vissa uppgifter på området anförtros dessa. Länsstyrelsen i Gotlands

län har ansett att möjligheten till delegation av dispensbefogenheten

t. v. bör utnyttjas endast i ringa omfattning. Även överlantmätaren i Stockholms

län har som sin uppfattning framhållit, att delegationsmöjligheten bör

utövas med försiktighet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har sagt sig icke kunna tillstyrka dispensbefogenhet

för byggnadsnämnden, när fråga är om byggnadsförbud i avvaktan

på planläggning.

Överlantmätaren i Västmanlands län har funnit uppmjukningen av bestämmelserna

om villkoren för dispens, när det gäller att bygga i strid mot

stadsplan, vara diskutabel.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har förklarat sig kunna tillstyrka delegation

av dispensbefogenheten blott såvitt angår avvikelse från fastställd

byggnadsplan. Däremot har distriktsingenjörerna för vatten och avlopp i

Jönköpings och Örebro län speciellt avstyrkt en befogenhet för byggnadsnämnden

i detta hänseende, eftersom det visat sig att byggnadsnämnderna

i praktiken aldrig eller ytterst sällan avstyrker ansökningar om dylika dispenser.

Icke så få yttranden innefattar avstyrkande av förslaget i vad det innebär

befogenhet för byggnadsnämnd att medgiva dispens från byggnadsförbud,

som enligt 86 eller 122 § BL pålysts för att skydda område med särskild

naturskönhet, fast fornlämning etc. Så är fallet bl. a. med yttrandena

från länsstyrelserna i Malmöhus, Västernorrlands och Jämtlands län samt

Svenska naturskyddsföreningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har vidare avstyrkt att byggnadsnämnden

får befogenhet att dispensera från förbud enligt 110 § andra stycket BL att

företaga nybyggnad inom område med byggnadsplan, innan vägar, vattenförsörjning

och avlopp ordnats i erforderlig mån.

överlantmätaren i Skaraborgs län har ifrågasatt, hur de nya dispensreglerna

skall samordnas med dispensgivning enligt 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen

och 5 kap. 8 § 1 mom. fastighetsbildningslagen. I avbidan på

översynen av dessa lagar bör måhända dispensreglerna i byggnadsstadgan

få ett försiktigare och mindre omfångsrikt innehåll, överlantmätarna i Jönköpings

och Gävleborgs län har ansett, att den föreslagna dispensbefogenheten

för byggnadsnämnd för konsekvensens skull bör åtföljas av motsvarande

ändringar i nämnda två lagrum.

En synpunkt, som starkt betonats i många av yttrandena, är behovet av

verkligt kvalificerad sakkunnighjälp åt byggnadsnämnderna. Byggnadsstyrelsen

har som förutsättning för utvidgningen av dispensbefogenheten angivit,

att länsstyrelserna noggrant tillser alt kompetenskraven för bygg
10

Biliang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 168

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nadsnämndens sakkunniga biträden icke eftersättes. Föreningen för samhällsplanering

har understrukit vikten av att allt göres — icke minst från

statsmakternas sida ■— för att tillförsäkra kommunerna tillräcklig sakkunskap

i planärenden. Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit att en

decentralisering i full omfattning icke är möjlig, förrän efterhand som en

organisation av fast anställda arkitekter kommer till stånd. Svenska vägoch

vattenbyggares riksförbund har framhävt behovet av kvalificerad sakkunskap

i konstruktiva frågor och Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund

behovet av personal med erforderlig kompetens i brandskyddsfrågor.

överståthållarämbetet har ifrågasatt, om icke länsstyrelsen vid delegationsbeslut

bör beakta även huruvida nämnden har tillgång till juridisk sakkunskap.

Fullmäktige i Vaksala har framhållit, att de föreslagna bestämmelserna

möjliggör för de mindre landskommunerna, vilka icke har

råd och möjlighet att var för sig hålla en stab av specialiserade fackmän,

att kollektivt ordna planering och kontroll genom länsvis organiserade

byggnadskontor. Fullmäktige i Högsby har understrukit, att kommunerna

ej bör direkt åläggas att skaffa sig sakkunniga biträden och att dispensgivningen

alternativt bör få kvarligga hos länsstyrelsen. Fullmäktige i Borensbcrg

har önskat ett närmare klarläggande av frågan, huruvida delegation

förutsätter framställning av kommunen eller kan ske på länsstyrelsens

initiativ.

En annan fråga är, vilka befogenheter som skall tillkomma nämndens

sakkunnige. I flera yttranden, bl. a. de från länsstyrelsen i Södermanlands

län och överlantmätaren i Kronobergs lön, har framställts önskemål om att

det tydligare angives, att dispens ej får meddelas med mindre den sakkunnige

blivit hörd i ärendet. En mening, som omfattas av flertalet länsarkitekter

och vartill även länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs

och Bohus samt Jämtlands län anslutit sig, är att byggnadsnämndens dispensbefogenheter

bör vara beroende av att nämndens sakkunnige tillstyrkt

åtgärden. Samma uppfattning har uttalats från några andra håll, bl. a. av

lantmäteristyrelsen, Svenska kommunal tekniska föreningen, Föreningen för

vatlenhygien, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Föreningen Sveriges städers

byggnadsinspektörer samt byggnadsnämnderna i Sundsvall och Njurunda.

På kommunalt håll har man emellertid i allmänhet motsatt sig en

sådan ordning. Som exempel må nämnas yttrandet från fullmäktige i Stockholm,

som starkt betonat, att tjänsteman hos nämnden ej kan ha vetorätt

mot nämndens beslut, samt yttrandet från byggnadsnämnden i Landskrona,

som framhållit att nämnden knappast annat än möjligen i något undantagsfall

torde komma att meddela dispens mot den sakkunniges avstyrkande.

I en del yttranden har förordats vissa andra jämkningar i förslaget. Hälsovårdsnämnden

i Malmö har betonat, att länsstyrelsen bör ha rätt att öva

tillsyn över byggnadsnämndens dispensprövning. Bostadsstyrelsen och länsarkitekten

i Värmlands län har funnit det böra övervägas, om icke en uttrycklig

bestämmelse bör införas om skyldighet för byggnadsnämnd att un
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 är 1959

147

derrätta länsstyrelsen om vissa beslut. Hovrätten för Västra Sverige har

som ett lämpligt korrektiv mot missbruk förordat att besvärsrätt tillerkännes

inlressesammanslutningar inom byggnads- och fastighetsväsendet, såsom

sammanslutningar av byggnadsföretagare, villa- och fastighetsägartöreningar

o. d. Länsarkitekten i Gävleborgs lön har ansett bättre, att byggnadsnämndens

dispensbefogenheter direkt angives i stadgan än att den beror

på en delegation från länsstyrelsen. Länsarkitekterna i Stockholms och

Skaraborgs län har ansett att en uppspaltning av dispensrätten med hänsyn

till huruvida byggnadsnämnden har tillgång till stadsarkitekt eller byggnadsinspektör

kan vålla besvärligheter och att en klarare linje här är påkallad.

Fullmäktige i Finspång har uttalat sig för en decentralisering av

dispensgivningen i planärenden men har funnit det tveksamt, om en motsvarande

decentralisering i tekniska och konstruktiva frågor kan förenas

med önskemålet att få enhetliga bestämmelser för hela landet. Fullmäktige

i Morastrand har uttalat önskemål om rådgivande normer till ledning för

dispensgivningen.

Vad utredningen anfört om vetorätt för byggnadsnämnden i dispensfrågor

har överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser och länsarkitekter m. fl.

bestämt motsatt sig. Enligt byggnadsstyrelsen är det att gå för långt att

uppställa en uttrycklig bestämmelse om vetorätt för byggnadsnämnden i

vissa dispensfrågor. Byggnadsnämndens uppfattning måste givetvis väga

tungt, men detta utesluter icke att en överprövning bör få äga rum av de

sakskäl, som föranlett nämndens beslut. Hovrätten för Nedre Norrland bar

framhållit, att en klagan hos länsstyrelsen över att byggnadsnämnd vägrat

dispens enligt förslaget icke skulle kunna medföra någon ändring hos länsstyrelsen

men att klaganden genom att fullfölja talan hos Kungl. Maj:t

kanske likväl kunde få den önskade dispensen. Förfarandet hos länsstyrelsen

bleve med andra ord en ren formalitet. Denna anordning är icke ändamålsenlig.

— Å andra sidan har styrelsen för Svenska stadsförbundet betecknat

principen om byggnadsnämndens vetorätt i dispensfrågor som varande

av sådan vikt, att den bör komma till uttryck i själva författningen

på ett tydligare sätt än i utredningens förslag.

I anslutning till utredningens uttalanden om att byggnadsstyrelsens dispensbefogenheter

kommer att bortfalla har styrelsen betecknat det soin angeläget

att styrelsen även i fortsättningen får bemyndigande att pröva och

generellt godkänna byggnadsmaterial, konstruktioner och arbetsmetoder

samt därvid meddela erforderliga undantag från byggnadsstadgans bestämmelser

om byggande och från tillämpningsföreskrifterna. Statens nämnd

för byggnadsforskning har haft liknande uttalanden. Även Hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har betonat vikten av att

de centrala myndigheterna får möjlighet att verka för likformighet i dispensgivningen.

Departementschefen

Möjligheterna att erhålla dispens från byggnadsförbud och från bestämmelser

om byggnaders yttre och inre anordnande är i gällande författningar

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

ganska rikligt tillmätta. Någon avsevärd utökning av dispensmöjligheternas

omfattning torde icke vara behövlig. Emellertid kan jag i huvudsak biträda

de uttalanden, som utredningen gjort angående stadgandena i 34 och 109 §§

BL om dispens från förbudet att bygga i strid mot stadsplan eller byggnadsplan.

Det förtjänar visserligen framhållas, att även stadgandenas nu gällande

lydelse ger vissa möjligheter att dispensvägen frångå vad som i gällande

plan bestämts angående markanvändningen. Med hänsyn till svårigheterna

att ständigt hålla gällande planer aktuella är emellertid behovet av

dispenser ganska stort, och stadgandets restriktiva formulering är onekligen

ägnad att mången gång vålla svårigheter i tillämpningen. Den av utredningen

föreslagna formuleringen, som anknyter dispensmöjligheten till

frågan, huruvida marken får en ändamålsenlig användning, oavsett om användningssättet

helt överensstämmer med planen, är därför att föredraga.

Den i några remissyttranden uttalade farhågan för missuppfattning av bestämmelserna

är enligt min mening icke särskilt starkt grundad. Den torde

emellertid böra undanröjas genom en redaktionell jämkning av ordalydelsen

i författningstexten.

Vad härefter angår frågan, på vilken myndighet det i skilda fall skall

ankomma att meddela dispens, kan avgörandet härutinnan enligt min uppfattning

icke undgå att påverkas av principen, att planläggning och byggnadsväsen

i första hand är att beteckna som kommunala frågor. Denna

princip ligger sedan länge till grund för lagstiftningen angående städernas

byggnadsväsen och bör, enligt vad jag tidigare yttrat, vid en reform av lagstiftningen

beaktas även för landsbygdens vidkommande. Jag har av dessa

skäl i det föregående förordat en sådan ordning, att initiativet till planläggning

och planernas närmare utformning i allt väsentligt kommer att

ligga hos kommunala organ och att de uppgifter, som förbeliålles statliga

myndigheter, i huvudsak blott skall gå ut på att granska och pröva att de

kommunala besluten står i överensstämmelse med författningarna och icke

kränker några rättsskyddade allmänna eller enskilda intressen.

Om lagstiftningen utformas efter dessa linjer, bör enligt min uppfattning

även befogenheten att medgiva dispens från gällande planer och andra

bestämmelser för bebyggelsen kunna i största utsträckning anförtros åt

kommunala organ. Den allvarligaste invändningen är, såsom utredningen

framhållit, att man icke har några garantier för att dessa organ förfogar

över tillräcklig sakkunskap för att handhava de stundom svårbedömda

dispensfrågorna på ett riktigt och ändamålsenligt sätt. Denna invändning

synes, åtminstone i dagens läge, vara så vägande, att den utesluter en lösning,

som innebär att dispensbefogenheten generellt anförtros byggnadsnämnderna.

På sätt framgår av vissa remissyttranden är det för övrigt

icke säkert, att man på kommunalt håll överallt önskar en sådan utvidgning

av ansvaret för bebyggelsen, som en dylik lösning skulle innebära. Detta

utesluter dock icke att en delegation av dispensbefogenheten kan och bör

äga rum i sådana fall, då kommunen faktiskt förfogar över tillräcklig sakkunskap

och är villig att påtaga sig de ökade arbetsuppgifterna. Lagstift
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ls proposition nr 168 år 1959 149

ningen bör därför utformas så, att den i största utsträckning möjliggör eu

dylik delegation.

Utredningens förslag till författningsbestämmelser i nu angivna frågor

går i korthet ut på att huvudparten av de bestämmelser i BL, som handlar

om dispensbefogenhet för Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen skall — i den

mån de icke redan har sådan innebörd —- jämkas därhän att denna dispensbefogenhet

kan delegeras till annan. Frågan skall härefter närmare

regleras i byggnadsstadgan på det sätt, att Kungl. Maj:ts dispensbefogenhet

anförtros länsstyrelsen samt att länsstyrelsens dispensbefogenhet —

såväl den som följer direkt av BL som den sålunda delegerade befogenheten

-— skall under vissa förutsättningar uppdragas åt byggnadsnämnden. Genom

att byggnadsnämndernas dispensbefogenhet icke följer direkt av författningen

utan beror på länsstyrelsens beslut från fall till fall — vilket

också innebär att den vid behov bör kunna återkallas — ges möjlighet till

önskvärd differentiering, varjämte länsstyrelsen får möjlighet att öva kontroll

över byggnadsnämndernas sätt att handhava sin dispensbefogenhet. Visserligen

kan det vara underkastat tvivel, huruvida kontrollen alltid kommer

att fungera fullt effektivt. Någon detaljgranskning genom statlig myndighet

av byggnadsnämndernas sätt att handhava sina uppgifter kan av flera

skäl icke komma i fråga. Ett gott korrektiv mot missbruk ligger däremot

i möjligheten för enskild sakägare, som förmenar sig lida förfång, att anföra

besvär hos länsstyrelsen. Om man överhuvud överväger att utöka byggnadsnämndernas

befogenheter och därigenom förenkla handläggningen av

byggnadsärenden, måste man också ta de konsekvenser, som följer av att

uppgifterna anförtros organ av icke statlig karaktär. Utredningens förslag

har den förtjänsten, att själva konstruktionen av dispensbefogenheten

för byggnadsnämnden är ägnad att kraftigt inskärpa att dispensgivningen

handhaves under ansvar. Jag anser för min del, att förslaget innebär en

godtagbar principlösning av hithörande frågor och kan därför tillstyrka

förslaget. Det torde ligga i sakens natur, att genomförandet av förslaget

måste ske successivt och att till en början viss försiktighet bör iakttagas.

Närmare bestämt innebär detta mitt ställningstagande, att jag tillstyrker

de av utredningen framlagda förslagen till ändring av de bestämmelser i

14, 15, 34, 38 och 108 §§ BL, som ger möjlighet att delegera Kungl. Maj:ts

och länsstyrelsernas dispensrätt i där avhandlade frågor till annan myndighet.

Vad beträffar utformningen av de bestämmelser i byggnadsstadgan, som

med stöd av bemyndiganden i nämnda paragrafer närmare reglerar omfattningen

av länsstyrelsens dispensbefogenhet, kan jag också i huvudsak ansluta

mig till utredningen. Jag anser sålunda, att befogenheten att medgiva

avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan bör kunna anförtros

länsstyrelsen med undantag blott för sådana fall, då avvikelsen innebär avsevärda

konsekvenser i fråga om möjligheterna alt fullfölja planen i övrigt.

Likaledes anser jag att befogenheten att tillåta avsteg från gällande

tomtindelning och att tillåla byggande på icke rättsligen bestående tomt

bör få ankomma på länsstyrelsen under förutsättning all åtgärden icke kan

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1950

antagas medföra hinder för ett ändamålsenligt ordnande av fastighetsförhållandena

inom kvarteret. Härjämte bör länsstyrelsen ha en generell befogenhet

att medgiva avsteg från vad som i byggnadsstadgan eller med stöd

därav föreskrivits angående byggnads yttre och inre anordnande under förutsättning

att företaget som helhet bedömes vara tekniskt tillfredsställande

och icke medför någon avsevärd olägenhet ur annan synpunkt. Av utredningens

betänkande framgår icke fullt tydligt, huruvida avsikten varit att

jämväl befogenheten att medgiva avsteg från det i 5 § BL stadgade allmänna

tätbebyggelseförbudet skall med stöd av 136 § BL uppdragas åt länsstyrelsen.

Enligt min uppfattning bör länsstyrelsen ha denna befogenhet, och

författningsbestämmelsen bör avfattas så, att någon tvekan ej behöver

råda på denna punkt.

Även i fråga om omfattningen av den dispensbefogenhet, som kan delegeras

till byggnadsnämnden, är jag i stort sett ense med utredningen. Byggnadsnämnden

bör sålunda — i den mån länsstyrelsen givit nämnden bemyndigande

bärtill — kunna få meddela dispens från fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan, från det allmänna förbudet mot tätbebyggelse

på icke planlagd mark, från sådana byggnadsförbud som pålagts i

avbidan på tilltänkt planläggning samt från speciella bestämmelser om

byggnads yttre och inre utförande. Även utan särskilt bemyndigande av länsstyrelse

bör byggnadsnämnd ha rätt att i någon omfattning ge dispens från

utomplansbestämmelser. Däremot anser jag icke, att det bör uppdragas åt

byggnadsnämnd att meddela dispens från bestämmelserna i 81—83 samt

121 §§ BL om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, luftfarten

in. in. eller från bestämmelserna i 86 och 122 §§ nämnda lag om förbud

mot nybyggnad av särskilda skäl, såsom speciella naturförhållanden, förefintligheten

av bebyggelse av värde ur historisk eller konstnärlig synpunkt,

fasta fornlämningar in. in. I dessa fall bör dispensbefogenheten alltså förbehållas

länsstyrelsen.

Den omständigheten att länsmyndigheterna alltjämt enligt jorddelningslagen

och lagen om fastighetsbildning i stad är bibehållna vid vissa dispensbefogenheter,

såvitt angår fastighetsbildningen, torde icke behöva inverka

på ställningstagandet till frågan om dispensbefogenheten i byggnadsfrågor.

F. ö. är nämnda författningar föremål för översyn, som inom kort torde ha

avsatt resultat i form av förslag till helt nya regler.

Att liandhavandet av dispensbefogenheten förutsätter tillgång till god

sakkunskap på olika områden, är enligt min mening självklart. Själva förslagets

konstruktion innebär ett kraftigt incitament till kommunerna att

skaffa sig tillgång till sådan sakkunskap. Jag tror dock icke på lämpligheten

av att i författningen uttryckligen sätta tillgång till sakkunskap på ett

större antal specialområden såsom villkor för den kommunala dispensbefogenheten.

Utredningen har som sin mening uttalat, att tillgång till stadsarkitekt

och byggnadsinspektör eller personal med motsvarande kompetens bör

sättas som villkor för byggnadsnämndens dispensbefogenhet i flertalet fall,

och jag anser det också lämpligast att stanna härvid. Behovet av annan

sakkunskap kan vid behov tillgodoses genom samråd med andra statliga

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 1C>8 år 1959

och kommunala myndigheter. Frågan i vilka fall sådant samråd bör äga

rum rör icke blott dispensärendena utan sträcker sig över hela byggnadsnämndens

verksamhetsområde. Jag får därför tillfälle att återkomma till

saken i senare sammanhang.

Givetvis hör delegation av dispensbefogenheterna icke äga rum, med

mindre vederbörande kommun gjort framställning därom eller vid förfrågan

förklarat sig villig att påtaga sig de vidgade uppgifterna.

Någon vetorätt för tjänsteman hos nämnden mot dess beslut kan jag icke

tillstyrka. Nuvarande bestämmelser i ämnet är enligt min uppfattning kvarlevor

av en äldre ordning, vilken snarast bör bringas att upphöra.

En fråga för sig gäller förslaget om vetorätt för byggnadsnämnden i vissa

dispensärenden. Jag kan helt ansluta mig till utredningens åsikt, att det med

hänsyn till hävdvunna principer i regel icke bör komma i fråga att meddela

dispens från fastställd generalplan eller stadsplan mot det kommunala planorganets

— byggnadsnämndens — bestridande. Avsteg från denna regel

bör ej äga rum annat än möjligen i undantagsfall. Med tanke på dylika fall

bör Kungl. Maj :t alltjämt ha möjlighet att meddela dispens. Att stadga liknande

dispensbefogenhet för Kungl. Maj :t underordnade myndigheter vore

däremot icke lämpligt. För att undvika de svagheter i fråga om utformningen

av besvärsförfarandet, som påvisats vidlåda utredningens förslag i ämnet,

torde den nu angivna principen böra få form av en uttrycklig författningsbestämmelse,

innefattande förbud att föra talan mot byggnadsnämnds

beslut att vägra medgivande till avvikelse från fastställd generalplan eller

stadsplan. För tydlighets skull bör denna bestämmelse kompletteras med en

erinran om Kungl. Maj :ts befogenhet att på särskild ansökan medgiva dispens

i de fall, som sålunda undandragits länsstyrelsens kompetens. — Någon

anledning att utvidga principen utöver det nyss angivna området

fastställd generalplan och stadsplan — synes däremot ej föreligga. Med

avseende å besvärsförfarandet i frågor rörande dispens från byggnadsplan,

utomplansbestämmelser och tomtindelning bör således gälla vanliga regler.

Lika med utredningen anser jag, att den nuvarande befogenheten för

byggnadsstyrelsen att från fall till fall medgiva dispens från gällande föreskrifter

om byggnaders utförande i tekniskt hänseende orsakar onödig omgång

och därför bör upphöra. Däremot har utredningen i annat sammanhang

föreslagit, att det skall ankomma på styrelsen att utfärda föreskrifter

och anvisningar rörande tillämpning av gällande författningsbestämmelser

i dylika ämnen. Häri torde ligga bl. a. en befogenhet att pröva och eventuellt

med generell giltighet godkänna byggnadsmaterial, konstruktioner,

arbetsmetoder m. m. Jag finner det angeläget, att gränsen mellan denna

generella prövning och dispensgivningen upprätlbålles, så att man icke på

en omväg — exempelvis genom föreskrift alt viss konstruktion eller arbetsmetod

får tillämpas blott efter medgivande av byggnadsstyrelsen eller

annan myndighet — upphäver de föreslagna decentraliseringsåtgärderna.

Däremot är det givetvis önskvärt, alt föreskrifterna och anvisningarna utformas

med det direkta syftet att tjäna till ledning vid byggnadsnämndernas

och länsstyrelsernas prövning av dispensärenden.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Utredningens uttalanden rörande regeringsrättens kompetens i fall, då

klagan i dispensfrågor fullföljts hos Kungl. Maj :t, föranleder icke något

yttrande från min sida i detta sammanhang men torde böra tagas under

övervägande, då fråga om ändring i regeringsrättslagen aktualiseras av annan

anledning.

Byggmyndigheterna

Utredningen

Utredningen har framhållit, att en av de vanligaste anmärkningarna mot

byggnadslagstiftningen och dess tillämpning är den som går ut på att antalet

myndigheter, med vilka den byggande allmänheten har att göra, är onödigt

stort. Man menar, att beslutanderätten i byggfrågor utan olägenhet bör

kunna koncentreras hos en eller ett fåtal myndigheter eller att de olika myndigheternas

verksamhet åtminstone bör kunna samordnas, så att allmänheten

befrias från att göra ansökningar och framställningar hos varje särskild

myndighet.

Till en början har utredningen framhållit att planerings- och byggnadsverksamheten

icke är ett område, som låter sig bestämt avgränsas från annan

samhällelig verksamhet och att det nu för tiden icke är tänkbart att hos

en enda myndighet samla den sakkunskap på skilda områden, som erfordras

för att lösa alla problem vilka på något sätt sammanhänger med byggandet.

Handläggningen av hithörande frågor fordrar i regel medverkan av

ett flertal olika expertmyndigheter. Frågan om byggkrånglet är till väsentlig

del identisk med spörsmålet, hur dessa myndigheters verksamhet skall samordnas

och hur en lösning skall åvägabringas när de stannar i olika meningar.

Denna frågeställning återkommer nästan oförändrad på alla stadier i

myndighetsorganisationen. Flertalet statsdepartement och centrala myndigheter

kan i en eller annan form få ta befattning med byggfrågor. Detsamma

är fallet med de olika myndigheterna och tjänstemännen på länsstadiet. Utredningen

har emellertid inskränkt sig till att behandla frågan om samordning

av den verksamhet på området, som bedrives av olika kommunala organ

samt av de statliga myndigheterna i orterna.

Härvid har utredningen ansett sig böra förutsätta, att den myndighet, mot

vilken samordningssträvandena bör inriktas, är byggnadsnämnden. Kärnpunkten

i frågan är enligt utredningen hur byggnadsnämnderna skall kunna

göras så skickade som möjligt att fullfölja sina uppgifter. Hur samordningen

i praktiken ordnas mellan byggnadsnämnden och de myndigheter, som

har uppgifter att fullfölja på närstående områden, är detaljfrågor. I vissa

fall är det kanske möjligt, att byggnadsnämnden kan helt övertaga vissa

uppgifter, som nu ankommer på annan myndighet. Av flera skäl kan detta

dock icke tänkas ske annat än i ganska begränsad omfattning. En annan

lösning är att byggnadsnämnden får sig ålagt att vid avgörandet av byggnadsärenden

inhämta yttrande av annan myndighet. En tredje utväg är att

de olika myndigheternas kompetensområden lämnas i stort sett oförändrade

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr JOS år 1959

153

men att det ålägges byggnadsnämnden att förmedla kontakten mellan allmänheten

och dessa myndigheter, så att den byggande kan hänvända sig till

byggnadsnämnden för att få besked, vilka ansökningar och framställningar,

som erfordras, samt för att få hjälp exempelvis med upprättande av ansökningshandlingar

och ingivande av ansökningar. Ur allmänhetens synpunkt

torde det icke vara av större vikt, vilken av dessa utvägar som väljes. Valet

får i sista hand avgöras av andra synpunkter, främst styrkan och beskaffenheten

av de intressen, som varje myndighet har att bevaka, myndigheternas

hävdvunna arbetsformer samt icke minst hur samordningsfrågan f. n. är

löst i olika fall. Det är icke heller givet, att samma lösning bör väljas i alla

orter. Bestämmelserna i ämnet bör vara så smidiga, att de icke utgör hinder

för en anpassning till förhållandena i det särskilda fallet. Med utgångspunkt

från det nu anförda har utredningen närmare undersökt formerna för samarbete

med hälsovårdsnämnderna, brandmyndigheterna, de kommunala låneförmedlingsorganen,

fastighetsbildningsmyndigheterna, arbetar skyddsmyndigheterna,

polismyndigheterna samt kommunala verksstyrelser m. fl. Undersökningen

har resulterat i vissa rekommendationer i fråga om organisationen

av samarbetet mellan byggnadsnämnden och de nämnda myndigheterna.

Vidare har utredningen redovisat en del synpunkter som enligt dess

mening bör beaktas vid den pågående reformen av hälsovårdsstadgan och

brandlagstiftningen.

I ett hänseende, nämligen såvitt angår förhållandet till de myndigheter,

vilka handhar lagstiftningen om arbetarskydd, har utredningen anslutit sig

till vissa förslag, som tidigare framlagts av arbetarskyddsutredningen i dess

år 1955 avgivna betänkande (SOU 1955: 41). Förslagen går ut på att byggnadsverksamheten

i största omfattning skall läggas under kommunal tillsyn.

Vidare har föreslagits att tillsyningsmännen skall utses av byggnadsnämnderna

och icke, såsom eljest, av hälsovårdsnämnderna. Förslaget bör

enligt arbetarskyddsutredningen föranleda vissa ändringar i 47 och 48 §§

lagen om arbetarskydd. Arbetarskyddsutredningen har emellertid förutsatt,

att med förverkligandet av förslagen bör anstå till dess de kan prövas i samband

med de förslag som byggnadsutredningen framlägger (jfr propositionen

nr 98 till 1956 års riksdag). Byggnadsutredningen har för sin del uttalat,

att förslagen utgör en mycket god lösning av förevarande samordningsfråga,

åtminstone såvitt angår byggnadsföretag för vilka byggnadslov erfordras.

Emellertid har också erinrats om att förslagen kan medföra icke

obetydliga kostnader för kommunerna, och det har ifrågasatts, om ej kommunerna

bör erhålla kompensation härför t. ex. genom att förhållandet beaktas

vid fastställande av taxa för byggnadsnämndens besiktningar.

En synpunkt, som utredningen lagt stor vikt vid, är att byggnadsnämnden

i största möjliga omfattning tar på sig att fylla funktionen av ett serviceorgan

till allmänhetens tjänst i frågor, som rör byggandet. Enligt utredningens

mening bör byggnadsnämnden t. ex. stå till tjänst med upplysningar, vart

den byggande skall hänvända sig i olika frågor, tillhandahålla erforderliga

blanketter, i den män sådana finnes, samt eventuellt också åtaga sig att vidarebefordra

ansökningar från den byggande till vederbörlig myndighet. Vi
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

dare bör byggnadsnämnden verka för att de besiktningar och andra förrättningar,

som nämnden har att verkställa, samordnas med andra myndigheters

inspektionsverksamhet, så att allmänheten icke betungas mer än som är nödvändigt.

I själva författningstexten bör enligt utredningens mening på en

framträdande plats intagas en erinran om dessa byggnadsnämndens skyldigheter.

Utredningen har också framhållit alt byggnadsnämnden givetvis bör i

byggnadsärenden samråda med de andra myndigheter, som har närstående

uppgifter, och inhämta yttrande från dessa i ärenden angående byggnadslov

in. in., så att icke den byggande riskerar att efter arbetets slutförande få

det underkänt vid någon av de inspektioner, som dessa sidoordnade myndigheter

har att ombesörja. Betänkandet innehåller vissa uttalanden om den

metod, som bör tillämpas vid inhämtande av yttrande, för att förfarandet

icke skall ta onödigt lång tid i anspråk. Däremot innehåller utredningens

författningsförslag i allmänhet icke någon uppräkning av de myndigheter,

från vilka yttrande sålunda bör inhämtas i skilda fall. En dylik uppräkning

är enligt utredningen mindre lämplig bl. a. därför att den icke kan hållas

aktuell. I stället har utredningen förutsatt, att det bör ankomma på byggnadsstyrelsen

att utarbeta en minneslista till ledning för byggnadsnämnderna

vid handläggning av ärenden av olika slag.

Av det nu anförda framgår, att huvudparten av de myndigheter, med vilka

den byggande allmänheten träder i kontakt, är kommunala. Uppgiften att

undanröja det s. k. byggkrånglet består därför till icke oväsentlig del i att

undersöka och förbättra förutsättningarna för ett friktionsfritt samarbete

mellan de olika kommunala myndigheterna inbördes. I princip bör det enligt

utredningen anses vara kommunernas ensak att själva ordna detaljerna

i sin förvaltningsapparat. Emellertid har utredningen sett som en av sina

uppgifter att föreslå utrensning ur lagstiftningen av sådana bestämmelser,

som direkt motverkar eventuella försök att lösa samordningsfrågan efter de

linjer, som utredningen för sin del anser lämpliga.

Utredningen har framhållit, att skillnaden mellan byggnadsnämnden och

de kommunala förvaltningsorganen i egentlig mening främst består i att

nämnden genom byggnadsförfattningarna fått ett bestämt verksamhetsområde,

som icke kan inskränkas genom beslut av kommunen. I författningarna

och motiven till dessa betonas härjämte, att nämnden skall fullgöra

sina uppgifter fullt självständigt och alltså icke står i något lydnadsförliållande

till kommunen. Vidare ges för byggnadsnämnd åtskilliga detalj föreskrifter,

som avviker från närmast motsvarande regler i kommunallagarna,

t. ex. om att vissa ledamöter av nämnden skall utses på annat sätt än genom

val av kommunens fullmäktige, om ledamotsantalet, om vissa tjänstemän

som skall finnas hos nämnden, om rätt för vissa statliga eller kommunala

tjänstemän att närvara och yttra sig vid nämndens sammanträden,

om ordningen för fattande av beslut, om besvär över nämndens beslut in. in.

Byggnadsnämndens sammansättning och ställning är enligt utredningens

mening av sekundär betydelse så länge full enighet råder mellan nämnden

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 1G8 år W59

samt kommunens styrelse och fullmäktige i fråga om grunddragen för kommunens

politik i de delar, som berör nämndens verksamhetsområde. Möjligheten

att nämnden eller några av dess ledamöter kan, förskansade bakom

sin särställning, driva en linje som strider mot kommunens politik i övrigt

medför emellertid att nämnden icke alltid från fullmäktiges och styrelsens

sida åtnjuter samma förtroende som de rent kommunala organen. På sina

håll har nämnden blivit isolerad och saknat nödig kontakt med företrädarna

för andra kommunala verksamhetsgrenar. Rent allmänt kan sägas,

att man på kommunalt håll icke alltid haft det intresse för byggnadsnämndens

verksamhet, som denna förtjänar. Detta har i sin tur lett till att det

blivit allt svårare för nämnden att hävda den centrala ställning i bebyggelsefrågor,

som byggnadslagstiftningen tillämnat densamma.

Vad utredningen haft att invända mot de nuvarande reglerna rör — enligt

vad som betonats i betänkandet —• icke i första hand deras detaljutformning.

Allvarligare är att lagstiftningen och kanske framför allt lagmotiven

utgår från att byggnadslagstiftningen icke kan genomföras annat än

med tvång och hård kontroll och i enlighet härmed kraftigt inskärper att

en av byggnadsnämndens främsta uppgifter är att se upp med befarade

överträdelser från kommunens eller enskildas sida. I stället bör lagstiftningen

enligt utredningens mening utformas så, att den kraftigt betonar

byggnadsnämndens positiva uppgift att i egenskap av expertorgan stå kommunen

och de enskilda bi, när det gäller att utforma bebyggelsen på det

ur allmän och enskild synpunkt lämpligaste sättet. För att befrämja en

omställning till ett sådant betraktelsesätt bör enligt utredningen de konstlade

skrankor avlägsnas, vilka skiljer byggnadsnämnden från andra organ

på det kommunala planet, i den mån det icke kan klart påvisas, att de är

oundgängliga. Utredningen har för sin del ansett, att en dylik reform knappast

behöver möta några allvarligare erinringar ur rättssäkerhetssynpunkt

eller eljest. Redan nu bildar de kommunala ledamöterna majoritet i nämnden.

De väsentliga garantierna för en objektiv prövning ligger f. ö. på ett

annat plan, nämligen i bestämmelserna om besvär över byggnadsnämndens

beslut. Till förmån för en reform i antydd riktning talar också den omständigheten

att det ur rent praktisk synpunkt icke kan vara lämpligt att ha

väsentligt olika organisatoriska regler för skilda organ på det kommunala

nlanet. Utredningen har i detta hänseende särskilt åberopat det uttalande

(utlåtande 22/1953), som konstitutionsutskottet i samband med kommunallagens

tillkomst gjorde angående vikten av att speciella bestämmelser

angående kommunala förvaltningsformer i möjligaste mån bleve anpassade

efter kommunallagarna. Genom en sådan anordning är det dessutom — enligt

vad utredningen framhållit —- möjligt att få helt lika regler för sammansättningen

av byggnadsnämnd i stad och på landet.

Av nu anförda skäl har utredningen förordnat, atl bestämmelserna om

byggnadsnämndens organisation utformas i största möjliga överensstämmelse

med vad som enligt kommunallagen gäller för kommunala myndigheter

i allmänhet. Utredningen har framhållit, att ställningstagandet får

konsekvenser främst i fråga om nämndens sammansättning saväl vad be
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

träffar ledamotsantalet som vad beträffar de nuvarande reglerna om rätt

för magistrat resp. länsstyrelse att utse ledamot av nämnden och om ledamotskap

för kommunalborgmästare. Även övriga bestämmelser om nämndens

organisation och arbetssätt bör bli föremål för översyn i anslutning

till motsvarande bestämmelser i kommunallagen. En betydelsefull fråga är

huruvida det bör ankomma på kommunens fullmäktige eller på byggnadsnämnden

att antaga och entlediga befattningshavare hos nämnden. Bestämmelserna

om besvär över byggnadsnämnds beslut bör emellertid utformas

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller.

Remissyttrandena

Förslaget att göra byggnadsnämnden till ett samordnings- och

serviceorgan i byggfrågor har nästan enhälligt tillstyrkts. Ai betsmarknadsstyrelsen

har framhållit att det bl. a. med hänsyn till sysselsättningsplaneringen

är av stort värde att byggnadsnämnderna organiseras så, att de

kan få ställningen som ett samlande kommunalt organ för byggnadsfrågor.

Länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge län har ansett det angelägei, att

de riktlinjer, som utredningen dragit upp för samordning mellan byggnadsnämnden

och övriga myndigheter, verkligen fullföljes. Länsstyrelsen i Hallands

län har särskilt starkt betonat nämndens serviceuppgifter samt framhållit,

bl. a., att allmänheten bör kunna vända sig till byggnadsnämnden för

att få uppgift om villkoren för statliga lån. Statens nämnd för byggnadsforskning

och Svenska landstingsförbundet bär betecknat frågan som angelägen.

En del kommunala myndigheter, bl. a. fullmäktige i Finspång och

byggnadsnämnden i Eskilstuna, har framhållit att man i deras kommuner

sedan länge strävat efter att genom praktiska arrangemang sådana som

utredningen förordat göra nämnden till ett verkligt serviceorgan till allmänhetens

tjänst.

En viss betänksamhel har yppats i yttrandet från stadsbyggnadskontoret

i Stockholm, Föreningen Sveriges stadsarkitekter samt Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund, som befarat, att förslaget genom sitt betonande av

nämndens serviceuppgifter kommer att leda till att de enskilda söker på

nämnden avlasta uppgifter, som f. n. utföres av konsulterande sakkunniga.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har mot utredningens uttalande om att

nämnden bör bli ett samordnande och rådgivande organ betonat svårigheten,

särskilt i landskommunerna, att finna personer, som är villiga att åtaga sig

de uppgifter, vilka följer med en sådan ordning. Föreningen Sveriges städers

byggnadsinspektörer har ansett förslaget kunna få den konsekvensen, att

kommunerna ådrager sig ansvar för lämnade råd och upplysningar. Bostadsstyrelsen

har sagt sig icke ha något att erinra mot utredningens förslag, men

har dock ifrågasatt, om icke serviceverksamheten skulle kunna handhavas

och ledas av kommunens styrelse (kommunalkontoret, fastighetskontoret) i

samverkan med byggnadsnämnden och dess tjänstemän. Förste provinsialläkaren

samt distriktsingenjören för vatten och avlopp i Västernorrlands län

har betecknat det som direkt olämpligt att byggnadsnämnden tjänstgör som

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

157

samordningsorgan samt har i stället förordat, att denna uppgift lägges på

kommunens styrelse. Samma mening har uttalats av Distriktsingenjörers

förening. Hyresgästernas sparkasse- och byggnads föreningars riksförbund

har ansett konsekvensen av förslaget böra bli den, att byggnadsnämnden

får en överordnad ställning i förhållande till övriga kommunala organ av

samma art. Förste provinsialläkaren i Stockholms län har ifrågasatt, om ej

den bästa organisatoriska lösningen vore en sammanslagning av byggnadsoch

hälsovårdsnämnderna. Sveriges lantbruks förbund har yrkat på att alla

de uppgifter, som f. n. ankommer på byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd,

fastighetsnämnd, brandstyrelse och låneförmedlingsorgan, samlas hos en enda

nämnd.

På flera håll, bl. a. av länsarkitekterna i Blekinge och Kopparbergs län, har

framhållits, att reformen förutsätter en kraftig upprustning av landsbygdens

byggnadsnämnder i vad angår tillgången på tekniker med nöjaktig specialutbildning.

Överlantmätaren i Skaraborgs län har av samma orsak ansett,

att man måste räkna med en övergångstid, innan nämnderna blivit fullt

rustade att svara för verksamheten, överlantmälaren i Värmlands län har

som en konsekvens av förslaget framhållit, att statsmakterna antingen bör

väsentligt upprusta det statliga lantmäteriet eller också bör skapa förutsättningar

för en motsvarande utbyggnad på det kommunala planet. Föreningen

för samhällsplanering har ifrågasatt, om icke statsmakterna borde lämna

sitt stöd åt den utbildning av kommunala förtroendemän och tjänstemän,

som äger rum i kommunförbundens regi.

Formerna för samråd mellan byggnadsnämnd en och

andra myndigheter har berörts i flera av yttrandena. I åtskilliga fall

har härvid den meningen uttalats, att byggnadsnämnden bör uttryckligen

tillförbindas att inhämta yttranden från viss eller vissa myndigheter, varjämte

i några yttranden uttalats den meningen, att nämnden ej bör ha rätt

att frångå den åsikt, som uttalats i dylika yttranden.

Chefen för försvarsstaben har framhållit, alt förslaget — i likhet med de

nuvarande reglerna — innebär att det i första hand är byggnadsnämnden

som skall pröva, huruvida hinder mot bebyggelse kan tänkas föreligga med

hänsyn till försvarets eller luftfartens intresse. Bestämmelserna bör i

stället utformas så, att det vid prövning av ansökan om byggande inom

förbudsområde alltid åligger byggnadsnämnden att ta kontakt med vederbörande

militära myndighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län samt länsarkitekterna i Gotlands och Västmanlands

län har ansett att det vid prövning av frågor, som berör byggnader

av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt,

alltid bör åligga byggnadsnämnden att höra länsarkitekten, eventuellt även

byggnadsstyrelsen och riksantikvarien.

Speciellt har frågan om samordningen med hälsovårdsnämndens verksamhet

tilldragit sig intresse. Förste provinsialläkaren i Västmanlands län har

ansett att förslaget icke innefattar tillräckliga garantier för att hälsovårds
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr lt>8 år 1959

myndigheterna får göra sin röst hörd i bebyggelsefrågor, och Föreningen för

vatlenhygien har framhållit, att byggnadsnämnden såsom det samordnande

organet i byggfrågor bör samråda med hälsovårdsnämnden och andra vattenvårdande

myndigheter i frågor, som rör deras verksamhetsområde. Förste

stadsläkaren i Uppsala har rekommenderat en uttrycklig bestämmelse om

att byggnadsnämnden i ärenden angående bostäder, samlingslokaler, livsmedelsbutiker,

industriella anläggningar, skolor, restauranger, bespisningsanläggningar

m. m. alltid skall höra hälsovårdsnämnden innan anläggningen

och dess lokaler godkännes. Distriktsingenjörers förening har yrkat på en

bestämmelse om att byggnadslov för uppförande av nybyggnad eller tillbyggnad

till förut befintlig byggnad överhuvud ej skall få beviljas med mindre

åtgärden godtagits av hälsovårdsnämnden. Föreningen för vattenhygien

har som sin mening framhållit, att de uppgifter, som tillkommer hälsovårdsnämnden

i frågor rörande vattenklosetter, icke bör beskäras, och distriktsingenjören

för vatten och avlopp i Södermanlands län har ansett, att hälsovårdsnämnden

bör meddela tillstånd för varje särskild vattenklosett, därvid

samråd även bör ske med kommunens byggnadschef. Hälsovårdsnämnden

i Hälsingborg har ansett förslaget om gemensamma inspektioner av byggnadsnämnd

och hälsovårdsnämnd beaktansvärt men har framhållit, att en

sådan ordning icke bör vara obligatorisk, eftersom inspektionerna ofta i alltför

hög grad stjäl tid från endera nämndens personal.

1954 års brandlagsrevision har betonat vikten av att erforderligt samråd

kommer till stånd mellan byggnadsnämnderna och brandmyndigheterna

samt att detta ordnas i så smidiga former som möjligt. Enligt länsarkitekten

i Jönköpings län bör byggnadsnämnden i dispensfrågor alltid inhämta yttrande

av brandchefen.

Svenska riksbyggen har särskilt framhållit betydelsen av samarbete mellan

byggnadsnämnderna och låneorganen.

Vad angår förhållandet till fastighetsbildningsmyndigheterna har länsstyrelsen

i Kristianstads län yrkat på en uttrycklig bestämmelse om att överlantmätaren

skall höras i ärenden angående upprättande av byggnadsplan.

Överlantmätaren i Kronobergs län har ifrågasatt, om icke en bestämmelse

bör meddelas om skyldighet för byggnadsnämnden att höra den fastighetsbildande

myndigheten över ansökningar om byggnadslov inom område med

utomplansbestämmelser.

Arbetarskyddsstyrelsen har betonat, att tillsynen över arbetarskyddet vid

husbyggnadsarbete liksom f. n. bör regleras genom bestämmelser i arbetarskyddslagen

samt ombesörjas av yrkesinspektionens befattningshavare och

kommunala tillsyningsmän. De nuvarande bestämmelserna om skyldighet

i vissa fall för byggnadsnämnd att inhämta yttrande av yrkesinspektör bör

bibehållas. Om så ej kan ske, bör byggnadsstyrelsen -— såsom i betänkandet

förutsatts — upprätta och tillhandahålla byggnadsnämnderna en lista över

de myndigheter, vilkas yttrande i skilda fall bör inhämtas, och därvid bör

byggnadsstyrelsen samråda med yrkesinspektionen. Länsstyrelsen i Göte
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

159

borgs och Bohus lön har uttalat sig för att den statliga yrkesinspektionen förstärkes

för att kunna fullgöra sin uppgift att övervaka arbetarskyddet vid

byggnadsföretag.

överståthållarämbetet har framhållit, att behovet av samarbete mellan

byggnadsnämnden och polismyndigheten är något större än vad utredningen

synes ha förutsatt. Speciellt föreligger behov av samarbete, då fråga är om

uppförande av byggnad på gatumark eller annan allmän plats. Är byggnaden

dessutom avsedd för sådan försäljningsverksamhet, för vilken kräves tillstånd

av polismyndigheten eller länsstyrelsen, torde byggnadslov icke böra

beviljas, innan dylikt tillstånd föreligger.

Utredningens uttalanden om byggnadsnämndens ställning

i den kommunala myndighetsorganisationen har på några

håll starkt understrukits, medan man på andra håll ansett, att nämnden

bör ha en mera självständig ställning än vad utredningen synes ha förutsatt.

Såsom exempel må nämnas yttrandet från fullmäktige i Stockholm, vilka

understrukit att utredningens förslag i fråga om byggnadsnämndens organisation

innebär en konsekvent tillämpning av den kommunala självstyrelsens

principer och andemeningen i den nya kommunallagen. Byggnadsnämnden

i Sollentuna har ansett, att förslagen är ett led i en ofrånkomlig utveckling.

Byggnadsnämnden i Landskrona har ansett, att nämndens effektivitet bäst

främjas genom att nämnden får en stark förankring i kommunens fullmäktige

och styrelse samt om möjligt även hos andra kommunala myndigheter.

Hovrätten för Västra Sverige har sagt sig i princip icke ha något att erinra

mot att byggnadsnämnden erhåller samma ställning som andra kommunala

nämnder under förutsättning att besvärsrätten utformas på ett tillfredsställande

sätt. — Däremot har lantmåteristyrelsen vänt sig mot att utredningen

gjort uttalanden, vilka kan tydas som rekommendationer att göra byggnadsnämnden

till ett organ, som i likhet med kommunens styrelse främst har att

tillgodose kommunens intressen. Länsstyrelsen i Kronobergs län — som i

princip tillstyrkt förslagen i organisatoriskt hänseende -— har dock ansett

sig böra betona, att vid konflikt mellan kommunens och de enskildas intressen

ett objektivt hänsynstagande bör få fälla utslaget. En liknande ståndpunkt

har intagits av bl. a. styrelsen för Svenska stadsförbundet, fullmäktige

i Solna, Alvesta och Skellefteå stad. Länsstyrelsen i Västernorrlands län,

överlantmätarna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Kopparbergs

och Gävleborgs län, länsarkitekten i Stockholms län samt byggnadsnämnderna

i Sundsvall, Njurunda och Indalsliden bär ansett att de organisatoriska

förändringarna innebär ett allvarligt försvagande av nämnden. Å

andra sidan har från vissa håll, t. ex. av vågförvaltningen i Uppsala län, ifrågasatts,

om det verkligen kan vara lämpligt att ge byggnadsnämnden en så

stark ställning som den kommer att få enligt förslaget. Fullmäktige i Göteborg

har framhållit, att även kommunala organ är förpliktade att arbeta och

handla i överensstämmelse med gällande lagar och föreskrifter.

De förslag, som utredningen framlagt i fråga om byggnadsnämndens

organisation har i allmänhet tillstyrkts, särskilt på kommu
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nalt håll. Styrelsen för Svenska stadsförbundet har som sin hestämda mening

framhållit, att byggnadsnämnden bör organiseras på samma sätt som

kommunala myndigheter i övrigt. De nuvarande bestämmelserna innebär

icke någon garanti för att nämnden tillföres större sakkunskap, och behovet

av sådan bör f. ö. lösas i annan ordning. Bland dem, som oreserverat

tillstyrkt förslaget, må i övrigt nämnas Landsorganisationen i Sverige, Sveriges

allmännyttiga bostadsföretag och Sveriges byggmästareförbund.

En ganska stor grupp av yttranden går ut på att frågan om byggnadsnämndens

sammansättning är av underordnad betydelse. Såsom exempel må nämnas

yttrandet från fullmäktige i Göteborg, vilka framhållit, att byggnadsnämndens

ställning för denna stads vidkommande icke utgjort något problem

men att det snarast är en fördel, att de organisatoriska reglerna icke

mer än nödvändigt skiljer sig från vad som gäller andra kommunala organ.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Kopparbergs och Norrbottens län bar ansett att

de nuvarande särbestämmelserna kanske har en viss uppgift att fylla men

har likväl icke velat motsätta sig förslaget. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

har sagt sig icke ha något att erinra mot förslaget och har härvid speciellt

åberopat, att ändamålet med länsstyrelsens rätt att utse en ledamot, nämligen

att tillföra nämnden juridisk sakkunskap, ändock icke kunnat tillgodoses.

Bland dem, som motsatt sig förslaget, är främst att nämna hovrätten för

Nedre Norrland. I dess yttrande har betonats att de nuvarande särbestämmelserna

för byggnadsnämnden torde vara direkt motiverade av nämndens

uppgift att handha tillämpningen av byggnadslagstiftningen och kontrollera

efterlevnaden därav. Ett betraktelsesätt, enligt vilket det icke spelar

någon större roll med vilken grad av opartiskhet en fråga i första instans

avgöres, är ej förenligt med hävdvunna rättsbegrepp. Hovrätten har därför

avstyrkt förslaget i förevarande del. Under alla förhållanden bör den bestämmelse

bibehållas, enligt vilken en av byggnadsnämndens ledamöter

skall utses av annan myndighet än kommunens fullmäktige. Eftersom magistratens

uppgifter är ställda på avskrivning, torde det lämpligen kunna

ankomma på länsstyrelsen att förordna denne ledamot även i de nuvarande

magistratsstäderna. Det förtjänar vidare att övervägas, om icke den ifrågavarande

ledamoten tillika bör vara självskriven ordförande i nämnden. Åtminstone

i stad samt i annan ort där större byggnadsverksamhet kan förväntas

bör han vara lagfaren. Länsstyrelsen i Södermanlands län har hävdat,

att byggnadsnämndens ställning och sammansättning icke bör rubbas

samtidigt med att man genomför den föreslagna decentraliseringen av dispensprövningen.

Bland övriga yttranden i denna grupp är att nämna de,

som avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Skaraborgs och

Värmlands län, fullmäktige i Kristianstad, Sveriges fastighetsägareförbund,

Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer, Stockholms handelskammare,

Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Näringslivets byggnadsdclegation,

Svenska naturskyddsföreningen samt Riksförbundet Landsbygdens

folk.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

I några yttranden har särskilt betonats vikten av att nämnden får tillgång

till juridisk sakkunskap, överståthållarämbetet har dock förklarat sig

anse det lämpligt, att en ledamot av nämnden utses av länsstyrelsen. Som

en annan tänkbar lösning bär emellertid antytts möjligheten av att i byggnadsstadgan

upptaga en föreskrift om att en ledamot av nämnden om möjligt

skall vara lagfaren. Andra yttranden, som framhåller vikten av att om

möjligt ha en jurist i nämnden, är de som avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens

län, länsarkitekten i Jämtlands län, fullmäktige i Borås och Hagfors,

drätselkammaren i Mjölby, Svenska kommunal tekniska föreningen

samt Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.

I andra yttranden har det speciellt framhållits som en tillgång för nämnden,

att en av dess ledamöter ej är kommunvald. Länsstyrelsen i Uppsala

län har ansett, att länsstyrelsens möjlighet att tillsätta en ledamot av byggnadsnämnden

varit av stort värde, när det gällt att komma till rätta med

lokala missförhållanden. Länsstyrelserna i Kalmar och Jämtlands län har

av liknande skäl ställt sig tveksamma till förslaget i förevarande del. Samma

mening har intagits av bl. a. fullmäktige i Skellefteå stads- och landskommuner.

Departementschefen

I och med att kommunernas verksamhet kommit att spänna över ett allt

vidare fält, har det framstått som alltmera uppenbart, att specialområden sådana

som planläggnings- och byggnadsverksamheten icke låter sig bestämt

avgränsas från annan verksamhet, som ankommer på kommunerna. Framför

allt gäller detta bebyggelseplaneringen, vilken man numera på kommunalt

håll är benägen att se som ett av de viktigare leden i kommunens långsiktiga

ekonomiska politik. I och med att kommunerna börjat föra en alltmera

aktiv bostadspolitik, har även detaljregleringen av bebyggelsen kommit

att tilldraga sig deras intresse.

Enligt byggförfattningarna är byggnadsnämnden ett specialorgan med

uppgift främst att handhava och vaka över tillämpningen av byggnadslagstiftningen.

Detta behöver givetvis icke betyda, att nämnden intar någon

motsatsställning till de organ, som övar bestämmanderätt i ekonomiska angelägenheter.

Visserligen är nämndens uppgifter och dess sätt att fullgöra

dessa av intresse även för andra än kommunen, och det är av vikt, att

uppgifterna fullgöres på ett objektivt sätt. Detta får emellertid inte innebära,

att nämnden bedriver sin verksamhet på ett sätt, som står i strid mot

kommunens intentioner i stort, även om följden kan bli, att enstaka detaljavgöranden

kanske utfaller på annat sätt än man helst skulle önska inom

de organ, som handhar andra kommunala uppgifter. Byggnadslagstiftningen

utgår från att planläggning samt i stor utsträckning även annan bebyggelseoch

markpolitik i första hand är kommunala uppgifter, och kommunen har

redan nu ett avgörande inflytande på byggnadsnämndens sammansättning.

Emellertid får man nog säga, att lagstiftningen på många punkter onödigt

hårt betonar behovet av tvång och sträng kontroll såväl mot kommunen

It Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 108

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

som mot de enskilda, när det gäller att genomföra grundtankarna i lagstiftningen.

Ibland har denna inställning till lagstiftningen lett till att man

inom byggnadsnämnderna hårt betonat sin särställning i förhållande till

de rent kommunala organen och t. ex. velat undandraga sig att medverka i

den ekonomiska planläggningsverksamhet, som dessa bedriver. De fackmannasynpunkter,

som nämnden stundom kommit att företräda, har ibland haft

svårt alt förlika sig med kommunernas anspråk på att själva bestämma omfattningen

och takten i sina investeringar. Följden härav har icke sällan

blivit den, att byggnadsnämnden tappat kontakten såväl med sina egentliga

uppdragsgivare — kommunerna — som med de sidoordnade organen på det

kommunala planet.

Samtidigt har den samhälleliga utvecklingen lett därhän, att allt flera

myndigheter — både statliga och kommunala — fått uppgifter som på något

sätt sammanhänger med byggfrågorna. Sambandet mellan dessa fackmyndigheter

har utförligt avhandlats av utredningen, och jag saknar anledning

att här upprepa vad som i sådant hänseende anförts. Jag vill emellertid

betona, att den fortgående specialiseringen och den omständigheten, att

olika myndigheter kommit att alltmera framstå som företrädare för renodlade

facksynpunkter, skapat ett behov av samordning mellan myndigheterna,

som tidigare icke förefunnits. Detta behov erkännes icke alltid

av fackmyndigheterna själva.

Samordningsbehovet på det kommunala planet kan tänkas tillgodosett

på flera olika sätt. En tänkbar metod är att fackmyndigheterna sammanslås

till större enheter. En annan möjlighet är att de underordnas en för dem

alla gemensam styrelse. En tredje möjlighet är alt man genom partiella reformer,

främst genom förändringar i fackmyndigheternas organisation samt

genom skyldighet för dem att bedriva samråd i alla ärenden av större vikt,

söker så långt möjligt motverka tendenserna till partikularism men i övrigt

behåller systemet med specialmyndigheter väsentligen oförändrat.

Sammanslagning av de kommunala specialmyndigheterna kan f. n. knappast

anses som någon praktisk lösning. Tvärtom tenderar utvecklingen mot

ökad specialisering. Arbetsuppgifterna för de myndigheter, som skulle

uppkomma genom en sammanslagning av de kommunala specialorganen_

byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, brandmyndighet etc. — skulle bli så omfattande

och olikartade, att en uppdelning av verksamheten likväl på de flesta

håll skulle visa sig behövlig, och reformen torde därför knappast få någon

större praktisk effekt. Denna utväg är därför icke framkomlig.

Den andra lösningen, nämligen att låta specialmyndigheterna underordnas

ett gemensamt organ — varvid närmast kommunens styrelse kommer i

fråga — möter väsentligen samma invändningar. Härtill kommer de principiella

betänkligheter som man, enligt vad som framkommit i remissyttrandena,

på många håll hyser mot att stadfästa ett lydnadsförhållande mellan

kommunens styrelse och fackorganen. En sak för sig är att erkänna det

forhållandet, att fackorganen såsom helt eller till väsentlig del utsedda av

kommunen icke kan eller bör i väsentliga frågor driva en politik, som av
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

viker från kommunens. Detta hindrar icke att man av ledamöter och tjänstemän

hos fackorganen bör kunna förutsätta ett självständigt omdöme och

förmåga att handla på eget ansvar även i frågor där kommunen är part.

Den tredje möjligheten, nämligen att genom partiella reformer göra fackmyndigheterna

mera skickade att fullgöra sina uppgifter, är den, som utredningen

anslutit sig till. De reformer, som utredningen förordat, består

dels i en omorganisation av byggnadsnämnden och dels i införande av en

vidsträckt skyldighet att samråda med andra myndigheter och att bedriva

serviceverksamhet gentemot allmänheten.

I och för sig är kanske de nuvarande bestämmelserna om byggnadsnämndens

sammansättning icke av den art, att de behöver utgöra hinder för

nämnden att fylla de funktioner, vilka bör tillkomma densamma. Med hänsyn

till att tendensen inom kommunallagstiftningen f. n. går mot att såvitt

möjligt organisera alla organ på det kommunala planet efter mönster av

kommunallagen, skulle emellertid de nuvarande reglerna, om de bibehölles

oförändrade, komma att framstå som ett betydelsefullt principiellt avsteg

från ett eljest enhetligt system. Den omständigheten att byggnadsnämnden

fullgör uppgifter, som är av intresse även ur andra synpunkter än de kommunala,

hindrar inte att dess ledamöter utses av kommunen. På andra närstående

områden, bl. a. i den av fjolårets senare riksdag antagna nya hälsovårdsstadgan,

har tillämpats i huvudsak samma principer som dem utredningen

förordat i nu förevarande fall. Jag anser att en motsvarande reform

bör komma till stånd även beträffande byggnadsnämnderna och tillstyrker

att de organisatoriska bestämmelserna utformas i huvudsak efter de av utredningen

uppdragna linjerna.

Den nu förordade lösningen av de organisatoriska spörsmålen innebär att

den erforderliga samordningen mellan byggnadsnämnden och sidoordnade

myndigheter åvägabringas genom bestämmelser om skyldighet att i erforderlig

omfattning bedriva samråd med dessa. I remissyttrandena har nämnts

ett flertal myndigheter, med vilka sådant samråd bedömts vara särskilt angeläget.

Uppräkningen skulle med lätthet kunna utökas med jdterligare ett

stort antal myndigheter. Till följd av den snabbt fortgående utvecklingen på

olika områden och därav föranledda organisatoriska förändringar torde det

i själva verket icke vara möjligt att i själva författningen reglera omfattningen

av samrådsförfarandet genom att där uppräkna de myndigheter, vilkas

mening byggnadsnämnden i skilda fall skall vara skyldig att inhämta.

Frågan hör i stället lösas genom en allmänt hållen regel om skyldighet för

byggnadsnämnden att höra andra myndigheter i erforderlig omfattning. I

vilken form detta skall ske, hör däremot lämnas öppet. Utredningen har i

sitt betänkande antytt, hur frågan i vissa fall kan lösas utan alltför tidsödande

remissförfarande. Det torde kunna förutsättas, att byggnadsstyrelsen

kommer att lillhandagå byggnadsnämnderna med de anvisningar, som

härutöver kan visa sig erforderliga, t. ex. med rådgivande förteckningar över

de myndigheter, från vilka yttrande regelmässigt hör inhämtas i ärenden

av skilda slag.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Någon anledning att införa bestämmelser, som hindrar byggnadsnämnden

att i sitt beslut frångå mening, vilken uttalats av viss remissmyndighet, föreligger

enligt min uppfattning icke. Däremot anser jag, att det bör åligga

nämnden att där så sker omedelbart underrätta myndigheten om beslutet.

Vad särskilt angår utredningens förslag att på byggnadsnämndens befattningshavare

överföra tillsynen över arbetarskyddet vid husbyggnadsarbete

anser jag att denna fråga bör i den omfattning, som befinnes lämplig, kunna

lösas genom att byggnadsnämndens befattningshavare förordnas till kommunala

tillsyningsmän enligt författningarna om arbetarskydd. Några särskilda

bestämmelser härom torde åtminstone t. v. icke erfordras.

Byggförfattningarna

Utredningen

Utredningens tidigare refererade förslag innebär, att något mer än ett

tiotal paragrafer i BL upphäves och att ytterligare ett fyrtiotal paragrafer

undergår vissa jämkningar. Eftersom ändringarna kvantitativt är ganska

betydande, har utredningen övervägt, om icke BL bör ersättas med en helt

ny lag. Av åtskilliga skäl har utredningen emellertid valt att avstå från att

framlägga förslag till en helt ny byggnadslag samt har i stället låtit sina

förslag ta formen av ändringar på vissa särskilda punkter i den nuvarande

lagen.

Ändringarna i det författningsmaterial, som innefattas i nuvarande BS,

blir ännu mera betydande än ändringarna i BL. Blott ett fåtal av bestämmelserna

i BS kan lämnas orubbade. Utredningen har därför ansett det meningslöst

att söka inarbeta reformerna i BS utan har i stället föreslagit att

denna ersättes med en ny författning.

En fråga, som utredningen behandlat ingående, gäller byggnadsordningarna

för särskilda orter. Enligt nuvarande bestämmelser skall byggnadsordning

uppgöras med ledning av ett utav byggnadsstyrelsen upprättat normalförslag,

och avvikelse från normalförslaget får icke av länsstyrelsen fastställas

med mindre byggnadsstyrelsen hörts i ärendet och tillstyrkt avvikelsen.

Enligt uppgift har avvikelser från normalförslaget begärts och medgivits

blott i relativt få fall. För de byggande är det emellertid eu avsevärd

olägenhet att alltid behöva räkna med möjligheten av att byggnadsordningen

kan innehålla särbestämmelser. Kommunernas befogenhet att antaga

byggnadsordningar kan icke längre sägas innebära någon verklig lokal lagstiftningsmakt

utan ger på sin höjd sken av en sådan. Av betydligt större

värde ur kommunal synpunkt skulle det vara om de lokala organen — byggnadsnämnderna

— finge ökade befogenheter att laga efter lägligheten genom

att frångå de för riket i allmänhet gällande reglerna. Det syfte, som

byggnadsordningarna fullföljer, kan i så fall tillgodoses genom rådgivande

anvisningar från byggnadsstyrelsen angående tillämpningen av reglerna i

byggnadsförfattningarna. Ett ytterligare skäl för att avskaffa byggnadsord
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

ningarna ligger i att dessa till stor del innefattar detalj föreskrifter, som

med hänsyn till den tekniska utvecklingen ofta behöver ändras.

Utredningen har för sin del ansett, att det icke möter några allvarliga

betänkligheter att helt avskaffa byggnadsordningarna samt har föreslagit

att så skall ske.

Ett annat komplex av byggbestämmelser innefattas i byggnadsstyrelsens

anvisningar till BS (BABS). Dessa anvisningar grundar sig på bemyndiganden

i 59, 61, 67, 69, 70, 74, 100, 101, 129, 134 och 172 §§ BS. Av nämnda

bestämmelser framgår, att anvisningarna, oavsett benämningen, i vissa delar

är att anse som bindande för såväl byggnadsnämnden som de byggande.

Anvisningarna överses f. n. inom byggnadsstyrelsen. Arbetet avser bl. a.

att utvidga anvisningarna, så att de kommer att innehålla alla de föreskrifter,

vilka en byggande behöver känna till för att byggnaden i tekniska hänseenden

skall komma att överensstämma med gällande föreskrifter på olika

områden. Utredningen har framhållit, att man härigenom i praktiken kan

komma mycket nära det mål, som man inom byggnadskretsar sedan länge

eftersträvat, nämligen att få alla föreskrifter angående byggnads utförande

samlade i en enda publikation. I så fall blir det också möjligt att väsentligt

skära ned omfattningen av de byggnadstekniska bestämmelserna i BS. Utredningen

har ansett sig böra ta fasta på de fördelar, som det innebär att

få de byggnadstekniska bestämmelserna sammanförda på sätt förut nämnts

samt har vid utarbetandet av sina förslag utgått från att så kommer att

ske.

Vad härefter beträffar de föreskrifter om byggande och byggnader, som

återfinnes i olika specialförfattningar vid sidan av BL och BS, har utredningen

betonat vikten av att man framgår med varsamhet, när det gäller

att till byggnadsförfattningarna överföra byggtekniska bestämmelser i författningar

på andra områden. Det är nämligen ofta svårt att till fullo överblicka

de konsekvenser, som stympning av en författning på ett specialområde

medför. F. ö. är redan de författningstekniska oformligheter, vartill

en konsekvent utrensning av byggbestämmelserna i olika författningar

leder, ägnade att väcka betänksamhet. Enligt vad utredningen framhållit

är de bestämmelser i skilda specialförfattningar, som det kan komma i fråga

att föra över till byggförfattningarna, genomgående av så speciell natur,

att de i allt fall ej har sin rätta plats i BS utan snarare i byggnadsstyrelsens

anvisningar till stadgan. I anslutning till utredningens förut framlagda

förslag att till anvisningarna överföra en god del av de f. n. i BS givna bestämmelserna

om byggandet bar därför också den frågan aktualiserats, om

det icke skulle vara möjligt att förfara på liknande sätt med de byggföreskrifter,

som återfinnes i andra författningar. I den mån det lyckas att

genom anvisningarna till byggnadsstadgan genomföra eu tillfredsställande

reglering av de frågor, som avhandlas i en viss specialförfaltning, blir de

byggnadstekniska bestämmelserna i denna obehövliga. Det är emellertid i

regel icke nödvändigt, att dessa omedelbart upphäves, utan frågan härom

torde i regel kunna anstå till dess en revision av författningen blir aktuell

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 195!)

av annan anledning. En sådan lösning bär ansetts innebära stora fördelar

framför det alternativ, som består i att man omedelbart ur diverse författningar

utrensar allt, som är av byggnadsteknisk natur, och det alternativ,

som består i att frågan får förfalla. Utredningen har ansett sig böra utforma

sina förslag i enlighet härmed.

Remissyttrandena

Vad beträffar författningsförslagens utformning i allmänhet hänvisas till

vad som under rubriken »Allmänna synpunkter» anförts rörande remissinstansernas

ståndpunkt till de principer, på vilka förslagen bygger.

Förslaget att avskaffa byggnadsordningarna har, i den mån det blivit

föremål för särskilda ultalanden, nästan genomgående tillstyrkts.

Även förslaget att överföra de mera tekniskt betonade bestämmelserna i

BS till särskilda, av byggnadsstyrelsen utfärdade tillämpningsföreskrifter

och anvisningar har i allmänhet väckt gillande. Enstaka kritiska yttranden

förekommer dock. Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län funnit

det vara eu tvivelaktig fördel, att bestämmelserna flyttas från BS till av

administrativ myndighet utfärdade, för länsstyrelsen och byggnadsnämnderna

ändock gällande föreskrifter. 195b års brandlags revision har, med erkännande

av förslagets fördelar, framhållit, att anvisningarna kan komma

att ändras genom beslut av allenast byggnadsstyrelsen och riksbrandinspektören,

vilket kan medföra att andra synpunkter än de, som företrädes av

dessa myndigheter, får svårt att göra sig gällande. Arbetarskyddsslyrelsen

har icke haft något att erinra mot att de byggnadstekniska bestämmelserna

överföres till anvisningar, som det skall ankomma på byggnadsstyrelsen

att utfärda, men har inskärpt vikten av att samråd äger rum med andra

av frågan berörda centrala myndigheter.

Åtskilliga yttranden innehåller synpunkter på hur föreskrifterna och anvisningarna

bör utformas. Landsorganisationen i Sverige m. fl. har framhållit,

att decentralisation av dispensbefogenheterna förkortar den administrativa

vägen men också medför risk för en olikformig tillämpning. Det är därför

av stor betydelse, att byggnadsstyrelsens tillämpningsföreskrifter utformas

så, att de möjliggör en enhetlig tillämpning över hela landet. Svenska

värme-, ventilations- och sanitetslekniska föreningen har betonat önskvärdheten

av att byggnadsstyrelsens anvisningar kommer att omfatta ej endast

egentlig byggnadsteknik utan även alla andra för byggandet erforderliga

tekniska bestämmelser såsom rörande gas-, vatten- och avloppsledningar

samt sanitära apparater, brandskydd och tekniska säkerhetsproblem rörande

hl. a. oljeledning, liälsovårdsfrågor samt speciella bestämmelser för t. ex.

livsmedelsbutiker. Näringslivets byggnadsdelegation har framhållit vikten

av att tillämpningsföreskrifterna icke göres för omfattande. Kooperativa

förbundet har framhållit, att man vid utformningen av byggnadsstyrelsens

anvisningar måste noga se till, att dessa ej får större räckvidd än som är

nödvändigt. En liknande ståndpunkt har intagits av Sveriges lantbruksför
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

bund, som särskilt betonat risken för att den enkelhet, som utmärker förslaget,

kan gå förlorad genom tillkrånglingar, som åstadkommes genom ett

ämbetsverks måhända naturliga strävan att med föreskrifter och anvisningar

söka säkerställa den praktiska tillämpningen.

Departementschefen

I vilken omfattning utredningens förslag enligt min mening bör godtagas,

framgår i allt väsentligt av vad jag förut anfört.

Liksom utredningen anser jag, att ändringarna i BL i och för sig icke

blir av den omfattning och betydelse, att de motiverar dess ersättande med

en helt ny lag. Ur systematisk synpunkt hade det visserligen varit önskvärt,

att lagen och stadgan fått likartad disposition. Med hänsyn till att rättsreglerna

på närstående områden är föremål för omarbetning — i vilket hänsende

särskilt förtjänar nämnas den utredningsverksamhet som bedrives av

1954 års fastighetsbildningskommitté — kan tidpunkten icke anses väl vald

för en mera genomgripande omstöpning av lagmaterialet. Frågan härom

bör därför t. v. få anstå.

Däremot står del utom tvivel att ändringarna i BS blir så omfattande,

att de nödvändiggör dess ersättande med en helt ny författning. Denna

torde, med de jämkningar som jag tidigare förordat, kunna utformas efter

de principer, vilka utredningen förordat.

Utredningens förslag till författningsförslag är utarbetade från förutsättningen,

att några särskilda byggnadsordningar för särskilda orter icke är

behövliga och att de f. n. gällande byggnadsordningarna efter en viss övergångstid

skall upphöra att äga giltighet. De skäl, som utredningen åberopat

härför, synes övertygande. Några invändningar mot att byggnadsordningarna

avskaffas har knappast avhörts. Jag anser därför, att utredningens

förslag i denna del bör kunna följas vid lagstiftningens slutliga utformning.

Vad angår förslaget att överföra huvudparten av de tekniska föreskrifterna

i byggförfattningarna till tillämpningsföreskrifter och anvisningar, som

det skall ankomma på byggnadsstyrelsen att utfärda, torde det visserligen få

anses som en princip i sådana författningar, vilkas tillämpning ankommer

på kommunala organ, att så fullständigt som möjligt redovisa allt, som

dessa organ har att beakta vid prövningen. Denna princip kan dock på ett

specialområde som det förevarande icke drivas hur långt som helst. På

grund av ämnesområdets omfattning skulle författningstexten lätt komma

att svälla över alla gränser. Större delen av bestämmelserna rör dessutom

speciella frågor av teknisk karaktär vilka saknar intresse för andra än dem,

som handhar den rent tekniska granskningen och kontrollen av byggföretagen.

Bestämmelser av denna karaktär bör dessutom kunna ändras utan

alltför stor omgång för att motsvara utvecklingens krav. Allt detta gör att

man på förevarande område torde böra acceptera utredningens tanke att

överlämna eu hel del detaljfrågor till reglering i annan ordning än genom

allmän författning.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Ä andra sidan kan det icke vara lämpligt att helt överlämna utfärdandet

av detalj föreskrifter till byggnadsstyrelsen eller annan myndighet. Liksom

hittills bör sådana föreskrifter, som avses få bindande karaktär, underställas

Kungl. Maj :t för att bli gällande. Enligt utredningens mening, vilken

jag kan dela, torde det emellertid icke vara nödvändigt att utfärda dylika

föreskrifter annat än i ganska ringa omfattning. Huvudparten av de regler,

som anses böra gälla för byggandet, torde kunna utformas såsom råd och

anvisningar till byggnadsnämnderna vid tillämpningen av byggnadsstadgan.

Någon anledning att uppställa krav på överprövning genom Kungl. Maj :t av

regler, som endast har denna karaktär, föreligger uppenbarligen icke. Så

som utredningen föreslagit, torde det vara lämpligt att i författningstexten

införa en terminologisk skillnad mellan bestämmelser av bindande karaktär,

för vilka böi reserveras beteckningen »föreskrifter», samt regler av allenast

rådgivande karaktär, för vilka den hittills brukade termen »råd och anvisningar»

synes lämplig. Skillnaden bör givetvis komma till tydligt uttryck

vid bestämmelsernas publicering.

För några fall — närmare bestämt vad angår en del i byggförfattningarna

föreskrivna kartor, beskrivningar och förteckningar — bör det ankomma

på Iantmäteristyrelsen och alltså icke på byggnadsstyrelsen att utfärda närmare

föreskrifter. Dessa fall bör närmare angivas i författningstexten.

Utan särskild bestämmelse torde det framstå som uppenbart, att såväl

byggnadsstyrelsen som Iantmäteristyrelsen före utfärdandet av föreskrifter,

råd och anvisningar har att i erforderlig omfattning samråda med de övriga

myndigheter, som i något hänseende beröres av frågan.

Beträffande omfattningen av de nu berörda föreskrifterna, råden och anvisningarna

delar jag den i vissa av remissyttrandena framförda åsikten,

att en stark koncentration av materialet är önskvärd. Detta gäller framförallt

de bindande föreskrifterna men givetvis också de bestämmelser, som endast

tar form av råd och anvisningar.

I anledning av vad nu anförts har inom kommunikationsdepartementet

utarbetats följande författningsförslag, nämligen

1) Förslag till lag om ändring av byggnadslagen den 30 juni 19b7 (nr

385), samt

2) Förslag till byggnadsstadga.

Vad jag i det följande har att anföra torde lämpligen kunna anknytas till

de särskilda paragraferna i författningsförslagen.

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen

14 §.

Utredningen

Med den föreslagna ändringen avses, enligt vad utredningen framhållit,

att skapa författningsinässigt underlag för den bestämmelse i utredningens

förslag till ny byggnadsstadga, enligt vilken dispens från det i paragrafen

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959 169

stadgade förbudet under vissa förutsättningar skall kunna meddelas av

byggnadsnämnd.

Departementschefen

Tidigare har jag — under rubriken »Dispenser» — uttalat mig för att

dispensgivningen i nu avsett fall skall kunna anförtros byggnadsnämnden.

Jag tillstyrker därför utredningens förslag i denna del. Beträffande närmare

bestämmelser i ämnet hänvisas till 67 § byggnadsstadgeförslaget.

15 §.

Utredningen

Utredningen har framhållit, att förslaget innebär dels en liknande lagändring

som den vid 14 § omförmälda och dels en ändring i fråga om giltighetstiden

för sådant nybyggnadsförbud, som avses i paragrafen. Ändringen

i fråga om förbudets giltighetstid har enligt utredningen till ändamål att

möjliggöra enhetliga bestämmelser i detta hänseende för land och stad.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett att länsstyrelsen bör ha möjlighet

att bestämma kortare tid för förbudets giltighet än tre år.

Departementschefen

Beträffande möjligheten att delegera dispensbefogenheten till annan möjlighet

än länsstyrelsen åberopas vad som anförts vid 14 §.

Den föreslagna treårsperioden för giltigheten av sådant förbud mot nybyggnad,

som avses i paragrafen, är enligt min uppfattning onödigt lång,

helst som tiden vid behov kan förlängas utan avsevärd omgång. Nuvarande

föreskrift, enligt vilken tiden är ett år, torde böra bibehållas oförändrad.

Förlängning av tiden bör få ske med högst två år i sänder. Om tiden begränsas

på angivet sätt, synes det icke erforderligt att, såsom f. n. är stadgat,

fordra underställning hos Kungl. Maj :t av förlängningsbeslutet.

26 §.

Departementschefen

Utredningens förslag att utvidga länsstyrelsens befogenhet att fastställa

stadsplan och stadsfullmäktiges möjlighet att till byggnadsnämnden delegera

sin befogenhet att antaga sådan plan har, liksom de avgivna yttrandena

över dessa förslag, utförligt behandlats av mig under rubriken »Stadsplan».

På sätt där anförts ansluter jag mig i hithörande frågor till utredningens

mening och tillstyrker sålunda förslaget i denna del med allenast några

mindre jämkningar av texten i formellt hänseende.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

31 §.

Departementschefen

Här behandlas förutsättningarna för ändring av bestående tomtindelning,

vilken fråga utförligt avhandlats under rubriken »Tomtindelning m. m.» i

det föregående. Jag hänvisar till vad där anförts.

34 §.

Departementschefen

Förslaget, som innebär en viss utvidgning av befogenheten för Kungl.

Maj :t att medgiva dispens från förbudet att bygga i strid mot stadsplan samt

en utvidgning av möjligheterna att delegera dispensbefogenheten till länsstyrelsen

eller annan myndighet, har förut motiverats under rubriken »Dispenser».

Författningstexten överensstämmer, bortsett från en mindre jämkning

i förtydligande syfte, helt med utredningens förslag.

36 §.

Departementschefen

Innebörden av förslaget i denna del är att sådant nybyggnadsförbud, som

avses i paragrafen, skall kunna föreskrivas icke blott, såsom nu, av Kungl.

Maj :t, utan även av länsstyrelsen i fall då befogenheten att fastställa stadsplan

ankommer på denna. Den föreslagna ändringen, vilken är att beteckna

som en konsekvens av ändringen i 26 §, överensstämmer med vad utredningen

förordat.

38 §.

Utredningen

I denna paragraf, som handlar om förbud att företaga nybyggnad i strid

mot tomtindelning, å tomt som icke är rättsligen bestående samt å tomt

för vilken utfartsväg och avlopp ej ordnats eller för vilken bidrag till kostnad

för gata icke erlagts eller säkerställts, har utredningen föreslagit sådan

ändring, alt befogenheten för Kungl. Maj :t att dispensera från här avsedda

ny6yggnadsförbud skall kunna delegeras till myndighet som Kungl. Maj :t

bestämmer.

Remissyttrandena

Lantmätcristyrelsen, länsstyrelsen i Värmlands län och stadsbyggnadskontoret

i Stockholm har framhållit, att dispens f. n. kan ges blott om »synnerliga

skäl» föreligger, medan villkoret i utredningens förslag uppmjukats

därhän, att blott »särskilda skäl» fordras. De har ansett, att den nuvarande

formuleringen bör bibehållas.

Departementschefen

Beträffande frågan om delegation av dispensbefogenheten har jag redan

förut under rubriken »Dispenser» i princip anslutit mig till utredningens

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

förslag. Angående den omfattning, vari möjligheten till delegation förutsättes

skola komma till användning, hänvisas till 67 § förslaget till ny byggnadsstadga.

Vad beträffar formuleringen av själva dispensvillkoret följer av vad som

anförts under rubriken »Tomtindelning m. m.», att skälen för att strikt

upprätthålla förbuden mot nybyggnad i strid mot tomtindelning eller å tomt,

som icke är rättsligen bestående, numera icke är lika tungt vägande som

då bestämmelsen kom till. Liknande synpunkter kan åberopas även beträffande

övriga i paragrafen stadgade nybyggnadsförbud. Den föreslagna uppmjukningen

av dispensvillkoren — vars praktiska konsekvenser f. ö. icke

torde bli alltför betydande — kan med hänsyn härtill icke anses omotiverad.

Någon anledning att på denna punkt frångå utredningens förslag torde ej

föreligga.

63 §.

Departementschefen

Härom hänvisas till vad jag under rubriken »Stadsplan» yttrat angående

beräkning av ränta å gatumarksersättning m. m.

76 §.

Departementschefen

Beträffande innehållet i förevarande paragraf hänvisas till vad jag törut

anfört under rubriken »Byggnadsplan». Bestämmelsen överensstämmer -- bortsett från en formell jämkning — med vad utredningen föreslagit.

77—80 §§.

Utredningen

Utredningen, som föreslagit att institutet utomplansbestämmelser skall få

en ändrad innebörd bl. a. i det hänseendet, att bestämmelserna i princip skall

vara av samma innehåll för alla utomplansområden, har i 77 § upptagit förslag

till bestämmelser om de befogenheter för Kungl. Maj :t, vilka erfordras

för att genomföra en sådan ordning. Detaljbestämmelserna har upptagits i

3 kap. förslaget till ny byggnadsstadga.

Den nuvarande föreskriften i 78 §, vilken innebär att för område med

fastställd generalplan icke får införas utomplansbestämmelser, vilka står

i strid mot planen, kan — enligt vad utredningen framhållit —- icke utan

ändring anpassas till den av utredningen föreslagna ordningen med »normaliserade»

utomplansbestämmelser. Föreskriften i fråga har därför av utredningen

föreslagits utbytt mot ett stadgande av'' innebörd, att utomplansbestämmelser

icke skall gälla i den mån de strider mot fastställd generalplan

eller med andra ord att bestämmelserna i planen alltid har företräde

i fall av konflikt med utomplansbestämmelser.

För dispens från det i 79 § stadgade förbudet att företaga nybyggnad i

strid mot utomplansbestämmelser gäller nu bl. a. det villkoret, att nybygg
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

naden ej får avsevärt motverka syftet med bestämmelserna. Enligt utredningen

blir detta dispensvillkor, om utredningens förslag att förenhetliga

utomplansbestämmelserna genomföres, närmast meningslöst och i allt fall

mycket svårtolkat. Utredningen har därför föreslagit att det borttages.

Bestämmelserna i 80 § första stycket om förbud mot nybyggnad då beslut

fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser

samt i andra stycket av samma paragraf om befogenhet för länsstyrelsen

att förordna om nybyggnadsförbud då länsstyrelsen funnit utomplansbestämmelserna

icke kunna fastställas eller ock böra i viss del undantagas

från fastställelse, har av utredningen föreslagits skola upphävas. (Jfr

det referat, som givits under rubriken »Byggnadsförbud».)

Remissyttrandena

överlantmätaren i Kristianstads län har anmärkt på att utredningens

förslag — i motsats till gällande lag — icke innehåller någon uttrycklig föreskrift

om att utomplansbestämmelser skall införas endast när så erfordras.

överlantmätaren i Kronobergs län har ifrågasatt, om icke kommunens

styrelse bör kunna delegera sin beslutanderätt till byggnadsnämnden i samma

omfattning som då fråga är om antagande av stadsplan eller byggnadsplan.

Från samma håll har anmärkts på att länsstyrelsen enligt utredningen

icke skall få ta initiativ till att införa utomplansbestämmelser med mindre

det uppenbarligen är påkallat. Det anses att denna bestämmelse är för snäv

och bör uppmjukas genom att ordet »uppenbarligen» uteslutes.

Departementschefen

På sätt tidigare framhållits under rubriken »Utomplansbestämmelser»,

synes de principer, som utredningen förordat på detta område, böra läggas

till grund för lagstiftning. Endast i ett hänseende har jag uttalat mig för att

förslaget frångås, nämligen beträffande det i 80 § första stycket stadgade

förbudet mot nybyggnad i fall då beslut fattats eller fråga väckts om antagande

av utomplansbestämmelser. För detta fall torde den nuvarande förbudsbestämmelsen

bibehållas. Däremot saknas anledning att bibehålla övriga

i paragrafen upptagna förbudsbestämmelser.

Den i ett av remissyttrandena anförda erinringen, att kommunens fullmäktige

bör kunna uppdraga åt byggnadsnämnden att meddela förordnande

om tillämpning av utomplansbestämmelser, synes ha skäl för sig. En bestämmelse

i ämnet torde därför böra inflyta i 77 §.

I övrigt synes utredningens förslag kunna godtagas även beträffande detaljerna.

Jag kan icke biträda de förslag till vissa jämkningar i förslagets

text, som framförts i ett par av remissyttrandena.

81 och 83 §§.

Departementschefen

Jag hänvisar till vad som tidigare anförts under rubriken »Byggnadsförbud».

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

91 och 92 §§.

Departementschefen

Liksom utredningen föreslår jag, att dessa paragrafer upphäves. Angående

skälen härför hänvisas till vad som anförts under rubriken »Byggnadsförbud».

96—104 §§.

Departementschefen

På sätt förut anförts under rubriken »Generalplan» synes bestämmelserna

om generalplan på landet böra få en sådan avfattning, att de kommer att

i sakligt hänseende helt överensstämma med bestämmelserna om generalplan

i stad. I enlighet med detta ställningstagande torde bestämmelserna

lämpligen böra utformas i överensstämmelse med utredningens förslag, vilket

innebär att de i allt väsentligt tar form av hänvisningar till bestämmelserna

om generalplan i stad (9—23 §§ BL). I denna form kommer bestämmelserna

att omfatta blott två paragrafer (96 och 97 §§), vilket innebär att

98—104 §§ utgår ur lagen.

106 §.

Departementschefen

Den föreslagna ändringen i denna paragraf består i slopande av den f. ii.

i andra stycket förekommande bestämmelsen om nybyggnadsförbud i avbidan

på antagande eller ändring av stadsplan. Förslaget överensstämmer

i denna del med vad utredningen förordat. Angående motiven till ändringen

hänvisas till vad som anförts under rubriken »Byggnadsförbud».

107—113 §§.

Utredningen

Innebörden av de ändringar, som utredningen föreslagit i dessa paragrafer,

är, i korthet uttryckt, att proceduren vid tillkomsten av en byggnadsplan

uppdelas på tre led, nämligen planens upprättande genom byggnadsnämnden,

dess antagande av kommunens fullmäktige (eller byggnadsnämnden)

samt dess fastställande av länsstyrelsen. Skälen till denna omläggning

av förfarandet har redovisats i annat sammanhang (jfr vad som yttrats under

rubriken »Byggnadsplan» i det föregående). Bestämmelsernas detaljutformning

ansluter nära till motsvarande stadganden om stadsplan.

Den nuvarande bestämmelsen i 111 § om gäldande av kostnaden för upprättande

av byggnadsplan har icke någon motsvarighet i utredningens förslag.

Eftersom förslaget leder till att man i fortsättningen kan i viss mening

tala om ett byggnadsplanemonopol för kommunerna, har utredningen

ansett sig kunna förutsätta, att frågan om gäldande av kostnaden för planens

upprättande kommer att — liksom vid upprättande av stadsplan

kunna lösas genom avtal mellan kommunen och vederbörande markägare.

Om avtal ej föreligger, torde ulan särskild bestämmelse framstå som klart,

att kostnaden skall gäldas av kommunen.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj. ts proposition nr i68 år 1959

Beträffande 113 §, som innehåller bestämmelser om förpliktande för

ägare av större markområde, som förses med byggnadsplan, att utan ersättning

upplåta mark till väg eller annan allmän plats, har utredningen också

föreslagit en viss jämkning. Denna innebär, att rätten att ta initiativ i dylika

frågor, vilken f. n. tillkommer länsstyrelsen, överflyttas till kommunen.

Remissyttrandena

Åtskilliga remissorgan, bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands, Örebro och

Västmanlands län, har sagt sig föredraga bestämda regler om skyldigheten

att bekosta upprättande av byggnadsplan. Fullmäktige i Trollhättan har

framhållit behovet av regler härom speciellt för det fall, att en kommun

får sig förelagt av länsstyrelsen att upprätta sådan plan.

Departementschefen

Genom den framställning, som tidigare lämnats under rubriken »Byggnadsplan»,

har ståndpunkt tagits till flertalet av de spörsmål, som här möter.

Konsekvensen av detta ståndpunktstagande är att utredningens förslag

till nya bestämmelser i allt väsentligt bör godtagas. Ett undantag utgör

dock 108 §, som bör omformuleras så, att länsstyrelsens befogenhet att själv

föranstalta om upprättande av förslag till byggnadsplan icke förutsätter ett

formligt föreläggande för kommunen utan träder i funktion så snart en

uppenbar försummelse föreligger samt kommunens fullmäktige, efter att

ha blivit hörda i saken, icke förmått lämna sådant besked, att förslag till

en godtagbar plan kan förväntas inom skälig tid. I själva lagtexten torde

detta kunna uttryckas så, att länsstyrelsen, om en kommun underlåter att

vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av byggnadsplan, där sådan

erfordras, äger att efter kommunalfullmäktiges hörande låta upprätta förslag

till sådan plan samt, sedan tillfälle givits fullmäktige och dem frågan

eljest rör att yttra sig över förslaget, fastställa förslaget såsom byggnadsplan.

Skäl synes också föreligga att uppmärksamma vad i vissa av remissyttrandena

anförts om behovet av uttryckliga bestämmelser om skyldigheten

att bekosta byggnadsplan. Visserligen torde det, såsom utredningen framhållit,

i flertalet fall vara möjligt att få till stånd en rimlig överenskommelse

om kostnadens fördelning mellan kommunen och andra sakägare, men under

vissa omständigheter — t. ex. om förslag till plan upprättas genom länsstyrelsens

försorg — torde utredningens förslag icke sällan medföra, att

kostnaden stannar på kommunen, oaktat en eller flera enskilda sakägare

varit närmast till att slutligt vidkännas densamma. Den lämpligaste lösningen

synes vara att de nuvarande reglerna i 111 § om kostnadsfördelningen i

huvudsak bibehålies. De torde emellertid böra jämkas därhän, att kostnaden

skall förskjutas av kommunen med skyldighet för vederbörande enskilda

markägare att återgälda kommunen så stor del därav, som enligt nu

gällande regler belöper på envar av dem. Den nuvarande bestämmelsen om

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 168 år 1959

175

statsbidrag till planläggningskostnaden bör i samband därmed slopas, eftersom

dylika bidrag icke längre utgår.

Den nu sist förordade avvikelsen från utredningens förslag nödvändiggör

en jämkning i förslagets paragrafindelning, bestående i att de bestämmelser,

som i förslaget upptagits under 110 och 111 §§, sammanföres till en

paragraf med beteckningen 110 §.

Beträffande ytterligare en detaljfråga anser jag skäl föreligga att göra

viss avvikelse från utredningens förslag. Frågan gäller rätten att ta initiativ

till förpliktande för ägare av större markområde inom byggnadsplan (markexploatör)

att utan ersättning upplåta mark till väg eller annan allmän

plats. Även om kommunen i de flesta fall kan förutsättas ha vilja och förmåga

att tillgodose tomtköparnas intressen gentemot exploatören genom

att utverka sådant förordnande, som nu avses, gäller detta kanske inte alldeles

undantagslöst. I vissa fall — t. ex. beträffande fritidsbebyggelse —

kan det hända att kommunen inte har tillräckligt intresse av saken för att

engagera sig på det sätt, som en framställning om dylikt förordnande innebär.

Den föreslagna bestämmelsen om att förordnandet skall kunna givas endast

på framställning av kommunen synes därför böra utgå ur förslaget.

Emellertid bör enligt min mening 113 § ändras i ett annat hänseende. Stadgandet

bör vara avfattat med tanke på att frågan om förpliktande att avstå

mark kan komma att väckas redan då planläggningsfrågan behandlas

hos de kommunala myndigheterna, och byggnadsnämnden bör få befogenhet

att redan på detta stadium göra sådan anmälan till inskrivningsdomaren,

som avses i andra stycket av paragrafen. Härigenom blir det möjligt att

försäkra sig om att markägaren icke gör förordnandet verkningslöst genom att

överlåta markområdet eller delar därav till andra personer. Det inom departementet

upprättade lagförslaget har avfattats i enlighet med vad nu sagts.

119 och 120 §§.

Departementschefen

I anslutning till vad som under rubriken »Utomplansbestämmelser» anförts

om att proceduren vid införande av sådana bestämmelser bör vara

densamma på landsbygden som i städerna, föreslås att de nuvarande föreskrifterna

om utomplansbestämmelser på landet ersättes med en hänvisning

till motsvarande bestämmelser för stad. Denna hänvisning inrymmes i 119 §,

medan 120 § helt utgår ur lagen. Förslaget överensstämmer med vad utredningen

förordat utom därutinnan att hänvisningen fått avse icke blott 77—

79 §§ utan jämväl 80 §.

121 §.

Departementschefen

Den här föreslagna ändringen — vilken överensstämmer med utredningens

förslag — är av formell natur och föranledes av ändringarna i proceduren

vid införande av utomplansbestämmelser.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

123—125 §§.

Departementschefen

Frågan om upphävande av bestämmelsen i 123 § om befogenhet för länsstyrelse

att förordna om särskilt förbud mot tätbebyggelse bär ingående behandlats

i det föregående under rubriken »Byggnadsförbud», och hänvisas

till vad där anförts. I stället för den nuvarande bestämmelsen om länsstyrelsens

befogenhet i nämnda hänseende bör — efter mönster av vad i 87 §

BL är stadgat för stad — i paragrafen inflyta ett stadgande om rätt för

Kungl. Maj :t att till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej

ingår i stadsplan eller byggnadsplan meddela de föreskrifter som för ändamålet

finnes erforderliga. Angående det sätt, varpå Kungl. Maj :ts befogenhet

föreslås skola utnyttjas, hänvisas till 56 § byggnadsstadgeförslaget.

Upphävandet av bestämmelserna om nybyggnadsförbud leder till en ändring

jämväl av 124 §, varjämte 125 § föreslås helt utgå ur lagen. I dessa delar

överensstämmer förslaget med vad utredningen förordat.

128, 129 och 131—133 §§.

Departementschefen

Under rubriken »Regionplan» har framhållits, att bestämmelserna i BL

och BS om regionplaneförbund bör anpassas till 1957 års lag om kommunalförbund.

Ändringarna i BL blir väsentligen av formell natur. I huvudsak består

de i att den nu nyttjade termen »förbundsdirektion» utbytes mot termen

»förbundsfullmäktige». Bestämmelsen i 128 § tredje stycket, vilken innehåller

en hänvisning till den äldre kommunalförbundslagen, torde kunna

helt utgå.

Anmärkas må, att den nya kommunalförbundslagen icke innehåller några

bestämmelser om ersättare eller suppleanter för ledamöter av förbundsfullmäktige.

Något mera framträdande behov torde icke föreligga att införa regler

härom just i fråga om regionplaneförbund, annat än såvitt angår ersättare

för den av Kungl. Maj :t förordnade ordföranden. Detta har vid utformningen

av 129 § i departementsförslaget uppmärksammats på det sättet, att

däri bibehållits bestämmelsen om ersättare för fullmäktiges ordförande men

icke om ersättare för övriga fullmäktigeledamöter. Härutinnan — men blott

i detta hänseende — avviker departementsförslaget från vad utredningen

föreslagit.

134 §.

Departementschefen

Som en följd av det tidigare framförda förslaget att normalisera utomplansbestämmelserna

torde vad i första stycket av förevarande paragraf är

stadgat om att regionplan skall tjäna till ledning vid upprättande av sådana

bestämmelser böra utgå ur lagtexten.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena av denna paragraf om vissa

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 195!)

byggnadsförbud föreslås utgå helt. Angående motiven härtill hänvisas till

vad som yttrats under rubriken »Byggnadsförbud».

Departementsförslaget överensstämmer i dessa delar med utredningens

förslag.

149 §.

Departementschefen

Med anledning av vad som under rubriken »Byggnadsplan» föreslagits beträffande

proceduren vid tillkomsten av sådan plan anser jag •— liksom utredningen

—- att det i förevarande paragraf givna stadgandet om förbud i

vissa fall att överklaga kommunalt beslut rörande stadsplan, utomplansbestämmelser

eller tomtindelning bör utvidgas att avse jämväl beslut om byggnadsplan.

Vidare föreslås — likaledes i enlighet med utredningens förslag — en terminologisk

ändring av samma karaktär som de vid 128 m. fl. §§ anmärkta

ändringsförslagen.

150 §.

Utredningen

Till vinnande av överensstämmelse med andra i byggnadslagstiftningen

förekommande bestämmelser om fatalietider har föreslagits, att tiden för

besvär över här avsedda fastställelsebeslut minskas från en månad till tre

veckor.

I anslutning till förslaget om normalisering av utomplansbestämmelserna

har utredningen föreslagit att den i första stycket av förevarande paragraf

givna bestämmelsen om att länsstyrelses beslut om fastställelse av utomplansbestämmelser

skall meddelas efter anslag, ändras att avse länsstyrelses

beslut om fastställelse av kommunalt beslut rörande tillämpning av utomplansbestämmelser.

Remissyttrandena

Hovrätten för Nedre Norrland har anmärkt på att tiden för fullföljd av talan

mot länsstyrelses beslut i fråga om införande av utomplansbestämmelser

enligt förslaget blir olika beroende på om frågan gäller fastställande av ett

kommunalt beslut eller om förordnandet meddelas direkt av länsstyrelsen

efter hörande av vederbörande kommunala myndigheter. Lämpligast vore enligt

hovrätten, att de regler, som i förslaget upptagits för fullföljd av talan

mot länsstyrelses fastställelsebeslut, finge gälla i båda fallen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett att bestämmelsen om anslag

icke bör avse sådana belut, som ej får överklagas.

Departementschefen

Utredningens förslag till förenhetligandc av bcsvärstiderna anser jag

lämpligt.

12 Hihang ("dl riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr I6S

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 168 år 195!)

Vid övergång till det av mig förordade systemet med utomplansbestämmelser

av enhetligt innehåll bör förevarande paragraf — såsom utredningen

anmärkt — jämkas i redaktionellt hänseende. Utredningens förslag bör

emellertid omarbetas, så att den i ett remissyttrande påvisade olägenheten

i fråga om tillämpningen av besvärsreglerna bortfaller. I departementsförslaget

har så skett.

Av praktiska skäl bör reglerna om sättet för utfärdande av länsstyrelsens

beslut i hithörande frågor få ett såvitt möjligt enhetligt innehåll. På grund

härav och då skyldigheten för länsstyrelsen att verkställa anslag icke innebär

något större mått av merarbete, anser jag icke erforderligt att härutinnan

göra undantag för sådana fall, då beslutet ej får överklagas.

151 och 157 §§.

Departementschefen

I dessa paragrafer föreslås — i anslutning till vad utredningen förordat

— en del redaktionella jämkningar, föranledda av mitt ståndpunktstagande

under rubriken »Utomplansbestämmelser».

167 och 168 §§.

Departementschefen

Ändringarna i dessa paragrafer inskränker sig till att där gjorda hänvisningar

till vissa lagrum i BL lämpats till förslagets paragrafindelning.

Övergångsbestämmelserna

Utredningen

Utredningen har som sin uppfattning uttalat, att flertalet av de föreslagna

lagändringarna icke är av beskaffenhet att påverka några redan bestående

rättsförhållanden och därför ej tarvar särskilda övergångsbestämmelser.

I ett hänseende innebär förslagen visserligen en verklig rättsändring,

nämligen såtillvida som upphävandet av vissa bestämmelser om byggnadsförbud

torde få anses medföra upphörande av redan meddelade dylika förbud.

Ej heller detta förhållande torde emellertid behöva framhållas genom

någon särskild övergångsbestämmelse.

Vidare har utredningen behandlat det fallet, att förfarande för antagande

och fastställande av generalplan på landet eller av byggnadsplan inletts men

ej hunnit slutföras vid nya lagens ikraftträdande. Utredningen har föreslagit

en bestämmelse, enligt vilken fråga om fastställelse av sådan plan

som nu sagts eller om ändring av dylik plan skall handläggas och bedömas

enligt äldre bestämmelser, såvida förslag i frågan utställts till granskning

före nya lagens ikraftträdande eller — beträffande byggnadsplan —

såvida sakägarna dessförinnan medgivit att utställningsförfarande ej tilllämpas.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

I anslutning till sitt under rubriken »Utomplansbestämmelser» refererade

iörslag att så långt möjligt ge utomplansbestämmelserna ett enhetligt innehåll

i hela riket bär utredningen diskuterat, hur förslaget skall kunna utsträckas

även till de områden, för vilka utomplansbestämmelser fastställts

med stöd av äldre rätt. I sådant syfte bär utredningen föreslagit, att kommunerna

under en övergångstid av två år efter förslagets ikraftträdande

skall få tillfälle att ta ställning till frågan, huruvida de väljer att övergå

till de nya bestämmelserna eller föredrager att icke ha några bestämmelser

alls. Under den nämnda övergångstiden skall enligt förslaget de äldre bestämmelserna

alltjämt äga tillämpning i den mån de icke upphäves eller

ersättes med bestämmelser enligt nya lagen. Vid utgången av den föreskrivna

tiden upphör alla då kvarstående äldre utomplansbestämmelser att gälla.

Slutligen har utredningen gjort vissa uttalanden i anslutning till den

proposition (nr 150) med förslag till ny lag om kommunalförbund, vilken

framlagts för 1957 års riksdag. Det har framhållits att i sagda förslag såsom

ett provisorium upptagits en bestämmelse om regionplaneförbund av

innebörd att ledamöter i förbundsdirektion samt ledamöter och suppleanter

i regionplanenämnd, vilka utsetts enligt förut gällande lag, skall tills

vidare, intill dess annorlunda förordnas, tjänstgöra de förra såsom förbundsfullmäktige

samt de senare såsom förbundsstyrelse i förbundet. Utredningen

har för sin del föreslagit, att detta provisorium avvecklas genom

en föreskrift om nyval i enlighet med bestämmelserna i den nya kommunalförbundslagen.

Remissyttrandena

På några håll, t. ex. i yttrandet från överlantmätaren i Kronobergs län

har framhållits behovet av en övergångsbestämmelse med tanke på de byggnadsförbud

enligt 87 eller 123 §§ BL, som redan meddelats, och de olägenheter,

som i vissa fall skulle följa av att bebyggelsen helt frisläppes.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län har ansett, att de nya bestämmelserna

bör, såvitt angår byggnadsplan, tillämpas endast om fastställelseansökning

ej ingivits till länsstyrelsen före nya lagens ikraftträdande.

En fråga, som väckt åtskillig uppmärksamhet, är förslaget att alla nu

gällande utomplansbestämmelser skall upphöra vid viss tidpunkt. I en del

yttranden, t. ex. det som avgivits av överlantmätaren i Kristianstads länr

har förslaget varmt tillstyrkts. I eu del andra yttranden har det avstyrkts.

Överlantmätarna i Jönköpings och Jämtlands län har ansett övergångsbestämmelserna

böra utformas så, all de nya utomplansbestämmelserna automatiskt

blir gällande inom de områden, för vilka utomplansbestämmelser

förut fastställts. Anledning alt upphäva gamla bestämmelser föreligger i

stort sett endast i städer och köpingar. I andra fall har den föreslagna övergångstiden

av två år ansetts alltför kort för alt medgiva erforderlig översyn

av utom plansom rådena. Denna sistnämnda synpunkt har också anlagts

i vttrandena från länsarkitekten i Stockholms län och överlantmätaren i

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Älvsborgs län. Fullmäktige i Umeå har yrkat på att övergångstiden sättes

till minst tre år.

Departementschefen

De föreslagna nya lagreglerna torde böra träda i kraft den 1 juli 1960.

Med avseende å principerna för ikraftträdandet kan jag i huvudsak ansluta

mig till de uttalanden, som utredningen gjort. Någon anledning att

bibehålla redan utfärdade byggnadsförbud i fall då de lagbestämmelser, på

vilka förbuden grundats, upphäves, föreligger enligt min mening icke, eftersom

möjlighet föreligger att i de fall, då förbuden har någon praktisk

betydelse, utan tidsutdräkt ersätta dem med en reglering i annan ordning.

Ej heller torde tillräckliga skäl föreligga att i fall då en pågående planläggningsåtgärd

fortskridit så långt, att utställande ägt rum, påfordra att förfarandet

helt eller delvis göres om för att i allo uppfylla de nya bestämmelserna.

Utredningens ståndpunkt synes mig i dessa hänseenden vara väl

avvägd.

En fråga för sig är principerna för avskrivning av det nuvarande systemet

med utomplansbestämmelser av varierande innehåll. Klart är att de

nuvarande bestämmelserna bör bringas att upphöra; eljest bleve det ej mycket

bevänt med den åsyftade enhetligheten i fråga om bestämmelsernas innehåll.

Det synes lämpligt, att i samband med övergången till det nya systemet

en allmän omprövning äger rum av utomplansområdenas utsträckning.

De nu antydda önskemålen blir enligt utredningens förslag väl tillgodosedda.

Vad som kan invändas är egentligen endast att övergångstiden synes

ha blivit tillmätt något väl knappt för att möjliggöra den önskade inventeringen

av utomplansområdena. Den av utredningen förordade tvåårstiden synes

böra förlängas till två och ett halvt år eller alltså till den 1 januari 1963.

Vad nu sagts om utomplansbestämmelser gäller jämväl sådana särskilda

bestämmelser för byggnadsverksamhetens ordnande, som fastställts av

Kungl. Maj:t med stöd av 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning

eller 1917 års lag om fastighetsbildning i stad.

Med avseende å ikraftträdandet av de nya bestämmelserna om regionplaneförbund

torde utredningens förslag kunna godtagas med några jämkningar

av huvudsakligen redaktionell natur.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1950

181

Förslaget till ny byggnadsstadga

1 KAP.

Om byggnadsnämnd

1 §■

Gällande bestämmelser

Vissa allmänna bestämmelser om byggnadsnämnd är givna i 7 § första

stycket och 160 § BL. Om möjlighet att utse två eller flera byggnadsnämnder

i landskommun stadgas i 107 § BS. Jämlikt 108 § BS kan under vissa

förutsättningar kommunalnämnd tillika vara byggnadsnämnd, och enligt

samma paragraf kan byggnadsnämndens åligganden stundom helt eller delvis

överföras på särskild tjänsteman, kallad byggnadsinspektör.

Bestämmelser om de uppgifter, som tillkommer byggnadsnämnd i stad,

ges i 4—8 §§ BS. Enligt 100 § BS äger de motsvarande tillämpning för köping

och municipalsamhälle, och jämlikt 106 § gäller stadgandena i 5—8 §§

dessutom alla orter, för vilka stadsplan fastställts. Vad angår landet i övrigt

är bestämmelser om byggnadsnämndens uppgifter givna i 103 § BS.

I de nämnda stadgandena göres en utförlig uppräkning av göromål, som

skall ankomma på byggnadsnämnderna. Uppräkningen kompletteras därjämte

av mera allmänt hållna stadganden om skyldighet för nämnden att

övervaka efterlevnaden av gällande föreskrifter på byggnadsområdet och —

såvitt angår byggnadsnämnd i stad — att jämväl i övrigt handhava de uppgifter

som i laga ordning överlämnas åt nämnden.

Utredningen

Vid 1 § i utredningens förslag har anförts bl. a. följande.

Utredningen har ansett att en blivande byggnadsstadga lämpligen bör inledas

med en uttrycklig bestämmelse om att byggnadsnämnd skall finnas i

varje kommun. —- Den nuvarande bestämmelsen om att flera byggnadsnämnder

kan utses inom samma kommun fyller enligt utredningen numera

icke något större behov. Syftet med bestämmelsen torde i förekommande

fall kunna tillgodoses genom att byggnadsnämnden uppdrager åt någon av

sina ledamöter att med särskild uppmärksamhet följa byggnadsverksamheten

inom visst område av kommunen. Förslaget går ut på att i varje kommun

endast skall finnas eu byggnadsnämnd.

En särskild bestämmelse om att kommunalnämnden (kommunens styrelse)

tillika kan utgöra byggnadsnämnd torde bli överflödig, därest kommunen

-— i enlighet med förslaget — får fria händer när det gäller att bestämma

byggnadsnämndens sammansättning och samma personer kan inväljas i

kommunens styrelse och byggnadsnämnden.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Mnj. ts proposition nr 1G8 år 1959

Att låta byggnadsnämndens uppgifter helt eller delvis ombesörjas av särskild

byggnadsinspektör var måhända tidigare en lämplig anordning i små

kommuner. Principiellt kan det emellertid icke anses lämpligt att verksamheten

inom ett helt förvaltningsområde frikopplas från den kommunala förvaltningsapparaten

och uppdrages åt tjänsteman. I stället bör byggnadsnämnden

få möjlighet att i större omfattning delegera ärenden till sina

tjänstemän. I förslaget har icke upptagits någon motsvarighet till de nuvarande

bestämmelserna om byggnadsinspektör.

Vid 2 § i utredningens förslag — vari influtit bestämmelser om byggnadsnämndens

uppgifter — har utredningen anfört bl. a. följande.

Även enligt utredningens mening är det lämpligt, att bland stadgandena

om byggnadsnämnd upptages en bestämmelse, som på ett sammanfattande

sätt anger nämndens funktion. Exemplifieringen av nämndens göromål bör

däremot enligt utredningen göras mindre detaljerad än i nuvarande stadga.

I sådant hänseende bör först ges en allmänt hållen erinran om nödvändigheten

för nämnden att följa den allmänna utvecklingen inom kommunen

och dess omgivning samt föreskrifter om nämndens skyldighet att ombesörja

erforderliga utredningar i frågor rörande planläggning, fastighetsbildning

och byggnadsväsen samt om initiativrätt för nämnden i dylika frågor.

Härjämte bör redan i början av författningen inskärpas, att byggnadsnämnden

icke blott är ett organ för myndighetsutövning utan även ett serviceorgan

till allmänhetens tjänst och att nämnden är skyldig att samarbeta

med övriga myndigheter med närstående verksamhet samt att lämna allmänheten

råd och anvisningar i byggnadsfrågor. Slutligen har i paragrafen

intagits en allmän föreskrift om skyldighet för nämnden att övervaka efterlevnaden

av gällande föreskrifter om byggande, d. v. s. i första hand stadgandena

i BL och BS men även gällande planer och byggnadsförbud samt

speciella byggföreskrifter, som utfärdats med stöd av stadgandena i BS.

Utredningen har särskilt framhållit, att de sålunda föreslagna bestämmelserna

innebär en påtaglig utvidgning av verksamhetsfältet för byggnadsnämnderna

på den egentliga landsbygden, vilkas uppgifter f. n. väsentligen

inskränker sig till att väcka förslag hos länsstyrelsen och kommunens fullmäktige.

Remissyttrandena

Från något håll, t. ex. av länsarkitekten i Jämtlands län, har uttalats den

meningen att byggnadsnämndens ansvariga ställning i bebyggelsefrågor bör

komma till tydligare uttryck än i förslaget.

Lantmäteristyrelsen har ansett, att den föreslagna bestämmelsen om byggnadsnämndens

skyldigheter med avseende å fastighetsbildningen kan vålla

missförstånd beträffande nämndens befogenheter samt har yrkat på att den

utbytes mot en bestämmelse om skyldighet för nämnden att verka för samordning

av planläggnings- och byggnadsfrågor med fastighetsbildningen.

Med den uttryckliga bestämmelsen om skyldighet för byggnadsnämnden

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

att samråda med övriga myndigheter har — på sätt tidigare redovisats —

de allra flesta remissorganen uttalat tillfredsställelse. Bland detaljerinringar,

som framförts i denna del, må nämnas, att arbetarskijddsshjrelsen har

ansett det viktigt, att byggnadsnämnderna till sin ledning får en lista över

de författningar, som nämnden hör beakta, och de myndigheter, vilkas yttranden

i skilda fall bör inhämtas. Telestyrelsen har förklarat sig själv ämna

utarbeta och tillställa byggnadsnämnderna särskilda anvisningar om vad

ledare för byggnadsföretag bör iakttaga i fråga om teleinstallationer i byggnad

och televerkets kabelanläggningar i intilliggande gator.

Beträffande utformningen av stadgandet om nämndens serviceuppgifter

har de flesta yttrandena intagit en positiv ståndpunkt till förslaget. Svenska

teknologföreningen har emellertid ansett, att bestämmelsen fått en alltför

vid avfattning. Serviceverksamheten bör icke få avse projektering och verkställande

av beräkningar åt den enskilde, vilka det sedan kan åligga vederbörande

tjänsteman att själv granska. Såväl teknologf öreningen som ock

överlantmätaren i Västmanlands län har reagerat mot att byggnadsnämnden

får till uppgift att lämna råd och upplysningar i fastighetsbildningsärenden.

Svenska arkitekters riksförbund har påyrkat en mera detaljerad bestämmelse

av innehåll att på byggnadsnämndens expedition skall finnas en förteckning

över de myndighetspersoner som ur olika synpunkter skall granska

inkommande ansökningar och till vilka den sökande på ett tidigt stadium

kan vända sig för erhållande av upplysningar och råd.

Svenska kommunal tekniska föreningen har ansett att bestämmelsen om

nämndens skyldighet att övervaka efterlevnaden av gällande föreskrifter

angående bvggandet är så betydelsefull, att den bör erhålla en mera framträdande

placering än i förslaget. Hovrätten för Nedre Norrland ■ - som sagt

sig i princip icke ha något att erinra mot att byggnadsnämndens åligganden

angives endast i allmänna ordalag — har dock ansett tvekan råda huruvida

det föreslagna slutstadgandet i paragrafen innefattar skyldighet för nämnden

att i fall av förseelse göra anmälan därom till åklagaren samt har ansett

att en uttrycklig bestämmelse härom, motsvarande den nuvarande föreskriften

i 5 § 18) BS, hör inflyta i nya stadgan.

Departementschefen

Den nya byggnadsstadgan torde, såsom utredningen föreslagit, böra inledas

med eu allmänt hållen bestämmelse om byggnadsnämnden och dess

uppgifter. Av redaktionella skäl synes härvid lämpligast att sammanföra de

bestämmelser, som utredningen behandlat under 1 och 2 §§, till en enda paragraf.

Det sakliga innehållet i nämnda inledande bestämmelse torde kunna grundas

på utredningens uttalanden, vilka i allt väsentligt stått oemotsagda i remissyttrandena.

Vid avfattande av departementsförslaget har i enlighet härmed

förutsatts, bl. a., att i varje kommun endast skall finnas eu byggnadsnämnd,

att den nuvarande bestämmelsen om möjlighet i vissa fall att

utnyttja kommunalnämnden såsom byggnadsnämnd skall bortfalla samt att

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1950

någon motsvarighet icke heller skall upptagas till nu gällande bestämmelser

om byggnadsinspektör.

Bestämmelsen om byggnadsnämnds allmänna uppgifter har ansetts böra

utformas så, att byggnadsnämnden har att öva det närmaste inseendet över

hur kommunens område hebygges. En mera ingående uppräkning av nämndens

uppgifter på olika områden har icke ansetts behövlig, men däremot har

i departementsförslaget — liksom i utredningens förslag — den nyssnämnda

allmänna bestämmelsen kompletterats med en erinran om vad nämndens

verksamhet i stort sett går ut på.

I sistnämnda kompletterande bestämmelse heröres först nämndens skyldighet

att följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess omgivning

samt att ombesörja utredningar, upprätta förslag och göra framställningar

i ämnen, vilka berör nämndens verksamhet. Någon ändring i

vad som hittills gällt beträffande omfattningen av nämndens verksamhet

innebär detta givetvis icke. För att kunna fullgöra sin nyss omnämnda skyldighet

att öva inseende över bebyggandet av kommunens område måste

nämnden kontinuerligt följa och ha ett avgörande inflytande på såväl planläggningen

och fastighetsbildningen som byggnadsväsendet i inskränkt bemärkelse.

Det synes önskvärt, att detta inskärpes genom att dessa tre verksamhetsområden

uttryckligen uppräknas. Någon missuppfattning torde

knappast behöva föranledas härav, då ju nämndens befogenheter på olika

områden givetvis icke regleras genom förevarande stadgande utan genom

mera detaljerade bestämmelser i byggnadslagstiftningen och annorstädes.

Även den av utredningen föreslagna bestämmelsen om skyldighet för

byggnadsnämnden att samråda med andra myndigheter har fått en motsvarighet

i departementsförslaget. Beträffande lämpligheten av att rådgivande

anvisningar utarbetas till ledning för byggnadsnämndernas bedömande, i

vilka fall, i vilken omfattning och i vilken form sådant samråd bör ske, hänvisas

till vad som i det föregående anförts under rubriken »Byggmyndigheterna».

Nämndens serviceverksamhet anser jag vara av största betydelse. Att på

något sätt inskränka denna del av verksamheten, så att något visst omlåde

undantages därifrån, vore direkt olämpligt. En annan sak är att bvggnadsnämndernas

resurser, när det gäller att bedriva sådan verksamhet, på

de flesta håll är ganska begränsade och att den service, som kan bjudas,

ofta blott kommer att besta i att vägleda allmänheten till annan vederbörlig

myndighet. Någon skyldighet för nämnden alt åt enskilda personer verkställa

projekterings- och beräkningsarbeten av någon betydelse avses givetvis

icke skola föreligga, och det torde ligga i sakens natur att befattningshavare

hos nämnden överhuvud icke bör syssla med sådan verksamhet i den mån

arbetet skall granskas av samme tjänsteman.

Byggnadsnämndens övervakande uppgifter kommer givetvis även i fortsättningen

att bli av stor betydelse. Detta innebär emellertid icke att denna

del av verksamheten bör skjutas i förgrunden på bekostnad av nämdens övriga,

lika viktiga funktioner. Vad beträffar frågan, huruvida nämnden är

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1950

185

skyldig att anmäla iakttagna förseelser mot byggförfattningarna till åtal

torde en dylik skyldighet i princip följa av den allmänt hållna bestämmelse,

som utredningen föreslagit. Att genom uttrycklig bestämmelse ålägga byggnadsnämnden

att till åtal anmäla varje iakttagen förseelse, även om den

är bagatellarlad och även om starka lämplighetsskäl talar för att åtal icke

äger rum, skulle snarast vara ägnat att undergräva allmänhetens förtroende

för nämnden och därigenom motverka det huvudsakliga syftet med reformen.

I departementsförslaget har någon sådan bestämmelse icke influtit.

2 §•

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna i denna paragraf har endast i vissa delar några motsvarigheter

i gällande BS.

I 8 § BS är stadgad skyldighet för byggnadsnämnd eller annan myndighet,

som stadsfullmäktige bestämmer (i praktiken oftast fastighetsnämnd,

fastighetskontor eller byggnadskontor), att upprätta förteckning av viss beskaffenhet

över envar fastighetsägare åliggande förpliktelse att till staden

utgiva bidrag till kostnad för gata och skyldighet att på begäran tillhandahålla

skriftlig upplysning i de hänseenden som skall framgå av förteckningen.

Vidare är i 77 och 136 §§ BS stadgad skyldighet för den som söker byggnadslov

att vid ansökningen foga s. k. nybyggnadskarta. Däremot finnes

f. n. icke någon uttrycklig bestämmelse om skyldighet för byggnadsnämnden

eller annan att utfärda sådan karta.

Utredningen

Utredningen har framhållit, att byggnadsnämnden enligt BS i åtskilliga

fall har befogenhet att meddela förelägganden för fastighetsägare att vidtaga

åtgärder med byggnader och andra anordningar på fastigheten och att

dessa befogenheter i förslaget bibehållits samt i vissa hänseenden t. o. in.

utvidgats. För fastighetsköpare och kreditgivare kan det ofta vara av stor

betydelse att utan omgång kunna få reda på om något dylikt beslut meddelats

beträffande fastigheten. Fn skyldighet för byggnadsnämnden att tillhandagå

med officiellt intyg vilka sådana beslut som meddelats men ännu

ej verkställts, torde knappast ens i de största städerna behöva bli betungande

för nämnden, eftersom antalet av de beslut, som bär avses, är relativt

ringa. Utredningen har därför förordat en bestämmelse av sådan innebörd.

Enligt vad utredningen inhämtat har det i praktiken visat sig medföra

svårigheter att upprätta gatukostnadsförteckning, som i allo fyller de i BS

uppställda kraven, och bestämmelsen i 8 § BS torde därför endast i ett fåtal

fall ha länt till efterföljd. Det oaktat torde byggnadsnämnderna ha kunnat

någorlunda tillfredsställande fullgöra sin skyldighet att på anfordran meddela

uppgifter angående omfattningen av tomtägares förpliktelser genom

att vid behov verkställa undersökning i varje särskilt fall. Utredningens

förslag går ut på att de nuvarande bestämmelserna om gatukoslnadsförteckning

slopas men att däremot bestämmelserna om skyldighet att lämna uppgift

om enskild fastighetsägares förpliktelser bibehålies.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Enligt utredningen har bestämmelserna om nybyggnadskarta, såvitt angår

städer och andra större orter, nästan genomgående tillämpats så, att

byggnadsnämnden på begäran tillhandahållit fastighetsägaren karta, som

fyllt kraven på nybyggnadskarta. Brukligt har också varit, att nämnden vid

utfärdandet försett kartan med anteckningar om förhållanden, som bör särskilt

beaktas vid planerande av byggnadsföretag och prövning av ansökningar

om byggnadslov, t. ex. om förefintliga vatten- och avloppsledningar,

plushöjder samt speciella föreskrifter, som enligt gällande plan skall iakttagas

vid byggandet (jfr 77 § BS). Tillhandahållande av nybyggnadskarta

har i själva verket blivit ett viktigt led i den service, som byggnadsnämnderna

består allmänheten. Gällande praxis bör komma till uttryck i själva

stadgan på det sättet, att byggnadsnämnderna i viss omfattning får sig ålagt

att tillhandahålla nybyggnadskarta åt fastighetsägare eller annan intressent,

som begär sådan. I fråga om områden med stadsplan torde skyldigheten

kunna göras undantagslös. Vad beträffar andra bebyggelseområden kan,

med hänsyn till bristen på personella resurser, någon ovillkorlig skyldighet

att tillhandahålla nybyggnadskarta icke föreskrivas, men utredningen har

föreslagit en bestämmelse, som rekommenderar byggnadsnämnderna att,

där det lämpligen kan ske, tillhandahålla nybyggnadskarta även för fastighet

inom område utan stadsplan.

Remissyttrandena

Bestämmelsen om skyldighet för byggnadsnämnden att på begäran meddela

uppgift om vissa beslut rörande föreläggande för fastighetsägare har

i stort sett icke mött några principiella erinringar. Stadsplanekontoret i

Stockholm samt Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer har dock

ansett, att bestämmelsen bör utgå såsom överflödig. Om bestämmelsen bibehålies,

bör den enligt deras mening icke begränsas att avse blott sådana beslut,

som ej verkställts, eftersom en dylik avfattning medför att intyg ej

kan utfärdas utan undersökning på marken. Även Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund har ansett, att den nämnda begränsningen bör slopas.

Fullmäktige i Alvesta, som lämnat de nu omnämnda bestämmelserna utan

erinran, har däremot yrkat på upphävande av skyldigheten att lämna besked

om bidrag till gatubyggnadskostnad. I allt fall bör ordet »fastighet»

utbytas mot ordet »tomt», eftersom gatukostnadsbidrag ej kan med någon

grad av säkerhet beräknas annat än för tomt, vilken varit föremål för tomtmätning.

Svenska kommunal tekniska föreningen har efterlyst ett klarläggande,

vilken myndighet det är som skall utfärda besked angående gatukostnadsbidrag

samt ett betonande av att det är fastighetsägaren och icke

fastigheten som skyldigheten att utgiva sådant bidrag åvilar.

Departementschefen

Den betydelse, som planer och andra särskilda bestämmelser för bebyggandet

samt byggnadsnämndens beslut äger med hänsyn till markägarnas möjligheter

att utnyttja marken, gör det till ett viktigt intresse såväl ur allmän

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1959

som ur enskild synpunkt att tillförlitligt besked kan erhållas om vad som i

sådant hänseende gäller beträffande varje särskilt markområde. Detta kan

motivera en rätt långt gående skyldighet för byggnadsnämnden att på begäran

lämna uppgifter till markägare och andra, som kan antagas ha intresse

av auktoritativt besked i dylika frågor.

Förslaget att utvidga nuvarande bestämmelser i ämnet med en skyldighet

för byggnadsnämnden att på förfrågan lämna besked, huruvida nämnden

meddelat heslut rörande skyldighet att riva eller ändra byggnad eller

vidtaga annan särskild åtgärd med avseende å viss fastighet, är med hänsyn

till det sagda väl motiverat. Jag förordar, att en bestämmelse i ämnet upptages

i författningen. Vad angår den närmare utformningen torde emellertid

utredningens förslag böra i viss mån överarbetas. Även utan särskild bestämmelse

torde det framstå som klart, att beskedet icke behöver redovisa andra

beslut än sådana, som är aktuella, och att det bl. a. icke behöver upptaga

beslut, som redan verkställts. En uttrycklig bestämmelse i ämnet skulle, på

sätt framgår av vissa remissyttranden, kunna tolkas på det sättet, att besked

icke får utfärdas utan undersökning på marken.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om besked rörande skyldighet

att utgiva kostnad för gata är avfattad i nära överensstämmelse med

vad som nu gäller, bortsett från att kravet på särskild gatukostnadsförteckning

slopats. Någon anledning att ändra utredningens förslag i sakligt hänseende

föreligger enligt min mening icke.

Åven den av utredningen föreslagna bestämmelsen om nybyggnadskarta

torde överensstämma med vad som på de flesta håll tillämpas i praxis. Bestämmelsen

har överförts till departeinentsförslaget.

3 §•

Gällande bestämmelser

I 10—12 samt 104 och 100 §§ gällande BS ges föreskrifter om byggnadsnämnds

sammansättning, val av ledamöter i nämnden, sammanträden, ordning

för beslut in. in.

Byggnadsnämnd i stad skall bestå av fem ledamöter, där ej i byggnadsordningen

bestämmes att antalet ledamöter skall vara tre. Av ledamöterna

utser magistraten en och stadsfullmäktige de övriga. Vidare ges föreskrifter

om ledamöternas kvalifikationer, i vilket hänseende bl. a. stadgas, att praktisk

erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål bör

vara företrädd samt att den magistratsvalde ledamoten såvitt möjligt bör

vara lagfaren. Byggnadsnämnd på landet skall bestå av tre ledamöter, såvida

ej länsstyrelsen bestämt, att antalet skall vara fem. Av ledamöterna utses en

av länsstyrelsen och de övriga av kommunalfullmäktige. Med avseende å

personvalet rekommenderas bl. a. att praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor

och därmed sammanhängande spörsmål blir företrädd i nämnden. — Övriga

hithörande bestämmelser är lika för stad och landsbygd. Bl. a. ges bestämmelser

om mandatperioder, om ersättare för ledamot, om obehörighet

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

att vara ledamot eller ersättare, om ledamots och ersättares rätt till avsägelse,

om ordförandeskapet i nämnden, om tid för sammanträde, beslutförhet,

omröstning, förande av protokoll och protokolljustering.

Utredningen

Utredningens ståndpunktstagande i förevarande del och skälen härför har

i huvudsak redovisats i det föregående.

Av skäl som förut redovisats har utredningen föreslagit, att bestämmelserna

göres lika för stads- och landskommuner.

Vidare innebär utredningens förslag att samtliga ledamöter i byggnadsnämnden

skall utses av kommunens fullmäktige. Magistratens resp. länsstyrelsens

nuvarande uppgift att utse en ledamot av nämnden föreslås sålunda

bortfalla, och kommunalborgmästare blir icke längre självskriven ledamot.

Utredningen har icke i sitt förslag upptagit någon regel om viss kompetens

hos nämndens ledamöter.

Enligt uppgift i betänkandet har utredningen övervägt att föreslå en bestämmelse

om att en av ledamöterna i byggnadsnämnden tillika skall vara

ledamot av kommunens styrelse och att en ledamot tillika skall vara ledamot

av hälsovårdsnämnden. Emellertid har utredningen stannat vid att icke föreslå

någon sådan anordning närmast av den anledningen att den skulle bli svår

att upprätthålla vid proportionellt val.

Det anförda innebär, att utredningens förslag i nu behandlade delar bragts

att helt överensstämma med motsvarande i kommunallagen givna bestämmelser

om kommunens styrelse och tagit formen av en hänvisning till kommunallagen.

På detta sätt har också vunnits en reglering av bl. a. frågorna

om antalet ledamöter och suppleanter, allmänna valbarhetsvillkor, verkan

av valbarhetens upphörande, rätt till avsägelse, suppleanters inkallande till

tjänstgöring, val av ordförande, vice ordförande och ordförande för tillfället,

ställe och tid för sammanträden, suppleanters tjänstgöring och underrättande,

beslutförhet, jäv, beslulförfarande, förande av protokoll, reservation,

emottagande av framställningar, skyldighet för ordförande att svara för arkivvården,

ansvar och skadeståndsskyldighet samt ersättning till ordförande

och ledamöter.

I ett hänseende har dock avsteg skett från förebilden i kommunallagen,

nämligen vad angår möjligheten att välja tjänsteman hos kommunen till

ledamot av byggnadsnämnden. Det har framhållits, att reglerna i kommunallagen,

tillämpade på förevarande område, bl. a. skulle leda till att kommunalborgmästare

resp. kommunalkamrer bleve obehörig att vara ledamot. Detta

resultat finner utredningen icke lämpligt med hänsyn till behovet inom

nämnden av juridisk och förvaltningsteknisk sakkunskap samt till önskemålet

att knyta byggnadsnämnden närmare de kommunala förvaltningsorganen.

Utredningen har därför föreslagit eu annan regel, nämligen att av

kommunens tjänstemän blott den är obehörig, som har till åliggande att inför

nämnden svara för utredningen och handläggningen i övrigt av de ärenden,

vilka ankommer på nämndens prövning.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ls proposition nr 168 år 1650

189

För Stockholm har utredningen föreslagit en speciell bestämmelse med

hänvisning till den särskilda kommunallagen för sagda stad.

Remissyttrandena

I ett och annat yttrande, bl. a. det från fullmäktige i Hälsingborg, har uttalanden

förekommit om att behörighetsreglerna bör utformas på alldeles

samma sätt som i kommunallagen och att alltså de av utredningen föreslagna

undantagen från bestämmelserna i kommunallagen bör slopas. Å andra

sidan har den avvikelse från de allmänna kommunalrättsliga principerna,

som det innebär att kommunalborgmästare och kommunalkamrer skall få

vara ledamot av byggnadsnämnden, uttryckligen tillstyrkts av stgrelsen för

Svenska stadsförbundet under motivering att detta är ett lämpligt sätt att

tillgodose behovet av juridisk och förvaltningsteknisk sakkunskap.

Ett par yttranden innehåller önskemål om en nära anknytning av byggnadsnämnden

till kommunens styrelse. Sålunda har drätselkammaren i Sigtuna

och fullmäktige i Säffle ansett alt åtminstone eu av ledamöterna i byggnadsnämnden

alltid bör vara ledamot i kommunens styrelse. Även fullmäktige

i Ronnebg har funnit det naturligt, att upphörandet av kommunalborgmästarens

medlemskap i byggnadsnämnden ersättes av att man vid personvalet

strävar efter en viss anknytning till drätselkammaren. På andra håll

har man däremot bestämt motsatt sig denna mening. Svenska kommunal

tekniska föreningen har understrukit vikten av att byggnadsnämnden, trots

den närmare anknytningen till den övriga kommunala förvaltningen, även

i fortsättningen bibehåller en opartisk ställning. Länsarkitekten i Kronobergs

län har påyrkat, att samma personer ej skall få vara ledamöter av kommunens

styrelse och byggnadsnämnden.

Medicinalstyrelsen har ansett, alt samordningen mellan byggnadsnämnden

och hälsovårdsnämnden skulle underlättas genom en föreskrift om att en

ledamot av hälsovårdsnämnden samtidigt skall vara ledamot av byggnadsnämnden.

Fullmäktige i Borås har yrkat på en bestämmelse om att i nämnden om

möjligt skall ingå en lagkunnig ledamot.

Beträffande frågan om kommunala tjänstemäns valbarhet till byggnadsnämnden

har stadsbyggnadskontoret i Stockholm och byggnadsnämnden i

Södertälje uttalat den meningen, att alla tjänstemän hos nämnden bör vara

obehöriga att vara ledamöter av denna. Enligt fullmäktige i Bromölla bör

alla kommunens tjänstemän vara obehöriga.

Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt, om icke kommunallagens obehörighetsregler

borde något utvidgas, så att i nämnden ej finge inväljas personer

med ledande ställning i större byggnads- eller bostadsföretag.

Hovrätten för Västra Sverige har ansett att byggnadsnämndens ledamöter

bör vara bundna av samma jävsregler som domare.

Departementschefen

I huvudsak kan jag ansluta mig till de uttalanden, som utredningen gjort

i hithörande frågor. Som ett viktigt önskemål vill jag emellertid framhålla,

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1059

att författningsbestämmelserna såvitt möjligt utformas i överensstämmelse

med den nya hälsovårdsstadga, som träder i kraft den 1 januari 1960. Härav

föranledes en del jämkningar i utredningens förslag.

Enligt hälsovårdsstadgan skall antalet ledamöter i hälsovårdsnämnd bestämmas

av fullmäktige men får icke vara mindre än fem. En liknande

bestämmelse synes lämplig för byggnadsnämndernas vidkommade.

Ett annat särdrag i hälsovårdsstadgan är att denna icke upptager några

bestämmelser om proportionella val. I kommunallagen är det en vedertagen

princip, att val skall vara proportionellt i de fall, då sådant är föreskrivet

vid val till kommunens styrelse. Anledningen till att denna princip frångåtts

i hälsovårdsstadgan torde vara den, att nämnda stadga upptager rekommendationer

i fråga om ledamöternas formella kompetens, vilka skulle bli

svåra att iakttaga vid proportionellt val. Eftersom någon liknande kompetensregel

icke nu föreslås för byggnadsnämndens ledamöter, har i departementsförslaget

upptagits en bestämmelse om att val skall vara proportionellt i de

fall då sådant är föreskrivet vid val till kommunens styrelse.

Bestämmelsen om behörighet för tjänsteman hos kommunen att vara

ledamot eller suppleant i byggnadsnämnd har i departementsförslaget utformats

på samma sätt som motsvarande bestämmelse i 8 § hälsovårdstadgan.

Efter mönster av nämnda stadga har i förslaget också fått inflyta en bestämmelse

om vad nämndens protokoll skall innehålla. Några speciella

jävsregler, avvikande från dem som gäller kommunala organ i allmänhet,

torde ej erfordras.

4 §■

Gällande bestämmelser

Vissa motsvarigheter till bestämmelserna i denna paragraf återfinnes i 13,

100, 101 och 105 §§ BS. Enligt dessa nu gällande stadganden skall byggnadsnämnd

i stad till sitt biträde ha stadsarkitekt. Det ankommer på stadsfullmäktige

att bestämma, vilka befattningshavare i övrigt som skall finnas

hos nämnden, samt på nämnden att antaga och entlediga befattningshavarna.

Bestämmelserna för byggnadsnämnd i stad äger motsvarande tillämpning

för byggnadsnämnd i s. k. stadsplanesamhälle. Annan byggnadsnämnd

skall såvitt möjligt till sitt biträde ha en byggnadskonsulent. För behörighet

till befattning såsom stadsarkitekt eller byggnadskonsulent uppställes vissa

kompetenskrav.

Utredningen

Efter en undersökning av behovet för byggnadsnämnden att ha tillgång till

särskild sakkunskap på olika områden har utredningen först framhållit, att

byggnadsnämnderna i stor omfattning bör ha tillgång till personal med stadsarkitekts

kompetens Det är däremot icke givet, att behovet är störst inom

de s. k. stadsplanesamhällena. Inom många områden med stadsplan har bebyggelsen

stagnerat, medan åtskilliga områden utan stadsplan är föremål

för intensiv exploatering. De nuvarande bestämmelserna kan knappast sägas

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition in- 168 år 1959

191

vara ägnade att främja en ändamålsenlig fördelning av de tillgängliga mycket

knappa personella resurserna.

Vidare liar det sedan länge stått klart, att det åtminstone inom orter, där

byggnadsverksamheten är av någorlunda stor omfattning, fordras tillgång

också till specialiserad sakkunskap i konstruktionsfrågor.

Utredningen har ansett lämpligt, att önskemålet om tillgång till expertis

på båda de nämnda områdena kommer till uttryck i en blivande byggnadsstadga.

För befattning såsom stadsarkitekt har föreslagits kompetensregler,

liknande de nuvarande, nämligen krav på särskild utbildning och praktisk

erfarenhet i konstruktionsfrågor. Däremot har utredningen icke funnit det

vara behövligt eller lämpligt att föreslå någon bestämmelse, som gör det till

en ovillkorlig skyldighet för kommunerna att tillhandahålla sådan personal. I

stället har utredningen — i anslutning till sitt ståndpunktstagande i fråga

om beslutanderätten i byggnadsärenden — föreslagit regler av innebörd att

befogenheten att medge dispens från gällande bestämmelser för byggnadsverksamheten

— vilken f. n. i huvudsak är förbehållen Kungl. Maj :t eller

länsstyrelsen — i stor omfattning skall kunna överföras på byggnadsnämnden

under förutsättning att denna har tillgång till befattningshavare med

nyss angivna kvalifikationer. Bestämmelser av sådan innebörd är enligt utredningens

mening bättre ägnade än formellt tvingande föreskrifter att i erforderlig

omfattning säkerställa behovet av teknisk sakkunskap hos byggnadsnämnderna.

I utredningens författningsförslag har — liksom i nuvarande BS -— också

influtit en bestämmelse om dispens från det uppställda kravet på viss kompetens

för stadsarkitekt. Dispensbefogenheten, som f. n. är förbehållen Kungl.

Maj:t, har av praktiska skäl föreslagits skola överflyttas till byggnadsstyrelsen.

Utredningen har också föreslagit, att bland hithörande sladganden intages

eu erinran om personalen inom mätningsväsendet, vars uppgifter regleras

annorstädes än i BS, nämligen i fastighetsbildningslagstiftningen och författningar

i anslutning därtill.

De nuvarande bestämmelserna om byggnadskonsulent har fått utgå med

hänsyn till den avfattning, som bestämmelserna om stadsarkitekt och byggnadsinspektör

erhållit.

Remissyttrandena

Bestämmelserna om skyldighet för kommunerna att anställa stadsarkitekt

har lett till delade meningar bland remissorganen.

I en grupp av yttranden, representerade av styrelsen för Svenska stadsförbundet

in. fl., har framhållits, att de föreslagna bestämmelserna visserligen

ur kommunal synpunkt är bättre än de nuvarande men alt man måste

ställa sig tveksam till lämpligheten av att över huvud ha några bestämmelser

i byggnadsstadgan om att byggnadsnämnden skall ha tillgång till viss sakkunnig

personal. Såsom särskilt betydelsefullt har styrelsen framhållit förslaget

att byggnadsnämndens särskilda rätt alt själv antaga och entlediga be
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

fattningshavare bortfaller, något som gör det lättare för andra kommunala

organ att tillgodogöra sig den sakkunskap, som finns representerad hos

nämnden. Å andra sidan har byggnadsstyrelsen betonat att den nuvarande bestämmelsen,

enligt vilken byggnadsnämnd i stad eller annat stadsplanesamhälle

alltid skall ha stadsarkitekt, haft stor betydelse för att sakkunnigorganisationen

kunnat nå den omfattning den har i dag och att bestämmelsen

enligt styrelsens mening icke bör ändras. Samma mening har uttalats av

bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs, Västmanlands

och Våsternorrlands län, ett flertal länsarkitekter, vissa sammanslutningar

av tekniker (Svenska arkitekters riksförbund, Svenska kommunal

tekniska föreningen m. fl.) samt Svenska naturskyddsföreningen. I ett

fåtal fall har även kommunala myndigheter anslutit sig till samma mening

(kommunalnämnden i Hultsfred, fullmäktige i Karlstad, byggnadsnämnderna

i Hörby och Sundsvall m. fl.).

Något mera nyanserade uttalanden har gjorts av bl. a. länsstyrelserna i

Stockholms och Södermanlands län, vilka betonat, att kraven på sakkunnigt

biträde åt byggnadsnämnden ökar genom den föreslagna reformen och att

kraven på sakkunniga biträden icke får sättas lägre än f. n. Länsstyrelsen

i Jämtlands län har ansett, att det bör föreskrivas som en ovillkorlig skyldighet

för kommunen att ha stadsarkitekt, om byggnadsverksamheten är av

större omfattning. I några remissyttranden, bl. a. dem som avgivits av länsarkitekterna

i Södermanlands och Blekinge län, har uttalats den meningen,

att nuvarande bestämmelser om byggnadskonsulent bör bibehållas.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har framhållit alt de angivna kompetenskraven

för stadsarkitekt icke nödvändigtvis behöver fyllas av alla, som

ombesörjer på stadsarkitekt ankommande göromål, i fall då flera stadsarkitekter

finnes.

Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län, distriktsingenjörerna för

vatten och avlopp i Södermanlands och Västernorrlands län samt Svenska

väg- och vattenbyggares riksförbund har yrkat på att högskolekompetens

fordras för byggnadsinspektör. Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer

har ansett att kompetenskraven för byggnadsinspektör bör angivas i

by§gna(isstadgan och ej sättas lägre än så, att de motsvarar kraven på arbetsledare

för uppförande av byggnad med mer än två våningars höjd. Även

stadsbyggnadskontoret i Stockholm vill att kompetenskraven för byggnadsinspektör

definieras närmare.

Föreningen för vattenhygien m. fl. har ansett, att bland nämndens sakkunniga

bör uppräknas även byggnadschef, kommunalingenjör m. fl.

Överlantmätaren i Stockholms län och länsarkitekten i Kristianstads län

har framhållit att i detta sammanhang bör inskärpas att nämndens sakkunniga

ej får bedriva privat verksamhet inom sitt verksamhetsområde.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har ansett att i paragrafen bör inlagas

en erinran om de uppgifter, som enligt olika författningar ankommer

på distriktslantmätare.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

193

Departementschefen

Det är ett angeläget önskemål, att byggnadsnämnderna genomgående får

tillgång till personal med de kvalifikationer, som erfordras för att nämnderna

skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sina viktiga funktioner.

Vad tvekan kan råda om är blott huruvida detta önskemål bäst tillgodoses

med tvingande bestämmelser om att vissa byggnadsnämnder skall ha tillgång

till personal med viss angiven kompetens, eller om det — såsom utredningen

ansett — är bättre att härutinnan i huvudsak lita till kommunernas

egen ambition och i själva byggnadsstadgan intaga i huvudsak blott

rekommenderande bestämmelser i ämnet, kompletterade med sådana föreskrifter

om dispensbefogenhet m. m., som kan antagas stimulera kommunernas

intresse för sakkunnigfrågans lösning.

Det är enligt min mening uppenbart, att bestämmelserna på detta område

icke — lika litet som eljest inom byggnadslagstiftningen — bör gå

längre än behovet oavvisligen kräver. Läget har radikalt förändrats sedan

de nuvarande bestämmelserna tillkom. Då var det sannolikt behövligt att

ha formellt tvingande regler för att få behovet av sakkunniga biträden åt

byggnadsnämnderna nöjaktigt fyllt. F. n. är läget snarare sådant, att en viss

konkurrens råder mellan kommunerna, när det gäller att försäkra sig om

kompetent personal. Vid sådant förhållande torde utredningens förslag till

bestämmelser i ämnet böra föredragas framför de nu gällande reglerna.

Måhända hade det varit önskvärt, att kompetenskraven för byggnadsinspektör

angivits lika utförligt som motsvarande kompetenskrav för stadsarkitekt.

Detta möter emellertid vissa svårigheter därför att utbildningen

av ingenjörspersonalen icke är lika enhetlig som för arkitekterna. Att genomgående

fordra högskolekompetens är knappast möjligt. Frågan är f. ö.

icke av större betydelse i annat hänseende än för avgränsningen av befogenheten

för byggnadsnämnd att meddela vissa dispenser (jfr 67 § 2

mom. departementsförslaget). Dispensbefogenhetens omfattning behöver

emellertid icke nödvändigtvis sammanknytas med bestämmelserna i förevarande

paragraf utan kan — såsom utredningen också föreslagit — göras

beroende av en prövning från fall till fall. Jag har därför icke någon erinran

mot att bestämmelsen utformas på sätt skett i utredningens förslag.

Lämpligt synes vara att bland nämndens sakkunniga nämna även stadsingenjör

och andra befattningshavare inom mätningsväsendet, vilka enligt

gällande författningar sorterar under byggnadsnämnden. Att här uppräkna

Övriga kommunala befattningshavare med någon anknytning till nämden

synes däremot mindre lämpligt. Ej heller torde i detta sammanhang böra

meddelas några instruktionella föreskrifter för stadsarkitekt eller annan

befattningshavare hos nämnden.

.‘1 llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr ltiS

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

5 §•

Departementschefen

Den här föreslagna bestämmelsen om kallelse till byggnadsnämnds sammanträde

saknar motsvarighet i utredningens förslag. Den är utformad efter

mönster av 11 § nya hälsovårdsstadgan.

6 §•

Gällande bestämmelser

Enligt 15 § BS skall stadsarkitekt alltid vara tillstädes vid byggnadsnämndens

sammanträden, och detta gäller under viss förutsättning även åtskilliga

andra till nämnden knutna tjänstemän. Länsarkitekten, förste provinsialläkaren

m. fl. angivna tjänstemän äger rätt att närvara vid nämndens sammanträden,

att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin

mening antecknad till protokollet.

Utredningen

Utredningen har förebragt en utförlig motivering för att rätten för vissa

tjänstemän att närvara vid byggnadsnämndens sammanträden bör upphöra.

Bl. a. har åberopats praktiska hänsyn, varjämte det gjorts gällande att en

ändring av reglerna på denna punkt icke får någon större praktisk betydelse,

eftersom byggnadsnämnderna helt visst ändå finner det angeläget att rådgöra

med vederbörande tjänstemän i tveksamma eller viktigare frågor och

vid behov kalla dem till sina sammanträden.

Av sålunda anförda skäl har utredningen föreslagit en bestämmelse,

enligt vilken blott stadsarkitekt, stadsplanechef, stadsingenjör, mätningsman,

byggnadsinspektör och annan befattningshavare, som har till åliggande

att föredraga ärenden hos nämnden, får obetingad rätt att deltaga i

dess överläggningar. Beträffande de i nuvarande författning uppräknade och

övriga statliga tjänstemän föreslås, att dessa skall äga samma rätt i fall, då

byggnadsnämnden kallat dem till deltagande i sammanträde, medan däremot

deras rätt att okallade deltaga i sammanträdena bortfaller.

Remissyttrandena

Förslagen i denna paragraf har föranlett uttalanden i ett stort antal avremissyttrandena.

Länsarkitekten i Kronobergs län och fullmäktige i Umeå har ansett det

beklagligt, att utredningen strukit de bestämmelser, som ger länsarkitekten,

förste provinsialläkaren, brandchefen in. fl. rätt att närvara vid byggnadsnämndens

sammanträden.

Länsstgrelserna i Jämtlands och Malmöhus län har ansett att åtminstone

länsarkitekten bör bibehållas vid rätten att närvara vid byggnadsnämndens

sammanträden.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Länsarkitekten i Södermanlands län, som icke haft något att erinra mot

slopandet av bestämmelsen om länsarkitektens rätt att närvara vid nämndens

sammanträden, har därjämte föreslagit att bestämmelsen om rätt för byggnadsnämnden

att kalla länsarkitekten till sammanträde skall utgå, eftersom

den skulle kunna bli onödigt betungande för denne.

överlantmåtaren i Västerbottens län bär framhållit, att utredningens förslag

leder till ett försvagande av byggnadsnämndernas sakkunskap. Denna

brist bör repareras genom att vederbörande distriktslantmätare får rätt att

alltid deltaga i nämndens sammanträden. En liknande uppfattning bär uttalats

av överlantmätaren i Norrbottens län. Även lantmäterishjrelsen har betonat

att byggnadsnämnderna för att kunna fullgöra sin uppgift som serviceorgan

bör utöva sin verksamhet i nära samarbete med lantmäteriets distriktsorganisation.

Det är visserligen icke tänkbart, att vederbörande distriktslantmätare

kan närvara vid alla sammanträden med byggnadsnämnderna

inom distriktet, och samarbetet bör i regel kunna ske medelst telefonsamtal

eller skriftväxling i enkla former. Ärenden, som icke kan behandlas på detta

sätt eller som är mindre brådskande, bör samlas för att handläggas vid tillfälle

då distriktslantmätaren kan närvara.

Statens brandinspektion har ansett att slopandet av brandchefens nuvarande

rätt att närvara vid byggnadsnämndens sammanträden och om hans

börande i vissa ärenden innebär ett försvagande av nämnden. Som kompensation

bör byggnadsnämnden uttryckligen få sig ålagt att låta brandchefen

ta del av byggnadsärendena och att höra honom i sådana frågor, som

han bedömer vara av intresse ur brandskyddssynpunkt. Samma mening har

uttalats av Svenska brandbefälsförbnndet. Länsstyrelserna i Uppsala och

Södermanlands län, flera länsbrandinspektörer samt Sveriges skorstensfejaremästares

riksförbund har som sin mening uttalat, att brandchefen

alltjämt bör ha rätt att närvara vid byggnadsnämndens sammanträden.

Civilförsvars styrelsen har framhållit att intresset för civilförsvaret visat sig

i många fall vara obetydligt hos de nu fungerande byggnadsnämnderna samt

bar ansett alt ett borttagande av civilförsvarschefernas rätt att närvara vid

nämndernas sammanträden försvårar kontrollen över det enskilda skyddsrumsbyggandet.

Fullmäktige i Ludvika bär ifrågasatt, om icke ordföranden i kommunens

styrelse och kommunens främste tjänsteman alltid bör kallas till byggnadsnämnds

sammanträden.

Hälsovårdsnämnden i Göteborg har framhållit behovet av samarbete med

hälsovårdsmyndigheterna samt bär som en lämplig metod att åstadkomma

dylik samordning förordat, att en av hälsovårdsnämndens mera kvalificerade

tjänstemän indelas till tjänstgöring hos byggnadsnämnden.

Svenska arkitekters riksförbund bar yrkat att den föreslagna bestämmelsen

skärpes så, att de, som bar till uppgift att föredraga ärenden hos nämnden,

får till åliggande att alltid närvara vid nämndens överläggningar, därvid

de bör äga rätt att yttra sig.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Länsarkitekten i Västernorrlands län har ansett, att den i paragrafen föreslagna

befogenheten bör tillkomma icke föredraganden utan stadsarkitekten

eller byggnadskonsulenten i denna hans egenskap.

Departementschefen

I det föregående har jag under rubriken »Byggmyndigheterna» uttalat

mig för att erforderlig samordning mellan byggnadsnämnden och sidoordnade

myndigheter åvägabringas genom bestämmelser om skyldighet för

nämnden att i erforderlig omfattning bedriva samråd med dessa. Någon anledning

att därjämte ge företrädare för dessa myndigheter rätt att okallade

närvara vid nämndens sammanträde samt deltaga i dess överläggningar synes

icke föreligga.

Möjligen skulle det kunna övervägas att ge en dylik befogenhet åt någon

av de länsmyndigheter, som har med plan- och byggnadsväsendet att skaffa,

t. ex. länsarkitekten. I praktiken skulle emellertid en bestämmelse härom

knappast få någon större betydelse. Jag utgår härvid från att byggnadsnämnden

alltid kommer att tillmötesgå önskemål från nämnda myndigheter

att få framlägga sina synpunkter för nämnden. Lämpligast synas därför vara

att såsom utredningen föreslagit —- slopa alla bestämmelser om rätt för

utomstående att utan kallelse deltaga i byggnadsnämndens överläggningar.

Att länsarkitekten eller annan statlig eller kommunal tjänsteman, därest

han av nämnden kallas att i denna egenskap närvara vid visst sammanträde,

i så fall har rätt att få sin mening antecknad till protokollet, anser jag

naturligt. Mot utredningens förslag att i stadgan införa en uttrycklig bestämmelse

härom finns alltså intet att erinra. Till undvikande av den

tänkbara konsekvensen av utredningens förslag, att länsarkitekten och andra

tjänstemän skulle anses ovillkorligen pliktiga att hörsamma kallelser

från byggnadsnämnden med åsidosättande av andra göromål har jag emellertid

låtit omarbeta förslagets text.

Även föredragande tjänsteman bör givetvis ha rätt att reservera sig mot

nämndens beslut. Enligt min mening bör sådan rätt också tillkomma tjänsteman,

som enligt gällande arbetsordning eller andra föreskrifter har skyldighet

att föredraga ärenden inför nämnden, även när fråga är om ärende,

i vilket han icke tjänstgör som föredragande. Enär utredningens förslag enligt

min mening bör tolkas såsom innefattande dylik rätt, har det i denna

del oförändrat överförts till departementsförslaget.

7 §•

Gällande bestämmelser

Enligt 14 § BS — vilket stadgande avser byggnadsnämnd i stad och annat

s. k. stadsplanesamhälle — kan länsstyrelsen på framställning av nämnden

uppdraga åt stadsarkitekt eller annan tjänsteman hos nämnden att besluta

bitall till ansökningar i ärenden av uteslutande teknisk art eller av ringa

vikt. Sådant beslut skall protokollföras och snarast anmälas hos nämnden.

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

197

Utredningen

Enligt vad utredningen framhållit avviker reglerna i BS betydligt från vad

som i 43 och 45 §§ kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse och

om nämnder för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr. Det har

synts utredningen lämpligt att så långt möjligt åstadkomma enhetlighet

härutinnan. Beträffande några detaljer har utredningen dock funnit avvikelser

från förebilden erforderliga.

En av de punkter, beträffande vilken sådan avvikelse föreslagits, rör frågan

vad som kan delegeras. Kommunallagens bestämmelser går ut på att i

princip alla ärenden kan delegeras utom frågor som rör framställning eller

yttrande till kommunens fullmäktige. För byggnadsnämnden, som förutsättes

stå i nära kontakt icke blott med övriga kommunala organ utan även

med de statliga myndigheter, som handlägger byggnadsärenden, har ett motsvarande

undantag föreslagits i fråga om yttrande till länsstyrelsen eller

Kungl. Maj :t. Vidare har i förslaget införts föreskrift om att vitesföreläggande

blott får givas av samfällda byggnadsnämnden. Slutligen har föreslagits

en allmänt hållen bestämmelse med ändamål att inskärpa, att delegation

av beslutanderätten icke får äga rum i ärenden, som är av principiell innebörd

eller eljest av större vikt.

En annan avvikelse från kommunallagen gäller kontrollen över hur delegationsmöjligheten

nyttjas. I kommunallagen är frågan beträffande kommunens

styrelse reglerad så, att fullmäktige kan i reglemente för styrelsen inom

vissa gränser bestämma om rätt till delegation. Beslut om antagande av reglemente

skall emellertid underställas länsstyrelsens prövning (43 §). I fråga

om s. k. fakultativ nämnd föreligger inom vissa gränser rätt till delegation,

om kommunens fullmäktige beslutat tillerkänna nämnden sådan rätt (45 §).

Utredningen har framhållit, att bestämmelsen om att beslutanderätten i sista

hand ankommer på kommuns fullmäktige motiveras av att de organ, som

avses i kommunallagen, i betydande omfattning handhar medelsförvaltning

för kommuns räkning. Vad däremot angår byggnadsnämnden, som icke har

någon dylik uppgift av betydelse, kan frågor om delegation av nämndens beslutanderätt

knappast sägas vara av sådant intresse ur kommunens synpunkt,

att fullmäktige har någon anledning att befatta sig därmed. I stället

anmäler sig en annan synpunkt, nämligen att byggnadsnämndens beslut ofta

får betydande ekonomiska konsekvenser för enskilda personer, bl. a. genom

att leda till dispositioner, som ofta är svåra alt rygga, om t. ex. beslutet

efteråt förklaras ogiltigt av formella skäl. Den kontroll, som erfordras

över handhavandet av delegationen, är alltså icke en kontroll ur kommunal

synpunkt utan en ren legalitetskontroll. Av nu anförda skäl har utredningen

föreslagit, att byggnadsnämnden skall äga fatta beslut i delegationsfrågor

utan att därtill inhämta medgivande av kommunens fullmäktige, men att

byggnadsnämndens beslut skall underställas länsstyrelsens prövning för att

bli gällande.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Remissytt randena

Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran. I åtskilliga yttranden,

hl. a. det av styrelsen för Svenska stadsförbundet, har det uttryckligen tillstyrkts.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har förklarat sig dela utredningens

mening att nämndens arbete kan bli betungande med den nuvarande ordningen

men har framhållit vikten av att experter av olika slag verkligen beredes

tillfälle att deltaga i behandlingen av de ärenden som är av mera speciell

natur.

Kommunalnämnden i Åtvidaberg har ifrågasatt, om det är nödvändigt

att byggnadsnämndens delegationsbeslut underställes länsstyrelsens prövning.

Å andra sidan har överståthållarämbetet särskilt betonat vikten av att

länsstyrelsen — på sätt utredningen föreslagit — får en viss möjlighet att

kontrollera hur befogenheten handhaves, detta särskilt med hänsyn till att

länsstyrelsen förutsättes skola delegera viktiga dispensbefogenheter till

byggnadsnämnden.

Hovrätten för Nedre Norrland har som sin mening uttalat, att den form av

föreläggande, som går ut på att viss åtgärd i händelse av tredska skall verkställas

genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad, bör i nu ifrågavarande

hänseende vara likställd med vitesföreläggande och i enlighet härmed

icke få beslutas annat än av nämnden i dess helhet.

Departementschefen

De principer, på vilka utredningens förslag i detta hänseende bygger, kan

numera anses stadfästa genom att ett därmed i allt väsentligt överensstämmande

stadgande upptagits i 12 § nya hälsovårdsstadgan. Den av utredningen

föreslagna bestämmelsen har överförts till departementsförslaget

med några mindre jämkningar, ägnade att även i formellt hänseende bringa

den till överensstämmelse med hälsovårdsstadgan. Med anledning av vad

som anförts i ett av remissyttrandena har med vitesföreläggande likställts

föreläggande vid annat äventyr än vite (jfr 70 §).

8 §•

Gällande bestämmelser

Enligt 171 § BS äger länsstyrelsen beträffande byggnadsnämnd, som till

sitt biträde har stadsarkitekt eller byggnadskonsulent, utfärda taxa för avgifter,

som de byggande skall erlägga för erhållande av byggnadslov, för ritningsgranskning,

för besiktningar och för andra förrättningar som nämnden enligt

gällande bestämmelser har att utfärda. Bestämmelsen är tillämplig också

i det fall, att byggnadsinspektör utsetts i byggnadsnämndens ställe.

Utredningen

Utredningens förslag avviker från 171 § BS i det hänseendet, att för rätt

att utkräva avgifter icke uppställes villkoret att byggnadsnämnden har bi
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

träde av stadsarkitekt eller annan sakkunnig. Däremot har — enligt vad utredningen

framhållit — förutsatts att avgifterna skall stå i skäligt förhållande

till kommunens utgifter för byggnadsnämndens verksamhet och de

kostnader, som kan anses belöpa på den begärda åtgärden. Såsom ett önskemål

har uttalats, att en viss grad av enhetlighet eftersträvas såväl i fråga om

taxornas konstruktion som beträffande själva avgiftsbeloppen, och i detta

hänseende har nämnts, att normalförslag till taxor finns upprättade av

byggnadsstyrelsen.

Förslaget innehåller också en hänvisning till vad som särskilt är stadgat

angående avgifter för åtgärder av befattningshavare inom mätningsväsendet,

varmed enligt uppgift avses gällande lantmäteritaxa och stadsmätningstaxor.

I detta sammanhang har utredningen — utan att framlägga något formligt

förslag_uttalat sig för att gällande bestämmelser om lösenavgift för bygg
nadsnämnderna

upphäves och att det inkomstbortfall, som blir en följd därav,

kompenseras vid utformningen av taxan för byggnadslov, besiktningar

och andra åtgärder.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett, att avgifter för ritningsgranskning

bör utgå endast i fall då granskningen utförts genom stadsarkitekt eller

byggnadskonsulent resp. byggnadsinspektör. Telestyrelsen har föreslagit, att

granskningsavgift icke skall utgå i fall, da byggnadsnämnd av statlig myndighet

beredes tillfälle att granska och yttra sig över översända ritningar.

Sveriges lantbruks förbund har efterlyst ett klart uttalande om att länsstyrelsen

skall ha rätt att utan framställning från kommunen justera utfärdade

taxor.

Vad beträffar utredningens uttalande rörande lösenavgifterna har styrelsen

för Svenska stadsförbundet uttalat sig för att bestämmelserna om lösenskyldighet

upphäves och kompenseras vid utformningen av taxan för byggnadsnämndens

förrättningar. Denna taxa bör ändock höjas avsevärt med

hänsyn till inträffade förskjutningar i kostnadsläget. Däremot har fullmäktige

i Ronneby och Kristianstad ansett, att expeditionslösen, som är en av

nämndens få inkomster, bör bibehållas.

I ett par fall, nämligen i yttrandena från länsarkitekterna i Örebro och

Jämtlands län, bär ifrågasatts, om icke hela systemet med avgifter är moget

för att avskrivas.

Departementschefen

Ehuru vissa skäl onekligen talar för att den service- och tillsynsverksamhet,

som byggnadsnämnden bedriver, bör vara kostnadsfri, torde en reform

i denna riktning f. n. icke böra genomföras med hänsyn till den betydelse,

som avgiftssystemet mångenstädes har för kommunerna.

Att, såsom fallet är med nuvarande bestämmelser, anknyta avgiftsplikten

till frågan om kvalifikationerna hos byggnadsnämndens personal synes

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

knappast praktiskt. Lämpligare är att rätten att uttaga avgifter kan tillerkännas

varje kommun och att avgifternas belopp göres beroende av byggnadsföretagets

omfattning och den mängd av arbete, som, genomsnittligt

sett, brukar nedläggas på ett ärende av den beskaffenhet, varom fråga är.

Länsstyrelsens fastställelseprövning bör gå ut på att konstatera, att avgifterna

icke överstiger vad som kan anses motsvara kommunens självkostnader.

Innebörden av fastställelsen bör endast vara den, att kommunen

får rätt att ta ut de belopp, som angives i taxan, men däremot icke att

kommunen också skulle vara förpliktad att ta ut avgifter i enlighet med

taxan. Taxesänkningar bör således kunna äga rum utan länsstyrelsens

medgivande. Om allmänna kostnadsläget skulle sjunka, torde också länsstyrelsen

fa anses äga rätt att efter kommunens hörande förordna om därav

påkallad sänkning av taxan, även om kommunen icke gjort någon framställning

i saken.

Lösenavgifterna utgör ett förhållandevis ringa inkomstbelopp jämfört

med övriga avgifter. I enkelhetens intresse vore det därför önskvärt, om de

kunde avskaffas och kompenseras genom skälig höjning av avgifterna i

övrigt. Frågan härom torde dock icke lämpligen böra upptagas i förevarande

sammanhang. Vid en framtida omarbetning av gällande normaltaxor

torde det — om en dylik förenkling därvid framstår som önskvärd och genomförbar

— böra ankomma på byggnadsstyrelsen att göra särskild framställning

i saken.

2 KAP.

Om planläggning

9 §•

Gällande bestämmelser

Beträffande de allmänna synpunkter, som är att beakta vid planläggning,

är i främsta rummet att hänvisa till 4 § BL, som innehåller en bestämmelse

om att både allmänna och enskilda intressen skall beaktas. Mera detaljerade

regler finns i gällande BS meddelade beträffande generalplan i 17 §, beträffande

stadsplan i 26 §, beträffande byggnadsplan i 117 § samt beträffande

regionplan i 157 §. Härutöver må nämnas, att i 28 § 1 mom. andra

stycket gällande BS är beträffande stadsplan föreskrivet att byggnadsverksamheten

icke bör genom detaljerade stadsplanebestämmelser kringgärdas i

vidare mån än som är nödvändigt för vinnande av det med planen avsedda

syftet. Jämlikt 118 § BS gäller bestämmelsen i tillämpliga delar också byggnadsplan.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

201

Utredningen

Till ett allmänt hållet stadgande i början av kapitlet om planläggning

har utredningen sammanfört vissa bestämmelser, som ansetts kunna göras

gemensamma för alla planinstitut och som jämväl i övrigt är av den karaktär,

att de funnits försvara en så framskjuten placering.

Först har upptagits en allmänt hållen deklaration om att syftet med all

bebyggelseplanering är att främja en ur allmän synpunkt ändamålsenlig utveckling

inom det område, som planeringen avser. Härefter har i bestämmelsen

influtit en erinran om att man vid bebyggelseplaneringen skall göra

en rimlig avvägning mellan de olika allmänna — statliga och kommunala

—- intressen, som gör sig gällande i det särskilda fallet och att även enskilda

intressen skall tillbörligen beaktas. Att vissa bestämmelser i dessa

ämnen ges i 4 § BL, bör enligt utredningen icke hindra att en erinran inflyter

också i den nya byggnadsstadgan.

Vidare har i detta sammanhang i starkt koncentrerad form överförts det

huvudsakliga innehållet av bestämmelserna i BS om de synpunkter, som bör

vara vägledande, då det vid planeringen skall avgöras, vilka områden som

skall avses för olika ändamål.

Till sist har efter mönster av 28 § 1 mom. andra stycket och 118 § BS

gjorts en erinran — med tillämplighet på all planeringsverksamhet — om

att planerna bör göras enkla med undvikande av onödig detaljreglering.

Remissyttrandena

Fullmäktige i Huddinge har ansett att kraven för att mark skall helt

uteslutas från bebyggelse bör sättas högre än förslaget anger.

Departementschefen

Någon jämkning av de i utredningens förslag uttryckta allmänna principerna

för planläggning — vilka i sak överensstämmer med vad som nu

gäller — anser jag icke påkallad. Paragrafen har därför med blott ett par

formella tillrättalägganden överförts till departementsförslaget.

10 §.

Gällande bestämmelser

I 157 § BS ges — såsom nyss nämnts — vissa närmare bestämmelser om

vad som främst är att beakta vid upprättande av regionplan. Till en början

stadgas, att tillbörlig hänsyn skall tagas såväl till behovet av utrymme för

olika ändamål inom regionplaneområdet och de med planens genomförande

förenade kostnaderna som även till de av dessa kostnader berörda kommunernas

ekonomiska bärkraft samt markägarnas berättigade intressen.

Härefter göres en utförlig uppräkning av olika ändamål, som bör tillgodoses.

Speciellt nämnes områden för trafikleder och tätbebyggelse, behovet

av vattenförsörjning och avlopp, behovet av områden för friluftsliv,

flygplatser, militära och andra för riket gemensamma ändamål, kravet

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

på att hänsyn tages till förefintliga orts- och äganderättsförhållanden samt

tidigare planläggning, önskemålet att skydda strandområden och vissa andra

områden, historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värdefulla byggnader

samt fasta fornlämningar m. m. För det fall att planläggningen begränsas

att avse allenast något eller några särskilt angivna ändamål ges en

bestämmelse om att nu antydningsvis refererade bestämmelser skall äga

tillämpning blott i den mån så erfordras för att tillgodose det med regionplanen

avsedda syftet.

I 158 § 1 mom. BS är vissa föreskrifter meddelade om att förslag till regionplan

skall utmärkas på karta, om kartans skala och om att de till planen

hörande regionplanebestämmelserna skall avfattas i särskild handling

och tillika utmärkas å kartan.

Utredningen

De synpunkter, som utredningen anlagt på hithörande frågor, har i allt

väsentligt redovisats i det föregående.

I det av utredningen framlagda författningsförslaget har blott upptagits

en kortfattad bestämmelse om regionplanering, vilken i allmänt hållna ordalag

anger de krav, som bör ställas på utredningen i planärendet. Beträffande

själva planen innefattar förslaget endast föreskrift om att denna skall,

i den mån så erfordras med hänsyn till dess syfte, på ett överskådligt sätt

angiva vilka områden som avses för olika ändamål.

Vidare har, i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande 158 § 1

mom. BS, föreslagits vissa föreskrifter om avfattningen av regionplanekarta

och regionplanebestämmelser. Härvid är dock att märka att förslaget

icke upptager någon motsvarighet till de nuvarande detaljbestämmelserna

om kartans skala m. m. Som motiv till denna uteslutning har utredningen

anfört, att planerna uppenbarligen även utan särskild föreskrift bör utformas

så, att det som däri skall klarläggas framställes på ett tillräckligt

tydligt sätt, och att planförfattaren härvid bör förfara på sätt som befinnes

lämpligast i det särskilda fallet.

Departementschefen

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som i det föregående anförts

under rubriken »Regionplan». Paragrafen överensstämmer med utredningens

förslag.

11 §•

Gällande bestämmelser

Närmare bestämmelser om hur generalplan skall vara beskaffad är givna

i 17 och 18 §§ samt 19 § 2 mom. BS. Dessa innehåller i huvudsak följande.

Vid uppgörande av generalplan skall även grannområdenas planläggning

beaktas. Hänsyn skall tas till behovet av utrymme för viktigare trafikleder,

parker och andra allmänna ändamål samt behovet av områden för enskilt

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.is proposition nr 108 år 1059

bebyggande och specialområden. Det militära försvarets, civilförsvarets och

den civila luftfartens behov skall tillgodoses. Vid bestämmande av planändamålet

skall man särskilt beakta möjligheterna att ordna vattenförsörjning

och avlopp. Områden som ej är lämpade för tätbebyggelse kan i planen

undantagas från sådan bebyggelse. Möjlighet finns också att undantaga

områden från tätbebyggelse tills vidare och att undantaga områden från

all bebyggelse. Genom generalplanebestämmelser skall meddelas de närmare

föreskrifter, som anses erforderliga angående användningen av de i

generalplanen ingående områdena. Vidare ges relativt detaljerade bestämmelser

om generalplanekarta och hurusom generalplanebestämmelserna

skall avfattas i särskild handling och utmärkas å kartan.

Utredningen

Beträffande utredningens synpunkter på generalplanearbetet hänvisas

till vad som förut yttrats därom.

I författningsförslaget har upptagits en paragraf om generalplan med ett

innehåll, vilket — tillika med de vid 9 § omnämnda bestämmelserna i förslaget

— kan sägas vara en kort sammanfattning av vad som nu gäller.

Någon direkt motsvarighet till den nuvarande föreskriften om att mark

vid generalplanering kan uttryckligen undantagas från tätbebyggelse har

emellertid icke ansetts behövlig med hänsyn till att ämnet är uttömmande

reglerat i 9 § tredje stycket BL.

Föreskrifterna om generalplanekarta och generalplanebestämmelser har

av utredningen givits en utformning i nära anslutning till vad som i samma

hänseende föreslagits i fråga om regionplan.

Remissyttrandena

Länsarkitekten i Västmanlands län har ansett det böra uttryckligen nämnas,

att kraftledningar skall redovisas på kartan.

Departementschefen

Jag hänvisar till vad jag anfört under rubriken »Generalplan».

Bortsett från en mindre jämkning i enlighet med det nyss redovisade remissyttrandet

överensstämmer departementsförslaget med vad utredningen

förordat.

12 §.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om hur stadsplan bör vara beskaffad är f. n. givna i 26—

29 §§ samt vissa delar av 30 § BS. Bestämmelserna innefattar en utförlig

uppräkning av vad som bör iakttagas vid planens upprättande. Först ges en

allmän bestämmelse om att hänsyn skall tagas även till den framtida utvecklingen

samt att en avvägning skall äga rum mellan behovet av utrymmen

för olika ändamål, kostnadssynpunkten och markägarnas berättigade

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

intressen. Härefter ges i olika punkter en exemplifiering av andra synpunkter,

som bör beaktas. En uttrycklig bestämmelse ges om att stadsplan icke

får avse större område än som är eller kan väntas bli bebyggt eller eljest

taget i anspråk inom överskådlig tid.

Speciellt utförlig är uppräkningen av vad som kan och bör intagas i stadsplanebestämmelser.

Beträffande mark inom byggnadskvarter skall bl. a.,

i den mån det finnes erforderligt, intagas stadganden om kvarterets användningssätt,

förbud mot bebyggande, byggnadslinjer och byggnadsgränser,

gårdsutrymme, antal byggnader, byggnads läge, höjd och våningsantal, antal

lägenheter, byggnadsmaterial, byggnadskonturer, utfarter och utgångar

mot gata, planteringar, plats för sopor, markens ordnande i övrigt samt

stängsel. I anslutning härtill ges en del regler, vilka närmast kan betecknas

som tillämpningsföreskrifter, angående bl. a. hur anspråken på god helhetsverkan,

trygghet mot brand samt sundhet och trevnad lämpligen kan

tillgodoses. — En särskild grupp av stadganden är de, som handlar om

stadsplanebestämmelser med avseende å andra områden än byggnadskvarter.

Här nämnes bl. a. möjligheten att genom stadsplanebestämmelser reglera

rätten att använda marken ovan eller under gator, torg, parker in. m.

för olika ändamål, anordnande av gatukorsningar, tunnlar, broar, byggande

inom specialområden, vidmakthållande eller anordnande av vattenområden,

bevarande av vissa naturförhållanden samt anordnande av plantering.

Slutligen ges utförliga bestämmelser om stadsplanekarta samt om att

stadsplanebestämmelserna skall avfattas i särskild handling och tillika utmärkas

på kartan.''

Utredningen

Utredningens förslag innehåller icke någon mera utförlig minneslista över

vad en stadsplan kan tänkas böra innehålla.

Inledningsvis föreslås en bestämmelse om att stadsplan skall tillgodose

de anspråk, som ur olika synpunkter kan ställas på en väl ordnad bebyggelse.

Vidare redovisas en del synpunkter, som enligt utredningens mening

bör anläggas på frågor rörande markanvändningen. Särskilt har betonats,

att marken alltid bör utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt sätt.

Bland de intressen, som bör beaktas, har först nämnts samfärdseln och trafiksäkerheten.

Vidare har framhållits kravet på trygghet mot brandfara och

de krav, som bör uppställas ur sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.

En föreskrift har också upptagits om att hänsyn skall tagas till bestående

äganderättsförhållanden, fastighetsgränser och andra omständigheter, som

kan inverka på planens genomförande. Till förslaget har också med en viss

formell jämkning överförts bestämmelsen om att stadsplan icke får avse

större område än som är eller kan väntas bliva bebyggt eller eljest taget i

anspråk inom överskådlig tid.

Som motiv till slopandet av detaljbestämmelserna i BS om avlopp, sättet

för anordnande av gator och andra trafikleder samt skyldighet att sörja för

anordnande av torg och andra öppna platser, planteringar m. m. har ut
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 dr 1959

205

ledningen åberopat, att planväsendet numera undergått en sådan utveckling,

att det för dem, som bär ansvaret för planeringen, torde vara uppenbart

att de nuvarande bestämmelserna utgör minimikrav och att man i

många fall bör ställa anspråken högre än som följer av bestämmelserna i

BS. Slopandet av detaljföreskrifterna är ägnat att medge en smidigare tilllämpning

efter omständigheterna i det särskilda fallet. Denna synpunkt

blir av särskild vikt om stadsplaneinstitutet i en framtid skulle i större omfattning

än hittills komma till användning för att reglera tätbebyggelse på

den egentliga landsbygden.

Även bestämmelserna om stadsplanekarta har avsevärt förkortats genom

att detaljföreskrifter om kartans skala m. in. uteslutits. Lantmäteristyrelsen

förutsättes komma att meddela föreskrifter i dessa hänseenden beträffande

s. k. grundkarta, vilken kan sägas utgöra stommen till stadsplanekartan.

Vidare bär åberopats, att byggnadsstyrelsen till ledning för planförfattarna

utfärdat råd och anvisningar rörande lämpliga beteckningar på stadsplanekartor

m. in. (byggnadsstyrelsens publikation 1950:2).

Vad härefter angår frågan om utformning av stadsplanebestännnelser innebär

utredningens förslag att man i princip bibehåller de nuvarande reglerna

i 28 och 29 §§ BS. Emellertid har dessa i förslaget fått en mera sammanträngd

form. I ett hänseende har dock föreslagits en utvidgning av de

nuvarande föreskrifterna, nämligen såtillvida att i förslaget införts en erinran

om att i stadsplanebestämmelser kan bestämmas största antalet källarvåningar,

som får inredas i byggnad.

Remissyttrandena

Bestämmelserna om stadsplan har icke föranlett någon erinran från principiell

utgångspunkt, men däremot har ett flertal önskemål yppats beträffande

utformningen av detaljbestämmelserna.

Socialstyrelsen har framhållit att förslaget saknar motsvarighet till den

nuvarande bestämmelsen i 26 § BS om att vid stadsplaneläggning särskilt

bör tillses att torg samt parker och andra planteringar, lekplatser för barn

i olika åldrar ävensom idrottsplatser anordnas i tillräckligt omfång och

antal inom stadsplaneområdets olika delar.

Enligt överlantmätaren i Kronobergs län bör bland de förhållanden, till

vilka särskild hänsyn skall tagas vid planläggning, även nämnas fastighetsgränser.

övcrlantmätaren i Västerbottens län har — i anslutning till bestämmelsen

om att jordbrukets och skogsbrukets intressen skall beaktas vid uppgörande

av byggnadsplan — föreslagit att en motsvarande bestämmelse införes

för stadsplan.

Arbetarskyddsstyrclsen har förklarat sig utgå från att kravet på att samfärdseln

och trafiksäkerheten skall tillbörligen beaktas innebär bl. a. att

man vid uppförande av byggnader, inrättande av materialupplag in. in. skall

ta hänsyn till järnvägar och bangårdar, så att god sikt erhålles för tågföring

och signalgivning och tillräckligt fritt utrymme finnes utefter spår.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. \laj:ts proposition nr 168 år 1959

Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Örebro lån har ansett det böra

särskilt betonas, att vid planläggning skall klargöras, hur vatten skall erhållas

för släckning av brand.

Överlantmätaren i Jämtlands län har reagerat mot uttryckssättet i bestämmelsen

om att stadsplan icke får avse större område än som kan antagas

bli taget i anspråk inom »överskådlig tid» samt har i stället föreslagit

uttrycket »nära förestående tid».

Vad speciellt angår utformningen av stadsplanebestämmelserna har följande

synpunkter framkommit.

Fullmäktige i Huddinge har betonat, att byggnadsrätten bör få anges i

kvadratmeter lägenhetsyta och ej blott i antal lägenheter.

Vissa remissmyndigheter, bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län, vägförvaltningen

i Uppsala län och fullmäktige i Hälsingborg, har ansett mindre

lämpligt att i stadsplan upptages föreskrifter om parkeringsplatser och garage,

eftersom dylika förhållanden undergår snabb förändring.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ifrågasatt om det icke bör vara möjligt

att i stadsplanebestämmelser intaga vissa föreskrifter om trafiken, t. ex.

om att viss gata skall vara enkelriktad.

Flera remissorgan, bl. a. Svenska kommunal tekniska föreningen, har uttalat

tillfredsställelse över att frågan om antal källarvåningar upptagits till

behandling bland stadsplanebestämmelserna. Brandchefen i Stockholm har

framställt åtskilliga önskemål angående utformningen av detalj föreskrifterna

för byggnader, som innehåller flera källarvåningar.

Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund har ansett det lämpligt

att redan i stadsplanebestämmelserna fästa uppmärksamheten på frågan

om planteringar och speciellt sådana på bjälklag, eftersom dessa påverkar

byggnadernas utformning och konstruktion.

Departementschefen

Mot utredningens förslag till bestämmelser om stadsplan kan, om de betraktas

ensamma för sig, riktas den anmärkningen, att de icke ger tillräcklig

antydan om de behov av utrymme för olika ändamål, som planen i skilda

fall skall tillgodose, och bur detta skall ske. På sätt jag anfört under rubriken

»Stadsplan» är det emellertid önskvärt alt nedbringa omfattningen av

de nuvarande ganska vidlyftiga bestämmelserna i hithörande ämnen. Författningstextens

uppgift är f. ö. icke att ge någon fullständig bruksanvisning

till BL:s bestämmelser. Hur en stadsplan skall utformas, är i sista hand

en omdömesfråga, som icke kan med några anspråk på fullständighet regleras

i författningsväg. De allmänna riktlinjer, som bör följas, torde med

tillräcklig tydlighet vara angivna i 9 §.

Av de önskemål, som framförts i remissyttrandena, torde vissa få anses

tillgodosedda redan i utredningens förslag. Klart synes sålunda vara, att förslaget

icke innefattar hinder för att byggnadsrätt angives i antal kvadratmeter

lägenhetsyta i stället för i antal lägenheter samt att i stadsplanebestämmelser

kan intagas av förhållandena påkallade föreskrifter för byg
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

gande under markens yta. I ett par andra fall kan jag icke dela den mening,

åt vilken remissyttrandena ger uttryck. Att stadsplan bör kunna innehålla

föreskrifter om parkeringsplatser och garage, synes mig uppenbart.

Lokala trafikföreskrifter — t. ex. om enkelriktning av vissa gator — bör

enligt min mening givas i den ordning, som föreskrives i trafikförfattningarna,

och icke i stadsplan. Att stadsplanen i vissa fall kan sägas förutsätta

en viss lösning av trafikfrågorna eller att trafikens utveckling kan aktualisera

en ändring av stadsplanen bör icke leda till att dessa frågor sammanblandas

i författningstekniskt hänseende.

Ett par ändringar i utredningens förslag anser jag dock vara påkallade.

Bestämmelsen om att stadsplan icke får ha större omfattning, än att den

kan förväntas bli genomförd inom »överskådlig» tid synes kunna bli föremål

för missuppfattning och bör förtydligas på det sättet, att genomförandet

skall kunna förväntas äga rum inom »nära förestående» tid. Vidare synes

den av utredningen föreslagna exemplifieringen av vad som kan upptagas

i stadsplanebestämmelser något ensidigt betona bilismens intresse av uppställningsplatser

för fordon etc. med förbiseende av att detta i regel måste

vägas mot andra behov, t. ex. av planteringar, lekplatser för barn m. in. I

departementsförslaget har därför även anordningar av sistnämnda slag medtagits

i exemplifieringen.

13 §.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om hur byggnadsplan skall vara beskaffad är f. n. givna

i 117—120 §§ BS. De liknar reglerna om stadsplan men är mindre utförliga

än dessa. En uttrycklig bestämmelse är given om att regleringen av bebyggandet

och användningen av område, som ingår i byggnadsplan skall,

därest förhållandena ej föranleder till annat, göras mindre långtgående än

motsvarande reglering i stadsplan. Det skall tillses, att bedrivande av jordbruk,

skogsskötsel eller annan jämförlig näring icke genom planen i onödan

hindras eller försvåras. I byggnadsplan får mark upptagas såsom avsedd

för jordbruksändamål endast i den mån så erfordras för planens lämpliga

utformning.

Utredningen

Förslagets bestämmelser om byggnadsplan har avfattats i anslutning till

vad som nu gäller. Liksom i fråga om övriga planinstitut har emellertid

eftersträvats att undvika någon längre uppräkning av vad planen bör innehålla.

I ändamål att så långt det är möjligt framhålla vad som skiljer byggnadsplanen

från stadsplanen har något kraftigare än i det motsvarande

stadgandet om stadsplan betonats vikten av att man vid planens upprättande

tar hänsyn till bebyggelsens art och omfattning, äganderättsförhållandena

samt framför allt markägarnas förmåga att genomföra planen. De

i nuvarande stadga upptagna särskilda villkoren för att i byggnadsplan

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

skall få intagas mark för jordbruksändamål och om förbud mot att uppgöra

byggnadsplan så, att den onödigtvis hindrar eller försvårar jordbruk,

skogsbruk eller annan dylik näring, har i förslaget bibehållits i princip

oförändrade.

Remissyttrandena

Beträffande yttrandena över utredningens förslag hänvisas till föregående

paragraf.

Departementschefen

Paragrafen överensstämmer med utredningens förslag.

14 §.

Gällande bestämmelser

I 19 § 1 mom. BS ges bestämmelser om behörighet att upprätta förslag

till generalplan. Sådan behörighet tillkommer den, som inom riket avlagt

fullständig examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur eller

väg- och vattenbyggnad eller lantmäteriexamen samt därjämte utövat väl

vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet. Kungl. Maj :t kan, när

skäl är därtill, meddela även annan person här avsedd behörighet. — I

30 § 1 mom. ges liknande bestämmelser om behörighet att upprätta stadsplan.

Angående förfarandet vid upprättande av förslag till planer ges i BS icke

några bestämmelser, om man bortser från stadgandet i 20 § 1 mom., enligt

vilket den, som upprättar förslag till generalplan, därvid har att samråda

med länsarkitekten ävensom med de övriga myndigheter, organ och sammanslutningar

som har ett väsentligt intresse av förslaget, samt från en del

i 159 § 1 mom. förekommande bestämmelser om regionplan.

Utredningen

Utredningen har betecknat det som en brist att bestämmelser ej givits

med ändamål att bereda enskilda sakägare och andra intressenter tillfälle

att framlägga sina synpunkter redan på ett förberedande stadium och att

kontinuerligt följa förfarandet. I enlighet med denna sin ståndpunkt har

utredningen diskuterat möjligheterna att införa ett verkligt förrättningsförfarande

efter mönster av bestämmelserna i jorddelningslagstiftningen

och författningar på andra närstående områden. Emellertid har utredningen

funnit, att förrättningsformen i förevarande fall ofta skulle bli alltför tungrodd.

Detta betyder emellertid icke, att en planförfattare får underlåta att

hålla erforderlig kontakt med sakägarna. Vad som förekommit i vissa planärenden

synes emellertid ge vid handen att denna viktiga synpunkt icke

alltid beaktas. Detta är betänkligt framför allt med hänsyn till sakägarnas

anspråk på rättssäkerhet men även ur andra synpunkter. Utredningen

har därför föreslagit en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för den, som

upprättar förslag till plan. att därvid i erforderlig omfattning samråda

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1959

icke blott med kommunens styrelse och de statliga planorganen utan även

med andra myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer, vilka

kan ha ett väsentligt intresse i saken. För att möjliggöra kontroll över att

bestämmelsen iakttages föreslås härjämte i det följande (jfr 16 §) en föreskrift

om skyldighet att vid planförslaget foga redogörelse för vad som i sådant

hänseende åtgjorts.

Bestämmelserna om särskild kompetens för den, som upprättar förslag

till generalplan eller stadsplan, torde enligt utredningen allmänt tolkas på

det sättet, att hinder icke möter att antaga och fastställa en plan, vilken

uppgjorts av person utan den angivna behörigheten, för såvitt förslaget

sakligt sett är utan anmärkning. Mot bestämmelserna kan vidare anmärkas,

att de liksom alla legala kompetensregler är väl stela. Givetvis avser

utredningen icke, att man i allmänhet bör sänka kraven på kompetens hos

sladsplaneförfattarna. Emellertid borde man icke behöva hysa några allvarligare

farhågor för att avsaknaden av en legal kompetensregel kommer

att i större omfattning medföra att krävande planläggningsuppdrag anförtros

åt personal med otillräckliga kvalifikationer. F. n. är läget snarare sådant,

att en viss konkurrens uppstått om arbetskraft med särskild skolning

på området. Utredningen har därför föreslagit att kompetensreglerna slopas.

Remissyttrandena

Formerna för planarbetet och kontakten med sakägare och myndigheter

är en fråga, som väckt åtskillig uppmärksamhet. Överlantmätaren i Kopparbergs

län och fullmäktige i Älvdalen har ansett, att man bort närmare

pröva möjligheterna att övergå till ett verkligt förrättningsförfarande i frågor

om planläggning, medan överlantmätaren i Norrbottens län har ansett

det åtminstone böra åläggas den, som upprättar plan, att hålla sammanträde

i saken med markägarna. Länsstyrelsen i Norrbottens län har yrkat

på en bestämmelse om skyldighet för planförfattare —• eventuellt även

för byggnadsnämnden — att såväl under planarbetets gång som i samband

med utställande informera sakägarna om innehållet i planförslaget. Liknande

uttalanden har gjorts av bl. a. överlantmätarna i Örebro, Västmanlands

och Norrbottens län.

Näringslivets byggnadsdelcgation har helt allmänt yrkat på att den sekretess,

varmed stadsplanearbetet nu omgives, måtte hävas, varemot fastighetsnämnden

i Malmö framhållit att det ihland kan vara direkt olämpligt

att kommunen samråder med enskilda markägare, eftersom detta kan leda

till ökning av spekulationerna i markvärden.

Vad särskilt angår kontakten med myndigheterna har länsstyrelsen i

Stockholms län framhållit vikten av att planläggningsarbetet bcdrives under

samarbete med länsexperterna samt har som ett exempel på lämpliga

former härför nämnt att länsstyrelsen jämte experterna på planläggningsområdet

sedan länge brukar ställa sig till förfogande vid lokala kommunkonferenser.

överlantmätaren i Skaraborgs län har som motiv för samråd

14 llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. ffr 16S

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Muj.ts proposition nr 168 år 195!)

med länsstyrelsen framhållit, att kommunerna ibland använder detaljplanering

i konkurrenssyfte för att dra till sig befolkning från en grannkommun.

överlantmätaren i Kronobergs lån och länsarkitekten i Älvsborgs län

har föreslagit att samråd alltid skall ske med kommunens styrelse, statliga,

kommunala och andra myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer,

som kan ha ett väsentligt intresse av frågan.

Stadsfullmäktige i Stockholm har funnit det självklart, att stadsplaneärenden

skall förberedas och behandlas i sådan ordning, att den ekonomiska

prövningen icke åsidosättes. Dessa ärenden bör därför remitteras

till drätselnämnden åtminstone i sannna omfattning som f. n. Övriga ärenden

torde däremot icke vara av större ekonomisk räckvidd än att den ekonomiska

bedömning, som byggnadsnämnd och fastighetsnämnd verkställer,

kan anses tillfyllest. Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har för sin del ansett

bestämmelsen om samråd med kommunens styrelse helt överflödig

för nämnda stads vidkommande, eftersom vederbörande borgarråd är ordförande

i byggnadsnämnden.

Från flera håll — bl. a. av länsstyrelsen i Blekinge län samt överlantmätarna

i Blekinge, Gotlands, Västernorrlands och Jämtlands län — har påyrkats

en uttrycklig bestämmelse om att den, som upprättar plan, skall

samråda med befattningshavarna inom lantmäteriet. Överlantmätaren i Västerbottens

län har ansett det böra klart utsägas, att överlantmätaren alltid

skall höras i frågor om planläggning av mark, där jorddelningslagen är

tillämplig.

Medicinalstyrelsen och styrelsen för statens institut för folkhälsan har

betonat vikten av att de hälsovårdande myndigheterna inkopplas redan på

ett tidigt stadium av planläggningsarbetet. Fullmäktige i Kumla har framhållit

behovet av samråd med hälsovårdsnämnden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har hemställt, att i uppräkningen av

dem, med vilka samråd skall sökas, bör medtagas vägförvaltningen samt

distriktsingenjören för vatten och avlopp. Liknande uttalanden har gjorts

av bl. a. länsstyrelsen i Örebro län samt vägförvaltningen i Uppsala län.

Statens folkskoleinspektör i Uppsala läns inspektionsområde har ansett

att vad som i stadgeförslaget sägs om länsarkitekt bör för skolväsendets

del gälla även folkskoleinspektören.

Länsarkitekten i Västmanlands län har särskilt framhållit, att samråd

bör äga rum med större industriföretag.

En annan fråga, som berörts i flera remissyttranden, gäller slopandet

av kompetenskraven för stadsplaneförfattare. Förslaget i denna del har avstyrkts

av bl. a. länsstyrelsen i Västerbottens län, länsarkitekten i Kronobergs

län, överlantmätarna i Västmanlands och Jämtlands län (vilken sistnämnde

ansett det nuvarande kompetenskravet böra utsträckas att gälla

även byggnadsplan), fullmäktige i Säffle, Östersund och Umeå samt byggnadsnämnden

i Västerås. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har som sin

uppfattning framhållit, att nuvarande bestämmelser i byggnadslagstiftningen

icke varit tillräckliga för att åstadkomma, att behörig hänsyn till

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 ur 1959

vatten- och avloppsfrågorna tagits i samband med planläggning av mark

för tätbebyggelse. För att om möjligt få en förbättring till stånd bar styrelsen

föreslagit ett stadgande av innebörd att byggnadsnämnden för sin

planläggningsverksamliet bör anlita byggnadschef, kommunalingenjör eller

annan i fråga om vatten- och avloppsanläggningar samt i andra kommunaltekniska

arbeten förfaren tekniker. Lantmåteristyrelsen, som också ingått

på närmare diskussion av frågan, har för sin del funnit antagligt, att

ändringen blir utan större betydelse i sakligt hänseende. En reservant inom

styrelsen bar dock ansett, att del nuvarande kompetenskravet bör bibehållas.

Departementschefen

För att få fram en god plan är det nödvändigt att planförfattaren på ett

så tidigt stadium som möjligt gör sig underrättad om de synpunkter på frågan,

som företrädes av intressenterna. Planerna — vare sig det är fråga om

regionplaner, generalplaner, stadsplaner eller byggnadsplaner — får inte

urarta till rilbordsprodukter, tillkomna utan kontakt med de praktiska problem,

av vilka de skall anvisa en lösning. Hur självklart detta än borde vara,

är det svårt att frigöra sig från känslan av att det syndas mycket på denna

punkt. Det kunde med hänsyn härtill i och för sig vara befogat att konstruera

förfarandet vid tillkomsten av en plan såsom en verklig förrättning efter

mönster av t. ex. bestämmelserna i jorddelningslagstiftningen.

Emellertid får man icke bortse från den motsatta synpunkten, nämligen

att det med hänsyn till allmänna intressen ibland är befogat att omgärda

planläggningen med en viss sekretess. Denna får visserligen icke drivas

så långt, att planerna tillkommer såsom beställningsarbeten utan medverkan

av de enskilda sakägarna. Dessas uppfattning bör alltid så långt möjligt

inhämtas i förväg. Däremot är det inte alltid nödvändigt och ibland

direkt olämpligt att hålla sakägarna kontinuerligt underrättade om de lösningar,

som planförfattaren kommer fram till. I detta hänseende växlar

förhållandena från fall till fall, och det är knappast möjligt att utforma någon

allmängiltig regel.

En lämplig kompromiss mellan de stridiga synpunkterna torde vara den,

som utredningen förordat, nämligen att förfarandet vid planernas utarbetande

icke regleras genom några mera detaljerade bestämmelser men att

det dock uttryckligen föreskrives, alt planförfaltaren skall bedriva samråd

med de myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer, som kan ha

ett väsentligt intresse av frågan, samt att det ålägges vederbörande att för

fastställelsemyndigheten redovisa det samråd, som bedrivits. Denna lösning

synes därför böra godtagas. Härvid förutskickas, alt underlåtenhet från

planförfattarens sida att efterkomma bestämmelsen —- om den har till följd

att det möter svårighet för fastställelsemyndigheten att bedöma, huruvida

planförslaget innebär den bästa lösningen av frågan — i och för sig

kan utgöra skäl att vägra fastställelse.

De i vissa av remissyttrandena förekommande uppräkningarna av myn
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

digheter, vilkas mening i skilda fall bör inhämtas, föranleder icke något annat

uttalande från min sida, än att dessa frågor bör bedömas med hänsyn

till omständigheterna i varje särskilt fall.

Av skäl, som utredningen åberopat, torde någon regel om viss kompetens

för planförfattare icke böra upptagas i författningen.

15 §.

Gällande bestämmelser

Enligt 30 § 2 mom. BS skall till grund för stadsplan ligga en karta i viss

angiven skala och i övrigt av viss angiven beskaffenhet. Vid grundkartan

skall vara fogad förteckning över de fastigheter, samfälligheter och andra

områden, som omfattas av kartan, samt dessas ägare och, i den mån kännedom

därom kunnat erhållas, sådana fastigheterna åvilande servitut som

kan ha betydelse för stadsplanen. Grundkartan och förteckningen skall

vara upprättade av person, som äger behörighet att inneha befattning såsom

mätningsman i stad; dock må förteckningen i förekommande fall

upprättas av registerförare i vederbörande stad, även om denne icke har

sådan behörighet. Närmare föreskrifter till ledning för utarbetande av

grundkarta meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen.

I 120 § BS ges bestämmelser om grundkarta och fastighetsbeteckning

vid upprättande av byggnadsplan. Bestämmelserna liknar dem som gäller

för stadsplan, men vissa avvikelser är dock att notera beträffande exempelvis

kartans skala och kompetensen för grundkarteförfattare.

Utredningen

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med nuvarande bestämmelser.

Från dessa skiljer sig förslaget i huvudsak blott därutinnan,

att det ej upptager några närmare bestämmelser om behörighet att upprätta

grundkarta, grundkartans beskaffenhet och sättet för dess upprättande

utan förutsätter, att frågan om de krav, som skall uppställas på kartan,

regleras genom tillämpningsföreskrifter, som utfärdas av lantmäteristyrelsen

(jfr 77 §). Vidare föreslås det nu stadgade kravet på att fastighetsförteckningen

skall vara upprättad av person med särskilda kvalifikationer

ändrat därhän, att förteckningen blott behöver vara bestyrkt av sådan person.

Remissyttrandena

I några av yttrandena har yrkats på utförligare bestämmelser om vad

som bör redovisas på grundkartan och i förteckningen. Enligt stadsbyggnadskontoret

i Stockholm bör kartan och förteckningen upptaga de fastigheter,

som beröres av förslaget. Länsarkitekterna i Stockholms och Värmlands

län har ansett, att förteckningen bör upptaga icke endast fastighe
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 är 1959

213

ierna inom det tillämnade planområdet utan även angränsande fastigheter

och deras ägare. Lantmäteristyrelsen har mot formuleringen av det föreslagna

stadgandet invänt, att detta tillåter slutsatsen att i fastighetsförteckningen

ej skulle behöva redovisas ägarna till de samfälligheter och

andra områden, som redovisas i förteckningen. Detta skulle innebära en

omotiverad ändring av bestämmelserna i 30 och 120 §§ nuvarande BS.

Svenska kommunal-tekniska föreningen har yrkat på en uttrycklig bestämmelse

om att stadsplanen skall utmärkas på grundkartan eller utdrag därav.

Däremot har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansett det böra

klargöras, att själva grundkartan ej bör användas för ändamålet. Överlantmätaren

i Malmöhus län har hemställt om en föreskrift i BS eller tilliämpningsföreskrifterna

om att på förslag till stadsplan eller byggnadsplan

skall anmärkas, på grundval av vilken grundkarta den upprättats. Enligt

överlantmätaren i Västerbottens län bör fastighetsförteckningen icke knytas

till grundkartan utan vara fristående. Den omfattar nämligen i regel större

område än detaljplanen.

Borttagandet av de nuvarande kompetenskraven för den, som upprättar

grundkarta, har väckt kritik i yttrandena från lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen

i Kristianstads län, överlantmätarna i Kronobergs, Kalmar och Kristianstads

län, vissa organisationer med teknisk anknytning, nämligen Svenska

kommunal tekniska föreningen, Svenska teknologföreningen, Svenska

väg- och vattenbyggares riksförbund samt Sveriges lantmätareförening, ävensom

i några fall från kommunalt håll (fullmäktige i Hälsingborg, Partille

och Gävle samt byggnadsnämnderna i Malmö och Karlskoga).

Svenska kommunal tekniska föreningen har därjämte som sin mening

framhållit, att fastighetsförteckningen bör vara i sin helhet upprättad och

alltså icke blott bestyrkt av person med mätningsmannakompetens.

Departementschefen

Fordringarna på det kartmaterial, varpå en stadsplan eller byggnadsplan

grundas, tillhör de frågor av övervägande teknisk natur, vilka icke lämpligen

hör regleras i själva författningen utan bör närmare utvecklas i tilllämpningsföreskrifter

till densamma. Givetvis kan bedömningen av kartornas

tillförlitlighet i någon mån underlättas genom en föreskrift om viss

kompetens hos den, som upprättar kartan. Någon verklig garanti står emellertid

icke att vinna på denna väg. önskemålet alt få fram tillräckligt noggranna

kartor bör i stället tillgodoses genom att kraven på kartmaterialet

som sådant icke sättes för lågt.

Huruvida själva grundkartan eller en kopia av denna bör komma till användning

vid avfattandet av planen, kan vara föremål för delade meningar.

I regel torde det — åtminstone om grundkartan avser ett större område eller

eljest krävt mera betydande arbete —- vara lämpligast alt bibehålla själva

originalet av denna i sitt ursprungliga skick. Frågan är emellertid icke av

den betydelse, alt någon särskild bestämmelse i ämnet synes erforderlig.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna om fastighetsförleckning sy
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

nes böra jämkas så, att det tydligt framgår, att däri skall upptagas ej blott

ägare av mark inom det tillämnade planområdet utan vid behov även ägare

av angränsande mark, som beröres av förslaget, samt att utöver fastighetsägare

och innehavare av servitut bör, i den mån kännedom därom kunnat

erhållas, upptagas även innehavare av andra särskilda rättigheter, som kan

ha betydelse för planläggningen eller beröres av denna.

Ibland kan det vara tveksamt, vem som skall upptagas såsom ägare av

visst område eller som innehavare av servitut eller annan rättighet. Det kan

ifrågasättas, om fastighetsregisterförarna genomgående har nödig kompetens

för att bedöma dylika frågor. Eftersom ändamålet med förteckningen

blott är att utgöra grund för delgivning av underrättelser om utställande och

andra meddelanden, kan emellertid, om tvekan uppstår, en tillfredsställande

lösning i regel vinnas genom att i förteckningen anmärkes alla de personer,

som rimligen kan komma i fråga. Den föreslagna bestämmelsen om sättet för

bestyrkande av förteckningen torde därför kunna anses tillfyllest. Att uppställa

något krav på att förteckningen skall i sin helhet vara upprättad —

och alltså icke blott bestyrkt — av fastighetsregisterföraren synes ej erforderligt.

16 §.

Gällande bestämmelser

Angående den utredning, som skall bifogas planförslag till ledning för de

myndigheter, på vilka prövningen av ett planärende ankommer, är regler

givna beträffande generalplan i 19 § 3 mom., beträffande stadsplan i 30 § 4

inom., beträffande byggnadsplan i 120 § 3 mom. samt beträffande regionplan

i 158 § 2 mom. BS. Gemensamt för alla planinstituten är att förslag till

plan skall åtföljas av beskrivning över förslaget samt den ytterligare utredning,

som kan erfordras för förslagets prövning. Härjämte ges vissa detaljföreskrifter

av något olika innehåll. I fråga om generalplan, stadsplan och

regionplan är stadgat, alt förslag skall vara åtföljt av motivering. Förslag

i ill generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall vara åtföljt av hl. a.

särskild utredning beträffande vattenförsörjning och avlopp samt motverkande

av vattenförorening. Vid förslag till byggnadsplan skall vidare fogas

de till grundkartan hörande mätnings- och beräkningshandlingarna.

Utredningen

Hithörande föreskrifter bör enligt utredningen lämpligen kunna sammanföras

till en gemensam bestämmelse, varvid såsom mönster bör tjäna

de nuvarande föreskrifterna rörande stadsplan. Det bör framhållas att utredningens

omfattning och beskaffenhet skall lämpas efter ändamålet med

planläggningen och omständigheterna i övrigt. Speciellt bör betonas nödvändigheten

av att de ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande

grundligt undersökes.

Härjämte har utredningen föreslagit en ny bestämmelse om att vid för
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

slag till plan skall fogas redogörelse för det samråd, som vid förslagets utarbetande

bedrivits med myndigheter, markägare och andra (jfr 14 §).

En annan nyhet i utredningens förslag är en bestämmelse om att fastighetsförteckning

skall i erforderlig mån kompletteras med hänsyn till inträffade

förändringar, innan den lägges till grund för underrättelser till sakägare.

Remissyttrandena

Lantmäteristyrelsen har som sin mening framhållit, att grundkartan icke

alltid kan åtfölja planförslaget, då detta översändes för antagande eller

fastställelse, samt att frågan, i vad mån så bör ske, därför bör regleras icke

i själva stadgan utan i tillämpningsföreskrifterna till denna.

Fullmäktige i Hälsingborg har ansett tillräckligt att planen åtföljes av

grundkarteutdrag, bestyrkt av person med mätningsmannakompetens.

Länsarkitekten i Jämtlands län har ansett, att fastställelsemyndigheten

knappast kan ha någon nytta av en uppgift om det samråd som bedrivits,

och fullmäktige i Karlstad har rentav funnit det mindre lämpligt att ha en

ovillkorlig föreskrift om alt planförfattaren skall redovisa det samråd, som

bedrivits med myndigheter och enskilda personer i samband med planens

upprättande. Liknande tankar har framförts av Svenska kommunal tekniska

föreningen. Däremot har på åtskilliga andra håll, bl. a. av överlantmätaren i

Skaraborgs län, starkt betonats vikten av att planhandlingarna innehåller

redogörelse för det samråd, som skett med myndigheter och andra planintressenter.

Den föreslagna bestämmelsen om alt fastiglietsförteckning i vissa fall

skall kompletteras bör enligt lantmäteristyrelsen gälla även grundkartan.

överlantmätaren i Värmlands län har framhållit, att kompletteringen, som

kan bli rätt omfattande, bör göras efter samma regler som dem, vilka i 15 §

uppställts för framställande av förteckningen.

Departementschefen

Då kommunal eller statlig myndighet har att ta ställning till ett upprättat

planförslag, torde myndigheten regelmässigt böra ha tillgång till de handlingar,

som uppräknas i utredningens förslag. Någon inskränkning i bestämmelsen

kan alltså icke utan olägenhet äga rum. Självklart är emellertid, att

myndigheten icke nödvändigtvis behöver ha tillgång till originalexemplaret

av handlingar och kartor utan i regel bör kunna åtnöjas med avskrifter

och kopior (t. ex. fotostatkopia av grundkartan), om originalen är i bruk

för annat ändamål. I praktiken behöver handlingarna icke alltid förvaras

hos myndigheten under det ärendet är anhängigt därstädes, utan det är oftast

tillfyllest, om de hålles tillgängliga, när så påfordras.

Den föreslagna bestämmelsen om komplettering av fastighetsförteckningen

har till ändamål att underrättelser m. in. i planärendet skall tillställas de

rätta personerna. Om någon längre tid förflutit sedan förteckningen upp
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Knngl. Ma j. ts proposition nr 168 år 1059

rättades eller om ändringar i förteckningen eljest blir av mera avsevärd omfattning,

är det givetvis bäst att kompletteringen sker på samma sätt som då

den ursprungliga förteckningen upprättades. Ibland kan även de förhållanden,

som redovisas på grundkartan, ha undergått sådana förändringar, att

kartan bör revideras. Om ändringarna är av måttlig omfattning och t. ex. blott

består i att en eller annan fastighet bytt ägare, torde det emellertid vara tillräckligt,

att den myndighet, hos vilken upplysning vinnes om förhållandet,

gör anteckning därom i fastighetsförteckningen. Någon anledning att närmare

reglera hithörande förhållanden föreligger enligt min mening icke.

Departementsförslaget upptager utredningens förslag med blott ett par

redaktionella jämkningar.

17 §.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om förfarandet i samband med att förslag till plan utställes

til] granskning linnes meddelade beträffande generalplan i 20 § 1

och 2 inom. ävensom 23 §, beträffande stadsplan i 31 § första stycket, befräflande

byggnadsplan i 122 § samt beträffande regionplan i 159 § BS.

Bestämmelserna om generalplan är i korthet av följande innehåll. Kungörelse

skall utfardas om att planförslag upprättats, och förslaget skall därefter

hållas tillgängligt för granskning viss tid, minst en månad. Därefter

skall förslaget jämte inkomna yttranden och anmärkningar insändas till

byggnadsstyrelsen, som har alt avgiva yttrande. Sist inom tre månader efter

det planen antagits skall den i bestyrkt kopia och avskrift tillställas byggnadsstyrelsen,

länsstyrelsen och länsarkitekten. — Om planen skall fastställas,

bor tillfälle beredas markägarna, drätselkammaren och vägförvaltningen

att yttra sig. Skall fastställelsen avse område, som gränsar till annan

kommun, bör även denna få tillfälle att yttra sig. Planförslaget skall

utstallas genom byggnadsnämndens försorg under minst en månad efter

det kungörelse därom utfärdats. Särskilda kallelsebrev skall tillställas kända

och inom riket boende markägare, drätselkammaren och angränsande

kommun. När fråga är om kallelse å delägare i samfälld mark ges möjliguet

till ett enklare kallelseförfarande. Vissa sakägare skall dessutom ha del

av själva planförslaget i erforderliga delar, nämligen vägförvaltning, innehavare

av vissa allmänviktiga anläggningar (befästningar, vissa flygplatser

etc.) samt innehavare av mark, som i planförslaget intagits såsom trafikområde.

Vidtages ändring i förslaget sedan det blivit utställt för granskning,

skall de av ändringen berörda markägarna samt drätselkammaren

underlättas därom samt få tillfälle att vid sammanträde inför byggnadsnämnden

eller eljest ta del av ändringen.

Bestämmelserna om stadsplan liknar bestämmelserna om generalplan,

som skall fastställas. Utställningstiden och den tid, inom vilken vägförvaltning

har att avge yttrande, kan emellertid förkortas till 14 dagar.

Beträffande byggnadsplan ges bestämmelser, som i stort sett överens
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

217

stämmer med bestämmelserna om stadsplan. Underrättelse om utställande

av förslag till byggnadsplan och om vidtagande av ändring i förslaget skall

alltid tillställas byggnadsnämnden, och om anledning finnes till antagande

att förslaget berör fast fornlämning, bör yttrande inhämtas från riksantikvarien.

Utställande erfordras icke, om samtliga sakägare medgivit att dylikt

förfarande ej tillämpas. Om utställande sker, erfordras ej underrättelse

eller kallelse till den som skriftligen godkänt förslaget. Innan fastställelseärendet

avgöres, skall överlantmätarens yttrande inhämtas.

Regionplan skall vara utställd för granskning under minst tre månader,

sedan utställandet kungjorts. Berör förslaget mark, som står under allmän

myndighets förvaltning, skall myndigheten underrättas särskilt. Kopia och

avskrift av förslaget skall därjämte tillställas därav berörda kommuner och

samhällen, chefen för försvarsstaben, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

hiftfartsstyrelsen samt innehavare av mark, vilken i förslaget intagits till

trafikområde.

Utredningen

Utredningens förslag går ut på att bestämmelserna för alla planinstitut

om kungörande, utställande in. in. sammanföres till eu paragraf.

Först regleras i förslaget utställandet av planförslagen. Minimitiderna för

utställandet har i förslaget satts till tre månader beträffande regionplan

och generalplan samt tre veckor beträffande övriga planinstitut. Den förlängning

av utställningstiden, som sålunda föreslagits i fråga om generalplan,

stadsplan och byggnadsplan, har motiverats av att man enligt utredningen

kunnat förmärka en tendens att bestämma granskningstiden så kort

som möjligt. Utredningen har ansett, att sakägarna bör kunna göra anspråk

på åtminstone så lång utställningstid, som motsvarar den vanliga besvärstiden

vid talan mot förvaltande myndighets beslut. -— Vad beträffar regionplan

innebär förslaget alt utställandet skall ombesörjas av styrelsen för regionplaneförlmndet

och icke, såsom nu, av förbundsdirektionen eller närmast

motsvarande organ i den föreslagna nya lagen om kommunalförbund

(förhundsfullmäktige). — I förslaget har vidare influtit eu uttrycklig bestämmelse

om att två eller flera alternativa planförslag får utställas på en

gång. Enligt 159 § 2 mom. BS är detta f. n. medgivet i fråga om regionplan,

men några motsvarande bestämmelser är icke givna i fråga om övriga

planinstitut.

Härefter innehåller utredningens förslag särskilda bestämmelser om vad

som skall iakttagas vid utställande av förslag till regionplan. Bestämmelserna

utgör nära motsvarigheter till 159 § 1 mom. tredje stycket BS, dock

med den skillnaden, att den där intagna uppräkningen av myndigheter

m. fl., vilka skall ha del av planförslaget, fått utgå.

Bestämmelsen om förfarandet vid utställande av förslag till generalplan

bär till närmaste förebild det nuvarande stadgandet i 20 S 2 mom. BS, enligt

vilket byggnadsnämnden, sedan tiden för granskning av förslaget gått

till ända, skall överlämna förslaget Ull byggnadsstyrelsen för yttrande. Det

är emellertid enligt utredningens mening mera praktiskt och framför allt

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

ägnat att spara tid, om byggnadsstyrelsen får del av förslaget redan i samband

med att det utställes till granskning. Lämpligt synes också, att förslaget

i samband därmed bringas även till länsstyrelsens kännedom. Förslaget

bär därför fått den avfattningen, att byggnadsnämnden skall i samband med

utställandet översända avskrifter och kopior av förslaget till byggnadsstyrelsen

och länsstyrelsen. — De särskilda bestämmelserna om underrättelser

till sakägare, då generalplan eller förslag till sådan plan skall fastställas,

bör enligt utredningen liksom nu vara av samma innehåll som motsvarande

bestämmelser i fråga om stadsplan. Emellertid kan mot de nuvarande bestämmelserna

riktas den anmärkningen, att de fullständigaste bestämmelserna

avser det fall, då generalplan skall fastställas, vilket sällan eller aldrig

förekommer, medan de ofta tillämpade föreskrifterna om förfarandet vid

utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan i allt väsentligt fått

ta form av hänvisningar till vad som är sagt om generalplan. I förslaget har

den fullständiga bestämmelsen fått avse stadsplan och byggnadsplan, och

bestämmelsen om generalplan har givits i form av en hänvisning.

De föreslagna bestämmelserna om vad som skall iakttagas vid utställande

av förslag till stadsplan eller byggnadsplan överensstämmer i allt väsentligt

med vad som nu gäller. Dock har utredningen, i ändamål att något begränsa

byggnadsnämndens expeditionella bestyr, föreslagit en jämkning av bestämmelserna

om personliga underrättelser till dem, som är sakägare allenast

i egenskap av delägare i samfälld mark. Vidare innehåller förslaget ej

någon direkt motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen om att överiantmätarens

yttrande skall inhämtas i ärenden rörande byggnadsplan. Enligt

utredningen har bestämmelsen till ändamål bl. a. att trygga efterlevnaden

av vad i 117 § första stycket tredje punkten och 119 § första stycket

andra punkten BS är stadgat till skydd för jordbrukets in. fl. näringars intressen.

Med hänsyn bl. a. till att överlantmätaren får tillfälle att granska

förslagen i samband med fastställelseprövningen hos länsstyrelsen, har utredningen

ansett att tillräckliga garantier ändock är givna för att dessa intressen

blir tillbörligen bevakade. — Det bör jämväl framhållas, att utredningen

i annat sammanhang (jfr 74 §) föreslagit en bestämmelse, enligt

vilken med ägare av fast egendom skall jämställas den, som innehar egendomen

med tomträtt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt.

Slutligen har utredningen upptagit en bestämmelse om förutsättningarna

för ändring av planförslag, som varit utställt till granskning. Enligt utredningen

överensstämmer förslaget i denna del med vad som f. n. enligt 23 §

1 mom. femte stycket, 31 § första stycket och 122 § 1 mom. femte stycket

BS gäller beträffande förslag till generalplan, stadsplan och byggnadsplan.

Förslaget innebär emellertid att dessa bestämmelser utsträckes att gälla

även förslag till regionplan.

Viss framställning

I anledning av en vid 1957 års kyrkomöte väckt motion (nr 35) upptog

kyrkomötets första tillfälliga utskott, dit motionen hänvisades, i sitt betänkande

(nr 3) rörande motionen till behandling vissa frågor om underrät
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år litöH

219

telse till kyrklig myndighet om ärenden rörande planläggning. Utskottet

framhöll bl. a. vikten av att kyrkliga myndigheter finge tillfälle att yttra

sig över upprättade förslag till generalplaner, stadsplaner och byggnadsplaner

samt erinrade att dylika planer ofta utlades över större bebyggelseområden.

Enligt utskottets mening borde vissa angivna tillägg göras till 23 och

122 §§ BS. För att tillgodose motionens syfte borde jämväl 17 § 4 mom. i

byggnadsutredningens förslag till ny byggnadsstadga kompletteras med en

föreskrift att ett exemplar av upprättade planförslag skulle tillställas kyrkorådet

i den eller de församlingar, inom vilken det område, som omfattades

av planförslaget, vore beläget.

På hemställan av utskottet anhöll kyrkomötet i skrivelse den 27 september

1957 (nr 17J förutom om vissa ändringar i gällande BS — att det i utskottets

betänkande gjorda uttalandet om tillägg till 17 § 4 mom. i förslaget

till ny byggnadsstadga måtte beaktas av Kungl. Maj :t vid stadgans slutliga

utformning.

Remissyttrandena

På flera håll har ifrågasatts, om den föreslagna förlängningen av utställningstiden

för stadsplan och byggnadsplan är nödvändig. Yttranden av denna

innebörd har avgivits av bl. a. fullmäktige i Uppsala, Ljungbg, Hälsingborg,

Partille, Karlstad, Västerås, Avesta, Fagersta och Sandviken, drätselkammaren

i Örebro, byggnadsnämnden i Södertälje samt Föreningen

Sveriges stadsarkitekter. Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har ansett, atl

förlängningen från två till tre veckor av utställningstiden för sladsplan är

rimlig men att förlängningen för generalplaneförslag är onödig. — Järnvägsstyrelsen

har som sin mening framhållit, att tre veckor är väl kort tid

för att yttra sig över ett planförslag samt har hemställt, att tiden förlänges

till en månad.

En grupp av yttranden uppehåller sig utförligt vid omfattningen av underrättelseskyldigheten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och byggnadsnämnden

i Hedemora har ifrågasatt, om icke skyldigheten att sända personliga

underrättelser till markägare bör uttryckligen begränsas att avse ägare av

mark inom det tillämnade planområdet. Fullmäktige i Östersund har ansett

att bestämmelsen om underrättelse till tomträttshavare kommer all

starkt belasta stadsplaneärendena och att del därför är önskvärt att nuvarande

bestämmelser bibehållcs oförändrade. — Å andra sidan har byggnadsstyrelsen

och Förbundet för enskild väghållning i Stockholms län in. fl.

yrkat på att underrättelse skall tillställas även vägförening, som är verksam

inom planläggningsområdet. Länsstyrelsen i Örebro län och överlantmätaren

i Värmlands län har nämnt även innehavare av byggnad på ofri

grund. Överlantmätaren i Skand>orgs län har speciellt fäst sig vid servitutshavare

samt sådan nyttjanderättshavare, å vilken ensittarlagen kan

tänkas bli tillämplig. Som motiv till att särskilt underrätta den sistnämnde

liar anförts, att fastställandet av detaljplan enligt 1 a §, 2 § sista stycket

och 8 § nämnda lag kan medföra förlust av ensittarrätt. Sveriges lantmäta
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

reförening har yrkat på att vid utställande av förslag till byggnadsplan

underrättelse skall tillställas bl. a. alla kända servituts- och nyttjanderättsliavare

inom planoinrådet.

Överlantmätaren i Västerbottens län har ansett, att reglerna om underrättelse

till delägare i samfälld mark är onödigt komplicerade och i stället

hör utformas efter mönster av 7 kap. 1 § jorddelningslagen.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har ansett, att bestämmelsen om att

alla planförslag skall tillställas kommunens styrelse i samband med utställandet

är meningslös för huvudstadens del. Det bör räcka med att förslagen

tillställes fastighetsnämnden.

Vad speciellt beträffar föreskrifterna om generalplan har byggnadsstyrelsen

— som lämnat förslaget i denna del utan erinran — därvid förklarat

sig utgå från att förslaget icke avser att ändra på nuvarande praxis, enligt

vilken kommunerna äger möjlighet att få sina generalplaner granskade av

byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen såsom expertorgan och därigenom nyttiggöra

sig de samlade erfarenheterna inom samhällsplaneringen.

Överlantmätaren i Kristianstads län vill att bestämmelsen i 122 § 3 mom.

gällande BS om samråd med överlantmätaren i ärenden rörande faststälielse

av byggnadsplan skall bibehållas.

Departementschefen

Att bestämmelserna om utställande av planförslag och de därtill anslutande

bestämmelserna om underrättelser m. m. sammanföres till en paragraf,

är en åtgärd, som i hög grad ökar överskådligheten i förslaget. Någon

erinran häremot har ej heller avhörts i remissyttrandena.

Vad beträffar utställningstiderna torde den föreslagna förlängningen

från två till tre veckor av tiden för utställande av stadsplan och byggnadsplan

knappast i något fall behöva försinka avgörandet av något planärende,

om detta förberedes ordentligt. Vid sådant förhållande och då den av utredningen

påtalade tendensen att bestämma utställningstiden till minimum även

i omfattande och ''siktiga planärenden torde vara svår att komma till rätta

med på annat sätt, förordas utredningens förslag även i denna del. En tid av

tre veckor hör i regel kunna anses tillräcklig även för sådana statliga myndigheter,

som beröres av förslaget. Skulle liden någon gång visa sig otillräcklig,

har myndigheten givetvis möjlighet att anmäla förhållandet för den, som

ombesörjt utställandet. Hinder föreligger f. ö. icke att inkomma med erinran

även efter uigången av utställningstiden. — Den föreslagna utställningstiden

för generalplan, som skall fastställas — tre månader — förefaller däremot

onödigt lång. Såsom förut anmärkts finns knappast anledning till antagande,

att fastställelse kommer att sökas å generalplan annat än beträffande

detaljer av förhållandevis ringa räckvidd. Anledning saknas därför att bestämma

minimitiden längre än beträffande stadsplan eller alltså till tre

veckor.

Beträffande omfattningen av underrättelseskyldigheten är bestämmelserna

härom i förslaget något förenklade i förhållande till vad som gäller en
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr t68 år 1!)59

221

ligt andra närstående författningar, t. ex. jorddelningslagen. Särskilt är

alt märka, att underrättelse till delägarna i samfällighet, för vilken känd

styrelse eller förvaltning ej finnes, enligt förslaget skall få delgivas dem

genom att tillställas eu av delägarna att vara för dem alla tillgänglig och

detta oavsett delägarnas antal. Jorddelningslagen medgiver sådant förfarande

blott om delägarna är minst tio till antalet. Förslagets ståndpunkt synes

mig praktisk. Någon olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt synes ej vara att

befara, eftersom i dylikt fall kungörelsen om utställandet tillika skall innehålla

uppgift om den delägare, till vilken underrättelsen översänts.

En jämkning i förslaget synes emellertid böra äga rum i det hänseendet,

att underrättelse bör tillställas icke blott markägare — varmed enligt 74 §

jämställes den som innehar egendom med tomträtt eller med ständig eller

ärftlig besittningsrätt — utan även känd och inom riket boende innehavare

av annan nyttjanderätt, som i något hänseende kan beröras av planläggningen.

Lämpligt synes också vara, att utdrag av planförslaget i förekommande

fall tillställes vägförening, som är verksam inom planområdet. Utredningens

förslag bör kompletteras med en bestämmelse härom.

Den omständigheten, att ett exemplar av varje planförslag skall överlämnas

till kommunens styrelse innebär givetvis icke att denna är förpliktad

att underkasta förslaget någon självständig granskning. Att förslaget för

sådant ändamål kan av kommunens styrelse överlämnas till annan myndighet,

torde icke tarva något särskilt omnämnande i författningstexten.

— Likaledes anser jag självfallet, att den service, som byggnadsstyrelsen

hittills bedrivit genom att pålaga sig granskning av upprättade förslag till

generalplaner, icke bör upphöra. Den i förslaget intagna bestämmelsen om

att förslag till generalplan skall, innan det utställes, i avskrift och kopia

tillställas byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen, torde vara avsedd just att

möjliggöra och befrämja en dylik praxis. •— Vad angår den nuvarande bestämmelsen

om att överlantmätare skall höras i ärende angående upprättande

av byggnadsplan torde det vara självfallet att denne såsom länsstyrelsens

expert i fastighetsbildningsfrågor in. in. av länsstyrelsen beredes tillfälle

att yttra sig åtminstone i alla byggnadsplaneärenden av någon betydelse.

Någon särskild föreskrift härom synes ej erforderlig.

Vad beträffar kyrkomötets framställning om delgivning av upprättade

planförslag med kyrkliga myndigheter vill jag erinra om att planläggningsverksamheten

har en mycket betydande omfattning och att endast en försvinnande

liten del av planmaterialet kan tänkas vara av intresse ur de

synpunkter, som kyrkliga myndigheter har att bevaka. En allmän skyldighet

för byggnadsnämnden att tillställa kyrkorådet eller annan kyrklig myndighet

avskrift av upprättade planförslag skulle därför framstå som opraktisk

och föga ägnad alt tillgodose de kyrkliga myndigheternas intresse.

.lag biträder i princip det syfte, som kyrkomötets framställning avser att

tillgodose, men förutskickar, att eu kraftig gallring måste ske av det material,

som tillställes de kyrkliga myndigheterna. Lämpligast torde vara att

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 195!)

det överlåtes åt byggnadsnämnden alt bedöma, vilka planärenden som kan

tänkas vara av intresse ur kyrklig synpunkt. I enlighet härmed förordar jag,

att i paragrafen inflyter en bestämmelse om att byggnadsnämnden, där så

finnes erforderligt, skall i samband med utställandet av planförslag tillställa

kyrkorådet avskrift av förslaget.

Departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med utredningens

förslag med de jämkningar, som framgår av det nu anförda.

18—20 §§.

Gällande bestämmelser

Beträffande förfarandet i samband med antagande och fastställande av

plan ges i BS olika bestämmelser för de skilda planinstituten.

I fråga om regionplan sägs i 159 § 3 mom. BS att förbundsdirektionen

skall företaga ärendet till avgörande så snart ske kan. Enligt 160 § 1 mom.

BS skall direktionen därefter översända planen jämte vissa andra handlingar

till länsstyrelsen, som har att med eget utlåtande överlämna handlingarna

till Kungl. Maj :t.

I 20 § 3 mom. samt 24 och 111 §§ BS ges bestämmelser om antagande och

fastställande av generalplan. De går i korthet ut på att handlingarna senast

inom en månad efter ansökningstidens utgång skall av byggnadsnämnden

överlämnas till kommunens fullmäktige. Då generalplan antagits, skall

planen med därtill hörande utredning inom tre månader i bestyrkt kopia

och avskrift tillställas byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen och länsarkitekten.

Beslutar kommunens fullmäktige att söka fastställelse av generalplan, skall

handlingarna översändas till länsstyrelsen. Där beslutet ankommer på

Kungl. Maj:t, skall länsstyrelsen med eget yttrande överlämna handlingarna

dit; i annat fall skall länsstyrelsen efter överlantmätarens hörande själv

besluta i saken.

Beträffande stadsplan ges bestämmelser i 31 § första stycket BS. Dessa

innefattar blott en hänvisning till vad som i 24 § är stadgat om generalplan.

Bestämmelserna om byggnadsplan, vilka återfinnes i 122 § BS, går blott

ut på att länsstyrelsen efter överlantmätarens hörande har att meddela beslut

i fastställelsefrågan.

Enligt särskilda föreskrifter i 24 § andra stycket, 31 § första stycket och

160 § 2 mom. första stycket BS skall särskild kungörelse utfärdas i tidningarna

i orten, då vederbörande kommunala myndighet antagit generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan.

Utredningen

Utredningens förslag står i nära överensstämmelse med de nuvarande

föreskrifterna. Med hänsyn till de förut omnämnda ändringarna i fråga om

proceduren vid tillkomsten av byggnadsplan har emellertid föreslagits, att

bestämmelserna om handläggning av ärenden rörande generalplaner och

stadsplaner skall vidgas att gälla även byggnadsplaneärenden. Till skillnad

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 7959

223

från gällande BS upptager förslaget icke någon viss tidsfrist, inom vilken

planförslag skall överlämnas till fullmäktige, enär det ansetts ändå stå klart,

att onödigt dröjsmål med överlämnandet icke får förekomma. Vidare har

i författningstexten föreslagits inflyta en erinran om att byggnadsnämnden

i vissa fall äger själv antaga planen. (Jfr de föreslagna ändringarna

i 26 och 108 §§ BL.) Vad angår de särskilda bestämmelserna om skyldighet

för byggnadsnämnd att till vissa myndigheter och tjänstemän översända

avskrift och kopia av antagen generalplan, har antalet myndigheter

och tjänstemän utökats med överlantmätaren och distriktslantmätaren, enär

dessa med hänsyn till sina uppgifter på fastighetsbildningens område ansetts

ha starkt behov av förstahandskännedom om generalplanen.

Anmärkas bör vidare, att utredningen icke föreslagit någon motsvarighet

till vad som nu finnes stadgat om utfärdande av kungörelse, då generalplan,

stadsplan eller regionplan antagits. Utredningen har ansett, att nyttan av

dessa bestämmelser icke motsvarar de kostnader och den omgång, som de

förorsakar.

I en särskild paragraf (20 §) har intagits en motsvarighet till de i 24 §

första stycket sista punkten, 31 § första stycket och 160 § 1 mom. andra

punkten BS givna bestämmelserna om att länsstyrelsen, där den icke själv

äger besluta i fråga om fastställelse av en dit inkommen plan, skall överlämna

handlingarna jämte eget yttrande till Kungl. Maj :t.

Remissyttrandena

Sveriges lantbruksförbund har ansett att länsstyrelsens granskningsarbete

bör kunna försiggå samtidigt med att planen utställes samt har påyrkat

sådana ändringar i författningstexten, att ett dylikt förfarande blir

det normala.

Från vissa håll har påyrkats, att antagen generalplan samt fastställd regionplan,

stadsplan eller byggnadsplan skall tillställas, förutom de av utredningen

nämnda myndigheterna, även distriktsingenjören för vatten och avlopp.

Bland dem, som uttalat sig i denna riktning, märkes länsstyrelsen i

Jämtlands län, distriktsingenjörerna för vatten och avlopp i Södermanlands

och Västernorrlands län, distriktsingenjörers förening samt Svenska vägoch

vattenbyggares riksförbund.

Länsarkitekten i Värmlands län har yrkat på en jämkning av ordalagen

i de av utredningen föreslagna bestämmelserna, så att det klarare framgår

att de avskrifter och kopior av handlingarna i planärenden, som översändes

till vederbörande myndigheter, skall vara bestyrkta till riktigheten.

Departementschefen

Utredningens förslag i dessa hänsenden synes i allt väsentligt kunna godtagas.

Därest länsstyrelsens prövning av planförslag skall bibehålla sin karaktär

av enbart fastställelseprövning, torde det vara ofrånkomligt, att kommunens

fullmäktige eller åtminstone byggnadsnämnden tar ställning till

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

planfrågan, innan länsstyrelsens prövning äger rum. Någon möjlighet att

förlägga denna prövning till tiden innan utställande skett föreligger således

icke. — Uppräkningen av de myndigheter, som skall ha del av antagen generalplan,

synes vara gjord med tanke på att planen i tillräckligt antal exemplar

skall finnas tillgänglig såväl hos de centrala statsmyndigheterna som

länsmyndigheterna och statsmyndighet i orten. Det kan icke rimligen fordras,

att varje annan myndighet, som kan tänkas ha behov av planen, skall erhålla

ett eget exemplar därav. Någon jämkning i denna del av utredningens

förslag anser jag således icke vara påkallad.

Däremot förordar jag en förtydligande redaktionell jämkning i 19 §.

21 §.

Gällande bestämmelser

I samband med att plan fastställes inträder viss expeditionsskyldighet såväl

för de därav berörda statliga myndigheterna som för byggnadsnämnden

resp. generalplanedirektionen. Beträffande expeditionsskyldigheten för de

statliga fastställelsemyndigheterna är främst att hänvisa till 25 § tredje

stycket, 33 § 4 mom. andra stycket och 123 § andra stycket BS, enligt vilka

länsstyrelse, som fastställt generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, har

att, där talan mot beslut om fastställelse ej får föras, utfärda bevis att beslutet

på grund härav vunnit laga kraft. Viss ytterligare expeditionsskyldighet

för fastställelsemyndigheten föreligger vidare enligt 100 § tredje

stycket och 123 § tredje stycket BS samt kungörelsen den 21 november 1947

(nr 921) om expediering av beslut angående ändring i rikets indelning in. in.

Vid fastställande av byggnadsplan har länsstyrelsen enligt 123 § första stycket

BS att underrätta markägarna genom kungörelse eller på annat sätt.

—- Vad angår expeditionsskyldigheten för byggnadsnämnd och förbundsdirektion

bör först nämnas 24 § andra stycket, 31 § första stycket och 160 §

2 mom. första stycket BS. Enligt dessa bestämmelser skall beslut om fastställande

av generalplan, stadsplan eller regionplan kungöras i viss eller

vissa av ortens tidningar och, där fråga är om regionplan, även i kyrkorna

för de församlingar, som ligger inom regionplaneområdet. Härjämte finns

diverse bestämmelser om skyldighet att översända planer av olika slag till

därav berörda myndigheter. Hithörande bestämmelser har i huvudsak redan

omnämnts vid de närmast föregående paragraferna. För fullständighetens

skull bör också nämnas att i 31 § andra stycket BS givits ett stadgande

om viss expeditionsskyldighet för byggnadsnämnd i det fall, då stadsplan

fastställts allenast under villkor att mark, som ingår i planen, blir föremål

för inlösen.

Utredningen

Till en början har utredningen upptagit eu bestämmelse om att handlingarna

i planärende efter fastställelseprövningen skall översändas till

byggnadsnämnden resp. förbundsstyrelsen, övrig expeditionsskyldighet för

opaginerad Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

statsmyndigheterna har endast reglerats genom hänvisning till vad som särskilt

är stadgat. Härmed åsyftas 1947 års expeditionskungörelse, vilken

emellertid enligt vad utredningen framhållit bör omarbetas i anslutning till

ikraftträdandet av den nya byggnadsstadgan.

Några särskilda åtgärder för att bringa fastställelsebesluten till allmänhetens

kännedom är enligt utredningens mening knappast behövliga i andra

fall än då besluten får överklagas. Där detta är fallet talar emellertid

starka skäl för att åtgärderna göres så effektiva som det överhuvud är

möjligt. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan varken det i 150 § första stycket

BL stadgade anslagsförfarandet eller de nuvarande föreskrifterna om kungörande

på annat sätt av fastställelsebeslut anses helt tillfredsställande. En

avsevärt större säkerhet mot rättsförlust skulle vinnas genom införande

av skyldighet för länsstyrelse, som meddelat beslut om fastställelse av plan,

att avsända personlig underrättelse därom till var och eu som har rätt att

klaga över beslutet. Eftersom kretsen av de klagoberättigade till följd av

stadgandet i 150 § tredje stycket BL är begränsad, torde tillämpningen av

ett stadgande sådant som det nyss skisserade icke behöva möta några större

praktiska svårigheter. Detta gäller dock endast beslut som innebär att ett

av kommunen antaget planförslag till alla delar fastställes. Om fastställelse

helt vägras eller någon del av planen undantages från fastställelse, blir

förhållandena annorlunda. I så fall får klagan mot beslutet i princip föras

av vilken sakägare som helst, och det är då icke gärna tänkbart att länsstyrelsen

alltid skulle översända personlig underrättelse till var och en av

dessa. Detta är knappast heller nödvändigt. Även i sistberörda fall kan

kravet på rättssäkerhet anses tillgodosett, om underrättelser tillställes de

sakägare, som framställt något särskilt yrkande i ärendet men icke fått

detta bifallet. — I enlighet med det nu anförda har utredningen icke föreslagit

några motsvarigheter till de nuvarande bestämmelserna om kungörande

av fastställelsebeslut, men i stället har föreslagits en bestämmelse

om skyldighet för länsstyrelsen att samma dag som fastställd sen sker översända

underrättelse om beslutet till envar som i ärendet framställt yrkande,

vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.

Slutligen har utredningen i detta sammanhang föreslagit motsvarigheter

till de nuvarande bestämmelserna om skyldighet för länsstyrelsen i vissa fall

att utfärda lagakraftbevis samt om expeditionsskyldighet för byggnadsnämnden

i del fall, då stadsplan fastställes under villkor att viss mark blir föremål

för inlösen. Sistnämnda bestämmelser har — med hänsyn till frågans

betydelse ur fastighetsbildningssynpunkt — föreslagits få sådan lydelse, att

meddelanden skall tillställas icke blott, såsom nu, byggnadsstyrelsen och

länsstyrelsen, utan även överlantmätaren och vederbörande distriktslantmätarc.

Remissyttrandena

Den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för länsstyrelsen att översända

personlig underrättelse om fastställelsebeslut till varje sakägare, som är

bibehållen vid sin klagorätt, har i allmänhet endast föranlett positiva utta
15

llthnng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 168

opaginerad Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

landen. Bestämmelsen bär dock avstyrkts av länsarkitekten i Jämtlands län,

som befarat att underrättelserna kan komma att uppfattas som direkta uppmaningar

att klaga. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett det icke skäligen

kunna krävas, att underrättelsen skall avsändas samma dag som fastställelsebeslutet

meddelas.

Länsarkitekten i Stockholms län har yrkat att meddelande skall tillställas

även länsarkitekten, då en villkorligt fastställd plan träder i kraft. — Beträffande

vissa yrkanden om underrättelse till distriktsingenjören för vatten

och avlopp hänvisas till vad som yttrats vid 18—20 §§.

Överlantmätaren i Gotlands län, Sveriges lantmätareförening och fullmäktige

i Mölndal liar framhållit att underrättelse till överlantmätare och distriktslanmätare

beträffande ikraftträdandet av villkorligt fastställd plan erfordras

blott när lantmäteriet skall svara för fastighetsbildningen eller fastighetsregistreringen;

eljest bör underrättelsen i stället skickas till vederbörande

fastighetsregisterförare eller mätningsman.

Departementschefen

De av utredningen anförda synpunkterna på det sätt, varpå länsstyrelses

beslut i fastställelsefråga bringas till vederbörandes kännedom, kan jag i

allt väsentligt ansluta mig till. Att underrättelserna till sakägarna sändes

senast den dag beslutet meddelas är av vikt för att dessa till gagnet och icke

blott till namnet skall åtnjuta den föreskrivna besvärstiden. Att underrättelseskyldigheten

icke behöver bli alltför betungande för länsstyrelserna framgår

bl. a. av att detta expeditionssätt sedan länge tillämpas vid domstolarna.

I denna del tillstyrkes sålunda utredningens förslag.

Till förteckningen över de myndigheter, som skall ha underrättelse då en

villkorligt fastställd stadsplan blir definitivt gällande, bör fogas ytterligare

några, nämligen länsarkitekten, samt, i fall då särskild fastighetsregisterförare

förordnats för det område, som planläggningen avser, jämväl denne.

22 §.

Gällande bestämmelser

I 21 och 32 §§ BS finnes bestämmelser för det fall, att länsstyrelsen anser

generalplan eller stadsplan böra upprättas för visst område men kommunens

fullmäktige underlåter att vidtaga härför erforderliga åtgärder. I så fall skall

länsstyrelsen göra anmälan om förhållandet hos Kungl. Maj :t. Några närmare

bestämmelser om förfarandet vid upprättande och fastställande av planen

finns icke meddelade.

Utredningen

I utredningens författningsförslag har influtit en uttrycklig bestämmelse

om tillvägagångssättet vid upprättande och fastställande av plan i nu avsedda

fall. Bestämmelsen gäller icke blott generalplan och stadsplan utan även

byggnadsplan. Innebörden är att länsstyrelsen skall i byggnadsnämndens ställe

vidtaga erforderliga åtgärder för planförslagets utställande. Sedan läns
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

227

styrelsen granskat inkomna anmärkningar och yttranden över förslaget samt

kommunens fullmäktige blivit hörda i ärendet, skall länsstyrelsen förfara på

samma sätt som om planen av vederbörande kommunala myndigheter överlämnats

till länsstyrelsen för fastställelse.

Remissyttrandena

överlantmätaren i Kopparbergs lön har framhållit, att det enligt 19 kap.

13 § 4 mom. andra stycket jorddelningslagen är länsstyrelsen, icke kommunen,

som skall underrättas, om förrättningsman finner anledning till antagande,

att detaljplan eller ändring av sådan är erforderlig. Det kan ifrågasättas,

om icke detta stadgande bör ändras.

Departementschefen

Departementsförslaget överensstämmer med utredningens förslag.

Något omedelbart behov av ändringar i jorddelningslagen torde ej föranledas

av de förordade ändringarna i fråga om rätten att ta initiativ till upprättande

av byggnadsplan.

23 §.

Gällande bestämmelser

I 25, 33, 125 och 161 §§ BS ges vissa bestämmelser om förfarandet vid

ändring av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller regionplan. Bestämmelserna

innefattar i huvudsak blott hänvisningar till vad som är stadgat

om handläggning av frågor rörande antagande, upprättande och fastställande

av plan. Dock gäller vissa avvikelser i förenklande syfte.

Utredningen

Utredningen har föreslagit en bestämmelse — gemensam för alla planinstitut

—- av i stort sett samma innehåll som de nyss uppräknade stadgandena

i BS. Utredningen har emellertid sökt att ytterligare något förenkla förfarandet.

F. n. fordras vid planändring alltid vanligt utställningsförfarande om

sådant skall äga rum vid planens upprättande, men det är i vissa fall tilllåtet

att slopa de eljest föreskrivna kungörelserna i tidning. Utredningen föreslår,

att det vid mindre omfattande planändringar skall vara tillåtet att

hell underlåta utställande, om alla markägare skriftligen godkänt förslaget

eller också fått skriftlig underrättelse därom och sedan under minst tre veckor

haft tillfälle att taga del av detsamma. Vidare föreslås, i enhetlighetens

intresse, att minimitiden för utställande av förslag till ändring av regionplan

eller generalplan minskas från en månad till tre veckor.

Remissyttrandena

Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län har ansett att den av utredningen

föreslagna författningstexten icke helt överensstämmer med mo
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

liven. I motiven sägs, att utställande skall kunna underlåtas »om alla markägare

skriftligen godkänt förslaget», varemot villkoret i författningsförslaget

uttryckts så, att markägarna skall ha »skriftligen medgivit att sådant

förfarande ej tillämpas».

Departem entschef en

Med hänsyn till vad som vid 17 § yttrats om tiden för utställande av förslag

till generalplan, som skall fastställas, torde motsvarande tid då fråga

är om ändring eller upphävande av sådan plan böra sättas till tre veckor.

Enligt utredningens förslag skall planändring icke behöva utställas, om

frågan rör blott ett mindre antal markägare samt dessa skriftligen medgivit

att sådant förfarande ej tillämpas eller ock erhållit underrättelse om förslaget

på sätt i 17 § 4 mom. sägs samt därefter under minst tre veckor haft tilltälle

att ta del av detta. Härom förtjänar anmärkas, att vad som är föreskrivet

för det fall att sakägarna skriftligen medgivit att utställningsförfarande

icke tillämpas givetvis bör anses gälla även för det fall, att de skriftligen

godkänt förslaget i materiellt hänseende. — Det kan vidare ifrågasättas, om

underrättelserna till sakägarna i nu avsett fall nödvändigtvis skall behöva

ske i den form, som anvisas i 17 § 4 mom. av förslaget, d. v. s. genom rekommenderade

brev. Ett praktiskt fall, som synes böra uppmärksammas, är

att sakägarna kallats till byggnadsnämnden för att diskutera en tilltänkt

planändring, som därvid demonstrerats för dem. Sakägare, som bevisligen

erhållit del av ändringsförslaget på sådant sätt och därjämte underrättats

om sin rätt att under viss tid ta del av förslaget, torde icke rimligen kunna

påfordra någon ytterligare underrättelse. Kravet på viss form för underrättelsen

synes därför i nu avsett fall kunna slopas.

Bortsett från de jämkningar, som framgår av det nu anförda, överensstämmer

departement sförslaget i sak med utredningens förslag.

24—28 §§.

Gällande bestämmelser

I BS finnes ett flertal bestämmelser om formerna för meddelande och kungörande

av diverse beslut enligt BL, vilka icke rör planläggning i vanlig mening

men är av närstående innehåll.

I 168 § BS finns en del bestämmelser om hur byggnadsförbud skall kungöras

och om att vissa sådana skall avfattas på karta.

För det fall att fråga väckts om meddelande av beslut enligt 59 § BL rörande

särskild grund för fördelning av gatumarksersättning eller om ändring

i sådant beslut eller om antagande av bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

eller ändring därav ges närmare bestämmelser i 35 § BS.

Angående förfarandet, då fråga uppkommit om förpliktande för ägare av

mark, för vilken stadsplan fastställts eller skall fastställas, att avstå mark

eller bekosta utförande av särskilda anordningar jämlikt 70 § eller 165 §

första stycket BL ges föreskrifter i 36 § BS. — Motsvarande frågor om för
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

ordnande jämlikt 113 § och 165 § första stycket BL beträffande mark, för

vilken byggnadsplan fastställts eller skall fastställas, behandlas i 127 § BS.

I 126 § BS förekommer en bestämmelse, enligt vilken det åligger länsstyrelsen,

om byggnadsplan fastställts för visst område och de av planen omfattade

fastigheterna icke ingår i vägförening enligt lagen om enskilda vägar,

att ta under övervägande fråga om att bilda sådan förening för området.

Utredningen

Utredningen har föreslagit, att bestämmelserna i 168 § BS skall överföras

till den nya byggnadsstadgan med allenast de förändringar, som motiveras

av att utredningen föreslagit slopande av vissa bestämmelser i BL om

byggnadsförbud.

Bestämmelsen i 35 § BS har föreslagits skola överföras till den nya stadgan

med blott vissa jämkningar av redaktionell natur.

Bestämmelsen i 36 § BS bör enligt utredningen också få en motsvarighet

i nya stadgan med den ändringen att tiden för utställande av förslag i ämnet

ökas från 14 dagar till tre veckor. — Utredningen har i detta sammanhang

särskilt framhållit betydelsen av att de spörsmål, som här avses, ordentligt

utredes redan i samband med upprättande av förslag till stadsplan.

Försummelser i detta hänseende leder nämligen — förutom andra olägenheter

— lätt till att antagandet och fastställandet av planen avsevärt fördröjes.

Vad angår bestämmelserna i 127 § nuvarande BS för det fall att markexploatör

förpliktas att utan ersättning upplåta mark inom byggnadsplan enligt

113 eller 165 § andra stycket BL har utredningen erinrat om att de nuvarande

bestämmelserna i ämnet går ut på att länsstyrelsen skall ta initiativ

i hithörande frågor och att det skall ankomma på länsstyrelsen att vidtaga

alla erforderliga åtgärder. Utredningen, som föreslagit att frågor om upprättande

av byggnadsplan skall i första hand upptagas och handläggas av

vederbörande byggnadsnämnd, har ansett att i konsekvens härmed också

eventuellt uppkommande frågor om särskilda skyldigheter för markexploatör

bör handläggas i liknande ordning. De av utredningen föreslagna bestämmelserna

har därför i huvudsak tagit form av en hänvisning till vad

som stadgas beträffande område under stadsplan.

Även bestämmelsen i 126 § BS har fått en motsvarighet i utredningens

förslag.

Remissyttrandena

Distriktsingenjörerna för vatten och avlopp i Södermanlands och Västernorrlands

län samt Svenska väg- och vattenbgggares riksförbund har yrkat

på en bestämmelse, som garanterar att vederbörande distriktsingenjör för

vatten och avlopp alltid får kännedom om byggnadsförbud enligt 110 § BL.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt, om det ej hädanefter

hör ankomma på kommunen att ta initiativ till bildande av vägförening.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1059

Departementschefen

Eftersom de föreslagna bestämmelserna i dessa paragrafer i huvudsak

överensstämmer med vad som nu gäller, torde något uttalande från min

sida icke erfordras annat än på ett par särskilda punkter.

Vid behandlingen av 113 § i förslaget till lag om ändring av byggnadslagen

har jag, med frångående av utredningens förslag, uttalat mig för att

fråga om förpliktande för ägare av mark, för vilken byggnadsplan fastställts

eller skall fastställas, att upplåta mark till väg eller annan allmän plats

skall kunna aktualiseras icke blott av kommunen utan även av länsstyrelsen.

Detta ståndpunktstagande leder till vissa jämkningar jämväl i 27 § av utredningens

förslag till ny byggnadsstadga. Närmare bestämt bör de i sistsagda

förslag upptagna bestämmelserna om skyldighet för byggnadsnämnden att

föranstalta om utredning i sådant ärende, som nu avses, kompletteras med

en föreskrift om att jämväl länsstyrelsen äger, om frågan aktualiseras under

ärendets behandling därstädes, föranstalta om upprättande av förslag

i ämnet och om markägarnas hörande över förslaget. I departementsförslaget

har så skett. Härjämte har den i paragrafen förekommande hänvisningen

till 113 § BL jämkats så, att den korresponderar med den av mig föreslagna

lydelsen av sistberörda paragraf.

Vad beträffar den i ett remissyttrande aktualiserade frågan om skyldighet

att lämna underrättelser om meddelade byggnadsförbud hänvisas till vad

som vid 20 § anförts rörande en likartad fråga.

Initiativet till bildande av vägförening regleras icke i de egentliga byggförfattningarna

utan i lagstiftningen om enskilda vägar. Denna utgår visserligen

från att initiativrätten i princip tillkommer länsstyrelsen. Detta utesluter

emellertid icke att kommun eller annan kan aktualisera frågan genom

framställning till länsstyrelsen. I praktiken torde det vara synnerligen

vanligt, att så sker. Någon ändring i hithörande bestämmelser torde med

hänsyn härtill icke vara erforderlig.

3 KAP.

Om utomplansbestämmelser

29 §.

Gällande bestämmelser

I 44 § BS — vilket stadgande i första hand gäller städerna men enligt

gjorda hänvisningar i 100 och 128 §§ har tillämpning även annorstädes

ges närmare föreskrifter om vad utomplansbestämmelser bör innehålla. Bestämmelserna

bör, i den mån sådana finnes påkallade, särskilt avse a) områdets

utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder eller industriella

anläggningar; b) storlek och beskaffenhet av tomtplats för bostadsbyggnad,

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

231

byggnads läge å sådan tomtplats, vilken del av platsen som bör lämnas obebyggd;

c) sätt för bebyggandet, därvid bör tillses att bostadsbyggnader icke

utan särskilda skäl uppföres med mera än två våningar och till större höjd

än 7,5 meter; samt d) åtgärder till förekommande av brandfara.

Nämnas bör också de detaljbestämmelser om byggande i stad utom stadsplan,

som är givna i 97 § BS. Med hänsyn till framställningen i det följande

torde deras innehåll kunna förbigås i detta sammanhang.

Utredningen

Till en början må här hänvisas till vad som förut anförts om utredningens

förslag att inarbeta utomplansbestämmelserna i själva byggnadsstadgan och

låta dem ta form av allmänna föreskrifter om byggnadsverksamheten inom

vissa områden ulan detaljplan eller fastställd generalplan. Vid en dylik utformning

av utomplansbestämmelserna kommer dessa att ersätta jämväl de

nuvarande särskilda bestämmelserna i 97 § BS om byggande i stad utom

stadsplan.

Vad angår det närmare innehållet av de generella utomplansbestämmelser,

som sålunda enligt utredningen bör inflyta i själva byggnadsstadgan,

har utredningen för att möjliggöra en jämförelse gjort en sammanfattning

av gällande normalförslag till utomplansbestämmelser på landet. Detta innehåller

till en början föreskrifter om att tomtplats skall ha viss areal, i

regel minst 1 500 m2, samt om att högst en femtedel av tomtplatsen får bebyggas.

Vidare föreskrives att å varje tomtplats i regel får uppföras blott

en huvudbyggnad jämte erforderliga gårdsbyggnader. Härefter ges vissa

föreskrifter om minsta avståndet mellan byggnad samt allmän eller enskild

väg, mellan byggnad och tomtplatsens eller fastighetens gräns samt mellan

byggnader på samma tomtplats. Huvudbyggnad får i allmänhet icke uppföras

till större höjd än 7,5 meter och får ej innehålla mer än två våningar

eller inrymma flera än två bostadslägenheter. Gårdsbyggnad får i allmänhet

icke uppföras till större höjd än tre meter eller innehålla mer än en våning.

Den får icke annat än under vissa närmare angivna förutsättningar

inredas till bostad. För industriellt eller därmed jämförligt ändamål får

byggnad ej uppföras eller inredas där detta kan medföra olägenheter med

hänsyn till sundhet, brandsäkerhet eller trevnad.

Enligt utredningen är den bestämmelse i normalförslaget, som går ut på

att tomtplats skall ha viss minimiareal, att anse som föråldrad. Måtten är

efter nutida betraktelsesätt uppenbart för stora. Detsamma kan sägas gälla

motsvarande bestämmelse i 97 § BS, som stadgar ett minimimått av 1 000

kvadratmeter. För del ändamål, som bestämmelserna fullföljer, nämligen

at* byggnadsnämnden skall kunna hindra bebyggandet av jordinnehav, som

är uppenbart för små eller har en för ändamålet olämplig utformning, synes

det tillräckligt med en allmänt hållen föreskrift av innehåll att byggnader

ej får uppföras annat än på lämpligt stora och i övrigt nöjaktiga tomter. En

sådan bestämmelse har därför upptagits i förslaget.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Även bestämmelsen i normalförslaget om att endast viss del av varje

tomtplats får bebyggas och motsvarande bestämmelse i 97 § BS är enligt

utredningens mening onödigt detaljerad och ägnad att leda till svårigheter

i tillämpningen. Hur stort utrymme, som bör anses erforderligt, kan icke

med fördel uttryckas i själva författningen utan bör få bero på beprövande

i varje särskilt fall med hänsyn till bebyggelsens karaktär, ortens sed och

övriga omständigheter. Utredningen har föreslagit, att de ifrågavarande

föreskrifterna utbytes mot en mera allmänt hållen bestämmelse om att tillräckliga

utrymmen skall lämnas fria för gårdsplan och andra fastighetens

behov.

Den nuvarande bestämmelsen i normalförslaget om att man i princip endast

får uppföra en huvudbyggnad jämte tillhörande uthus på varje tomtplats

torde enligt utredningen utan olägenhet kunna bortfalla, om bestämmelserna

i övrigt avfattas på sätt nyss förutsatts. Förslaget innehåller icke

någon motsvarighet till bestämmelsen.

Däremot erfordras enligt utredningen otvivelaktigt en bestämmelse, som

i någon mån begränsar byggnadshöjden inom de områden, som nu avses.

I betänkandet har framhållits, att 97 § BS beträffande områden i stad utom

stadsplan innehåller en föreskrift om att boningshus icke får uppföras med

flera än två våningar eller till större höjd än 7,5 m. Vidare innehåller ju

44 § BS en rekommendation att i alla utomplansbestämmelser intaga en

föreskrift av dylikt eller liknande innehåll. Man kan därför ta för givet, alt

en sådan regel redan nu i allmänhet gäller inom de områden, som kommer

i fråga. Några betänkligheter lärer icke behöva möta mot att inskriva en

liknande regel i BS med generell giltighet för utoinplansoinrådena. Så har

i förslaget skett.

Bestämmelserna om att byggnad icke får uppföras inom visst avstånd

från allmän eller enskild väg är enligt utredningens uppfattning numera

icke lika behövliga som tidigare och skulle teoretiskt sett rentav kunna avvaras

med hänsyn till gällande bestämmelser i väglagstiftningen. Deras

upphävande skulle emellertid nödvändiggöra en inventering av samtliga enskilda

vägar inom utomplansområdena, vilket skulle innebära ett ganska

betydande arbete utan motsvarande nytta. Lämpligare är enligt utredningen

därför att det nuvarande förbudet bibehålies med vissa modifikationer.

Narmare bestämt har utredningen föreslagit, att bestämmelserna får avse

blott vägar med mera betydande allmän trafik, d. v. s. i stort sett den kategori

av vägar, som åsyftas med de år 1954 införda motsvarande bestämmelserna

i lagen om enskilda vägar.

Övriga bestämmelser i normalförslaget överensstämmer ■— enligt vad

utredningen framhållit — till sina huvuddrag med vad i 97 § BS är stadgat

om byggande i stad utom stadsplan. Utredningen har menat, att de lämpligen

bör sammanföras med dessa stadganden och ingå bland de allmänna

bestämmelserna om byggande i en blivande ny byggnadsstadga. Någon

motsvarighet till dem har därför icke upptagits bland de föreslagna utomplansbestämmelserna.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

233

Remissyttrandena

På sina håll har man ansett, att de föreslagna generella utomplansbestämmelserna

är väl allmänt hållna och bör göras mera konkreta. Uttalanden

av denna innebörd har gjorts av bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län,

överlantmätarna i Östergötlands och Hallands län, länsarkitekterna i Skaraborgs

och Västernorrlands län samt fullmäktige i Karlstad.

Vad särskilt angår bestämmelserna om tomtplats har fullmäktige i Östersund

och byggnadsnämnden i Indalsliden framhållit, att författningen bör

uppställa ett krav på att tomten skall vara lämpad för just den bebyggelse,

som avses komma till stånd.

Slopandet av den nuvarande fixa minimiarealen för tomtplats har väckt

kritik i några yttranden, bl. a. i det som avgivits av länsstyrelsen i Gävleborgs

län. överlantmätaren i Hallands län har ansett att en minimiareal

bör vara föreskriven såsom vägledande norm. Enligt överlantmätaren i Jönköpings

län bör byggnadsstadgan innehålla föreskrift om ett minimimått

för normala fall av 1 500 kvadratmeter, medan överlantmätaren i Jämtlands

lån såsom lämpligt mått föreslagit 1 000—1 200 kvadratmeter. Fullmäktige

i Norrköping har ansett att förslaget är lämpligt där fråga är om bebyggande

av enstaka tomtplatser. I annat fall bör krav uppställas på en

ordentligt tilltagen tomtareal, t. ex. 3 000 kvadratmeter. — Å andra sidan

har lantmäteristyrelsen betecknat förslaget såsom välmotiverat och har särskilt

betonat det tillfredsställande i att de nu förekommande arealgränserna

för tomtplatser utbytes mot en mera allmänt hållen regel. Utredningens

motivuttalanden om tomtplatsarealerna bör emellertid icke få anses

normerande, överlantmätaren i Blekinge län har uttalat särskild tillfredsställelse

ur fastighetsbildningssynpunkt med att arealföreskrifterna bortfaller.

Ett liknande uttalande har gjorts av överlantmätaren i Malmöhus

län. Länsstyrelsen i Kristianstads län har tillstyrkt att kravet på minimiareal

slopas, eftersom bestämmelsen härom leder till dispensförfarande och

orsakar onödig tidsutdräkt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och överlantmätaren i Gävleborgs lön

har ansett, att bestämmelsen om minimiavståndet till enskild väg icke hör

begränsas att avse sådan väg, som är av betydelse för den allmänna samfärdseln,

utan gälla alla enskilda vägar. Länsarkitekten i Gävleborgs län har

förordat, att i författningen också göres en hänvisning till de föreskrifter,

som finns meddelade i lagen om allmänna vägar. Chefen för flygvapnet har

yrkat på att utomplansbestämmelserna i förekommande fall får en sådan

utformning i fråga om avståndet mellan byggnad och enskild väg, att flygvapnets

behov att kunna förflytta flygplan på dylika vägar blir beaktat.

— Med avseende i stadgandets avfattning i formellt hänseende har länsstyrelsen

i Östergötlands län framhållit, att uttrycket »uppföra byggnad»

har en annan innebörd i lagen om allmänna vägar än den, som uttrycket

fått i förevarande paragraf.

En grupp av yttranden innehåller yrkande om att utomplansbestämmel
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

serna skall omarbetas så, att bostadsbebyggelsen normalt begränsas till en

våning. Byggnadsstyrelsen, som är av denna mening, har motiverat den

med bortfallet av de krav på lokalt betingade särbestämmelser, som eljest

bleve aktuella för vissa landsdelar där tvåvåningshus skulle utgöra ett främmande

och traditionsbrytande inslag i miljön. Andra yttranden med liknande

innebörd än de, som avgivits av länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län

samt ett flertal länsarkitekter.

Byggnadsstyrelsen har också framhållit såsom önskvärt, att vederbörande

myndigheter icke visar alltför stor återhållsamhet, då det gäller att

fixera bestämmelseområdenas storlek. Det torde sålunda ofta bliva fullt

befogat att utomplansbestämmelser fastställes för all inom stad belägen

mark som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Detsamma kan i vissa

fall gälla landskommun, t. ex. om den har karaktär av förort och bebyggelsen

därför bör komma under den tillsyn som skyldigheten att söka byggnadslov

aktualiserar.

Endast i ett mindre antal yttranden har speciella önskemål framställts

om att i utomplansbestämmelserna måtte upptagas speciella föreskrifter

utöver dem, som utredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Jämtlands län har

framhållit att utomplansbestämmelserna ofta, särskilt i fråga om fritidsbebyggelse,

innehåller föreskrift om att byggnad, vars användning påkallar

avloppsledning, ej får anläggas utan länsstyrelsens tillstånd, samt har ansett

önskvärt, att denna bestämmelse bibehålies. Även drätselkammaren i

Örebro har som sin mening uttalat, att frågorna om vattenförsörjning och

avlopp bort beröras mera ingående. Fullmäktige i Göteborg samt Svenska

kommunal tekniska föreningen har utom avloppsanordningar nämnt även

vattentäkter och utfartsvägar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt, om det är lämpligt att

slopa det nuvarande förbudet mot att uppföra mer än en huvudbyggnad på

varje tomtplats.

Med avseende å möjligheten att för viss landsdel ge utomplansbestämmelserna

ett annat innehåll än som upptagits i förslaget har överlantmätaren

i Jämtlands län funnit önskvärt, att befogenheten att föreskriva ändringar

eller tillägg i de generella utomplansbestämmelserna icke förbehålles Kungl.

Maj :t utan får tillkomma länsstyrelsen.

En annan fråga, som nämnts i vissa yttranden, är den föreslagna befogenheten

för byggnadsnämnden att dispensera från utomplansbestämmelserna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ifrågasatt, om befogenheten kan

anförtros byggnadsnämnden bl. a. med hänsyn till att denna ofta saknar

tillräcklig insikt i väghållarens intentioner och förmåga att på egen hand

bedöma konsekvenserna för trafiksäkerheten. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län har ansett att byggnadsnämndens dispensrätt bör begränsas till

smärre undantag eller till byggnadsföretag omfattande högst två våningar

jämte vind och högst fyra bostadslägenheter. Länsarkitekterna i Örebro

och Gävleborgs län har förordat, att befogenheten tillägges länsstyrelsen

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

235

med möjlighet att delegera den till byggnadsnämnd. Byggnadsnämnden i

Hörby har ansett att rätten att dispensera från ntomplansbestämmelserna

bör bero på huruvida nämnden har sakkunnigt biträde eller icke.

Departementschefen

De allmänna principerna för utformning av utomplansbestämmelserna har

behandlats i det föregående under rubriken »Utomplansbestämmelser». I

detta sammanhang kan framställningen därför begränsas att avse enbart

detalj spörsmål.

Vad härvid först angår frågan huruvida bestämmelserna om tomtplatser

bör innefatta ett bestämt krav på viss areal kan det icke förnekas, att det

ibland kan för de myndigheter, som handlägger byggnadsärenden, vara en

fördel att kunna hänvisa till ett visst i författningen angivet mått. I längden

blir ett sådant regelsystem emellertid onödigt stelt, och den angivna fördelen

förbytes lätt i sin motsats genom ansvällning av antalet dispensärenden.

Utredningens förslag, som innebär att frågan om tomtplatsernas lämpliga

storlek får avgöras efter fri prövning från fall till fall, är därför att föredraga.

Förslaget bör emellertid jämkas i ändamål att tydligt framhålla, att

frågan om tomtplatsens storlek är att bedöma icke blott med hänsyn till om

den överhuvud kan anses lämpad för bebyggande utan även och framför

allt med hänsyn till huruvida den är lämpad för just den bebyggelse, som

avses komma till stånd i det aktuella fallet.

Likaledes synes den föreslagna bestämmelsen om den omfattning, vari

tomtplats får bebyggas, vara väl ägnad att fylla behovet. En särskild föreskrift

om att blott en huvudbyggnad får uppföras på varje tomtplats torde

med hänsyn till avfattningen av föregående punkt och den tämligen obestämda

innebörden av tomtplatsbegreppet komma att orsaka avsevärda tilllämpningssvårigheter

utan motsvarande nytta och kan därför icke tillstyrkas.

Vid avfattningen av bestämmelserna om minimiavståndet till väg bör hållas

i minnet, att införandet av utomplansbestämmelser icke enligt BL medför

någon rätt för markägare till ersättning för minskning av möjligheterna

att utnyttja marken. Utomplansbestämmelserna bör då icke rimligen få sådant

innehåll, att de kan tänkas innebära något nämnvärt intrång för markägarna.

Mot eu bestämmelse om att ett rimligt avstånd skall hållas mellan

byggnad och väg av större betydelse för trafiken torde ur denna synpunkt

knappast kunna riktas någon befogad erinran. Att däremot införa en liknande

bestämmelse i fråga om enskilda vägar, som tillgodoser blott en eller

ett fåtal fastigheters behov, skulle uppenbarligen strida mot grundtankarna

i både byggnadslagstiftningen och lagstiftningen om enskilda vägar. Än

mindre kan det komma i fråga alt utforma bestämmelserna med hänsyn till

speciella behov av särskilt stor bredd vid vissa vägar, som tillgodoser försvarets

eller annat allmänt intresse. För sådant ändamål bör vid behov anlitas

expropriation. Även i detta hänseende bör utredningens förslag kunna läggas

till grund för bestämmelser i ämnet.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Att i förevarande sammanhang införa en bestämmelse, innebärande generellt

förbud att inom utomplansområdena uppföra byggnader med mera än

en våning, anser jag icke kunna komma i fråga.

I ett hänseende torde utredningens förslag böra kompletteras, nämligen

med en bestämmelse om anordningar för vattenförsörjning och avlopp. Bebyggelse,

vars användande kan antagas orsaka behov av anordningar för

vattenförsörjning eller avlopp, bör icke få komma till stånd med mindre

möjlighet finns att fylla detta behov. Det bör emellertid tillses att bestämmelsen

icke går för långt. Inom områden med allenast utomplansbestämmelser,

varest tätbebyggelse ju i princip icke är tillåten, kan vattenförsörjningen

— särskilt då fråga är om fritidsbebyggelse eller bebyggelse av

mindre permanent natur — ofta ordnas med enkla medel. Avbördande av

avloppsvattnet kan ofta utan olägenhet ske genom markinfiltration, om det

tillses, att denna sker på betryggande avstånd från vattentäkter, badstränder

etc. Huvudsaken är att problemet blir genomtänkt och att förhållandena

möjliggör en godtagbar lösning. — Bestämmelsen torde böra inflyta

som en tredje punkt bland utomplansbestämmelserna och alltså närmast

före den föreslagna bestämmelsen om minsta avståndet till väg.

Någon anledning att inskränka den av utredningen föreslagna dispensrätten

för byggnadsnämnden föreligger enligt min mening icke.

30 §.

Gällande bestämmelser

Föreskrifter om upprättande och utställande av förslag till utomplansbestämmelser

är givna i 45 och 46 §§ BS beträffande stad. Jämlikt 100 och

128 §§ BS äger de motsvarande tillämpning i vissa s. k. stadsplanesamhällen

och i viss omfattning även för landet i övrigt. För landsbygden innehåller

dock 128 § BS en del särbestämmelser.

Till en början ges bestämmelser om hur förslag till utomplansbestämmelser

skall vara avfattat och om den utredning, som skall åtfölja förslaget.

De särskilda bestämmelserna om handläggning av frågor rörande utomplansbestämmelser

i städer och stadsplanesamhällen innehåller i huvudsak

blott hänvisningar till bestämmelserna om fastställelse av generalplan, dock

med vissa undantag vad angår skyldigheten att översända personliga meddelanden

till markägare m. fl. Bestämmelserna för landsbygden innehåller

hänvisning till vad som är stadgat om byggnadsplan med undantag i fråga

om tiden för utställandet och sättet för kungörandet.

Utredningen

I utredningens författningsförslag har influtit en föreskrift om åliggande

för byggnadsnämnden att utreda väckta frågor om införande av utomplansbestämmelser

och att uppgöra förslag till avgränsning av utomplansområdet

samt att avfatta detsamma på karta.

Härefter har utredningen föreslagit bestämmelser om utställande av för
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 dr 1959

237

slag till utomplansbestämmelser samt om det följande förfarandet hos byggnadsnämnden,

kommunens fullmäktige och länsstyrelsen. Dessa bestämmelser

består i hänvisningar till de i 2 kap. av förslaget givna föreskrifterna

om motsvarande förfarande vid antagande och fastställande av byggnadsplan.

Remissyttrandena

Härom hänvisas till den sammanställning över yttrandena i fråga om utställande,

antagande och fastställande av planförslag, vilken lämnats vid

17 §.

Departementschefen

De av utredningen föreslagna bestämmelserna synes lämpliga samt har

överförts till departementsförslaget med vissa ändringar i fråga om hänvisningen

till andra paragrafer i byggnadsstadgeförslaget. Genom dessa ändringar

blir bl. a. bestämmelsen i 14 § om skyldighet att samråda med myndigheter

in. fl. vid upprättande av förslag i ämnet gällande även för förslag

om tillämpning av utomplansbestämmelser.

4 KAP.

Om tomtindelning

31 §•

Gällande bestämmelser

Enligt 7 § BS skall byggnadsnämnd i stad (varmed enligt 100 § BS jämställes

byggnadsnämnd i s. k. stadsplanesamhälle) låta upprätta karta över

staden, upptagande de särskilda tomterna och stadsägorna med därå befintliga

byggnader. Härjämte ges detalj föreskrifter om skyldighet för byggnadsnämnden

att alltid hålla kartan aktuell.

I 37 § andra stycket BS — vilken bestämmelse har samma tillämpningsområde

som 7 § — skall byggnadsnämnden till ledning för uppgörande av

förslag till tomtindelning i mån av behov i god tid låta utreda och å särskild

karta (kvarterskarta) tydligt angiva, huru bebyggandet å de enskilda tomterna

kommer att te sig såsom led i ett lämpligt bebyggande av kvarteret

i dess helhet. Jämlikt tredje stycket i samma paragraf bör byggnadsnämnden,

om behov härvid yppar sig av stadsplaneändring, skyndsamt vidtaga

på nämnden ankommande åtgärder för att åstadkomma sådan.

Utredningen

Enligt utredningen bör bestämmelserna i hithörande ämnen vidgas att avse

icke blott områden med stadsplan utan även områden med byggnadsplan.

I sin motivering har utredningen starkt framhållit önskvärdheten av att

ifrågavarande verksamhet blir föremål för stor uppmärksamhet från bygg
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nadsnämndernas sida. Särskilt behövligt är detta med avseende å byggnadsplaneområden

och sådana stadsplaneområden, där byggnadsnämnden kan

överväga att medgiva bebyggelse utan föregående tomtindelning. Det är

icke möjligt och knappast heller önskvärt, att stads- och hyggnadsplancrna

göres så utförliga, att de löser alla spörsmål, som uppkommer i samband

med bebyggandet. Av många skäl är det lämpligt, att åtskilliga detaljfrågor

avgöres i så nära anslutning till bebyggandet som möjligt. Å andra sidan

får dylika frågor, om de aktualiseras först i samband med fastighetsbildning

eller prövning av ansökningar om byggnadslov, alltför lätt karaktären

av isolerade problem genom att man förbiser deras sammanhang med bebyggelseutvecklingen

i stort. Det är därför av vikt att byggnadsnämnden

verkställer behövliga utredningar i så god tid, att avgörandet icke behöver

forceras fram, när ett enstaka ärende nödvändiggör ställningstagande till

någon viktig principfråga. Ofta, kanske i regel, bör nämnden i god tid

upprätta en kvarterskarta och på denna åskådliggöra, hur nämnden tänker

sig att området skall kunna indelas i fastigheter och bebyggas. Denna form

för utredningsverksamhet är enligt utredningens mening särskilt lämplig,

därför att den är ägnad att ge de fastighetsbildande myndigheterna en god

uppfattning om byggnadsnämndens intentioner utan att likväl föregripa de

avgöranden, som lämpligen bör ske under arbetet med fastighetsbildningen.

I anslutning till dessa uttalanden har utredningen föreslagit en bestämmelse,

enligt vilken det åligger byggnadsnämnden i kommun, varest finnes

område med stadsplan eller byggnadsplan, att med särskild uppmärksamhet

följa och i mån av behov å skiss eller karta åskådliggöra, hur områdets

bebyggande fortskrider. Där så finnes påkallat skall nämnden verkställa

särskild utredning för bedömande, hur bebyggelse och fastighetsbildning

lämpligen bör ske för att ingå som led i ett ändamålsenligt utnyttjande av

området.

Några detaljbestämmelser, motsvarande de nuvarande föreskrifterna om

stadskarta och kvarterskarta, bär icke föreslagits.

Remissyttrandena

Bostadsstyrelsen har starkt betonat vikten av det föreslagna stadgandet

och av att detta verkligen länder till efterföljd. Frågan är av sådan betydelse,

att det bör övervägas om icke kravet på kvarterskarta bör göras obligatoriskt

och om icke rekommendationer bör meddelas om önskvärdheten

av att modeller utföres och bifogas förslag till fastighetsindelning av kvarter.

Svenska teknologföreningen och Sveriges lantmätareförening har ansett,

att förslaget felaktigt kan fattas som en rekommendation till planläggning

vid sidan av gällande planinstitut och därför bör begränsas att avse endast

detaljplanelagt område.

Departementschefen

Bortsett från en redaktionell jämkning i första stycket synes utredningens

förslag böra godtagas.

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

32 §.

Gällande bestämmelser

Förutsätter fastställd ändring av stadsplan, att ändring sker av tomtindelning,

eller strider befintlig tomtindelning mot gällande stadganden angående

tomts form och storlek, eller är tomtindelning eljest icke ändamålsenlig,

har byggnadsnämnden jämlikt 39 § BS att snarast möjligt vidtaga

åtgärd till åstadkommande av rättelse, i den mån så kan ske.

Vidare hänvisas till den vid 31 § omnämnda bestämmelsen i 37 § tredje

stycket BS.

Utredningen

Som komplement till bestämmelsen i 30 § BL bör enligt utredningen i BS

upptagas en erinran om att det är byggnadsnämndens skyldighet att tillse

att tomtindelning kommer till stånd, när sådan erfordras.

Härjämte har utredningen föreslagit en bestämmelse om ändring av tomtindelning

för det fall att fastställd ändring av stadsplan förutsätter ändring

jämväl av tomtindelningen eller att denna eljest icke är ändamålsenlig. Enligt

förslaget skall byggnadsnämnden i dylika fall vara skyldig att vidtaga

förändring av tomtindelningen, där så kan ske.

Remissyttrandena

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har ansett, att slutbestämmelsen bör

utformas i överensstämmelse med nuvarande lydelse av 31 § första stycket

BL, enligt vilken byggnadsnämnden skulle vidtaga åtgärd för ändring av

tomtindelning »där byggnadsnämnden så finner nödigt».

Departementschefen

De grundläggande bestämmelserna om tomtindelning och ändring därav

är givna i BL. Bestämmelserna i förevarande paragraf är att anse som

instruktionella föreskrifter om byggnadsnämndens skyldigheter i detta sammanhang.

I stort sett synes utredningens förslag väl avvägt. Det bör emellertid

redaktionellt överarbetas bl. a. för att något modifiera den föreslagna

bestämmelsen om skyldighet för byggnadsnämnden att själv ta initiativ till

ändring av bestående tomtindelning.

33 §.

Gällande bestämmelser

I 38 § BS ges bestämmelser om hur tomtindelning skall vara beskaffad.

Vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt såvitt möjligt får gräns mot

gata, torg eller sådan del av annat för allmän samfärdsel avsett område som

kan befaras med åkdon. Tomts gränser skall, där så lämpligen kan ske,

göras raka och bilda räta vinklar mot varandra. Fordrar stadsplanen, höjdförhållandena

eller markens beskaffenhet i övrigt annan anordning härut
-

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

innan, förfares därefter. I varje fall skall behörig hänsyn tas till bestående

äganderättsförhållanden samt av markens ägare uttryckta önskemål.

Utredningen

Utredningen har icke ansett lämpligt att i förslaget intaga någon uttrycklig

bestämmelse om att tomtgränser bör göras raka och bilda räta vinklar

etc. Erfarenheten har enligt utredningen visat, att alltför strikt efterlevnad

av bestämmelsen stundom kan leda till att andra viktiga intressen eftersät
tes.

Principen har emellertid kommit till uttryck genom en föreskrift om

att vid tomtindelning skall eftersträvas att nå en ändamålsenlig, enkel och

redig indelning av kvarteret. Vidare har föreslagits bestämmelser om att

varje fastighet bör hava erforderlig utfart samt om att behörig hänsyn skall

tagas till bestående äganderätts- och servitutsförhållanden och av markens

ägare uttryckta önskemål.

Remissyttrandena

Hovrätten för Nedre Norrland, lantmäteristyrelsen, Svenska kommunaltekniska

föreningen och överlantmätaren i Västerbottens län har ansett, att

man knappast kan ge avkall på kravet att varje fastighet skall ha utfart

mot gata.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har ansett, att i paragrafen bör intagas

en erinran om att tomt skall givas sådan storlek, att erforderligt utrymme

för parkering samt lastning och lossning erhålles.

Föreningen Svenska trädgårdsarkitekter vill att paragrafen skall innefatta

erinran om att vid hyreshusbebyggelse erforderligt utrymme skall reserveras

icke blott för parkeringsplatser utan även för andra behov, såsom

trafikytor, brandvägar, lekplatser, piskplatser, sittplatser och planteringar.

Departementschefen

Paragrafen synes, såsom utredningen föreslagit, böra endast i korthet

upptaga de krav, som kan ställas på tomtindelningen. Att nödigt utrymme

skall, där så är möjligt, tillmätas för bl. a. trafik- och parkeringsplatser,

brandvägar, lekplatser, planteringar och andra behov, framgår indirekt av

andra bestämmelser i förslaget och synes ej behöva upprepas i detta sammanhang.

I vad mån utrymme bör avses för dylikt ändamål beror f. ö. i stor

omfattning på huruvida behovet enligt stadsplanen kommer att tillgodoses

på annat sätt. — önskvärt är givetvis att varje tomt har körbar förbindelse

med gatan. Ibland är det emellertid icke möjligt att tillgodose detta önskemål.

Förslaget synes böra jämkas så, att ett ovillkorligt krav uppställes på

att varje tomt skall ha erforderlig förbindelse med gatan, varvid givetvis

förutsattes att denna såvitt möjligt ordnas så, att man kan komma fram till

tomten med fordon.

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i68 år 1959

34 §.

241

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna i 40 § BS handlar om tomtindelningskarta och beskrivning

till denna samt ger närmare föreskrifter om vem som äger upprätta

kartan och om hur kartan och beskrivningen skall vara beskaffade.

Angående upprättande av förslag till tomtindelning och om förslagets

vidare behandling ges föreskrifter i 41 § BS. Markägarna och drätselkammaren

bör, i den mån så prövas lämpligt, få tillfälle att yttra sig, då förslaget

upprättas. Sedan förslaget uppgjorts, skall det av byggnadsnämnden utställas

under minst 14 dagar, såvida icke alla de av förslaget berörda markägarna

ävensom drätselkammaren medgivit att man underlåter detta. Kallelsebrev

skall avsändas till markägare och andra i viss angiven omfattning.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det varit utställt, skall markägarna

skriftligen underrättas härom samt få tillfälle att ta del av ändringen. Efter

utställandet skall byggnadsnämnden företaga ärendet till avgörande. För

brådskande fall gäller en maximitid av 14 dagar. Byggnadsnämnden har

sedan att översända handlingarna till länsstyrelsen.

Länsstyrelsens expeditionsskyldighet regleras i 42 § BS. För det fall att

klagan över länsstyrelsens beslut icke får föras till följd av stadgandet i

150 § tredje stycket BL ges en föreskrift om skyldighet för länsstyrelsen

att utfärda lagakraftbevis. I paragrafen ges slutligen en föreskrift om att

vad som i 4 kap. BS är stadgat om tomtindelning i tillämpliga delar gäller

jämväl ändring av sådan indelning.

Utredningen

Utredningen har föreslagit bestämmelser, som i huvudsak överensstämmer

med 40—42 §§ nuvarande BS. Stadgandena om tomtkarta har förkortats

genom uteslutande av vissa detalj spörsmål, vilka ansetts lämpligen

kunna regleras genom tillämpningsföreskrifter (jfr 76 §). Föreskrifterna om

utställande av förslag till tomtindelning och om underrättelser till markägare

m. fl. har undergått vissa jämkningar i anslutning till vad som i 2

kap. föreslagits om utställande av förslag till plan. Särskilt må nämnas, att

utställningstiden föreslagits bli minst tre veckor. De nuvarande bestämmelserna

om särskilda underrättelser till kommunen beträffande tomtindelningsärenden,

i vilka kommunen ej är intresserad i egenskap av tomtägare,

bär ansetts kunna slopas under motivering att de kommunala synpunkterna

ändock hör kunna bevakas inom ramen för det samarbete, som förutsättes

äga rum mellan byggnadsnämnden och kommunens styrelse.

Vidare har utredningen framhållit, att regler f. n. saknas om tillvägagångsättet

vid upphävande av tomtindelning. Denna brist föreslås avhjälpt

genom en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken vad som är stadgat om antagande

och fastställande av tomtindelning skall i tillämpliga delar gälla

såväl vid ändring som ock vid upphävande av sådan indelning. Härvid har

10 Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 108

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

betonats, att ett upphävande av den administrativa tomtindelningen icke i

och för sig innebär någon ändring av bestående fastighetsindelning.

Såsom slutstadgande i kapitlet har utredningen föreslagit en bestämmelse

om att byggnadsnämnden i fall, då tomtindelning ej äger rum, har att verka

för alt fastighetsbildningen ändock sker så, att varje fastighet kan ändamålsenligt

utnyttjas i enlighet med gällande plan och bestämmelser för bebyggelsen.

I betänkandet har framhållits, att bestämmelsen avser all fastighetsbildning

inom områden med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

samt sådan fastighetsbildning inom områden med stadsplan, som enligt

byggnadsnämndens medgivande sker annorledes än genom tomtindelning.

Remissyttrandena

Lnntmäteristyrelsen har framhållit att förslaget icke innefattar några uttryckliga

regler om tomtindelningskarta. Vad beskrivningen beträffar, torde

detalj bestämmelserna böra utga ur stadgan och ta form av tillämpningsföreskrifter.

Förteckningen bör upptaga de fastigheter, samfälligheter och andra

områden, som ingår i kvarteret, ävensom deras ägare. Den nuvarande bestämmelsen

om kortaste tiden för utställande av tomtindelningsförslag bör

bibehållas. Underrättelse om länsstyrelsens beslut bör tillställas icke blott

markägare utan även kommunens styrelse, vilken enligt 73 § i förslaget är

behörig att överklaga beslutet. Även länsstyrelsen i Västmanlands län och

Svenska kommunal tekniska föreningen har som sin mening uttalat att någon

ökning av utställningstiden knappast är erforderlig när det gäller tomtindelning.

Enligt byggnadsnämnden i Malmö är bestämmelserna om kallelse å markägare

val rigorösa. Förslaget tar ej hänsyn till det fallet, att tomtindelning

endast omfattar del av kvarter och att icke samtliga markägare inom kvarteret

beröres av åtgärden.

Lantmätcristyrelsen, överlantmätarna i Västmanlands och Kopparbergs

län samt Svenska kommunal tekniska föreningen har ansett att bestämmelsen

om skyldighet för byggnadsnämnden att verka för att fastighetsbildning

sker i överensstämmelse med gällande plan och andra föreskrifter för be^y§§®lsen

kan föranleda missförstånd och därför bör utgå.

Departementschefen

Utredningens förslag är utformat i nära överensstämmelse med motsvarande

bestämmelser om stadsplan och byggnadsplan. Detta synes lämpligt.

Någon anledning att införa särskilda bestämmelser om utställningstider

in. m. just for tomtindelning synes icke föreligga. Även beträffande beskrivning

och ägareförteckning — i vilka hänseenden förslaget nära överensstämmer

med vad som nu gäller — torde förslagets bestämmelser vara tillfyllest.

Att ägareförteckningen bör avse även eventuellt förekommande samfallda

områden m. m. torde vara uppenbart utan särskild bestämmelse. Föreskrifterna

om att alla markägare inom kvarteret skall kallas till tomtindel
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

ningsförrättning kan anses motiverade av att det oftast är svårt att i förväg

avgöra, hur en tilltänkt åtgärd kommer att inverka för övriga ägare av

mark inom kvarteret.

Utredningens förslag bör emellertid kompletteras med en uttrycklig föreskrift

om att förslag till tomtindelning skall utmärkas på karta. En del

redaktionella jämkningar synes också påkallade.

Vad angår den av utredningen föreslagna slutbestämmelsen om skyldighet

för byggnadsnämnden att, där tomtindelning ej äger rum, ändock verka

för att fastighetsbildningen sker så, att fastigheterna kan utnyttjas i

enlighet med gällande plan och andra bestämmelser för bebyggandet, vill

jag erinra om att förrättningar för fastighetsbildning i nu avsedda fall ofta

verkställes genom nämndens egna tjänstemän och att nämnden i varje

fall bör kallas till alla sådana förrättningar, som är av någon betydelse med

hänsyn till dess verksamhet. Eftersom byggnadsnämnden är den myndighet,

som i sista hand har ansvar för bebyggelsens utformning, måste den

ha ett avgörande inflytande också på fastighetsbildningen. 1 allmänhet kan

det icke komma i fråga att vid förrättning för fastighetsbildning frångå

nämndens intentioner. Detta är enligt min uppfattning självklart och behöver

icke komma till uttryck genom någon särskild bestämmelse i byggnadsstadgan.

Jag anser att den av utredningen föreslagna bestämmelsen ger

ett väl svagt intryck av nämndens ställning i dylika sammanhang och förordar

därför att den får utgå.

5 KAP.

Om byggande

35 §.

Gällande bestämmelser

Giltighetsområdet för bestämmelserna i gällande BS om byggande framgår

av de rubriker, som inryckts i stadgan. I stadgans första avdelning, som

innehåller bestämmelser för stad, finnes ett kapitel, 7 kap., som i sin helhet

innehåller bestämmelser om byggande. Flertalet av bestämmelserna (47

—95 §§ samt 99 §) är tillämpliga oavsett planformen. Under rubriken »Särskilda

bestämmelser om byggande inom stadsplan» finnes endast en paragraf

(96 §). Avsnittet närmast därefter, vilket kallas »Särskilda bestämmelser

om byggande utom stadsplan» innehåller två paragrafer (97 och

98 §§). — I stadgans andra avdelning, vilken innehåller bestämmelser för

vissa stadsliknande samhällen, regleras frågorna om byggnadsverksamheten

genom ett stadgande, att bestämmelserna för stad skall äga motsvarande

tillämpning (100 § första stycket). — Stadgans tredje avdelning innehåller

bestämmelser för landet i övrigt. Till denna avdelning bör bl. a. 15—

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

17 kap. i stadgan. I 15 kap. ges bestämmelser om byggande inom område för

vilket stadsplan fastställts. Detta kapitel innehåller blott en paragraf

(129 §) av innehåll, att vad i 47—96 och 99 §§ är stadgat om byggande i

stad skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ort på landet, för vilken

stadsplan fastställts. Nästa kapitel, 16 kap., innehåller (i 130—142 §§)

regler om byggande inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts. Reglerna är ganska detaljerade men hänvisar i

mångt och mycket till bestämmelserna för stad. Slutligen innehåller 17

kap., som omfattar fyra paragrafer (143—146 §§), bestämmelser om byggande

inom område vilket icke omfattas av stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser.

Nämnas bör, att vissa byggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed

jämförlig näring enligt åtskilliga bestämmelser i BL och BS (9, 22, 87 och

124 §§ BL samt 79, 143, 145 och 146 §§ BS) intar en särställning i jämförelse

med annan bebyggelse. I stort sett gäller detta dock blott för såvitt

icke stadsplan eller byggnadsplan fastställts.

Utredningen

På sätt förut framhållits har utredningen ansett att bestämmelserna om

byggnaders planering och utförande, om byggnadslov samt om byggnadsarbete

och tillsyn å sådant arbete bör i princip vara likartade för alla planområden

och områden med utomplansbestämmelser. Stadgandena i dessa

ämnen bör därför avfattas så, att de gäller såväl områden med stadsplan som

områden med byggnadsplan och områden med utomplansbestämmelser liksom

ock områden med fastställd generalplan. Utredningen har föreslagit, att

i början av kapitlet »Om byggande» skall inflyta ett stadgande, som anger

kapitlets nämnda räckvidd. Undantag från den sålunda föreslagna allmänna

bestämmelsen bör anges särskilt.

I anslutning till det nämnda stadgandet har utredningen också — under

hänvisning till vad som yttrats i den allmänna motiveringen — upptagit ett

stadgande om undantag från byggbestämmelserna i fråga om vissa byggnader

för jordbrukets och andra därmed jämförliga näringars behov. Närmare

bestämt har utredningen föreslagit, att byggbestämmelserna förklaras

icke vara tillämpliga å ekonomibyggnad för jordbruk, skogsbruk eller

jämförlig näring inom område med utomplansbestämmelser men utan fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Vad angår områden med

fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan har utredningen däremot

icke velat frångå vad som nu gäller genom att föreslå något undantag från de

allmänna reglerna för jordbruket eller andra näringar. Vad slutligen angår

områden, för vilka varken fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser är gällande, är de byggnadsreglerande bestämmelser,

som utredningen föreslår för dylika fall, enligt utredningens mening

av så speciell natur, att de knappast kan tänkas direkt beröra jordbrukets

eller andra nu ifrågavarande näringars intressen. Någon särskild

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

245

undantagsbestämmelse till förmån för dessa näringar har därför ansetts

icke vara behövlig.

Rem issy ttrandena

Innehållet i remissyttrandena, vad angår de allmänna principer, som avhandlas

i förevarande paragraf, har i allt väsentligt redovisats i det föregående

under rubriken »Författningsbestämmelser om byggnaders yttre och

inre anordnande».

Departementschefen

Av vad jag förut i skilda sammanhang anfört framgår, att jag ansluter

mig till de principer, som kommit till uttryck i den av utredningen föreslagna

författningstexten.

36 §.

Gällande bestämmelser

I 47 § 3 mom. BS finnes en bestämmelse, enligt vilken vad som i 7 kap.

nämnda stadga är föreskrivet om tomt skall gälla även annan för bebyggande

avsedd fastighet. Bestämmelsen gäller alltså generellt vid tolkning

av de i BS givna bestämmelserna om byggande i stad. På grund av gjorda

hänvisningar är den dessutom i viss omfattning tillämplig även annorstädes

än i stad.

Utredningen

Enligt utredningens mening bör i början av kapitlet om byggande meddelas

definitioner av några begrepp med grundläggande betydelse för tolkningen

av bestämmelserna i det följande av kapitlet.

Först har utredningen föreslagit en definition av begreppet tomt lika

med den som återfinnes i 47 § 3 mom. gällande BS. Härvid har framhållits,

att begreppet med den räckvidd det nu erhåller kommer alt innefatta alla

för bebyggande avsedda fastigheter var de än är belägna.

Härefter har utredningen avhandlat begreppet gata. Enligt vad utredningen

framhållit har tolkningen av detta uttryck — vilket återfinnes flerstädes

i nuvarande BS — ofta vållat bekymmer, då bestämmelserna om

byggande, vilka i främsta rummet utformats med hänsyn till förhållandena

inom område med stadsplan, skall tillämpas inom områden med byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser. I allmänhet torde med uttrycket »gala»

förstås blott allmänna trafikleder inom område med stadsplan. I det hänseende,

varom nu är fråga, bör emellertid med gata otvivelaktigt jämställas

torg inom område med stadsplan men däremot icke annan allmän plats än

torg. För fullständighetens skull bör de nu nämnda föreskrifterna för områden

med stadsplan också få gälla områden med fastställd generalplan. —

Allmän väg torde alltid böra jämställas med gala och detta oavsett om be
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

byggeisen är reglerad genom fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser. -— Vad angår enskilda vägar torde dylika

vägar av större betydelse knappast förekomma inom områden med fastställd

generalplan eller stadsplan. Inom områden med byggnadsplan och

områden med utomplansbestämmelser utgör de enskilda vägarna ibland

mycket viktiga trafikleder, men där finns också enskilda vägar av ringa

betydelse, bl. a. mindre gång- och cykelstigar samt körvägar med obetydlig

trafik. Där byggnadsplan finnes, torde de viktigare enskilda vägarna utan

undantag vara redovisade i planen. Utredningen har föreslagit, att vad som

stadgas om gata skall inom område med byggnadsplan tillämpas endast å

sådana enskilda vägar som upptagits i planen. Inom område med utomplansbestämmelser,

varest avgörandet icke kan träffas efter någon dylik norm,

måste det få bero på byggnadsnämndens beprövande från fall till fall. Till

ledning för prövningen har föreslagits en bestämmelse, att med gata skall

inom område med utomplansbestämmelser jämställas sådan enskild väg,

som är av betydelse för den allmänna samfärdseln inom området.

Enligt utredningen skulle det ha varit önskvärt, om i detta sammanhang

också kunnat ges en definition av det viktiga begreppet nybyggnad. Till

följd av stadgande i 158 § BL får emellertid definitionen av detta begrepp

en räckvidd, som sträcker sig långt utöver ramen för nu förevarande kapitel.

Den bör därför få sin plats bland de allmänna bestämmelserna i slutet

av stadgeförslaget. Emellertid har utredningen i förevarande sammanhang

föreslagit att hänvisning göres till det stadgande där definitionen återfinnes.

Remissyttrandena

Byggnadsnämnden i Malmö har som sin mening framhållit, att stängsel

bör kunna påfordras i gräns mot gångväg eller park, vilket med den föreslagna

definitionen icke blir möjligt.

Fullmäktige i Karlshamn har ansett, att definitionerna på tomt och väg

icke är entydiga.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm och byggnadsnämnden i Södertälje

har mot formuleringen erinrat, att icke alla gator och torg är avsedda för

allmän körtrafilc.

Från några håll har framförts önskemål om ytterligare definitioner.

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, stadsbyggnadskontoret i Stockholm,

Svenska kommunal tekniska föreningen m. fl. har önskat en definition

av begreppet »byggnad» och de två sistnämnda även av begreppet

»ombyggnad». Arbetarskyddsstyrelsen har ansett, att definitionen av begreppet

»nybyggnad» bort få sin plats i detta sammanhang.

Departementschefen

Det är vid utformningen av förevarande liksom andra författningar önskvärt,

att de begrepp, som ligger till grund för bestämmelserna, definieras på

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

ett otvetydigt och såvitt möjligt uttömmande sätt. Emellertid bör man ej

bortse från att i själva författningen givna definitioner lätt binder tillämpningen

vid en stel tolkning, som icke alltid är önskvärd. Faran härför torde

böra särskilt uppmärksammas inom byggnadslagstiftningen med hänsyn till

att byggnadsverksamheten spänner över ett mycket vidsträckt fält samt

ständigt utvecklas och förändras. Det torde vara ofrånkomligt, att ett visst

mått av frihet lämnas åt dem som har att tolka och tillämpa författningarna.

Innebörden av åtskilliga grundläggande begrepp, som författningen måste

röra sig med, när det gäller att närmare reglera byggandet, t. ex. »byggnad»,

»fastighet» etc., har hittills icke varit bestämda på annat sätt än genom

allmänna språkbruket och vad som kan utläsas ur praxis. Ett försök att

definiera dessa allmänna begrepp måste med nödvändighet innebära att man

på en eller annan punkt bryter utvecklingen, försvårar en naturlig anpassning

efter förhållandena och skapar ett behov av nya författningsändringar.

Lämpligast synes därför vara att man avstår från att i den nya byggnadsstadgan

föra in nya definitioner, där de icke är behövliga ur rent praktisk

synpunkt för att undvika onödiga upprepningar eller av annan sådan orsak.

Där en definition befinnes nödvändig, bör den formuleras med beaktande av

vad som nu anförts.

I stort sett fyller utredningens förslag de nu angivna kraven. På en punkt

anser jag dock, att en jämkning är påkallad, nämligen i fråga om definitionen

av begreppet gata. Lika med utredningen anser jag, att icke alla allmänna

platser inom område med fastställd generalplan eller stadsplan bör

likställas med gata vid tillämpningen av de särskilda bestämmelserna i det

följande, t. ex. 39, 41 och 53 §§. Att begränsa tillämpningen till områden,

som avsetts för allmän körtrafik, synes dock vara att gå för långt. Även områden,

som är avsedda för annan trafik, t. ex. gångtrafik, torde böra inrangeras

under begreppet. Jag har föranstaltat om jämkning av utredningens

förslag i enlighet härmed.

Att införa begreppet nybyggnad i detta sammanhang vore visserligen önskvärt

med hänsyn till begreppets centrala betydelse för tolkningen av övriga

bestämmelser i förevarande kapitel. Såsom utredningen anmärkt, har definitionen

emellertid betydelse långt därutöver, bl. a. för tillämpningen av åtskilliga

bestämmelser i BL. Den bör därför, såsom utredningen föreslagit,

få sin plats i slutet av stadgan, varjämte i förevarande paragraf bör intagas

en hänvisning till den paragraf, där definitionen får sin plats.

37 §.

Gällande bestämmelser

I 47 § 1 mom. BS ges bl. a. vissa bestämmelser om hur hushöjd är att beräkna.

Bestämmelserna gäller i första hand inom stad men skall enligt föreskrifler

i 100, 101, 129 och 130 §§ BS äga motsvarande tillämpning inom köping

och municipalsamhälle samt inom ort på landet, för vilken stadsplan,

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungi. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. För byggnad vid gata

räknas hushöjden från gatans medelnivå framför byggnaden. För gårdsbyggnad

räknas hushöjden från gårdens medelnivå invid byggnaden; dock

skall hushöjden, om lokal anordnas under gård och gårdsplanet lägges

högre än gatan, räknas från gatan. För fritt liggande byggnad inne å tomt

räknas hushöjden från markens medelnivå utefter den av byggnaden upptagna

platsens konturlinjer. B\ggnad må härvid ej utan byggnadsnämndens

medgivande anses som fritt liggande inne å tomt, om någon del därav ligger

närmare gata än 6 meter. Med byggnads höjd förstås dess höjd till skärningen

mellan å ena sidan fasadytan eller dennas förlängning och å andra

sidan ett plan, som tänkes höja sig inåt byggnaden med en lutning av 45°

och därvid berör men icke skär den del av yttertaket, som är belägen innanför

fasadytan eller dennas förlängning.

I 47 § 2 mom. BS ges också en tolkningsregel för sådana fall, då föreskrift

gäller om visst största antal våningar. I författningsrummet anges närmare,

vad som i så fall är att anse som våning och vad som är att hänföra till

källare eller vind. Om regelns tillämplighet på olika planområden gäller

detsamma som nyss anförts rörande stadgandet i 47 § 1 mom. Vad angår

källare innebär den nuvarande bestämmelsen att sådan regelmässigt skall

betraktas såsom våning, om den är så hög, att golvet i närmast högre våning

kommer att ligga mer än 1,5 meter över markytan. Den nu gällande

bestämmelsen om vindar innebär att vind i regel anses som våning, om den

inrymmer bostads- eller arbetsrum. Bestämmelsen kommer härigenom att

innefatta ett principiellt förbud mot att inreda bostads- eller arbetsrum på

vinden i alla byggnader, vilkas våningsantal uppgår till det i planen tillåtna.

Regeln är emellertid icke utan undantag. I stadsplanebestämmelser kan

intagas föreskrift om att inredd vind icke är att anse såsom våning. Där planen

är av äldre datum kan rätt till vindsinredning vara underförstådd, ehuru

uttrycklig föreskrift därom saknas. Vidare ges i 28 § 2 mom., 48 §, 64 §

1 mom., 65 § 2 och 3 mom., 69 § 2 mom. samt 96 § BS vissa särskilda föreskrifter,

vilka delvis innefattar avvikelser från regeln att inredd vind skall

anses såsom våning.

Utredningen

Någon mera betydande saklig ändring i den nuvarande bestämmelsen om

sättet för beräknande av hushöjd har utredningen icke funnit erforderlig.

Vissa mindre jämkningar har dock företagits dels av redaktionella skäl och

dels i syfte alt underlätta tillämpningen. I sistnämnda hänseende bör nämnas,

att den nuvarande bestämmelsen om beräkning av höjden å gårdsbyggnad

föreslagits slopad. I fråga om sådan byggnad skall alltså enligt förslaget

gälla de vanliga reglerna. Ändringen har motiverats av de svårigheter

som stundom möter när det gäller att avgöra huruvida en byggnad är att

anse som gårdsbyggnad eller icke. Vidare har i förslaget särskilt beaktats

det fallet, att i sladsplane- eller byggnadsplanebestämmelser givits föreskrift

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

249

om visst största källardjup. Detta skall i så fall mätas från samma utgångspunkt

som byggnadens höjd.

Den reglering, som frågan om rätt att inreda vind erhållit i gällande författning,

har synts utredningen onödigt komplicerad. Framför allt har anmärkts

på att den valda författningstekniken att först uppställa ett generellt

förbud mot vindsinredning men därefter ge möjlighet till undantag i vissa

uppräknade fall leder till att ärenden rörande byggnadslov för vindsinredning

mycket ofta måste prövas dispensvägen, vilket gör handläggningen av

dylika ärenden omständlig och tidsödande. Vad som främst föranlett inskränkningarna

i rätten till vindsinredning torde enligt utredningen vara

brandskyddssynpunkter, civilförsvarssynpunkter, samhällets intresse av att

kunna bestämma boendetätheten samt stadsbildssynpunkter. Emellertid har

utredningen efter ingående diskussion funnit att dessa synpunkter med större

fördel kan tillgodoses på andra sätt. I utredningens förslag har därför

icke influtit någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen om vind

i 47 § 2 inom. BS. I stället föreslås särskilda brandskyddsföreskrifter att

iakttagas vid inredande av vind samt vissa bestämmelser som ger byggnadsnämnden

möjlighet att vägra byggnadslov för byggnad med en mindre tilltalande

yttre gestaltning. Härjämte har utredningen hänvisat till möjligheten

att vid behov införa en närmare reglering genom stadsplanebestämmelser.

Remissyttrandena

En fråga, som tilldragit sig visst intresse, är rätten till vindsinredning.

Flertalet remissinstanser har antingen uttryckligen anslutit sig till utredningens

förslag eller lämnat förslaget utan erinran. Fullmäktige i Stockholm,

drätselkammaren i Örebro, Föreningen Sveriges stadsarkitekter och

Svenska kommunal tekniska föreningen har emellertid avstyrkt förslaget,

varvid i de flesta fall såsom skäl åberopats, att byggnadsrätten i följd av

förslaget utökas utan att byggnadsnämnden får möjlighet att påverka de

stadsplanemässiga konsekvenserna härav. Stadsbyggnadskontoret i Stockholm

har särskilt hänvisat till vindsinredningarnas inverkan på stadsbilden,

trafikbelastningen och det ofta kraftigt ökade behovet av bilplatser.

Byggnadslovsprövning torde med hänsyn till det anförda och brandskyddskraven

icke lämpligen kunna slopas i fråga om vindsinredningar. Däremot

är det en avsevärd fördel om, såsom utredningen föreslår, begreppet inredd

vind blir entydigt. De varandra delvis motsägande bestämmelserna i 28,

48, G4, 65, 69 och 96 §§ nuvarande stadga är icke ändamålsenliga. Länsstyrelsen

i Malmöhus län och länsarkitekten i Skaraborgs län har ansett att

en bestämd gräns bör uppdragas för de fall, då inredd vind är att anse såsom

våning.

Luftfarts styrelsen har anmärkt, att man, i de fall då byggnads höjd

måste begränsas med hänsyn till luftfarten, givetvis har att räkna med

byggnadens högsta punkt och icke med skärningen mellan fasad- och takplanen.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1859

Departementschefen

De föreslagna bestämmelserna om hushöjd synes böra godtagas.

Även vad angår frågan om vindsinredning innebär förslaget en förenkling

av de nuvarande svåröverskådliga bestämmelserna. Närmare bestämt

blir innebörden att det hinder, som f. n. i många fall består mot inredande

av vindar i befintliga byggnader med hänsyn till att vind efter inredandet

blir att anse såsom våning, bortfaller. Detta innebär dock icke att frågan om

rätten att inreda vind blir oreglerad. I 44 § departementsförslaget (jfr 45 §

utredningens förslag) uppställes vissa kvalitetskrav på byggnaden, för att

vindsinredning skall medgivas. Härjämte återstår — såsom utredningen

framhållit — möjligheten att närmare reglera frågan genom stadsplanebestämmelser.

En bestämmelse, som förbjuder vindsinredning eller eljest inskränker

rätten att inreda vind, kan på detta sätt utan större omgång införas

för alla eller vissa planlagda områden i en kommun. I realiteten behöver

utredningens förslag därför icke medföra några konsekvenser för

boendetätheten eller bebyggelsens utformning. Innebörden är av mera formell

natur och kan enklast beskrivas så, att vindsinredning i framtiden

blir i princip tillåten, såvida icke annat är föreskrivet i stadsplanen. För att

möjliggöra en smidig övergång till det nya systemet har i 79 § departementsförslaget

(jfr 80 § utredningens förslag) upptagits en övergångsbestämmelse

av innebörd, att de äldre bestämmelserna alltjämt i huvudsak skall tillämpas

under en viss tid efter stadgans ikraftträdande, så att kommunerna får

nödigt rådrum att överväga, om ett totalt eller partiellt förbud mot vindsinredning

skall upptagas i planbestämmelserna. Några betänkligheter ur

saklig synpunkt behöver därför icke möta mot förslaget.

Någon möjlighet att differentiera byggnadsstadgans bestämmelser om beräkning

av byggnads höjd med hänsyn till det ändamål, som de i skilda

fall fullföljer, finns knappast. I stället bör man vid utformning av stadsoch

byggnadsplaner, utfärdande av byggnadsförbud etc. tillse, att de regler,

som då ges, göres otvetydiga i detta hänseende.

Med hänsyn till det nu anförda har jag ansett utredningens förslag böra

godtagas, bortsett från en formell mindre jämkning i första stycket av paragrafen.

38 §.

Gällande bestämmelser

Enligt 53 § BS skall åt byggnads yttre givas den utformning och den färg,

som gatubilden och gårdsbilden fordrar och som byggnadsnämnden finner

lämplig såväl för byggnadens utseende i för sig som för en god helhetsverkan.

Jämlikt 82 § BS skall byggnadsnämnden vaka över att byggnad av

historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värde icke förvanskas samt att byggnader,

som uppföres i grannskapet av sådan byggnad, på lämpligt sätt ansluter

sig till eller underordnar sig densamma. Där fråga är om åtgärd, som

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

251

berör fast fornlämning, skall nämnden tillse, att gällande föreskrifter till

skyddande av dylika minnesmärken iakttages. I vissa fall skall yttranden

inhämtas av sakkunniga myndigheter. Stadgandena i fråga gäller i första

hand blott städerna men skall jämlikt 100, 101, 129 och 130 §§ BS äga motsvarande

tillämpning i stad och municipalsamhälle samt inom område på

landet, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts.

Utredningen

Utredningen har föreslagit en bestämmelse, som med några jämkningar

av huvudsakligen redaktionell natur överensstämmer med det nuvarande

stadgandet i 53 § BS. Härjämte har utredningen föreslagit eu bestämmelse

av innehåll, att byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller

konstnärlig synpunkt icke får förvanskas vare sig genom arbeten å själva

byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet, samt en erinran om de

särskilda bestämmelser, som finns meddelade angående skyldighet att bevara

fasta fornlämningar och byggnadsminnen.

Remissyttrandena

Kooperativa förbundet har framhållit, att det understundom hänt att

byggnadsnämnd vägrat byggnadslov för t. ex. butiksfastighet i ett plan,

oaktat det med hänsyn till byggnadens funktion och de ekonomiska förutsättningarna

varit alldeles tydligt att denna form av byggnad varit den

mest ändamålsenliga. Bestämmelsen bör avfattas så, att det klart framgår,

att byggnadsnämnden skall ta hänsyn även till andra synpunkter än de

rent estetiska.

Departementschefen

Det har av ålder ansetts vara en av byggnadsnämndens viktigare uppgifter

att vaka över att bebyggelsen får en tilltalande utformning. Härutinnan

avser utredningens förslag uppenbarligen icke att göra någon principiell

ändring, även om utredningen kraftigt betonat, att bestämmanderätten

i fråga om byggnadens utformning i princip tillkommer den byggande

och att byggnadsnämndens ingripande bör begränsas till sådana fall, då ett

förverkligande av dennes intentioner skulle komma att innebära ett inslag i

stads- eller landskapsbilden av så störande art, att det ur allmän synpunkt

icke kan tolereras. Dessa tankar synes riktiga, och jag har därför icke någon

principiell erinran alt göra mot utredningens förslag i förevarande del.

Att hänsynen till stads- eller landskapsbilden måste vägas mot andra hänsyn,

t. ex. sådana av ekonomisk art, synes uppenbart utan att det särskilt

framhäves i författningen.

Den av utredningen föreslagna hänvisningen till vad som är stadgat om

skyldighet att bevara byggnadsminnen åsyftar uppenbarligen det förslag

till lagstiftning i ämnet, som år 1956 framlades av byggnadsminnesutredningen

(SOU 1956: 26). Eftersom någon lagstiftning på området icke kommit

till stånd, utgår hänvisningen.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

39 §.

Gällande bestämmelser

Bland de allmänna bestämmelserna om byggande i stad är i 48 § föreskrivet

att byggnad skall, såvida ej annan byggnadslinje är bestämd, uppföras

i gatulinje eller, där förgård finnes, i inre förgårdslinjen. Där så med

hänsyn till terrängförhållandena eller eljest prövas lämpligt, äger byggnadsnämnden

på ansökan av vederbörande tomtägare förordna, att byggnad

skall förläggas innanför byggnadslinjen. Beträffande fristående byggnad

med högst två våningar, frånsett inredd vind, må sådant förordnande meddelas,

oaktat tomtägaren ej gjort framställning därom, därest tomten ändock

kan utnyttjas för bebyggelse i den utsträckning stadsplanen förutsätter.

Härjämte ges i 96 § BS särskilda bestämmelser om byggande i stad

inom stadsplan. Byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma

att sammanbyggas med byggnad å grannfastighet, får icke läggas på

mindre avstånd från fastighetens gräns än som motsvarar hälften av den

för byggnaden tillåtna största höjden och ej i något fall närmare gränsen

än 4,5 meter. Uppföres byggnad av trä med två våningar jämte vindsvåning,

får avståndet till gräns mot grannfastighet ej understiga 6 meter. Avståndet

mellan skilda byggnader å samma tomt får icke vara mindre än

som motsvarar den för byggnad vid gata eller förgård tillåtna största höjden.

I vissa angivna fall äger byggnadsnämnden medgiva undantag från

de nu återgivna reglerna. Vidare finnes i BS särskilda bestämmelser om

byggande i stad utom stadsplan. I 97 § BS är härom föreskrivet bl. a. följande.

Av tomtplats får högst en femtedel bebyggas. Byggnad får ej läggas

närmare gräns mot väg än 4,5 meter och ej närmare vägs mittlinje än 9

meter; dock att byggnadsnämnden vid ringa väg av mindre trafikbetydelse

kan medgiva ett avstånd till mittlinjen av högst 6 meter. Byggnad skall,

därest den ej sammanbygges med liknande byggnad å annan tomtplats eller

fastighet, uppföras på minst 6 meters avstånd från tomtplatsens gräns.

Uthus eller annan gårdsbyggnad får i allmänhet icke förläggas närmare

gräns mot annan tomtplats eller grannfastighet än 4,5 meter, dock med

rätt för byggnadsnämnden att under vissa omständigheter medgiva undantag.

Avståndet mellan skilda byggnader på samma tomtplats får ej vara

mindre än 12 meter. Även här kan byggnadsnämnden medgiva undantag,

i vissa fall ned till 3 meter. Bestämmelserna för stad äger enligt 100 och

101 §§ BS motsvarande tillämpning inom köping och municipalsamhälle.

De allmänna bestämmelserna om byggande i stad och de särskilda bestämmelserna

om byggande i stad inom stadsplan äger jämlikt 129 § BS motsvarande

tillämpning i fråga om ort på landet, för vilken stadsplan fastställts,

samt järnikt 130 och 141 §§ BS jämväl i fråga om sådant område

på landet, för vilket byggnadsplan fastställts. Inom område på landet, där

utomplansbestämmelser fastställts, skall jämlikt 130 § BS de allmänna bestämmelserna

om byggande i stad lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

253

Utredningen

Till en början har utredningen erinrat att föreskrifter om förbud mot

bebyggande av vissa områden kan givas och regelmässigt också gives i planen

för bebyggelsen samt att de i BS upptagna föreskrifterna endast är avsedda

att komplettera men ej att ersätta planbestämmelserna i detta hänseende.

Efter redogörelse för vad gällande planer gemenligen innehåller i förevarande

hänseende har utredningen sagt sig ha kommit till den uppfattningen,

att reglerna i BS är onödigt detaljerade och bör kunna förenklas.

De nya reglerna måste utformas så, att de ger ett godtagbart resultat oavsett

beskaffenheten av de planer och bestämmelser, som i det särskilda

fallet är gällande.

Till en början har föreslagits en allmänt hållen bestämmelse om att byggnad

skall placeras så, att den på lämpligt sätt ansluter till övrig bebyggelse

å tomten och å närbelägen mark. Vid sidan av denna allmänna bestämmelse

erfordras emellertid enligt utredningen också speciella regler om hur byggnad

bör placeras i förhållande till angränsande gata, till granntomt och till

andra byggnader på samma tomt.

Vad först angår byggnadernas placering i förhållande till gatan, anser

utredningen att man numera kan lita på att frågan i erforderlig mån regleras

i samband med planläggningen. Vad som behöver regleras i byggnadsförfattningarna

är därför blott förhållandena inom områden med äldre

stads- eller byggnadsplaner, vilka icke innehåller några särskilda bestämmelser

om byggnadslinjer e. d. Med tanke på dessa fall synes det icke möjligt

att slopa de nuvarande bestämmelserna i 48 § BS om att byggnad skall

läggas i gatulinjen resp. inre förgårdslinjen. En motsvarighet till ifrågavarande

bestämmelser har därför fått inflyta i utredningens förslag, varvid

uttryckligen angivits, att reglerna gäller blott område med stadsplan

eller byggnadsplan.

Bestämmelser om visst avstånd mellan byggnad och tomtgräns motiveras

dels av brandskyddsintresset och dels av grannelagshänsyn. Utredningen

har vid utarbetandet av sitt förslag utgått från den bestämmelse,

som f. n. gäller i de flesta fallen, nämligen att byggnad skall läggas så långt

från tomtgränsen, som motsvarar hälften av byggnadens höjd, dock ej närmare

gränsen än 4,5 meter. En sådan bestämmelse föreslås skola generellt

gälla för alla typer av plan- och utomplansområden, såvida ej planen eller

utomplansbestämmelserna innehåller någon avvikande föreskrift. Liksom

BS innehåller dock förslaget undantag härifrån för det fall, att byggnaden

sammanbygges eller kan förväntas bli sammanbyggd med byggnad på den

angränsande tomtplatsen.

Vad slutligen beträffar minimiavståndet mellan byggnader på samma

tomt har utredningen föreslagit en bestämmelse om att detta icke får vara

mindre än den för någondera byggnaden tillåtna största höjden. Att härutöver

införa något absolut minimimått, l. ex. en motsvarighet till den f. n.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

i vissa fall gällande föreskriften om ett avstånd av minst 12 meter, har utredningen

icke ansett behövligt.

Liksom BS innehåller förslaget bestämmelser om rätt för byggnadsnämnd

att frångå de nu refererade föreskrifterna. Utredningen har framhållit,

att avsikten härmed givetvis icke är att bestämmelserna skall kunna

frångås utan vägande skäl och att detta angivits i förslaget genom föreskrift

om att undantag får medgivas blott om det finnes påkallat av särskilt

skäl samt kan ske utan men för granne eller fara för sundhet, brandsäkerhet

eller trafiksäkerhet och utan att ett lämpligt bebyggande av området

försvåras. Vidare har i förslaget uttryckligen angivits, att hänsyn i

förekommande fall skall tagas också till grannens intressen och att denne

skall höras, om åtgärden kan inverka på förhållandena å hans tomt.

Remissyttrandena

Den för vissa fall föreslagna minskningen av minsta tillåtna avståndet

mellan byggnader har i några fall föranlett erinringar, särskilt från dem,

som företräder brandförsvarsintresset. Länsbrandinspektören i Stockholms

lön har ifrågasatt, om icke bebyggelsen i vissa områden med sommarnöjesbebyggelse

blir onödigt tät, om normalavståndet 4,5 meter blir gällande.

Länsbrandinspektören i Uppsala län har ansett minskningen av avståndet

mellan byggnader vara betänklig. Enligt länsbrandinspektören i Västmanlands

län bör minimiavståndet till tomtgränsen, såvitt angår byggnad a\

trä i två våningar, ökas till minst 6 meter. Svenska brandskyddsföreningen

och Svenska brandkårernas riksförbund har som sin mening framhållit,

att minimiavståndet 4,5 meter icke är tillräckligt ur brandskyddssynpunkt,

när fråga är om större träbyggnader. Statens brandinspektion har framhållit,

att kompakt trähusbebyggelse icke -— såsom utredningen förutsatt

— är någon mindre aktuell företeelse utan att sådan bebyggelse i form av

rad- och kedjehus tvärtom är vanlig. Med hänsyn härtill hemställes, att

de nuvarande för vissa fall föreskrivna minimiavstånden 6 meter till tomtgräns

och 12 meter mellan byggnader på samma tomt bibehålies. Svenska

brandbefälsförbundet har uttalat den meningen, att man ur fredsbrandsynpukt

i de flesta fall kan bemästra en utbruten brand på så sätt att

risk ej uppstår för en byggnad inom 9 meters avstånd men att måttet ter

sig väl litet sett ur civilförsvarssynpunkt. Länsarkitekten i Örebro län

har ansett, att avståndet mellan byggnader på samma tomt bör sättas till

lägst 7,5 meter.

Å andra sidan har bostadsstyrelsen däremot ansett, att det bör vara möjligt

att generellt medgiva mindre avstånd än dem utredningen föreslagit

Som skäl härtill har åberopats, att tomternas storlek tenderar att minska

och att de föreslagna bestämmelserna kan medföra svårigheter t. ex. beträffande

förläggningen av garagebyggnader. Arbetarskyddsstyrelsen har

betonat, att bestämmelsen om minsta avståndet mellan byggnader på samma

tomt stundom helt enkelt ej kan iakttagas. Länsarkitekten i Västernorr
-

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

255

lands län har framhållit att minskningen av avståndet till tomtgräns visserligen

kan inge farhågor för irritation på grund av ökad insyn och ställer

ökade krav på val av hustyp men å andra sidan medför väsentliga besparingar

i stadsplanekostnaderna.

Fullmäktige i Karlstad och Alvesta samt bgggnadsnämnden i Hedemora

har yrkat på att nu gällande rätt för byggnadsnämnden att förordna att

vissa fristående byggnader skall läggas annorstädes än i gatulinjen måtte

bibehållas.

Departementschefen

Av de erinringar, som framkommit mot utredningens förslag, torde först

böra behandlas de, som går ut på att en minskning av minsta tillåtna avståndet

mellan byggnader skulle möta erinringar ur brandskyddssynpunkt. Att

faran för spridning av brand blir större, om avståndet mellan de skilda byggnaderna

minskas, är ovedersägligt. Vad frågan gäller, är om denna fareökning

är så avsevärd, att den bör anses utgöra hinder för en ur andra synpunkter

önskvärd reform. Inom städernas planlagda områden har sedan

länge ett avstånd av 9 meter mellan byggnaderna ansetts tillräckligt utom

när fråga varit om trähus med mer än två våningar. Enligt 44 § i departementsförslaget

(jfr 45 § i utredningens förslag) skall större byggnader i

betydande utsträckning ha brandhärdigt, i vissa fall brandsäkert utförande.

Även där sådant icke är föreskrivet, övergår man i praktiken i allt större utsträckning

till alt bygga i sten i stället för i trä. I viss mån kan de nuvarande

stränga bestämmelserna sägas härstamma från en tid, då varje tätare bebyggelse

representerade en akut brandrisk och då förödande stadsbränder

inträffade ganska ofta. Numera har man till följd av förbättrade byggnadsmetoder

och avsevärt ökade resurser för brandväsendet nått därhän, att man

knappast behöver räkna med någon allvarlig risk för dylika katastroflmänder,

i varje fall icke i fredstid. En minskning av normalavslåndet från 12

till 9 meter — vilken i många fall blir av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt

— torde knappast innebära någon ändring härvidlag. Jag anser av

skäl, som nu anförts, att hinder för en reform i den av utredningens föreslagna

riktningen icke föreligger.

Att minska minimimåttet under vad utredningen föreslagit kan visserligen

ibland vara befogat. Detta bör emellertid bli föremål för prövning från

fall till fall. Den av utredningen föreslagna dispensbestämmelsen synes ge

tillräckliga möjligheter för en dylik prövning.

Den befogenhet, som byggnadsnämnden f. n. i vissa fall har att även utan

framställning från markägaren förordna att byggnad skall läggas annorstädes

än i gatulinjen torde icke ha någon praktisk betydelse annat än i vissa

fall, då gällande stadsplan är uppenbart föråldrad. Den principiellt riktiga

utvägen är givetvis att i så fall ändra planen. Någon anledning att bibehålla

en undantagsbestämmelse sådan som den förevarande finns enligt min uppfattning

icke.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

40 §.

Gällande bestämmelser

I 51 och 52 §§ BS ges vissa bestämmelser om hur högt byggnads tak

får skjuta upp över den för byggnaden tillåtna största höjden (jfr anmärkningarna

vid 38 §). Yttertaket får icke, vare sig åt gata eller gård, skjuta

över ett med utgångspunkt från att byggnaden uppföres till största tilllåtna

höjd tänkt plan, som från fasadytans överkant höjer sig inåt byggnaden

med en lutning av 45° och till en höjd av högst 6 meter. Byggnadsnämnden

kan dock medgiva, att tornpartier och andra anordningar, som

finnes vara till fördel för byggnadens utseende eller är påkallade av praktiska

skäl och ej medför olägenhet, får överskjuta takplanet.

BS innehåller också åtskilliga andra bestämmelser, som begränsar byggnadshöjden

och våningsantalet. Ett mera speciellt stadgande, avseende uthus

och annan gårdsbyggnad inom område med stadsplan, ges i 96 § BS.

Sådan byggnad får i allmänhet icke i höjd överstiga tre meter eller innehålla

mera än en våning. Vidare ges i 97 § BS i fråga om byggande i

stad utom stadsplan en föreskrift om att boningshus i allmänhet ej får

uppföras med flera än två våningar eller till större höjd än 7,5 meter

samt att uthus eller annan gårdsbyggnad i allmänhet ej får uppföras till

större höjd än tre meter. De nu nämnda bestämmelserna äger på grund

av stadganden i 100, 101 och 141 §§ BS motsvarande tillämpning inom köping,

municipalsamhälle och sådant område på landet för vilket byggnadsplan

fastställts.

Utredningen

Utredningen har föreslagit att en nära motsvarighet till bestämmelserna

i 51 och 52 §§ BS inflyter i den nya stadgan. På några punkter har dock

formuleringen jämkats. En saklig ändring består i att utredningen föreslagit

slopande av bestämmelsen om att byggnads tak icke i något fall får

överskjuta den största tillåtna byggnadshöjden med mer än 6 meter, eftersom

bestämmelsen ansetts icke vara av någon större praktisk betydelse.

Med hänsyn särskilt till att nära nog alla stadsplaner och byggnadsplaner

innehåller föreskrifter om byggnads höjd har utredningen ansett,

att de nyss refererade speciella föreskrifterna om byggnads största höjd

knappast fyller något behov. Någon motsvarighet till desamma har därför

icke upptagits i utredningens förslag. Emellertid har utredningen erinrat

om att i dess förslag till utomplansbestämmelser (jfr 29 §) upptagits vissa

föreskrifter om våningsantal m. m. Eftersom utredningen förutsatt, alt

utomplansbestämmelser kommer att införas för alla icke planlagda områden

i stad, där någon avsevärd byggnadsverksamhet förväntas, kan dessa

föreskrifter sägas ersätta de nuvarande stadgandena om byggnads höjd i

97 § BS.

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. is proposition nr 168 år 1959

257

Remissyttrandena

Arbetarskyddsstijrelsen har förklarat sig vilja framhålla, att hissar inom

industri-, lager- och hotellbyggnader ej sällan påkallar utbyggnader på

byggnads tak för att från arbetarskyddssynpunkt tillgodose behovet av erforderligt

fritt utrymme i hissmaskinrum.

Departementschefen

Departementsförslaget överensstämmer, vad angår denna paragraf, helt

med motsvarande bestämmelse (41 §) i utredningens förslag.

41 §.

Gällande bestämmelser

Av bestämmelserna i 34 och 38 §§ BL, enligt vilka nybyggnad icke får

företagas i strid mot stadsplan eller tomtindelning, följer att byggnad icke

får skjuta över gräns mot granntomt eller gata. (Jfr även 79, 88, 90, 100,

106, 109 och 120 §§ BL). Vissa bestämmelser, som ger vid handen, att denna

tolkning av BL är den av lagstiftaren åsyftade, finns i 47 § 1 mom., 78 §

andra stycket 2) och 88 § första stycket BS. I BS finns vidare åtskilliga

stadganden, som innefattar mer eller mindre långtgående undantag från

de nämnda reglerna om förbud mot byggande över tomtgräns. Av dylik

karaktär är till en början stadgandet i 49 § BS, enligt vilket grundmur,

sockel, portomfattning o. d. kan, i den mån byggnadsordningen medgiver

det, få skjuta över gräns mot gata, annan allmän plats eller annat från bebyggande

undantaget område. Enligt 50 § BS kan burspråk, utbyggt fönster,

balkong eller annan liknande byggnadsdel efter byggnadsnämndens

medgivande få skjuta ut framför fasady tan. Medgivande härtill må lämnas

i den mån sådant finnes vara för sundhet och trevnad tjänligt och icke inverkar

ofördelaktigt på byggnadens utseende. Närmare föreskrifter rörande

anordnande av dylikt utsprång må meddelas i byggnadsordningen. Dessa

stadganden ingår i de allmänna bestämmelserna om byggande i stad inom

stadsplan. Rörande deras tillämplighet på andra bebyggelseområden hänvisas

till anmärkningarna vid 40 §. I anslutning till de nämnda stadgandena

i BS har ytterligare föreskrifter i där avhandlade ämnen influtit i

flertalet byggnadsordningar. (Jfr §§ 5—11 i byggnadsstyrelsens normalförslag

till byggnadsordningar).

Enligt 66 § andra stycket andra punkten BS får tak icke byggas så, att

vatten därifrån faller på grannens tomt.

Utredningen

I betänkandet har erinrats om att det vid uppförande av byggnad i gatulinjen

nästan alltid är nödvändigt att föra ut grundkonstruktionen och

17 Bihang till riksdagens protokoll 1D50. I samt. Nr 168

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

iband även andra byggnadsdelar något över gatulinjen samt att det av företrädarna

för byggenskapen angivits som ett viktigt önskemål att få standardiserade

normer för vad som skall vara tillåtet i detta hänseende. Samtidigt

har emellertid utredningen framhållit, att möjligheten att få utnyttja

gatan för nu angivna ändamål kan bero på åtskilliga omständigheter, t. ex.

gatubredden samt läget av vatten- och avloppsledningar. Vidare har utredningen

betonat angelägenheten av att författningen icke utformas så, att

den ger de byggande någon generell rättighet att utöka byggnaderna på gatans

bekostnad (»burspråkskapacitet»).

Utredningens förslag inledes med en bestämmelse om att byggnad icke

får uppföras så, att någon del därav når ut över gata. Härefter ges en bestämmelse

om rätt för byggnadsnämnden att tillåta, att grundmurar, balkonger

m. m. får skjuta ut över gata, där det med hänsyn till omständigheterna

kan ske utan olägenhet för trafiken eller eljest. Härvid har utredningen

sagt sig förutsätta, att byggnadsstyrelsen i sina föreskrifter och anvisningar

till den blivande byggnadsstadgan kommer att angiva vissa mått,

varmed byggnadsnämnderna i allmänhet bör kunna medgiva att gatulinjen

överskrides i fråga om byggnadsdelar av olika slag. Måtten torde i allt väsentligt

kunna fastställas till vad som nu gäller eller allmänt tillämpas. Dylika

rådgivande regler torde ge de byggande tillräcklig ledning för normala

fall och därigenom i allt väsentligt tillmötesgå önskemålet om standardiserade

normer på detta område.

Därjämte har föreslagits, att bestämmelserna om rätt för byggnadsnämnd

att medgiva att viss byggnadsdel får skjuta ut i gata skall äga motsvarande

tillämpning när någon vill uppföra byggnad så, att den skjuter in på mark,

som enligt gällande plan eller andra gällande föreskrifter ej får bebyggas.

Utredningen har icke föreslagit någon motsvarighet till det nu gällande

förbudet att bygga så, att grannen utsättes för takdropp. Enligt utredningen

följer ett sådant förbud för de flesta fall redan av förslagets inställning till

frågan om byggande över tomtgräns. Frågan har f. ö. ansetts vara av den

natur, att den knappast bör behandlas i en författning av förevarande art.

Remissyttrandena

Telestyrelsen har ansett, att till uppräkningen av de byggnadsdelar, som

kan få skjuta ut i gata, bör fogas reservutgång till skyddsrum, traversbalkar,

flaggstänger och skyltar samt intagningsbrunnar för kablar.

Enligt stadsbyggnadskontoret i Stockholm bör orden »når över gata» ersättas

med orden »når över gräns mot gata», enär missförstånd annars kan

uppstå.

Departementschefen

De erinringar, som förekommit i vissa remissyttranden, synes böra beaktas

genom en utökning av den i paragrafen givna exemplifieringen av anordningar,

som kan tillåtas skjuta ut i gata, samt genom en del andra re
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959 259

daktionella jämkningar i utredningens förslag. I departementsförslaget har

så skett.

42 §.

Gällande bestämmelser

Bland de bestämmelser, som avhandlar byggnaders utförande i tekniskt

hänseende, bör främst nämnas 59 § 1 mom., vari föreskrives att alla i en

byggnad ingående bärande delar skall, där ej byggnadsstyrelsen för visst

fall medgivit avvikelse, ha sådana mått att påkänningarna icke överskrider

de värden, som anges i byggnadsstyrelsens anvisningar, och jämväl i

övrigt utformas i enlighet med dessa. Vid sidan därav ges i 62 § ingående

föreskrifter om grundens beskaffenhet och speciellt om det djup, till vilket

grunden skall nedföras. Bl. a. stadgas, att grundmur eller grundpelare

i gräns mot grannfastighet i regel skall föras ned till »vanligt källardjup».

Bestämmelserna gäller i första hand byggande i stad men är på grund av

hänvisningar i 100, 101 och 129 §§ tillämpliga också inom andra s. k. stadsplanesamhällen.

Jämligt 134 § kan länsstyrelsen förordna, att samma bestämmelser

också skall gälla inom sådant område på landsbygden, för vilket

fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Utredningen

Enligt utredningens åsikt är kraven på byggnads bärförmåga, stadga och

beständighet av så exklusivt teknisk karaktär, att de närmare föreskrifterna

i ämnet uppenbarligen har sin rätta plats icke i byggnadsstadgan utan i

byggnadsstyrelsens föreskrifter och anvisningar till stadgan. I förslaget har

därför blott influtit en allmänt hållen bestämmelse om att sådana delar

av byggnad, som kan utsättas för väsentliga belastningar, skall fylla skäliga

anspråk i de hänseenden, som nu är i fråga.

Remissyttrandena

Svenska väg- och vatienbyggares riksförbund har ansett, att innehållet

i denna och följande paragrafer bort mera konsekvent disponeras efter olika

byggnadsdelar och deras funktioner, vilket skulle ge större överskådlighet.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm, länsarkitekten i Värmlands län,

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund samt Föreningen Sveriges städers

byggnadsinspektörer har ansett stadgandet böra formuleras så, att alla

byggnadsdelar skall ha betryggande bärförmåga, stadga och beständighet.

Stadsbyggnadskontoret har vidare yttrat, alt paragrafens formulering ej

ger tillräckligt stöd för de krav som måste ställas på grundläggningsdjupet.

Förbundet har yrkat på bibehållande av bestämmelser om grundläggningsdjup.

Föreningen har ansett, att förslaget bör kompletteras med krav på

att marken under byggnaden skall ha betryggande bärförmåga. Gatukontoret

i Stockholm har framhållit, alt djupbcbyggclsen skapat nya problem,

som icke tillräckligt penetrerats av utredningen, samt bar uttalat förhopp
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

ningen att dessa kommer att upptagas till närmare behandling i byggnadsstyrelsens

tillämpningsföreskrifter.

Departementschefen

Vad beträffar författningstextens uppställning i formellt hänseende anser

jag den indelning, som följts i utredningens förslag, vara ändamålsenlig.

Med hänsyn till att däri upptagits i huvudsak blott allmänt hållna regler

om de krav, som i olika hänseenden bör uppställas på byggnader, är någon

fördel ur systematisk synpunkt knappast att vinna genom att disponera

framställningen med hänsyn till de olika byggnadsdelarnas funktioner.

Tvärtom finns anledning till förmodan, att en dylik disposition skulle leda

till onödiga upprepningar.

Den i några remissyttranden diskuterade frågan, huruvida grundkonstruktionen

alltid skall föras ned till ett visst angivet djup, kan knappast besvaras

helt entydigt. Här bör åtskilliga omständigheter få inverka, bl. a. markbeskaffenheten,

byggnadens storlek och konstruktion, bebyggelseområdets

karaktär m. m. Vad som bör sägas i en administrativ författning av byggnadsstadgans

karaktär är väl i huvudsak blott att byggnaden skall fylla

skäliga krav på bärförmåga, stadga och beständighet. Däri torde i princip

tå anses ligga bl. a. att konstruktionen bör tåla även normala påfrestningar,

som kan förväntas uppkomma vid byggnadsarbeten på angränsande tomter.

Hur långt kraven i skilda fall bör sträckas i detta hänseende, kan icke uttömmande

regleras i författningen. På vissa håll, t. ex. där bebyggelsen vilar

på berg, vållar frågan knappast några bekymmer. Är markbeskaffenheten

sämre, ankommer det på byggnadsnämnden att skapa en praxis för orten.

Vid utbildandet av en sådan praxis bör man dock givetvis följa allmänt vedertagna

tekniska normer. Det är närmast byggnadsstyrelsens sak att genom

sina föreskrifter, råd och anvisningar skapa erforderlig enhetlighet i

bedömandet.

På sistone har speciella problem uppkommit genom tendensen att förse

busen med två eller flera, ibland rentav ett stort antal våningar under jord.

Hittills torde det allmänt ha ansetts, att den som sålunda bygger djupare

än som är vanligt i orten, själv har att bära de kostnader, som orsakas av

att kringliggande byggnader icke försetts med grund till samma djup. Redan

nu har emellertid utvecklingen gått så långt, att man beträffande vissa centrala

partier i de större städerna kan börja tveka, vad som skall anses vara

det normala grundläggningsdjupet. Någon enhetlighet finns icke längre.

Jämsides med varandra förekommer hus med en, två, tre och fyra källarvåningar

eller mera. I detta läge synes det angeläget, att man i praxis icke

är alltför snar att utan stöd av uttryckliga bestämmelser frångå den tolkning

av begreppet ortsvanlighet, som tidigare varit bruklig i orten. Om tekniska

och ekonomiska skäl talar för att man inom ett visst område skall

foidra mera än inom orten i övrigt, bör frågan i regel lösas genom ändring

av stadsplanebestämmelserna för området. Att bestämmelser av sådant in
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 168 år 1959 261

nehåll kan införas, torde med den föreslagna lydelsen av 12 § icke behöva

ifrågasättas.

Departementsförslaget har, jämfört med utredningens förslag, undergått

en viss jämkning i ändamål att klargöra, att kravet på bärförmåga, stadga

och beständighet avser alla byggnadsdelar, för vilka kravet får någon praktisk

betydelse.

43 g.

Gällande bestämmelser

Föreskrifter om brandmurar är givna i 63 § BS (jfr §§ 12 och 13 normalbyggnadsordningen).

De gäller i städerna samt enligt 100, 101 och 129 §§

BS, även i andra s. k. stadsplanesamhällen. Jämlikt 134 § BS kan länsstyrelsen

i byggnadsordning bestämma, att föreskrifterna skall gälla även

inom område på landet, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts. Föreskrifterna går ut på att byggnad, som uppföres i gräns

mot grannfastighet, skall, såvida det framförvarande området ej till minst

12 meters bredd är undantaget från bebyggande, skiljas från grannfastigheten

medelst brandmur. Under vissa angivna förutsättningar äger byggnadsnämnden

medgiva befrielse från uppförande av brandmur. I byggnadsordning

kan meddelas bestämmelser om rätt för grannar att ha brandmur

gemensam och om att sådan gemenskap icke får av ena grannen hävas

mot den andres bestridande. I övrigt ges ett flertal bestämmelser om brandmurs

beskaffenhet, om rätt att ta upp fönster eller dörr i brandmur in. m.

Utredningen

Utredningen föreslår en del rätt betydande modifikationer i vad som f. n.

gäller på området. Måttet 12 meter har ansetts kunna minskas till 9 meter.

Vidare har utredningen, som ju föreslår slopande av byggnadsordningarna,

i anledning därav funnit erforderligt att reglera förutsättningarna

för befrielse från skyldigheten att uppföra brandmur i själva författningstexten.

För tvåvåningsbyggnader skall befrielse kunna medgivas under förutsättning

att grannen samtycker därtill och att byggnaden samt, om denna

redan är motbyggd i gränsen, även grannens byggnad bedömes som tillfredsställande

ur brandskyddssynpunkt. Beträffande envåningsbyggnader

har föreslagits, att kraven skall sättas lägre, så att befrielse kan medgivas

efter fri prövning av byggnadsnämnden i det särskilda fallet. Grannen skall

enligt förslaget alltid höras i saken, men hans medgivande är icke ovillkorligen

nödvändigt. Utredningen har emellertid framhållit, att en viss försiktighet

är alt tillråda, innan kravet på brandmur uppgives. Bestämmelsen

är huvudsakligen avsedd att tillämpas beträffande mindre uthus men

även för andra byggnader av mindre omfattning. Särskilt vad angår radhusbebyggelsen

är kravet på brandmur enligt utredningen ibland onödigt

strängt.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Utredningens förslag går, liksom nuvarande bestämmelser, i princip ut

på att byggnader, som sammanbygges i tomtgräns, skall ha var sin brandmur.

Utredningen har bestämt avrått från att man i större omfattning

släpper efter på detta krav men har dock ansett sig böra förorda en bestämmelse,

enligt vilken byggnadsnämnden kan medge uppförande av gemensam

brandmur, om grannarna är ense därom och anordningen icke

medför någon särskild olägenhet.

Enligt förslaget får byggnadsnämnden vidare möjlighet att medgiva, att

hus sammanbygges över tomtgräns medelst gemensam vägg, även om denna

icke har karaktär av brandmur. Bestämmelsen är avsedd för radhus och

liknande.

Förslaget upptager icke några motsvarigheter till de nuvarande detaljerade

bestämmelserna i BS om brandmurs beskaffenhet utan förutsätter,

att hithörande frågor regleras genom föreskrifter och anvisningar av byggnadsstyrelsen.

Ej heller upptar förslaget någon motsvarighet till nuvarande bestämmelser

i BS och normalbyggnadsordningen om grannars inbördes rättigheter

och skyldigheter i fråga om gemensam brandmur m. in., vilka av utredningen

ansetts vara av övervägande privaträttslig natur och alltså icke

av beskaffenhet att böra regleras i författningar av förevarande art. Vad

särskilt angår den i byggnadsordningarna ofta förekommande bestämmelsen

om att murgemenskap ej får brytas mot grannes bestridande, torde

det enligt utredningen även utan särskild bestämmelse vara uppenbart, att

ingendera grannen får självrådigt nedriva muren. För vissa fall torde 39 §

BL ge möjlighet till en lösning.

Remissyttrandena

Den föreslagna uppmjukningen av kravet på brandmur har föranlett

erinringar i några av yttrandena. Svenska försäkringsbolags riksförbund

har uttalat vissa betänkligheter mot förslaget, särskilt vad angår radhus.

Brandchefen i Stockholm och länsbrandinspektören i Västmanlands län

har ansett, att det nuvarande 12-metersavståndet bör bibehållas. Länsbrandinspektören

i Stockholms län har menat, att en mera restriktiv bestämmelse

om möjligheten att dispensera från kravet på brandmur kan vara befogad

för landsbygdens del. Under alla förhållanden bör brandchefens mening inhämtas.

Fullmäktige i Karlstad har ansett att möjligheten alt medge dispens

från kravet på brandmur liksom nu bör begränsas till en- och tvåfamilj shus.

I några av yttrandena har man särskilt fäst sig vid att förslaget icke

upptar några uttryckliga regler om fönster och dörrar i brandmur. Föreningen

Sveriges städers byggnadsinspektörer och Svenska byggnadsentreprenörföreningen

har framhållit, att den nuvarande möjligheten att anordna

fönster eller dörr i brandmur bör bibehållas. Stadsbyggnadskontoret i

Stockholm samt Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund har ansett,

att frågan om befogenhet för byggnadsnämnd att medgiva upptagande av

fönster eller dörr i brandmur är av övervägande grannelagsrättslig natur

och därför bör regleras i byggnadsstadgan.

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

263

Departementschefen

Bestämmelserna om bredden av det område invid byggnad, som skall vara

fritt från bebyggelse för att kravet på brandmur skall eftergivas, bör uppenbarligen

korrespondera med bestämmelserna i 39 § om avstånd till

tomtgräns och till annan byggnad. Därom hänvisas alltså till vad som anförts

vid nämnda paragraf.

Att kravet på brandmur kan eftergivas beträffande mindre byggnader,

är icke någon nyhet. Enligt nuvarande bestämmelser kan föreskrift om villkoren

för sådan befrielse ges i byggnadsordning. Utredningens förslag

_ vilket såsom förut nämnts förutsätter slopande av byggnadsordningarna

— upptager i stället en föreskrift om att kravet kan eftergivas om

grannarna är ense därom och byggnaderna i övrigt anordnas på ett med

hänsyn till brandfaran betryggande sätt. Den valda formuleringen lämnar

visserligen i sista hand åt de tillämpande myndigheterna att bestämma, hur

skyddet mot spridning av brand i ett givet fall skall ordnas, om tomtägarna

icke vill uppföra brandmur. Uppenbart torde emellertid vara, att den metod,

som väljes, måste innebära ett skydd, som kan bedömas vara någorlunda

jämförbart med det skydd, som en brandmur innebär. I vissa fall —

t. ex. då fråga är om byggnader i sten eller annat obrännbart material —

torde befrielse från skyldigheten att uppföra brandmur i regel kunna meddelas

utan andra inskränkningar än beträffande dörr- och fönsteröppningar

i riktning mot den andra byggnaden. Även i vissa andra fall torde det,

med hänsyn bl. a. till den mängd brandisolerande material, som numera

finns i marknaden, vara skäligt att ge avkall på nämnda skyldighet. På

byggnadsstyrelsen bör ankomma att efter samråd med statens brandinspektion

och annan expertis meddela anvisningar för handhavande av dispensbefogenheten.

Härigenom torde det bli möjligt att åvägabringa en någorlunda

enhetlig tillämpning av bestämmelsen. Att en fullständig enhetlighet

icke kan eftersträvas, följer av att såväl bebyggelseförhållandena som brandväsendets

resurser varierar avsevärt mellan olika orter. Någon våda ur

brandskyddssynpunkt torde emellertid utredningens förslag icke innebära.

Jag är av den uppfattningen, att förslaget kan godtagas.

Den av utredningen föreslagna särskilda undantagsbestämmelsen för envåningsbyggnader

torde huvudsakligen vara avsedd för mindre uthus och

liknande, även om den någon gång kan tänkas komma till användning också

för t. ex. bostadsbyggnader. Även denna undantagsmöjlighet är enligt

min mening befogad.

Frågan i vad mån det kan tillåtas alt ta upp dörr eller fönster i brandmur

är i första hand av brandteknisk natur och har såsom sådan sin rätta

plats icke i byggnadsstadgan utan i de föreskrifter och anvisningar, som

förutsättes komma att meddelas i anslutning till stadgan. Att upptagande

av dörr eller fönster i brandmur förutsätter medgivande från grannens sida

torde icke behöva .särskilt utvecklas. Utredningens förslag bör kunna godtagas

även i delta hänseende.

opaginerad Kontrollera mot PDF

264

Kangl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

44 §.

Gällande bestämmelser

Brandskyddsföreskrifterna i egentlig mening är i BS sammanförda i 64

/O §§. De är i första hand tillämpliga blott vid byggande i stad men bär

till följd av hänvisningar i 100, 101 och 129 §§ motsvarande tillämpning

också vid byggande inom annat s. k. stadsplanesamhälle. Inom område på

landsbygden med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser är — på grund

av stadgande i 130 § — bestämmelserna i 64 § tillämpliga, och länsstyrelsen

kan jämlikt 134 § i byggnadsordning föreskriva att även övriga nu

ifrågavarande bestämmelser skall lända till efterrättelse. — Föreskrifterna

är ganska utförliga. I 64 § ges bestämmelser om vissa fall, då brandsåker

konstruktion skall komma till användning. Så skall ske med vissa detaljer

dels i byggnad, som uppföres i tre eller flera våningar, dels större stationsbyggnad

till järnväg eller därmed jämförlig större byggnad, avsedd att nyttjas

för den allmänna samfärdseln, dels byggnad för industriellt ändamål, i

vilken i regel minst 50 personer är sysselsatta, dels byggnad som inrymmer

undervisningsanstalt och är avsedd att hysa minst 100 personer, dels ock

byggnad som inrymmer vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd

att hysa minst 50 personer. I 65 § ges föreskrifter om att vissa andra byggnader

skall i närmare angiven omfattning förses med brandhärdiga eller

flamskyddade väggar o. d. Så är bl. a. fallet med byggnad, som inrymmer

bögst två våningar, inredd vindsvåning inräknad, samt med byggnad för

bostads- eller affärsändamål med tre eller flera våningar. Speciella föreskrifter

ges härjämte angående bl. a. vindar, källare, kontor, butiker samt

fabriker, verkstäder och dylika anläggningar. I 66 § ges föreskrifter om

bl. a. takbeklädnad. 67 och 68 §§ reglerar ingående beskaffenheten av eldstäder,

skorsten, rökrör, imrör och andra luftkanaler. 69 § avhandlar beskaffenheten

av trappor och utrymningsvägar. I 70 § avhandlas byggnader

med fabriks- eller verkstadslokaler, eldfarliga upplag, hissar eller andra

särskilda inrättningar samt lokaler som är avsedda att samtidigt inrymma

ett större antal människor; med avseende å dessa skall, utöver de bestämmelser

som meddelats i BS eller eljest, iakttagas anvisningar som byggnadsstyrelsen

med hänsyn till byggnadens beskaffenhet och ändamål utfärdar

till skydd mot eldfara.

Utredningen

Eftersom brandskyddsföreskrifterna ansetts vara av utpräglat teknisk

karaktär och underkastade förändringar efter den snabbt fortgående utvecklingen,

har utredningen i sitt författningsförslag upptagit blott de mest

grundläggande bestämmelserna och överlämnat detaljerna till reglering genom

tillämpningsföreskrifter.

I utredningens förslag har först influtit en allmänt hållen bestämmelse,

tillämplig å alla byggnader, av innehåll i huvudsak att faran för brand skall

beaktas vid konstruktions- och inredningsarbetet, så att faran ej blir större

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1059

265

än vad som är ofrånkomligt med hänsyn till byggnadsmaterialet, byggnadens

ändamål, angränsande bebyggelse och omständigheterna i övrigt. I anslutning

härtill har upptagits ett särskilt stadgande om att byggnader inom

tätare bebyggelse skall ha taket täckt av material, som erbjuder skydd mot

brand. Stadgandet är avsett att utgöra en viss motsvarighet till de nuvarande

stadgandena i 66 § första stycket och 132 § första stycket BS. Slutligen

har i detta sammanhang influtit en bestämmelse, som ger byggnadsnämnden

möjlighet att föreskriva, alt större byggnad skall sektioneras genom

brandsäker mur. Sistnämnda stadgande är avsett att ersätta den nuvarande

bestämmelsen i 63 § 2 mom. BS.

Härnäst upptager förslaget ett avsnitt av bestämmelser med innebörd att

vissa angivna kategorier av byggnader skall ha sådant utförande, alt de kan

betecknas som brandhärdiga. Vilka åtgärder som bör vidtagas med en byggnad

för att den skall kunna betecknas som brandhärdig angives ej i förslaget

utan förutsättes bli föremål för närmare reglering genom tillämpningsföreskrifter.

Vid angivande av de byggnader, som skall vara brandhärdiga,

har gränsen satts vid en sammanlagd planyta av 200 kvadratmeter.

Bestämmelserna avser endast tvåvåningsbyggnader. Villkoren för att vind

skall få inredas till bostad har också avsevärt förenklats i förhållande till

vad som nu gäller.

Vissa kategorier av byggnader skall enligt förslaget ha sådant utförande,

att de kan betecknas som brandsäkra. Beteckningen »brandsäker» hai

förutsatts få sin närmare innebörd bestämd genom tillämpningsföreskrifter.

Uppräkningen av de byggnader, som enligt förslaget skall vara brandsäkra,

anknyter till de nuvarande bestämmelserna i 64 § BS med vissa

jämkningar. Kravet på brandsäkert utförande har ansetts utan våda kunna

eftergivas beträffande alla envåningsbyggnader. Däremot vidhålles kravet

generellt beträffande alla byggnader med flera än två våningar, oavsett användningssättet.

(Till våning räknas emellertid ej inredd vind.) I fråga

om tvåvåningsbyggnader uppräknas de särskilda fall, då brandsäkert utförande

kräves. Vad angår stationsbyggnader och andra byggnader för trafikändamål

har kravet på brandsäkert utförande slopats för det fall, att byggnaden

ej överstiger två våningar. Å andra sidan har i jämförelse med nuvarande

regler tillagts byggnad som innehåller samlingslokal för mer än

150 personer. Vidare har till uppräkningen fogats vårdanstalt, elevhem eller

därmed jämförlig inrättning med mer än 50 platser. — Av praktiska skäl

har i bestämmelserna om läroanstalter, hotell och pensionat gjorts den

jämkningen att kategoriindelningen knutits till antalet elever, gäster etc.

och icke till det totala antalet personer, som beräknas komma att vistas i

byggnaden. I fråga om undervisningsanstalt har också gjorts den uppmjukningen,

att förslaget blott är tillämpligt om elevantalet överstiger 150 (enligt

BS 100) personer.

Genom eu särskild bestämmelse bar byggnadsnämnden fått befogenhet

att medgiva undantag från kravet på brandsäkert eller brandhärdigt utförande

om detta skulle medföra oskälig kostnad eller eljest särskilt skäl föreligger.

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

F. n. innehåller BS i 65 § 2 mom. ett ovillkorligt förbud att inreda bostadsrum

på s. k. hanbjälksvind. Utredningen har föreslagit en motsvarighet

till förbudet men har tillagt en bestämmelse, enligt vilken byggnadsnämnden

kan medgiva undantag från förbudet, om betryggande åtgärder

vidtagits till skydd mot brand.

De särskilda bestämmelserna om trappor och utgångar i 69 § BS motsvaras

i förslaget blott av ett allmänt hållet stadgande, och detaljbestämmelserna

har ansetts kunna ha form av tillämpningsföreskrifter.

De nuvarande detaljerade föreskrifterna i 67 och 69 §§ BS om hur diverse

andra anordningar än trappor och utgångar skall vara beskaffade har i

förslaget fått en viss motsvarighet på det sättet att en uppräkning gjorts

av vissa byggnadsdetaljer, som påkallar särskild uppmärksamhet med hänsyn

till brandfara, fara för olycksfall eller för sanitära olägenheter, varjämte

i förslaget helt allmänt utsagts, att dylika detaljer skall anordnas så,

att faran i möjligaste mån undvikes. Då bestämmelsen sålunda utvidgats

att avse icke blott brandskyddssynpunkter utan även sanitära synpunkter

m. m., har uppräkningen måst göras mera omfattande än i BS. Den inbegriper

icke blott eldstäder och andra anordningar för uppvärmning, rökoch

ventilationslokaler samt hissar och gårdslanterniner utan även ledningar

för gas, elektrisk ström, vatten och avlopp ävensom utrymmen för

särskilda ändamål, såsom sopnedkast, garage, tvätt- och torkrum, bränsleförråd

o. d.

Remissyttrandena

Förevarande bestämmelser har tilldragit sig stor uppmärksamhet i remissyttrandena.

Bland uttalanden av mera allmän innebörd må nämnas, att några remissorgan,

t. ex. länsbrandinspektören i Västmanlands län, ansett förslaget innebära

en försämring av brandskyddet vid här avsedda byggnader. Andra —

t. ex. länsarkitekten i Älvsborgs län — har inskränkt sig till att kritisera formuleringen

med förmälan att denna ger intryck av att en uppmjukning i

kraven på brandskydd inträtt. I andra fall — t. ex. i yttrandet från stadsbyggnadskontoret

i Stockholm — har förfäktats den meningen, att kraven

på brandskyddsåtgärder f. n. är för höga. Svenska byggnadsentreprenörföreningen

har ansett, att huvudparten av bestämmelserna bör kunna överföras

till byggnadsstyrelsens anvisningar.

Med avseende å den inledande allmänna bestämmelsen om skyldighet att

beakta brandfaran vid konstruktions- och inredningsarbete har statens

brandinspektion framhållit, att man kan tänka sig byggnadsmaterial, som

är i hög grad brandfarliga och att bestämmelsen därför bör formuleras så,

att kravet på skydd mot brandfara blir avgörande för frågan, huruvida ett

visst material kan accepteras eller ej. Liknande uttalanden har gjorts av

bl. a. länsarkitekten i Skaraborgs län och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Bestämmelsen om att byggnad inom »tätare bebyggelse» skall ha taket

täckt med visst material har föranlett kritik från bl. a. stadsbyggnadskon
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

toret i Stockholm och Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer,

vilka ansett att uttrycket »tätare bebyggelse» bör förtydligas. Svenska

brandbefälsförbundet har uttalat samma mening men har hänvisat till möjligheten

att ge närmare bestämmelser i form av tillämpningsföreskrifter.

Länsarkitekten i Värmlands län har föreslagit, att uttrycket utbytes mot

orden »där bebyggelsens beskaffenhet så kräver». Sveriges skorstensfejaremästares

riksförbund har ansett bestämmelsen höra få en sådan utformning

att byggnads tak skall utföras av eller täckas med material, som i tillräcklig

mån skyddar mot spridning av brand, oavsett huruvida byggnaden är belägen

inom tätare eller glesare bebyggt område. Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund har yrkat på att bestämmelsen sammanföres med

stadgandet om brandmurar.

Beträffande frågan om sektioncring av större byggnader har statens

brandinspektion framhållit behovet av närmare föreskrifter antingen i

byggnadsstadgan eller i byggnadsstyrelsens anvisningar till denna. Länsbrandinspektören

i Uppsala län har ansett att slopandet av den nuvarande

fixa gränsen för de fall, då sektionering av byggnad skall äga rum, är

olämpligt ur brandskyddssynpunkt. Länsbrandinspektören i Stockholms län

har uttalat sig för att nuvarande bestämmelser om krav på flamskydd av

lägenhetsskiljande väggar i byggnader med flera än fyra lägenheter bibehålies.

Fullmäktige i Umeå och Svenska brandbefälsförbundet har ansett

erforderligt att närmare utveckla vad som menas med »större byggnad».

Bestämmelserna i förslaget om de byggnader, som skall ha brandhärdigt

utförande, bär föranlett blott några strödda uttalanden. Stadsbyggnads kontoret

i Stockholm och Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer bär

ansett, att begreppen »brandsäker» och »brandhärdig» är av den betydelse,

att de bör definieras i själva stadgan. De har vidare funnit det otillfredsställande,

att inga som helst krav på brandhärdighet uppställts beträffande

envåningsbyggnad, vilken ju enligt förslaget även innefattar byggnad med

inredd vind. Stadsbyggnadskontoret bar vidare framhållit, att också en del

verkliga tvåvåningsbyggnader faller utanför bestämmelsernas räckvidd.

Fullmäktige i Umeå har ifrågasatt, om kravet på brandhärdigt utförande vid

inredande av vind gäller hela byggnaden eller endast vinden.

Kravet på brandsäkert utförande för vissa byggnader bör enligt en del

remissorgans mening utvidgas att gälla ytterligare några kategorier. Byggnadsnämnden

i Malmö och Svenska brandbefälsförbundet har uttalat uppfattningen,

att tvåvåningsbyggnad med inredd vind bör helt jämställas med

byggnad i tre våningar. Enligt statens brandinspektion är det ej tillfredsställande,

alt samlingssalar, skolbyggnader in. in. skall få inrymmas i t. ex.

tvåvånings träbyggnader utan särskilda krav på utrymningsvägarna, beskaffenheten

hos vägg- och takytor m. m. Om detta är avsikten bör antalet

personer, som får inrymmas i byggnaden, begränsas till exempelvis en

tredjedel av vad förslaget förutsätter. Vad beträffar vårdanstalter, elevhem

etc. bör antalet begränsas till 25. I uttalandet om högsta antalet vårdplatser

har Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska brandskyddsföreningen

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

och Svenska brandkårernas riksförbund instämt, medan brandchefen i

Stockholm förordat att platsantalet maximeras till 20. Föreningen, brandkårsförbundet

och brandchefen har vidare som sin mening uttalat, att vissa

större byggnader, t. ex. magasins- och industribyggnader samt utställningsoch

idrottshallar i ett plan, bör jämställas med byggnader i flera våningar.

Vidare bör beträffande en del envåningsbyggnader, t. ex. vårdanstalter,

ställas åtminstone vissa krav på byggnadsdelars motståndsförmåga mot

brand. Enligt Svenska brandbefälsförbundets mening bör hotell och pensionat

för mer än 50 gäster samt vårdanstalter, elevhem och liknande inrättningar

med mer än 50 platser alltid få brandsäkert utförande, oavsett våningsantalet.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har funnit det angeläget

att få ett klarläggande, att barndaghem räknas till gruppen vårdanstalter.

Arbetar sky ddsstyrelscn har yrkat på, att bestämmelsen om brandsäkert

utförande skall kunna av byggnadsnämnd utsträckas att gälla även för

byggnad, vari inrymmes industriell verksamhet av mindre omfattning än

som angives i förslaget.

Med avseende å dispensbestämmelsen har länsarkitekten i Gävleborgs län

framhållit, att bedömningen av uppkommande dispensfrågor ofta förutsätter

samråd med länsbrandinspektören och länsstyrelsens civilförsvarsavdelning,

samt har ifrågasatt, om därför icke dispensbefogenheten i här avsedda

fall borde kvarstå hos länsstyrelsen. Även brandchefen i Stockholm har

ifrågasatt, om ej dispensgivningen bör ankomma på högre myndighet än

byggnadsnämnden. Länsarkitekten i Älvsborgs län har ansett det böra göras

till en förutsättning för dispens, att nämndens sakkunnige rådgivare tillstyrkt

åtgärden.

Med avseende å förbudet mot inredning av s. k. hanbjälksvind har arbetarskyddsstyrelsen

ansett det i förslaget nyttjade uttrycket »ovan inredd

vind» vara oklart till innebörden.

Byggnadsnämnden i Södertälje har förutsatt, att bestämmelsen om att

trappa skall ha ledstång och räcke i den mån så erfordras blir preciserad i

tillämpningsföreskrifterna.

Arbetarskyddsstyrelsen har framhållit, att styrelsen jämlikt 3 § kungörelsen

den 3 november 1939 (nr 783) angående anordnande och begagnande

samt tillsyn av vissa hissar utfärdat detaljerade säkerhetsföreskrifter såväl

för bostadshissar som för industrihissar och liknande. Enligt förslaget

kan det ställa sig tveksamt, huruvida föreskrifter och anvisningar, som utlärdas

av byggnadsstyrelsen, skall gälla även hissens utförande och således

innefatta även sådana detaljbestämmelser, som de nyss nämnda. Ordet »hissar»

bör därför utbytas mot orden »hisschakt, hissmaskinrum».

Departementschefen

Hur långt kravet på åtgärder till skydd mot brand skall utsträckas, såvitt

angår de särskilda byggnaderna, är en ren avvägningsfråga. Teoretiskt sett

kan kravet på säkerhet drivas hur långt som helst, men hänsyn måste givetvis

också tagas till vad som är ekonomiskt försvarbart. Såsom jag förut

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

269

utvecklat vid 39 §, torde den alltmera utvecklade byggnadstekniken och den

under senare tid skedda upprustningen av brandväsendet leda till att de under

tidigare skeden tillkomna, mycket detaljerade och rigorösa brandskyddsföreskrifterna

numera i viss omfattning kan avlösas av ett system

av regler, som medger ett mera nyanserat bedömande från fall till fall. Detta

bör givetvis icke innebära, att kraven på skydd mot brand eftersättes. Ett

fullgott brandskydd är och förblir oeftergivligt.

Även utredningens förslag synes kunna göras till föremål för viss kritik

ur den synpunkten, att det innehåller rätt många strikt utformade regler

om åtgärder, som skall vidtagas i särskilt angivna fall. Då emellertid i förslaget

också influtit bestämmelser, som ger byggnadsnämnden vittgående

möjlighet till dispens, torde några olägenheter härav icke vara att befara.

I princip bör därför utredningens förslag kunna godtagas, om än med jämkningar

på vissa särskilda punkter.

På sätt framhållits i några remissyttranden kan den av utredningen föreslagna

inledande bestämmelsen om skyldighet att beakta faran för brand

vid arbetet med konstruktion och inredande av byggnader möjligen missförstås

på det sättet, att byggmyndigheterna skulle vara i princip förpliktade

att godtaga varje byggnadsmaterial, även om det är att bedöma som

brandfarliga För att förebygga en dylik tolkning torde bestämmelsen böra

omformuleras. Givet är emellertid, att hävdvunna byggnadsmaterial i allmänhet

bör godtagas.

Den föreslagna bestämmelsen om att byggnad inom tätare bebyggelse

skall ha taket utfört av eller täckt med material av viss beskaffenhet synes

böra utvidgas att avse varje byggnad, som ligger i grannskapet av annan bebyggelse

och som alltså kan tänkas bli hotad, om brand utbryter inom denna

andra bebyggelse. Framhållas må emellertid, att bestämmelsen likväl i regel

icke blir tillämplig å förhållandet mellan byggnader på samma tomt.

Bestämmelserna i utredningens förslag om de fall, då byggnad skall sektioneras

genom brandsäker mur, och om de fall, då byggnad skall ha brandhärdigt

resp. brandsäkert utförande, synes i stort sett motsvara vad som

skäligen kan fordras. En hållbar definition av begreppen »brandhärdig» och

»brandsäker» torde i praktiken knappast kunna ges på annat sätt än genom

uppräkning av olika byggnadsdelar med angivande av de krav på motståndskraft

mot brand, som de skall fylla, eller de material, som kan godtagas vid

deras utförande. Att belasta själva stadgan med dylika detaljföreskrifter

synes icke ändamålsenligt. Även vad angår kraven på utrymningsvägar och

andra speciella anordningar torde det få anses förutsatt, att de schematiska

bestämmelserna i förslaget blir kompletterade med närmare anvisningar.

I ytterligare ett hänseende torde en saklig jämkning av förslaget vara befogad,

nämligen i fråga om beskrivningen av de industriella anläggningar,

som skall ha brandsäkert utförande. Vid sidan av förslagets bestämmelse

om att sådant utförande skall krävas i fall då rörelsen inrymts i byggnad

med två våningar och är av sådan omfattning, att däri regelmässigt sysselsältcs

mer än 50 personer, synes en liknande bestämmelse böra upptagas

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

för det fall att rörelsen inrymts i byggnad som nyss sagts och verksamhetens

art medför särskild fara för brand. I departementsförslaget har så skett.

Skillnaden mellan å ena sidan samlingslokaler och undervisningsanstalter

samt å andra sidan hotell, pensionat, vårdanstalter, elevhem och därmed

jämförliga inrättningar anser jag i princip böra dragas på det sättet, att till

den senare gruppen räknas lokaler, vilka normalt användes för att bereda

nattvila åt ett större antal personer eller vilkas klientel i större utsträckning

befinner sig i hjälplöst tillstånd. I enlighet härmed torde exempelvis daghem

för barn under skolåldern böra räknas till den senare gruppen. Eftersom

den av utredningen föreslagna författningstexten väl överensstämmer

med denna tolkning, anser jag icke erforderligt att i detta hänseende vidtaga

någon förtydligande jämkning av texten.

Beträffande frågan om skyldighet för nämnden att inhämta yttranden

från myndigheter och andra i frågor om dispens från bestämmelserna i denna

paragraf hänvisas till vad som förut anförts i närstående frågor.

Något hinder att i tillämpningsföreskrifterna och anvisningarna till byggnadsstadgan

behandla även ämnen, som reglerats annorstädes än i de egentliga

byggförfattningarna, anser jag icke föreligga.

Slutligen bör nämnas, att jag föranstaltat om vissa redaktionella jämkningar

i utredningens förslag.

45 §.

Gällande bestämmelser

I 71 § BS ges detaljerade föreskrifter om de anordningar, som i skilda

fall skall finnas för att möjliggöra uppstigning på tak och skorstenar samt

för att hindra olycksfall vid snöskottning, sotning och dylikt arbete. Bestämmelserna

gäller i första hand städerna men är på grund av hänvisningar

i 100, 101 och 129 §§ BS tillämpliga även i andra s. k. stadsplanesamhällen

samt skall jämlikt 134 § BS, om länsstyrelsen så förordnat, gälla

också inom visst område med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Utredningen

I konsekvens med vad utredningen i annat sammanhang yttrat om att bestämmelser

av teknisk natur samt detaljföreskrifter i allmänhet icke bör inflyta

i själva stadgan har i förslaget blott helt allmänt angivits förutsättningarna

för att krav skall kunna uppställas på särskilda anordningar för

nu ifrågavarande ändamål. Närmare bestämt är föreskrifterna av följande

innehåll. Byggnad, vars höjd över närmast kringliggande mark icke någonstädes

understiger fem meter, skall vara försedd med anordning för uppstigning

på taket. Där så erfordras skall anordning finnas för uppstigning

på skorsten. Uppgår byggnads höjd över närmast kringliggande mark på

någon punkt till åtta meter eller finnes på taket lanternin, ljusbrunn eller

liknande, skall byggnaden, i den mån så erfordras, vara försedd med anordningar

till skydd mot olycksfall genom ncdstörtning från taket.

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Remissy ttrand ena

Förste provinsialläkaren i Västmanlands län bär ansett egendomligt, att

bestämmelsen begränsats att avse byggnad över viss höjd. Även Sveriges

skorstensfejarcmästares riksförbund har ansett att bestämmelser om anordningar

för uppstigning på tak bör finnas oavsett byggnadens höjd. Anordningen

bör vara anbragt invändigt i byggnaden, om denna överstiger två

våningar, och eljest bestå av fast anbragt utvändig stege av järn eller annan

metall. Byggnadsnämnden i Södertälje har som sin uppfattning framhållit,

att såväl invändig som utvändig anordning för uppstigning på tak

bör kunna godtagas.

Departementschefen

Jag biträder uppfattningen, att byggnad i princip alltid bör vara försedd

med stege eller annan anordning för uppstigning på taket, såvida något

praktiskt behov därav föreligger. Att — såsom utredningen föreslagit —

låta bestämmelsen avse allenast byggnad av viss höjd kan icke vara ändamålsenligt.

Utredningens förslag har ändrats i enlighet härmed, i samband

varmed även några formella jämkningar vidtagits i förslaget.

46—48 §§.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om inre anordnandet av byggnad, som är avsedd att inrymma

bostads- eller arbetslokaler, finns i 59—61 §§ BS. I 59 § 2 mom. BS ges

föreskrifter om värmeisolering. I 3 mom. av samma paragraf uppställes

krav på tillfredsställande ljudisolering. Under 4 mom. i nämnda paragraf

avhandlas frågan om ventilation. I 5 mom. ges föreskrifter om att boningsrum

och arbetsrum i allmänhet skall vara försedda med fönster och

om dessas beskaffenhet. I 6 mom. finnes föreskrift om åtgärder till skydd

mot fukt i bonings- och arbetsrum. — 60 § BS innehåller föreskrifter om

golven i boningsrum, kök, tvättstugor, badrum och duschrum. — Vad angår

61 § BS ges däri till en början i 1 mom. föreskrift om att bostadslägenhet

skall anordnas så, att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien,

att sådan lägenhet skall vara försedd med lämpliga möbelplatser, tambur,

garderober etc. samt att lämplig förbindelse skall vara anordnad mellan

rummen med undvikande såvitt möjligt av utrymmen med otillräcklig dager.

Härefter ges i 2 och 3 mom. närmare bestämmelser om golvytan i rum

av olika slag samt om rumshöjden. Slutligen innehåller 4 mom. en bestämmelse

om möjlighet till smärre avvikelser från bestämmelserna i 2 och 3

mom. i fråga om vissa allmänna byggnader, vartill ritningar prövas av

Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen samt beträffande annan allmän byggnad,

som tillhör kronan. — I 70 § BS finns vidare en bestämmelse om byggnader

för vissa speciella ändamål, t. ex. industribyggnader, byggnader för

undervisning, sjukhus och andra vårdanstalter, hotell, pensionat, samlingslokaler

samt lokaler för hantverk och handel. Stadgandet innehåller cmel
-

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

lertid blott en hänvisning till anvisningar som byggnadsstyrelsen har att

utfärda till skydd mot eldfara. — De nu refererade bestämmelserna gäller

i första hand blott städerna. Bestämmelserna för landsbygden är betydligt

mera schematiska och inskränker sig i stort sett till ett stadgande i

132 § BS om beskaffenheten av golv i boningsrum samt om våningshöjd.

Härutöver finns emellertid i 134 § BS ett stadgande, enligt vilket länsstyrelsen

kan i byggnadsordning föreskriva, att bestämmelserna för stad skall

äga tillämpning. Där så skett, har länsstyrelsen och i vissa fall också byggnadsnämnden

befogenhet att medgiva avvikelser från bestämmelserna i särskilda

fall.

Utredningen

De synpunkter, som utredningen anlagt på de »sociala» byggbestämmelserna,

har i väsentliga delar redovisats i det föregående. På sätt där anförts

har utredningen ansett, att bestämmelserna om bostadsbyggnader bör

skilja mellan å ena sidan en- och tvåfamiljshus samt å andra sidan övriga

bostadsbyggnader. Dessa synpunkter har i utredningens författningsförslag

tillgodosetts på följande sätt. Först upptar förslaget en paragraf med

vissa bestämmelser för alla byggnader, vilka skall inrymma bostads- eller

arbetslokaler och är avsedda för stadigvarande bruk. Härefter följer en

paragraf med särskilda, mera detaljerade föreskrifter för flerfamiljshus.

I en tredje paragraf upptages de krav, som ansetts böra uppställas på byggnader

för speciella ändamål, t. ex. industribyggnader, skolor, sjukhus och

andra vårdanstalter, hotell, pensionat, samlingslokaler samt lokaler för

hantverk och handel.

Vad först angår bestämmelserna för byggnader i allmänhet upptar förslaget

till en början, efter mönster av Öl § BS, en bestämmelse om att byggnaderna

skall anordnas så, att de bereder möjlighet till trevnad och god

hygien. Bestämmelsen bör enligt utredningen anses innefatta bl. a. krav på

att byggnaden skall ha en godtagbar planlösning. Härjämte har i stadgandet

särskilt framhållits, att byggnad alltid bör vara försedd med nödiga förvaringsutrymmen

samt behövlig sanitär utrustning. Vidare har i allmänna

ordalag uppställts krav på att byggnaderna skall bereda värmeisolering,

skydd mot fukt och störande ljud samt på att de skall kunna uppvärmas

och ventileras på tillfredsställande sätt. Liksom nu upptages en bestämmelse

om att boningsrum och kök i bostadslägenhet skall ha fönster mot

det fria. Beträffande arbetsrum och personalrum uppställes ett principiellt

krav på att möjlighet skall finnas till god belysning, företrädesvis dagerbelysning.

En nyhet är att i förslaget intagits en bestämmelse om skyldighet

att ordna särskilt soprum, där så erfordras.

Utredningen har framhållit, att beteckningen arbetsrum nyttjas i vidsträckt

bemärkelse. Detta medför behov att i vissa fall ge avkall på de vanliga

standardkraven. I gällande BS har detta behov tillgodosetts genom ett

särskilt stadgande i 59 § 2 mom. tredje stycket, enligt vilket byggnadsnämn
-

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

den kan i skälig mån medgiva eftergift från standardkraven med hänsyn till

arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett. En liknande bestämmelse

har också upptagits i förslaget. Någon motsvarande generell undantagsbefogenhet

i fråga om bostadsrum föreslås icke. Emellertid har i förslaget

upptagits en föreskrift enligt vilken byggnadsnämnden i undantagsfall

kan medgiva att mindre utrymme för matlagning (kokvrå o. d.) inrättas

utan fönster.

Vad härefter beträffar den paragraf i utredningens förslag, som handlar

om planlösningen och det inre anordnandet i övrigt av flerfamiljshus, innehåller

denna först en i anslutning till i 61 § 1 mom. andra stycket nuvarande

BS avfattad bestämmelse om att bostadslägenhet skall ha så soligt

läge som möjligt och helst göras genomluftbar.

Bestämmelserna om golvytan i bostadslägenheter har helt omredigerats.

Förslaget är konstruerat så, att det skiljer mellan dels lägenheter med ett

utrymme för matlagning som gör dem lämpade till familjebostäder i egentlig

mening, och dels lägenheter som helt saknar utrymme för matlagning

eller som innehåller mindre utrymme för ändamålet än nyss sagts. Gränsen

mellan de två kategorierna har i anslutning till nuvarande regler satts vid

en golvyta av 7 kvadratmeter. Beteckningen »kök» har reserverats att avse

sådana utrymmen för matlagning, som fyller detta mått. — Vad angår de

lägenheter, till vilka hör kök med nu angivet mått, d. v. s. familjebostäderna

i egentlig mening, har kravet på utrymmesstandarden uttryckts så, att

köket och ett boningsrum skall tillhopa hålla en golvyta av minst 28

kvadratmeter eller — om lägenheten omfattar endast ett rum och kök - 25

kvadratmeter. Dessa mått ansluter nära till vad som nu gäller. Övriga

rum i lägenheten skall enligt förslaget ha en golvyta om minst 7 kvadratmeter

(f. n. It) kvadratmeter eller beträffande vissa rum i större lägenheter

7 kvadratmeter). — Beträffande lägenheter, som icke innehåller kök,

bär föreslagits ett generellt minimimått av 7 kvadratmeter för varje rum

och en kompletterande regel att varje lägenhet skall innehålla ett rum om

minst 12 kvadratmeter.

Förslaget ger vidare bestämmelser om minsta rumshöjd i bostadslägenhet.

Till sin utformning avviker förslaget i denna del från BS, som förutsätter

att höjden av en bostadslägenhet skall beräknas såsom våningshöjd,

d. v. s. från golv till golv, och som föreskriver vissa mått, olika för städerna

och för landsbygden, varierande mellan 2,80 och 2,40 meter. Enligt utredningen

kan dessa mått sägas i rumshöjd motsvara resp. 2,50- 2,10 meter.

I förslaget har upptagits ett stadgande om att takhöjden i bostadslägenhet

skall vara minst 2,50 meter med möjlighet för byggnadsnämnden att i särskilda

fall medgiva lägre höjd, dock ej under 2,10 meter.

Under hänvisning till föreskrifter i § 16 normalbyggnadsordningen om att

till bostadslägenhet skall höra bl. a. förvaringsplatser för cyklar och barnvagnar,

tvättstuga, torkrum, vindskontor, utrymmen för förvaring av matvaror

samt anordningar för rengöring och vädring av sängkläder, mattor o. d.

1K lUhang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. År 168

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

har utredningen ehuru med uttalad tvekan, huruvida vissa av anordningarna

numera alltid är behövliga — i förslaget upptagit en motsvarighet

till de nämnda föreskrifterna. Vad angår tvättstuga, torkrum samt förvaringsplats

för cyklar och barnvagnar har förslaget utformats så, att dylika utrymmen

icke nödvändigtvis behöver vara anordnade i varje bostadsbyggnad,

blott tillgång därtill finnes i grannskapet. Härjämte har — i anslutning till

en bestämmelse i § 15 normalbyggnadsordningen — i förslaget influtit en

regel om sopnedkast i byggnad, som omfattar mer än två våningar.

En fråga, som utredningen diskuterat ingående, är huruvida tiden kan

anses mogen för en bestämmelse om att byggnad, som omfattar flera än

tre våningar, skall var utrustad med hiss. Utredningen har dock avstått

från att framlägga förslag i ämnet. På denna punkt bär emellertid två av

utredningens ledamöter anmält reservation med yrkande, att en dylik bestämmelse

skall införas.

Från de nu refererade bestämmelserna för flerfamiljshus skall enligt utredningens

förslag dispens kunna meddelas av byggnadsnämnden om betydande

svårighet möter att iakttaga någon viss bestämmelse eller att eljest

synnerliga skäl talar för att bestämmelsen frångås. Såsom en ovillkorlig regel

föreslås, att dispensbefogenheten icke skall få utövas så att kravet på

trevnad, bekvämlighet och god hygien eftersättes. Vad angår rumshöjden

föreslås, liksom nu, ett lägsta mått av 2,10 meter, som icke ens dispensvägen

får underskridas. — Utredningen har framhållit, att detta innebär en

avsevärd lindring av nuvarande regler, enligt vilka dispens i allmänhet kan

medgivas blott av länsstyrelsen och av byggnadsnämnden endast där fråga

är om mindre avvikelse som ej innebär skärpning, samt detta blott om

nämnden har biträde av stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden. (I fråga

om rumsstorlek gäller särskilda regler, enligt vilka undantag kan medgivas

av byggnadsstyrelsen och, i enlighet med dess anvisningar, av byggnadsnämnden.

)

Bestämmelserna om byggnader för speciella ändamål, t. ex. industribyggnader,

byggnader för undervisning, sjukhus och andra vårdanstalter, hotell,

pensionat, samlingslokaler somt lokaler för hantverk och handel, omfattar

enligt förslaget först en allmän regel om att dylik byggnad skall, utöver vad

förut är stadgat, fylla de särskilda krav, som med hänsyn till verksamhetens

art skäligen bör uppställas på hygien, skydd mot brandfara och olycksfall

samt på trevnad och bekvämlighet för dem, som skall vistas i byggnaden.

Vad angår behovet av ytterligare föreskrifter har utredningen erinrat om

att hithörande frågor i stor omfattning är reglerade i andra författningar,

bland vilka främst är att nämna arbetarskyddslagen, hälsovårdsstadgan,

livsmedelsstadgan samt hotell- och pensionatsstadgan. Föreskrifterna i dessa

författningar bar emellertid främst till ändamål icke att uppställa krav på

byggnadernas beskaffenhet utan att angiva de villkor, som skall gälla för

att visst slag av verksamhet skall få bedrivas i en byggnad. Om en byggnad

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

275

uppföres eller inredes speciellt för att tjäna ett dylikt syfte bör dock, i den

män så är möjligt, redan vid byggandet uppmärksammas att byggnaden fyller

dessa villkor. I sådant syfte bör i den nya stadgan intagas några allmänt

hållna regler om vad som är att iakttaga vid utförandet av byggnad, som

nu avses. I förslaget har därför influtit bestämmelser av innehåll, att väggar,

tak och golv skall utföras i sådant material och få sådan utformning,

att de utan svårighet kan rengöras i den omfattning och på det sätt verksamheten

fordrar, att erforderliga anordningar skall vidtagas för att avlägsna

och oskadliggöra fast eller flytande avfall och orenlighet ävensom

damm, rök, gas eller ånga, som uppkommer i verksamheten, samt att erforderliga

utrymmen skall avses till personalrum och att vid behov skall anordnas

särskilda tvättrum, klädrum, matrum, överliggningsrum och väntrum.

— Utredningen har sagt sig förutsätta, att frågan blir föremål för närmare

reglering genom tillämpningsföreskrifter.

Remissyttrandena

Från många håll har ifrågasatts, om icke bestämmelserna angående byggnaders

inredande och utrustning, även i den form de framträder i förslaget,

är onödigt detaljerade och om icke en god del av dessa bestämmelser med

fördel skulle kunna överföras till byggnadsstyrelsens anvisningar. Bland

dem, som helt allmänt haft yttranden av denna innebörd, är att nämna

statens nämnd för byggnadsforskning, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsarkitekten

i Älvsborgs län, Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer,

Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska teknologföreningen,

Svenska våg- och vattenbyggares riksförbund samt Hyresgästernas sparkasse-

och byggnadsföreningars riksförbund. Svenska värme-, ventilationsoch

sunitetstekniska föreningen har framhållit vikten av att utvecklingen på

längre sikt icke hindras genom kortsynta bestämmelser om utrymmes- och

andra begränsningar. Det innebär en stor ekonomisk risk om de anspråk

som om några decennier kommer att ställas på bostäderna icke skulle

kunna uppfyllas genom relativt enkla ombyggnader och saneringar av byggnadsbeståndet.

Sådana anspråk kan väntas bli krav på ökat utrymme för

bad- och toalettrum samt kök, på bättre ventilation samt annan komfortteknik,

t. ex. valfrihet i rumstemperatur.

Medicinalstyrelsen har ifrågasatt, om icke bestämmelserna, vilka i förslaget

endast avser byggnad för stadigvarande bruk, i viss utsträckning bör

göras tillämpliga även på s. k. sommarstugubebyggelse. Även stadsbyggnadskontoret

i Stockholm har ifrågasatt, om icke bestämmelserna bör gälla också

byggnad för tillfälligt bruk.

Byggnadsnämnden i Malmö har påyrkat en generellt hållen bestämmelse

om att byggnadsnämnden skall se till att byggnad får god planlösning.

Från flera håll har anmärkts på att förslaget icke vad angår byggnader i

allmänhet, innefattar något bestämt krav på ventilation. Medicinalstyrelsen

anser att eu föreskrift bör finnas om ventilation i klosettutrymme, kök ocli

badrum. Andra yttranden, i vilka ventilationsfrågan avhandlas, är de, som

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

avgivits av förste provinsialläkaren i Uppsala län, stadsbyggnadskontoret i

Stockholm, byggnadsnämnden i Karlskoga och Föreningen Sveriges städers

byggnadsinspektörer.

En annan fråga, som väckt uppmärksamhet i yttrandena, är bestämmelsen

om dispens från de regler, som avses gälla även en- och tvåfamilj shus.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län har ansett bestämmelsen onödig

med hänsyn till paragrafens allmänna formulering. Bostadsstyrelsen och

Svenska kommunal tekniska föreningen har ansett det böra tydligare markeras,

att inredande av kokvrå utan fönster skall kunna medgivas blott

i verkliga undantagsfall. Medicinalstyrelsen och förste stadsläkaren i Uppsala

har framhållit, att möjligheten att inreda kokvrå utan fönster innebär

en standardsänkning, som endast kan accepteras om artificiell ventilation

och tillfredsställande artificiell belysning anordnas.

Vad särskilt angår bestämmelserna för flerfamiljshus har Hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund ansett att kravet på

genomluftbarhet bör slopas, eftersom ventilationsstandarden ändock är hög

och ett konsekvent genomförande av kravet skulle få ekonomiskt ödesdiger

effekt.

Bestämmelserna om rumsstorleken i flerfamiljshus hör till dem, som föranlett

delade meningar. Bostadsstyrelsen har ifrågasatt, om det överhuvud

är möjligt att garantera en tillräcklig utrymmesstandard genom detaljbestämmelser

om rumsstorlek. Vissa lägenhetstvper kan icke godtagas även

om de fyller de i förslaget upptagna kraven. Som exempel kan anföras en

bostad, där köket och det största rummet vardera har en golvyta av 14 m2.

I syfte att motverka en icke önskvärd differens mellan byggnadsstadgans

krav och bostadsmyndigheternas praxis har styrelsen för sin del föreslagit,

att detaljbestämmelserna i dessa ämnen — med undantag av kravet på en

minsta golvyta av 7 m2 — slopas. Genom en lämplig tillämpning av bestämmelserna

i förslaget torde byggnadsnämnden ändock få möjlighet att bevaka

alla kvalitetskrav, däribland att de olika rumsenheterna får en storlek

som svarar mot deras avsedda användning. — Bland dem, som ifrågasatt

behovet av detaljerade stadganden om rumsstorlek, är även att nämna länsarkitekten

i Kopparbergs län, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund samt Sveriges lantbruksförbund. — På andra håll bär

utredningens förslag mer eller mindre obetingat tillstyrkts. Som exempel

kan nämnas yttrandet från fastighetskontoret i Stockholm, som betecknat

lättnaderna i fråga om rumsstorleken såsom välkomna men samtidigt framhållit,

att det givetvis måste ankomma på granskningsorganen att se till att

de icke utnyttjas vare sig till att producera för små lägenheter eller ur andra

synpunkter diskutabla sådana. — Å andra sidan har man på några håll

starkt kritiserat redan de lättnader, som förslaget innebär. Medicinalstyrelsen

har förklarat sig icke kunna godtaga den föreslagna minskningen av

lägsta golvytan i lägenheter om ett rum och kök från nu gällande 28 in2 till

26 in2 samt har beträffande bestämmelserna om takhöjd framhållit, att Iäg
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

277

re takhöjd bör kompenseras med större golvyta än det i förslaget angivna

minimimåttet. Förste provinsialläkaren i Västmanlands län har ansett förslaget

leda till att familjerna i framtiden får tränga ihop sig i alltför små

lägenheter. Byggnadsnämnden i Indalsliden har anmärkt på att förslaget

anger mått för rumshöjd endast beträffande bostadslägenhet.

Även reglerna om vad som skall höra till bostadslägenhet har på några

håll blivit föremål för kritik. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund har betecknat det som synnerligen olämpligt att i allmän

författning ta in så preciserade bestämmelser om vad som skall höra

till en lägenhet, eftersom förhållandena på detta område ofta ändras med

teknikens och bostadsbyggandets utveckling. Särskilt har påyrkats, att bestämmelsen

om vindskontor borttages, eftersom man numera lika ofta lägger

förvaringsrummet i källaren. Hälsovårdsnämnden i Hälsingborg har funnit

kravet på sopnedkast i alla hus om tre våningar och mera vara alltför

strängt.

Det av vissa reservanter inom utredningen framförda förslaget att införa

cn bestämmelse om hissar i vissa bostadsbyggnader har vunnit anslutning

i yttrandena från medicinalstyrelsen och styrelsen för statens institut för

folkhälsan. Socialstyrelsen har förklarat sig väl medveten om att en bestämmelse

om hissar medför betydande ekonomiska konsekvenser, men har likväl

tillstyrkt att en dylik bestämmelse införes. Bland dem, som tillstyrkt

förslaget, är i övrigt att nämna länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsarkitekten

i Blekinge län, fullmäktige i Stockholm, Västervik, Ljungby och

Åsele, kommunalnämnden i Vallentuna samt Svenska kommunal tekniska

föreningen.

I flertalet yttranden har emellertid förslaget icke berörts eller ock avstyrkts.

Bostadsstyrelsen har förklarat sig dela uppfattningen att fyravåningshus

utan hissar icke är önskvärda men bär likväl icke ansett sig kunna

tillstyrka kravet på hiss, eftersom förslaget genom sina ekonomiska konsekvenser

i realiteten skulle innebära förbud såväl mot att bygga hus med

fyra våningar som mot att inreda vinden i trevåningshus till bostad. Fall

kan förekomma, då det av olika skäl är motiverat att låta dylika hus ingå i

större bostadsområden. Hälsovårdsnämnden i Hälsingborg har ansett, att

ett krav på hiss i alla bostadshus över tre våningar vore alltför kategoriskt.

Bestämda avstyrkanden bär också gjorts av bl. a. Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Svenska teknologföreningen samt Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund.

Bestämmelserna om industribyggnader och andra byggnader för särskilda

ändamål har blivit föremål för särskilt omnämnande blott i ett fåtal yttranden.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm, Föreningen Sveriges städers

byggnadsinspektörer, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska vägoch

vattenbyggares riksförbund m. fl. har som sin mening framhållit, att

bestämmelserna i vad de rör brandskyddet bör få sin plats i anslutning till

övriga brandskyddsföreskrifter. I några av dessa yttranden har vidare förordats,

att de mera detaljerade reglerna om byggnads utförande och inre
-

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj. ts proposition nr 1(>8 år 1959

dande överföres till de tillämpningsföreskrifter, som byggnadsstyrelsen har

att utfärda. Arbetarskyddsstyrelsen har förordat, att beteckningen personalrum

införes såsom ett samlingsbegrepp jämte beteckningarna tvättrum,

klädrum, matrum, klosettrum, överliggningsrum och väntrum. Alla dessa

slag av rum benämnes nämligen enligt arbetarskyddslagstiftningen med

ett gemensamt namn personalrum.

Departementschefen

Vad först angår de av utredningen föreslagna allmänt hållna bestämmelserna

i den inledande paragrafen (47 § i utredningens förslag; 46 § i departementsförslaget),

har erinran framkommit att bestämmelserna i princip icke

gjorts tillämpliga på fritidsbebyggelse. Det måste medgivas, att gränsen mellan

fritidsbebyggelse och permanentbebyggelse ofta är ganska svävande,

lill kategorien fritidsbebyggelse kan räknas även en del byggnader, som

är avsedda att utgöra verkliga familjebostäder under en betydande del av

året. Det synes icke överdrivet att i princip underkasta dylika byggnader

de krav som anses böra uppställas för bostadsbyggnader i allmänhet. Givetvis

bör härvid förutsättas, att man i detta liksom i andra fall vid tillämpningen

av de allmänt hållna föreskrifterna tar nödig hänsyn till byggnadens

ändamål, så att t. ex. beträffande sommarbostäder kraven på förvaringsutrymmen,

värme- och ljudisolering, skydd mot fukt m. m. icke ställes

högre än som motiveras av byggnadens tilltänkta användningssätt. Om det senare

skulle visa sig, att byggnaden användes på ett sätt, som medför att kraven

måste skärpas, torde det i första hand böra ankomma på hälsovårdsnämnden

och icke på byggnadsnämnden att åvägabringa rättelse. — Att i princip

uppställa samma krav på mindre sportstugor o. d. som på bebyggelse för

permanent bruk vore dock att gå för långt. Från bestämmelsernas tillämpning

bör uttyckligen undantagas byggnader, som uppenbarligen är avsedda

endast för tillfälligt bruk, d. v. s. sådana byggnader, som icke kan komma att

användas till bostad annat än under kortare tid, t. ex. en eller annan månad

om sommaren. Utredningens författningsförslag synes ge ett gott uttryck åt

de nu anförda synpunkterna och bör därför godtagas.

Frågan om byggnadsnämndens skyldighet att se till att byggnaderna får

godtagbar planlösning torde, såsom utredningen anmärkt, få anses reglerad

genom bestämmelsen om att byggnad skall anordnas och inredas så, att den

bereder möjlighet till trevnad och god hygien. I den mån detta krav kan anses

uppfyllt, synes byggnadsnämnden icke böra anses ha vare sig skyldighet

eller befogenhet att närmare hefatta sig med hithörande frågor annat än såsom

rådgivare åt de byggande.

Med tanke bl. a. på vad som nyss anförts rörande fritidsbebyggelsen torde

det vara ofrånkomligt, att byggnadsnämnden får befogenhet att vid behov

medgiva avsteg från de allmänna reglerna om bostadsbyggnader. Den av

utredningen föreslagna speciella bestämmelsen om möjlighet för nämnden

att medgiva inrättande av kokvrå utan fönster är uppenbarligen avsedd som

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 195!)

279

ett undantagsstadgande. Även ulan särskild föreskrift synes det uppenbart,

att dylikt medgivande icke skall lämnas med mindre behovet av luftväxling

och god belysning tillgodoses på annat sätt. För tydlighets skull kan det

emellertid vara lämpligt, att detta villkor kommer till uttryck i själva författningen.

Jag föreslår därför, att så sker.

Jag övergår nu till att behandla de mera speciella reglerna om byggnader

med mer än två bostadslägenheter (47 § i departementsförslaget; 48 § i utredningens

förslag).

Kravet på att lägenhet skall göras genomluftbar finns upptaget även i nu

gällande BS. Det torde icke endast vara avsett att tillgodose ventilationen

utan lärer i minst lika hög grad ha till ändamål att hindra uppkomsten av

lägenheter, som vetter åt endast ett väderstreck och därför får mindre god

tillgång till dagsljus. Det är sant, att kravet av bl. a. ekonomiska skäl är

svårt att genomföra konsekvent. Emellertid synes det lämpligt att genom en

bestämmelse — låt vara en sådan av huvudsakligen blott rådgivande karaktär

— verka för att kravet blir genomfört i den utsträckning som är möjlig

och lämplig. Med den hovsamma avfattning, som bestämmelsen fått i utredningens

förslag, torde några vägande erinringar icke kunna riktas mot densamma.

En punkt i förslaget, vars lämplighet däremot kan ifrågasättas, är bestämmelserna

om viss minsta golvyta för olika rum och rumskombinationer.

Det är sant, att dylika bestämmelser tidigare haft en viktig uppgift att

fylla, när det gällt att hålla bostadsstandarden på en godtagbar nivå. Numera

har emellertid det allmänna genom de bostadspolitiska stödformerna

fått andra och bättre medel att påverka utvecklingen. Vidare bär byggnadsnämnderna

en helt annan kompetens än tidigare, när det gäller att bedöma,

vad som i det särskilda fallet är en lämplig utrymmesstandard. Föreskrifter

om vissa bestämda mått för boningsrum eller andra utrymmen blir, efter vad

erfarenheten visar, lätt omoderna och kommer då att utgöra hinder för en

ändamålsenlig utveckling. Om tillräcklig sakkunskap är till finnandes hos

byggmyndigheterna, är allmänt hållna bestämmelser om att byggnaderna

och de särskilda utrymmena skall ha en tillfredsställande standard att föredraga

framför dylika kasuistiska regler. En avsevärd förenkling synes därför

vara möjlig och tillrådlig. Denna synes lämpligen kunna ske på det

sättet, att bestämmelserna om viss minsta golvyta slopas med undantag för

den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att bostadsrum icke får ha

mindre golvyta än 7 kvadratmeter.

Föreskrift om viss minsta rumshöjd synes däremot alltjämt vara ofrånkomlig.

Bestämmelserna om vad som skall höra till bostadslägenhet är i utredningens

förslag så allmänt avfattade, att de knappast kan antagas utgöra

hinder för en lämplig utveckling. Någon jämkning av dessa bestämmelser

torde således icke erfordras.

Att i förevarande sammanhang skärpa bestämmelserna därhän, att ett

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

mer eller mindre ovillkorligt krav uppställes på att vissa byggnader skall

vara utrustade med hiss bör enligt min mening icke ifrågakomma.

Vad slutligen beträffar bestämmelserna om byggnader för speciella ändamål

(48 § departementsförslaget; 49 § utredningens förslag) är dessa synnerligen

allmänt avfattade och förutsätter givetvis komplettering i form av

råd och anvisningar för tillämpningen. De synes i ett par hänseenden böra

formellt jämkas men kan i övrigt enligt min mening godtagas.

49 §.

Gällande bestämmelser

I BS finnes icke något generellt stadgande om vad som skall iakttagas vid

sådan åtgärd med en befintlig byggnad, som icke enligt 169 § BS är att hänföra

till nybyggnad. Flertalet bestämmelser om byggnads yttre och inre anordnande

är emellertid av den karaktär, att av dem framgår, vad som i

detta hänseende är åsyftat.

Utredningen

Eftersom utredningens förslag genom sin rubrikindelning anger, att byggbestämmelserna

i det föregående är tillämpliga blott vid nybyggnad, är enligt

utredningens mening en särskild föreskrift nödvändig rörande vad som

skall iakttagas vid ändring av befintlig byggnad. Utredningen har med hänsyn

härtill föreslagit en bestämmelse om att föreskrifterna om nybyggnad

skall vid ändring av byggnad äga motsvarande tillämpning i fråga om de

delar av byggnaden, som beröres av ändringsåtgärderna. Med hänsyn till

att en dylik bestämmelse i vissa fall kan komma att verka väl strängt, har

utredningen vidare föreslagit en generell befogenhet för byggnadsnämnden

att medgiva undantag där sådant påkallas av omständigheterna och icke

medför olägenhet ur brandskyddssynpunkt, i sanitärt hänseende eller eljest.

Departementschefen

Utredningens förslag (50 §) synes lämpligt samt har överförts till departementsförslaget

utan annan ändring än att den däri gjorda hänvisningen

till vissa andra paragrafer lämpats till paragrafindelningen i sistberörda

förslag.

50 §.

Gällande bestämmelser

Angående underhåll av byggnad m. m. är i 72 § BS stadgat, att byggnad,

stängsel och annan anordning på tomt skall underhållas så, att hälsofara,

osnygghet eller vanprydnad icke uppkommer samt att brandsäkerheten och

hållfastheten icke äventyras. Bestämmelsen gäller stad men skall enligt 100,

101 och 129 §§ även tillämpas i andra s. k. stadsplanesamhällen. För om
-

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

281

råde å landsbygden, varest gäller byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

är ett stadgande av samma innebörd givet i 133 § BS.

Utredningen

Utredningen har föreslagit ett stadgande, som med allenast en redaktionell

mindre jämkning överensstämmer med den nuvarande bestämmelsen i

72 § BS.

Departementschefen

Departementsförslaget överensstämmer med 51 § i utredningens förslag.

51 g.

Gällande bestämmelser

Angående rivning av byggnad och vad därvid bör iakttagas finns åtskilliga

föreskrifter i byggnadsförfattningarna. Främst är att nämna stadgandet

i 72 § andra punkten BS, som ger byggnadsnämnden befogenhet att meddela

föreskrift om att brandskadad eller eljest bristfällig byggnad, vilken ej

kan iståndsättas för rimlig kostnad, i stället skall rivas. Jämlikt 75 § BS

skall, innan byggnad rives, tillses att den är fri från ohyra. Enligt 76 § BS

fordrar rivningen byggnadslov. De nu nämnda bestämmelserna gäller i första

hand städerna men skall jämlikt 100, 101 och 129 §§ BS tillämpas även

inom andra s. k. stadsplanesamhällen och kan enligt 134 § BS bringas i

tillämpning också inom område på landet, för vilket fastställts byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser. — Härutöver ges vissa föreskrifter i

§ 20 i normalbyggnadsordningen. Till byggnadsnämnden skall ingivas uppgift

om bl. a. antalet genom rivningen försvinnande bostadslägenheter. Ägaren

av angränsande fastigheter skall underrättas. I vissa fall får brandmur

ej utan grannens medgivande rivas förrän viss tid efter underrättelsen. Anmälan

skall vidare göras till de myndigheter som har att svara för gator

och avlopp samt till vederbörande gas-, elektricitets- och vattenledningsverk

ävensom televerket för borttagande av servisledningar. Vid rivningen skall

tillses att minsta möjliga obehag uppstår för grannar och gatutrafikanter

samt att dessa och arbetspersonalen tryggas mot olycksfall.

Utredningen

I utredningens författningsförslag har upptagits en nära motsvarighet

till den nuvarande bestämmelsen om befogenhet för byggnadsnämnden att

föreskriva rivning av brandskadad eller eljest bristfällig byggnad. Av detaljföreskrifterna

om rivning har däremot i förslaget bibehållits allenast bestämmelsen

om utrotande av ohyra och detta blott i den formen att lämplig

åtgärd skall vidtagas till utrotande av ohyra, om byggnaden kan antagas

vara behäftad med sådan. Vidare har — med tanke närmast på nödvändigheten

att motverka spridning av husbocken — i förslaget upptagits en lik
-

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

nande bestämmelse om virkesförstörande insekter. I övrigt har utredningen

hänvisat till bestämmelserna i det följande om byggnadslov och om utförande

av byggnadsarbete.

Remissyttrandena

Fastighetsnämnden i Malmö vill att befogenheten för byggnadsnämnden

att förordna om rivning av byggnad skall — likom 72 § gällande BS — avse

varje byggnad, som är bristfällig, oavsett orsaken.

Förste provinsialläkaren i Uppsala län har ansett, att det ej bör överlämnas

åt byggnadsnämndens antagande att fastslå, huruvida en rivningsfastighet

är fri från ohyra. Även stadsbyggnadskontoret i Stockholm, fullmäktige

i Huddinge och Västervik, hälsovårdsnämnden i Hälsingborg, Föreningen

Sveriges städers byggnadsinspektörer, Svenska kommunal tekniska föreningen

m. fl. har yrkat på att undersökning alltid skall göras, huruvida

ohyra förekommer.

Departementschefen

En allmän föreskrift om befogenhet för byggnadsnämnden att föranstalta

om rivning av byggnader, som företer brister, kan uppenbarligen leda alldeles

för långt. Den nuvarande bestämmelsen torde ej heller någonsin ha tilllämpats

i den omfattning, som ordalagen ger vid handen. Utredningens förslag,

som begränsats att avse byggnader, vilka genom brand eller av annan

orsak skadats i väsentlig mån och icke iståndsättes inom skälig tid, synes

bättre anpassat efter behovet. Om en byggnad eljest företer allvarligare brister,

torde 50 § ge tillräckliga möjligheter att åstadkomma rättelse.

Med nuvarande hygieniska standard har man i flertalet fall, då en byggnad

skall rivas, icke någon anledning att befara förekomst av ohyra. Husbocken

är visserligen, där den förekommer, ett allvarligt hot mot byggnadsbeståndet,

men dess utbredning är begränsad till vissa delar av riket. Någon

anledning att uppställa generella, för hela riket gällande föreskrifter

till skydd mot ohyra eller virkesförstörande insekter föreligger därför knappast.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen ger vid handen, att byggnadsnämnden

skall ha sin uppmärksamhet riktad på frågan och vid behov

föranstalta om undersökning och därav påkallade åtgärder. Detta synes tillfyllest.

Bortsett från en formell jämkning har utredningens förslag (52 §) oförändrat

överlörts till departementsförslaget.

52 §.

Gällande bestämmelser

Några föreskrifter om beskaffenheten av skyltar är icke givna i BS. Däremot

upptager § 19 i normalbyggnadsordningen bestämmelser i ämnet. Enligt

dessa skall skylt säkert fästas och väl underhållas. Vidare ges föreskrifter

om hur långt skylten får skjuta över gata och om dess största yta. Skylt

skall till form, färg och utförande vara prydlig och lämpad för den plats, för

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

283

vilken den är avsedd. Särskilt skall tillses att den ej stör gatu- eller stadsbilden,

verkar förvillande för trafiken eller störande för närboende eller anbringas

så, att den försvårar gaturenhållningen. I fråga om skylt av tillfällig

beskaffenhet eller eljest då särskilt skäl därtill föreligger kan byggnadsnämnden

medgiva undantag från vissa av de nu nämnda bestämmelserna.

Beträffande andra anordningar än byggnad och skylt innehåller BS en

del strödda bestämmelser. Främst kan hänvisas till 72 § BS, som stadgar

skyldighet att underhålla stängsel och vissa andra anordningar samt, under

vissa förutsättningar, att avlägsna anordning, som är av bristfällig beskaffenhet.

Jämlikt 76, 135 och 144 §§ får bl. a. varuupplag eller materialgård

icke inrättas i städer eller vissa områden på landsbygden utan byggnadslov

eller särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Med avseende å vad som skall beaktas

vid prövningen är blott föreskrivet att yttrande i vissa fall skall inhämtas

av luftfartsmyndighet eller militärmyndighet (99, 142 och 144 §§

BS).

Utredningen

Med hänsyn till att utredningen framlagt förslag om att slopa byggnadsordningarna

har det befunnits ofrånkomligt att i förslaget till byggnadsstadga

ta in vissa allmänna regler, hur skylt skall vara beskaffad. I förslaget

har under rubriken »Skylt m. m.» upptagits en nära motsvarighet till normalbyggnadsordningens

bestämmelser om skyltars form, färg och utseende

och de allmänna synpunkter som i övrigt skall beaktas vid prövning av frågor

om skyltar och ljusanordningar, medan däremot bestämmelserna om

vissa för olika fall tillåtna mått å skyltar etc. uteslutits. I deras ställe har i

förslaget upptagits en föreskrift om att skylt skall anbringas på sådant sätt,

att den ej är till hinder för trafiken. Vidare har föreslagits en bestämmelse

om att skadad eller eljest bristfällig skylt skall snarast iståndsättas eller avlägsnas.

Enligt utredningens mening är det en brist, att BS icke upptager närmare

föreskrifter om de krav, som kan uppställas på fasta anordningar, vilka icke

är hänförliga till byggnad. För alt råda bot härpå har utredningen föreslagit,

att bestämmelserna om skylt i tillämpliga delar får gälla också andra

fasta anordningar. I främsta rummet avses bensinmackar och liknande, men

förslaget har givits en sådan avfattning, att det med stöd därav blir möjligt

alt ingripa även mot vissa anordningar, som till sin beskaffenhet liknar

skylt men som av någon anledning icke kan anses falla under bestämmelsen

om sådan.

I anslutning härtill har också föreslagits en liknande bestämmelse om

virkes- och andra varuupplag.

Remissyttrandena

Arbetarskyddsstyrelsen, länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län, stadsbyggnadskontoret

i Stockholm och Föreningen Sveriges städers byggnads
-

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

inspektörer har anmärkt på att rubriken vid paragrafen icke helt täcker

paragrafens innehåll.

I åtskilliga yttranden har framkommit önskemål om att exemplifieringen

av de anordningar, å vilka stadgandet är tillämpligt, måtte utvidgas, så

att det tydligt framgår, att vissa i dessa yttranden angivna särskilda anordningar

inbegripes därunder. Telestyrelsen har särskilt nämnt mottagningsantenner

för ljudradio och television. Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund

har uttalat, att bestämmelserna även bör gälla mur.

Svenska kommunal-tekniska föreningen har yrkat på att i exemplifieringen

upptagas även fasadbelysning.

Gatunämnden i Malmö har yrkat på att bestämmelsen får sådan utformning,

att den kan tjäna till effektivt skydd för grundvattnet.

Fullmäktige i Kumla har ansett mindre lämpligt att bland de omständigheter,

som skall beaktas vid stadgandets tillämpning, nämna sanitära olägenheter,

vilka det enligt fullmäktiges mening bör ankomma på hälsovårdsnämnden

att ensam bedöma.

Departementschefen

De i vissa remissyttranden framställda önskemålen om utökning av den

i utredningens förslag givna exemplifieringen av anordningar, som avses med

bestämmelserna i denna paragraf, torde böra iakttagas. Vidare synes de i

paragrafen givna bestämmelserna till skydd för trafiken böra förtydligas

så, att det klart framgår att de avser icke blott gatutrafiken utan även järnvägs-,

sjö- och lufttrafiken.

Till uppräkningen av vad som skall beaktas vid utförande av de i paragrafen

avsedda anordningarna torde böra fogas en allmän föreskrift om

de ej heller i övrigt får vålla någon olägenhet av betydelse. Härigenom torde

bl. a. önskemålet om att man vid anordnande av bensinupplag m. m. skall

beakta faran för förorening av grundvattentäkter bli tillgodosett i den utsträckning

så kan ske i förevarande sammanhang.

Vad speciellt angår frågan, huruvida det skall ankomma på byggnadsnämnden

att vid avgöranden av ärenden rörande tillämpningen av förevarande

bestämmelser beakta även risken för sanitära olägenheter, torde det

i praktiken knappast vara möjligt att dra någon bestämd gräns för byggnadsnämndens

befogenheter med hänsyn till huruvida en viss påvisad olägenhet

berör sanitära intressen eller icke. Ofta är det så, att olägenheter i

form av t. ex. buller eller besvärande ljussken, som härrör från en anordning

av här avsett slag, får intresse ur sanitär synpunkt först om deras

intensitet överstiger ett visst mått. Byggnadsnämnden kan ibland ha anledning

att ingripa långt tidigare än hälsovårdsnämnden t. ex. därför att företeelsen

inverkar oförmånligt på stads- eller landskapsbilden eller stör trafiken.

I den mån skyldighet att söka byggnadslov föreligger, är det naturligt

att den förhandsprövning, som detta innebär, får avse även åtgärdens tilllåtlighet

i sanitärt hänseende. Vid behov bör hälsovårdsnämnden få tillfälle

att yttra sig i dylika frågor. Fordrar åtgärden tillstånd av eller anmälan till

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

285

hälsovårdsnämnden, bör byggnadsnämnden hänvisa vederbörande att söka

sådant tillstånd eller göra sådan anmälan (jfr 57 § första stycket). Vad angår

ingripanden i efterhand torde det vara ofrånkomligt, att byggnadsnämndens

och hälsovårdsnämndens befogenheter i viss omfattning måste sammanfalla.

Någon påtaglig olägenhet torde detta knappast behöva vålla i

praktiken.

I övrigt har jag föranstaltat om en del redaktionella ändringar i utredningens

förslag.

I anslutning till uttalanden av vissa remissorgan har vidare rubriken vid

paragrafen fått en lydelse, som synes bättre svara mot paragrafens innehåll.

53 §.

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna i BS om ordnande av tomtplats samt om stängsel, planteringar

och andra till tomt hörande anordningar är ganska omfattande. I

55—58 §§ BS ges för städerna vissa bestämmelser, vilka jämlikt 100, 101

och 129 §■§ också är tillämpliga i s. k. stadsplanesamhällen. Vidare kan hänvisas

till § 17 i normalbyggnadsordningen. För områden på landsbygden

med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ges bestämmelser i 129 §

BS.

Bestämmelserna för städer och stadsplanesamhällen är i korthet av följande

innehåll. Mark, som undantagits från bebyggande, skall vara ordnad

på prydligt sätt och hållas i vårdat skick. Byggnadsnämnden äger förelägga

tomtägare att anlägga och vidmakthålla lämplig plantering eller annan

prydlig anordning, att lämna marken öppen eller att inhägna den på visst

sätt Kvartersmark, som icke tagits i anspråk för sitt ändamål, skall också

hållas i vårdat skick samt, där så av byggnadsnämnden prövas nödigt, inhägnas.

Med avseende på bebyggd tomt ges föreskrifter om höj dläge och om

förbindelse mellan gala och gård. Om jord påföres marken invid byggnad

eller gränsmur, skall muren isoleras mot fukt. Vid förändring av höjdläget

intill tomtgräns skall stödjemur uppföras, där så erfordras. Om hus nedbrunnit

eller rivits, skall tomten för undvikande av vanprvdnad skyndsamt

ordnas.

Bestämmelserna för landsbygden går bl. a. ut på att bebyggd tomtplats

alltid skall vara inhägnad, om ej byggnadsnämnden medgivit befrielse. Vid

tvist mellan grannar bestämmer byggnadsnämnden sättet för hägnadens utförande.

På tomtplats får ej vidtagas anordning av beskaffenhet att menligt

inverka på dess utseende och trevnaden i omgivningen.

Frågan om skyldighet för fastighetsägare att inom eller utom byggnad

ordna plats för parkering av motorfordon är blott antydningsvis berörd i

BS. Jämlikt 26 § skall vid uppgörande av stadsplan tillses bl. a., att allmänna

platser för parkering utlägges i tillräckligt antal samt att möjlighet finnes

att anordna enskilda parkerings- och garageutrymmen i erforderlig om
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

fattning. Jämlikt 80 § -— vilken avser städerna men enligt 100, 101 och

129 §§ gäller också andra s. k. stadsplanesamhällen — äger byggnadsnämnden,

om skäl är därtill, påfordra att på gård eller inom byggnad skall finnas

utrymme för parkering av motorfordon i den mån så erfordras för dem som

där bor eller vistas.

Utredningen

I förslaget bar de nu refererade stadgandena sammanförts till en gemensam

bestämmelse under rubriken »Tomt». Bestämmelserna motsvarar i

stort sett de nu gällande men är på vissa punkter något mera allmänt hållna.

En uttrycklig bestämmelse har upptagits i förslaget om skyldighet att

tillse att växtligheten ej hindrar sikten för trafiken. De nuvarande bestämmelserna

om skyldighet att inhägna tomt har uppmjukats så, att dylik skyldighet

föreligger endast i fråga om gräns mot gata eller annan allmän plats

och detta blott när byggnadsnämnden särskilt förordnat därom. Stadgandet

om skyldighet för den, som påför jord intill annans mur, att ordna stödjemur

etc., har ansetts röra ett ämne, vilket ej bör regleras i en författning av

förevarande art, och har därför fått utgå.

Beträffande parkeringsfrågan har utredningen förklarat sig nödsakad att

avstå från att söka en definitiv lösning. Emellertid har i förslaget upptagits

vissa bestämmelser, som utredningen ansett ofrånkomliga för att t. v.

kunna till nöds komma till rätta med problemen. Till en början stadgar förslaget

principiell skyldighet för tomtägare att ordna parkeringsplatser på

tomten antingen i byggnad eller under bar himmel i den mån så erfordras

för dem som bor eller vistas på tomten. Skyldighet skall också enligt förslaget

föreligga att vid behov ordna plats för lastning och lossning av motorfordon

på själva tomten. Bestämmelserna avser envar tomtägare och är icke

avsedda att tillämpas blott i samband med nybyggnad på tomten. Det sagda

föreslås dock endast skola gälla där åtgärden kan genomföras för rimlig

kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt, varvid enligt utredningen

hänsyn skall tagas till bl. a. tomtutrymmet och bebyggelsens art. Från den

sålunda föreslagna generella skyldigheten att ordna plats för parkering etc.

äger byggnadsnämnden enligt förslaget medgiva undantag, om särskild plats

för fordonen beretts annorstädes än på tomten eller om andra särskilda skäl

talar för undantag. Härmed avses enligt utredningen framför allt det fallet

att tillräckliga garage- eller andra uppställningsutrymmen står till buds i

speciella garagebyggnader i grannskapet.

Remissyttrandena

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm och Föreningen Svenska trädgårdsarkitekter

anser att rubriken över stadgandet bör förtydligas till »Tomts

ordnande».

Med avseende å stadgandets giltighetsområde har byggnadsnämnden i

Indalsliden påkallat sådan jämkning, att stadgandet kommer att gälla

även exempelvis avstyckad mark inom ett tätortsområde.

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har framhållit, att sikten för trafiken

kan skymmas även av plank och murar samt liar hemställt att stadgandet

måtte omformuleras, så att det avser även sådana. Sveriges agronom-

och lantbrukslårareförbund har föreslagit sådan jämkning av stadgandet,

att orden »sikten för» utgår.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen har ansett det beträffande tomt,

som icke tagits i anspråk för sitt ändamål, vara tillräckligt att uppställa ett

krav på att den skall hållas i vårdat skick. Däremot är det enligt föreningen

att gå för långt om man fordrar att den därjämte skall ordnas prydligt.

Fullmäktige i Borås och gatunämnden i Malmö bär yrkat på bestämmelser

om att tomt skall ordnas på ett tillfredsställande sätt med hänsyn till

avrinning av dag- och dräneringsvatten.

Fullmäktige i Göteborg har rent allmänt framhävt behovet av att de

grannelagsrättsliga förhållandena blir föremål för snar reglering.

Det ämne, som tilldragit sig störst intresse i yttrandena, är de föreslagna

bestämmelserna om skyldighet att ordna parkeringsplatser. Meningarna har

i detta hänseende hrutit sig skarpt mot varandra.

Till en början må anmärkas, att några remissorgan, nämligen hovrätten

för Nedre Norrland, byggnadsnämnden i Sundsvall och Svenska teknologföreningen,

ifrågasatt om icke förslaget bör underbyggas genom ett stadgande

i allmän civillag, lämpligen i BL.

Förslaget har även i sakligt hänseende kritiserats av hovrätten för Nedre

Norrland, som ansett det kunna starkt ifrågasättas, om införandet av en

generell skyldighet för fastighetsägarna att bereda plats för det växande

fordonsbeståndet överhuvud är befogat och rimligt. Vidare kommer enligt

hovrättens mening de i förslaget använda uttryckssätten »rimlig kostnad»

och »synnerlig olägenhet» att medföra ett krävande och grannlaga bedömande

för byggnadsnämnden. Även Stockholms handelskammare har ansett det

kunna ifrågasättas, om det i ett samhälle, där i genomsnitt varje familj har

bil — vilket snart är fallet — är principiellt riktigt att belasta fastighetsägarna

med kostnaden för iordningställandet av uppställningsplatser för bilar

och om det icke fastmera måste förutsättas, att själva planeringen för

olika slags biluppställningsplatser och initiativet till deras iordningställande

bör åvila kommunen. De föreslagna bestämmelserna är emellertid betydligt

mera smidiga än de nu gällande och handelskammaren kan därför godtaga

dem som ett provisorium i avbidan på parkeringsproblemets slutliga lösning.

I några yttranden har den meningen uttalats att bestämmelserna bör utformas

så, att de uppställer olika förutsättningar för skyldigheten att ordna

parkeringsplatser beroende på om fastigheten redan är bebyggd eller icke.

Sveriges fastighetsägareförbund har ansett orimligt alt tillämpa de föreslagna

reglerna oavsett om det är fråga om nybyggnad eller ej. Även vägförvcdtningcn

i Uppsala län har ifrågasatt, om det icke är nödvändigt att

särskilja parkeringsbehovet för gamla fastigheter och för nya sådana. Näringslivets

byggnadsdelegation har i princip anslutit sig till de föreslagna

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

reglerna, därvid delegationen särskilt betonat vikten av de inskränkningar,

som ligger i uttrycken »rimlig kostnad» och »synnerlig olägenhet i övrigt».

Emellertid har delegationen bestämt motsatt sig, att stadgandet tillämpas

annat än i samband med nybyggnad eller till nybyggnad hänförlig ombyggnad.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen har tillstyrkt bestämmelsen

vad angår nybyggnader men har i övrigt sagt sig kunna acceptera den

blott under förutsättning att uttrycket »rimlig kostnad» tillämpas restriktivt.

Enligt länsarkitekten i Jönköpings län är bestämmelsen alltför vagt formulerad

och kan ge upphov till olika tolkningar. Fullmäktige i Stockholm

och länsarkitekten i Jönköpings län har ansett, att parkeringsbestämmelserna

kan medföra tolkningssvårigheter och att byggnadsnämndens befogenheter

bör preciseras mera bestämt.

På andra håll har man påkallat en differentiering mellan äldre och nyare

bebyggelse i syfte att därigenom åvägabringa en skärpning av förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett att begränsningen i fråga om kostnadens

storlek bör gälla endast redan bebyggd tomt. Då hus nyuppföres, bör

parkeringsutrymme påfordras oavsett kostnadens storlek. Stadsbyggnadskontoret

i Stockholm har också uttalat den meningen att villkoret om att

utrymme skall kunna beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet

endast bör avse befintlig bebyggelse; vid nybyggnad bör övriga undantagsmöjligheter

i förslaget vara tillfyllest. Kontoret har dessutom beklagat,

att frågan om möjligheten att för flera fastigheter tvångsvis anordna

gemensamma garage ej kommit närmare en lösning. Fullmäktige i

Östersund har, med hänsyn till nödvändigheten av parkeringsutrymmen,

yrkat på att villkoret »rimlig kostnad» helt slopas.

Svenska kommunal tekniska föreningen liar ansett undantaget för det fall

att parkeringsplatser ordnas annorstädes än å tomten vara välbetänkt men

har ansett stadgandet böra förtydligas, så att det framgår, att avseende endast

får fästas vid permanenta lösningar.

Fullmäktige i Solna, som i allo tillstyrkt parkeringsbestämmelserna, bär

betonat att byggnadsnämnden i samband med ansökan om byggnadslov bör

kunna fordra s. k. planeringsritning, som visar hur parkeringsfrågan i varje

särskilt fall skall lösas.

Departementschefen

Det i ett par remissyttranden begärda förtydligandet av paragrafens rubrik

anser jag böra komma till stånd.

De allmänna bestämmelserna om hur bebyggd och obebyggd tomt skall

vara ordnad synes innehålla vad som skäligen kan krävas i detta hänseende.

Ordalagen bör dock jämkas något, eftersom utredningens förslag möjligen

vid en tolkning efter bokstaven kan leda till att kraven i vissa fall —-1, ex.

beträffande obebyggda tomter — ställes väl högt. Att förslaget icke innehåller

några bestämmelser om förhållandet grannar emellan överensstämmer

med den ståndpunkt i fråga om gränserna för vad som bör regleras i författningen,

åt vilken jag tidigare givit uttryck.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Ilungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

289

Det mest brännande av de problem, som avhandlas i paragrafen, är parkeringsfrågan.

De blott alltför välkända svårigheter, som den stora ökningen

av fordonsbeståndet orsakat, torde till stor del bero på att denna ökning

gått så fort, att man icke hunnit anpassa sig efter de ändrade förhållandena

eller ens hunnit ta bestämd ståndpunkt till frågan hur garageringen skall

ordnas.

Sådana förhållandena nu är har fordonsägarna i stor utsträckning vant

sig vid att kostnadsfritt ställa upp sina fordon på gator och vägar och räknar

ofta icke alls med någon kostnad för garage eller uppställningsplats.

Häri ligger ett av hindren för en snar lösning av parkeringsfrågorna. Det lärer

icke visa sig möjligt att få fram garage- och parkeringsplatser i tillräckligt

antal, med mindre anordnandet av sådana framstår som en någorlunda

lönande investering. Så är f. n. icke fallet. Med hänsyn till det stora

underskottet på parkeringsutrymmen är det icke heller möjligt att på kort

sikt få en förbättring till stånd enbart genom sådana åtgärder som t. ex.

skärpning av bestämmelserna om långtidsparkering på gator och vägar. Detta

kan endast ske i den mån parkeringsutrymmen tillskapas på annat håll

och fordonsägarna därigenom får en faktisk möjlighet att ställa upp bilarna

annorstädes än på gatan eller vägen. Åtgärderna för att skaffa tillgång till

uppställningsplatser och åtgärderna för att få bort de långtidsparkerade

bilarna från gator och vägar måste med andra ord följas åt.

Även om det så småningom visar sig möjligt att i stort sett nå balans

mellan antalet bilar och antalet uppställningsplatser för sådana är därmed

icke sagt, att förhållandena överallt blir tillfredsställande. Inom vissa typer

av bebyggelse, särskilt inom äldre bebyggelseområdcn, är det svårt att inrymma

ett i förhållande till boendetätheten tillräckligt antal parkeringsplatser.

Och även där tillräcklig plats kan beredas, händer det, att vissa

fastighetsägare av någon anledning är ovilliga härtill. För dylika fall erfordras

föreskrifter om skyldighet att bereda utrymme till parkering, lastning

och lossning av fordon för dem som bor eller vistas på tomten eller för

verksamhet, som bedrives därstädes. Härmed avses givetvis icke att lägga

någon ytterligare börda pa fastighetsägarna. Dessa är oförhindrade alt betinga

sig ersättning för parkeringsutrymmet och det kan t. o. m. ur vissa

synpunkter betecknas som önskvärt, att så sker.

Utredningens förslag till bestämmelser i ämnet har den förtjänsten att

bereda möjlighet till ett smidigt hänsynstagande till omständigheterna i varje

särskilt fall. Detta är en grundförutsättning för att bestämmelserna skall

fylla sin funktion. Vid nyexploatering bör det i allmänhet ganska obetingat

kunna krävas, alt tillräckligt utrymme inom- eller utomhus anslås för parkering,

lastning och lossning av fordon. När däremot fråga är om mindre

till- eller ombyggnader inom redan bebyggda fastigheter, måste försiktighet

iakttagas, så att de åtgärder, som påfordras, står i rimligt förhållande till

vad fastighetsägaren vinner genom byggnadsåtgärden. Ett alltför strängt

hävdande av kravet på parkeringsutrymmen kan i sådana fall lätt motverka

It) Iiihawj till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. .Vr 168

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

en önskvärd förnyelse av byggnadsbeståndet och leda till att bebyggelsen

förslummas. Å andra sidan får man icke ta alltför stor hänsyn till rent tillfälliga

förhållanden, t. ex. det särskilda lokalbehovet för en affärsrörelse,

som bedrives på fastigheten, utan bör i princip behandla fastigheter av samma

allmänna karaktär på likartat sätt. Vid ingripanden utan samband med

nybyggnad eller annan åtgärd, vartill byggnadslov erfordras, torde i allmänhet

icke kunna påfordras mera, än att lediga utrymmen inom- eller utomhus

ställes till förfogande.

Givet är, att behovet av parkeringsplatser alltid måste vägas mot behovet

av utrymme för andra ändamål, t. ex. för lekplatser, plantering, utrymme

för vädring av kläder etc.

Någon anledning att i sakligt eller formellt hänseende jämka utredningens

förslag i förevarande del anser jag icke föreligga. Icke heller kan jag

finna, att förslaget för sitt genomförande skulle förutsätta införande a^ särskild

lagbestämmelse i ämnet.

54 §.

Gällande bestämmelser

I det föregående har, under rubriken »Byggnadslov», lämnats en sammanfattning

av hithörande bestämmelser, till vilken här hänvisas.

Utredningen

Jämväl huvuddragen av utredningens förslag har redovisats tidigare. Beträffande

vissa detaljer har utredningen i anslutning till själva författningsförslaget

gjort uttalanden av bl. a. följande innehåll.

Den omständigheten att i BS vid sidan av begreppet nybyggnad även

nämnts återställande av brandskadad byggnad har enligt utredningen tolkats

så, att återuppförande av byggnadsdelar, som skadats genom brand,

icke ansetts hänförligt till nybyggnad. Det kan därför i allmänhet icke förhindras,

att även en illa brandskadad byggnad återuppbygges i sitt förutvarande

skick oavsett om den strider mot gällande plan eller utomplansbestämmelser

och även om det ur saneringssynpunkt vore önskvärt att byggnaden

avlägsnades. Denna konsekvens av de nuvarande reglerna kan icke

betecknas såsom lämplig. Om det särskilda begreppet »återställande av

brandskadad byggnad» slopas, blir den skadade byggnadens eller byggnadsdelens

återställande att enligt vanliga regler bedöma såsom nybyggnad

eller allenast reparation med hänsyn till det skick, vari byggnaden faktiskt

befinner sig efter branden. Förslaget har utformats i enlighet härmed.

Under uttrycket »ändring av byggnad» bör enligt utredningen ej anses

inbegripna andra åtgärder än sådana, som innefattar ett icke alltför obetydligt

ingrepp eller annan förändring i byggnadens substans. Byggnadslov

lärer i enlighet härmed icke fordras för t. ex. målningsarbete men däremot

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

för putsning eller påläggande av ytterpanel å byggnad, som förut icke är

putsad eller försedd med panel.

För vissa allmänna byggnader gäller — enligt vad utredningen framhållit

_ f. n. undantag från skyldigheten att söka byggnadslov. Närmare bestämt

avser undantaget allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Kungl.

Maj :t eller byggnadsstyrelsen, eller annan allmän byggnad, såframt den tillhör

kronan (86 § BS). Byggnadsnämnd på landet har överhuvud icke att ta

befattning med allmän byggnad, vartill ritningarna prövas av statlig myndighet

(139 § BS). Utredningen har föreslagit att motsvarande bestämmelse

i nya stadgan skall avse allenast allmän byggnad, vilken tillhör kronan. Endast

i fråga om dylik byggnad lärer nämligen verkliga garantier föreligga

för en minst lika omsorgsfull prövning som den, vilken kan förväntas ske

genom byggnadsnämnden. Sakligt sett är ändringen enligt utredningens mening

av ringa betydelse med hänsyn till att byggnadsnämnden enligt 67 §

i förslaget (jfr 86 § BS) i stället skall erhålla anmälan om byggnadsföretag,

för vilket byggnadslov ej erfordras, och därvid få tillfälle att granska ritningarna

till företaget samt att framställa erinringar mot desamma. Byggnadsnämnd

på landet föreslås i dessa hänseenden — liksom i övrigt — få

samma befogenheter som byggnadsnämnd i stad.

I utredningens förslag har upptagits en bestämmelse, vartill motsvarighet

saknas i gällande BS, om rätt för den, som vill utföra byggnadsarbete,

vartill byggnadslov ej erfordras, att erhålla byggnadsnämndens prövning

och godkännande av åtgärden. Som motiv har angivits att de föreslagna inskränkningarna

i skyldigheten att söka byggnadslov eljest skulle i vissa

fall ställa de byggande inför tvånget att på egen risk avgöra, huruvida en

tilltänkt åtgärd står i överensstämmelse med byggförfattningarna eller icke.

Genom det föreslagna stadgandet får den byggande möjlighet att, om han

så önskar, erhålla ett auktoritativt avgörande av frågan.

Remissy ttrand ena

Med avseende å bestämmelsen i förslaget om byggnadslov jämväl för sådan

ändring av byggnad, som »avsevärt påverkar» dess planlösning eller

yttre utseende, har arbctarskijddsstijrclsen sagt sig förutsätta, att avskiljande

medelst skiljevägg av en arbetsplats i en arbetslokal, som stundom kan

vara påkallat från arbetarskyddssynpunkt, icke är att anse som »avsevärd

påverkan» av en byggnads planlösning och att en dylik åtgärd således kan

vidtagas utan att byggnadslov erfordras därför. Kommunalnämnden i Tenhult

bär ansett att bestämmelsen är för vagt avfattad för att ge tillräcklig

ledning åt byggnadsnämnderna och praktikens män.

Lantmäteristyrelscn har som sin mening framhållit att det i denna paragraf

använda uttrycket »fastställda ritningar» är oegentligt och bör utbytas

mot uttrycket »gällande» eller »godkända» ritningar.

Arbctarskijddsstijrelsen har jämväl ifrågasatt, huruvida icke bestämmelsen

om fast anordning för hantering eller förvaring av brännbara vätskor

kan få eu större räckvidd än som avses samt har ifrågasatt om ej annat ut
-

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Mcij:ts proposition nr 168 år 1959

tryck bör användas, t. ex. »fast cistern, bensinpump eller annan liknande

fast anordning för förvaring eller hantering av brännbar vätska». För att

undanröja tvekan om huruvida byggnadslov fordras för bergverkstad eller

därmed jämförlig, helt under jord förlagd arbetslokal, som omnämnes i 8 §

arbetarskydds kungörelsen (SFS nr 208/1949), har styrelsen ansett lämpligt,

att en uttrycklig bestämmelse meddelas därom.

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund har ansett, att den nuvarande

möjligheten att meddela särskilt byggnadslov för schaktning bör bibehållas.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har gentemot vad utredningen yttrat

om återställande av brandskadad byggnad anfört, att en jämförelsevis

obetydlig brandskada på en vital del av en byggnad kan medföra, att åtgärder

för skadans avhjälpande blir att bedöma som nybyggnadsarbete, vilket

ibland ger möjlighet för byggnadsnämnden att vägra byggnadslov. Följden

kan bli att betydande värden spolieras och att kostnader, som egentligen är

att hänföra till expropriation, övervältras från samhället på den enskilde

fastighetsägaren. — Föreningen Sveriges städers bgggnadsinspektörer har

funnit det tveksamt, om alla förekommande fall av återställande av brandskadad

byggnad kan betecknas som nybyggnad eller reparation, samt har

yrkat på förtydligande av förslaget i denna del.

Järnvägsstyrelsen har ansett, att de föreslagna bestämmelserna om kronan

tillhöriga allmänna byggnader bör erhålla sådan formulering, att alla

SJ :s byggnader inbegripes under stadgandet. I allt fall bör undantag från

skyldigheten att söka byggnadslov gälla beträffande dessa byggnader. Länsarkitekten

i Blekinge län har yrkat på att det åtminstone i motiven måtte

närmare klargöras, vad som menas med »allmän byggnad».

Byggnadsstyrelsen har ansett att det till undvikande av missförstånd bör

utsägas, att en befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov icke innefattar

befrielse från skyldigheten att följa gällande föreskrifter för byggandet

och ej heller från eventuellt gällande byggnadsförbud samt att byggnadsstyrelsens

tillämpningsföreskrifter gäller även sådana byggnader och

anordningar för vilka byggnadslov ej erfordras. Länsarkitekten i Jämtlands

län har uttalat uppfattningen, att den, som begär befrielse från skyldigheten

att söka byggnadslov, bör inge en dispositionsplan över det område framställningen

avser.

Departementschefen

De synpunkter, som enligt min mening är att anlägga på hithörande frågor,

har förut utvecklats under rubriken »Byggnadslov»; och hänvisas till

vad där anförts.

Vad angår de mera speciella frågor, som behandlas i vissa remissyttranden,

biträder jag uppfattningen, att uppsättande av en mellanvägg inom en

arbetslokal i regel icke bör anses vara en så väsentlig ändring av byggnadens

planlösning, att byggnadslov erfordras. Att byggnadslov erfordras för anläggningar

sådana som verkstäder och skyddsrum, vilka förlägges under

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

293

markytan, i samma utsträckning som för anläggningar ovan jord, torde

vara uppenbart utan att särskild bestämmelse därom erfordras. Däremot

kan jag icke dela uppfattningen, att kravet på byggnadslov för cistern eller

annan fast anordning för förvaring eller hantering av brännbara vätskor

skulle vara för vittgående. Att byggnadslov kan begränsas att avse allenast

vissa förberedande arbeten för uppförande av byggnad torde icke behöva

närmare utvecklas.

Jag kan icke ansluta mig till synpunkten, alt förslagets ståndpunkt i fråga

om byggnadslov för återuppförande av byggnad, som skadats av brand i sådan

omfattning, att åtgärden kan betecknas som nybyggnad, skulle vara

oskäligt sträng. Såsom utredningen framhållit har nuvarande bestämmelser

lett till en praxis, som innebär att man utan tvingande skäl tillåter åtgärder,

som står uppenbart i strid mot gällande planer för bebyggelsen och därigenom

motverkar en såväl ur samhällets som i regel också ur fastighetsägarnas

synpunkt önskvärd förnyelse av bebyggelsen. Utredningens förslag i denna

del är att anse som väl motiverat.

Den skillnad, som förslaget i fråga om skyldigheten att söka byggnadslov

gör mellan kronan tillhöriga allmänna byggnader och andra kronans byggnader

har visserligen sakligt underlag såtillvida, att någon särställning för

kronan icke bör föreligga annat än då fråga är om allmänna intressen av viss

högre valör. Mot denna synpunkt bör emellertid vägas intresset att göra bestämmelserna

så lättillämpade som möjligt. Antalet kronan tillhöriga byggnader,

vilka icke kan betecknas som allmänna, torde i själva verket icke vara

alltför betydande. I huvudsak rör det sig om vissa personalbostäder o. d.,

som icke uppföres i omedelbar anslutning till allmän byggnad. Mest praktiskt

synes vara, att befrielsen från skyldighet att söka byggnadslov får avse

alla kronans byggnader utan avseende på ändamålet. Departementsförslaget

har avfattats i enlighet härmed. Vidare har jag ansett, att med kronans

byggnader bör i förevarande hänseende jämställas sådana byggnader, som

tillhör landsting.

Möjligen kan det ifrågasättas, om icke befrielsen från skyldigheten att söka

byggnadslov bör utsträckas att avse samtliga kyrkobyggnader. Byggnadsprojekt,

som avser kyrkobyggnader tillhöriga svenska kyrkan, granskas nämligen

så noggrant bl. a. hos byggnadsstyrelsen, att bestämmelserna om byggnadslov

kan sägas icke ha någon större uppgift att fylla. Fall kan emellertid

förekomma, då byggnadsnämnden har anledning till erinran med hänsyn

till exempelvis trafikförhållanden eller förekomsten i grannskapet av befintliga

eller planerade anordningar, vilka icke lämpligen bör ligga i närheten

av en kyrka. Någon avsevärd olägenhet torde ej vara att befara genom

alt ett krav på byggnadslov uppställes för kyrkobyggnader. Tillräcklig anledning

att i författningen göra speciellt undantag för sådana byggnader

synes alltså ej föreligga.

Att den, som i särskilt fall av länsstyrelsen fått befrielse från skyldigheten

alt söka byggnadslov, likväl har att vid byggandet efterkomma gällande föreskrifter

och iakttaga meddelade byggnadsförbud torde tillräckligt tydligt

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

framgå av förslagets uppställning och bestämmelserna i det följande. Någon

anledning att närmare reglera beskaffenheten av den utredning, som skall

förebringas vid ansökan om sådan befrielse, föreligger enligt min uppfattning

icke.

55 §.

Gällande bestämmelser

Närmare bestämmelser rörande ansökan om byggnadslov är f. n. givna

för städer och s. k. stadsplanesamhällen i 77, 100, 101 och 129 §§ samt för

landsbygden i 136 § BS.

Enligt bestämmelserna för stad skall ansökan om lov till nybyggnad göras

skriftligen och åtföljas av a) bevis att sökanden förfogar över den mark,

där byggnad eller annat arbete skall utföras eller eljest är berättigad till arbetets

utförande; b) karta (nybyggnadskarta) av viss beskaffenhet; c) kopia

av kartan utvisande den tillämnade byggnadens läge; d) byggnadsritningar

i viss angiven skala; e) erforderlig beskrivning till ritningarna; f)

uppgift huruvida skyldighet att gälda bidrag till kostnad för gata åligger

tomtägaren; samt g) bevis att tomtägaren fullgjort honom åliggande skyldighet

att anordna utfartsväg och avlopp från tomten eller utgiva bidrag till

kostnad för gata eller ställt nöjaktig säkerhet. Vad som sålunda är stadgat

om lov till nybyggnad gäller i tillämpliga delar även annat byggnadslov.

Bestämmelserna för landsbygden är något enklare. Sökanden behöver vid

sin skriftliga ansökan blott foga bevis, som sägs under a) här ovan, karta

av viss beskaffenhet över tomtplatsen jämte kopia samt ritningar i två

exemplar. För mindre betydande företag kan byggnadsnämnden medge eftergift

från skyldigheten förete bevis, karta och ritningar.

Utredningen

Utredningens förslag innebär, liksom nuvarande regler, att ansökan skall

göras skriftligen hos byggnadsnämnden. Där fråga är om uppförande av ny

byggnad eller tillbyggnad av förut befintlig byggnad -— d. v. s. då sökanden

avser att ta nytt markområde i anspråk för byggnad — skall han enligt för-’

slaget inge en situationsplan, som visar redan befintliga byggnaders och den

tillämnade byggnadens läge. Där byggnadsnämnden tillhandahåller nybyggnadskarta,

skall situationsplanen vara grundad på sådan karta, varmed utredningen

avser att den skulle vara ritad antingen på nybyggnadskartan eller

på en kopia eller ett utdrag av denna i erforderliga delar. Vidare skall

sökanden enligt förslaget ingiva ritningar rörande företaget med erforderlig

beskrivning. Det har förutsatts att erforderliga bestämmelser om format,

skala och utförande i övrigt av kartor och ritningar kommer att meddelas

i form av tillämpningsföreskrifter. Kartor och ritningar skall i regel ingivas

i tre exemplar.

Beträffande byggnadslov för annan åtgärd än uppförande av ny byggnad

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

eller tillbyggnad till äldre byggnad innehåller förslaget blott föreskrift, att

vid ansökningen skall fogas erforderliga ritningar och beskrivningar.

Vidare har i förslaget influtit ett stadgande, som ger byggnadsnämnden

möjlighet att, när så erfordras, förelägga sökanden att inkomma även med

annan utredning än den i 1 mom. avsedda.

Utredningen har framhållit, att den, som söker byggnadslov enligt nuvarande

regler formellt är skyldig att tillhandahålla alla handlingar, som erfordras

i ärendet i slutligt skick redan vid tidpunkten för ansökningen. I

praktiken är det emellertid icke ovanligt, att detaljutformningen av en

byggnad ändras under arbetets gång. Det är därför vanligt, på många håll

regel, att byggnadsnämnderna icke fordrar fullständiga ritningar i samband

med ansökningen utan medger att detaljritningarna inges efter hand som

arbetet fortskrider och att det fullständiga arkivexemplaret av ritningarna

inges först då byggnaden färdigställts. Förslaget upptager en bestämmelse,

som avser att legalisera denna praxis.

Härutöver föreslås att byggnadsnämnden, när fråga är om mindre omfattande

arbeten, skall kunna helt avstå från ritningar.

De bestämmelser i nuvarande stadga, som sålunda bortfallit i förslaget, är

i huvudsak föreskriften om att tomtägaren skall visa huruvida han har att

gälda bidrag till kostnad för gata och föreskriften om att ägare av tomt inom

stadsplan vid ansökan om byggnadslov för nybyggnad skall visa, att han

fullgjort sin skyldighet att ordna utfartsväg och avlopp, utgiva bidrag till

kostnad för gata resp. ställa säkerhet för sådan kostnad. Enligt utredningen

bör byggnadsnämnden i regel själv kunna införskaffa uppgift, hur härmed

förhåller sig. En annan bestämmelse i BS, som ej heller fått någon motsvarighet

i förslaget, är den som rör skyldighet för sökanden att ingiva bevis

om att han förfogar över den mark, där arbetet skall utföras, eller eljest är

berättigad till arbetets utförande. Prövning av äganderättsförhållandena är

enligt utredningen icke behövlig i ärenden angående byggnadslov, och en bestämmelse

i ämnet kan rentav anses olämplig såsom ägnad att ge sökanden

en felaktig föreställning om innebörden av ett beslut rörande byggnadslov.

Oavsett förekomsten av en sådan bestämmelse lärer byggnadsnämnden äga

rätt — men ej obetingad skyldighet — att avvisa sådana ansökningar, som

med hänsyn till äganderättsförhållandena uppenbarligen saknar mening,

samt att vid behov avfordra sökanden uppgifter om dessa förhållanden.

Remissyttrandena

I några yttranden, bl. a. dem från byggnadsnämnden i Malmö och fullmäktige

i Täbg har ansetts, att bestämmelserna om skyldighet att styrka

äganderätt till fastighet, varå byggnad skall uppföras, är till cn viss nytta

och därför bör bibehållas. Överlantmätarna i Göteborgs och Holms samt

Kopparbergs lön har också ansett att bestämmelsen om skyldighet att styrka

dispositionsrätten till mark, varå byggnad skall uppföras, bör bibehållas.

För att möjliggöra en verklig prövning bör vederbörande distriktslantmä
-

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

tare alltid deltaga i handläggningen av ärenden, som kan vara av intresse ur

fastighetsbildningssynpunkt. Däremot har länsstyrelsen i Kopparbergs län

ansett fullgoda skäl tala för upphävande av bestämmelsen.

Lanlmäteristyrelsen har ansett, att nybyggnadskarta alltid bör fogas vid

ansökan om byggnadslov i de fall, då byggnadsnämnden tillhandahåller sådan

karta. Bestämmelserna bör vidare avfattas så, att det blir möjligt att

avstå från nybyggnadskarta i vissa ny- och lillbyggnadsfall men att krav

pa sådan karta i vissa fall kan uppställas även då det enbart är fråga om

en invändig ombyggnad. Frågan bör närmare regleras genom tillämpningsföreskrifter.

Fullmäktige i Göteborg har påyrkat uttrycklig föreskrift om att

nytyggnadskartan skall bifogas i original. Fullmäktige i Uppsala och Kumla

har framhållit att förslaget kan föranleda tvistigheter om vad det egentligen

åligger den som söker byggnadslov, att ingiva. Fullmäktige i Karlstad

har ifrågasatt om icke nybyggnadskartan i vissa fall borde kunna ersättas

med utdrag av kvarlerskarta jämte vissa kompletterande uppgifter.

Länsarkitekten i Jämtlands län, stadsbyggnadskontoret i Stockholm, Föreningen

Sveriges städers byggnadsinspektörer och Svenska kommunal tekniska

föreningen vill ha uttrycklig föreskrift om att ritningarna bör vara

upprättade på fackmässigt sätt. Sveriges lantbruks förbund har visserligen

sagt sig anse att en dylik bestämmelse vore omtvistbar men har dock som

sin mening framhållit, att författningen bör ge något stöd för att ritningarna

skall vara läsbara.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har vidare ansett det olämpligt med

en bestämmelse om antalet exemplar av ritningarna, eftersom ytterligare

exemplar icke sällan erfordras, t. ex. för remissförfarande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har motsatt sig bestämmelsen om att byggnadsnämnden

skall kunna medge befrielse från skyldigheten att inge ritning,

då fråga är om arbete av mindre omfattning. Härvid har framhållits,

att ritningarna i förening med ansökningen bl. a. fyller funktionen att ange

ramen för det blivande avgörandet. Länsarkitekten i Kronobergs län har ansett

bestämmelsen kunna leda till att ritningar fordras endast sällan i landskommunerna.

Departementschefen

Beträffande skyldigheten att styrka sökandens rätt att förfoga över den

mark, varå byggnad skall uppföras, delar jag den mening, varåt utredningen

givit uttryck, och finner i enlighet härmed, att någon särskild bestämmelse

i detta ämne icke erfordras.

Frågan om beskaffenheten av de handlingar, som skall fogas vid ansökan

om byggnadslov, skall enligt 76 § departementsförslaget kunna närmare regleras

genom tillämpningsföreskrifter, som byggnadsstyrelsen har att utfärda.

Några ytterligare detaljbestämmelser i detta ämne torde med hänsyn

härtill icke vara behövliga. Det torde härvid kunna förutsättas att kraven

på ritningarna icke, vad angår enklare byggnader och mindre arbeten på

befintliga byggnader, sättes så högt, att den byggande i allmänhet behöver

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959 297

anlita person med särskild utbildning för denna detalj i ansökningsförfarandet.

Att byggnadsnämnden får befogenhet att i särskilda fall eftergiva kravet

på ritningar, då fråga är om arbete av mindre omfattning, synes naturligt

och ändamålsenligt. Bestämmelsen härom torde överensstämma med vad

som redan nu mångenstädes tillämpas i praktiken. Givetvis bör dock ritning

alltid fordras, om så behövs för att klargöra vad som avses med ansökningen

och beslutet om byggnadslov.

Utredningens förslag (56 §) synes i enlighet med det anförda böra i huvudsak

godtagas. En redaktionell mindre ändring av förslagets text förordas

dock.

56 §.

Gällande bestämmelser

I 78 § BS ges utförliga föreskrifter om vad byggnadsnämnden har att

beakta vid prövning av ansökan om byggnadslov. Föreskrifterna är i första

hand avsedda för städerna men äger enligt 100, 101 och 129 §§ BS motsvarande

tillämpning inom s. k. stadsplanesamhälle samt enligt 137 § BS

jämväl inom område på landet, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts. Till en början är stadgat, att byggnadsnämnden skall

förvissa sig om att det tillämnade företaget överensstämmer med fastställd

generalplan, stadsplan, tomtindelning, byggnadsplan eller utomplansbestämmeiser

ävensom med övriga bestämmelser som gäller för detsamma. Härjämte

uppräknas ett flertal omständigheter, som bör beaktas vid prövningen,

bl. a. att byggnaden är lämplig för platsen, att den ej skjuter över tomtgränsen,

ej onödigtvis förorsakar men för grannfastigheter, erbjuder skälig

trygghet mot eldfara samt i övrigt blir tillfredsställande ur olika synpunkter.

Enligt 79 § BS får inom område, vilket icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan,

byggnadslov ej meddelas för företag, som skulle komma att innefatta

tätbebyggelse, annat än under vissa angivna förutsättningar.

I 170 § BS finns vissa bestämmelser om rätt för byggnadsnämnden att

dispensvägen frångå de vanliga bestämmelserna angående byggande. I viss

omfattning är detta tillåtet beträffande tillfälliga byggnader. Dylika byggnader

får emellertid inte utan länsstyrelsens medgivande omfatta mer än en

våning eller kvarstå längre än tre år. Byggnadsnämnden får också meddela

lov till anordningar och mindre byggnader, som avser att tillgodose allmänna

nyttan och trevnaden, även om de strider mot plan eller utomplansbestämmelser,

såvida de prövas ej avsevärt försvåra markens användning för

avsett ändamål. För vissa fall har byggnadsnämnden en mera generell befogenhet

att medge mindre avvikelser från planer och utomplansbestäinmelser.

Så är fallet, om byggnadsnämnden till sitt biträde har stadsarkitekt

och denne tillstyrkt avvikelsen. Lika med stadsarkitekt anses byggnadskonsulent

med stadsarkitekts behörighet.

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1659

Utredningen

Till en början har i förslaget influtit en bestämmelse som med några i

huvudsak redaktionella jämkningar överensstämmer med vad i 78 § BS är

föreskrivet om skyldighet för byggnadsnämnden att vaka över att man ej

bygger i strid mot BL, BS samt gällande planer och andra bestämmelser.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan byggnadslagstiftningen samt

strandlagen, lagen om allmänna vägar och lagen om enskilda vägar har i

förslaget även intagits en föreskrift om att byggnadslov icke får meddelas

i strid mot vad i nämnda författningar är stadgat. Vidare har i författningstexten

intagits en erinran om bestämmelsen i 38 § andra stycket BL om att

nybyggnad ej få ske, innan tomtägaren fullgjort sin skyldighet att ordna utfartsväg

och avlopp samt att utgiva bidrag till kostnad för gata eller ock

ställt säkerhet för fullgörandet.

Däremot innehåller förslaget icke, såsom nuvarande författning, någon

utförlig minneslista över vad byggnadsnämnden har att beakta vid prövning

av ansökningar om byggnadslov.

Härnäst har utredningen föreslagit att i stadgan skall inflyta en motsvarighet

till den viktiga bestämmelsen i 79 § BS, enligt vilken byggnadsnämnden

inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, ej får

medgiva lov till nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare

mån än för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed

jämförligt behov.

I detta sammanhang har jämväl behandlats frågan om rätt för byggnadsnämnden

att ge lov till anordningar och mindre byggnader som tillgodoser

allmänna nyttan och trevnaden samt till tillfälliga byggnader, även om de

strider mot gällande planer eller bestämmelser för bebyggelsen. Det föreslagna

stadgandet i detta ämne överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande

bestämmelser i 170 § 1 mom. BS, dock med den skillnaden, att dylika

ärenden enligt förslaget icke i något fall behöver hänskjutas till länsstyrelsens

prövning. Utredningen har därvid betonat, att bestämmelsen om tillfällig

byggnad givetvis icke innebär rätt för markägare att vid uppförande

av sådan byggnad frångå gällande planer och bestämmelser och att det

blott är fråga om en dispensmöjlighet, som byggnadsnämnden icke i något

fall är pliktig att utnyttja.

Remissyttrandena

Arbetarskyddsstyrelsen har yrkat på en bestämmelse om skyldighet för

byggnadsnämnden att kontrollera, att byggföretagen ej står i strid mot arbetarskyddslagen,

brandlagen, hälsovårdsstadgan och livsmedelsstadgan.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har också framhållit, att uppräkningen

av författningar, som byggnadsnämnden skall beakta, ej är fullständig; sålunda

saknas t. ex. lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Det vore lämpligare med en allmänt hållen bestämmelse. Länsarkitekten

i Värmlands län har särskilt nämnt fornminneslagen.

Fullmäktige i Alvesta har yrkat på att det villkor för byggnadslov, som

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

anknyter till skyldigheten att utgiva gatukostnadsbidrag, slopas, medan

fullmäktige i Hälsingborg förordat en dispensbefogenhet för byggnadsnämnden

i detta hänseende.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län har ansett, att den viktiga bestämmelsen

om tätbebyggelseförbud bör få en mera framträdande placering.

Den föreslagna bestämmelsen om tillfälliga byggnader innebär enligt länsstyrelsen

i Stockholms län alltför stora möjligheter till permanentning av

tillfällig bebyggelse. Länsarkitekten i Blekinge län har efterlyst ett förtydligande

av bestämmelsen. Länsarkitekten i Örebro län har ifragasatt, om

icke tillstånd att låta byggnad kvarstå utöver 10 år borde underställas länsstyrelsen.

Departementschefen

Det synes lämpligt att, såsom skett i utredningens förslag, införa en uttrycklig

föreskrift om de författningar, som byggnadsnämnden har att beakta

vid prövning av ansökningar om byggnadslov. Vad angår de ytterligare

författningar, som nämnts i några av remissyttrandena, följer av de materiella

bestämmelserna i 38 § departementstörslaget, att byggnadsnämnden

har vissa skyldigheter med avseende å fornminnen, kulturhistoriskt märkliga

byggnader m. in. Flertalet av de författningar, som namnes i yttrandena,

är av den omfattning och karaktär i övrigt, att det icke lämpligen kan

åläggas byggnadsnämnden att utan inskränkning vaka över deras efterlevnad.

I de flesta fall finnes f. ö. särskilda organ med speciella uppgifter i

sådant hänseende.

Skyldigheten för byggnadsnämnden att vaka över att bidrag till gatukostnad

erlägges eller säkerställes är av största betydelse för kommunernas möjlighet

att utfå bidragen av tomtägarna och kan därför icke utan olägenhet

bortfalla. Ej heller torde det vara lämpligt att generellt ge byggnadsnämnden

befogenhet att eftergiva kommunernas rätt i sådant hänseende.

Jämväl i övrigt synes hithörande bestämmelser i utredningens förslag

ägnade att med några formella jämkningar läggas till grund för författningsbestämmelser

i ämnet.

57 §.

Gällande bestämmelser

Såsom förut omnämnts finnes ett flertal författningar, som innefattar

bestämmelser om att tillstånd till vissa byggnadsarbeten erfordras även

från annan myndighet än byggnadsnämnden.

Även i själva BS finnes åtskilliga föreskrifter om skyldighet för byggnadsnämnd

att inhämta yttrande av annan myndighet. Jämlikt 82 § BS

skall i vissa fall yttrande inhämtas från byggnadsstyrelsen eller riksantikvarien.

Enligt 83 § BS skall i vissa andra fall underrättelse lämnas yrkesinspektörcn.

Jämlikt 65 § BS gäller, att beslut i vissa där angivna frågor icke

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

får meddelas utan att brandchefens yttrande inhämtats. På grund av föreskrifter

i 99 och 142 §§ BS skall byggnadsnämnden inhämta yttrande av

vederbörande militär- eller luftfartsmyndighet resp. av den i atomenergilagen

omnämnda tillsynsmyndigheten i frågor rörande bebyggelse, som kan

vålla förfång för försvaret eller luftfarten eller som skall förläggas i närheten

av atomenergianläggning.

Utredningen

Att belasta författningen med en utförlig uppräkning av myndigheter,

med vilka byggnadsnämnden skall samråda eller vilkas yttrande skall inhämtas,

är enligt utredningen olämpligt bl. a. av den anledningen, att uppräkningen

ganska ofta blir i behov av översyn och justering. I förslaget har

därför icke influtit några speciella föreskrifter sådana som de nyss omnämnda.

Det behov, som onekligen förefinnes av vissa anvisningar till ledning

för byggnadsnämnderna, torde kunna tillgodoses genom att byggnadsstyrelsen

utarbetar och tillhandahåller en lista över de författningar, som

byggnadsnämnden bör beakta, och de myndigheter, vilkas yttrande i skilda

fall bör inhämtas. — I själva stadgeförslaget har blott intagits en allmänt

hållen föreskrift om att byggnadsnämnden i fall, då den åtgärd för vilken

byggnadslov sökes enligt lag eller författning är beroende på tillstånd av

annan myndighet än nämnden, har att hänvisa vederbörande att söka sådant

tillstånd.

Eftersom de speciella bestämmelserna i BL om förbud mot bebyggelse

med hänsyn till försvarets eller luftfartens intresse m. in. för sin tillämpning

oavvisligen fordrar en del närmare föreskrifter, har en sådan fått inflyta

i förslaget. I likhet med nuvarande regler går den ut på att byggnadsnämnden

skall inhämta yttrande av vederbörlig militär- eller luftfartsmyndighet,

om nämnden finner tvekan råda huruvida hinder mot det sökta

företaget föreligger. I så fall har nämnden att hänvända sig till länsstyrelsen

för att erhålla myndighetens yttrande eller upplysning i saken. (F. n.

göres framställning direkt hos myndigheten.)

Remissyttrandena

Med avseende å skyldigheten för byggnadsnämnderna att i vissa fall hänvisa

sökande till annan myndighet har arbetsmarknadsstyrelsen yttrat, att

det knappast är lämpligt att byggnadsnämnderna i samband med byggnadslov

tar ställning till frågan, huruvida även byggnadstillstånd erfordras, men

har däremot ansett att byggnadsnämnderna bör erinra de sökande om att

byggnadslov icke befriar från skyldighet att söka byggnadstillstånd i förekommande

fall. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har erinrat om att

byggnadsnämnd enligt 33 § civilförsvarslagen i visst fall har skyldighet att

underställa beslut om byggnadslov länsstyrelsens prövning och att nämnden

ej bör kunna skjuta över sin underställningsplikt på sökanden genom

att hänvisa honom att själv söka tillstånd hos underställningsmyndigheten.

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

301

Fullmäktige i Umeå har ansett det böra klart utsägas, att den som förlitar

sig på ett av byggnadsnämnden givet besked, icke skall drabbas av straff

eller annan påföljd. Fullmäktige i Alvesta har framhållit att byggnadsnämnderna,

för att kunna fullgöra sin skyldighet, alltid måste ha tillgång

till en aktuell förteckning över gällande föreskrifter och att en sådan bör

tillhandahållas av statlig myndighet.

Bestämmelsen om att yttrande från militär- eller luftfartsmyndighet skall

inhämtas genom länsstyrelsen har kritiserats bl. a. av länsstgrelserna i Södermanlands

och Östergötlands lön, som ansett bestämmelsen innebära onödig

omgång, samt stadsbyggnadskontoret i Stockholm och byggnadsnämnden

i Södertälje, vilka ansett det enklare att nämnden vänder sig direkt till

de angivna myndigheterna. Chefen för försvarsstaben har däremot tillstyrkt

bestämmelsen, eftersom den möjliggör att militärassistenten vid länsstyrelsen

anlitas som kontaktman med chefen för försvarsstaben.

Från många håll har yrkanden framförts om uttryckliga bestämmelser

rörande skyldighet för byggnadsnämnden att inhämta yttrande från vissa

angivna myndigheter. Bl. a. må nämnas, att chefen för flygvapnet framhållit

önskvärdheten av att militär myndighet alltid i god tid blir underrättad

om planer på bebyggelse i närheten av militära anläggningar samt att beslut

om byggnadslov i dylika fall alltid delges chefen för försvarsstaben för

vidarebefordran till vederbörande militära myndighet. Svenska brandskyddsföreningen,

Svenska brandkårernas riksförbund m. fl. har ansett det nödvändigt,

att byggnadsnämndens skyldighet att höra brandchefen i viktigare

frågor samt brandchefens rätt att ta del av byggnadsärendena och framlägga

sina synpunkter i en eller annan form kommer till klart uttryck i de nya

författningarna. Förste provinsialläkaren samt distriktsingenjören för vatten

och avlopp i Västernorrlands län har yrkat på en generell regel om att uppförande

av ny byggnad eller tillbyggnad till förut befintlig byggnad med

hänsyn till vattenvårdsintresset ej bör få äga rum, med mindre hälsovårdsnämnden

förklarat sig kunna godtaga åtgärden. Distriktsingenjören för

vatten och avlopp i Södermanlands län har framhållit, att ansökningar om

byggnadslov för cisterner för förvaring av brännbara vätskor bör underställas

hälsovårdsnämnden samt den myndighet, som närmast har ansvaret

för den kommunala vattenförsörjningen. Den nuvarande skyldigheten för

byggnadsnämnderna att inhämta byggnadsstyrelsens yttrande i fråga om

byggnader av historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt intresse är enligt

länsarkitekterna i Stockholms och Värmlands län ett gott stöd för byggnadsnämnderna

och bör därför bibehållas. Enligt länsarkitekten i Jönköpings

län bör samråd i förekommande fall äga rum med landsantikvarien.

Även länsarkitekten i Gävleborgs län har ansett, att nämnden bör vara skyldig

att samråda med sakkunnig person.

Departementschefen

Såsom ett led i den service, byggnadsnämnderna förutsättes beslå de byggande,

torde det vara lämpligt att i byggnadsstadgan intaga en föreskrift

om skyldighet för byggnadsnämnd att i förekommande fall hänvisa bygg
-

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

nadslovssökande till annan myndighet, som omhänderhar något slag av

tillståndsgivning på byggnadsområdet. Det bör emellertid betonas, att denna

byggnadsnämndens uppgift icke i och för sig innefattar befogenhet för

nämnden att med bindande verkan avgöra, huruvida tillstånd av annan myndighet

erfordras eller icke. En eventuell försummelse från nämndens sida

att lämna hänvisning kan av samma skäl icke befria vederbörande från

skyldigheten att söka tillstånd.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att byggnadsnämnden

skall hänvända sig till länsstyrelsen för inhämtande av yttranden eller

andra upplysningar i frågor rörande hinder mot bebyggelse med hänsyn till

försvarets eller luftfartens intresse torde möjliggöra en förenkling av förfarandet

under förutsättning att vederbörande militär- och luftfartsmyndigheter

i förväg tillhandahåller länsstyrelsen uppgifter om vad som ur deras

synpunkt bör iakttagas vid byggnadslovsgivningen. I så fall får länsstyrelsen

i de flesta fall möjlighet att lämna de begärda upplysningarna utan att

remittera ärendet till militär- eller luftfartsmyndigheterna. Samtidigt blir

det möjligt att effektivt tillgodose de sekretessynpunkter, som från militärt

håll anlägges på hithörande frågor. Jag anser mig med anledning härav böra

tillstyrka utredningens förslag i denna del. Med hänsyn till att tillämpningsområdet

för bestämmelserna i 81 och 83 §§ BL numera vidgats, bör emellertid

paragrafen avfattas så, att den avser jämväl frågor om bebyggande i närheten

av atomenergianläggning.

De yrkanden, som från olika håll framförts om införande av skyldighet

för byggnadsnämnd att i vissa fall höra andra myndigheter över ansökningar

om byggnadslov, anser jag — såsom förut anförts — böra tillgodoses genom

att byggnadsstyrelsen utarbetar och tillhandahåller byggnadsnämnderna en

rådgivande förteckning över myndigheter, vilkas yttrande i skilda fall bör

inhämtas.

58 §.

Gällande bestämmelser

I 81 § BS ges bestämmelser om expedition av byggnadsnämndens beslutDe

gäller i främsta rummet städerna men skall enligt 100, 101 och 129 §§

BS äga motsvarande tillämpning i s. k. stadsplanesamhällen samt enligt

137 § BS också inom områden på landet, för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts. Bestämmelserna går ut på att byggnadsnämnden

vid meddelande av byggnadslov skall lämna de närmare föreskrifter

som skall lända till efterrättelse vid arbetets utförande. Där så erfordras,

kan byggnadsnämnden föreskriva, att hållfasthetsheräkning med tillhörande

ritningar ävensom andra specialritningar skall ingivas till byggnadsnämnden.

Närmare föreskrifter härom kan ges i byggnadsordning.

Utredningen

I anslutning till nuvarande praxis, föreslår utredningen en bestämmelse

om att beslut i ärende rörande byggnadslov alltid skall meddelas sökanden*

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

303

skriftligen. Efter mönster av 81 § BS har upptagits ett stadgande om rätt

för byggnadsnämnden att meddela närmare föreskrifter om arbetets utförande

m. m. Utredningen har vidare föreslagit ett stadgande om att byggnadsnämnden,

i fall då sökanden är skyldig att söka tillstånd till företaget

också hos annan myndighet, bör i sitt beslut intaga erinran härom.

Såsom en brist bar utredningen betecknat det förhållandet, att BS icke

upptager några regler för det relativt ofta förekommande fallet, att byggnadsnämnden

finner sig kunna meddela lov till nybyggnad blott under förutsättning

att en på tomten förut befintlig byggnad nedrives. Huru rättspraxis

ställer sig till dylika villkor, är enligt utredningen icke fullt klart.

I många fall torde byggnadsnämnderna med nuvarande regler anse sig böra

vägra byggnadslov för nybygget till dess rivningsarbetet fullbordats, vilket

i många fall vållar de byggande stort omak. En möjlighet för byggnadsnämnden

att i samband med beviljandet av byggnadslov för nybyggnaden

föreskriva en viss tid, inom vilken den äldre byggnaden skall nedrivas,

representerar en betydligt smidigare lösning. Av bl. a. nu angivna skäl har

utredningen ansett sig böra i förslaget upptaga en bestämmelse, som ger

byggnadsnämnden möjlighet att, under förutsättning av skriftligt samtycke

från sökandens sida, vid beslut om byggnadslov foga villkor att annan

byggnad å tomten skall rivas, ombyggas eller ändras.

Av de tre exemplar ritningar och andra handlingar, som en sökande i

byggnadslovsärende enligt förslaget har att ingiva, skall enligt en av utredningen

föreslagen bestämmelse ett exemplar återställas till sökanden med

påskrift om nämndens beslut. Av de övriga två exemplaren skall enligt

samma bestämmelse det ena arkiveras hos nämnden, dock endast om byggnadslovet

beviljas. Det tredje exemplaret är såsom tidigare nämnts avsett

att utgöra nämndens arbetsexemplar.

Slutligen har i detta sammanhang föreslagits en bestämmelse om skyldighet

för byggnadsnämnden, därest nämnden i sitt beslut frångår yttrande,

som avgivits av annan myndighet, att underrätta myndigheten om beslutet.

Viss framställning

I två vid 1958 års första riksdag väckta motioner (I: 66 och II: 98) hemställdes,

att riksdagen måtte besluta om sådan ändring av gällande byggnadsstadga,

att av byggnadsnämnd fattat beslut vunne laga kraft inom viss bestämd

tid. Tredje lagutskottet, dit motionerna remitterades, framhöll i sitt

utlåtande (nr 9) bl. a. följande.

Sedan tillkomsten av 1931 års byggnadsstadga gäller alt besvärsliden för

överklagande av byggnadsnämnds beslut, som nu är tre veckor, räknas från

det klaganden fick del av beslutet. Någon skyldighet för byggnadsnämnd

att delgiva eller kungöra beslutet föreligger ej. Följden härav kan bli, att

besvär över byggnadslov bifalles, sedan det byggnadsarbete, varom fråga är,

blivit utfört. Delta är principiellt icke en tillfredsställande ordning.

Frågan är emellertid — enligt vad utskottet framhållit — icke ny utan

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

har tidigare övervägts i olika sammanhang. Vid dessa överväganden har

man stannat för att acceptera den rättsosäkerhet, som oundvikligen följer av

det rådande systemet, hellre än att föreskriva, att beslutets delgivning genom

kungörelse skall bilda utgångspunkt för besvärstiden, vilket ansetts

alltför litet betryggande, eftersom många kan vara ovetande om byggnadsföretaget

och till äventyrs ej uppmärksammar kungörelsen.

En ur alla synpunkter fullt godtagbar rättslig reglering av detta spörsmål

torde enligt utskottets mening vara svår att åstadkomma. Emellertid har utskottet

ansett sig böra förorda, att Kungl. Maj :t i samband med det pågående

arbetet med förslag till ändringar av byggnadslagstiftningen ingående överväger

denna fråga.

Utskottet, som funnit det vanskligt att ta bestämd ståndpunkt till hur

frågan bäst borde lösas, har dock framhållit vissa synpunkter.

Enligt utskottet kan byggnadsnämnd uppenbarligen icke åläggas att delge

samtliga besvärsberättigade personligen sina beslut, eftersom kretsen av

sakägare är för vidsträckt och obestämd för att något sådant skall vara

möjligt. I stället kan det vara värt att ta fasta på ett framfört förslag om att

anknyta till reglerna om kommunalbesvär, så att besvärstiden alltid räknas

från det tillkännagivande anslagits å kommunens anslagstavla om att byggnadsnämndens

protokoll blivit justerat. Det kan emellertid också starkt ifrågasättas,

om enbart tillkännagivande å kommunens anslagstavla angående

justering av byggnadsnämnds protokoll jämte förteckning över de överldagbara

beslut, som fattats vid det sammanträde justeringen gäller, alltid är

tillräckligt för att tillgodose rättsssäkerheten. I många ärenden framgår det

givetvis klart vilka sakägare som har särskilt intresse av utgången, och det

vore värt att överväga, om icke byggnadsnämnd borde vara skyldig att i sådant

fall skriftligen underrätta vederbörande om den anslagna kungörelsen

eller om beslutets innehåll. Det torde vidare finnas anledning att undersöka,

om det vore möjligt att i vissa typer av ärenden ålägga byggnadsnämnden dylik

underrättelseplikt beträffande alla ägare av angränsande fastigheter,

eventuellt på något sätt i anknytning till de av byggnadsutredningen föreslagna

reglerna om obligatoriskt hörande av granne vid meddelande av tillstånd

till nybyggnad eller undantag från gällande föreskrifter. Därjämte

synes det vid ett sådant publiceringsförfarande böra åligga den byggande att

underrätta byggnadsnämnden om av honom kända sakägare med motstående

intressen. — Om det vid Kungl. Maj :ts övervägande av frågan skulle visa

sig att denna väg ej är framkomlig, syntes det utskottet som om åtminstone

något skulle kunna vinnas, såvida byggnadsnämnderna finge skyldighet att

vid beslutets meddelande skriftligen underrätta sökanden om de åtgärder

denne bör vidtaga för att beslutet skall vinna laga kraft i förhållande till

dem som beröres därav.

Enligt skrivelse den 28 mars 1958, nr 169, beslöt riksdagen, under hänvisning

till vad som anförts i utskottets utlåtande, att såsom sin mening giva

till känna vad utskottet anfört.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

305

Remissyttrandena

Fullmäktige i Väsby har föreslagit en sådan ordning, att byggnadslov anses

beviljat, om annat besked ej lämnats inom trettio dagar från ansökningsdagen.

Den föreslagna möjligheten att införa rivning som villkor för byggnadslov

bär i de flesta yttranden obetingat tillstyrkts. Fullmäktige i Kristianstad

bär ansett att villkor om rivning bör kunna uppställas även om sökanden ej

samtyckt därtill. Fullmäktige i Uppsala hav ansett det böra införas en generell

regel eller ett ldart uttalande om att nybyggnad i saneringsområden icke

får innebära alt en byggnadsrätt utnyttjas utan rivning av befintlig bebyggelse,

som strider mot gällande plan.

Skyldigheten att förse handlingar med påskrift om nämndens beslut bör

enligt byggnadsnämnden i Sundsvall begränsas att avse de fall då framställning

om byggnadslov bifallits. F. ö. kan det ifrågasättas, om verkligen samtliga

handlingar skall förses med påskrift.

Bestämmelsen om skyldighet för byggnadsnämnden att underrätta andi a

myndigheter om sina beslut kan enligt stadsbyggnadskontoret i Stockholm,

och länsarkitekten i Jämtlands län bli svår att efterleva, om den skall tilllämpas

strikt.

Departementschefen

Utredningens förslag synes i huvudsak innehålla de bestämmelser angående

byggnadsnämndens beslut, som kan anses erforderliga. Någon jämkning

av bestämmelserna om att byggnadsnämnd såsom villkor föi byggnadslov

kan föreskriva rivning av förut befintlig byggnad torde icke vara erforderlig.

Föreskriften om att handlingar i ärende om byggnadslov skall förses

med påskrift om nämndens beslut bör enligt min mening avse jämväl det

fall, att byggnadslov helt eller delvis vägras. Att så sker är nämligen påkallat

dels ur ordningssynpunkt och dels med hänsyn till att det vid eventuell

fullföljd av talan mot beslutet kan vara av vikt för besvärsmyndigheten att

känna till huruvida en viss handling företetts hos byggnadsnämnden. Bestämmelsen

om skyldighet i vissa fall att underrätta andra myndigheter,

som hörts i ett ärende, om nämndens däri meddelade beslut, kan knappast

antagas medföra något oskäligt stort arbete för nämnden och är av stor vikt

ur kontrollsynpunkt.

Vad särskilt angår de i riksdagens nyssnämnda skrivelse åsyftade uttalandena

av tredje lagutskottet, har frågan om möjligheten att åstadkomma

eu fast utgångspunkt för beräkning av besvärstiden tidigare flera gånger

övervägts, utan alt någon ur alla synpunkter tillfredsställande lösning kunnat

uppnås. An slagsförfarande kan kanske vara lämpligt beträffande vissa

andra grupper av ärenden — t. ex. planläggningsärenden — om vilkas förekomst

sakägarna förut fått personliga underrättelser. I regel brukar dock

därutöver fordras underrättelse om beslutet i annan form. Vidare användes

anslagsförfarandet i vissa fall, då kretsen av klagoberättigade personer

20 Ilihang till riksdagens protokoll 195!). i samt. Xr 108

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

genomgående är mycket stor, t. ex. vid beslut enligt kommunallagen. Härvid

är det emellertid i regel fråga om ärenden av mera allmänt intresse,

om vilkas förekomst de, som kan länkas klaga, åtminstone har möjlighet

att hålla sig underrättade. EU motsvarande förfarande för byggnadsnämndernas

del skulle innebära, alt varje fastighetsägare och annan, som kan

tänkas ha intresse av att överklaga ett byggnadsnämndens beslut, måste efter

varje nämndens sammanträde kontrollera, huruvida något beslut förekommit,

som kränker hans rätt. I själva verket bleve klagorätten helt illusorisk.

Visserligen är det ganska sällan som ett beslut om byggnadslov kränker

annans rätt på sådant sätt, att beslutet på grund därav bör upphävas,

men sådana fall förekommer dock, och blotta möjligheten därtill skulle för

varje fastighetsägare representera en konstant osäkerhet, som han icke finge

någon möjlighet att komma undan.

Den risk, som en byggnadslovssökande f. n. löper att beslutet om byggnadslov

kan överklagas och eventuellt upphävas eller ändras i efterhand, är

i praktiken icke särskilt betydande. F. ö. har vederbörande möjlighet att

befria sig från den genom att själv låta delgiva beslutet med dem, som kan

tänkas klaga.

Vid övervägande av de skäl, som talar för och emot införande av en bestämd

utgångspunkt för besvärstiden, synes avgörandet böra utfalla i den

riktningen, att nuvarande ordning i princip bibehålies.

Emellertid synes det lämpligt, att den osäkerhet för den byggnadslovssökande,

som onekligen i vissa fall kan föreligga, så långt möjligt undanröjes

genom skärpning av föreskrifterna om delgivning av byggnadsnämnds beslut.

Givetvis är det icke möjligt att delgiva beslutet med alla dem, som teoretiskt

sett kan tänkas överklaga beslutet. Den egentliga faran för att beslutet

kan komma att ändras möter — såsom utskottet anmärkt — i huvudsak

från de närmaste grannarnas sida och väsentligen blott då beslutet i något

hänseende innebär dispens från gällande plan eller andra gällande föreskrifter

för bebyggandet. Enligt förslaget skall grannarna i regel höras i dispensärenden.

Det synes icke vara att otillbörligt betunga byggnadsnämnden,

om en föreskrift meddelas att markägare eller annan sakägare, som hörts

i ett ärende angående byggnadslov, skall av byggnadsnämnden underrättas

om nämndens beslut i ärendet. På sätt framgår av det anförda torde en sådan

föreskrift vara ägnad att skapa betydligt större trygghet för att beslut

om byggnadslov blir bestående. Lämpligt synes dessutom att i beslut om

byggnadslov införes en anmaning till sökanden att låta bevisligen underrätta

grannar och andra, som kan beröras därav, om beslutet. Jag föreslår att utredningens

förslag kompletteras med bestämmelser av nu avsett innehåll.

59 §

Gällande bestämmelser

Enligt 85 § BS är meddelat byggnadslov förfallet, om arbetet icke påbörjats

inom två år. I intet fall är byggnadslovet giltigt längre än fem år. Har

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

arbetet avstannat och icke återupptagits inom tre månader, skall anmälan

göras hos byggnadsnämnden, innan det får fortsättas.

Utredningen

I förslaget har influtit en motsvarighet till nuvarande bestämmelser om

byggnadslovs giltighetstid. Föreskriften om anmälan till byggnadsnämnden

vid avbrott i arbetet har däremot slopats såsom obehövlig. I förtydligande

syfte har i förslaget upptagits en regel för det fall, att byggnadsförbud inträder

sedan byggnadslov meddelats. I anslutning till ett uttalande av första

lagutskottet i utlåtande över 1947 års proposition med förslag till BS har

åt regeln givits den innebörden, att byggnadslovet visserligen icke upphör

att gälla men att förbudet utgör hinder för att byggnadslovet utnyttjas, så

länge förbudet är rådande. Byggnadsföretag, varå väsentliga arbeten redan

vidtagits, då förbudet träder i kraft, skall dock få fullföljas.

Remissyttrandena

Stadsbyggnadskontoret och tf stadsjuristen i Stockholm har ifrågasatt,

om ett arbete skall anses påbörjat först då byggnaden börjat uppföras eller

redan då ritningsarbeten utförts och kontrakt tecknats angående nybyggnad.

Departementschefen

Det synes mig lämpligt alt i författningen upptaga en regel av det innehåll,

som utredningen förordat. Bestämmelsen om att påbörjat byggnadsarbete

får slutföras även om byggnadsförbud blir gällande torde böra förstås

så, att det icke är tillräckligt att ritningsarbeten etc. påbörjats utan fordras

att arbetet med uppförande av själva byggnaden kommit i gång. Och härvid

lärer det icke räcka med hur små ansatser som helst att påbörja arbe
tet.

Det bör vara fråga om ett arbete i full skala och icke endast om åtgärder

pro forma. Någon anledning att särskilt anmärka dessa synpunkter i förslagets

text anser jag icke föreligga.

60 §.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om utförande av byggnadsarbete ges i 87 § BS, enligt vilket

stadgande byggnadsnämnden skall med uppmärksamhet följa byggnadsföretag

och därvid tillse, bl. a. att fastställda ritningar och i övrigt meddelade

föreskrifter noggrant följes samt att byggnad uppföres av ändamålsenligt

material och på betryggande sätt. I 95 § BS är föreskrivet alt vid byggnadsarbete

bör noga iakttagas de försiktighetsmått, som är erforderliga till förekommande

av skada å person eller egendom. I sistnämnda författningsrum

ges härutöver en uppräkning av åtskilliga förhållanden, som särskilt är att

beakta vid arbetet. Stadgandena är tillämpliga i stad samt, på grund av föreskrifter

i 100, 101 och 129 §§ BS, jämväl i annat s. k. stadsplanesamhälle.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1059

Utredningen

[ utredningens författningsförslag bär bestämmelserna i förevarande ämnen

sammanförts till en paragraf, vars innehåll i allt väsentligt överensstämmer

med vad som nu gäller.

Remissyttrandena

Arbetar sky ddsstyr elsen har framhållit, att tillsynen över arbetarskyddet

vid byggnadsarbete och över de anordningar som användes därvid, såsom

ställningar, maskiner, lyftanordningar m. in., enligt förslaget skulle åvila

både byggnadsnämnden och yrkesinspektionen. Frågan om arbetarskyddet

vid byggnadsarbete och tillsynen däröver torde lösas bäst på det sättet, att

till 61 § fogas ett tillägg av innehåll att därom gäller vad som är stadgat i

arbetarskyddslagen.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm och Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer

anser kravet på försiktighetsmått för undvikande av obehag

för trafikanter och närboende så hårt uttryckt, att bestämmelsen icke kan

upprätthållas strikt. Bestämmelsen bör därför modifieras.

Departementschefen

Anledning torde ej finnas att vidtaga någon ändring i utredningens förslag

av den orsaken, att byggnadsnämnden enligt förslaget skulle få möjlighet

att vid sin tillsyn över byggnadsarbeten ta hänsyn till synpunkter, som

även arbetarskyddsmyndigheterna har att bevaka. Möjlighet föreligger i

praktiken icke att skilja mellan åtgärder, som vidtages för att skydda allmänheten

mot fara och obehag, samt åtgärder, som vidtages för att skydda

de vid bygget sysselsatta.

Förslagets ordalydelse torde emellertid böra något jämkas för att utmärka,

att kraven på åtgärder från den byggandes sida bör sättas högre, när

åtgärden har till ändamål att förekomma verklig skada å annans person eller

egendom, än när den blott avser att förekomma eller minska obehag för trafikanter

och närboende.

61 §.

Gällande bestämmelser

Bland föreskrifterna om byggnadsnämndens kontroll över byggnadsarbete

märkes bl. a. stadganden om ansvarig arbetsledare. De återfinnes i 91—94

§§ BS och gäller i första hand för stad samt, på grund av gjorda hänvisningar

i 100, 101 och 129 §§ BS, jämväl för annat s. k. stadsplanesainhälle.

Enligt 140 § 2 mom. BS kan de dessutom bringas i tillämpning inom område

på landsbygden, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Ansvarig arbetsledare skall finnas för varje byggnadsarbete. Han är ansvarig

bl. a. för att vederbörliga anmälningar göres till byggnadsnämnden,

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr 10‘8 år Wö!)

309

och han skall närvara vid besiktning, som byggnadsnämnden verkställer.

För befattning såsom ansvarig arbetsledare fordras — såvida icke byggnadsnämnden

för särskilt fall medger undantag — att vederbörande genom

intyg från byggnadsyrkesskola eller på annat i byggnadsordningen föreskrivet

sätt styrkt sig äga erforderlig teoretisk kunskap samt att han därjämte

har nödig praktisk erfarenhet. Ytterligare kompetensvillkor kan stadgas

i byggnadsordningen beträffande särskilt krävande arbeten. Eftergift

kan medges i byggnadsordningen för vissa arbeten av mindre betydenhet.

Byggherren skall till byggnadsnämnden avlämna skriftlig förklaring av arbefsledaren,

alt han åtagit sig uppdraget under ansvarsförpliktelse. Om

byggherren motsätter sig att gällande föreskrifter följes, har arbetsledaren

att göra anmälan därom till byggnadsnämnden. När synnerliga skäl föreligger

därtill, äger byggnadsnämnden för visst fall eller viss tid fråntaga

arbetsledaren hans behörighet.

Utredningen

Utredningens författningsförslag innebär i huvudsak en del lindringar i

de nuvarande bestämmelserna.

Vad först angår skyldigheten att ha arbetsledare anställd har denna i

förslaget begränsats att avse sådana fall av nybyggnad, rivning av byggnad

och ändring av byggnad, då byggnadslov erfordras för åtgärden. Härjämte

får enligt förslaget byggnadsnämnden möjlighet att medgiva att särskild arbetsledare

ej anställes, såvitt angår arbete av ringa omfattning.

Beträffande kraven på arbetsledaren har utredningen sagt sig anse, att

dessa för normala fall icke bör sättas högre, än att byggnadsnämnden kan

godtaga vem som helst, som nämnden efter fri prövning finner lämpad för

uppgiften. I författningsförslaget har detta uttryckts så, att arbetsledaren

skall ha av nämnden prövats äga erforderlig kunskap, erfarenhet, pålitlighet

och ordentlighet. Om arbetet avser uppförande av byggnad i flera än

två våningar eller om däri ingår arbeten av tekniskt mera krävande art,

skall arbetsledaren ha avlagt examen vid högre teknisk läroanstalt eller

på annat sätt ha styrkt sig äga nöjaktig kännedom om dylika arbeten. Om

viss del av arbetet fordrar speciell sakkunskap på något särskilt område,

kan byggnadsnämnden föreskriva, att arbetet i denna del skall anförtros

någon, som äger sådan kunskap.

Nu gällande föreskrift om att arbetsledaren skall avgiva särskild ansvarsförbindelse

har i förslaget slopats, eftersom ansvaret enligt utredningens

mening är att bedöma enligt författningen, oavsett om någon särskild förbindelse

kräves eller icke. Enligt förslaget skall arbetsledaren blott avgiva

en skriftlig förklaring att han åtager sig uppdraget.

Bestämmelserna om arbetsledarens skyldigheter överensstämmer i allt

väsentligt med nu gällande regler.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Remissyttrandena

Arbetarskyddsstijrelsen har ansett det ur arbetarskyddssynpunkt vara av

vikt, att varje byggnadsarbete av någon större omfattning liksom rivning

av byggnad utföres under ledning av ansvarig arbetsledare. Ett flertal

olycksfall, även med dödlig utgång, har inträffat vid bl. a. rivning av relativt

små byggnader. Styrelsen har därför ifrågasatt, om icke bestämmelsen

rörande ansvarig arbetsledare bör utsträckas att gälla även om byggnadslov

ej erfordras. Fullmäktige i Umeå har ansett att förslaget innebär en icke

önskvärd sänkning av kompetenskraven för arbetsledare.

Sveriges byggmästareförbund har yrkat på att man inför en verklig auktorisation

av byggmästare, vilken lämpligen bör ankomma på länsstyrelsen.

Byggnadsnämnden i Hedemora har i motsats härtill ansett, att bestämmelsen

om avstängande från rätt att vara ansvarig arbetsledare bör utgå ur

förslaget, eftersom den är ägnad att framkalla missuppfattningen, att byggmästarna

är på något sätt auktoriserade av byggnadsnämnden.

Departementschefen

Utredningens förslag synes utgöra en antagbar kompromiss mellan de

synpunkter, som kan anläggas på hithörande frågor. Någon reell skärpning

av kompetenskraven kan det icke sägas innebära, och i vissa fall — beträffande

enklare byggnader -— innebär det en påtaglig lättnad och förenkling.

Utredningens förslag har utan saklig ändring överförts till departementsförslaget.

62 §.

Gällande bestämmelser

Beträffande skyldighet för den, som bedriver ett byggnadsföretag, att

göra anmälningar därom till byggnadsnämnden ges i BS särskilda bestämmelser

för städerna och för landsbygden. Bestämmelserna för städerna -—

vilka återfinnes i 88 och 89 §§ BS — gäller enligt 100, 101 och 129 §§ även

andra s. k. stadsplanesamhällen. Härjämte har, med stöd av särskilt stadgande

i 89 § BS, i § 31 mom. 1 av normalbyggnadsordningen givits föreskrifter,

som innebär vissa utvidgningar av den i BS stadgade anmälningsskyldigheten.

För landsbygden gäller 140 § BS.

Utredningen

I princip har utredningen ansett, att det bör ankomma på byggnadsnämnden

att från fall till fall bestämma, vilka anmälningar som skall göras. I

de byggandes intresse och av praktiska skäl har emellertid utredningen

bibehållit en bestämmelse om de anmälningar, som skall göras i normala

fall. Denna bestämmelse har avfattats i nära anslutning till de nuvarande

bestämmelserna för stad. Härjämte har emellertid upptagits bestämmelser,

enligt vilka byggnadsnämnden äger föreskriva, att anmälan skall göras jäm
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 195!)

väl vid annan tidpunkt eller medgiva befrielse helt eller delvis från anmälningsskyldigheten.

Vid uppförande av ny byggnad, vartill byggnadslov erfordras, skall enligt

förslaget normalt göras anmälan a) när företaget påbörjas; b) då schaktning

eller sprängning till grundbotten blivit utförd eller pålning skall påbörjas;

c) då grundläggning verkställts men innan första bjälklaget utföres;

d) då byggnadens bärande stomme samt. skorsten uppförts men innan

putsning eller annan ytbehandling verkställes eller golv inlägges; samt e)

då företaget slutförts. Vid sådan rivning av byggnad eller ändring av byggnad,

vartill byggnadslov erfordras, skall anmälan göras innan företaget

påbörjas samt då det slutförts.

Bestämmelserna om anmälningar har vidare förklarats skola gälla även

i sådana fall, då länsstyrelsen medgivit befrielse från skyldighet att söka

byggnadslov beträffande större avskilt område i en ägares hand. Vid den

första anmälningen skall då fogas situationsplan, ritningar och arbetsbeskrivningar,

såvida ej byggnadsnämnden medger befrielse härifrån.

Remissyttrandena

Byggnadsstyrelsen har framhållit, att det alltmera tillämpade elementbyggandet

gör att befrielse från anmälningsskyldigheten bör kunna meddelas

i ökad omfattning, för såvitt byggnadselementen är underkastade särskild

tillverkningskontroll. Synpunkten har ytterligare utvecklats av statens

nämnd för byggnadsforskning, vilken framhållit, att de föreslagna anmälningarna

visserligen kan vara motiverade vid traditionellt byggnadssätt men

att t. ex. nutida elementbyggeri förutsätter en i detalj genomarbetad och

planerad process som ej låter sig uppdelas i sådana moment som förslaget

förutsatt. För dylika fall vore en typbesiktning av byggnadselementen på

fabriksstadiet att föredraga. — Liknande synpunkter har anlagts av Byggstandardiseringen.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm och Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer

har beträffande tidpunkten för den anmälan, som angives

under c) här ovan, framhållit, att formuleringen kan lätt missförstås så,

att den byggande gör anmälan redan då grundplintar eller grundplattor

gjutits. Vid denna tidpunkt kan emellertid lägesbesiklning ännu ej utföras.

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund har yrkat på att orden »arbetsbeskrivning»

och »beskrivningar» utbytes mot ordet »beskrivning» för

att få överensstämmelse med terminologien i 56 § (55 § i departementsförslaget).

Departementschefen

Anmärkningen att anmälningsskyldigheten -— och i anslutning därtill

jämväl den i 64 § stadgade besiktningsskyldigheten — anknutits till vissa

moment i byggandet, vilka icke förekommer vid alla slag av byggnadsverksamhet,

är i princip befogad. Emellertid kan det icke vara lämpligt att helt

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Mnj. ts proposition nr 168 år 1959

överlämna hithörande frågor till byggnadsnämndernas prövning utan att

meddela ens vägledande bestämmelser. Utredningens förslag, vilket går ut

på att anmälningar och besiktningar normalt skall äga rum vid vissa angivna

tidpunkter, men att byggnadsnämnden från fall till fall kan föreskriva

avvikelser från detta schema, synes innebära en godtagbar lösning. Det torde

böra ankomma på byggnadsstyrelsen att i mån av behov meddela rådgivande

bestämmelser rörande anmälningar och besiktningar för sådana fall, då

byggnadsstadgans normalbestämmelser icke är lämpliga, t. ex. för vissa typer

av elementbyggande. Möjligt är, att härvid avsevärda förenklingar kan

uppnås, om t. ex. tillverkningen av viss eller vissa byggelement underkastas

sådan kontroll, att anmälningar och besiktningar beträffande dessa kan helt

eller delvis eftergivas.

Att byggnadsföretaget vid den tidpunkt, då anmälan till viss besiktning

göres, bör vara i sådant skick att besiktningen kan verkställas, torde vara

uppenbart utan att det särskilt anmärkes i författningstexten.

Den i ett remissyttrande framställda erinringen i terminologiskt hänseende

torde böra iakttagas.

63 §.

Gällande bestämmelser

Enligt 88 § BS skall, innan byggnad uppföres, anmälan därom göras till

byggnadsnämnden, som på sökandens bekostnad låter utstaka byggnaden

till dess rätta läge på marken samt utmärka dess höjdläge. Är byggnad till

sitt läge direkt beroende av gräns mot grannes tomt, skall grannen kallas

till utstakningsförrättningen. Vid utstakningen skall noga tillses, att byggnaden

ej skjuter över gällande tomtgräns. Stadgandet avser i första hand

städerna men gäller enligt 100, 101 och 129 §§ BS också inom andra s. k.

stadsplanesamhällen.

Utredningen

Beträffande områden med stadsplan har utredningen föreslagit en bestämmelse,

som nära ansluter till den nuvarande. Utstakningen skall ske

ofördröjligen sedan anmälan om nybyggnad eller tillbyggnad inkommit.

Enligt utredningen talar dessutom starka skäl för att giltighetsområdet

utsträckes avsevärt längre. I en del fall -— t. ex. inom vissa fritidsområden

— är bebyggelsen emellertid icke av sådan karaktär, att den motiverar kostnaderna

för utstakningen. Huruvida utmärkande av höjdläget erfordras,

beror främst på hur avloppsförhållandena är ordnade. Hänsyn måste tagas

också till huruvida de personella resurser, som står till buds, är tillräckliga.

Utredningen har därför valt att låta bestämmelsen bli generellt tillämplig

endast å områden med stadsplan men har föreslagit ett stadgande, enligt

vilket det är byggnadsnämnden obetaget att föranstalta om utstakning jämväl

i andra fall.

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts proposition nr 168 år 1956

313

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att utstakning bör äga rum

även inom byggnadsplaneområde, såvida icke nämnden i visst fall — t. ex.

beträffande enklare fritidsbebyggelse — annorlunda bestämmer.

Stadsingenjören i Visby har som sin mening uttalat, att grannen ej behöver

kallas, såvida icke oklarhet råder om gränsens rätta sträckning.

Vad angår tidpunkten för utstakningen har Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund ansett paragrafen böra formuleras så, att del klart framgår,

att utstakningen skall ske först när byggnadslov beviljats och utsättning

begärts. Byggnadsnämnden i Sundsvall har ansett bestämmelsen kunna

missförstås på det sättet, att byggnad alltid skall utstakas då byggnadslov

sökts, oavsett om ansökningen avslås. Uttrycket »ofördröjligen» bör enligt

lantmäterisiyrelsens mening ändras till »snarast möjligt».

Fortifikationsförvaltningen har framhållit att byggnadsnämnden icke bör

ta befattning med utstakningen av hemlig anläggning.

Departementschefen

Utredningens förslag synes gå så långt i fråga om service åt de byggande,

som tillgängliga personella resurser medger. Någon utvidgning av skyldigheten

för byggnadsnämnden att utstaka byggnader torde således icke vara

möjlig att genomföra.

Till utstakning av byggnad, vars läge bestämmes av fastighetsgränsernas

sträckning, torde grannarna alltid böra kallas, oavsett vad den som verkställer

utstakningen anser om gränsens läge. Huruvida någon oklarhet råder

om gränsens sträckning, kan icke med säkerhet fastställas, utan att grannen

hörts i saken.

Med anledning av de i vissa remissyttranden framkomna anmärkningarna

mot förslagets avfattning har paragrafen förtydligats. Att utstakning icke

skall äga rum, med mindre byggnadslov erhållits eller sådant fall föreligger,

alt byggnadslov ej erfordras, torde framgå utan att det särskilt anmärkes

i texten. Förslagets bestämmelse om att utstakning skall ske ofördröjligen

sedan anmälan inkommit synes väl sträng. Emellertid bör det betonas,

att förrättningen är brådskande, vilket synes kunna ske genom en föreskrift

om att utstakningen skall ske skyndsamt.

Frågan om förfarandet vid planering och uppförande av vissa hemliga anläggningar

avser jag att närmare behandla vid 66 §.

64 §.

Gällande bestämmelser

I 89 § BS ges vissa stadganden om besiktning av byggnadsföretag i

stad. Dessa stadganden gäller på grund av 100, 101 och 129 §§ BS också

andra s. k. stadsplanesamhällen. Byggnadsnämnden är pliktig att verkställa

erforderliga besiktningar, vilka i främsta rummet skall ha till ändamål att

utröna beskaffenheten av grundbotlnen, stommen samt byggnaden i färdigt

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

skick. Då företaget slutförts, skall byggnadsnämnden verkställa slutbesiktning,

med avseende varå gäller särskilda bestämmelser angående bl. a. skorstenar,

rök- och ventilationskanaler. För den egentliga landsbygden ges i

140 § BS bestämmelser om skyldighet för byggnadsnämnden att vid byggande

inom område med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser tillse

att fastställda ritningar följes och övriga gällande föreskrifter efterleves.

Detalj föreskrifter om besiktning är givna i normalbyggnadsordningarna.

Utredningen

Föreskrifterna om besiktningar kan enligt utredningens mening icke göras

helt lika för alla typer av bebyggelseområden. Genom ett allmänt hållet

stadgande har emellertid i förslaget fastslagits, att byggnadsnämnd alltid

skall öva erforderlig tillsyn över sådana byggnadsföretag, till vilka byggnadslov

beviljats, samt att nämnden äger verkställa härför erforderliga besiktningar.

I de byggandes intresse har vidare föreskrivits skyldighet för

byggnadsnämnden att verkställa åtminstone slutbesiktning, om den byggande

begär sådan. Beträffande områden under stadsplan har i förslaget byggnadsnämndens

skyldigheter reglerats mera i detalj. Med avseende å dylika

områden har utredningen — i nära anslutning till de nuvarande bestämmelserna

för städer och därmed jämställda områden — föreslagit ett uttryckligt

stadgande om att byggnadsnämnden skall verkställa åtminstone

fyra besiktningar (grundbesiktning, lägesbesiktning, stombesiktning och

slutbesiktning).

Vad särskilt angår byggnadsföretag för vilka byggnadslov ej erfordras

skall byggnadsnämnden enligt förslaget icke vara skyldig utan blott äga

rätt att verkställa besiktningar; dock att det föreslagna stadgandet om skyldighet

att göra slutbesiktning, därest sådan uttryckligen begäres, gäller även

i detta fall.

I anslutning till vad utredningen i den allmänna motiveringen yttrat om

önskvärdheten av att olika myndigheters besiktningar samordnas har vidare

upptagits en bestämmelse om skyldighet för byggnadsnämnden att

verka för sådan samordning.

Detaljbestämmelserna om besiktning har i förslaget utformats i nära

överensstämmelse med de nuvarande bestämmelserna för stad i BS och

normalbyggnadsordningen. De går ut på att den byggande vid slutbesiktningen

skall förete bevis av skor stensf ej aren, att eldstäder samt sådana rökoch

ventilationskanaler, som skall sotas, blivit undersökta, samt -— där i

byggnaden skall finnas centralvärmepanna eller annan större pannanläggning

•— att skorstenen till denna undergått täthetsprovning. Om byggnadsnämnden

så prövar erforderligt, skall härjämte företes bevis av sakkunnig

person, att kontroll verkställts av värmeledningsanläggning, mekanisk ventilationsanläggning

eller ventilationskanal från garage eller annan lokal,

där giftiga eller illauktande gaser kan alstras.

Över verkställd besiktning och vad därvid förekommit skall byggnadsnämnden

på begäran meddela den byggande skriftligt bevis.

s. 315 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 168 år 11159

315

Remissyttrandena

Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer har yrkat på klarläggande,

huruvida byggnadsnämnden är skyldig att verkställa slutbesiktning

då byggnadslov ej sökts och byggnadsnämnden ej granskat ritningarna till

företaget.

Sverige skorstensfejarmästares riksförbund har ansett, att besiktning genom

skorstensfejare bör vara obligatorisk även då befrielse meddelats från

skyldigheten att söka byggnadslov, samt att besiktningen bör utvidgas att

avse även icke rensningspliktiga ventilationskanaler. Svenska byggnadsentreprenörföreningen

har funnit bestämmelsen om kontroll av värmeledningsanläggning

kunna utgå, eftersom det icke kan anses vålla någon fara för

allmänheten, om anläggningen tillfälligt skulle vara ur funktion.

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm och Föreningen Sveriges städers byggnadsinspektörer

har framhållit, att den besiktning, som i förslaget kallas

grundbesiktning avser beskaffenheten av grundbottnen och därför till undvikande

av missförstånd bör benämnas grundbottenbesiktning. Bevis om

besiktning genom skorstensfejare bör ingivas redan i samband med anmälan

om slutbesiktning. Om brister förekommer, bör de vara avhjälpta före

slutbesiktningen eller i vissa fall innan byggnaden tagits i bruk (t. ex.

beträffande rökkanaler samt ventilationskanal från lokal, där giftiga gaser

kan alstras). — Stadsbyggnadskontoret har vidare uttalat, att den byggande

alltid bör få bevis rörande slutbesiktning, oavsett om det begäres eller

icke.

Departementschefen

I huvudsak synes bestämmelsen ha fått en tillfredsställande utformning

i utredningens förslag. På en del punkter synes dock jämkningar vara påkallade.

Sålunda torde den föreslagna ovillkorliga skyldigheten för byggnadsnämnd

att förrätta slutbesiktning, om den byggande begär dylik besiktning,

böra uttryckligen begränsas att avse företag, till vilka byggnadslov

beviljats. Vidare bör byggnadsnämnden vara skyldig att meddela bevis om

verkställd besiktning vare sig det begäres av den byggande eller icke. I terminologiskt

hänseende torde förslaget böra jämkas så, att den besiktning

som skall äga rum efter anmälan om att schaktning och sprängning slutförts,

benämnes grundbottenbesiktning.

Däremot synes det icke påkallat att vid sidan av gällande föreskrifter om

brandsyn införa någon särskild bestämmelse om obligatorisk besiktning av

rök- eller ventilationskanaler i fall, då byggnadslov ej erfordras. Ej heller

synes det erforderligt att utvidga bestämmelserna om kontroll av rökkanaler

in. in. i samband med slutbesiktning att avse jämväl icke rensningspliktiga

ventilationskanaler. Det torde vara tillräckligt att byggnadsnämnden, såsom

utredningen föreslagit, får befogenhet att vid behov föranstalta om kontroll.

Någon anledning att slopa bestämmelsen om befogenhet för byggnadsnämnden

att i särskilt fall föreskriva särskild kontroll även av värmelednings
-

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj. ts proposition nr JOS år 1909

anläggning synes icke föreligga. Tidpunkten för den obligatoriska kontrollen

av rökkanaler m. m. är en fråga, som icke torde behöva regleras i själva

författningen. Det naturliga synes emellertid vara att denna kontroll sker

före slutbesiktningen.

65 §.

Gällande bestämmelser

I 143 § BS finns bestämmelser om vissa större byggnadsföretag inom

sådant område på landet, för vilket varken stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser fastställts. Närmare bestämt omfattar stadgandet

hotell, sjukhus, fabriker och andra industriella anläggningar. Nybyggnad

med avseende å sådan får ej äga rum, förrän länsstyrelsen prövat, att den ej

står i strid med de grundsatser som angives i 122 § BL. I vissa fall skall

också yrkesinspektören underrättas. Vidare skall de särskilda i 64 § BS

givna brandskyddsföreskrifterna för byggnader i tre eller flera våningar-,

för större stationsbyggnader in. m. samt för större industribyggnader, undervisningsanstalter,

vårdanstalter, hotell eller pensionat äga tillämpning

jämväl inom område, som nu avses, såvida ej länsstyrelsen finner skäl till

avvikelse. Vid nybyggnad eller till nybyggnad hänförlig ändring av sådan

byggnad skall länsstyrelsens tillstånd inhämtas såvitt angår föreskrivna

åtgärder för brandskyddet.

Då länsstyrelsen beträffande visst område, för vilket detaljplan eller

utomplansbestämmelser icke gäller, meddelat förordnande enligt 121 §

andra stycket BL, får jämlikt 144 § BS ej nybyggnad företagas eller virkeseller

annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning inrättas utan

byggnadsnämndens tillstånd.

Utredningen

Även utredningen har i sitt författningsförslag upptagit en särskild bestämmelse

om vissa större eller eljest mera betydelsefulla byggnadsföretag

inom område, för vilket varken detaljplan eller utomplansbestämmelser är

gällande. Den grupp av byggnader, som enligt förslaget skall underkastas

närmare reglering, är emellertid icke alldeles identisk med den som avses

med bestämmelserna i 143 § gällande BS. Liksom dessa omfattar förslaget

alla byggnader i tre eller flera våningar, alla sjukhus samt alla fabriker och

industriella anläggningar. Däremot upptager förslaget icke några särskilda

bestämmelser om stationsbyggnader för järnväg eller andra byggnader för

allmän samfärdsel. Å andra sidan har förslaget vidgats att avse biografbyggnader

oavsett storleken, ävensom samlingslokaler, undervisningsanstalter

och vårdanstalter m. m. över viss storlek. För tydlighetens skull har angivits,

att med hotell är att jämställa pensionat av den storlek, att för dess

drivande fordras myndighets tillstånd. Såsom motiv till att även sistnämnda

kategorier av byggnader föreslås bli föremål för närmare kontroll har

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 är 1959

317

främst angivits brandskyddsintresset men vid sidan därav också naturskyddsintresset

och önskemålet att vissa allmänna kvalitetskrav upprätthålles

i fråga om större och mera kostnadskrävande byggnader.

Förslaget upptager icke några speciella bestämmelser för de olika slag

av byggnader, som innefattas i den gjorda uppräkningen, utan säger blott

helt allmänt, att de i förevarande kapitel givna stadgandena om byggande

skall äga tillämpning. Utredningen har motiverat detta med att de krav,

som uppställes på byggnadernas beskaffenhet, i princip bör vara likartade

oavsett huruvida byggnaden kommer till utförande inom område med detaljplan

eller utomplansbestämmelser eller annorstädes.

Tillsynen över bestämmelsernas efterlevnad har enligt förslaget icke, såsom

f. n. uppdragits åt länsstyrelsen, utan i stället har de vanliga bestämmelserna

om sökande av byggnadslov, besiktningar m. m. förklarats tillämpliga.

Förslaget upptager icke någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen

i 144 § första stycket BS om skyldighet att söka byggnadsnämndens

tillstånd till vissa åtgärder inom område, varest jämlikt 121 § andra stycket

BL gäller förbud mot byggande av hänsyn till försvaret eller luftfarten. Den

nuvarande bestämmelsen är enligt utredningen föga effektiv bl. a. därför att

ansvar sällan eller aldrig utkräves av den som underlåter att söka tillstånd.

Om så skedde, skulle bestämmelsen med hänsyn till frekvensen av sådana

förbud som här avses snart visa sig så betungande, att krav säkerligen komme

att resas på dess avskaffande. Den egentliga kontrollen utövas i sista

hand av militärmyndigheterna. Bestämmelsen torde enligt utredningens

uppfattning icke heller i främsta rummet vara motiverad ur kontrollsynpunkt

utan snarare ha till ändamål att skydda allmänheten mot de konsekvenser,

som en överträdelse av förbud enligt 121 § andra stycket kan medföra.

I sistnämnda hänseende har utredningen framhållit, att utredningen

tidigare i sitt förslag upptagit bestämmelser, som ger möjlighet — men ej

skyldighet — för envar att påkalla byggnadsnämndens prövning även av

åtgärd, för vilken byggnadslov ej erfordras.

Remissyttrandena

Remissorganen har i allmänhet ställt sig positiva till förslaget i denna

del. Länsstyrelsen i Kopparbergs län in. fl. har hälsat med tillfredsställelse,

att en grupp av mera betydelsefulla byggnader på landsbygden blir föremål

för tillsyn även ur andra synpunkter än nalurskyddssynpunkt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt, om icke även bensinanläggningar

och kiosker borde inrymmas under de här avsedda föreskrifterna.

Statens brandsinspektion, Svenska brandskyddsföreningen och Svenska

brandkårernas riksförbund har ansett att bestämmelsen icke är tillräckligt

klart formulerad. Det kan enligt deras mening ifrågasättas, om vissa av

bestämmelserna gäller även envåningsbyggnader, därest de användes för

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

något av de uppräknade ändamålen. Vidare synes det ej tydligt framgå, huruvida

fabriksbyggnader oavsett sin storlek bör utföras i brandsäker konstruktion.

Departementschefen

De här föreslagna bestämmelserna innebär visserligen en del utvidgningar

av skyldigheten att söka byggnadslov och de materiella bestämmelserna i

byggnadsstadgan i förhållande till vad som nu gäller. Utvidgningarna synes

dock välmotiverade och är icke av den betydelse, att de kan sägas lägga

onödiga band på de byggande. Utredningens förslag bör därför i sak kunna

godtagas.

Någon ytterligare utvidgning av bestämmelsernas räckvidd torde icke böra

komma i fråga i detta sammanhang.

Vad särskilt angår frågan om skyldighet att söka byggnadslov för nybyggnad

och vissa andra åtgärder inom område, för vilket gäller förbud mot

byggande med hänsyn till försvarets eller luftfartens intresse eller på grund

av att atomenergianläggning finnes i grannskapet, vill jag — utöver vad utredningen

anfört — hänvisa till möjligheten alt vid behov, d. v. s. om icke

önskvärd bebyggelse är att förvänta, införa sådan skyldighet genom att

bringa utomplansbestämmelser i tillämpning å området. Detta är en enkel

åtgärd, och den behöver icke innebära röjande av något sakförhållande, som

bör hållas hemligt. I regel bör de områden, som belägges med utomplansbestämmelser

av nu angiven orsak, kunna bli av ganska måttlig omfattning.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag icke erforderligt att i författningen

upptages någon särskild bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov

inom områden, för vilka byggnadsförbud av nu avsett slag är gällande.

En jämförelse mellan förevarande paragraf och de tidigare i förslaget

intagna bestämmelserna om byggnaders utförande torde klart ge vid handen,

att kravet på åtgärder mot brand etc. icke i något fall får sättas högre

än om byggnaden varit belägen inom område med detaljplan eller utomplansbestämmelser.

Något förtydligande i detta hänseende erfordras enligt

min uppfattning icke.

66 §.

Gällande bestämmelser

De särskilda bestämmelserna i BS om kronans och vissa allmänna byggnader

har förut i korthet omnämnts vid 55 §.

Det huvudsakliga innehållet i 86 § BS är, närmare bestämt, att byggnadslov

icke erfordras beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av

Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen, eller annan allmän byggnad, såframt

den tillhör kronan. I ärende, som skall underställas Kungl. Maj :ts eller

byggnadsstyrelsens prövning, skall byggnadsnämnden alltid få tillfälle att

yttra sig före underställningen, och nämnden skall, innan företaget påbör
-

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

319

jas, erhålla anmälan jämte kartor, ritningar och beskrivningar. I fall, dä

särskild föreskrift ej gäller om att ritningarna skall prövas av Kungl. Maj :t

eller byggnadsstyrelsen, skall vederbörande myndighet göra anmälan till

byggnadsnämnden med bifogande av sådana handlingar som nyss sagts. Om

nämnden har erinran mot företaget med hänsyn till sundhet, säkerhet mot

eldfara, hållfasthet, prydlighet, inverkan på stadsbilden eller ortsförhållandena

i övrigt eller om nämnden har något att erinra i fråga om byggnadens

läge, ändamål eller inverkan å grannes rätt, äger nämnden inom en månad

hemställa, att frågan skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. I sistnämnda

fall får byggnaden icke uppföras, innan Kungl. Maj :t givit lov därtill.

Någon föreskrift finnes ej meddelad om rätt för statlig eller kommunal

myndighet, som omhänderhar utförandet av allmän byggnad, att däx-vid

frångå gällande bestämmelser för byggandet. I någon omfattning torde

emellertid en sådan befogenhet i praxis ha ansetts följa av grunderna för

BS.

Utredningen

I utredningens förslag har först influtit en allmän föreskrift om rätt för

myndighet, vilken har att pröva ritningarna till allmän byggnad, som uppföres

för kronans räkning, att medgiva avvikelse från bestämmelserna i

förslaget och de föreskrifter, som kan komma att meddelas med stöd därav.

Detsamma skall gälla tomt till sådan byggnad, som nu sagts, samt skyltar,

stängsel och andra anordningar å byggnaden eller tomten.

I övrigt skiljer sig utredningens förslag från nu gällande regler dels

därutinnan att det begränsats att avse kronan tillhöriga allmänna byggnader,

dels genom att förslaget icke upptar några särskilda regler för det fall

att byggnadsföretaget på grund av särskild bestämmelse skall underställas

Kungl. Maj:ts eller byggnadsstyrelsens prövning, dels ock i fråga om skyldigheten

för vederbörande statliga myndighet att ingiva ritningar och andra

handlingar till byggnadsnämnden. Som motiv har utredningen anfört bl. a.

följande.

När ett ärende om uppförande av statlig byggnad enligt gällande förvaltningsbestämmelser

skall underställas Kungl. Maj:t, är ändamålet därmed

i allmänhet blott att åvägabringa kontroll över användningen av statliga

medel. Däremot avses icke att Kungl. Maj :t skall underkasta projektet någon

mera ingående granskning ur de synpunkter byggnadsnämnden har att

bevaka. Vanligt är att några detaljerade planer och ritningar för byggnaden

icke föreligger. Den nuvarande regeln i BS, vilken går ut på alt byggnadsnämnden

skall få tillfälle att yttra sig före underställningen, är därför

ofta svår att efterkomma. Även utan en sådan bestämmelse torde det framstå

som naturligt, att byggnadsnämnden höres före underställningen, där

det lämpligen kan ske. Själva författningen torde emellertid böra utformas

så, alt den blott uppställer krav på alt byggnadsnämnden skall böras, innan

byggnaden uppföres, och får befogenhet all påkalla prövning av Kungl.

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Majrts proposition nr 168 år 1959

Maj :t av de anmärkningar, som nämnden därvid kan finna skäl att framställa.

Förslaget har utformats i enlighet härmed.

Beträffande skyldigheten för statlig myndighet att ingiva ritningar m. m.

vid uppförande av allmän byggnad har utredningen — i anslutning till vad

som föreslagits beträffande byggnader i allmänhet — ansett att vid anmälan

om företaget icke behöver fogas situationsplan, ritningar och beskrivningar

i vidare omfattning än som erfordras för att bedöma företagets lämplighet.

Utredningen har vidare erinrat om att bestämmelserna i förevarande paragraf

icke får alldeles samma tillämpningsområde som närmast motsvarande

äldre bestämmelser med hänsyn till den ändring i detta hänseende som

föreslagits för byggbestämmelserna i allmänhet.

Remissyttrandena

I enstaka fall, t. ex. i yttrandet från hälsovårdsnämnden i Hälsingborg,

har gjorts gällande, att kronan icke bör ha någon som helst särställning

jämfört med andra rättssubjekt. Länsbrandinspektören i Västmanlands län

har ansett att nuvarande ordning medfört ett sämre brandskydd vad angår

statliga byggnader än i övrigt samt har yrkat på att samma regler bör

gälla statliga byggnader som andra byggnader.

I några yttranden har man vänt sig särskilt mot den dispensbefogenhet,

som förslaget tillägger vissa statliga myndigheter. Lantmäteristgrelsen har

ansett att bestämmelsen icke bör ge befogenhet för myndighet att medgiva

avvikelse från föreskrifterna angående tomt. Samma mening har uttalats

av Svenska kommunal tekniska föreningen. Stadsbyggnadskontoret i Stockholm

har framfört den åsikten, att dispensrätten bör handhavas av ett centralt

organ. Vidare är den föreslagna respittiden för byggnadsnämnden alltför

kort. Den bör ökas från tre veckor till sex veckor. Fullmäktige i Enköping

har påyrkat en bestämmelse om skyldighet för statlig myndighet att

samråda med byggnadsnämnden, innan beslut meddelas om avvikelse från

gällande bestämmelser angående byggandet.

Chefen för flygvapnet har som ett önskemål framhållit, att ur sekretesssynpunkt

ömtåliga ärenden i sin helhet handlägges av länsstyrelsen även

när handläggningen eljest skulle ha ankommit på byggnadsnämnd. Chefen

för försvarsstaben samt fortifikationsförvaltningen har uttryckt önskemålet

så, att från skyldigheten att ingiva ritningar till byggnadsnämnd bör undantagas

ritningar till anläggningar av hemlig natur.

Järnvägsstyrelsen har hemställt, att befogenheten att förbjuda byggnadsarbete

förbehålles länsstyrelsen såvitt angår områden, varest skyldighet att

söka byggnadslov ej föreligger.

Departementschefen

I anslutning till 54 § har jag uttalat mig för att befrielse från skyldighet

att söka byggnadslov av praktiska skäl bör gälla samtliga kronans byggna
-

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

321

der oavsett det ändamål, som de i det särskilda fallet skall fullfölja. Detta

förutsätter givetvis, att förfarandet i samband med tillkomsten av en kronans

byggnad regleras så, att byggnadsnämnden såsom företrädare för de

lokala intressena icke åsidosättes utan får fullt betryggande möjligheter att

göra sin mening gällande.

Å andra sidan bör uppmärksammas, att de statliga myndigheterna har

goda resurser att själva verkställa nödig granskning av byggprojekten i

exempelvis konstruktivt hänseende. Byggnadsnämnden har därför i regel

icke anledning att detaljgranska ritningar och beskrivningar på samma sätt

som vid en ansökan om byggnadslov. Vad som från detta håll bör bevakas

är att den tilltänkta byggnaden rent allmänt sett fyller skäliga anspråk på

prydlighet, ändamålsenlighet etc. samt att den låter sig inpassa i stads- eller

landskapsbilden och icke vållar olägenhet ur exempelvis trafiksynpunkt

eller med hänsyn till grannes rätt.

De nu angivna synpunkterna är i utredningens förslag — liksom enligt nu

gällande regler — tillgodosedda genom en föreskrift om att statliga byggnader

icke får komma till utförande med mindre anmälan i god tid gjorts hos

byggnadsnämnden samt denna fått tillfälle att granska situationsplanen,

ritningarna och beskrivningen till företaget i den omfattning som erfordras

för att bedöma dess lämplighet. Vidare har nämnden fått befogenhet att

temporärt hindra företaget och påfordra prövning hos Kungl. Maj :t av företaget

i dess helhet eller beträffande viss detaljfråga. Härigenom synes såväl

det kommunala anspråket på medbestämmande som det allmänna intresset

av ett snabbt avgörande vara tillgodosett så långt det är möjligt att förena

dessa synpunkter.

Med hänsyn till att byggnadsnämnden sålunda har möjlighet att få uppkomna

tvistefrågor hänskjutna till Kungl. Maj:t torde någon saklig erinran

knappast kunna framställas mot att de statliga myndigheterna formellt får

samma befogenheter som byggnadsnämnderna att medgiva avsteg från gällande

föreskrifter angående byggandet. Alternativet att även i dessa fall förlägga

dispensgivningen till byggnadsnämnderna skulle icke sällan medföra

dröjsmål och svårigheter vid planläggning av angelägna statliga byggnadsföretag.

Även med den av utredningen föreslagna lösningen lärer det för de

ansvariga statliga myndigheterna framstå som angeläget att i dispensfall

samråda med byggnadsnämnden på ett så tidigt stadium som möjligt.

Eftersom någon mera ingående detaljgranskning av ritningar m. m. i regel

icke är behövlig och med hänsyn till att byggnadsnämnden i praktiken

alltid får kännedom om större statliga byggnadsföretag ganska långt i förväg,

torde den föreslagna tiden av tre veckor för framställande av erinringar

vara tillfyllest.

Anledning synes ej föreligga att införa några speciella regler av annat

innehåll för områden, varest skyldighet icke föreligger för enskild byggande

att söka byggnadslov.

Landstingskommun synes böra jämställas med kronan vad angår skyl
21

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 108

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

dighet att ingiva situationsplan, ritningar och beskrivningar men däremot

icke beträffande dispensbefogenheten.

I ett hänseende synes det emellertid nödvändigt att föreskriva ett annat

förfarande, nämligen beträffande vissa befästningar och andra anläggningar

av hemlig natur. Visserligen är det icke alltid nödvändigt att upprätthålla

sekretessen även gentemot byggnadsnämnden. Någon gång kan emellertid

förhållandena vara sådana, att betänkligheter möter mot att utlämna ritningar

och lämna nämnden tillträde till viss anläggning. För dylika undantagsfall

bör länsstyrelsen ha möjlighet att särskilt förordna om att handlingar

angående företaget icke skall tillställas nämnden samt att utstakning

och att besiktning av företaget genom nämnden icke skall äga rum. För att

även i dylika fall bereda nämnden möjlighet att framföra sina synpunkter

bör länsstyrelsen vara skyldig att i stället på annat lämpligt sätt lämna

nämnden meddelande om företaget. I departementsförslaget har influtit en

bestämmelse av nu omförmält innehåll.

67 §.

Departementschefen

Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas till vad som yttrats under

rubriken »Dispenser».

6 KAP.

Om ansvar, vitesföreläggande m.m.

68 §.

Gällande bestämmelser

I 162 § BS ges vissa bestämmelser om rätt i vissa fall att förbjuda pågående

byggnadsarbete. Sådan befogenhet tillkommer byggnadsnämnden

(resp. länsstyrelsen, såvitt angår område där skyldighet ej föreligger att

söka byggnadslov), om påbörjat byggnadsarbete uppenbarligen strider mot

fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

eller andra för områdets bebyggande eller byggnadsföretaget gällande

föreskrifter. För det fall att påbörjat byggnadsarbete utföres på sådant sätt,

att det äventyrar byggnadens eller närliggande byggnads hållfasthet, åligger

det nämnden eller länsstyrelsen att förbjuda arbetets fortsättande, även om

de nyss angivna förutsättningarna icke är för handen.

Utredningen

Förslaget motsvarar i huvudsak det nuvarande stadgandet i 162 § BS.

Dock har den sakliga ändringen vidtagits, att byggnadsnämnden fått skyldighet

att ingripa icke blott om byggnadsarbete utföres på sådant sätt att

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

323

det äventyrar byggnadens eller närliggande byggnads hållfasthet utan även

om arbetet av annan orsak — enligt motiven t. ex. bristande säkerhetsanordningar

— medför fara för människors liv eller hälsa. Byggnadsnämnd

på landet har föreslagits få samma befogenhet som byggnadsnämnd i stad,

när det gäller ingripanden mot allmänfarliga eller av annan orsak uppenbart

otillåtliga företag, och den motsvarande befogenheten för länsstyrelsen

har föreslagits upphävd. Vidare har slopandet av byggnadsordningarna

föranlett viss redaktionell jämkning i ordalagen.

Departementschefen

Departementsförslaget överensstämmer, bortsett från några formella jämkningar,

med vad utredningen föreslagit.

69 §.

Gällande bestämmelser

Straffbestämmelserna i BS återfinnes i 163 §. De avser först och främst

det fall att någon vidtager åtgärd, varom i BS eller gällande byggnadsordning

förmäles, utan att ha erhållit byggnadsnämndens eller länsstyrelsens

tillstånd, där sådant erfordras. Vidare avses det fall, att någon underlåter

att ställa sig till efterrättelse vad i BS eller byggnadsordningen eljest kan

vara stadgat för rätt att vidtaga sådan åtgärd. Straffbestämmelserna träffar

också den, som underlåter att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet.

Slutligen straffbelägges underlåtenhet att vid fullgörande av arbete följa

fastställda ritningar eller av byggnadsnämnden eller länsstyrelsen meddelade

föreskrifter. Straffet är dagsböter. Är omständigheterna synnerligen

försvårande, kan dömas till fängelse i högst sex månader.

Till straffbestämmelserna finns fogad en föreskrift om att den felande

dessutom är skyldig att undanröja eller ändra det utförda om byggnadsnämnden

(resp. länsstyrelsen, därest skyldighet ej föreligger att söka byggnadslov)

finner nödigt förordna därom. För det fall att byggnad förlägges

i annat höjdläge än det, som vederbörligen utmärkts å karta eller å marken,

finns en föreskrift om att ägaren själv skall stå den skada som vid

framtida ändring av gatans höjdläge kan följa av förfarandet.

Utredningen

Utredningens författningsförslag innehåller straffbestämmelser vilka är

utformade efter mönster av bestämmelserna i 163 § första stycket BS och

nära ansluter till dessa. Eftersom förslaget förutsätter att tillstånd till byggande,

där sådant erfordras, alltid i första hand skall sökas bos byggnadsnämnden,

har emellertid icke upptagits någon motsvarighet till den nuvarande

särskilda bestämmelsen om straff för den, som vidtager åtgärd utan

länsstyrelsens tillstånd. Däremot har tillagts en bestämmelse om straff för

den, som överträder förbud, varom stadgas i 68 §.

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Beträffande skyldighet att undanröja eller ändra olovligen utförd anordning

har utredningen framhållit, att bestämmelser härom ges i det följande.

Tvekan torde enligt utredningens mening ej behöva råda om att dylik

skyldighet kan inträda oberoende av om vederbörande fälles till ansvar

eller icke. Någon erinran härom bland ansvarsbestämmelserna har utredningen

ansett icke vara behövlig. —-Vad angår den nuvarande bestämmelsen

för det fall att byggnad förlägges i annat höj dläge än det, som vederbörligen

utmärkts å karta eller å marken, kan det enligt utredningens

mening, även om denna regel slopas, ej gärna komma i fråga att ersättning

utdömes för skada, som orsakats av att en byggnad utförts i strid mot givna

regler och anvisningar, och någon motsvarighet till den nu avhandlade bestämmelsen

har därför icke upptagits i förslaget.

Departementschefen

Även denna paragraf överensstämmer i sakligt hänseende med vad utredningen

förordat.

70 §.

Gällande bestämmelser

Frågan om byggnadsnämnds och länsstyrelses rätt att meddela förelägganden

regleras i 164 § BS.

Först regleras den rätt att meddela föreläggande, som tillkommer byggnadsnämnd

i stad eller samhälle på landet, där stadsplan finnes. Föreläggandet

kan enligt stadgandet avse borttagande eller ändring av byggnad

eller vidtagande av annan åtgärd. Nämnden äger fastställa vite eller utsätta

den påföljd, att åtgärden i händelse av tredska vidtages genom nämndens

försorg på den tredskandes bekostnad. Föreläggande kan meddelas, ändå

att handräckning kan beviljas enligt 148 § BL.

Byggnadsnämnd på landet har, om stadsplan ej finnes, icke befogenhet

att förelägga vite eller annat äventyr. Efterkommer någon ej nämndens

förelägganden, har nämnden att göra anmälan hos länsstyrelsen, som utsätter

vite eller annat äventyr.

Underlåter någon eljest att ställa sig till efterrättelse länsstyrelsens enligt

BL eller BS meddelade föreskrifter, äger länsstyrelsen enahanda befogenhet

som byggnadsnämnd i stad.

Utredningen

Enligt utredningens mening är en ändring i de gällande reglerna, såvitt

angår byggnadsnämnd på landet påkallad för att ge byggnadslagstiftningen

erforderlig effektivitet. Även i gynnsamma fall tar förfarandet lätt åratal i

anspråk och för en mindre nogräknad person är möjligheterna stora att få

det att ytterligare draga ut på tiden. En befogenhet för byggnadsnämnden

att direkt förelägga vite skulle avsevärt öka möjligheterna att komma till

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

325

rätta med överträdelser av byggförfattningarna. Några befogade invändningar

ur rättssäkerhetssynpunkt lärer knappast kunna framställas med

hänsyn till att föreläggandena kan överklagas och till den domstolskontroll,

som äger rum då förelagt vite skall utdömas. Utredningen har därför föreslagit,

att byggnadsnämnd på landet får samma befogenheter som byggnadsnämnd

i stad.

Förutsättningarna för att vitesföreläggande skall få tillgripas har i utredningens

förslag angivits något annorlunda än i BS. Detta har enligt uppgift

skett uteslutande för att undanröja orsak till missförstånd, och någon

saklig ändring är ej avsedd.

Bestämmelsen om att byggnadsnämnden i stället för vitesföreläggande

kan meddela föreskrift om att den behövliga åtgärden i händelse av tredska

skall verkställas genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad

har oförändrad överförts till förslaget.

I betänkandet har framhållits, att förslaget icke innefattar något absolut

hinder för byggnadsnämnd att meddela föreläggande utan att samtidigt

föreskriva någon påföljd för underlåtenhet att efterkomma föreläggandet.

Föreläggande utan påföljd bör emellertid enligt utredningens bestämda uppfattning

icke förekomma annat än i rena undantagsfall.

Någon motsvarighet till nuvarande bestämmelser om länsstyrelsens befogenhet

att ge förelägganden har ej influtit i förslaget.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett som ett villkor för nämndens rätt

att meddela föreläggande vid vite eller annat äventyr böra föreskrivas, att

nämnden har tillgång till kvalificerad personal.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, om icke statlig

myndighet bör, vid sidan av byggnadsnämnden, ha befogenhet att föranstalta

om rättelse av vad som olagligen skett.

Departementschefen

Utredningens förslag att tillerkänna även byggnadsnämnd på landet befogenhet

att meddela föreläggande vid vite eller vid äventyr att den åtgärd,

som föreläggandet avser, vidtages på den försumliges bekostnad, är enligt

min mening välmotiverat. Eftersom föreläggandet icke kan bringas i verkställighet

genom uttagande av vitet eller kostnaden för åtgärden utan domstols

medverkan, synes anledning ej föreligga att reservera befogenheten för

sådana fall, då nämnden har tillgång till speciell juridisk sakkunskap. En

dylik inskränkning skulle f. ö. göra reformen praktiskt taget meningslös.

Vad beträffar frågan, om även länsstyrelsen eller annan statlig myndighet

bör ha befogenhet att vidtaga åtgärd mot otillåtet byggande, är att märka,

att länsstyrelsen redan genom stadgandet i 7 § andra stycket BL fått sig anförtrott

att öva tillsyn över planläggningen och byggnadsverksamheten inom

länet. Härav torde framgå att länsstyrelsen i fall av försummelse från bygg
-

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

nadsnämnd äger ingripa t. ex. genom förständigande för nämnden att fullgöra

sina skyldigheter och i sista hand genom att föranstalta om åtal mot

nämndens ledamöter. Några ytterligare maktmedel torde icke vara behövliga.

Departementsförslaget överensstämmer i sak med utredningens förslag

(71 §).

7 KAP.

Om fullföljd av talan

71 och 72 §§.

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna om besvär över byggnadsnämnds beslut är inrymda i

167 § BS. Först ges en allmän föreskrift om att besvär över byggnadsnämnds

beslut enligt BS eller gällande byggnadsordning får föras hos länsstyrelsen,

såvida ej särskild klagan på grund av stadgandet i 149 § BL är utesluten.

Vad som är stadgat om besvär över byggnadsnämnds beslut gäller också annan

myndighet, som fått i uppdrag att pröva ärenden om ställande av säkerhet

enligt 38 § BL.

I samma paragraf finns också bestämmelser om att besvär över beslut,

som länsstyrelsen meddelat på besvär över byggnadsnämnds beslut eller

eljest på grund av BS eller gällande byggnadsordning, får föras hos Kungl.

Maj :t.

Enligt en speciell bestämmelse i paragrafen äger drätselkammare befogenhet

att på stadens vägnar överklaga vissa länsstyrelsens beslut. Mot beslut

av byggnadsnämnd eller länsstyrelse om tillstånd till nybyggnad eller

annan åtgärd i närheten av befästning eller annan i 81 § BL omnämnd anläggning

får talan föras av vissa uppräknade statliga myndigheter.

Utredningen

Bestämmelserna i utredningens förslag om besvär överensstämmer i huvudsak

med nuvarande föreskrifter, dock med en del jämkningar, som föranletts

av nu gällande generella regler om besvär i administrativa mål och

ärenden.

Bestämmelsen om rätt att anföra besvär över byggnadsnämnds beslut har

uttryckts så, att besvär får föras över beslut enligt BL eller den föreslagna

nya byggnadsstadgan. Härmed torde enligt utredningen vara utsagt, att om

besvär över annat beslut av byggnadsnämnd (t. ex. rörande medelsförvaltning

eller tjänstetillsättning) gäller vad därom är stadgat i kommunallagen.

Remissyttrandena

Fastighetsnämnden i Malmö har ansett bestämmelserna böra få en sådan

utformning, att det klart framgår, att kommunens styrelse kan delegera

sin besvärsrätt på annan myndighet, t. ex. fastighetsnämnden.

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Departementschefen

Departementsförslaget överensstämmer med utredningens förslag (72 och

73 §§) med undantag av att i 71 § influtit den av mig under rubriken »Dispenser»

förordade bestämmelsen om viss inskränkning i rätten att föra talan

mot byggnadsnämnds beslut.

Den i ett remissyttrande väckta frågan, huruvida kommunens styrelse

äger uppdraga åt annan att föra talan mot länsstyrelses beslut torde, med

hänsyn till gällande allmänna principer på området, böra besvaras jakande.

Något behov av att särskilt anmärka detta i författningstexten synes ej föreligga.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser

73 §.

Utredningen

I utredningens författningsförslag har — enligt vad som framhållits i

betänkandet — flerstädes föreskrivits att uppgifter på planeringens och

byggnadsväsendets områden skall ankomma på kommunen. Härmed avses i

regel den borgerliga primärkommunen. Om municipalsamhälle bildats för

handhavande av ifrågavarande uppgifter, avses dock municipalsamhället.

Förhållandet har ansetts böra komma till uttryck genom en bestämmelse

att vad i förslaget sägs om kommun skall äga motsvarande tillämpning å

municipalsamhälle varest byggnadslagens bestämmelser för stad äger tilllämpning.

Departementschefen

Någon ändring i utredningens förslag (74 §) har icke företagits.

74 §.

Utredningen

I stadgeförslaget — speciellt i 2 och 5 kap. — finnes åtskilliga bestämmelser

om att ägare av tomter och andra fastigheter skall underrättas eller

på annat sätt beredas tillfälle att yttra sig i frågor om planläggning eller

byggande. I vissa fall, då fast egendom permanent innehaves av annan än

ägaren under sådana förhållanden, att innehavet framstår som det väsentliga

och den egentliga äganderätten träder i bakgrunden, bör enligt utredningen

vad som sålunda stadgats om fastighetsägare tillämpas även å fastighetens

innehavare. Utredningen har därför föreslagit en bestämmelse, enligt vilken

med ägare av fast egendom jämställes den, som innehar egendomen

med tomträtt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt.

Remissyttrandena

Härom hänvisas till sammanställningen vid 17 §.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

Departementschefen

Jag hänvisar till vad som tidigare, speciellt vid 17 §, anförts i hithörande

frågor.

Departementsförslaget överensstämmer med utredningens förslag (75 §).

75 §.

Gällande bestämmelser

Enligt nuvarande stadganden i 169 § BS gäller som grundläggande regel,

att till nybyggnad hänföres icke blott uppförande av helt ny byggnad utan

även väsentlig ändring av befintlig byggnad, såsom till-, på- eller ombyggnad,

byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än

det, vartill byggnaden förut varit använd, samt andra förändringar i avseende

å byggnads yttre eller inre utförande av den genomgripande beskaffenhet,

att de kan anses jämförliga med ombyggnad. Vidare är varje

ändring av befintlig byggnad, som strider eller genom ändringen skulle

komma att strida mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser eller mot bestämmelserna i 96, 97 eller 141 §§ BS,

att anse såsom nybyggnad. — De ovan refererade bestämmelserna kompletteras

härefter med åtskilliga närmare föreskrifter om vad som skall beaktas

vid bedömandet. BI. a. nämnes kostnaderna för den ifrågasatta ändringen,

byggnadens beskaffenhet samt frågan huruvida inlösen av byggnaden

är förestående inom en nära framtid. Såsom nybyggnad skall icke anses

anordnande av värmeledning eller vattenklosett eller andra hygieniska

förbättringar i befintlig byggnad som, även om sådan förbättring ej medgåves,

måste antagas komma att kvarstå under längre tid.

Utredningen

Utredningen har icke ansett sig böra föreslå någon mera vittgående saklig

ändring av de nuvarande bestämmelserna i 169 § BS, och förslaget överensstämmer

salunda i huvudsak med detta äldre stadgande.

I ett avseende har dock utredningen funnit lämpligt att föreslå en principiell

ändring i nybyggnadsbegreppet, nämligen vad angår den stränga

regeln om att varje om än aldrig så obetydlig ändring av byggnad, som

strider mot plan eller utomplansbestämmelser, är att hänföra till nybyggnad.

Enligt utredningen bör en- och tvåfamilj sfastigheter generellt undantagas

från bestämmelsens tillämpningsområde. Däremot föreslås icke någon

ändring i de regler, som med nybyggnad jämställer till-, på- och ombyggnad

samt åtgärd som bringar byggnaden i strid mot gällande plan eller

bestämmelser för bebyggandet.

En annan förenkling, som föreslås, är att de detaljerade föreskrifterna

rörande omständigheter, som är att beakta vid prövningen, slopats i utredningens

författningsförslag. Enligt utredningen torde praxis ha vunnit sådan

stadga, att de icke längre har någon större uppgift att fylla. Undantagsbestämmelsen

om att anordnande av värmeledning eller vattenklosett samt

s. 329 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

329

andra hygieniska förbättringar i allmänhet icke är alt anse som nybyggnad

föreslås däremot kvarstå.

Remissyttrandena

Härom torde få hänvisas till de sammanställningar över yttrandena i närstående

frågor, vilka givits i den allmänna motiveringen under rubriken

»Författningsbestämmelser om byggnaders yttre och inre anordnande»

samt under rubriken »Byggnadslov».

Departementschefen

Min ståndpunkt till hithörande frågor har förut redovisats i samma avsnitt

som motsvarande remissyttranden. Någon ändring i utredningens förslag

(76 §) har icke företagits.

76 §.

Gällande bestämmelser

Befogenheten för byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen att utfärda

anvisningar rörande tillämpningen av BS är reglerad i 31, 40, 59, 61, 67,

69, 70, 74, 100, 101, 120, 129, 134 och 172 §§ nämnda stadga.

Utredningen

Den omständigheten att byggnadsstyrelsens tillämpningsföreskrifter i BS

betecknas med termen »anvisningar» har enligt utredningen stundom föranlett

tvekan i vad mån de är att anse som bindande för byggnadsnämnderna

och de byggande. För att undanröja denna olägenhet har föreslagits

en ändring i terminologien. För de bestämmelser, som avse att vara bindande,

föreslås beteckningen »föreskrifter». Dessa skall enligt förslaget

prövas och fastställas av Kungl. Maj :t. Sådana bestämmelser, som icke

avses att vara bindande, benämnes i förslaget »råd och anvisningar». Dylika

bestämmelser bör byggnadsstyrelsen kunna utfärda utan att söka

Kungl. Maj :ts fastställelse.

I förslaget har först reglerats frågan om bindande föreskrifter och om

fördelningen mellan byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen av befogenheten

att meddela sådana. På byggnadsstyrelsen skall ankomma att meddela

föreskrifter rörande ritningar och andra handlingar, vilka skall fogas

via ansökan om byggnadslov, rörande konstruktion och utförande i övrigt

av byggnader för vilka byggnadslov erfordras samt rörande byggnadsarbeten.

Lantmäteristyrelsen skall ha att meddela föreskrifter rörande kartor,

beskrivningar och förteckningar, som omförmäles i 3, 15 och 34 §§ av utredningens

stadgeförslag. — Härefter har i förslaget upptagits en bestämmelse

om befogenhet för byggnadsstyrelsen att utfärda de råd och anvisningar,

som må finnas erforderliga för tillämpning av stadgan och med

stöd därav utfärdade föreskrifter.

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Departementschefen

I denna del kan jag hänvisa till tidigare yttranden under rubriken »Byggförf

attningarna».

Utredningens förslag (77 §) har undergått en del redaktionella jämkningar.

Övergångsbestämmelser

77—83 §§.

Utredningen

Med avseende å tidpunkten för förslagets ikraftträdande har utredningen

framhållit önskvärdheten av att förslaget och byggnadsstyrelsens tillämpningsföreskrifter

— eller åtminstone de delar av dessa, som gäller byggnader

i allmänhet — träder i kraft vid samma tidpunkt.

I anslutning till bestämmelsen om tidpunkten för ikraftträdandet har utredningen,

under hänvisning till sina förut refererade uttalanden, föreslagit

en bestämmelse om upphävande icke blott av BS utan även av de byggnadsordningar,

som antagits med stöd av BS eller motsvarande äldre författningar.

Därefter har i förslaget influtit ett stadgande om att i lagar och författningar

förekommande hänvisningar till föreskrifter, som ersatts med bestämmelser

i nya stadgan, skall tolkas så att sistnämnda bestämmelser i

stället tillämpas.

Med hänsyn till vad utredningen föreslagit rörande omorganisation av

byggnadsnämnderna har i utredningens förslag vidare influtit en bestämmelse

om nyval av ledamöter i nämnderna.

Ett fall, som särskilt observerats av utredningen, är då förfarande för införande,

ändring eller upphävande av plan eller tomtindelning inletts men ej

hunnit slutföras före nya stadgans ikraftträdande. Om förfarandet ej fortskridit

så långt, att förslag i frågan blivit utställt till granskning, torde det

enligt utredningen knappast innebära någon olägenhet att fortsättningsvis

tillämpa den nya stadgans regler. Om däremot utställande ägt rum, är det

för undvikande av tillämpningssvårigheter lämpligare, att det inledda förfarandet

fullföljes i enlighet med äldre regler. Förslaget har avfattats i enlighet

härmed.

Med avseende å de ansökningar om byggnadslov eller annat tillstånd, som

är anhängiga då nya stadgan träder i kraft, har föreslagits en regel om att

de skall bedömas enligt dessförinnan gällande bestämmelser, såvida ej synnerliga

skäl föranleder annat. Undantagsbestämmelsen är enligt vad utredningen

yttrat avsedd för sådana fall, då sökanden skulle kunna nå ett

ur hans synpunkt förmånligare avgörande genom att återkalla sin ansökan

om byggnadslov och göra ny sådan ansökan.

I utredningens motivering har rätt ingående diskuterats, huruvida det är

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

nödvändigt att bereda kommunerna något anstånd för att anpassa sina

stads- ocli byggnadsplaner till bestämmelserna i nya stadgan. Emellertid

har utredningen ansett, att de sakliga ändringar, som nya stadgan innebär,

icke är av så radikal natur, att man i praktiken behöver räkna med något

behov av omedelbara planändringar. Ett undantag utgör dock de nya

bestämmelserna om rätt alt inreda bostads- eller arbetsrum på vind. Om förhållandena

är sådana, att man icke kan acceptera dessa bestämmelser,

skulle det kunna leda till olägenheter, om de bleve gällande ens för kortare

tid. Av nu anförda skäl har utredningen förordat en övergångsbestämmelse

av innebörd att de nya reglerna om rätt att inreda vind till bostad eller arbetslokal

icke skall träda i tillämpning inom områden, som redan försetts

med stadsplan eller byggnadsplan, förrän efter utgången av en viss övergångstid,

som enligt utredningens mening lämpligen kan sättas till två år

från det stadgan i övrigt trätt i kraft. För att möjliggöra en smidig tillämpning

efter lokala förhållanden föreslås emellertid en bestämmelse om rätt

för byggnadsnämnden att i särskilda fall medgiva vindsinredning, därest

sådan eljest skulle vara tillåtlig enligt de nya reglerna.

Speciellt intresse har utredningen ägnat åt vissa kvarlevande rester av

äldre byggnadsförfattningar. I sådant hänseende har framhållits, att 1874

års byggnadsstadga för rikets städer i §§ 23, 25 och 28 innehöll ett flertal

detaljerade bestämmelser om byggnads yttre och inre anordnande, vilka

icke fick någon direkt motsvarighet i 1931 års stadga. I stället förutsattes

att erforderliga föreskrifter skulle meddelas i form av stadsplanebestämmelser.

I avbidan på införandet av sådana bestämmelser kunde enligt 128 §

av 1931 års stadga antagas provisoriska byggnadsföreskrifter, vilka för att

bli gällande skulle fastställas av Kungl. Maj:t. Intill dess sådana föreskrifter

fastställts, skulle de nyssnämnda föreskrifterna i 1874 års byggnadsstadga

och i anslutning därtill meddelade bestämmelser i byggnadsordning alltjämt

gälla i den mån ej avvikande bestämmelser meddelats i 79 a § av 1931

års stadga. Även i 1947 års BS har hithörande frågor uppmärksammats genom

en övergångsbestämmelse i 174 § andra stycket. Enligt denna skall

bestämmelserna i 1931 års sladga om provisoriska byggnadsföreskrifter

samt om giltigheten av vissa äldre byggnadsordningar och andra föreskrifter

alltjämt lända till efterrättelse i tillämpliga delar. Man måste sålunda

beträffande äldre stadsplaner räkna med, att i stället för stadsplanebestämmelser

kan gälla dels vissa föreskrifter ur 1874 års stadga, dels av Kungl.

Maj:t fastställda provisoriska byggnadsföreskrifter, dels ock vissa bestämmelser

i äldre byggnadsordningar. -— Utredningen har framhållit, att nu

mer än ett kvarts sekel förflutit från tillkomsten av 1931 års stadga och att

tiden bör anses vara inne att slutligt avveckla de äldre bestämmelserna.

Detta bör ske genom att man upphäver såväl de av Kungl. Maj:t med stöd

av 128 § i 1931 års stadga fastställda provisoriska byggnadsföreskrifterna

som ock §§ 23, 25 och 28 i 1874 års stadga i vad dessa alltjämt gäller ävensom

de bestämmelser i äldre byggnadsordningar, vilka utfärdats med stöd

av nämnda föreskrifter och stadganden. För all bereda de av frågan berörda

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år W50

kommunerna nödigt rådrum att överväga, i vad mån byggnadsförbud bör

införas, föreslås dock att bestämmelserna skall fortfarande gälla under en

viss tid efter det att förslaget i övrigt trätt i kraft. Tiden kan enligt utredningen

lämpligen sättas till två år.

En annan fråga, som beaktats i utredningens förslag till övergångsbestämmelser,

gäller behovet för städer, köpingar och andra s. k. stadsplanesamhällen,

varest f. n. gäller de särskilda bestämmelserna i 97 och 98 §§ BS om

byggande å icke stadsplanelagda områden, att i stället införa utomplansbestämmelser.

Om icke några särskilda övergångsbestämmelser ges, blir

följden att byggverksamheten inom dessa områden ställes praktiskt taget

utan tillsyn under den tid, som förflyter till dess man hinner meddela beslut

om införande av utomplansbestämmelser. Detta kan enligt utredningens

mening icke anses lämpligt. Utredningen har därför föreslagit, att de i 3 kap.

av förslaget intagna »normalutomplansbestämmelserna» automatiskt får gälla

inom dessa områden under en viss övergångstid. Vederbörande kommunala

och statliga myndigheter får därigenom rådrum att träffa beslut, inom

vilka områden bestämmelserna skall givas permanent giltighet och inom

vilka områden de vid utgången av övergångstiden bör upphöra att gälla. —

Övergångstiden har föreslagits till två år från förslagets ikraftträdande.

I 71 § gällande BS finns — på sätt förut anmärkts — bestämmelser om att

byggnader i viss omfattning skall vara försedda med anordningar för uppstigning

på tak, samt för att hindra olycksfall genom snöras eller vid arbete

på taket. Dessa bestämmelser kompletteras med en föreskrift i 178 § BS om

att vissa av bestämmelserna skall gälla även byggnader, för vilka byggnadslov

beviljats före den 1 januari 1948, då BS trädde i kraft. De sålunda föreskrivna

åtgärderna med avseende å äldre byggnader skulle vara utförda senast

den 1 juli 1949, såvida ej Kungl. Maj :t medgivit anstånd. — Utredningen

har framhållit, att dylika generella anstånd medgivits flera gånger, senast genom

kungörelse den 11 maj 1956 med giltighet till den 1 januari 1958. Något

ytterligare anstånd har utredningen icke förordat. I sitt författningsförslag

har utredningen därför blott upptagit en föreskrift om att de i 5 kap. föreslagna

stadgandena rörande anordningar för uppstigning på tak samt anordningar

till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från tak skall gälla

även byggnader, för vilka byggnadslov beviljats före nya stadgans ikraftträdande.

Slutligen har i förslaget upptagits en motsvarighet till bestämmelsen i

181 § BS om att avstyckningsplan i vissa hänseenden skall jämställas med

byggnadsplan.

Remissyttrandena

En punkt i de föreslagna övergångsbestämmelserna, som föranlett uttalanden

i några remissyttranden, gäller frågan om möjligheten att inreda vind

till bostad. I ett par yttranden, bl. a. det som avgivits av länsstyrelsen i

Malmöhus län, har gjorts gällande att den föreslagna övergångstiden av två

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

år är för kort och att tiden bör bestämmas till förslagsvis fem år. Fullmäktige

i Umeå har föreslagit tre år. Länsarkitekten i Jämtlands län har som sin

mening framhållit, att byggnadsnämnden under övergångstiden icke bör få

frångå de äldre bestämmelserna annat än under de förutsättningar, som enligt

utredningens förslag skall gälla för dispens i planärenden m. m.

Beträffande ordningen för införande av de föreslagna nya utomplansbestämmelserna

förekommer åtskilliga uttalanden i remissyttrandena. Länsstyrelserna

i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs

samt Jämtlands län m. fl. har ansett övergången till det nya systemet

böra ordnas så, att de nya utomplansbestämmelserna automatiskt — eventuellt

efter viss övergångstid — blir gällande inom nuvarande utomplansområden,

såvida beslut ej meddelas att de skall upphöra att gälla. I några

fall, t. ex. i yttrandet från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, har alternativt

nämnts möjligheten att förlänga övergångstiden till exempelvis

fyra år. Uttalanden av sistnämnda eller liknande innebörd har gjorts av

bl. a. lantmäteristyrelsen, som ifrågasatt, om en tillräckligt grundlig översyn

av byggnadsplaneområdena hinner verkställas inom den föreslagna tvåårsperioden

samt därför ifrågasatt, om icke tiden bör ökas till fem år. Länsstyrelsen

i Hallands län har uttalat sig för en tid av tre år, medan Sveriges lantmätareförening

helt allmänt framhållit, att övergångstiden enligt dess mening

tillmätts alltför kort.

Vad beträffar den föreslagna särskilda bestämmelsen för städer, köpingar

och vissa andra samhällen har lantmäteristyrelsen yrkat på ett sådant förtydligande,

att det klart framgår, att bestämmelsen avser jämväl ort, varest

byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning men som icke utgör

municipalsamhälle.

Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund har yrkat på att icke blott

bestämmelserna om anordningar för uppstigning på tak och anordningar

till skydd mot nedstörtning utan även bestämmelsen om anordning för uppstigning

på skorsten får retroaktiv giltighet.

Departementschefen

I anslutning till det förut behandlade förslaget till lag om ändring av byggnadslagen

uttalade jag mig för att de däri upptagna nya bestämmelserna

skulle träda i kraft den 1 juli 1960. Med hänsyn till sambandet mellan

byggnadslagen och byggnadsstadgan bör förslaget till ny byggnadsstadga träda

i kraft vid samma tidpunkt.

På en punkt finns dock anledning att överväga, huruvida icke en senare

tidpunkt bör väljas för ikraftträdandet. Jag syftar därvid på de nya bestämmelserna

om byggnadsnämnds organisation. Såsom förut framhållits innebär

förslaget på åtskilliga punkter genomgripande förändringar i vad som

nu gäller. Det kan ifrågasättas, om det är lämpligt att föranstalta om nyval

av ledamöter i byggnadsnämnderna i omedelbar anslutning till att de nya

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

materiella reglerna träder i kraft. För att göra övergången så friktionsfri

som möjligt synes det lämpligare att byggnadsnämnderna under en kortare

övergångstid, t. ex. ett halvt år, får fungera i sin hittillsvarande sammansättning.

Jag förordar att så sker och har låtit omarbeta övergångsbestämmelserna

i utredningens förslag, så att detta önskemål blir tillgodosett.

De av utredningen föreslagna stadgandena om behandlingen av förslag till

planer och bestämmelser, som redan utställts till granskning då den nya

stadgan träder i kraft, samt om handläggning av byggnadsärenden, vilka

anhängiggjorts före sagda tidpunkt, har icke föranlett någon anmärkning

i remissyttrandena och torde kunna avfattas i enlighet med vad utredningen

förordat.

Den övergångstid av två år, som av utredningen föreslagits för avskrivande

av nuvarande bestämmelser om vindsinredning, av vissa äldre provisoriska

byggnadsföreskrifter samt av nuvarande särskilda bestämmelser om

byggande å icke stadsplanelagda delar av städer, köpingar och andra s. k.

stadsplanesamhällen, synes mig något kort. Å andra sidan bör den givetvis

icke göras onödigt lång. Jag föreställer mig, att en tid av två och ett halvt

år bör vara tillfyllest samt har föranstaltat om att utredningens förslag jämkats

i enlighet härmed.

Några speciella bestämmelser om handhavandet av byggnadsnämndens

dispensbefogenhet under övergångstiden, sådana som efterlysts i vissa remissyttranden,

anser jag icke behövliga.

Ej heller kan jag biträda åsikten, att de nya utomplansbestämmelserna

automatiskt bör träda i tillämpning inom de områden, för vilka utomplansbestämmelser

av nuvarande typ f. n. gäller. Såsom utredningen framhållit,

har på sina håll mycket stora områden belagts med utomplansbestämmelser,

ibland även på platser, där någon nämnvärd bebyggelse icke kan förväntas

uppstå. Det är angeläget att en översyn av utomplansområdenas omfattning

kommer till stånd och att denna översyn i första hand får ankomma på de

organ, vilka har den bästa kännedomen om ortsförhållandena, nämligen

byggnadsnämnderna. Utredningens förslag innebär en sådan översyn. I

denna del har jag därför ansett mig böra följa utredningen.

Vad angår i ett remissyttrande berörda frågan om retroaktiv giltighet av

vissa bestämmelser om anordningar för uppstigning på tak eller skorsten

har de tidigare generella anstånden med vidtagande av föreskrivna åtgärder

på äldre byggnader numera upphört att äga tillämpning. Alltjämt återstår

dock mycket att göra, innan de bestämmelser, som redan enligt 1947 års

stadga skulle tillämpas retroaktivt, blivit till fullo genomförda. Att ytterligare

skärpa bestämmelserna, innan så skett, anser jag icke lämpligt.

I övriga hänseenden torde utredningens förslag till övergångsbestämmelser

böra följas med allenast en del jämkningar av redaktionell natur. Departementsförslaget

har avfattats i enlighet härmed.

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till

1) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 19hl (nr 385); samt

2) byggnadsstadga.

Förslagen torde såsom bilagor1 fogas vid protokollet i detta ärende.

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över det under 1) nämnda

lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Vid protokollet:

Curt Ohrner

> Förslagen, vilka — bortsett från några redaktionella jämkningar i det under 1) omnämnda

lagförslaget — är likalydande med de vid propositionen lögade författningsförslagen, har

här uteslutits.

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 september

1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 6 juni 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll

över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 15 maj 1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947

(nr 385).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Voldmar Körlof.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Clas Amilon

s. 337 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959

337

Utdrag av protokollet över kommiinikationsärenden, hållet inför

Höns Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 16 oktober

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lindell, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, lagrådets

den 25 september 1959 avgivna utlåtande över det den 15 maj 1959 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni

1947 (nr 385).

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga förslaget

till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) med några däri

nu vidtagna redaktionella jämkningar,

dels ock anhålla om riksdagens yttrande över det vid remissprotokollet

fogade förslaget till byggnadsstadga.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Engdahl

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 168

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1959

Innehållsförteckning

Propositionen . . .. &''•)''..;. •.-] ''] ,vV.\l. ............... 1

Författningsförslag:

Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) . . 4

Byggnadsstadga .......................................... 20

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden för den 15

maj 1959 ....... 52

Inledning .........................,...................... 52

Huvuddragen av gällande byggförfattningar ................ 54

Allmänna synpunkter .................................... 59

Regionplan .............................................. 65

Generalplan ............................................ 68

Stadsplan ................................................ 73

Byggnadsplan ............................................ 82

Utomplansbestämmelser .................................. 90

Tomtindelning m. m....................................... 96

Författningsbestämmelser om byggnaders yttre och inre anordnande

.............................................. no

Byggnadsförbud ........................................ 116

Byggnadslov ............................................ 124

Dispenser ............................................... 139

Byggmyndigheterna ...................................... 152

Byggförfattningarna .................................... 164

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen............... 168

Förslaget till ny byggnadsstadga ............................ 181

Hemställan .............................................. 335

Lagrådets yttrande.......................................... 336

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden för den 16 oktober

1959 ............................................ 337

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

581664

Doktrin (5)

  1. Carl-Otto Lindberg, Ett tvivelaktigt JO-beslut i en angelägen lagstiftningsfråga, FT 1994 nr 3 s. 179, på s. 180 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Lennart Morard, Ett JO-beslut om byggnadslov-replik, FT 1986 nr 4 s. 194, på s. 195 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Torsten Bjerkén, Om dispens och byggnadslov för ändrad användning av byggnad, FT 1983 nr 3 s. 85, på s. 91, 92, 101 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Carl-Otto Lindberg, Om upphävande av detaljplan, FT 1976 nr 6 s. 255, på s. 266 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Carl-Otto Lindberg, Torsten Bjerkén, Byggnadslov, FT 1975 nr 5 s. 250, på s. 251 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

10 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1959:358 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen den 19 november 1914 s. 7 i texten
  2. 3LU 1959:26 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i bgggnadslagen den SO juni 194-7 s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2001 ref. 31 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (7)

7 kopplingar i 5 dokument.

  1. FT 1983 s. 85 Torsten Bjerkén, Om dispens och byggnadslov för ändrad användning av byggnad s. 91 · s. 92 · s. 101 i texten
  2. FT 1994 s. 179 Carl-Otto Lindberg, Ett tvivelaktigt JO-beslut i en angelägen lagstiftningsfråga s. 180 i texten
  3. FT 1986 s. 194 Lennart Morard, Ett JO-beslut om byggnadslov-replik s. 195 i texten
  4. FT 1976 s. 255 Carl-Otto Lindberg, Om upphävande av detaljplan s. 266 i texten
  5. FT 1975 s. 250 Carl-Otto Lindberg, Torsten Bjerkén, Byggnadslov s. 251 i texten